Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m

1954-01-04 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:17, Med förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om begränsning av rätten till fri avskrivning å

maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,

m. m.; given Stockholms slott den 4 januari

1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om begränsning i rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,

m. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr il.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Vid 1952 års riksdag beslöts att för beskattningsåren 1952 och 1953 skulle

gälla viss begränsning i rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

Nyanskaffade inventarier skulle få avskrivas med högst 20 procent

för år. Beträffande äldre inventarier gällde icke några restriktioner i avskrivningshänseende.

Möjlighet fanns vidare att i sådana fall, då inventarier

avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra avskrivning

med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen (avdrag

enligt den s. k. nettometoden). Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering

o. d. kunde extra avdrag erhållas. Slutligen hade dispensmöjligheter

öppnats för särskilda fall.

Samtidigt beslöts viss inskränkning i rätten till avdrag för avsättning till

pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder. Även

dessa regler gällde beskattningsåren 1952 och 1953.

1952 års nu antydda lagstiftning tillkom som ett komplement till de av

statsmakterna tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande

syfte.

I nu förevarande proposition föreslås att jämväl för beskattningsåret 1954

skall gälla motsvarande inskränkningar i rätten till avdrag vid taxeringen

för avskrivning å inventarier samt för avsättning till stiftelser och investeringsfonder.

Vad angår inventarier föreslås sålunda, att under åren 1952—

1954 anskaffade sådana tillgångar skall få avskrivas med högst 20 procent

vid 1955 års taxering. Fri avskrivning å äldre inventarier, den s. k. nettometoden

och övriga speciella möjligheter till extra avskrivningar avses fortfarande

skola gälla.

Motivet för den föreslagna lagstiftningen är främst önskemålet att bibehålla

en betydelsefull komplettering till en fortsatt restriktiv allmän kreditpolitik.

Det synes därjämte önskvärt att nuvarande provisoriska bestämmelser

icke ändras förrän företagsbeskattningskommittén hunnit slutföra

sitt utredningsuppdrag och ställning kunnat tagas till kommitténs förslag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

3

Förslag

till

förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å

maskiner och andra inventarier vid 1955 års

inkomsttaxering, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §.

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning

å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),

skall under det beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt

verkställes i första instans år 1955 (beskattningsåret 1954-), gälla vad nedan

i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för

stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med

en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,

vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men

ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, åtnjutas med högst tjugu

procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåren

1952 och 1953, sådant fall, att avdrag enligt 2 § förordningen den 6 juni

1952, nr 380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§ samma förordning beräknas

på annat belopp än anskaffningsvärdet, skall samma belopp anses

såsom anskaffningsvärde enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret inventarierna

anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1952 eller 1953 icke tillgodofört

sig eller icke helt tillgodofört sig avdrag som i 2 § nyssnämnda förordning

den 6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag åtnjutas under beskattningsåret

Har skattskyldig under beskattningsåret 1954 avyttrat inventarier, som

anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller har skattskyldig

under förstnämnda beskattningsår förlorat sådana inventarier och härför

uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning å under beskattningsåret

1954 anskaffade inventarier åtnjutas med belopp motsvarande

vad av försäljningssumman eller försäkringsersättningen ingår i den

skattepliktiga intäkten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersättning

på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning

å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1954, åtnjutas

med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för fartygsanskaffningen

och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i

första eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående

del av anskaffningskostnaden.

4 §.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under beskattningsåret

1954 anskaffade inventarier betingats därav att dessa skola

utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur, som väntas

bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag

göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på

därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier

tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av inventarier

enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna i

2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden minskad

med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits

i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1954

och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses, som om

inventarierna i beskattningshänseende avskrivits med det i anspråk tagna

beloppet.

6 §•

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under

beskattningsåren 1952—1954, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda

beloppet av avdrag som skattskyldig enligt bestämmelserna i förordningen

den 6 juni 1952, nr 380, och i denna förordning åtnjutit eller äger

åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna sig härav föranlett

större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, avyttrats

eller såsom för rörelsen obrukbara utrangerats, skall vad i punkt 3 d

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

7 §•

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari

1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser

medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger

riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag

för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda

bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,

vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari 1955

eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas vid en senare

tidpunkt, senast den 28 februari samma år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5

Över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i

första stycket, må klagan icke föras.

8 §.

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i

den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig ha i räkenskaperna verkställt avskrivning med större

belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen, må

beskattningsnämnd, när särskilda skäl föreligga, föreskriva att den skattskyldige

tills vidare icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och andra

personalstiftelser.

9 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret

1954, medgives med högst det belopp, som — bedömt på grundval av

förhållandena vid beskattningsårets utgång — erfordras för att jämte framtida

avgifter säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed

jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande

företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst

må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda, som vid ingången av

beskattningsåret uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna

icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga

avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda

pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under

beskattningsåret 1954 medgives allenast med belopp, som erfordras för

att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret

1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

10 §.

Vid 1955 års inkomsttaxering må avdrag ej medgivas för avsättning till

andra investeringsfonder än sådana som avses i förordningen den 11 maj

1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar samt i

förordningen den 1953 (nr ) med provisoriska be
stämmelser

om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i andra stycket av övergångsbestämmelserna till förordningen den 6

juni 1952, nr 380, stadgats angående samma förordnings tillämplighet i vissa

fall vid 1955 års inkomsttaxering skall därvid upphöra att gälla.

I samband därmed skall följande iakttagas.

Har på grund av omläggning av räkenskapsår annan skattskyldig än den,

vars första räkenskapsår avslutats efter den 31 december 1951, taxerats till

inkomstskatt åren 1953—1955 för en sammanlagt kortare tidsperiod än 36

månader, skall vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning

beträffande sådan skattskyldig vid 1956 års inkomsttaxering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari

195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam,

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om begränsning vid

1955 års taxering av rätten till fri avskrivning, m. m., samt anför därvid

följande.

Inledning.

Skattelagstiftningen är i princip så utformad att till beskattning för en

viss tidsperiod upptages till perioden hänförliga intäkter efter avdrag för de

på samma tidsperiod belöpande omkostnaderna. Varje beskattningsår bör

alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast sina egna kostnader.

Från denna allmänna princip har vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta

i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Här må

främst erinras om kommunalskattelagens regler angående fri avskrivningsrätt

och lagervärdering samt möjligheterna att avsätta medel till investeringsfonder

och för framtida pensions- eller andra personalkostnader. Utnyttjandet

av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande dispositioner kan i vissa

fall medföra att den inkomst, som upptages till beskattning för viss tidsperiod,

avsevärt understiger den faktiska inkomsten under samma period.

Sedan överenskommelse träffats i början av år 1952 mellan riksbanken

och kreditinstituten om en åtstramning i kreditgivningen, aktualiserade detta

omedelbart frågan om vissa temporära ändringar i skattereglerna. En viss

inskränkning i de nyss omnämnda möjligheterna till vinstreglerande dispositioner

framstod som ett angeläget komplement till kreditpolitiken. Vad angick

möjligheten att nedskriva varulager, hade redan vid 1951 års höstriksdag,

i samband med att bestämmelserna om investeringsavgift antogs, en

viss begränsning i den fria lagervärderingen beslutats skola gälla för beskattningsåren

1952 och 1953. I proposition nr 200 till 1952 års riksdag förelädes

riksdagen förslag till inskränkning i den fria avskrivningsrätten och i

möjligheterna till avdrag för avsättning till personalstiftelser och investe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ringsfonder. Riksdagen fattade beslut i huvudsaklig överensstämmelse med

propositionens förslag; även dessa bestämmelser antogs att gälla för beskattningsåren

1952 och 1953.

I nyssnämnda proposition framhölls även att de permanenta skattereglerna

på ifrågavarande område var i behov av en snar översyn. I början av

maj 1952 gavs i uppdrag åt företagsbeskattningskommittén att verkställa

denna översyn.

I skrivelse den 29 september 1953 har företagsbeskattningskommittén

(riksdagsmannen, f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl, ordförande; byråchefen G.

F. E. Cederwall; riksdagsmannen, bankkamreraren S. H. Gustafson; byråchefen

G. T. Hedborg; civilekonomen G. A. Henrikson; samt riksdagsmännen,

hemmansägaren R. L. Jansson och tekn. dr E. J. Wehtje), med förmälan

att kommittén icke hade möjlighet att redovisa sitt utredningsuppdrag å

sådan tid att något på kommitténs utredning grundat förslag kunde framläggas

för 1954 års riksdag, upptagit frågan om en förlängning på ett år av

de för beskattningsåren 1952 och 1953 meddelade bestämmelserna om begränsning

i avskrivningsrätten samt i avdragsrätten för stiftelse- och investeringsfondsavsättningar.

Vid skrivelsen har fogats av kommittén utarbetad

författningstext, vilken torde få såsom Bihang fogas vid detta statsrådsprotokoll.

Över företagsbeskattningskommitténs skrivelse har, efter remiss, yttranden

avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,

kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands

län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Stockholms, Skånes samt Västmanlands och Jämtlands

läns handelskamrar, handelskammaren i Göteborg, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Företagsbeskattningskommitténs skrivelse.

Företagsbeskattningskommittén omnämner inledningsvis, att under de senaste

åren som ett led i strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk

balans en rad åtgärder vidtagits av såväl penningpolitislc som skattepolitisk

natur. Av åtgärder på det penningpolitiska planet erinrades särskilt om

överenskommelsen mellan riksbanken och kreditinstituten om en restriktiv

kreditpolitik. Till de skattepolitiska åtgärderna av ifrågavarande slag hörde

främst bestämmelserna om investeringsavgift och om inskränkning i den

fria avskrivningsrätten, vilka bestämmelser gällde beskattningsåren 1952

och 1953. Därjämte erinrades om den inskränkning i rätten till fri varu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

lagei väi dei ing, som beslöts gälla för nyssnämnda båda år men som därefter

upphävdes såvitt angick beskattningsåret 1952.

Beträffande investeringsavgiften framhåller kommittén, att denna riktade

sig dii ekt mot de i förordningen härom angivna investeringarna, i

det verkställandet av sådana medförde en särskild avgiftsbeläggning. Av

vissa skäl ansags investeringsavgilt icke kunna uttagas vid investeringar i

varulager. På grund därav beslöts, i omedelbar anslutning till att förordningen

om investeringsavgift antogs, den förut omnämnda inskränkningen

i den fria varulagervärderingen, varigenom spekulativa lageruppbyggnader

ansågs kunna i viss mån motverkas.

Kommittén påpekar, att när vid 1951 års höstriksdag lagstiftningen om

investeringsavgift genomtördes, från statsmakternas sida bestämda uttalanden

gjordes om att nämnda lagstiftning icke skulle efter den angivna

tvåårstiden förlängas. Eu på förhand fixerad tidsbegränsning ansågs nämligen

utgöra en förutsättning för att lagstiftningens investeringsbegränsande

syfte skulle uppnås.

Angående det närmare sambandet mellan kreditpolitiken och vissa skattebestämmelser

anför kommittén därefter följande.

Kring årsskiftet 1951/52 fördes mellan riksbanken och kreditinstituten

förhandlingar, som någon tid inpå ar 1952 ledde till vissa överenskommelser

om en åtstramning i kreditgivningen. Den allmänna kreditpolitiken sådan

den därigenom utformades aktualiserade omedelbart frågan om vissa kompletterande

åtgärder på beskattningsplanet. I en inom finansdepartementet

upprättad, den 15 februari 1952 dagtecknad promemoria framhölls, att de

möjligheter till vinstreglerande dispositioner, som den permanenta skattelagstiftningen

erbjöd de skattskyldiga, innebar att till beskattning vissa år

kunde redovisas en avsevärt mindre vinst än som svarade mot den verkliga

inkomsten under samma år. I promemorian framhölls att det kunde

ifiågasättas, huruvida ett bibehållande i full omfattning av dessa möjligheter

till vinstreglerande dispositioner var förenligt med det syfte, som

statsmakterna velat vinna med då vidtagna åtgärder för att uppnå kreditåtstramning

och investeringsbegränsning. Därvid underströks att åtstramningen

på den allmänna kreditmarknaden, särskilt vad angick de självfinansierande

företagen, eljest i viss mån förlorade sin effekt.

Sedan i promemorian därefter erinrats om den då redan beslutade inskränkningen

i den fria lagervärderingsrätten, framfördes förslag angående

viss inskränkning i rätten till fri avskrivning samt till avdrag för avsättning

till personalstiftelser och investeringsfonder.

