Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän

1954-01-22 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:61, Med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 61.

1

Nr 61.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande över förslag till kungörelse om ändring

i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän; given Stockholms

slott den 22 januari 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, anhålla om riksdagens yttrande

över ett vid protokollet fogat förslag till kungörelse om ändring i

kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom propositionen anhålles om riksdagens yttrande över förslag till

vissa ändringar i gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens

tjänstemän. Förslaget innebär i huvudsak, att det nuvarande kravet på

Kungl. Maj :ts erkännande för att sammanslutning av statstjänstemän skall

erhålla förhandlingsrätt skall slopas och att i samband därmed de nuvarande

bestämmelserna om fullgörandet av myndighets delgivningsskyldighet

skall förtydligas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 61.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:i

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 januari

1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändring i gällande

bestämmelser om förhandlingsrätt för statens tjänstemän samt anför

därvid följande.

Inledning.

För arbetstagare i allmänhet regleras förhandlingsrätten genom lagen den

11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Denna lag

är emellertid icke tillämplig på sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. För dessa befattningshavare

gäller i stället i förhandlingsrättshänseende särskilda bestämmelser,

intagna för statstjänstemännens del i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och för kommunaltjänstemännens

del i lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän. För vissa personalgrupper, nämligen militär personal

och folkskollärare m. fl., gäller särskilda inskränkningar.

Mellan den förhandlingsrätt som reglerats genom 1936 års lag, å ena sidan,

samt den förhandlingsrätt som tillkommer stats- och kommunaltjänstemän

med ämbetsansvar, å den andra, föreligger en djupgående skillnad

av principiell natur: förhandlingsrätten enligt 1936 års lag förutsättes regelmässigt

skola leda fram till kollektivavtal eller annan rättsligt bindande

överenskommelse mellan parterna, medan beträffande nu avsedda stats- och

kommunaltjänstemän arbetsgivarparten förutsättes äga att ensidigt bestämma

villkoren. Sinsemellan är 1937 års kungörelse och 1940 års lag ganska

lika till uppställning och innehåll. Förhandlingsrätten avser enligt båda

författningarna allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor eller

tillämpningen av sådana villkor, men inskränkning göres därigenom icke i

arbetsgivaren tillkommande beslutanderätt. Förhandling äger rum mellan

statlig eller kommunal myndighet å ena sidan samt förening av arbetstagare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ds proposition in (it.

o

å den andra. Förhandlingsrätt tillkommer dock endast förening, som efter

särskild ansökan tillerkänts sådan rätt. Beslut om tillerkännande av förhandlingsrätt

meddelas beträffande det statliga området av Kungl. Maj :t att

gälla i förhållande till viss myndighet och beträffande det kommunala området

av socialstyrelsen att gälla generellt; men för att få utöva förhandlingsrätten

gentemot viss kommun har föreningen att göra anmälan hos

kommunen. Innan statlig eller kommunal myndighet avger förslag till eller

fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor av

principiell eller eljest allmän betydelse, skall förening, som utövar förhandlingsrätt

gentemot myndigheten, beredas tillfälle att taga del av utkastet. Vid

förhandling, som kan vara skriftlig eller muntlig, utser myndigheten ordförande

och sekreterare. Ordföranden förklarar förhandlingarna avslutade,

när han prövar skäligt. Fråga varom förhandlats får i regel icke upptagas

till slutligt avgörande hos vederbörande myndighet, förrän en vecka förflutit

efter förhandlingarnas avslutande. I 1937 års kungörelse föreskrives, att

Kungl. Maj :t på begäran kan förordna särskilda ombud att förhandla med

organisation av statstjänstemän; däremot kan regelmässiga förhandlingar

enligt kungörelsen icke ens i de centrala frågor, där Kungl. Maj :t eller

riksdagen har avgörandet, föras med regeringen eller visst statsråd. De

överläggningar, som i praktiken förekommit mellan regeringen eller representanter

för denna och tjänstemannaorganisationerna, faller således

utanför kungörelsens ram. Enligt 1940 års lag kan, därest statlig myndighet

har att annorledes än efter underställning fastställa villkor för kommunaltjänstemän,

vederbörande organisations förhandlingsrätt enligt lagen utövas

mot den statliga myndigheten.

Inom civildepartementet har till beredning upptagits fråga om ändring i

vissa hänseenden av de bestämmelser, som för statstjänstemännens del gäller

beträffande förhandlingsrätt, nämligen spörsmålet om särskilt erkännande

skall fordras för att tjänstemannasammanslutning skall erhålla förhandlingsrätt

och i anslutning därtill även omfattningen av den myndigheterna

i vissa fall åvilande delgivningsskyldigheten. I anslutning härtill har

inom departementet upprättats en promemoria angående ändringar i förenämnda

kungörelse den 4 juni 1937. Över promemorian har utlåtanden avgivits

av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen, försvarets

civilförvaltning, överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,

riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen, domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

lotsst3n-elsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Jönköpings, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, statens

lönenämnd, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, luftfartsstyrelsen,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Statstjänarkartellen,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Innan jag ingår på de i departementspromemorian framlagda förslagen

torde jag i anslutning till en i promemorian lämnad framställning få närmare

redogöra för motiven till de gällande bestämmelserna angående auktorisationstvång

och delgivningsplikt m. m.

Auktorisationstvånget.

Gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens tjänstemän grundar

sig på ett av särskilda sakkunniga år 1936 avgivet betänkande med förslag

rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (SOU 1936:41). Beträffande

frågan hur tjänstemännen skulle utöva sin förhandlingsrätt anförde

de sakkunniga i sitt betänkande, att rätten till formbundna förhandlingar

endast skulle gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.

Icke organiserade grupper av tjänstemän skulle fortfarande vara hänvisade

till att föra formlösa förhandlingar med myndigheterna i den dittills tillämpade

ordningen. Vad åter angår frågan om alla av tjänstemän bildade föreningar

skulle erhålla förhandlingsrätt eller om någon form av erkännande

eller registrering borde krävas såsom villkor för förhandlingsrättens utövande

uttalade de sakkunniga, att hänsyn måste tagas till att i vårt land saknades

en allmän föreningslagstiftning och följaktligen också en allmän

registreringsskyldighet för fackliga organisationer. Då det enligt de sakkunnigas

mening icke kunde anses lämpligt att i samband med förhandlingsordningens

genomförande föreskriva registrering i särskild ordning av

tjänstemannaorganisationerna, återstod som alternativ endast att förhandlingsrätt

skulle medges åt 1) samtliga av tjänstemän bildade organisationer

utan krav på vissa kvalifikationer eller 2) blott i särskild ordning erkända

organisationer eller slutligen 3) organisation, som uppfyllde krav på viss

representativitet i förhållande till samtliga tjänstemän inom organisationens

verksamhetsområde. De sakkunniga anförde härom, att det icke kunde förnekas

att fördelar i olika avseenden är förenade med ett system, där för förhandlingsrätt

kräves särskilt erkännande av organisationerna. Därigenom

skulle från början erhållas ordnade förhållanden i fråga om tjänstemännens

organiserande, och myndigheterna skulle på förhand känna till de organisationer,

med vilka förhandlingar skulle kunna komma att föras. Genom krav

på erkännande skulle effektivt förhindras alla tendenser till splittring på ett

flertal smärre med varandra konkurrerande organisationer. De sakkunniga

ansåg sig emellertid kunna bortse från ett söndersplittrande av organisationerna,

för den händelse erkännande ej skulle krävas som villkor för förhandlingsrätt,

eftersom alla tjänstemän syntes inse att de kunde uppnå bättre

resultat vid förhandlingar, om de uppträdde samlade, och eftersom tendensen

otvivelaktigt gått mot större organisationer. Man måste också rent

principiellt sett hävda friheten på förevarande område. Skulle emellertid en

tendens i antydd riktning komma att göra sig gällande, kunde en omprövning

av frågan om erkännande eller ej som villkor för förhandlingsrätt bli

erforderlig. Vad som anförts mot tanken på särskilt erkännande fann de sak
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

5

kunniga icke göra sig gällande med samma styrka mot att krav på viss representativitet

uppställdes för förhandlingsrätt. Ett sådant system kunde de

sakkunniga emellertid icke godtaga, enär säkerhet för att en knapp majoritet

ej skulle förtrycka en minoritet säkerligen icke kunde vinnas med mindre

varje av tjänstemännen bildad organisation tillerkändes förhandlingsrätt.

Ej heller krav på att organisation för förhandlingsrätt skulle omfatta visst

antal tjänstemän fann de sakkunniga lämpligt med hänsyn till de skiftande

förhållandena inom olika verksamhetsgrenar.

På grundval av det anförda förordade de sakkunniga, att för rätt för en

tjänstemannaorganisation att påkalla förhandlingar med myndighet icke

skulle uppställas krav på vare sig erkännande, registrering, viss representativitet

eller visst antal tjänstemän i organisationen. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle endast krävas, att förening, som ville bli i tillfälle att taga kännedom

om föreliggande utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor, skulle

göra anmälan därom hos myndigheten.

I remissyttrandena tillstyrktes de sakkunnigas förslag på denna

punkt i några fall. Socialstyrelsen ansåg, att fara måhända kunde anses föreligga

för att alltför många små och föga representativa föreningar genom

att påkalla förhandlingar skulle komma att taga myndigheternas tid i anspråk.

I betänkandet hade emellertid anförts övervägande skäl mot införandet

av någon form av erkännande eller registrering såsom villkor för förhandlingsrättens

utövande. Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund

samt De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd gick också

på de sakkunnigas linje.

Övriga remissinstanser, som behandlade denna fråga, framhöll, att en

begränsning borde vidtagas med avseende å de organisationer, som skulle

erhålla förhandlingsrätt. Järnvägsstyrelsen ansåg det angeläget att begränsa

förhandlingsrätten till vissa större organisationer. Även riksförsäkringsanstalten

ansåg önskvärt, att en begränsning i någon form ägde rum. Enligt

fångvårdsstyrelsens mening borde förening, som uppenbarligen företrädde

endast ett fåtal av till viss grupp hörande tjänstemän icke medgivas förhandlingsrätt.

Arméförvaltningen ifrågasatte en prövningsrätt för myndigheten

i fråga om vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Statskontoret

fann, att en organisation för erhållande av förhandlingsrätt borde omfatta en

avsevärd del av de befattningshavare, som berördes av frågan. Generaltullstyrelsen

förklarade att för förhandlingsrätt borde krävas erkännande. Länsstyrelsen

i Kalmar län ansåg, att garantier borde skapas för att de organisationer,

som förde tjänstemännens talan, skulle vara representativa för dem.

Sistnämnda synpunkt framfördes av ett flertal andra länsstyrelser.

Svenska järnvägsmannaförbundet fann det föreslagna systemet vara ur

demokratiska synpunkter tilltalande men ansåg, att det ur praktiska synpunkter

skulle möta oöverkomliga svårigheter. Vid statens järnvägar fanns

över 20 tjänstemannaorganisationer. En oinskränkt förhandlingsrätt för alla

organisationer kunde vålla reaktion från myndigheterna. Sveriges lokomotiv
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

mannaförbund framhöll, att nära nog vilken löslig organisation som helst

kunde få förhandlingsrätt, vilket kunde medföra besvär och ökade göromål

för myndigheterna. En viss prövning borde företagas av att organisation ur

numerär synpunkt och stabilitetssynpunkt representerade tjänstemännen.

