Med förslag till förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar
1954-03-12 · 30 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:186, Med förslag till förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
1
Sr 186.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar;
given Stockholms slott den 12 mars 195b.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Med verkan från och med andra halvåret 1952 borttogs ur livförsäkringsbolagens
grunder den s. k. treårskarensen, som innebar förbud för bolagen
att belåna kapitalförsäkringar under de tre första åren efter tecknandet.
Sedermera framkom, att denna situation utnyttjades i försäkringsbolagens
ackvisitionsverksamhet på sådant sätt att skattesynpunkterna
helt sköts i förgrunden. En synnerligen stark ökning ägde rum i fråga
om nyteckning av engångsbetalda kapitalförsäkringar. Ökningen var
koncentrerad till försäkringar på stora belopp, och försäkringarna tecknades
i mycket stor utsträckning med omedelbar belåning hos bolagen. I detta
läge infördes från och med den 1 mars 1953 såsom ett provisorium sådana
ändringar i livförsäkringsbolagens grunder att återköpsvärdet — och
därmed belåningsmöjligheten — av ny tecknade försäkringar av ifrågavarande
slag avsevärt beskars. Härefter har inträtt en markant minskning av
tecknandet av kapitalförsäkringar med kort premieinbetalningstid.
I propositionen förordas att de nya bestämmelserna i försäkringsbolagsgrunderna
t. v. skall bibehållas.
Med hänsyn till den utpräglade skatteflyktskaraktären i fråga om de
försäkringar mot engångs- eller korttidspremier, som tecknades under tiden
den 1 juli 1952—den 28 februari 1953, föreslås emellertid beträffande
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 186.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
dessa försäkringar en individuell beskattning. Ägaren av en försäkring blir
sålunda skattskyldig till inkomstskatt för en beräknad ränteavkastning av
försäkringen och till förmögenhetsskatt för försäkringens värde.
Om ägaren till försäkringen godtar de bestämmelser, som numera finns
i bolagens grunder i fråga om beräkningen av återköpsvärdet av en kapitalförsäkring,
kommer emellertid hans försäkring icke att bli underkastad
den föreslagna beskattningen.
För att lämna rådrum för avveckling eller omläggning av försäkringarna
föreslås den nya lagstiftningen skola träda i kraft först den 1 januari 1955.
Den första taxeringen kommer sålunda att ske år 1956. Beskattningen är
avsedd att gälla tio år från försäkringarnas tecknande. Det sista taxeringsåret
blir sålunda 1963.
Enligt förslaget blir försäkringsbolagen skyldiga att tillhandahålla taxeringsmyndigheterna
erforderliga uppgifter till ledning vid taxeringen av
ifrågavarande försäkringar.
Förslag
till
förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
För kapitalförsäkring som i 2 § avses skall — utan hinder av vad om
beskattning av kapitalförsäkring eljest är stadgat -— för de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes i första instans åren 1956—1963, utgöras kommunal
inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt i
enlighet med vad nedan närmare stadgas.
2 §.
Bestämmelserna i denna förordning skola äga tillämpning å sådan återköpsberättigad
kapitalförsäkring, som meddelats av eller utlösts hos livförsäkringsbolag
under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den
28 februari 1953, under förutsättning att försäkringens återköpsvärde vid
någon tidpunkt under kalenderåret närmast före taxeringsåret överstigit
15 000 kronor och tillika varit högre än det återköpsvärde, som skulle hava
gällt, om premiebetalningen oavsett försäkringstidens längd skolat fullgöras
helårsvis med jämn fördelning på femton år från avtalets slutande. Har
samtidigt hos ett försäkringsbolag tagits flera kapitalförsäkringar å samme
persons eller samma personers liv, skola försäkringarna vid beräkning av
återköpsvärde betraktas såsom en försäkring.
Bestämmelserna i denna förordning skola icke gälla kapitalförsäkring,
för vilken premierna skola erläggas under en tid av minst tio år och för
vilken icke under något år erlagts premie överstigande en femtedel av
sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
3 §•
Skattskyldig enligt denna förordning är den som vid utgången av juni
1953 var ägare av försäkringen.
4 §.
Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt
skall såsom intäkt av kapital upptagas ett belopp motsvarande för helt år
räknat två procent av kapitalförsäkringens skattevärde.
Vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt skall såsom tillgång vid
förmögenhetsberäkningen upptagas försäkringens skattevärde. Har försäkringen
upphört före beskattningsårets utgång, skall dess värde dock icke
inräknas i förmögenheten.
5 §.
Med kapitalförsäkrings skattevärde förstås i denna förordning försäkringens
återköpsvärde den 31 december det kalenderår, som närmast föregått
taxeringsåret. I fråga om försäkring som upphört under förstnämnda
år skall dock vid taxeringen till inkomstskatt skattevärdet utgöras av återköpsvärdet
omedelbart före försäkringens upphörande.
6 §.
Försäkringsbolag skall till ledning vid taxering för inkomst och förmögenhet
enligt denna förordning lämna uppgift om kapitalförsäkrings skattevärde.
I fråga om sådan uppgift skall vad i taxeringsförordningen stadgas
om uppgift enligt 33 § samma förordning äga motsvarande tillämpning,
och skola jämväl i övrigt taxeringsförordningens bestämmelser i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
7 §•
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 mars 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om beskattning av
vissa kapitalförsäkringar samt anför följande.
Inledning.
Beträffande beskattningen av kapitalförsäkring, till vilken kategori räknas
alla försäkringsformer, som icke är pensionsförsäkringar, gäller, att
premien — bortsett från det av sociala skäl betingade avdraget å högst 200
kronor för ogift och 400 kronor för makar — icke är avdragsgill och att
utfallande försäkringsbelopp icke inkomstbeskattas. Ränteavkastningen å
försäkringstagarens hos försäkringsbolaget innestående medel beskattas endast
hos försäkringsbolaget, därvid statlig inkomstskatt utgår efter en skattesats
av 10 procent. Förmögenhetsskatt å dessa tillgångar uttages varken
hos försäkringstagaren eller hos försäkringsbolaget.
De skatteförmåner, som uppnås genom en kapitalförsäkring, är dels en
sänkning av den statliga inkomstskatten med belopp utgörande produkten
av a ena sidan ränteavkastningen å försäkringstagarens hos försäkringsbolaget
innestående medel minskad med därå belöpande kommunalskatt och
å andra sidan skillnaden mellan försäkringstagarens marginalskattesats och
den för bolaget gällande skattesatsen 10 procent, dels bortfallandet av förmögenhetsskatten
på försäkringstagarens hos försäkringsbolaget innestående
medel. För kapitalförsäkringen gäller vidare vissa förmånliga regler
även i fråga om arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt. Dessa skatteförmåner
är för handen vare sig försäkringen belånats eller icke.
Nu gällande bestämmelser för beskattning av kapitalförsäkring, vilka antogs
år 1950, föregicks av en utredning av 1944 års allmänna skattekommitté,
som även framlade förslag, som syftade till att i viss utsträckning eliminera
de skattemässiga förmåner, som enligt vad tidigare antytts är förenade
med kapitalförsäkringsformen. Förslaget innebar att — utöver den
Kungl. Maj. ts proposition nr i86.
5
skatt som skulle uttagas på försäkringsanstalternas avkastning — hos försäkringstagaren
skulle uttagas inkomstskatt för beräknad ränta å premiereserv
och förmögenhetsskatt för premiereserv. Denna särskilda beskattning
skulle avse endast försäkringstagare med livförsäkringar till större
belopp. Ehuru vissa skäl onekligen kan tala för en sådan beskattning, genomfördes
emellertid icke dessa förslag, bl. a. med hänsyn till att de befarades
komma att medföra betydande svårigheter vid tillämpningen såväl för
försäkringsanstalterna som för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna.
Frågan om utnyttjandet av livförsäkring för beredandet av obehöriga skattelättnader
har ofta varit föremål för diskussion och olika åtgärder har vidtagits
för hindrande därav.
För att motverka ett obehörigt utnyttjande av möjligheten att teckna kapitalförsäkringar
mot engångspremier ingick livförsäkringsbolagen i början
av år 1932 en överenskommelse om en treårskarens, innebärande att lån å
låneberättigade kapitalförsäkringar mot engångspremie icke skulle få tagas
förrän minst tre år förflutit efter försäkringens tecknande. Motsvarande
bestämmelser infördes sedermera i försäkringsbolagens försäkringstekniska
grunder. — Därjämte ingicks under år 1945, med hänsyn till att personer
med hög marginalskattesats och betydande förmögenhet kunnat skaffa sig
skattelättnader genom kapitalförsäkringar mot engångspremie även utan
belåning, en överenskommelse mellan -försäkringsbolagen att icke teckna sådan
försäkring med högre premie än 50 000 kronor, i vissa fall med lång
försäkringstid 150 000 kronor. Överenskommelsen om treårskarensen var
kompletterad med överenskommelse mellan försäkringsinspektionen och
bankinspektionen samt sparbanksinspektionen, om att ej heller de under
dem sorterande företagen skulle belåna engångsbetalda livförsäkringar, som
icke var tre år gamla. Överenskommelsen mellan försäkringsbolagen slopades
emellertid under år 1950, sedan den nya skattelagstiftningen införts,
men bestämmelserna om treårskarensen i avseende på belåningen av engångsbetalda
kapitalförsäkringar kvarstod tills vidare i grunderna.
Nu angivna metoder för att söka hindra osunda förhållanden på detta
område har emellertid visat sig vara behäftade med vissa brister. Det har
sålunda förekommit, att försäkringsbolag genom samarbete med kapitalstarka
icke bankmässiga intressenter i viss utsträckning lyckats kringgå
bestämmelserna. Detta förhållande har vållat irritation hos övriga bolag.
Härtill kommer att metoden endast riktar sig mot omedelbart belånade,
engångsbetalda försäkringar.
I sina under år 1950 inlämnade förslag till grunder enligt nya lagen om
försäkringsrörelse hade det övervägande antalet livförsäkringsbolag borttagit
treårskarensen för belåning av engångsbetalda kapitalförsäkringar med
hänsyn till att livförsäkringens beskattningsfrågor under samma år reglerats
genom ny lagstiftning. Ändringen godtogs av Kungl. Maj :t genom grundernas
stadfästande i juni 1952.
