Sök i Ratio Lex

Med förslag till utlänningslag

162 sidor, varav 161 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 161 av 162 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:41, Med förslag till utlänningslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

1

]Nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till utlänningslag;

given Stockholms slott den 18 december

1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till utlänningslag.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt förslaget skall den hittillsvarande tidsbegränsade utlänningslagen,

vars giltighet upphör den 1 juli 1954, ersättas med en permanent lagstiftning.

Förslaget bygger i väsentliga delar på samma grunder som den nuvarande

lagen och syftar till att skapa ökat rättsskydd för utlänningarna i

Sverige.

För att öppna möjlighet till ett friare folkutbyte, i den utsträckning som

förhållandena så medger, skall det bero på förordnande av Kungl. Maj :t,

om utlänning skall vara skyldig att inneha pass, tillstånd för inresa och

uppehåll samt arbetstillstånd. Vid sidan av de nuvarande uppehålls- och

arbetstillstånden upptages i förslaget en ny tillståndstyp, bosättningstillstånd.

Detta tillstånd avser att ge en tryggad ställning åt sådana utlänningar som

är fast bosatta i riket. Bosättningstillstånd skall gälla utan tidsbegränsning

för både uppehåll och arbete.

En nyhet i förslaget är att domstol i mål mot utlänning om ansvar för

brott skall pröva, om denne på grund av brottet skall avlägsnas ur riket, i

stället för att, såsom nu sker, länsstyrelse i särskild ordning beslutar därom.

Särskilda regler ges till skydd för utlänning som i sitt hemland hotas av

förföljelse på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp,

religiösa eller politiska uppfattning el. dyl. Sådan politisk flykting skall enligt

förslaget ej utan synnerliga skäl vägras fristad här, då han är i behov

därav.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 41.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

Förslag

till

Utlänningslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Utlänning äger rätt att, i den utsträckning och på de villkor denna lag stadgar,

inresa till riket och utresa ur riket samt här uppehålla sig och innehava

anställning. Ej må han i annat fall eller i annan ordning än i denna

lag angives tvingas att lämna riket.

Vid tillämpningen av denna lag skall iakttagas att utlänning icke i vidare

mån underkastas inskränkning i sin frihet än som i varje särskilt fall finnes

vara av nöden.

2 §.

Politisk flykting skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad i riket, då han

är i behov därav.

Såsom politisk flykting anses i denna lag utlänning som i sitt hemland

löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse

förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp,

religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska

förhållanden utsattes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller

frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt

brott allvarligt straff ålägges honom.

3 §•

Den kontroll över utlänningar, som erfordras för tillämpningen av denna

lag, skall utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet. Konungen

förordnar, vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet.

I ärende som avses i denna lag äger den centrala utlänningsmyndigheten

inhämta yttrande från en nämnd (utlänningsnämnden). Nämnden skall bestå

av tre ledamöter som, jämte en eller flera suppleanter för var och en av

dem, utses av Konungen för viss tid. En av ledamöterna och suppleant för

denne skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

3

Pass och anmälningsskyldighet.

4 §•

Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall, därest

Konungen så förordnat, vara försedd med pass. Konungen bestämmer, vilka

legitimationshandlingar som må gälla såsom pass, samt föreskriver, i vilka

fall svensk myndighet må utfärda pass för politisk flykting eller annan utlänning.

5 §•

Vid inresa och utresa skall utlänning uppvisa sitt pass för polismyndighet.

Utlänning skall ock vid inresa och utresa på anfordran lämna polismyndighet

de upplysningar som begäras.

Utlänning som vistas i riket är skyldig att på kallelse av polismyndighet

personligen'' inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin

vistelse i riket. Det åligger honom även att vid anfordran uppvisa sitt pass

för polismyndighet eller polisman.

6 §•

Konungen äger utfärda bestämmelser om anmälan av utlännings vistelse

och arbetsanställning i riket.

Tillstånd till inresa och uppehåll i riket.

7 §.

Konungen äger förordna att utlänning icke utan tillstånd må inresa eller

uppehålla sig i riket; tillstånd meddelas såsom visering, uppehållstillstånd

eller bosättningstillstånd.

8 §•

Visering meddelas för inresa och vistelse i riket viss tid. Vid visering må

göras de förbehåll och meddelas de föreskrifter, som med hänsyn till inresans

syfte och övriga omständigheter finnas påkallade. Visering må återkallas,

om särskilda skäl äro därtill.

9 §•

Uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angivits i tillståndet.

Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits.

Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket,

dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter som

i övrigt finnas erforderliga. Kvarstannar utlänning i riket efter det att hans

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

tillstånd upphört att gälla, skall han, intill dess nya föreskrifter meddelas

för honom, alltjämt vara underkastad de föreskrifter som voro förbundna

med tillståndet.

Beslut om uppehållstillstånd må innehålla föreskrift att utlänningen senast

då tiden för tillståndet utgår skall utresa ur riket (utresebeslut).

10 §.

Bosättningstillstånd medför rätt att inresa och att utan tidsbegränsning

vistas i riket. Den som innehar bosättningstillstånd äger uppehålla sig i

riket, även om han icke är försedd med pass.

Bosättningstillstånd må meddelas utlänning, som är fast bosatt i riket;

upphör hans bosättning här, må tillståndet återkallas.

11 §•

Visering, uppehållstillstånd och bosättningstillstånd meddelas av den centrala

utlänningsmyndigheten; denna myndighet beslutar även om återkallelse

av bosättningstillstånd.

Visering må ock meddelas av ministern för utrikes ärendena samt, i den

omfattning Konungen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet

eller polismyndighet. Om återkallelse av visering beslutar den myndighet,

som meddelat viseringen; den centrala utlänningsmyndigheten äger jämväl

återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej sådan som

beviljats av ministern för utrikes ärendena.

Uppehållstillstånd må, i den omfattning Konungen bestämmer, meddelas

av polismyndighet; finner polismyndigheten att ansökan om uppehållstillstånd

icke bör bifallas, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Utresebeslut må meddelas endast av den centrala utlänningsmyndigheten;

innan sådant beslut fattas, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

12 §.

Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas allenast inom en kommun

eller ett landsfiskalsdistrikt, må ej, utan att utlänningsnämndens yttrande

inhämtats, meddelas för längre tid än ett år eller förlängas utöver nämnda

lid. Finner nämnden att inskränkningen i utlänningens rätt att välja vistelseort

icke är behövlig, skall frågan härom underställas Konungen.

13 §.

Konungen äger föreskriva att utlänning, som ämnar antaga sådan anställning

eller utöva sådan verksamhet för vilken arbetstillstånd fordras,

icke äger inresa förr än arbetstillstånd meddelats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

5

14 §.

Då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat, äger Konungen inskränka

utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område.

Arbetstillstånd.

15 §.

Konungen äger förordna att utlänning icke utan tillstånd (arbetstillstånd)

må här i riket innehava anställning eller, i annan egenskap än handelsresande,

utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands.

Förordnande enligt första stycket skall icke gälla utlänning, som innehar

bosättningstillstånd. Arbetstillstånd fordras ej heller för anställning i statens

tjänst.

16 §.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete.

Det må förbindas med de föreskrifter som finnas erforderliga. Arbetstillstånd

må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.

Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.

I den omfattning Konungen bestämmer må arbetstillstånd meddelas

av polismyndighet eller länsarbetsnämnd; finner polismyndigheten

eller länsarbetsnämnden att ansökan om arbetstillstånd icke bör bifallas,

skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd, vilka äro av principiell

betydelse eller eljest av större vikt, skall tillfälle att uttala sig beredas sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet.

17 §•

Konungen äger, då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat,

förordna att utlänning icke utan tillstånd av Konungen eller den centrala

utlänningsmyndigheten må anställas i visst företag eller i företag av viss art.

Angående förbud för utlänning att innehava vissa anställningar gäller vad

särskilt är stadgat.

Avvisning.

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att inresa;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

2) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa

sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar; eller

3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig

uppgift rörande förhållande, som kan inverka på hans rätt att inresa.

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må ock avvisas,

1) om han ämnar bär i riket söka sitt uppehälle och det skäligen kan antagas

att han icke kommer att här ärligen försörja sig;

2) om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren yrkesmässigt

bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otulctiga levnadssätt

eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel;

3) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket blivit

dömd till frihetsstraff för förmögenhetsbrott eller förfalskning eller undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott och det skäligen

kan befaras att han kommer att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet;

eller

4) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen

kan befaras att han kommer att här i riket bedriva sabotage, spioneri

eller olovlig underrättelseverksamhet.

Vad i denna paragraf sägs skall icke gälla den som innehar visering, uppehållstillstånd

eller bosättningstillstånd och ej heller den som varit svensk

medborgare och icke äger medborgarskap i annat land.

20 §.

Avvisning skall ske vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter;

beslut om avvisning meddelas av polismyndighet.

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga men påstår utlänningen

att han i det land, från vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt

för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att

bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke

uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens

hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske; är ärendet synnerligen

brådskande, må den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut,

ehuru yttrande från utlänningsnämnden icke föreligger.

Vad i andra stycket sägs skall ock gälla, då polismyndigheten eljest finner

det vara tveksamt, om utlänning, mot vilken awisningsanledning förekommer,

bör avvisas.

21 §.

Beslut om avvisning skall angiva grunden till avvisningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne klaga,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Utskrift

av beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

7

Förpassning.

22 §.

Utlänning, som uppehåller sig i riket utan att, då så fordras, innehava

pass och tillstånd att vistas här, må förpassas ur riket.

23 §.

Beslut om förpassning meddelas, efter utlänningsnämndens hörande, av

den centrala utlänningsmyndigheten; föreligger utresebeslut, erfordras dock

icke att utlänningsnämnden yttrar sig i ärendet.

24 §.

Utlänningen må, när särskilda skäl därtill föreligga, i förpassningsbeslutet

förbjudas att under viss tid återvända till riket utan tillstånd av den centrala

utlänningsmyndigheten.

25 §.

Beslut om förpassning skall angiva grunden till förpassningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne

klaga, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Utskrift

av beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske.

Förvisning.

26 §.

Dömes utlänning till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, eller

förklaras utlänning medgivet anstånd med ådömande eller verkställande arstraff

för sådant brott förverkat, och kan det på grund av gärningens beskaffenhet

och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket

fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör

få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlänningens

levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han

vistats i riket. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd eller som då åtalet

väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket, må förvisas endast

om synnerliga skäl äro därtill.

Förlisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid bestämmande

av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 4 kap.

strafflagen om förändring av påföljd, som ådömts jämte förvisning, må ock

meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

27 §.

Vad i 26 § stadgas för det tall att utlänning dömes till ansvar för brott,

varå straffarbete kan följa, skall äga motsvarande tillämpning, om utlänning

dömes till ansvar för brott, varå enligt denna lag eller enligt författning,

utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna

vid gärningens begående äro försvårande eller han under de före gärningen

senast förflutna två åren dömts till ansvar för brott av samma slag.

28 §.

Dom eller beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att

återvända till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I domen

eller beslutet skall erinras om den pålöljd som överträdelse av förbudet

kan medföra enligt 66 §.

Utvisning.

29 §.

Utlänning må utvisas ur riket,

1) om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga

söka ärligen försörja sig;

2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt;
3)

om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrager

sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild

person; eller

4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom

dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför

utlämning må ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart

ådömt frihetsstraff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet

och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att här i

riket fortsätta brottslig verksamhet.

Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt denna paragraf skall hänsyn

tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden

av den tid han vistats i riket. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd

eller som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i riket, må utvisas endast

om synnerliga skäl äro därtill.

30 §.

Beslut om utvisning meddelas av länsstyrelse. Påstår utlänning att han är

politisk flykting och är påståendet ej uppenbart oriktigt, skall dock ärendet

underställas den centrala utlänningsmyndigheten, som har att efter utlänningsnämndens

hörande besluta i ärendet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

31 §.

I ärende angående utvisning skall, om utlänningen begär det, förhör hållas.

Det åligger myndighet som handlägger ärendet att i god tid innan beslut

om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla

förhör.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla i ärende, som efter besvär kommit

under myndighets prövning.

32 §.

Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända

till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I beslutet skall erinras

om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt 66 §.

33 §.

Beslut om utvisning skall angiva skälen för utvisningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne klaga,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Utskrift av

beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske. Är utlänningen tillstädes,

skall beslutet även muntligen avkunnas för honom.

34 §.

När det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens

intresse, må Konungen utvisa utlänning oeh förbjuda honom att återvända

till riket eller ock föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse i

riket.

I ärende om utvisning enligt denna paragraf skall förhör hållas.

Särskilda tvångsåtgärder.

35 §.

Uppkommer fråga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om

verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning, äger

den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen skall tagas

i förvar eller ställas under uppsikt.

Åtgärd enligt första stycket må ock, då Konungen handlägger ärendet,

vidtagas av länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyndigheten och, då

den centrala utlänningsmyndigheten handlägger ärendet, av länsstyrelse.

Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker, må åtgärden vidtagas av

polismyndighet. Anmälan om åtgärden skall skyndsamt göras hos den myndighet

som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedelbart

pröva om åtgärden skall bestå.

36 §.

Då beslut meddelas om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning,

som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som

meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess verkställighet sker, alltjämt

skall hållas i förvar eller under uppsikt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

37 §.

Förekommer ej längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt,

skall åtgärden omedelbart upphävas.

38 §.

Finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre tid än en månad,

skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må någon kvarhållas

längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om ej Konungen

finner synnerliga skäl därtill föreligga. Innan Konungen meddelar beslut

härom, skall förhör hållas i ärendet samt utlänningsnämnden avgiva yttrande.

Konungens beslut om kvarhållande av utlänning i förvar gäller för

varje gång ej längre än tre månader från dagen för beslutet.

Förhör.

39 §.

Då enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller då Konungen, den

centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljest

finner anledning hålla förhör i ärende enligt denna lag, skall vad i 40—

42 §§ sägs äga tillämpning.

40 §.

Förhör skall hållas av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala

utlänningsmyndigheten äger dock i ärende, som myndigheten handlägger,

överlämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör.

I ärende, som handlägges av Konungen, utser Konungen förhörsmyndighet.

Utlänningsnämnden äger uppdraga åt ledamot eller suppleant att hålla

förhör.

41 §.

Förhörsmyndighet äger, då det finnes erforderligt, uppdraga åt polismyndighet

eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud.

Vid förhör äger utlänningen åtnjuta biträde av därtill lämplig person.

Har utlänningen ej utsett sådant biträde och finnes hans rätt icke kunna

utan biträde tillvaratagas, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt

honom. Är utlänningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde

förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörsmyndigheten att

före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde.

42 §.

Utlänningen så ock annan person, som skall höras, skola kallas till förhöret.

Hålles utlänningen i förvar, skall förhörsmyndigheten förordna om

hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före förhöret

och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, må förhörsmyndigheten

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 41,

förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än utlänningen

må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets avgörande

noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva,

vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga, samt redogöra för den utredning

som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen

eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall beredas

utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade

omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär

det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda till

annat.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, biträde

och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om

åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning.

43 §.

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rörande

omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten

förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla

utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han

inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse att

inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 § andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före förhöret underrätta

utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret

skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till allmänt ombud, biträde

och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande

för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning

gäller vad Konungen bestämmer. I övrigt skall beträffande förhöret

i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret

skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Fullföljd av talan m. m.

44 §.

Polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses beslut om utvisning

må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär. Klagande

har att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet inkomma

med besvären, i fråga om avvisning till den centrala utlänningsmyndigheten

och beträffande utvisning till länsstyrelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan över

domstols dom eller beslut.

45 §.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten i ärende, som efter besvär

kommit under myndighetens prövning, meddelar beslut om avvisning eller

utvisning, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

46 §.

Över den centrala utlänningsmyndighetens beslut om avvisning, förpassning

eller utvisning, så ock dess beslut i tillståndsärende, som tillika innehåller

utresebeslut, må klagan föras av utlänningen, om utlänningsnämnden

eller någon dess ledamot anfört avvikande mening eller oek nämnden i ärende

rörande avvisning icke avgivit yttrande.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då utresebeslut

föreligger.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande

har att inkomma med besvären till den centrala utlänningsmyndigheten inom

en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

47 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl

föreligga därtill, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande

skall ske, då utlänningsnämnden hemställt därom.

överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall den centrala utlänningsmyndigheten

bifoga eget utlåtande.

48 §.

Utlänning som äger klaga över beslut om avvisning, förpassning eller utvisning

må avgiva förklaring, att han avstår från talan mot beslutet och

medgiver att åtgärden må verkställas (nöjdförklaring). Sådan förklaring

avgives inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller

styresman vid fångvårdsanstalt eller föreståndare för häkte eller den som

är i styresmannens eller föreståndarens ställe. Förklaring inför annan myndighet

än den som meddelat beslutet må dock avgivas endast om utskrift av

beslutet eller bevis om dess innehåll såvitt angår utlänningen finnes att tillgå

för den som mottager förklaringen.

Nöjdförklaring må ej återtagas. Har utlänningen, innan förklaringen avgives,

fullföljt talan mot beslutet, skall denna talan anses återkallad genom

förklaringen.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om dom eller beslut, såvitt däri meddelats förordnande om förvisning.

Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet må avgivas, förutom

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

13

inför myndighet som angives i första stycket, jämväl inför den domstol som

meddelat domen eller beslutet eller eljest inför allmän underrätt.

49 §.

Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som

angivas i 44, 46 och 59 §§.

Återbrytande av beslut m. m.

50 §.

Har utlänning i ärende om uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett att

tillståndet beviljats honom, äger den centrala utlänningsmyndigheten, efter

utlänningsnämndens hörande, förordna att tillståndet skall upphöra att

gälla.

51 §.

Kan beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning icke verkställas

eller föreligger eljest, vare sig beslutet verkställts eller icke, skäl att

beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger Konungen upphäva

beslutet. I samband därmed meddelar Konungen de föreskrifter för utlänningens

vistelse i riket, som må finnas påkallade.

Beslut om avvisning eller förpassning, vilket icke blivit verkställt, må ock

upphävas av den centrala utlänningsmyndigheten, om särskilda skäl äro

därtill; vad nu sagts gäller dock icke beslut som meddelats av Konungen.

52 §.

Tillstånd för utlänning att utan hinder av förvisning eller utvisning göra

kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt må meddelas av

Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten.

Verkställighet.

53 §.

Utlänning må icke vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning

eller utvisning befordras till land, där han löper risk att bliva utsatt för

politisk förföljelse, och ej heller till land, där han icke åtnjuter trygghet

mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

54 §.

Utan hinder av vad i 53 § stadgas må utlänningen kunna befordras till

land som där sägs, om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt,

att hans kvarblivande bär skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning

och säkerhet, och den förföljelse som hotar honom i sådant land icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 41.

innebär fara för hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet

samt han icke kan befordras till annat land.

Har utlänning här eller annorstädes bedrivit verksamhet, som inneburit

fara för rikets säkerhet, och finnes anledning antaga att han här skulle fortsätta

dylik verksamhet, må han befordras till land, som i 53 § sägs, såframt

han icke kan befordras till annat land.

55 §.

Utlänning som avvisas bör befordras till land, varifrån han ankommit hit,

och utlänning som förpassas, förvisas eller utvisas bör befordras till sitt

hemland eller, om detta icke kan utrönas, till land, från vilket han ankommit

hit. Möter hinder mot verkställighet som nu sagts eller föreligga eljest

särskilda skäl däremot, må utlänningen befordras till det land som finnes

lämpligast.

56 §.

Avvisas utlänning, som ankommit hit med fartyg eller luftfartyg, må han

återföras till fartyget eller luftfartyget, om detta omedelbart eller inom den

närmaste framtiden skall avgå till utlandet; han må ock sättas ombord på

annat fartyg eller luftfartyg med samme innehavare. Vad nu sagts skall

även gälla verkställighet av förpassning eller utvisning, såframt utlänningen

underlåtit att vid inresan uppvisa sitt pass för polismyndighet och beslut

om åtgärden meddelats inom sex månader efter inresan.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla, om fartyget eller luftfartyget skall

avgå till land, till vilket utlänningen med tillämpning av 53 och 54 §§ ej må

befordras.

57 §.

Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

Dom eller beslut om förvisning må, ehuru domen eller beslutet ej vunnit

laga kraft, verkställas om utlänningen avgivit nöjdförklaring.

58 §.

Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet

av 1''örpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle befordras,

löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter

trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk,

och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den

centrala utlänningsmyndigheten; underställning skall dock ej ske, om påståendet

enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat.

Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens

hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske; är ärendet synnerligen bråds
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

15

kande, må den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, ehuru yttrande

från utlänningsnämnden icke föreligger.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala

utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet,

skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger

den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta

utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställighet

enligt 54 §, skall frågan härom underställas Konungen.

59 §.

Har fråga om verkställighet enligt 58 § andra stycket underställts den

centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen föra klagan över myndighetens

beslut, om utlänningsnämnden icke avgivit yttrande i ärendet eller

om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande

har att inkomma med besvären till den centrala utlänningsmyndigheten inom

en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

60 §.

Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkställighet

skall ske, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut om avvisning,

förpassning eller utvisning, äger myndigheten lämna närmare anvisningar

för verkställigheten.

Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare i fall som avses i 56 § att mottaga

utlänningen, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

61 §.

Återvänder utlänning, som blivit förvisad eller utvisad ur riket, utan att

vara berättigad därtill, skall beslutet om förvisning eller utvisning på nytt

verkställas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

förpassning, då beslutet därom innehåller förbud för utlänningen att under

viss tid återvända till riket.

62 §.

Därest utlänning, som enligt en med stöd av denna lag meddelad föreskrift

icke äger uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt,

anträffas på annan plats, skall han genom polismyndighetens försorg

föras till plats, där han äger vistas.

Straff och ersättningsskyldighet.

63 §.

Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket,

att göra ansökan om tillstånd; eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

innehar utlänning sådan anställning eller utövar han sådan verksamhet,

för vilken arbetstillstånd fordras, utan att hava sådant tillstånd; eller

har någon utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så erfordras, har

arbetstillstånd,

straffes med dagsböter.

64 §.

Uen som icke gör anmälan, vilken är föreskriven i författning, utfärdad

med stöd av denna lag, eller som i sådan anmälan eller i ansökningsärende

enligt denna lag eller sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig

uppgift;

den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift i

denna lag eller i författning, utfärdad med stöd därav;

utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass,

tillstånd att inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstillstånd, överträder

bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet;

samt

utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning,

förpassning, förvisning eller utvisning,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

65 §.

Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag, att han

icke må uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt,

straffes med fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna

äro mildrande, med dagsböter.

66 §.

Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning

eller utvisning icke ägt återvända, skall han straffas med fängelse

i högst sex månader. Till straff skall dock ej dömas, om utlänningen

flytt hit för att undgå politisk förföljelse.

67 §.

Avvisas, förpassas, förvisas eller utvisas utlänning, är han skyldig att

gälda kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes genom myndighets

försorg. Vad nu sagts skall ock gälla, då utlänning enligt 62 § genom

polismyndighets försorg föres till plats, där han äger vistas.

Äterföres i fall som avses i 56 § utlänning till fartyg eller luftfartyg, med

vilket han hit ankommit, eller sättes han ombord på annat fartyg eller luftfartyg

enligt vad där sägs, är dess innehavare skyldig att utan ersättning av

statsverket föra utlänningen ur riket.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

17

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad, där kriminalpolisintendent

finnes, denne samt i övriga städer och på landet polischefen i orten och

landsfogden inom området för dennes polisverksamhet. Polismyndighet vare

ock såväl i stad som på landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats

att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den

som av polismyndigheten förordnats att granska pass och mottaga anmälningar,

den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det lämnade

uppdraget.

69 §.

Bestämmelserna i denna lag äga allenast i den mån Konungen förordnar

tillämpning på främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och

avlönade konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer utan gälla om dem de

föreskrifter Konungen meddelar.

Angående särskilda förmåner för vissa internationella organisationer gäller

vad därom är stadgat.

70 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller under andra utomordentliga

förhållanden äger Konungen utfärda särskilda föreskrifter om

utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här och avlägsnande

härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Har Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestämmelser

om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka

avvika från vad som stadgas i 53 och 54 §§, eller ock bestämmelser om utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning, skola, såvida icke krig

inträffar, bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga, inom en

månad underställas riksdagens prövning. Varda bestämmelserna icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen gillade, skola de

upphöra att gälla.

71 §.

Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som

faller fattigvården till last eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen

eller sinnessjuklagen och som icke är politisk flykting.

Om utlämning för brott är särskilt stadgat.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 41.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

72 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag utfärdas

av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954; dock skall utlänningslagen den

15 juni 1945 (nr 315)1 alltjämt äga tillämpning dels i ärende om avvisning,

förpassning eller utvisning, vilket är anhängigt hos myndighet, då nya lagen

träder i kraft, dels ock i fråga om utvisning på grund av brott, såvida

underrätts dom rörande brottet meddelats före den 1 juli 1954. Verkställighet

av avvisning, förpassning och utvisning skall ske enligt nya lagen, såvida

icke beslut om verkställigheten meddelats före den 1 juli 1954.

I fråga om utlänning, som med stöd av äldre lag erhållit visering eller

uppehållstillstånd, må beslut om utvisning enligt 29 § nya lagen ej grundas

på omständighet, som inträffat före nya lagens ikraftträdande, därest ej denna

omständighet även enligt den äldre lagen utgör grund för utvisning.

1 Senaste lydelse i vissa delar, se SFS 1946: 360 och 1947: 312.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

19

Utdrag ao protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 oktober 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar

Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny utlänningslagstiftning.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 10 mars

1949 en kommitté för att verkställa utredning om en revision av utlänningslagen

och lagen om utlämning av förbrytare. Till ledamöter i kommittén utsågs

presidenten I. Wieslander, tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens

andra kammare, chefredaktören R. Edberg, ordföranden i statens

utlänningskommission, byråchefen N. Hagelin och dåvarande ledamoten av

riksdagens första kammare, professorn Å. Holmbäck. Dessutom tillkallades

tio sakkunniga att samråda med kommittén.1 Den 21 november 1951 avgav

kommittén betänkande med förslag till utlänningslag m. in. (SOU 1951:

42).

Betänkandet innehåller — förutom förslag till utlänningslag — förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare, dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen

den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad näringsfrihet och

dels förordning om ändring av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr

723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods.

Yttranden över kommitténs betänkande i dess helhet har efter remiss avgivits

av statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, chefen för försvarsstaben, polismästar
1

Sakkunniga var direktören i svenska arbetsgivareföreningen E. Brodén, f. d. expeditionschefen

i justitiedepartementet C. G. Bruno, dåvarande pressombudsmannen i landsorganisationen, numera

landshövdingen R. Casparsson, överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen C. W. Curtman,

dåvarande ordföranden i utlänningsnämnden, f. d. justitierådet N. Gärde, avdelningschefen i försvarsstaben,

överstelöjtnanten H. Leche, utrikesrådet S. Petrén, statspolisintendenten G. Thulin,

landssekreteraren i Malmöhus län S. Wetterlundh och vice ordföranden i utlänningskommissionen’

byråchefen O. Wiman.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

na i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges advokatsamfund och föreningen

Nordens centralstyrelse. Därjämte har från olika myndigheter och

organisationer yttrande inhämtats beträffande särskilda avsnitt av betänkandet

eller författningsförslagen. Såvitt angår förslaget till utlänningslag

har sålunda yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg, landsorganisationen i Sverige,

tjänstemännens centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening. Svea och Göta hovrätter

samt nedre justitierevisionen har yttrat sig angående frågor om domstols

handläggning av utlänningsärenden. Yttranden rörande speciella frågor

inom utlänningslagstiftningen har även avgivits av generalpoststyrelsen,

statskontoret och statistiska centralbyrån.

Flertalet länsstyrelser har bifogat yttranden från landsfogden eller (och)

annan polismyndighet i länen. I åtskilliga fall bär därjämte vid länsstyrelses

yttrande fogats yttranden från respektive länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler. Länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län har överlämnat

yttranden från länsarbetsnämnden i länen. Polismästaren i Stockholm

har överlämnat yttrande av kriminalpolisintendenten i staden och såsom

eget utlåtande åberopat vad som anförts i detta yttrande. Poliskamrarna

i Göteborg och Hälsingborg har på samma sätt åberopat yttranden av kriminalpolisintendenten

i Göteborg, respektive passkontrollföreståndaren i

Hälsingborg.

Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet har även inkommit

med yttrande rörande förslaget till utlänningslag.

Under lagstiftningsärendets beredning har inom inrikesdepartementet upprättats

en den 7 maj 1953 dagtecknad promemoria angående decentralisering

av vissa utlänningsärenden, över denna promemoria har efter remiss

yttranden avgivits av utlänningskommissionen, arbetsmarknadsstyrelsen,

statskontoret, statspolisintendenten, statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län. överståthållarämbetet har överlämnat

utlåtande av polismästaren i Stockholm, vilken åberopat ett av stadens

kriminalpolisintendent avgivet yttrande. Länsstyrelserna har — med

undantag för länsstyrelsen i Stockholms län — bifogat yttrande av landsfogden

i länen. Vidare har överlämnats yttranden från poliskamrarna i

Malmö, Hälsingborg och Göteborg, polisintendenten och passkontrollföreståndaren

i Hälsingborg, kriminalpolisintendenten i Göteborg och landsfiskalen

i Haparanda distrikt.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om ny utlänningslagstiftning. De

i betänkandet behandlade frågorna om ändring i lagstiftningen om utlämning

av förbrytare och i näringslagstiftningen torde få upptagas till behandling

senare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

21

Inledning.

Utlänningslagstiftningen i Sverige.

Under senare hälften av 1800-talet och fram till tiden för första världskriget

upprätthöll vårt land principen om fritt folkutbyte med andra stater.

En utlänning kunde sålunda utan pass fritt inresa i riket, han ägde uppehålla

sig här utan tillstånd och hans rätt att arbeta här var med oväsentliga

undantag icke underkastad några begränsningar. Vår första lagstiftning på

området, lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas, innehöll bestämmelser om åtgärder mot kriminella eller

eljest asociala utlänningar. Sådana utlänningar kunde enligt lagen avvisas

vid inresan eller, om de kommit in i landet, utvisas. Lagen innehöll emellertid

även ett fullmaktsstadgande för krig och andra extraordinära förhållanden,

och med stöd av detta utfärdade Kungl. Maj :t under första världskriget

i administrativ ordning ett flertal författningar, vilka avsåg att tillgodose

allmänna ordnings- och säkerhetssynpunkter och i detta syfte ytterligare

reglerade utlännings rätt att inkomma och vistas här. Sålunda meddelades

1917 bestämmelser om passtvång och 1918 föreskrevs att utlänning icke fick

inresa utan att hans pass var påtecknat (viserat) av svensk myndighet.

Emellertid ansågs en närmare reglering i lag önskvärd, och en sådan kom

till stånd genom 1927 års lag om utlännings rätt att här i riket vistas. I lagen

sammanfördes med vissa ändringar de ursprungliga reglerna i 1914 års

lag och de sedermera i administrativ ordning meddelade kontrollföreskrifterna.

Det främsta syftet med den nya lagen var att skydda den svenska arbetsmarknaden,

så att denna bevarades åt den inhemska arbetskraften, samt

att förhindra bosättning här i landet av ej önskvärda befolkningselement.

Därjämte beaktades ordnings- och säkerhetssynpunkter. I lagen upptogs

regler om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Handläggningen av dylika

tillståndsärenden uppdrogs åt socialstyrelsen. För avlägsnande av utlänningar,

som inkommit i riket och som uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse

föreskrifterna rörande vistelsen här, infördes förpassning såsom en enklare

procedur än utvisning. Rätt att besluta om förpassning tillkom, liksom i fråga

om utvisning, länsstyrelse.

Med hänsyn till förhoppningarna om en återgång till förkrigstidens friare

förhållanden begränsades lagens giltighetstid till fem år. Lagen erhöll emellertid

sedan med smärre ändringar fortsatt giltighet till utgången av år

1937. Den ersattes då av 1937 års utlänningslag, vilken dock ej innebar några

mera genomgripande ändringar i förhållande till 1927 års lag. Handläggningen

av förpassningsärenden överfördes från länsstyrelse till socialstyrelsen

och vidare inrättades utlänningsnämnden. Flyktingproblemet hade vid tiden

för lagens tillkomst fått stark aktualitet och hithörande problem beaktades

också i lagen. Även 1937 års lag fick till en början en till fem år begränsad

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

giltighetstid, vilken emellertid sedermera förlängdes. Lagen erhöll i vissa

delar ändrad lydelse år 1944, då bl. a. socialstyrelsens uppgifter i utlänningsärenden

överfördes till en fristående central utlänningsmyndighet, statens

utlänningskommission.

1937 års lag avlöstes av den nu gällande utlänningslagen av den 15 juni

1945 (nr 315). Denna lag gällde till en början endast t. o. in. den 30 juni

1947, men har sedan genom särskilda lagar erhållit förlängd giltighet, senast

genom lag den 9 maj 1952 (nr 191) till och med den 30 juni 1954. Icke heller

1945 års lag innefattar några mera betydande ändringar i de grunder, som

1914 och 1927 lagts för lagstiftningen.

Samtidigt med sistnämnda lag utfärdades en särskild lag angående utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning. I denna upptogs bestämmelser

om sådana frihetsberövande åtgärder, som ansågs påkallade av de av

kriget skapade förhållandena och därför icke skulle bibehållas längre än

dessa förhållanden varade. Lagen upphörde också att gälla den 1 juli 1946.

Gällande bestämmelser om utlännings rätt att vistas i riket finnes, förutom

i 1945 års utlänningslag, i administrativa författningar, vilka utfärdats

med stöd av bestämmelser i lagen. Härvid är främst att nämna kungörelsen

den 15 juni 1945 (nr 317) med föreskrifter i anledning av utlänningslagen

(utlänningskungörelse). Beträffande de viktigare bestämmelserna

i lagen och dessa författningar må här redovisas följande.

Enligt utlänningslagen gäller i princip allmänt passtvång. Utlänning,

som ankommer hit och uppehåller sig här, skall nämligen vara försedd

med pass eller annan legitimationshandling. Passtvånget är dock icke

oeftergivligt; Kungl. Maj :t äger för visst fall eller mera stadigvarande för

vissa grupper av utlänningar medgiva befrielse därifrån. Sådan befrielse

har genom kungörelse den 30 juni 1952 medgivits för danska, finska och

norska medborgare, som ankommer hit direkt från hemlandet. Befrielsen

gäller dock icke sådant uppehåll, för vilket uppehållstillstånd kräves.

Kontrollen över inresande utlänningar kan skärpas genom att Kungl.

Maj :t förordnar om vise ringstvång. Utlänning äger då icke inresa

och uppehålla sig här utan att dessförinnan ha erhållit särskilt tillstånd

därtill av svensk myndighet (visering). Enligt utlänningskungörelsen gäller

f. n. allmänt viseringstvång, från vilket dock undantag kan medgivas. Viseringsfrihet

har meddelats för medborgare i ett flertal länder, däribland de

flesta västeuropeiska staterna samt Amerikas förenta stater och Canada.

Kungl. Maj :t kan också föreskriva skyldighet för utlänning, som ämnar

här i riket antaga arbetsanställning e. d., att vid inresan vara försedd med

arbetstillstånd. Föreskrift härom har under den nuvarande lagens giltighetstid

meddelats i fråga om grekiska, italienska och turkiska medborgare.

Utlänning får icke uppehålla sig i riket över tre månader utan särskilt

tillstånd (uppehållstillstånd). För utlänning, som är född svensk

medborgare, ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap under 21

år är dock den tillståndsfria tiden sex månader.

Utan arbetstillstånd äger utlänning icke här i riket antaga eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

23

inneha anställning i annans tjänst samt ej heller utöva verksamhet som

föranledes av anställning utomlands, frånsett verksamhet som handelsresande.

Arbetstillstånd erfordras emellertid icke för anställning i statens

tjänst.

Såväl uppehålls- som arbetstillstånd skall meddelas för viss tid samt må

förbindas med erforderliga förbehåll. Arbetstillstånd skall avse visst slag

av arbete. Beslut om uppehållstillstånd må innehålla föreskrift, att utlänningen

senast vid tiden för tillståndets utgång skall lämna riket (utresebeslut).

I motsats till uppehållstillstånd kan arbetstillstånd återkallas.

Enligt en fullmaktsbestämmelse i utlänningslagen äger Kungl. Maj :t i

visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva

undantag från bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd. Denna

bestämmelse har i synnerhet kommit till användning i fråga om arbetstillstånd.

Sålunda är mycket stora utlänningsgrupper f. n. befriade från

skyldigheten att inneha sådant tillstånd, bl. a. medborgare i de nordiska

länderna, baltiska flyktingar och kvinna, som är gift med svensk medborgare.

Därjämte gäller för alla utlänningar befrielse i fråga om vissa yrken,

bl. a. husligt arbete.

I fråga om ordningen för prövningen av ärenden angående

uppehålls- och arbetstillstånd är huvudregeln, att avgörandet

ligger hos den centrala utlänningsmyndigheten; innan den centrala

myndigheten avgör fråga om arbetstillstånd skall samråd äga rum med arbetsmarknadsstyrelsen.

Huvudregeln har emellertid jämkats genom lagändringar,

som vidtogs 1947 och som öppnar möjlighet till en viss decentralisering.

I utlänningslagen stadgas sålunda, att i den omfattning Kungl.

Maj :t förordnar ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd må upptagas,

förutom av den centrala utlänningsmyndigheten, jämväl av lokal myndighet,

som därvid äger bevilja tillstånd. Finner den lokala myndigheten att

ansökan icke bör bifallas, skall ärendet underställas den centrala myndigheten.

I anslutning till dessa stadganden i utlänningslagen lämnas i utlänningskungörelsen

närmare föreskrifter om decentraliseringens omfattning.

Enligt dessa äger sålunda polismyndighet i den omfattning den centrala utlänningsmyndigheten

bestämmer upptaga och bifalla ansökan om uppehållseller

arbetstillstånd, dock ej för längre tid än två år. Samma behörighet som

polismyndighet kan i fråga om arbetstillstånd tillkomma länsarbetsnämnd,

såvida ej ansökningen samtidigt avser jämväl uppehållstillstånd. Med stöd

av dessa bestämmelser har den centrala utlänningsmyndigheten i sin tur

utfärdat närmare föreskrifter angående polismyndighets och länsarbetsnämnds

befattning med uppehålls- och arbetstillståndsärenden.

Utlänningslagen skiljer mellan tre former för utlännings avlägsnande

från riket: avvisning, förpassning och utvisning. Avvisningen innebär

att utlänningen avlägsnas vid gränsen eller omedelbart efter det han inkommit

på svenskt område. Avvisning kan äga rum beträffande dels vissa kriminella

eller eljest av sociala skäl icke önskvärda utlänningar, dels ock utlänningar,

som saknar vederbörlig legitimationshandling eller eljest åsido
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

sätter utlänningslagens föreskrifter angående inresan. Beslutande myndighet

är som regel polismyndighet.

Har en utlänning kommit in i landet, är formerna för hans avlägsnande

principiellt förpassning eller utvisning. Under det att utvisningen

främst avser brottslingar, lösdrivare och andra utlänningar, som på grund

av asocialitet icke är önskvärda här i riket, är syftet med f ö r passni

n g e n att avlägsna utlänningar, som icke har föreskrivet tillstånd att

vistas här eller som icke iakttar lagens ordningsföreskrifter. Lagen upplager

två former av utvisning, nämligen vanlig utvisning, som ankommer

på länsstyrelse, och politisk utvisning, som påkallas av hänsyn till rikets

säkerhet eller eljest i statens intresse och beslutas av Kungl. Maj :t. I fråga

om båda formerna gäller, att innan beslut om utvisning meddelas, länsstyrelse

skall hålla förhör med utlänningen. Utvisningsbeslut skall innehålla

förhud för utlänningen vid äventyr av straff att återvända till Sverige utan

särskilt tillstånd.

Förpassningsbeslut må meddelas beträffande utlänning, som uppehåller

sig här utan föreskriven legitimationshandling eller utan att, där så erfordras,

inneha visering eller uppehållstillstånd. Det må även meddelas, om en

utlänning på annat sält uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i utlänningslagen

eller med stöd därav blivit föreskrivet eller mot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift vid anmälan eller i ansökan. Beslutanderätten i

fråga om förpassning utövas av den centrala utlänningsmyndigheten, som i

dylika ärenden skall inhämta yttrande från utlänningsnämnden. Nämnden

äger hålla förhör med utlänningen. Beträffande förpassningsbeslut gäller

att det endast när särskild anledning därtill föreligger skall innehålla förbud

för utlänningen att återvända hit. Ett avvisningsbeslut kan däremot

icke förbindas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige.

Beslut om utlännings avlägsnande ur riket må med undantag för polismyndighets

beslut om avvisning icke verkställas utan att det äger laga

kraft. Verkställighet av avvisning ankommer på polismyndighet, medan förpassning

och utvisning verkställes genom länsstyrelses försorg. I tvivelaktiga

fall eller då svårighet möter för verkställigheten, skall verkställighetsfrågan

av polismyndighet respektive länsstyrelse överlämnas till den

centrala utlänningsmyndighetens avgörande.

Utlänningslagen innehåller på spridda ställen bestämmelser rörande p olitiskt

flyktingskap. Det finnes dock icke något stadgande, varigenom

politisk flykting tillförsäkras rätt till asyl här i riket. Lagen tillerkänner

utlänning, som av politiska orsaker flytt från annat land,

skydd mot att bli återsänd till detta land eller till annat land, där han

kan antagas ej åtnjuta trygghet mot att bli återsänd till land, varifrån han

flytt. Vidare gäller, att avvisningsärende skall underställas den centrala

myndighetens prövning, om polismyndighet finner anledning till avvisning,

men utlänningen påstår, att han av politiska orsaker flytt från annat

land och att han ankommit därifrån eller från land, varest han kan antagas

icke åtnjuta trygghet mot att bli återsänd till förstnämnda land. Sådant

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41. 25

hänskjutande skall dock ej äga rum, om påståendet uppenbarligen är

oriktigt.

För att underlätta utlännings avlägsnande ur riket har i utlänningslagen

meddelats föreskrifter om utlännings tagande i förvar och

ställande under uppsikt. Förfarandet avser ingripande av tillfällig

art i avbidan på beslut om avlägsnande eller på verkställighet av sådant

beslut.

Beslut om att utlänning skall tagas i förvar må meddelas av den centrala

utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller polismyndighet. Skall utlänning

hållas i förvar över en månad, skall dock frågan inom samma tid underställas

Kungl. Maj :ts prövning. Av Kungl. Maj :t meddelat beslut om utlännings

hållande i förvar gäller för varje gång ej längre tid än tre månader.

I fråga om fullföljd i utlänningsärenden gäller att utlänning äger

fullfölja talan mot polismyndighets avvisningsbeslut till den centrala utlänningsmyndigheten

och mot länsstyrelses beslut om utvisning till högsta

domstolen. Mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut rörande förpassning

eller andra åtgärder må talan endast fullföljas i begränsad omfattning.

Klagan föres i detta fall hos Kungl. Maj :t genom besvär, och besvären

prövas i statsrådet. Besvär över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut må i huvudsak endast föras i fråga om beslut om utlännings avlägsnande

ur riket och besvärsrätt föreligger även i dessa fall blott under förutsättning

att antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat

avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats

från nämnden.

Utlänningslagen innehåller vidare ett särskilt fullmaktsstadgand

e för extraordinära förhållanden. I detta föreskrives, att i händelse av

krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på

grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, Kungl. Maj :t äger

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller

att vistas å viss ort inom riket eller att här i riket antaga eller inneha arbetsanställning

meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga. Vidare

stadgas, att i fall varom i paragrafen sägs Kungl. Maj :t må i fråga om

utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter

omständigheterna.

Statistiska uppgifter angående utlänningarna i Sverige.

Efter den starka emigrationen under senare delen av 1800-talet och början

av 1900-talet har Sverige från och med år 1930 blivit ett invandringsland,

d. v. s. antalet till riket inflyttade överstiger de utflyttade. Immigrationen,

som endast till en mindre del består av återinvandrande svenskar, har

fram till det senaste världskriget varit av jämförelsevis ringa omfattning.

Under krigs- och efterkrigsåren har emellertid invandringen ökat i mycket

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

hög grad. De båda senaste decennierna visar för vårt land ett invandringsöverskott

på cirka 180 000 personer, varav omkring 2/3 faller på åren 1945

—50.

Under den tid det funnits en utlänningslagstiftning i Sverige har antalet

utlänningar varit föremål för starka växlingar. Någon bestämd siffra

på utlänningarnas antal i landet vid tiden för ikraftträdande av 1914 års

lag kan icke angivas. Vid folkräkningen 1910 var antalet kyrkobokförda

utlänningar i landet 21 708, 1920 var antalet 22 811 och 1930 16 475. Det

totala antalet utlänningar i landet beräknades i juli 1939 till c:a 25 000.

Vid krigets slut i maj 1945 var antalet 195 000. Det sjönk den närmaste

tiden efter kriget genom att åtskilliga flyktingar återvände till sina hemländer

och utgjorde i juli 1946 116 000. Sedan har antalet åter stigit och

beräknades den 1 juli 1952 till 267 350.1 I detta antal ingår emellertid till

betydande del turister och tillfälliga besökare. En uppskattning av antalet

utlänningar, som mera stadigvarande uppehåller sig i Sverige, synes man

kunna erhålla genom att utgå från antalet utlänningar med uppehållstillstånd.

Antalet var den 1 juli 1952 116 287 och den 1 juli 1953 108 466. Härtill

kommer bl. a. åtskilliga minderåriga utan särskilt tillstånd. Huvudparten

av utlänningarna i landet utgöres av skandinaver. Sålunda uppskattades

den 1 juli 1952 antalet skandinaver till 180 960, varav 56 830 med uppehållstillstånd.

Den 1 juli 1953 var antalet skandinaver med uppehållstillstånd

50 404.

Av särskilt intresse är att se vilken insats utlänningarna gjort i det svenska

arbetslivet. Antalet arbetsanmälda utlänningar var den 1 juli 1953

113 872. Av dessa var flertalet eller 48 911 sysselsatta inom industri och

bergsbruk, 16 941 inom handel och hotellverksamhet, 12 091 i jordbruk,

fiske och skogsbruk samt 10 432 i husligt arbete.

Antalet utlänningar, som under 1952 erhöll svenskt medborgarskap, kan

beräknas till omkring 6 250, varav 2 730 skandinaver.

Jag övergår nu till att redogöra för det huvudsakliga innehållet i kommitténs

förslag och de yttranden, som avgivits däröver. Såsom huvudfrågor

i förslaget framstår de avsnitt, som behandlar utlännings rätt till uppehåll

och arbete i riket. I nära sammanhang härmed står frågan om vilka myndigheter

som skall handlägga utlänningsärenden. Därför skall jag först upptaga

dessa frågor och i samband därmed även redovisa min inställning till

förslaget i stort sett. Övriga delar av förslaget är icke av samma grundläggande

betydelse som dessa frågor; de berör mera avgränsade spörsmål. De

skall därför behandlas vid genomgången av de särskilda bestämmelserna i

det lagförslag, som jag, efter detta ställningstagande till principfrågorna,

funnit mig böra förorda.

1 Sedan danska, finska och norska medborgare genom kungörelsen den 30 juni 1952 befriats

från skyldigheten att vid kortare uppehåll i landet inneha pass, kan någon beräkning av totalantalet

utlänningar i landet icke göras.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

27

Utlännings rätt till uppehåll och arbete i riket.

Kommittén.

Kommittén behandlar till en början grundprinciperna för en ny utlänningslag

och diskuterar därvid idén om det fria folkutbytet. Vid utformningen

av en ny lag borde enligt kommitténs mening denna idé vara grundläggande.

Endast sådana inskränkningar i det fria folkutbytet borde göras,

som med hänsyn till vissa nationella intressen vore nödvändiga. Kommittén

konstaterar emellertid, att det i nuvarande läge vore oundvikligt att bibehålla

åtskilliga inskränkningar i de fria förbindelserna mellan folken.

Till skydd för svenska intressen, i främsta rummet landets säkerhet och

svensk arbetskraft, måste tillströmningen av utlänningar till riket under

överskådlig tid framåt kontrolleras och i viss mån också begränsas.

I enlighet härmed är också kommitténs förslag byggt på samma grundvalar

som den nuvarande lagen. För att en utlänning skall få vara i landet

utöver en viss kortare tid, som regel tre månader, och för att han skall få

taga arbete här erfordras sålunda tillstånd. Liksom i gällande lag angives

icke vad som förutsättes för att utlänning skall erhålla tillstånd att vistas

här och tillstånd att arbeta. Däremot reglerar förslaget i likhet med den

nuvarande lagen ingående under vilka förutsättningar och former en utlänning

får avlägsnas ur riket.

Beträffande utlännings inresa till riket överensstämmer

förslaget i allt väsentligt med den gällande lagen. Utlänning skall sålunda

regelmässigt vara skyldig att vid inresan vara försedd med pass eller annan

legitimationshandling. Liksom hittills skall vissa kriminella eller eljest

asociala utlänningar och utlänningar som åsidosätter de formella föreskrifterna

för inresan kunna avvisas vid gränsen.

Vad angår frågan om utlännings uppehåll i riket har kommittén undersökt,

huruvida icke det syfte som reglerna om uppehållstillstånd skall tjäna

—- att förhindra icke-önskvärda utlänningar att bosätta sig här — skulle

kunna tillgodoses genom ett system utan uppehållstillstånd.

De utlänningar, som eljest genom vägrat uppehållstillstånd hindrades kvarstanna

i landet, finge man i så fall avlägsna genom utvisning. Ett sådant

system skulle emellertid enligt kommitténs mening vara förbundet med sådana

nackdelar — framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt — att det nuvarande

vore att föredraga. Kommittén ansåge därför, att utlänningslagstiftningen

under överskådlig tid framåt måste bygga på ett system med särskilda

tillstånd för de utlänningar som uppehölle sig här. Liksom hitintills

borde emellertid för kortare uppehåll i landet icke fordras tillstånd, såvida

icke utlänningen tillhörde nation, för vilken viseringsskyldighet föreskrivits.

Och vidare borde liksom enligt gällande lag Kungl. Maj :t äga befogenhet att

för vissa grupper av utlänningar kunna lätta på kontrollen och eftergiva

kravet på tillstånd för vistelse i riket.

Det nuvarande systemet med tidsbegränsade uppehållstil 1-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Iitingl. Maj:ts proposition nr 41.

stånd hade enligt vad kommittén framhåller både fördelar och nackdelar.

En väsentlig fördel vore, att utlänningsstockens storlek i landet genom

tillståndens tidsbegränsning kunde mjukt anpassas efter vad landets

förhållanden vid skilda tidpunkter krävde. Vid tillståndsprövningen kunde

olika synpunkter beaktas; hänsyn kunde tagas icke blott till utlänningens

individuella egenskaper utan även till omständigheter av mera generell art

(arbets- och bostadsmarknaden, eventuellt politiska eller andra likartade

synpunkter). Å andra sidan kunde kritik också riktas mot den nuvarande

ordningen. Det kunde sålunda anföras, att systemet med de upprepade, ständigt

återkommande tillståndsprövningarna, som avsåge även de mest skötsamma

utlänningarna, vore onödigt arbetskrävande och tyngande både för

myndigheter och utlänningar utan att dock bereda de senare den rättssäkerhet,

som särskilt vid längre tids vistelse i landet vore önskvärd.

Kommittén har härefter behandlat frågan, huruvida uppehållstillstånd

icke skulle kunna meddelas utan tidsbegränsning. Man

kunde emellertid enligt kommitténs mening icke bedöma lämpligheten av

att införa icke-tidsbegränsade tillstånd utan att samtidigt taga i betraktande

möjligheterna att bryta upp ett sådant tillstånd. Kommittén ansåge införandet

av icke-tidsbegränsade uppehållstillstånd förutsätta, att dessa tillstånd

skulle kunna brytas även av andra skäl än de nuvarande utvisningsgrunderna.

Det vore nämligen enligt kommitténs uppfattning icke ändamålsenligt

att genom oåterkalleliga tillstånd giva utlänningar garanti för att de för

all framtid skulle få kvarstanna i landet, även om de — utan att göra sig

skyldiga till så grovt asocialt beteende som nu fordrades för utvisning —

misskötte sig. Vid sidan av de i den gällande lagen upptagna utvisningsanledningarna

kunde det otvivelaktigt beträffande en utlänning framkomma

omständigheter av skiftande art, som medförde att det framstode som olämpligt

att utlänningen finge vistas här, fastän han vid en föregående prövning

befunnits hava kvalifikationer för ett icke-tidsbegränsat tillstånd.

Kommittén framhåller, att införandet av en möjlighet att vid sidan av uppehållstillstånd

för viss tid meddela sådana tillstånd utan tidsbegränsning

skulle innebära avsevärda fördelar i flera avseenden. Framför allt skulle ett

sådant system vara av värde för utlänningarna. En utlänning, som erhållit

ett uppehållstillstånd utan tidsbegränsning, skulle kunna känna sig trygg

för att hans fortsatta vistelse här i landet skulle bero helt och hållet på hans

egen skötsamhet och han skulle på annat sätt än nu kunna inrätta sig för

att för framtiden stanna här. Ett system med icke-tidsbegränsade tillstånd

skulle bereda myndigheterna en väsentlig arbetslättnad genom att man beträffande

de utlänningar, för vilka sådant tillstånd meddelats, skulle slippa

ifrån den tid efter annan återkommande prövningen av frågan om förlängt

uppehållstillstånd. Genom att bevilja skötsamma utlänningar icke-tidsbegränsade

tillstånd skulle man kunna ernå vad som måste anses vara i hög grad

eftersträvansvärt, nämligen en lättnad i uppsikten över dessa utlänningar,

samtidigt med att man skapade möjlighet att differentiera och skärpa uppsikten

beträffande övriga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr ål

Kommittén erinrar om att meddelandet av uppehållstillstånd utan tidsbegränsning

icke vore enbart fördelaktigt. Myndigheterna avhände sig nämligen

i viss utsträckning den möjlighet att smidigt reglera utlänningsstockens

storlek i landet efter rådande förhållanden, som låge i tidsbegränsningen

av tillstånden. Visserligen måste såsom förut berörts befogenheten

att bryta upp meddelade icke-tidsbegränsade tillstånd ökas, men något annat

än utlänningens rent individuella förhållanden finge dock under normala

förhållanden icke läggas till grund för ett beslut om att ett tillstånd skulle

upphöra att gälla. Tillstånd utan tidsbegränsning kunde icke meddelas för

större antal utlänningar än som oavsett växlande konjunkturläge utan olägenhet

kunde kvarstanna här.

övervägande skäl talade enligt kommitténs mening för ett system med

icke-tidsbegränsade tillstånd för vistelse i riket vid sidan av uppehållstillstånd

för viss tid. För de icke-tidsbegränsade tillstånden föreslår kommittén

benämningen bosättningstillstånd.

Till ett bosättningstillstånd skall enligt kommitténs förslag icke kunna anknytas

några villkor eller begränsningar. Anledningen till att villkor eller

begränsningar användes vid uppehållstillstånd torde som regel vara, att man

vill ha vederbörande utlänning under särskild kontroll eller ock att man

med hänsyn till läget på bostadsmarknaden vill hindra utlänningar att bosätta

sig på de platser där läget är sämst. I fråga om utlänningar med bosättningstillstånd

anser emellertid kommittén, att dessa skäl icke är giltiga.

Kommittén hänvisar till att bosättningstillstånd icke borde meddelas

utlänning, för vilken särskild uppsikt vore erforderlig, och att innan tillståndet

meddelades, en bedömning borde ske, huruvida det för framtiden

kunde finnas utrymme för utlänningen i landet.

Två av de sakkunniga, med vilka kommittén samrått, herrar Leche och

Thulin, har avgivit ett särskilt gttrande, i vilket de förklarar sig endast med

tvekan kunna tillstyrka införandet av bosättningstillstånd och endast under

förutsättning att utlänningens bosättning här i riket påtagligen bleve till

gagn för samhället samt att stora fordringar uppställdes för tillståndets erhållande.

Vad härefter angår de tidsbegränsade uppehållstillstånden

har kommittén övervägt, huruvida dessa borde differentieras genom

införande av särskilda tillstånd för tillfälliga besökande i landet. Meningen

med dylika tillstånd, av kommittén benämnda besökstillstånd, skulle vara

att från den jämförelsevis grundliga kontroll som skedde vid uppehållstillståndsprövningen,

undantaga de utlänningar, som icke hade för avsikt att

mera stadigvarande slå sig ned i landet eller att konkurrera på den svenska

arbetsmarknaden. På grund av syftet med dylika tillstånd skulle innehavare

av tillstånden icke äga rätt att taga arbete här och icke heller att här bedriva

annan näringsverksamhet. Arbetstillstånd skulle sålunda icke kunna

meddelas för utlänning med besökstillstånd. Kommittén avvisar tanken på

en dylik differentiering av uppehållstillstånden. Kommittén påpekar att en

nödvändig konsekvens av införandet av besökstillstånd vore, att en utlän
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

ning icke under den uppehållstillståndsfria tremånaderstiden skulle kunna

taga arbete utan att först erhålla vanligt uppehållstillstånd. En på detta

sätt utvidgad skyldighet att inneha uppehållstillstånd skulle enligt kommitténs

mening verka tyngande för såväl myndigheter som enskilda, och

den skulle knappast uppvägas av lättnader för myndigheterna i prövningen

för besökstillstånd.

I fråga om utlännings rätt att taga anställning framhåller

kommittén till en början, att det behov av skydd åt den svenska arbetskraften,

som reglerna om arbetstillstånd avsåge att tillgodose, vore mycket

växlande. Att det i vissa konjunkturlägen vore nödvändigt att genom arbetstillstånd

skydda svenska arbetssökande mot konkurrens utifrån vore uppenbart.

Lika tydligt är emellertid, enligt kommitténs mening, att i konjunkturlägen,

då brist på arbetskraft råder i landet, reglerna om arbetstillstånd icke

får skapa hinder mot ett tillskott av önskvärd utländsk arbetskraft. Enligt

kommittén måste med hänsyn därtill utlänningslagen utformas så, att det

regelmässigt fordras arbetstillstånd för utlänning, som vill antaga arbetsanställning

i riket, men är möjligt att i vissa lägen medgiva utlänningar i

större eller mindre utsträckning samma frihet på arbetsmarknaden som

svenskar.

Kommittén upptager gällande regler om arbetstillstånd i stort sett utan

annan ändring än att arbetstillstånd icke skall erfordras för utlänning med

bosättningstillstånd. Härom anför kommittén bl. a. följande.

Med utgångspunkt från att utlänningar i den mån det är möjligt och förenligt

med landets intressen böra beredas samma ställning som svenskar har

kommittén funnit, att utlänningar med bosättningstillstånd i förevarande avseende

i stort sett böra likställas med svenskar. En utlänning, som beviljas

bosättningstillstånd, bör nämligen som regel redan vara fast knuten till den

svenska arbetsmarknaden. Har det i betraktande av läget på arbetsmarknaden

befunnits möjligt att genom meddelande av bosättningstillstånd tillåta

utlänningen att för framtiden stanna i landet, synes det icke finnas någon

anledning att icke sedan tillåta honom att konkurrera fritt på denna marknad.

Någon fara för att utlänningar med bosättningstillstånd i nämnvärd

omfattning skola övergiva det yrke, vari de före tillståndets beviljande varit

sysselsatta, torde knappast föreligga. Genom en sådan ordning kommer också

lättnaden i arbetsbördan för de arbetstillståndsbeviljande myndigheterna

att bliva avsevärd.

Kommittén framhåller, att genom reglerna om uppehålls- och arbetstillstånd

ett visst skydd kunde beredas företag, som ur försvarspolitisk synpunkt vore

särskilt betydelsefulla. Med hänsyn härtill och till den frihet på arbetsmarknaden

som bosättningstillstånd enligt förslaget skall innefatta föreslår kommittén,

att Kungl. Maj:t, när det med hänsyn till rikets säkerhet finnes vara

av särskilda skäl påkallat, skall kunna förordna att i visst företag eller företag

av viss art icke må anställas utlänning utan att Kungl. Maj:t eller

den centrala utlänningsmyndigheten medgivit tillstånd till anställningen.

Denna inskränkning i utlännings rätt att antaga arbetsanställning föreslås

gälla även dem som i vanlig ordning erhållit arbetstillstånd.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

31

Som förut nämnts anser kommittén, att införandet av ett icke-tidsbegränsat

tillstånd för vistelse i riket förutsätter ökade möjligheter att

bryta dessa tillstånd. Detta kunde enligt kommitténs mening

ske antingen genom en utvidgning av gällande lags utvisningsgrunder eller

genom införande av möjlighet att återkalla dylika tillstånd, därvid i samband

med återkallelsen ett tidsbegränsat tillstånd skulle meddelas, eller ock

genom en kombination av dessa båda alternativ.

Kommittén framhåller, att i samma mån som man utvidgade omfattningen

av grunderna för att bryta upp ett tillstånd, minskades tillståndets värde för

utlänningen men ökades möjligheten för myndigheterna att utan särskilt

grundlig förhandsprövning meddela sådant tillstånd. Inskränktes åter grunderna

för att upphäva tillstånd, bleve utlänningens rättsställning starkare

men måste de tillståndsbeviljande myndigheterna vara försiktigare vid tillståndsgivningen.

Uppenbart vore, att om man icke skapade ökade möjligheter

att bryta upp icke-tidsbegränsade tillstånd utan inskränkte dessa till

nuvarande utvisningsgrunder, följden bleve att ytterst få utlänningar skulle

komma att erhålla tillstånden.

Beträffande frågan om vad som borde vara grund för att ett bosättningstillstånd

skulle kunna brytas framhåller kommittén, att en utlänning med

sådant tillstånd borde få stanna i landet oavsett växlingarna i det befolkningspolitiska

eller arbetsmarknadspolitiska läget. Först om han misskötte

sig, borde han avlägsnas ur landet. Varje slag av misskötsel, hur ringa den

än vore, borde självfallet icke kunna föranleda en sådan åtgärd. Förutsättningen

borde vara, att utlänningen misskött sig i sådan grad, att han kunde

sägas hava ådagalagt, att han icke lämpade sig för fortsatt bosättning i landet.

De nya grunderna borde därför ansluta sig till utvisningsskälen i gällande

lag och innebära en utbyggnad av dessa.

Enligt kommitténs mening skulle införandet av en möjlighet att återkalla

tillstånd ur vissa synpunkter vara fördelaktigt. När en utlänning

med bosättningstillstånd misskötte sig men misskötseln icke vore så grov,

att han omedelbart borde avlägsnas ur landet, kunde det vara lämpligt att

myndigheterna ställde honom under noggrannare uppsikt än som kunde

åvägabringas med bosättningstillstånd. Detta kunde ske genom att bosättningstillståndet

återkallades och utbyttes mot ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Även i fråga om vanliga uppehållstillstånd funnes enligt kommitténs

mening skäl för återkallelse. Behovet av återkallelse kunde föreligga i det fall,

att man skulle vilja förkorta tillståndstiden eller ställa utlänningen under

uppsikt, därför att han icke skötte sig som han borde. Genom befogenheten

att återkalla bosättnings- eller uppehållstillstånd skulle myndigheterna också

erhålla en möjlighet att giva en utlänning, som iakttagit ett mindre gott

uppförande, en allvarlig varning, innan den mera radikala åtgärden att avlägsna

honom ur riket tillgrepes.

Vad som kunde anföras emot ett införande av möjligheten att återkalla

tillstånd vore, enligt vad kommittén uttalar, att tillstånden icke komme att

giva utlänningarna en så tryggad ställning som hittills. Det måste emellertid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

beaktas, att endast utlänningens individuella förhållanden och icke allmänt

immigrationspolitiska skäl finge vara grund för återkallelse. Det vore givet,

att en återkallelse, som till sina verkningar för utlänningen stode en utvisning

eller förpassning mycket nära, i samma mån som dessa åtgärder

måste i fråga om förfarandet vara förbunden med tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier

för utlänningarna.

Kommittén föreslår, att bestämmelser om återkallelse av uppehålls- och

bosättningstillstånd upptages i förslaget. Av den betydelse kommittén givit

åt återkallelse!! följer, att enligt förslaget nytt tillstånd (med strängare villkor,

på kortare tid) som regel skall givas efter det återkallelse skett; skulle

utlänning avlägsnas ur riket, borde nämligen, uttalar kommittén, icke återkallelse

utan utvisning användas.

I syfte att åstadkomma en förenkling av utlänningslagens systematiska

uppbyggnad har kommittén undersökt möjligheterna att sammanföra de

olika instituten för utlännings avlägsnande ur riket, avvisning, förpassning

och utvisning. Kommittén har funnit avvisningen intaga en sådan särställning

i förhållande till de båda andra instituten, att den icke kunde sammanföras

med något av dem. Ett sammanförande av utvisningen

med förpassningen vore däremot enligt kommitténs uppfattning

motiverat ur flera synpunkter. Det skulle sålunda innebära en avsevärd förenkling

av lagen utan att ofördelaktigt inverka på ändamålsenligheten och

tydligheten. Kommittén anför även, att de skäl, som vid förpassningens

tillkomst åberopades till stöd för att göra skillnad mellan förpassning och

utvisning, icke längre vore bärande. Med införandet av förpassningen hade

avsetts att åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande än utvisning,

men utvecklingen hade blivit sådan, att förpassningsförfarandet i allmänhet

icke vore enklare eller snabbare än utvisningsproceduren.

Kommittén erinrar vidare om att enligt nuvarande ordning olika myndigheter

hade att besluta om utvisning och förpassning, och att häri kunde

ligga ett motiv till att upprätthålla två institut. Sammanfördes befogenheten

att besluta i ärenden av båda slagen till en myndighet, förelåge emellertid

icke detta motiv.

Införandet av återkallelse ansåge kommittén också utgöra ett skäl för att

förena utvisningen med förpassningen. Återkallelsen skulle nämligen bli ett

alternativ såväl till utvisningen som ock i viss utsträckning till förpassningen.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att utvisning och förpassning

sammanföres till ett institut, för vilket kommittén föreslår benämningen

utvisning.

Kommittén föreslår, att som grund för den nya utvisningen upptages vad

som i huvudsak motsvarar de nuvarande utvisnings- och förpassningsanledningarna,

samt vidare vissa lindrigare former av misskötsamhet än de

nuvarande utvisningsskälen. Återkallelse av uppehålls- eller bosättningstillstånd

skall enligt förslaget med vissa undantag stå som alternativ till utvisning.

Då samma grund kan föranleda antingen utvisning eller återkal
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

33

lelse förutsätter förslaget dock att vid utvisning skälen skall vara starkare.

Kommittén framhåller, att det vida fält av misskötsamhet, som skulle utgöra

grund för återkallelse och utvisning, uppenbarligen icke kunde angivas

i lagen med en sådan kasuistisk metod som i den nuvarande lagen användes

för utvisningsgrunderna. Det vore därför nödvändigt att — vid

sidan av vissa av de nuvarande utvisnings- och förpassningsgrunderna —- införa en mera allmänt avfattad regel. Kommittén föreslår i detta hänseende,

att uppehålls- och bosättningstillstånd må återkallas, om utlänningen

genom sin vandel eller livsföring eller sina gärningar ådagalägger, att han

icke kan eller vill anpassa sig efter den här i riket gällande ordningen. För

att i detta fall utvisning skall äga rum förutsättes därjämte, att genom

utlänningens fortsatta vistelse i riket kan antagas uppstå fara för allmän

ordning, säkerhet eller sedlighet. Utlänning med bosättningstillstånd må

dock endast utvisas, om denna fara är att anse som allvarlig eller eljest

synnerliga skäl föreligger till utvisning.

Kommittéförslaget innehåller en fullständig reglering av politiskt

flyktingskap och därmed sammanhängande förhållanden. Vid utformningen

av dessa bestämmelser har utgångspunkten för kommittén varit,

att politiska flyktingar skall erhålla skydd i minst samma utsträckning

som för närvarande. Det är att märka att en politisk flykting — i likhet

med vad som anses vara fallet enligt gällande rätt — icke får någon ovillkorlig

rätt att erhålla asyl i riket. Enligt förslaget skall emellertid vid

prövning av fråga om uppehålls- eller bosättningstillstånd särskild hänsyn

tagas till om utlänningen såsom politisk flykting har behov av fristad

i riket. Vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en utlänning som

regel icke befordras till land, där han kan antagas bliva utsatt för sådan

fara eller förföljelse som enligt förslaget konstituerar politiskt flyktingskap

eller till land, där han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva sänd

till land som nu nämnts.

Gällande bestämmelser om utlännings tagande i förvar och

ställande under uppsikt har med endast oväsentliga ändringar

i sak överförts till förslaget. Förvarstagande eller ställande under uppsikt

får sålunda icke tillgripas annat än som ett led i ett förfarande för utlännings

avlägsnande ur riket; det kan enligt förslaget äga rum i avbidan

på dels beslut om avvisning eller utvisning och dels verkställighet av sådant

beslut.

Förslaget innehåller flera fullmakts st a dg anden, varigenom

Kungl. Maj :t tillerkännes befogenhet att vidtaga mer eller mindre vittgående

ändringar i det system för utlänningskontrollen som lagen uppställer

såsom det normala. Sålunda äger Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet

med främmande makt träffa överenskommelse att de i lagen stadgade

inskränkningarna i utlännings rätt att inresa, att uppehålla sig här

och taga arbete, helt eller delvis, icke skall äga tillämpning å medborgare i

den staten. Utan fordran på ömsesidighet äger Kungl. Maj :t enligt förslaget

medgiva undantag från reglerna om arbetstillstånd och, i fråga om vissa

3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 41.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

grupper av utlänningar eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller

Norge, även från bestämmelserna om skyldighet att inneha legitimationshandling

eller tillstånd att vistas här. Kungl. Maj :t har enligt förslaget vidare

möjlighet att lägga en starkare kontroll på inresorna till Sverige genom

förordnande om att utlänning skall ha särskilt tillstånd för inresan

(visering) och att utlänning, som kommer hit för att taga arbete, vid inresan

skall vara försedd med arbetstillstånd. Liksom den gällande lagen innehåller

förslaget ookså ett fullmaktsstadgande för krig och andra situationer

av extraordinär natur.

Kommittén framhåller, att genom de nu berörda fullmaktsstadgandena

Kungl. Maj :t erhölle möjlighet att anpassa utlänningskontrollen efter vad

olika förhållanden kunde kräva. Lagen kunde därför enligt kommitténs

mening passa även under andra förhållanden än de nuvarande, och kommittén

föreslår därför också att lagen icke skall vara tidsbegränsad. Kommittén

erinrar om att det som ett argument mot att tillerkänna lagen permanent

giltighet förut i olika sammanhang anförts, att man genom en sådan

ordning skulle övergiva förhoppningarna om en återgång till de tidigare,

mera fria förhållandena på detta område. Detta argument ansåge kommittén

emellertid icke ha log för sig. Det riktiga vore enligt kommitténs

uppfattning att lagens bestämmelser avfattades på sådant sätt, att de gåve

rum för denna önskvärda återgång till friare förhållanden.

Yttrandena.

Kommitténs förslag till ny utlänningslag har till sina huvudgrunder i yttrandena

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera myndigheter

och sammanslutningar anför särskilda skäl som talar för ett godkännande

av förslagets principiella grunder. Sålunda anser länsstyrelsen i

Älvsborgs län, att förslaget präglas av en human anda och väl tillgodoser

utlänningarnas rättsskyddsintressen. Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar,

att lagförslaget genom sin fullständighet och den klara och systematiska

uppställningen syntes komma att i hög grad även för de lokala myndigheterna

underlätta handläggningen av utlänningsärenden. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län finner det självklart, att lagstiftningen skall utformas

så, att det fria folkutbytet främjas, och anför vidare bland annat följande.

I synnerhet i en tid, då åldersfördelningen i vårt land är ogynnsam, bör

det vara av stort intresse att yngre yrkeskunnig utländsk arbetskraft känner

sig väl till rätta i vårt land. Utlänningslagstiftningen bör sålunda vara

utformad så att den befrämjar assimilering av sådana utlänningar, som äro

vårt land till gagn och som här vill öppna sig en framtid. Det är därför angeläget

att de kunna känna sig delaktiga i svensk rättssäkerhet och — i den

mån som de fullgöra sina skyldigheter — i vår sociala välfärdspolitik. Länsstyrelsen

vill i detta sammanhang framhålla som sin uppfattning att utlänningar,

vars arbetskraft och insatser vårt land tillgodogör sig under

goda tider, även böra kunna påräkna trygghet här under dåliga tider. Länsstyrelsen

finner att det framlagda förslaget är väl ägnat att ytterligare utbygga

rättssäkerheten för utlänningar i vårt land samtidigt som det tillgodoser

möjligheten att avskilja parasiterande existenser, som icke är önskvärda.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

35

Andra remissmyndigheter uttalar också sitt gillande av att förslaget utformats

med utgångspunkt från principen om fritt folkutbyte. Bland dem

som uttalar sig på detta sätt märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar

län, länsarbetsnämnden i Uppsala län, föreningen Nordens centralstyrelse,

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Även i andra

yttranden ger man sin anslutning till principen, ehuru under framhållande

av att avsevärda inskränkningar i denna nödvändiggjordes av nu rådande

politiska förhållanden i världen. Uttalanden i denna riktning göres sålunda

av utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, landsorganisationen och

länsstyrelsen i Kronobergs län. Denna länsstyrelse understryker, att principen

framför allt borde upprätthållas gentemot medborgare i de övriga nordiska

länderna. Vad anginge övriga utlänningar funne länsstyrelsen uppenbart,

att avsevärda inskränkningar måste göras i det fria folkutbytet. Enligt länsstyrelsens

mening vore det därvid önskvärt, att utlänningar, som gjort sig

kända för skötsamhet, finge så stor rörelsefrihet som möjligt, medan åter

utlänningar, som visat tecken på kriminalitet eller annan asocialitet, hölles

under effektiv kontroll och i allvarligare fall avlägsnades ur riket. Ur dessa

synpunkter ansåge länsstyrelsen förslaget vara mera ändamålsenligt än

gällande rätt genom att å ena sidan bosättningstillstånd införts samt å andra

sidan grunderna för en utlännings avlägsnande ur riket fått en mera allmän

avfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att ett förverkligande

av idén om det fria folkutbytet, i så måtto att var och en skulle äga

rätt att bosätta sig i det land han önskade, icke torde bliva möjlig under den

framtid, som nu kunde överblickas. Även om den svenska immigrationspolitiken

på grund av knappheten på arbetskraft inom landet för närvarande

vore ganska generös, rådde det icke något som helst tvivel om att en nedåtgående

konjunktur med överskott på arbetsmarknaden omedelbart skulle

leda till en väsentlig skärpning, när det gällde möjligheterna att här erhålla

uppehålls- och arbetstillstånd. En synnerlig återhållsamhet ansåge länsstyrelsen

därför vara av nöden, då det gällde att draga de praktiska slutsatserna

av denna ideellt mycket tilltalande grundprincip. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län finner det principiellt riktigt, att alla åtgärder, som skäligen

kunde vidtagas för att underlätta det mellanfolkliga umgänget, genomfördes,

men förutsättningen härför borde vara dels att en viss reciprocitet

tillämpas länderna emellan och dels att det egna landets säkerhet

och skydd gentemot och övervakning av utlänningsklientelet icke eftersattes

samt att en icke för stark konkurrens eller motsatsställning på arbetsmarknaden

mellan inhemsk och utländsk arbetskraft uppkomme. Även

om det vore tilltalande att Sverige bleve ett föregångsland i strävandena till

ett närmande folken emellan, syntes det dock länsstyrelsen tveksamt, om

ett ensidigt eftergivande av de inskränkande regler beträffande utlänningspolitiken,

som f. n. gällde, vore tillrådligt i nuvarande läge av internationell

spänning.

I vissa av de tillstyrkande yttrandena uttalar man sin anslutning till att

förslaget utformats på ett sätt, som möjliggör erforderlig anpassning efter

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

växlande utrikespolitiska och arbetsmarknadspolitiska förhållanden. Uttalanden

av detta innehåll förekommer i yttranden från utlänningskommissionen,

övcrståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Hallands och Kopparbergs län. Socialstyrelsen biträder också förslaget,

att lagen på detta sätt göres elastisk. Emellertid förvånade det styrelsen,

att kommittén vid utarbetande av sitt förslag ansett sig böra anlägga polisiärt

betonade synpunkter i den omfattning som skett. Resultatet hade,

elasticiteten till trots, kommit att präglas av en formalism, som icke stode

i samklang med den av kommittén förfäktade idén om ett efter omständigheterna

friast möjliga folkutbyte. Enligt socialstyrelsens uppfattning

saknades anledning att i nuvarande läge anlägga så restriktiva och i många

fall på samhällets intresse ensidigt inriktade synpunkter på utlänningspolitiken

som kommittén gjort.

Kommitténs förslag har i allmänhet endast i särskilda hänseenden gjorts

till föremål för anmärkningar och ändringsyrkanden. Generella av

styrkanden av förslaget göres dock av länsstyrelsen i Våsternorrlands

län, kriminalpolisintendenten i Stockholm, arbetsmarknadsstyrelsen och en

reservant i utlänningskommissionen.

Länsstyrelsen i Våsternorrlands län ifrågasätter starkt lämpligheten av

att med nuvarande labila politiska läge i världen ersätta en utlänningslagstiftning,

som i stort sett visat sig väl motsvara sin uppgift, med en ny och

i vissa, väsentliga delar friare dylik lagstiftning. Enligt länsstyrelsens mening

kunde vägande invändningar göras i fråga om åtskilliga av de föreslagna

nyheterna i lagen. Länsstyrelsen ger — efter att hava redogjort för dessa

invändningar — uttryck för den åsikten, att ett förverkligande till alla delar

av kommitténs förslag sannolikt skulle giva Sverige en av de mest liberala

och humanitära utlänningslagstiftningarna i Europa. Detta vore givetvis i

och för sig intet fel. Följden härav skulle emellertid enligt länsstyrelsens mening

sannolikt bli en än mera markerad tillströmning till Sverige av utlänningar

— såväl önskvärda som kanske framför allt icke önskvärda. Att vårt

land härigenom skulle skaffa sig en icke obetydlig goodwill torde vara otvivelaktigt.

Länsstyrelsen förmenade emellertid, att vi i nuläget icke hade

råd med en dylik generositet.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att den gällande lagen

vore behäftad med brister i åtskilliga angivna avseenden men att kommitténs

förslag i stort sett icke innebure någon förbättring härvidlag. Det

skulle varit av värde, om kommittén genom kontakt med vederbörande myndigheter

sökt få klarlagt i vad mån nu gällande ordning kunde anses tillfredsställande

eller icke. I så fall hade förslaget antagligen blivit mindre

omständligt, detaljrikt och svårläst och i stället mera kategoriskt och överskådligt.

Som förslaget nu utformats kunde önskemålet om enklare utlänningsbestämmelser

icke anses uppfyllt. Ehuru kommittén på ett förtjänstfullt

sätt utrett och framlagt förslag i åtskilliga utlänningsfrågor av stor

betydelse, måste dock kommittéförslaget överarbetas under beaktande av

de synpunkter, som anfördes av kriminalpolisintendenten. Framför allt fun
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

37

ne denne förslagets uttryckliga understrykande av utlännings jämställdhet

med svensk medborgare mindre lyckligt. Kommittén hade för övrigt överdimensionerat

anspråken på det rättsskydd en utlänning rimligen borde

komma i åtnjutande av. Detta vore förklarligt om befogade anmärkningar

förelåge mot svenska myndigheter för uraktlåtenhet att beakta dessa anspråk.

Sådana anmärkningar hade emellertid veterligen icke framkommit.

Kriminalpolisintendenten framhåller vidare, att även om kommittéförslaget

ändrades i enlighet med vad han yrkade, komme enligt hans uppfattning

Sverige att erbjuda utlänningarna ett rättsskydd och en rättsställning som

intet annat land — icke ens något av våra grannländer — hade möjlighet att

tillförsäkra dem.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner icke kommittéförslaget ägnat att läggas

till grund för en permanent lagstiftning utan genomgripande ändringar i

vad gäller arbetsmarknadsfrågor. Ur arbetsmarknadssynpunkt innebure förslaget

en avsevärd försämring jämfört med nuvarande ordning. Styrelsen

ville icke förneka att betänkandet i vissa avseenden innehölle förslag till avsevärda

förbättringar, men det sätt på vilket kommittén behandlat de frågor

som närmast berörde styrelsen ingåve allvarliga betänkligheter. Kommitténs

förslag präglades också av knapphändighet, både i fråga om redogörelser

för förarbetena till nu gällande bestämmelser och motiveringar till

kommitténs förslag i olika punkter. Styrelsen uttalar, att kommittén bortsett

från vad som tidigare förekommit beträffande handläggningen av arbetstillståndsfrågor

och att detta fört kommittén in på alltför teoretiska

överväganden. Under sådana omständigheter funne styrelsen det förklarligt,

att utredningsresultatet kommit att väsentligt skilja sig från vad som påfordrades

av de praktiska angelägenheter, det vore avsett att reglera.

Reservanten i utlänningskommissionen (t. f. byråchefen Ernberg) anför,

att åtskilliga invändningar kunde riktas mot kommitténs förslag och att den

gällande lagen därför vore att föredraga, framför allt genom att den till sin

utformning vore klarare än förslaget. Reservanten finner det bl. a. vara

betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt att övergiva principen att en utlänning

med uppehållstillstånd vore garanterad att — om han icke beginge brott —

få vistas här under den tid tillståndet gällde. Sammanförandet av utvisningen

med förpassningen hade utan att innebära någon fördel lett till invecklade

och svårbegripliga bestämmelser. Erfarenheterna av den praktiska

tillämpningen av den gällande lagen måste sägas vara goda och om man

blott vidtoge vissa mindre genomgripande ändringar i denna lag, skulle den

komma att fylla högt ställda anspråk.

Förslaget om bosättningstillstånd har vunnit anslutning i

flertalet remissyttranden. I ett stort antal yttranden föreslås emellertid mer

eller mindre långtgående jämkningar i kommitténs förslag. Dessa jämkningar

avser framför allt förutsättningarna för att bosättningstillstånd skall

meddelas.

Införandet av bosättningstillstånd i enlighet med vad kommittén föreslagit

tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran i yttranden av bl. a.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

utlånningskommissionen, utlänningsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,

Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, landsorganisationen, svenska

arbetsgivareföreningen, tjänstemännens centralorganisation, kooperativa

förbundet och industriförbundet.

Till det av herrar Leche och Thulin angivna särskilda yttrandet ansluter

sig chefen för försvarsstaben, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands,

Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs län, två skiljaktiga ledamöter i

utlänning skommissionen, elva landsfogdar, fyra poliskamrar och två länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län, landsfogden i Kronobergs län samt landsfiskalsf öreningen i Västernorrlands

län ger uttryck för en viss tveksamhet i fråga om införandet

av bosättningstillstånd. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser sålunda,

att tillstånden icke skulle komma att medföra någon lättnad i arbetet för

myndigheterna, eftersom en ingående prövning ur olika synpunkter vore

erforderlig, innan ett sådant tillstånd kunde meddelas. Enligt länsstyrelsens

mening bör under rådande förhållanden bosättningstillstånd icke meddelas

i andra fall än då förutsättningar för upptagande till svensk medborgare i

huvudsak föreligger, men det av någon anledning finnes lämpligt dröja med

att förläna vederbörande fulla medborgerliga rättigheter. Länsstyrelsen i

Jämtlands län finner den privilegierade ställning, som utlänningar med bosättningstillstånd

föreslås erhålla, ägnad att ingiva betänkligheter. Dessa

betänkligheter, säger länsstyrelsen, ökade i styrka inför kommitténs uttalande,

att icke alltför stränga krav borde uppställas för erhållande av bosättningstillstånd

och att förutsättningarna icke borde låsas fast i snäva linjer

i lagen. Länsstyrelsen ansåge, att därest förslaget om bosättningstillstånd

genomfördes, stränga krav borde uppställas för tillståndens erhållande, så

att dessa tillstånd mera komme att höra till undantagen. Liknande synpunkter

anföres av länsstyrelserna i Skaraborgs och Västernorrlands län, vilka

länsstyrelser därjämte särskilt betonar vikten av att arbetsmarknadssynpunkterna

ges stort inflytande vid tillståndsgivningen.

I fråga om bosättningstillstånden har avstyrkande yttranden avgivits av

länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län, landsfogden i Örebro län,

poliskamrarna i Linköping, Halmstad, Borås och Örebro, landsfiskalen i

Ticrps distrikt samt landsfiskalsf öreningen i Hallands län.

Länsstyrelsen i Örebro län har visserligen principiellt icke något att invända

mot bosättningstillstånden men anser det i dagens oroliga utrikespolitiska

läge icke tillrådligt att lätta på utlänningskontrollen på det sätt

som skulle ske genom dessa tillstånd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hyser den uppfattningen, att man skulle

uppnå det mesta av vad kommittén ville vinna med bosättningstillstånden,

om man skapade möjlighet att meddela uppehållstillstånd att gälla tills vidare

— utan att dessa tillstånd skulle medföra några sådana förmåner som

bosättningstillstånden — och kombinerade detta system med rättighet att,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

när skäl därtill förefunnes, återkalla uppehållstillstånd. Av länsstyrelsens

yttrande må här återgivas följande synpunkter:

Ett av de skäl kommittén anför till stöd för bosättningstillstånden är

önskemålet att tillgodose utlänningarnas trygghetskänsla. Enligt länsstyrelsens

förmenande är det dock icke troligt, att det stora flertalet utlänningar,

som sedan någon längre tid vistats här i landet och som gör en ordinär arbetsinsats

på den svenska arbetsmarknaden, besväras av någon egentlig oro

för att de icke skola få sina uppehållstillstånd förlängda. Utlänningarna

äro väl medvetna om att förlängning av uppehålls- och arbetstillstånd för

den, som en längre tid vistats här i landet och väl anpassat sig efter den

här gällande ordningen, i regel är en rutinåtgärd. Med den starkt humanitärt

betonade inställning, som kännetecknar svensk utlänningspolitik, är

det enligt länsstyrelsens uppfattning alldeles otänkbart, att vid ett ändrat

konjunkturläge eu utlänning, som länge vistats i landet och här gjort en

god insats på arbetsmarknaden, skulle förvägras uppehållstillstånd i fortsättningen

och till och med tvångsvis förpassas ur riket. Länsstyrelsen finner

sålunda, att ett system med bosättningstillstånd icke är nödvändigt med

hänsyn till de skötsamma utlänningarnas berättigade anspråk på trygghet

under sin vistelse här i landet.

Det andra skälet till införande av bosättningstillstånd, eller önskan att

minska arbetsbördan för vederbörande utlänningsmyndigheter, är enligt

länsstyrelsens uppfattning av större vikt. Önskemålet att kunna bevilja utlänning

uppehållstillstånd tills vidare har gjort sig starkt gällande efter det

senaste världskriget, och länsstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse,

att meddelande av sådana tillstånd avses bli möjligt enligt den nya lagen.

Däremot ställer sig länsstyrelsen mera skeptisk till tanken att förbinda

icke-tidsbegränsade uppehållstillstånd med särskilda rättsverkningar. Redan

det förhållandet, att utlänningarna genom att särskilda förmåner äro

förbundna med bosättningstillstånden komma att uppdelas i två klart åtskilda

kategorier med väsentligt olika rättigheter, är ägnad att föranleda en

viss betänksamhet. Om bosättningstillstånden emellertid förbehölles dem,

som klart ådagalagt sin avsikt att varaktigt kvarstanna i landet, skulle givetvis

fördelarna med bosättningstillstånden vara övervägande. Den huvudsakligaste

orsaken till länsstyrelsens tveksamhet är emellertid den, att kommittén

genom sitt förslag till bosättningstillstånd enligt länsstyrelsens förmenande

icke tillräckligt beaktat säkerhetssynpunkterna. Det förhåller sig

nämligen icke så, att de i detta avseende opålitliga utlänningarna redan på

ett relativt tidigt stadium kunna med tillräcklig säkerhet avskiljas från

dem, som äro helt tillförlitliga. Erfarenheten visar tvärtom, att personer,

som äro stadda i politiskt illegala ärenden, oftast äro socialt sett mycket

skötsamma och ordentliga. Enär en sådan illegal verksamhet, som här åsyftas,

så gott som alltid bedrives på lång sikt, skulle det, om ett system med

bosättningstillstånd infördes, vara jämförelsevis lätt för vederbörande att

förskaffa sig sådant tillstånd för att därefter, sedan myndigheterna i stor

utsträckning frånhänt sig de yttre möjligheterna till hans övervakning, påbörja

illegal verksamhet.

De regler kommittén föreslagit för att motverka ur säkerhetssynpunkt

farliga konsekvenser av att utlänningar med bosättningstillstånd skola äga

att utan arbetstillstånd antaga arbetsanställning kunna enligt länsstyrelsens

mening icke skapa ett tillräckligt effektivt skydd. Det nuvarande systemet

med en kombination av uppehållstillstånd och arbetstillstånd är i förhållande

till kommittéförslaget både effektivare och smidigare.

Länsstyrelsens tveksamhet inför förslaget om bosättningstillstånd förstärkes

ytterligare på grund av de stränga fordringar, som uppställas för att utvisning

av utlänning med bosättningstillstånd skall kunna äga rum.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

I de andra yttrandena, där införandet av bosättningstillstånd avstyrkes,

anföres bl. a., att dessa tillstånd vore underlägsna tidsbegränsade tillstånd

ur säkerhets- och andra kontrollsynpunkter och att de fördelar man ville

vinna genom bosättningstillstånden kunde ernås genom meddelandet av tidsbegränsade

tillstånd för längre tid. Det göres också gällande, att tillstånden

icke komme att medföra den åsyftade arbetsbesparingen för myndigheterna,

eftersom för meddelandet av ett icke-tidsbegränsat tillstånd förutsattes en

väsentligt mera omfattande prövning än för ett tidsbegränsat tillstånd. Poliskammaren

i Borås anser det oriktigt att genom bosättningstillstånd låta utlänningarna

komma i åtnjutande av alla de med svenskt medborgarskap förenade

förmånerna utan att samtidigt av dem fordra motsvarande medborgerliga

förpliktelser, i främsta rummet värnplikt. Att ålägga dessa utlänningar

värnplikt, vore å andra sidan icke tillrådligt ur säkerhetssynpunkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner förslaget att bosättningstillstånd

icke får förbindas med förbehåll ge anledning till en viss tvekan. Särskilt

med hänsyn till det tryckta läget på bostadsmarknaden i storstäderna ansåge

länsstyrelsen det vara av en viss betydelse att kunna meddela s. 1c. storstadsförbud.

Den för utlänningar med bosättningstillstånd föreslagna friheten på

arbetsmarknaden har i stort sett icke mött invändningar i de yttranden,

där dylika tillstånd överhuvud godtages. Länsstyrelsen i Östergötlands

län finner det dock knappast förenligt med den egna befolkningens

intressen att genom icke tidsbegränsade tillstånd tillförsäkra utlänningar

garanti att fritt konkurrera på arbetsmarknaden. I händelse av minskad tillgång

på arbete torde det, enligt vad länsstyrelsen uttalar, icke kunna undgås

att en dylik garanti kan föranleda misstämning bland den inhemska befolkningen.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler ger också uttryck för stark

tveksamhet på denna punkt.

En uppdelning av de tidsbegränsade uppehållstillstånden

i besölcstillstånd och andra uppehållstillstånd förordas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad kommittén ansett vara en olägenhet med införandet

av besökstillstånd, nämligen att deras införande måste medföra att en utlänning

icke under den uppehållstillståndsfria tremånaderstiden skulle kunna

taga arbete utan att först erhålla uppehållstillstånd, framstode för styrelsen

i stället som en synnerligen god lösning på ett för styrelsen bekymmersamt

problem. Styrelsen ansåge det nämligen nödvändigt med någon form av

ytterligare kontroll över viseringsfria utlänningars inströmning på den svenska

arbetsmarknaden.

De allmänna synpunkter kommittén anlagt på reglerna om arbetstillstånd

finner arbetsmarknadsstyrelsen vittna om en missuppfattning

av hela frågan om användande av utländsk arbetskraft. Enligt styrelsens

mening måste arbetstillståndsskyldigheten anses tjäna det dubbla

syftet att dels skydda svenska arbetstagareintressen, dels ock tillförsäkra de

arbetsgivarekategorier, för vilkas verksamhetsområden den utländska arbetskraften

rekryterats, möjlighet att tillgodogöra sig detta arbetslcraftstiil
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

41

skott. Under sådana omständigheter kunde det knappast ens vid stark arbetskraftsbrist

vara från rent arbetsmarknadspolitisk synpunkt angeläget

att kunna medgiva generella eftergifter i fråga om arbetstillståndsskyldigheten.

Nuvarande eftergifter hade heller icke tillkommit av denna anledning

utan huvudsakligen i syfte att underlätta den centrala utlänningsmyndighetens

arbetsuppgifter.

En reservant i utlänningskommissionen (t. f. byråchefen Laurell) vill —

med hänvisning till befolkningsutvecklingen i landet och den därav betingade

nödvändigheten av väsentliga tillskott av utländsk arbetskraft — kraftigt

understryka kommitténs uttalande, att det i konjunkturlägen med brist

på arbetskraft skall vara möjligt att medgiva utlänningar samma frihet på

arbetsmarknaden som svenskar.

Införandet av möjligheten till återkallelse av uppehålls- och bosättningstillstånd

har i yttrandena vunnit allmänt gillande. Flera myndigheter

understryka uttryckligen fördelarna med återkallelseinstitutet. Sålunda

anför passkontrollföreståndaren i Hälsingborg bl. a. följande.

Förslaget om att tillstånd kunna återkallas fyller ett länge känt behov

inom utlänningspolitiken. Med denna regel är det att förvänta att myndigheterna

på ett mera övertygande sätt än nu skola kunna trygga de skötsamma

utlänningarnas vistelse i landet från den agitation, som tid efter

annan uppstått på grund av att utlänningar med långtidstillstånd på ett allvarligt

sätt visat, att de genom dålig vandel och livsföring icke vilja eller

ha förmåga att anpassa sig efter svenska förhållanden, samtidigt som myndigheterna

på ett smidigt sätt kunna befria landet från misskötsamma utländska

element. Denna regel medför också att myndigheterna redan på ett

tidigt stadium kunna ge utlänningar långtidstillstånd och befria administrationen

från en stor mängd rutinärenden, enär myndigheterna alltid har möjlighet

att begränsa tillstånden.

Förslaget att införa återkallelse av uppehålls- och bosättningstillstånd avstyrkes

endast av en reservant i utlänningskommissionen (t. f. byråchefen

Ernberg). Denne reservant framhåller, att enligt den gällande lagen en

utlänning, som beviljats uppehållstillstånd, vore garanterad att få vistas

här under den tid tillståndet gällde, såframt han icke beginge brott, som

kunde föranleda utvisning. Att frångå denna princip, som garanterade utlänningen

rätt att vistas i riket under hans tillstånds giltighetstid, kunde

icke kompenseras med vilka garantier man än sökte omgärda institutet återkallelse.

Sammanförandet av utvisningen med förpassninge

n till ett institut tillstyrkes uttryckligen av utlänningskommissionen, länsstyrelserna

i Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens

län samt landsfogden i Uppsala län. Länsstyrelsen i Hallands län har

icke något att erinra mot sammanförandet men kan icke dela kommitténs

uppfattning att härigenom ernås en förenkling av lagen.

Socialstyrelsen, passkontrollföreståndaren i Hälsingborg och sistnämnde

reservant i utlänningskommissionen avstyrker förenandet av utvisnings- och

förpassningsinstitut. Socialstyrelsen uttalar, att de båda instituten vore så

artskilda — å ena sidan de noga angivna utvisningsskälen och å andra för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

passningsledningarna, vilka krävde ett diskretionärt bedömande — att de

näppeligen kunde smältas samman. Det vore vidare att märka, att en sammansmältning

av utvisnings- och förpassningsfallen till ett institut skulle

kunna medföra, att deni moraliska bedömningen av utvisningsfallen också

komme alt vidlåda förpassningsfallen. Genom sin karaktär lämpade sig utvisningsfallen

mycket väl för handläggning av länsstyrelserna. I förpassningsärendena

vore enligt socialstyrelsens mening förhållandet ett annat.

Där vore bedömningen mera grannlaga, bland annat därför att hänsyn måste

tagas till immigrationspolitiska synpunkter.

I flera yttranden ifrågasättes riktigheten av att för utlänningar med bosättningstillstånd

uppställa strängare fordringar för utvisning än för andra

utlänningar. Det framhålles sålunda, att om en utlänning med bosättningstillstånd

trots det honom visade större förtroendet uppträdde så, att genom

hans vistelse kunde antagas uppstå fara för allmän ordning, säkerhet eller

sedlighet, saknades anledning att låta honom kvarstanna i riket. Erforderlig

hänsyn till utlännings personliga förhållanden skulle ändå alltid tagas. Uttalanden

av detta innehåll göres av utlänningsnämnden, länsstyrelserna i

Malmöhus och Älvsborgs län, landsfogden i Jönköpings län samt poliskamrarna

i Norrköping och Halmstad.

Förslaget att tillerkänna utlänningslagstiftningen permanent

giltighet tillstyrkes eller lämnas utan erinran i samtliga yttranden

utom dem som avgivits av länsstyrelsen i Västernorrlands län, poliskammaren

i Örebro och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler. I de

tillstyrkande yttrandena anföres i stort sett samma skäl som kommittén

lämnat till stöd för sitt förslag. I de avstyrkande yttrandena åberopas såsom

motiv för att lagstiftningen bör vara tidsbegränsad i främsta rummet

det rådande labila politiska läget i världen. Poliskammaren i Örebro framhåller,

att utlänningspolitiken måste variera med hänsyn till det vid olika

tidpunkter rådande utrikespolitiska läget och att man icke på förhand kunde

bedöma storleken av sådana variationer annat än möjligen för en kortare

tidsperiod framåt. Mot denna bakgrund ansåge poliskammaren det kunna

ifrågasättas, huruvida icke lagstiftningen borde vara tidsbegränsad, samt

anför vidare följande.

I en tidsbegränsad lagstiftning synes vissa av de grundprinciper, som

kommittén uppställt, t. ex. den om utlännings rättsskydd, mera kunna markeras

än i en icke tidsbegränsad lagstiftning. I en icke tidsbegränsad lagstiftning

föreligger alltid risk för att grundprinciperna skjutas åt sidan av

en mångfald undantagsföreskrifter och fullmakter, vilket med nödvändighet

föder osäkerhet. Även om poliskammaren för sin del principiellt anser,

att utlänningslagstiftningen borde vara icke tidsbegränsad, anser poliskammaren

likväl, att praktiska konsekvenser och hänsynen till utlänningarna

tala för en tidsbegränsad lagstiftning.

Det i förslaget åt Kungl. Maj :t givna bemyndigandet att i mån av ömsesidighet

helt eller i begränsad utsträckning slopa utlänningskontrollen beträffande

medborgare i visst land avstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala lån,

som icke finner det lämpligt att Kungl. Maj :t skall kunna utan riksdagens

börande i väsentlig grad omlägga landets utlänningspolitik.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

43

Handläggningen av utlänningsärenden.

Den centrala utlänningskontrollen.

Kommittén.

Kommittén anser det uppenbart, att det måste finnas en central utlänningsmyndighet,

som har ledningen av utlänningskontrollen. Denna myndighet

borde själv avgöra principiellt viktiga eller mera svårbedömda ärenden,

medan ärenden av annan beskaffenhet om möjligt borde handläggas av

lokala myndigheter. Enligt förslaget skall den centrala myndigheten också

tjänstgöra som besvärsinstans.

Vid sidan av den centrala utlänningsmyndigheten skall enligt förslaget

liksom hittills utlänningsnämnden stå som ett självständigt organ med sina

uppgifter i huvudsak orubbade. Nämnden skall sålunda avgiva yttrande till

Kungl. Maj :t eller den centrala utlänningsmyndigheten, därvid nämnden i

vissa fall har att hålla förhör med vederbörande utlänning. Reglerna om besvär

över den centrala utlänningsmyndighetens beslut ansluter sig till vad

nu gäller.

Bosättnings tillstånd skall enligt förslaget meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten,

som skall samråda med arbetsmarknadsstyrelsen angående

riktlinjerna ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt för beviljande av

dylika tillstånd.

Frågor om uppehållstillstånd skall enligt förslaget liksom enligt gällande

lag prövas av den centrala utlänningsmyndigheten i den mån ärendena icke

decentraliseras. Den centrala myndigheten skall också i viss utsträckning

pröva frågor om utvisning och återkallelse av tillstånd.

Vad angår frågan om vilken myndighet som skall pröva arbetstillståndsärenden

är huvudregeln i kommittéförslaget, att prövningen skall ske hos

den centrala utlänningsmyndigheten. Enligt den gällande lagen skall den

centrala utlänningsmyndigheten vid handläggning av fråga om arbetstillstånd

samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. Kommittén framhåller, att samråd

mellan den centrala utlänningsmyndigheten och arbetsmarknadsstyrelsen

icke behövde äga rum i varje särskilt arbetstillståndsärende. Det syntes

i allmänhet tillräckligt, att myndigheterna träffade överenskommelse angående

de allmänna principerna för tillståndsgivningen och att de särskilda

ärendena endast prövades av båda myndigheterna i de fall, där så enligt

dessa principer borde ske.

Kommittéförslaget innehåller icke någon motsvarighet till stadgandet

i gällande lag, att där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes

påkallat, Konungen må föror dna att med avseende å frågor om arbetstillstånd

vad i lagen stadgas om den centrala utlänningsmyndigheten i stället

skall gälla den centrala arbetsmarknadsmyndigheten.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Föreskrifterna i gällande lag om att arbetsmarknadsstyrelsen skall inhämta

yttrande från arbetsmarknadens organisationer har oförändrade överförts

till kommittéförslaget.

En av de sakkunniga, med vilka kommittén samrått, herr Curtman, har

avgivit ett särskilt yttrande, i vilket han uttalar, att kommittén vid utformandet

av sitt förslag i allt för ringa grad beaktat arbetsmarknadssynpunkterna

och behovet för arbetsmarknadsstyrelsen att kunna bevaka dessa och

alltså öva inflytande, när det gällde utlänningars sysselsättande på den

svenska arbetsmarknaden. Lagen borde enligt hans mening innehålla stadgande

därom, att Kungl. Maj:t skulle kunna bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen

att i den centrala utlänningsmyndighetens ställe besluta i arbetstillståndsärenden,

och att arbetsmarknadsstyrelsen, då sådant förordnande icke

vore meddelat, skulle äga få sig underställt arbetstillståndsärenden i den

omfattning, som styrelsen funne erforderligt för att utöva sina befogenheter

såsom centralt arbetsmarknadsorgan.

Yttrandena.

I flera yttranden kritiseras förslaget att bibehålla den centrala utlännings

myndigheten och utlänningsnämnden. Landsfogden

i Uppsala län och svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om en

central utlänningsmyndighet är erforderlig. Föreningen, som förordar att

arbetstillståndsgivningen överflyttas å arbetsmarknadsstyrelsen, finner det

bl. a. med hänsyn till den föreslagna decentraliseringen föga lämpligt att

endast för ärenden rörande uppehållstillstånd och övriga kontrolluppgifter

bibehålla en särskild central utlänningsmyndighet. Det voi*e enligt föreningens

mening möjligt att utan större olägenheter inordna frågor om uppehållstillstånd

och allmän övervakning hos redan bestående institutioner,

t. ex. statspolisen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Därest utlänningsnämnden

bibehölles med oförändrade uppgifter, torde nämnden kunna lämna

dessa myndigheter viss vägledning.

Industriförbundet finner det tveksamt, om en central utlänningsmyndighet

komme att bli nödvändig. Särskilt i den mån friare förhållanden kunde

uppnås förtjänade det enligt förbundets mening att övervägas, om det icke

skulle vara möjligt att låta andra befintliga myndigheter, vilka ändå icke

kunde undvaras vid dessa ärendens behandling, i första hand arbetsmarknadsstyrelsen

och statspolisen, övertaga handläggningen av ärenden enligt

utlänningslagen.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det borde undersökas, huruvida

icke den centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden skulle

kunna sammanslås till ett organ. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, liksom

kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter, om utlänningsnämnden

bör bibehållas. Länsstyrelsen åberopar, att en av nämndens viktigaste uppgifter

under senare år varit att hålla förhör i utlänningsärenden men att

enligt förslaget förhören i allmänhet skulle ombesörjas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Vidare hänvisar länsstyrelsen till det förhållandet, att

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

45

när hämnden inrättades år 1937 fanns i den dåvarande centrala utlänningsmyndigheten,

socialstyrelsen, inga lekmän representerade vid utlänningsärendenas

handläggning, vilket emellertid nu vore fallet och jämväl avsåges bli

förhållandet i framtiden. En förutsättning för att nämnden skulle kunna

uteslutas vore emellertid enligt länsstyrelsens mening, att besvärsrätt infördes

beträffande i princip alla av den centrala myndigheten fattade beslut i

ärenden, i vilka utlänningsnämnden enligt förslaget skulle avgiva yttrande.

Förslaget att den centrala utlänningsmyndigheten skall pröva ansökningar

om bosättningstillstånd har mött invändningar i yttranden av

arbetsmarknadsstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen och tjänstemännens

centralorganisation. Arbetsgivareföreningen föreslår — under åberopande

av att bosättningstillstånd i första hand vore avhängiga av utlänningens

samhälleliga nytta •— att meddelandet av tillstånden omhänderhas

av arbetsmarknadsstyrelsen. Tjänstemännens centralorganisation anser, att

vid prövningen av frågor om bosättningstillstånd stor hänsyn borde tagas

till arbetsmarknadssynpunkterna och att sådant tillstånd därför borde beviljas

först efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen i varje särskilt fall.

