Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester
1954-01-15 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:46, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
1
Nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester; given Stockholms slott
den 15 januari 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och
12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt gällande semesterlag påverkas semesterns längd icke av att arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet på grund av olycksfall i arbetet eller
yrkessjukdom. Utan arbetstagarens medgivande får semestern ej heller förläggas
till sådan frånvarotid. Annan sjukdomstid är ej semesterkvalificerande;
och hinder föreligger ej för arbetsgivaren att ge arbetstagaren
semester under dylik sjukdomstid.
I propositionen föreslås — i anslutning till samtidigt framlagt förslag
till lag om yrkesskadeförsäkring — rätt för arbetstagare att såsom semesterkvalificerande
tid räkna tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom
varit oförmögen till arbetet; dock skall sjukdomsdag, som infaller efter
det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet
under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret, vara semesterkvalificerande
endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada.
Vidare föreslås förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke
förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom
ej är i arbete.
De nya bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 januari 1955. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 46.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr fi6.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
7 §•
(Föreslagen lydelse:)
Semester utgår —---— — antal dagar.
Med dag, å vilken arbete utförts,
jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på
grund av däri inträffat olycksfall
eller sådan däri ådragen sjukdom,
som avses i lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar;
c) i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke
överstigit tolv veckor; eller
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav
föreskriven militärövning om högst
sextio dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till
första tjänstgöring, dock att av tid
för militärövning högst sextio dagar
under varje kvalifikationsår må
räknas arbetstagaren till godo.
Dag, under------sådan 1
Med dag, å vilken arbete utförts,
jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på
grund av sjukdom, dock att dag,
som infaller efter det att arbetstagaren
till följd av sjukdom varit frånvarande
från arbetet under sammanlagt
nittio dagar av kvalifikationsåret,
jämställes endast om arbetsoförmågan
föranletts av yrkesskada;
c)
i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke
överstigit tolv veckor; eller
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav
föreskriven militärövning om högst
sextio dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till
första tjänstgöring, dock att av tid
för militärövning högst sextio dagar
under varje kvalifikationsår må
räknas arbetstagaren till godo.
dag.
1 Senaste lydelse av 7 och 12 §§ se SFS 1951: 303.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
I fält som avses i andra stycket
b) är arbetstagaren skyldig att, om
arbetsgivaren så påfordrar, genom
intyg av läkare eller allmän sjukkassa
styrka att han på grund av
sjukdom varit oförmögen till arbetet.
Om förlängd------särskild lag.
12 §.
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom, som inträffat
innan semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid
för hans bortovaro från arbetet, som
enligt 7 § andra stycket c) och d)
skall jämställas med tid å vilken
arbete utförts. Dylikt medgivande
erfordras dock icke, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å tid som nu
sagts.
Semestern skall------tolv dagar.
Semester för------svensk hamn.
Denna lag träder i kraft den i
januari 1955, från och med vilken
dag semesterrätt enligt lagen kan
förvärvas.
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till sådan tid för hans bortovaro
från arbetet, som enligt 7 §
andra stycket b)—d) och tredje
stycket skall jämställas med tid å
vilken arbete utförts.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 november
1953.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar
i semesterlagen samt anför.
Inledning.
Enligt lagen den 29 juni 1945 om semester (nr 420; ändr. 336/1946 och
303/1951) påverkas semesterns längd icke av att arbetstagaren varit frånvarande
från arbetet på grund av olycksfall i arbetet eller till följd av
sådan sjukdom, som avses i 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Utan arbetstagarens medgivande får hans semester ej heller
förläggas till frånvarotid av detta slag. Annorlunda förhåller det sig med
sjukdomstid, när olycksfallet eller sjukdomen ej är att hänföra till arbetet.
Annan sjukdomstid än sådan, under vilken arbetstagaren varit förhindrad
att utföra sitt arbete till följd av yrkessjukdom eller olycksfall i arbetet,
är således icke semesterkvalificerande. Hinder föreligger vidare icke för
arbetsgivaren att ge arbetstagaren semester, då denne är sjuk men sjukdomen
ej orsakats av olycksfall i arbetet eller utgöres av yrkessjukdom.
Frågan om större likställighet i förevarande hänseende mellan olycksfallsoch
yrkessjukdom samt »vanlig» sjukdom har vid olika tillfällen varit
föremål för uppmärksamhet och får ytterligare aktualitet sedan den vid
1953 års riksdag stadfästa allmänna sjukförsäkringen, samordnad med en
ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring, trätt i kraft den 1 januari 1955.
Uti en i september 1953 inom socialdepartementet upprättad promemoria
har hithörande spörsmål närmare belysts och förslag framlagts dels om
rätt för arbetstagare att i viss utsträckning räkna tid för sådan sjukdom,
som icke är att hänföra till arbetet, som semesterkvalificerande tid och dels
om förbud för arbetsgivare att förlägga arbetstagares semester till tid, då
arbetstagaren till följd av sjukdom ej är i arbete.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
o
Sedan denna promemoria remissbehandlats, anhåller jag att få upptaga
ärendet till behandling.
Gällande bestämmelser.
Semesterlagen äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka
gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren äger enligt
3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår)
utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Denna
skall utgå under nästfoljande år, dock att parterna äger överenskomma om
att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.
7 § har följande lydelse:
Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.
Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar;
c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt
ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst
sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.
Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å
vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.
Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete
stadgas i särskild lag. I
I 12 § första stycket stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock utsägs att semestern såvitt möjligt bör förläggas
till sommartid, om arbetstagaren icke begär annat. Utan arbetstagarens
medgivande får semestern icke förläggas till sådan tid för hans bortovaro
från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje stycket skall
jämställas med tid, å vilken arbete utförts.
Enligt 13 § skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns början
på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Detta
gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.
Under semester skall enligt 3 § lön utgå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
c
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Vissa arbetstagare, nämligen de som utför arbetet i sitt hem eller eljest
under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande — s. k. okontrollerade arbetstagare —
är, enligt vad i 4 § stadgas, icke berättigade till semesterledighet utan endast
till särskild semesterlön. Förutsättning för rätt till sådan lön är enligt
17 §, att vederbörandes arbetsinkomst under kalenderkvartalet uppgår till
belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å
orten för arbete av den art, varom är fråga, under en arbetstid av 8 timmar.
Semesterlönens storlek utgör enligt 18 § sex procent av arbetsinkomsten.
De privilegieringsföreskrifter, som gäller för övriga arbetstagare, avser
icke de okontrollerade arbetstagarna. Vid avgörande huruvida arbetstagaren
uppnått en inkomst av sådan storlek att den berättigar till särskild
semesterlön skall alltså hänsyn tagas endast till den faktiska arbetsinkomsten.
Motsvarande gäller i fråga om beräkning av semesterlönens storlek.
Frågornas tidigare behandling.
Sjukdomstid som semester kvalificerande tid.
1936 års scmestersakkunniga anförde i sitt betänkande med förslag till
lag om semester (SOU 1937:49) — vilket förslag låg till grund för vår
första, år 1938 utfärdade semesterlag — bl. a. följande:
Även om en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst
aderton1 dagar, kunna omständigheterna vara sådana, att den å månaden
belöpande semesterrätten skäligen ej bör gå förlorad. Bland de orsaker till
bortovaro från arbete, som böra privilegieras på sådant sätt, att bortovaron
jämställes med arbetad lid, då det gäller kvalificering för semester, är
främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämmer med hittills
på alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras
bortovaro, som orsakats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar,
som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Det kan nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som
skadats i arbetet och till följd därav blir arbetsoförmögen, skulle gå förlustig
någon del av sin semesterrätt. Det kan ej heller anses föreligga skäl
att tidsbegränsa rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu
nämnda orsaker. Så länge arbetsavtalet kan anses gälla, bör den skadade
sålunda få beräkna semesterrätt.---—
Beträffande vissa andra fall kan tvekan anses råda, om privilegiering av
viss orsak till bortovaro från arbetet bör ske. Detta gäller främst sådan
sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas
såsom yrkessjukdom. Härvidlag föreligga visserligen ömmande skäl
och ofta nog är behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom mycket
stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gäller en ekonomisk
belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga anse det icke gärna vara
tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna
att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i vidare 1
1 Antalet arbetsdagar per månad bestämdes sedermera av riksdagen till 16.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
mån än arbetsgivarna kunna anses vara skyldiga att utgiva lön under sjukdomen.
Uttryckliga regler härom finnas endast i sjömanslagen.
1 propositionen nr 286 till i938 års riksdag med förslag till lag om semester
m. in. anförde föredragande departementschefen, att han gärna sett,
att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera även annan
sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämnda. I likhet med de sakkunniga
befarade emellertid departementschefen, att en bestämmelse härom
skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarens sida.
1942 års semester kommitté föreslog i sitt betänkande med förslag till
ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944: 59) inga andra ändringar i då gällande
privilegieringsbestämmelser än att till privilegierad frånvaro skulle
hänföras även tid, då arbetstagaren i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhållit sig från arbetet i den mån bortovaron ej överstigit 12 veckor.
I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester
yttrade föredragande statsrådet bl. a.
Hur långt man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad
att utföra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester,
kan givetvis vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen
anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även
vanlig sjukdomstid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern
såsom en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren
innebär varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en
motsvarande ekonomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan
utsträckning vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera
benägna att tillgripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna
fråga har jag därför stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i
förevarande hänseende och att således icke medgiva något tillgodoräknande
i semesterhänseende av vanlig sjukdomstid.