Resultatet av lånespärrens slopande blev emellertid sådant, att på våren
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
1953 nya provisoriska spärrbestämmelser infördes i grunderna med verkan
från och med den 1 mars 1953. Dessa nya spärrbestämmelser innebär för
sådana kapitalförsäkringar, som är återköpsberättigade och därmed även
låneberättigade samt för vilka under något av de första tio åren inbetalts
högre premiebelopp än som skolat erläggas därest premiebetalningen varit
jämnt fördelad över 15 år, att återköpsvärdet under de första tio åren likväl
blir högst lika med det återköpsvärde, som svarar mot en jämn premiebetalning
i 15 år. Som konsekvens härav kan icke lån med säkerhet i försäkringsbrev
inom återköpsvärdet beviljas av bolagen och redovisas enligt
274 § punkt 8 lagen om försäkringsrörelse till högre belopp. Skulle bolag
likväl bevilja lån mot säkerhet i försäkringsbrev utöver det beskurna återköpsvärdet
—■ eller över huvud taget till enskild person mot annan säkerhet
än den nämnda eller inteckning i fastighet eller tomträtt — skall sådana
lån jämlikt av försäkringsinspektionen utfärdade anvisningar individuellt
redovisas till försäkringsinspektionen med angivande av säkerhetens
art. Eventuellt sådant kringgående av den föreslagna inskränkningen av lånevärdet
kan sålunda observeras hos försäkringsinspektionen. För att inte
den nya bestämmelsen i grunderna om beskärande av återköpsrätten skall
i särskilda fall få alltför hårda konsekvenser, har föreskrivits att en av försäkringsinspektionen
godkänd nämnd må kunna medgiva dispens.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyhdigande den 30 juni 1953 tillkallade
jag samma dag särskilda sakkunniga, nämligen kammarrättsrådet Nils G.
Lindquist, ordförande, och byråchefen O. Vinell med uppdrag att verkställa
en utredning angående beskattningen av kapitalförsäkringar.
I direktiven för utredningen anförde jag, bland annat, att på senare tid
iakttagits, att en viss form av kapitalförsäkring i mycket stor omfattning
utnyttjats, uteslutande eller i allt fall huvudsakligen i syfte att möjliggöra
skatteflykt för försäkringstagaren. Den försäkringsform som åsyftades var
kapitalförsäkring mot engångspremie. Under senare delen av år 1952 och
de första månaderna under år 1953 hade sådana försäkringar tecknats i en
utsträckning som aldrig tidigare. Denna stora nyteckning torde huvudsakligen
ha sin grund i det förhållandet, att vid halvårsskiftet 1952 möjligheter
öppnades för försäkringsbolagen att låta försäkringstagarna belåna dessa
försäkringar i samband med teckningen. Följden härav blev, att ackvisitionsarbetet
ofta direkt torde ha inriktats på att påvisa de skattemässiga
fördelarna med dessa försäkringar och möjligheterna att omedelbart få försäkringarna
belånade. De tecknade försäkringarna torde mestadels lyda
på ansenliga belopp och man torde få förutsätta, att de försäkringstagare,
som tecknat försäkringarna, i stort sett var att återfinna bland större inkomsttagare
och förmögenhetsägare. Omständigheterna tydde också på, att
ackvisitionsarbetet koncentrerats till dessa kategorier.
Den åtgärd, som försäkringsinspektionen några månader dessförinnan
hade företagit för att genom bestämmelser i grunderna för livförsäkringsbolagens
verksamhet beskära belåningsmöjligheterna, hade avsetts vara ett
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
provisorium. Så länge detta provisorium bestod, kunde antagas att försäkringar
av nu ifrågavarande slag kom att tecknas i väsentligt mindre utsträckning
än under sista halvåret 1952 och början av 1953. Emellertid
innebar denna provisoriska anordning en i viss mån godtycklig nedsättning
av försäkringarnas återköps- och lånevärden. Under sådana förhallanden
var det enligt min uppfattning angeläget att statsmakterna på nytt prövade
beskattningsfrågan. För att få underlag för en sadan prövning borde en
utredning igångsättas.
1944 års allmänna skattekommittés i samband med 1950 års lagstiftning
behandlade förslag hade, anförde jag vidare, bedömts komma att medföra
stora tillämpningssvårigheter och avvisades därför. Vid den nu ifrågasatta
utredningen borde undersökas om möjligheter funnes att genom förenkling
av metoden nå ett resultat, där sådana svårigheter gjorde sig mindre gällande.
Även andra vägar att inom skattelagstiftningens ram åstadkomma
en acceptabel lösning borde prövas. Möjligt var att de ifrågasatta ändrade
skattereglerna borde omfatta endast vissa kategorier kapitalförsäkringar.
Också tillämpningen av försäkringslagstiftningen för ifrågavarande område
borde komma under bedömande vid utredningen.
Fn ofta hävdad princip hade varit, att en ändring i skärpande riktning
av livförsäkringstagares beskattning icke borde omfatta försäkringar, som
tecknats före ändringens ikraftträdande. För försäkringsväsendets utveckling
var en sådan princip av stor betydelse. Även om principen i allmänhet
borde följas, kunde det emellertid under särskilda omständigheter te
sig rimligt att undantag gjordes. Särskilt kunde detta vara förhållandet i sådana
fall, då man kunde konstatera, att försäkringsmässiga synpunkter
spelat en helt underordnad roll vid försäkringsavtalens ingående och att
lagstiftningen utnyttjats för rena skatteflyktsåtgärder. Vid den föreslagna
utredningen borde därför undersökas, om eventuella nya beskattningsregler
borde göras tillämpliga även på vissa av de kapitalförsäkringar mot
engångspremie, som tecknats under de senaste åren. I detta sammanhang
borde övervägas, huruvida en särskild uppgiftsskyldighet för försäkringsanstalterna
kunde bli nödvändig för att de ifrågasatta åtgärderna skulle
medföra åsyftad verkan.
Utredningsmännen har överlämnat en den 25 september 1953 dagtecknad
promemoria med förslag till bestämmelser om individuell ränte- och förmögenhetsbeskattning
av kapitalförsäkringar. Ett vid promemorian fogat
förslag till författningsändringar torde såsom Bihang A fogas till statsrådsprotokollet
för denna dag.
över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands
och Västerbottens län, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Svenska Livförsäkringsbolags förening, Livförsäkringsanstalterna Folket
och Samarbete samt Thulebolagen.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
Sammanfattning av utredningsmännens synpunkter och förslag.
Utredningsmännen framhåller, att uppgifterna i vissa sammanställningar,
som redovisas i det följande, torde utvisa, att försäkringsbolagens anskaff
ni ngs verksam het icke kan väntas fungera på ett för försäkringsverksamheten
ändamålsenligt sätt utan stöd av bestämmelser av erforderlig
restriktivitet i försäkringsbolagens försäkringstekniska grunder eller i
skattelagstiftningen. Den förmånliga behandlingen i beskattningshänseende
av kapitalförsäkringar synes i huvudsak vara betingad av praktiska skäl
och av att spörsmålet ansetts vara av ringa fiskalisk betydelse. Enligt utredningsmännens
mening bör kapitalbildning inom försäkringsområdet i
beskattningshänseende principiellt behandlas efter samma regler som annan
kapitalbildning. Beskattningsfrågans lösning bör därför sökas efter de
linjer, som uppdragits av 1944 års allmänna skattekommitté, innebärande
att den beskattning av kapitalförsäkringar, som sker hos försäkringsbolagen,
kompletteras med en individuell ränte- och förmögenhetsbeskattning
hos försäkringstagaren.
I den allmänna diskussionen har gjorts gällande, framhålles vidare, att
man genom att vidtaga särskilda åtgärder mot sådana försäkringar, vid
vilka förmögenheten hos försäkringsbolaget snabbt uppbygges, d. v. s. i
första hand engångspremiebetalda försäkringar, men även andra försäkringar
med kort betalningstid, skulle träffa den helt väsentliga delen av
försäkringar, som tecknats i huvudsakligt syfte att uppnå skattelättnader,
samt att det för att uppnå nöjaktig effekt inom detta område skulle vara
tillräckligt att beskära rätten att disponera försäkringens återköpsvärde
genom återköp eller lån, exempelvis på det sätt som skett i nu gällande
grunder. Utredningsmännen finner sannolika skäl tala för att man härigenom
skulle vinna en betydande effekt. Det område, mot vilket man genom
dylika åtgärder skulle rikta sig, innehåller också de mest iögonenfallande
och omedelbart stötande av de fall, då försäkring tillkommer eller utformas
i huvudsakligt syfte att bereda skattelättnad.
Då det i detta sammanhang synts vara av intresse att bilda sig en uppfattning
om frekvensen över huvud taget av större försäkringar har utredningsmännen
gjort en sammanställning av uppgifter avseende nyteckningen
av kapitalförsäkring under åren 1950 och 1951. Under dessa år gällde den förutvarande
lånespärren (treårs-karensen) i försäkringsbolagens grunder. Sammanställningen
grundar sig på uppgifter, som utredningsmännen erhållit
från flertalet av de försäkringsbolag, som bedriver stor livförsäkring.
Av dessa uppgifter har utredningsmännen ansett sig kunna draga den
slutsatsen, att antalet under dessa år inom stor livförsäkring nytecknade
försäkringar med försäkringssummor uppgående till 100 000 kronor eller
högre belopp utgjorde endast mellan en och två procent av hela antalet försäkringar,
medan den sammanlagda försäkringssumman för dessa försäkringar
uppgått till drygt en fjärdedel av hela den nytecknade försäkringssumman
och deras medelförsäkringssumma överstigit 200 000 kronor. För
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
9
Hela nyteckningen
Försäkringssumman uppgår till eller
överstiger kronor
ökning under år 1951
i beståndet av kapital- försäkring för dödsfall,
exkl. pensionsförsäkrat
kapital
40 000
50 000
100 000
Vidstående
sju bolag
Samtliga
storförsäk-
ringsbolag
antal
belopp
tkr
antal
belopp
tkr
antal
belopp
tkr
antal
belopp
tkr
tkr
tkr
1951 sju bolag:
43 345 ........
358 771
991
154 413
845
147 351
492
118616
214 841
291800
1950 tre bolag:
19 525 ........
