Med förslag till förordning angående markegångstaxor
37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:3, Med förslag till förordning angående markegångstaxor
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
1
Nr 3.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående markegångstaxor; given Stockholms
slott den 27 november 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående markegångstaxor.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framhålles att en fullständig avveckling av markegångsinstitutet
för närvarande icke kan komma till stånd. Däremot är en avsevärd
förenkling i förfarandet möjlig att genomföra. Det i propositionen
framlagda förslaget innebär bland annat att antalet persedlar, som skall
prissättas, betydligt minskas. Vidare förordas att prisinsamlingen och prissättningen
skall ske centralt och i huvudsak grundas på redan, bl. a. hos
statens jordbruksnämnd, förefintligt prismaterial. Härigenom möjliggöres
att den nuvarande omfattande organisationen med markegångsdeputerade
inom varje län kan avskaffas och markegångssättningen i stället anförtros
åt ett mindre antal, enligt propositionen fem, för hela riket gemensamma
markegångsdeputerade.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 3.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Förslag
till
förordning angående markegångstaxor.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Markegångstaxor skola årligen upprättas för varje län genom särskilda
för hela riket gemensamma markegångsdeputerade.
Markegångsdeputerade skola bestå av generaldirektören och chefen för
kammarkollegiet såsom ordförande samt fyra ledamöter. Av ledamöterna
skola två utses av kammarkollegiet bland kollegiets ledamöter samt två utses
av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter. Deputerade välja
inom sig vice ordförande.
För de av vederbörande myndighet utsedda deputerade skall myndigheten
tillika bland sina ledamöter utse två suppleanter.
Ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Avgår ledamot eller
suppleant innan tjänstgöringstiden är till ända, skall annan utses för
återstående delen av tiden.
2 §•
Markegångsdeputerade sammanträda på kallelse av ordföranden. Sammanträde
för markegångstaxornas upprättande hålles tidigast den tionde och senast
den trettionde november.
Är ledamot förhindrad deltaga i sammanträde, åligger det honom att därom
ofördröj ligen underrätta ordföranden, som i ledamotens ställe inkallar
suppleant.
3 §.
Markegångsdeputerade äro beslutmässiga när minst fyra deputerade eller
för deputerade inkallade suppleanter äro näx-varande. Uppstår skiljaktiga
meningar bland deputerade, och måste till följd därav omröstning anställas,
skall denna vara öppen och den mening bliva gällande vilken flertalet biträtt
eller, om rösterna utfalla lika, den mening som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.
4 §.
Vid markegångsdeputerades sammanträde föres protokoll av den tjänsteman
hos kammarkollegiet, som kollegiet därtill förordnar. Markegångsdeputerade
äga även i övrigt påkalla biträde av de hos kollegiet anställda befattningshavarna.
5 §•
Markegångstaxa skall innehålla:
a) årets pris, bestämt på sätt i 8 § andra stycket sägs, å de jordbruksprodukter
av årets skörd och de övriga persedlar, vilka skola utgöra föremål
för markegångssättning (det årliga markegångspriset); samt
b) medeltalet av de för det löpande året och för de nästförflutna nio åren
upptagna årliga markegångsprisen å de i samband med ränteförenklingen
jämlikt kungörelsen den 11 maj 1855, nr 33, bestämda så kallade huvudpersedlarna,
i den mån dylik persedel åsatts årligt markegångspris enligt vad
ovan sägs (årets medelmarkegångspris).
Det åligger markegångsdeputerade att bestämma de persedlar, vilka skola
vara upptagna i taxorna.
6 §.
Persedel och tjänstbarhet, som icke finnes upptagen i markegångstaxan,
skall, om så prövas nödigt för beräkning i penningar av i persedlar eller
Kangl. Maj.ts proposition nr 3.
3
tjänstbarheter bestämd avgift, omsättas i persedel, som är upptagen i markegångstaxan.
Till grund för omsättningen skall tagas medeltalet av prisen
enligt den årliga markegången för åren 1944—1953.
Det åligger deputerade att efter därom av länsstyrelse gjord framställning
låta verkställa omsättningen samt att fastställa de nya persedlarna och
deras myckenhet. Beträffande avgift, vars utbetalning icke ankommer å länsstyrelse
eller som icke inbetalas till länsstyrelse, må framställning hos deputerade
om persedelomsättning göras av avgäldsgivaren eller avgäldstagaren.
7 §•
Till ledning vid markegångssättningen skall statens jordbruksnämnd före
den 10 november till markegångsdeputerades ordförande insända prisuppgifter
å samtliga i markegångstaxorna ingående persedlar ävensom den ytterligare
utredning, som nämnden kan finna erforderlig eller som markegångsdeputerade
begärt.
8 §•
Det åligger markegångsdeputerade att efter noggrant övervägande av kända
förhållanden och gällande pris samt med ledning av de prisuppgifter, varom
i 7 § förmäles, bestämma det genomsnittliga riksmedelpriset för året för
envar i markegångstaxorna ingående persedel.
Det årliga markegångspriset för viss persedel i visst län skall bestämmas
till ett belopp som motsvarar persedelns pris enligt den år 1953 fastställda
årliga markegången med det tillägg till eller avdrag från nämnda pris, som
föranledes av den relativa förändring, som riksmedelpriset utvisar i förhållande
till 1953 års riksmedelpris.
9 §•
Sedan markegångstaxa blivit fastställd skall taxan snarast möjligt kungöras
i allmänna länskungörelserna; därvid skall tillika angivas i vilken
ordning talan må föras mot fastställelsebeslutet.
10 §.
Markegångsdeputerade hava att fastställa för tillämpning av denna förordning
erforderliga formulär.
11 §•
1 mom. Den som icke åtnöjes med markegångsdeputerades beslut äger att
hos Kungl. Maj :t söka ändring däri genom besvär, vilka skola hava inkommit
till finansdepartementet inom en månad från den dag taxan varit införd
i allmänna kungörelserna för det län, vars markegång överklagas, eller,
såvitt angår beslut som icke enligt 9 § skall införas i länskungörelserna,
inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Beslut om ändring av den årliga markegången gäller till förmån
endast för den eller dem, som sökt den vunna ändringen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 2 juni 1911 (nr 62)
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande; dock
att 1953 års markegångspriser skola gälla intill dess nya markegångspriser
blivit vederbörligen fastställda. Finnes för viss persedel enligt sistnämnda
förordning bestämt årspris litt. B. för år, som skall ingå i beräkningen av
medelmarkegångspriset, skall detta årspris ligga till grund vid beräkningen
i stället för det årliga markegångspriset.
De prisuppgifter enligt 7 §, som skola insändas före den 10 november
1954, skola avse såväl 1953 som 1954 års priser.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 november
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om förenkling
av markegångsinstitutet samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Riksdagens år 1947 församlade revisorer har under § 28 i sin berättelse
hemställt, att frågan om markegångsinstitutets avveckling måtte upptagas
till närmare övervägande. Då de skäl, vilka tidigare åberopats mot en dylik
avveckling, numera enligt revisorernas uppfattning saknade större betydelse,
syntes spörsmålet snarast böra bringas till sin lösning. I anledning av nämnda
hemställan har 1948 års statsutskott i sitt utlåtande nr 153 under punkten
18 uttalat, att utskottet hölle det för sannolikt att markegångstaxorna, i
den mån tillgång till dylika noteringar alltjämt erfordrades, skulle kunna
ersättas med officiella prisuppgifter, som sammanställdes i annan ordning.
Med hänsyn härtill samt till systemets föråldrade karaktär i allmänhet funne
utskottet starka skäl tala för att i enlighet med revisorernas förslag frågan
om institutets avveckling upptoges till närmare övervägande. I skrivelse
den 19 juni 1948, nr 332, har riksdagen anmält, att riksdagen fattat beslut
i överensstämmelse med vad statsutskottet sålunda föreslagit.
I anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse uppdrog Kungl. Maj :t
genom beslut den 10 september 1948 åt kammarkollegiet att — under beaktande
av vad statsutskottet anfört i sitt förenämnda utlåtande — utreda frågan
om markegångsinstitutets avveckling eller förenkling samt att till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag i ämnet.
I skrivelse den 30 juni 1951 har kammarkollegiet framlagt förslag till förenkling
av markegångsinstitutet.
Över kammarkollegiets skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av
socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, lantbruksstyrelsen (som inhämtat
yttrande från hushållningssällskapens förbund och samtliga hushållningssällskap),
statens jordbruksnämnd, kommerskollegium (efter hörande av
Sveriges lantbruksförbund) samt flertalet länsstyrelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
5
Ifrågavarande spörsmål har därefter varit föremål för ytterligare överväganden
inom finansdepartementet, i samband varmed ett delvis nytt förslag
till lösning av frågan utarbetats. Detta förslag har framlagts i en i maj 1953
dagtecknad, inom departementets rättsavdelning utarbetad promemoria med
förslag till förenkling av markegångsinstitutet. Promemorian utmynnade i
ett författningsförslag, vilket torde få såsom bilaga (Bilaga 1) fogas vid
statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Över nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarkollegiet,
de tidigare hörda ämbetsverken (kommerskollegium med biläggande
av yttrande från Sveriges Iantbruksförbund och lantbruksstyrelsen
med biläggande av yttrande från hushållningssällskapens förbund) samt
flertalet länsstyrelser.
II. Historik.
Från att ursprungligen ha utgjorts in natura, kom efter hand de skatter
och avgifter, som i äldre tider utgick till kronan, de s. k. grundskatterna, att,
ehuru alltjämt bestämda i persedlar, till övervägande del erläggas i pengar.
Denna utveckling, som kan sägas ha fullbordats mot slutet av 1600-talet,
ledde i sin tur till fastställandet av de särskilda persedlarnas värde. Det är
detta fastställda pris, som kallas markegång och som givit upphov till
senare tiders årliga markegångstaxor.
I 1809 års regeringsform, § 75, stadgades, att de årliga markcgångstaxorna
skulle upprättas genom deputerade av alla riksstånd, nämnda på det sätt
varje stånd särskilt för sig föreskreve; vad dessa fastställde, skulle tjäna
till efterrättelse, så vida ej ändring däruti i behörig ordning söktes och vunnes.
Lagrummet har efter den förändring, som på grund av ståndsrepresentationens
upphörande vid 1865—1866 års riksdag påkallades, numera följande
lydelse:
De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde på
sätt av riksdagen särskilt stadgas. Vad dessa i avseende på markegångssättningen
fastställa, tjäne till efterlevnad, såvida ej ändring däruti i behörig
ordning sökes och vinnes.
Medan i äldre tid bestämmelserna angående markegången varit spridda
på ett flertal författningar, infördes genom en kungl. kungörelse av den 11
maj 1855 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
mera enhetliga bestämmelser. Markegångstaxan skulle upprättas av
deputerade, två av varje riksstånd. År 1868 ändrades detta till åtta inom länet
boende, för sakkunskap och oväld kända deputerade, vilka jämte fyra
suppleanter valdes av landstinget. Vid sammanträdet fördes ordet av landshövdingen
utan rättighet för honom att i besluten deltaga. Landskamreraren
skulle vara tillstädes för att bevaka kronans rätt. Med ledning av priskuranter,
upptagande priserna under månaderna oktober—mars för såväl städerna
som landet och upprättade av magistraterna respektive särskilda
nämnder, skulle uppgöras det årspris, som skulle läggas till grund för me
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
delmarkegångspriset. Därjämte skulle taxan innehålla en särskild markegång,
den s. k. årliga markegången, bestämd med ledning av uppgifter från
städerna och av fullmäktige från socknarna. Besvär finge föras hos kammarkollegiet
och därefter hos Kungl. Maj :t. Anledningen till att i taxorna
skulle upptagas ej endast årliga markegången utan även ett årspris och ett
medelmarltegångspris är att söka i att 1855 års kungörelse föreskrev en omsättning
och förenkling till vissa huvudpersedlar av de i den ordinarie räntan
ingående persedlarna, vilka i taxan skulle åsättas årligt markegångspris.
Nämnda persedlar skulle få lösas i penningar och denna lösen ansågs böra
äga rum efter ett medelpris, vartill antoges medium av tio års markegång.
Som man icke ville låta den årliga markegången, som avspeglade prisnivån
i början av november, ingå i beräkningen av detta medelpris, beslöt man att
i stället tillskapa ett särskilt årspris, grundat på priserna under månaderna
oktober—mars. Detta årspris saknade sålunda självständig betydelse och
ingick endast i beräkningen av medelmarkegångspriset, varefter kronans behållna
och anordnade räntor och tionde finge lösas. 1855 års förordning
gällde intill 1 januari 1912, då den nu gällande förordningen 2 juni 1911
trädde i kraft.
Vid sidan av det vanliga markegångspriset har funnits riksmarkegångspris,
nämligen dels å soldatmunderingspersedlarna vid indelta roterade infanteriet
under åren 1819—1889 och dels å spannmål. Riksmarkegångspriset
å spannmål tillkom år 1816 i samband med riksens ständers beslut, att hälften
av de statsanställdas löner skulle beräknas i spannmål och utgå efter
medelbeloppen av markegångspriserna i alla län. Det avskaffades år 1890.
I detta sammanhang må nämnas att kammarkollegiet med skrivelse till
Kungl. Maj:t den 31 december 1930 överlämnat ett av kammaradvokatfiskalsämbetet
avgivet yttrande, vari återfinnes en ingående och detaljerad
redogörelse för markegångsinstitutets historiska utveckling.
III. Gällande rätt.
Närmare bestämmelser i ämnet är meddelade i förordningen den 2 juni
1911 (nr 62) angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande,
vilken förordning trädde i kraft den 1 januari 1912. Genom förordningar
den 14 juni 1917 (nr 297) samt den 15 juni 1923 (nr 222) har § 7
respektive §§ 1 och 5 i 1911 års förordning erhållit ändrad lydelse.
Gången av markegångssättningen är i stora drag följande. Markegångstaxorna
skall upptaga dels den årliga markegången (litt. A), dels ock årspris
(litt. B) och medelmarkegångspris (litt. C). A-prisen kommer till användning
för beräkning av arrenden, kvarstående frälseräntor och en del
andra avgifter. B-prisen har ingen annan funktion än att ligga till grund för
det tioåriga medelmarkegångspriset. Sedan kronans räntor år 1869 förvandlades
till fasta penningräntor kommer medelmarkegångspriset numera till
användning allenast vid uträkning av statens indelningsersättningar och
avgälder för markupplåtelser från egendomar i allmän ägo.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
7
Priserna å de till den årliga markegången hänförliga persedlarna inhämtas
enligt särskilda, av kammarkollegiet godkända formulär från dels kommunalnämnderna
å landsbygden, dels magistraterna eller stadsstyrelserna i städerna.
Kommunalnämndernas uppgifter överlämnas närmast till vederbörande
häradsskrivare, som sammanställer desamma i en tabell och beräknar
medelpris för fögderiet, varefter denna handling jämte kommunalnämndernas
uppgifter insändes till länsstyrelsen, dit prisuppgifterna för städerna
ingår direkt. Länsstyrelsen granskar det sålunda erhållna prismaterialet
och utarbetar en sammanställning för länet i dess helhet, upptagande medelprisen
för varje fögderi och prisen för varje stad samt på grundvalen av
dessa priser uträknade länsmedeltal. Det sålunda åstadkomna primärmaterialet
förelägges de s. k. markegångsdeputerade, som sammanträder en av de
fyra första dagarna i november månad inom varje län under ordförandeskap
av landshövdingen. Markegångsdeputerade, som utgör fyra av landstinget
utsedda, för sakkunskap och oväld kända personer, har till uppgift att efter
noggrant övervägande av kända förhållanden och gällande pris samt med
ledning av dem förelagda prisuppgifter bestämma pris å alla i markegångstaxan
ingående persedlar och tjänstbarheter, således jämväl å de persedlar,
varå årspris, enligt vad nyss sagts, skall beräknas.
Årspriset avser i motsats till den årliga markegången endast några få viktigare
persedlar, vanligen olika slag av spannmål samt smör, i några fall
jämväl kött, hö och järn. Det förberedande arbetet för årsprisens fastställande
är ordnat på ett annat sätt än i fråga om den årliga markegången. Här
erfordras nämligen icke, vad landsbygden beträffar, någon medverkan av
varje kommun, utan prisnoteringarna sättes för resp. fögderier av särskilda
markegångsnämnder, bestående av minst åtta och högst sexton inom vederbörande
fögderi bosatta personer, vilka utses till hälften av fögderiets kommuner
själva och till hälften av länsstyrelsen. Dessa noteringar, avseende
genomsnittliga priser för dels månaderna oktober—december, dels januari
—mars, insändes till länsstyrelserna. För städernas vidkommande avgives
däremot liksom för den årliga markegången ifrågavarande prisnoteringar av
resp. magistrater eller stadsstyrelser. Även dessa noteringar överlämnas till
länsstyrelserna, som utarbetar en sammanställning av prismaterialet i dess
helhet och beräknar länsmedeltalet, varefter förfaringssättet är detsamma
som för den årliga markegången. Sedan länsstyrelsen befordrat taxan till
trycket, överlämnar länsstyrelsen ett antal därav jämte deputerades protokoll
och de till grund för taxan liggande primäruppgifterna till kammarkollegiet,
som omedelbart remitterar taxan till sitt advokatfiskalsämbete för
granskning. Befinnes vid granskningen taxan anmärkningsfri, meddelar
advokatfiskalsämbetet kollegiet underrättelse härom, varefter kollegiet meddelar
länsstyrelsen, att taxan, såvitt den rör kronans rätt, vunnit laga kraft.
Leder däremot advokatfiskalsämbetets granskning till anmärkning mot
taxan, har kollegiet att inom viss kort tid pröva och avgöra den framställda
anmärkningen, varefter jämväl i detta fall länsstyrelsen meddelas underrättelse.
Jämväl enskild part äger att hos kollegiet anföra besvär över markegångssättningen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
I anslutning till ovanstående må framhållas, att enligt förordningen den
21 maj 1915 (nr 212) kommunerna inom lappmarksfögderiet av Västerbottens
län medgivits befrielse från skyldighet att välja ombud å markegångsnämnd,
varjämte för åstadkommandet av årspriset inom detta fögderi stadgades
en annan ordning.
IV. Tidigare förslag till ändringar i 1911 års förordning.
Riksdagens år 1947 församlade revisorer har i sin förenämnda berättelse
(s. 135—139) redogjort för de förslag till ändringar i 1911 års förordning
som under senare år framkommit. I förevarande sammanhang torde hänvisning
till nämnda redogörelse få ske, varför här blott i korthet må erinras
om följande.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 juni 1923, nr 284, har riksdagen, bland
annat, anfört, att enligt riksdagens förmenande ett dubbelarbete i viss mån
ägde rum vid markegångssättningen. En omarbetning i förenklande syfte av
hithörande bestämmelser syntes av behovet påkallad.
I motion vid 1928 års riksdag (II: 311) yrkades, att riksdagen måtte
besluta hemställa till Kungl. Maj :t att låta utreda och för riksdagen snarast
förelägga förslag till ändring i grunderna och sättet för markegångstaxornas
upprättande. I över motionen avgivet utlåtande (nr 33) anförde statsutskottet,
att enligt vad utskottet under hand inhämtat från kammarkollegiet,
vore hos kollegiet anhängiga två ärenden angående markegångstaxorna,
nämligen ett ärende rörande revision av taxornas formulär och ett
ärende om ifrågasatt revision av förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående
grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. Sistnämnda
ärende, i vilket förslag väckts av länsstyrelsen i Örebro län, syntes, enligt
vad för utskottet upplysts, avse och för varje fall komma att medföra förslag
till lösning av det spörsmål, som i den förevarande motionen avhandlades.
På grund härav och under uttalande av sin förväntan att förslag i ämnet
snarast underställdes riksdagens prövning, hemställde utskottet att ifrågavarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Statsutskottets
hemställan bifölls sedermera av riksdagen utan debatt.
I motion vid 1935 års riksdag (I: 16) hemställdes, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa, att markegångssättningen moderniserades och
sattes av länsprisnämnder samt att densamma fastställdes av en riksprisnämnd
i samband med dyrortsgrupperingen. I ett över motionen avgivet
utlåtande (nr 130) hemställde statsutskottet med framhållande av lämpligheten
av att frågorna om dyrortsgruppering och markegångssättning
löstes i ett sammanhang, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte i samband med prövningen av grunder och förfaringssätt
för dyrortsgrupperingsarbetet jämväl upptaga frågan om revision av gällande
markegångsbestämmelser. Denna hemställan bifölls sedermera av riksdagen.
Slutligen yrkades i två i huvudsak likalydande motioner vid 1940 års riksdag,
väckta, den ena, nr 93, inom första kammaren och den andra, nr 120,
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
9
inom andra kammaren, att riksdagen måtte hemställa att Kungl. Maj :t måtte
låta utreda och för riksdagen framlägga förslag till slopande, eventuellt en
förenkling av markegångssättningen. I ett över motionen avgivet utlåtande
(nr 169) hemställde statsutskottet, att riksdagen måtte till Kungl. Maj :t
meddela vissa i utlåtandet närmare angivna synpunkter beträffande revideringen
av markegångssättningen. Denna hemställan bifölls sedermera av
riksdagen.
I sin förenämnda berättelse har 1947 års riksdagsrevisorer — efter att
bland annat ha redogjort för några av de förhållanden som ännu påkallade
marlcegångssättning — gjort följande allmänna uttalande.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att markegångsinstitutet haft
sin väsentligaste betydelse för förhållanden, som sammanhänga med det
gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Detta tillhör emellertid numera
i huvudsak ett förgånget skede. Även frälseräntor och landgillen, som utgöra
de sista mera betydelsefulla resterna av detta system, stå nu inför sin avveckling.
Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida markegångsinstitutet,
i varje fall sedan avvecklingen av frälseräntor och landgillen slutförts,
längre fyller en uppgift, som motsvarar de med institutets bibehållande förenade
besvären och kostnaderna.
Bortsett från sin betydelse för de med indelnings- och grundskatteväsendet
sammanhängande förhållandena har markegångsinstitutet fått betydelse
även på vissa andra områden. Detta gäller särskilt vissa arrenderättsliga
förhållanden. Genom att bestämma arrendeavgiften i persedlar att lösas efter
markegång ha jordägare haft en möjlighet att betinga sig ett pris för jordens
nyttjande, som varit oberoende av penningvärdets växlingar. Denna möjlighet
har, såsom förut nämnts, utnyttjats särskilt beträffande jord i kronans
eller det allmännas ägo. Sedan i nyttj ander ättslagen förbud införts mot bestämmande
av arrendeavgift i annat än penningar, synes även beträffande
upplåtelser från kronan — ehuru å dessa nyttj anderättslagens bestämmelser
ej äro direkt tillämpliga — en ändring ha skett, så att även i dessa fall arrendeavgifterna
bestämts i penningar.
Som av det ovan anförda inhämtats, föregås markegångstaxornas upprättande
av vidlyftiga förarbeten, som varje år påkalla medverkan av ett betydande
antal personer. Enbart i markegångsnämnderna sammanträda sålunda
årligen över tusentalet personer (ca 150 nämnder med A’ardera minst 8
ledamöter jämte häradsskrivaren som ordförande). Därjämte engageras
samtliga kommunalnämnder samt rikets länsstyrelser, kammarkollegiet
in. fl. Även om arbetet med taxorna endast pågår en kortare tid under året.
är dock detsamma förenat med tidsspillan och kostnader.
Den invecklade och omständliga proceduren för markegångssättningen bör
ses mot bakgrunden av markegångstaxornas en gång centrala betydelse för
den offentliga hushållningen och för skatternas utgörande. Dessa omständigheter
förklara även, att principerna för uppskattningsförfarandet tillmätts
sådan vikt, att de ansetts böra skyddas genom grundlagsbestämmelser.
Numera äro, som i det föregående visats, förhållandena helt ändrade. Markegångstaxorna
ha f. n. främst betydelse för avveckling av kvarstående rester
från det gamla indelnings- och grundskatteväsendets tid samt för vissa
redan träffade avtal om arrende och upplåtelse av jord. Markegångstaxornas
tillämplighetsområde torde icke längre vara av den omfattning och betydelse,
att detsamma motiverar ett så invecklat och dyrbart förfarande som
markegångsinstitutet medför.
Ovan har påpekats, hurusom frälseräntor och landgillen numera utgöra
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
de viktigaste resterna av grundskatteväsendet, vilka ännu förutsätta tillvaron
av markegångspriscr. Frälseräntorna bestå i allmänhet av ett förhållandevis
stort antal persedlar av varierande slag, och vissa svårigheter skulle
måhända uppstå, om markegångsinstitutet upphävdes, innan frälseräntorna
ännu avvecklats. Enligt vad som inhämtats äro emellertid de ännu icke inlösta
eller avlösta frälseräntorna nu så tå, att det torde dröja endast eu
kortare tid, innan de helt försvunnit. Frälseräntorna torde därför knappast
längre behöva utgöra något hinder för markegångsinstitutets upphävande.
Avvecklingen av landgillena synes däremot ännu icke ha fortskridit lika
långt. Dessa bestå i allmänhet endast av ett fåtal persedlar, och de svårigheter,
som skulle uppstå vid desammas värdering utan tillgång till markegångspriser
för något eller några av de senare åren, torde icke vara alltför
stora. Om markegångsinstitutet skulle bibehållas med hänsyn till de arrendeförhållanden,
som reglerats med tillämpning av markegångspriser, skulle
dess fortvaro i ytterligare flera tiotal år påkallas. Det må emellertid framhållas,
att när arrende bestämis i persedlar, i allmänhet endast ett fåtal sådana
kommit till användning. 1 regel har arrendet bestämts i spannmål eller
i smör.
Det finns enligt revisorernas mening anledning ifrågasätta, om icke för
såväl landgillena som nyssberörda arrenden markegångspriserna skulle kunna
ersättas av en på enklare sätt anordnad uppskattning. Med den uniformitet
på prisbildningens område, som numera råder, och med det prisstatistiska
material, som finnes tillgängligt, torde svårigheter knappast föreligga
att skapa nödiga utgångspunkter för ett pris å de ifrågavarande persedlarna,
som fyller samma anspråk på tillförlitlighet som markegångspriserna. Det
kan förmodas, att såväl jordägare som arrendatorer i regel skulle godtaga av
t. ex. kommerskollegium eller socialstyrelsen publicerade prisuppgifter, som
grundats på tillgängligt statistiskt material.
Sådana prisuppgifter skulle även kunna tjäna till ledning i de övriga fall,
då avtal eller författningsbestämmelser innehålla hänvisningar till markegångstaxorna.
Givetvis förutsättes dock en översyn av författningsbestämmelserna
i fråga samt i förekommande fall ändringar i dessa.
Även om vissa möjligheter torde förefinnas att med bibehållande av markegångsinstitutets
principer förenkla och förbilliga förfarandet, anse revisorerna
dock bärande skäl tala för att markegångsinstitutet helt upphäves
och, i den mån så befinnes erforderligt med hänsyn till de rättsförhållanden,
för vilka markegångspriser ännu ha betydelse, ersättes med andra officiella
prisnoteringar, som kunna åvägabringas utan mera ingående speciella anordningar.
Under åberopande av vad ovan anförts få revisorerna hemställa, att frågan
om markegångsinstitutets avveckling upptages till närmare övervägande.
I)å de skäl, vilka tidigare åberopats mot en dylik avveckling, numera sakna
större betydelse, synes detta spörsmål snarast böra bringas till sin lösning.
Statsutskottet vid 1948 års riksdag har i sitt utlåtande nr 153 under punkten
18 uttalat, att markegångsinstitutet hade spelat en viktig roll under naturahushållningens
dagar. Alltjämt ägde institutet betydelse för vissa förhållanden,
som antingen sammanhängde med det numera nästan helt avvecklade
indelnings- och grundskatteväsendet eller ock vore av arrenderättslig
natur. Markegångstaxornas tillämpningsområde vore emellertid, såsom
revisorerna framhållit, icke längre av den omfattning och betydelse, att
detsamma motiverade ett så invecklat och dyrbart förfarande som markegångsinstitutet
medförde. Utskottet hölle det för sannolikt att markegångs
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
taxorna, i den mån tillgång till dylika noteringar alltjämt erfordrades för
reglering av vissa i det föregående berörda rättsförhållanden, skulle kunna
ersättas med officiella prisuppgifter, som sammanställdes i annan ordning.
Med hänsyn härtill och till systemets föråldrade karaktär i allmänhet funne
utskottet starka skäl tala för att i enlighet med revisorernas förslag frågan
om institutets avveckling upptoges till närmare övervägande. Som ovan
framhållits bifölls statsutskottets förslag sedermera av riksdagen.
