Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit m. in
9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:24, Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit m. in
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 24.
1
Nr 24.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. in.; given Stockholms
slott den IS december 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti
för exportkredit förlänges intill utgången av budgetåret 1956/57.
Den av 1953 års riksdag beslutade utbyggnaden av exportkreditgarantisystemet
förutsättes bestå.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr 24.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 24.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 december 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ericsson.
Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har i Sverige meddelats
alltsedan budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av
riksdagen givna bemyndiganden med växlande innehåll samt av Kungl. Maj :t
i enlighet därmed utfärdade författningar. Prövning och avgörande av frågor
om statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för
vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).
1951 års riksdag medgav efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 8; r.
skr. nr 53), att svenska staten fick intill utgången av budgetåret 1953/54
åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit till ett
belopp av högst 300 miljoner kronor.
Genom medgivande av 1953 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj :t
(prop. nr 55; r. skr. nr 134) utbyggdes försöksvis statsgarantisystemet
med en ny garantiform avseende finansiering av produktion för export; vidare
medgavs uppmjukningar i villkoren för statsgaranti för entreprenadarbeten
och mot förluster i samband med lagerhållning utomlands. Samtidigt
medgavs att garantigivningen mot förlust på grund av statliga åtgärder
utomlands utvidgades att omfatta även opåräknat införande av importlicensiering
eller återtagande av redan lämnade importlicenser. Gällande
bestämmelser om garantigivningen återfinns i kungörelse den 9 juni 1950
(nr 321), som genom kungörelse den 6 april 1951 (nr 153) förlängts att
gälla t. o. in. den 30 juni 1954 och genom kungörelse den 22 maj 1953 (nr
368) ändrats i enlighet med 1953 års riksdagsbeslut. Det huvudsakliga innehållet
i ifrågavarande kungörelser är följande.
Exportkreditnämnden äger att till främjande av svensk export bevilja
statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit eller lagerhållning av
svenska exportvaror utomlands samt för kredit, som av svensk bank eller
Kiingl. Maj:ts proposition nr 24.
3
annan svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning
av sådana varor. Då särskilda skäl föreligger, må sådan garanti lämnas
även vid export av icke inhemska alster. Statsgaranti må ock beviljas
för entreprenadarbeten, som utförs i utlandet, ävensom för till utlandet
levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då
dylik verksamhet kan bli av betydelse för svensk export.
Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit, som beviljas svensk
exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare för kredit, vilken
lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster, eller som beviljas
för entreprenadarbeten, vilka utförs i utlandet, ävensom för till utlandet
levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet må högst
avse, att ett belopp uppgående till 75 procent av den lämnade krediten kommer
att inflyta eller ock att 75 procent av uppkommande förlust å krediten
täcks; dock må, då särskilda skäl därtill föreligger, garantien utsträckas
till 85 procent. Sådan garanti må icke avse utebliven betalning av annan
anledning än köparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands
som allmänt moratorium, valutaspärr och dylikt. Dock må garanti
beviljas mot förlust till följd av opåräknat införande av importiicenser
eller återtagande av meddelade licenser. Statsgaranti mot förlust på grund av
lagerhållning av svenska exportvaror utomlands må högst avse, att 75 procent
av uppkommande förlust i samband med lagerhållningen täcks. Statsgaranti
för kredit, som av svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas
i samband med tillverkning och försäljning av svenska exportvaror må
omfatta högst 75 procent av den avsedda leveransens värde.
För beviljad garanti av samtliga här nämnda slag skall den, som erhåller
garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande
omständigheter, såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i importlandet,
andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så
beräknas, att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnaderna
för exportkreditnämnden.
Gällande statsgarantier mot förlust på grund av lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands och för kredit, som av svensk bank eller annan
svensk kreditgivare lämnas i .samband med tillverkning och försäljning
av svenska exportvaror, må tillsammans uppgå högst till ett belopp av
100 miljoner kronor. Sammanlagda beloppet för samtliga här nämnda statsgarantier
må uppgå till 300 miljoner kronor.
Enligt beslut av 1933 års riksdag skall exportkreditnämndens premieinkomster
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken
skall täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader.
Under tiden från den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden trädde i verksamhet,
till och med den 30 juni 1953 har nämnden utfärdat garantier för
ett sammanlagt kreditbelopp av 1 151 miljoner kronor, varav det av staten
garanterade beloppet utgjort 745 miljoner kronor. Härav hänförde sig till
budgetåret 1950/51 ett kreditbelopp å 64 miljoner kronor och ett garantibelopp
å 38,2 miljoner kronor, till budgetåret 1951/52 ett kreditbelopp å
36,9 miljoner kronor och ett garantibelopp å 28,6 miljoner kronor samt till
budgetåret 1952/53 ett kreditbelopp å 43,8 miljoner kronor och ett garantibelopp
å 30,i miljoner kronor. Under tredje kvartalet 1953 har garantier
utfärdats för krediter å 17,i miljoner kronor med ett garantiansvar för
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 24.
staten av 11,9 miljoner kronor. Statens ansvar för utfärdade garantiförbindelser
uppgick vid utgången av sagda tre budgetår till 88,2, 87,2 respektive
68,4 miljoner kronor. Minskningen av nämndens engagemang under sistförflutna
budgetår hänför sig till inlösen av polska långfristiga skuldförbindelser.
Sedan verksamhetens början till och med den 30 juni 1953 har premier
influtit med 24,2 miljoner kronor och räntor med 1 miljon kronor, sammanlagt
25,2 miljoner kronor. Utbetalningar för skadefall har, sedan återvinningar
fråndragits, uppgått till 8,4 miljoner kronor och nämndens administrationskostnader
till 1,8 miljon kronor, sammanlagt 10,2 miljoner kronor.
Behållningen, d. v. s. nämndens reserv för att möta garantiförpliktelserna,
utgjorde alltså den 30 juni 1953 15 miljoner kronor. I jämförelse
med den 30 juni 1952 innebär detta en ökning med 1,7 miljon kronor;
jämfört med behållningen den 30 juni 1951 utgör ökningen 3,i miljoner
kronor.
I skrivelse den 19 oktober 1953 har exportkreditnämnden — under erinran
att giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit
m. m. utlöper med utgången av innevarande budgetår -— hemställt
om bemyndigande att på oförändrade grunder meddela garanti för
exportkredit m. in. under tiden 1 juli 1954—30 juni 1957.
över framställningen har utlåtanden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Kommerskollegium har till sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren i Gävle, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges
köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Exportkreditnämndens framställning.
Inledningsvis framhåller exportkreditnämnden att statsmakterna aldrig
ifrågasatt, att den statliga exportkreditgarantigivningen skulle upphöra. Skälen
härtill har varit skiftande. Nämnden erinrar i detta sammanhang om
den sedan tre år fortgående skärpningen i det allmänna exportläget och den
hårdnande konkurrensen från andra länders sida, vilken till ej ringa del påverkats
av en mångenstädes omfattande och hög statlig exportkreditgivning.
Vidare framhåller nämnden möjligheten för statsmakterna att genom exportkreditgarantier
stimulera exportens inriktning på marknader, vilka ur
handels- och valutapolitiska synpunkter är önskvärda avsättningsområden.
Nämnden anför, att frågan om tillhandahållande av garanti och utformning
av garantivillkoren bör bedömas under beaktande av sysselsättningsläget
inom den berörda exportindustrien, den valuta, vari betalning skall
erläggas, importlandets allmänna betalningsläge och särskilt betalningsläget
Kungl. Maj:ts proposition nr
5
gentemot Sverige, varjämte uppenbarligen den risk, som staten i egenskap
av garantigivare ikläder sig, måste alldeles särskilt uppmärksammas.
Nämnden framhåller, att erfarenheterna av garantigivning för finansiering
av lagerhållning utomlands och finansiering för tillverkning av exportvaror
har varit alltför ringa för att nämnden skall kunna bedöma, huruvida
garantiformerna är de mest ändamålsenliga. Nämnden har emellertid på
senaste tiden kunnat konstatera en ökad efterfrågan på dessa garantier.
De stimulerar otvivelaktigt intresset för dollaraffärer. Finansieringsgarantierna
har — fastän i enlighet med gällande direktiv särskild försiktighet
iakttagits vid beviljande av sådana garantier — visat sig medföra ej obetydliga
risker; dock har några förluster hittills icke inträffat.