I proposition nr 200/1952 framlades för riksdagen ett på nyssnämnda

promemoria byggt förslag. Det framhölls i propositionen, att förslaget i

första hand grundades pa den uppfattningen, att om den allmänna kreditgivningen

begränsades för en viss tidsperiod, borde man också tillse att företagens

på samma tidsperiod belöpande verkliga inkomster gjordes till föremål

för beskattning. Att så skedde var av väsentlig betydelse för uppnående

av en konsekvent genomförd kredit- och investeringsbegränsning. Något uttalande

om att lagstiftningen efter en tvåårsperiod ej borde förlängas gjordes

icke.

Kommittén erinrar vidare om att departementschefen i angivna proposition

i omedelbar anslutning till det nyss återgivna framhållit, att de per
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

9

manenta skattereglerna på ifrågavarande område var i behov av en snar

omprövning. Det var, enligt vad i propositionen uttalades, nämligen uppenbart,

att bestämmelserna i fråga i vissa konjunkturlägen på ett ur samhällets

synpunkt icke önskvärt sätt stimulerade investeringar och därigenom

kunde verka inflationsdrivande. Enligt vederbörligt bemyndigande den

9 maj 1952 uppdrog chefen för finansdepartementet åt företagsbeskattningskommittén

alt verkställa den i propositionen förutskickade utredningen.

Kommittén anför därefter.

Av det sagda framgår alt redan i den proposition, där riksdagen förelädes

förslag till bestämmelser om tillfällig inskränkning i den fria avskrivningsrätten,

nämndes att de permanenta skattereglerna på ifrågavarande

område snarast borde överses. Kommittén har vidare observerat det uttalande,

som gjordes i proposition nr 227/1953 angående komplettering av

riksstatsförslaget för budgetåret 1953/54, m. m., att chefen för finansdepartementet

i avvaktan på resultatet av företagsbeskattningskommitténs

utredningsarbete icke var beredd att föreslå några ändringar i nyssnämnda

bestämmelser. Detta uttalande mötte icke erinringar från riksdagens sida.

Kommittén har fattat det nyss återgivna såsom uttryck för önskemålet

att kommitténs utredningsarbete om möjligt borde avslutas å sådan tid,

att ställning till detsamma kunde tagas medan 1952 års förordning med

tillfälliga bestämmelser rörande avskrivningsrätten ännu var gällande. Detta

är emellertid, som inledningsvis framhållits, icke görligt. Trots ett forcerat

arbete — innefattande även statistiska undersökningar — har det varit

helt uteslutet för kommittén att under den tid, som hitintills stått till förfogande,

ta slutlig ställning till de såväl materiellt som tekniskt mycket

svårbemästrade och vidlyftiga problemställningar, som här uppställer sig.

Kommittén räknar med att först under år 1954 kunna redovisa sitt uppdrag.

Detta innebär, om kommitténs utredningsarbete skulle resultera i striktare

avskrivningsregler i den permanenta lagstiftningen och om någon utsträckning

av de tillfälliga bestämmelserna icke skulle ifrågakomma, ett i och för

sig knappast önskvärt alternerande mellan helt olikartade avskrivningsmetoder

under en ganska begränsad tidsperiod.

Kommittén tillägger, att redan det nu återgivna kunde utgöra ett skäl för

bibehållande tills vidare i avvaktan på utredningsarbetets slutförande av

gällande begränsning i den fria avskrivningsrätten. Härför talade emellertid

även andra och måhända tyngre vägande skäl.

Därefter framhålles, att med det nu återgivna hade kommittén velat erinra

om det omedelbara samband, som redan från början angivits föreligga

och som alltjämt måste anses bestå mellan å ena sidan den nu förda kreditpolitiken

och å andra sidan inskränkning i den fria avskrivningsrätten och

övriga möjligheter till vinstregler ande dispositioner av större betydelse.

Fortfarande måste konstateras att i den mån företag hade vinstmedel utöver

vad som av utdelningsskäl måste redovisas till beskattning och utnyttjade

möjligheter till vittgående avskrivningar av nu avsett slag, företaget

gjorde sig mer eller mindre oberoende av begränsningar i den allmänna

kreditgivningen. Kommittén ville alltså såsom sin uppfattning framhålla,

att om — i syfte att vinna trygghet för att investeringsverksamheten hölls

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

inom avsedd ram — den nu förda restriktiva kreditpolitiken skulle fullföljas,

det var angeläget tillse att skattelagstiftningen erhöll en sådan anpassning

att syftet med nämnda politik icke äventyrades. Detta måste av

följande skäl med särskild skärpa understrykas.

Med utgången av beskattningsåret 1953 upphörde investeringsavgiften.

Detta innebar med andra ord, att de företag, som med hänsyn till investeringsavgiftens

kostnadsfördyrande effekt underlåtit vissa investeringar under

åren 1952 och 1953, kunde antagas i viss omfattning komma att i stället

verkställa dessa investeringar under år 1954. En av speciella omständigheter

föranledd ansvällning av investeringsvolymen måste följaktligen förutses.

Härtill kom vetskapen att en statlig kommitté hade i uppdrag att undersöka,

huruvida icke avskrivningsreglerna i den permanenta skattelagstiftningen

kunde erhålla en ur konjunkturpolitisk synpunkt mer ändamålsenlig

utformning, vilket även måste innebära en prövning huruvida

mera strikt utformade regler borde meddelas. Även detta kunde antagas vara

en omständighet, ägnad att stimulera maskin- och inventarieanskaffningar

under tiden från utgången av beskattningsåret 1953 och till dess eventuella

nya permanenta regler trädde i kraft.

Det var emellertid icke nog härmed. Under de två beskattningsår, som

inskränkning i den fria avskrivningsrätten gällt, hade hos företagen ansamlats

ett avskrivningsunderlag, som måste antagas vara av särskilt stor

omfattning. Skulle en återgång till fullständigt fri avskrivningsrätt bli möjlig

under år 1954, innebar detta icke blott att då nyanskaffade inventarier

kunde omedelbart avskrivas utan även att vinstmedel, motsvarande det från

de närmast föregående åren bevarade avskrivningsunderlaget, kunde undandragas

beskattning och helt frigöras för investeringsändamål. Även därigenom

skulle en restriktiv kreditpolitik motverkas.

Därefter framhåller kommittén, att för den händelse statsmakterna

skulle med hänsyn till det ekonomiska läget och av skäl som kommittén

anfört finna en fortsatt begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner

böra ifrågakomma, företagsbeskattningskommittén hade tagit

under övervägande hur en lagstiftning i ämnet syntes böra utformas.

Vad då först angick rätten till fri varulagervärdering, var denna rätt för

närvarande inskränkt genom bestämmelser, vilkas tillämplighet vid 1954

års taxering enligt gjorda uttalanden skulle omprövas mot bakgrunden av

behovet av särskilda åtgärder mot spekulativa lagerökningar. Skulle ett upphävande

av de nuvarande bestämmelserna finnas lämpligt, innebar detta att

fri lagervärdering gällt för beskattningsåren 1952 och 1953 och att, följaktligen,

speciellt stora möjligheter till nedskrivningar under beskattningsåret

1954 icke skulle föreligga. Med hänsyn därtill och då någon av investeringsavgiftens

upphörande betingad lagerökning icke kunde uppkomma, hade

kommittén icke ansett sig böra utarbeta något förslag till bestämmelser rörande

lagervärderingen för beskattningsåret 1954.

En fortsatt tillfällig begränsning av den fria avskrivningsrätten syntes i

allt väsentligt böra anknytas till nu gällande ordning. Inventarier med en

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

beräknad varaktighetstid av högst tre år borde alltså få avskrivas omedelbart,

medan övriga inventarier, som anskaffats åren 1952—1954, fick avskrivas

med högst 20 procent vid 1955 års taxering. Under beskattningsåren

1952 och 1953 outnyttjade avdrag borde få förskjutas. Den s. k. nettometoden,

tillämplig då äldre inventarier avyttrats, borde bibehållas. För år 1951

bevarat avskrivningsunderlag borde få fritt avskrivas.

Jämväl den begränsning i rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder

och till personalstiftelser, som för närvarande gällde, syntes böra

bibehållas av samma skäl som motiverade dess införande och i avvaktan på

resultatet av kommitténs prövning av hithörande regler.

En minoritet inom företagsbeskattningskommittén, herrar Gustafson och

Wehtje, har anfört reservation och därvid framhållit bl. a. följande.

Inskränkning i den fria avskrivningsrätten hade i propositionen i ämnet

förklarats avse »tillfälliga bestämmelser, avsedda att gälla under samma tid

som bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering». Gentemot

de betänkligheter, som förslaget om en sådan inskränkning i avskrivningsrätten

väckte såväl hos olika remissinstanser som under debatten

kring denna fråga, upprepades från departementschefens sida, att det rörde

sig om en tillfällig åtgärd. Då sedermera under ärendets behandling i riksdagen

invändes, att statsmakterna gjort utfästelser att någon begränsning

av företagens konsolideringsmöjligheter icke skulle ifrågakomma annat än

i samband med en kompenserande sänkning av företagsbeskattningen, avvisades

till yttermera visso denna invändning av bevillningsutskottets majoritet

under betonande av att fråga var om bestämmelser »av rent tillfällig

karaktär, vilka inginge som ett led i en av det då rådande läget betingad

ekonomisk politik».

Det framhålles av reservanterna att mot bakgrunden av den karaktär av

tillfällig åtgärd, motiverad av konjunkturpolitiska skäl, som inskränkningen

i den fria avskrivningsrätten sålunda från början avsågs skola ha, en

förlängning av denna åtgärd skulle framstå som mycket betänklig.

Därefter framhålles bl. a. följande.

För det första måste man ha klart för sig, att en förlängning innebär en

automatisk skärpning av begränsningens verkningar. Redan vid framläggandet

av det ursprungliga förslaget framhöll departementschefen till bemötande

av kritiken från vissa remissinstansers sida, att åtgärden givits en

mycket försiktig utformning såtillvida att företagen för äldre inventarier

fortfarande fick åtnjuta fri avskrivningsrätt. Det är emellertid uppenbart,

att, sedan den tillfälliga begränsningen varit i kraft under två års tid, detta

»fria» avskrivningsunderlag inom företagen nu är väsentligt mindre. Den

förmildrande omständighet som kunde åberopas 1952 föreligger alltså icke

nu i samma utsträckning. Resultatet blir att inskränkningen i den fria avskrivningsrätten,

om denna inskränkning nu förlänges, i ännu högre grad

än då var fallet måste få karaktären av en allmän skärpning av skattebelastningen

på företagen.

För det andra är det anledning att befara oförmånliga psykologiska verkningar

av att en åtgärd, som från början förutsattes skola gälla endast un
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

der en viss mycket begränsad tidsperiod, förlänges på sätt nu är avsett. Om

man överhuvud skall tänka sig att i skattelagstiftningen arbeta med olika

former av tillfälliga, av konjunkturpolitiska hänsyn motiverade bestämmelser,

är det olyckligt att redan från början göra avsteg från den förutsatta

tillfälligheten. Detta måste minska förtroendet för åtgärder av detta slag

och därmed också effektiviteten av en sådan form av konjunkturpolitik.

Reservanterna tillägger, att om man skulle förlänga giltighetstiden för dylika

tillfälliga, av konjunkturpolitiska skäl motiverade bestämmelser, det

mot bakgrunden av vad reservanterna anfört måste under alla förhållanden

rent principiellt krävas, att en sådan åtgärd med stöd av tillfredsställande

utredning motiverades av starkare — i varje fall minst lika starka — skäl

av konjunktur politisk art, som förelåg vid bestämmelsernas tillkomst. En

förlängning av en skatteskärpande lagstiftning av dylikt slag för tillgodoseende

huvudsakligen av skattepolitiska eller skattetekniska synpunkter

borde icke komma i fråga.

Sedan reservanterna framhållit, att bilden av dagens ekonomiska läge dominerades

främst av minskade orderstockar och en hårdare konkurrens på

de flesta verksamhetsområden, som nödvändiggjorde att alla möjligheter till

kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder vidtogos om verksamhetens

lönsamhet inom dessa områden skulle kunna bibehållas, uttalas att även

utan tillgång till ingående utredningar det kunde utan tvekan fastslås, att

konjunkturläget nu var ett helt annat än det som förelåg när den ifrågavarande

begränsningen av den fria avskrivningsrätten på sin tid infördes. Då

kunde åtminstone så till vida ett visst konjunkturpolitiskt motiv förebäras

för denna åtgärd, som det då rådde en tendens till alltför stora investeringar

inom näringslivet, vilken tendens det ur konjunkturstabiliserande synpunkt

ansågs angeläget att motverka. Någon sådan tendens förelåg icke i dag.