V. Kammarkollegiets förslag.
Som framgår av det tidigare sagda har kammarkollegiet i sin förenämnda
skrivelse den 30 juni 1951 framlagt förslag till förenkling av markegångsinstitutet.
Kammarkollegiet har inledningsvis framhållit, att kollegiet låtit företaga
undersökning, i vilken utsträckning markegångstaxorna fortfarande komme
till användning. Kollegiet hade i sådant syfte tillskrivit samtliga länsstyrelser
och stiftsnämnder samt fastighetsförvaltande ämbetsverk och styrelser
m. fl. ävensom vederbörande stadsmyndighet i de äldre städerna. Med ledning
av inkomna och för kollegiet eljest tillgängliga uppgifter hade uppgjorts
följande förteckning över olika slags ersättningar och avgifter, som
fortfarande uträknades efter markegång.
Kvarstående avgifter som uträknas efter markegång.
A. Ersättningar av statsmedel.
1. Domkyrkor och domkyrkosysslomän (råg, korn, havre, blandsäd,
smör, hö).
2. Klockare i Jämtland (9 st.; korn).
3. Rust- och rotehållare (31 st.; vete, råg, korn, ärter, hö, halm, agnar,
ved).
4. För underhåll av de historiska minnesmärkena Rankhyttans och Isala
lador beviljades enligt kammarkollegiets brev den 16 juni 1755 respektive
kungl. brev den 22 december 1786 60 dagsverken och 1 tunna
korn.
5. Varbergs skola m. fl. på grund av enskild donation till Halmstads
hospital enligt kungl. brev den 20 mars 1816 och den 12 maj 1876
(råg, korn, havre).
6. Till jordägare (7 st.) för avstådd jord till Göta kanal (råg och korn).
7. Till jordägare för avstådd mark till Trollhätte kanal (råg, korn samt
dränge- och ökedagsverken).
8. Till Hjälmare kanal för två kvarnar (råg och korn). Utredning om
avlösning pågår.
9. Ur älgskadefonden för skada å gröda (markegång ej föreskriven i
författningen, utan skadan skall värderas av två sakkunniga, k.k.
17/6 1943 nr 521).
B. Till staten ingående avgifter.
1. Ständiga räntor och avgälder.
a) Till Visingsö skolegodsfond (2 st.) och Vadstena krigsmanshuskassa
(vete, råg, korn, smör, fläsk, kött).
b) Tomtören (10 st.) av f. d. hospitalsjord i Linköping (råg och
korn).
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
c) Ersättning för utrivning av Skave kronokvarn i Kattarps socken,
Malmöhus län, av 10 st. jordägare enligt skattläggning 6/7 1839
(råg och korn).
d) Avgälder för upplåtelser från kronoegendomar i vissa städer
(Växjö, Örebro, Eskilstuna och Västerås).
e) Avgälder för jordupplåtelser från kronodomäner (enligt uppgift
22 st.).
f) Avgäld för rektor i Kristinehamn anslagen jord, som överlåtits till
staden (k. brev 24/4 1915).
2. Viss tids arrenden.
a) Kronodomäner: 551 st. (uppgift lämnad år 1950). Kontrakten utgå
senast 1964. (I allmänhet spannmål och smör.)
b) Universitetsegendomar: 381 st. (år 1950). Kontrakten utgå senast
1963. &
c) Arrende till Visingsö skolegodsfond (3 st.). Utgå 1955. (Råg, korn
och smör.)
3. Åborättsavgäld enligt lag den 4 juni 1926.
Bestämmes i regel för 20 år i taget (5 st.; vete, råg, korn, smör).
4. Stämpelavgift enligt kungl. förordningen 19/11 19U, § 11.
I avgäld ingående persedlar eller tjänstbarheter beräknas efter det
värde, vartill de vid upplåtelsen uppskattats eller om visst värde icke
åsatts, efter markegång, om de äro upptagna i markegångstaxan, men
eljest efter i orten gängse pris.
C. Till ecklesiastikstaten ingående avgifter.
1. Arrenden 1 158 st. (år 1950). (Vete, råg, korn, havre, smör, stångjärn.
) Kontrakten utgå senast omkring år 1960.
2. Avgälder 940 st. (Alla stiftsnämnder ej lämnat uppgift.)
a) s. k. ändamålsupplåtelser.
b) 49-års upplåtelser till enskilda.
c) överlåtelser till vissa städer emot årlig avgäld (Norrtälje, östhammar,
Eksjö, Kalmar, Simrishamn, Ystad, Hälsingborg, Halmstad,
Varberg, Hjo, Kristinehamn, Västerås, Umeå, Skellefteå, Luleå)
eller till järnvägar.
3. Landgillen. Okänt antal. (Råg, korn, smör.)
D. Till städer ingående avgifter.
Räntor och avgälder av stadsjord.
a) Uppsala stads åkrar; få avlösas enligt kungl. brev 5/7 1940 (135
st. kvar om tillhopa ca 800 kronor.)
b) Norrköping (ca 100 kronor) utgå från vissa företag för arrende av
stadens jord (kallas grundskatteavgifter); kan enligt drätselkammaren
ersättas utan svårigheter med kontantavgifter.
c) Gränna: s. k. åttingskatt. Utredning om avlösning pågår.
d) Växjö: avgälder från domprostjorden, som överlåtits till staden.
e) Landskrona: 2 tomter upplåtna på evärdlig tid.
f) Göteborg: grundlega för 3 st. tomter och lägenheter; ca 1 000 kronor
(dagsverken).
landerimedel för två till kronan upplåtna områden; ca 2 000 kronor.
(Råg och korn.)
skogsräntor från Sävedals härad (kungl. dom 5/6 1940); ca 2 000
kronor. (Råg och korn.)
g) Arboga: (4 st.; råg och korn).
h) Falun för vattenrätt i Faluån; ca 1 600 kronor. (Råg och korn.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
13
i) Gävle: ca 660 kronor; vretskatt för besittningsjord och för stubberättsjord.
Förslag att den förra skulle höjas och utgå i kontant
(kollegii utlåtande 4/10 1948). Vretskatten för den senare får ej
höjas och kan enligt drätselkammaren fastlåsas vid nuvarande
kontanta belopp.
j) Härnösand (1 st.).
E. Till Danviks hospital ingående avgifter.
Stadge- och besittningsrätter (3 st.; råg, korn, hö, halm, dränge- och
ökedagsverken).
F. Till Kungl. och Hvitfeldtska stipendiein rättningen
ingående avgifter.
1. Städja vid åboombyte (1 st.); 82,5 liter korn.
2. Arrende för Sundsby säteri (arrendeavgiften skall vid förnyat arrende
1958 regleras med hänsyn till förändringar i markegångsprisen å
vete och smör).
G. Till enskilda utgående avgifter i andra fall än under
A.
1. Frälseräntor:
a) Avlösning eller inlösen begärd och hänvisade till domstol men ej
instämda — 14 st.
b) Avlösning eller inlösen begärd och under behandling hos länsstyrelsen
—- 4 st.
(Allehanda persedlar.)
2. Avgäld enligt lagen den 25 maj 1905 skall fastställas i penningar, där
ej annorlunda mellan parterna överenskommes.
3. Avgäld till Råbelöfs egendom för till Kristianstads stad upplåtet område
enligt vederbörande häradsrätts utslag 9/2 1860.
4. Stipendier o. d.
a) Alreikska stiftelsen i Norrköping: viss avkomst av Himmelstadslunds
säteri till stipendier.
b) Ekmanska donationen i Göteborg: viss avkomst av Kilanda säteri
till vissa institutioner.
c) Sivertssonska stipendieinrättningen i Kungälv.
d) Universitetsstipendier.
5. Arrenden.
6. Vid inlösen av överskottsfoder vid arrendeavträde eller skadestånd
för bristande sådd (Nora).
7. Avlöningar: a) till 2 rådmän i Sala.
b) till 6 st. befattningshavare vid Växjö domkyrka (av
domkyrkans medel).
Kammarkollegiet har framhållit att markegångspriserna fortfarande komme
till användning i icke ringa omfattning på olika områden av det ekonomiska
samhällslivet. Ett upphörande av markegångssättningen kunde därför
icke ske med mindre de in natura bestämda avgifterna, vilka skulle lösas
efter markegångspris, förvandlades till penningavgifter eller bringades
att upphöra genom avskrivning eller avlösning eller på annat sätt, eller ock
markegångssättningen ersattes av annan officiell prissättning. I åtskilliga
fall förelåge emellertid förslag om upphörande av in natura bestämda avgifter
och i andra fall kunde dylika avgifter, såsom i viss omfattning hittills
skett och alltfort skedde, bringas att upphöra genom överenskommelse eller
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
ock omsättas till kontantavgifter. Detta gällde särskilt avgifter, vilka staten
erlade till enskilda eller institutioner eller som städer och kommuner erlade
till staten eller andra offentliga rättssubjekt för mark, som tagits i anspråk
för allmänna behov eller eljest innehades med ständig nyttjanderätt. Förvandling
till kontantavgifter hade tidigare i åtskilliga fall ägt rum beträffande
ersättningar, som till olika institutioner utgått av statsmedel. Där avgiften
grundades å avtal mellan statsmyndighet och enskild, såsom beträffande
arrendeavgifterna för kronodomäner samt universitetens och kyrkliga
egendomar, borde förändring av avgiften, såsom innebärande rubbning av
bestående avtal, dock icke genomföras tvångsvis. Man vore därför nödsakad
att tillsvidare och intill dess nämnda arrendeavtal utlöpt bibehålla någon
form av officiell prissättning för vissa jordbruksprodukter. Under tiden
borde verksamma åtgärder vidtagas i syfte att övriga avgifter i möjligaste
mån måtte bringas att upphöra eller utgivandet av dem göras oberoende av
dylik prissättning.
Kammarkollegiet har undersökt huruvida markegångstaxorna — såsom i
skilda sammanhang ifrågasatts — skulle kunna ersättas med officiella prisuppgifter,
som sammanställdes i annan ordning. För egen del har kollegiet
funnit detta icke lämpligen kunna ske. Prissättning enligt rekvisitionslagen
den 30 juni 1952 (nr 583) förekomme sålunda numera i regel icke i fredstid.
Från hushållningssällskapens häradsombud insända rapporter om årets
skörd och om priserna på de olika växtslagen blev numera icke föremål för
bearbetning och de prisuppgifter å mjölk, grädde, smör och ost som tidigare
insänts till centralbyrån från mejerierna hopsamlades och bearbetades numera
av svenska mejeriernas riksförbund. De till grund för kommerskollegiums
partiprisindex liggande prisnoteringarna, som erhölles från närings—
organisationer, vore konfidentiella och kunde icke användas för de ändamål,
som markegången skulle tillgodose. Prissättningen av naturaförmåner
enligt 42 § kommunalskattelagen skedde efter i viss mån andra utgångspunkter
än markegångsdeputerades. Av socialstyrelsen insamlade prisuppgifter
för utarbetande av styrelsens fortlöpande pris- och levnadskostnadsstatistik
m. in. avsåge detalj handelspriser och omfattade icke spannmål samt
kunde sålunda icke ersätta markegångspriserna. Statens jordbruksnämnds
prissättning av jordbruksprodukter utgjorde ett riksmedelpris (utom för
Norrland) och särskilda länspriser förekomme ej, liksom icke heller alla i
markegångstaxorna förekommande persedlar bleve föremål för prissättning.
Prisnivån inom landets olika delar vore icke så utjämnad, att länspriserna
kunde ersättas av ett riksmedelpris enligt jordbruksnämndens prissättning.
Ett slopande av länsprisen skulle medföra icke obetydliga förskjutningar i
de priser, som enligt nu gällande bestämmelser skulle ligga till grund för
betalningen av de avgifter, som löstes efter markegång. Jordbruksnämndens
prisstatistik kunde fördenskull icke i sin nuvarande form ersätta markegångssättningen.
För den jämförelsevis korta tid markegångssättningen fortfarande
kunde vara erforderlig borde ej heller omläggning vidtagas av nämnda
prisstatistik för att kunna tjäna ifrågavarande ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
15
Kammarkollegiet har för egen del i nuvarande läge funnit mest praktiskt
att genom förenklingar i markegångsförfarandet lätta den tungroddhet, som
vidlådde systemet, samt göra detsamma billigare. Kollegiet har sålunda förordat,
dels en inskränkning av antalet markegångspersedlar, dels ett slopande
av B-prisen samt dessas ersättande av A-prisen såsom grund för
medelmarkegångspriset, dels en förenkling av insamlingen av prisuppgifterna,
dels ock slutligen upphävande av den särskilda granskning av markegångssättningen
som ålåge kammaradvokatfiskalskontoret. Kollegiet har
härom bland annat anfört följande.
En betydande förenkling i prissättningen skulle åstadkommas, om de i
avgifterna ingående persedlarna förvandlades till några få huvudpersedlar
i likhet med vad som år 1855 hade skett med avseende å kronans räntor.
Markegångssättningen syntes i framtiden endast böra omfatta ett fåtal för
länets jordbruk representativa produkter. Det vore möjligt, att antalet dylika
produkter kunde minskas i förhållande till nuvarande antalet huvudpersedlar,
men prissättningen borde dock omfatta produkter av jordbrukets
huvudnäringar, spannmålsodling och ladugårdsskötsel. På grund av veteodlingens
nuvarande utbredning och då vete ganska allmänt förekomme
bland de produkter, i vilka arrendena hade bestämts, borde vete ingå i prissättningen
i flera län än vad för närvarande beträffande huvudpersedlarna
vore fallet. Frågan om vilka produkter, som skulle prissättas i de olika länen,
fordrade närmare utredning i orterna. Prövningen härav kunde uppdragas
åt kammarkollegiet, som för närvarande hade att bestämma de persedlar,
som skulle upptagas under litt. A i taxan.
Till grund för förvandlingen vore tillräckligt att lägga ett medeltal av de
sista 10 årens markegångspris. Värdet efter denna grund å de persedlar
som skulle omsättas borde någorlunda lika fördelas å huvudpersedlarna,
dock borde för undvikande av bråktal mindre jämkningar härutinnan få
vidtagas. Omräkningen borde ankomma å länsstyrelsen, vare sig det gällde
avgifter som erlades till eller av staten eller avgifter som erlades enskilda,
kommuner eller institutioner emellan. Omräkningen beträffande enskildas
avgifter borde vara beroende på särskild framställning, enär parterna borde
vara oförhindrade att genom överenskommelse ordna sitt mellanhavande på
annat sätt. Några betänkligheter med hänsyn till enskild rätt behövde icke
möta mot den ifrågasatta omvandlingen, då avgiften bibehölles vid sitt realvärde.
Icke heller komme besväret med omräkningen att bliva så stort. Det
stora flertalet avgifter — arrenden och avgälder — vore i regel bestämda
i spannmål och smör, vilka produkter under alla förhållanden borde ingå i
markegångssättningen. För deras vidkommande erfordrades sålunda ingen
omräkning. Antalet avgifter, däri även andra persedlar inginge, vore jämförelsevis
litet.
Beträffande slopandet av B-prisen samt dessas ersättande av A-prisen som
grund för medelmarkegångspriset har kammarkollegiet erinrat om att skillnaden
mellan A- och B-pris sakligt sett vore den, att A-priset utgjorde ett
beräknat pris å det löpande årets skörd under det att B-priset återgåve det
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
faktiska priset å föregående års skörd. B-prisen hade icke någon annan
funktion än att ligga till grund för medelmarkegångspriset. Medelmarkegångsprisets
ursprungliga syfte hade återigen förfallit sedan kronans räntor
år 1869 förvandlats till fasta penningräntor. Ehuru medelmarkegångspriset
numera komme till användning endast vid uträkning av statens indelningsersättningar
och avgälder för markupplåtelser i allmän ägo kunde nämnda
pris likväl icke undvaras, så länge dylika avgifter kvarstode. Med hänsyn till
att försäljningen av skörden numera skedde tidigare än förr och prisutvecklingen
på det löpande årets skörd sålunda i huvudsak kunde bedömas redan
vid tidpunkten för fastställandet av A-prisen vore det dock icke erforderligt
med särskilt B-pris, som skulle ligga till grund för medelmarkegångspriset.
Beträffande vidare insamlingen av primäruppgifter till markegångstaxan
har kollegiet uttalat, att med hänsyn till ovan föreslagna förenklingar ävensom
till den utjämning av prisförhållandena som på grund av förbättrade
kommunikationer ägt rum mellan länens olika delar, den förberedande prisinsamlingen
måhända kunde undvaras. Detta förutsatte emellertid att deputerades
antal — nu fyra -— ökades så att länens olika delar bleve bättre
representerade. Då ökning av antalet deputerade borde undvikas och några
prisuppgifter ändock syntes höra ligga till grund för deputerades arbete,
borde förberedande uppgifter på enklast möjliga sätt införskaffas och ställas
till deputerades förfogande. Lämpligen kunde dylika uppgifter avlämnas
av hushållningssällskapen, vilka hade lätt att från sina underavdelningar, i
den mån sällskapen funne sådant erforderligt, inhämta upplysningar, som
kunde vara av betydelse för prissättningen.
I fråga om den statliga kontrollen å markegångssättningen har kammarkollegiet
slutligen uttalat, att då markegången icke numera hade samma ekonomiska
betydelse för statsverket som tidigare och statens intresse av en
riktig markegångssättning icke längre vore övervägande fiskaliskt borde den
särskilda granskning av markegångssättningen som ålåge advokatfiskalen
kunna upphöra. Denna granskning bestod huvudsakligen i kontroll av de å
länsstyrelserna utförda, på insända prislcuranter grundade medeltalsberäkningar
och torde mera undantagsvis resultera i någon rättelse av betydenhet.
Om, i enlighet med vad kollegiet föreslagit, någon sammanställning av
prislcuranter icke längre erfordrades samt antalet markegångspersedlar komme
att nedbringas, komme möjligheten till felaktiga på beräkningar grundade
prissättningar att bliva mindre.
VI. Remissyttrandena över kammarkollegiets förslag.
Kammarkollegiets förslag till förenkling av markegångsinstitutet har i huvudsak
tillstyrkts av samtliga remissmyndigheter.
Statistiska centralbyrån har erinrat om att markegångstaxornas användning
under senare tid syntes ha allt mer minskat genom att en del in natura
bestämda avgifter, som skulle lösas efter markegångspris, antingen succés
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
sivt förvandlats till kontantavgifter eller på annat sätt bringats att upphöra.
Det syntes önskvärt, att verksamma åtgärder vidtoges för att i möjligaste
mån påskynda denna utveckling, så att en fullständig avveckling av rnarkegångsinstitutet
kunde genomföras på kortast möjliga tid. Att under avvecklingstiden
ersätta markegångstaxorna med officiella prisuppgifter av annat
slag — i första hand jordbruksnämndens prisstatistik — syntes ej vara
möjligt. Dessa prisuppgifter utarbetades nämligen efter andra metoder, varför
de ej vore jämförbara med och ej kunde ersätta markegångssättningen.
Det syntes ej lämpligt att föreslå en omläggning av denna prisstatistik, för
att den skulle kunna användas i stället för markegångssättningen, då det
vore att förvänta, att avvecklingsperioden för markegångsinstitutet skulle
bli relativt kortvarig. Ämbetsverket anslöte sig därför till kammarkollegiets
åsikt, att den bästa lösningen syntes vara att förenkla markegångsförfarandet
i så stor utsträckning, som det vore möjligt, utan att kontinuiteten bröts.
De av kammarkollegiet föreslagna åtgärderna i dylikt förenklingssyfte —
främst en reducering av antalet persedlar, en begränsning i infordrandet av
förberedande prisuppgifter och en sammanslagning av A- och B-pris — syntes
centralbyrån vara lämpliga och väl avvägda.
Kommerskollegium har uttalat att man vore nödsakad att tills vidare och
intill dess olika arrendeavtal, vid vilka markegångssättningen fortfarande
komme till användning, ännu gällde, bibehålla en officiell prissättning för
vissa jordbruksprodukter. Det förslag angående markegångssättningens utformning
som kammarkollegiet framlagt innebure en väsentlig förenkling,
och enligt kollegii mening borde detta förslag kunna godtagas som ett provisorium
i avbidan på markegångsinstitutets fullständiga avveckling. Kommerskollegium
ville emellertid också understryka angelägenheten av att verksamma
åtgärder vidtoges i syfte att i möjligaste mån bringa avgifter av detta
slag att upphöra.
Länsstyrelsen i Örebro län har anfört.
Utan tvivel får markegångsinstitutet anses vara så föråldrat att dess avskaffande
är motiverat. Om emellertid institutet på av kammarkollegiet anförda
skäl ännu ej kan helt avvecklas, synes det länsstyrelsen angeläget att
så stora förenklingar som möjligt vidtagas beträffande markegångsförfarandet.
Länsstyrelsen finner kammarkollegiets förslag härutinnan ändamålsenligt,
varvid länsstyrelsen särskilt vill framhålla värdet av att insamlingen
av prisuppgifterna till markegångstaxan förenklas. De från kommunalnämnderna
inkomna priskuranterna ha visat sig vara mycket otillförlitliga, varför
det varit nödvändigt att utesluta ett förhållandevis stort antal uppgifter
såsom missvisande. Det föreslagna förfarandet är också ägnat att i hög grad
förenkla länsstyrelsens arbete i samband med markegångssättningen. Länsstyrelsen
får alltså för sin del tillstyrka det framlagda förslaget.
Socialstyrelsen, som tillstyrkt att kammarkollegiets förslag utan dröjsmål
måtte genomföras, har tillika föreslagit, att kammarkollegiet måtte erhålla i
uppdrag att vidtaga åtgärder för en fullständig avveckling av markegångsinstitutet
inom en begränsad tidrymd, förslagsvis fem år. I den mån det
därvid befunnes nödvändigt eller lämpligt att även i fortsättningen reglera
2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 3.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
utgående ersättningar efter en värdebeständig måttstock, kunde en anknytning
ske till någon av socialstyrelsens indexserier eller till de prisnoteringar
på enskilda varor, som inginge i dessa serier.
I ett par yttranden har ifrågasatts huruvida icke markegångssättningen
skulle kunna förenklas i än högre grad än som av kammarkollegiet föreslagits.
Statens jordbruksnämnd har sålunda ifrågasatt, huruvida icke markegångspriserna,
efter förslag av nämnden, skulle kunna fastställas direkt
av kammarkollegiet, varigenom ett system med priskuranter från hushållningssällskapen
samt uppskattning av deputerade icke skulle behöva förekomma.
Jordbruksnämnden har härom närmare anfört följande.
De varor och tjänster, för vilka officiell prissättning erfordras, synas vara
råg, korn, havre, ärter, vete, hö, halm, smör, kött, fläsk, dagsverken, ökedagsverken
samt ved och stångjärn. Priserna på här angivna varor utom ved
och stångjärn behandlas årligen i de kalkyler, som ligga till grund för prissättningen
på jordbruksprodukter. Normkalkyler uppgöras på våren och revideras
på hösten, sedan priser, skörderesultat in. m. mera exakt kunna överblickas.
Kalkylerna upprättas av en särskild delegation, kalkylsakkunniga,
granskas av jordbruksnämndens råd och fastställas slutligen av jordbruksnämnden.
De priser, som med ledning av kalkylerna fastställas eller beräknas vid
detta förfarande, äro, såsom kammarkollegium anfört, riksmedelpriser.
Såsom kollegiet upplyst offentliggör jordbruksnämnden vidare priser på
vissa produkter i publikationen Jordbruksekonomiska Meddelanden. Även
dessa priser aro i regel riksmedelpriser vid försäljning från producenter.
I fråga om mjölk upptaga publikationens tabeller dock även avräkningspriser
för län och i vissa fall för delar av län.
Såsom kollegiet anfört torde det vara nödvändigt att fastställa priserna
länsvis. De priser, som upptagas i jordbrukskalkylerna och Jordbruksekonomiska
Meddelanden kunna därför i regel ej direkt tillämpas. Emellertid förskjuta
sig de regionala priserna i stort sett på samma sätt som riksmedelpriserna
och de senare återspegla därför även tidsmässiga förändringar av
de lokala priserna. Man torde därför böra undersöka om icke »markegångspriser»
i olika län kunna fastställas på sådant sätt att man utgår från en
given bas och sedan för kommande år gör de procentuella tillägg eller avdrag
till baspriserna, som motiveras av den relativa förändring, som riksmedelpriserna
visa. Detta tillvägagångssätt torde medföra en betydande förenkling
utan att några större fel i prisuppgifterna behöva riskeras, åtminstone
för de närmaste åren.
I fråga om smör torde det vidare kunna ifrågasättas om inte — med tanke
på de betydande och i omfattning differentierade subventioner av olika slag,
som utgå för mjölken — smörpriset bör beräknas med ledning av de avräkningspriser
för mjölk, som tillämpas inom olika mejeriområden. Dessa avräkningspriser
redovisas månadsvis till jordbruksnämnden. Med hänsyn till
att mejeriområdenas gränser i flertalet fall i stort sett sammanfalla med
Iänsgränserna, torde några större svårigheter att erhålla länspriser icke föreligga.
Även mjölkåtgången per kilogram smör kan angivas länsvis, varför
man lätt kan uppställa prisserier, som direkt anknyta till tidigare använda
markegångspriser för smör. Om man på detta sätt använder sig av den relativa
utveckling för avräkningspriserna för mjölk länsvis, torde säkrare resultat
erhållas än vid nu utförda lokala uppskattningar av smörpriset inklusive
subventioner, vilka kunna variera för olika län och delar av län.
Kungi. May.ts proposition nr 3.
19
En förutsättning för här antydda förenklingar är givetvis att nu gällande
markegångspriser avspegla den faktiska prisnivån inom olika län. I den mån
så icke är fallet böra priserna justeras innan de läggas som bas för kommande
prissättning. I fråga om spannmål visar den i kammarkollegii utredning
gjorda exemplifieringen att dessa variera mer än som är motiverat av
de priser vilka i verkligheten gällt. Detta torde bero på att man använt skilda
omräkningstal inom sldlda län vid förvandling av gällande priser per deciton
till priser per hektoliter. Det torde böra undersökas, huruvida detta förmodande
är riktigt, varefter erforderliga jämkningar av baspriserna kunna
ske. För framtiden bör fastställas ett bestämt omräkningstal, varmed det
gängse priset på spannmål per deciton bör multipliceras för att hektoliterpriset
skall erhållas.
Priset på dagsverken kan med ledning av uppgifter i jordbrukskalkylen
fastställas på motsvarande sätt som ovan angivits för jordbruksprodukterna.
I kalkylen finnes nämligen på kostnadssidan upptagen arbetslön per timme,
varför den relativa utvecklingen även i detta avseende lätt kan avläsas.
I fråga om ökedagsverken finnas inga direkta uppgifter redovisade i kalkylerna,
men utredningar härom ligga delvis till grund för prissättningen
på bl. a. sockerbetor. Emellertid torde säkrare upplysningar härom kunna
vinnas genom den statistik, som inom statistiska centralbyrån upprättas
över kostnaderna för skogskörslor.
1 fråga om ved och stångjärn kan jordbruksnämnden ej uttala sig, men
torde uppgifter om priserna kunna erhållas från kommerskollegium.
Lantbruksstyrelsen, som inhämtat yttrande från hushållningssällskapens
förbund och samtliga hushållningssällskap, har anfört bl. a. följande.
De av lantbruksstyrelsen hörda organisationerna ha samtliga förklarat sig
anse, att markegångsinstitutet är föråldrat och därför icke bör bestå längre
än som är oundgängligen nödvändigt. Styrelsen har samma uppfattning. Styrelsen
anser det sålunda angeläget att markegångsinstitutet skall avskaffas
så snart förutsättningar härför föreligga. I avbidan på att så skall ske synes
det vidare vara av vikt, att alla möjligheter till förenkling av institutet tillvaratagas.
Det förslag, som kammarkollegiet framlagt, innebär även i åtskilliga
avseenden en betydande förenkling i förhållande till vad som gäller för
närvarande. Sålunda föreslås att antalet huvudpersedlar skall minskas. Styrelsen
tillstyrker detta förslag och har intet att erinra mot att det uppdrages
åt kammarkollegiet att pröva vilka produkter, som i fortsättningen skola
prissättas. Rörande denna prövning vill styrelsen påpeka, att det med hänsyn
till det intima samband, som numera föreligger i fråga om prisbildningen
på olika slag av jordbruksprodukter, såväl vegetabiliska som animaliska,
nu torde vara väsentligt lättare än tidigare att avsevärt begränsa antalet i
prissättningen ingående jordbruksprodukter.
Till grund för förvandlingen av de persedlar, som i fortsättningen ej skola
prissättas, synes såsom kammarkollegiet föreslagit kunna läggas ett medeltal
av de sista 10 årens markegångspris. Lantbruksstyrelsen vill ifrågasätta,
huruvida ej denna förvandling lämpligen kan uppdragas åt kammarkollegiet.
Även beträffande prissättningen å de produkter, som alltjämt anses böra
upptagas i markegångstaxan, har kammarkollegiet föreslagit en förenkling
av förfarandet så till vida att enligt kollegiets förslag något särskilt B-pris i
fortsättningen icke skall sättas. Lantbruksstyrelsen ansluter sig härtill och
anser sålunda i likhet med kollegiet, att prissättningen i fortsättningen endast
bör avse dels gällande pris på det löpande årets skörd och dels medelmarkegångspris
för sagda år och de nio föregående åren. Däremot kan sty
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
relsen icke ansluta sig till kollegiets uppfattning beträffande det sätt, på
vilket dessa priser böra sättas i fortsättningen. Kollegiets förslag innebär
nämligen att man liksom hittills skulle basera prissättningen på länsvis insamlade
prisuppgifter och även ha prissättningen decentraliserad till de olika
länen. Ett genomförande av detta förslag betyder emellertid — trots att detsamma
innebär vissa förenklingar i förhållande till vad som nu gäller — att
man även i fortsättningen skulle behöva använda en omfattande och ganska
kostsam apparat för genomförandet av prissättningen. En dylik anordning
torde ej böra komma i fråga med mindre det visar sig omöjligt att nå ett
tillfredsställande resultat med enklare medel. Så är emellertid enligt styrelsens
uppfattning ej fallet. Till motivering härav vill styrelsen anföra* följande.
Vid prövning av frågan hur markegångsprissättningen i fortsättningen bör
ske torde man böra beakta två spörsmål. Det ena är huruvida man även i
fortsättningen bör ha särskilda pris för de olika länen eller ej. Det andra är
huruvida prissättningen bör ske lokalt eller centralt. Vad angår den förra
frågan må framhållas att priserna på jordbruksprodukter i regel numera
endast utvisa förhållandevis små variationer inom olika delar av landet.
Detta sammanhänger givetvis med den utveckling i riktning mot ett centralt
saluhållande av jordbruksprodukter, som åstadkommits bland annat
genom utbyggnaden av jordbrukets ekonomiska organisationer. Under de
senaste åren har en sådan utveckling vidare främjats genom de prisregleringar,
som vidtagits beträffande olika slag av jordbruksprodukter. Även beträffande
sådana produkter, där prisbildningen är fri, torde man emellertid
kunna säga all en i stort sett enhetlig prisnivå föreligger bortsett från de
variationer, som kunna föranledas av fraktkostnader vid transport från överskottsområden
till underskottsområden och liknande omständigheter. Dessa
variationer äro vidare tämligen konstanta.
Vad nu anförts kan i viss mån belysas av eu inom lantbrulcsstyrelsen upprättad
sammanställning utvisande 1951 års A-pris å vete, råg, korn, havre,
hö och smör. Av sammanställningen, vilken bifogas detta yttrande såsom
Bilaga B1, framgår sålunda all i vart fall beträffande brödspannmål bortsett
från enstaka län endast obetydliga prisvariationer föreligga inom de områden
där spannmålsproduktion av någon betydelse förekommit. De variationer
som taxan utvisar, torde för övrigt knappast äga full motsvarighet i
verkligheten. För fodermedel och smör äro variationerna visserligen större
än i fråga om brödsäd. Beträffande fodermedlen torde detta främst bero på
den naturliga prisskillnaden mellan överskotts- och underskottsområden, och
i fråga om smör torde skillnaderna snarare bero på skiljaktigheter i beräkningsgrunderna
än på faktiska prisvariationer.
Det förtjänar även påpekas, att i verkligheten prisvariationer beroende
på transportförhållanden och dylikt kunna förekomma även inom ett och
samma län. Dessa variationer — vilka givetvis icke kunna komma till uttryck
i taxan — torde ej sällan vara av samma storleksordning som de prisskillnader
mellan olika län, vilka taxan utvisar.
Under nu anförda förhållanden skulle det enligt lantbruksstyrelsens mening
kunna ifrågasättas om man icke åtminstone för något eller några slag
av jordbruksprodukter skulle kunna helt frångå det nuvarande systemet
med en särskild prissättning för varje län och sålunda endast fastställa ett
rikspris. Åtminstone för brödsäd torde en dylik åtgärd icke böra anses utesluten.
För fodersäd och hö äro däremot, såsom även framgår av sammanställningen,
prisvariationerna på grund av fraktkostnader och dylikt normalt så
d Bilagan har här uteslutits. Uppgifter om dessa priser återfinnes emellertid i den vid statsrådsprotokollet
fogade Bilagan 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
21
stora att det torde få anses mindre lämpligt att basera markegångsprissättningen
uteslutande på riksmedelpriserna. Däremot kan det enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning icke anses föreligga något avgörande hinder mot att
markegångsprissättningen sker så att man fastställer ett riksmedelpris och
—• i den mån så anses påkallat — för visst eller vissa län gör vissa procentuella
tillägg till eller avdrag från riksmedelpriset. Dessa tillägg och avdrag
torde lämpligen första gången kunna baseras på medeltalet av de sista 10
årens markegångspris. Tilläggen och avdragen synas i princip böra vara
konstanta. Möjlighet till omprövning bör emellertid måhända finnas med
vissa års mellanrum. Tillägg respektive avdrag torde slutligen ej böra göras,
om skillnaden i förhållande till riksmedelpriset är obetydlig, exempelvis om
densamma ej överstiger 3 procent av riksmedelpriset.
Därest markegångsprissättningen verkställes på sätt nu antytts, torde det
vara uppenbart att densamma bör ske centralt. Även om man ej är beredd
att vidtaga en sådan omläggning, som lantbruksstyrelsen nu förordat, torde
det emellertid vara att föredraga att markegångsprissättningen skall ske centralt.
Till stöd för en sådan åtgärd talar till en början den besparing och
förenkling, som skulle kunna vinnas om man helt avvecklar apparaten med
ett lokalt insamlande av prisuppgifter och en lokal prissättning. Något tekniskt
hinder för densamma synes vidare ej föreligga. De centrala jordbruksorganisationerna
och statens jordbruksnämnd ha nämligen till sitt förfogande
ett material, som giver möjlighet att ej blott fastställa rikspriser utan
även, i den mån så önskas, taga hänsyn till de prisvariationer, som kunna
föreligga beträffande olika län. Det förtjänar slutligen framhållas, att resultaten
av markegångsprissättningen enligt hittills tillämpad metod knappast
synas kunna anföras såsom ett skäl för bibehållande av en lokal prissättning.
Snarare torde man ha anledning antaga att en central prissättning
kommer att giva ett riktigare resultat.
VII. Departementspromemorian.
Såsom inledningsvis omnämnts har det av kammarkollegiet framlagda
förslaget överarbetats inom finansdepartementets rättsavdelning i syfte att
ernå en ytterligare förenkling i markegångsförfarandet.
Departementsförslaget ansluter sig till kammarkollegiets förslag i fråga
om reducering av antalet persedlar, som skall prissättas, och slopande av
B-priserna såsom grund för det tioåriga medelmarkegångspriset. Beträffande
insamlingen av primäruppgifter och prissättningen innebär däremot
departementsförslaget en mer omfattande förenkling än den av kammarkollegiet
föreslagna. I detta hänseende anföres i promemorian följande.
Beträffande insamlingen av primäruppgifter har kammarkollegiet föreslagit,
att förberedande uppgifter på enklast möjliga sätt borde införskaffas
och ställas till markegångsdeputerades förfogande. Dylika uppgifter kunde
lämpligen avlämnas av hushållningssällskapen, vilka hade rätt att från sina
underavdelningar, i den mån sällskapen funne sådant erforderligt, inhämta
upplysningar, som kunde vara av betydelse för prissättningen. I yttrandena
från lantbruksstyrelsen samt jordbruksnämnden har ifrågasatts, huruvida
icke förslaget på denna punkt skulle kunna ytterligare förenklas.
Vid övervägandet av nämnda spörsmål synes först böra beaktas huruvida
markegångspriserna jämväl framgent måste fastställas länsvis eller om det
måhända är tillräckligt med ett för hela riket gemensamt rikspris.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
I bilaga 21 har verkställts en sammanställning av de under åren 1951 och
1952 fastställda marlcegångspriserna för vissa mera vanligen förekommande
persedlar. Av sammanställningen framgår att beträffande flertalet persedlar
högsta och lägsta markegångspriserna varierar förhållandevis starkt mellan
olika län. Det förefaller visserligen sannolikt att nämnda prisvariationer i
vissa fall är större än som motiveras av de priser, vilka i verkligheten gällt
och att variationerna delvis har sin grund i det förhållandet, att skilda omvandlingstal
kommit till användning vid förvandlingen av gällande priser per
deciton till priser per hektoliter. Ett fastställande av ett enda för riket gemensamt
rikspris skulle dock vid övergången till den nya prissättningen
komma alt medföra så betydande förskjutningar i utgående arrenden eller
avgifter att ett slopande av det nuvarande systemet med länspriser icke torde
vara möjligt. Även om sålunda markegångstaxa även i fortsättningen bör
fastställas för varje län, torde det likväl vara möjligt att verkställa prisinsamlingen
och prissättningen centralt och avskaffa den nuvarande organisationen
med markegångsdeputerade inom varje län.
I promemorian har därefter omnämnts, att statens jordbruksnämnd uttalat,
att de regionala priserna i stort sett försköte sig på samma sätt som
riksmedelpriserna, varför de senare återspeglade även tidsmässiga förändringar
av de lokala priserna. Nämnden hade därför ifrågasatt huruvida
icke markegångspriserna i de olika länen skulle kunna fastställas på ett sådant
sätt att man utginge från en given bas och sedan för kommande år gjorde
de procentuella tillägg till eller avdrag från baspriserna, som motiverades av
den relativa förändring som riksmedelpriserna utvisade. Då starka skäl syntes
tala för en sådan lösning av markegångssättning hade det inom rättsavdelningen
utarbetade förslaget i denna del utformats i principiell överensstämmelse
med vad jordbruksnämnden förordat.
För att ernå erforderlig kontinuitet i prissättningen föreslås, att som baspriser
skall användas de markegångspriser, som vid den nya förordningens
ikraftträdande gäller i respektive län. Då förordningen enligt förslaget skall
träda i kraft den 1 juli 1954, skulle sålunda 1953 års priser utgöra baspriserna.
Det årliga markegångspriset för viss persedel för ett län fastställes
sedan med utgångspunkt från baspriset för ifrågavarande län samt
med det tillägg till eller avdrag från detta pris, som föranledes av den relativa
förändringen av riksmedelpriset i förhållande till motsvarande pris
år 1953.
I organisatoriskt hänseende förordas att markegångssättningen uppdrages
åt fem för riket gemensamma deputerade. Dessa skall enligt förslaget utgöras
av generaldirektören och chefen för kammarkollegiet som ordförande
och fyra ledamöter, av vilka två utses av kammarkollegiet bland kollegiets
ledamöter och två av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter.
En sådan ordning har ansetts förenlig med stadgandet i § 75 regeringsformen.
Markegångsdeputerade skall bemyndigas att övertaga kammarkollegiets
nuvarande åliggande att bestämma de persedlar, som skall upptagas i taxorna,
och sålunda även verkställa den tidigare omnämnda begränsningen av
antalet persedlar.
1 Har fogats vid statsrådsprotokollet som bilaga (Bilaga 2).
Kungi. Maj:ts proposition nr 3.
23
Rörande gången av markegångssättningen vid ett bifall till departementsförslaget
lämnas i promemorian följande sammanfattning.
Markegångsdeputerade fastställer det genomsnittliga riksmedelpriset för
året för samtliga i markegångstaxan ingående persedlar. Regelmässigt synes
detta böra ske på grundval av och i anslutning till från jordbruksnämnden
erhållna prisuppgifter men markegångsdeputerade synes dock böra vara
oförhindrade att vid behov införskaffa utredning jämväl från annat håll. Det
årliga markegångspriset fastställes sedan av markegångsdeputerade med
utgångspunkt från baspriset (d. v. s. enligt förslaget 1953 års markegångspris)
samt med det tillägg till eller avdrag från nämnda pris, som föranledes
av riksmedelprisets utveckling i förhållande till 1953 års riksmedelpris.
Detta innebär att därest exempelvis baspriset för viss persedel i visst
län utgör 10 kronor saml riksmedelpriset år 1953 uppgår till 11 kronor
samt 1954 till 12 kronor blir sålunda 1954 års markegångspris i samma län
10 kronor 90 öre. Slutligen ankommer det på markegångsdeputerade att —- i den ordning kammarkollegiet föreslagit -— fastställa årets medelmarkegångspris.
Den nya förordningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1954, vilket
innebär att markegångspriser i enlighet med förordningens föreskrifter
första gången skall fastställas i november månad 1954. Då markegångsdeputerade
härvid måste fastställa riksmedelpriser icke blott för år 1954
utan jämväl för år 1953, synes i övergångsbestämmelserna böra intagas
föreskrift om skyldighet för statens jordbruksnämnd att ingiva prisuppgifter
jämväl i vad gäller sistnämnda år. 1953 års markegångspriser äger
givetvis giltighet intill dess nya markegångspriser blivit vederbörligen fastställda.
VIII.
VIII. Remissyttrandena över departementspromemorian.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har allmänt tillstyrkts
i remissyttrandena.
Kammarkollegiet har sålunda uttalat, att det avsedda förfarandet syntes —
särskilt om prissättningen skulle ske enligt de i promemorian föreslagna
grunderna — praktiskt och ändamålsenligt och föranledde i sak ingen erinran
från kollegiets sida. Kammarkollegiet har dock uttalat tveksamhet
om det föreslagna sättet för utseende av markegångsdeputerade stode väl
i överensstämmelse med stadgandet i regeringsformen § 75. Kollegiet har
för sin del ifrågasatt om icke § 75 borde ändras eller upphävas. Med hänsyn
till den begränsade betydelse som markegångstaxorna numera hade torde
det icke längre kunna anses sakligt motiverat att principerna för uppskattningsförfarandet
skyddades genom grundlagsbestämmelse. Enligt kollegiets
mening syntes det därför naturligt att stadgandet upphävdes.
Statens organisationsnamnet har anfört.
Organisationsnämnden finner förslaget ändamålsenligt och förordar dess
snara genomförande. Nämnden vill särskilt framhålla de fördelar ur arbetssynpunkt,
som en central prisinsamling och prissättning erbjuda framför
den nuvarande synnerligen omständliga proceduren. Såvitt nämnden kunnat
bedöma med ledning av pågående organisationsundersökningar vid länsstyrelserna,
torde sålunda genom föreslaget förfarande icke oväsentliga ar
-
24
Kungl. Mnj:ts proposition nr 3.
betslättnader kunna påräknas för såväl länsstyrelserna som de övriga myndigheter
och organ, som nu handha bestyren med markegångssättningen.
Kommerskollegium har framhållit, att det inom finansdepartementet utarbetade
förslaget innefattade avsevärda förenklingar och att det uppenbarligen
måste anses som en betydande vinst att kunna slopa den omfattande
apparaten med lokal prisinsamling och markegångssättning. Då dessa ytterligare
förenklingar syntes kunna vidtagas utan att rimliga krav på säkerheten
i markegångsförfarandet åsidosattes, syntes icke något vara att erinra
däremot.
Statens jordbruksnämnd har förklarat sig anse, att det föreslagna systemet
bör godtagas såsom en i nuvarande läge på det hela taget tillfredsställande
lösning av problemet om en förenkling av markegångssättningen. Beträffande
förslaget att jordbruksnämnden skall tillhandahålla erforderligt
prismaterial åt markegångsdeputerade har i yttrandet anförts följande.
Med det i promemorian föreslagna systemet för markegångssättningen
kommer anskaffningen av det erforderliga prisstatistiska underlaget huvudsakligen
att åvila jordbruksnämnden. Det synes därvid komma att åligga
nämnden att svara för anskaffandet även av sådana uppgifter, som icke blir
omedelbart tillgängliga i samband med fullgörandet av nämndens mera
centrala uppgifter. Nämnden vill i sammanhanget erinra om att artiklarna
hö och halm numera utbrutits ur jordbrukskalkylen och att uppgifter om
ved och stångjärn givetvis måste införskaffas i särskild ordning. Det torde
vidare komma att åvila jordbruksnämnden att i första hand verkställa den
sakliga bedömningen av prismaterialet. Nämnden torde därvid bl. a. få taga
ställning till de frågor, som uppkommer till följd av materialets skiftande
kvalitet eller på grund av att man i vissa fall för en och samma persedel kan
ha tillgång till flera prisserier.
Länsstgrelsen i Örebro län har yttrat, att det föreliggande förslaget syntes
på ett tillfredsställande sätt tillgodose kravet (på institutets förenkling
och samtidigt erbjuda en fullgod garanti för att prissättningen bleve väl
avvägd.
Flera myndigheter har betonat önskvärdheten av att institutet
i dess helhet snarast möjligt avvecklades. Socialstyrelsen
har sålunda vidhållit sin tidigare intagna ståndpunkt, att en nu företagen
förenkling endast borde betraktas som en förberedelse till en fullständig
avveckling av markegångsinstitutet i dess helhet samt att en tidrymd
redan nu borde fastställas inom vilken denna avveckling borde ha
fullbordats. Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län har uttalat
sig i samma riktning. Även kammarkollegiet och statens jordbruksnämnd
har framhållit den provisoriska karaktären av den nu föreslagna regleringen.
De föreslagna grunderna för markegångsprisets b e s t ä inni
a n d e har närmare berörts av några remissinstanser.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda yttrat följande.
Den ytterligare förenkling i fråga om insamlingen av primäruppgifter och
själva prissättningen som promemorians förslag innebär i förhållande till
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
25
det av kammarkollegiet framlagda förslaget bör enligt länsstyrelsens uppfattning
genomföras. Variationen i förefintliga markegångspris de olika
länen emellan synes emellertid alltjämt göra ett fastställande av särskilda
pris för varje län nödvändigt. Länsstyrelsen delar även den av Statens jordbruksnämnd
uttalade uppfattningen, att de särskilda länsprisen utan nämnvärd
olägenhet kunna åsättas centralt genom att med utgångspunkt från ett
baspris för varje län göra det tillägg eller avdrag, som riksmedelprisets
förändring från ett år till ett annat föranleder. Av praktiska skäl bör man
härvid utgå från senast fastställda markegångspris. Det förenklade sättet
för insamlande av primäruppgifter synes icke giva anledning till farhågor
för ett sämre resultat av prissättningen än nuvarande system skänker.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört.
Såsom framhållits i det nu föreliggande förslaget ävensom i andra sammanhang
måste det nuvarande systemet för markegångsprisernas bestämmande
anses vara i hög grad antikverat och oskäligt kostsamt för det allmänna.
Det förslag till centralisering av arbetet med markegångssättningen
samt till förenklingar i övrigt, som nu upprättats, synes länsstyrelsen innebära
högst betydande fördelar framför den i förevarande avseende nu gällande
ordningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat att den föreslagna lösningen
av markegångssättningen syntes tillgodose de krav på förenkling, som
utan åsidosättande av allmänna eller enskilda intressen rimligen kunde
uppställas. De prisuppgifter, som nu insamlades och lades till grund för
markegångsprisernas bestämmande, företedde ofta en sådan brist på tillförlitlighet
eller visade sig vara så schablonmässigt tillkomna, att det föreslagna
sättet för anskaffande av prisunderlag och framräknande av de årliga
markegångspriserna torde komma att lämna ett mera tillfredsställande
resultat än det som nu erhölles.
Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat.
Det har visserligen uttalats vissa risker för att en centralisering av förfarandet
skulle komma att medföra en så stark variation av priserna mellan
olika län, att ett slopande av det nuvarande systemet med länspriser icke
torde vara möjligt. Då emellertid priserna å jordbruksprodukter numera i
regel endast utvisa förhållandevis små variationer inom olika delar av
landet, har länsstyrelsen ej något att erinra emot den föreslagna centraliseringen.
Beträffande insamlingen av prisuppgifterna föreslår rättsavdelningen,
att uppgifterna skola lämnas av jordbruksnämnden. Länsstyrelsen biträder
förslaget även härutinnan. De av jordbruksnämnden lämnade uppgifterna
få anses vara mera tillförlitliga än de som enligt det nuvarande förfarandet
inkomma från kommunalnämnderna. Ofta har det nämligen visat sig vara
nödvändigt att utesluta åtskilliga sådana uppgifter såsom missvisande.
Jämväl länsstyrelsen i Kalmar län har funnit, att en central prissättning
så som den utformats i förslaget torde komma att ge ett mera tillförlitligt
resultat än den hittillsvarande metoden, då det till länsstyrelsen inkomna
prismaterialet icke alltid varit fullt rättvisande.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att de synpunkter styrelsen framfört
i sitt yttrande över kammarkollegiets förslag i stort sett beaktats i departementsförslaget.
Visserligen föresloges i det sistnämnda att länspriser fortfa
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
rande skulle fastställas, vilket motiverats med att enhetliga rikspriser skulle
medföra icke obetydliga förskjutningar i vissa arrendeavgifter in. in., som
enligt gällande bestämmelser skulle utgå efter markegång. Förslaget innebure
emellertid en sådan förenkling av prissättningen, att lantbruksstyrelsen,
som redan i sitt tidigare yttrande förutsatt, att avvikelser från ett riksmedelpris
kunde vara påkallade för vissa län, icke ville motsätta sig, att systemet
med särskilda länspriser bibehölles.
I sitt yttrande bar statistiska centralbyrån berört möjligheten av förändringar
i relation e n in e 11 a n rikspriserna och de
lokala priserna. Centralbyrån har därvid yttrat följande.
I sitt remissyttrande över kammarkollegiets förslag framhöll jordbruksnämnden
— vid framläggandet av den plan för prissättning, som nu lagts
till grund för departementets förslag — bl. a. följande: »Detta tillvägagångssätt
torde medföra en betydande förenkling utan att några större fel i
prisuppgifterna behöva riskeras, åtminstone för de närmaste åren.» Denna
reservation för möjligheten, att större fel i prisuppgifterna genom den nya
metoden senare kunna uppträda, synes centralbyrån betydelsefull. Det förhållandet,
att riksmedelpriserna för närvarande i stort sett återspegla även
tidsmässiga förändringar av de lokala priserna, är ju den grund, på vilken
det nya systemet är uppbyggt. Man bör utgå från att förändringar i denna
relation kunna inträffa, varför centralbyrån finner det önskvärt, att utvecklingen
i detta hänseende blir föremål för fortlöpande observation.
Förslaget att använda 1 9 5 3 års markegångspriser som baspriser
vid den framtida markegångssättningen har berörts i några yttranden.
Kammarkollegiet har härom anfört följande.
I fråga om grunderna för markegångsprisernas bestämmande har förenklingen
i det nu framlagda förslaget drivits betydligt längre än i kollegiets
förslag. Sålunda skall årligen med ledning av prisuppgifter från statens
jordbruksnämnd bestämmas ett riksmedelpris för varje i markegångslaxorna
ingående persedel, varefter för varje län det årliga markegångspriset
å persedeln med utgångspunkt från den år 1953 fastställda årliga
markegången för länet fastställes i relation till inträdda förändringar i
riksmedelpriset. I fortsättningen kommer alltså enligt förslaget länsmarkegångspriset
på varje särskild persedel relativt sett att följa fluktuationerna
i riksmedelpriset, och de olikheter länen emellan, som föreligga under basåret
1953, konserveras. I promemorian framhålles, att priserna på jordbruksprodukter
i regel numera utvisa endast förhållandevis små variationer
inom olika delar av landet samt att de regionala priserna i stort sett
förskjuta sig på samma sätt som riksmedelpriserna. En inom kollegiet verkställd
stickprovsundersökning,1 avseende årspriserna (litt. B) för råg, korn
och smör i Uppsala, Hallands och Norrbottens län åren 1943—1952 visar att
prisförskjutningarna beträffande smör varit praktiskt taget likformiga i alla
tre länen men att i fråga om råg och korn prishöjningen under de senaste
åren varit väsentligt mindre i Norrbottens län än i Uppsala och Hallands
län. Sålunda var rågpriset i Uppsala och Hallands län 1952 57 å 58 procent
högre än 1943, medan ökningen för Norrbottens län stannade vid 23 procent.
Kornpriset hade från 1943 till 1952 ökat med 49 procent i Uppsala
län och 67 procent i Hallands län men endast med 23 procent i Norrbottens
1 Har fogats vid statsrådsprotokollet som bilaga (Bilaga 3).
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
27
län. Även om denna utveckling delvis må ha sin förklaring i speciella förhållanden
under krigsåren, torde man ha anledning räkna med att pristörskjutningen
från år till år för vissa persedlar även i fortsättningen kommer
att variera avsevärt i olika län. Detta bestyrkes även av de prisuppgifter
för åren 1951 och 1952, som lämnats i bilaga 2 till promemorian. På
längre sikt vore det under sådana förhållanden betänkligt att i fråga om
markegångssättningen låsa prisrelationerna vid de förhållanden som råda
vid en viss tidpunkt. Av den utredning, som förebragts i ärendet, framgår
emellertid att markegångsinstitutet om något tiotal år torde vara moget
för fullständig avveckling, och den nu föreslagna regleringen är således
att betrakta som ett provisorium. Med hänsyn härtill finner sig kollegiet
icke böra framställa någon erinran mot de föreslagna grunderna för prissättningen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit en svaghet med det föreslagna
nya systemet vara, att därest baspriset för en viss persedel kunde anses såsom
otillförlitligt, denna svaghet komme att vidlåda jämväl tramtida prissättningar
av denna produkt.
Jämväl statistiska centralbyrån har framhållit nödvändigheten av en noggrann
kontroll av 1953 års länspriser. Det vore av avgörande betydelse för
det nya systemets hållbarhet, att de priser som skulle användas som baspriser
motsvarade det verkliga prisläget i respektive län.
Centralbyråns uppfattning delas även av länsstyrelsen i Uppsala län, som
anfört.
De prisuppgifter, som vid nuvarande system för markegångssättning ligga
till grund för markegångstaxorna ha mycket ofta visat sig vara felaktiga.
Orsaken till felaktigheterna torde få sökas bland annat i uppgiftslämnarnas
bristande kännedom om rätta omvandlingstal från deciton till hektoliter
och om kvalitetskravet för olika markegångspersedlar. Visserligen verkställa
markegångsdeputerade justeringar i anledning av uppenbart orimliga
prisuppgifter, men denna justering kan ske endast i grova drag. Markegångstaxornas
prisuppgifter torde därför icke vara så exakta som avgäldsgivare
och avgäldstagare ha rätt att fordra. Att under sådana förhållanden
utan justeringar lägga markegångstaxorna till grund vid övergång till det
i departementspromemorian föreslagna sättet för markegångsprisernas bestämmande,
kan länsstyrelsen icke finna tillrådligt. Det synes länsstyrelsen
därför nödvändigt, att advokatfiskalskontoret i kammarkollegium vid
granskning av 1953 års markegångstaxor ägnar nödig uppmärksamhet åt
berörda förhållanden.
En minskning av antalet markegångsdeputerade har ifrågasatts
av länsstyrelsen i Uppsala län, som framhållit att fastställandet av
markegängspriserna med de av statens jordbruksnämnd lämnade prisuppgifterna
som grund i regel torde bliva en mycket enkel procedur. En nedskärning
av antalet deputerade till tre torde enligt länsstyrelsens uppfattning
med säkerhet icke medföra, att markegångstaxorna bleve mindre tillförlitliga.
Den tid, för vilken markegångsdeputerade bör utses
— enligt förslaget fyra år — har av länsstyrelsen i Kalmar län föreslagits
utsträckt till åtta år. Länsstyrelsen har yttrat.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
Det har i promemorian framhållits, att den föreslagna sammansättningen
av de för hela riket gemensamma markegångsdeputerade finge ses mot bakgrunden
av ett önskemål, att deputerade inom sig ägde tillgång till sakkunskap
såväl i fråga om det nuvarande markegångsförfarandet som i fråga om
de aktuella prisförhållandena på jordbrukets område. Länsstyrelsen ansluter
sig till de synpunkter på denna fråga, som framförts i promemorian. Enligt
förslaget skola ledamöterna utses för en tid av fyra år. Då den erfarenhet,
som vinnes genom bearbetningen av det till markegångsdeputerade
inkommande prismaterialet, icke torde komma att bliva minst betydelsefull
lör vinnande av ett riktigt resultat vid prissättningen särskilt beträffande
de årliga markegångsprisen i länen, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida
icke ledamöterna böra utses för längre tid än fyra år, förslagsvis åtta år.
Slutligen har kammarkollegiet berört vissa detaljer i det vid departementspromemorian
fogade författning sförslaget.
1 §. Enligt tredje stycket skall kammarkollegiet respektive jordbruksnämnden
utse en suppleant för envar ledamot. Något kvalifikationskrav för
suppleanterna har icke upptagits i författningsförslaget.
Enligt kollegiets mening bör föreskrivas, att suppleanterna skola tagas ur
samma krets som ledamöterna. Vidare synes anledning knappast föreligga
att använda det tyngande systemet med personligt suppleantskap. Det torde
vara tillräckligt att suppleant från den ena myndigheten endast får inkallas
att tjänstgöra i stället för ledamot som utsetts av samma myndighet.
1 fjärde stycket föreskrives, alt ledamöter och suppleanter skola utses för
en tid av fyra år. Av praktiska skäl synes det önskvärt, att uppdraget för
alla ledamöter och suppleanter utgår vid eu och samma tidpunkt.
2 §. De föreslagna bestämmelserna i denna paragraf syfta uppenbarligen
på sammanträden för markegångstaxornas upprättande. Förutom dessa »ordinarie»
sammanträden, måste man emellertid räkna med att deputerade
kunna behöva hålla särskilda sammanträden för avgörande av uppkommande
trågor, såsom bestämmande av de persedlar, vilka skola vara upptagna i
taxorna, omsättning av persedel eller tjänstbarhet, som icke finnes upptagen
i taxa, eller avgivande av förklaring i anledning av besvär.
it §. Kollegiet vill i anslutning till denna paragraf framhålla, att upprättandet
av markegångstaxor och deputerades övriga arbetsuppgifter själviallet
komma alt kräva eu hel del förberedande arbete utöver det som skall
ankomma på jordbruksnämnden. Detta arbete torde böra utföras av befattningshavare
hos kollegiet såsom tjänsteåliggande.
5 §. Det i stycket b) begagnade uttrycket »de så kallade huvudpersedlarna»
torde höra förtydligas. Stadgandet i senare delen av samma stycke
synes lämpligen böra placeras bland övergångsbestämmelserna.
6 §. Den i paragrafen avsedda omsättningen bör ske, om så prövas nödigt
för beräkning i penningar av persedel eller tjänstbarhet, som icke finnes
upptagen i markegångstaxan. Uttrycket »de årliga markegångsprisen» bör
för tydlighetens skull ersättas med »prisen enligt den årliga markegången».
7 §. Ettersom sammanträde för fastställande av markegångstaxorna skall
kunna hållas redan den 10 november, vill kollegiet i anslutning till denna
paragraf framhålla önskvärdheten av att i paragrafen avsedda prisuppgifter
och utredning, om det av praktiska skäl låter sig göra, insändas till markegångsdeputerades
ordförande i god tid dessförinnan.
8 k- I andra stycket torde uttrycket »det år 1953 fastställda årliga markegångspriset
å persedeln i fråga» böra ersättas med »persedelns pris enligt
den år 1953 fastställda årliga markegången».
Statens jordbruksnämnd bär i sitt yttrande över kollegiets tidigare för
-
Knngl. Maj:ts proposition nr 3.
29
slag framhållit, att en förutsättning för att gällande markegångspriser skulle
kunna läggas som bas för kommande prissättning på sätt, som avses enligt
det nu framlagda förslaget, är att de gällande priserna avspegla den faktiska
prisnivån inom olika län. Då det kunde ifrågasättas om detta vore förhållandet,
har nämnden förutsatt, att baspriserna vid behov skulle kunna
justeras. Nämnden har särskilt uttalat önskemålet om granskning av det
omräkningstal, som på olika orter använts vid förvandling av gällande priser
per deciton till hektoliterpriser. I förevarande paragraf föreslås, att 1953
års priser — utan justering — skola läggas till grund vid markegångssättningen
i framtiden. Häremot torde intet vara att erinra, under förutsättning
att vid fastställandet av dessa priser primäruppgifterna beträffande sådana
persedlar, som kunna antagas bli föremål för markegångssättning i fortsättningen,
underkastats noggrann granskning från de synpunkter jordbruksnämnden
angivit. Enklast torde detta kunna ske genom kannnaradvokatfiskalsämbetet
i samband med den granskning av markegångstaxorna, som ämbetet
har att verkställa innevarande höst. Ämbetet synes därvid lämpligen
böra samarbeta med jordbruksnämnden. Kollegiet har gjort ämbetet uppmärksamt
på angelägenheten av sådan särskild granskning.
il § 1 mom. Kollegiet ifrågasätter, om anledning föreligger att frångå den
allmänna regeln om en månads besvärstid. Besvär böra kunna anföras icke
blott mot beslut om fastställelse av markegångstaxa utan även mot andra deputerades
beslut.
Övergångsbestämmelserna. Såsom ovan anförts torde hit böra flyttas senare
delen av vad som i förslaget intagits i 5 § under b). Kollegiet ifrågasätter
vidare om icke, för undvikande av missförstånd, i övergångsbestämmelserna
borde intagas föreskrift om att 1953 års markegångspriser skola gälla
intill dess nya markegångspriser blivit vederbörligen fastställda.
I 2 § 3:o) a) av instruktionen för kammarkollegiet den 27 juni 1929 (nr
221) stadgas, att kollegiet har att pröva och avgöra besvärsmål om markegångstaxa.
Denna instruktionsbestämmelse torde böra uteslutas.
IX. Departementschefen.
En revision av markegångsinstitutet har länge stått på dagordningen. De
förslag till modernisering av institutet, som tid efter annan framkommit,
har av olika anledningar icke ansetts innefatta någon rationell lösning och
därför icke lagts till grund för en ändrad lagstiftning. Följden har blivit att
proceduren för markegångssättningen i stort sett kommit att bibehållas vid
de former, som fastställdes under en tid då markegångstaxorna hade en
central betydelse för den offentliga hushållningen. I dag framstår reglerna
för markegångsförfarandet såsom i hög grad föråldrade och utan anknytning
till nutida förhållanden.
1948 års riksdag avsåg med sin framställning i första hand att få till stånd
en fullständig avveckling av hela systemet med markegångstaxor. Sålunda
uttalade statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 153, att
utskottet hölle det för sannolikt att markegångstaxorna, i den mån tillgång
till dylika noteringar alltjämt erfordrades, skulle kunna ersättas med prisuppgifter,
som sammanställdes i annan ordning. Den nu verkställda utredningen
torde emellertid ha visat att det för närvarande icke är möjligt att
ersätta markegångsprissättningen med redan existerande officiella prisno
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
teringar. På sätt kammarkollegiet framhållit torde man sålunda vara hänvisad
till att genom förenklingar i markegångsförfarandet söka lätta på den
tungroddhet, som vidlåder systemet.
I flera remissyttranden har unders trukits att en nu vidtagen förenkling och
omreglering av markegångsinstitutet icke finge uppfattas på annat sätt än
som ett första steg mot en fullständig avveckling av hela systemet med markcgångstaxor.
Jag ansluter mig till denna mening. Däremot kan jag icke tillstyrka
socialstyrelsens förslag, att man redan nu bör fastställa en tidrymd
inom vilken avvecklingen skall ha fullbordats. När detta kan ske får bli
beroende på i vilken takt de in natura bestämda avgifterna kan bringas
att upphöra. Enligt vad kammarkollegiet meddelat torde flertalet av nu gällande
arrendeavtal för kronodomäner och kyrkliga egendomar, i vilka arrendeavgiften
gjorts beroende av dylik prissättning, ha löpt ut inom något
tiotal år. Det torde få ankomma på kammarkollegiet att följa utvecklingen
på detta område och hos Kungl. Maj :t göra de framställningar, som förhållandena
påkalla.
Det av kammarkollegiet framlagda förslaget innebär i huvudsak att markegångsförfarandet
skall förenklas i följande hänseenden: a) antalet markegångspersedlar
reduceras avsevärt; b) B-prisen slopas såsom grund för medelmarkegångspriset;
c) insamlingen av prisuppgifterna förenklas; samt d)
den särskilda granskning av markegångssättningen, som för närvarande åligger
kammaradvokatfiskalsämbetet, avskaffas.
Vad först angår reduceringen av antalet persedlar, som skall prissättas,
har kammarkollegiets förslag i denna del tillstyrkts av samtliga remissinstanser.
Även enligt min mening skulle en betydande förenkling i prissättningen
åstadkommas om markegångssättningen inskränkes till att omfatta
ett fåtal för länets jordbruk representativa produkter. En undersökning av
antalet i markegångstaxorna nu upptagna persedlar ger vid handen att i flera
län prissättas mellan 30 och 40 olika varuslag. Kammarkollegiet har icke
närmare angivit vilka persedlar, som i fortsättningen skulle upptagas i taxorna,
men man torde kunna utgå ifrån att antalet persedlar regelmässigt icke
kommer att överstiga ett tiotal. I enlighet med det anförda förordar jag, att
prissättningen i fortsättningen endast skall omfatta ett fåtal huvudpersedlar.
Kammarkollegiet har ansett, att det bör kunna uppdragas åt kollegiet
att bestämma vilka persedlar, som skall prissättas. Bifalles det i det följande
framlagda förslaget om fem för hela riket gemensamma markegångsdeputerade
torde det kunna uppdragas åt dessa att pröva vilka persedlar i de
olika länen, som skall upptagas i länets markegångstaxa.
En reducering av antalet prissatla markegångspersedlar förutsätter tydligen
att avgift, som utgår i annan persedel, skall kunna omsättas till sådan
huvudpersedel, som är upptagen i taxan. Enligt kammarkollegiets förslag
skall till grund för en dylik omräkning läggas medeltalet av de sista 10
årens markegångspris. Detta förslag föranleder ingen erinran från min sida.
Skillnaden mellan de nuvarande A- och B-prisen i markegångstaxorna är,
sakligt sett, att A-priset utgör ett beräknat pris å det löpande årets skörd,
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
31
under det att B-priset återger det taktiska priset å föregående års skörd. Bpriset
tillkom för att man skulle få ett mera exakt pris på skördeprodukterna.
Ett dylikt pris kunde icke erhållas förrän produkterna i större omfattning
avyttrats, sedan tröskningen för året avslutats. Förslaget att slopa Bpriset
har motiverats med att försäljningen av skörden numera sker tidigare
än förr och att prisutvecklingen på det löpande årets skörd sålunda i huvudsak
kan bedömas redan vid tidpunkten för A-prisens fastställande i november
månad. Någon anledning att vidare bibehålla den dubbla prissättningen
torde därför icke finnas. Jag tillstyrker kammarkollegiets förslag om B-prisens
slopande.
Den utan tvekan viktigaste uppgiften vid en revision av markegångsinstitutet
är att söka åstadkomma en rationellare ordning för själva prissättningen.
Det är också här som behovet av förenkling gör sig starkast gällande.
Det av kammarkollegiet i juni 1951 framlagda förslaget innebar att prissättningen
liksom hittills skulle verkställas länsvis av inom varje län valda
markegångsdeputerade. En viss förenkling skulle dock åvägabringas genom
att de prisuppgifter, som det för närvarande åligger de kommunala myndigheterna
och de särskilda markegångsnämnderna att insända, i stället
skulle tillhandahållas av hushållningssällskapen. Såsom av den tidigare lämnade
redogörelsen framgår har statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, huruvida icke förenklingen borde drivas betydligt längre.
Sålunda har dessa myndigheter ansett, att hela den lokala organisationen för
markegångstaxornas upprättande borde avskaffas och prissättningen i fortsättningen
ske centralt. Då det syntes nödvändigt att fastställa priserna länsvis
— detta med hänsyn till att variationerna i markegångspriset mellan
olika län vore betydande (jfr Bilaga 2) — förordade jordbruksnämnden ett
system, som innebar att man vid prissättningen utgick från en given bas
och sedan för kommande år gjorde de procentuella tillägg till eller avdrag
från baspriserna, som motiverades av den relativa förändring som riksmedelpriserna
utvisade.
I departementspromemorian framhålles att starka skäl syntes tala för
den av jordbruksnämnden förordade lösningen av markegångssättningen.
Genomfördes en sådan ordning behövde något lokalt prisinsamlande icke
komma i fråga utan markegångspriserna kunde, åtminstone i huvudsak,
fastställas på grundval av hos jordbruksnämnden för andra ändamål redan
förefintligt prismaterial. Vidare vore uppenbart att markegångssättningen
icke behövde ske lokalt utan kunde centraliseras. I enlighet härmed har i
promemorian föreslagits att markegångstaxorna skall upprättas av fem för
hela riket gemensamma markegångsdeputerade i stället för som nu genom
särskilda deputerade i varje län.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har allmänt tillstyrkts
av remissinstanserna. Även enligt min uppfattning är det synnerligen
angeläget att snarast möjligt komma fram till en metod för prissättningen,
som möjliggör en radikal förenkling av själva organisationen. Med
det begränsade tillämpningsområde, som markegångssättningen numera
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
har, kan det icke anses påkallat att upprätthålla den nuvarande ordningen
med länsvis utsedda markegångsdeputerade. Jag biträder sålunda förslaget,
att bestyret med markegångssättningen skall uppdragas åt fem för riket
gemensamma markegångsdeputerade.
I departementspromemorian har föreslagits, att markegångsdeputerade
skall bestå av generaldirektören och chefen för kammarkollegiet såsom ordförande
samt fyra ledamöter, varav två skall utses av kammarkollegiet
bland kollegiets ledamöter samt två av statens jordbruksnämnd bland
nämndens ledamöter. Kammarkollegiet har i sitt yttrande ifrågasatt, om
det föreslagna sättet för utseende av deputerade stode väl i överensstämmelse
med stadgandet i § 75 regeringsformen. I nämnda paragraf föreskrives
bl. a., att markegångstaxorna skall upprättas genom deputerade, valda
på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Enligt min mening lägger detta grundlagsstadgande
icke hinder i vägen för riksdagen att antaga den här föreslagna
ordningen för utseende av deputerade. Jag delar emellertid den av
kammarkollegiet uttalade uppfattningen, att stadgandet numera är obehövligt
och att detsamma bör upphävas. Frågan om en ändring av regeringsformen
bör dock icke upptagas nu utan anmälas först i samband med att
andra grundlagsändringar blir aktuella.
Under remissbehandlingen av departementspromemorian har särskild
uppmärksamhet ägnats frågan om valet av baspriser. I promemorian har
föreslagits, att 1953 års markegångspriser skall användas som baspriser vid
kommande års markegångssättning. Härigenom uppnås att övergången till
den nya metoden för prissättning icke kommer att medföra tvära kastningar
i utgående arrenden och avgifter. I vissa yttranden har uttalats farhågor för
att eventuella felaktigheter i baspriset för en viss persedel kommer att vidlåda
jämväl framtida prissättningar av denna produkt. I anledning av vad
sålunda anförts vill jag först erinra om att den framtida prissättningen endast
kommer att omfatta ett fåtal representativa huvudpersedlar. Då prisförhållandena
beträffande dessa torde vara lätta att kontrollera, synes risken
för felaktig prissättning icke vara så stor. Vidare torde det få antagas
att länsstyrelserna, vilka genom remissen av departementspromemorian erhållit
kännedom om de aktuella planerna på en omläggning av markegångsinstitutet,
med särskild uppmärksamhet följt prissättningen under hösten
1953 av sådana persedlar, som kan tänkas bli föremål för markegångssättning
även efter ett genomförande av det nu föreliggande förslaget. Jag vill
också nämna att kammarkollegiet i sitt yttrande meddelat, att kollegiet
gjort kammaradvokatfiskalsämbetet uppmärksamt på angelägenheten av
att särskild granskning kommer till stånd av 1953 års markegångstaxor.
Erforderliga garantier torde sålunda ha skapats för en så långt möjligt riktig
prissättning, varför 1953 års priser utan olägenhet bör kunna användas
som baspriser.
Vad slutligen angår detaljerna i det vid departementspromemorian fogade
författningsutkastet, torde de ändringsförslag, som framlagts av kammarkollegiet,
böra beaktas vid utarbetande av förslag till förordning i äm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
33
net. Däremot finner jag ej anledning tillstyrka länsstyrelsens i Uppsala län
förslag om minskning av antalet markegångsdeputerade. Ej heller torde
vad länsstyrelsen i Kalmar län anfört om förlängning av den tid, för vilken
markegångsdeputerade skall utses, böra föranleda ändring i departementsförslaget.
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet utarbetats förslag
till förordning angående markegångstaxor.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att förenämnda
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas 1954 års riksdag till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Otto Winther.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 3.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Bilaga 1.
Departementspromemorians förslag
till
förordning angående markegångstaxor.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Markegångstaxor skola årligen upprättas för varje län genom särskilda
för hela riket gemensamma markegångsdeputerade.
Markegångsdeputerade skola bestå av generaldirektören och chefen för
kammarkollegiet såsom ordförande samt fyra ledamöter. Av ledamöterna
skola två utses av kammarkollegiet bland kollegiets ledamöter samt två
utses av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter. Deputerade
välja inom sig vice ordförande.
För envar ledamot skall vederbörande myndighet tillika utse en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år.
2 §•
Markegångsdeputerade sammanträda å därtill av ordföranden bestämd
tid en av dagarna från och med den tionde till och med den trettionde
november.
År ledamot förhindrad deltaga i sammanträdet för markegångstaxans
upprättande åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta ordföranden,
som i ledamotens ställe inkallar vederbörande suppleant.
3 §•
Markegångsdeputerade äro beslutmässiga när minst fyra deputerade eller
för deputerade inkallade suppleanter äro närvarande. Uppstår skiljaktiga
meningar bland deputerade, och måste till följd därav omröstning anställas,
skall denna vara öppen och den mening bliva gällande vilken flertalet
biträtt eller, om rösterna utfalla lika, den mening som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.
4 §•
Vid markegångsdeputerades sammanträde föres protokoll av den tjänsteman
hos kammarkollegiet, som kollegiet därtill förordnar.
5 §•
Markegångstaxan skall innehålla:
a) årets pris, bestämt på sätt i 8 § andra stycket sägs, å de jordbruksprodukter
av årets skörd och de övriga persedlar, vilka skola utgöra föremål
för markegångssättning (det årliga markegångspriset); samt
b) medeltalet av de för det löpande året och för de nästförflutna nio åren
upptagna årliga markegångsprisen å de så kallade huvudpersedlarna, i den
mån dylilc persedel åsatts årligt markegångspris enligt vad ovan stadgats;
dock att för persedel, för vilken finnes enligt förordningen den 2 juni 1911
(nr 62) bestämt årspris litt. B för år, som skall ingå i beräkningen av medelmarkegångspriset,
detta årspris skall ligga till grund i stället "för det årliga
markegångspriset (årets medelmarkegångspris).
Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.
35
6 §•
Persedel och tjänstbarhet, som icke finnes upptagen i markegångstaxan,
skall, om så prövas nödigt för beräkning i penningar av i persedlar bestämd
avgift, omsättas i persedel, som är upptagen i markegångstaxan. Till grund
för omsättningen skall tagas medeltalet av de årliga markegångsprisen för
åren 1944—1953.
Det åligger deputerade att efter därom av länsstyrelse gjord framställning
låta verkställa omsättningen samt att fastställa de nya persedlarna och deras
myckenhet. Beträffande avgift, vars utbetalning icke ankommer å länsstyrelse
eller som icke inbetalas till länsstyrelse, må framställning hos deputerade
om persedelomsättning göras av avgäldsgivaren eller avgäldstagaren.
7 §•
Till ledning vid markegångssättningen skall statens jordbruksnämnd före
den 10 november till markegångsdeputerades ordförande insända prisuppgifter
å samtliga i markegångstaxorna ingående persedlar ävensom den ytterligare
utredning, som nämnden kan finna erforderlig.
8 §■
Det åligger markegångsdeputerade att efter noggrant övervägande av
kända förhållanden och gällande pris samt med ledning av de prisuppgifter,
varom i 7 § förmäles, bestämma det genomsnittliga riksmedelpriset för året
för envar i markegångstaxorna ingående persedel.
Det årliga markegångspriset för viss persedel i visst län skall bestämmas
till ett belopp som motsvarar det år 1953 fastställda årliga markegångspriset
ä persedeln i fråga med det tillägg till eller avdrag från nämnda pris, som
föranledes av den relativa förändring, som riksmedelpriset utvisar i förhållande
till 1953 års riksmedelpris.
9 §•
Sedan markegångstaxa blivit fastställd skall taxan ävensom den för anförande
av besvär över taxan stadgade ordning snarast möjligt kungöras i
allmänna länskungörelserna.
10 §.
Markegångsdeputerade hava att fastställa formulär till markegångstaxor
och bestämma de persedlar, vilka skola vara upptagna i taxorna.
11 §•
1 mom. Den som icke åtnöjes med markegångsdeputerades beslut äger att
hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till
finansdepartementet sist å tjugonde dagen efter den dag taxan varit införd i
allmänna kungörelserna för det län, vars markegång överklagas.
2 mom. Beslut om ändring av den årliga markegången gäller till förmån
endast för den eller dem, som sökt den vunna ändringen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 2 juni 1911 (nr 62)
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. De
prisuppgifter enligt 7 §, som skola insändas före den 10 november 1954,
skola avse såväl 1953 som 1954 års priser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2,
co
o>
Sammanställning rörande 1951 och 1952 års markegångspris (A-pris), kronor.
Län
1 hl
vete
1 hl
råg
1 hi
korn
1 hl havre
1 hl
ärter
1 deciton hö
1 deciton
halm
1 kg smör
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
Stockholms...............
30: —
41: —
27: —
35: —
20:50
23: —
15:50
16: —
38: —
50:-
11: —
11: —
3: —
3:25
5: 75
6:50
Uppsala .................
29:76
40:53
26:59
34:56
21:66
23:12
15:40
16: 14
—
—
13: 76
12:59
4:35
4: 06
6:20
6: 57
Södermanlands............
29:50
40: 80
27: —
35: 55
22:14
23: 50
15: 20
15:80
—
—
14: —
14: —
4:50
4:50
6: 45
6:70
Östergötlands ............
27:50
40: —
26: —
34: —
21: —
23: —
15:50
17: —
39: —
48: —
12: 06
12:06
1:47
1:47
6:35
6:35
Jönköpings................
30: 31
39:97
27: 25
33: 65
22: 64
23: 95
17:03
18: 25
72: —
82: —
14: 72
14: 23
6: 41
6: 24
6:45
6: 59
Kronobergs ..............
—
—
25: 74
33: 26
21:93
25: 35
15: 77
18: 36
53: 06
60: —
12:81
13:18
4: —
4: —
6:22
6: 52
Kalmar:
Fastlandet..............
29:46
40: 18
26: 53
34: 43
22: 72
25: 23
16: 52
18: 75
—
—
14:80
14: 36
5: 47
5: 18
6: 27
6:58
Öland..................
29: 46
40:18
26: 53
34: 43
22: 72
25: 23
16:52
18: 75
—
—
14:80
14:36
5: 47
5:18
6:-27
6:58
Gotlands..................
28:56
39: —
27: 18
34: 53
23: 44
24: 72
17: 07
17:19
—
—
13:59
14: 22
4: 38
5: 03
6:37
6: 70
Blekinge..................
29: 65
39: 99
26: 87
34:93
24: 03
25:09
17: 05
18:19
42: 54
54:77
14:59
15:03
4: 40
4:03
—
—
Kristianstads..............
29:11
40: 38
27: 36
34:79
24:43
26:40
17: 79
19:51
42:46
50: 18
14:54
13: 53
5: 10
4: 47
6: 31
6: 70
Malmöhus................
29: —
38:50
27:65
32: 50
25:-
25: —
17: 50
17: 50
41:28
48: —
13: 62
13: 60
8: 60
8: 35
6: 29
6:40
Hallands ................
29:52
39:07
26:83
33:01
24: —
26: 32
17: 23
19: 16
52:02
59: 92
14:54
14:25
5: 17
4: 69
6: 17
6: 44
Göteborgs och Bohus......
30:11
40: 39
27: 25
33: 49
23: 46
24: 98
17: 62
18: 29
—
—
17: 54
15: 44
7:64
6:90
6: 45
6: 65
Älvsborgs ................
29: 67
40: 08
26:85
34:72
23: 11
24: 95
17:561
18:52
39: 67
48:10
15:36
14:83
5:10
4:87
6: 18
6:51
Skaraborgs....
29: 48
40: 46
26: 67
33:61
22: 63
23: 69
16: 52
16:77
42: 66
50:21
14:62
14: 47
3: 88
4:41
6:31
6: 62
Värmlands................
29:17
36: 29
26: 81
32: 53
21: —
22: 46
15:77,
16: 59
—
—
14:02
12: 96
6:35
6: 06
6:31
6: 61
Örebro ..................
29:71
41:32
27: 80
35: 53
22:31
22: 95
15: 83
16: 23
—
—
15: 03
13: 66
4:41
4: 59
6: 37
6: 70
Västmanlands ............
29: 79
40:39
26: 86
34: 33
22: 06
23:18
15:20
15:89
40: -
52: —
13: 50
11: —
3: 47
2: 94
6: 30
6: 60
Kopparbergs..............
30:35
39:03
27: 86
34: —
21:81
22:50
16:50
16:75
37:01
37: 68
15: 50
14:48
—
—
6:44
6: 69
Gävleborgs:
Gästrikland ............
30: 30
37:91
27: 15
32: 97
21:57
22: 48
15:58
16: 70
40:60
45: 62
12:39
12: 09
3: 47
3: 29
6: 30
6:61
Hälsingland ............
29: 27
39: 69
25: 84
33: 34
20: 51
21:90
15: 46
16: 46
40: 70
45: 33
13:04
12: 37
4:82
4:76
6: 18
6:60
Västernorrlands ..........
—
—
26: 05
29: 44
22:06
24: 72
17: 95
19: 84
49: 25
49: 42
14: 07
14: 02
5: 41
5: 29
6:36
6: 61
Jämtlands:
Jämtland ..............
—
—
28: 20
33: 68
24: 58
26: 73
24: 63
24: 19
36: 37
42:20
14:13
13: —
4:63
5:02
6:29
6: 64
Härjedalen..............
—
—
28: 89
33: 75
29:50
32: 75
26: 23
29: —
67: 70
74:60
16:25
19: —
6: —
6:20
6:18
6: 72
Västerbottens ............
—
—
28: 83
31:78
23: 35
23:71
—
—
—
—
14: 25
13: 94
5:17
5: 63
6: 14
6:70
Norrbottens ..............
—
—
31:03
33: 46
29:90
31:92
—
—
67:58
73:12
17:76
16:91
6:08
6: 10
6:55
6:80
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
37
Bilaga 3.
Av kammarkollegiet gjord sammanställning av årspris (litt. B) å
vissa persedlar enligt markegångstaxorna 1943—1952 för Uppsala,
Hallands och Norrbottens län.
En hektoliter råg.
Län
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
1950
1951
1952
Uppsala
kr
18:19
17:90
18: 23
17: 89
18:99
20: 57
21:54
22:02
21:51
28: 74
%
100
98
100
98
104
113
118
121
118
158
Hallands
kr
18:03
17:89
18:23
18:18
18: 80
20:18
21:25
22: 36
21:85
28: 33
%
100
99
101
101
104
112
118
124
121
157
Norrbottens kr
24: 91
25:06
25: 06
25:06
25: 70
26: 64
26:50
26:57
27:37
31: —
%
100
101
101
101
103
107
106
107
no
125
En
hektoliter korn.
Uppsala
kr
15:85
15: 88
15: 07
14: 94
15: 43
17:66
18:82
17:56
19: 44
23: 58
%
100
100
95
94
97
111
119
in
123
149
Hallands
kr
15:65
15:71
15:33
15: 07
15:16
17:21
18: 59
17:72
20: 77
26:06
%
100
100
98
96
97
no
119
113
133
167
Norrbottens kr
23:44
23:44
23:44
23: 44
23: 29
25:38
25:87
27:02
25: 97
28:87
%
100
100
100
100
99
108
no
115
in
123
Ett
kilogram smör.
Uppsala
kr
4:49
4: 39
4:34
4: 34
4:77
5:03
5: 24
5:58
6:02
6: 52
%
100
98
97
97
106
112
117
124
134
145
Hallands
kr
4: 40
4: 39
4:40
4: 40
4:73
4: 94
5:12
5: 45
5: 85
6:29
0/
/o
100
100
100
100
108
112
116
124
133
143
Norrbottens kr
4: 63
4:63
4: 63
4: 63
5: —
5: 25
5: 36
5: 70
6:13
6: 62
0/
/o
100
100
100
100
108
113
116
123
132
143
537698. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1954:141 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde hu/vudtiteln m. m. a1 i texten
- SU 1954:50 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående markegångstaxor jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten