Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen

1954-03-27 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:198, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

1

Nr 198.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen; given

Stockholms slott den 27 mars 195b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 §

vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom propositionen föreslås vissa ändringar i grunderna för vattendomstolsavgifterna

i syfte att höja avgiftsbeloppen. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 198.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 95 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523 j1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

95

Lämnas jämlikt----—--

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande

byggnad för vattnets tillgodogörande

såsom drivkraft bestämmas

i förhållande till den förut icke

tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas

kunna vid lågvatten uttagas

vid byggnaden, dock med avdrag för

den vattenkraft, för vilken i samband

med regleringsföretag avgift

förut erlagts. Där med vattenreglering

eller med ändrade hushållningsbestämmelser

åsyftas ökning i uttagbar

vattenkraft, skall avgiften bestämmas

i förhållande till ökningen

i den vattenkraft, som vid lågvatten

kan uttagas i sökandens eller, då

fråga är om vattenreglering enligt 3

kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten

hörande strömfall. Avses

att möjliggöra utnyttjande av förut

uttagbar vattenkraft på fördelaktigare

sätt, varde avgiften bestämd i förhållande

till den ökning i vattenkraftens

värde, som genom företaget eller

genom de ändrade hushållnings- 1

§•

--och verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande

byggnad för vattnets tillgodogörande

såsom drivkraft bestämmas

i förhållande till den förut icke

tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas

kunna vid lågvatten uttagas

vid byggnaden, dock med avdrag för

den vattenkraft, för vilken i samband

med regleringsföretag avgift förut erlagts.

Där med vattenreglering eller

med ändrade hushållningsbestämmelser

åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft,

skall avgiften bestämmas i

förhållande till ökningen i den vattenkraft,

som vid lågvatten kan uttagas

i sökandens eller, då fråga är

om vattenreglering enligt 3 kap. 1 §,

samtliga till regleringssamfälligheten

hörande strömfall. Avses att möjliggöra

utnyttjande av förut uttagbar

vattenkraft på fördelaktigare sätt,

varde avgiften bestämd i förhållande

till den ökning i vattenkraftens värde,

som genom företaget eller genom

de ändrade hushållningsbestämmel
-

1 Senaste lydelse av It kap. 95 §, se SFS 1941: 614.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

3

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse. '',

bestämmelserna beredes. Är ändamålet

med vattenreglering jämväl torrläggning

av mark, skall avgift tillika

utgå i förhållande till värdet av den

båtnad, som i nämnda hänseende vinnes

genom företaget. Vad nu sagts

äge ock tillämpning i fråga om företag

enligt 7 kap. samt företag enligt

8 kap., såvitt därigenom vinnes båtnad

genom marks torrläggning. Där

till grund för avgiften skall läggas

storleken av viss vattenkraft, skall

den utgå med en krona femtio öre för

varje hästkraft till och med 5 000,

sjuttiofem öre för varje hästkraft

över 5 000 till och med 10 000 samt

fyrtio öre för varje hästkraft utöver

10 000, men må ej, utom då fråga är

om vattenreglering, överstiga trettiotusen

kronor. Skall avgiften beräknas

efter ökningen i värde å vattenkraft

eller efter båtnad, som beredes mark,

varde den erlagd med en och en halv

för tusen av värdeökningen eller båtnaden.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning

skulle uppgå till mindre belopp

än femton kronor, skall icke erläggas.

serna beredes. Är ändamålet med vattenreglering

jämväl torrläggning av

mark, skall avgift tillika utgå i förhållande

till värdet av den båtnad,

som i nämnda hänseende vinnes genom

företaget. Vad nu sagts äge ock

tillämpning i fråga om företag enligt

7 kap. samt företag enligt 8 kap.,

såvitt därigenom vinnes båtnad genom

marks torrläggning. Där till

grund för avgiften skall läggas storleken

av viss vattenkraft, skall den

utgå med tre kronor för varje hästkraft.

Skall avgiften beräknas efter

ökningen i värde å vattenkraft eller

efter båtnad, som beredes mark, varde

den erlagd med en och en halv för

tusen av värdeökningen eller båtnaden.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning

skulle uppgå till mindre belopp

än femtio kronor, skall icke erläggas.

.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

Har fråga om bestämmande av avgift

före nya lagens ikraftträdande

blivit av vattendomstol eller synemän

slutligen prövad, skall vid fullföljd av

talan eller vid underställning äldre lag

äga tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om ändrade grunder för vattendomstolsavgifterna

samt anför därvid följande.

Vid anmälan denna dag av fråga rörande anslag till vattendomstolarna har

jag åberopat en av revisionssekreteraren L. af Klintberg såsom särskilt tillkallad

sakkunnig avgiven, den 7 januari 1954 dagtecknad promemoria med

förslag till förstärkning av vattendomstolarnas organisation m. m. Nämnda

promemoria, som varit föremål för remissbehandling, innehåller bl. a. förslag

till höjning av den enligt 11 kap. 95 § vattenlagen utgående domstolsavgiften.

Sedan denna fråga ytterligare övervägts inom justitiedepartementet,

ber jag nu att få anmäla densamma.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt bestämmelser i 11 kap. 95 och 96 §§

vattenlagen är sökande i vattenmål i vissa fall skyldig att erlägga viss avgift

såsom bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och

verksamhet. Förslag om sådan avgift framlades ursprungligen i det av

vattenrätts- och dikning slag skommittéerna år 1910 avgivna betänkandet

med förslag till vattenlag m. m. Såsom motivering för förslaget anförde

kommittéerna, att den nya organisationen av vattendomstolar med nödvändighet

medförde ökade utgifter för statsverket och att det därför icke vore

obilligt att av dem, som för främjande av sina intressen toge den nya organisationen

i anspråk, kräva något bidrag till kostnaderna.1

I ett den 29 september 1931 avgivet sakkunnigbetänkande angående vattendomstolarnas

organisation upptogs frågan om en förhöjning av vattendomstolsavgifterna.

Förslaget innebar en ökning av avgifterna med om
-

1 1910 års bet. s. 477.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

5

kring 50 procent. På grundval av detta förslag framlades i prop. 1932: 165

förslag om ändrade grunder för vattendomstolsavgifterna. Föredragande

departementschefen anförde, att den tanke åt vilken vattenrätts- och dikningslagskommittéerna

givit uttryck, nämligen att en viss bidragsskyldighet

till statsverkets kostnader för rättsskipningen i vattenmål borde åvila

dem, som för främjande av sina intressen toge domstolsorganisationen i anspråk,

syntes i allo riktig. Huruvida med de i vattenlagen upptagna bestämmelserna

denna tanke förverkligats i den utsträckning som av kommittéerna

åsyftats vore mera ovisst. De influtna avgifterna hade varit jämförelsevis

obetydliga i förhållande till statsverkets utgifter för vattendomstolarna. De

hade nämligen i medeltal för år uppgått till 20 000 å 21 000 kronor. Departementschefen

ansåg att en höjning av avgiftens belopp icke kunde anses

oberättigad. Visserligen borde avgiften ej göras så hög att den kunde komma

att verka avhållande på företagsamheten. En dylik anmärkning syntes

dock icke drabba den av de sakkunniga föreslagna höjningen, som syntes

synnerligen måttligt tilltagen.

Enligt den lydelse av 11 kap. 95 § som i överensstämmelse härmed fastställdes

genom lag den 17 juni 1932 — med viss jämkning genom lag den

20 juni 1941 (föranledd av den nya avloppslagstiftningen) — inträder avgiftsskyldighet

i fall då enligt vattenlagen medgivande lämnas till 1) byggande

i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft; 2) vattenreglering;

3) torrläggningsföretag, som avses i 7 kap. vattenlagen; 4) företag

enligt 8 kap., vilket avser förutom avledande av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten jämväl torrläggning av mark. Vidare skall avgift erläggas 5)

då ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet meddelas i

syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft.

Avgiften skall erläggas så snart beslutet vunnit laga kraft.

Beträffande grunderna för avgiftens bestämmande stadgas, såvitt angår

byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft, att avgiften skall bestämmas

i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas

kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden, dock med avdrag för

den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag avgift förut

erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade hushållningsbestämmelser

åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande

till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens

eller, då fråga är om vattenreglering enligt 3 kap. t § vattenlagen,

samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra

utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, skall

avgiften bestämmas i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde,

som genom företaget eller de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes.

Om ändamålet med vattenreglering jämväl är torrläggning av mark, skall

avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende

vinnes genom företaget. Det sagda äger tillämpning även i fråga om

företag enligt 7 kap. samt beträffande företag enligt 8 kap. såvitt därigenom

vinnes båtnad genom marks torrläggning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

När avgiften enligt vad nu sagts skall bestämmas på grundval av storleken

av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona 50 öre för varje hästkraft

till och med 5 000, sjuttiofem öre för varje hästkraft över 5 000 till

och med 10 000 samt fyrtio öre för varje hästkraft utöver 10 000, men avgiften

får ej, utom då fråga är om vattenreglering, överstiga 30 000 kronor.

Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad,

som beredes mark, skall den erläggas med en och en halv för tusen

av värdeökningen eller båtnaden.

Därest avgift enligt de stadgade grunderna skulle uppgå till mindre belopp

än femton kronor, skall den icke erläggas.

I 11 kap. 96 § föreskrives att storleken av avgiften skall, enligt de i 95 §

stadgade grunderna, bestämmas av vattendomstolen eller, då fråga är om

företag, vartill medgivande lämnas vid syneförrättning enligt 10 kap., av

synemännen. Bestämmelser om indrivningen av avgifterna har meddelats

i kungörelsen den 2 oktober 1953 ang. indrivningen och användningen av

vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter. Enligt 1 § nämnda

kungörelse skall avgifter som avses i 11 kap. 95 § vattenlagen inbetalas

till länsstyrelsen i det län, där företaget huvudsakligen utförts eller skall utföras.

Summan av de till statsverket influtna vattendomstolsavgifterna har varierat

betydligt under olika år. De första åren efter vattenlagens ikraftträdande

inflöt tämligen små belopp. Medeltalet under 1920-talet var som förut

nämnts omkring 20 000 kronor per år. För de fem budgetåren 1934/35—

1938/39 var medeltalet drygt 40 000 kronor per år. Utvecklingen från och

med budgetåret 1939/40 framgår av följande sammanställning, som redovisar

under olika budgetår influtna avgifter (avrundade till jämna 100-tal

kronor). Till jämförelse angives kostnaderna för vattendomstolsorganisationen

(avlöningar och omkostnader).

Budgetår

1939/40

1944/45

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Influtna vattendomstolsavgifter
.

. 103 500

.. 30 800

.. 76 700

. . 81 800

.. 128 100

.. 102 200

.. 125 0001

Kostnader för vatten

domstolsorganisationen
330

800

396 500

870 500

974 800

1 294 100

1514 300

154 1 2001

Tidigare ändringsförslag. I en framställning till chefen för justitiedepartementet

den 11 juni 1948 hemställde vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

till övervägande, huruvida de avgifter, som enligt 11 kap. 95 §

vattenlagen skulle utgå av sökanden, borde höjas i fråga om de i 4 kap.

1 Beräknat belopp.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

samma lag angivna större vattenkraftanläggningarna och sjöregleringarna.

Vid framställningen hade fogats en av biträdande vattenrättsdomaren Sven

Aminoff upprättad promemoria med närmare utredning av frågan. Framställningen

överlämnades den 24 mars 1950 till statens sakrevision för att

tagas under övervägande vid fullgörande av sakrevisionen lämnat uppdrag

att granska vissa taxor.

I sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse upptog riksdagens revisorer

spörsmålet om vattendomstolsavgifterna (del I s. 24—32). Revisorerna framhöll,

att redan penningvärdets försämring sedan år 1932 syntes motivera en

däremot svarande höjning av domstolsavgifterna, åtminstone såvitt anginge

kraftverksbyggnader och vattenregleringar. Även i övrigt fann revisorerna

att grunderna för avgiftsbeloppens bestämmande borde bli föremål

för en översyn. Utvecklingen på vattenbyggandets område hade under senare

år i ökad utsträckning kännetecknats av att företag av allt större omfattning

tillkommit. Då avgiften icke stege i proportion till företagens storleksordning,

räknat efter utvunnen lågvatteneffekt, följde härav, att utdömda

avgifter bleve proportionsvis lägre för de efter moderna principer

utbyggda stora anläggningarna än för mindre eller medelstora företag. Att

man vid vattenlagens tillkomst byggt avgiftssystemet på en regressiv skala

torde sammanhänga med att man räknade med att domstolarnas arbete med

ett mål icke skulle komma att öka i samma grad som företagets storleksordning

tilltoge. De under senare år vunna erfarenheterna gåve emellertid

anledning till tvekan, huruvida den uppfattning, som i detta hänseende

kommit till uttryck i vattenlagen, vore hållbar. Det hade nämligen visat sig

att de stora vattenmålen blivit alldeles särskilt arbetskrävande för domstolarna.

Det hade varit dessa större mål som ställt sådana ökade anspråk

på domstolsorganisationen, att denna måst bli föremål för betydande utvidgningar.

Revisorerna ifrågasatte därför huruvida tillräckliga skäl numera

förelåge för att i avgiftshänseende låta de större vattenbyggnadsföretagen

intaga den gynnade särställning de hittills haft i förhållande till mindre och

medelstora företag. Det syntes ligga närmare till hands att beräkna domstolsavgifterna

enhetligt per hästkraft räknat för alla företag, oavsett deras

storleksordning.

I anslutning till revisorernas uttalande och vissa däröver avgivna remissutlåtanden

(del II s. 19—39) anförde statsutskottet (uti. 1950: 177 p. 3:o)

följande:

Enligt utskottets uppfattning kunna åtskilliga skäl åberopas för en höjning

av ifrågavarande avgifter. Härvidlag torde icke minst böra beaktas den

försämring av penningvärdet som inträtt sedan år 1932, då i samband med

viss ändring av vattenlagen alltjämt gällande avgiftsgrunder fastställdes. Av

den lämnade redogörelsen framgår även, att statsverkets kostnader för vattendomstolarnas

verksamhet oavbrutet stegrats under senare år. Övergång

till en enhetlig skala vid avgifternas uttagande synes ej heller i och för sig

behöva ingiva betänkligheter. Det må i detta sammanhang erinras om att

dessa avgifter äro den enda form av avgifter till staten som enligt svensk

vattenlagstiftning utgå för vattenbyggnadsföretag. Som jämförelse kan näm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

nas, att i Norge tillstånd till vattenreglering förbindes med föreskrift om

årliga koncessionsavgifter till bl. a. staten, vilka kunna uppgå till högst

betydande belopp. Å andra sidan torde de speciella synpunkter som av remissmyndigheterna

anlagts på förevarande spörsmål icke helt kunna förbigås.

Utskottet anser därför, att frågan bör göras till föremål för en allsidig

utredning, varvid samtliga på densamma inverkande omständigheter böra

noggrant prövas.

Statsutskottets hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran

om utredning av förevarande spörsmål bifölls av riksdagen (riksd. skr.

1950: 319).

Genom beslut den 8 september 1950 förordnade Kungl. Maj:t, att riksdagsskrivelsen

skulle överlämnas till statens sakrevision för att tagas under

övervägande vid fullgörande av det förut till sakrevisionen lämnade uppdraget

att verkställa översyn av vattendomstolsavgifterna.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 1 oktober 1951 anförde

statens sakrevision:

Såvitt framgår av förarbetena till ifrågavarande stadgande i vattenlagen,

ha avgifterna icke ställts i någon viss relation till omkostnaderna för vattendomstolarna

utan endast upptagits med ett på särskilt sätt angivet belopp.

Några uttalanden av beskaffenhet att medgiva slutsatser rörande spörsmålet

om, huru stor del av vattendomstolarnas omkostnader man avsett skola

täckas med avgifterna, föreligga heller icke. Utgångspunkter saknas alltså

för att verkställa annan uppräkning av avgifterna än som motiveras av penningvärdets

fall, sedan avgifterna år 1932 senast höjdes. Härtill kommer, att

avgifterna såsom de nu äro bestämda spela olika roll för de särskilda vattendomstolarna,

då vattenmål, i vilka avgift utgår, äro aktuella huvudsakligen

i Norrland, medan i södra Sverige dylika mål numera endast förekomma

i mindre omfattning. I Söderbygdens vattendomstol lärer en stor

del av arbetsbördan utgöras av sådana mål, i vilka nu ifrågavarande avgifter

icke utgå. Avgifterna drabba sålunda ojämnt, då dessa ifrågakomma endast

i ett mindre antal mål och fördela sig olika på de särskilda vattendomstolarna.

Även andra omständigheter än de, som ligga till grund för avgifternas

bestämmande — exempelvis om den av sökanden verkställda utredningen

i målet är mer eller mindre fullständig och tillförlitlig — äro av stor

betydelse för domstolarnas arbete och därmed för statsverkets kostnader i

målet. Om man icke vill höja avgifterna endast i relation till nuvarande

penningvärde, vilket enligt sakrevisionens mening icke är en tillfredsställande

lösning och som endast skulle ha ringa betydelse i ekonomiskt hänseende,

och då avgifterna icke kunna fastställas till enhetliga belopp i förhållande

till vattendomstolarnas totala omkostnader, synes annan utväg

knappast stå till buds än en omläggning av grunderna för avgifternas beräkning.

Detta spörsmål är av vittutseende art och torde föranleda ett mycket

tids- och kostnadskrävande utredningsarbete. Det är emellertid att märka,

att merberörda avgifter äro av mycket ringa ekonomisk betydelse för

statsverket. Sålunda har för vart och‘ett av budgetåren 1948/49—1950/51

influtit avgifter med 69 000 respektive 77 000 och 82 000 kronor, medan utgifterna

för vattendomstolarna utgjort 774 000 respektive 870 000 och 975 000

kronor.

Efter att ha framhållit, att avgifterna till cirka hälften torde erläggas av

statens vattenfallsverk samt att vattenfallsstyrelsen räknade med att sty
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198. 9

relsens andel framdeles komme att stiga ytterligare, yttrade sakrevisionen

sammanfattningsvis:

Med hänsyn till avgifternas ringa ekonomiska betydelse för statsverket

och då det knappast kan anses skäligt att förevarande mål, i vilka sökanden

har att erlägga förutom lösen och stämpel särskilda avgifter enligt 11 kap.

97 § vattenlagen, numera skola intaga en särställning i avgiftshänseende i

förhållande till flertalet andra vattenmål, finner sakrevisionen starka skäl

tala för att avgifterna slopas. I allt fall anser sig sakrevisionen icke böra

igångsätta en vidlyftig och kostnadskrävande utredning rörande förevarande

avgifter, vilka måste anses vara av annan art än taxebundna avgifter

i allmänhet, innan ställning tagits till frågan om avgifterna böra bibehållas

eller icke.

I anslutning till vad sålunda anförts underställde sakrevisionen ärendet

departementschefens prövning.

Frågan om höjning av domstolsavgifterna har även berörts av riksdagens

revisorer i deras till 1954 års riksdag avgivna berättelse (del I s. 3 20). I

samband med vissa uttalanden rörande arbetsbördan vid de norrländska vattendomstolarna

har revisorerna understrukit, att en förstärkning av vattendomstolsorganisationen

icke nödvändigtvis behövde leda till en ökad belastning

av budgeten. Enligt revisorernas mening borde i samband med ett övervägande

av domstolarnas organisation undersökas i vad mån kostnaderna

för en personalförstärkning kunde bestridas med en höjning av domstolsavgifterna,

en tanke som icke torde vara helt främmande för kraftproducenterna

själva.

Utredningsmannen. Utredningsmannen framhåller till en början, att för

den ståndpunkt sakrevisionen intagit till frågan om vattendomstolsavgifternas

bibehållande onekligen talade vägande skäl av såväl principiell som

praktisk natur. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke saken komme i

ett i viss mån annat läge, därest det nu befunnes erforderligt att genomföra

en kostnadskrävande förstärkning av vattendomstolsorganisationen, en åtgärd

som i första hand skulle komma vattenkraftindustrien till godo och

vars vidtagande begärts av vattenfallsstyrelsen såsom den främsta företrädaren

för denna industri. Det syntes icke vara orimligt, att i rådande statsfinansiella

läge kostnaderna för vattendomstolsorganisationens förstärkande

helt eller delvis lades på kraftindustrien, särskilt som en ökad snabbhet i

vattenrättsskipningen möjliggjorde för denna industri att i avsevärd mån

nedbringa kostnaderna för målens behandling vid vattendomstolarna. Med

hänsyn till det sålunda föreliggande syftet med en eventuell avgiftsförhöjning

hade det icke ansetts nödvändigt att i detta sammanhang verkställa

den av sakrevisionen ifrågasatta omläggningen av grunderna för avgifternas

beräkning. Det av utredningsmannen framlagda förslaget till ändrad lydelse

av It kap. 95 § vattenlagen innefattade allenast en sådan modifiering av

de gällande avgiftsgrunderna, att ökningen av avgifternas årsbelopp kunde

antagas ungefärligen motsvara statsverkets årliga kostnader för den ifrågasatta

förstärkningen av vattendomstolarnas organisation. Någon ståndpunkt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

hade därmed icke tagits till frågan, om avgifterna borde bibehållas eller

icke.

Utredningsmannen framhåller, att den närmast till hands liggande förändringen

av avgiftsgrunderna vore att företaga en uppräkning av grundbeloppet

för vunnen hästkraft, vilket nu utgjorde en krona 50 öre för de första

5 000 hästkrafterna. Då detta belopp varit oförändrat sedan den 1 januari

1933, syntes en ändring till det dubbla vara i huvudsak motiverad redan

med hänsyn till penningvärdets förändring. Nämnda grundbelopp borde därför

höjas till tre kronor. Någon ändring av andelstalet, 1,5 promille, för den

avgift som utginge i förhållande till värdeökningens storlek i pengar vore

uppenbarligen icke motiverad av penningvärdesförändringen, då denna automatiskt

påverkat avgiftens storlek.

Vidare framhåller utredningsmannen, att avgiftens regressivitet torde

sammanhänga med att man vid bestämmelsernas utformande ansett ett stort

kraftverks- eller regleringsmål medföra proportionellt mindre arbete för

vattendomstolen än ett litet. Huruvida så alltid vore förhållandet kunde

emellertid sättas i fråga, då just en del av de största målen visat sig innebära

utomordentligt stora påfrestningar för vattendomstolsorganisationen.

I allt fall syntes det i nuvarande läge, då förstärkning av nämnda organisation

befunnes nödvändig av hänsyn främst till de stora vattenmålen, motiverat

att borttaga regressiviteten och låta avgiften utgå med samma belopp

för varje hästkraft, oavsett kraftökningens storlek. Den nuvarande maximeringen

av avgiftsbeloppet borde samtidigt borttagas. Genom de sålunda föreslagna

ändringarna skulle vinnas överensstämmelse med beräkningssättet i

fråga om avgifter som utginge i förhållande till ökningen i vattenkraftens

eller markens värde. Dessa avgifter vore nämligen proportionella mot värdeökningens

storlek.

De sålunda ifrågasatta ändringarna av avgiftsgrunderna kan enligt utredningsmannen

beräknas föranleda ökning av de i medeltal för år utgående

avgifternas belopp med i runt tal 400 000 kronor, varav dock omkring

hälften skulle erläggas av statens vattenfallsverk. Den reella ökningen av

statens inkomster torde som nämnts ungefär täcka kostnaderna för genomförande

av den i promemorian föreslagna förstärkningen av vattendomstolarna.

Vid promemorian har fogats ett i överensstämmelse med de anförda synpunkterna

utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen.

Förslaget torde få fogas såsom bilaga till protokollet (bilaga B).

Utöver det tidigare anförda må beträffande detta förslag anmärkas, att det

ansetts lämpligt att undvika besväret med indrivning och redovisning av

de minsta avgiftsbeloppen. Minimibeloppet för domstolsavgiften, f. n. 15

kronor, har därför föreslagits höjt till 100 kronor.

Tidpunkten för ikraftträdandet av de nya avgiftsgrunderna har i förslaget

satts till den 1 januari 1955. Denna tidpunkt har valts med beaktande av

att ökat bidrag till domstolsorganisationen skäligen borde avkrävas endast

den sökande som kunde antagas ha i mera väsentlig män haft fördel av den

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

förstärkta organisationen. Mål, vari domstolsavgift bleve bestämd redan under

år 1954, torde däremot i regel ha åtminstone i huvudsak färdigbehandlats

innan verkningarna av de förordade förstärkningsåtgärderna yppat sig.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av utredningsmannens promemoria har

förslaget om höjning av vattendoinstolsavgifterna närmare berörts av vattenövcrdomstolen

jämte flera vattenrättsdomare, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet,

statens sakrevision, länsstyrelsen i Gävleborgs län, svenska vattenkraftföreningen

och Indalsälvens regleringsförening.

Vattenöverdomstolen erinrar om att den i yttrande över 1949 års riksdagsrevisorers

förslag anfört principiella skäl för vattendoinstolsavgifternas avskaffande

och förklarar sig icke ha funnit anledning att frångå den sålunda

intagna ståndpunkten. Därest avgifterna likväl skulle anses böra bibehållas,

borde i allt fall — som jämväl förordats i nämnda yttrande — utredning

komma till stånd om ändrade grunder för avgifternas uttagande. I avbidan

på resultatet av en sådan utredning är vattenöverdomstolen beredd att såsom

ett provisorium godtaga utredningsmannens förslag till avgiftshöjning. Valtenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol framför bl. a. det förslaget,

att den av utredningsmannen föreslagna normaltaxan för avgiften bör, i

den mån allvarligare brister föreligger i sökandes talan, kunna förhöjas

upp till fem gånger. Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens och Västerbygdens

vattendomstolar förordar en omarbetning av grunderna för avgiftsberäkningen

i syfte att ernå större enkelhet. Sistnämnde vattenrättsdomare åberopar

i detta avseende en av vattenrättsingenjören Nils Lundh verkställd utredning.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

anser att förevarande fråga icke nu bör upptagas till prövning utan

först efter ytterligare utredning, avseende i första hand frågan om avgiftsplikten

överhuvud taget bär besta och i andra hand grunderna för avgitternas

bestämmande. De båda vattenrättsdomarna framhåller att metoden

att — såsom i vissa fall nu skall ske — till grund för bestämmandet lägga

den vattenkraft, som beräknas kunna uttagas vid lågvatten, numera är

förlegad.

Vattenfallsstyrelsen hänvisar i likhet med vattenöverdomstolen till att den

tidigare givit uttryck åt åsikten att avgifterna bör slopas, men styrelsen är

beredd att frånfalla denna sin principiella inställning och även underkasta

sig den föreslagna avgiftshöjningen, därest i rådande statsfinansiella läge

den föreslagna domstolsförstärkningen anses böra bekostas av vattenkraftindustrien.

I sådant fall torde systemet med domstolsavgifter vara den lämpligaste

finansieringsformen.

Kammarkollegiet anför att så länge avgifterna icke avskaffats, synes det

statsfinansiella läget utgöra ett vägande skäl för en avgiftshöjning i syfte

att täcka statsverkets kostnader för den utökade domstolsorganisationen,

särskilt som detta icke syntes ha mött några invändningar från vattenkraftintressets

sida. Mot förslaget skulle kunna invändas, att den förstärkta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

vattendomstolsorganisationen i Norrland icke blir till nytta för landet i

övrigt och att det därför måste vara obilligt att låta sökande i vattenmål i

landets övriga delar bidraga till finansieringen av kostnaderna för denna.

Den föreslagna fördubblingen av avgifterna kan anses till fullo motiverad

av penningvärdets förändringar efter den 1 januari 1933, då grunderna för

avgiften senast bestämdes. Den regressiva skalan för avgiftens uttagande

torde ha haft till utgångspunkt den uppfattningen, att större vattenmål

skulle medföra proportionsvis mindre arbete för vattendomstolen, en uppfattning,

som numera får anses vederlagd av erfarenheten. Båda förändringarna

i fråga om grunderna för avgifterna synes följaktligen fullt motiverade,

oberoende av behovet att täcka de ökade kostnaderna för vattendomstolsorganisationen,

så länge avgiften i fråga bibehålies.

Statens sakrevision framhåller att den grundat sitt tidigare principiella

ståndpunktstagande i frågan bl. a. därpå att avgifterna icke står i någon

viss relation till omkostnaderna för vattendomstolarna och spelar olika roll

för de särskilda domstolarna. Ytterligare ett skäl för sakrevisionens ställningstagande

var att det knappast kan anses skäligt att förevarande mål, i

vilka sökandena har att erlägga — förutom lösen och stämpel — särskilda

avgifter, numera skall intaga en särställning i avgiftshänseende i förhållande

till andra vattenmål. Med dessa utgångspunkter är sakrevisionen fortfarande

av den uppfattningen, att avgifterna bör slopas. Då emellertid den

nu föreslagna höjningen närmast synes vara motiverad av nödvändigheten

att finansiera kostnaderna för en utbyggnad av de norrländska vattendomstolarna,

vill sakrevisionen, om ett dylikt förfarande anses nödvändigt med

hänsyn till det rådande ekonomiska läget, icke motsätta sig den ifrågasatta

avgiftshöj ningen.

Lansstyrelsen i Gävleborgs län ansluter sig till uppfattningen, att avgifterna

bör slopas, dock under förutsättning att detta icke förhindrar eller

försenar erforderlig förstärkning av domstolsorganisationen. Den av utredningsmannen

föreslagna höjningen av avgifterna kan enligt länsstyrelsens

mening icke i och för sig anses oskälig.

Svenska vattenkraftföreningen anser det vara en viktig princip att domstolsväsendet

icke i allmänhet finansieras genom avgifter från de rättssökande.

Visserligen ansåg man sig kunna göra visst avsteg från denna princip

vid vattenlagens tillkomst, men skäl saknas att ytterligare frångå principen.

Föreningen ifrågasätter sålunda om vattendomstolsavgifter överhmudtaget

bör bibehållas. Om det emellertid visar sig ogenomförbart att

finansiera den erforderliga förstärkningen av vattendomstolarna genom

anslag i vanlig ordning, anser föreningen det bättre att kostnaderna uttages

genom erforderlig höjning av vattendomstolsavgifterna än att någon

forstärkning av domstolsorganisationen icke kommer till stånd. Beträffande

den föreslagna höjningen av avgifterna anför föreningen följande synpunkter:

l

l tredningsmannen anför — —, att omkring hälften av domstolsavgitternas

ökning kommer att gäldas av statens vattenfallsverk, och synes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 198

på grund därav räkna med att endast den andra hälften kommer att stå till

förfogande för täckning av de med domstolsförstärkningen förenade kostnaderna.

Enär ökade domstolsavgifter — liksom övriga kostnader för kraftproduktion

— i det långa loppet måste täckas av influtna kraftavgifter oavsett

vem som producerar kraften, bör hela ökningen av vattendomstolsavgifterna

anses stå till förfogande för erforderlig förstärkning av vattendomstolarna.

Denna förstärkning bör därför kunna dimensioneras så att

den fyller föreliggande behov och blir verkligt effektiv.

Den av utredningsmannen föreslagna höjningen av domstolsavgiften skulle

bli särskilt stor för större sjöregleringsmål. Om ökningen i turbinhästkrafter

vid lågvatten uppgår till exempelvis 50 000, så utgår för närvarande en

avgift av 27 250 kronor, medan avgiften enligt utredningsmannens förslag

skulle bli 150 000 kronor ; uppgår ökningen i turbinhästkrafter till 244 300

(Storumans reglering), utgör avgiften för närvarande 104 970 kronor, men

enligt utredningsmannens förslag skulle den uppgå till 732 900 kronor. En

så kraftig ökning av avgifterna för de större målen kan knappast anses

motiverad med hänsyn till det arbete dessa mål föranleda, överhuvudtaget

synes vattendomstolsavgifterna vid sjöregleringar bli förhållandevis höga.

Detta kan belysas även därav, att av de domstolsavgifter, som kunna beräknas

inflyta under den närmaste fem- å tioårsperioden, om föreliggande

planer på vattenkraftutbyggnader och sjöregleringar kunna genornföras,

och som totalt torde röra sig om i genomsnitt ca 600 000 kronor per år vid

tillämpning av den föreslagna tariffen, skulle nära 3/4 komma på sjöregleringar.

Dessa avgifter synas vidare icke drabba olika sjöregleringsföretag

fullt rättvist. Vid en sjöreglering utgår nämligen avgiften efter den vinst,

som erhålles i slutstadiet, sedan samtliga, sökandena tillhöriga fall (vid

tvångsreglering även andra) blivit utbyggda. Om vid ett regleringsföretag

endast en del av fallhöjden blir utbyggd från början, blir avgiften per vunnen

enhet därför större, än om större del av fallhöjden är utbyggd eller utbygges

vid den tid då regleringen genomföres. Så förhåller det sig visserligen

redan vid tillämpning av nu gällande bestämmelser, men eftersom avgifterna

nu äro förhållandevis låga har detta icke samma betydelse. Det kan

därför ifrågasättas, om man icke vid fastställande av avgifterna för ett regleringsföretag

bör utgå icke från vinsten i slutstadiet utan från ett till tiden

för regleringsföretagets genomförande diskonterat värde på vinsten.

Indalsälvens regleringsförening ansluter sig till vad vattenkraftföreningen

anfört med det tillägget att det närmare bör utredas hur mycket förstärkningen

av domstolsorganisationen kommer att kosta. Eftersom hela ökningen

av vattendomstolsavgifterna måste anses stå till förfogande för denna

förstärkning, bör avgifterna icke ökas mer än att den sammanlagda ökningen

täcker kostnaderna — allt under förutsättning att dessa skall täckas

genom en höjning av avgifterna.

Departementschefen. Verksamheten vid de allmänna domstolarna är i princip

avgiftsfri för de rättssökande. Vissa belopp uttages i form av expeditionslösen

och stämpelavgift, men dessa belopp lämnar blott ett ganska blygsamt

bidrag till det allmännas kostnader för organisationen och dess verksamhet.

När vattendomstolarna tillskapades i samband med reformeringen av vattenlagstiftningen

år 1918, ansågs det emellertid rimligt att göra ett avsteg

från den vid de allmänna domstolarna tillämpade ordningen och av dem

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

som för främjande av sina intressen toge den nya organisationen i anspråk

utkräva ett särskilt bidrag till kostnaderna för densamma. I 11 kap. 95 §

vattenlagen stadgades därför skyldighet för sökande i vissa vattenmål att

enligt närmare angivna grunder erlägga avgift såsom bidrag till kostnaden

för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. År 1932 fastställdes

nya grunder för avgifternas bestämmande, vilka grunder alltjämt är gällande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har statsverket genom

dessa avgifter under de sista åren tillförts en årlig inkomst av omkring

100 000 kronor, medan den årliga kostnaden för vattendomstolsorganisationen

uppgått till omkring 1,5 miljoner kronor. Det bidrag till domstolsorganisationen

som jämlikt 11 kap. 95 § vattenlagen utkräves av sökande i vattenmål

belöper sig alltså för närvarande till 6 å 7 procent av den totala kostnaden.

Med anledning av en framställning av riksdagens revisorer begärde riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1950 utredning angående vattendomstolsavgifterna.

Till stöd för denna framställning åberopades bl. a. den försämring

av penningvärdet, som inträtt sedan år 1932, ävensom statsverkets

under senare år oavbrutet stegrade kostnader för vattendomstolarnas verksamhet.

Utredningsuppdraget anförtroddes åt statens sakrevision, som emellertid

efter en förberedande undersökning fann anledning att ställa spörsmålet,

huruvida avgifterna överhuvud taget borde bibehållas. I avbidan på

ett ställningstagande till detta principiella spörsmål har frågan fått vila, tills

den nu aktualiserats i samband med att eu betydande ytterligare förstärkning

av vattendomstolsorganisationen blivit nödvändig.

Som jag nyss nämnde är verksamheten vid de allmänna domstolarna i

princip avgiftsfri. Delade meningar kan råda om det ur principiella synpunkter

är riktigt att rättsskipningen vid vattendomstolarna skall delvis bekostas

av de rättssökande. Härtill kommer den praktiska synpunkten att avgifterna

har förhållandevis ringa ekonomisk betydelse för statsverket. Emellertid

har statsmakterna en gång tagit ställning till dessa frågor och ansett

riktigt att vid vattendomstolarna uttaga särskilda avgifter såsom bidrag till

kostnaderna för organisationen. Jag är icke nu beredd att ingå på en omprövning

av detta ställningstagande. I detta sammanhang torde endast böra

övervägas i vad mån ändringar beträffande grunderna för avgifterna är motiverade

för att de skall motsvara sitt syfte.

I den utredningspromemoria som ligger till grund för de i annat sammanhang

framlagda förslagen om förstärkning av vattendomstolarna har föreslagits

vissa ändringar i grunderna för avgifternas bestämmande i syfte att

höja avgiftsbeloppen. Detta i promemorian framlagda förslag bygger ej på

någon sådan ingående utredning om avgiftsgrunderna som begärdes av 1950

års riksdag. Förslaget syftar närmast till att kostnaderna för den betydande

förstärkning av vattendomstolsorganisationen, som nu är erforderlig, i huvudsak

skall läggas på kraftindustrien. Det torde emellertid i själva verket

förhålla sig så att till stöd för de föreslagna ändringarna i avgiftsgrunderna

kan åberopas även andra skäl, som ej på detta sätt står i nära samband med

den nu aktuella förstärkningen av organisationen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Grundbeloppet för avgiften i de fall då den skall bestämmas med hänsyn

till storleken av viss vattenkraft har varit oförändrat sedan år 1932. Den

starka försämring av penningvärdet som ägt rum under tiden därefter motiverar

i och för sig en väsentlig höjning av detta grundbelopp. Jag vill

erinra om att den under senare år inträdda penningvärdesförsämringen föranlett

ändringar i grunderna för andra avgifter enligt vattenlagstiftningen.

Genom beslut vid 1952 års riksdag höjdes maximibeloppet för regleringsavgift

vid tillfällig vattenreglering från 15 000 till 30 000 kronor (prop. nr

53, tredje lagutsk. uti. nr 13), och 1953 års riksdag har begärt utredning

om höjning även av regleringsavgil''terna enligt vattenlagen (riksd. skr. nr

428). Enligt förslag i en till innevarande års riksdag avgiven proposition

har maximibeloppet för fiskeavgiften för kraftanläggningar enligt 2 kap.

10 § vattenlagen fördubblats, och samtidigt har fiskeavgiften för vattenregleringar

väsentligt höjts (prop. nr 23, tredje lagutsk. uti. nr 2). Det synes

följdriktigt att grundbeloppet för domstolsavgiften i de fall då den skall

beräknas med hänsyn till storleken av viss vattenkraft höjes till det dubbla

eller alltså från en krona 50 öre till tre kronor per hästkraft.

Vad beträffar frågan om avgiftens regressivitet har i utredningspromemorian

framhållits, hurusom erfarenheten visat att just de stora kraftverks-

och regleringsmålen innebär mycket stora påfrestningar för vattendomstolsorganisationen,

ett förhållande som påvisades även av riksdagens

revisorer i deras förut omförmälda framställning. Jämväl på denna punkt

synes en ändring motiverad oberoende av att organisationen just nu måste

ytterligare förstärkas. Jag vill sålunda — i överensstämmelse med det i

promemorian framlagda förslaget — tillstyrka att avgiften i de fall då

till grund för densamma skall läggas storleken av viss vattenkraft bestämmes

till det nämnda beloppet tre kronor per hästkraft utan avseende å företagets

storlek. Av samma skäl torde den nuvarande maximeringen av avgiftsbeloppet

till 30 000 kronor beträffande kraftanläggningar böra borttagas.

I utredningspromemorian har föreslagits höjning av minimibeloppet för

avgiften från nuvarande 15 kronor till 100 kronor. En höjning synes motiverad,

men jag vill föreslå att den begränsas till 50 kronor.

Som jag förut nämnt grundas de nu föreslagna ändringarna i avgiftsgrunderna

icke på en sådan omfattande utredning av frågan som förutsattes i

riksdagens skrivelse i ämnet år 1950. Emellertid torde väsentliga brister i

den gällande ordningen bli avhjälpta med det nu framlagda förslaget. Jag

vill icke bestrida att det kunde finnas anledning att överväga en ytterligare

omläggning i olika avseenden av avgiftsgrunderna, varvid särskilt borde

undersökas hur kravet på enkelhet i beräkningssättet skall kunna förenas

med önskemålet att undgå alltför stora ojämnheter i tillämpningen. En

utredning härom synes emellertid kunna tills vidare anstå.

I utredningsförslaget har tidpunkten för ikraftträdandet av de nya avgiftsgrunderna

satts till den 1 januari 1955. Denna tidpunkt har valts med

tanke på att ökat bidrag till domstolsorganisationen skäligen borde avkrävas

endast den sökande som kan antagas ha i mera väsentlig mån haft för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunql. Maj:ts proposition nr 198.

del av den förstärkta organisationen. Som jag förut utvecklat kan emellertid

de föreslagna ändringarna anses motiverade oberoende av att organisationen

nu förstärkes, och under sådana förhållanden synes det ej vara anledning

att uppskjuta ikraftträdandet. Jag vill därför förorda att ikraftträdandet

bestämmes till den 1 juli 1954. I mål där fråga om bestämmande

av avgift före nämnda dag prövats av vattendomstol eller synemän bör vid

fullföljd av talan de förut gällande grunderna tillämpas, även om den

högre instansens prövning äger rum efter ikraftträdandet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A)1, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 198.

17

Bilaga B.

Vid promemorian den 7 januari 1954 fogat förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 95 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 KAP.

95 §.

Lämnas jämlikt---och verksamhet.

Avgift, som---utgå med tre kronor för varje hästkraft. Skall av
giften

— — — eller båtnaden.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre belopp

än etthundra kronor, skall icke erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955 men skall icke äga tillämpning

i fråga om avgift, som före nämnda dag bestämts av vattendomstolen

eller, då fråga är om företag, vartill medgivande lämnas vid syneförrättning

enligt 10 kap., av synemännen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 198.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 26 mars

195b.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 25 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 26 februari 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 §

vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, e. o. hovrättsassessorn

P. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 26 mars 1954 avgivna utlåtande över det till

lagrådet den 26 februari 1954 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse

av 11 kap. 95 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 $ vattenlagen. s. 1 i texten
  2. 3LU 1954:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av il kap. 95 § vattenlagen. s. 1 i texten