Tvärtom hade det bl. a. i nationalbudgeten för 1953 och i konjunkturinstitutets

senaste rapport över konjunkturläget vitsordats, att investeringsbenägenheten

inom den enskilda sektorn för närvarande snarast var i sjunkande.

Ej heller hade inom kommittén presterats någon utredning, som

skulle tyda på att de enskilda investeringarna i nuvarande läge skulle tendera

att överstiga det tillgängliga utrymmet för dylika investeringar.

Härefter anföres.

Lika litet kan det i dagens läge med fog göras gällande, att en fortsatt

begränsning i avskrivningsrätten skulle vara nödvändig som ett komplement

till kreditpolitiken. Att de kreditrestriktioner, som infördes i början av 1952,

alltjämt är i kraft, kan icke utgöra ett tillräckligt skäl härför, utan det avgörande

bör vara om ett återställande av den fria avskrivningsrätten på något

sätt skulle äventyra syftet med den restriktiva kreditpolitiken. Detta kan

ingalunda sägas vara fallet. Läget på kreditmarknaden är nu ett helt annat

än på våren 1952. Affärsbankernas utlåning har under hela innevarande år

varit i stort sett stabiliserad och det är påfallande att någon mera utpräglad

efterfrågan på nya och ökade krediter icke föreligger från näringslivets sida.

Under sådana omständigheter får kreditrestriktionernas bibehållande på

detta område snarast ses som en beredskapsåtgärd, som icke torde behöva

något komplement i skattelagstiftningen. Om ett återställande av den fria

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

avskrivningen allmänt sett skulle resultera i ökade avskrivningar från företagens

sida, är det med hänsyn till det aktuella konjunkturläget icke heller

sannolikt, att de vinstmedel, isom därigenom kunde kvarhållas inom företagen,

skulle bli underlag för ökade investeringar annat än i mycket begränsad

omfattning. Och i den mån så kan antagas bliva fallet, torde det

till alldeles övervägande del bli fråga om särskilt behövliga investeringar

för förbättring av produktionsapparaten och stärkande av konkurrenskraften.

Snarare är det sannolikt, att med hänsyn till de påfrestningar företagen

inom många branscher varit utsatta för under de senaste åren och med hänsyn

till det ovissa konjunkturläget dylika medel i främsta rummet skulle

utnyttjas för att stärka företagens likviditet. En sådan tendens bör det ur

allmänna konjunkturpolitiska synpunkter i det nuvarande läget vara all anledning

att uppmuntra och stödja.

Reservanterna erinrar om kommitténs uttalande, att om den fria avskrivningen

nu återställdes och kommitténs slutliga förslag sedermera skulle

komma att innebära en begränsning av företagens avskrivningsmöjligheter,

en viss diskontinuitet skulle uppstå i skattereglerna på detta område. I anledning

härav framhåller reservanterna, att kommittén ännu icke tagit

ställning till frågan om de framtida avskrivningsreglernas utformning, att

en diskontinuitet i varje fall komme att uppstå så framt kommittén icke

stannade för att föreslå permanenta avskrivningsregler med just den utformning

som de nu gällande provisoriska reglerna hade fått och att en förlängning

av de nu gällande tillfälliga bestämmelserna de facto skulle innebära

en skatteskärpning för företagen, vilket direktiven för kommittén tagit klart

avstånd från.

Vad angår avsättningar till pensionsstiftelser, framhåller reservanterna att

enligt deras mening anledning saknades att förhindra företagen att, i den

mån rörelsens lönsamhet det tillät, göra avsättningar i sådan utsträckning,

som var medgivet enligt kommunalskattelagens allmänna bestämmelser. I

fråga om investeringsfonderna, vars syfte var att underlätta för företagen

att vid bristande arbetstillgång behålla sin arbetskraft, framhålles, att värdet

av dylika avsättningar främst låg däri, att de anställda under en arbetslöshetsperiod

bereddes sysselsättning hos företagen till dess allmänna arbeten

i erforderlig utsträckning hann igångsättas. I nuvarande läge var avsättningar

för detta ändamål i hög grad önskvärda och borde alls icke förhindras.

Under åberopande i huvudsak av vad nu återgivits har reservanterna förklarat

sig icke kunna biträda det av kommittén framlagda förslaget till förordning

om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra

inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

Remissyttrandena.

Flertalet myndigheter, som avgivit yttrande över företagsbeskattningskommitténs

skrivelse, har förklarat sig tillstyrka eller i allt fall icke vilja motsätta

sig en fortsatt begränsning i den fria avskrivningsrätten. Yttranden

av dylik innebörd har sålunda avgivits av fullmäktige i riksbanken, fullmäk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tige i riksgäldskontoret, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus och Örebro län. Däremot

avstyrkes en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten av kammarrätten

och länsstyrelsen i Jämtlands län, varjämte arbetsmarknadsstyrelsen,

som begränsar sitt yttrande att avse frågan om rätt till avdrag för avsättning

till investeringsfonder, som sin mening uttalar att dylik avdragsrätt

borde gälla för beskattningsåret 1954. Av övriga remissinstanser tillstyrkes

en fortsatt begränsning av landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation

och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, medan avstyrkande

yttranden avgivits av samtliga hörda näringsorganisationer.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

Fullmäktige i riksbanken erinrar om att fullmäktige i skrivelse den 5 maj

1953 till bankoutskottet uttalat, att det då rådande ekonomiska läget påfordrade

ett fullföljande av den kreditpolitik, som inleddes genom överenskommelserna

mellan riksbanken och kreditinstituten i början av år 1952. Sedan

fullmäktige avlät nämnda skrivelse hade — enligt fullmäktiges uppfattning

— det ekonomiska läget icke så förändrats, att det motiverade ett uppgivande

av den restriktiva kreditpolitiken. Förberedande åtgärder hade också vidtagits

för att efter utgången av år 1953 vinna kreditinstitutens fortsatta medverkan

i kreditpolitiken.

Fullmäktige säger sig vilja understryka ett av kommittén anfört skäl för

en utsträckt tillämpning av de tillfälliga bestämmelserna på förevarande

område, nämligen atL hela frågan om företagsbeskattningen och därmed

frågan om utformningen av avskrivningsreglerna redan under 1954 torde

komma att bli föremål för statsmakternas prövning.

Ledamoten av fullmäktige herr Kristensson har i reservation avstyrkt de

av kommittén ifrågasatta bestämmelsernas genomförande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret meddelar, att fullmäktige på i huvudsak

av kommittén anförda skäl ville, i avvaktan på definitiva förslag av företagsbeskattningskommittén,

tillstyrka att nu gällande provisoriska bestämmelser

om inskränkning i den fria avskrivningsrätten i allt väsentligt förlänades

fortsatt giltighet i enlighet med vad kommittén föreslagit. Fullmäktige ville

emellertid understryka önskvärdheten av att ytterligare förlängning av nuvarande

provisorium icke skulle behöva ifrågakomma. — Herrar Svensson

och Birke har anfört reservation och därvid som sin mening uttalat, att fullmäktige

bort avstyrka en förlängning av begränsningen i den fria avskrivningsrätten.

I det av överståthållarämbetet avgivna remissyttrandet erinras om sambandet

mellan avskrivningsreglerna och företagsbeskattningen i dess helhet.

Ämbetet säger sig finna det beklagligt att, när spörsmålet om en förlängning

av de tillfälliga bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten

nu uppkommit, utredningen rörande företagsbeskattningen icke hunnit

avslutas. Förslaget att förlänga en från början såsom tillfällig angiven lagstiftning

framstod nämligen för ämbetet såsom ur flera synpunkter mindre

tillfredsställande. I det läge, som nu uppkommit, fann emellertid överståt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15

hållarämbetet att de skäl, som företagsbeskattningskommittén anfört för en

förlängning av nu gällande bestämmelser om inskränkning i den fria avskrivningsrätten,

måste anses vara så vägande, att ämbetet icke kunde motsätta

sig att kommitténs förslag genomfördes.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att av skattefinansiella

skäl en förlängning av ifrågavarande bestämmelser var av betydelse. En

återgång till förut gällande bestämmelser skulle nämligen utan tvivel få till

följd, att det avsevärda avskrivningsunderlag, som kunde väntas föreligga

vid utgången av beskattningsåret 1953, utnyttjades i en omfattning, som

oförmånligt påverkade skatteunderlaget.

För en återgång till tidigare bestämmelser talade å andra sidan den omständigheten,

att företagare genom den fria avskrivningsrätten beretts möjlighet

att ekonomiskt stärka sina företag i en efter hand ökande konkurrens

samt att möta en eventuell framtida depression. Det var därför enligt länsstyrelsens

mening beklagligt, att företagsbeskattningskommitténs utredningsarbete

icke kunde föranleda förslag till 1954 års riksdag. I sådant läge

ansåg sig länsstyrelsen i avvaktan på resultatet av detta arbete icke böra

avstyrka att bestämmelserna i fråga förlängdes att gälla även vid 1955 års

taxering. Länsstyrelsen hade därvid utgått från, att lagstiftningen om investeringsavgift,

icke skulle förlängas. Länsstyrelsen förutsatte även, att rätten

till fri varulagervärdering icke inskränktes med avseende å 1955 års

taxering.

Även länsstyrelsen i Blekinge län säger sig liksom företagsbeskattningskommittén

finna att det ej skulle vara lyckligt att slopa de provisoriska bestämmelserna,

innan kommittén avslutat sitt arbete och statsmakterna tagit

ställning till frågan om vilka regler som i fortsättningen skulle gälla på

här ifrågavarande område av skattelagstiftningen. Länsstyrelsen säger sig

emellertid även vilja framhålla, att den angivna procentsatsen för högsta

medgivna avskrivning vid förlängning av nu gällande provisorium kunde

ge anledning till förnyat övervägande. Det syntes nämligen vara av vikt att

de provisoriska föreskrifterna slutligen utformades på sådant sätt att, under

de år dessa gällde, större restvärden ej ackumulerades än som svarade

mot den avskrivningsbegränsning, som en kommande lagstiftning kunde

förväntas avse. I annat fall fick man — då en betydande del av industrin,

sjöfarten och handeln bedrevs av aktiebolag och ekonomiska föreningar, som

tillämpade s. k. fri avskrivning — räkna med svårigheter genom minskat

skatteunderlag vid övergången till ett nytt förfarande vid tillämpning av den

fria avskrivningsrätten.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att vid den tidpunkt, då den fria

avskrivningsrätten infördes, skattebelastningen inte minst för de juridiska

personer, som tillädes rätt att åtnjuta fri avskrivning, var måttlig. Det syntes

därför vid denna tidpunkt naturligt att förenklade regler i vad gällde

beräkning av avskrivning av inventarier infördes, då ju därigenom kunde

förväntas att antalet skattetvister skulle i avsevärd mån minskas. Det syntes

däremot vara tvivel underkastat, om en dylik fri avskrivningsrätt skulle

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

anses kunna införas under en tid med högt skattetryck. Var skattesatsen

hög, var det nämligen uppenbarligen av rättviseskäl mera nödvändigt att

inkomstberäkningen gjordes noggrannare än om skattesatsen var låg. Ur

principiell synpunkt måste enligt länsstyrelsens mening anses otillfredsställande,

att frågorna om rätt till fri avskrivning å inventarier, fri lagervärdering

o. s. v. för bl. a. aktiebolag hopkopplats med skattesatserna för bolagen

på sådant sätt, att inskränkningar i de fria värderingsreglerna i viss utsträckning

gjorts beroende av skatteuttaget.

Länsstyrelsen tillägger, att kommittén räknat med att kunna redovisa sitt

utredningsuppdrag under år 1954. Med hänsyn därtill och då det av flera

skäl syntes olämpligt med ett alternerande mellan helt olikartade avskrivningsmetoder

under en begränsad tidsperiod ansåg länsstyrelsen det av kommittén

framlagda förslaget böra accepteras.

