Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg

41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:9, Med förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg; given

Stockholms slott den 4 december 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om

särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll i954. 1 samt. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Avyttrar rederiaktiebolag ett rörelsen tillhörigt fartyg, upptages försäljningssumman

såsom skattepliktig intäkt och medges avdrag för vad som

återstår oavskrivet av anskaffningskostnaden. Är säljaren fysisk person —

härmed jämställes t. ex. partrederi — utgör vad som motsvarar återvunna

värdeminskningsavdrag skattepliktig intäkt av rörelse, medan beträffande

övrig vinst realisationsvinstbestämmelserna gäller.

Av det sagda framgår, att vad som erhålles vid försäljning av fartyg skall

helt eller delvis redovisas till beskattning. Detta medför i åtskilliga fall att

ersättningsanskaffningen försvåras. Vad angår aktiebolag sammanhänger

dessa svårigheter med de långa leveranstiderna för fartyg, innebärande att

nytt fartyg merendels icke kan erhållas samma beskattningsår som det då

det gamla fartyget försäljes.

I propositionen föreslås, med hänsyn till de för rederinäringen föreliggande

speciella förhållandena, att skattefri avsättning till särskild investeringsfond

skall få göras med belopp motsvarande det varmed den skattepliktiga

nettointäkten av rörelse i anledning av fartygsförsäljning eljest skulle ha

ökat. Sådan fond är avsedd att användas vid framtida ersättningsanskaffning

av fartyg. Då ersättningsanskaffningen sker, anses det nya fartyget i

beskattningsavseende avskrivet med belopp motsvarande de ianspråktagna

fondmedlen. Ersättningsanskaffningen skall göras inom sex år. Eljest återföres

fondavsättningen, jämte på visst sätt beräknad ränta, till beskattning.

För att förhindra att de föreslagna bestämmelserna skall kunna utnyttjas

i skatteundandragande syfte eller eljest åsamka det allmänna skatteförluster

fordras, att den skattskyldige ställer bankgaranti för det skattebelopp,

beräknat efter schematiska regler, som debiteras om någon ersättningsanskaffning

inte kommer till stånd.

Propositionen bygger på förslag från företagsbeskattningskommittén. I

avvaktan på att kommittén fullföljt sitt egentliga utredningsuppdrag och

ställning tagits till dess förslag, bör — såsom kommittén även förordat —

bestämmelserna ges allenast provisorisk karaktär. Avsättning till särskild

investeringsfond för fartyg föreslås sålunda skola medges för beskattningsåren

1953—1955.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

3

Förslag

till

förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomstskatt för de beskattningsår, beträffande

vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första instans åren 1954

—1956, må avdrag åtnjutas i enlighet med bestämmelserna i denna förordning

för belopp, som avsatts till särskild investeringsfond för ersättande av

avyttrat fartyg. Den, som enligt lag är bokföringsskyldig, skall därvid av

årsvinsten ha gjort en motsvarande avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret.

2 §.

Avdrag enligt 1 § må för visst beskattningsår icke överstiga vare sig dubbla

det belopp, för vilket ställts garanti som i nästföljande stycke sägs, eller

det belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg, som utgjort tillgång för

stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen

för beskattningsåret.

Såsom förutsättning för att avdrag enligt denna förordning må åtnjutas

skall gälla, att den skattskyldige till länsstyrelsen i det län, inom vilket

han taxeras till statlig inkomstskatt, överlämnat av svensk bank utfärdad

garantiförbindelse enligt vilken banken förklarat sig intill angivet

belopp svara för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den skattskyldige

må ha att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel, vilka

icke använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. År fråga om

handels- eller kommanditbolag, skall garantiförbindelsen avse den kvarstående

eller tillkommande skatt, som envar delägare i bolaget må ha att

erlägga för beskattningsår som nyss sagts. Förbindelsen skall i sådant fall

överlämnas till länsstyrelsen i det län, inom vilket någon delägare i bolaget

taxeras till statlig inkomstskatt.

Det åligger länsstyrelse som i nästföregående stycke sägs att utfärda intyg

om överlämnad garantiförbindelse att av den skattskyldige bifogas allmän

självdeklaration för det beskattningsår, under vilket avsättning till

investeringsfond enligt denna förordning verkställts.

Garantiförbindelse skall gälla till utgången av sjunde taxeringsåret efter

det, då avdrag för avsättning som i 1 § sägs ägt rum. Förbindelsen skall vara

utfärdad enligt formulär, som det ankommer på riksskattenämnden att fastställa.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Iiungl. Maj. ts proposition nr 9.

3 §•

Har avdrag medgivits för avsättning till investeringsfond enligt denna

förordning, må avdrag för nedskrivning å värdet av rättighet till leverans

av fartyg enligt ej fullgjorda köpekontrakt åtnjutas allenast om och i den

mån avdrag för sådan nedskrivning enligt kommunalskattelagens bestämmelser

kunnat medgivas med belopp överstigande beloppet av fondavsättningen

vid beskattningsårets utgång.

4 §.

Investeringsfond enligt denna förordning må tagas i anspråk för avskrivning

å under beskattningsåret anskaffat fartyg.

Har under beskattningsår, då försäljning av fartyg skett, annat fartyg

anskaffats, må medel, som enligt bestämmelserna i denna förordning kunnat

avsättas till investeringsfond, i första hand tagas i anspråk för avskrivning

å sådant fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till investeringsfond

verkställts, varefter medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt

ändamål; garantiförbindelse som i 2 § sägs erfordras icke i dylikt fall.

5 §■

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i

4 § första stycket avsedd avskrivning med belopp svarande mot fondens

minskning ej ske, men skall så anses, som om den ifrågavarande tillgången

i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk tagna beloppet.

6 §.

Ha till investeringsfond avsatta medel kunnat, helt eller delvis, tagas i

anspråk för avskrivning av fartyg, som anskaffats under det beskattningsår

då avsättning skett eller under senare beskattningsår, men har så ej

skett, skola till fonden avsatta medel till den del de kunnat utnyttjas för

avskrivning å nyanskaffat fartyg återföras till beskattning. Till beloppet

skall därvid läggas ränta, beräknad efter två procent om året för det antal

taxeringsår som förflutit efter det, då avdraget för avsättningen skett, till

och med det, då beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering

sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt

rum, skola å investeringsfonden kvarstående medel upptagas såsom skattepliktig

intäkt av rörelse för nämnda beskattningsår. Till beloppet skall därvid

läggas ränta, beräknad enligt i föregående stycke angivna grunder.

7 §■

Har investeringsfond tagits i anspråk i annan ordning än i 4 § sägs eller

har den som verkställt fondavsättning trätt i likvidation, skola till fonden

avsatta medel återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder fonden

tagits i anspråk eller beslutet om likvidation fattats.

Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investeringsfond

hos det förra bolaget, därest den icke enligt tredje stycket övertagits

av det senare bolaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må

moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest ga
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

5

rantiförbindelse avseende dotterbolaget ändras att avse moderbolaget. Därvid

skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget under det beskattningsår,

då avsättningen skett hos dotterbolaget.

Har oskiftat dödsbo fondavsättning enligt denna förordning, skola fondmedlen

återföras till beskattning senast det beskattningsår, under vilket

dödsboet skiftas.

Då till investeringsfond avsatta medel återföras till beskattning enligt

bestämmelserna i denna paragraf, skall till beloppet läggas ränta, beräknad

enligt i 6 § första stycket angivna grunder.

8 §•

Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten

eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av

den förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning

återförda fondavsättningen jämte ränta därå enligt bestämmelserna i 6 eller

7 §.

9 §.

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond

enligt denna förordning avsatta medel anses ha tagits i anspråk före senare

avsättningar.

10 §.

Det åligger taxeringsnämndens ordförande inom det taxeringsdistrikt,

där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta

särskild förteckning enligt av riksskattenämnden fastställt formulär över

dem, vilka under beskattningsåret avsatt medel till eller övertagit investeringsfond

eller tagit sådan fond i anspråk. I förteckningen skola för envar

anmärkas dels de belopp, för vilka avdrag medgivits vid taxeringen, för avsättning

till investeringsfond enligt denna förordning, och de belopp, som

enligt 2 § andra stycket lämnade garantiförbindelser avse, dels ock storleken

av belopp, som tagits i anspråk jämlikt 4 § första stycket, eller som återförts

till beskattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§.

Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen

samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1

mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.

11 §■

Det åligger ordföranden i taxeringsnämnd som i 10 § avses att lämna

ordföranden i annan taxeringsnämnd de underrättelser, som för tillämpningen

av bestämmelserna i denna förordning kunna i det särskilda fallet

erfordras vid taxeringen inom sist angiven nämnd.

12 §.

Länsstyrelsen skall upprätta förteckning över investeringsfonder enligt

denna förordning, därvid för kontrollen erforderliga uppgifter, såsom rörande

medgivna fondavsättningar, ianspråktagna eller till beskattning återförda

fondmedel och överlämnade garantiförbindelser, skola antecknas.

Ha till investeringsfond avsatta medel helt eller delvis tagits i anspråk

för sitt ändamål, skall underrättelse härom av länsstyrelsen tillställas den

bank, som utfärdat garantiförbindelse, varom i 2 § andra stycket stadgas.

Har fond allenast delvis tagits i anspråk, skall uppgift tillika lämnas å det

garantibelopp, som därefter erfordras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Ha till investeringsfond avsatta medel delvis tagits i anspråk för sitt

ändamål eller erfordras av annan orsak garantiförbindelse allenast å ett

mindre belopp än tidigare, skall, därest garantiförbindelse å detta lägre

belopp överlämnas, den ursprungliga förbindelsen återställas till den som

överlämnat densamma. Har fondavsättningen i sin helhet tagits i anspråk

för sitt ändamål, skall garantiförbindelsen återställas.

Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, att

tillse att densamma i förekommande fall blir för sitt ändamål utnyttjad.

När garantiförbindelsen icke längre erfordras, skall densamma återställas.

13 §.

Den, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 7 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig att vid

självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet

ägt rum, och för varje påföljande beskattningsår, intill dess de avsatta eller

övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt av riksskattenämnden

fastställt formulär rörande avsättning av medel till fonden samt fondens

användning och avveckling ävensom beloppet av enligt 2 § andra stycket

lämnad garanti.

14 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och äger tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket

taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1954.

I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas.

Har av den, som enligt lag är bokföringsskyldig, avsättning av medel till

investeringsfond enligt denna förordning icke skett i balansräkningen för

det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1954, må såsom fondavsättning

godkännas förklaring, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande

beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till sådan fond

skall göras av vinstmedel för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för

det ändamål, vartill fonden jämlikt 4 § första stycket må tagas i anspråk.

Förklaring som nu sagts jämte intyg enligt 2 § andra stycket må avgivas

till taxeringsnämnd, innan denna fattat beslut rörande taxeringen, eller till

prövningsnämnd i samband med besvär inom den i 119 § taxeringsförordningen

angivna tiden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet fråga om rätt för skattskyldig,

som avyttrat fartyg, att genom avsättning till särskild investeringsfond

erhålla anstånd med beskattningen av vid fartygsförsäljningen framkommen

vinst i avvaktan på att ersättningsanskaffning hinner verkställas,

samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Försäljes ett fartyg, som utgjort anläggningstillgång i rörelse, gäller olika

beskattningsregler beroende på om den skattskyldige är ett aktiebolag eller

en ekonomisk förening eller om fråga är om en fysisk person, varmed i förevarande

sammanhang jämställes handelsbolag, kommanditbolag och partrederi.

Aktiebolag och ekonomisk förening skall — såsom framgår av punkt 3 d

första stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen — upptaga

hela det belopp, vilket erhållits vid avyttringen, såsom intäkt av rörelse. Avdrag

får samtidigt ske för vad som i beskattningshänseende återstår oavskrivet

av anskaffningsvärdet.

Fysisk person och därmed jämställd skattskyldig, som försäljer fartyg,

skall såsom intäkt av rörelse upptaga endast genom försäljningen återvunna

värdeminskningsavdrag. I den mån försäljningssumman överskjuter

den ursprungliga anskaffningskostnaden för fartyget kan det överskjutande

beloppet bli förmål för realisationsvinstbeskattning, nämligen om

fartyget försäljes inom fem år från det fartyget anskaffades. — Det nu sagda

framgår av andra stycket i nyssnämnda anvisningspunkt.

Vad angår avdrag vid taxeringen för avskrivning å levererat fartyg, gäller

att aktiebolag och ekonomisk förening har rätt till fri avskrivning, vilken

rätt för närvarande dock är på visst sätt begränsad, medan övriga skattskyldiga

äger åtnjuta allenast årligt värdeminskningsavdrag, som utmätes med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

hänsyn till tillgångens beräknade varaktighetstid. •— För båda kategorierna

skattskyldiga finns vissa möjligheter till nedskrivning för prisfall eller prisfallsrisk

beträffande beställda men inte levererade fartyg (s. k. nedskrivning

på leveranskontrakt). Enligt riksskattenämndens anvisningar till 1953

års taxering kan sådan nedskrivning under vissa förutsättningar erhållas

med 10—20 procent av det kontraherade priset.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om vissa speciella bestämmelser.

Enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen får ersättning, som uppburits

vid förlust av fartyg, av den skattskyldige fritt fördelas till beskattning på

högst tre år. I förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser

om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier

och lagertillgångar medges skattskyldig rätt att avsätta försäkringsersättningen

skattefritt till särskild fond, där medlen får innestå i sex

år, under vilka ersättningsanskaffning avses skola ske (de s. k. eldsvådefonderna).

De senaste antydda bestämmelserna medger alltså visst rådrum med beskattningen

av ersättning i anledning av förlisning e. likn. Någon motsvarande

möjlighet finnes emellertid icke när fråga är om ersättning vid försäljning

av fartyg.