Vid 1948 års riksdag väcktes en motion (II: 113) i denna fråga, vari anfördes
efter en erinran om innehållet i 7 § andra stycket b) semesterlagen:
Detta stadgande innebär att frånvaro från arbetet på grund av annan
sjukdom än yrkessjukdom eller sjukdom i anledning av olycksfall i arbetet
inte är privilegierad, vilket i sin tur betyder att semesterlön ej utgår i förstnämnda
fall. Då ofta svårigheter uppstå för en arbetstagare, som skadats
genom olycksfall i arbetet, att få detta erkänt som sådant hos försäkringsrådet,
uppstå härigenom många orättvisor. Dels får en arbetstagare i ett
dylikt fall ingen ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och dels mister
han även semesterlön för den tid han på grund av sjukdom varit borta
från arbetet.
Härvid bör även framhållas att många arbeten äro av den art, att arbetstagarens
hälsa successivt nedbrytes, med resultat att sjukdomar uppstå.
Knappast något arbete är av den art, att det inte ger upphov till någon
sjukdom. Dragiga och ohygieniska arbetslokaler äro en ofta förekommande
sjukdomsorsak, men även vid arbete i modernt utrustade lokaler förslites
arbetskraften i förtid genom den rationalisering som sker och den därav
följande arbetshets, som är rådande på praktiskt taget alla arbetsplatser.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Därom vittna de tusentals arbetsoförmögna med i arbetet förstörda ryggar
och leder. Skift- och övertidsarbete föranleder mag- och nervåkommor.
I många fall är en arbetstagare, som på grund av sjukdom varit tvingad
till bortovaro från arbetet, i större behov av vila och rekreation, då semestertiden
kommer, än den som haft lyckan att ha varit frisk hela arbetsåret. Nu
gällande lagstiftning ger inte denna möjlighet oavsett hur lång anställningstid
en sådan arbetstagare, som här omnämnes, kan åberopa.
I sitt utlåtande nr 27 anförde andra lagutskottet — sedan utskottet tillstyrkt
utredning av frågan om förbud för arbetsgivare att förlägga arbetstagares
semester till tid då denne vore sjuk — bl. a. följande:
Förslaget att vanlig sjukdomstid i semesterhänseende skall betraktas som
arbetad tid är mera diskutabelt. Semesterlagen vilar på den grundtanken,
att semesterrätten är en intjänad löneförmån. Detta har medfört, att semestern
i princip gjorts beroende av den tid, under vilken arbetstagaren
utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Från denna princip har visserligen
i 7 § andra stycket semesterlagen gjorts undantag, men det är självfallet,
att avvikelser från lagens grundprincip måste ske med stor försiktighet.
Enligt semesterlagens nuvarande lydelse är arbetstagares frånvaro
från arbete på grund av olycksfall i arbetet eller på grund av yrkessjukdom
i semesterhänseende jämställd med arbetad tid. Detta utgör givetvis i och
för sig icke något skäl för att frånvaro på grund av annat olycksfall eller
annan sjukdom i semesterhänseende skall privilegieras. Vissa skäl kunna
emellertid anföras för att i någon utsträckning privilegiera även vanlig
sjukdomstid. I samband med den av utskottet förordade utredningen av
frågan om förbud för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester
till tid, då denne är sjuk, synes även frågan om privilegiering av frånvaro
på grund av vanlig sjukdom böra övervägas. Därvid bör emellertid uppmärksammas,
att varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna
innebär en ekonomisk belastning för arbetsgivarna.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av frågan om att i semesterhänseende
i viss utsträckning med arbetad tid jämställa frånvaro från
arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall i arbetet eller annan
sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avsåges i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse den 7 maj 1948, nr 193).
Ifrågavarande spörsmål togs sedan upp i motioner till 1951 års riksdag
(I: 337 och II: 447) i anledning av propositionen nr 72 rörande treveckorssemester.
Riksdagen fann ej skäl föreligga att vidtaga någon åtgärd i anledning
av motionernas yrkanden i denna del. Andra lagutskottet hänvisade
i sitt utlåtande nr 28 till ett av föredragande departementschefen gjort uttalande,
att han i sinom tid torde få återkomma till en del specialspörsmål
inom semesterlagstiftningen.
Vid 1952 års riksdag aktualiserades frågan genom en motion (II: 26) och
en interpellation. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd och i inter
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
pellationssvaret (andra kammaren den 13 maj 1952) gav dåvarande chefen
för socialdepartementet den meningen till känna, att någon särskild sakkunnigutredning
i frågan ej vore påkallad och att spörsmålet i sinom tid
skulle tagas upp.
I ett svar å en vid 1953 års riksdag framställd enkel fråga (första kammaren
den 18 mars 1953) intog departementschefen samma ståndpunkt
Semesterns förläggning till sjukdomstid.
1936 års semestersakkunniga upptog i sitt förutnämnda förslag till semesterlag
(SOU 1937:49) inga regler om förbud för arbetsgivare att förlägga
en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren är sjuk.
I det inom socialdepartementet på grundval av sakkunnigbetänkandet
upprättade förslaget till lag om semester upptogs emellertid ett stadgande
av innehåll, att semestern icke utan arbetstagarens medgivande finge förläggas
till tid, då han vore oförmögen till arbete på grund av olycksfall i
arbetet eller sådan sjukdom, som avsåges i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar. Vid lagrådsremissen av detta lagförslag uttalade föredragande
departementschefen, att det måste betecknas såsom uppenbart
olämpligt för en arbetstagare, om semestern för honom förlädes till sådan
tid, då han av någon omständighet vore oförmögen att använda densamma
till vila. Härom anförde departementschefen vidare bl. a.:
Det torde därför få anses vara skäligt, att arbetsgivarens rätt att förlägga
semestern till dylik tid i någon mån beskäres. Lämpligast synes härvid
vara att acceptera samma grunder som då det gäller att för beräkning av
semesterrätt med arbetad tid jämställa viss annan tid. Härutöver synes förbud
böra meddelas mot förläggandet av semester till tid, då arbetstagare i
samband med havandeskap avhåller sig från förvärvsarbete. Jag har däremot
icke funnit mig kunna förorda förbud mot utgivande av semester
under sådan sjukdomstid, som icke genom den nu nämnda bestämmelsen
blivit undantagen. Anledningen härtill är, att jag ansett mig kunna utgå
från att det vid sådana företag, där samtliga arbetstagare erhålla semester
på en gång, ofta vore olämpligt för arbetsgivaren att bereda den, som varit
sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga arbetstagare, semester
vid ett senare tillfälle. Jag befarar därför, att ett generellt förbud mot utgivande
av semester under tid, då arbetstagaren är sjuk, kan göra arbetsgivaren
benägen att hellre avskeda arbetstagaren än att uppskjuta semestern
till en senare tidpunkt.
Två av lagrådets ledamöter hemställde, att ifrågavarande bestämmelse i
departementsförslaget måtte utgå. Lagrådets övriga två ledamöter ifrågasatte
däremot, huruvida icke bestämmelsen borde utsträckas att avse jämväl
vanlig sjukdom, därvid hänsyn givetvis kunde tagas endast till sjukdom
som förelåge, då semestertiden fastställdes. Mot vad departementschefen
anfört därom, att det ofta vid sådana företag, där samtliga arbetstagare
erhölle semester på en gång, vore olämpligt för arbetsgivaren att
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga
arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle, samt att det därför kunde
befaras att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då
arbetstagaren vore sjuk, kunde göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda
arbetstagaren än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt,
erinrade sistnämnda två ledamöter av lagrådet, att från det ifrågasatta
förbudet kunde göras undantag för det fall att arbetsgivaren, för att bereda
arbetstagarna semester, för en tid helt eller delvis inställde en av
honom bedriven rörelse och arbetstagaren normalt under sådan driftsinställelse
skulle ha åtnjutit semester. Med detta borde likställas sådant fall då
semestern skulle utgå enligt en på förhand uppgjord plan, vilket mången
gång torde innebära att särskilda åtgärder vidtagits för arbetets upprätthållande
under semesterperioden. Om arbetsgivaren för att bereda arbetstagarna
semester valde utvägen att helt eller delvis inställa rörelsen eller
om han kungjort en plan för semesterns förläggning torde hans intresse, i
förra fallet att fullständigt få likvidera samtliga semesteranspråk, som härrörde
från den inställda rörelsen, och i senare fallet att semesterplanen
följdes, böra gå före den enskilde arbetarens eventuellt motsatta intresse.
I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,
att han icke av vad lagrådets ledamöter anfört blivit övertygad
om att den av honom förordade bestämmelsen borde jämkas.
1942 års semesterkommitté anförde härom i sitt förutnämnda betänkande
(SOU 1944: 59) följande:
Visserligen är det ur semestersynpunkt olämpligt, att semestern förlägges
till tid, då arbetstagaren till följd av sjukdom icke kan utnyttja semestern,
men en dylik förläggning av semestern torde väl ej förekomma
annat än då särskilda skäl föreligga, såsom då semestrarna vid företaget
redan blivit bestämda. Erfarenheterna under den gångna tiden synas vara
sådana, att — mot de skäl som föranlett att »vanlig» sjukdom icke betraktas
som i förläggningshänseende privilegierad frånvaro — anledning saknas
att upptaga detta spörsmål till omprövning.
I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag yttrade föredragande statsrådet
bl. a.:
Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till
tid, då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har
godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag
av landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning
till tid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid. Denna
fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna
funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna under
de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke giva anledning
till att nu frångå detta ståndpunktstagande.
Vid 1948 års riksdag väcktes två motioner (1:44 samt 11:69) i förevarande
fråga. I motionerna, som voro likalydande, anfördes, sedan redogörelse
lämnats för semesterlagens innehåll i förevarande hänseende:
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Semesterlagens bestämmelser hindra således icke att semestern förlägges
till tid, då arbetstagaren på grund av annan sjukdom eller olycksfall, ådraget
utom arbetet, vistas på sjukhus eller vårdas av läkare i hemmet. Denna
möjlighet har också i åtskilliga fall blivit av arbetsgivare utnyttjad så att
arbetare, som av annan sjukdom än yrkessjukdom eller olycksfall utom
arbetet tvingats intaga sjuksängen, fått sin sjukdomstid betraktad såsom
semester. Någon egentlig semester med vila och rekreation, som semesterlagen
avser skänka arbetstagaren, har icke erhållits under sjukdomstiden,
utan den sjuke återvänder till arbetet i större behov av semester än tidigare.
