Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

1954-01-29 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:84, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

1

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom.

förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående

postsparbanken; given Stockholms slott den 29 januari

1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sven Andersson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås dels att maximibeloppet för eu och samma persons

tillgodohavande i postsparbanken skall höjas från nuvarande 10 000

kr. till 20 000 kr. och dels att den i postsparbanksförordningen medgivna

längsta uppsägningstiden för tillgodohavanden i postsparbanken skall förlängas

från en till tre månader. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 84.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den

21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den

21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

2 §.

Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.

Insättning må, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda föreskriver, ske allenast

i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver

20 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för

insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom

upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för

samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla

i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

3 §•

Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna utbekommas

vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning,

äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras längre

uppsägningstid än tre månader, räknat från den dag, uppsägningen skett.

Generalpoststyrelsen äger---behörighet härtill.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954. 1

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1946: 218.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 29 januari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

Enligt 2 § 1 inom. andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)

angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken

ej ökas utöver 10 000 kr. eller, där fråga är om tillgodohavande

enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kr. annorledes

än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

Postsparbankens inlåningsrätt har alltsedan bankens inrättande varit begränsad

till visst belopp. Enligt 1883 års postsparbanksförordning gottgjordes

ursprungligen icke på en och samma motbok ränta för högre belopp än

1 000 kr. Detta belopp höjdes sedermera den 15 maj 1891 till 2 000 kr. och

den 17 december 1920 till 5 000 kr. Vid den omorganisation av postsparbanken,

som beslutades av 1922 års riksdag, bibehölls insättningsmaximum

vid 5 000 kr. men samtidigt medgavs att, oavsett denna gräns, insättningsbeloppet

fick ökas genom upplupen räntas läggande till kapitalet. Den nuvarande

maximigränsen, 10 000 kr., fastställdes genom förordning den 24

maj 1946 (nr 218).

I skrivelse den 3 mars 1953 har generalpoststyrelsen hemställt om sådan

ändring av postsparbanksförordningen, att dels en och samma persons tillgodohavande

hos postsparbanken får uppgå till högst 30 000 kr., upplupna

räntor här icke inräknade, och att dels den i förordningen medgivna längsta

uppsägningstiden för tillgodohavanden ökas från en månad till tre månader.

Till belysning av postsparbanksrörelsens utveckling, sedan insättningsmaximum

senast (år 1946) höjdes, har styrelsen lämnat följande uppgifter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Vid ut-

Totala

Totala

Medel-

Antal

Behåll-

Antal

Behåll-

gången

antalet

behåll-

behåll-

konton

ning på

konton

ning på

av är

konton

ningen

ningen

5 000-

dessa

över

dessa

milj. kr

per konto,

10 000

konton

10 000

konton

kr

kr

milj. kr

kr

milj. kr

1945

3 924 000

1422

362

50 000

277

5001

10

1951

4 599 000

2 325

505

77 295

485

9 860

103

Styrelsen anför, att, såsom sammanställningen visar, insättarbehållningen

i postsparbanken mellan åren 1945 och 1951 ökat högst avsevärt eller

med ej mindre än 903 milj. kr. Då den procentuella ökningen av behållningen

varit betydligt större än den samtidiga ökningen av antalet konton

— 63,5 % mot 17,2 % — har resultatet blivit en betydande stegring av

medelbehållningen per konto. Även om denna gynnsamma utveckling till

viss grad får sättas i samband med penningvärdets fall, visar jämförelsen

dock, att den senaste höjningen av insättningsmaximum haft åsyftad verkan

på medelkontobehållningen i postsparbanken. Som följd härav har också

relationen mellan postsparbankens omkostnader och det samlade sparkapitalet,

trots betydande utgiftsökningar, förbättrats. Den nuvarande, jämförelsevis

låga omkostnadsprocenten — ca 0,64 % år 1951 — får dock till en

del tillskrivas den för några år sedan genomförda övergången till hålkortsmaskinbokföring

i postsparbanken, vilken möjliggjorde en avsevärd personalbesparing.

De nyss återgivna uppgifterna visar emellertid också, att den senast

vidtagna höjningen av insättningsmaximum även ur spararnas synpunkt

var synnerligen välbefogad. Antalet konton med behållning över 5 000 kr.

ökade sålunda mellan åren 1945 och 1951 från ca 50 000 till ca 87 000, dvs.

med ej mindre än 74 % och den sammanlagda behållningen på dessa konton

från 287 milj. till 588 milj. kr. Sistnämnda belopp representerade dryga

25 % av hela det i postsparbanken vid utgången av år 1951 insatta kapitalet.

Betecknande är även, att den nya maximigränsen, 10 000 kr., efter

att ha gällt endast fem och ett halvt år, redan nåtts av i det närmaste 10 000

sparare. Den snabba tillväxten av tillgodohavanden på belopp över 5 000 kr.

har med all säkerhet fortsatt. Sannolikt har antalet konton med dylika tillgodohavanden

nu nått 100 000.