Sistnämnda fråga har även vid åtskilliga tillfällen gjorts till föremål för

uppmärksamhet. Här må blott erinras om att Sveriges redareförening i skrivelse

den 2 december 1952 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen

förslag till bestämmelser om rätt för rederier att fördela köpeskilling

för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954, på fem år. Föreningen

framhöll därvid bl. a. följande. Efter det senaste världskriget hade många

förväntat, att leveranstiderna för nya fartyg skulle komma att förkortas

samt att priserna å nytt tonnage skulle sjunka. Så hade ej blivit fallet. Leveranstiderna

för nybeställda fartyg var nu längre än tidigare och anskaffningspriset

för nytt tonnage avsevärt högre än vid krigsslutet. Ett rederi,

som avyttrat ett fartyg, kunde i dagens läge i regel ej erhålla ett ersättningsfartyg

inom tre år. I skrivelsen framhölls vidare, att särskilt de mindre

och medelstora rederierna var i stort behov av att utrangera äldre och ur

driftsynpunkt oekonomiskt tonnage. Av anförda skäl var det ej möjligt för

nämnda rederier att med nu gällande skattebestämmelser vidtaga sådana

ur såväl allmän som privatekonomisk synpunkt nödvändiga rationaliseringsåtgärder.

över denna framställning avgavs, efter remiss, yttranden av kammarrätten,

riksskattenämnden, kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län ävensom av allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden. De två förstnämnda remissinstanserna avstyrkte

av principiella skäl framställningen. I övriga remissyttranden underströks

behovet av tonnageförnyelse och svårigheterna att åstadkomma

sådan med skattereglernas nuvarande utformning.

Redareföreningens framställning jämte remissyttrandena överlämnades

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

9

den 27 februari 1953 till företagsbeskattningskommittén att tagas i övervägande

av kommittén vid dess utredningsarbete.

Vidare må erinras om att bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 18 till

innevarande års riksdag, i anledning av väckta motioner i ämnet, hänvisat

till att spörsmålet om ändrade beskattningsregler vid fartygsförsäljningar

var under prövning hos företagsbeskattningskommittén, vars utredning borde

avvaktas. Samtidigt framhölls att utskottet förutsatte att, därest behov

kunde anses föreligga av omedelbara åtgärder i ärendet, detta måtte beaktas

av kommittén.

Företagsbeskattningskommittén har den 29 september 1953 till finansdepartementet

ingivit skrivelse med förslag till förordning med provisoriska

bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Det av kommittén utarbetade författningsförslaget torde få såsom Bihang

fogas vid detta protokoll.

Över kommitténs förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, kommerskollegium, bank- och fondinspektionen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom Sveriges redareförening,

Sveriges segelfartygsförening, Stockholms, Smålands och Blekinge

samt Skånes handelskamrar, handelskamrarna i Göteborg och Gävle, Sveriges

fiskares riksförbund (med överlämnande av yttrande från Västkustfiskarnas

centralförbund), Svenska bankföreningen samt taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

II. Företagsbeskattningskommittén.

Kommittén har inledningsvis redogjort för av kommittén införskaffade

uppgifter beträffande viss del av fartygsbeståndet, m. m. Därav framgår

bl. a. att inom det mindre och medelstora tonnaget utvecklingen under de

senaste decennierna inneburit en avsevärd förskjutning till högre åldersgrupper.

Ersättningsanskaffningen har med andra ord varit otillfredsställande

och man synes ha att räkna med en betydande utrangering av fartyg

av nu ifrågavarande storleksordning under de närmaste åren.

Vad kommittén i förevarande hänseende anfört sammanfaller i det väsentliga

med de uppgifter, som av chefen för handelsdepartementet lämnats

i propositionerna nr 51/1951 angående ökade lånemöjligheter för den mindre

skeppsfarten m. m. och nr 191/1953 angående vissa frågor om det mindre

och medelstora handelstonnaget. Med hänsyn härtill torde det inte vara

erforderligt att nu närmare än som skett referera kommitténs framställning

i denna del.

Kommittén anför härefter, att enligt erhållna uppgifter flertalet fartyg

över 500 bruttoton innehades av rederier, som drevs såsom aktiebolag eller

ekonomiska föreningar. Å fartyg av sådan storleksordning åtnjöts sålunda

i regel fri avskrivning. För att den fria avskrivningen eller, så länge de till
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

fälliga inskränkningarna i den fria avskrivningsrätten gällde, den s. k.

nettometoden skulle kunna utnyttjas, erfordrades att avyttring och nyanskaffning

skedde samma beskattningsår. Vad beträffade år 1953 och de

närmast följande åren syntes denna möjlighet merendels vara utesluten på

grund av de långa leveranstiderna för nytt tonnage. Genom den starka ansvällningen

av fartygsbeställningar åren 1947 och 1948 samt 1951 och 1952

kunde de större varven icke leverera nu gjorda beställningar förrän tidigast

år 1957. De mindre varven uppgavs kunna leverera fartyg om 2 000

bruttoton inom två år och fartyg om 3 000 bruttoton inom tre år. För större

fartyg blev leveranstiderna än längre. Situationen var följaktligen den, att

om ett rederi något av de närmaste åren avyttrade ett fartyg, ersättningstonnage

kunde — bortsett från möjligheten att köpa secondhandtonnage -—

eidiållas först ett antal år senare. I nu antytt läge hade alltså det rederi,

som avyttrade ett fartyg, inte något annat val än att, så långt beskattningsreglerna

det krävde, redovisa köpeskillingen till beskattning. Endast om

andra avskrivningsobjekt fanns, kunde beskattningsuppskov erhållas. Så

var inte fallet beträffande de s. k. enbåtsrederierna eller rederier som huvudsakligen

redan hade avskrivit sin flotta.

Kommittén tillfogar, att för de större rederierna förhållandena kunde te

sig annorlunda. Sådana rederier hade vanligen successiv nyanskaffning av

fartyg och hade sålunda i regel större avskrivningsmöjligheter.

Därefter anföres att de flesta mindre fraktfartyg drevs av partrederier

eller innehades av fysiska personer. I fråga om motorseglare om högst 500

bruttoton kunde detta sägas vara regel. Detsamma var förhållandet med

fiskebåtar. Med avseende å nu berörda fartyg åtnjöts, som förut framhållits,

inte fri avskrivning vid inkomsttaxeringen. Detta hade till följd att — även

om ersättningstonnage kunde erhållas samma beskattningsår som avyttringen

skedde — större delen av den skattemässiga vinsten vid avyttringen

togs till beskattning, eftersom avdrag för värdeminskning av de nya fartygen

endast fick åtnjutas enligt reglerna för hunden avskrivning.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén att av det nu återgivna framgick

att i många fall ett rederi skulle vid fartygsförsäljning i dagens läge

tvingas att såsom intäkt av rörelse upptaga försäljningssumman (eller vederbörlig

del därav) utan att kunna göra motsvarande avskrivning på ett

nyanskaffat fartyg. Hade rederiet icke heller andra avskrivningsobjekt, kom

rederiet härigenom att i form av skatt få avstå en så betydande del av köpeskillingen,

att senare anskaffning av erforderligt ersättningstonnage försvårades.

En genom en sådan beskattning inträffad minskning av rederiets

kapital syntes i förening med nu gällande kreditrestriktioner och den kraftiga

prisstegringen å nytt tonnage — priserna torde ha ungefär femdubblats

sedan mitten av 1930-talet — i många fall omöjliggöra en nyanskaffning.

Det kunde därför befaras att många fartygsförsäljningar, som eljest

skulle ha kunnat bilda den ekonomiska grundvalen för nyanskaffning av

fartyg, med hänsyn till nu anförda konsekvens inte kom till stånd. Framför

allt kunde detta bli fallet då det gällde fartyg som ägdes av enbåtsrede
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

11

rier drivna i aktiebolagsform och fartyg som ägdes av partrederier och fysiska

personer. Det gällde här främst mindre och medelstora fartyg, d. v. s.

sådant tonnage som i hög grad var i behov av förnyelse. Att möjligheterna

till en föryngring av tonnaget icke i full utsträckning kunde tillvaratagas i

dagens läge, då goda priser kunde erhållas vid försäljning av äldre tonnage

till utlandet, syntes kommittén otillfredsställande inte minst med hänsyn

till det allmänna intresset av att ifrågavarande tonnagegrupper vidmakthölls.

Kommittén tillägger, att i förevarande sammanhang kunde erinras om

att statsmakterna i nuvarande läge ansett det nödvändigt att åstadkomma

en begränsning av vissa investeringar. I tider då investeringsbegränsande

åtgärder var nödvändiga borde en sådan ändring av skattereglerna att rederier,

som avyttrat fartyg, inte av skattemässiga skäl tvingades att redan

samma år anskaffa ersättningstonnage, vara av värde.

Kommittén uttalar därefter som sin mening, att med hänsyn till det nu

återgivna kommittén fann att en ändring i beskattningsreglerna i vad avsåg

beskattning av köpeskillingar för avyttrade fartyg ur vissa synpunkter

tedde sig önskvärd. Visserligen innebar en lagstiftning av antydd innebörd

ett avsteg från beskattningsprinciperna, men kommittén påpekar att liknande

avsteg just beträffande fartyg gjorts redan tidigare och att tillräckliga

skäl torde finnas för en fortsatt särbehandling av rederinäringen. Kommittén

ansåg sig därför böra förorda en lagstiftning, som undanröjde de

påtagliga olägenheterna av nuvarande beskattningsregler. I avvaktan på att

kommittén hann fullfölja sitt egentliga utredningsuppdrag, syntes eventuella

bestämmelser böra givas allenast provisorisk karaktär och förslagsvis

gälla de beskattningsår för vilka taxering verkställdes åren 1954—1956.

Det har synts kommittén naturligt, att en dylik lagstiftning konstruerades

såsom en rätt för skattskyldiga att vid avyttring av fartyg avsätta den genom

försäljningen framkomna vinsten till en provisorisk investeringsfond

för framtida anskaffning av ersättningstonnage. I samband därmed erinras

om att rätt till fondavsättning i likartade fall öppnats genom 1951 års

lagstiftning om de s. k. eldsvådefonderna.

Kommittén anför därefter följande.

De större rederierna har genom friare avskrivningsregler och successiv

anskaffning av nya fartyg inte samma behov av en lättnad i beskattningen

som partrederier och fysiska personer. Då samma principiella beskattningsproblem

i samband med fartygsförsäljningar föreligger för nämnda rederier

som för övriga utövare av sjöfartsnäringen, synes det likväl inte sakligt

motiverat att utesluta de större rederierna från rätten till fondavsättning.

Det torde vara förenat med stora praktiska svårigheter att begränsa

avsättningsrätten ävensom rätten att använda fondmedlen till viss typ av

tonnage eller till viss tonnagestorlek. Kommittén förordar sålunda att den

nya lagstiftningen ges en generell avfattning.

Vid försäljning av fartyg, som tillhör fysisk person, kan — som tidigare

berörts — i vissa fall en del av intäkten bli föremål för realisationsvinstbeskattning.

Då förutsättning härför bl. a. är, att försäljningen ägt rum

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

inom fem år från det fartyget anskaffats, torde en dylik beskattning ytterst

sällan inträffa. Även av praktiska skäl synes önskvärt, att avdragsrätten

begränsas till att avse den del av försäljningsvinsten som redovisas såsom

intäkt av rörelse.

Kommittén framhåller därefter, att en förutsättning för de ifrågasatta

reglerna borde vara, att det allmänna erhöll garantier mot förluster i sådana

fall, då de medel som genom skatteuppskovet ställdes till företagens

förfogande icke användes til! avsett ändamål. Det syntes med andra ord

icke godtagbart med regler, som lät sig utnyttjas på sådant sätt att beskattningen

endast sköts framåt i tiden och till en tidpunkt då medel till skattens

erläggande saknades. Garantier av antytt slag syntes kunna tillskapas

på olika sätt.

Härom anföres följande.

Till en början torde få erinras om att frågan om skyldighet att i riksbanken

insätta till de vanliga investeringsfonderna avsatta medel eller å

avsättningen belöpande skatt varit föremål för överväganden vid 1942, 1947

och 1948 års lagstiftning om investeringsfonder. Därvid ansågs någon sådan

skyldighet inte böra åläggas de skattskyldiga med hänsyn till de administrativa

svårigheter som skulle föranledas därav. Vid tillkomsten av 1947

års lagstiftning åberopades därjämte såsom skäl mot införandet av en dylik

skyldighet det förhållandet, att en föreskrift därom säkerligen skulle verka

i hög grad hämmande på bildandet av investeringsfonder. Vid 1948 års lagstiftning

om eldsvådefonder anfördes såsom ytterligare skäl mot att föreskriva

dylik insättningsskyldighet att medel, som avsatts till de då inrättade

fonderna, skulle få tagas i anspråk när helst den skattskyldige så önskade

under loppet av en sexårsperiod.

Även om de administrativa svårigheterna med en spärrning av medel på

sätt nu angivits skulle bli av allenast mindre omfattning i avseende å den

förordade nya lagstiftningen med hänsyn till det begränsade antal skattskyldiga,

varom här kan bli fråga, har det synts kommittén innebära en

smidigare och enklare anordning om såsom förutsättning för rätten till avsättning

kräves, att den skattskyldige ställer en bankgaranti motsvarande

halva det avsatta beloppet. Bankgarantiens syfte skall vara att gentemot det

allmänna garantera den skatt, som — då ersättningsanskaffning icke göres

— följer av att fondmedlen återförs till beskattning. Tekniskt får detta utföras

så att garantien skall avse den kvarstående eller tillkommande skatt,

som den skattskyldige kan ha att erlägga för beskattningsår, under vilket

fondmedel återföres till beskattning utan att ha disponerats för sitt ändamål.

Bankgarantien skulle likväl enligt vad ovan nämnts vara maximerad till

fondavsättningens halva belopp.

I de fall försäljningen sker på kredit torde den skattskyldige under vissa

omständigheter ha möjlighet erhålla erforderlig garanti med fordringsbeloppet

som säkerhet.

Genom garantiförfarandet möjliggör man på ett smidigare sätt för den

skattskyldige att frigöra medel för erläggande av dellikvider för fartyg under

byggnad. I själva verket ligger just häri en av de väsentliga fördelarna

med bankgaranti framför spärrkontoinsättning i riksbanken.

Kommittén anmärker, att en bankgaranti medförde vissa kostnader för

den skattskyldige, nämligen en procent av garantibeloppet för år räknat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

13

Denna kostnad skulle innebära en mindre förlust än om ett belopp svarande

mot bankgarantin innestod utan ränta å spärrkonto i riksbanken. Om

medel som svarade mot garantin innestod å spärrad räkning hos den bank,

som lämnat garantin, skulle medlen ge den skattskyldige en nettoavkastning,

efter avdrag för garantikostnaden, av ca 1,5 procent. Fann sig banken

kunna godtaga annan säkerhet och kunde medlen i stället användas i den

skattskyldiges rörelse, torde nettoavkastningen bli än större.

Angående bankgarantin anför kommittén vidare.

Enligt vad kommittén inhämtat är det brukligt att en bankgaranti är

tidsbegränsad och att den i regel icke avser längre tidsperiod än två år. Även

om bankerna i vissa fall lämnar garantier gällande för längre tid är dock

den tidpunkt när garantiförbindelsen upphör att gälla i allmänhet fixerad.

De garantiförbindelser det nu är fråga om måste gälla till den tidpunkt, då

den kvarstående eller tillkommande skatt, som är föranledd av taxering för

del beskattningsår, då icke utnyttjade fondmedel senast måste återföras till

beskattning, förfaller till betalning. Som av det följande framgår skall enligt

kommitténs förslag fondmedel, som icke använts för sitt ändamål,

återföras till beskattning senast under det beskattningsår, för vilket taxering

sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum. Detta innebär att om en bank år 1954 utfärdar en garanti, som

den skattskyldige utnyttjar för att erhålla avdrag för fondavsättning vid

samma års taxering, denna garanti måste gälla t. o. m. år 1961 under vilket

år kvarstående skatt på grund av 1960 års taxering förfaller till betalning.

Om den skattskyldige verkställer omläggning av räkenskapsår, kan garantien

komma att gälla för något längre tid. Garantitiden kan även utsträckas

på grund av skatteprocess.

Kommittén framhåller, att den övervägt huruvida man borde godtaga

garantier avseende en begränsad tid, fyra, fem eller sex år. Detta skulle

emellertid innebära, att beskattningsnämnderna med ledning av garantitiden

skulle avgöra under vilket beskattningsår fondmedlen senast måste återföras

till beskattning, för att garantin skulle kunna utnyttjas för sitt ändamål.

Det skulle emellertid icke vara möjligt att med säkerhet avgöra när fondmedlen

senast måste återföras till beskattning, enär den skattskyldige genom

omläggning av räkenskapsår kunde undvika taxering för det beskattningsår,

då medlen, om dylik omläggning icke skett, bort återföras till beskattning.

En sålunda tidsbegränsad garanti skulle aktualisera krav på förlängning

av beskattningsuppskovet inom ramen för angiven maximitid,

nämligen då fartygsleveransen försenats. Detta skulle väsentligt komplicera

lagstiftningens tillämpning. En på detta sätt tidsbegränsad garanti torde

därför enligt kommitténs mening icke böra komma i fråga.

För att i någon mån begränsa den tid garantin kunde komma att avse på

grund av skatteprocess hade emellertid kommittén, efter vad därefter framhålles,

funnit skäligt föreslå att garantin i intet fall skulle gälla längre än till

och med utgången av sjunde taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen

ägt rum. En sådan bestämmelse förutsatte, att taxeringsintendenten, i de

fall fondmedel för viss skattskyldig återfördes till beskattning under det beskattningsår,

för vilket taxering skedde sjätte taxeringsåret efter det då av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

drag för fondavsättning ägt rum, så snart ske kunde granskade den åsatta

taxeringen så att eventuellt ändringsförslag i god tid kunde föreläggas prövningsnämnden.

Denna begränsning av garantitiden torde komma att få mycket

liten praktisk betydelse, då fondmedlens återförande till beskattning ytterst

sällan torde föranleda skatteprocess. Med den nu föreslagna begränsningen

skulle garantitiden endast i undantagsfall — d. v. s. vid omläggning av

räkenskapsår — komma att överstiga åtta år. Då de skattskyldiga i regel

snarast möjligt kunde antagas komma att anskaffa nytt fartyg och utnyttja

fondmedlen för avskrivning av detta fartyg, kunde bankerna räkna med att

garantitiden i praktiken i regel blev avsevärt kortare än åtta år.

Kommittén framhåller härefter att man måste utgå från att bankerna, när

det gällde en garanti som teoretiskt kunde komma att avse åtta år och

eventuellt längre lid, skulle komma att kräva mycket goda säkerheter, t. ex.

insättning av garantibeloppet å spärrat konto hos banken. I regel borde den

skattskyldige kunna ställa tillfredsställande säkerhet, enär det belopp garantin

avsåg, hade — därest avdrag för fondavsättningen icke medgivits

vid taxeringen — fått erläggas i skatt. För att underlätta för den skattskyldige

att få erforderlig bankgaranti hade kommittén övervägt att föreslå, att

banken, därest den vid en senare tidpunkt skulle finna den lämnade säkerheten

otillfredsställande och den skattskyldige icke kunde ställa ytterligare

säkerhet, skulle äga uppsäga garantin. Uppsägningen skulle medföra att

fondmedlen omedelbart återfördes till beskattning. Garantiförbindelsen kvarstod

dock i dylikt fall som säkerhet för den kvarstående skatt, som kunde

komma att påföras för det år återföringen skedde. Att banken på detta sätt

kunde snabbare frigöra sig från sin förpliktelse skulle möjligen kunna medföra,

att banken var villig att lämna garanti även med annan säkerhet än

spärrkontoinsättning. Kommittén var emellertid icke övertygad om att en

dylik rätt till uppsägning skulle i sådan utsträckning öka de skattskyldigas

möjligheter att erhålla erforderliga garantier att det kunde vara motiverat

att komplicera lagstiftningens tillämpning genom att införa bestämmelser

av sådan innebörd.

Angående garantibeloppets storlek anför kommittén följande.

Garantibeloppet föreslås, såsom tidigare nämnts, skola motsvara halva avsättningen.

För aktiebolag och även för ekonomiska föreningar motsvarar

detta i stort sett det skattebelopp, som eljest skulle ha erlagts. För fysiska

personer kan ifrågavarande skattebelopp självfallet icke oväsentligt övereller

understiga halva fondavsättningen. Av praktiska skäl är det emellertid

nödvändigt att välja eu enhetlig beräkningsgrund och kommittén vill då

förorda densamma som för bolag och föreningar. Genom att kräva en garanti

motsvarande halva avsättningen torde man även vinna, att avsättningarna

då det gäller fysiska personer icke kommer att avse alltför små

belopp. Härav följer att man då kan underlåta föreskriva visst minimibelopp

för avsättningen, vilket i annat fall torde ha varit nödvändigt. Det bör framhållas

att möjligheterna till avsättning enligt dessa bestämmelser är öppna

även t. ex. för delägare i fiskelag vid försäljning av fiskelagets båt. Den

andel i försäljningsvinsten, som belöper på viss delägare, kan därvid vara

ganska obetydlig.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

15

Därefter framhålles att den garanti, som den skattskyldige skulle förete,

borde såsom kommittén förut framhållit gälla den kvarstående eller tillkommande

skatt, som kunde komma att påföras den skattskyldige för det

beskattningsår, under vilket fondmedel, som icke använts för sitt ändamål,

återfördes till beskattning. Om endast en del av fondavsättningen återfördes

till beskattning, kunde allenast en så stor del av garantibeloppet, som

motsvarade halva det till beskattning återförda beloppet, utnyttjas för att

erhålla täckning för skatt. Behövde garantiförbindelsen icke vid sådan delvis

återföring tagas i anspråk, reducerades ändock garantibeloppet med ett

belopp motsvarande halva den återförda fondavsättningen. Resterande del av

garantibeloppet fick utnyttjas, då den återstående fondavsättningen återfördes

till beskattning. Då det gällde fysisk person, aktiebolag eller ekonomisk

förening, var det utan vidare klart att garantin skulle avse den fysiska personens,

bolagets eller föreningens kvarstående skatt. Då det gällde ett handelsbolag

eller kommanditbolag, borde garantin avse den skatt, som då

fondavsättningen återfördes kom att påföras bolagets dåvarande delägare.

Garantin fick därvid anses hänförlig till de olika delägarna med belopp

svarande mot vederbörandes andel i bolagets vinst för nämnda beskattningsår.

Det kunde här vara fråga om andra personer än de, som vid garantins

iklädande var delägare i bolaget.

Då det gällde ett enkelt bolag — partrederi eller fiskelag — tillkom rätten

till avskrivning av fartyg vid inkomsttaxeringen de delägare i bolaget,

som ägde del i bolagets båt, varvid var och en ägde avskriva å sin andel i

båten. För delägare i enkelt bolag borde garantin avse viss delägares kvarstående

skatt. Delägaren borde äga rätt till avdrag för avsättning med belopp

motsvarande hans andel av försäljningsvinsten och äga rätt att utnyttja

fondavsättningen för avskrivning av fartyg, som förvärvades av honom

ensam, eller för avskrivning av del av fartyg, som han anskaffade tillsammans

med annan, därvid endast enkelt bolagsförhållande förelåg.

Det nu återgivna innefattar en mera allmän redogörelse för kommitténs

förslag och den härför lämnade huvudsakliga motiveringen. Kommittén

har därjämte gjort särskilda uttalanden i anslutning till de olika paragraferna

i det författningsförslag, som av kommittén utarbetats och som fogats

vid framställningen i ämnet. I ett senare sammanhang återkommer jag till

kommitténs redogörelse och motivering för de speciella föreskrifterna.

III. Remissyttrandena.

I samtliga över företagsbeskattningskommitténs förslag avgivna remissyttranden

tillstyrkes förslaget eller lämnas detsamma utan erinran. Dock

har i detaljhänseenden framställts yrkanden om vissa ändringar.

I det följande lämnas en redogörelse för vad remissinstanserna i huvudsak

anfört. Jag hänvisar emellertid även till vad jag kommer att återge från

remissyttrandena i samband med specialmotiveringen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Sedan kammarrätten erinrat om att utvecklingen beträffande den mindre

och medelstora skeppsfarten (fartyg t. o. m. 2 000 bruttoregisterton) sedan

åtskilliga år karakteriserades av ett alltmer föråldrat fartygsbestånd, anföres

följande.

I yttrande över ett av kommerskollegium i skrivelse den 7 februari 1953

framlagt förslag om räntefria lån och förstärkning av lånefonden för den

mindre skeppsfarten har chefen för marinen framhållit, att angivna utvecklingstendenser

beträffande småtonnaget vore helt oantagbara ur försvarsoch

krigsförsörjningssynpunkt. En sannolik krigsutveckling kunde bedömas

leda till att sjöfart inom Sverige angränsande farvatten kan komma att upprätthållas

endast med småtonnage.

Över samma förslag har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

yttrat bland annat, att sjötransporter i krig längs kusten och på de stora insjöarna

vore oundgängligen nödvändiga. Det tonnage, som man därvid hade

att räkna med, utgjordes av det s. k. kusttonnaget, d. v. s. fartyg under 2 500

ton dödvikt (cirka 1 750 bruttoregisterton). Tillgången på kusttonnage vore

knapp och situationen försvårades ytterligare genom de uttagningar för

krigsmaktens räkning, som måste verkställas. Förluster i krig och andra beskärningar

i fartygsbeståndet måste man också räkna med. Detta gjorde,

att riksnämnden med stor oro såg den nedgång, som ägt rum i fartygsbeståndet

för särskilt den mindre skeppsfarten.

Kammarrätten tillägger, att enligt kammarrättens mening det vore ett betydande

allmänt intresse att erforderliga transportmedel under krig kunde

ställas till förfogande för att fylla krigsmaktens behov och upprätthålla rikets

försörjning. Möjligheterna härtill kunde komma att inom en nära framtid

väsentligt minska, därest omedelbara åtgärder icke vidtogs för att underlätta

återanskaffning av fartyg av mindre och medelstort tonnage. Med hänsyn

till nämnda förhållanden fann kammarrätten särskild lagstiftning i ämnet

vara motiverad.

Sedan kammarrätten förklarat att kammarrätten icke hade något att invända

mot att den föreslagna lagstiftningen gavs en generell avfattning, tilllägges

att med hänsyn till de ur försvarspolitisk synpunkt allvarliga följderna

av en fortsatt nedgång i fartygsbeståndet inom det mindre och medelstora

tonnaget, kammarrätten ville ifrågasätta, huruvida icke särskilda bestämmelser

rörande skattemässiga avskrivningar borde meddelas för denna del

av fartygsbeståndet. Kammarrätten hänvisar i detta hänseende till en vid

remissyttrandet fogad promemoria, upprättad vid ärendets föredragning i

kammarrätten, i vilken promemoria ifrågasatts vissa åtgärder ägnade att

stimulera anskaffning av fartyg om högst 2 000 bruttoregisterton.

Riksskattenämnden erinrar om att nämnden tidigare yttrat sig över den

framställning från Sveriges redareförening, som givit anledning till företagsbeskattningskommitténs

förslag. Nämnden ansåg då, att tillräckligt påtagliga

skäl icke anförts för en speciallagstiftning av det slag, varom här

var fråga. Därvid framhölls dock, att nämnden bedömt frågan huvudsakligen

ur de synpunkter nämnden i första hand företrädde, nämligen de skattetekniska.

I vad mån näringspolitiska synpunkter kunde tala för bifall till

framställningen ansåg sig nämnden icke kunna taga ställning till.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

17

Därefter anföres att med hänsyn dels till den utredning, som nu förelåg

om behovet av en lagstiftning av ifrågasatt slag, och dels den utformning,

som förslaget erhållit, nämnden ansåg sig icke vidare böra motsätta sig ett

genomförande av den tilltänkta lagstiftningen. Nämnden hade sålunda i

princip icke någon erinran att göra mot förslaget. Det föreslagna förfarandet,

varigenom den uppskjutna beskattningen skulle säkerställas genom en

bankgaranti, syntes utgöra en god uppläggning av detta spörsmål och torde

— om förfarandet ur banksynpunkt lät sig genomföras — innebära en rationell

lösning av fondavsättningsfrågorna.

Kommerskollegium gör det uttalandet, att ehuru kollegium ansåg önskvärt,

att författningen utformades enklare och utan alltför vittgående kontroll-

och säkerhetsföreskrifter, enär sådana måste verka betungande särskilt

för de mindre rederierna för vilkas skull förslaget främst tillkommit,

kollegium ville — med hänsyn till den synnerliga angelägenheten av snara

åtgärder till motverkande av den fortgående minskningen av den mindre och

medelstora skeppsfartens tonnagebestånd — icke motsätta sig att författningen

godtogs i dess föreslagna provisoriska form. Kollegium ville emellertid

uttala den förhoppningen, att företagsbeskattningskommittén i fortsättningen

skulle finna möjligt att vid utformningen av definitiva förslag i ämnet

förenkla formerna och minska kraven på garantier. I anslutning härtill

framhåller kollegium, att även om fartygsbeställningarna hos varven skulle

nedgå och leveranstiderna på den grund kunde förkortas, det i allt fall borde

undvikas att genom beskattningsregler tvinga rederierna att på kort tid

söka anskaffa ersättningstonnage, enär detta icke kunde undgå att påverka

prissättningen. Kollegium ansåg sålunda, att den princip som kommit till

uttryck i förslaget borde erhålla stadigvarande tillämpning, och ville till

sist understryka, att de speciella förhållanden varunder sjöfartsnäringen arbetade

krävde beaktande jämväl vid utformningen av beskattningsregler och

sålunda i förevarande fall väl motiverade särbestämmelser för tillgodoseende

av de krav på en mot nyanskaffningsmöjligheterna svarande behandling

i beskattningshänseende av köpeskillingslikviderna vid försäljning av fartyg
Bank-

och fondinspektionen framhåller, att även om t. ex. intresset av att

upprätthålla enhetliga regler för företagsbeskattningen talade emot förslaget,

detta onekligen uppbars av speciella motiv som föreföll synnerligen beaktansvärda.

Beträffande den ifrågasatta bankgarantin anför inspektionen följande.

Den föreslagna garantin skulle få en varaktighet av högst åtta år — vid

räkenskapsomläggning möjligen ytterligare något halvår — vilket innebär

en avsevärd förlängning av den tid, varunder utfästelser av förevarande slag

hittills plägat givas; såsom kommittén påpekat har sistnämnda tid regelmässigt

utgjort två år. Något legalt hinder mot den föreslagna garantin föreligger

dock icke och bolagsordningarna för bankerna innehålla ej heller

något förbud häremot. Det är emellertid uppenbart att en utfästelse som är

avsedd att kunna sträcka sig över en så betydande tidrymd och därtill vara

ouppsägbar innefattar avsevärda riskmoment, och det är på grund härav an2

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 9.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

geläget att säkerhetskravet blir mycket väl tillgodosett. Kommitténs uttalande

härutinnan vill inspektionen följaktligen understryka och därjämte framhålla,

att den naturliga formen för säkerställande av garantin bör vara insättning

på spärrat konto av ett mot garantin svarande belopp, en anordning

som för övrigt i regel är väl anpassad icke blott till vad som är praktiskt

möjligt utan även lämplig med hänsyn till ändamålet med uppskjutandet

av skattefrågans definitiva prövning, d. v. s. finansierande av det

nya fartygsförvärvet. Det synes följaktligen i princip mindre tilltalande att

ifrågavarande medel för annat syfte ingå i den skattskyldiges rörelse, som

därigenom skulle kunna expandera på basis av en skattekredit. Å andra sidan

bör man här icke gå längre än som betingas av statens och bankens

säkerhetskrav: kan sålunda den skattskyldige ställa annan säkerhet som

även tillsynsmyndigheten måste anse godtagbar, t. ex. guldkantade obligationer

(till gällande belåningskurs) bör detta stå honom fritt. Att vid kreditförsäljning

av fartyg köpeskillingsfordringen ensam skulle få utgöra säkerhet

för garantin synes däremot icke tillfyllest; i sådant fall bör även fordringen

säkerställas av bankgaranti.

Med de sålunda gjorda reservationerna kan inspektionen, såvitt angår

solvenssynpunkten, godtaga den förordade bankgarantin.

Garantins tidslängd är sådan att man möjligen även ur likviditetssynpunkt

kunde anmäla vissa betänkligheter mot densamma. Om emellertid

garantin säkerställes på sätt i det föregående förordats, bortfalla dessa betänkligheter,

och förslaget torde därför böra accepteras även ur sistangivna

synpunkt.

I det av länsstyrelsen i Kalmar län avgivna remissyttrandet framhålles,

att såvitt länsstyrelsen kunde bedöma med utgångspunkt från de erfarenheter,

länsstyrelsen vunnit rörande med rederirörelse sammanhängande problem

inom Kalmar län, denna näringsgren otvivelaktigt hade vissa svårigheter

att brottas med i nuvarande läge. Det måste för den skull enligt länsstyrelsens

mening hälsas med tillfredsställelse, att företagsbeskattningskommittén

till närmare omprövning upptagit frågan om en viss uppmjukning

av beskattningsreglerna i vad avsåg köpeskillingar för avyttrade fartyg.

Självfallet kunde betänkligheter av principiell innebörd resas mot att avsteg

från gällande beskattningsbestämmelser skulle göras för viss näringsgren.

Det syntes länsstyrelsen icke uteslutet, att jämväl andra näringsidkare

skulle med visst berättigande kunna åberopa rådande förhållanden

för att komma i åtnjutande av skattelättnad i en eller annan form. Länsstyrelsen

saknade anledning att i detta sammanhang ingå på denna fråga, men

länsstyrelsen ville dock fästa uppmärksamheten vid att de starkt ökade anskaffningskostnaderna

beträffande olika slag av rörelseinventarier, exempelvis

inom lastbilstransportväsendet, mången gång torde medföra svårigheter

för vederbörande näringsutövare att driva sin rörelse med skälig lönsamhet.

Länsstyrelsen, som erinrat om att kommittén i sitt nu framlagda förslag

upptagit en anordning med bankgaranti i syfte att säkerställa det allmänna

mot skatteförluster, uttalar som sin mening att det kunde ifrågasättas huruvida

icke svårigheter i vissa fall skulle kunna uppstå för de skattskyldiga,

när det gällde att anskaffa av bank godtagbar säkerhet för en dylik garanti.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

19

Med hänsyn till de av kommittén till stöd för förslaget på denna punkt anförda

skäl ansåg sig länsstyrelsen emellertid icke böra motsätta sig detsamma

.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de föreslagna provisoriska

bestämmelserna syntes erbjuda tillräckliga garantier för att uppskovet med

beskattningen av vinster, uppkomna vid fartygsförsäljningar, icke föranledde

någon skatteförlust för det allmänna. Förslaget om bankgaranti innebar

en nyhet inom skattelagstiftningen. Anordningen torde icke föranleda

praktiska svårigheter under förutsättning att lämplig form för garantins utfärdande

avtalades med affärsbankerna.

Sedan Sveriges redareförening uttryckt sin tillfredsställelse över att kommittén

framlagt förslag till lösning av denna för den svenska sjöfartsnäringen

i dess helhet och särskilt för de mindre och medelstora rederierna

betydelsefulla fråga, anför föreningen bl. a. följande. Syftet med den ifrågasatta

garantiförbindelsen var, att det allmänna skulle erhålla garantier mot

skatteförluster i sådana fall, då de medel, som genom skatteuppskovet ställdes

till den skattskyldiges förfogande, icke användes för avsett ändamål.

I sak hade föreningen ej något att erinra häremot. Uppmärksammas borde

emellertid att en dylik bankgaranti, såsom kommittén även påpekat, komme

att åsamka den skattskyldige för år räknat en extra kostnad av en procent

av garantibeloppet. Denna merutgift kunde i många fall bli ganska

kännbar för den skattskyldige och medförde i varje fall, att den skattskyldige

fick till sitt förfogande ett mindre belopp för anskaffning av ett ersättningsfartyg.

Med nuvarande höga fartygspriser och rådande kreditrestriktioner

var det för den skattskyldige angeläget att med egna medel kunna

finansiera så stor del som möjligt av anskaffningskostnaden för det nya

fartyget. Enligt föreningens mening borde det allmänna kunna erhålla en

lika god säkerhet för det ifrågavarande skattebeloppet, om den skattskyldige

medgavs rätt att förfara på följande sätt. Nämnda belopp insattes å ett

i svensk bank spärrat konto. Till banken skulle den skattskyldige giva den

uttryckliga förklaringen, att beloppet ej fick användas för annat ändamål

än det nu avsedda. Bankens bevis om insättning på det spärrade kontot enligt

formulär godkänt av riksskattenämnden tillställdes samma myndighet

som garantiförbindelsen och med detta bevis förfors på samma sätt som

med nämnda förbindelse. Med en dylik anordning besparades den skattskyldige

merkostnaden för bankgarantin och kunde i följd härav använda

hela räntan av de insatta medlen för det avsedda ändamålet. En avsättning

av medlen på nu antytt sätt borde icke utgöra hinder för den skattskyldige

att, liksom då bankgaranti lämnats, frigöra medel från spärrkontot för erläggande

av dellikvider för fartyg under byggnad eller för anskaffning av

nytt fartyg. Då den skattskyldige bäst kunde bedöma, vilkendera av nämnda

metoder som var för honom mest lämplig, borde den skattskyldige äga välja

mellan att som säkerhet för det ifrågavarande skattebeloppet lämna av

svensk bank utfärdad garantiförbindelse eller av sådan bank utfärdat bevis

om insättning å spärrkontot.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

I det av Skånes handelskammare avgivna remissyttrandet framhålles, att

även om det föreslagna kravet på bankgarantiförbindelse, motsvarande halva

det avsedda beloppet, medförde vissa kostnader för företagen, ep sådan

anordning syntes ur de skattskyldigas synpunkt vara att föredraga framför

det andra tänkbara alternativet, d. v. s. ett åläggande att låta det mot garantin

svarande beloppet innestå å spärrkonto i riksbanken. Handelskammaren

ifrågasatte, huruvida icke den skattskyldige borde kunna medgivas

att i stället för bankgaranti ställa annan säkerhet, som kunde av vederbörande

länsstyrelse godtagas, exempelvis statsobligationer, fastighetsinteckning

eller fartygsinteckning.

Handelskammaren i Gävle anser sig böra understryka vikten av att de

föreslagna bestämmelserna utan onödigt dröjsmål genomfördes. Särskilt vad

de s. k. enbåtsrederierna beträffade, var det önskvärt att omoderna och

oräntabla fartyg kunde försäljas till utlandet, innan priserna på gammalt

tonnage nedgått alltför mycket, så att en ekonomisk grundval skapades för

vederbörande rederiers ersättningsanskaffning av nytt räntabelt tonnage.

En förnyelse av tonnaget i så snabb takt, som förhållandena medgav, framstod

som oavvislig med hänsyn till den överhandtagande konkurrensen i

östersjö- och nordsjöfart från särskilt tysk och nederländsk sida, vad det

mindre och medelstora tonnaget beträffade. Genom de föreslagna bestämmelserna

torde ersättningsanskaffningen komma att stimuleras i högre

grad än vad som skulle bli fallet om de till investeringsfonder avsatta medlen

insatts på spärrkonto i riksbanken. Fördelarna för den skattskyldige

skulle bli ännu mera framträdande i de fall, då en bank fann sig kunna

godtaga annan säkerhet för sin garantiutfästelse än köpeskillingen, enär

köpeskillingen i så fall skulle kunna användas i den skattskyldiges rörelse

med därav följande möjligheter till ökad nettoavkastning.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att enligt förslaget

ägde skattskyldig njuta avdrag med belopp, som av årsvinsten avsatts till

särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Enligt handelskammarens

uppfattning borde emellertid till investeringsfond avsatta belopp

kunna disponeras icke blott för ersättande av fartyg utan även för omoch

tillbyggnad av sådana fartyg, som den skattskyldige redan ägde. Flertalet

av de mindre och medelstora rederiernas fartyg var gamla och omoderna.

Därest ett fartyg avyttrades, kunde det ofta vara fördelaktigt att icke

ersätta detsamma genom nyanskaffning utan i stället till- eller ombygga

och i samband därmed modernisera något eller några av de äldre fartygen.

Genom ett sådant förfarande syntes lika goda möjligheter förefinnas att bibehålla

eller t. o. in. utöka ett rederis kapacitet som genom anskaffande

av ett helt nytt fartyg.

I anledning av den ifrågasatta garantiförbindelsen av svensk bank, enligt

vilken banken förklarar sig svara för den kvarstående eller tillkommande

skatt, som den skattskyldige kan ha att erlägga för beskattningsår då

fondmedel återföres till beskattning, framhåller handelskammaren att anordningen

medförde en ny förmånsrättsställning för skatteskuld, till vilken

handelskammaren ställde sig mycket tveksam.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Sveriges fiskares riksförbund uttalar som sin mening, att kommitténs förslag

syntes förbundet väl motiverat och innebära lättnader som kunde bli

av betydelse för fiskets framtida utveckling och rationalisering. Riksförbundet

hemställde dock att förslaget kompletterades med en bestämmelse

om att den yrkesfiskare, som på grund av ålder eller annat godtagbart skäl

överlät sitt fartyg eller sin del däri och samtidigt upphörde med sitt yrkesmässiga

fiske, skulle äga rätt att successivt uttaga sina innestående medel

under en tidrymd av exempelvis fem år. Detta förslag kunde motiveras med

att ifrågavarande medel vanligtvis utgjorde vederbörande fiskares besparingar

och därför kunde betraktas såsom en form av pensionsförsäkring.

Riksförbundet hänvisar även till det yttrande, som avlämnats av Svenska

västkust fiskarnas centralförbund. I detta yttrande framhålles, att kommittéförslaget

var betydelsefullt icke minst med hänsyn till att investeringsfond

fick användas för inköp av begagnat fartyg. Det var nämligen ett normalt

förhållande att fiskebåtar vid stigande ålder överflyttades till mindre krävande

fiskegrenar eller avyttrades till andra fiskedistrikt. I samband därmed

framhålles följande.

Såsom har framgått av det ovanstående sker i samband med ett fiskelags

övertagande av begagnad båt ofta att ny motor insättes. Även om båten

övertagits från ett fiskelag och motorn köpts från tillverkare eller varv, rör

det sig ju här om en anskaffning av båt med motor. Vi finna det rimligt, att

i sådant fall en investeringsfond får tagas i anspråk icke endast för själva

båten utan också för den i samband med båtbytet företagna motorinstallationen.

Slutligen må här omnämnas att Svenska bankföreningen i avgivet remissyttrande

framhållit att föreningen särskilt prövat förslaget i vad avsåg bankgarantier

såsom säkerhet för skatteinbetalning och att föreningen icke hade

någon erinran att göra mot kommitténs förslag.

IV. Departementschefen.

Det kan självfallet, såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, resas

invändningar mot regler, som innebär att en viss näringsgren i beskattningshänseende

behandlas enligt speciella regler. Det kan icke bestridas, att företagsbeskattningskommitténs

ifrågavarande förslag i viss mån innebär detta.

Såsom kommittén framhållit har emellertid redan tidigare i lagstiftningen

vissa avsteg från beskattningsprinciperna gjorts beträffande rederinäringen,

nämligen med hänsyn till de speciella förhållanden som i vissa avseenden

föreligger för denna näringsgren. Förutom en stark konjunkturkänslighet

gäller otvivelaktigt, att rederierna arbetar med, relativt sett, särskilt

kapitalkrävande inventarier och så gott som genomgående utan sådana

tillgångar av varulagers natur, varå konsolideringsnedskrivningar kan

göias. Kommittén har lämnat ett exempel på särregler inom beskattningsområdet

som gäller fartyg. Det kan även erinras om att statsmakterna under

det senaste kriget genom särskild tidsbegränsad lagstiftning medgav anstånd

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

ända upp till tio år med beskattningen av vinst vid fartygsförsäljning för att

därigenom underlätta ersättningsanskaffning.

Såsom av det förut sagda framgår är läget vidare det, att det mindre och

medelstora tonnaget under senare år minskats och starkt föråldrats. Det

föreligger ett uppenbart behov av förnyelse samtidigt som de nuvarande

skattereglerna, i förening med de långa leveranstiderna för nybeställda fartyg,

är ägnade att i viss omfattning försvåra ersättningsanskaffningar. Enligt

lämnade uppgifter råder f. n. även en viss speciell efterfrågan från utlandet

på secondhandtonnage. Ett utnyttjande av den avyttringsmöjlighet

som sålunda öppnas bör befrämjas från det allmännas sida eftersom förutsättningar

därigenom skapas för de önskvärda ersättningsanskaffningarna.

Det bör i detta sammanhang även erinras om det starka intresse för det

mindre och medelstora tonnagets bevarande och förnyelse, för vilket —

såsom kammarrätten erinrat om — militära myndigheter och riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap i tidigare sammanhang givit uttryck.

Bedömes kommitténs förslag ur rent skattemässig synpunkt, bör även understrykas

att förslaget till sin egentliga natur icke innebär skattelindring,

utan allenast en möjlighet att bevara obeskattade vinstmedel för en omedelbar

avskrivning någon tid senare å ett nyanskaffat fartyg. Rederiet får

framdeles ett motsvarande mindre avskrivningsunderlag, vilket visar att

den förmån, varom här är tal, inskränker sig till ett avsteg från principen

om beskattningsårets slutenhet.

Samtliga remissinstanser har givit förslaget sin anslutning. Av skäl jag

nyss anfört anser jag mig även för egen del kunna biträda detsamma.

Kommittén har förordat en generell utformning av bestämmelserna. Med

hänsyn till det speciella intresset av att det mindre och medelstora tonnaget

vidmakthålles och förnyas skulle kunna göras gällande, att reglerna borde

så utformas att allenast anskaffningen av sådant tonnage skattemässigt

underlättades. Regler av dylik innebörd skulle emellertid komplicera tilllämpningen.

Därtill kommer, såsom kommittén påpekat, att samma principiella

beskattningsproblem föreligger för hela sjöfartsnäringen, varför

det icke vore sakligt motiverat med en sådan begränsning. Kammarrätten,

som ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet, har även förordat en generell

avfattning av bestämmelserna. Kammarrätten har emellertid, utan

att framlägga något förslag i ämnet, därjämte antytt att av försvarspolitiska

skäl ytterligare uppmjukningar i skattereglerna i syfte att stimulera anskaffning

av mindre och medelstort tonnage kunde övervägas.

För egen del biträder jag förslaget om de föreslagna bestämmelsernas generella

avfattning. Frågan om främjande speciellt av anskaffningen av mindre

och medelstort tonnage synes knappast vara av natur att böra lösas genom

åtgärder på beskattningsplanet. Denna fråga är f. ö. under utredning genom

sakkunniga inom handelsdepartementet.

Vad jag i det föregående återgivit från kommitténs framställning föranleder

icke några erinringar från min sida. I anledning av vissa remissinstansers

uttalanden får jag emellertid anföra följande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

23

En bestämd förutsättning för förslagets genomförande är att garantier

erhålles för att den skatt verkligen erlägges, som påföres fysisk eller juridisk

person vilken verkställt fondavsättning men icke anskaffar något nytt fartyg

inom anståndstiden. Reglerna får inte så utformas att de kan användas för

manipulationer i syfte att uppnå obehöriga skattelättnader. Kommittén har

löst frågan genom kravet på bankgaranti. Detta innebär en intressant nyhet

i skattelagstiftningen, ägnad att på ett ur de skattskyldigas synpunkt smidigt

sätt tillgodose det allmännas säkerhetskrav. Gentemot vad kommerskollegium

härutinnan anfört vill jag som min mening uttala, att kravet på en

bankgaranti ingalunda kan anses som en betungande föreskrift varken i och

för sig eller, än mindre, i förhållande till den förmån som här erbjuds. Även

i ett annat remissyttrande har ifrågasatts huruvida icke svårigheter i vissa

fall kunde uppstå för de skattskyldiga, när det gällde att anskaffa av bank

godtagbar säkerhet för en dylik garanti. I anledning härav vill jag framhålla,

att om försäljningen utgör ett led i nyanskaffningen av fartyg — och

det är endast dessa fall som avses med lagstiftningen — hinder icke bör

finnas att, därest annan av banken godtagbar säkerhet saknas, säkerhet

för garantiförbindelsen lämnas banken sålunda att på av banken spärrat

konto insättes hälften av den del av köpeskillingen, som fondavsättningen

avser.

Redareföreningen, som icke har något i sak att invända mot att säkerhet

ställes för ett eventuellt skattekrav, har — med tanke på att en bankgaranti

åsamkade den skattskyldige viss kostnad, en procent för år av garantibeloppet

— ifrågasatt, om den skattskyldige icke kunde få alternativt insätta

ett mot skatten svarande belopp på spärrat konto i bank. Den skattskyldige

skulle gentemot banken förplikta sig att beloppet skulle användas för erläggande

av den eventuella skatten, varefter banken skulle utfärda bevis

härom. Detta skulle då ersätta den av kommittén förordade bankgarantin.

Med en sådan anordning skulle kostnaden för bankgaranti undvikas.

Förutom att det av redareföreningen föreslagna alternativet skulle komplicera

bestämmelserna bl. a. med hänsyn till de regler som behövde uppställas

för det fall då fysisk person gjort fondavsättning och avlider eller går i

konkurs under anståndstiden, kan framför allt följande anföras mot förslaget.

Redareföreningen har förutsatt, att jämväl i detta fall möjlighet

skulle föreligga att successivt uttaga de »spärrade» medlen för erläggande

av del likvider; utan sådan möjlighet blev anordningen i huvudsak utan

större värde för de skattskyldiga. Man frågar sig då huruvida banken skulle

åläggas skyldighet kontrollera att uttagen verkligen användes för detta ändamål

och samtidigt, för skattemyndigheternas räkning, infordra annan med

»spärrkontoinsättningen» likvärdig säkerhet. En sådan skyldighet skulle

svårligen kunna föreskrivas. På sin höjd kunde krävas att banken ålades

meddela taxeringsmyndigheterna, när uttag gjordes. I sådant läge fick sedan

ankomma på myndigheterna, att antingen införskaffa annan säkerhet för

det uttagna beloppet eller ock göra en motsvarande återföring till beskattning.

Därvid hade dock garantin för detta skattebelopps erläggande försvunnit.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Det sagda visar, att den av redareföreningen förordade anordningen icke

är godtagbar. Härtill kommer, att med kommitténs förslag den skattskyldige

skulle under hela anståndstiden berättigas räntefritt disponera det belopp,

som eljest skolat inbetalas som skatt. Denna förmån måste anses mer än

väl uppväga kostnaden för bankgarantin. Till räntespörsmålet återkommer

jag emellertid i ett senare sammanhang.

Skånes handelskammare har för sin del ifrågasatt, huruvida icke i stället

för bankgaranti kunde få ställas säkerhet i form av exempelvis statsobligationer,

fastighetsinteckning eller fartygsinteckning. Detta förslag ter sig visserligen

mer genomförbart än redareföreningens, men möter även det vissa

invändningar. Man skulle här ålägga taxeringsmyndigheterna att pröva värdet

av erbjudna säkerheter. Detta skulle innebära en ökad arbetsbelastning

och därjämte en uppgift av bankmässig karaktär, som ligger helt utanför

ifrågavarande myndigheters erfarenheter. Ej heller vore det gärna möjligt

att medge nedsättning i säkerheten allteftersom denna behövde tagas i anspråk

för dellikvider.

Jag kan följaktligen icke heller biträda handelskammarens förslag.

Bank- och fondinspektionen har förklarat att något legalt hinder icke

föreligger mot bankgarantier av den varaktighet, varom här kan bli fråga.

Men jag vill understryka den av inspektionen samtidigt framhållna synpunkten,

att bankerna bör förskaffa sig betryggande säkerheter.

I anledning av Smålands och Blekinge handelskammares yrkande om att

till investeringsfond för fartyg avsatta medel borde få användas jämväl för

till- eller ombyggnad av fartyg och icke enbart för nyanskaffning får jag

anföra. Med ifrågavarande lagstiftning avses i första hand att undanröja föreliggande

hinder på beskattningsplanet mot ersättningsanskaffning av fartyg.

Det är från denna utgångspunkt kommittén utarbetat sitt förslag. Visserligen

kan tänkas att en till- eller ombyggnad av ett äldre fartyg medför

kostnader jämförbara med en ersättningsanskaffning och att en sådan tilleller

ombyggnad även ur samhällets synpunkt framstår som till angelägenhetsgraden

likvärdig med en ersättningsanskaffning. Men det torde kunna antagas

att nyssnämnda båda förutsättningar endast mer undantagsvis samtidigt

föreligger. En utvidgning av bestämmelserna på sätt handelskammaren

ifrågasatt är vidare ägnad att i flera hänseenden komplicera bestämmelserna.

Det bör nämligen icke ifrågakomma att medge fondmedlens användande

jämväl för att täcka reparationskostnader. Då, vid klassning av fartyg

eller eljest, reparationer måste antagas mången gång ske samtidigt med

att en till- eller ombyggnad verkställes, uppkommer lätt problem om kostnadernas

fördelning i olika hänseenden, vilka i sin tur kan föranleda skatteprocesser.

Med hänsyn till konstruktionen med en bankgaranti som måste

ges en i tiden något så när klar begränsning — jag hänvisar till vad bl. a.

bank- och fondinspektionen anfört härom — bör alla sådana bestämmelser

undvikas, vilka kan förutses föranleda meningsmotsättningar vid tillämp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 25

Av det sagda framgår att jag icke anser mig böra biträda handelskammarens

förslag.

I samband härmed får jag beröra det i fiskeriorganisationernas remissyttranden

framförda önskemålet, att investeringsfond skulle få användas för

köp av ny motor i samband med förvärv av begagnad båt. Denna fråga ligger

annorlunda till än det nyss berörda spörsmålet om möjlighet att använda

investeringsfond för till- och ombyggnadsarbeten å fartyg. I nu förevarande

fall sker en egentlig ersättningsanskaffning, i det en ny om än i andra hand

förvärvad båt inköpes. Ersättningsanskaffningen synes, om den nya motorn

förvärvas samtidigt med båten eller i allt fall under samma beskattningsår,

omfatta jämväl förvärvet av motor. Detta får anses vara innebörden av de

föreslagna bestämmelserna och behöver inte särskilt anges i författningstexten.

Av det sagda framgår emellertid även, att om motor utbytes utan att

detta äger samband med att båten byter ägare, investeringsfonden icke kan

användas för avskrivning av den nya motorn.

Vad angår det av samma organisationer uttalade önskemålet, att nu ifrågavarande

bestämmelser skulle tjäna jämväl det ändamålet att den, som avyttrade

fiskebåt eller andel däri, ägde fördela den skattepliktiga vinsten av

båtförsäljning på sådant sätt att lindring i den progressiva beskattningen

erhölls, får jag framhålla, att reglerna icke bör utformas från denna synpunkt.

För dessa fall får hänvisas till de nyligen utfärdade bestämmelserna

om inkomstberäkning vid s. k. ackumulerad inkomst.

Slutligen må här något beröras det av Smålands och Blekinge handelskammare

upptagna spörsmålet om kommittéförslagets samband med gällande

bestämmelser om förmånsrätt för skatt.

Återföres fondavsättningen till beskattning, medför detta en häremot svarande

ökning av den skattskyldiges inkomstskatt. I princip gäller beträffande

denna som i fråga om all annan skatt, att densamma bör erläggas preliminärt

under det beskattningsår då återföringen sker. I den mån så sker

blir icke aktuellt att göra garantiförbindelsen gällande. Skulle den slcattskyldige

i dylikt fall gå i konkurs, är läget icke annorlunda än det då vilken som

helst skattskyldig, som gjort inbetalning av preliminär skatt, försätts i konkurs.

Har skatten, helt eller delvis, icke inbetalts preliminärt, påföres den

skattskyldige kvarstående skatt i vanlig ordning. Det är först om denna icke

erlägges i behörig ordning, som garantiförbindelsen skall göras gällande.

Tages garantiförbindelsen i anspråk, uppkommer en bankens fordran gentemot

den skattskyldige. Med vilken förmånsrätt en sådan fordran kan i

konkurs göras gällande, sammanhänger med den form för säkerhet som

banken betingat sig. Har den skattskyldige ställt pant för bankgarantin i

samband med att denna erhölls, alltså 7 å 8 år tidigare då fartygsförsäljningen

skedde, kan detta icke rimligen motivera varken att bankens eventuella

förmånsrätt skulle följa särskilda regler eller att staten eftergav sitt

krav på garantins infriande. Det är ju just för att säkerställa det allmännas

skattekrav, vilket genom anståndstiden blivit mer riskfyllt, som kravet på

garanti måste upprätthållas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

V. Specialmotivering till författningsförslaget och

departementschefens hemställan.

Kommitténs förslag till författning i ämnet har fogats såsom Bihang till

detta statsrådsprotokoll. Det författningsförslag, som jag avser förorda att

riksdagen underställes, bygger i allt väsentligt på kommitténs förslag, men

vissa överarbetningar har ägt rum inom finansdepartementet.

Kommittén har gjort vissa uttalanden i anslutning till de olika av kommittén

föreslagna stadgandena. Jag skall nu behandla dessa och remissinstansernas

därav föranledda påpekanden.

1 §■

Kommittén. Kommittén har förordat, att avdrag för avsättning enligt de

nya bestämmelserna skulle få ske vid taxeringarna åren 1954—1956. Att

bestämmelserna föreslagits gälla allenast dessa år beror dels, såsom även

tidigare nämnts, därpå att det synts kommittén lämpligt att innan kommittén

föreslog eventuellt permanenta bestämmelser i hithörande hänseenden

avvakta vad kommittén vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag i jämförliga

frågor kunde komma att föreslå, dels ock därpå att bestämmelserna

rörande de s. k. eldsvådefonderna, som bl. a. avsåg att reglera likartade

spörsmål vid förlust av fartyg, för närvarande gällde för samma tidsperiod.

Över huvud taget hade kommittén strävat efter att den nya lagstiftningen

i sina detaljer i största möjliga utsträckning skulle överensstämma med

motsvarande bestämmelser i förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med

provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande

av förlorade inventarier och lagertillgångar (de s. k. eldsvådefonderna).

Remissyttrandena. Riksskattenämnden har påpekat att bestämmelserna

var avsedda att tillämpas såväl i bokföringspliktig som i icke bokföringspliktig

verksamhet; i sistnämnda avseende var det framför allt fiskare som

kom i fråga. Någon avsättning i räkenskaperna till särskild investeringsfond

kunde icke påfordras för deras del. I stället syntes fondavsättning

för dem få anses verkställd i och med att de vid självdeklarationen fogat

föreskriven uppgift, som visade att förutsättningar fanns för bestämmelsernas

tillämpning. Riksskattenämnden ifrågasatte om icke för tydlighetens

skull — och bl. a. med hänsyn till innehållet i övergångsbestämmelserna —

detta förhållande borde angivas i 1 § av författningstexten, varvid sålunda

borde fastslås att fondavsättningen skulle göras i räkenskaperna men att

beträffande icke bokföringsskyldig rörelseidkare avsättningen fick anses

verkställd genom avlämnande av uppgift jämlikt 13 § i författningen, övergångsbestämmelserna

borde avse allenast rörelseidkare, som var bokföringsskyldiga.

För icke bokföringsskyldiga rörelseidkare skulle däremot icke

erfordras mera än ett yrkande om avdrag med bifogande av uppgift enligt

13 § samt vederbörlig garantiförbindelse.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 27

Liknande uttalanden har gjorts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Stockholms län.

Departementschefen. Vad kommittén anfört föranleder icke någon erinran

från min sida. — Remissinstansernas påpekanden synes böra på så sätt

iakttagas, att i 1 § stadgas en rätt till avdrag för verkställd avsättning, varefter

tillägges att bokföringspliktig skattskyldig skall ha gjort en motsvarande

avsättning i räkenskaperna. Detta innebär, att den icke bolcföringsskyldige

allenast behöver framställa ett avdragsyrkande. Båda kategorierna

skattskyldiga är, som framgår av 13 §, pliktiga vidfoga självdeklarationen

i sistnämnda paragraf angiven uppgift.

Jag får i detta sammanhang tillägga följande.

Det skulle kunna övervägas att i förordningen intaga en bestämmelse om

att fondavsättning icke får göras i det fall, då fartyget avyttrats till någon

med vilken säljaren varit i intressegemenskap och då det kan antagas att

avyttringen ägt rum i syfte att ernå en icke avsedd skattelättnad. En dylik

regel skulle bli tillämplig i exempelvis det fallet, då ett fartyg sålts från ett

bolag till ett annat inom samma koncern. Det säljande bolagets vinst skulle

då öka med försäljningssumman, men en motsvarande fondavsättning kunde

samtidigt göras. Det köpande bolaget erhöll emellertid ett ökat avskrivningsunderlag.

Transaktioner av sådan art synes dock föga troliga med

tanke på kravet på garantiförbindelse, för vilken ju måste ställas en motsvarande

säkerhet. Kommittén eller remissmyndigheterna har inte väckt

något förslag om ett dylikt prohibitivt stadgande. Även enligt min mening

synes man kunna avstå från detsamma. När fråga till äventyrs uppkommer

om en förlängning av den föreslagna, till tre år begränsade lagstiftningen,

kan emellertid finnas anledning undersöka om något icke avsett utnyttjande

av anståndsbestämmelserna förekommit.

2 §.

Kommittén. Kommittén har framhållit önskvärdheten av att garantiförbindelserna

utfärdades å formulär, som fastställdes av riksskattenämnden efter

samråd måhända lämpligast med Svenska bankföreningen. Något särskilt

stadgande hade dock inte intagits i den föreslagna författningstexten.

Remissyttrandena. Riksskattenämnden har föreslagit, att i författningen

skulle uttryckligen anges att dylikt formulär skulle fastställas av nämnden.

Det syntes nämligen icke vara lämpligt att varje länsstyrelse för sig prövade

frågan om hur garantiförbindelserna borde vara avfattade för att kunna godtagas.

Vidare syntes det i tillämpningsföreskrifter o. dyl. vara av värde att

kunna hänvisa till lagstadgat formulär.

Överståthållarämbetet har i sitt remissyttrande påpekat, att avsättning

till investeringsfond borde begränsas till den skattepliktiga vinst, som uppkommit

genom avyttring av fartyget. Detta syntes även vara kommitténs

ståndpunkt, enligt vad som framgick av utredningen. Formuleringen av 2 §

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

första stycket i författningsförslaget syntes emellertid kunna föranleda en

felaktig tolkning, då däri stadgades att avdrag icke fick överstiga »det belopp,

varmed ersättning för avyttrat fartyg som utgjort tillgång för stadigvarande

bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen för

beskattningsåret». Ersättning för försålda inventarier utgjorde enligt anvisningarna

till 28 § kommunalskattelagen i sin helhet intäkt av rörelse, på

samma sätt som försäljningssumman för varor etc. i sin helhet utgjorde

intäkt av rörelse. Det var sålunda icke nettobeloppet (försäljningspris •/. i

beskattningshänseende kvarstående värde), som avsågs. Endast för andra

skattskyldiga än aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank skulle enligt undantagsbestämmelse i anvisningarna

till 28 § kommunalskattelagen vid försäljning av fartyg såsom intäkt av

rörelse upptagas ett annat belopp än den erhållna ersättningen. Med föreslagen

lydelse av 2 § kunde sålunda, formellt sett, en skattskyldig tillhörande

gruppen aktiebolag in. fl., göra gällande, att avdrag för avsättning till

investeringsfond borde medgivas med hela den vid försäljningen avtalade

ersättningen, vilket skulle leda till ett materiellt felaktigt resultat. Paragrafen

syntes i nämnda avseende böra omformuleras så, att av ordalydelsen

traingick, att avsättningen icke fick överstiga den vid beräkning av rörelse

skattepliktiga vinst, som uppkommit vid försäljningen. Till jämförelse kunde

erinras om stadgandet i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen

avseende ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg. Om

denna ersättning stadgades bl. a., att det stod »den skattskyldige fritt att

upptaga densamma, i den mån den överstiger värdet av det förlorade fartyget

sådant detta värde befanns efter vederbörliga avskrivningar, såsom

intäkt under det beskattningsår, då den influtit . . .». Eu liknande begränsning

syntes böra införas i den nu föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som varit inne på likartade tankegångar,

har anfört följande. Enligt 2 § första stycket i förslaget var uppskovsrätten

begränsad till de belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg

ingick i den skattepliktiga intäkten av rörelse för beskattningsåret. Stadgandet

syntes något otydligt och kunde ge anledning till missförstånd. Länsstyrelsen

ansåg, att det bäst skulle överensstämma med 28 § 2 mom. kommunalskattelagen

om avdragsrätten för avsättning till särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg maximerades till det belopp, varmed

den skattepliktiga vinsten å försäljningen ingick i nettointäkten av rörelsen.

Det saknades nämligen anledning att ge skattskyldig bättre uppskovsmöjligheter

vid frivillig försäljning av fartyg än då fartyg gått förlorat.

Länsstyrelsen förordade alltså en omformulering av stadgandet. För aktiebolag

och ekonomiska föreningar med bunden avskrivning borde enligt länsstyrelsens

mening belopp, som fick avsättas till särskild investeringsfond,

motsvara högst skillnaden mellan försäljningssumman och det taxeringsmässiga

restvärdet å fartyget. För enskilda skattskyldiga med bunden avskrivning

borde, i enlighet med vad kommittén hävdade, beloppet inskränkas

till de återvunna värdeminskningsavdragen. För skattskyldiga med fri

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

29

avskrivning blev avdragsrätten enligt länsstyrelsens förslag i princip beroende

av hur stor del av ersättningen som vid bokslutet tillfördes vinst- och

förlustkontot. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas åt att här icke

öppnades möjlighet för vederbörande att utnyttja uppskovsrätten i icke

lämplig utsträckning. Ett rederi med fri avskrivning skulle kunna boka hela

försäljningssumman såsom vinst utan att föra vederbörlig del därav till avskrivningsfonden.

Rederiets bokföring av vinsten på försäljningen skulle då

kunna medföra att icke någon omedelbar skattskyldighet inträdde. Med

andra ord uttryckt skulle vinstens framtagande med förhöjt belopp föranleda

uppskovsrätt för en motsvarande större avsättning samt rätt att framdeles

nedskriva ersättningsfartygets värde med det större beloppet. En sådan

tillämpning ansåg sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka. Lämpligen borde

därför företag, som åtnjöt fri avskrivning, fä avdrag för avsättning till investeringsfond

för fartyg, icke för hela »ersättningen» utan endast för vad

därav kunde betraktas som taxeringsmässig vinst, vilket förutsatte att dels

utredning förebringades om det avgångna fartygets taxeringsmässiga restvärde,

dels ock i bokföringen detta värde avräknades mot den uppburna

försälj ningssumman.

Departementschefen. Vad först angår formuläret till garantiförbindelse, delar

jag riksskattenämndens mening att i författningstexten bör angivas, att

detta skall fastställas av nämnden. Härigenom blir formulärets användande

en obligatorisk förutsättning för avdragsrätt och säkerhet vinnes för en

önskvärd likformighet. På riksskattenämnden får då ankomma att tillse, att

formuläret erhåller en ur skilda synpunkter ändamålsenlig och juridiskt

oantastlig utformning.

Ett stadgande om att riksskattenämnden har att fastställa formuläret synes

alltså böra intagas i författningen. Att nämnden vid fullgörande av

denna sin uppgift bör samråda med bankföreningen och eventuellt med annan

sakkunskap ligger i sakens natur och behöver icke särskilt lagfästas.

Innebörden av det utav kommittén föreslagna stadgandet i 2 § första

stycket, såvitt detsamma särskilt uppmärksammats av överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, är den, att aktiebolags och

därmed jämställd skattskyldigs fondavsättning maximeras till hela försäljningssumman,

alltså utan hänsyn till hur mycket av anskaffningskostnaden

som kvarstår oavskriven, medan fysisk person och därmed i beskattningshänseende

likställd icke äger göra fondavsättning med mer än som

motsvarar återvunna värdeminskningsavdrag. De nämnda myndigheterna

har båda givit uttryck för den meningen, att när det gällde aktiebolag etc.

avdraget borde maximeras till den taxeringsmässiga vinsten på försäljningen.

Därvid har hänvisning gjorts till stadgandet i 28 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen.

Kommitténs ståndpunkt är att se mot bakgrunden av uttalandet, att ifrågavarande

bestämmelser ansetts böra i princip erhålla samma avfattning

som de därmed jämförbara bestämmelserna i förordningen den 11 maj 1951,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

nr 230, om de s. k. eldsvådefonderna. För kommitténs förslag talar jämväl

praktiska skäl. Företag med fri avskrivningsrätt har icke haft någon skyldighet

att individualisera gjorda avskrivningar till sina olika tillgångar.

För ett sådant företag med mer än ett fartyg får man alltså räkna med att

den situationen föreligger, att den skattemässiga vinsten på försäljningen

av ett fartyg merendels icke går att fastställa. Ett påstående från företagets

sida, att på just det sålda fartyget belöpte under tidigare år gjorda avskrivningar

skulle därför få godtagas, därest man icke införde i tillämpningen

komplicerade bestämmelser om någon speciell form av fördelning i efterhand

av under gångna år gjorda avskrivningar. Då fråga blott är om ett

klart tidsbegränsat skatteanstånd, anser jag mig böra biträda kommitténs

förslag. En konsekvens härav blir dock, som påpekats, att aktiebolagen under

vissa omständigheter kan erhålla något större möjligheter till fondavsättning

än fysiska personer.

3 §.

Kommittén. Kommittén har uttalat, att en fondavsättning enligt 1 § var

att anse som ett motkonto mot fartyg, som den skattskyldige hade under

byggnad. Avdrag för nedskrivning å fartygskontrakt syntes därför icke böra

medgivas med mindre en nedskrivning som kunde godkännas översteg fondavsättningen

och då endast med överskjutande belopp. Kommittén hade övervägt

bestämmelser av innebörd att fondmedel skulle få användas för nedskrivning

av fartygskontrakt men hade icke funnit sig böra förorda dylika

bestämmelser, vilka skulle komplicera tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.