Han finner då semesterrätten av nämnd anledning förverkad.
Semesterlagen avser dock att skänka varje arbetstagare rätt till skälig
semester med vila och rekreation. Det är en rätt, förvärvad genom arbete
månad för månad. Det är under sådana förhållanden icke i överensstämmelse
med semesterns uppgift att utnyttja den möjlighet, som lagen icke
förhindrar, nämligen att förlägga arbetstagares semester till samma tid,
denne på grund av sjukdom eller olycksfall tvingas intaga sjuksängen eller
av samma anledning stanna i hemmet.
I utlåtande nr 27 i anledning av motionen anförde andra lagutskottet:
Enligt semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma när semester skall
utgå. Arbetsgivaren får dock icke förlägga arbetstagarens semester till tid,
då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av i arbetet inträffat
olycksfall eller på grund av sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avses i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt utskottets mening tala
starka skäl för att detta förbud utsträckes till att gälla även annat olycksfall
och annan sjukdom. Semesterns huvudsyfte är ju att bereda arbetstagarna
vila och rekreation. Det är icke tillfredsställande, att arbetsgivare
kan förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren är sjuk, och
därigenom hindra arbetstagaren från att få semester efter tillfrisknandet.
En arbetstagare, som varit sjuk, har i allmänhet större behov av vila och
rekreation än en som icke varit sjuk. Förbud för arbetsgivare att förlägga
arbetstagares semester till tid, då arbetstagare är sjuk, torde i vissa fall
kunna medföra olägenheter för arbetsgivaren. Detta gäller framför allt i
företag, som redan tidigt på året fastställa semesterplan, och företag, som
göra uppehåll i driften för semester. Olägenheterna av ett dylikt förbud
torde dock även i sådana företag vara av relativt begränsad omfattning.
Den här diskuterade frågan om begränsning av arbetsgivarens rätt att bestämma,
när semester skall utgå, kräver emellertid närmare överväganden.
Utskottet förordar, att en utredning av frågan kommer till stånd.
Med bifall till utskottets hemställan anhöll riksdagen i sin skrivelse
nr 193 att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning av frågan om förbud för
arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren
är sjuk, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Frågan berördes ånyo vid 1951 års riksdag genom en interpellation, varvid
dåvarande chefen för socialdepartementet i sitt svar i andra kammaren
den 22 maj 1951 förklarade, att det ej i anledning av riksdagens nyssnämnda
anhållan synts påkallat att låta frågan bli föremål för en ny sakkunnigutredning.
Ehuru problemet om hur semestern skulle ordnas under
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
sjukdomstid förefölle departementschefen vara ägnat att bäst lösas avtalsvägen,
ansåg emellertid departementschefen, att problemet borde prövas
i sammanhang med andra frågor som uppkommit rörande semesterlagen.
I svar å en interpellation vid 1952 års riksdag (andra kammaren den 13
maj 1952) gav chefen för socialdepartementet uttryck för en liknande
uppfattning.
Norsk och dansk lagstiftning.
Enligt den i Norge gällande semesterlagen av den 14 november 1947 omfattar
semestern 18 vardagar. Rätten till semesterledighet är i princip oavhängig
av anställnings- och arbetstid under kvalifikationsåret (opptjeningsåret),
medan däremot dessa båda faktorer är avgörande för rätten till semesterlön
och storleken av denna lön. Som regel omfattar kvalifikationsåret
tiden den 16 maj—den 15 maj påföljande år.
För arbetstagare med fast, för år, månad, vecka eller dag beräknad lön
utgår full lön under semestern, om han haft lön under hela kvalifikationsåret.
Har han uppburit lön endast under en del av kvalifikationsåret, beräknas
lönen i förhållande till den tid han har haft lön under detta år.
Vid beräknandet av semesterlönen göres icke avdrag då arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet på grund av a) semester, b) arbetsoförmåga
på grund av olycksfall eller sjukdom upp till sammanlagt högst tre månader,
c) havandeskap upp till 12 veckor eller d) obligatorisk militärtjänstgöring
upp till tre månader. För att tid som nu nämnts skall tillgodoräknas
arbetstagaren fordras emellertid, att han återinträtt i arbetet efter frånvaron.
Arbetsgivaren äger kräva att frånvaro från arbetet på grund av
sjukdom eller olycksfall styrkes genom intyg från sjukkassa eller läkare.
Semesterlönen för arbetstagare, som icke har fast lön, motsvarar 6,5 procent
av den faktiska arbetsförtjänsten under kvalifikationsåret. Han får
sålunda icke räkna ersättning för frånvarotid såsom fallet är med föregående
kategori arbetstagare, men för stora grupper är i kollektivavtal bestämt,
att semesterlönen skall beräknas med utgångspunkt från att timlön
uppburits under frånvaro på grund av sjukdom. Dylik sjuktid har dock
begränsats till tre månader.
Rörande semesterns förläggning gäller, att arbetsgivaren äger bestämma,
när semestern skall utga. Dock skall minst 12 dagax- förläggas i ett sammanhang
till liden den 16 maj—den 30 september och resten i ett sammanhang
före ferieårets utgång. För jordbruk och viss annan verksamhet gäller
i detta hänseende något avvikande bestämmelser. Arbetsgivaren skall,
därest icke särskilda skäl lägger hinder i vägen, underrätta arbetstagaren
om tiden för semestern minst en månad i förväg. Blir arbetstagaren sjuk
innan semestern börjar, kan han kräva alt få semestern förlagd till senare
tidpunkt under semesteråret. Rätten för arbetstagare att få semestern
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
13
framflyttad, om han före dess början styrker att han är sjuk eller eljest
arbetsoför, är endast såtillvida begränsad, att han icke äger kräva att
utfå ny semester under den i lagen för huvuddelen av semestern fastställda
semesterperioden. En under semestern inträffad sjukdom föranleder ej
ändring av semesterns förläggning.
Enligt den i Danmark gällande semesterlagen av den 31 mars 1953 bestämmes
semesterns längd med hänsyn till det arbete, som vederbörande
utfört under tiden den 1 april—den 31 mars (ferieår). Semester utgår med
en och en halv dag för varje månad, under vilken arbete utförts i ifrågavarande
verksamhet. Därvid är utan betydelse, om vederbörande arbetat
för en och samma arbetsgivare under året eller om han bytt arbetsgivare.
Har arbetet varat kortare tid än en månad, beräknas semestern i förhållande
till denna tid. Rätt till semester föreligger även för tid, varunder semester
åtnjutits enligt semesterlagen, ävensom i viss utsträckning för tid
då vederbörande varit frånvarande från arbetet på grund av yrkesskada eller
annan sjukdom. Därvid gäller att frånvaro på grund av yrkesskada tillgodoräknas
upp till sammanlagt tre månader, därest vederbörande vid skadans
inträde arbetat hos arbetsgivaren under sex dagar i följd. Är det fråga om
annan sjukdom tillgodoräknas frånvaro för sjukdom, som varat mer än
tre dagar, dock att sammanlagt högst tre månader får tillgodoräknas under
ett ferieår. En förutsättning är emellertid, att vederbörande före sjukdomsfallet
arbetat minst ett år inom ifrågavarande verksamhet.
För arbetstagare, som ej uppbär vanlig lön under semestern, utgår semesterlön
i regel med 6,5 procent av arbetsinkomsten under föregående
ferieår. Därvid beräknas semesterlön även för sådan frånvaro från arbetet
på grund av yrkesskada eller annan sjukdom som nyss sagts. Till grundval
för semesterlönens beräkning lägges då inkomsten under sista månaden
före sjukdomen eller yrkesskadan.
Enligt lagens huvudregel skall 12 dagar av semestern utgå i ett sammanhang
under tiden mellan den 2 maj och 30 september och återstoden under
övrig del av ferieåret, som regel i ett sammanhang. I övrigt äger arbetsgivaren
bestämma tiden för semestern men skall underrätta arbetstagaren
därom senast en månad före semesterns början, om ej särskilda omständigheter
hindrar detta. Den danska semesterlagen innehåller ingen direkt
bestämmelse om att semester ej får förläggas till tid, då arbetstagaren är
sjuk. Arbetstagare, som till följd av sjukdom vilken inträffat före semesterns
början ej kunnat utnyttja semestern, har dock i praxis tillerkänts
rätt att få semestern uppskjuten till dess han tillfrisknat.
Den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Det beslut, som 1953 års riksdag under vårsessionen fattat i anledning av
propositionen nr 178 med förslag till lag angående ändring i lagen om all
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
män sjukförsäkring m. m., innebär bl. a., att från och med den 1 januari
1955 en samordning skall genomföras mellan den allmänna sjukförsäkringen
och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring, och genom
beslutet har fastställts grunderna för denna samordning. Hur samordningen
är avsedd att närmare genomföras framgår av det förslag till
lag om yrkesskadeförsäkring m. in., som den 13 november 1953 på min
hemställan remitterats till lagrådet.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och
obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada skall äga
uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid,
den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som alltså
kommer att fungera som en slags karenstid för yrkesskadeförsäkringen,
skall sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som
vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden t. o. in.
nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall,
och eljest efter den dag skadan yppades. Om en yrkesskada medför
rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den dag livränterätten
inträder.
Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts,
tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid
drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket icke
mantalsskriven utlänning, skall yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa
in redan från början, men även i detta fall skall en samordningstid löpa på
samma sätt som eljest. Under denna tid skall den skadade erhålla samma
förmåner från yrkesskadeförsäkringen, som han skulle ha åtnjutit från
sjukförsäkringen, därest han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning
utgå med tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens regler.
Av det anförda framgår, att alla yrkesskadade under samordningstiden
kommer att uppbära ersättning enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser.
Från denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i vissa specialfall,
vilka dock har en mycket begränsad räckvidd. Sålunda skall, om skadan
redan under samordningstiden medför behov av tandläkarvård eller
konstgjorda lemmar o. d., kostnaderna härför ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagen
i den mån ersättning inte utgår enligt sjukförsäkringslagen.
Detsamma skall gälla i fråga om kostnader för särskild vård, som
den skadade erhåller på försäkringsinrättningens begäran, ävensom för
sjukvård utom riket.
Samordningen innebär, att praktiskt taget alla yrkesskador av kortare
varaktighet än 90 dagar helt utmönstras från yrkesskadeförsäkringen och
överföres till sjukförsäkringen för att av denna regleras på samma sätt
som gäller för sjukdomar i allmänhet. En följd härav blir att i dessa fall
som regel ej behöver prövas om skadan härrör från den skadades arbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
15
Detta innebär en avsevärd förenkling, enär svårigheterna vid denna prövning
framför allt föranletts av den stora mängden kortvariga skadefall, i
vilka sambandet med arbetet ofta är ganska oklart. För att belysa vilken
roll de smärre skadorna spelar inom försäkringen kan nämnas, att man
räknat med att över 90 procent av alla yrkesskador, som orsakas av olycksfall
och medför arbetsoförmåga i mer än två dagar, är avvecklade inom
90 dagar efter olycksfallsdagen.
Departementspromemorian.
I promemorian erinras inledningsvis om de tidigare gjorda övervägandena
rörande ifrågavarande spörsmål varjämte framhålles att ikraftträdandet
den 1 januari 1955 av den allmänna sjukförsäkringen och en därmed
samordnad yrkesskadeförsäkring synes böra föranleda att frågan tages
under omprövning.
Härefter anföres i promemorian följande:
För närvarande förhåller det sig så, att frågan huruvida sjukdomstid
skall utgöra privilegierad frånvaro i semesterlagens mening är att bedöma
enligt bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års
yrkessjukdomsförsäkringslag. Är en skada eller en sjukdom ersättningsgill
enligt någon av dessa lagar, följer därav, att den frånvaro från arbetet, som
föranledes av skadan eller sjukdomen, också är privilegierad enligt semesterlagen.
I semesterhänseende bygger man således på de avgöranden rörande
skadans eller sjukdomens karaktär, som träffas av olycksfallsförsäkringen.
Några utredningssvårigheter uppkomma därför ej för semesterlagens
del.
Den samordning av den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen, varom beslut fattats vid årets riksdag, innebär, att
yrkesskador — d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar — och
andra (»vanliga») sjukdomar i fortsättningen komma att under en tid av
90 dagar, räknat vid olycksfall från olycksfallsdagen och eljest från dagen,
då skadan yppades, försäkringsmässigt behandlas enligt i stort sett samma
ordning, vanligen enligt sjukförsäkringens bestämmelser. Som regel kommer
yrkesskadeförsäkringen att ingripa först efter denna tid och ej förrän
i samband därmed kommer det att bli anledning att pröva, huruvida en
sjukdom föranletts av yrkesskada eller ej.
Av vad nu anförts följer, att semester lagen i det hänseende det nu gäller
ej i samma utsträckning som hittills kan bygga på yrkesskadeförsäkringen.
För det alldeles övervägande flertalet fall måste frågan om sambandet mellan
sjukdom och arbete utredas och avgöras i semesterärendet. Att detta
kan komma att medföra stora besvärligheter ligger i öppen dag. Dessa
besvärligheter försvinna emellertid om alla sjukdomar såvitt det nu gäller
i semesterlagen behandlas lika under den angivna samordningstiden.
I promemorian diskuteras härefter de skäl, som främst åberopats mot att
räkna sjukdomstid som semester kvalificerande tid,
nämligen att detta skulle strida mot den princip, efter vilken semesterlagen
utformats, samt medföra sådan ekonomisk belastning för arbetsgivarna att
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 46.
dessa — inför risken att behöva utgiva semester (resp. betala semesterersättning)
för tid då arbetstagaren till följd av sjukdom varit borta från
arbetet — skulle bli benägna att avskeda arbetstagare, som insjuknat.
Härvid framhålles att semesterlagen i princip är uppbyggd så, att semestern
utgör en förmån som arbetstagaren successivt intjänar genom att utföra
arbete för arbetsgivarens räkning. Från denna princip hade emellertid, delvis
av rena billighetsskäl, stadgats vissa undantag. Som arbetad tid räknades
sålunda som regel även tid, varunder arbetstagaren varit frånvarande
från arbetet på grund av vissa orsaker (s. k. privilegierad frånvaro), nämligen
semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom, havandeskap och barnsbörd
samt militärtjänstgöring av viss beskaffenhet.
Vidare anföres:
Samma skälighetshänsyn, som ansetts tala för att arbetstagarna få i
semesterhänseende tillgodoräkna sig den nu privilegierade frånvarotiden,
kunna uppenbarligen åberopas även när det gäller vanlig sjukdom av ej
alltför långvarig beskaffenhet. Genom en begränsad privilegiering av de
vanliga sjukdomarna förlora naturligen också de invändningar i betydelse,
som taga sikte på den ekonomiska merbelastningen för arbetsgivarna och
den därav föranledda risken för uppsägning av arbetstagare vid sjukdom.
Det förefaller för övrigt icke sannolikt att en viss privilegiering av vanlig
sjukdom kommer att bli så ekonomiskt kännbar för arbetsgivarna att skyldigheten
för arbetsgivare att bereda arbetstagare någon eller några ytterligare
semesterdagar kommer att medföra risk för uppsägning.
För en privilegiering i semesterhänseende av tid, då arbetstagaren till
följd av vanlig sjukdom är oförmögen till arbetet, talar naturligen den
rekreationstanke, som uppbär semesterlagstiftningen. Ofta är det väl så att
den arbetstagare som drabbats av sjukdom har behov av längre semester
än annan arbetstagare.
Även en annan synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. I samband
med att den legala semesterns längd år 1951 utsträcktes från två till tre
veckor uttalades, att flertalet tjänstemän till följd av reglementen, avtal
eller sedvänjor redan hade längre semester än två veckor om året, medan
däremot den stora mängden övriga arbetstagare finge nöja sig med semester
enligt lagens minimiregler. Det torde därför inte kunna förnekas, framhölls
det vidare, att sociala rättviseskäl talade för att en större likställighet
i semesterhänseende komme till stånd genom en förbättring av den kroppsarbetande
befolkningens ställning härvidlag — en förbättring som icke
syntes kunna förverkligas i önskvärd utsträckning annat än genom lagstiftning.
Vad sålunda uttalats torde äga sin motsvarighet även i fråga om rätten
att tillgodoräkna tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom såsom semesterkvalificerande
tid.
Rörande omfattningen av en privilegiering av vanlig sjukdomstid framhålles
:
Vad angår frågan i vilken utsträckning frånvaro på grund av sjukdom,
som ej föranletts av yrkesskada, bör i semesterhänseende privilegieras tala
såväl praktiska hänsyn som billighetsskäl för att anknyta till samordningstiden
inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringen och att således privilegiera
en sjukdomstid av 90 dagar under varje kvalifikationsår.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr ''it!.
En sådan privilegieringstid kan konstrueras på olika sätt. Tidsbegränsningen
kan således anknytas till varje sjukdom eller sjukperiod för sig
eller också genomföras så, att man privilegierar sammanlagt 90 sjukdomsdagar
under ett kvalifikationsår. Skillnaden mellan de olika metoderna
framträder, när arbetstagaren under kvalifikationsåret drabbas av flera
sjukdoms- eller olycksfall. Mot metoden att räkna varje sjukdom för sig i
privilegieringshänseende talar — förutom att den kan medföra en tyngre
belastning för arbetsgivarna än en sammanläggningsregel — att den verkar
ojämnt. En arbetstagare, som under året drabbas av två olika sjukdomar,
som vardera varar tre månader, skulle således få hela tiden tillgodoräknad,
medan en arbetstagare, som är sjuk sex månader i följd i en och samma
sjukdom, ej skulle få tillgodoräkna mer än tre månader. Vidare skulle
man vid semesterns beräkning kunna behöva taga ställning till den många
gånger svårbedömda frågan huruvida en sjukdom utgör recidiv av en
tidigare under kvalifikationsåret inträffad sjukdom eller är att betrakta
såsom en medicinskt sett fristående sjukdom. Om man i stället anknyter
tidsbegränsningen till varje sjukperiod, undgår man besväret att avgöra
om olika sjukdomar ha medicinskt samband eller ej. Då skulle emellertid
tillfälle erbjuda sig för långtidssjuka arbetstagare att genom tillfälliga
korta arbetsperioder förlänga den semesterkvalificerande sjukdomstiden.
Det förefölle därför — framhålles det vidare i promemorian — som om
den bästa lösningen av förevarande problem vore att, efter danskt och
norskt mönster, i semesterhänseende privilegiera frånvarotid som hänförde
sig till vanlig sjukdom upp till högst sammanlagt 90 dagar under varje
kvalifikationsår. Den omständigheten, att privilegieringen utsträcktes att
avse även vanlig sjukdom, syntes emellertid ej få föranleda att frånvaro
på grund av sjukdom, som föranletts av yrkesskada, behandlades ofördelaktigare
än för närvarande. Beträffande sådan frånvarotid borde alltså
även i fortsättningen gälla att privilegieringen icke vore tidsbegränsad.
I anslutning härtill anfördes:
Vad senast anförts leder emellertid till att man i enstaka fall i ett semesterärende
kan behöva draga gränsen mellan yrkesskada och annan
sjukdom, d. v. s. avgöra om en skada föranletts av olycksfall i arbetet eller
på väg till eller från arbetet eller om en sjukdom är att anse såsom yrkessjukdom
i yrkesskadeförsäkringslagens mening. Så måste nämligen ske om
en arbetstagare under kvalifikationsåret på grund av sjukdom redan varit
frånvarande från arbetet 90 dagar och senare under året drabbas av en ny
sjukdom, som ej utgör fortsättning av den tidigare sjukdomen utan är
medicinskt sett fristående från denna. Från dessa undantagsfall torde man
emellertid kunna bortse.
I promemorian anmärkes vidare följande rörande privilegieringen av
vanlig sjukdomstid:
Enligt semesterlagen är varje anställning att betrakta såsom ett avslutat
helt. Då en arbetstagare byter anställning, skola alla hans semesteranspråk
mot den förre arbetsgivaren regleras; och förhållandena i den tidigare
anställningen återverka ej på rätten till semester i den nya anställningen.
X överensstämmelse med denna princip bör gälla, att man vid beräkningen
2 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr b6.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
av semester för arbetstagare, som bytt anställning under kvalifikationsåret,
ej skall taga hänsyn till om och i vad mån han i den tidigare anställningen
fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom arbetad tid.
För att underlätta kontrollen huruvida en frånvaro från arbetet föranletts
av sjukdom eller ej bör det åligga arbetstagaren att, om arbetsgivaren så
påfordrar, styrka att han varit sjuk. Detta bör ske genom intyg av läkare
eller sjukkassa. I likhet med vad som nu gäller i fråga om olycksfall i arbetet
bör vidare en arbetstagare, som drabbas av sjukdom med påföljd att
han måste avhålla sig från arbete, ej få tillgodoräkna sig bortovarotiden
som arbetad tid i vidare mån än som följer av den tid anställningen skulle
ha varat och arbetstagaren av den ifrågakomne arbetsgivaren skulle ha beretts
arbete. För arbetstagare med intermittent arbete synes därför knappast
finnas utrymme för denna privilegieringsgrund.
Slutligen bör erinras om att de nuvarande privilegieringsbestämmelserna
ej avse alla arbetstagare, som omfattas av semesterlagen. Arbetstagare, som
utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej
kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, ha
nämligen i lagen icke tillförsäkrats någon rätt till semesterledighet utan
endast en rätt till särskild semesterlön. Vid beräkningen av denna lön tages
ej hänsyn till vad arbetstagaren skulle ha förtjänat om han varit i arbete
under för övriga arbetstagare privilegierad frånvarotid. Någon ändring i
semesterlagen i förevarande hänseende har ej ifrågasatts och synes ej heller
påkallad.
Vad härefter angår spörsmålet om semesterns förläggning
till sju k do in sti d framhålles i promemorian, att överensstämmelse
nu rådde mellan den i semester]agen privilegierade frånvarotiden och den tid,
till vilken semestern icke utan arbetstagarens medgivande finge förläggas,
samt att redan den omständigheten, att tid för frånvaro på grund av vanlig
sjukdom privilegierades, syntes böra föranleda att semestern ej mot arbetstagarens
vilja skulle få förläggas till sådan frånvarotid.
I fortsättningen anföres:
Härför tala emellertid också andra skäl. Från semesterlagens utgångspunkt
måste det vara angeläget, att semestern om möjligt förlägges till sådan
tid, att arbetstagaren verkligen kan utnyttja ledigheten för vila och
rekreation. Vidare må erinras om att semestern enligt semesterlagens mening
är att anse som en arbetstagaren tillkommande förmån, som intjänats
genom arbete och som han äger komma i åtnjutande av så snart de i lagen
angivna förutsättningarna äro för handen. Om semestern förlägges till tid,
då arbetstagaren på grund av sjukdom icke kan utnyttja densamma, kommer
värdet av denna förmån att berövas honom eller åtminstone väsentligt
minskas. Arbetstagaren måste anses ha berättigade anspråk på att så ej sker
utan tungt vägande skäl. Härtill kommer, att den uppdelning som göres i
semesteriagen mellan arbetsoförmåga, som berättigar till uppskov med semestern,
och annan arbetsoförmåga ofta nog kan lända till resultat, som
med hänsyn till lagens syfte äro mindre tillfredsställande. Många yrkesskador
torde nämligen icke nödga arbetstagaren att ligga till sängs eller ens
hindra honom från att vistas utomhus, under det att motsatsen oftast torde
gälla om andra sjukdomar, som tvinga vederbörande att avhålla sig från
arbete. Det kan knappast anses vara rationellt att t. ex. en arbetstagare,
19
Kungl. Maj:ts proposition nr Ui.
som före semestern drabbas av en svårartad infektionssjukdom med kraftnedbrytande
verkningar, kan förvägras uppskov med semestern till tiden
efter sjukdomens slut men att dylikt uppskov ej kan förvägras en arbetstagare,
som under arbetet kanhända skadats i ett finger och på grund
därav är oförmögen till sitt vanliga arbete men i övrigt fullt frisk.
Såsom redan framhållits råder nu överensstämmelse mellan den tid, till
vilken semestern ej utan arbetstagarens medgivande får förläggas, och den
frånvarotid, som skall jämställas med tid å vilken arbete utförts. Denna
likformighet synes närmast betingad av lagtekniska skäl. Om emellertid,
såsom ifrågasättes, tid för bortovaro från arbetet på grund av vanlig sjukdom
upp till 90 dagar räknas såsom arbetad tid, synes det knappast finnas
anledning att på motsvarande sätt begränsa privilegieringen av sjukdom i
förläggningshänseende. Detta skulle ju innebära, att hinder komme att föreligga
mot att utan arbetstagarens medgivande förlägga semestern till de
första 90 sjukdomsdagarna men icke till senare sjukdomstid. En sådan
skillnad i förevarande hänseende synes inte motiverad.
Mot införandet av ett generellt förbud mot att förlägga semestern till tid
då arbetstagaren är sjuk har åberopats, att ett sådant förbud skulle kunna
medföra olägenheter främst för företag, som redan tidigt på året fastställt
en semesterplan eller som under en för företaget gemensam semesterperiod
inställde driften, och därför göra arbetsgivarna benägna att hellre tillgripa
uppsägning än att framflytta semestern.
Svårigheten att i ett eller annat hänseende behöva något jämka en fastställd
semesterplan torde emellertid ej böra överskattas. Semesterplanerna
omfatta väl i regel de sedvanliga semestermånaderna maj—september, och
några praktiska eller organisatoriska olägenheter av större betydelse synas
därför ej behöva föreligga då det gäller att under återstoden av året placera
den uppskjutna semestern.
I promemorian framhålles ytterligare, att förbudet mot att utan arbetstagarens
medgivande förlägga semestern till sjukdomstid icke borde avse
sjukdomsfall, som inträffade först efter det semestern börjat löpa. Om en
sjukdom gåve sig till känna först efter det arbetstagaren börjat sin semester,
skulle arbetstagaren alltså ej äga åberopa sjukdomen för avbrytande av
semestern och få denna förlagd till en senare tidpunkt. Vidare borde från
förläggningsförbudet undantagas det fallet, att driften vid ett företag helt
inställdes under viss tid för att de vid företaget anställda därunder skulle
beredas semester; motsvarande borde i fråga om de berörda arbetstagarna
gälla om ett företag inställde driften avdelningsvis.
Remissyttrandena.
Över promemorian har yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO).
Socialstyrelsen biträder de i promemorian framlagda förslagen och anför
bl. a.:
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Vid övervägande av frågan i nuvarande sammanhang finner socialstyrelsen
det till en början uppenbart, att avsevärda svårigheter att utreda
huruvida yrkesskada eller annan skada föreligger skulle uppstå, om man
skulle bibehålla den nuvarande bestämmelsen i 7 §, sedan den nya sjukoch
yrkesskadeförsäkringen med dess samordning av yrkesskador och
andra skador trätt i kraft. Redan dessa svårigheter torde i och för sig nödvändiggöra
den i promemorian föreslagna ändringen. Härtill kommer, att
den invändning som tar sikte på uppsägningsrisken förlorar i betydelse,
om den kvalificerande sjuktiden såsom enligt förslaget begränsas till 90
dagar och arbetsgivaren följaktligen blott riskerar att bereda arbetstagaren
högst fem semesterdagar belöpande på vanlig sjukdomstid. Styrelsen anser
även att de på rekreationstanken grundade billighetsslcäl, som åberopats
för förslaget och som utgjort det bärande motivet vid införandet av semesterlagstiftningen,
även vid den nu föreslagna kompletteringen av lagstiftningen
bör tillerkännas avsevärd betydelse. Det må i detta sammanhang
framhållas att det är en fördel att den kvalificerande sjulctidens längd —
90 dagar — har kommit att nära överensstämma med längden av den kvalificerande
liavandeskapstidens (12 veckor).----
Samma skäl som anförts för att göra sjukdomstid under 90 dagar kvalificerande
tala även för att utsträcka förläggningsförbudet i 12 § till tid, då
arbetstagaren är sjuk utan samband med yrkesskada. Eljest kunde man bli
nödsakad att utreda sjukdomens karaktär så snart fråga uppstår om förläggning
av semester under sjukdomstid. Då enligt förslaget undantag
göres för det fall att ett företag inställer driften — helt eller avdelningsvis
— under semestern, elimineras vidare den största olägenheten med förläggningsförbudet.
Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) har ej heller funnit skäl till erinran
mot förslagen. Visserligen förelåge — påpekar styrelsen — måhända
viss risk för att arbetsgivarna skulle bli benägna att avskeda arbetstagare,
som insjuknat. Den möjligheten kunde ej heller helt uteslutas, att arbetsgivarna
i en del fall kunde komma att visa ökad tveksamhet inför rekrytering
av arbetskraft tillhörande kategorier, hos vilka sjukdomsrislcen kunde
befaras vara större än normalt. Gentemot detta måste emellertid vägas de
fördelar ändringarna skulle medföra för det stora flertalet arbetstagare.
Vid en sådan jämförelse syntes de åberopade olägenheterna icke vara av
den betydelse, att de borde vara utslagsgivande vid ett ställningstagande i
frågan. Erfarenheterna av den norska semesterlagstiftningen hade också
givit vid handen, att de negativa följderna av en bestämmelse i semesterlagstiftningen
liknande den, som föreslagits i departementspromemorian,
varit av ytterligt begränsad räckvidd.
Tre reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen (ledamöterna Brodén och Andersson
samt ersättaren Larsson) avstyrker förslaget att räkna sjukdomstid
som semesterkvalificerande tid.
Landsorganisationen ansluter sig till de synpunkter, som utvecklats i
promemorian rörande de för privilegieringens utsträckande anförda skälen.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Att vid privilegieringen av vanlig sjukdom anknyta till samordningstiden
inom sjukförsäkringen utgjorde enligt landsorganisationens mening en rationell
lösning av frågan, och mot förslaget att arbetstagaren vid anfordran
skulle styrka sin arbetsoförmåga genom intyg av läkare eller sjukkassa
vore intet att erinra. Angående semesterns förläggning till sjukdomstid
delade landsorganisationen den i promemorian uttryckta meningen att skäl
saknades att upprätthålla den nuvarande kongruensen med motsvarande
kvalifikationsregel. Förbudet mot sådan förläggning borde således göras
generellt utan annat undantag än för det fall då företagets drift helt inställdes
under gemensamhetssemester. Att framflyttning av semestern icke
kunde krävas, där sjukdomsfallet inträffade först efter semesterns påbörjande,
funne sig landsorganisationen kunna acceptera.
Även Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker att vanlig sjukdom
göres semesterkvalificerande men vill i vissa avseenden gå längre än förslaget
samt anför:
I promemorian föreslås, att den tid under vilken annan sjukdom än
yrkesskada skall vara semesterkvalificerande begränsas till 90 dagar per
kvalifikationsår. TCO kan inte finna att något vägande skäl anförts för
denna tidsbegränsning. Den innebär, att man i vissa fall tvingas pröva
huruvida sjukdom är föranledd av yrkesskada eller ej med hänsyn till
semester lagen men icke enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Samordningstiden
mellan annan sjukdom och yrkesskada är enligt sjukförsäkringslagen
90 dagar för varje sjukdomsperiod (utöver karenstiden på 3
dagar) som inträffar sedan 60 dagar förflutit efter föregående sjukdomsperiod.
Begränsningen till 90 dagar per kvalifikationsår för vanlig sjukdom
som semesterkvalificerande synes därför ur praktisk synpunkt olämplig.
Den skulle t. ex. kunna innebära att man vid en andra sjukdomsperiod i
efterhand finge pröva, huruvida den första sjukdomsperioden ägde samband
med yrkesskada eller ej. TCO ifrågasätter därför, huruvida icke annan
sjukdom än yrkesskada bör vara semesterkvalificerande under den
samordningstid som råder mellan annan sjukdom och yrkesskada enligt
lagen om allmän sjukförsäkring. Frågan äger betydelse endast för fall av
flera enligt sjukförsäkringslagen fristående sjukdomsperioder och har därför
en mycket liten ekonomisk räckvidd. Den olikhet i semesterförmånerna
som uppstår mellan dem som i en följd blir sjuka mer än 90 dagar
och dem som blir sjuka i flera fristående perioder, synes sakna praktisk
betydelse för fastställande av regel för tidsbegränsningen.
Att arbetstagarens medgivande skall krävas för förläggning av semestern
till vanlig sjukdomstid tillstyrkes av TCO, som emellertid ifrågasätter,
huruvida undantag från kravet på arbetstagarens medgivande borde uppställas
för det fall, att driften inställdes för att bereda arbetstagarna
semester.
Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig avvisande mot de föreslagna
ändringarna och framhåller att intet nytt framkommit, som borde föranleda
ett frångående av statsmakternas tidigare inställning i frågan. Föreningen
anför bl. a.:
22
Kungl. Maj:ts proposition nr it!.
Vad först angår förslaget om rätt för arbetstagare att räkna tid för vanlig
sjukdom som semesterkvalificerande tid vill föreningen särskilt betona,
att en grundläggande princip i semester lagen är, att semester skall vara en
genom arbete förvärvad förmån. Vidare önskar föreningen i denna del
framhålla följande. I promemorian framföres en förmodan, att flertalet
tjänstemän till följd av reglementen, avtal eller sedvänja i viss utsträckning
äro tillförsäkrade rätt att tillgodoräkna tid för frånvaro på grund av vanlig
sjukdom såsom semesterkvalificerande tid. Sociala rättviseskäl tala enligt
promemorian för att eu större likställighet i detta hänseende kommer till
stånd genom en förbättring av övriga arbetstagares ställning härvidlag.
Föreningen vill med anledning härav starkt betona, att den omständigheten
att några grupper avtalsvägen uppnått viss förmån icke kan åberopas för
beredande av samma förmån åt andra grupper lagstiftningsvägen. Vid
träffande av avtal ha parterna att avväga vilka förmåner, som skola utgå
inom en viss ekonomisk ram, och en fördelning äger härvid rum mellan
kontantlön och s. k. sociala förmåner. Det är sålunda sannolikt, att sådana
förmåner återspeglas i lönesättningen. I detta sammanhang må även framhållas,
dels att inom föreningens område tjänstemannaavtalen endast för
ett fåtal branscher innehålla bestämmelser därom, att rätt föreligger att
tillgodoräkna sjukdomstid såsom semesterkvalificerande tid, dels ock att
härför kräves, att vederbörande vid tillfrisknandet återgår i tjänst hos
samme arbetsgivare. Kravet om återgång i arbetet, vilket ej återfinnes i
lagförslaget, är väsentligt ur arbetsgivarsynpunkt, bl. a. därför att arbetsgivaren
eljest onödigtvis kan komma alt hållas i ovisshet om, huruvida den
sjuke har för avsikt att återvända till arbetet. Ytterligare må framhållas, att
sjukdomstid enligt tjänstemannaavtalen icke kvalificerar för rätt till semesterersättning
utan endast till semester för den som kvarbliver i tjänst.
Det anföres i promemorian vidare, att samordningen av yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen medför, att vid fall av yrkesskada
med kortare varaktighetstid en prövning som regel icke behöver ske
av orsakerna till sjukdomsfallet. Med anledning härav skulle svårighet
uppstå att särskilja yrkesskadefallen, vilka redan enligt nu gällande lagstiftning
medföra privilegiering i semesterhänseende. Föreningen kan icke
dela denna uppfattning. Även efter ikraftträdandet av de nya lagarna om
sjuk- och yrkesskadeförsäkring torde det bliva nödvändigt att skilja mellan
yrkesskador och andra sjukdomar. För att hålla utvecklingen under kontroll
blir det i framtiden lika väl som nu nödvändigt för företagen att föra statistik
över yrkesskadorna. I flertalet fall torde skadans karaktär vara
uppenbar, och i övriga fall måste, bl. a. av anfört skäl, en utredning företagas.
Detta torde vara nödvändigt även av den anledningen, att man icke
i förväg kan bedöma, huruvida viss sjukdom kommer att sträcka sig utöver
90 dagar och sålunda aktualisera ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
I det framlagda förslaget har jämväl förutsatts, att den, som önskar
åberopa frånvaro på grund av yrkesskada eller vanlig sjukdom för åtnjutande
av semester, på begäran skall vara skyldig förete läkarintyg utvisande
anledningen till frånvaron. Sådant läkarintyg torde kunna innehålla
uppgift, huruvida sjukdomen är föranledd av yrkesskada eller icke.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes samordningen av sjuk- och
yrkesskadeförsäkringen icke kunna tagas till intäkt för genomförande av
den nu föreslagna lagstiftningen på semesterrättens område.
Vad så angår förslaget om förbud mot semesters förläggning till tid för
vanlig sjukdom vill föreningen åberopa att arbetsgivarna mycket sällan
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
torde begagna sig av möjligheten att förlägga semester till sjukdomstid.
Skulle så i något fall ske, är detta säkerligen betingat av sådana omständigheter,
att det framstår såsom skäligt, att den enskildes intresse får vika för
ett betydelsefullt produktionsintresse. Det kan icke vara rimligt att på
grund av enstaka undantagsfall genomföra eu lagstiftning, som omöjliggör
en skälig avvägning av den enskildes intresse mot produktionsintresset, en
avvägning som måste tillåtas i åtskilliga andra fall.
Även Handelns arbetsgivarorganisation avstyrker förslaget samt anför i
huvudsak följande:
Handelns avtal innehålla redan i viss utsträckning bestämmelser angående
sjukdoms semesterkvalificerande karaktär. Däremot återfinnes icke
något hinder för semesterns förläggning till frånvarotid på grund av sjukdom.
Organisationen vill framhålla, att en lagändring ifråga om sjukdom
som semesterkvalificerande å organisationens område delvis måste ses som
en ekonomisk avvägningsfråga. I hittillsvarande kollektivavtal ha givetvis
ekonomiska och sociala förmåner vägts mot varandra på ett sådant sätt,
att de kunnat försvaras i olika riktningar. En lagändring härvidlag skulle
i viss utsträckning utifrån förrycka avvägningen de olika grupperna emellan;
den skulle icke skapa rättvisa utan tvärtom rubba denna.
Här bör också konstateras att mellan sjukdoms infallande under kvalifikationsåret
och tidpunkten för semesterns utgående normalt ligger 14 till
114 år. Det synes oss därför icke riktigt att tala om att särskilt stort behov
av semester föreligger i detta fall.
Inom organisationen har emellertid i ett vidare perspektiv övervägts, om
det är nödvändigt att av tekniska skäl överhuvudtaget vidtaga någon ändring
av semesterlagen i förevarande hänseende. Vi kunna väl finna, att
vissa skäl tala för ändring, men kunna icke se, att någon nödvändighet
föreligger, enär erforderligt läkarintyg om arbetsoförmåga självfallet måste
gå in på skälen till denna. Överhuvudtaget erbjuder den nya sjukförsäkringslagen
många frågetecken i olika hänseenden, bl. a. ifråga om utvecklingen
av sjukfrekvensen och eventuella missbruk av lagen. Risken för
missbruk torde icke oväsentligt ökas, om nu även sjukdom — måhända
av synnerligen obestämd karaktär — skall gåva vederbörande förmåner i
semesterhänseende. Det synes oss därför lämpligt, att man åtminstone avvaktar
erfarenheterna från sjukförsäkringslagen, innan nu föreslagna ändringar
vidtagas i semesterlagen. I varje fall kan man icke underlåta att påpeka,
att sjukfrånvarotid icke bör berättiga till semesterersättning. Under
nuvarande arbetskraftsläge, vilket måste beräknas i huvudsak bli bestående
under lång tid framöver, är det ofta svårt att anskaffa vikarier under
sjukdom. Om en person insjuknat och är medveten om att han icke kommer
att återinträda i arbetet efter sjukdomsfallet, har han ett direkt intresse
av att bibehålla anställningen i stället för att, som naturligt vore, uppsäga
densamma. Företaget måste däremot ha intresse av att kunna anskaffa en
efterträdare. Skulle lagutkastet genomföras i detta hänseende, skulle ett
osunt förhållande provoceras, varför det i varje fall klart bör utsägas, att
sjukdom icke berättigar till semesterersättning.
Vi vilja framhålla, att i regel arbetsgivaren icke förlägger semester under
sjukdomstid, men att mycket starka principiella betänkligheter måste resas
emot det förslag, som promemorian innesluter. Det bör beaktas, att lagen
icke skiljer på olika slag av sjukdom. Vi äro givetvis medvetna om, att
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
sjukdom kan innefatta vad som helst emellan ett mindre rekreationsbehov,
som i och för sig kan motivera ledighet, och de allvarligaste sjukdomar.
I förstnämnda fall måste man konstatera, alt vad som verkligen behövs är
rekreation och sådan torde bäst erhållas genom semester. En lagstiftning
som den föreslagna skulle därför lätt innebära en direkt uppmuntran till
missbruk. Här kan det vara fråga om fall, då vederbörande anser sig vilja
ha semestern förlagd till annan tid och genom att hos läkare få intygat, att
behov av rekreation och arbetsfrihet föreligger, få dels rekreationsbehovet
tillgodosett, dels också semestern förlagd till en annan tidpunkt.
Inom de tlesta företag uppgöras i god tid semesterplaner, varigenom personalen
— ofta el ter överenskommelse inom densamma — genom alternerande
semestrar är frånvarande i sådan takt, att verksamheten på lämpligaste
sätt och med ett förnuftigt begagnande av tillgängliga vikarier kan
hållas i gång. Alla företagare och anställda ha stor erfarenhet av de svårigheter,
som ligga i att rubba uppgjorda semesterplaner, ej minst med hänsyn
till kvarvarande personal. Det synes oss i varje falt icke riktigt, att sjukdom,
som infaller sedan varsel om semester lämnats, skall rubba uppgjorda
semesterplaner. Åtminstone måste man kräva att sjukdomen i ett fall som
det nämnda pågår viss tidsperiod, minst hela den föreskrivna semestertiden,
och att sängläge föreskrivits i läkarintyg.
Departementschefen.
Semesterlagstiftningen uppbäres av den grundtanken, att det är ett samhälleligt
intresse att de anställda årligen lår viss tids ledighet av ej alltför
kort varaktighet, under vilken de utan minskning i sina inkomster skall
kunna söka sig den rekreation som de behöver.
Enligt den nuvarande semesterlagen är det av arbetstagaren utförda
aibetet och ej anställningen som sådan avgörande för vederbörandes rätt
till semester. Semester utgår enligt lagens huvudregel med D/, dag för
vaije kalendermanad under kvalifikationsåret — i regel närmast föregående
kalenderår — under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens
räkning å minst 16 dagar. Skyldigheten för arbetsgivare att bei
eda semesterledighet åt arbetstagare avser endast semester, som en hos
arbetsgivaren alltjämt anställd arbetstagare intjänat under fortlöpande
anställning hos arbetsgivaren. Slutar eu arbetstagare sin anställning utan
att ha utfått den av honom intjänade semestern, förvandlas denna till en
kontant semesterersättning.
Från principen, att semestern är en förmån som successivt intjänas
genom utfört arbete, har vissa avsteg gjorts i lagen. Bortsett från det
undantag som ligger däri, att det för uppkomsten av semesterrätt räcker
med 16 dagars arbete i månaden, räknas nämligen som arbetad dag även
dag, då arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av någon
av följande orsaker, nämligen semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom,
havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring av viss beskaffenhet.
När fråga ej är om semester får frånvarotid av dylik art — s. k. priviie
-
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 46.
gierad frånvaro — dock ej räknas som arbetad tid, för den händelse det
är uppenbart, att arbetstagaren, även om han kunnat ställa sin arbetskraft
till förfogande, ej skulle ha kunnat beredas arbete hos arbetsgivaren.
Vidare är bortovaron från arbetet i samband med havandeskap och barnsbörd
inte privilegierad för längre tid än 12 veckor; och i fråga om militärtjänstgöringen
gäller att högst 60 dagar under varje kvalifikationsår räknas
arbetstagaren till godo.
Förbud råder för arbetsgivaren att utan arbetstagarens medgivande förlägga
dennes semester till tid då arbetstagaren är borta från arbetet av
nyss nämnd privilegierad orsak. Kongruens råder således mellan den tid,
till vilken semestern icke utan arbetstagarens medgivande får förläggas,
och den frånvarotid, som skall jämställas med arbetad tid.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har ända sedan den första
semesterlagen kom till år 1938 diskuterats frågan om likställighet i förevarande
hänseende mellan sådan frånvaro från arbetet, som har sin grund
i olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, och frånvaro, som orsakats av
annan skada eller sjukdom. I en inom socialdepartementet upprättad promemoria
har närmare redogjorts för vad som hittills förekommit i saken,
varjämte spörsmålet ytterligare belysts med utgångspunkt från den reform
i fråga om sjuk- och yrkesskadeförsäkringen, som nu står inför sitt genomförande.
Promemorian utmynnar i ett förslag att frånvaro från arbetet,
som har sin grund i annan sjukdom än sådan som uppkommit till följd
av olycksfall i arbetet eller utgöres av yrkessjukdom, skall i semesterhänseende
räknas som arbetad tid upp till högst sammanlagt 90 dagar
under varje kvalifikationsår. Beträffande frånvarotid på grund av yrkesskada,
d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdom, skall däremot enligt
förslaget privilegieringen i likhet med vad nu gäller icke vara tidsbegränsad.
Vidare föreslås, att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande
förlägga semestern till privilegierad frånvarotid principiellt sett
utsträckes att gälla all sjukdomstid, under förutsättning att sjukdomen
givit sig tillkänna före semesterns början.
Ifrågavarande förslag har tillstyrkts av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
(majoriteten), Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
Sistnämnda organisation ifrågasätter dock, huruvida man
ej borde gå något längre vid privilegieringen av vanlig sjukdomstid än som
föreslagits i promemorian.
Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation —
som också beretts tillfälle att yttra sig över promemorian — har däremot
avstyrkt förslagen. Några reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen företräder
en liknande uppfattning.
Den diskussion, som nu förekommit kring ifrågavarande spörsmål, har
i väsentliga delar följt samma linjer som tidigare. För en utvidgning av den
enligt semesterlagen privilegierade frånvaron har sålunda åberopats lagens
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
syfte att tillförsäkra arbetstagarna behövlig rekreation. Härvid har framhållits,
att rekreationsbehovet ofta vore särskilt stort för arbetstagare, som
drabbats av sjukdom, och att det därför icke vore med lagens egen utgångspunkt
förenligt att minska semesterledigheten för dylik arbetstagare. Det
har även antörts, att arbetstagare, som finge semestern förlagd till tid då
han vore sjuk, ej kunde utnyttja semestern för sitt ändamål och därigenom,
helt eller delvis, bleve berövad en förmån, som han intjänat genom sitt
arbete för arbetsgivarens räkning. Den nuvarande skillnaden mellan privilegierad
och icke privilegierad sjukdomstid har vidare ansetts verka ojämnt
och leda till ett med hänsyn till semesterlagstiftningens syfte mindre tilltredsställande
resultat, i det att olycksfall i arbetet och andra yrkesskador
mången gång icke torde nödga till sängläge och vistelse inomhus i samma
utsträckning som andra sjukdomar, vilka tvingade vederbörande att avhålla
sig från arbetet; och likväl gällde att arbetstagaren i förra fallet
vore i semesterhänseende bättre ställd än i det senare.
Såsom ytterligare skäl för en ändring av lagstiftningen på detta område
har anförts, dels att samma billighetsskäl, som motiverat införandet i
semesterlagen av de redan nu i lagen stadgade fallen av privilegierad frånvaro,
kunde åberopas när det gällde atl — åtminstone i viss utsträckning
privilegiera vanlig sjukdomstid och dels att man genom en dylik åtgärd
åstadkomme eu ur sociala synpunkter önskvärd likställighet mellan de
grupper arbetstagare — främst tjänstemän — som genom avtal eller eljest
linge i semesterhänseende tillgodoräkna sig frånvaro från arbetet på grund
av vanlig sjukdom, och övriga arbetstagare.
Mot en privilegiering av frånvaro från arbetet, orsakad av vanlig sjukdom,
har främst anförts, att en sådan åtgärd skulle strida mot semesterlagens
princip — att semestern är en genom arbete för arbetsgivarens
läkning successivt intjänad förmån — samt medföra sådan ekonomisk
belastning för arbetsgivarna att risken att behöva utge semester för tid,
då arbetstagare till följd av sjukdom vore borta från arbetet, kunde göra
arbetsgivarna benägna att ej anställa arbetstagare med mindre god hälsa
och att avskeda arbetstagare som insjuknat. Det har härjämte ifrågasatts,
huruvida icke en lagändring i det hänseende varom nu vore fråga skulle
förrycka den ekonomiska avvägningen mellan de i fråga om sociala förmåner
bättre ställda grupperna och andra kategorier.
De skäl, som sålunda åberopats mot en utvidgning av den enligt semestei
lagen privilegierade frånvaron till all omfatta även tid för frånvaro på
gi und av vanlig sjukdom, förlorar emellertid i bärkraft om privilegieringen
begränsas, varjämte tillkommit ytterligare ett skäl, som enligt min mening
gör att — även om statsmakterna hittills ställt sig avvaktande i detta hänseende
— skälen för en sådan utvidgning i allt fall numera måste anses
väga betydligt tyngre än skälen däremot. Jag syftar härvid på den samordning
mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad yrkesskadeförsäkring,
varom statsmakterna redan fattat principbeslut.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
För semesterlagens vidkommande uppkommer f. n. inga svårigheter när
det gäller att avgöra huruvida en olyckshändelse är att rubricera såsom
olycksfall i arbetet eller om en sjukdom är yrkessjukdom, i det att de
avgöranden härom, som träffas inom olycksfallsförsäkringen, blir gällande
även i semesterhänseende. Samordningen av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen
innebär emellertid, att yrkesskador och vanliga sj ukdomar
under en tid av 90 dagar efter dagen för olycksfallet eller, vid annan yrkesskada
än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades, försäkringsmässigt
skall behandlas efter i stort sett samma regler, nämligen efter sjukförsäkringens
bestämmelser. Med hänsyn härtill och då man räknar med att
över 90 procent av antalet yrkesskador blir avvecklade före samordningstidens
utgång saknas i fortsättningen i de allra flesta fallen anledning
att i försäkringshänseende utreda, huruvida arbetsoförmåga föranletts av
yrkesskada eller ej. Ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen i
semesterlagen mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar å ena sidan
samt övriga sjukdomar å andra sidan skulle emellertid betyda att sådan
utredning måste göras i semesterärendet med därav följande besvärligheter.
Vad Svenska arbetsgivareföreningen anfört därom att företag i samband
med förd statistik över uppkomna olycksfall eller genom läkarintyg kunde
få klarlagt huruvida det vore fråga om yrkesskada eller annan sjukdom
synes mig icke rubba riktigheten av vad jag nu anfört.
I departementspromemorian har föreslagits, att sjukdomstid skall få räknas
såsom semesterkvalificerande tid upp till sammanlagt högst 90 dagar
under varje kvalifikationsår. Tjänstemännens centralorganisation har emellertid
uttalat sig för att privilegieringen i stället borde anknytas till samordningstiden
för varje sjukdom. Mot en sådan metod kan emellertid anföras,
att samordningstiden ej alltid föreslagits skola utgöra 90 dagar utan
kan upphöra dessförinnan, nämligen den tidigare dag yrkesskadan medför
rätt till livränta. Någon anledning att låta privilegieringstiden variera på
motsvarande sätt föreligger ej. Därest man då i stället skulle fixera den
längsta privilegieringstiden till 90 dagar för varje sjukdom, uppkommer
den svårigheten, att man vid semesterns beräkning ibland tvingades pröva
den många gånger svåra frågan om en sjukdom utgjorde ett recidiv av en
tidigare under kvalifikationsåret inträffad sjukdom eller ej. Vidare skulle
en sådan regel verka ojämnt, enär exempelvis två arbetstagare, som båda
varit sjuka mer än tre månader under kvalifikationsåret, skulle få tillgodoräkna
olika lång kvalifikationstid, därest den ene haft två skilda sjukdomar
och den andre en och samma sjukdom. Att anknyta tidsbegränsningen till
varje sjukperiod skulle å andra sidan bereda långtidssjuka möjlighet att
genom tillfälliga korta arbetsperioder bereda sig längre semesterkvalificerande
sjukdomstid än som vore avsett.
Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra förorda det i promemorian
framlagda förslaget att begränsa privilegieringen av vanlig sjuk
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
domstid till sammanlagt högst 90 dagar under kvalifikationsåret. Såsom
lramgår av promemorian har eu motsvarande metod kommit till användning
i Danmark och Norge.
Den privilegierade sjukdomstiden bör i likhet med annan privilegierad
frånvarotid vara kvalificerande såväl i fråga om rätten till semesterledighet
som när det gäller semesterersättning. Att i detta speciella hänseende särbehandla
frågan om semesterledighetens förvandling till kontantersättning
synes ej böra komma i fråga.
Vad angår de arbetstagare, som enligt semesterlagen icke tillförsäkrats
någon rätt till semesterledighet utan endast rätt till särskild semesterlön
det gäller arbetstagare som utför arbetet i sitt hem eller eljest under
sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande — gäller f. n. att vid beräkningen av denna lön
hänsyn ej tages till vad arbetstagaren skulle förtjänat under för övriga
arbetstagare privilegierad frånvarotid. I förevarande hänseende har någon
ändring i detta sammanhang ej ifrågasatts.
Enligt nu gällande privilegieringsbestämmelser uppställes ej något krav
pa att arbetstagaren, för att få tillgodoräkna frånvarotiden som semesterkvalificerande
tid, skall efter bortovaron återinträda i arbetet. Den nu av
mig förordade utvidgningen av privilegieringsgrunderna synes ej böra föranleda
någon ändring härvidlag. Givetvis bör emellertid arbetstagare ej få
tillgodoräkna sjukdomstiden i vidare mån än som följer av den tid anställningen
varat.
Med hänsyn till att i semesterhänseende varje anställning är att betrakta
som ett avslutat helt och att förhållandena i en tidigare anställning icke
påverkar rätten till semester i en senare anställning, bör vid beräkningen
av semester för en arbetstagare, som bytt anställning under året, hänsyn
ej tagas till om och i vad mån han i den förra anställningen fått tillgodoräkna
sjukdomstid som semesterkvalificerande tid.
För underlättande av kontrollen över att arbetstagaren verkligen varit
sjuk under uppgiven tid bör det åligga arbetstagaren att, om arbetsgivaren
så påfordrar, styrka sjukdomen genom intyg av läkare eller sjukkassa.
I fråga om semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren på grund av
sjukdom är oförmögen till arbetet torde anledning ej föreligga att stadga
3n motsvarande begränsning till högst 90 dagar per kvalifikationsår, som
föreslagits beträffande semesterkvalificerande bortovaro på grund av vanlig
sjukdom. En sådan begränsning skulle ju innebära, att en arbetsgivare ej
kunde påtvinga en arbetstagare semester under de 90 första sjukdagarna
men väl under påföljande sjukdomstid, en skillnad som ej vore motiverad.
Från det generella förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande förlägga
semestern till tid, då arbetstagaren är frånvarande från arbetet på
grund av sjukdom, bör, såsom föreslagits i promemorian, undantag göras
lör sådana fall, då företaget inställer driften under semestern.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
I anslutning till vad sålunda anförts har inom socialdepartementet utarbetats
ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen
om semester.
Beträffande innehållet i detta förslag torde här endast behöva framhållas
följande.
Begreppet yrkesskada i 7 § andra stycket b) har närmare definierats i
6 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring. Under sistnämnda paragraf
har upptagits följande:
Med yrkesskada förstås
a) skada till följd av olycksfall i arbetet;
b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan
av ämne eller strålande energi; samt
c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller
ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg
eller av buller eller smitta.
Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller
därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.
Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom
skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse
hava uppkommit genom olycksfall.
Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med
arbetsanställningen.
Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,
anses ej såsom yrkesskada. I
I fråga om det närmare innehållet i denna paragraf torde jag få hänvisa
till vad jag anfört vid lagrådsremissen av förslaget rörande yrkesskadeförsäkringen.
Det i 12 § upptagna förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande
förlägga semestern till sjukdomstid avser ej sjukdomsfall, som inträffai
först efter det semestern börjat löpa. Om en sjukdom ger sig tillkänna först
efter det arbetstagaren börjat sin semester, bör arbetstagaren alltså icke
äga åberopa sjukdomen för avbrytande av semestern och få denna förlagd
till en senare tidpunkt. Genom att i paragrafen angives att arbetstagarens
medgivande till semesterns förläggning till här avsedd frånvarotid ej erfordras,
därest arbete eljest uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren
å tid, varom här är fråga — motsvarande gäller enligt den
nuvarande lagen — kommer att från förläggningsförbudet undantagas bl. a.
det förut berörda fallet att driften vid ett företag helt inställes under viss
tid för att därunder bereda de vid företaget anställda semester. Motsvarande
bör i fråga om de berörda arbetstagarna gälla om ett företag etappvis
inställer driften å särskilda avdelningar.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
inom socialdepartementet upprättade förslag till lag angående
ändrad Igdelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 19i5 (nr 420) om semester
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars-Åke Åström. 1
1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med det vid propositionen
fogade förslaget, har här utelämnats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
31
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 januari
1954.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 29 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 27 november 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet
G. Y. Samuelsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 11 januari
1954 avgivna utlåtande över det den 27 november 1953 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester.
Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,
att förslaget, efter en redaktionell jämkning, måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alf Björnelid.
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54
318798
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1954:367 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lo,g angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 19j5 s. 1 i texten
- 2LU 1954:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 a1 i texten
- 2LU 1954:39 Andra lagutskottets memorial nr 39 s. 1 i texten