Sök i Ratio Lex

Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m

1954-01-08 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:44, Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

1

Nr 44.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

m. m.; given Stockholms slott den 8 januari 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (punkt 1) om

bemyndigande för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret

1954/55 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan.

Vidare hemställes (punkt 2) om bemyndigande att medgiva förenklat

avskrivningsförfarande beträffande vissa fordringar inom försvarets

fabriksverk. Därjämte underställes riksdagens prövning (punkterna 3—

9) sju frågor om befrielse från ersättningsskyldighet.

1_2173 53 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr H,

Utdrag av protokollet över för svar särenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 8 januari 195i.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zettereerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, vissa frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet m. m. och anför härutinnan följande.

1.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1) lämnade föredragande

departementschefen en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande

för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse

från ersättningsskyldighet dittills bedömts av riksdagen. I propositionen

1953:45 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj:t att bemyndigande av enahanda

slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte, med viss angiven

utvidgning av bemyndigandet, givas även för budgetåret 1953/54.

I anledning härav lämnade riksdagen enligt skrivelse 1953:401 bemyndigande

åt Kungl. Maj:t att under budgetåret 1953/54 avgöra dels frågor om

befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller

skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande

av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans

motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna,

allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000

kronor.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj :t

under år 1953 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår

av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll

(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens bemyndiganden,

avgjorda ärendena återfinnes såsom bilagor till propositionerna

1946:82, 1947:56, 1948:46, 1949:145, 1950:74, 1951:57, 1952:54

samt 1953: 45). Vid dessa ärendens behandling har beaktats vad riksdagen

framhållit i skrivelse 1945: 155. Ehuru här avsedda ärenden numera icke

uppgår till samma betydande antal som under åren närmast efter bered
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Vt. 3

skapstidens slut, synes dock ärendenas art motivera det förenklade behandlingssätt,

som vinnes om dessa frågor i viss utsträckning kan avgöras av

Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill bör enahanda bemyndigande utverkas

även för budgetåret 1954/55.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att under budgetåret 1954/55

avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig

krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran,

som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans

motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna,

allt i den mån kronans fordran i det särskilda

fallet icke överstiger femtusen kronor.

2.

I propositionen 1952: 225 (punkt 2) föreslog Kungl. Maj :t riksdagen att

medge, att Kungl. Maj :t fick bemyndiga försvarets civilförvaltning att i

samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, utan hinder

av gällande författningsbestämmelser angående avskrivning av kronans

fordringar, besluta om avskrivning av till ämbetsverkets advokatfiskal för

bevakning och indrivning överlämnad fordran till belopp ej överstigande

500 kronor beträffande vilken antingen omständigheterna ger vid handen

ätt vederbörande icke kan betala sin skuld och enligt ämbetsverkets bedömande

ingen eller ringa möjlighet föreligger att framdeles uttaga betalning,

eller ock åtgärder för fordringens bevakande och indrivande bedömes

förenade med arbete och kostnader i sådan utsträckning, att åtgärderna

ej är ekonomiskt lönande, allt såvitt dylika åtgärder ändock icke anses

påkallade av andra än ekonomiska förhållanden.

Riksdagen lämnade i skrivelsen 1952:418 det sålunda begärda medgivandet.

Kungl. Maj:t har därefter i brev den 5 december 1952 meddelat

civilförvaltningen bemyndigande av nyss angivet innehåll.

I skrivelse den 13 november 1953 har försvarets fabriksstyrelse hemställt

att samma rätt, som enligt brevet den 5 december 1952 tillkommer civilförvaltningen

att avskriva vissa fordringar, skall lämnas fabriksstyrelsen

i vad avser inom försvarets fabriksverks verksamhetsområde uppkomna

fordringar.

Till stöd för sin framställning anför styrelsen bland annat följande. Med

hänsyn till att fabriksverket utgör ett från försvaret i övrigt fristående,

affärsdrivande verk, torde den rätt som sålunda meddelats försvarets civilförvaltning

icke avse fordringar som uppkommit inom fabriksverket. Skä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

len för det åt civilförvaltningen givna bemyndigandet att besluta om avskrivning

av vissa fordringar föreligger jämväl i fråga om sådana fordringar,

som uppkommer inom fabriksverkets område och som i mycket

stor utsträckning utgör smärre kundfordringar. Fabriksstyrelsen finner

det därför angeläget att styrelsen erhåller befogenhet att besluta om avskrivning

av vissa smärre fordringar inom fabriksverket.

Statens sakrevision har i utlåtande den 30 november 1953 — under

erinran om att andra affärsverk har väsentligt större rörelsefrihet på förevarande

område än som nu begärs av fabriksstyrelsen — tillstyrkt bifall

till framställningen.

Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 23 november 1953 förklarat

sig icke ha något att erinra mot bifall till framställningen.

Departementschefen.

Det åt försvarets civilförvaltning lämnade bemyndigandet att avskriva

vissa fordringar avser icke fordringar som uppkommit inom försvarets

fabriksverk. Då emellertid samma skäl som föranlett bemyndigandet åt

försvarets civilförvaltning föreligger även beträffande fabriksverket synes

samma rätt till avskrivning böra medgivas fabriksstyrelsen. Jag hänvisar

i övrigt till vad jag anfört vid anmälan av propositionen 1952: 225.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att Kungl. Maj :t må bemyndiga försvarets fabriksstyrelse

att, utan hinder av gällande författningsbestämmelser angående

avskrivning av kronans fordringar, besluta om avskrivning

av fordran, uppkommen inom fabriksverket, till belopp

ej överstigande 500 kronor, beträffande vilken antingen omständigheterna

ger vid handen, att vederbörande icke kan

betala sin skuld och enligt fabriksstyrelsens bedömande ingen

eller ringa möjlighet föreligger att framdeles uttaga betalning,

eller ock åtgärder för fordringens bevakande och indrivande

bedömes förenade med arbete och kostnader i sådan utsträckning

att åtgärderna ej är ekonomiskt lönande, allt såvitt

dylika åtgärder ändock icke anses påkallade av andra än

ekonomiska förhållanden.

