Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

1954-02-12 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:83, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

1

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942

(nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt

giltighet av samma lag, m. m.; given Stockholms slott

den 12 februari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med

vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

m. m.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att lagstiftningen om hyresreglering skall erhålla

förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1955. Vid 1953 års riksdag beslöts,

att den tidigare såsom villkor för statsbidrag gällande maximeringen

av hyrorna för lägenheter i pensionärshem och s. k. pensionärslägenheter

skulle upphöra. Det förutsattes därvid, att en viss höjning av dessa hyror

skulle komma att ske. För att undgå de praktiska olägenheter, som skulle

1 Biliang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 83.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

uppkomma, därest fråga om sådan hyreshöjning droges under hyresnämnds

prövning, föreslås att dessa lägenheter skall undantagas från hyresregleringslagens

bestämmelser om grundhyra m. m.

I propositionen redogöres vidare för ett av hyresregleringskommittén framlagt

förslag till ändrat förfarande vid hyressättning i nybyggda hus. Med

det slutliga ställningstagandet till detta förslag har ansetts böra anstå tills

vidare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samina lag.

Härigenom förordnas, dels att 26 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering

m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att samma lag, vilken enligt lag den 22 mäj 1953 (nr 206) gäller till och

med den 30 september 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 3.0

september 1955.

26 §.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Vad i----------tillämpning därpå.

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke

äga tillämpning på upplåtelse av bostad

i sådant pensionärshem eller

sådan pensionärslägenhet, som Konungen

bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1954.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1954

uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1954, må framställning

som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1954 eller, om hyresvärden

icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta

hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen

sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 april 1954 lämnat meddelande som i 8 a § femte

stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september

1954, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 april 1954.

1 Senaste lydelse av 26 § se SFS 1943: 112.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. in.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse

och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 22 maj 1953

(nr 207) gäller till och med den 30 september 1954, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 september 1955.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 28 raaj 1948 (nr 245)

med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller

äktenskapsskillnad m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser

om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. in., vilken enligt

lag den 22 maj 1953 (nr 208) gäller till och med den 30 september 1954,

skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1955.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om förlängning av

hyresregleringen m. m. och anför därvid följande.

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. m. (hyresregleringslagen)

har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet

lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av

vissa andra hyresförhållanden. Såsom ett komplement härtill har genom lagen

den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av

bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen) införts reglering av lägenhetsförvärv,

som grundas på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation.

Båda lagarna äger tillämpning i alla städer, köpingar och municipalsamhällen,

vilkas invånarantal vid 1942 års ingång uppgick till minst 2 000, samt

dessutom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga andra

orter. Till hyresregleringslagen ansluter sig lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med

vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

m. m., som vid upplösning av äktenskap reglerar förhållandet mellan makarna

såvitt angår av dem hyrd bostadslägenhet.

De tre nu nämnda lagarna gäller till och med den 30 september 1954.

I skrivelse den 22 oktober 1953 har statens hyresråd hemställt, att samma

lagar måtte erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1955.

Vidare har hyresregleringskommittén inkommit med vissa förslag till ändringar

i hyresregleringslagen m. m. I ett den 24 september 1953 avgivet betänkande

(stencilerat) har sålunda kommittén framlagt förslag om reformering av

förfarandet vid bestämmande av grundhyror i nybyggda hus. Kommittén har

därefter den 23 december 1953 inkommit med en promemoria angående undantagande

av pensionärshem och pensionärslägenheter från hyresregleringen

(maskinskriven).

Jag anhåller att nu få upptaga dessa frågor till behandling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

Förlängning av hyresregleringen.

Inom bostädsstyrelsen har upprättats en promemoria angående läget på

bostadsmarknaden hösten 1953. Den bygger på uppgifter från förmedlingsorganen

i 228 kommuner och avser läget omkring den 1 oktober 1953. Förmedlingsorganen

har redovisat tillhopa över 100 000 bostadssökande, som har

egen lägenhet men önskar annan sådan. Vidare redovisas omkring 97 000 sökande

utan egen lägenhet, vilka är bosatta i den kommun, där de söker lägenhet.

I siffran har icke inräknats 6 800 sökande, som visserligen själva bor i

kommunen i fråga men har familjen boende i annan kommun. Av de 97 000

sökandena utan lägenhet är 62 procent bosatta i Stockholm, Göteborg och

Malmö och 18 procent i släder med ett invånarantal mellan 30 000 och

100 000. Vidare redovisas cirka 30 000 sökande, som ej är bosatta i den

kommun, där de önskar lägenhet.

En jämförelse har gjorts med läget vid motsvarande tidpunkt år 1952.

Från 209 kommuner har uppgifter inkommit såväl 1952 som 1953. I dessa

kommuner har antalet sökande med egen lägenhet ökat från 90 350 till

99 400, det vill säga med ungefär 10 procent. Antalet sökande utan egen

lägenhet, bosatta i den kommun där de är registrerade, har ökat från 83 800

år 1952 till 96 100 år 1953 eller med ungefär 15 procent. Större delen av

denna ökning faller på Stockholm, där antalet ökat från 34 000 till 41 550

eller med 22 procent. I Göteborg och Malmö uppgår ökningen till 17 respektive

14 procent och i övriga städer med mer än 30 000 invånare till omkring

10 procent. I kommuner med 10 000—30 000 invånare har ökningen

varit mindre stor och i kommuner med mindre än 10 000 invånare har antalet

sökande i stället något minskat. I de 209 nyssnämnda kommunerna har

antalet sökande, som önskar lägenhet för att flytta till dessa kommuner, inklusive

sådana sökande, som själva redan flyttat in men har familjen kvarboende

i annan kommun, ökat från 31 900 år 1952 till 36 200 år 1953 eller

med ungefär 13 procent. Med hänsyn till att redovisningen av antalet bostadssökande

är behäftad med stora bristfälligheter har förmedlingsorganen

ombetts komplettera sina redovisningar med omdömen, huruvida bristen

ökat eller minskat i jämförelse med läget år 1952. Av förmedlingsorganen

har 107 yttrat sig i denna fråga. Av dessa hyser en knapp tredjedel

uppfattningen, att bristen ökat, en tredjedel, att den minskat, och återstoden,

att den är oförändrad. Ett flertal förmedlingsorgan har vidare uppgivit,

att små lägenheter nu efterfrågas mera än tidigare.

I promemorian framhålles, att det insamlade materialet icke gör det möjligt

att exakt bestämma storleken av bostadsbristen. De erfarenheter, som

vunnits genom mera ingående undersökningar av bostadsköerna på olika

orter, hade nämligen visat så stora bristfälligheter i redovisningen, att det

blivit alltmer tydligt att materialet måste bedömas med mycket stor försiktighet.

Det vore av flera skäl troligt, att antalet registrerade ansökningar

ökade snabbare än bostadsbristen och att antalet kunde öka även om bristen

vore oförändrad eller till och med minskade något. Ökningen av antalet

registrerade bostadssökande utan egen lägenhet i Stockholm, Göteborg och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Malmö vore emellertid så betydande, att det förefölle tydligt att bristen ökat

i dessa städer. I sex eller sju av städerna med 30 000—100 000 invånare

vore det även tydligt att läget försämrats. I samtliga städer med 30 000—

100 000 invånare tillhopa vore ökningen dock ej större än att den kanske

i stort sett kunde bero på bristfälligheter i redovisningen. Detta gällde i

ännu högre grad kommuner med 10 000—30 000 invånare. I de minsta kommunerna

syntes förbättringen vara större än vad den siffermässiga redovisningen

gåve vid handen.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att bostadsbyggandet under

år 1953 ökat i jämförelse med tidigare år. Antalet under år 1953 nytillkomna

lägenheter i landet beräknas sålunda till omkring 50 000 mot cirka 45 000

under år 1952 och knappt 40 000 lägenheter år 1951.

1 sin förut nämnda framställning om hyresregleringens förlängning —

vilken är enhällig — anför statens hyresråd:

Sedan hyresrådet senast gjorde underdånig framställning om hyresregleringslagstiftningens

förlängning, har någon märkbar förbättring icke inträtt

å bostadsmarknaden. Svår bostadsbrist råder fortfarande, framför allt

i de större tättbefolkade orterna. Den rådande bristen på såväl bostäder som

andra lägenheter torde komma att bestå åtminstone under de närmaste åren,

därest icke en stark depression eller andra oberäkneliga omständigheter av

ekonomisk natur skulle medföra en förändring i rådande förhållanden. Med

hänsyn härtill synes uppenbart, att det icke kan ifrågakomma att låta lagstiftningen

upphöra att gälla redan den 30 september 1954.

Enligt lämnade direktiv har hyresregleringskommittén att bland annat

verkställa en översyn av gällande hyresregleringslagstiftning med hänsyn

till hittills vunna erfarenheter. Hyresrådet anser sig därför icke nu böra

föreslå ändring i lagstiftningen.

Hyresrådet har framhållit angelägenheten av att den föreslagna förlängningslagen

om möjligt utfärdas före den 1 april 1954. Det hade såväl för

parterna på hyresmarknaden som för de hyresreglerande myndigheterna

uppstått vissa svårigheter, då förlängningslagen utfärdats senare på året.

Över hyresrådets framställning har efter remiss yttranden avgivits av

socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas

riksförbund. Socialstyrelsen och bostadsstyrelsen tillstyrker framställningen,

socialstyrelsen under framhållande att styrelsen finner uppenbart,

att det med hänsyn till situationen på bostadsmarknaden icke kan

komma i fråga att låta hyresregleringslagstiftningen upphöra att gälla redan

den 30 september 1954. Även hyresgästernas riksförbund instämmer

i hyresrådets förslag. Sveriges fastighetsägareförbund anser sig icke böra

motsätta sig en förlängning av lagstiftningen på ytterligare ett år men anför,

att en allsidig och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna

att genom successiv avveckling av hyresregleringen återinföra normala förhållanden

på bostadsmarknaden syntes vara ett oeftergivligt krav.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Hyressättningen i nybyggda hus.

Hyresregleringskommittén avgav den 9 oktober 1952 betänkande om behovsprövning

på bostadsmarknaden (SOU 1952: 37), vilket föranledde vissa

beslut av statsmakterna under vårsessionen med 1953 års riksdag (jfr prop.

151/1953 och riksdagens skrivelser nr 215 och 259). Kommittén har därefter

ingått på en översyn av hyresregleringslagen och anslutande författningar,

varvid kommittén till särskild behandling utbrutit frågan om en reformering

av förfarandet för bestämmande av grundhyror i nybyggda hus.

I fråga om det nuvarande förfarandet vid hyressättningen i sådana hus

må till en början erinras att nyproduktionen av hyreshus för närvarande i

flertalet fall finansieras med stöd av statliga lån och subventioner. De bidragsformer,

som i detta sammanhang särskilt påkallar uppmärksamhet,

är tertiärlån och tilläggslån. Dessa beviljas av bostadsstyrelsen eller, i vissa

fall, av länsbostadsnämnd. För att erhålla lån måste sökanden förbinda sig

att ej, förrän lånet är till fullo guldet, utan den lånebeviljande myndighetens

medgivande uttaga hyror med högre belopp än myndigheten vid varje tid

godkänner. Brytes denna utfästelse, kan lånen uppsägas till betalning. Då

lån beviljas, skall tillika fastställas den sammanlagda årliga hyressumma,

som högst får uttagas. Den lånebeviljande myndigheten har härvid att iakttaga,

att hyressumman, efter avdrag för uppskattade normala hyresförluster,

icke får överskrida de beräknade årliga utgifterna för förräntning och

amortering av nedlagt kapital samt för fastighetens förvaltning.

De beslut om maximihyra, som meddelas i denna ordning, utgör i princip

endast lånevillkor. De avser summan av de hyror, som får uttagas för

lägenheterna i en fastighet och alltså icke hyran för vai''je enskild lägenhet.

Något annat är grundhyran. Denna fastställes av hyresnämnd, särskilt för

varje lägenhet, och får vid straffpåföljd icke överskridas utan medgivande

i särskild ordning. Enligt 3 § hyresregleringslagen skall grundhyran för

lägenhet i nybyggt hus fastställas till det belopp, som med hänsyn till byggnadslcostnaderna

öch övriga omständigheter finnes skäligt. Närmare anvisningar

för förfarandet har meddelats i statens hyresråds cirkulär den 14

februari 1946. Enligt detta bör hyresnämnden, då del gäller att fastställa

grundhyror i hus, för vilket beviljats tertiär- och tilläggslån, i regel kunna

inskränka sig till att på de särskilda lägenheterna fördela den hyressumma,

som angivits i lånebeslutet. Då det är fråga om hus, som uppförts utan stöd

av statliga lån, blir förfarandet däremot mer komplicerat. Först har nämnden

att bestämma den anskaffningskostnad för fastigheten, som nämnden

anser sig kunna godtaga som underlag för grundhyrornas bestämmande.

Nämnden beräknar därefter årliga beloppet av dels skälig förräntning av

anskaflningskostnaden och dels omkostnaderna för fastigheten inklusive

värdeminskning, förvaltningskostnad och oförutsedda utgifter. Sammanlagda

årsbeloppet uppdelas slutligen på de särskilda lägenheterna efter deras

inbördes hyresvärde. Över hyresnämndens beslut kan klagan föras hos

hyresrådet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

9

Hyresregleringskommittén framhåller, att den nuvarande metoden för hyressättning

är förenad med vissa icke oväsentliga nackdelar. Sammanfattningsvis

anför kommittén härom:

Ett tekniskt betonat avgörande åligger en därför icke tillräckligt kvalificerad

myndighet, hyresnämnden. Denna myndighet kan icke göra någon

självständig insats och har föga tillfälle att förvärva nödig rutin. Förfarandet

medför i flertalet fall en onödig omgång för fastighetsägaren. Då ett

ärende överklagas hos hyresrådet förekommer i de flesta fall avsevärd tidsutdräkt

och, där ärendet angår ett hus med statliga lån, uppgöres i regel en

fullständig hyreskalkyl i hyresrådet, oaktat en sådan tidigare utförts av bostadsstyrelsen.

Kommittén anför vidare, att bostadsstyrelsen synes vara den mest kompetenta

myndigheten för beräknande av en fastighets anskaffningskostnad.

Med hänsyn till det intima samband, som rådde mellan bestämmandet av

anskaffningskostnaden och beräkningen av de årliga utgifterna för en fastighet,

vore det enligt kommittén mest praktiskt att dessa frågor avgjordes

i ett sammanhang. En reform av förfarandet borde därför gå ut på att i

största möjliga utsträckning överföra bestämmandet av anskaffningskostnad

och total hyressumma till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd. I första

hand borde så ske beträffande fastigheter, som finansierades med stöd av

statliga lån. Starka skäl talade emellertid för att låta de lånebeviljande myndigheterna

omhändertaga även hyressättningen för övriga fastigheter.

Kommittén har därför föreslagit, att det skall ankomma på bostadsstyrelsen

eller länsbostadsnämnd att fastställa sammanlagda grundhyresbeloppet

för lägenheter i nybyggt hus och att hyresnämnd därefter skall fördela beloppet

på lägenheterna, varvid det på varje lägenhet fallande beloppet blir

dess grundhyra.

Undantagande av pensionärshem och pensionärslägenheter från hyresregleringen.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande

av pensionärshem (senaste lydelse se SFS nr 489/1953) kan statsbidrag

utgå till kommun eller allmännyttigt bostadsföretag för anordnande

av hem, avsedda för beredande av billiga hyresbostäder huvudsakligen åt

mindre bemedlade åldringar och invalider (pensionärshem). Till hyresgäst i

sådant hem må som regel antagas endast person, som dels antingen uppnått

60 års ålder eller utan att ha uppnått nämnda ålder åtnjuter folkpension

enligt lagen om folkpensionering, dels ock kan antagas vara ur stånd att

med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. Hyresgäst må kunna erhålla

bostad, förutom för sig själv, jämväl för person, som tillhör hans hushåll

och lämpligen alltjämt bör sammanbo med honom. Vid uthyrning av lägenhet

bör, på sätt som är brukligt på öppna hyresmarknaden, upprättas kontrakt

med ömsesidig uppsägningsrätt.

Statsbidrag kan vidare utgå för s. k. pensionärslägenheter. Riktlinjer för

bidragsgivningen har lämnats i propositionen nr 144/1950, varjämte bo
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

stadsstyrelsen utfärdat närmare anvisningar. Syftet med dessa bidrag är att

bereda pensionärer och likställda billiga hyresbostäder i vanliga flerfamiljshus,

förvaltade av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag. Endast ett

visst antal lägenheter i varje hus, i regel högst en tredjedel, avses skola disponeras

som pensionärslägenheter. Statsbidraget utgår i form av ett löpande

årligt tillskott till driftkostnaden för huset.

Såsom villkor för att statsbidrag skulle utgå har tidigare beträffande såväl

pensionärshem som pensionärslägenheter gällt, att hyrorna icke fick överstiga

vissa av staten bestämda belopp. Denna maximering av hyrorna har

numera, med verkan fr. o. m. den 1 januari 1954, upphävts (se SFS nr 489/

1953). Ändringen sammanhänger med vissa år 1952 beslutade och den 1 januari

1954 ikraftträdda ändringar i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

(se SFS nr 396/1952). Enligt den nya lydelsen av folkpensioneringslagen

skall, där kommun så beslutat, kommunalt bostadstillägg utgå

till pensionsberättigad som är mantalsskriven inom kommunen eller till där

mantalsskriven hustru, som uppbär hustrutillägg. Kommunalt bostadstillägg

utgår i princip enligt de grunder kommunen bestämmer. Kommunen skall

bidraga till kostnaden för bostadstilläggen med viss del, beräknad i förhållande

till antalet skatteören per invånare, dock högst med tre femtedelar och

lägst med en fjärdedel av kostnaden (se SFS nr 397/1952).

Frågan om upphävande av maximeringen av hyrorna för pensionärsbostäderna

behandlades i propositionen nr 138/1953 angående anslag för budgetåret

1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. Chefen för socialdepartementet

erinrade därvid om att 1951 års bostadsutredning förordat en

höjning av maximihyrorna för dessa bostäder. Efter att ha redogjort för

innehållet i inkomna remissyttranden anförde departementschefen för egen

del:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida behov längre föreligger att för

statsbidrag till pensionärsbostäder uppställa villkor beträffande hyrorna.

Kommunerna beslutar om storleken av de bostadstillägg inom folkpensioneringen

som skall utgå fr. o. in. år 1954. Härav följer att det blir kommunerna

som avgör, hur pensionärernas bostadskostnader skall täckas. Under

sådana förhållanden bör det också ankomma på kommunerna att bestämma

hyrorna i pensionärshem och pensionärslägenheter. Innebörden härav är att

kommunerna själva inom ramen av självkostnaderna för dessa bostäder får

avgöra, vilka hyror som skall gälla. Jag förutsätter, att kommunerna vid

fastställande av hyrorna skall taga all rimlig hänsyn till pensionärernas

oftast mycket begränsade hyresbetalningsförmåga och att hyrorna i varje

fall inte kommer att överstiga de bostadstillägg, som utgår till pensionärerna.

Bestämmelserna angående maximihyror för pensionärsbostäder bör alltså

upphävas fr. o. m. den 1 januari 1954, då de nya reglerna om kommunala

bostadstillägg inom folkpensioneringen träder i kraft.

Riksdagen biträdde detta förslag (se statsutskottets utlåtande nr 153 och

riksdagens skrivelse nr 296).

I orter, där hyresregleringslagen gäller, finns eller bör finnas grundhyror

fastställda för både pensionärslägenheter och lägenheter i pensionärshem.

Grundhyran för en pensionärslägenhet torde oftast motsvara grund
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

hyrorna för övriga liknande lägenheter i fastigheten. I pensionärshemmen

däremot överensstämmer grundhyrorna i regel med de tidigare såsom villkor

för statsbidrag gällande maximihyrorna.

I sin förut nämnda, den 23 december 1953 avgivna promemoria har h yresreglerings

kommittén framhållit, att sedan kommunerna fått

befogenhet att bestämma grunderna för de kommunala bostadstilläggen, de

även bör få höja hyrorna för pensionärsbostäderna i den omfattning, som

angivits i propositionen nr 138/1953. I hyresreglerade orter måste emellertid

hyresnämndens tillstånd utverkas i den mån en ifrågasatt hyreshöjning

överstege den för lägenheten gällande grundhyran, något som ofta kunde

bli fallet i pensionärshemmen. Kommittén framhåller, att en behandling av

dessa frågor vid hyresnämnd kan medföra olägenheter:

I mål om höjning av grundhyra skola hyresgästerna kallas till sammanträde

inför hyresnämnden. Då fråga uppkommer om hyreshöjning i ett pensionärshem,

torde antalet hyresgäster, som enligt gällande bestämmelser

skola kallas, ofta vara ganska avsevärt, och många av hyresgästerna kunna

väntas inställa sig vid hyresnämnden. Sannolikt skulle det med hänsyn till

hyresgästernas ålder i flertalet fall vålla nämnden ett betydande arbete att

för hyresgästerna klargöra innebörden av en hyreshöjning av här berört

slag och skälen till att densamma borde bifallas. Med hänsyn härtill vore det

önskvärt om sammanträden inför hyresnämnden kunde undvikas i här ifrågavarande

fall.

Kommittén anför vidare, att något behov av kontroll från hyresnämnds

sida icke finns i den mån hyreshöjningen begränsas på sätt statsmakterna

förutsatt. Någon risk för att kommunerna eller de allmännyttiga bostadsföretagen

skulle åsidosätta de angivna principerna för hyreshöjningen anser

kommittén knappast föreligga. I och för sig behövde därför icke möta några

allvarliga betänkligheter mot att undantaga pensionärsbostäderna från hyresregleringslagens

bestämmelser om hyrespris och bränsletillägg. Vad däremot

angår uppsägningsskyddet har kommittén ej funnit anledning göra

ändring i gällande bestämmelser. För att uppsägningsskyddet ej skall bli

illusoriskt måste emellertid, enligt kommitténs mening, hyresnämnd fortfarande

äga befogenhet att ingripa mot en hyreshöjning, som skulle tvinga

hyresgästen att avstå från lägenheten. För tillgodoseende av dessa synpunkter

borde därför höjning av hyran för pensionärsbostad få ske utan tillstånd

av hyresnämnd, därest den begärda hyran icke överstege det kommunala

bostadstillägg, som utginge till bostadens innehavare eller, om denne vore

gift, summan av de tillägg, som utginge till honom och med honom sammanboende

make.

Kommittén har efter dessa överväganden utarbetat förslag till lag om

ändring i 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.

Förslaget torde få som bilaga A fogas vid detta protokoll.

Över kommitténs promemoria har efter remiss yttranden avgivits

av pensionsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens hyresråd, svenska stadsför
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

bundet, svenska landskommunernas förbund och Sveriges folkpensionärers

riksorganisation. Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag

eller lämnar det utan erinran. Pensionsstyrelsen och hyresrådet (majoriteten)

avstyrker emellertid förslaget.

Pensionsstyrelsen framhåller, att en lagstiftning i enlighet med kommitténs

förslag skulle komma att verka ganska ojämnt. På billig ort, där en

skälig hyra finge antagas i allmänhet överstiga det kommunala bostadstillägget,

skulle en fullt försvarlig hyreshöjning fortfarande behöva underställas

hyresnämnds prövning. I andra kommuner vore bostadstillägget avsett

att täcka även andra levnadskostnader än utgifter för bostad och värme

och med kommitténs förslag skulle dessa kommuner få en oinskränkt rätt

att höja hyran upp till maximalt bostadstillägg. I varje fall i de största städerna

skulle något formellt hinder icke föreligga att uttaga hyror, som

överstege marknadshyran för bostäder, jämförliga med lägenheter i pensionärshem.

I sådana orter skulle därjämte — åtminstone teoretiskt sett —- uppsägningsskyddet bli illusoriskt genom att hyran kunde höjas till belopp,

som skulle tvinga pensionären att till hyresbetalning avstå folkpensionsmedel,

som han behövde för uppehället i övrigt. Enligt pensionsstyrelsens mening

stode valet mellan att bibehålla eller att helt slopa regleringen. Mot

tanken att slopa regleringen framhåller styrelsen, att det ur kommunalekonomisk

synpunkt är fördelaktigt att höja hyrorna så mycket som möjligt.

Så bleve fallet, även om kommunen hölle hyresgästerna skadeslösa genom

förhöjda kommunala bostadstillägg, eftersom staten bidroge till kostnaderna

för dessa med 40—75 procent. Skulle hyresnämndernas medverkan slopas,

kunde detta leda till att hyreshöjningen på sina håll bleve alltför kraftig och

bli ett skäl för kommunerna att genom en hög uppskattning av bostadskostnaden

för pensionärer å ålderdomshemmen söka förskaffa sig ett icke avsett

statligt driftbidrag till dessa hem.

Hyresrådet anser lika med kommittén att anledning saknas att göra någon

ändring beträffande uppsägningsskyddet. Vad angår hyressättningen framhåller

hyresrådet, att det förutsatts att kommunerna skulle hålla sig inom

ramen för självkostnaderna. För säkerställande av ett objektivt bestämmande

av den högsta tillåtna hyran låge det under sådana förhållanden närmast

till hands att låta detta bestämmande såsom hittills ske i enlighet med reglerna

i hyresregleringslagen. Att i princip undantaga pensionärsbostäderna

från hyresregleringen syntes i viss mån motverka dennas syfte att förhindra

en allmän höjning av hyresnivån. En liyressättning av pensionärsbostäderna,

grundad på en okontrollerad självkostnadsberäkning, skulle även vara ägnad

att medföra en icke önskvärd ojämnhet i hyrorna. Syftet med kommitténs

förslag syntes kunna vinnas genom en ändring i lagens bestämmelser om

muntlig förhandling. Redan enligt gällande bestämmelser kunde i vissa fall

ärende om fastställande av grundhyra avgöras utan hinder av att hyresgäst

eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid hyresnämndens

sammanträde. Hinder syntes icke möta att utvidga denna undantagsbestämmelse

till att avse jämväl nu ifrågavarande ärenden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

Ett liknande förslag framföres även av pensionsstyrelsen.

En minoritet inom hyresrådet (fastighetsägarrepresentanterna) lämnar

däremot förslaget utan erinran.

Departementschefen.

Såsom framgår av den undersökning av läget på bostadsmarknaden hösten

1953, som bostadsstyrelsen låtit utföra och som refererats i det föregående,

är det svårt att få en bestämd uppfattning om i vad mån bostadsbristen

under det senaste året tenderat att vika. I fråga om åtskilliga mindre

orter synes det dock tydligt att bristen har lättat. Å andra sidan är bostadsbristen

svår i de största städerna. Det torde vara angeläget att utvecklingen

av bostadsmarknaden i fortsättningen följes med särskild uppmärksamhet

och att erforderliga förberedelser för de lättnader i hyresregleringen, som en

förbättring av bostadsmarknadsläget kan motivera, vidtages i god tid.

Även om alltså läget på sina håll, framför allt i mindre orter, har lättat

och förutsättningarna för bostadsbyggandet för närvarande framstår som

jämförelsevis goda, måste man dock räkna med att det ännu kommer att

dröja innan normala förhållanden kan återinträda på bostadsmarknaden.

Med hänsyn härtill är det ofrånkomligt, att lagstiftningen om hyresreglering

— hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa

bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m.

— förlänges för ytterligare ett år. Hyresrådets förslag härom har också tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden.

Till en lag om förlängning av hyresregleringslagen torde, liksom vid föregående

förlängningstillfällen, böra fogas övergångsbestämmelser a"v innebörd,

att ansökan om förlängning av hyresförhållande eller övertagande

av hyresrätt, som avser tid efter lagens hittillsvarande giltighetstid, må

göras inom viss kortare tid efter det förlängningslagen trätt i kraft. Det

torde kunna beräknas, att förlängningslagen kan träda i kraft den 1 april

1954.

Vidkommande därefter de av hyresregleringskommittén föreslagna ändringarna

beträffande förfarandet vid hyressättning i nybyggda hus så innebär

kommitténs förslag, såsom jag förut framhållit, att beslutanderätten i

dessa ärenden skulle överflyttas från hyresnämnderna till bostadsstyrelsen

och, i vissa fall, länsbostadsnämnd. På hyresnämnd skulle endast ankomma

att på de särskilda lägenheterna i ett hus fördela den hyressumma,

som fastställts för huset i dess helhet.

Jag vill erinra om att bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas främsta

uppgift är att handlägga ärenden angående lån och bidrag för främjande

av bostadsförsörjningen. Under senare tid har en viss omfördelning av arbetsuppgifterna

mellan olika bostadspolitiska organ verkställts. En ytterligare

omläggning är aktuell. I detta sammanhang må erinras om att från bo
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

stadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna nyligen överflyttats prövningen av

omkring en fjärdedel av låneärendena avseende flerfamiljshus. Härmed har

dock ej slutlig ståndpunkt tagits till dessa arbetsuppgifters fördelning mellan

det centrala organet och länsorganen.

En decentralisering av här ifrågavarande slag ger upphov till övergångsproblem.

Det ankommer på bostadsstyrelsen att på lämpligt sätt tillse att

de grunder, efter vilka länsbostadsnämndernas prövning av låneärenden sker,

är riktiga och att tillämpningen av desamma blir enhetlig. Länsbostadsnämnderna

tvingas att i åtskilliga frågor taga kontakt med styrelsen. Det kan

sålunda icke undvikas att organisationen under en övergångstid utsätts för

särskilda påfrestningar. Intill dess slutlig ställning har tagits till decentraliseringsfrågorna

är det därför önskvärt, att endast om synnerliga skäl föreligger

bostadsorganen pålägges nya, mera omfattande arbetsuppgifter.

I detta sammanhang må vidare erinras om att frågan om formerna för

statens finansiella stöd till bostadsproduktionen för närvarande är föremål

för utredning. Sålunda har genom beslut den 16 januari 1953 uppdragits

åt riksbankschefen Mats Lemne att verkställa utredning angående ersättande

av de nuvarande statliga bostadslånen med ett system av statliga kreditgarantier.

Denna utredning är ännu icke slutförd.

De administrativa förändringar, som ett införande av ett system med

kreditgarantier skulle giva upphov till, kan icke nu angivas. En viktig fördel

med kreditgarantier i stället för lån har emellertid ansetts vara, att de statliga

bostadsorganens arbetsuppgifter kan minskas. Det kan därför förutsättas

att vid den slutliga prövningen av frågan om ett kreditgarantisystem

en huvudfråga blir, vilka förenklingar i den statliga organisationen som är

möjliga att företaga. Eu åtgärd som därvid kan komma att närmare övervägas

är, om icke bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas befattning

med hyressättningen i fråga om nya statsbelånade hus bör inskränkas. Under

sådana förhållanden kan det komma att visa sig, att ett genomförande

av ett system med kreditgarantier medför sådana organisatoriska förändringar,

att den av hyresregleringskommittén föreslagna ordningen beträffande

hyressättningen i nya hus icke med fördel kan tillämpas.

Av det anförda framgår att olika skäl kan åberopas för att tills vidare

uppskjuta det slutliga ställningstagandet till hyresregleringskommitténs förslag.

Vad slutligen angår frågan om att från hyresregleringen undantaga lägenheter

i pensionärshem och de s. k. pensionärslägenheterna så gällde, i

form av villkor för statsbidrag, tidigare för dessa lägenheter att hyrorna

icke fick överstiga vissa bestämda belopp, som angivits i en av Kungl. Maj:t

utfärdad författning. Denna maximering av hyrorna har, som jag förut

framhållit, numera slopats i enlighet med beslut av 1953 års riksdag. Man

har nämligen ansett att, då det numera ankommer på kommunerna att besluta

om storleken av de bostadstillägg, som kan utgå inom folkpensioneringen,

kommunerna också bör äga rätt att inom ramen för självkostna
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

derna själva bestämma vilka hyror som skall utgå för pensionärsbostäderna.

Statsmakterna har därvid förutsatt, att kommunerna skall taga all rimlig

hänsyn till pensionärernas oftast mycket begränsade betalningsförmåga

och att hyrorna i varje fall ej skall komma att överstiga de bostadstillägg,

som utgår till pensionärerna.

I orter, där hyresregleringslagen gäller, skall det för närvarande finnas

grundhyror fastställda för pensionärsbostäderna. Ofta har grundhyrorna bestämts

till samma belopp som de tidigare, mycket låga maximihyror, som

gällde såsom villkor för statsbidrag. En höjning av hyrorna kan i sådana fall

icke genomföras utan medverkan av hyresnämnd. Såsom hyresregleringskommittén

påvisat, skulle emellertid vissa olägenheter uppkomma, därest

fråga om höjning av dessa hyror droges under hyresnämnds prövning. Nämnden

är skyldig att utsätta muntlig förhandling och till denna kalla hyresvärd

och samtliga hyresgäster. Med hänsyn till det stora antalet hyresgäster,

särskilt i pensionärshemmen, kan man befara, att dessa förhandlingar

skulle bli tidsödande och tungrodda. Även i andra hänseenden skulle förfarandet

bli besvärligt. Hyresnämnd torde nämligen för att kunna bestämma

grundhyrorna i regel bli nödsakad att företaga en beräkning av byggnadskostnaden

för huset och detta kan medföra svårigheter i de fall, då åtskilliga

år förflutit sedan huset färdigställdes.

En hyressättning genom hyresnämnds försorg skulle alltså vålla praktiska

svårigheter. Och det bör uppmärksammas, att en sådan hyressättning

knappast skulle fylla någon reell funktion. I enlighet med bestämmelserna

i hyresregleriagslagen bör nämligen hyresnämnd, då fråga är om hus

som uppförts efter ingången av år 1942, fastställa grundhyrorna till samma

belopp som självkostnadspriset. I praktiken lärer det emellertid näppeligen

bli aktuellt att uttaga så höga hyror i dessa fall. Till det anförda

kommer att upplåtelser av bostäder åt folkpensionärer och likställda ingår

som ett led i kommunernas socialvårdande verksamhet och har föga

gemensamt med hyresupplåtelser på den vanliga bostadsmarknaden. Det

framstår därför som mindre följdriktigt, att det skall ankomma på hyresnämnd

att avgöra, vilken ersättning som skall få uttagas för pensionärsbostäderna.

Det finns enligt min mening ingen anledning befara, att kommunerna

och de allmännyttiga bostadsföretagen skulle missbruka det förtroende,

som en rätt för dem att själva bestämma hyrorna skulle innebära. Jag

utgår med andra ord från att de — såsom statsmakterna tidigare förutsatt

— icke blott skall hålla sig inom ramen för självkostnaderna utan även

skall taga all rimlig hänsyn till pensionärernas begränsade betalningsförmåga.

De farhågor pensionsstyrelsen uttalat för att kommunerna skulle söka

skaffa sig ökade statsbidrag genom att samtidigt höja hyror och bostadstillägg

torde vara överdrivna. Och skulle tendenser yppa sig till en utveckling

i sådan riktning, saknas icke möjligheter att på annat sätt komma till

rätta härmed. Att bibehålla hyreskontrollen enbart för att begränsa kommunernas

möjligheter att erhålla statsbidrag kan icke vara riktigt. Uppgif
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

ten att reglera kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör lösas

med andra medel.

Jag finner alltså, att hyreskontrollen kan undvaras i vad angår pensionärsbostäderna.

Vid detta ståndpunktstagande saknar jag anledning att närmare

uppehålla mig vid det av statens hyresråd och pensionsstyrelsen framlagda

förslaget att medge undantag från lagens bestämmelser om skyldighet

för hyresnämnd att kalla hyresgästerna till muntlig förhandling. Jag

vill dock anmärka, att förslaget endast delvis undanröjer olägenheterna av

en hyressättning genom hyresnämnds försorg och att förslaget även i andra

hänseenden ger anledning till erinringar.

Vad jag förut anfört om pensionärsbostadsupplåtelserna som ett led i

kommunernas socialvård talar i och för sig för att man borde helt undantaga

dessa bostäder från hyresregleringen, alltså även från bestämmelserna

om uppsägningsskydd in. m. En dylik åtgärd påkallas dock icke av det intresse,

som nu närmast föranlett frågans upptagande, och torde kräva ytterligare

överväganden. Då hyresregleringslagen för närvarande är föremål

för översyn av hyresregleringskommittén, bör man undvika att göra

andra ändringar däri än sådana som framstår som trängande.

Även om uppsägningsskyddet alltså tills vidare bibehålies, finns enligt

min mening icke någon anledning att — såsom kommittén föreslagit —

bevara ett visst mått av kontroll över hyrorna för att förhindra att bestämmelserna

om uppsägningsskydd kringgås. Det får nämligen anses uteslutet,

att en kommun eller ett allmännyttigt bostadsföretag skulle vilja tillgripa

en hyreshöjning såsom medel för att tvinga en hyresgäst att flytta.

Jag vill därför förorda, att till 26 § hyresregleringslagen fogas ett tillägg

av innehåll, att de i 2—6 §§ i lagen upptagna bestämmelserna om grundhyra

m. m. icke skall äga tillämpning på upplåtelse av pensionärsbostad.

Vad som skall förstås med pensionärsbostad torde få bestämmas av Kungl.

Maj :t i administrativ ordning.

Då någon begränsning av hyrans storlek alltså icke längre skall gälla

för pensionärsbostäder, bör hyresnämnd vid tillämpning av bestämmelsen i

7 § om förlängning av hyresförhållande kunna förlänga förhållandet mot

den hyra, som hyresvärden begär och hyresgästen accepterar. I

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1. lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt

3. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med

vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

in. m.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

17

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Chr. Montelius. * i 2

S1 Denna bilaga här utesluten. Lagförslagen är likalydande med de vid propositionen fogade,

dock har det föreslagna andra stycket i 26 § hyresregieringslagen följande lydelse: >Sladgandena

i 2—6 §§ skola icke äga tillämpning på upplåtelse av bostad i sådan för pensionär avsedd lägenhet,

som Konungen bestämmer».

2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 83.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Bilaga A.

Förslag
till
Lag
om

ändring i 20 § lagen den 19 juni 1912 (nr 129) om

hyresreglering in. m.

Härigenom förordnas, att i 26 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering

m. in. skall införas ett andra stycket av följande lydelse:

Bestämmelserna i 3, 4 och 6 §§ skola ej äga tillämpning på upplåtelse av

lägenhet i pensionärshem, till vilket utgått bidrag enligt kungörelsen den 22

juni 1939 om statsbidrag till anordnande av pensionärshem, med mindre

vad i hyra för lägenheten sammanlagt betingas överstiger det kommunala

bostadstillägg som utgår till hyresgästen och med honom sammanboende

make. Lag samma vare i fråga om lägenhet, för vilken utgår pensionärsbostadsbidrag.

Denna lag träder i kraft den

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

19

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 februari

1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 10 februari 1954 tillhandakomraet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 5 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med

vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av e.o. hovrättsassessorn Ulf Lundvik.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 12

februari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 februari 1954

remitterade förslagen till

1. lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt

3. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med

vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

m. m.

Med förmälan, att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden att förslagen måtte, efter några redaktionella jämkningar i

förstnämnda förslag, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

540353

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:121 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens all s. 4 i texten
  2. 3LU 1954:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 s. 1 i texten