Länsstyrelsen säger sig ej heller vilja rikta någon anmärkning mot den

föreslagna begränsningen i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser

och investeringsfonder. I samband därmed understrykes, att rättsläget

vad gällde pensionsstiftelser för närvarande var sådant, att en snar

översikt var av nöden, varför rätten till avdrag för avsättning till dylika

stiftelser under den tid utredning härom pågick borde vara i rimlig grad

inskränkt.

I det av landsorganisationen avgivna remissyttrandet framhålles att kommittéförslaget

syntes välbetänkt. Risken för att en återgång till förutvarande

bestämmelser på detta område under beskattningsåret 1954 skulle leda

till betydande avskrivningar och därmed undandragande av skatt var mycket

stor. Dels hade under beskattningsåren 1952 och 1953, under vilken tid

begränsningen hittills gällt, uppsamlats ganska stora a vskrivnings möjligheter,

dels kunde man räkna med att företagsbeskattningskommittén i sitt förslag

om en mer permanent lagstiftning på hithörande område kunde föreslå

begränsningar i den fria avskrivningsrätten även framledes. Fördelen av att

undvika alltför täta ändringar i skattereglerna var uppenbar. Att det fortfarande

torde finnas en viss inflationsbenägenhet i den svenska ekonomin

förstärkte önskemålet av en förlängning av de nu gällande bestämmelserna

ytterligare ett år i avvaktan på kommitténs slutgiltiga förslag. Landsorganisationen

tillägger, att den av en minoritet inom kommittén framförda synpunkten

att en begränsning av den fria avskrivningsrätten in. in. ytterligare

ett år skulle komma att leda till en allmän skärpning av skattebelastningen

icke syntes väga särskilt tungt. Möjligheterna att avskriva inventarier och

maskiner med 20 procent per år medförde i många fall en avsevärd konsolidering.

Därtill kom att varulagervärderingen i stor utsträckning lämnats fri.

Vidare kunde betydande avsättningar till pensions- och personalstiftelser göras,

avsättningar som med hänsyn till de i flertalet tall antastbara utfästelserna

om pensioner i många företag icke oväsentligt översteg den faktiska

pensionsskulden. Risken för psykologiska skadeverkningar av en förlängning

torde också vara ganska liten. Det stod nämligen från början klart, att

de nu gällande begränsningarna i den fria avskrivningsrätten skulle omedel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17

bart ersättas med mer permanenta regler, vilka företagsbeskattningskommittén

fick i uppdrag att skyndsamt utreda. Det synies då också lämpligt att

förlänga de temporära begränsningarna ytterligare ett år i avvaktan på att

dessa permanenta regler skulle hinna utarbetas.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i avgivet remissyttrande,

att den ifrågasatta förlängningen av den begränsade avskrivningsrätten kunde

i huvudsak sägas följa tre motiveringslinjer, nämligen den konjunkturpolitiska

inklusive kreditpolitiska, den statsfinansiella samt lämplighetslinjen,

vilken närmast syntes skola bedömas med hänsyn till viss önskvärd

kontinuitet i gällande författningar. Därefter anföres följande.

Redan under 1952 gjorde sig en viss reduktion av industrins investeringar

märkbar speciellt i fråga om maskininvesteringar. Denna tendens har, enligt

den av konjunkturinstitutet gjorda enkäten i oktober 1952, ökat i omfattning

under 1953. En viss ökning av planerade investeringar i byggnader och

anläggningar under 1953 väntades, dock i väsentligt mindre omfattning än

under tidigare år. Investeringar i maskiner o. dyl. beräknades dock nedgå

med 15 å 20 procent av nyinvesteringssumman för 1952. Den förda kreditpolitiken

har säkerligen inverkat på investeringarnas omfattning inom industrin,

men det kan ifrågasättas om ej den internationella konjunkturavmattningen

och den hårdnande konkurrensen speciellt inom verkstadsindustrin

har haft ett avgörande inflytande. En viss konjunkturstabilisering har dock

under senaste tid gjort sig märkbar men fortfarande är ovissheten inför

framtiden stor.

Kommittén anser, att den förda kreditpolitiken även i fortsättningen motiverar

ett bibehållande av inskränkningarna. Det får dock konstateras att

den konjunkturpolitiska bakgrunden ej längre ger ett så entydigt utslag för

en förlängning av bestämmelserna som den gjorde vid deras införande.

I stället torde de statsfinansiella synpunkterna och önskemålet att företagen

upptar den på året belöpande verkliga vinsten till beskattning få tillmätas

ökad betydelse. Det beräknas att den provisoriska inskränkningen

ökar statens skatteintäkter med 264 miljoner kronor under 1953. Vid införandet

av den höjda aktiebolagsbeskattningen 1947 anfördes som skäl att

företagen genom den fria avskrivningen hade möjligheter att utjämna den

beskattningsbara vinsten mellan olika år, och att denna rätts bibehållande

var en förutsättning för skattehöjningen. Detta beröres även av företagsbeskattningskommitténs

minoritet i den till den föreliggande skrivelsen fogade

reservationen. Målsättningen i de gällande bestämmelserna torde ej så mycket

ta sikte på att fastställa berörda företags »verkliga» vinst som att upphäva

den skattekredit de genom tidigare fri avskrivning kunde åtnjuta. Den

fria avskrivningen har dock tidigare obestritt varit accepterad av myndigheterna

och har haft synnerligen stort inflytande på det svenska näringslivets

konsolidering. Den tillmätta 20-procentiga avskrivningssatsen på nyinvesteringarna

i inventarier med en livslängd överstigande tre år kan i

vissa fall komma att inverka ofördelaktigt på näringslivets konkurrensläge.

Företagsheskattningskommitténs majoritet betonar vikten av att man i

väntan på dess betänkande ej skapar ett alternerande mellan olika avskrivningsmetoder.

Den påpekar att den återgång till fri avskrivning, som eventuellt

bara skulle komma att gälla under tiden från utgången av beskattningsåret

1953 till dess att betänkandet blev föremål för riksdagens behandling,

skulle allvarligt skada den restriktiva kreditpolitikens syften under den

psykosartade stämning som kunde tänkas utbreda sig vid vetskapen om att

bl. a. skärpta avskrivningsregler var under prövning i kommittén.

''1 liihang till riksdagens protokoll 1954-, 1 sand. Nr 17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Därefter framliålles, att TCO ej ville, ehuru lagstiftningens provisoriska

karaktär ur principiell synpunkt väckte vissa betänkligheter, motsätta sig

en förlängning av inskränkning i den fria avskrivningsrätten, därest resultatet

av företagsbeskattningskommitténs arbete kunde väntas under 1954

och det därför ur lämplighetssynpunkt kunde anses otillfredsställande med

eu korttidsåtergång till den fria avskrivningen. Om företagsbeskattningskommitténs

betänkande skulle komma att dröja och det därför kunde befaras

att den provisoriska lagstiftningen finge förlängas för en längre tidsperiod,

kunde TCO ej biträda det föreliggande prolongeringsförslaget.

Jag övergår nu att lämna en redogörelse för vad som anförts i de remissyttranden,

där en fortsatt begränsning av den fria avskrivningsrätten in. in.

avstyrkts.

Kammarrätten framhåller som sin mening bl. a., att den omständigheten

att företagen ett kommande beskattningsår skulle nödgas arbeta med olika

avskrivningsunderlag — dels sådant varå fri avskrivning medgavs och dels

sådant som föll under de inskränkande bestämmelserna — icke kunde betraktas

som mera otillfredsställande än det läge, som skulle uppstå, därest

de permanenta reglerna bleve gällande rätt för beskattningsåret 1954, men

efter företagsbeskattningskommitténs slutförande av sitt utredningsuppdrag

kort därefter ersattes med mera strikta avskrivningsregler. Kammarrätten

ville erinra om att en diskontinuitet ofrånkomligen uppstod, så framt icke

kommittén stannade vid att föreslå permanenta avskrivningsregler med just

den utformning, som de nu gällande provisoriska reglerna erhållit.

I fråga om rätten till avsättning till pensions- och andra personalstiftelser

hade skälen för inskränkande avdragsregler, enligt vad därefter anföres, varit

av delvis annan art än beträffande den fria avskrivningsrätten i egentlig

mening. Den i 1952 års förordning tillfälligt införda begränsningen av rätten

till avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser — innebärande att avsättningar

till den del desamma avsåg att täcka framtida pensioneringskostnader

icke blev avdragsgilla — fotades icke blott på antagandet att möjligheter

eljest förelåg att i vissa hänseenden kringgå bestämmelserna om investeringsavgift

utan även på utav taxeringsmyndigheterna vid flera tillfällen

anmälda missförhållanden, vilka ansågs påkalla en översyn av avdragsrätten

för avsättning till nämnda stiftelser. I fråga om missbruk i förevarande

avseende förelåge också uppgifter i motsatt riktning. Redan det nu

återgivna gjorde att kammarrätten ställde sig tveksam gentemot en ifrågasatt

fortsatt suspendering av avdragsrätten för pensionsändamål. Till denna

tveksamhet bidrog även följande synpunkt.

Enligt de så sent som år 1950 antagna bestämmelserna medgavs avdrag

vid inkomsttaxeringen jämväl för sådan avsättning till pensionsstiftelse,

som avsåg att täcka framtida kostnader. Vikten av att företag under år med

goda vinster verkställde större avsättningar än som motsvarade de på beskattningsåret

och åren dessförinnan belöpande pensionskostnaderna syntes

uppenbar. Allt flera grupper av anställda hade under de senaste åren fått

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

19

sig tillförsäkrade pensioner och gällde detta icke minst arbetarpersonalen

vid industrier och kommersiella företag. Detta hade skett samtidigt med att

penningvärdeförsämringen och den därav framtvingade höjningen av grundlönen

medfört en nominell höjning av pensionsbeloppen. En genomförd pensionering

baserad på försäkringsmässiga beräkningar var i rådande låga

ränteläge mycket lcapitalkrävande. Kammarrätten ville jämväl understryka

betydelsen av att en ändring i dessa regler ställdes i sammanhang med den

större frågan om pensionering av arbetstagare i enskild tjänst.

Sedan kammarrätten uttalat betänkligheter jämväl mot förslaget om begränsning

i rätten till avdrag för avsättning till andra personalstiftelser än

pensionsstiftelser och till investeringsfonder framhålies, att i ett läge som det

förevarande det funnes erfarenhetsmässigt grundad anledning antaga, att

lagstiftaren i avbidan på den pågående utredningen om företagsbeskattningens

framtida gestaltning kunde finna en prolongering av 1952 års förordning

erbjuda den närmast till hands liggande lösningen. Det var därför kammarrätten

angeläget att understryka den vikt, som såväl det allmänna som

näringslivet måste fästa vid spörsmålet, huruvida en förlängning av 1952

års förordning borde komma i fråga. Ovedersägligen hade under förordningens

giltighetstid betydande skatteintäkter varit att tillskriva den begränsade

avskrivningsrätten och det kunde i föreliggande statsfinansiella

läge, då kravet på inkomstkällor gjorde sig starkt gällande, befinnas vara

skattepolitiskt önskvärt att låta det under åren 1952 och 1953 föreliggande

skatteunderlaget i möjligaste mån bevaras under ett kommande beskattningsår.

Häremot måste dock vägas de skäl mot en förlängning, som från

näringslivets sida kunde komma att anföras. Den skärpning av inkomstskatten,

som för flertalet företag blivit en följd av 1952 års förordning, hade

Irån början tänkts som en till tiden begränsad börda. En prolongering av

förordningens giltighetstid borde enligt kammarrättens mening grundas

på minst lika starka skäl, som föranledde förordningens införande. Kammarrätten,

som icke velat uttala sig rörande det statsfinansiella behovet

av den ifrågasatta lagstiftningen, ville icke underlåta att framhålla, att det

borde vara en avvägning mellan berättigade intressen — icke minst det allmännas

intresse av nödig rörelsefrihet för näringslivet — som i sista hand

borde fälla utslaget. De i sammanhanget debatterade synpunkterna av mera

formell och lagteknisk natur syntes därvid böra få sig anvisad en ganska

underordnad roll.