176 233
554
81 799
480
78308
278
64 094
_
_
försäkringar med en försäkringssumma uppgående till eller överstigande
50 000 kronor, utgjorde andelen i hela den nytecknade försäkringssumman
drygt en tredjedel. Med hänsyn till att en person kan teckna mer än en
försäkring i samma eller olika bolag, kan försäkringssumman för de försäkringstagare,
som tecknat försäkringar på sammanlagt viss minsta försäkringssumma,
antagas utgöra en något större andel av hela försäkringssumman
än denna undersökning visar. Det bör framhållas, att bland ovan nämnda
försäkringar ingår även sådana utan sparmoment, d. v. s. s. k. temporära
försäkringar och försäkringar med en årligen stigande premie, avseende
endast dödsfallsrisk. Dessa har dock ringa vikt jämfört med de sparbetonade
försäkringarna.
Såsom redan framhållits i direktiven har under den del av åren 1952 och
1953, då spärrbestämmelser icke fanns i försäkringsbolagens grunder, stora
försäkringssummor tecknats genom engångsbetalda och belånade försäkringar.
En uppfattning härom torde man erhålla av uppgifterna i följande
sammanställningar.
Nytecknade engångsbetalda kapitalförsäkringar inom stor livförsäkring.
År
Antal
försäk-
ringar
Försäk- rings- summa
milj. kr
Engångs- premie
milj. kr
Låne- belopp
milj. kr
Genomsnittlig
försäkrings- summa per
försäkring kr
Försäkringar med engångspremie
understigande 50 000 kr:
1949 ........................
790
8,2
4,1
10 380
1950 ........................
643
10,0
6,3
—
15 550
1951 ........................
661
6,5
3,9
—
9 830
1952 ........................
735
16,9
12,7
8,1
22 990
Försäkringar med engångspremie
å 50 000 kr och däröver:
1949 ........................
100
16.4
10,5
164 000
1950 ........................
147
29,5
20,1
—
200 680
It 51 ........................
179
33,8
23,9
—
180 830
1952 ........................
975
233,3
168,0
145,7
239 280
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
Nytecknade kapitalförsäkringar för dödsfall inom stor livförsäkring oavsett
skattekategori.
1
Försäkringssumma i milj. kr.
Månad
år 1952
år 1953
Januari................
30,9
40,5
Februari...............
55,1
145,1
Mars..................
56,4
O
U)
05
April..................
56,9
56,9
Maj...................
54,8
49,8
En synnerligen stark ökning har, framhåller utredningsmännen, ägt rum
i fråga om nyteckning av engångsbetalda kapitalförsäkringar efter borttagandet
av den förutvarande lånespärren i grunderna till dess den nya lånespärren
infördes. Denna ökning har varit koncentrerad till försäkringar å
stora belopp, vilka så gott som undantagslöst tecknats med omedelbar belåning.
Omständigheterna torde icke lämna rum för tvivel om, att försäkringarna
är av den art, att huvudsakliga anledningen till tecknandet varit
att vinna skattelättnad. *
Vidare uttalar utredningsmännen att under ifrågavarande tid bedrevs
sådan ackvisitionsverksamhet i fråga om engångsbetalda och belånade försäkringar,
att skattesynpunkterna helt sköts i förgrunden. I fråga om vissa
bolag var denna ackvisitionsverksamhet uppenbarligen mycket stark. Vid
sin promemoria har utredningsmännen fogat exempel på offerter som lämnats
av bolagen. Ett av dessa exempel torde i transumerade delar få fogas
vid statsrådsprotokollet (Bihang B).
Utredningsmännen har undersökt några alternativa lösningar, där man
riktat den individuella beskattningen endast mot en del av kapitalförsäkringsområdet,
nämligen de försäkringar, vid vilka förmögenheten snabbt
bygges upp hos försäkringsbolaget. Bland de av utredningsmännen sålunda
diskuterade alternativen må här nämnas möjligheten av att införa individuell
beskattning endast i fråga om sådana försäkringar, vid vilka premiebetalningen
fullgöres under tid icke överstigande exempelvis tio år eller under
något av de första tio åren premie erlägges med belopp, överstigande den
årspremie, som skolat utgå, om premiebetalningen jämnt fördelats på tio år.
Genom införande av en individuell beskattning å ifrågavarande område
kan detta, som redan är litet, väntas att ytterligare krympa ihop. Man måste
emellertid beakta, att försäkringar med kort premiebetalningstid och även
de engångspremiebetalda kan tagas av lika legitima skäl som försäkringar
med lång premiebetalningstid och då icke bör ställas sämre ur beskattningssynpunkt
än dessa. Såsom exempel kan nämnas engångspremiebetalda genast
börjande livräntor samt försäkringar med kort försäkringstid vid högre
ålder. Vidare uppkommer svårigheter vid premiebetalnings brytande i förtid.
I allmänhet föranledes denna av legitima skäl, exempelvis ekonomiska
1 Torde i stor utsträckning avse försäkringar, som tecknats före den 1 mars 1953.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
svårigheter. Ur denna synpunkt skulle det vara en välbetänkt förenkling att
endast ifrågasätta beskattning av sådana försäkringar, beträffande vilka
från början avtalats preiniebetalning på kort tid. Men ej lieller en sådan
lösning skulle vara tillfredsställande. Exempelvis bör icke sådana försäkringar,
som avtalats på sådant sätt att de icke fallit under beskattningsreglerna
men som sedermera ändrats på det sättet, att premiebetalningen
fullgjorts snabbare än vad dessa regler godkänner, undantagas från beskattning.
Detta skulle nödvändiggöra regler för efterbeskattning i vissa fall.
Härtill kommer att möjligheten att teckna en försäkring med premiebetalning
i mer än tio år och dessförinnan, utan beskattningseffekt, avbryta premiebetalningen
skulle kunna utnyttjas på sådant sätt, att en större försäkring
tecknas än den som åsyftats och att sedan premiebetalningen avbrytes
i förtid. Troligen skulle dock de med försäkringens storlek stigande förvaltningskostnadsbidragen
i allmänhet hindra mera flagranta sådana fall.
Sedan de första tio åren utgått skulle en försäkring, som fallit under beskattningsreglerna,
ur beskattningssynpunkt vara likvärdig med en som
icke gjort det på grund av att premiebetalningen jämnt fördelats på tio år.
Det kan då synas obilligt att fortsättningsvis beskatta den ena, men icke den
andra. Ett korrektiv är att även sådan försäkring, som enligt huvudregeln
är skattepliktig, skulle efter de första tio årens utgång bli skattefri.
Utredningsmännen har emellertid ansett att varken denna eller de andra
här icke angivna av utredningsmännen diskuterade alternativen ger en
acceptabel lösning. Den starka spänningen mellan den proportionella beskattningen
hos försäkringsbolagen och den progressiva inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
måste antagas få till följd, att begränsade åtgärder
kommer att medföra dels ett tryck mot det av beskattningsreglerna ej omfattade
området, dels ett utnyttjande av de möjligheter, som kan finnas att
kringgå beskattningsreglerna. Den slutliga effekten av på detta sätt begränsade
beskattningsregler blir därför svårbedömd. Härtill kommer, att de särskilda
svårigheter och svagheter, som dessa metoder innebär, synes göra
dem föga lämpliga att införas i skattelagstiftningen samt att en ur administrativ
synpunkt erforderlig begränsning av antalet försäkringstagare, som
i realiteten faller under beskattningen, uppnås även vid den av 1944 års
skattekommitté föreslagna metoden genom att ett visst bottenbelopp undantages
från beskattning.
Med beaktande av vissa vid remissbehandlingen av 1944 års allmänna
skattekommittés betänkande framförda erinringar har utredningsmännen
därför såsom sitt huvudförslag förordat följande.
Gällande bestämmelser om beskattning av kapital försäkringar kompletteras
med att ränteskatt och förmögenhetsskatt uttages hos försäkringstagaren.
Såsom skattepliktig förmögenhet skall därvid upptagas skaltevärdena av
kapitalförsäkringar, som meddelats efter den 30 juni 1953, efter avdrag av
25 000 kr. eller, om den skattskyldige varit gift och under beskattningsåret
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 186.
levt tillsammans med andra maken eller varit ogift och haft hemmavarande
omyndiga barn, som icke själva varit skattskyldiga, 50 000 kr. Med skattevärde
skall förstås försäkringens återköpsvärde respektive för icke återköpsberättigade
försäkringar det s. k. tekniska återköpsvärdet.
Å skattevärdet skall efter vissa grunder beräknas ränta, vilken av försäkringstagaren
skall uppgivas till beskattning såsom inkomst av kapital.
Konungen skall utfärda närmare bestämmelser för beräkning av nämnda
värde ävensom bestämma den räntefot, som skall tillämpas vid beräkning
av den skattepliktiga ränteinkomsten. Räntefoten skall ungefärligen motsvara
två tredjedelar av den räntefot, efter vilken försäkringsbolagen i genomsnitt
enligt sina grunder tillgodoför försäkringstagarna återbäring. I den
män sistnämnda räntefot beräknas utan hänsyn till å densamma belöpande
driftskostnader eller med hänsyn till å densamma belöpande av försäkringsbolagen
erlagd skatt, skall dock korrigering ske härför.
Uppgifter till ledning för taxeringen skall lämnas på så sätt, att försäkringsgivaren
å varje försäkringsbrev avseende kapitalförsäkring tecknad
efter den 30 juni 1953 angiver försäkringens högsta skattevärde under försäkringstiden.
Försäkringstagaren skall i deklarationen uppgiva numret på
alla kapitalförsäkringar, som är tecknade efter den 30 juni 1953, jämte
deras högsta skattevärde. Då en försäkringstagare finner, att summan av
de högsta skattevärdena för hans ifrågavarande försäkringar överstiger
25 000 resp. 50 000 kronor, skall han vara skyldig att hos vederbörande försäkringsbolag
efterhöra försäkringarnas skattevärde. Bolaget skall då tillställa
honom en tablå angående skattevärdena för varje år fram till tiden
för försäkringens utbetalning. En kopia av denna tablå skall tillställas
vederbörande taxeringsnämnd.
Försäkringsbolagen skall vara skyldiga att efter anmaning av taxeringsmyndighet
lämna uppgifter angående de individuella fall, som taxeringsmyndigheterna
vill närmare kontrollera.
Utredningsmännen framhåller emellertid, att utredningsmännen, därest
statsmakterna skulle finna en enklare lösning påkallad och kunna acceptera
den begränsade effekt, som en sådan kan väntas medföra, i andra hand
förordar, att man låter bero vid de bestämmelser, som försäkringsbolagen nu
infört i sina grunder och som kan snabbt och i administrativ ordning ändras,
om detta skulle visa sig erforderligt på grund av att den avsedda verkan
på rätten att disponera över försäkringens tillgångar icke uppnås, exempelvis
genom att bestämmelserna kringgås genom ändring av försäkringsavtal.