Remissyttrandena. Redareföreningen har påpekat, att i kommitténs motivering

till 3 § anförts, att den fondavsättning, som gjordes enligt 1 §, var

att anse som ett motkonto mot fartyg, som den skattskyldige »har under

byggnad». I författningsbestämmelsen däremot talades om »leverans av

fartyg enligt ej fullgjorda köpekontrakt». Dessa båda uttryckssätt korresponderade

ej mot varandra. Fartyg under byggnad innebar, att arbetet med

detsamma var igångsatt; ett leveranskontrakt om ett nytt fartyg kunde vara

tecknat utan att själva bygget ännu kommit i gång. Det kunde även förhålla

sig så, att ett redan färdigt fartyg inköptes såsom ersättning för det avyttrade,

medan anskaffningen av det förstnämnda fartyget ägt rum först under

ett senare år än då försäljningen gjordes. I nu berörda avseende erfordrades

ett förtydligande rörande stadgandets rätta innebörd.

Även i ett annat avseende tarvades en närmare förklaring till 3 §. Ordalydelsen

i paragrafen syntes ge vid handen att om en skattskyldig redan före

avyttringen av ett fartyg tecknat leveranskontrakt om ett nytt fartyg och

efter avyttringen tecknat ytterligare ett sådant kontrakt, den skattskyldige

ej skulle äga rätt att göra avdrag för nedskrivning å någotdera kontraktet.

Detsamma syntes bli fallet, om såväl ett nybyggnadskontrakt tecknats som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

31

ett secondhandfartyg inköpts. Föreningen ansåg det ej vara rimligt, att en

skattskyldig, som gjort fondavsättning av ifrågavarande natur, skulle försättas

i ett sämre läge än om sådan avsättning ej gjorts i fråga om avdrag

för nedskrivning å ett leveranskontrakt, som tecknats utan samband med

avyttring av ett fartyg. I nu berörda avseende fann föreningen en sådan ändring

böra vidtagas i 3 §, att skattskyldig, även om denne gjort fondavsättning

för vinst å ett avyttrat fartyg, förklarades berättigad göra avdrag för

nedskrivning å leveranskontrakt angående annat fartyg än det, som tecknats

för ersättande av det avyttrade fartyget.

Departementschefen. Den tanke, som ligger bakom kommitténs föreslagna

stadgande i 3 §, är att avdrag icke skall på en gång medges för avsättning

till investeringsfond för fartyg och för nedskrivning på kontrakt rörande

beställning av ett ersättningsfartyg. Denna principiella uppfattning synes

väl grundad.

I 6 § har upptagits ett stadgande av innehåll, att återföring av fondmedel

till beskattning skall ske om fartyg anskaffats under det år då avsättningen

gjordes eller senare utan att fonden tagits i anspråk. Jag återkommer

senare till motiven för detta stadgande och vill nu blott konstatera, att

regeln alltså bör vara att till fartygsfond avsatta medel skall användas för

avskrivning av fartyg som anskaffats under försäljningsåret eller av det

första fartyg som därefter anskaffats. I den mån detta underlåtits bör en

tvångsvis återföring till beskattning av fondmedlen eller vederbörlig del

därav ske. Följaktligen bör skattemässigt icke få göras gällande, att först

en till senare tidpunkt planerad anskaffning skall anses som den egentliga

ersättningsanskaffningen vid vilken fartygsfonden skall användas.

Har ett rederi tidigare gjort vissa nedskrivningar på leveranskontrakt,

inverkar — sådant kommittéförslaget utformats — detta icke på storleken

av fondavsättningen. Men har väl en fondavsättning gjorts, får så länge

densamma består ytterligare avdrag för kontraktsnedskrivningar ej göras,

förrän sammanlagda beloppet av dylika avdrag som för ett visst beskattningsår

kan medgivas överstiger den förhandenvarande fondavsättningen.

När så inträffar, kan avdrag för kontraktsnedskrivning medges men blott

med det överskjutande beloppet.

Denna regel är konsekvensen av en även enligt min mening riktig princip.

Härav följer visserligen att de större rederier, som huvudsakligen beröres

av regeln, får en i viss mån reducerad nytta av de nya anståndsmöjligheterna.

För dem kan alltså i vissa extrema fall det läget uppstå, att de

har att välja mellan avdrag för fondavsättning och ytterligare kontraktsavdrag.

Det må erinras om att ersättningsanskaffningen för dessa större

rederier ingalunda är ur beskattningssynpunkt samma problem som för de

mindre rederierna; det är främst hänsynen till de sistnämnda som motiverat

ifrågavarande lagstiftningsförslag.

Jag finner sålunda icke att vad redareföreningen anfört bör föranleda

någon ändring i 3 § av författningsförslaget.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

4 §■

Kommittén. Beträffande det i första stycket av 4 § upptagna stadgandet

framhåller kommittén, att man med hänsyn till önskemålet att föryngra

tonnaget möjligen kunde ifrågasätta att stadga, att fondmedlen endast fick

användas för avskrivning å ett nybyggt fartyg. Kommittén hade emellertid

icke ansett sig böra föreslå sådana bestämmelser.

Kommittén anför vidare, att i andra stycket av 4 § hade föreskrivits, att

om skattskyldig under det år, då försäljning skedde, anskaffat annat fartyg

— oavsett om detta skedde före eller efter försäljningen — vinsten skulle i

första hand användas för avskrivning av sådant fartyg. Endast om försäljningssumman

översteg köpeskillingen för det nyanskaffade fartyget fick avsättning

till investeringsfond enligt denna förordning ske med belopp motsvarande

överskjutande del av vinsten (jämför även 6 § första stycket). Denna

bestämmelse hade betydelse för skattskyldiga, vilka icke medgivits rätt till

fri avskrivning, och den innebar att även dylika skattskyldiga fick lagstadgad

rätt att i förevarande sammanhang tillämpa den s. k. nettometoden,

d. v. s. vinster å försålda fartyg fick användas för avskrivning av under

samma år anskaffade fartyg. Bestämmelsen innebar även, att om ett partrederi

eller annat enkelt bolag försålde ett fartyg, en viss delägare fick utnyttja

sin andel av vinsten för avskrivning å annat av honom förvärvat

fartyg. Lagstiftningen i fråga åsyftade främst att förhindra att försäljningsvinsten

å ett fartyg framtogs till beskattning på grund av att den skattskyldige

saknade avskrivningsunderlag. Om ett nytt fartyg anskaffades,

saknades anledning medge rätt till fondavsättning; den skattskyldiges fartygsbestånd

hade i sådant fall icke minskat under året.

Departementschefen. Kommitténs nu återgivna uttalanden har ej mött erinringar

i remissyttrandena. Ej heller har jag för egen del något att invända

mot det anförda.

5 och 6 §§.

Kommittén. Beträffande 5 § framhåller kommittén, att bestämmelsen där

innebar att den skattskyldige det år, då fondmedlen användes för avskrivning

av nyanskaffat fartyg, icke skulle vid taxeringen åtnjuta avdrag för

denna avskrivning. Avdraget erhölls redan det år fondavsättningen gjordes.

Tillgången skulle dock anses avskriven i beskattningsavseende.

Vad härefter angår bestämmelserna i 6 § första stycket framhålles, att

dessa innebar att den skattskyldige skulle taga fonden i anspråk för sitt

ändamål så snart ett nytt fartyg anskaffats. Därest så icke skedde, skulle

den del av fondavsättningen, som svarade mot köpeskillingen för det nyanskaffade

fartyget, återföras till beskattning.

I andra stycket stadgades, att om nytt fartyg icke anskaffades, fondmedlen

skulle återföras till beskattning efter sex år. Denna tidsrymd hade satts

för att få överensstämmelse med bestämmelserna rörande de s. k. eldsvådefonderna

och med hänsyn till att de längsta kontraktstiderna för fartyg

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

f. n. torde uppgå till 5 å 6 år. Vilken gräns som än sattes måste sådana

fall inträffa, då fartyg levererades efter den tidpunkt när fondmedel kunnat

användas för avskrivning av detsamma. Kommittén hade övervägt att

öppna möjlighet till dispens i sådana fall, där fartygsleveranser fördröjts

av orsaker, varöver den skattskyldige icke kunnat råda. Med hänsyn till

svårigheterna att avgöra när dylika fall förelåg och med hänsyn till att den

skattskyldige, därest han i tid planerade fartygsanskaffningen, hade möjlighet

erhålla fartyget inom sex år, hade något förslag till dispensförfarande

icke framlagts. För det mindre och medelstora tonnaget var tidsfristen mer

än tillräcklig.

I detta sammanhang må erinras om ett av kommittén tidigare gjort uttalande,

enligt vilket det skulle ur flera synpunkter kunna göras gällande

att den skattskyldige, i de fall då fondavsättning återfördes till beskattning,

skulle ha att erlägga även en viss å fondavsättningen beräknad ränta. För

att icke komplicera lagstiftningens tillämpning hade kommittén emellertid

ansett sig kunna avstå från en dylik ränteföreskrift.

Remissyttrandena. I avseende å det av kommittén föreslagna stadgandet

i 6 § har Smålands och Blekinge handelskammare anfört, att förslaget, som

innebar att till investeringsfond avsatta medel måste disponeras vid första

nyanskaffning, stred mot de bestämmelser, som hittills gällt för ianspråktagande

av investeringsfonder. Den skattskyldige hade — då fråga var om

andra investeringsfonder — haft frihet att inom ett i förväg bestämt antal

år välja det år, som han funnit lämpligast för ianspråktagande av fonden.

Enligt handelskammarens uppfattning borde ur såväl beskattnings- som

taxeringssynpunkter enhetlighet eftersträvas i fråga om reglerna angående

investeringsfonders ianspråktagande.

Frågan om behövligheten av en ränteklausul har uppmärksammats i ett

par remissyttranden. Sålunda anför riksskattenämnden, under omnämnande

att kommittén icke föreslagit någon ränteberäkning i samband med återföring

till beskattning av avsatta medel, följande. Om en ytterligare utvidgning

av lagstiftningen om investeringsfonder nu skulle ske, syntes de principer

som förut gällt på detta område, alltjämt böra följas, om icke särskilda skäl

fanns för att frångå dem. Ränteberäkning i samband med återföring av fondmedel

till beskattning hade varit en genomgående regel i bestämmelserna

om investeringsfonder och gällde t. o. m. beträffande de s. k. eldsvådefonderna.

Det fanns då icke något skäl att utelämna en sådan regel här. Riksskattenämnden

föreslog därför, att bestämmelserna i 6 och 7 §§ kompletterades

med en föreskrift att till det återförda beloppet skulle läggas ränta,

beräknad för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget för

avsättningen skett, till och med det då beloppet taxerades. Med hänsyn till

att den skattskyldige haft att vidkännas avgift för bankgarantin med en

procent av garantibeloppet, torde räntesatsen i dessa fall böra bestämmas

förslagsvis till 2 procent.

Jämväl överståthållarämhetet och länsstyrelsen i Stockholms län har som

sin mening uttalat, att en räntebestämmelse borde intagas i författningen.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 9.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

Departementschefen. Vad kommittén anfört beträffande det i 5 § upptagna

stadgandet, innefattar allenast en redogörelse för en bestämmelse som självfallet

bör intagas i förordningen.

Beträffande bestämmelserna i 6 § får jag anföra följande.

I andra stycket återfinns huvudregeln om när fartygsfond skall återföras

till beskattning. Regeln innebär en längsta anståndstid av sex år. Det är

samma tidsrymd som angivits i den jämförbara förordningen om de s. k.

eldsvådefonderna. Det synes, som kommittén funnit, med hänsyn härtill

och till gällande leveranstider för fartyg försvarligt, att även i förevarande

sammanhang medge en så lång anståndstid som sex år.

Vid en lagstiftning sådan som den nu ifrågavarande, vilken innebär att

en viss näringsgren tillerkännes speciella förmåner, ter det sig särskilt angeläget

förebygga, att bestämmelserna så utformas att de kan utnyttjas för

icke avsedda skattelättnader. För företag, som kontinuerligt avyttrar äldre

och mindre ändamålsenliga fartyg samt anskaffar nytt tonnage, skulle ifrågavarande

bestämmelser — om man underlät föreskriva att fondmedel

skulle, vid risk av beskattning, användas så snart nytt tonnage tillförts rederiet

— kunna utnyttjas så att nya fondavsättningar ständigt gjordes samtidigt

som de vid olika tider avsatta fondmedlen utnyttjades först vid respektive

anståndstiders slut. Det är detta som ligger bakom kommitténs i 6 §

första stycket upptagna regel, som t. o. m. föreskriver att fond skall användas

för avskrivning å fartyg, som anskaffats före försäljningen men under

samma beskattningsår.

Kommitténs förslag i denna del bör enligt min mening godtagas. Det sagda

innebär att det av Smålands och Blekinge handelskammare framställda

önskemålet icke kan efterkommas.

Jag kan däremot icke dela kommitténs mening, att man med hänsyn till

önskemålet att icke komplicera lagstiftningens tillämpning bör underlåta

att ge en föreskrift om ränteberäkning vid återföring till beskattning. Utan

en sådan föreskrift fick man räkna med att fondavsättningar gjordes jämväl

av den, som icke ens vid försäljningstillfället hade någon som helst avsikt

att göra någon ersättningsanskaffning. Vederbörande skulle då räntefritt

kunna tillgodogöra sig en sjuårig skattekredit utan annan kostnad än

den för bankgarantin.

En räntebestämmelse synes böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med motsvarande regler i övrig investeringsfondslagstiftning. Detta

innebär, att någon ränta ej ifrågakommer när fonden användes för fartygsanskaffning

inom anståndstiden. Återföres däremot medel till beskattning

enligt bestämmelsen i 6 eller 7 §, skall till det återförda beloppet läggas en

beräknad ränta. Den verkliga ränta, som den skattskyldige sålunda får att

betala, blir den merskatt som föranledes av tillägget. Teoretiskt borde räntetillägget

beräknas blott på den hälft av fondbeloppet, som i förevarande

sammanhang antages motsvara skatten. Riksskattenämnden har föreslagit,

att tillägget skall beräknas efter två procent för år å hela fondavsättningen;

detta motsvarar alltså fyra procent på skattebeloppet. Om sedan skatten på

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

35

tillägget antages motsvara 50 procent, blir den effektiva räntan två procent

på skattebeloppet. Att riksskattenämnden stannat vid den nyssnämnda

procentsatsen, sammanhänger med att bankgarantin kräver en kostnad av

en procent för år å garantibeloppet.

Den av riksskattenämnden föreslagna beräkningen av räntetillägget synes

godtagbar. Jag förordar alltså, att 6 och 7 §§ kompletteras i enlighet

härmed.

7 §.

Kommittén. Kommittén framhåller, att bestämmelsen i första stycket av

7 § avsåg, såsom tidigare framhållits, även handels- och kommanditbolag.

Om dylika bolag upplöstes, skulle fondmedlen återföras till beskattning.

Upplöstes bolaget därför att lotter eller andelar samlats på en hand, borde

den siste andelsägaren, därest han fortsatte bolagets rörelse, kunna övertaga

bolagets fondavsättning. Garantibeviset skulle då omskrivas att avse den

fysiska personen. Uttryckliga lagbestämmelser härom syntes knappast erforderliga.

Om ett enkelt bolagsförhållande upplöstes, förelåg ingen skyldighet

att återföra fondavsättning, enär det var delägarna och icke bolaget

som gjort avsättningen.

Om en fysisk person, som gjort fondavsättning, avled, övergick fondavsättningen

och de förpliktelser, som följde med densamma, automatiskt på

dödsboet, enligt vad kommittén därefter framhållit. Detsamma syntes gälla i

fråga om garantin. Fondmedlen borde emellertid återföras till beskattning

senast det år dödsboet skiftades. Särskilda bestämmelser härom hade intagits

i fjärde stycket av 7 §.

Remissyttrandena. Riksskattenämnden har beträffande fondavsättningar,

som gjorts av fysiska personer, som sin mening uttalat att nämnden fann

det lämpligt att en återföring till beskattning skedde senast under det beskattningsår,

varunder dödsboet efter den skattskyldige skiftats. Bestämmelsen

torde dock få anses åsyfta endast definitiva skiften, icke partiella

sådana. Bankgarantin borde tydligen gälla även beträffande den skatteskuld,

som i detta sammanhang kunde komma att åvila den skattskyldiges dödsbo

och detta oavsett om dödsboet skiftats eller ej. En bestämmelse härom borde

intagas i det formulär till garantiförbindelse, som avsågs skola fastställas

av riksskattenämnden.

Departementschefen. Kommittén har i ett tidigare sammanhang anfört —

jag har tidigare återgivit detta uttalande — att då det gällde fysisk person,

aktiebolag eller ekonomisk förening, det var utan vidare klart att bankgarantin

skulle avse den fysiska personens, bolagets eller föreningens skatt.

Kommittén har nu ytterligare framhållit, att om den fysiska personen avled,

hans dödsbo automatiskt inträdde i den avlidnes ställe på så sätt att

fondavsättningen övergick på och garantiförbindelsen gällde för dödsboet.

Detta synes även enligt min mening vara riktigt; någon uttrycklig bestäm
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

melse härom i förordningen torde icke vara erforderlig. Det synes emellertid

lämpligt, att i det formulär till garantiförbindelse, som riksskattenämnden

skulle fastställa, en erinran om bestämmelsernas innebörd intages.

Likaså synes böra godtagas kommitténs förslag om att återföring till beskattning

skall ske under det beskattningsår, då dödsbo skiftas. Därvid bör

avses det slutliga skiftet. Dessa fall får särskilt observeras av taxeringsmyndigheterna.

Enligt kommittén skulle vidare, då fondavsättning göres av handels- eller

kommanditbolag, den av bolaget överlämnade bankgarantin gälla bolagets

delägare vid den tidpunkt, då återföring till beskattning sker. Även detta

måste anses vara en riktig konstruktion av bestämmelserna. I formuläret till

garantiförbindelse bör nämnda förhållande klart anges. Hos den garantilämnande

banken får handels- eller kommanditbolaget alltså ställa en säkerhet,

som gäller även för det fall, då bolagets delägare vid garantiförbindelsens

eventuella infriande är andra personer än de som var delägare då

bankgarantin erhölls.

Bestämmelserna i 7 § första stycket skall självfallet, som kommittén framhållit,

även gälla handels- och kommanditbolag. En viss omredigering av

stadgandet bör med tanke härpå göras.

Att även i 7 § en bestämmelse om ränteberäkning vid återföring till beskattning

av fondmedel bör införas, framgår av vad jag förut framhållit.

Övergångsbestämmelserna.

Beträffande övergångsbestämmelserna må här understx-ykas, att desamma

av kommittén föreslagits så utformade att förordningen blir tillämplig redan

vid 1954 års taxering. Kommittén uttalar i anslutning härtill att en särskild

anledning till att kommittéförslaget nu framlagts var de möjligheter,

som enligt uppgift i dagens läge fanns i fråga om försäljning till utlandet

av äldre tonnage. Det syntes kommittén angeläget att dessa möjligheter

kunde utnyttjas jämväl under beskattningsåret 1953.

Det framgår av vad jag tidigare anfört, att jag biträder förslaget om bestämmelsernas

tillämplighet jämväl på förhållandena under beskattningsåret

1953. Vad i övergångsbestämmelserna säges om godkännande av förklaring

av den skattskyldige om fondöverföring skall gälla allenast bokföringsskyldiga

rörelseidkare. Såsom av riksskattenämndens förut återgivna uttalande

framgår, skall av icke bokföringsskyldiga rörelseidkare ej krävas mer än

ett yrkande om avdrag med bifogande av uppgift enligt 13 § samt vederbörlig

garantiförbindelse.

Det kan tilläggas, att konsekvensen av övergångsbestämmelserna i jämförelse

med stadgandet i 4 § blir, att om fartyg försålts och nytt fartyg anskaffats

under år 1953, den s. k. nettometoden blir i förevarande hänseende

tillämplig för skattskyldiga utan fri avskrivningsrätt även under beskattningsåret

1953.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

37

Slutligen må här nämnas, att en del jämkningar av i huvudsak formell

natur gjorts i det av kommittén framlagda författningsförslaget.

Några beräkningar av den inverkan på skatteunderlaget, som skulle följa

av ett genomförande av kommitténs förslag, har icke verkställts. Det ligger

emellertid i sakens natur, att denna inverkan av olika skäl icke kan bli särskilt

betydande. Till en början torde antalet fall, då försäljning av fartyg

sker, vara ganska begränsat. Vidare kan antagas att flertalet av de försäljningar,

som under förordningens tillämplighetstid kan komma att göras

och som föranleder fondavsättningar, icke skulle ha kommit till stånd, därest

ifrågavarande lagstiftning ej genomförts.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om särskild

investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas 1954 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

Bihang.

Företagsbeskattningskommitténs förslag

till

förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt koimmunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomstskatt för de beskattningsår, beträffande

vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första instans åren 1954

—1956, äger skattskyldig njuta avdrag i enlighet med bestämmelserna i

denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes till särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg.

2 §•

Avdrag enligt 1 § må för visst beskattningsår icke överstiga vare sig

dubbla det belopp, för vilket den skattskyldige ställt garanti som i nästföljande

stycke sägs, eller det belopp varmed ersättning för avyttrat fartyg,

som utgjort tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga

intäkten av rörelsen för beskattningsåret.

Såsom förutsättning för att avdrag enligt denna förordning må åtnjutas

skall gälla, att den skattskyldige till länsstyrelsen i det län, inom vilket

han taxeras till statlig inkomstskatt, överlämnat av svensk bank utfärdad

garantiförbindelse enligt vilken banken förklarat sig intill angivet belopp

svara för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den skattskyldige

må hava att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel, vilka icke

använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. År fråga om handelseller

kommanditbolag, skall garantiförbindelsen avse den kvarstående eller

tillkommande skatt, som envar delägare må hava att erlägga för beskattningsår

som nyss sagts. Förbindelsen skall i sådant fall överlämnas till

länsstyrelsen i det län, inom vilket någon delägare i bolaget taxeras till

statlig inkomstskatt. Det åligger länsstyrelse som nu sagts att utfärda intyg

om överlämnad garantiförbindelse att av den skattskyldige bifogas

allmän självdeklaration för det beskattningsår, under vilket avsättning till

investeringsfond enligt denna förordning verkställts.

Garantiförbindelse varom i föregående stycke stadgas skall gälla till

utgången av sjunde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättning som i

1 § sägs ägt rum.

3 §•

Skattskyldig, som erhållit avdrag enligt 1 §, må åtnjuta avdrag för nedskrivning

å värdet av rättighet till leverans av fartyg enligt ej fullgjorda

köpekontrakt allenast om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning

enligt kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas med belopp

överstigande beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets utgång.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

39

4 §.

Investeringsfond enligt denna förordning må tagas i anspråk för avskrivning

å under beskattningsåret anskaffat fartyg.

Har skattskyldig under beskattningsår, då försäljning av fartyg skett,

anskaffat annat fartyg, må medel, som enligt bestämmelserna i 1 och 2 §§

kunnat avsättas till investeringsfond, i första hand tagas i anspråk för avskrivning

å sådant fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till

investeringsfond verkställts, varefter medlen omedelbart tagits i anspråk

för sitt ändamål.

5 §•

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 4 §

första stycket avsedd avskrivning med belopp svarande mot fondens minskning

ej ske, men skall så anses, som om den ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende

avskrivits med det i anspråk tagna beloppet.

6 §•

Har skattskyldig kunnat, helt eller delvis, taga till investeringsfond avsatta

medel i anspråk för avskrivning av fartyg, som anskaffats under det

beskattningsår då avsättning skett, eller under senare beskattningsår, men

underlåtit att göra detta, skola till fonden avsatta medel till den del de kunnat

utnyttjas för avskrivning å nyanskaffat fartyg återföras till beskattning.

Hava till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering

sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skola å investeringsfonden kvarstående medel upptagas såsom

skattepliktig intäkt av rörelse för nämnda beskattningsår.

7 §•

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i

4 § första stycket sägs, eller har skattskyldig trätt i likvidation, skola till

fonden avsatta medel återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder

fonden tagits i anspråk eller beslutet om likvidation fattats.

Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investeringsfond

hos det förra bolaget, därest den icke enligt tredje stycket övertagits

av det senare bolaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må

moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest garantiförbindelse

avseende dotterbolaget ändras att avse moderbolaget. Därvid

skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget under det beskattningsår,

då avsättningen skett hos dotterbolaget.

Har oskiftat dödsbo fondavsättning enligt denna förordning, skola fondmedlen

återföras till beskattning senast under det beskattningsår, under

vilket dödsboet skiftas.

8 §•

Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten

eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av

den förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning

återförda fondavsättningen.

9 §•

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond

avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsättningar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

10 §.

Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige

skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning

enligt av riksskattenämnden fastställt formulär å skattskyldiga, vilka

under beskattningsåret avsatt medel till eller övertagit investeringsfond

eller tagit sådan fond i anspråk. I förteckningen skola för envar skattskyldig

anmärkas dels de belopp för vilka avdrag enligt 1 § medgivits vid taxeringen

och de belopp, som enligt 2 § andra stycket lämnade garantier avser,

dels ock storleken av belopp, som tagits i anspråk jämlikt 4 § första

stycket, eller som återförts till beskattning enligt bestämmelserna i 6 och

V §§•

Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen

samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 §

1 mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.

11 §•

Taxeringsnämndens ordförande, som i 10 § första stycket avses, skall

i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena i de övriga taxeringsdislrikt,

där taxering bör äga rum, erforderliga meddelanden till ledning

vid taxeringen inom dessa distrikt.

12 §.

Länsstyrelserna skola upprätta förteckningar över investeringsfonder enligt

denna förordning, upptagande den skattskyldiges namn, hemvist och

bostadsadress ävensom för envar skattskyldig fullständiga uppgifter dels

om avsättning av medel till investeringsfond samt fondens ianspråktagande

eller återförande till beskattning, dels ock beträffande överlämnade garantier.

Har av skattskyldig gjord avsättning helt eller delvis tagits i anspråk för

sitt ändamål, skall underrättelse härom av länsstyrelsen tillställas den

bank, som utfärdat garantiförbindelse, varom i 2 § andra stycket stadgas.

I förekommande fall skall uppgift lämnas å det garantibelopp, som i det

följande är erforderligt.

Den skattskyldige äger återfå tidigare överlämnad garantiförbindelse,

därest garanti avseende det erforderliga beloppet samtidigt överlämnas. Har

hela fondavsättningen tagits i anspråk för sitt ändamål, skall garantiförbindelsen

återställas till den skattskyldige.

Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, tillse

att densamma i förekommande fall blir för sitt ändamål utnyttjad. När garantiförbindelsen

icke längre erfordras, skall densamma återställas till den

skattskyldige.

13 §.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 7 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig

att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller

övertagandet ägt rum och för varje påföljande beskattningsår, intill dess

de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt av

riksskattenämnden fastställt formulär rörande avsättning av medel till

fonden samt fondens användning och avveckling ävensom beloppet av enligt

2 § andra stycket lämnad garanti.

14 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

41

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas:
Har

avsättning av medel till investeringsfond enligt denna förordning icke

skett i balansräkningen för det beskattningsår, för vilket taxering verkställes

år 1954, må såsom fondavsättning godkännas förklaring av den

skattskyldige, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande beskattningsår

följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras av vinstmedel

för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för det ändamål, vartill

fonden jämlikt 4 § första stycket må tagas i anspråk. Förklaring som

nu sagts jämte intyg enligt 2 § andra stycket må avgivas till taxeringsnämnd,

innan denna fattat beslut rörande taxeringen, eller till prövningsnämnd

i samband med besvär inom den i 119 § taxeringsförordningen angivna

tiden.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 9.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:56 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelage a1 i texten
  2. BevU 1954:9 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avy s. 1 i texten