Sedan länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat sin tveksamhet om lämpligheten

att prolongera ifrågavarande begränsningsbestämmelser, framhålies

att därest en fortsatt begränsning av avskrivningsrätten ansågs böra komma

till stånd, denna synes i förhållande till vad kommittén föreslagit böra

mildras t. ex., på så sätt att värdeminskning på under 1954 anskaffade inventarier

fick ske med högst 50 procent av inköpsvärdet.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som uttryckligen begränsar sitt yttrande att

avse frågan om rätten att göra avdrag för avsättning till investeringsfonder,

framhåller, att ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda, det framstod

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

som önskvärt att den investeringsreserv inom näringslivets privata sektor,

som investeringsfonderna utgjorde, bibehölls och förstärktes. Styrelsen kunde

därför icke biträda företagsbeskattningskommitténs förslag utan föreslog,

att företagen ånyo fick åtnjuta avdrag för avsättningar till de inventeringsfonder,

som stod under arbetsmarknadsstyrelsens tillsyn.

Sveriges industriförbund åberopar vad delegerade för förbundet, Stockholms

handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags

riksförbund anfört i avgivet yttrande. I detta yttrande erinras om vad

som från delegerades sida anförts över det förslag, som låg till grund för

1952 års inskränkande bestämmelser i den fria avskrivningsrätten. Däri hade

framhållits att den i kommunalskattelagen stadgade rätten till skattefria

avskrivningar och avsättningar utgjorde en uttrycklig förutsättning för de

år 1947 genomförda skatteskärpningarna. En lagstiftning i enlighet med det

då föreliggande förslaget, genomförd med bibehållande av nuvarande tyngande

företagsbeskattning, kunde icke från företagens sida uppfattas som något

annat än ett direkt åsidosättande av en av grundförutsättningarna för

1947 års skatteskärpning och såsom en utan vederbörlig utredning genomförd

ytterligare skatteskärpning. Häremot komme måhända, enligt vad delegerade

vid nämnda tillfälle vidare framhållit, att invändas att vad som

föreslagits endast var en rent tillfällig åtgärd och att statsmakternas utfästelser

rörande bibehållande av företagens konsolideringsmöjligheter i samband

med genomförandet av berörda skatteskärpningar alltjämt i princip

respekterades, men att en dylik invändning på grund av de skäl, som delegerade

angivit i sitt yttrande, icke var hållbar i detta fall. I anslutning härtill

påpekades, att om man nu förlängde 1952 års förenämnda lagstiftning

utan att företagsbeskattningen samtidigt i sin helhet omprövades — något

som för närvarande icke syntes vara möjligt — detta skulle vara att gå väsentligt

längre än tillförne. Även de mest bestämda och auktoritativa försäkringar

från statsmakternas sida genemot de skattskyldiga skulle då klart

framstå såsom värdelösa.

Därefter framhålles, att om »kommitténs arbete skulle resultera i striktare

avskrivningsregler i den permanenta lagstiftningen» ett sådant »alternerande

mellan helt olikartade avskrivningsmetoder», som kommittén ansåg

angeläget förhindra, näppeligen skulle kunna undvikas med mindre än att

förevarande »tillfälliga» lagstiftning utsträcktes att gälla icke blott, såsom

i författningsförslaget förutsattes, för ytterligare ett utan för två år. Delta

sammanhängde bl. a. därmed att skatteuppbörden måste anknyta till de nya

permanenta bestämmelserna fr. o. nr. ingången av året före det, då dessa bestämmelser

första gången skulle tillämpas vid taxeringen.

Sedan delegerade instämt i vad reservanterna inom kommittén som sin

mening anfört, framhålles att de vinstmedel, som vid ökade avskrivningar

kunde kvarhållas inom företagen, sannolikt i främsta rummet skulle utnyttjas

för stärkande av företagets likviditet. I mindre utsträckning kunde

väl medel av förevarande slag antagas komma att användas för investeringar,

men säkerligen då i främsta rummet för att åstadkomma en höge
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ligen önskvärd förstärkning av företagens motståndskraft inför de ökade påfrestningar,

vårt näringsliv icke minst på grund av vår höga kostnadsnivå

med all sannolikhet kom att utsättas för. Att i nuvarande ekonomiska klimat

befara onödiga eller över huvud taget mindre önskvärda industriella

investeringar av nämnvärd omfattning var däremot enligt delegerades mening

icke motiverat. De investeringar, vilka såsom en följd av en lagstiftning

enligt författningsförslaget kunde antagas bli inhiberade eller uppskjutna,

torde till alldeles övervägande del bli sådana, som sammanhängde

med den tekniska utvecklingen eller eljest skulle verkat kostnadsnedpressande

och som aktualiserats på grund av den hårdnande konkurrensen. En

lagstiftning i enlighet med författningsförslaget kunde därför befaras försvåra

vidmakthållande av lönsamheten inom sådana branscher, där den

redan var starkt beskuren — icke minst inom vissa grenar av textil- och

verkstadsindustrin — och därigenom bibehållandet av nuvarande grad av

sysselsättning inom företagen.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att såvitt föreningen kunde bedöma

det för närvarande icke förelåg sådana skäl för en begränsning i avskrivningsrätten,

som på sin tid åberopades när de nuvarande reglerna genomfördes.

Låt vara att en åtstramad kreditpolitik alltjämt ansågs påkallad,

men det konjunkturpolitiska läget syntes icke vara sådant att en dylik politik

behövde kompletteras med skärpta skatter för företagen. De uppskov

med en del investeringar, som föranletts av en stram kreditpolitik, behövde

i och för sig icke medföra någon direkt skada. Den skärpta beskattningen

däremot innebar en skadlig och ingalunda eftersträvansvärd försvagning av

företagen.

Skånes handelskammare anför bl. a., att det av kommittén gjorda uttalandet

att bibehållandet av ifrågavarande bestämmelser var angeläget för att

skattelagstiftningen skulle erhålla sådan anpassning till den av statsmakterna

föi da restriktiva kreditpolitiken att nämnda politik icke äventyrades,

kunde handelskammaren under inga omständigheter låta stå oemotsagt. I

motsats till kommittén höll handelskammaren nämligen före, att ur konjunkturpolitisk

synpunkt en förlängning av den nuvarande tillfälliga ordningen

icke kunde vara påkallad, sedan den tidigare överkonjunkturen brutits

och den samhällsekonomiska balansen till synes förbättrats. Att läget

innefattade vissa inflationsrisker, skulle visst icke förnekas. Det var dock

att märka att eventuella inflationstendenser torde motverkas av det fortsatta

prisfallet å världsmarknaderna. Till belysning därav ville handelskammaren

nämna att Moodys internationella råvaruindex, som i mars 1951 visade

siffran 535 och i mars 1952 433, numera sjunkit till 393. All erfarenhet visade

att fallande priser minskade investeringsviljan inom näringslivet. Det

lillägges, att man fick förutsätta att den restriktiva kreditpolitiken skulle

bibehållas. Handelskammaren hade emellertid svårt att tro att ett återställande

av den fria avskrivningsrätten var ägnat att nämnvärt påverka nämnda

politik eller rentav skulle kunna äventyra densamma. På kreditområdet

kännetecknades läget därav att inom affärsbankerna efterfrågan på krediter

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och därmed även utlåningen visade en icke oväsentlig minskning samtidigt

som inlåningen ökat; från utgången av maj till slutet av augusti innevarande

år hade utlåningen nedgått med nära 200 miljoner kronor.

Handelskammaren anför därefter bl. a. följande.

Kritik bär visserligen riktats mot det sätt, varpå företagen begagnat sig

av den fria avskrivningsrätten. Men utvecklingen har ådagalagt, att de stora

avskrivningar, som gjorts, i stort sett varit företagsekonomiskt berättigade.

Har avskrivningarna ej varit större än som erfordrats för bibehållande av

det i rörelsen nedlagda kapitalet torde ej heller ur fiskalisk synpunkt någon

erinran kunna riktas däremot. I avsaknad av rätt till avskrivningar a återanskaffningsvärdet

har den fria avskrivningsrätten i praktiken fungerat

som en regulator, genom vilken företagen haft möjlighet gardera sig mot att

mer eller mindre fiktiva, nominella vinster gjorts till föremål för beskattning

och emot att bolagets eget kapital skattevägen reducerats. — Vid bedömandet

av hithörande frågor måste hållas i minne, att avskrivningarnas

anknytning till det historiska anskaffningsvärdet i en tid av fallande penningvärde

måste giva ett ur företagsekonomisk synpunkt otillfredsställande

resultat; ur nämnda synpunkt borde nämligen avskrivningarna i stället ha

gjorts å tillgångarnas återanskaffningsvärde vid resp. bokslut eller enligt

vissa åsiktsriktningar — å det antagna återanskaffningsvärdet vid det framlida

ersättningstillfället. Det bör ävenledes beaktas att värdeminskningsavdragen

å byggnader allmänt anses som ur företagsekonomisk synpunkt otillräckliga.

Kooperativa förbundet erinrar om all i den departementspromemoria, som

låg till grund för 1952 års bestämmelser om inskränkning i avskrivningsrätten,

anförts bl. a., alt om man begränsade den allmänna kreditgivningen

under en viss tidsperiod man också borde tillse att de på samma år belöpande

verkliga inkomsterna gjordes til! föremål lör beskattning. I anslutning

härtill anför förbundet.

Under alla förhållanden bör det dock stå klart, att en angelägenhet av

största vikt är att fastställa, vad som är den »verkliga inkomsten» för året.

Hur den verkliga, på en viss tidsperiod belöpande inkomsten skall beräknas,

är å andra sidan eu fråga, varom olika nyanserade uppfattningar kan

anföras. Icke minst råder delade meningar om, hur stor avskrivning å maskiner

och inventarier in. in. som skall hänföras till peiioden i fråga. Alla

torde dock vara överens om, att en avskrivning motsvarande normal förslitning

och värdeminskning av enbart det senaste årets inventarieanskaffning

icke utgör ett riktigt uttryck för den på detta år belöpande avskrivningskostnaden.

Vad man söker är''i stället det avskrivningsbelopp, som motsvarar den

årliga värdenedgången av hela inventariebeståndet, oavsett när det anskaffats.

För i gång varande företag, som icke varit föremål för någon avsevärd

utvidgning, torde detta avskrivningsbelopp tendera att ungefärligen motsvara"

den totala ersättningsanskaffningen under ett år. Trots detta framskymtar

likväl i departementspromemorian och i Kungl. Maj :ts proposition

den meningen, att om avdrag medgives för en väl tilltagen värdeminskning

å det senaste årets anskaffning, sa har härmed näringslivets beiättigade intressen

tillgodosetts, och alt om en högre avskrivning medgåves, detta skulle

innebära, att ett lägre belopp än den verkliga inkomsten för året redovisades

till beskattning. Som motivering för denna uppfattning torde åberopas,

att inventarier anskaffade före år 1952 i regel är helt bortskrivna och att

den tillfälliga förordningen, om så icke skulle vara fallet, tillåter fri av
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

23

skrivning å sådana inventarier. Den avskrivning, som belöper å senaste år,

utöver värdeminskning å detta års anskaffning, skulle med andra ord i regel

redan ha uttagits i förskott tidigare år, och en »överavskrivning» å det

senaste årets anskaffningskostnad skulle därför innebära konsolideringsavskrivning.

Man förbiser därvid, att dold reserv i inventarier, bildad ett år

genom överavskrivning, successivt förbrukas under efterföljande år genom

inventariernas fortgående värdenedgång, om icke under vart och ett av

dessa år en avskrivning göres, motsvarande den årliga värdeminskningen å

hela inventariebeståndet. En avskrivning motsvarande hela kostnaden för

sista årets anskaffning eller kanske ännu högre belopp kan vara nödvändig,

icke för att ytterligare konsolidera företaget utan för att undvika förtäring

av tidigare bildade reserver. Det råder icke någon tvekan om att Kooperativa

förbundet, och förmodligen flertalet större företag, för närvarande befinner

sig i denna situation. Inventarier anskaffade före år 1952 är numera

helt avskrivna. En avskrivning år 1954 motsvarande, låt vara väl tilltagen,

värdeminskning å de senaste tre årens anskaffning kommer förmodligen icke

att täcka den årliga värdenedgången av hela inventariebeståndet.

Särskilt allvarlig blir situationen om man betänker, att hänsyn i avskrivningspolitiken

måste tagas till den fortgående penningväivleförsämring, som

ägt rum under de senaste åren. Ersättningsanskaffningar måste ske till priser,

som många gånger mer än dubbelt överstiger de ursprungliga anskaffningskostnaderna

för de ersatta tillgångarna. En avskrivning beräknad till

viss normal förslitningsprocent å det historiska anskaffningsvärdet för inventariebeståndet

täcker icke det för året erforderliga avskrivningsbehovet.

Hänsyn måste tagas till gällande återanskaffningsvärde och kanske också

till tidigare, som det nu visat sig, otillräckliga avskrivningar.