Denna utveckling av postsparbanksrörelsen ger vid handen, att postsparbankens

kunder i långt större utsträckning, än man kanske tidigare förmodat,

önskar anförtro även mera betydande sparbelopp åt banken. Det bör

framhållas, att även om en del av de större tillgodohavandena — över

5 000 kr. — utgöres av kortvariga depositioner, så är det i det långt övervägande

antalet fall fråga om verkliga och varaktiga besparingar.

Med hänsyn till den effekt, som den senaste höjningen av postsparbankens

insättningsmaximum sålunda haft på bankens inlåningsrörelse, har

styrelsen funnit anledning att ta upp frågan om bankens inlåningsrätt till

ny prövning. Att en ytterligare utvidgning av inlåningsrätten är erforderlig,

1 Huvudsakligen konton, som upplagts på grund av lagen den 15 december 1939 (nr 856)

om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

5

råder ingen tvekan om. De skäl som motiverade höjningen av insättningsmaximum

från 5 000 till 10 000 kr. — hänsynen till spararnas intressen och

omsorgen om postsparbankens ekonomi — kan åberopas även nu. Som ytterligare

skäl kan det sedan år 1946 starkt reducerade penningvärdet anföras.

Enbart detta motiverar en höjning av insättningsmaximum till inemot

15 000 kr. En dylik begränsad höjning skulle emellertid i realiteten endast

innebära ett återställande av det utrymme för insättningar i postsparbanken

som erhölls, när nuvarande insättningsmaximum fastställdes år 1946.

Behovet att ge banken möjlighet att i större utsträckning mottaga mera betydande

sparbelopp, skulle alltså icke tillgodoses. För att vinna detta

syfte måste en väsentligt kraftigare höjning av insättningsmaximum vidtagas.

Vid sina överväganden härom har styrelsen funnit, att skäl kan anföras

för en höjning av maximibeloppet upp till den för inlåning i sparbankerna

f. n. gällande maximigränsen, 50 000 kr. En sådan utvidgning av inlåningsrätten

är emellertid icke direkt påkallad av det nu aktuella behovet. Styrelsen

har därför ansett sig böra stanna vid att föreslå, att maximibeloppet för

insättning i postsparbanken höjes från nuvarande 10 000 kr. till 30 000 kr.

En höjning av insättningsmaximum i enlighet med detta förslag påkallar

en ändring av bestämmelserna rörande uppsägningstiden för lyftande av

medel, insatta i postsparbanken. Enligt 3 § 1 mom. postsparbanksförordningen

äger generalpoststyrelsen bestämma i vad mån innestående medel

må kunna utbekommas vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig

uppsägning. I intet fall må dock fordras längre uppsägningstid än en

månad, räknat från den dag uppsägningen skett. Enligt av styrelsen i allmänna

poststadgan meddelad föreskrift bör uppsägning i allmänhet verkställas

för belopp av högst 5 000 kr. två veckor och för belopp överstigande

5 000 kr. en månad före den dag, då medlen skall lyftas. När så begäres,

medges dock i allmänhet tidigare utbetalning än nu sagts, om den kan ske

utan olägenhet.

Bestämmelsen om att längre uppsägningstid än en månad icke får fordras,

har gällt alltsedan år 1912. Maximibeloppet för tillgodohavande i postsparbanken

var då 2 000 kr. Oaktat insättningsmaximum sedermera successivt

höjts till nuvarande belopp, 10 000 kr., har någon utökning av uppsägningstiden

hittills icke ansetts erforderlig. Ur likviditetssynpunkt behövs

icke heller nu någon ändring härutinnan. En höjning av insättningsmaximum

till 30 000 kr. utan samtidig skärpning av uppsägningsvillkoren skulle

emellertid kunna få till följd, att större kortvariga spardepositioner i icke

önskvärd omfattning kom att tillföras postsparbanken. Styrelsen föreslår

därför, att den längsta medgivna uppsägningstiden utökas från en till tre

månader. Praktiska skäl torde dock göra det nödvändigt att kombinera uppsägningsvillkoren

med en regel om s. k. ränterabatt vid förtidsuttag, liknande

de bestämmelser, som i detta hänseende tillämpas av sparbanker och affärsbanker.

Styrelsen är emellertid icke nu beredd att föreslå en sådan regel.

Därest styrelsens hemställan om höjning av postsparbankens insättnings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

maximum och ändring av bestämmelserna rörande uppsägningstiden bifalles

av statsmakterna, kommer styrelsen att ta upp frågan om ränterabattering

i en särskild framställning till Kungl. Maj :t.

I anslutning till redogörelsen för inlåningsverksamheten lämnar styrelsen

även en del uppgifter beträffande postsparbankens utlåning. Fördelningen

av utestående lån på olika låneobjekt vid utgången av åren 1945 och

1952 var följande.

Vid

utgången

av år

Obligationer m. in.

Kommunlån (inkl.

lån mot kommunal

borgen)

Lån mot inteckning

i bostadsfastig- het

Insättar-

behållning

milj.

kr

i % av

utlåningen

milj.

kr

i % av

utlåningen

milj.

kr

i % av

utlåningen

milj.

kr

1945

1017,2

72,0

301,9

21,4

92,9

6,6

1421,8

1952

1 214,5

45,4

1 032.3

38,7

424,1

15,9

2 632,7

Ökning

1945—1952

197,3

730,7

331,2

1 210,9

Av siffrorna framgår, att postsparbankens utlåning under de senaste

åren till huvudsaklig del inriktats på lån till kommuner och bostadsbyggande.

Styrelsen framhåller, att långivningen numera i väsentligt större

utsträckning än tidigare spritts över hela landet.

Över generalpoststyrelsens framställning har yttranden avgivits av bankoch

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken,

svenska sparbanksföreningen och svenska bankföreningen.

Bank- och fondinspektionen anför, att en höjning av insättningsmaximum

till inemot 15 000 kr. är motiverad av den penningvärdesförsämring, som

inträffat sedan år 1946, och inspektionen har därför icke något att erinra

mot att det höjes till nämnda belopp. En höjning därutöver, särskilt om

den skulle bli så betydande som föreslås, skulle emellertid kunna få konsekvenser

för övriga kreditinrättningars möjlighet att draga till sig sparmedel

och därmed åstadkomma en förskjutning av dessa inrättningars arbetsuppgifter,

som kunde rubba balansen inom den nuvarande kreditorganisationen.

Till närmare utveckling av dessa synpunkter anför inspektionen

följande.

Om insättningsmaximum hos postsparbanken bestämmes till 30 000 kr.,

innebär detta, att banken — liksom andra sparbanker samt affärsbankerna

och centralkassorna för jordbrukskredit — kan fungera som förvaltare av

även det medelstora sparkapitalet. Den skillnad som i detta hänseende

hittills upprätthållits mellan postsparbanken och de övriga nyssnämnda

kreditinrättningarna, skulle sålunda försvinna. Måhända skulle detta till

en början, trots de fördelar i fråga om antalet kontor, öppethållande in. m.,

som postsparbanken kan bjuda sina kunder, icke i mera påtaglig grad påverka

sparmedelsströmmens inriktning, men efterhand som allmänheten

vande sig att betrakta postsparbanken såsom icke blott en inrättning för

hushållsräkningar och mindre sparkapital utan även som mottagare och

förvaltare av större insättningar, kunde läget bli annorlunda, allra helst

som man väl i detta senare läge med visst fog kunde överväga en höjning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

7

inlåningsräntan. Komme en sådan till stånd hos postsparbanken, finge man

säkerligen räkna med en betydande ökning av postsparbankens inlåning,

vilket måhända främst komme att gå ut över sparbankerna.

Gentemot det sålunda anförda kan visserligen invändas, fortsätter inspektionen,

att någon förändring i räntevillkoren för postsparbanken icke

i detta sammanhang förts på tal, och att det är Kungl. Maj :t, som har att

avgöra räntan å postsparbankens inlåning, vilket innebär viss garanti för

att tillräcklig hänsyn skall tagas till de allmänna verkningar för kreditorganisationen

i stort, som en ensidig förändring av postsparbankens inlåningsränta

skulle föra med sig. Vidare kan göras gällande, att utvecklingen av

postsparbankens inlåning efter den senaste höjningen av inlåningsmaximum

icke ger anledning till antagande, att man vid bifall till framställningen

skulle få emotse någon mera betydande eller snabb ökning av inlåningen

i större poster. Otvivelaktigt kommer dock inlåningen av detta slag

efter hand att stiga till icke oväsentliga belopp, varmed alltså postsparbankens

möjligheter — och givetvis även skyldigheter — att bidraga till kreditförsörjningen

i motsvarande mån ökas. Då de kreditanspråk, vilka postsparbanken

sedan länge varit inriktad på att tillmötesgå — främst statliga och

kommunala — kan antagas under ett antal år framåt mer än väl motsvara

den''väntade inlåningsökningen, torde denna icke behöva innebära, att

andra kreditinrättningar berövas medel, som eljest skolat användas för

behov, vilka dessa inrättningar traditionellt plägat tillgodose.