3.

Sedan riksdagen meddelat sina beslut i anledning av propositionen

1949: 145 angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan,

förordnade Kungl. Maj :t genom brev den 13 maj 1949, att C. H. Länder

finge, därest han före den 1 januari 1950 till försvarets civilförvaltning

inbetalade ett belopp av 100 kronor, befrias från skyldighet att till kronan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

5

utgiva återstående skadestånd — 5 164 kronor 96 öre jämte ränta — enligt

utslag den 28 september 1942 av fältkrigsrätten vid Morjärvs försvarsområdesstab.

1 en den 18 april 1953 dagteeknad skrift har Länder — som inbetalat

nämnda belopp av 100 kronor först den 3 januari 1952 — anhållit att bli

befriad från återstående skadeståndsskyldighet och därvid framhållit följande.

Att han icke fullgjort inbetalningen i rätt tid beror på synnerligen

besvärliga ekonomiska förhållanden och bristande insikt om att inbetalning

före den 1 januari 1950 var ett villkor för efterskänkande av fordringen.

Hans ekonomi, som även tidigare varit dålig, hade under år 1949

förvärrats till följd av att han och hans hustru varit sjuka och att familjen

utökats med ett barn.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning har i

utlåtande den 19 maj 1953 förklarat att de icke vill motsätta sig bifall

till ansökningen.

Departementschefen.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter vill jag, i likhet med myndigheterna,

icke motsätta mig att Länder — oaktat han först efter utsatt

tid fullgjort inbetalningen — befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att C. H. Länder befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan på grund av utslag den 28 september 1942

av fältkrigsrätten vid Morjärvs försvarsområdesstab.

4.

Natten mellan den 10 och den 11 juli 1925 utbröt eld i en skräddarverkstad

inom dåvarande fälttelegrafkårens så kallade stora kasern å Marieberg.

Vid förhör utröntes att eldsvådan uppkommit till följd av att korpralen

vid kåren K. H. H. Eriksson, sedan han förut under dagen å verkstaden

utfört pressning med ett elektriskt järn, avlägsnat sig från verkstaden

utan att utdraga proppen till den elektriska kontakten. Till följd härav

hade pressjärnet överhettats och vållat antändning. Sedan i anledning av

det inträffade talan vid krigsrätt förts mot Eriksson och denne dömts till

ansvar och förpliktats att utgiva visst skadestånd, överklagade Eriksson

krigsrättens utslag hos krigshovrätten.

Krigshovrätten — som fann att förseelsen icke begåtts i tjänsten, men

att Eriksson åsidosatt den omtanke och försiktighet som av omständigheterna

påkallats — ådömde genom lagakraftvunnet utslag den 15 februari

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

1926 Eriksson vaktarrest i tio dagar och förpliktade honom att ersätta

kronan uppkomna skador å kasernen och inventarier med 22 509 kronor

39 öre.

Försök till utmätning av kronans fordran har utan resultat företagits

år 1935, 1944 och 1949.

I en den 21 februari 1953 dagtecknad skrift anhåller nu Eriksson hos

Kungl. Maj :t att av nåd bliva befriad från skadeståndsskyldigheten och

anför bland annat följande. På våren 1928 erhöll han avsked från anställning

som furir och har sedan dess varit chaufför vid Barnängens tekniska

fabriker i Alvik. Han är femtio år gammal och gift men har inga barn.

Lönen är 150 kronor per vecka, och hans ekonomiska förhållanden har

varit så blygsamma, att han ej förmått erlägga ens en ringa del av skadeståndet.

Under beredslcapstiden var han inkallad tillhopa 24 månader.

Någon ändring av hans inkomster, som grundas på kollektivavtal, är ej att

förvänta.

Försvarets civilförvaltning, arméförvaltningens intendenturavdelning och

fortifikationsförvaltningen framhåller i utlåtande den 2 juni 1953 att med

hänsyn till omständigheterna vid skadans uppkomst hinder av principiell

art icke föreligger att tillmötesgå ansökningen. Ehuru Erikssons möjlighet

att gottgöra kronan synes ringa, bör han dock kunna infria en del av

skulden. Ämbetsverken tillstyrker, att Eriksson, om han inom av Kungl.

Maj :t fastställd tid inbetalar 500 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet.

Statskontoret — som inhämtat, att Erikssons hustru har en arbetsinkomst

av 700 kronor i månaden — förklarar i utlåtande den 24 juni 1953

att statskontoret, med hänsyn till omständigheterna vid skadans uppkomst

och den tid som därefter förflutit utan att kronan kunnat erhålla någon

gottgörelse, icke vill motsätta sig bifall till ansökningen på sätt ovannämnda

ämbetsverk föreslagit.

De par t em entschefen.