Förbundet tillägger, att de synpunkter på avskrivningsfrågan, som nyss

återgivits, enligt förbundets mening icke tillräckligt beaktats vid utformningen

av bestämmelserna om den tillfälliga inskränkningen i avskrivningsrätten.

Ej heller hade företagsbeskattningskommittén, som i sitt fortsatta arbete

oundgängligen måste taga ställning till dessa frågor, hitintills redovisat

någon utredning i detta avseende. Om de nu tillåtna och av kommittén föreslagna

avskrivningsreglerna var för snävt tilltagna, vilket enligt förbundets

uppfattning var fallet, skulle oförmånliga verkningar därav för näringslivets

konsolidering bli mer framträdande ju längre de tillfälliga inskränkningarna

gällde.

Därefter framhålles, att om de inskränkande bestämmelserna skulle förlängas

att gälla för år 1954, mycket allvarliga skäl av annan art måste tala

härför. I remissyttrandet bestrides att de av kommittén anförda omständigheterna

utgjorde tillräckligt motiv för en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten.

Avslutningsvis framhåller förbundet, att ett återställande av den fria avskrivningsrätten

naturligt borde åtföljas av ett upphävande av inskränkningarna

i rätten till avdrag för avsättningar till investeringsfonder och

pensionsstiftelser. Starka skäl talade speciellt beträffande avsättningar till

pensionsstiftelser för att under alla förhållanden avskaffa inskränkningarna

på detta område. Rätten för företagen att medelst avsättningar till pensionsstiftelser

trygga de anställdas pensionering var en social fråga av så stor

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

vikt, att den tidigare rätten till skattefria avsättningar, vilka redan tidigare

visat sig vara av så stort gagn för de anställda, snarast möjligt borde återställas.

I det av Sveriges lantbruks f örbund avgivna remissyttrandet erinras om

vad förbundet på sin tid anförde då förslag framlades om införande av tillfällig

inskränkning i den fria avskrivningsrätten. Förbundet hade därvid uttalat,

att en sådan inskränkning skulle innebära ett allvarligt hinder i konsolideringssträvandena

hos jordbrukets ekonomiska föreningsrörelser. De

ekonomiska föreningarna skulle tvingas att av de enskilda lantbrukarna utkräva

högre insatskapital för att på så sätt tillförsäkra föreningarna tillräckligt

med likvida medel. Jordbrukarnas tillskott skedde med beskattade vinstmedel

eller med lån, som med nuvarande kreditåtstramning var svåra att erhålla.

Investeringarna inom jordbrukets föreningsrörelse måste därjämte

rubriceras såsom önskvärda investeringar, då dessa i regel medförde ökad

och förbilligad livsmedelsproduktion till fördel för både konsumenter och

producenter.

Förbundet tillägger, att de föreslagna inskränkningarna syntes icke kunna

accepteras under andra förutsättningar än att gällande skattesats för aktiebolag

och ekonomiska föreningar sänktes. Såsom motivering för en höjning

av skattesatsen år 1947 till 40 procent framfördes bl. a. de liberala bestämmelserna

som gällde i ifrågavarande hänseende för juridiska personer. En

inskränkning i den fria avskrivningsrätten torde sålunda icke böra ske utan

motsvarande sänkning av gällande skattesats.

Slutligen torde här få återges några påpekanden av formell natur, som

gjorts i vissa remissyttranden.

Ö v er ståthållar ämbetet och länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att i

1952 års förordning om begränsning i den fria avskrivningsrätten intagits

en föreskrift, att därest skattskyldig på grund av omläggning av räkenskapsår

antingen icke taxerats till inkomstskatt år 1953 eller 1954 eller nämnda

båda år taxerats till sådan skatt för en kortare tid än sammanlagt 24 månader,

förordningen skulle äga motsvarande tillämpning jämväl vid 1955

års taxering. Någon motsvarande föreskrift hade inte upptagits i den nu ifrågasatta

lagstiftningen, måhända av skäl, som sammanhängde med att nya

definitiva regler för avskrivning å maskiner och andra inventarier ansågs

kunna förväntas till 1956 års taxering. Skulle emellertid sådana nya regler

icke komma att då gälla, syntes med hänsyn till kravet på likformighet vid

taxeringen en liknande föreskrift böra meddelas i den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Ett liknande uttalande har även gjorts av kammarrätten, som därjämte

förordat att i 9 § första stycket — i likhet med redigeringen av motsvarande

stadgande i 1952 års förordning — syntes den tidpunkt, till vilken värdesättningen

av pensionsförpliktelserna skulle hänföras, böra angivas till beskattningsårets

utgång för undvikande av eventuell tveksamhet om värdesättningen

skulle företagas per dagen för avsättningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

25

Departementschefen.

Företagsbeskattningskommittén har erinrat om åtgärder på det skattepolitiska

planet, som under de senaste åren vidtagits i investeringsbegränsande

syfte. Dessa åtgärder har visserligen samtliga ingått som led i strävandena

att upprätthålla samhällsekonomisk balans. Med hänsyn till verkningssättet

föreligger emellertid vissa skiljaktigheter de olika åtgärderna

emellan.

Investeringsavgiften, som gällde för åren 1952 och 1953 och som innebar

att då gjorda investeringar blev föremål för en särskild avgiftsbeläggning,

avsågs genom sin kostnadsfördyrande effekt skola utöva en mera direkt

dämpande inverkan på investeringsbenägenheten. För att detta syfte icke

skulle, helt eller delvis, äventyras, ansågs avgiftsbeläggningen böra gälla

för en relativt begränsad och från början fastslagen tid. Detta angavs även

vid lagstiftningens tillkomst.

De för beskattningsåren 1952 och 1953 beslutade inskränkningarna i den

fria varulagervärderingen och avskrivningsrätten jämte därtill anknutna

bestämmelser innebar åtgärder med till verkningssättet annan innebörd än

investeringsavgiften. Avsikten var här att inskränka de eljest förefintliga,

mycket vidsträckta möjligheterna att genom vinstregi erande dispositioner

erhålla anstånd med beskattningen av den egentliga, på året belöpande vinsten

eller del därav. Annorlunda uttryckt åsyftade dessa bestämmelser att

beskära möjligheterna att genom avskrivningar skapa ökade förutsättningar

för finansieringen av nyinvesteringar. Genom sitt verkningssätt kan ifrågavarande

regler alltså jämföras med direkta åtgärder på det penningpolitiska

planet och har i själva verket, såsom uttryckligen angavs då begränsningen

i den fria avskrivningsrätten år 1952 genomfördes, utgjort ett komplement

till den med penninginstituten avtalade restriktiva kreditgivningen.

Företagsbeskattningskommittén har nu ställt under debatt, huruvida begränsningen

i den fria avskrivningsrätten samt i rätten till avdrag för avsättning

till personalstiftelser och investeringsfonder bör gälla ytterligare

ett år.

Kommittén har anfört två omständigheter, som var för sig ansetts tala för

en förlängning. Den ena är att avskrivningsreglernas framtida utformning

för närvarande prövas av kommittén och att, därest ett eventuellt förslag

från kommittén om någon form av permanent begränsning i avskrivningsrätten

skulle av statsmakterna godtagas, ett mindre önskvärt alternerande

mellan helt olikartade avskrivningsmetoder skulle bli följden av en helt

fri avskrivningsrätt under år 1954. — Det andra skälet är ifrågavarande

bestämmelsers nära samband med den restriktiva kreditpolitiken. Kommittén

har, efter att ha konstaterat detta, som sin mening uttalat att om statsmakterna

fann en sådan kreditpolitik böra tillämpas även för år 1954, densamma

skulle i viss omfattning motverkas därest skattelagstiftningen icke

erhöll en motsvarande anpassning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majrts proposition nr 17.

Jag skall i det följande uppehålla mig vid dessa båda synpunkter och vad

som häremot anförts i vissa remissyttranden. Först vill jag emellertid beröra

vissa mera allmänna förutsättningar för en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten.

Som nyss framhållits, underströks starkt när bestämmelserna om investeringsavgift

antogs vid höstriksdagen 1951 att denna avgift skulle upphöra

med utgången av beskattningsåret 1953. Investeringsavgiften avsåg icke

lagerinvesteringar. Detta var den närmaste anledningen till att man samtidigt

med investeringsavgiften — efter förslag som upptagits i samma proposition

— genomförde en begränsning i rätten till fri varulagervärdering.

Det ansågs nämligen, att man därigenom kunde i viss mån motverka spekulativa

lageruppbyggnader. Genom den anknytning, som begränsningen i

rätten till nedskrivning av varulager sålunda erhöll till investeringsavgiften,

kan möjligen göras gällande att uttalandena rörande varaktigheten av

investeringsavgiften avsåg jämväl lagervärderingsbestämmelserna. Detta

spörsmål är emellertid utan större intresse, då — med hänsyn till att sådana

befarade spekulativa lageruppbyggnader mot vilka bestämmelserna

riktade sig icke visat sig uppkomma — genom olika beslut sistnämnda begränsningsregler

hävts först för år 1952 och därefter för år 1953 samt företagsbeslcattningskommittén

icke ifrågasatt några inskränkande bestämmelser

för år 1954.

Annorlunda är läget i fråga om begränsningen i den fria avskrivningsrätten

samt rätten till avdrag för stiftelse- och fondavsättningar. När bestämmelserna

i proposition nr 200 förelädes 1952 års vårriksdag, hade överenskommelse

kort tid dessförinnan träffats mellan riksbanken och kreditinstituten

om en restriktiv kreditgivning. Propositionens förslag motiverades

uttryckligen såsom föranlett av önskvärdheten att erhålla ett betydelsefullt

komplement på skattelagstiftningens område till de allmänna kreditrestriktionerna.

I detta hänseende hänvisar jag i första hand till vad kommittén,

enligt vad i det föregående anförts, återgivit från lagstiftningens

förarbeten. Jag vill emellertid tillägga några ord i anledning av uttalanden,

som gjorts av reservanterna inom kommittén och i några remissyttranden.

Man har mot en förlängning av nu ifrågavarande bestämmelser invänt

att en sådan åtgärd skulle strida mot gjorda utfästelser. Därvid åberopas

att i nyssnämnda proposition uttalats, att de däri föreslagna bestämmelserna

skulle innebära ett önskvärt komplement till investeringsavgiften samt

att bestämmelserna i fråga i den till grund för lagstiftningen upprättade

departementspromemorian angavs avsedda att gälla under samma tid som

bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering. Det har även

erinrats om bevillningsutskottets uttalande att fråga var om bestämmelser

av rent tillfällig karaktär, vilka inginge som ett led i en av det då rådande

läget betingad ekonomisk politik.

Det första av nyss återgivna uttalanden anknyter till vissa påpekanden i

propositionen. Där hade framhållits att fall kunde förekomma, då företag

med betydande vinstmedel bedömde möjligheten att genom utnyttjande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 27

av den fria avskrivningsrätten undgå omedelbara inkomstskatter såsom en

större fördel än möjligheten att genom uppskov med investeringen undsiippa

investeringsavgiften, vilken av olika skäl ansetts icke böra sättas

högre än till 12 procent. Vidare hade erinrats att i vissa lägen investeringsavgiften

kunde kringgås genom att investeringen gjordes via en för ändamålet

tillskapad personalstiftelse. Ur dessa synpunkter framstod de då

ifrågasatta bestämmelserna som ett önskvärt komplement till investeringsavgiften.

Vad angår de övriga återgivna uttalandena, innefattar dessa allenast ett

konstaterande av att begränsningen i avskrivningsrätten vid nämnda tillfälle

föreslogs skola gälla för beskattningsåren 1952 och 1953 resp. ingick

i den av konjunkturläget betingade politiken och följaktligen hade den tillfälliga

karaktär som följde därav.

Icke vid något tillfälle har däremot angivits, att en fortsatt begränsning

i avskrivningsrätten ej kunde ifrågakomma. Anledning till något sådant

uttalande har självfallet även saknats. Tvärtom är läget det, vilket fiamgar

av vad som anfördes i proposition nr 200/1952 därest man tar del av vad

däri i sin helhet förekom och icke ur sitt sammanhang utbryter särskilda

meningar och satser, att lagstiftningen i fråga var, såsom ock uttryckligen

framhölls, i första hand att se som ett komplement till kreditrestriktionerna.

Att den därjämte kompletterade investeringsavgiften, på sätt nyss omtalats,

blev en i och för sig önskvärd konsekvens.

Det bör därjämte, såsom kommittén ock gjort, erinras om att i nämnda

proposition framhölls, att de permanenta skattereglerna på ifrågavarande

område, med hänsyn till att dessa i vissa konjunkturlägen på ett ur samhällets

synpunkter icke önskvärt sätt stimulerade investeringar och därigenom

kunde verka inflationsdrivande, var i behov av en snar omprövning.

Det förutskickades att en utredning skulle igångsättas, vilket ju även kort

tid därefter skedde.

Jag har med det nu sagda velat understryka, att något fog icke finns för

påståenden att en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten skulle på något

sätt strida mot utfästelser från statsmakternas sida, som gjorts i samband

med 1952 års lagstiftning. Frågan om en förlängning får alltså fritt prövas

på grundval av de skäl, som i dagens läge kan anses tala för och emot en

sådan åtgärd.

Jag får härefter övergå att närmare behandla de skäl, som kommittén

anfört för en fortsatt begränsning under år 1954 av den fria avskrivningsrätten.

Kommittén har inledningsvis framhållit, att om dess utredningsarbete

skulle resultera i striktare avskrivningsregler i den permanenta lagstiftningen

och om helt fri avskrivningsrätt skulle gälla under ar 1954, detta

skulle medföra ett i och för sig knappast önskvärt alternerande mellan helt

olikartade avskrivningsmetoder.

Det har invänts, att då kommittén ännu icke tagit någon ståndpunkt till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 17.

frågan om avskrivningsreglernas framtida utformning, det nyss återgivna

icke kunde anses utgöra något skäl för den ifrågasatta förlängningen. Härtill

måste emellertid följande anmärkas. Kommitténs uppdrag är att undersöka

om avskrivningsreglerna i den permanenta lagstiftningen kan så ändras,

att man undgår de i vissa konjunkturlägen mindre önskvärda verkningar

som motiverade 1952 års begränsningsregler. Därvid kan olika anordningar

diskuteras och detta är i första hand kommitténs uppgift. Här skall

därför blott understrykas, att en av dessa möjligheter självfallet är att

permanent begränsa avskrivningsrätten. En sådan begränsning måste ske

med hänsynstagande till näringslivets berättigade intressen, men kan likväl

tänkas få sådan verkan att det framdeles icke blir erforderligt att, såsom

skedde år 1952, ingripa med tillfälliga bestämmelser i speciella lägen. Skulle

kommittén, varom för närvarande intet är bekant, stanna inför en sådan

lösning och denna accepteras av statsmakterna, måste det uppenbarligen

utgöra eu olägenhet och lätt leda till snedvridningar, därest man — efter

det begränsningar i avskrivningsrätten gällt i två års tid — skulle under ett

år, 1954, medge fria avskrivningar.

Det är denna befarade olägenhet, som kommittén velat peka på. Flertalet

hörda myndigheter har funnit denna synpunkt avgörande för sitt ställningstagande.

Även för egen del anser jag nu angivna omständighet starkt tala

för ett genomförande av de av kommittén ifrågasatta bestämmelserna.

Det må tilläggas alt det i vissa yttranden gjorda uttalandet, att en diskontinuitet

ofrånkomligen skulle uppkomma, därest kommittén icke stannade

vid att föreslå permanenta avskrivningsregler med just den utformning, som

de provisoriska bestämmelserna erhållit, icke innefattar något hållbart uttalande

rörande det leella läget. Av egentligt intresse i nu förevarande hänseende

är icke reglernas utformning utan fastmer deras innebörd och verkningar.

I detta sammanhang får jag, i anledning av vad från något håll andragits,

framhålla, att man, såvitt nu kan bedömas, ej har att räkna med att någon

ytterligare förlängning av de provisoriska bestämmelserna skulle behöva

ifrågakomma. Företagsbeskattningskommittén har förklarat sig beredd att

överlämna sitt betänkande i mitten av år 1954. Detta möjliggör proposition

till 1955 års riksdag och något hinder för att då antagna bestämmelser

skulle tillämpas vid 1956 års taxering föreligger ej. Fullt tillräckliga möjligheter

tinnes för företagen att rätta sina preliminär skatteinbetalningar efter

de nya reglerna. Läget är icke annorlunda än det som förelåg, då för beskattningsåret

1952 begränsning i avskrivningsrätten genomfördes genom

beslut vid samma års riksdag, eller som uppkommer, därest innevarande års

riksdag fattar beslut om begränsning i avskrivningsrätten vid 1955 års taxering.

Det kan t. o. in. sägas, alt sedan källskattereglerna ändrats därhän att

B-skattebetalare regelmässigt debiteras preliminär skatt till belopp motsvarande

senast påförda slutliga skatt, i följd varav preliminärskatten för år

1955 kommer att uträknas på grundval av skatten för ett år då begränsning

i avskrivningsrätten rått, hänsyn till källskatteuppbörden i varje fall icke

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

29

— som i det av industriförbundet in. fl. åberopade yttrandet göres gällande

— talar mot att eventuella nya, av 1955 års riksdag beslutade permanenta

regler blir tillämpliga redan vid 1956 års taxering.

Såsom kommittén själv påpekat, finnes emellertid andra och måhända

mer vägande skäl för en begränsning i avskrivningsrätten för år 1954 än

önskemålet att undvika de förut diskuterade olägenheterna med fri avskrivning

under år 1954.

Vid min förut denna dag gjorda anmälan i statsrådet av statsverkspropositionen

har jag lämnat en ingående redogörelse för det ekonomiska läget

och den politik, som enligt min mening bör föras under den närmaste framtiden.

Jag hänvisar härutinnan till vad jag då anförde och vill nu blott erinra

om att läget påkallar en fortsatt stram kreditgivning. Bibehålies kreditrestriktionerna

för år 1954, utgör detta ett i och för sig tillräckligt skäl för

en fortsatt begränsning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Erhåller

icke skattereglerna en motsvarande anpassning, medför detta nämligen

ojämna verkningar av kreditrestriktionerna. Företag med betydande

vinstmedel, som genom bokföringsmässiga åtgärder med verkningar i beskattningshänseende

undgår att skatta för vinsten eller del därav, kommer

att i motsvarande män undslippa verkan av de kreditrestriktioner, som

statsmakterna funnit angelägna. Det skulle te sig föga konsekvent, att lämna

avsevärda krediter i form av beskattningsuppskov i ett läge då allmänna

kreditrestriktioner upprätthålles.

Nu har invänts att begränsningar i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner

icke i dagens läge skulle utgöra något nödvändigt eller önskvärt

komplement till kreditrestriktionerna. Det har sagts att någon tendens till

överinvesteringar inte för närvarande finnes inom den enskilda sektorn av

näringslivet. I den mån vinstmedel, genom utnyttjande av fri avskrivning,

kunde i ökad omfattning kvarhållas inom företagen, skulle dessa medel användas

antingen för att stärka likviditeten eller ock för att vidtaga investeringar

betingade av den tekniska utvecklingen eller eljest i kostnadsnedpressande

syfte.

Härtill torde få genmälas att ur nu förevarande synpunkt någon mer

väsentlig skillnad icke föreligger mellan de fall då vinstmedel i ökad omfattning

kan kvarhållas inom ett företag att där fritt disponeras och då

samma företag beredes möjlighet att täcka sina utgifter av olika slag genom

lån. Men det bör tilläggas, att den ifrågasatta begränsningen i avskrivningsrätten

icke förhindrar att vinstmedel användes för en avskrivning å nyanskaffade

inventarier, som svarar mot inträffad värdenedgång, och därutöver

ger ett visst utrymme för konsolidering i form av överavskrivningar.

Vidare gäller, att — såsom tidigare framhållits — nu icke ifrågasättes några

inskränkningar i rätten till fri varulagervärdering. Detta sammanhänger

med de ganska svåröverskådliga följderna av en dylik åtgärd. Lagerökning

kan i ett fall vara en följd av spekulativa, mindre önskvärda lageruppbyggnader

och i ett annat härleda sig ur oväntade avsättningssvårigheter. Dessa

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 17.

spörsmål undersöks för närvarande ingående av kommittén och i avvaktan

härpå är jag ej beredd att nu upptaga denna fråga. Det kan alltså här blott

konstateras att genom nedskrivning av varulager företagen under 1954 äger

viss möjlighet att kvarhålla vinstmedel till avsevärda belopp.

Det har påpekats, att — med hänsyn till att maskiner anskaffade före

år 1952 får fritt avskrivas — en förlängning av de tillfälliga bestämmelserna

blir mer kännbar allt eftersom företagen konsumerar det äldre avskrivningsunderlag,

varöver de helt fritt äger råda. Detta påpekande är riktigt

men är närmast ägnat att belysa att de år 1952 antagna bestämmelserna i

viss omfattning icke fått den omedelbara effekt som avsetts. Påpekandet

visar även att hastigt insatta åtgärder av nu förevarande slag icke ger samma

verkan som en mer permanent om än försiktigt avvägd åtstramning i

avskrivningsr ätten.

Företagsbeskattningskommittén har pekat, på några omständigheter, som

enligt kommitténs mening gör att en återgång till helt fri avskrivningsrält

år 1954 ter sig särskilt betänkligt. Genom att investeringsavgiften upphör

med utgången av år 1953 har man att räkna med att vissa av de investeringar,

som med hänsyn till avgiftsbeläggningen icke kom till stånd under

1952 och 1953, i stället verkställes år 1954. Av speciella omständigheter kan

alltså emotses en viss ansvällning av investeringsvolymen. Vidare har kommittén

framhållit, att den omständigheten att avskrivningsreglerna i en

snar framtid kommer att ställas under omprövning kan i sin mån stimulera

investeringar under år 1954, därest fri avskrivningsrätt då skulle medges.

Slutligen har kommittén påpekat, att fri avskrivningsrätt år 1954 skulle

innebära icke blott att nyanskaffade inventarier kunde helt avskrivas utan

även att vinstmedel, svarande mot det från åren 1952 och 1953 bevarade

avskrivningsunderlaget, kunde frigöras från beskattning.

Jag erinrar om vad jag i samband med anmälan av årets statsverksproposition

framhållit, nämligen att läget är sådant att en fortsatt beredskap mot

inflationsdrivande krafter måste upprätthållas. Mot bakgrunden härav finner

jag de av kommittén angivna omständigheterna inge ytterligare betänkligheter

mot eu återgång till fri avskrivning år 1954.

Av det sagda framgår, att enligt min mening starka skäl talar för eu

begränsning i avskrivningsrätten jämväl under år 1954. Av vad som andragits

mot en sådan åtgärd har jag icke bibragts den uppfattningen, att

en fortsatt avskrivningsbegränsning skulle för näringslivet medföra olägenheter

av allvarligare art. Jag vill än en gång erinra om att en årlig avskrivning

å 20 procent — med rätt till förskjutning mellan åren — genomsnittligen

möjliggör avskrivning med icke oväsentligt mer än den faktiska Aärdeminskningen,

att äldre inventarier får fritt avskrivas och att ytterligare avskrivningsmöjligheter

i speciella fall finnes.

Jag vill i detta sammanhang med några ord beröra vad Kooperativa förbundet

i sitt remissyttrande anfört. Däri har uttalats, att vad som bör medges

som avskrivning är ett belopp, som motsvarar den årliga värdenedgången

av hela inventariebeståndet, oavsett när detta anskaffats. För icke ex
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

31

panderande företag, där äldre inventarier helt avskrivits, skulle detta ungefärligen

motsvara den totala ersättningsanskaffningen under ett år. En

lägre avskrivning skulle innebära ett förtärande av tidigare bildade reserver.

Utifrån dessa synpunkter kritiserar förbundet den till 20 procent

begränsade avskrivningsrätten såsom varande otillräcklig.

Då hithörande spörsmål, beträffande vilka olika meningar självfallet kan

hysas, för närvarande behandlas inom företagsbeskattningskonnnittén, vill

jag nu icke djupare ingå på ämnet. Det må emellertid konstateras att, såsom

förbundet självt påpekat, resonemanget över huvud icke är tillämpligt för de

fall — och dessa fall har under den tid varom nu är fråga funnits särskild

anledning att uppmärksamma —• då ett företag utökar sitt inventariebeståna

eller ersätter sina äldre inventarier med värdefullare nykonstruktioner.

Ej heller kan resonemanget för övriga fall reservationslöst godtagas.

