Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte sammanträde fattade beslut

1954-01-04 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:54, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1953 vid

dess trettiosjätte sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 4 januari 1954.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens

yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte sammanträde

fattade beslut.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 antagna

rekommendationer och akt, nämligen rekommendationen (nr 96) angående

minimiålder för tillträde till arbete under jord i kolgruvor, rekommendationen

(nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen samt akten

av år 1953 angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens

stadga. Rekommendationerna anses icke böra föranleda åtgärd från svensk

sida, medan däremot ratificering av akten tillstyrkes.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 54.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari

1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte

sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess

dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet

resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras

av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,

avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan

den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest

beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.

då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande

av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare

skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om

de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,

samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss

konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende

å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,

administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

3

givande tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen

av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar

i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande

eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två

officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen

konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas

generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas

Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettiosjätte sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 4—den 25 juni 1953. I sammanträdet deltog representanter

för 58 medlemsstater, av vilka ett 50-tal sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-

och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig

delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Semester (första behandling).

V. Skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen (andra behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 27 mars och den 22 maj 1953 hade att deltaga i

konferensen från svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck

och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter byråchefen

i arbetarskyddsstyrelsen Lars André och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet

Sten-Eric Heinrici, de båda sistnämnda tillika ersättare för regeringsombuden,

samt byråchefen i socialstyrelsen Göta Rosén;

såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom

experter sekreteraren i samma organisation Otto Westling, lönestatistikern däri

Nils Ericsson samt förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld;

samt

såsom arbetsgioarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström

samt såsom experter verkställande direktören i samma förening Bertil Kugelberg

med direktören däri Tore Browaldh såsom ersättare samt dåvarande direktörsassistenterna

i föreningen Curt-Steffan Giesecke och Gunnar Lindström.

Därjämte hade redaktören Sven Backlund utsetts att i egenskap av tolk biträda delegationen.

Backlund avled den 13 juni 1953.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

VI. Minimiålder för tillträde till arbete under jord i kolgruvor.

VII. Arbets- och socialdepartementens organisation och verksamhet i de

olika länderna (allmän diskussion).

VIII. Ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga avseende utökning

av antalet ledamöter i Internationella arbetsbyråns styrelse m. m.

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1954; budgeten

fastställdes till 6 556 887 U. S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna

V, VI och VIII på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel

19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,

nämligen

1) Rekommendation (nr 96) angående minimiålder för tillträde till arbete

under jord i kolgruvor;

2) Rekommendation (nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen;
3)

Akt av år 1953 angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens

stadga.

Texterna till rekommendationerna och akten torde få såsom bilagor (Bilaga

A—C) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga D) lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssammanträdet

antagna resolutioner.

Rekommendation (nr 96) angående minimiålder för tillträde till

arbete under jord i kolgruvor.

Frågan om reglering av minderårigas sysselsättning under jord i kolgruvor

hade av arbetsbyråns styrelse uppförts på dagordningen för arbetskonferensens

35 :e sammanträde år 1952 för allmän diskussion, varvid förutsatts

att, därest konferensen skulle komma att fatta beslut om utarbetandet

av internationella regler i ämnet, denna allmänna diskussion skulle

anses såsom en första behandling och att ämnet skulle slutbehandlas år

1953.

Vid 1952 års konferens antogs i denna fråga en resolution, som innehöll

vissa normer rörande minimiålder, yrkesvägledning, yrkesutbildning, läkarundersökning,

nattarbete, vilopauser, semester och yrkesinspektion. I en

annan resolution beslöt konferensen för slutlig behandling vid 1953 års konferens

upptaga frågan om minimiålder för tillträde till arbete under jord i

kolgruvor. Med anledning härav hade arbetsbyrån efter vederbörlig konsultation

av medlemsstaternas regeringar framlagt en rapport, som utmynnade

i ett förslag till rekommendation i sistnämnda ämne. Detta förslag togs till

utgångspunkt för handläggningen inom det för ärendet tillsatta utskottet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

5

Inom utskottet vann arbetsbyråns förslag gillande av arbetsgivargruppen,

medan arbetargruppen hävdade, att regleringen borde ske i form av en konvention.

Arbetargruppen ansåg nämligen tiden vara inne att bindande fastslå,

att minderåriga under 16 år icke fick sysselsättas i kolgruvor under

jord. Regeringsombuden företrädde delade uppfattningar. Slutligen uppnåddes

emellertid inom utskottet enhällighet för ett förslag till rekommendation.

Vid behandlingen i konferensens plenum antogs rekommendationen med

183 röster mot 0; en delegat nedlade sin röst. Samtliga svenska ombud röstade

för rekommendationen.

Den antagna rekommendationen (Bilaga A) fastslår, att minderåriga under

16 år icke bör sysselsättas under jord i kolgruvor. Minderåriga, som

uppnått 16 men icke 18 år, må användas till sådant arbete allenast i utbildningssyfte

och under tillförlitlig tillsyn av personer med teknisk och praktisk

erfarenhet av arbetet eller på villkor beträffande arbetsplats och åtgärder

för hälso- och säkerhetstilisyn, som fastställes av vederbörande myndighet

efter samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer.

Över rekommendationen har arbetarskydds styrelsen, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet yttrat sig.

Arbetarskgddsstgrelsen hänvisar i sitt yttrande till 25 § arbetarskyddslagen,

vari stadgas att minderårig —- d. v. s. den som ej fyllt 18 år — ej

får användas till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å

annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, med rätt dock för

arbetarskyddsstyrelsen att, när särskilda skäl föreligger, beträffande yngling,

som fyllt 16 år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god hälsa

och kroppsutveckling, medgiva undantag härifrån. Sådant undantag hade,

fortsätter styrelsen, medgivits endast i ett fåtal fall, bl. a. för yrkesutbildning

vid Höganäs-Billesholms aktiebolags kolgruvor. Medgivandena hade i

vissa fall varit förenade med särskilda villkor angående övervakning av den

minderåriges arbete eller särskilt moment däri. Samråd med vederbörande

arbetsgivar- och arbetarorganisationer skedde genom att framställningar

om undantag remitterades till vederbörande organisationer eller genom att

viktigare hithörande ärenden handlades såsom partsärenden enligt 17—20 §§

av instruktionen för styrelsen. Enligt styrelsens uppfattning täcktes rekommendationen

av de svenska bestämmelserna.

Landsorganisationen åberopar tidigare till delegationen avgivna yttranden

i ämnet, vari organisationen i huvudsak anfört följande.

Enligt punkt 1 i rekommendationen skulle ovillkorligt förbud gälla mot

att i under jordsarbete i kolgruvor använda minderåriga under 16 år. Denna

punkt överensstämde i sak med svenska arbetarskyddslagens motsvarande

bestämmelse i 25 §. Den som fyllt 16 men ej 18 år kunde enligt svenska lagen

användas till under jordsarbete endast efter dispens av arbetarskyddsstyrelsen.

Rekommendationen uppställde här två undantag: 16—17-åringar

skulle kunna anställas på villkor som fastställts av vederbörandes tillsyns
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

myndighet. Det senare undantaget syntes i sak motsvara den svenska dispensregeln.

Vad åter anginge fall av yrkesutbildning syntes undantag ej heller

här böra medgivas, med mindre dispens meddelades; det kunde icke anses

vara nog med krav på »tillfredsställande kontroll». Uppställdes emellertid

i detta fall villkor om dispens förlorade undantaget i fråga självständig

betydelse. Det vore tydligt, att bestämmelsen om minimiålder lätteligen skulle

kunna göras illusorisk, därest 16—17-åringar skulle kunna anställas utan

föregående dispens under åberopande endast av deras intresse av yrkesutbildning.

Under hänvisning till det anförda finner Landsorganisationen, att rekommendationen

icke påkallar några åtgärder från svensk sida.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om att enligt rekommendationen

personer mellan 16 och 18 år borde sysselsättas med arbete i kolgruvor,

endast när det gällde utbildning eller i fråga oan särskilt angivna arbetsplatser

eller uppgifter. På denna punkt förelåge icke full överensstämmelse mellan

svensk lagstiftning och rekommendationen. Hinder mötte dock icke för

arbetarskyddsstyrelsen att vid sin bedömning, huruvida dispens i ett visst

fall borde lämnas eller ej, taga hänsyn till de faktorer, som särskilt nämndes

i rekommendationen. Under sådana förhållanden vore någon ändring av

den svenska lagstiftningen på grund av rekommendationen icke påkallad.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har under

hänvisning till de avgivna yttrandena hemställt, att rekommendationen icke

måtte föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Departementschefen.