Inspektionen har därför, om ock med viss tvekan, kommit till den uppfattningen,

att ämbetsverket icke bör motsätta sig att inlåningsmaximum

hos postsparbanken höjes till 30 000 kr. Härvid har emellertid inspektionen

ansett sig böra förutsätta, att postsparbanken icke går utanför den kreditgivning,

som inrättningen traditionellt sysslat med, d. v. s. placeringar i

obligationer, kommunlån och större fastighetskrediter; skulle en sådan omläggning

av riktlinjerna för postsparbankens kreditpolitik vara åsyftad eller

komma att längre fram aktualiseras, anser inspektionen, att frågan härom

bör bli föremål för en mera ingående och allsidig prövning.

Såsom generalpoststyrelsen framhållit torde, därest inlåningsmaximum

höjes, viss justering av bestämmelserna om uppsägningstiden böra ske. Mot

vad härutinnan föreslagits, har inspektionen icke något att erinra.

Sparbanksinspektionen sammanfattar inledningsvis generalpoststyrelsens

skäl för höjning av insättningsmaximum sålunda.

1. Antalet insättare som uppnått gällande maximum uppgick i det närmaste

till 10 000 stycken. Tillgodohavanden på belopp mellan 5 000 och

10 000 kr. befunne sig därjämte i snabb tillväxt. I den mån insättningsmaximum

nåddes, tvingades insättarna att för sitt fortsatta sparande anlita annan

sparinstitution, vilket medförde avsevärda svårigheter och olägenheter, särskilt

för dem som var bosatta på ort, som saknade annan sparbank.

2. ökningen av medelbehållningen å insättarnas konton vore till fördel

för postsparbankens ekonomi.

3. Sedan år 1946, då insättningsmaximum höjdes från 5 000 till 10 000 kr.,

hade penningvärdet starkt reducerats.

Den under 1. anförda motiveringen, uttalar inspektionen, är av den art

att den kan sägas rikta sig mot varje individuell begränsning av insättningsrätten

eller åtminstone mot varje verksam sådan begränsning. De angivna

verkningarna av gällande insättningsmaximum är nämligen ej andra än så
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

dana, som man alltifrån postsparbankens inrättande åsyftat med bestämmelsen.

Detta torde klart framgå av vad sammansatta stats-, banko- och lagutskottet

anförde i denna fråga i sitt utlåtande nr 1 till 1883 års riksdag,

vari bl. a. uttalades, all postsparbankens huvudsyfte vore att uppsamla och

göra fruktbara de små besparingarna samt, sedan de växt till avsevärt belopp,

förmedla en fördelaktigare placering till högre ränta än postsparbanken

kunde lämna. Därest man icke nu intager en principiellt annan ståndpunkt

till postsparbankens uppgift, torde det finnas anledning att iakttaga

försiktighet med höjning av insättningsmaximum allenast på under 1. anförda

skäl. De praktiska olägenheter som uppkommit vid nu tillämpad insättningsbegränsning,

synes närmast vara av mindre betydelse än tidigare,

då gränsen var lägre. Antalet konton som nått insättningsmaximum, är ännu

så länge blygsamt i förhållande till totala kontomängden. Vad svårigheterna

för innehavarna av förstnämnda konton beträffar är att märka, att de

även för sitt fortsatta sparande kan begagna sig av postsparbanken, sedan

de berett utrymme härför å motboken genom engångsöverföring av större

belopp till annan placering, vilket icke kan anses innebära nämnvärt besvär.

Beträffande det under 2. återgivna argumentet, framhåller inspektionen

till en början, att en betydande ökning i medelbehållningen även kan komma

till stånd inom ramen för nuvarande insättningsmaximum. Det är de

djupa ledens frammarsch, som är mest verkningsfull, inte de enstaka större

insättningarna. Detta visas i föreliggande fall bland annat därav, att tillgodohavandena

utöver 5 000 kr. endast ökat medelbehållningen med 33 kr.

Det torde därför vara rådligt att icke knyta så stora förhoppningar om en

gynnsam kostnadsutveckling vid enbart en höjning av insättningsmaximum.

Kostnadsutvecklingen är beroende av en mångfald faktorer och kan knappast

sägas stå i något enkelt direkt förhållande till förändringarna i medelbehållningen.

Generalpoststyrelsen påpekar själv, att den nuvarande jämförelsevis

låga omkostnadsprocenten till en del är att tillskriva rationalisering

av bokföringen. Sparbanksinspektionen vill härtill foga den reflexionen

att den konstaterade förbättringen av omkostnadsläget tydligen var genomförd

redan före sista höjningen av insättningsmaximum år 1946. Förvaltningskostnaderna

i procent av insättarbehållningen vid respektive års slut

uPPéPck nämligen år 1945 till 0,66, var åren 1947—1948 0,71 och har de två

sista åren uppgått till 0,61. Minskningen av omkostnaderna har således stannat

vid 0,05 procent under en sjuårsperiod, då ökningen av medelbehållningen

per konto samtidigt fortskridit från 362 till 564 kr. Det kan visserligen

häremot göras gällande, att därest denna ökning icke inträtt, omkostnadsprocenten

på grund av det skärpta kostnadsläget skulle utvisat eu

fortlöpande stegring. En sådan förklaring kan dock icke utan vidare anses uttömmande.

Det är nämligen tydligt, att förvaltningskostnaderna oberoende

av medelbehållningen i hög grad påverkas av medlens rörlighet, uttryckt i

t. ex. antalet omsättningsposter per 100 konton under ett år. Uttryckt på

detta sätt är rörligheten av insatta medel ungefär dubbelt så stor i postsparbanken

som i de enskilda sparbankerna — 352 omsättningsposter mot 180

år 1951 — vilket torde vara en av förklaringarna till att de senares omkostnadsprocent,

trots deras mycket mera omfattande utlåning, är lägre än den

förras. Det ligger givetvis nära till hands att tolka de enskilda sparbankernas

lägre omsättningstal som ett utslag av deras större insättningsmaximum

och den större medelbehållningen per konto än i postsparbanken. Riktigheten

av en sådan enkel tolkning kan emellertid ifrågasättas. Det visar sig

nämligen, att de 88 minsta sparbankerna, varav ingen hade en insättarbehållning

överstigande två milj. kr., per den 31/12 1951 ej hade stort mer än

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

9

en tredjedel så många omsättningar per 100 konton som sparbankerna i

storleksordningen 50—100 milj. kr. Trots detta hade de förra genomgående

lägre insättningsmaximum och avsevärt mindre medelbehållning än

de sistnämnda. Förklaringen till de högre omsättningstalen i postsparbanken

torde få sökas däri, att de medel som insättes i densamma över huvud

taget är av rörligare karaktär än de medel, som går till de enskilda sparbankerna.

Detta framgår även därav, att den så kallade omloppshastigheten —

under året uttagna belopp i procent av medelsaldot — är för postsparbanken

46,2 och för de andra sparbankerna 27,1. Omloppshastigheten har för

den förras del varit tämligen oförändrad sedan år 1945 — 47,9 sistnämnda

år och 46,2 år 1952 — vilket tyder på att den ökade medelbehållningen icke

tillfört postsparbanken mera stadigvarande insättningar. Det torde dock

vara effekten i sistnämnda hänseende, som är mest betydelsefull ur förräntnings-

och omkostnadssynpunkt.

Vad slutligen gäller penningvärdesförsämringen som motiv för höjning av

insättningsmaximum framhåller inspektionen, att detta motiv för den tid

som här avses, har en ganska begränsad räckvidd och att det gäller i lika

mån för alla bankinrättningar, som bedriver inlåning å räkning med begränsad

insättningsrätt.

Av vad sålunda anförts anser inspektionen följa, att en så långt gående

höjning av postsparbankens insättningsmaximum, som i framställningen

begäres, icke kan anses vara tillräckligt motiverad. Utan förnyad prövning

av grunderna för postsparbankens ställning i nämnda hänseende — varvid

återverkningarna på de enskilda sparbankernas rörelse bör särskilt uppmärksammas

— synes enligt inspektionen höjningen av insättningsmaximum

för postsparbanken icke nu böra gå utöver 15 000 kr.

Inspektionen tillstyrker generalpoststyrelsens förslag beträffande förlängning

av uppsägningstiden.

Inspektionen framhåller vidare, att sedan insättningsmaximum för postsparbanken

höjts år 1946 ingav snart därefter även svenska sparbanksföreningen,

svenska bankföreningen och svenska jordbrukskreditkassan framställningar

till Kungl. Majom höjning även för av dem företrädda bankinrättningars

del av maxima för motboksräkning, resp. sparkasseräkning.

Höjningar kom i samtliga fall till stånd genom beslut av 1948 års riksdag.

Förevarande framställning från generalpoststyrelsen kan, om den bifalles,

vara ägnad att utlösa liknande reaktioner även denna gång från

nämnda sammanslutningar och centrala organ. Inspektionen ifrågasätter

därför om icke de bestämmelser om individuell insättningsbegränsning, som

införts för olika bankinrättningar, borde upptagas till behandling i ett sammanhang

och lämpligen i samband med den nya lagstiftning som förberedes

för såväl affärsbanker som sparbanker och jordbrukets kreditkassor.

Inspektionen erinrar slutligen om att den i utlåtande den 17 november

1945 över en liknande framställning från generalpoststyrelsen framhöll, att

därest ett förhöjt insättningsmaximum komme till stånd, borde de i 7 §

postsparbanksförordningen intagna bestämmelserna om efterlysning av förkommen

motbok överflyttas till 1927 års mortifikationslag och i enlighet

härmed erforderliga ändringar vidtagas i såväl 1 och 12 §§ sagda lag som

nyssnämnda paragraf i postsparbanksförordningen. De skäl, som på sin tid

i samband med de i anledning av den nya skuldebrevslagstiftningen företagna

ändringarna i mortifikationslagen (prop. 1936: 2 s. 54) anfördes för

bibehållandet av dödningsbestämmelserna i postsparbanksförordningen, fö
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

relåge nämligen ej längre, om insättningsmaximum höjdes. Liksom för

sparbanker och banker borde sålunda för postsparbanken i mortifikationshänseende

medgivas ett förenklat förfarande beträffande motböcker med

tillgodohavande ej överstigande 5 000 kr. Beträffande postsparbanksbok

med större belopp borde däremot den i mortifikationslagen för andra

fall anvisade strängare proceduren tillämpas. Inspektionens erinran föranledde

ingen åtgärd från statsmakternas sida. Då denna fråga genom den nu

föreliggande framställningen ånyo blivit aktuell, har inspektionen emellertid

ansett sig böra fästa uppmärksamheten på densamma.

Fullmäktige i riksbanken, som erinrar om att ny lagstiftning förberedes

beträffande affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasserörelsen, anför, att

det har förutsatts, att frågan om gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens

verksamhetsområden härvid kommer att beaktas. Därmed aktualiseras

måhända spörsmålet, om den skillnad, som med avseende på kapitalanskaffningen

och verksamhetens ändamål förefinnes mellan olika kreditinstitut,

bör markeras genom bestämmelser om individuell begränsning av

inlåningen på sparkasse- eller motboksräkning. Fullmäktige vill icke föregripa

sitt ställningstagande till denna fråga utan antyder endast, att det

måhända kan ifrågasättas, om det numera finnes några rationella grunder

för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna

begränsa just inlåningen på sparkasse- eller motboksräkning, medan övrig

inlåning icke är underkastad begränsning i vad avser varje enskild insättare.

Enligt nu gällande bestämmelser är maximum för insättning i postsparbanken

10 000 kr. Insättningarna är garanterade av staten. Generalpoststyrelsen

äger placera i postsparbanken innestående medel på sätt Kungl.

Maj :t förordnat i särskilt reglemente. Vid sidan av dessa bestämmelser finnes

inga stadganden som begränsar den totala inlåningen i förhållande till

fonder och täckningsfria tillgångar som fallet är, när det gäller de enskilda

kreditinstituten. Oberoende av hur frågan om individuellt insättningsmaximum

för de sistnämnda löses, torde lösningen icke inverka på postsparbankens

status utan spörsmålet om begränsning av insättningsrätten i postsparbanken

får prövas för sig.

Med hänsyn till penningvärdets fall och postsparbankens utveckling får

nuvarande insättningsmaximum anses vara lågt. En höjning av detsamma

skulle väl heller icke kunna sägas innebära någon väsentlig förändring av

postsparbankens karaktär att huvudsakligen vara ett institut med uppgift

att uppsamla och nyttiggöra smärre besparingar. Redan vid nu gällande insättningsbegränsning

är antalet konton med maximiinsättningar ringa i

jämförelse med det totala antalet konton. Begreppet sparkapital har ju också

under årens lopp kommit att inrymma väsentligt större belopp än som

tidigare normalt hänfördes till dylika medel.

Mot en höjning av beloppet för högsta tillåtna insättning kunde möjligen

invändas, att den kunde medverka till en överflyttning av sparmedel från

andra kreditinstitut till postsparbanken. Fullmäktige vill häremot anföra,

att vilken funktion man än vill tilldela ifrågavarande regel, den dock icke

torde böra användas till att hindra spararna att placera sina medel på det

sätt, som de av olika anledningar finner lämpligast och bekvämast.

Fullmäktige har icke kunnat finna några skäl varför för postsparbanken

skulle gälla lägre insättningsmaximum än för sparbankerna. Fullmäktige

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

11

har därför intet att erinra emot att beloppet höjes till av generalpoststyrelsen

föreslagna 30 000 kr. För att höjningen icke skall få till följd att

stora och kortsiktiga insättningar tillföres postsparbanken, bör den icke

vidtagas utan att samtidigt uppsägningsvillkoren skärpes på sätt generalpoststyrelsen

föreslår.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att en ändring av postsparbankens

insättningsmaximum icke bör ske isolerat från de liknande spörsmål,

som gäller övriga sparinstitut. Så länge postsparbanken uteslutande verkade

såsom en institution för småsparande och dess verksamhet därmed kom att

ha mindre betydelse för de allmänna förhållandena på kapitalmarknaden, var

det kanske av mindre betydelse, hur dess verksamhet avgränsades. Numera,

när postsparbankens insättarbehållning nalkas 3 miljarder kr., är det uppenbart,

att den föreslagna tredubblingen av dess insättningsmaximum får

andra och mera svåröverskådliga verkningar på kapitalmarknaden, än man

hittills behövt räkna med. Föreningen hemställer därför, att förevarande

framställning upptages till prövning vid den allmänna och samtidiga omprövning

av lagstiftningen för övriga sparinstitut, som enligt uppgift är förestående.

Svenska Bankföreningen uttalar, att enligt dess mening kan viktiga principiella

skäl åberopas mot den föreslagna höjningen av maximigränsen.

Föreningen erinrar till en början om att syftet med inrättandet av postsparbanken

på sin tid angavs vara, att banken skulle uppsamla och fruktbargöra

de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något

mer avsevärda belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare placering

mot högre ränta än postsparbanken kunde lämna. Detta syftemål åberopades

även vid tillkomsten av den nu gällande postsparbanksförordningen

(prop. 1922: 152 s. 3). Och vid behandlingen år 1946 av förslaget om en

höjning av insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kr. förklarade föredragande

departementschefen, att höjningen icke avsåge och ej heller kunde

anses innebära »någon ändring i postsparbankens karaktär av institution

för uppsamling och nyttiggörande huvudsakligen av smärre besparingar»

(prop. 1946: 102 s. 13).

Om det till nöds kan medgivas, att 1946 års höjning icke innebar någon

väsentlig ändring av postsparbankens karaktär som sparinstitution — från

åtskilliga håll gjordes dock med skärpa gällande, att så var fallet —- måste

det med bestämdhet hävdas, att den nu ifrågasatta höjningen — om den

skulle medföra den av generalpoststyrelsen åsyftade effekten — skulle på

ett väsentligt sätt förändra postsparbankens struktur och därmed dess roll i

systemet av sparinstitutioner i landet. Höjningen skulle med säkerhet medföra,

att medel i stor utsträckning komme att överföras till postsparbanken

från övriga sparinstitutioner, främst måhända från sparbankerna. Detta

skulle i sin tur få till följd en rubbning av den nuvarande gränsdragningen

mellan de olika slagen av kreditinstitut, som det icke kan vara försvarligt

att genomföra i denna ordning.

Frågan om denna gränsdragning har under senare år vid olika tillfällen

framhållits såsom betydelsefull. Redan 1945 års bankkommitté hade den på

sitt program, ehuru kommittén upplöstes innan frågan hann upptagas till

behandling. I direktiven för 1949 års banklagssakkunniga betecknades ock
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

så denna gränsdragning som synnerligen betydelsefull; den skulle emellertid

»i annan ordning göras till föremål för fortsatta undersökningar». Måhända

är avsikten, att dessa undersökningar skall upptagas i anslutning till

den förestående gemensamma prövningen av förslaget till ny banklag och

de blivande förslagen till lagstiftning om sparbanker och jordbrukskassor.

Mot bakgrunden härav anser föreningen det uteslutet att nu företaga en åtgärd,

som så väsentligt skulle kunna påverka den nämnda gränsdragningen

som ett genomförande av generalpoststyrelsens förslag.

Under åberopande av det anförda avstyrker föreningen för sin del bestämt

höjningen av insättningsmaximum hos postsparbanken. Även med den

höjning, som må anses betingad av penningvärdets fall, d. v. s. 15 000 kr.,

bör enligt föreningens mening anstå till dess motsvarande frågor för övriga

kreditinstituts del kan upptagas till prövning i ett sammanhang.

Departementschefen.

I förevarande framställning har generalpoststyrelsen hemställt om en höjning

av det för insättningar på motbok hos postsparbanken föreskrivna

maximibeloppet. Sedan år 1946 har detta utgjort 10 000 kr., och styrelsen

föreslår nu att det höjes till 30 000 kr. Som skäl härför anför styrelsen

bland annat den försämring av penningvärdet, som ägt rum, sedan maximibeloppet

senast höjdes och som medfört, att insättarnas behållningar hos

banken tenderat att öka parallellt med den allmänna penningomsättningen.

Detta har bl. a. lett till att konton med behållningar på över 5 000 kr. ökat

till inemot 100 000 st. och att därav ca 10 000 på grund av räntekrediteringar

m. m. överskridit det nu föreskrivna maximibeloppet. Enbart på

grund av penningvärdesförsämringen borde en höjning av insättningsmaximum

intill 15 000 kr. vidtagas, om icke innehavarna av dessa konton, i

högre grad än tidigare var fallet, skall tvingas att placera sitt sparande i

andra bankinrättningar.

Den ytterligare höjning till 30 000 kr., som styrelsen förordar, motiveras

med att de större insättarbehållningar, som däremot skulle bli möjlig,

skulle skapa ett gynnsammare förhållande mellan postsparbankens inkomster

och utgifter. Styrelsen räknar nämligen med, att administrationskostnaderna

för ett insättarkonto blir lägre i förhållande till insatt kapital och

ränteinkomsten på detta, ju större behållningen på kontot är. Räntabiliteten

skulle därför kunna förbättras bl. a. genom att de insättare som så önskar,

beredes tillfälle att placera större belopp i postsparbanken, än nuvarande

insättningsmaximum medger.

I sina yttranden över framställningen har svenska sparbanksföreningen

och svenska bankföreningen yrkat, att frågan om en höjning av postsparbankens

insättningsmaximum skall få anstå för att upptagas i samband

med andra frågor, som är aktuella på banklagstiftningens område. Sparbanksinspektionen

har i sitt yttrande, liksom svenska bankföreningen, erinrat

om de uttalanden, som vid postsparbankens inrättande och även senare

gjorts om att bankens uppgift vore att uppsamla och göra fruktbara de små

besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

medla en varaktigare placering till högre ränta, än postsparbanken kan ge.

Inspektionen anför, att en höjning av insättningsmaximum till mer än som

betingas av penningvärdesförsämringen eller ca 15 000 kr., icke bör företagas

utan en förnyad prövning av dessa grunder för postsparbankens ställning.

Inspektionen ifrågasätter därjämte hållbarheten av de skäl av kostnadsmässig

art, som postsparbanken anfört för en höjning utöver nämnda

belopp. Med hänsyn till de sannolika önskemål hos andra bankinrättningar

om motsvarande förändringar av för dem gällande insättningsmaxima, förordar

inspektionen slutligen, att ändringen av insättningsmaximum för

postsparbanken får anstå, för att prövas i samband med de ändringar i banklagstiftningen

i övrigt, som förberedes.

Bankofullmäktige och bank- och fondinspektionen tillstyrker i sina yttranden

en höjning av insättningsmaximum till 30 000 kr. Den senare myndigheten

gör det dock med en viss tvekan. Bankofullmäktige ifrågasätter i

sammanhanget, om det numera finns några rationella grunder för att vid

sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna begränsa just

inlåningen på sparkasse- och motboksräkningar och uttalar därjämte, att

fullmäktige icke kunnat finna skäl, varför för postsparbanken skall gälla

lägre insättningsmaximum än för sparbankerna för vilka motsvarande belopp

i princip uppgår till 50 000 kr.

Vid prövningen av generalpoststyrelsens framställning och de erinringar,

som anförts mot den, har jag i samråd med chefen för finansdepartementet

kommit till, att det förhållandet, att lagstiftningen för bl. a. affärsbanker och

sparbanker i en nära framtid kan bli föremål för en omprövning, icke kan

anses lägga hinder i vägen för att generalpoststyrelsens önskemål i viss utsträckning

tillmötesgås. Jag har även funnit det rimligt, att postsparbanken

redan nu medges en höjning av insättningsmaximum till 20 000 kr. Genom

denna höjning, som går utöver vad enbart penningvärdesförsämringen

motiverar, skapas bättre möjligheter att i framtiden bedöma, vilket intresse

för större insättningar i banken, som föreligger hos allmänheten och vilka

verkningar sådana kan få på bankrörelsens räntabilitet. Jag tillstyrker sålunda

en höjning av postsparbankens insättningsmaximum till 20 000 kr.

Generalpoststyrelsen har vidare föreslagit, att i samband med den ändring

av insättningsmaximum, som styrelsen förordat, den i postsparbanksförordningen

föreskrivna uppsägningstiden för tillgodohavanden i postsparbanken

skall utökas från en till tre månader. I denna fråga har bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen samt bankofullmäktige yttrat sig och

tillstyrkt förslaget. Även om jag icke anser mig nu böra acceptera hela den

höjning av insättningsmaximum, som styrelsen förordat, anser jag, att den

nu berörda ändringen bör vidtagas. Därigenom blir det möjligt att förhindra,

att de större insättningar, som höjningen av postsparbankens insättningsmaximum

kan medge, blir av alltför kortfristig karaktär. Jag förordar sålunda,

att 3 § postsparbanksförordningen ändras i enlighet med styrelsens

förslag.

Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande erinrat om, att inspektionen år

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

1945 vid den då föreslagna ändringen av postsparbankens insättningsmaximum

framhållit, att om en höjning av detta komrne till stånd, den specialbestämmelse

som gäller för postsparbanken beträffande efterlysning och

dödande av förkommen motbok icke längre vore motiverad. Motsvarande bestämmelser

i mortifikationslagen rörande motböcker hos andra bankinrättningar

borde i stället tillämpas. Förslaget föranledde ingen åtgärd, och inspektionen

har nu på nytt velat fästa uppmärksamheten på denna fråga.

En ändring i enlighet med inspektionens förslag torde böra vidtagas men

den synes utan olägenhet kunna anstå för att prövas i samband med vissa

andra ifrågasatta ändringar i 1927 års mortifikationslag, vilka, enligt vad

jag erfarit, är aktuella inom justitiedepartementet.

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med vad sålunda anförts,

upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § mom. 1

och 3 § mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

måtte genom proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

540400

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:150 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl, Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen de a1 i texten
  2. BU 1954:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 s. 1 i texten