Erkännande av organisation borde lämnas av Kungl. Maj :t. Svenska postmannaförbundet

fann, att förslaget skulle bli onödigt betungande för myndigheterna,

varför endast i verklig mening representativa föreningar borde

få förhandlingsrätt. Även andra organisationer var inne på samma tankegång.

Dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

anförde (prop. 1937: 128), att starka skäl onekligen måste anses tala för de

sakkunnigas ståndpunkt, att förhandlingsrätt borde medgivas varje av

tjänstemännen bildad förening. Allvarliga betänkligheter mot förslaget hade

emellertid framförts av ett flertal av de myndigheter, som skulle ha att tilllämpa

bestämmelserna. Även från tjänstemannahåll hade farhågor anförts

för att en förhandlingsrätt med den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga

förordat, skulle bli så betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens

idé skulle komma i vanrykte, och att man därigenom skulle

kunna riskera hela reformen. Med anledning härav ansåg departementschefen

sig icke böra motsätta sig att förhandlingsrätten begränsades så att endast

de större och mera representativa föreningarna skulle få rätt att förhandla

med myndigheterna i den avsedda ordningen. Därigenom skulle också

ernås beaktansvärda fördelar i form av ordnade förhållanden i fråga om

tjänstemännens organisationer.

Beträffande det sätt, varpå den förordade begränsningen skulle genomföras,

uttalade departementschefen, att han icke fann det lämpligt att föreskriva

registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationer. Ej heller

kunde förordas, att förhandlingsrätt tillerkändes endast sådana föreningar,

som uppfyllde vissa krav på ett fixerat medlemsantal eller på en angiven

representativitet. En framkomlig väg till begränsning av förhandlingsrätten

syntes däremot vara att föreskriva, att sådan rätt skulle tillkomma

endast i särskild ordning erkända organisationer. Härvidlag kunde antingen

de olika myndigheterna, envar för sitt område, bedöma vilka organisationer

som skulle äga förhandlingsrätt, eller också kunde erkännande lämnas centralt

av Kungl. Maj :t.

Efter överläggningar med cheferna för kommunikationsverken och de största

personalorganisationerna förordade departementschefen, att den önskade

begränsningen av förhandlingsrätten genomfördes på sådant sätt att förhandlingsrätt

i förhållande till viss myndighet skulle tillkomma endast tjänstemannaförening,

som av Kungl. Maj :t tillerkänts sådan rätt.

Andra lagutskottet uttalade (uti. nr 1937:44), att utskottet fann

förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Såsom departemenschefen

anfört syntes erfarenheten snart komma att skapa en tradition

rörande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna. Utskottet un
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

7

derströk vidare vad departementschefen och de sakkunniga anfört om att

med införandet av en lagfästad förhandlingsrätt icke avsåges att göra någon

ändring i den möjlighet till formlösa överläggningar, som redan fanns.

Den gällande kungörelsen i ämnet trädde i kraft den 1 januari 1938. 1

konseljen den 30 december 1937 behandlades ett stort antal ansökningar

om förhandlingsrätt. Flertalet bifölls men några avslogs. I sitt memorial

nr 12 till 1938 års riksdag anmälde konstitutionsutskottet, att

utskottet beslutat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet, enär enhetliga synpunkter

icke lagts till grund för bedömandet av ifrågavarande ansökningar. Sex av

utskottets ledamöter reserverade sig.

Efter en närmare redogörelse för vissa av de i nämnda konselj avgjorda

ärendena anförde konstitutionsutskottet, att utskottet — även med beaktande

av de svårigheter, som kunde tänkas uppstå vid en första tillämpning

av bestämmelserna om förhandlingsrätt för statens tjänstemän — vid

granskningen av omförmälda beslut icke kunnat finna annat än att enhetliga

synpunkter ej lagts till grund för bedömandet av de av skilda

sammanslutningar gjorda ansökningarna om förhandlingsrätt. Utskottet

byggde icke sitt omdöme på något ställningstagande till den formella frågan

om vissa av de åsyftade organisationerna kunde anses som föreningar

av tjänstemän i kungörelsens mening utan begränsade sig till en jämförelse

i sak mellan ansökningarna.

De sex reservanterna i konstitutionsutskottet underströk, att departementschefen

i propositionen 1937:128 uttalat, att en begränsning av förhandlingsrätten

borde vidtagas, så att endast de större och mera representativa

föreningarna skulle erhålla förhandlingsrätt, och att riksdagen icke

gjort någon erinran mot detta uttalande. Därest varje liten organisation

på grund därav, att den omfattade ett flertal av en mindre, godtyckligt

utvald, grupp av tjänstemän, skulle medgivas förhandlingsrätt, syntes den

åsyftade begränsningen omöjlig. Förhandlingsrättskungörelsen hade administrativ

karaktär och Kungl. Maj :t ägde sålunda rätt att medgiva förening

förhandlingsrätt även för de fall att kungörelsen icke ägde tillämpning.

Om nödig hänsyn skulle tagas till departementschefens berättigade

strävan att begränsa antalet förhandlingsberättigade organisationer utan

att därför någon grupp av anställda skulle komma att utestängas från sådan

rätt, syntes det reservanterna som om utskottets omdöme var ogrundat.

Den av konstitutionsutskottet gjorda anmärkningen lades av riksdagen

till handlingarna.

1948 års förhandlingsrättsko in mitté har i sitt den 31

december 1951 avgivna betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns

förhandlingsrätt (SOU 1951:54) anfört, att det för såväl stats- som

kommunaltjänstemän gällande kravet på erkännande såsom villkor för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mnj:ts proposition nr 61.

förhandlingsrätt i praktiken icke motsvarat de förväntningar, man ställt

på detta system. Enligt kommittén har socialstyrelsen i sin verksamhet

som auktorisationsmyndighet på det kommunala området sökt uppställa

åtminstone den begränsningen, att erkännande icke skall meddelas såväl

viss organisation som en underavdelning av densamma. Kungl. Maj :t har

däremot som regel meddelat erkännande, så snart de rent formella kraven

(uppgift om namn å dem som utgör organisationens styrelse, företeende

av stadgar o. s. v.) uppfyllts. Kommittén ifrågasätter, om icke

systemet i praktiken snarast kommit att bidraga till organisationssplittring.

Vid en reform av förhandlingsrätten måste det vara ett önskemål

att finna former, ägnade att motverka denna organisationssplittring. Enligt

kommitténs mening skulle därför systemet med krav på auktorisation

såsom förutsättning för förhandlingsrätt utan vidare kunna sägas

vara moget för avskrivning, därest icke hänsyn även måste tagas till den

s. k. delgivningsplikten. Då emellertid kommittén funnit, att delgivningsplikten

utan olägenheter kan avskaffas, har kommittén stannat för att

förorda att också erkännandet såsom villkor för förhandlingsrätt skall slopas.

Härvid har kommittén förutsatt, att organisationerna skall göra vad på dem

ankommer för att söka övervinna den alltför långt gående organisationssplittringen.

Förevarande spörsmål har berörts i vissa av remissyttrandena

över kommitténs betänkande. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge

uttalat, att den nuvarande organisationssplittringen visserligen förorsakar

svårigheter men att det icke bör komma i fråga att lagstiftningsvägen

eller genom påtryckningar av olika slag ingripa mot organisationerna.

Då bestämmelserna om auktorisation torde sakna praktisk betydelse

i det tilltänkta systemet tillstyrker hovrätten kommitténs förslag i

denna del. Stadsfullmäktige i Borås har anfört, att auktorisationen i varje

fält icke synes ha medverkat till en begränsning av de förbund, med vilka

de kommunala myndigheterna har att förhandla. Fullmäktige tillstyrker

därför kommitténs förslag. Ej heller Tjänstemännens centralorganisation

har något att i och för sig erinra mot slopandet av auktorisationskravet.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att risk för

betydande tekniska svårigheter i förhandlingsarbetet kan uppkomma genom

de många smärre organisationernas deltagande i förhandlingar. Redan

nu blir enligt utskottets uppfattning alltför många organisationer

engagerade i förhandlingsverksamheten. Något lämpligt alternativ till kommitténs

förslag finner utskottet dock knappast kunna presteras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att kommitténs överväganden

i detta spörsmål måste sägas vara alltför ytliga samt att frågan måste

underkastas en omsorgsfull prövning. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott

har ansett, att genom avskaffande av kravet på auktorisation

skapas förutsättningar för en utökning av antalet organisationer,

som äger påkalla förhandlingar. Den nuvarande ordningen finner utskottet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

9

i längden ohållbar. Enligt utskottets .mening bör förhandlingsrätt tillkomma

endast organisation, som styrker sig äga företräda minst 50 procent av de

grupper av tjänstemän, för vilka den önskar påkalla förhandlingar. Svenska

stadsförbundet har anfört, att ej mindre än ett 40-tal organisationer till

stadsförbundet anmält beviljad förhandlingsrätt. Enligt förbundets mening

medför denna organisationssplittring ej endast att förhandlingsarbetet blir

tidsödande och tungrott utan även att den för en rättvis lönesättning olika

grupper emellan nödvändiga samordningen omöjliggöres. Förbundet framhåller,

att uppkomsten av en mängd specialförbund med ensidig inriktning

att tillvarataga enbart en begränsad grupps intressen medfört, att tjänstemannaorganisationerna

fritager sig från allt ansvar för bedömningen av

lönerelationerna. Med hänsyn till det anförda kan förbundet icke ansluta

sig till kommitténs förslag om avskaffande av auktorisationskravet. Såsom

auktorisationsförfarandet utvecklat sig kan visserligen med fog sägas, att

det är till ingen eller ringa nytta, men detta kan enligt förbundets mening

icke tagas till intäkt för att systemet bör avskaffas utan utvecklingen bör

ledas till rätta och auktorisationsförfarandet bör återges den innebörd och

verkan, som från början varit avsedd. Svenska landstingsförbundet har anfört

liknande synpunkter och därjämte lämnat följande upplysningar rörande

organisationsförhållandena inom förbundets verksamhetsområde.

Personalen inom ett ur personalsynpunkt så enhetligt område som sjukoch

hälsovården är splittrad på ej mindre än 18 olika förhandlingsberättigade

organisationer. I förhållande till landstingen ha för närvarande icke

mindre än 31 organisationer tillerkänts förhandlingsrätt. Bland dessa förekomma

organisationer, som ej ens ha ett tiotal medlemmar hos landstingen.

Ä andra sidan förekomma organisationer, som inom sig äro uppdelade på

sektioner, t. ex. läkarförbundet, med vilket förhandlingar föras särskilt för

varje sektion, såsom läsår ettsläkare, sanatorieläkare, underläkare etc. Vidare

märkes, att flertalet organisationer är anslutna till LO, SACO eller

TCO, men att inte mindre än 5 organisationer ej äro anslutna till någon

huvudorganisation. Ytterligare må nämnas, att huvudorganisationernas

ställning i förhållande till de anslutna underorganisationerna är mycket

varierande. Vissa intaga en stark ställning och kunna i större och mera allmänna

frågor företräda sina underorganisationer, medan andra icke synas

ha möjlighet därtill.

Stadsfullmäktige i Norrköping och i Linköping har framhållit, att slopandet

av auktorisationskravet skulle medföra betydande praktiska svårigheter.

Även Statstjänstemännens riksförbund avstyrker kommitténs förslag

i denna del samt anför att, även om tjänstemännens förhandlingsrätt

numera på det hela taget är erkänd, har erkännandet icke alltid omsatts i

handling.

Delgivningsskyldigheten.

De sakkunniga, vars förslag ligger till grund för de gällande bestämmelserna

om statstjänstemännens förhandlingsrätt, definierade denna förhandlingsrätt

såsom dels en rätt för tjänstemannaorganisation att påkalla

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

förhandling om medlemmarnas anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor

med en däremot svarande skyldighet för vederbörande myndighet att ingå i

skriftlig eller muntlig förhandling, dels en skyldighet för myndigheterna att

bereda tjänstemännens organisationer tillfälle att yttra sig och påkalla förhandling,

innan myndigheten fastställer eller avger förslag till nya bestämmelser

i sådana frågor. Enligt de sakkunnigas mening syntes det emellertid

nödvändigt att föreskriva en viss inskränkning i en dylik delgivningsskyldighet.

Om någon begränsning med hänsyn till frågornas vikt icke stadgades,

skulle en sådan skyldighet för myndigheterna troligen komma att medföra

en mycket stark belastning i arbetet. Det skulle förmodligen icke alltid vara

möjligt för myndighet med större personalstat och ej heller nödvändigt med

hänsyn till tjänstemännen att i förväg bereda personalen tillfälle till yttrande

vid fastställande av detaljbestämmelser av mindre betydelse, särskilt

i de fall da det gällde bestämmelser av tillfällig eller övergående natur. De

sakkunniga framhöll särskilt, att en inskränkning i myndigheternas skyldighet

att bereda personalen tillfälle till yttrande före fastställande av olika

bestämmelser, i vad det gällde mindre betydelsefulla ärenden, icke kunde

medföra större olägenhet för personalen, då den ju när som helst före eller

efter fastställandet av bestämmelserna kunde påkalla förhandlingar i frågan.

I ärenden av principiell eller eljest större betydelse för tjänstemännen

syntes man dock böra hålla på kravet, att tjänstemännen före fastställandet

av bestämmelserna skulle få tillfälle att yttra sig. Myndighet borde, om tveksamhet

kunde anses råda härom, hellre bereda tjänstemännen tillfälle att

yttra sig än utan tjänstemännens hörande meddela fastställelse å villkoren.

Vid avgörandet, om tjänstemännen skulle beredas tillfälle att yttra sig i viss

fråga, borde myndighet taga hänsyn till vilken betydelse frågan hade, sett ur

tjänstemännens synpunkt. Vad nu sagts gällde såväl i fråga om fastställande

av nya eller ändrade bestämmelser som beträffande avgivande av förslag

till dylika bestämmelser.

Även i ett annat hänseende borde enligt de sakkunnigas förslag delgivningsskyldigheten

inskränkas. Den skulle nämligen föreligga endast i förhållande

till sådan förening, som i viss ordning till myndigheten anmält, att

den önskade begagna sig av den lagfästade förhandlingsrätten.

Några särskilda föreskrifter angående det sätt, varpå myndighet skulle

fullgöra sin delgivningsskyldighet, ansåg de sakkunniga icke erforderliga.

Såsom exempel nämnde de sakkunniga skriftligt meddelande eller telefonpåringning

till den som ägde företräda föreningen eller anslag å bestämd

plats i verkets lokaler.

Vad de sakkunniga anfört i fråga om delgivningsskyldigheten berördes i

några av remissyttrandena. Sålunda ansåg länsstyrelserna i Hallands

och Älvsborgs län, att den kategoriska delgivningsplikten borde borttagas.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Kronobergs län uttalade, att

som en allmän förutsättning för delgivningsplikten borde gälla att fråga var

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

11

om ett förslag, som myndigheten låtit utarbeta, medan däremot förslag som

tillkommit på grund av något myndigheten lämnat uppdrag eller i form av

utlåtande i anledning av remiss, borde falla utanför. Socialstyrelsen anförde

hl. a., att delgivningsplikten borde begränsas till att avse frågor av principiell

eller eljest allmän betydelse för myndighetens egna tjänstemän. Eljest

skulle kunna befaras att myndigheten i vissa fall skulle för att kunna fylla

delgivningsskyldigheten vara nödsakad att annonsera i tidningspressen.

Statskontoret yttrade, att såvitt ämbetsverket kunde finna skulle enligt de

sakkunnigas förslag hinder icke möta för en tjänstemannaorganisation att

påkalla överläggningar med en myndighet rörande fråga, som av Kungl.

Maj :t remitterats till myndigheter för yttrande. Vad en dylik ordning skulle

kunna innebära för ett ämbetsverk sådant som statskontoret syntes icke behöva

närmare utvecklas.

Departementschefen anförde (prop. 1937: 128), att vid bifall till

förslaget att förhandlingsrätt skulle tillkomma endast erkända organisationer

borde föreskrivas, att delgivningsskyldighet skulle finnas endast gentemot

de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,

som frågan kunde anses röra. Vidare borde delgivningsplikt föreligga endast

beträffande frågor av betydelse uteslutande för myndighetens tjänstemän.

Vad angår den i vissa remissyttranden berörda frågan om förhandlingar

angående remisser yttrade departementschefen, att förhandlingsrätt gentemot

viss myndighet beträffande en till myndigheten remitterad fråga borde

föreligga endast, om remissen innebar uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser

uteslutande för myndighetens egna tjänstemän. I övrigt borde

förhandlingar ej alls få föras i anledning av en till viss myndighet gjord

remiss.

Vad departementschefen anfört föranledde icke något uttalande av

andra lagutskottet.

1 948 års förhandlingsrättskommitté har, såsom i det

föregående antytts, förordat, att delgivningsplikten avskaffas. Kommittén har

anfört, att förhandlingsväsendet på den privata arbetsmarknaden fungerar

väl trots avsaknaden av såväl auktorisation som delgivningsskyldighet. I

förhandlingsrätten ingår såsom ett naturligt moment, att nya eller ändrade

anställningsvillkor icke fastställes utan kontakt med de organisationer, som

företräder ett mera betydande antal av berörda arbetstagare. Enligt kommitténs

övertygelse skulle tjänstemannaorganisationernas intressen icke

obehörigen åsidosättas, även om delgivningsplikten formellt skulle försvinna.

I remissyttrandena över kommitténs betänkande har delgivningsskyldigheten

berörts i några fall. Sålunda har hovrätten över Skåne och

Blekinge samt stadsfullmäktige i Borås tillstyrkt, att denna skyldighet avskaffas.

Även Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig icke ha

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

något att i och för sig erinra mot kommitténs förslag i denna del men understrukit

behovet av att på det offentliga området tillskapas en förhandlingsordning,

i vilken bör intagas bestämmelser om i vad mån delgivningsplikt

för verk och myndigheter bör föreligga gentemot organisationerna.

Statstjänsiemännens riksförbund har däremot ansett, att organisationernas

intressen kommer att åsidosättas, om delgivningsplikten slopas.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian erinras om att det nuvarande kravet på särskilt

erkännande för att sammanslutning av statstjänstemän skall erhålla

förhandlingsrätt motiverats med dels angelägenheten av att förhandlingsarbetet

icke skall alltför mycket betunga myndigheterna och dels önskemålet

att motverka organisationssplittring. Det framhålles i promemorian,

att auktorisationstvånget för att uppfylla dessa syften uppenbarligen måste

innebära, att varje ansökan om förhandlingsrätt skall noga prövas ur de

synpunkter, som föredragande departementschefen i prop. 1937: 128 angav

såsom villkor för erkännande, nämligen att fråga skulle vara om större och

mera representativa föreningar. I promemorian konstateras, att detta emellertid

icke blivit fallet. Alltsedan 1938 års dechargedebatt rörande tillämpningen

av 1937 års förhandlingsrättskungörelse har så gott som alla ansökningar

om förhandlingsrätt bifallits, oavsett om vederbörande organisationer

uppfyllt dessa krav eller ej. Endast ett 10-tal ärenden har lämnats

utan bifall och ungefär lika många har ej föranlett någon Kungl. Maj :ts

åtgärd. Besluten i dessa ärenden torde i flertalet fall ha grundats på formella

skäl; antingen har fråga icke varit om myndighet eller därmed jämställd

styrelse eller också har vederbörande förenings medlemmar icke varit

att hänföra till tjänstemän.

Att gällande bestämmelser, så som de hittills tillämpats, icke uppfyllt

syftet att motverka organisationssplittring framgår, såsom i promemorian

framhålles, av att på det statliga området för närvarande finnes mer än

180 organisationer, som tillerkänts förhandlingsrätt, i flera fall mot många

myndigheter. Ytterligare inemot ett 70-tal organisationer torde med nuvarande

rättstillämpning kunna göra anspråk på att erhålla sådan rätt.

I promemorian uttalas, att man, såsom framgår av vad i det föregående

återgivits av 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande och remissyttrandena

däröver, i nuvarande situation torde ha att välja mellan att

helt släppa kravet på auktorisation såsom villkor för förhandlingsrätt eller

också att förena auktorisationsförfarandet med en sådan prövning av vederbörande

organisationers storlek och representativitet, som från början

varit avsedd.

Enligt promemorian talar för sistnämnda alternativ vissa praktiska skäl.

I den mån ett auktorisationskrav kan medverka till att förhindra organisationssplittring

och uppkomsten av specialorganisationer med ensidig inriktning

att tillvarataga enbart en begränsad grupps intressen, är det uppen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 6t.

barligen ett allmänt intresse att ett sådant krav upprätthålles. En verklig

prövning av en organisations storlek och representativitet måste emellertid

bli en grannlaga uppgift. Vill man undvika att prövningen skall komma att

inrymma ett subjektivt bedömande, måste särskilda regler uppställas om när

tillräcklig representativitet skall anses föreligga, exempelvis att en organisation

äger företräda minst visst procenttal av de anställda hos vederbörande

myndighet eller av viss grupp hos myndigheten anställda tjänstemän,

som kan anslutas till organisationen. I promemorian framhålles emellertid,

att de skiftande förhållandena inom olika verksamhetsgrenar av statsförvaltningen

torde göra det svårt att utforma enhetliga regler i detta hänseende.

Beträffande alternativet att helt upphäva kravet på auktorisation såsom

villkor för förhandlingsrätt uttalas i departementspromemorian, att därför

talar i första hand principiella skäl. Såsom 1936 års sakkunniga framhållit

måste man rent principiellt sett hävda friheten på förevarande område. Det

bör icke ankomma på statsmakterna att söka reglera, hur de statsanställda

bör vara organiserade. Därtill kommer, såsom i promemorian framhålles,

att auktorisationstvånget icke — såsom man vid 1937 års reglering av hithörande

frågor hävdade — torde ha nämnvärd betydelse för myndigheternas

arbetsbelastning. Myndigheterna synes nämligen i anslutning till vad

andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande 1937: 44 icke ha motsatt sig att

upptaga överläggningar med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell

förhandlingsrätt. Särskilt under senare år torde dylika överläggningar

ha förekommit i ökad omfattning i och med att tjänstemännens anspråk på

förhandlingsrätt alltmer vunnit erkännande.

Skulle kravet på Kungl. Maj :ts erkännande såsom villkor för förhandlingsrätt

helt slopas, bör enligt promemorian i stället gälla, att förhandlingsrätt

i princip tillkommer varje förening av statstjänstemän. Av praktiska

skäl torde emellertid böra krävas att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt

gentemot viss myndighet, gör anmälan därom till myndigheten och

därvid lämnar uppgifter rörande organisationen av samma innehåll som de

uppgifter, vilka enligt gällande bestämmelser skall bifogas ansökan om

auktorisation.

Genomföres detta alternativ, bör den rättsverkan, som av Kungl. Maj :t

meddelat erkännande medfört, samtidigt upphöra.

I promemorian framhålles ytterligare, att det, vare sig man väljer det

ena eller det andra av de alternativ, som i det föregående skisserats, torde

vara nödvändigt att göra vissa allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten.

En förenings förhandlingsrätt bör i princip omfatta alla till föreningen

anslutna tjänstemannagrupper. Enligt promemorian kan det emellertid icke

vara påkallat, att en myndighet skall vara skyldig att beträffande en och

samma tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- eller underordnade

organisationer. Med vilken av dessa organisationer förhandlingarna skall

föras, synes närmast vara en intern föreningsangelägenhet. Med hänsyn till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj:ts proposition nr 61.

det anförda förordas i promemorian, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt,

ålägges att till vederbörande myndighet lämna uppgift om

den eller de tjänstemannagrupper föreningen företräder. Skulle annan, övereller

underordnad förening senare påkalla förhandlingsrätt beträffande sådan

tjänstmannagrupp, bör enligt promemorian förhandlingsrätt icke tillerkännas

sistnämnda förening, resp. myndigheten icke vara skyldig att förhandla

med densamma, med mindre den av föreningarna, som redan tillerkänts

resp. först påkallat förhandlingsrätt för tjänstemannagruppen, avstår

från denna rätt.

Det framhålles i promemorian, att med vad där förordats icke avses någon

ändring av den gällande bestämmelsen att avdelning av förhandlingsberättigad

förening icke har förhandlingsrätt gentemot myndigheten utan endast

mot underlydande organ.

Enligt promemorian synes emellertid av praktiska skäl en principiellt sett

viktigare inskränkning i förhandlingsrätten vara nödvändig. Det framhålles,

att på senare tid bildats organisationer, som är avsedda att företräda en

grupp tjänstemän endast i viss eller vissa av de frågor, varom förhandling

må äga rum. De tjänstemän, som tillhör sådan organisation, torde i allmänhet

vara anslutna också till förening, som äger företräda gruppen i alla de

hänseenden, varom kan vara fråga. Det skulle innebära ett onödigt betungande

av förhandlingsproceduren, om myndighet skulle vara skyldig att

upptaga förhandlingar med organisation, som har ett på angivet sätt begränsat

ändamål. Med hänsyn härtill förordas, att förhandlingsrätt skall

tillkomma endast förening, som äger företräda tjänstemän i alla de frågor,

varom enligt förhandlingsrättskungörelsen förhandlingar må äga rum.

1948 års förhandlingsrättskommitté har förordat, att också delgivningsskyldigheten

skulle helt upphävas. Om man emellertid i nuvarande läge

icke ifrågasätter så genomgripande ändringar i förhandlingsrätten, som

kommittén föreslagit, bör enligt promemorian delgivningsplikten utan större

olägenheter kunna bibehållas. Enligt gällande bestämmelser är denna

plikt begränsad i vissa betydelsefulla hänseenden. Den gäller sålunda endast

i förhållande till de föreningar, som den aktuella frågan kan anses beröra,

och den avser endast sådana frågor, som är av principiell eller eljest

allmän betydelse, och slutligen omfattar den endast frågor, som uteslutande

avser myndighetens tjänstemän. Nagon ytterligare begränsning av delgivningsskyldighetens

omfattning torde med hänsyn härtill icke vara erforderlig.

I promemorian framhålles emellertid, att det är angeläget att fullgörandet

av delgivningsplikten i möjligaste mån underlättas för myndigheterna. Av

1936 års betänkande framgår, att man tänkt sig att denna skyldighet skulle

kunna fullgöras helt formlöst. Såsom exempel nämnde de sakkunniga bl. a.

anslag på bestämd plats i verkets lokaler. Då det i åtskilliga fall synes förekomma

att myndighet anses vara skyldig att fullgöra delgivningsplikten

skriftligen, föreslås i promemorian att i förhandlingsrättskungörelsen skall

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

15

uttryckligen angivas, att ifrågavarande skyldighet må fullgöras genom anslag

eller på annat lämpligt sätt. Detta förutsätter en redaktionell ändring

i bestämmelsen om vad förening, som i anledning av delgivning påkallar förhandlingar,

har att iakttaga.

I detta sammanhang erinras i promemorian om föredragande departementschefens

uttalande i prop. 1937: 128, att förhandlingar ej alls bör få

föras i anledning av en till myndighet gjord remiss i annat fall än då remissen

innebär uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser uteslutande

för myndighetens egna tjänstemän. I anslutning härtill framhålles, att delgivningsskyldigheten

givetvis icke kan ha större omfattning.

Yttrandena.

I några av remissyttrandena har anförts vissa allmänna synpunkter

på förhandlingsrättsfrågorna. Sålunda uttalar Statstjänarkarteilen, att

det varit önskvärt, att hela frågan om utformningen av statstjänstemännens

förhandlingsrätt kunnat behandlas i ett sammanhang, samt framhåller

angelägenheten av att arbetet med revisionen av förhandlingsrätten

fortsätter. Tjånstemännens centralorganisation beklagar, att läget i fråga

om en reform av lagstiftningen om förhandlingsrätt m. m. för de i offentlig

tjänst anställda blivit sådant, att förevarande promemoria över huvud

taget ansetts böra framläggas. Organisationen finner det anmärkningsvärt,

att 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande efter remissbehandlingen

ansetts icke kunna läggas till grund för en omedelbar översyn och

fortsatta undersökningar av förhandlingsrättsfrågorna och därmed sammanhängande

problem. I anslutning härtill uttalar organisationen, att partiella

reformer i detta sammanhang är tämligen otjänliga. Statstjänstemännens

riksförbund ifrågasätter, om de begränsade problem, som promemorian

berör — ehuru i och för sig av stor betydelse —- äger sådan vikt, att de nu

bör brytas ut ur det större sammanhanget. Förbundet framhåller det som

synnerligen önskvärt och angeläget, att frågan om förhandlingsrätten i hela

dess vidd omprövas.

I fråga om det i departementspromemorian behandlade problemet om

auktorisationstvånget har i remissyttrandena delade meningar

kommit till uttryck. Under det att flertalet remissinstanser tillstyrker eller

lämnar utan erinran, att auktorisationstvånget upphäves, uttalar åtskilliga

tveksamhet på denna punkt eller avstyrker en sådan åtgärd. I sistnämnda

fall förordas så gott som undantagslöst att auktorisationsförfarandet

förenas med en verklig prövning av vederbörande organisationers storlek

och representativitet.

Försvarets fabriksstgrelse anser, att en realprövning av frågan i vad mån

en organisation kan anses representativ för den personalgrupp, den uppger

sig företräda, är mycket grannlaga och att det knappast torde ankomma på

arbetsgivaren att öva inflytande på hur de anställda önskar organisera sig.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Med hänsyn härtill och då något auktorisationsförfarande icke förekommer

inom den enskilda arbetsmarknaden, godtager styrelsen för sin del, att

auktorisationstvånget slopas. Liknande synpunkter har anförts av arbetsmarknadsstyrelsen,

kommerskollegium och länsstyrelsen i Örebro län.

Generalpoststyrelsen förordar, att förhandlingsrätt i princip skall tillkomma

varje förening av statstjänstemän, som avser att tillvarataga dessas

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Styrelsen uttalar, att

det torde bli mycket svårt att utforma för en verklig prövning erforderliga

representativitetsregler, lämpliga för alla myndigheters verksamhetsområden;

att låta varje myndighet fixera sina regler finner styrelsen icke lämpligt.

Normer, som utgår från en förenings medlemsantal, medför också problemet,

huruvida en gång tillerkänd förhandlingsrätt skall få bibehållas,

om medlemsantalet nedgår under den fixerade representativitetsgränsen.

Även om det ur olika synpunkter, inte minst praktiska, är angeläget att

motverka organisationssplittringen, anser styrelsen det principiellt oriktigt,

att detta sker genom åtgärder från statens sida. Staten bör sålunda enligt

styrelsens åsikt inte genom restriktiva bestämmelser om förhandlingsrätt inverka

på tjänstemännens organisationsförhållanden, utan det bör ankomma

på tjänstemännen själva att åstadkomma en större koncentration på förhandlingsområdet.

De torde själva inse fördelarna att gentemot arbetsgivaren

uppträda med så starka organisationer som möjligt och att själva samordna

olika tjänstemannagruppers intressen. Styrelsen anser det sannolikt,

att ett upphävande av nu gällande begränsningar i möjligheten att erhålla

förhandlingsrätt i början kan leda till en viss ökning av antalet föreningar,

men finner de! inte säkert att detta kommer att bli fallet på längre sikt;

trots den fulla frihet, som finns inom den privata sektorn av näringslivet,

synes utvecklingen på förhandlingsområdet gå i riktning mot en större koncentration.

Styrelsen anser därför skäl föreligga att åtminstone under någon

tid pröva det system med fri förhandlingsrätt, som år 1936 förordades av

de sakkunniga. Först om allvarliga olägenheter skulle uppstå, bör begränsningar

i förhandlingsrätten ånyo övervägas.

Telestyrelsen uttalar, att det i praktiken säkerligen icke låter sig göra att

skärpa tillämpningen av reglerna för beviljande av förhandlingsrätt samt

att ur principiell synpunkt starka betänkligheter måste resas mot att statsmakterna

skulle söka ingripa i personalens organisationsfrågor. Med hänsyn

härtill och då organisationsförhållandena vid televerket i det stora hela börjat

stabilisera sig, vill styrelsen icke motsätta sig att auktorisationstvånget

upphäves även om ur styrelsens synpunkter något behov för närvarande

icke föreligger av att ändringar göres i förhandlingsrättskungörelsen. Ett

villkor för genomförandet av en i princip fri förhandlingsrätt för tjänstemännen

bör dock enligt styrelsens mening vara att delgivningsplikten upphäves.

Överståthållarämbetet framhåller, att tanken att förena det nuvarande’auktorisationsförfarandet

med en prövning av vederbörande organisationers representativitet

tydligen förutsätter, att normer kan anges för bedömandet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

17

av när erforderlig representativitet skall anses föreligga. Ämbetet finner

emellertid det knappast vara möjligt att uppställa enhetliga regler i detta

hänseende, lämpade för de skiftande förhållandena inom statsförvaltningen.

Därest representativitetskravet skall sättas så högt att en mera avsevärd

begränsning av antalet förhandlingsberättigade organisationer ernås, synes

följden bli ett inkräktande på organisationsfriheten som icke är tillrådligt.

Såsom i promemorian antytts, torde kravet på representativitet, vare sig detsamma

uttryckes i procenttal eller på annat sätt, icke kunna anknytas enbart

till totalantalet tjänstemän hos visst verk utan kanske snarare till

antalet inom viss grupp av tjänstemän hos verket. Redan fastställandet av

en sådan gruppering förefaller överståthållarämbetet innebära uppenbara

vanskligheter. Därest en ändring anses böra komma till stånd på förevarande

område finner ämbetet det andra i promemorian anförda alternativet,

innebärande att kravet på Kungl. Maj:ts erkännande slopas, vara att föredraga.

Då enligt vad i promemorian anföres Kungl. Maj :ts prövning kommit

att bli av huvudsakligen formell natur, synes dess ersättande med ett anmälningsförfarande

icke böra föranleda någon erinran.

Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar i sitt yttrande, att den ursprungliga

avsikten, att Kungl. Maj :t vid tillämpning av bestämmelserna om

auktorisation skulle kunna företaga viss sovring bland tjänstemannaföreningar,

som ansöker om förhandlingsrätt, icke fullföljts. Oavsett anledningen

härtill anser länsstyrelsen det uteslutet att nu återuppliva tanken på

realprövning i Kungl. Maj :ts kansli av förhandlingsrättsärenden, i vart fall

icke annat än i samband med en genomgripande revision av förhandlingsrättslagstiftningen

i dess helhet. Vid sådant förhållande synes det vara meningslöst

att behålla auktorisationstvånget. Det nuvarande registreringsförfarandet

bör därför enligt länsstyrelsens mening utbytas mot anmälningsskyldighet

från förenings sida hos vederbörande myndighet. Länsstyrelsen

understryker emellertid, att upphävandet av auktorisationsbestämmelserna

icke bör medföra att eventuella strävanden och försök till rationalisering

av tjänstemännens organisationsförhållanden betraktas som betydelselösa eller

orättmätiga. Med hänsyn till den senaste tidens utveckling av föreningslivet

och den vildvuxna flora, som nu existerar, framstår det som ett bestämt

önskemål och ett viktigt intresse — både ur det allmännas och ur tjänstemännens

egna synpunkter — att korrektiv icke helt saknas mot en fortskridande

splittring av organisationsväsendet. I detta sammanhang erinrar

länsstyrelsen om, att registreringsförfarandet enligt lagen om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän kunnat i socialstyrelsens regi i någon mån

brukas som ett instrument för försiktiga saneringsåtgärder på detta område.

Länsstyrelsen tinner det vara av vikt, att denna möjlighet bevaras inom

kommunalförvaltningen och att vederbörande myndigheter — statliga och

kommunala — icke underlåter att, där så lämpligen kan ske, vidtaga åtgärder,

som kan främja rationellare organisationsförhållanden och motverka

uppkomsten av sprängorganisationer.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 61.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Stcitstjänarkartellen anför, att det principiellt kan ifrågasättas, om organisationssplittring

bör och kan bekämpas genom att organisationer genom

författningsbestämmelser utestänges från rätten att förhandla. Uppslutning

kring färre och större organisationer bör i stället enligt kartellens åsikt på

längre sikt kunna -vinnas genom de anställdas egen övertygelse om att många

små organisationer icke har möjligheter att på ett tillfredsställande sätt lösa

de uppgifter, som organisationerna får genom ett vidgat förhandlingsförfarande.

Med hänsyn till att skärpta krav för rätt att förhandla sålunda av

principiella skäl icke lämpligen bör införas och då auktorisationen i sin

nuvarande form icke synes fylla någon egentlig uppgift, vill kartellen icke

motsätta sig att auktorisationstvånget upphäves.

Att auktorisationstvånget slopas har förutom i de nyssnämnda yttrandena

tillstyrkts eller lämnats utan erinran jämväl av fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren,

socialstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, domkapitlet

i Uppsala, överstyrelsen för yrkesutbildning, länsstyrelsen i Kopparbergs

län, statens lönenämnd (en ledamot har dock ansett, att ställningstagandet

till frågan om auktorisation och delgivningsskyldighet lämpligen

bör anstå i avvaktan på ett reviderat förslag till lagstiftning angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän), Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation.

Socialstyrelsen framhåller i anslutning till sitt tillstyrkande av ifrågavarande

alternativ, att förhållandena på tillämpningsområdet för den kommunala

förhandlingsrätten i viss mån torde vara olikartade dem på det

statliga området. Vattenfallsstyrelsen har till sitt tillstyrkande av angivna

alternativ knutit den förutsättningen att myndighet bör ha rätt att, om en

fråga berör flera organisationer, föreskriva att förhandling skall ske samtidigt

med alla organisationer, varvid organisation, som vägrar att deltaga

i sådan förhandling, bör ha förlorat sin förhandlingsrätt i den aktuella

frågan. Generaltullstyrelsen anser, att en förutsättning för auktorisationstvångets

avskaffande bör vara, att de i departementspromemorian föreslagna

allmänna inskränkningarna i förhandlingsrätten genomföres. Även domkapitlet

i Uppsala förutsätter vid sitt tillstyrkande av auktorisationstvångets

slopande, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt, skall vara skyldig

att till vederbörande myndighet lämna uppgift om den eller de tjänstemannagrupper,

föreningen företräder, och att föreningen skall äga företräda

tjänstemännen i alla de frågor, varom förhandlingar kan äga rum.

Även i vissa andra yttranden har berörts den anmälningsskyldighet, som

i departementspromemorian förordats för den händelse auktorisationstvånget

upphäves. Sålunda har generalpoststyrelsen anfört, att vid anmälan

om att förening önskar utöva förhandlingsrätt bör — utöver de uppgifter

som enligt gällande bestämmelser skall bifogas ansökan om auktorisation

— fogas en förteckning, upptagande benämning och lönegrad för de tjänster,

som innehaves av de medlemmar i föreningen eller till denna ansluten

förening, för vilka förhandlingsrätt gentemot myndigheten skall utövas. I

anmälan hör enligt styrelsens mening också uppges dels vilken överordnad

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 61.

19

organisation som föreningen tillhör och dels vilka underordnade föreningar

som är anslutna och vilka grupper av tjänster som sistnämnda föreningar

representerar. Statens lönenämnd ifrågasätter om icke av praktiska skäl

förening bör vara skyldig att med regelbundna mellanrum göra förnyad

anmälan. Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att skyldighet att kontinuerligt

anmäla förändringar i de ifrågavarande uppgifterna bör föreligga endast

för förening, som mera permanent önskar utöva förhandlingsrätt. Å andra

sidan ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation om icke varje registreringsförfarande

bör slopas.

Justitiekansler sämbetet har förklarat sig i saknad av erfarenhet rörande

tillämpningen av förhandlingsrättskungörelsen icke kunna ange något med

stöd därav grundat omdöme om lämpligheten av de ifrågasatta ändringarna.

Ämbetet har dock ansett sig böra omnämna den tvekan, som yppat sig hos

ämbetet beträffande förslaget att slopa auktorisationstvånget för sammanslutning

av statstjänstemän såsom villkor för förhandlingsrätt. Även om

myndigheterna icke motsatt sig att upptaga överläggningar med organisationer,

som icke sökt eller erhållit formell förhandlingsrätt, är därmed icke

sagt, att ej olägenhet skulle uppkomma, om varje sammanslutning i princip

ägde ovillkorlig förhandlingsrätt och myndigheterna således skulle vara

tvungna ingå i förhandling med den. Ämbetet har också frågat sig, om icke

erfarenheten visat, att behov alltjämt i vissa fall föreligger att främja en ur

förhandlingssynpunkt rationell organisation av de anställda.

Statstjänstemannens riksförbund har ansett, att förhandlingsrätten bör

uppdelas i två skilda slag, det ena med en vidare och det andra med en snävare

innebörd. Den första formen av förhandlingsrätt, som förutsättes äga

i huvudsak samma innebörd som den enligt nuvarande bestämmelser gällande

och vara förknippad med skriftlig delgivningsskyldighet, bör enligt

förbundets mening tillkomma dels organisation, som är representativ för

alla tjänstemannagrupper vid visst verk, och dels organisation, som, oberoende

av storleksordningen är representativ för ett naturligen avgränsat

intresseområde, exempelvis vissa karriärer. För att en organisation skall

anses vara representativ finner förbundet böra krävas, att den innehar majoritet

bland tjänstemännen inom det berörda intresseområdet. Den snävare

formen av förhandlingsrätt bör enligt förbundets mening tillkomma övriga

organisationer och innebära rätt för dessa att påkalla förhandling utan delgivningsskyldighet

för myndigheten. I sådant fall anser förbundet erkännande

icke böra krävas.

Ett bibehållande av det nuvarande auktorisationstvånget förenat med en

verklig prövning av organisationernas representativitet och storlek förordas

av försvarets civilförvaltning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet,

statskontoret, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

domänstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Lotsstyrelsen anser, att auktorisationsförfarandet bör bibehållas, även

om det ej kan förenas med en sådan prövning som nyss nämnts.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

De skäl, som föranlett angivna ställningstagande av nämnda remissinstanser,

är huvudsakligen farhågor för ökad organisationssplittring och ökad

arbetsbörda för myndigheterna, om auktorisationen såsom villkor för förhandlingsrätt

slopas. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen, att sådana begränsande

bestämmelser måste finnas, som erfordras för att stävja missbruk

av förhandlingsrätten. Ett slopande av kravet på auktorisation kommer enligt

styrelsens mening snarare att befrämja organisationssplittringen och

medföra, att förhandlingar kan påkallas av små grupper, som icke är representativa

för den kategori tjänstemän de tillhör. Myndigheterna skulle härigenom

också tvingas att föra förhandlingar om samma fråga med flera

organisationer och vid flera tillfällen.

Skolöverstyrelsen anser emellertid, att även principiella skäl talar för att

förhandlingsrätten beträffande såväl statliga som kommunala tjänstemän

begränsas till organisationer, som är representativa för medlemmar i personalgruppen

i fråga. Så länge anställnings- och avlöningsvillkoren för en

sådan personalgrupp regelmässigt regleras enhetligt, oavsett organisationstillhörigheten,

bör enligt skolöverstyrelsens mening i princip förhandlingsrätt

ej tillkomma varje organisation, som representerar en än så ringa del

av personalgruppen.

Svenska landstingsförbundet har anfört, att under den tid, som förflutit

sedan förbundet yttrade sig över förhandlingsrättskommitténs betänkande,

intet inträffat som givit anledning till ändrat ståndpunktstagande.

Svenska stadsförbundet har uttalat, att de farhågor för fortsatt organisat.

ionssplittring, som förbundet gav uttryck för i sitt yttrande över nämnda

betänkande, icke visat sig ogrundade. Tvärtom har tendensen till ökad

splittring, t. ex. i form av lokal utbrytning ur riksorganisation, märkts.

Av de remissinstanser, som sålunda föreslagit att auktorisationstvånget

bibehålies, har domänstyrelsen och medicinalstyrelsen ansett, att särskilda

regler icke bör utformas för den förordade prövningen av organisationers

storlek och representativitet. Domänstyrelsen har anfört att frågor av

detta slag visserligen torde bli mycket svårbedömda och kanske stundom

influerade av subjektiva uppfattningar, men så länge förhållandet mellan

myndigheter och tjänstemän regleras enligt nu gällande principer bör enligt

styrelsens mening en sådan prövning vara ur rättssynpunkt sundare och

mera rationell än införandet av vissa blint verkande regler. Medicinalstyrelsen

har ansett det knappast böra komma i fråga att utöver nu gällande

bestämmelser föreskriva att förhandlingsrätt skall tillerkännas blott föreningar,

som uppfyller vissa krav på en angiven representativitet. Kammarkollegiet

har uttalat, att det torde kunna förutsättas, att de gångna årens

erfarenheter å förevarande område möjliggör att enhetliga principer kan

läggas till grund för vederbörande departements bedömande av ansökningar

om förhandlingsrätt.

Av övriga remissinstanser, som förordat auktorisationstvångets bibehållande,

har endast försvarets civilförvaltning, skolöverstyrelsen, Svenska

landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet uttalat sig om efter vilka

regler den avsedda realprövningen bör ske.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

21

Försvarets civilförvaltning anser, att förhandlingsrätt bör tillerkännas

endast organisation, som omfattar en avsevärd del av de berörda befattningshavarna

och som utgör en i verklig mening representativ förening.

Av praktiska skäl bör enligt ämbetsverkets mening förening, som företräder

en till numerären starkt begränsad tjänstemannagrupp, icke erhålla

förhandlingsrätt.

Skolöverstyrelsen förklarar sig inse, att det möter stora tekniska svårigheter

att i författning precisera kraven på en organisations representativitet

särskilt i fråga om avgränsningen av den personal, som skall anses tillhöra

en och samma personalgrupp. Överstyrelsen förordar emellertid att denna

utväg prövas, varvid kraven på representativitet icke bör vara större än att

missbruk av förhandlingsinstitutionen undvikes. Enligt överstyrelsens mening

bör det ankomma på vederbörande myndighet att besluta om en organisation

uppfyller kraven på representativitet, men besvärsrätt bör föreligga

och besvären avgöras av regeringsrätten.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter, om icke såsom allmän princip

kan uppställas kravet, att organisation för att erhålla förhandlingsrätt skall

företräda visst procenttal av samtliga statsanställda av en viss kategori. Då

särskilda skäl talar därför, bör dock möjlighet finnas att medge förhandlingsrätt

trots att angivna krav ej uppfyllts.

Svenska stadsförbundet uttalar, att uppgiften att förena auktorisationsförfarandet

med en sådan prövning av vederbörande organisationers storlek

och representativitet, som från början varit avsedd, bör, även om den

är grannlaga, kunna lösas utan alltför stora svårigheter. En tänkbar möjlighet

anser förbundet vara, att i särskilda bestämmelser fastställes, att en

organisation för att få förhandlingsrätt måste representera minst visst

procenttal av de anställda hos en myndighet eller grupp av myndigheter

(huvudman eller grupp av myndigheter). I varje fall torde det, anför förbundet,

icke vara svårare att fastställa regler för prövningen än att vid

slopandet av den nuvarande auktorisationen bland hundratalet personalorganisationer

hålla reda på vilka som är över- resp. underordnade varandra

och vilka som först påkallat förhandlingsrätt.

Svea hovrätt, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i

Gävleborgs län och luf tf artsstyrelsen har i sina yttranden icke gått in på

frågan om auktorisationstvånget bör bibehållas eller ej.

De allmänna inskränkningar i statstjänstemännens förhandlingsrätt,

som förordats i departementspromemorian, har i regel tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Sålunda har icke i något fall

riktats erinran mot förslaget att förhandlingsrätt skall tillkomma endast

förening, som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom enligt förhandlingsrättskungörelsen

förhandlingar må äga rum. Överbefälhavaren

uttalar, att denna begränsning är av särskild vikt. Tjänstemännens centralorganisation

framhåller, att i promemorian icke berörts, huruvida den föreslagna

begränsningen skall erhålla retroaktiv verkan eller ej.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Den i promemorian förordade begränsningen i fråga om varandra överoch

underordnade organisationer har avstyrkts endast av riksräkenskapsverket

och Svenska stadsförbundet. Riksräkenskapsverket anför, att det ur

praktisk synpunkt icke torde vara lämpligt att fastlåsa förhandlingsrätten

vid viss över- resp. underordnad organisation. Särskilt då det gäller fråga

av större principiell räckvidd finner ämbetsverket det vara lämpligast att

förhandlingar föres av överordnad organisation, medan i fråga om smärre

eller rent interna spörsmål förhandlingarna med fördel kan föras av den

direkt berörda underorganisationen. Med hänsyn härtill förordar riksräkenskapsverket,

att förhandlingsrätt i princip skall medges såväl överordnad

som underordnad organisation. Endast en av dessa organisationer bör

emellertid vid varje förhandlingstillfälle eller beträffande viss fråga äga

företräda personalen, varvid underordnad organisation bör vara skyldig

att träda tillbaka för överordnad organisation. Svenska stadsförbundet

ifrågasätter, om det kan vara riktigt och lämpligt, att en lokalförening, som

först tillerkännes resp. påkallat förhandlingsrätt, skall utesluta en överordnad

organisation från möjligheten att förhandla för den aktuella tjänstemannagruppen.

Bland de remissinstanser, som i princip förordat att myndighet icke skall

vara skyldig att förhandla med såväl över- som underorganisationer, har i

några fall olika meningar kommit till uttryck rörande bestämmelsernas utformning.

Sålunda anser telestyrelsen, att redan i anmälan om att förening

önskar förhandlingsrätt bör intagas förklaring, att i förhållande till föreningen

över- eller underordnad organisation icke har för avsikt att påkalla

förhandlingsrätt för samma personalgrupp. Kommerskollegiiim uttalar, att

till den i förevarande hänseende förordade regeln bör knytas en undantagsbestämmelse,

som möjliggör för vederbörande myndighet att, då särskilda

skäl föranleder det, förhandla med över- eller underordnad organisation, som

senare anmält sin önskan att utöva förhandlingsrätt. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län förordar, att statsmakterna vid bristande överenskommelse

mellan varandra över- och underordnade föreningar bör äga avgöra vilkendera

av föreningarna som bör medges förhandlingsrätt. Statstjänstemännens

riksförbund anser, att förhandlingsrätten i första hand bör tillkomma

underorganisationer och att över- eller mellanorganisationer bör ifrågakomma

endast där alldeles särskilda skäl föranleder det och underorganisationen

påkallar det. Tjänstemännens centralorganisation finner däremot,

att förhandlingsrätten primärt bör ligga hos den överordnade organisationen.

Förbunden bör emellertid äga rätt att själva bestämma om och i vilken

utsträckning de önskar delegera förhandlingsrätten på sina organ. En ändring

i den nuvarande ordningen bör enligt centralorganisationens mening

icke utan vidare ges retroaktiv verkan.

Vad angår delgivningsskyldigheten har i vissa yttranden

uttalats, att denna skyldighet bör helt avskaffas, om auktorisationstvånget

slopas. Telestyrelsen förklarar sig i detta hänseende helt dela den uppfatt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

ning, som kommit till uttryck i 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande.

Genomföres en sådan ändring i 1937 års kungörelse, att förhandlingsrätten

slappes fri, bör ej heller någon i författning stadgad delgivningsplikt

åvila myndigheten i förhållande till de föreningar, som vill utöva sin

förhandlingsrätt. För denna ståndpunkt talar enligt styrelsens mening

starka principiella skäl. Avskaffandet av delgivningsskyldigheten torde

icke heller medföra någon risk för att tjänstemannaorganisationernas behöriga

intressen skall bli åsidosatta. Förhandlingsrättskommitténs uttalande

att förhandlingsväsendet på den privata arbetsmarknaden fungerar

väl trots avsaknaden av såväl auktorisation som delgivningsskyldighet,

stämmer överens med de erfarenheter styrelsen har av förhandlingar avseende

den kollelctivavtalsanställda personalen vid verket, vilken personal

är underkastad samma lagstiftning beträffande förhandlingsrätt m. in.,

som gäller för arbetstagare i enskild tjänst. Styrelsen understryker också

vad kommittén anfört, att i förhandlingsrätten ingår såsom ett naturligt

moment, att nya eller ändrade anställningsvillkor icke fastställes utan kontakt

med de organisationer, som företräder ett mera betydande antal av berörda

arbetstagare. Enligt telestyrelsens mening bör delgivningspliktens

upphävande vara ett villkor för genomförandet av en i princip fri förhandlingsrätt

för tjänstemännen.

Uttalanden i samma riktning har gjorts av skolöverstyrelsen, kommerskollegium

och Svenska landstingsförbundet.

Svenska stadsförbundet påtalar vissa olägenheter, som den nuvarande

delgivningsplikten förorsakat de kommunala huvudmännen, samt förordar

att delgivningsskyldigheten slopas både på det statliga och det kommunala

området.

Å andra sidan har Statstjänstemcinnens riksförbund, såsom av det föregående

framgår, ansett, att delgivningsskyldighet bör föreligga i full utsträckning

och fullgöras skriftligen i förhållande till de föreningar, som

tillerkänts förhandlingsrätt. Sveriges akademikers centralorganisation motsätter

sig icke en uppmjukning av delgivningsplikten under förutsättning

att det icke sker till förfång för de anställda. Att så skulle kunna bli fallet

för den händelse denna skyldighet endast fullgöres genom anslag förefaller

emellertid organisationen sannolikt. Frågan bör enligt organisationens mening

regleras genom överläggningar mellan de berörda parterna. T jänstemånnens

centralorganisation anför, att den redaktionella ändring i förhandlingsrättskungörelsen,

som i förevarande hänseende förordats i departementspromemorian,

knappast är av större betydelse. Enligt organisationens åsikt

bör av författningstexten klart framgå, att myndighet har möjlighet att

med personalorganisation träffa särskild överenskommelse om i vilka former

delgivningen skall ske. Statstjänarkartellen anser, att fullgörandet av

delgivningsplikten på annat sätt än genom anslag bör bli föremål för överenskommelse

mellan myndigheten och vederbörande personalorganisation.

Övriga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad i

departementspromemorian föreslagits i fråga om delgivningsplikten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Försvarets civilförvaltning har i förevarande sammanhang erinrat om att

det kan förekomma, att annan försvaret tillhörande myndighet framlägger

förslag i frågor, som faller inom civilförvaltningens verksamhetsområde. Med

hänsyn till den centrala ställning, civilförvaltningen intager som remissinstans,

ifrågasätter ämbetsverket, om icke förhandlingar i anledning av

dylika, av annan myndighet framförda förslag bör föras av civilförvaltningen

i samband med ämbetsverkets remissbehandling av förslaget. Den

förslagsställande myndigheten skulle i dylika fall således äga göra avsteg

från den allmänna regeln om delgivningsplikt.

Domänstgrelsen föreslår, att bestämmelserna om delgivningssltyldigheten

utformas så att det klart framgår, att denna skyldighet icke föreligger i

fråga om statförslag, vari icke upptagits tjänsteförändringar, som föreslagits

av myndighet underordnade organ.

I vissa remissyttranden har berörts även andra spörsmål än de

i promemorian behandlade.

Telestgrelsen har framhållit, att de muntliga överläggningar, som i stor

utsträckning äger rum mellan styrelsen och organisationerna, mestadels

icke har karaktären av förhandlingar enligt förhandlingsrättskungörelsen.

Dessa överläggningar sker, i fullt samförstånd med vederbörande organisationer,

på ett mindre formbundet sätt än som avsetts beträffande förhandlingar

enligt kungörelsen. Då detta förfarande är arbetsbesparande och

befunnits vara till båtnad för båda parterna, anser styrelsen att, särskilt

om auktorisationstvånget upphäves, möjlighet bör finnas att vid muntlig

förhandling, som avses i kungörelsen, protokoll icke föres. Protokoll skulle

då föras endast i de fall då så påfordras.

I anslutning till uttalandet i departementspromemorian att förhandlingar

icke bör få föras i anledning av en till myndighet gjord remiss i annat

fall än då remissen innebär uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser

uteslutande för myndighetens egna tjänstemän har skolöverstyrelsen ifrågasatt,

om icke förhandlingar beträffande myndigheternas utlåtanden och

framställningar till Kungl. Maj :t eller vederbörande departement bör kunna

begränsas. Överstyrelsen erinrar om att organisationerna under de senaste

åren i allt större utsträckning hänvänt sig direkt till vederbörande

departement i anställnings- och avlöningsfrågor. Det är då enligt ämbetsverkets

uppfattning i många fall ett tämligen onödigt dubbelarbete, att

förhandlingar först skall ske med vederbörande verk, varefter saken ånyo

tages upp i Kungl. Maj :ts kansli. Det anförda finner överstyrelsen framför

allt gälla utredningar och förslag, som myndigheterna framlägger efter

särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t eller vedei''börande departementschef.

Dessa utredningar är ofta av mindre omfattning och betydelse än de som

hänskjutes till kommittéer. Då förhandlingsrätt i regel ej föreligger gentemot

kommittéer, synes det överstyrelsen icke vara konsekvent, att sådan

rätt skall föreligga i förhållande till ämbetsverken. Då det emellertid i

vissa fall kan vara av stort värde för myndighet att få till stånd för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

25

handlingar med vederbörande personalorganisationer, innan myndigheten

tager slutlig ställning till en fråga, som efter remiss eller verkets eget

initiativ skall föreläggas Kungl. Maj :t eller vederbörande departement, bör

det enligt överstyrelsens mening få ankomma på vederbörande myndighet

att avgöra i vilka fall organisationerna skall beredas tillfälle till förhandlingar

med verket beträffande frågor, i vilka verket skall avge yttrande

eller göra framställning till Kungl. Maj :t eller departement.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar i sitt yttrande om de speciella

inskränkningar, som i förhandlingsrättshänseende gäller för militär

och civilmilitär personal. Dessa inskränkningar innebär dels att förhandlingsrätt

icke får utövas vid krig eller under mobilisering, dels att förhandlingar

icke får äga rum beträffande frågor, som är av speciell militärteknisk

natur eller beträffande vilka av militärdisciplinära skäl hinder

möter för förhandling, dels att förhandlingar får föras endast mellan central

myndighet vid försvarsväsendet och huvudorganisation på tjänstemannasidan.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att sistnämnda

inskränkning medför att, om samma spörsmål upptages såväl av en tjänstemannasammanslutning

för civila tjänstemän som av en för militära, den

civila organisationen kan förhandla i frågan med de lokala myndigheterna,

medan den militära personalens organisation icke har denna möjlighet

utan måste vända sig till den centrala försvarsmyndigheten. Då denna

inskränkning i förhandlingsrätten i många fall kan bidraga till att skapa

onödig omgång och ett mer byråkratiskt handlande än som är nödvändigt,

föreslår Tjänstemännens centralorganisation, att förbudet mot lokala förhandlingar

i fråga om militär och civilmilitär personal snarast upphäves.

Socialstyrelsen har framhållit det såsom önskvärt att klarare bestämmelser

meddelas beträffande förhandlingsrätten för organisationer av sådana

anställda, vilka får sina löne- och anställningsvillkor reglerade genom

författning utan att vara anställda i statens eller i kommuns tjänst.

Departementschefen.

Vid flera tillfällen har frågan om revidering av bestämmelserna om

stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt aktualiserats. Senast har

frågan utretts genom 1948 års förhandlingsrättskommitté. över kommitténs

betänkande (SOU 1951:54) har yttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och organisationer. Olika meningar har i remissyttrandena

kommit till uttryck rörande kommitténs förslag. Flertalet remissinstanser

har dock uttalat, att förslaget icke synes ägnat att läggas till grund för

lagstiftning i ämnet.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen av

kommitténs förslag bör detta underkastas en ingående översyn. I samband

med att en dylik fortsatt undersökning kommer till stånd måste emellertid

de olika frågeställningar, som inrymmes i det omfattande problemkomplex

förhandlingsrättsfrågorna utgör, närmare klarläggas. Sålunda måste till en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

början utredas de konstitutionella förutsättningar, som finnes för en utvidgning

av förhandlingsrätten, och vidare bör bl. a. ingående undersökas

de praktiska konsekvenser, som en mera fullständig förhandlingsrätt kan

medföra icke blott i organisatoriskt hänseende för staten och kommunerna

utan också för de i offentlig tjänst anställda. Härvid kommer även oavsättlighetsprincipen

i beaktande. Utan att förutsättningarna i angivna och andra

hänseenden klarlagts kan en fortsatt utredning om revision av förhandlingsrätten

tör stats- och kommunal tjänstemännen enligt min mening icke

med framgång bedrivas.

I avvaktan på nämnda utredning har såsom av det föregående framgår

inom civildepartementet upptagits till övervägande, om icke vissa ändringar

hör genomföras i de i fråga om statstjänstemännen nu gällande

bestämmelserna. I anledning härav har inom departementet upprättats en

promemoria om ändringar i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I promemorian upptages i huvudsak två problem till diskussion. Det

ena gäller det s. k. auktorisationstvånget och det andra avser myndigheternas

delgivningsskyldighet i förhållande till personalorganisationerna. Det

är således här icke fråga om någon utvidgning av förhandlingsrättens innehåll

utan endast om vissa formella problem, som ehuru i och för sig

betydelsefulla dock är av begränsad räckvidd.

Vad beträffar auktorisationstvånget erinras i promemorian om att det

nuvarande kravet på Kungl. Maj :ts erkännande för att sammanslutning av

tjänstemän skall erhålla förhandlingsrätt motiverats med dels angelägenheten

av att förhandlingsarbetet icke skall alltför mycket betunga myndigheterna

och dels önskemålet att motverka organisationssplittring. För

att uppfylla dessa syften måste uppenbarligen auktorisationskravet innebära,

att varje ansökan om erkännande skall noga prövas ur de synpunkter,

som vid de nu gällande bestämmelsernas tillkomst angavs, nämligen

att fråga skall vara om större och mera representativa föreningar. Det

konstateras i promemorian att detta emellertid icke blivit fallet. Med utgångspunkt

härifrån och från tillgängliga uppgifter om statstjänstemännens

nuvarande organisationsförhållanden framhålles i promemorian, att

man i dagens läge torde ha att välja mellan att helt släppa kravet på

auktorisation såsom villkor för förhandlingsrätt eller också att förena auktorisationsförfarandet

med en sådan prövning av vederbörande organisationers

storlek och representativitet, som från början varit avsedd. Denna

uppfattning delas uppenbarligen av så gott som alla de myndigheter och

organisationer, som i sina yttranden ingått på auktorisationsfrågan. Dessa

remissinstanser har sålunda så gott som undantagslöst förordat antingen

att auktorisationstvånget upphäves eller att en verklig prövning av organisationernas

storlek och representativitet kommer till stånd.

I fråga om vilket av angivna alternativ som bör väljas har däremot

delade meningar kommit till uttryck i remissyttrandena. Flertalet av de

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

27

myndigheter och organisationer, som yttrat sig över promemorian, har

emellertid förordat eller förklarat sig icke ha något att erinra mot att

auktorisationstvånget helt slopas.

Vad vid remissbehandlingen av promemorian förekommit bestyrker helt

uttalandet i promemorian, att de skiftande förhållandena inom olika grenar

av statsförvaltningen torde göra det svårt att företa en verklig prövning

av en organisations representativitet eller att utforma enhetliga regler

för det statliga verksamhetsområdet om när tillräcklig representativitet

skall anses föreligga. Belysande i detta hänseende är överståthållarämbetets

yttrande. Däri framhålles, att kravet på viss representativitet icke

torde kunna anslutas till totalantalet tjänstemän hos visst verk utan snarare

till antalet inom viss grupp av tjänstemän hos verket samt att redan

fastställandet av en sådan gruppering förefaller att innebära uppenbara

vanskligheter. Ej heller har i något av de remissyttranden, vari auktorisationstvångets

bibehållande förordats, framlagts hållbara förslag om hur

dylika representativitetsregler bör utformas.

För auktorisationstvångets bibehållande har anförts, att risk föreligger

för ökad organisationssplittring och därmed ökad arbetsbörda för myndigheterna,

om detta tvång upphäves. Såsom generalpoststyrelsen framhållit

är det väl icke osannolikt att ett upphävande av nu gällande begränsningar

i möjligheten att erhålla förhandlingsrätt till en början kan leda

till en viss ökning av antalet organisationer, men i likhet med nämnda

ämbetsverk anser jag det icke säkert att detta kommer att bli fallet på

längre sikt. I anslutning härtill bör också beaktas, att myndigheterna särskilt

under senare år icke synes ha motsatt sig att upptaga överläggningar

med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell förhandlingsrätt.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att kravet

på erkännande såsom villkor för att organisation av tjänstemän skall erhålla

förhandlingsrätt gentemot statlig myndighet upphäves. Skulle mot

förmodan allvarliga olägenheter uppstå härigenom, bör hinder givetvis icke

föreligga att upptaga problemet till förnyat övervägande utifrån då föreliggande

förutsättningar.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att vad jag här föreslagit endast

avser förhandlingsrätten för statens tjänstemän. Jag åsyftar således

icke någon ändring i den kommunala tjänstemän tillkommande förhandlingsrätten.

Enligt min mening är nämligen förhållandena inom tillämpningsområdet

för bestämmelserna i 1940 års lag om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän ur de synpunkter, som varit avgörande för mitt

ställningstagande, icke likartade med förhållandena inom det statliga området.

I likhet med länsstyrelsen i Jönköpings län anser jag därför, att

auktorisationsförfarandet bör bibehållas inom det kommunala området.

Genomföres förslaget att kravet på Kungl. Maj :ts erkännande såsom villkor

för förhandlingsrätt helt slopas, bör i stället gälla, att förhandlingsrätt

i princip tillkommer varje förening, som omfattar statstjänstemän. Så
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

som i departementspromemorian framhållits och i flertalet remissyttranden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran bör emellertid av praktiska skäl

krävas, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt gentemot viss myndighet,

gör anmälan därom till myndigheten och därvid lämnar vissa uppgifter

rörande föreningen. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag att dylik anmälningsskyldighet

skulle föreskrivas endast för förening, som mera permanent

önskar utöva förhandlingsrätt, kan jag icke biträda. Utöver de uppgifter,

som enligt gällande bestämmelser skall bifogas ansökan om förhandlingsrätt,

bör förening vara skyldig att lämna uppgift dels huruvida föreningen

tillhör överordnad organisation, dels ock om vilka till föreningen

eller underordnad organisation anslutna grupper av tjänstemän hos myndigheten

som föreningen önskar utöva förhandlingsrätt för. Anmälan bör

göras om inträffade ändringar i dessa förhållanden.

I enlighet med vad i promemorian förordats hör den rättsverkan, som av

Kungl. Maj :t meddelat erkännande medfört, upphöra i och med auktorisationstvångets

upphävande.

I departementspromemorian har anförts, att det, vare sig auktorisationskravet

avskaffas eller icke, torde vara nödvändigt att av praktiska skäl

göra två allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten. Den ena av dessa

inskränkningar avser, att förhandlingsrätt skall tillkomma endast organisationer,

som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandling

må äga rum. Detta förslag, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga

remissyttranden, biträder jag. Den andra av de ifrågavarande inskränkningarna

innebär, att myndighet icke skall vara skyldig att beträffande en

och samma tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- eller underordnade

organisationer. Med vilken av dessa organisationer förhandlingarna

skall föras bör enligt promemorian vara en intern föreningsangelägenhet.

I promemorian föreslås därför ett stadgande av innehåll att, om förening

till myndighet insänt sådan anmälan som i det föregående berörts,

myndigheten icke skall vara skyldig att upptaga förhandlingar med i förhållande

till föreningen över- eller underordnad organisation, med mindre

föreningen till myndigheten anmält att den icke vidare önskar utöva förhandlingsrätt

gentemot myndigheten. Även om betydelsen av detta förslag

med hänsyn till organisationernas frihet att själva bestämma sammansättningen

av sina förhandlingsdelegationer icke bör överskattas, torde det

dock vara ägnat att för myndigheterna underlätta förhandlingsförfarandet.

På grund härav och då det närmast är en intern föreningsangelägenhet med

vilken av ifrågavarande organisationer förhandlingarna skall föras anser

jag mig böra tillstyrka en bestämmelse av det i promemorian föreslagna

innehållet. Med hänsyn till vad från vissa remissinstansers sida uttalats i

fråga om önskvärdheten av att myndighet skall äga möjlighet att förhandla

med över- eller underordnad organisation, som senare anmält sin önskan

att utöva förhandlingsrätt, vill jag framhålla, att det givetvis står myndighet

fritt att upptaga formlösa överläggningar med sådan organisation.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

De här förordade inskränkningarna i förhandlingsrätten bör uppenbarligen

gälla från den tidpunkt då auktorisationstvånget upphäves. Några

särskilda övergångsbestämmelser finner jag icke erforderliga.

Vad myndigheternas delgivningsskyldighet angår innebär promemorieförslaget

endast att de nuvarande bestämmelserna i ämnet förtydligas

genom att i 1937 års kungörelse uttryckligen anges, att ifrågavarande skyldighet

får fullgöras genom anslag eller på annat lämpligt sätt. I några

remissyttranden har emellertid uttalats, att delgivningsplikten bör upphävas

i samband med att auktorisationstvånget slopas. Telestyrelsen har

sålunda ansett, att detta bör vara ett villkor för genomförandet av en i princip

fri förhandlingsrätt för tjänstemännen. Också jag är av den uppfattningen

att delgivningsskyldigheten utan större olägenheter kan avskaffas.

Med hänsyn till att i förevarande sammanhang endast förordas mindre genomgripande

ändringar i förhandlingsrätten, torde emellertid delgivningsskyldigheten

kunna bibehållas i den begränsade omfattning som den för

närvarande har. Jag anser dock, att i författningstexten bör uttryckligen

anges att delgivningsskyldigheten må fullgöras genom anslag i myndighetens

lokal eller på annat lämpligt sätt. I anledning av vad från personalorganisationernas

sida anförts vill jag framhålla, att det står vederbörande

myndighet fritt att med organisation träffa överenskommelse om hur delgivning

skall ske. Det bör dock samtidigt understrykas, att myndighet icke

är skyldig att åtaga sig en delgivningsplikt, som är mera omfattande eller i

fråga om formerna mera betungande än som i förhandlingsrättskungörelsen

avses.

Såsom av redogörelsen för remissyttrandena framgår har i några fall till

behandling upptagits även andra spörsmål än de i promemorian berörda.

Sålunda har telestyrelsen föreslagit, att skyldighet att föra protokoll vid

muntlig förhandling skall föreligga endast om detta påfordras. Detta förslag,

som kan betraktas såsom en konsekvens av auktorisationstvångets

upphävande, anser jag mig böra biträda.

Övriga förslag om mer eller mindre vittgående ändringar i förhandlingsrätten

är jag däremot icke beredd att nu upptaga till prövning. I anledning

av vad skolöverstyrelsen anfört i fråga om förhandlingar beträffande frågor,

i vilka myndighet skall avge yttrande eller göra framställning till Kungl.

Maj:t eller departement, vill jag framhålla, att en bestämd skillnad föreligger

mellan det fall att myndighet anmodats avge yttrande över ett förslag

eller en framställning och det fall att myndighet anmodats att utarbeta

förslag till bestämmelser uteslutande för myndighetens egna tjänstemän.

Att i sistnämnda fall göra förhandlingsrätten beroende av myndighetens

eget avgörande synes icke böra förekomma. Däremot föreligger icke, såsom

jämväl i promemorian understrukits, förhandlingsrätt i förstnämnda fall

och givetvis ej heller delgivningsskyldighet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Vild jag i det föregående förordat föranleder ändringar i följande paragrafer

i 1937 års förhandlingsrättskungörelse, nämligen i

2 § på grund av förslaget om auktorisationstvångets avskaffande och införandet

av begränsningen av förhandlingsrätten till föreningar, som äger

företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandlingar enligt kungörelsen

må äga rum,

3 § på grund av förslaget om de uppgifter, som skall bifogas anmälan om

att förening önskar utöva förhandlingsrätt, och förenings skyldighet att vid

inträffade ändringar i förevarande förhållanden göra anmälan därom,

5 § på grund av förslaget om förtydligande av bestämmelserna om sättet

för delgivningsskyldighetens fullgörande samt

8—10 §§ på grund av förslaget beträffande protokollföringen vid muntlig

förhandling.

Därjämte bör i kungörelsen införas en ny paragraf, innehållande de i det

föregående förordade bestämmelserna om att myndighet icke skall vara

skyldig att beträffande en och samma tjänstemannagrupp förhandla med

varandra över- och underordnade organisationer.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli

1954.

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag

till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän, vilket torde få fogas såsom

bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Innan de nu gällande bestämmelserna om statstjänstemännens förhandlingsrätt

utfärdades, bereddes riksdagen tillfälle att uttala sin uppfattning

i frågan. Jämväl de nu förordade ändringarna torde böra underställas riksdagen

för yttrande.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte avlåta proposition till riksdagen

med anhållan om riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet

fogade förslaget till kungörelse om ändring

i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Blix-Holmberg.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

31

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Härigenom förordnas, dels att 2, 3, 5 samt 8—10 §§ kungörelsen den 4

juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i kungörelsen skall närmast

före 4 § införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

2 §.

Förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän

eller förening av flera sådana föreningar, dock endast förening, som äger

företräda tjänstemän i alla de frågor, beträffande vilka förhandling enligt

denna kungörelse må äga rum.

Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar

förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande

om sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande

föreningar.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen

eller genom ansluten förening, dock endast då fråga är om förhandling

med myndighets underlydande organ.

Beträffande förhandling -—--i 11 §.

3 §.

Förening, som önskar utöva förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet,

skall göra anmälan därom till myndigheten. Vid anmälan skola

fogas

1) föreningens stadgar,

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen

eller som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser,

3) uppgift å överordnade organisationer, som föreningen tillhör,

4) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen eller till

föreningen anslutna organisationer, vilka äro anställda hos myndigheten,

samt

5) uppgift å de till föreningen eller underordnade organisationer anslutna

grupper av tjänstemän hos myndigheten, för vilka föreningen önskar utöva

förhandlingsrätt.

Sker ändring i förenings verksamhetsområde eller i förhållande, som i första

stycket under 2), 3) eller 5) avses, eller undergår medlemsantalet större

förändringar, skall anmälan därom göras hos myndigheten.

3 a §.

Har förening till myndighet gjort anmälan, som i 3 § avses, är myndigheten

icke skyldig att upptaga förhandling med organisation, som är övereiler

underordnad i förhållande till föreningen, med mindre föreningen till

1 Senaste lydelse av 3 §, se 1947: 753; jfr 1950: 401 och 402.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

myndigheten anmält, att den icke vidare önskar utöva förhandlingsrätt

gentemot myndigheten.

5 §•

Innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan

är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess

tjänstemän, genom anslag i myndighetens lokal eller på annat lämpligt sätt

bereda de föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom

om föreliggande utkast till sådana villkor.

Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom

lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter det delgivning enligt

första stycket ägt rum.

8 §.

Tid och--— oskäligt fördröjes.

Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar,

därest från endera sidan påkallas att protokoll föres, sekreterare att föra

protokollet. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad, då han

så prövar skäligt.

Föres protokoll, skola framlagda förslag och avgivna förklaringar däri

återgivas, varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola

i korthet angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant

för myndigheten och en representant för varje i förhandlingen deltagande

förening.

Protokollet utgives — ■—- — och föreningen.

9 §.

Fråga, varom förhandling förts, må av myndighet icke upptagas till slutlig

behandling, innan en vecka förflutit från det förhandlingen förklarats

avslutad eller, därest protokoll förts vid muntlig förhandling, innan detta

kommit myndigheten tillhanda.

Utan hinder--— blivit meddelade.

10 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna kungörelse,

överlämnas till annan myndighet eller till Konungen, skall i ärendet förd

skriftväxling jämte protokoll, därest sådant förts, biläggas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954. Med ikraftträdandet skall

verkan av att Kungl. Maj :t tillerkänt förening förhandlingsrätt upphöra.

647046. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BU 1954:45 Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning om ändring av bestämmelserna angående förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagens verk a1 i texten
  2. Rskr. 1954:132 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre anslag. s. 10 i texten
  3. 2LU 1954:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 s. 1 i texten