Med hänsyn till att de i vårt land nu gällande reglerna på detta område

måste anses tillgodose vad som åsyftas med ifrågavarande rekommendation

finner jag, i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet, anledning icke föreligga för Sveriges del att vidtaga några åtgärder

med anledning av rekommendationen.

Rekommendation (nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa

på arbetsplatsen.

Sedan denna fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens

35 :e sammanträde år 1952, varvid till grund för diskussionen lädes

de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater —

bland dem Sverige — å ett av arbetsbyrån utarbetat frågeformulär, hade

ärendet uppförts på dagordningen för 1953 års konferenssammanträde för

slutlig behandling.

Inför konferensens vederbörande utskott framlade arbetsbyrån, efter sedvanlig

konsultation av medlemsstaterna, förslag avseende dels en rekommendation,

dels två konventioner med föreskrifter den ena angående läkarundersökning,

den andra angående anmälan av yrkessjukdomar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Spörsmålet huruvida den internationella regleringen skulle uppnås genom

en rekommendation eller i konventionsform gav anledning till ett ingående

meningsutbyte, därvid åsikterna var starkt delade. Vid anställd omröstning

segrade den förra ståndpunkten med 165 röster mot 163; 8 röster nedlades.

Vid den detaljerade genomgången av den föreliggande texten framkom

åtskilliga ändringsyrkanden, vilka emellertid endast i begränsad omfattning

vann utskottets förord. Sålunda beslöts på förslag av olika regeringsombud

bl. a. att anvisningar skulle meddelas angående tillhandahållande av

omklädningsrum och rum för intagande av medförd kost. Likaledes tillfogades

en anvisning om arbetsgivares skyldighet att vidtaga åtgärder för

förvaring av skyddskläder på sådant sätt, att inverkan av farliga ämnen

förhindras.

I fråga om läkarundersökning beslöt utskottet att förorda den jämkningen,

att den undersökande läkaren icke behövde vara godkänd av vederbörande

myndighet; däremot fastslogs, att läkaren, såvitt möjligt, borde besitta

yrkesmedicinsk skolning.

Vidare förordade utskottet ett tillägg till förslaget av innebörd, att anordningar

för tillhandahållande av en första hjälp vid sjukdom eller olycksfall

skulle tillhandahållas å arbetsplatsen.

Vid ärendets behandling i konferensens plenum gjorde sig skilda meningar

gällande särskilt i fråga om regleringens form. Härvid framlades av arbetargruppen

ett utformat förslag till konvention, vilket i allt väsentligt anslöt

sig till utskottets rekommendationstext. Arbetsgivargruppen fasthöll däremot

vid rekommendationsformen. Vid anställd omröstning avvisades konventionsförslaget

med 91 röster mot 78; 12 ombud avstod från att rösta.

Sveriges regerings- och arbetarombud biträdde arbetargruppens yrkande om

en konvention, medan arbetsgivarombudet röstade för utskottets rekommendationsförslag.

Vid den slutliga omröstningen godkändes rekommendationen enhälligt med

194 röster.

I den antagna rekommendationen (Bilaga B) fastslås till en början, att

den nationella lagstiftningen bör föreskriva åtgärder för att förebygga, minska

eller avlägsna hälsorisker på arbetsplatserna. Alla ändamålsenliga åtgärder

i detta syfte bör vidtagas av arbetsgivarna, framför allt för att arbetslokalerna

skall hållas snygga och rymliga, lämpligt belysta och väl ventilerade.

Föreskrifter påkallas vidare beträffande lämpliga sanitära anordningar

i skilda avseenden, tillhandahållandet av omklädningsrum samt vid

behov utspisningsmöjligheter o. d. I syfte att förebygga, minska eller undanröja

hälsorisker anvisas en råd åtgärder, t. ex. att ersätta farliga ämnen

eller tekniska förfaranden med oskadliga eller mindre farliga, att för farliga

arbetsprocesser tillhandahålla avskilda lokaler, i vilka endast ett mindre

antal arbetare sysselsättes, och slutna apparater för att förhindra omedelbar

kontakt med farliga ämnen, att genom mekaniska ventilationsanordningar

avlägsna farliga gaser samt att tillhandahålla effektiva skyddskläder

och skyddsutrustning åt de arbetare, som är nödsakade att hantera farliga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

ämnen, ävensom att rengöra och förvara dylik utrustning på ett ändamålsenligt

sätt.

Det uttalas vidare, alt arbetstagarna bör upplysas om nödvändigheten att

iakttaga meddelade skyddsföreskrifter och utnyttja tillgänglig skyddsutrustning

samt om skyldigheten att medverka vid åtgärderna i fråga. Tillika inskärpes

vikten av att samråd ordnas med arbetarna i frågor, som avser åtgärder

på området.

I fortsättningen utsäger rekommendationen, att luften i arbetslokaler, där

farliga eller skadliga ämnen behandlas, bör undersökas tid efter annan i

syfte att utröna att giftiga eller retande gaser icke förekommer i skadlig

koncentration, tillgängliga uppgifter om toleransen i sagda avseende bör

genom vederbörande myndighets försorg offentliggöras. Likaledes bör vederböiande

myndighet ha att meddela anvisningar rörande de förhållanden,

då dylika undersökningar bör utföras, samt angående de metoder, som därvid

bör anlitas. Tillsynen över undersökningarna eller utförandet av desamma

bör anförtros kvalificerad personal, då så är lämpligt medicinskt utbildad

personal med erfarenhet på yrkeshygienens område.

Slutligen inskärpes, att tillsynsmyndigheten med anlitande av alla tillgängliga

medel bör fästa arbetsgivarnas och arbetarnas uppmärksamhet å

de särskilda risker, som arbetarna löper, och sättet att undgå desamma.

Häi vid bör samarbete åvägabringas mellan arbetsinspektionen och andra

tillsynsorgan samt partsorganisationerna.

I en andra avdelning lämnar rekommendationen anvisningar rörade läkarundersökningar

och läkarbesiktningar, i vilket avseende nationella föreskrifter

anses böia meddelas rörande undersökning och besiktning av arbetare i

sysselsättningar med speciella hälsorisker.

Såsom allmänna villkor för arbete inom yrken med särskilda hälsorisker

angives läkarundersökning antingen omedelbart före och omedelbart efter anställning

i yrket eller periodiska läkarbesiktningar eller dylika undersökmngar

i förening. Syftet med läkarövervakningen bör vara att så tidigt som

möjligt avslöja sjukdomshinder eller individuell känslighet och utröna, om

hinder av medicinsk art föreligger för fortsatt arbete i yrket. Då sådant hindei

icke möter, bör läkaren utfärda intyg härom, som tillställes arbetsgivalen

och hålles tillgängligt för vederbörande arbetare. Närmare föreskrifter

bör meddelas av tillsynsmyndigheten efter samråd med arbetsgivarnas och

aibetainas organisationer. Läkarundersökningarna och läkarbesiktningarna

skall utföras av kompetenta läkare med såvitt möjligt erfarenhet på yrkeshygienens

område. Slutligen fastslås, att undersökning och besiktning bör

vara kostnadsfria för arbetaren samt att avlöningen under tid, som åtgår

föi undersökningen, då denna är lagstadgad, icke bör reduceras; vid reglering

i kollektivavtal förfares härutinnan i enlighet med avtalets bestämmelser.

I rekommendationens tredje avsnitt avhandlas anmälningsskyldighet rörande

yrkessjukdom. Sådan skyldighet bör stadgas i den nationella lagstiftningen

och åsyfta vidtagande av vederbörliga skyddsåtgärder, undersökning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

9

av arbetsförhållandena och andra omständigheter, som kan ha medverkat

vid sjukdomens uppkomst, tillhandahållande av statistiska uppgifter rörande

olika yrkessjukdomars frekvens samt åvägabringande av garantier för att

de som drabbas av yrkessjukdom kommer i åtnjutande av stadgade ersättningar.

Anmälan bör göras hos yrkesinspektionen. Rörande sättet för anmälningspliktens

fullgörande samt de uppgifter, som vid olika förutsättningar

skall meddelas, lämnar rekommendationen närmare anvisningar.

Slutligen uttalas att tillsynsmyndigheten, efter samråd med vederbörande

partsorganisationer, bör uppgöra en förteckning över yrkessjukdomar eller

grupper av sådana, vilka bör bli föremål för anmälan, med angivande av deras

symtomatologi.

I ett fjärde avsnitt uttalar rekommendationen, att anordningar för första

hjälp vid olycksfall i arbetet, yrkessjukdom, förgiftningsfall eller opasslighet

bör tillhandahållas enligt närmare föreskrifter i nationell lagstiftning.

Över rekommendationen har arbetarskyddsstyrelsen, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen och delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Arbetarskyddsstyrelsen yttrar följande.

I. Tekniska åtgärder till förebyggande av risker för

arbetarnas hälsa.

Föreskrifterna i punkten 2 täckas av bestämmelser i arbetarskyddslagen

(9, 10 §§) och arbetarskyddskungörelsen (12—15, 20—23, 25, 26 och 28 §§).

Likaså täckas föreskrifterna i punkten 3. 1) a)—f) av bestämmelserna i

arbetarskyddslagen (12 §) och kungörelsen (23—25, 29 §§) samt lagen den 6

juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete (SFS nr 334).

I punkten 3. 2) föreskrives, att personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas,

rengöras och underhållas av arbetsgivaren. I 12 § arbetarskyddslagen

stadgas att personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas arbetstagaren,

vilken är skyldig att väl vårda utrustningen. I 29 § kungörelsen stadgas,

att sådan utrustning skall, såvida ej annan överenskommelse träffas,

bekostas av arbetsgivaren samt förvaras på arbetsstället. Beträffande rengöring

av personlig skyddsutrustning finnes ingen författningsföreskrift.

Sådan utrustning som förvaras på arbetsplatsen torde i flertalet fall rengöras

genom arbetsgivarens försorg. I övrigt torde rekommendationens text få anses

förenlig med den svenska lagstiftningens ståndpunkt i detta avseende.

Vidare uttalas i förevarande punkt, att skyddskläder och skyddsutrustning,

som förorenats av giftiga eller farliga ämnen böra förvaras på helt avskild

plats, så att arbetarnas gångkläder icke förorenas därigenom. Någon allmän

föreskrift av denna innebörd finnes icke hos oss. I styrelsens anvisningar nr

23 angående anordning, beskaffenhet och inredning av personalrum m. m., nr

28 angående förebyggande av blyförgiftning och nr 30 angående förebyggande

av förgiftning vid betning av utsäde med kvicksilverhaltiga betningsmedel

ha föreskrifter av ifrågavarande innehåll givits.

Punkten 4 täckes av bestämmelserna i arbetarskyddslagen 7 § 2 st., 12 §

och 39 § samt kungörelsen 1 §.

Punkten 5 innehåller föreskrift om periodiska undersökningar av luften

i arbetslokaler, där farliga eller skadliga ämnen framställas, handhavas

eller nyttjas. Motsvarande bestämmelser finnas ej i den svenska lagstiftningen

(jfr dock arbetarskyddslagen 59 § 1 st.). Styrelsen har tidigare fram
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

hållit att denna föreskrift vore svår att praktiskt genomföra. Enligt moment

2) i ifrågavarande punkt bör emellertid den myndighet, som handhar skyddet

för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen, äga bemyndigande att angiva under

vilka förhållanden sådana undersökningar äro erforderliga.

Punkten 6 täckes av bestämmelsen i 3 § 2 st. arbetarskyddskungörelsen.

IT. Läkarundersökning och lä k arbesiktning.

Föreskrifterna i denna avdelning täckas i stort sett av bestämmelserna

i 16 § arbetarskyddslagen och kungörelsen om läkarundersökning och läkar - besiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar (nr 211/1949).

Beträffande punkten 13 må dock följande framhållas. I moment 1) uttalas,

att här ifrågavarande läkarundersökningar och -besiktningar icke böra

medföra några kostnader för vederbörande arbetare. I kungörelsen om gottgörelse

för läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa

yrkessjukdomar (nr 212/1949) stadgas i 2 § beträffande kostnaden för läkarbesiktning,

att resekostnads- och traktamentsersättning till besiktningsläkaren

skall bestridas av statsmedel samt läkararvode och s. k. grundavgift

av arbetsgivaren. Beträffande kostnaden för den första läkarundersökningen

finnas inga författningsbestämmelser, utan denna fråga får lösas genom

överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Bestämmelser finnas

ej heller om vem som skall bekosta eventuella kostnader för arbetstagares

resa till läkarundersökning eller -besiktning.

I fråga om punkten 13 moment 2) må anföras, att ingen författningsföreskrift

finnes hos oss om att arbetstagare icke skall gå förlustig lön för den

tid som åtgår för läkarundersökning eller besiktning. Momentet förutsätter

emellertid att denna fråga kan regleras genom kollektivavtal.

Vidare bör beträffande punkten 12 framhållas, att inga andra föreskrifter

finnas till bevarande av sekretessen i här ifrågavarande avseende än de som

gälla för läkare.

III. Anmälan av yrkessjukdom a r.

Tre skilda svenska författningar innehålla bestämmelser angående skyldighet

att anmäla sjukdomar, orsakade av arbetet. En av dessa, kungörelsen

angående anmälan om olycksfall i arbete, avser endast sådana sjukdomar,

för vilka ersättning kan utgå enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Sådan anmälan skall, förutom till försäkringsinrättningen, sändas

till vederbörande yrkesinspektör. Den enligt 59 § 4:o allmänna läkarinstruktionen

läkare åvilande skyldigheten att anmäla sjukdomsfall, som kan vara

föranlett av hälsofarligt arbete, har av medicinalstyrelsen begränsats till att

avse sådana yrkessjukdomar, som icke avses i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Sådana anmälningar vidarebefordras av medicinalstyrelsen till arbetarskyddsstyrelsen.

Slutligen stadgas i 5 § 2 st. arbetarskyddskungörelsen,

att arbetsgivare skall utan dröjsmål underrätta yrkesinspektören om inträffat

sjukdomsfall, som omfattas av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

eller som eljest kan antagas vara föranlett av hälsofarligt arbete. Närmare

föreskrifter om när eller hur underrättelse enligt 5 § arbetarskyddskungörelsen

skall ske finnas icke utfärdade.

IV. Första hjälp.

Punkten 18 täckes av 13 § arbetarskyddslagen och 47 § kungörelsen.

Landsorganisationen anser att, då det skydd som rekommendationen avsåge

att i olika avseenden bereda, för vårt lands vidkommande i allt väsentligt

lämnades genom motsvarande föreskrifter i arbetarskyddslagen och ar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

betarskyddskungörelsen samt i specialförfaltningar, rekommendationen icke

synes påkalla några åtgärder från svensk sida.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att rekommendationens första

del innehölle föreskrifter, som i sak relativt väl överensstämde med svensk

arbetarskyddslagstiftning. Ett undantag förelåge emellertid. Detta gällde artikel

3 mom. 2. I detta moment föreskreves, att arbetsgivaren skulle tillhandahålla

arbetarna skyddskläder och annan personlig skyddsutrustning, under

det att enligt den svenska lagen sådan skyldighet förelåge för arbetsgivaren,

därest icke överenskommelse om annat träffats. — I rekommendationens

andra avdelning artikel 13 uttalas, fortsätter föreningen, att i enlighet

med rekommendationen företagna läkarundersökningar och läkarbesiktningar

icke borde medföra några kostnader för vederbörande arbetare.

I kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 212) föreskreves endast skyldighet för arbetsgivaren

att bestrida kostnaden för periodiska läkarbesiktningar. Däremot

saknades författningsföreskrifter, huru kostnaderna skulle fördelas

vid undersökningar, som ägde rum, innan anställningen tillträtts. — Avdelningarna

III och IV torde stå i överensstämmelse med gällande svensk lagstiftning.

Med hänsyn till att den internationella regleringen av frågan fått formen

av en rekommendation, anser föreningen, att de obetydliga avvikelser mellan

den svenska lagstiftningen och rekommendationens innehåll, som föreligger,

icke bör föranleda någon särskild åtgärd från svensk sida.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet erinrar inledningsvis

om att vissa smärre skiljaktigheter föreligger mellan rekommendationens

innehåll och i Sverige gällande bestämmelser. Sålunda saknades

motsvarighet i svensk författning till rekommendationens krav (punkten 3. 2)

på att personlig skyddsutrustning skulle rengöras genom arbetsgivarens

försorg. Ej heller funnes i Sverige några allmänna föreskrifter rörande förvaring

å helt avskild plats av skyddskläder och skyddsutrustning, som förorenats

av giftiga eller farliga ämnen, rörande periodiska undersökningar

av luften i arbetslokaler, där farliga ämnen framställdes, handhades eller

nyttjades eller rörande sekretessen vid läkarundersökningar. De skiljaktigheter,

som sålunda redovisats, syntes delegationen emellertid vara av så relativt

underordnad betydelse, att några därav föranledda ändringar i svensk

lagstiftning eller praxis icke kunde vara påkallade.

Vad däremot beträffar rekommendationens avsnitt II om läkarundersökning

och läkarbesiktning finner delegationen särskilt de i punkt 13 givna

anvisningarna rörande kostnaderna härför vara av beskaffenhet att böra

något närmare övervägas. Härom anför delegationen följande.

Föreskrifterna i nämnda avsnitt täckas i stort sett av bestämmelserna i

16 § av 1949 års arbetarskyddslag och den med stöd av detta lagrum utfärdade

kungörelsen om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande

av vissa yrkessjukdomar (SFS nr 211/1949), vilken ersatt en år

1938 i ämnet utfärdad kungörelse. I nu gällande kungörelse stadgas bl. a.,

att om visst arbete finnes medföra synnerlig fara för uppkomst av bensolförgiftning,

blyförgiftning eller stendammlunga (silikos) hos arbetstagar
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

na, skall arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen föreskriva,

dels att arbetstagare ej får användas till detta arbete med mindre

han vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet,

som kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet förbundna

hälsofaran, dels ock att arbetstagare, som användes till sådant arbete, skall

underkastas periodisk läkarbesiktning.

Beträffande frågan om vem som skall bestrida de med här ifrågavarande

läkarundersökningar och läkarbesiktningar förenade kostnaderna uttalade

departementschefen i propositionen nr 265/1938 (sid. 51), att såvitt avsåge

kostnaderna för läkarundersökning före anställning i farligt arbete finge

arbetaren söka träffa godvillig överenskommelse med arbetsgivaren, medan

kostnaderna för de periodiska läkarbesiktningarna borde bestridas av arbetsgivaren

med undantag för kostnaderna för läkarens resa till och från

förrättningen, vilka borde gäldas av statsmedel. Dessa synpunkter ligga till

grund för både 1938 och 1949 års kungörelser i ämnet (jfr kungörelse den

6 maj 1949, nr 212). I 2 § sistnämnda kungörelse stadgas sålunda beträffande

kostnaden för läkarbesiktning, att resekostnads- och traktamentsersättning

till besiktningsläkaren skall bestridas av statsmedel samt läkararvode

och s. k. grundavgift av arbetsgivaren. Beträffande kostnaden för den

törsta läkar undersökningen finnas inga författningsbestämmelser utan denna

fråga får lösas genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Bestämmelser saknas likaledes om vem som skall bestrida eventuella

kostnader för arbetstagares resa till och från läkarundersökning eller -besiktning.

Här föreligger sålunda en skiljaktighet mellan svensk lagstiftning och

praxis a ena och punkten 13. 1) i rekommendationen å andra sidan. I nämnda

punkt stadgas nämligen, att här ifrågavarande läkarundersökningar och

läkarbesiktningar icke böra medföra några kostnader för vederbörande arbetare.

Det torde icke kunna sättas i fråga att ålägga arbetsgivaren att bestrida

kostnaderna för den första läkarundersökningen, när vederbörande anställningssökande

icke vinner anställning. Däremot synes det delegationen föreligga

skäl att till prövning upptaga frågan om skyldighet för arbetsgivaren

att i sådana fall, då arbetaren vinner anställning i hälsofarligt arbete, beträffande

vilket i författning eller av vederbörande myndighet föreskrivits

skyldighet att undergå läkarundersökning före anställningen respektive periodiska

läkarbesiktningar under anställningstiden, bestrida arbetarens kostnader

för undersökningen eller besiktningen. Visserligen lärer det, enligt vad

delegationen erfarit, i enskilda fall inträffa, att arbetsgivaren överenskommer

med berörda arbetstagare därom, att arbetsgivaren ikläder sig ifrågavarande

kostnader, men med hänsyn till detta spörsmåls allmänna betydelse

och räckvidd, finner delegationen en sådan lösning ej fullt tillfredsställande.

Nu berörda läkarundersökningar och läkarbesiktningar torde ha tillkommit

för att skydda den anställdes intressen. Det må emellertid uppmärksammas

att jämväl i vissa andra fall, som icke beröras av rekommendationen,

föreligger skyldighet att undergå läkarundersökning före anställnings

vinnande. Sålunda är en person, som söker anställning exempelvis å ett

barnhem skyldig att undergå läkarundersökning. I dylikt fall synes huvudsyftet

med undersökningen vara att få fastslaget, att den anställningssökande

icke lider av smittsam sjukdom, som kan överföras på det klientel,

med vilket vederbörande såsom befattningshavare å hemmet skulle komma

i kontakt. Läkarundersökningen ligger med andra ord icke så mycket i den

anställningssökandes som i vårdklientelets intresse. Jämväl i dylikt fall

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54,

13

synes det delegationen böra övervägas, huruvida icke de kostnader, som äro

förenade med en före anställningen företagen läkarundersökning, borde bestridas

av arbetsgivaren.

Vad slutligen beträffar punkten 13. 2) av rekommendationen, erinrar delegationen

om att gällande författningar icke innehåller bestämmelser, som

berättigar arbetstagare till ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tid,

som åtgår för läkarundersökning eller läkarbesiktning, varom nu är fråga.

Delegationen påpekar att 1937 års arbetarskyddskommitté i sitt år 1946 avgivna

betänkande (SOU 1946:60) diskuterat frågan och i förslag till arbetarskyddslag

(63 §) intagit en bestämmelse om att arbetstagare skulle av

arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst, som han förlorade

till följd av läkarbesiktning. Såvitt delegationen kunnat utröna, hade emellertid

kommitténs förslag i denna del icke vunnit beaktande vid utformningen

av nu gällande arbetarskyddslagstiftning.

Sammanfattningsvis hemställer delegationen, att den i det föregående berörda

frågan om bestridande av arbetstagares kostnader för läkarundersökningar

och läkarbesiktningar i lämpligt sammanhang göres till föremål för

utredning i syfte att bringa svensk lagstiftning i överensstämmelse med förevarande

rekommendation samt att i avbidan härå rekommendationen tills

vidare icke måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.

Departementschefen.

Gällande svenska bestämmelser angående skydd för arbetstagares hälsa

å arbetsplatsen återfinnes främst i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen

och vissa i anslutning till dessa författningar utfärdade föreskrifter.

Ifrågavarande bestämmelser kom till så sent som år 1949 i samband

med den allmänna revision av den svenska arbetarskyddslagstiftningen

som då ägde rum.

Såsom framgår av vad som förekommit vid ärendets remissbehandling

torde de svenska föreskrifterna på detta område i allt väsentligt bereda

arbetstagarna samma skydd som rekommendationen avser att ge. På några

enstaka punkter föreligger dock vissa skiljaktigheter mellan rekommendationen

och motsvarande svenska författningsbestämmelser, som i dessa hänseenden

ej sträcker sig fullt lika långt som rekommendationen. Ifrågavarande

skiljaktigheter synes dock ej vara av sådan beskaffenhet att rekommendationen

bör föranleda omprövning av hithörande bestämmelser i vårt land.

Så har ej heller ifrågasatts av någon av dem som beretts tillfälle att yttra sig

över rekommendationen. Med anledning av vad delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet yttrat rörande frågan om kostnaderna

i samband med läkarundersökningar och läkarbesiktningar av ifrågavarande

slag vill jag framhålla, att detta spörsmål synes mig vara förtjänt av fortsatt

uppmärksamhet och att detsamma, såsom delegationen föreslagit, i lämpligt

sammanhang torde få upptagas till prövning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

I anslutning till det anförda anser jag att för vårt lands vidkommande

skäl ej finnes att nu vidtaga några åtgärder med anledning av denna rekommendation.

Akt av år 1953 angående ändringar i Internationella

arbetsorganisationens stadga.

Enligt artikel 46 i arbetsordningen för arbetskonferensen skall förslag

till ändring i arbetsorganisationens stadga upptagas till övervägande av

konferensen, under förutsättning bl. a. att detsamma uppförts på konferensens

dagordning minst fyra månader före öppnandet av det konferenssammanträde,

vid vilket förslaget skall behandlas. I enlighet härmed hade Internationella

arbetsbyråns styrelse vid sitt 120 :e sammanträde (i november

1952) beslutat att till 1953 års arbetskonferens hänskjuta förslag om vissa

ändringar i de bestämmelser av stadgan, vilka berör styrelsens sammansättning.

Såsom i det föregående i korthet angivits ledde detta förslag till att en akt

angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga (Bilaga

C) antogs.

I avgivet utlåtande över denna akt har delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet inledningsvis framhållit, att Internationella arbetsorganisationen,

vilken från begynnelsen bestått av 43 medlemsstater, för

närvarande hade 66 medlemmar, vilket vore det högsta hittills uppnådda

antalet. Under mellankrigstiden hade vissa fluktuationer förekommit i medlemsantalet.

Sålunda hade antalet medlemmar under åren 1934—1935 uppgått

till omkring 60, medan det under slutet av 1930-talet sjunkit för att under

kriget endast utgöra omkring 50. Sedan år 1945 hade 16 stater vunnit

anslutning till eller återupptagits i organisationen, varigenom denna erhållit

en allt mera universell karaktär. Däremot hade storleken av arbetsbyråns

styrelse icke varit föremål för överväganden av konferensen sedan år 1922,

då beslut fattades om en ökning av antalet styrelsemedlemmar från 24

till 32.

Med hänsyn härtill hade det, framhåller delegationen vidare, befunnits

erforderligt att få till stånd en sammansättning av styrelsen, vilken bättre

svarade mot organisationens tillväxt. Vid bedömningen av frågan om hur

stor styrelsen lämpligen borde vara, hade arbetsbyrån vägletts av två synpunkter.

Å ena sidan framstode det såsom synnerligen önskvärt, att styrelsen

alltjämt skulle förbli så liten, att dess hittillsvarande karaktär bibehölles.

A andra sidan syntes en viss ökning påkallad för att bereda de

mycket mera vittomfattande intressen, vilka numera spelade en aktiv roll

i organisationens arbete, en effektiv representation. Det enklaste och smidigaste

sättet att sörja för en sådan representation hade arbetsbyrån funnit

vara att vidtaga vissa ändringar i stadgan, vilka innebure en ökning av

antalet styrelseledamöter från 32 till 40 med bibehållna relationer beträffande

de olika i styrelsen ingående grupperna. Sålunda skulle represen
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

15

tanterna för regeringsgruppen ökas från 16 till 20 samt representanterna

för arbetsgivar- respektive arbetargruppen från 8 till 10. Medan av regeringsgruppens

ledamöter i styrelsen för närvarande 8 skulle utses av de

största industriländerna och 8 väljas vid konferensen av de medlemsstater,

som icke tillhörde nämnda länder, skulle dessa siffror höjas till 10.

För ärendets behandling vid konferensen har delegationen härefter lämnat

följande redogörelse.

Ärendet föranledde inom det av konferensen för frågans behandling tillsatta

utskottet en förhållandevis ingående diskussion, till en del betingad

av de starkt formalistiska betraktelsesätt, som anlades på utskottsledamöternas

möjligheter att jämka de av styrelsen föreslagna siffrorna. Tvekan

yppades från olika regeringsombud rörande lämpligheten ur effektivitetssynpunkt

att göra arbetsbyråns styrelse så mångtalig. Från ett håll

hänvisades till andra utvägar att vinna det allmännare intresse från medlemsstaternas

sida, som utgjorde huvudmotivet för den föreslagna ordningen.

Regeringsombud från Asien och Latinamerika önskade samtidigt jämkade

bestämmelser rörande den utomeuropeiska representationen. Dessa

yrkanden förklarades emellertid icke kunna komma under omprövning

jämlikt gällande arbetsordning. Utskottet hade alltså endast att oförändrat

antaga eller helt förkasta styrelsens föreliggande förslag.

Förenta staternas regeringsombud deklarerade sin anslutning till förslaget

under förutsättning likväl, att en motsvarande reduktion vidtogs i antalet

adjungerade ledamöter, medan det svenska regeringsombudet kunde

godtaga förslaget allenast om bindande garantier lämnades för oförändrat

antal adjungerade ledamöter. Från arbetsgivarnas och arbetarnas grupper

uttalades ock, att man icke kunde medverka till en reduktion av antalet

adjungerade ledamöter. Utskottet beslöt med 77 röster mot 1 — 5 röster

nedlagda — att förorda det föreliggande förslaget i oförändrat skick. Tilllika

framlades ett resolutionsförslag, som inskärpte vikten av att ändringen

i stadgan ratificerades med sådan skyndsamhet, att den kunde träda i kraft

före nästkommande arbetskonferens.

De skiftande uppfattningar, som gjort sig gällande i utskottet, återspeglades

vid ärendets behandling i konferensens plenum. Därvid förelåg från

Ceylons regeringsombud ett ändringsyrkande, innebärande att nu gällande

föreskrifter i art. 7 mom. 2 av stadgan om visst minimiantal utomeuropeiska

ledamöter skulle utgå. I detta förslag instämde Chiles, Mexicos och Venezuelas

regeringsombud. Förenta staternas regeringsombud tillkännagav sin

avsikt att icke deltaga i omröstningen, då hans regering önskade den föreslagna

ökningen av styrelsens numerär kompenserad genom en reduktion

av antalet av de olika gruppernas adjungerade ledamöter. Det svenska regeringsombudet

uttalade å samtliga nordiska regeringars vägnar enahanda

avsikt med hänsyn till att garantier icke kunnat uppnås för ett oförändrat

antal adjungerade ledamöter. Sistnämnda krav vann under debatten sakligt

stöd från både arbetsgivar- och arbetargruppens talesmän.

Vid anställd omröstning antogs utskottets förslag enhälligt med 138

röster — 16 ombud avstodo från att deltaga i voteringen, bland dessa de

svenska, danska, finska och norska regeringsombuden. Det av Ceylons regeringsombud

framförda ändringsyrkandet antogs likaledes med 113 röster

mot 16 — 29 ombud avstodo från att rösta. Då därefter förslaget i dess helhet

kom under omröstning, godkändes detsamma enhälligt med 136 röster —•

16 ombud avstodo från att deltaga i voteringen. Även i denna omröstning

nedlade de nordiska regeringsombuden sina röster. Det av utskottet för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

ordade resolutionsförslaget rörande snar ratificering av ändringen i stadgan

godkändes.

I anslutning till den slutliga omröstningen tillkännagav Finlands regeringsombud,

att de nordiska länderna fäste särskild vikt vid att ändring

icke vidtoges i den nuvarande ordningen i fråga om adjungerade ledamöter;

i förhoppning emellertid att arbetsbyråns styrelse skulle beakta detta önskemål

ansågo sig de nordiska regeringsombuden, som i och för sig icke haft

någon erinran mot en utvidgning av styrelsen, böra vid den slutliga omröstningen

biträda förslaget. Detta godkändes därefter enhälligt med 189

röster — 2 ombud nedlade sina röster.

Enligt artikel 7 av arbetsorganisationens stadga — fortsätter delegationen

— utsåges styrelsen för arbetsbyrån för en period av tre år. Nya val komme

att hållas vid 1954 års arbetskonferens. De nordiska länderna hade träffat

överenskommelse om att söka tillförsäkra ett nordiskt land ledamotskap

av styrelsens regeringsgrupp för varje treårsperiod. Ledamotskapet överginge

för varje period från ett nordiskt land till ett annat enligt en särskilt

överenskommen turordning. Samtidigt inträdde ett annat av de nordiska

länderna såsom adjungerad ledamot, likaledes enligt särskild överenskommelse.

Vid varje enligt den äldre stadgan hållet val hade det lyckats ett

nordiskt land att vinna ledamotskap av styrelsen med rätt att utse adjungerad

ledamot från ett av de andra länderna. Vid senaste valtillfälle, då även

de adjungerade ledamöterna direkt valts av regeringsgruppen, hade denna

ordning vidhållits. För närvarande vore Finland ledamot med Norge såsom

adjungerad ledamot.

Då de skäl, som anförts för en ökning av styrelsens numerär syntes övertygande,

torde man enligt delegationens, mening från svensk sida böra godtaga

den ändring i stadgan, som avsåge en sådan utvidgning (artikel 7,

mom. 1) samt därav föranledda jämkningar (artikel 7, mom. 2 och 8 samt

artikel 36), sedan utsikter för det nordiska rotationssystemets fortbestånd

kunde bedömas föreligga.

Vad slutligen anginge beslutet att ur stadgan avlägsna sista meningen i

artikel 7 mom. 2, vari utsädes att av de representerade medlemmarna sex

skulle vara utomeuropeiska stater, framhåller delegationen, att denna bestämmelse

blivit föråldrad. Att så vore fallet framginge av den omständigheten,

att för närvarande icke mindre än 19 av de i styrelsen representerade

medlemsstaterna vore utomeuropeiska.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker delegationen, att den av

konferensen antagna akten av år 1953 angående ändringar i Internationella

arbetsorganisationens stadga ratificeras av Sverige.

Departementschefen.

Enligt artikel 7 mom. 1 av Internationella arbetsorganisationens stadga i

dess nu gällande lydelse skall Internationella arbetsbyråns styrelse bestå

av trettiotvå personer, av vilka sexton skall representera medlemsstaternas

regeringar samt åtta arbetsgivarna och åtta arbetarna. Mom. 2 av samma

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

17

artikel föreskriver vidare, att av de sexton ledamöter, som representerar

regeringarna, åtta skall utses av de medlemmar, som i industriellt hänseende

är de mest betydande, samt åtta av de medlemmar, som därtill blivit utsedda

av regeringarnas ombud vid konferensen, med undantag av ombuden

för nyssberörda åtta medlemmar. Av de sexton representerade medlemsstaterna

skall sex vara utomeuropeiska.

Jämlikt konferensens arbetsordning skall regeringsombuden välja åtta

andra medlemmar, vilka äger utse s. k. adjungerade, icke röstberättigade,

ledamöter av styrelsen. Arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna i styrelsen

väljes av arbetsgivar- resp. arbetargruppen vid konferensen, som dessutom

är berättigade att vardera utse åtta adjungerade ledamöter.

De vid 1953 års arbetskonferens antagna ändringarna i arbetsorganisationens

stadga innebär, att antalet ledamöter i styrelsen ökas från 32 till

40, av vilka tjugo skall representera regeringarna, tio arbetsgivarna och tio

arbetarna. Därjämte har bestämmelsen att sex av de i styrelsen representerade

medlemsstaterna skall vara utomeuropeiska slopats.

Den nu beslutade stadgeändringen har ansetts motiverad av den ökning

av arbetsorganisationens medlemsantal som ägt rum under senare år genom

att åtskilliga — sammanlagt 16 — stater vunnit inträde eller återupptagits

i organisationen, medan antalet styrelseledamöter förblivit oförändrat sedan

år 1922. Det synes mig uppenbart, att arbetsorganisationens numerära tillväxt

bör leda till en rimlig breddning av arbetsbyråns styrelse och därigenom

bereda medlemsstaterna vidgade möjligheter att öva inflytande på riktlinjerna

för arbetsorganisationens verksamhet.

Såsom framgår av den redogörelse för konferensbehandlingen av ärendet,

som lämnats av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

ställde sig emellertid de nordiska ländernas regeringsombud vid konferensen

tveksamma till lämpligheten av ifrågavarande stadgeändringar med

hänsyn till att garantier ej kunde erhållas för att icke antalet adjungerade

ledamöter skulle komma att i motsvarande mån reduceras. Eftersom hittills

under varje treårsperiod, för vilken styrelseledamöter väljes, ett nordiskt

land varit representerat i styrelsen med ombud för annat nordiskt

land som adjungerad ledamot, vilken därefter inträtt såsom ordinarie ledamot

under följande treårsperiod, är det av betydelse att en sådan reduktion

ej kommer till stånd. Med hänsyn till att adjungerad ledamot — visserligen

utan rösträtt — helt deltager i styrelsens arbete, har ju denna ordning för

de nordiska ländernas vidkommande bl. a. medfört den fördelen, att vederbörande

får tillfälle att sätta sig in i de frågor, som styrelsen behandlar,

innan han inträder som ordinarie medlem.

Såsom delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

framhållit torde emellertid utsikter föreligga för det nordiska turordningssystemets

fortbestånd inom arbetsbyråns styrelse. Vid sådant förhållande

finnes enligt min mening skäl för Sverige att genom en ratificering av

ifrågavarande akt medverka till en i och för sig önskvärd utvidgning av

arbetsbyråns styrelse.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 54.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Vad angår stadgans regel att ett visst minimiantal av styrelsens regeringsrepresentanter

skall vara utomeuropeiska framstår föreskriften härom numera

såsom föråldrad, varför den synes kunna slopas.

Jag tillstyrker alltså, att akten av år 1953 angående ändringar i Internationella

arbetsbyråns stadga ratificeras av Sverige.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med

anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda, av

Internationella arbetsorganisationens konferens år 1953 vid

dess trettiosjätte sammanträde antagna rekommendationer

och akt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydeldelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

19

Bilaga A.

Rekommendation (nr 96) angående minimiålder för tillträde

till arbete under jord i kolgruvor.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1953 till sitt trettiosjätte sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående minimiålder för tillträde

till arbete under jord i kolgruvor, vilken fråga utgör den sjätte punkten

på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotre

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

minimiålder (kolgruvor), 1953» [Minimum Age (Coal Mines) Recommendation,

1953].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje enskilt

land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella

arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,

insänder redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra

desamma.

1. Minderåriga under 16 år böra icke sysselsättas under jord i kolgruvor.

2. Minderåriga, som uppnått 16 men ej 18 års ålder, böra icke sysselsättas

under jord i kolgruvor, utom

a) såsom lärlingar eller deltagare i annan systematisk yrkesutbildning

under tillfredsställande kontroll av behöriga personer med teknisk och

praktisk erfarenhet av arbetet; eller

b) på av behörig myndighet fastställda villkor efter samråd med vederbörande

arbetsgivar- och arbetarorganisationer angående tillåtna arbetsplatser

och sysselsättningar samt angående de åtgärder, som skola

vidtagas för systematisk övervakning av de minderåriga arbetarnas hälsa

och säkerhet.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa

på arbetsplatsen.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1953 till sitt trettiosjätte sammanträde
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 54. (Bilagor).

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd för arbetarnas hälsa

på arbetsplatsen, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugufemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotre

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

skydd för arbetarnas hälsa, 1953» (Protection of Workers’ Health Recommendation,

1953).

I. Tekniska åtgärder till förebyggande av risker för arbetarnas hälsa.

1. Den nationella lagstiftningen bör meddela föreskrifter rörande metoder

för att förebygga, minska eller avlägsna hälsorisker på arbetsplatsen, däri

inbegripna metoder ägnade att anlitas, när så är erforderligt och lämpligt,

med avseende å särskilda hälsorisker.

2. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas av arbetsgivaren för att säkerställa,

att de på arbetsplatsen allmänt rådande förhållandena äro sådana,

att de erbjuda tillfredsställande skydd för vederbörande arbetares hälsa; särskilt

bör tillses att

a) smuts och avfall icke samlas, så att hälsorisk därigenom uppstår;

b) arbetslokalernas golvyta och takhöjd äro tillräckliga för att förebygga

trängsel bland arbetarna eller anhopning av maskiner, material

eller produkter;

c) tillräcklig och tjänlig belysning, aagsbelysning eller artificiell eller

bådadera, finnes anordnad;

d) tillfredsställande luftväxling vidmakthålles, så att otillräcklig lufttillförsel

och luftcirkulation, skämd luft, skadligt drag, plötsliga temperaturändringar

samt, i den utsträckning så är möjligt, stark fuktighet,

värme eller kyla och obehagliga lukter undvikas;

e) tillfredsställande avträdes- och tvättanordningar ävensom anordningar

för tillhandahållande av tjänligt dricksvatten finnas tillgängliga

i erforderlig utsträckning samt äro lämpligt förlagda och väl underhållna;

f) när arbetarna måste byta kläder vid arbetets början eller slut omklädningsrum

eller andra lämpliga anordningar för ombyte och förvaring

av kläder finnas tillgängliga och äro väl underhållna;

g) när arbetarna äro förbjudna att vid sin arbetsplats intaga förtäring,

lämpliga utrymmen för intagande av måltider ställas till deras förfogande,

såvida icke tillfredsställande anordningar i sådant hänseende annorledes

vidtagits;

h) åtgärder vidtagas för att avlägsna eller i största möjliga utsträckning

minska buller och skakningar av beskaffenhet att utgöra fara för

arbetarnas hälsa;

i) farliga ämnen lagras under betryggande förhållanden.

3. 1) I syfte att förebygga, minska eller avlägsna hälsoriskerna på arbetsplatsen

böra alla lämpliga och möjliga åtgärder vidtagas i följande hänseenden
a)

skadliga ämnen, arbetsprocesser eller metoder böra ersättas med

oskadliga eller mindre skadliga;

b) spridningen av skadliga ämnen bör förhindras och arbetarna böra

skyddas mot skadlig strålning;

c) arbete med farliga processer bör förläggas till avskilda lokaler eller

byggnader och utföras av minsta möjliga antal arbetare;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

d) farliga arbetsprocesser böra utföras i slutna apparater till förhindrande

av omedelbar kontakt med skadliga ämnen och för undvikande av

att arbetslokalens luft förorenas med damm, rök, gas, stoft, dimma eller

ånga i en utsträckning, som kan innebära hälsorisk;

e) damm, rök, gas, stoft, dimma eller ånga av skadlig natur böra avlägsnas

vid eller i närheten av alstringspunkten genom mekanisk utsugningsanordning

eller ventilationssystem eller andra lämpliga medel, i den

mån arbetarna icke kunna skyddas mot dessa ämnen på sätt angives under

a)—d);

f) arbetarna böra förses med skyddskläder och annan personlig

skyddsutrustning, som må befinnas erforderliga för att skydda dem mot

verkningarna av skadliga ämnen, när andra åtgärder till skydd mot sådana

ämnen icke äro möjliga eller icke giva tillfredsställande skydd;

arbetarna böra instrueras rörande användningen av sådan utrustning.

2) När särskilda med arbetet förenade risker påkalla användning av

skyddskläder och skyddsutrustning, som avses under f), böra dessa tillhandahållas,

rengöras och underhållas av arbetsgivaren; när skyddskläder och

skyddsutrustning förorenas av giftiga eller farliga ämnen, böra de, då de

icke äro i bruk, eller då de av arbetsgivaren rengöras eller underhållas, förvaras

på helt avskild plats, så att arbetarens gångkläder icke förorenas därigenom.

3) De nationella myndigheterna böra främja och, där så är lämpligt,

själva företaga utredningar rörande under 1) här ovan angivna åtgärder samt

verka för att därvid vunna erfarenheter tillgodogöras. Dylika utredningar

böra även vidtagas av arbetsgivarna på frivillig väg.

4. 1) Arbetarna böra erinras om

a) nödvändigheten av att anlita de i punkterna 2. och 3. här ovan

nämnda skyddsåtgärderna;

b) sin skyldighet att medverka till och att icke på något sätt hindra

genomförandet av dylika åtgärder; och

c) sin skyldighet att rätt utnyttja anordningar och utrustning till deras

skydd.

2) Samråd med arbetarna rörande de åtgärder, som böra vidtagas, bör

anses som ett viktigt medel för ernående av sådan medverkan.

5. 1) Luften i arbetslokaler, där farliga eller skadliga ämnen framställas,

handhavas eller nyttjas, bör periodiskt undersökas med tillräckligt täta mellanrum

för att säkerställa att densamma icke innehåller damm, rök, gas,

stoft, dimma eller ånga av giftig eller retande beskaffenhet i hälsovådlig

mängd. Vederbörande myndighet bör, till vägledning för alla berörda parter,

från tid till annan offentliggöra tillgängliga uppgifter angående högsta

tillåtna koncentration av skadliga ämnen.

2) Den myndighet, som handhar skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen,

bör äga befogenhet att angiva under vilka förhållanden det

är erforderligt att undersöka luften i här åsyftade arbetslokaler samt sättet

för dylik undersökning. Sådan undersökning bör utföras eller övervakas av

kvalificerad personal, och, där så är lämpligt, av kvalificerad medicinsk personal

med yrkeshygienisk erfarenhet.

6. Vederbörande myndighet bör genom vidtagande av alla erforderliga åtgärder,

t. ex. genom varningsanslag å arbetsplatsen, fästa berörda arbetsgivares

och arbetares uppmärksamhet på de särskilda risker, för vilka arbetarna

äro utsatta, samt på de försiktighetsmått, som böra iakttagas till förebyggande

av dessa risker.

7. Vederbörande myndighet bör sörja för att på det nationella planet sam
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

råd äger rum mellan yrkesinspektionen eller annan myndighet med uppgift

att handhava skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen samt vederbörande

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, i syfte att anvisningarna i

punkterna 2.—6. må vinna tillämpning.

II. Läkarundersökning och läkarbesiktning.

8. 1) Den nationella lagstiftningen bör meddela särskilda bestämmelser

rörande läkarundersökning av arbetare, som äro sysselsatta med arbeten,

vilka medföra särskild risk för ohälsa.

2) Som villkor för anställning av arbetare i arbeten, som äro förbundna

med särskild hälsorisk, bör fordras

a) läkarundersökning, utförd kort före eller kort efter anställningens

början; eller

b) periodisk läkarbesiktning; eller

c) både sådan läkarundersökning och läkarbesiktning som angivas

under a) och b).

3) Den nationella lagstiftningen bör bestämma eller bemyndiga lämplig

myndighet att från tid till annan efter samråd med vederbörande arbetsgivar-

och arbetarorganisationer fastställa

a) de risker och förhållanden, vid vilka läkarundersökning och läkarbesiktning

böra företagas;

b) de risker, vid vilka en första läkarundersökning eller periodisk läkarbesiktning

eller bådadera böra företagas;

c) den längsta tid, som — med hänsyn till riskens beskaffenhet och

grad samt till övriga särskilda omständigheter — må förflyta mellan periodiska

läkarbesilctningar.

9. Läkarundersökning och läkarbesiktning, som avses i punkt 8., böra

företagas i syfte att

a) så tidigt som möjligt påvisa tecken till viss yrkessjukdom eller

särskild mottaglighet härför;

b) såvitt avser risk för viss yrkessjukdom, fastställa, huruvida hinder

ur medicinsk synpunkt föreligger för anställning eller fortsatt anställning

av arbetaren i viss sysselsättning.

10. 1) Därest hinder ur medicinsk synpunkt icke föreligger för anställning

av en arbetare i viss sysselsättning såvitt avser risk för viss yrkessjukdom,

bör intyg till styrkande härav utfärdas på sätt vederbörande myndighet

föreskriver.

2) Sådant intyg bör förvaras av arbetsgivaren och hållas tillgängligt

för yrkesinspektionens befattningshavare eller annan myndighet, med uppgift

att handhava skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen.

3) Sådant intyg bör vara tillgängligt för vederbörande arbetare.

11. Läkarundersökningarna och läkarbesiktningarna böra utföras av kvalificerad

läkare, som såvitt möjligt bör besitta yrkeshygienisk utbildning.

12. Åtgärder böra vidtagas för att bevara sekretessen rörande läkarundersökning

och läkarbesiktning samt registrering och förvaring av dithörande

dokument.

13. 1) Här avsedda läkarundersökningar och läkarbesiktningar böra icke

medföra några kostnader för vedei’börande arbetare.

2) Den tid, som åtgår för dylika läkarundersökningar och läkarbesiktningar,

bör icke föranleda avdrag å lön, för det fall frågan regleras genom

den nationella lagstiftningen; vid reglering genom kollektivavtal böra

avtalets bestämmelser gälla.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

23

III. Anmälan av yrkessjukdomar.

14. 1) Den nationella lagstiftningen bör påfordra, att inträffade och misstänkta

fall av yrkessjukdom skola anmälas.

2) Sådan anmälan bör krävas för att

a) införa förebyggande och skyddande åtgärder samt kontrollera deras

effektiva tillämpning;

b) undersöka arbetsförhållandena och andra omständigheter, vilka

förorsakat eller misstänkas ha förorsakat yrkessjukdom;

c) insamla statistiska uppgifter rörande yrkessjukdomar; samt

d) möjliggöra införande eller utveckling av åtgärder, som säkerställa

att personer, vilka lida av yrkessjukdom, erhålla för sådan sjukdom

föreskriven ersättning.

3) Anmälan bär ske till yrkesinspektionen eller annan myndighet

med uppgift att handhava skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen.

15. Den nationella lagstiftningen bör

a) angiva vilka personer som hava att svara för anmälan av inträffade

och misstänkta fall av yrkessjukdom; samt

b) lämna föreskrift om sättet för anmälan av yrkessjukdom samt om

de upplysningar, som därvid böra meddelas, och särskilt angiva

i) i vilka fall omedelbar anmälan kräves samt i vilka fall anmälan

med bestämda tidsmellanrum är tillfyllest;

ii) med avseende å fall, som kräva omedelbar anmälan, den tidpunkt

efter yppandet av ett inträffat eller misstänkt fall av yrkessjukdom,

före vilken anmälan skall göras;

iii) med avseende å fall, där anmälan med bestämda tidsmellanrum

är tillfyllest, längden av dessa perioder.

16. Anmälan bör till ledning för den myndighet, som handhar skyddet för

arbetare på arbetsplatsen, innehålla sådana upplysningar, som äga samband

med och äro nödvändiga för ett effektivt fullgörande av myndighetens uppgifter.

Särskilt bör meddelande lämnas om

a) vederbörande arbetares ålder och kön;

b) den sysselsättning, yrkesgren eller industri, inom vilken vederbörande

är eller senast var anställd;

c) namn och adress å vederbörandes nuvarande eller senaste arbetsplats;
d)

sjukdomens eller förgiftningens art;

e) det skadliga ämne och den process, som anses ha förorsakat sjukdomen

eller förgiftningen;

f) namn och adress å det företag, inom vilket arbetaren anser sig ha

blivit utsatt för den risk, som förorsakat sjukdomen eller förgiftningen;

och **•'';

g) den tidpunkt, vid vilken vederbörande arbetare började samt i

förekommande fall upphörde att utsättas för risken i var och en av de

sysselsättningar, yrkesgrenar eller industrier, där han är eller har varit

utsatt för risken, i den mån den anmälande är i stånd att angiva denna

tidpunkt.

17. Vederbörande myndighet bör, efter samråd med berörda arbetsgivaroch

arbetarorganisationer, uppgöra en förteckning över yrkessjukdomar eller

grupper av fall, beträffande vilka anmälningsplikt bör föreligga, med angivande

tillika av dessa sjukdomars eller falls symtom, samt i sådan förteckning

från tid till annan göra de tillägg eller ändringar, som av omständigheterna

må anses påkallade eller önskvärda.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

IV. Första hjälp.

18. 1) Anordningar för första hjälp och behandling vid olycksfall, yrkessjukdom,

förgiftning eller illamående, böra finnas tillgängliga på arbetsplatsen.

2) Den nationella lagstiftningen bör lämna närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av föregående moment.

V. Allmänt.

19. När i denna rekommendation uttrycket »nationell» användes i samband

med lagstiftning eller myndighet, skall detta i fråga om förbundsstat

anses åsyfta såväl förbundsstatens lagstiftning eller vederbörande myndighet

som lagstiftning eller vederbörande myndighet i stater, provinser, kantoner

eller andra enheter, vilka bilda förbundsstaten i fråga.

Bilaga C.

Akt av år 1953 angående ändringar i Internationella

arbetsorganisationens stadga.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1953 till sitt trettiosjätte sammanträde
samt

beslutat att i de bestämmelser av organisationens stadga, vilka

beröra styrelsens sammansättning, utbyta siffrorna »trettiotvå», »sexton»,

»tolv» och »åtta» mot siffrorna »fyrtio, »tjugo», »sexton» och »tio»,

en fråga, som utgör åttonde punkten på sammanträdets dagordning,

antager denna den tjugufemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotre

följande akt, som innehåller ändringar i Internationella arbetsorganisationens

stadga och som skall benämnas »Akt av år 1953 angående ändringar i

Internationella arbetsorganisationens stadga» (the Constitution of the International

Labour Organisation Instrument of Amendment, 1953).

Artikel 1.

I nu gällande text av Internationella arbetsorganisationens stadga skola

siffrorna »trettiotvå», »sexton», »tolv» och »åtta» i artikel 7 momenten 1, 2

och 8 samt i artikel 36 utbytas mot respektive »fyrtio», »tjugo», »sexton» och

»tio».

Artikel 2.

I nu gällande text av Internationella arbetsorganisationens stadga skall

sista meningen i moment 2 av artikel 7 utgå.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

25

Artikel 3.

Från och med den dag, då denna akt träder i kraft, skall Internationella

arbetsorganisationens stadga hava ändrad lydelse i enlighet med förestående

artiklar.

Artikel 4.

Då denna akt trätt i kraft, skall Internationella arbetsbyråns generaldirektör

låta upprätta en officiell text till Internationella arbetsorganisationens

stadga med däri genom bestämmelserna i denna akt vidtagna ändringar i

två med hans underskrift vederbörligen bestyrkta originalexemplar. Av dessa

exemplar skall ett deponeras i Internationella arbetsbyråns arkiv och det

andra översändas till Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering

jämlikt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga. Generaldirektören

har att tillställa envar av Internationella arbetsorganisationens medlemmar

bestyrkt avskrift av texten.

Artikel 5.

Två exemplar av denna akt skola undertecknas av konferensens ordförande

och av Internationella arbetsbyråns generaldirektör och skola därmed

vara autentiska. Av dessa exemplar skall ett deponeras i Internationella

arbetsbyråns arkiv och det andra översändas till Förenta Nationernas generalsekreterare

för registrering jämlikt artikel 102 av Förenta Nationernas

stadga. Generaldirektören har att tillställa envar av Internationella arbetsorganisationens

medlemmar bestyrkt avskrift av akten.

Artikel 6.

1. De formell ratifikationerna eller godkännandena av denna akt skola

översändas till Internationella arbetsbyråns generaldirektör, som har att

därom lämna meddelande till organisationens medlemmar.

2. Denna akt skall träda i kraft jämlikt bestämmelserna i artikel 36 av

Internationella arbetsorganisationens stadga.

3. Då denna akt trätt i kraft, har Internationella arbetsbyråns generaldirektör

att därom underrätta envar av Internationella arbetsorganisationens

medlemsstater och Förenta Nationernas generalsekreterare.

Ovanstående utgör den autentiska texten till akten angånde ändringar i

Internationella arbetsorganisationens stadga, vilken vederbörligen antagits

av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens vid dess trettiosjätte

sammanträde, som hölls i Geneve och förklarades avslutat den

tjugofemte dagen i juni månad år 1953.

De engelska och franska texterna till denna akt skola äga lika vitsord.

Förklaring.

Gällande text till artikel 7 momenten 1, 2 och 8 samt till artikel 36 av

stadgan ävensom texten till samma bestämmelser i deras föreslagna ändrade

lydelse enligt förestående akt återgivas här nedan i parallella spalter.

3 Bihcmg till riksdagens protokoll 495i. 1 samt. Nr 54.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Knngl. Maj. ts proposition nr 54 (Bilagor).

Gällande text.

Artikel 7.

1. Styrelsen skall bestå av trettiotvå

personer:

sexton representerande regeringarna,

åtta representerande arbetsgivarna

och

åtta representerande arbetarna.

2. Av de sexton ledamöterna, som

representera regeringarna, skola åtta

utses av de medlemmar, som i industriellt

hänseende äro de mest betydande,

samt åtta av de medlemmar,

som därtill blivit utsedda av regeringarnas

ombud vid konferensen,

med undantag av ombuden för nyssberörda

åtta medlemmar. Av de sexton

representerade medlemmarna

skola sex vara utomeuropeiska stater.

8. Styrelsen fastställer sin arbetsordning

och sammanträder å tider,

som den själv bestämmer. Särskilt

sammanträde skall äga rum, då

minst tolv ledamöter av styrelsen

skriftligen hemställa härom.

Artikel 36.

Ändringar i denna stadga, vilka

antagits av konferensen med en majoritet

av två tredjedelar av de av

närvarande ombud avgivna röster,

skola träda i kraft, sedan de ratificerats

eller godkänts av två tredjedelar

av organisationens medlemmar,

däribland fem av de åtta medlemmar,

vilka i enlighet med bestämmelserna

i artikel 7 moment 3 i stadgan

ingå i styrelsen i egenskap av sådana

medlemmar, som i industriellt

hänseende äro de mest betydande.

Förslag till ändrad text.

Artikel 7.

1. Styrelsen skall bestå av fyrtio

personer:

tjugo representerande regeringarna,

tio representerande arbetsgivarna

och

tio representerande arbetarna.

2. Av de tjugo ledamöterna, som

representera regeringarna, skola tio

utses av de medlemmar, som i industriellt

hänseende äro de mest betydande,

samt tio av de medlemmar,

som därtill blivit utsedda av regeringarnas

ombud vid konferensen,

med undantag för ombuden för nyssberörda

tio medlemmar.

8. Styrelsen fastställer sin arbetsordning

och sammanträder å tider,

som den själv bestämmer. Särskilt

sammanträde skall äga rum, då

minst sexton ledamöter av styrelsen

skriftligen hemställa härom.

Artikel 36.

Ändringar i denna stadga, vilka

antagits av konferensen med en majoritet

av två tredjedelar av de av

närvarande ombud avgivna röster,

skola träda i kraft, sedan de ratificerats

eller godkänts av två tredjedelar

av organisationens medlemmar,

däribland fem av de tio medlemmar,

vilka i enlighet med bestämmelserna

i artikel 7 moment 3 i stadgan ingå i

styrelsen i egenskap av sådana medlemmar,

som i industriellt hänseende

äro de mest betydande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctjds proposition nr 54 (Bilagor).

27

Bilaga D.

Resolutioner.

I. Resolution angående näringslivet i underutvecklade länder.

II. Resolution angående skydd för minderårigas anställnings- och levnadsvillkor.

III. Resolution angående en internationell förteckning över yrkessjukdomar,

beträffande vilka anmälningsplikt skall föreligga.

IV. Resolution angående nationella förteckningar över yrkessjukdomar,

beträffande vilka anmälningsplikt skall föreligga.

V. Resolution angående hälso- och sjukvård på arbetsplatserna.

VI. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om semester.

VII. Resolution angående uppförande på dagordningen för ett av de närmaste

allmänna konferenssammanträdena av frågan om semester, i

syfte att få till stånd en revision av konvention nr 52.

VIII. Resolution angående en omedelbar ratificering av de år 1953 vidtagna

ändringarna i Internationella arbetsorganisationens stadga.

IX. Resolution angående antagande av budget för 36 :e budgetåret (1954)

och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlemsstater.

X. Resolution angående utseende av ledamöter av Internationella arbetsorganisationens

administrativa domstol.

XI. Resolution angående utseende av ledamöter av Internationella arbetsbyråns

tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepensionskommitté

(Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

XII. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1954.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens all a1 i texten
  2. 2LU 1954:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferen s. 1 i texten