Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

1954-01-15 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:46, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

1

Nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni

1945 (nr 420) om semester; given Stockholms slott

den 15 januari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och

12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt gällande semesterlag påverkas semesterns längd icke av att arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet på grund av olycksfall i arbetet eller

yrkessjukdom. Utan arbetstagarens medgivande får semestern ej heller förläggas

till sådan frånvarotid. Annan sjukdomstid är ej semesterkvalificerande;

och hinder föreligger ej för arbetsgivaren att ge arbetstagaren

semester under dylik sjukdomstid.

I propositionen föreslås — i anslutning till samtidigt framlagt förslag

till lag om yrkesskadeförsäkring — rätt för arbetstagare att såsom semesterkvalificerande

tid räkna tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom

varit oförmögen till arbetet; dock skall sjukdomsdag, som infaller efter

det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet

under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret, vara semesterkvalificerande

endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada.

Vidare föreslås förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke

förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom

ej är i arbete.

De nya bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 januari 1955. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 46.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr fi6.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

7 §•

(Föreslagen lydelse:)

Semester utgår —---— — antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts,

jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på

grund av däri inträffat olycksfall

eller sådan däri ådragen sjukdom,

som avses i lagen om försäkring för

vissa yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke

överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen

eller med stöd därav

föreskriven militärövning om högst

sextio dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till

första tjänstgöring, dock att av tid

för militärövning högst sextio dagar

under varje kvalifikationsår må

räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under------sådan 1

Med dag, å vilken arbete utförts,

jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på

grund av sjukdom, dock att dag,

som infaller efter det att arbetstagaren

till följd av sjukdom varit frånvarande

från arbetet under sammanlagt

nittio dagar av kvalifikationsåret,

jämställes endast om arbetsoförmågan

föranletts av yrkesskada;
c)

i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke

överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen

eller med stöd därav

föreskriven militärövning om högst

sextio dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till

första tjänstgöring, dock att av tid

för militärövning högst sextio dagar

under varje kvalifikationsår må

räknas arbetstagaren till godo.

dag.

1 Senaste lydelse av 7 och 12 §§ se SFS 1951: 303.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

I fält som avses i andra stycket

b) är arbetstagaren skyldig att, om

arbetsgivaren så påfordrar, genom

intyg av läkare eller allmän sjukkassa

styrka att han på grund av

sjukdom varit oförmögen till arbetet.

Om förlängd------särskild lag.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till tid, då arbetstagaren på

grund av sjukdom, som inträffat

innan semestern börjat, är oförmögen

till arbetet, eller till sådan tid

för hans bortovaro från arbetet, som

enligt 7 § andra stycket c) och d)

skall jämställas med tid å vilken

arbete utförts. Dylikt medgivande

erfordras dock icke, därest arbete

eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å tid som nu

sagts.

Semestern skall------tolv dagar.

Semester för------svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den i

januari 1955, från och med vilken

dag semesterrätt enligt lagen kan

förvärvas.

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till sådan tid för hans bortovaro

från arbetet, som enligt 7 §

andra stycket b)—d) och tredje

stycket skall jämställas med tid å

vilken arbete utförts.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 november

1953.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar

i semesterlagen samt anför.

Inledning.

Enligt lagen den 29 juni 1945 om semester (nr 420; ändr. 336/1946 och

303/1951) påverkas semesterns längd icke av att arbetstagaren varit frånvarande

från arbetet på grund av olycksfall i arbetet eller till följd av

sådan sjukdom, som avses i 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Utan arbetstagarens medgivande får hans semester ej heller

förläggas till frånvarotid av detta slag. Annorlunda förhåller det sig med

sjukdomstid, när olycksfallet eller sjukdomen ej är att hänföra till arbetet.

Annan sjukdomstid än sådan, under vilken arbetstagaren varit förhindrad

att utföra sitt arbete till följd av yrkessjukdom eller olycksfall i arbetet,

är således icke semesterkvalificerande. Hinder föreligger vidare icke för

arbetsgivaren att ge arbetstagaren semester, då denne är sjuk men sjukdomen

ej orsakats av olycksfall i arbetet eller utgöres av yrkessjukdom.

Frågan om större likställighet i förevarande hänseende mellan olycksfallsoch

yrkessjukdom samt »vanlig» sjukdom har vid olika tillfällen varit

föremål för uppmärksamhet och får ytterligare aktualitet sedan den vid

1953 års riksdag stadfästa allmänna sjukförsäkringen, samordnad med en

ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring, trätt i kraft den 1 januari 1955.

Uti en i september 1953 inom socialdepartementet upprättad promemoria

har hithörande spörsmål närmare belysts och förslag framlagts dels om

rätt för arbetstagare att i viss utsträckning räkna tid för sådan sjukdom,

som icke är att hänföra till arbetet, som semesterkvalificerande tid och dels

om förbud för arbetsgivare att förlägga arbetstagares semester till tid, då

arbetstagaren till följd av sjukdom ej är i arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

o

Sedan denna promemoria remissbehandlats, anhåller jag att få upptaga

ärendet till behandling.

Gällande bestämmelser.

Semesterlagen äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller

enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka

gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren äger enligt

3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår)

utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Denna

skall utgå under nästfoljande år, dock att parterna äger överenskomma om

att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.

7 § har följande lydelse:

Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller

sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt

ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst

sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å

vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

stadgas i särskild lag. I

I 12 § första stycket stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när semester

skall utgå; dock utsägs att semestern såvitt möjligt bör förläggas

till sommartid, om arbetstagaren icke begär annat. Utan arbetstagarens

medgivande får semestern icke förläggas till sådan tid för hans bortovaro

från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje stycket skall

jämställas med tid, å vilken arbete utförts.

Enligt 13 § skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns början

på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Detta

gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Under semester skall enligt 3 § lön utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Vissa arbetstagare, nämligen de som utför arbetet i sitt hem eller eljest

under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande — s. k. okontrollerade arbetstagare —

är, enligt vad i 4 § stadgas, icke berättigade till semesterledighet utan endast

till särskild semesterlön. Förutsättning för rätt till sådan lön är enligt

17 §, att vederbörandes arbetsinkomst under kalenderkvartalet uppgår till

belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å

orten för arbete av den art, varom är fråga, under en arbetstid av 8 timmar.

Semesterlönens storlek utgör enligt 18 § sex procent av arbetsinkomsten.

De privilegieringsföreskrifter, som gäller för övriga arbetstagare, avser

icke de okontrollerade arbetstagarna. Vid avgörande huruvida arbetstagaren

uppnått en inkomst av sådan storlek att den berättigar till särskild

semesterlön skall alltså hänsyn tagas endast till den faktiska arbetsinkomsten.

Motsvarande gäller i fråga om beräkning av semesterlönens storlek.

Frågornas tidigare behandling.

Sjukdomstid som semester kvalificerande tid.

1936 års scmestersakkunniga anförde i sitt betänkande med förslag till

lag om semester (SOU 1937:49) — vilket förslag låg till grund för vår

första, år 1938 utfärdade semesterlag — bl. a. följande:

Även om en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst

aderton1 dagar, kunna omständigheterna vara sådana, att den å månaden

belöpande semesterrätten skäligen ej bör gå förlorad. Bland de orsaker till

bortovaro från arbete, som böra privilegieras på sådant sätt, att bortovaron

jämställes med arbetad lid, då det gäller kvalificering för semester, är

främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämmer med hittills

på alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras

bortovaro, som orsakats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar,

som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Det kan nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som

skadats i arbetet och till följd därav blir arbetsoförmögen, skulle gå förlustig

någon del av sin semesterrätt. Det kan ej heller anses föreligga skäl

att tidsbegränsa rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu

nämnda orsaker. Så länge arbetsavtalet kan anses gälla, bör den skadade

sålunda få beräkna semesterrätt.---—

Beträffande vissa andra fall kan tvekan anses råda, om privilegiering av

viss orsak till bortovaro från arbetet bör ske. Detta gäller främst sådan

sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas

såsom yrkessjukdom. Härvidlag föreligga visserligen ömmande skäl

och ofta nog är behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom mycket

stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gäller en ekonomisk

belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga anse det icke gärna vara

tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna

att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i vidare 1

1 Antalet arbetsdagar per månad bestämdes sedermera av riksdagen till 16.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

mån än arbetsgivarna kunna anses vara skyldiga att utgiva lön under sjukdomen.

Uttryckliga regler härom finnas endast i sjömanslagen.

1 propositionen nr 286 till i938 års riksdag med förslag till lag om semester

m. in. anförde föredragande departementschefen, att han gärna sett,

att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera även annan

sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämnda. I likhet med de sakkunniga

befarade emellertid departementschefen, att en bestämmelse härom

skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarens sida.

1942 års semester kommitté föreslog i sitt betänkande med förslag till

ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944: 59) inga andra ändringar i då gällande

privilegieringsbestämmelser än att till privilegierad frånvaro skulle

hänföras även tid, då arbetstagaren i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhållit sig från arbetet i den mån bortovaron ej överstigit 12 veckor.

I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester

yttrade föredragande statsrådet bl. a.

Hur långt man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad

att utföra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester,

kan givetvis vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen

anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även

vanlig sjukdomstid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern

såsom en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren

innebär varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en

motsvarande ekonomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan

utsträckning vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera

benägna att tillgripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna

fråga har jag därför stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i

förevarande hänseende och att således icke medgiva något tillgodoräknande

i semesterhänseende av vanlig sjukdomstid.

Vid 1948 års riksdag väcktes en motion (II: 113) i denna fråga, vari anfördes

efter en erinran om innehållet i 7 § andra stycket b) semesterlagen:

Detta stadgande innebär att frånvaro från arbetet på grund av annan

sjukdom än yrkessjukdom eller sjukdom i anledning av olycksfall i arbetet

inte är privilegierad, vilket i sin tur betyder att semesterlön ej utgår i förstnämnda

fall. Då ofta svårigheter uppstå för en arbetstagare, som skadats

genom olycksfall i arbetet, att få detta erkänt som sådant hos försäkringsrådet,

uppstå härigenom många orättvisor. Dels får en arbetstagare i ett

dylikt fall ingen ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och dels mister

han även semesterlön för den tid han på grund av sjukdom varit borta

från arbetet.

Härvid bör även framhållas att många arbeten äro av den art, att arbetstagarens

hälsa successivt nedbrytes, med resultat att sjukdomar uppstå.

Knappast något arbete är av den art, att det inte ger upphov till någon

sjukdom. Dragiga och ohygieniska arbetslokaler äro en ofta förekommande

sjukdomsorsak, men även vid arbete i modernt utrustade lokaler förslites

arbetskraften i förtid genom den rationalisering som sker och den därav

följande arbetshets, som är rådande på praktiskt taget alla arbetsplatser.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Därom vittna de tusentals arbetsoförmögna med i arbetet förstörda ryggar

och leder. Skift- och övertidsarbete föranleder mag- och nervåkommor.

I många fall är en arbetstagare, som på grund av sjukdom varit tvingad

till bortovaro från arbetet, i större behov av vila och rekreation, då semestertiden

kommer, än den som haft lyckan att ha varit frisk hela arbetsåret. Nu

gällande lagstiftning ger inte denna möjlighet oavsett hur lång anställningstid

en sådan arbetstagare, som här omnämnes, kan åberopa.

I sitt utlåtande nr 27 anförde andra lagutskottet — sedan utskottet tillstyrkt

utredning av frågan om förbud för arbetsgivare att förlägga arbetstagares

semester till tid då denne vore sjuk — bl. a. följande:

Förslaget att vanlig sjukdomstid i semesterhänseende skall betraktas som

arbetad tid är mera diskutabelt. Semesterlagen vilar på den grundtanken,

att semesterrätten är en intjänad löneförmån. Detta har medfört, att semestern

i princip gjorts beroende av den tid, under vilken arbetstagaren

utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Från denna princip har visserligen

i 7 § andra stycket semesterlagen gjorts undantag, men det är självfallet,

att avvikelser från lagens grundprincip måste ske med stor försiktighet.

Enligt semesterlagens nuvarande lydelse är arbetstagares frånvaro

från arbete på grund av olycksfall i arbetet eller på grund av yrkessjukdom

i semesterhänseende jämställd med arbetad tid. Detta utgör givetvis i och

för sig icke något skäl för att frånvaro på grund av annat olycksfall eller

annan sjukdom i semesterhänseende skall privilegieras. Vissa skäl kunna

emellertid anföras för att i någon utsträckning privilegiera även vanlig

sjukdomstid. I samband med den av utskottet förordade utredningen av

frågan om förbud för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester

till tid, då denne är sjuk, synes även frågan om privilegiering av frånvaro

på grund av vanlig sjukdom böra övervägas. Därvid bör emellertid uppmärksammas,

att varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna

innebär en ekonomisk belastning för arbetsgivarna.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av frågan om att i semesterhänseende

i viss utsträckning med arbetad tid jämställa frånvaro från

arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall i arbetet eller annan

sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avsåges i lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar, samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse den 7 maj 1948, nr 193).

Ifrågavarande spörsmål togs sedan upp i motioner till 1951 års riksdag

(I: 337 och II: 447) i anledning av propositionen nr 72 rörande treveckorssemester.

Riksdagen fann ej skäl föreligga att vidtaga någon åtgärd i anledning

av motionernas yrkanden i denna del. Andra lagutskottet hänvisade

i sitt utlåtande nr 28 till ett av föredragande departementschefen gjort uttalande,

att han i sinom tid torde få återkomma till en del specialspörsmål

inom semesterlagstiftningen.

Vid 1952 års riksdag aktualiserades frågan genom en motion (II: 26) och

en interpellation. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd och i inter
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

pellationssvaret (andra kammaren den 13 maj 1952) gav dåvarande chefen

för socialdepartementet den meningen till känna, att någon särskild sakkunnigutredning

i frågan ej vore påkallad och att spörsmålet i sinom tid

skulle tagas upp.

I ett svar å en vid 1953 års riksdag framställd enkel fråga (första kammaren

den 18 mars 1953) intog departementschefen samma ståndpunkt

Semesterns förläggning till sjukdomstid.

1936 års semestersakkunniga upptog i sitt förutnämnda förslag till semesterlag

(SOU 1937:49) inga regler om förbud för arbetsgivare att förlägga

en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren är sjuk.

I det inom socialdepartementet på grundval av sakkunnigbetänkandet

upprättade förslaget till lag om semester upptogs emellertid ett stadgande

av innehåll, att semestern icke utan arbetstagarens medgivande finge förläggas

till tid, då han vore oförmögen till arbete på grund av olycksfall i

arbetet eller sådan sjukdom, som avsåges i lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar. Vid lagrådsremissen av detta lagförslag uttalade föredragande

departementschefen, att det måste betecknas såsom uppenbart

olämpligt för en arbetstagare, om semestern för honom förlädes till sådan

tid, då han av någon omständighet vore oförmögen att använda densamma

till vila. Härom anförde departementschefen vidare bl. a.:

Det torde därför få anses vara skäligt, att arbetsgivarens rätt att förlägga

semestern till dylik tid i någon mån beskäres. Lämpligast synes härvid

vara att acceptera samma grunder som då det gäller att för beräkning av

semesterrätt med arbetad tid jämställa viss annan tid. Härutöver synes förbud

böra meddelas mot förläggandet av semester till tid, då arbetstagare i

samband med havandeskap avhåller sig från förvärvsarbete. Jag har däremot

icke funnit mig kunna förorda förbud mot utgivande av semester

under sådan sjukdomstid, som icke genom den nu nämnda bestämmelsen

blivit undantagen. Anledningen härtill är, att jag ansett mig kunna utgå

från att det vid sådana företag, där samtliga arbetstagare erhålla semester

på en gång, ofta vore olämpligt för arbetsgivaren att bereda den, som varit

sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga arbetstagare, semester

vid ett senare tillfälle. Jag befarar därför, att ett generellt förbud mot utgivande

av semester under tid, då arbetstagaren är sjuk, kan göra arbetsgivaren

benägen att hellre avskeda arbetstagaren än att uppskjuta semestern

till en senare tidpunkt.

Två av lagrådets ledamöter hemställde, att ifrågavarande bestämmelse i

departementsförslaget måtte utgå. Lagrådets övriga två ledamöter ifrågasatte

däremot, huruvida icke bestämmelsen borde utsträckas att avse jämväl

vanlig sjukdom, därvid hänsyn givetvis kunde tagas endast till sjukdom

som förelåge, då semestertiden fastställdes. Mot vad departementschefen

anfört därom, att det ofta vid sådana företag, där samtliga arbetstagare

erhölle semester på en gång, vore olämpligt för arbetsgivaren att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga

arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle, samt att det därför kunde

befaras att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då

arbetstagaren vore sjuk, kunde göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda

arbetstagaren än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt,

erinrade sistnämnda två ledamöter av lagrådet, att från det ifrågasatta

förbudet kunde göras undantag för det fall att arbetsgivaren, för att bereda

arbetstagarna semester, för en tid helt eller delvis inställde en av

honom bedriven rörelse och arbetstagaren normalt under sådan driftsinställelse

skulle ha åtnjutit semester. Med detta borde likställas sådant fall då

semestern skulle utgå enligt en på förhand uppgjord plan, vilket mången

gång torde innebära att särskilda åtgärder vidtagits för arbetets upprätthållande

under semesterperioden. Om arbetsgivaren för att bereda arbetstagarna

semester valde utvägen att helt eller delvis inställa rörelsen eller

om han kungjort en plan för semesterns förläggning torde hans intresse, i

förra fallet att fullständigt få likvidera samtliga semesteranspråk, som härrörde

från den inställda rörelsen, och i senare fallet att semesterplanen

följdes, böra gå före den enskilde arbetarens eventuellt motsatta intresse.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,

att han icke av vad lagrådets ledamöter anfört blivit övertygad

om att den av honom förordade bestämmelsen borde jämkas.

1942 års semesterkommitté anförde härom i sitt förutnämnda betänkande

(SOU 1944: 59) följande:

Visserligen är det ur semestersynpunkt olämpligt, att semestern förlägges

till tid, då arbetstagaren till följd av sjukdom icke kan utnyttja semestern,

men en dylik förläggning av semestern torde väl ej förekomma

annat än då särskilda skäl föreligga, såsom då semestrarna vid företaget

redan blivit bestämda. Erfarenheterna under den gångna tiden synas vara

sådana, att — mot de skäl som föranlett att »vanlig» sjukdom icke betraktas

som i förläggningshänseende privilegierad frånvaro — anledning saknas

att upptaga detta spörsmål till omprövning.

I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag yttrade föredragande statsrådet

bl. a.:

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till

tid, då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har

godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag

av landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning

till tid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid. Denna

fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna

funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna under

de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke giva anledning

till att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Vid 1948 års riksdag väcktes två motioner (1:44 samt 11:69) i förevarande

fråga. I motionerna, som voro likalydande, anfördes, sedan redogörelse

lämnats för semesterlagens innehåll i förevarande hänseende:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Semesterlagens bestämmelser hindra således icke att semestern förlägges

till tid, då arbetstagaren på grund av annan sjukdom eller olycksfall, ådraget

utom arbetet, vistas på sjukhus eller vårdas av läkare i hemmet. Denna

möjlighet har också i åtskilliga fall blivit av arbetsgivare utnyttjad så att

arbetare, som av annan sjukdom än yrkessjukdom eller olycksfall utom

arbetet tvingats intaga sjuksängen, fått sin sjukdomstid betraktad såsom

semester. Någon egentlig semester med vila och rekreation, som semesterlagen

avser skänka arbetstagaren, har icke erhållits under sjukdomstiden,

utan den sjuke återvänder till arbetet i större behov av semester än tidigare.

Han finner då semesterrätten av nämnd anledning förverkad.

Semesterlagen avser dock att skänka varje arbetstagare rätt till skälig

semester med vila och rekreation. Det är en rätt, förvärvad genom arbete

månad för månad. Det är under sådana förhållanden icke i överensstämmelse

med semesterns uppgift att utnyttja den möjlighet, som lagen icke

förhindrar, nämligen att förlägga arbetstagares semester till samma tid,

denne på grund av sjukdom eller olycksfall tvingas intaga sjuksängen eller

av samma anledning stanna i hemmet.

I utlåtande nr 27 i anledning av motionen anförde andra lagutskottet:

Enligt semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma när semester skall

utgå. Arbetsgivaren får dock icke förlägga arbetstagarens semester till tid,

då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av i arbetet inträffat

olycksfall eller på grund av sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avses i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt utskottets mening tala

starka skäl för att detta förbud utsträckes till att gälla även annat olycksfall

och annan sjukdom. Semesterns huvudsyfte är ju att bereda arbetstagarna

vila och rekreation. Det är icke tillfredsställande, att arbetsgivare

kan förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren är sjuk, och

därigenom hindra arbetstagaren från att få semester efter tillfrisknandet.

En arbetstagare, som varit sjuk, har i allmänhet större behov av vila och

rekreation än en som icke varit sjuk. Förbud för arbetsgivare att förlägga

arbetstagares semester till tid, då arbetstagare är sjuk, torde i vissa fall

kunna medföra olägenheter för arbetsgivaren. Detta gäller framför allt i

företag, som redan tidigt på året fastställa semesterplan, och företag, som

göra uppehåll i driften för semester. Olägenheterna av ett dylikt förbud

torde dock även i sådana företag vara av relativt begränsad omfattning.

Den här diskuterade frågan om begränsning av arbetsgivarens rätt att bestämma,

när semester skall utgå, kräver emellertid närmare överväganden.

Utskottet förordar, att en utredning av frågan kommer till stånd.

Med bifall till utskottets hemställan anhöll riksdagen i sin skrivelse

nr 193 att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning av frågan om förbud för

arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren

är sjuk, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Frågan berördes ånyo vid 1951 års riksdag genom en interpellation, varvid

dåvarande chefen för socialdepartementet i sitt svar i andra kammaren

den 22 maj 1951 förklarade, att det ej i anledning av riksdagens nyssnämnda

anhållan synts påkallat att låta frågan bli föremål för en ny sakkunnigutredning.

Ehuru problemet om hur semestern skulle ordnas under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

sjukdomstid förefölle departementschefen vara ägnat att bäst lösas avtalsvägen,

ansåg emellertid departementschefen, att problemet borde prövas

i sammanhang med andra frågor som uppkommit rörande semesterlagen.

I svar å en interpellation vid 1952 års riksdag (andra kammaren den 13

maj 1952) gav chefen för socialdepartementet uttryck för en liknande

uppfattning.

Norsk och dansk lagstiftning.

Enligt den i Norge gällande semesterlagen av den 14 november 1947 omfattar

semestern 18 vardagar. Rätten till semesterledighet är i princip oavhängig

av anställnings- och arbetstid under kvalifikationsåret (opptjeningsåret),

medan däremot dessa båda faktorer är avgörande för rätten till semesterlön

och storleken av denna lön. Som regel omfattar kvalifikationsåret

tiden den 16 maj—den 15 maj påföljande år.

För arbetstagare med fast, för år, månad, vecka eller dag beräknad lön

utgår full lön under semestern, om han haft lön under hela kvalifikationsåret.

Har han uppburit lön endast under en del av kvalifikationsåret, beräknas

lönen i förhållande till den tid han har haft lön under detta år.

Vid beräknandet av semesterlönen göres icke avdrag då arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet på grund av a) semester, b) arbetsoförmåga

på grund av olycksfall eller sjukdom upp till sammanlagt högst tre månader,

c) havandeskap upp till 12 veckor eller d) obligatorisk militärtjänstgöring

upp till tre månader. För att tid som nu nämnts skall tillgodoräknas

arbetstagaren fordras emellertid, att han återinträtt i arbetet efter frånvaron.

Arbetsgivaren äger kräva att frånvaro från arbetet på grund av

sjukdom eller olycksfall styrkes genom intyg från sjukkassa eller läkare.

Semesterlönen för arbetstagare, som icke har fast lön, motsvarar 6,5 procent

av den faktiska arbetsförtjänsten under kvalifikationsåret. Han får

sålunda icke räkna ersättning för frånvarotid såsom fallet är med föregående

kategori arbetstagare, men för stora grupper är i kollektivavtal bestämt,

att semesterlönen skall beräknas med utgångspunkt från att timlön

uppburits under frånvaro på grund av sjukdom. Dylik sjuktid har dock

begränsats till tre månader.

Rörande semesterns förläggning gäller, att arbetsgivaren äger bestämma,

när semestern skall utga. Dock skall minst 12 dagax- förläggas i ett sammanhang

till liden den 16 maj—den 30 september och resten i ett sammanhang

före ferieårets utgång. För jordbruk och viss annan verksamhet gäller

i detta hänseende något avvikande bestämmelser. Arbetsgivaren skall,

därest icke särskilda skäl lägger hinder i vägen, underrätta arbetstagaren

om tiden för semestern minst en månad i förväg. Blir arbetstagaren sjuk

innan semestern börjar, kan han kräva alt få semestern förlagd till senare

tidpunkt under semesteråret. Rätten för arbetstagare att få semestern

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

13

framflyttad, om han före dess början styrker att han är sjuk eller eljest

arbetsoför, är endast såtillvida begränsad, att han icke äger kräva att

utfå ny semester under den i lagen för huvuddelen av semestern fastställda

semesterperioden. En under semestern inträffad sjukdom föranleder ej

ändring av semesterns förläggning.

Enligt den i Danmark gällande semesterlagen av den 31 mars 1953 bestämmes

semesterns längd med hänsyn till det arbete, som vederbörande

utfört under tiden den 1 april—den 31 mars (ferieår). Semester utgår med

en och en halv dag för varje månad, under vilken arbete utförts i ifrågavarande

verksamhet. Därvid är utan betydelse, om vederbörande arbetat

för en och samma arbetsgivare under året eller om han bytt arbetsgivare.

Har arbetet varat kortare tid än en månad, beräknas semestern i förhållande

till denna tid. Rätt till semester föreligger även för tid, varunder semester

åtnjutits enligt semesterlagen, ävensom i viss utsträckning för tid

då vederbörande varit frånvarande från arbetet på grund av yrkesskada eller

annan sjukdom. Därvid gäller att frånvaro på grund av yrkesskada tillgodoräknas

upp till sammanlagt tre månader, därest vederbörande vid skadans

inträde arbetat hos arbetsgivaren under sex dagar i följd. Är det fråga om

annan sjukdom tillgodoräknas frånvaro för sjukdom, som varat mer än

tre dagar, dock att sammanlagt högst tre månader får tillgodoräknas under

ett ferieår. En förutsättning är emellertid, att vederbörande före sjukdomsfallet

arbetat minst ett år inom ifrågavarande verksamhet.

För arbetstagare, som ej uppbär vanlig lön under semestern, utgår semesterlön

i regel med 6,5 procent av arbetsinkomsten under föregående

ferieår. Därvid beräknas semesterlön även för sådan frånvaro från arbetet

på grund av yrkesskada eller annan sjukdom som nyss sagts. Till grundval

för semesterlönens beräkning lägges då inkomsten under sista månaden

före sjukdomen eller yrkesskadan.

Enligt lagens huvudregel skall 12 dagar av semestern utgå i ett sammanhang

under tiden mellan den 2 maj och 30 september och återstoden under

övrig del av ferieåret, som regel i ett sammanhang. I övrigt äger arbetsgivaren

bestämma tiden för semestern men skall underrätta arbetstagaren

därom senast en månad före semesterns början, om ej särskilda omständigheter

hindrar detta. Den danska semesterlagen innehåller ingen direkt

bestämmelse om att semester ej får förläggas till tid, då arbetstagaren är

sjuk. Arbetstagare, som till följd av sjukdom vilken inträffat före semesterns

början ej kunnat utnyttja semestern, har dock i praxis tillerkänts

rätt att få semestern uppskjuten till dess han tillfrisknat.

Den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Det beslut, som 1953 års riksdag under vårsessionen fattat i anledning av

propositionen nr 178 med förslag till lag angående ändring i lagen om all
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

män sjukförsäkring m. m., innebär bl. a., att från och med den 1 januari

1955 en samordning skall genomföras mellan den allmänna sjukförsäkringen

och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring, och genom

beslutet har fastställts grunderna för denna samordning. Hur samordningen

är avsedd att närmare genomföras framgår av det förslag till

lag om yrkesskadeförsäkring m. in., som den 13 november 1953 på min

hemställan remitterats till lagrådet.

Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och

obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada skall äga

uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid,

den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som alltså

kommer att fungera som en slags karenstid för yrkesskadeförsäkringen,

skall sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som

vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden t. o. in.

nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall,

och eljest efter den dag skadan yppades. Om en yrkesskada medför

rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den dag livränterätten

inträder.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts,

tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid

drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket icke

mantalsskriven utlänning, skall yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa

in redan från början, men även i detta fall skall en samordningstid löpa på

samma sätt som eljest. Under denna tid skall den skadade erhålla samma

förmåner från yrkesskadeförsäkringen, som han skulle ha åtnjutit från

sjukförsäkringen, därest han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning

utgå med tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Av det anförda framgår, att alla yrkesskadade under samordningstiden

kommer att uppbära ersättning enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Från denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i vissa specialfall,

vilka dock har en mycket begränsad räckvidd. Sålunda skall, om skadan

redan under samordningstiden medför behov av tandläkarvård eller

konstgjorda lemmar o. d., kostnaderna härför ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagen

i den mån ersättning inte utgår enligt sjukförsäkringslagen.

Detsamma skall gälla i fråga om kostnader för särskild vård, som

den skadade erhåller på försäkringsinrättningens begäran, ävensom för

sjukvård utom riket.

Samordningen innebär, att praktiskt taget alla yrkesskador av kortare

varaktighet än 90 dagar helt utmönstras från yrkesskadeförsäkringen och

överföres till sjukförsäkringen för att av denna regleras på samma sätt

som gäller för sjukdomar i allmänhet. En följd härav blir att i dessa fall

som regel ej behöver prövas om skadan härrör från den skadades arbete.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

15

Detta innebär en avsevärd förenkling, enär svårigheterna vid denna prövning

framför allt föranletts av den stora mängden kortvariga skadefall, i

vilka sambandet med arbetet ofta är ganska oklart. För att belysa vilken

roll de smärre skadorna spelar inom försäkringen kan nämnas, att man

räknat med att över 90 procent av alla yrkesskador, som orsakas av olycksfall

och medför arbetsoförmåga i mer än två dagar, är avvecklade inom

90 dagar efter olycksfallsdagen.

Departementspromemorian.

I promemorian erinras inledningsvis om de tidigare gjorda övervägandena

rörande ifrågavarande spörsmål varjämte framhålles att ikraftträdandet

den 1 januari 1955 av den allmänna sjukförsäkringen och en därmed

samordnad yrkesskadeförsäkring synes böra föranleda att frågan tages

under omprövning.

Härefter anföres i promemorian följande:

För närvarande förhåller det sig så, att frågan huruvida sjukdomstid

skall utgöra privilegierad frånvaro i semesterlagens mening är att bedöma

enligt bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års

yrkessjukdomsförsäkringslag. Är en skada eller en sjukdom ersättningsgill

enligt någon av dessa lagar, följer därav, att den frånvaro från arbetet, som

föranledes av skadan eller sjukdomen, också är privilegierad enligt semesterlagen.

I semesterhänseende bygger man således på de avgöranden rörande

skadans eller sjukdomens karaktär, som träffas av olycksfallsförsäkringen.

Några utredningssvårigheter uppkomma därför ej för semesterlagens

del.

Den samordning av den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen, varom beslut fattats vid årets riksdag, innebär, att

yrkesskador — d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar — och

andra (»vanliga») sjukdomar i fortsättningen komma att under en tid av

90 dagar, räknat vid olycksfall från olycksfallsdagen och eljest från dagen,

då skadan yppades, försäkringsmässigt behandlas enligt i stort sett samma

ordning, vanligen enligt sjukförsäkringens bestämmelser. Som regel kommer

yrkesskadeförsäkringen att ingripa först efter denna tid och ej förrän

i samband därmed kommer det att bli anledning att pröva, huruvida en

sjukdom föranletts av yrkesskada eller ej.

Av vad nu anförts följer, att semester lagen i det hänseende det nu gäller

ej i samma utsträckning som hittills kan bygga på yrkesskadeförsäkringen.

För det alldeles övervägande flertalet fall måste frågan om sambandet mellan

sjukdom och arbete utredas och avgöras i semesterärendet. Att detta

kan komma att medföra stora besvärligheter ligger i öppen dag. Dessa

besvärligheter försvinna emellertid om alla sjukdomar såvitt det nu gäller

i semesterlagen behandlas lika under den angivna samordningstiden.

I promemorian diskuteras härefter de skäl, som främst åberopats mot att

räkna sjukdomstid som semester kvalificerande tid,

nämligen att detta skulle strida mot den princip, efter vilken semesterlagen

utformats, samt medföra sådan ekonomisk belastning för arbetsgivarna att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 46.

dessa — inför risken att behöva utgiva semester (resp. betala semesterersättning)

för tid då arbetstagaren till följd av sjukdom varit borta från

arbetet — skulle bli benägna att avskeda arbetstagare, som insjuknat.

Härvid framhålles att semesterlagen i princip är uppbyggd så, att semestern

utgör en förmån som arbetstagaren successivt intjänar genom att utföra

arbete för arbetsgivarens räkning. Från denna princip hade emellertid, delvis

av rena billighetsskäl, stadgats vissa undantag. Som arbetad tid räknades

sålunda som regel även tid, varunder arbetstagaren varit frånvarande

från arbetet på grund av vissa orsaker (s. k. privilegierad frånvaro), nämligen

semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom, havandeskap och barnsbörd

samt militärtjänstgöring av viss beskaffenhet.

Vidare anföres:

Samma skälighetshänsyn, som ansetts tala för att arbetstagarna få i

semesterhänseende tillgodoräkna sig den nu privilegierade frånvarotiden,

kunna uppenbarligen åberopas även när det gäller vanlig sjukdom av ej

alltför långvarig beskaffenhet. Genom en begränsad privilegiering av de

vanliga sjukdomarna förlora naturligen också de invändningar i betydelse,

som taga sikte på den ekonomiska merbelastningen för arbetsgivarna och

den därav föranledda risken för uppsägning av arbetstagare vid sjukdom.

Det förefaller för övrigt icke sannolikt att en viss privilegiering av vanlig

sjukdom kommer att bli så ekonomiskt kännbar för arbetsgivarna att skyldigheten

för arbetsgivare att bereda arbetstagare någon eller några ytterligare

semesterdagar kommer att medföra risk för uppsägning.

För en privilegiering i semesterhänseende av tid, då arbetstagaren till

följd av vanlig sjukdom är oförmögen till arbetet, talar naturligen den

rekreationstanke, som uppbär semesterlagstiftningen. Ofta är det väl så att

den arbetstagare som drabbats av sjukdom har behov av längre semester

än annan arbetstagare.

Även en annan synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. I samband

med att den legala semesterns längd år 1951 utsträcktes från två till tre

veckor uttalades, att flertalet tjänstemän till följd av reglementen, avtal

eller sedvänjor redan hade längre semester än två veckor om året, medan

däremot den stora mängden övriga arbetstagare finge nöja sig med semester

enligt lagens minimiregler. Det torde därför inte kunna förnekas, framhölls

det vidare, att sociala rättviseskäl talade för att en större likställighet

i semesterhänseende komme till stånd genom en förbättring av den kroppsarbetande

befolkningens ställning härvidlag — en förbättring som icke

syntes kunna förverkligas i önskvärd utsträckning annat än genom lagstiftning.

Vad sålunda uttalats torde äga sin motsvarighet även i fråga om rätten

att tillgodoräkna tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom såsom semesterkvalificerande

tid.

Rörande omfattningen av en privilegiering av vanlig sjukdomstid framhålles

:

Vad angår frågan i vilken utsträckning frånvaro på grund av sjukdom,

som ej föranletts av yrkesskada, bör i semesterhänseende privilegieras tala

såväl praktiska hänsyn som billighetsskäl för att anknyta till samordningstiden

inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringen och att således privilegiera

en sjukdomstid av 90 dagar under varje kvalifikationsår.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr ''it!.

En sådan privilegieringstid kan konstrueras på olika sätt. Tidsbegränsningen

kan således anknytas till varje sjukdom eller sjukperiod för sig

eller också genomföras så, att man privilegierar sammanlagt 90 sjukdomsdagar

under ett kvalifikationsår. Skillnaden mellan de olika metoderna

framträder, när arbetstagaren under kvalifikationsåret drabbas av flera

sjukdoms- eller olycksfall. Mot metoden att räkna varje sjukdom för sig i

privilegieringshänseende talar — förutom att den kan medföra en tyngre

belastning för arbetsgivarna än en sammanläggningsregel — att den verkar

ojämnt. En arbetstagare, som under året drabbas av två olika sjukdomar,

som vardera varar tre månader, skulle således få hela tiden tillgodoräknad,

medan en arbetstagare, som är sjuk sex månader i följd i en och samma

sjukdom, ej skulle få tillgodoräkna mer än tre månader. Vidare skulle

man vid semesterns beräkning kunna behöva taga ställning till den många

gånger svårbedömda frågan huruvida en sjukdom utgör recidiv av en

tidigare under kvalifikationsåret inträffad sjukdom eller är att betrakta

såsom en medicinskt sett fristående sjukdom. Om man i stället anknyter

tidsbegränsningen till varje sjukperiod, undgår man besväret att avgöra

om olika sjukdomar ha medicinskt samband eller ej. Då skulle emellertid

tillfälle erbjuda sig för långtidssjuka arbetstagare att genom tillfälliga

korta arbetsperioder förlänga den semesterkvalificerande sjukdomstiden.

Det förefölle därför — framhålles det vidare i promemorian — som om

den bästa lösningen av förevarande problem vore att, efter danskt och

norskt mönster, i semesterhänseende privilegiera frånvarotid som hänförde

sig till vanlig sjukdom upp till högst sammanlagt 90 dagar under varje

kvalifikationsår. Den omständigheten, att privilegieringen utsträcktes att

avse även vanlig sjukdom, syntes emellertid ej få föranleda att frånvaro

på grund av sjukdom, som föranletts av yrkesskada, behandlades ofördelaktigare

än för närvarande. Beträffande sådan frånvarotid borde alltså

även i fortsättningen gälla att privilegieringen icke vore tidsbegränsad.

I anslutning härtill anfördes:

Vad senast anförts leder emellertid till att man i enstaka fall i ett semesterärende

kan behöva draga gränsen mellan yrkesskada och annan

sjukdom, d. v. s. avgöra om en skada föranletts av olycksfall i arbetet eller

på väg till eller från arbetet eller om en sjukdom är att anse såsom yrkessjukdom

i yrkesskadeförsäkringslagens mening. Så måste nämligen ske om

en arbetstagare under kvalifikationsåret på grund av sjukdom redan varit

frånvarande från arbetet 90 dagar och senare under året drabbas av en ny

sjukdom, som ej utgör fortsättning av den tidigare sjukdomen utan är

medicinskt sett fristående från denna. Från dessa undantagsfall torde man

emellertid kunna bortse.

I promemorian anmärkes vidare följande rörande privilegieringen av

vanlig sjukdomstid:

Enligt semesterlagen är varje anställning att betrakta såsom ett avslutat

helt. Då en arbetstagare byter anställning, skola alla hans semesteranspråk

mot den förre arbetsgivaren regleras; och förhållandena i den tidigare

anställningen återverka ej på rätten till semester i den nya anställningen.

X överensstämmelse med denna princip bör gälla, att man vid beräkningen

2 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr b6.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

av semester för arbetstagare, som bytt anställning under kvalifikationsåret,

ej skall taga hänsyn till om och i vad mån han i den tidigare anställningen

fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom arbetad tid.

För att underlätta kontrollen huruvida en frånvaro från arbetet föranletts

av sjukdom eller ej bör det åligga arbetstagaren att, om arbetsgivaren så

påfordrar, styrka att han varit sjuk. Detta bör ske genom intyg av läkare

eller sjukkassa. I likhet med vad som nu gäller i fråga om olycksfall i arbetet

bör vidare en arbetstagare, som drabbas av sjukdom med påföljd att

han måste avhålla sig från arbete, ej få tillgodoräkna sig bortovarotiden

som arbetad tid i vidare mån än som följer av den tid anställningen skulle

ha varat och arbetstagaren av den ifrågakomne arbetsgivaren skulle ha beretts

arbete. För arbetstagare med intermittent arbete synes därför knappast

finnas utrymme för denna privilegieringsgrund.

Slutligen bör erinras om att de nuvarande privilegieringsbestämmelserna

ej avse alla arbetstagare, som omfattas av semesterlagen. Arbetstagare, som

utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej

kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, ha

nämligen i lagen icke tillförsäkrats någon rätt till semesterledighet utan

endast en rätt till särskild semesterlön. Vid beräkningen av denna lön tages

ej hänsyn till vad arbetstagaren skulle ha förtjänat om han varit i arbete

under för övriga arbetstagare privilegierad frånvarotid. Någon ändring i

semesterlagen i förevarande hänseende har ej ifrågasatts och synes ej heller

påkallad.

Vad härefter angår spörsmålet om semesterns förläggning

till sju k do in sti d framhålles i promemorian, att överensstämmelse

nu rådde mellan den i semester]agen privilegierade frånvarotiden och den tid,

till vilken semestern icke utan arbetstagarens medgivande finge förläggas,

samt att redan den omständigheten, att tid för frånvaro på grund av vanlig

sjukdom privilegierades, syntes böra föranleda att semestern ej mot arbetstagarens

vilja skulle få förläggas till sådan frånvarotid.

I fortsättningen anföres:

Härför tala emellertid också andra skäl. Från semesterlagens utgångspunkt

måste det vara angeläget, att semestern om möjligt förlägges till sådan

tid, att arbetstagaren verkligen kan utnyttja ledigheten för vila och

rekreation. Vidare må erinras om att semestern enligt semesterlagens mening

är att anse som en arbetstagaren tillkommande förmån, som intjänats

genom arbete och som han äger komma i åtnjutande av så snart de i lagen

angivna förutsättningarna äro för handen. Om semestern förlägges till tid,

då arbetstagaren på grund av sjukdom icke kan utnyttja densamma, kommer

värdet av denna förmån att berövas honom eller åtminstone väsentligt

minskas. Arbetstagaren måste anses ha berättigade anspråk på att så ej sker

utan tungt vägande skäl. Härtill kommer, att den uppdelning som göres i

semesteriagen mellan arbetsoförmåga, som berättigar till uppskov med semestern,

och annan arbetsoförmåga ofta nog kan lända till resultat, som

med hänsyn till lagens syfte äro mindre tillfredsställande. Många yrkesskador

torde nämligen icke nödga arbetstagaren att ligga till sängs eller ens

hindra honom från att vistas utomhus, under det att motsatsen oftast torde

gälla om andra sjukdomar, som tvinga vederbörande att avhålla sig från

arbete. Det kan knappast anses vara rationellt att t. ex. en arbetstagare,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr Ui.

som före semestern drabbas av en svårartad infektionssjukdom med kraftnedbrytande

verkningar, kan förvägras uppskov med semestern till tiden

efter sjukdomens slut men att dylikt uppskov ej kan förvägras en arbetstagare,

som under arbetet kanhända skadats i ett finger och på grund

därav är oförmögen till sitt vanliga arbete men i övrigt fullt frisk.

Såsom redan framhållits råder nu överensstämmelse mellan den tid, till

vilken semestern ej utan arbetstagarens medgivande får förläggas, och den

frånvarotid, som skall jämställas med tid å vilken arbete utförts. Denna

likformighet synes närmast betingad av lagtekniska skäl. Om emellertid,

såsom ifrågasättes, tid för bortovaro från arbetet på grund av vanlig sjukdom

upp till 90 dagar räknas såsom arbetad tid, synes det knappast finnas

anledning att på motsvarande sätt begränsa privilegieringen av sjukdom i

förläggningshänseende. Detta skulle ju innebära, att hinder komme att föreligga

mot att utan arbetstagarens medgivande förlägga semestern till de

första 90 sjukdomsdagarna men icke till senare sjukdomstid. En sådan

skillnad i förevarande hänseende synes inte motiverad.

Mot införandet av ett generellt förbud mot att förlägga semestern till tid

då arbetstagaren är sjuk har åberopats, att ett sådant förbud skulle kunna

medföra olägenheter främst för företag, som redan tidigt på året fastställt

en semesterplan eller som under en för företaget gemensam semesterperiod

inställde driften, och därför göra arbetsgivarna benägna att hellre tillgripa

uppsägning än att framflytta semestern.

Svårigheten att i ett eller annat hänseende behöva något jämka en fastställd

semesterplan torde emellertid ej böra överskattas. Semesterplanerna

omfatta väl i regel de sedvanliga semestermånaderna maj—september, och

några praktiska eller organisatoriska olägenheter av större betydelse synas

därför ej behöva föreligga då det gäller att under återstoden av året placera

den uppskjutna semestern.

I promemorian framhålles ytterligare, att förbudet mot att utan arbetstagarens

medgivande förlägga semestern till sjukdomstid icke borde avse

sjukdomsfall, som inträffade först efter det semestern börjat löpa. Om en

sjukdom gåve sig till känna först efter det arbetstagaren börjat sin semester,

skulle arbetstagaren alltså ej äga åberopa sjukdomen för avbrytande av

semestern och få denna förlagd till en senare tidpunkt. Vidare borde från

förläggningsförbudet undantagas det fallet, att driften vid ett företag helt

inställdes under viss tid för att de vid företaget anställda därunder skulle

beredas semester; motsvarande borde i fråga om de berörda arbetstagarna

gälla om ett företag inställde driften avdelningsvis.

Remissyttrandena.

Över promemorian har yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO).

Socialstyrelsen biträder de i promemorian framlagda förslagen och anför

bl. a.:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Vid övervägande av frågan i nuvarande sammanhang finner socialstyrelsen

det till en början uppenbart, att avsevärda svårigheter att utreda

huruvida yrkesskada eller annan skada föreligger skulle uppstå, om man

skulle bibehålla den nuvarande bestämmelsen i 7 §, sedan den nya sjukoch

yrkesskadeförsäkringen med dess samordning av yrkesskador och

andra skador trätt i kraft. Redan dessa svårigheter torde i och för sig nödvändiggöra

den i promemorian föreslagna ändringen. Härtill kommer, att

den invändning som tar sikte på uppsägningsrisken förlorar i betydelse,

om den kvalificerande sjuktiden såsom enligt förslaget begränsas till 90

dagar och arbetsgivaren följaktligen blott riskerar att bereda arbetstagaren

högst fem semesterdagar belöpande på vanlig sjukdomstid. Styrelsen anser

även att de på rekreationstanken grundade billighetsslcäl, som åberopats

för förslaget och som utgjort det bärande motivet vid införandet av semesterlagstiftningen,

även vid den nu föreslagna kompletteringen av lagstiftningen

bör tillerkännas avsevärd betydelse. Det må i detta sammanhang

framhållas att det är en fördel att den kvalificerande sjulctidens längd —

90 dagar — har kommit att nära överensstämma med längden av den kvalificerande

liavandeskapstidens (12 veckor).----

Samma skäl som anförts för att göra sjukdomstid under 90 dagar kvalificerande

tala även för att utsträcka förläggningsförbudet i 12 § till tid, då

arbetstagaren är sjuk utan samband med yrkesskada. Eljest kunde man bli

nödsakad att utreda sjukdomens karaktär så snart fråga uppstår om förläggning

av semester under sjukdomstid. Då enligt förslaget undantag

göres för det fall att ett företag inställer driften — helt eller avdelningsvis

— under semestern, elimineras vidare den största olägenheten med förläggningsförbudet.

Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) har ej heller funnit skäl till erinran

mot förslagen. Visserligen förelåge — påpekar styrelsen — måhända

viss risk för att arbetsgivarna skulle bli benägna att avskeda arbetstagare,

som insjuknat. Den möjligheten kunde ej heller helt uteslutas, att arbetsgivarna

i en del fall kunde komma att visa ökad tveksamhet inför rekrytering

av arbetskraft tillhörande kategorier, hos vilka sjukdomsrislcen kunde

befaras vara större än normalt. Gentemot detta måste emellertid vägas de

fördelar ändringarna skulle medföra för det stora flertalet arbetstagare.

Vid en sådan jämförelse syntes de åberopade olägenheterna icke vara av

den betydelse, att de borde vara utslagsgivande vid ett ställningstagande i

frågan. Erfarenheterna av den norska semesterlagstiftningen hade också

givit vid handen, att de negativa följderna av en bestämmelse i semesterlagstiftningen

liknande den, som föreslagits i departementspromemorian,

varit av ytterligt begränsad räckvidd.

Tre reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen (ledamöterna Brodén och Andersson

samt ersättaren Larsson) avstyrker förslaget att räkna sjukdomstid

som semesterkvalificerande tid.

Landsorganisationen ansluter sig till de synpunkter, som utvecklats i

promemorian rörande de för privilegieringens utsträckande anförda skälen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Att vid privilegieringen av vanlig sjukdom anknyta till samordningstiden

inom sjukförsäkringen utgjorde enligt landsorganisationens mening en rationell

lösning av frågan, och mot förslaget att arbetstagaren vid anfordran

skulle styrka sin arbetsoförmåga genom intyg av läkare eller sjukkassa

vore intet att erinra. Angående semesterns förläggning till sjukdomstid

delade landsorganisationen den i promemorian uttryckta meningen att skäl

saknades att upprätthålla den nuvarande kongruensen med motsvarande

kvalifikationsregel. Förbudet mot sådan förläggning borde således göras

generellt utan annat undantag än för det fall då företagets drift helt inställdes

under gemensamhetssemester. Att framflyttning av semestern icke

kunde krävas, där sjukdomsfallet inträffade först efter semesterns påbörjande,

funne sig landsorganisationen kunna acceptera.

Även Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker att vanlig sjukdom

göres semesterkvalificerande men vill i vissa avseenden gå längre än förslaget

samt anför:

I promemorian föreslås, att den tid under vilken annan sjukdom än

yrkesskada skall vara semesterkvalificerande begränsas till 90 dagar per

kvalifikationsår. TCO kan inte finna att något vägande skäl anförts för

denna tidsbegränsning. Den innebär, att man i vissa fall tvingas pröva

huruvida sjukdom är föranledd av yrkesskada eller ej med hänsyn till

semester lagen men icke enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Samordningstiden

mellan annan sjukdom och yrkesskada är enligt sjukförsäkringslagen

90 dagar för varje sjukdomsperiod (utöver karenstiden på 3

dagar) som inträffar sedan 60 dagar förflutit efter föregående sjukdomsperiod.

Begränsningen till 90 dagar per kvalifikationsår för vanlig sjukdom

som semesterkvalificerande synes därför ur praktisk synpunkt olämplig.

Den skulle t. ex. kunna innebära att man vid en andra sjukdomsperiod i

efterhand finge pröva, huruvida den första sjukdomsperioden ägde samband

med yrkesskada eller ej. TCO ifrågasätter därför, huruvida icke annan

sjukdom än yrkesskada bör vara semesterkvalificerande under den

samordningstid som råder mellan annan sjukdom och yrkesskada enligt

lagen om allmän sjukförsäkring. Frågan äger betydelse endast för fall av

flera enligt sjukförsäkringslagen fristående sjukdomsperioder och har därför

en mycket liten ekonomisk räckvidd. Den olikhet i semesterförmånerna

som uppstår mellan dem som i en följd blir sjuka mer än 90 dagar

och dem som blir sjuka i flera fristående perioder, synes sakna praktisk

betydelse för fastställande av regel för tidsbegränsningen.

Att arbetstagarens medgivande skall krävas för förläggning av semestern

till vanlig sjukdomstid tillstyrkes av TCO, som emellertid ifrågasätter,

huruvida undantag från kravet på arbetstagarens medgivande borde uppställas

för det fall, att driften inställdes för att bereda arbetstagarna

semester.

Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig avvisande mot de föreslagna

ändringarna och framhåller att intet nytt framkommit, som borde föranleda

ett frångående av statsmakternas tidigare inställning i frågan. Föreningen

anför bl. a.:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr it!.

Vad först angår förslaget om rätt för arbetstagare att räkna tid för vanlig

sjukdom som semesterkvalificerande tid vill föreningen särskilt betona,

att en grundläggande princip i semester lagen är, att semester skall vara en

genom arbete förvärvad förmån. Vidare önskar föreningen i denna del

framhålla följande. I promemorian framföres en förmodan, att flertalet

tjänstemän till följd av reglementen, avtal eller sedvänja i viss utsträckning

äro tillförsäkrade rätt att tillgodoräkna tid för frånvaro på grund av vanlig

sjukdom såsom semesterkvalificerande tid. Sociala rättviseskäl tala enligt

promemorian för att eu större likställighet i detta hänseende kommer till

stånd genom en förbättring av övriga arbetstagares ställning härvidlag.

Föreningen vill med anledning härav starkt betona, att den omständigheten

att några grupper avtalsvägen uppnått viss förmån icke kan åberopas för

beredande av samma förmån åt andra grupper lagstiftningsvägen. Vid

träffande av avtal ha parterna att avväga vilka förmåner, som skola utgå

inom en viss ekonomisk ram, och en fördelning äger härvid rum mellan

kontantlön och s. k. sociala förmåner. Det är sålunda sannolikt, att sådana

förmåner återspeglas i lönesättningen. I detta sammanhang må även framhållas,

dels att inom föreningens område tjänstemannaavtalen endast för

ett fåtal branscher innehålla bestämmelser därom, att rätt föreligger att

tillgodoräkna sjukdomstid såsom semesterkvalificerande tid, dels ock att

härför kräves, att vederbörande vid tillfrisknandet återgår i tjänst hos

samme arbetsgivare. Kravet om återgång i arbetet, vilket ej återfinnes i

lagförslaget, är väsentligt ur arbetsgivarsynpunkt, bl. a. därför att arbetsgivaren

eljest onödigtvis kan komma alt hållas i ovisshet om, huruvida den

sjuke har för avsikt att återvända till arbetet. Ytterligare må framhållas, att

sjukdomstid enligt tjänstemannaavtalen icke kvalificerar för rätt till semesterersättning

utan endast till semester för den som kvarbliver i tjänst.

Det anföres i promemorian vidare, att samordningen av yrkesskadeförsäkringen

och den allmänna sjukförsäkringen medför, att vid fall av yrkesskada

med kortare varaktighetstid en prövning som regel icke behöver ske

av orsakerna till sjukdomsfallet. Med anledning härav skulle svårighet

uppstå att särskilja yrkesskadefallen, vilka redan enligt nu gällande lagstiftning

medföra privilegiering i semesterhänseende. Föreningen kan icke

dela denna uppfattning. Även efter ikraftträdandet av de nya lagarna om

sjuk- och yrkesskadeförsäkring torde det bliva nödvändigt att skilja mellan

yrkesskador och andra sjukdomar. För att hålla utvecklingen under kontroll

blir det i framtiden lika väl som nu nödvändigt för företagen att föra statistik

över yrkesskadorna. I flertalet fall torde skadans karaktär vara

uppenbar, och i övriga fall måste, bl. a. av anfört skäl, en utredning företagas.

Detta torde vara nödvändigt även av den anledningen, att man icke

i förväg kan bedöma, huruvida viss sjukdom kommer att sträcka sig utöver

90 dagar och sålunda aktualisera ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

I det framlagda förslaget har jämväl förutsatts, att den, som önskar

åberopa frånvaro på grund av yrkesskada eller vanlig sjukdom för åtnjutande

av semester, på begäran skall vara skyldig förete läkarintyg utvisande

anledningen till frånvaron. Sådant läkarintyg torde kunna innehålla

uppgift, huruvida sjukdomen är föranledd av yrkesskada eller icke.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes samordningen av sjuk- och

yrkesskadeförsäkringen icke kunna tagas till intäkt för genomförande av

den nu föreslagna lagstiftningen på semesterrättens område.

Vad så angår förslaget om förbud mot semesters förläggning till tid för

vanlig sjukdom vill föreningen åberopa att arbetsgivarna mycket sällan

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

torde begagna sig av möjligheten att förlägga semester till sjukdomstid.

Skulle så i något fall ske, är detta säkerligen betingat av sådana omständigheter,

att det framstår såsom skäligt, att den enskildes intresse får vika för

ett betydelsefullt produktionsintresse. Det kan icke vara rimligt att på

grund av enstaka undantagsfall genomföra eu lagstiftning, som omöjliggör

en skälig avvägning av den enskildes intresse mot produktionsintresset, en

avvägning som måste tillåtas i åtskilliga andra fall.

Även Handelns arbetsgivarorganisation avstyrker förslaget samt anför i

huvudsak följande:

Handelns avtal innehålla redan i viss utsträckning bestämmelser angående

sjukdoms semesterkvalificerande karaktär. Däremot återfinnes icke

något hinder för semesterns förläggning till frånvarotid på grund av sjukdom.

Organisationen vill framhålla, att en lagändring ifråga om sjukdom

som semesterkvalificerande å organisationens område delvis måste ses som

en ekonomisk avvägningsfråga. I hittillsvarande kollektivavtal ha givetvis

ekonomiska och sociala förmåner vägts mot varandra på ett sådant sätt,

att de kunnat försvaras i olika riktningar. En lagändring härvidlag skulle

i viss utsträckning utifrån förrycka avvägningen de olika grupperna emellan;

den skulle icke skapa rättvisa utan tvärtom rubba denna.

Här bör också konstateras att mellan sjukdoms infallande under kvalifikationsåret

och tidpunkten för semesterns utgående normalt ligger 14 till

114 år. Det synes oss därför icke riktigt att tala om att särskilt stort behov

av semester föreligger i detta fall.

Inom organisationen har emellertid i ett vidare perspektiv övervägts, om

det är nödvändigt att av tekniska skäl överhuvudtaget vidtaga någon ändring

av semesterlagen i förevarande hänseende. Vi kunna väl finna, att

vissa skäl tala för ändring, men kunna icke se, att någon nödvändighet

föreligger, enär erforderligt läkarintyg om arbetsoförmåga självfallet måste

gå in på skälen till denna. Överhuvudtaget erbjuder den nya sjukförsäkringslagen

många frågetecken i olika hänseenden, bl. a. ifråga om utvecklingen

av sjukfrekvensen och eventuella missbruk av lagen. Risken för

missbruk torde icke oväsentligt ökas, om nu även sjukdom — måhända

av synnerligen obestämd karaktär — skall gåva vederbörande förmåner i

semesterhänseende. Det synes oss därför lämpligt, att man åtminstone avvaktar

erfarenheterna från sjukförsäkringslagen, innan nu föreslagna ändringar

vidtagas i semesterlagen. I varje fall kan man icke underlåta att påpeka,

att sjukfrånvarotid icke bör berättiga till semesterersättning. Under

nuvarande arbetskraftsläge, vilket måste beräknas i huvudsak bli bestående

under lång tid framöver, är det ofta svårt att anskaffa vikarier under

sjukdom. Om en person insjuknat och är medveten om att han icke kommer

att återinträda i arbetet efter sjukdomsfallet, har han ett direkt intresse

av att bibehålla anställningen i stället för att, som naturligt vore, uppsäga

densamma. Företaget måste däremot ha intresse av att kunna anskaffa en

efterträdare. Skulle lagutkastet genomföras i detta hänseende, skulle ett

osunt förhållande provoceras, varför det i varje fall klart bör utsägas, att

sjukdom icke berättigar till semesterersättning.

Vi vilja framhålla, att i regel arbetsgivaren icke förlägger semester under

sjukdomstid, men att mycket starka principiella betänkligheter måste resas

emot det förslag, som promemorian innesluter. Det bör beaktas, att lagen

icke skiljer på olika slag av sjukdom. Vi äro givetvis medvetna om, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

sjukdom kan innefatta vad som helst emellan ett mindre rekreationsbehov,

som i och för sig kan motivera ledighet, och de allvarligaste sjukdomar.

I förstnämnda fall måste man konstatera, alt vad som verkligen behövs är

rekreation och sådan torde bäst erhållas genom semester. En lagstiftning

som den föreslagna skulle därför lätt innebära en direkt uppmuntran till

missbruk. Här kan det vara fråga om fall, då vederbörande anser sig vilja

ha semestern förlagd till annan tid och genom att hos läkare få intygat, att

behov av rekreation och arbetsfrihet föreligger, få dels rekreationsbehovet

tillgodosett, dels också semestern förlagd till en annan tidpunkt.

Inom de tlesta företag uppgöras i god tid semesterplaner, varigenom personalen

— ofta el ter överenskommelse inom densamma — genom alternerande

semestrar är frånvarande i sådan takt, att verksamheten på lämpligaste

sätt och med ett förnuftigt begagnande av tillgängliga vikarier kan

hållas i gång. Alla företagare och anställda ha stor erfarenhet av de svårigheter,

som ligga i att rubba uppgjorda semesterplaner, ej minst med hänsyn

till kvarvarande personal. Det synes oss i varje falt icke riktigt, att sjukdom,

som infaller sedan varsel om semester lämnats, skall rubba uppgjorda

semesterplaner. Åtminstone måste man kräva att sjukdomen i ett fall som

det nämnda pågår viss tidsperiod, minst hela den föreskrivna semestertiden,

och att sängläge föreskrivits i läkarintyg.

Departementschefen.

Semesterlagstiftningen uppbäres av den grundtanken, att det är ett samhälleligt

intresse att de anställda årligen lår viss tids ledighet av ej alltför

kort varaktighet, under vilken de utan minskning i sina inkomster skall

kunna söka sig den rekreation som de behöver.

Enligt den nuvarande semesterlagen är det av arbetstagaren utförda

aibetet och ej anställningen som sådan avgörande för vederbörandes rätt

till semester. Semester utgår enligt lagens huvudregel med D/, dag för

vaije kalendermanad under kvalifikationsåret — i regel närmast föregående

kalenderår — under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens

räkning å minst 16 dagar. Skyldigheten för arbetsgivare att bei

eda semesterledighet åt arbetstagare avser endast semester, som en hos

arbetsgivaren alltjämt anställd arbetstagare intjänat under fortlöpande

anställning hos arbetsgivaren. Slutar eu arbetstagare sin anställning utan

att ha utfått den av honom intjänade semestern, förvandlas denna till en

kontant semesterersättning.

Från principen, att semestern är en förmån som successivt intjänas

genom utfört arbete, har vissa avsteg gjorts i lagen. Bortsett från det

undantag som ligger däri, att det för uppkomsten av semesterrätt räcker

med 16 dagars arbete i månaden, räknas nämligen som arbetad dag även

dag, då arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av någon

av följande orsaker, nämligen semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom,

havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring av viss beskaffenhet.

När fråga ej är om semester får frånvarotid av dylik art — s. k. priviie
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 46.

gierad frånvaro — dock ej räknas som arbetad tid, för den händelse det

är uppenbart, att arbetstagaren, även om han kunnat ställa sin arbetskraft

till förfogande, ej skulle ha kunnat beredas arbete hos arbetsgivaren.

Vidare är bortovaron från arbetet i samband med havandeskap och barnsbörd

inte privilegierad för längre tid än 12 veckor; och i fråga om militärtjänstgöringen

gäller att högst 60 dagar under varje kvalifikationsår räknas

arbetstagaren till godo.

Förbud råder för arbetsgivaren att utan arbetstagarens medgivande förlägga

dennes semester till tid då arbetstagaren är borta från arbetet av

nyss nämnd privilegierad orsak. Kongruens råder således mellan den tid,

till vilken semestern icke utan arbetstagarens medgivande får förläggas,

och den frånvarotid, som skall jämställas med arbetad tid.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har ända sedan den första

semesterlagen kom till år 1938 diskuterats frågan om likställighet i förevarande

hänseende mellan sådan frånvaro från arbetet, som har sin grund

i olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, och frånvaro, som orsakats av

annan skada eller sjukdom. I en inom socialdepartementet upprättad promemoria

har närmare redogjorts för vad som hittills förekommit i saken,

varjämte spörsmålet ytterligare belysts med utgångspunkt från den reform

i fråga om sjuk- och yrkesskadeförsäkringen, som nu står inför sitt genomförande.

Promemorian utmynnar i ett förslag att frånvaro från arbetet,

som har sin grund i annan sjukdom än sådan som uppkommit till följd

av olycksfall i arbetet eller utgöres av yrkessjukdom, skall i semesterhänseende

räknas som arbetad tid upp till högst sammanlagt 90 dagar

under varje kvalifikationsår. Beträffande frånvarotid på grund av yrkesskada,

d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdom, skall däremot enligt

förslaget privilegieringen i likhet med vad nu gäller icke vara tidsbegränsad.

Vidare föreslås, att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande

förlägga semestern till privilegierad frånvarotid principiellt sett

utsträckes att gälla all sjukdomstid, under förutsättning att sjukdomen

givit sig tillkänna före semesterns början.

Ifrågavarande förslag har tillstyrkts av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen

(majoriteten), Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

Sistnämnda organisation ifrågasätter dock, huruvida man

ej borde gå något längre vid privilegieringen av vanlig sjukdomstid än som

föreslagits i promemorian.

Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation —

som också beretts tillfälle att yttra sig över promemorian — har däremot

avstyrkt förslagen. Några reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen företräder

en liknande uppfattning.

Den diskussion, som nu förekommit kring ifrågavarande spörsmål, har

i väsentliga delar följt samma linjer som tidigare. För en utvidgning av den

enligt semesterlagen privilegierade frånvaron har sålunda åberopats lagens

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

syfte att tillförsäkra arbetstagarna behövlig rekreation. Härvid har framhållits,

att rekreationsbehovet ofta vore särskilt stort för arbetstagare, som

drabbats av sjukdom, och att det därför icke vore med lagens egen utgångspunkt

förenligt att minska semesterledigheten för dylik arbetstagare. Det

har även antörts, att arbetstagare, som finge semestern förlagd till tid då

han vore sjuk, ej kunde utnyttja semestern för sitt ändamål och därigenom,

helt eller delvis, bleve berövad en förmån, som han intjänat genom sitt

arbete för arbetsgivarens räkning. Den nuvarande skillnaden mellan privilegierad

och icke privilegierad sjukdomstid har vidare ansetts verka ojämnt

och leda till ett med hänsyn till semesterlagstiftningens syfte mindre tilltredsställande

resultat, i det att olycksfall i arbetet och andra yrkesskador

mången gång icke torde nödga till sängläge och vistelse inomhus i samma

utsträckning som andra sjukdomar, vilka tvingade vederbörande att avhålla

sig från arbetet; och likväl gällde att arbetstagaren i förra fallet

vore i semesterhänseende bättre ställd än i det senare.

Såsom ytterligare skäl för en ändring av lagstiftningen på detta område

har anförts, dels att samma billighetsskäl, som motiverat införandet i

semesterlagen av de redan nu i lagen stadgade fallen av privilegierad frånvaro,

kunde åberopas när det gällde atl — åtminstone i viss utsträckning

privilegiera vanlig sjukdomstid och dels att man genom en dylik åtgärd

åstadkomme eu ur sociala synpunkter önskvärd likställighet mellan de

grupper arbetstagare — främst tjänstemän — som genom avtal eller eljest

linge i semesterhänseende tillgodoräkna sig frånvaro från arbetet på grund

av vanlig sjukdom, och övriga arbetstagare.

Mot en privilegiering av frånvaro från arbetet, orsakad av vanlig sjukdom,

har främst anförts, att en sådan åtgärd skulle strida mot semesterlagens

princip — att semestern är en genom arbete för arbetsgivarens

läkning successivt intjänad förmån — samt medföra sådan ekonomisk

belastning för arbetsgivarna att risken att behöva utge semester för tid,

då arbetstagare till följd av sjukdom vore borta från arbetet, kunde göra

arbetsgivarna benägna att ej anställa arbetstagare med mindre god hälsa

och att avskeda arbetstagare som insjuknat. Det har härjämte ifrågasatts,

huruvida icke en lagändring i det hänseende varom nu vore fråga skulle

förrycka den ekonomiska avvägningen mellan de i fråga om sociala förmåner

bättre ställda grupperna och andra kategorier.

De skäl, som sålunda åberopats mot en utvidgning av den enligt semestei

lagen privilegierade frånvaron till all omfatta även tid för frånvaro på

gi und av vanlig sjukdom, förlorar emellertid i bärkraft om privilegieringen

begränsas, varjämte tillkommit ytterligare ett skäl, som enligt min mening

gör att — även om statsmakterna hittills ställt sig avvaktande i detta hänseende

— skälen för en sådan utvidgning i allt fall numera måste anses

väga betydligt tyngre än skälen däremot. Jag syftar härvid på den samordning

mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad yrkesskadeförsäkring,

varom statsmakterna redan fattat principbeslut.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

För semesterlagens vidkommande uppkommer f. n. inga svårigheter när

det gäller att avgöra huruvida en olyckshändelse är att rubricera såsom

olycksfall i arbetet eller om en sjukdom är yrkessjukdom, i det att de

avgöranden härom, som träffas inom olycksfallsförsäkringen, blir gällande

även i semesterhänseende. Samordningen av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen

innebär emellertid, att yrkesskador och vanliga sj ukdomar

under en tid av 90 dagar efter dagen för olycksfallet eller, vid annan yrkesskada

än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades, försäkringsmässigt

skall behandlas efter i stort sett samma regler, nämligen efter sjukförsäkringens

bestämmelser. Med hänsyn härtill och då man räknar med att

över 90 procent av antalet yrkesskador blir avvecklade före samordningstidens

utgång saknas i fortsättningen i de allra flesta fallen anledning

att i försäkringshänseende utreda, huruvida arbetsoförmåga föranletts av

yrkesskada eller ej. Ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen i

semesterlagen mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar å ena sidan

samt övriga sjukdomar å andra sidan skulle emellertid betyda att sådan

utredning måste göras i semesterärendet med därav följande besvärligheter.

Vad Svenska arbetsgivareföreningen anfört därom att företag i samband

med förd statistik över uppkomna olycksfall eller genom läkarintyg kunde

få klarlagt huruvida det vore fråga om yrkesskada eller annan sjukdom

synes mig icke rubba riktigheten av vad jag nu anfört.

I departementspromemorian har föreslagits, att sjukdomstid skall få räknas

såsom semesterkvalificerande tid upp till sammanlagt högst 90 dagar

under varje kvalifikationsår. Tjänstemännens centralorganisation har emellertid

uttalat sig för att privilegieringen i stället borde anknytas till samordningstiden

för varje sjukdom. Mot en sådan metod kan emellertid anföras,

att samordningstiden ej alltid föreslagits skola utgöra 90 dagar utan

kan upphöra dessförinnan, nämligen den tidigare dag yrkesskadan medför

rätt till livränta. Någon anledning att låta privilegieringstiden variera på

motsvarande sätt föreligger ej. Därest man då i stället skulle fixera den

längsta privilegieringstiden till 90 dagar för varje sjukdom, uppkommer

den svårigheten, att man vid semesterns beräkning ibland tvingades pröva

den många gånger svåra frågan om en sjukdom utgjorde ett recidiv av en

tidigare under kvalifikationsåret inträffad sjukdom eller ej. Vidare skulle

en sådan regel verka ojämnt, enär exempelvis två arbetstagare, som båda

varit sjuka mer än tre månader under kvalifikationsåret, skulle få tillgodoräkna

olika lång kvalifikationstid, därest den ene haft två skilda sjukdomar

och den andre en och samma sjukdom. Att anknyta tidsbegränsningen till

varje sjukperiod skulle å andra sidan bereda långtidssjuka möjlighet att

genom tillfälliga korta arbetsperioder bereda sig längre semesterkvalificerande

sjukdomstid än som vore avsett.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra förorda det i promemorian

framlagda förslaget att begränsa privilegieringen av vanlig sjuk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

domstid till sammanlagt högst 90 dagar under kvalifikationsåret. Såsom

lramgår av promemorian har eu motsvarande metod kommit till användning

i Danmark och Norge.

Den privilegierade sjukdomstiden bör i likhet med annan privilegierad

frånvarotid vara kvalificerande såväl i fråga om rätten till semesterledighet

som när det gäller semesterersättning. Att i detta speciella hänseende särbehandla

frågan om semesterledighetens förvandling till kontantersättning

synes ej böra komma i fråga.

Vad angår de arbetstagare, som enligt semesterlagen icke tillförsäkrats

någon rätt till semesterledighet utan endast rätt till särskild semesterlön

det gäller arbetstagare som utför arbetet i sitt hem eller eljest under

sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande — gäller f. n. att vid beräkningen av denna lön

hänsyn ej tages till vad arbetstagaren skulle förtjänat under för övriga

arbetstagare privilegierad frånvarotid. I förevarande hänseende har någon

ändring i detta sammanhang ej ifrågasatts.

Enligt nu gällande privilegieringsbestämmelser uppställes ej något krav

pa att arbetstagaren, för att få tillgodoräkna frånvarotiden som semesterkvalificerande

tid, skall efter bortovaron återinträda i arbetet. Den nu av

mig förordade utvidgningen av privilegieringsgrunderna synes ej böra föranleda

någon ändring härvidlag. Givetvis bör emellertid arbetstagare ej få

tillgodoräkna sjukdomstiden i vidare mån än som följer av den tid anställningen

varat.

Med hänsyn till att i semesterhänseende varje anställning är att betrakta

som ett avslutat helt och att förhållandena i en tidigare anställning icke

påverkar rätten till semester i en senare anställning, bör vid beräkningen

av semester för en arbetstagare, som bytt anställning under året, hänsyn

ej tagas till om och i vad mån han i den förra anställningen fått tillgodoräkna

sjukdomstid som semesterkvalificerande tid.

För underlättande av kontrollen över att arbetstagaren verkligen varit

sjuk under uppgiven tid bör det åligga arbetstagaren att, om arbetsgivaren

så påfordrar, styrka sjukdomen genom intyg av läkare eller sjukkassa.

I fråga om semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren på grund av

sjukdom är oförmögen till arbetet torde anledning ej föreligga att stadga

3n motsvarande begränsning till högst 90 dagar per kvalifikationsår, som

föreslagits beträffande semesterkvalificerande bortovaro på grund av vanlig

sjukdom. En sådan begränsning skulle ju innebära, att en arbetsgivare ej

kunde påtvinga en arbetstagare semester under de 90 första sjukdagarna

men väl under påföljande sjukdomstid, en skillnad som ej vore motiverad.

Från det generella förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande förlägga

semestern till tid, då arbetstagaren är frånvarande från arbetet på

grund av sjukdom, bör, såsom föreslagits i promemorian, undantag göras

lör sådana fall, då företaget inställer driften under semestern.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

I anslutning till vad sålunda anförts har inom socialdepartementet utarbetats

ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen

om semester.

Beträffande innehållet i detta förslag torde här endast behöva framhållas

följande.

Begreppet yrkesskada i 7 § andra stycket b) har närmare definierats i

6 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring. Under sistnämnda paragraf

har upptagits följande:

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan

av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom

olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,

ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller

ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg

eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller

därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom

skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse

hava uppkommit genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från

arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med

arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,

anses ej såsom yrkesskada. I

I fråga om det närmare innehållet i denna paragraf torde jag få hänvisa

till vad jag anfört vid lagrådsremissen av förslaget rörande yrkesskadeförsäkringen.

Det i 12 § upptagna förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande

förlägga semestern till sjukdomstid avser ej sjukdomsfall, som inträffai

först efter det semestern börjat löpa. Om en sjukdom ger sig tillkänna först

efter det arbetstagaren börjat sin semester, bör arbetstagaren alltså icke

äga åberopa sjukdomen för avbrytande av semestern och få denna förlagd

till en senare tidpunkt. Genom att i paragrafen angives att arbetstagarens

medgivande till semesterns förläggning till här avsedd frånvarotid ej erfordras,

därest arbete eljest uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren

å tid, varom här är fråga — motsvarande gäller enligt den

nuvarande lagen — kommer att från förläggningsförbudet undantagas bl. a.

det förut berörda fallet att driften vid ett företag helt inställes under viss

tid för att därunder bereda de vid företaget anställda semester. Motsvarande

bör i fråga om de berörda arbetstagarna gälla om ett företag etappvis

inställer driften å särskilda avdelningar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

inom socialdepartementet upprättade förslag till lag angående

ändrad Igdelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 19i5 (nr 420) om semester

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars-Åke Åström. 1

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med det vid propositionen

fogade förslaget, har här utelämnats.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

31

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 januari

1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 29 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 27 november 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen

den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet

G. Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari

1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 11 januari

1954 avgivna utlåtande över det den 27 november 1953 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den

29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,

att förslaget, efter en redaktionell jämkning, måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Björnelid.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54

318798

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:367 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lo,g angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 19j5 s. 1 i texten
  2. 2LU 1954:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 a1 i texten
  3. 2LU 1954:39 Andra lagutskottets memorial nr 39 s. 1 i texten