Teoretiskt kan detta belysas genom att erinra om läget för ett företag, som

helt avskrivit sina inventarier och icke gör några nyanskaffningar, t. ex. de

s. k. enbåtsrederierna. Här kan, om man bortser från investeringsfonderna,

inga som helst försvarbara avskrivningsregier meddelas för att möjliggöra

för dessa företag att bibehålla sin en gång upplagda reserv. Ej heller är utan

vidare givet, att ett icke expanderande företag med kontinuerlig återanskaffning

kan i alla lägen med fog kräva att med obeskattade vinstmedel uppbyggda

reserver är oantastliga. Vad som däremot kan krävas är att företagets

inventarier får avskrivas så mycket, att inventariernas bokförda värden

icke överstiger anskaffningsvärdena minskade med beloppet av under

tiden för innehavet uppkommen värdeminskning. Och detta möjliggör nu

gällande provisoriska bestämmelser.

Med åberopande av det nu anförda får jag alltså tillstyrka, att förslag

förelägges riksdagen om en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten under

år 1954 i enlighet med vad företagsbeskattningskonnnittén förordat. Jag får

tillägga att enligt min mening det icke bör ifrågakomma, att — såsom i

något remissyttrande ifrågasatts — medgiva annan och högre maximal avskrivning

beträffande vissa av de under ifrågavarande treårsperiod anskaffade

inventarierna.

Nu, liksom fallet var då 1952 års bestämmelser antogs av riksdagen, har

gjorts gällande, att en begränsning i avskrivningsrätten icke borde ifrågakomma

utan en samtidig omprövning av den för aktiebolag och ekonomiska

föreningar gällande skattesatsen. Därvid har gjorts gällande, att statsmakterna

vid genomförandet av 1947 års statsskattereform skulle gjort utfästelser

av innebörd, att den fria avskrivningsrätten utgjorde en ovillkorlig

förutsättning för det år 1947 beslutade skatteuttaget. Dessa utfästelser skulle

lämnats i samband med debattinlägg i riksdagen, då statsskattereformen

beslöts.

I proposition nr 200/1952 framhöll jag, i anledning av vad från näringslivets

sida härom anförts, att det för det dåvarande icke var erforderligt att

taga någon ställning till frågan om bärkraften i denna argumentering med

hänsyn till att fråga då var om en tillfällig åtgärd vilken ingick som ett vä
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

sentligt led i den av det rådande konjunkturläget betingade ekonomiska politiken.

Jag tilläde, att genomförandet av en ur samhällets synpunkt önskvärd

åtgärd icke rimligen kunde hindras av uttalanden, som gjorts i tidigare

sammanhang under andra betingelser.

Som framgår av de motiv, som främst uppbär den nu ifrågasatta lagstiftningen,

kan vad jag år 1952 anförde med full bärkraft upprepas i

dagens läge. Mer är egentligen icke härom att säga, men jag vill likväl tilllägga

att när företagsbeskattningen i sin helhet — hit hör då icke blott

avskrivningsrätten utan även lagervärderingen, rätten till avdrag för investeringsfonds-

och stiftelseavsättningar samt skatteprocenten — står inför en

mycket snar omprövning, det redan med anledning härav icke bör ifrågakomma

att nu upptaga en diskussion om beskattningens höjd för bolag och

föreningar.

Jag får härefter övergå att något beröra frågan om avdrag för avsättningar

till personalstiftelser av olika slag och till investeringsfonder. Vad

först angår pensionsstiftelserna, bör erinras om att den nu gällande begränsningen

i avsättningsrätten, vilken av kommittén föreslås skola gälla jämväl

år 1954, innebär att avdrag medges intill sådant belopp, att stiftelsens

förmögenhet i princip uppgår till värdet av pensionsskulden (det s. k. investeringsskattetaket).

Avdrag får däremot ej ske för s. k. framtida kostnader.

Den medgivna avdragsrätten möjliggör vittgående avsättningar, vilket

framgår av följande.

I ringa omfattning är pensionerna f. n. oantastbara. Likväl sker beräkningen

av investeringsskattetaket som om genomgående fråga var om dylika pensioner.

Såsom landsorganisationen påpekat innebär detta, att i många fall

avsättning kan göras till belopp som icke oväsentligt överstiger den faktiska

pensionsskulden.

Vidare är reglerna såtillvida mycket förmånligt utformade att vid beräkningen

av »taket» det skall anses som om envar, för vilken pensionsutfästelse

gäller, varit anställd i företaget från det han fyllde 25 år. Därjämte

antages att den anställde, oavsett vilken ålder och lön som han vid beräkningstillfället

har, åtnjutit sina nuvarande löneförmåner redan vid det tillfälle,

då han uppnådde en ålder av 25 år.

Slutligen tages icke någon som helst hänsyn til! att erfarenhetsmässigt

ett visst antal anställda, vilket antal självfallet varierar från företag till

töretag, inte kvarstannar i tjänst till dess pensionsåldern uppnåtts och övriga

pensionsförutsättningar inträtt.

I själva verket har kritik riktats mot de nuvarande begränsande reglerna

såsom i viss mån otillräckliga från de synpunkter, som föranlett deras uppställande.

Bland annat med hänsyn till att frågan om pensionsstiftelserna

omprövas av företagsbeskattningskommittén, torde emellertid icke böra

ifrågakomma att nu överväga annorlunda utformade bestämmelser.

Jag förordar alltså att kommitténs förslag även i denna del godtages. Detsamma

gäller vad kommittén föreslagit beträffande övriga personalstiftelser.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

33

Vad slutligen angår investeringsfonderna vill jag här blott erinra om att

de nuvarande permanenta bestämmelserna — som innebär att avdrag medges

för en i räkenskaperna gjord fondavsättning utan att häremot svarande

medel eller ens vad som därav motsvarar beräknad skatt behöver insättas

å spärrad bankräkning eller hållas av den skattskyldige avskilda — vid

1952 års lagstiftning bedömdes ur nu förevarande synpunkter som otillfredsställande

konstruerade. Samma bedömande gäller alltjämt och de nuvarande

provisoriska reglerna synes därför enligt min mening böra bibehållas

till dess den pågående översynen av investeringsfondslagstiftningen

hunnit slutföras.

Vad angår författningstextens utformning synes, såsom i några remissyttranden

förordats, i övergångsbestämmelserna böra inryckas en föreskrift,

som innebär att vid omläggning av räkenskapsår begränsningsreglerna i

vissa fall blir tillämpliga även vid 1956 års taxering.

Kammarrätten har förordat en komplettering av stadgandet i 9 § första

stycket, varav framgår att pensionsförpliktelserna skall beräknas med utgångspunkt

från läget vid beskattningsårets utgång. Något sådant tillägg

synes visserligen knappast vara erforderligt; det torde ligga i sakens natur

att det är denna tidpunkt som avses och vid redigeringen av den jämförbara

bestämmelsen i förordningen om investeringsskatt utsädes detta icke

uttryckligen. Å andra sidan möter intet hinder att göra den önskade kompletteringen.

Kommittén har inte verkställt någon beräkning av den skiljaktighet i

skatteunderlag, som skulle uppkomma därest begränsad eller helt fri avskrivningsrätt

skulle gälla för år 1954. Självfallet är dylika beräkningar

ytterst svårgenomförbara. De förutsätter ej blott vetskap om storleken av

bolagens och föreningarnas anskaffningar under åren 1952 och 1953 samt

av vad som återstår oavskrivet av äldre inventarier utan även beräkningar

av inventarieinvesteringarna och vinstförhållandena under år 1954. Jag

får erinra om att vid 1952 års lagstiftning statsskatten på inkomst under

år 1952 beräknades öka med ca 250 milj. kronor och på inkomst under år

1953 med ca 200 milj. kronor. Dessa beräkningars riktighet kan icke med

tillgängligt statistiskt material verifieras. Troligen är beloppen i fråga dock

väl högt beräknade, då senare gjorda erfarenheter visar att äldre inventarier

tidigare icke avskrivits i den omfattning som man vid beräkningarna

utgick från och att detta äldre avskrivningsunderlag kan antagas kraftigt

ha utnyttjats beskattningsåren 1952 och 1953. Det må vidare erinras om att

den vid genomförande av 1952 års lagstiftning gällande begränsningen i den

fria lagervärderingen sedermera upphävdes, i följd varav åtstramningen i

avskrivningsrätten i viss omfattning kan antagas ha medfört mer vittgående

lagernedskrivningar än som eljest skulle ifrågakommit.

För år 1954 är läget visserligen det att fri lagervärdering gäller. Å andra

sidan kan antagas att nedvärderingsmöjligheterna på 1953 års lager ut3

Bihang till riksdagens protokoll 195''t. 1 saml. Nr 17.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kangl. Maj:ts proposition nr 17.

nyttjats i ganska stor utsträckning och att, om någon väsentligare lagerökning

icke sker under 1954, några särskilt betydande möjligheter till ytterligare

stora lagernedskrivningar icke föreligger. Vidare torde inventarier

anskaffade före år 1952 i väsentlig mån ha avskrivits före beskattningsåret

1954. Rent uppskattningsvis kan, vid en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten,

skatten på 1954 års inkomst antagas bli ca 150 milj. kronor

högre än om fri avskrivningsrätt komme att medges.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,

in. m.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, alt till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Harald Häggquist.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

35

Bihang.

Företagsbeskattningskommitténs förslag

till

förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner

och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §•

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning

å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),

skall under beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt verkställes

i första instans år 1955 (beskattningsåret 1954), gälla vad nedan i

andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för

stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med

en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,

vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men

ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, åtnjutas med högst 20

procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåren

1952 och 1953, sådant fall, att avdrag enligt 2 § förordningen den 6 juni

1952, nr 380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§ samma förordning

beräknas på annat belopp än anskaffningsvärdet, skall samma belopp anses

såsom anskaffningsvärde enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret

inventarierna anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1952 eller 1953 icke tillgodofört

sig eller icke helt tillgodofört sig avdrag som i 2 § nyssnämnda förordning

den 6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag åtnjutas under beskattningsåret

1954.

3 §•

Har skattskyldig under beskattningsåret 1954 avyttrat inventarier, som

anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller har skattskyldig

under förstnämnda beskattningsår förlorat sådana inventarier och härför

uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning å under

beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier åtnjutas med belopp motsva
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

rande vad av försäljningssumman eller försäkringsersättningen ingår i den

skattepliktiga intäkten.

Ätnjnter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersättning

på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning

å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1954, åtnjutas

med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för fartygsanskaffningen

och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i

första eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående

del av anskaffningskostnaden.

4 §•

Har ett särskilt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under beskattningsåret

1954 anskaffade inventarier betingats därav att dessa skola utnyttjas

för ett särskilt arbetstillfälle eller för eu konjunktur, som väntas bliva

allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag göras

för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas

på därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier

tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § koimmunalskattelagen

omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av inventarier

enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna

i 2 och 3 § § här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden minskad

med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits

i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1954

och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses, som om

inventarierna i beskattningshänseende avskrivits med det i anspråk tagna

beloppet.

6 §•

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under

beskattningsåren 1952—1954, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda

beloppet av avdrag som skattskyldig enligt bestämmelserna i förordningen

den 6 juni 1952, nr 380, och i denna förordning åtnjutit eller äger

åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna sig härav föranlett

större avdrag.

Hava inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1952-—1954, avyttrats

eller såsom för rörelsen obrukbara utrangerats, skall vad i punkt 3 d

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

7 §•

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari 1952

och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser

medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger riksskattenämnden,

på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag

för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,

vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari 1955

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas vid en senare

tidpunkt, senast den 28 februari samma år.

Över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i

första stycket, må klagan icke föras.

8 §•

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i

den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med större

belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må beskattningsnämnd, när särskilda skäl föreligga, föreskriva att den skattskyldige

tills vidare icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensionsoch

andra personalstiftelser.

9 §.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret

1954, medgives med högst det belopp, som erfordras för att jämte

framtida avgifter säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra

därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande

företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst

må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda, som vid ingången av

samma beskattningsår uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna

icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga

avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket

avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under

beskattningsåret 1954 medgives allenast med belopp, som erfordras för

att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret

1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till

investeringsfonder.

10 g.

Vid 1955 års inkomsttaxering må avdrag ej medgivas för avsättning till

annan investeringsfond än sådan som avses i förordningen den 11 maj 1951

(nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsamling.

537873. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:69 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra a1 i texten
  2. BevU 1954:11 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier v s. 1 i texten