Det skadestånd som Eriksson till följd av sin försummelse ådragit sig

är synnerligen betydande i förhållande till förseelsens svårighetsgrad. Då

det härjämte synes osannolikt att Eriksson skall kunna gälda skadeståndet

till någon mera avsevärd del föreslår jag att Eriksson, därest han inom tid

som Kungl. Maj :t bestämmer inbetalar 500 kronor, befrias från återstående

skadeståndsskyldighet till kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att chauffören K. H. H. Eriksson, därest han inom tid

som Kungl. Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning

inbetalar ett belopp av 500 kronor, befrias från återstående

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

7

skadeståndsskyldighet till kronan på grund av krigshovrättens

utslag den 15 februari 1926.

5.

Ingrid Lilly Kristina Larsson, som är sömmerska vid försvarets fabriksverks

centrala tvätt- och reparationsanstalt i Lövsta, disponerade jämte en

arbetskamrat såsom bostad ett rum och kök i en kronan tillhörig, av

fabriksstyrelsen disponerad enplans trerumsvilla i Hässelby villastad.

Sedan Ingrid Larsson och hennes arbetskamrat den 7 februari 1952 på

morgonen lämnat villan och inställt sig i arbetet, utbröt under morgonen

eld i villan. Därvid förstördes en del av villan ävensom vissa kronan tillhöriga

inventarier.

Genom lagakraftvunUen dom den 27 oktober 1952 fann Stockholms

rådhusrätt att Ingrid Larsson av oaktsamhet vållat branden därigenom att

hon, sedan hon kopplat sladden till en elektrisk vattenkokare till en väggkontakt

i villans kök, avlägsnat sig utan att ha tagit ur sladden. Härigenom

hade vattenkokaren överhettats och antänt villan. Rådhusrätten dömde

Ingrid Larsson att för allmänfarlig vårdslöshet böta tjugofem dagsböter

å sju kronor samt förpliktade henne jämlikt medgivande att utgiva skadestånd

till försvarets civilförvaltning med 29 981 kronor 58 öre för skada

å villan samt till fabriksstyrelsen med 1 502 kronor 35 öre för förstörda

inventarier jämte fem procent årlig ränta å dessa belopp från den 27 oktober

1952, till dess betalning sker.

I eu den 7 januari 1953 dagtecknad skrift anhåller Ingrid Larsson hos

Kungl. Maj :t att av nåd bli helt eller delvis befriad från skadeståndsskyldigheten.

Hon förklarar att hon, som är född år 1932 och ogift, icke har försörjningsplikt

mot andra personer men att hon dock ej har någon möjlighet

att gälda de utdömda skadeståndsbeloppen.

Försvarets fabriksstyrelse anför i yttrande den 15 april 1953 att sökandens

inkomst från tvätt- och reparationsanstalten uppgått till 6 796 kronor

under år 1952 samt att styrelsen icke har något att erinra emot att sökanden,

som enligt uppgift icke har några tillgångar utöver lönen, befrias från

skadeståndsskyldighet.

Försvarets civilförvaltning förklarar i utlåtande den 28 april 1953 att

ämbetsverket anser hinder av principiell art icke föreligga att tillmötesgå

sökanden. Visserligen förefaller hennes möjlighet att gottgöra förlusten

ringa, men hon bör dock utan svårighet med visst anstånd kunna inbetala

en del av skulden. Denna del föreslås av civilförvaltningen, i anslutning

till ett av fortifikationsförvaltningen avgivet yttrande, skola bestämmas till

500 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 16 maj 1953 att ämbetsverket

icke vill motsätta sig bifall till ansökningen på sätt civilförvaltningen hemställt.

Departementschefen.

Detta ärende företer stor likhet med det under nästföregående punkt

anmälda. På i huvudsak samma skäl som där anförts föreslår jag, att

Ingrid Larsson, därest hon inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer inbetalar

500 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet till kronan i

förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Ingrid Lilly Kristina Larsson, därest hon inom tid som

Kungl. Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbebetalar

ett belopp av 500 kronor, befrias från återstående

skadeståndsskyldighet till kronan på grund av Stockholms

rådhusrätts dom den 27 oktober 1952.

6.

Den 20 mars 1952 skadades värnpliktige vicekorpralen H. B. Påhlsson

av ett vådaskott, som avlossades av värnpliktige vicekorpralen B. G. Tamfelt

i vaktbaracken vid Skånska trängregementet. Vederbörande åklagare

yrkade ansvar å Tamfelt för det denne vid tillfället under tjänstgöring

som vaktchef gjort sig skyldig till tjänstefel genom att icke iakttaga de

bestämmelser som var utfärdade för handhavande av kulsprutepistol och

därigenom vållat olyckan. I samband härmed förde Påhlsson ersättningstalan

mot Tamfelt.

Genom lagakraftvunnen dom dömdes Tamfelt till arrest i tjugo dagar

och förpliktades att utge skadestånd till Påhlsson med 800 kronor.

Då Påhlsson icke kunde utfå skadeståndet yrkade han vid Västra Göinge

domsagas häradsrätt att kronan skulle förpliktas utgiva motsvarande

skadestånd, 800 kronor, jämte ränta. Kronan —- som i och för sig vitsordade

skäligheten av det yrkade ersättningsbeloppet — bestred käromålet

och fordrade ersättning för utgifterna å målet. Genom dom den 8 oktober

1952 ogillade häradsrätten käromålet och förpliktade Påhlsson att ersätta

kronans rättegångskostnader med 413 kronor. Domen vann laga kraft.