Otvivelaktigt innebär ifrågavarande bestämmelser en godtycklig inskränkning
i återköpsrätten, men denna olägenhet synes kunna stå tillbaka för de
stora fördelarna ur arbetssynpunkt för alla parter. För att bestämmelserna
skall bestå, torde emellertid erfordras ett auktoritativt uttalande, att principiella
hinder icke föreligger för bestämmelser av denna art i försäkringsbolagens
grunder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
13
Remissyttrandena.
Remissinstanserna avstyrker genomgående utredningsmännens huvudförslag
om införande av en individuell ränte- och förmögenhetsbeskattning
av kapitalförsäkringar men förordar utredningsmännens alternativ med bestämmelser
i försäkringsbolagens grunder. Avgörande för remissinstansernas
ställningstagande har varit, att en tillämpning av huvudförslaget väntats
medföra praktiska svårigheter för försäkringstagare, försäkringsbolag och
taxeringsmyndigheter.
Av de allmänna synpunkter som anförts må här redovisas följande.
Kammarrätten anser, att förslaget om införande av individuell beskattning
av kapitalförsäkringar måste även i den utformning det numera erhållit
anses vara förbundet med så betydande tekniska svårigheter, att det
knappast kan anses innebära en godtagbar lösning av problemet. De numera
i försäkringsbolagens grunder införda bestämmelserna med inskränkningar
i belåningsrätten torde utgöra tillräckligt hinder mot ett upprepande
av de under en viss tidsperiod förekommande missbruken av denna försäkringsform.
Vidare framhåller kammarrätten, i likhet med några andra remissinstanser,
att den föreslagna beskattningen utgör ett avsteg från den s. k. kontantprincipen.
I synnerhet i de fall, där en person med en relativt sett svag ekonomi
av helt lojala skäl tecknar en större kapitalförsäkring, måste det te
sig obilligt att han beskattas för en ränteinkomst som han icke kunnat åtkomma.
År han dessutom hindrad att skaffa medel för skattelikviderna genom
försäkringens belåning, kan en beskattning av honom bli helt orimlig.
Försäkringsinspektionen (ledamöterna Hasselrot och Lundberg samt byråcheferna
Brundin och Vogel har i ett särskilt yttrande framhållit, att motiveringen
till utlåtandet bort ha en annan utformning) anför bland annat.
Enligt försäkringsinspektionens mening är det önskvärt, att de problem
inom försäkringsverksamheten, som vållas av skatteförhållandena, så långt
möjligt löses inom ramen för skattebestämmelserna och av skatteadministrationen
och icke genom försäkringslagen eller med hjälp av de instrument,
t. ex. grunderna, eller den offentliga tillsyn, som syftar till att tillgodose
försäkringstagarnas intresse av en solid, effektiv och billigt arbetande
försäkringsverksamhet. Att bibehålla den nuvarande ordningen måste
ur denna rent principiella synpunkt te sig som ett sämre alternativ än att
åstadkomma ändringar i skattelagstiftningen av den allmänna karaktär,
som den remitterade promemorian åsyftar.
Intrycket av att den nuvarande situationen ännu icke är fullt tillfredsställande
bekräftas, när man närmare studerar hur långt verkningarna av
de nya bestämmelserna i grunderna sträcker sig. Vad som vunnits är kvalitativt
och kvantitativt betydelsefullt eftersom en viktig form av markant
skatteflykt blivit undanröjd. Men, såsom påpekas i den remitterade promemorian,
inskränker det sig dock därtill, att personer, som eljest icke kan
eller — emedan de önskar använda sina sparmedel på annat sätt, t. ex. i
egen rörelse — icke vill taga sådan försäkring, som ger dem en omedelbar
eller snabbt inträdande skatteeffekt incn under eu viss period ändå haft
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 186.
möjlighet härtill särskilt genom omedelbar belåning, nu hindras från att på
detta sätt minska sin skatt. De personer, som både kan och vill skaffa sig
tillgodohavande i livförsäkringsbolag, har däremot samma möjlighet som
förut att genom tagande av kapitalförsäkringar vinna större skatteförmåner
än vid placering av motsvarande medel i t. ex. bank. Dessa förmåner kan
ofta ha icke ringa betydelse för deras placeringsval, låt vara att begränsningen
i fråga om återköps- och lånerätten får en återhållande verkan i de
fall, då kapitalsamlingstiden är kort. För övrigt kan också skatteförmåner
utan nämnvärd kapitalinsats fortfarande vinnas genom teckning och belåning
av livförsäkringar med normal kapitalsamlingstid.
I stort sett står utredningsmännens huvudförslag i samklang med de
principiella överväganden som här anförts. Om detta förslag utan olämpliga
biverkningar kunde förverkligas så som det är skrivet, skulle vinnas
dels det som redan uppnåtts med hjälp av en metod, som befunnits effektiv
men dock ej fullt tillfredsställande, och dels dessutom att de »progressiva»
skatteförmånerna i kapitalförsäkring allmänt undanröjdes i den mån de
hänförde sig till tillgodohavanden överstigande vissa belopp, nämligen 25 000
kronor för ensamstående och 50 000 kronor för andra — gränsvärden som
givetvis i viss mån är skönsmässiga, men som ändå efter nuvarande förhållanden
förefaller vara lämpligt avvägda så långt man nu kan bedöma saken
utan tillgång till närmare uppgifter om de olika skatteförmånernas
sammanlagda betydelse i olika fall. Det synes åtminstone för närvarande
svårt att konstruera något väsentligt avvikande alternativförslag, som riktigt
fyller samma behov. I varje fall har något sådant alternativ hittills
veterligen icke förts fram i den allmänna diskussionen.
Efter att ha bemött en rad olika argument mot förslaget ifrågasätter inspektionen
om det är värt att genomföra en reform, som vållar extra arbete,
ifall dess verkan till stor del blir den, att t. ex. en person, som vid nuvarande
regler skulle ha tagit en kapitalförsäkring på exempelvis 100 000 kronor, i
stället tecknar en dylik försäkring på 49 000 kronor och »tar ut» återstående
belopp i form av pensionsförsäkringar, vilket skulle betyda att skattetänkandet
inverkar på valet av försäkringsform. Därefter sammanfattar inspektionen
sin ståndpunkt på följande sätt.
Försäkringsinspektionen har funnit starka motiv som talar för en reform
av den huvudsakliga innebörd, som utredningsmännen föreslagit i sitt huvudalternativ.
Inspektionen anser sig vidare ha funnit, att flertalet anmärkningar
mot förslaget kan bemötas med sådan framgång, att deras betydelse
inte framstår såsom avgörande. Som den föregående skrivningen torde ådagalägga,
har inspektionen därför låtit sig ledas av en uppriktig önskan att
stödja de sakkunnigas huvudalternativ. När det nu gäller att "summera de
olika skälen för och emot, nödgas emellertid inspektionen med beklagande
konstatera, att det trots allt som här anförts och trots huvudförslagets stora
förtjänster i övrigt, ändå ur praktiska synpunkter kan finnas så mycket
kvar åtminstone i den sist berörda anmärkningen mot förslaget, att det
inte synes rådligt att acceptera det. Det går uppenbarligen inte att på lämpligt
sätt konstruera en i och för sig erforderlig reform på detta område,
om man — på det sätt som utredningsmännen enligt sina direktiv fått göra
— avstår från att ta förhållandena över hela fältet i betraktande och från alt
se på behovet av samordning mellan olika skatteförmåner. Tack vare utredningen
har situationen åtminstone i detta avseende blivit klarlagd. Detta
kan synas som en negativ vinning. Men den är ändå inte alldeles utan sin
betydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
Försäkringsinspektionen har vidare framhållit, att, oavsett om huvudförslaget
införes eller icke, torde fordras vissa bestämmelser i bolagens
grunder. Då det emellertid synes tveksamt huruvida försäkringslagstiftningen
medger en av skatteskäl gjord begränsning av återköps- och belåningsrätten
för livförsäkringar, anser inspektionen, att försäkringslagstiftningen
bör kompletteras med en förtydligande bestämmelse i ämnet.
Riksskattenämnden framhåller, att det ur riksskattenämndens synpunkt
är ett väsentligt intresse dels att effektiva åtgärder vidtages för att hindra
skatteflykt och dels att tillämpningen av skattelagstiftningen icke onödigtvis
kompliceras. I förevarande fall är dessa önskemål svåra att förena: trots de
förenklingar, som utredningsmännen vidtagit i 1944 års allmänna skattekommittés
förslag, kvarstår alltjämt många svårigheter i tillämpningen.
Dessa är främst knutna till försäkringstagarnas uppgiftsskyldighet. Visserligen
är den föreslagna skattskyldigheten begränsad till ett relativt ringa antal
försäkringstagare, men så som utredningsmännen tänkt sig uppgiftsskyldigheten
ordnad i deklarationerna, kommer denna att beröra en stor
mängd skattskyldiga. Att över huvud taget alla försäkringstagare, som
tecknat kapitalförsäkringar efter den 30 juni 1953, ställes inför skyldigheten
att redovisa dessa försäkringars högsta skattevärde i deklarationerna är
sålunda en konsekvens, som kan ge anledning till stor tvekan.
De betänkligheter, som sålunda kan anföras mot lagförslaget, gör det
desto mera angeläget att man prövar den möjlighet, som utredningsmännen
anvisat i andra hand. Härigenom skulle skattelagstiftningen lämnas orubbad
och önskemålet att vinna en spärr för skatteflyktsåtgärder tillgodoses
inom försäkringslagstiftningens eget område. De invändningar av principiell
natur som framförts mot en sådan uppläggning synes icke vara av den allvarliga
natur, att de behöver hindra en lösning efter denna linje. För riksskattenämnden
ter det sig naturligt att — liksom skattelagstiftningen i
vissa avseenden lämnar stöd åt försäkringsverksamheten — grunderna för
försäkringsverksamheten får komplettera beskattningsreglerna, när det gäller
att hindra missbruk av försäkringar i skattelindringssyfte. Skattesynpunkterna
måste alltid komma in som ett viktigt moment vid tecknande av
försäkringar och det är då rimligt, att man redan på detta stadium avskär
icke önskvärda och helt av skatteskäl motiverade avarter av försäkringsverksamheten.
Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet och de länsstyrelser,
som avgivit yttranden över förslaget.
Svenska Livförsäkringsbolags förening ansluter sig till utredningsmännens
uppfattning därom, att det ur principiell synpunkt varit mest tillfredsställande,
om den aktuella frågan kunnat lösas genom bestämmelser i
skattelagstiftningen.
En förutsättning för delta måste dock vara, att dessa bestämmelser icke
får verka hämmande på försäkringssparande! och icke heller får leda till eu
administrationsapparat, som står i orimlig proportion till det åsyftade ändamålet.
Man måste emellertid räkna med, att ett genomförande av utred
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
ningsmännens förslag till individuell inkomst- och förmögenhetsbeskattning
skulle medföra mycket allvarliga olägenheter i nämnda avseenden. Under
sådana förhållanden måste enligt föreningens uppfattning de principiella
synpunkterna träda i bakgrunden och de praktiska synpunkterna bli avgörande.
En ändring i skattelagstiftningen medför alltid ett betydande arbete
för alla dem som skall sätta sig in i och anpassa sig efter de nya reglerna.
Taxeringsmyndigheterna är redan förut hårt belastade. Försäkringsbolagens
befattningshavare, särskilt de mest kvalificerade, betungas redan nu i alltför
hög grad av skattefrågor, och stora utbildningskostnader måste nedläggas
för att informera även ackvisitörerna om vad som gäller rörande livförsäkringars
beskattning etc. Föreningen vill bestämt hävda, att det för livförsäkringsväsendets
lugna utveckling är förenat med stora olägenheter att
med korta mellanrum ändra reglerna för livförsäkringstagarnas beskattning.
Föreningen instämmer med utredningsmännen däri, att grunderna i
första hand syftar till att reglera verksamheten från andra än skatterättsliga
synpunkter. Försäkringsverksamheten är emellertid numera så intimt beroende
av skattereglernas utformning, att det icke framstår som något
främmande eller oegentligt att grunderna i nu ifrågavarande hänseende får
komplettera skattelagstiftningen. Utredningsmännen har uttalat, »att försäkringsbolagens
anskaffningsverksamhet icke kan väntas fungera på ett
för försäkringsverksamheten ändamålsenligt sätt utan stöd av bestämmelser
av erforderlig restriktivitet i försäkringsbolagens försäkringstekniska grunder
eller i skattelagstiftningen». Eftersom emellertid varken 1944 års skattekommitté
eller utredningsmännen lyckats åstadkomma förslag till skattebestämmelser,
som innebär en acceptabel lösning, måste enligt föreningens
mening utvägen med grunderna såsom regulator tillgripas. Den genomförda
begränsningen av återköps- och belåningsmöjligheterna har, därom vittnar
redan den hittillsvarande erfarenheten, visat sig synnerligen effektiv då det
gäller att hindra anskaffning av kapitalförsäkringar med huvudsyfte att giva
skattelättnader. Skulle det visa sig att restriktionerna i grunderna icke är
tillräckliga eller, eventuellt, för vittgående, kan dessa i samråd med försäkringsinspektionen
smidigt ändras. Med stöd av det anförda vill föreningen
ansluta sig till utredningsmännens alternativa förslag och föreningen får
alltså förorda, att ingen ändring nu sker i systemet för beskattning av livförsäkring
och att de nuvarande bestämmelserna i grunderna bibehålies.
Folksam anför.
I och för sig är det enligt Folksams mening ett önskemål, att beskattningen
av livförsäkringstagare och livförsäkringsanstalter ordnas på ett sådant
sätt, att den samlade skattebörda, som en försäkringstagare får bära på sitt
livförsäkringssparande, blir ungefär densamma som på annat sparande av
jämförlig beskaffenhet. Det kan möta svårigheter att göra en i alla avseenden
korrekt jämförelse, men mot principen som sådan synes ingen erinran
kunna göras. Det är m. a. o. önskvärt — vilken uppfattning man än har om
ändamålsenligheten av gällande skattelagstiftning — att livförsäkringen är
neutral i skattehänseende. Härvid bortses från det s. k. sociala avdraget,
vilket är ett medvetet avsteg från principen. Det är emellertid icke underkastat
något tvivel, att gällande skattelag för större inkomsttagares och för
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
mögenhetsägares vidkommande gynnar placering av kapital i kapitalförsäkringar
framför annan jämförlig kapitalplacering. Detta förhållande
beror på frånvaron av individuell ränte- och förmögenhetsbeskattning.
Folksam hälsar därför den nu framlagda utredningen, vars syfte är att genom
individuell beskattning av större kapitalförsäkringar undanröja nämnda
missförhållande, med stor tillfredsställelse. Det är emellertid klart, att
principen om livförsäkringsbeskattningens jämställdhet med skatt på annan
kapitalbildning icke är den enda, som i detta sammanhang gör sig gällande.
En annan är att kostnaderna för en reform, som åsyftar en mera
rättvis beskattning, icke får bli orimligt stora i förhållande till de ökade
skatteintäkter, som reformen kan ge. Ett tredje, mycket betydelsefullt krav
på varje skattereform är, att den icke ställer alltför stora krav på den stora
massan av skattebetalares förmåga att fullgöra sin deklarationsplikt. Utredningsmännens
förslag ger — om man bortser från vissa mindre brister
på papperet en nära nog perfekt lösning av problemet. Häri ligger förslagets
största förtjänst: om förslaget genomföres och fungerar på avsett sätt,
måste i framtiden allt tal om livförsäkringen som instrument för skatteflykt
tystna. Olägenheterna ligger helt och hållet i det merarbete, som den föreslagna
reformen skulle lägga på försäkringstagarna, skattemyndigheterna
och livförsäkringsbolagen. En genomgång av dessa olägenheter tvingar emellertid
enligt Folksams mening fram den slutsatsen, att utredningsmännens
huvudförslag icke är genomförbart. Folksam hyser emellertid även betänkligheter
mot utredningsmännens alternativa förslag att låta bero vid de
restriktiva bestämmelser, som försäkringsbolagen i mars 1953 införde i sina
grunder. Folksams betänkligheter bottna i samma motiv som utredningsmännen
anfört i den remitterade promemorian, s. 21, nämligen att en inskränkning
av rätten till återköp och lån, vilken icke (såsom vid pensionsförsäkring)
är en logisk förutsättning för skatteklassificeringen och icke
heller avser att tillgodose vare sig soliditets- eller skälighetsprincipen, i och
för sig är förkastlig. Härtill kommer, att sådana restriktioner inte generellt
hindrar stora förmögenhetsägare att placera mycket pengar i relativt lågt
beskattade kapitalförsäkringar, utan de utgör ett hinder endast för dem,
som har knapp tillgång på likvida medel. En varaktig lösning av skattefrågan
genom restriktioner i grunderna skulle sålunda innebära, att man som
ett nytt skattemoment vid sidan om inkomst och förmögenhet införde den
inverterade likviditeten: ju större likviditet, dess lägre skatt. Dessutom
skulle ingreppets effektivitet variera med läget på penningmarknaden; vid
en lätt penningmarknad stiger likviditeten för större förmögenhetsägare,
och restriktionernas verkningsgrad avtar.
Folksam föreslår därför i första hand en undersökning av möjligheten
av ett realiserande av utredningsmännens huvudförslag, genom att begränsa
de ifrågasatta beskattningsreglerna till att omfatta endast vissa kategorier
livförsäkringar. Sålunda har Folksam föreslagit t. cx. att åtgärderna
skulle begränsas till försäkringar med kort kapitalsamlingstid och understigande
av utredningsmännen angivna gränsvärden. Folksam har därvid
även uppdragit vissa riktlinjer för ett praktiskt anordnande av en dylik
beskattning.
Försäkringsinspektioncn, som tagit del av Folksams förslag, framhåller,
att med en sådan begränsning skulle området för beskattningen ytterligare
starkt beskäras så mycket mer som andra typer av kapitalförsäkringar
skulle komma att vinna högst avsevärt i förhållande till t.
i! liihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr ISO.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
gångsbetalda försäkringar. Merarbetet skulle alltså bli icke oväsentligt
mindre och de tekniska tillämpningssvårigheterna i samma grad ytterligare
försvagade. För en sådan anordning talar vidare det skälet, att de »progressiva»
skatteförmånerna per 1 000 kronors försäkringssumma under
försäkringens löptid blir större ju kortare kapitaisamlingsperioden är, varför
motivet för individuell beskattning i dessa fall framstår såsom ännu
starkare än för andra försäkringar av motsvarande storlek. Det är också
bl. a. på detta område som skattetänkandet varit särskilt utpräglat. Emellertid
möter en sådan begränsning av åtgärderna också vissa betänkligheter,
som bl. a. hänför sig just till den i viss mån ojämna konkurrens som
skulle uppstå med annan kapitalförsäkring. Härtill kommer att ett sådant
förslag reser vissa särskilda problem, som skulle erfordra ytterligare utredning,
t. ex. hur man skall hindra att bestämmelserna kringgås genom att
folk tar vanliga kapitalförsäkringar å stora belopp för att efter en tid avbryta
premiebetalningarna; även om en sådan tendens i viss mån motverkas
genom att det ekonomiska resultatet av ett betalningsavbrott i övrigt blir
ogynnsamt, behöver dock frågan underkastas ytterligare övervägande. Även
definitionen av begreppet försäkring med kort kapitalsamlingstid skulle vålla
definitionssvårigheter, som kräver närmare undersökning. Försäkringsinspektionen
anser sig därför åtminstone inte för närvarande kunna rekommendera
en dylik väg, även om också detta alternativ, som trots nyss
anförda anmärkningar kan innehålla något fruktbart, naturligtvis bör hållas
i minnet för eventuella framtida behov för den händelse de sakkunnigas
huvudförslag nu icke skulle föranleda någon positiv åtgärd från statsmakternas
sida.
De i utredningsmännens huvudförslag ifrågasatta författningsbestämmelserna
har mött erinringar i olika hänseenden.
Som torde framgå av det förut anförda är det betänkligheter inför det
föreslagna taxeringstekniska förfarandet, som i huvudsak föranlett remissinstanserna
att taga avstånd från förslaget. Framför allt Svenska Livförsäkringsbolags
förening och Folksam har mera ingående undersökt tänkbara
olägenheter av ifrågavarande bestämmelser.
Sålunda framhåller Svenska Livförsäkringsbolags förening bland annat.
at?% b,°rf ^serveras att deklarationsskyldigheten påverkas av sådana omstandigheter
som atf orsakrings tagaren ingår äktenskap, att make dör, att
ete n^Ilr Tyindl,f el ert eller uPPhör att vara självständig skattskyldig
de. Det maste allvarligt befaras, att de föreslagna invecklade reglerna kom
DetfatttnrHiyClfit
^ a*1!-”8 mer eller mindre ursäktligt åsidosättas,
nn *! r -ift^ bh, fallet’ da försäkringen ändras, då försäkringstagaren
pantsatt forsakringsbrevet utan att gora anteckning om deltas nummer och
högsta skattevarde samt då forsäkringsbrevet eller den från bolaget för
inånga ar sedan erhållna skattevärdestablån förkommit. Ett införande av
Hw^tftrS ny dlghat 3V ‘frfgavarande art är så mycket betänkligare som ett
V W ^lgorande av deklarationsskyldigheten redan nu i ett alltför stort
antal fall synes överstiga de skattskyldigas förmåga.
Sett ur bolagens synpunkter, och därmed indirekt även ur försäkrings
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
tagarnas, måste de föreslagna skattebestämmelserna komma att försvåra
och fördyra ackvisitionsarbetet genom att ett riktigt uppläggande av
kundens försäkringsskydd kommer att förutsätta kännedom om en hel rad
nya omständigheter. Såsom exempel härpå må angivas skattevärdena å kundens
tidigare efter den 30 juni 1953 tecknade försäkringar, barnens skattskyldighet
såväl vid ackvisitionstillfället som framdeles före 21 års ålder
etc. Hänsyn måste tagas till möjliga och sannolika ändringar av de olika
omständigheter, som påverka skattskyldigheten för försäkringstagarna. Alternativa
försäkringslörslag måste i stor utsträckning offereras. Allt detta
är ägnat att göra den försäkringssökande villrådig rörande vilken försäkringsform
som passar honom häst och även att göra ackvisitörens rådgivning
vansklig. De nya reglerna förutsätta därför långt mera ingående samtal
med kunden än vad fallet varit hittills. Då samtliga dessa undersökningar
och diskussioner konnna att föranledas av skattelagstiftningen, måste
följden bli att försäkringstagarnas intresse för växelverkningar mellan livförsäkring
och beskattning ökas. Det avdragsfria beloppet måste ständigt
komma med i ackvisitionssamtal och ackvisitionen som följd därav i stor
utsträckning komma att beröras av skattesynpunkter.
Såsom en betydande olägenhet med förslaget måste vidare betraktas det
förhållandet, att utredningsmännen själva anse förslaget otillräckligt för
vinnande av det avsedda syftet, nämligen att hindra missbruk. På grund av
att ett avdragsfritt belopp införes kommer sålunda, enligt utredningsmännens
uppfattning (s. 33 i den remitterade promemorian), ett visst utrymme
för tecknandet av försäkringar i huvudsakligt syfte att uppnå skattelättnader
fortfarande att lämnas öppet i den mån det avdragsgilla beloppet icke
behöver tagas i anspråk för beredandet av erforderligt försäkringsskydd.
Utredningsmännen erinra därför om, att området för skatteackvisition kan
ytterligare avsevärt begränsas genom en bestämmelse i grunderna av den
enklare art, som tidigare förekommit och som innebar en belåningsspärr
för engångsbetalda försäkringar.
Enligt förslag till ändring av 33 § taxeringsförordningen skall försäkringsbolag
till ledning vid taxering utan anmaning lämna uppgift beträffande
kapitalförsäkring, som meddelats efter den 30 juni 1953, om försäkringens
skattevärde under varje år t. o. in. det år, försäkringen enligt avtalet
skall upphöra. Ehuru sådan uppgiftsskyldighet samtidigt begränsas till
att endast gälla försäkring, beträffande vilken försäkringstagare hos bolaget
begärt upplysning om skaltevärde, torde denna uppgiftsskyldighet i ett
stort antal fall icke komma att fylla något ändamål till följd därav att vederbörandes
försäkringar ännu icke uppnått och kanske aldrig uppnå beskattningsbart
skattevärde. I ej ringa utsträckning torde det för övrigt komma
att inträffa, att uppgift lämnas till fel taxeringsnämnd utan möjlighet
för denna att vidarebefordra uppgiften till rätt nämnd. Även om försäkringstagaren
uppger sin postadress i samband med begäran om upplysning angående
skattevärde, ger sådan adress som bekant icke alltid rätt vägledning
för bestämmandet av försäkringstagarens mantalsskrivningskonimun
för beskattningsåret. Då det bland försäkringstagarna numera är vanligt,
atl de äga åtskilliga efter band tillkomna försäkringar, ofta tecknade
i olika försäkringsbolag, komma i deklarationsakterna all. ligga åtskilliga
gamla uppgifter om skal tevärden, som långa tider kunna vara utan betydelse
för taxeringen och som, när skattskyldighet slutligen inträder, kanske
iiro för gamla för atl vara tillförlitliga. Man kan icke utgå ifrån, att ett
system kommer att fungera tillfredsställande som bygger på alt bolagen, om
skattetablå tidigare utsänts, vid varje händelse, som påverkar de i tidigare
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
tablå uppgivna skattevärdena (t. ex. återköp eller annan förtidsannullation,
ändring, försörjaredödsfall), skola tillställa taxeringsnämnden ny tablå. Ej
heller torde det i praktiken vara möjligt att ofta i flera årtionden bevara
och från det ena årets deklarationsmaterial till nästa års överflytta skattetablåer.
I varje fall skulle detta förutsätta ett betydande extra'' arbete för
taxeringsnämnderna, särskilt när skattskyldig flyttat till annan kommun.
Resultatet skulle troligen bli, att taxeringsmyndigheterna skulle se sig nödsakade
att begära nya skattetablåer i betydligt större utsträckning än utredningsmännen
förutsett.
I 35 § taxeringsförordningen föreslå utredningsmännen en skyldighet för
styrelse för försäkringsbolag att efter anmaning lämna uppgift om skattevärde
för namngiven skattskyldigs kapitalförsäkringar. Med avseende å svårigheterna
att rätt fullgöra denna uppgiftsskyldighet får föreningen bl. a.
hänvisa till, att ett ägareregister ej ens för framtida försäkringar kan hållas
aktuellt bland annat därför, att skyldighet att anmäla äganderättsövergång
ej föreligger och näppeligen torde kunna införas. Till följd härav
komma bolagen att sakna möjlighet att ge besked, huruvida viss namngiven
skattskyldig har kapitalförsäkring hos bolaget, vilket förhållande i sin tur
omöjliggör en någorlunda effektiv kontroll över försäkringstagarnas innehav
av beskattningsbara försäkringar.
De av utredningsmännen föreslagna gränserna för skattepliktens inträdande,
25 000 kronor för ensamstående och 50 000 kronor för äkta makar,
anses av Svenska Livförsäkringsbolags förening vara för låga. Av bland annat
arbetstekniska skäl föreslår föreningen, att dessa belopp bör fastställas
till 40 000 respektive 80 000 kronor. ''
Förslaget att föräldrarna skulle vara skattskyldiga för skattskyldiga barns
beräknade ränta å kapitalförsäkring har mött erinringar från några remissinstansers
sida. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, att i
intet fall vare sig beträffande inkomst av kapital eller annan inkomst föreligger
eller kommer att föreligga sådan skattskyldighet för annans inkomst.
Utredningsmännen har ansett, att alla kapitalförsäkringar bör i beskattningshänseende
behandlas lika, d. v. s. att någon annan distinktion i beskattningshänseende
än den mellan kapitalförsäkring och pensionsförsäkring
icke bör införas.
Svenska Livförsäkringsbolags förening föreslår, att försäkring av sådan
art, att enligt grunderna återköpsrätt ej kan föreligga, undantages från beskattning.
Vid tecknandet av dylik avhänder sig försäkringstagaren definitivt
all fri dispositionsrätt över erlagda premier. Han kan dessutom riskera,
att dödsfall inträffar vid sådan tidpunkt, att avtalet blir förlustbringande.
Dessa förhållanden utgör ett så starkt återhållande moment, att missbruk
icke behöver befaras. Skulle emellertid vad här sagts icke godtagas vid
prövningen av det nya skatteförslaget, vill föreningen framhålla den komplikation,
som är förbunden med beräkningen av skattevärden för försäkringar
av skattekaraktär K + P med endast tekniskt återköpsvärde. Det är
här i huvudsak fråga om livräntor med motförsäkring och liknande, t. ex.
försäkringar tecknade i pensionsstyrelsen (R 2-försäkring). För sistnämn
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
da försäkring har medgivits att av erlagd premie 10 procent skall anses utgöra
premie för K-försäkring och 90 procent avse P-försäkring. Nämnda 10
procent utgör ett genomsnittsvärde, som ibland är för högt och i andra fall
för lågt. Även i fall då 10 procent är för lågt, utgör K-delen dock i regel ej
någon mer avsevärd del av hela premien. Motsvarande gäller för livbolagens
livräntor med motförsäkring. Om man ej anser sig kunna helt från individuell
beskattning fritaga K-försäkringar utan verkligt återköpsvärde, är det
därför enligt föreningens mening i vart fall nödvändigt att från individuell
beskattning undantages sådana försäkringar, där i försäkringen ingår endast
ett mindre väsentligt K-moment.
Pensionsstyrelsen anser, att hos pensionsstyrelsen tecknade dödsfallsförsäkringar
bör undantagas från de ifrågasatta bestämmelsernas tillämpning.
Kammarrätten finner det vara beklagligt, att utredningsmännen ansett
sig hindrade att till undersökning upptaga spörsmålet, huruvida sådana livsvariga
försäkringar, som tecknas för att ställa medel till förfogande för
täckande av arvs- och kvarlåtenskapsskatt vid den försäkrades frånfälle,
bör vara fria från beskattning och i så fall under vilka villkor. Kammarrätten
hyser den uppfattningen, att ett mycket stort antal kapitalförsäkringar
tecknas just av angivna skäl.
De ifrågasatta nya bestämmelserna har föreslagits skola äga tillämpning
å försäkringar, som meddelats efter den 30 juni 1953, ehuru de enligt förslaget
ansetts skola träda i kraft först den 1 januari 1954.
Försäkringsinspektionen anser icke, att några särskilt starka moraliska
betänkligheter synes kunna riktas mot den av utredningsmännen föreslagna
anordningen, då i varje fall möjligheten av en individuell beskattning av
kapitalförsäkringar bekantgjorts genom utredningsdirektiven. Dock vore det
givetvis mera tillfredsställande att låta datum för lagens ikraftträdande eller
åtminstone för ett riksdagsbeslut i ärendet bli avgörande. Emellertid måste
man räkna med att i varje fall under tiden mellan framläggande av en
eventuell proposition i ämnet och fram till dagen för bestämmelsernas
ikraftträdande eller för riksdagsbeslutet arbetet inom försäkringsverksamheten
skulle komma att icke obetydligt störas och förryckas. Att av detta
skäl helt acceptera utredningsmännens förslag på denna punkt synes emellertid
vara att gå för långt i den andra riktningen. Man bör bl. a. beakta den
praktiska komplikationen, att de försäkringar som tecknats efter den 30
juni 1953 ännu inte försetts med någon uppgift om högsta skattevärde.
Med hänsyn härtill vill försäkringsinspektionen förorda, att om förslaget
förverkligas, datum för framläggande av eventuell proposition må bli avgörande
för vilka försäkringar som från det att lagen blivit gällande skall underkastas
individuell beskattning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att utredningsmännen i den
remitterade promemorian anfört vägande skäl mot att nya beskattningsregler
i allmänhet tillämpas å försäkringar, som tecknats före reglernas
ikraftträdande. Länsstyrelsen ifrågasätter, om icke angivna skäl även talar
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
för att de nya bestämmelserna endast skall tillämpas å försäkringar, som
meddelats efter ikraftträdandet.
Svenska Livförsäkringsbolags förening motsätter sig på det bestämdaste
att lagstiftningen göres tillämplig å försäkringar, som tillkommit före lagstiftningens
antagande. Den nya lagstiftningen skulle innebära skyldighet
för försäkringsbolagen att i varje försäkringsbrev efter den 30 juni 1953
anteckna försäkringens högsta skattevärde. Innan lagstiftningen beslutas
torde emellertid hundratusentals försäkringsbrev komma att utfärdas och
försäkringsbolagen kan givetvis icke införa några uppgifter i försäkringsbreven
om förhållanden som icke gäller. I det rådande läget torde en retroaktiv
bestämmelse ej heller ha någon uppgift att fylla för att motverka en
eventuell rusning i fråga om tecknandet av stora försäkringar, då de redan
gällande bestämmelserna om reducerade återköpsvärden har samma effekt.
Folksam framlägger liknande synpunkter på denna fråga.
Departementschefen.
Frågan om kapitalförsäkringars beskattning fick förnyad aktualitet genom
de förhållanden som framträdde på försäkringsmarknaden, sedan den
s. k. treårs-karensen borttagits ur försäkringsbolagens grunder med verkan
från och med den 1 juli 1952. Såsom framgår av utredningsmännens undersökningar
ägde en synnerligen stark ökning rum i fråga om nyteckning av
engångsbetalda kapitalförsäkringar under tiden fram till den 1 mars 1953,
då en ny lånespärr infördes i grunderna, ökningen var koncentrerad till
försäkringar på stora belopp, och försäkringarna tecknades i mycket stor
utsträckning med omedelbar belåning. Ackvisitionsverksamheten på detta
område bedrevs på sådant sätt, att skattesynpunkterna helt sköts i förgrunden.
Från vissa bolags sida var denna verksamhet uppenbarligen mycket
aktiv. Såsom utredningsmännen framhållit lämnar omständigheterna
icke rum för tvivel om att de här ifrågavarande försäkringarna är av den
art, att den huvudsakliga anledningen till tecknandet varit skatteflyktssynpunkter.
Utredningsmännen har angivit två utvägar som för framtiden skulle eliminera
liknande företeelser på kapitalförsäkringens område. Enligt den ena
skulle den räntebeskattning, som nu sker hos försäkringsföretagen, kompletteras
med en individuell beskattning av en beräknad ränta och förmögenhet
hos försäkringstagarna. Den andra utvägen är att man för framtiden
bibehåller de bestämmelser om begränsning av återköpsvärdet — och
därmed även belåningsmöjligheterna — vilka som ett provisorium infördes
i försäkringsbolagens grunder från och med ingången av mars 1953.
Ur åtskilliga synpunkter måste det förstnämnda alternativet anses innebära
en tilltalande lösning. Det skulle utgöra ett effektivt medel att nå det
avsedda målet. Alternativet har emellertid av remissinstanserna i allmänhet
avvisats som alltför ohanterligt i praktiken.
Kungl. Maj. ts proposition nr 186.
23
Givet är att införandet av en individuell ränteinkomst- och förmögenhetsbeskattning
måste medföra åtskilligt merarbete och orsaka åtskilliga komplikationer.
Den kritik som härvidlag framförts synes emellertid, ehuru delvis
klart berättigad, på vissa punkter vara något överdriven. Dock torde det
vara möjligt att vidtaga sådana förenklingar i förslaget att de största praktiska
svårigheterna vid dess tillämpning skulle kunna elimineras.
En annan viktig synpunkt är emellertid att det för försäkringsväsendets
lugna utveckling framstår som angeläget att reformer, som berör allenast
en del av beskattningsreglerna på detta område, icke annat än i undantagsfall
genomföres utan att ha föregåtts av en mera allmän översyn. En sådan
har icke kunnat komma till stånd i detta sammanhang.
Efter vad som kunnat utrönas synes de bestämmelser som för omkring
ett år sedan infördes i försäkringsbolagens grunder om begränsning av återköpsrätten
ha förmått motverka att kapitalförsäkringsformen utnyttjas i
direkt skatteflyktssyfte. I varje fall har skett en markant minskning av
nyteckningen av försäkringar med kort premieinbetalningstid sedan den 1
mars 1953. Så mycket torde vara klart att om bestämmelserna lojalt efterleves
av berörda parter, de i varje fall torde vara tillräckliga för att förhindra
transaktioner av den art, som i stor utsträckning genomfördes under
den närmaste tiden dessförinnan.
På grund av nu anförda omständigheter ansluter jag mig till alternativet
att man f. n. inskränker sig till att alltjämt upprätthålla den särskilda regleringen
av kapitalförsäkringarnas återköpsvärde i försäkringsbolagens
grunder. Med hänsyn till bestämmelsernas särskilda syfte och deras betydelse
ur synpunkten av en sund utveckling av försäkringsverksamheten
synes någon invändning icke kunna göras mot anordningen att inrymma bestämmelser
av dylik karaktär i grunderna. Någon förtydligande bestämmelse
i försäkringslagstiftningen synes icke f. n. erforderlig.
Utredningsmännens förslag att för framtiden individuellt beskatta den
beräknade ränteinkomsten och förmögenhetsvärdet av kapitalförsäkringar
torde få slutgiltigt prövas i anslutning till en allsidig framtida utredning om
försäkringsväsendets beskattningsfrågor överhuvud. När en sådan utredning
kan igångsättas, kan icke f. n. närmare bedömas. Man torde emellertid
kunna utgå från att frågan icke kan uppskjutas alltför länge.
Som tidigare framhållits aktualiserades den nu avslutade, begränsade
utredningen direkt av de skatteflyktsföreteelser som framträdde under andra
halvåret 1952 och de första månaderna 1953. Den frågan återstår att behandla
hur man bör förfara med de kapitalförsäkringar mot engångs- eller
korttidspremie som tecknades under nämnda tid. I direktiven för utredningen
uttalade jag, att eu ofta hävdad princip varit att en ändring i skärpande
riktning av livförsäkringstagares beskattning icke bör omfatta försäkringar,
som tecknats före ändringens ikraftträdande. Jag framhöll vidare
att eu sådan princip vore av stor betydelse för försäkringsväsendets utveckling.
Även om principen i allmänhet borde följas, kunde det emellertid
under särskilda omständigheter te sig rimligt att undantag gjordes. Särskilt
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
kunde detta vara förhållandet i sådana fall, då man kunde konstatera, att
försäkringsmässiga synpunkter spelat en helt underordnad roll vid försäkringsavtalens
ingående och att lagstiftningen utnyttjats för rena skatteflyktsåtgärder.
Utredningsmännen förutsatte att de av dem föreslagna beskattningsreglerna
skulle omfatta endast försäkringar som tecknats efter den 30 juni
1953, d. v. s. den dag då direktiven för utredningen offentliggjordes. De nyss
angivna försäkringarna, som tillkommit under den tid då lånespärr icke förelåg,
skulle sålunda icke beröras.
Enligt min mening kan det starkt ifrågasättas om man bör acceptera eu
sådan ståndpunkt. Den situation, som uppstod då treårskarensen för rätten
att belåna engångsbetalda kapitalförsäkringar borttogs och försäkringsbolagen
sålunda fick frihet att själva laga efter lägligheten på detta område, utnyftjades
i bolagens ackvisition på ett sätt som icke står i överensstämmelse
med en sund försäkringsverksamhet. De försäkringar det här främst gäller
är sådana som tecknats mot engångspremie och omedelbart belånats hos bolaget.
Ett exempel framgår av den vid statsrådsprotokollet såsom Bihang
B fogade offerten. Försäkringssumman skulle utgöra 250 000 kronor. Engångspremien
skulle uppgå till 218 808 kronor, därav 205 220 kronor skulle
motsvaras av ett omedelbart av bolaget meddelat lån och återstoden eller
13 588 kronor skulle erläggas kontant. En så konstruerad försäkring måste
ur försäkringssynpunkt betecknas som i huvudsak en fiktion. De försäkringstagare
som accepterat dylika offerter från bolagsackvisitörernas sida
torde icke ha anlagt andra än rena skatteflyktssynpunkter vid tecknandet
av försäkringarna.
Det kan enligt min uppfattning icke göras berättigade invändningar mot
att i ett fall som detta vidtaga beskattningsåtgärder som är ägnade att i
stort sett åstadkomma likställighet mellan de försäkringar, soin togs under
den här aktuella tiden, och de försäkringar, som tagits efter det den
nya lånespärren införts. Ett sådant undantag från den nyss angivna principen,
att skärpningar i beskattningen icke bör tillämpas på tidigare tecknade
försäkringar, bör enligt min mening anses rimligt. Den beskattning som
åsyftas bör emellertid icke göras retroaktiv i den meningen att den skulle
tillämpas på redan förflutna beskattningsår. Tvärtom bör ikraftträdandet
uppskjutas viss tid så att de försäkringstagare, som så önskar, får rådrum
att avveckla eller lägga om försäkringarna på sådant sätt att någon beskattning
efter de nya reglerna icke behöver ske. Den kostnad som uppkommer
till följd av avvecklingen eller omläggningen blir på visst sätt kompenserad
genom att försäkringstagaren under några år fått tillgodonjuta de skatteförmåner
som följt med den ursprungliga försäkringen.
De beskattningsregler, som i enlighet med det sagda bör genomföras, torde
lämpligen böra anordnas på följande sätt.
Beskattningen bör få formen av en individuell inkomst- och förmögenhetsbeskattning
hos den som ägde försäkringen vid utgången av juni 1953,
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 186.
d. v. s. den tidpunkt då utredningsdirektiven offentliggjordes. Denne bör
alltså vara skattskyldig till statlig och kommunal inkomstskatt för en beräknad
ränteinkomst på grund av kapitalförsäkringen och vidare till statlig förmögenhetsskatt
för försäkringens på visst sätt beräknade värde. Beskattningen
bör avse försäkringar som meddelats eller utlösts hos livförsäkringsbolag
under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den 28 februari
1953.
Den ifrågasatta lagstiftningen bör omfatta endast sådana kapitalförsäkringar,
vilkas återköpsvärde är högre än det som skulle ha gällt, om bestämmelserna
i de nuvarande grunderna för försäkringsbolagen varit tillämpliga.
Om sålunda försäkringens ägare godtar regeln att försäkringens återköpsvärde
— och därmed även dess lånevärde — under tio år från försäkringens
tecknande icke skall vara högre än det återköpsvärde, som skulle ha gällt,
om premiebetalningen oavsett försäkringstidens längd skolat fullgöras helårsvis
med jämn fördelning på 15 år, kommer försäkringen över huvud icke
att falla under lagstiftningen. Detta medför att exempelvis en försäkringstagare,
som tagit sin försäkring under vanliga försäkringsmässiga former
och icke belånat denna, genom en enkel överenskommelse med försäkringsbolaget
blir fri från beskattningen; genom att acceptera återköpsklausulen
blir han likställd med en person som tagit en försäkring efter den 1 mars
1953.
Den nya lagstiftningen bör omfatta kapitalförsäkringar mot engångspremie
eller mot premier som erlägges på kort tid. Undantagna bör däremot
vara försäkringar, för vilka premierna skall erläggas under en tid av minst
tio år.
Av praktiska skäl bör vidare smärre kapitalförsäkringar mot engångseller
korttidspremier undantagas. Gränsen bör gå vid ett återköpsvärde av
15 000 kronor.
För försäkring, som är underkastad beskattning, bör bestämmas ett skattevärde.
Detta bör utgöra försäkringens återköpsvärde den 31 december det
kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.
Under hänsynstagande till att ränteavkastningen från försäkringstagarnas
hos försäkringsbolagen innestående medel är föremål för viss beskattning
hos bolagen samt att den nu föreslagna inkomstbeskattningen hos försäkringarnas
ägare av tekniska skäl bör avse såväl statlig som kommunal
inkomstskatt bör den beräknade ränteavkastningen för försäkringens ägare
bestämmas till, för helt år räknat, allenast två procent av skattevärdet. Vid
inkomsttaxeringen bör alltså som intäkt av kapital upptagas ett häremot
svarande belopp. Vid förmögenhetsberäkningen bör som tillgång upptagas
ett belopp motsvarande skattevärdet.
Enligt de nuvarande grunderna för försäkringsbolagen skall begränsningen
av en kapitalförsäkrings återköpsvärde gälla under tio år från försäkringens
tecknande. 1 huvudsaklig överensstämmelse härmed bör den beskattning
som bär föreslås för de under tiden den 1 juli 1952 den 28 februari
1953 tecknade försäkringarna gälla allenast t. o. m. det beskattningsår, för
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
vilket taxering i första instans verkställes år 1963. Såsom förut angivits bör
å andra sidan lagstiftningen sättas i kraft å sådan tid att ägarna får visst
rådrum att avveckla eller omlägga försäkringarna. Lämpligen bör ikraftträdandet
ske den 1 januari 1955. Taxering kommer då att ske första gången år
1956.
Försäkringsbolagen bör ha skyldighet att till ledning vid taxeringen lämna
uppgift om försäkrings skattevärde.
I överensstämmelse med det anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Barbro Åslund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 186.
27
Bihang A.
De sakkunnigas förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 38 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till
anvisningarna till 38 § samma lag skall fogas en ny punkt, betecknad 3 a,
av nedan angiven lydelse.
38 §.
1 mom. Till intäkt —---insatta medel,
beräknad ränta å skattevärdet av kapitalförsäkring, som äges av den skattskyldige
eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn,
i den omfattning och till det belopp, som framgår av anvisningarna,
utdelning å---av rörelse.
För den,---till utdelning.
Såsom utdelning —--inbetald insats.
Anvisningar
till 38 §.
3 a. Till intäkt av kapital hänföres beräknad ränta å summan av skattevärdena
av sådana den skattskyldiges kapitalförsäkringar, som meddelats
efter den 30 juni 1953, efter avdrag för 25 000 kronor eller, om den skattskyldige
varit gift och under beskattningsåret levt tillsammans med andra
maken eller varit ogift och haft hemmavarande omyndiga barn, som icke
själva varit skattskyldiga, 50 000 kronor; dock må avdragen för den skattskyldige,
hans make och hemmavarande omyndiga barn, som icke själva
varit skattskyldiga, sammanlagt icke överstiga 50 000 kronor.
Med kapitalförsäkrings skattevärde enligt denna lag förstås försäkringens
återköpsvärde eller, om sådant saknas, ett däremot svarande värde. Konungen
utfärdar bestämmelser för beräkning av livförsäkrings skattevärde enligt
denna lag och bestämmer den räntefot, som skall tillämpas vid beräkningen
av den skattepliktiga ränteinkomsten. Räntefoten skall ungefärligen
motsvara två tredjedelar av den räntefot, som försäkringsbolagen i genomsnitt
enligt sina jämlikt lagen om försäkringsrörelse upprättade återbäringsgrunder
tillgodoföra försäkringstagarna. I den mån sistnämnda räntefot
beräknas utan hänsyn till å densamma belöpande driftskostnader eller med
hänsyn till å densamma belöpande, av försäkringsbolagen erlagd skatt, skall
dock korrigering härför ske.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 186.
De sakkunnigas förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.
_ Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att till anvisningarna till 3 och 4 §§ nämnda förordning skall fogas en ny
punkt, betecknad 5, av nedan angiven lydelse.
3 §•
1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen -— --beskattningsårets utgång;
g) annan rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande
förman, än som avses i f) här ovan eller grundar sig på försäkring, såvida
rättigheten är förhandenvarande och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades
livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år
efter beskattningsårets utgång;
h) i_fråga om kapitalförsäkring, som meddelats efter den 30 juni 1953,
dess värde, beräknat på sätt i anvisningarna sägs.
2 mom. Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas icke:
a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring i andra fall än som avses i 1 mom.
h) här ovan;
b) rätt till---avsedd kassa.
Anvisningar
till 3 och 4 §§.
5. Värdet av den skattskyldiges kapitalförsäkringar skall upptagas till det
belopp, å vilket den skattepliktiga räntan, på sätt i anvisningarna till 38 §
kommunalskattelagen sägs, skall beräknas.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 186.
29
De sakkunnigas förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 29 §, 33 § och 35 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
29 §.
1 mom. Allmän självdeklaration---före taxeringsåret.
Allmän självdeklaration skall vidare upptaga den skattskyldiges och, i
förekommande fall, hans makes och hemmavarande omyndiga barns kapitalförsäkringar,
som meddelats efter den 30 juni 1953, med uppgift om försäkringsgivare,
försäkringsbrevens nummer och försäkringarnas teckningsår.
Uppgift skall tillika lämnas om försäkringarnas högsta skattevärde under
försäkringstiden eller, då fråga är om försäkring i ränte- och kapitalförsäkringsanstalts
besparingsfond, skillnaden mellan tillgodohavandet jvid beskattningsårets
utgång och tillgodohavandet vid utgången av år 1952. Om
summan av försäkringarnas högsta skattevärden överstiger de enligt anvisningarna
till 38 § kommunalskattelagen från skattevärdet medgivna avdragen,
skall den skattskyldige uppgiva skattevärdet under beskattningsåret
för var och en av försäkringarna.
Har skattskyldig---och skulder.
Svenskt aktiebolag---utdelningens belopp.
Inländsk försäkringsanstalt,---hänförliga verksamheten.
Med inländsk---för medlem.
Utländsk försäkringsanstalt, — — — och 5).
Belopp, som---- öretal bortfalla.
33 §.
Till ledning--- 200 kronor;
av försäkringsbolag beträffande kapitalförsäkring, som meddelats efter
den 30 juni 1953:
försäkringens skattevärden under varje år till och med det år försäkringen
enligt avtalet skall utbetalas, dock att sådan uppgiftsskyldighet föreligger
endast i fråga om sådan försäkring, beträffande vilken försäkringstagare
hos bolaget begärt upplysning om skattevärde;
c) av den, —--i huvudbok.
35 §.
1 mom. I särskilda---- hemvist; samt
e) av styrelse för försäkringsbolag eller understödsförening, oavsett om
föreningen enligt denna förordning är att anse såsom försäkringsanstalt
eller ej:
uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring
hos anstalten och av premien för försäkringen samt av styrelse
för försäkringsbolag uppgift om skattevärde för sådan kapitalförsäkring,
som meddelats efter den 30 juni 1953.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungi. Maj:ts proposition nr 186.
Bihang B.
D90E
nästa födelsedag 70
ink. 58 % marg.skatt
förm. 400 000
g
Försäkringssumma:
250 000 kr. utbetalas vid dödsfall.
Engångspremie: 218 808 kr.
Därav
Engångslån 205 220
Kontantinsats 13 588
Nu gällande räntesats å lån i försäkringsbolaget 3,5 %.
Om lånet 205 220 kr. utnyttjas, blir ränteutgift och kommande skatter enligt
följande:
Ränteutgiften för lånet erlägges helårsvis i efterskott med...... 7 183 kr.
Då ränteutgiften dragés av från inkomsten vid deklarationen, uppstår
en minskning av krono- och kommunalskatten med ____4 166 kr.
Förmögenheten minskas vid deklarationen med 218 808 kr., vilket
medför en minskning av förmögenhetsskatten med .......... 2 788 kr.
Summa årlig skatteminskning .............................. 6 954 kr.
Summa årlig ränteutgift var ................................ 7 183 kr.
547187. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1954:53 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar. s. 1 i texten