Liknande synpunkter utvecklas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Landsorganisationen påpekar, att i fråga om bosättningstillstånd icke

funnes någon motsvarighet till den för arbetstillstånd gällande regeln om

hörande av arbetsmarknadsorganisationerna. Detta motiverades med att en

utlänning som erhållit bosättningstillstånd icke vore bunden till något visst

verksamhetsområde. Motiveringen vore naturligtvis riktig i vad den avsåge

yttranden från bransch- eller fackorganisationer. Däremot utgjorde bosättningstillståndens

antydda karaktär tydligen intet skäl för att i hithörande

ärenden inte höra de centrala arbetsmarknadsorganisationerna. Med hänsyn

till dessas permanenta representation i arbetsmarknadsstyrelsen ansåge

landsorganisationen likväl icke erforderligt att i lagen upptaga någon bestämmelse

om direkt hörande av organisationerna.

Beträffande frågan huruvida arbetstillstånd skall beviljas av den

centrala utlänningsmyndigheten eller arbetsmarknadsstyrelsen har i det

övervägande antalet yttranden icke framställts några erinringar mot kommitténs

förslag. I yttranden av socialstyrelsen, utlänningskommissionen,

länsstyrelsen i Jönköpings län, föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg,

poliskammaren i Linköping och länsarbetsnämnden i Hallands län tillstyrkes

förslaget uttryckligen och man tar i dessa yttranden i allmänhet

också direkt avstånd från det av herr Curtman avgivna särskilda yttrandet.

Länsstyrelserna har med de undantag, som framgår av det följande, icke

haft något att erinra mot förslaget.

Socialstyrelsen uttalar gentemot det särskilda yttrandet att en detaljprövning

av det slag, som nu utfördes av arbetsmarknadsstyrelsen i varje särskilt

arbetstillståndsärende, icke torde vara erforderlig. Ärendenas handläggning

fördröjdes i avsevärd grad av denna prövning, som närmast förefölle

att överbetona betydelsen av centraldirigering på det arbetsmarknadspolitiska

området. Utlänningskommissionen anför, att den ansåge att den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

centrala arbetsmarknadsmyndigheten borde ha ett stort inflytande på besluten

i ärenden angående arbetstillstånd. Detta borde emellertid kunna uppnås

genom konferenser mellan de båda myndigheternas tjänstemän samt

genom remissförfarande. Det slutliga avgörandet måste emellertid ligga hos

utlänningsmyndigheten. I åtskilliga fall vore nämligen omständigheterna sådana,

att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd måste avgöras gemensamt.

Härvid vore ofta arbetsmarknadssynpunkten endast ett av de skäl, som kunde

påverka ett ärendes avgörande. Övriga skäl kunde exempelvis vara av

humanitär natur, utlännings anknytning till Sverige, hans försörjningsskyldighet

mot svenska medborgare ävensom polisiära och militära omständigheter.

Slutligen talade även praktiska skäl för att utlänningen icke skulle

behöva inhämta tillstånd från två myndigheter för att få rätt att vistas och

arbeta i Sverige. Kommissionen betonar också utlänningens starka intresse av

att ett arbetstillståndsärende icke toge alltför lång tid och framhåller, att

remissförfarandet därför icke finge göras alltför omständligt.

Att arbetsmarknadspolitiska synpunkter måste beaktas i högre grad än

som skett i kommitténs betänkande hävdas i yttranden av arbetsmarknadsstyrelsen,

svenska arbetsgivareföreningen, tjänstemännens centralorganisation,

poliskammaren i Gävle och länsarbetsnämnden i Uppsala län. I dessa

yttranden förordas, att arbetstillståndsgivningen skall tillkomma arbetsmarknadsmyndigheterna.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands

lön, landsorganisationen och en skiljaktig ledamot i utlännings kommissionen

(byråchefen Skogh) uttalar sin anslutning till det av herr Curtman avgivna

särskilda yttrandet.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som riktar kritik mot kommitténs förslag i denna

del, förordar, att styrelsen med sina underlydande organ skall omhänderha

arbetstillståndsgivningen och att övrig utlänningskontroll anförtros åt någon

annan centralmyndighet — vilken lämnar styrelsen öppet. Genom att arbetstillstånd

skulle vara giltigt endast om utlänningen innehade uppehållstillstånd,

tillerkändes denna centrala kontrollmyndighet vetorätt gentemot

styrelsens beslut. I det troligen mycket begränsade antal fall kontrollmyndigheten,

trots att arbetsmarknadsstyrelsen meddelat avslag å utlännings

ansökan om arbetstillstånd, ansåge sig böra bevilja uppehållstillstånd, hade

styrelsen intet att erinra mot att kontrollmyndighetens beslut bleve avgörande

även för utlänningens rätt att taga anställning. Dock borde styrelsen

ensam äga avgöra, inom vilket yrke utlänningen av arbetsmarknadspolitiska

skäl lämpligen borde erhålla arbetstillstånd. För styrelsen och länsarbetsnämnderna

skulle förändringen i fråga om arbetsbelastning icke bliva anmärkningsvärt

stor. Styrelsen vore nu obligatorisk remissmyndighet i förhallande

till utlänningskommissionen i arbetstillståndsärenden, samma uppgift

som länsarbetsnämnderna hade gentemot polismyndigheterna. Förändringen

skulle närmast bestå i att de obligatoriska yttrandena i stället komme

att utgöra verkliga beslut. Förslaget förutsatte icke överflyttning av någon

personal från utlänningskommissionen till arbetsmarknadsstyrelsen

utan styrelsen ansåge att den både lokalt och centralt vore i stånd att fylla

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr él. 47

uppgifterna med den personalorganisation, som nu förefunnes för ändamålet.

Till stöd för sitt förslag åberopar styrelsen bland annat följande.

Styrelsen erinrar inledningsvis om att den nuvarande ordningen för prövningen

av arbetstillståndsfrågor icke kunde anses vara ett uttryck för något

definitivt ställningstagande från statsmakternas sida. Utvecklingen efter

kriget hade också visat, att utlänningsfrågan väsentligen vore arbetsmarknadsbetingad.

Sedan mitten av år 1948 kunde arbetsmarknadsstyrelsen sägas

helt ha utövat ledningen av den arbetsmarknadsbetingade invandringspolitiken.

Det hade visat sig föranleda avsevärda olägenheter, att styrelsen

icke hade beslutanderätt i fråga om arbetstillstånd utan att denna vore helt

förbehållen utlänningskommissionen. Olika uppfattningar hade också visat

sig hos kommissionen och styrelsen i fråga om principerna för beviljandet

av arbetstillstånd. Särskilt vore detta fallet i fråga om de problem, som sammanhängde

med att utländska turister begagnade den viseringsfria tiden till

att taga arbete här. Styrelsen och kommissionen hade också olika uppfattning

i fråga om nödvändigheten av att innan en utlänning första gången beviljades

arbetstillstånd undersöka förhållandena i fråga om den avsedda arbetsanställningen.

En sådan undersökning ansåge styrelsen nödvändig. Även

om en utlänning senare ägde växla arbetsplats, borde han nämligen icke

släppas in på arbetsmarknaden, förrän det konstaterats, att detta icke

skedde i strid mot svenska arbetsmarknadsintressen. Det förhållandet att

kommissionen kunde föra sin egen arbetsmarknadspolitik i strid med den

officiella arbetsmarknadsmyndighetens uppfattning visade, att formerna

för tillståndsprövningen vore fel avvägda. En av styrelsen avstyrkt ansökan

om arbetstillstånd borde icke få bifallas av kommissionen utan frågan om

utlänningens förpassning ur riket borde då prövas av Kungl. Maj :t. —- Styrelsen

framhåller vidare, att arbetsmarknadsmyndigheternas befattning med

utlänningsärenden omfattade även andra områden än dem som direkt reglerades

av utlänningslagen och dess följdförfattningar. Enligt vad styrelsen härefter

uttalar, kunde den svårligen föreställa sig att beträffande andra utländska

arbetssökande än flyktingar några andra synpunkter kunde under normala

förhållanden få ens tillnärmelsevis sannna betydelse som de arbetsmarknadsbetingade.

Det vore enligt styrelsens mening unikt inom förvaltningen,

att en centralmyndighet under normala förhållanden hade så inskränkta

befogenheter på sitt eget ämbetsområde som faktiskt nu formellt

vore fallet beträffande arbetsmarknadsstyrelsens ställning i fråga om utlänningarna

på arbetsmarknaden. Det enda skäl, som skulle kunna åberopas

för att en myndighet på sådant sätt degraderades till remissmyndighet på

sitt eget kompetensområde, måste vara, att ärendena skulle avgöras under

hänsynstagande till jämväl andra synpunkter, som vore av den art, att myndigheten

själv icke borde få inhämta erforderlig utredning beträffande desamma

eller icke ansages vara kapabel att objektivt avgöra deras relevans i

förhållande till de egna facksynpunkterna. Sådana omständigheter förelåge

emellertid icke. De synpunkter som borde beaktas vid tillståndsprövningen

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

vore — förutom rent individuella hänsynstaganden — av utrikespolitisk, statsekonomisk,

arbetsmarknadspolitisk, befolkningspolitisk, kulturell och polisiär

art. Beträffande de utrikespolitiska och statsekonomiska synpunkterna

framhåller styrelsen, att det icke torde vara meningen att vare sig arbetsmarknadsstyrelsen

eller ett fristående centralt utlänningsorgan i dessa avseenden

skulle driva sin egen politik utan de hade endast att följa statsmakternas

direktiv. Detta hade styrelsen möjlighet att göra i samma utsträckning

som andra centrala ämbetsverk. Styrelsens förutsättningar i fråga om

arbetsmarknadspolitiska ställningstaganden behövde icke närmare kommenteras.

Beträffande de befolkningspolitiska och kulturella kunde först

fastslås, att de icke direkt låge inom kompetensområdet för en speciell utlänningsmyndighet

utan måste inhämtas från annat håll, en möjlighet som stode

öppen även för arbetsmarknadsstyrelsen. Därtill kunde läggas att styrelsen

med hänsyn till andra arbetsuppgifter hade anledning att kontinuerligt hålla

sig informerad om dessa synpunkter eftersom dessa inverkade på den allmänna

arbetsmarknadspolitiken. De polisiära bedömandena ansåge styrelsen

skulle helt överlåtas på annat organ, eftersom enligt styrelsens förslag arbetstillstånd

skulle vara giltigt, endast om erforderligt uppehållstillstånd

beviljats av kontrollmyndigheten. Vad åter anginge styrelsens möjligheter

till individuella hänsynstaganden betonar styrelsen, att den redan nu i icke

ringa utsträckning loge humanitära hänsyn. I vissa fall vore styrelsen bättre

lämpad att vid arbetstillståndsgivningen taga humanitära hänsyn utan att

behöva eftersätta samhällsbetingade krav om restriktivitet än ett fristående

utlänningsorgan, som saknade för ändamålet lämplig lokal representation.

— Styrelsen framhåller vidare, att utlänningarnas anställningsförhållanden

vore särskilt känsliga för sysselsättningssvängningar på arbetsmarknaden

och att det därför fordrades, att organisationen härför vore ändamålsenlig.

Det vore till avgjord nackdel, om beslutanderätten låge hos en myndighet,

som erhölle härmed sammanhängande informationer i andra hand och som

själv icke i övrigt berördes av de komplikationer, som uppstode, om icke erforderliga

åtgärder vidtoges i tid.

För ett bibehållande av möjligheten för Kungl. Maj :t att under särskilda

förhållanden bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen att i den centrala utlänningsmyndighetens

ställe besluta i arbetstillståndsärenden uttalar sig — förutom

de remissinstanser som enligt vad ovan anförts anslutit sig till herr

Curtmans särskilda yttrande — jämväl länsstyrelsen i Örebro län.

Beträffande det samarbete, som i arbetstillståndsärenden bör förekomma

mellan myndigheterna och intresseorganisationerna på arbetsmarknaden,

förordar arbetsmarknadsstyrelsen en återgång till vad som gällde före tillkomsten

av 1945 års utlänningslag eller att organisationerna skall erhålla

tillfälle att yttra sig i arbetstillståndsärende, där ej detta är av särskilt

brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligger. Detta

överensstämde i viss mån också med nuvarande praxis. Styrelsen ansåge det

som en betydande fördel, att man genom den intima kontakten med fackorganisationerna

hade fått dessa att känna viss medansvarighet i utlännings
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

49

politiken, vilket vore av väsentligt värde vid lösningen av de problem, som

kunde uppstå vid en åtstramning på arbetsmarknaden med sysselsättningssvärigheter

som följd. Två ledamöter i arbetsmarknadsstyrelsen (herrar

Saemund och Larsson) reserverar sig mot styrelsens yttrande i denna del.

Tjänstemännens centralorganisation anser också, att den nuvarande ordningen

med en medverkan av organisationerna i enskilda arbetstillståndsärenden

är mycket värdefull. Den sakkunskap i bransch- och yrkesfrågor

och kännedom om lokala förhållanden, som funnes inom de olika fackliga

organisationerna och deras lokala organ, borde vara av stor betydelse för

den utredning, som nödvändigtvis måste föregå avgörandet av en ansökan

om arbetstillstånd. Kontakten med organisationerna torde också medverka

till att den irritation, som lätt uppstode på en arbetsplats vid anställandet

av utlänning, undvekes eller mildrades.

En skiljaktig ledamot i utlänningskommissionen (herr Laurell) utvecklar

i ett särskilt yttrande de enligt hans mening stora olägenheterna av att

arbetsmarknadens intresseorganisationer tillerkännes rätt att yttra sig i

varje särskilt arbetstillståndsärende.

Decentraliseringsfrågor.

Kommittén.

Om handläggningen av ansökningar om uppehålls- och

arbetstillstånd uttalar kommittén, att de goda erfarenheter, som

vunnits av den sedan 1947 gjorda decentraliseringen, gåve vid handen, att

man borde fortsätta på den inslagna vägen mot ökad decentralisering. En

ökad decentralisering stode även i överensstämmelse med den av kommittén

angivna grundprincipen för handläggning av utlänningsärenden eller att

den centrala utlänningsmyndigheten borde avgöra principiellt viktiga eller

mera svårbedömda ärenden, medan ärenden av annan beskaffenhet om möjligt

borde handläggas av lokala myndigheter.

Kommitténs förslag beträffande handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

ansluter sig till den gällande ordningen. Det innebär dock den

ändringen, att länsstyrelse skjutes in som ett mellanled mellan polismyndighet

och den centrala utlänningsmyndigheten samt tillerkännes vidsträcktare

befogenheter än nu tillkommer polismyndighet. Liksom hittills skall

Kungl. Maj :t äga förordna att polismyndighet må upptaga och bevilja vissa

grupper av ansökningar. Ansökningar som polismyndighet finner sig ej böra

bevilja skall enligt förslaget kunna överlämnas till länsstyrelse. Länsstyrelse

skall hava befogenhet att bifalla eller avslå en dit överlämnad ansökan. Befogenheten

att avslå en ansökan föreslås emellertid begränsad till de fall, då

vissa särskilda grunder för avslag föreligger (bl. a. asocialitet). Anser länsstyrelse

att en ansökan på annan grund bör avslås, skall ärendet överlämnas

till den centrala utlänningsmyndighetens prövning.

4 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 41.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

I fråga om prövningen av ärenden angående arbetstillstånd föreslås motsvarande

ändring. Sådana ärenden skall sålunda principiellt prövas av den

centrala utlänningsmyndigheten. I den omfattning Kungl. Maj :t förordnar

må de emellertid upptagas och avgöras av polismyndighet, lokal arbetsmarknadsmyndighet

eller länsstyrelse. Sådant förordnande må ej innehålla bemyndigande

för polismyndighet eller lokal arbetsmarknadsmyndighet att avslå

ansökan om arbetstillstånd.

Liksom enligt gällande ordning skall enligt förslaget Kungl. Maj :t utfärda

de grundläggande bestämmelserna om decentraliseringen, och därvid äger

Kungl. Maj :t bemyndiga den centrala utlänningsmyndigheten att utfärda

närmare föreskrifter och anvisningar.

I fråga om utvisning och återkallelse av uppehåll soch

bosättningstillstånd framhåller kommittén bl. a., att en

lokal handläggning vore fördelaktig framför allt med hänsyn till möjligheterna

att utan omgång kunna anordna en muntlig förhandling inför den

beslutande myndigheten med de rättssäkerhetsgarantier detta innebure.

Trots de fördelar som vore förknippade med förhör med utlänningen inför

lokal myndighet syntes vissa ärendens beskaffenhet likväl påkalla, att prövningen

skedde hos den centrala utlänningsmyndigheten. Sålunda borde,

oavsett vad som åberopades som grund för en utvisning eller återkallelse,

de ärenden, där fråga vore om politiskt flyktingskap, icke lämpligen handläggas

av annan myndighet än den centrala, såvida icke påståendet uppenbarligen

vore oriktigt.

Enligt kommitténs förslag skall utvisnings- och återkallelseärenden, när de

icke prövas centralt, handläggas av länsstyrelse. Kommittén diskuterar frågan

huruvida det icke skulle vara ändamålsenligt att tillerkänna domstol

viss befogenhet att besluta om utvisning. Kommittén konstaterar emellertid,

att det endast vore i fråga om de utvisningsgrunder, vilka avsåge brott här

i riket, som det skulle vara att föredraga att förlägga prövningen till domstol

i stället för till länsstyrelse. Att fördela beslutanderätten i utvisningsärenden

mellan domstol och länsstyrelse skulle emellertid enligt kommitténs

uppfattning medföra väsentliga nackdelar, och kommittén säger sig

därför icke hysa någon tvekan om, att det är bättre att beträffande dessa

ärenden sammanföra prövningen hos länsstyrelse.

Befogenhet att pröva ärenden angående utvisning eller återkallelse skall

enligt förslaget fördelas mellan den centrala utlänningsmyndigheten och

länsstyrelse på så sätt, att länsstyrelse skall pröva de ärenden som motsvarar

de nuvarande utvisningsfallen, de enligt förslaget tillkommande fallen

av misskötsamhet och vidare vissa av de nuvarande förpassningsfallen,

i främsta rummet dem där länsstyrelse enligt förslaget äger avslå ansökan

om uppehållstillstånd. Alla ärenden rörande utvisning eller återkallelse

av tillstånd för utlänning, som gör gällande politiskt flyktingskap, skall

dock, såvida icke påståendet uppenbarligen är oriktigt, prövas av den centrala

utlänningsmyndigheten. Den centrala myndigheten skall även pröva

alla andra utvisnings- och återkallelseärenden, vilka icke faller inom länsstyrelses

behörighet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 41.

51

Kommittén föreslår, att lekmän skall deltaga i länsstyrelses

prövning av vissa utvisnings- och återkallelseärenden. Denna lekmannamedverkan

skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för

andra grupper av ärenden föreslagits av 1948 års länsstyrelseutredning i

dess betänkande angående länsstyrelsernas organisation och ställning inom

länsförvaltningen (SOU 1950:28).

Yttrandena över kommittéförslaget.

Frågan om en decentraliserad handläggning av ärenden angående beviljande

av bosättningstillstånd har upptagits i vissa remissyttranden.

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och

landsfogden i Älvsborgs län uttalar sig sålunda för att länsstyrelse bör inkopplas

i dessa ärenden. Överståthållarämbetet anför, att eftersom meddelandet

av bosättningstillstånd som regel torde komma att utgöra ett

första led i utlänningens upptagande till svensk medborgare, borde prövningen

av ansökningar om bosättningstillstånd och om medborgarskap icke

vara så olikartad som enligt förslaget. Länsstyrelse borde därför i fråga

om ansökningar om bosättningstillstånd sättas in som ett mellanled. På

grund av det stora antalet dylika ansökningar, som kunde förväntas under

en övergångstid, ansåge sig överståthållarämbetet dock icke för närvarande

kunna föreslå en sådan ordning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

och landsfogden i Älvsborgs län anser, att bosättningstillstånd bör meddelas

av länsstyrelsen. Länsstyrelsen hänvisar till sambandet med medborgarskapsärenden

och påpekar, att länsstyrelserna genom sin förtrogenhet med

de sociala frågorna vore kvalitativt väl lämpade för prövningen av ärenden

angående bosättningstillstånd. De arbetsmarknadssynpunkter, som borde

beaktas vid utfärdande av bosättningstillstånd, skulle kunna tillgodoses genom

samarbete med länsarbetsnämnden. I övrigt borde anvisningar utfärdas

av den centrala utlänningsmyndigheten. Införandet av bosättningstillstånd

skulle också medföra en sådan mängd av ansökningar att den centrala

utlänningsmyndigheten för lång tid framåt bleve blockerad av dessa. De

regionala myndigheterna skulle därför enligt länsstyrelsens mening lättare

kunna bemästra uppgiften.

Beträffande den av kommittén föreslagna decentraliseringen av handläggningen

av ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd föreiigger

stora meningsskiljaktigheter i yttrandena. Förslaget tillstyrkes uttryckligen

av utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, länsstyrelserna

i Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

län, landsfogden i Östergötlands län och poliskammaren i Eskilstuna. Fem

länsstyrelser lämnar åter förslaget utan erinran.

I flera yttranden tillstyrkes en vidgad decentralisering. Länsstyrelsen i

Malmöhus län uttalar sig sålunda härför utan att närmare angiva hur den

bör utformas. En utvidgning av länsstyrelses befogenheter utöver vad kommittén

föreslagit förordas av länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs

län samt landsfogden i Älvsborgs län.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Länsstyrelsen i Hallands län, som icke anser den föreslagna decentraliseringen

ändamålsenlig, framlägger två alternativa förslag av vilka det första

avser utökning av polismyndigheternas befogenhet under det länsstyrelserna

som hittills icke skall beröras av dessa frågor. Därest denna decentralisation

icke bleve tillräcklig för avlastning av den centrala utlänningsmyndighetens

arbetsbörda, ville länsstyrelsen såsom andra alternativ föreslå, att

samtliga ärenden av ifrågavarande art, som icke borde anförtros polismyndighets

avgörande, överflyttades till länsstyrelserna.

För en decentralisering till polismyndighet i större omfattning än vad

kommittén föreslagit uttalar sig även länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands

och Jämtlands län, poliskammaren i Linköping, Karlskrona och

Örebro samt landsfiskalsföreningen i Västernorrlands län. I nu avsedda

yttranden förordas sålunda, att polismyndighet tillerkännes befogenhet att

meddela avslag å ansökan om tillstånd.

Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar sig kunna tillstyrka kommitténs

förslag endast under förutsättning, att de föreskrifter och anvisningar, som

skulle begränsa länsstyrelsernas befogenheter, meddelades av Kungl. Maj :t.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ger uttryck för i stort sett samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker kommitténs förslag om decentralisering

till länsstyrelserna, eftersom bärande skäl härför saknades. Liknande

uttalanden göres av polismästaren i Uppsala och poliskammaren i

Borås.

I flera andra yttranden ställer man sig också avvisande till förslaget, därvid

det göres gällande, att den av kommittén föreslagna ordningen för länsstyrelses

befattning med tillståndsärenden vore stridande mot länsstyrelses

hävdvunna ställning inom statsförvaltningen genom att länsstyrelsen komme

att underordnas en annan central myndighet än Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen

i Örebro län anför sålunda bl. a., att länsstyrelsen funne det anmärkningsvärt,

att en decentralisering ansetts möjlig endast i så ringa omfattning,

och att dessa synbarligen enkla ärendens handläggning behövt

kringgärdas med så rigorösa bestämmelser. Den direktivrätt, som den centrala

myndigheten skulle erhålla gentemot länsstyrelserna, innebure ett avsteg

från de principer, som hittills varit utmärkande för länsstyrelsernas

ställning inom statsförvaltningen. Någon särskild grund för denna direktivrätt

utöver kravet på enhetlighet i tillämpningen hade icke anförts. Länsstyrelsen

måste under sådana förhållanden bestämt avstyrka att länsstyrelserna

på sätt som här föreslagits underordnades den centrala myndigheten.

Ifrågavarande ärenden vore enligt länsstyrelsens förmenande icke av mera

komplicerad natur än att de efter direktiv av den centrala myndigheten kunde

handläggas av polismyndighet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Västmanlands och

Västernorrlands län.

Kommitténs förslag beträffande handläggningen av ärenden angående

utvisning och återkallelse av tillstånd lämnas till sina

huvuddrag i allmänhet utan erinran.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

53

I några yttranden föreslås dock en utvidgning av länsstyrelses befogenheter.

Länsstyrelsen i Stockolms län anser, att en handläggning hos den

centrala myndigheten vore underlägsen en lokal behandling med hänsyn

till kravet på snabbhet, muntlighet och omedelbarhet, och förordar därför,

att alla utvisnings- och återkallelseärenden skall handläggas hos länsstyrelse

med undantag för ärenden rörande politiska flyktingar och utlänningar

med bosättningstillstånd. Överståthållarämbetet kan icke dela kommitténs

uppfattning, att fråga om utvisning av en politisk flykting bör prövas

av den centrala utlänningsmyndigheten, samt anför härom bl. a. följande.

Även om en länsstyrelse på grund av mindre allsidig erfarenhet måhända

icke äger samma möjligheter som den centrala utlänningsmyndigheten att

bedöma verklighetsunderlaget för utlänningens påståenden om politiskt

flyktingskap, finner ämbetet emellertid, att frågan som regel har sin huvudsakliga

betydelse när det gäller verkställigheten av ett eventuellt utvisningsbeslut.

Av motiven synes icke heller framgå, att kommittén funnit

politiskt flyktingskap i och för sig böra tillmätas betydelse vid prövningen

av principfrågan huruvida utlänningen skall tillåtas kvarstanna i riket. Att

göra undantag från denna grundsats synes icke motiverat. Den av kommittén

föreslagna ordningen synes för övrigt kunna medföra betydande olägenheter.

Som regel torde frågan, huruvida ärendet skall överlämnas till

den centrala utlänningsmyndigheten icke kunna avgöras förrän länsstyrelsen

hållit ingående förhör med utlänningen. För den händelse den vid

länsstyrelsen förebragta utredningen skulle anses vara tillfyllest, torde den

centrala utlänningsmyndigheten som regel komma att grunda sitt beslut vad

avser såväl frågan om återkallelse respektive utvisning som verkställigheten

på denna utredning och, särskilt i de fall där politiskt flyktingskap icke

anses föreligga, endast undantagsvis föranstalta om nytt förhör med utlänningen,

därest icke denne själv påkallar sådant. Enligt ämbetets mening

skulle det vara synnerligen betänkligt om beträffande denna grupp

av ärenden frågan om återkallelse respektive utvisning skulle komma att

avgöras av annan myndighet än den, som hållit förhöret.

För en utvidgning av länsstyrelses befogenheter uttalar sig även länsstyrelserna

i Kronobergs, Hallands och Jämtlands län.

Mer eller mindre långtgående inskränkningar i de befogenheter kommittén

tillagt länsstyrelse förordas i andra yttranden. Sålunda ifrågasätter

länsstyrelsen i Örebro län, huruvida det icke vore lämpligast alt länsstyrelserna

frikopplades från utvisnings- och återkallelseärenden, när den

centrala myndigheten genom initiativ- och besvärsrätt ändå skulle ha viss

befattning med dessa ärenden. Kriminalpolisintendenten i Stockholm föreslår,

att länsstyrelse endast skall pröva utvisning på grund av urbota bestraffning

inom eller utom riket och vidare viss del av vad som motsvarar

de nuvarande förpassningsärendena.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs län motsätter sig, att länsstyrelse

skall pröva ärenden, motsvarande den nuvarande förpassningen.

Socialstyrelsen framhåller, att utlänningsnämnden icke skulle komma att

höras i dylika ärenden och att den föreslagna besvärsrätten och införandet

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

av viss annan garanti för utlänningens rättssäkerhet utgjorde andrahandsåtgärder,

vilka icke vore ägnade att ersätta den hos den centrala utlänningsmyndigheten

samlade enhetliga prövningen av dessa ärenden. Dessa

fall vore i regel av mycket ömtålig natur, och besluten vore oftast av avgörande

betydelse för utlänningarnas levnadsförhållanden. Enligt socialstyrelsens

bestämda uppfattning skulle det vara synnerligen olämpligt att

i de ärenden, som fölle under det nuvarande förpassningsinstitutet, sprida

ut beslutanderätten på ett flertal myndigheter. Vidare torde det icke vara

möjligt att draga en så klar gräns mellan länsstyrelsernas och utlänningsmyndighetens

kompetensområden i fråga om ärenden av detta slag, att

tvekan ej kunde råda om var beslutanderätten skulle ligga.

Frågan om att tillerkänna domstol befogenhet att avgöra

utvisningsf rågor finner länsstyrelsen i Västmanlands län böra

upptagas till övervägande. Åtminstone den domstol, som dömt en utlänning

för brott, borde enligt länsstyrelsens mening kunna få avgöra frågan om

hans utvisning. Länsstyrelsen ansåge det otvivelaktigt, att en sådan anordning

skulle medföra arbetslättnad för de administrativa myndigheterna

utan att medföra motsvarande ökning för domstolarna.

Förslaget om le k man na medverkan i länsstyrelse vid

handläggning av utlänningsärenden har endast behandlats i yttranden av

länsstyrelser och därvid i allmänhet avstyrkts eller kritiserats. I flertalet

fall har myndigheterna också hänvisat till sina uttalanden över länsstyrelseutredningens

förslag. Endast länsstyrelsen i Kronobergs län synes direkt

tillstyrka förslaget. I flera yttranden förordas att frågan icke behandlas

separat genom bestämmelser därom i utlänningslagen utan göres helt beroende

av resultatet av omprövningen av länsstyrelseutredningens förslag.

Uttalanden av sådant innehåll göres av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Kalmar, Blekinge, Älvsborgs och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i

Hallands län, som är av samma mening, finner medverkan av lekmän icke

erforderlig i ärenden av så enkel beskaffenhet som utlänningsärenden. Utan

att direkt motsätta sig förslaget anför länsstyrelserna i Stockholms och

Kristianstads län betänkligheter mot detta.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands

och Norrbottens län avstyrker förslaget. Några av länsstyrelserna hänvisar

därvid till att de över huvud motsatte sig lekmannamedverkan i länsstyrelse,

vilken skulle verka mycket tyngande för länsstyrelsernas arbete och

för övrigt icke hade någon uppgift att fylla.

Inrikesdepartementets promemoria och yttrandena över denna.

I den inom inrikesdepartementet upprättade promemorian angående decentralisering

av vissa utlänningsärenden framhålles, att vid en decentralisering,

som ginge längre än den av kommittén föreslagna, endast ett alternativ

torde komma i fråga, nämligen att i princip helt decentralisera

handläggningen av de individuella utlänningsärendena från den centrala

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

55

utlänningsmyndigheten till regionala eller lokala myndigheter. Denna form

för handläggningen benämnes i promemorian total decentralisering.

En decentralisering av utlänningsärendena från den centrala utlänningsmyndigheten

till regionala eller lokala organ skulle enligt vad som anföres

i promemorian medföra fördelar ur olika synpunkter. En avlastning av den

centrala utlänningsmyndigheten skulle sålunda möjliggöra en begränsning

av personalbehovet hos denna. Ur beredskapssynpunkt skulle det vidare

vara av värde att redan i fred fördela arbetsbördan och ansvaret för de

individuella ärendena på regionala organ, vilka i krig under alla förhållanden

måste handha väsentliga delar av utlänningskontrollen. För utlänningarna

skulle en decentralisering medföra påtagliga fördelar genom ökade

möjligheter för dem att erhålla direkt kontakt med den beslutande myndigheten.

Härtill komme, att vid en lokal handläggning allmänt sett bereddes

ökat utrymme för hänsynstagande till de särskilda förhållandena i det

speciella fallet.

Å andra sidan framhålles i promemorian, att vissa skäl också kunde anföras

mot en decentraliserad prövning. Därvid syntes främst kunna åberopas

intresset av enhetlighet och av en smidig tillämpning av gällande principer

för utlänningspolitiken i allmänhet och i speciella avseenden. Det

konstateras emellertid i promemorian, att det med hänsyn till enhetlighetskravet

icke mötte hinder att i princip decentralisera prövningen av utlänningsärendena.

Även vid en decentralisering skulle den centrala utlänningsmyndigheten

kunna fullgöra sin uppgift att uppdraga och utforma de

allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken. Detta skulle då ske genom

råd och anvisningar till de myndigheter, vilka anförtroddes tillämpningen.

De tillämpande myndigheterna skulle även erhålla viss uppfattning om de

aktuella riktlinjerna för utlänningspolitiken av centralmyndighetens beslut

i besvärsärenden. — Prövningen av de individuella utlänningsärendena vid

en decentraliserad prövning vore av så kvalificerad karaktär, att den borde

förläggas till länsstyrelserna.

Vissa ärenden vore emellertid, enligt vad som uttalas i promemorian, av

så speciell natur, att några fördelar icke stode att vinna genom en decentralisering.

Detta vore fallet med bl. a. viseringsärenden, ärenden rörande utfärdande

av främlingspass eller resedokument, ärenden rörande beviljande av

bosättningstillstånd, ärenden rörande utlänningar, som kunde misstänkas

för samhällsskadlig verksamhet, och prövningen av frågor om politiskt

flyktingskap. Dessa ärendesgrupper borde även vid vad som benämndes

total decentralisering handläggas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Det framhålles i promemorian, att vid en decentraliserad prövning uppstode

vissa svårigheter med det material rörande utlänningarna i landet,

som samlades hos utlänningskommissionen i dossierer och som bestode av

anmälningar av domstolar, åklagare och polismyndigheter om brott, förseelser

eller andra förhållanden av betydelse vid prövning av fråga om uppehålls-

eller arbetstillstånd för utlänning. Eftersom det icke vore praktiskt

möjligt att hålla detta material tillgängligt på ett ändamålsenligt sätt annat

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

än centralt, bleve det nödvändigt att, när ett ärende aktualiserades hos en

länsstyrelse, det centralt förvarade materialet rörande vederbörande utlänning

eller i vart fall viss del av detta tillhandahölles länsstyrelsen för att

efter ärendets avslutande återställas till den centrala myndigheten.

Beträffande de ekonomiska verkningarna av det ena eller det andra handläggningsförfarandet

påpekas i promemorian, att dessa vore beroende av

flera ovissa faktorer såsom utlänningsstockens storlek och sammansättning,

den blivande utlänningspolitiken o. d. Det vore därför omöjligt att göra några

exakta beräkningar. Det konstateras emellertid, att såväl kommitténs

förslag som ett system med i princip total decentralisering skulle medföra

kostnadsökningar för det allmänna i förhållande till nu tillämpat system.

Med utgångspunkt från nuvarande ärendesmängd kunde kostnadsökningen

uppskattas till omkring 300 000 kronor om året vid total decentralisering

och omkring 170 000 kronor om året vid partiell decentralisering enligt kommitténs

förslag.

I yttrandena över promemorian är den meningen förhärskande, att

den nuvarande ordningen för handläggning av tillståndsärenden bör bibehållas.

Den grupp av myndigheter, som ger uttryck för denna mening, innefattar

samtliga hörda centralmyndigheter/ länsstyrelsen och landsfogden i

Norrbottens län, kriminalpolisintendenten i Stockholm, poliskammaren i

Malmö och landsfiskalen i Haparanda distrikt.

Som skäl för denna ståndpunkt åberopas i flera av dessa yttranden, att

fördelarna av en decentralisering icke torde uppväga de därmed förbundna

kostnadsökningarna för det allmänna. Detta är fallet med yttrandena från

utlänningskommissionen, statskontoret, organisationsnämnden och poliskammaren

i Malmö. I vissa av dessa yttranden framhålles även de svårigheter,

som vid en längre gående decentralisering än den nuvarande föranleddes

av att dossiermaterialet beträffande utlänningarna måste förvaras centralt

och vid behov tillställas länsstyrelserna. Utlänningskommissionen anför

också vissa principiella invändningar mot en decentralisering på detta

område. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län hänvisar

i första hand till dossiersvårigheterna men betonar även de ökade

kostnaderna. Landsfiskalen i Haparanda distrikt uttalar, att den nuvarande

ordningen fungerade tillfredsställande och att det därför saknades anledning

att övergå till ett annat system. En liknande ståndpunkt intages av

landsfogden i Norrbottens län och kriminalpolisintendenten i Stockholm.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför vissa principiella betänkligheter

mot en decentralisering av utlänningsärenden och förklarar sig med hänsyn

härtill samt kostnadsökningarna och svårigheterna med dossierna närmast

vara böjd för att avstyrka en utvidgad decentralisering. Därest emellertid en

ökad decentralisering likväl funnes böra vidtagas, ville länsstyrelsen för sin

del förorda en i princip total decentralisering.

Den s. k. totala decentraliseringen förordas av överståthållarämbetet, läns
-

Statspolisintendenten hav i sitt yttrande helt anslutit sig till utlänningskommissionens yttrande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

57

styrelsen i Kopparbergs län, landsfogden i Malmöhus län och polisintendenten

i Hälsingborg. Överståthållarämbetet framhåller dock, att ämbetet icke

tagit ställning till, huruvida fördelarna av en total decentralisering kunde

anses motivera den kostnadsökning decentraliseringen medförde.

Som skäl för en decentralisering anför överståthållarämbetet bl. a., att det

på ett förvaltningsområde som det ifrågavarande, där ett avsevärt antal individer

hade ett direkt intresse av ärendenas behandling, vore eftersträvansvärt

att avståndet mellan den handläggande myndigheten och det berörda

klientelet icke vore längre än som med upprätthållande av kravet på tillräckligt

kvalificerad handläggning och enhetlighet vore erforderligt. Det

framhålles vidare, att länsstyrelsernas inkoppling på allenast vissa slag av

utlänningsärenden vore mindre tillfredsställande såväl ur länsstyrelsernas

som den enskilde utlänningens synpunkt. Vid bedömande av de i promemorian

behandlade formerna för handläggning av utlänningsärenden hade

ämbetet funnit, att kommitténs förslag icke vore ändamålsenligt, då det

medförde flertalet av de olägenheter, som den totala decentraliseringen innebure

i fråga om dossierrekvisitioner o. d., utan att samtidigt medföra en rationell

arbetsfördelning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att kommitténs förslag vore behäftat

med allvarliga brister medan däremot förslaget om total decentralisering

organisatoriskt ginge väl att genomföra och även i övrigt ur olika synpunkter

vore mest ändamålsenligt. Trots de väsentligt ökade kostnaderna för

statsverket förordade länsstyrelsen därför en total decentralisering.

Värdet av en decentralisering utvecklas av polisintendenten i Hälsingborg,

som också ifrågasätter, om en decentralisering kommer att medföra några

avsevärda kostnader.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i och för sig intet att erinra mot den

totala decentraliseringen men anser det kunna diskuteras, om fördelarna

av den totala decentraliseringen uppväger de kostnader, som beräknats följa

därav. Vissa decentraliseringsåtgärder borde emellertid enligt länsstyrelsens

uppfattning vidtagas, främst för att avlasta den centrala utlänningsmyndighetens

arbetsbörda. Kommitténs förslag i detta avseende syntes väl avvägt

även i förhållande till de kostnader som beräknats uppstå vid dess genomförande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser kostnadsberäkningarna i

promemorian i visst avseende så bristfälliga, att länsstyrelsen saknade möjlighet

att taga slutgiltig ställning till de olika alternativen. I och för sig

funne länsstyrelsen intet vara att erinra mot en total decentralisering, även

om förfarandet med de s. k. dossierna måste giva en viss mindre önskvärd

tungroddhet åt ärendenas handläggning. Rent principiellt borde nämligen

enligt länsstyrelsens mening en så långt gående decentralisering som möjligt

komma till stånd. Eftersom kostnadsökningarna icke syntes bliva alltför

stora, ansåge länsstyrelsen, att detta icke borde hindra en i och för sig

önskvärd decentralisering.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Besvärsordningen.

Kommittén.

I fråga om besvärsordningen är det i främsta rummet beträffande klagan

över länsstyrelses beslut som kommittéförslaget innehåller anmärkningsvärda

nyheter. Enligt förslaget må sålunda länsstyrelses beslut, varigenom ansökan

om uppehålls- eller arbetstillstånd icke bifallits, samt länsstyrelses

beslut i ärende angående utvisning'' eller återkallelse överklagas hos den

centrala utlänningsmyndigheten.

Kommittén finner det självfallet att den centrala utlänningsmyndigheten

skall vara besvärsinstans i ärenden angående beviljande av tillstånd.

Däremot diskuterar kommittén ingående vilken myndighet som bör vara

överinstans i utvisnings- och återkallelseärenden. En besvärsprövning hos

den centrala utlänningsmyndigheten, efter det att utlänningsnämnden avgivit

yttrande och eventuellt förhör hållits med utlänningen, kunde enligt

kommitténs mening tillfredsställa högt ställda rättssäkerhetsanspråk. Den

centrala myndighetens ställning såsom ledande för utlänningspolitiken i

dess helhet syntes också påkalla, att myndigheten icke uteslötes från befattning

med de ärenden, som i första instans avgjordes av länsstyrelse.

Vad anginge frågan om fullföljd mot den centrala utlänningsmyndighetens

beslut, skulle det enligt kommitténs mening möjligen kunna ifrågasättas,

om icke högsta domstolen, som nu vore överinstans i utvisningsärenden,

också borde bli högsta instans i utvisnings- och återkallelseärenden. Emellertid

ansåge kommittén, att denna uppgift borde tillkomma Kungl. Maj :t i

statsrådet och att fullföljden dit borde underkastas begränsningar, i huvudsak

motsvarande de nu gällande.

Yttrandena.

Förslaget att den centrala utlänningsmyndigheten skall vara besvärsinstans

i förhållande till länsstyrelse avstyrkes av länsstyrelserna i Södermanlands,

Hallands och Västmanlands län samt poliskammaren i Halmstad.

Länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län ställer sig tveksamma till förslaget

och länsstyrelsen i Värmlands län anser, att högsta domstolen alltjämt

bör vara fullföljdsinstans i utvisningsärenden. Som skäl för sitt avstyrkande

av förslaget i denna del anför länsstyrelsen i Södermanlands län,

att den hyste allvarliga principiella betänkligheter mot att centrala verk

bleve besvärsinstanser för länsstyrelse. Ur rättssäkerhets- och allmän principiell

synpunkt funne sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka, att den centrala

utlänningsmyndigheten tjänstgjorde som besvärsinstans över länsstyrelse,

utan förordade, att besvär över länsstyrelses beslut skulle anföras direkt

hos Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen i Hallands län utvecklar liknande synpunkter.

Såvitt angår utvisningsärenden förklarar sig nedre justitierevisionen och

Göta hovrätt icke ha något att erinra mot den föreslagna besvärsordningen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Justitierevisionen uttalar, att rättssäkerhetssynpunkten, i den män det gällde

utvisning på grund av begånget brott, finge anses vara tillgodosedd genom

den domstolsprövning, som regelmässigt föreginge utvisningsärendet.

Det syntes även mindre lämpligt, att utvisningsärenden prövades av högsta

domstolen, då det ändock ankomme på administrativ myndighet att efter

delvis liknande synpunkter pröva, huruvida utvisningsbeslutet skulle verkställas

eller icke.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att om icke styrelsen skulle bliva central

utlänningsmyndighet i arbetstillståndsärenden, måste styrelsen utrustas med

en omfattande besvärsrätt gentemot utlänningsmyndighetens beslut.

Departementschefen.

En ovillkorlig rätt att vistas i riket och att här vinna sin utkomst tillkommer

endast svensk medborgare. Utlänning kan icke, vare sig enligt

svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk på att i

dessa hänseenden vara likställd med svensk medborgare. Häri ligger alltså

en principiell skillnad mellan medborgarskap och utlännings rättsställning,

en skillnad som icke kan avlägsnas utan att dessa begrepp får en ändrad

innebörd. Å andra sidan bör det finnas en legal reglering av utlännings möjligheter

att uppehålla sig här i riket, varigenom det stadgas rättsliga garantier

mot godtycklig behandling och i största möjliga utsträckning ges en

tryggad ställning också för utlänning. Det är utlänningslagstiftningens uppgift

att skapa ett sådant rättsskydd.

Före det första världskriget fanns på detta område icke någon särskild

lagstiftning, frånsett vissa administrativa bestämmelser om hemsändning av

utlänning, som här i riket beträddes med lösdriveri. Den första lagen i ämnet

kom till år 1914. I denna behandlades ingående, under vilka förutsättningar

en utlänning på grund av kriminalitet eller asocialt levnadssätt skulle

få nekas tillträde till riket eller avlägsnas härifrån, och förfarandet vid

sådan administrativ avvisning eller utvisning reglerades. Vid sidan om den

administrativa utvisningen förelåg även en befogenhet för Kungl. Maj :t att

förordna om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens

intresse (s. k. politisk utvisning). Lagen innehöll icke några bestämmelser

om allmän utlänningskontroll. Någon sådan fanns heller icke vid lagens

tillkomst; utlänningar ägde utan passtvång fritt tillträde till riket och hade

rätt att utan särskilt tillstånd vistas här och inneha arbetsanställning.

Med stöd av ett fullmaktsstadgande i 1914 års lag genomfördes emellertid

under det första världskriget en allmän kontroll över utlänningar; passtvång

infördes och utlänning förbjöds i princip att utan tillstånd inresa till riket,

uppehålla sig här eller inneha arbetsanställning. Man torde från början ha

hyst förhoppningar om att denna utlänningskontroll skulle kunna avvecklas

vid en återgång till mera normala förhållanden efter krigets slut. Så blev emellertid

icke förhållandet. Den politiska och ekonomiska osäkerheten kvarstod

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

och transoceana länder förde en restriktiv invandringspolitik; härtill kom

att utlänningskontrollen ansågs nödvändig i kampen mot arbetslöshet under

det ekonomiskt tryckta läget i sintet av 1920-talet. Någon återgång till ett

friare folkutbyte mellan länderna kunde sålunda icke uppnås, och ä%en

vårt land nödgades bibehålla den under kriget tillkomna utlänningskontrollen,

låt vara att denna under vissa perioder kunde avsevärt begränsas. Bestämmelserna

om utlänningskontrollen, vilka alltså tillkommit i administrativ

ordning, sammanfördes år 1927 med stadgandena om utvisning av kriminella

och asociala till en lag. Helt ville man dock icke uppgiva förhoppningarna

om att kunna avskaffa inskränkningarna i samfärdseln och återgå

till törkrigstidens förhållanden. Lagen gjordes därför provisorisk; även de

delar av den nya lagen, vilka ersatte 1914 års lag, fick alltså provisorisk karaktär.

Lagstiftningen har sedan efter hand förnyats och även vid några

tillfällen omarbetats. Den nu gällande lagen i ämnet antogs år 1945 och gäller

— efter beslutade förlängningar — till utgången av juni 1954.

Den utlänningslag av provisorisk karaktär som sålunda gäller har efter

hand fått ökad praktisk betydelse till följd av att antalet utlänningar som söker

sig till vårt land under senare år blivit avsevärt mycket större än tidigare

var vanligt. Medan hela antalet utlänningar i riket under en lång följd av år

före det andra världskriget höll sig mellan 15 000 och 25 000, har antalet

under och etter kriget stigit till det mångdubbla. Antalet var sålunda i maj

1945 inemot 195 000 och uppgick i juli 1946 till 116 000 och i juli 1952 till

267 000. För år 1953 kan, sedan medborgare i de nordiska länderna erhållit

tritt tillträde till riket, antalet icke exakt angivas. Av tillgängliga siffror

tramgär emellertid att antalet utlänningar som vistades i riket med uppehållstillstånd

den 1 juli 1953 översteg 100 000, vartill kommer alla som icke

behöver sådant tillstånd. Till jämförelse kan nämnas att antalet utlänningar

sysselsatta på den svenska arbetsmarknaden i juli 1952 var 121 000 och i

juli 1953 uppgick till 114 000.

Det betydligt ökade antal utlänningar som vistas i landet består delvis av

sådana som endast tillfälligt uppehåller sig här. I juli 1952 hade sålunda

något mer än hälften av utlänningarna vistats här kortare tid än tre månader.

Därjämte är det emellertid också fråga om utlänningar som varaktigt

bosätter sig i riket. Vårt land, som under tiden närmast före det första

världskriget hade en betydande utvandring, har numera blivit ett invandringsland.

Mot den gällande utlänningslagen kan göras den principiella anmärkningen

att det råder en motsättning mellan å ena sidan de bestämmelser,

som går tillbaka till 1914 års lag och som har till syfte att reglera avvisning

och utvisning av kriminella och asociala utlänningar, och å andra sidan de

regler som sammanhänger med den generella utlänningskontrollen. I det

förra hänseendet är det i lagen noga angivet, under vilka förutsättningar ett

ingripande mot utlänningen får ske, och genom ett rättsligt förfarande med

möjlighet för utlänningen att vid beslut om utvisning klaga i högsta dom
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

stolen har man eftersträvat att bereda utlänningen rättssäkerhet. Reglerna

om utlänningskontrollen bygger däremot principiellt på att en utlänning

icke utan tillstånd äger vistas i riket och i lagen anges icke närmare, under

vilka förutsättningar sådant tillstånd skall beviljas. Utlänningarnas rättssäkerhet

tillgodoses här i huvudsak endast genom föreskrifter om den myndighet

som skall pröva skilda slag av tillståndsärenden. Beviljas utlänning

icke erforderligt tillstånd, måste han lämna landet. Därför föreligger också

vid sidan om utvisning ett särskilt institut för att avlägsna utlänning ur riket,

nämligen förpassning. De materiella förutsättningarna för förpassning är icke

angivna i lagen; den som icke har tillstånd att vistas här kan förpassas. Härav

följer att det enligt lagen icke föreligger något formellt hinder mot att en

utlänning, som vid rättslig prövning funnits icke böra utvisas, därefter utan

angivet skäl vägras förlängning av sitt uppehållstillstånd och förpassas ur

riket.

Vid en omarbetning av lagen kan det vara anledning att undersöka om det

är möjligt att avlägsna denna inkonsekvens i lagens principiella byggnad.

Kommittén har berört denna fråga och därvid undersökt om lagens syfte

skulle kunna tillgodoses utan uppehållstillstånd. Enligt kommitténs mening

finge då utvisningsgrunderna utbyggas så att man skulle kunna utvisa sådana

utlänningar som nu förmås att lämna landet genom att uppehållstillstånd

vägras. Kommittén avvisar tanken på en sådan uppläggning av lagen

under framhållande av både praktiska synpunkter och rättssäkerhetshänsyn.

Vad kommittén föreslagit om att låta förpassningsinstitutet uppgå i

utvisning innebär icke heller något annat än ett formellt sammanförande av

dessa båda institut; den principiella motsättningen med hänsyn till grunden

för åtgärden kvarstår oförändrad.

Vid bedömande av det nu berörda spörsmålet måste beaktas att syftet med

de olika instituten för utlännings avlägsnande ur riket är helt olika. Reglerna

om utvisning av kriminella och asociala personer avser att ur riket

avlägsna personer som på grund av sina individuella egenskaper icke är

önskvärda. Det är naturligt att bedömandet härav bör ske genom ett rättsligt

förfarande. Den generella utlänningskontrollen däremot tar sikte på att

kontrollera och avväga tillströmningen av utlänningar till landet ur mera

allmänna synpunkter. I främsta rummet har det visat sig nödvändigt att

begränsa denna tillströmning ur försörj ningssynpunkter och av hänsyn till

bostadsförhållanden. Under oroliga tider har också ordnings- och säkerhetssynpunkter

gjort sig gällande. Det är alltså i den generella utlänningskontrollen

icke i första hand fråga om ett kvalitativt bedömande av den enskilde

utlänningen utan om en allmän begränsning av tillträdet till riket

och om förutsättningarna för undantag i de särskilda fallen från sådan begränsning.

Även ett bedömande av utlänningens personliga förhållanden kan

dock komma i fråga, då en restriktiv politik för tillträdet till riket upprätthålles.

Men det är då fråga om ett bedömande som sammanhänger med de

allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken, och detta bedömande bortfaller,

i den mån en friare utlänningspolitik föres. Förpassningsinstitutet är

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

nödvändigt för att den generella utlänningskontrollen skall kunna upprätthållas.

Då det icke är möjligt att i lagen reglera den materiella innebörden

av den aktuella utlänningspolitiken, är det icke heller möjligt att angiva

några materiella förpassningsanledningar i lagen. Det är alltså icke heller

möjligt att reellt sammanföra förpassning med utvisning.

Det uppställda spörsmålet begränsar sig således till om det föreligger tillräckliga

skäl att bibehålla utvisningsinstitutet, då utlänning ändå icke har

någon principiell rätt att vistas i riket och alltid kan förpassas ur riket,

därest han saknar tillstånd att uppehålla sig här. Det måste emellertid beaktas

att utvisningen tillgodoser det varaktiga behovet av ett rättsligen reglerat

institut för att ur riket avlägsna personer som icke bör tillåtas att

vistas här. Även om kravet på tillstånd för vistelse i riket eftergives, kvarstår

alltså behovet av utvisning såsom ett permanent institut.

Av vad nu sagts framgår alltså att den angivna principiella motsättningen

i lagen icke kan avlägsnas. Den sammanhänger med att lagen på en gång

skall tillgodose skilda syften. Lagen skall både fylla behovet av ett varaktigt

system för att avlägsna kriminella eller eljest asociala utlänningar och bilda

underlaget för en med de ekonomiska konjunkturerna sammanhängande utlänningspolitik.

Härav följer att såsom utvisningsanledning endast bör gälla

sådana omständigheter som under alla förhållanden och oavsett utlänningspolitikens

växlingar bör medföra att utlänningen avlägsnas ur riket.

Beträffande den generella utlänningskontrollen har kommittén erinrat

om att från 1860-talet och fram till första världskriget ett fritt folkutbyte

rådde mellan vårt land och andra länder, och kommittén uttalar att idén

om det fria folkutbytet bör utgöra grundval för en ny utlänningslagstiftning.

Samtidigt är emellertid kommittén av den uppfattningen att i dagens läge

inskränkningar i de fria förbindelserna mellan folken är nödvändiga. Någon

återgång i praktiken till det fria folkutbytet föreslås alltså icke.

Det torde tyvärr vara uppenbart att förutsättningar icke för närvarande

finnes för en på fritt folkutbyte grundad utlänningspolitik. De våldsamma

omstörtningar som krigsperioderna medfört i Europa och de svåra flyktingsproblem

som vållats därav kommer att för lång tid framåt försvåra en återgång

till friare förhållanden. Å andra sidan måste beaktas att kontrollen

över utlänningars inresor och utresor, deras vistelse i landet och arbetsförhållanden

skapar olägenheter för den enskilde och utgör en börda för det

allmänna. Då det råder fredliga förhållanden och en viss jämvikt i de länder,

från vilka vi kan påräkna en utlänningsström av någon betydenhet,

minskar behovet av utlänningskontrollen. Denna får icke vara något självändamål:

den bör, i all den utsträckning det kan ske utan fara för väsentliga

samhällsintressen, förenklas och nedskäras, så snart mera normala förbindelser

mellan tolken kan upprättas. De goda erfarenheter som vunnits av

det friare folkutbytet med de nordiska grannländerna torde visa att avsevärda

fördelar kan uppnås genom en minskning av kontrollen. Alla torde

också vara eniga om att vårt land bör fullfölja en så fri utlänningspolitik

som vid varje tidpunkt visar sig möjligt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

63

Med utgångspunkt från dessa överväganden synes det erforderligt att för

den framtid som nu kan överblickas bibehålla en lagstiftning, som innefattar

både ett permanent system av regler mot asociala utlänningar, gällande

under alla förhållanden, och sådana bestämmelser som erfordras för att

kunna hålla en mera generell utlänningskontroll. Såsom jag redan framhållit

bör denna kontroll icke betraktas som permanent; det bör finnas

möjligheter att nedskära och avlägsna den. Det är också av detta skäl som

den nuvarande lagen är provisorisk. Statsmakterna har vid lagens tillkomst

icke velat binda sig för att bibehålla utlänningskontrollen. Att av denna anledning

göra lagen provisorisk medför emellertid den olägenheten att även de

regler i lagen som bör vara av permanent natur får en tidsbegränsad giltighet.

Härtill kommer, att en lagstiftning icke bör upprätthållas såsom ett provisorium

under alltför lång tid. Det nuvarande provisoriet har varat i 25 år och

någon tidpunkt för en fullständig avveckling kan tyvärr icke skönjas.

Behovet av variationer i den generella utlänningskontrollen torde hellre

böra tillgodoses på det sättet att tillämpningen av reglerna härom göres beroende

på Kungl. Maj :ts förordnande. Lagen bör alltså, vid sidan om de

permanenta reglerna angående utlännings avlägsnande ur riket, innehålla

fullmakter som ger Kungl. Maj:t möjlighet att låta utlänningskontrollen få

större eller mindre omfattning alltefter de ekonomiska och politiska förhållandena

i världen. Att Kungl. Maj :t härvid kommer att, i samband med

anslagsäskanden eller på annat sätt, inhämta riksdagens mening torde ligga

i sakens natur. Detta sker redan nu och torde ha större betydelse för utformandet

av den aktuella utlänningspolitiken än de med flera års mellanrum

återkommande förlängningarna av lagens giltighet. Med en sådan anordning

som nu förordats bortfaller alltså skälet att giva lagen tidsbegränsad

giltighet.

Beroende på vistelsens varaktighet kan bland utlänningarna i riket tre

grupper urskiljas. Till en första grupp kan hänföras sådana som endast gör

korta besök, t. ex. turister, handelsresande och säsongarbetare. En andra

grupp består av sådana som stannar en längre tid men som icke har för

avsikt att för framtiden bosätta sig i riket. Hit kan hänföras en ej ringa

grupp av yngre arbetstagare, huvudsakligen från de nordiska grannländerna.

En tredje grupp bildas av de personer som stadigvarande bosätter sig

här, vare sig detta beror på att de såsom politiska flyktingar nödgats lämna

sitt hemland eller eljest på grund av släktförbindelser eller ekonomiska motiv

eller av andra skäl önskar invandra hit.

Även om det naturligtvis icke alltid är möjligt att i praktiken göra någon

klar skillnad mellan utlänningar enligt en sådan gruppindelning, är det

dock tydligt att olika synpunkter gör sig gällande i lagstiftningen beträffande

de typiska fallen inom varje grupp. Turisttrafik och andra kortare

besök underlättas för närvarande genom att utlänning, som icke är underkastad

viseringstvång, får vistas här tre månader utan uppehållstillstånd.

Härigenom har sålunda särskilda synpunkter i fråga om den första gruppen

beaktats.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Skillnaden mellan å ena sidan utlänningar som gör kortare eller längre

besök i riket utan att förlora sin huvudsakliga anknytning till hemlandet

samt å andra sidan politiska flyktingar och andra invandrare har även i

några hänseenden satt sin prägel på gällande lag. Vissa särbestämmelser

upprätthålles sålunda till skydd för politiska flyktingar, och vidare angives

helt allmänt i lagen att den tid en utlänning vistats i riket skall beaktas både

vid tillståndsgivning och vid prövning av ärende om utvisning.

Vid en omarbetning av utlänningslagen är det främst angeläget att stärka

de rättsliga garantierna och tillgodose trygghetsbehovet för politiska flyktingar

och andra utlänningar som mera stadigvarande bosätter sig i landet.

Detta har också vid kommitténs bearbetning av lagen varit en huvudsynpunkt.

Den ökade invandringen har nämligen medfört att de särskilda problem

som sammanhänger med dessa utlänningsgruppers förhållanden fått

en långt större betydelse än tidigare. Det är uppenbart att rätten att kvarstanna

i riket är av en helt annan vikt för utlänningar som en längre tid

varit bosatta här än för turister och mera tillfälliga besökande. Även för

den som vistats här någon tid men alltjämt har sin huvudsakliga anknyt - ning till sitt hemland betyder det mindre, om han vägras tillstånd att kvarstanna,

än vad det gör för den som av någon anledning lämnat sitt hemland

för att söka sig en ny boningsort i vårt land. För politisk flykting kan frågan

om rätten att kvarstanna vara en livsfråga.

Denna skillnad mellan olika kategorier av utlänningar har också betydelse

i fråga om arbetstillstånd. De arbetstagare som alltjämt har huvudsaklig

anknytning till hemlandet utgör ett mera rörligt skikt inom arbetsmarknaden.

Det är möjligt att låta dem vara underkastade de konjunkturmässiga

växlingarna på arbetsmarknaden utan att därigenom göra dem någon större

orätt. En vägrad förlängning av arbetstillstånd har för dem i främsta rummet

en ekonomisk betydelse; de kan därigenom bli nödsakade att återvända

till sitt hemland. Av en helt annan betydelse är denna fråga för den

som är varaktigt bosatt i riket och här har sitt hem, familj, släktförbindelser

etc. Det måste krävas starka skäl för att sådana utlänningar skall kunna

tvingas att lämna landet, och på arbetsmarknaden bör det icke göras skillnad

mellan dem och svenska medborgare.

Vad särskilt angår politiska flyktingar har vårt land sedan gammalt tagit

särskild hänsyn till deras skyddsbehov, då det gällt frågor om vistelse och

arbetsanställning i riket, och därför har politiska flyktingar intagit en mer

gynnad ställning än andra utlänningar. Frågan om politiska flyktingar har

under senare år fått ökad aktualitet och, såsom jag i det följande skall

närmare utveckla, har försök gjorts att åstadkomma en internationell överenskommelse

rörande politiska flyktingars ställning. Enligt min uppfattning

är det en mycket angelägen uppgift i en ny utlänningslagstiftning att

utvidga och förstärka rättsskyddet för politiska flyktingar. Deras särställning

är starkt motiverad ur både humanitära och demokratiska synpunkter,

till denna viktiga fråga skall jag återkomma i olika sammanhang såväl vid

skilda lagrum i det här föreliggande förslaget som vid den kommande behandlingen

av lagstiftningen om utlämning av förbrytare.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

65

De allmänna synpunkter rörande utlänningslagstiftningen som nu angivits

kan i olika hänseenden inverka på en ny lag i ämnet. I det följande skall

jag upptaga några huvudfrågor, som i första hand påkallar ett ställningstagande.

Kommittén har ingående behandlat frågan om ytterligare differentiering

av tillståndstyper, som användes beträffande utlännings inresa

och vistelse i riket. Sålunda har kommittén föreslagit införande av ett

uppehållstillstånd utan tidsbegränsning, benämnt bosättningstillstånd. Vidare

har kommittén diskuterat frågan om ett särskilt tillstånd för tillfälliga

besök i landet. Detta tillstånd, kallat besökstillstånd, skulle icke kunna förenas

med arbetstillstånd och icke heller eljest medföra någon rätt att här

taga arbete eller bedriva näringsverksamhet. Kommittén avvisar emellertid

tanken att införa ett särskilt besökstillstånd.

Frågan om de typer av tillstånd som kommer till användning och den

närmare utformningen av dessa tillstånd är ett praktiskt spörsmål som

beror på behovet att uppställa olika villkor för skilda kategorier av utlänningar.

Både av hänsyn till utlänningarna och av praktiska administrativa

skäl bör tillståndstyperna bilda ett så enkelt system som möjligt, och varje

slag av tillstånd bör giva ett klart uttryck åt de rättigheter som därigenom

tillerkännes utlänningen.

Vad först angår frågan om ett särskilt besökstillstånd framgår av vad

kommittén anfört att något egentligt behov av en sådan ny typ av tillstånd

icke föreligger samt att de administrativa lättnader, som kan vinnas med

ett tillstånd av denna enklare typ, uppväges av praktiska olägenheter i

andra hänseenden» särskilt beträffande arbetstillstånd. Det torde också

vara möjligt att inom ramen för gällande tillståndssystem tillgodose alla de

önskemål om kontroll över utlännings arbetsanställning som finnes befogade,

och någon utökning av tillståndstyperna för detta ändamål är alltså

icke behövlig.

Huvudfrågan i detta sammanhang är införandet av ett uppehållstillstånd

utan tidsbegränsning. Kommittén har framhållit att lämpligheten härav icke

kan bedömas utan att samtidigt frågan om möjligheterna att bryta upp

ett sådant tillstånd tages i betraktande, och kommittén uttalar att införandet

av uppehållstillstånd utan tidsbegränsning förutsätter att sådant tillstånd

skall kunna brytas även på annat sätt än genom utvisning på nuvarande

grunder. Från denna utgångspunkt har kommittén utarbetat ett förslag som

innefattar vidsträckta möjligheter att återkalla bosättningstillstånd och

som dessutom, såsom en konsekvens därav, leder till att även tidsbegränsade

uppehållstillstånd — till skillnad från vad nu gäller — skall kunna

återkallas även på annat sätt än genom utvisning.

Både inom kommittén och i yttrandena har delade meningar kommit till

uttryck beträffande de föreslagna bosättningstillstånden. Två av de sakkunniga,

som kommittén haft att samråda med, har sålunda tillstyrkt förslaget

om bosättningstillstånd endast under den uttryckliga förutsättningen

att utlänningens bosättning här i riket påtagligen blir till gagn för samhället

samt att stora fordringar uppställes för tillståndets erhållande.

5 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 41.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Avgörande för om uppehållstillstånd utan tidsbegränsning bör införas och

vad som i så fall bör gälla om återkallelse av sådant tillstånd bör självfallet

vara behovet av en ny tillståndstyp. Det är alltså nödvändigt att klargöra,

för vilka grupper av utlänningar denna nya typ av tillstånd skulle komma

iill användning. Härvid torde man i stort sett kunna välja mellan två olika

möjligheter. Den ena är att införa ett icke tidsbegränsat tillstånd, som är

avsett för en betydande del av utlänningarna i landet och som skulle lämnas

utan några större fordringar och utan noggrannare prövning. Ett sådant

uppehållstillstånd, gällande tillsvidare, måste kunna återkallas, så snart

anledning föreligger att icke längre tillåta utlänningen att vistas i landet.

Det måste finnas möjlighet till återkallelse även av konjunkturbetonade skäl.

Den andra utvägen är att införa en ny typ av uppehållstillstånd, avsedd att

meddelas endast åt sådana utlänningar som efter närmare prövning tilllåtes

att mera stadigvarande stanna i landet. Det skulle sålunda i detta fall

vara fråga om ett verkligt tillstånd till bosättning, och utlänningens rätt att

kvarbliva i landet och här vinna sin utkomst bör då självfallet icke vara beroende

av konjunkturväxlingar. Tillståndet bör sålunda kunna brytas endast

på sådana skäl som under alla förhållanden och oavsett situationen på

arbetsmarknaden kan leda till utvisning. Såsom kommittén framhåller kan

ett tillstånd av denna typ komma till användning endast för ett mindre

antal av utlänningarna i landet.

Kommitténs förslag innebär en kompromiss mellan dessa båda alternativ.

I viss utsträckning har kommittén sökt frigöra de föreslagna bosättningstillstånden

från påverkan av skiftande konjunkturer. Förslaget medför emellertid

en betydande utbyggnad av möjligheterna till återkallelse, och tydligt

är att kommittén tänkt sig att den nya tillståndstypen skall komma till användning

för en avsevärd del av utlänningarna i landet.

I detta förslag ligger alltså en viss förskjutning av utlänningskontrollen

från förhandsprövning till efterföljande bedömning. Det torde vara tvivelaktigt

om detta är en önskvärd utveckling. Tvärtom torde böra eftersträvas

att utlänningskontrollen i möjligaste mån koncentreras till att vara en invandringskontroll

och alltså sättes in på ett så tidigt stadium av utlänningens

vistelse i landet som möjligt. Utlänningar som vistats länge i landet bör

så långt är möjligt beredas en tryggad ställning och icke vara underkastade

konjunkturmässiga växlingar i utlänningspolitiken.

Ur mera allmänna synpunkter torde det icke föreligga behov av ett uppehållstillstånd

utan tidsbegränsning, avsett att användas för det stora flertalet

utlänningar. Dess värde för utlänningarna själva blir ganska begränsat,

då det lätt kan återkallas. De administrativa lättnader som skulle kunna

vinnas genom denna tillståndstyp kan icke vara avgörande. En administrativ

förenkling bör i stället eftersträvas genom att uppehållstillstånd efter

hand gives för längre tid och att sådana grupper av utlänningar, vars uppehåll

här i regel icke behöver begränsas, befrias från skvldighet att ha uppehållstillstånd.

Däremot kan det vara påkallat att införa en ny typ av uppehållstillstånd

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

67

lör en mindre grupp av utlänningar, nämligen sådana som vistats här så

lång tid att deras personliga förhållanden kan närmare prövas. I sådana

fall är del möjligt att ge dem ett löfte att de får på allvar slå sig ned i landet

— ett bosättningstillstånd. Tydligt är nämligen att den starkare invandringen

för mera stadigvarande bosättning under senare år framkallat ett behov

av en uppdelning av uppehållstillstånden, så att man skall kunna särskilja

de utlänningar som på allvar slår sig ned i landet från de grupper av

utlänningar som har en lösare och av arbetsmarknadens konjunkturer beroende

anknytning till landet samt bereda den förra gruppen en mera tryggad

ställning.

Av det tidigare anförda följer att utlänning som erhållit bosättningstillstånd

bör kunna tvingas att lämna landet endast enligt de regler som är avsedda

att gälla under alla förhållanden, oavsett konjunkturväxlingar. Det

givna löftet att få bosätta sig i riket bör i princip icke heller eljest kunna

återtagas, liksom ej heller någon anledning föreligger att ändra bestämmelserna

om tidsbegränsade uppehållstillstånd så att dessa skulle kunna återkallas.

Vad nu sagts utesluter icke att en viss översyn av de nu gällande utvisningsskälen

kan vara behövlig. Till denna fråga skall jag återkomma i

redogörelsen för förslaget.

Med den innebörd och användning av bosättningstillstånd som nu angivits

torde de betänkligheter ur säkerhetssynpunkt som anförts av bland andra

länsstyrelsen i Kopparbergs län delvis vara beaktade. Det kan i detta hänseende

vidare framhållas att även de utlänningar som genom bosättningstillstånd

beredes en mera stadigvarande rätt att vistas i riket bör vara underkastade

s. k. politisk utvisning, när så påkallas av hänsyn till rikets säkerhet.

Därigenom är det möjligt att ur landet avlägsna dem som ägnar sig åt

illegal verksamhet.

Om bosättningstillstånd alltså erhåller en mera begränsad användning,

torde några invändningar icke kunna göras mot att denna tillståndstyp

även innefattar ett obegränsat arbetstillstånd.

Beträffande den centrala administreringen av tillståndsfrågor

har kommittén förutsatt att det liksom hittills skall finnas en central

utlänningsmyndighet, som har ledningen av utlänningskontrollen. Vid

sidan om denna myndighet skall utlänningsnämnden kvarstå som ett självständigt

organ med i huvudsak oförändrade uppgifter.

Förslaget i denna del har berörts i några yttranden och därvid har redovisats

tvekan om behövligheten av en särskild central myndighet för utlänningsärendena.

Även bibehållandet av utlänningsnämnden har ifrågasatts.

Det torde emellertid vara uppenbart att en central myndighet i den ena

eller andra formen icke kan undvaras för ledningen av utlänningskontrollen.

Tidigare var denna uppgift anförtrodd åt socialstyrelsen. Utlänningskommissionen

tillkom under andra världskriget, då ett stort antal utlänningar

vistades i landet och utlänningsärendena fick en sådan omfattning

att de icke lämpligen kunde skötas av en byrå inom socialstyrelsen. Huruvida

även i fortsättningen en särskild, fristående myndighet är behövlig för

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

denna uppgift eller om det icke lämpligen kan uppdragas åt socialstyrelsen

eller något annat centralt ämbetsverk att vara central utlänningsmyndighet,

torde i detta sammanhang böra lämnas öppet. Det är här tillräckligt

att utgå från att en central utlänningsmyndighet skall bibehållas, och det

bör liksom hittills ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma, vilken myndighet

som skall vara central utlänningsmyndighet.

Såsom kommittén förordat torde även utlänningsnämnden böra bibehållas.

Dess betydelse för att bereda utlänningar rättsskydd och skapa förtroende

för myndigheternas åtgärder bör icke underskattas. Nämndens verksamhet

möjliggör även att besvärsärenden kan avlastas från Kungl. Maj :t.

Beträffande handläggningen av tillståndsfrågor är det största problemet,

i vad mån en decentralisering från den centrala utlänningsmyndigheten

kan åstadkommas. Till detta problem skall jag återkomma i det följande.

I fråga om arbetstillstånd uppkommer därjämte ett speciellt spörsmål,

nämligen huruvida och på vad sätt arbetsmarknadsmyndigheterna bör inkopplas.

Kommittén har föreslagit, att ärenden rörande arbetstillstånd liksom

hittills skall avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Vid handläggningen

skall myndigheten samråda med arbetsmarknadsstyrelsen och

denna skall i ärenden av principen betydelse eller eljest av större vikt bereda

sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet

tillfälle att uttala sig.

I flertalet yttranden har detta förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran,

under det att i några yttranden uttalas att arbetsmarknadssynpunkter

bör beaktas i högre grad än som skett i kommitténs förslag. Sålunda hävdar

bland andra arbetsmarknadsstyrelsen att arbetstillståndsgivningen bör tillkomma

arbetsmarknadsmyndigheterna, under det att övrig utlänningskontroll

bör anförtros någon annan centralmyndighet.

Frågor om uppehållstillstånd och arbetstillstånd hänger emellertid nära

samman. Ej sällan utgör arbetstillstånd den nödvändiga förutsättningen för

att utlänningen skall ha någon praktisk möjlighet att kvarbli i landet. Å

andra sidan är frågan om utlännings arbetstillstånd endast ett av de

spörsmål som kräver bedömande i ett utlänningsärende. Vidare förekommer

det utlänningsärenden, i vilka frågan om arbetsanställning icke är

aktuell. En uppdelning av beslutanderätten på det sätt som arbetsmarknadsstyrelsen

förordat skulle leda till betydande olägenheter. Det är visserligen

nödvändigt att arbetsmarknadssynpunkter får ett väsentligt inflytande

på utlänningsärendenas avgörande. Detta torde emellertid liksom

hittills kunna uppnås genom samråd mellan vederbörande myndigheter.

Även intresseorganisationerna på arbetsmarknaden bör på sätt kommittén

föreslagit erhålla inflytande på behandlingen av ärenden angående arbetstillstånd.

Vad härefter angår frågan om decentralisering av utlänningsärendenas

handläggning har utöver kommitténs förslag en särskild utredning

verkställts inom inrikesdepartementet och redovisats i en där upprättad

promemoria. De förslag som kan övervägas är — förutom bibehållande

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 41.

69

i huvudsak av gällande ordning för ärendenas handläggning — att decentralisera

handläggningen antingen enligt kommitténs förslag eller, såsom

i promemorian närmare utvecklas, mera fullständigt (total decentralisering).

Kommittéförslaget innebär att länsstyrelserna i viss utsträckning

övertager uppgifter från den centrala utlänningsmyndigheten, vilken dock

bibehåller ledningen och kontrollen över utlänningsärendenas handläggning

och själv avgör principiellt viktiga och mera svårbedömda ärenden. En

total decentralisering skulle innebära att utlänningsärendena, frånsett ett

— i och för sig betydande -— antal ärenden av mera speciell natur, helt

överfördes till länsstyrelserna och att den centrala utlänningsmyndigheten

icke i första hand tog befattning med några sådana ärenden men väl genom

råd och anvisningar uppdrog riktlinjerna för utlänningspolitiken samt fungerade

såsom besvärsinstans. Av promemorian framgår att en decentralisering,

vare sig den sker enligt det ena eller andra alternativet, skulle medföra

vissa kostnader.

Den handläggning av vissa tillståndsärenden hos polismyndighet, som

sker med stöd av den nuvarande lagen, innebär icke att den lokala myndigheten

tillerkänts någon verklig prövningsrätt; denna myndighet äger nämligen

endast befogenhet att i alldeles klara fall meddela tillstånd. Det är

emellertid en stor del av tillståndsärendena som på detta sätt handlägges

lokalt, för närvarande omkring 60 procent.

Det torde vara otvivelaktigt att en decentraliserad handläggning av utlänningsärendena

skulle medföra betydande fördelar. Av vikt är i främsta

rummet, att med decentraliseringen följer bättre möjligheter för utlänningen

att nå direkt kontakt med den beslutande myndigheten och att

därmed också vinnes ett ökat utrymme för hänsynstagande till de särskilda

omständigheterna i det speciella fallet. Det synes därjämte vara lämpligt

ur principiella synpunkter, att behandlingen av utlänningsärendena sker

av den vanliga lokala administrationen. Även ur beredskapssynpunkt framstår

en decentraliserad handläggning som önskvärd.

Ehuru sålunda starka skäl talar för en decentralisering och då företrädesvis

för en såvitt möjligt total decentralisering, föreligger dock vissa svårigheter

att genomföra en sådan. För ärendenas handläggning är det nödvändigt

att äga tillgång till ett aktmaterial rörande utlänningarna i landet,

och detta aktmaterial kan svårligen samlas och förvaras på annat sätt än

hos en central myndighet. Med det stora antal ärenden det här gäller uppkommer

därför arbetstekniska svårigheter, om ärendenas handläggning

skall ankomma på länsstyrelse. Härtill kommer att en sådan anordning

skulle draga med sig kostnadsökningar, som icke med säkerhet kan beräknas

men som under nuvarande förhållanden i promemorian uppskattats

till omkring 300 000 kronor om året vid total decentralisering och omkring

170 000 kronor om året vid partiell decentralisering enligt kommitténs förslag.

På grund av dessa praktiska svårigheter, som gör sig särskilt gällande i

nuvarande läge med ett stort antal utlänningar i landet och ovissa fram
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

tidsutsikter, har jag icke ansett mig böra föreslå, att någon ytterligare

decentralisering för närvarande genomföres. Med hänsyn till de obestridligen

tungt vägande skäl, som anförts till förmån för decentralisering, bör

dock möjligheten hållas öppen att senare vid lämpligt tillfälle genomföra

en sådan åtgärd. För att därvid denna fråga skall kunna omprövas utan

lagändring, torde Kungl. Maj :t böra erhålla fullmakt att helt eller delvis

överflytta handläggningen av ärenden från den centrala utlänningsmyndigheten

till annan myndighet, i första hand till länsstyrelse. En dylik fullmaktsdelegering

ligger helt i linje med nuvarande lagstiftning och praxis.

Utvisning på grund av brott, som utlänning begått här i riket,

ankommer enligt gällande lag på länsstyrelse. Mot länsstyrelses beslut om

utvisning kan utlänningen fullfölja talan till högsta domstolen. Fråga om

utvisning upptages av länsstyrelse först då den dom, varigenom utlänningen

fällts till ansvar, vunnit laga kraft.

Att samhällsreaktionen mot en utlänning, som begår brott här, på detta

sätt är splittrad på skilda förfaranden hos olika myndigheter medför otvivelaktigt

allvarliga olägenheter. Framför allt är den gällande ordningen olämplig

med hänsyn därtill att domstolen, som i mål om ansvar för brott av den

beskaffenhet att utvisning kan följa, regelmässigt har tillgänglig fullständig

utredning om den tilltalades personliga förhållanden och som har att undersöka

vilka åtgärder som erfordras för den brottsliges tillrättaförande, måste

fatta beslut härom utan att veta om denne blir utvisad. Länsstyrelsen å

sin sida har i regel sämre möjligheter att bedöma utlänningens personliga

förhållanden. Med hänsyn till det nu anförda har jag funnit mig böra undersöka,

om icke frågan om utlännings avlägsnande ur riket på grund av

här begånget brott kunde avgöras av den domstol, som har att pröva frågan

om ansvar för brottet. Så har denna fråga reglerats i viss utländsk

lagstiftning, t. ex. i Danmark och Schweiz.

Kommittén, som behandlat spörsmålet om handläggning av utvisningsfrägor

vid domstol, har konstaterat att beträffande utvisning på grund av

brott här i riket vissa skäl talar för en handläggning vid domstol. I fråga

om andra utvisningsärenden vore det emellertid icke lämpligt att överföra

handläggningen från länsstyrelse till domstol. Eftersom det enligt kommitténs

uppfattning skulle medföra väsentliga nackdelar att fördela beslutanderätten

i utvisningsärenden mellan domstol och länsstyrelse, föreslår

kommittén att prövningen av båda ärendesgrupperna skall kvarbliva hos

länsstyrelse.

Mot vad kommittén sålunda anfört kan emellertid framhållas att en fråga

om utvisning på grund av brott här i riket har ett naturligt samband

med den vid domstolen handlagda frågan om ansvar för brottet och är av

annan beskaffenhet än övriga slag av utvisningsärenden. De senare åter

har i stor utsträckning en likartad karaktär som de socialvårdsärenden

länsstyrelse eljest handlägger, t. ex. lösdrivar-, alkoholist- och fattigvårdsärenden.

Ett skäl mot att överföra utlänningsärendena till domstol är att denna

stundom icke kan i förväg bedöma möjligheterna att verkställa ett beslut

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

om utlänningens avlägsnande ur riket. Särskilt om utlänningen kan åberopa

politiskt flyktingskap, kan det alltså föreligga en ovisshet rörande beslutets

verkställbarhet. Samma olägenhet föreligger emellertid redan nu;

länsstyrelse och högsta domstolen fattar beslut om utvisning utan att samtidigt

pröva frågan om verkställighet av beslutet. I sådana fall då verkstäliighetshindret

är notoriskt, och detta torde praktiskt sett gälla om politiska

flyktingar, vållar det icke större svårigheter för domstol än för annan myndighet

att redan i förväg taga hänsyn därtill.

Ur rättssäkerhetssynpunkt synes en domstolsbehandling av utvisningsärenden

i brottmål vara en förbättring. Strävanden att tillgodose utlännings

rättsskydd i utvisningsförfarandet är av gammalt datum. I den gällande

lagen har de kommit till uttryck, bl. a. genom utlänningens rätt till biträde

vid förhör och genom hans rätt att fullfölja talan till högsta domstolen. Utlänningskommittén

har också på olika sätt sökt tillgodose rättssäkerhetssynpunkter

i utvisningsförfarandet och har sålunda med hänvisning till

dylika synpunkter föreslagit att lekmän skulle medverka i länsstyrelse vid

handläggning av dylika ärenden. Det förhåller sig emellertid otvivelaktigt

så, att sådana åtgärder endast innebär ett ofullständigt efterliknande av

domstolsprocessen. Det bästa sättet att tillgodose dessa synpunkter är att

överföra ärendena till domstol. Det torde också vara självklart att, om domstol

erhåller befogenhet att avgöra frågor om utlännings avlägsnande ur

riket, de tillståndsbeviljande myndigheterna är skyldiga att taga erforderlig

hänsyn till domstols avgörande.

Att en prövning av utvisningsfrågan samtidigt med ansvarsfrågan vid

domstol skulle innebära väsentliga fördelar såväl i fråga om bestämmandet

och samordningen av de olika samhällsreaktionerna på grund av ett brott

som ock ur administrativ synpunkt är alltså tydligt. Vad den administrativa

synpunkten angår förtjänar särskilt framhållas, att utvisningsfrågans handläggning

vid domstol medför en minskad arbetsbelastning icke blott för

länsstyrelsernas tjänstemän utan även för polismyndigheterna. Vidare är

att märka, att behovet av särskilt biträde åt utlänningen i utvisningsärendet

bortfaller.

Prövningen av fråga om utvisning på grund av brott torde alltså böra

överflyttas från länsstyrelse till domstol. Av domstolen beslutad åtgärd synes

lämpligen böra erhålla en särskild benämning: förvisning. Till den

närmare utformningen av stadgandena härom skall jag återkomma vid

genomgången av de särskilda bestämmelserna i förslaget.

Om sålunda de viktigaste ärendena om utlännings avlägsnande ur riket på

grund av kriminalitet överföres till domstol, torde tillräckliga skäl icke

föreligga att för de därefter hos länsstyrelse återstående utvisningsärendena

närmare överväga frågan om lekmäns medverkan i länsstyrelse. Denna

fråga får prövas i annat sammanhang.

Kommitténs förslag att talan mot länsstyrelses beslut i u tvisningsärenden

skall fullföljas till den centrala utlänningsmyndigheten

har i flertalet yttranden lämnats utan erinran. Förslaget i denna del

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

innebär att klagan i utvisningsärenden icke längre skall föras i högsta domstolen.

Det kan erinras om att processlagberedningen föreslog att dessa ärenden

skulle fullföljas från länsstyrelse till hovrätt. Såsom en tredje, tänkbar

möjlighet erbjuder sig att fullföljden, liksom i fråga om åtskilliga andra

av länsstyrelse fattade beslut, sker till regeringsrätten.

Ett skäl att följa kommitténs förslag är sambandet mellan avvisningsoch

utvisningsärendena. Dessa torde till stor del röra samma kategorier av

utlänningar, och det torde vara uppenbart att avvisningsåtgärderna måste

stå under den centrala utlänningsmyndighetens ledning och att fullföljd i

dessa ärenden därför bör ske till denna myndighet. Härtill kommer det

samband som även, under nuvarande förhållanden, måste råda mellan utvisning

och förpassning. Det skäl som företrädesvis talat för att utvisningsärendena

skall överprövas i domstolsväg, nämligen att de flesta fallen av

utvisning grundas på att utlänningen begått brott här i riket, har bortfallit

genom tillkomsten av förvisning. Mot att låta fullföljden gå till regeringsrätten

talar denna domstols stora arbetsbelastning. Av nu angivna skäl biträder

jag kommitténs förslag.

Härefter skall jag övergå till att redogöra för de särskilda bestämmelserna

i det inom departementet upprättade förslaget. Detta skiljer sig både i sak

och till form från kommitténs förslag. Det torde emellertid icke vara nödvändigt,

att jag här söker giva en fullständig redogörelse för stadgandena i

kommittéförslaget. Skillnaden mellan detta och det inom departementet

upprättade lagförslaget framgår i huvudsak av vad jag anfört i det föregående

och kommer i vissa avseenden att beröras i det följande. I övrigt hänvisas

till betänkandet.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Lagens rubrik och uppställning.

I enlighet med vad kommittén föreslagit torde lagens rubrik lämpligen

böra förkortas till den allmänt brukliga benämningen »utlänningslag».

I fråga om den allmänna uppställningen företer förslaget åtskilliga förändringar

i förhållande till den gällande lagen. I förslaget har först upptagits

några inledande bestämmelser av allmän karaktär. Därefter följer tre avsnitt

med regler angående pass och anmälningsskyldighet, angående tillstånd

till inresa och uppehåll i riket samt angående arbetstillstånd. Gemensamt

för de i dessa avsnitt upptagna bestämmelserna är, att de för sin tilllämpning

förutsätter ett förordnande av Konungen. Härefter kommer bestämmelser

angående utlännings avlägsnande ur riket, fördelade efter de

olika formerna för avlägsnande: avvisning, förpassning, förvisning och utvisning.

Reglerna i dessa avsnitt tillhör utom förpassningen den del av utlänningslagstiftningen,

som är avsedd att gälla utan särskilt förordnande,

under det att förpassning förutsätter att tillståndsreglerna satts i tillämp
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

73

ning. Efter detta följer ett avsnitt med bestämmelser om särskilda tvångsåtgärder,

d. v. s. om utlännings tagande i förvar och ställande under uppsikt.

Sedan har upptagits regler angående förfarandet i ärenden rörande utlännings

avlägsnande från riket: förhör, fullföljd av talan, återbrytande

av beslut och verkställighet. Därpå följer bestämmelser om ansvar och

ersättningsskyldighet samt slutligen ett avsnitt med rubriken »Särskilda bestämmelser».

Enligt kommitténs förslag skall stadganden rörande politiskt flyktingskap

sammanföras i ett särskilt kapitel. Ehuru detta kapitel innehåller särbestämmelser,

som avviker från vad som i allmänhet gäller om utlännings

förhållanden, innehåller förslaget icke i andra delar några hänvisningar

till kapitlet, då dylika hänvisningar enligt kommitténs mening skulle tynga

lagtexten alltför mycket. Avsaknaden av dessa hänvisningar kan emellertid

göra lagen svårläst och för min del anser jag det bättre att icke sammanföra

bestämmelserna på sätt kommittén föreslagit.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Kommittén föreslår, att den nya lagen inledes med en bestämmelse, vari

föreskrives, att utlänning äger utan andra inskränkningar än lagen stadgar

samma rätt som svensk medborgare att inresa till riket, att här uppehålla

sig och välja vistelseort, att här antaga eller inneha anställning i annans

tjänst samt att lämna riket. Kommittén framhåller, att även om inskränkningarna

i dagens läge komme att bli väsentliga, stadgandet dock kunde bli

betydelsefullt som ett rättesnöre för myndigheterna vid tillämpningen. Det

kunde också medföra ett stärkande av utlänningarnas rättsställning.

Länsstyrelserna i Värmlands och Jämtlands län, kriminalpolisintendenten

i Stockholm, landsfogdarna i Gävleborgs och Jämtlands lån och landsfiskalen

i Tierps distrikt gör invändningar mot att idén om fritt folkutbyte kommer

till sådant direkt uttryck i lagen som skett i denna paragraf. Länsstyrelsen

i Jämtlands län anser sålunda stadgandet knappast motsvara något

behov, enär med förslagets utformning i övrigt utlänning tillförsäkrats en

ställning, som icke lämnade mycket i övrigt att önska i fråga om rättsskydd

och rättssäkerhet. Länsstyrelsen i Värmlands län, som anför liknande

synpunkter, påpekar att stadgandet kunde medföra avsevärda olägenheter

bl. a. genom att åt utlänningar ge föreställning om en nära nog obegränsad

rörelsefrihet här i landet, något som icke motsvarades av verkliga

förhållandet. Kriminalpolisintendenten i Stockholm uttalar, att redan

tanken på ett förverkligande av idén om det fria folkutbytet för närvarande

måste anses utopisk och att principuttalandet i 1 § av förslaget därför gåve

en fullständigt felaktig bild av utlänningslagstiftningen. Det förhållandet

att en utlänning vore jämställd med svensk medborgare — i den mån hans

rörelsefrihet icke i lag eller författning begränsades — vore enligt kriminal
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

polisintendentens mening så självklart, att det icke behövde särskilt utsägas

i lagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som motsätter sig, att ifrågavarande stadgande

berör utlännings arbetsanställning, framhåller angelägenheten av att utlänningslagen

icke alltför mycket skiljer sig från den allmänna inställningen

till utlänningsfrågorna. Bestämmelserna finge ej göras så verklighetsfrämmande,

att de skapade irritation eller kanske främlingshat bland den

inhemska befolkningen. Det kunde troligen anses formellt oantastligt att

såsom förslaget tillerkänna utlänning, med de inskränkningar lagen stadgade,

samma rätt som svensk medborgare att antaga eller innehava arbetsanställning.

Styrelsen ville dock ifrågasätta, om man här ej åtminstone tangerade

ett område, som brukade förbehållas arbetsmarknadens avtalsslutande

parter. Frågan om utlänningarnas ställning på arbetsmarknaden vid

t. ex. permitteringar hade diskuterats i olika sammanhang. Även om härvid

ofta uttalats, att utlänningar i dylika situationer borde likställas med svenska

arbetstagare, vore detta ett förhållande, som enligt arbetsmarknadsstyrelsens

bestämda uppfattning icke borde regleras på annat sätt än genom

överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. En utlänning kunde

emellertid lätt få den uppfattningen, att hade han väl uppehålls- och arbetstillstånd,

garanterade sedan lagen honom ifrågavarande rätt att jämställas

med svenskar även vid permitteringar.

Utlänningskommissionen påpekar, att de av nu rådande politiska och

sociala förhållanden föranledda inskränkningarna i det fria folkutbytet nödvändiggjort

sådana bestämmelser i den nya lagen, att utformningen av 1 §

knappast stämde överens med innehållet i lagförslaget i övrigt. Liknande

synpunkter anföres av utlänningsnämnden.

Departementschefen.

Det torde vara av värde att, såsom kommittén föreslagit, inleda lagen med

ett allmänt deklarativt stadgande, som klargör innebörden av lagens särskilda

bestämmelser. I denna paragraf har därför — med någon jämkning

av ordalagen i kommittéförslaget — angivits att utlänning äger rätt

att, i den utsträckning och på de villkor lagen stadgar, inresa till riket och

utresa ur riket samt här fritt uppehålla sig och innehava anställning. Det är

framför allt av betydelse för utlännings rättsskydd att utlänningslagen på

ett uttömmande sätt reglerar, i vilka fall och vilken ordning en utlänning

kan tvingas att lämna landet. För att understryka betydelsen härav har det

upptagits ett stadgande därom, vilket torde få den innebörden att det utesluter

en mot lagens bestämmelser stridande, administrativ reglering. Det

är självfallet att innehållet i paragrafens första stycke icke hindrar en tilllämpning

av sådana bestämmelser som gäller för envar, t. ex. rättegångsbalkens

regler om reseförbud.

I andra stycket av paragrafen har upptagits en allmän tolkningsregel

i syfte att framhålla att de frihetsinskränkningar, som enligt lagens bestämmelser

kan komma till användning mot utlänning, bör tillämpas restriktivt.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

75

2 §•

Vid behandlingen av denna paragraf, som bl. a. innehåller en definition

på politisk flykting, synes det lämpligt att taga en överblick över förslagets

bestämmelser om politiskt flyktingskap och därmed sammanhängande förhållanden.

De regler angående politiskt flyktingskap, som k o m in i 11 é n upptagit

i sitt förslag, överensstämmer till sitt sakliga innehåll i det väsentliga

med gällande rätt men skiljer sig i formellt hänseende från nuvarande lagbestämmelser.

Kommittén har strävat efter att bringa lagreglerna i överensstämmelse

med den praxis, som utbildat sig på den gällande lagens grund,

och därigenom stärka garantierna för politiska flyktingar.

Någon definition på vad som skall förstås med politisk flykting eller politiskt

flyktingskap innehåller den nuvarande lagen icke. Lagen använder

uttryckssättet att utlänning »av politiska orsaker flytt hit»; men i praxis

har detta uttryck givits en vidsträckt tolkning. Kommittén har i lagförslaget

upptagit en definition på politisk flykting, och enligt denna skall en utlänning

anses som politisk flykting, om det finnes anledning antaga, att han i

sitt hemland på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp,

religion eller politiska uppfattning eller på grund av politiskt brott eller

eljest på grund av politiska förhållanden skulle bliva utsatt för fara för

liv eller frihet eller för därmed jämförlig förföljelse.

I likhet med den gällande lagen innehåller kommitténs förslag icke något

stadgande, varigenom politisk flykting tillförsäkras rätt till asyl. Det

föreskrives endast, att vid prövning av fråga om uppehålls- eller bosättningstillstånd

särskild hänsyn skall tagas till om utlänning som politisk

flykting har behov av fristad i riket. Vidare bygger förslaget liksom den

gällande lagen på den principen, att en politisk flykting icke får avlägsnas

ur riket utan att hans sak blivit prövad av den centrala utlänningsmyndigheten

och utlänningsnämnden. Det centrala i den av kommittén föreslagna

regleringen av politiskt flyktingskap är emellertid, att ingen utlänning, och

således ej heller politisk flykting, får sändas till land där han kan bli utsatt

för sådan fara eller förföljelse som konstituerar politiskt flyktingskap.

Under normala förhållanden skall en utlänning endast i undantagsfall —•

då han visat sig utgöra en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet

och sålunda får anses ha förverkat rätten till asyl — kunna sändas till

land, där han hotas av sådan fara och förföljelse, som nyss sagts. Det berörda

förbudet mot att avlägsna utlänning ur riket benämnes av kommittén

politiskt verkställighetshinder.

I yttrandena har kommitténs förslag rörande politiskt flyktingskap

i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast beträffande

vissa särskilda frågor har anmärkningar framställts mot förslaget.

Utlänningskommissionen finner det vara av värde att bestämmelser rörande

omfattningen av flyktingbegreppet upptages i lag. Kommissionen ansåge

emellertid att ett tillägg till definitionen borde göras av innehåll, att

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kangl. Maj:ts proposition nr 41.

utlänning, som begått brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot

mänskligheten, icke borde komma i åtnjutande av det skydd, som tillkomme

politisk flykting.

Passkontrollföreståndaren i Hälsingborg framhåller, att vissa grupper

av de politiska flyktingarna i landet utgjorde ett mycket värdefullt befolkningstillskott

men att detta ingalunda vore fallet med alla flyktingar. Med

hänsyn härtill och till de stora vanskligheterna att avgöra, huruvida politiskt

flyktingskap verkligen förelåge, ansåge passkontrollföreståndaren det icke

tillrådligt att lagfästa att vid tillståndsprövningen hänsyn skulle tagas till

att utlänningen vore politisk flykting. Utan någon skriven regel toges ändå

erforderlig hänsyn härtill. Landsfogden i Malmöhus län utvecklar liknande

synpunkter.

Departementschefen.

Vid behandlingen av förslagets bestämmelser om politiskt flyktingskap

och därmed sammanhängande förhållanden är det av vikt att uppmärksamma

innehållet i den konvention om flyktingars rättsställning, som ingicks

i Geneve i juli 1951. Frågan om ratifikation av denna konvention, vilken

redan undertecknats av ombud för Sverige, torde komma att anmälas

av ministern för utrikes ärendena. Det bör därför tillses att bestämmelserna

i utlänningslagen icke hindrar en ratifikation av konventionen. Av betydelse

i detta sammanhang är den i konventionen upptagna definitionen av

politisk flykting samt konventionens bestämmelser om förbud mot avvisning

eller utvisning i vissa fall.

I konventionen avses med flyktingar dels vissa flyktingkategorier, som

genom särskilda, redan existerande fördrag erhållit en internationell status,

såsom tsarryska och armeniska flyktingar samt av nazistregimen från Tyskland

och Österrike fördrivna personer, och dels sådana personer som till

följd av händelser, vilka inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning

av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet,

tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner

sig utanför det land, vari de är medborgare, samt är ur stånd att eller på

grund av sådan fruktan icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd.

Till sistnämnda grupp hör även på motsvarande sätt angivna personer, som

icke är medborgare i något land och som befinner sig utanför det land, där

de tidigare haft sin vanliga vistelseort. Från de sålunda angivna bestämmelserna

göres i konventionen vissa undantag. Sålunda upphör denna att

vara tillämplig, hland annat när de omständigheter som grundat flyktingskapet

icke längre föreligger; delta gäller dock icke de först angivna äldre

flyktinggrupperna, som alltjämt kan åberopa den tidigare förföljelsen såsom

grund för en vägran att begagna sig av hemlandets skydd. Konventionen

skall icke heller gälla för personer, som begått brott mot freden, krigsförbrytelse

eller brott mot mänskligheten eller som förövat grovt icke-politiskt

brott utanför tillflyktslandet, innan de erhöll tillträde till detta såsom

flyktingar, eller som gjort sig skyldiga till gärningar, stridande mot Förenta

Nationernas syften och grundsatser.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

77

Det i konventionen upptagna förbudet mot avvisning och utvisning innehåller

att flykting icke må avvisas eller utvisas till gränsen mot område,

varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet,

tillhörighet till viss folkgrupp eller politiska åskådning. Denna

bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skälig

anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet, där han

uppehåller sig, eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande

dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i

sagda land.

Även kommittéförslaget innehåller bestämmelser, vilka förbjuder en sådan

verkställighet av avvisning eller utvisning, att utlänning sändes till

land där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse. Och även kommittéförslaget

upptar vissa undantag för sådana fall, då utlänningen begått

grova brott och därför utgör en samhällsfara. Då de av kommittén föreslagna

bestämmelserna om politiskt verkställighetshinder är avsedda att gälla

för alla utlänningar, saknar det i detta hänseende betydelse att kommitténs

definition av politisk flykting icke helt överensstämmer med konventionen.

Icke heller i något annat hänseende synes denna skillnad behöva

här beaktas. Konventionen kan uppenbarligen icke hindra att utlänning erhåller

en gynnsammare behandling än vad som fordras enligt konventionen.

Kommittéförslagets definition av begreppet politisk flykting tjänar huvudsakligen

syftet att möjliggöra en särskild administrativ ordning för handläggning

av vissa ärenden om flyktings rätt att kvarbliva i landet. Detta är

en konventionen ovidkommande fråga.

Av vad nu anförts framgår alltså att en reglering av politiskt flyktingskap

i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget står i god

samklang med konventionen.

Såsom jag redan förut framhållit är det av stor principiell betydelse, att

lagen tillgodoser behovet av skydd åt politiska flyktingar. Bland de grundläggande

bestämmelserna i lagen bör därför upptagas en principdeklaration

om asylrätten. Det är emellertid icke möjligt att stadga någon ovillkorlig

rätt för politisk flykting att erhålla asyl här; det kan av hänsyn till rikets

säkerhet eller andra synnerliga skäl visa sig omöjligt att infria en garanti att

vårt land ovillkorligen skulle mottaga alla politiska flyktingar som kommer

hit. Men med en reservation för synnerliga skäl bör den principen finnas

uttalad i lagen, att politiska flyktingar skall erhålla en fristad i riket, då

de är i behov därav (2 § första stycket).

I anslutning härtill lämnas i andra stycket en definition av begreppet politisk

flykting. Denna definition har av tekniska skäl uppdelats på sådant

sätt att jämväl en bestämning av begreppet politisk förföljelse erhålles. I

övrigt överensstämmer definitionen i huvudsak med vad kommittén föreslagit

och lagfäster alltså en generös praxis. Såsom kommittén anfört (bet.

s. 170) är det avsett att under politisk förföljelse inbegripa diskriminering

av viss intensitet, såsom förbud mot religionsutövning, förbud att använda

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

vanliga skolor eller avsevärt lägre tilldelning av livsmedel än åt folket i övrigt.

Jag har icke ansett lämpligt att såsom utlänningskommissionen föreslagit

göra ett generellt undantag för utlänningar som begått brott mot

freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten. Påstående om sådant

brott bör icke utesluta att utlänningen, då i övrigt förutsättningar

föreligger, får frågan om sin vistelse i riket prövad enligt de grundsatser

som gäller för politiska flyktingar. I vad mån därvid det uppgivna brottet

bör medföra att utlänningen — trots att han alltså principiellt betraktas

som politisk flykting — vägras asyl i riket, kommer att bero på reglerna

om politiska verkställighetshinder (53—54 §§) och bestämmelserna om utlämning

för brott.

3 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som i det föregående anförts

om den centrala administreringen av tillståndsfrågor. Reglerna om utlänningsnämndens

sammansättning överensstämmer i huvudsak med vad nu

gäller. Det har dock ansetts obehövligt att, såsom i den gällande lagen, särskilt

angiva att en av ledamöterna i nämnden skall äga erfarenhet i internationella

rättsfrågor, vilken bestämmelse i hög grad begränsar kretsen av

dem som kan komma i fråga. Erforderlig expertis kan på olika sätt tillföras

nämnden. Det synes således vara tillräckligt att Kungl. Maj:t sörjer för

att nämndens ledamöter har erforderlig kompetens för sin uppgift; dock

bör det vara föreskrivet i lagen att en av ledamöterna skall vara eller hava

varit innehavare av domarämbete.

Pass och anmälningsskyldighet.

I 4—g §§ har sammanförts de i gällande lag på skilda ställen förekommande

stadgandena om utlännings skyldighet att vid inresa och uppehåll

i riket vara försedd med och för polismyndighet uppvisa pass eller annan

legitimationshandling samt om anmälningsskyldighet för utlänning och annan.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts om reglerna för

den generella utlänningskontrollen är skyldigheten att inneha pass enligt

förslaget beroende på förordnande av Konungen. Vid utfärdandet av dylikt

förordnande kan passkyldigheten på olika sätt inskränkas. Anmärkas må

även, att utlänning som innehar bosättningstillstånd skall ha rätt att vistas

i riket utan pass även då passtvång gäller. Stadgande härom har upptagits

i 10 §.

I den gällande lagen användes liksom i kommittéförslaget uttrycket »pass

eller annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må

gälla såsom pass». Det torde emellertid vara obehövligt att sålunda i lagen

göra skillnad mellan olika slag av legitimationshandlingar. Vilka sådana

handlingar som må gälla såsom pass får bestämmas i administrativ ordning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

79

5 §•

Denna paragraf innehåller bl. a. stadgande om att utlänning vid

inresa till riket skall uppvisa sitt pass för polismyndighet. Förutsättning

för att detta stadgande skall tillämpas är givetvis att utlänningen

är skyldig att innehava pass. Närmare bestämmelser om inreseoch

utresekontroll torde få meddelas i administrativ ordning och något hinder

bör icke föreligga att därvid, liksom i nu gällande utlänningskungörelse,

förbjuda inresa eller utresa på annan ort än särskilt angiven passkontrollort.

6 §•

I denna paragraf har i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller

angivits att Konungen äger utfärda bestämmelser om anmälan av utlännings

vistelse och arbetsanställning i riket. Behovet av sådana anmälningar är

beroende på den utlänningspolitik, som vid skilda tidpunkter skall föras.

Det torde icke vara behövligt att i detta sammanhang närmare utveckla, hur

anmälningsskyldigheten bör vara reglerad. Anmälningar bör icke fordras i

större omfattning än som vid varje tidpunkt oundgängligen är nödvändigt.

Tillstånd till inresa och uppehåll i riket.

7 §•

I enlighet med vad jag förut anfört skall det bero på Konungens förordnande

om för utlänning skall krävas tillstånd för inresa till eller uppehåll

i riket. Har förordnande om skyldighet för utlänning att inneha tillstånd

för inresa och uppehåll icke meddelats, äger utlänning fritt inresa och uppehålla

sig i riket. Endast de generellt gällande reglerna om avvisning, förvisning

och utvisning blir tillämpliga. Ett förordnande kan vara mer eller

mindre omfattande. Något hinder föreligger alltså icke att tillstånd fordras

endast för uppehåll i riket längre tid, under det att inresa och kortare vistelse

här icke kräver tillstånd. Förordnande kan vidare begränsas till att

avse utlänningar av viss eller vissa nationaliteter, och från tillståndskravet

kan eljest göras de undantag som prövas lämpliga.

8 §•

Kommitténs förslag innehåller stadgande om en maximitid av tre månader

för visering för uppehåll. Detta stadgande kritiseras av utlänningskommissionen

och passkontrollföresiåndaren i Hälsingborg under framhållande

av att det förelåge ett praktiskt behov av att kunna bevilja visering

för längre tid än tre månader.

Departementschefen.

Beträffande viseringstidens längd bör framhållas, att före tillkomsten av

1945 års utlänningslag reglerna om uppehållstillstånd endast gällde för vise
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ringsfria utlänningar och att för viseringspliktiga förelåg skyldighet att ha

•visering, hur länge vistelsen här än varade. Den nuvarande ordningen, enligt

vilken även viseringsskyldiga utlänningar efter tre månaders uppehåll

här är skyldiga att ha uppehållstilistånd, motiverades med att det skulle

innebära en förenkling att såväl viseringsskyldiga som viseringsfria utlänningar

efter det första tremånadersuppeliållet i riket bleve underkastade samma

kontrollsystem. Enligt min mening föreligger icke tillräckliga skäl att

i princip frångå denna ordning. Beträffande längden av den tid, under vilken

olika typer av tillstånd kan komma till användning, torde lämpligen

bestämmelser kunna meddelas i administrativ ordning.

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt utlänningskungörelsen

har i förslaget upptagits föreskrift om att visering må återkallas, om särskilda

skäl föreligger därtill. Har utlänningen redan inrest till riket med

stöd av den beviljade viseringen, synes han emellertid — om han icke erhållit

viseringen genom att lämna oriktiga uppgifter — i allmänhet ha ett

berättigat anspråk på att få kvarstanna den tid som angivits i viseringen.

I dylikt fall bör därför möjligheten till återkallelse av viseringen användas

endast i undantagsfall, då det är starkt motiverat.

9 §•

Innebörden av uppehållstillstånd angives i denna paragraf i huvudsaklig

överensstämmelse med vad kommittén förordat.

10 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om bosättningstillstånds innebörd

och giltighet. I

I fråga om förutsättningarna för att bosättningstillstånd skall beviljas

framhåller k o m in i 11 é n, att sådant tillstånd icke borde meddelas för

andra utlänningar än dem, som vore bosatta eller hade för avsikt att inom

eu nära framtid bosätta sig i Sverige och vilkas uppehåll här således icke

vore av endast tillfällig natur. Beträffande spörsmålet huruvida viss tids vistelse

i landet bör vara en förutsättning för bosättningstillstånd yttrar kommittén

bl. a. följande.

Då sådant tillstånd icke bör meddelas för utlänning, som är att anse som

icke önskvärd här, ligger det i sakens natur, att bosättningstillstånd i allmänhet

icke kan meddelas, innan utlänningen varit här någon tid och myndigheterna

därigenom fått något material för att bedöma honom. Därigenom

erhålles också något större säkerhet för att utlänningens uppehåll i

landet icke är rent tillfälligt. Det är å andra sidan givet, att man i undantagsfall

utan att utlänningen varit här skulle kunna förskaffa sig en sådan

uppfattning om vederbörande att bosättningstillstånd skulle kunna beviljas.

Som exempel härpå kan nämnas en framstående vetenskapsman eller tekniker

som vill flytta över till Sverige, om han får bosättningstillstånd. Med

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

81

hänsyn till det nu anförda har kommittén funnit det mest ändamålsenligt

att som regel bosättningstillstånd icke meddelas för utlänning, innan han

varit någon tid i landet, men att sådan vistelse icke uppställes såsom en

oeftergivlig förutsättning.

Kommittén behandlar härefter frågan, huruvida för bosättningstillstånd

skall uppställas den förutsättningen, att utlänningens bosättning här påtagligen

skall vara till gagn för samhället (genom hans arbetsinsats e. d.). Enligt

kommitténs uppfattning kunde det medföra vissa svårigheter att vid

tillståndsprövningen konstatera, om denna förutsättning verkligen vore för

handen, utan att en omfattande utredning och ingående prövning av utlänningens

förhållanden ägde rum. Skulle detta ske i varje ärende angående

bosättningstillstånd, vore det möjligt, att arbetslättnaden för myndigheterna

icke bleve så stor och att antalet utlänningar, som erhölle sådant tillstånd,

bleve begränsat.

Kommittén uttalar sammanfattningsvis, att icke alltför stränga krav borde

uppställas för erhållande av bosättningstillstånd och att förutsättningarna

icke borde låsas fast i snäva linjer i lagen. Vid olika tider borde nämligen i

tillämpningen olika synpunkter givas företräde, beroende framför allt på

växlingarna i landets ekonomiska och befolkningspolitiska läge. Även vid

samma tidpunkt kunde det vara befogat att i praxis för olika grupper av

utlänningar uppställa olika fordringar för erhållande av bosättningstillstånd,

detta med hänsyn till om vederbörande utlänning tillhörde ett oss närstående

folk eller icke. Enligt kommitténs uppfattning borde därför ej uppställas

såsom ett ovillkorligt krav att utlänningens bosättning här skulle vara till

gagn för samhället.

Kommittén föreslår, att förutsättningarna i lagen angives sålunda, att bosättningstillstånd

må meddelas för utlänning, vars bosättning i riket på

grund av hans föregående vistelse här kan anses bliva till gagn för samhället

eller då eljest särskilda skäl föreligger. Såsom exempel på fall, då särskilda

skäl kan anses föreligga, nämner kommittén bl. a. utländsk kvinna, som är

gift med svensk medborgare. En sådan kvinna borde kunna erhålla bosättningstillstånd

efter kortare prövotid än den eljest brukliga. Någon utredning

om att kvinnans bosättning kunde anses vara till gagn för samhället funne

kommittén icke böra krävas.

Vidare anför kommittén, att det finnes anledning att bevilja bosättningstillstånd

åt sådana politiska flyktingar, som kan antagas för framtiden

komma att stanna i landet, även om deras bosättning knappast kan anses

bliva till gagn för samhället. Att även i dessa fall undantag borde göras för

asociala element, vore emellertid självklart. ,

Enligt kommitténs förslag skall utlänning med bosättningstillstånd icke

vara skyldig att under sitt uppehåll i riket inneha legitimationshandling.

Detta har kommittén motiverat med att bosättningstillståndets giltighet icke

borde vara beroende av huru länge utlänningens legitimationshandling

gällde. 6

6 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 41.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Enligt kommittéförslaget skall bosättningstillstånd förfalla, om utlänningen

icke inom sex månader efter tillståndets beviljande bosätter sig i

riket eller om han upphör att vara bosatt här. I sin motivering framhåller

kommittén, att ett bosättningstillstånd visserligen icke skulle vara tidsbegränsat,

men att det fördenskull icke, om utlänningen lämnade landet, kunde

gälla för all framtid. En utlänning med sådant tillstånd borde kunna

lämna landet för kortvariga besök utomlands utan att tillståndet upphörde

att gälla. Bleve han däremot borta så länge, att han icke längre kunde anses

vara bosatt här, syntes tillståndet böra förfalla.

Beträffande frågan, hur det skall konstateras, om en utlänning med bosättningstillstånd

är bosatt här, ansåge kommittén det av praktiska skäl

uteslutet, att beträffande varje utlänning med bosättningstillstånd tid efter

annan verkställa undersökning, huruvida med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter utlänningen vore att anse som bosatt här. Kommittén

hade funnit det mest ändamålsenligt, om bedömningen av om en utlänning

skulle anses bosatt här eller icke, kunde anknytas till någon särskild,

lätt konstaterbar, objektiv omständighet. En sådan anknytning kunde enligt

kommitténs mening ske till utlänningens kyrkobokföring. Vore en utlänning

kyrkobokförd å viss fastighet i riket, utgjorde detta ett belägg för att

han vore bosatt här. Hade åter utlänningen upphört att vara kyrkobokförd

å viss fastighet, skulle han icke längre anses bosatt här. I

I yttrandena har frågan om förutsättningarna för bosättningstillstånd

ägnats uppmärksamhet. Sålunda uttalar socialstyrelsen, att kommittén,

då den angivit förutsättningarna, skjutit samhällssynpunkterna för

mycket i förgrunden. Det borde vara tillräckligt att en utlänning, som kommit

hit och under en relativt lång tid varit bosatt här och vuxit in i samhället,

visat sig skötsam. Några föreskrifter om att utlänningens bosättning

skulle vara till gagn för riket borde därför icke uppställas.

Kommitténs förslag att bosättningstillstånd skall kunna meddelas, förutom

därest utlänningens bosättning kan anses bli till gagn för samhället,

jämväl om »eljest särskilda skäl föreligga» är föremål för delade meningar.

Det vinner gillande av landsorganisationen, som dock finner det önskvärt

att den i motiven lämnade exemplifieringen på vad som skall förstås med

särskilda skäl på något sätt kunde komma till uttryck i lagtexten. Överståthallarämbetet

förmenar med hänvisning till de betydande förmåner som

vore avsedda att knytas till bosättningstillstånd — att förutsättningen om

gagn för samhället icke borde eftergivas annat än då fråga vore om utländsk

kvinna, gift med svensk man. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att

bosättningstillstånd borde i de fall, da bosättningen icke kunde anses vara

till direkt nytta för samhället, icke kunna beviljas annat än då mycket starka

skäl förelåge. Den av kommittén föreslagna skrivningen »då eljest särskilda

skäl föreligga» medgåve enligt länsstyrelsens uppfattning en alltför vid tillIämpning.

Landsfogden i Värmlands lön anser, att bosättningstillstånd borde

förbehållas pålitliga utlänningar, som en längre tid vistats i landet eller

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41. 83

som innehade fast egendom eller genom släktskap stode svenska medborgare

nära.

Att bosättningstillstånd, då särskilda skäl föreligger, skall kunna meddelas

redan innan utlänningen inrest till riket och vistats här någon tid, kritiseras

av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens

län samt kriminalpolisintendenten i Stockholm. Dessa länsstyrelser,

som anser att stora fordringar för erhållande av bosättningstillstånd bör

uppställas, vill icke eftergiva kravet på tidigare vistelse i riket; länsstyrelsen

i Älvsborgs län kan dock medgiva undantag härifrån i vissa fall, bl. a. då

vederbörandes bosättning skulle vara till gagn för samhället eller då utlänningen

är gift med svensk medborgare eller med utlänning med bosättningstillstånd.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att en riktig bedömning

av en utlänning icke kunde ske utan att denne vistats här någon

tid. Som regel borde därför enligt hans mening för bosättningstillstånd krävas

två års vistelse i landet. Kriminalpolisintendenten ger vidare uttryck för

den uppfattningen, att bosättningstillstånd i första hand borde meddelas

för politiska flyktingar. Dessa vore nämligen i ett helt annat behov av de

med tillståndet förknippade förmånerna än andra utlänningar. De senare,

som till övervägande del utgjordes av arbetssökande skandinaver, hade också

möjlighet att inom kortare tid erhålla svenskt medborgarskap.

Överståthållarämbetet framhåller, att kommitténs uttalanden om hur lång

tids vistelse i landet som borde krävas för bosättningstillstånd vore så föga

konkretiserade, att den centrala myndigheten komme att få mycket fria

händer. Ämbetet ville därför framföra önskemålet att genom uttalande i den

blivande propositionen någon vägledning komme att ges. Då verkningarna

av bosättningstillstånden måste bedömas såsom i viss mån osäkra både ur

arbetsmarknadssynpunkt och med hänsyn till begränsningen av den polisiära

kontrollens möjligheter, syntes under den första tiden efter lagens

ikraftträdande bosättningstillstånd böra beviljas med en återhållsamhet, som

sedermera, om erfarenheterna bleve gynnsamma, kunde göras mindre sträng.

Liknande uttalanden om angelägenheten av en försiktig praxis göres av

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Blekinge län.

Landsorganisationen påpekar, att kommittén i motiven uttalat att en utlänning

som regel redan innan han erhållit bosättningstillstånd borde vara

fast knuten till den svenska arbetsmarknaden. Detta förhållande borde komma

till uttryck i lagtexten. En liknande synpunkt framkommer i yttrandet

från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, där förutsättningarna för bosättningstillstånd

föreslås skola angivas sålunda: »Bosättningstillstånd må

meddelas utlänning vars bosättning i riket på grund av längre fast anställning

eller väl vitsordad verksamhet här kan anses bliva till gagn för samhället

eller då eljest särskilda skäl föreligga.»

Förslaget att utlänning med bosättningstillstånd icke skall vara skyldig

att inneha legitimationshandling avstyrkes av utlänningskommissionen, utlänningsnämnden,

länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, kriminalpolisintendenten

i Stockholm, poliskammaren i Gävle, passkontroll
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Mcij:ts proposition nr 41.

föreståndaren i Hälsingborg och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.

Utlänningskommissionen anser sålunda, att varje utlänning i princip skall

vara skyldig att under sitt uppehåll i riket vara försedd med legitimationshandling.

Bosättningstillståndet borde emellertid ej förfalla i och med att

giltighetstiden för utlänningens legitimationshandling utginge.

Utlänningsnämnden anför bl. a. följande.

Med tanke på de kvalifikationer, som erfordras för innehav av bosättningstillstånd,

synes det ej böra möta större betänkligheter att föreskriva

skyldighet för utlänningen att vid omöjlighet att erhålla hemlandspass ansöka

om främlingspass och att låta den fortsatta giltigheten av bosättningstillståndet

bero av tilldelandet av främlingspass. Är utlänningen icke kvalificerad

till dylikt, bör han ej heller få innehava bosättningstillstånd.

Möjligen kunde frågan lösas på det sätt, att utlänningen i lagen ålades

att innehava antingen legitimationshandling eller särskilt bevis om bosättningstillstånd,

utfärdat av den centrala utlänningsmyndigheten och att en

gång årligen ansöka om bevis om fortfarande giltighet av tillståndet.

Vad som skall förstås med de i förslaget förekommande uttrycken att en

utlänning »bosätter sig i riket» och »upphör att vara bosatt här» bör enligt

vad polismästaren i Uppsala uttalar angivas i lagen.

Kommitténs uttalande angående kyrkoskrivningens betydelse för bedömningen

av frågan, huruvida en utlänning vore att anse som bosatt här, har

framkallat erinringar av utlänningsnämnden och statistiska centralbyrån.

Nämnden framhåller, att en utlänning kunde bli kyrkoskriven här genom

oriktiga uppgifter och att det ingalunda vore omöjligt att göra en utredning

om utlänningens verkliga bostadsförhållanden. Enligt nämndens mening

kunde emellertid, i det fall att särskild anledning ej föranledde till

annat antagande, kyrkoskrivningen å viss fastighet anses som tillräcklig

grund för utfärdande av bevis om fortsatt giltighet av bosättningstillstånd.

Statistiska centralbyrån uttalar, att det kunde vara vanskligt att anknyta

förlust av bosättningstillstånd till upphörd kyrkobokföring å fastighet. En

utlänning kunde nämligen i vissa i folkbokföringsförordningen angivna

fall vara bosatt i riket utan att dock vara kyrkobokförd å viss fastighet.

Departementschefen.

Kommittén har i sitt förslag upptagit vissa förutsättningar som skall gälla

för meddelande av bosättningstillstånd. Några sådana förutsättningar finnes

emellertid icke angivna för tidsbegränsade uppehållstillstånd, vare sig

i gällande lag eller i kommittéförslaget. De har heller icke den betydelsen

att utlänning, om dessa förutsättningar visades föreligga, skulle ha någon

rätt att erhålla bosättningstillstånd. De tjänar endast till att begränsa användningen

av denna tillståndstyp.

I fråga om utlänningens personliga förutsättningar för erhållande av bosättningstillstånd

är det knappast möjligt att i lagen angiva annat än mycket

vaga och allmänt hållna kriterier. Dessa utsäger därför icke något annat

än vad som utan uttryckligt stadgände följer av själva tillståndstypen,

nämligen att denna bör användas endast då det föreligger särskilda skäl och

s. 85 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 41.

85

att tidsbegränsat uppehållstillstånd bör vara den normala tillståndstypen.

I lagen bör dock föreskrivas, att fast bosättning i riket utgör en nödvändig

förutsättning för bosättningstillstånd. I övrigt torde erforderliga regler och

anvisningar för tillämpningen få meddelas i administrativ ordning, och jag

vill därför något närmare utveckla hur denna tillståndstyp enligt min uppfattning

bör användas.

Såsom anförts i det föregående är det avsett att bosättningstillstånd skall

kunna meddelas för utlänningar, som på allvar slagit sig ned i landet och

som vistats här så lång tid att deras personliga förhållanden kan närmare

prövas. Det torde icke vara möjligt att angiva längden av den vistelse i riket

som sålunda bör krävas. Avgörande bör vara att man är på det klara

med att utlänningen, oavsett konjunkturväxlingar, kommer att få kvarstanna

i landet. Under sådana förhållanden blir det blott en onödig formalitet

att då och då upptaga frågan om hans kvarstannande till bedömande.

Det ligger också i sakens natur att det bör ställas krav på skötsamhet

för att en sådan favör som bosättningstillståndet innebär skall beviljas

utlänningen.

Att i det särskilda fallet pröva om bosättningen är till gagn för samhället

torde knappast vara möjligt. Det torde få ankomma på statsmakterna

att från tid till annan pröva, i vilken utsträckning en mera stadigvarande

bosättning av utlänningar kan anses gagnelig och bör tillåtas; de verkställande

myndigheterna bör alltså följa de allmänna direktiv som kan

komma att utfärdas härom. Det bör noga iakttagas att icke utlänningar som

kan vara opålitliga ur säkerhetssynpunkt erhåller bosättningstillstånd. En

grundlig prövning av utlänningens förhållanden ur denna synpunkt måste

föregå beviljandet av bosättningstillstånd, och föreligger det någon osäkerhet

beträffande utlänningens pålitlighet bör bosättningstillstånd icke beviljas.

Att, såsom landsorganisationen förordat, särskilt angiva att utlänning för

att erhålla bosättningstillstånd skall vara fast knuten till den svenska arbetsmarknaden

torde icke vara lämpligt. Även utlänningar som icke är yrkesverksamma

kan komma i fråga till bosättningstillstånd. I sak biträder jag

dock den uppfattning som kommit till uttryck i landsorganisationens uttalande.

Det är nämligen uppenbart att bosättningstillstånd, som är ett löfte

att få stadigvarande bosätta sig i landet, kan lämnas endast om man med

trygghet kan räkna med att utlänningen — i det fall då denne är beroende

av sin arbetsinkomst för sin försörjning — kan stadigvarande beredas arbete

inom landet. I

I likhet med kommittén anser jag, att bosättningstil]stånds giltighet icke

bör vara beroende av att utlänningen innehar pass. Det kan visserligen ur

kontrollsynpunkt medföra vissa olägenheter att, när förordnande meddelats

om passtvång, utlänningar med bosättningstillstånd icke alltid är försedda

med pass. Det måste dock beaktas, att ett utsträckande av passtvånget

till att även gälla dem skulle innebära, att man på en omväg berövade

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

dessa utlänningar den säkrare ställning man genom tillstånden avsett att

giva dem. Pass har nämligen tidsbegränsad giltighet och kan i allmänhet

återkallas av myndigheterna i det land, där de utfärdats.

Enligt förslaget skall alltså utlänning med bosättningstillstånd äga uppehålla

sig i riket, även om han icke är försedd med pass. Detta stadgande

gäller sålunda endast vistelse i riket. Vid inresa eller utresa gäller vanliga

regler.

Bosättningstillstånd kan enligt förslaget icke, såsom uppehållstillstånd,

begränsas till att gälla endast viss del av riket eller förbindas med särskilda

föreskrifter.

Ehuru bosättningstillstånd sålunda i allmänhet skall gälla utan tidsbegränsning,

bör detta icke vara fallet, om utlänningen lämnar landet. Upphör

utlänningen att vara bosatt här, bör tillståndet kunna återkallas. Med bosättning

avses i detta sammanhang den faktiska bosättningen. En viss ledning

rörande denna kan hämtas ur kyrkobokföringen, som dock icke kan

vara ensam utslagsgivande. Det skall ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten

att, då sålunda bosättningen i riket upphört, återkalla tillståndet.

För att det skall vara möjligt att fortlöpande hålla kontroll över att bosättningstillstånd

alltjämt gäller har kommittén föreslagit att den som innehar

sådant tillstånd årligen skall hos polismyndighet skaffa sig ett bevis

om tillståndets giltighet. Vid denna årliga prövning skall enligt kommitténs

förslag frågan om bosättning alltjämt föreligger bedömas på grund

av kyrkoskrivningen. Bestämmelser härom är avsedda att utfärdas i administrativ

ordning.

Ehuru vissa ordningssynpunkter kan anföras för en sådan årlig förnyelse

av bevis om bosättningstillstånd, kan det ifrågasättas om denna är behövlig.

Såsom framgår av det föregående har jag — i motsats till kommitténs

majoritet — icke avsett att bosättningstillstånden skulle komma till

användning i ett stort antal fall. Det är alltså en mindre grupp utlänningar

det här gäller. I alla sådana fall då utlänningen i vederbörlig ordning utvandrar

ur landet torde tillräckliga möjligheter föreligga att vinna upplysning

härom genom folkbokföringen. Att det i vissa andra fall kan föreligga

ovisshet, huruvida bosättningstillståndet alltjämt gäller, kan icke vara

av någon större betydelse och icke uppväga arbetet med dessa årliga förnyelser.

En helt annan sak är att, om utlänningen av någon anledning behöver

förebringa bevis om gällande bosättningstillstånd, ett alltför gammalt

bevis icke kan godtagas. 1 detta hänseende kan det vara lämpligt att följa

kommitténs förslag att beviset icke bör få vara äldre än ett år. Härav följer

att det krävs någon anordning för erhållande av sådant bevis; bestämmelser

därom torde få utfärdas i administrativ ordning. Dessa bestämmelser

skall emellertid icke innebära någon obligatorisk skyldighet för alla utlänningar

som har bosättningstillstånd att årligen skaffa sig dylika bevis.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

87

11 §•

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om meddelande och återkallelse

av visering har sin motsvarighet i de regler härom, som nu finnes

i utlänningskungörelsen. I fråga om återkallelse av visering har dock sådan

ändring av de nuvarande bestämmelserna vidtagits, att visering som

meddelats av ministern för utrikes ärendena icke skall kunna återkallas av

någon annan än denne.

Vad paragrafen innehåller om meddelande av uppehållstillstånd överensstämmer

med gällande lag.

12 §.

En föreskrift i uppehållstillstånd att utlänning äger vistas allenast inom

en kommun eller ett landsfiskalsdistrikt kan, i synnerhet om den gäller för

iängre tid, utgöra ett synnerligen kännbart ingrepp för den utlänning som

drabbas därav. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes det därför vara befogat att,

såsom kommittén föreslagit, stadga att sådan föreskrift icke skall gälla

för längre tid än ett år utan att utlänningsnämndens yttrande inhämtats och

att, om nämnden finner att inskränkningen i utlänningens rätt att välja vistelseort

icke är behövlig, frågan härom skall underställas Konungen.

13 §.

Innehållet i denna paragraf överensstämmer helt med 2 § i gällande lag.

14 §.

Enligt denna paragraf äger Konungen, då det av hänsyn till rikets säkerhet

finnes påkallat, inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst

område. I denna paragraf avses sålunda generella förordnanden, t. ex. angående

skyddsområden. I den gällande lagen finnes motsvarigheten till detta

stadgande i den allmänna fullmaktsbestämmelsen i 56 §.

Arbetstillstånd.

Beträffande skyldigheten att inneha arbetstillstånd överensstämmer

kommitténs förslag, frånsett de ändringar, som föranledes av att

utlänningar med bosättningstillstånd skall vara befriade från kravet på arbetstillstånd,

i huvudsak med den gällande lagen. Liksom hittills skall sålunda

arbetstillstånd ej erfordras för anställning i statens tjänst. Enligt

kommittéförslaget skall utländsk kvinna, som är gift med svensk man, också

vara fritagen från skyldigheten att ha arbetstillstånd.

Beträffande den nuvarande bestämmelsen om att arbetstillstånd icke erfordras

för anställning i statens tjänst framhåller kommittén, att viss tvekan

angående lämpligheten av att bibehålla detta undantag yppat sig. Andra

statliga myndigheter än den centrala utlänningsmyndigheten och arbetsmarknadsstyrelsen

hade nämligen ej samma kompetens att pröva frågor

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

om anställande av utländsk arbetskraft som dessa myndigheter. Enligt ett

cirkulär av den 15 juni 1945 (nr 318) ålåge det visserligen statlig myndighet,

som ämnade anställa utlänning, att där ej ärendet vore synnerligen

brådskande eller andra särskilda omständigheter förelåge, samråda med

statens utlänningskommission, innan utlänningen anställdes. Detta cirkulär

beaktades emelleriid icke alltid av myndigheterna. Uppställandet av krav

på arbetstillstånd även för statliga anställningar skulle dock enligt kommitténs

uppfattning vara allt för omständligt. Kommittén ansåge det tillräckligt,

om det samråd ägde rum som föreskreves i nämnda cirkulär.

I några av y 11 r a ndena beröres frågan om arbetstillstånd för anställning

i statlig tjänst. Utlänningskommissionen framför sålunda vissa betänkligheter

mot den nuvarande, med kommittéförslaget överensstämmande ordningen.

Föreskrifterna i 1945 års cirkulär om samråd mellan den myndighet,

som anställde utlänningen, och utlänningskommissionen borde enligt

kommissionens mening inarbetas i utlänningskungörelsen, och en skärpt

kontroll av efterlevnaden av dessa föreskrifter borde äga rum.

Arbetsmarknadsstyrelsen, tjänstemännens centralorganisation och en

skiljaktig ledamot i utlänningskommissionen anser, att arbetstillstånd bör

erfordras för anställning i statens tjänst. Styrelsen anför till stöd för sitt

ståndpunktstagande bl. a. följande synpunkter.

Eftersom den statliga verksamheten inom stora områden är av samma

art som den, vilken bedrives av kommunala och privata företag, synes det

i fråga om utländsk arbetskraft till förstnämnda områden knappast motiverat

med ifrågavarande undantag. Av nuvarande särbestämmelser följer

exempelvis, att ett sjukhusbiträde måste ha arbetstillstånd för anställning

på ett kommunalt sjukhus men är befriat härifrån vid arbete på ett statligt.

Av särskild vikt är här enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening, att de

svenska arbetstagareorganisationer, som äro förhandlingspart gentemot staten,

böra beredas samma möjlighet att avgiva yttrande över ifrågakommande

arbetstillståndsansökningar som enligt föreskrifterna i 15 § av nu gällande

lag föreligger i fråga om utländsk arbetskraft till enskilda arbetsgivare.

Emellertid följa även från praktisk synpunkt nackdelar med nuvarande

system. Sålunda förekommer det, att statliga institutioner anställa utlänningar,

som från början tillfälligtvis vistas i landet men sedan söka fortsatt

uppehållstillstånd under motivering att de skola fortsätta att arbeta hos vederbörande

institution. Någon prövning från arbetsmarknadssynpunkt blir

här icke aktuell, så länge krav på arbetstillstånd icke föreligger. Det har

emellertid inträffat, att utlänningen efter viss tid entledigats av den statliga

myndigheten, och sedan sökt motsvarande anställning i öppna marknaden.

När det då gällt att pröva hans arbetstillståndsansökan, kunna sådana faktorer

ha framkommit, som klart utvisat, att vederbörande aldrig borde ha

släppts in på den svenska arbetsmarknaden.

Det kan emellertid i undantagsfall vara önskvärt, att särskilda garantier

finnas för att utlänning, vars individuella kvalifikationer äro av speciell

betydelse för viss statlig verksamhet, icke nekas ifrågasatt anställning. Arbetsmarknadsstyrelsen

har därför intet att erinra emot, att statliga myndigheter

tillerkännas besvärsrätt hos Kungl. Maj :t över av vederbörande myndigheter

meddelade beslut om avslag å utlännings ansökan om uppehållsoch

arbetstillstånd.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 41.

89

Tjänstemännens centralorganisation finner det principiellt oriktigt, att

staten såsom arbetsgivare skall intaga en särställning i detta sammanhang

och ger i övrigt uttryck för i huvudsak samma synpunkter på frågan som

arbetsmarknadsstyrelsen,

För att hindra utlänningar att kringgå arbetstillståndskravet genom att

antaga anställning som praktikanter eller elever utan lön förordar arbetsmarknadsstyrelsen

och tjänstemännens centralorganisation, att arbetstillstånd

skall erfordras även för oavlönad anställning.

Frågan om viseringsfria utlänningars inplacering på den svenska arbetsmarknaden

upptages av kriminalpolisintendenten i Stockholm. En av bristerna

i den gällande utlänningslagen vore enligt hans mening att bestämmelserna

om arbetstillstånd kunde tillämpas på ett så restriktivt sätt att —

även vid en ur arbetsmarknadssynpunkt gynnsam tidpunkt — viseringsfria

utlänningar på obestämd tid tvingades till dagdriveri. Denna brist hade icke

avhjälpts i kommitténs förslag. Enligt kriminalpolisintendentens uppfattning

borde viseringsfria medellösa utlänningar beredas möjlighet att omedelbart

försörja sig, intill dess arbetsmarknadsmyndigheterna hunnit avgöra deras

önskvärdhet ur arbetsmarknadssynpunkt.

Arbetsmarknadsstyrelsen motsätter sig — som förut antytts — lättnader

i fråga om viseringsfria utlänningars anställning i riket. Syftet med viseringsbefrielsen

vore icke att underlätta möjligheterna för den utländska arbetskraften

att komma in på den svenska arbetsmarknaden. De utlänningar,

som använde viseringsbefrielsen för att söka anställning här, utgjorde endast

undantagsvis arbetskraft av sådan kvalitet, att den vore begärlig för

vår arbetsmarknad. Enligt styrelsens uppfattning borde viseringsfria utländska

arbetssökande bedömas efter samma grunder som de utlänningar, vilka

från utlandet via svensk beskickning eller konsulat ingåve sina ansökningar.

Endast yrkesarbetare och specialarbetare till företag av väsentlig betydelse

för folkförsörjningen eller exportsträvandena borde som regel erhålla

arbetstillstånd. Visserligen skulle ett tillfälligt användande av den okvalificerade

viseringsfria arbetskraften i vissa fall kunna tänkas inom områden

med säsongmässig arbetskraftsbrist, men styrelsen ställde sig tveksam även

härtill på grund av sina dåliga erfarenheter beträffande möjligheterna att

få dessa utlänningar avlägsnade från arbetsmarknaden, sedan deras tillstånd

löpt ut.

Departementschefen.

Även bestämmelserna om arbetstillstånd tillhör den grupp av regler i förslaget,

vilkas tillämpning skall bero på Konungens förordnande. I likhet

med vad som föreslagits beträffande pass och tillstånd för inresa och uppehåll

innefattar befogenheten för Konungen att meddela förordnande om

arbetstillstånd även befogenhet att inskränka ett dylikt förordnande till

vissa yrken eller vissa nationaliteter eller på annat sätt angivna grupper

av utlänningar.

Liksom kommittén anser jag, att utländsk kvinna, som är gift med svensk

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

medborgare, som regel bör äga rätt att inneha arbetsanställning utan arbetstillstånd.

Då det emellertid kan finnas skäl att även andra liknande utlänningskategorier

med stark anknytning till vårt land befrias från skyldigheten

att inneha arbetstillstånd, synes det lämpligare att frågan om dylika

befrielser regleras i administrativ ordning.

Enligt kommitténs förslag erfordras liksom enligt gällande lag icke arbetstillstånd

för anställning i statens tjänst. Detta har kritiserats av flera

remissmyndigheter, bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen. Huruvida arbetstillstånd

skall krävas eller icke, är i själva verket en administrativ fråga. Enligt

min mening skulle uppställandet av ett krav på arbetstillstånd för anställning

i statlig tjänst i ett stort antal fall te sig onödigt omständligt. Med hänsyn

härtill och i betraktande av att det väsentliga som man vill vinna genom

arbetstillstånd för statlig tjänst torde kunna ernås genom att — i enlighet

med vad som föreskrives i cirkuläret den 15 juni 1945 — samråd äger

rum mellan den centrala uLlänningsmyndighcten och den myndighet, som

ämnar anställa utlänning i sin tjänst, finner jag mig icke böra frångå den

nuvarande ordningen. Det måste dock tillses, att sådant samråd verkligen

äger rum, och det synes därför lämpligt att såsom utlänningskommissionen

f öreslagit bestämmelser i ämnet upptages i tillämpningskungörelsen till utlänningslagen.

Jag vill tillägga, att även vid anställning av utlänning i statlig

tjänst kan det vara påkallat att samråd äger rum med arbetsmarknadsstyrelsen

och att yttrande inhämtas från arbetsmarknadens organisationer.

Den i några yttranden berörda frågan om arbetsanställning för viseringsfria

utlänningar, som icke före hitkomsten skaffat sig arbetstillstånd, är en

tillämpningsfråga; den torde icke föranleda något särskilt stadgande i lagen.

Då det emellertid här gäller ett principspörsmål av stor vikt vill jag

helt allmänt redovisa min ståndpunkt. Vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört

bör gälla såsom regel. Fråga om arbetstillstånd bör sålunda i allmänhet bedömas

enligt samma grunder, oavsett om utlänningen alltjämt är i sitt hemland

eller med begagnande av viseringsfrihet redan anlänt till riket. Om

icke detta gällde som allmän regel, skulle nämligen arbetsgivare som önskade

utländsk arbetskraft kunna öva påtryckning på de tillståndsgivande

myndigheterna genom att i förväg hämta hit utlänningarna. Det bör dock

beaktas att Kungl. Maj :t, för att förhindra sådana förfaranden, enligt 13 §

kan förbjuda arbetssökande utlänning att inresa till riket, innan arbetstillstånd

meddelats.

Det är emellertid uppenbart att en sådan av ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska

skäl bestämd regel måste lida en viss inskränkning av hänsyn

till mänskliga faktorer. De utlänningar som besluten gäller kan icke

betraktas enbart som en opersonlig »arbetskraft»; det är fråga om människor

som icke kan få behandlas på ett alltför formellt sätt. Då det gäller

politiska flyktingar, är det naturligtvis påkallat att de kan få icke blott rätt

att vistas i landet utan också en rimlig försörjning. Men även i fråga om

andra utlänningar kan en särskild anknytning till vårt land föreligga och

detta kan vara en anledning att giva dem ett företräde framför utlänningar

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

91

som alltjämt befinner sig utanför landets gränser. Det får vidare beaktas,

att det under normala förhållanden är naturligt att den som söker en anställning

personligen inställer sig hos arbetsgivaren. Därigenom vinnes också

ett säkrare bedömande av den arbetssökandes egenskaper än genom prövning

endast av ansökningshandlingar. Härtill kommer den av kriminalpoiisintendenten

i Stockholm anförda synpunkten, nämligen att bestämmelserna

om arbetstillstånd icke bör tillämpas så restriktivt att viseringsfria

utlänningar på obestämd tid tvingas till dagdriveri. En sådan behandling av

utlänningar kan framkalla en fara för kriminalitet. Polismyndigheterna bör

därför i mån av behov utrustas med tillräckliga befogenheter att i särskilda

fall, då det finnes rimligt, bevilja utlänning provisoriskt arbetstillstånd

i avbidan på prövning av ansökan om arbetstillstånd.

Vad arbetsmarknadsstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation anfört

om att arbetstillstånd bör fordras även för oavlönad anställning torde

icke böra föranleda någon särskild åtgärd. Det får från fall till fall bedömas

om anställning i lagens mening föreligger. Att helt generellt hänföra all

praktikant- och elevtjänstgöring till sådan anställning torde leda för långt.

15 §.

Det förekommer icke sällan, att en utlänning söker arbetstillstånd först

sedan han erhållit en anställning. Denna ordning står icke i god överensstämmelse

med föreskriften i gällande lag, att det erfordras arbetstillstånd

även för att antaga en anställning. Emellertid kan det anses fullt lojalt, att

utlänningen antager anställningen under förutsättning att han sedermera

erhåller arbetstillstånd. För det syfte reglerna om arbetstillstånd skall tjäna

är det tillräckligt, att arbetstillstånd föreligger, innan anställningen tillträdes.

I enlighet härmed har också förevarande stadgande omformulerats.

16 §.

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser om arbetstillstånd,

vilka i allt väsentligt överensstämmer med gällande lag. Den skillnaden föreligger

dock, att föreskriften i den nuvarande lagen om samråd mellan den

centrala utlänningsmyndigheten; och arbetsmarknadsstyrelsen icke upptagits

i förslaget. Frågan, som är av administrativ karaktär, synes böra regleras

i tillämpningskungörelsen.

IV §.

I kommittéförslaget har som förut berörts upptagits stadgande om att

Konungen, då det med hänsyn till rikets säkerhet finnes vara påkallat av

särskilda skäl, äger förordna att utlänning icke utan särskilt tillstånd må

anställas i visst företag eller företag av viss art.

Beträffande detta stadgande anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att

förordnande som där avsåges borde kunna meddelas även utan att en skärpning

av de politiska förhållandena inträffat.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Det torde vara påkallat att införa ett stadgande av i huvudsak det innehåll

som kommittén föreslagit. Därigenom kan ett visst skydd skapas bl. a. för

industrier som utför krigsviktiga arbeten för försvaret. Det ligger i sakens

natur att stadgandet bör komma till användning endast i mycket begränsad

omfattning.

Avvisning.

18—19 §§.

Avvisningsanledningarna har i kommitténs förslag erhållit en något mera

generell avfattning än i den gällande lagen. Bland de i kommittéförslaget

under särskilda moment upptagna grunderna till avvisning kan nämnas det

fall, att utlänning ämnar här i riket söka sitt uppehälle och det skäligen bör

antagas, att han icke har för avsikt eller saknar möjlighet att ärligen vinna

sin försörjning, samt vidare det fall, att utlänningen inom viss tid utom

riket blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt

lagen om utlämning av förbrytare, eller undergått honom omedelbart

ådömt frihetsstraff för sådant brott samt det på grund av gärningens beskaffenhet

kan antagas att det genom hans vistelse i riket uppstår fara för

allmän ordning, säkerhet eller sedlighet. Kommitténs förslag innehåller också

stadgande om avvisning av utlänning, beträffande vilken det med hänsyn

till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen bör antagas, att han

kommer att här i riket bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår, att avvisningsskälen kompletteras

med en allmän grund för avvisning, för det fall att en utlänning befinnes

av annat skäl än de i paragrafen angivna icke vara önskvärd i landet.

Förslaget stödes av följande motivering.

Enligt länsstyrelsens mening skulle det vara högeligen oklokt att driva

hänsynen till utlänningarnas intressen så långt, att man i lagtexten skulle

lämna en uttömmande uppräkning av skälen till avvisning. Man måste i

detta sammanhang hålla i minnet, att de flesta utlänningar, som komma i

fråga till avvisning, icke har någon som helst anknytning till det svenska

samhället. Å andra sidan kan fall tänkas uppkomma, där ett direkt svenskt

intresse föreligger mot utlänningens inresa men som icke faller in under

den i förslaget gjorda uppräkningen. Om t. ex. den nynazistiska rörelse, som

nu förefinns på vissa håll i mellersta Europa, skulle finna med sina intressen

förenligt att här i landet anordna internationella konferenser för propaganda

eller för att samordna sin verksamhet i olika länder, skulle det

icke finnas någon möjlighet för de svenska myndigheterna att, även om ett

betydande svenskt politiskt intresse skulle tala därför, hindra vederbörande

utlänningar från att inresa i landet.

Beträffande stadgandet om avvisning av den som icke har för avsikt eller

saknar möjlighet att ärligen vinna sin försörjning uttalar kriminalpolisintendenten

i Stockholm, att det borde tillämpas på sådant sätt att icke
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

93

önskvärda medellösa utlänningar hindrades komma in i landet för att här

ägna sig åt dagdriveri. Lagen borde innehålla ett direkt stöd härför, exempelvis

genom uppställande av krav på att vederbörande innehade vissa kontanta

medel till täckande av utgifterna för den närmaste tiden. Det borde

även utsägas, att avvisning skulle ske, när det skäligen kunde befaras att vederbörande

skulle komma att ligga det allmänna till last.

I fråga om avvisning på grund av utomlands ådömd bestraffning påpekar

poliskammaren i Malmö, att s. k. kvalificerad villkorlig dom icke utgjorde

skäl för avvisning.

Upptagandet i lagen av en möjlighet att avvisa utlänning, som skäligen

kan antagas komma att här bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet,

hälsas med tillfredsställelse av utlänningskommissionen

samt länsstyrelsen och landsfogden i Kronobergs län.

Departementschefen.

Införandet av en sådan allmän avvisningsgrund, som länsstyrelsen i Kopparbergs

län förordat, skulle enligt min mening innebära ett avsteg från de

strävanden att stärka utlännings rättsställning, vilka varit vägledande för

kommittén och till vilka jag uttalat min anslutning. En dylik avvisningsgrund

skulle möjliggöra en godtycklig tillämpning. Reglerna om politisk

utvisning torde lämna tillräckliga möjligheter att, därest icke vanliga regler

förslår, komma till rätta med sådana fall som det av länsstyrelsen angivna

exemplet.

I likhet med kriminalpolisintendenten i Stockholm finner jag det angeläget

att i görligaste mån hindra icke-önskvärda, medellösa utlänningar att

komma in i landet för att här ägna sig åt dagdriveri. I förslaget har därför

stadgats, att utlänning som ämnar här i riket söka sitt uppehälle må

avvisas, om det skäligen kan antagas att han icke kommer att här ärligen

försörja sig. Även sådana fall då utlänningen uppenbarligen har för avsikt

att livnära sig på brottslig verksamhet faller under detta stadgande.

I fråga om avvisning på grund av begånget brott gör den gällande lagen

icke någon skillnad mellan brott som begåtts inom eller utom riket. I likhet

med kommittén anser jag, att frågan om en utlänning på grund av brott

här i riket icke skall tillåtas vistas här bör prövas i annan form än det summariska

avvisningsförfarandet. Enligt den gällande lagen kan avvisning endast

ske för vissa uppräknade brott (förfalsknings-, tjuvnads-, bedrägerioch

förskingringsbrott, häleri m. in.). Utmärkande för dessa brott är att förövarna

av dem i stor utsträckning återfaller och att brotten icke sällan begås

av förbrytare, som reser från ett land till ett annat. Det torde därför vara

ofrånkomligt att de alltjämt bör vara avvisningsgrundande. Kommittén har

ansett att även andra brott skulle kunna föranleda avvisning. Ett stadgande

härom kan emellertid leda till en alltför summarisk prövning av utlännings

tillträde till riket i de fall det här gäller. Jag kan därför icke biträda kommitténs

förslag i denna del utan föreslår i huvudsaklig anslutning till gällande

lag att såsom avvisningsgrund upptages att utlänningen under lop
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

pet av de senast förflutna fem åren utom riket blivit dömd till frihetsstraff

för förmögenhetsbrott eller förfalskning eller undergått honom omedelbart

ådömt frihetsstraff för sådant brott och det skäligen kan befaras att han

kommer att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet. Uttrycket »frihetsstraff»

torde få anses innefatta även sådana skyddsåtgärder som innebär

ett frihetsberövande av i stort sett samma slag som förvaring och internering

enligt svensk lag. Även en utomlands meddelad villkorlig dom kan

utgöra avvisningsgrund, om den förutsättningen föreligger, att det kan befaras

att utlänningen kommer att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet

som avses i domen, samt domen lyder på villkorligt frihetsstraff.

Däremot gäller stadgandet icke om en dom som har formen av »probation»

utan angivet straff. Med förmögenhetsbrott avses sådana brott som angives

i 20—24 kap. strafflagen.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om avvisning av den som kan antagas

komma att här bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet

har med en redaktionell jämkning överförts till departementsförslaget.

Enligt den gällande utlänningslagen kan utlänning, som varit svensk medborgare,

icke avvisas i samma utsträckning som andra utlänningar. Avvisning

kan sålunda icke ske i fall av bristande försörjningsförmåga. Ej heller

kan en sådan utlänning avvisas på grund av kriminalitet, såvida han icke

blivit medborgare i annat land. Enligt min uppfattning är det riktigt, att den

som förlorat sitt svenska medborgarskap och icke är medborgare i annat

land, ej på grund av bristande försörjningsförmåga, asocialitet eller kriminalitet

hindras att återvända till sitt gamla hemland. Har han emellertid blivit

medborgare i annat land, äger han regelmässigt återvända till detta, och

samma avvisningsregler som för andra utlänningar bör då gälla.

Har visering, uppehålls- eller bosättningstillstånd beviljats utlänning, bör

avvisning icke kunna ske i annat fall än då utlänningen underlåter att ställa

sig till efterrättelse de föreskrifter, som gäller för inresan.

20 §.

Under hänvisning till svårigheterna att vid den summariska inresekontrollen

konstatera förhandenvaron av en avvisningsgrund föreslår kriminalpoiisintendenten

i Stockholm, att avvisning bör kunna ske inom tre månader

från utlänningens ankomst till riket. En sådan ordning vore enligt hans

mening i varje fall nödvändig, om passtvånget för skandinaver helt eller

delvis upphävdes. Passkontrotlföreståndaren i Hälsingborg föreslår, att en

utlänning, som illegalt inrest till riket, må kunna avvisas oavsett när han

anträffas.

Avvisningens innebörd är, att en utlänning vid inresan hindras komma in

i riket eller i omedelbar anslutning till inresan avlägsnas ur riket. Skall utlänningen

först senare avlägsnas ur riket, är formerna för avlägsnandet förpassning,

förvisning eller utvisning. Tillräckliga skäl att giva avvisning en

vidsträcktare tillämpning än för närvarande torde icke föreligga.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

95

21 §.

Denna paragraf reglerar avvisningsbeslutets innehåll. Den skillnaden föreligger

mellan den nuvarande lagen och kommittéförslaget, att enligt den

förra beslut om avvisning skall innehålla de skäl, å vilka beslutet grundas,

medan i förslaget stadgas, att i sådant beslut skall angivas grunden till beslutet.

Kommittén säger sig med den valda formuleringen ha velat utmärka,

att i ett avvisningsbeslut icke behöver lämnas någon egentlig motivering utan

att det är tillräckligt med en hänvisning till den lagbestämmelse som åberopas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det vara olämpligt att giva en utlänning

en ovillkorlig rätt att vid avvisning erhålla kännedom om varför

han icke anses önskvärd i riket. I synnerhet gällde detta, då fråga vore om

avvisning av utlänning på den grund att han kunde antagas komma att här i

riket bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Att i

sådana fall giva utlänningen del av grunden till beslutet skulle enligt länsstyrelsens

mening uppenbarligen mången gång lända till avsevärd skada för

svenska säkerhetsintressen och skulle till och med kunna tänkas medföra,

att vederbörande medgåves inkomma i landet hellre än att han i samband

med ett avvisningsbeslut finge del av polisens misstankar.

Skyldigheten för myndigheterna att motivera sina beslut utgör en av

grundvalarna för rättssäkerheten i ett demokratiskt samhälle. Det är särskilt

angeläget att denna skyldighet upprätthålles i fråga om beslut, vilka för den

enskilde är av så ingripande natur som de som kan meddelas med stöd av

utlänningslagen. Någon skada för svenska säkerhetsintressen torde icke kunna

uppkomma genom användande av den av kommittén föreslagna hänvisningen

till det tillämpliga lagrummet.

Förpassning.

De i 22—25 §§ upptagna bestämmelserna om förpassning överensstämmer

i huvudsak med gällande lag. Däremot saknas i förslaget motsvarighet till

vissa av den gällande lagens stadganden om förpassning. Sålunda har i förslaget

icke upptagits stadgandet i 26 § gällande lag om förpassning av utlänning,

som uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i utlänningslagen

eller med stöd därav blivit föreskrivet eller mot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest

i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning som

med stöd därav utfärdats. Under detta stadgande kan komma förfaranden

av högst olika beskaffenhet, från tämligen grova överträdelser av utlänningslagens

föreskrifter och grovt vilseledande uppgifter till bagatellartade

åsidosättanden av någon oväsentlig kontrollföreskrift. Stadgandet är därför

oförenligt med strävandena att bereda utlänningar rättssäkerhet. Något behov

av så vidsträckta möjligheter att avlägsna utlänningar torde icke hel
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ler föreligga, och förpassning har också i ytterst ringa omfattning skett med

stöd av detta stadgande. Av de fall, som täckes av stadgandet, torde det endast

vara i de mera svårartade som det kan finnas anledning att behålla

möjligheten att avlägsna utlänningar i fråga. Då i förslaget i överensstämmelse

med gällande lag är stadgat straff för utlänning, som gör sig skyldig

till sådant förfarande som avses i den nuvarande förpassningsbestämmelsen,

synes prövningen av om en utlänning i dessa fall skall avlägsnas ur riket,

lämpligen böra ske vid domstol och avlägsnande i förekommande fall

ske genom förvisning. Med hänsyn till det anförda har i förslaget som en

förutsättning för förvisning upptagits, att en utlänning dömes till ansvar för

förseelse, varå enligt utlänningslagen eller enligt författning, utfärdad med

stöd därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna vid gärningens begående

är försvårande. Som likställt med att omständigheterna är försvårande

har angivits, att utlänningen under de före gärningen senast förflutna två

åren dömts till ansvar för förseelse av samma slag.

I ett av de fall som behandlas i 26 § gällande lag ger förslaget även en

annan möjlighet till ingripande mot utlänningen än de nu berörda. Har utlänning

i ärende om uppehålls- eller bosättningstillstånd mot bättre vetande

lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett, att tillståndet beviljats

honom, bör det finnas möjlighet att återkalla det under oriktiga förutsättningar

lämnade tillståndet. Den centrala utlänningsmyndigheten har därför

tillagts befogenhet att, efter utlänningsnämndens hörande, förordna härom.

Bestämmelser rörande sådan befogenhet har upptagits i 50 §.

Liksom den gällande lagen — och kommittéförslaget för motsvarande fall

— innehåller det nu framlagda lagförslaget icke någon föreskrift om att förhör

med utlänningen skall hållas, innan beslut om förpassning meddelas.

Av praktiska skäl är det uteslutet, att den centrala utlänningsmyndigheten

eller utlänningsnämnden skall kunna hålla förhör i varje förpassningsärende

och i flertalet ärenden torde något behov av förhör icke heller föreligga.

Då särskild anledning därtill förekommer, kan dock förhör anställas. Förhör

kan i synnerhet vara påkallat, då fråga är om förpassning av den som påstår

att han är politisk flykting. I visst fall har utlänning, som gör gällande

politiskt flyktingskap, också erhållit rätt att påkalla förhör, innan förpassningsbeslut

verkställes (58 § tredje stycket).

Det förhållandet att någon allmän rätt för utlänning att påkalla förhör

i förpassningsärenden icke föreskrivits innebär icke, att förpassningsbeslut

får meddelas utan att den beslutande myndigheten har tillgång till erforderlig

utredning, omfattande även utlänningens egna synpunkter i ärendet.

22 §.

Ett förpassningsbeslut innebär enligt gällande lag att utlänning förelägges

att ofördröjligen eller inom viss lid lämna riket, vid äventyr att han eljest

genom myndighets försorg föres ur riket. Innebörden av ett utvisningsbeslut

är däremot, att utlänningen genom myndighets försorg skall avlägsnas här
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

97

ifrån. Att utlänningen vid förpassning alltid skall föreläggas att själv avresa

är ur flera synpunkter mindre lämpligt, framför allt för det fall att utlänningen

är berövad sin frihet. Med hänsyn till det nu anförda har i förslaget

åt förpassningen givits samma innehåll som åt utvisningen. Vad nu

sagts innebär emellertid icke något hinder mot att — i överensstämmelse

med vad nu kan ske vid verkställighet av utvisning — den myndighet som

verkställer förpassning förelägger utlänningen att inom viss kort tid själv

lämna riket.

I förslaget har icke upptagits det i den gällande lagen förekommande stadgandet

att beslut om förpassning må meddelas redan i samband med att

utlännings ansökan om tillstånd att vistas i riket avslås. Detta stadgande,

som avser det Fall att tillståndsfrågan prövas medan utlänningen ännu äger

rätt att vistas i riket, tillämpas nu i ringa utsträckning.

24 §.

I denna paragraf har upptagits stadgande om att utlänningen, när särskilda

skäl därtill föreligger, i förpassningsbeslut må förbjudas att under viss

tid återvända till riket utan tillstånd av den centrala utlänningsmyndigheten.

Att förbudet att återvända skall begränsas till viss tid innebär en nyhet,

som är motiverad av praktiska skäl.

Förvisning.

I 26 och 27 §§ i förslaget har upptagits förutsättningarna för förvisning,

medan i 28 § angivits innebörden av beslut om förvisning.

Vad först angår förutsättningarna för förvisning vill jag erinra om, att

förvisning kan äga rum, då fråga är om brott som faller under svensk domstols

behörighet. Det är självfallet att ringare brott icke skall kunna föranleda

förvisning. Det bör enligt min mening för att förvisning skall kunna

ifrågakomma röra sig om tämligen grov brottslighet och i allmänhet också

en brottslighet, som utlänningen, om han icke avlägsnas ur riket, kan befaras

komma att fortsätta här efter det han undergått straff i vanlig ordning.

Även med denna utgångspunkt kan det naturligtvis finnas olika meningar

om var gränsen i lagen skall dragas mellan sådan brottslighet, som skall

kunna vara grund till förvisning, och sådan som icke skall vara det. I den

gällande lagen har som förutsättning för utvisning på grund av brott här i

riket bl. a. upptagits, att straff av viss svårhetsgrad ådömts, som regel straffarbete

eller ock fängelse ej under sex månader. En gränsdragning med anknytning

till det straff som utmätes i det särskilda fallet synes dock i alltför

hög grad giva förvisningen karaktären av en accessorisk straffpåföljd. Det

kan vara naturligt att man valt denna utväg, när utlänningens avlägsnande ur

landet ankommit på annan myndighet än domstolen. Men om domstolen erhåller

tillfälle att taga ställning härtill samtidigt med bestämmandet av annan

påföljd för brottet torde domstolen böra äga möjlighet till ett friare

7 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr il.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

bedömande. Domstolen bör i ett sammanhang avgöra, vilka åtgärder som

skall vidtagas mot den dömde, och härvid kommer självfallet domstolens

ställningstagande till frågan om förvisning att inverka på de påföljder som

i övrigt bestämmes. Straffmätningen i det särskilda fallet ägnar sig alltså

icke till utgångspunkt för avgränsningen av den grövre brottslighet som

bör kunna medföra förvisning. Denna avgränsning torde i stället, på sätt

som eljest är vanligt, t. ex. i rättegångsbalkens regler om häktning, böra anknyta

till det straff som kan följa å brottet. Såsom förutsättning för förvisning

har därför angivits, att utlänningen dömes till ansvar för brott, varå

kan följa straffarbete. Tillika skall det enligt förslaget på grund av gärningens

beskaffenhet och övriga omständigheter vara anledning att befara,

att utlänningen kommer att här i riket fortsätta sin brottsliga verksamhet,

eller ock skall brottet eljest föranleda att utlänningen icke bör få kvarstanna.

Såsom exempel på sistnämnda förutsättning kan anföras att brottet,

ehuru återfallsrisk icke föreligger, dock vittnar om en för våra förhållanden

lrämmande råhet eller hänsynslöshet. Stadgande om nu angivna förutsättningar

för förvisning har upptagits i 26 § första stycket av förslaget.

Såsom i det föregående anförts vid behandlingen av bestämmelserna

om förpassning bör förvisning även kunna förekomma, om utlänning dömes

till ansvar för förseelse, varå enligt utlänningslagen eller enligt författning,

utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse samt omständigheterna

vid gärningens begående är försvårande. En sådan överträdelse av bestämmelserna

i utlänningslagstiftningen har nämligen ett mera direkt samband

med förutsättningarna för utlänningens vistelse i landet, och det måste därför

anses påkallat att förvisning kan ske även vid brott som icke är så

grovt att det kan medföra straffarbete. Som likställt med att omständigheterna

är försvårande har angivits, att utlänningen under de före gärningen senast

förflutna två åren dömts till ansvar för förseelse av samma slag (27 §).

För ådömande av förvisning förutsättes enligt förslaget att utlänningen

dömes till ansvar och förslaget saknar motsvarighet till stadgandet i gällande

lag om utvisning av utlänning, som sakerförklarats och jämlikt 5 kap.

5 § strafflagen befunnits strafflös. Frågan om avlägsnande ur landet av utlänning,

som avses i nämnda lagrum och som är i behov av vård å sinnessjukhus,

bör nämligen prövas i den ordning som gäller för hemsändning av

sinnessjuka. Har utlänningen åter förklarats straffri utan att vara i behov

av vård — vilket är mera ovanligt och torde förutsätta att någon större samhällsfarlighet

icke föreligger — synes sakerförklaringen icke utgöra tillräckligt

skäl för att avlägsna utlänningen ur riket.

Vad angår frågan om förvisning skall kunna användas samtidigt med att

villkorlig dom meddelas må framhållas, att i allmänhet anordnandet av kriminalvård

i frihet icke gärna låter sig förenas med att utlänningen avlägsnas

ur riket. Det kan emellertid icke uteslutas att villkorlig dom i förening

med förvisning kan visa sig vara en ändamålsenlig reaktion i vissa fall, t. ex.

då det gäller en ung lagöverträdare som vid återkomsten till hemlandet

blir omhändertagen av barnavårdsmyndigheter. Vidare kan villkorlig dom

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

99

i samband med förvisning tänkas förekomma, då fråga är om en utpräglad

tilfällighetsbrottslighet. Frågan om villkorlig dom skall kunna förenas med

förvisning har alltså lämnats öppen; den får bero på rättstillämpningen. I

sådana fall då domstolen ansett sig böra i första hand försöka med kriminalvård

i frihet utan förvisning, men denna utväg misslyckats, kan det vara

anledning att, åtminstone vid allvarligare brottslighet, förvisning kan tillgripas.

I förslaget har därför stadgats att förvisning skall kunna ske, då ett

genom villkorlig dom medgivet anstånd med ådömande eller verkställande

av straff för brott, varå straffarbete kan följa, förklaras förverkat.

Ej heller beträffande ungdomsfängelse innehåller förslaget något hinder

mot att påföljden förenas med förvisning. Det är dock knappast i överensstämmelse

med det syfte som ligger till grund för ungdomsfängelse och den

därmed förenade eftervården att utlänning tvingas att lämna landet samtidigt

med att han utskrives på prov.

I likhet med vad som gäller i fråga om utvisningsärenden enligt gällande

lag bör vid bedömande om utlänning skall förvisas hänsyn tagas till utlänningens

levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han

vistats i riket. Därjämte bör, i likhet med vad redan nu gäller om utvisning,

krävas synnerliga skäl för förvisning av den som varit bosatt fem år

i landet; detsamma bör gälla den som har bosättningstillstånd.

För att giva uttryck åt den nyss angivna principen i förslaget, att domstol

i ett sammanhang skall taga ställning till frågan om förvisning och till övriga

påföljder för brottet har i 26 § tredje stycket upptagits stadgande av

innehåll, att om utlänning förvisas, det men han därigenom lider skall

beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet. Det må framhåF

las, att med påföljd för brott i detta sammanhang åsyftas, förutom straff

i egentlig mening, även skyddsåtgärder och förverkande men däremot ej

skadestånd. Stadgandet innebär icke något bemyndigande för domstolen att

underskrida de minimitider som gäller för straff eller skyddsåtgärd eller att

eljest åsidosätta vad som må vara stadgat angående påföljd för brott.

Dom eller beslut om utlännings förvisning innebär, att utlänningen skall

lämna riket och att han icke får återvända hit. Såsom kommittén föreslagit

skall förbudet att återvända kunna begränsas till att gälla viss tid. En

dom på förvisning torde komma att omfattas av Konungens befogenhet att

i brottmål göra nåd och en förvisad utlänning kan i så fall nådevägen få

förbudet att återvända mildrat. Härtill kommer, att i anslutning till vad som

redan nu gäller om utvisning även ett beslut om förvisning bör kunna återbrytas

enligt reglerna i 51 och 52 §§.

Som nyss anförts föreslår jag, att förbudet att återvända må av domstolen

begränsas till att avse viss tid. Det tox*de icke vara möjligt att närmare

angiva några grunder för bestämmandet av tidslängden, då domstol begagnar

sig härav. I allmänhet kan dock tidslängden knappast ha en sådan betydelse

för utlänningen att det är möjligt att anlägga straffmätningssynpunkter

på denna fråga. Man torde alltså få nöja sig med ett mera schematiskt av
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

görande. I huvudsak får utlänningens samhällsfarlighet och återfallsrisken

vara avgörande. Det bör beaktas att tidslängden kan ha större betydelse för

medborgare i de nordiska grannländerna än för utlänning, vars hemland är

mera avlägset och som sannolikt icke återvänder. Även för sjömän kan tidslängden

spela stor roll.

Med hänsyn till det förut berörda sambandet mellan straff och förvisning

synes, om mål, i vilket förvisning ådömts, fullföljes till högre rätt, den högre

rätten vid ändring av straffet böra ha befogenhet att meddela det beslut i

fråga om förvisningen, som därav påkallas, även om talan icke fullföljts beträffande

förvisningen. Har den lägre rätten icke dömt till förvisning, bör

däremot högre rätt icke i anledning av utlänningens klagan kunna döma till

förvisning. Med hänsyn till förvisningens karaktär bör nämligen fråga härom

i detta fall icke upptagas av högre rätt, om ej åklagaren fullföljer talan

därom. På grund av det nu anförda har i 26 § tredje stycket av förslaget

stadgats att, när påföljd som ådömts jämte förvisning ändras av högre rätt,

denna må meddela det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.

Har utlänning genom lagakraftvunnen dom dömts till förvisning och förändras

sedan det genom samma dom ådömda straffet jämlikt 4 kap. 3 §

strafflagen eller förenas det enligt 4 § samma kapitel med annat straff, kan

det också finnas anledning att vidtaga jämkningar i fråga om förvisningen.

Däremot bör yrkande om förvisning, som ogillats av domstol, icke kunna

på nytt upptagas i samband med förändring eller förening av straff.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag icke finner det påkallat att

uppgift om ådömd förvisning intages i straffregistret. Det torde få ankomma

på åklagaren att då fråga om förvisning uppkommer inhämta erforderliga

upplysningar från den centrala utlänningsmyndigheten samt förebringa nödig

utredning i rättegången. Den centrala utlänningsmyndigheten torde även

böra vara skyldig att på begäran av domstol tillhandagå denna med yttrande

såsom sakkunnig myndighet.

Vid omröstning till dom i kollegial domstol i brottmål skall, om olika meningar

yppar sig, i vissa fall den för den tilltalade lindrigaste meningen gälla.

Att jämföra förvisning med straff låter sig emellertid icke göra. Om olika

meningar föreligger i fråga om såväl straff som förvisning, är det därför

stundom icke möjligt att säga vilken mening som är den lindrigaste. På

grund härav synes, om vid överläggning till dom olika meningar visat sig

angående både straffet och förvisningen utan att någon mening erhållit mer

än hälften av rösterna, särskild omröstning böra företagas rörande frågan

om förvisningen. Denna fråga torde i regel böra avgöras, innan straffet

bestämmes. Med hänsyn till vad lagrådet och föredragande departementschefen

vid tillkomsten av 29 kap. 2 § rättegångsbalken uttalat angående domens

avfattande i fall, då straff och påföljder av olika slag ifrågakommer,

torde något uttryckligt stadgande i ämnet icke erfordras.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

Utvisning.

29 §.

Denna paragraf innehåller förutsättningarna för utvisning. Dessa har utformats

på grundval av bestämmelserna i gällande lag och under hänsynstagande

jämväl till kommitténs förslag. Beträffande den under moment 2

upptagna förutsättningen — att utlänningen är hemfallen åt alkoholmissbruk

och i följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra

ett grovt störande levnadssätt — vill jag framhålla, att det i dessa fall även

finnes möjlighet till ingripande mot utlänningen enligt alkoholistlagen och

att utvisning icke låter sig väl förenas med alkoholistvård.

Under moment 3 har upptagits, att utlänning av tredska eller uppenbar

vårdslöshet regelmässigt undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot

det allmänna eller mot enskild person. Denna förutsättning saknar visserligen

motsvarighet i gällande lag men i praxis torde dylika omständigheter

tilläggas avgörande betydelse vid prövningen, om utlänning skall erhålla

förlängt tillstånd att vistas här, och det är enligt min mening motiverat att

införa en möjlighet att i nu avsedda fall utvisa utlänningen. Viss förebild

till stadgandet finnes också i utländsk rätt, t. ex. i schweizisk lagstiftning.

Utomlands ådömd bestraffning utgör enligt moment 4 utvisningsgrund.

Här föreligger den skillnaden i förhållande till gällande lag, att denna icke

innehåller någon motsvarighet till den i förslaget upptagna förutsättningen,

att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan

befaras, att utlänningen kommer att bär i riket fortsätta brottslig verksamhet.

Det torde dock vara uppenbart att detta bör vara det avgörande skälet

för en utvisning.

Andra stycket innehåller bestämmelser om att i utvisningsärenden hänsyn

skall tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden

av den tid han vistats i riket. Beträffande dessa bestämmelser kan i tilllämpliga

delar hänvisas till vad som anförts rörande motsvarande regler angående

förvisning. Det må dock påpekas, att föreskriften i gällande lag rörande

utvisning av utlänning, som haft fast bostad här i fem år, endast avser

utvisning på grund av här i riket meddelad dom i brottmål. Enligt min

mening bör emellertid den fastare anknytning, som en längre tids bosättning

skänker eller som kommit till uttryck genom ett meddelat bosättningstillstånd,

även beaktas i fall av asocialitet och av kriminalitet utom riket.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående vilka myndigheter som

skall pröva utvisningsärenden. Dess sakliga innehåll överensstämmer med

k ommittéf örslaget.

31 §.

Till skillnad från gällande lag och i överensstämmelse med vad kommittén

för motsvarande fall föreslagit skall enligt förslaget förhör icke hållas i

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

varje utvisningsärende utan endast, om utlänningen begär det eller vederbörande

myndighet eljest finner skäl därtill. Den myndighet, som handlägger

utvisningsärendet, skall i god tid innan ärendet avgöres underrätta utlänningen

om hans rätt att påkalla förhör. Stadgandet innebär icke en rätt för

utlänningen att erhålla förhör hos myndighet som först efter besvär upptager

ärendet.

32 §.

Enligt denna paragraf skall beslut om utvisning innehålla förbud för utlänningen

att återvända till riket. I likhet med vad som föreslagits beträffande

förvisning skall förbudet kunna begränsas till viss tid. Konungen äger

enligt de i 51 § upptagna bestämmelserna upphäva ett utvisningsbeslut, om

skäl föreligger att beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, och enligt

52 § kan Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten meddela utlänning

tillstånd att utan hinder av utvisning göra kort besök i riket för angelägenhet

av synnerlig vikt.

33 §.

Innehållet i denna paragraf överensstämmer med gällande rätt.

34 §.

I denna paragraf har upptagits stadgande om Konungens politiska utvisning.

Liksom enligt gällande lag skall Konungen sålunda kunna förordna

om utvisning av utlänning, när detta finnes påkallat av hänsyn till rikets

säkerhet eller eljest i statens intresse. Paragrafen innehåller emellertid även

stadgande om att Konungen, då sådana skäl som nu sagts föreligger, skall

kunna föreskriva inskränkningar och villkor för utlännings vistelse i riket.

Detta stadgande saknar motsvarighet i gällande lag.

Ändring av villkor i uppehållstillstånd eller tilläggande av nya villkor till

ett sådant tillstånd kan medföra vissa olägenheter för den utlänning, som

drabbas därav. Det är emellertid tydligt att hänsyn till rikets säkerhet eller

annat viktigt statsintresse stundom kan göra det nödvändigt att hindra en

utlänning att vistas på en plats, ehuru det för honom gällande tillståndet

icke innehåller något härom. Föreskrivandet av inskränkningar och villkor

för utlänningens vistelse i riket kan för sådant fall vara tillräckligt, och då

detta utgör ett mindre ingrepp än utvisning, anser jag, att i de fall då

Konungen kan förordna om utvisning på grund av hänsyn till rikets säkerhet

eller eljest i statens intresse, Konungen även bör äga befogenhet till

detta mindre ingrepp. Såsom av paragrafen framgår är det avsett att denna

befogenhet skall kunna begagnas endast i individuella fall.

Det må anmärkas, att befogenheten att föreskriva inskränkningar för utlännings

vistelse i riket icke är avsedd att begagnas för att förkorta tillståndstiden

eller att göra ett bosättningstillstånd tidsbegränsat.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ål.

103

Meddelandet av inskränkningar och villkor för utlännings vistelse i riket

kan avse mycket olikartade ingrepp och det har därför icke ansetts lämpligt

att föreskriva obligatoriskt förhör före beslut i ärendet. Uppenbart är

dock att, om sådana föreskrifter och villkor innebär en mera genomgripande

förändring i utlänningens förhållanden, Kungl. Maj :t bör låta anställa

förhör.

Särskilda tvångsåtgärder.

I 35—38 §§ i förslaget har med mindre jämkningar upptagits de i den nuvarande

lagen på skilda ställen förekommande bestämmelserna om utlännings

tagande i förvar och ställande under uppsikt. Dylika åtgärder får enligt

förslaget liksom i gällande lag icke tillgripas annat än som ett led i ett

förfarande för utlännings avlägsnande ur riket. Såsom kommittén framhållit

får emellertid enbart den omständigheten, att beslut om utlännings

avlägsnande ur riket icke omedelbart kan verkställas, icke utgöra grund för

att han tages i förvar eller ställes under uppsikt. För att sådan åtgärd skall

få tillgripas måste vid sidan av verkställighetshinder föreligga andra omständigheter,

som gör denna påkallad, t. ex. fara för att utlänningen håller

sig undan eller för att han här kommer att bedriva för riket skadlig verksamhet.

Enligt 38 § i förslaget skall i överensstämmelse med den nuvarande lagen

gälla, att om det finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre tid

än en månad, frågan därom skall inom sagda tid underställas Konungen.

Beträffande detta stadgande vill jag framhålla, att det icke är förenligt med

stadgandet att en utlänning med kortare avbrott hålles i förvar under en

sammanlagd tid av mera än en månad. I dylikt fall bör frågan underställas

Konungen, innan den sammanlagda tiden uppgår till en månad.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten vid att enligt Europarådets

av Sverige ratificerade konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna envar som berövas sin frihet

skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet

snabbt prövas samt frigivning beslutas, om åtgärden icke är laglig. Då frågan

om konventionens godkännande prövades av 1951 års riksdag, gjordes av

en motionär gällande, att den uteslutande administrativa prövningen av frihetsberövanden

enligt utlänningslagen icke vore förenlig med berörda bestämmelse

i konventionen. I anledning härav yttrade utrikesutskottet i sitt

av riksdagen godkända utlåtande, att enligt konventionen hinder icke mötte

mot en lagstiftning, enligt vilken personer kunde berövas sin frihet till förhindrande

av att de obehörigen inkom i landet, eller som ett led i förfarande

för deras utvisning. Då Kungl. Maj :ts rätt enligt utlänningslagen att i samband

med avvisning eller utvisning förordna om internering av utlänning

vore oinskränkt, skulle talan inför domstol — därest sådan kunde äga rum —■

enligt utskottets mening endast kunna resultera i ett konstaterande av

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Kungl. Maj :ts diskretionära prövningsrätt. Med hänsyn härtill ansåg utskottet

icke något förbehåll vid konventionens ratificering erforderligt.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, om man icke nu — ehuru frågan om den

gällande lagens förenlighet med konventionen alltså helt nyligen prövats av

riksdagen — borde överväga att skapa möjlighet för utlänning, som berövats

friheten enligt utlänningslagen, att få frågan om frihetsberövandet prövad

av domstol. Jag har emellertid funnit att spörsmålet om en domstolsprövning

av frihetsberövande enligt utlänningslagen icke lämpligen bör lösas

för sig utan i stället bör upptagas i samband med andra frågor angående ett

förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden.

Förhör.

I 39—42 §§ har i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag

upptagits bestämmelser om förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten,

utlänningsnämnden eller länsstyrelse. Dessa regler skall tillämpas icke endast

då skyldighet enligt lagen föreligger att hålla förhör utan även då

dessa myndigheter eljest håller förhör (39 §). Förhör kan hållas utan att

utlänningen begär det, och förhör kan äga rum jämväl med annan person än

vederbörande utlänning.

40 §.

I denna paragraf har upptagits regler om vilken myndighet som skall hålla

förhör. De sakliga nyheter i förhållande till gällande rätt som paragrafen innehåller

överensstämmer med vad kommittén föreslagit.

41 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser dels om allmänt ombud vid förhör

och dels om utlännings rätt till biträde vid förhör.

I kommittéförslaget finnes bestämmelser om företrädare för det allmänna

vid förhör. Enligt dessa skall förhörsmyndigheten i allmänhet bestämma

om polismyndighet eller särskilt förordnad person skall närvara som sådan

företrädare. Detta kritiseras av poliskammaren i Malmö, som anser, att polismyndighet

oberoende av kallelse borde äga närvara vid förhör.

Enligt gällande lag äger utlänning åtnjuta biträde vid förhör. Har utlänningen

ej själv skaffat sig biträde och finner vederbörande myndighet att utlänningen

på grund av sakens beskaffenhet eller av annat skäl icke kan utan

biträde tillvarataga sin rätt, skall myndigheten förordna lämpligt biträde. Är

utlänningen ej på fri fot, skall myndigheten även eljest på begäran av utlänningen

förordna biträde åt honom.

I dessa bestämmelser föreslår kommittén ändring såtillvida, att det alltid

skall bero på begäran från utlänningens sida, om biträde skall förordnas,

och vidare att biträde icke skall förordnas för utlänning, som är på fri fot,

om han kan antagas äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Utlännings rätt till biträde har berörts i flera yttranden. Göta hovrätt framhåller,

att enligt förslaget kunde biträde åt utlänning vid förhör icke förordnas,

om utlänningen ej själv ville begära det eller om han kunde antagas

äga tillgång till gäldande av biträdesersättning. Dessa inskränkningar, vilka

båda kunde leda till att biträde komme att saknas även i fall, då ett klart

behov därav funnes, ansåge hovrätten icke lyckliga. Hovrätten förordade

i stället bibehållande av de nuvarande bestämmelserna om biträde, vilka

anslöte till reglerna i rättegångsbalken om offentlig försvarare. Därest

den omständigheten, att en utlänning enligt utlänningslagen icke kunde förpliktas

att återgälda statsverket biträdeskostnaderna, ansåges utgöra hinder

för utlänningen att erhålla biträde utan prövning av hans ekonomiska förhållande,

syntes det hovrätten riktigare att införa möjlighet att ålägga utlänningen

sådan återbetalningsskyldighet. Länsstyrelsen i Kronobergs län

anser också — utan att dock förorda någon ändring i reglerna angående

förordnande av biträde — det kunna ifrågasättas, om man icke i viss utsträckning

borde stadga skyldighet för utlänningen att till statsverket återgälda

kostnaden för biträde.

Advokatsamfundet uttalar, att rätten till biträde icke borde på annat sätt

inskränkas än att biträde åt på fri fot varande utlänning icke borde förordnas,

om utlänningen kunde antagas äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Det saknades enligt samfundets mening anledning att betaga

utlänningen rätten till biträde i det fall att hans rätt på grund av sakens

beskaffenhet eller eljest ansåges kunna tillvaratagas utan biträde. Samfundet

förmenade, att utlänningens rätt till biträde icke borde vara beroende av

administrativ myndighets mer eller mindre skönsmässiga bedömande av frågan,

huruvida hans rätt »på grund av sakens beskaffenhet eller eljest» kunde

tillvaratagas utan biträde. Det föreslagna stadgandet i denna del syntes

vara utformat efter mönster av bestämmelsen om offentlig försvarare i 21

kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken. Där förelåge emellertid den ur

rätts skyddssynpunkt viktiga garantien att prövningen ankomme på domstol.

Poliskammaren i Malmö föreslår, att i det fall att utlänningens rätt icke

synes kunna tillvaratagas utan biträde, sådant skall förordnas även utan

att utlänningen begärt det. Poliskammaren förordar vidare — med hänvisning

till sekretessbehovet — att möjlighet skapas att avvisa av utlänning

anlitat biträde. Även länsstyrelsen i Malmöhus län hävdar att sådan

avvisningsmöjlighet bör finnas.

I detta sammanhang må anmärkas, att advokatsamfundet i sitt yttrande

även hemställer om införande av bestämmelser, som ger utlänning rätt att

vid fullföljd erhålla biträde enligt samma grunder som vid förhör.

Departementschefen.

Beträffande frågan om allmänt ombud vid förhör vill jag ansluta mig till

kommitténs uttalande att, ehuru det i allmänhet icke torde föreligga något

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

behov av att vid förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnd

eller länsstyrelse någon särskild person är närvarande för att

tillvarataga statens intresse, det dock under vissa förhållanden kan vara

behövligt att sådan företrädare för det allmänna finnes. Särskilt i sådana

fall, då utlänningen bestrider riktigheten av vad som åberopas mot honom

och en omfattande utredning skall genomgås vid förhöret eller andra personer

än utlänningen skall höras, är det av praktiskt värde och främjar

förhörsmyndighetens objektiva ställning, att någon annan än myndigheten

tillvaratar det allmännas intresse. Det bör alltså ankomma på förhör smyndigheten

att bestämma, om allmänt ombud skall närvara, och att därtill utse

lämplig person.

Vad härefter angår utlännings rätt till biträde vid förhör är bestämmelserna

härom i gällande lag, soin i yttrandena berörts, utformade efter

mönster av nya rättegångsbalkens regler om offentlig försvarare. Enligt

rättegångsbalken skall dock som regel den tilltalade i ett mål, om han

dömes för brottet, till statsverket återgälda arvode och ersättning till försvararen.

Enligt utlänningslagen föreligger det däremot icke någon skyldighet

för utlänningen att återgälda kostnaden för biträdet. Även om en utlänning

kan betala biträdesersättning, erhåller han sålunda enligt gällande

lag på statens bekostnad biträde vid förhör. Såvitt angår utlänning, som är

på fri fot, har kommittén ansett detta vara oriktigt, och eftersom det enligt

kommitténs mening icke vore möjligt att i utlänningsärende förplikta

en utlänning att till statsverket återgälda biträdesersättning, föreslår kommittén

i stället att biträde icke skall förordnas för utlänning, som är på fri

fot och själv kan betala biträdesersättning. Enligt min mening bör utlänning,

oavsett betalningsförmåga, kunna få biträde, då detta är erforderligt.

Det bör emellertid finnas en möjlighet att, då det finnes skäligt, förplikta

utlänningen att till statsverket återgälda biträdesersättningen. Detta bör

gälla även vid förhör som avses i 43 §. Närmare bestämmelser torde få meddelas

i administrativ ordning. Vad åter angår förslaget att det alltid skall

bero på framställning av utlänningen, om biträde skall förordnas, kan såsom

i ett remissyttrande påpekats detta leda till att biträde kommer att saknas

även där ett klart behov därav föreligger, och i detta avseende finner jag

därför den gällande ordningen vara att föredraga. I övrigt synes i huvudsak

gällande regler kunna bibehållas; det bör dock finnas möjlighet att avvisa

ett uppenbart olämpligt biträde. Icke heller i fråga om utlännings rätt till

biträde vid fullföljd av talan finner jag tillräckliga skäl att ändra gällande

bestämmelser. Beträffande utlänning, som icke är på fri fot, bör i administrativ

ordning utfärdas regler som — i likhet med vad nu gäller — tillförsäkrar

sådan utlänning nödig hjälp vid besvärs avfattande och vid deras

insändande till vederbörande myndighet.

42 §.

I kommitténs förslag finnes beträffande förhör ett stadgande om att där

utlänningen begär det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

föranleda till annat, förhandlingarna skall vara offentliga. I motiveringen

härtill har kommittén anfört, att offentlighet vid förhör kunde vara av

värde för utlänningen ur rättssäkerhetssynpunkt. Skulle emellertid utlänningen

föredraga att förhöret icke vore offentligt, syntes något annat icke

heller vara påkallat ur allmän synpunkt. Det vore å andra sidan enligt kommitténs

mening självfallet, att det med hänsyn till olika allmänna intressen

kunde vara nödvändigt att, även om utlänningen begärde det, förhöret icke

vore offentligt.

I kommittéförslaget stadgas vidare, att utlänningen vid förhör, såframt icke

annat av tvingande skäl finnes vara påkallat med hänsyn till rikets säkerhet,

skall erhålla kännedom om den utredning, som åberopas i ärendet. Beträffande

detta stadgande har kommittén bl. a. uttalat, att hänsyn till utlänningens

rättsskydd krävde, att den principen gällde att utlänningen erhölle

del av vad som åberopades emot honom, så att han finge tillfälle att

försvara sig och bemöta eventuellt oriktiga påståenden och anklagelser. Emellertid

hade kommittén funnit, att denna princip icke kunde gälla utan inskränkning.

I utlänningsärenden inflöte i betydande omfattning informations-

och utredningsmaterial, som kommit polisen tillhanda i dess verksamhet

för bekämpande av spioneri och sabotage m. m. Det skulle enligt kommitténs

mening kunna få betänkliga konsekvenser, om utlänning, mot vilken

sådana uppgifter åberopades, under alla förhållanden skulle tillerkännas rätt

att få kännedom om desamma. Utlänningens rättsskyddsintresse krävde, att

han erhölle kännedom om den utredning, som åberopades emot honom, men

detta intresse måste underordnas hänsyn till rikets säkerhet.

Till vad kommittéförslaget innehåller om offentlighet vid förhör ansluter

sig socialstyrelsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att förhören enligt

allmänna rättsgrundsatser och enligt hittillsvarande praxis borde vara offentliga,

därest statsintresset ej annat föranledde. Förhörsmyndigheten borde

dock ha rätt att, om utlänning det begärde, förordna, att förhöret helt eller

till viss del skulle hållas inom stängda dörrar.

Den föreslagna inskränkningen i utlännings rätt att erhålla del av utredningen

vid förhör tillstyrkes, ehuru med tvekan, av utlänninyskommissionen.

En skiljaktig ledamot i kommissionen (herr Laurell) avstyrker dock inskränkningen,

därvid han bl. a. anför följande.

Inskränkningen kan leda till synnerligen allvarliga följder, därest fråga

är om utlänning, som påstått sig vara politisk flykting. Om en utlänning arbetar

i det lands tjänst, varifrån han en gång flytt av politiska orsaker, finnes

nämligen anledning antaga, att han ej längre vid ett återvändande till

landet skulle bliva utsatt för sådan fara, som konstituerar politiskt flyktingskap.

Hänsynen till rikets säkerhet måste nu låta det framstå som särskilt

angeläget att icke för utlänningen yppa resultatet av en undersökning,

som företagits på grund av misstanke om verksamhet till förmån för främmande

makt. Utlänningen komme därigenom att undanhållas just de delar

av utredningen, vilka åberopas till stöd för ett underkännande av hans påstående

om politiskt flyktingskap. I och med att utlänningsmyndigheten övertygades

om riktigheten av ett sådant underkännande, skulle utlänningen för
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

lora det särskilda skydd, som i lagen tillerkännes politisk flykting. En utlänning

skulle således, utan att hava närmare upplysts om de misstankar som

förelåge beträffande hans pålitlighet, kunna sändas till land där han bleve

utsatt för allvarlig förföljelse.

Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet betonar vikten ur rättssäkerhetssynpunkt,

att en utlänning vid förhör erhåller del av de anklagelser,

som riktas mot honom.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att personer, som kunde

lämna för myndigheterna värdefulla men för en utlänning oförmånliga

upplysningar, ofta droge sig därför inför risken att icke få förbli okända

och till följd därav utsättas för repressalier från utlänningens sida. Enligt

kriminalpolisintendentens uppfattning borde upplysningsgivarna ha en ovillkorlig

rätt till skydd och i förevarande stadgande borde hänsyn till enskild

persons intresse jämställas med hänsyn till rikets säkerhet.

Departementschefen.

Vad angår bestämmelserna om offentlighet vid förhör finner jag icke någon

anledning till ändring i vad kommittén föreslagit.

Beträffande frågan om utlännings rätt att vid förhör erhålla kännedom

om vad som åberopas emot honom talar otvivelaktigt starka skäl för bibehållande

av den nuvarande ordningen, enligt vilken denna rätt är oinskränkt.

I en rättsstat bör icke någon få dömas ohörd och i överensstämmelse härmed

bör utlänningen vid förhör få del av vad som lägges honom till last, så

att han kan försvara sig. Å andra sidan kan man icke bortse från att den

gällande ordningen visat sig medföra vissa olägenheter. Det har sålunda

förekommit, att vederbörande myndigheter avstått från att igångsätta åtgärder

för att ur landet avlägsna en här icke önskvärd utlänning, därför att

man befarat att utlänningen vid ett förhör i ärendet skulle erhålla kännedom

om förhållanden, vilka med hänsyn till rikets säkerhet icke borde yppas

för honom. Att finna en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning av förevarande

spörsmål ställer sig svårt. Enligt min mening är kommittéförslaget

emellertid icke tillfredsställande; den kritik som av en skiljaktig ledamot i

utlänningskonnnissionen riktats mot förslaget saknar icke fog. Då emellertid

som nyss nämnts vissa olägenheter även är förknippade med den nuvarande

ordningen, har jag sökt finna en lösning efter delvis nya linjer. Jag föreslår

därför, att i ärende, där allmänt ombud är tillstädes vid förhör, denne skall

angiva, vilka åtgärder mot utlänningen som är i fråga, samt redogöra för

den utredning, som åberopas i ärendet. Det allmänna ombudet får alltså

a\göia vilket material soin kan yppas för utlänningen och endast det inatelial,

som ombudet lagt fram vid förhöret, får läggas till grund för myndighetens

avgörande. Det bör i regel vara möjligt för ombudet att framlägga

de graverande omständigheter, som framkommit mot utlänningen, utan att

behöva röja polisens spaningsteknik och andra förhållanden som utlänningen

icke bör få kännedom om. Beträffande det fall att allmänt ombud ej

finnes vid förhöret, föreslår jag, att den regeln skall gälla, att utlänningen på

s. 109 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 41.

109

lämpligt sätt skall erhålla kännedom om utredningen. Han bör alltså icke i

något fall avlägsnas ur landet på grund av uppgifter som vid förhör hållits

hemliga för honom. Vare sig allmänt ombud är närvarande eller icke, skall

vid förhöret de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande

noga utredas och utlänningen skall beredas tillfälle att angiva sin ståndpunkt

och uttala sig om åberopade omständigheter. Jag vill påpeka, att i ärende,

där från polismyndighetens sida göres gällande, att det förekommer material

som icke bör yppas för utlänningen, förhörsmyndigheten bör tillse att allmänt

ombud är med vid förhöret.

I anledning av vad kriminalpolisintendenten i Stockholm anfört om behovet

av skydd för polisens uppgiftslämnare vill jag framhålla, att det enligt

min mening icke finnes tillräckliga skäl att beträffande utlänningsärenden

vidtaga särskilda anordningar i detta hänseende.

43 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om domstolsförhör i utlänningsärende.

Kommittén har föreslagit den ändringen av motsvarande stadgande

i gällande lag, att den centrala utlänningsmyndigheten — i stället för länsstyrelse

enligt den gällande lagen — skall förordna lämplig person att vid

förhöret tillvarataga statens intresse. Vidare skall enligt kommittéförslaget

i fråga om offentlighet vid förhör gälla samma bestämmelser som nu upptagits

i 42 § tredje stycket. Enligt den nuvarande lagen är förhöret offentligt,

men rätten äger, där omständigheterna påkallar det, förordna att förhöret

skall hållas inom stängda dörrar.

Beträffande förordnande av företrädare för det allmänna vid domstolsförhör

uttalar överståthållarämbetet, att enär polismyndighet eller allmän åklagare

som regel torde böra erhålla sådant förordnande, det lämpligaste syntes

vara att bibehålla nuvarande ordning, enligt vilken det ankommer på

länsstyrelse att utse sådan företrädare.

Ett bibehållande av gällande ordning i fråga om offentlighet vid domstolsförhör

förordas av Svea och Göta hovrätter.

Departementschefen.

Möjligheten att anordna domstolsförhör i utlänningsärende, varom utlänningslagen

innehållit bestämmelser sedan 1943, har utnyttjats i ytterst ringa

utsträckning, och det är — med hänsyn till att enligt förslaget ärenden angående

förvisning skall handläggas vid domstol och att enligt detta vid administrativ

myndighets förhör i utlänningsärenden även andra än vederbörande

utlänning kan höras — icke att antaga att förhören kommer att öka.

Om domstolsförhör kommer att anordnas, torde det sannolikt bli i särskilt

svårbedömda och uppmärksammade ärenden rörande förpassning eller utvisning

av politisk flykting. Handläggningen torde då som regel ske hos

den centrala utlänningsmyndigheten och det synes med hänsyn härtill lämpligast

att myndigheten — som kommittén föreslagit — också förordnar allmänt

ombud.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 41

Beträffande frågan om offentlighet vid domstolsförhör anser jag, att den

enligt rättegångsbalken gällande huvudregeln — att förhandling vid domstol

i princip är offentlig — såvitt möjligt även bör upprätthållas, när domstol

anlitas för uppgifter utom det egentliga rättegångsväsendet. Som den nuvarande

ordningen står i bättre överensstämmelse härmed än kommitténs

förslag, föreslår jag därför att reglerna i den gällande lagen i denna del bibehålies.

Fullföljd av talan in. m.

44—47 §§.

Dessa bestämmelser överensstämmer i huvudsak med vad redan nu gäller,

frånsett att fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut om utvisning icke

längre skall föras hos högsta domstolen utan i stället hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Denna ändring har jag behandlat i det föregående.

48 §.

I fråga om reglerna om nöjdförklaring har kommittén föreslagit dels den

ändringen att nöjdförklaring skall kunna avgivas även i fråga om avvisningsbeslut

som meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten och dels

vissa jämkningar i de formella föreskrifterna om nöjdförklarings avgivande

i syfte att dessa föreskrifter skall stämma bättre överens med motsvarande

regler i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff. I det föreliggande förslaget

har — förutom dessa ändringar och de ändringar, som föranledes av

införandet av förvisning — vidtagits vissa jämkningar av övervägande redaktionell

natur.

49 §.

Beträffande denna paragraf vill jag hänvisa till vad kommittén anfört

därom att i utlänningslagen icke regleras fullföljden i mål om ansvar enligt

lagen, ej heller fullföljdsrätten i fråga om vissa ersättningsanspråk, som icke

närmare regleras i själva lagen, t. ex. frågor om ersättning åt biträde vid

förhör.

Åter b rytande av beslut.

50 §.

Enligt 26 § i den gällande utlänningslagen kan förpassningsbeslut med(felas

beträffande utlänning, om han uraktlåter att ställa sig till efterrättelse

vad som föreskrivits i utlänningslagen eller i tillämpningsförfattning

till denna eller om han lämnar oriktig uppgift mot bättre vetande i anmälan

eller ansökan. Detta stadgande innehåller alltså en särskild förpassningsanledning

utöver den vanliga grunden för förpassning, nämligen att

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

111

utlänningen saknar tillstånd att vistas i landet. Förpassning enligt 26 §

kan betraktas som en form för återkallelse av ett gällande tillstånd.

Såsom i det föregående framhållits bör uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd

i allmänhet icke kunna återkallas på annat sätt än genom

förvisning eller utvisning. Icke heller om utlänningen bryter mot kontrollföreskrifter,

som gäller enligt utlänningslagen eller tillämpningsförfattning,

bör detta kunna medföra återkallelse i administrativ ordning. Däremot

kan sådan överträdelse i vissa fall leda till förvisning enligt 27 § i förslaget.

Om emellertid en utlänning genom medvetet oriktiga uppgifter förvärvat

lillstånd och detta alltså meddelats under oriktiga förutsättningar, bör det

finnas en möjlighet att återkalla tillståndet utan att avvakta det rättsliga

förfarandet vid domstol. En förutsättning härför bör dock vara, att den

oriktiga uppgiften på det sättet inverkar på beslutet att tillstånd icke skulle

ha lämnats, om rätta förhållandet varit känt. Det bör tillkomma den centrala

utlänningsmyndigheten att, efter utlänningsnämndens hörande, förordna

om sådan återkallelse. Stadgande av detta innehåll har upptagits i

den nu förevarande paragrafen.

Öl §.

Bestämmelserna i första stycket överensstämmer i huvudsak med vad

nu gäller. Kungl. Maj :ts befogenhet enligt första stycket att upphäva beslut

om utlännings avlägsnande ur riket omfattar även förvisning. Därjämte

torde Kungl. Maj :t äga befogenhet att i nådeväg upphäva beslut om förvisning

eller nedsätta den tid, under vilken utlänningen enligt förvisningsbeslut

icke äger återvända till riket. Stadgandet i första stycket medför

alltså att en ansökan, som endast avser förvisning och ej andra påföljder

för brott, icke behöver handläggas i den särskilda för nådeärenden föreskrivna

ordningen. Kungl. Maj :ts befogenhet att enligt första stycket upphäva

beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning gäller

även då beslut redan verkställts och kan sålunda begagnas, då utlänning

begär att förbud för honom att återvända till riket skall hävas.

I andra stycket behandlas den centrala utlänningsmyndighetens befogenhet

att återbryta lagakraftvunna beslut. Liksom i gällande lag är denna befogenhet

inskränkt till beslut om avvisning och förpassning och omfattar

icke beslut som meddelats eller fastställts av Konungen. Som förutsättning

för att den centrala utlänningsmyndigheten skall förordna om återbrytning

av beslut, som myndigheten själv meddelat, har i den gällande lagen uppiagits

att nya skäl yppats. Det synes emellertid mera ändamålsenligt att som

förutsättning angiva att särskilda skäl föreligger. En återbrytning av ett

lagakraftvunnet beslut kan nämligen vara påkallad icke endast på grund

av skäl, som ej varit kända vid tiden för beslutet, utan även på grund av

sådana omständigheter, som visserligen då varit kända men som i belysning

av vad som senare inträffat måste tillmätas en annan betydelse än tidigare.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

52 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 38 a § i den gällande

lagen.

Verkställighet.

53 §.

I denna paragraf har i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs

förslag upptagits förbud mot att vid verkställighet av beslut om utlännings

avlägsnande ur riket sända honom till land, där han löper risk att bliva

utsatt för politisk förföljelse eller där han icke åtnjuter trygghet mot att

bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

54 §.

I denna paragraf behandlas vissa undantag från huvudregeln i 53 §. Enligt

kommitténs förslag bör det i två fall vara tillåtet att ur riket avlägsna en

politisk flykting till land, där han kan komma att utsättas för politisk

förföljelse. Det ena fallet är att flyktingens kvarblivande här skulle innebära

fara för rikets säkerhet, och det andra avser att han genom brott

här i riket eller på annat sätt visat sig utgöra en allvarlig fara för allmän

ordning och säkerhet eller att han grovt förbrutit sig mot meddelade föreskrifter

angående hans uppehåll i riket. Beträffande den senare gruppen

förutsättes därjämte, att den fara eller förföljelse, som hotar flyktingen är

att anse som ringa i förhållande till den skada, som kan föranledas av hans

vistelse i riket. Förutsatt i båda fallen är, att utlänningen icke kan befordras

till annat land.

Kommitténs förslag har kritiserats i yttranden av utlänningsnämnden och

länsstyrelserna i Kopparbergs och Älvsborgs län. Utlänningsnämnden framhåller

sålunda, att det med kommitténs förslag torde bliva synnerligen svårt

att ur riket avlägsna även mycket farliga brottslingar. Det borde också

uppmärksammas, att konventionen angående flyktingars rättsställning, vilken

antagligen bleve avgörande för lagstiftningen i västerländska stater,

gåve betydligt större möjligheter att avlägsna politiska flyktingar, som visat

brottsliga tendenser. Nämnden påpekar vidare, att de föreslagna bestämmelserna

i utlänningslagen borde jämföras med ett av kommittén föreslaget

stadgande i lagen om utlämning av förbrytare. I detta stadgande gjordes

utlämning av politisk flykting till land, där han löpte fara för straff

eller förföljelse av politisk art, beroende av en avvägning mellan å ena

sidan faran eller förföljelsen samt å andra sidan brottets beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt. Detta stadgande vore betydligt mindre restriktivt

än den föreslagna bestämmelsen i utlänningslagen, enligt vilken det

förutsattes att faran eller förföljelsen som hotade den politiske flyktingen

skulle vara ringa i förhållande till den skada, som kunde väntas av hans

fortsatta vistelse här i riket. Enligt nämndens mening borde bestämmelserna

i utlänningslagen avfattas i enlighet med vad som föreslagits i fråga

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

113

om lagen om utlämning av förbrytare. En sådan avfattning skulle stå i

bättre samklang med behovet av en möjlighet att avlägsna notoriskt kriminella

element bland flyktingarna. Det skulle också bättre överensstämma

med det internationella rättsmedvetandet sådant detta kommit till uttryck i

konventionen. Läns stp r elsen i Kopparbergs län anför, att den funne det

möta betydande svårigheter att verkställa en legal värdering mellan två så

föga jämförbara förhållanden som å ena sidan den fara eller förföljelse,

som hotade utlänningen, försåvitt han avvisades eller utvisades, och å andra

sidan den sociala skadeverkan, som följde av hans fortsatta vistelse

här. Därest en värdering av detta slag emellertid skulle anses lämplig, ansåge

länsstyrelsen proportionen mellan »fara» och »skada» böra ändras

så, att verkställighet finge ske, såvida den fara eller förföljelse, som hotade

vederbörande icke vore att anse som större än den skada, som föranleddes

av hans vistelse här i riket. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser icke

heller att en sådan jämförelse som föreslagits av kommittén borde äga

rum. Verkställighet borde kunna ske, om utlänningen visat sig utgöra en

allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet.

Departementschefen.

Det skydd lagen avser att bereda politiska flyktingar bestämmes närmare

genom reglerna om politiska verkställighetshinder. Sådant hinder

gäller icke endast för den som kan bli utsatt för politisk förföljelse i sitt

hemland och alltså betraktas som politisk flykting, utan det är tillämpligt

beträffande varje utlänning.

Huvudregeln har angivits i 53 §, enligt vilken utlänning icke får sändas

till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och icke

heller till land, där han icke är tryggad mot att vidarebefordras till sådant

land. Kommittén har ansett att denna huvudregel icke bör gälla utan undantag.

Även enligt min mening är det motiverat att göra vissa sådana undantag;

ett undantagslöst verkställighetshinder av denna innebörd skulle

nämligen i vissa särpräglade fall leda till stötande resultat. Undantagen från

huvudregeln bör dock inskränka sig till sådana särpräglade fall och anknyta

till den praxis som redan finnes på detta område. De bör också vara

förenliga med 1951 års konvention om flyktingars rättsställning.

I första hand måste gälla att utlänning som genom sin verksamhet är

farlig för rikets säkerhet alltid kan avlägsnas ur riket, trots att ett politiskt

verkställighetshinder föreligger. Därjämte bör utlänning, som eljest gjort

sig skyldig till grovt brott och genom sin vistelse här framkallar allvarlig

fara för ordning och säkerhet, kunna avlägsnas ur riket. I detta fall måste

det dock vara fråga om en avvägning av den föreliggande situationen. Det

måste anses uteslutet att sända en sådan utlänning till land där han kan

råka i fara för sitt liv eller eljest kan bli utsatt för allvarliga övergrepp.

Kommittén har givit uttryck häråt genom föreskrift att en jämförelse skall

göras mellan å ena sidan den fara som hotar utlänningen i det land, till

vilket han sändes, och å andra sidan den skada, som kan uppkomma av

8 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 41.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

hans kvarstannande i landet. Det torde emellertid vara svårt att i praktiken

göra en sådan jämförelse. Vad kommittén åsyftat torde enklare uttryckas

genom en föreskrift att den förföljelse som hotar utlänningen —

med beaktande av hela den föreliggande situationen — kan anses som

ringa. Någon motsvarande regel har icke upptagits för det först nämnda

fallet, då utlänningen är farlig för rikets säkerhet. Det bör dock även i sådant

fall vara uteslutet att sända utlänningen till land där han utsattes för

livsfara.

De nu angivna reglerna avser icke sådana undantag som kan bli nödvändiga

under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden.

Härom hänvisas till 70 §.

Beslut om verkställighet i strid mot politiskt verkställighetshinder skall

enligt 58 § fjärde stycket ankomma på Kungl. Maj :t.

55 §.

Efter de regler av tvingande innehåll, som upptagits i 53 och 54 §§ och

som i vissa fall utgör hinder mot verkställighet, har i denna paragraf angivits

hur verkställighet i allmänhet bör ske.

56 §.

Beträffande utlänning som ankommit hit med fartyg innehåller kommitténs

förslag, att han vid avvisning bör återföras till detta eller till annat fartyg,

som tillhör samme ägare, såvida fartyget omedelbart eller inom den närmaste

tiden skall avgå till utlandet. Vad nu sagts om fartyg skall också gälla

i fråga om luftfartyg. Även i vissa fall av utvisning skall enligt kommitténs

förslag en utlänning, som ankommit med fartyg eller luftfartyg, kunna återföras

till detta. Så skall kunna ske, om utlänningen vid inresan åsidosatt

föreskriften att uppvisa sin legitimationshandling och beslut om utvisning

meddelas inom sex månader efter inresan. Fartygets eller luftfartygets ägare

är skyldig att utan ersättning av statsverket föra utlänningen ur riket.

I fråga om dessa bestämmelser uttalar länsstyrelsen i Östergötlands lan,

att de borde kompletteras med föreskrifter om polismyndighets förfarande

i händelse av vägran att mottaga utlänning ombord på vederbörande fartyg

eller luftfartyg. Liknande uttalanden göres av länsstyrelsen och landsfogden

i Jönköpings län samt poliskammaren i Norrköping.

Departementschefen.

Möjligheten att i vissa fall verkställa avvisning och utvisning genom att

endast föra utlänningen till fartyg eller luftfartyg, som skall avgå till utlandet,

kan betraktas som en önskvärd förenkling av avvisnings- och utvisningsproceduren.

De föreslagna bestämmelserna, som utgör en nyhet för

den svenska rättens del men som icke saknar förebilder i utländsk rätt, har

i remissyttrandena icke mött andra invändningar än att de borde kompletteras

med föreskrifter om polismyndighets förfarande i händelse av vägran

att mottaga utlänningen ombord på fartyget eller luftfartyget. Enligt min

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

115

mening är de! också påkallat att meddela bestämmelser till förekommande

av att vederbörande befälhavare genom att vägra att mottaga utlänningen

hindrar verkställigheten. Detta synes lämpligast ske genom ett bemyndigande

för länsstyrelse att förelägga tredskande befälhavare vite. Härom har

ett stadgande upptagits i 60 § andra stycket.

Enligt kommitténs förslag skall en utlänning under angivna förutsättningar

kunna föras — förutom till det fartyg eller luftfartyg med vilket han

anlänt hit — till annat fartyg eller luftfartyg, som tillhör samme ägare.

Ägaren är sedan skyldig att utan ersättning av staten föra utlänningen ur

riket. Avgörande för om utlänningen skall kunna föras till annat fartyg

eller luftfartyg än det med vilket han anlänt hit bör emellertid icke alltid

vara äganderätten till fartyget eller luftfartyget utan innehavet, då detta

skiljer sig från äganderätten.

Den för verkställighet av förpassning eller utvisning angivna förutsättningen,

att utlänningen icke vid inresan uppvisat sitt pass för polismyndighet,

kan föreligga endast om utlänningen är skyldig att inneha pass; gäller

icke passtvång, kan alltså förpassning eller utvisning icke verkställas på

det sätt som angives i paragrafen.

57 §.

Liksom enligt gällande lag skall beslut om avvisning, som meddelats av

polismyndighet, gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Att för

andra beslut om avlägsnande av utlänning ur riket förutsättes att beslutet

vunnit laga kraft torde utan särskilt stadgande vara tydligt.

58 §.

Bestämmelserna i första stycket överensstämmer med vad nu gäller.

I andra stycket har — i konsekvens med de bestämmelser som eljest i

olika hänseenden lägger kontrollen över skyddet för politiska flyktingar hos

den centrala utlänningsmyndigheten — meddelats föreskrifter om underställning

av verkställighetsfrågor i vissa fall. För att uppskov som vållas

härav skall kunna undvikas, då utlänningens invändning redan är prövad,

t. ex. i ett förpassningsärende, har stadgats att underställning icke skall

ske, om påståendet redan är prövat enligt det beslut som förekommer till

verkställighet. Härigenom kan sådant uppskov alltså undvikas genom att

den centrala utlänningsmyndigheten i samband med förpassningsbeslut prövar

framställd invändning om verkställighetshinder och i sitt beslut angiver

sitt ståndpunktstagande.

Med hänsyn till att proceduren i ett förpassningsärende kan vara sådan

att utlänningen icke fått muntligen inför den beslutande myndigheten utveckla

sin talan har i tredje stycket utlänningen erhållit rätt att påkalla förhör

i ärenden som enligt andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndigheten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

59 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om rätt för utlänning att fullfölja

talan i vissa verkställighetsärenden överensstämmer i huvudsak med vad

nu gäller.

60 §.

Bestämmelser av det innehåll som upptagits i första stycket finnes i huvudsak

redan i den nu gällande lagen.

Stadgandet i andra stycket har berörts vid behandlingen av 56 §.

61 §.

I denna paragraf har efter förebild av stadgandet i 42 § gällande lag upptagits

bestämmelse därom, att om utlänning, som blivit förvisad eller utvisad

ur riket, återvänder utan att vara berättigad därtill, beslutet om utvisning

eller förvisning skall verkställas på nytt. Detta skall också gälla förpassning,

om beslutet innehåller förbud för utlänningen att under viss tid återvända

till riket. Saknas sådant förbud, kan utlänningen alltså icke avlägsnas ur

riket utan nytt förpassningsbeslut.

62 §.

Denna paragraf innehåller stadgande om att utlänning, som överträder

föreskrift, enligt vilken han icke äger uppehålla sig utom viss ort, viss

kommun eller visst landsfiskalsdistrikt, genom polismyndighets försorg

skall återföras till plats, där han äger vistas.

Beträffande motsvarande stadgande i kommitténs förslag ifrågasätter länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus och Norrbottens län, huruvida icke stadgandet

borde gälla även för det fall, att begränsningen icke omfattade allenast

viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt. Kriminalpolisintendenten

i Stockholm påpekar, att fall kunde förekomma, där tvångsåtgärder

icke vore nödvändiga. Bestämmelsen borde därför kompletteras

så att det framginge, att förflyttningen borde ske på lämpligaste sätt.

Departementschefen.

Överträder utlänning föreskrift i uppehållstillstånd, varigenom han förbjudits

att vistas utanför eller inom visst område, kan enligt såväl gällande

lag som departementsförslaget straff ådömas honom. Det är enligt min mening

endast i fråga om begränsningar, innebärande förbud för utlänning

att vistas utom viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt som

ett uttryckligt stadgande erfordras i detta sammanhang. I vad mån t. ex.

en överträdelse av förbud för utlänning att beträda skyddsområde kan leda

till tvångsåtgärder för att förmå utlänningen att lämna området, får bero

på allmänna regler.

I anledning av vad kriminalpolisintendenten i Stockholm anfört vill jag

erinra om att kommittén uttalal, att polismyndighet icke borde använda

tvångsmedel för att avlägsna utlänning från område, som vore förbjudet

för honom, om han efter erhållen anmaning att återvända till sin rätta

uppehållsort frivilligt följde anmaningen. Mot detta uttalande av kommittén

har jag intet att erinra.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

117

Ansvar och ersättningsskyldighet.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om ansvar överensstämmer till

sitt sakliga innehåll i huvudsak med gällande lag. En redaktionell överarbetning

av samtliga ansvarsbestämmelser har dock vidtagits.

64 §.

I denna paragraf stadgas bl. a. straff för den som icke gör anmälan, vilken

är föreskriven i utlänningslagen eller i författning, utfärdad med stöd därav,

eller som i sådan anmälan eller eljest i ansökningsärende enligt lagen eller

sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

Beträffande motsvarande stadgande i kommittéförslaget erinrar poliskammaren

i Linköping om den konkurrens som funnes mellan olika lagrum,

då det gällde att bedöma förseelser i samband med anmälningsskyldighet

enligt utlänningslagen och hotellstadgan. En förseelse i fråga om anmälningsskyldigheten

kunde allt efter omständigheterna vara att bedöma enligt

nämnda författningar eller såsom osant intygande enligt strafflagen. Enligt

poliskammarens mening vore större enhetlighet önskvärd.

I anledning av vad sålunda anmärkts vill jag framhålla, att det i förevarande

paragraf upptagna stadgandet om straff för oriktig uppgift vid fullgörande

av anmälningsskyldighet eller i ansökningsärende, liksom motsvarande

bestämmelse i gällande lag, endast delvis täckes av 13 kap. 11 § strafflagen

och att ett särskilt stadgande i utlänningslagen därför icke kan undvaras.

Detta stadgande torde, i den mån det är tillämpligt, äga företräde

framför strafflagsbestämmelsen.

65 §.

I denna paragraf regleras det fall, att utlänning överträder med stöd av

utlänningslagen meddelad föreskrift, att han icke må uppehålla sig utom

viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt. Straffet har i enlighet

med kommitténs förslag satts till fängelse i högst sex månader eller,

där omständigheterna är mildrande, dagsböter. Förslaget innebär en skärpning

i förhållande till gällande lag, där normalstraffet för nu avsedda överträdelser

är dagsböter och där vid försvårande omständigheter fängelse i

högst sex månader kan ådömas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår, att stadgandet även skall omfatta

det fall att begränsningen icke omfattar allenast viss ort, viss kommun eller

visst landsfiskalsdistrikt. Den straffskärpning som lagrummet innehåller

avstyrkes däremot av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

I fråga om denna paragraf ansluter jag mig till kommitténs förslag.

66 §.

I 42 § gällande lag stadgas straff för utvisad utlänning som återvänt utan

erforderligt tillstånd. Straff skall dock ej inträda, om utlänningen av politiska

orsaker flytt hit.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Om en utlänning, som förvisats eller utvisats, återvänder till riket utan

att ha erhållit tillstånd därtill, bör han, om förhållandet upptäckes vid gränskontrollen,

omedelbart avvisas. Det finnes enligt min mening icke någon anledning

att i sådant fall först lagfora honom här för hans överträdelse av

återreseförbudet. Det är endast om utlänningen lyckats komma in i landet

utan att hindret för hans inresa uppmärksammats som det synes vara skäl

att ingripa mot honom med straff. Så tillämpas det nuvarande stadgandet i

allmänhet också. På grund av det nu anförda har som förutsättning för att

straffbarhet skall inträda i förevarande paragraf upptagits, att utlänning

uppehåller sig i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning eller

utvisning icke ägt återvända. I likhet med vad nu gäller skall utlänningen

icke dömas till straff, om han flytt hit för att undgå politisk förföljelse.

67 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med 52 § gällande lag stadgas i första

stycket av förevarande paragraf, att utlänning, som avvisas, förpassas, förvisas

eller utvisas, är skyldig att gälda kostnaden för sin befordran till den

ort, dit han sändes genom myndighets försorg.

Det i andra stycket upptagna stadgandet om skyldighet för fartygs eller

luftfartygs innehavare att föra utlänning ur riket utgör ett komplement till

de föreslagna bestämmelserna i 56 § och har i gällande lag en viss motsvarighet

i 53 §.

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om vad som skall förstås

med polismyndighet, motsvarar med obetydliga jämkningar 55 § gällande

lag.

önskemål om en närmare reglering av de befogenheter som skall tillkomma

å ena sidan landsfogde och å den andra polischefen i orten framställes av

länsstyrelsen och landsfogden i Gävleborgs län, landsfogden i Malmöhus län

samt poliskamrarna i Malmö och Gävle. Landsfogden i Malmöhus län anser,

att den inbördes kompetensen mellan dessa myndigheter borde regleras så,

att med polismyndighet avsåges polischefen i orten men att landsfogden ägde

handlägga visst ärende, när han funne skäl därtill.

Passkontrollföreståndaren i Hälsingborg föreslår att paragrafen kompletteras

på sådant sätt, att polismyndighet skall äga förordna polisman att i den

omfattning myndigheten bestämmer meddela beslut om uppehålls- och arbetstillstånd.

Departementschefen.

Det är enligt min uppfattning tydligt att begreppet polismyndighet i utlänningslagens

mening även måste innefatta landsfogde, så att landsfogden

icke ställes vid sidan av denna viktiga del av de honom underordnade polismyndigheternas

arbete utan kan öva tillsyn över detta och själv handlägga

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kiingl. Maj:ts proposition nr 41.

vissa ärenden. Erforderliga bestämmelser för att reglera det inbördes förhållandet

mellan flera enligt paragrafen kompetenta myndigheter torde få meddelas

i administrativ ordning.

Även i övrigt biträder jag förslaget, som nära överensstämmer med gällande

lag.

69 §.

Enligt lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner för vissa

internationella organisationer skall personer, som angives i lagen, bl. a.

personer med tjänst hos eller uppdrag av Förenta Nationerna och Europarådet

och den internationella domstolens ledamöter och personal, åtnjuta

immunitet och privilegier i enlighet med vad därom bestämts i stadga eller

avtal, vartill Sverige anslutit sig. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf

upptagits en erinran om dessa bestämmelser. I övrigt överensstämmer

paragrafen med 57 § gällande lag.

70 §.

Kommittén anser, att det för oförutsedda situationer av extraordinär natur

måste finnas möjlighet för Kungl. Maj :t att utfärda särskilda föreskrifter

som avviker från eller kompletterar lagens regler. Kommittén föreslår att

nefogenhet i detta hänseende liksom hittills tillägges Kungl. Maj :t genom

ett fullmaktsstadgande. Förutsättningar för stadgandets tillämpning borde

enligt kommitténs mening vara, att riket befunne sig i krig eller krigsfara

eller att andra utomordentliga förhållanden av allmängiltig karaktär förelåge.

Med uttrycket »andra utomordentliga förhållanden» åsyftade kommittén i

främsta rummet det fall, att en så stark flyktingström skulle söka sig hit

att extraordinära åtgärder bleve nödvändiga.

Beträffande omfattningen av de befogenheter fullmaktsstadgandet bör giva

åt Kungl. Maj :t uttalar kommittén, att det framför allt torde vara i fråga

om frihetsberövande åtgärder, som begränsningar kunde ifrågasättas. Kommittén

erinrar om, att den nuvarande fullmaktsbestämmelsen icke innefattade

något bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter om utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning. Det vore emellertid enligt

kommitténs mening nödvändigt, att Kungl. Maj :t ägde befogenhet att vid

krig eller överhängande krigsfara utfärda dylika föreskrifter. Dylik krigsfara

borde anses föreligga, då beredskapstillstånd inträtt. För andra fall än

krig och beredskapstillstånd borde emellertid Kungl. Maj :t icke utan riksdagens

hörande kunna vid sidan av lagen utfärda bestämmelser om frihetsberövande

åtgärder.

Kommittén anför vidare, att vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga

förhållanden visserligen avvikelser från de vanliga reglerna angående behandlingen

av politiska flyktingar kunde vara påkallade, men att även i dylika

situationer politiska flyktingar såvitt möjligt borde erhålla asyl i vårt

land.

Någon erinran mot att förslaget innehåller ett fullmaktsstadgande för krig

och andra utomordentliga förhållanden har icke framställts. Länsstyrelsen i

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Skaraborgs län finner det välbetänkt, att Kungl. Maj :t enligt förslaget lämnas

befogenhet alt vid krig och beredskapstillstånd meddela bestämmelser

om utlännings internering. I denna del kritiseras emellertid förslaget i andra

yttranden. Länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län anser sålunda,

att Kungl. Maj :t bör äga denna befogenhet även i andra fall än under krig

och beredskapstillstånd. Som skäl härför anför länsstyrelsen i Örebro län

bl. a., att det vore uppenbart, att bland de talrika utlänningarna i landet

dolde sig en del för rikets säkerhet farliga personer och att tiden före ett

införande av beredskapstillstånd kunde vara ur säkerhetssynpunkt lika farlig

som själva beredskapstillståndstiden.

Utlännings kom m issionen ifrågasätter, huruvida fullmaktsstadgandet bör

omfatta befogenhet för Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter om utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning. Kommissionen ville i stället

förorda, att bestämmelser härom utfärdades i en särskild lag, i huvudsaklig

överensstämmelse med 1945 års lag angående utlännings omhändertagande

i anstalt eller förläggning. Kommissionen föreslår vidare, att i denna lag

stadgas, att Kungl. Maj :t skall äga befogenhet att sätta lagen i kraft vid

krig. Vid krigsfara skulle däremot för lagens ikraftsättande i regel erfordras

riksdagens samtycke. Därest emellertid vid krigsfara tiden icke skulle medgiva

riksdagens hörande, borde enligt vad kommissionen föreslår, Kungl.

Maj :t efter rådplägning med utrikesnämnden kunna sätta lagen i kraft.

I sådant fall skulle emellertid riksdagens medgivande inhämtas inom trettio

dagar.

Enligt vad länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar borde en författning

angående internering av farliga utlänningar utarbetas på förhand, vilket

skulle vara av särskilt värde för polismyndigheternas planeringsarbete.

Departementschefen.

Liksom kommittén anser jag, att utlänningslagen måste innehålla ett fullmaktsstadgande

för krig och andra extraordinära förhållanden. Jag ansluter

mig också till kommitténs uttalanden om de extraordinära situationer

som skall utgöra förutsättning för stadgandets tillämpning. Fullmakten bör

enligt min uppfattning innefatta bemyndigande för Kungl. Maj :t att i den

mån det i dylika situationer är erforderligt meddela från lagens vanliga regler

avvikande bestämmelser i alla de ämnen, som behandlas i utlänningslagen.

I motsats till kommittén anser jag det således nödvändigt, att bemyndigandet

omfattar jämväl rätt att även under andra utomordentliga förhållanden

än vid krig och beredskapstillstånd utfärda bestämmelser om utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning. Otvivelaktigt kan nämligen

vid nu avsedda tillfällen föreligga ett starkt behov av att kunna vidtaga

frihetsberövande åtgärder mot utlänningar utan den omgång, som stiftandet

av en lag i ämnet medför. Som länsstyrelsen i Örebro län påpekat

kan tiden före införande av beredskapstillstånd vara ur säkerhetssynpunkt

lika farlig som själva beredskapstillståndet. Och en stor ström av flyktingar,

kanske delvis beväpnade och desperata, kan svårligen bemästras

utan ett temporärt frihetsberövande.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

121

Till skillnad från vad som i allmänhet är fallet inom beredskapslagstiftningen

upptages icke i kommittéförslaget — som i denna del överensstämmer

med den gällande lagen — någon fordran på riksdagens medverkan

genom att riksdagen inom viss tid skall godkänna ett av Kungl. Maj :t med

stöd av fullmaktsstadgandet meddelat förordnande. Enligt min mening kan

emellertid utfärdandet av undantagsbestämmelser på utlänningslagstiftningens

område innebära att mot utlänningar kommer att vidtagas åtgärder av

så ingripande beskaffenhet, att det synes motiverat att kräva riksdagens

medverkan till dylika åtgärder. För det fall att riket kommer i krig, skulle

det dock antagligen komma att verka alltför tyngande med ett stadgande

om att de vittgående undantagsbestämmelser som då kan bli nödvändiga

skall godkännas av riksdagen. Beträffande andra extraordinära situationer

än krig anser jag riksdagens medverkan erforderlig i fråga om två grupper

av undantagsbestämmelser, vilka för utlänningarna kan vara av särskilt

stor betydelse. Vad jag åsyftar är dels bestämmelser om utlännings omhändertagande

i anstalt eller förläggning, och dels bestämmelser om att utlänning

skall avlägsnas ur riket i strid mot det i förslaget stadgade förbudet

mot att avlägsna utlänning till land, där han kan bli utsatt för politisk

förföljelse, eller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd

till land, i vilket han löper sådan risk.

Beträffande undantagsbestämmelser av nu angiven art anser jag böra

gälla, att de inom en månad efter utfärdandet skall underställas riksdagens

prövning vid äventyr att de eljest blir ogiltiga. Godkänner icke riksdagen

bestämmelserna inom två månader från det underställningen skett, skall de

upphöra att gälla. Inträder åter krigstillstånd, innan bestämmelserna blivit

godkända, är självfallet riksdagens prövning icke erforderlig. Det är enligt

min mening icke lämpligt att riksdagens prövning inskränkes till att endast

avse frågan om förutsättningarna för användande av fullmaktsstadgandet

föreligger. Det synes nämligen vara lika betydelsefullt, att riksdagen prövar

om de bestämmelser som utfärdats innebära ett längre gående avsteg från

de vanliga reglerna än som varit nödvändigt. I enlighet med det anförda har

kommitténs förslag i denna del omarbetats.

Det må anmärkas, att den reglering av riksdagens medverkan, som nu

föreslås, i viss mån ansluter sig till stadgandena i såväl 2 § lagen den 30 maj

1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten

som 1 § lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser

angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid

krig eller krigsfara m. in., sistnämnda lagrum i dess lydelse enligt lag den

27 april 1953. Det är enligt min mening icke möjligt att på motsvarande

sätt som i dessa båda bestämmelser och som i allmänhet är fallet inom beredskapslagstiftningens

område inskränka Kungl. Maj :ts befogenhet till att

sätta vissa, av Kungl. Maj :t och riksdagen på förhand antagna stadganden i

kraft. Innehållet i undantagsbestämmelserna på utlänningslagstiftningens

område är nämligen i alltför hög grad beroende på vad de föreliggande förhållandena

kan kräva för att det skall låta sig göra att på förhand bestämma

stadgandenas innehåll.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Såsom kommittén anfört och såsom också ovan påpekats kan vid extraordinära

förhållanden avvikelser bli erforderliga även från de vanliga reglerna

angående behandlingen av politiska flyktingar. Jag vill emllertid

kraftigt understryka kommitténs uttalande, att även i dylika situationer

politiska flyktingar såvitt möjligt bör erhålla asyl i vårt land.

71 §.

Kommittén har föreslagit, att det i 31 § tredje stycket gällande lag upptagna

stadgandet om att Konungen beslutar om hemsändande av utlänning,

som faller fattigvården till last, kompletteras med en föreskrift om hemsändning

av den som omhändertagits enligt barnavårdslagen. Vidare har

kommittén föreslagit, att politisk flykting ej får hemsändas i denna ordning.

Mot kommitténs förslag har jag icke något annat att invända än att lagen

även synes böra innehålla ett bemyndigande för Konungen att hemsända

sinnessjuk utlänning i sådana fall, då utlänningen icke fallit fattigvården till

last eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen. I dylika fall äger hemsändning

nu rum i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 26 januari

1951 (nr 35) angående underrättelser om utländska medborgares intagande

å sinnessjukhus in. in.

72 §.

Såsom i det föregående anförts är det icke möjligt att i detta sammanhang

taga ställning till den framtida organisationen av de myndigheter som

handha utlänningskontrollen. Dock synes en central myndighet av något

slag vara behövlig. Men om därtill erfordras en självständig myndighet

eller om uppgiften t. ex. såsom tidigare varit fallet kan anförtros socialstyrelsen,

har icke närmare prövats i detta sammanhang. Icke heller har

jag tagit slutlig ståndpunkt till frågan om decentralisering av vissa ärenden,

men möjligheten att framdeles vidtaga en dylik åtgärd bör hållas öppen.

För att lagens regler icke skall hindra en ändrad organisation har i

första stycket upptagits ett stadgande som lämnar Kungl. Maj :t möjlighet

att genomföra organisationsändringar. Dessa torde, i den mån de innefattar

anslagsfrågor, också kräva riksdagens bifall.

Tillämpningsbestämmelser till förslaget torde, liksom till den gällande lagen,

vara nödvändiga. De torde få utfärdas i administrativ ordning.

Övergångsbestämmelser.

Det torde på grund av de olikheter som föreligger mellan den äldre lagen

och den nya lagen vara nödvändigt att anhängiggjort ärende om avvisning,

förpassning eller utvisning alltjämt handlägges enligt samma regler

som förut. Den äldre lagen måste därför i detta hänseende erhålla förlängd

giltighet. Införandet av förvisning medför att åtgärd för utlännings avlägs
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

nande ur riket på grund av brott icke lämpligen kan ske i form av förvisning,

om underrätts dom rörande brottet redan meddelats. Även för sådant

fall bör alltså den äldre lagen erhålla förlängd giltighet.

Verkställighet bör dock alltid ske enligt den nya lagen, om icke särskilt

verkställighetsbeslut redan föreligger.

I andra stycket har upptagits ett stadgande för att förhindra att den nya

lagen leder till ett strängare bedömande av utvisningsfråga i visst fall än

som skulle skett enligt den äldre lagen.

På grund av vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till utlänningslag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Förslag
till
Utlänningslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Utlänning äger rätt att, i den utsträckning och på de villkor denna lag stadgar,

inresa till riket och utresa ur riket samt här fritt uppehålla sig och inneliava

anställning. Ej må han i annat fall eller i annan ordning än i denna

lag angives tvingas att lämna riket.

Vid tillämpningen av denna lag skall iakttagas att utlänning icke i vidare

mån underkastas inskränkning i sin frihet än som i varje särskilt fall finnes

vara av nöden.

2 §•

Politisk flykting skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad i riket, då han

är i behov därav.

Såsom politisk flykting anses i denna lag utlänning som i sitt hemland

löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse

förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp,

religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska

förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller

frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt

brott allvarligt straff ålägges honom. 3

3 §.

Den kontroll över utlänningar, som erfordras för tillämpningen av denna

lag, skall utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet. Konungen

förordnar, vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet.

I ärende som avses i denna lag äger den centrala utlänningsmyndigheten

inhämta yttrande från en nämnd (utlänningsnämnden). Nämnden skall bestå

av tre ledamöter som, jämte en eller flera suppleanter för var och en av

dem, utses av Konungen för viss tid. En av ledamöterna och suppleant för

denne skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ål.

125

Pass och anmälningsskyldighet.

4 §•

Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall, därest

Konungen så förordnat, vara försedd med pass. Konungen bestämmer, vilka

legitimationshandlingar som må gälla såsom pass, samt föreskriver, i vilka

fall svensk myndighet må utfärda pass för politisk flykting eller annan utlänning.

5 §•

Vid inresa och utresa skall utlänning uppvisa sitt pass för polismyndighet.

Utlänning skall ock vid inresa och utresa på anfordran lämna polismyndighet

de upplysningar som begäras.

Utlänning som vistas i riket är skyldig att på kallelse av polismyndighet

personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin

vistelse i riket. Det åligger honom även att vid anfordran uppvisa sitt pass

för polismyndighet eller polisman.

6 §.

Konungen äger utfärda bestämmelser om anmälan av utlännings vistelse

och arbetsanställning i riket.

Tillstånd till inresa och uppehåll i riket.

7 §•

Konungen äger förordna, att utlänning icke utan tillstånd må inresa eller

uppehålla sig i riket; tillstånd meddelas såsom visering, uppehållstillstånd

eller bosättningstillstånd.

8 §.

Visering meddelas för inresa och vistelse i riket viss tid. Vid visering må

göras de förbehåll och meddelas de föreskrifter, som med hänsyn till inresans

syfte och övriga omständigheter finnas påkallade. Visering må återkallas,

om särskilda skäl äro därtill.

9 §.

Uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angivits i tillståndet.

Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits.

Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket,

dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter som

i övrigt finnas erforderliga. Kvarstannar utlänning i riket efter det att hans

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

tillstånd upphört att gälla, skall han, intill dess nya föreskrifter meddelas

för honom, alltjämt vara underkastad de föreskrifter som voro förbundna

med tillståndet.

Beslut om uppehållstillstånd må innehålla föreskrift att utlänning senast

då tiden för tillståndet utgår skall utresa ur riket (utresebeslut).

10 §.

Bosättningstillstånd medför rätt att inresa till riket och att utan tidsbegränsning

vistas här. Den som innehar bosättningstillstånd äger uppehålla

sig i riket, även om han icke är försedd med pass.

Bosättningstillstånd må meddelas utlänning, som är fast bosatt i riket;

upphör hans bosättning här, må tillståndet återkallas.

11 §•

Visering, uppehållstillstånd och bosättningstillstånd meddelas av den centrala

utlänningsinyndigheten; denna myndighet beslutar även om återkallelse

av bosättningstillstånd.

Visering må ock meddelas av ministern för utrikes ärendena samt, i den

omfattning Konungen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet

eller polismyndighet. Om återkallelse av visering beslutar den myndighet,

som meddelat viseringen; den centrala utlänningsinyndigheten äger jämväl

återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej sådan som

beviljats av ministern för utrikes ärendena.

Uppehållstillstånd må, i den omfattning Konungen bestämmer, meddelas

av polismyndighet; finner polismyndigheten att ansökan om uppehållstillstånd

icke bör bifallas, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Utresebeslut må meddelas endast av den centrala utlänningsmyndigheten;

innan sådant beslut fattas, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

12 §.

Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas allenast inom en kommun

eller ett landsfiskalsdistrikt, må ej, utan att utlänningsnämndens yttrande

inhämtats, meddelas för längre tid än ett år eller förlängas utöver nämnda

tid. Finner nämnden att inskränkningen i utlänningens rätt att välja vistelseort

icke är behövlig, skall frågan härom underställas Konungen.

13 §.

Konungen äger föreskriva att utlänning, som ämnar antaga sådan anställning

eller utöva sådan verksamhet för vilken arbetstillstånd fordras,

icke äger inresa till riket, förr än arbetstillstånd meddelats.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

14 §.

Då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat, äger Konungen inskränka

utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område.

Arbetstillstånd.

15 §.

Konungen äger förordna, att utlänning icke utan tillstånd (arbetstillstånd)

må här i riket innehava anställning eller, i annan egenskap än handelsresande,

utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands.

Förordnande enligt första stycket skall icke gälla utlänning, som innehar

bosättningstillstånd. Arbetstillstånd fordras ej heller för anställning i statens

tjänst.

16 §.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete.

Det må förbindas med de föreskrifter som finnas erforderliga. Arbetstillstånd

må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.

Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.

I den omfattning Konungen bestämmer må arbetstillstånd meddelas

av polismyndighet eller länsarbetsnämnd; finner polismyndigheten

eller länsarbetsnämnden att ansökan om arbetstillstånd icke bör bifallas,

skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd, vilka äro av principiell

betydelse eller eljest av större vikt, skall tillfälle att uttala sig beredas sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet.

17 §.

Konungen äger, då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat,

förordna att utlänning icke utan tillstånd av Konungen eller den centrala

utlänningsmyndigheten må anställas i visst företag eller i företag av viss

art.

Angående förbud för utlänning att innehava vissa anställningar gäller vad

särskilt är stadgat.

Avvisning.

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att inresa;

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

2) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa

sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar; eller

3) om han vid sådan inresekontroll mot bättre vetande lämnar oriktig

uppgift rörande förhållande, som kan inverka på hans rätt att inresa.

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må ock avvisas,

1) om han ämnar här i riket söka sitt uppehälle och det skäligen kan antagas

att han icke kommer att här ärligen försörja sig;

2) om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren yrkesmässigt

bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt

eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel;

3) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket blivit

dömd till frihetsstraff för förmögenhetsbrott eller förfalskning eller undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott och det skäligen

kan befaras att han kommer att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet;

eller

4) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen

kan befaras att han kommer att här i riket bedriva sabotage, spioneri

eller olovlig underrättelseverksamhet.

Vad i denna paragraf sägs skall icke gälla den som innehar visering, uppehållstillstånd

eller bosältningstillstånd och ej heller den som varit svensk

medborgare och icke äger medborgarskap i annat land.

20 §.

Avvisning skall ske vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter;

beslut om avvisning meddelas av polismyndighet.

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga men påstår utlänningen

att han i det land, från vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt

för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att

bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart

oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande,

besluta i ärendet så snart det kan ske; är ärendet synnerligen brådskande,

må den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, ehuru yttrande

från utlänningsnämnden icke föreligger.

Vad i andra stycket sägs skall ock gälla, då polismyndigheten eljest finner

det vara tveksamt, om utlänning, mot vilken avvisningsanledning förekommer,

bör avvisas.

21 §.

Beslut om avvisning skall angiva grunden till avvisningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne klaga,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid bär att iakttaga. Utskrift

av beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

129

Förpassning.

22 §.

Utlänning, som uppehåller sig i riket utan att, då så fordras, innehava

pass och tillstånd att vistas här, må förpassas ur riket.

23 §.

Beslut om förpassning meddelas, efter utlänningsnämndens hörande, av

den centrala utlänningsmyndigheten; föreligger utresebeslut, erfordras dock

icke att utlänningsnämnden yttrar sig i ärendet.

24 §.

Utlänningen må, när särskilda skäl därtill föreligga, i förpassningsbeslutet

förbjudas att under viss tid återvända till riket utan tillstånd av den centrala

utlänningsmyndigheten.

25 §.

Beslut om förpassning skall angiva grunden till förpassningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne

klaga, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Utskrift

av beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske.

Förvisning.

26 §.

Dömes utlänning till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, eller

förklaras utlänningen medgivet anstånd med ådömande eller verkställande

av straff för sådant brott förverkat, och kan det på grund av gärningens beskaffenhet

och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket

fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör

få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlänningens

levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han

vistats i riket. Utlänning som innehar bosättning,stillstånd eller som under

de före åtalets väckande senast förflutna fem åren varit bosatt i riket må

förvisas, endast om synnerliga skäl äro därtill.

Förvisas utlänningen, skall det men han därigenom lider beaktas vid bestämmande

av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 4 kap.

strafflagen om förändring av påföljd, som ådömts jämte förvisning, eller

varder påföljden av högre rätt ändrad, må ock meddelas det beslut i fråga

om förvisningen, som därav påkallas.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr il.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

27 §.

Vad i 26 § stadgas för det fall att utlänningen döraes till ansvar för brott,

varå straffarbete kan följa, skall äga motsvarande tillämpning, om utlänningen

dömes till ansvar för förseelse, varå enligt denna lag eller enligt författning,

utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna

vid gärningens begående äro försvårande eller han under de före gärningen

senast förflutna två åren dömts till ansvar för förseelse av samma

slag.

28 §.

Dom eller beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att

återvända till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I förbudet

skall angivas det äventyr som är stadgat för överträdelse av förbudet.

Utvisning.

29 §.

Utlänning må utvisas ur riket,

1) om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter

förmåga söka ärligen försörja sig;

2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav finnes vara

farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt;

3) om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet regelmässigt undandrar

sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person;

eller

4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom

dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför

utlämning må ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt

frihetsstraff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet

och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att här i riket fortsätta

brottslig verksamhet.

Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt denna paragraf skall

hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till

längden av den tid han vistats i riket. Utlänning som innehar bosättningstillstånd

eller som under de före ärendets upptagande senast förflutna fem

åren varit bosatt i riket må utvisas, endast om synnerliga skäl äro därtill.

30 §.

Beslut om utvisning meddelas av länsstyrelse. Påstår utlänning att han är

politisk flykting och är påståendet ej uppenbart oriktigt, skall dock ärendet

underställas den centrala utlänningsmyndigheten, som har att efter utlänningsnämndens

hörande besluta i ärendet.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

131

31 §.

I ärende angående utvisning skall, om utlänningen begär det, förhör hållas.

Det åligger myndighet som handlägger ärendet att i god tid innan ärendet

avgöres underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

32 §.

Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända

till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I förbudet skall

angivas det äventyr som är stadgat för överträdelse av förbudet.

33 §.

Beslut om utvisning skall angiva skälen för utvisningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne klaga,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Utskrift av

beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske. Är utlänningen tillstädes,

skall beslutet även muntligen avkunnas för honom.

34 §.

När det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens

intresse, må Konungen utvisa utlänning och förbjuda denne att återvända

till riket eller ock föreskriva inskränkningar och villkor för utlännings vistelse

i riket.

I ärende om utvisning enligt denna paragraf skall förhör hållas.

Särskilda tvångsåtgärder.

35 §.

Uppkommer fråga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om

verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning, äger

den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen skall tagas

i förvar eller ställas under uppsikt.

Åtgärd enligt första stycket må ock, då Konungen handlägger ärendet,

vidtagas av länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyndigheten och, då

den centrala utlänningsmyndigheten handlägger ärendet, av länsstyrelse. Kan

det skäligen befaras att utlänningen avviker, må åtgärden vidtagas av polismyndighet.

Anmälan om åtgärden skall skyndsamt göras hos den myndighet

som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedelbart

pröva om åtgärden skall bestå.

36 §.

Då beslut meddelas om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning,

som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som

meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess verkställighet sker, alltjämt

skall hållas i förvar eller stå under uppsikt.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

37 §.

Förekommer ej längre skäl att utlänningen hålles i förvar eller står under

uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

38 §.

Finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre tid än en månad,

skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må någon

kvarhållas i förvar längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om

ej Konungen finner synnerliga skäl därtill föreligga. Innan Konungen meddelar

beslut härom, skall förhör hållas i ärendet samt utlänningsnämnden

avgiva yttrande. Konungens beslut om kvarhållande av utlänning i förvar

gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen för beslutet.

Förhör.

39 §.

Då enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller då Konungen, den

centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljest

finner anledning hålla förhör i ärende enligt denna lag, skall vad i 40—42 §§

sägs äga tillämpning.

40 §.

Förhör skall hållas av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala

utlänningsmyndigheten äger dock i ärende, som myndigheten handlägger,

överlämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör.

I ärende, som handlägges av Konungen, utser Konungen förhörsmyndighet.

Utlänningsnämnden må, i den utsträckning nämnden bestämmer, vid förhör

bestå av en ledamot.

41 §.

Förhörsmyndighet äger, då det finnes erforderligt, uppdraga åt polismyndighet

eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud.

Vid förhöret äger utlänningen åtnjuta biträde av därtill lämplig person.

Har utlänningen ej utsett sådant biträde och finnes hans rätt icke kunna

utan biträde tillvaratagas, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt

honom. Är utlänningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det,

biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörsmyndigheten

att före förhöret underrätta utlänningen om dennes rätt att erhålla biträde.

42 §.

Utlänningen och annan person, som skall höras, skola kallas till förhöret.

Har utlänningen tagits i förvar, skall förhörsmyndigheten förordna om hans

inställelse. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsen och utebliver

den kallade utan anmält laga förfall, må förhörsmyndigheten förord
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

133

na om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än utlänningen

må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets

avgörande noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva,

vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga, samt redogöra för den utredning

som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen

eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall beredas

utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade

omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär

det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda till

annat.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, biträde

och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om

åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning.

43 §.

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rörande

omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

förordna, att förhör skall hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten

förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla

utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han

inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse

att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 § andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före förhöret

underrätta utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret

skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till allmänt ombud, biträde

och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande

för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning

gäller vad Konungen bestämmer. I övrigt skall beträffande förhöret

i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret

skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Fullföljd av talan m. m.

44 §.

Polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses beslut om utvisning

må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär. Klagande

har att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet inkomma

med besvären, i fråga om avvisning till den centrala utlänningsmyndigheten

och beträffande utvisning till länsstyrelsen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan över

domstols dom eller beslut.

45 §.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten i ärende, som efter besvär

kommit under myndighetens prövning, meddelar beslut om avvisning eller

utvisning, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

46 §.

Över den centrala utlänningsmyndighetens beslut om avvisning, förpassning

eller utvisning, så ock dess beslut i tillståndsärende, som tillika innehåller

utresebeslut, må klagan föras av utlänningen, om utlänningsnämnden

eller någon dess ledamot anfört avvikande mening eller ock nämnden i ärende

rörande avvisning icke avgivit yttrande.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla om förpassning i fall då utresebeslut

gäller.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande

har att inkomma med besvären till den centrala utlänningsmyndigheten inom

en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

47 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl

föreligga därtill, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande

skall ske, då utlänningsnämnden hemställt därom.

Överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall den centrala utlänningsmyndigheten

bifoga eget utlåtande.

48 §.

Utlänning som äger klaga över beslut om avvisning, förpassning eller utvisning

har rätt att avgiva förklaring, att han avstår från talan mot beslutet

och medger att åtgärden må verkställas (nöjdförklaring). Sådan förklaring

avgives inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller

styresman vid fångvårdsanstalt eller föreståndare för häkte eller den som

är i styresmannens eller föreståndarens ställe. Förklaring inför annan myndighet

än den som meddelat beslutet må dock avgivas, endast om utskrift av

beslutet eller bevis om dess innehåll såvitt angår utlänningen finnes att tillgå

för den som mottager förklaringen.

Nöjdförklaring må ej återtagas. Har utlänningen, innan förklaringen avgives,

fullföljt talan mot beslutet, skall denna talan anses återkallad genom

förklaringen.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om dom eller beslut, såvitt däri meddelats förordnande om förvisning.

Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet må avgivas, förutom inföi

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

myndighet som angives i första stycket, jämväl inför den domstol som meddelat

domen eller beslutet eller eljest inför allmän underrätt.

49 §.

Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som

angivas i 44, 46 och 59 §§.

Återbrytande av beslut.

50 §.

Har utlänning i ärende om uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett att

tillståndet beviljats honom, äger den centrala utlänningsmyndigheten, efter

utlänningsnämndens hörande, förordna att tillståndet skall upphöra att

gälla.

51 §.

Kan beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning icke verkställas

eller föreligger eljest, vare sig beslutet verkställts eller icke, skäl att

beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger Konungen upphäva beslutet.

I samband därmed meddelar Konungen de föreskrifter för utlänningens

vistelse i riket, som må finnas påkallade.

Beslut om avvisning eller förpassning, vilket icke blivit verkställt, må ock

upphävas av den centrala utlänningsmyndigheten, om särskilda skäl äro

därtill; vad nu sagts gäller dock icke beslut som meddelats av Konungen.

52 §.

Tillstånd för utlänning att utan hinder av förvisning eller utvisning göra

kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt må meddelas av Konungen

eller den centrala utlänningsmyndigheten.

Verkställighet.

53 §.

Utlänning må icke vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning

eller utvisning befordras till land, där han löper risk att bliva utsatt

för politisk förföljelse, och ej heller till land, där han icke åtnjuter trygghet

mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

54 §.

Utan hinder av vad i 53 § stadgas må verkställighet kunna ske till land

som där sägs, om utlänningen genom grov brottslighet ådagalagt, att hans

kvarblivande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och sä
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

kerhet, samt den förföljelse som hotar honom i sådant land är att anse som

ringa och verkställighet icke kan ske till annat land.

Har utlänning här eller annorstädes bedrivit verksamhet, som inneburit

fara för rikets säkerhet, och finnes anledning antaga att han här skulle fortsätta

dylik verksamhet, må förordnas om verkställighet till land, som i första

stycket avses, såframt verkställighet icke kan ske till annat land.

55 §.

Utlänning som avvisas bör befordras till land, varifrån han ankommit hit,

och utlänning som förpassas, förvisas eller utvisas bör befordras till sitt

hemland eller, om detta icke kan utrönas, till land, från vilket han ankommit

hit. Möter hinder mot verkställighet till det land som nu sagts eller

föreligga eljest särskilda skäl däremot, må verkställigheten ske till det land

som finnes lämpligast.

56 §.

Avvisas utlänning, som ankommit hit med fartyg eller luftfartyg, må han

återföras till fartyget eller luftfartyget, om detta omedelbart eller inom den

närmaste framtiden skall avgå till utlandet; han må ock sättas ombord på

annat fartyg eller luftfartyg med samme innehavare. Vad nu sagts skall

även gälla verkställighet av förpassning eller utvisning, såframt utlänningen

underlåtit att vid inresan uppvisa sitt pass för polismyndighet och beslut

om åtgärden meddelats inom sex månader efter inresan.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla, om fartyget eller luftfartyget skall

avgå till land, vartill utlänningen med tillämpning av 53 och 54 §§ ej må

befordras.

57 §.

Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

58 §.

Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet

av förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket verkställighet ifrågakommer,

löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke

åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk,

och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den

centrala utlänningsmyndigheten; underställning skall dock ej ske, om påståendet

enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat.

Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande,

besluta i ärendet så snart det kan ske; är ärendet synnerligen bråd
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

137

skande, må den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, ehuru yttrande

från utlänningsnämnden icke föreligger.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala

utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet,

skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger

den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta

utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställighet

enligt 54 §, skall frågan härom underställas Konungen.

59 §.

Har fråga om verkställighet enligt 58 § andra stycket underställts den

centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen föra klagan över myndighetens

beslut, om utlänningsnämnden icke avgivit yttrande i ärendet eller

om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande

har att inkomma med besvären till den centrala utlänningsmyndigheten inom

en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

60 §.

Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkställighet

skall ske, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut om avvisning,

förpassning eller utvisning, äger myndigheten lämna närmare anvisningar

för verkställigheten.

Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare i fall som avses i 56 § att mottaga

utlänningen, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

61 §.

Återvänder utlänning, som blivit förvisad eller utvisad ur riket, utan att

vara berättigad därtill, skall beslutet om förvisning eller utvisning på nytt

verkställas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

förpassning, då beslutet därom innehåller förbud för utlänningen att under

viss tid återvända till riket.

62 §.

Därest utlänning, som enligt en med stöd av denna lag meddelad föreskrift

icke äger i riket uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt,

anträffas på annan plats, skall han genom polismyndighetens

försorg återföras till plats, där han äger vistas.

Ansvar och ersättningsskyldighet.

63 §.

Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket,

att göra ansökan om tillstånd; eller

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

innehar utlänning sådan anställning eller utövar han sådan verksamhet,

för vilken arbetstillstånd fordras, utan att hava sådant tillstånd; eller

har någon utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så fordras, har

arbetstillstånd,

vare straffet dagsböter.

64 §.

Den som icke gör anmälan, vilken är föreskriven i denna lag eller i författning,

utfärdad med stöd därav, eller som i sådan anmälan eller eljest

i ansökningsärende enligt denna lag eller sådan författning mot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift; eller

den som i strid mot föreskrift i denna lag eller i författning, utfärdad med

stöd därav, hjälper utlänning att inkomma i riket; eller

utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass,

tillstånd att inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstillstånd, överträder

bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet;

eller

utlänning som försöker att hindra verkställighet av beslut om hans avvisning,

förpassning, förvisning eller utvisning,

straffes med dagsböter eller, då omständigheterna äro försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

65 §.

Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag, att han

icke må uppehålla sig utom viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt,

straffes med fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna

äro mildrande, med dagsböter.

66 §.

Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning

eller utvisning icke ägt återvända, skall han straffas med fängelse

i högst sex månader. Till straff skall dock ej dömas, om utlänningen

flytt hit för att undgå politisk förföljelse.

67 §.

Avvisas, förpassas, förvisas eller utvisas utlänning, är han skyldig att

gälda kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes genom myndighets

försorg.

Återföres i fall som avses i 56 § utlänning till fartyg eller luftfartyg, med

vilket han hit ankommit, eller sättes han ombord på annat fartyg eller luftfartyg

enligt vad där sägs, är dess innehavare skyldig att utan ersättning av

statsverket föra utlänningen ur riket.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

139

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad, där kriminalpolisintendent

finnes, denne samt i övriga städer och å landet polischefen i orten och landsfogden

inom området för dennes polisverksamhet. Polismyndighet vare ock

såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats

att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som

av polismyndigheten förordnats att granska pass och mottaga anmälningar,

den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

69 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära

tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna

i denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer utan gälla om dem de

föreskrifter Konungen meddelar.

Angående särskilda förmåner för vissa internationella organisationer gäller

vad därom är stadgat.

70 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller under andra utomordentliga

förhållanden äger Konungen utfärda särskilda föreskrifter om

utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här och avlägsnande

härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Har Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestämmelser

om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka

avvika från vad som stadgas i 53 och 54 §§, eller ock bestämmelser om utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning, skola, såvida icke krig

inträffar, bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga, inom en

månad underställas riksdagens prövning. Varda bestämmelserna icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen gillade, skola de

upphöra att gälla.

71 §.

Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som

faller fattigvården till last eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen

eller sinnessjuklagen och som icke är politisk flykting.

Om utlämning för brott är särskilt stadgat.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

72 §.

Konungen äger, i den omfattning det prövas lämpligt, förordna att ärenden

som enligt denna lag ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten

skola handläggas av länsstyrelse eller annan myndighet samt meddela de

föreskrifter angående fullföljd av talan som därav må påkallas.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag utfärdas

av Konungen.

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954; dock skall utlänningslagen den

15 juni 1945 (nr 315)1 alltjämt äga tillämpning dels i ärende om avvisning,

förpassning eller utvisning, vilket är anhängigt hos myndighet, då den nya

lagen träder i kraft, dels ock i fråga om utvisning på grund av brott, såvida

underrätts dom rörande brottet meddelats före den 1 juli 1954. Verkställighet

av avvisning, förpassning och utvisning skall ske enligt den nya lagen,

såvida icke beslut om verkställigheten meddelats före den 1 juli 1954.

I fråga om utlänning med visering eller uppehållstillstånd, som meddelats

med stöd av den äldre lagen, må beslut om utvisning enligt 29 § nya lagen

ej grundas på omständighet, som inträffat före den nya lagens ikraftträdande,

där ej denna omständighet även enligt den äldre lagen utgör grund för

utvisning.

1 Senaste lydelse i vissa delar, se SFS 1946:360 och 1947:312.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

141

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 november

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerrerg.

Enligt lagrådet den 5 november 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 9 oktober 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till utlänningslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Johan Björling.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 §•

Justitieråden Nissen och Hellquist:

I det av 1949 års utlänningskommitté avgivna betänkandet föreslogs en formulering

av denna paragrafs första stycke, som i fråga om utlännings rättsställning

anknöt till vad som gäller för svenska medborgare. Då i det remitterade

förslaget denna anknytning bortfallit, saknas i lagtexten varje

antydan om det utav departementschefen som självfallet betecknade förhållandet,

att innehållet i detta stycke icke får hindra en tillämpning av sådana

bestämmelser som gälla för envar. En återgång till kommitténs uttryckssätt

på denna punkt synes vara att förorda. Det torde icke behöva befaras, att

såsom under remissbehandlingen ifrågasatts ett så avfattat stadgande skulle

kunna uppfattas som en begränsning i avtalsfriheten på det privaträttsliga

området, exempelvis beträffande utlänningars ställning på arbetsmarknaden.

Likaledes i anslutning till kommittéförslaget torde den till sin innebörd

oklara lokutionen »fritt uppehålla sig» böra ersättas med »välja vistelseort».

Om rätten för utlänning, som inkommit i riket, att kvarstanna och uppehålla

sig här stadgas i första styckets andra punkt.

Med hänsyn till åtskilliga stadganden i det remitterade förslaget, bland

dem 70 § och 71 § första stycket, lär er det vidare vara erforderligt att i båda

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

punkterna av förevarande paragrafs första stycke hänvisning sker till föreskrifter,

som meddelas med stöd av lagen. Tillika torde i första punkten

böra erinras, att angående förbud för utlänning att innehava vissa anställningar

gäller vad särskilt är stadgat, samt i andra punkten böra göras undantag

beträffande utlämning för brott; de erinringar i dessa hänseenden

som föreslagits i 17 § andra stycket och i 71 § synas icke möjliggöra så kategoriska

uttryckssätt som de i förevarande stycke använda.

Justitierådet Karlgren och regeringsrådet Eckerberg:

Enligt vad av kommitténs betänkande framgår utgick kommittén från att

idén om det fria folkutbytet borde utgöra grundvalen för den nya utlänningslagen;

endast sådana inskränkningar i detsamma borde göras, som

med hänsyn till vissa nationella intressen vore nödvändiga. För att låta denna

grundläggande princip komma till uttryck i lagen föreslog kommittén en

sådan avfattning av första stycket i 1 §, att utlänning äger utan andra inskränkningar

än lagen stadgar samma rätt som svensk medborgare att inresa

till riket, att här uppehålla sig och välja vistelseort, att här antaga eller

innehava anställning i annans tjänst samt att lämna riket. Det tillädes i

betänkandet, att även om inskränkningarna i dagens läge komme att bliva

nog så väsentliga, stadgandet dock kunde bliva betydelsefullt som ett rättesnöre

för myndigheterna vid tillämpningen, varjämte ett sådant stadgande

torde kunna medföra ett stärkande av utlänningarnas rättsställning, då de

kunde göra gällande en på lagen grundad rätt att inresa och vistas här.

Förevarande bestämmelse har i det remitterade förslaget erhållit den nya

lydelsen, alt utlänning äger rätt att, i den utsträckning och på de villkor lagen

stadgar, inresa till riket och utresa ur riket samt här fritt uppehålla

sig och innehava anställning. Efter denna omredigering, varigenom det principiella

jämställandet av utlänning med svensk medborgare fallit bort och

utlännings ifrågavarande befogenheter erkänts allenast i viss utsträckning

och på vissa villkor, har bestämmelsen uppenbarligen förlorat sin betydelse

från den av kommittén anförda synpunkten. Någon berättigad gensaga kan

ej heller riktas mot att bestämmelsen icke behölls i sin av kommittén föreslagna

form. Lagens innehåll motiverar förvisso icke att man i dess inledande

paragraf later inflyta en deklaration, som fastslår eller ger association till

idén om det fria folkutbytet. Endast i vissa begränsade hänseenden ha enligt

det remitterade förslaget utlänningar erhållit en avsevärt säkrare eller

gynnsammare ställning än enligt den nuvarande lagen, såsom när det gäller

den grupp av utlänningar, vilken enligt vad administrativt skall närmare bestämmas

ma kunna efter längre tids vistelse i riket utverka sig bosättningstillstand,

eller när fråga är om utlänning, som i anledning av begånget

brott hotas av förvisning, låt vara att bestämmelserna om förutsättningarna

härför delvis äro ganska vaga. Men det centrala i den hittillsvarande, av

hänsyn till vissa nationella intressen motiverade apparaten med administrativ

främlingskon troll — reglerna om uppehållstillstånd, arbetstillstånd o. s. v.

— finnes kvar. Departementschefen dryftar till och med behövligheten av

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41. 143

hela utvisningsinstitutet, »då utlänning ändå icke har någon principiell

rätt att vistas i riket och alltid kan förpassas ur riket, därest han saknar

tillstånd att uppehålla sig här».

Även i den form, vari ifrågavarande inledande bestämmelse bibehållits i

det remitterade förslaget, ger densamma emellertid ett missvisande intryck

av det faktiskt föreliggande läget. Rätten för utlänning att hit inresa och

härifrån utresa samt att fritt uppehålla sig och innchava anställning i riket

är inskränkt icke blott genom vad utlänningslagen stadgar utan även — och

på det mest ingripande sätt — genom föreskrifter, som kunna utfärdas med

stöd av denna lag. De skyddsbestämmelser till förmån för utlänning, som

förslaget innehåller, kunna sålunda genom ett förordnande av Konungen sättas

ur spel snart sagt i vilken utsträckning som helst, under förutsättning

allenast att »utomordentliga förhållanden» — ett ganska tänjbart uttryck

anses föreligga, visserligen på några punkter med möjlighet för riksdagen att

i efterhand reagera häremot (70 §). Och även utan sådan förutsättning kunna

viktiga organisatoriska regler, som äro ägnade att lända utlänning till

skydd, genom dylikt förordnande ändras redan om och i den mån det »prövas

lämpligt» (72 §). Vidare kunna inskränkningar i utlännings rättsställning

förekomma, vilka varken stadgas i lagen eller innefattas i föreskrifter

meddelade med stöd av lagen men varom erinran inflickats i densamma; se

sålunda 17 § andra stycket angående förbud för utlänning att innehava vissa

anställningar. Än ytterligare måste underförstås — lagtexten är därutinnan

mindre korrekt — att alla de i lag eller författning eller i oskrivna rättsgrundsatser

förekommande inskränkningar uti omförmälda befogenheter,

som gälla för svensk medborgare, skola äga tillämpning även för utlänning,

och detta även om utlänningen har ett särskilt intresse av att stå oberörd

av sådana inskränkningar. Tagas alla dessa reservationer i betraktande, vill

det synas att av utlänningens ifrågavarande »rätt» icke särdeles mycket är

i behåll. I allt fall ter sig stadgandet tämligen innehållslöst. För övrigt kan

rent formellt mot detsamma anmärkas, att orden »fritt uppehålla sig» tydligen

icke syfta på att utlänning äger uppehålla sig i frihet utan på att han

har rätt att välja vistelseort, vilken senare formulering således i och för sig

är att föredraga.

Jämväl andra punkten i första stycket, enligt vilken utlänning ej i annat

fall eller i annan ordning än i lagen angives må tvingas att lämna riket, ger

anledning till liknande invändningar. Dylikt tvång är tillåtet icke blott då

detta i lagen angives utan även då lagen lämnar stöd för att utfärda avvikande

bestämmelser eller erinrar om sådana. Vittgående regler i nämnda

riktning förekomma ock. Även här har 70 §, som auktoriserar administrativ

reglering i ämnet, synnerlig betydelse. Av största vikt är vidare den i andra

stycket av 71 § omtalade lagstiftningen rörande utlämning för brott; se

även första stycket i samma paragraf. Värdet av nu avsedda punkt torde

följaktligen vara oansenligt.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall vid tillämpningen av utlänningslagen

iakttagas, att utlänning icke i vidare mån underkastas in
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

skränkning i sin frihet än som i varje särskilt fall finnes vara av nöden. Det

rör sig alltså om ett direktiv beträffande tillämpningen av allenast de bestämmelser

i lagen, som tillstädja myndighet att besluta om inskränkningar

i utlännings personliga frihet. De åsyftade bestämmelserna torde vara 9 §

första stycket tredje punkten samt 35 och 36 §§. Det förefaller då riktigare,

att nämnda direktiv meddelas i omedelbar förbindelse med de lagregler, till

vilka detsamma hänför sig, än att det infogas i lagens allmänt hållna inledningsstadgande.

Så kunde ske genom att tillämpningen av sagda punkt i

9 § samt av 35 § gjordes beroende av att synnerliga skäl för en ifrågasatt

åtgärd föreligga. I 36 § åter synes på grund av dess samband med 35 § någon

motsvarande inskränkning av lagrummets tillämplighet ej behöva särskilt

utmärkas. Emellertid torde berörda direktiv näppeligen vara erforderligt.

Det får anses självklart att vederbörande myndighet icke går längre när det

gäller åläggande av frihetsinskränkningar än som med hänsyn till lagföreskrifternas

mening eller det ändamål de fullfölja verkligen är påkallat. En

förmaning att icke missbruka lagen synes därför kunna undvaras.

Med hänsyn till det sålunda anförda hemställes, att 1 § måtte utgå ur

lagen.

17 §.

Justitieråden Nissen och Hellquist:

Vidtagas de jämkningar i 1 §, som vi ovan förordat, bör andra stycket i

17 § utgå.

19 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket av denna paragraf skola de i första stycket angivna

avvisningsgrunderna icke gälla beträffande den som varit svensk medborgare

och icke äger medborgarskap i annat land.

Såsom motivering för detta undantagsstadgande har departementschefen

anfört, att det enligt hans uppfattning vore riktigt att den, som förlorat sitt

svenska medborgarskap och icke vore medborgare i annat land, ej på grund

av bristande försörjningsförmåga, asocialitet eller kriminalitet hindrades att

återvända till sitt gamla hemland, medan han däremot, om han blivit medborgare

i annat land, regelmässigt ägde återvända till detta, i vilket senare

fall samma avvisningsregler som för andra utlänningar borde gälla. Emot

detta uttalande har lagrådet intet annat att erinra än att det torde kunna

ifrågasättas huruvida en statslös person — låt vara att han tidigare varit

svensk medborgare — vilken skäligen kan befaras komma att här i riket

bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, bör tilllåtas

inresa hit. Enligt lagrådets mening kräver hänsynen till rikets säkerhet

att så ej sker. En ändring av 19 § andra stycket synes därför påkallad.

Lämpligen kan därvid i en första punkt stadgas, att vad i denna paragraf

sägs icke skall gälla den som innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd,

medan det i en följande punkt får heta, att ej heller må

i fall varom ovan under 1)—3) sägs den avvisas som tidigare varit svensk

medborgare och icke äger medborgarskap i annat land.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41. 145

26 §.

Lagrådet:

En förutsättning för att utlänning skall kunna förvisas är enligt denna

paragraf att han dömes till ansvar för brott.

I motiven framhålles att domstolen i ett sammanhang skall taga ställning

till frågan om förvisning och övriga påföljder för brottet. Denna princip

har kommit till uttryck i det i tredje styckets första punkt upptagna stadgandet,

att om utlänning förvisas, det men han därigenom lider skall beaktas

vid bestämmandet av annan påföljd för brottet. Med påföljd för brott

åsyftas enligt motiven i detta sammanhang, förutom straff i egentlig mening,

även skyddsåtgärder och förverkande men däremot ej skadestånd. Sambandet

mellan dessa brottspåföljder och förvisningen har vidare föranlett bestämmelser

i andra punkten av samma stycke. Av denna punkt framgår

sålunda att vid förändring eller förening jämlikt 4 kap. strafflagen av straff

som ådömts jämte förvisning domstolen skall äga att vidtaga jämkningar

i fråga om förvisningen. Därjämte skall, när mål vari förvisning blivit

ädömd fullföljes, den högre rätten vid ändring av straffet eller annan påföljd

äga att meddela det beslut i fråga om förvisningen som därav påkallas,

även om talan icke fullföljts beträffande förvisningen. Rörande den sistnämnda

regeln sägs i motiven att om den lägre rätten icke dömt till förvisning,

icke heller den högre rätten borde i anledning av utlänningens klagan

kunna döma till förvisning; med hänsyn till förvisningens karaktär

borde nämligen fråga härom i detta fall icke upptagas av högre rätt, om ej

åklagaren fullföljer talan därom.

Det torde i detta sammanhang böra övervägas huruvida förvisningen i

processuellt hänseende är att betrakta såsom en ansvarspåföljd. Denna fråga

är av intresse särskilt med hänsyn till stadgandet om högre rätts befogenhet

att vid prövning av fullföljd talan låta ställningstagandet i fråga om straffet

och därmed enligt det refererade motivuttalandet jämställda påföljder inverka

på bedömandet av förvisningsfrågan.

Det nära samband som, med det innehåll förvisningsreglerna erhållit i

förslaget, processuellt råder mellan straff och förvisning ger i och för sig

ett starkt stöd för att förvisningen i sådant avseende bör behandlas som

en ansvarspåföljd. Klagan över förvisningsbeslut bör otvivelaktigt handläggas

i den för brottmål stadgade ordningen. Då i 51 kap. 31 § och 54 kap.

12 och 17 §§ rättegångsbalken talas om ansvar, måste därmed säkerligen

förstås även en påföljd av förvisningens natur. Det kan i sammanhanget

också erinras om att, såsom departementschefen anmärkt vid 51 §, förvisning

bör utgöra föremål för nåd. Vad nu sagts synes berättiga slutsatsen att

förvisning processuellt är alt anse som ansvar.

Enligt rättegångsbalken gäller såsom en allmän princip, att vid fullföljd

av talan av endera parten överrätten har att pröva ansvarsfrågan i dess helhet

såvitt angår den gärning varom talan fullföljts. Om såsom här antages

ansvarsfrågan även inbegriper förvisning, kan det ifrågasättas huruvida det

föreligger anledning att i utlänningslagen upptaga en särbestämmelse angå
10

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 41.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ende överrättens befogenhet vid prövning av mål vari förvisning ådömts.

Bestämmelsen härom i tredje stycket av förevarande paragraf inskränker

domstolens rätt att ändra lorvisningsbeslutets innehåll till de fall då ändring

vidtages i annan påföljd. Den allmänna regeln däremot förutsätter icke

för ändring av viss påföljd att även en annan påföljd ändras. Ej heller

begränsar den domstolens befogenhet till att ändra påföljd varom talan ej

fullföljts; även upphävande av påföljden kan ifrågakomma liksom ådömande

av påföljd som ej ålagts av den lägre rätten. Av den allmänna regeln

skulle följa att domstolen, då talan fullföljes beträffande förvisning, vore

oförhindrad att, med de inskränkningar som föreskrivas i 51 kap. 25 § och

55 kap. 15 § rättegångsbalken, ändra annan i målet ådömd brottspåföljd.

Det föreslagna stadgandet torde medföra, att detta icke kunde anses tilllåtet.

Förslagets ståndpunkt innebär alltså betydande avsteg från den nämnda

principen, att högre rätt har att pröva ansvarsfrågan i hela dess vidd. Såvitt

lagrådet kan finna föreligger ej skäl för en sådan begränsning. Förvisning

bör enligt lagrådets mening i fullföljdshänseende behandlas på samma sätt

som andra brottspåföljder vilka enligt rättegångsbalken höra till ansvarsfrågan.

Det må erinras om att högre rätts frihet i fråga om prövningen av

ansvarsfrågan är inskränkt genom den nyss åsyftade regeln i 51 kap. 25 §

och 55 kap. 15 § rättegångsbalken därom att den högre rätten icke i anledning

av den tilltalades talan äger döma till svårare straff än det vartill den

lägre rätten dömt. Regeln, vilken analogivis torde böra tillämpas å förvisning,

synes innefatta erforderlig garanti för den tilltalade mot ändring till

hans nackdel.

På dessa grunder hemställer lagrådet att ur 26 § tredje stycket uteslutas

orden »eller varder påföljden av högre rätt ändrad».

För att det skall tydligt framgå vad som torde vara avsett med tidsangivningen

i andra stycket andra punkten av denna paragraf, eller att utlänningen

under de före åtalets väckande senast förflutna fem åren oavbrutet

varit bosatt i riket, förordar lagrådet att orden »under de före åtalets väckande

senast förflutna fem åren» utbytas mot »då åtalet väcktes sedan minst

fem år tillbaka».

28 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall i det förbud för utlänning att återvända till riket,

som dom eller beslut om förvisning skall innehålla, angivas det äventyr som

är stadgat för överträdelse av förbudet. Härmed åsyftas straffbestämmelsen

i 66 §. Enligt denna paragraf bestraffas emellertid icke återvändandet hit

i och för sig, utan straffpåföljden har knutits till att utlänningen uppehåller

sig i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning eller utvisning

— varmed torde avses även beslut som utlänningen frivilligt ställt sig till

efterrättelse — icke ägt återvända. Lagrådet vill därför förorda att det i sista

punkten av förevarande paragraf får heta, att i domen eller beslutet skall

erinras om innehållet i 66 §.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

147

29 §.

Lagrådet:

För utvisning enligt första stycket 3) förutsättes, att utlänning av tredska

eller uppenbar vårdslöshet regelmässigt undandrager sig att uppfylla sina

förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person. Ordet »regelmässigt»

torde innefatta ett alltför långtgående krav och är även i övrigt mindre

lämpligt. Det synes kunna utgå, enär redan i uttrycket »undandrager sig»,

sammanställt med pluralformen förpliktelser, kan anses ligga ett krav på

viss regelbundenhet eller vanemässighet.

I sista punkten av andra stycket stadgas bl. a., att utlänning som under

de »före ärendets upptagande» senast förflutna fem åren varit bosatt i riket

må utvisas endast om synnerliga skäl äro därtill. I första stycket 4) utsäges

däremot icke, beträffande där avsedda tid av senast förflutna fem år, hur

utgångspunkten för beräkningen av tiden är att bestämma. I enlighet med

vad som får anses vara innebörden av motsvarande föreskrift i gällande

lag torde dock femårsperioden här böra räknas tillbaka från tidpunkten för

beslutet om utvisning. Någon anledning att i detta avseende tillämpa olika

regler för de båda fallen synes emellertid icke föreligga. Lämpligen kan även

såvitt angår sistnämnda fall tidpunkten för utvisningsbeslutet vara avgörande,

helst som det understundom skulle kunna uppkomma tvekan om vad

som är att bedöma som tiden för ärendets upptagande. En dylik ändring av

stadgandet i andra stycket kunde enklast ske genom att orden »före ärendets

upptagande» få utgå.

På grund härav samt i anslutning till vad lagrådet med avseende å andra

stycket andra punkten i 26 § under sistnämnda paragraf anfört hemställes,

att orden »under de före ärendets upptagande senast förflutna fem åren»

ersättas med »sedan minst fem år tillbaka».

31 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet anföres att denna paragraf icke innebär en rätt för

utlänningen att erhålla förhör hos myndighet som först efter besvär upptager

ärendet. För att denna begränsning skall kunna utläsas ur lagtexten

kunde i första punkten angivas att, om utlänningen begär det, förhör skall

hållas innan länsstyrelse eller, i fall som i 30 § andra punkten sägs, den centrala

utlänningsmyndigheten meddelar beslut om utvisning.

32 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet under 28 § anfört äger motsvarande tillämpning å förevarande

paragraf.

41 och 42 §§.

Lagrådet:

Förfarandet i ärenden enligt den gällande utlänningslagen kan — om

man bortser från ansökningsärenden, såsom när fråga är om beviljande av

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

visering eller av uppehålls- eller arbetstillstånd — sägas vara präglat av

officialprincipen. Någon särskild form för upptagandet av ett ärende är ej

föreskriven; vederbörande myndighet kan självmant taga initiativ, och även

när detta kommer från annat håll, exempelvis från polismyndighet, står det

i den förra myndighetens fria skön, vilka åtgärder den vill vidtaga. Någon

motsvarighet till brottmålsprocessens åklagare finns ej, utan dennes uppgifter

fyllas av den beslutande myndigheten själv. Över huvud saknas, utom i

fall som omförmäles i 51 § utlänningslagen, annan företrädare för statens

intresse än sagda myndighet. Vid förhör skall noggrann utredning företagas

om alla de omständigheter som kunna inverka på ärendets utgång. I samband

härmed är stadgat, att utlänningen och hans biträde äga taga del av den

utredning som åberopas vid förhöret.

I detta system föreslås nu vissa ändringar, huvudsakligen innebärande

att i alla ärenden i vilka förhör hålles skall, oavsett ärendets natur, kunna

förordnas allmänt ombud samt att då sådant ombud är tillstädes vid

förhör ombudet skall angiva, vilka åtgärder mot utlänningen som äro i

fråga, och redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. Den väsentliga

avsikten med sistnämnda bestämmelse är att ombudet skall tillse,

att sådant material ej framlägges, som med hänsyn till rikets säkerhet

icke bör komma till utlänningens kännedom. Av stadgandena i 42 §

anses vidare framgå, att endast det material som ombudet framlagt vid

förhöret får läggas till grund för avgörandet.

Kommittén hade funnit det nödvändigt, att en viss inskränkning sker

i principen att en utlänning vid förhör skall erhålla kännedom om allt som

åberopas emot honom, nämligen i sådant fall då detta »av tvingande skäl

finnes vara påkallat med hänsyn till rikets säkerhet». Vad kommittén

anfört till stöd för en begränsning av detta slag synes övertygande. Såsom

framgår av motiveringen avser kommittén att säkerställa ett effektivt

ingripande i den ordning utlänningslagen föreskriver mot spioneri,

sabotage och jämförlig verksamhet. Det ligger i sakens natur, att informationer

och annat material, som anskaffats av polismyndighet i dess arbete

för bekämpande av dylik verksamhet, stundom icke kunna yppas utan

fara för rikets säkerhet. Om sådant material med hänsyn till risker av

så allvarlig beskaffenhet icke skulle kunna åberopas vid förhör, skulle en

undantagslös regel om rätt för utlänningen att få del av hela materialet

kunna omöjliggöra utvisning eller annan åtgärd, som måhända framstår

såsom synnerligen angelägen. Denna konsekvens synes icke kunna godtagas.

I det remitterade förslaget har bestämmelsen i gällande lag om rätt för

utlänningen och hans biträde att taga del av den utredning som åberopas

vid förhöret ersatts med stadganden som, beträffande frågan om hemlighållande

av visst material, icke torde kunna få annan verkan än den gällande

bestämmelsen. Skillnaden synes blott vara den att det i fall då hemligt

material förefinnes skall ankomma på allmänt ombud att bedöma huruvida

materialet kan yppas för utlänningen. Det är visserligen antagligt att,

såsom departementschefen anfört, det i regel bör vara möjligt för ombu
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

149

det att framlägga de graverande omständigheter som framkommit mot

utlänningen utan att behöva röja förhållanden som utlänningen icke bör

få kännedom om. Emellertid förefaller det i hög grad ovisst om möjligheterna

att framföra dylika omständigheter utan att avslöja sådant som

måste hemlighållas skulle nämnvärt ökas därigenom att ett allmänt ombud

inkallas till förhöret. Och framför allt bör beaktas, att den av kommittén

föreslagna inskränkningen uppenbarligen avser allenast sådana undantagsfall

där ett riktigt avgörande av ärendet icke kan komma till stånd

utan åberopande av material som måste hemlighållas för utlänningen av

hänsyn till rikets säkerhet. Det vitsordas också i remissprotokollet, att

det förekommit att vederbörande myndigheter avstått från att igångsätta

åtgärder för att ur landet avlägsna en här icke önskvärd utlänning, därför

att man befarat att han vid ett förhör i ärendet skulle erhålla kännedom

om dylikt material.

Lagrådet vill alltså förorda en regel av det innehåll kommittén föreslagit.

Införes en sådan regel, bortfaller grunden för de stadganden, enligt

vilka det är det allmänna ombudet som skall angiva vilka åtgärder

som äro i fråga och redogöra för den utredning som åberopas. Tilläggas

kan att uttrycket »äro i fråga» lämpligen bör utbytas mot »kunna komma

i fråga».

På nu angivna skäl hemställer lagrådet, att första, andra och tredje

punkterna i andra stycket av 42 § få utgå och att i stället upptages, som

en första punkt, att vid förhöret skola angivas de åtgärder mot utlänningen

som kunna komma i fråga, och, som en andra punkt, att utlänningen,

i den mån icke annat av tvingande skäl finnes vara påkallat av

hänsyn till rikets säkerhet, skall vid förhöret erhålla kännedom om den

utredning som åberopas i ärendet. I anslutning härtill torde avfattningen

av styckets sista punkt böra något jämkas.

Därest vad lagrådet sålunda hemställt ej vinner beaktande, får lagrådet

i andra hand anföra följande.

Då det allmänna ombudet icke skall ha någon bestämmanderätt rörande

»vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga», torde det icke böra föreskrivas,

att han skall angiva, vilka dessa åtgärder äro. Det torde emellertid

ej vara oförenligt med ombudets ställning att han för sin del påkallar

viss eller vissa åtgärder mot utlänningen. Det kunde därför stadgas, att

han vid förhöret skall angiva, vilka åtgärder han påkallar. Vidare synes

det, då ombudet äger begränsa omfattningen av den utredning, som

skall ligga till grund för beslutet i ärendet, naturligt att i lagtexten tala

om redogörelse för den utredning ombudet vill åberopa, varjämte det torde

böra sägas ut, att beslutet ej må grundas å annat än den sålunda åberopade

utredningen.

Det här beskrivna förfarandet, såväl sådant det utformats i det remitterade

förslaget som med nu förordade jämkningar, är närmast avpassat

med tanke på förhållandena i de fall då material föreligger, som av hänsyn

till rikets säkerhet bör hemlighållas. Det är framför allt i dessa fall

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

behovet av ett allmänt ombud gör sig gällande. Även under vissa andra

förhållanden kan det emellertid, som i remissprotokollet utvecklats, vara

behövligt att en särskild företrädare för det allmänna finnes. För dessa

fall är det väl ej av nöden att dennes ställning närmare regleras i lagen.

Ä andra sidan lärer ingen olägenhet vara förenad med att det allmänna

ombudet i de ärenden som nu åsyftas erhåller samma ställning och befogenheter

som eljest. I enhetlighetens intresse synas därför beträffande

dessa fall samma regler böra gälla.

Däremot är anordningen med allmänt ombud icke lämpad för ärenden,

som icke gälla utlännings avlägsnande ur riket. I dessa ärenden torde förhör

sällan komma i fråga, och särskilda föreskrifter därom erfordras icke. Lagrådet

föreslår därför sådan jämkning i 41 § första stycket, att allmänt ombud

skall kunna törordnas endast i ärende vari fråga är om avvisning, förpassning

eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller av

förvisning.

Ändras första stycket i 41 § i enlighet härmed, kan tvekan uppstå om

inledningsorden till andra stycket icke komme att åsyfta allenast förhör

5. ärende som i första stycket sägs. Ett förtydligande bleve därför erforderligt,

exempelvis genom att stycket inledes med orden »vid förhör».

46 §.

Lagrådet:

I det mot första stycket i denna paragraf svarande stadgandet i kommitténs

förslag utsädes beträffande det fall att fullföljdsrätten grundades på en

av utlänningsnämnden eller någon dess ledamot anförd avvikande mening,

att denna skulle vara till utlänningens förmån. Detta tillägg motiverades

med att återkallelse, nämligen av bosättnings- eller uppehållstillstånd, införts

som ett alternativ till utvisning. Enligt det remitterade förslaget skall visserligen

uppehållstillstånd icke kunna återkallas, och i fråga om bosättningstillstånd

har denna möjlighet inskränkts till det fall att utlänningens bosättning

här i riket upphör. Om således den av kommittén åsyftade möjligheten

till ett val mellan återkallelse och utvisning måhända kan lämnas å sido,

kunna dock lätt nog andra situationer uppkomma, i vilka det gäller att välja

mellan mer och mindre stränga åtgärder. Om exempelvis en ledamot av

nämnden tillstyrkt utvisning gällande viss tid men beslutet avser utvisning

för en kortare tid, utgör den avvikande meningen intet skäl till klagorätt.

Lagrådet hemställer därför, att till förevarande stadgande fogas ett tillägg

sådant som det i kommitténs förslag upptagna
-

48 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket av denna paragraf har utlänning som äger klaga

över beslut om avvisning, förpassning eller utvisning rätt att avgiva nöjdförklaring;

vad i första stycket sägs skall enligt tredje stycket äga motsva
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il. 151

rande tillämpning i fråga om dom eller beslut, såvitt däri meddelats förordnande

om förvisning.

Ändamålet med nöjdförklaringsinstitutet i utlänningslagen torde vara, att

den som drabbats av sådan åtgärd som nyss sagts skall kunna genom nöjdförklaring

undgå att, i avbidan på verkställighet av den beslutade åtgärden,

enligt 35 § hållas i förvar eller under uppsikt. Såvitt angår förvisning är

emellertid att märka, att sistnämnda paragraf ej blir tillämplig förrän fråga

uppkommer om verkställighet av förvisningen, och dylik verkställighet kan

ej ske förrän lagakraftägande beslut om förvisning föreligger. Något behov

av tredje stycket synes därför ej vara för handen.

Emellertid måste tillses om dess uteslutande kan ha några återverkningar

på tolkningen av andra lagrum. Därvid framställer sig frågan om innebörden

med avseende å förvisning av 6 och 7 §§ lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. in.

Enligt 6 § må, om den som dömts att undergå straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,

förvaring eller internering icke inom föreskriven tid fullföljt

talan i målet såvitt angår honom ådömt ansvar, domen i denna del verkställas

utan hinder av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida. Såsom bestyrkes av

förarbetena till bestämmelsen avser uttrycket ansvar samtliga ansvarspåföljder

som en enhet. Då, på sätt lagrådet under 26 § utvecklat, förvisning

processuellt är att betrakta som ansvarspåföljd, skulle — om ej annat framginge

av någon särregel — nämnda stadgande medföra, att även för den

händelse av den dömde fullföljd talan avser allenast honom ålagd förvisning,

denna talan likväl skulle hindra verkställigheten av ett frihetsstraff.

På motsvarande sätt skulle, om ej annat särskilt stadgades, en nöjdförklaring

enligt 7 § icke möjliggöra verkställighet av ett frihetsstraff, därest nöjdförklaringen

ej omfattade jämväl ålagd förvisning. Som en sådan särregel kunde

nu 48 § tredje stycket uppfattas; men om detta stycke utgår, komma 6

och 7 §§ att få nyss angivna verkan.

På grund av stadgandena i 26 § i det remitterade förslaget torde enligt

detta klagan från den dömdes sida allenast över förvisningsbeslutet ej kunna

leda till en lindring i frihetsstraffet. Under denna förutsättning måste det

anses som en väsentlig olägenhet om frihetsstraffet ej skulle kunna verkställas

därför att förvisningsbeslutet måhända kunde bliva rubbat. Ville man

undvika denna olägenhet, bleve det erforderligt att meddela särskilda regler

härom i straffverkställighetslagen.

Emellertid har lagrådet nnder 26 § föreslagit en ändring som skulle medföra,

att även om den dömdes talan i här berörda fall avser endast förvisningen,

domstolen skall kunna lindra frihetsstraffet. Om detta förslag godtages,

lär det knappast finnas tillräckliga skäl att frångå reglerna i 6 och

7 §§ straffverkställighetslagen med den tolkning av dem som ovan utvecklats.

Här må ytterligare anmärkas följande. Därest åklagaren i högre rätt yrkat

förvisning eller förlängning av tiden för sådan åtgärd, kan bifall till denna

talan enligt 26 § tredje stycket i dess av lagrådet förordade lydelse medföra

lindring av frihetsstraffet. Har sådan talan förts, finnes skäl för att frihets
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

straffet tills vidare ej finge verkställas, men enligt 6 § straffverkställighetslagen

hindrar fullföljd från åklagaresidan aldrig verkställigheten. En liknande

situation kan i ett jämförligt fall uppkomma redan enligt gällande

rätt, om nämligen åklagarens talan går ut på avsättning eller suspension jämlikt

25 kap. 7 § strafflagen, vilka påföljder likaledes kunna föranleda lindring

av annat straff. Åklagarens yrkande behöver för övrigt icke vara av

det innehåll nyss sagts, för att en komplikation av ovan antytt slag skall

kunna inträffa; enligt grunderna för 51 kap. 25 § rättegångsbalken kan oavsett

innehållet i åklagarens yrkande hans fullföljda talan leda till lindring

i straffet. Enligt gällande rätt har man emellertid icke för de säkerligen

mycket sällsynta fall, då en förkortning av strafftiden skulle bliva utan betydelse

därför att straffet redan avtjänats, velat rubba på regeln att straffet

bör verkställas så snart domen i ansvarsfrågan vunnit laga kraft gentemot

den dömde. Även om genom förvisningsinstitutets införande risken för

uppkomsten av dylika situationer skulle något ökas, torde det dock ej böra

komma i fråga att av detta skäl frångå nyssberörda regel.

52 §.

Lagrådet:

Det kan icke anses tillfredsställande, att ett och samma ansökningsärende

skall efter någon i lagen icke angiven fördelningsgrund kunna avgöras antingen

av Konungen eller av den centrala utlänningsmyndigheten. Det torde

icke kunna innebära någon olägenhet om kompetens i detta avseende tillkommer

nämnda myndighet ensam. Lagrådet hemställer förty att orden »Konungen

eller» få utgå.

54 §.

Lagrådet:

Från huvudregeln i 53 §, att utlänning icke må vid verkställighet av avvisning,

förpassning, förvisning eller utvisning befordras till land, där han

löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse, eller till därmed jämställt

land, göres i första stycket av förevarande paragraf det undantag, att

om utlänningen genom grov brottslighet ådagalagt, att hans kvarblivande

bär skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet, han

må kunna befordras till land som i 53 § sägs, under förutsättning dock,

bland annat, att den förföljelse som hotar honom i sådant land är att anse

som ringa. En dylik förutsättning för undantagsbestämmelsens tillämpning

står emellertid icke — även om bedömandet av vad som är ringa sker med

beaktande av hela den föreliggande situationen — i god överensstämmelse

med definitionen av begreppet politisk förföljelse i 2 §. Enligt detta lagrum

förstås nämligen med politisk förföljelse, att någon på grund av politiska

förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet

eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt brott

allvarligt straff ålägges honom. Det synes alltså knappast vara möjligt, att

en politisk förföljelse kan vara ringa i den mening som vanligen inlägges i

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

153

detta ord och väl även får antagas vara lagförslagets, varför den åsyftade

begränsningen av tillämpningsområdet för 53 § icke torde ernås genom förevarande

regel, så som den är utformad i lagtexten.

Det kunde ifrågasättas att i enlighet med kommitténs förslag såsom förutsättning

för undantagsregeln upptaga, icke att den politiska förföljelsen i

sig själv är att anse som ringa utan att den är att anse som ringa i förhållande

till den skada, som kan föranledas av utlänningens vistelse här i riket.

I själva verket synes en sådan regel rätt nära motsvara det remitterade förslagets

avsedda innebörd. Departementschefen uttalar nämligen, att vad kommittén

åsyftat enklare torde uttryckas genom den avfattning 53 § erhållit

i det remitterade förslaget. Emellertid lär det, såsom i remissprotokollet

tillika påpekas, över huvud vara svårt att i praktiken företaga en jämförelse

mellan å ena sidan den fara, som hotar utlänningen i det land till vilket

han sändes, och å andra sidan den skada, som kan uppstå av hans kvarstannande

i riket. Härtill kommer, på sätt under remissbehandlingen framhållits,

att en bestämmelse av dylikt innehåll medför, att möjligheterna att

från riket avlägsna även mycket farliga brottslingar synas bliva alltför hårt

beskurna. Lämpligare vore att, i viss anslutning till stadgandet i 7 § i kommitténs

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen angående utlämning

av förbrytare, tillerkänna Konungen befogenhet att — under beaktande

av å ena sidan den politiska förföljelsens art samt å andra sidan brottslig*

hetens beskaffenhet — pröva huruvida i nu avsedda fall av grov brottslighet

å utlänningens sida denne må utan hinder av 53 § befordras till i samma

paragraf angivet land. Det är förvisso icke att befara, att beslut om sådan

befordran kommer att fattas utan att tvingande skäl härför kunna åberopas.

I ett annat avseende torde däremot betingelserna för verkställighet i strid

mot 53 § böra skärpas. Det bör, såsom departementschefen framhåller, tillses

att bestämmelserna i utlänningslagen icke hindra en ratifikation av den

konvention angående flyktingars rättsliga ställning, som ingåtts i Geneve

den 28 juli 1951. Enligt artikel 33 i denna konvention är den mot undantagsregeln

i förevarande 54 § svarande regeln avfattad så, att den förutsätter

att utlänningen dömts för synnerligen grovt brott. Även om skillnaden

i sak icke torde vara betydande, helst utlänningen enligt 54 § i andra

hänseenden behandlas gynnsammare än i nämnda artikel stadgas, bör genom

tillägg av ordet »synnerligen» i lagtexten denna brist på överensstämmelse

med konventionen undanröjas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet att åt 54 § första

stycket gives det innehåll, att utan hinder av vad i 53 § stadgas utlänning

må kunna befordras till land som där sägs, om han genom synnerligen grov

brottslighet ådagalagt, att hans kvarblivande här skulle innebära allvarlig

fara för allmän ordning och säkerhet, samt han icke kan befordras till annat

land, ävensom att, vid bedömande, huruvida verkställighet bör ske, skall

särskilt beaktas å ena sidan brottslighetens beskaffenhet samt å andra sidan

arten av den politiska förföljelse, för vilken utlänningen löper risk.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

59 §.

Lagrådet:

Därest till 46 § göres det tillägg varom lagrådet ovan hemställt, torde förevarande

paragraf böra jämkas på enahanda sätt.

Rubriken före 63 §.

Lagrådet:

Såsom lagrådet vid behandlingen av 26 § framhållit torde förvisning i

vissa hänseenden vara att anse som ansvar. Då förvisning behandlas, under

särskild rubrik, i 26—28 §§, medan 63—66 §§ innehålla bestämmelser om

straff i egentlig mening, hemställer lagrådet att i rubriken före 63 § »ansvar»

måtte utbytas mot »straff».

67 §.

Lagrådet:

Den i första styckel av förevarande paragraf — i huvudsaklig överensstämmelse

med 52 § gällande utlänningslag — föreslagna skyldigheten för

utlänning som avvisas, förpassas, förvisas eller utvisas att gälda kostnaden

för sin befordran till den ort, dit han sändes genom myndighets försorg, bör

enligt lagrådets mening utsträckas att även gälla utlänning, mot vilken vidtages

åtgärd varom sägs i 62 § av förslaget. Lagrådet kan icke finna något

skäl som bör föranleda att i sistnämnda fall frågan om skyldighet att gälda

befordringskostnaden löses på annat sätt än i de i 67 § första stycket omförmäida

fall då sådan kostnad uppstår.

70 §.

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Förevarande paragraf inrymmer, på sätt under 1 § berörts, rätt för Konungen

alt under de i paragrafen angivna förutsättningarna upphäva eller

ändra utlänningslagens regler i praktiskt taget vilken omfattning som helst.

Att så kan ske då riket är i krig, må förefalla naturligt. Men i övriga fall

torde det vara ett rimligt krav att, helt generellt och alltså icke blott i de

särskilda hänseenden som i andra stycket angivas, riksdagen åtminstone

i efterhand, i den ordning samma stycke giver vid handen, sättes i tillfälle

att pröva, de av Konungen utfärdade föreskrifterna. Särskilt gäller detta, om

ingen krigsfara föreligger utan för nämnda lagreglers åsidosättande blott

åberopas »utomordentliga förhållanden», ett diffust uttryck vari — oavsett

vad i remissprotokollet anförts om dess avsedda tolkning — kan, på sätt

erfarenheten om liknande lokutioners utnyttjande giver vid handen, komma

att inläggas en synnerligen vidsträckt innebörd.

Vi förorda därför, att första punkten i andra stycket erhåller den ändrade

lydelsen, att om Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestämmelser

varom i första stycket sägs skola, såvida icke krig inträffar, bestämmelserna

inom en månad underställas riksdagens prövning, vid äventyr

att de eljest bliva ogiltiga.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

71 §.

Justitieråden Nissen och Hellquist:

Vad vi anfört under 1 § föranleder, att andra stycket i förevarande paragraf

bör utgå.

72 §.

Lagrådet:

Kommitténs förslag innefattade en utvidgad decentralisering av ärendena

enligt utlänningslagen. För närvarande är avgörandet av dessa, frånsett

utvisningsärendena, i princip koncentrerat till den centrala utlänningsmyndigheten;

beslutanderätt tillkommer väl i ett stort antal ärenden

lokal myndighet, men detta gäller endast klara fall. Enligt kommittéförslaget

skulle länsstyrelserna övertaga åtskilliga av den centrala utlänningsmyndighetens

arbetsuppgifter. Denna skulle dock bibehålla den allmänna

ledningen av utlänningskontrollen och själv avgöra svårbedömda eller principiellt

viktiga ärenden. Förslaget har under remissförfarandet väckt livlig

diskussion, därvid åtskilliga meningsskiljaktigheter yppats. Sedermera har

under en inom inrikesdepartementet företagen utredning övervägts ett förslag

om en än längre gående decentralisering. Enligt detta förslag skulle den

centrala utlänningsmyndigheten i första hand avgöra allenast vissa närmare

angivna ärenden av specieli natur, under det att alla övriga ärenden skulle

ankomma på regionala eller lokala myndigheters prövning. Även detta förslag

har varit föremål för mycket delade meningar hos de hörda myndigheterna.

I remissprotokollet har departementschefen — under framhållande av att

starka skäl tala för en, såvitt möjligt total, decentralisering — av praktiska

och ekonomiska skäl funnit sig icke böra för närvarande framlägga förslag i

sådan riktning. Emellertid föreslås i stället, med hänsyn till de tungt vägande

skäl som anförts till förmån för decentralisering och för att frågan härom

skall kunna omprövas utan lagändring, att Konungen skall erhålla fullmakt

att helt eller delvis överflytta handläggningen av ärenden från den

centrala utlänningsmyndigheten till annan myndighet, i första hand till länsstyrelse.

Stadgande härom har upptagits i förevarande paragrafs första

stycke.

Lagrådet hyser starka betänkligheter mot detta förslag.

Det må till en början påpekas, att vid en överflyttning av ärenden från den

centrala utlänningsmyndigheten till exempelvis länsstyrelserna en viss oklarhet

skulle kunna uppkomma rörande utlänningsnämndens ställning. Enligt

det remitterade förslaget är den centrala utlänningsmyndigheten i åtskilliga

fall skyldig att höra nämnden innan beslut fattas, varvid rätten att fullfölja

talan mot beslutet i regel gjorts beroende av om nämnden eller någon

dess ledamot anfört avvikande mening. Tvekan lärer kunna råda huruvida

enligt förslaget eu motsvarande skyldighet skulle komma att åvila länsstyrelserna.

Om så skulle anses vara förhållandet, bleve det praktiska värdet

av decentraliseringen i hög grad minskat; ett bortfall av samma skyldig
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

het åter skulle innebära en betänklig försvagning av det rättsskydd för utlänningarna

som nämndens verksamhet medför.

Vidare må anmärkas, att det remitterade förslaget i nu ifrågavarande del

innebär en lagteknisk bristfällighet i följande hänseende. Enligt 11 § må,

i den omfattning Konungen bestämmer, uppehållstillstånd — som annars

beviljas av den centrala utlänningsmyndigheten — meddelas av polismyndighet;

finner denna att ansökan om sådant tillstånd icke bör bifallas, skall

ärendet underställas förstnämnda myndighet. För arbetstillstånd gälla enligt

16 § liknande regler. Den Konungen enligt dessa paragrafer tillkommande

befogenheten inkluderas emellertid helt och hållet i den rätt Konungen

erhåller enligt det allmänna stadgandet i första stycket av 72 §, som tillika

gör verkningslösa de i 11 och 16 §§ föreskrivna inskränkningarna i polismyndighetens

kompetens.

Lagrådets huvudinvändning mot det förevarande stadgandet i 72 § är

dock, att decentraliseringsfrågan synes vara alltför betydelsefull för att

böra få lösas annat än i den för stiftande av allmän civillag gällande ordningen.

Sedan frågan åt vilka myndigheter avgörandet av de ofta ömtåliga

och för individerna livsavgörande utlänningsärendena skall anförtros blivit

i sådan ordning och efter ingående överväganden löst i viss riktning, bör det

icke kunna genom administrativ lagstiftning åstadkommas en annan lösning.

Det är dock här icke fråga om ett krisläge som kunde fordra ett snabbt

ingripande. Anses någon ändring i den lagfästa ordningen påkallad, torde

intet hinder föreligga, att spörsmålet underställes riksdagen och det icke

blott i form av ett anslagsäskande. Den tilltänkta fullmaktsdelegeringen till

Konungen ligger, enligt vad i remissprotokollet uttalas, helt i linje med nuvarande

lagstiftning och praxis. Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida icke en

ökad återhållsamhet vid användningen av detta institut vore tillrådlig.

Lagrådet hemställer på nu anförda skäl, att första stycket av förevarande

paragraf får utgå.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

157

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 27 november

1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 oktober 1953 remitterade

förslaget till utlänningslag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har i sitt utlåtande icke ingått på de principiella grunderna för

lagförslaget och har alltså lämnat dessa utan erinran. Vad lagrådet yttrar

hänför sig till vissa närmare angivna stadganden i lagförslaget. De frågor

lagrådet sålunda berört behandlas i det följande.

Beträffande 1 § i det remitterade förslaget förekommer delade meningar

i lagrådets utlåtande. Två ledamöter förordar en återgång till det uttryckssätt,

som föreslogs av 1949 års utlänningskommitté och som i fråga om

utlännings rättsställning innebar en anknytning till vad som gäller för

svensk medborgare. Dessa ledamöter framställer även i övrigt formella anmärkningar

mot olika delar av paragrafen. De båda andra ledamöterna

anser att bestämmelserna i paragrafen, efter de reservationer som måste göras

eller underförstås, är av ringa värde och därför kan undvaras. Dessa

ledamöter, som även i olika hänseenden finner anledning till formella

anmärkningar mot paragrafen, hemställer att denna skall utgå ur lagen.

En återgång till kommitténs förslag på det sättet, att stadgandet i första

stycket första punkten skulle anknytas till vad som gäller för svensk medborgare,

kan väl ha vissa rent formella fördelar. Därigenom skulle emellertid

detta stycke i paragrafen, sakligt sett, få eu vilseledande avfattning; det

skulle skapa den föreställningen att utlänning principiellt och med endast

mindre undantag åtnjuter samma rättsställning som svensk medborgare i de

hänseenden som angives i stadgandet. En sådan avfattning av första stycket

är icke väl förenlig med lagens innehåll i övrigt och torde icke böra godtagas.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Å andra sidan kan jag icke heller biträda den meningen att paragrafen

är betydelselös. Det torde tvärtom vara av värde för lagens tillämpning att

denna inledes av ett stadgande som klargör lagstiftningens principiella innebörd.

I fråga om rättigheterna att inkomma i landet samt bär uppehålla sig

och vinna sin utkomst torde utlännings ställning bero på vad som uttryckligen

föreskrives. Därest lagbestämmelser i dessa hänseenden saknades, vore

det således möjligt att i administrativ ordning ingripa mot utlänning för att

avlägsna denne ur landet eller hindra honom att inneha arbetsanställning.

Första stycket i paragrafen har avfattats från denna principiella utgångspunkt.

Dess syfte är att såsom en grundsats fastslå att hithörande förhållanden

är reglerade genom utlänningslagen; till denna grundsats ankyter erforderliga

undantag och fullmakter. Det torde vara av betydelse att även övriga

delar av paragrafen bibehålies.

Stadgandena i 1 § får emellertid icke läsas isolerade från lagens innehåll i

Övrigt. Reservationer och inskränkningar i andra delar av lagen eller i föreskrifter,

som meddelats med stöd därav, eller i författningar, till vilka hänvisats

i lagen, återverkar på räckvidden av paragrafen och giver alltså denna,

såsom lagrådets ledamöter avser, en begränsad innebörd. Då sålunda några

missförstånd icke torde kunna vållas av paragrafen, har jag icke funnit de

av lagrådets ledamöter anförda anmärkningarna böra föranleda annan ändring

än att ordet »fritt» uteslutes.

I anledning av vad lagrådet anfört vid behandlingen av 19 § må framhållas,

att en statslös förutvarande svensk medborgare icke bör hindras att

återvända till vårt land på grund av bristande försörjningsförmåga, asocialitet

eller kriminalitet och att det vid tillämpningen av denna regel icke bör

få göras någon skillnad mellan olika i paragrafen angivna avvisningsanledningar.

Härtill kommer att, även om det i vissa fall kan vara till nytta att

man har möjlighet att vid gränsen hejda en person som kan befaras komma

att här i riket bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet,

den praktiska betydelsen av denna möjlighet i kampen mot sådan

brottslighet är begränsad. Jag finner sålunda icke tillräckliga skäl att i

fråga om den nu angivna paragrafen frångå det remitterade förslaget.

Vid 26 § har lagrådet övervägt, om förvisning processuellt är att anse som

ansvar, och kommit till den slutsatsen att så är fallet. Lagrådet uttalar att

förvisning i fullfölj dshänseende bör behandlas på samma sätt som andra

brottspåföljder vilka enligt rättegångsbalken hör till ansvarsfrågan, och

lagrådet hemställer på grund härav om viss ändring i paragrafen. Denna ändring

torde böra vidtagas. Det bör beaktas att av nu angivna uppfattning

om förvisningens natur torde följa att det icke är möjligt för utlänningen

att, samtidigt som han avtjänar ett honom ådömt frihetsstraff, fullfölja

talan till högre rätt i fråga om förvisning som ådömts honom i samma dom.

Det kan hävdas att utlänning härigenom i vissa fall kan komma i en ogynnsammare

situation än enligt nu gällande regler. Det torde dock icke vara

tillräckligt motiverat att av denna anledning överväga ändrade regler för

straffverkställigheten. Då utlänningen är häktad, har domstol möjlighet att

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

159

vid bedömande av fråga om avräkning av häktningstid beakta även nu angivna

omständigheter.

Lagrådet har vid 28 § förordat att det i sista punkten av paragrafen får

heta, att i domen eller beslutet skall erinras om innehållet i 66 §. I huvudsak

finner jag intet att erinra häremot. Då det emellertid synes vara formellt

mindre tillfredsställande att en hänvisning från ett stadgande till ett annat

är så avfattad att dess innebörd icke ens är antydd, torde sista punkten böra

innehålla att i domen eller beslutet skall erinras om den påföljd som överträdelse

av förbudet kan medföra enligt 66 §. Vad nu sagts gäller också

motsvarande föreskrift i 32 §.

Beträffande den i 29 § första stycket 3) upptagna utvisningsgrunden har

lagrådet funnit ordet »regelmässigt» vara mindre lämpligt och uttalat sig

för att ordet utgår. För att tillgodose denna anmärkning utan att likväl

alltför mycket försvaga de krav som bör gälla för tillämpning av denna utvisningsgrund

torde ordet »regelmässigt» kunna ersättas av »gång efter

annan».

Vad lagrådet anfört vid 31 § torde böra på det sättet iakttagas att undantag

från bestämmelserna i paragrafen göres för sådant ärende, som efter

besvär kommit under myndighets prövning.

Lagrådet har föreslagit en sådan jämkning av 41 § första stycket att allmänt

ombud skall kunna för ordnas endast i ärende vari fråga är om avvisning,

förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd

eller av förvisning. Även om det företrädesvis är i ärenden av dessa slag

som ett praktiskt behov av allmänt ombud kan föreligga, torde det icke vara

nödvändigt att göra en sådan formell inskränkning i lagbestämmelsen. Av

denna framgår att allmänt ombud skall förordnas endast då så finnes erforderligt.

Beträffande förfarandet vid förhör har lagrådet i första hand hemställt

om vissa ändringar i 42 § andra stycket, vilka skulle medföra att vid förhör

utredning som åberopas i ärendet skulle kunna undanhållas utlänningen.

Enligt detta förslag skulle sålunda stadgandet innehålla att utlänningen,

i den mån icke annat av tvingande skäl finnes vara påkallat av hänsyn till

rikets säkerhet, skall vid förhöret erhålla kännedom om den utredning som

åberopas i ärendet. I andra hand har lagrådet hemställt om vissa jämkningar

i det remitterade förslaget i syfte bland annat att ytterligare precisera

det allmänna ombudets uppgift vid förhöret.

Vad lagrådet sålunda i första hand hemställt innebär en återgång till

kommittéförslaget, och jag har sålunda redan vid remissen till lagrådet

redovisat min ståndpunkt därtill. I anledning av vad lagrådet anfört vill jag

ytterligare framhålla följande.

Vid frågans bedömande måste klargöras att det här icke gäller åtgärder

mot utlänningar som är övertygade om spioneri, sabotage eller jämförlig

brottslig verksamhet. I sådana fall sker samhällets ingripande genom åtal

vid domstol och enligt förslaget har domstolen att i de former som gäller

för rättegången i brottmål utreda och pröva även frågan om utlänningens

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

förvisning ur riket. Det gäller alltså icke här fall då bevisning om brott

kan förebringas utan sådana fall då man på mera vaga och osäkra grunder

anser sig ha skäl till ingripande mot utlänningen för att förekomma en

illegal verksamhet. Risken för misstag måste då vara betydande, om utlänningen

icke får tillfälle att bemöta de anklagelser som riktas mot honom

och yttra sig över åberopad utredning. Det skulle för övrigt knappast kunna

ens ifrågasättas att eu motsvarande regel som den lagrådet nu förordar för

utlänningsförhören skulle införas också beträffande rättegången i brottmål.

Det är såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet svårt att finna en ur

alla synpunkter tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Det

praktiska värdet av den regel som lagrådet förordar bör dock icke överskattas.

Inledandet av ett förfarande mot en utlänning i syfte att få konstaterat,

om han kan anses som icke önskvärd och därför bör avlägsnas ur landet,

kan alltid — om det i verkligheten är så att han tillhör en illegal organisation

— leda till att sådant som borde hemlighållas blir avslöjat. Frågan

om man av sådan anledning bör avstå från åtgärder föreligger således,

oavsett om det remitterade förslaget eller det av lagrådet förordade genomföres.

Skillnaden mellan dessa båda förslag ligger däri att lagrådet menar

att utöver det vid förhöret behandlade utredningsmaterialet också hemligt

material skall få läggas till grund för avgörandet i ärendet. Detta innebär

emellertid ett mycket betänkligt avsteg från fundamentala rättsprinciper.

Det är tveksamt om en sådan ordning kan förenas med de grundsatser som

vårt land åtagit sig att respektera genom att biträda Europarådets konvention

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna. Det bör också beaktas att en sådan regel som den av lagrådet föreslagna,

även om det vid införandet är avsett att den skall få användas allenast

i undantagsfall, alltför lätt kan få en mera vidsträckt tillämpning.

Genom det remitterade förslaget i denna del skapas en praktisk möjlighet

att vid förhöret avgränsa det utredningsmaterial som åberopas i ärendet och

att därigenom underlätta för den myndighet som handlägger ärendet att objektivt

ta ställning till detta material. Ehuru förslaget icke innebär ett fullt

utbyggt kontradiktoriskt förfarande under ärendets hela handläggning, torde

det dock kunna medföra praktiska fördelar. Att beslut i ärendet icke får

grundas på annat än den åberopade utredningen framgår redan av första

punkten i andra stycket och torde icke behöva ytterligare tilläggas.

Beträffande 46 och 59 §§ i förslaget, vilka i de delar lagrådet berört överensstämmer

med gällande bestämmelser, har jag icke funnit tillräckliga

skäl till ändring.

Lagrådet har ansett något behov icke föreligga av de i 48 § tredje stycket

upptagna reglerna om nöjdförklaring beträffande dom eller beslut om förvisning.

Härvid har lagrådet utgått från att förvisning icke kan verkställas

förrän lagakraftägandc dom eller beslut föreligger. Det torde vara riktigt att

det remitterade förslaget i detta hänseende är ofullständigt. Det kan emellertid

övervägas, icke blott såsom lagrådet förutsätter, att avlägsna bestämmelsen

om nöjdförklaring utan även att med bibehållande av denna möjlig
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ål.

161

göra verkställighet, innan domen eller beslutet vunnit laga kraft. Särskilt

då förvisning beslutas i samband med villkorlig dom kan det finnas anledning

att åtgärden skall kunna verkställas, om utlänningen förklarar sig nöjd.

Ett stadgande härom torde därför böra upptagas såsom andra stycke i 57 §.

Då förvisning, såsom lagrådet utrett, är i processuellt hänseende att anse

som ansvar, torde en nöjdförklaring som angivits omfatta utlänningen ådömt

ansvar komma att inbegripa förvisning. Däremot torde en nöjdförklaring

som överensstämmer med ordalagen i 24 § första punkten lagen om villkorlig

dom icke inbegripa förvisning; härför krävs alltså att förvisning särskilt

nämns i förklaringen.

Erforderliga föreskrifter för tillämpningen av nu angivna regel, särskilt

i fråga om skyldighet för den myndighet som förordnar om verkställighet

att i ärendet höra vederbörande åklagare, torde få meddelas i administrativ

ordning.

Beträffande 52 § har lagrådet hemställt att behörighet att lämna utlänning

tillstånd att utan hinder av förvisning eller utvisning göra kort besök i

riket för angelägenhet av synnerlig vikt skall tillkomma endast den centrala

utlänningsmyndigheten; Kungl. Maj :t skulle enligt denna mening icke ha

kompetens att meddela sådant tillstånd. I vissa ärenden, särskilt sådana av

politisk betydelse, torde det emellertid vara lämpligare att sådant tillstånd

meddelas av Kungl. Maj:t. Paragrafen torde böra bibehållas oförändrad i

enlighet med det remitterade förslaget. Det bör tillkomma Kungl. Maj :t att

i administrativ ordning meddela erforderliga tillämpningsbestämmelser.

Lagrådet har i fråga om 54 § första stycket påpekat att däri angivna förutsättningar

för stadgandets tillämpning icke står i god överensstämmelse

med definitionen av begreppet politisk förföljelse i 2 § och att det även föreligger

en olikhet mellan paragrafen och motsvarande regel i 1951 års Genévekonvention

angående flyktingars rättsliga ställning. Med beaktande i

huvudsak av vad lagrådet sålunda anfört torde böra åt paragrafen givas det

innehållet att utlänning utan hinder av vad i 53 § stadgas må kunna befordras

till land som där sägs, om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt,

att hans kvarblivande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän

ordning och säkerhet, och den förföljelse som hotar honom i sådant land

icke innebär fara för hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet

samt han icke kan befordras till annat land.

Två ledamöter av lagrådet har förordat att 70 § andra stycket erhåller den

ändrade lydelsen att, om Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat

bestämmelser varom i första stycket sägs, bestämmelserna skall, såvida

icke krig inträffar, inom en månad underställas riksdagens prövning, vid

äventyr att de eljest blir ogiltiga. Det remitterade förslaget innehåller att sådan

underställning skall ske av bestämmelser om verkställighet av avvisning,

förpassning, förvisning eller utvisning, vilka avviker från vad som

stadgas i 53 och 54 §§, och av bestämmelser om utlännings omhändertagande

i anstalt eller förläggning. Den av ledamöterna förordade ändringen innebär

alltså en utvidgning av detta stadgande till att omfatta alla bestämmelser

11 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 11.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

som grundar sig på den åt Kungl. Maj:t i 70 § givna fullmakten. En så vidsträckt

och, med hänsyn till de befogenheter som eljest tillkommer Kungl.

Maj :t enligt lagstiftningen, oklar skyldighet att underställa riksdagen utfärdade

bestämmelser torde knappast vara behövlig. Den kan i ett utomordentligt

läge, då åtskilliga undantagsbestämmelser måste utfärdas och måhända

efter kort tid ändras och jämkas, även bli betungande. Vad som i denna del

upptagits i det remitterade förslaget torde innefatta de i detta hänseende erforderliga

garantierna.

På grund av vad lagrådet anfört rörande 72 § första stycket i det remitterade

förslaget torde detta stycke böra utgå.

De ändringar lagrådet i övrigt föreslagit beträffande 26, 29 och 67 §§ samt

rubriken före 63 § torde i huvudsak böra beaktas, och därjämte torde böra

göras vissa redaktionella jämkningar i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda jämkade lagförslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll, utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

523114

Doktrin (3)

  1. Anneli Svensson, Nytt från JO. April–juni 2011, FT 2011 nr 3 s. 425, på s. 439, 444 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Eskil Nord, Nytt från Regeringsrätten - December 2006- Februari 2007, FT 2007 nr 2 s. 75, på s. 82 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Hans Folkesson, Kritik av ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut, FT 1975 nr 2 s. 77, på s. 84 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. UU 1954:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen rörande ratifikation av Förenta Nationernas konvention angående flyktingars rättsliga ställnin s. 2 i texten
  2. Rskr. 1954:155 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till utlänningslag, dels o c k i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. 1LU 1954:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till utlänningslag, dels och i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RÅ 2007 ref. 17 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 1993 ref. 27 ur registret
  3. RH 2016:47 ur registret · dokumentnivå

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JO 2011-06-28 dnr 6340-2010 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 3 dokument.

  1. FT 2011 s. 425 Anneli Svensson, Nytt från JO. April–juni 2011 s. 439 · s. 444 i texten
  2. FT 2007 s. 75 Eskil Nord, Nytt från Regeringsrätten - December 2006- Februari 2007 s. 82 i texten
  3. FT 1975 s. 77 Hans Folkesson, Kritik av ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut s. 84 i texten