I en den 20 maj 1953 dagtecknad skrift har Påhlsson hos Kungl. Maj:t

anhållit att bli befriad från skyldigheten att ersätta nämnda rättegångskostnader

om 413 kronor och framhåller därvid följande. Han blev alldeles

oförvållat skadad vid olyckstillfället. Till det förhållandet, att han icke

kan få ut ersättningen om 800 kronor, kommer nu att han blivit skyldig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

9

att utge 413 kronor till kronan. Han har stora svårigheter att betala rättegångskostnaden.

Han hade praktikantplats vid fabrik mot ett arvode av

500 kronor i månaden men avsåg att under hösten 1953 börja studera vid

handelshögskolan i Göteborg; han hade då inga förvärvsmöjligheter.

Försvarets civilförvaltning framhåller i utlåtande den 22 september

1953 att det förefaller i princip betänkligt att bevilja någon eftergift, enär

Påhlsson genom att anhängiggöra talan vid domstol ådragit kronan ifrågavarande

kostnad. Med hänsyn till Påhlssons jämförelsevis svaga ekonomi

och då han med avseende å omständigheterna i målet icke kan sägas

ha väckt talan utan skäl, vill civilförvaltningen icke motsätta sig bifall

till ansökningen i så måtto, att Påhlsson, därest han inom tid som Kungl.

Maj :t bestämmer, inbetalar ett belopp av 100 kronor, befrias från vidare

ersättningsskyldighet på förevarande grund.

Advokatfiskalen hos civilförvaltningen har i yttrande till civilförvaltningen

som sin uppfattning uttalat, att rättsfrågan i förevarande fall var

oviss och att Påhlssons åtgärd att anhängiggöra rättegång mot kronan

därför var motiverad.

Statskontoret anför i utlåtande den 7 november 1953 följande. Enligt

vad statskontoret under hand inhämtat kan Påhlsson tidigast hösten 1954

börja vid handelshögskolan i Göteborg. Han är fortfarande anställd vid

ifrågavarande fabrik och uppbär, efter avdrag för skatt, lön med 443

kronor i månaden. För kost och logi betalar han sina föräldrar 140 kronor

i månaden. Han har ej andra skulder än här ifrågavarande och bör med

hänsyn till sin ekonomi och beloppets ringa storlek utan svårighet kunna

fullgöra sin betalningsskyldighet. Då ej heller i övrigt synes föreligga tillräckliga

skäl för befrielse, avstyrker statskontoret bifall.

Departementschefen.

Påhlsson har under militärtjänstgöring oförskyllt skadats av ett vådaskott.

Sedan den värnpliktige, som vållat skadan och därför ådömts ansvar

och skadeståndsskyldighet, icke förmått betala skadeståndet har Påhlsson

fört talan mot kronan om utfående av beloppet. Hans talan ogillades, men

Påhlsson får dock anses ha haft visst fog för sin talan.

Med hänsyn till de ömmande omständigheterna i förevarande fall anser

jag det skäligt att Påhlsson befrias från skyldigheten att ersätta kronans

rättegångskostnader därest han inbetalar ett belopp av 100 kronor.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att H. B. Påhlsson, därest han inom tid som Kungl. Maj :t

bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar 100 kronor,

befrias från återstoden av honom jämlikt Västra Göinge

domsagas häradsrätts dom den 8 oktober 1952 åvilande ersättningsskyldighet

till kronan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

/. .

Genom dom den 10 maj 1950, som vunnit laga kraft, dömde rådhusrätten

i Falun numera fanjunkaren F. G. S. Liljecrantz för tjänstefel att

böta femton dagsböter om 4 kronor 50 öre samt förpliktade honom att till

O. W. Krawe och dennes hustru Mait Krawe såsom ställföreträdare för

makarnas son Roland Wilhelm Krawe, född den 18 maj 1936, i anledning

av inträffat olycksfall utgiva ersättning med 64 kronor för förstörda kläder,

400 kronor för sveda och värk för tiden till den 1 april 1950 och 203 kronör

för rättegångskostnaderna jämte domslösen. Roland Krawe förbehölls rätt

att i särskild rättegång föra talan om ytterligare ersättning för sveda och

värk för tiden från och med den 1 april 1950 ävensom för framtida men

och lyte samt nedsatt arbetsförmåga.

De närmare omständigheterna vid olycksfallet var följande. Liljecrantz,

som sedan år 1947 är anställd som ammunitionsförvaltare vid Falu—Mora

försvarsområdes stab, inställde sig den 6 maj 1949 jämte en förrådsmän

å Ronunehed för att jämlikt order förstöra för flygfältsminor avsedda

gamla minståndare, vilka förvarades i ett förråd. Minståndarna utgjordes

av två på en bräda fästade slagtändare, var och en apterad med tändhattar

och anslutna till pentylstubin. Förstörandet tillgick på följande sätt. I eri

ravin omgiven av skogbeväxt mark grävdes en ungefär 1,30 in djup grop;

i vilken en bunt om cirka 20 minståndare per gång nedlades och täcktes

med sand till en höjd av ungefär tre decimeter. Den ena slagtändaren på en

minståndare bragtes härefter till utlösning. Meningen var att detonationen

skulle sprida sig till och antända pentylstubintrådarna på de övriga minståndarna

i bunten. Detta förfaringssätt användes till dess samtliga minståndare

ansågs förstörda. Då Liljecrantz och hans medhjälpare därefter

genomsökte den kringliggande terrängen påträffade de ett 70-tal slagtändare,

vilka slungats upp ur gropen vid detonationerna. Dessa slagtändare

medfördes till Falun och förstördes. Å samtliga dessa hade tändhattarna

detonerat.