Gällande bestämmelser erbjuder möjlighet till varierande utformning av
garantierna. Fn ytterligare skärpning av det allmänna exportläget torde i
första hand kunna mötas med en uppmjukning av hittills tillämpad, relativt
restriktiv praxis, varvid höjning av garantiprocentsatserna, särskilt i fråga
om garantier avseende transfereringshinder och andra statliga åtgärder,
jämte sänkning av premierna kan ifrågakomma. Någon anledning att för
närvarande vidga den författningsenliga ramen för expoirtkreditgarantigivningen
föreligger enligt nämndens mening icke.
Nämnden anser det ej möjligt att nu approximativt angiva, i vilken utsträckning
det statliga exportkreditgarantisystemet under de närmaste åren
kan förmodas bli utnyttjat. Marginalen mellan den nuvarande maximeringen
för kreditgarantigivningen, 300 miljoner kronor, och det gällande
garantibeloppet, 75,2 miljoner kronor, anses emellertid vara så stor, att
någon höjning av maximeringen icke för närvarande synes påkallad. Nämnden
anser det dock angeläget framhålla, att garantier i samband med långfristiga
krediter utövar ett starkare inflytande på det totala garantibeloppet
än garantier för kortfristiga krediter, då sådana garantier snabbt frigöres,
medan de förra under flera år kan ingå i engagemanget. För frågan om
det maximala garantibeloppets höjd är det alltså av betydelse, huruvida utvecklingen
kommer att gå i riktning mot långfristiga eller kortfristiga garantier.
Antagligen har man att räkna med en ökning av båda typerna.
Vad angår den tidrymd, för vilken bestämmelserna om statsgaranti för
exportkredit in. m. i fortsättningen bör gälla, anser nämnden anledning icke
föreligga att frångå den nu tillämpade treårsperioden. Skulle under den
tid, varunder författningen gäller, behov av ändringar av författningsbestämmelserna
uppkomma, förutskickar emellertid nämnden att hinder icke
möter mot att ändringsförslag upptages till prövning.
Nämnden föreslår sålunda, att gällande bestämmelser om statsgaranti för
exportkredit m. m. skall gälla under ytterligare tre år eller t. o. m. den
30 juni 1957.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b.
Yttranden.
Förslaget att förlänga bestämmelserna om exportkreditgarantisystemet
för en tid av tre år tillstyrkes av samtliga remissinstanser. Flertalet remissinstanser
vitsordar att den statliga garantiverksamheten för exportkredit
in. in. under de två decennier, den förekommit, utvecklat sig till ett värdefullt
stöd för den svenska exportnäringen.
Åtskilliga remissinstanser har framhållit att de svårigheter, som i ökad
grad gör sig gällande på exportmarknaderna, kräver ökade ansträngningar
från exportindustriens sida för att behålla gamla marknader och skapa nya
avsättningsmöjligheter för svensk produktion. Detta understrykes särskilt
i det av kommerskollegium avgivna yttrandet, i vilket vidare framhålles
att betalningsvillkoren kommit att spela en allt större roll som konkurrensfaktor
och att det därför är naturligt att exportkreditgarantierna i ett skärpt
marknadsläge måste tillmätas ökad betydelse.Flera av remissinstanserna anser
att det i ett sådant läge skulle vara önskvärt att uppmjuka villkoren för
kreditgaranti. I första hand pekas därvidlag på en justex-ing av garantipremierna
samt en uppmjukning av nuvarande praxis i fråga om garantiprocentsatsei-na
ävensom en mera liberal inställning till långfristiga krediter. Sveriges
allmänna exportförening framhåller att i den intensifierade konkurrensen
på exportmarknaderna marginalkostnaderna spelar en allt större roll. Bland
dessa kostnader ingår premiekostnaderna för exportkreditförsäkring och
med hänsyn härtill ifrågasätter föreningen, om inte den av nämnden redan
inledda liberaliseringen av principerna för premiesättningen kunde föras vidare.
Kooperativa förbundet hänvisar till att nämndens reserv för mötande
av garantiförpliktelser den 30 juni 1953 uppgick till 15,o miljoner kronor,
vilket borde lämna tillräcklig marginal för en omedelbar justering av premiernas
höjd. Skånes handelskammare anser att riskpremierna för vissa garantiformer
är för höga i förhållande till de risker, som skall täckas. Handelskammaren
hänvisar till att motsvarande institutioner i utlandet tillämpar
lägre premier för samma risker samt att skadefallen hittills haft begränsad
omfattning och förlusterna varit ringa.
Å andra sidan hävdar fullmäktige i riksbanken att sträng restriktivitet
även i fortsättningen bör iakttagas vid beviljande av finansieringsgarantierna
och att dessa uteslutande bör medgivas för export till hårdvalutaländerna.
Fullmäktige förutsätter även, att nämnden vid garantigivningen
iakttager de allmänna riktlinjer, som av statsmakterna angivits för valutaoch
penningpolitiken. Också fullmäktige i riksgäldskontoret understx-yker
att nämnden i möjligaste mån bör söka begränsa de risker, som kan uppkomma
för staten i egenskap av garantigivare.
I allmänhet har från remissinstansernas sida icke ifrågasatts ändring av
den författningsenliga ramen för exportkreditgarantigivningen. Flertalet
har såsom framgår av det föregående i likhet med nämnden framhållit att
eu hårdare konkurrens på exportmarknaderna för nämndens vidkommande
Kungl. Maj:ts proposition nr 24.
7
kan mötas med en uppmjukning av tillämpad praxis för bestämmandet av
garantiprocentsatsernas och riskpremiernas storlek. Skånes handelskammare
framhåller emellertid att en utvidgning av den författningsenliga ramen
för exportkreditgivningen borde komma till stånd i så måtto, att den
för viss garantiform för hårdvalutaländer reserverade högre kreditgarantiprocentsatsen,
85 procent, ges generell giltighet.
Handelskammaren har vidare tagit upp en fråga, som den anser vara av
största vikt på längre sikt, nämligen handeln med de underutvecklade länderna.
Denna fråga, som hittills inte befunnit sig mer än på diskussionsstadiet,
måste få ökad aktualitet, därest avsättningsförhållandena skulle
komma att successivt försämras, vilket handelskammaren befarar. I ett
dylikt läge vore det därför ytterst angeläget att från svensk sida frågan om
en utbyggnad av de exportfrämjande åtgärderna, framför allt på kreditområdet,
upptages till allsidig prövning. Handelskammaren framhåller att en
utredning i detta ämne bör komma till stånd snarast möjligt, då åtgärder
på detta område icke låter sig improvisera vid en tidpunkt, när det befarade
konjunkturomslaget redan blivit ett faktum. Av olika framgångssätt
nämnes i första hand att genom ökade insatser i Världsbanken öka de
svenska varuleveranserna till projekt, som sätts igång med bistånd av lån
från nämnda bank. Man borde även kunna tänka sig att efter utländskt
mönster ett särskilt penninginstitut inrättas med speciell uppgift att finansiera
exportföretagens medellånga och långfristiga krediter till utlandet.
Kommerskollegium, som finner den sålunda upptagna frågan så omfattande
och komplicerad, att den icke torde kunna avgöras i omedelbart samband
med det remitterade ärendet, anser densamma vara av sådan betydelse
att den snarast bör bli föremål för utredning i lämplig ordning.
Departementschefen.
När systemet med statliga exportgarantier tillkom år 1933 var det primära
syftet att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet.
Efter hand har garantigivningen fått ökad vikt i olika handelspolitiska
sammanhang och under de senaste åren har den även fått betydelse
ur valutasynpunkt.
År 1950 utbyggdes systemet att omfatta lagerhållning av svenska varor
utomlands. Avsikten härmed var främst att underlätta en ökad inriktning
av exporten på de mera svårbearbetade hårdvalutamarknaderna. Sedan
denna tidpunkt har konkurrensen på exportmarknaderna, i första hand
dollarmarknaderna, avsevärt skärpts. År 1953 beslöt riksdagen att ytterligare
bygga ut garantisystemet till att avse även finansiering av produktion
för export främst till hårdvalutaländerna. Vidare genomfördes uppmjukningar
i villkoren för statsgaranti för entreprenadarbeten. Den dittillsvarande
garantien mot förluster i samband med lagerhållning utomlands utsträcktes
att i undantagsfall även användas i fråga om andra länder än hårdvalu
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 2>r.
taländer. Slutligen utvidgades garantigivningen mot förlust på grund av
statliga åtgärder utomlands att omfatta även opåräknat införande av importlicensiering
eller återtagande av redan lämnade importlicenser. Vad beträffar
ifrågavarande utvidgning av garantigivningen till delvis nya objekt
och områden är erfarenheterna ännu alltför ringa för att tillåta någon mera
bestämd uppfattning. Det finns anledning att med uppmärksamhet följa
utvecklingen härvidlag.
Nämnden har nu föreslagit att gällande bestämmelser angående statsgaranti
för exportkredit förlänges ytterligare tre år räknat från den 1 juli
1954. Därest en än mera skärpt konkurrens skulle öka svårigheterna för exporten
anser nämnden att en i ett sådant läge erforderlig anpassning av
nämndens verksamhet kan ske inom de nu givna bestämmelsernas ram.
De möjligheter, som härvid främst står till huds, är en höjning av garantiprocentsatserna
och en sänkning av premierna. Nämnden anser att den nuvarande
maximeringen till 300 miljoner kronor inte behöver ändras.
Remissinstanserna understryker att ökade svårigheter möter exporten i
ett allt hårdare konkurrensläge, vilket anses motivera en ändrad praxis vid
beviljandet av garantier. Flera remissinstanser pekar på att premierna kan
sänkas samt att procentsatserna kan höjas inom nu gällande ram. Skånes
handelskammare har emellertid sträckt sig något längre genom att föreslå
att den för viss garantiform för hårdvalutaländer reserverade högre garantiprocentsatsen,
85 procent, ges generell giltighet.
För egen del anser jag alt en förlängning av bestämmelserna angående
statsgaranti för exportkredit bör ske. I likhet med exportkreditnämnden
anser jag att ett fortsatt bemyndigande bör —- liksom det nu gällande —
begränsas till att omfatta tre år. Jag finner det naturligt att man från statsmakternas
sida prövar möjligheterna att i ett hårdnande konkurrensläge
för exportindustrien ge denna ett effektivare stöd på de olika vägar, som
angivits av nämnden och remissinstanserna. Jag anser mig dock ej kunna
tillstyrka det av Skånes handelskammare framförda förslaget, att procentsatsen,
oavsett vilket land exporten avser, skall kunna uppgå till 85 procent
av varuvärdet. Den i detta avseende nu tillämpade differentieringen till förmån
för exporten till hårdvalutaländerna bör sålunda tills vidare bibehållas.
En uppmjukning av praxis inom den författningsenliga ramen kan
stimulera till att garantigivningen mer allmänt kommer att utnyttjas. Den
betydande marginal, som finns mellan å ena sidan det nu föreskrivna maximibeloppet
300 miljoner kronor och å andra sidan statens ansvar för utfärdade
garantiförbindelser, vilket f.n . uppgår till i runt tal 75 miljoner kronor,
ger möjlighet till en betydande expansion. Någon ökning av maximibeloppet
300 miljoner kronor finner jag i likhet med nämnden och remissinstanserna
således icke nu erforderlig.
Vad angår den av Skånes handelskammare väckta frågan angående en
utredning om möjligheterna att finansiera medellånga och långfristiga krediter,
särskilt i syfte att främja exporten till de underutvecklade länderna,
vill jag nu endast hänvisa till att frågan redan är föremål för uppmärksamhet
av kommittén för produktionsfrämjande åtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 24. 9
Jag förordar alltså, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti
för exportkredit förlänges att gälla intill utgången av budgetåret 1956/
57. Därest så skulle befinnas erforderligt torde emellertid under denna tid
förslag till ändringar få framläggas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva
att svenska staten må intill utgången av budgetåret 1956/
57 åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 300 miljoner kronor, varav
för lagerhållning av svenska exportvaror utomlands samt
för finansieringsgarantier, avseende produktion för export,
tillhopa högst 100 miljoner kronor; i de angivna högsta beloppen
skall inräknas summorna av de till och med den
30 juni 1954 beviljade garantierna.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
G. Ljungar.
2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 24.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1954:119 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag. a1 i texten
- SU 1954:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten