Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

175 sidor, varav 165 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 165 av 175 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:26, Med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna;

given Stockholms slott den 18 december 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Knngl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att en laglig reglering av sinnesslövården i dess

helhet skall genomföras och ersätta den ofullständiga lagstiftning, som f. n.

finns på området, nämligen lagen den 30 juni 1944 om undervisning och

vård av bildbara sinnesslöa. Den nya lag, som föreslås, skall omfatta bildbara

och obildbara psykiskt efterblivna (sinnesslöa) i alla åldrar.

Undervisning och vård av de efterblivna, som den föreslagna nya lagen

avser, skall stå under huvudmannaskap av landstingen. Dock göres undantag

för vissa asociala eller särskilt svårskötta, vilka liksom hittills i regel

skall omhändertagas genom statens försorg. Med landstingen jämställes de

landstingsfria städerna. Varje landsting skall för sitt område låta upprätta

en plan över hur undervisningen och vården av de efterblivna skall ordnas.

Planen skall för faststäilelse underställas Kungl. Maj :t eller central myndighet.

I planen skall upptagas särskolor och vårdanstalter av närmare

angivna slag och med erforderligt antal platser. Även enskilda anstalter

kan upptagas i planen. Hela verksamheten skall stå under ledning av en

av landstinget utsedd centralstyrelse.

Lagförslaget innehåller vidare regler om särslcoleplikt för sådana efterblivna

barn och ungdomar, som kan tillgodogöra sig särskoleundervisning,

samt om skyldighet för höggradigt efterblivna att underkasta sig vård å

vårdanstalt. Av rättssäkerhetsskäl har noggranna regler uppställts om inskrivning

och intagning vid skolor och anstalter liksom om utskrivning

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 26.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

därifrån. Prövningen av dessa frågor skall i tveksamma fall verkställas

av en delegation inom centralstyrelsen med en av länsstyrelsen utsedd lagfaren

ordförande.

Undervisning och vård enligt lagen skall för den som är under 21 år i

princip vara kostnadsfri; för äldre skall erläggas avgifter enligt fastställd

taxa.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

3

Förslag

till

Lag

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän

psykisk efterblivenhet icke kunna erhålla tillfredsställande vård i enskilt

hem, dels andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kunna

tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning,

dels ock personer över aderton år, som av samma grund äro ur stånd att

taga vård om sig själva.

Från lagens tillämpning undantagas de som äro intagna på eller försöltsutskrivna

från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt

efterblivna.

Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.

2 §■

Det åligger landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet

erhålla undervisning och vård enligt denna lag och med

stöd därav meddelade föreskrifter.

För varje landstingsområde skall landstinget låta upprätta en plan för

ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna inom

området. I planen skola upptagas specialskolor (särskolor) och vårdanstalter

med erforderligt antal platser ävensom organ för öppen vård. Planen

skall för prövning och fastställelse underställas Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer. Ändring av planen fastställes av Konungen

eller myndigheten.

Två eller flera landsting må upprätta gemensam plan och jämväl eljest

förena sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter samt därtill anknuten

öppen vård.

Kan det antagas att åt visst antal efterblivna inom ett landstingsområde

plats kan beredas vid enskild särskola eller vårdanstalt, som i den ordning

Konungen bestämmer godkänts för mottagande av efterblivna elever eller

patienter från hela riket, må planen fastställas ändå att den icke upptager

platser för dessa efterblivna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knngl. Maj:ts proposition nr 26.

Med särskola och vårdanstalt avses nedan i denna lag allenast sådan

särskola och vårdanstalt, som är upptagen i fastställd plan eller som godkänts

enligt vad i fjärde stycket sägs.

3 §•

I den mån icke annan drager försorg därom, åligger det landsting att

anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finnas upptagna

1 den i 2 § omförmälda planen. Det åligger ock landsting att, i den mån

erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna

för anordnande och drift av annan tillhöriga skolor och anstalter, som

upptagits i planen, dock endast i den utsträckning dessas skol- eller vårdplatser

äro avsedda för landstingsområdets behov.

4 §•

Skyldighet för landsting att ansvara för undervisning och vård enligt

2 § föreligger ej i fråga om

a) psykiskt efterblivna, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra

eller epileptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,

hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kunna undervisas

eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt

b) höggradigt psykiskt efterblivna, som äro så svår skötta, att de fordra

vård å specialanstalt, eller som lida av tuberkulos i smittsamt skede.

5 §•

1 mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom

internat.

Särskilda former av internat äro

a) småbarnshem med förskola för därför lämpade barn under skolåldern;
b)

skolhem med skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning

för dem som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola; samt

c) ijrkeshem för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem anses

höra erhålla yrkesundervisning.

I första hand skall, när förutsättningar härför föreligga, behovet av

särskoleundervisning tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser

vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem. För stad med minst 25 000 invånare

skall externatundervisning alltid vara anordnad.

1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas observationsavdelning

eller observationsplatser för undersökning av barn, som

ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.

2 mom. Särskilda former av vårdanstalter äro

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i

särskola men äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i

förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vardas i

arbetshem men icke längre äro arbetsföra;

c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade

för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;

samt

d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas

i arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

I stället för ålderdomshem för efterblivna må anordnas särskilda platser

för åldringar vid arbetshem. Där så finnes lämpligt bör inrättas daghem

för efterblivna barn och vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.

6 §•

I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen

skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna den undervisning,

anstaltsvård och öppna vård, för vilken landstinget enligt denna

lag svarar, samt handhava ledningen av den verksamhet, som utövas av

de för sådant ändamål av landstinget drivna särskolorna och anstalterna

samt av organen för den öppna vården. Centralstyrelsen skall jämväl enligt

de närmare föreskrifter Konungen meddelar hava lokal tillsyn över

enskilda särskolor och vårdanstalter.

Centralstyrelsens befattning enligt denna lag med ärenden om inskrivning

vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning av

skolplikten, om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning

å vårdanstalt skall utövas av en delegation, bestående av en av länsstyrelsen

utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,

samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra

av styrelsen inom sig utsedda ledamöter. Närmare bestämmelser om delegationens

verksamhet, om ärendenas handläggning inför delegationen samt

om suppleanter för delegationens ledamöter meddelas av Konungen.

Förena sig landsting om gemensamma särskolor och vårdanstalter, må

en gemensam centralstyrelse utses eller vissa centralstyrelsens uppgifter

överlåtas på en särskild styrelse. Om handläggningen i fall som nu sagts

av de i andra stycket avsedda ärendena förordnar Konungen.

Ledningen av externatskola må överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande

skoldistrikt.

7 §•

Vid särskola och vårdanstalt skall föreståndare finnas anställd. Centralstyrelsen

skall utse föreståndaren för någon av landstingets särskolor att

vara rektor vid dessa skolor med den därtill anknutna öppna vården samt

föreståndaren för någon av landstingets vårdanstalter eller annan lämplig

person att vara styrelsens vårdföreståndare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Den i 9 § nämnda huvudtillsynsmyndigheten eller efter dess bemyndigande

vederbörande centralstyrelse äger i fråga om viss särskola eller

vårdanstalt föreskriva att vad i denna lag stadgas om rektor eller vårdföreståndare

helt eller delvis skall gälla skolans eller anstaltens föreståndare.

8 §•

Vid särskola och vårdanstalt skall finnas en för den medicinsk-psykiatriska

undersökningen, behandlingen och vården därstädes ansvarig läkare

(skolläkare, anstaltsläkare). Centralstyrelsen skall utse skolläkaren eller

anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående skola eller

anstalt eller ock annan läkare med psykiatrisk specialutbildning att vara

centralstyrelsens läkare.

9 §.

Överinseendet över den undervisning och vård, som meddelas enligt

denna lag, utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den

fördelning mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som

Konungen bestämmer. För varje särskola och vårdanstalt skall en av dessa

myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.

10 §.

Psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk

undervisning vid särskola, är skolplikt^ vid sådan skola från och med det

kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång tid som han är

i behov av dylik undervisning, dock ej längre än till och med det kalenderår,

under vilket han fyller tjuguett år.

Föreligga synnerliga skäl, må särskoleplikten efter beslut av centralstyrelsen

förlängas att avse tid efter tjuguett års ålder, dock längst till

och med det kalenderår, under vilket den efterblivne fyller tjugutre år.

It §•

Psykiskt efterbliven, som icke är särskolepliktig, skall efter fyllda sexton

år vara underkastad öppen vård eller vård å vårdanstalt enligt denna lag.

Intagning å arbetshem eller åldersdomshem för eftex-blivna och kvarhållande

å sådant hem för vård får dock endast ske efter medgivande av den

efterblivne eller, därest han är underårig, av hans vårdnadshavare eller,

om han är förklarad omyndig, av hans förmyndare.

Angående omhändertagande av barn under sexton år stadgas i barnavårdslagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 26. 7

Anmälan och inskrivning m. in.

12 §.

Barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt denna lag, må

av vårdnadshavare!! anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Har vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning

vid särskola, skall skolstyrelsen föranstalta om att anmälan göres. Styrelsen

skall därom underrätta barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden att, där förhållandena så påkalla, verka

för att psykiskt efterblivna barn erhålla vård enligt denna lag. Är efterblivet

barn omhändertaget enligt barnavårdslagen eller har det fyllt sexton

år, äger nämnden anmäla det för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Skolstyrelsen och barnavårdsnämnden skola tillse, att särskild läkarundersökning

verkställes å barn, som kunna antagas behöva särskoleundervisning

eller vård å vårdanstalt.

Beträffande psykiskt efterblivna, som fyllt aderton år, åligger det lattigvårdsstyrelsen

att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att de efterblivna

erhålla vård enligt denna lag, därvid vad i fjärde stycket sägs skall

äga motsvarande tillämpning. Styrelsen äger anmäla sådan efterbliven för

inskrivning vid vårdanstalt. Anmälan, varom nu är fråga, må jämväl göras

av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare samt, såvitt

angår den som är eller varit intagen i särskola, skolans föreståndare.

13 §.

Anmälan, som i 12 § sägs, skall insändas till centralstyrelsen för det

landstingsområde, där den efterblivne är mantalsskriven, samt skall innehålla

de uppgifter och vara åtföljd av läkarintyg och de övriga handlingar,

Konungen föreskriver.

14 §.

Jämlikt 12 § inkommen anmälan beträffande barn skall av centralstyrelsen

överlämnas till rektor, som har att, efter samråd med styrelsens

läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under denna lag samt, därest

så befinnes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola. På

begäran av läkaren ävensom då rektor finner sådan inskrivning böra ske

men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden, skall ärendet dock hänskjutas

till centralstyrelsen, vilken jämväl äger pröva om barnet i stället

bör inskrivas vid vårdanstalt.

Har rektor vid prövning enligt första stycket funnit barn vara hänförligt

under denna lag men icke kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskola,

ankommer det på centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren att

besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt. Fråga om sådan

inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen, då läkaren och vårdföreståndaren

icke äro ense om att inskrivning bör ske ävensom då vård
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mctj:ts proposition nr 26.

nadshavaren ej medgivit åtgärden. Vid denna prövning äger centralstyrelsen

jämväl förklara barnet ej vara hänförligt under denna lag eller besluta

om dess inskrivning vid särskola.

Till centralstyrelsen inkommen anmälan om inskrivning vid vårdanstalt

a\ den som fyllt aderton år skall överlämnas till vårdföreståndaren, som

jämte centi alstyrelsens läkare har att pröva, huruvida inskrivning skall

ske. Därvid skall vad i andra stycket sägs om centralstyrelsens prövning

av fråga om inskrivning äga motsvarande tillämpning; och skall hänskjutande

till centralstyrelsen ske jämväl på yrkande av den, vars inskrivning

begäres, ävensom, beträffande den som är över tjuguett år, därest

han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden.

Är det i 13 § avsedda läkarintyget utfärdat av centralstyrelsens läkare,

skall vad ovan i denna paragraf stadgas om sådan läkare i stället gälla

annan läkare, som centralstyrelsen bestämmer.

15 §.

Innan beslut meddelas om barns inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,

skall, där centralstyrelsen, rektor eller centralstyrelsens läkare

finner, att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas

å särskola för observation. Senast sex månader härefter skall frågan

om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt prövas. Anses härvid

ytterligare observation nödvändig, må barnet efter medgivande av centralstyrelsen

kvarhållas för observation under tid som styrelsen bestämmer,

dock högst sex månader såvida fråga ej är om barn under skolåldern. Sådant

medgivande erfordras dock icke i fråga om kvarhållande vid externatskola

med vårdnadshavare^ tillstånd.

På framställning av vardnadshavaren eller med hans medgivande må

rektor efter samråd med centralstyrelsens läkare eller skolläkaren besluta,

att barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet, får intagas å särskola

tor observation efter vad i första stycket stadgas, ändå att anmälan om

inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ej skett. Det åligger härvid rektor

°ch läkaren att tillse att anmälan i förekommande fall göres.

16 §.

Den som inom visst landstingsområde är inskriven vid särskola eller

vårdanstalt må överflyttas till annat landstingsområde, i den mån ändringav

den inskrivnes mantalsskrivningsort föranleder därtill.

Intagning, öppen vård in. in.

17 §.

Barn, som inskrivits vid särskola, skall efter centralstyrelsens eller rektors

bestämmande intagas å externatskola eller, därest detta med hänsyn

till barnets bosättningsort och övriga förhållanden icke är lämpligt, i små
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

barnshem, skolhem eller yrkeshem. För intagning i enskild särskola gälla

härvid av huvudtillsynsmyndigheten meddelade bestämmelser.

Där skäl därtill äro, må med intagning av särskolepliktig i särskola anstå,

dock högst två år.

Där så kan ske, skall elev vid såsom internat inrättad särskola under

ferierna vistas i föräldrahemmet eller annat enskilt hem, där lämplig vård

och betryggande tillsyn kunna beredas.

18 §.

Särskoleelev, som antages kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga

undervisning eller hjälpundervisning, må för prövning härav försöksutskrivas

från särskolan.

Såsom förberedelse till slutlig utskrivning av särskoleelev må denne, när

med hänsyn till hans ålder och mognad samt de kunskaper och färdigheter

han inhämtat så finnes lämpligt, utackorderas i familjevård eller

ock för viss tid eller tills vidare försöksutskrivas till inackorderingshem,

lämpligt enskilt hem eller eljest till öppen vård.

Försöksutskriven må vara underkastad tillsyn genom särskilt utsedd

övervakare. För söksutskrivning må jämväl förbindas med åläggande att

iakttaga de föreskiifter, som meddelas i anledning av utskrivningen. Åsidosättas

sålunda givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt utbildning vid

särskola erforderlig, må den efterblivne återintagas i skolan.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av särskolans föreståndare,

där ej annat följer av vad i 21 § tredje, fjärde och femte styckena

stadgas.

19 §.

Vid vårdanstalt inskriven skall, där han ej är i oundgängligt behov

av anstaltsvård, utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen

vård; och skall med avseende å sådan försöksutskrivning vad i 18 §

tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kan öppen vård ej komma i fråga och har, där så erfordras, medgivande

till intagning lämnats, skall den efterblivne intagas å en med hänsyn

till åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. För intagning å enskild

vårdanstalt skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten meddelade

bestämmelser.

På framställning av vårdnadshavare för underårig eller förmyndare

för omyndigförklarad eller med hans medgivande så ock, i fråga om barn

som är omhändertaget enligt barnavårdslagen, på begäran av barnavårdsnämnden

må psykiskt efterbliven provisoriskt intagas å vårdanstalt i avbidan

på beslut om inskrivning vid sådan anstalt; och skall i sådant fall

vad i 15 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av centralstyrelsen

eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

staltsläkaren eller, beträffande åtgärder som avse den öppna vården, av någon

av dem eller föreståndare för vårdanstalt, allt enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar. Angående prövning i vissa fall av fråga om

försöksutskrivning stadgas i 21 § tredje, fjärde och femte styckena.

U tskrivning.

20 §.

Vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre kunna

hänföras till någon av de i 1 g omförmälda grupperna psykiskt efterblivna,

skall omedelbart slutligt utskrivas.

Vid särskola inskriven, som överflyttas till vårdanstalt och inskrives där,

skall slutligt utskrivas från skolan. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, om vid vårdanstalt inskriven överflyttas till särskola och där

inskrives.

Slutlig utskrivning från särskola skall ske jämväl eljest då särskoleplikten

upphör.

21 §.

Slutlig utskrivning eller utskrivning på försök från särskola eller vårdanstalt

må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt sexton år, ävensom

av hans förmyndare eller vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens

läkare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning, och åligger

det härutinnan föreståndare och läkare vid särskolor och vårdanstalter att

städse giva akt på de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter

pröva, huruvida utskrivning kan ske. Beträffande i särskola intagen,

som fyllt sexton år, skall sådan prövning ske minst en gång årligen.

Utan särskild framställning skall ock frågan om utskrivning beträffande i

skolhem eller yrkeshem intagen prövas, då han uppnått aderton års ålder.

Där ej annat följer av vad nedan stadgas, meddelas beslut om slutlig

utskrivning från särskola av rektor efter skolläkarens hörande och beslut

om slutlig utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren

i samråd. Angående beslut om försöksutskrivning är stadgat i 18

och 19 §§.

Fråga om utskrivning skall prövas av centralstyrelsen dels i fall, som

i första stycket sista punkten sägs, dels ock därest detta yrkas av

a) inskriven, som fyllt sexton år, eller hans förmyndare eller vårdnadshavare;

eller

b) rektor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vårdanstalten,

vårdföreståndaren eller centralstyrelsens läkare.

Ändå att yrkande som nu sagts icke gjorts, må centralstyrelsen upptaga

utskrivningsfråga till prövning, därest styrelsen beträffande viss inskriven

förbehållit sig detta eller den eljest finner särskilda skäl påkalla omprövning

av sådan fråga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Står särskola eller vårdanstalt, som avses i 2 § fjärde stycket, under

ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, äger huvudtillsynsmyndigheten

förordna att vad i denna paragraf stadgas om centralstyrelsen i

stället skall avse denna styrelse.

Undervisnings- och vårdkostnader.

22 §.

Undervisning och vård enligt denna lag av psykiskt efterbliven, som äi

inskriven eller för observation intagen vid särskola eller som är inskriven

vid vårdanstalt och ej fyllt tjuguett år, skall vara kostnadsfri, dock att

landstinget eller efter Konungens bestämmande annan som driver särskola

eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den

inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock allmänt

barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå

för den efterblivne. Den som sålunda uppbär folkpension skall vara skyldig

att enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar tillhandahålla den

pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp föi

ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

För vård på vårdanstalt av psykiskt efterbliven, som fyllt tjuguett år,

skall erläggas avgifter, som fastställas av Konungen eller myndighet, som

Konungen bestämmer.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall försöksutskriven och i

familjevård utackorderad psykiskt efterbliven, som där avses, vara skyldig

gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer.

Besvär och handräckning.

23 §.

1 inom. Klagan över beslut rörande inskrivning eller intagning vid särskola

eller vårdanstalt, utskrivning från sådan skola eller anstalt eller rörande

överflyttning från en skola eller anstalt till annan ävensom över

beslut rörande den öppna vården må föras hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet.

Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas,

förutom av den som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden

eller fattigvårdsstyrelsen.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten förklarat, att någon skall inskrivas

vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å vårdhem, eller lämnat framställning

om slutlig utskrivning utan bifall, må ändring i beslutet sökas hos

Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till inrikesdepartementet

inom en månad från det klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt 1 mom. meddelade beslut

må icke överklagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 26.

Huvudtillsynsmyndighetens

att klagan föres.

beslut går i verkställighet utan hinder av

Etterkoinmes icke beslut om intagning i särskola eller vårdhem eller

föreläggande av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd om inställande för läkarundersökning

av barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet enligt

vad i 1 § sägs, är polismyndighet skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare,

föreståndare för skola eller vårdhem eller den kommunala

myndighet, som närmast svarar för den efterblivnes omhändertagande,

lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet eller föreläggandet.

Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas,

med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet om inskrivning vid

särskola eller vårdanstalt delgivits den som avses med beslutet eller, därest

han är underårig, hans vårdnadshavare eller, om han är förklarad

omyndig, hans förmyndare samt det visas, att beslutet icke inom nämnda

tid överklagats. Dock må den myndighet, hos vilken klagan skall föras, i

ärende, som dragits under dess prövning, förordna, att beslutet skall verkställas

i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare

eller föreståndare för särskola eller vårdhem lämna nödig handräckning

för återförande till sådan skola eller hem av där intagen, som olovligen

undanhåller sig från anstalten.

Särskilda föreskrifter.

25 §.

Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande

tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.

26 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag

lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara

sinnesslöa upphör att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande

i lagen den 30 juni 1944, skall i stället motsvarande bestämmelse i nya

lagen tillämpas.

Det åligger landsting att senast den 1 november 1954 eller den senare

dag Konungen fastställer till Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer inkomma med sådan plan för ordnandet av särskoleundervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet, varom

förmäles i 2 §.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 april

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning

rörande undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (sinnesslölagstiftning)

samt anför. I.

I. Inledning.

Under senare år har det blivit alltmer uppenbart att vården av de sinnesslöa

är en eftersatt vårdgren. Det har sagts att den befinner sig i ett

krisläge. Otvivelaktigt är också många anstalter för sinnesslöa otidsenliga

och antalet vårdplatser är otillräckligt. Fem statliga kommittéer har under

det senaste decenniet arbetat med reformförslag på detta vårdområde, men

man har ännu bara hunnit fram till partiella lösningar. Redan den första

av dessa utredningar lade visserligen 1943 fram ett betänkande om sinnesslövårdens

organisation (SOU 1943: 29) med bl. a. förslag till lag om sinnesslövården,

enligt vilken landstingen med vissa undantag skulle svara

för undervisning och vård av de sinnesslöa barnen medan staten i huvudsak

skulle ha hand om sinnesslövården i övrigt. Men i den proposition,

som grundade sig på detta betänkande och som förelädes 1944 års riksdag

(prop. 1944: 205), upptogs endast den del av förslaget, som avsåg de bildbara

sinnesslöa barnen. Förslaget godtogs i denna del av riksdagen. Den

härigenom antagna alltjämt gällande lagstiftningen på området —- lagen

den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa

-— avser därför endast dessa barn.

Någon lagstiftning eller andra bestämmelser, som rör sinnesslövården i

dess helhet och klarlägger ansvaret för de obildbaras och de äldre bildbaras

vård, finns däremot icke. Sinnesslövården är sålunda alltjämt endast

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

i begränsad omfattning reglerad i lag. Sinnessjuklagen den 19 september

1929 är dock enligt uttrycklig bestämmelse (7 §) tillämplig även på sinnesslöa

och på grund härav kan sinnesslöa, som behöver vård på sinnessjukhus,

intagas på sådant sjukhus och tvångsvis kvarhållas där. Fem

statliga sjukhus (Västra Ny, Vipeholm, Källshagen, Västra Mark och Salberga),

helt eller delvis avsedda för vissa kategorier sinnesslöa, har även

förklarats vara sinnessjukhus. Men sinnessjuklagen upptar inga regler om

ansvaret för vården. Beträffande det stora flertalet vårdanstalter för sinnesslöa,

för vilka landsting, städer utanför landsting och enskilda är huvudmän,

har något förordnande enligt sinnessjuklagen icke meddelats och i fråga om

dessa är denna lag icke tillämplig. Till följd av dessa förhållanden vårdas

alltjämt åtskilliga sinnesslöa på ålderdomshem och andra primärkommunala

anstalter, som icke är avsedda för detta klientel.

I anledning av en motion behandlades vissa frågor rörande sinnesslövården

vid 1946 års riksdag. Riksdagen (skr. nr 392) hemställde, med

bifall till en vid andra lagutskottets utlåtande i ärendet fogad reservation,

om utredning i vissa i motionen berörda hänseenden. I reservationen framhölls,

att utredningen borde avse bl. a. frågan om riktlinjerna för vården

av obildbara och äldre bildbara sinnesslöa samt huruvida en enhetlig lagstiftning

rörande vården av samtliga sinnesslöa borde genomföras. Med

anledning härav tillkallades den 28 juni 1946 tre sakkunniga för att verkställa

utredning om organisationen och finansieringen av den sinnesslövård,

som icke reglerades genom 1944 års lag. Dessa sakkunniga, 1946 års

sinnesslövårdsutredning1, framlade den 22 december 1948 betänkande om

sinnesslövården (SOU 1949: 11). I betänkandet förordades en omorganisation

av denna vårdgren. Vården skulle bli kostnadsfri för alla och ansvaret

lades, med undantag för de komplicerade och svårskötta fallen,

på landstingen och städerna utanför landsting. Bestämmelserna innefattades

i ett förslag till sinnesslölag. Vidare förordades helt nya grunder för

statsbidragsgivningen.

Över 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag har yttrande avgivits av

följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen justitiekanslersämbetet,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen

— som tillika överlämnat yttranden från fem av statens folkskolinspektörer

— överstyrelsen för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén,

sakkunniga för fria sjukhusvården, 1941 års lärarlönesakkunninga,

1948 års sinnesslövårdssakkunniga, samtliga läns landstings förvaltningsutskott

utom Kalmar och Gotlands läns, stadsfullmäktige i samtliga

städer utanför landsting, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska socialvårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska 1

1 Utredningen utgjordes av ledamoten av riksdagens andra kammare L. A. Björklund,

ordförande, numera extra överläkaren vid Akademiska sjukhuset i Uppsala Anna-Lisa Anneli

och folkskolinspektören R. H. Haage. Utredningens sekreterare var numera statssekreteraren

Per Eckerberg.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

15

provinsialläkarföreningen, svenska psykiatriska föreningen, allmänna svenska

föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen för

sinnesslöa barns vård (numera föreningen Sävstaholmsskolorna), de enskilda

sinnesslöanstalternas förening, svenska särskolornas lärarförening

av svenska facklärarförbundet, svenska diakonsällskapet samt sinnesslöskolornas

föreståndarförening av svenska facklärarförbundet.

I remissyttrandena vitsordades behovet av en reform av sinnesslövården

men i många avseenden kritiserades förslaget. Kritiken avsåg bl. a. utredningens

inställning till de enskilda anstalterna — utredningen synes ha

förutsatt, att de efterhand skulle avvecklas —, ett förslag att alla sinnesslöa

skulle registreras samt de nya statsbidragsgrunderna. Dessa anmärkningar

ansågs inom inrikesdepartementet icke kunna frånkännas berättigande.

Då härtill kom att rättssäkerhetsproblemet, d. v. s. frågan om

garantierna var tillfredsställande för att ingen utan tvingande laga skäl

intogs och kvarhölls på anstalt, inom sinnesslövården i några uppseendeväckande

sammanhang aktualiserats under åren 1950 och 1951, ansågs en

ny utredning påkallad. Med anledning härav inhämtade min företrädare

den 29 maj 1951 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga

med uppdrag att inom departementet biträda med utredning angående

organisationen och finansieringen av sinnesslövården. I direktiven

för de sakkunniga — 1951 års sinnesslövårdsutredning1 — ålades dessa

att göra en översyn av 1949 års betänkande. Vissa spörsmål skulle dock

lämnas utanför den nya utredningen, nämligen frågorna om huvudmannaskapet

utom såvitt anginge de enskilda anstalterna, om statens handhavande

av viss sinnesslövård och om tillsynen över sinnesslövården. Sistnämnda

båda frågor hade nämligen delvis prövats i annan ordning eller

var under särskild utredning. Frågan om tillsynen över bl. a. anstalter för

vård av sinnesslöa hade utretts av den s. k. tillsynskommittén, som den

19 april 1951 avgivit betänkande i ämnet (stencilerat). Spörsmålet om den

i huvudsak statliga anstaltsorganisationen för vården av svårskötta bildbara

minderåriga sinnesslöa behandlades vid tiden för sinnesslövårdsutredningens

tillsättande av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga. Denna

kommitté avgav sedermera den 1 oktober 1951 sitt slutliga betänkande om

skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning (SOU

1951:48). Av de sistnämnda båda betänkandena har tillsynskommitténs

föranlett beslut av statsmakterna, i det att 1952 års riksdag godkänt i proposition

nr 133 framlagda förslag om förstärkning av bl. a. sinnesslöinspektionen.

1948 års sinnesslövårdssalckunnigas betänkande är däremot

fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

1 Utredningen utgöres av ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren Gösta

Skoglund i Umeå, ordförande, samt byråchefen i ecklesiastikdepartementet Birger Öhman och

numera statssekreteraren i inrikesdepartementet Sven af Geijerstam med inspektören för sinnesslövården,

med. lic. Torsten Arnéus och föreståndaren för Stockholms läns landstings skol- och

arbetshem i Upplands-Väsby, rektor Gösta Nordfors, såsom experter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(5

Kungl. Mcij:ts proposition nr 26.

1951 års sinnesslövårdsutredning har delvis redovisat sitt uppdrag genom

ett den 15 februari 1952 överlämnat betänkande med förslag till lag om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna in. in. (stencilerat).

Lagförslaget bygger på 1946 års utredning och reglerar i likhet med denna

vården av alla kategorier sinnesslöa utom de komplicerade och svårskötta

fallen. Huvudmannaskapet föreslås skola åvila landstingen och städerna

utanför landsting med väsentliga bidrag Irån staten till anläggnings- och

driftkostnader. Utredningen kommer senare att lägga fram förslag i statsbidragsfrågan.

I princip avses vården skola bli kostnadsfri; utredningen

förordar dock att vårdavgift skall utgå för vuxna sinnesslöa intill dess

den fria sjukhusvården införts. För att stärka garantierna mot obefogade

frihetsberövande!! föreslår utredningen slutligen att särskilda organ, kallade

anstaltsnämnder, inrättas för handläggning av tveksamma frågor om

intagning vid och utskrivning från skolor och anstalter inom sinnesslövården

och för lokal tillsyn.

Över 1951 års sinnesslövårdsutrednings betänkande har efter remiss yttranden

avgivits av justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

statskontoret, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Kopparbergs

län, samtliga landstings förvaltningsutskott eller sjukvårdsberedning utom

Kalmar läns södra, Kronobergs, Blekinge och Örebro läns, stadsfullmäktige

eller drätselkammaren i samtliga städer utanför landsting, styrelserna för

svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,

svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska

psykiatriska förbundet (de båda sistnämnda har yttrat sig gemensamt),

styrelserna för svenska provinsialläkarföreningen och allmänna svenska

föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka, de enskilda anstalternas förening

för vården av sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen Sävstaholmsskolorna,

svenska särskolornas lärarförening och sinnesslöskolornas föreståndarförening.

Älvsborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott har dock endast instämt i yttrandet

från landstingsförbundets styrelse.

Landstingens förvaltningsutskott har i flera fall överlämnat yttrande

från styrelsen för landstingets centralanstalt för undervisning och vård av

bildbara sinnesslöa barn. Från städerna utanför landsting har överlämnats

och åberopats yttranden från olika kommunala nämnder och styrelser.

I flertalet yttranden har förslagets huvudgrunder godtagits. Några remissinstanser

bär dock kritiserat den enhetliga regleringen av vårdgrenen och

yrkat att skol- och vårdfallen bland de sinnesslöa skulle behandlas i skilda

lagar. I yttranden från kommunalt håll har hävdats att staten borde påtaga

sig större del av ansvaret och kostnaderna för sinnesslövården än utredningen

tänkt sig och man har där allmänt beklagat, att utredningen icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

lagt fram något förslag i statsbidragsfrågan. Flertalet remissinstanser anser

vidare att rättssäkerheten inom sinnnesslövården kan tillgodoses på

ett enklare sätt än utredningen förordat.

För egen del anser jag det nödvändigt, att statsmakterna snarast tar

ställning till de grundläggande frågorna om sinnesslövårdens organisation.

Särskilt synes det mig angeläget att utan onödigt dröjsmål skapa klarhet

om var huvudmannaskapet för denna otvivelaktigt eftersatta vårdgren skall

läggas. På skäl, som kommer att närmare angivas i det följande, vill jag

förorda, att detta sker genom en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med 1951 års utrednings förslag. Vissa förenklingar bör dock kunna

ernås i den föreslagna organisationen särskilt som jag icke kan tillstyrka

att, såsom utredningen tänkt sig, vuxna »bildbara» sinnesslöa skall kunna

utan medgivande intagas och kvarhållas på sinnesslöanstalter.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta lagstiftningsärende.

II. Huvuddragen av nuvarande ordning.

1. Sinnesslönamnet och dess innebörd.

Termen »sinnesslö» eller »sinnesslöhet» förekommer på flera ställen i

vår lagstiftning bl. a. i giftermålsbalken, föräldrabalken, strafflagen, sinnessjuklagen

och 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.

Begreppet synes icke ha samma innebörd i alla dessa lagar men

alltid torde åsyftas någon grad av en defekt på intellektets område, som

inom psykiatrin benämnes oligofreni. Endast i den nyssnämnda lagen av

år 1944 finns en närmare bestämning i det att i dess första paragraf stadgas,

att i lagen med sinnesslö förstås den, som på grund av bristande förståndsutveckling

icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning

eller hjälpundervisning. Med bildbar sinnesslö avses i samma lag den, som

är mottaglig för sådan teoretisk och praktisk undervisning, som meddelas

1 sinnesslöskola. Övriga sinnesslöa betecknas i lagen som obildbara. Denna

avgränsning av de sinnesslöa efter förmågan att tillgodogöra sig viss undervisning

torde ha praktisk betydelse även utanför själva sinnesslövården.

Enligt tiilämpningskungörelsen den 22 december 1944 (nr 821) till 1944

års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa skall nämligen

föreståndaren för centralanstalt för sådana sinnesslöa sända in uppgift till

vederbörande pastorsämbete senast då någon såsom alltjämt sinnesslö utskrives

från anstalten. Dessa uppgifter ligger sedan till grund för anteckning

i församlingsbok om sinnesslöhet.

Inom psykiatrin brukar de oligofrena efter graden av undermålighet indelas

i tre undergrupper — debila, imbecilla och idioter. Av dessa räknas

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 26.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

dock i allmänhet icke de debila, i praktiken i stort sett hjälpklassklientelet,

till de sinnesslöa. Ej heller motsvarar grupperna imbecilla och idioter helt

kategorierna »bildbara» och »obildbara» i 1944 års lagstiftning. Vanligen

hänföres nämligen till imbecilla icke endast sådana efterblivna, som kunna

tillgodogöra sig undervisningen vid sinnesslöskolor, utan även de högre

stående »obildbara».

Såsom hjälpmedel för att bestämma graden av efterblivenhet användes

som bekant intelligensmätning (testning). Resultatet av denna brukar

uttryckas i intelligensålder, d. v. s. genom att angiva den ålder, som den

undersöktes utveckling kan anses motsvara hos ett normalt barn, eller i

intelligenskvot (IQ), d. v. s. genom att angiva förhållandet mellan intelligensåldern

och levnadsåldern, angiven i procent eller i helt tal jämfört

med 100 som normalvärde. Angivet i IQ brukar de olika grupperna av

oligofreni avgränsas på följande sätt: idioti 0—40, imbecillitet 40—65 å 70,

debilitet 65 å 70—85. Dessa tal äro dock högst ungefärliga, då några exakta

gränser ej kan uppdragas mellan grupperna och övergångsområden finnas.

Mellan imbecillitet och debilitet samt debilitet och normalbegåvning

anses gränsområdena ligga ungefär mellan IQ 65 och 75 respektive 80

och 90. Intelligenskvotens storlek kan givetvis icke i och för sig tjäna

som indelningsgrund vid gränsdragningen mellan »bildbara» och hjälpklassklientelet

etc. Man brukar dock räkna med att i stort sett barn med en

lägre intelligenskvot än 65 sällan kunna tillgodogöra sig hjälpklassundervisning,

medan gränsen mellan »bildbara» och »obildbara» anses ligga

omkring 45—50.

2. Författningsbestämmelser m. m.

Grundläggande bestämmelser om sinnesslövården finns i den tidigare omnämnda

lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara

sinnesslöa. Genom lagen infördes skolplikt för bildbara sinnesslöa samt

skyldighet för dem att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltiden

till dess de fyllt 21 år. Landsting och städer, som ej deltar i landsting,

skall draga försorg om att bildbara sinnesslöa erhåller sådan undervisning

och vård, som avses i lagen. För dylikt ändamål skall för varje landstingsområde

och stad utanför landsting finnas en centralanstalt, i princip omfattande

upptagningshem för barn före skolåldern, skolhem med sinnesslöskola

för undervisning av barn i skolåldern samt arbetshem för ytterligare

utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat undervisningen i

skolhemmet. Det har vid lagens tillkomst förutsatts, att de sinnesslöanstalter,

som av landstingen och städerna utanför landsting tidigare inrättats

och på vilka intagits såväl bildbara som obildbara, efter erforderliga

kompletteringar skall kunna fungera såsom centralanstalter. Där genom

överenskommelse med enskilt upptagnings-, skol- eller arbetshem omhän
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

dertagandet av de sinnesslöa ordnats på tillfredsställande sätt, äger skolöverstyrelsen

emellertid medgiva befrielse från skyldighet att anordna hem

av motsvarande slag. I den mån så lämpligen kan ske, får behovet av skolplatser

tillgodoses genom inrättande av externatskola eller externatplatser

vid skolhem.

För den, som är inskriven vid centralanstalt, skall vården vara kostnadsfri

från det den inskrivne inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett

år, dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära

den inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock

allmänt barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå

för den inskrivne.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Föreskrifterna i 2 §, som innehöll

skyldighet för landsting respektive stad, som ej deltager i landsting,

att draga försorg om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller

staden erhåller undervisning och vård enligt i lagen eller med stöd därav

meddelade föreskrifter, skall dock icke äga tillämpning förrän den dag

Konungen förordnar. Sådant förordnande har ännu icke meddelats. Intill

dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande dylik

anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet upptagningseller

arbetshem. Om skolhem ej finnes, gäller vad nu sagts externatskola,

där sådan finnes.

Av det anförda framgår, att centralanstalterna närmast är avsedda för

yngre bildbara sinnesslöa, vilka från skolålderns inträde kan tvångsvis

kvarhållas där. För övriga kategorier sinnesslöa finnes ej någon lagstiftning

motsvarande 1944 års lag. Som inledningsvis nämnts gäller sinnessjuklagen

för några statliga anstalter, avsedda för svårskötta, asociala och

psykopatiska sinnesslöa. Därjämte finns många kommunala och enskilda

anstalter, mestadels arbetshem för äldre bildbara och vårdhem för obildbara,

vilka drivas med statsbidrag och på grund därav är underkastade

vissa bestämmelser i statsbidragskungörelser, främst bestämmelser av organisatorisk

art.

Vården av de vuxna bildbara och de obildbara är sålunda icke kostnadsfri

utan där utgår vårdavgifter, fastställda av medicinalstyrelsen. Vid de

enskilda anstalterna växlade dessa avgifter 1951 för vårdhemmen mellan

1 800 och 2 600 kronor och för arbetshemmen mellan 1 500 och 2 200

kronor. 1952 har höjning skett beträffande omkr. 1j3 av vårdhemmen med

100—300 kronor, medan arbetshemsavgifterna höjts med 400—800 kronor.

I den mån vårdavgiften icke täcks av barnbidrag eller folkpension svarar

i sista hand patienten eller den, som ansvarar för honom, för avgiften.

I fattigvårdsfall betalar fattigvårdssamhället (kommunen) avgiften men

får enligt 40 § fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen ersättning av

vederbörande landsting för vad det utgivit. Enligt en särskild lag av 1919

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

om lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnesslöa in. fl.

kan även andra mindre bemedlade än sådana, som kan erhålla fattigvård,

få ersättning för dessa kostnader av kommunen, som i sin tur får gottgörelse

av landstinget.

För att giva en föreställning om statens insatser för undervisningen och

vården av de sinnesslöa på kommunala och enskilda anstalter, torde här

vidare få lämnas en summarisk översikt av gällande statsbidragsbestämmelser.

Till anstalter för bildbara sinnesslöa utgår statsbidrag till a) anläggningskostnader;

b) lärarlöner; och c) andra driftkostnader.

a) Statsbidrag till anläggningskostnaderna utgår enligt kungörelsen den

30 juni 1944 (nr 535) om statsbidrag till uppförande eller inrättande av

anstalter för bildbara sinnesslöa med högst 4 000 kronor per vårdplats.

b) Statsbidraget till lärarlöner regleras av en kungörelse den 30 juni

1948 (nr 550; ändr. 638/1949) om statsbidrag till avlöning åt föreståndare

för samt vissa lärare vid sinnesslöskolarna och epileptikerskolorna.

Bidraget utgör i princip 85 procent av lönekostnaden i fråga om enligt

kungörelsen reglerade tjänster d. v. s. föreståndare, lärare i kunskapsämnen

och lärare i kvinnlig slöjd.

c) Till övriga driftkostnader utgår bidrag enligt en kungörelse av den

29 juni 1945 (nr 532; ändr. 635/1949; 555/1952). Schematiskt angivet utgör

bidraget till upptagningshem, skolhem och arbetshem 800 kronor för barn

eller annan intagen och år; i fråga om enskild anstalt dock högst med

detta belopp. För externatskola eller externatplatser vid skolhem utgör

statsbidraget 3/» av styrkta verkliga kostnaden, dock högst 100 kronor, för

vart och ett av det antal barn, som i medeltal för dag under lästerminen

åtnjutit undervisning. För elever eller patienter i kontrollerad familjevård

utgår slutligen bidrag med styrkta verkliga kostnaden, dock högst 180

kronor för barn och år.

Till anstalter för obildbara utgår enligt kungörelse den 19 maj 1933

(nr 236; ändr. 629/1949, 308/1952, 556/1952) statsbidrag endast till driftkostnaderna

med — schematiskt angivet ■— 800 kronor per vårdad och år

efter en år 1952 beslutad höjning.

I årets statsverksproposition (XI ht p 43, 45) har begärts, att de med 800

kronor för intagen och år utgående bidragen skall höjas till 900 kronor.

Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1951/52 utgjorde nettoutgiften

för statsbidrag till driftkostnaderna enligt de nu redovisade bestämmelserna

omkring 7,3 miljoner kronor, varav 5,45 miljoner till anstalter för

bildbara sinnesslöa.

Genomföres den nu föreslagna höjningen av statsbidraget, kan med nuvarande

platsantal statens bidrag till driftkostnaderna uppskattas till drygt

11 miljoner kronor. Inberäknat löneökningar under 1952 har landstingens

årliga nettoutgifter för sinnesslövården (alltså kostnaderna minskade med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

statsbidrag, vårdavgifter och andra inkomster) uppskattats till ungefär

samma belopp. Med utgångspunkt härifrån har storstädernas nettoutgifter

för sinnesslövården beräknats till 3 miljoner kronor för år.

3. Den nuvarande anstaltsorganisationen.

Förut har nämnts vilka anstaltstyper som skall finnas inom en centralanstalts

ram enligt 1944 års lag nämligen upptagningshem, skolhem och

arbetshem. Landstingens skyldighet att inrätta dessa avdelningar har endast

delvis uppfyllts. Alla landsting har dock ensamma eller tillsammans med

annat landsting skolhem och städerna utanför landsting antingen skolhem

eller externat. Landstingen och dessa städer driver också i många fall

arbetshem för vuxna och vårdhem för obildbara, ofta i anslutning till skolhem.

Flertalet vårdhemsplatser finns dock på enskilda anstalter. Sådana

anstalter finns framför allt i Mellan-Sverige, Jönköpings län och Skåne,

medan Norrland endast har tre enskilda anstalter, alla i Jämtland. I Jönköpings

län ligger icke mindre än 15 enskilda anstalter för sinnesslöa.

Antalet anstalter vid årsskiftet 1951/52, fördelade efter huvudman och

typ, enligt uppgifter i Allmänna svenska föreningens för vården av sinnesslöa

och fallandesjuka årsberättelse framgår av följande tablå.

Anstaltskategori

Kommunala

Enskilda1

Skolhem ................................................

4

1

Skolhem + arbetshem ....................................

6

3

Skolhem + arbetshem + vårdhem..........................

12

1

Arbetshem .............................................

4

16

Vårdhem ................................................

15

35

Arbetshem + vårdhem ....................................

9

18

Skolexternat ............................................

201 2

70

74

I denna tablå är anstalter för epileptiska sinnesslöa ej medräknade men

däremot andra enskilda specialanstalter för sinnesslöa. På de angivna

anstalterna fanns enligt samma källa vid nyssnämnda tidpunkt följande

antal platser och intagna samt till inträde anmälda.

1 De enskilda anstalterna med skolhem är Stiftelsen Anna Geijers barnhem i Uppsala

(endast skolhem), Söderhaga skol- och arbetshem i Drevviken för psykopatiska sinnesslöa

flickor, Charlottendals skolhem, Gnesta (specialanstalt för sinnesslöa barn med svåra talfel

med arbetshemsavdelning för kvinnor), Sävstaholms skol- och arbetshem för manliga sinnesslöa

och Betaniahemmet, Askim, Göteborg. Charlottendal och Sävstaholm ägs av Föreningen

Sävstaholmsskolorna.

2 Externat fanns då i samtliga städer med över 25 000 invånare utom Linköping, Jönköping,

Solna, Halmstad, Lund, Karlskrona, Karlskoga, Sundsvall, Södertälje, Landskrona,

Sundbyberg och Motala samt dessutom i Kristianstad, Skövde, Lidköping, Kristinehamn,

Arvika och Kiruna. Sedermera har externat inrättats i Solna, Karlskrona, Karlskoga, Södertälje

och Motala, av vilka det förstnämnda har elever även från bl. a. Sundbyberg, samt

dessutom i de mindre städerna Vänersborg och Borlänge.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Skola

Arbetshem

Vårdhem

Summa

Platser

Int.

Platser

Int.

Platser

Int.

platser

Externat ..............

712

536

14

47

726

Kommunala anstalter ..

1 934

1 710

1 252

1224

2 190

2186

5 365

Enskilda anstalter......

167

159

1 003

945

2 366

2 298

3 536

Summa

Antalet anmälda1........

2 813

2 405

290

2 695

2 269

2 216

119

2 335

4 556

4 484

865

5 349

9 627

Under år 1952 eller fr. o. in. den 1 januari 1953 har tillkommit nio externat,

av vilka två är belägna i annan kommun än stad (Rättvik och Grängesberg).

På de fem statliga sinnessjukhusen med sinnesslöpatienter — Källsliagen,

Salberga, Västra Mark, Västra Ny och Vipeholm fanns vid 1951 års slut

ca 2 050 platser för sinnesslöa, varav 914 på Vipeholm. Vid sistnämnda

anstalt, som är avsedd för det lägst stående svårskötta klientelet, var överbeläggningen

betydande med 1 037 intagna. Ändå fanns på väntelistan där

453 anmälda. Lägger man till de angivna 9 627 + 2 050 platserna de 113

platserna vid statens skol- och yrkeshem i Vänersborg och Salbohed (avsedda

för vanartade sinnesslöa barn), kommer man för sinnesslövården i

dess helhet upp till omkr. 11 800 platser.

Om fördelningen av de sinnesslöa på de sålunda tillgängliga platserna

har 1946 års sakkunniga gjort en omfattande undersökning, vari elever och

patienter fördelats på de olika anstaltstyperna efter hemort, ålder m. m.

Även primärkommunala och statliga anstalter för sinnessjuka har härvid

inventerats. Denna undersökning torde icke böra refereras här utan jag

får hänvisa till betänkandet (SOU 1949: 11 s. 79—89 med tabeller och

bilagor). Här må dock nämnas att 524 eller ca 9 procent av de den 30 december

1946 på kommunala eller enskilda sinnesslöanstalter intagna obildbara

sinnesslöa karaktäriserats som »Vipeholmsfall». Motsvarande antal för

de till inträde på sådana anstalter anmälda obildbara är 28 eller knappt 3

procent av samtliga anmälda. 1946 års utredning anför härom.

Att proportionen »Vipeholmsfall» är så mycket lägre bland de anmälda

än bland de intagna torde ha sin förklaring i dels att sinnesslöanstalterna

i stor utsträckning i första hand söka omhändertaga de mest trängande

vårdfallen och att därför de mer svårskötta fallen mottagas med viss förtur,

dels att sådana svårskötta fall, som rätteligen borde vårdas på statliga

sinnesslöanstalter men ej kunnat beredas plats inom sinnesslövården, i

stället mottagits på sinnessjukhusen, då de under alla förhållanden kräva

dylika anstalters kvalificerade vårdresurser i fråga om avdelningarnas anordning

samt personalens antal och utbildning.

1 Då samma person kan vara anmäld till flera anstalter, torde det faktiska antalet anmälda

vara lägre.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

En annan uppgift i betänkandet av intresse är hämtad från socialvårdskommitténs

utredning om ålderdomshemmen (SOU 1940: 22). Enligt denna

fanns den 30 juni 1938 688 personer på ålderdomshem, som behövde vård

på sinnesslöanstalt.

III. Platsbehovet inom sinnesslövården.

Någon självständig inventering av antalet sinnesslöa i landet och någon

undersökning i vilken mån dessa kan anses behöva vård på anstalt har ej

gjorts av vare sig 1946 eller 1951 års sinnesslövårdsutredning. Av olika

skäl ställer det sig ytterst svårt att göra en sådan total inventering med

anspråk på någon större grad av tillförlitlighet. I det betänkande, som avgivits

av förstnämnda utredning, refereras dock några undersökningar som

i vissa län gjorts av folkskolebarnens intelligens och antalet sinnesslöa

bland dem. Utredningen framhåller, att dessa undersökningar, sett ur hela

landets synpunkt, endast hade karaktären av stickprov. Lokala differenser

kunde naturligtvis förekomma. Resultaten torde dock kunna anses vara

tillämpliga även för övriga delar av landet.

Det gäller undersökningar, som gjorts vid olika tillfällen under åren

1944—1946 inom Västerbottens, Norrbottens, Södermanlands och Värmlands

län. 1946 års utredning anför sammanfattningsvis om dessa undersökningar.

På grund av de refererade länsundersölcningarnas något olika utformning

kunna resultaten inte sammanfattas på ett entydigt sätt. Dels ha

undersökningsmaterialen olika sammansättning, i Västerbotten ha sålunda

endast barn i folkskolan medtagits, medan i Värmland och Södermanland

bildbara sinnesslöa och hjälpklassmässiga och i Norrbotten dessutom även

obildbara sinnesslöa såväl i folkskolan som på sinnesslöanstalterna medtagits,

dels har gränsdragningen mellan de olika kategorierna av efterblivna

inte varit enhetlig.

Om man emellertid inskränker sig till undersökningarna i de tre sistnämnda

länen och håller sig till den kategoriindelning, som gjorts i respektive

län, så finner man, att som bildbara sinnesslöa och hjälpklassmässiga

karakteriserats i Norrbotten sammanlagt 3,8 procent av barnen i skolåldern,

medan motsvarande siffra i Södermanland uppgår till 5,6 procent (gränsfallen

jämnt fördelade på de olika kategorierna) och i Värmland till 7,6 procent.

Andelen bildbara sinnesslöa bland dessa utgör 1,1 procent, 1,4 procent

resp. 2,0 procent. Som jämförelse kan anföras, att andelen efterblivna barn

i skolåldern i Västerbotten beräknats till 5,6 procent, trots att eleverna vid

sinnesslöskolorna inte inräknats. Den för Norrbotten anförda siffran (3,8

procent) måste betecknas som för låg att begagna som riksmedelvärde.

Främst gäller detta de hjälpklassmässiga, vilket också bestyrkes av senare

genomförda kontrollundersökningar i Norrbotten. Orsaken är att söka i

det sätt varpå undersökningsmaterialet uttagits. Lärarnas bedömning vid

uttagningen av barnen torde sålunda ha varit alltför välvillig. I Norrbotten

utvaldes 4,3 procent av barnen till individualtestning, medan i Värmland,

där grupptestning först gjordes, 13,8 procent av de undersökta barnen individualtestades.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Å andra sidan måste den i värmlandsundersökningen funna debilitetsoch

imbecillitetsfrekvensen (7,6 procent) betecknas som för hög. Enligt såväl

Västerbottens- som norrbottensundersökningen har nämligen debilitetsfrekvensen

visat sig vara högst bland tioåringarna, varför denna åldersgrupp

inte kan anses fullt representativ för samtliga barn i skolåldern, ett förhållande,

som sannolikt torde bero på testskalornas avvägning.

Beträffande gränsdragningen mellan hjälpklassmässiga och bildbara sinnesslöa

har, som nämnts, olika normer kommit till användning. I norrbottensundersökningen

är gränsen satt vid IQ = 65 och i värmlandsundersökningen

vid IQ = 70, medan i södermanlandsundersökningen som gränsfall

betecknats barn med IQ = 65—70 och i västerbottensundersökningen

barn med IQ = 60—65.1

Utredningen framhåller, att om dessa normer i stället gjordes enhetliga

och gränsen mellan debila och imbecilla sattes vid IQ = 70 och som gränsfall

betecknades barn med IQ = mellan 65 och 70, skulle skiljaktigheterna

mellan undersökningsresultaten icke bli så stora. Utredningen kommer fram

till att som ett sannolikt värde på frekvensen bildbara sinnesslöa i skolåldern

kan anges siffran 1,5 procent. Med motsvarande gräns vid IQ = 65

och barnen med IQ = 60—65 betecknade som gränsfall blir denna sannolika

imbecillitetskvot 1 procent.

Beträffande de obildbara sinnesslöa finner utredningen, att de fyra undersökningarna

icke giver någon säker vägledning, då endast i norrbottensundersökningen

sådana sinnesslöa medtagits. Uen procentuella andelen

obildbara barn i skolåldern beräknades där till 0,17 procent. Om även denna

siffra kunde antagas vara lika mycket för låg som imbecillitetsfrekvensen,

skulle som sannolikt värde på frekvensen obildbara sinnesslöa i skolåldern

kunna anges 0,2 procent.

I betänkandet SOU 1949: 11 redovisas även uppgifter om antalet anmälda

vid sinnesslöanstalterna, som visar att den 31 december 1946 802 bildbara

och 1 047 obildbara anmälts men ej kunnat tas emot. Dessa siffror har nu,

som framgår av redogörelsen under II: 3 i det föregående, gått ned till

respektive 409 och 865. Med utgångspunkt från överbeläggningen vid samma

tid och de förut redovisade siffrorna om sinnesslöa på ålderdomshemmen

har 1946 års utredning räknat fram ett platsbehov vid anstalterna för

bildbara på 1 189 och vid anstalterna för obildbara på 1 451 platser. De

sakkunniga fortsätter.

Med hänsyn till de faktorer, som medverka till att de vårdbehövande

sinnesslöa ej anmälas till anstalterna i önskvärd utsträckning, torde dock

det nuvarande behovet av anstaltsplatser för sinnesslöa vara åtskilligt större

än vad dessa siffror ange. Ej heller de i det föregående refererade undersökningarna

giva någon säker ledning vid bedömandet av platsbehovet,

därtill äro de uppnådda resultaten vid olika undersökningsmetoder alltför

divergerande. De sakkunniga ha emellertid ansett det vara av visst värde

1 Ang. den här och i det följande använda terminologien hänvisas till redogörelsen i det

föregående under II: 1.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

att redovisa de resultat, som erhållas, om ovanstående undersöknings
resultat

läggas till grund för beräkningar av platsbehovet.

Antalet vårdbehövande sinnesslöa barn under skolåldern uppskattar utredningen

härvid till 1 200 eller ungefär 0,15 procent av hela antalet barn i

åldrarna under 7 år. I fråga om övriga kategorier sinnesslöa anför utredningen.

Vid beräkning av platsbehovet vid internaten för bildbara sinnesslöa

barn i skolåldern har den genom intelligensundersökningarna fastställda

imbecillitetskvoten, 1,0—1,5 procent, fått tjäna som utgångspunkt. Flera skäl

tala för en reducering ned mot den undre gränsen, 1,0 procent. Man bör

kunna räkna med att externatskolor kunna inrättas inom folkskolans ram i

städer med minst 50 000 invånare, varigenom eu del av internatens klientel

kan avlastas på dessa. På samma sätt torde genom hjälpskolans utbyggnad

en del av de mera högtstående sinnesslöa kunna avlastas på denna.

Om man utgår från en sålunda reducerad kvot och uppskattar denna

till 1 procent, samt applicerar detta procenttal på det nuvarande antalet barn

i åldrarna 7—16 år, kommer man fram till ett totalt antal vårdbehövande

sinnesslöa i dessa åldrar på ca 8 500. För bildbara sinnesslöa över skolåldern

kan däremot den nuvarande platstillgången betraktas som någorlunda

tillräcklig. Tack vare det ökade omhändertagandet i skolåldern får

man räkna med att ett betydande antal sinnesslöa räddas till en tillvaro

utanför anstalterna. Att en viss platsbrist, särskilt i högre åldrar, för närvarande

existerar, framgår bl. a. av det relativt stora antalet å ålderdomshem

intagna sinnesslöa. Vid beräkningarna har antagits, att platsbehovet

motsvarar det dubbla nuvarande antalet anmälda plus hälften av de sinnesslöa,

som äro intagna på ålderdomshemmen, eller sammanlagt för åldrarna

över 16 år ca 870 platser.

Antalet obildbara sinnesslöa i skolåldern uppskattades med ledning av

länsundersökningarna till 0,2 procent av motsvarande folkmängd. En viss

överdödlighet förefinnes emellertid bland de obildbara, varför man måste

räkna med att detta procenttal minskar i högre åldersgrupper. Att exakt

bestämma storleken av denna minskning låter sig inte göra. Här har en

relativt fri uppskattning gjorts på så sätt, att den genomsnittliga frekvensen

obildbara sinnesslöa blivit 0,15 procent, vilket motsvarar ca 10 000

personer.

Utredningen har sammanställt dessa uppskattningar till följande tablå

över antalet i landet befintliga sinnesslöa i behov av plats på internat.

Ålder

Bildbara

Obildbara

Summa

0—6 år

7—15 »

17—30 »

31—40 »

41— »

Summa

8 500

2 500

1 100

1 700

13 800

1 200

1 700

2 300

1 500

3 300

10 000

1 200

10 200

4 800

2 600

5 000

23 800

Utredningen framhåller att, om uppgifterna i tablån jämfördes med

platstillgången, närmare 12 000 platser, och beräkningarna kunde anses

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

tillförlitliga, så skulle nya anstaltsplatser erfordras för cirka 7 000 bildbara

och 4 000 obildbara sinnesslöa. De anförda siffrorna måste emellertid bedömas

med största försiktighet. De hade tillkommit genom en grov uppskattning

av platsbehovet. Framför allt måste framhållas den osäkerhet,

som vidlåder de olika procentsatser, som applicerats på befolkningstalen.

Utredningen fortsätter.

Resultaten av dessa beräkningar synas enligt de sakkunnigas mening

icke vara ägnade att nu läggas till grund för en uppskattning av platsbehovet

inom den slutna sinnesslövården. Begränsar man sig till det direkt

registrerade klientelet kan man emellertid konstatera en brist på omkring

4 000 platser, som i första hand bör fyllas. Denna siffra inrymmer 731

anmälda till anstalter för bildbara sinnesslöa, 1 014 anmälda till anstalter

för obildbara sinnesslöa, 1 597 intagna i och anmälda till anstalter för

sinnessjuka samt 688 på ålderdomshem intagna sinnesslöa. En ökning av

platstillgången med 4 000 platser medger däremot icke någon avveckling

av den enskilda sinnesslövården.

IV. Allmänna synpunkter på en reform av sinnesslövården.

1946 års sinnesslövårdsutredning och yttrandena däröver.

Med utgångspunkt från bl. a. en inventering av antalet sinnesslöa vid

olika anstalter och den undersökning av platsbehovet inom sinnesslövården,

som delvis i korthet refererats i det föregående, föreslog 1946 års sinnesslövårdsutredning

i sitt betänkande om sinnesslövården (SOU 1949: 11) en

utbyggnad och en reglering i lag av hela denna vårdgren. I anslutning

härtill framlade utredningen förslag om ändrade grunder för statsbidragsgivningen.

Det förslag till sinnesslölag, som innefattade de av utredningen

förordade bestämmelserna, avser icke, såsom nuvarande lagstiftning, endast

de »bildbara» sinnesslöa barnen utan även de vuxna »bildbara» och »obildbara»

av alla åldrar. I

I yttranden över 1946 års sinnesslövårdsutrednings betänkande har b ehovet

av en reform av sinnesslövården i syfte att få till

stånd en mera ändamålsenlig organisation och avhjälpa den omfattande

platsbristen överlag vitsordats.

Medicinalstyrelsen instämmer sålunda med utredningen, när den påtalar

bristerna i den nuvarande organisationen, och framhåller, att det är synnerligen

angeläget, att dessa brister avhjälpas. Särskilt pekar styrelsen på de

svårigheter, soin föreligger att nå en rationellt tillfredsställande sinnesslövård

med den nuvarande decentraliserade organisationsformen, då kraven

på vårdstandard och tillvaratagande av partiellt arbetsföras sociala anpassningsförmåga

alltmera ökar samtidigt som levnadskostnaderna stiger.

Medicinalstyrelsen fortsätter:

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Av utredningens inventering framgår, att det finnes omkring dubbelt så

många enskilda som kommunala sinnesslöanstalter och att på de enskilda

anstalterna vårdas i runt tal hälften av samtliga intagna sinnesslöa, om

man undantager den kategori, som vårdas på statliga anstalter. Med hänsyn

bland annat till att de enskilda anstalterna ligga utspridda över hela landet,

ofta med isolerat läge, och vidare till att de som regel äro lörhållandevis

små, har det icke varit möjligt att ställa erforderliga resurser till förfogande

för en sakkunnig diagnos, differentiering, behandling och tillsyn av de på

sådana anstalter intagna. Dessa olägenheter vidlåda dock ingalunda endast

de enskilda utan i betydande omfattning även de kommunala anstalterna,

av vilka ett stort antal ha ett tämligen ocentralt läge. Vad detta betyder

med avseende på möjligheterna att tillgodose personalbehovet ha flertalet

sådana anstalter under senare år haft smärtsamma erfarenheter av.

Inventeringen visar vidare, att närmare 2/a av de anstalter, kommunala

och enskilda, som redovisat obildbara sinnesslöa, ha mindre än 50 sådana

intagna, vilket med hänsyn till att övervägande skäl tala för att denna kategori

av sinnesslöa bör vårdas på större anstalter med bättre resurser än

de nuvarande, är både oekonomiskt och ur vårdsynpunkt otillfredsställande.

I detta sammanhang vill medicinalstyrelsen särskilt peka på inventeringens

uppgifter, att över 500 svårskötta obildbara sinnesslöa för närvarande

vårdas på kommunala och enskilda sinnesslöanstalter, där de,

sedan staten åtagit sig omhändertagandet av dem, icke höra hemma. Styrelsen

har sig bekant, att ytterligare ett obestämt antal sådana sinnesslöa

vårdas i sina hem, ofta till stor förtvivlan för sina anhöriga och även för

de olika socialvårdande myndigheter, som under trycket av understundom

rent katastrofala hemförhållanden i åratal förgäves sökt skaffa dem plats

på lämplig anstalt. Svårigheter av denna art synas under de senare åren

ha varit i oavbrutet tilltagande och medicinalstyrelsen har kommit till

den uppfattningen, att man i detta avseende snabbt håller på att närma

sig ett ohållbart läge. Därtill kommer, att den sinnesslövård, som ålägges

kommunala huvudmän, aldrig kommer att kunna bli fullt tillfredsställande,

förrän den befriats från svårskötta interner, emedan den saknar tillräckliga

resurser för deras rätta vård och ej kan eliminera den störande inveikan

de utöva på det lättskötta klientelet. Slutligen böra de platser, som upptagas

av de svårskötta sinnesslöa på kommunala och enskilda anstalter,

redan nu således över 500, ställas till förfogande för det ännu oplacerade

eller felplacerade klientel, för vilket de egentligen äro avsedda och för vars

existens inventeringen likaledes ger talrika belägg. Medicinalstyrelsen finner

det därför synnerligen angeläget, att staten genom nybyggnad snarast ingriper

till de anförda missförhållandenas undanröjande.

Socialstyrelsen framhåller, att det även från styrelsens synpunkt är

mycket angeläget, att åtgärder vidtagas för att tillgodose det avsevärda

behovet av nya platser vid olika slags anstalter för sinnesslöa. Den nuvarande

platsbristen vid sjukvårds- och sinnesslövårdsanstalterna har i

alltför stor utsträckning nödgat socialvården att omhändertaga ett klientel,

som icke rätteligen hör dit, och detta har varit till förfång för socialvårdens

egentliga arbetsuppgifter.

Landstingsförbundet uttalar, att förhållandena på sinnesslövårdens område

under de senaste åren karaktäriserats av stor ovisshet. Denna har gällt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

såväl innebörden av 1944 års riksdagsbeslut som statens och landstingens

förpliktelser rörande sinnesslövården i dess helhet liksom även utformningen

av själva vårdorganisationen. Denna ovisshet och rådande inskränkningar

på byggnadsmarknaden har medfört, att föga blivit åtgjort för

sinnesslövårdens utbyggnad och utveckling.

Socialvårds förbundet understryker utredningens uppfattning, att behovet

av en utbyggnad av sinnesslövården överallt gör sig gällande och att platsbrist

f. n. råder för de. flesta grupper av sinnesslöa. Sinnesslövården har

hittills fått stå tillbaka till förmån för andra sociala uppgifter och det är

därför ytterst angeläget, att verkliga krafttag med det snaraste tages för

att åstadkomma en efterlängtad förbättring. Den nuvarande platsbristen

exempelvis för obildbara barn — medför ofta olidliga förhållanden för

de föräldrar, som med oändliga uppoffringar och svårigheter måste bereda

barnen vård i hemmet.

I många avseenden har emellertid utredningens uttalanden och förslag

kritiserats. Enligt socialstyrelsen torde sålunda det vid betänkandet fogade

lagförslaget behöva överses. Styrelsen ifrågasätter, huruvida det icke vore

lämpligast, att i förevarande lag samla alla bestämmelser rörande de sinnessloa

och sålunda upphäva sinnessjuklagens tillämplighet på detta

klientel.

Skolöverstyrelsen anser, att förhållandena för bildbara och obildbara

sinnesslöa bör regleras i särskilda lagar eller i varje fall under särskilda

avsnitt i lagen. En uppdelning på skilda lagar för efterutvecklade (nuvarande

bildbara) och sinnesslöa (nuvarande obildbara) ter sig enligt

provinsialläkarföreningen ur humanitär och praktisk synpunkt naturlig

och skulle med säkerhet bidraga till att avsevärt minska föräldrars, målsmäns

och kommunala myndigheters betänksamhet och svårigheter.

1951 års sinnesslövårdsutredning.

Utredningen framhåller till en början, att enighet råder bland de myndigheter,

kommuner och organisationer, som har med sinnesslövården att

skaffa, om att denna vårdgren är eftersatt och i behov av en upprustning

och en reform. Bland orsakerna härtill pekar utredningen särskilt på den

väsentliga olägenhet, som ligger i att endast beträffande en gren av sinnesslövården,

undervisningen och vården av de s. k. bildbara, huvudmannaskapet

är reglerat i lag, medan i övrigt förutsättes verksamhet från stat,

landsting och enskilda, utan att ansvaret för vården klarlagts ens genom

ett principuttalande från statsmakterna. Detta hade medfört en viss återhållsamhet

i fråga om initiativ och åtgärder, vilken blivit särskilt påtaglig

sedan 1946 års utredning lagt fram sitt betänkande men detta icke föranlett

något ställningstagande. Visserligen hade där otvetydigt landstingens och

städernas utanför landsting huvudmannaskap fastslagits, men oklarheten

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

kvarstod för de inom sinnesslövården talrika enskilda anstalternas del,

vilket icke uppmuntrat till de förbättringar och den utökning av antalet

vårdplatser, som uppenbarligen väl behövs. — 1951 års utredning har

därför sett som sin primära uppgift att lägga fram förslag till en lag, som

avser hela vårdgrenen, såvitt denna bör ligga under kommunalt huvudmannaskap,

och som omedelbart kan skapa full klarhet om ansvarsfördelningen,

huvuddragen av organisationen och de enskilda anstalternas framtida

ställning.

Den första fråga, utredningen härvid behandlar, avser, huruvida det här

överhuvudtaget gäller ett klientel, vars förhållanden bör regleras efter i

princip enhetliga normer och i samma lag, eller om man vid lagstiftningens

och anstaltsorganisationens utformning skall göra en bestämd åtskillnad

mellan å ena sidan dem, som enligt nuvarande terminologi kallas bildbara

och å den andra de höggradigt efterblivna, de obildbara. Utredningen har

icke kunnat ansluta sig till sistnämnda linje och åberopar till stöd härför

i huvudsak följande skäl.

Gränsen mellan de angivna båda kategorierna är flytande och uppfattningen

vad som menas med »bildbar» och »obildbar» varierar i hög grad.

En uppdelning efter vid testning framkommen intelligenskvot kan och

bör icke ske. Det är överhuvudtaget svårt om icke omöjligt att i praktiken

göra en tillfredsställande uppdelning, som kan anses vara definitiv. Gränsfallen

och de i övrigt tveksamma och oklara fallen skulle bli för många.

Vidare är det otvivelaktigt för alla sinnesslöa en och samma grund till att

de fordra särskild undervisning och vård, nämligen deras psykiska efterblivenhet.

Bedömning och prövning av klientelet för den nödvändiga differentieringen

måste därför ske efter enhetliga normer och av samma

expertis. Det faller sig då naturligt och praktiskt med en enhetlig reglering.

Det kan icke här invändas, att lagstiftningen då rätteligen även borde avse

hjälpklassklientelet, som ju också av samma orsak behöver särskild undervisning.

Hithörande barn behöva nämligen icke, som en del av de »bildbara»

sinnesslöa, undervisning på anstalt, och på grund av att deras efterblivenhet

är mindre uttalad, föreligger icke heller samma behov av att ge

dem särskild undervisning eller utbildning efter den vanliga skoltidens

slut. Ett ytterligare skäl hänför sig till de efterblivnas eget intresse. Skedde

redan från början en uppdelning av dessa i två helt åtskilda kategorier,

skulle de som hänförts till de »obildbara» lätt få en stämpel av att vara

»hopplösa fall», något som med hänsyn till de många gränsfallen, möjligheten

till eftermognad och svårigheten att ställa en säker diagnos ofta icke

är sakligt motiverat, överförandet till en anstalt för högre stående skulle

enligt utredningens uppfattning försvåras. Att det ur humanitär och

psykologisk synpunkt är önskvärt, att särskolan hålles skild från vårdanstalterna,

är visserligen riktigt. Men detta önskemål kan och bör tillgodoses

vid anstaltsorganisationens utformning och behöver icke föranleda

en uppdelning administrativt och författningsmässigt.

Utredningen föreslår alltså en gemensam lag för undervisningen och

vården av både »bildbara» och »obildbara» sinnesslöa eller en lagstiftning

av ungefär samma omfattning som föreslagits av 1946 års sakkunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘50

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Utredningen kan däremot icke ansluta sig till tanken, att i en lag samla

alla bestämmelser rörande vården av de sinnesslöa. Att låta lagen avse även

de sinnesslöa, som vårdas på sinnessjukhus, skulle nämligen i hög grad

komplicera lagstiftningsfrågans lösning och fördröja avgörandet. Utredningen

pekar här bl. a. på den särreglering av straffriförklarades förhållanden,

som innefattas i sinnessjuklagen och som icke utan vidare kan

överföras till annan lagstiftning.

I huvudsak på grundval av det av 1046 års sakkunniga framlagda lagförslaget

har 1951 års utredning utarbetat förslag till lag om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Yttranden över 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

Endast i några yttranden har uttalanden gjorts om förslaget i allmänhet.

Socialstyrelsen fastslår, att avsaknaden av bestämmelser om

huvudmannaskapet för hela sinnesslövården förorsakat allvarliga olägenheter

icke minst på socialvårdens område och framhåller vidare, att den i

stort sett kan ansluta sig till de huvudlinjer, som uppdragits i betänkandet

för reglering av förevarande vårdområde med undantag dock för administrationen.

Styrelsen anser emellertid det vara oriktigt, att socialvårdsmyndigheterna

på sätt som skett skjutits åt sidan. Socialvårdens medverkan

är nödvändig då det gäller verksamhet, som ordnar familjevård.

Svenska socialvårds förbundet anser att de framlagda lagförslagen i stort

sett skänker en god grund för uppbyggandet av en tillfredsställande undervisning

och vård av de psykiskt efterblivna. Barnavårdsnämnden i Stockholm

betecknar förslaget som ett påtagligt framsteg ur huminitära och

sociala synpunkter. Särskilt vore det tillfredsställande, att den individuella

prövningen av de efterblivnas behov skjutits i förgrunden och den snäva

indelningen av dessa i olika kategorier avlägsnats. Sveriges läkarförbund

och svenska psykiatriska föreningen anser däremot att frågan om efterblivnas

undervisning och vård kräver ytterligare utredning. Även Stockholms

stads styrelse för värd och undervisning av de psykiskt efterblivna

förmenar, att förslaget icke utgör någon definitiv lösning av sinnesslövårdens

problem även om det är av stort värde för denna vårdgren. I detta

liksom i andra yttranden från kommunala organ i Stockholm, vilka åberopas

av Stockholms stadsfullmäktige, konstateras vidare att den av staden

beslutade organisationen och utformningen av vårdgrenen i väsentliga

punkter väl ansluter sig till vad utredningen föreslagit, ävensom att förslaget

har samma grundsyn på detta vårdproblem, som varit utgångspunkten

för fullmäktiges beslut.

I flera yttranden, särskilt från landstingens förvaltningsutskott och kommunerna,

beklagas, att betänkandet icke innehåller något förslag i statsbidragsfrågan

och man understryker svårigheterna att under sådana för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

hållanden taga ställning till lagförslagets huvudpunkter. Svenska landstingsförbundets

styrelse betonar, att vad som anföres i dess yttrande endast

har preliminär karaktär i avbidan på utredningens slutliga förslag, och

liknande reservationer har gjorts även i andra remissvar. Stadsfullmäktige

(drätselkammaren) i Hälsingborg anser, att förslag till statsbidragsbestämmelser

bör åtfölja lagförslaget, då det lägges fram i proposition, och stadsfullmäktige

(drätselkammarens finansavdelning) i Norrköping finner sig

icke kunna godtaga en ordning, som lämnar statsbidragsfrågan öppen.

Synpunkten återkommer i olika former i flera yttranden från landsting

och kommuner.

Beträffande lagstiftningens omfattning och allmänna

utformning, så har frågan, om de »sinnesslöas» förhållanden skulle

regleras i en lag utan uppdelning på »bildbara» och »obildbara», som de

sakkunniga föreslagit, eller i skilda lagar för envar av dessa kategorier, behandlats

i flera yttranden. I allmänhet tillstyrkes utredningens förslag

eller lämnas detta utan erinran. Medicinalstyrelsen finner det synnerligen

tacknämligt och väl motiverat, att gränsdragningen mellan »bildbara» och

»obildbara» och därav följande uppdelning i olika författningar föreslagits

skola upphöra. Enligt styrelsens mening gäller det nämligen i främsta rummet

vård och behandling av ett visserligen heterogent men dock ur vårdsynpunkt

tämligen väl avgränsat klientel. Svenska läkaresällskapet anför,

att det från medicinsk synpunkt måste hälsas med tillfredsställelse att

utredningen kommit fram till en enhetlig lagstiftning på området, medan

däremot Sveriges läkarförbund och Svenska psykiatriska föreningen uttalar

tveksamhet, om syftet att förenhetliga bestämmelserna kan realiseras. Styrelsen

för svenska landstingsförbundet finner det icke minst med hänsyn

till gränsfallen naturligt med en enhetlig reglering av detta vårdområde

och svenska socialvårdsförbundet anser att utredningen framfört övertygande

skäl för en sådan reglering. Liknande synpunkter framföres även

från skolhåll.

Skolöverstyrelsen återger sitt förut refererade yttrande över 1949 års

betänkande i denna del och tillfogar att styrelsen icke funnit skäl frångå

sin tidigare ståndpunkt. Då skolöverstyrelsen emellertid icke ville medverka

till att regleringen i lag av de »obildbara sinnesslöas» vård ytterligare fördröjdes,

ville styrelsen i nuvarande läge icke motsätta sig genomförandet

av en gemensam lag. Liknande synpunkter anförs av styrelsen för

allmänna svenska föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka samt sinnesslöskolornas

föreståndarförening. Sistnämnda förening anför.

Det måste anses inhumant att inordna elever, som vid senast företagna

undersökningar visat, att de till över 40 % bli självförsörjande och gör en

god insats i samhället (47 % delvis självförsörjande) under en lag, som

omfattar även de kroniska vårdfallen.

Företagna utredningar visar, att de s. k. gränsfallen till hjälpskolan är

långt fler och i flera fall svårare att bedöma än gränsfallen mellan särskola

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

och vårdhem. Detta skulle tala för att en gränsdragning bör göras mellan

särskola och vårdhem och ej mellan hjälpklass och särskola.

Barn av olika begåvningsgrader, men med detta gemensamt att de är

mottagliga för undervisning, hör lyda under den allmänna folkskolestadgan.

Detta är också tallet i ett flertal europeiska länder, och där lagstiftning

ägt rum de senaste åren, har förändring skett i denna riktning. Likaväl

som en stadga för hjälpklassundervisning är bifogad folkskolestadgan,

skulle en stadga om särskoleundervisning bifogas. Genom en sådan anordning

skulle föräldrarna lättare kunna acceptera såväl inskrivning av elever

till särskola som överflyttning från normal- och hjälpklass till berörda

skola.

Föreningen kan ej heller biträda utredningens uppfattning, att det skulle

vara inhumant mot vårdfallen att sätta dessa i särställning genom två lagar.

I dessa fall är den psykiska efterblivenheten så uttalad, att patienten själv

ej lider av särställningen, och de anhöriga ha insett vårdbehovet. Trots de

här ovan anförda skälen för två lagar vill föreståndareföreningen ej motsätta

sig utredningens förslag om en gemensam lag. Föreningens önskemål

är dock att frågan tages upp till förnyad prövning, när tiden därför är

mogen.

Landstingens förvaltningsutskott i Jönköpings, Västmanlands, Gävleborgs

och Jämtlands län samt svenska särskolornas lärarförening avstyrker

på i huvudsak liknande skäl förslaget om en lagstiftning för hela klientelet

och uttalar sig för två lagar. Skulle en lag vara ofrånkomlig önskar man att

undervisnings- och vårdfallen behandlas i särskilda avsnitt av lagen.

Departementschefen.

Sinnesslöhet är ett av de vanligaste av de abnormtillstånd, som

måste föranleda anstaltsvård för den som drabbats därav. Med sinnesslöhet

förstår man i allmänhet en mer eller mindre djupgående, ofta

medfödd rubbning på förståndslivets område, som gör att vederbörande

icke kan tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen utan behöver

särskild undervisning eller vård. Man brukar skilja på bildbara sinnesslöa,

som är mottagliga för den undervisning, som meddelas i den särskilda

sinnesslöskolan, och obildbara, som är så efterblivna att de icke

ens kan tillgodogöra sig någon sådan undervisning. F. n. finns i vårt

land på sinnesslöskolor och -anstalter och på sinnessjukhusen omkring

12 000 sinnesslöa, av vilka närmare hälften torde kunna rubriceras som

obildbara. Härtill kommer åtskilliga vårdbehövande som i brist på anstaltsplatser

vårdas i hemmen eller på ålderdomshem eller andra anstalter, som

icke är avsedda för sinnesslöa. Det är alltså ett stort vårdbehov det här

rör sig om. Det är också ett viktigt utbildningsproblem med hänsyn till

betydelsen av att de sinnesslöa i största möjliga utsträckning bibringas

förmåga att bidraga till sin försörjning och sköta sig själva under fria

förhållanden.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. May.ts proposition nr 26.

I motsats till vad som gäller för sinnessjukvårdens del är emellertid

ansvaret för sinnesslövården och dess anstaltsorganisation endast ofullständigt

klarlagt och fastslaget i lag eller författning. Undantag gäller för

de bildbara sinnesslöa barnen och ungdomarna i åldern 7—21 år. Enligt

lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa

har nämligen landstingen och städerna utanför landsting ansvaret för att

dessa sinnesslöa får den kostnadsfria undervisning och vård, som är föreskriven

i lagen. Bestämmelsen om landstingens och nämnda städers huvudmannaskap

för denna del av sinnesslövården har dock i motsats till lagen

1 övrigt ännu icke trätt i kraft. Vården av övriga sinnesslöa är överhuvudtaget

icke reglerad i lag, bortsett från att sinnessjuklagen enligt uttrycklig

bestämmelse är tillämplig även på sinnesslöa. Sistnämnda förhållande innebär

dock icke att huvudmannaskapet för vården av vissa sinnesslöa är

fastslaget men utgör grunden till att asociala och svårskötta sinnesslöa

omhändertagits på statliga sinnessjukhus.

Trots avsaknaden av lagliga skyldigheter i dessa hänseenden har landstingen

och städerna utanför landsting — i fortsättningen innefattas under

landsting även dessa städer, där ej annat framgår av sammanhanget —

tagit på sig en stor del av sinnesslövården. I första hand gäller detta givetvis

den undervisning och vård som avses i 1944 års lag. Över 90 % av de vid

årsskiftet 1951/52 tillgängliga 2813 skolplatserna och flertalet platser på

arbetshem fanns på kommunala anstalter eller externat. Men också för de

vuxna bildbara och de obildbara har landstingen gjort betydande insatser,

även om alltjämt de enskilda vårdhemmen är fler och har större sammanlagt

platsantal än landstingens motsvarande anstalter (2 366 respektive

2 190). Tillhopa fanns inom den egentliga sinnesslövården vid nämnda

tidpunkt 50 kommunala och 74 enskilda anstalter, vartill kommer 20 skolexternat

i större och medelstora städer. Till driften av dessa skolor och

anstalter lämnar dock staten betydande bidrag; med utgångspunkt från

en genomsnittlig årskostnad av 4 000 kronor per vårdplats kan statsbidragen

uppskattas till mellan 25 och 30 procent av den totala kostnaden.

Dessutom vårdas som nämnts åtskilliga sinnesslöa — mer än 2 000 — på

sinnessjukhus och andra statsanstalter.

Även om det sålunda genom det allmännas och enskildas insatser byggts

upp ett ganska stort anstaltsbestånd för undervisning och vård av de sinnesslöa,

måste, som jag inledningsvis framhållit, sinnesslövården betecknas

som en eftersatt vårdgren. Flera av de stora landstingsanstalterna har tillkommit

före första världskriget och får trots ombyggnader anses otidsenliga;

endast i ett par län finns helt moderna skolhem för sinnesslöundervisningen.

Ofta har skolhem och anstalter för obildbara inrättats i nära

anslutning till varandra, vilket ur olika synpunkter varit mindre lyckligt.

Vad angår de enskilda anstalterna, så har där visserligen på många håll

uträttats ett värdefullt ideellt arbete, men det har också funnits och finns

3—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 26.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

arbets- och vårdhem med olämpliga, dåligt underhållna lokaler och en icke

acceptabel vårdstandard. Dessa ofta små anstalter kan dessutom icke ha

resurser för den sakkunniga diagnos och behandling, som även detta klientel

behöver. Externatskolor har först på senare år kommit till stånd i någon

större utsträckning och finns ännu icke på långt när i alla de tätorter,

där en sådan undervisning kan ordnas.

Även antalet anstaltsplatser får anses vara otillräckligt i varje fall för

vårdklientelet. Visserligen har antalet för intagning på sinnesslöanstalterna

anmälda gått ned de senaste åren och överbeläggning förekommer endast

i undantagsfall på de kommunala och enskilda anstalterna. Men väntelistorna

till vårdhemmen upptog ännu vid årsskiftet 1951/52 865 anmälda

mot 400 vid skol- och arbetshemmen och det måste antagas, att åtskilliga

efterblivna — både skolbarn och vårdpatienter — av olika orsaker icke

anmäls för intagning, så att det verkliga platsbehovet är större. 1946 års

utredning har — visserligen på mycket osäkra grunder -—- räknat fram ett

behov av ytterligare 11 000 anstaltsplatser, men konstaterar för egen del

att en brist på 4 000 platser i första hand bör fyllas. I det senare antalet

ingår då även de ytterligare platser, som erfordras för den vård av asociala

och svårskötta sinnesslöa, som f. n. omhändeidias av staten. Vidare ingår

på ålderdomshem intagna sinnesslöa — enligt en äldre beräkning närmare

700 — vilka icke bör vårdas på dessa för normala och friska åldringar avsedda

hem.

Orsakerna till att sinnesslövården sålunda blivit eftersatt har redan delvis

antytts. Ovissheten i frågan om var huvudmannaskapet och ansvaret på

olika plan skall ligga samt beträffande statsmakternas inställning till organisationens

utformning har säkerligen bidragit till att icke den erforderliga

upprustningen och utbyggnaden skett. Byggnadsregleringen har verkat

i samma riktning. Att vården av de vuxna bildbara och de obildbara icke

varit reglerad i lag i likhet med sinnesslövården i övrigt har varit olyckligt

även ur andra synpunkter. Här skall endast nämnas den orättvisa som

ligger i att de bildbara barnen åtnjuter kostnadsfri vård medan de föräldrar,

som fått ett sämre lottat, obildbart sinnesslött barn, stundom får

betala dryga avgifter för barnets vård.

Statsmakterna har också sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad

på dessa missförhållanden men någon genomgripande reform har såsom

förut anmärkts icke kommit till stånd. Det förslag till sinnesslölag, som

1943 lades fram av särskilda sakkunniga, ledde sålunda icke till annat

resultat än 1944 års begränsade lagstiftning och ett motsvarande förslag

av 1946 års sinnesslövårdsutredning har ej i någon del förverkligats;

förslaget ligger dock till grund för det nu föreliggande lagförslaget av 1951

års sinnesslövårdsutredning. I stället har de olika utredningarna ökat

ovissheten hos de kommunala och enskilda huvudmännen, vilket åtminstone

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

på vissa punkter ytterligare försämrat situationen. Samtidigt har vissa

andra missförhållanden inom sinnesslövården än de förut antydda uppdagats.

Det har bl. a. visat sig att garantierna för att ingen utan fog intages

eller kvarhålles på sinnesslöanstalt är otillräckliga. Överhuvud taget synes

sinnesslövården befinna sig i ett krisläge och det är enligt min bestämda

mening nödvändigt att statsmakterna nu försöker att komma till rätta med

dess brister.

Om målsättningen för de överväganden, som härvid måste ske, torde icke

råda några meningsskiljaktigheter. Ur humanitär synpunkt är det självklart

att alla sinnesslöa bör få en så god och sakkunnig vård som möjligt.

Vidare måste de som är tillgängliga härför få en för dem lämpad undervisning

och utbildning, så att de, där så kan ske, utvecklas och fostras

till arbetsdugliga medborgare med förmåga att reda sig själva. Det sistnämnda

är givetvis även ett samhällsekonomiskt intresse. Anstaltsvård bör

emellertid icke tillgripas annat än i de fall, då icke någon annan vårdform

kan komma ifråga. Man måste emellertid vara på det klara med, att anstaltsvården

tyvärr måste avse flertalet obildbara och många av de bildbara

barnen. Garantier måste emellertid finnas för att anstaltsvården hålles

inom dessa gränser och att inga barn eller vuxna i onödan intages eller

kvarhålles på anstalt. I anslutning härtill är en differentierad öppen vård

under offentlig tillsyn av stor betydelse.

En reform med den räckvidd som här avses kan icke genomföras utan

det allmännas medverkan. Av det anförda torde ha framgått, att en primär

förutsättning för att bristerna inom sinnesslövården i görligaste mån skall

kunna undanröjas är att den mera fullständigt än f. n. regleras i lag och

att statsmakterna genom lagstiftning tar ställning till hur denna vårdgren

skall ordnas. Särskilt är det angeläget att huvudmannaskapet fastslås i

sådan ordning. Men lagstiftningen bör även upptaga vissa bestämmelser om

organisationen av den slutna och öppna vården samt genom regler om sakkunnig

prövning, innan anstaltsvård medges, och om tillsyn av denna vård

skapa största möjliga säkerhet för att de nyss antydda önskemålen i dessa

avseenden tillgodoses.

Vad härefter beträffar frågan om fördelningen av kostnaderna för sinnesslövården

mellan staten och kommunerna vill jag framhålla att något

annat förslag än det av 1946 års sinnesslövårdsutredning framlagda icke

föreligger. Detta övervägs emellertid för närvarande av 1951 års utredning,

vars första betänkande icke innefattar något förslag ifråga om statsbidragen.

Sedan utredningen slutförts kommer förslag till statsbidragsbestämmelser

att upprättas inom inrikesdepartementet. Det torde böra föreläggas

riksdagen till prövning samtidigt med lagstiftningsfrågan.

På anförda skäl vill jag förorda, att lagrådets utlåtande inhämtas över

ett förslag till ny lagstiftning om sinnesslövården i enlighet med de rikt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majrts proposition nr 26.

linjer som här angivits. Lagstiftningen synes kunna grundas på det av

1951 års sinnesslövårdsutredning framlagda förslaget, som i sina huvudlinjer

i stort sett vunnit anslutning vid remissbehandlingen och ansetts

utgöra en god grund för en reformering av sinnesslövården. Att såsom uttalats

i ett par remissvar ytterligare utreda hela problemkomplexet skulle

skjuta dess lösning på en obestämd framtid och bör därför med hänsyn till

vårdgrenens prekära läge icke komma i fråga.

Innan lagstiftningens huvudpunkter och detaljbestämmelser behandlas,

torde jag redan i detta sammanhang få beröra några principiella spörsmål

om lagens allmänna utformning. Förut har härutinnan antytts att lagstiftningen

endast synes böra avse den sinnesslövård, som skall ligga under

kommunalt eller enskilt huvudmannaskap. Att såsom socialstyrelsen ifrågasatt

överföra även sinnessjuklagens regler om sinnesslövård till en sådan

lag kan nämligen knappast komma i fråga. Det skulle förutsätta en komplicerad

utbyggnad av sinnesslölagstiftningen med b!, a. bestämmelser om

kvarhållanderätt beträffande straffriförklarade och likställda och vidare

föra med sig den olägenheten att två olika lagar skulle ligga till grund för

sinnessjukhusens verksamhet. I stort sett råder också enighet mellan de

utredningar, myndigheter och organisationer, som uttalat sig i denna sak,

om denna begränsning av särlagstiftningens omfattning. Däremot är meningarna

mera delade i frågan huruvida inom denna ram lagstiftningen

bör vara enhetlig eller om särskilda lagar bör gälla för å ena sidan de

bildbara och å andra sidan de obildbara (vårdfallen). Sedan 1951 års sinnesslövårdsutredning

i likhet med de tidigare utredningarna på området

stannat för förstnämnda linje, bär man dock i allmänhet accepterat denna.

Det främsta skälet härför är uppenbarligen, som 1951 års utredning påpekat,

att det för alla, som bör falla under lagstiftningen, är en och samma

grund härför, nämligen deras efterblivenhet. Det är endast en skillnad i

graden av förståndsutveckling, som gör att vissa betecknas som »bildbara»

och andra som »obildbara». Enhetliga principer och metoder gäller för

prövningen av deras intelligens samt för vården och behandlingen. Gränsfallen

och därmed de fall, som enkelt och smidigt bör kunna föras över

från den ena gruppen till den andra, måste bli talrika. Visserligen är säkerligen

gränsfallen mellan de »bildbara» och dem, som kan tillgodogöra

sig undervisning i hjälpklass, ännu flera, men skiljelinjen är här mera

avgörande. Den går mellan dem, som behöver särskild undervisning ofta

i internat även i en ålder, då den vanliga skolplikten ej gäller, och vilkas

omhändertagande därför kräver lagstiftning, samt skolbarnen i allmänhet,

som faller under den allmänna folkskolestadgan. Enbart bestämmelser i

anslutning till denna stadga är därför icke tillfyllest. Betydelsen av den

formella frågan, om de sinnesslöas förhållanden bör behandlas i en eller

i två lagar, torde för övrigt icke få överdrivas. Det väsentliga synes vara

att de olika kategorierna sinnesslöa i görligaste mån icke sammanföres i

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

gemensamma anstalter. En sådan ordning kan vara inhuman, däremot

knappast en enhetlig reglering i en lag. Jag kan därför ansluta mig till

de olika utredningarna på denna punkt och förordar att i en och samma

lag sammanföres alla de bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller

enskilt huvudmannaskap, som bör lagfästas.

Jag övergår nu till huvudpunkterna i det lagförslag, som på grundval

av utredningsförslagen utarbetats inom inrikesdepartementet. Härvid torde

jag först få redogöra för 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars

förslag härutinnan samt för remissyttrandena däröver. I ett särskilt avsnitt

redovisas därefter ställningstagandena till frågan om den centrala

tillsynen över sinnesslövården. Slutligen lämnas en specialmotivering till

departementsförslaget.

Y. Lagstiftningens omfattning och huvuddrag.

1946 års sinnesslövårdsutredning.

Utredningens förslag innefattas i en lag om vård och undervisning av

sinnesslöa (sinnesslölag). Som redan nämnts avser denna lag icke endast

de »bildbara» sinnesslöa barnen utan även de vuxna »bildbara» samt

»obildbara» av alla åldrar. Härvid avgränsas dessa kategorier från varandra

och från de lindrigt efterblivna (debila) på samma sätt som i 1944

års lag.

Beträffande huvudmannaskapet innebär förslaget att landstingen

och städerna utanför landsting skall vara huvudmän för all sinnesslövård

med undantag av vården av komplicerade och svårskötta bildbara

och obildbara sinnesslöa, vilka även i fortsättningen hör beredas vård på

statliga anstalter. För varje landstingsområde och stad föreslås inrättande

av en centralstyrelse för sinnesslövården, vilken skali handlägga alla frågor

rörande sinnesslövården inom landstinget eller staden. Om genom överenskommelse

med enskild anstalt visst antal sinnesslöa omhändertages på

tillfredsställande sätt, skall huvudmannen i motsvarande mån kunna befrias

från skyldighet att anordna vårdplatser. Utredningen torde emellertid

förutsätta att åtminstone huvudparten av de enskilda anstalterna skall

avvecklas så snart omständigheterna medger detta.

Till motivering anföres bl. a. följande.

Enligt de sakkunnigas mening visar all erfarenhet, att man har anledning

förvänta, att landstingen — dels på grund av den omedelbara kontakten

med de otillfredsställande förhållanden, som äro en följd av den

bristfälligt utbyggda sinnesslövårdens organisation, dels genom möjligheten

att under rådande förhållanden på byggnadsmarknaden smidigare och

bättre än staten i viss utsträckning kunna anordna vårdplatser utan att

uppföra nybyggnader — snabbare skola kunna avhjälpa en del av den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Mcij. ts proposition nr 26.

platsbrist, som för närvarande råder. Även när det gäller nybyggnader för

sinnesslövårdens räkning ha de sakkunniga ansett sig böra räkna med att

landstingen snabbare än staten torde kunna genomföra det erforderliga

byggnadsprogrammet. Härtill kommer, att antalet sinnesslöa i behov av

anstaltsvård är sådant, att anstalter motsvarande ett landstings behov i

allmänhet torde kunna beräknas få en storlek, som med hänsyn till differentieringsmöjligheter,

trevnad och driftsekonomi ställer sig fördelaktig.

Ett ytterligare skäl, som talar för utredningens förslag, är det förhållandet,

att landstingen, utan att vara skyldiga därtill, under trycket av de rådande

missförhållandena inom sinnesslövården i icke ringa omfattning anordnat

vårdplatser för obildbara sinnesslöa och således redan nu äro förtrogna

med denna vårdform.

Utredningen betonar emellertid, att de nya uppgifter, som landstingen

föreslås skola få inom sinnesslövården, principiellt torde åvila staten. En

förutsättning för att denna del av vården skall kunna uppdragas åt landstingen

är, att huvudmännen för sinnesslövården i huvudsak få sina kostnader

täckta av staten. Staten bör sålunda bära huvudparten av de kostnader,

som den väsentliga ökningen av landstingens uppgifter inom sinnesslövården

kommer att medföra.

I fråga om anstaltsorganisati o n e n skall enligt förslaget till

sinnesslölag (4 och 5 §§) finnas två anstaltsformer, nämligen skolanstalter

för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn och vårdanstalter för

vård av obildbara samt vuxna bildbara. Skolanstalterna skall omfatta småbarnshem,

skolhem och yrkesskola och vårdanstalterna arbetshem för

vuxna bildbara, upptagningshem och vårdhem för sinnesslöa barn samt

vårdhem för äldre obildbara sinnesslöa. Behovet av skolplatser får, i den

mån så lämpligen kan ske, tillgodoses genom inrättande av externatskola

eller externatplatser vid skolhem. Inom den styrelse för sinnesslövården,

kallad centralstyrelsen, som landstinget skall utse, skall särskilda delegationer

kunna tillsättas för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa

barn och ungdomar resp. för vård och tillsyn av övriga sinnesslöa att i den

utsträckning styrelsen bestämde på dess vägnar handlägga vissa ärenden

rörande resp. vårdgren.

Det väsentligaste av motiveringen för detta förslag har i det av 1951 års

sinnesslövårdsutredning avgivna betänkandet sammanfattats som följer.

Utredningen anser visserligen en hel del fördelar kunna följa av att ha

sinneslövården inom varje län centraliserad till en enda anstalt. Å andra

sidan ha en hel del olägenheter iakttagits i samband med en sådan sammanslagning.

Åtskilliga skäl kunna åberopas för en uppdelning på två

anstaltstyper. De sakkunniga förorda därför i princip, att landstingsanstalter

för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, omfattande

skolhem, yrkesskola samt förskola för barn under sju år, icke sammanföras

med övriga anstalter för sinnesslövården utan anordnas som fristående

anstalter. Detta bör dock icke innebära ett absolut krav. I vissa

av de mindre länen torde det vara lämpligt för att uppnå en tillfredsställande

storlek på anstalten att ha de olika avdelningarna liggande i

opaginerad Kontrollera mot PDF

;?9

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

samband med varandra. Dessa böra dock i sådant fall anordnas så, att

skolhemmet kommer på betryggande avstånd från de övriga avdelningarna.

Likaså kan det i vissa fall visa sig lämpligt att kombinera yrkesskolan

med arbetshem för vuxna bildbara sinnesslöa.

Den föreslagna anstaltsorganisationen torde emellertid icke omedelbart

efter lagens ikraftträdande kunna utbyggas i enlighet med vad nu angivits.

i stor utsträckning torde därför de första åren få anlitas enskilda

anstalter. I vissa fall kan det måhända vara fördelaktigt att bibehålla

dessa anstalter även i fortsättningen såsom element i landstingets organisationsplan

för sinnesslövården.

Den öppna vårde n av de sinnesslöa bör enligt utredningen byggas

ut och effektiviseras. Familjevård och försöksutskrivning skall ordnas

efter sinnessjuklagens mönster. Därjämte förordas införande av en ny

form av öppen vård, s. k. väntetidsvård. Vårdformer, som huvudsakligen

ha pedagogisk karaktär, skall ställas under skolöverstyrelsens och all

annan sinnesslövård under medicinalstyrelsens tillsyn.

Sistnämnda förslag sammanhänger med utredningens inställning till

frågan om den centrala tillsynen över sinnesslövården. Denna torde dock

icke böra redovisas här utan i ett särskilt avsnitt i det följande.

Utredningen förordar bestämmelser om skolplikt för bildbara sinnesslöa

i åldern 7—21 år samt om vårdtvång för övriga sinnesslöa efter fyllda

sju år. Dock stadgas i lagförslaget, att endast den som är i oundgängligt

behov av anstaltsvård får utan medgivande intagas å vårdanstalt för varaktig

vård och kvarhållas i sådan vård. Förslaget upptar emellertid inga

bestämmelser, som direkt syftar till att säkerställa att ingen obehörigen

intages eller kvarliålles på anstalt (rättssäkerhetsfrågan). Enligt

förslaget skall alla sinnesslöa i varje landstingsområde registreras i

ett sinnesslöregister. Om inskrivning i och avförande ur detta register har

landstingets styrelse för sinnesslövården (centralstyrelsen) att besluta.

Utredningen understryker vikten av att såväl sakkunskap på de speciella

områden, varom här är fråga, som allmän medborgerlig erfarenhet blir

företrädda inom styrelsen. Denna skulle ju bl. a. handlägga fråga om

frihetsberövande och fatta för människors hela framtid betydelsefulla

avgöranden om registrering i sinnesslöregister.

Vad slutligen angår vårdkostnaderna föreslog 1946 års utredning,

att den rätt till kostnadsfri vård, som f. n. tillkommer de bildbara

sinnesslöa barnen, skulle utsträckas till alla grupper av sinnesslöa. Principiellt

bör enligt utredningens mening de nya uppgifter, som landstingen

föreslås skola få inom sinnesslövården, åvila staten. Staten bör därför täcka

de kostnader, som den väsentliga ökningen av landstingens uppgifter inom

sinnesslövården kommer att medföra. Enligt förslaget skall bidragen till

driftkostnaderna vid de kommunala anstalterna utgå med i genomsnitt

80 procent av kostnaderna. Bidragen skall graderas med hänsyn till skat
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

teunderlaget. Anläggningsbidragen skall utgå efter saimna procentsats och

likaså graderas med hänsyn till skatteunderlaget. Bidrag till enskilda anstalter

föreslås skola utgå efter samma grunder för alla anstalter och utan

gradering efter skatteunderlag.

Yttranden över 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

Utredningens förslag att bibehålla sinnesslöhegreppet och

uppdelningen av de sinnesslöa i bildbara och obildbara har diskuterats i

åtskilliga yttranden. Skolöverstyrelsen anser, att beteckningen hildbar sinnesslö

är oegentlig. Sinnesslö bör icke användas som benämning på dem,

som dock är mottagliga för undervisning och utbildning samt senare är i

stånd att helt eller delvis försörja sig själva. I många fall torde det också

visa sig, att dessa efter genomgången utbildning icke bör kyrkobokföras

som sinnesslöa. överstyrelsen vill därför förorda, att skolanstalterna betecknas

särskolor och eleverna särskoleelever. Beteckningen sinnesslö bör

inskränkas till de obildbara sinnesslöa och dem, som efter genomgången

särskoleutbildning befinnes icke kunna taga vara på sig utan måste intagas

på arbetshem eller annan anstalt. Liknande synpunkter anföres av medicinalstyrelsen,

en del landstings förvaltningsutskott, svenska provinsialläkar/öreningen

m. fl. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott

framhåller sålunda, att man enligt allmän praxis i största möjliga utsträckning

undviker benämningen sinnesslö och hellre talar om utvecklingsliämmade

eller efterblivna barn, därför att man av erfarenhet vet, att föräldrar

och anhöriga reagerar så häftigt inför benämningen och enständigt

vägrar erkänna, att deras barn tillhör kategorien sinnesslöa.

Medicinalstyrelsen skulle för sin del helst se, att termen sinnesslöhet helt

utrensades ur officiellt språkbruk och ersattes med en mera adekvat term,

exempelvis oligofreni. Även begreppen hildbar och obildbar är både olämpliga

och missvisande, därför att de givits en rent pedagogisk definition,

som saknar berättigande beträffande de fall, som utan förmåga att tillgodogöra

sig teoretisk undervisning dock visar en blygsam social anpassningsförmåga.

I stället för dessa begrepp skulle man kunna nöja sig med att

fastställa olika grader av sinnesslöhet, av vilka vissa är tillgängliga för

skol- och yrkesutbildning, andra icke. Möjligen kan begreppet »bildbar»

ersättas med det för den praktiska tillämpningen mera adekvata begreppet

»skolmogen».

Stockholms stadsfullmäktige föreslår i enlighet med ett utlåtande av dr

Torsten Ramer, att benämningen bildbara sinnesslöa slopas, och att man

för denna kategori inför beteckningen måttligt efterblivna. De hjälpklassmässiga

kunde då betecknas lätt efterblivna. Termen sinnesslöhet

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

borde i så fall — om den överhuvudtaget skall användas under barndomen

—- reserveras för de starkt efterblivna eller de för skolundervisning

otillgängliga, d. v. s. den kategori, som nu benämnes obildbara sinnesslöa.

Utredningens förslag rörande huvudmannaskapet har principiellt

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser, som

gått in på denna fråga, med undantag av svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet samt Uppsala, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings

förvaltningsutskott.

Landstingsförbundet intar den principiella ståndpunkten, att sinnesslövården

i sin helhet är en rent statlig uppgift och att huvudmannaskapet

därför bör åvila staten. Samma principinställning har Uppsala läns landstings

förvaltningsutskott. Stadsförbundet samt Älvsborgs och Skaraborgs

läns landstings förvaltningsutskott anser, att landstingens uppgifter rörande

sinnesslövården bör begränsas till bildbara sinnesslöa och att staten

bör svara åtminstone för de obildbara sinnesslöa.

Landstingsförbundet och stadsförbundet framhåller, att, även om huvudmannaskapet

ålägges landstingen, staten bör svara för samtliga kostnader

eller huvudparten av kostnaderna för sinnesslövården. Vidare betonas,

att landstingen f. n. saknar möjlighet att nöjaktigt fullgöra de vårdnadsplikter,

som det ifrågasatta huvudmannaskapet skulle innebära. Förslagets

genomförande får icke medföra, att staten omedelbart gör anspråk

på att landstingen skall taga hand om de sinnesslöa, som nu är intagna på

de statliga sinnessjukhusen. Huvudmannaskapet bör nämligen ej göras

strängare än det huvudmannaskap, som sjukhuslagen fixerar för landstingen

med avseende å den slutna kroppssjukvården, d. v. s. landstingens

vårdnadsskyldighet inträder i den mån annan ej drager försorg om vården.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg påpekar, att staten bör taga initiativet till

en lämplig regionplanering beträffande sinnesslövården, så att huvudmannen

i lämplig utsträckning förena sig om anstalterna. Sker ej sådan regionplanering

torde kostnaderna för sinnesslövården bli mycket höga, och det

är fara värt, att anstalter för sinnesslövården icke alls kommer att uppföras

i den takt, som är erforderlig för att tillgodose det föreliggande behovet.

Utredningens förslag beträffande de enskilda anstalternas

ställning har kritiserats i åtskilliga yttranden. Sålunda framhålles,

att den enskilda vården utgör ett nödvändigt och värdefullt komplement

till den statliga och kommunala samt att den icke bör avvecklas, förrän

staten och kommunerna på ett tillfredsställande sätt ordnat sinnesslövården,

vilket beräknas taga mycket lång tid.

Skolöverstyrelsen framhåller, att dessa anstalter får en delvis annan ställning,

om ansvaret för sinnesslövården och särskoleväsendet skall avila

landstingen och vården vara kostnadsfri för den enskilde, överstyrelsen

och medicinalstyrelsen bör genom allmänna direktiv tillse, att de enskilda

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kfingl. Maj:ts proposition nr 26.

anstalterna får ett mera enhetligt klientel än vad nu är fallet, så att de

kan på ett smidigt sätt inpassas i landstingens organisation för särskoleväsendet

och sinnesslövården.

Medicinalstyrelsen delar utredningens uppfattning om det lämpliga i de

enskilda anstalternas successiva avveckling men finner dock önskvärt med

något fastare och mera detaljerade övergångsbestämmelser. Enskilda anstaltsinnehavare

torde vid studium av betänkandet komma att erfara en

lätt förståelig osäkerhetskänsla med avseende på framtiden och fara föreligger

för att åtminstone mindre anstalter kan komma att skyndsamt avveckla

sin verksamhet med svårbemästrade eller kanske helt olösliga placeringsproblem

som följd. Det synes därför angeläget, att de enskilda anstaltsinnehavarna

lämnas någon form av garantier för möjligheten att fortsätta

verksamheten under viss bestämd tid.

De enskilda sinncsslöanstalternas förening understryker, att förslaget om

en snabb avveckling av de enskilda anstalterna måste skapa oro och

bekymmer för deras framtid, då ingen plan föreslagits, som i någon

form kan ge dem trygghet varken under avvecklingstiden eller därefter.

Skall landstingen övertaga sinnesslövården såsom föreslagits, kommer endast

en anstalt att finnas tillgänglig för de sinnesslöa. Föräldrarna till

sinnesslöa barn har efter barnens inskrivning i sinnesslöregistret ingen

möjlighet att själva bestämma någonting över sina barns placering. Att

åtminstone någon möjlighet slår öppen för fritt val i detta avseende anser

föreningen vara av oerhört stort värde liksom att mindre anstalter kan

ordnas med en viss hemkaraktär.

I motsats härtill har Stockholms stadskollegiums sinnesslövårdskommitté

uppmärksammat de olägenheter, som sammanhänger med att vården av

de sinnesslöa i betydande omfattning är beroende av privata anstalter. Som

dessa, såvitt kommittén kan finna, i allmänhet saknar utvecklingsmöjligheter,

måste ett avskaffande av bestående system med fristående privata

anstalter utgöra ett betydelsefullt led i strävandena för sinnesslövårdens

höjande.

I fråga om a nst altsorganisationen så har uppdelningen på

två olika anstaltstyper (undervisnings- och vårdanstalter) i princip godkänts

av de flesta remissinstanserna. Skolöverstyrelsen framhåller sålunda,

att denna linje för överstyrelsen är den enda tänkbara. Gentemot de sakkunniga

vill överstyrelsen hävda, alt uppdelningen bör innebära ett absolut

krav såtillvida, att avdelningar för vård av obildbara aldrig får finnas inom

särskolas område, överstyrelsen förutsätter dock, att så länge den psykiska

barnavården ej utbyggts på sådant sätt, att en fullständig observation

av barnen kan tänkas ske genom denna, möjligheter alltid skapas för att

inom särskolorna mottaga barn i förskoleåldern och skolåldern för observation

av bildbarhet.

Svenska landstingsförbundet finner den föreslagna uppdelningen i stort

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

sett ändamålsenlig men framhåller att kostnaderna kan väntas bli relativt

betydande samt att krav på särskiljande av de båda anstaltstyperna

icke bör framställas, förrän de kan förverkligas. Den hittillsvarande erfarenheten

torde vara, att skolöverstyrelsen sett väl dogmatiskt på denna

fråga, och icke till fullo beaktat de svårigheter, som f. n. är förbundna med

ett särskiljande. En lång övergångstid är nödvändig. Möjligheter bör liksom

hittills föreligga att anordna för två eller flera landsting gemensam

anstaltsorganisation. Nödvändigheten av en rundligt tillmätt övergångstid

understrykes även av andra remissinstanser, bl. a. svenska stadsförbundet.

Principiella invändningar har framförts av bl. a. medicinalstyrelsen,

svenska läkaresällskapet, svenska socialvårds förbandet, Skaraborgs läns

landstings förvaltningsutskott samt föreningen för sinnesslöa barns vård.

Medicinalstyrelsen, i vars synpunkter läkaresällskapet i stort sett instämmer,

tar avstånd från att uppdelningen göres skarpare än som är förenligt

med vårdtekniska, socialmedicinska och humanitära lämplighetsskäl.

Hittills gjorda erfarenheter uppmuntrar icke till en skärpning av den genom

1944 års lag införda demarkationen mellan undervisningsklientel och vårdklientel.

Eu skarp gräns mellan så kallade bildbara och obildbara sinnesslöa

låter sig icke dragas och, i den mån så göres, kommer detta enligt

medicinalstyrelsens uppfattning alltid att ske på bekostnad av de sinnesslöa,

som ur social och i åtskilliga fall även ur pedagogisk synpunkt kan

betraktas som bildbara. — Den föreslagna uppdelningen av sinnesslövården

på tvenne anstaltstyper under olika central ledning är konstlad och ur

nästan alla synpunkter opraktisk. De eventuella fördelarna av ett sådant

system uppväger icke tillnärmelsevis nackdelarna i form av bristande effektivitet

och smidighet. — För underlättande av en sakkunnig diagnostik,

behandling och övervakning, differentiering och omplacering inom vårdorganisationen

samt för tillvaratagande av möjligheterna till friare vårdformers

tillämpning i de enskilda fallen finner medicinalstyrelsen det vara

synnerligen angeläget, att den framtida anstaltsmässiga sinnesslövården

centraliseras länsvis. Anstalterna inom resp. län bör därvid förläggas till

en enda ort eller i de större länen möjligen två orter med god tillgång till

olika slag av medicinsk, pedagogisk och social sakkunskap. Centralanstalten

bör innehålla upptagnings- och förskolehem, skolhem, yrkesskolehem,

arbetsliem, vårdhem för lågtstående sinnesslöa i alla åldrar samt ålderdomshem

för de icke arbetsföra gamla, som ej är intagna på vårdhemmet.

Genom en sådan centralanstalt undvikes den dubbelorganisation, som inrättandet

av ett upptagningshem för barn vid vårdanstalt och ett förskolehem

vid undervisningsanstalt synes innebära. I stället tillkommer en i

sinnesslövården länge efterlängtad särskild avdelning för äldre, ej längre

arbetsföra intagna.

Socialvårdsförbundet och föreningen för sinnesslöa barns vård anser, att

den strikta uppdelningen på skol- och vårdanstalter i praktiken icke är helt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kiingl. Maj:Is proposition nr 26.

genomförbar, men att all sinnesslövård i ett län ej bör centraliseras till eu

enda anstalt.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller bl. a., att

de obildbara sinnesslöa över 12 år, vilka anses böra snarast omhändertagas

av staten, knappast kan bliva föremål för annat än ett rent omhändertagande.

De kan därför utan olägenhet sammanföras i ett relativt

begränsat antal stora anstalter, vilkas upptagningsområde bör omfatta

flera län. Det allmännas kostnader och personalbehovet skulle härigenom

kunna begränsas betydligt och landstingen få möjlighet att med

utnyttjande av de frigjorda anstaltsbyggnaderna snabbare idbygga sinnesslövården

i övrigt. Detta är synnerligen angeläget, enär platsbristen icke

minst för de skolplilctiga sinnesslöa bildbara barnen är ytterst allvarlig och

pressande.

I vissa yttranden bl. a. från skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har framhållits,

att utredningen icke tillräckligt beaktat betydelsen av e x t e rnatskolorna.

Skolöverstyrelsen upplyser, att externatskolorna fungerar som en lägre

form av hjälpskola under närmaste ledning av de lokala skolmyndigheterna.

I den mån andra skäl icke talar däremot, är det givetvis en fördel, att barnen

under skoltiden får kvarstanna i sina hem. I städer och samhällen, där

en utbyggd hjälpskola finnes, bör också en externatavdelning kunna inlättas,

vilken samtidigt kan från hjälpskolan övertaga de minst kvalificerade

eleverna. Externatbarnen har större möjligheter alt anpassa sig till

samhällslivet och åsamkar det allmänna en ojämförligt mindre kostnad.

Externaten bör, där så lämpligen kan ske, utbyggas till att omfatta viss

yrkesutbildning eller praktisk fortbildning såsom skett i Stockholm och

Göteboig. I andra fall kan fortsatt praktisk utbildning erhållas vid internatens

yrkesskolor.

Enligt socialstyrelsens mening torde mycket vara att vinna genom att

undervisning av sinnesslöa skolbarn i ökad utsträckning sker i form av

externatundervisning med barnen boende i föräldrahemmet eller annat enskilt

hem. En sådan anordning är utan tvivel i många fall den lyckligaste

lösningen av det barnavårdsproblem, som här föreligger. Särskolornas

lärarförening framhåller vikten av att externatklasser inrättas på alla

platser, där så är möjligt.

Från några håll har vidare understrukits, att systemet med lijälpklasser

vid folkskolorna borde byggas ut. Sålunda framhåller svenska provinsialläkarföieningen,

att hjälpundervisning för landsbygdens barn nu saknas

så gott som helt och att dessa barn intager en ogynnsammare ställning än

städernas. Man kan inte komma ifrån, att frågorna om hjälpklassundervisning

och om undervisning av s. k. bildbara sinnesslöa hänger intimt samman

och att gränsdragningen många gånger är svår. Risk föreligger i varje

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

fall, att på landsbygden ett större antal barn än i städerna hamnar i anstaltsmässig

sinnesslövård.

Beträffande den öppna vården framhåller svenska landstingsförbundet,

att alla möjligheter att bereda vissa sinnesslöa vård utanför anstalt

bör tillvaratagas för att i möjligaste mån minska platsbehovet. Socialstyrelsen

anser det framförallt vara av största vikt, att en effektivare eftervård

av från vårdanstalterna utskrivna äger rum.

Stadsfullmäktige i Göteborg framhåller, att familjevården i Danmark fått

eu betydande omfattning. En väsentligen på familjevård baserad vård av

vuxna bildbara sinnesslöa skulle kunna avsevärt minska anstaltsbehovet och

kostnaderna. Även med tämligen hög ersättning till vårdande familjer och

med god kontroll torde familjevård i regel ställa sig avsevärt billigare an

anstaltsvård och understundom i socialt och humanitärt avseende t. o. in.

vara anstaltsvården överlägsen. Även stadsfullmäktige i Malmö anser, att

utredningens förslag om intensifierad öppen vård av sinnesslöa f. n. bör

ägnas det största intresset. De försök, som vid Värnhems vårdhem gjorts

med utplacering av sinnessjuka och sinnesslöa, har följt utredningens linjer

och givit mycket uppmuntrande resultat.

Enligt svenska socialvårdsförbundct torde vissa omständigheter tyvärr

försvåra en mera avsevärt ökad utplacering i öppen vård. Först och främst

torde sådan utplacering i enskilda familjer i städer och i synnerhet i de

större städerna endast kunna förekomma i mera begränsad omfattning

bl. a. på grund av den rådande trångboddheten, som i mycket hög grad försvårar

en familjevård av ifrågavarande slag. Beträffande lanthemmen spelar

— då det gäller de manliga sinnesslöa — jordbrukets mekanisering och

industrialisering otvivelaktigt en försvårande roll. Man kan givetvis icke

heller bortse från att icke alla familjer, som vill ta emot en sinnesslö, passar

därför. Även Stockholms stadskollegiums sinnesslövårdskommitté anser, att

de sakkunniga varit alltför optimistiska i fråga om möjligheten att i större

skala ordna s. k. tillsynsvård av sinnesslöa. Ehuru kommittén är fullt införstådd

med tankegången, att den sinnesslöe ej längre än nödvändigt skall

vistas på anstalt, anser den dock, att större delen av anstaltsklientelet blir

bäst hjälpt genom att stanna kvar i den miljö, vari den en gång blivit rotfäst.

Andra vägar för tillsynsvård av de högre stående sinnesslöa synes

böra prövas. Kommittén har därvid tänkt sig anordnandet av några mindre

inackorderingshem, där försöksutskrivna sinnesslöa kan få en fristad under

övervakning i lämpliga former.

Förslaget om registrering av samtliga sinnesslöa har mött stark kritik i

flera yttranden, bl. a. i dem som avgivits av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Rättssäk er hetsfrågan har dock icke närmare berörts

i samband härmed. Fastmera framhåller båda dessa myndigheter att

in- och utskrivning av särskoleelever och sinnesslöa icke i första hand bör

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

ankomma på centralstyrelsen utan på rektorn för landstingets särskolor

lesp. anstaltsföreståndaren i samråd med läkaren. Skolöverstyrelsen anser

dock att frågan bör hanskjutas till centralstyrelsen om dessa är av olika

mening eller eljest särskilda skäl föreligger.

Vad slutligen angår utredningens förslag, att sinnesslövården

bör vara kostnadsfri för alla grupper av sinnesslöa, har detta principiellt

biträtts av alla remissinstanser, som gått in på denna fråga, utom

stadsfullmäktige i Norrköping, som anser, att sinnesslö med egna medel

bör betala för sig.

Yttrandena över utredningens förslag i statsbidragsfrågan

torde icke böra redovisas här. Dock bör nämnas, att å ena sidan statskontoret

anser att den kommunala andelen i driftskostnaderna icke är tillräckligt

stor för att syftet med densamma skall vinnas, medan å andra sidan

bl. a. både svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet är av

motsatt uppfattning och menar alt den kommunala andelen satts för högt

(landstingsförbundet) eller helt borde slopas utom för lärarlönerna (stadsförbundet).

— Statskontoret anser, att landstingens bidrag icke bör

understiga 25 procent. I flera yttranden har de föreslagna statsbidragsgrunderna

kritiserats. Systemet med gradering efter skatteunderlaget bär förklarats

vara för invecklat och därjämte icke rättvist.

1951 års sinnesslövårdsutredning.

Vad föist angår sinnesslöbegreppet och den därmed sammanhängande

lrågan om lagens tillämpningsområde, så anser

utredningen att sinnesslönamnet icke bör bibehållas såsom beteckning i

lagen för de psykiskt defekta personer, som bör falla under densamma och

som nu innefattas under detta namn. I stället föreslås beteckningen »psykiskt

efterblivna». 1 fråga om avgränsningen av detta klientel, så förordar

utredningen i anknytning till vissa uttalanden i direktiven, att lagen i

fråga om andra än barn skall avse vuxna, som på grund av allmän psykisk

efterblivenhet är ur stånd att taga vård om sig själva. Beträffande

barn i skolåldern bör däremot avgränsningen ske liksom hittills och alltså

under lagen föras barn, som på grund av sådan efterblivenhet icke kan

tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpklassundervisning.

I sin motivering framhåller utredningen till en början, att beteckningen

sinnesslö icke längre godtages inom psykiatrin. Anledningen härtill torde

bl. a. vara, att namnet icke motsvarar hela den grupp, det här rör sig om,

utan på sin höjd en del av densamma. Slöhet till sinnet utgör nämligen

knappast något väsentligt karakteristiskt drag gemensamt för alla inom

gruppen. Efter att ha redogjort för terminologin på området fortsätter utredningen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

De inom psykiatrin brukade termerna synas sålunda icke kunna användas

som beteckning för dem, som f. n. benämnas »bildbara» och »obildbara»

sinnesslöa. Ej heller bör enligt utredningens mening sinnesslönamnet kvarstå

som beteckning för de »obildbara», vilket förordats i yttranden över

1949 års betänkande. Icke heller här är nämligen beteckningen adekvat. Inskränkes

användningen av sinnesslönamnet till att avse de »obildbara»

vuxna, skulle dessutom beteckningen här få en helt annan betydelse än i

övrig lagstiftning (giftermålsbalken, steriliseringslagen etc.), vilket måste

vara olämpligt. Härtill kommer, att svårigheterna vid gränsdragningen

mellan så kallade »bildbara» och »obildbara» göra det olämpligt att i lagföreskrifter

beteckna grupperna med olika namn. Olägenheterna med en

dylik uppdelning skulle också framträda vid till exempel eftermognad och

i samband med variationer i de individuella utvecklingskurvorna. Ingenting

skulle sålunda kunna hindra, att en person vid ett tillfälle måste betraktas

som sinnesslö och en tid efteråt kanske icke längre kunna rubriceras

som sådan eller tvärtom.

I själva verket torde det icke vara möjligt att finna någon beteckning för

hela det ifrågavarande klientelet, som i och för sig på ett i förevarande

sammanhang tillfredsställande sätt avgränsar detta från andra psykiskt

defekta och från normala. Denna avgränsning torde nämligen få ske efter

olika principer för barn och vuxna, och benämningen på defekttillståndet

måste i varje fall kompletteras så att det härpå grundade undervisningseller

vårdbehovet preciseras på ett i görligaste mån objektivt sätt. Enbart

intelligensdefekten — uttryckt t. ex. i en viss låg intelligenskvot — kan ju

icke utgöra grund för omhändertagande.

I frågan om en adekvat och samtidigt avgränsande bestämning på det

grundläggande defekttillståndet, det som f. n. betecknas som sinnesslöhet

(oligofreni), fastslår utredningen i fortsättningen att man numera inom

psvkiatrin anlägger ett helt annat betraktelsesätt på dessa problem än för

några år sedan. Då antog man allmänt att intelligensen var en konstant

faktor. Nu hade man bl. a. genom de erfarenheter, som vunnits inom barnpsykiatrisk

verksamhet, samt genom systematiska intelligensundersökningar

allt oftare funnit, att intelligensfaktorerna förändras. Främst inträffade

dylika förändringar i sådana situationer, då brister i barnets miljö

icke medfört tillräckliga stimuli för den intellektuella utvecklingen. Tillkomsten

av sådana stimuli kunde då förbättra situationen. Även i andra

situationer kunde man räkna med möjligheten av förändringar. En snabb

utveckling kunde sätta in efter tidpunkten för en intelligensundersökning

och medföra en t. ex. högre intelligenskvot vid undersökning kort tid efteråt.

— Härutöver måste man också ta hänsyn till sen- och eftermognadsprocesser

av annat slag.

Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett sig böra övergiva

uppfattningen av sinnesslöheten som ett relativt väldefinierbart statiskt

tillstånd hos ett klientel, som innefattar från varandra klart avskilda grupper.

Utredningen fortsätter.

De intellektuella undermålighetstillstånden eller utvecklingshämningarna

utgöra en mycket heterogen och till sin etiologi (orsak) skild grupp, ur

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungt. Maj:ts proposition nr 26.

vilken, allt efter som forskningen gör framsteg, mer eller mindre enhetliga

delar utkristallisera sig. Man finner sålunda ärftliga och medfödda men

också förvärvade sjukdomar i centrala nervsystemet, de senare ofta skador

av olika slag, vilka direkt eller indirekt drabbat hjärnan under skilda

åldrar och mognadsstadier. Det finnes också en hel del tillstånd, som gå

under benämningen pseudodebilitet, där det alltså endast rör sig om eu

skenbar intellektuell utvecklingshämning. Det kan vara barn, som på

grund av en eller annan anledning ej fält tillfälle visa sina optimala intellektuella

möjligheter. Hit hör t. ex. de svårt miljöskadade barn, som utvecklats

ogynnsamt socialt på grund av upprepade skilsmässor från modern,

institutionsvård etc. Vidare hör till utvecklingshämningar även partiella

sådana, t. ex. den grupp av barn, som lider av brister antingen inom

den auditiva eller den visuella perceptionen (bristande ljud- resp. synuppfattning)

och därigenom hämmats i sin utveckling, samt barn med t. ex.

utpräglat motorisk talhämning, döva resp. blinda barn, där lytet avskärmat

dem och omintetgjort ett rikare växelspel mellan dem själva och deras omgivning.

Det kan vidare vara motoriskt sent utvecklade eller på annat sätt

kroppsligt sjuka barn, som på grund av åtföljande psykiska hämningar ej

kunna göra sig gällande i intellektuellt avseende.

Utredningen har funnit uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet» bäst

angiva och avgränsa det klientel, som lagen bör omfatta. Med personer

lidande av »allmän psykisk efterblivenhet» åsyftas endast de, som på grund

av brister i centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner.

Lagen avses sålunda icke omfatta t. ex. sådana intellektuella

utvecklingshämningar, som utan att sammanhänga med brister inom det

centrala nervsystemet bero på miljöförhållanden, uppväxtförhållanden

o. dyl. Inte heller avses utvecklingshämningar, som direkt kunna sättas

i samband med kroppslig svaghet eller sådana kroppsliga sjukdomstillstånd,

som icke beröra det centrala nervsystemet. Vidare avser lagen inte heller

de partiellt utvecklingshämmade, hos vilka de intellektuella funktionerna

i flera avseenden kunna vara normala, medan brister framträda på t. ex.

enbart ljuduppfattningens och synuppfattningens område med åtföljande

svårigheter för kunskapstillägnande. I

I frågan vilka sociala eller pedagogiska indikationer, som bör föreligga

för att en psykiskt efterbliven skall falla under lagen, anför utredningen

bl. a.

Vad angår barnen under skolåldern, så utgör vårdbehovet den primära

grunden för omhändertagande. —--En viss mindre grupp kommer att

omfatta sådana barn, där psykisk efterblivenhet misstänkes och barnen

därför böra bli föremål för observation.

I fråga om barn i skolåldern, synes det icke finnas anledning att frångå

den i gällande lagstiftning använda pedagogiska indikationen. Lagen bör

alltså avse barn i skolåldern, som icke kunna tillgodogöra sig folkskolans

vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Även här gäller givetvis, att

det måste röra sig om en allmän psykisk efterblivenhet med motsvarande

brister inom aet centrala nervsystemet. De barn skola sålunda ej hänföras

hit, som förete endast partiella rubbningar, och sålunda ej barn med t. ex.

endast läs- och skrivsvårigheter. Utredningen vill vidare understryka, att

förmågan att tillgodogöra sig undervisning icke kan bedömas endast genom

intelligensundersökningar. I många fall torde det vara nödvändigt, att bar
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

net en längre tid prövas och observeras i särskolan, innan ett definitivt

beslut kan meddelas. Beteckningen bildbar är icke någon lämplig beteckning

på den grupp som kan gå i särskola lika litet som beteckningen »obildbar»

bör användas för de övriga. Även efterblivna barn, som icke synas

kunna tillgodogöra sig särskolans undervisning, äro ofta »bildbara» i den

meningen, att de äro tillgängliga för viss undervisning och utbildning. I

lämplig miljö och med sakkunnig behandling kunna de stundom utveckla

sig till skolmognad.----

Vad slutligen angår de vuxna synes det vara ett faktum, att intelligenskvoten

lika litet som förmågan att tillgodogöra sig viss .undervisning icke alltid

är avgörande för den sociala anpassningsförmågan. Det har visat sig, att även

efterblivna med en förhållandevis låg intelligenskvot kunnat klara sig

relativt bra i samhället, medan andra med samma kvot måst omhändertagas

på anstalt.

Utredningen har stannat för att föreslå, att lagen skall omfatta sådana

vuxna, som på grund av sin allmänna psykiska efterblivenhet äro ur stånd

att taga vård om sig själva.

I fråga om huvudmannaskapet framhåller utredningen att det

redan i dess direktiv fastslagits, att landstingen borde ha det primära ansvaret

för undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna med det undantaget,

att staten alltjämt borde svara för de asociala och svårskötta samt

efterblivna med komplicerat lyte och vissa därmed jämförliga kategorier.

Utredningen tillägger.

Man kan svårligen tänka sig att överföra hela denna vårdgren till staten.

För de s. k. bildbaras del har detta ifrågasatts endast i ett par yttranden

över 1949 års betänkande och då närmast som eu principståndpunkt. I

fråga om detta klientel har ju på grundval av 1944 års lag landstingen redan

byggt upp en omfattande skol- och anstaltsorganisation och hos många

landsting torde ha samlats värdefulla erfarenheter på detta undervisningsoch

vårdområde. Det ansluter sig också naturligt till den psykiska barnaoch

ungdomsvården, där flera landsting med statligt stöd tagit på sig viktiga

uppgifter och som avses skola ytterligare utbyggas i landstingens regi.

Den centralisering, som måste följa av att sinnesslövården förstatligades,

skulle bryta denna anknytning och göra onyttigt mycket av det förtjänstfulla

arbete, som landstingen nedlagt på centralanstalterna. Det torde för

övrigt i nuvarande läge knappast kunna komma ifråga att låta staten

övertaga ett nytt stort vårdområde. Såsom 1946 års sakkunniga uttalat

skulle det då kunna befaras, att den nödvändiga utbyggnaden av anstaltsorganisationen

icke skulle kunna åvägabringas inom rimlig tid. Mot ett

förstatligande talar jämväl, att det här delvis rör sig om en skolorganisation,

som i viss mån och särskilt då det gäller externaten kan betecknas som en

utbyggnad av den vanliga folkskolan för ett speciellt klientel. Folkskoleväsendet

är ju sedan gammalt i vårt land i första hand en kommunal angelägenhet.

Bortsett från sistnämnda synpunkt gäller det sagda delvis även vården

av de höggradigt efterblivna, de s. k. obildbara. Också för detta klientel ha

nämligen flera landsting gjort betydande insatser och upprättat vårdhem

inom områden, där de enskilda anstalterna icke varit tillräckliga eller

sådana alls icke funnits och något enskilt initiativ icke varit att förvänta.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 26.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

I huvudsak på dessa skäl har även 1951 års utredning förordat, att ansvaret

för att de psykiskt efterblivna får den undervisning och vård de behöver

genom ett uttryckligt stadgande ålägges landstingen och städerna

utanför landsting. Bestämmelse härom har upptagits i 2 § första stycket,

utredningens lagförslag. Utredningen understryker emellertid, att härmed

icke är sagt att landstingen skall svara för någon större del av kostnaderna

eller att de ensamma skall vara huvudmän för skolor och anstalter.

I kostnadsfrågan anser utredningen, att staten måste lämna mycket

väsentliga bidrag både till anläggning och drift av dessa skolor och anstalter,

men går icke in på vare sig statsbidragens storlek eller deras konstruktion.

Beträffande det faktiska huvudmannaskapet och frågan om de enskilda

anstalternas ställning anser utredningen, i motsats till

1946 års sakkunniga, icke att dessa anstalter efter en övergångstid skall avvecklas.

Utredningen åberopar som skäl härför dels att den ekonomiska situationen

och rådande byggnadsreglering icke torde medge, att nya anstalter

inrättas i den utsträckning, som sannolikt skulle krävas enligt den andra

linjen, dels att vården av vissa kategorier efterblivna i många fall lika bra

eller bättre handhas på små eller specialiserade enskilda vårdhem och skolor

än på stora landstingsanstalter. Särskilt åsyftades här anstalter, som drivs

av organisationer eller sammanslutningar med speciellt intresse för och

erfarenhet av denna vårdgren. Utredningen fortsätter.

Härmed är icke sagt, vare sig att alla enskilda anstalter skötas tillfredsställande

och böra bestå i denna form eller att landstingens redan existerande

vårdanstalter icke fylla en viktig uppgift. I själva verket torde, även

om flertalet enskilda anstalter bibehålies, en utbyggnad vara nödvändig

redan för att det mest trängande vårdbehovet skall fyllas och de enskilda

hemmen och ålderdomshemmen befrias från efterbliva, som icke lämpligen

kunna och böra vårdas där.---

Både i fråga om tillgången på skolor och anstalter och deras beskaffenhet

äro förhållandena mycket olika i skilda delar av landet. För att klargöra

läget i varje landstingsområde, särskilt beträffande behovet av nybyggnad

eller nyinrättande av anstalter samt varje enskild anstalts fortsatta ställning,

torde det vara nödvändigt, att en inventering av antalet psykiskt efterblivna

av olika kategorier verkställes samt att på grundval härav planer

göras upp, hur undervisningen och vården av dessa skall ordnas inom resp.

områden. Utredningen förordar, att en sådan planläggning snarast möjligt

kommer till stånd och att planerna få utgöra grunden för ordnandet av

detta vårdområde. I planerna böra upptagas skol- och vårdplatser på kommunala

och enskilda anstalter till det antal, som är erforderligt med hänsyn

till områdets behov. Även organ för den öppna vården böra upptagas i

planerna. Skyldigheten att upprätta dessa bör fastslås i lagen. Utredningen

förordar, att bestämmelsen utformas efter mönster av 40 § barnavårdslagen,

där det stadgas, att Konungen för varje landstingsområde efter förslag av

landstinget skall fastställa plan för barnhemsvårdens ordnande inom området.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

I enlighet med det sagda har i 2 § andra stycket utredningens lagförslag

stadgats, att varje landsting skall för sitt landstingsområde låta upprätta en

plan för ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna

inom området, i vilken plan bör upptagas specialskolor, benämnda särskolor,

och vårdanstalter med erforderligt antal platser ävensom organ för

den öppna vården. Planen skall underställas Konungen för prövning och

fastställelse och ändring av planen skall fastställas av Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer.

Utredningen framhåller, att även externaten bör upptagas i dessa planer,

och anför vidare bl. a.

Vid upprättandet av planerna böra förhandlingar upptagas med de enskilda

anstalter för psykiskt efterblivna, som finnas inom landstingsområdet

eller som ta emot elever eller patienter från detta. I många fall torde

härvid konstateras, att den enskilda anstalten bör fortsätta sin verksamhet

i nuvarande regi stundom kanske med ändrat upptagningsområde eller

med ett annat klientel. Den enskilda anstalten upptas då i planen. Anses

det däremot mindre lämpligt, att en anstalt i fortsättningen drives av enskild,

eller önskar innehavaren icke längre driva anstalten och finnes ingen

annan lämpad person eller sammanslutning, som vill övertaga den, måste

landstinget överväga, om landstinget bör förvärva anstalten eller om den

bör läggas ned.

Det förhållandet, att en enskild anstalt icke ansetts höra upptagas i något

landstings plan, behöver emellertid icke med nödvändighet föranleda, att

verksamheten upphör. Statsbidrag bör självfallet icke längre utgå, men i

vissa fall kan måhända likväl finnas möjligheter till fortsatt drift.

Icke endast inom landstingsområdet belägna anstalter böra komma ifråga

för inordnande i planen för området. Redan de nuvarande centralanstalterna

ligga ej sällan utanför det område, för vilket de äro avsedda, i vissa

fall beroende på, att flera landsting förenat sig om en sådan anstalt. Då

ett landstingsområde i många fall icke är tillräckligt för att bära upp en

differentierad skol- och anstaltsorganisation med anstalter av lämplig

storlek, bör denna ordning fortsätta. I vissa fall torde detta böra ske i den

formen, att en gemensam plan göres upp för undervisningen och vården av

de psykiskt efterblivna inom två eller flera landstingsområden. Kommunala

anstalter drivas då gemensamt och de enskilda anstalterna i planen

få ta emot elever eller patienter från de olika områdena.

Då de enskilda anstalterna f. n. i allmänhet ha elever eller patienter från

flera landstingsområden, kräver deras eventuella inordnande i landstingens

planer i detta sammanhang särskild uppmärksamhet och samråd mellan de

landsting, från vars områden patienterna komma. Många gånger torde det

vara önskvärt, att en sådan anstalts upptagningsområde begränsas. Det

bör nämligen eftersträvas, att de efterblivna, särskilt barnen, icke placeras

alltför långt från hemorten. I och för sig bör emellertid hinder icke

möta, att en eller flera vårdanstalter för ett landstingsområde äro belägna

utanför området. Då ett stort antal enskilda anstalter äro belägna i södra

Sverige, särskilt i vissa län, medan andra län helt sakna vårdanstalter, är

en sådan ordning också nödvändig, om icke en omfattande nybyggnad av

anstalter skall behöva ske.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

I fortsättningen behandlar utredningen frågan om konsekvenserna

för vederbörande landsting, särskilt i ekonomiskt avseende, att en viss anstalt

upptagits i planen för landstingsområdet. Bestämmelserna i lagförslaget

härom har utformats efter mönster av motsvarande stadgande i 40 §

andra stycket barnavårdslagen. Sålunda stadgas i fråga om huvudmannaskapet,

att det, i den mån annan icke drager försorg därom, skall åligga

landsting att anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finns

upptagna i planen. — Utredningen tillfogar.

Åläggandet är alltså i så måtto begränsat, att landstingen icke själva

skola övertaga de anstalter, som redan på ett tillfredsställande sätt drivas

av andra. I flertalet fall lär det här komma att röra sig om sammanslutningar

eller privatpersoner, men även t. ex primärkommuner och kommunalförbund

kunna tänkas som huvudmän. Äro planerna gemensamma för

flera landsting, åvilar givetvis också huvudmannaskapet i princip dessa

landsting gemensamt.

Även för de i planen upptagna skolorna och anstalterna, som sålunda

drivas av andra, bör enligt utredningens mening ett subsidiärt ekonomiskt

ansvar åvila landstingen.

Detta subsidiära ansvar har i lagförslaget utformats som ett åläggande

att, i den mån erforderliga medel icke annorledes tillhandahålles, bestrida

kostnaderna för anordnande och drift av ifrågavarande skolor och anstalter

i den utsträckning deras platser är avsedda för landstingsområdets

gemensamma behov. För vissa specialanstalter, som avses skola ta emot

elever och patienter från ett större antal landstingsområden eller hela riket,

borde dock ett subsidiärt ekonomiskt ansvar för de berörda landstingen

icke komma i fråga. Platser vid dessa anstalter bör däremot enligt utredningens

mening upptagas i planerna för samtliga berörda landsting, varefter

dessa platser i första hand reserveras för elever eller patienter från

vederbörande landstingsområde.

I fråga om anstaltsorganisationen innebär utredningens förslag

icke några väsentliga nyheter i förhållande till 1949 års betänkande.

Utredningen framför bl. a. följande allmänna synpunkter.

I likhet med 1946 års sakkunniga anser utredningen, att i själva lagen

böra upptagas bestämmelser om de olika huvudtyper av anstalter, som skola

finnas inom landstingens organisation för undervisningen och vården av de

psykiskt efterblivna. Härvid bör en uppdelning göras mellan skolorna å ena

och vårdanstalterna å andra sidan. En dylik uppdelning är enligt sakens

natur motiverad av den olikartade karaktär de båda huvudtyperna ha. I

skolanstalterna utgör givetvis undervisningen en mycket viktig del av

verksamheten, utan att den, såvitt angår internaten, bör undanskymma

betydelsen av att barnen få en vård, lämpad efter deras utvecklingsgrad

och de speciella förhållandena i internatet. I vårdanstalterna åter rör det sig

ju till övervägande delen om vård och det pedagogiska momentet kommer

endast in i form av sysselsättningsterapi. Att en sådan uppdelning sker i

författningen innebär emellertid icke ett ställningstagande till frågan, hur

anstalterna böra förläggas i förhållande till varandra, och utesluter alltsåicke

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

i och för sig, att en vårdanstalt ordnas i anslutning till en skolanstalt och

vice versa. Å andra sidan medför icke utredningens förut deklarerade grundsyn

på undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna som en enhetlig

vårdgren, att inom varje område i princip endast skall anordnas en

centralanstalt med särskilda avdelningar för skolundervisning, yrkesutbildning

och vård. En dylik centralisering, som förordats bl. a. av medicinalstyrelsen,

är enligt utredningens mening icke påkallad av de krav på goda

möjligheter till differentiering och omplacering inom organisationen i dess

helhet, som utgöra en konsekvens av den nämnda grunduppfattningen.

Dessa krav kunna tillgodoses genom en enhetlig ledning för hela vårdgrenen

inom respektive områden.

Utredningen ser närmast spörsmålet, hur skolorna och vårdanstalterna

skola förläggas i förhållande till varandra, som en praktisk byggnadsfråga,

som får lösas efter de faktiska förhållandena inom varje område. Med hänsyn

till de uppenbara olägenheterna av att en internatskola för efterblivna har

sina lokaler i omedelbar anslutning till en anstalt för asylklientel bör

dock en sådan ordning icke komma ifråga, då nya anstalter skola inrättas,

och bestående anknytningar av denna typ böra om möjligt avvecklas. Om

sådant av praktiska skäl — tillgängliga byggnader, möjligheter till vissa

gemensamma anordningar etc. — är lämpligt, bör det däremot icke vara

uteslutet, att en skola och ett vårdhem för efterblivna förläggas i närheten

av varandra, under förutsättning att skolelever och patienter vid vårdhemmet

kunna hållas skilda åt.

Med angivna modifikationer böra alltså landstingen få ordna anstaltsorganisafionen

på sätt som är lämpligast för varje område. Utredningen

vill ytterligare betona, att, om nybyggnad av anstalter blir nödvändig, det i

allmänhet bör undvikas att sammanföra en skolanstalt med andra anstalter

för efterblivna, i varje fall då upptagningsområdet är så folkrikt, att anstalten

ändock kan få en tillfredsställande storlek.

Externatundervisningen bör enligt utredningens mening utbyggas och på

allt sätt uppmuntras och stödjas. I lagtexten markeras detta genom ett

stadgande, att behovet av särskoleplatser, där så lämpligen kan ske, skall

tillgodoses genom externatskola eller externatplatser vid skolhem.

I fråga om anstaltsformerna, så har utredningen i fråga om skolanstalterna

accepterat ett förslag av skolöverstyrelsen om benämningen särskola

såsom ett gemensamt namn för alla skolor för nu ifrågavarande efterblivna,

alltså både internaten och externatskolorna. Särskolan bör enligt utredningens

mening omfatta tre avdelningar, avsedda resp. för barnen under

skolåldern, för barnen i denna ålder samt för barn och ungdom, som avslutat

den egentliga skolundervisningen. I den förstnämnda avdelningen

(småbarnshem) torde utom barn, som kan tillgodogöra sig viss förskoleundervisning,

få mottagas även efterblivna mindre barn, som behöver

anstaltsvård men vilkas efterblivenhet icke är så utpräglad och klarlagd,

att de bör intagas på vårdhem. För dessa barns omhändertagande träder

alltså enligt 1951 års förslag småbarnshemmen i stället för de upptagningshem,

som f. n. skall finnas inom centralanstaltens ram och som i 1949 års

förslag fanns inordnade bland vårdanstalterna. Såsom ersättning för dessa

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 26.

upptagningshem skall enligt förslaget vidare i anslutning till särskolan

finnas anordnad observationsavdelning för undersökning av barn, som ifrågasatts

behöva undervisning eller vård enligt lagen. Sådana avdelningar

bör enligt utredningens mening icke ordnas vid vårdanstalterna, då det icke

kan anses lämpligt, att de tveksamma fall, som placeras på observationsavdelning,

sammanföres med de klara vårdfallen.

I fråga om vårdanstalterna förordar utredningen, att en ny anstaltsform

införes, nämligen särskilda ålderdomshem för sådana efterblivna, som vårdats

eller kunnat vårdas på arbetshem men icke längre är i arbetsför ålder.

Utredningen tillägger.

Dessa efterblivna finnas f. n. framförallt på vanliga ålderdomshem, på

sinnessjukavdelningar vid sådana anstalter eller på kommunala och enskilda

vårdhem för sinnessjuka. Särskilt på de kommunala ålderdomshemmen

utgör detta klientel en stor belastning, som minskar trivseln för andra

åldringar där. Det måste anses som ett viktigt led i den pågående upprustningen

av dessa hem att befria dem från de efterblivna. Samtidigt torde

det ur humanitär synpunkt vara angeläget, att efterblivna, som så länge

de varit i arbetsför ålder kunnat reda sig själva hjälpligt ute i arbetslivet,

icke på sin ålderdom placeras bland sinnessjuka och höggradigt efterblivna.

För denna nya anstaltsform torde landstingen i en del fall kunna

övertaga befintliga anstalter. I vissa fall kan ålderdomshemmet för efterblivna

kombineras med arbetshemmet. Möjligheterna till ett samgående

landstingen emellan bör utnyttjas. Självfallet bör statsbidrag utgå till anläggning

och drift av ålderdomshem liksom till övriga vårdanstalter för

efterblivna.

I fråga om den öppna vården innebär utredningens författningsförslag

inga genomgripande nyheter i förhållande till 1944 års lagstiftning

och den av 1946 års sakkunniga förordade ordningen. Utredningen har dock

sökt komma fram till en enhetlig terminologi och klart preciserade vårdformer.

Utredningen skiljer härvid mellan utackordering i familjevård och försöksutskrivning.

De i familjevård utackorderade får anses vara intagna på

anstalten -—■ de avses skola vara placerade i dess närhet — och kan formlöst

återföras dit, om så erfordras. En försöksutskriven däremot har en friare

ställning i förhållande till anstalten. Han bör visserligen kunna ställas

under övervakning och underkastas särskilda föreskrifter, men för hans

återintagande på anstalten lcräves ett formellt intagningsbeslut. Den något

oklara vårdformen »väntetidsvård» i 1949 års förslag har icke upptagits av

utredningen.

Utredningen understryker, att författningsbestämmelser är av mindre

vikt i fråga om den öppna vården. Det väsentliga är, att hos alla dem,

som hos tillsynsmyndigheter, huvudmän, särskolor och anstalter har med

undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna att skaffa, finns ett

verkligt intresse för denna vårdform och vilja att utnyttja alla möjligheter

för att undvika anstaltsvård av de efterblivna.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt rättssäkerhets
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

frågan, synbarligen särskilt med hänsyn till att den i likhet med 1946 års

sakkunniga förordar att även andra än skolpliktiga efterblivna t. o. in. mot

sin egen eller förmyndarens vilja skall få intagas eller kvarhållas på anstalt.

Kvarhållanderätten är dock i utredningens förslag begränsad till de vårdbehövande

efterblivna, som fyllt 16 år. Vidare föreslås att, där ej särskilda

skäl föranleder till annat, intagning och kvarhållande på vårdanstalt endast

skall få ske av den som är i oundgängligt behov av vård där. För barn

under 16 år anses barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande

för skyddsuppfostran tillfyllest. — Utredningen anför i anslutning till förslaget

om införande av vårdtvång bl. a. följande allmänna synpunkter på

rättssäkerhetsfrågan.

Det frihetsberövande i administrativ ordning, som skulle lagfästas genom

eu sådan bestämmelse, måste kringgärdas med tillfredsställande garantier

för att det icke tillgripes i andra fall än lagen uttryckligen tillåter. Det gäller

att tillse, dels att" icke andra än sådana psykiskt efterblivna, som avses

med lagstiftningen, omhändertagas med stöd av denna, och dels att sådant

omhändertagande i form av anstaltsvård icke tillgripes annat än då detta

är oundgängligen nödvändigt. I den mån dessa krav tillgodoses i rättssäkerhetens

intresse, uppfylles samtidigt det av praktiska och ekonomiska synpunkter

betingade önskemålet att såvitt möjligt undvika anstaltsvård.

Det nu sagda gäller även, ehuru i mindre grad, skolanstalterna. Med hänsyn

till att ett efterblivet barn, som är mottagligt för skolundervisning,

anses böra vara skolpliktigt så länge barnet kan tillgodogöra sig undervisning,

eventuellt ända till 21-årsåldern och i undantagsfall i ytterligare två

år, är det ur de angivna synpunkterna av vikt, att efterblivna ungdomar,

som slutat den vanliga särskolan, icke hållas kvar i skolhemmen längre än

det påkallas av hänsyn till yrkesutbildningen. Ur rättssäkerhetssynpunkt

är det även betydelsefullt, att garantier skapas för att barn, som icke äro

efterblivna, ej inskrivas i särskolan.

Efter att ha redogjort för den s. k. tillsynskommitténs förslag om en

noggrann genomgång av elever och patienter vid sinnesslöskolor och anstalter

framhåller utredningen att en sådan genomgång icke kunde ersätta

en kvalificerad bedömning av intagningsfrågan och en kontinuerlig kontroll

av klientelet. Om denna anför utredningen bl. a.

Till en början är det självfallet av största betydelse, att en sakkunnig och

noggrann undersökning kommer till stånd av varje barn, vars intagning

i särskola eller vårdanstalt ifrågasättes. Liksom f. n. bör för intagning krävas

läkarutlåtande om barnets utveckling. Intelligensundersökning bör vidare

verkställas innan framställning om intagning göres och protokoll över

undersökningen bör ingå bland ansökningshandlingarna. Dessa böra granskas

av person med pedagogisk sakkunskap (särskolans rektor) och dessutom

av ytterligare minst en läkare, som bör vara psykiater, helst barnpsykiater.

Därest det vid undersökningen befinnes tveksamt, antingen om barnet

verkligen är så efterblivet, att det icke kan tillgodogöra sig folkskolans

vanliga undervisning eller hjälpundervisning, eller om det hör hemma på

särskola eller vårdanstalt, bör fortsatt observation ske, innan beslut om

inskrivning fattas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Sker undersökningen för inskrivning på ett riktigt sätt — detta får väl

förutsättas — och äro de, som deltagit i undersökningen, ense om den

åtgärd, som vidtages, synes beslutanderätten icke behöva läggas på någon

särskilt kvalificerad myndighet, i varje fall ej då vårdnadshavaren medgivit

åtgärden. Det kan icke vara påkallat att för dessa klara fall inrätta något

särskilt organ. Lämpligen bör liksom f. n. rektor kunna besluta om inskrivning

vid särskola. Då det gäller inskrivning vid vårdanstalt har utredningen

stannat för att låta landstingets styrelse för vårdgrenen besluta. Härvid

har beaktats, dels att hos styrelsen ändock torde få föras anteckningar

över de inskrivna, dels ock att ärendena ha stor betydelse för landstinget

ur ekonomisk synpunkt.

I fortsättningen understryker utredningen även betydelsen av att en regelbunden

omprövning sker av frågan om de redan intagna kan skrivas ut

definitivt eller på försök eller överföras från vårdanstalt till särskola etc.,

och hänvisar härvid till den eftermognad och utveckling, som torde ske hos

elever och patienter. Utredningen fortsätter.

Varje intagen måste noggrant följas av personalen och så utförliga anteckningar

som möjligt göras rörande iakttagelser och prov. Omtestningar

böra regelbundet ske av särskoleeleverna och av tveksamma fall på vårdanstalterna.

Vid lämpliga tidpunkter bör rektor resp. anstaltsföreståndare

tillsammans med vederbörande läkare gå igenom testningsprotokoll och

journaler och pröva, om ej utskrivning definitivt eller på försök resp. överförande

från vårdanstalten till skolan kan ske. I fråga om särskolans elever

i åldern 16—21 år bör enligt utredningens mening en sådan omprövning

ske minst en gång vartannat år. Beslutande i dessa utskrivningsfrågor bör

vid särskolan, liksom i fråga om intagningen, i normalfallen vara rektor.

Annorlunda blir förhållandet om saken är tveksam, t. ex. därför att läkaren

har en annan mening än rektor eller därför att vårdnadshavaren önskar,

att utskrivningsfrågan prövas av annan än skolans egen personal. Utredningen

anser även, att en sådan prövning bör ske ifråga om varje särskoleelev,

som är kvar i skolan vid fyllda 18 år. Beträffande vårdanstalt synes

läkare och vårdföreståndare i samråd kunna avgöra utskrivningsspörsmålen

så länge de äro eniga.

Man kan sålunda — framhåller utredningen — särskilja två grupper av

ärenden, där en mera kvalificerad prövning behövs. Den ena gruppen

gäller de till inskrivning ifrågasatta och avser de fall, där de, som verkställer

den för inskrivningen vid särskola eller vårdanstalt nödvändiga

undersökningen, icke är ense om att inskrivning bör ske eller där vårdnadshavaren

motsätter sig åtgärden. Den andra gruppen gäller de intagna

och avser de fall, då på angivet sätt oenighet eller motstånd uppkommer

vid det tillfälle, när utskrivning påkallas eller utskrivningsfråga eljest blir

aktuell.

Utredningen diskuterar i anslutning härtill frågan, hur det organ bör

vara beskaffat, som skall verkställa den kvalificerade prövningen av de

tveksamma fallen, och finner att det krävdes både sakkunskap på de specialområden,

som här är aktuella, och allmän social erfarenhet. Om åt
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

gärden icke medgivits vore det även viktigt, att prövningen verkställdes så

att resultatet hade utsikt att i största möjliga utsträckning omfattas med

förtroende. Ur nämnda synpunkt kunde en medverkan av lekmän vara värdefull.

Att juridisk-administrativ sakkunskap vore företrädd vid prövningen

måste vara av betydelse icke endast för att tillgodose de nu antydda syftena

utan även och framförallt för att förstärka den allmänna garantin för att

lagens bestämmelser följs.

Från dessa synpunkter har utredningen övervägt olika alternativ för

prövningen av dessa tveksamma ärenden. Efter att ha avvisat tanken

på en centraliserad prövning hos medicinalstyrelsen eller en särskild

nämnd förordar utredningen att handläggningen skall ske av ett lokalt

organ, varvid antingen landstingets styrelse för undervisningen och vården

av de efterblivna -—- kallad centralstyrelse — eller en för ändamålet tillskapad

lokal nämnd syntes kunna komma i fråga. Centralstyrelsen skulle

då få förstärkas med den särskilda sakkunskap, som borde ingå i det prövande

organet. Utredningen avvisar emellertid även detta alternativ med

hänvisning särskilt till att det knappast kunde giva tillräckliga garantier

för en självständig objektiv prövning. I stället förordas alltså att ifrågavarande

inskrivnings- och utskrivningsärenden skall handhas av särskilda

lokala nämnder, förslagsvis kallade anstaltsnämnder. Såsom mönster åberopas

de utskrivningsnämnder, som med stöd av lagen den 21 december

1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus inrättats

vid vissa sådana sjukhus. Utredningen anser, att det i princip bör

finnas en anstaltsnämnd inom varje landstingsområde men om liera landsting

förenar sig om gemensamma anstalter bör även nämnden vara gemensam.

Anstaltsnämnderna bör enligt utredningens mening även ha hand om

den lokala tillsynen över särskolor och vårdanstalter. Enligt förslaget

består nämnden av en lagfaren ordförande och två ledamöter, varjämte i

nämnden vid handläggning av in- och utskrivningsärenden ingår centralstyrelsens

läkare samt antingen rektor för landstingets särskolor eller den

vårdföreståndare, som styrelsen hade att utse för att handha vissa uppgifter

i fråga om vårdanstalterna. Ordföranden och en ledamot utses av

Konungen och den tredje ledamoten i regel av vederbörande landsting.

Vid sin behandling av rättssäkerhetsproblemet framhåller utredningen

avslutningsvis, att den icke utan tvekan förordat inrättande av helt nya

organ för handläggningen av tveksamma in- och utskrivningsfrågor. Där

det gällde att tillgodose rättssäkerhetskravet, syntes emellertid organisatoriska

och ekonomiska betänkligheter mot en sådan ordning få vika. Ur

ekonomisk synpunkt vore det dessutom viktigt, att noggrann uppsikt hålles

över att icke någon intages eller kvarhålles på anstalt, som icke hör

hemma där.

Vad slutligen angår vårdkostnaderna anknyter 1951 års utredning

till vad 1946 års sakkunniga föreslagit. Sålunda förordas såsom huvud
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

regel, att undervisning och vård av den, som är inskriven vid särskola eller

vårdanstalt, skall vara kostnadsfri men att huvudmannen i stället skall uppbära

barnbidrag och folkpension, som tillkommer den inskrivne. I fråga om

»bildbara» efterblivna barn gäller ju redan nu att undervisningen är kostnadsfri,

och samma regel bör då rättvisligen gälla även för de sämre lottade,

höggradigt efterblivna barnens del. Däremot synes det icke vara lika självfallet,

att även de vårdbehövande vuxna skall erhålla denna vård kostnadsfritt.

När den fria sjukhusvården blivit genomförd, finns det emellertid ingen

anledning att uttaga vårdavgifter av de psykiskt efterblivna på vårdanstalterna

och därigenom sätta dessa vårdbehövande i särställning. Om de intoges

på sinnessjukhus, skulle ju vården vara kostnadsfri. Intill dess denna

ordning genomförts bör emellertid enligt utredningens mening vissa vårdavgifter

utgå. -—- Till motivering av sistnämnda förslag anför utredningen.

Så länge de sakkunnigas för fria sjukhusvården förslag om avgiftsfri

vård för patienter å bl. a. sinnessjukhusen icke förverkligats, synes det emellertid

icke motiverat, att de vuxna efterblivna genom avgiftsfri vård å vårdanstalt

erhålla en mera gynnad ställning än nämnda patienter. Bland dessa

finnas åtskilliga sinnesslöa, för vilka vårdavgiften å allmän sal vid sinnessjukhus

f. n. utgår med tre kronor per dag. Om kostnadsfri vård redan nu

genomföres för de vuxna efterblivna, skulle anstalten, enligt förslaget uppbära

folkpension såsom enda avgift. Denna skulle då bli väsentligt lägre för

sådana vårdade, som på grund av att de ha egna tillgångar endast uppbära

grundpensionen, 200 kronor, än för dem, som åtnjuta den behovsprövade

tilläggspensionen jämte, i förekommande fall, bostadstillägg. Detta synes

med nuvarande regler för folkpension åt anstaltsvårdade mindre tillfredsställande.

Utredningen anser därför, att i övergångsbestämmelserna till lagen

bör införas en föreskrift av innebörd, att nu ifrågavarande paragraf

icke såvitt angår vuxna efterblivna (alltså vid vårdanstalt inskrivna vuxna)

skall äga tillämpning, förrän bestämmelserna om fri sjukhusvård trätt i

kraft.

Yttranden över 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

Utredningens förslag att i den nya lagstiftningen ersätta sinne sslönamnet

med beteckningen psykiskt efterbliven och

göra »allmän psykisk efterblivenhet» till grundläggande förutsättning för att

någon skall falla under lagen har godtagits i flertalet yttranden. Medicinalstyrelsen,

sinnesslöskolornas föreståndarförening och styrelsen för allmänna

svenska föreningen för vård av sinnessjuka och fallandesjuka uttalar sin

tillfredsställelse över den föreslagna ändringen. De båda sistnämnda remissinstanserna

anser emellertid icke benämningen psykiskt efterbliven fullt

adekvat ur medicinsk synpunkt och medicinalstyrelsen säger sig hellre skola

ha sett att termen »intellektuellt utvecklingshämmad» kommit till användning.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län, styrelsen för svenska

landstingsförbundet och svenska socialvårdsförbundet ifrågasätter om »psy
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

kiskt efterbliven» är den bästa benämningen. Skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen

i Stockholm ifrågasätter om begreppet efterblivenhet genom

förslaget blivit så preciserat, att missförstånd ej kan uppkomma.

Termen »intellektuellt utvecklingshämmad» föredras — förutom av medicinalstyrelsen

-— av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och

folkskolestyrelsen i Göteborg medan Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

anser uttrycket »oligofreni» vara den term, som bäst anger

vilken grupp som avses och samtidigt icke verkar frånstötande. »Efterbliven»

hade en dålig klang i den allmänna folkmeningen. Härtill kom att

det även begagnas om den stora gruppen debila eller hjälpklassmässiga

barn, för vilka lagen icke avses skola gälla. Sistnämnda synpunkter anförs

även av sinnesslöskolornas föreståndarförening, som anser det vara av stor

betydelse att samma benämning ej används för både elever och patienter.

Risken för att uttrycket psykiskt efterbliven då snart skulle komma att få

samma dåliga klang som ordet sinnesslö vore enligt föreningens mening

mycket stor.

På liknande skäl anser Västmanlands och Jämtlands läns landstings

förvaltningsutskott, att benämningen »psykiskt efterbliven» är olämplig för

särskoleeleverna, och att det vore lyckligast om man helt kunde avsta från

någon särbeteckning för dessa barn. I ett av sistnämnda utskott aberopat

Yttrande av styrelsen för Jämtlands läns landstings skol- och vårdhem

Furuhagen uttalas att beteckningen sinnesslö borde kunna få finnas kvar

även i fortsättningen som benämning på vårdklientelet. Styrelsen framhåller,

att en sådan ordning skulle överensstämma med den i Norge tillämpade.

Där benämndes skoleleverna »evneveike» och frågan om deras undervisning

och vård behandlas i en särskild skolstadga medan en lag om aandsvageforsorg

reglerar vården om de aandsvage — vårdhemsklientelet och äldre

bildbara elever, som icke kunna reda sig själva.

Den av utredningen inotiveringsvis gjorda bestämningen av »allmänt

psykiskt efterblivna» och lagstiftningens begränsning till att avse detta

klientel har kritiserats i några remissvar. Skolöverstyrelsen anför

I de flesta fall torde svårigheter föreligga för såväl medicinsk som annan

expertis att avgöra, om intellektuella utvecklingshämningar sammanhänga

med brister i det centrala nervsystemet eller bero på andra faktorer. Detta

kan ha till följd, att intellektuellt utvecklingshämmade barn icke erhålla

en för dem tillrättalagd undervisning, vilket kan medföra försämring av

deras möjligheter att framdeles försörja och socialt anpassa sig. På de

pseudodebila kan den föreslagna lagen icke tillämpas med hänsyn till att

utvecklingshämningen är skenbar. Inte heller på de motoriskt sent utvecklade

barnen äger lagen tillämpning. Nyssnämnda kategorier komma, om

utredningens förslag genomföres, icke att erhålla undervisning vare sig i

normalskola, hjälpskola eller särskola, överstyrelsen frågar sig med oro,

hur dessa barn skola erhålla en för dem lämpad undervisning, om inte särskolorna

ha möjlighet att taga hand om dem. Den mognad, som beträffande

nyssnämnda barn kan förväntas, bör enligt överstyrelsens mening inte

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

hindra, att dessa följa undervisningen i särskola, tills de äro mogna för över
flyttning

till hjälpskola eller normalskola.

Även Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter lämpligheten

av att undanta de genom miljö och uppväxtförhållanden efterblivna

barnen från lagens tillämpningsområde. Svenska särskolornas lärarförening

anser att intill dess specialskolor inrättats för sådana barn och andra

kategorier utvecklingshäinmade som faller utanför lagen, t. ex. de vanföra,

så bör alla de barn, som ej kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning

eller hjälpundervisning kunna undervisas i särskolorna.

I fråga om huvudmannaskapet så har socialstyrelsen understrukit

angelägenheten av att landstingens huvudmannaskap för vården av de

psykiskt efterblivna snarast lagfästes. Några principiella erinringar mot att

landstingen och de landstingsfria städerna skola svara för denna vårdgren

har icke gjorts annat än i yttranden från kommunalt håll. Svenska landstingsförbundets

styrelse erinrar i detta sammanhang om, att den i sitt yttrande

över 1949 års betänkande i första hand gjort gällande att staten borde

påtaga sig huvudmannaskapet för all sinnesslövård. Även om landstingen

av olika skäl skulle åläggas ansvaret för vård av de sinnesslöa, ville dock

styrelsen med skärpa hävda, att staten i princip borde bestrida de därmed

törcnade kostnaderna. Styrelsen förklarar sig alltjämt vidhålla denna ståndpunkt.

Ett liknande uttalande göres av svenska stadsföi-bundets styrelse, som

dock förklarar sig icke vilja motsätta sig utredningens förslag i fråga om

huvudmannaskapet med hänsyn till att det är i hög grad angeläget att detta

klarlägges jämväl för de s. k. obildbaras del. Oavsett om huvudmannaskap

anförtroddes landstingen borde emellertid staten svara för alla eller i vart

fall huvuddelen av kostnaderna för sinnesslövården.

I flera av yttrandena från landstingens förvaltningsutskott utvecklas

samma eller liknande synpunkter som i de kommunala förbundens remisssvar.

Sålunda åberopar Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott ett

tidigare yttrande, där utskottet framhållit, att det måste anses mest rationellt

och ändamålsenligt att staten snarast omhändertar de obildbara sinnesslöa

över 12 år. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott understryker

bestämt att kostnaderna principiellt sett böra anses åvila staten,

varför landstingen, om de åläggas legalt huvudmannaskap, bör få statsbidrag,

som i huvudsak täcker kostnaderna. Utskottet erinrar om, att landstingens

primära uppgifter ligger på kroppssjukvårdens område. Ett överslag

av de byggnadsprogram, som landstingen planerat inom denna vårdgren

visar, att landstingens ekonomiska resurser icke bör bindas för nytillkommande

uppgifter på andra områden, därest icke den planerade utvecklingen

av kroppssjukvården skall äventyras. Med liknande motivering samt

med hänvisning till byggnadsregleringen samt det byggnadsbehov, som

uppkommit genom att landstingen pålagts ansvaret för kronikervården,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

framhåller Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts sjukvårdsavdelning,

att de ekonomiska förutsättningarna för landstingen att inom

den närmaste tiden verkställa en önskvärd utbyggnad av sinnesslövården

torde vara starkt begränsade. Stadsfullmäktige (drätselkammaren) i Hälsingborg

anser att kostnaderna för anstaltsbyggnaderna och samtliga utgifter

för driften helt bör täckas av statsbidrag.

I flertalet yttranden från landstingens förvaltningsutskott och från städerna

utanför landsting har emellertid förslaget om landstingens och dessa

städers huvudmannaskap lämnats utan erinran eller uttryckligen tillstyrkts.

I ett av Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott åberopat yttrande

tillstyrkes detta förslag »helt och fullt» under förutsättning att statsbidragen

blir så stora, att icke kostnaderna blir alltför betungande för landstingen.

Det framhålles att landstingen har erfarenhet inom området och att

sinnesslövårdsfrågan torde av dessa kunna lösas på ett såväl lyckligare som

raskare sätt än vad fallet vore, om staten palades denna uppgift.

Utredningens förslag, att de enskilda anstalterna alltjämt

skulle bestå i den mån de inordnades i den plan för undervisningen och vården

av de efterblivna, som skulle upprättas för varje landstingsområde, har

godtagits i flertalet yttranden. Socialstyrelsen uppger, att systemet med en

sådan planering på barnhemsområdet varit till stort gagn från såväl praktiska

som ekonomiska synpunkter och tillstyrker förslaget. Styrelsen hade

från barnhemsorganisationen goda erfarenheter av andra anstaltshuvudmän

än landstingen.

Svenska stadsförbundets styrelse anser förslaget att de enskilda anstalterna

skall kunna inlemmas i anstaltsorganisationen tillfredsställande. En

förutsättning för ett bibehållande av sådana anstalter måste dock vara, att

statsbidragsfrågan även för deras del löses på ett sådant sätt, att landstingskommunernas

subsidiära ekonomiska ansvar icke i själva verket blir

ett primärt ansvar. Sistnämnda synpunkt understrykes i flera kommunala

yttranden.

Svenska landstingsförbundets styrelse finner den anvisade vägen i och

för sig framkomlig, även om betydande svårigheter i praktiken sannolikt

kommer att uppstå vid inordnande av de enskilda anstalterna i planerna.

Särskilt gällde detta sådana fall, där en enskild anstalt är belägen

utom landstingsområdet. Styrelsen framhåller vidare, att vissa enskilda

anstalter i lokalt hänseende knappast befinner sig i sådant skick, att de utan

vidare kan inordnas i planerna. Man bör enligt styrelsens mening icke

kunna påfordra, att landstingen skall lägga ned stora kostnader för att

iståndsätta dylika anstalter. Den nybyggnadsverksamhet som erfordras

bör i stället i första hand avse landstingens egna anstalter.

Från de enskilda anstalternas egen sida synes man i allmänhet vara

positivt inställd till förslaget. De enskilda anstalternas förening anser sålunda

detsamma vara praktiskt tilltalande. Föreningen tillbakavisar emel
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

lertid tanken på att enskilda anstalter skulle kunna ha möjlighet att utan

statsbidrag fortsätta sin verksamhet. Föreningen Sävstaholmsskolorna, som

driver sex enskilda anstalter med delvis speciellt klientel, anser att vissa

enskilda anstalter bör få stå utanför landstingsplanen men likväl åtnjuta

statsbidrag. Uttalandet motiveras med de speciella förhållandena vid några

av föreningens anstalter.

Kritik mot förslaget om en formbunden planering och de enskilda anstalternas

inordnande i planerna med subsidiärt ansvar för landstingen har

särskilt kommit från några landsting och ett par större städer. Härvid synes

man icke ha något att invända mot de enskilda anstalterna i och för sig.

Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsberedning anser dock, att en

successiv avveckling av de enskilda — som förvärvskälla drivna — anstalterna

bör eftersträvas.

Med hänvisning till att det här gällde en statlig uppgift riktar stadsfullmäktige

i Malmö en bestämd gensaga mot »överförandet» av det subsidiära

ansvaret för de enskilda anstalterna på landstingen. Driften vid de enskilda

hemmen borde kunna tryggas genom fastställande av väl avvägda bidrag

(från staten) och genom statliga lån. Om det är nödvändigt att någon står

ansvaret för dessa hems verksamhet, bör det ankomma på staten att göra

detta. Även styrelsen för föreningen Sävstaholmsskolorna anser det i flera

avseenden betänkligt att landstinget i huvudsak skulle stå för de enskilda

anstalternas kostnader. Dessa skulle ju i själva verket härigenom bli ett

slags landstingsanstalter med ägaren som landstingets föreståndare, vilket

säkerligen skulle medföra, att landstingen måste utöva en ganska ingående

kontroll och ekonomiskt följa verksamheten även i detaljer. Självständigheten

blir härigenom för ägaren avsevärt inskränkt och anstalternas egenart

kan helt försvinna. En del enskilda kanske inte kan finna sig i ett

sådant beroende, varav följden blir att anstalten nedlägges.

I yttranden från kommunala organ inom Stockholms stad har förslaget

om en formbunden plan för ifrågavarande vårdgren avstyrkts, medan man

däremot icke synes avvisa tanken på landstingens och de landstingsfria

städernas ansvar även för de efterblivna, som vårdas på enskilda anstalter.

Stadens synpunkter på hithörande frågor har utförligt angivits i ett av

stadsfullmäktige överlämnat yttrande av Stockholms stads styrelse för vård

och undervisning av psykiskt efterblivna. Såsom skäl mot den av utredningen

föreslagna ordningen åberopas dels praktiska svårigheter sammanhängande

bl. a. med klientelets splittring på ett mycket stort antal anstalter

dels de administrativa besvär, som denna ordning skulle medföra. 1 förstnämnda

del påpekas till en början, att privatanstalternas klientel ofta är

heterogent sammansatt ur hemortssynpunkt. Vårdhemmet Betesda i Flisby

(Jönköpings län), med vilket staden samarbetade, hade 80 patienter från

15 skilda län. Att »renodla» en sådan anstalt så att den lämpligen kan hän
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

föras till ett eller eventuellt flera varandra närbelägna landsting torde medföra

mycket stora praktiska svårigheter. I fortsättningen framhåller styrelsen

även de invändningar, som ur rent humanitär synpunkt kan riktas mot

tanken på en mera allmän förflyttning av de efterblivna, som ofta är känslobundna

vid den personal som tar sig an dem och den miljö de funnit sig

tillrätta i. Styrelsen fortsätter.

Mot bakgrunden av dessa omständigheter är det icke troligt, att privatanstalterna

i den omfattning utredningen tänkt sig komma att kunna intagas

i landstingens planer. Många privatanstalter — säkerligen även sådana

av god kvalitet — måste sannolikt lämnas utanför, varav följer, att

man icke rimligen med nuvarande stora platsbrist kan begränsa statsbidraget

till endast i planerna ingående anstalter. I motsatt fall skulle ett

landsting kunna bli tvingat enbart för att undgå att ha klienter på icke

statsbidragsberättigade platser att i planen inta anstalter, som landstinget

ur andra synpunkter anser direkt olämpliga för att tillgodose dess behov.

En »planering» efter sådana linjer kan icke vara riktig.

Med hänsyn till berörda förhållanden torde frågan om de privata anstalternas

ställning i vårdorganisationen knappast kunna lösas enligt utredningens

förslag. Och det synes heller inte nödvändigt att gå vägen med att

låta privatanstalterna ingå i en bestämd fixerad plan för varje landstingsområde.

Privatanstalterna böra liksom för närvarande kunna fungera fristående.

I många fall torde landsting komma att finna det lämpligt och

ändamålsenligt att lösa vårdfrågorna på detta område antingen genom

övertagande av privatanstalter eller genom att träffa avtal med sådana

anstalter om fortsatt drift för landstingets räkning. En sådan utveckling

ger sig själv i dagens läge. De privatanstalter, som av olika skäl inte på

detta sätt knytas mera fast till något eller några speciella landsting, böra

efter tillsynsmyndighetens godkännande liksom nu ha möjligheter att driva

sin verksamhet och mot avgift vårda klienter från skilda landsting.

I ett av stadsfullmäktige i Stockholm åberopat yttrande av borgarrådsberedningen

understryker denna de erinringar som sålunda riktats mot

förslaget om en formbunden plan för ordnandet av denna vårdgren inom

varje landstingsområde. Även Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott

ifrågasätter lämpligheten av föreskrifter i lag om upprättande av

planer, avsedda att fastställas av Kungl. Maj :t eller central statlig myndighet.

Att verksamheten och utbyggnaden inom ett vårdområde bundits

vid en dylik ofta detaljerad plan kan enligt utskottets mening ofta snarare

befinnas vara en olägenhet och en broms för en snabb anpassning.

Utredningens förslag till anstaltsorganisation har i allmänhet

icke föranlett några principiella erinringar. Lånsstgrelsen i Kopparbergs

län ansluter sig uttryckligen till förslaget i fråga om organisationens uppdelning

på olika anstaltstyper. Styrelsen för allmänna svenska föreningen

för sinnesslöa och fallandesjuka finner den föreslagna anstaltsorganisationen

utmärkt och hälsar med särskild tillfredsställelse förslagen om småbarnshem

i stället för de befintliga upptagningshemmen och om ålderdoms
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

hem. Svenska landstingsförbundets styrelse lämnar helt sin anslutning till

vad utredningen yttrat om förläggningen av skolor och vårdanstalter i förhållande

till varandra.

Betydelsen av en förbättrad och utbyggd externatundervisning understrykes

i flera yttranden, hl. a. av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs

län och styrelsen för svenska stadsförbundet. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län anser att bestämmelserna om externatundervisning bör utformas

så att denna blir en med andra former av undervisning och vård av

efterblivna fullt jämställd vårdform. Svenska provinsialläkarföreningen

framhåller sambandet med frågan om hjälpklassundervisning, vilken fortfarande

är olöst för större delen av svenska landsbygden. Sveriges läkarförbund

betonar redan inledningsvis att hjälpklassorganisationens bristande

utbyggnad och därmed sammanhängande svårigheter hindrar en genomförd

planering av hela sinnesslöundervisningen. Förbundet anser dock, att åtminstone

inom större orter hjälpklassundervisningen väl skulle kunna suppleras

med en utbyggd externatundervisning.

Svenska särskolornas lärarförening anser, att externat, som enligt utredningens

förslag lagts under folkskolestyrelsens ledning, helt bör ställas

under primärkommunalt huvudmannaskap.

Vad härefter angår de nya anstaltstyperna, så har förslaget om en särskild

observationsavdclning i anslutning till särskolan icke mött några gensagor.

Även förslaget om särskilda ålderdomshem för vissa psykiskt efterblivna

åldringar har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. Svenska

stadsförbundets styrelse uttalar, att förslaget skulle lösa åtskilliga av de

avsevärda olägenheter, som f. n. är förenade med förekomsten av vårdfall

på ålderdomshemmen. Svenska landstingsförbundets styrelse anför, att även

om det rent principiellt kan ifrågasättas, om åldersförsörjningen av denna

grupp bör åläggas landstingen, så talar å andra sidan vissa skäl för en sådan

ordning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser särskilda ålderdomshem

för efterblivna nödvändiga om man vill befria de kommunala

hemmen från denna kategori. Av humanitära skäl borde dock de nya ålderdomshemmen

ej göras för stora. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller

att de föreslagna anstalterna kommer att bli av stor betydelse för

att sanera det klientel, som vistas på de vanliga ålderdomshemmen. Inrättandet

av särskilda sådana hem för efterblivna torde — vid sidan av utbyggandet

av sinnessjukvården —- vara en grundförutsättning för att de vanliga

ålderdomshemmen skall få den karaktär av hem för normalt åldrande, som

nu allmänt eftersträvas. I anslutning till ett yttrande av fattigvårdskonsulenten

i länet understryker emellertid länsstyrelsen angelägenheten av att

anstaltsvård kan beredas det yngre efterblivna klientelet, som enligt konsulenten

många gånger utgör en betydligt svårare belastning för ålderdomshemmen

än äldre efterblivna.

Med delvis olika motiveringar ställer sig svenska socialvårdsförbundet och

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

65

Sveriges läkarförbund avvisande till förslaget om särskilda ålderdomshem

för vissa icke arbetsföra efterblivna. Socialvårdsförbundet ifrågasätter, om

det ur humanitär synpunkt är lämpligt, att dessa efterblivna, som kanske

levat hela sitt liv inom samma kommun och där utfört sin gärning, skall på

ålderdomen intagas på ett sådant hem, kanske beläget i en annan ända av

länet, fjärran från anhöriga och vänner. Förbundet fortsätter.

Om efterblivna kunnat reda sig själva i många år ute i förvärvslivet, kan

man nog ur dessa efterblivnas synpunkt undra, om det är riktigt, att de på

sin ålderdom åsättes en särskild etikett och hänvisas till särskilda ålderdomshem.

Generaliseringar måste enligt förbundets uppfattning här undvikas.

En hel del efterblivna, som mera på papperet ha denna beteckning och

som på ålderdomen kanske icke mycket skilja sig exempelvis från dem, som

i sin ungdom genomgått hjälpklass, bör — då de på grund av åldersskröplighet

kräva vård på anstalt — gott kunna intagas på vanliga ålderdomshem,

medan andra efterblivna icke ha sin plats på dessa hem utan lika säkert

böra intagas på särskilda anstalter för efterblivna.

Liknande synpunkter har anförts av Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts

sjukvårdsavdelning. Även stadsfullmäktige i Gävle ifrågasätter

om det skall vara nödvändigt eller ens lämpligt med särskilda ålderdomshem.

Sveriges läkarförbund hävdar, att man då det gäller vård av sinnesslöa

på ålderdomshem bör skilja mellan djupt sinnesslöa och störande

patienter, å ena, samt lätt sinnesslöa, å andra sidan. Om olämpligheten

av att låta de svåra fallen vistas på ålderdomshem torde endast en mening

råda. I socialstyrelsens undersökning av klientelblandningen på ålderdomshemmen

hade emellertid begreppet sinnesslö blivit mycket vidsträckt;

bl. a. hade det säkert varit omöjligt att skilja lätta former av sinnesslöhet

från normalt ålderdomsdefekta och senilt eller presenilt arteriosclerotiska

personer med därav följande psykiska egenheter. Anstaltsvård borde emellertid

endast komma ifråga för de självklara och nödtvungna asylfallen.

Läkarförbundet fortsätter.

Liksom det vuxna sinnesslöklientelet i övrigt bör även åldringarna i görligaste

mån tillåtas kvarbliva i en naturlig samhällsmiljö. Det förhållandet

att många debila alls icke äro i sitt känsloliv avtrubbade och endast motvilligt

ge avkall på sin ambition att göra skäl för sig, vara till nytta och vistas

bland vanligt folk gör en sådan planläggning motbjudande, som förutser

att de skola skiljas från sin hemmiljö och sammanföras till ett kollektiv,

som även för många av dem själva kommer att uppfattas som förnedrande.

Läkarförbundet anser, att en psykisk rubbning med speciella särdrag, en

viss velighet och larvighet eller lätt allmän förkommenhet hos dessa ofta

godlynta åldringar icke behöver verka nämnvärt störande på omgivningen.

Sådana personer verka för övrigt ofta avreagerande på det övriga klientelets

disparata stämningar och äro därmed till bestämd nytta.

I läkarförbundets yttrande har svenska psykiatriska föreningen instämt.

Utredningens synpunkter på den öppna vården har icke mött några

5 — Bihang till riksdagens protokoll 195-''r. 1 saml. Nr 26.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

principiella invändningar. I fråga om det i betänkandet understrukna önskemålet

att öppen vård alltid anlitas i första hand framhåller justitiekanslersämbetet,

att detta måhända skulle i någon mån främjas, om tydligare än

som nu syntes vara fallet i lagtexten kom till uttryck, att öppen vård förekommer

som en fristående vårdform och en reglering av denna skedde mer

eller mindre skild från eftervården.

Rättssäkerhets frågan har uppmärksammats i ett stort antal

remissvar. Man har däremot endast i ett par yttranden haft några erinringar

mot förslaget att införa vårdtvång för efterblivna, som fyllt 16 år

och är i oundgängligt behov av vård på vårdanstalt. Styrelsen för slcol- och

vårdhemmet Stretered ifrågasätter sålunda, om dessa efterblivna mot sina

och de anhörigas önskan bör få inskrivas vid vårdanstalt. Å andra sidan

anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att även barn under 16 år

mot föräldrarnas vilja skall kunna omhändertagas på sådan anstalt. Länsstyrelsen

säger sig nämligen icke kunna dela utredningens uppfattning,

att barnavårdslagens bestämmelser om skyddsuppfostran är tillräckliga.

Vikten av att det frihetsberövande i administrativ ordning det här gäller

kringgärdas med tillfredsställande garantier för att det ej tillgripes i andra

fall än lagen tillåter understrykes i flera yttranden och man synes icke

ha något i princip att invända emot att vissa ärenden underkastas en kvalificerad

prövning. Justitiekansler sämbetet framhåller uttryckligen att granskningen

av förslagets bestämmelser i dessa hänseenden icke givit anledning

till någon huvudsaklig erinran. I ett av Stockholms stadsfullmäktige överlämnat

yttrande av stadens styrelse för vård och undervisning av psykiskt

efterblivna uttalas, att det i princip måste vara riktigt att som utredningen

tänkt sig frångå systemet med enmansansvar och i stället inkoppla lekmannaelementet

för bedömning av dessa ur skilda synpunkter så ömtåliga

frågor.

I fråga om den av utredningen förordade lösningen av rättssäkerhetsproblemet

att inrätta särskilda anstaltsnämnder för prövning av vissa inskrivnings-

och utskrivningsfrågor och för lokal tillsyn är däremot meningarna

delade. Förslaget tillstyrkes i huvudsak eller lämnas i princip utan erinran

endast av en minoritet av de hörda myndigheterna och organisationerna.

Till denna grupp hör medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län,

Sveriges läkarförbund, svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet,

svenska särskolornas lärarförening, de enskilda anstalternas förening

samt förvaltningsutskotten vid fem landsting, bland dem Värmlands

läns. Styrelsen för allmänna svenska föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka

tillstyrker förslaget om anstaltsnämnder för handhavande av vissa inoch

utskrivningsfrågor men avstyrker, att nämnderna skall fungera som

tillsynsorgan. I allmänhet har i dessa yttranden icke lämnats någon motivering

för ställningstagandet. Ett undantag utgör ett av Värmlands läns landstings

förvaltningsutskott åberopat yttrande av styrelsen för Ullebergs skol
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

och vårdhem, i vilket förslaget tillstyrkes i princip med hänvisning till

erfarenheter från en liknande nämnd inom landstingsområdet. Styrelsen

uppger att landstinget genom styrelsen sedan ett år tillbaka inrättat en anstaltsnämnd

till sammansättning och arbetsuppgifter liknande den föreslagna.

Om nämndens verksamhet anför styrelsen bl. a.

Förutom att besluta i in- och utskrivningsärenden och följa utackordering

och familjevård har nämnden inlett en fullständigare genomgång av anstalternas

hela klientel och kommer således efter hand att få ett värdefullt

material för ett sakligt och så långt möjligt objektivt bedömande av rättssäkerheten

och elevernas allmänna individuella behov. Nämnden utgör

samtidigt lokalt tillsynsorgan för övervakning av de sociala omvårdnadsbehoven.

Nämndens protokoll och viktigare beslut, vidtagna åtgärder och övriga

framställningar föredragas, prövas och avgöres i centralanstaltens

styrelse. — — — — — — •— — — — •—- — -—- — — -—----

Det kan framhållas, att de vunna erfarenheterna styrkt intrycket av, att

rättssäkerhetskänslan stärkts. Att inga in- och utskrivningar sker med

mindre varje ansökan blivit föremål för erforderlig prövning från de handlingar

och läkarutlåtanden, som äro möjliga att införskaffa, att inga elever

vare sig från särskola eller vårdhem kvarhålles med mindre fullgoda skäl

härför föreligga, och den mer ingående och personliga kännedom en sådan

nämnd måste erhålla såväl om de enskilda klienterna som om anstalternas

arbete och vårdnadsbehov bör åstadkomma en trygghetskänsla för huvudmannen

och för den centrala tillsynsmyndigheten och till sist ett ökat förtroende

från den allmänna folkmeningen. I

I det nu delvis refererade och andra yttranden föreslås vissa jämkningar

i utredningens förslag om anstaltsnämndens sammansättning och kompetens.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att något ovillkorligt krav att

en lagfaren ledamot skall ingå i nämnden icke bör uppställas. Man torde

kunna inskränka sig till att stadga, att ordföranden bör vara lagfaren.

Skolöverstyrelsen uttalar tveksamhet i fråga om anstaltsnämnderna och

ifrågasätter, om icke de kvalificerade in- och utskrivningsfrågorna kan

handläggas av centralstyrelserna sedan dessa förstärkts med sådan sakkunskap,

att de kan anses fullt kompetenta. Överstyrelsen anser sig emellertid

icke böra ta ställning på denna punkt men kan tänka sig, att dessa

frågor prövas av centralstyrelse eller anstaltsnämnd eller centralt organ.

Mera bestämt ifrågasättes behovet och lämpligheten av anstaltsnämnderna

och kritiseras eller avstyrkes förslaget i denna del av bl. a. justitiekansler

sämbetet, socialstyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län, styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet

och svenska provinsiallåkarföreningen, svenska socialvårdsförbundet,

sinnesslöskolornas föreståndarförening, landstingens förvaltningsutskott

i 14- län (delvis genom instämmande i landstingsförbundets yttrande)

samt fullmäktige eller drätselkammaren i samtliga städer utanför landsting

utom Malmö.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Såsom skäl åberopas härvid i allmänhet, att en ordning med särskilda

nämnder vid sidan av centralstyrelserna skulle innebära överorganisation

och att man kunde få samma eller bättre garantier för rättssäkerheten genom

en enklare ordning. Justitiekanslersämbetet anför.

Det bästa medlet att undvika inskrivning vid särskola eller vårdanstalt

samt kvarhållande å sådan institution utan fog torde vara att förvärva personer,

som äro väl skickade för uppgiften att verkställa den första prövningen

av in- och utskrivningsfrågor.--- •— Självfallet kan det också med

utmärkta krafter på dessa poster vara nyttigt att, särskilt i tveksamma fall,

kunna anlita den sakkunskap och erfarenhet som finnes företrädd hos en

domare eller annan jurist samt hos lekmän. Och nämnden skulle väl även

kunna vara till gagn såsom organ för den lokala tillsynen av anstalter, ehuru

möjligen risk här kan föreligga för konflikter och för anstaltsledningarnas

självständighet. Fråga är emellertid, om riktig proportion råder mellan behovet

och den föreslagna organisationen. —--

Tvekan om dessa nämnders inrättande synes särskilt framträda i fråga

om inskrivning av efterblivna på vårdanstalt.

I ett par yttranden från styrelser för centralanstalter uttalas å andra sidan,

att den kvalificerade prövningen erfordras för vårdanstalternas del men

däremot icke då det gäller in- och utskrivning vid särskolan. Styrelsen för

Norrbottens läns landstings centralanstalt anför att förslaget har för stor

likhet med sinnessjuknämnden för att vara tilltalande och påpekar att det

här dock är fråga om skolbarn. Liknande synpunkter har framförts även i

andra yttranden.

Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna

finner den föreslagna ordningen strida mot den kommunala självstyrelsens

princip. Anordningen begränsar dessutom centralstyrelsernas

funktioner i fråga om klientelet. Styrelsen liksom det övervägande flertalet

av de mot anstaltsnämnderna kritiska remissinstanserna förordar, att centralstyrelsen

eller en delegation inom denna anförtros de uppgifter som

utredningen velat lägga på anstaltsnämnden. Svenska landstingsförbundets

styrelse anser detta vara en närmare till hands liggande utväg, varvid

centralstyrelsen eventuellt kunde kompletteras med en lagfaren ledamot.

Styrelsen har svårt att inse, att detta skulle medföra bristande objektivitet

och förordar, att denna alternativa lösning tages upp till omprövning. Något

lokalt tillsynsorgan vid sidan av centralstyrelserna behövdes knappast.

Svenska stadsförbundets styrelse förordar ytterligare överväganden i

dessa frågor. Enligt styrelsens mening borde in- och utskrivningsärendena

kunna anförtros vederbörande centralstyrelse, över vars beslut klagan borde

vara tillåten hos en för hela landet gemensam besvärsinstans, lämpligen utformad

efter mönster av statens sinnessjuknämnd men med ökat utrymme

för lekmannainflytande. Den tillsyn, som skulle ankomma på anstaltsnämnderna

att utöva, syntes närmast vara en rent statlig uppgift. Även styrelsen

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

för svenska provinsialläkarföreningen anser prövningen av tveksamma inoch

utskrivningsfrågor böra ankomma på en central nämnd under medicinalstyrelsen

medan den lokala tillsynen utan större svårighet och utan

våda för driften borde kunna omhänderhas av centralstyrelsen. Sistnämnda

ståndpunkt förfäktas även av socialstyrelsen, som emellertid anser att länsstyrelserna

bör få inspektionsrätt över anstalterna. Länsstyrelserna borde

ha tillsyn över alla vårdanstalter av social karaktär i länet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att länsstyrelserna bör

handha såväl den lokala tillsynen över anstalterna för psykiskt efterblivna

som tveksamma ärenden om in- och utskrivning vid dessa anstalter. I sin

motivering anför länsstyrelsen bl. a.

Då det gäller prövningen av tveksamma in- och utskrivningsärenden torde

länsstyrelserna med sin ingående erfarenhet av ärenden angående administrativt

frihetsberövande och sin verksamhet med en rad olika sociala frågor

vara mera lämpade än de föreslagna anstaltsnämnderna. Detta kommer

att ännu mera bliva fallet när den beslutade sektionsindelningen å landskanslierna

träder i kraft den 1 januari 1953. I detta sammanhang vill länsstyrelsen

fästa uppmärksamheten på att genom bestämmelserna i 41 a § 3

mom. barnavårdslagen länsstyrelserna ålagts tillse att barn med hänsyn till

barnets bästa ej onödigtvis vårdas å barnhem och att länsstyrelserna i dessa

ärenden ofta har att utreda och bedöma huruvida ett efterblivet barn eller

barn med andra lyten eller miljöskador lämpligen kunna vårdas i enskilt

hem. Utskrivningsfrågorna beträffande patienter på anstalterna för psykiskt

efterblivna inrymma likartade problem. Länsstyrelsen betvivlar vidare att

anstaltsnämndernas ledamöter i allmänhet komma att besitta den ingående

sociala erfarenhet och inblick samt den tid och det intresse som erfordras

för att anstaltsnämndernas verksamhet skall få någon verklig betydelse ur

rättssäkerhetssynpunkt. Det kan ej heller vara välbetänkt att inrätta ännu

ett socialt länsorgan och därmed ytterligare splittra de sociala ärendena på

länsstadiet.

Även Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsberedning förordar,

att uppgiften att handlägga tveksamma in- och utskrivningsfrågor anförtros

åt länsstyrelserna. Styrelsen för landstingets skol- och vårdhem Stretered

ifrågasätter däremot att samtliga sådana frågor — alltså icke endast tveksamma

— handlägges av en särskild nämnd med skyldighet för denna att

vid bristande enighet underställa ärendet centralstyrelsen för avgörande.

Förslaget att undervisning och vård av den, som är inskriven

vid särskola eller vårdanstalt, i princip skall vara kostnadsfri har

föranlett erinringar endast i några få yttranden. Föreningen Sävstaholmsskolorna

stillstyrker endast att undervisningen och vården av barnen skall

vara kostnadsfri. I övrigt vill föreningen bibehålla det system med avgifter

som nu tillämpas men förutsätter härvid att svagheterna i detta

system botas. Förutom höjning av statsbidragen och en rättvisare ordning

för avgifternas fastställande föreslår föreningen härutinnan en re
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

formering av lagstiftningen om lindring i mindre bemedlades kostnader

för vård av sinnesslöa. Denna tillämpades nämligen f. n. icke tillräckligt

effektivt. Gränsdragning uppåt mot bättre ekonomisk situation fick ej dras

alltför snävt. Stadsfullmäktige i Norrköping anser visserligen principen om

kostnadsfri undervisning och vård riktig men gör den reservationen att detta

icke bör innebära att inskriven, som har egna medel eller genom arv,

gåva eller annorledes tillföres ett kapital, skall ha rätt till fri vård.

Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna

anser å andra sidan, att icke ens förslaget att under en övergångstid

behålla vårdavgifterna för vuxna efterblivna bör förverkligas utan att alla

efterblivna omedelbart bör få kostnadsfri vård, bortsett från de avvikelser,

som eventuellt kan anses nödvändiga med hänsyn till förhållandena vid de

statliga sinnessjukhusen. Styrelsen för allmänna svenska föreningen för

sinnesslöa och fallandesjuka är inne på samma linje och framhåller att

elevernas anhöriga och förmyndare i regel har svårt att förstå att den fria

vården vid 21 års ålder plötsligt upphör.

Yttranden i frågan om barnbidrag och folkpensioner till de efterblivna

torde få redovisas i specialmotiveringen.

Departementschefen.

Då jag i föregående avsnitt förordade, att i en lag sammanfördes alla de

bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller enskilt huvudmannaskap,

som bör lagfästas, utgick jag ifrån det hittills bl. a. i 1944 års lagstiftning

använda sinneslöbegreppet utan att närmare beröra dess innebörd

och därmed frågan om lagens tillämpningsområde. Samma

ståndpunkt intog också 1946 års sinnesslövårdsutredning. Sedan denna linje

från olika håll kritiserats i remissyttrandena, har 1951 års utredning omprövat

frågan och föreslagit att »sinnesslö» slopas som beteckning i lagen

för de psykiskt defekta personer, som bör falla under densamma, och ersättes

med beteckningen »psykiskt efterbliven». I överensstämmelse härmed

skulle i stället för sinnesslöhet användas termen »allmän psykisk efterblivenhet».

Den närmare preciseringen av vad utredningen avser härmed har

lämnats i motiven. Då en sådan benämning även kommer att innefatta personer,

som icke bör omhändertagas för undei’visning och vård enligt lagen,

bär utredningen måst komplettera densamma genom att i lagen ange vissa

särskilda förutsättningar, som dessutom måste vara uppfyllda för att lagen

skall vara tillämplig.

Jag kan oreserverat ansluta mig till utredningens mening såtillvida att

beteckningen sinnesslö icke längre bör användas i fråga om de »bildbara».

Det är tydligt, att denna sedan gammalt i lagstiftningen nyttjade benämning

icke är användbar för skolbarn bland klientelet. Dessa skiljer sig från andra

skolbarn genom att de ej kan följa folkskolans undervisning men de går dock

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

i skola och kan sedan i många fall hjälpligt klara sig själva i livet. Det har

beräknats att närmare 50 % av skolfallen blir helt eller delvis självförsörjande.

Att kalla sådana barn sinnesslöa kan icke vara riktigt och försvårar

säkerligen den önskvärda sociala anpassningen. På denna punkt råder också

enighet bland remissorganen. Däremot har i ett par yttranden ifrågasatts att

behålla sinnesslöbeteckningen för vårdfallen, d. v. s. de »obildbara», och ersätta

det med en mera neutral beteckning beträffande de »bildbara». En

sådan ordning torde emellertid icke vara möjlig framför allt på det av utredningen

åberopade skälet att beteckningen sinnesslö då skulle få en väsentligt

annan innebörd i den lagstiftning, som just behandlar dessa personers

förhållanden, än i civil- och kriminallagstiftningen t. ex. i giftermålsbalken,

föräldrabalken och strafflagen. Att å andra sidan ändra terminologin

i dessa författningar torde icke låta sig göra utan en omfattande utredning,

som skulle fördröja avgörandet för sinnesslövårdens egen del. — Med hänsyn

till den eftermognad, som kan ske i fråga om vissa som »obildbara»

betraktade sinnesslöa och som stundom kan göra dem väl mottagliga för

undervisning, vore det vidare i varje fall för barnens del olyckligt att ge de

»obildbara» en beteckning, vilken i så hög grad som »sinnesslö» stämplar

dem för framtiden. De kanske efter några år icke alls skall betraktas som

»sinnesslöa» i denna mening. Jag tillstyrker därför utredningens förslag, att

sinnesslöbeteckningen helt slopas i den lagstiftning, varom nu är fråga.

Att finna en lämplig sammanfattande beteckning för både skol- och vårdfallen

inom »sinnesslövården» är emellertid svårt. Varken den senaste utredningens

förslag »(allmänt) psykiskt efterbliven» eller någon av de vid

remissbehandlingen framkomna synes mig helt tillfredsställande. Efter

övervägande av skälen för och emot de olika förslagen har jag dock stannat

för utredningens linje, som rent språkligt synes mig bäst täcka vad man

avser utan att därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. Även

ifråga om innebörden av uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet», som

får betydelse för avgränsningen av dem som bör falla under lagen, kan jag

ansluta mig till utredningen, då denna fastslår att härunder endast faller

den, som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina

intellektuella helhetsfunktioner. Detta innebär visserligen, att lagen icke

blir tillämplig på de icke sällsynta fall, där utvecklingshämningen beror på

t. ex. miljö eller uppväxtförhållanden eller på kroppsliga sjukdomar, som ej

berör det centrala nervsystemet, eller där hämningen endast är partiell, något

som också kritiserats i en del remissyttranden. Men en sådan gränsdragning

torde vara nödvändig, om icke en ganska obestämd och till sin

storlek oberäknelig krets av personer skall träffas av lagens skolpliktsbestämmelser

och få förmånen av fri undervisning och vård. Att under lagen

föra in alla barn, som av någon anledning icke kan följa undervisningen i

den vanliga skolan eller hjälpskolan, kan icke komma i fråga. Ingenting

synes f. ö. böra hindra att utvecklingshämmade barn, beträffande vilka

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

det är tveksamt om de lida av »allmän psykisk efterblivenhet», för observation

tas in i den för sådana barn avsedda särskolan och även med vårdnadshavare^

samtycke stannar där åtminstone tills deras fall är fullt klarlagda.

Med den gjorda bestämningen av »allmän psykisk efterblivenhet» faller

därunder även barn med en lägre grad av utvecklingshämning, som icke behöver

särskild undervisning eller vård, närmast de s. k. debila. En ytterligare

avgränsning måste alltså ske för att bestämma lagens tillämpningsområde.

I fråga om barn i skolåldern synes härvid i enlighet med utredningens

utan erinran lämnade förslag de i 1944 års lag fastslagna grunderna

alltjämt böra gälla. Detta innebär alltså att under lagen bör falla barn i skolåldern,

som på grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan tillgodogöra

sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Att inom

denna grupp i lagen skilja på »bildbara» och »obildbara» synes icke påkallat.

I den särskilda skolan för dessa barn, vilken efter sinnesslönamnets avskaffande

bör benämnas särskola i stället för sinnesslöskola, kommer självfallet

att gå alla sådana efterblivna barn, som kan tillgodogöra sig undervisningen

där, medan övriga i den mån anstaltsvård är nödvändig får vårdas

på vårdhem. Någon uppdelning i »bildbara» och »obildbara» bör emellertid

icke heller förekomma i fråga om vuxna efterblivna. Detta skulle nämligen

innebära, att förmågan att tillgodogöra sig undervisning, i allmänhet fastslagen

genom intelligensprövningar, blev avgörande även efter skolpliktens

slut. Såsom uttalats redan i direktiven för 1951 års sinnesslövårdsutredning

bör avgränsningen av de vuxna, som skall falla under lagen, i stället ske

efter vederbörandes förmåga att reda sig på egen hand i livet. Endast om

oförmåga härutinnan föreligger, finns ju något behov av ingripande från

samhällets sida. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att under lagen

skall falla vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet är ur

stånd att taga vård om sig själva, och jag kan ansluta mig till detta förslag.

Frågan om den närmare innebörden av rekvisitet »ur stånd att taga vård

om sig själv» kommer liksom vissa andra spörsmål om lagens tillämpningsområde

att behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter till frågan om huvudmannaskapet för u ndervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna,

som enligt vad nu sagts bör falla under lagen. I denna del har 1951 års utredning

icke gjort några mera ingående överväganden. I dess direktiv uttalade

nämligen min företrädare, att frågan om huvudmannaskapet torde

kunna lösas enligt de riktlinjer, som föreslagits av 1946 års sakkunniga,

d. v. s. genom att lägga ansvaret för all sinnesslövård — utom vården av

asociala och svårskötta — på landstingen. Redan härigenom skedde alltså

ett visst ställningstagande i frågan och avvisades den remisskritik, som bl. a.

från landstingsförbundets sida riktats mot sistnämnda förslag med yrkande

att staten borde åtaga sig huvudmannaskapet för all sinnesslövård. Enligt

min mening vore det också föga lämpligt, om staten nu skulle taga på sig en

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

uppgift, som statsmakterna redan 1944 beslutat skulle till en väsentlig del

åvila landstingen och beträffande vilken dessa även i övrigt gjort betydande

insatser. Som jag tidigare framhållit finns ju över 90 procent av skolplatserna

och närmare 50 procent av vårdplatserna för de här avsedda efterblivna

på landstingens anstalter. Skulle staten övertaga dessa, måste detta

innebära en centralisering och kanske även en byråkratisering av en vårdgren,

där just en lokal anknytning och lokala initiativ bör ha ett särskilt

värde. Av olika skäl torde man vidare knappast kunna räkna med att den

nödvändiga upprustningen av sinnesslövården skulle ske lika snabbt i statens

som i landstingens regi. Landstingen har ju sina viktigaste uppgifter på

sjukvårdens och andra sinnesslövården i viss mån närstående vårdområden.

Fördelad på de olika landstingen torde denna reform kunna genomföras i

snabbare takt och med en bättre lokal anpassning än om statsmakterna

centralt skulle ta på sig denna uppgift. I den mån som kraven på ett statligt

huvudmannaskap för vårdfallen bygger på uppfattningen att endast staten

kan driva de stora anstalter med vidsträckta upptagningsområden, som man

menar bör finnas för deras vård, kan dessa krav visserligen synas ha ett

visst berättigande. Men det är å ena sidan icke givet att anstalterna lämpligen

bör göras så stora, och å andra sidan tänkbart med ett samarbete

mellan flera landsting för anläggande och drift av dessa vårdhem. I princip

har man icke heller vid remissbehandlingen av den senaste utredningens

betänkande haft något att erinra mot att landstingens huvudmannaskap

fastslås i lag. De erinringar som gjorts har kommit från landstingskommunalt

håll och mera hänfört sig till kostnadsfördelningen mellan stat

och landsting vid ett kommunalt huvudmannaskap än till principfrågan.

Även för min del vill jag därför tillstyrka förslaget. Jag förordar alltså

att landstingen genom ett uttryckligt stadgande ålägges alt svara för att

de efterblivna, som skall falla under lagen, får undervisning och vård

enligt vad där stadgas. Undantag bör dock göras för den sinnesslövård,

som redan ligger i statens händer, d. v. s. vården av vissa asociala och

svårskötta efterblivna. Frågan om den närmare avgränsningen av denna

grupp torde få behandlas i specialmotiveringen.

Med detta ställningstagande är emellertid, såsom 1951 års utredning

understrukit, icke fastslaget vare sig att landstingen ensamma skall svara

för kostnaderna eller att de själva skall driva alla de skolor och anstalter för

efterblivna, som måste finnas. Vad den förstnämnda frågan angår, så har

utredningen förutsatt, att staten skall lämna väsentliga bidrag både till

anläggnings- och driftkostnader. Som redan nämnts har emellertid något

förslag om statsbidragens storlek eller utformning icke framlagts av 1951

års utredning utan dessa spörsmål prövas alltjämt av denna kommitté.

Enligt vad jag tidigare uttalat synes statsmakterna under sådana förhållanden

knappast böra taga ställning till statsbidragsfrågorna förrän utredningens

förslag och yttrandena däröver föreligger.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Jag framhöll nyss, att det förhållandet att landstingen ålägges huvudmannaskapet

för ifrågavarande vårdområde icke innebär att de själva skall

di iva de skolor och anstalter, som kan behövas. Med hänsyn till den omfattande

enskilda verksamhet, som bedrives på detta område, vore en sådan

ordning knappast tänkbar; i varje fall skulle den icke kunna genomföras

under de närmaste åren utan mycket betydande ekonomiska insatser från

det allmännas sida. Även ur andra synpunkter torde det emellertid vara

olämpligt att avveckla samtliga enskilda anstalter. Visserligen är, som förut

antytts, dessa anstalter ibland icke i godtagbart skick, där upprättliålles icke

alltid en tillfredsställande vårdstandard och det kan dessutom synas vara

mindre lämpligt att privata ekonomiska intressen är berörda på ett sjukvården

så närstående vårdområde som detta. Men det sagda gäller icke generellt.

I fråga om vissa grupper efterblivna torde de enskilda anstalterna

ge tillfälle till en mera differentierad personlig vård än landstingens arbetsoch

vårdhem. Jag vill här särskilt peka på de anstalter, som drivs av sammanslutningar

av i verksamheten ideellt intresserade personer. I viss motsättning

till 1946 års utredning anser jag därför att de enskilda anstalter,

som kan godtagas, bör bibehållas inom den av det allmänna understödda

sinnesslövården vid sidan av landstingens anstalter.

1951 års sinnesslövårdsutredning har tänkt sig, att anknytningen av de

enskilda anstalterna till denna vård skall ske på det sättet att de inordnas i

särskilda planer, som skulle upprättas av varje landsting (ev. flera landsting

tillsammans) och därefter fastställas av Kungl. Maj:t. Planeringen

skulle innefatta en inventering av antalet undervisnings- och vårdbehövande

efterblivna inom landstingsområdet och mynna ut i en plan, som upptar

kommunala och enskilda anstalter med tillräckligt antal platser för att

täcka det vid inventeringen framräknade behovet. Även organ för den öppna

vården borde upptagas i planerna. Efter mönster av liknande bestämmelser

i barnavårdslagen för barnhemmens del föreslog utredningen vidare, att

landstingen skulle ha ekonomiskt ansvar icke endast för de egna anstalterna

i planen utan även för de anstalter, som tillhörde annan huvudman,

det sistnämnda dock endast i den mån erforderliga medel icke tillhandahölls

på annat sätt.

Dessa förslag synes mig vara uttryck för en riktig tanke, och de torde i

princip höra förverkligas. Landstingen lär knappast kunna fullgöra sina

uPPgifter med avseende pa sinnesslövården utan en planläggning i enlighet

med vad utredningen förordat. Innan de kan ta ställning till frågan om en

utbyggnad behövs, måste de — så exakt som detta är möjligt — undersöka

hur många undervisnings- och vårdbehövande av olika kategorier som finns

inom området, och i vilken mån detta vårdbehov kan tillgodoses genom befintliga

kommunala eller enskilda anstalter. I remissyttrandena har man i

allmänhet icke heller halt något att erinra mot en sådan planläggning i och

för sig. Däremot har man uttalat farhågor för att en formbunden, centralt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majrts proposition nr 26.

fastställd plan skulle medföra praktiska svårigheter och administrativa

besvär samt hindra en smidig utbyggnad av vårdgrenen. Med hänsyn till de

av socialstyrelsen vitsordade goda erfarenheterna från motsvarande planering

av barnhemsvården torde dock dessa farhågor vara överdrivna. Bestämmelser

om viss planering under statlig kontroll av en vårdgren med

landstingen som huvudmän finns f. ö. även inom andra områden t. ex.

kronikervården utan att det synes ha vållat några olägenheter. För att undvika

allt för stor splittring av efterblivna på olika anstalter och främja

en rationell anordning av vården är det emellertid angeläget att landstingen

samarbetar med varandra då planerna förberedes och att härvid även samråd

sker med tillsynsmyndigheterna och deras inspektörer. Med hänsyn

till betydelsen av en utbyggnad av externatskolorna bör landstingen även

kontakta skolstyrelserna i tätorterna inom området. Jag vill i detta sammanhang

understryka, att nya anstaltsplatser bör upptagas i planerna endast i

den mån det av väntelistor och en inventering av efterblivna på primärkommunala

anstalter sammanställda med beläggningen på de befintliga

platserna tydligt framgår att ett oundgängligt platsbehov föreligger, som

icke kan täckas genom nya externat. Resultaten av de i 1949 års betänkande

refererade undersökningarna av sinnesslöfrekvensen i vissa län torde vara

alltför osäkra för att läggas till grund för en planering och nya liknande

undersökningar bör prövas med största försiktighet.

Självfallet kan icke varje enskild anstalt omedelbart »renodlas» så att den

endast har patienter från ett eller ett par vårdområden — en sådan ordning

skulle föra med sig stora omflyttningar och kanske ibland även vara inhuman

mot de intagna. Landstingen och anstaltsägaren bör i stället söka avtala

om att även patienter från andra landstingsområden än dem, i vars plan

anstalten är upptagen, åtminstone under en övergångstid skall få stanna

kvar. Upptagandet av en enskild anstalt i en plan torde f. ö. alltid förutsätta

ett avtal mellan ägaren och vederbörande landsting. Kan parterna icke

komma överens, får landstinget överväga om det ensamt eller tillsammans

med andra landsting bör förvärva anstalten för att driva den i egen regi.

Stundom kan kanske en överlåtelse till annan lämpligare och mera förhandlingsvillig

huvudman komma i fråga.

Det lär likväl komma att kvarstå några enskilda anstalter, som icke bör

tagas upp i planerna. Byggnaderna kan t. ex. vara sa daliga att en upprustning

för att nå önskad standard icke lönar sig. Det kan även förhålla sig så

att anstalten drivs efter normer, som icke kan godtagas, och ägaren icke

vill göra några förbättringar eller överlåta anstalten. Utredningen hade

tänkt sig att sådana anstalter utanför planerna icke skulle få statsbidrag.

Under nuvarande förhållanden skulle detta i allmänhet innebära att anstalten

omedelbart måste läggas ned och de intagna beredas plats på andra håll,

vilket med nuvarande platsbrist torde vara mycket svårt. Intill dess nybyggnad

hinner ske, bör därför även sådana anstalter kunna inordnas i den er
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

kända vården och få statsbidrag. Enklast synes detta kunna ske genom att

tillsynsmyndigheten godkänner anstalterna för en kortare eller längre övergångstid.

En annan typ av anstalter, som icke lämpligen synes böra upptagas i

landstingens planer, är sådana med ett speciellt klientel, som mottager elever

eller patienter från hela riket, t. ex. Charlottendals skolhem för efterblivna

barn med svåra talrubbningar. Utredningen har för dessa anstalters

del tänkt sig den ordningen, att platser där skulle upptagas i planerna för

samtliga berörda landsting. Den nyss rekommenderade metoden, att anstalten

lämnas utanför landstingsplanerna men i stället godkännes av tillsynsmyndigheten

såsom ett hem för patienter från hela riket, synes emelleitid

lämpligare. Ett sådant godkännande bör även kunna få lämnas i

fråga om andra välskötta enskilda anstalter med intagna från ett stort antal

landstingsområden, då eu omflyttning och »renodling» i enlighet med vad

tidigare förordats kan väntas medföra stora svårigheter.

''\ idtages nu antydda modifikationer i utredningens förslag i denna del

torde de mest vägande invändningarna mot detta falla bort. Jag tillstyrker

därför förslaget med dessa jämkningar. Även i fråga om konsekvenserna för

landstingen av att eu anstalt upptages i planen kan jag ansluta mig till utredningen.

I några yttranden från kommunalt håll har man hävdat att lands1

ingen borde befrias från varje ekonomiskt ansvar för de enskilda anstalterna

och att detta i stället borde läggas på staten. Att landstinget får skyldighet

att gripa in om en i dess plan redovisad anstalt råkar i svårigheter

eller behöver ekonomiskt bistånd för en ombyggnad synes emellertid utgöra

en naturlig följd av dess ansvar för vården av de efterblivna inom landstingsområdet.

Landstingen torde f. ö. ofta ha möjlighet att vid avtalen i

samband med planeringen skaffa sig garantier för att de enskilda anstalterna

skötes rationellt och få den kontroll häröver, som landstinget finner

erforderlig. Det är dock önskvärt att landstingen härvid lämnar de enskilda

anstalterna största möjliga frihet; insnöres de i alltför många föreskrifter

riskerar man alt ägaren hellre lägger ned anstalten än underkastar sig

dessa. För de enskilda anstalterna utanför landstingsplanerna, bör landstingen

självfallet icke stå i något ansvar. Behöver en sådan anstalt t. ex. ett

lån för en nödvändig upprustning, torde staten få träda in på samma sätt

som skett i fråga om t. ex. vissa enskilda alkoholist- och epileptikeranstalter.

Vad härefter angår anstaltsorganisationen, så synes lagen

icke böra upptaga annat än de grundläggande bestämmelserna. Landstingen

bör kunna lämnas ganska stor frihet att organisera undervisningen och vården

på det för varje landstingsområde lämpligaste sättet. Frågan om vilka

olika anstaltstyper som skall tinnas och det klientel, som de var för sig är

avsedda för, bör dock regleras i lag. Såsom f. n. sker i praktiken bör härvid

skiljas mellan de för undervisning avsedda anstalterna och de anstalter, där

det endast eller huvudsakligen meddelas vård. Den första gruppen bör om
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

fatta de anstalter, som i 1944 års lag innefattas i benämningen centralanstalt.

I enlighet med 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag, som

härutinnan i stort sett lämnats utan erinran, synes dock vissa jämkningar

böra göras i den nuvarande terminologin. Sålunda bör som gemensamt

namn för alla skolanstalter vare sig de är inrättade i form av internat eller

för externatundervisning införas den redan nyttjade beteckningen »särskola».

Såsom huvudelement i den som internat inrättade särskolan bibehålies

skolhemmen med skola för efterblivna barn i skolåldern. För de

barn, som ej börjat skolan men som på förhand kan antagas vara lämpade

för särskoleundervisning och av sina föräldrar eller vårdnadshavare anmäles

till sådan undervisning, bör särskilda småbarnshem finnas. Dessa

ersätter i viss mån de nuvarande upptagningshemmen, där barnen enligt

gällande lag kan få stanna ända till tolv års ålder. Upptagningshemmen

tjänstgör alltså även som ett slags observationshem, men på dessa hem torde

f. n. också finnas många klart »obildbara» intagna. I denna del borde upptagningshemmen

enligt 1951 års utrednings förslag ersättas av observationsavdelningar

för undersökning av barn, som ifrågasättes behöva undervisning

eller vård enligt den nya lagen. Observationsavdelningarna skulle endast

ordnas i anslutning till särskolan. Detta synes också vara en lämplig

anordning, då, som utredningen framhåller, de tveksamma fallen icke bör

sammanföras med de höggradigt efterblivna på vårdhemmen. — Slutligen

torde särskolan böra innefatta en avdelning för fortsatt utbildning av dem,

som avslutat den egentliga skolundervisningen. Denna avdelning motsvarar

i viss mån arbetshemmen inom de nuvarande centralanstalternas ram.

De olika avdelningarna inom särskolan bör självfallet kunna ordnas som

externat. Fördelarna med externatundervisning är — särskilt ur sociala

och ekonomiska synpunkter — uppenbara. Barnen i externatskola får

stanna i en naturlig hemmiljö, vara tillsammans med »vanliga» barn på

fritiden och över huvud taget redan under skolåren vänja sig vid alla de

speciella svårigheter och faror, som möter den efterblivne i det moderna

samhället. De måste därigenom vara avsevärt bättre rustade än internateleverna,

då de efter skolans slut skall försöka reda sig på egen hand

i livet. Utsikterna för att fortsatt anstaltsvård skall kunna undvikas, bör

vara betvdligt större för barn, som fått gå i externat. Externatskolan

kräver dessutom i allmänhet inga större anläggningskostnader och driftkostnaderna

är små i jämförelse med den personalkrävande skolanstalten.

Det är därför angeläget att externatundervisningen bygges ut i så stor utsträckning

som möjligt. På varje ort, där tillräckligt underlag finns för en

externatavdelning, bör landstinget söka få en sådan avdelning till stånd, så

att alla på platsen och i dess närmaste omgivning bosatta barn, vilkas utveckling

och hemförhållanden gör dem lämpade för externatundervisning,

kan erhålla dylik undervisning. Även för utanför tätorterna boende sådana

barn bör möjligheterna att ordna inackordering i enskilt hem i ort med

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

externatskola undersökas; statsbidrag utgår redan nu försöksvis till kostnaderna

för dylik inackordering. Finns ett skolinternat i orten, bör externatplatser

ordnas där. I enlighet med vad utredningen förordat torde i lagen

böra inskrivas, att behovet av särskoleplatser skall tillgodoses genom externatskola

eller externatplatser enligt vad nu sagts. Då i större städer alltid

torde finnas underlag för en externatskola, bör emellertid denna bestämmelse

kompletteras med eu föreskrift, att i städer av viss storlek externatundervisning

alltid skall vara ordnad i viss utsträckning. Jag föreslår, att

ett sådant åläggande ges för städer med minst 25 000 invånare. Endast fem

sådana städer torde f. n. icke ha särskild externatundervisnine''.

o

Anstalterna för vård av höggradigt efterblivna (»obildbara») och avvuxna

efterblivna, som genomgått särskola men är ur stånd att taga vård

om sig själva och med dem i förståndsutveckling likställda, bör benämnas

vårdanstalter och i första hand omfatta de anstaltstyper, som f. n. inrättats

för detta klientel, d. v. s. vårdhem och arbetshem. Utredningen har föreslagit

att härutöver skall som en ny anstaltsform finnas ålderdomshem för

efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas på arbetshem men icke längre

är i arbetsför ålder. Delta förslag har i många remissvar hälsats med största

tillfredsställelse men på några håll mött en bestämd gensaga. Socialvårdsförbundet

och läkarförbundet har åberopat sociala och humanitära synpunkter

mot att efterblivna åldringar sammanföres på särskilda anstalter.

I den mån det här rör sig om mera svårartade fall inom denna grupp, som

uppenbarligen behöver anstaltsvård och f. n. är intagna på ålderdomshemmen,

torde det dock icke råda några meningsskiljaktigheter om att de i

stället liksom de klart »obildbara» bör få vård på ett hem inom den nu föreslagna

organisationen. Då det synes vara inhumant att taga in dessa åldringar,

som tidigare kunnat uträtta ett visst arbete på arbetshemmen eller,

under tillsyn, ute i samhället, på ett vårdhem för höggradigt efterblivna

patienter, som hela livet vårdats på anstalt, torde utredningens förslag om

särskilda ålderdomshem fylla ett verkligt behov. Däremot är det enligt

min mening icke lämpligt att mindre efterblivna åldringar endast därför att

de en gång icke kunnat tillgodogöra sig undervisningen eller hjälpundervisningen

i folkskolan skall vid behov av anstaltsvård hänvisas till sådana

ålderdomshem. Med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet får

avgöras, var dessa åldringar lämpligen bör vårdas. Under inga förhållanden

bör det emellertid komma i fråga att taga in en åldring på ett sådant hem

eller hålla kvar honom där mot hans egen eller, om han är omyndig, hans

förmyndares vilja. Då på grund av det anförda behovet av särskilda ålderdomshem

för efterblivna måhända icke är så stort, att det motiverar att

dessa hem upptages som en obligatorisk anstaltsform vid sidan av vårdoch

arbetshemmen, bör detta icke ske. I lagen bör sålunda som ett alternativ

stadgas, att speciella avdelningar för efterblivna, som icke längre är

i arbetsför ålder, må anordnas vid arbetshemmen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

79

Frågan om hur särskolorna och de olika vårdanstalterna skall förläggas

i förhållande till varandra samt de mera speciella spörsmålen om anstalternas

organisation och utformning bör icke regleras i lagen. Jag har emellertid

intet att erinra mot de synpunkter 1951 års utredning anfört i denna

del. Det torde få överlämnas åt varje landsting att med ledning av dessa

uttalanden pröva och avgöra hithörande spörsmål med hänsyn till förhållandena

inom landstingsområdena.

Beträffande den öppna vården och vad därmed äger samband, så

har jag förut understrukit betydelsen av en differentierad sådan vård. Både

de kommunala och statliga myndigheter, som svarar för vårdgrenens planering,

och den anstaltspersonal samt de läkare, pedagoger och andra, som

har hand om placeringen av de efterblivna, bör beakta de fördelar ur sociala

och ekonomiska synpunkter, som ofta är förknippade med undervisning

och vård utanför anstalt. För de efterblivna skolbarnens del bör som nämnts

externatundervisning ordnas i största möjliga utsträckning, vilket bör

kunna ganska avsevärt minska behovet av internatplatser. I det sammanhanget

får också en utbyggnad av hjälpklasserna betydelse, då härigenom

åtskilliga barn, som f. n. icke kan få undervisning på annat sätt, sannolikt

aldrig skulle behöva placeras i särskola. I fråga om de ungdomar, som gått

igenom externatskola eller varit intagna på skolhem och eventuellt även

kunnat tillgodogöra sig fortsatt utbildning vid särskola men likväl icke

anses kunna taga vård om sig själva, bör öppen vård alltid övervägas i första

hand. Sådan vård torde kunna användas i fråga om ett stort antal efterblivna

inom denna grupp. I princip bör samma sak gälla för de höggradigt

efterblivnas del. Det ligger emellertid i sakens natur, att öppen vård av

dessa efterblivna icke kan användas i tillnärmelsevis samma omfattning

som i fråga om de något mindre efterblivna. Genom inrättande av daghem

för barn och sysselsättningshem för ungdomar och vuxna torde dock åtskilligt

kunna göras för att minska behovet av anstaltsvård även för denna

kategori. Dessa frågor liksom spörsmålet om de olika formerna av öppen

vård kommer att något beröras i specialmotiveringen.

Genom vissa omdisponeringar och jämkningar i utredningens lagförslag

har jag sökt författningsmässigt tillgodose de nu angivna synpunkterna på

den öppna vården av de efterblivna. Även i denna del hänvisas till redovisningen

i specialmotiveringen.

För att önskemålen om en förbättrad och utökad öppen vård skall kunna

tillgodoses även i praktiken är det angeläget att sakkunnig personal svarar

för omhändertagande och kontinuerlig kontroll av de efterblivna samt att

dessa frågor handhas i en med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet tillfredsställande

ordning. Detta gäller i ännu högre grad ur synpunkten av

att få bästa möjliga garantier mot att obefogade omhändertaganden för

undervisning eller vård icke sker (rättssäkerhetsfrågan). Kravet

på att stärka dessa garantier inom alla områden, där s. k. administrativa

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

frihetsberövande!! äger rum, har länge varit aktuellt. För sinnesslövårdens

del har emellertid detta tidigare knappast gällt i samma grad som på andra

håll hl. a. därför att f. n. ingen utan medgivande får kvarhållas på centralanstalt

längre än till 21 års ålder och, hortsett från omhändertagande enligt

sinnessjuklagen, någon annan form av tvångsmässigt frihetsberövande icke

förekommer inom denna vårdgren.

I ett par fall har det likväl befunnits, att personer, som ej varit sinnesslöa,

intagits på centralanstalt och vid utredningen av dessa fall har även de

garantier mot sådana misstag som 1944 års lagstiftning erbjuder ansetts

otillräckliga. Behovet av en bättre ordning på denna punkt skulle ytterligare

skärpas, om 1940 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars förslag

genomfördes, att även vårdbehövande över 16 år skall kunna tvångsvis intagas

och kvarhållas på vårdanstalt. Jag har emellertid redan framhållit,

att jag icke kan ansluta mig till detta förslag i vad det avser äldre efterblivnas

intagning på de för dem avsedda ålderdomshemmen. Icke heller för

arbetshemsklientelet behövs enligt min mening något sådant vårdtvång.

Några olägenheter har såvitt känt icke varit förenade med den nuvarande

fria ordningen och tvångsbestämmelser kan lätt komma att missbrukas i

fråga om dessa arbetsföra patienter och föranleda onödig anstaltsvård. Däremot

har jag intet att erinra mot att de höggradigt efterblivna vuxna patienterna

på vårdhemmen skall få hållas kvar där mot förmyndarens vilja —

de torde regelmässigt vara omyndiga och förmyndaren kan i vissa fall ha

ett ekonomiskt intresse av att få hem även patienter i klart behov av anstaltsvård.

Det sagda gäller endast efterblivna över 16 år; för de icke skolpliktiga

barnens del anser jag i likhet med 1951 års utredning och så gott som samtliga

remissinstanser att ett eventuellt omhändertagande mot föräldrarnas

vilja bör ske med stöd av barnavårdslagens bestämmelser om skyddsuppfostran.

Alltjämt kvarstår emellertid för vissa kategorier efterblivna behovet av

tillfredsställande garantier mot att anstaltsvård icke tillgripes i onödan eller

i andra fall än där lagen tillåter detta. Som delvis redan antytts måste det

särskilt tillses, att barn, som ej faller under lagen, icke inskrives i särskolan,

att skolpliktiga barn ej hålles kvar på internat längre än nödvändigt och att

vuxna efterblivna icke ens efter medgivande får stanna på anstalt, då de

kan ta vård om sig själva eller i varje fall ej nödvändigt behöver anstaltsvård.

Såsom utredningen framhållit och jag för den öppna vårdens del nyss

antytt, är den primära förutsättningen för en tillfredsställande ordning i

dessa hänseenden, att intagning föregås av noggrann prövning och observation

genom psykiatrisk och för skolfallens del pedagogisk sakkunskap

och att sådan kvalificerad personal också regelbundet prövar om ej utskrivning

eller omplacering kan ske samt över huvud medverkar vid handläggningen

av utskrivningsfrågor. Sådan sakkunskap bör därför finnas till
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj ds proposition nr 26.

gänglig inom varje landstingsområdes organisation för undervisningen och

vården av de efterblivna. Detta förordas också av 1951 års utredning, vars

lagförslag innehåller bestämmelser om dels särskilda anstaltsläkare och en

till varje landstings styrelse (centralstyrelsen) anknuten läkare, dels en

rektor för den närmaste ledningen av landstingets särskolor och den därtill

-anknutna öppna vården. Jag kan i princip tillstyrka dessa förslag. Jämväl

till de utredningens uttalanden och förslag om dessa befattningshavares

uppgifter, som refererats i det föregående, kan jag i huvudsak ansluta mig.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan hur hithörande bestämmelser

bör närmare utformas och till vissa mera speciella spörsmål.

För de klara fall, där de olika sakkunniga är ense om den åtgärd som

skall vidtagas, och den efterblivne eller, om han är omyndig, hans förmyndare

eller vårdnadshavare medger denna, torde den nu antydda ordningen

ge tillräckliga garantier mot obefogade omhändertaganden. Det kan icke

ur denna synpunkt vara erforderligt att belasta något mera kvalificerat

organ med dessa ärenden. Annorlunda blir förhållandet, om saken kan

anses tveksam på grund av meningsskiljaktigheter mellan de sakkunniga

eller om den intagne eller hans förmyndare motsätter sig åtgärden. I förstnämnda

fall synes frågan behöva prövas av en opartisk sakkunnig instans,

som kan objektivt väga de olika skälen mot varandra; i senare fallet påkallas

en sådan prövning framför allt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet

och vikten av att avgöranden om frihetsberövanden omfattas avförtroende

från de berörda parternas sida.

På i huvudsak de skäl, som nu angivits, har också 1951 års sinnesslövårdsutredning

föreslagit, att en kvalificerad prövning skall ske av tveksamma

eller kontroversiella in- och utskrivningsfrågor. Utredningen förordar

efter diskussion av olika alternativ, att uppgiften anförtros åt särskilda

nämnder, kallade anstaltsnämnder, som i princip skulle inrättas i

varje landstingsområde. Nämnden skulle ha en jurist som ordförande och

två lekmän som ledamöter, varjämte centralstyrelsens läkare samt rektor

eller föreståndaren för landstingets vårdanstalter skulle ingå i nämnden vid

handläggningen av dessa ärenden. Enligt förslaget skulle anstaltsnämnden

även svara för den lokala tillsynen över särskolor och vårdanstalter. Om

lämpligheten av dessa förslag är meningarna delade bland remissinstanserna.

Man har visserligen ingenting i princip att invända mot att tveksamma

fall underkastas en kvalificerad prövning men åsikterna skär sig i

frågan om vem som skall handha denna. Endast en minoritet följer här

kommittén medan flertalet anser dess förslag innebära en onödig överorganisation.

Såsom torde ha framgått av vad jag nyss anförde, anser jag även för egen

del rättssäkerheten påkalla, att ett särskilt, allsidigt sammansatt organ

prövar de omstridda fallen. Jag delar emellertid utredningens och remissinstansernas

tveksamhet beträffande spörsmålet på vilket organ denna upp6

— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 26.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

gift skall läggas. När man skall taga ställning till denna fråga bör man

vara uppmärksam på att den får betydligt mindre räckvidd om, såsom jagnyss

förordat, rätten att tvångsvis intaga och kvarhålla efterblivna på särskolor

och vårdanstalter inskränkes till de skolpliktiga och de höggradigt

efterblivna vuxna. Visserligen bör även andra tveksamma fall prövas av ett

kvalificerat organ, men då är det icke så mycket rättsäkerhetskravet som

allmänt sociala och ekonomiska synpunkter som gör sig gällande. Huvuduppgiften

avser särskolan och i fråga om denna de fall, där vederbörande

är eller kan tänkas bli placerad i internat. För externatskolornas del skulle

i och för sig någon kvalificerad prövning icke behövas — elevernas ställning

där skiljer sig i varje fall upp till 14—15 årsåldern icke från vanliga skolbarns

— men det torde vara svårt att formellt skilja externateleverna från

övriga särskolepliktiga.

Det är sålunda ett ganska begränsat område, för vilket på grund av vad

förut sagts en kvalificerad prövning får anses erforderlig. Att under sådana

förhållanden inrätta ett särskilt organ härför kan enligt min mening icke

komma i fråga. Det skulle dessutom föregripa den utredning om förbättrat

förfarande vid administrativa frihetsberövanden, som 1952 års riksdag begärt

och som eventuellt kan leda till en mera enhetlig reglering av dessa

åtgärder. I stället torde uppgiften få anförtros antingen åt något redan befintligt

organ eller åt landstingets centralstyrelse, eventuellt förstärkt med

erforderlig sakkunskap. För valet av lämpligt organ får den sammansättning

man vill ge detsamma betydelse. I denna del delar jag utredningens

mening att lekmän bör ingå i detsamma. Medverkan av lekmän för en i

viss mån liknande uppgift nämligen som ledamöter i de lokala utskrivningsnämnderna

vid sinnessjukhusen har visat sig värdefull. Nämnderna har

tillförts allmän social erfarenhet och närvaron av opartiska lekmän har

stärkt förtroendet för avgörandena. Detsamma torde gälla även här. Särskilt

för att tillgodose rättssäkerhetssynpunkten bör — jämväl i likhet med

de lokala utskrivningsnämnderna -— dessutom en erfaren jurist, om möjligt

en domare, ingå i det kvalificerade organet.

Jag syftar här endast på lokala organ. Att centralisera prövningen t. ex.

till sinnessjuknämnden, vilket ifrågasatts från läkarhåll, är knappast tänkbart

samtidigt som vissa ärenden om utskrivning från så gott som samtliga

sinnessjukhus överflyttats från denna till lokala nämnder vid sjukhusen.

Olägenheterna av en centraliserad skriftlig handläggning av ärenden av

denna typ torde icke behöva utvecklas. Det vore dessutom ur olika synpunkter

olyckligt att hänföra de skolbarn, som det här framför allt kommer

att röra sig om, till samma nämnd som bl. a. prövar ärenden om utskrivningav

kriminalpatienter. Med hänsyn härtill hör sinnessjuknämnden ej få bli

besvärsinstans i dessa ärenden; förslag härom avvisades f. ö. av riksdagen

1944. Av samma skäl hör det icke heller komma i fråga att anförtro upp
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nv 26.

giften åt sinnessjukhusens lokala utskrivningsnämnder, vilket eljest i och

för sig kunde anses ligga nära till hands.

Även länsstyrelserna har förts fram som lämpliga organ för handläggningen

av dessa ärenden. Med hänsyn till vad förut sagts om organets sammansättning

skulle emellertid en sådan ordning innebära att lekmän och

vissa sakkunniga skulle ingå i länsstyrelsen, något som uppenbarligen icke

bör genomföras för en förhållandevis så begränsad uppgift som denna. Jag

kan därför icke tillstyrka detta förslag.

Den närmast till hands liggande lösningen torde i stället vara den som

förordats i ett stort antal yttranden över det senaste betänkandet i ämnet,

nämligen att anförtro uppgiften åt landstingets styrelse för undervisningen

och vården av de efterblivna (centralstyrelsen). Utredningen har avvisat

tanken härpå med hänvisning till att en sådan ordning knappast skulle ge

tillräckliga garantier för en självständig, objektiv prövning, varvid den

syftar på att styrelsen även skulle handha ledningen och förvaltningen av

anstalterna och primärt besluta i vissa intagningsfrågor. I sistnämnda del

kommer jag emellertid icke att följa utredningens förslag och vad konflikten

med styrelsens övriga åligganden angår, så kan olägenheterna härmed

elimineras om nu ifrågavarande uppgifter, såsom bl. a. landstingsförbundet

förordat, lägges på en särskild delegation inom styrelsen.

Genom eu sådan ordning behövde någon ny myndighet icke tillskapas,

men organet skulle likväl utan omfattande ingrepp i landstingets bestämmanderätt

kunna ges en för uppgiften lämplig storlek. I övrigt skulle denna

ordning ha de fördelar, som onekligen är förenade med att landstingets egen

styrelse beslutar också i dessa ärenden. Jag vill särskilt peka på den erfarenhet

av olika sociala frågor i allmänhet och sinnesslövårdens i synnerhet,

som bör ha samlats i de nuvarande styrelserna och väl kommer att

överföras till de nya, samt vidare på det ökade intresse för en god anstaltsorganisation

och vårdstandard, som bör följa av att ledamöterna i in- och

utskrivningsärenden får kontakt med de efterblivnas konkreta, personliga

problem.

På anförda skäl vill jag förorda, att dessa ärenden skall handläggas av

en delegation inom landstingets centralstyrelse. I enlighet med vad förut

sagts bör i delegationen ingå — förutom lämpligt antal av centralstyrelsen

inom sig utsedda ledamöter — en lagfaren person, om möjligt en domare.

Erforderlig medicinsk och pedagogisk sakkunskap torde få tillföras delegationen

i samma ordning som utredningen föreslagit för anstaltsnämndens

del. Frågorna om dessa sakkunnigas ställning, om delegationens storlek och

om vem som bör vara ordförande kommer att behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter till frågan om och i vilken utsträckning undervisningen

och vården av de eftex-blivna skall vara kostnadsfri

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

för den enskilde. I denna del har jag redan förut framhållit den orättvisa

som ligger i den nuvarande ordningen, enligt vilken vården av de »bildbara»

barnen är kostnadsfri medan de föräldrar, som har ett »obildbart»

barn med allt vad detta innebär, dessutom måste betala vårdavgifter för

barnet, som f. n. vid de enskilda hemmen uppgår till mellan 1 900 och 3 000

kronor om året. Det råder också så gott som fullständig enighet om att

denna orättvisa nu bör undanröjas, så att icke endast de särskolepliktiga

utan även övriga efterblivna under 21 år får kostnadsfri undervisning och

vård. Jag vill förorda att eu uttrycklig bestämmelse härom införes i lagen.

Däremot torde det icke finnas anledning alt nu införa fri vård för de

vuxna efterblivna. Behöver dessa vård på sinnessjukhus, måste en viss

vårdavgift erläggas. Härtill kommer att med nuvarande regler om folkpension

åt anstaltsvårdade en ordning med kostnadsfri vård förknippad

med rätt lör anstalten att uppbära folkpensionen kan medföra vissa icke

önskvärda konsekvenser. Vårdavgifter bör därför utgå för de vuxna efterblivna

a vårdanstalt på samma sätt som gäller för de sinnesslöa på sinnessjukhus.

En erinran härom bör upptagas i lagen.

De ekonomiska konsekvenserna för huvudmännen av att kostnadsfri vård

införes i enlighet med vad nu förordats blir i viss mån beroende av hur

frågan om barnbidrag och folkpensioner till de efterblivna regleras. Detta

spörsmål kommer att behandlas i det följande vid motiveringen av 22 § i

lagförslaget. VI.

VI. Den centrala tillsynen.

Gällande bestämmelser.

Enligt 4 § i 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa

skall överinseendet över centralanstalterna utövas av skolöverstyrelsen.

Under skolöverstyrelsen utövas tillsynen över anstalterna av inspektören

för sinnesslöundervisningen. Anstalterna skall däx-jämte i medicinsktpsykiatriskt

hänseende vara underkastade den inspektion, som Konungen

bestämmer. Föreskrifter om denna inspektion liksom om den centrala tillsynen

i allmänhet över sinnesslöanstalterna finns numera i kungörelsen

den 30 juni 1952 (nr 552) med bestämmelser om den centrala tillsynen

över vissa anstalter. Förutom på lagen och dess tillämpningsföreskrifter

grundar sig denna kungörelses föreskrifter på att det i statsbidragsförfattningarna

(SFS 1933: 556 och 1945: 532) som villkor för bidrag stadgas,

att anstalterna skall vara underkastade statlig inspektion och att de bestämmelser

om tillsyn skall gälla som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj:ts förordnande, chefen för inrikesdepartementet föreskriver.

Enligt nyssnämnda kungörelse av den 30 juni 1952 skall för varje anstalt,

som där avses, finnas en huvudtillsynsmyndighet. Denna myndig
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

het har, i den män ej annat är stadgat, tillsyn över anstalten i dess helhet

och vården i allmänhet där. Uppgiften att vara huvudtillsynsmyndighet

för de kommunala och enskilda sinnesslöanstalterna är i kungörelsen uppdelad

mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. Härvid svarar skolöverstyrelsen

för 1) anstalt och avdelning av externatkaraktär, 2) upptagningshem

och skolhem, vare sig hemmet är fristående eller anordnat i

samband med annan avdelning, samt 3) arbetshem, avsett för sådana sinnesslöa,

som omfattas av 1944 års lag. Dessa anstalter och avdelningar

skall emellertid i medicinskt-psykiatriskt hänseende stå under tillsyn av

medicinalstyrelsen, som själv skall vara huvudtillsynsmyndighet för övriga

kommunala och enskilda sinnesslöanstalter. Chefen för inrikesdepartementet

äger förordna, att arbetshem, som sålunda hör under medicinalstyrelsen,

i pedagogiskt hänseende skall stå under tillsyn av skolöverstyrelsen.

1952 års kungörelse grundar sig på beslut av 1952 års riksdag om

godkännande av i proposition nr 133 framlagda förslag härutinnan. Propositionen

bygger i sin tur på förslag av den inledningsvis omförmälda

tillsynskommittén och yttrandena däröver. Dessa yttranden skall i korthet

redovisas i det följande.

1946 års sinnesslövårdsutredning och yttrandena däröver.

1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag om den centrala tillsynen överensstämmer

i huvudsak med den nu tillämpade ordningen. Beträffande

innehållet hänvisas till lagtexten, som finnes intagen under 9 § i den i det

följande lämnade specialmotiveringen.

I yttrandena till styrkes i allmänhet den av utredningen förordade lösningen.

Avvikande meningar har dock anmälts av flera remissinstanser.

Medicinalstyrelsen förordar, att hela sinnesslövården skall stå under styrelsens

tillsyn med undantag av externatskolorna, som helt bör ställas

under skolöverstyrelsens ledning utan inspektionsskyldighet från medicinalstyrelsens

sida. Socialstyrelsen föreslår, att tillsynen anförtros i första

hand socialstyrelsen och alternativt medicinalstyrelsen. För medicinalstyrelsen

som tillsynsorgan uttalar sig också stadsfullmäktige i Göteborg,

svenska läkaresällskapet och socialvårds förbundet.

Stadsfullmäktige i Stockholm förordar i första hand, att tillsynen uppdrages

åt länsstyrelserna och alternativt att den uppdrages åt medicinalstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg, som anser, att en uppdelning på

skilda myndigheter är olycklig, ifrågasätter, om inte tillsynen bör inordnas

under medicinalstyrelsen med undantag för de rent pedagogiska anordningarna,

beträffande vilka tillsynsskyldigheten bör åvila skolöverstyrelsen.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott förordar, att utbildningsanstalterna

ställes under skolöverstyrelsens tillsyn och att medi
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

cinalstyrelsens tillsyn begränsas till upptagningshemmen och vårdhemmen

för obildbara jämte den medicinskt-psykiatriska inspektionen av de pedagogiska

anstalterna och därmed eventuellt samorganiserade arbetshem. Särskilt

olämpligt anser utskottet det vara, att vården av äldre bildbara ställes

under tillsyn av annan myndighet än vården av bildbara i yngre åldersklasser.

Tillsynskommitténs förslag och yttrandena däröver.

Tillsynskommitténs förslag innebär icke någon mera genomgripande förändring

av gällande ordning. Då förslaget i stort sett genomförts i och

med att den förut redovisade kungörelsen den SO juni 1952 om den centrala

tillsynen över vissa anstalter utfärdats, synes någon närmare redogörelse

icke böra lämnas här. I fråga om yttrandena över förslaget torde endast

några huvudsynpunkter böra redovisas. I övrigt hänvisas till propositionen

nr 133/1952.

Medicinalstyrelsen framhåller, att av principiella och praktiska skäl såväl

den centrala som den lokala tillsynen och administrationen måste

regleras efter enhetliga linjer. Styrelsen kan därför icke biträda kommitténs

uppfattning, att den centrala tillsynen bör fördelas mellan medicinalstyrelsen

och skolöverstyrelsen. Vilken av dessa myndigheter, som bör

komma i fråga, anses vara en ren lämplighetsfråga. Vägande skäl talar

emellertid för att tillsynen bör ske genom medicinalstyrelsens försorg.

Styrelsen vill icke helt motsätta sig, att externaten kvarstår under skolöverstyrelsens

överinseende. Liknande synpunkter anföres av fyra reservanter

i skolöverstyrelsen, av svenska landstingsförbundet, Uppsala läns

landstings förvaltningsutskott, svenska läkaresällskapet, svenska socialvårdsförbundet

samt länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län.

Skolöverstyrelsen (med undantag för de fyra, vilka anmält skiljaktig

mening) biträder med vissa jämkningar i princip kommitténs förslag. För

den enhetliga planläggningen av det pedagogisk-psykologiska arbetet med

det likartade elevklientelet inom externatskolorna och internatskolorna är

det av grundläggande betydelse, att dessa ur tillsynssynpunkt sorterar

under skolöverstyrelsen. Överstyrelsen yrkar emellertid bestämt på att

jämväl den medicinskt-psykiatriska tillsynen av sinnesslöskolorna skall

handhavas av styrelsen. Överstyrelsen bör därför erhålla tillgång till en

heltidsanställd läkare med huvuduppgift att utöva denna tillsyn.

Socialstyrelsen anser, att vad som f. n. brister inom denna anstaltsverksamhet

är vården i allmänhet av de intagna. Den sociala tillsynen, d. v. s.

tillsynen över vården, måste anses vara det primära och specialtillsynen

det sekundära. Förstnämnda tillsyn bör ligga hos länsstyrelserna, vilka

alltså bör ha det länslolcala ansvaret för anstalterna. Den centrala tillsynen

bör anförtros åt socialstyrelsen såsom huvudtillsynsmyndighet. Den medi
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

cinska och den pedagogiska tillsynen bör liksom f. n. utövas av medicinalstyrelsen

resp. skolöverstyrelsen. I socialstyrelsens synpunkter instämmer

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Ett fjärde alternativ framlägges av bl. a. svenska stadsförbundet och

stadsfullmäktige i Stockholm, vilka föreslår, att en permanent samarbetsdelegation

mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen inrättas närmast

för huvudtillsynen över de blandade anstalterna och externaten för

bildbara sinnesslöa.

1951 års sinnesslövårdsutredning.

Utredningen framhåller att den enligt sina direktiv icke skall taga upp

den centrala tillsynen till omprövning och därför ej anser sig böra taga

ställning till frågan om denna tillsyn bör åvila både medicinalstyrelsen

och skolöverstyrelsen eller endast en av dessa myndigheter. Däremot avstyrker

utredningen, att uppgiften anförtros socialstyrelsen eller att ett

helt nytt organ tillskapas för ändamålet samt anför härutinnan.

Det är visserligen viktigt, att vid inspektion och annan tillsyn över anstalter

och internat den största uppmärksamhet ägnas åt vården i allmänhet

av intagna och elever. Detta bör emellertid framförallt ankomma på

de lokala tillsynsorganen. Utredningen har i samband med förslaget att

inrätta särskilda anstaltsnämnder bl. a. för den lokala tillsynen understrukit

det allmänt sociala momentets betydelse. De centrala inspektionsorganen

böra givetvis icke heller förbise den sociala tillsynen, men denna

tillsyn torde kunna verkställas på ett tillfredsställande sätt vid den medicinskt-psyldatriska

och i vissa fall pedagogiska inspektion, som ändå alltid

är nödvändig. Även sjukhus och internatskolor bjuda på sådana allmänna

vårdproblem, utan att det därför ifrågasatts att ställa dem under socialstyrelsens

inspektion. Då härtill kommer, att en sådan inspektionsrätt icke

kan avse den mera speciella medicinska och pedagogiska tillsynen, skulle

ett inkopplande av socialstyrelsen på detta område leda till att anstalterna

finge ytterligare en myndighet att rätta sig efter, med allt vad därmed följer

i form av motstridiga direktiv och risker för kompetenskonflikter. Då

socialstyrelsen icke f. n. har att taga direkt befattning med de psykiskt

efterblivna, måste vidare en sådan lösning föra med sig större organisatoriska

förändringar med utökning av personalen in. m. än om samma

uppgifter läggas på de nuvarande tillsynsmyndigheterna eller en av dem.

Det torde i nuvarande situation vara angeläget att undvika sådana konsekvenser.

Av nu sist antytt skäl anser utredningen icke heller, att det bör komma

i fråga att inrätta ett särskilt samarbetsorgan för undervisningen och vården

av de psykiskt efterblivna. Även om ett sådant bildades av nu bestående

inspektionsmyndigheter och representanter för berörda verk, skulle

det sannolikt behöva förstärkas med administrativ personal för att kunna

fungera effektivt och så småningom lätteligen växa ut till ett särskilt ämbetsverk.

På angivna skäl förordar utredningen, att i lagen endast stadgas, att

överinseendet över undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

skall ankomma på skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning

mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som Kungl.

Maj :t bestämmer. Härvid kan antingen en koncentration av tillsynen ske

hos en av dessa myndigheter eller frågan lösas i huvudsak som tillsynskommittén

föreslagit. Utredningen framhåller emellertid, att hur dessa

problem än löses, så bör för varje särskola och vårdanstalt finnas en huvudtillsynsmyndighet.

I nuvarande läge synes för särskolornas del denna myndighet

höra vara skolöverstyrelsen. Självfallet är det önskvärt, att samma

myndighet har huvudtillsynen över så stor del av vårdområdet som möjligt.

Yttranden över 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

De remissinstanser, som tidigare utlåtit sig i denna fråga, har i allmänhet

vidhållit vad de anfört i detta sammanhang och hänvisat till de då

avgivna yttrandena. Medicinalstyrelsen förordar sålunda att styrelsen göres

till tillsynsmyndighet över hela vårdgrenen, socialstyrelsen anser att tillsynen

hör anförtros åt socialstyrelsen medan slutligen styrelsen för svenska

stadsförbundet föreslår att ett särskilt samarbetsorgan inrättas för detta

ändamål.

Medicinalstyrelsen framhåller, att departementschefen i prop. nr 133/1952

om förstärkning av sinnesslöinspektionen uttalat, att en bedömning och

provning av de efterblivna syntes böra ske efter i möjligaste mån enhetliga

normer. Enligt styrelsens mening kan detta bäst ske genom en arbetsgrupp,

vari ingår barnpsykiatriskt skolade läkare, företrädare för psykologi och

pedagogik ävensom social, juridiskt administrativ och kameral sakkunskap.

Denna arbetsgrupp borde placeras hos medicinalstyrelsen.

Bland de remissinstanser, som uttryckligen ansluter sig till medicinalstyrelsens

linje må nämnas svenska landstingsförbundets styrelse, svenska

läkaresällskapet och de enskilda anstalternas förening. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län föreslår, att medicinalstyrelsen göres till huvudtillsynsmyndighet

för hela vårdgrenen med undantag för externatskolorna och anför

härutinnan.

I de fall, då det är fråga om sluten vård av ett klientel som företer

betydande medicinska avvikelser från det normala, torde emellertid det

medicinskt betonade inslaget i vården vara så pass framträdande att det

bör fastslås att medicinalstyrelsen är huvudtillsyningsmyndighet med uppgift

att öva tillsyn och kontroll över hela den verksamhet som bedrives vid

anstalten och därvid beakta alla de frågor, som sammanhänga med det

andliga och fysiska välbefinnandet hos de intagna. Den centrala kontroll,

som i fråga om dessa anstalter utövas av skolöverstyrelsen, bör följaktligen

ha karaktären av en rent pedagogisk tillsyn beträffande skolundervisningen

och vad därmed direkt äger samband. Genom föreskrifter av detta innehåll

skulle en klar gränsdragning erhållas mellan de två centrala myndigheternas

kompetensområden, vilket otvivelaktigt skulle underlätta en effektivisering

av kontrollen.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Till skolöverstyrelsens mening att styrelsen bör vara ensam tillsynsmyndighet

för särskola ansluter sig svenska särskolornas lärarförening,

som understryker att där inte bara den pedagogiska utan även den medicinsk-psykiatriska

inspektionen bör åvila skolöverstyrelsen. Även Sveriges

läkarförbund och svenska psykiatriska föreningen synes ha samma uppfattning.

I förbundets yttrande framhålles, att även om det vore önskvärt

att få fram en argumentation till förmån för endera av medicinalstyrelsen

och skolöverstyrelsen som huvudtillsynsmyndighet, så synes en saklig analys

av förhållandena inom sinnesslövården göra detta omöjligt. Däremot

torde det vara genomförbart att förlägga huvudansvaret i fråga om tillsynen

på endera av dessa myndigheter för skilda områden och stadier av

sinnesslövård och sinnesslöundervisning.

Socialstyrelsen framhåller, utöver vad som sagts i styrelsens tidigare

yttrande, till stöd för att tillsynen bör ligga hos en myndighet, att det skulle

vara högst oändamålsenligt, om flera centrala myndigheter skulle förhandla

med landstingen om anstaltsplanen. Styrelsen hade stärkts i sin uppfattning,

att socialstyrelsen i första hand bör komma i fråga som huvudtillsynsmyndighet.

Särskilt efter det att den nuvarande, starkt markerade

skiljelinjen mellan bildbara och obildbara sinnesslöa utsuddats, torde ingen

anledning föreligga att uppdraga åt skolöverstyrelsen att vara tillsynsmyndighet.

Alternativt synes därför endast medicinalstyrelsen kunna komma

i fråga. Om medicinalstyrelsen skulle bli huvudtillsynsmyndighet, bör emellertid

de anstalter, å vilka psykiskt efterblivna barn är intagna, vara underkastade

socialstyrelsens inspektion.

Departementschefen.

Frågan om vilken myndighet som bör svara för den centrala tillsynen

över skolor och anstalter för psykiskt efterblivna har länge varit omtvistad

och är — som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för de

olika förslagen på området —- alltjämt aktuell. Visserligen har statsmakterna

så sent som föregående år tagit ställning till frågan, i det att

riksdagen då biföll en på tillsynskommitténs förslag grundad proposition

med vissa förslag om den centrala tillsynen. I enlighet med riksdagens

beslut har därefter i administrativ väg bestämts, att varje skola

och anstalt inom ifrågavarande vårdgren skall ha en huvudtillsynsmyndighet

och uppgiften uppdelats mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Jag uttalade emellertid vid framläggandet av nämnda proposition,

att jag i princip delade vissa vid remissbehandlingen framförda synpunkter

om fördelarna av en i möjligaste mån enhetlig organisation inom

sinnesslövården. Anledningen till att jag likväl icke föreslog en koncentration

av ansvaret hos en myndighet var att jag ville avvakta ett ställningstagande

till 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag. Ej heller denna

utredning har emellertid tagit ställning till frågan i vidare mån än att den

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

avvisar väckta förslag om att anförtro den centrala tillsynen åt socialstyrelsen

eller åt ett särskilt samarbetsorgan. Utredningen vill överlämna åt

Kungl. Maj :t att fördela uppgifterna i fråga om den centrala tillsynen

mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. I yttrandena framför myndigheter

och organisationer i stort sett samma synpunkter som i den tidigare

diskussionen.

För egen del anser jag fortfarande, att ansvaret för undervisningen och

vården av de psykiskt efterblivna helst bör i så stor utsträckning som möjligt

ligga på en myndighet. Med hänsyn till de förhållanden, tillsynen avser,

synes härvid endast skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen kunna

komma i fråga; varje annan myndighet skulle behöva förstärkas med

pedagogisk och medicinsk sakkunskap med en viss utbyggnad av den

centrala organisationen som följd. Sannolikt skulle man för övrigt knappast

kunna undvika att låta vissa områden ligga kvar hos någon av de

nuvarande huvudtillsynsmyndigheterna. Jag syftar särskilt på tillsynen över

externatskolorna, vilken med hänsyn till sambandet med folkskolan och

speciellt dess hjälpklassorganisation rimligen bör förbli hos skolöverstyrelsen.

I sistnämnda förhållande ligger i själva verket även ett skäl mot

att över huvud taget nu binda sig för en huvudtillsynsmyndighet för hela

vårdgrenen. Externatskolorna skall upptagas i landstingens planer och jag

har förut i olika sammanhang understrukit vikten av att denna del av särskolan

förstärkes. Vid planeringen måste inom de olika landstingsområdena

ske en avvägning mellan externat- och internatundervisningens krav

och dessa kommer i sin tur att få vägas mot behoven för vårdgrenen i

övrigt. Det är knappast lämpligt att låta detta ske utan medverkan av den

högsta skolmyndigheten. Och att i detta sammanhang lämna medicinalstyrelsen

utanför med dess stora erfarenhet på detta och närstående vårdområden

vore uppenbart orimligt. Jag delar alltså icke socialstyrelsens mening

att det vore högst oändamålsenligt att flera centrala myndigheter

skulle förhandla med landstingen om planerna utan anser en sådan ordning

nödvändig.

Frågan kommer i ett annat läge då den grundläggande planeringen avslutats.

Då har också erfarenhet vunnits av den ännu endast en kort tid

prövade ordningen med en huvudtillsynsmyndighet för varje anstalt. Om

dessa erfarenheter är goda, kan det finnas anledning att frångå den principiella

ståndpunkten, att en myndighet bör centralt svara för hela vårdgrenen.

I varje fall synes de otillräckliga erfarenheterna på denna punkt

utgöra ett skäl för att t. v. lämna frågan öppen.

På i huvudsak dessa skäl vill jag tillstyrka den av 1951 års sinnesslövårdsutredning

förordade lösningen att lämna frågan öppen eller med

andra ord att den sedan ett halvår prövade ordningen kan få gälla tills

vidare. I lagen bör sålunda stadgas, att överinseendet över undervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna skall ankomma på skolöverstyrelsen

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan dessa myndigheter av

uppgifter och befogenheter, som Konungen bestämmer. Härvid torde den

nuvarande fördelningen sådan den fastslagits i kungörelsen den 30 juni

1952 (nr 552) t. v. i stort sett böra bibehållas. Då mera genomgripande

ändringar i denna ordning torde kräva en annan personalorganisation,

torde sådana icke kunna genomföras utan riksdagens medverkan.

VII. Departementsförslaget

till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

På grundval av utredningsförslagen har inom inrikesdepartementet upprättats

ett förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Lagförslaget torde få fogas som en bilaga till protokollet i detta

ärende. Vissa huvudpunkter i detta förslag har redan behandlats. Jag övergår

nu till att genomgå departementsförslaget paragrafvis för att lämna

en specialmotivering till de särskilda bestämmelserna.

För att underlätta en jämförelse intages härvid i början av varje paragraf

texterna till 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars lagförslag

— med hänsyn till tidpunkten för deras avlämnande jämväl benämnda

1949 och 1952 års förslag.

Gällande lag den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av

bildbara sinnesslöa benämnes i det följande jämväl 1944 års lag.

Remissyttranden över det äldre lagförslaget redovisas i allmänhet icke

i den mån de beaktats av 1951 års sinnesslövårdsutredning eller innehåller

synpunkter, som återkommer i senare remissvar. Överhuvud återges yttranden

vid de olika paragraferna i huvudsak endast i de fall då uttalanden

rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Lagens rubricering.

1949 års förslag har rubriken »lag om undervisning och vård av sinnesslöa

(sinnesslölag)». I enlighet med sitt förslag att beteckningen sinnesslö

icke längre skall användas i lagen utan ersättas med termen »(allmänt)

psykiskt efterbliven» har 1951 års utredning rubricerat sitt förslag »lag om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna». I det föregående har

jag anslutit mig till denna terminologi. Jag tillstyrker därför även 1951 års

utrednings förslag till rubrik på lagen.

De båda utredningsförslagen är genom särskilda underrubriker uppdelade

i olika avsnitt. De av 1951 års utredning föreslagna underrubrikerna

bär med några formella jämkningar bibehållits i departementsförslaget.

Dock har 17—19 §§ i detta förslag, vars motsvarighet hos utredningen är

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

uppdelat i två avsnitt, rubricerade resp. »Intagning m. in.» och »öppen

vård», sammanförts under en gemensam underrubrik. I det följande angives

endast departementsförslagets underrubriker.

Lagens tillämpningsområde.

t §■

(1949 års förslag)

1 §•

Med sinnesslö förstås i denna lag

den, som på grund av bristande förståndsutveckling

icke kan tillgodogöra

sig folkskolans vanliga undervisning

eller hjälpundervisning. Med

bildbar sinnesslö avses den, som är

mottaglig för sådan teoretisk och

praktisk undervisning, som meddelas

i sinnesslöskola.

Från lagens tillämpning undantages

sinnesslö, som är intagen på sinnessjukhus

eller staten tillhörig anstalt

för sinnesslöa, dock skall jämväl

sådan sinnesslö vara registrerad

efter vad i 11 § sägs. 1

(1952 års förslag)

1 §•

Denna lag avser dels barn under

skolåldern, som på grund av allmän

psykisk efterblivenhet icke kunna

vårdas i enskilt hem, dels andra

barn, som på grund av sådan efterblivenhet

icke kunna tillgodogöra sig

folkskolans vanliga undervisning eller

hjälpundervisning, dels ock vuxna,

som av orsak, som nu sagts, äro

ur stånd att taga vård om sig själva.

Från lagens tillämpning undantages

den, som är intagen på eller

försöksutskriven från sinnessjukhus

eller — därest Konungen ej annat

förordnat — staten tillhörig anstalt

för psykiskt efterblivna.

1 § i 1949 års förslag överensstämmer med samma paragraf i gällande lag.

Bestämmelsen i andra stycket om registrering är dock ny.

1951 års sinnesslövårdsutredning. I det föregående har den motivering

utredningen lämnat till bestämmelserna i 1 § om lagens tillämpningsområde

i huvudsak redovisats. Förslaget innehåller nya avgränsande bestämningar

på dels barn, som ännu ej kommit upp i skolåldern, dels vuxna

efterblivna. I fråga om förstnämnda grupp bör enligt utredningens mening

lagstiftningen avse dem, som endast med mycket stora svårigheter kunna

vårdas i sina hem på grund av sin allmänna psykiska efterblivenhet. Man

måste här förutsätta, att det i denna ålder kommer att röra sig om ganska

höggradig efterblivenhet, som utan större svårighet kan diagnostiseras såsom

sådan. Ofta kommer komplicerade missbildningar, som t. ex. vissa former

av hydrocephalus (vattenhuvud), att på detta stadium underlätta

diagnosen och även accentuera vårdbehovet. — Beträffande vuxna föreslår

utredningen att lagen skall omfatta sådana, som på grund av sin allmänna

psykiska efterblivenhet är ur stånd att taga vård om sig själva,

och anför härom.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 26.

Då under lagen icke endast skola falla efterblivna, som måste omhändertagas

på anstalt, utan även sådana, som behöva tillsyn inom ramen

för den öppna vården, får bestämningen icke tolkas alltför restriktivt. Under

lagen bör falla var och en, som på grund av sin efterblivenhet icke på

egen hand kan uppnå en tillfredsställande social anpassning och saknar

förmåga att själv sköta sin ekonomi och sina personliga förhållanden. Äga

de emellertid denna förmåga, är lagen däremot icke tillämplig, även om

de under skoltiden icke kunnat tillgodogöra sig den vanliga undervisningen.

Utredningen anser att lagstiftningen icke bör avse den, som är intagen

på statens sinnessjukhus, varmed i likhet med vad som skett i 1944 års

lag jämställes andra staten tillhöriga anstalter för psykiskt efterblivna

(skolhemmen på Salbohed och i Vänersborg in. fl.). För att kunna bereda

de på sistnämnda anstalter intagna samma garantier för en riktig prövning

av utskrivningsfrågan m. in., som tillkommer de sinnesslöa på sinnessjukhus

eller som enligt utredningens förslag avses skola tillkomma

de efterblivna som faller under lagen, föreslås, att i förevarande paragraf

införes en fullmakt för Konungen att förordna om lagens tillämpning på

interner vid andra statliga anstalter för efterblivna än sinnessjukhus.

Yttranden över 1952 års förslag. Beträffande lagens tillämpning på barn

under skolåldern förklarar sig socialstgrelsen förutsätta, att paragrafen

skall ge möjlighet till anstaltsvård även i sådana fall då barnet väl utan

svårighet kan få vård i hemmet men väsentliga problem uppstår då det

gäller dess förhållande till syskonen. Svenska socialvårdsförbundet anser,

att utredningen på denna punkt uttryckt sig alltför kategoriskt. Om ett

barn är underbegåvat och visar beteenderubbningar, kan det väl ifrågasättas

om det icke är lämpligt, att barnet —- även om det med viss svårighet

kan vårdas i det egna hemmet — bör kunna för längre eller kortare

tids vård intas på anstalt.

I fråga om begreppet »ur stånd att taga vård om sig själv» och det uttalande

utredningen gjort i anslutning härtill framhåller socialstgrelsen, att

detta begrepp krävde en ingående motivering för att kunna tillämpas på ett

tillfredsställande sätt. Svenska socialvårdsförbundet finner det nödvändigt

att som utredningen tänkt sig personer, som på grund av sin efterblivenhet

icke på egen hand kan uppnå en tillfredsställande social anpassning och

saknar förmåga att själva sköta sin ekonomi och sina personliga förhållanden,

omfattas av lagen, men ifrågasätter om det är möjligt att inrymma detta

under uttrycket »vara ur stånd att taga vård om sig själv». Sveriges läkarförbund

framhåller vikten av att lagen icke kan få gälla vissa efterblivna

endast av den anledningen, att de saknar förmåga att själva sköta sin ekonomi

och sina personliga förhållanden eller ettdera.

Beträffande 1 § andra stycket framhåller Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott

(finansavdelningen), att staten bör svara för kostnaden

för vården av efterbliven, som icke intagits på (resp. är försöksutskriven

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

från) sinnessjukhus eller annan statsanstalt men är berättigad till vård på

sådan anstalt.

Departementschefen. I denna paragraf angives lagens tillämpningsområde

genom en grundläggande bestämmelse om vilka personer, som bör

avses med dess stadganden. Härutinnan bar jag i det föregående anslutit

mig till 1951 års utrednings förslag, att grunden för att någon skall falla

under lagen skall vara, att han lider av »allmän psykisk efterblivenhet»,

samt till vad utredningen anfört om innebörden härav. Jag har jämväl förordat,

att lagen skall avse barn, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet

icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller

hjälpundervisning, samt vuxna, som av orsak, som nu sagts, är ur stånd

att taga vård om sig själva. Det torde vara nödvändigt att i lagen uppdraga

en klar skiljelinje mellan barn och vuxna. Jag föreslår, att gränsen sättes

vid 18 års ålder.

Även beträffande barn, som ännu ej kommit upp i skolåldern, kan jag

tillstyrka utredningens förslag, att lagen skall avse dylika barn, som på

grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan vårdas i enskilt hem. Bestämningen

torde icke böra tolkas alltför restriktivt. Att märka är, att dessa

barn endast på vårdnadshavarens begäran kan intagas på anstalt. ■— Det

sagda gäller i viss mån även avgränsningen av de vuxna, som bör falla under

lagen. Den härvid förordade bestämningen »ur stånd att taga vård om sig

själv» återfinnes i samma eller i liknande utformning även i annan lagstiftning

såsom i föräldrabalken och alkoholistlagen. Tillämpningen av

dessa lagar på denna punkt torde kunna ge viss ledning för tolkningen av

uttrycket även här, varvid dock självfallet bestämmelsernas olika syfte

måste beaktas. I 10 kap. 1 § föräldrabalken upptages som förutsättning för

omyndigförklaring bl. a. att vederbörande på grund av sinnesslöhet är ur

stånd att vårda sig eller sin egendom. Under denna regel faller tydligen

åtskilliga, på vilka den nu ifrågavarande lagen ej bör vara tillämplig t. ex.

efterblivna som icke kan sköta sin ekonomi men i övrigt kan reda sig hjälpligt

i samhället. Är detta däremot icke förhållandet, kan vederbörande

över huvud icke klara sig på egen hand ute i livet, bör han falla under lagen.

En alltför snäv tillämpning av bestämmelsen på denna punkt är icke påkallad,

då den, på grund av vad tidigare sagts om möjligheten till tvångsintagning,

i varje fall icke kan utnyttjas för intagning på arbetshem eller

ålderdomshem utan vederbörandes medgivande.

Lagen bör icke gälla efterblivna, som är intagna på eller försöksutskrivna

från sinnessjukhus eller annan statsanstalt för detta klientel. Dessa efterblivnas

förhållanden regleras i annan ordning, framför allt i sinnessjuklagen

eller i administrativa föreskrifter. Det torde ej finnas anledning att, som

1951 års utredning förordat, införa en fullmakt att göra lagen tillämplig

på intagna på den sistnämnda gruppen statsanstalter. Syftet med detta förslag

synes framför allt ha varit att kunna ge dessa efterblivna förmånen av

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

att få bl. a. sina utskrivningsfrågor prövade av en särskild anstaltsnämnd.

Jag har emellertid avstyrkt förslaget att inrätta sådana nämnder och härmed

torde även ifrågavarande förslag förfalla.

Jag vill understryka, att det först är då vederbörande tages in på sinnessjukhus,

som han faller utanför lagen. Att förutsättningar för intagning

föreligger är i detta sammanhang irrelevant men kan däremot få betydelse

för tillämpningen av 2 § om landstingets ansvar för hans vård. Att staten

skulle svara för kostnaderna, om sådan efterbliven vårdas på en landstingsanstalt,

bör dock icke komma i fråga.

Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.

2—

(1949 års förslag)

2 §■

Det åligger landsting att med i 3 §

angivna undantag draga försorg om

att sinnesslöa inom landstingsområdet

erhålla vård och undervisning

enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade föreskrifter. För sådant

ändamål skola för varje landstingsområde

finnas vård- och undervisningsanstalter

med erforderligt

antal platser ävensom organ för den

öppna vården. Två eller flera landsting

må förena sig om gemensamma

anstalter.

§§■

(1952 års förslag)

2 §•

Det åligger landsting att med i 4 §

angivna undantag svara för att i 1 §

första stycket omförmälda barn och

vuxna inom landstingsområdet erhålla

undervisning och vård enligt

denna lag och med stöd härav meddelade

föreskrifter.

För varje landstingsområde skall

landstinget låta upprätta en plan för

ordnandet av undervisningen och

vården av de psykiskt efterblivna

inom området, i vilken plan skola

upptagas specialskolor, benämnda

särskolor, och vårdanstalter med erforderligt

antal platser ävensom organ

för den öppna vården. Planen

skall underställas Konungen för

prövning och fastställelse. Ändring

av planen fastställes av Konungen

eller myndighet, som Konungen bestämmer.

Plan, som i andra stycket sägs,

må avse mer än ett landstingsområde.

Jämväl eljest må två eller flera

landsting förena sig om gemensamma

särskolor och vårdanstalter samt

därmed förenad öppen vård.

I plan för landstingsområde må

upptagas plats vid särskola eller

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Vad sålunda och i övrigt i denna

lag stadgas om landsting och landstingsområde

äger motsvarande tilllämpning

å stad, som icke deltager

i landsting.

3 §•

Skyldighet för landsting att draga

försorg om vård och undervisning

samt anordna anstalter enligt 2 §

föreligger ej i fråga om

a) bildbara sinnesslöa, som äro

blinda, dövstumma, höggradigt vanföra

eller epileptiska eller som på

grund av asocialitet, indisciplinärt

uppträdande eller dylikt svårligen

kunna undervisas eller vårdas tillsammans

med andra sinnesslöa; samt

(1952 års förslag)

vårdanstalt, avsedd för viss speciell

kategori efterblivna från flera landstingsområden

eller hela riket.

Vad sålunda och i övrigt i denna

lag stadgas om landsting och landstingsområde

äger motsvarande tilllämpning

å stad, som icke deltager

i landsting.

3 §•

I den mån annan icke drager försorg

därom skall det åligga landsting

att anordna och driva de särskolor

och vårdanstalter, som finnas

upptagna i den i 2 § omförmälda

planen. Det åligger ock landsting att,

i den mån erforderliga medel icke

annorledes tillhandahållas, bestrida

kostnaderna för anordnande och

drift av annan tillhöriga dylika skolor

och anstalter, som upptagits i

nämnda plan, dock endast i den utsträckning

deras skol- och vårdplatser

äro avsedda för landstingsområdets

gemensamma behov.

Vad i första stycket stadgas skall

icke gälla sådana skolor och vårdanstalter,

som avses i 2 § fjärde

stycket.

4 §■

Skyldighet för landsting att ansvara

för viss undervisning och vård

enligt 2 § föreligger ej i fråga om

a) psykiskt efterblivna, som äro

blinda, dövstumma, höggradigt vanföra

eller epileptiska eller som på

grund av asocialitet, indisciplinärt

uppträdande eller dylikt svårligen

kunna undervisas eller vårdas tillsammans

med andra psykiskt efterblivna;

samt

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

b) obildbara sinnesslöa, soin äro b) höggradigt efterblivna, som äro

svårskötta eller lida av komplicerat svårskötta, eller lida av tuberkulos i

lyte eller av tuberkulos i smittsamt smittsamt stadium,

stadium.

Dessa paragrafer behandlar frågorna om huvudmannaskapet och dess

innebörd.

Gällande bestämmelser. Bestämmelser om huvudmannaskapet för undervisningen

och vården av bildbara sinnesslöa finns i 2 § 1944 års lag, vilken

i denna del i sak överensstämmer med samma paragraf i 1949 års förslag.

Departementsförslagets 3 § saknar däremot direkt motsvarighet i 1944

års lag, vilket är fallet även med 4 §. I kungörelsen nr 821/1944 angående

tillämpningen av 1944 års lag finns emellertid i 12 § vissa bestämmelser

av liknande innebörd som förslagets 4 §. Där föreskrives sålunda, att sinnesslö,

som lider av sinnessjukdom, icke må intagas å centralanstalt. Sinnesslö,

som är blind eller lider av fallandesot eller som uppenbarligen är så

vanartad eller så själsligt abnorm, att han skulle bliva skadlig för samlivet

å anstalten, må icke heller intagas där.

Beträffande 1946 års sinnesslövårdsutrednings motivering till här förut

intagna 2 och 3 §''§ i dess lagförslag hänvisas till det föregående under V.

1951 års utredning. Av utredningens motivering till 2—4 §§ i dess lagförslag

återstår i huvudsak att redovisa vad utredningen anfört om avgränsningen

av de asociala och svårskötta efterblivna, som bör undantagas

från landstingets ansvar. Utredningen framhåller, att vissa speciella kategorier

liksom hittills lämpligen bör omhändertagas på statliga anstalter

eller eljest utanför landstingsorganisationen, samt fortsätter.

Utredningen har icke funnit anledning att förorda någon saklig jämkning

i vad som i denna del föreslogs i 1949 års lagförslag (3 §). De ändringar,

som gjorts i den häremot svarande 4 §, äro påkallade av att sinnesslöbegreppet

liksom kategorierna »bildbara» och »obildbara» föreslås skola

avskaffas. Då i punkten b), som avser de höggradigt efterblivna, d. v. s.

de obildbara, uteslutits sådana efterblivna, som lida av komplicerat lyte,

har härmed icke avsetts någon saklig ändring. De få nämligen anses falla

under den i punkt a) gjorda uppräkningen (»blinda, dövstumma och höggradigt

vanföra»).

Särskilda avgränsningssvårigheter torde endast behöva befaras i fråga

om gruppen psykiskt efterblivna, som »på grund av asocialitet, indisciplinärt

uppträdande eller dylikt svårligen kunna undervisas eller vårdas tillsammans

med andra psykiskt efterblivna». En viktig del av denna grupp

har behandlats av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga i dessas förut omnämnda

betänkande SOU 1951:48, vilket i första hand avser de statliga

skol- och yrkeshemmen på Salbohed och i Vänersborg. De sakkunniga ha

givit detta klientel den sammanfattande benämningen barn med komplicerad

utvecklingshämning, varvid komplikationen enligt de sakkunnigas

stadgeförslag består i att de lida av »utpräglade kontaktsvårigheter, hyper7

— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 26.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

sexualitet, svår motorisk oro eller andra svårartade beteenderubbningar».

Om innebörden härav och avgränsningen av detta klientel hänvisas till

nyssnämnda betänkande s. 38 tf. Enligt utredningens mening faller klientelet

helt under den nyss angivna kategori, som icke omfattas av landstingens

åliggande att svara för viss undervisning och vård. Till denna kategori

torde även höra flertalet av de sinnesslöa, som äro intagna på sinnessjukhus.

Med anledning av vad som anförts i några yttranden över 1949

års betänkande, att införandet av huvudmannaskap för landstingen icke

bör få medföra, att staten omedelbart gör anspråk på att landstingen skulle

ta hand om de sinnesslöa på sinnessjukhusen, må jämväl framhållas, att

undantagen i 4 § icke böra tolkas restriktivt. I allmänhet torde det vara

asocialitet eller svårskötthet, som föranlett att vederbörande intagits på

sinnessjukhus. F. ö. lär ett stort antal höggradigt efterblivna, vilka såsom

svårskötta rätteligen höra hemma på Vipeholms sinnessjukhus, f. n. vårdas

på landstingsanstalter eller enskilda vårdanstalter. Utredningen vill

i detta sammanhang understryka vikten av att antalet vårdplatser för detta

svårskötta klientel snarast ökas.

Yttranden över 1952 års förslag. I fråga om det i 2 § första stycket upptagna

åläggandet för landstingen att ansvara för att vissa efterblivna inom

landstingsområdet får undervisning och vård enligt lagen uttalar Gävleborgs

läns landstings förvaltningsutskott att det tydligt bör framgå, att

huvudmannen endast svarar för dem, som är mantalsskrivna inom upptagningsområdet.

Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av

psykiskt efterblivna gör samma påpekande och tillägger, att mantalsskrivningen

bör avse den efterblivne själv och icke någon av föräldrarna eller

annan vårdnadshavare.

Beträffande landstingens planer för vårdgrenens ordnande anser medicinalstyrelsen

det knappast nödvändigt att de underställas Konungen för

prövning och fastställelse. Uppgiften bör ankomma på medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter vidare, om icke ur uppräkningen i 4 § a)

av efterblivna, för vilka landstingen icke skulle ansvara, borde utgå orden

»höggradigt vanföra» d. v. s. spastikerna, då vägande skäl talar för att

landstingen åtminstone i viss omfattning omhändertar vården av dessa

sjuka och staten ej har några för denna vårdform tillgängliga anstalter.

Frågan borde snarast närmare utredas. Vidare bör enligt styrelsens mening

satsen »som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande eller dylikt»

ersättas med »som jämlikt särskilda bestämmelser skola emottagas

å skol- och yrkeshem för barn med komplicerad psykisk efterblivenhet»,

emedan den av de sakkunniga föreslagna uppräkningen icke synes fullt uttömmande.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör 4 § b) förslagsvis lyda:

»allmänt psykiskt efterblivna, som äro så svårskötta, att de fordra vård

å specialanstalt eller ock lida av tuberkulos i smittsamt stadium.»

Departementschefen. Den centrala bestämmelsen om landstingens och

städernas utanför landsting huvudmannaskap är upptagen i 2 § 1 mom.

första stycket, som i sak helt överensstämmer med motsvarande stadgande

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26. 99

i 1952 års förslag. Bestämmelsen har utförligt behandlats i den allmänna

motiveringen.

Då i 2 § stadgas att landstingen svarar för att i 1 § första stycket nämnda

barn och vuxna inom landstingsområdet får undervisning och vård enligt

lagen, avses härmed endast att helt allmänt angiva omfattningen av landstingens

ansvar. Att uttryckligen stadga att ansvaret endast avser den som

är mantalsskriven inom området anser jag icke påkallat, särskilt som någon

sådan precisering icke finns i 1944 års lag, som på denna punkt är

likalydande med förslaget. Stadgandet bör icke i och för sig kunna tagas

till intäkt för krav från ett landsting på ett annat att erlägga vårdavgifter

för alla på förstnämnda landstings anstalter intagna, som är mantalsskrivna

inom det senare landstingets område. Hithörande frågor torde

liksom motsvarande inom sjukvården få ordnas genom överenskommelser

mellan landstingen, varvid mantalsskrivningen synes vara en lämplig norm.

Av samma skäl bör staten icke kunna kräva att landstingen omedelbart

tar emot alla på sinnessjukhus intagna efterblivna, som icke faller under

undantagsbestämmelsen i 4 §.

I 2 mom. av 2 § fastslås en gång för alla att vad i lagen stadgas om landsting

och landstingsområde äger motsvarande tillämpning på stad som icke

deltager i landsting.

I fråga om den närmare innebörden av bestämmelserna i 1 mom. andra

och tredje styckena om landstingens planering av vårdgrenen hänvisas till

den allmänna motiveringen. Då i lagen stadgas, att även organ för den öppna

vården skall upptagas i planerna, avses härmed, att där bör redovisas t. ex. de

kurator stjänster, som landstinget ämnar inrätta för denna uppgift. Det bör

vara möjligt för Kungl. Maj :t att överlåta prövningen och fastställelsen av

planerna på lämplig myndighet t. ex. medicinalstyrelsen eller skolöverstyrelsen

eller båda dessa myndigheter gemensamt. På denna punkt har därför

1952 års förslag kompletterats. — Avgörandet huruvida en gemensam

plan bör upprättas för flera landstingsområden enligt tredje stycket bör

tillkomma landstingen själva. I samband med fastställelseprövningen kan

även prövas om anordningen är lämplig.

Bestämmelsen i 3 § torde icke kräva särskild motivering. Det andra

stycke, som upptagits i motsvarande paragraf i 1952 års förslag, har icke

överförts till departementsförslaget. De där åsyftade enskilda anstalterna

för viss speciell kategori efterblivna från flera landstingsområden eller

hela riket bör nämligen på skäl som angivits i den allmänna motiveringen

icke upptagas i planerna för alla berörda landsting. Under förutsättning

att en dylik anstalt godkänts av den myndighet, som prövar planerna, bör

en plan för visst landstingsområde kunna fastställas, även om den icke

upptager platser för de efterblivna inom området, som kan antagas få vård

på anstalten. Bestämmelse härom har införts i 2 § 1 mom. fjärde stycket. En

enskild anstalt bör kunna godkännas enligt detta stadgande icke endast då

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

den är avsedd för en viss speciell kategori efterblivna utan överhuvud

då särskild anledning föreligger för att den skall få taga emot elever eller

patienter från flera landstingsområden eller hela riket. Exempel härpå

har lämnats i det föregående.

I 4 § uppräknas de kategorier efterblivna, för vilkas undervisning och

vård landstingen icke bör svara. Bestämmelsen är i huvudsak hämtad från

4 § i 1952 års förslag, vilken i sin tur bygger på motsvarande regel i äldre

förslag, och jag kan därför ifråga om den närmare motiveringen hänvisa

till dessa1 och till vad nyss återgivits ur det sista betänkandet. Delvis i

enlighet med vad medicinalstyrelsen förordat har lagtexten kompletterats

på ett par punkter för att tydligt markera att under lagen icke faller vare

sig efterblivna, som enligt särskilda bestämmelser skall intagas på skoloch

yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg eller andra anstalter för

samma klientel, eller sådana höggradigt efterblivna, som är så svårskötta

att de fordrar vård på specialanstalt (Vipeholmsklientelet).

Däremot kan jag icke biträda vad medicinalstyrelsen anfört om att de

höggradigt vanföra efterblivna d. v. s. spastikerna skall uteslutas ur paragrafens

uppräkning, så att de faller under landstingens huvudmannaskap.

Den komplicerade frågan om spastikervården torde få ytterligare utredas

och jag vill icke föregripa denna utredning genom att redan nu slå fast

var ansvaret för vården skall läggas.

5 §.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

5 §.

1 mom. Med särskola och vårdanstalt

förstås i denna lag sådan

skola och anstalt, som är upptagen

i den i 2 § omnämnda planen.

Konungen äger föreskriva, att vad

i denna lag stadgas om särskola eller

vårdanstalt, helt eller delvis skall

äga tillämpning å skola eller anstalt

för sådana efterblivna, som avses i

4 §•

2 mom. Särskola skall omfatta

a) småbarnshem med förskola för

barn, som ej börjat skolan men som

kunna antagas vara lämpade för särskoleundervisning;
b)

skolhem med skola för undervisning

av barn i skolåldern; samt

4 §■

Landstings anstalter för undervisning

och vård av bildbara sinnesslöa

barn (skolanstalter) skola omfatta

a) småbarnshem med förskola för

barn, som ej börjat skolan men kunna

antagas vara mottagliga för teoretisk

eller praktisk undervisning;

b) skolhem för undervisning av

barn i skolåldern;

c) yrkesskola för ytterligare ut
-

1 Jmf bl. a. SOU 1943:29, s. 95—96.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

bildning i praktiskt hänseende av

dem, som avslutat den egentliga

skolundervisningen.

Där genom överenskommelse med

enskild anstalt vården och undervisningen

av de bildbara sinnesslöa

barnen ordnats på tillfredsställande

sätt, äger skolöverstyrelsen medgiva

befrielse från anordnande av anstalt

av motsvarande slag.

I den mån så lämpligen kan ske,

må behovet av skolplatser tillgodoses

genom inrättande av externatskola

eller externatplatser vid skolhem.

5 §•

Landstings anstalter för vård av

vuxna bildbara samt obildbara sinnesslöa

(vårdanstalter) skola omfatta
a)

arbetshem för bildbara sinnesslöa,

b) upptagningshem och vårdhem

för sinnesslöa barn, samt

c) vårdhem för äldre obildbara

sinnesslöa.

Där genom överenskommelse med

enskild anstalt omhändertagandet av

ett visst antal obildbara barn eller

äldre sinnesslöa ordnats på tillfredsställande

sätt, äger medicinalstyrelsen

medgiva befrielse från anordnande

av vårdanstalt med motsvarande

antal platser. I

(1952 års förslag)

c) skolhem med yrkesundervisning

för dem, som avslutat den

egentliga skolundervisningen.

I den mån så lämpligen kan ske,

skall dock behovet av särskoleplatser

enligt första stycket tillgodoses

genom externatskola eller externatplatser

vid skolhem.

I anslutning till särskola skall finnas

anordnad observationsavdelning

för undersökning av barn, som ifrågasatts

behöva undervisning eller

vård enligt denna lag.

3 mom. Vårdanstalt skall omfatta

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna,

som genomgått särskola men

äro ur stånd att taga vård om sig

själva och med dem i förståndsutveckling

och arbetsförmåga likställda;
b)

ålderdomshem för efterblivna,

som vårdats eller kunnat vårdas på

arbetshem men icke längre äro i arbetsför

ålder; samt

c) vårdhem för i denna lag avsedda

barn, som kunna antagas icke

vara lämpade för särskoleundervisning

eller icke kunna tillgodogöra

sig sådan undervisning, samt för

höggradigt efterblivna vuxna, som

icke kunna vårdas på arbetshem

eller ålderdomshem för efterblivna.

Där så finnes lämpligt bör vid vårdhem

anordnas sysselsättningsavdelning.

I denna paragraf behandlas anstaltsorganisationen. Motsvarande bestämmelser

är i 1944 års lag upptagna i 3 §. Redogörelse för nuvarande organisation

samt för 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag och yttrandena

däröver har lämnats i det föregående under II och V. Till sistnämnda avsnitt

kan även hänvisas i fråga om innebörden av 5 § i 1951 års utrednings

förslag. I fråga om småbarnshemmen inom särskolan uttalar utredningen,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

att de bör vara utrustade med förskola för de barn, som är så utvecklade,

att de kan ha nytta av den speciella undervisning, som meddelas där. Vidare

må återgivas vad utredningen anför till motivering av stadgandet i

sista punkten av paragrafens 3 inom., att där så finnes lämpligt vid vårdhem

bör anordnas sysselsättningsavdelning.

Sysselsättningsfrågan får emellertid icke försummas vid vårdhemmen.

För de högre stående bland vårdklientelet, och dessa torde utgöra flertalet

av dem, som bör höra hemma på landstingsanstalter, är det av stort värde

att de givas möjligheter till lämplig sysselsättning. De högst stående torde

ej sällan kunna tränas upp till viss färdighet i enklare sysslor och så småningom

placeras i familjevård eller till och med skrivas ut till lämpliga

enskilda hem. Överhuvudtaget torde det vara olyckligt och inhumant, om

dessa patienter lämnas utan varje sysselsättningsmöjlighet.

Utredningen tillägger, att sysselsättningsavdelningar även kan ordnas

som fristående hem, eventuellt i anslutning till arbetshem.

Yttranden över 1952 års förslag. Utöver vad som förut redovisats har

anstaltsorganisationen berörts endast i några få yttranden. Svenska socialvårdsförbundet,

Sveriges läkarförbund samt Södermanlands läns landstings

förvaltningsutskotts sjukvårdsavdelning ifrågasätter lämpligheten och behovet

av förskola med särskild undervisning vid småbarnshemmen. Socialvårdsförbundet

framhåller, att uppgiften väl här icke är undervisning utan

att ge barnen tillfällen till sinnesövningar och motoriska övningar samt

att ge dem de rätta sociala vanorna och kontakterna.

Beträffande terminologien ifrågasätter Stockholms stads styrelse för vård

och undervisning av psykiskt efterblivna om det icke vore lämpligare att

i stället för »skolhem med yrkesundervisning» använda termen yrkeshem.

Denna benämning användes inom det statliga anstaltssystemet för barn

med komplicerad utvecklingshämning i fråga om hem av likartad karaktär.

Stockholms stads f olk sk ole styreis c påpekar skillnaden mellan en skola,

som står under folkskolestyrelsens ledning — vilket torde bli fallet med de

flesta externat —- och ett internat, som står under ledning av en centralstyrelse,

samt förordar, att externaten benämnes särskolor och internaten

särskolehem. Malmö stads follcskolestyrelse och barnavårdsnämnd föreslår

införande av möjlighet att ordna observationsavdelning i anslutning

till hjälpskolan.

Medicinalstyrelsen anser att en tydligare uppdelning mellan vårdhem

för barn och vårdhem för vuxna hör göras i 3 mom. c).

I anslutning till förslaget om sysselsättningsavdelningar i sistnämnda

moment har Svenska särskolornas lärarförening framhållit betydelsen av

att externa arbets- och sysselsättningsavdelningar ordnas för elever, som

genomgått externatskola men saknar förutsättningar att erhålla anställning

och icke kan tillgodogöra sig yrkesutbildning. Dessa externa arbets
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 26.

platser bör enligt föreningens mening förläggas skilda från externatskolan

samt stå öppna för elever även över 21 år. Också i mindre städer torde

sådana avdelningar kunna komma till stånd. Svenska socialvårdsförbundet

har ifrågasatt upprättande av externa sysselsättnings- eller daghem i anslutning

till externat.

Departementschefen. Jag har i det föregående i huvudsak tagit ställning

till de frågor rörande anstaltsorganisationen, som icke bör överlämnas

till huvudmännen att själva bedöma. Bestämmelserna har i departementsförslaget

upptagits i 5 §, fördelade på två moment.

I mom. 1, som avser särskolor, har några delvis förut berörda jämkningar

och tillägg gjorts i den av 1951 års utredning förordade lagtexten

för att ytterligare markera externatundervisningens betydelse samt tillgodose

vissa önskemål i remissyttrandena. Beteckningen särskola bör användas

såsom en lämplig sammanfattande benämning på alla skolor för

de enligt lagen skolpliktiga efterblivna, vare sig skolan anordnats som

externat eller som internat. Vid småbarnshemmen inom särskolan bör finnas

en avdelning för sysselsättning och övning under sakkunnig ledning

av de härför lämpade barnen. Avdelningen synes kunna benämnas förskola.

Inom internatet torde särskolans olika avdelningar i allmänhet komma

att hållas samlade i en anstalt. Hinder bör emellertid ej möta att ordna

en yrkeshemsavdelning i anslutning till arbetshem för praktisk utbildning

av sådana elever, som bäst passar för t. ex. jordbruksarbete eller

enklare tempoarbete. — Observationsplatser bör även kunna ordnas vid

externat. Härigenom torde ett förslag om observationsavdelningar i anslutning

till hjälpskolan kunna i viss mån tillgodoses, då externatklasser

och hjälpklasser kan förläggas till samma lokaler.

Även andra momentet har jämkats på några punkter i enlighet med yrkanden

i remissyttrandena. Självfallet är det, som där jämväl påpekats,

värdefullt att externa arbets- och sysselsättningsplatser anordnas även för

de vuxna efterblivna. Någon bestämmelse härom synes dock icke böra upptagas

i lagen. Huvudmännen torde likväl komma att vidtaga alla anordningar,

som kan minska behovet av anstaltsvård.

6 §.

(1949 års förslag)

6 §•

I varje landstingsområde skall finnas

en av landstinget utsedd styrelse

för vård och undervisning av sinnes
-

(1952 års förslag)

6 §■

I varje landstingsområde skall finnas

en av landstinget utsedd centralstyrelse

för undervisning och vård

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

slöa (centralstyrelse för sinnesslövården).

Centralstyrelsen skall inom

sitt verksamhetsområde

a) ombesörja registrering av de

sinnesslöa,

b) planlägga och samordna den

anstaltsvård och undervisning, som

enligt denna lag åvilar landstinget,

c) utöva ledningen av de för sådant

ändamål av landstinget drivna

anstalterna, samt

d) ombesörja att de i styrelsens

register inskrivna sinnesslöa, som ej

stå under tillsyn efter utskrivning

från sinnessjukhus eller staten tillhörig

anstalt för sinnesslöa, jämväl

i övrigt erhålla erforderlig vård och

tillsyn.

För en var av verksamhetsgrenarna

undervisning och vård av bildbara

sinnesslöa barn och ungdomar

samt vård och tillsyn av övriga sinnesslöa

må centralstyrelsen tillsätta

en särskild delegation (skoldelegation;

vårddelegation) att i den utsträckning

styrelsen bestämmer å

dess vägnar handlägga ärenden, som

kunna hänföras till de i första stycket

under c) och d) omförmälda

uppgifterna och beröra verksamhetsgrenen.

I den mån två eller flei-a landsting

förena sig om gemensamma anstalter,

må för sådant ändamål centralstyrelsens

uppgifter helt eller delvis

kunna överlåtas på en särskild styrelse,

som tillsättes för den gemensamma

uppgiften. Undervisning och

vård av bildbara sinnesslöa barn må

i stad, som ej deltager i landsting,

kunna överlåtas på stadens folkskolestyrelse.

(1952 års förslag)

av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen

skall inom sitt verksamhetsområde

planlägga och samordna den

undervisning, anstaltsvård och öppna

vård, som enligt denna lag åvilar

landstinget, samt utöva ledningen

av de för sådant ändamål av landstinget

drivna skolorna, anstalterna

och organen för den öppna vården.

Förena sig landsting om gemensamma

särskolor eller vårdanstalter,

må sådana centralstyrelsens uppgifter,

som hänföra sig till denna verksamhet,

överlåtas på en särskild styrelse.

Ledningen av särskola i stad

må överlåtas på stadens folkskolestyrelse.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

9 §•

För lokal tillsyn över särskolor

och vårdanstalter samt för handläggning

av vissa ärenden om inskrivning

och utskrivning m. m. enligt

vad nedan stadgas skall i varje

landstingsområde finnas en anstaltsnämnd.

Konungen må förordna, att

flera landstingsområden eller delar

därav skola förena sig om en anstaltsnämnd

ävensom att inom ett

landstingsområde skall finnas mer

än en sådan nämnd.

Anstaltsnämnd skall bestå av en

lagfaren ordförande och två ledamöter,

varjämte i nämnden vid dess

handläggning av ärenden om inskrivning

och utskrivning skola ingå

centralstyrelsens läkare samt rektor

eller vårdföreståndare. Ordföranden

och en av ledamöterna utses av Konungen

eller myndighet, som Konungen

bestämmer. Den tredje ledamoten

utses av landstinget eller, om

nämnden är gemensam för flera

landstingsområden, av Konungen eller

myndighet, som Konungen bestämmer,

efter förslag av landstingen.

För ordföranden och särskilt utsedda

ledamöter utses på enahanda

sätt erforderligt antal suppleanter.

Närmare bestämmelser om anstaltsnämnds

verksamhet, om ärendenas

handläggning inför nämnden

samt om ersättning till nämndens

ledamöter meddelas av Konungen.

Paragrafen behandlar landstingets styrelse för vårdgrenen och dess uppgifter.

Gällande föreskrifter saknar en direkt motsvarighet till denna paragraf.

Vissa bestämmelser i ämnet finns dock upptagna i 4 § tredje stycket av

1944 års lag. Där föreskrivs sålunda i första punkten, att centralanstalt

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

skall stå under ledning av en av landstinget eller stadsfullmäktige i stad,

som ej deltager i landsting, utsedd styrelse. Enligt 16 § tillämpningskungörelsen

åligger det denna styrelse bl. a. att öva tillsyn över anstalten och

svara för dess ändamålsenliga skötsel samt att vidtaga de åtgärder beträffande

undervisning och vård, som påfordras av skolöverstyrelsen.

I fråga om 1949 års förslag hänvisas till lagtexten. I åtskilliga yttranden

över detta förslag har frågan om inrättande av en särskild styrelse för sinnesslövårdcn

herörts. Skolöverstyrelsen ansluter sig sålunda till förslaget

härom men föreslår, att i styrelsen skall ingå minst en sakkunnig i undervisningsfrågor

och minst en läkare med erfarenhet beträffande anstalternas

klientel. Även kvinnliga ledamöter bör ingå i styrelsen. En uppdelning

på två delegationer bör vara obligatorisk, då styrelsen härigenom torde

komma alt fungera smidigare och effektivare. Medicinalstyrelsen kan däremot

icke biträda förslaget om en uppdelning på delegationer, emedan det

skulle främja en olycklig splittring av ett i sak enhetligt socialmedicinskt

vårdproblem.

Svenska landstingsförbundet anser förslaget vara rationellt och ägnat

att åstadkomma en samordning av och enhetlig överblick över hithörande

vårdproblem. Naturligt synes vara, att, i likhet med vad som skett på

andra områden, landstingets förvaltningsutskott eller någon dess beredning

får möjlighet att fungera såsom styrelse för sinnesslövården. Sinnesslöskolornas

lärarförening anser däremot att det icke finns skäl att tillsätta

en centralstyrelse för sinnesslövården inom varje län. Föreningen

förordar, att det i stället inrättas skilda styrelser inom varje landstingsområde,

en för undervisningen och vården av bildbara sinnesslöa och en

lör vården av obildbara och äldre bildbara sinnesslöa.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att den inledningsvis omförmälda

tillsynskommittén i sitt den 19 april 1951 avgivna betänkande bl. a.

föreslagit att den lokala tillsynen över anstalter med särskild styrelse

skulle utövas ua'' denna. Kommittén syftar härvid särskilt på en tillsyn över

den sociala omvårdnaden i allmänhet på anstalterna. I fråga om anstalter

utan särskild styrelse föreslog kommittén, att för denna tillsyn särskilda

s. k. tillsynsnämnder skulle inrättas gemensamma för olika grupper av anstalter.

Sistnämnda förslag avstyrktes emellertid i flertalet yttranden över

betänkandet. Socialstyrelsen avstyrkte även förslaget om att de speciella

anstalternas styrelser skulle svara för lokal tillsyn såsom helt otillfredsställande

och icke grundat på tillräcklig praktisk erfarenhet av anstaltsstyrelser

i allmänhet. Då barnavårdsnämndernas erfarenhet av anstaltsvård

numera vore så stor, att de kunde ha förståelse för vuxna personers vård

och skötsel, föreslog socialstyrelsen, att dessa nämnder finge uppdraget

att handha den lokala tillsynen över här ifrågavarande anstalter. Även

fattigvårdsstyrelsen kunde komma i fråga. I varje fall borde dessa anstalter

stå under en lokal kommunal tillsyn. Denna tillsyn skulle naturligtvis

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

icke omfatta annat än den allmänna vården. Den speciellt medicinska och

pedagogiska tillsynen måste ske på annat sätt. Det länslokala ansvaret för

här ifrågavarande anstalter borde ligga hos länsstyrelserna. Deras tillsyn

skulle avse den sociala omvårdnaden, som utgjorde det primära i anstaltsväsendet.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansåg att länsstyrelsen

borde utöva den lokala tillsynen. Även andra uppslag till lösningen

av frågan om den lokala tillsynen framkom i yttrandena över tillsynskommitténs

betänkande.

1951 års sinnesslövårdsutredning anför till motivering av 6 § i sitt lagförslag

bl. a. följande.

I enlighet med utredningens förslag till anstaltsorganisation komma de

nuvarande centralanstalterna icke längre att fungera såsom centralanstalter

för sinnesslövården inom resp. landstingsområden. Anstalterna föreslås

sålunda uppdelade med hänsyn till klientelet på särskolor och vårdanstalter,

varjämte särskilda organ för handhavandet av den öppna vården

av psykiskt efterblivna avses skola tillkomma. Ett nära samarbete

mellan dessa olika anstaltskategorier m. in. är synnerligen angeläget. För

att åstadkomma en sådan samordning av och för att erhålla en enhetlig

överblick över samtliga hithörande problem inom landstingsområdet bör

ett nytt särskilt organ tillskapas. Utredningen föreslår därför att inom

varje landstingsområde skall finnas en särskild centralstyrelse för undervisning

och vård av de psykiskt efterblivna inom området.--— ---

Den av utredningen förordade benämningen torde vara nödvändig för att

kunna skilja centralstyrelsen från andra av landstinget utsedda styrelser

och från eventuella styrelser för de särskilda anstalterna för vård av psykiskt

efterblivna. — — — Centralstyrelsen torde vara oförhindrad att

delegera vissa uppgifter till underordnad instans eller till särskild styrelse.

Undantag från denna landstingets självklara möjlighet bör dock gälla för

sådana befogenheter eller skyldigheter, som i lagen uttryckligen tillagts

centralstyrelsen.

Centralstyrelsen bör utses av landstinget. Intet hindrar naturligtvis, att

landstingets förvaltningsutskott eller någon av dess beredningar utses att

fungera såsom centralstyrelse. Utredningen anser det vare sig önskvärt

eller erforderligt, att närmare bestämmelser om centralstyrelsens sammansättning

eller om antalet ledamöter i styrelsen regleras i lagen.---

Med hänsyn till de uppgifter beträffande inskrivning och intagning in. in.,

som centralstyrelsen föreslås skola erhålla, förutsätter utredningen, att

till styrelsens sammanträden kallas såväl rektor som vårdföreståndare och

(skol- eller anstalts-) läkare, allt dock endast i den mån frågor, som beröra

deras verksamhetsområde, behandlas.

I fortsättningen framhåller utredningen, att den sökt begränsa centralstyrelsens

uppgifter i förhållande till 1949 års förslag. Centralstyrelsen

skall fungera såsom den ledande och samordnande instansen för undervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna inom resp. landstingsområde.

Beslutanderätten i fråga om inskrivning och intagning vid samt

utskrivning från särskola föreslås överflyttad till befattningshavare vid

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

säl skolan, medan motsvarande befogenheter i fråga om vårdanstalternas

klientel som regel borde åvila centralstyrelsen. Såsom förut nämnts föreslår

emellertid utredningen, att tveksamma fall alltid skall prövas och avgöias

av en ny institution — anstaltsnämnden. Denna nämnd borde också

svara för den lokala tillsyn, som enligt tillsynskommitténs förslag skulle

åvila styrelsen eller särskilda tillsynsnämnder.

I öviigt hänvisas i fråga om utredningens förslag om inrättande av

centralstyrelser och anstaltsnämnder till lagtexten (6 och 9 §§) samt till

den redovisning, som lämnats under V i det föregående.

Yttranden över 1952 års förslag. De önskemål om en utökning av centralstyrelsens

uppgifter, som framkommit vid behandlingen av förslaget om anstaltsnämnder,

har förut redovisats. Bortsett härifrån synes man i allmänhet

anse det riktigt, att det lämnas åt vederbörande landsting att själv

avgöra frågor om centralstyrelsens sammansättning och funktion. Förvaltningsutskotten

vid flera landsting framhåller sålunda, att landstingen själva

böi få ordna administrationen på lämpligaste sätt. En motsatt mening

uttalas av Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott, som anser att

i lagen borde ha skapats garanti för att centralstyrelsen får en sådan sammansättning

att den med insikt och sakkunskap kan fungera som samordnande

organ. Sveriges läkarförbund anser det olämpligt, att förvaltningsutskotten

själva skulle få rätt och möjlighet att konstituera sig som

centralstyrelser.

Uttalanden i remissvaren om anstaltsnämnderna har delvis redovisats

tidigaie. Härutöver ma nämnas, att länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår,

att nämndens ordförande skall utses av länsstyrelsen. Stockholms

stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna avstyrker

förslaget att centralstyrelsens läkare, rektor och vårdföreståndare skall

ingå i nämnden vid handläggning av vissa ärenden. En sådan bestämmelse

vore ägnad att rubba tilltron till en objektiv handläggning, eftersom det i

regel är deras avgöranden, som skall prövas av nämnden. Däremot bör

ifrågavarande befattningshavare ha rätt att närvara vid sammanträden och

även få sina meningar antecknade till protokollet.

Om landsting förenar sig om gemensamma särskolor eller vårdanstalter,

kan enligt 6 § andra stycket sådana centralstyrelsens uppgifter, som

hänför sig till denna verksamhet, överlåtas på en särskild styrelse. Stadsfullmäktige

i Gävle framhåller, att detta syntes förutsätta, att en centralstyrelse

skall linnas inom varje område även om flera landsting slagit

sig ihop om vården av de efterblivna. Detta vore otympligt. I händelse av

ett samgående mellan olika landsting borde det vara tillräckligt med en

gemensam centralstyrelse, då man ju ändå måste förutsätta, att det kommer

att finnas en styrelse för varje anstalt, som har att direkt svara för

den lokala skötseln och tillsynen. I anslutning till sistnämnda uttalande

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

må nämnas, att Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av

psykiskt efterblivna ifrågasätter om det icke är tillräckligt, att den centrala

styrelsen benämnes »styrelse», då »centralstyrelse» leder tanken till

att det även måste finnas lokala styrelser.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket att ledningen av särskola i stad må

överlåtas på stadens folkskolestyrelse avstyrkes av styrelsen för Malmö

stads skolhem Håkanstorp. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott

anser densamma utgöra ett avsteg från principen att hela verksamheten

för undervisning och vård av de efterblivna skall vara samlad hos centralstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Norrköping framhåller att ett sådant system

torde bli otympligt i städer utom landsting.

Skolöverstyrelsen föreslår lydelsen »ledningen av extern särskola i skoldistrikt

bör överlåtas på distriktets skolstyrelse». Även styrelsen för allmänna

svenska föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka anser, att en

sådan delegation skall kunna ske i annat skoldistrikt än stad. Ett utbyte

av ordet »må» i stadgandet mot »bör» förordas av sinnesslöskolornas föreståndareförening

och folkskoledirektionen i Stockholm.

Departementschefen. I likhet med 1946 och 1951 års sinnesslövårdsatredningar

anser jag, att inom varje landstingsområde bör finnas en av

landstinget utsedd styrelse för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

För att skilja denna styrelse från de lokala styrelser, som kan

finnas t. ex. för enskilda anstalter och kanske även i något fall för en

landstingsanstalt, bör den benämnas centralstyrelse. Dess första uppgift

bör vara att planlägga och samordna den anstaltsvård och öppna vård,

som enligt lagen åvilar landstinget, samt leda de för sådant ändamål av

landstinget drivna skolorna, anstalterna och organen för den öppna vården.

Häri innefattas självfallet även en allmän tillsyn över förhållandena

och den sociala omvårdnaden på anstalterna. Att såsom ifrågasatts koppla

in länsstyrelserna eller någon annan lokal myndighet för denna tillsyn

skulle enligt min mening innebära en överorganisation. Visserligen har de

kommunala barnavårdsnämnderna och länsstyrelserna liknande uppgifter

i fråga om landstingens barnavårdsanstalter, men där rör det sig dock om

en verksamhet, som står i ett mera intimt samband med dessa myndigheters

övriga uppgifter i fråga om barnavården. Spörsmålet torde dock få

övervägas ånyo då barnavårdskommitténs förslag föreligger.

Centralstyrelsen bör även ha tillsyn över vissa enskilda anstalter. I allmänhet

bör detta gälla anstalter, som finns upptagna i landstingets plan.

Med hänsyn till landstingets subsidiära ekonomiska ansvar för dessa anstalter

kommer centralstyrelsen sannolikt, oavsett någon föreskrift om

tillsyn, att få mycket att göra med anstalternas förhållanden. Det finnes

då ingen anledning att, som bl. a. tillsynskommittén och 1951 års sinnesslövårdsutredning

tänkt sig, anförtro denna tillsyn åt särskilda nämnder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

HO Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Näimare bestämmelser om densamma torde tå meddelas i administrativ

väg.

Några bestämmelser om centralstyrelsens sammansättning bör icke upptagas

i lagen. Det torde med förtroende kunna överlämnas åt huvudmännen

att utse lämpliga män och kvinnor för de svåra och grannlaga uppgifter,

som åvilar dessa styrelser. I och för sig bör hinder icke möta att landstingens

förvaltningsutskott görs till centralstyrelse. Med hänsyn till den

arbetsbörda, styrelsen och särskilt de ledamöter, som ingår i dess delegation

för handläggning av utskrivningsfrågor, sannolikt kommer att få,

torde det dock vara olämpligt att lägga uppgifterna på förvaltningsutskottet.

I ett tidigare avsnitt har jag förordat, att en delegation inom centralstyrelsen

skall handlägga de tveksamma frågor om inskrivning vid och

utskrivning från särskola och vårdanstalt in. in., vilka enligt 1951 års

sinnesslövårdsutredning skulle prövas av särskilda s. k. anstaltsnämnder.

Den jurist, som, efter vad jag härvid uttalade, borde ingå i delegationen,

bör i likhet med vad utredningen tänkt sig för anstaltsnämndens del vara

dess ordförande. Han bör lämpligen förordnas av länsstyrelsen medan övriga

ledamöter bör utses av centralstyrelsen inom sig. Med hänsyn till uppgifternas

växlande omfång inom olika landstingsområden, torde antalet

ledamöter icke böra fixeras i lagen utan det bör överlämnas åt landstinget

att bestämma detsamma. Antalet bör dock icke sättas högre än fyra, då

eljest delegationens storlek skulle försvåra en önskvärd snabb och smidig

handläggning. I denna bör nämligen, enligt vad jag förut framhållit, även

deltaga vissa befattningshavare hos centralstyrelsen, nämligen dess läkare

samt rektorn för landstingets särskolor eller vårdföreståndaren. Då dessa

personer enligt förslaget tidigare i allmänhet handlagt de ärenden, som

prövas av nämnden, torde de dock icke som utredningen tänkt sig böra

ingå som ledamöter i delegationen utan endast vara skyldiga att närvara

och anmäla eventuell reservation till besluten. Bestämmelser härom torde

få meddelas i administrativ ordning liksom vissa frågor om delegationens

verksamhet i övrigt, om suppleanter in. m. Kostnaderna för delegationens

verksamhet bör självfallet bestridas av vederbörande landsting.

Ett särskilt problem uppstår om flera landsting förenat sig om gemensamma

särskolor och vårdanstalter. I sådant fall bör även en gemensam

centralstyrelse kunna utses eller vissa av centralstyrelsens uppgifter överlåtas

på en särskild styrelse. Att i själva lagen reglera hur delegationsärendena

då skall handläggas torde bli för omständligt. Även denna fråga

bör därför regleras i administrativ väg, varvid dock de förut fastslagna

principerna bör följas.

I övrigt torde paragrafen icke kräva någon motivering. Förut ej redovisade

jämkningar i utredningsförslagen har föranletts av uttalanden i

remissvaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

7—8

(1949 års förslag)

7 §•

För den närmaste ledningen av

centralstyrelsens verksamhet för undervisning

och vård av bildbara sinnesslöa

barn och ungdomar skall

hos styrelsen finnas anställd en

skolföreståndare och för den närmaste

ledningen av centralstyrelsens

övriga verksamhet en vårdföreståndare.

Där så av särskilda skäl finnes

lämpligt må flera vårdföreståndare

tillsättas.

Vårdföreståndare skall utöva den

närmaste ledningen av den öppna

tillsynsvården av sinnesslöa, som ej

äro intagna på anstalt eller åtnjuta

skolundervisning och skall, där så

erfordras, bistå dem med råd och

hjälp. För det omedelbara handhavandet

av denna tillsyn kunna, där

så befinnes lämpligt, särskilda kuratorer

anställas.

8 §■

Vid skolanstalt och vårdanstalt

skall finnas en för vården därstädes

ansvarig läkare (anstaltsläkaren).

Centralstyrelsen skall utse anstaltsläkaren

vid någon under styrelsens

ledning stående anstalt att vara styrelsens

läkare.

Ändå att anstaltsläkare icke är

ledamot av centralstyrelsen, skall

han ingå i styrelsen, då fråga är om

intagning i eller utskrivning från

anstalt, vid vilken han är läkare.

Styrelsens läkare skall ingå i styrelsen

vid prövning av fråga om inskrivning

i eller avförande ur styrelsens

register över sinnesslöa.

§§■

(1952 års förslag)

7 §•

För den närmaste ledningen av

landstings särskolor och den härtill

anknutna öppna vården skall en

rektor vara anställd och för den närmaste

ledningen av centralstyrelsens

övriga verksamhet en vårdföreståndare.

Efter tillsynsmyndighetens bestämmande

må vad i denna lag stadgas

om rektor, såvitt angår viss särskola,

helt eller delvis gälla dess föreståndare.

8 §•

Vid särskola och vårdanstalt skall

finnas en för den medicinskt-psykiatriska

undersökningen, behandlingen

och vården därstädes ansvarig

läkare, som om möjligt bör ha

psykiatrisk specialutbildning (skolläkare,

anstaltsläkare). Centralstyrelsen

skall utse skolläkaren eller

anstaltsläkaren vid någon under

styrelsens ledning stående skola eller

anstalt eller ock annan läkare med

psykiatrisk specialutbildning att

vara centralstyrelsens läkare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I 12

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Dessa paragrafer innehåller vissa föreskrifter om den personal, som

skall finnas inom ifrågavarande organisation. De motsvaras i 1944 års lag

av en bestämmelse i 4 § tredje stycket, att vid centralanstalt skall finnas

anställda läkare och föreståndare.

I fråga om 19''r6 års sinnesslövårdsutrednings förslag i denna del kan i

huvudsak hänvisas till lagtexten och betänkandet (s. 122—125 och 194—

195). Som en speciell uppgift för vårdföreståndaren pekar utredningen

på att han hör i samråd med vederbörande läkare organisera och leda den

öppna tillsynsvården samt råda och hjälpa de sinnesslöa, som icke är intagna

på anstalt eller åtnjuta skolundervisning.

1951 urs sinnesslövårdsutrednings förslag skiljer sig endast på mindre

väsentliga punkter från det av den tidigare utredningen framlagda. Den

särskilda skolföreståndaren föreslås i enlighet med ett yrkande från skolöverstyrelsen

få benämningen rektor. I fråga om den i 7 § andra stycket

stadgade möjligheten att jämställa viss föreståndare för särskola med

rektor framhålles, att detta t. ex. kan komma ifråga särskilt inom områden,

där externatskola finnes inrättad. Beslutanderätten i fråga om in- och utskrivning,

intagning in. in. bör då kunna tillkomma dess föreståndare. Inkomna

anmälningar bör dock granskas gemensamt med rektor och beslut

i inskrivningsfrågan fattas i samråd med denne. — Rektor bör kunna utses

till vårdföreståndare, och även anstaltsläkare bör kunna komma i fråga

härtill. Hinder bör icke möta att tillsätta flera vårdföreståndare.

I fråga om den medicinskt-psykiatriska sakkunskapen föreslår utredningen

att en särskild centralstyrelsens läkare alltid utses av styrelsen

eller förslag av medicinalstyrelsen. Dessutom bör en läkare finnas vid varje

särskola och vårdanstalt, benämnda skolläkare resp. anstaltsläkare, och

dessa uppgifter skall få förenas med varandra och med tjänsten som centralstyrelsens

läkare.

Yttranden över 1952 års förslag. Större frihet för landstingen att besluta

om organisationen förordas av bl. a. förvaltningsutskotten vid landstingen

i Malmöhus och Skaraborgs län. Värmlands läns landstings förvaltningsutskott

anser däremot ytterligare bestämmelser erforderliga närmast om

hur centralstyrelsen skall rationellt ordna den viktiga ekonomiska förvaltningen

vid anstalter av mellanstorlek och vid ännu mindre anstalter,

som saknar arbetsuppgifter och ekonomisk bärighet för heltidsanställd

syssloman. Svenska provinsialläkarföreningen anser att det bör finnas en

styresman vid varje anstalt. Även stadsfullmäktige i Norrköping finner

uppdelningen av ansvaret på två befattningshavare leda till olägenheter. I

mindre förvaltningsområden borde rektors- och vårdföreståndartjänsterna

kunna sammanslås till en befattning. Detta förslag avvisas av svenska

särskolornas lärarförening, som anser att utbildning och vård noga bör

skiljas åt.

Justitiekansler sämbetet påpekar, att 7 § första stycket kunde giva lä
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

saren den uppfattningen, att rektor är en person som har sin egentliga

verksamhet hos centralstyrelsen och tveksamhet uppkommer, om med rektor

avses föreståndare för särskolorna. Beträffande 8 § anser svenska provinsialläkarföreningen,

att även särskolans läkare bör benämnas anstaltsläkare,

då termen skolläkare vunnit hävd i annat sammanhang.

Departementschefen. I och för sig skulle knappast en lagstiftning av

denna art behöva innehålla någon bestämmelse om vilken personal som

bör finnas inom organisationen. Det borde kunna överlämnas åt vederbörande

huvudman att själv bestämma vilka befattningshavare som skall

finnas anställda och hur uppgifterna skall fördelas mellan dem. I rättssäkerhetens

intresse måste emellertid i lagen tämligen ingående regleras

t. ex. hur frågor om intagning vid och utskrivning från anstalterna skall

handläggas. Anses härvid att bestämda befattningshavare bör fylla vissa

funktioner, måste också i lagstiftningen fastslås att huvudmannen skall

anställa dessa befattningshavare. Regleringen i lag bör emellertid i princip

begränsas till detta. Jag vill därför avvisa även från kommunalt håll

väckta förslag om ytterligare föreskrifter t. ex. om den ekonomiska förvaltningen.

Det förhållandet att lagen stadgar att en vårdföreståndare skall

finnas anställd, hindrar icke att huvudmannen anställer flera befattningshavare

med denna benämning. Men vid varje tillfälle måste det finnas en

tjänsteman, som skall fylla de funktioner, lagen lagt på vårdföreståndaren.

Ej heller bör hinder i allmänhet möta att samma person uppehåller flera

befattningar, även om detta naturligtvis ofta är olämpligt och någon gång

med hänsyn till uppgifternas art otänkbart. Jag har intet att erinra mot

råd 1951 års utredning anfört om tillämpningen härav i förevarande fall.

Det sagda utgör bakgrunden till de nu behandlade bestämmelserna. Då

dessa i huvudsak bygger på utredningsförslagens motsvarande stadganden,

torde någon motivering utöver den som där och här förut lämnats icke

erfordras.

.9 §.

(1949 års förslag)

9 §■

Överinseendet över sinnesslövården

utövas vad beträffar verksamheten

för undervisning och vård av

bildbara sinnesslöa, barn och ungdomar

av skolöverstyrelsen och

vad beträffar den övriga sinnesslövården

av medicinalstyrelsen.

Under skolöverstyrelsen utövas

tillsynen över de under dess över8

— Bihang till riksdagens protokoll

(1952 års förslag)

10 §.

Överinseendet över den undervisning

och vård, som meddelas enligt

denna lag, utövas av skolöverstyrelsen

och medicinalstyrelsen med den

fördelning mellan dessa myndigheter

av uppgifter och befogenheter,

som Konungen bestämmer. För varje

särskola och vårdanstalt skall finnas

en huvudtillsynsmyndighet.

1954. 1 samt. Nr 26.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

inseende stående anstalterna av inspektören

för sinnesslöundervisningen.

Dessa anstalter skola därjämte

i medicinskt-psykiatriskt hänseende

vara underkastade den inspektion,

som Konungen bestämmer.

Under medicinalstyrelsen utövas

tillsynen över de under dess överinseende

stående anstalterna av inspektören

för sinnesslövården.

Beträtfande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i det föregående

under avdelning VI.

Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.

i0~ 11 §§.

(1949 års förslag)

10 §.

Bildbar sinnesslö är skolplikt^ vid

skolanstalt från och med det kalenderår,

under vilket han fyller sju år,

och under så lång tid som han kan

tillgodogöra sig undervisning vid

skolhem och ordnad yrkesutbildning,

dock ej längre än till han fyllt

21 år.

(1952 års förslag)

11 §■

I denna lag avsett barn, som är

mottagligt för sådan teoretisk eller

praktisk undervisning, som meddelas

i särskola, är skoipliktigt vid sådan

skola från och med det kalenderår,

under vilket barnet fyller sju

år, under så lång tid, som han kan

tillgodogöra sig undervisning vid

skolan, dock ej längre än till och

med det kalenderår, under vilket

han fyller 21 år.

Där skäl därtill äro, må med skolgången

för enligt denna lag skoipliktigt

barn anstå, dock högst två år.

Föreligga synnerliga skäl, må

skolplikten efter beslut av anstaltsnämnden

förlängas att avse tid efter

21 års ålder, dock längst till och med

det kalenderår, under vilket eleven

fyller 23 år.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Obildbar sinnesslö samt bildbar

sinnesslö, som icke är intagen å

skolhem eller yrkesskola eller åtnjuter

undervisning i externatskola,

skall efter fyllda sju år vara underkastad

den vård å vårdanstalt samt

vara underkastad den tillsyn, som

vederbörande centralstyrelse finner

nödvändig och lämplig, dock må endast

den, som är i oundgängligt behov

av anstaltsvård, utan medgivande

intagas å vårdanstalt för varaktig

vård och kvarbållas i sådan

vård.

Den som är intagen å vårdanstalt

må underkastas det tvång, vilket finnes

vara nödvändigt med hänsyn till

ändamålet med intagningen eller till

skydd för honom själv eller omgivningen.

Intagen, som fyllt aderton

år, vare dock städse oförhindrad att

insända framställningar till centralstyrelsen

och de myndigheter, som

ha överinseende över hans vård.

(1952 års förslag)

12 §.

1 mom. I denna lag avsedd efterbliven,

som icke enligt It § är skolplikt^

vid särskola, skall efter fyllda

16 år vara underkastad den

öppna vård eller den vård å vårdanstalt,

som vederbörande myndighet

med stöd av denna lag finner

nödvändig. Där ej särskilda skäl till

annat föranleda, må dock endast

den, som är i oundgängligt behov

av anstaltsvård, intagas å vårdanstalt

för varaktig vård och kvarhållas

i sådan vård.

Angående omhändertagande av

barn under 16 år stadgas i barnavårdslagen.

2 mom. Den, som är intagen på

vårdanstalt, må underkastas det

tvång, vilket finnes vara nödvändigt

med hänsyn till ändamålet med intagningen

eller till skydd för honom

själv eller omgivningen. Intagen,

som fyllt aderton år, vare städse

oförhindrad att insända framställningar

till centralstyrelsen, anstaltsnämnden

och de myndigheter, som

ha överinseende över hans vård.

Paragraferna, vars huvudinnehåll framgår av rubriken, saknar motsvarighet

i 1944 års lag. Indirekt framgår emellertid skolplikten av lagen,

då den stadgar (5 och 11 §§) att bildbar sinnesslö skall vara inskriven

vid centralanstalt och åtnjuta undervisning där från det han uppnått skolåldern

(i särskilda fall högst två år senare) och längst till dess han fyllt

21 år.

1951 års sinnesslövårdsutredning anser i överensstämmelse med önskemål

i yttranden över 1949 års betänkande, att en möjlighet till uppskov

med skolgångens början under högst två år efter sjuårsåldern bör införas

i lagen. Fall kan nämligen tänkas, då dylikt uppskov är motiverat med

hänsyn till att tvekan råder, om sent inträdande skolmognad beror på försenad

utveckling, orsakad t. ex. av kroppssjukdom, dåliga uppväxtförhållanden

eller eljest ogynnsam miljö, eller på psykisk undermålighet. Prov
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

ningstiden torde endast i undantagsfall böra utsträckas till nämnda maximigräns.

— Beträffande utredningens förslag i övrigt hänvisas till lagtexten.

1 ttranden över 1951 års utrednings förslag. Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott föreslår att skolplikten skall kunna förlängas till 25 års

ålder eller två år längre än utredningen förordat. Som skäl framhålles, att

eftermognaden hos de efterblivna är ett väsentligt faktum. Erfarenheterna

visa bl. a., att hos straffriförklarade, vilka varit omhändertagna för vård på

grund av imbecill itet och som senare efterundersökes i 25—30-årsåldern,

endast debilitet föreligger.

Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar, att om omhändertagande av

barn under 16 år på vårdhem skulle grunda sig på barnavårdsnämnds beslut

om skyddsuppfostran, skulle det enligt barnavårdslagen ankomma på

nämnden att besluta om vårdformen, om villkorlig och slutlig utskrivning

samt om förordnande om övervakning. Då sådana beslut enligt lagförslaget

skulle fattas av vissa specialorgan, skulle det uppstå en oklarhet om kompetensområdena.

— I anslutning till barnavårdsnämndens yttrande betonar

överstäthållarämbetet angelägenheten av att nämndens skyldigheter

och befogenheter med avseende å vården av de psykiskt sjuka närmare

klarlägges.

Departementschefen. I fråga om dessa paragrafer kan i huvudsak hänvisas

till den allmänna motiveringen. På där anförda skäl har i departementsförslaget

icke upptagits några bestämmelser, som medger tvångsintagning

av efterbliven pa arbetshem eller ålderdomshem. Beträffande barn

under 16 år, som behöver vård på vårdhem, synes barnavårdslagens regler

vara tillräckliga. De synpunkter mot sistnämnda ordning, som anförts av

barnavårdsnämnden i Stockholm, anser jag icke bärande. Dessa barns

efterblivenhet är i allmänhet så uttalad, att någon öppen vård efter försöksutskrivning

icke kommer i fråga. Alternativet torde regelmässigt bli

vård i det egna hemmet (motsvarande) eller vård på vårdhem. Kompetenstvister

mellan barnavårdsnämnden och den nu ifrågavarande vårdgrenens

organ torde därför icke behöva riskeras för dessa barns del. Annorlunda

kan möjligen bli fallet i fråga om de särskolepliktiga barnen, men här bibehålies

i sak endast nuvarande ordning.

Endast med tvekan har jag i departementsförslaget efter yrkande från

skolhåll upptagit en bestämmelse om att skolplikten i undantagsfall och

efter beslut av den särskilda delegationen inom centralstyrelsen kan få

utsträckas till 23 års ålder. Att ytterligare förlänga denna tid bör därför

icke komma i fråga. Bestämmelsen lär få betydelse framför allt genom att

den medger att de ungdomar, som behöver fortsatt tillsyn, kan få denna

genom särskolan. Härigenom torde man i vissa fall slippa skriva in vederbörande

vid vårdanstalt.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Bortfaller kvarhållanderätten i fråga om alla icke skolpliktiga utom de

höggradigt efterblivna, torde de bestämmelser om befogenhet att använda

tvång och rätt för intagen att insända framställningar till myndigheter, som

upptagits i båda utredningarnas förslag, icke vara erforderliga. Självfallet

bör, oavsett någon sådan bestämmelse, anstaltsledningen icke hindra t. ex.

ungdomar på yrkeshem att göra sådana framställningar.

Anmälan och inskrivning m. m.

12—13 §§.

(1949 års förslag)

11 §■

För varje landstingsområde skall

föras ett register över samtliga inom

landstingsområdet mantalsskrivna

sinnesslöa (sinnesslöregister).

Om inskrivning i och avförande

ur sinnesslöregistret beslutar centralstyrelsen.

12 §.

Barn, som är sinnesslött, må av

vårdnadshavaren anmälas för inskrivning

i sinnesslöregister. Har sådan

anmälan icke skett senast i juni

månad det år, barnet fyller sju år,

skall skolstyrelsen i det skoldistrikt,

där barnet är skolpliktigt, föranstalta

om att anmälan göres. Skolstyrelsen

göre ock anmälan om förhållandet

till barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden

att vidtaga de åtgärder, som äro påkallade

för att alla sinnesslöa barn

i skolåldern erhålla sådan undervis
-

(1952 års förslag)

13 §.

Barn, som är i behov av undervisning

eller vård enligt denna lag, må

av vårdnadshavaren anmälas för inskrivning

vid särskola eller vårdanstalt.

Har anmälan till särskola icke

skett senast i juni månad det år,

barnet fyller sju år, och är ej uppenbart,

att barnet ej kan tillgodogöra

sig undervisning vid sådan skola,

skall skolstyrelsen i det skoldistrikt,

där barnet är skolpliktigt, föranstalta

om att anmälan göres. Skolstyrelsen

skall därom underrätta barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden

att, där förhållandena så påkalla,

vidtaga de åtgärder, som erfordras

för att psykiskt efterblivet barn er
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj ris proposition nr 26.

(1949 års förslag)

ning och vård, som avses i denna

lag, och har nämnden, där vederbörande

vårdnadshavare underlåter att

anmäla barn för inskrivning i sinnesslöregister,

att själv göra dylik

anmälan. Nämnden skall ock tillse,

att särskild läkarundersökning verkställes

å barn, som misstänkes vara

sinnesslött.

Beträffande sinnesslö, som överskridit

skolåldern, äger vad i andra

stycket sägs motsvarande tillämpning,

dock skola där omförmälda

åligganden i förekommande fall

åvila fattigvårdsstyrelsen.

13 §.

Anmälan för inskrivning i sinnesslöregister

skall insändas till centralstyrelsen

och vara åtföljd av

1) åldersbetyg;

2) av läkare utfärdat utlåtande

angående den sinnesslöes förståndsutveckling;
3)

uppgifter rörande den sinnesslöes

levnadsförhållanden;

4) där den sinnesslöe undervisats

i folkskola, redogörelse av vederbörande

lärare för dennes iakttagelser

rörande barnet.

I anmälan bör uppgivas, huruvida

anmälaren samt, därest denne är an
-

(1952 års förslag)

håller sådan vård, som avses i denna

lag, och äger nämnden, där vederbörande

vårdnadshavare underlåter

att anmäla sådant barn till inskrivning

vid vårdanstalt, att själv

göra dylik anmälan.

Skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden

skall tillse, att särskild

läkarundersökning verkställes å

barn, som misstänkes behöva särskoleundervisning

eller vård å vårdanstalt.

Beträffande psykiskt efterblivna,

som fyllt 18 år, äger vad i tredje och

fjärde styckena sägs motsvarande

tillämpning, dock skall vad där finnes

stadgat om barnavårdsnämnden

i stället gälla fattigvårdsstyrelsen.

Anmälan för inskrivning vid vårdanstalt

må beträffande person, som

nu sagts, jämväl göras av vederbörande

förmyndare, centralstyrelsens

läkare samt, såvitt angår den, som

är eller varit intagen vid särskola,

skolans rektor.

14 §.

Anmälan, som i 13 § sägs, skall

insändas till centralstyrelsen i det

län, där vederbörande är mantalsskriven,

samt skall innehålla de

uppgifter och vara åtföljd av de

handlingar, Konungen föreskriver.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

nan än vårdnadshavare^ den sistnämnde

önskar, att barnet skall intagas

å anstalt.

Paragraferna behandlar anmälan för inskrivning vid särskola och vårdanstalt.

Gällande bestämmelser återfinnes i 5 och 6 §§ av 1944 års lag. I 5 §

föreskrives att, om barn, som intagits eller anmälts till intagande i folkskola,

befinnes vara sinnesslött, och det icke kan anses uteslutet, att barnet

är bildbart, skolstyrelsen skall föranstalta om att ansökan genom vårdnadshavarens

försorg göres om barnets inskrivning vid vederbörande centralanstalt.

Skolstyrelsen skall även anmäla förhållandet till barnavårdsnämnden.

— Det åligger barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder, som

är påkallade för att alla bildbara sinnesslöa barn i skolåldern erhåller

undervisning och vård enligt förenämnda lag. Där vederbörande vårdnadshavare

underlåter att ingiva ansökan till centralanstalt, äger nämnden själv

göra dylik ansökan. — Där skäl därtill är, må med ingivande av ansökan

anstå, dock högst till dess barnet fyllt nio år.

6 § innehåller föreskrifter om de handlingar som skall åtfölja ansökan

om inskrivning m. in.

Beträffande motiveringen till 1949 års förslag hänvisas till betänkandet

s. 131 ff. I yttrandena över detsamma har som redan nämnts förslaget om

registrering av de sinnesslöa starkt kritiserats i flera remissvar. Denna

kritik torde liksom yttrandena i denna del i övrigt ej behöva återges här.

1951 års utredning avstyrker bestämt förslaget att samtliga sinnesslöa

skall registreras i länsregister och anför om sitt alternativ till detta förslag.

Utredningen föreslår, att, sedan ansökningshandlingarna granskats och

den anmälde därvid befunnits på grund av psykisk efterblivenhet vara

underkastad lagens tillämpning, beslut fattas om vederbörandes inskrivning

vid landstingets särskolor eller vårdanstalter. Beslutet innebär alltså

icke något ställningstagande till de åtgärder, som i anledning härav kunna

anses erforderliga, men inskrivningen kommer att utgöra en förutsättning

för att sådana åtgärder skola kunna vidtagas. Inskrivningsbeslutet kommer

sålunda att bliva av grundläggande betydelse för den efterblivnes omhändertagande

enligt lagen.

Utredningen redogör i sitt betänkande härefter för anmälningsproceduren

för olika kategorier efterblivna. Här må endast några avsnitt återgivas.

Det direkta ansvaret för att psykiskt efterblivna barn, som börjat folkskolan

men icke kunna tillgodogöra sig den vanliga undervisningen eller

hjälpklassundervisningen där, verkligen anmälas till särskola, torde i första

hand komma att åvila vederbörande lärare och skolläkare. Dessa böra sålunda

till skolstyrelsen anmäla sådana barn, som ha svårigheter att följa

den vanliga skolundervisningen. Innan anmälan till särskola göres, bör

emellertid barnet hänvisas till särskild läkarundersökning. Sådan under
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:is proposition nr 26.

sökning kan — om skolläkaren ej tagit ställning till fallet — verkställas

av vederbörande tjänsteläkare men bör i första hand verkställas vid rådgivningsbyrå

för psykisk barnavård eller av psykiatriskt särskilt skolad

läkare. Ett åläggande för skolstyrelsen att föranstalta om sådan särskild

läkarundersökning bar intagits i fjärde stycket av 13 §. I samband med

läkarundersökningen bör även en intelligensprövning av barnet göras. Även

om graden av barnets efterblivenhet icke kan på så sätt direkt avläsas,

ar en sådan undersökning ett nödvändigt komplement för att bedöma barnets

utveckling.

Därest vederbörande vårdnadshavare underlåter att anmäla efterblivet

barn för inskrivning vid vårdanstalt, bör barnavårdsnämnden själv kunna

göia sådan anmälan. Beträffande denna kategori efterblivna vill emellertid

utredningen erinra om att någon skyldighet för vårdnadshavaren att

överlämna barnet till anstaltsvård enligt lagen icke föreligger, förrän barnet

fyllt 1(5 år. En förutsättning för att ett sådant barn skall kunna omhändertagas

är sålunda antingen att den, som har vårdnaden om barnet,

medgivit en sådan åtgärd samt att vederbörande myndighet funnit åtgärden

nödvändig eller att förhållandena äro sådana, att bestämmelserna om

skyddsuppfostran äro tillämpliga.

Yttranden över i952 års förslag. I fråga om tiden och formen för anmälan

till särskola och vårdanstalt har Sveriges läkarförbund anfört vissa allmänna

synpunkter. Förbundet anser att föräldrars och vårdnadshavares

anmälan om skolgång för alla barn, oavsett om de befaras debila eller ej,

bär ske vid 7 års ålder i ett sammanhang och inför samma forum. Ortens

skolmyndigheter torde enligt förbundet ha de bästa möjligheterna att kunna

bedöma barnens utvecklingsgrad i en första gallring och för de debilas räkning

fullgöra den anmälningsplikt, som formellt kan komma i fråga med

hänsyn till de speciella anordningar, som kräves för dem. Detta förfarande

skulle på ett verksamt sätt bidraga till att i görligaste mån eliminera den

psykologiska påfrestning, som speciella, endast för de psykiskt efterblivna

avsedda, anmälningsförfaranden skulle medföra.

Förvaltningsutskotten vid landstingen i Stockholms och Värmlands län

Pekar på svårigheterna att redan då barnet är i sjuårsåldern fastslå om

det hör hemma på särskola. Antingen kommer bestämmelsen ej att följas

eller också forceras ställningstaganden fram på ett sätt, som sällan är lyckligt

för barnen själva, deras familjer eller för myndigheterna.

Beträffande barnavårdsnämndens medverkan i anmälningsproceduren

föl menar barnavårdsnämnderna i Malmö och Hälsingborg, att ansvaret för

att undervisning och vård heredes de efterblivna och alt åtgärder vidtages

för avgörandet av vårdformen odelat bör ligga hos centralstyrelsen och skolmyndighetei

na. Barnavårdsnämnden i Stockholm anser att nämnden bör

ha rätt att göra anmälan för inskrivning både vid särskola och vid vårdanstalt.

I öviigt torde barnavårdslagens föreskrifter om nämndens skyldigheter

gentemot barn och ungdom vara tillräckliga för den medverkan, som

kan tänkas ankomma på nämnden i fråga om psykiskt efterblivna barn.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Skyldighet för skolstyrelsen att underrätta barnavårdsnämnden om gjord

anmälan till särskola borde utgå såsom obehövlig.

Skolöverstyrelsen förordar införande av rätt för rektor att med vårdnadshavarens

medgivande till vårdanstalt anmäla barn, som icke uppnått

16 års ålder. För äldre barn bör rektor kunna göra sådan anmälan utan

detta medgivande. — Enligt överstyrelsen bör vidare centralstyrelsens läkare

ej få utfärda läkarintyg för anmälan, som skall granskas av bl. a.

denna läkare.

I anledning av förslaget att anmälan alltid skall ske till centralstyrelsen,

föreslår de enskilda anstalternas förening att den även skall få göras

till den anstalt sökanden själv anser önskvärd. I sistnämnda fall bör anmälan

dock remitteras till centralstyrelsen för yttrande. Man skulle då behålla

rätten för de anhöriga att direkt vända sig till den anstalt de själva

önskar.

Departementschef eu. Bestämmelserna i dessa paragrafer om proceduren

vid anmälan till särskola och vårdanstalt ansluter sig i det väsentliga till

den senaste utredningens förslag. Detta innebär bl. a. att den tidigare föreslagna

registreringen av alla sinnesslöa inom landstingsområdet i ett enda

register ersättes av anteckningar om inskrivning separat för särskola resp.

vårdanstalt. Inskrivningsbeslutet skulle bli avgörande och intagningen på

anstalt av den en gång inskrivne kunna ske mera formlöst. Detta synes i

och för sig lämpligt. Myndigheterna bör emellertid uppmärksamma dessa

konsekvenser och i det konkreta fallet klargöra dem för vedei’börande, då

eljest rättsförluster kan uppstå.

Bl. a. från läkarhåll har yrkats att alla barn, även de efterblivna, skall

anmälas till den vanliga folkskolan och sålunda icke direkt till särskolan.

För de klart efterblivna barnens del torde det emellertid vara meningslöst

att göra en sådan anmälan, medan i fråga om de tveksamma fallen

barnen i praktiken regelmässigt likväl kommer att passera folkskolan.

För att något ställningstagande för dessa barns del icke skall tvingas fram

i förtid har emellertid utredningarnas förslag om anmälan senast i juni

månad det år barnet fyller sju år fått utgå ur lagen. I stället har skolstyrelsens

skyldighet att ta upp fallet anknutits till särskoleplikten, som

inträder tidigast fr. o. in. det år då barnet fyller sju år, men först då det

är klart, att barnet ej kan tillgodogöra sig undervisningen i den vanliga

skolan. Det sagda innebär självfallet ej att skolstyrelsen skall ta upp sådan

fråga redan vid årets början utan tidigast då den vanliga anmälningstiden

gått ut.

Med hänsyn till barnavårdslagens regler om barnavårdsnämndens allmänna

åligganden i fråga om barnen i kommunen synes det värdefullt att

den får del av skolstyrelsens initiativ till anmälan till särskola. Då dessa

regler ju gäller även efterblivna barn, skulle i och för sig bestämmelser om

nämndens åligganden i fråga om sådana barn knappast behöva upptagas

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

även i denna lag. En allmän erinran om nämndens skyldigheter i fråga om

de efterblivna barnen synes dock vara av värde. Denna torde dock böra avse

sådana barn i allmänhet och icke endast de klara vårdfallen. I likhet med

vad som gäller f. n. bör dock ej stadgas skyldighet men väl en befogenhet

för nämnden att anmäla barn till särskola eller vårdanstalt.

I fråga om barn under 16 år bör enligt vad tidigare sagts intagning på

vårdanstalt ej få ske utan vårdnadshavare^ medgivande, där ej barnet

omhändertagits för skyddsuppfostran. Med hänsyn härtill bör någon befogenhet

för rektor att anmäla sådana barn till vårdanstalt icke stadgas i

lagen. Behöver en särslcoleelev överflyttas till sådan anstalt får rektor vid

motstånd från föräldrarnas sida vända sig till barnavårdsnämnden. Detsamma

bör gälla även barn i 16—18 års ålder. Med hänsyn till att barnavårdsnämndens

befogenheter i fråga om ungdomar över 18 år är begränsade

till ett speciellt, här i allmänhet ej aktuellt klientel, bör barnavårdsnämnden

som initiativtagande organ för sådana äldre vårdbehövande efterblivna

ersättas av fattigvårdsstyrelsen.

Då centralstyrelsens läkare i vissa fall torde vara den enda barnpsykiatern

inom landstingsområdet, måste läkarintyg för inskrivning vid särskola

eller vårdanstalt få utfärdas av honom. I stället bör i sådant fall

granskningen av inskrivningshandlingarna göras av en annan läkare. Bestämmelse

härom har införts i 14 § sista stycket departementsförslaget.

Hinder bör ej möta att insända anmälan om inskrivning till en enskild

anstalt. Denna bör dock omedelbart vidarebefordra anmälan till centralstyrelsen,

vars befattningshavare i första hand bör pröva anmälan.

U—15

(1949 års förslag)

14 §.

Finner centralstyrelsens läkare

vid granskning av anmälan för inskrivning

i sinnesslöregister den anmälde

vara sinnesslö och bildbar,

skall läkaren låta inhämta yttrande

av skolföreståndaren och därefter

underställa ärendet centralstyrelsen,

som har att besluta, huruvida barnet

skall inskrivas i registret. Finner

läkaren, att barnet är obildbart,

skall läkaren omedelbart underställa

ärendet centralstyrelsen för beslut

som nyss sagts.

(1952 års förslag)

15 §.

Finner rektor efter samråd med

centralstyrelsens läkare och skolläkaren

vid granskning av anmälan,

som i 13 § sägs, att barnet är

psykiskt efterblivet men mottagligt

för undervisning vid särskola, skall

rektor besluta, huruvida barnet skall

inskrivas vid särskola. Frågan om

sådan inskrivning skall dock prövas

av anstaltsnämnden, därest

rektor, centralstyrelsens läkare och

skolläkaren icke äro ense om att inskrivning

bör ske eller någon av dem

yrkar, att frågan skall hänskjutas

till nämnden, ävensom då vård
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Innan beslut meddelas om barns

inskrivning i sinnesslöregister må,

där läkaren, skolföreståndaren eller

centralstyrelsen finner att barnet bör

ytterligare prövas i fråga om bildbarhet,

barnet för observation intagas

å upptagningshem, småbarnshem

eller skolhem. Senast tre månader

efter det barn sålunda intagits å

anstalt bör frågan om barnets registrering

prövas av centralstyrelsen

och må barn ej utan medgivande

kvarhållas för observation längre tid

än tre månader.

(1952 års förslag)

nadshavaren icke medgivit åtgärden.

Finnes det uppenbart, att barn

icke kan tillgodogöra sig undervisning

vid särskola, har centralstyrelsen

att besluta, huruvida barnef

skall inskrivas vid vårdanstalt. Fråga

om sådan inskrivning skall dock

prövas av anstaltsnämnden, därest

centralstyrelsens läkare, rektor eller

vårdföreståndare yrkar, att frågan

skall hänskjutas till nämnden ävensom

då vårdnadshavaren icke medgivit

åtgärden.

Vad i andra stycket stadgas skall

äga motsvarande tillämpning då den,

som fyllt 18 år, anmäles för inskrivning

vid vårdanstalt. I sådant fall

skall frågan om inskrivning hänskjutas

till anstaltsnämnden jämväl

på yrkande av den, vars inskrivning

begäres, ävensom då denne, därest

han ej är omyndig, eller hans förmyndare

icke medgivit åtgärden.

16 §.

Innan beslut meddelas om barns

inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,

må, där centralstyrelsen,

rektor eller centralstyrelsens läkare

finner, att barnets psykiska utveckling

bör ytterligare prövas, barnet

intagas å observationsavdelning. Senast

sex månader efter det barn sålunda

intagits å avdelningen bör frågan

om barnets inskrivning vid skolan

eller vid vårdanstalt prövas enligt

vad i 15 § sägs. Anses härvid ytterligare

observation nödvändig, må

barnet efter medgivande av anstaltsnämnden

stanna å avdelningen under

tid, som nämnden bestämmer.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Efter prövning av anstaltsläkare

eller skolföreståndare må barn, som

misstänkes vara sinnesslött, intagas

å anstalt för observation efter vad i

andra stycket stadgas, ändå att anmälan

om inskrivning i sinnesslöregister

ej skett. Det åligger i sådant

fall läkaren eller föreståndaren att

tillse att anmälan i förekommande

fall göres.

(1952 års förslag)

Sådant medgivande erfordras dock

icke beträffande barn under skolåldern.

Efter prövning av rektor, centralstyrelsens

läkare eller skolläkare må

barn, som misstänkes vara psykiskt

efterblivet, intagas å observationsavdelning

för observation efter vad

i första stycket stadgas, ändå att anmälan

om inskrivning vid särskola

eller vårdanstalt ej skett. Det åligger

i sådant fall rektor och läkaren

att tillse, att anmälan i förekommande

fall göres.

Paragraferna avser proceduren vid inskrivning av de efterblivna vid särskola

eller vårdanstalt samt intagning för observation.

Gällande bestämmelser. Enligt 7 § i 1944 års lag skall centralanstaltens

föreståndare, om denne efter samråd med läkaren vid granskning av ansökan

om inskrivning vid anstalten finner barnet vara sinnesslött och bildbart

eller med hänsyn till sin förståndsutveckling böra prövas i fråga om

bildbarhet, meddela beslut om barnets inskrivning. — Om barnet på grund

av vanart, lyte eller annan dylik omständighet finnes böra intagas på sinnessjukhus

eller statlig sinnesslöanstalt, må ansökningen i stället vidarebefordras

till sådan anstalt.

Centralanstalt må vidare draga försorg om att där inskrivet barn får

vård på annan lämplig sinnesslöanstalt. Barnet skall dock alltjämt anses

vara inskrivet vid centralanstalten och stå under dess tillsyn.

I fråga om utrednings förslagens innebörd i denna del hänvisas till lagtexten

och redogörelsen under V i det föregående.

Yttranden över 1952 års förslag. Skolöverstyrelsen föreslår, att intagning

för observation under högst sex månader skall föregå varje beslut

om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt utom då det gäller att överföra

elev från särskolan till vårdanstalten. Vid överflyttning av barn från

hjälpklass till externat bör vidare enligt överstyrelsens mening intagningsförfarandet

förenklas, då här huvudsakligen är fråga om vilken undervisningsform

som bäst lämpar sig för barnet. Svenska särskolornas lärarförening

anser att det omständliga intagningsförfarandet vid externat bör

ersättas med det system som användes vid intagning i hjälpklass.

I iråga om beslutanderätten i in- och utskrivningsärenden anför Stockholms

stads styrelse för vård och undervisning av efterblivna bl. a.

Det bör finnas garantier för dels att besluten aldrig fattas av endast eu

person, dels att -— med hänsyn till värdet av att frågorna alltid prövas

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Mcij:ts proposition nr 26.

även ur medicinsk-psykiatrisk synpunkt — läkaren delar ansvaret för besluten

även vid skolanstalter. Dessa krav bli tillgodosedda, om lagen ges

den utformningen, att beslut om in- och utskrivningar vid skolanstalt

skola fattas av rektor »i samråd» med centralstyrelsens läkare och skolläkaren

och inte som det uttryckes i lagtexten »efter samråd» med dessa

läkare.

Allmänna svenska föreningen för sinnes slöa och fallandesjuka och sinnesslöskolornas

föreslåndarförening föreslår att vårdföreståndaren och

anstaltsläkaren i första hand skall få besluta om inskrivning vid vårdanstalt.

I fråga om bestämmelserna om observation i 16 § uttalar skolöverstyrelsen,

att det icke finns tillräckliga skäl att formellt skilja barnen på en

observationsavdelning från övriga i särskolan intagna, samt föreslår att

uttrycket »intagas på observationsavdelning» ändras till »intagas för observation».

Departementschefen. Jag har tidigare i stora drag redogjort för hur förfarandet

vid inskrivning vid särskola eller vårdanstalt bör utformas. Bestämmelser

härom har upptagits i 14 §, och torde endast på några punkter

behöva ytterligare kommenteras. Med hänsyn till att enighet fordras mellan

rektor och läkare för att inskrivning skall kunna ske — eljest skall ärendet

prövas av centralstyrelsen — behöver ej stadgas, att de skall besluta i samråd.

Den formella beslutanderätten bör i första hand ligga hos en person,

rektor, som emellertid innan beslut fattas alltid bör samråda med läkaren.

I fråga om inskrivning vid vårdanstalt bör beslutanderätten i klara fall

utan olägenhet kunna läggas på centralstyrelsens läkare och vårdföreståndare.

Med hänsyn till centralstyrelsens uppgifter i fråga om de tveksamma

fallen kan det f. ö. icke komma i fråga att, som 1951 års utredning tänkt

sig, anförtro åt styrelsen att primärt besluta i alla dessa ärenden.

Såsom framgår av stadgandet i 6 § andra stycket avses i 14 § med centralstyrelse

den i förstnämnda stadgande omförmälda delegationen.

Då det synes vara onödigt att belasta observationsavdelningarna med fullkomligt

klara fall, kan jag icke biträda skolöverstyrelsens förslag att varje

beslut om inskrivning skall föregås av observation på sådan avdelning. Däremot

biträder jag styrelsens förslag till jämkning av bestämmelserna i 15 §

om intagning för observation. I praktiken torde nämligen de för observation

intagna barnen i allmänhet undervisas och vårdas tillsammans med

övriga intagna. Däremot bör de självfallet »formellt» skiljas åt. Genom

att observationsplatser ordnas även på externaten torde önskemålen om en

enkel och smidig form för överförande av barn från hjälpklass till särskola

kunna ernås. Barnet hänvisas endast till en externatklass och intages vid

särskolan för observation. Något vidlyftigt anmälnings- och inskrivningsförfarande

fordras ej. Genom ett tillägg i paragrafens första stycke har

det gjorts möjligt att med vårdnadshavare^ medgivande låta barnet stanna

kvar i externatet för observation utan att centralstyrelsen behöver inkopplas

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

på fallet. Detsamma bär gälla barn under sju år. I övrigt bör ingen få

hållas kvar för observation längre än angiven tid utan beslut av centralstyrelsen.

Prövningen bör verkställas av den i 6 § andra stycket omnämnda

delegationen.

Har anmälan för inskrivning icke skett, bör intagning för observation

icke få ske utan vårdnadshavarens medgivande. 16 § andra stycket utredningens

förslag har därför ändrats på denna punkt.

16 §.

(1949 års förslag)

18 §.

I sinnesslöregister inskriven sinnesslö

må överflyttas till sinnesslöregistret

för annat landstingsområde

i den mån ändring av den inskrivnes

mantalsskrivningsort därtill

föranleder.

(1952 års förslag)

17 §.

Den, som är inskriven vid särskola

eller vårdanstalt, må överflyttas

till sådan skola eller anstalt inom

annat landstingsområde, i den mån

ändring av den inskrivnes mantalsskrivningsort

föranleder därtill.

Paragrafen motsvaras i 1944 års lag av ett stadgande i 8 §, som i sak överensstämmer

med det av utredningarna föreslagna.

Bestämmelsen har berörts i ett par yttranden över den senaste utredningens

förslag. Stadsfullmäktige i Norrköping anser att bestämmelsen är

oklar och att den kan föranleda besvärliga kompetenstvister mellan olika

centralstyrelser. Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av

psykiskt efterblivna framhåller, att bestämmelsen bör utbyggas så att av

densamma framgår, vem som skall lösa tvister mellan huvudmännen i överflyttningsfrågor,

samt efter vilka grunder och i vilken ordning kostnaderna

skall ersättas för undervisning och vård, lämnad av annan huvudman än

den, som enligt 2 § har att svara därför.

Departementschefen. Denna paragraf, som avser överflyttning från en

särskola eller vårdanstalt i ett landstingsområde till motsvarande skola eller

anstalt i ett annat, är överförd från gällande lag. Någon anledning att ge

föreskrifter i lag om slitande av tvister mellan huvudmännen i kompetensfrågor

finns enligt min mening icke; dylika ting kan överlämnas till huvudmännen

att avtala om sinsemellan liksom sker på sjukvårdens område.

Skulle bestämmelser i något hänseende erfordras, torde de få meddelas i

administrativ väg.

Intagning, öppen vård in. m.

17—19 §§.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

15 §. 18 §.

I samband med att den sinnesslöe Barn, som inskrivits vid särskola,

inskrives i sinnesslöregister har cen- skall, därest ej uppskov med skol
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

tralstyrelsen att pröva, om han bör

intagas å anstalt eller i stället underkastas

väntetidsvård eller annan tillsyn

enligt denna lag. Härvid skali

tillses, att den, som icke är skolpliktig,

ej intages å anstalt, om hans behov

av vård och tillsyn kan tillgodoses

genom öppen vård.

I övrigt skall följande gälla

1. Barn, som ej fyllt eller under

året fyller sju år och kan antagas

vara mottagligt för teoretisk och

praktisk undervisning, må, därest

vårdnadshavaren så önskar, intagas

å småbarnshem. Kan barnet ej antagas

vara mottagligt för sådan undervisning,

må det på ansökan av

vårdnadshavaren intagas å upptagningshem

eller vårdhem.

2. Bildbar sinnesslö, som fyllt eller

under året fyller sju år, skall intagas

å skolhem eller inskrivas för

undervisning i externatskola. Den

som fyllt fjorton år må dock allenast

då särskilda skäl föranleda därtill

intagas å skolhem eller yrkesskola

utan skall med honom förfaras enligt

vad som stadgas i punkt 3.

3. Obildbar sinnesslö, som fyllt sju

år och finnes vara i oundgängligt behov

av vård å anstalt må allt efter

åldern och vårdbehovets art intagas

å lämplig vårdanstalt.

Vad i andra stycket stadgas skall

icke gälla, då fråga är om sinnesslö,

som avses i 3 § eller som är i behov

av vård å sinnessjukhus. I sådant

fall bör centralstyrelen eller styrelsens

läkare föranstalta om att ansökan

sker om den sinnesslöes intagande

å specialanstalt för sådana

sinnesslöa eller å sinnessjukhus.

gången finnes böra ske enligt It §

andra stycket, efter rektors bestämmande

allt efter ålder, bosättningsort

och övriga förhållanden intagas

i småbarnshem, skolhem eller externatskola.

För intagning i enskild

särskola skall härvid gälla av tillsynsmyndigheten

fastställda bestämmelser.

Vid vårdanstalt inskriven må allt

efter åldern och vårdbehovets art placeras

i öppen vård eller intagas i

lämplig vårdanstalt. Beslut om intagning

meddelas av centralstyrelsen

eller efter styrelsens anvisningar av

vårdföreståndare eller föreståndare

för vårdanstalt, i båda fallen efter

samråd med anstaltsläkaren.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Centralstyrelsen må föranstalta

om att i sinnesslöregistret inskriven

beredes vård å lämplig enskild sinnesslöanstalt.

I avbidan på beslut om intagande

av sinnesslö å anstalt må den sinnesslöe

efter prövning av anstaltsläkaren

eller vårdföreståndaren provisoriskt

omhändertagas där och

skall för sådant fall vad i 14 § tredje

stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Kan plats ej omedelbart

beredas sinnesslö å den anstalt, som

avses med beslut om intagning, må

centralstyrelsen eller styrelsens läkare

föranstalta om hans provisoriska

intagande å annan lämplig anstalt

eller ställa honom under väntetidsvård.

17 §.

Vad i 12 och 15 §§ stadgas om intagning

å anstalt i samband med registrering

skall i tillämpliga delar

gälla då efter inskrivning i sinnesslöregisler

fråga uppstår om anstaltsvård

av sinnesslö, som ej åtnjutit

sådan vård eller undervisning enligt

denna lag eller som definitivt utskrivits

från skolans talt eller vårdanstalt.

19 §.

I skolhem intagen elev skall kvarbliva

därstädes, så länge hans förmåga

att tillgodogöra sig skolundervisningen

därtill föranleder.

Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen

i skolhem, skall där
-

(1952 års förslag)

I avbidan på beslut om inskrivning

eller intagning av i denna lag

avsedd psykiskt efterbliven vid särskola

eller vårdanstalt må den efterblivne

efter prövning av rektor, vårdföreståndare

eller anstaltsläkaren

provisoriskt omhändertagas vid sådan

skola eller anstalt, och skall i

sådant fall vad i 16 § stadgas äga

motsvarande tillämpning. Centralstyrelsen

må medgiva föreståndaren

vid enskild skola eller anstalt rätt

att besluta om sådan provisorisk intagning.

Intagning i vårdanstalt av barn,

som ej fyllt 16 år, må ske endast

efter medgivande av vårdnadshavaren.

19 §.

I särskola intagen skall kvarbliva

därstädes, så länge hans förmåga att

tillgodogöra sig skolundervisningen

och yrkesutbildningen föranleder

därtill, dock ej i något fall efter det

särskoleplikten upphört.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

efter så länge han är skolpliktig i

yrkesskola fortsätta utbildningen i

praktiskt hänseende, där ej åtgärd,

som i 21 § sägs, finnes omedelbart

kunna vidtagas.

Om överflyttning av sinnesslö från

småbarnshem till skolhem och från

sådant hem till yrkesskola beslutar

skolföreståndaren efter samråd med

vederbörande anstaltsläkare.

Uppkommer i annat fall än ovan

sägs fråga om överflyttning av sinnesslö

från en anstalt till en annan

skall vad i 15 § stadgas äga motsvarande

tillämpning, dock må beslut

om intagning å skolhem eller yrkesskola

samt om överflyttning från en

vårdanstalt till annan under samma

centralstyrelse meddelas i förra fallet

av skolföreståndaren efter samråd

med anstaltsläkaren och i senare

fallet av anstaltsläkaren.

22 §.

Sinnesslö, som är intagen å skolhem,

yrkesskola eller arbetshem, må

under ferier eller semester i den utsträckning,

som efter prövning av

vederbörande föreståndare finnes

iämplig, vistas i enskilt hem, där

lämplig vård och betryggande tillsyn

kunna beredas.

Där så kan ske, skall elev vid särskola

under ferierna vistas i föräldrahemmet

eller annat enskilt

hem, där lämplig vård och betryggande

tillsyn kunna beredas.

Särskoleelev, som antagas kunna

tillgodogöra sig folkskolans vanliga

undervisning eller hjälpklassundervisning,

må för prövning härav försöksutskrivas

från skolan.

16 §.

Sinnesslö, som ställes under väntetidsvård,

skall stå under tillsyn av

vårdföreståndaren och må underkastas

övervakning enligt 20 § och utackorderas

i familjevård.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 26.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

20 §.

I sinnesslöregister införd, som

icke åtnjuter anstaltsvård enligt denna

lag, må efter prövning av centralstyrelsen

eller vårdföreståndaren

vara underkastad tillsyn genom särskilt

utsedd övervakare. Sådan övervakare

skall i samråd med vårdföreståndaren

eller särskilt utsedd befattningshavare

vid vårdanstalten

lämna den sinnesslöe råd och hjälp

samt tillse, att han på lämpligaste

sätt anpassas till samhällslivet.

21 §.

Sinnesslö, som ej behöver vårdas

å anstalt och ej skall åtnjuta fortsatt

undervisning eller utbildning

enligt denna lag, skall, där ej definitiv

utskrivning finnes böra ske,

utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas

till enskilt hem, där

lämplig vård och betryggande tillsyn

kunna beredas. Den som utackorderats

eller försöksutskrivits må, där

så finnes erforderligt och nödvändigt,

återintagas å anstalten.

(1952 års förslag)

20 §.

Psykiskt efterbliven, som är intagen

i särskola men avslutat undervisningen

och eventuellt erforderlig

praktisk utbildning vid skolhem eller

externatskola, skall, där ej definitiv

utskrivning finnes böra ske, utackorderas

i familjevård eller för

viss tid eller tills vidare försöksutslcrivas

till inackorderingshem,

lämpligt enskilt hem eller eljest till

öppen vård. Försöksutskriven må

efter prövning av rektor vara underkastad

tillsyn genom särskilt utsedd

övervakare. Försöksutskrivning må

jämväl förbindas med åläggande att

iakttaga de föreskrifter, som meddelas

i anledning av utskrivningen. Åsidosättas

sålunda givna föreskrifter eller

finnes eljest fortsatt utbildning

vid särskola erforderlig, må den efterblivne

återintagas i skolan.

Vad i föregående stycke stadgas

skall i tillämpliga delar gälla psykiskt

efterbliven som inskrivits vid

vårdanstalt men ej är i oundgängligt

behov av anstaltsvård eller ej kan

beredas plats å sådan anstalt, dock

skall övervakare i förekommande

fall utses av den centralstyrelsen

därtill förordnar.

Jmf. 22 § 2 st.

Beslut om åtgärder, som avses i

denna paragraf, fattas av anstaltsläkaren

efter samråd med vederbörande

föreståndare. Fråga om sådan

åtgärd skall dock alltid hänskjutas

till centralstyrelsen för avgörande,

då den sinnesslöe, där han fyllt aderton

år, hans förmyndare eller vårdnadshavare

eller vederbörande bar
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

navårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse

så påfordrar. Anstaltsläkaren

och föreståndaren må jämväl eljest

underställa ärendet centralstyrelsens

prövning.

Dessa paragrafer behandlar frågor om intagning och placering av vid särskola

eller vårdanstalt inskrivna på externat eller anstalt eller i öppen vård

och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Som strax skall beröras har

i departementsförslaget bestämmelserna omdisponerats i förhållande till

1952 års förslag.

I 19-H års lag saknar dessa bestämmelser annan motsvarighet än 9 §.

Enligt denna paragraf får sinnesslö stanna kvar i upptagningshem högst

intill dess han fyllt tolv år och i skolhem, så länge hans förmåga att tillgodogöra

sig skolundervisningen föranleder därtill, dock högst åtta år. —

Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhem, skall därefter i

arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende, där ej familjevård

eller försöksutskrivning kan komma i fråga. —■ Under ferierna må skolelev

-— efter beslut av anstaltens styrelse eller föreståndare — i den utsträckning,

som finnes lämplig, vistas i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande

tillsyn kan beredas.

Dessa föreskrifter motsvaras i 1952 års förslag av 19 § första och andra

styckena och vissa stadganden i 20 § (i departementsförslaget 17 § andra

och tredje styckena samt vissa stadganden i 18 §).

1951 års sinnesslövårdsutredning. Utredningens förslag innebär väsentliga

förenklingar i de detaljerade bestämmelser om placering på anstalt eller

i öppen vård samt överflyttning från en vårdform till en annan, som den

tidigare utredningen förordat. Til! motivering av intagningsbestämmelserna

i 18 § (17 § första stycket och 19 § andra—fjärde styckena departementsförslaget)

anför utredningen bl. a.

I samband med att beslut fattas om att den efterblivne skall inskrivas

vid särskola eller vårdanstalt, bör emellertid frågan om vilka åtgärder, som

i det särskilda fallet skola vidtagas, upptagas till prövning. Efter den ingående

och omsorgsfulla prövning av ansökningshandlingarna, som skett

i samband med beslutet om inskrivning, torde beslut om intagning i särskola

eller vårdanstalt kunna ske mera formlöst. Innebär förstnämnda

beslut inskrivning vid särskola, bör samtidigt beslut meddelas om barnets

intagning vid viss sådan skola. Är vederbörande skolplikt^ enligt lagen,

är detta självfallet och barnet intages då i skolhem eller i externatskola.

Har barnet däremot icke uppnått skolåldern, torde vederbörandes psykiska

status vara sådan, att anstaltsvård och då närmast i småbarnshem erfordras.

Beslut bör i samtliga dessa fall i första hand fattas av särskolans rektor.

I allmänhet är väl denne föreståndare för skolanstalten, medan externatskolan

har en särskild föreståndare. Såvida icke den sistnämnde med
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 26.

givits särskild intagningsrätt, beslutar rektor även om intagning i externatet.

Motsvarande gäller i fråga om enskild särskola och dess föreståndare.

Speciella normer för intagningen torde här ofta bli nödvändiga, särskilt i

fråga om sådana skolor med elever från flera landstingsområden eller från

hela riket, som avses i 2 § fjärde stycket. Med hänsyn härtill torde tillsynsmyndigheten

få fastställa bestämmelser för intagningen i enskilda skolor.

I fråga om psykiskt efterbliven, som enligt beslut av centralstyrelsen skall

inskrivas vid vårdanstalt, bör samtidigt beslut meddelas om placering i

öppen vård eller om intagning i lämplig vårdanstalt. Då beslut i dessa

frågor som regel torde komma att meddelas samtidigt, synes beslutanderätten

även i fråga om intagning av praktiska skäl i första hand böra åvila

centralstyrelsen.

Fall kunna emellertid förekomma, då på grund av platsbrist eller andra

orsaker beslut om intagning icke kan meddelas i direkt samband med inskrivningen.

Är orsaken platsbrist, uppföres den efterblivne därvid på

väntelista. I sådana fall bör vårdföreståndare eller annan föreståndare för

vårdanstalt efter centralstyrelsens anvisningar och i samråd med anstaltsläkaren

kunna meddela beslut om intagning. Frågan huruvida denna beslutanderätt

skall överlåtas på föreståndare för enskild anstalt torde dock

komma att bliva avhängig av den överenskommelse, som i varje särskilt

fall kan komma att träffas mellan landstinget och anstaltens ägare. Den

sistnämnde kan tänkas ha intresse av att endast ett visst klientel kommer

i fråga för intagning å anstalten, medan landstinget å sin sida kan vilja ha

vissa garantier för att prövningen sker efter andra och • mera generella

grunder.

Då det i vissa fall kan komma att förflyta en längre tid från det anmälan

för inskrivning inkommit till centralstyrelsen och till dess beslut härom

samt om intagning kan meddelas, föreslår utredningen i likhet med 1946

års sakkunniga, att i avbidan på sådant beslut den efterblivne må kunna

provisoriskt omhändertagas vid särskola eller vårdanstalt.

Vad utredningen anfört om den öppna vården har i huvudsak redovisats

under V i det föregående. I övrigt hänvisas till lagtexten (20 §).

Yttranden över 1951 års utrednings förslag. I fråga om bestämmelserna

om intagning har förut nämnts att flera remissinstanser yrkar på ett enklare

intagningsförfarande vid externatskolorna. Skolöverstyrelsen anser, att

centralstyrelsen bör kunna överlåta på externatföreståndare med erforderlig

kompetens att besluta om inskrivning, intagning och utskrivning under

samma förutsättningar som centralstyrelsens rektor. — Överstyrelsen förordar

vidare att, innan överenskommelse träffas mellan landstinget och en

enskild anstalt om sättet för intagning vid anstalten, förslag till överenskommelse

skall godkännas av huvudtillsynsmyndigheten.

Föreningen Sävstaholmsskolorna framhåller, att psykiater numera finns

anställd vid föreningens samtliga anstalter och att intagning verkställes

av anstaltens föreståndare och psykiater i samråd. Då huvuddelen av dessa

anstalter är avsedd för speciellt klientel, är det för föreningen av avgörande

betydelse, att den även framdeles genom dessa sina befattningshavare får

möjlighet bestämma, huruvida en elev eller patient är lämplig för intagning

eller icke.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Skolöverstyrelsen anser det icke motiverat att i lagtexten skilja på för

observation intagen (16 §) och provisoriskt omhändertagen (18 § tredje

stycket). Den, som enligt utredningen skall kunna provisoriskt omhändertagas,

bör sålunda enligt överstyrelsens uppfattning kunna intagas

för observation vid särskola och vårdanstalt. Justitiekanslersämbetet

ifrågasätter om bestämmelserna om provisorisk intagning står i god överensstämmelse

med de garantier som uppställts för att trygga en riktig

prövning av inskrivningsfrågor. Det syntes tveksamt, om prövning från

en enda persons sida är tillfyllest för ett frihetsberövande, som kan vara

ända till sex månader.

Beträffande den öppna vården, så har redan nämnts, att socialstyrelsen

anser medverkan från socialvårdens organ nödvändig då det gäller sådan

verksamhet. Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om kontrollen av till familjevård,

i inackorderingshem eller eljest fritt i samhället utplacerade

icke bildbara sinnesslöa skall ligga hos anstaltsstyrelsen. Möjligheter borde

kunna finnas eller skapas att med hjälp av övervakare, kurator, barnavårdsnämnd,

fattigvårdsstyrelse etc. ersätta eller supplera anstaltsövervakningen.

I fortsättningen borde övervägas att öppna en möjlighet för dem,

som vid observationsavdelning eller särskola fått sin intellektuella obildbarhet

definitivt fastställd men visar hygglig social anpassning, att direkt

placeras i hem och familjevård och i arbetslivet utan att härför inskrivning

vid anstalt behöver ske. — Läkarförbundet påpekar vidare, att beteckningen

»öppen vård» kunde missuppfattas i det att inom kroppssjukvården

samma beteckning användes för all ambulatorisk sjukvård, såväl i

vad gäller sjukhusens mottagningar och polikliniker som läkarnas öppna

verksamhet. Förbundet vill därför ifrågasätta, huruvida icke uttrycken

»hemvård», »familjevård» och »inackorderingsvård» lämpligen bör användas

för det omhändertagande, som kan komma sinnesslöklientelet till del,

oavsett undervisningsfrågorna och »externatundervisning» i de fall, där

samtidigt undervisning i särskild form kommer i fråga.

Medicinalstyrelsen föreslår, att i paragrafen intages en föreskrift om ersättning

till övervakare.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen uttalade jag, att vissa

omdisponeringar och jämkningar gjorts i 1952 års förslag för att markera

vikten av externatundervisningen och den öppna vården. På varje punkt

har sålunda dessa undervisnings- och vårdformer satts i första hand. Författningsmässigt

innebär omdisponeringen, att i 17 § resp. 18 § första stycket

i departementsförslaget upptagits bestämmelser om intagning vid särskola

m. m., som motsvarar 18 § första stycket och 19 § första och andra styckena

resp. 19 § tredje stycket 1952 års förslag, medan de av 1951 års utredning

förordade föreskrifterna om den öppna vården i 20 § av dess förslag fördelats

på 18 och 19 §§ i departementsförslaget. Av dessa båda paragrafer

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

behandlar 18 § särskoleeleverna och 19 § vårdfallen så, att sistnämnda

paragraf även motsvarar 18 § andra och tredje styckena i 1952 års förslag.

I sak torde bestämmelserna endast fordra några kommentarer i anledning

av remissuttalanden. På de punkter, där lagtexten följer vad 1951

års utredning förordat, kan jag i huvudsak ansluta mig till dess motivering.

önskemålen om ett enklare intagningsförfarande vid externaten kan tillgodoses

genom att externatets föreståndare jämlikt 7 § andra stycket i

denna del får rektors befogenheter. Med stöd av samma stadgande kan

motsvarande befogenhet ges åt föreståndare för enskild särskola eller vårdanstalt,

varigenom en för huvudmannen godtagbar ordning torde kunna

ernås t. ex. vid de anstalter med kvalificerad personal, som drives av föreningen

Sävstaholmsskolorna. Genom att för alla enskilda skolor och anstalter

kräves att huvudtillsynsmyndigheten skall godkänna intagningsbestämmelserna,

torde denna myndighet få tillräckligt inflytande på principerna

för placeringen av de efterblivna på olika anstalter.

I motsats till 1951 års utredning anser jag, att bestämmelser om provisorisk

intagning endast erfordras för vårdanstalternas del. I fråga om

särskolan torde, som skolöverstyrelsen påpekat, möjligheten till intagning

för observation vara tillfyllest. Vid vårdanstalterna bör i stället någon

sådan intagning icke ske, då de tveksamma fall, som kräver särskild

granskning, är gränsfall till särskolan, vilka lämpligen bör intagas på sådan

skola och icke, innan deras utvecklingsgrad är klarlagd, sammanföras

med vårdfallen. Då jag delar justitiekanslersämbetets uppfattning, att utredningsförslagets

bestämmelser om provisorisk intagning icke är tillfredsställande

ur rättssäkerhetssynpunkt, bör sådan intagning endast få ske

efter medgivande av vederbörande förmyndare eller vårdnadshavare.

Vad angår den öppna vården har jag intet att erinra mot vad 1951 års

utredning föreslagit om dess olika former och deras benämning. Termen

»öppen vård» torde vara vedertagen som beteckning för vård utanför anstalt

inom olika grenar av socialvården; det förhållandet att den har en

annan innebörd inom kroppssjukvården behöver knappast medföra att

dess innebörd här missuppfattas. I övrigt ansluter sig terminologien till

den inom sinnessjukvården använda.

För att ge de olika öppna vårdformerna erforderlig styrka, torde det

vara nödvändigt att, innan någon placeras i sådan vård, inskrivning sker

vid särskola eller vårdanstalt, så att han lätt kan (åter)intagas där, om placeringen

misslyckas. Ett undantag utgör öppen vård efter genomgången externatskola,

som ju i och för sig är en form av undervisning och vård utanför

anstalt; genom de förut förordade bestämmelserna om intagning för observation

vid sådan skola torde man emellertid kunna undvika inskrivning

vid särskola för många externatelever.

Om befogenheten att besluta om åtgärder inom ramen för den öppna

vården finns endast knapphändiga bestämmelser i 1952 års förslag. Dessa

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

bör kompletteras. Beslutanderätten bör för särskolans del utan olägenhet

kunna anförtros den föreståndare, som skall finnas vid varje skola. Det

kan synas tveksamt om detta även bör gälla de enskilda skolorna; det

fåtal sådana skolor som finns torde dock ha en så kvalificerad personal,

att även föreståndaren där bör kunna ges denna befogenhet. I fråga om

vårdanstalterna är en sådan ordning knappast tänkbar; beträffande föreståndare

för vårdanstalt bör i varje särskilt fall få prövas, om vårdföreståndarens

befogenheter med stöd av 7 § andra stycket kan få överlåtas

på denne. Även i övrigt torde för vårdanstalternas del mera detaljerade

föreskrifter erfordras på denna punkt än som bör meddelas i lag. Sådana

föreskrifter bör sedermera utfärdas av Kungl. Maj :t.

Självfallet bör vid all placering i öppen vård intimt samarbete ske med

de lokala socialvårdande myndigheterna, särskilt barnavårdsnämnderna,

samt med arbetsmarknadens organ. Särskilt stadgande härom torde ej

erfordras. Det torde kunna förväntas, att barnavårdsnämnderna, ett sådant

stadgande förutan, kommer att bistå skol- och anstaltsledningar då det gäller

att, definitivt eller under ferierna, placera barn i öppen vård.

Eventuellt behövliga föreskrifter om ersättning till övervakare bör meddelas

i administrativ ordning.

Utskrivning.

20—21 §§.

(1949 års förslag)

23 § (första och andra stycket).

Den som efter inskrivning i sinnesslöregister

befinnes icke vara sinnesslö

skall omedelbart avföras ur

registret och, därest han är intagen

å anstalt, definitivt utskrivas från

denna anstalt.

Befinnes någon, som är intagen å

vårdanstalt, ej längre vara i oundgängligt

behov av anstaltsvård och

behöver han ej heller stå under tillsyn

enligt 21 §, skall han definitivt

utskrivas från anstalten.

24 §.

Utskrivning må påkallas av den i

sinnesslöregistret inskrivne själv, om

(1952 års förslag)

21 §.

Vid särskola eller vårdanstalt inskriven,

som befinnes icke längre

kunna hänföras till någon av de i

1 § omförmälda kategorierna psykiskt

efterblivna, skall omedelbart

definitivt utskrivas från skolan eller

anstalten.

Vid särskola inskriven, som överflyttas

till vårdanstalt och inskrives

där, skall definitivt utskrivas från

skolan.

Definitiv utskrivning från särskola

skall alltid ske senast då särskoleplikten

upphör.

22 §.

Definitiv utskrivning och utskrivning

på försök från särskola eller

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

han fyllt aderton år, ävensom av hans

förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning

må ock beslutas utan särskild

framställning.

23 § (tredje stycket).

Beträffande beslut om utskrivning

enligt andra stycket skall vad i 21 §

andra stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

(1952 års förslag)

vårdanstalt må påkallas av den inskrivne

själv, om han fyllt 18 år.

ävensom av hans förmyndare eller

vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens

läkare. Utskrivning må

ock beslutas utan särskild framställning.

Det åligger härutinnan rektor

eller annan skolföreståndare med utskrivningsrätt

att vid lämpliga tidpunkter

eller, beträffande elev, som

fyllt 16 men ej 21 år, minst en gång

vaxiannat år ompröva, huruvida utskrivning

av särskoleelev bör ske.

Vårdföreståndare eller annan anstaltsföreståndare

med utskrivningsrätt

har att verkställa motsvarande

prövning beträffande å vårdanstalt

intagen, därest ej anstaltsnämnden

medgivit, att sådan prövning ej behöver

ske. Anstaltsnämnden har att

utan framställning pröva utskrivningsfrågan

beträffande å skolhem

intagen, då han uppnått 18 års ålder.

Där ej anixat följer av vad nedan

stadgas, meddelas beslut om utskrivning

från särskola av rektor efter

skolläkarens hörande och beslut om

utskrivning från vårdanstalt av centralstyrelsen

eller av vårdföreståndare

och anstaltsläkaren i samråd.

Tillsynsmyndigheten må medgiva

föreståndare för enskild särskola

samt föreståndare för vårdanstalt

rätt att i sami-åd med vederbörande

läkare besluta om utski-ivning från

skolan eller anstalten. Definitiv utskrivning

från enskild särskola i fall.

som i 21 § andra och tredje styckena

sägs, må städse beslutas av skolans

föreståndare.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

Fråga om utskrivning skall, förutom

i fall, som i första stycket sista

punkten sägs, prövas och avgöras av

anstaltsnämnden, därest detta yrkas

av

a) inskriven, som fyllt 18 år, eller

vederbörande förmyndare eller vårdnadshavare;

eller

b) rektor, vårdföreståndare, vederbörande

skol- eller anstaltsläkare eller

centralstyrelsens läkare.

Ändå att yrkande som nu sagts

icke gjorts, må anstaltsnämnden

upptaga utskrivningsfråga till prövning,

därest nämnden beträffande

viss inskriven förbehållit sig detta

eller nämnden eljest finner särskilda

skäl påkalla omprövning av sådan

fråga.

Inspektören för vården av de psykiskt

efterblivna äger förordna om

utskrivning av efterbliven, som är

inskriven vid vårdanstalt.

I 1944- års lag är motsvarande bestämmelser upptagna i 11 och 12 §§.

Där föreskrives, att den, som befinnes icke vara sinnesslö, samt sinnesslö,

som befinnes vara obildbar, ej får utan medgivande kvarhållas på centralanstalt.

Bildbar sinnesslö, som är inskriven vid sådan anstalt, får ej definitivt

utskrivas därifrån före tjuguett års ålder, där ej fråga är om överflyttning

till annan anstalt, eller det visas att den sinnesslöe beredes tillfredsställande

vård och uppfostran på annat sätt. Bildbar sinnesslö får ej

utan medgivande kvarhållas på centralanstalt efter fyllda tjuguett år. -—

Utskrivning må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt aderton år,

ävensom av hans förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning kan också

beslutas utan särskild framställning. -—• Beslut om definitiv utskrivning

fattas av centralanstaltens föreståndare efter samråd med läkaren.

1951 års utredning har i sin motivering till utskrivningsbestämmelserna

i 22 § bl. a. behandlat den fortlöpande omprövning av de intagnas förhållanden,

som enligt dess förslag bör ske både genom personalen och anstaltsnämnden.

Synpunkterna har delvis refererats under V. Utredningen framhåller,

att varje gång omprövning verkställts bör särskild anteckning göras

härom. Därest resultatet av omprövningen blir, att beslut fattas om att

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

den inskrivne alltjämt skall kvarhållas i särskola eller vårdanstalt, bör i

journal eller dylikt skriftligen angivas skälen för kvarhållandet. Utredningen

anför vidare.

Anstaltsnämnden bör utan särskilt yrkande kunna upptaga utskrivningsfråga

till prövning, om den finner särskilda skäl påkalla ett sådant förfaringssätt.

Nämnden kan t. ex. vid besök på skola eller anstalt träffa på

en intagen, som att döma av tillgängliga journaler och uppträdande bör

kunna komma i fråga för utskrivning, utan att ledningen funnit det lämpligt

att taga upp saken. Nämnden bör också, t. ex. i samband med den

obligatoriska prövningen av 18-åriga särskoleelever, kunna förbehålla sig

att vid viss senare tidpunkt taga upp utskrivningsfrågan för viss intagen

till prövning.

Yttranden över 1952 års förslag. Med hänvisning till att inskrivning vid

vårdanstalt kan komma till stånd utan att efterföljas av någon intagning

där ifrågasätter justitiekanslersåmbetet, om icke den skillnad som föreligger

mellan inskrivning vid vårdanstalt och intagning där bör ha någon

motsvarighet vid regleringen av frågan om inskrivningens upphörande.

Beträffande de i 22 § upptagna bestämmelserna om regelbunden omprövning

av utskrivningsfrågorna anser medicinalstyrelsen och svenska

läkaresällskapet att dessa bör omformuleras så att de som handhar dessa

frågor ålägges att alltid ge akt på om utskrivning av intagen kan ske.

Enligt medicinalstyrelsens mening är det ej tillräckligt att en gång vartannat

år göra en genomgång av klientelet. Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen

föreslår en årlig prövning.

Föreningen Sävstaholmsskolorna anser på skäl som redovisats under

19—20 §§ att utskrivning från föreningens anstalter bör ske genom anstalternas

egen personal.

Skolöverstyrelsen föreslår, att bestämmelsen i 22 § sista stycket om utskrivningsrätt

för inspektören för vården av de psykiskt efterblivna kompletteras

med en motsvarande befogenhet för inspektören för undervisningen

av de psykiskt efterblivna, då det gäller särskoleklientelet.

Departementschefen. Bestämmelserna i 20 § om när definitiv utskrivning

kan ske är hämtade från 21 § i 1951 års utrednings förslag och kräver

ingen särskild motivering. Jag vill dock erinra om att elev eller patient

vid särskola eller vårdanstalt, som intages på sinnessjukhus eller annan i

1 § andra stycket avsedd statsanstalt, självfallet skall omedelbart definitivt

utskrivas.

Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt ett särskilt utskrivningsförfarande

för dem, som är inskrivna vid vårdanstalt utan att någon gång ha varit

intagna på sådan anstalt. En sådan anordning torde knappast vara erforderlig.

I praktiken har dessa personer samma ställning som andra försöksutskrivna,

då det gäller att bedöma om definitiv utskrivning bör ske.

Även i övrigt kan jag i huvudsak ansluta mig till de utskrivningsbestämnielser,

som förordats av 1951 års utredning, med undantag dock för för
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

slaget om befogenheter härutinnan för de särskilda anstaltsnämnderna.

På skäl som angivits i den allmänna motiveringen bör deras uppgifter

övertagas av centralstyrelsen genom den särskilda delegation inom styrelsen,

om vilken stadgas i 6 § andra stycket. Vad utredningen anfört om

anstaltsnämndens prövning av utskrivningsfrågor utan att framställning

därom gjorts synes i och för sig riktigt och bör gälla berörda delegation.

I 21 § 1 mom. första stycket (22 § första stycket i 1952 års förslag) har

gjorts vissa jämkningar på förslag från läkarhåll för att få en bättre kontinuerlig

prövning av utskrivningsfrågorna. Jag vill understryka vad 1951

års utredning anfört om personalens befattning med denna prövning, journalanteckningar

m. m.

Beträffande sådana godkända enskilda särskolor och vårdanstalter utanför

landstingsplanerna, som har styrelse med lagfaren ledamot, bör det

vara möjligt att överflytta centralstyrelsens uppgifter enligt 21 § på denna

styrelse. Förordnande härom bör meddelas av huvudtillsynsmyndigheten.

Inom styrelsen får i sådant fall utses en delegation, motsvarande den i

6 § andra stycket omförmälda, med den lagfarne ledamoten som ordförande.

Att såsom 1951 års utredning föreslagit giva inspektören för sinnesslövården

inom medicinalstyrelsen befogenhet att förordna om utskrivning

från vårdanstalt synes knappast påkallat, därest bestämmelserna om rätt

att tvångsvis intaga och kvarhålla efterbliven på arbetshem eller ålderdomshem

utgår ur förslaget. I departementsförslaget har därför icke upptagits

någon bestämmelse om sådan befogenhet.

Undervisnings- och vårdkostnader.

22 §.

(1949 års förslag)

25 §.

Vård av den, som är inskriven i

sinnesslöregister, skall vara kostnadsfri,

dock att landstinget äger att

såsom ersättning för vårdkostnaden

uppbära den inskrivne tillkommande

folkpension eller särskilt barnbidrag,

så ock allmänt barnbidrag, som enligt

7 § lagen om allmänna barnbidrag

må utgå för den inskrivne.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs skall i familjevård utackorde
-

(1952 års förslag)

23 §.

Undervisning och vård av den, som

är inskriven vid särskola eller vårdanstalt,

skall vara kostnadsfri, dock

att landstinget eller efter Konungens

bestämmande annan huvudman för

särskola eller vårdanstalt äger att såsom

ersättning för kostnaden uppbära

den inskrivne tillkommande

folkpension eller särskilt barnbidrag,

så ock allmänt barnbidrag, som enligt

7 § lagen om allmänna barnbidrag

må utgå för den inskrivne.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs skall försöksutskriven och i fa
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

rad sinnesslö vara skyldig gälda kostnaderna

för vården i den utsträckning

centralstyrelsen bestämmer. Sådan

sinnesslö må själv uppbära och

behålla honom tillkommande folkpension

men skall i fråga om medlens

användning vara underkastad de

föreskrifter, centralstyrelsen meddelar.

(1952 års förslag)

miljövård utackorderad efterbliven

vara skyldig gälda kostnaderna för

vården i den utsträckning centralstyrelsen

bestämmer. Sådan efterbliven

må själv uppbära och behålla

honom tillkommande folkpension,

men skall i fråga om medlens användning

vara underkastad de föreskrifter,

centralstyrelsen meddelar.

Paragrafen motsvarar 14 § i 1944 års lag.

För det huvudsakliga innehållet i utredningsförslagen har förut redogjorts.

Jag erinrar om att 1951 års utredning förordat, att vården i princip

skulle vara kostnadsfri för alla men att vårdavgifter under en övergångstid

skulle utgå för vuxna efterblivna. I frågan om barnbidrag och folkpensioner

till de efterblivna redogör utredningen för det förslag, som framlagts

av de sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension (SOU

1951:47) och anför.

De sakkunnigas förslag innebär, att folkpension och barnbidrag helt

skola innehållas i sådana fall, då folkpensionsberättigad resp. barn under

16 år på statens bekostnad eller med bidrag av statsmedel utan avgift

vårdas på annan anstalt än sjukhus eller genom anstaltens försorg utom

densamma. I stället skall vederbörande anstalt ■—• i förekommande fall

mot kompensation i form av höjda statsbidrag — förse de intagna med

lämpliga iick- eller flitpengar ävensom, vid bl. a. läroanstalterna, med feriepengar.

Under dessa bestämmelser skulle sålunda, när 23 § i 1951 års

utrednings lagförslag i sin helhet trätt i kraft, falla samtliga vid särskola

eller vårdanstalt inskrivna. Under den övergångstid, då vårdavgifter enligt

vad nyss förordats skulle få uttagas av vuxna efterblivna, skulle enligt

det förenämnda sakkunnigförslaget särskilda regler komma att gälla. I

törsta hand borde därvid enligt samma förslag beträffande vuxna efterblivna

folkpensionen helt innehållas och eventuella behov av fickpengar

tillgodoses av vederbörande anstalt. Då statsmakterna ännu ej tagit ställning

till nämnda sakkunnigas förslag och då utredningen icke heller i alla

delar kan ansluta sig till desamma, har utredningen f. n. ansett sig böra

utgå från gällande bestämmelser. Utredningen föreslår därför, att vederbörande

landsting skall såsom ersättning för sina kostnader äga uppbära

den inskrivne tillkommande folkpension och barnbidrag. Med landsting

bör härvid efter Kungl. Maj :ts bestämmande kunna jämställas även annan

huvudman för särskola eller vårdanstalt. Utredningen, som ännu icke tagit

ställning till frågorna om statsbidragssystemets utformning och ordningen

för bidragens utbetalning, vill nämligen icke genom att binda rätten att

uppbära folkpension till landstingen föregripa en viss lösning av dessa

frågor.

I den mån vårdavgift under en övergångstid kommer att utgå för vuxna

efterblivna, bör avräkning liksom f. n. ske mot folkpensionen. Vare sig

vårdavgift utgår eller icke, bör vederbörande huvudman vara skyldig till
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

handahålla den pensionsberättigade i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering

angiven del av pensionen (200 kronor för år) eller, där den pensionsberättigade

på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel,

använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till

hans personliga nytta.

Yttranden över 1952 års förslag. I flera remissvar bl. a. från Stockholms

stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna anföres,

att vård och undervisning av den, som är intagen för observation, bör vara

kostnadsfri.

Beträffande barnbidrag och folkpensioner till de efterblivna hänvisar

socialstyrelsen och pensionsstyrelsen till sina tillstyrkande yttranden över

det förslag, som framlagts av de sakkunniga angående anstaltsvårdades

rätt till folkpension. Socialstyrelsen tillägger.

Utredningen har icke anfört några skäl, som ge socialstyrelsen anledning

att frångå sin uppfattning i denna fråga. Styrelsen vill särskilt understryka

vad som i nämnda betänkande anförts om vikten av att invalidpension

ej beviljas elever vid bland annat de sekundärkommunala sinnesslöskolorna

förrän utskrivning från skolan ägt rum. Då kan man nämligen

bättre bedöma den efterblivnes möjligheter att genom eget arbete försörja

sig. Med en sådan ordning skulle man även undvika den hämmande inverkan

på den efterblivnes inträde i förvärvslivet, som utsikten att mista

pensionen nu i många fall kan utöva.

Pensionsstyrelsen ställer sig tills vidare avvaktande i fråga om disponeringen

av folkpension och barnbidrag. Styrelsen anser att huvudmannens

skyldighet att utbetala vissa angivna fickpenningsbelopp hör fastslås i lagen.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott finner det nödvändigt

att folkpension, som tillkommer försöksutskriven eller i familjevård utackorderad

efterbliven, efter pensionsstyrelsens bestämmande får uppbäras

av centralstyrelsen, vårdnadshavaren eller förmyndaren.

Departementschefen. Jag har tidigare tillstyrkt utredningarnas förslag

om kostnadsfri vård dels för alla vid särskola inskrivna, dels för sådana

vid vårdanstalt inskrivna, som ej fyllt 21 år, samt förordat, att vårdavgifter

skulle utgå för vuxna, som är intagna på vårdanstalt. Bestämmelser

härom har upptagits i denna paragraf. Då även observationsfall

vid särskola självfallet bör få kostnadsfri undervisning och vård, har den

kompletterats med en föreskrift härom.

Beträffande folkpension och barnbidrag för dem, som sålunda skulle

få kostnadsfri vård, så har ifrågasatts att dessa förmåner i enlighet med

ett förslag av de sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension

m. m. skall innehållas och huvudmannen få kompensation i annan form.

Då det f. n. icke torde vara aktuellt att införa generella bestämmelser på

grundval av sistnämnda förslag, kan jag icke tillstyrka att detsamma tilllämpas

på detta begränsade område. I stället kan jag ansluta mig till 1951

års sinnesslövårdsutrednings förslag, att förmånerna skall utgå till lands
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

tinget, eventuellt annan huvudman. Såsom pensionsstyrelsen anmärkt bo*

det tillfogas att huvudman, som uppbär folkpension, är skyldig tillhanda*

hålla den pensionsberättigade fickpengar eller motsvarande.

Ej heller i fråga om de vuxna efterblivna, som skall erlägga vårdavgifter,,

torde på nyss antytt skäl införas speciella regler om folkpension enligt de

särskilda sakkunnigas förslag. För dessa efterblivna bör folkpension utgå

i vanlig ordning. Om så erfordras för att hindra att oskäligt stora överskott

uppstår av pensionen, kan vårdavgifterna höjas.

Med den nu förordade ordningen erfordras icke längre någon regel om

rätt för försöksutskriven efterbliven att själv få uppbära folkpensionen.

Så gott som undantagslöst torde nämligen de efterblivna, som får fri vård

och mister sin pension, vara omyndiga. För de ungdomar med förlängd

särslcoleplikt, där detta icke är fallet, kan saken regleras genom en höjning

av fickpengarna.

Besvär och handräckning.

23 §.

(1949 års förslag)

26 §.

Klagan över beslut rörande inskrivning

i sinnesslöregister, avförande

ur sådant register, intagning,

utskrivning eller överflyttning till

annan anstalt må föras hos skolöverstyrelsen

i vad gäller bildbara

sinnesslöa, som intagits eller anmälts

för intagning å anstalt, som står under

skolöverstyrelsens inseende, och

i vad gäller övriga sinnesslöa hos

medicinalstyrelsen. Talan mot beslut,

varigenom inskrivning vägrats, må

fullföljas förutom av den, som saken

rör, av vederbörande skolstyrelse,

barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

27 §.

Har skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen

förklarat, att någon

skall inskrivas i centralregister eller

lämnat framställning om avförande

(1952 års förslag)

24 §.

Klagan över beslut rörande inskrivning

vid särskola eller vårdanstalt

eller rörande intagning vid eller

utskrivning från sådan skola eller

anstalt må föras hos vederbörande

huvudtillsynsmyndighet. Talan mot

beslut, varigenom inskrivning vägrats,

må fullföljas förutom av den,

som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden

eller fattigvårdsstyrelsen.

25 §.

Har tillsynsmyndighet i anledning

av förd klagan förklarat, att någon

skall inskrivas vid särskola eller

vårdanstalt, eller lämnat framställ
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

ur sådant register eller utskrivning

från anstalt utan bifall, må ändring

i beslutet sökas hos Konungen inom

tid, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Övriga av skolöverstyrelsen eller

medicinalstyrelsen jämlikt 26 § meddelade

beslut må icke överklagas.

Skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens

beslut träda i verkställighet

utan hinder därav att klagan

förts.

(1952 års förslag)

ning om definitiv utskrivning utan

bifall, må ändring i beslutet sökas

hos Konungen genom besvär, som

skola hava inkommit till inrikesdepartementet

inom en månad från det

klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Övriga av tillsynsmyndigheten

jämlikt 24 § meddelade beslut må

icke överklagas.

Tillsynsmyndighetens beslut träder

i verkställighet utan hinder av

att klagan förts.

I denna paragraf har sammanförts samtliga bestämmelser om besvär.

Den överensstämmer i tillämpliga delar i huvudsak med motsvarande stadganden

i 1944 års lag (15—16 §§) och i utredningsförslagen. De jämkningar

som gjorts har föranletts av påpekanden vid remissbehandlingen

av det senaste betänkandet. Sålunda har införts klagorätt även över beslut

rörande överflyttning från en skola eller anstalt till en annan samt över

beslut rörande den öppna vården.

Medicinalstyrelsen har föreslagit att samtliga besvärsärenden skulle överföras

till sinnessjuknämnden, som för dessa ärenden borde få en något

ändrad sammansättning. Redan i det föregående har jag emellertid i annat

sammanhang avvisat tanken på en sådan ordning och jag vidhåller denna

ståndpunkt, som överensstämmer med den riksdagen intog vid prövning

av motsvarande fråga 1944.

I fråga om besvärsrätten till Kungl. Maj :t har justitiekanslersämbetet

ansett, att även tillsynsmyndighetens beslut om intagning i särskola eller

vårdanstalt bör få överklagas till högsta instans. Jag kan ansluta mig härtill,

såvitt angår beslut om intagning på vårdhem. Med hänsyn till att

tvångsintagning på arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna enligt

vad förut sagts icke bör få ske, erfordras däremot icke någon klagorätt

till Kungl. Maj :t i frågor om sådan intagning. Beslut om intagning vid

särskola torde i varje fall första gången regelmässigt meddelas samtidigt

med beslut om inskrivning vid skolan och kan då i sista hand föras under

Kungl. Maj :ts prövning i samband med besvär över inskrivningsbeslutet.

I övriga fall av intagning vid särskola torde det vara tillräckligt om beslutet

får överklagas hos tillsynsmyndigheten. Det grundar sig dock på

ett beslut om inskrivning, som vunnit laga kraft.

Besvär hos Kungl. Maj :t bör prövas av regeringsrätten. Frågan om härför

erforderlig ändring i regeringsrättslagen torde få anmälas särskilt.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

24 §.

(1949 års förslag)

28 §.

Underlåter någon att efterkomma

beslut om intagning å sinnesslöanstalt

eller att efter föreläggande av

barnavårdsnämnd inställa barn, som

misstänkes vara sinnesslött, för läkarundersökning,

är vederbörande

polismyndighet skyldig, att på begäran

av centralstyrelsen eller den

kommunala myndighet, som närmast

svarar för den sinnesslöes omhändertagande,

lämna nödig handräckning

för verkställande av beslutet eller

föreläggandet. Handräckning för

verkställande av intagningsbeslut må

dock ej lämnas, med mindre tjugu

dagar förflutit från det beslutet delgivits

vederbörande vårdnadshavare

och det visas, att beslutet icke inom

nämnda tid överklagats. Dock må den

myndighet, till vilken klagan skall

föras, i ärende, som dragits under

dess prövning, förordna att beslutet

skall verkställas i avbidan på ärenrets

slutliga avgörande.

29 §.

Polismyndighet vare ock skyldig

att på begäran av skolföreståndare

eller vårdföreståndare lämna nödig

handräckning för återförande till anstalten

av där intagen, som olovligen

undanhåller sig från anstalten.

(1952 års förslag)

26 §.

Underlåter någon att efterkomma

beslut om intagning i särskola eller

vårdanstalt eller att efter föreläggande

av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd

inställa barn, som misstänkes

vara psykiskt efterblivet enligt

vad i 1 § sägs, för läkarundersökning,

är vederbörande polismyndighet

skyldig att på begäran av rektor,

vårdföreståndare, föreståndare

för skola eller anstalt eller den kommunala

myndighet, som närmast svarar

för den efterblivnes omhändertagande,

lämna nödig handräckning

för verkställande av beslutet eller

föreläggandet.

Handräckning för verkställande av

intagningsbeslut må dock ej lämnas

med mindre tjugu dagar förflutit

från det beslutet om inskrivning vid

särskola eller vårdanstalten samt det

intagningsbeslut, varom fråga är, delgivits

vederbörande vårdnadshavare

eller förmyndare eller den, som avses

med beslutet, därest denne icke

är omyndig, och det visas, att beslutet

icke inom nämnda tid överklagats.

Dock må den myndighet, till

vilken klagan skall föras, i ärende,

som dragits under dess prövning, förordna,

att beslutet skall verkställas

i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

Polismyndighet vare ock skyldig

att på begäran av rektor, vårdföreståndare

eller föreståndare för särskola

eller vårdanstalt lämna nödig

handräckning för återförande till anstalten

av där intagen, som olovligen

undanhåller sig från anstalten.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. May.ts proposition nr 26.

Utredningsförslagens bestämmelser om handräckning överensstämmer i

huvudsak med motsvarande stadganden i 1944 års lag (17—18 §§). De av

1951 års utredning föreslagna bestämmelserna torde kunna överföras till

den nya lagen med de jämkningar, som betingas av att någon befogenhet

att tvångsvis taga in efterblivna på arbetshem eller ålderdomshem eller att

kvarhålla någon på en sådan anstalt enligt vad förut sagts icke upptagits

i departementsförslaget. Dessutom bör paragrafens andra stycke som i gällande

lag behandlar det hinder för handräckning, som föreligger under 20

dagar från delgivningen av beslut om intagning, jämkas. Det torde nämligen

vara tillfyllest att fristen anknyter till delgivningen av det beslut om

inskrivning, på vilket intagningsbeslutet i fråga grundas.

Särskilda föreskrifter.

25 §.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

30 §.

Denna lag skall icke lända till inskränkning

eller ändring i vad i sinnessjuklagen

stadgas om sinnesslöa

och sinnesslövård.

31 §.

27 §.

Närmare föreskrifter rörande till- Närmare föreskrifter rörande tilllämpningen

av denna lag utfärdas av lämpningen av denna lag utfärdas av

Konungen. Konungen.

Paragrafen kräver ingen motivering. I likhet med 1951 års sinnesslövårdsutredning

anser jag det icke erforderligt med en sådan erinran om

giltigheten av sinnessjuklagens regler, som upptagits i 30 § i 1949 års

förslag.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

1951 års utredning föreslår, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1954,

samt anför om ikraftträdandet bl. a.

Det är angeläget, att de planer för ordnandet av särskoleundervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna, som landstingen enligt 2 § skola

upprätta, kunna upprättas och fastställas snarast möjligt. Förarbetena

böra därför upptagas omedelbart efter riksdagsbehandlingen, eventuellt

redan efter det att förslaget av Kungl. Maj:t remitterats till lagrådet.

Planerna kunna icke slutgiltigt behandlas av landstingen förrän under

hösten 1953. Utredningen föreslår därför, att den tidpunkt, då planerna

senast skola ha inkommit till Kungl. Maj :t, fastställes till den 1 november

1953. Efter vederbörlig remissbehandling torde beslut om fastställelse av

desamma kunna meddelas av Kungl. Maj :t inom sådan tid, att dagen för

den nya lagens ikraftträdande kan fastställas till den 1 juli 1954.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 195k. 1 samt. Nr 26.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Frågan om ikraftträdandet har berörts i några remissyttranden. Svenska

landstingsförbundet förordar med hänsyn till att kalenderåret är räkenskapsår

för landsting och kommuner att lagen träder i kraft vid ett årsskifte,

förslagsvis den 1 januari 1955. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts

sjukvårdsavdelning anser, då det med säkerhet kan förutsägas

att det icke kan bli möjligt att till den 1 juli 1954 bygga ut anstalter

för en utökad sinnesslövård, att i varje fall för vården av de obildbara

bör stadgas en tillräcklig övergångstid, minst 5 år, för landstingens övertagande

av vården.

I flera yttranden från kommunalt håll förordas sådan ändring av övergångsbestämmelserna,

att huvudmännens förpliktelser och åligganden beträffande

antalet platser in. m. (2 och 3 §§) icke träder i kraft förrän

statsbidragsfrågan fått sin slutliga lösning. Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott

(finansavdelningen) anser sålunda, att dagen för ingivande

av den i 2 § föreskrivna planen icke bör fastställas förrän lagstiftningsarbetet

i ärendet till fullo färdigställts.

Departementschefen. Enligt vad jag anfört under IV i det föregående

bör lagförslaget underställas 1954 års riksdag. Då ikraftträdandet bör ske

vid årsskifte, vill jag förorda att tiden härför sättes till den 1 januari 1955.

Beslut om de i 2 § omförmälda planerna kan då fattas av 1954 års lagtima

landsting. Dagen för deras överlämnande till vederbörande myndighet föreslås

bestämd i anslutning härtill eller till den 1 november 1954 dock med

möjlighet för Kungl. Maj :t att fastställa senare dag.

I och med den nya lagens ikraftträdande bör lagen den 30 juni 1944

(nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa upphöra att

gälla. En erinran om barnavårdsnämndens skyldigheter enligt denna lag

göres i 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361). Då sistnämnda

lag f. n. överses av särskilda sakkunniga (barnavårdskommittén),

synes det dock icke vara nödvändigt att på grund härav redan nu ändra

barnavårdslagen på denna punkt.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över förut omnämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag

till lag om undervisning och vård av vissa psgkiskt efterblivna, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

Förslag Bilaga.

till

Lag

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän

psykisk efterblivenhet icke kunna vårdas i enskilt hem, dels andra personer

under 18 år, som av samma skäl icke kunna tillgodogöra sig folkskolans

vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels ock personer

över 18 år, som av orsak, som nu sagts, äro ur stånd att taga vård om

sig själva.

Från lagens tillämpning undantages den, som är intagen på eller försöksutskriven

från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna.

Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.

2 §•

1 mom. Det åligger landsting att med i 4 § angivna undantag svara för

att sådana psykiskt efterblivna inom landstingsområdet som avses i denna

lag erhålla undervisning och vård enligt lagen och med stöd av densamma

meddelade föreskrifter.

För varje landstingsområde skall landstinget låta upprätta en plan för

ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna inom

området. I planen skola upptagas specialskolor, benämnda särskolor, och

vårdanstalter med erforderligt antal platser enligt vad i 5 § stadgas ävensom

organ för den öppna vården. Planen skall för prövning och fastställelse

underställas Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer. Ändring

av planen fastställes av Konungen eller myndigheten.

Två eller flera landsting må upprätta gemensam plan och jämväl eljest

förena sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter samt därtill anknuten

öppen vård.

I den mån det kan antagas, att vissa efterblivna inom ett landstingsområde

kan beredas plats vid enskild särskola eller vårdanstalt, som i den

ordning Konungen bestämmer godkänts för mottagande av efterblivna elever

eller patienter från hela riket, må planen fastställas ändå att den icke

upptager platser för dessa efterblivna.

Med särskola och vårdanstalt förstås nedan i denna lag sådan skola och

anstalt, som är upptagen i plan enligt andra eller tredje stycket eller som

godkänts enligt vad i fjärde stycket sägs.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kunc/1. Maj:ts proposition nr 26.

2 mom. Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger

motsvarande tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.

3 §.

I den mån icke annan drager försorg därom, åligger det landsting att

anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finnas upptagna

1 den i 2 § omförmälda planen. Det åligger ock landsting att, i den mån

erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för

anordnande och drift av annan tillhöriga skolor och anstalter, som upptagits

i planen, dock endast i den utsträckning dessas skol- eller vårdplatser

äro avsedda för landstingsområdets behov.

4 §•

Skyldighet för landsting att ansvara för undervisning och vård enligt

2 § föreligger ej i fråga om

a) psykiskt efterblivna, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra

eller ock epileptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,

hypersexualitet eller annat liknande skäl svårligen kunna undervisas

eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt

b) höggradigt psykiskt efterblivna, som äro så svårskötta, att de fordra

vård å specialanstalt, eller ock lida av tuberkulos i smittsamt stadium.

1 mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom

internat och skall i senare fallet omfatta

a) smubarnshem med förskola för barn, som ej börjat skolan men som

kunna antagas vara lämpade för särskoleundervisning;

b) skolhem med skola för undervisning av barn i särskoleåldern; samt

c) yrkesliem med yrkesundervisning för dem, som avslutat den egentliga

särskoleundervisningen.

I den mån så lämpligen kan ske, skall behovet av särskoleplatser för

de i första stycket nämnda grupperna efterblivna tillgodoses genom externatskola

eller externatplatser vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem.

För stad med minst 25 000 invånare skall externatundervisning alltid vara

anordnad i erforderlig utsträckning.

1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas anordnad

observationsavdelning eller observationsplatser för undersökning av

barn, som ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.

2 mom. Vårdanstalterna skola omfatta

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som genomgått särskola men

äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i förståndsutveckling

och arbetsförmåga likställda;

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas på

arbetshem men icke längre äro arbetsföra;

c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade

för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;

samt

d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas

på arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

I stället för ålderdomshem för efterblivna må anordnas särskilda platser

för åldringar vid arbetshem. Där så finnes lämpligt bör inrättas daghem

för efterblivna barn och vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.

G §•

I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen

skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna den undervisning,

anstaltsvård och öppna vård, som enligt denna lag åvilar landstinget,

samt utöva ledningen av de för sådant ändamål av landstinget drivna särskolorna,

anstalterna och organen för den öppna vården. Centralstyrelsen

skall jämväl enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar hava lokal

tillsyn över enskilda särskolor och vårdanstalter.

Centralstyrelsens befattning enligt denna lag med ärenden om inskrivning

vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning av skolplikten,

om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning å

vårdanstalt skall utövas av eu delegation, bestående av en av länsstyrelsen

utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,

samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra av styrelsen

inom sig utsedda ledamöter. Närmare bestämmelser om delegationens

verksamhet, om ärendenas handläggning inför delegationen samt om suppleanter

för delegationens ledamöter meddelas av Konungen.

Förena sig landsting om gemensamma särskolor och vårdanstalter, må

en gemensam centralstyrelse utses eller vissa centralstyrelsens uppgifter

överlåtas på en särskild styrelse. Om handläggningen i fall som nu sagts

av de i andra stycket avsedda ärendena förordnar Konungen.

Ledningen av externatskola må överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande

skoldistrikt.

7 §■

Vid särskola och vårdanstalt skall föreståndare finnas anställd. Centralstyrelsen

skall utse föreståndaren för någon av landstingets särskolor att

såsom rektor utöva den närmaste ledningen av dessa skolor och den därtill

anknutna öppna vården samt föreståndaren för någon av landstingets

vårdanstalter eller annan lämplig person att vara styrelsens vårdföreståndare.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Den i 9 § nämnda huvudtillsynsmyndigheten eller efter dess bemyndigande

vederbörande centralstyrelse äger i fråga om viss särskola eller

vårdanstalt föreskriva att vad i denna lag stadgas om rektor eller vårdföreståndare

helt eller delvis skall gälla skolans eller anstaltens föreståndare.

8 §.

Vid särskola och vårdanstalt skall finnas en för den medicinskt-psykiatriska

undersökningen, behandlingen och vården därstädes ansvarig läkare

(skollåkare, anstaltsläkare). Centralstyrelsen skall utse skolläkaren eller

anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående skola eller anstalt

eller ock annan läkare med psykiatrisk specialutbildning att vara

centralstyrelsens läkare.

9 §•

Överinseendet över den undervisning och vård, som meddelas enligt

denna lag, utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning

mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som

Konungen bestämmer. För särskoleväsendet och vårdanstalterna liksom för

varje särskola och vårdanstalt skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.

10 §.

Psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk

undervisning vid särskola, är skolplikt^ vid sådan skola från och med det

kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång tid, som han kan

tillgodogöra sig undervisning vid skolan, dock ej längre än till och med det

kalenderår, under vilket han fyller 21 år.

Där skäl därtill äro, må med skolgången för särskolepliktig anstå, dock

högst två år.

Föreligga synnerliga skäl, må särskoleplikten efter beslut av centralstyrelsen

förlängas att avse tid efter 21 års ålder, dock längst till och med det

kalenderår, under vilket den efterblivne fyller 23 år.

11 §•

Psykiskt efterbliven, som icke är särskolepliktig, skall efter fyllda 16 år

vara underkastad öppen vård eller vård å vårdanstalt enligt denna lag.

Intagning å arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna och kvarhållande

å sådant hem för vård får dock endast ske efter medgivande av den

efterblivne eller, därest han är underårig, av hans vårdnadshavare eller, om

han är förklarad omyndig, av hans förmyndare.

Angående omhändertagande av barn under 16 år stadgas i barnavårdslagen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Anmälan och inskrivning m. m.

12 §.

Barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt denna lag, må av

vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Har vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning

vid särskola, skall vederbörande skolstyrelse föranstalta om att anmälan

göres. Skolstyrelsen skall därom underrätta barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden att, där förhållandena så påkalla, vidtaga

de åtgärder, som erfordras för att alla i första stycket avsedda barn

erhålla lämplig vård. Där vederbörande vårdnadshavare underlåter att anmäla

sådant barn, vilket uppnått skolåldern, till inskrivning vid särskola

eller vårdanstalt, äger nämnden själv göra dylik anmälan.

Skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall tillse, att särskild läkarundersökning

verkställes å barn, som kan antagas behöva särskoleundervisning

eller vård å vårdanstalt.

Beträffande psykiskt efterbliven, som fyllt 18 år, äger vad i tredje och

fjärde styckena sägs motsvarande tillämpning, dock skall vad där finnes

stadgat om barnavårdsnämnden i stället gälla fattigvårdsstyrelsen. Anmälan

för inskrivning vid vårdanstalt må beträffande person, som nu sagts, jämväl

göras av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare

samt, såvitt angår den, som är eller varit intagen vid särskola, skolans

föreståndare.

13 §.

Anmälan, som i 12 § sägs, skall insändas till centralstyrelsen för det

landstingsområde, där vederbörande är mantalsskriven, samt skall innehålla

de uppgifter och vara åtföljd av läkarintyg och de övriga handlingar,

Konungen föreskriver.

14 §.

Finner rektor vid granskning av anmälan om inskrivning vid särskola

eller vårdanstalt av barn, att barnet är hänförligt under denna lag och kan

tillgodogöra sig undervisning vid särskola, skall rektor, efter samråd med

centralstyrelsens läkare, besluta om barnets inskrivning vid särskola. Fråga

om sådan inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen, därest rektor

och centralstyrelsens läkare icke äro ense om att inskrivning bör ske eller

någon av dem yrkar, att frågan skall hänskjutas till centralstyrelsen, ävensom

då vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden.

Finnes det uppenbart, att för inskrivning anmält barn icke kan tillgodogöra

sig undervisning vid särskola, har centralstyrelsens läkare och

vårdföreståndaren att besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt.

Fråga om sådan inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

därest läkaren, rektor eller vårdföreståndaren yrkar, att frågan skall hänskjutas

till styrelsen, ävensom då vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då den,

som fyllt 18 år, anmäles för inskrivning vid vårdanstalt. I sådant fall skall

frågan om inskrivning hänskjutas till centralstyrelsen jämväl på yrkande

av den, vars inskrivning begäres, ävensom, beträffande den som är över

21 år, därest han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden.

År det i 13 § avsedda läkarintyget utfärdat av centralstyrelsens läkare,

skall vad ovan i denna paragraf stadgas om sådan läkare i stället gälla

annan läkare, som centralstyrelsen bestämmer.

15 §.

Innan beslut meddelas om barns inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,

skall, där centralstyrelsen, rektor eller centralstyrelsens läkare finner,

att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas

å särskola för observation. Senast sex månader härefter skall frågan om

barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt prövas enligt vad i 14 §

sägs. Anses härvid ytterligare observation nödvändig, må barnet efter medgivande

av centralstyrelsen kvarstanna för observation under tid, som

styrelsen bestämmer. Sådant medgivande erfordras dock icke beträffande

barn under skolåldern eller i fråga om kvarhållande vid externatskola med

vårdnadshavare^ tillstånd.

På framställning av vårdnadshavaren eller med hans medgivande må

rektor efter samråd med centx-alstyrelsens läkare eller skolläkaren besluta,

att barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet, får intagas å särskola

för observation efter vad i första stycket stadgas, ändå att anmälan om

inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ej skett. Det åligger härvid rektor

och läkaren att tillse att anmälan i förekommande fall göres.

16 §.

Den, som är inskriven vid särskola eller vårdanstalt, må överflyttas till

sådan skola eller anstalt inom annat landstingsområde, i den mån ändring

av den inskrivnes mantalsskrivningsort föranleder därtill.

Intagning, öppen vård m. in.

17 §.

Barn, som inskrivits vid särskola, skall, såvida ej uppskov med skolgången

finnes böra ske enligt 10 § andra stycket, efter centralstyrelsens

eller rektors bestämmande intagas å externatskola eller, därest detta med

hänsyn till barnets bosättningsort och övriga förhållanden icke är lämpligt,

i småbarnshem, skolhem eller yrkeshem. För intagning i enskild särskola

skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten fastställda bestämmelser.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

I särskola intagen skall kvarbliva därstädes, så länge hans förmåga att

tillgodogöra sig skolundervisningen och yrkesutbildningen föranleder därtill,

dock ej i något fall efter det särskoleplilcten upphört.

Där så kan ske, skall elev vid såsom internat inrättad särskola under

ferierna vistas i föräldrahemmet eller annat enskilt hem, där lämplig vård

och beti-yggande tillsyn kunna beredas.

18 §.

Särskoleelev, som antages kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga

undervisning eller hjälpundervisning, må för prövning härav försöksutskrivas

från särskolan.

Psykiskt efterbliven, vilken är intagen i särskola men avslutat undervisningen

och den praktiska utbildning Aid sådan skola som må vara erforderlig,

skall, där ej definitiv utskrivning finnes böra ske, utackorderas i

familjevård eller ock för viss tid eller tills vidare försöksutskrivas till inackorderingshem,

lämpligt enskilt hem eller eljest till öppen vård. Försöksutskriven

må vara underkastad tillsyn genom särskilt utsedd övervakare.

Försöksutskrivning må jämväl förbindas med åläggande att iaktta de föreskrifter,

som meddelas i anledning av utskrivningen. Åsidosättas sålunda

givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt utbildning vid särskola erforderlig,

må den efterblivne återintagas i skolan.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av särskolans föreståndare.

19 §.

Vid vårdanstalt inskriven skall, där han ej är i oundgängligt behov av

anstaltsvård, placeras i öppen vård och skall med avseende å sådan vård

i tillämpliga delar gälla vad i 18 § andra stycket stadgas om familjevård

och försöksutskrivning.

Kan öppen vård ej komma i fråga och har, där så erfordras, medgivande

till intagning lämnats, skall den efterblivne intagas å en med hänsyn till

åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. För intagning å enskild

vårdanstalt skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten fastställda bestämmelser.

På framställning av vårdnadshavare för underårig och förmyndare för

omyndigförklarad eller med hans medgivande eller, i fråga om barn som

är omhändertaget enligt barnavårdslagen, på begäran av vederbörande

barnavårdsnämnd må psykiskt efterbliven provisoriskt intagas å vårdanstalt

i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt och skall i sådant

fall vad i 15 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av centralstyrelsen

eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller anstaltsläkaren

eller, beträffande åtgärder som avse den öppna vården, av

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

någon av dem eller föreståndare för vårdanstalt, allt enligt de närmare

föreskrifter Konungen meddelar.

U tskrivning.

20 §.

Vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre kunna

hänföras till någon av de i 1 § omförmälda grupperna psykiskt efterblivna,

skall omedelbart definitivt utskrivas.

Vid särskola inskriven, som överflyttas till vårdanstalt och inskrives

där, skall definitivt utskrivas från skolan.

Definitiv utskrivning från särskola skall alltid ske senast då särskoleplikten

upphör.

21 §.

Definitiv utskrivning eller utskrivning på försök från särskola eller

vårdanstalt må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt 16 år, ävensom

av hans förmyndare eller vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens

läkare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning, och

åligger det härutinnan föreståndare och läkare vid särskolor och vårdanstalter

att städse giva akt på de intagnas psykiska utveckling och vid

lämpliga tidpunkter pröva, huruvida utskrivning kan ske. Beträffande i

särskola intagen, som fyllt 16 år, skall sådan prövning ske minst en gång

årligen. Centralstyrelsen har att utan framställning pröva utskrivningsfrågan

beträffande å skolhem eller yrkeshem intagen, då han uppnått

18 års ålder.

Där ej annat följer av vad nedan stadgas, meddelas beslut om utskrivning

från särskola av rektor efter skolläkarens hörande och beslut om definitiv

utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren

i samråd. Om definitiv utskrivning från särskola i fall, som i 20 § andra

och tredje styckena sägs, samt om utskrivning på försök äger dock varje

föreståndare för särskola besluta.

Fråga om utskrivning skall, förutom i fall, som i första stycket sista

punkten sägs, prövas och avgöras av centralstyrelsen, därest detta yrkas av

a) inskriven, som fyllt 16 år, eller vederbörande förmyndare eller vårdnadshavare;

eller

b) rektor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vårdanstalten, vårdföreståndaren

eller centralstyrelsens läkare.

Ändå att yrkande som nu sagts icke gjorts, må centralstyrelsen upptaga

utskrivningsfråga till prövning, därest styrelsen beträffande viss inskriven

förbehållit sig detta eller den eljest finner särskilda skäl påkalla omprövning

av sådan fråga.

Står särskola eller vårdanstalt, som avses i 2 § 1 mom. fjärde stycket,

under ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, äger huvudtillsyns
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

myndigheten förordna att vad i denna paragraf stadgas om centralstyrelsen

i stället skall avse denna styrelse.

Undervisnings- och vårdkostnader.

22 §.

Undervisning och vård enligt denna lag av psykiskt efterbliven, som är

inskriven eller för observation intagen vid särskola eller som är inskriven

vid vårdanstalt och ej fyllt 21 år, skall vara kostnadsfri, dock att landstinget

eller efter Konungens bestämmande annan huvudman för särskola

eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne

tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag, så ock allmänt

barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå för den

efterblivne. Huvudman, som sålunda uppbär folkpension, skall vara skyldig

att enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar tillhandahålla

den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp för

ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

För vård på vårdanstalt av psykiskt efterbliven, som fyllt 21 år, skall erläggas

avgifter, som fastställas av Konungen eller myndighet, som Konungen

bestämmer.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall försöksutskriven och i

familjevård utackorderad psykiskt efterbliven, som där avses, vara skyldig

gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer.

Besvär och handräckning.

23 g.

1 inom. Klagan över beslut rörande inskrivning eller intagning vid särskola

eller vårdanstalt, utskrivning från sådan skola eller anstalt eller rörande

överflyttning från en skola eller anstalt till annan ävensom över

beslut rörande den öppna vården må föras hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet.

Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas

förutom av den, som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden

eller fattigvårdsstyrelsen.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten i anledning av förd klagan förklarat,

att någon skall inskrivas vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å

vårdhem, eller lämnat framställning om definitiv utskrivning utan bifall,

må ändring i beslutet sökas hos Konungen genom besvär, som skola hava

inkommit till inrikesdepartementet inom en månad från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet.

Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt 1 inom. meddelade beslut

må icke överklagas.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Tillsynsmyndighetens beslut träder i verkställighet utan hinder av att

klagan förts.

24 §.

Efterkommes icke beslut om intagning i särskola eller vårdhem eller

föreläggande av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd om inställande av

barn, som misstänkes vara psykiskt efterblivet enligt vad i 1 § sägs, för

läkarundersökning, är vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran

av rektor, vårdföreståndare, föreståndare för skola eller vårdhem eller den

kommunala myndighet, som närmast svarar för den efterblivnes omhändertagande,

lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet eller

föreläggandet.

Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas

med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet om inskrivning vid särskolan

eller vårdanstalten delgivits den, som avses med beslutet, eller, därest

han är underårig hans vårdnadshavare eller, om han är förklarad omyndig,

hans förmyndare samt det visas, att beslutet icke inom nämnda tid överklagats.

Dock må den myndighet, till vilken klagan skall föras, i ärende,

som dragits under dess prövning, förordna, att beslutet skall verkställas i

avbidan på ärendets slutliga avgörande.

Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare

eller föreståndare för särskola eller vårdhem lämna nödig handräckning

för återförande till sådan skola eller hem av där intagen, som

olovligen undanhåller sig från anstalten.

Särskilda föreskrifter.

25 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag

lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara

sinnesslöa upphör att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande

i lagen den 30 juni 1944 skall i stället motsvarande bestämmelse i nya lagen

tillämpas.

Det åligger landsting att senast den 1 november 1954 eller den senare

dag, Konungen fastställer, till Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer inkomma med sådan plan för ordnandet av särskoleundervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet,

varom förmäles i 2 §.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl, Mcij:ts proposition nr 26.

157

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 juni

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquxst,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 28 maj 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll över

inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 april

1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet, e. o. hovrättsassessorn

A. Brunnberg.

Lagrådet yttrade:

1 §•

Enligt 1 § avser lagen bl. a. barn under skolåldern, som på grund av allmän

psykisk efterblivenhet icke kunna vårdas i enskilt hem. För vård och

undervisning av sådana barn skola enligt 5 § finnas s. k. småbarnshem med

förskola av internattyp. Emellertid framgår det av sistnämnda paragraf, att

behovet av vård och undervisning för denna grupp av barn skall tillgodoses

jämväl genom externatskolor eller externatplatser vid småbarnshem. Det

förutsättes alltså att en del av ifrågavarande barn allenast vissa timmar på

dagen besöka förskola men erhålla sin huvudsakliga vård i enskilt hem. Vid

sådant förhållande synes eu viss motsägelse föreligga mellan 5 § och 1 §

i dess föreslagna avfattning, även om, såsom i remissprotokollet förordas,

åt bestämmelsen i 1 § gives en icke alltför restriktiv tolkning. Lagrådet förordar

därför någon jämkning av uttryckssättet i 1 §, exempelvis så att i det

förevarande stadgandet ordet »vårdas» ersättes med uttrycket »erhålla tillfredsställande

vård».

2 §•

Lagrådet hemställer att 2 mom. utbrytes till en särskild paragraf, vilken

efter mönster av vad som i liknande fall skett i tidigare lagar (se exempelvis

80 a § barnavårdslagen och 59 § alkoholistlagen) synes böra placeras —

lämpligen först — i den underavdelning av lagen, som bär rubriken »Sär
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

skilda föreskrifter». Härav skulle föranledas en redaktionell jämkning i 21 §

sista stycket.

5 §.

Förevarande paragraf synes i flera hänseenden böra formellt förbättras.

När det i 1 mom. uttalas, att särskola skall vara inrättad för externatundervisning

eller såsom internat och i senare fallet skall omfatta småbarnshem,

skolhem och yrkeshem, ger detta intryck av att i varje internat måste

återfinnas samtliga dessa tre skolformer. Emellertid lärer allenast vara avsett

att redovisa de olika typer av såsom internat inrättade särskolor som kunna

förekomma. Ifrågavarande stadgande kunde med hänsyn härtill lämpligen

avfattas så, att sedan först utsagts, att särskola skall vara inrättad för externatundervisning

eller såsom internat, det i fortsättningen får heta, att särskilda

former av internatskolor äro småbarnshem, skolhem och yrkeshem.

Uttryckssättet, att småbarnshem har förskola för barn, som ej börjat

skolan — d. v. s. äro under skolåldern — men som kunna antagas vara lämpade

för särskoleundervisning, är ej fullt klart. Med särskoleundervisning

kan nämligen här förstås antingen framtida undervisning i skolhem eller

ock just den undervisning i förskola, som nu är aktuell och skall meddelas

vid småbarnshem. Då det förra lärer vara åsyftat, synas orden »vara lämpade

för särskoleundervisning» böra utbytas mot »framdeles vara lämpade

för undervisning i skolhem».

Bestämningen av begreppet skolhem är enligt förslaget så vidsträckt, att

enligt densamma även yrkeshem skulle vara att anse som skolhem, varjämte

de i detta sammanhang förekommande uttrycken »särskoleåldern» och »avslutat

den egentliga särskoleundervisningen» äro i behov av förtydligande.

Gränsen mellan skolhem och yrkeshem kan med fördel, i överensstämmelse

med vad som får anses vara förslagets mening, uppdragas så, att vid skolhem

finnes skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning för dem

som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola, under det att yrkeshem är avsett

för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem anses böra erhålla

yrkesundervisning. Av denna begreppsbestämning torde framgå, att avgörandet

av huruvida och vid vilken tidpunkt yrkesundervisning bör följa å

den allmänna undervisningen i skolhemmet är beroende av en lämplighetsprövning,

under beaktande av samtliga föreliggande omständigheter, och

alltså icke är strikt avhängig av att sagda allmänna undervisning kan sägas

vara avslutad.

Den åsyftade innebörden av första punkten i andra stycket synes komma

till klarare uttryck, om det får heta, att i första hand skall, när förutsättningar

härför föreligga, behovet av särskoleundervisning tillgodoses genom

externatskolor eller externatplatser vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem.

Då det skall avgöras om förutsättningarna i fråga äro för handen, är

främst att taga hänsyn till huruvida det kan anses att å vederbörande ort

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

tillräckligt underlag finnes för en externatavdelning. Gäller det stad med

minst 25 000 invånare, skall dock enligt andra punkten i samma stycke icke

vara utrymme för något dylikt bedömande. Behov av externatundervisning

skall i detta fall städse anses föreligga.

I 2 mom. torde under a) uttrycket »genomgått särskola» böra utbytas mot

»erhållit undervisning i särskola».

Beskrivningen under c) i samma moment av de barn, som skola omhändertagas

å vårdhem, synes onödigt vidlyftig. Det torde vara tillfyllest att

utsäga, att det rör sig om efterblivna barn, som icke kunna tillgodogöra sig

särskoleundervisning.

7 §•

Som den närmaste ledningen av landstingets särskolor torde ankomma

på föreståndarna för dessa skolor och icke på rektor i denna hans egenskap,

bör paragrafens ordalydelse något jämkas. Det torde vara tillräckligt om det

i denna del stadgas, att centralstyrelsen skall utse föreståndaren för någon

av ifrågavarande skolor att vara rektor vid skolorna med den därtill anknutna

öppna vården. Rektors åligganden framgå av andra stadganden i

lagen och lära komma att ytterligare specificeras i tillämpningsföreskrifter.

9 §•

Enligt 1951 års sinnesslövårdsutrednings lagförslag skulle sista punkten i

den mot 9 § svarande paragrafen innehålla en föreskrift att för varje särskola

och vårdanstalt skall finnas en huvudtillsynsmyndighet. Ett liknande

stadgande upptogs också i kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 552) med

bestämmelser om den centrala tillsynen över vissa anstalter, och uppgiften

att vara huvudtillsynsmyndighet för de olika slagen av nu befintliga

sinnesslöanstalter uppdelades enligt kungörelsen mellan skolöverstyrelsen

och medicinalstyrelsen. Den sålunda gällande ordningen — en huvudtillsynsmyndighet

för varje anstalt — bör enligt vad departementschefen nu anfört

till statsrådsprotokollet efter omorganisationen ytterligare prövas och således

tills vidare bibehållas. Häremot synes i sak intet vara att erinra. Bestämmelsen

har emellertid i det remitterade förslaget erhållit den avfattningen,

att för särskoleväsendet och vårdanstalterna liksom för varje särskola och

vårdanstalt en av dessa myndigheter, d. v. s. skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen,

skall vara huvudtillsynsmyndighet. Genom de i förslaget tillagda

orden »för särskoleväsendet och vårdanstalterna liksom» har stadgandet

blivit till sin innebörd oklart och i viss mån stridande mot departementschefens

uttalanden i motiveringen. De svårigheter som i samband med besvärsförfarande

eller eljest kunna uppstå genom att särskolorna liksom vårdanstalterna

kunna ha skilda huvudtillsynsmyndigheter torde få lösas i de administrativa

föreskrifter som skola utfärdas enligt denna paragraf. Lagrådet

förordar, att stadgandet avfattas i närmare överensstämmelse med utred
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

ningens förslag och 1952 års kungörelse samt att således de citerade orden

uteslutas.

10 §.

Enligt första stycket i denna paragraf är psykiskt efterbliven, som kan

tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning vid särskola, skolpliktig

vid sådan skola fr. o. in. det kalenderår, under vilket han fyller 7 år,

under så lång lid, som han kan tillgodogöra sig undervisning vid skolan,

dock ej längre än t. o. in. det kalenderår, under vilket han fyller 21 år.

Att den efterblivne kan tillgodogöra sig undervisning vid särskola innebär

uppenbarligen första gången uttrycket förekommer — i likhet med ett motsvarande

uttryck i 1 § första stycket -— ett mått på den efterblivnes intellektuella

kapacitet. Man väntar sig helt naturligt att uttrycket, då det i nu

förevarande stycke så gott som ordagrant upprepas, skall ha oförändrad

innebörd. Så lärer dock icke vara förhållandet, utan torde med uttrycket

på det senare stället tillika •— kanske huvudsakligen — avses, att den efterblivne

ej inhämtat ett sådant mått av kunskaper och färdigheter att fortsatt

undervisning kan anses vara onödig eller bliva utan nämnvärd verkan. Med

undervisning bör för övrigt tydligen i detta sammanhang förstås även den

väl huvudsakligen praktiska yrkesvägledning, som kan komma i fråga vid

den till särskolorna anknutna öppna vården (jfr 7 och IS §§). Den åsyftade

förutsättningen för särskolepliktens fortvaro synes böra klart framgå av

lagtexten. Erinras må att av uttryckets innebörd i ingressen till första

stycket följer, att om den efterblivnes intellektuella kapacitet, angiven i

exempelvis intelligenskvot, av någon anledning skulle sjunka, detta kan

medföra att den efterblivne upphör att vara skolplikt^.

När det i första stycket utsäges att psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra

sig undervisning vid särskola, är skolplikt^'' vid sådan skola, lärer med

orden »sådan skola» avses icke en viss särskola utan särskoleväsendet över

huvud taget. Det senare i stycket förekommande uttrycket »undervisning

vid skolan» kan därför icke anses vara fullt korrekt.

På grund av det anförda hemställes, att orden »kan tillgodogöra sig undervisning

vid skolan» måtte utbytas mot »är i behov av dylik undervisning»

eller något liknande uttryck.

Bestämmelsen i andra stycket om möjlighet att låta anstå med skolgången

för särskolepliktig synes knappast ha sin rätta plats i denna paragraf, vilken

är avsedd att ange vem som är särskolepliktig och hur länge särskoleplikten

varar men däremot icke skolpliktens närmare innehåll. Förevarande bestämmelse

torde lämpligen kunna överflyttas till 17 §, som handlar om särskolepliktiga

barns intagning i särskola.

11 §•

Enligt rubriken till 10 och 11 §§ innehålla dessa paragrafer bestämmelser

om särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård. Då 10 § reglerar

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

särskoleplikten, har avsikten alltså varit att i 11 § reglera skyldigheten att

underkasta sig vård och därmed befogenheten för myndighet att tvångsvis

omhändertaga någon för vård. 11 § första stycket innefattar också en sådan

reglering beträffande dem som fyllt 16 år, medan det i andra stycket vad

angår omhändertagande av barn under 16 år allenast hänvisas till stadgandena

i barnavårdslagen. Då ett omhändertagande enligt sistnämnda lag kan

ske tvångsvis endast i form av skyddsuppfostran och alltså icke i form av

samhällsvård, hemställer lagrådet att hänvisningen inskränkes till att avse

stadgandena angående omhändertagande för skyddsuppfostran av barn under

16 år.

12 §.

Av 12—14 §§ framgår, att inskrivning av psykiskt efterbliven vid särskola

eller vårdanstalt endast kan ske efter anmälan av någon därtill behörig.

Bestämmelser om sådan behörighet upptagas i 12 §. Sålunda innehåller

första stycket i denna paragraf det redan i och för sig självklara stadgandet

att barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt lagen, må av

vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Vidare skall det enligt andra stycket åligga vederbörande skolstyrelse att, om

vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning vid särskola,

föranstalta om att anmälan göres. En ytterligare bestämmelse om

anmälningsbehörighet beträffande barn återfinnes slutligen i tredje stycket

andra punkten. Här tilldelas nämligen barnavårdsnämnden behörighet att,

om vårdnadshavaren underlåter att till inskrivning vid särskola eller vårdanstalt

anmäla barn, som avses i första stycket och uppnått skolåldern,

själv göra dylik anmälan.

Den skillnaden föreligger mellan ett fall enligt första eller andra stycket,

å ena sidan, och ett fall enligt tredje stycket, å den andra, att i förra fallet

inskrivning alltid kan ske, om saklig grund därtill föreligger, medan av 11 §

följer att i senare fallet inskrivning må ske blott om vårdnadshavaren —

ehuru han uttryckligen förutsattes hava underlåtit att själv anmäla barnet

— medgiver inskrivning eller barnet antingen är omhändertaget för skyddsuppfostran

eller fyllt 16 år. Denna skillnad framgår dock ej så klart av

lagtexten att icke misstolkning kan befaras. Då därtill kommer att en vårdnadshavare,

som är villig medgiva inskrivning, väl i allmänhet bör kunna

förmås att själv göra anmälan om inskrivning enligt första stycket, synes

barnavårdsnämndens anmälningsbehörighet böra så begränsas, att den

kommer att avse allenast barn som omhändertagits för skyddsuppfostran

eller fyllt 16 år.

I ett annat hänseende åter torde sagda behörighet böra utvidgas. Enligt

förslaget skall behörigheten gälla endast beträffande barn som uppnått

skolåldern. Detta innebär att barnavårdsnämnden, vilken eljest äger meddela

för skyddsuppfostran omhändertaget barn den vård som nämnden finner

11—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 26.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kiingl. Maj. ts proposition nr 26.

lämpligast, icke mot vårdnadshavare^ bestridande skulle kunna ge ett

psykiskt efterblivet, för skyddsuppfostran omhändertaget barn under skolåldern

sådan vård som är särskilt avsedd för psykiskt efterblivna barn.

Något bärande skäl härför har icke åberopats och torde ej heller föreligga.

Första punkten i tredje stycket synes böra undergå en huvudsakligen

formell jämkning.

På grund av det anförda hemställer lagrådet om sådana ändringar av

tredje stycket, att det i första punkten stadgas skyldighet för barnavårdsnämnden

att, där förhållandena så påkalla, verka för att psykiskt efterblivna

barn erhålla vård enligt lagen, samt att det i andra punkten får heta, att är

sådant barn omhändertaget för skyddsuppfostran eller har det fyllt 16 år,

äger nämnden anmäla det för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Om tredje stycket får den sålunda föreslagna lydelsen, bör avfattningen

av femte stycket jämkas. Sålunda kan lämpligen i första punkten stadgas, att

det beträffande psykiskt efterblivna, som fyllt aderton år, åligger fattigvårdsstyrelsen

att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att de efterblivna

erhålla vård enligt lagen, därvid vad i fjärde stycket sägs skall äga motsvarande

tillämpning, samt i andra punkten upptagas en föreskrift att

styrelsen skall äga anmäla sådan efterbliven för inskrivning vid vårdanstalt,

varefter åt tredje punkten kunde givas den lydelsen, att anmälan, varom

nu är fråga, jämväl må göras av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens

läkare samt, såvitt angår den som är eller varit intagen i särskola,

skolans föreståndare.

Lagrådet hemställer slutligen, att andra och tredje styckena i 12 § få byta

plats och att i samband därmed såsom förutsättning för tillämpning av

nuvarande andra stycket angives, att varken vårdnadshavaren eller barnavårdsnämnden

anmält särskolepliktigt barn för inskrivning vid särskola.

14 och 15 §§.

Innebörden i det remitterade förslagets regler om inskrivning av psykiskt

efterblivet barn vid särskola eller vårdanstalt lärer vara följande. Sedan

anmälan om inskrivning inkommit till centralstyrelsen, överlämnar denna

handlingarna till rektor, som efter samråd med styrelsens läkare prövar

ärendet. Innan rektor fattar sitt beslut skall dock, om rektor eller läkaren

finner, att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas

å särskola för observation; sker så, skall rektor inom sex månader därefter

återupptaga ärendet. Finner rektor förutsättningar för inskrivning vid särskola

föreligga, meddelar han beslut härom, dock att därest rektor och

läkaren ej äro ense om att inskrivning bör ske eller någon av dem yrkar, att

frågan skall hänskjutas till styrelsen, eller barnets vårdnadshavare icke

medgivit åtgärden, sådant hänskjutande skall ske. Styrelsen kan — eventuellt

sedan barnet på föranstaltande av styrelsen varit intaget å särskola

för observation — fatta beslut om barnets inskrivning vid särskola. Rektors

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Iiungl. Maj:ts proposition nr 26.

eller styrelsens beslut av denna innebörd är, såvitt det ej överklagas, definitivt.

Detsamma gäller där rektor eller styrelsen finner barnet ej vara hänförligt

under lagen. Fattas ej beslut i någondera riktningen, går ärendet till

läkaren och vårdföreståndaren. Finna dessa, vilka ha att fatta sina beslut

i samråd, det uppenbart att barnet icke kan tillgodogöra sig undervisning

vid särskola, ha de att pröva, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt.

Fråga om sådan inskrivning skall dock prövas av styrelsen, därest vårdnadshavaren

icke medgivit åtgärden. Finna läkaren och vårdföreståndaren det

däremot icke uppenbart att barnet ej kan tillgodogöra sig undervisning vid

särskola, skall — därest läkaren, rektor eller vårdföreståndaren det yrkar

ävensom då vårdnadshavaren icke medgivit inskrivning vid vårdanstalt •—

frågan härom hänskjutas till centralstyrelsen. I annan händelse skall barnet

intagas å särskola för observation. Även styrelsen kan föranstalta om sådan

åtgärd. Senast sex månader efter intagningen för observation skall frågan

om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt återupptagas i den

här förut beskrivna ordningen d. v. s. i första hand av rektor. Anser vid

denna fortsatta prövning rektor, läkaren eller styrelsen ytterligare observation

nödvändig, må barnet — i vissa fall dock endast efter styrelsens medgivande

— kvarhållas å särskolan viss tid, varefter ärendet återgår till

rektor och proceduren fortgår som förut sagts, likväl utan att ytterligare

observation må ske.

Förfarandet synes understundom vara mer omständligt än hänsynen till

rättssäkerheten föranleder, och de föreslagna lagreglerna torde jämväl i

övrigt kunna göras till föremål för vissa erinringar.

Vad först angår det skede av förfarandet, som omhandlas i 14 § första

stycket, lärer anledning saknas varför rektor skulle äga hänskjuta frågan

om inskrivning vid särskola till styrelsen. Rektor är i första hand ensam

beslutande och bör ej kunna undandraga sig att fatta beslut; finner han

saken tveksam, kan han jämlikt 15 § låta intaga barnet å särskola för

observation. Läkaren åter bör ha möjlighet att hänskjuta ärendet till styrelsen.

Är han ej ense med rektor, är det tydligt att han bör begagna denna

rätt; det torde därför ej behöva stadgas, att vid oenighet mellan rektor och

läkaren styrelsen har att pröva ärendet. Har ärendet kommit till styrelsen,

kan en till synes onödig omgång föranledas av att styrelsens handlingsfrihet

på detta stadium är inskränkt till att besluta huruvida inskrivning vid särskola

skall ske eller ej. En naturligare ordning synes vara, att styrelsen,

eventuellt efter barnets intagande å särskola för observation, prövar ärendet

i hela dess vidd, d. v. s. beslutar om barnet skall inskrivas vid särskola,

inskrivas vid vårdanstalt eller alls icke inskrivas. Att styrelsen kan fatta

beslut om inskrivning vid vårdanstalt utan att frågan härom först prövats

av vårdföreståndaren synes så mycket mindre innefatta någon olägenhet,

som styrelsen tydligen, om den så finner nödigt, äger höra denne i ärendet.

Av den föreslagna lagtexten framgår icke med erforderlig klarhet att, på

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

sätt ovan antagits, beslut av rektor eller styrelsen kan innebära att barnet

ej anses hänförligt under lagen.

Vad därefter beträffar det i 14 § andra stycket beskrivna förfarandet synes

det till en början innebära en oformlighet, att sedan rektor eller styrelsen

funnit barnet oförmöget att tillgodogöra sig undervisning vid särskola, läkaren

och vårdföreståndaren skola pröva huruvida denna oförmåga är

uppenbar och om så ej anses vara fallet kunna föranstalta om observation

å särskola, vilken sistnämnda åtgärd enligt förslaget i realiteten innebär

ett undanröjande av rektors eller styrelsens beslut att ej inskriva barnet vid

särskola. Det synes vidare ur rättssäkerhetssynpunkt icke erforderligt att

— på sätt i förslaget avses ehuru uttryckligt stadgande härom saknas —

observation å särskola skall äga rum så snart det i fall varom nu är fråga

ej är uppenbart, att barnet icke kan tillgodogöra sig särskoleundervisning

och frågan ej hänskjutes till centralstyrelsen. Det torde vara tillfyllest att

möjlighet härtill föreligger för vederbörande myndighet; att denna möjlighet

icke skulle komma att i behövlig utsträckning användas lärer icke behöva

befaras, helst som i alla tveksamma fall frågan om inskrivning torde komma

att prövas av centralstyrelsen. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att

därest observation enligt 15 § kommer till stånd, detta ej torde böra föranleda,

att ärendet återgår till rektor, en anordning som ofta skulle medföra onödig

tidsutdräkt. Ärendet synes utan olägenhet kunna omedelbart återupptagas

av den myndighet som föranstaltat om observation. Vad angår den i 14 §

andra stycket andra punkten innehållna regeln om att, även när det finnes

uppenbart att barnet icke kan tillgodogöra sig särskoleundervisning, frågan

om inskrivning vid vårdanstalt skall hänskjutas till centralstyrelsen, då

vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden, kan denna anordning i vissa

fall vara onödig. Är det nämligen centralstyrelsen, som enligt första stycket

funnit, att barnet är hänförligt under lagen och ej kan tillgodogöra sig

undervisning vid särskola, kan inskrivning vid vårdanstalt vara den enda

återstående möjligheten. Vidkommande andra stycket andra punkten kan

tilläggas att för de fall som där avses anledning saknas att jämväl då vårdnadshavaren

medgivit åtgärden låta enbart ett yrkande av rektor leda till

att frågan om inskrivning å vårdanstalt hänskjutes till styrelsen, ty har

rektor själv prövat ärendet enligt första stycket, måste barnets inskrivning

vid vårdanstalt motsvara rektors intentioner, och har centralstyrelsen verkställt

prövningen, är sådan inskrivning given. Vidare må, beträffande frågan

om vårdnadshavare^ medgivande till åtgärden, erinras, att barn under

sexton år icke kan utan vårdnadshavarens medgivande inskrivas vid vårdanstalt

med mindre det enligt barnavårdslagen omhändertagits för skyddsuppfostran.

I fråga om ej omhändertaget barn under sexton år kan följaktligen,

om medgivande saknas, styrelsens beslut endast bliva ett, och ett

stadgande om hänskjutande till styrelsen av frågan om inskrivning kunde

lätteligen giva anledning till den missuppfattningen, att styrelsen skulle ha

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

fria händer i detta hänseende. Regeln i 14 § andra stycket andra punkten

borde för övrigt under alla omständigheter innefatta rätt för centralstyrelsen

att omedelbart besluta om barnets inskrivning vid särskola; förslagets

utformning ger ingen anvisning om förfarandet, därest styrelsen skulle

anse sådan inskrivning vara den rätta åtgärden.

Lagrådet vill med åberopande av det ovan anförda förorda, att 14 § första

och andra styckena ändras i nedannämnda hänseenden. I första stycket —- som lämpligen kunde inledas med en bestämmelse att centralstyrelsen skall

till rektor överlämna jämlikt 12 § inkommen anmälan beträffande barn —

stadgas därjämte i första punkten, att rektor har att, efter samråd med

styrelsens läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under lagen samt,

därest så befinnes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola.

I en andra punkt upptages, att på begäran av läkaren ävensom då rektor

finner sådan inskrivning böra ske men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden,

ärendet dock skall hänskjutas till centralstyrelsen, vilken jämväl

äger pröva om barnet i stället bör inskrivas vid vårdanstalt. I andra stycket

regleras det fall att rektor vid prövning enligt första stycket funnit barn vara

hänförligt under lagen men icke kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskola.

I första punkten utsäges, att det i detta fall ankommer på centralstyrelsens

läkare och vårdföreståndaren att besluta, huruvida barnet skall

inskrivas vid vårdanstalt. I en andra punkt upptagas regler om hänskjutande

av frågan till centralstyrelsen. I detta hänseende föreskrives, att fråga om

sådan inskrivning dock skall prövas av styrelsen, då läkaren och vårdföreståndaren

icke äro ense om att inskrivning bör ske eller då inskrivning må

äga rum utan vårdnadshavare^ medgivande och sådant ej lämnats. Slutligen

stadgas i en tredje punkt, att vid denna prövning styrelsen jämväl

äger förklara barnet ej vara hänförligt under lagen eller besluta om dess

inskrivning vid särskola.

Skulle 14 § första och andra styckena omarbetas på sätt här förordats,

torde tredje stycket böra förses med en inledning motsvarande den lagrådet

ovan ifrågasatt i första stycket, varav även vissa redaktionella jämkningar

skulle föranledas.

Vidare hemställes på skäl som förut angivits, att i 15 § första stycket

orden »enligt vad i 14 § sägs» få utgå.

Om ett barn intagits i särskola för observation, skall på sätt ovan berörts

frågan om dess inskrivning vid särskola eller vårdanstalt enligt 15 § andra

punkten prövas senast sex månader efter intagningen. Anses härvid ytterligare

observation nödvändig, kan efter medgivande av centralstyrelsen barnet

kvarhållas under ännu någon tid, vars längd styrelsen skall bestämma.

Då det uppenbarligen är av vikt att ett avgörande beträffande barnet träffas

utan längre tidsutdräkt än som i varje fall är oundgänglig, ifrågasätter lagrådet

huruvida icke till erinran härom en maximitid för den fortsatta observationen,

förslagsvis fyra månader, bör stadgas.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Enligt sista punkten i första stycket av denna paragraf erfordras icke

något medgivande av centralstyrelsen för fortsatt observation av barn under

skolåldern och ej heller av barn i externatskola, om vårdnadshavaren lämnat

sitt tillstånd till fortsatt observation. Någon tidsbegränsning är här över

huvud icke föreskriven. Det synes emellertid även beträffande dessa barn

böra fordras att det slutliga avgörandet icke uppskjutes längre än som är

nödvändigt. För att ett opåkallat dröjsmål under alla förhållanden skall

kunna förebyggas torde centralstyrelsen också i de nu avsedda fallen böra

pröva behovet av fortsatt observation samt bestämma maximitid för denna.

Om såsom lagrådet ovan ifrågasatt i andra punkten införes stadgande om

den längsta tid styrelsens medgivande till fortsatt observation får avse, bör

samma tid gälla även här. Lagrådet hemställer alltså att sista punkten i

första stycket av 15 § får utgå.

17 §.

Bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf lärer, sammanställd

med innehållet i första stycket, avse att reglera hur länge en särskoleelev

skall kvarbliva i var och en av de olika särskolor -— skolhem och yrkeshem

eller motsvarande skolor med externatundervisning — vilka han såsom

särskolepliktig har att genomgå. Så tolkad torde bestämmelsen endast utsäga

något som kan anses ligga i sakens natur. Särskilt när bestämmelsen skall

tillämpas på en i yrkeshem intagen kan den vidare knappast sägas ha någon

självständig betydelse vid sidan av stadgandena i 18 § andra stycket. Lagrådet

förordar därför att bestämmelsen får utgå.

Som ett andra stycke i 17 § torde i stället införas andra stycket i 10 §, om

vilket lagrådet tidigare uttalat att det lämpligen kan överflyttas till 17 §.

Sådan jämkning av lagtexten bör därvid vidtagas, att det anstånd, varom i

stycket talas, kommer att avse intagning av särskolepliktig i särskola, varjämte

en redaktionell följdändring i 17 § första stycket blir erforderlig.

18 §.

När en särskoleelev inhämtat så mycket av kunskaper och färdigheter som

i hans förmåga står eller han anses vara i behov av, skall principiellt sett

hans särskoleplikt upphöra och slutlig utskrivning ske. Emellertid kan det

säkerligen ofta vara önskvärt att eleven, ehuru han då får lämna skolan,

ännu någon tid står under skolans uppsikt till dess det visar sig att han nått

sådan mognad och stadga samt även i övrigt har sådana förutsättningar att

han kan reda sig ute i livet. Bestämmelser om dylik öppen vård i prövningssyfte

ha upptagits i andra stycket av denna paragraf, och mot dessa bestämmelsers

sakliga innehåll har lagrådet intet att erinra. Då emellertid en

— måhända skenbar — motsägelse kan sägas råda mellan ingressen till

bestämmelserna och vad man ur 10 § kan utläsa rörande tidpunkten för

särskolepliktens upphörande, synes denna ingress, vilken inledes med orden

»psykiskt efterbliven» och avslutas med orden »böra ske», lämpligen böra

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. \Iaj:ts proposition, nr 26.

erhålla en annan formulering, förslagsvis »såsom förberedelse till slutlig

utskrivning av särskoleelev må denne, när med hänsyn till hans ålder och

mognad samt de kunskaper och färdigheter han inhämtat så finnes lämpligt».

De i senare hälften av andra stycket upptagna bestämmelserna om tillsyn

m. m. lära vara avsedda att gälla även vid försöksutskrivning enligt första

stycket. För att detta skall klart framgå av lagtexten torde en uppdelning

av andra stycket böra ske, så att förevarande bestämmelser få bilda ett

särskilt stycke.

Enligt 21 § tredje, fjärde och femte styckena skall eller må fråga om

bl. a. försöksutskrivning från särskola i vissa fall prövas av centralstyrelsen

eller styrelse för särskola, som avses i 2 § 1 mom. fjärde stycket. Till följd

härav synes till förevarande paragrafs sista stycke böra fogas en erinran

om att det därstädes sagda gäller allenast där ej annat följer av vad i

nämnda stycken av 21 § stadgas.

19 §.

Med första stycket i denna paragraf torde avses att göra de former av

öppen vård, som omnämnas i 18 § andra stycket, tillämpliga i fråga om

sådan vid vårdanstalt inskriven efterbliven som ej är i oundgängligt behov

av anstaltsvård. Denna innebörd i stadgandet skulle komma till bättre

uttryck om det beträffande en dylik inskriven finge heta, att han skall

utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen vård, därvid det

bör tilläggas, att med avseende å sådan försöksutskrivning vad i — enligt

lagrådets ändringsförslag — 18 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande

tillämpning.

I 19 § tredje stycket har föreslagits att barn, som är omhändertaget enligt

barnavårdslagen, på begäran av vederbörande barnavårdsnämnd må provisoriskt

intagas å vårdanstalt i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan

anstalt. Av vad lagrådet anfört vid behandlingen av 11 och 12 §§ synes

emellertid följa, att den föreslagna bestämmelsen bör göras tillämplig endast

å barn som är omhändertaget för skyddsuppfostran. Ett psykiskt efterblivet

barn, vilket är omhändertaget för samhällsvård, kan nämligen icke mot

vårdnadshavare^ önskan inskrivas vid vårdanstalt som avses i den nu

föreslagna lagen, och en av barnavårdsnämnden föranledd provisorisk intagning

av barnet å sådan anstalt skulle följaktligen ofta vara meningslös.

I överensstämmelse med vad lagrådet under 18 § förordat synes i förevarande

paragrafs sista stycke böra erinras därom, att angående prövning i

vissa fall av fråga om försöksutskrivning stadgas i 21 § tredje, fjärde och

femte styckena.

20 §.

Angående det visserligen mera sällan förekommande fall, att vid vårdanstalt

inskriven efterbliven bör överflyttas till särskola och där inskrivas,

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 26.

meddelas ingen regel i förevarande paragraf. Förslagets mening lär emellertid

vara, att sådan överflyttning och inskrivning skola föranleda, att den

efterblivne slutligen utskrives från vårdanstalt. Ett tillägg härom bör lämpligen

göras i andra stycket.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall slutlig utskrivning från särskola

alltid ske senast då särskoleplikten upphör. Denna avfattning synes antyda,

att sådan slutlig utskrivning skulle kunna företagas tidigare än särskolepliktens

upphörande. Detta kan emellertid icke vara åsyftat. Så länge en

psykiskt efterbliven är särskolepliktig, bör inskrivningen för hans del bestå.

Sannolikt avser stadgandet allenast det fall, att särskoleplikten upphör på

den grund att vederbörande uppnått den i 10 § angivna åldern av 21 eller

eventuellt 23 år. Med denna tolkning, som vinner stöd av den i 21 § andra

stycket andra punkten meddelade undantagsregeln om behörighet att besluta

rörande slutlig utskrivning från särskola, saknas emellertid i lagrummet

en allmän regel om att särskolepliktens upphörande skall ha slutlig

utskrivning från dylik skola till följd, låt vara att genom ordet »senast» en

antydan gives i den riktningen. Det synes lämpligt att grundsatsen i fråga

klart uttalas i tredje stycket av paragrafen. Då även de bägge föregående

styckena inbegripa fall, där särskoleplikten upphör, torde åt ifrågavarande

stadgande kunna förlänas den avfattningen, att slutlig utskrivning från

särskola skall jämväl eljest ske, då särskoleplikten upphör.

21 §.

De bestämmelser, som i andra stycket av förevarande paragraf meddelas

rörande behörighet att besluta om utskrivning från särskola, avse såväl

slutlig utskrivning som försöksutskrivning. Beslut om den förra skall enligt

dessa bestämmelser, bortsett från de fall som i 20 § andra och tredje styckena

avses, ankomma på rektor efter skolläkarens hörande, medan beslut om

den senare enligt undantagsregeln i slutet av ifrågavarande stycke kan —

och, enligt vad som lärer vara avsett, skall —- fattas av varje föreståndare

för särskola. Denna undantagsregel återgiver för övrigt allenast vad som

redan, i ett tidigare avsnilt av lagen, stadgats i 18 § sista stycket. Vad vidare

angår utskrivning från vårdanstalt bestämmes i 21 § andra stycket att, då

det gäller slutlig utskrivning, beslut skall meddelas av vårdföreståndaren

och anstaltsläkaren i samråd. Beträffande åter behörigheten att besluta om

försöksutskrivning säges här intet. Ämnet regleras i stället i anmärkta tidigare

avsnitt av lagen, nämligen i sista stycket, jämfört med första stycket,

av 19 §; behörigheten i fråga tillerkännes där centralstyrelsen eller vissa

befattningshavare, enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

Det kan ej anses lämpligt att i det avsnitt av lagen som enligt rubriken

handlar om »utskrivning», alltså även om försöksutskrivning, det icke ens

i form av en hänvisning till bestämmelser annorstädes i lagen gives fullständiga

regler om vem som äger besluta rörande sistnämnda slags utskriv
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

ning. En mera tillfredsställande avfattning torde erhållas, därest huvudregeln

i andra stycket första punkten begränsas till att avse beslut om

slutlig utskrivning från särskola och, liksom enligt den föreslagna lagtexten,

om slutlig utskrivning från vårdanstalt, samt i samma stycke upptages en

erinran att angående beslut om försöksutskrivning är stadgat i 18 och 19 §§.

I andra stycket göras undantag från huvudregeln om behörighet att meddela

beslut rörande utskrivning från särskola jämväl när fråga är om fall,

som i 20 § andra och tredje styckena sägs; även i detta avseende skall

beslutanderätt tillkomma varje föreståndare för särskola. Regeln torde, vad

hänvisningen till tredje stycket i 20 § beträffar, grundas på att, såsom lagrådet

under sistnämnda paragraf framhållit, några andra fall där sannolikt

icke åsyftas än de där särskoleplikten upphör på grund av att den efterblivne

uppnått den i 10 § angivna åldern av 21 eller eventuellt 23 år.

Lagrådet ifrågasätter, om dessa undantag äro behövliga. Någon nämnvärd

vinning ur praktisk synpunkt ernås näppeligen genom att i hithörande båda

grupper av fall behörighet att besluta om utskrivning tillerkännes varje

föreståndare för särskola. Skulle likväl berörda undantag anses böra bibehållas,

är det önskvärt att klart utsäges, att föreståndarens ifrågavarande

behörighet icke hänför sig till alla fall där särskoleplikten upphör utan allenast

till dem där grunden till upphörandet är den nyss anmärkta. Under

samma förutsättning får beaktas, att lagrådets ändringsförslag beträffande

20 § andra stycket bör föranleda en jämkning i förevarande bestämmelse.

Den i 21 § första stycket sista punkten meddelade regeln, att det är centralstyrelsen

som äger behörighet att för där avsedda fall pröva utskrivningsfrågan,

synes lämpligen böra sammanföras med övriga regler i paragrafen

rörande denna myndighets kompetens att pröva dylika spörsmål.

Sker så, skulle sagda sista punkt kunna erhålla den lydelsen, att utan särskild

framställning skall ock frågan om utskrivning beträffande i skolhem

eller yrkeshem intagen prövas, då han uppnått aderton års ålder, medan i

tredje stycket kunde föreskrivas, att fråga om utskrivning skall prövas av

centralstyrelsen dels i fall som i första stycket sista punkten sägs, dels ock

därest detta yrkas av någon av de i förslagets text under a) och b) upptagna.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 17 juni

1953 avgivna utlåtande över det den 17 april 1953 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om undervisning och vård av vissa psgkiskt efterblivna.

Föredraganden anför härvid följande.

Lagrådets vid 1, 2 och 7 §§ gjorda anmärkningar, vilka väsentligen är

av formell natur, har föranlett ändringar i enlighet med vad lagrådet förordat.

Beträffande 4 §, genom vilken från landstingens huvudmannaskap

undantagits bl. a. de höggradigt vanföra, vill jag till komplettering av vad

jag anförde vid remissen till lagrådet nämna, att medicinalstyrelsen den 3

september 1953 framlagt förslag till riktlinjer för omhändertagande och

vård av spastiska barn, d. v. s. barn med centralmotoriska rubbningar.

Förslaget, som även behandlar de efterblivna spastikerna, synes väl förenligt

med nyssnämnda stadgande i 4 §. Det förutsätter sålunda, att dessa

spastiker i den mån de icke är svårskötta skall omhändertagas på landstingsanstalter

eller enskilda skol- och vårdhem, som kan ordnas inom ramen

för den nu föreslagna lagstiftningen. Vården av de höggradigt vanföra och

övriga svårskötta bör däremot enligt förslaget omhänderhas av staten.

— Med avseende på 4 § vill jag ytterligare framhålla, att då de där uppräknade

kategorierna psykiskt efterblivna undantages från landstingens

huvudmannaskap, detta icke innebär att de i och för sig är undantagna

från lagens tillämpningsområde. En enskild anstalt med i paragrafen

avsett klientel bör följaktligen kunna godkännas enligt 2 § fjärde stycket

såsom särskola eller vårdanstalt. I den mån de intagna är att hänföra till

någon i 4 § avsedd kategori har landstinget emellertid intet ansvar för

A''ården. Dessa anstalters förhållanden torde få regleras i särskilda avtal

mellan staten och de enskilda huvudmännen. Sådana avtal har också för
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

utsatts av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga i deras betänkande angående

skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning (SOU

1951: 48). Jag vill understryka, att jag här icke avser enskilda »riksanstalter»

(godkända enligt 2 § fjärde stycket) med elever eller patienter,

som ej är undantagna från landstingens huvudmannaskap. I den mån dessa

äger rätt till kostnadsfri undervisning och vård, följer av landstingens allmänna

åliggande i 2 § första stycket, att landstingen har att erlägga de

avgifter för intagna från landstingsområdet, som utöver barnbidrag och

folkpensioner kan erfordras för att bestrida de löpande driftkostnaderna.

Däremot har, som jag framhållit i remissprotokollet, landstingen intet

allmänt subsidiärt ekonomiskt ansvar för dessa anstalter.

Vad lagrådet erinrat mot avfattningen av 5 § har medfört omarbetning

av detta lagrum. Beträffande den i paragrafen lämnade beskrivningen av

småbarnshem har dock härvid en annan formulering valts än den av lagrådet

föreslagna. Dessa hem är visserligen i första hand avsedda för sådana

efterblivna barn, som kan antagas vara framdeles lämpade för undervisning

i skolhem. Det bör emellertid ej vara uteslutet att även barn, beträffande

vilka man icke anser sig kunna våga ett sådant antagande, får

placeras i småbarnshem, om de kan anses lämpade för den enkla undervisning

och lekträning som meddelas där. På grund härav har nämnda

beskrivning avfattats så, att småbarnshem har förskola för därför lämpade

barn under skolåldern. — Någon anledning att ändra beskrivningen i andra

momentet c) av de barn som skall omhändertagas på vårdhem har jag

icke funnit. Den beskrivning som förekommer i det remitterade förslaget

synes mig fullt korrekt; den avser såväl barn vilka prövats i särskola som

andra barn, t. ex. barn under skolåldern.

Till vad lagrådet anfört vid 9 § kan jag giva min anslutning. Paragrafen

har därför omarbetats på sätt lagrådet förordat. I tillämpningsföreskrifterna

till lagen bör intagas regler om vilken huvudtillsynsmyndighet som är

besvärsmyndighet, då beslut i första instans gäller flera särskolor eller

vårdanstalter med skilda huvudtillsynsmyndigheter.

I enlighet med lagrådets hemställan har i 10 § dess första stycke ändrats,

varjämte andra stycket utbrutits ur paragrafen och fått bilda ett nytt andra

stycke i 17 §.

Beträffande 11 § har lagrådet föreslagit en jämkning av den i andra

stycket upptagna hänvisningen till barnavårdslagens regler angående omhändertagande

av barn under 16 år. Lagrådet förmenar att då paragrafen

endast reglerar omhändertagande tvångsvis och sådant enligt barnavårdslagen

allenast kan ske i form av skyddsuppfostran, bör hänvisningen inskränkas

till att gälla bestämmelserna härom. Jag kan icke dela denna

uppfattning. Har ett barn, som efter föräldrarnas medgivande enligt 29 §

barnavårdslagen omhändertagits för samhällsvård, av nämnden med stöd

av bl. a. 36 § samma lag placerats på vårdanstalt, torde det jämlikt nämnda

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungi. Maj. ts proposition nr 26.

lag kunna kvarhållas där så länge samhällsvården består. Påkallar föräldrarna

samhällsvårdens upphörande och beslutar nämnden i enlighet

härmed, kan visserligen barnet icke längre mot föräldrarnas vilja kvarhållas

på anstalten men barnet har dock intill denna tidpunkt vistats där

efter omhändertagande enligt barnavårdslagen utan att något medgivande,

som avser anstaltsvarden, lämnats av föräldrarna. Visserligen kan man

väl här knappast tala om en sådan skyldighet att underkasta sig vård, varom

förmäles i rubriken före paragrafen, men då det rör sig om ett närliggande

icke opraktiskt fall, synes detta förhållande icke böra medföra, att det ej

får omfattas av hänvisningen.

Det anförda får betydelse även för ställningstagandet till lagrådets anmärkningar

i fråga om 12 §. Lagrådet har här av 11 :e paragrafens regler

ansett följa att inskrivning av barn under 16 år på vårdanstalt efter anmälan

från barnavårdsnämnden endast kan ske om barnet är omhändertaget

för skyddsuppfostran eller vårdnadshavaren uttryckligen lämnat sitt

medgivande till inskrivningen och har på grund härav ansett barnavårdsnämndens

anmälningsrätt böra begränsas till barn omhändertagna för

skyddsuppfostran. Stöd för denna tolkning kan jämväl vinnas av uttalanden

i motiveringen till 12—13 §§. Av det nyss sagda torde emellertid framgå,

att hinder ej bör föreligga att efter anmälan av barnavårdsnämnden med

stöd av barnavårdslagen kvarhålla för samhällsvård omhändertaget barn

på vårdanstalt så länge omhändertagandet består. Detta torde gälla redan

1111 36 § barnavårdslagen stadgar bl. a. att om omhändertaget barn

till följd av andlig brist eller svaghet är i behov av särskild vård, så har

barnavårdsnämnden alt vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda barnet

dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes — och någon anledning

att i detta sammanhang skärpa barnavårdslagens regler i visst avseende

synes icke föreligga. I och för sig skulle, såsom antytts i remissprotokollet,

det sagda icke behöva föranleda alt något stadgande om barnavårdsnämndens

skyldigheter och befogenheter i fråga om efterblivna barn

infördes i nu ifrågavarande lag. Till undvikande av misstolkning torde

detta likväl böra ske. För vinnande av överensstämmelse med barnavårdslagens

regler i denna del bör dock barnavårdsnämndens befogenhet att

göra anmälan om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt såvitt angår

barn under 16 år begränsas till omhändertagna barn och stadgandet om

barnavårdsnämndens skyldigheter ges en mera allmän avfattning.

I övrigt kan jag i huvudsak biträda lagrådets förslag till ändringar i 12 §.

Emellertid har lagrådet förordat, att andra och tredje styckena i det remitterade

förslaget skall byta plats och att i samband därmed såsom förutsättning

för att skolstyrelsen skall ha att föranstalta om anmälan för inskrivning

av skolpliktigt barn vid särskola skall angivas att varken vårdnadshavaren

eller barnavårdsnämnden gjort sådan anmälan om barnet.

Ändringen innebär att i fråga om sådana barn, beträffande vilka barna
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

vårdsnämnden har befogenhet att göra anmälan för inskrivning vid särskola,

skolstyrelsens rätt att göra anmälan gjorts subsidiär i förhållande

till barnavårdsnämndens. På denna punkt kan jag icke dela lagrådets uppfattning.

Då det gäller tillsyn över att skolplikt fullgöres, måste skolstyrelse

anses vara det organ som bör kopplas in i första hand. Jag förordar därför

att i fråga om skolpliktiga barn regleringen, liksom enligt det remitterade

förslaget, bör vara den, att de må anmälas till inskrivning av vårdnadshavare^

att om vårdnadshavaren icke gör anmälan, skolstyrelsen skall föranstalta

därom samt att även barnavårdnämnden äger göra anmälan. —

Paragrafen har omarbetats i enlighet med vad jag nu sagt.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 14 § innefattar en utförligare

reglering av inskrivningsförfarandet än som ansågs erforderlig vid upprättandet

av det remitterade förslaget. Samtidigt har på ett par punkter

förenklingar och förtydliganden föreslagits. Jag finner mig böra i huvudsak

godtaga lagrådets utförligt motiverade förslag och har därför låtit omarbeta

paragrafen i enlighet därmed.

I 15 § har lagrådet ifrågasatt den ändringen att sedan observation å

särskola ägt rum under högst sex månader, medgivande av centralstyrelsen

till fortsatt observation icke skall få avse längre tid än fyra månader. Vidare

har lagrådet hemställt, att ur paragrafen måtte utgå bestämmelsen att centralstyrelsens

medgivande till fortsatt observation icke erfordras beträffande

barn under skolåldern eller i fråga om kvarhållande vid externatskola med

vårdnadshavare^ tillstånd.

Beträffande observationsintagning må framhållas, att sådan ligger i

barnets eget intresse, enär därigenom skapas förutsättningar för en så noggrann

prövning av inskrivningsfrågan, att risken för felaktig inskrivning

eller för underlåten inskrivning, då sådan bort ske, i möjligaste mån elimineras.

I allmänhet torde en observationstid av sex månader vara tillräcklig,

men otvivelaktigt föreligger ett behov av att kunna förlänga tiden. Jag kan

i huvudsak biträda vad lagrådet yttrat om lämpligheten av att stadga en

maximitid för fortsatt observation, i de fall då centralstyrelsens medgivande

fordras därtill. Jag föreslår emellertid att sistnämnda tid sättes till

sex månader i stället för fyra månader som lagrådet förordat. Med den

sammansättning centralstyrelsen skall ha vid avgörandet av ifrågavarande

ärenden torde icke behöva befaras, att observationstiden bestämmes längre

än som är oundgängligen nödvändigt. Vad angår nyssnämnda undantag

i det remitterade förslaget från regeln att centralstyrelsens medgivande

fordras till förlängning av observationstiden, så kan jag icke finna, att

sådant medgivande erfordras beträffande kvarhållande vid externatskola

med vårdnadshavare^ tillstånd. Ej heller synes någon maximering av den

fortsatta observationstiden nödvändig i detta fall. Däremot instämmer

jag med lagrådet i att undantaget beträffande barn under skolåldern bör

utgå. Enligt vad jag nyss förordat skall nämligen ansökan om sådana barns

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

inskrivning i vissa fall kunna göras av barnavårdsnämnden, alltså även

utan vårdnadshavarens uttryckliga medgivande. Detta liksom den omständigheten,

att här kan vara fråga om observation å internat, motiverar

att förlängningsfrågan prövas av centralstyrelsen. Med hänsyn till svårigheten

att avgöra dessa småbarns rätta placering torde dock observationstiden

ej böra maximeras i lagen. Beslut om förlängning av observationstiden

bör dock alltid avse viss bestämd tid.

Mot vad lagrådet i övrigt yttrat beträffande 15 § har jag intet att erinra. —

Paragrafen har omarbetats i enlighet med vad jag nu anfört.

De ändringar, som lagrådet förordat i 17 och 18 §§ samt 19 § första och

sista styckena, är av formell natur. Jag har låtit genomföra dem. Av vad

som nyss anförts i anslutning till 12 § framgår att jag däremot icke kan

biträda lagrådets förslag till ändring av 19 § tredje stycket.

Lagrådets yttrande angående meningen med förslagets 20 § är riktigt.

Vad lagrådet föreslagit beträffande paragrafens avfattning har iakttagits,

Den av lagrådet förordade formella ändring av 21 § andra stycket, som

går ut på att detta stadgande såväl då det gäller särskola som vårdanstalt

blott skall avse slutlig utskrivning och att beträffande för sök sutskrivning

hänvisning skall ske till 18 och 19 §§, har genomförts. I anledning av vad

lagrådet anfört har vidare det i 21 § andra stycket i det remitterade förslaget

gjorda undantaget för utskrivningsfall enligt 20 § andra och tredje styckena

fått utgå. Slutligen har, på sätt lagrådet förordat, regeln i 21 § första

stycket sista punkten i det remitterade förslaget om cenralstyrelsens behörighet

att pröva utskrivningsfrågor sammanförts med övriga bestämmelser

i paragrafen angående styrelsens kompetens att pröva dylika

spörsmål.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar

vidtagits i det till lagrådet remitterade förslaget.

Vid remissen till lagrådet av förevarande lagförslag uttalade jag, att ett

av 1946 års sinnesslövårdsutredning framlagt förslag beträffande fördelningen

av kostnaderna för sinnesslövården mellan staten och kommunerna

då övervägdes av 1951 års utredning samt att övervägande skäl talade för

att statsmakterna icke tog ställning till lagstiftningsfrågan förrän i samband

med frågan om nya statsbidragsregler. Den 1 oktober 1953 har 1951

års utredning avgivit betänkande med förslag i statsbidragsfrågan, vilket

förslag innebär en avsevärd ökning av statens bidrag till ifrågavarande

kostnader. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling. Jag ämnar

förorda att 1954 års riksdag skall underställas förslag i ämnet. Riksdagen

får alltså tillfälle att samtidigt taga ställning till såväl lagstiftningsfrågan

som frågan om ändrade statsbidragsregler.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med det anförda

jämkade förslaget till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efter
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

blivna måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1954:127 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till sinnesslövården m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 7 i texten
  2. Rskr. 1954:239 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock i äm a1 i texten
  3. 2LU 1954:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock i ämnet väckta mot s. 1 i texten