Den 13 september 1949 hittade Roland Krawe och en kamrat i närheten

av ravinen ett flertal slagtändare. Dessa härrörde från det parti minståndare,

som Liljecrantz haft order förstöra, och hade slungats upp ur gropen

vid sprängningarna. Då Roland Krawe med högra handen drog ut utlösningssprinten

på en slagtändare, som han höll i vänstra handen, detonerade

slagtändaren. Roland Krawe erhöll därvid en mindre bukskada samt eu

slitskada i vänstra handen med förlust av lillfingret och motsvarande

mellanhandsben. Vid senare undersökning av terrängen runt gropen anträffades

35 slagtändare med tändhattar som ej detonerat. I gropen anträffades

150 ej detonerade slagtändare.

På förslag av advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning utanordnade

civilförvaltningen och arméförvaltningens tygavdelning i mars 1951

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

11

förenämnda skadestånd, tillhopa 464 kronor, samt, efter hörande av försvarets

skaderegleringsnämnd, 1 500 kronor i ersättning för framtida men

och lyte.

Sedermera förde Roland Krawe talan mot kronan och yrkade ytterligare

ersättning för men och lyte samt ersättning för minskad arbetsförmåga

i form av livränta.

Genom dom den 27 februari 1952, som vunnit laga kraft, förpliktade

Falu domsagas södra tingslags häradsrätt kronan att utgiva dels ersättning

för lyte och men med, utöver i mars 1951 erlagt belopp å 1 500 kronor,

ytterligare 500 kronor, dels livränta från och med den 18 maj 1950 till den

18 maj 1954 med 540 kronor per år, därefter till den 18 maj 1957 med

756 kronor per år samt därefter till dess Roland Krawe fyller 67 år med

1 080 kronor per år, dels ock ränta å förfallna belopp.

Genom beslut den 21 mars 1952 har civilförvaltningen med anledning

av sistnämnda dom till laga målsman för Roland Krawe förskottsvis utanordnat

ersättning för lyte och men jämte ränta med 506 kronor 25 öre

ävensom förfallna livräntebelopp jämte ränta samt livränta för andra

kvartalet 1952 med 1 158 kronor 84 öre eller tillhopa 1 665 kronor 9 öre.

På framställning av civilförvaltningen har riksförsäkringsanstalten

genom beslut den 17 maj 1952 övertagit betalningen av livräntan från och

med den 1 juli 1952 samt berett civilförvaltningen ersättning för det belopp,

1 158 kronor 84 öre, som ämbetsverket förskottsvis utgivit i livränta.

I särskilda den 2 juli och den 15 oktober 1952 dagtecknade skrifter har

Liljecrantz anhållit att av nåd bliva befriad från skyldighet att till kronan

återgälda de ersättnings- och livräntebelopp, som kronan jämlikt förenämnda

dom den 27 februari 1952 förpliktats att utgiva till Roland Krawe.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 25 november 1952 anfört

1 huvudsak följande: Från anslag under fjärde huvudtiteln har på grund

av ifrågavarande skada utgivits sammanlagt (464 + 1 500 -f 506: 25 —)

2 470 kronor 25 öre. För gäldande av livräntan tages i anspråk anslag under

annan huvudtitel än den fjärde; utbetalningarna för sådant ändamål uppgick

i slutet av november 1952 sammanlagt till 1 428 kronor 84 öre. För

dessa belopp äger kronan uppenbarligen regressfordran mot Liljecrantz.

Denna fordran är visserligen icke domfäst, men Liljecrantz har icke ifrågasatt

sin förpliktelse mot kronan.

Beträffande Liljecrantz’ ekonomi in. m. meddelar civilförvaltningen

följande: Av yttrande från Falu—Mora försvarsområdes stab framgår att

Liljecrantz har en lön, efter avdrag för skatt, av 713 kronor per månad,

att han äger en till 35 000 kronor värderad fastighet, som icke lämnar någon

inkomst och som är intecknad för cirka 15 000 kronor, samt att han i

övrigt, utöver förevarande belopp, häftar i skuld för 4 000 kronor.

Civilförvaltningen förklarar att, med hänsyn till den vårdslöshet Liljecrantz

visat vid handhavande av farlig materiel, det kan synas tveksamt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

huruvida någon eftergift av kronans fordran bör beviljas. I betraktande av

storleken av de belopp som han kan bliva nödsakad att utgiva och då

tjänstefelet av straffmätningen att döma icke torde ha ansetts alltför

svårt synes emellertid viss nedsättning av ersättningsskyldigheten böra

medgivas. Med hänsyn till Liljecrantz’ ekonomi och då han är försörjningspliktig

mot hustru och två minderåriga barn lär det bli kännbart för

honom även om han nödgas gottgöra kronan allenast ett begränsat belopp,

lämpligen vad som utgivits för skada å kläder, sveda och värk samt lyte

och men med ränta, sammanlagt 2 470 kronor 25 öre. Civilförvaltningen

föreslår därför att Liljecrantz, om han inom viss av Kungl. Maj :t bestämd

tid inbetalar 2 470 kronor 25 öre, befrias från vidare ersättningsskyldighet

på förevarande grund.

Statskontoret anför i utlåtande den 17 december 1952 att Liljecrantz

visat förhållandevis stor vårdslöshet vid förstöringen av minståndarna, varför

statskontoret hyser tvekan om tillräckliga skäl kan anses föreligga för

tillmötesgående av ansökningen. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet

vill statskontoret dock icke motsätta sig bifall till framställningen på

sätt civilförvaltningen föreslagit.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 28 januari 1953 förklarat

sig icke ha något att erinra emot att Liljecrantz befrias från ifrågavarande

ersättningsskyldighet på sätt civilförvaltningen och statskontoret förordat.

Departementschefen.

Kronans regressfordran mot Liljecrantz utgör nu omkring 4 600 kronor.

Härtill kommer fordran å de efter hand förfallande livräntebeloppen, som

under de närmaste tre åren uppgår till omkring 750 kronor per år och

därefter till cirka 1 100 kronor per år. Med hänsyn till Liljecrantz’ inkomster

och försörjningsplikt torde det icke vara möjligt för honom att

betala annat än en mindre del av kronans fordran. På grund av det anförda

vill jag icke motsätta mig att Liljecrantz erhåller viss befrielse från sin

ersättningsskyldighet. Fullständig befrielse bör icke komma i fråga med

hänsyn till att Liljecrantz enligt min mening vid fullgörandet av ifrågavarande

uppdrag visat stor vårdslöshet. Jag föreslår att Liljecrantz befrias

från ersättningsskyldighet till kronan om han inbetalar ett belopp

av 2 500 kronor.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå

riksdagen medgiva,

alt F. G. S. Liljecrantz, därest han inom tid som Kungl.

Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 2 500 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av ovannämnda olyckshändelse

den 13 september 1949.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

8.

Under förevisningsövning å Ränneslätt den 3 maj 1946 markerades artillerield

genom att ett stort antal å ett område av slätten utlagda sprängladdningar

bringades att explodera. Vid laddningarnas utlösning, som

skedde medelst slagtändare, uppstod ett antal blindgångare. Omedelbart

efter artillerieldens markering skedde på given signal stormning, varvid

en gevärsgrupp hade att passera över området. Numera kaptenen vid Norra

Smålands regemente S. G. R. önnesjö, som följde efter gevärsgruppen,

kom härvid i beröring med en blindgångare eller utlösningslinan till denna,

varvid laddningen exploderade med påföljd att önnesjö åsamkades svår

kroppsskada.

Med anledning av det inträffade förde vederbörande åklagare vid regementskrigsrätten

vid Jönköpings—Kalmar regemente ansvarstalan mot

överstelöjtnanten friherre R. Leuhusen såsom ledare av övningen och dåvarande

löjtnanten, numera kaptenen i Norra Smålands regementes reserv,

ingenjören N. K. A. Sandwall. Den sistnämnde, som var utbildad i

sprängtjänst, hade varit målanordnare. I denna egenskap hade han haft

att utlägga laddningarna och bringa dem att explodera samt att därefter

giva signal om att artillerieldens markering var avslutad, innebärande att

framryckningen kunde ske.

Genom utslag den 12 juni 1946 prövade krigsrätten, som fann omständigheterna

för Sandwall mildrande, lagligt döma honom att för oförstånd

i tjänsten undergå arrest utan bevakning i två dagar. Ansvarstalan mot

Leuhusen ogillades.

Överkrigsfiskalsämbetet fullföljde vid krigshovrätten påståendet om ansvar

å Leuhusen, medan Sandwall yrkade frikännande.

Genom utslag den 7 januari 1947 fann krigshovrätten ej skäl att på

talan av Sandwall göra ändring i krigsrättens utslag beträffande denne.

Angående Leuhusen fann krigshovrätten styrkt, att denne vid planläggningen

av övningen icke givit Sandwall så fullständiga och klara direktiv

som med hänsyn till de med övningen förknippade riskmomenten uppenbarligen

varit av behovet påkallade. På grund härav prövade krigshovrätten

lagligt döma Leuhusen för vårdslöshet i tjänsten till arrest utan bevakning

fyra dagar.

Leuhusen fullföljde talan mot krigshovrättens utslag. Genom utslag den

4 oktober 1947 fann Kungl. Maj :t rättvist att, med ändring av krigshovrättens

utslag i vad det överklagats, fastställa regementskrigsrättens utslag

såvitt angick Leuhusen.

I anledning av olycksfallet medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 11

augusti 1950, att försvarets civilförvaltning till önnesjö fick utbetala

skadestånd, bland annat för vårdkostnader, sveda och värk samt lyte och

framtida men, med tillhopa 14 850 kronor. På grund av olycksfallet har

riksförsäkringsanstalten utbetalat livränta m. m. till önnesjö jämlikt

olycksfallsförsäkringslagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ls proposition nr 44.

I eu den 4 september 1952 dagtecknad skrift har Sandwall hos Kungl.

Maj:t anhållit att av nåd bliva befriad från skyldighet att ersätta civilförvaltningen

och riksförsäkringsanstalten vad som på grund av olycksfallet

utbetalats eller kommer att utbetalas till önnesjö. Sandwall anför

härvid bland annat följande. Han deltog i övningen på given order, och

enighet om att Sandwall ensam bar skuld till olyckan har icke rått i de

dömande instanserna. Omständigheterna i målet har dessutom ansetts

mildrande, och straffet blev så lågt som två dagars arrest utan bevakning.

Den dryga ersättningsskyldigheten synes stå i missförhållande till straffet.

Beträffande Sandwalls ekonomi har av handlingarna i ärendet in. in.

inhämtats följande: Han är född 1916 och gift samt har tre minderåriga

barn. Han är anställd som ingenjör hos en ingenjörfirma i Stockholm

med eu bruttolön av för närvarande 1 750 kronor i månaden jämte 100

kronor i månaden för hållande av tjänstebil. Hustrun har ingen egen inkomst.

Hyran är 220 kronor per månad, vartill kommer garagehyra med

30 kronor i månaden. Han äger en bil värd cirka 6 000 kronor men har å

bilen skuld till samma belopp. Härjämte äger han en obebyggd sportstugetomt

taxerad till 4 000 kronor men belastad med 1 000 kronor i gäld.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning framhåller

i utlåtande den 10 mars 1953 följande: Det skadestånd om 14 850

kronor, som civilförvaltningen utbetalat till önnesjö, är Sandwall skyldig

återbetala. Krigsrätten fann emellertid omständigheterna vid förseelsens

begående mildrande. I princip synes fördenskull — med beaktande jämväl

i övrigt av vad i målet förekommit — hinder icke möta att tillmötesgå

ansökningen genom att till viss del eftergiva kronans för närvarande betydande

ersättningskrav. Med utgångspunkt från Sandwalls ekonomi och

försörjningsplikt synes han skäligen av skadeståndet böra erlägga 1 000

kronor. Ämbetsverken föreslår därför, att Sandwall, om han inom tid som

Kungl. Maj :t bestämmer inbetalar 1 000 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet

på förevarande grund.

Riksförsäkringsanstalten anför i utlåtande den 20 maj 1953 bland annat

följande. Anstaltens kostnader i anledning av olycksfallet hade dittills

uppgått till 4 875 kronor 22 öre. Härvid har livränta utgått för tiden till

och med den 9 november 1953. Kapitalvärdet av den ersättning som önnesjö

framdeles kan bliva berättigad uppbära under sin återstående livstid

— beräknad efter en årlig ersättning motsvarande den som senast utbetalats

till honom, nämligen 1 040 kronor per år — kan uppskattas till 24 000

kronor. Med hänsyn till föreliggande uppgifter om Sandwalls ekonomi och

i betraktande av de omständigheter varunder olyckan inträffat vill anstalten

för sin del icke motsätta sig att Sandwall befrias från ersättningsskyldighet

gentemot anstalten, därest han fullgör den inbetalning till kronan

som föreslagits av civilförvaltningen och tygavdelningen.

I ärendet har inhämtats att riksförsäkringsanstalten beslutat att även

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

15

för tiden den 10 november 1953—den 9 november 1956 skall utbetalas livränta

till önnesjö med 1 040 kronor per år.

Statskontoret har i utlåtande den 3 juni 1953 förklarat sig icke ha något

att erinra mot bifall till ansökningen på sätt civilförvaltningen föreslagit.

Departementschefen.

Av utredningen framgår att Sandwall genom en förseelse, som bedömts

lindrig, ådragit sig en synnerligen betydande ersättningsskyldighet till

statsverket. Med hänsyn härtill och då det icke kan förväntas att Sandwall

skall förmå betala annat än en mindre del av sin skuld, finner jag det

i: enlighet med myndigheternas förslag skäligt att Sandwall, därest han

inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer inbetalar ett belopp av 1 000 kronor,

befrias från vidare ersättningsskyldighet i angivna avseenden.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

mätte föreslå riksdagen medgiva,

att N. K. A. Sandwall, därest han inom tid som av Kungl.

Maj :t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 1 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till statsverket till följd av ovannämnda olycksfall

den 3 maj 1946.

9.

Under övningsskjutning med kulsprutegevär vid Värmlands regemente

den 5 oktober 1945, varvid numera löjtnanten vid regementet C. J. W.

Scheffer var ledare, åsamkades värnpliktige A. G. Rödin svåra skador i ena

låret av ett skott, som avlossades av en annan värnpliktig. Genom dom

den 20 mars 1951 i mål mellan Rödin, kärande, samt nämnde värnpliktige,

Scheffer och kronan, svarande, förpliktade rådhusrätten i Karlstad svarandena

att solidariskt till Rödin utgiva vissa ersättningar för de denne

åsamkade skadorna. Sedan talan fullföljts mot rådhusrättens dom, befriade

Svea hovrätt genom dom den 19 juni 1951 Scheffer och kronan från

skadeståndsskyldighet, varjämte hovrätten förpliktade Rödin att ersätta

Scheffer dennes kostnader å målet vid rådhusrätten och i hovrätten med

sammanlagt 545 kronor. Sedan talan fullföljts mot hovrättens dom, fastställde

Kungl. Maj:t genom dom den 6 juni 1952 hovrättens domslut, såvitt

nu är i fråga, samt förpliktade Rödin att till Scheffer utgiva ersättning

för kostnaderna å målet hos Kungl. Maj :t med 394 kronor utöver av RÖdin

till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatt belopp, 150 kronor.

-— Scheffer och kronan anlitade i målet skilda ombud.

Scheffer begärde verkställighet av Kungl. Maj :ts dom beträffande den

honom tillerkända ersättningen för rättegångskostnad. Till gäldande här
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Ktingl. Maj:ts proposition nr 44.

av och av exekutionskostnaderna, tillhopa 960 kronor, togs den 26 september

1952 hos Rödin i mät en häst, värderad till 1 000 kronor. Rödin besvärade

sig över utmätningen hos överexekutor i Älvsborgs län och anförde

därvid bland annat följande. Han hade inköpt ett mindre jordbruk för

7 300 kronor, av vilket belopp endast 100 kronor var betalda. Han hade

därjämte lånat 1 300 kronor och för detta belopp inköpt den utmätta hästen.

Rödin ansåg att hästen var att betrakta såsom sådant nödigt arbetsredskap

som omförmäles i 65 § utsökningslagen, enär Rödin i avsaknad av häst

icke kunde sköta jordbruket. Rödin hade icke andra tillgångar än de nu

angivna. Han var ogift men hade eget hushåll. — överexekutor beslöt den

4 oktober 1952 att vidare exekutiva åtgärder i ärendet tills vidare ej fick

vidtagas.

Såsom ombud för Scheffer anförde härefter juris kandidaten F. Sahlman,

Karlstad, i en den 22 oktober 1952 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd

skrift bland annat följande. Verkställd utredning hade givit vid handen

att Rödins ekonomiska förhållanden är sådana att ett vidhållande av utmätningsansökningen

måste anses otillfredsställande ur moralisk synpunkt.

Scheffer kunde emellertid med hänsyn till sin ekonomi icke själv svara

för rättegångs- och exekutionskostnaderna. Det förhållandet att kronan

—- därest Scheffer slutligen skulle ha befunnits skadeståndsskyldig — ägt

regressrätt mot denne hade omöjliggjort för Scheffer och kronan att

anlita gemensamt ombud i målet. Med hänsyn härtill och då det utredningsarbete,

som från Scheffers sida nedlagts i rättegången, varit värdefullt

jämväl för kronan, borde Scheffer av kronan få ersättning för ifrågavarande

kostnader om 960 kronor.

I yttrande till arméförvaltningens tygavdelning har advokatfiskalen hos

försvarets civilförvaltning anfört bland annat följande. Scheffer hade anskaffat

eget ombud i skadeståndsmålet på uppmaning från advokatfiskalskontoret.

Rödin hade på grund av de skador han ådragit sig vid olyckstillfället

under en längre tid icke kunnat arbeta och han hade mycket

svag ekonomi sedan hans skadeståndstalan mot Scheffer och kronan

ogillats. Med hänsyn till det anförda och då Scheffer och hans ombud nedlagt

ett värdefullt arbete i målet tillstyrkte advokatfiskalen Scheffers framställning.

I utlåtande den 20 december 1952 över Scheffers framställning uttalade

försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tggavdelning, under hänvisning

till advokatfiskalens yttrande, att starka billighetsskäl talade för

att Scheffer borde beredas ersättning av kronan för ifrågavarande kostnader

på villkor att Scheffer på kronan överlät motsvarande fordran hos

Rödin. Starka skäl talade dock för att kronan icke borde göra gällande

en på grund av denna överlåtelse förvärvad fordran mot Rödin, och ämbetsverken

ifrågasatte därför om icke Rödin borde befrias från sålunda uppkommande

ersättningsskyldighet till kronan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

17

Sedan statskontoret yttrat sig i ärendet medgav Kungl. Maj:t genom beslut

den 10 april 1953 att till Scheffer fick — under förutsättning att denne

skriftligen å kronan överlät sin ifrågavarande fordran gentemot Rödin —

från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter utbetalas ett belopp av

960 kronor.

I ärendet har inhämtats att Scheffer, i samband med utbetalning till

honom av ifrågavarande belopp, till kronan överlåtit sin fordran hos Rödin

samt att den begärda utmätningen hos Rödin numera återkallats.

Departementschefen.

Rödin har under militärtjänstgöring utan egen skuld åsamkats svåra

skador av bestående art. Kronans nu ifrågavarande, genom överlåtelse förvärvade

fordran hos Rödin avser kostnader i en skadeståndsprocess, som

Rödin till följd av olyckshändelsen fört mot bland andra kronan. Rödins

ekonomi är mycket dålig. I likhet med myndigheterna anser jag det skäligt

att kronan avstår från sin fordran hos Rödin. Jag hemställer därför, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kronans ifrågavarande fordran hos A. G. Rödin må

eftergivas.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—9 hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Re sar e.

2—2173 53 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 44.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Bilaga.

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1953 avgjorda, helt eller

delvis bifallna ärenden angående befrielse från

ersätt nin g ssky l di g het.

Sökande

Grund för ersätt-

Av domstol utdömt

Kungl.

Maj.ts beslut

ningsskyldighet

belopp

Dag

Beslutets inne- börd

1

2

3

4

5

Furiren vid flyg- vapnet J. A.

Johansson

Skada å en kronan

tillhörig bil

(under trafik)

2 675 kr. jämte

viss ränta (Härav

inbetalat 1 025

kr.)

a0/i 53

Hel befrielse.

Furiren vid flyg- vapnet B. A. F.

Dahlgren

Skada å ett kronan

tillhörigt flygplan

(förlorad signa- listhuv)

745 kr.

so/t 53

Befrielse mot in- betalning av

50 kr.

Furiren vid Stock- holms örlogssta- tion S. K. G.

Sandkvist

Skada å en kronan

tillhörig motorbåt

(kylskadad motor)

1 802 kr. 68 öre

(Härav inbetalat

677 kr. 68 öre)

8/d 53

Befrielse mot in- betalning av

425 kr.

Värnpliktige S. H.

Malm

Skada vid tält- brand

2 434 kr. 31 öre

jämte ränta

2S/s 53

Befrielse mot in- betalning av

200 kr.

Överfuriren vid

Svea ingenjörkår

S. E. Johansson

Skada å eu kronan

tillhörig bil

(kylskadad motor)

1 295 kr. 4 öre

(Härav inbetalat

250 kr.)

I8/u 53

Befrielse mot in- betalning av

150 kr.

Sthlm 1954. K. L. Beckmans Bokrr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:174 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. jämte i ämnet väckta s. 1 i texten
  2. SU 1954:71 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten