Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar, m. m

96 sidor, varav 95 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 95 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:76, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

1

Nr 76.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 september 1939 (nr

608) om enskilda vägar, m. m.; given Stockholms

slott den 29 januari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar; samt

2) lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr

385).

GUSTAF ADOLF.

Hjälmar Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt bestämmelser i 3 kap. lagen om enskilda vägar äger länsstyrelse

med avseende å ort, där tätare bebyggelse uppkommit eller kan förväntas,

efter verkställd utredning förordna om bildande av särskild sammanslutning,

kallad vägförening, för omhänderhavande av väghållningen, ävensom

meddela föreskrifter angående vägarnas sträckning, bredd, byggnadssätt

m. m. För att förenkla förfarandet vid vägförenings tillkomst föreslås nu,

att vägföreningsärenden i allmänhet skall handläggas vid förrättning under

ledning av särskilt förordnad förrättningsman, och framlägges förslag till

närmare föreskrifter om förfarandet.

Vidare föreslås ändringar i lagen om enskilda vägar, innebärande rätt för

vägförening att ombesörja vägbelysning, utvidgning av möjligheterna att

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt Nr 76.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 76.

förbjuda hållande av grind eller led å enskild väg, utvidgning av rätten för

vissa nyttjanderättshavare att föra talan i vägärenden samt införande av

möjlighet i vissa fall att utse tillsyningsmän för att öva uppsikt å byggande

av väg.

Slutligen föreslås bestämmelser, som möjliggör för länsstyrelse att i särskilda

fall förhindra åtgärder, vilka kan hota trafiksäkerheten på enskild

väg, såsom uppförande av byggnad eller stängsel, som skymmer sikten längs

vägen, e. d. liksom ock att föranstalta om rättelse av redan vidtagen dylik

åtgärd. För skada, som uppstår till följd av sådant ingripande, skall enligt

förslaget ersättning utgå av statsmedel.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

3

Förslag
till
Lag
angående

ändring i lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 1, 4, 14, 16, 18, 31, 48, 49, 58 och 63 §§ samt

3 kap. lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar1 ävensom övergångsbestämmelserna

till samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives samt att till lagen skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 5 kap., av

nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

1 §■

(Föreslagen lydelse)

Denna lag

Vad i--

--eller eljest.

till grunden.

Denna lag äger icke tillämpning,

såvitt angår område, för vilket stadsplan

fastställts; dock skall, där ej

med stöd av stadgandena i 65 §, 71 §

andra stycket eller 85 § annorledes i

laga ordning beslutes, fastställelse av

stadsplan för område icke medföra

att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts

rörande fastigheter eller vägar

inom området upphör att gälla.

Denna lag

Bestämmelserna i 2—4 kap. äga

icke tillämpning, såvitt angår område,

för vilket stadsplan fastställts;

dock skall, där ej med stöd av stadgandena

i 65 eller 85 § annorledes i

laga ordning beslutes, fastställelse

av stadsplan för område icke medföra,

att vad tidigare jämlikt denna

lag bestämts rörande fastigheter eller

vägar inom området upphör att gälla.

Vad i 5 kap. stadgas skall icke äga

tillämpning i fråga om bebyggande

av område, som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan.

annans ägor.

4 §•

Väg skall----—--— för annan.

Ej må väg så byggas att plan eller

bestämmelser, som enligt vad därom

är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse

i strid mot planen eller bestämmelserna,

motverkas eller eljest

markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras. Ej heller må väg byggas i

strid mot vad jämlikt 84 eller 85 §

4 Ändrad lydelse av 1, 4, 71, 86 och 91 §§,

Ej må väg så byggas att plan eller

bestämmelser, som enligt vad därom

är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse

i strid mot planen eller bestämmelserna,

motverkas eller eljest

markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras. Ej heller må väg byggas i

strid mot vad jämlikt 3 kap. före
!

1947: 387.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

föreskrivits. Inom område, för vilket

regionplan finnes fastställd, skall

denna plan tjäna till ledning vid utförande

av vägföretag.

Vägunderhåll och--—- — — —

Vid väghållning-------

14

I fall då vid förrättning eller genom

dom enligt detta kapitel bestämts

att väg må för fastighet byggas

eller begagnas, må till förmån för

fastigheten, där det kan ske utan

märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,

att grind eller led ej får

bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes

än i ägogräns, i korsning

av järnväg, spårväg eller vattenväg

eller där det erfordras för fullgörande

av stadgad stängselskyldighet. Vid

meddelande av dylik föreskrift må

dess tillämpning i övrigt begränsas

efter ty skäligt prövas.

För intrånget---—• -—-----

skrivits. Inom område, för vilket regionplan

finnes fastställd, skall denna

plan tjäna till ledning vid utförande

av vägföretag.

— — ändamål fordrar.

— -—- särskilt stadgat.

§•

I fall då vid förrättning eller genom

dom enligt detta kapitel bestämts

att väg må för fastighet byggas

eller begagnas, må till förmån för

fastigheten, där det kan ske utan

märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,

att grind eller led ej får

bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes

än i korsning av järnväg,

spårväg eller vattenväg. Vid meddelande

av dylik föreskrift må dess tilllämpning

i övrigt begränsas efter ty

skäligt prövas.

— en gång.

16 §.

Rätt att påkalla förrättning enligt

detta kapitel och att vid förrättningen

föra talan tillkomme för fastighet,

som saken förmenas angå, dess ägare

ävensom innehavaren, där denne

jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet

av fastighetens väghållningsskyldighet.

Väckes sålunda fråga, som i 6—

14 §§ avses, må härutinnan talan för

fastighet vid förrättningen föras jämväl

av innehavare av nyttjande- eller

servitutsrätt, i den mån frågan rörer

hans rätt.

Rätt att påkalla förrättning enligt

detta kapitel och att vid förrättningen

föra talan tillkomme för fastighet,

som saken förmenas angå, dess ägare

ävensom innehavaren, där denne

jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet

av fastighetens väghållningsskyldighet.

Samma befogenhet, dock

ej i fråga om byggande av väg, tillkomme

nyttjanderättshavare, vilken

enligt avtal har att fullgöra väghållningsskyldighet

för fastigheten.

Väckes sålunda fråga, som i 6—

14 §§ avses, må härutinnan talan för

fastighet vid förrättningen städse föras

av innehavare av nyttjande- eller

servitutsrätt, i den män frågan rörer

hans rätt.

Har efter —--------eller godkänt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

5

(Gällande lydelse)

18

Ansökning om —---—----

I ansökningen--------

Finner länsstyrelsen den äskade

förrättningen endast avse fråga, som

bör vinna sin lösning i den i 3 kap.

stadgade ordning, äge länsstyrelsen

avslå ansökningen eller, där förordnande

för förrättningsman redan utfärdats

men förrättningen ännu icke

avslutats, förordna om dess inställande.

År frågan om dylikt beslut beroende

på utredning, som länsstyrelsen

låter verkställa, må med utseende av

förrättningsman tills vidare anstå eller

länsstyrelsen föreskriva att förrättningen

skall vila, intill dess länsstyrelsen

annorledes förordnar.

31

Förrättningsmannen skall---

I protokollet-------—---

I protokollet--— — — —--

Protokollet skall avfattas i sammanhängande

paragraf följd för hela

förrättningen och inom åtta dagar efter

varje sammanträde å förut tillkännagiven

tid och plats uppläsas.

Protokollet skall förses med underskrift

av förrättningsmannen och gode

männen, om han av sådana biträdes,

samt jämväl undertecknas av de

sakägare, som närvarit vid sammanträdet,

dock att där närvarande sakägare

äro flera än tio eller de eljest

därom besluta, protokollet skall å deras

vägnar undertecknas av två personer,

vilka sakägarna därtill utsett.

Den är utsedd, som erhållit de flesta

rösterna; mellan lika röstetal skilje

lotten. Vägrar sakägare sin underskrift

eller förekommer anmärkning

mot protokollet, skall anteckning därom

ävensom om beslut, som i anledning

av framställd anmärkning meddelas,

i protokollet verkställas.

(Föreslagen lydelse)

§•

- -— hos länsstyrelsen.

- och hemvist.

Finner länsstyrelsen den äskade

förrättningen endast avse fråga, som

bör vinna sin lösning i den i 3 kap.

stadgade ordning, äge länsstyrelsen

avslå ansökningen eller, där förordnande

för förrättningsman redan utfärdats

men förrättningen ännu icke

avslutats, förordna om dess inställande.

Är frågan om dylikt beslut beroende

på utredning, må med utseende

av förrättningsman tills vidare anstå

eller länsstyrelsen föreskriva att

förrättningen skall vila, intill dess

länsstyrelsen annorledes förordnar.

§•

------vid förrättningen.

- dem åsatta.

- för desamma.

Protokollet skall avfattas i sammanhängande

paragraf följd för hela

förrättningen. Innan sammanträde

avslutas, skall protokollet för detsamma

erhålla slutlig avfattning. Meddelat

beslut skall uppläsas. Förrättningsmannen

skall underteckna protokollet

och därå anteckna dagen, då

det är uppsatt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

48

För övervakande av underhållet

och vinterväghållningen i fråga om

väg, som gjorts till föremål för vägdelning,

skall, där någon av vägloltshavarna

det fordrar, anställas särskild

o jävig tillsyningsman. Bliva

väglottshavarna ej ense om valet av

tillsyningsman, skall sådan på anmälan

utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen bestämme —---

Tillsyningsmannen entledigas--

terna.

Vad ovan i första och tredje styckena

stadgats om väglottshavare

skall, där fastighets väghållningsskyldighet

jämlikt 5 § skall fullgöras av

innehavaren, tillämpas ej blott å denne

ntan även å fastighetens ägare.

49

Försummar väglottshavare att vederbörligen

underhålla sin väglott eller

fullgöra vinterväghållning därå

och bättrar han ej ofördröj ligen efter

tillsägelse, skall tillsyningsman, som

i 48 § omförmäles, hålla syn genom

två ojävige män, av vilka den ene

skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman

eller god man vid lantmäteri-

eller mätningsförrättningar.

Varder vid synen, till vilken den försumlige

skall i god tid kallas, bristen

vitsordad, uppskatte synemännen i

penningar kostnaden för dess botande.

Därefter äge tillsyningsmannen

erhålla utmätning hos den försumlige

för det uppskattade beloppet jämte

synekostnaderna samt vare pliktig

att, i den mån medel sålunda för ändamålet

tillhandahållits honom, oför
-

(Föreslagen lydelse)

§•

För att övervaka byggandet av

samt underhållet och vinterväghållningen

i fråga om väg, som gjorts

till föremål för vägdelning, skall, där

någon av väglottshavarna det fordrar,

anställas särskild ojävig tillsyningsman.

Bliva väglottshavarna ej

ense om valet av tillsyningsman,

skall sådan på anmälan utses av

länsstyrelsen.

------ skäligt prövas.

---— —■ — efter omständighe
Vad

ovan i första och tredje styckena

stadgats om väglottshavare

skail, där fastighets väghållningsskyldighet

jämlikt 5 § eller på grund

av nyttjanderättsavtal skall fullgöras

av annan än fastighetens ägare, tilllämpas

såväl å ägaren som å den

skyldigheten åligger.

§•

Försummar väglottshavare att vederbörligen

bygga eller underhålla

sin väglott eller fullgöra vinterväghållning

därå och bättrar han ej ofördröj

ligen efter tillsägelse, skall tillsyningsman,

som i 48 § omförmäles,

hålla syn genom två ojävige män,

av vilka den ene skall vara nämndeman,

ägodelningsnämndeman eller

god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

Varder vid synen,

till vilken den försumlige skall i god

tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte

synemännen i penningar kostnaden

för dess botande. Därefter äge

tillsyningsmannen erhålla utmätning

hos den försumlige för det uppskattade

beloppet jämte synekostnaderna

samt vare pliktig att, i den mån medel

sålunda för ändamålet tillhanda
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 76.

i

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

dröj ligen ombesörja utförande av det

eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren

åt synen eller honom påförda

synekostnader, instämme sitt

klander till allmän underrätt i orten

inom tre månader efter utmätningen

eller vare sin talan kvitt.

hållits honom, ofördröj ligen ombesörja

utförande av det eftersatta arbetet.

Nöjes ej väglottshavaren åt synen

eller honom påförda synekostnader,

instämme sitt klander till allmän

underrätt i orten inom tre månader

efter utmätningen eller vare

sin talan kvitt.

Vad i---- — —---laggillt skick.

58

Menar medlem-------- —

Talan, som-----—• — sitt

Dylik talan må, i fall då rösträtt å

sammanträde för fastighet utövas av

dess innehavare, föras ej mindre av

denne än även av fastighetens ägare.

§•

- — annorlunda förordnar,

säte.

Dylik talan må, i fall då rösträtt å

sammanträde för fastighet utövas av

dess innehavare, föras ej mindre av

denne än även av fastighetens ägare.

Samma befogenhet tillkomme nyttjanderättshavare,

vilken enligt avtal

har att fullgöra ägares förpliktelser

mot samfålligheten.

63

Uttaxering skall — —- — — ----

Förmenar väghållningsskyldig, att

den i längden verkställda uttaxeringen

eller fördelningen ej är med lag

överensstämmande, äge han genom

stämning å styrelsen inom trettio dagar

efter sammanträdet påfordra rättelse

i den gjorda debiteringen. Talan,

som nu nämnts, skall anhängiggöras

hos allmän underrätt i den ort,

där styrelsen har sitt säte. Ändå att

dylik klandertalan väckes, vare väghållningsskyldig

pliktig att å tid, som

av styrelsen bestämts, inbetala å honom

uttaxerat bidrag vid äventyr att,

där ej rätten annorlunda förordnar,

beloppet må utsökas i enahanda ordning

som om betalningsskyldighet

vore genom lagakraftägande dom

ålagd.

Är fastighet, — — — — —--

§•

--för inbetalningen.

Förmenar väghållningsskyldig eller

sådan nyttjanderättshavare, som

omförmäles i 58 § tredje stycket, att

den i längden verkställda uttaxeringen

eller fördelningen ej är med lag

överensstämmande, äge han genom

stämning å styrelsen inom trettio dagar

efter sammanträdet påfordra rättelse

i den gjorda debiteringen. Talan,

som nu nämnts, skall anhängiggöras

hos allmän underrätt i den ort,

där styrelsen har sitt säte. Uttaxerat

belopp skall, ändå att klandertalan

väckts, inbetalas å tid, som av styrelsen

bestämts, vid äventyr att, där ej

rätten annorlunda förordnar, beloppet

må utsökas i enahanda ordning

som om betalningsskyldighet vore genom

lagakraftägande dom ålagd,

är sagt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Iiungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.

71 § (första stycket).

Beträffande område på landet eller

i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nära

förestående tid uppkomma, må

länsstyrelsen förordna, att de fastigheter,

som i sin helhet eller till någon

del äro belägna inom området, skola

utgöra en samfällighet (vägförening)

för väghållning i fråga om

de vägar, som i den ordning nedan

sägs förklarats skola anses såsom

föreningens vägar; och skola i ty fall

rörande dessa vägar, förutom vad i

i kap. finnes föreskrivet, de nedan i

detta kapitel meddelade särskilda

bestämmelser lända till efterrättelse.

73 § (första stycket).

Vägförening har att ombesörja och

bekosta väghållningen i fråga om föreningens

vägar samt handhava de i

föreningen ingående fastigheternas

gemensamma angelägenheter i övrigt

rörande dessa vägar.

Allmänna bestämmelser.

71 §.

Beträffande område på landet eller

i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nära

förestående tid uppkomma, må i

den ordning nedan sägs förordnas, att

de fastigheter, som i sin helhet eller

till någon del äro belägna inom området,

skola utgöra en samfällighet

(vägförening) med ändamål

att ombesörja och bekosta väghållning

i fråga om de vägar, vilka förklaras

skola anses såsom föreningens

vägar, samt att handhava de i

föreningen ingående fastigheternas

gemensamma angelägenheter i övrigt

rörande dessa vägar.

71 § (fjärde stycket).

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till

annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl

iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om

väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

73 § (andra stycket).

Ej må föreningen utöva verksam- Ej må föreningen utöva verksamhet,

som är främmande för dess så- het, som är främmande för dess nu

lunda angivna ändamål. angivna ändamål, föreningen dock

obetaget att ombesörja vågbelysning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

9

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

72 § (andra stycket).

I vägförening skall icke ingå fastighet,

vars inom området belägna del

utgöres av allenast kanal, järnväg,

spårväg, väg eller gata, så framt ej

till sådan anläggning hörer inom området

belägen byggnads-, lastage- eller

upplagsplats eller dylikt samt

länsstyrelsen fördenskull i den ordning,

som i första stycket sägs, prövar

fastigheten skola deltaga i föreningens

väghållning.

72 §.

I vägförening skall icke ingå fastighet,

vars inom föreningens område

belägna del utgöres av allenast väg,

gata, järnväg, spårväg eller kanal, så

framt ej till sådan anläggning hörer

inom området belägen byggnads-, lastage-

eller upplagsplats eller dylikt

samt fastigheten fördenskull prövas

skola deltaga i föreningens väghållning.

82 §.

Till vägförenings vägar, varom i

71 § förmäles, skola efter prövning,

som nedan sägs, hänföras erforderliga

vägar för utfart från området eller

för samfärdseln mellan olika delar

av detsamma; dock icke

1) väg, som ej kan anses lämplig

för områdets ändamålsenliga ordnande

och bebyggande, eller

2) väg, som är till nytta endast för

en ringa del av området, eller

3) väg, som icke är av synnerlig

vikt för området och ej kan anläggas

eller upplåtas till begagnande för de

i föreningen ingående fastigheterna

utan märkligt men för fastighet, vartill

vägmärken eller vägen hörer.

Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägartills

vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna

under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga

ordnande och bebyggande försvåras.

73 §.

Till vägförenings vägar skola efter

prövning, som nedan sägs, hänföras

erforderliga vägar för utfart från området

eller för samfärdseln mellan

olika delar av detsamma; dock icke

1) väg, som ej kan anses lämplig

för områdets ändamålsenliga ordnande

och bebyggande, eller

2) väg, som är till nytta endast för

en ringa del av området, eller

3) väg, som icke är av synnerlig

vikt för området och ej kan anläggas

eller upplåtas till begagnande för de

i föreningen ingående fastigheterna

utan märkligt men för fastighet, vartill

vägmärken eller vägen hörer.

83 §. 7It §.

Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom

förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen

till föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna

tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel

föreskrivet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

87 § (första stycket).

Då slutligen avgjorts att väg skall

byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äge föreningen mot

ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för

ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen.

87 § (andra stycket).

Medför vägens anläggning eller

övertagande till väghållning av föreningen

jämväl nytta för den till ersättning

berättigade, skall hänsyn

därtill tagas vid ersättningens bestämmande.

För föreningens rätt att

begagna befintlig väg skall ej, med

mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas

ersättning till fastighet, som ingår

i föreningen.

87 § (nionde stycket).

Skall väg byggas så att den korsar

spårväg, kanal eller flottled, äge vad i

90 § (första punkten).

Tarvas för vägförening rätt, som i

13 § avses, skall under där stadgade

villkor och i den ordning, som i 2

kap. omförmäles, dylik rätt för föreningen

upplåtas.

8b § (tredje stycket andra punkten).

Länsstyrelsen bestämme ock i vad

mån och på vilka villkor grind eller

led må finnas å dylik väg.

76 § (första stycket).

De i vägförening ingående fastigheterna

skola, där ej nedan annor
-

(Föreslagen lydelse)

75 §.

Då slutligen avgjorts att väg skall

byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äge föreningen mot

ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för

ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen. Medför vägens

anläggning eller övertagande till väghållning

jämväl nytta för den till ersättning

berättigade, skall hänsyn

därtill tagas vid ersättningens bestämmande.

För föreningens rätt att

begagna befintlig väg skall ej, med

mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas

ersättning till fastighet, som ingår

i föreningen. Att mark jämväl i

vissa andra fall må tagas i anspråk

utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.

eller eljest berör allmän väg, järnväg,

41 § stadgats motsvarande tillämpning.

Tarvas för vägförening rätt, som i

13 § avses, skall under där stadgade

villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.

Över vägförenings väg må grind

eller led ej bibehållas eller uppsättas

med mindre därtill givits tillstånd i

den ordning nedan sägs.

76 §.

De i vägförening ingående fastigheterna

skola, där ej nedan annorle
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

ledes stadgas, bidraga till föreningens

utgifter i förhållande till fastigheternas

senast fastställda taxeringsvärden;

och äge i ty fall, om sådant värde

ej åsatts fastighet, länsstyrelsen på

ansökan och efter verkställd utredning

bestämma särskilt värde att, intill

dess taxering skett, ligga till grund

för beräkningen av fastighetens andelstal.

76 § (andra stycket).

Skulle länsstyrelsen i visst fall finna

att, med hänsyn till fastigheternas

nytta av vägarna samt fastigheternas

förmåga att bära kostnader för väghållningen,

den i första stycket angivna

allmänna grunden för delaktigheten

måste medföra mindre lämplig

fördelning av väghållningsbördan än

viss annan sådan grund, äge länsstyrelsen,

sedan tillfälle beretts vägföreningens

medlemmar att yttra sig i

ärendet, fastställa sistnämnda grund

att tillämpas i stället för taxeringsvärdena.

Vid bedömande av lämplighetsfrågan

skall iakttagas bland annat,

att reglerna för delaktigheten

skola vara av beskaffenhet att kunna

utan avsevärd svårighet omedelbart

tillämpas av vägföreningen även under

växlande förhållanden med avseende

å fastighetsindelningen och bebyggelsen

inom området.

(Föreslagen lydelse)

des stadgas, bidraga till föreningens

utgifter i förhållande till fastigheternas

senast fastställda taxeringsvärden;

och skall i ty fall, om sådant

värde ej åsatts fastighet, bestämmas

särskilt värde att, intill dess taxering

skett, ligga till grund för beräkningen

av fastighetens andelstal.

Skulle i visst fall befinnas att, med

hänsyn till fastigheternas nytta av

vägarna samt fastigheternas förmåga

att bära kostnader för väghållningen,

den i första stycket angivna allmänna

grunden för delaktigheten måste

medföra mindre lämplig fördelning

av väghållningsbördan än viss annan

sådan grund, må sistnämnda grund

fastställas att tillämpas i stället för

taxeringsvärdena. Vid bedömande av

lämplighetsfrågan skall iakttagas

bland annat, att reglerna för delaktigheten

skola vara av beskaffenhet

att kunna utan avsevärd svårighet

omedelbart tillämpas av vägföreningen

även under växlande förhållanden

med avseende å fastighetsindelningen

och bebyggelsen inom området.

76 § (tredje stycket).

Då särskilda omständigheter därtill Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, såsom att viss i föreningen föranleda, såsom att viss i föreningen

ingående fastighet till betydande del ingående fastighet till betydande del

av ägovidden faller utom föreningens av ägovidden faller utom föreningens

område eller eljest drager jämförelse- område eller eljest drager jämförelsevis

ringa nytta av den väghållning, vis ringa nytta av den väghållning,

föreningen har att ombesörja, eller föreningen har att ombesörja, eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 76,

(Gällande lydelse)

att den för fastighetens räkning å föreningens

vägar bedrivna trafiken i

särskilt hög grad föranleder ökning av

väghållningskostnaderna, må länsstyrelsen

på ansökan åsätta fastigheten

visst lägre eller högre andelstal

än vad som skulle följa av den allmänna

grund för delaktigheten, som

i första stycket stadgas eller med stöd

av bestämmelserna i andra stycket

fastställts att gälla beträffande föreningen.

76 §(fjärde stycket).

Verkställes inom området från fastighet

avstyckning av ett flertal lägenheter

till försäljning, må länsstyrelsen

på ansökan efter ty skäligt prövas

förordna att denna fastighet så

ock annan i föreningen ingående fastighet,

som har samme ägare, skola i

fråga om kostnaderna för byggande

av viss eller vissa av föreningens vägar

deltaga efter visst högre andelstal

än det, som för sagda fastighets

eller fastigheters delaktighet i övrigt

är gällande. I fall, som i detta stycke

avses, må länsstyrelsen föreskriva

att i vägbyggnadskostnad skall inräknas

jämväl ersättning enligt 87 §.

76 § (femte stycket).

Ansökning, som i denna paragraf

sägs, må göras antingen av väg föreningen

eller av den, som å föreningssammanträde

äger föra talan för fastighet,

vars särskilda andelstal är i

fråga. Tillfälle skall beredas fastighetens

ägare och innehavare så ock föreningen

att yttra sig över ansökningen,

i den mån de ej själva framställt

eller biträtt densamma.

(Föreslagen lydelse)

att den för fastighetens räkning å föreningens

vägar bedrivna trafiken i

särskilt hög grad föranleder ökning

av väghållningskostnaderna, må för

fastigheten bestämmas visst lägre eller

högre andelstal än vad som skulle

följa av den allmänna grund för delaktigheten,

som i första stycket stadgas

eller med stöd av bestämmelserna

i andra stycket fastställts att gälla beträffande

föreningen.

Verkställes inom föreningens område

från fastighet avstyckning av ett

flertal lägenheter till försäljning, må,

där så befinnes skäligt, förordnas att

denna fastighet så ock annan i föreningen

ingående fastighet, som har

samme ägare, skola i fråga om kostnaderna

för byggande av viss eller

vissa av föreningens vägar deltaga efter

visst högre andelstal än det, som

för sagda fastighets eller fastigheters

delaktighet i övrigt är gällande. I ty

fall må jämväl föreskrivas att i vägbyggnadskostnad

skall inräknas ersättning

enligt 75 § första stycket.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

13

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

89 § (första stycket). 77 §.

Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit

till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl

annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet

att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för

fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk,

innan avgiften för samma år blivit gulden.

71 § (tredje stycket).

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande

eller beslut enligt första eller

andra stycket, skall länsstyrelsen

låta vidtaga den förberedande utredning,

som må anses erforderlig, samt

i ärendet höra byggnadsnämnden, där

fråga är om stad eller annan ort, varest

skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, ävensom bereda ägare

och innehavare av fastigheter inom

området tillfälle att å sammanträde

inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen

förordnar yttra sig i ärendet.

Kungörelse om sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut upplåsas i

kyrkan för vederbörande församling

eller församlingar och införas i ortstidning.

Kommun, inom vilken området

i sin helhet eller till någon del är

beläget, varde av länsstyrelsen kallad

att genom ombud närvara vid sammanträdet.

Därest fastighet, som står

under allmän myndighets vård och

inseende, ingår eller skall ingå i vägf

öreningen, tillställe länsstyrelsen

den myndighet särskild underrättelse

om sammanträdet.

Om förrättning och dess prövning i

länsstyrelsen.

78 §.

Finner länsstyrelse anledning till

antagande att förhållandena å viss ort

inom länet påkalla bildande av vägförening,

skall frågan företagas till

handläggning vid förrättning i den

ordning nedan omförmäles.

Rätt att föra talan vid förrättningen

tillkommer ägare och i 5 § avsedd

innehavare av fastighet, som saken

förmenas angå, samt innehavare av

nyttjande- eller servitutsrätt med avseende

å fastigheten, envar i vad frågan

rör hans rätt.

Om förordnande av förrättningsman,

biträde vid förrättningen av gode

män samt utseende av sakkunnigt

biträde åt förrättningsman gälle vad

i 19 § första stycket, 20 § och 22 §

första stycket första punkten sägs.

Beträffande förrättningen i övrigt

skola bestämmelserna i 23 §, 24- §

första stycket, 25 § och 27—31 §§

äga motsvarande tillämpning, dock

att underrättelse om tid och ställe

för sammanträde städse skall tillställas

byggnadsnämnden samt att anteckning

som omförmäles i 31 § andra

stycket må underlåtas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

72 § (första stycket).

Prövning, huruvida vad i detta kapitel

stadgas rörande inom området

belägen fastighet skall tillämpas å sådan

byggnad eller anläggning, som i

1 § andra stycket sägs, skall verkställas

av länsstyrelsen i samband med

förordnande om vägförenings bildande

samt eljest på ansökning av vågföreningen

eller egendomens ägare.

Den sistnämnde och, där frågan uppkommer

sedan föreningen bildats,

föreningen skola höras i ärendet.

75 §.

Då förordnande enligt 71 § första

stycket meddelats, har länsstyrelsen

att kalla dem, som enligt 74 § äga utöva

rösträtt för de i vägföreningen

ingående fastigheterna, att å tid och

plats, som länsstyrelsen bestämmer,

sammanträda för antagande av stadgar

för föreningen och val av styrelse.

Kallelserna skola avsändas minst

fjorton dagar före sammanträdet.

84 § (första stycket).

Då stadgar för vägförening fastställts

och styrelse blivit utsedd, skall

länsstyrelsen till avgörande företaga

frågan vilka vägar som skola förklaras

vara föreningens. Har i samband

med den i 71 § omförmälda utredningen

eller eljest upprättats förslag

härutinnan, skall länsstyrelsen över

förslaget höra vägf öreningen. Vid

behov äge länsstyrelsen förordna sakkunnig

person att i samråd med föreningen

upprätta dylikt förslag. I förslaget

skall intagas noggrann uppgift

å de fastigheter, vilka de föreslagna

vägarna tillhöra eller å vilkas mark

(Föreslagen lydelse)

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de skulle anläggas, ävensom å vederbörande

ägares och innehavares

namn och hemvist.

84 § (andra stycket).

Länsstyrelsen skall granska förslaget

samt låta verkställa de besiktningar

och undersökningar i övrigt,

som finnas erforderliga. Därefter

skall länsstyrelsen till envar ägare

och innehavare av de i vägföreningen

ingående fastigheterna och av övriga

fastigheter, vilka saken kan angå,

sända kallelse till sammanträde för

överläggning i ärendet inför länsstyrelsen

eller den länsstyrelsen förordnar.

8i § (tredje stycket första punkten).

Sedan dylikt sammanträde hållits

och den ytterligare utredning, länsstyrelsen

finner nödig, förebragts,

skall länsstyrelsen med ledning av

bestämmelserna i 82 och 83 §§ fastställa

vilka vägar, som skola vara föreningens,

samt beträffande varje sådan

väg angiva dess läge, sträckning

och bredd ävensom meddela de föreskrifter

i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet

den tid mark är bar och

vintertiden, vilka med hänsyn till

samfärdselns behov och trafiksäkerheten

må anses påkallade.

92 § (första stycket).

Äro för fullgörande av de uppgifter,

som enligt detta kapitel ankomma

på länsstyrelsen, särskilda undersökningar

eller utredningar erforderliga,

må länsstyrelsen därtill vid behov

anlita sakkunnigt biträde.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

92 § (andra och tredje styckena).

Finner länsstyrelsen att fråga, som

enligt detta kapitel väckts genom ansökan

av annan än vägförening, icke

kan avgöras utan sådan utredning,

vartill sakkunnigt biträde måste anlitas,

och är ej anledning att företaga

utredningen oavsett ansökningen, berede

länsstyrelsen sökanden tillfälle

att inom viss tid yttra sig, huruvida

han, änskönt ersättningsskyldighet

efter ty nedan sägs kan för honom

uppkomma, vill vidbliva ansökningen.

Har han ej inom den bestämda tiden

eller sedermera, innan kostnad

för arvode åt biträdet uppstått, återkallat

sin ansökan, äge länsstyrelsen,

därest vid den slutliga handläggningen

av ärendet så prövas skäligt, förplikta

sökanden att återgälda länsstyrelsen

nämnda kostnad eller viss

del därav. Länsstyrelsen må ock, innan

biträdet anlitas, avfordra sökanden

säkerhet för samma kostnad.

(Föreslagen lydelse)

Förrättningsmannen och hans biträden

samt gode männen vare berättigade

att erhålla tillträde till fastigheter

och byggnader samt att därvid

övergå ägor och anbringa märken

eller signaler i vad det finnes erforderligt

för uppdragets fullgörande,

varvid skall iakttagas att skada

å egendom såvitt möjligt undvikes.

Förrättningsmannen och sakkunnigt

biträde äge för uppdraget njuta

ersättning med belopp som, där ej

annorlunda är eller varder särskilt

stadgat, på ansökan bestämmes av

länsstyrelsen. Om ersättning åt god

man gälle vad som är eller varder

stadgat om gode män vid lantmåteriförrättningar.

Ersättning, som nu sagts, så ock

annan av förrättningen föranledd

kostnad skall gäldas av vägföreningen

eller, om vägförening ej kommer

till stånd, av kronan. Där kostnad

föranletts uteslutande av viss sakägares

yrkande eller bestridande, må

dock, om så prövas skäligt, sakågaren

förpliktas gälda sagda kostnad.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

17

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Skall ej sökande, efter ty nu är

sagt, slutligen vidkännas utgifter för

sakkunnigt biträde, som i denna paragraf

avses, eller har länsstyrelsen

haft utgift för arvode åt sakkunnig,

som i § omförmäles, har vägföreningen

att ersätta samma utgifter.

79 §.

Förrättning smannen skall tillse, att

vid förrättningen förebringas sådan

utredning angående bebyggelsen och

förhållandena i övrigt inom det område,

förrättningen avser, att på

grund därav kan bedömas, huruvida

vägförening bör bildas för att ombesörja

väghållning inom området eller

del därav.

Finnes vägförening böra komma

till stånd, skall särskilt utredas:

huru föreningens område bör avgränsas;
huruvida

i föreningen bör ingå sådan

byggnad eller industriell anläggning,

som avses i 1 § andra stycket,

eller sådan fastighet, som sägs i 72 §;

vilka vägar som böra omfattas av

föreningens väghållning samt när

dessa vägar böra anläggas eller övertagas

till väghållning av föreningen;

huru dessa vägar böra utföras till

läge, sträckning, bredd, byggnadssätt

och anordning i övrigt;

huruvida anledning förekommer

att i enlighet med stadgandena i 76 §

fastställa annan grund än taxeringsvärdena

att gälla vid fördelning av

väghållning sbördan eller att bestämma

särskilt värde eller andelstal för

viss fastighet samt vad i sådant hänseende

bör föreskrivas;

2

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 76.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Där i ärende, som i 84- och 85 §§

avses, fråga är om väg i stad eller annan

ort, varest skyldighet föreligger

att söka byggnadslov samt frågan

kan äga betydelse för bebyggelsen eller

fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen

inhämta yttrande från byggnadsnämnden

samt, i viktigare fall,

vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd

i köping eller municipalnämnd.

vilka föreskrifter som med hänsyn

till samfärdselns behov och trafiksäkerheten

böra gälla rörande vägarnas

beskaffenhet den tid mark är bar och

vintertiden;

i vad mån och på vilka villkor det

bör vara medgivet att hålla grind eller

led över väg;

huruvida för ändamålsenliga fullgörandet

av väghållningsskyldighelen

erfordras rätt, som i 13 § omförmäles,

samt, därest sådan rätt finnes böra

upplåtas, på vilket eller vilka ställen,

i vilken omfattning och på vad sätt

rättigheten bör få utövas ävensom

huruvida sand-, grus-, jord- eller

stentäkt, som anses böra upplåtas,

må för sitt ändamål nyttjas av ägaren

eller eljest av annan än föreningen.

Förrättningsmannen skall i den utsträckning,

som kan anses erforderlig,

samråda med vågförvaltningen i

länet samt med övriga myndigheter,

lokala organ och sammanslutningar,

vilka hava ett väsentligt intresse av

sättet för vägfrågbrnas lösande.

Närmare anvisningar till ledning

för förrättningsmän vid handläggning

av förrättningar utfärdar Konungen

eller den Konungen förordnar.

80 §.

Sedan vid förrättningen tillfälle

beretts sakägarna att yttra sig samt

erforderlig utredning verkställts,

skall förrättningsmannen med gode

männen, där han av sådana biträdes,

upprätta skriftligt utlåtande angående

de i 79 § omförmälda frågorna. I

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

19

(Gällande lydelse)

84 § (fjärde stycket).

Föreningens vägar skola utmärkas

å karta.

(Föreslagen lydelse)

utlåtandet skall tillika angivas, huru

kostnaderna för förrättningen

skola gäldas.

Skall enligt utlåtandet vägförening

bildas, utmärke förrättningsmannen

å karta föreningens område och vägar.

Vid utlåtandet skola i ty fall fogas

dels förteckning över vägarna

med uppgift om de fastigheter, å vilka

vägarna äro belägna eller skola

anläggas, dels ock förteckning över

fastigheterna inom föreningens område

med uppgift för varje fastighet

om ägarens namn och hemvist jämte

andelstal. Förteckningarna skola innehålla

erforderliga hänvisningar till

kartan.

Utlåtandet skall innehålla besked,

huruvida underställning skall äga

rum enligt vad i 81 § första stycket

sägs, samt uppgift om vad den, som

vill anföra besvär över utlåtandet,

har att iakttaga.

Förrättningen skall avslutas med

att utlåtandet framlägges för sakägarna

å tid och plats som vid sammanträde

bestämts; och skall utlåtandet

därefter jämte övriga i andra

stycket omförmälda handlingar å sådan

plats vara utställt till granskning

under den tid, som efter ty i

81 § sägs gäller för anförande av

besvär över utlåtandet. Innan förrättningen

avslutas, skall kungörelse

om tiden och platsen, där utlåtandet

kommer att hållas tillgängligt, uppläsas

i kyrkan för den eller de församlingar,

där de av förrättningen

berörda fastigheterna äro belägna,

och införas i ortstidning samt översändas

till byggnadsnämnden.

Sedan förrättningen avslutats,

skall förrättningsmannen så snart

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ske kan till länsstyrelsen översända

samtliga till förrättningen hörande

handlingar jämte nödigt antal avskrifter

av desamma.

81 §.

Finner länsstyrelsen med hänsyn

till att samband råder mellan fråga,

som förekommer vid förrättningen,

och fråga, som handlägges av länsstyrelsen,

eller av annan orsak lämpligt

att utlåtandet underställes länsstyrelsens

prövning, äger länsstyrelsen

meddela föreskrift därom, såframt

förrättningen ännu ej avslutats.

Jämväl förrättning smannen äger

med gode männen, där han av sådana

biträdes, besluta att utlåtandet

skall underställas länsstyrelsens

prövning.

Sakägare så ock byggnadsnämnden

äga i händelse av missnöje med

utlåtandet föra talan däremot hos

länsstyrelsen genom besvär, som skola

vara dit inkomna inom trettio dagar

från den dag, då förrättningen

avslutats.

82 §.

Skall ej underställning av utlåtandet

ske och hava besvär ej anförts

inom föreskriven tid, skall vid utlåtandet

bero; och gånge detsamma i

verkställighet i den ordning nedan

stadgas.

83 §.

I ärende, som genom underställning

eller besvär bragts under länsstyrelsens

prövning, har länsstyrelsen

att föranstalta om den ytterligare utredning,

som må anses erforderlig.

Finnes utredningen icke böra äga

rum hos länsstyrelsen, äge länsstyrelsen

med undanröjande av utlåtan
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

21

(Gällande lydelse)

91 § (fjärde stycket).

Kopia av karta över föreningens

vågar samt avskrift av besluten rörande

desamma skola av länsstyrelsen

överlämnas till länets lantmäterikontor

eller, där området är beläget

inom stad eller samhälle, för vilket

byggnadslagens bestämmelser angående

stad äga tillämpning, till stadens

eller samhällets byggnadsnämnd.

Rörer ärendet område av såväl

egentliga landsbygden som ock

stad eller samhälle som nyss nämnts,

vare kartkopian och avskrift av be
-

(Föreslagen lydelse)

det återförvisa ärendet till förråttningsmannen.

I annat fall skall länsstyrelsen,

om skäl därtill föreligger,

upprätta förslag till ändring av utlåtandet.

Ändringsförslaget skall jämte

avskrift av inkomna besvärsinlagor

utställas till granskning å den

plats, där utlåtandet varit utställt;

och har länsstyrelsen att bestämma

tid, inom vilken sakägare må till

länsstyrelsen inkomma med erinringar

mot förslaget. Utställandet skall

kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket

sägs, och skall i kungörelsen intagas

underrättelse om den tid, under vilken

erinringar må avgivas. Rör ändring

allenast viss eller vissa sakägares

rätt, må i stället för vad nu föreskrivits

avskrifter av ändringsförslaget

och besvärsinlagorna tillställas

dessa sakägare med tillkännagivande

att de äga inom viss tid inkomma

med erinringar.

Ej må, med mindre i nu stadgad

ordning tillfälle beretts sakägare att

yttra sig, ändring göras i utlåtandet,

såvitt angår hans rätt.

84 §.

Då slutligen avgjorts att vägförening

skall bildas samt förrättningskartan

i erforderlig mån kompletterats,

skola kopior av kartan samt avskrifter

av förrättningsutlåtandet

och i 80 § omförmälda förteckningar

jämte beslut, som må hava meddelats

över utlåtandet, av länsstyrelsen

överlämnas till vågföreningen ävensom

till länets lantmäterikontor eller,

där området är beläget inom stad

eller samhälle, för vilket byggnadslagens

bestämmelser angående stad

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 76,

<Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sluten tillställda både lantmäterikontoret

och byggnadsnämnden.

71 § (andra stycket).

Jämkning av de gränser för området,

vilka angivas vid förordnandets

meddelande, äge länsstyrelsen sedermera

besluta, där sådant av ändrade

förhållanden påkallas. Skulle, sedan

vägförening bildats, länsstyrelsen finna,

att behov av vägförhållandenas

ordnande i enlighet med föreskrifterna

i detta kapitel ej vidare föreligger,

äge länsstyrelsen besluta, att föreningen

skall upplösas.

76 § (sjätte stycket).

Beslut, som med stöd av stadgandena

i denna paragraf meddelats, äge

länsstyrelsen i enahanda ordning

upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,

som legat till grund för

beslutet, undergått ändring.

85 §.

Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden

därtill föranleda, skall

länsstyrelsen, efter vederbörlig utredning

och sedan tillfälle beretts vägföreningen

och annan, som saken rörer,

att yttra sig i ärendet, förordna,

att väg, som förut icke hänförts till

föreningens vägar, skall såsom sådan

väg av föreningen byggas eller till

väghållning övertagas eller att väg,

som är föreningens, icke vidare skall

såsom sådan anses, så ock vidtaga

ändring av vad eljest tidigare jämlikt

84 § tredje stycket beslutits.

äga tillämpning, till stadens eller

samhällets byggnadsnämnd. Rörer

ärendet område av såväl egentliga

landsbygden som ock stad eller samhälle,

som nu nämnts, skola kartkopia

och avskrift av handlingarna tillställas

både lantmäterikontoret och

byggnadsnämnden.

85 §.

Sedan beslut meddelats i fråga, som

avses i 79 §, må frågan, där sådant

påkallas av ändrade förhållanden,

upptagas till förnyad prövning. Har,

sedan vägförening bildats, behovet av

vägförhållandenas ordnande i enlighet

med föreskrifterna i detta kapitel

upphört, må föreningen upplösas.

Beträffande förfarandet i ärende,

som nu sagts, skall i tillämpliga delar

gälla vad i 78—84- §§ sägs. Där med

hänsyn till utredningens omfattning

ny förrättning finnes ej erforderlig,

äger dock länsstyrelsen företaga

ärendet till avgörande utan att förrättning

föregått. I ty fall skall länsstyrelsen

föranstalta om utredning i

ärendet samt bereda vägföreningen

och envar annan, vars rätt är i fråga,

tillfälle att yttra sig i ärendet. För

utredningen äger länsstyrelsen anlita

sakkunnigt biträde, och skall i fråga

om ersättning till denne vad i 78 §

femte och sjätte styckena sågs äga

motsvarande tillämpning.

Där vid handläggning av ärende,

som avses i denna paragraf, kallelse

eller annat meddelande skall delgivas

ägare eller innehavare av fastighet,

vilken ingår i vägförening, må

delgivningen ske med föreningens

styrelse, som har att ofördröjligen

underrätta den eller de medlemmar

av föreningen, vilka beröras av meddelandet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

23

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

87 § (tredje stycket).

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan

icke träffas, skall föreningen

genom stämning hänskjuta

tvisten till domstols prövning.

90 § (andra punkten).

Rörande ersättningen för upplåtelsen

och annat intrång, som därav föraniedes,

gälle i tillämpliga delar vad

i 43—45 §§ finnes för motsvarande

fall föreskrivet.

87 § (fjärde stycket).

Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller

största delen av densamma är belägen. Rörande förfarandet i målet samt talan

mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad om jorddelningsmål,

som genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.

87 § (femte stycket).

Den, som fordrar ersättning, stånde

jämväl öppet att få frågan prövad

enligt vad ovan sagts, såframt ej föreningen

åtnjuter anstånd, som i SS §

omförmäles, med vägens byggande eller

övertagande till väghållning enligt

beslut, som meddelats innan ersättningskravet

genom stämning väckes.

87 § (sjätte stycket).

Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader

å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

87 § (sjunde stycket).

På begäran av vägföreningen be- På begäran av vägföreningen bestämme

ägodelningsrätten, så snart stämrne ägodelningsrätten, så snart

Den, som fordrar ersättning, stände

jämväl öppet att få tvisten prövad

enligt vad nu sagts, dock ej då fråga

är om ersättning enligt 75 § första

stycket för markupplåtelse eller annat

intrång av väg samt föreningen

åtnjuter anstånd, som i 87 § omförmäles,

med vägens byggande eller

övertagande till väghållning enligt beslut,

som meddelats innan ersättningskravet

genom stämning väckes.

Om behandlingen av ersättningsfrågor

m. m.

86 §.

Kan överenskommelse ej träffas

om sådan ersättning för upplåtelse

eller annat intrång, som avses i 75 §

första eller tredje stycket, skall vägföreningen

genom stämning hänskjuta

tvisten till domstols prövning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ske kan efter det målet där anhängiggjorts,

ett belopp, som föreningen må

nedsätta till säkerhet för fullgörande

av sin skyldighet att gälda ersättning

enligt första stycket.

87 § (åttonde stycket).

Sedan föreningen hos länsstyrelsen

nedsatt det sålunda bestämda beloppet,

äge föreningen utan hinder av

att ersättningsfrågan icke blivit slutligen

avgjord taga vägmärken eller

vägen i anspråk för avsett ändamål.

89 § (andra stycket).

Kan med föreningen ej träffas

överenskommelse om fastighetens

rätt att begagna vägen eller rörande

beloppet av den årliga avgiften, må

tvisten efter stämning hänskjutas till

ägodelnings rättens avgörande; och

gälle i ty fall vad i 87 § fjärde stycket

är stadgat. I enahanda ordning må

frågan upptagas till förnyad prövning,

där ändrade förhållanden inträtt,

som på frågan i synnerlig mån

inverka.

ske kan efter det målet där anhängiggjorts,

ett belopp, som föreningen må

nedsätta till säkerhet för fullgörande

av sin ersättningsskyldighet.

Sedan föreningen hos länsstyrelsen

nedsatt det sålunda bestämda beloppet,

äge föreningen utan hinder av

itt ersättningsfrågan icke blivit slutligen

avgjord taga vägmärken, vägen

eller rättigheten i anspråk för avsett

ändamål.

Uppstår tvist om sådan rätt att begagna

våg, som avses i 77 §, eller

om beloppet av avgiften för begagnandet,

må tvisten efter stämning

hänskjutas till domstols prövning;

och gälle därom vad i andra stycket

sägs. I enahanda ordning må frågan

upptagas till förnyad prövning, där

ändrade förhållanden inträtt, som

i synnerlig mån inverka på frågan.

Om verkställighet.

88 §. 87 §.

Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av

föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,

där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock

på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen

men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom

vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna

varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.

Där i fall, som i första stycket av- Där i fall, som i första stycket avses,

på föreningen ankommande åt- ses, på föreningen ankommande åtgärd,

varav rätten att tillträda väg- gärd, varav rätten att tillträda vägmärken

eller vägen är beroende, icke marken eller vägen är beroende, icke

vidtagits av föreningen, må länssty- vidtagits av föreningen, må länssty
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

25

(Gällande lydelse)

relsen förelägga densamma viss tid

härför samt, om den tid försittes, förordna

den av länsstyrelsen utsedde ledamoten

i föreningens styrelse eller

annan syssloman att för föreningen

vidtaga nämnda åtgärd och att i styrelsens

ställe hos föreningsmedlemmarna

uttaga härför erforderliga bidrag.

Syssloman njute av föreningen

arvode, som bestämmes av länsstyrel
-

(Föreslagen lydelse)

relsen förelägga densamma viss tid

härför samt, om den tid försittes, förordna

syssloman att för föreningen

vidtaga nämnda åtgärd och hos föreningsmedlemmarna

uttaga härför

erforderliga bidrag. Syssloman njute

av föreningen arvode, som bestämmes

av länsstyrelsen.

sen.

På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen

anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande

till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl

därtill äro.

Om vägförenings organisation och

förvaltning.

74 §. 88 §.

För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens

beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.

Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet

vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen

meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru

styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision

av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru

ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse

till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna

ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan

lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för

vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.

Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas

och fastställas av länsstyrelsen.

Föreningens styrelse skall bestå av

tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen

skall hava sitt säte inom den kommun,

där området i sin helhet eller

till största delen är beläget. En av

styrelsens ledamöter utses av länsstyrelsen

och må av föreningen åt
-

Föreningens styrelse skall bestå av

tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen

skall hava sitt säte inom den kommun,

där föreningens område i sin

helhet eller till största delen är beläget.

En av styrelsens ledamöter utses

av länsstyrelsen och må av för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

njuta arvode med belopp, som, där eningen åtnjuta arvode med belopp,

överenskommelse ej kan träffas, be- som, där överenskommelse ej kan

stämmes av länsstyrelsen; de övriga träffas, bestämmes av länsstyrelsen;

väljas av föreningen. de övriga väljas av föreningen.

Där vid förrättning enligt 78 § vägförening

finnes böra komma till

stånd, skall förrättningsmannen söka

förmå sakägarna att ena sig om

antagande av stadgar och utseende

av ledamöter i styrelsen samt därvid

för sakägarna framlägga förslag

till stadgar. Hava, då beslut om bildande

av vägförening vinner laga

kraft, medlemmarna av föreningen ej

enat sig om antagande av stadgar

och utseende av ledamöter i styrelsen,

meddele länsstyrelsen nödiga föreskrifter

att gälla såsom stadgar intill

dess bristen avhjälpts samt förordne

den av länsstyrelsen utsedde

ledamoten av styrelsen att mot arvode,

som länsstyrelsen bestämmer,

såsom syssloman förvalta föreningens

angelägenheter och företräda föreningen

på sätt om styrelse finnes nedan

stadgat. Sysslomannen åligge att

ofördröjligen utlysa sammanträde

med föreningens medlemmar för antagande

av stadgar och val av ledamöter

i styrelsen.

Å föreningssammanträde må röst- Å föreningssammanträde må rösträtt

för fastighet, som ingår i för- rätt för fastighet, som ingår i föreningen,

utövas av den, som enligt eningen, utövas av den, som enligt

5 § har att svara för fullgörande av 5 § har att svara för fullgörande av

fastighetens bidragsskyldighet, efter fastighetens bidragsskyldighet, efter

det andelstal, som efter ty nedan i det andelstal, som efter ty i 76 § sägs

76 § sägs skall vara bestämmande för skall vara bestämmande för fastighefastighetens

delaktighet i väghåll- tens delaktighet i väghållningsskylningsskyldigheten.

digheten.

Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena

i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas

att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas

från sitt uppdrag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

Menar medlem av vägförening, att

beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller

eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker

hans rätt såsom medlem av föreningen,

äge han hos länsstyrelsen

föra talan mot beslutet genom besvär,

som jämte det överklagade beslutet

skola ingivas inom trettio dagar från

beslutets dag, klaganden dock obetaget

att på eget äventyr med posten insända

besvärshandlingarna så tidigt

att de före sagda tids utgång komma

länsstyrelsen till handa. Försummas

det, vare rätt till talan mot beslutet

förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,

gånge det i verkställighet, där

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Talan, som nu nämnts, må i fall

då rösträtt å sammanträde för fastighet

utövas av dess innehavare, föras

ej mindre av denne än även av fastighetens

ägare.

(Föreslagen lydelse)

Menar medlem av vägförening, att

beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller

eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker

hans rätt såsom medlem av föreningen,

äge han hos länsstyrelsen

föra talan mot beslutet genom besvär,

som jämte det överklagade beslutet

skola vara dit inkomna inom trettio

dagar från beslutets dag. Försummas

det, vare rätt till talan mot beslutet

förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,

gånge det i verkställighet, där

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Talan, som nu nämnts, må i fall,

då rösträtt å sammanträde för fastighet

utövas av dess innehavare, föras

ej mindre av denne än även av fastighetens

ägare. Samma befogenhet

tillkomme nyttjanderättshavare, som

enligt avtal har att fullgöra ägares

förpliktelser mot föreningen.

77 §. 89 §.

Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,

täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i pen
-

ningar.

Beträffande uttaxering skall vad i

63 § första stycket finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning. Förmenar

medlem av vägföreningen, att verkställd

uttaxering eller fördelning å

medlemmarna av uttaxerat belopp ej

är med lag överensstämmande, äge

han hos länsstyrelsen söka rättelse i

den gjorda debiteringen genom besvär,

som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden

skola ingivas inom

trettio dagar efter det sammanträde,

Beträffande uttaxering skall vad i

63 § första stycket finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning. Förmenar

medlem av vägföreningen eller nyttjanderättshavare,

som omförmäles i

88 § sista stycket, att verkställd uttaxering

eller fördelning å medlemmarna

av uttaxerat belopp ej är med

lag överensstämmande, äge han hos

länsstyrelsen söka rättelse i den

gjorda debiteringen genom besvär,

som jämte styrkt avskrift av debite
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

å vilket längden varit framlagd för

granskning, klaganden dock obetaget

att på eget äventyr med posten insända

besvärshandlingarna så tidigt

att de före sagda tids utgång komma

länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär

sålunda anförts, skall å tid, som

av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat

bidrag inbetalas, vid äventyr

att, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, beloppet må utsökas i enahanda

ordning som om betalningsskyldighet

vore genom lagakraftägande

dom ålagd.

(Föreslagen lydelse)

ringslängden skola vara dit inkomna

inom trettio dagar efter det sammanträde,

å vilket längden varit framlagd

för granskning. Ändå att besvär sålunda

anförts, skall å tid, som av föreningens

styrelse bestämts, uttaxerat

bidrag inbetalas, vid äventyr att, där

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,

beloppet må utsökas i enahanda

ordning som om betalningsskyldighet

vore genom lagakraftägande dom

ålagd.

78 §. 90 §.

För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna

efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten.

Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad

mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande

endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning

söka denna.

År gälden klar och förfallen, skall

styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva

bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande. För täckning

av gäld, som under visst år uppkommit

annorledes än genom sådan

upplåning av medel, varom i 81 § förmäles,

har styrelsen att, om gälden

ej genast infrias, av inkomsterna under

året avsätta det belopp, som kan

beräknas åtgå till gäldens betalning.

Sålunda avsatta medel må ej användas

eller tagas i mät för annat ändamål.

Har länsstyrelsen förordnat, att

föreningen skall upplösas, vare lag

som i 64 § sägs.

Är gälden klar och förfallen, skall

styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva

bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande. För täckning

av gäld, som under visst år uppkommit

annorledes än genom sådan

upplåning av medel, varom i 92 § förmäles,

har styrelsen att, om gälden ej

genast infrias, av inkomsterna under

året avsätta det belopp, som kan beräknas

åtgå till gäldens betalning. Sålunda

avsatta medel må ej användas

eller tagas i mät för annat ändamål.

Skall föreningen upplösas, vare lag

som i 64 § andra, tredje och fjärde

styckena sägs.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

29

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

79 §. 91 §.

För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag

därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse

å föreningssammanträde.

Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda

andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket

är föreskrivet motsvarande tillämpning.

80 §. 92 §.

Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta

nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla

bristen.

81 §.

Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,

för gäldande av ersättning

enligt 87 § eller för annat ändamål,

som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,

vinterväghållningen eller

förvaltningen under året, beräknas

bliva så betydande att de skäligen

böra fördelas å flera år, må föreningen

efter länsstyrelsens medgivande

för täckning av viss del av dessa utgifter

upptaga lån att återgäldas genom

årliga amorteringar under flera,

högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen

godkänd plan.

91 § (första—tredje styckena.)

Då länsstyrelsen meddelat beslut,

som i 71 § andra stycket, 72 § eller 76

§ första och andra styckena avses, eller

varigenom fastighet åsatts sådant

särskilt andelstal, som i.76 § sägs, eller

meddelat beslut enligt 8i § tredje

stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet

delgivas vägföreningen, vars styrelse

har att om beslutet skyndsamt under
-

Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,

för gäldande av ersättning

enligt 75 § eller för annat ändamål,

som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,

vinterväghållningen eller

förvaltningen under året, beräknas

bliva så betydande att de skäligen böra

fördelas å flera år, må föreningen

efter länsstyrelsens medgivande för

täckning av viss del av dessa utgifter

upptaga lån att återgäldas genom årliga

amorteringar under flera, högst

tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd

plan.

Om talan mot länsstyrelses beslut.

93 §.

Då länsstyrelse meddelat beslut i

ärende, som avses i detta kapitel,

skall, utom i fall som avses i tredje

stycket, underrättelse om beslutets

innehåll i vederbörliga delar genom

länsstyrelsens försorg antingen tillställas

envar, som beslutet rörer, eller

ock kungöras på sått i 80 § fjärde

stycket sägs.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rätta föreningens medlemmar i den

ordning, som härför är i stadgarna

bestämd. Länsstyrelsen besörje ock

att beslutet i vederbörliga delar delgives

envar ägare och brukare av sådan

i föreningen icke ingående fastighet,

vilken beslutet angår.

Kungörelse om förordnande om

vägförenings bildande och av beslut,

som i 71 § andra stycket avses, skall

genom länsstyrelsens försorg införas

i länskungörelserna och ortstidning.

Uppgift å vilka vägar, som hänförts

till föreningens vägar, skall, när beslut

i frågan meddelats ävensom när

sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens

försorg, på sätt länsstyrelsen

finner lämpligt, allmänt kungöras i

orten.

93 §.

Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses,

gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de

till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas

till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,

där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna

jämte eget utlåtande till Konungen.

över beslut, varigenom länsstyrelse

förordnat förrättning sman eller

sakkunnigt biträde eller föreskrivit

underställning av utlåtande, må ej

klagas. Ej heller må talan föras mot

beslut, varigenom förrättning återförvisats

till förrättnings mannen. Att

talan ej må föras mot länsstyrelses

beslut i jävsfråga, följer av vad i 30

och 78 §§ är stadgat.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

31

(Gällande lydelse)

Bestämmelser till

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

främjande av trafiksäkerheten.

100 §.

Där det finnes påkallat för tillgodoseende

av trafiksäkerheten äger

länsstyrelse med avseende å viss enskild

väg inom länet eller del av sådan

väg förordna, att inom ett avstånd

av högst tolv meter från vägbanans

mitt ej må utan länsstyrelsens

tillstånd uppföras byggnad, uppsättas

stängsel, som skymmer utsikten

över vägbanan, eller vidtagas annan

dylik för trafiksäkerheten menlig

anordning. Vid korsning i samma

plan mellan enskilda vägar eller

mellan enskild väg och järnväg eller

spårväg må förordnandet utvidgas

att avse ett område, som begränsas

av räta linjer mellan punkter belägna

i vägarnas mittlinjer högst femtio

meter från korsningen.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande,

som avses i första stycket,

skall länsstyrelsen verkställa erforderlig

utredning samt därvid bereda

de väghållningsskyldiga eller för

dem utsedd styrelse, markägare och

andra, som hava ett väsentligt intresse

av frågan, tillfälle att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Om meddelat förordnande skall,

utöver den underrättelse angående

förordnandet som sker enligt allmänna

bestämmelser, meddelande intagas

i länskungörelserna och ortstidning.

101 §.

Finnes å markområde, beträffande

vilket meddelats förordnande varom

i 100 § stadgas, stängsel, upplag eller

annan därmed jämförlig anordning,

som prövas medföra fara för trafi
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ken, må länsstyrelsen förelägga den

som har att svara för anordningen

att bortskaffa densamma eller vidtaga

sådan åtgärd med avseende därå,

att faran undanröjes. Vad i i00 §

andra stycket sägs skall därvid äga

motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande

enligt första stycket må vite utsättas.

102 §.

Har ansökan om tillstånd enligt

100 § första stycket att å fastighet

uppföra byggnad eller eljest vidtaga

i samma stycke omförmäld anordning

icke bifallits och kan till följd härav

fastigheten eller del därav nyttjas

allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till markens tidigare

värde, är ägaren berättigad till ersättning

av kronan för den skada han härigenom

lider. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt eller

annan särskild rätt till fastigheten,

som upplåtits innan förordnandet

meddelades.

Ersättning varom sägs i första stycket

skall bestämmas att utgå på en

gång; dock må ersättningen, om särskilda

skäl äro därtill, på begäran antingen

av kronan eller av fastighetsägaren

eller annan sakägare fastställas

att utgå med visst årligt belopp

med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade

att erhålla omprövning

vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats

eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare

skall gälla jämväl mot den som efter

det rätten till ersättning uppkom förvärvat

sakägarens rätt i avseende å

fastigheten.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

33

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

103 §.

Är fastighetsägare jämlikt 102 §

tillkommande ersättning bestämd att

utgå på en gång och har fastigheten

genom inskränkningen i förfoganderätten

undergått sådan minskning i

värde att den kan antagas ej utgöra

full säkerhet för fordran, för vilken

fastigheten svarade då rätten till ersättning

uppkom, skall ersättningen

nedsättas hos länsstyrelsen; och skall

om fördelning och utbetalande av

nedsatt belopp samt verkan därav i

tillämpliga delar gälla vad som är

stadgat för det fall att enligt lagen

om expropriation nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som i första

stycket avses uppstått till följd av

att nedsättning ej skett, skall fordringens

innehavare njuta ersättning

av kronan för förlusten mot avskrivning

å fordring shandling en. Detsamma

gäller, där förlust tillskyndats

fordringens innehavare därigenom att

ersättning blivit för lågt beräknad

och densamma till följd av överenskommelse

mellan kronan och den ersättningsberättigade

eller av annan

anledning ej blivit prövad av domstol.

104 §.

Den som på grund av föreläggande

enligt 101 § bortskaffat eller ändrat

befintlig anordning vid väg är berättigad

till ersättning av kronan för sina

kostnader härför ävensom för den

skada i övrigt som genom åtgärden

må hava uppkommit för honom. Ersättningen

skall bestämmas att utgå

på en gång.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 76.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

105 §.

Den som vill göra anspråk på ersättning

enligt 102, 103 eller 10b §

skall göra framställning därom hos

länsstyrelsen.

Kan överenskommelse icke träffas

om ersättningen, har den som gjort

framställningen att instämma sin

talan till ägodelningsrätten i den ort,

där den av förordnandet eller föreläggandet

berörda marken är belägen.

Jämväl kronan äger påkalla prövning

av ersättningsfrågan enligt vad nu

sagts. Rörande förfarandet i målet

samt talan mot däri meddelade beslut

skall i tillämpliga delar gälla vad om

j or ddelnings mål, som genom stämning

anhängiggjorts, finnes stadgat.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader å målet, såframt

ej rätten med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda

förordna.

106 §.

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga

den som uppfört byggnad eller

vidtagit annan åtgärd i strid mot

förbud enligt 100 § att undanröja eller

ändra det utförda. Överexekutor

äger ock meddela handräckning till

rättelse i vad olagligen skett. Ansökan

om handräckning må göras av

allmän åklagare, byggnadsnämnd

samt ägare eller innehavare av fastighet,

som äger begagna vägen. Beträffande

sådan handräckning gälla enahanda

bestämmelser som de vilka

åro stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som

meddelats med stöd av 101 §, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden

vidtages.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

35

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kostnad för handräckning enligt

första stycket, varom ansökan gjorts

av allmän åklagare, må på utmätningsmannens

begäran förskjutas av

allmänna medel.

107 §.

Över länsstyrelses beslut i fråga,

som avses i detta kapitel, må klagan

föras hos Konungen i vederbörande

statsdeparlement i den för ekonomimål

i allmänhet stadgade ordning. Beslutet

skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, där ej

Konungen annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag -—- - Genom denna

Ändå att — —

- januari 1940.

—- enskilda vägar,

därefter företages.

Är rättighet eller skyldighet med

avseende å väg genom förrättning,

dom eller eljest bestämd enligt äldre

lag, skall, där annat ej följer av 83 §

i nya lagen eller av vad nedan föreskrives,

beträffande det sålunda uppkomna

rättsförhållandet fortfarande

tillämpas vad därom vid tiden för nya

lagens ikraftträdande finnes stadgat.

Har fastighet,---— —----—

Vad i----— —

Där skyldighet —--

Är rättighet eller skyldighet med

avseende å väg genom förrättning,

dom eller eljest bestämd enligt äldre

lag, skall, där annat ej följer av 74 §

i nya lagen eller av vad nedan föreskrives,

beträffande det sålunda uppkomna

rättsförhållandet fortfarande

tillämpas vad därom vid tiden för nya

lagens ikraftträdande finnes stadgat.

-----sistnämnda dag.

— juni 1926.

----till efterrättelse.

Den äldre -—

Stadgandet i

Har rätt--

Där i —--

— — ingåtts dessförinnan.

---—- äga tillämpning.

--- frågans återupptagande.

av väghållningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954, dock att, där länsstyrelse före

nämnda dag meddelat beslut om bildande

av vägförening, ärendet skall

handläggas och prövas enligt hittills

gällande bestämmelser.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

till

Lag

om lindrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har i byggnadsplan bestämts att

mark skall användas till väg eller annan

allmän plats utan att skyldighet

att upplåta marken föreligger enligt

112 eller 113 §, och kan markens

ägare till följd av vad sålunda bestämts

nyttja marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, vare han

berättigad till ersättning för den skada

som han härigenom lider. Samma

lag vare om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits

innan byggnadsplanen fastställdes.

Skyldighet att svara för ersättningen

åligger i fråga om mark, som är

avsedd till allmän väg, kronan samt

beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belägen.

Finnes ej vägförening när fråga

uppkommer om ersättning i fall som

sist nämnts, skall länsstyrelsen förordna

om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall

Frågan huruvida -

Har i byggnadsplan bestämts att

mark skall användas till väg eller annan

allmän plats utan att skyldighet

att upplåta marken föreligger enligt

112 eller 113 §, och kan markens

ägare till följd av vad sålunda bestämts

nyttj a marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, vare han

berättigad till ersättning för den skada

som han härigenom lider. Samma

lag vare om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits

innan byggnadsplanen fastställdes.

Skyldighet att svara för ersättningen

åligger i fråga om mark, som är

avsedd till allmän väg, kronan samt

beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belägen.

Finnes ej vägförening när fråga

uppkommer om ersättning i fall som

sist nämnts, skall länsstyrelsen föranstalta

om sådan förenings bildande.

— -—- — till marken.

--planens genomförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

37

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i

statsrådet å Stockholms slott den 20 november 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen

anmäler statsrådet Hjalmar Nilson fråga om vissa ändringar

i lagen om enskilda vägar och byggnadslagen samt anför därvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 26 augusti 1948 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet

åt dåvarande landshövdingen G. H. Andersson, lagmannen

A. Bexelius, nuvarande generaldirektören K. G. Hjort samt ledamöterna

av riksdagens första kammare K. H. Andersson och O. L. Tjällgren

att inom departementet biträda med utredning angående statens övertagande

av vinterväghållningen på vissa enskilda vägar. Åt landshövdingen

Andersson uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet.

De sakkunniga — vilka antog benämningen 1948 års vinterväghållningsutredning

— avlämnade den 14 december 1950 betänkande angående snöröjning

på enskilda vägar och fullgjorde därmed sitt nämnda uppdrag.

Genom särskilda beslut den 9 juni 1950 och den 11 januari 1952 uppdrog

Kungl. Maj :t åt vinterväghållningsutredningen att verkställa dels av

riksdagen genom skrivelse den 10 maj 1950, nr 198, begärd översyn av bestämmelserna

om vägföreningar i 1939 års lag om enskilda vägar, dels ock

av riksdagen genom skrivelse den 25 juni 1948, nr 350, begärd utredning angående

reglering av rätten att hålla grindar över enskild väg, till vilken

statsbidrag utgår. Till fullgörande av dessa två uppdrag har vinterväghållningsutredningen

med skrivelse den 10 oktober 1952 avgivit betänkande

med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. (SOU

1952:26). ''

Över sistberörda förslag och betänkande har efter remiss yttranden avgivits

av Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Norrbottens län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

Sveriges lantbruksförbund, länsvägnämndernas förbund, svenska vägföreningen,

förbundet för enskild väghållning i Stockholms län, Sveriges

lantmätareförening och Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar.

Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats utlåtanden av samtliga

överlantmätare. Vid flertalet av länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden

av vägförvaltningen inom länet, varjämte envar av länsstyrelserna

i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län bifogat

utlåtande av länsarkitekten i länet samt länsstyrelsen i Malmöhus län

därjämte vid sitt yttrande fogat utlåtanden av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och av byggnadsnämnden i Herrestads kommun.

Sedan de frågor, som behandlas i vinterväghållningsntredningens år 1952

avgivna betänkande, ytterligare beretts inom kommunikationsdepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga desamma.

1. Huvuddragen av gällande lagbestämmelser om enskilda vägar.

De grundläggande nu gällande bestämmelserna om enskild väghållning

är sammanförda i lagen den 3 september 7939 (nr 608) om enskilda vägar

med ändringar genom lagar den 16 maj 1947 (nr 183), den 30 juni 1947 (nr

387) och den 15 maj 1952 (nr 234). Lagen upptog i sin ursprungliga lydelse

tre kapitel, nämligen 1 kap. (1—5 §§), innehållande vissa begreppsbestämningar

och andra stadganden av allmän innebörd, 2 kap. (6—70 §§), innefattande

bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet, samt 3 kap. (71—93

§§), innehållande särskilda bestämmelser om vissa vägar inom områden

med tätare bebyggelse. Genom nyssnämnda lag den 15 maj 1952 har till lagen

fogats ett fjärde kapitel (94—99 §§), upptagande vissa speciella föreskrifter

rörande skogsvägar.

Lagen om enskilda vägar är tillämplig å såväl stad som landsbygd men

äger i princip ej tillämpning inom område, för vilket stadsplan fastställts.

Fastställelse av stadsplan medför dock icke i och för sig, att tidigare avgöranden

rörande väghållningen annulleras, utan härför fordras uttryckligt

beslut. Under lagen inbegripes icke blott farväg utan även gångväg (1 §).

Till väg hänföres själva vägbanan och de områden därinvid, som stadigvarande

erfordras för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett,

dike och upplagsplats. Till vägen räknas även trumma, skyddsvärn, vägmärke

och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom

väg anses bro och färja med färjläge (2 §). Väghållning omfattar byggande

av väg (inklusive omläggning och förbättring av befintlig väg), vägunderhåll

(vartill hänföres alla åtgärder för vägens vidmakthållande i ett

tillfredsställande skick) samt vinterväghållning (omfattande åtgärder för

att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från snö och is, utmärkande av

vägbanan, där så tarvas, så ock åtgärder för vägbanans förbättrande genom

påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling

uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfatt
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl , Maj:ts proposition nr 76.

39

ning är till avsevärd olägenhet; 3 §). Väghållningsskyldigheten är knuten

till viss fastighet och skall fullgöras av fastighetens ägare eller i några fall

av dess innehavare. Med fastighet kan jämställas viss annan fast anläggning

(1 och 5 §§).

Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märkes

främst reglerna om skyldighet för ägare av fastighet att mot ersättning

upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är

av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder till

märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 och 9 §§).

Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till

begagnande för annan fastighet (7 och 9 §§). Ägare av fastighet kan även

förpliktas tåla, att å fastigheten tages sand, grus, jord eller sten till väg,

att vid vägen växande träd eller buskar borthugges eller kvistas eller att

snöskärm uppsättes å fastigheten (13 §), varjämte förbud i vissa fall kan

meddelas mot bibehållande eller uppsättande av grind eller led å vägen

(14 §). Fastighetsägaren är även i dessa fall berättigad till ersättning av

väghållaren. Om väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli

av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda

fastighetens ägare pliktig att deltaga i byggandet. Även vägunderhåll och

vinterväghållning utgör ett gemensamt åliggande för ägarna av de fastigheter,

som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertiden (10 §).

Arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras

antingen gemensamt eller efter vägdelning (12 §). Väghållningsbördan skall,

då flera väghållningsskyldiga finnes, fördelas mellan dem med hänsyn till

den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å

någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av

vägen (11 §).

Där två eller flera fastigheter förpliktats till väghållning, som skall utföras

enligt gemensamhetssystemet, utgör fastigheterna en sammanslutning,

benämnd vägsamfällighet. För vägsamfällighet skall antagas stadgar, som

granskas och fastställes av länsstyrelsen, och utses styrelse (50 §). Väghållningsskyldigheten

tar formen av en förpliktelse att bidraga till samfällighetens

utgifter, och bidragsplikten regleras genom andelstal, som åsatts

fastigheterna med tillämpning av grunderna för väghållningsbördans fördelning

(33 §). Samfällighetens styrelse är pliktig att hos de väghållningsskyldiga

uttaxera och indriva de bidrag, som erfordras (62 §). De bidrag i

penningar, som de väghållningspliktiga fastigheterna sålunda har att utgiva,

utgår med förmånsrätt före all i fastigheterna intecknad gäld (lag den 3

september 1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda

vägar). Vägsamfällighet får icke utöva verksamhet, som är främmande

för dess ändamål att handhava den gemensamma väghållningen och

därmed förenade angelägenheter (50 §).

Eventuella tvistigheter angående väghållningsskyldigheten upptages och

prövas vid särskild förrättning. Förrättningsmannen, vilken förordnas av

länsstyrelsen, kan biträdas av gode män. Rätt att påkalla förrättning till
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

kommer ägare och i 5 § avsedd innehavare av fastighet, vilken saken förmenas

angå. Även frågor om ersättning för upplåtelse av mark eller annat intrång

upptages i förekommande fall till prövning vid förrättningen (15—

20 §§). Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen och gode männen,

där sådana anlitats, framlägger ett utlåtande rörande de frågor, förrättningen

avsett (35 §). Sakägare, som är missnöjd med utlåtandet, äger

föra talan genom besvär hos ägodelningsrätten (37 §). Föres ej talan mot

förrättningen, går utlåtandet i verkställighet såsom lagakraftägande dom

(40 §).

De regler, som i 3 kap. enskilda väglagen givits för vissa vägar inom

områden med tätare bebyggelse, går i stort sett ut på att väghållningen

samt iordningställandet och underhållet av vissa allmänna platser inom

område, där sådan bebyggelse uppkommit eller kan förväntas inom nära

förestående tid uppkomma, kan uppdragas åt en samfällighet av särskilt

slag, i lagen kallad vägförening. Initiativet till bildande av eu vägförening

tages av länsstyrelsen (71 §). Länsstyrelsen äger även principiellt beslutanderätt

i alla frågor rörande föreningens tillkomst. Förfarandet vid bildande

av vägförening kan sägas vara indelat i tre etapper. Innan förfarandet

nått den fullbordan, att föreningen kan påbörja sin verksamhet med att

ordna väghållningen, erfordras nämligen tre särskilda beslut av länsstyrelsen.

Den första etappen markeras av beslutet att vägföreningen skall komma

till stånd. Innan sådant beslut meddelas, skall länsstyrelsen ha låtit vidtaga

erforderlig förberedande utredning. Rör frågan stad eller annan ort,

där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, skall länsstyrelsen höra

byggnadsnämnden. Vidare skall länsstyrelsen hålla sammanträde med ägare

och innehavare av fastigheter inom det område, beslutet skall avse. Beslutas

inrättande av vägförening, angives i beslutet, vilket område föreningen

skall omfatta. I föreningen ingår de fastigheter, vilka i sin helhet eller till

någon del är belägna inom området (71 §), i allmänhet dock icke fastighet,

som utgör kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata (72 § andra stycket).

Sedan det sålunda blivit klarlagt, vilka som skall vara medlemmar i föreningen,

ankommer det på dessa att antaga stadgar och välja styrelse. För

detta ändamål skall länsstyrelsen utfärda kallelser till sammanträde med delägarna.

Det föreskrives däremot ej uttryckligen, att sammanträdet skall äga

rum inför länsstyrelsen eller tjänsteman hos denna (75 §). Stadgarna skall

fastställas genom beslut av länsstyrelsen (andra etappen).

Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, vidtager

förfarandets tredje etapp, varunder länsstyrelsen skall till avgörande företaga

frågan, vilka vägar som skall förklaras vara föreningens. Förslag i

frågan upprättas av länsstyrelsen eller av särskilt förordnad sakkunnig person,

i båda fallen under medverkan av föreningen. Innan saken avgöres,

skall sammanträde med delägarna äga rum inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen

förordnar. Är fråga om väg i stad eller annan ort, varest skyldighet

föreligger att söka byggnadslov, och kan frågan äga betydelse för be
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

41

byggeisen eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande

från byggnadsnämnden samt i viktigare fall från stadsfullmäktige, kommunalnämnd

i köping eller municipalnämnd (86 §). Beslutet skall angiva läge,

sträckning och bredd av föreningens vägar ävensom meddela de föreskrifter

i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid marken är bar och vintertiden,

vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten må

anses påkallade. Vidare skall bestämmas, i vad mån och på vilka villkor

grindar får finnas å vägarna. Vägarna skall utmärkas å karta (84 §).

Samtliga de beslut, länsstyrelsen enligt det nu sagda har att meddela i

samband med bildande av vägförening, kan var för sig överklagas (93 §).

I motsats till vad fallet är beträffande förrättning enligt 2 kap. innehåller

bestämmelserna om vägförenings bildande icke några närmare föreskrifter

om sammanträdesordningen, om protokollföring o. d. Blott beträffande kallelser

till sammanträde och kungörande av fattade beslut ges något utförligare

bestämmelser.

Sedan slutligen avgjorts, att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äger föreningen mot ersättning för markupplåtelse och

annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen. Eventuell tvist om ersättning instämmes till ägodelningsrätt.

Marken eller vägen får emellertid tagas i anspråk, så snart föreningen

till säkerhet för ersättningen hos länsstyrelsen nedsatt ett belopp,

som ägodelningsrätten bestämmer (87 §).

Bätt att ta sand, grus, jord eller sten å annans fastighet kan tillerkännas

vägförening under samma villkor som annan vägsamfällighet (jfr 13 §).

Erfordras upplåtelse av sådan rätt, måste emellertid, om ej frivillig uppgörelse

träffas, förrättning äga rum i den ordning 2 kap. stadgar (90 §).

Beslut om ändring i vägförenings område meddelas i samma ordning som

beslut om bildande av sådan förening (71 § andra stycket och 91 § andra

stycket). Ändring i fråga om föreningens väghållningsskyldighet kan beslutas

av länsstyrelsen efter vederbörlig utredning och sedan tillfälle beretts

vägföreningen och annan, som saken rörer, att yttra sig i ärendet. I övrigt

är någon viss procedur ej föreskriven (85 §).

För verkställande av de undersökningar, som kan vara erforderliga vid

vägförenings bildande eller för fullgörande av annan uppgift, som ankommer

på länsstyrelsen, äger länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde. Ersättning

till biträde som anlitats för att uppgöra förslag, vilka vägar som skall vara

föreningens, skall betalas av föreningen. Även eljest åligger det föreningen

att vidkännas kostnaden för särskild sakkunnig, för såvitt icke vid den

slutliga handläggningen av ärendet prövas skäligt att den betalas av enskild

sökande (92 §).

Bestämmelserna om stadgar och styrelse för vägförening överensstämmer

i de flesta hänseenden med vad som gäller för vägsamfälligheter enligt 2

kap. Den väsentligaste skillnaden består däri att en ledamot av föreningens

styrelse skall utses av länsstyrelsen. Föreningens styrelse skall bestå av antingen

tre eller fem ledamöter (medan det beträffande vägsamfälligheter

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

enligt 2 kap. överlämnats åt delägarna att bestämma antalet; 74 § femte

stycket).

Liksom inom andra vägsamfälligheter bestämmes delägarnas rättigheter

och skyldigheter inom föreningen av andelstal. Såsom huvudregel gäller att

andelstalen motsvarar fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. För

fastigheter, vilka saknar taxeringsvärden, bestämmes särskilda andelstal

(76 § första stycket). Om speciella omständigheter föranleder att taxeringsvärdet

måste anses utgöra en mindre rättvis grund för bestämmande av viss

fastighets delaktighet, kan länsstyrelsen fastställa ett särskilt högre eller

lägre andelstal för denna fastighet (76 § tredje stycket). Skulle ett system

med andelstal, bestämda efter taxeringsvärdena, i visst fall medföra en

mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan, äger länsstyrelsen förordna

att annan grund skall tillämpas för fördelningen (76 § andra stycket).

Har bebyggelsen inom vägföreningens område tillkommit på det sättet, att

ett flertal bostadstomter försålts av en och samme markexploatör, ger lagen

möjlighet lör länsstyrelsen att bestämma andelstal för exploatörens egna

fastigheter högre än efter den eljest gällande grunden såvitt angår skyldigheten

att deltaga i byggandet (ej i underhållet) av viss eller vissa vägar (76 §

fjärde stycket).

Vägförening äger enligt den särskilda lagen om förmånsrätt för vissa

fordringar enligt lagen om enskilda vägar uttaga sina bidragsfordringar i

medlemsfastigheterna med rätt före intecknad gäld.

Vägföreningens uppgift är att ombesörja och bekosta väghållningen i

fråga om föreningens vägar samt att handhava de i föreningen ingående

fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.

Den får icke utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna

ändamål (73 §).

Det ankommer på länsstyrelsen att övervaka att vägförening fullgör sina

uPP§ifter med avseende å väghållningen. Vid försummelse från föreningens

sida att vederbörligen bygga eller underhålla någon av de vägar, som förklarats

vara föreningens, eller att fullgöra vinterväghållning därå kan länsstyrelsen

ingripa med föreläggande, vare sig sådant påkallas av någon rättsägare

eller icke. Där det finnes påkallat, äger länsstyrelsen medgiva föreningen

anstånd tills vidare eller på viss tid med byggande av väg eller

övertagande av befintlig väg till väghållning. Sådant tillstånd kan när som

helst återkallas (88 §).

Rätt att begagna föreningens vägar tillkommer icke blott de fastigheter,

vilka ingår i föreningen, utan även övriga fastigheter, för vilka vägen är till

nytta. Sådan fastighet kan — liksom fallet är beträffande vägsamfälligheter

i allmänhet — förpliktas att utgiva slitageersättning. Tvist därom prövas av

ägodelningsrätt (89 §).

De i 4 kap. lagen om enskilda vägar meddelade särskilda bestämmelserna

rörande skogsvägar innefattar med avseende å dessa vägar vissa modifikationer

av principerna i 2 kap. Med avseende å sådana vägar kan den allmänna

normen för deltagande i väghållningsbördan jämkas, om det finnes

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

43

skäligt för främjande av god skogshushållning (95 §). Vidare kan det eljest

tillämpade systemet med andelstal för fördelning av väghållningsbördan i

viss omfattning ersättas av ett system med vägavgifter för transport av skogsprodukter

(96—99 §§).

Inom byggnadslagstiftningen finnes vissa stadganden, som direkt berör

väghållningen inom vägföreningsområdena. Enligt 107 § byggnadslagen skall

byggnadsplan utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda

områden som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och

andra allmänna platser. Däremot upptager byggnadslagstiftningen icke någon

bestämmelse angående skyldighet för markägare eller andra att bringa planen

i verkställighet. I stället har i 126 § byggnadsstadgan införts en bestämmelse

om att, när byggnadsplan fastställts för visst område och de av planen

omfattade fastigheterna icke redan ingår i vägförening, länsstyrelsen skall

taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för området.

I 112 § byggnadslagen finnes bestämmelse om skyldighet i vissa fall för

ägare av mark, som enligt fastställd byggnadsplan avsetts till väg eller annan

allmän plats, att utan ersättning låta marken tagas i anspråk och nyttjas

för det avsedda ändamålet. Förutsättningar för sådan skyldighet är ■—

utöver vad som framgår av det redan anförda — att nybyggnad ägt rum

inom byggnadsplaneområdet, att marken till följd av nybyggnaden erfordras

för samfärdseln inom området, att marken icke bebyggts samt att densamma

vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden

uppförts eller varifrån mark till byggnaden upplåtits, eller ock annan

fastighet med samma ägare. Vidare finnes i 113 § byggnadslagen en bestämmelse,

enligt vilken det i vissa fall kan åläggas ägare av markområden,

som lägges under byggnadsplan, att upplåta mark till vägar och allmänna

platser i större omfattning än som stadgas i 112 §. Förutsättningarna för

bestämmelsens tillämpning har angivits så, att byggnadsplan lägges över

område i en ägares hand samt att markupplåtelse prövas skälig med hänsyn

till den nytta, denne kan förväntas få av planens genomförande, och övriga

omständigheter.

Ytterligare bör omnämnas bestämmelsen i 116 § byggnadslagen, enligt

vilken ägare av samt i vissa fall även innehavare av nyttjanderätt o. d. till

mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats och som

till följd därav kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den skada

som han härigenom lider. Detta gäller dock ej om skyldighet att upplåta

marken föreligger enligt de nyss refererade bestämmelserna i 112 och 113

§§ samma lag. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark,

som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening, när

fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen

förordna om sådan förenings bildande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Knngl. Maj:ts proposition nr 76.

2. Allmänna synpunkter.

Utredningen. Utredningen har särskilt uppehållit sig vid förhållandena

inom områden, som enligt bestämmelserna i byggnadslagen lagts under byggnadsplan,

samt har påtalat, att generella bestämmelser saknades rörande

ansvaret för dessa planers genomförande. Inledningsvis har till behandling

upptagits frågan, av vilka rättssubjekt — staten, kommunerna, särskilt bildade

sammanslutningar eller enskilda personer — väghållningsbestyret lämpligast

borde ombesörjas. I detta hänseende har utredningen hänvisat till

bl. a. uttalanden i frågan, vilka gjorts av 1935 års vägsakkunniga i deras år

1938 avgivna betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m.

(SOU 1938: 23, s. 69—72) samt av chefen för justitiedepartementet i samband

med remiss till lagrådet av förslaget till nu gällande byggnadslag

(prop. nr 131/1947 s. 142), av vilka uttalanden framginge, att man tidigare

avböjt såväl tanken på att införa kommunalt ansvar för väghållningen i sådana

tättbebyggda orter, som avsåges med bestämmelserna om byggnadsplan,

som ock möjligheten att tillskapa särskilda sammanslutningar med uppgift

att sörja för tillgodoseende av alla de behov, till vilka tätbebyggelsen gåve

upphov, såsom väghållning, vägbelysning, vatten- och avloppsanläggningar

in. m. För genomförandet av byggnadsplan hade man därför alltjämt att lita

till strödda bestämmelser i skilda författningar, av vilka de viktigaste vore

enskilda väglagens stadganden om vägföreningar. Frågan om en reform på

detta område hade under utredningsarbetet aktualiserats bl. a. genom uttalanden

av vissa länsstyrelser m. fl. angående önskvärdheten av en sammanfattande

lagstiftning på området. -— Utredningen hade funnit sig icke böra

ingå på frågan om en mera genomgripande reform av vägföreningsinstitutet

utan hade ansett sin uppgift i förevarande hänseende begränsad till att söka

utforma regler beträffande främst förfarandet vid vägförenings bildande,

vilka på ett bättre sätt än de nuvarande tillgodosåge det praktiska livets

krav. Till närmare utveckling härav anförde utredningen:

De argument, som kunna anföras till stöd för åsikten, att vägföreningarna

icke utgöra någon lämplig form för väghållningen inom de mindre tätorterna,

äro av två slag, nämligen dels ekonomiska och dels organisatoriska.

För invånarna i sådana mindre tätorter, som icke lagts under stadsplan,

måste det givetvis framstå som ett önskemål, att väghållningsbördorna för

deras del lättas genom att slås ut på samtliga invånare i kommunen eller

övertagas av staten. Detta önskemål dela de emellertid med alla andra väghållare

i fråga om enskilda vägar, och problemet vidgas därigenom att avse

enskild väghållning överhuvud. Av bl. a. ekonomiska skäl är det åtminstone

för närvarande uteslutet, att staten eller kommunerna skulle kunna åtaga

sig all enskild väghållning. Fn begränsning av statens eller kommunens

engagemang att avse endast tätorterna skulle av glesbygdsinvånarna i många

fall anses som en uppenbar orättvisa, särskilt i betraktande av att väghållningsbördan

för tätorternas invånare ofta är mindre betungande än för invånarna

i glesbygden.

Ur organisatorisk synpunkt är det otvivelaktigt en svaghet, att det icke

finnes något rättssubjekt, som bär det samlade ansvaret för genomförandet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

45

av en byggnadsplan och för att byggnadsplaneområdets vägproblem och

andra speciella tätortsfrågor bli lösta på ett tillfredsställande sätt. Att lägga

detta ansvar på kommunen är visserligen teoretiskt möjligt men möter även

— på sätt framgår av de nyss refererade uttalandena i samband med tillkomsten

av lagen om enskilda vägar och byggnadslagen — stora betänkligheter.

Tanken att för ändamålet tillskapa särskilda samhällsföreningar med

uppgift att ta sig an alla uppkommande tätortsproblem drabbas även av

allvarliga erinringar. Det kan sålunda icke utan vidare betraktas som givet,

att alla de gemensamhetsproblem, till vilka en tätortsbildning ger upphov, ur

organisatorisk synpunkt alltid böra lösas på samma sätt. Även om det i ett

givet fall synes klart, att kommunen eller samhällsföreningen bör omhänderhava

vägväsendet inom ett tätområde, är därmed ej sagt, att detsamma

är förhållandet med t. ex. vatten- och avloppsväsendet.

Vid sådant förhållande synes det ännu vara för tidigt att ta bestämd

ståndpunkt till frågan, i vilken omfattning och på vad sätt de nämnda verksamhetsgrenarna

böra samordnas. I allt fall fordrar frågan undersökningar

och överväganden av sådan art, att de näppeligen kunna komma till stånd

inom ramen för de uppdrag, som givits vinterväghållningsutredningen.

Remissyttrandena. Den begränsning, utredningen sålunda ålagt sig i fråga

om arbetets omfattning, har i de flesta yttrandena lämnats utan gensaga.

Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en annan mening. Dessa yttranden

har betonat bristen på bestämmelser om särskilda rättssubjekt för

byggnadsplanernas genomförande och framhållit, att ordnandet av vägförbindelser

utgjorde blott en sida av denna fråga. I enlighet härmed har förordats

en lagstiftning med vidare syftning, omfattande samordning av de

särskilda verksamhetsgrenar, främst väghållning samt ordnande av vattenförsörjning

och avlopp, till vilka tätortsbildningarna gåve upphov. Beträffande

sättet för åstadkommande av dylik samordning har i vissa yttranden

förordats kommunalisering av verksamheten, i andra yttranden åter bildandet

av samhällsföreningar med ändamål att tillgodose alla tätortsbehov.

Kraftigast har vägfrågornas samband med bebyggelseplaneringen betonats

av bostadsstijrelsen, vilken förklarat sig anse det angeläget, att samtliga

frågor, som rörde genomförandet av detaljplan, utreddes och bedömdes i

ett sammanhang och icke såsom hittills skett var för sig. Innan frågan om

ändrade bestämmelser rörande vägföreningar gjordes till föremål för lagstiftningsåtgärder,

borde därför övervägas att verkställa en utredning av

hela frågan om genomförandet av detaljplan. En sådan ny utredning syntes

lämpligen böra innefatta av styrelsen tidigare föreslagen översyn av vattenoch

avloppsakkunnigas förslag i vatten- och avloppsfrågan. Måhända borde

nämnda utredning även samordnas med 1951 års byggnadsutredning. Det

torde nämligen ligga nära till hands att i detta sammanhang undersöka i

vad mån åtgärder borde vidtagas i syfte att realisera byggnadslagens intentioner

i avseende å valet av planinstitut. Om nämligen stadsplan komme till

användning i samtliga fall utom där fråga vore om smärre samhällsbildningar,

skulle plangenomförandet i kommunal regi betydligt underlättas.

Även byggnadsstyrelsen — som i allt väsentligt tillstyrkt utredningens förslag

— har givit uttryck för liknande tankegångar samt har under hänvis
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj ds proposition nr 76.

ning till kommunernas dokumenterade intresse för vatten- och avloppsfrågorna

ansett skäl tala för ett mera aktivt kommunalt deltagande i genomförandet

av byggnadsplaner. Lantmäteristyrelsen har ■— i anslutning till

uttalanden av flera överlantmätare — framhållit, att det i praktiken ofta

visat sig'' svårt att genomföra byggnadsplaner på ett ändamålsenligt sätt.

Starka skäl talade för en samordning av de med genomförandet av byggnadsplan

förenade uppgifterna och då i första hand väg- samt vatten- och

avloppsanläggningar. Huruvida ansvaret för dessa uppgifter borde åvila kommunen

eller särskilda för ändamålet bildade samfälligheter, i vilka kommunen

tillförsäkrats inflytande, torde därvid vara förtjänt att övervägas.

Styrelsen ansåge tiden mogen för en närmare undersökning och utredning

av dessa frågor. Överlantmätaren i Västerbottens län har ansett det ligga

nära till hands att söka en lösning av vägfrågorna i tätorter efter samma linjer

som innefattades i 1946 års vatten- och avloppsakkunnigas förslag. Liknande

synpunkter har anlagts av öv er lantmätaren i Norrbottens län. Bland

dem, som uttalat sig för en närmare utredning rörande samordning av

frågorna om väghållning och om plangenomförandet i övrigt, märkes vidare

länsarkitekterna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, överlantmätarna

i Uppsala och Kronobergs län samt länsstyrelserna i Södermanlands och

Kalmar län. Länsstyrelsen i Våsternorrlands län, överlantmätaren i Gotlands

län samt överlantmätaren i Skaraborgs län har med ingående motivering förordat

ett ökat kommunalt engagemang i tätorternas vägfrågor. I de yttranden,

vilka kan sägas företräda glesbygdsintressena, har frågan om väghållningens

egenskap av statlig, kommunal eller enskild blott berörts ur

den synpunkten, att ett vidsträckt förstatligande av väghållningen angivits

utgöra ett viktigt önskemål. I yttrandet från Sveriges lantbruksförbund har

sålunda gjorts gällande, att tiden vore inne för en allmän revision av lagen

om enskilda vägar med syfte att tillgodose de allmänna intressen av ekonomisk

natur samt de trafik- och säkerhetssynpunkter, vilka talade för att

väghållningen i stor omfattning överfördes på det allmänna.

I åtskilliga yttranden, vilka kraftigt framhäver betydelsen av det ovannämnda

samordningsproblemet, har dock därjämte betonats, att en blivande

utredning härom icke borde få hindra att proceduren vid vägförenings tillkomst

förenklades. Bland dylika yttranden är att nämna dem som avgivits

av länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Kopparbergs län.

Svenska vägföreningen har anfört att, även om det syntes rationellt att

samordna byggnadsplaneområdenas vägproblem och andra speciella tätortsfrågor,

så vore dock tiden sannolikt ännu icke mogen för en dylik samordning.

Även i åtskilliga andra hänseenden har i yttrandena framställts yrkanden

om ändringar i lagen om enskilda vägar utöver dem, vilka innefattas i utredningens

lagförslag. I sådant hänseende är att nämna följande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och vägförvaltningen i Örebro län har

ifrågasatt, huruvida icke länsstyrelse borde kunna utan ansökan av sakägare

förordna om förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar resp.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

47

avslå en av sakägare gjord ansökan om sådan förrättning, när dylikt påkallades

av allmänna intressen.

Sveriges lantmätareförening har påkallat åtgärder för att åstadkomma

bättre samordning mellan de bestämmelser om vägservitut, som funnes meddelade

i lagen om delning av jord å landet, lagen om enskilda vägar samt

lagen om servitut.

Överlantmätaren i Hallands län har ansett önskvärt, att möjlighet generellt

bereddes att vid förrättning påföra fastighet väghållningsskyldighet såväl

genom andelstal som genom förpliktelse att erlägga slitageersättning.

Lantmäteristgrelsen, överlantmätaren i Malmöhus län samt länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig anse de nuvarande bestämmelserna

om skyldighet för vägförening att utgiva ersättning vid ianspråktagande

av väg vara alltför restriktiva med avseende å enskild fastighetsägares

rätt till ersättning för kostnader, vilka nedlagts å byggande av väg.

Länsstyrelsen i Stockholms län och förbundet för enskild väghållning i

Stockholms län har påyrkat effektivare bestämmelser om förpliktande för

markexploatör att fullgöra försummad vägbyggnadsskyldighet.

Överlantmätaren i Örebro län och förbundet för enskild väghållning i

Stockholms län har i sina yttranden uppehållit sig vid de särskilda förhållandena

inom bebyggelse, som bestode delvis av sommarstugor och delvis av

permanenta bostäder, samt har påyrkat införande av särskilda bestämmelser

om skyldighet att bekosta vinterväghållning. Förbundet har därjämte

uttalat önskemål om en bestämmelse rörande minoritetsskydd vid omröstning

inom vägförening och betonat behovet ur praktisk synpunkt av en bestämmelse,

som medgåve röstning efter huvudtal å sammanträde med medlemmarna

i vägförening.

Föredraganden. De mindre tätorternas vägfrågor kan — på sätt skett

i åtskilliga av yttrandena över utredningens förslag — betraktas såsom delfrågor

i det större problemkomplex, vilket rör markens planläggning för bebyggelse

och planernas praktiska genomförande. Under denna synvinkel

framstår såsom ett önskemål att söka såvitt möjligt rationalisera plangenomförandet

genom att på en hand samla ansvaret för att de särskilda

tätorlsbehoven, främst väghållning samt utförande och drift av vatten- och

avloppsanläggningar, blir behörigen tillgodosedda.

På sätt utredningen visat möter emellertid en dylik samordning redan ur

organisatorisk synpunkt avsevärda svårigheter, vartill kommer, att frågan

intimt sammanhänger med ekonomiska spörsmål av delvis mycket stor

räckvidd. En separat behandling av förevarande samordningsfråga skulle

därför innebära, att denna brötes ut ur sitt naturliga sammanhang, och kunde

på ett mindre lämpligt sätt föregripa den kommande utvecklingen. Åtgärden

skulle dessutom falla helt utom ramen för den föreslagna lagstiftningen,

vilken blott har till ändamål att förenkla förfarandet vid vägförenings

tillkomst samt vissa andra av praktiska skäl påkallade men ur principiell

synpunkt mindre betydande jämkningar i lagen om enskilda vägar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Av nu angivna skäl och då en utvidgning av förslaget att omfatta även

det förenämnda samordningsproblemet skulle medföra dröjsmål med genomförandet

av övriga föreslagna reformer, kan jag icke tillstyrka, att

nämnda problem upptages till behandling i detta sammanhang.

På liknande grunder torde det vara nödvändigt att även i övrigt begränsa

den aktuella lagstiftningsåtgärden till den ram, som angivits av utredningen.

De i vissa av yttrandena över utredningens förslag framkomna önskemålen

om ytterligare ändringar i lagen om enskilda vägar eller andra lagverk

har därför vid överarbetningen av utredningens förslag blott kunnat föranleda

sådana jämkningar i detta, som haft en nära anknytning till de av utredningen

föreslagna reformerna.

3. Förfarandet vid bildande av vägförening.

Utredningen. I utredningens betänkande har refererats vissa uttalanden,

som i remissyttrandena över 1942 års stadsplaneutrednings förslag till byggnadslag

(prop. nr 131/1947 s. 31) förekommit angående vägföreningsinstitutets

lämplighet såsom instrument för genomförandet av byggnadsplaner. I

dessa uttalanden har betonats den tungroddhet, som ansåges vidlåda vägföreningsinstitutet,

särskilt med hänsyn till att bestämmelserna om vägförenings

bildande vållade svårigheter, då det gällde att snabbt få utredning

verkställd i sådana ärenden. Utredningen har vidare hos samtliga länsstyrelser

förhört sig angående deras erfarenheter från tillämpningen av de

nuvarande bestämmelserna och rörande eventuella önskemål om en reform.

Härvid har flertalet länsstyrelser uttalat, att reglerna om förfarandet vid

bildande av vägföreningar icke vore tillfredsställande, samt har påyrkat

en reform i förenklande riktning. Flera av uttalandena är synnerligen kategoriska.

Proceduren vid vägförening har på flera håll betecknats som »tungrodd»,

»omständlig», »tidsödande», »otymplig», »mindre praktisk» etc. Endast

åtta länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands och Gotlands

län — där intet vägföreningsärende förekommit — samt länsstyrelserna

i Jönköpings, Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Västerbottens och

Norrbottens län — av vilka ingen redovisat mer än fyra ärenden sedan

lagens tillkomst — har lämnat de nuvarande bestämmelserna utan erinran.

Betänkandet innehåller en sammanställning av uppgifter, som länsstyrelserna

lämnat angående den tid, bildandet av en vägförening brukade ta i

anspråk. Den kortaste tiden (knappt ett år) har redovisats för ett ärende

från Kopparbergs län och den längsta tiden (hittills 10 år; ärendet ej slutfört)

för ett ärende från Stockholms län. Normalt liölle sig de uppgivna

tiderna mellan 2 och 4 år. För de tre län, där de flesta vägföreningarna funnes,

nämligen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län,

angåves såsom genomsnittsvärden respektive 4, 1—2 och något över 3 år.

Liknande uppgifter förelåge från andra län. De fall, där de angivna normal
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

49

tiderna överskridits, vore emellertid talrika. Det vore sålunda icke ovanligt,

att bildandet av vägförening to ge en tid av 5—7 år i anspråk.

Fortsättningsvis har utredningen — vilken förklarat sig förutsätta att de

angivna förhållandena icke kunde betecknas som tillfredsställande — med

utgående från länsstyrelsernas uttalanden till diskussion upptagit två alternativa

linjer för en reform av förfarandet vid bildande av vägförening.

Det ena alternativet, vilket förordats av länsstyrelserna i Stockholms och

Kopparbergs län, innebure bibehållande i huvudsak av nuvarande ordning,

enligt vilken såväl utrednings- som beslutsförfarandet vore förlagt till länsstyrelsen,

men uppmjukning av de nuvarande kategoriska bestämmelserna

om visst antal sammanträden med sakägarna jämte liknande föreskrifter

av mera formell natur. Det andra alternativet, förordat av länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar län, ginge ut

på att beslutanderätten i frågor av väsentlig betydelse bibehölles hos länsstyrelsen

men att utredningsförfarandet förlädes till särskild, fristående

förrättning under ledning av därtill förordnad förrättningsman.

Beträffande det första alternativet har utredningen närmare angivit de

ändringar i 3 kap. lagen om enskilda vägar, vilka utredningen ansett kunna

komma i fråga. Av de uttalanden, utredningen i detta sammanhang gjort,

framgår, att utredningen för sin del icke ansett åtgärderna komma att medföra

någon mera betydande minskning i den sammanlagda handläggningstiden

eller andra väsentliga fördelar.

Vad åter angår det andra alternativet har utredningen till en början diskuterat

den tänkbara möjligheten att helt avkoppla länsstyrelsen från befattning

med vägföreningsärendena och förlägga icke blott utredningen utan

även beslutanderätten till särskilt förordnad förrättningsman. Emellertid har

utredningen för sin del funnit, att vägfrågornas nära samband med andra

bebyggelseproblem och stora betydelse ur allmän synpunkt gjorde det lämpligt,

att länsstyrelsen, som kunde sägas utgöra ett samlande organ för den

samhällsplanerande verksamheten i länet, finge det avgörande ordet i dessa

frågor. Utredningsmannen, som vore väl insatt i ärendet, borde emellertid

precisera sin ståndpunkt till detta i ett utlåtande, vilket borde framläggas

för sakägarna med rätt för dem att göra erinringar mot detsamma. Eftersom

en bestämd fatalietid vore i hög grad ägnad att åstadkomma ordning

och reda i det fortsatta förfarandet, borde denna rätt begränsas till viss

tid efter det att utlåtandet framlagts. Utlåtandet borde undergå obligatorisk

överprövning hos länsstyrelsen, som därvid borde äga icke blott i oförändrat

skick antaga eller helt förkasta utlåtandet utan även föreskriva sådana

ändringar i utlåtandet, som kunde befinnas påkallade. Den omständigheten

att erinran mot utlåtandet ej anförts borde icke utgöra hinder

för länsstyrelsen att avvika från vad förättningsmannen förordat. Hänsyn

till rättssäkerheten borde dock föranleda, att länsstyrelsen, om den funne

skäl till ändring i utlåtandet, utställde ändringsförslaget till granskning

på samma sätt som skett beträffande utlåtandet och därvid föreskreve viss

tid, inom vilken sakägarna hade att inkomma med eventuella erinringar

mot förslaget. Med en dylik anordning torde å andra sidan hinder ej böra

4 Bihang till riksdagens protokoll 195/f. 1 samt. Nr 76.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

möta mot att rätten att anföra besvär över länsstyrelsens beslut begränsades

till sakägare, vilken hos länsstyrelsen framställt erinran mot förrättningsmannens

utlåtande eller av länsstyrelsen utställt ändringsförslag och

vars sålunda förda talan lämnats utan bifall.

Utredningen ansåge, att en omläggning av förfarandet efter nu angivna

linjer vore ägnad att underlätta detsamma och därigenom verka i riktning

mot en minskning av den genomsnittliga handläggningstiden. Fördelarna

bestode framför allt däri, att arbetet i största möjliga utsträckning koncentrerades

på en hand i stället för att splittras på ett flertal tjänstemän

inom länsstyrelsen. Fördelarna låge emellertid även på ett annat plan. För

närvarande förutsatte lagen, att länsstyrelsens åtgärder inleddes med beslut

om bildande av vägförening och omfattningen av dess område. I det övervägande

antalet fall, då fråga vore om bildande av vägförening inom område,

som lades under byggnadsplan, bleve följden härav i regel den, att åtgärden

finge anstå till dess byggnadsplanen blivit fastställd. I de flesta fall

skulle det emellertid vara mera rationellt, om utredningen i vägföreningsärendet

bedreves samtidigt med uppgörandet av byggnadsplanen. I så fall

bleve det möjligt för länsstyrelsen att i ett sammanhang meddela beslut

såväl om fastställelse av byggnadsplanen som beträffande vägfrågorna. Vägföreningen

kunde då träda i funktion omedelbart sedan byggnadsplanen

blivit fastställd.

De fördelar, som sålunda vore förenade med ett förrättningsförfarande

i ärende om bildande av vägförening, vore enligt utredningens mening så

betydande, att utredningen funnit sig böra utforma sitt förslag i ämnet efter

denna linje.

Beträffande detaljerna i förslaget gällde, att detta med de skillnader, som

följde av det redan anförda, i det väsentligaste utformats efter mönster av

motsvarande bestämmelser i 2 kap. lagen om enskilda vägar. De därifrån avvikande

bestämmelserna hade i allmänhet förebilder i lagen den 30 juni

1943 om allmänna vägar och med stöd av nämnda lag utfärdade föreskrifter.

Remissyttrandena. Yttrandena över utredningens förslag innefattar i allmänhet

gillande uttalanden om den föreslagna reformen av vägföreningsförfarandet.

Speciellt har flertalet länsstyrelser funnit förslaget i detta hänseende

innefatta bestämda företräden framför nu gällande ordning.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett, att de föreslagna

reglerna vore ägnade att komplicera lagstiftningen på området, vilken

redan nu tedde sig svåröverskådlig.

Länsstyrelsen i Hallands län har — i anslutning till ett tidigare uttalande

till utredningen — förklarat sig anse det lämpligast, att länsstyrelsen, innan

förrättningsman förordnades, hölle sammanträde med sakägarna och därvid

meddelade beslut om bildande av vägförening och om gränserna för dess

område. Såsom motivering härtill har exempel anförts på fall, då ställningstagandet

till dessa frågor vore vanskligt och då enligt länsstyrelsens mening

kunde befaras, att det av utredningen skisserade förfarandet skulle

leda till onödig tidsspillan.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

51

Förslaget har vidare kritiserats i yttrandet från lantmåteristgrelsen. Styrelsen

har vitsordat, att det nuvarande förfarandet vid bildande av vägförening

i praktiken blivit alltför tillkrånglat och ansett en förenkling av förfarandet

behövlig. Emellertid har ifrågasatts, om icke förfarandet borde

kunna regleras i ännu närmare anslutning till vad som gällde enligt 2 kap.

enskilda väglagen, d. v. s. ske i form av en förrättning, som skulle utmynna

i ett utlåtande vilket, därest klander ej anfördes, vunne laga kraft.

Vad länsstyrelsen i egenskap av planmyndighet syntes ha intresse av, vore

att vägfrågorna och bebyggelseplaneringen samordnades. Under förutsättning

att erforderligt samråd skedde mellan förrättningsman och olika experter

och organ torde emellertid plansynpunkterna kunna bli behörigen

tillgodosedda utan särskild prövning av länsstyrelsen. Dessa synpunkter

kunde lämpligen bevakas av byggnadsnämnderna. Skulle förrättningsmannen

och de experter eller organ, med vilka han samrått, ha skilda meningar,

torde möjlighet böra finnas att inhämta länsstyrelsens uppfattning.

En annan fråga, som länsstyrelsen ur allmän synpunkt kunde ha intresse

av, vore hur vägarna borde byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt

och beskaffenhet i övrigt. Denna fråga vore emellertid ingen speciell

tätortsfråga utan gällde i stort sett samtliga enskilda vägar, och bedömningen

vore vid bildande av vägförening betydligt enklare än vid mången

förrättning enligt 2 kap. enskilda väglagen. Därest det nu skisserade förfarandet

ändock icke skulle anses ge länsstyrelsen tillräckliga möjligheter att

bevaka plansynpunkterna, kunde det genom särskilt stadgande åläggas förrättningsmannen

att underställningsvis inhämta länsstyrelsens mening i

mera betydelsefulla frågor, t. ex. huruvida vägförening borde bildas, huru

föreningens område borde avgränsas och vilka vägar som borde omfattas

av föreningens väghållning. Sedan länsstyrelsen på grundval av förslag från

förrättningsmannen beslutat i dessa frågor, torde alla återstående frågor

lämpligen böra lösas inom ramen för förrättningen. Liknande uttalanden har

gjorts av Sveriges lantmätareförening samt utav överlantmätarna i Uppsala,

Kristianstads och Örebro län. överlantmätaren i Västernorrlands lån har ansett,

att en mera omfattande granskning av förrättningsmannens utlåtande

bleve för betungande för länsstyrelsen och att det vore tillräckligt, om länsstyrelsen

prövade, att icke något allmänt intresse träddes för när genom

utlåtandet. Svenska stadsförbundet har ansett, att man icke borde göra sig

överdrivna föreställningar om betydelsen av sambandet mellan väg- och

bebyggelsefrågor eller av den expertis i dessa frågor, som representerades

av länsstyrelsernas tjänstemän, samt att det viktigaste vid bildandet av

vägföreningar vore att vägarnas betydelse för resp. fastigheter och för blivande

fastighetsindelning noggrant utreddes. Behovet av expertis torde bli

tillräckligt tillgodosett, om vederbörande förrättningsman vore lantmätare.

Det kunde därför ifrågasättas, om man icke borde ta steget fullt ut och

på samma sätt som gällde för vägsamfälligheter låta förrättningens slutförande

bli beroende på lagakraftvinnande med rätt för missnöjd sakägare

att föra talan mot förrättningen hos ägodelningsrätten. Svenska landskom
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

munernas förbund har framhållit, att utredningens förslag måste medföra

en förenkling av arbetet och stimulera utbredningen av vägföreningsinstitutet,

även om det icke läte sig med säkerhet bedömas, med vilken styrka

de nuvarande procedurreglerna verkat återhållande. Det torde enligt förbundets

mening ej heller möta några allvarliga betänkligheter, om länsstyrelserna

befriades från den föreslagna prövningen av förrättningsmannens

utlåtande.

Å andra sidan har från flera håll — speciellt av länsstyrelsen i Västernorrlands

lån och överlantmätaren i Skaraborgs län — kraftigt understrukits

betydelsen av att det samhällsplanerande länsorganet alltfort komme

att kvarstå som beslutande myndighet i väghållningsfrågor.

I några av remissyttrandena, bland andra det som avgivits av länsstyrelsen

och överlantmätaren i Uppsala län, har önskemål uttalats om bestämmelser,

som möjliggjorde, att förrättningsmannen kunde biträdas av gode män.

En fråga, som särskilt avhandlats i vissa yttranden, utgör ordningen för

bestämmande av de andelstal, efter vilka rättigheter och skyldigheter inom

vägförening fördelas. Överlantmätaren i Uppsala län har ansett att en fastighetsägare,

som vore missnöjd i fråga om andelstal, borde kunna draga

frågan härom under ägodelningsrätts prövning; denna del av proceduren

hörde ej hemma i ett administrativt förfarande. Sveriges lantmåtareförening

— som förordat ett förfarande i anslutning till bestämmelserna i 2

kap. — har härvid fogat anmärkningen att de olikheter, som borde gälla

i förhållande till nämnda bestämmelser, väsentligen avsåge andelstalens bestämmande.

En annan fråga, som väckt uppmärksamhet, är ordningen för behandling

av anspråk på ersättning för upplåtelse av mark till väg och annat intrång

till följd av väghållning. Överlantmätaren i Örebro län har framhållit, att

det för avgörande, huru en vägförenings område borde avgränsas och vilka

vägar som borde ankomma på dess väghållning, vore av betydelse huruvida

och till vilket belopp ersättning måste utgå för mark eller rättighet, som

toges i anspråk. Lantmäteristyrelsen, som anfört liknande synpunkter, har

förordat, att en kostnadsberäkning skedde under själva förrättningen. Prövningen

av ersättningsanspråk borde ske i judiciell ordning och i första hand

verkställas av förrättningsmannen. Länsstyrelsen i Södermanlands län har

funnit lämpligast, att ersättningsfrågor avgjordes av ägodelningsrätt, men

har likväl förordat att även förrättningsmannen gjorde en värdering av

uppkommande skador. Betydelsen härav låge närmast på det psykologiska

planet, såtillvida som värderingen komme att gynna frivilliga uppgörelser.

1 de fall, då uppgörelse ej kunde träffas, bleve uppskattningen till god hjälp

vid ägodelningsrättens prövning.

Med avseende å detaljerna i förrättningsförfarandet har lantmäteristyrelsen

framhållit, att förrättningsmannen icke i alltför liög grad borde bindas

vid ett schablonmässigt förfarande, och ansett, att utredningens förslag till

bestämmelser i ämnet borde uppmjukas. Med avseende å kallelse till förrättning

har styrelsen uttalat önskemålet, att kallelse å kronan, där denna

vore sakägare, städse — i motsats till vad utredningens förslag syntes inne
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

53

bära — borde få delgivas länsstyrelsen i länet. —- Överlantmätaren i Skaraborgs

län bar förordat slopande av förslagets bestämmelser om personliga

kallelser å sakägare. Överlantmätaren i Örebro län har påyrkat förtydligande

av förslagets bestämmelser om utfärdande av kungörelse, då utlåtande

utställdes till granskning. — Sveriges lantmätareförening har uttalat önskemål

om att förfarandet — speciellt i fråga om upprättande och justering

av protokoll — måtte utformas i närmare anslutning till vad som gällde

beträffande jorddelningsförrättningar. —- Länsstyrelsen i Norrbottens län

har framhållit betydelsen av att förrättningsmannen samrådde med experterna

inom det s. k. länsrådet samt har yrkat skärpning av förslagets bestämmelser

i denna del. — Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett

önskvärt, att i förslaget intoges en bestämmelse, som gjorde det möjligt

för förrättningsmannen att meddela utlåtande allenast beträffande viss eller

vissa vid förrättningen förekommande frågor samt låta förrättningen i övrigt

vila, till dess efter underställning dessa frågor avgjorts. — Länsstyrelsen

i Kalmar lön har påyrkat tydligare bestämmelse om förfarandet vid upplösning

av vägförening. — Samma länsstyrelse ävensom länsstyrelsen och överlantmätaren

i Örebro län har anfört kritik mot de av utredningen föreslagna

bestämmelserna om förfarandet i fall, då sakägarna ej kunde enas om antagande

av stadgar för vägförening och utseende av ledamöter i föreningens

styrelse. — Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett behov förefinnas

av taxeförslag till ledning för länsstyrelsernas prövning av vissa arvodesfrågor.

Föredraganden. Vad till en början angår frågan, huruvida utredningen

i vägföreningsärenden bör stå under länsstyrelsens direkta ledning

eller äga rum i form av särskild förrättning, hållen av därtill förordnad förrättningsman,

har utredningen förebragt goda skäl för att den senare ordningen

är att föredraga. Denna mening har även enhälligt omfattats i remissyttrandena.

Visserligen är de fördelar i form av tidsvinst och rationalisering

i övrigt, som ett förrättningsförfarande kan antagas medföra, till stor

del av beskaffenhet att framträda blott under förutsättning att de tillämpande

myndigheterna har sin uppmärksamhet riktad på att ta tillvara de erbjudna

möjligheterna. De uttalanden, som i skilda sammanhang gjorts om

bristerna i det nuvarande systemet, visar emellertid att behovet av förenkling

gjort sig allmänt påmint och ger förhoppningar om att praxis kommer

att utveckla sig i lämplig riktning. Jag ansluter mig därför i denna fråga

till utredningens förslag.

Beträffande förrättningsförfarandets närmare utformning leder betänkandet

och remissyttrandena till följande överväganden.

Bestämmelserna i 3 kap. lagen om enskilda vägar går bland annat ut på

att ge en form för planläggning av vägnätet i mindre tätorter. En bestämmelse

med samma syfte förekommer i 107 § byggnadslagen, som föreskriver

att byggnadsplan skall utmärka de för olika ändamål avsedda områden som

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser.

Enligt vad som framhölls vid tillkomsten av byggnadslagen är stadgandena

om byggnadsplan och stadgandena om vägföreningar avsedda för väsentligen

samma typer av bebyggelse, och det har förutsatts som normalt, att

stadgandena beträffande ett och samma bebyggelseområde tillämpas vid sidan

av varandra. Detta innebär att en planläggning, som ägt rum i det ena

hänseendet, i betydande utsträckning binder en senare planläggning i det

andra hänseendet. I princip är det icke möjligt att vid den senare planläggningen

frångå vad som bestämts vid den förra utan att samtidigt föranstalta

om ändring i denna.

Bland annat av nu anförda skäl kan tiden och sättet för lösandet av

vägfrågorna i en tätort icke på samma sätt som i glesbygd få bero på de enskilda

intressenterna. Åtminstone vad angår de grundläggande frågorna om

bildande av vägförening, omfattningen av dess område samt utformningen

av föreningens vägnät måste målet i första hand vara att uppnå en lösning,

som tillgodoser det allmänna intresset av planmässighet och planenlighet.

Däremot kan sägas, att åtskilliga andra frågor, t. ex. vägarnas byggnadssätt

och utförandestandard samt fördelningen av väghållningskostnaderna

mellan de väghållningspliktiga fastigheterna, icke berör allmänna intressen

i sådan mån, att ej en viss dispositionsfrihet för de enskilda intressenterna

skulle kunna beredas i vad angår dylika frågor. Gränsen mellan vad som

härutinnan kan och icke kan medgivas är emellertid ingalunda lätt att

draga. Dispositionsfrihet för de enskilda vägintressenterna i fråga om vägarnas

byggnadssätt och utförandestandard skulle i praktiken öppna möjlighet

för dessa att undandraga sig fullgörandet av ålagd skyldighet att ombesörja

väghållning å viss eller vissa vägar. I fråga om kostnadsfördelningen

skulle dispositionsfriheten bland annat kunna äventyra de intressen, vilka

ligger till grund för bestämmelserna om åsättande av särskilda andelstal

för s. k. exploateringsfastighet.

Behovet av uttrycklig bestämmelse om dispositionsfrihet lär för övrigt

icke vara särdeles framträdande. Frånvaron av en sådan bestämmelse betyder

ingalunda, att de enskilda intressenterna saknar inflytande på vägfrågorna.

Fastmera torde även de nuvarande bestämmelserna innebära, att

sakägarnas befogade önskemål skall tillgodoses i den mån ej annat föranledes

av ett i det särskilda fallet föreliggande allmänintresse, som kräver

beaktande.

Av nu angivna skäl anser jag icke lämpligt att 3 kap. lagen om enskilda

vägar utformas från utgångspunkten att dispositionsfrihet skall råda för de

enskilda vägintressenterna utan ansluter mig i denna fråga till den ståndpunkt,

som intages av gällande lag och utredningens förslag.

Den principiella skillnad, som således kommer att råda mellan 2 kap.

och 3 kap. lagen om enskilda vägar, måste uppenbarligen påverka även förrättningsförfarandet.

Det anförda leder dock icke med nödvändighet till att beslutanderätten

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:Is proposition nr 76.

i de frågor, som uppkommer i samband med vägförenings bildande, måste

vara förbehållen länsstyrelsen. Uppgiften att bevaka de allmänna intressena

kan, på sätt framhållits i flera av remissyttrandena, även tänkas anförtrodd

åt förrättningsmannen. Den av utredningen föreslagna obligatoriska

överprövningen hos länsstyrelsen av förrättningsmannens utlåtande skulle

då bortfalla, varigenom skulle kunna vinnas en minskning av länsstyrelsernas

arbete och en förkortning av den tid, bildandet av vägförening tar

i anspråk.

Huruvida uppgiften att bevaka de allmänna intressena på detta sätt kan

anförtros förrättningsmannen, beror främst på kvalifikationerna hos den

personal, som finnes att tillgå för ändamålet. Tillgången på lämpliga utredningsmän

i vägföreningsärenden har, efter vad som uppgives i betänkandet,

hittills varit begränsad. Det är att förutse, att förhållandena i detta hänseende

även framdeles kommer att variera inom olika län och vid skilda

tider.

Även om det förutsättes att tillgång kommer att finnas på förrättningsmän

med förmåga att överblicka och göra lämpliga bedömningar i planeringsfrågor,

kan dock ett delegerande till dem av beslutanderätten i vägföreningsärenden

möta betänkligheter med hänsyn till sambandet med bvggnadsplaneärendena.

Byggnadsplan skall jämlikt 107 § byggnadslagen fastställas

av länsstyrelsen. En avvikande ordning för beslut i vägföreningsärenden kan

tänkas medföra risk för stridiga avgöranden i byggnadsplane- och vägföreningsärendena.

Risken bör likväl ej överbetonas. Där fråga är om att bilda

vägförening inom område, för vilket byggnadsplan fastställts, kan risken

sägas huvudsakligen bestå i möjligheten till rena misstag från förrättningsmannens

sida. En överprövning hos länsstyrelsen, vilken i dylika fall bleve

av huvudsakligen formell natur, skulle knappast i högre grad minska denna

möjlighet. Vad åter angår de fall, då upprättande av byggnadsplan och

utredning i vägföreningsärende bedrives jämsides — vilket förfarande i

betänkandet förutsatts som det normala — torde det ofta visa sig praktiskt

att göromålen omhänderhaves av samma personal. Är så ej fallet, ligger

dock i sakens natur att ett oavlåtligt samråd måste äga rum mellan byggnadsplaneförfattaren

och förrättningsmannen i vägföreningsärendet. Vissa

svårigheter kan måhända uppstå i de fall, då utredning i vägföreningsärende

bedrives utan att byggnadsplan föreligger eller är under utarbetande. Ett

delegerande till förrättningsmannen av beslutanderätten i vägföreningsärendet

ställer då mycket stora krav på personvalet och kanske framför allt på

länsstyrelsens förtroende till den, som utses för uppdraget. Dessa krav torde

emellertid allt oftare bli fyllda, därest — såsom antagligt är — uppgiften

att vara förrättningsman i vägföreningsärenden inom varje län anförtros

blott ett fåtal därtill skickade personer och dessa därigenom får tillfälle att

specialisera sig på uppgiften.

Jag finner med hänsyn till det anförda att förslaget att överföra beslutanderätten

i vägföreningsärenden till förrättningsmannen icke bör avvisas

men att å andra sidan en fastställelseprövning från länsstyrelsens sida i

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

vissa fall har en viktig uppgift att fylla. Lämpligast synes mig att frågan,

huruvida fastställelseprövning skall äga rum, blir beroende av länsstyrelsens

avgörande. Härigenom beredes länsstyrelsen möjlighet att i rutinärenden

förenkla förfarandet genom att avstå från överprövning av förrättningsmannens

utlåtande och att i övriga fall lämpa handläggningen efter ärendets

art. Eftersom länsstyrelsens prövning av frågan, huruvida underställning

av utlåtandet skall äga rum, med nödvändighet måste bli summarisk

och dessutom grundas på förhållanden, som kan undergå ändring under

förrättningen, bör länsstyrelsens befogenhet att påkalla underställning icke

vara begränsad till tidpunkten för förordnandet av förrättningsman utan

bör kunna utövas så länge förrättningen pågår.

Även ur förrättningsmannens synpunkt kan stundom underställning till

länsstyrelsen befinnas önskvärd. Ett givet skäl till underställning föreligger,

om tvekan råder i någon fråga, som är av väsentlig betydelse ur allmän

synpunkt. Anledning till underställning kan dessutom föreligga t. ex. i det

fallet, att vägförrättningen äger rum samtidigt med att byggnadsplan utarbetas

och tvekan råder i fråga om utformningen av byggnadsplanen. Måhända

kan stundom underställning befinnas lämplig enbart för att till tiden

samordna fastställandet av byggnadsplanen och beslutet i vägföreningsärendet.

Underställning bör därför kunna beslutas även vid förrättningen.

Vid förrättning enligt vissa andra författningar, t. ex. lagen om delning

av jord å landet, finnes möjlighet för förrättningsman att avgiva särskilt

utlåtande beträffande viss uppkommen fråga och alt i samband med underställning

av detta utlåtande förklara förrättningen i övrigt vilande i avbidan

på att frågan blir avgjord. I förevarande fall synes en dylik anordning

icke behövlig. Möjlighet att uppdela förfarandet på flera etapper kunde

också lätt leda till en praxis, som skulle föga överensstämma med reformens

syfte att förenkla och förkorta vägföreningsförfarandet. Det ändamål, en

bestämmelse med sådant innehåll skulle tjäna, kan i stället uppnås genom

att förrättningsmannen, såsom naturligt är, håller kontakt med de tjänstemän

i länet, vilka ingår i det s. k. länsrådet. Förrättningsutlåtandet bör

således innefatta fullständigt avgörande av saken, och underställning, där

sådan äger rum, bör avse utlåtandet i dess helhet.

Den ökade vikt, som vid en omarbetning av förslaget efter denna linje

tillkommer förrättningsförfarandet, aktualiserar även frågan om gode mäns

deltagande i förrättningen. Framför allt av det skälet att deltagande av gode

män enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta underlättar förrättningsmannens

arbete att söka utjämna förefintliga meningsmotsättningar, finner jag önskvärt,

att gode män kan tillkallas vid vägföreningsförrättning. Tillkallande av

gode män synes dock, liksom fallet är vid förrättning enligt 2 kap. lagen om

enskilda vägar, icke böra vara obligatoriskt utan bero på huruvida yrkande

därom framställes av sakägare eller förrättningsmannen finner deltagande

av gode män erforderligt. Även reglerna om jäv mot förrättningsman och

gode män samt rörande omröstning mellan förrättningsmannen och gode

s. 57 Kontrollera mot PDF

Iiungl. May.ts proposition nr 76.

57

männen vid skiljaktiga meningar kan lämpligen utformas i anslutning till

motsvarande bestämmelser i nämnda kapitel.

Utredningen har lagt vikt vid att konstruera förfarandet så, att sakägarnas

ståndpunkter blir klargjorda redan innan ett ärende kommer under länsstyrelsens

prövning och i allt fall innan länsstyrelsen slutligt avgör ärendet,

samt har med hänsyn härtill föreslagit, att det vid förrättningen meddelade

utlåtandet skall utställas till granskning i särskild ordning och att

länsstyrelsen, om skäl till ändring i utlåtandet föreligger, har att på samma

sätt utställa förslag till ändringen. Med hänsyn till den sålunda föreliggande

möjligheten för sakägarna att framställa sina yrkanden på ett tidigt stadium

har utredningen ansett möjligt att inskränka rätten att klaga över

länsstyrelsens beslut till den, som hos länsstyrelsen framställt yrkande vilket

helt eller delvis lämnats utan bifall. — Jag biträder åsikten att utställande

av förrättningsutlåtandet och förslag till ändring i detta är till fördel

både för sakägarna och för de myndigheter, som har att pröva ärendet. Bestämmelserna

härom anser jag således böra bibehållas med blott den modifikationen,

att länsstyrelsen, där fråga är om allenast viss eller vissa sakägares

rätt, i stället skall kunna utställa ändringsförslaget till delgivning

med dessa sakägare. Vid ändringsförslag bör i förekommande fall fogas avskrifter

av sådana inlagor från sakägare, som föranlett ändringsförslaget

eller eljest har samband därmed. Däremot anser jag att de föreslagna inskränkningarna

i rätten att klaga äver länsstyrelsens beslut i förevarande

fall icke är behövliga och följaktligen ej bör införas.

Vad särskilt angår ordningen för behandling av anspråk på ersättning i

anledning av upplåtelse utav vägmark eller befintlig väg, överensstämmer

utredningens förslag med gällande rätt, vilket innebär att ersättningsfrågorna

i händelse av tvist skall prövas av ägodelningsrätt.

Otvivelaktigt skulle det innebära vissa fördelar, om avgörandet av såväl

upplåtelsefrågorna som ersättningsfrågorna träffades av samma myndigheter

och i ett sammanhang. Emellertid kan ur praktisk synpunkt anföras

starka argument för att bestämmandet av eventuella ersättningar icke bör

samordnas med vägföreningsförfarandet i övrigt. Stundom är planläggningen

av det vägnät, som skall hållas av en vägförening, mer eller mindre att

beteckna som ett långtidsprogram, vars fullständiga genomförande kan ta

många år i anspråk. Särskilt där fråga är om vägförening inom område,

vilket ännu icke utnyttjats för bebyggelse, är ofta förutsatt, att utbyggnaden

av vägnätet skall ske först i den mån bebyggelsen fortskrider. En

regel att skadevärdering skulle ske redan i samband med föreningens bildande

finge till följd, att värderingen icke kunde fa hänsyn till förhållandena

vid den tidpunkt, då marken faktiskt toges i anspråk och ersättningen

förfölle till betalning. Såväl i den skadelidandes som i vägföreningens intresse

bleve det därför nödvändigt att i dylika fal! bereda möjlighet till ny

värdering. En bestämmelse av denna innebörd skulle emellertid stå i motsats

till reformens syfte att förenkla och underlätta förfarandet i vägföreningsärenden.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

De nuvarande reglerna om ersättningsfrågor, enligt vilka dessa frågor

endast blir föremål för behandling om och när tvist uppkommer och i så

fall särskilt upptages vid ägodelningsrätt, torde väl tillgodose såväl kravet

på rättssäkerhet som kravet på enkelhet och snabbhet i vägföreningsförfarandet.

Att dessa regler bibehållits i utredningens förslag är därför lämpligt.

Visserligen bör förrättningsmannen utreda de kostnader som är iörenade

med olika alternativ i fråga om vägnätets utformning och standard

samt bör för bedömande av dessa kostnader stundom göra sig underrättad om

sakägarnas synpunkter på ersättningsfrågorna. Dessa hans uppgifter synes

dock icke vara så maktpåliggande, att de representerar något dubbelarbete

i förhållande till en senare prövning av ersättningsfrågorna vid ägodelningsrätt.

I allt fall är frågan icke av den betydelse, att den motiverar en sådan

tudelning av förfarandet, som skulle uppkomma, om besvär över förrättningen

skulle i skilda hänseenden kunna anföras hos såväl domstol som

länsstyrelse. Förrättningsmannens och gode männens erfarenhet kan för övrigt

nyttiggöras i den formen, att styrelsen för vägföreningen anlitar dessa

eller någon av dem att biträda vid uppgörelse om ersättningsfrågorna. I förevarande

fråga ansluter jag mig därför till utredningens förslag.

Den i några yttranden framkomna anmärkningen, att bestämmandet av

andelstal inom vägförening icke skulle lämpa sig för behandling i administrativ

ordning, riktar sig uppenbarligen icke mot det förhållandet, att

frågan enligt utredningens förslag skall komma under behandling vid förrättning,

utan endast mot att den slutliga bestämmanderätten avsetts skola

tillkomma länsstyrelsen. Anmärkningen synes befogad såtillvida, som bestämmandet

av andelstal har föga samband med de allmänna intressena

men i stället är av icke ringa betydelse med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.

Att frågan i gällande lag likväl ansetts böra ankomma på administrativ

myndighet, torde i första hand bero på att en bestämmelse om dess

hänskjutande till domstol skulle föranleda att alla eller åtminstone de flesta

vägföreningsärenden måste passera såväl domstol som administrativ

myndighet och därigenom i hög grad tynga och förlänga förfarandet. Bestämmelserna

om andelstal inom vägförening går dessutom snarare ut på

att erhålla en enkel och schematisk norm än på att åvägabringa en exakt

avvägning av den omfattning, vari fastigheterna begagnar föreningens vägar,

och deras nytta av vägarna; en sådan avvägning skulle nämligen ofta

i praktiken vara nära nog omöjlig och framstår som obehövlig av den anledningen,

att vägförbindelsernas ordnande genom vägförening i allt fall

innebär avsevärda kostnadsbesparingar för den enskilde. Bestämmelserna

om andelstal för s. k. exploateringsfastighet korresponderar för övrigt på

sådant sätt med den i 113 § byggnadslagen givna bestämmelsen om skyldighet

att upplåta mark för allmänt behov, att tillämpningen rimligen bör ankomma

på samma myndighet i båda fallen. Veterligen har några klagomål

icke försports över det sätt, varpå de administrativa myndigheterna hittills

handhaft sin ifrågavarande uppgift. Några starkare skäl synes därför icke

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 76t

föreligga att på denna punkt göra ändring i vad som hittills gällt, speciellt

som en sådan ändring skulle kunna äventyra syftet med reformen i övrigt.

Vad angår den närmare utformningen av bestämmelserna om förfarandet

i vägföreningsärenden leder de nu förordade jämkningarna i utredningens

förslag beträffande beslutanderätt för förrättningsmannen och gode

männen till åtskilliga, i huvudsak dock blott formella ändringar i flertalet

av förslagets paragrafer. I sådant hänseende bör särskilt nämnas, att det

som en följd av att förfarandet kommer att förete större likhet med vad

som gäller enligt 2 kap. blir möjligt att något förkorta texten genom hänvisningar

till nämnda kapitel.

Bestämmelserna om protokollföring och protokollsjustering, vilka enligt

min mening bör vara av samma huvudsakliga innehåll som motsvarande

föreskrifter i 3 kap. 6 § jorddelningslagen, kan lämpligen bringas i överensstämmelse

med den lydelse, nämnda lagrum numera har enligt lag den

1 juni 1951. Enär skälet för 1951 års ändring har giltighet jämväl med avseende

å förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar bör ändringen

införas i 2 kap. och genom hänvisning göras tillämplig jämväl å vägföreningsförrättning.

Vad angår sättet för utfärdande av kallelser till förrättning kan tvekan

ej råda om att personliga meddelanden till sakägarna är den effektivaste av

brukliga metoder. Den bör därför ej övergivas utan tvingande skäl. I allt

fall bör sakägare kunna påräkna åtminstone ett personligt meddelande. Jag

kan således ej tillstyrka att de personliga kallelserna helt slopas utan anser

dem böra bibehållas i samma utsträckning som gäller enligt 2 kap.,

därvid jag erinrar att detta innebär en icke obetydlig förenkling i förhållande

till nuvarande bestämmelser.

De i vissa av remissyttrandena gjorda erinringarna rörande kungörelse

om framläggande av utlåtande och rörande upplösning av vägförening anser

jag böra beaktas.

Enligt stadgande i 88 § tredje stycket lagen om enskilda vägar i nuvarande

lydelse äger länsstyrelsen meddela anstånd med verkställande av meddelat

beslut, att väg skall byggas eller övertagas till väghållning av vägförening.

Av min uppfattning om utformningen av förfarandet i vägföreningsärenden

följer, att redan vid förrättning bör kunna fastställas en tidsplan för verkställighet

av vad som bestämmes rörande föreningens vägnät. Det hittillsvarande

stadgandet om anstånd med verkställighet bör dock bibehållas som

ett komplement.

Det i ett yttrande anmälda behovet av förslag till taxor för prövning av

arvodesärenden synes i allt väsentligt redan fyllt genom gällande taxor för

lantmäteriet och andra därmed sammanhängande författningar.

Vad av mig föreslagits med avseende å verkan av utlåtande som meddelats

vid vägföreningsförrättning bör jämväl föranleda ändring av bestämmelsen

i 116 § byggnadslagen, enligt vilken länsstyrelsen i visst angivet

fall skall förordna om bildande av vägförening.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

4. Vägbelysning m. m.

Utredningen, De i 50 och 73 §§ lagen om enskilda vägar meddelade bestämmelser,

enligt vilka vägsamfällighet och vägförening hade till uppgift att

ombesörja och bekosta väghållning men förbjudits att bedriva verksamhet,

som vore främmande för deras sålunda angivna ändamål, hade i praxis fått

en restriktiv tillämpning. Bland annat hade genom ett år 1946 i högsta instans

träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31) fastslagits, att väghållning icke

kunde anses omfatta vägbelysning samt att vägförening följaktligen icke

finge anordna sådan.

För medlemmarna i vägföreningarna hade i många fall framstått som

ett önskemål att vägföreningarna måtte få omhändertaga även vissa uppgifter,

vilka icke direkt kunde sägas vara hänförliga till väghållning men

vilka likväl stode i visst ekonomiskt eller annat faktiskt samband med denna.

Särskilt hade frågan om vägbelysning tilldragit sig intresse. Redan år

1946 hade länsstyrelsen i Stockholms län hemställt om ändring i denna del

av lagen om enskilda vägar. Lantmäteristyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vilka avgivit yttranden över framställningen, hade i princip

ställt sig positiva till densamma. Även i samband med förevarande utredning

hade från flera håll framställts önskemål om en sådan uppmjukning

av hithörande bestämmelser, att vägförening finge möjlighet att åtaga sig

vägbelysning.

För att kunna ta ställning till behovet av en lagändring på förevärande

punkt och storleken av de kostnader, som därigenom kunde förväntas uppkomma,

hade utredningen verkställt förfrågningar hos länsstyrelserna, hos

ett antal landskommuner samt hos vissa enskilda företag för distribution av

elektrisk kraft och 1''astighetsägareföreningar. Svaren på förfrågningarna

hade givit vid handen, att kommunerna flerstädes engagerat sig i frågan

dels genom hjälp i administrativt hänseende och dels i någon omfattning

genom ekonomiska bidrag. I några fall hade belysningsfrågan ordnats genom

större, i orten verksamma industriföretag. Vanligast vore, att vägbelysningen

ombesörjdes av fastighetsägareföreningar och andra liknande sammanslutningar.

Inom Stockholms län hade frågan — oavsett nyssberörda

prejudikat — i flera fall ordnats genom vägföreningarnas försorg. I åtskilliga

fall hade emellertid frågan icke erhållit någon tillfredsställande lösning.

— Anskaffningskostnaderna för vägbelysning syntes, uppskattade efter kostnadsläget

hösten 1951, normalt uppgå till högst några hundra kronor och

årskostnaden till ett eller annat tiotal kronor per en- eller tvåfamilj sfastighet.

Att belysningsfrågan vore av stort intresse för den därav berörda befolkningen,

framginge bl. a. av den omfattning, vari den vunnit sin lösning

genom frivilliga insatser av fastighetsägare och andra. Att helt lita till en

lösning på denna väg läte sig dock ej göra. Om i ett givet fall en eller flera

fastighetsägare vägrade sin medverkan, tvingades de övriga att svara för

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

61

hela kostnaden. Den, som vägrade sitt bistånd, hade med andra ord utsikt

att erhålla förmånen gratis, vilket uppenbarligen icke vore ägnat att stimulera

intresset för frågan. Om vägbelysning ordnades genom vederbörande

kommun eller genom enskilt belysningsföretag, förelåge visserligen ej

denna svårighet; vederbörande hade nämligen härvid till sitt förfogande

ett mycket effektivt påtryckningsmedel på fastighetsägarna, bestående i att

dessa kunde avstängas från all leverans av elektrisk kraft. Gentemot denna

metod kunde emellertid anföras, att fastighetsägarna bleve berövade det inflytande

på frågan, som skäligen borde vara förenat med deras skyldighet

att i första hand svara för kostnaderna.

Ur de nu anförda synpunkterna vore det otvivelaktigt lämpligt, att vägföreningarna

berättigades att ombesörja vägbelysning. Därigenom förhindrades,

att någon fastighetsägare undandroge sig att deltaga i kostnaderna och

såmedelst övervältrade denna på andra. Vägföreningarna vore därjämte

underkastade en administrativ kontroll, som försvårade missbruk av befogenheten.

Å andra sidan talade starka skäl för begränsning av vägföreningarnas befogenheter.

Ett sådant följde av principen om anslutningstvång; det borde

i lagen direkt utsägas, i vilka fall denna princip vore tillämplig. Vidare

borde ej främmande hänsyn få inverka på avgörandet av de frågor, i vilka

bestämmanderätten tillkomme föreningens medlemmar eller styrelse. Slutligen

kunde den vägföreningarna tillerkända förmånsrätten för medlemmarnas

oguldna bidrag medföra förlustrisker för innehavarna av inteckningar i

de anslutna fastigheterna, om bidragsskyldigheten ökades genom tillkomsten

av nya verksamhetsgrenar.

Anordnande av vägbelysning kunde likväl knappast anses såsom någon

från väghållningen artskild verksamhetsgren. Åtgärden hade stor betydelse

för trafiksäkerheten, främst vad anginge gång- och cykeltrafiken. Angelägenhetsgraden

vore dock mycket skiftande inom skilda vägföreningsområden.

Tillgängliga uppgifter om kostnaderna för vägbelysning gåve emellertid vid

handen, att dessa icke behövde ingiva betänkligheter i de fall, då belysningsfrågan

överhuvud vore ett intresse för orten.

Bland annat med hänsyn till frågans begränsade betydelse torde det icke

vara nödvändigt, att avgörandet, när och i vilken omfattning vägbelysning

skulle komma till utförande, förbehölles länsstyrelsen eller annan myndighet.

Den rimligaste lösningen vore, att föreningens medlemmar själva finge

bedöma, huruvida fördelarna vore värda den erforderliga ekonomiska insatsen.

Lämpligen borde frågan avgöras genom vanligt majoritetsbeslut på

samma sätt som föreningens övriga angelägenheter.

För sådan vägsamfällighet, som avsåges i 2 kap. lagen om enskilda vägar,

syntes frågan om vägbelysning knappast aktuell. Inom glesare bebyggelse

torde det redan av kostnadsskäl vara uteslutet att ordna belysning i någon

nämnvärd omfattning; i allt fall kunde det knappast ifrågakomma att

stadga tvångsdelaktighet i företag med ändamål att ordna sådan belysning.

Ytterbelysning inom dylika områden avsåge praktiskt taget alltid blott

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ett mindre område i anslutning till en fastighets åbyggnader och borde i

princip bekostas av vederbörande fastighetsägare. Den omständigheten, att

vägföreningarna berättigades att ombesörja vägbelysning, borde därför icke

föranleda någon motsvarande lagändring beträffande vägsamfälligheter i

allmänhet.

Remissyttrandena. Förslaget att vägförening skall berättigas att omhänderhava

vägbelysning har genomgående tillstyrkts. I flera yttranden betecknas

frågan som angelägen. Sålunda har överlantmätaren i Stockholms län

förklarat, att belysningsfrågan i vissa fall varit en av huvudanledningarna

till att spörsmålet om bildande av vägförening överhuvud uppkommit. —•

Någon tvekan har dock gjort sig gällande i yttrandet från svenska väg föreningen,

vilken sagt sig icke vilja motsätta sig, att vägbelysning upptoges

bland de uppgifter, en vägförening skulle kunna åtaga sig, under förutsättning

att annat organ icke lämpligen kunde ombesörja belysningen.

I vissa yttranden har ifrågasatts, om icke de föreslagna bestämmelserna

rörande vägbelysning borde göras tillämpliga även å sådan vägsamfällighet,

som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. Uttalanden i denna riktning har

gjorts av lantmäteristyrelsen, svenska landskommunernas förbund, förbundet

för enskild väghållning i Stockholms län samt överlantmätaren i Uppsala

län. Den sistnämnde har som motivering för sin ståndpunkt anfört, att vägföreningsinstitutet

ganska sällan kommit till användning och att vägsamfälligheter

alltjämt vore en vanlig lösning för det stora flertalet av landsbygdens

tätorter.

Statens trafiksäkerhetsråd har framhållit, att det i sådana fall, då en

vägförenings område genomlöptes av allmän väg, ur trafiksäkerhetssynpunkt

vore mindre tillfredsställande, om väl de enskilda vägarna men icke

den allmänna vägen belystes. Rådet ifrågasatte därför, huruvida icke föreskrifter

borde meddelas om anordnande i nu berörda fall av belysning å

allmän väg. Huruvida skyldigheten skulle åvila vägförening, kommun eller

vägförvaltning, kunde givetvis diskuteras. Liknande uttalanden har gjorts

av överlantmätaren i Skaraborgs län samt av förbundet för enskild väghållning

i Stockholms län.

Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län har vidare ansett,

att den författningsmässiga utformningen av föreskrifterna i ämnet, vilken

innebure, att dessa influtit icke bland lagens inledande bestämmelser utan

blott gjorts till ett undantag från förbudet att bedriva verksamhet, som

vore främmande för väghållningsuppgiften, vore mindre lyckad. Förbudet

komme nämligen därigenom att te sig ännu strängare än förut. Även Sveriges

lantmätareförening har ansett, att de föreslagna bestämmelserna hade

sin plats bland de inledande stadgandena i lagen.

Föredraganden. Det bör ej möta några större betänkligheter att beträffande

de mindre tätområdena införa lagregler, enligt vilka ägare av där belägen

fastighet kan förpliktas att bidraga till kostnaderna för vägbelysning. Stan
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 63

dardhöjningen avser ju främst de enskilda fastigheterna och påverkar värdet

å dessa.

Såsom utredningen framhållit har frågan om vägbelysning ett sådant

samband med väghållningsfrågorna, att uppgifterna lämpligen bör ankomma

på samma rättssubjekt. Däreimot vore det utan tvekan att gå för långt, om

ordnandet av vägbelysning jämställdes med väghållning och gjordes till en

obligatorisk uppgift för vägförening. Av de uppgifter, utredningen inhämtat,

framgår att åtskilliga vägföreningar bildats i områden med huvudsakligen

sommarbebyggelse och att även eljest vägföreningar finnes, där belysningsfrågan

icke kan sägas utgöra något mera framträdande intresse för medlemmarna

i gemen. Utredningens förslag att frågan om vägbelysning skall avgöras

av föreningens medlemmar genom vanligt majoritetsbeslut är enligt

min mening en godtagbar lösning. Om den befolkningsgrupp, som har intresse

av att vägbelysning kommer till stånd, är i minoritet, synes det icke

lämpligt, att vägföreningen anlitas för åtgärden; detta skulle i många fall

kunna leda till stridigheter angående skyldigheten att deltaga i kostnaderna

och normen för bidragsskyldighetens fördelning. I detta fall synes lämpligast,

att de fastighetsägare, som önskar vägbelysning, ordnar frågan på frivillighetens

grund i samarbete med vägföreningen.

Den nu föreslagna metoden att åvägabringa beslut i frågan kan visserligen

medföra, att enstaka fastighetsägare belastas med kostnader för belysning,

ehuru denna länder dem till ringa eller ingen nytta. Utgiften torde

dock sällan vara av den storleksordning, att merbelastningen blir i egentlig

mening kännbar. Skulle förhållandet i något enstaka fall bli av märkbar

ekonomisk betydelse, kan tillgripas utvägen att jämka andelstalen.

Ifrågasättas kan, huruvida den föreslagna befogenheten för vägförening

att omhänderhava vägbelysning behöver vara så snävt avgränsad som utredningen

förutsatt. Visserligen torde böra fasthållas, att vägförening i

princip icke bör få åtaga sig andra uppgifter än sådana, som direkt sammanhänger

med väghållningen, däri inbegripet iordningställande och underhåll

av allmänna platser inom vägföreningsområdet. Det bör sålunda icke få

förekomma, att vägförening åtager sig t. ex. ytterbelysning å enskilda fastigheter

eller andra dylika åtgärder, som huvudsakligen tjänar blott en eller

ett fåtal medlemmars intressen. Däremot synes icke några motsvarande skäl

tala för att vägförening betages möjlighet att undantagsvis ordna belysning

även å sådan sträcka av allmän väg, som genomlöper vägföreningsområdet.

Stundom ordnas dylik belysning genom vederbörande kommun, men

där så ej är fallet, förefaller det mindre lämpligt att vägföreningens befogenheter

skall sträcka sig till att låta belysa de mindre trafiklederna men

ej ett sådant större trafikstråk som en allmän väg. Eftersom förslaget blott

går ut på att vägförening skall ha rätt men icke att den någonsin skall ha

skyldighet att ombesörja vägbelysning, behöver kollision med annat rättssubjekts,

t. ex. kommuns, skyldigheter i detta hänseende icke befaras. Utredningens

förslag bör jämkas så, att den nu anförda synpunkten blir tillgodosedd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 76.

Mera betänkligt synes det att, såsom i några yttranden föreslagits, inrymma

befogenhet att omhänderhava vägbelysning även åt andra vägsamfälligheter

än vägföreningarna. Åtskilliga vägsamfälligheter har till föremål vägar

av blygsam omfattning; mången gång omfattar de endast två eller tre

fastigheter. Med tanke på dylika fall synes det mindre lämpligt att införa

bestämmelser, med stöd av vilka en majoritet bland medlemmarna kan tvinga

andra att påtaga sig utgifter för vägbelysning. Åtgärdens i sådant fall ganska

stora ekonomiska betydelse synes fasthellre göra det lämpligt, att för dess

vidtagande fordras samtycke av alla dem, som avses skola bidraga till densamma.

Därmed bortfaller emellertid det väsentliga skälet att för ändamålet

anlita vägsamfälligheten.

De från några håll uttalade farhågorna för att den lagstiftningsmässiga

utformningen av bestämmelserna om vägbelysning ltomme att medföra en

alltför sträng tillämpning av lagens förbud för vägförening och annan vägsamfällighet

att driva annan verksamhet än väghållning synes — då ändamålet

med bestämmelserna tydligt framgår av såväl lagtexten som motiven

till denna — knappast kunna anses befogade.

5. Sändning av väg.

Utredningen. Utredningen har erinrat, hurusom redan i samband med remissbehandlingen

av 1935 års vägsakkunnigas förslag, vilket låge till grund

för lagen om enskilda vägar, anmärkningar framställts mot att enligt 3 §

icke till vinterväghållning räknades erforderlig sändning av väg, då isgata

bildats. Vederbörande departementschef hade i anledning av anmärkningarna

yttrat, att sändning ej påbjudits ens i fråga om de allmänna vägarna,

att om möjligt samma innehåll borde givas åt termen vinterväghållning i

allmänna och enskilda väglagarna samt att skyldighet att sanda isbelagd

vägbana väl skulle kunna ifrågakomma endast i sällsynta undantagsfall. Anmärkningen

hade i anledning härav ej föranlett någon ändring i förslaget.

Utredningen funne, att frågan nu kommit i ett annat läge genom att ökningen

av biltrafiken i många fall medfört ett oavvisligt behov av åtgärder

till förekommande av olycksfall som följd av halt väglag. I lagen den 30 juni

1943 om allmänna vägar hade influtit en bestämmelse (5 § tredje stycket)

om att underhåll av väg vintertid skulle omfatta bland annat sändning. Önskemål

om motsvarande ändring i lagen om enskilda vägar hade framställts

till utredningen i vissa av de skrivelser, vilka inkommit som svar på förfrågningar

angående lagens nuvarande tillämpning.

Skäl saknades likväl icke, vilka talade mot att i enskilda väglagen upptoges

en allmän bestämmelse om att vinterväghållning skulle omfatta sändning

av väg. Med hänsyn till den privaträttsliga karaktären av bestämmelserna

i enskilda väglagen skulle en sådan bestämmelse medföra, att varje

fastighetsägare, som hade rätt till enskild väg, skulle få anspråk på att vägen

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

65

sandades i all den omfattning, som svarade mot hans särskilda behov. Rimligen

borde dock frågan i varje särskilt fall avgöras med hänsyn till kostnaderna

för åtgärden i förhållande till nyttan av densamma. Vissa åtminstone

temporära svårigheter kunde uppstå, då det gällde att på ett rättvist sätt fördela

väghållningsbördan mellan flera väghållningsskyldiga. En bestämmelse

sådan som den ifrågasatta vore dessutom ägnad att påverka bedömningen

i fråga om skyldighet att ersätta skador, vilka uppkomme till följd

av halt väglag, och kunde därigenom föranleda betydande ekonomiska risker

för de väghållningsskyldiga. Utredningen ansåge att bestämmelser i ämnet

vore erforderliga blott såvitt anginge vägförenings och annan vägsamfällighets

rätt att åtaga sig sändning av väg till förekommande av halka vintertiden,

i vilket hänseende tvekan om lagens rätta innebörd syntes råda. Utredningen

inskränkte sig därför till att föreslå att i de stadganden, vilka bestämde

omfattningen av vägföreningars och andra vägsamfälligheters verksamhet,

nämligen 50 § första stycket och nuvarande 73 § andra stycket

lagen om enskilda vägar, skulle intagas föreskrifter om att medlemmarna i

dylik sammanslutning skulle äga bestämma, i vilken omfattning sändning

av väg skulle utföras genom sammanslutningens försorg.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del har tilldragit sig blott

ringa uppmärksamhet i yttrandena. De uttalanden i frågan, som förekommit,

har genomgående varit gillande; i yttrandet av överlantmätaren i Uppsala

län har den föreslagna reformen betecknats som länge efterlängtad.

Föredraganden. Jämlikt 5 § tredje stycket lagen om enskilda vägar åligger

det väghållare bland annat att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri

från hinder av snö och is. Ett tjänligt medel härför torde ofta vara att sanda

vägen. Lagens avfattning och vad som förekommit vid dess tillkomst synes

därför ej utgöra hinder för att sändning, i den mån sådan kommer till stånd

i nu nämnt syfte, inräknas bland åtgärder för vinterväghållning.

Enär medlemmarna av vägförening eller annan vägsamfällighet således i

allt fall torde äga ett icke ringa mått av valfrihet i fråga om den omfattning

vari sändning skall komma till stånd, synes mig utredningens förslag

i förevarande ämne icke uppbäras av något mera trängande praktiskt behov.

Av nu anförda skäl och då de nu gällande stadgandena åtminstone hittills

icke utgjort hinder för en ändamålsenlig utveckling, anser jag tillräckliga

skäl ej föreligga för en sådan lagändring, som de av utredningen föreslagna

bestämmelserna i ämnet skulle innebära.

6. Rätt att hålla grind eller led över väg.

Utredningen. I betänkandet har redogjorts för rättsutvecklingen på området,

varvid framhållits, att i äldre svensk rätt förekommande stadganden

rörande väg- och hägnadsfrågor icke innehölle någon bestämmelse om rätt

att uppsätta och bibehålla grind eller led över väg. Av gammalt hade anta
5

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 76.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

gits, att ägaren av fastighet, som vore belägen vid väg, hade rätt att hålla

grind eller led över vägen. Beträffande de allmänna vägarna hade denna

äldre princip sedermera genombrutits i lagstiftningen. Nu gällande lag om

allmänna vägar av den 30 juni 1943 innehölle i 32 § generellt förbud att

utan länsstyrelsens tillstånd å allmän väg hålla grind eller annan anordning,

som beredde olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Med avseende å

de enskilda vägarna hade de äldre principerna utan inskränkningar varit rådande

intill tillkomsten av nu gällande lag om enskilda vägar. Beträffande

vägföreningarnas vägar stadgade denna i 84 § tredje stycket en högst betydande

inskränkning i rätten att uppsätta grind eller led, i det att frågan, i

vad mån och under vilka villkor grind eller led finge uppsättas, ankomme

på länsstyrelsens prövning. Med avseende å enskilda vägar i. allmänhet beredde

lagen enligt stadgande i 14 § möjlighet att i särskilda fall föreskriva

förbud mot uppsättande av grind eller led. Förutsättning för meddelande

av sådant förbud vore att märkligt men ej uppstode för den fastighet, varå

förbudet lades, samt att ersättning gäldades för intrång. Förbud kunde ej

meddelas mot uppsättande av grind eller led i ägogräns eller där anordningen

eljest erfordrades för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Ej heller

vore det möjligt att förbjuda uppsättande av grind där enskild väg korsade

järnväg, spårväg eller vattenväg.

Utredningen har framhållit, att en lagregel i förevarande ämne måste

grundas på avvägning mellan å ena sidan det trafikintresse, som påkallade

avlägsnandet av grindar och led över vägarna, och å andra sidan markägarnas

intresse att rationellt utnyttja marken för betesändamål och att med

minsta möjliga kostnad fullgöra den vårdnads- och hägnadsplikt, som ålåge

dem enligt ägofredslagen. Dessa intressen framträdde i skilda fall med högst

olika styrka. Vägtrafikanternas önskemål att antalet grindar och led måtte

inskränkas vore uppenbarligen icke lika beaktansvärt, då fråga vore om

obetydligt trafikerade vägar, som beträffande vägar, vilka i större utsträckning

förmedlade allmän trafik. På motsvarande sätt gällde, att borttagande

av en grind över en väg i vissa fall kunde vålla vederbörande jordägare stora

olägenheter och betydande kostnader men i andra fall medförde ringa eller

ingen olägenhet.

Numera funnes enskilda vägar, vilka förmedlade en trafik av större volym

än många allmänna vägar. Då trafikintresset beträffande de allmänna

vägarna ansetts motivera generellt förbud mot uppsättande av grind eller

led, syntes konsekvensen åtminstone kräva, att förbud mot hållande av grind

eller led å enskild väg skulle kunna meddelas, där sådant förbud i särskilt

fall funnes påkallat.

Ägofredsintresset torde, ehuru ofta betydande, icke motivera en sådan

privilegiering som de nuvarande reglerna innebure.

En lösning som på rimligt sätt tillgodosåge både trafik- och ägofredsintressena,

syntes vara att företrädet dem emellan finge avgöras med hänsyn

till deras betydelse i varje särskilt fall.

Emellertid vore det även nödvändigt att efterse, vilka svårigheter som kun
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

de förmodas i praktiken möta vid tillämpningen av en sådan regel. Jämlikt

2 § andra stycket ägofredslagen gällde, att stängselskyldighet icke ägde rum

mellan ägor, vilka åtskildes av väg, å vilken grind eller led ej finge hållas.

Införande av grindförbud å en enskild väg medförde i enlighet härmed, att

all lagstadgad stängselskyldighet upphörde på den sträcka av vägen, förbudet

omfattade. Vederbörande djurägare vore likväl jämlikt 1 § samma lag pliktig

att hålla sådan vård över djuren, att de ej inkomme på annans ägor. Denna

skyldighet fullgjorde djurägaren i regel på det sättet, att han ensam hölle

hägnad längs vägen. Uppskattningen av den skada, envar jordägare lede

genom ett grindförbud, kunde därför ske genom jämförelse mellan kostnaderna

för fullgörande av den hägnadsskyldighet, som ålegat honom före

förbudets införande, och kostnaderna för de hägnader, som bleve erforderliga

efter förbudets införande. En dylik jämförelse torde i regel ej behöva

möta några större svårigheter. Mera komplicerade kunde förhållandena bli

inom sådana skogstrakter, där underlåtenhet att hålla ett område inhägnat

jämlikt 10 § lagen om ägofred kunde medföra att området skulle anses

upplåtet till gemensamt bete. De svårigheter, som på grund härav kunde möta

vid skadeuppskattningen, torde likväl ej vara alltför betydande. Med hänsyn

till innehållet i 1949 års ägofredsutrednings betänkande (SOU 1951:20)

kunde vidare förväntas, att den gemensamma betesrätten på oinhägnad

skogsmark i framtiden komme att i stor utsträckning bringas till upphörande

genom betesregleringar. I allt fall vore den ifrågasatta lagändringen

av godo såtillvida som den ökade möjligheterna att genom frivillig uppgörelse

nå en för båda parter godtagbar lösning av ersättningsfrågan.

Eftersom frågan om grindförbud främst vore av betydelse för sådana mera

trafikerade enskilda vägar, till vilkas underhåll bidrag utginge av statsmedel,

kunde det måhända göras gällande, att en lagändring vore obehövlig

och att frågan borde lösas enbart genom en ändring av statsbidragsreglerna.

Ett avgörande, som träffats i samband med beviljande av statsbidrag till väghållningen,

finge emellertid icke giltighet mot andra än väghållarna. Möjligheterna

att upprätthålla förbudet gentemot ägarna av de fastigheter, som

vore belägna vid vägen, bleve alltså beroende på frivilliga avtal mellan dessa

och väghållarna. Därest möjlighet saknades att genomdriva ett förbud mot

markägares bestridande, bleve väghållarna nödsakade att betala det pris,

markägaren fordrade för sin medverkan, vilket i många fall skulle komma

att leda till så höga ersättningar, att det önskade förbudet av denna anledning

ej skulle kunna genomföras.

Av nu angivna skäl föresloge utredningen sådan ändring i 14 § lagen om

enskilda vägar, att de nu stadgade inskränkningarna beträffande grind eller

led i ägogräns samt grind eller led, som eljest kunde anses erforderlig för

fullgörande av stadgad stängselskyldighet, komme att bortfalla. Däremot

saknades enligt utredningens mening skäl att bereda möjlighet till förbud

mot uppsättande eller bibehållande av grind där enskild väg korsade järnväg’

spårväg eller vattenväg. Beskaffenheten av de säkerhetsanordningar,

som i dylika fall kunde anses erforderliga, borde liksom hittills regleras

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

i administrativ ordning. Såsom förutsättning för grindförbud borde liksom

hittills gälla, att förbudet ej åsamkade märkligt men. Även bestämmelserna

om ersättning för intrång borde bibehållas oförändrade.

Remissyttrandena. Frågan om utökning av möjligheterna att belägga enskild

väg med grindförbud har tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga yttranden.

Den föreslagna lagändringen har genomgående förordats. Detta gäller

jämväl de yttranden, vilka kan sägas i första hand företräda jordbruks- och

hägnadsintressena. Sveriges lantbruksförbund har förklarat, att förslagets

bestämmelser om grindförbud visserligen kunde innebära vissa olägenheter

för markägare och nyttjanderättshavare, men då den trafiktekniska utvecklingen

väl syntes motivera ifrågavarande åtgärder och då man vid utformningen

av förslaget sökt i möjligaste mån begränsa skadeverkningarna för

den enskilde, hade förbundet ingen erinran mot bestämmelserna. Liknande

uttalanden har gjorts av bland andra lantbruksstgrelsen.

Föredraganden. Lika med utredningen finner jag, att förekomsten av grindar

och led på enskilda vägar kan utgöra hinder för utveckling av trafiken

på dessa vägar. Det må därför vara påkallat att lagstiftningsvägen söka råda

bot på förhållandet i den mån så kan ske utan större ingrepp på andra viktiga

intressen. Jag kan även ansluta mig till meningen, att de på området

nu gällande principerna, vilka går ut på att hägnadsintresset nästan genomgående

skall äga företräde framför trafikintressena, innebär en alltför stor

privilegiering av de förra och att en bestämmelse om att grindförbud ej får

vålla märkligt men i princip är tillräcklig för att skydda hägnadsintressena.

Det betydelsefullaste skyddet för dessa intressen är dock regeln att ersättning

skall givas för intrång. Det blir till följd av denna i första hand

vägintressenternas sak att bedöma, huruvida kostnaderna för ett grindförbud

i det särskilda fallet överstiger vad de är villiga att betala för att förbudet

skall komma till stånd. Förbudsmöjligheten torde därför icke komma

att utnyttjas i större omfattning än som är lämpligt ur allmän ekonomisk

synpunkt.

Möjligen kan mot utredningens förslag invändas, att förfarandet vid utverkande

av grindförbud — förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda

vägar — i vissa fall blir väl omständligt. Förfarandet är emellertid ej obligatoriskt

utan kan underlåtas i fall, då sakägarna enats om den ifrågasatta

åtgärden och beloppet av utgående ersättning. Giltigheten av dylik överenskommelse

gentemot framtida ägare och andra sakrättshavare med avseende

å de berörda fastigheterna kan i regel tryggas medelst servitutsinteckning.

I fall, då väghållningen redan reglerats genom förrättning eller dom enligt

gällande lag om enskilda vägar eller motsvarande äldre författningar, kan

förrättningsförfarandet begränsas att avse endast grindförbudet och synes

då utgöra den enklaste form för avgörande av tvistefrågor, som i detta fall

är möjlig.

Utredningens förslag i denna del lämnas således av mig utan erinran.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

69

7. Förbud mot trafikfarliga anordningar.

Utredningen. I betänkandet har framhållits, att 1939 års lag om enskilda

vägar i likhet med sina föregångare innefattade en huvudsakligen privaträttslig

reglering av vägfrågorna och i enlighet härmed utginge från att

anläggande och underhåll av enskild väg vore en angelägenhet uteslutande

för ägarna och innehavarna av de fastigheter, för vilka vägen komme till

nytta, och av de fastigheter, över vilka vägen skulle framgå. Frågan om särskilda

åtgärder till främjande av trafiksäkerheten på enskild väg hade,

såsom fallande utanför den nämnda ramen för lagstiftningen, icke beaktats.

Visserligen funnes i 13 och 90 §§ bestämmelser, med stöd av vilka väghållningsskyldig

kunde förvärva vissa rättigheter även med avseende å annan

mark än den, som erfordrades för själva vägen. Bestämmelserna vore dock

föga omfattande. Vidare kunde hänvisas till möjligheten att belägga områden

invid enskild väg med utomplansbestämmelser enligt 2, 77—80, 88,

119 och 120 §§ byggnadslagen. Utomplansbestämmelser torde emellertid ej

vara avsedda att tillgripas enbart för att tillgodose ett så speciellt behov som

det, varom nu vore fråga. De innebure dessutom endast möjlighet att reglera

byggnadsverksamheten.

I skarp motsats häremot stode ordnings- och säkerhetsföreskrifterna i

32—40 §§ allmänna väglagen, vilka generellt förbjöde uppförande av byggnad

eller annan anordning, som kunde medföra men för trafiksäkerheten, inom

visst avstånd från allmän väg och jämväl i övrigt innefattade betydande

inskränkningar i markägarnas rätt att disponera över marken vid sidan av

vägen.

Denna skillnad i den legislativa behandlingen motsvarades numera icke

av någon skillnad i funktionellt hänseende mellan de allmänna och de enskilda

vägarna. Enskilda vägar funnes, vilka förmedlade en allmän trafik

av större omfattning än många allmänna vägar. Å sådana enskilda vägar

framginge trafiken ofta normalt med en hastighet av 60 kilometer i timmen

eller mera. Förekomsten invid vägarna av sikthindrande anordningar, såsom

byggnader m. in., medförde i dessa fall en högst betydande olycksrisk. Vanligt

vore även att ägare av fastighet vid väg uppförde garage så nära vägen,

att han vid utfart från garaget icke hade fri sikt över vägen, förrän han med

sin bil helt avspärrat denna. Att lagstiftningen icke gåve möjlighet att ingripa

mot tillkomsten av dylika och andra trafikfällor, måste betecknas som

synnerligen otillfredsställande. Det borde även beaktas, att bidrag av statsmedel

i stor omfattning utgått till de mera betydelsefulla enskilda vägarna

och att de bidragsbeviljande myndigheterna därvid ofta med hänsyn till

trafiksäkerhetens krav genomdrivit mera kostnadskrävande lösningar av vägfrågorna,

än de enskilda intressenterna tänkt sig. De nuvarande lagreglerna

gåve icke någon möjlighet att förhindra ens sådana arbeten invid vägen, som

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 76,

helt upphävde resultatet av ett vägbyggnadsarbete, vilket tillkommit med

särskild hänsyn till trafiksäkerheten.

Av nu anförda skäl föresloges införande i enskilda väglagen av en bestämmelse,

som medgåve länsstyrelse att efter prövning i varje särskilt fall

meddela förbud mot trafikfarliga anordningar vid enskild väg. Förbud

borde endast kunna komma i fråga beträffande väg, som i större omfattning

nyttjades för trafik med motorfordon, och blott där förbudet med hänsyn

till de lokala förhållandena kunde anses behövligt för att undanröja eller

förebygga trafikfara. Vidare föresloges, att i samband med meddelande av

förbud, som nu sagts, förordnande skulle kunna givas om borttagande eller

ändring av befintlig trafikfarlig anordning.

I viss anslutning till vad som gällde enligt allmänna väglagen borde förbudsmöjligheten

definieras så, att förbudet skulle kunna avse uppförande

av byggnad, uppsättande av stängsel eller vidtagande av annan för trafiksäkerheten

menlig anordning. Det område, förbudet skulle avse, borde bestämmas

i varje särskilt fall. Lagen borde dock upptaga en maximiräjong,

varvid ett avstånd av nio meter från vägbanans mitt torde vara tillräckligt.

Eftersom områden, som avsåges i 3 kap. enskilda väglagen, i regel vore lagda

under byggnadsplan och då bebyggelsen inom sådana områden i regel vore

av den karaktär, att stängsel utmed vägarna och andra liknande anordningar

endast vore till ringa olägenhet för trafiken, bleve en förbudsbestämmelse

beträffande dessa områden av ringa betydelse. Den föreslagna

bestämmelsens räckvidd borde därför lämpligen begränsas till sådana vägar,

som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. För det intrång, som genom förbud

av nu avsett slag vållades ägare eller annan rättsinnehavare i fråga om mark

vid vägen, borde denne i princip vara berättigad till ersättning i samma omfattning

som i fråga om allmän väg. Enär fråga vore om åtgärder, som vidtoges

nästan uteslutande i allmänt intresse, borde ersättningen gäldas av

kronan. Tvist om ersättningen borde — liksom fallet vore med ersättningar

enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar -— upptagas av ägodelningsrätt.

Mot förslaget i förevarande del har reservation anmälts av utredningens

ordförande och ytterligare en ledamot, vilka uttalat, att de icke ansåge

behov förefinnas av ingripanden genom förbud av nu avsett slag samt hänvisat

till möjligheten att reglera bebyggelsen genom byggnadsplan, stadsplan

eller utomplansbestämmelser eller att överföra väghållningen till den statliga

vägförvaltningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av bestämmelser till

skydd för trafiksäkerheten på de enskilda vägarna har i princip tillstyrkts i

de flesta yttranden. Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en tveksam

inställning.

Domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län har

anslutit sig till den mening, som uttalats av reservanterna inom utredningen.

överlantmätaren i Skaraborgs län har ansett, att behovet

av bestämmelser i ämnet vore ytterst obetydligt. Sveriges lantmätare
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

71

förening har ansett att bestämmelser, som reglerade bebyggelsen utefter

enskild väg, icke vore behövliga. Övriga föreslagna inskränkningar

torde i erforderlig utsträckning kunna inarbetas bland de bestämmelser

i enskilda väglagen, som reglerade rätten för väghållarna att bortröja skymmande

föremål längs väg (13 §) och att hålla grind eller led över väg

(14 §). En viss betänksamhet har även kommit till uttryck i yttrandena

från lantbruksstijrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län, vilka dock förklarat

sig ej vilja motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har

visserligen funnit skäl tala för meningen att en väg, som vore så trafikerad,

att förbud mot trafikfarliga anordningar påkallades, lämpligen borde förändras

till allmän. Ur trafiksäkerhetssynpunkt vore emellertid ett snabbt

ingripande ofta önskvärt, och med hänsyn härtill tillstyrkte länsstyrelsen

förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala län, som intagit en liknande ståndpunkt,

har särskilt uttalat farhågor för svårigheter vid avgörandet, vilka vägar, som

borde komma i fråga för byggnadsförbud, samt vid prövningen av dispensfrågor.

Överlantmätaren i Hallands län har framhållit, att den föreslagna

bestämmelsen måste tillämpas med försiktighet. Överlantmätaren i Stockholms

län, som i princip intet haft att erinra mot förslaget, har dock sagt

sig ha svårt att frigöra sig från en känsla av att de föreslagna bestämmelserna

kunde vara ägnade att åstadkomma kollision med reglerna för fastighetsbildning.

Om sålunda vissa yttranden förordar en restriktiv tillämpning av de föreslagna

bestämmelserna, finnes å andra sidan en grupp yttranden, vilka uttrycker

den meningen, att förslaget icke gått tillräckligt långt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att den inställning, som

kommit till uttryck i motiven till de föreslagna bestämmelserna, syntes väl

restriktiv mot bakgrunden av vad styrelsen hade sig bekant om trafikförhållandena

på enskilda bilvägar och en förbudsbestämmelses betydelse för

väghållarna och befolkningen. De åtgärder, vilka det kunde vara angeläget

att förhindra, vore till stor del sådana, att ett förbud i allmänhet knappast

kunde medföra någon nämnvärd skada för markägare. Till belysning av styrelsens

uppfattning kunde framhållas, att nuvarande bestämmelser icke

utgjorde hinder för markägare att uppsätta t. ex. taggtrådsstängsel i själva

vägbanekanten, där dike eller slänt icke funnes. Speciellt för cykeltrafikanter

utgjorde ett vid vägkant placerat taggtrådsstängsel en uppenbar fara, främst

vid möte med motorfordon. Ett förbud mot sådant stängsel exempelvis inom

en eller annan meter från vägkant torde knappast lända markägaren till

nämnvärt men. Vidare vore det önskvärt, att praxis utvecklade sig på ett

sådant sätt, att utredningsarbetet ej bleve alltför tyngande; eljest kunde

det befaras, att de föreslagna bestämmelserna icke bleve tillämpade i en del

angelägna fall. Liknande uttalanden har gjorts på vissa andra håll, bl. a. av

vägförvaltningen i Kronobergs län. Vägförvaltningen i Södermanlands län

har ansett att handläggningen av frågor om borttagande av trafikfarliga

anordningar enligt förslaget bleve ganska komplicerad och tidsödande samt

har som en jämförelse anfört, att utredning av frågan om förbud att ansluta

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

enskild väg till rikshuvudväg nr 1 — hur angelägen denna fråga ur säkerhetssynpunkt

än vore —- hittills icke medhunnits med hänsyn till andra

brådskande arbetsuppgifter. Den föreslagna förbudsmöjligheten torde därför

blott komma att utnyttjas i undantagsfall. Vägförvaltningen föresloge införande

av en generell föreskrift om det minsta avstånd, inom vilket byggnad

eller därmed jämförlig anordning finge uppföras vid enskild väg. Även

länsstyrelsen i Södermanlands län har betonat de svårigheter, det komme

att möta för länsstyrelsen att följa utvecklingen av det enskilda vägnätet

och tillse, huruvida några farliga anordningar tillkomme. Några mera allvarliga

invändningar mot ett generellt förbud torde med hänsyn till anordningarnas

samhällsfarliga beskaffenhet icke kunna resas, därest förutsättningarna

för förbudet begränsades att omfatta endast genomfartsvägar av

någorlunda stor betydelse för motorfordonstrafiken. De av utredningen föreslagna

bestämmelserna i ämnet komme då att få karaktären av ett komplement

till det generella stadgandet. Vägförvaltningen i Stockholms län har

ansett att ett förbud mot byggnader utmed enskild väg borde vara generellt

beträffande vägar utanför planlagt område, vilka varit föremål för förrättning

enligt lagen om enskilda vägar. Erfarenheten tydde på att en sådan

bestämmelse ej skulle möta större motstånd från allmänhetens sida; ej heller

torde man behöva befara några större ersättningskrav till följd av ett sådant

förbud.

En mening, som på flera håll företrätts i yttrandena, är den, att det

föreslagna maximiavståndet för förbudsbestämmelsens tillämplighet, nämligen

9 meter från vägens mitt, borde ökas till 12 meter. Såsom skäl har

åberopats, att sistnämnda avstånd vore generellt gällande beträffande de

allmänna vägarna och att en likartad bestämmelse i fråga om enskilda vägar

vore ägnad att underlätta ett framtida överförande av väghållningen på det

allmänna. Dylika uttalanden har gjorts av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, vägförvaltningarna i Uppsala och Malmöhus

län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, svenska vägföreningen och länsvägnämndernas

förbund. ■— Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit,

att förbudsräjongen måtte utsträckas till 12 meter med rätt för länsstyrelsen

att öka detta avstånd med l1/2 gånger höjdskillnaden mellan vägbanan och

markens höjd vid byggnad.

För ett speciellt fall, nämligen vid korsning i plan mellan enskild väg

och järnväg eller spårväg, har på vissa håll framhållits, att särskilda åtgärder

vore behövliga. Sveriges lantbruksförbund har — närmast som skäl

för förstatligande av enskilda vägar — framhållit, att förhållandena vid de

cirka 35 000 förefintliga järnvägsövergångarna på enskilda vägar icke vore

tillfredsställande, till stor del på grund av att vägarna på ömse sidor om

järnvägsövergångarna vore dåligt avpassade efter banvallens upphöjda läge.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att vid järnvägskorsning

förelåge behov av ett större skyddsområde. I allmänna väglagen bestämdes

detta område av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer

50 meter från korsningspunkten. Styrelsen ansåge det angeläget att i en
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

73

skilda väglagen infördes en bestämmelse, som gåve länsstyrelse möjlighet

att meddela enahanda förbud i fråga om enskild väg. Liknande önskemål

har — ehuru i mera allmänna ordalag — framställts av länsstyrelsen i

Västernorrlands län, statens trafiksäkerhetsråd och svenska vägföreningen.

En fråga, som behandlats i flera av yttrandena, är huruvida och i vilken

omfattning en blivande förbudsbestämmelse bör vara tillämplig även på vägföreningarnas

områden samt på sådana tätområden, där bebyggelsen regleras

av något i byggnadslagen omförmält planinstitut. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har ansett att den av utredningen föreslagna begränsningen av bestämmelserna

att avse endast 2 kap. lagen om enskilda vägar kunde medföra

komplikationer beträffande områden med tätare bebyggelse av huvudsakligen

jordbrukskaraktär, där bildande av vägförening kunde bli aktuellt men där

upprättande av byggnadsplan på grund av bebyggelsens art ej komme i fråga.

Överlantmäiaren i Uppsala län har ansett, att förbudsbestämmelsen borde

få samma räckvidd som 33 och 34 §§ i lagen om allmänna vägar och således

avse alla områden, vilka ej omfattades av fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan.

Vägförvaltningen i Örebro län har ansett förslaget böra utbyggas med en

föreskrift om att meddelat förbud automatiskt skulle upphävas vid fastställande

av utomplansbestämmelser, byggnadsplan eller dylikt. Även vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen har till diskussion upptagit frågan, huruvida

icke väg inom planlagt område eller område, där utomplansbestämmelser

gällde, generellt borde vara undantagen från tillämpning av förbudsbestämmelserna.

Genom utomplansbestämmelser reglerades emellertid icke alla de

förhållanden, vilka påkallade uppmärksamhet i förevarande sammanhang.

Då länsstyrelsen enligt förslaget skulle erhålla rätt att helt eller delvis upphäva

förbud av ifrågavarande art, om behovet därav upphört, syntes enligt

styrelsens mening lämpligast att icke undantaga vägar inom planområde.

Även i fråga om ersättning för intrång har skilda meningar uttalats. Lantbruksstyrelsen

har ansett, att förslagets bestämmelser om ersättning för intrång

genom förbud mot trafikfarliga anordningar utformats alltför restriktivt.

Styrelsen vore av den bestämda meningen, att sakägare borde tillförsäkras

full ersättning för varje intrång. Endast under denna förutsättning

tillstyrkte styrelsen förslaget i övrigt. Däremot har vägförvaltningen i Örebro

län och svenska vägf öreningen förklarat sig över huvud vara tveksamt

inställda till frågan om ersättningar i samband med förbud mot trafikfarliga

anordningar. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett att skada,

som allenast vore av ringa beskaffenhet, icke borde ersättas ens i det fallet,

att fråga vore om borttagande eller ändring av befintlig anordning.

Föredraganden. Det torde numera framstå som ovedersägligt, att trafiksäkerheten

är ett för alla gemensamt intresse, som kan motivera icke blott

betydande ekonomiska insatser från det allmännas sida utan även sådana

inskränkningar i enskild rätt, som en begränsning av den fulla förfoganderätten

över marken vid vägarna innebär. I fråga om de allmänna vägarna är

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

detta betraktelsesätt sedan länge erkänt, och vittgående bestämmelser har

givits till skydd för trafiksäkerheten på dessa vägar. Behovet av dylika bestämmelser

kan dock icke i och för sig hänföras till den omständigheten, huruvida

väghållningen på en viss väg ombesörjes av staten eller av enskilda,

utan bör i stället bero på vägens beskaffenhet och karaktären av den trafik,

som förekommer på vägen. I de yttranden, som intagit en kritisk ståndpunkt

till utredningens förslag i förevarande del, har ej heller gjorts gällande, att

icke trafikintresset skulle kunna motivera förbudsbestämmelser sådana som

de av utredningen föreslagna. De invändningar, som förekommit, går i stället

ut på att behovet av reglerande föreskrifter skulle i stort sett vara täckt

redan genom nu existerande bestämmelser eller att de föreslagna stadgandena

kunde vålla svårigheter vid tillämpningen. Särskilt hänvisas till den av

reservanterna inom utredningen påvisade möjligheten att, om trafikförhållandena

på en väg framkallar behov av reglerande föreskrifter, vägen förklaras

för allmän och därigenom bestämmelserna i 32—40 §§ lagen om allmänna

vägar göres tillämpliga på densamma.

Den sålunda rekommenderade lösningen överensstämmer säkerligen med

vad som förutsattes vid tillkomsten av lagen om enskilda vägar och är även

enligt min mening i princip att föredraga framför att lagen utbygges med

alltför omfattande bestämmelser till skydd för allmänna intressen. Svårigheten

att uppdraga en bestämd gräns mellan de vägar, som bör vara allmänna,

och de vägar, som bör vara enskilda, medför dock att frågan om åtgärder

till tryggande av trafiksäkerheten på de enskilda vägarna icke kan

avfärdas såsom betydelselös.

Vad angår möjligheten att reglera bebyggelsen invid enskild väg genom

stadsplan eller byggnadsplan, är sistnämnda planinstitut avsett för bebyggelse

av i huvudsak samma art som den, vilken avses i 3 kap. enskilda väglagen;

det hör alltså till undantagsfallen, att detta planinstitut kan tillgripas

för reglering av bebyggelse invid sådan enskild väg, som avses i 2 kap.

samma lag. Stadsplaneinstitutet är avsett för mera omfattande tätbebyggelse.

Vad slutligen angår möjligheten att belägga marken invid enskild väg

med utomplansbestämmelser är det —- såsom utredningen framhållit — icke

möjligt att på detta sätt komma åt alla för trafiksäkerheten menliga företeelser.

Enligt 135 § byggnadsstadgan fordras visserligen byggnadslov för

t. ex. anordnande av upplag inom område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser;

men däremot omnämner byggnadsstadgan icke sådana åtgärder

som uppsättande vid vägen av anslagstavlor, vilka avleder de vägfarandes

uppmärksamhet från vägen, eller anordningar, vilka kan förväxlas

med vägmärken och trafiksignaler. Ej heller kan föreläggande meddelas att

borttaga eller ändra en före bestämmelsernas fastställande befintlig trafikvådlig

anordning ens om åtgärden kan ske utan kostnad eller olägenhet för

ägaren. Utomplansbestämmelser är därför ganska ineffektiva medel, då det

gäller att åstadkomma bättre förhållanden i fråga om trafiksäkerheten. Att

i större omfattning använda utomplansbestämmelser uteslutande av trafiksäkerhetsskäl

skulle dessutom innebära, att man ginge utom den tänkta

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

75

ramen för detta institut, vilket vore desto mera betänkligt, som stadgandena

i ämnet icke innehåller några ersättningsbestämmelser.

Vissa av yttrandena över utredningens förslag uppehåller sig vid de praktiska

svårigheter, som möter, då det gäller att i det särskilda fallet avgöra,

huruvida trafikintresset motiverar ett ingripande med förbud av den

art, som avses i förslaget. Kritiken i detta hänseende synes utgå från att

förslaget åsyftar en fullständig inventering av vägbeståndet och en kategoriklyvning

av vägarna med hänsyn till frågan, huruvida dylikt förbud är

behövligt eller icke. En så vidsträckt tillämpning av förslagets bestämmelser

anser jag dock ej kunna komma i fråga. Av uttalandena i betänkandet

synes snarast framgå, att utredningen ansett generella förbud mot uppförande

av byggnader m. in. skola förekomma blott i undantagsfall och då

beträffande vägar, vilka i fråga om trafikmängd och trafikbeskaffenhet

kan i stort sett jämställas med de allmänna vägarna samt där bristen på

reglerande föreskrifter förorsakat eller kan väntas förorsaka påtagliga olägenheter.

I övrigt torde förbudsmöjligheten vara avsedd att stå till förfogande

för sådana speciella fall, då frågan aktualiserats genom vidtagna

eller planerade åtgärder från utomståendes sida, vilka på ett mera markant

sätt hotar trafiksäkerheten, inträffade olyckstillbud eller annan sådan orsak.

Om ingripandena begränsas till de fall, då de i enlighet med det sagda

förestavas av ett påtagligt allmänintresse, lärer tillämpningen icke behöva

bjuda några alltför stora svårigheter.

De svårigheter, en förbudsbestämmelse kan komma att vålla i fastighetsbildningshänseende,

lär näppeligen bli mera framträdande än vad fallet är

i fråga om de allmänna vägarna. Erfarenheterna från detta område ger

icke vid handen, att de behöver vålla betänkligheter vad angår fastighetsbildning

inom glesbygd. De särskilda förhållandena inom områden, som planlagts

för tätbebyggelse, kommer jag att beröra i det följande.

Av det anförda framgår, att jag i fråga om behovet av bestämmelser till

främjande av trafiksäkerheten på enskilda vägar och den huvudsakliga karaktären

av dessa bestämmelser ansluter mig till utredningens förslag. Beträffande

bestämmelsernas närmare utformning finner jag däremot att de

anförda anmärkningarna i vissa hänseenden bör föranleda jämkningar i

förslaget.

En påtaglig svaghet hos förslaget är, att dess bestämmelser företer stora

avvikelser från motsvarande föreskrifter beträffande de allmänna vägarna.

Jag kan visserligen — på sätt framgår redan av det anförda -— icke förorda

införande av en generell bestämmelse om förbud mot uppförande av

byggnad eller vidtagande av annan trafikfarlig anordning på visst avstånd

från enskild väg. Särskilt med tanke på de fall, då en enskild väg kan förutsättas

inom en nära framtid komma att förvandlas till allmän, synes

emellertid lagen böra ge möjlighet att fastställa förbud mot trafikfarliga anordningar

med i stort sett samma utformning, som förbuden beträffande allmän

väg erhållit. En dylik utvidgning av bestämmelsen kan, om den tillämpas

med nödig försiktighet, knappast sägas vålla markägarna större intrång

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

än fallet skulle bli enligt utredningens förslag. För många markägare torde

det snarare vara en fördel, att ett förbud genast får slutlig utformning och

icke tid efter annan undergår utvidgningar med hänsyn till senare inträffade

förhållanden. Förslaget har därför jämkats så, att skyddsområdet kan

utsträckas lika långt som för normala fall är stadgat beträffande allmän

väg eller till tolv meter från vägbanans mitt samt, vid korsning mellan två

eller flera enskilda vägar eller mellan sådan väg och järnväg eller spårväg,

så långt att fri sikt längs vardera trafikleden erhålles på ett avstånd av 50

meter från korsningen. Beträffande den i ett remissyttrande gjorda anmärkningen

rörande taggtrådsstängsel, som anbringas alltför nära vägbanan, finner

jag redan de av utredningen föreslagna bestämmelserna ge vissa möjligheter

till ingripande i fall, då stängslet vållar verklig olägenhet. En sådan

utformning av lagstiftningen, som kan leda till att förbud i detta särskilda

hänseende ålägges i väsentligt större utsträckning än förbud enligt övriga

hithörande stadganden, kan jag däremot icke förorda.

Vad angår de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på vägföreningsvägar,

har utredningen anfört skäl för att en förbudsbestämmelse här vore

överflödig. Till de av utredningen anförda skälen kan läggas det förhållandet,

att länsstyrelsen, därest fråga väckts om upprättande av byggnadsplan,

enligt 108 § byggnadslagen har möjlighet att göra all bebyggelse beroende

av dispens. Det oaktat kan bestämmelserna i vissa fall säkerligen ha en uppgift

att fylla även beträffande de vägar, vilka omhänderhaves av vägföreningar.

Särskilt bör erinras om att till vägförenings vägar kan hänföras ej

blott vägar inom vägföreningsområdet utan även vägar för utfart från detta

område. Jag har med hänsyn härtill låtit jämka förslaget så, att dess ifrågavarande

bestämmelser göres tillämpliga även å vägföreningsvägar.

Vidkommande frågan, huruvida meddelat förbud mot trafikfarliga anordningar

bör upphöra att gälla, då bebyggelsen å det område, förbudet

avser, reglerats genom fastställd plan, kan till stöd för ett jakande svar åberopas

vad som gäller beträffande de allmänna vägarna. Enligt 35 § lagen om

allmänna vägar äger de i 33 och 34 §§ samma lag givna förbudsbestämmelserna

icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Tillämpningsområdet för

de föreslagna nya bestämmelserna bör enligt min uppfattning avgränsas på

samma sätt.

Att förslagets ersättningsregler i det väsentliga utformats lika med motsvarande

bestämmelser i lagen om allmänna vägar och strandlagen, vilka

reglerar likartade förhållanden, synes mig ändamålsenligt. Den föreslagna

ordningen för prövning av ersättningsanspråk föranleder ej heller någon

erinran från min sida.

Den omständigheten att de föreslagna nya bestämmelserna i princip göres

tillämpliga på samtliga enskilda vägar anser jag motivera, att desamma överföres

till slutet av lagen och får bilda ett särskilt kapitel, betecknat 5 kap.

Till stöd för åtgärden kan jämväl åberopas, att bestämmelserna till sitt innehåll

har blott ringa samband med lagen i övrigt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

77

8. Rätt att föra talan för fastighet i mål och ärenden

enligt lagen om enskilda vägar.

Utredningen. I betänkandet har ett avsnitt ägnats huvudsakligen åt frågan

•om arrendatorers och andra nyttjanderättshavares ställning till de rättigheter

och skyldigheter, som enligt enskilda väglagen tillkommer ägare och

innehavare av fastighet. Härvid har framhållits, att rätt att ta initiativ till

förrättning enligt 2 kap. samt att föra talan å sammanträde med medlemmarna

i vägsainfällighet tillkomme allenast fastighetsägaren med undantag

blott för de fall, då fastigheten upplåtits under sådana mera permanenta

nyttjanderätter, som avsåges i 5 § tredje stycket. I fall av vanligt jordbruksarrende

vore däremot arrendatorn — oaktat han praktiskt taget alltid enligt

arrendeavtalet hade att fullgöra väghållningsskyldigheten — i stort sett avskuren

från möjlighet att öva inflytande på vägfrågorna. Detta medförde i

vissa fall ett mindre skäligt resultat. Fastighetsägaren hade i regel ej något

intresse av att motsätta sig att nyttj anderättshavaren förde talan i vägfrågor.

En alldeles obegränsad talerätt kunde dock ej tillkännas arrendatorn;

sålunda vore en dylik rätt mindre lämplig för det fallet, att en arrendator,

som inom kort skulle frånträda sitt arrende, ville påkalla förrättning för utförande

av omfattande vägföretag.

I utredningens förslag har frågan lösts på det sättet, att nyttjanderättshavare,

som i denna sin egenskap fullgör väghållningsskyldighet, visserligen

icke generellt tillerkänts samma ställning som fastighetsägare men enligt

särskild bestämmelse föreslagits få befogenhet att i fall av väsentligt ändrade

förhållanden yrka omreglering av väghållningsbördan. Vidare bar

föreslagits införande av rätt för nyttj anderättshavare att fordra anställande

av tillsyningsman, som omförmäles i 48 och 49 §§, samt att överklaga

beslut, som fattas å sammanträde med medlemmarna i vägförening eller

annan vägsamfällighet, ävensom beslut om uttaxering av bidrag i penningar

till sådan samfällighet.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i förevarande ämne har icke blivit

föremål för erinran.

Föredraganden. I princip biträder jag uppfattningen, att den, till vilken fastighet

upplåtits med nyttjanderätt på sådana villkor, att han gentemot ägaren

har att svara för fullgörande av fastighetens väghållningsskyldighet, bör

ha inflytande på vägfrågorna. Erinras kan, att detta var fallet enligt 1926

års lag om enskilda vägar, vilken intog den ståndpunkten, att nyttj anderättshavare,

som nu avses, även gentemot övriga vägintressenter var att anse

som väghållningsskyldig för fastigheten, såvitt angick vägunderhållet. Den

nuvarande konstruktionen har visserligen i andra avseenden företräde framför

den äldre men bör ej få medföra, att nyttjanderättshavarens i sak befogade

anspråk på medbestämmanderätt åsidosättes.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Utredningens förslag, enligt vilket nyttjanderättshavaren får rätt att ta

initiativ till omreglering av väghållningsfråga, som tidigare avgjorts i laga

ordning, men däremot icke till att en förut oreglerad fråga bringas under

prövning, kan emellertid icke sägas innebära någon tillfredsställande lösning.

Mera ändamålsenligt är enligt min mening att nyttjanderättshavarens

initiativrätt — i viss anslutning till vad som gällde enligt 1926 års lag —- får avse alla frågor med undantag av fråga om byggande av väg.

I övrigt har jag icke någon saklig erinran mot utredningens förslag i förevarande

del.

9. Tillsyningsmän för väghållning.

Utredningen. Utredningen har ansett, att de nuvarande bestämmelserna

om verkställighet, av utlåtande, som vid förrättning enligt 2 kap. lagen om

enskilda vägar meddelats angående byggande av väg, icke vore tillfredsställande

i fall, då väghållningen förklarats skola utföras efter vägdelning

och de väghållningsskyldiga sålunda hade att svara för byggande av var

sin väglott. Bestämmelserna innehölle blott hänvisning till verkställighet i

vanlig exekutiv ordning. I praktiken hade det visat sig svårt att på denna

väg komma till rätta med mindre brister i utförandet. Framför allt vore det

ofta omöjligt att få vägen i hela dess sträckning utförd på enhetligt sätt. I

48 och 49 §§ lagen om enskilda vägar funnes bestämmelser om utseende av

tillsyningsmän för övervakande av vägunderhåll och vinterväghållning. Sådan

tillsyningsman hade befogenhet att i händelse av brist i arbetets utförande

låta vid särskild syneförrättning uppskatta bristen, att låta hos den

försumlige utmäta det belopp, till vilket bristen skattats, samt att ombesörja

utförande av det eftersatta arbetet. Utredningen föresloge, att dessa bestämmelser

skulle göras tillämpliga jämväl å byggande av väg.

Remissyttrandena. Erinran har icke framställts mot förslaget i förevarande

del.

Föredraganden. Utredningens förslag i denna del anser jag böra godtagas.

10. Förslagens detaljutformning.

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar samt till

lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen. Förstnämnda lagförslag grundas

i väsentliga delar på utredningens förslag till lag i samma ämne. Med

hänsyn härtill torde ej vara erforderligt att jag i fortsättningen annat än

undantagsvis uppehåller mig vid andra punkter än sådana, beträffande vilka

jag ej kan ansluta mig till utredningen. Vad jag vidare har att anföra torde

lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena i lagförslagen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

79

A. Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar.

1 §.

Vad jag tidigare under 7. anfört angående tillämpningsområdet för de

föreslagna bestämmelserna om trafikfarliga anordningar anser jag böra redan

i förevarande paragraf komma till uttryck genom att 5 kap., i vilket

bestämmelserna inrymts, generellt förklaras icke äga tillämpning i fråga

om bebyggande av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan. Formuleringen, vilken väsentligen överensstämmer

med 35 § lagen om allmänna vägar, ger vid handen, att förbud eller föreläggande,

som meddelats med stöd av 5 kap., förlorar sin giltighet med avseende

å område, för vilket fastställes sådan plan som nu sagts.

I tredje stycket förordas en ändring av redaktionell natur.

4 §•

Den i andra stycket givna hänvisningen till vissa paragrafer i 3 kap.

har — enär dessa saknar direkta motsvarigheter i förslaget —- ändrats att

avse 3 kap. i dess helhet. Någon saklig ändring avses icke.

14 §.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 6.

16 §.

Den sakliga ändring, förslagets nu föreliggande text innefattar i förhållande

till gällande lag och utredningens förslag, har jag motiverat under 8.

här förut. I formellt hänseende har, jämfört med utredningens förslag,

vunnits, att bestämmelserna om nyttjanderättshavares förrättningsvitsord

kunnat sammanföras i förevarande paragraf i stället för att uppdelas på

denna och 65 §.

18 §.

Vad jag under 3. anfört om att förrättning i vägföreningsärende bör kunna

utan överprövning utmynna i verkställbart beslut har nödvändiggjort en

formell jämkning i tredje stycket andra punkten av denna paragraf.

31 §.

Jag har förut under 3. motiverat ändringen i denna paragraf.

48 och 49 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka i sak överensstämmer med utredningens

förslag, hänvisar jag till vad jag anfört under 8. och 9.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

58 §.

Här har blott vidtagits en formell jämkning i utredningens förslag. Jag

hänvisar i övrigt till vad jag anfört under 8.

63 §.

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med utredningens förslag,

hänvisar jag till vad jag anfört under 8.

Jag har övervägt att låta den av utredningen föreslagna ändringen i

andra stycket tredje punkten utgå. Enär emellertid ändringen — vilken

är av uteslutande formell natur — bringar stadgandets ordalydelse i närmare

överensstämmelse med dess motsvarighet i 89 § av förslaget, föredrager

jag förslagets avfattning framför bestämmelsens lydelse i gällande

lag.

71 och 72 §§.

I 71 § första stycket och 72 § har jag låtit vidtaga vissa formella ändringar

i utredningens förslag. Ändringarna motiveras av den ståndpunkt

jag tidigare under 3. tagit till frågan om beslutanderätten i vägföreningsärenden.

Beträffande 71 § tredje stycket hänvisar jag till vad jag anfört under 4.

och 5.

73 och 74 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer helt med utredningens förslag och —

bortsett från en redaktionell jämkning i 73 § första stycket — även med

82 och 83 §§ i gällande lag.

75 §.

Den i första stycket fjärde punkten gjorda hänvisningen till byggnadslagen

saknar motsvarighet i gällande lag. Hänvisningen, vilken närmast

syftar på 112 och 113 §§ byggnadslagen, förekommer i utredningens förslag

och har, såsom ägnad att fylla ett praktiskt behov, med en formell

jämkning överförts till det omarbetade förslaget.

Jämlikt 84 § tredje stycket andra punkten lagen om enskilda vägar

äger länsstyrelsen bestämma i vad mån och på vilka villkor grind eller

led må finnas å vägförenings väg. Den närmaste motsvarigheten härtill

i utredningens förslag utgöres av en i 75 § tredje stycket andra punkten

intagen bestämmelse att över väg, som hålles av vägförening, ej må uppsättas

grind, led eller annan sådan anordning utan tillstånd av länsstyrelsen.

Bestämmelsens lydelse inbjuder — särskilt vid jämförelse med

14 § — till den tolkningen att bestämmelsen icke skulle vara tillämplig

i fråga om redan befintliga grindar och led å vägar, som övertages till väghållning

av vägförening. Utredningens motivering ger emellertid icke vid

handen, att bestämmelsen skulle syfta till saklig ändring i vad som nu

gäller. Jag anser ej heller att fog finnes för sådan ändring. I anledning

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

81

härav har bestämmelsens ordalydelse jämkats till närmare överensstämmelse

med 14 §. Bestämmelsen har därjämte fått bilda ett särskilt stycke

i 75 §. Jag hänvisar vidare till vad jag anfört under 6.

Ett i utredningens förslag såsom sista stycke i paragrafen upptaget stadgande

om giltigheten av överenskommelse rörande ersättning för markupplåtelse

in. in. har jag ansett kunna utgå, sedan förslagets bestämmelser

om trafikfarliga anordningar överförts till 5 kap.

76 §.

Paragrafen överensstämmer med 76 § i gällande lydelse utom därutinnan,

att nuvarande bestämmelser om förfarandet vid värdering av fastighet

och bestämmande av andelstal fått utgå.

77 §.

Denna paragraf överensstämmer med 89 § första stycket i gällande lag

samt med utredningens förslag.

78 §.

På sätt jag förut anfört under 3. har jag ansett att bestämmelserna om

förrättning, till den del de i sak överensstämmer med motsvarande stadganden

i 2 kap., kan ta form av hänvisningar till nämnda kapitel. Härigenom

har i förevarande paragraf, vilken inleder förslagets bestämmelser

om vägföreningsförrättning, kunnat inrymmas huvudparten av bestämmelserna

om förrättningsman, gode män, jäv och andra för förfarandet grundläggande

frågor.

I nuvarande 3 kap. finnes icke något stadgande, som uttryckligen reglerar

frågan, huruvida länsstyrelses beslut om bildande av vägförening kan

utsträckas att avse bebyggelse utom länet. Visserligen följer av allmänna

principer att så ej är fallet; men då beslutanderätten i dylik fråga nu

avses i vissa fall skola tillkomma annan än länsstyrelsen och med hänsyn

till att i 70 § ges en avvikande regel med avseende å förordnande att hålla

förrättning enligt 2 kap., har jag funnit lämpligt att förhållandet antydes i

själva lagen genom inskjutande i första stycket av orden »inom länet».

Utredningen har icke föreslagit någon uttrycklig bestämmelse angående

rätt att föra talan vid vägföreningsförrättning. Med hänsyn till att sakägarna

i princip icke äger dispositionsfrihet i de frågor, förrättningen avser,

leder frånvaron av en sådan bestämmelse visserligen icke till alltför

påtagliga olägenheter. Jag anser dock att ett stadgande i ämnet har en

uppgift att fylla såsom ägnat att ge en fastare grund för såväl förrättningssom

fullföljdsförfarandet och har därför föranstaltat att sådant stadgande

— i tillämpliga delar överensstämmande med 16 § — influtit såsom andra

stycke i förevarande paragraf.

Fjärde, femte och sjätte styckena har överförts från utredningens förslag

med de mindre tillägg och ändringar, som föranletts av att gode män

i vissa fall skall deltaga i förrättningen.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt Nr 76.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

79 §.

I enlighet med vad jag anfört under 3. har i paragrafen intagits föreskrift

att vid förrättning skall utredas, vid vilka särskilda tidpunkter vägförenings

vägar bör anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen.

Med hänsyn till den i lagen brukade terminologien har jag ansett i förevarande

paragraf böra, i samband med vad där sägs om åsättande av andelsI

al, även utmärkas att i vägföreningsärende skall upptagas fråga om åsättande

av särskilt uppskattningsvärde i fall, då sådant erfordras. Paragrafen

har även i övrigt undergått viss ändring i förtydligande syfte.

Sista stycket i paragrafen, vilket saknar motsvarighet i utredningens

förslag, har tillagts såsom en parallell till bestämmelsen i 39 § fjärde stycket

andra punkten.

80 §.

De sakliga ändringarna i utredningens förslag inskränker sig till att i

paragrafen intagits sådana föreskrifter om underställning och besvär m. in.,

som blivit en följd av mitt ställningstagande under 3.

81—84 §§.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 3.

I 87 § sista stycket av utredningens förslag har influtit en bestämmelse

om att åtgärd, för vars vidtagande fordrades offentlig myndighets tillstånd,

ej finge beslutas, med mindre dylikt tillstånd inhämtats. Bestämmelsen har

i det omarbetade förslaget fått utgå med hänsyn till de svårigheter, dess

iakttagande torde vålla i fråga om t. ex. tillfälliga föreskrifter i arbetsmarknadsreglerande

syfte.

85 §.

I anledning av att i ett av remissyttrandena över utredningens förslag

anmärkts att fråga om upplösning av vägförening borde regleras genom uttrycklig

bestämmelse, har jag låtit så omarbeta första stycket i förevarande

paragraf, att synpunkten blivit tillgodosedd.

Eftersom 80 § ger vid handen, att förrättningsman, som handlägger

ärende angående bildande av vägförening, har att därvid upptaga alla de

i 79 § uppräknade frågorna, kommer utlåtande, som meddelas vid sådan

förrättning, i princip att innefatta avgörande av dessa frågor. Särskild bestämmelse

rörande fråga, som icke förut varit föremål för prövning, är

därför överflödig. Även vad angår vägförening, som tillkommit enligt nu

gällande bestämmelser, torde utan särskilt stadgande stå klart, att nya

föreskrifter kan meddelas i den omfattning förslaget eljest medgiver.

86 §.

I utredningens förslag har sista stycket i motsvarande paragraf (91 §)

erhållit en sådan utformning, att detsamma enligt sin ordalydelse avser

blott tvist om ersättning för sådan rätt att begagna väg, som avses i 77 §,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

83

men icke tvist om själva rättigheten och sättet för dess utövande. I likhet

med vad nu är fallet bör lagen innehålla föreskrift om sistberörda frågor.

Sådan föreskrift har därför infogats i förslaget.

87 §.

Paragrafen innefattar blott en mindre, formell ändring i förhållande till

motsvarigheten i gällande lag.

88—92 §§.

Jag hänvisar beträffande 88 § åttonde stycket och 89 § andra stycket

till vad jag anfört under 8. samt beträffande 90 § fjärde stycket till vad

jag anfört under 3.

I övrigt överensstämmer förslaget — bortsett från en redaktionell jämkning

— med motsvarande bestämmelser i nuvarande 3 kap. utom därutinnan,

att gjorda hänvisningar lämpats till förslagets paragrafindelning.

Jag har icke funnit skäl att bibehålla någon motsvarighet till bestämmelsen

i 93 a § av utredningens förslag (88 § i det omarbetade förslaget)

angående förfarandet i fall, då sakägarna vid vägförrättning ej kunna enas

om antagande av stadgar för vägförening och utseende av ledamöter i dess

styrelse. Även utan sådan bestämmelse torde länsstyrelsen på grund av den

i paragrafen förekommande hänvisningen till 52 § äga utse syssloman med

befogenhet att i styrelsens ställe handhava föreningens angelägenheter och

behörighet att företräda föreningen. Eventuell underlåtenhet av sakägarna

att antaga stadgar för föreningen synes ej påverka dess funktionsduglighet

på sådant sätt, att särskild föreskrift för detta fall kan anses behövlig.

93 §.

Utredningen har i sitt förslag upptagit bestämmelser av innehåll, bland

annat, att länsstyrelsens beslut i ärende enligt förevarande kapitel skall

meddelas efter anslag. Tiden för anförande av besvär över länsstyrelsens

beslut har i utredningens förslag angivits till en månad från den dag, då

beslutet meddelats.

Med hänsyn till att förslag nu föreligger till åtgärder för förenhetligande

av besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953: 30) finner jag icke lämpligt,

att i en författning av förevarande art upptages föreskrifter om besvärslid,

som avviker från den allmänt tillämpade, med mindre avvikelsen förestavas

av starka skäl.

Jag anser, lika med utredningen, att de nuvarande bestämmelserna i 91 §

om delgivning och kungörande av länsstyrelsens beslut bör förenklas. Intagande

i länskungörelserna av vissa beslut i vägföreningsärenden bör sålunda

kunna underlåtas. I övrigt anser jag, att större krav icke bör ställas

på kungörandet av länsstyrelsens beslut än på kungörandet av utlåtande,

som meddelas vid förrättning. I enlighet härmed har jag låtit jämka förslaget

så, att kungörandet skall kunna ske antingen genom personliga under
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

rättelser till sakägarna eller ock i den ordning, som i 80 § föreskrives för

kungörande av utlåtande, meddelat vid förrättning.

Bestämmelserna om tid och sätt för klagan över länsstyrelsens beslut har

oförändrade överförts från nuvarande 93 §. Utan särskild bestämmelse torde

framgå att i fall, då kungörande skett enligt föreskrifterna i 80 §, besvärstiden

är att räkna från det de föreskrivna åtgärderna fullgjorts.

Till förevarande paragraf har överförts de av utredningen föreslagna bestämmelserna

om förbud mot fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut

om förordnande av förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde samt

beslut om återförvisning. En motsvarande bestämmelse erfordras enligt

min mening även i fråga om beslut, varigenom länsstyrelsen föreskriver underställning

av förrättningsmans utlåtande. Sådan bestämmelse har därtör

fogats till stadgandet. Härjämte har i stadgandet införts erinran om att den

i 30 § med avseende å förrättning enligt 2 kap. givna bestämmelsen om förbud

att fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut i jävsfråga på grund av

hänvisning i 78 § gäller även förrättning enligt 3 kap.

100—107 §§.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 7.

I samband med att de av utredningen föreslagna stadgandena om trafikfarliga

anordningar överförts till 5 kap. har desamma undergått överarbetning

i syfte att åvägabringa större överensstämmelse med de likartade stadgandena

i strandlagen. Sålunda har terminologien ändrats i så måtto att det

av utredningen begagnade uttrycket »förbud» såsom beteckning för länsstyrelsens

föreskrifter om begränsning av rätten att uppföra byggnad eller

anordning vid väg utbytts mot uttrycket »förordnande» samt det av utredningen

använda uttrycket »förordnande» såsom beteckning för länsstyrelsens

föreskrifter om borttagande av befintlig trafikfarlig anordning utbytts

mot uttrycket »föreläggande».

Med hänsyn till att de förhållanden, som kan motivera åtgärder mot trafikfarliga

anordningar, är mycket skiftande, har förutsättningarna för att

dylika åtgärder skall få vidtagas i förslaget angivits på ett sätt, som ger

utrymme för en tämligen fri tillämpning. Uppenbart är dock att ett ingripande

icke får göras mera omfattande än som befinnes erforderligt i det

särskilda fallet. Förordnande enligt 100 § bör sålunda icke onödigtvis göras

så vidsträckt, att allmänheten och länsstyrelsen framdeles onödigtvis betungas

med dispensärenden. Därest t. ex. frågan om sådant förordnande

aktualiserats uteslutande genom att en trafikfarlig anordning vidtagits på

en viss fastighet, bör förordnandet ofta kunna inskränkas till denna fastighet.

Särskilt i vägkurvor men även i vissa andra fall kan ett förordnande

begränsas att avse ena sidan av vägen.

Enär länsstyrelsen även utan särskilt stadgande måste anses äga befogenhet

att häva meddelat förordnande eller föreläggande, har de av utredningen

föreslagna bestämmelserna härom fått utgå.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 76.

85

Bestämmelse har däremot införts i förslaget om att länsstyrelsen vid

meddelandet av föreläggande att borttaga trafikfarlig anordning skall äga

utsätta vite för underlåtenhet att efterkomma föreläggandet.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om rätt till ersättning för

den, som efter föreläggande bortskaffat trafikfarlig anordning vid väg, har

närmare utförts på det sättet, att ersättningen förklarats skola avse såväl

kostnaden för bortskaffandet som den skada, vilken i övrigt uppkommer genom

åtgärden.

I anslutning till de av utredningen framlagda förslagen i fråga om trafikfarliga

anordningar och rätt att hålla grind eller led över väg har utredningen

jämväl föreslagit vissa bestämmelser till skydd för innehavare av inteckning

i fastighet, som berördes av dylika åtgärder. Bestämmelserna har

emellertid icke ansetts kunna begränsas till de nu nämnda fallen utan har

fått avse flertalet sådana ersättningar, som regleras i lagen om enskilda

vägar. Innebörden av de bestämmelser, utredningen sålunda föreslagit,

är i korthet att den ersättningsskyldige i vissa fält skall nedsätta ersättningen

hos länsstyrelsen samt att han, om nedsättning underlåtits där sådan

bort ske, har att hålla inteckningshavarna skadeslösa för därigenom

uppkommande förlust. Samma påföljd har föreslagits skola inträda om överenskommelse

träffats angående ersättningen och denna därvid bestämts till

för lågt belopp. — Förslaget har kritiserats av lantmäteristyrelsen ur bland

annat den synpunkten, att det komme att lägga en alltför stor börda på den

betalningsskyldige. — Jag vill framhålla, att det intrång, som kan vållas

genom enskild väg, av lagen förutsättes skola stanna inom mycket måttliga

gränser. De av mig förordade ändringarna i 2 och 3 kap. innebär icke någon

radikal förskjutning i detta hänseende. Detta gäller även vad som föreslagits

i fråga om rätt att hålla grind eller led över väg. Liksom hittills bör

därför bestämmelser av nu avsett innehåll kunna avvaras i fråga om ersättningar,

som utgår enligt nämnda två kapitel. Däremot kan icke förnekas, att

de föreslagna bestämmelserna rörande ingripande mot trafikfarliga anordningar

måhända i något enstaka fall kan leda till förlust för innehavarna

av inteckningar i fastighet, å vilken lägges förordnande som innefattar inskränkning

i rätten att förfoga över fastigheten. Jag har därför ansett mig

icke kunna helt slopa de nyssberörda av utredningen föreslagna bestämmelserna

utan har låtit med vissa formella jämkningar överföra dem till 5 kap.

och begränsa deras tillämpningsområde i enlighet med vad nyss angivits.

Enär allmän åklagare, som har att föra talan om utdömande av förelagt

vite, lämpligen bör samtidigt kunna föranstalta om verkställighet i annan

ordning av den åtgärd, som avses med vitesföreläggandet, har i 106 § bland

dem, som äger fordra handräckning, även upptagits allmän åklagare.

Den omständigheten att bestämmelserna om trafikfarliga anordningar

överförts till ett särskilt kapitel har nödvändiggjort särskilt stadgande om

besvär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga. Stadgandet har avfattats i

enlighet med motsvarande bestämmelse i 70 §. Till stadgandet har — i viss

överensstämmelse med vad som gäller enligt 68 § lagen om allmänna vägar

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

— fogats föreskrift om att länsstyrelsens beslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelserna.

Den i fjärde stycket förekommande hänvisningen till 83 § har ändrats att

avse 74 § i förslaget.

B. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 3.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar; samt

2) lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr

385).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen1 måtte

för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Vid protokollet:

W. Hammargren.

1 Av lagförslagen, vilka fogats vid protokollet såsom bilagor, återgives här allenast 75, 78,

85, 88, 102 och lOö §§ av det under 1) omförmälda lagförslaget. I övriga delar är bilagorna,

frånsett vissa redaktionella jämkningar i sistsagda lagförslag, likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 76.

87

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om

enskilda vägar.

75 §.

Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom vägförenings

väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den

befintliga vägen. Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning

jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill

tagas vid ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig

väg skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning

till fastighet, som ingår i föreningen. Att mark jämväl i vissa andra fall må

tagas i anspråk utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.

Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg,

spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.

Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade

villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.

Över väg förenings väg må grind, led eller annan sådan anordning ej bibehållas

eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan

sägs.

78 §.

Finner länsstyrelse anledning till antagande att förhållandena å viss ort

inom länet påkalla bildande av vägförening, skall frågan företagas till handläggning

vid förrättning i den ordning nedan omförmäles.

Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd

innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av

nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad frågan

rör hans rätt.

Om föi-ordnande av förrättning sman, biträde vid förrättningen av gode

män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gälle vad i

19 § första stycket, 20 § och 22 § första stycket första punkten sägs. Beträffande

förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 23 §, 24 § första stycket,

25 § och 27—31 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att underrättelse om

Hd och ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnadsnämnden samt

att anteckning som omförmäles i 31 § andra stycket må underlåtas.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

Förråttningsman, gode män och sakkunnigt biträde vare berättigade att

erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor

och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets

fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt

undvikes.

Förråttningsman och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning

med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på

ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad

som är eller varder stadgat om gode män vid lantmäteriförrättningar.

Ersättning, som nu sagts, så ock annan av förrättningen föranledd kostnad

skall gäldas av vägföreningen eller, om vägförening ej kommer till

stånd, av kronan. Där kostnad föranletts uteslutande av viss sakägares yrkande

eller bestridande, må dock, om så prövas skäligt, sakägaren förpliktas

gälda sagda kostnad.

85 §.

Sedan beslut meddelats i fråga, som avses i 79 §, må frågan, där sådant

påkallas av ändrade förhållanden, upptagas till förnyad prövning. Har, sedan

vägförening bildats, behovet av vägförhållandenas ordnande i enlighet

med föreskrifterna i detta kapitel upphört, må föreningen upplösas.

Beträffande förfarandet i ärende, som nu sagts, skall i tillämpliga delar

gälla vad i 78—8b §§ sägs. Där med hänsyn till utredningens omfattning ny

förrättning finnes ej erforderlig, äger dock länsstyrelsen företaga ärendet

till avgörande utan att förrättning föregått. I ty fall skall länsstyrelsen föranstalta

om utredning i ärendet samt bereda vägföreningen och envar annan,

vars rätt är i fråga, tillfälle att yttra sig i ärendet. För utredningen äger

länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde, och gälle om ersättning till denne

vad i 78 § femte stycket sägs.

Dår vid handläggning av ärende, som avses i denna paragraf, kallelse eller

annat meddelande skall delgivas ägare eller innehavare av fastighet, vilken

ingår i vägförening, må delgivningen ske med föreningens styrelse, som har

att ofördröjligen underrätta den eller de medlemmar av föreningen, vilka

beröras av meddelandet.

88 §.

För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens

beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.

Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet

vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen

meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru

styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision

av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru

ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse

till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna

ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

89

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan

lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för

vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.

Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas

och fastställas av länsstyrelsen.

Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun,

där området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens

ledamöter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med

belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen;

de övriga väljas av föreningen.

Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen,

utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens

bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty i 76 § sägs skall vara

bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.

Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena

i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas

att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas

från sitt uppdrag.

Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen,

äger han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som

jämte det överklagade beslutet skola vara dit inkomna inom trettio dagar

från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad.

Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen

annorlunda förordnar. Talan, som nu nämnts, må i fall, då rösträtt

å sammanträde för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av

denne än även av fastighetens ägare. Samma befogenhet tillkomme nyttjanderåttshavare,

som enligt avtal har att fullgöra ägares förpliktelser mot föreningen.

102 §.

Har ansökan om tillstånd att bebygga sådant område av fastighet, som

omfattas av förordnande enligt 100 §, eller att vidtaga annan av förordnandet

omfattad åtgärd icke bifallits och kan till följd härav fastigheten eller

del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

markens tidigare värde, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för

den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan

förordnandet meddelades.

Ersättning varom sägs i första stycket skall bestämmas att utgå på en

gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen

av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade

att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det

rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

106 §.

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som uppfört byggnad eller vidtagit

annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 § att undanröja eller ändra

det utförda, överexekutor äger ock meddela handräckning till rättelse i nåd

olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,

byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fastighet, som äger begagna

vägen. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Kostnad för handräckning enligt första stycket, varom ansökan gjorts av

allmän åklagare, så ock kostnad för handräckning enligt andra stycket må

på utmätningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

91

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 januari

195b.

N ärvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 12 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 20 november 1953, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar; samt

2) lag om ändrad Igdelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 19b7 (nr

385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet V. Körlof.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar.

75 §.

För vinnande av överensstämmelse med 33 § samt med 14 och 79 §§ i

deras nu föreslagna lydelse torde det i fjärde stycket av 75 § upptagna förbudet

böra angivas avse allenast grind och led men ej »annan sådan anordning».

78 §.

Inledningsorden i denna paragrafs fjärde stycke synas böra jämkas till

överensstämmelse med motsvarande ställe i 32 §.

79 §.

Beträffande denna paragraf får lagrådet hänvisa till sitt yttrande vid 88 §.

85 §.

Hänvisningen i andra styckets sista punkt rörande ersättning till sakkunnigt

biträde synes -— i anslutning till vad som föreslogs av utredningen

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

— böra avse icke blott femte utan även sjätte stycket i 78 §. Lagrådet hemställer

alltså, att stadgandet i nämnda punkt avslutas med orden »och

skall i fråga om ersättning till denne vad i 78 § femte och sjätte styckena

sägs äga motsvarande tillämpning».

88 §.

Enligt gällande lag, 75 §, ankommer det på länsstyrelsen att sedan förordnande

meddelats om bildande av vägförening föranstalta om sammanträde

med sakägarna för antagande av stadgar och val av styrelse för föreningen.

Utredningen förordade att frågorna om antagande av stadgar och

om styrelseval skulle i första hand förläggas till förrättningsstadiet. Enligt

bestämmelser som upptogos i sjätte stycket av 93 a § i utredningens lagförslag

skulle förrättningsmannen, om han funne att vägförening borde

komma till stånd, vid förrättningen söka förmå sakägarna att ena sig om

antagande av stadgar och utseende av styrelseledamöter. Förslag till stadgar

skulle framläggas av förrättningsmannen. I anslutning till dessa bestämmelser

föreslog utredningen stadganden om åtgärder för det fall att

vid förrättningen enighet icke kunde uppnås i de nämnda frågorna. Länsstyrelsen

skulle då meddela nödiga föreskrifter att tills vidare gälla såsom

stadgar ävensom förordna syssloman, som skulle ha att förvalta föreningens

angelägenheter och företräda föreningen samt utlysa sammanträde, där

frågorna om stadgar och styrelseval ånyo skulle upptagas.

Dessa av utredningen föreslagna bestämmelser ha icke upptagits i det

remitterade förslaget. Vid förevarande paragraf, som eljest i huvudsak

överensstämmer med 93 a § i utredningens förslag, har föredragande statsrådet

yttrat, att han icke funnit skäl att bibehålla någon motsvarighet till

bestämmelsen angående förfarandet i fall då sakägarna ej kunna vid förrättningen

enas om antagande av stadgar och utseende av styrelseledamöter;

även utan sådan bestämmelse torde länsstyrelsen på grund av den

i paragrafen förekommande hänvisningen till 52 § äga utse syssloman med

befogenhet att i styrelsens ställe handhava föreningens angelägenheter och

behörighet att företräda föreningen.

Vad föredragande statsrådet anfört synes emellertid icke utgöra anledning

att utesluta de av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyldighet

för förrättningsmannen att vid förrättningen söka åstadkomma beslut

rörande stadgar och styrelse samt att framlägga förslag till stadgar.

Jämväl enligt föredragande statsrådets mening böra antagande av stadgar

och styrelseval i första hand ske vid förrättningen, och det är naturligt att

förrättningsmannen tager den befattning med dessa frågor som utredningen

föreslagit. Föreskrifter i dessa hänseenden synas vara av den betydelse,

att de icke kunna avvaras i lagtexten, helst föreningen i normala fall bör

kunna träda i funktion så snart ett vid förrättningen fattat beslut om föreningsbildning

och vad därmed sammanhänger vunnit laga kraft. Lagrådet

hemställer att de av utredningen föreslagna bestämmelserna upptagas i ett

nytt sjätte stycke av förevar ande paragraf.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

93

Såsom komplement härtill torde stadganden om förfarandet i händelse

enighet ej kan uppnås vara erforderliga. I 52 § förekommer icke någon

motsvarighet till den av utredningen för dylikt fall föreslagna bestämmelsen

att länsstyrelsen skall meddela föreskrifter att gälla såsom provisoriska

stadgar, och bestämmelsen i samma paragraf om syssloman skiljer sig

från utredningens förslag i 93 a § bl. a. därutinnan att för förordnande av

syssloman förutsättes yrkande av enskild intressent. Vad utredningen i

dessa hänseenden föreslagit kan därför icke ersättas av hänvisningen till

52 §. Det kan anmärkas att det remitterade förslagets 84 § utgår från att,

så snart det slutligen avgjorts att vägförening skall bildas, vägföreningen

har något organ, till vilket länsstyrelsen kan överlämna de i nämnda paragraf

omförmälda handlingarna. Enligt lagrådets mening bör utredningens

förslag även i denna del följas.

Iakttages vad lagrådet ovan förordat, torde 79 § böra kompletteras med

eu erinran om förrättningsmannens skyldighet att medverka vid antagande

av stadgar för föreningen och utseende av ledamöter i dess styrelse. En sådan

erinran skulle föranleda redaktionella jämkningar i 80 och 85 §§.

102 §.

Enligt 1 § fjärde stycket i det remitterade förslaget skall vad i 5 kap.

stadgas icke äga tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår

i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Formuleringen av

stycket har av föredragande statsrådet förklarats giva vid handen, att förhud

eller föreläggande, som meddelats med stöd av 5 kap., förlorar sin

giltighet med avseende å område, för vilket fastställes generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan. Härav synes framgå, att i 1 § fjärde stycket med

»bebyggande» avses ej blott uppförande av byggnad utan även vidtagande

av varje annan i 100 § första stycket omförmäld, för trafiksäkerheten menlig

anordning. I 102 § första stycket skiljes emellertid mellan tillstånd att

bebygga visst område och tillstånd att vidtaga annan av förordnande enligt

100 § omfattad åtgärd. Med hänsyn härtill torde, om ordet »bebyggande»

i 1 § fjärde stycket skall kunna bibehålla sin avsedda vidsträckta innebörd,

ingressen till 102 § första stycket böra ändras. En sådan ändring

synes även vara påkallad av redaktionella skäl. Förslagsvis kan därvid

såsom en första förutsättning för rätt till ersättning angivas, att ansökan

om tillstånd enligt 100 § första stycket att å fastighet uppföra byggnad eller

eljest vidtaga i samma stycke omförmäld anordning icke bifallits.

106 §.

I tredje stycket av denna paragraf föreskrives bland annat, att kostnad

för handräckning enligt andra stycket må på utmätningsmannens begäran

förskjutas av allmänna medel. I andra stycket avses det fall, att utmätningsmannen

på anmodan av länsstyrelsen föranstaltar om att, då föreläggande

som meddelats med stöd av 101 § ej efterkommits, vederbörande åtgärd

vidtages. Kostnaden för dylik åtgärd skall emellertid, i motsats till

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

vad som gäller rörande kostnad för handräckning enligt första stycket,

även slutligt bestridas av allmänna medel. Omförmälda föreskrift innebär

under sådana förhållanden allenast, att utmätningsmannen äger begära,

att det förskottsvis tillhandahålles honom medel erforderliga för utförande

av ifrågavarande tjänsteåliggande. Någon regel härom torde icke vara behövlig

i denna lag. Det säger sig självt, att en utmätningsman icke kan vara

pliktig att med enskilda medel förskottsvis bekosta dylik verkställighet.

Den anmärkta föreskriften skulle ock kunna giva anledning till det, såsom

framgår av det sagda, oriktiga antagandet, att det jämväl i förevarande

fall skulle röra sig om förskjutande av en kostnad, som i sista hand drabbar

någon annan. Lagrådet förordar alltså, att orden »så ock kostnad för handräckning

enligt andra stycket» utgå ur tredje stycket.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11(J § byggnadslagen.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

95

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

slott den 29 januari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen

anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 26

januari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 20 november 1953

remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar; samt

2) lag om ändrad hjdelse av 116 § bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr

385).

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Vad lagrådet anfört vid 75, 78 och 85 §§ förslaget till lag angående ändring

i lagen om enskilda vägar finner jag böra iakttagas.

Beträffande 88 § i samma lagförslag har jag förut givit uttryck åt uppfattningen,

att de av utredningen föreslagna bestämmelserna om antagande

av stadgar och val av styrelse i samband med förrättning och om förfarandet,

då beslut i dessa frågor ej kunnat åvägabringas vid förrättningen, skulle

kunna undvaras. Vad lagrådet anfört synes emellertid ge vid handen, att

frånvaron av uttryckliga, för dessa fall särskilt avsedda bestämmelser kan

vålla tvekan vid tillämpningen. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda,

att till 88 § fogas tillägg av den innebörd lagrådet föreslagit. Däremot

finner jag icke erforderligt att i 79 § intages erinran om de sålunda föreslagna

bestämmelserna.

I anledning av lagrådets uttalande vid 102 § av nyssnämnda lagförslag

vill jag framhålla, att den i 1 § berörda förslag upptagna bestämmelse, varigenom

5 kap. av förslaget förklaras icke äga tillämpning i fråga om bebyggande

av område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,

utformats i anslutning till stadgandet i 35 § lagen om allmänna

vägar. Enligt min uppfattning bör bestämmelsen anses äga samma räckvidd

som nämnda äldre stadgande. Utan att vilja närmare uttala mig angå
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ende innebörden av detta stadgande — något som i förevarande sammanhang

ej synes erforderligt — biträder jag lagrådets uppfattning att en jämkning

av ordalagen i 102 § första stycket är lämplig av redaktionella skäl.

Jag tillstyrker således lagrådets ändringsförslag i denna del.

Jämväl lagrådets erinran vid 106 § i väglagsförslaget torde böra iakttagas.

Därjämte torde några smärre redaktionella jämkningar böra vidtagas i

förslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen — förslaget till lag angående

ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar med nyss

omförmälda ändringar — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

532534

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. SU 1954:130 Statsutskottets utlåtande nr 130 s. 40 i texten
  2. 1LU 1954:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 8:o), li:o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 s. 2 i texten
  3. Rskr. 1954:158 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag å kap a1 i texten
  4. 3LU 1954:15 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 s. 1 i texten