Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1955-02-05 · 430 sidor, varav 424 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 424 av 430 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:100, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

1

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 4 februari

1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen; samt

3) förordning om investeringsfonder för konjunktur utjämning.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändrade regler för företagsbeskattningen.

Förslaget grundar sig på det av företagsbeskattningskommittén år

1954 framlagda betänkandet i ämnet. Vissa modifikationer och ändringar

i kommitténs förslag har dock vidtagits.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att anpassa företagsbeskattningen

till en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. Det framlagda

förslaget bygger på en fortsatt nettovinstbeskattning men med en åtstramning

av rätten till vinstreglerande dispositioner. Investeringsfondsinstitutet

föreslås utbyggt med speciella skattelättnader för de företag, som begagnar

sig därav.

Förslaget kan sammanfattas med följande.

Den fria avskrivningsrätten begränsas. Avdrag för avskrivning å maskiner

får åtnjutas med högst 30 procent för år räknat å summan av ingående

bokfört värde å inventariebeståndet och årets anskaffningskostnad. Möjlighet

finnes att i det fall, då inventarier avyttrats eller förlorats, göra en

extra avskrivning motsvarande försäljningssumman eller försäkringsersättningen.

Även överprisavdrag m. in. kan ifrågakomma. Enligt en supplemen1

—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 100

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

tär regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett värde motsvarande restvärdet

vid en årlig avskrivning med 20 procent å anskaffningsvärdet.

Dessa regler skall i princip få tillämpas av alla rörelseidkare och jordbrukare

med taxering enligt bokföringsmässiga grunder och alltså inte —

som för närvarande gäller beträffande rätten till fri avskrivning — endast

av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Beträffande lagervärderingen skall, i syfte att erhålla en tillförlitlig utgångspunkt

för beräkning av vid taxeringen tillåten nedvärdering, skattskyldig,

som är pliktig att föra handelsböcker, verkställa en sådan inventering

av lagret att dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde därvid

framkommer eller ock annat värde med stöd varav något av förstnämnda

värden kan framräknas. Sedan därefter avdrag för inkurans verkställts,

får nedskrivning göras. Huvudregeln för flertalet skattskyldiga är därvid

att lagret får nedskrivas med 60 till 40 procent. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden medgivas.

Enligt den ena regeln må sålunda nedskrivningens storlek beräknas på

medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra supplementärregeln

innebär att, om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror, lagret i

denna del får upptagas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars

lägsta marknadspris under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall under vissa övergångsår

följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas enligt

nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent av lagrets

anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958 till lägst

30 procent av anskaffningsvärdet. Fr. o. m. beskattningsåret 1959, sålunda

fr. o. in. taxeringen 1960, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

Såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond skall

gälla att den skattskyldige å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent

av den gjorda fondavsättningen. Avsättning till investeringsfond för rörelse

får göras med högst 40 procent av årsvinsten och till investeringsfond för

skogsbruk med högst 10 procent av redovisad bruttointäkt av skogsbruk.

I syfte att stimulera till ökade fondavsättningar föreslås flera betydelsefulla

ändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Sålunda får 30

procent av investeringsfond fritt tagas i anspråk efter fem år, medan enligt

nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens

medgivande. Vidare föreslås rätt för företag, som tagit

investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets beslut,

att vid beskattningen erhålla ett extra avdrag med belopp motsvarande

10 procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

Bätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser begränsas permanent

i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestämmelser.

I syfte att förhindra missbruk av bestämmelserna äger s. k. familje
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företag inte åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning för att bereda pension

åt huvuddelägare. I fråga om avsättning som göres av fysisk person,

handels- och kommanditbolag erfordras för avdragsrätt att de avsatta

medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därmed jämförligt sätt. De

fria pensionsstiftelserna skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

För avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse

kräves att medlen kontant eller på därmed likvärdigt sätt överförts till stiftelsen.

Även fri personalstiftelse skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

Kommitténs förslag om rätt till förlustutjåmning i vissa fall har inte

upptagits i propositionen.

De förordade bestämmelserna tillsammantagna har ansetts inte motivera

någon ändring av nu gällande skattesatser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

F örslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna

2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av anvisningarna

till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen den

28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7

av anvisningarna till 29 §), hänföres

till intäkt av rörelse. Intäkt vid avyttring

av fartyg skall dock för annan

skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank upptagas

såsom intäkt av rörelse endast i den

mån sådant följer av punkt 3 d andra

stycket av anvisningarna till 29 §

men för övrigt såsom intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet, i den mån

enligt 35 § förutsättningarna för

skattepliktig realisationsvinst föreligga.

till 28 §.

1. Till intäkt —--- stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse. För annan skattskyldig

än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank skall dock beträffande

intäkt vid avyttring av fartyg

följande gälla. Har nu avsedd skattskylaig

vid något tillfälle tillgodonjutit

råkenskapsenlig avskrivning

vid inkomstberäkningen för förvärvskällan

i fråga, skall intäkten

hänföras till intäkt av rörelse;

i annat fall skall intäkt, varom nu

är fråga, upptagas såsom intäkt av

rörelse endast i den mån sådant följer

av punkt 3 d andra stycket av

anvisningarna till 29 § men i övrigt

såsom intäkt av tillfällig förvärvs
-

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt 3 d av anvisningarna till

29 § se 1952: 381, av punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

se 1950: 308, av punkterna 3 a och 3 b av anvisningarna till 29 § se 1950: 588, av punkt 4 av anvisningarna

till 29 § se 1948:120, av punkt 7 av anvisningarna till 29 § se 1938: 368 samt av

punkt 1 av anvisningarna till 41 § se 1951: 790.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Vid avyttring —--35 § förut
sättningar

för skattepliktig realisationsvinst

föreligga.

I enlighet---realisations
vinst

föreligga.

Då skattskyldig,--— för över
låtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig är berättigad till

avdrag för medel, vilka överförts till

pensionsstiftelse (jfr punkt 6 av anvisningarna

till 53 §) för pensionering

av personal, som är eller

varit anställd i rörelsen, eller efterlevande

till sådan personal. Avdrag

må dock icke medgivas med mindre

dels pensioneringen anordnats på

sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives

som villkor för att livförsäkring

skall hänföras till pensionsförsäkring,

dels ock de överförda

medlen erfordras för att säkerställa

de pensioner jämte dyrtidstillägg

eller andra därmed jämförliga tilllägg,

vilka enligt gjorda utfästelser

eller inom vederbörande företag tilllämpad

sedvänja högst skola utgå.

(Föreslagen lydelse)

verksamhet, i den mån enligt 35 §

förutsättningarna för skattepliktig

realisationsvinst föreligga.

Vid avyttring--— 35 § förut
sättningar

för skattepliktig realisationsvinst

föreligga.

I enlighet —--realisations
vinst

föreligga.

Då skattskyldig,---för över
låtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag

för medel, som avsatts till pensionsstiftelse

varom förmäles i punkt 6

av anvisningarna till 53 § för pensionering

av personal, som är eller

varit anställd i rörelsen, eller efterlevande

till sådan personal.

Avdrag må icke medgivas med

mindre pensioneringen anordnats på

sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives

som villkor för att livförsäkring

skall hänföras till pensionsförsäkring.

Vidare kräves för rätt till

avdrag att medlen kontant eller i

form av aktier, obligationer eller

därmed jämförliga tillgångar till ett

värde motsvarande den gjorda avsättningen

överlämnats till stiftelsen.

Är fråga om aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank må med

tillgångar som nyss sagts jämställas

av den skattskyldige utfärdat och

till stiftelsen överlämnat skuldebrev.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse

må icke medgivas med

högre belopp än som — bedömt på

grundval av förhållandena vid beskattningsårets

utgång — erfordras

för att jämte framtida avgifter sä
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg

eller andra därmed jämförliga

tillägg, vilka högst skola utgå

enligt gjorda bindande utfästelser

till personer som omfattas av stiftelsens

ändamålsbeståmning. Vid beräkning

av det belopp, vartill stiftelsens

förmögenhet sålunda högst må

uppgå, skall hänsyn tagas endast till

den, som vid ingången av beskattningsåret

uppnått tjugufem års ålder,

och må de framtida avgifterna

icke antagas lägre än de från tjugufem

år till pensionsåldern oföränderliga

avgifter, som skolat erfordras

för att säkerställa nu ifrågavarande

pensionsförmåner. Oaktat vad nyss

sagts må den framtida avgiftsbetalningen

anses grundad på från dagen

för anställningen och till pensionsåldern

med oförändrade belopp utgående

avgifter och må all personal

för vilken bindande utfästelse gäller

oavsett åldern medräknas. Härvid

skall dock, om löneförhöjning erhållits

under anställningstiden, avgiften

för den del av utfästelsen, som belöper

på eller kan anses belöpa på

löneförhö jningen, beräknas utgå

från dagen för löneförhöjningen.

Ävenså skall, i fall av tillåggsutfåstelse

av annan anledning än nyss

nämnts, avgiften för tilläggsutfästelsen

anses utgå från den dag då denna

gavs.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna

i ekonomisk förening till

huvudsaklig del ägas eller på därmed

jämförligt sätt innehavas —

direkt eller genom förmedling av

juridisk person — av en fysisk person

eller ett fåtal fysiska personer,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Skattskyldig, som överfört medel

till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse,

är berättigad till avdrag

för de överförda medlen, om

stiftelsens ändamål är sådant, att

den skattskyldige vid direkt omkostnad

för dylikt ändamål är berättigad

till avdrag, samt stiftelsen i övrigt

iippfyller villkor motsvarande dem

som i punkt 6 av anvisningarna till

53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

3. a. Kostnaden för anskaffande av

maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier avdrages

i regel genom årliga värdeminskningsavdrag.

Är sådan tillgång underkastad

hastig förbrukning, vilket

vanligen kan anses vara fallet, när

den beräknas hava en varaktighetstid

av högst tre år, må dock under

anskaffningsåret avdragas hela kostnaden

för dess anskaffande.

(Föreslagen lydelse)

må vid tillämpning av bestämmelserna

i nästföregående stycke hänsyn

icke tagas till pensionsutfästelse

avseende någon, vilken genom eget

eller anhörigs innehav av aktier eller

andelar har ett avgörande inflytande

i bolaget eller föreningen, eller

ock efterlevande till någon varom

sålunda är fråga.

Skattskyldig må jämväl åtnjuta

avdrag för medel, som avsatts till

annan personalstiftelse än pensionsstiftelse,

därest medlen kontant eller

i form av aktier, obligationer eller

därmed jämförliga tillgångar till ett

värde motsvarande den gjorda avsättningen

överlämnats till stiftelsen

och under förutsättning tillika att

stiftelsens ändamål är sådant, att

den skattskyldige vid direkt omkostnad

för dylikt ändamål är berättigad

till avdrag, samt att stiftelsen i

övrigt uppfyller villkor motsvarande

dem som i punkt 6 av anvisningarna

till 53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

3. a. Kostnaden för anskaffande

av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier avdrages

i regel genom årliga värdeminskningsavdrag

antingen enligt

bestämmelserna nedan i denna punkt

för planenlig avskrivning eller jämlikt

reglerna i punkt i för räkenskapsenlig

avskrivning. Äro tillgångar,

varom nu år fråga, underkastade

hastig förbrukning, vilket vanligen

kan anses vara fallet, när de beräknas

hava en varaktighetstid av högst

tre år, må dock oavsett om planenlig

eller räkenskapsenlig avskrivning

tillämpas under anskaffningsåret av
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

b. Genom värdeminskningsavdrag

fördelas en tillgångs anskaffningsvärde

såsom omkostnad på ett antal

år i följd med belopp så avpassade

att anskaffningsvärdet kan i

sin helhet avdragas under den tidrymd

tillgången beräknas vara ekonomiskt

användbar (tillgångens varaktighetstid).

Det årliga värdeminskningsavdraget

bör normalt bestämmas

enligt avskrivningsplan

till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.

Kan utredning icke förebringas

om anskaffningsvärdet eller om de

avdrag som därå tidigare ägt rum,

må avdraget beräknas till viss procent

å bokförda värdet eller å annat

värde, som med hänsyn till omständigheterna

finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må, -—

--är behörigt.

Vid bestämmande ----blir ut
sliten.

Såsom tillgångs---hos dot
terbolaget.

d. Då tillgång---anvisning
arna

till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,

ekonomisk förening, ömsesidigt

försäkringsbolag eller sparbank

avyttrat eller utrangerat fartyg

må avdrag ske för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet

av anskaffningsvärdet, i den

mån detta belopp överstiger vad som

influtit vid avyttring av fartyget,

men skall å andra sidan såsom intäkt

av rörelse upptagas endast vad

som vid dylik avyttring må hava

(Föreslagen lydelse)

dragas hela kostnaden för deras anskaffande.

b. Vid pl a n e nl i g avskrivning

fördelas en tillgångs anskaffningsvärde

såsom omkostnad på ett antal

år i följd genom värdeminskningsavdrag

med belopp så avpassade att

anskaffningsvärdet kan i sin helhet

avdragas under den tidrymd tillgången

beräknas vara ekonomiskt

användbar (tillgångens varaktighetstid).

Det årliga värdeminskningsavdraget

bör normalt bestämmas

enligt avskrivningsplan till viss bråkdel

av anskaffningsvärdet. Kan utredning

icke förebringas om anskaffningsvärdet

eller om de avdrag som

därå tidigare ägt rum, må avdraget

beräknas till viss procent å bokförda

värdet eller å annat värde, som med

hänsyn till omständigheterna finnes

lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må,--

— är behörigt.

Vid bestämmande--- — blir ut
sliten.

Såsom tillgångs---hos dot
terbolaget.

d. Då tillgång, — — — anvisningarna

till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,

ekonomisk förening, ömsesidigt

försäkringsbolag eller sparbank

avyttrat eller utrangerat fartyg och

har den skattskyldige icke vid något

tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig

avskrivning vid inkomstberäkningen

för förvärvskällan i fråga,

må avdrag ske för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

återbekommits av belopp, för vilket

avdrag i beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring--— annat än
damål.

4. Aktiebolag, ekonomisk förening,

ömsesidigt försäkringsbolag eller

sparbank må, efter därom hos beskattningsnämnd

framställt yrkande,

berättigas att tills vidare åtnjuta

avdrag för värdeminskning å maskiner

eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna,

oavsett om dessa äro

i överensstämmelse med reglerna i

punkt 3. Sådan fri avskrivning må

tillgodonjutas endast där tillfredsställande

utredning föreligger om

vad som återstår i beskattningsavseende

oavskrivet av anskaffningsvärdet

å här ifrågavarande tillgångar

samt dessa ävensom avskrivningar

å desamma i den skattskyldiges räkenskaper

och i företedd utredning

redovisas på sådant sätt, att trygghet

föreligger att vid avyttring av

tillgångarna framdeles möjligen

uppkommande vinster ej skola undgå

taxering.

(Föreslagen lydelse)

vid avyttring av fartyget, men skall

å andra sidan såsom intäkt av rörelse

upptagas endast vad som vid

dylik avyttring må hava återbekommits

av belopp, för vilket avdrag i

beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring---annat än
damål.

4. Skattskyldig må, efter därom

hos beskattningsnämnd framställt

yrkande, berättigas att under förutsättning

av motsvarande avskrivning

i räkenskaperna tills vidare åtnjuta

avdrag för avskrivning å maskiner

eller andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier i enlighet med

bestämmelserna nedan i denna

punkt för räkenskapsenlig

avskrivning. Såsom förutsättning

härför skall gälla att den skattskyldige

haft ordnad bokföring, som avslutas

medelst vinst- och förlustkonto,

samt att tillfredsställande utredning

föreligger om vad som återstår

i beskattningsavseende oavskrivet av

anskaffningsvärdet å ifrågavarande

tillgångar samt dessa ävensom avskrivningar

å desamma i den skattskyldiges

räkenskaper och i företedd

utredning redovisas på sådant sätt,

att trygghet föreligger att vid avyttring

av tillgångarna framdeles möjligen

uppkommande vinster ej skola

undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrågavarande

tillgångar må för visst beskattningsår

åtnjutas med högst

trettio procent för år räknat av

summan av bokfört värde å tillgångarna

enligt balansräkningen för närmast

föregående räkenskapsår och

anskaffningsvärdet å sådana under

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beskattningsåret anskaffade tillgångar,

vilka vid utgången av beskattningsåret

fortfarande tillhörde rörelsen.

Vad sålunda stadgats skall

gälla oavsett när under beskattningsåret

tillgångarna anskaffats.

Hava under beskattningsåret tillgångar

av nu ifrågavarande slag,

som anskaffats före ingången av

samma år, avyttrats eller hava dylika

tillgångar gått förlorade, därvid

för sistnämnda fall försäkringsersättning

avtalats, må särskilt avdrag

för avskrivning åtnjutas med

belopp motsvarande den i anledning

av avyltringen eller försäkringsfallet

uppkomna intäkten. Därest skattskyldig

erhållit avdrag i enlighet

med bestämmelserna i detta stycke,

skall underlaget för beräkning av

avdrag enligt nästföregående stycke

fastställas till motsvarande lägre belopp.

Har ett särskilt högt pris eller eljest

en särskilt hög kostnad för tillgång

betingats därav, att den skolat

utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle

eller för en konjunktur, som

väntas bliva allenast tillfällig, eller

av annan liknande omständighet, må

för det beskattningsår, varunder tillgången

anskaffats, avdrag göras vid

inkomstberäkningen för sådant överpris

eller sådan merkostnad. Därest

avdrag som nu sagts medgivits, skall

avdrag enligt bestämmelserna i andra

stycket beräknas å därefter återstående

del av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande under

beskattningsåret anskaffade tillgångar

tidigare åtnjutit i punkt 1 av

anvisningarna till il § kommunal
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skattelagen omförmålt avdrag å värdet

av rättighet till leverans av tillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt,

skall vid beräkning av avdrag

för värdeminskning med 30 procent

av anskaffningsvärdet såsom anskaffningsvärde

anses den verkliga

kostnaden minskad med det tidigare

jämlikt nyssnämnda stadgande åtnjutna

avdraget. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, om

investeringsfond i enlighet med vad

för sådan fond finnes stadgat tagits

i anspråk för avskrivning av under

beskattningsåret anskaffade tillgångar.

Oaktat vad ovan stadgas må avdrag

medgivas för avskrivning med

belopp som erfordras för att det bokförda

värdet icke skall överstiga anskaffningsvärdet

å samtliga nu ifrågavarande

tillgångar, vilka vid utgången

av beskattningsåret fortfarande

tillhörde rörelsen, sedan å detta

värde avräknats en beräknad årlig

avskrivning av tjugu procent. Visar

skattskyldig att nämnda tillgångars

verkliga värde understiger även sålunda

beräknat värde, må avdrag

medgivas jämväl för härav betingad

ytterligare avskrivning.

Då tillgångar, som anskaffats under

beskattningsåret, avyttras, förloras

eller såsom för rörelsen obrukbara

utrangeras under samma år,

må avdrag åtnjutas för anskaffningsvärdet

eller oavskriven del därav.

Med avyttring likställes det fall,

att tillgång uttages ur rörelsen för

att tillföras annan rörelse, som utgör

särskild förvärvskälla, eller för

att nyttjas för annat ändamål. Att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Den omständigheten att vid fri avskrivning

värdeminskningsavdragen

vid beskattningen sålunda skola

överensstämma med avdragen enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergång till

fri avskrivning utöver avdrag enligt

räkenskaperna tillgodogöra sig från

tiden före övergången resterande, i

räkenskaperna gjorda men ej vid

beskattningen åtnjutna avdrag antingen

inom ramen för avskrivningsplan

som avses i punkt 3 eller, med

beskattningsnämnds särskilda medgivande,

på en gång eller enligt särskild

av beskattningsnämnd god
-

(Föreslagen lydelse)

belopp, som erhålles vid avyttring

av tillgång, i sin helhet skall upptagas

såsom intäkt av rörelse, därom

stadgas i punkt 1 andra stycket av

anvisningarna till 28 §.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna

verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han

äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må den omständigheten att avdrag

för avskrivning medgives med lägre

belopp än vad i räkenskaperna avskrivits

icke föranleda ändring av

det värde, varå råkenskapsenlig

avskrivning beräknas. Avdrag för

belopp, med vilket den skattskyldige

i räkenskaperna verkställt avskrivning

utöver vad vid taxering blivit

godkänt, må åtnjutas först sedan

taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord

och enligt särskild av beskattningsnämnd

godkänd avskrivningsplan,

avseende en tid av minst fyra

år, räknat från och med beskattningsåret

efter det varunder tillgången

i fråga anskaffades.

Den omständigheten att vid tilllämpning

av bestämmelserna ovan

avdrag vid beskattningen skall överensstämma

med avskrivning enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergång till

råkenskapsenlig avskrivning utöver

avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra

sig från tiden före övergången

resterande, i räkenskaperna

gjorda men ej vid beskattningen åtnjutna

avdrag antingen inom ramen

för avskrivningsplan som avses i

punkt 3 eller, med beskattningsnämnds

särskilda medgivande, på en

gång eller enligt särskild av be
-

V,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

känd avskrivningsplan avseende en

tid av högst tio år. Efter övergång

till fri avskrivning må dock i intet

fall sådant avdrag tillgodonjutas,

som avses i punkt 3 c tredje stycket.

Har den skattskyldige icke kunnat

vid taxeringen utnyttja på visst år

belöpande avdrag som upptagits i

sådan särskild avskrivningsplan som

nyss sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras

honom för senare år.

Har före övergång till fri avskrivning

skattskyldig vid taxeringen tillgodoräknats

större värdeminskningsavdrag

än enligt räkenskaperna,

skall, för åstadkommande av

överensstämmelse mellan tillgångens

återstående värden enligt räkenskaperna

och i beskattningsavseende,

det belopp, varmed tillgångens

värde sålunda i beskattningsavseende

understiger värdet enligt räkenskaperna,

upptagas såsom intäkt under

det första beskattningsår, för

vilket fri avskrivning åtnjutes, eller,

om den skattskyldige hellre vill, med

en tredjedel för nämnda beskattningsår

och ett vart av de två närmast

följande åren. Om belopp, varom

nu är fråga, för något av sagda

år skulle helt eller delvis undandragas

beskattning genom utnyttjande

vid inkomstberäkningen av avdrag,

som eljest ej kunna utnyttjas, skall

dock beloppet i stället uppföras såsom

intäkt för det första år, då dylikt

förhållande ej föreligger. Vid

tillämpning av detta stycke skall

även sådant på tidigare år enligt avskrivningsplan

belöpande värde
-

(Föreslagen lydelse)

skattningsnämnd godkänd avskrivningsplan

avseende en tid av högst

tio år. Efter övergång till räkenskapsenlig

avskrivning må dock i

intet fall sådant avdrag tillgodonjutas,

som avses i punkt 3 c tredje

stycket. Har den skattskyldige icke

kunnai vid taxeringen utnyttja på

visst år belöpande avdrag, som upptagits

i sådan särskild avskrivningsplan

som nyss sagts, må detta avdrag

icke tillgodoföras honom för senare

år.

Har före övergång till räkenskapsenlig

avskrivning skattskyldig vid

taxeringen tillgodoräknats större

värdeminskningsavdrag än enligt

räkenskaperna, skall, för åstadkommande

av överensstämmelse mellan

tillgångens återstående värden enligt

räkenskaperna och i beskattningsavseende,

det belopp, varmed tillgångens

värde sålunda i beskattningsavseende

understiger värdet enligt

räkenskaperna, upptagas såsom

intäkt under det första beskattningsår,

för vilket räkenskapsenlig avskrivning

gäller, eller, om den skattskyldige

hellre vill, med en tredjedel

för nämnda beskattningsår och

ett vart av de två närmast följande

åren. Om belopp, varom nu är fråga,

för något av sagda år skulle helt

eller delvis undandragas beskattning

genom utnyttjande vid inkomstberäkningen

av avdrag, som eljest ej

kunna utnyttjas, skall dock beloppet

i stället uppföras såsom intäkt

för det första år, då dylikt förhållande

ej föreligger. Vid tillämpning av

detta stycke skall även sådant på

tidigare år enligt avskrivningsplan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

minskningsavdrag, som den skattskyldige

ej kunnat utnyttja, anses

hava tillgodoräknats honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning

å byggnad, vilken är avsedd

för användning i ägarens rörelse.

Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika allt efter den tid byggnaden anses

kunna utnyttjas. Är på grund av

särskilda omständigheter byggnadens

värde för rörelsen begränsat

till förhållandevis kort tid, skall

hänsyn härtill tagas. Så kan vara

fallet exempelvis då fråga är om

byggnad för utnyttjande av en begränsad

malmfyndighet, eller då å

annans grund belägen byggnad, som

användes i rörelse, vid nyttj anderättens

upphörande icke skall av jordägaren

lösas. I fråga om rent tillfälliga

byggnader, avsedda att användas

endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden

i sin helhet avdragas

för det år, då utgiften för byggnadens

uppförande ägt rum. I

I byggnads — — — särskilt maskinvärde.

Hinder möter ---punkt an
gives.

Utrangeras eller---eller riv
ningen.

(Föreslagen lydelse)

belöpande värdeminskningsavdrag,

som den skattskyldige ej kunnat utnyttja,

anses hava tillgodoräknats

honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning

å byggnad, vilken är avsedd

för användning i ägarens rörelse.

Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika allt efter den tid byggnaden

anses kunna utnyttjas. Vid denna

bedömning skall beaktas jämväl sådana

omständigheter som att byggnadens

ekonomiska varaktighetstid

kan antagas komma att röna inflytande

av framtida rationaliseringar,

förändringar med hänsyn till teknikens

utveckling, omläggning av verksamhet

och liknande. Är på grund

av särskilda omständigheter av annan

art än nyss nämnts byggnadens

värde för rörelsen begränsat till förhållandevis

kort tid, skall hänsyn

även härtill tagas. Så kan vara fallet

exempelvis då fråga är om byggnad

för utnyttjande av en begränsad

malmfyndighet, eller då å annans

grund belägen byggnad, som

användes i rörelse, vid nyttjanderättens

upphörande icke skall av

jordägaren lösas. I fråga om rent

tillfälliga byggnader, avsedda att användas

endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden

i sin helhet avdragas

för det år, då utgiften för byggnadens

uppförande ägt rum.

I byggnads---särskilt ma
skinvärde.

Hinder möter--— punkt an
gives.

Utrangeras eller---eller riv
ningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

till 41 §.

1. Inkomst av — — — särskilt

stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av inkomst

ske på grundval av hans bokföring,

med iakttagande dock av

följande. Därest vinstresultatet påverkats

därav, att bland intäkter

upptagits sådana intäkter, vilka icke

skola beskattas såsom inkomst, eller

uteslutits intäkt, som skolat

medräknas, eller bland utgifter avförts

sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen

avdrag icke får

ske, skall företagas erforderlig justering

av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de

i denna lag stadgade grunder. Den i

räkenskaperna gjorda värdesättningen

å tillgångar, avsedda för omsättning

eller förbrukning — såsom

lager av råvaror, halv- och helfabrikat,

handelslager, jordbruks- och

skogsprodukter, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags placeringar

av förvaltade medel i aktier,

obligationer, lånefordringar

m. m. — skall endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det visas,

att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan

tillgångarna levereras eller av den

skattskyldige i oförändrat eller för
-

(Föreslagen lydelse)

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt

stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av inkomst

ske på grundval av hans bokföring

med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats

därav, att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola

beskattas såsom inkomst, eller uteslutits

intäkt, som skolat medräknas,

eller bland utgifterna avförts

sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen

avdrag icke får ske,

skall företagas erforderlig justering

av det bokföringsmässiga vinstresultatet

till överensstämmelse med en

inkomstberäkning enligt de i denna

lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen

å tillgångar avsedda

för omsättning eller förbrukning

(lager) skall vid inkomstberäkningen

godtagas, därest denna värdesättning

icke står i strid med vad nedan

sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång

må icke upptagas till lägre belopp

än fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde

eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är

lägre, sistnämnda värde, i förekommande

fall efter avdrag för inlcurans.

Därest värdet å lagret, beräknat

till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall

efter avdrag för inkurans, uppgår

till lägre belopp än som motsvarar

medeltalet av värdena å lagren vid

utgången av de två närmast föregående

beskattninsgären (jämförelse
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

ädlat skick försäljas. Beträffande

värdet å rättigheter till leverans av

maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning

av värdet därå godkännas

endast i den mån den skattskyldige

visar, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan

tillgångarna levereras. Djur å jordbruksfastighet

skola, därest icke

särskilda förhållanden till annat föranleda,

upptagas lägst till värden,

som för olika slag av djur i skilda

åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.

I vissa fall (såsom i

fråga om dyrbarare avelsdjur) fastställas

icke dylika värden; i sådant

fall må värdet å djuret icke upptagas

lägre än till allmänna saluvärdet,

reducerat med det procenttal, varmed

de av riksskattenämnden fastställda

värdena å olika slag av djur

understiga genomsnittspriserna å

dessa djurslag under tiden från och

med den 1 oktober året före beskattningsåret

till och med den 30 september

beskattningsåret.

(Föreslagen lydelse)

åren), må lagret vid beskattningsårets

utgång i stället upptagas till

lägst ett belopp motsvarande förstnämnda

värde å detta lager efter avdrag

med sextio procent av sagda

medeltalsvärde. Därvid skola såsom

värden å lagren vid jämförelseårens

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena

eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i

fråga varit lägre, sistnämnda värden,

i förekommande fall efter avdrag

för inkurans. Föreligger sådant

fall att sextio procent av nyssnämnda

medeltalsvärde överstiger värdet

av lagret vid beskattningsårets utgång,

må avdrag åtnjutas jämväl för

det överskjutande beloppet, därest

en häremot svarande avsättning i

räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.

Då avdrag för sådan avsättning

medgivits, skall avsättningen

återföras till beskattning nästföljande

beskattningsår, därvid frågan

om avdrag för förnyad avsättning

till dylikt konto får prövas enligt

bestämmelserna ovan. Ingå i

lagret råvaror eller stapelvaror, må

lagret av sådana varor eller del därav

upptagas till lägst sjuttio procent

av värdet å tillgångarna i fråga beräknat

efter lägsta marknadspris

under beskattningsåret eller under

något av de närmast föregående nio

beskattningsåren. Därest sist angivna

grund för värdering av varulagret

eller del därav tillämpats, skall vad

ovan sägs om värdering med hänsyn

tagen till medeltalet av värdena å

lagren vid utgången av de två närmast

föregående beskattningsåren

icke gälla.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Utan avseende å vad förut stadgats

angående den lägsta värdesättning

å lagret, som vid inkomstberäkningen

kan godtagas, må det lägre

värde å lagret godtagas som skattskyldig

med hänsyn till föreliggande

risk för prisfall visar vara påkallat.

Vad i femte och sjätte styckena

här ovan sägs angående det lägsta

värde å skattskyldigs varulager, som

må vid inkomstberäkningen godtagas,

har icke avseende å penningförvaltande

företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade

medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. eller å skattskyldigs

lager av fastigheter och liknande

tillgångar beträffande vilka en

sådan värdesättning finnes icke vara

godtagbar. Värdet å lager av nu avsedda

tillgångar skall upptagas till

vad som med hänsyn till risk för förlust,

prisfall m. m. framstår såsom

skäligt.

Avdrag för inkurans må icke medgivas

med större belopp än vad den

skattskyldige enligt vid självdeklarationen

fogad utredning visar svara

mot den konstaterade värdenedgången

å lagret å balansdagen. Oaktat

vad nu sagts må dock avdrag

för inkurans medgivas med fem procent

av det lägsta utav lagrets anskaffnings-

och återanskaffningsvärdcn,

därest detta ej framstår såsom

uppenbart opåkallat, eller med

det högre procenttal därav som riksskattenämnden

kan hava för lagren

inom vissa branscher eller hos vissa

grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande av lagrets an‘2—

Diliang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skaff ning svär de skall så anses som

om de lagertillgångar, vilka kvarligga

i lagret vid beskattningsårets utgång,

äro de senaste av den skattskyldige

anskaffade eller av honom

tillverkade. För tillgångar, som den

skattskyldige framställt eller bearbetat,

skall såsom anskaffningsvärde

anses direkta tillverkningskostnader

(materialkostnader och arbetslöner)

ökade med ett tillägg som

motsvarar vad som av de indirekta

tillverkningskostnaderna skåligen

belöper å nu ifrågavarande tillgångar,

därvid hänsyn dock icke behöver

tagas till ränta å eget kapital.

När fråga är om beräkning av inkomst

av jordbruksfastighet, skall

den i räkenskaperna gjorda värdesättningen

å andra tillgångar än djur

å fastigheten godtagas, försåvitt densamma

uppenbarligen icke innebär

en lägre värdesättning än som vid en

tillämpning av bestämmelserna ovan

skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av lagertillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt prisfall

kommer att inträffa innan tillgångarna

levereras eller av den

skattskyldige i oförändrat eller förädlat

skick försäljas. Beträffande

värdet å rättigheter till leverans av

maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning

av värdet därå godkännas

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt---in
flutna

likviden.

Om beskattningsmyndighet,--

— till beskattning.

Motsvarande gäller---års

inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses, förutom

pensionsstiftelse bildad enligt

lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, jämväl inrättning,

självständig fond eller annan

stiftelse, vilkens kapital och avkastning

må användas endast till

pensioner på grund av tjänst, därest

(Föreslagen lydelse)

endast i den mån den skattskyldige

visar, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt prisfall

kommer att inträffa innan tillgångarna

levereras. Djur å jordbruksfastighet

skola, därest icke särskilda

förhållanden till annat föranleda,

upptagas lägst till värden, som

för olika slag av djur i skilda åldersgrupper

fastställas av riksskattenämnden.

I vissa fall (såsom i fråga

om dyrbarare avelsdjur) fastställas

icke dylika värden; i sådant fall må

värdet å djuret icke upptagas lägre

än till allmänna saluvärdet, reducerat

med det procenttal, varmed de

av riksskattenämnden fastställda

värdena å olika slag av djur understiga

genomsnittspriserna å dessa

djurslag under tiden från och med

den 1 oktober året före beskattningsåret

till och med den 30 september

beskattningsåret.

Vad här —--årets inkomst.

Har avverkningsrätt--- in
flutna

likviden.

Om beskattningsmyndighet, — —

— till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års

inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses,

förutom bankaktiebolags och sparbanks

pensionsstiftelse samt pensionsstiftelse

bildad enligt lagen om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,

jämväl inrättning,

självständig fond eller annan stiftelse

under förutsättning att denna står

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

genom föreskrifter i reglementet

eller eljest trygghet skapats för att

stiftelsen så länge den består skall

hava sådant ändamål samt att vid

dess upplösning återstående medel

antingen skola användas för dylik

pensionering eller ock skola anslås

till välgörande eller eljest allmännyttigt

ändamål.

(Föreslagen lydelse)

under tillsyn enligt lagen om tillsyn

över stiftelser, att stiftelsens stadgar

fastställts av tillsynsmyndigheten,

att stiftelsens kapital och avkastning

må användas endast till pensioner

på grund av tjänst, att genom föreskrifter

i reglementet eller eljest

trygghet skapats för att stiftelsen så

länge den består skall hava sådant

ändamål samt att vid dess upplösning

eller då det icke längre finnes

eller kan antagas komma att finnas

någon, vars rätt till pension på grund

av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen,

återstående medel antingen

skola användas för dylik pensionering

eller ock skola anslås till välgörande

eller eljest allmännyttigt

ändamål.

Denna lag skall, såvitt angår punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna

2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av

anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att nämnda anvisningspunkter i äldre lydelse fortfarande skola

gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år

1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den 1 januari

1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om

1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Vad i övergångsbestämmelserna till förordningen den 26 februari 1954

(nr 50) om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och

andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m. stadgas om nämnda

förordnings tillämpning i vissa fall vid 1956 års inkomsttaxering skall

upphöra att gälla.

2. Finnes vid ikraftträdandet av denna lag i vad avser bestämmelserna

i punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

pensions- eller annan personalstiftelse med sådan ändamålsbestämning,

att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan på grund härav jämlikt

nämnda anvisningspunkter medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

därest den skattskyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar

att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta

medlen under uttryckligt förbehåll att medlen i fråga skola användas uteslutande

för sådant ändamål, som jämlikt nyssnämnda anvisningspunkter

utgör förutsättning för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas

deklarationen i två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd

överlämnas till taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet

som har att öva tillsyn över stiftelsen.

Utgår vid ikraftträdandet av bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna

till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § pension utan att pensionsutbetalningen

är grundad på bindande utfästelse gentemot den som uppbär

pensionen, må, oaktat vad i denna lag stadgas, vid beräkning av det

belopp, varmed avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får medgivas,

så anses som om pensionen i fråga utgår på grund av bindande

utfästelse.

Sådan stiftelse, bildad före ikraftträdandet av nu ifrågavarande bestämmelser

i denna lag, som utom i vad avser stiftelsens ändamålsbestämning

uppfyller förutsättningarna jämlikt samma bestämmelser för frikallelse,

helt eller delvis, från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet,

må frikallas från dylik skattskyldighet under förutsättning att stiftelsens

ändamålsbestämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades

i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 maj 1950, nr 308.

3. Skattskyldig, som vid 1955 års taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning

å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna verkställda

avskrivningarna, är berättigad att utan något beskattningsnämnds ytterligare

medgivande tills vidare åtnjuta räkenskapsenlig avskrivning.

Har skattskyldig åtnjutit fri avskrivning och har i samband därmed

bestämmelserna i punkt 4 andra eller tredje stycket av anvisningarna till

29 § i äldre lydelse blivit å honom tillämpliga, skall vad där sägs gälla

jämväl efter det denna lag trätt i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola

vid taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957,

skola för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren

1957—1959 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte

stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas

till belopp understigande i det följande angiven procentuell andel av

lagrets i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde,

nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes

år 1957, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes

åren 1958 och 1959, trettio procent av lagrets värde.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Förslag

till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker, skall i inventariet för

varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning eller

förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset å balansdagen

(återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så önskar i

stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att anskaffnings-

eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas

med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Tillämpar skattskyldig regelmässigt annan tillförlitlig värderingsmetod

än i första stycket sägs, må den skattskyldige angiva värdena enligt nämnda

metod, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

å inneliggande varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt

från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Å inventarium, som i 1 § avses, skola, därest hinder härför icke möter,

två i inventeringen deltagande personer teckna en på heder och samvete

avgiven försäkran att vid inventeringen icke någon lagertillgång uppsåtligen

undantagits. Har den skattskyldige ensam företagit inventeringen,

må försäkran som nu sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Har skattskyldig icke vid upprättandet av inventarium iakttagit föreskrifterna

i denna förordning, skall hans till ledning för taxering lämnade

uppgifter angående varulagrets värde icke äga vitsord.

Då fråga är om sådan skattskyldig, som med hänsyn till de speciella

förutsättningar, varunder verksamheten bedrives, icke utan avsevärda

svårigheter kan vid inventeringen iakttaga föreskrifterna i denna förordning,

skall den skattskyldiges utredning angående värdet dock äga

vitsord, därest det icke framstår såsom sannolikt att värdet är ett annat.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

23

Anvisningar

till 1 §.

Hinder möter ej för skattskyldig att verkställa inventering av olika

varugrupper vid skilda tillfällen under året, därest det vid varje inventeringstillfälle

framkomna värdet å lagertillgångarna i fråga kan på ett

tillfredsställande sätt korrigeras med hänsyn till lagerutvecklingen för

varugruppen under tiden fram till och med balansdagen.

Såsom exempel på annan än i 1 § angiven värderingsmetod, som, därest

den regelmässigt användes, må tillämpas vid inventeringen, kan nämnas

värdering till fasta styckepriser. Förutsättning härför är emellertid, att

anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt sätt framräknas

med utgångspunkt från de angivna värdena.

Anskaffningsvärdet skall beräknas under den förutsättningen, att de

lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid räkenskapsårets utgång, äro

de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade

eller producerade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt, producerat

eller bearbetat, skall såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverknings-

eller produktionskostnader (materialkostnader och arbetslöner)

ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverknings-

eller produktionskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande

tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.

Därest tillägg för indirekta kostnader beräknas i form av pålägg å de

direkta kostnaderna, skall grunden för beräkningen av pålägget angivas i

inventariet.

I 1 § föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid inventeringen,

men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning

av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas i inventariet,

varvid den nedskrivning som betingas av redan inträdd inkurans

skall redovisas för sig.

Avdraget för inkurans skall i princip motsvara lika stor andel av det

verkliga anskaffningsvärdet för varorna som den på grund av inkuransen

verkställda nedsättningen av utförsäljningspriset utgör av normalt utförsäljningspris

för motsvarande kuranta varor. I fråga om icke kuranta varor,

för vilka något utförsäljningspris ej kan fastställas, skall avdraget för

inkurans i regel motsvara skillnaden mellan anskaffningsvärdet och varornas

utrangeringsvärde.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela

detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas

värdering. Uppdelningen bör lämpligen ske på kuranta råvaror och

stapelvaror samt övriga kuranta varor ävensom på okuranta råvaror och

stapelvaror samt övriga okuranta varor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

till 3 §.

Den i 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen har avseende å den,

som driver verksamhet under sådana förhållanden att en mera exakt inventering

av lagertillgångarna icke kan verkställas. Såsom exempel härå

kan angivas bokförlagsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1956.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

25

Förslag

till

förordning om investeringsfonder för konjunktur utjämning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt ma svenskt

aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med

bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investeringsfond.

Om företag som ovan sägs icke är berättigat att åtnjuta avdrag för avskrivning

å inventarier i enlighet med bestämmelserna för räkenskapsenlig

avskrivning, må avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åtnjutas

med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande,

lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Investeringsfonder, som i denna förordning avses, äro investeringsfond

för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår

icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för beskattningsåret

redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt

konto (konto för investering i skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava

verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen

har att avlämna allmän självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättning till investeringsfond skett.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Alaj. ts proposition nr 100

5 §.

Ä konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst

trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag

skett, åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild underrättelse

skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett

samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det uttagna

beloppets storlek.

6 §•

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress

samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för

investering varom fråga är. Avser inbetalning vid ett och samma tillfälle

konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse, skall angivas huru

stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall

angivas, att, därest avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen

träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan

anmälan, skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med

anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss

sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länsstyrelsen

översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda

inbetalningarna å konto för investering. Å uppgiftshandling, som skall

upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och

adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett ävensom

det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under taxeringsåret,

skall uppgift som i första stycket sägs översändas till länsstyrelsen

snarast möjligt och senast inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

8 §•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola

stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under

visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å

arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller

företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd

med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens

ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadsstyrelsen

och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för

investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av

vederbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk

ett belopp motsvarande två och en halv gånger det från kontot uttagna

beloppet. 11

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under visst

beskattningsår, skall det ske för ändamal varom här nedan sägs.

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att

främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hagnad,

anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna

skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga

byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,

med högst ett belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret

för ny-, till- eller ombyggnaden, eller för bidrag under samma

år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för

arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos

företaget eller detta närstående företag, eller, såvitt angår företag som

huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för reparations-

och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad, som

användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombygg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

nåd av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna

under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) for nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med

högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning

å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom

icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredmngsarbete

under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk

under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller

ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande arbeten

pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att

avdrag for kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det

sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för

täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de

uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall

aga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,

som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga

investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja

avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt

att, da fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats

från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,

anskaffningskostnaden må medräknas endast om tillgången

tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättningtill

investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som

avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond

för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader

för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

14 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 11 §

avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag

med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen

tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den

ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedslcrivits

med det i anspråk tagna beloppet.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond i anspråk jämlikt bestämmelserna

i denna förordning utan att fråga är om fall som i 10 § sägs, må vid den för

taxering till kommunal och statlig inkomstskatt verkställda inkomstberäkningen

för beskattningsåret för den förvärvskälla, varom fråga är,

åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag) med belopp motsvarande

tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.

16 §.

Om investeringsfond enligt av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen

meddelat beslut skall eller må tagas helt eller delvis i anspråk, äger

företaget hos riksbanken, i den ordning nedan sägs, från konto för investering

utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden som i

enlighet med beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det ankommer på

arbetsmarknadsstyrelsen att efter därom av företaget gjord framställning

förordna om utbetalning som nyss sagts. Sedan utbetalning skett skall riksbanken

lämna underrättelse därom till arbetsmarknadsstyrelsen med angivande

av företagets namn och adress samt det utbetalta beloppets storlek

och från vilket konto för investering uttag skett.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att investeringsfond skall tagas

i anspråk av samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller ock visst

eller vissa företag, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen att lämna underrättelse

därom dels till företag varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

Har förordnats att investeringsfond må tagas i anspråk och har företag

i anledning härav enligt 16 § uppburit medel från konto för investering,

åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen erhållit besked från

riksbanken att utbetalning skett, att till länsstyrelsen, för att tillställas

vederbörande beskattningsnämnd, lämna underrättelse om att investeringsfonden

skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungi. Maj:ts proposition nr 100

skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk

samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift

härom.

18 §.

Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt mer

än fyrtio procent av det belopp för vilket avdrag i enlighet med bestämmelserna

i 3 § åtnjutits för samma beskattningsår, skall länsstyrelsen, på

framställning av företaget, förordna om återbetalning av det till kontot för

mycket inbetalta beloppet.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om

fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investeringsfond

enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt

17 § avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de beskattningsår

varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del

därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

däri fondavsättningen gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl

ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för

beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller den

till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna

i denna paragraf skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20 §.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion företag uppgått i annat företag, skall investeringsfond

hos det förra företaget, därest investeringsfonden icke enligt fjärde stycket

övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Därvid

skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en tiondel

av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § tredje stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må

moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest förutsättning

därför enligt 1 § andra stycket föreligger. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning vid fusion enligt 96 § lagen om ekonomiska

föreningar. Har investeringsfond övertagits i enlighet med vad nyss sagts,

skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande

föreningen under det beskattningsår, då avsättning skett hos

dotterbolaget eller den överlåtande föreningen.

Har företag övertagit investeringsfond enligt bestämmelserna i nästföregående

stycke, skall länsstyrelsen efter anmälan av företaget underratta

riksbanken härom.

21 §.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning

eller annan rätt till medel som inbetalats å konto för investering,

skall investeringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas

såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen gjorts.

Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en

tiondel av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § andra och tredje styckena

sägs äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis enligt taxering, som vunnit laga

kraft, återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av

företaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investering

av ett belopp motsvarande fyrtio procent av den återförda fondavsättningen

i den mån medlen icke tidigare återgått till företaget.

23 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta

medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgången

av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligga

icke förutsättningar för beskattning av realisationsvinst, skall såsom

skattepliktig intäkt upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits

av belopp, för vilka företaget tillgodonjutit avdrag enligt denna

förordning. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av

försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss

angiven tid.

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning

till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna

avdrag för värdeminskning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

24 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 19, 20, 21 eller 23 §, skall taxeringsnämndens

ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena

i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga

meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 20 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt

att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet

ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill dess

de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt

formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av

medel till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän

självdeklaration skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lamna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser erforderliga

från arbetsmarknadssynpunkt.

26 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomstskatt taxera

aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll förteckna de

företag, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter enligt 25 § första

stycket.

27 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat

sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar

av de jämlikt 25 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i meddelat

beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,

skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröj ligen genom länsstyrelsens

försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

29 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna förordning

må föras hos Kungl. Maj:t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava

inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

30 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer pa bankens

huvudkontor i Stockholm såvitt avser företag som skall taxeras till statlig

inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor

i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun

är belägen.

31 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 1 §.

Företag, som icke tillgodonjuter rätt till räkenskapsenlig avskrivning,

må medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond endast

om avsättningarna i räkenskaperna och i företedd utredning redovisas på

sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas över fondmedlens

användning. Är fråga om inkomst av jordbruksfastighet må medgivande

som nyss sagts lämnas allenast därest inkomsten redovisas enligt bokföringsmässiga

grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt av skogsbruk avses vad som enligt 21 § kommunalskattelagen

är att hänföra till sådan intäkt, dock att vad som influtit genom

försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken ej räknas

till intäkt av skogsbruk vid tillämpning av denna förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader i rörelsen — jämväl om de formellt utgått

av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, skuldregleringsfond,

dispositionsfond, investeringsfond in. fl. fonder, donationer

o. d. Avdrag skall icke ske för allmänna svenska skatter vare sig de

erlagts preliminärt eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra stycket omförmält konto verkställts

med lägre belopp än som svarar mot fyrtio procent av fondavsättningen,

skall avdrag medgivas med två och en halv gånger det inbetalta beloppet.

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas i anspråk för bidrag till bestridande

av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning

för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som i

It § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller den

förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,

,‘j—B i hon g till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller

detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvudsakliga

uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar

åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i

egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan antagas

utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen

angivna ändamål.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts

av annan än företaget eller av detta men med särskilda medel, som för

ändamålet ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta

medel användas endast för den del av investeiängskostnaden som företaget

bestritt av egna medel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa

av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i

fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare alltjämt

äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildats

jämlikt förordningen i fråga. Vad i samma förordning stadgas rörande

förordningens tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till förordningen

i fråga angivna konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder

samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt

äga giltighet.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, skall vad i 11 § första och femte

styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investeringsfonds

återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

Beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond,

som bildats före ikraftträdandet av nya förordningen, skall utöver vad

som framgår av det förut sagda gälla dels att fonden må efter av Kungl.

Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med

investeringsfond för skogsbruk enligt nya förordningen, dels att, såvitt

avser fond för byggnader, fonden får tagas i anspråk för samtliga i 11 §

första stycket vid a) nya förordningen angivna ändamål och dels att, då

sådan äldre fond tages i anspråk jämlikt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande,

vad i 15 § nya förordningen sägs skall äga motsvarande tilllämpning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

35

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa ändrade

bestämmelser berörande företagsbeskattningen, m. m. samt anför därvid

följande.

1. Inledning

Den svenska skattelagstiftningen är i princip så uppbyggd att till beskattning

för en viss tidsperiod —- beskattningsåret — skall upptagas på

perioden belöpande intäkter efter avdrag för på samma tidsperiod belöpande

omkostnader. Det är med andra ord den under beskattningsåret

uppkomna verkliga nettovinsten som skall beskattas. Från denna allmänna

princip har emellertid i olika hänseenden avsteg gjorts. Särskilt gäller detta

i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda

lämnar kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att

själv reglera den skattemässiga vinsten för ett visst år, nämligen genom

att i önskad omfattning utnyttja rätten till fri avskrivning å maskiner

och andra inventarier, till fri värdering av varulager eller till skattefri

avsättning till investeringsfond eller för framtida pensions- eller andra

personalkostnader. Utnyttjandet av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande

dispositioner kan alltså medföra att den inkomst, som upptages

till beskattning för en viss tidsperiod, avsevärt understiger den faktiska

inkomsten under samma period.

Under senare år har ökad uppmärksamhet ägnats det förhållandet, alt

föreliggande möjligheter för företagen att genom vinstreglerande dispositioner

förskjuta beskattningen framåt i tiden av den under året faktiskt

åtnjutna vinsten lämnar utrymme inte blott för en med obeskattade vinstmedel

verkställd kapitaluppbyggnad utan även en likviditetsförstärkning

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

svarande mot skatten på vinstmedlen i fråga. Denna kapitalansamling och

likviditetsförstärkning har i sin tur skapat förutsättningar för en expansiv

investeringsverksamhet. I den mån denna förlagts till tider, då en viss återhållsamhet

med investeringarna tett sig från samhällets synpunkt önskvärd,

har skattereglernas konstruktion föranlett allvarliga erinringar av konjunkturpolitisk

art. Därvid har särskilt framhållits att en av statsmakterna

genomförd restriktiv kreditpolitik inte kunnat mer avsevärt inverka på

de självfinansierande företagens expandering.

Här må erinras att statsmakterna som led i strävandena att under de

senaste åren upprätthålla samhällsekonomisk balans vidtagit en rad åtgärder

såväl av penningpolitik som skattepolitik natur. Syftet har därvid

varit att i viss omfattning motverka den av konjunkturförhållandena starkt

stimulerade investeringsbenägenheten hos den enskilda sektorn av näringslivet.

Till åtgärder av först angivet slag hör främst de tidigare gällande bestämmelserna

om affärsbankernas kassareserver och de sedermera träffade

överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten om åtstramning

i kreditgivningen. Som ett angeläget komplement till en restriktiv

kreditpolitik vidtogs parallellt härmed vissa inskränkningar i de i skattelagarna

givna möjligheterna till vinstreglerande dispositioner.

Av vidtagna åtgärder på det skattepolitiska planet må till en början erinras

om de för beskattningsåren 1952 och 1953 gällande bestämmelserna

om investeringsavgift, vilka direkt riktade sig mot vissa bestämda investeringar,

i det verkställandet av sådana investeringar medförde att vederbörande

fick till staten erlägga en på grundval av investeringskostnaden

beräknad avgift. Övriga till sistnämnda grupp hänförliga åtgärder är på en

gång av kreditåtstramande natur och ägnade att motverka investeringar avvisst

slag. Så var fallet beträffande den för beskattningsåret 1951 gällande

investeringsskatten och de på beskattningsåren 1952 och 1953 tillämpliga

bestämmelserna om varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen. Bestämmelserna

i sistnämnda del kom dock — med hänsyn till att sådana spekulativa

lageruppbyggnader, mot vilka bestämmelserna riktade sig, visat

sig inte under tidsperioden i fråga ha ägt rum — aldrig att tillämpas vid

taxeringen utan upphävdes av riksdagen före respektive beskattningsårs

utgång. Av samma natur är de för beskattningsåren 1952—1954 gällande

bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten å maskiner

och andra inventarier samt begränsningen i möjligheterna att göra avsättningar

till pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder.

Dessa bestämmelser, som främst åsyftade de självfinansierande företagen,

var alltså såtillvida av kreditbegränsande natur, att de försvårade

eller förhindrade för de berörda företagen att genom vinstreglerande dispositioner

erhålla mera avsevärda uppskov med beskattningen av de på

de ifrågakommande åren belöpande verkliga vinstmedlen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

På därom gjord hemställan erhöll jag den 9 maj 1952 bemyndigande att

tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av

vissa bestämmelser berörande företagsbeskattningen. Jag tillkallade samma

dag ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl,

tillika ordförande, byråchefen i finansdepartementet G. F. E. Cederwall,

ledamoten av riksdagens andra kammare, bankkamreraren S. H. Gustafson,

byråchefen i finansdepartementet, kammarrättsrådet G. T. Hedborg,

civilekonomen G. A. Henrikson, ledamöterna av riksdagens första kammare,

lantbrukaren O. S. Niklasson och teknologie doktorn E. J. Wehtje

att verkställa nämnda utredning. Sedan Niklasson på egen begäran entledigats

från ifrågavarande uppdrag tillkallades ledamoten av riksdagens

andra kammare, hemmansägaren R. L. Jansson att såsom utredningsman

deltaga i utredningen.

Att såsom experter biträda utredningsmännen tillkallades bokföringssakkunnige

i riksskattenämnden, revisionsintendenten S. V. Lundell, bankdirektören

L.-E. Thunholm samt numera professorn i företagsekonomi vid

handelshögskolan i Stockholm N. E. B. Västhagen.

I de för utredningen meddelade direktiven erinrades inledningsvis om

de åtgärder av penning- och skattepolitisk natur för vilka i det föregående

redogjorts. I direktiven anfördes vidare.

Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är i åtskilliga

delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av visst slag,

däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar under goda konjunkturer

och erhåller stora vinster, undgår temporärt en beskattning av dessa

vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå i skattelagarna normalt medgivna

nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande kan givetvis vara ägnat

att befordra produktionsutvecklingen och möjliggöra en ur skilda synpunkter

önskvärd konsolidering inom näringslivet. Men det är å andra sidan även uppenbart,

att — som jag framhöll i propositionen nr 200/1952 (med förslag till tillfällig

begränsning i den fria avskrivningsrätten) — bestämmelsernas investeringsstimulerande

effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande art och

i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen icke acceptabel.

Därefter erinrades om att 1950 års långtidsutredning, som för femårsperioden

1951—1955 förordat en hård och aktiv finanspolitik, särskilt uppmärksammat

verkningarna av företagsbeskattningens nuvarande utformning

och därvid ifrågasatt en omläggning av företagsbeskattningen till en

bruttobeskattning.

I direktiven anfördes vidare.

I nyssnämnda proposition berörde jag närmare reglerna om rätten till fri

avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till de som i detta sammanhang

är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll därvid att det vore angeläget

undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde så utformas att den fria

avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad som ur samhällets synpunkt

vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en sådan utredning borde

givetvis även beaktas näringslivets önskemål om sådan fasthet i skattereglerna

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att ett tillfredsställande bedömande rörande finansieringen av inventarieförvärv

m. m. kunde verkställas; en avvägning mellan de senast båda antydda synpunkterna

kunde bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten

— anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet — och bestämmelserna om

investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet

huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteform, som

riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas

i tillämpning.

Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestämmelser

på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.

Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka

möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna så att avskrivningsrättens

omfattning under en viss tidsperiod göres beroende av vad som

ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod önskvärt med hänsyn

till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en närmare undersökning av

detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning av antydd innebörd måste, för

att få tillräcklig effekt, kompletteras med en samtidig omläggning av de bestämmelser,

som reglerar möjligheterna att vidtaga andra vinstreglerande dispositioner

än avskrivning å inventarier. Jag åsyftar därvid — förutom reglerna

om avdrag för avsättning till investeringsfonder, vilka uppenbarligen har ett

mycket intimt samband med den fria avskrivningsrätten — främst bestämmelserna

om varulagervärdering och avdrag för avsättning till personalstiftelser.

Skulle utredningen komma till en sådan uppfattning, bör i dess uppdrag ingå

att undersöka även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestämmelser.

Under utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella

förslag till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas

samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt angår

avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma på utredningen

att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens samordnande

med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande reglerna härom; till denna fråga

får jag längre fram närmare återkomma. Härjämte bör utredningen pröva behovet

och lämpligheten av en skatteform, som direkt tar sikte på företagens utgifter.

Syftet med en sådan beskattning skulle vara att framkalla en noggrannare

prövning än den som nu sker hos många företag beträffande behovet och angelägenheten

av vissa utgifter och investeringar. I första hand synes böra uppmärksammas

sådana utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader.

Beträffande bestämmelsernas utformning skall här icke sägas annat än att investeringsavgiftsförordningens

föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.

Sedan i direktiven framhållits att det inte borde ifrågakomma att binda

utredningen vid närmare utformade direktiv än som framgick av det nyss

återgivna, underströks att utredningen borde ha fria händer att pröva hur

ifrågavarande problem skulle lösas under beaktande av de olika intressen,

mellan vilka en avvägning med nödvändighet måste göras. I direktiven antyddes

emellertid vissa tänkbara lösningar. Följande torde här ytterligare

få återges. I

I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida

bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager

under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömes såsom

ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna utformas så att de

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna synes närmast

böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras

skola gälla för en viss förestående tidsperiod.

Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen

fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den ordinarie

skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet att icke

onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna i fråga skall

ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas i tillämpning i tider då

det ur det allmännas synpunkt framstår som särskilt angeläget att åstadkomma

återhållsamhet på företagens utgiftssida.

Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag för

avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler som

möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning. Redan

på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser. Därtill kommer

att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är komplicerade i tilllämpningen

och ur skilda synpunkter otillfredsställande konstruerade, hrån

taxeringsmyndigheternas sida liar vid upprepade tillfällen anmärkts att bestämmelserna

ofta utnyttjats i huvudsakligt syfte att uppnå opåkallade skattelättnader

samt att myndigheterna saknar möjligheter att ingripa häremot. Sålunda

har påpekats att avsättningar verkställes till pensionsstiftelser, oaktat att

företaget har sina anställda pensionsförsäkrade i försäkringsanstalt eller direkt

belastar omkostnadskontot med aktuella pensionsutgifter. Dessa erfarenheter

borde, har det framhållits, föranleda att man prövade huruvida företag, som

bildade pensionsstiftelser, skulle åläggas föra sina samtliga pensioneringskostnader

över stiftelsen. Vidare har invänts att sedan avsättning till s. k. fri pensionsstiftelse

verkställts — en sådan avsättning behöver icke innefatta mer än

utfärdandet av ett skuldebrev och en mot skuldebrevets belopp svarande utgiftsnotering

i räkenskaperna — förloras kontrollen över stiftelsen och hur dess

förmögenhet användes. Även invändningar av annan art har riktats mot bestämmelserna

på förevarande område. Vad angår övriga personalstiftelser har

framhållits att avdrag enligt gällande bestämmelser visserligen skall medges blott

om stiftelsens tillgångar skall användas för omkostnader av för stiftelsebildaren

i och för sig avdragsgill natur, men att icke sällan förekommit att tillgangarna

i fråga, oaktat vad på förhand uppgivits, använts i icke obetydlig omfattning för

ändamål av annat slag än det nyss nämnda.

Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis iakttagas,

att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas

utformning beaktades, bli i förevarande sammanhang i lika mån tillgodosedda.

Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla

bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och föl sig

åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna

ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På grund härav bör det

ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de bestämmelser, som kan

komma att föreslås, bör föranleda att företagens statliga inkomstskatt beräknas

efter annan eller andra procentsatser än nu gällande. Jag vill emellertid framhålla,

att den omständigheten att utredningen kan komma att föreslå bestämmelser

som skulle framdeles omöjliggöra ett nu förekommande men av lagstiftaren

uppenbarligen icke avsett utnyttjande av skattereglerna i och för sig

icke kan betraktas som en skärpt företagsbeskattning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Utredningsmännen, som antagit benämningen företagsbeskattningskommittén,

har med skrivelse den 16 augusti 1954 överlämnat betänkande med

förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). Vid betänkandet

fogade, av kommittén utarbetade författningsförslag torde få såsom Bihang

1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Över företagsbeskattningskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden

avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, statskontoret,

justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

kammarrätten, riksskattenämnden, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Gävle och Karlstad, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, Gotlands

handelskammare, Östergötlands och Södermanlands, Västernorrlands

och Jämtlands läns, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län), skogsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, riksförsäkringsanstalten,

överståthållarämbetet, vidare sjutton länsstyrelser

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,

Malmöhus, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, försäkringsinspektionen, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges redareförening, Kooperativa

förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna

Folket och Samarbete, Thulebolagen, Svensk industriförening, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, landsorganisationen

i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska företagares riksförbund och

Svenska riksbyggen, förening u. p. a.

Därjämte har skrivelser i anledning av betänkandet inkommit från professorn

A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid företagsekonomiska institutionen

vid handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Vidare torde få omnämnas, att vissa myndigheter och organisationer

beretts tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet utan att de begagnat

sig därav, nämligen bl. a. Sveriges skogsägareförbund och Svenska landskommunernas

förbund.

Åtskilliga av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits

av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskam
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Detta yttrande benämnes i fortsättningen näringslivets skattedelegations

yttrande.

Jag får här tillika omnämna att framställningar inkommit den 17 maj

1954 från Sveriges redareförening med hemställan om ändring av gällande

beskattningsbestämmelser i fråga om rederiföretags rätt till avdrag för kostnader

för klassning av fartyg, den 8 september 1954 från Svenska företagares

riksförbund angående skattepolitikens utformning i vissa hänseenden

samt den 27 augusti 1954 från Aktiebolaget Volvo angående den nu gällande

begränsningen av rätten till avdrag för nedskrivning å kontraherade men

ej levererade varor.

2. Konjunkturer och företagsbeskattning

Företagsbeskattningskommittén

Kommittén har inledningsvis lämnat vissa allmänna synpunkter rörande

konjunkturväxlingarnas karaktär och konjunkturpolitikens olika medel

för att därmed ange den roll, som härvidlag kan tillkomma företagsbeskattningen.

Vad kommittén härom anfört kan i det väsentligaste återges

på följande sätt.

Investeringarnas roll. 1 detta avseende anför kommittén, att en hög och

jämn sysselsättning av samhällets produktiva resurser var en allmänt

accepterad målsättning för den ekonomiska politiken. För att nå detta mål

erfordrades en konjunkturpolitik som syftade till att stabilisera de totala

utgifterna i samhällsekonomin, d. v. s. den samlade efterfrågan, privat och

offentlig, för konsumtion och investeringar. I de flesta situationer torde

därvidlag en kombination av olika konjunkturpolitiska medel böra ifrågakomma.

Kommittén har funnit det falla utanför dess uppgift att närmare

ingå på frågan om avvägningen mellan olika konjunkturpolitiska medel.

Kommittén understryker emellertid att det var uppenbart att åtgärder syftande

till en stabilisering av investeringsverksamheten måste tillmätas stor

vikt, helst som fluktuationer, sammanhängande med såväl tekniska omständigheter

som psykologiska faktorer, erfarenhetsmässigt spelade en

mycket betydelsefull roll i konjunkturförloppet. Detta gällde investeringar

såväl i varulager som i bostadshus och industriella anläggningar, maskiner

o. d.

I detta sammanhang åberopar kommittén följande uttalande av 1949 års

investeringskommitté (SOU 1953: 6, s. 13).

I den ekonomiska utvecklingen spelar investeringsverksamheten en betydelsefull

roll. I varje hushållning är det möjligt och till och med ofrånkomligt att

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företa investeringar. Produktionsinsatser kunna nämligen tillföras produktionsapparatens

fasta och rörliga element utan att omedelbart tagas i anspråk för

slutlig konsumtion, och det är tillika nödvändigt att bygga ut produktionsapparatens

fasta anläggningar samt utöka dess rörliga kapital, om en fortlöpande produktionsökning

skall kunna hållas vid makt. Vad som gjort denna samhällsekonomiens

expansionsprocess till ett praktiskt konjunkturpolitiskt problem är emellertid

den omständigheten, att investeringsverksamheten ofta präglas av en

avsevärd instabilitet, vilket har återverkningar på inkomstbildningen inom samhällsekonomien

i övrigt.

Det erbjuder inte någon större svårighet att förklara varför det kan förekomma

häftigare växlingar inom investeringsverksamheten än inom övrig ekonomisk

verksamhet. Utbyggnaden av samhällets rörliga kapital eller dess lagerhållning

kan ju i och för sig mycket väl koncentreras till vissa perioder, utan att de

löpande produktions- och distributionsprocesserna däremellan i rent tekniskt

avseende behöva lida något avbräck. På motsvarande sätt låter sig förklaras hur

en liknande koncentration i tiden också kan förekomma inom utbyggnaden av

varaktiga anläggningar. Mellan de speciellt livliga utbyggnadsperioderna kan man

ju för den löpande produktionen utnyttja tjänster från det fasta realkapitalbeståndet

som blivit upplagrade under »högkonjunkturen».

Investeringarnas storlek. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kommittén

funnit det vara av intresse att ange storleksordningen av investeringsutgifterna

i förhållande till andra utgifter inom den svenska samhällsekonomin.

Detta förhållande framgår av den i följande tabell (tabell 1)

uppställda försörjningsbalansen för åren 1938/39 och 1946—1953, byggd

på konjunkturinstitutets nationalbokföring.

Kommittén anmärker, att de privata bruttoinvesteringarna såväl under det

sista förkrigsåret som under efterkrigstiden genomsnittligt tagit i anspråk

17,5 procent av bruttonationalprodukten, en andel som dock varierat mel
-

Tabell 1. Försörjningsbalans 1938/39. 1946—1953

Miljoner kronor i löpande priser

1938/39

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

Privat konsumtion...

Offentlig konsumtion

8 460

1 000

15 120

2 230

16 370

2 450

17 790

2 850

18 090

3 020

19 560

3 210

22 200

3 960

24 380

4 820

25 080

5 350

Summa konsumtion

9 460

17 350

18 820

20 640

21 110

22 770

26 160

29 200

30 430

Privat inhemsk brut-

toinvestering.....

Offentlig inhemsk

2 240

4 150

4 970

4 830

4 790

5 540

6 630

6 890

7 260

bruttoinvestering. .

860

1 780

2 060

2 530

2 760

3 030

3 780

4 930

5 700

Summa inhemsk brut-

toinvestering

3 100

5 930

7 030

7 360

7 550

8 570

10 410

11 820

12 960

Lagerförändring.....

Bytesbalansens saldo

+ 250

— 40

+ 90

— 100

+ 380

—1 440

+ 340

— 410

+ 140

+ 500

— 70

+ 180

+ 990

+ 950

+ 820

+ 180

— 350

+ 330

Bruttonationalpro- dukt till marknadspris

12 770

23 270

24 790

27 930

29 300

31 460

38 510

42 020

43 370

Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Ser. A:25, s. 8.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

lan högst 20 procent 1947 och lägst 16,3 procent 1949. De offentliga bruttoinvesteringarna

hade successivt stigit från 6,7 procent 1938/39 och 7,8 procent

1946 till 13,1 procent av bruttonationalprodukten 1953.

Därefter anföres att med hänsyn till utredningsuppdragets natur kommittén

funnit det angeläget att söka besvara frågan hur stor del av investeringarna

som påverkades av hur reglerna för företagsbeskattningen

var utformade. Enligt kommitténs mening kunde bostadsbyggandet och

åtminstone någon del av investeringarna inom jordbruket endast i mindre

utsträckning bli föremål för sådan påverkan. Detta måste däremot i större

eller mindre grad vara fallet beträffande investeringarna inom övriga i

följande tabell (tabell 2) redovisade områden. Kommittén beräknade att

60—70 procent av de privata bruttoinvesteringarna eller en utgiftssumma

på 4 å 5 miljarder kronor 1953 berördes av företagsbeskattningens utformning.

Detta motsvarade 35—40 procent av de totala —- privata och offentliga

— bruttoinvesteringarna sagda år.

Tabell 2. Privat bruttoinvestering 1938/39. 1946—1953

Procenttal

1938/39

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

1. Bostäder1...........

41,1

39,8

37,6

28,4

29,9

28,6

26,0

27,2

27,4

2. Industri............

26,7

28,3

31,1

35,5

37,3

36,1

37,7

35,1

30,8

3. Kraft- och belysnings-

verk...............

1,2

1,9

2,1

2,8

2,9

2,9

2,1

3,b

3,3

4. Jordbruk (ekonomi- bvggnader och ma-

skiner).............

10,2

10,4

10,1

12,6

13,4

12,7

12,4

12,6

12,2

5. Transportmedel.....

16,6

16,8

16,3

17,4

13,0

16,5

18,8

18,3

23,0

6. övrigt..............

4,2

2,8

2,8

3,3

3,5

3,2

3,0

3,2

3,3

Summa

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Miljoner kronor........

2 241

4 153

4 966

4 832

4 791

5 542

6 633

6 894

7 263

1 Bostadsinvesteringarnas sjunkande andel sammanhänger delvis med att bostadsbyggandet

i viss utsträckning flyttats över till den offentliga sektorn.

Tabell 3. Enskilda bruttoinvesteringar 1953

Miljoner kronor

Totalt

Under-

håll

Övrigt

1.

Bostäder...................

1 994

716

1 278

2.

Industri...................

2 236

819

1 417

3.

Kraft- och belysningsverk....

239

21

218

4.

Jordbruk..................

888

466

422

5.

Transportmedel.............

1 668

562

1 106

t).

Övrigt.....................

238

41

197

Summa

7 263

2 625

4 638

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Underhållsutgifterna. Kommittén påpekar, att även om underhållsutgifterna

kunde variera från år till år, de dock i stort sett torde vara stabilare

än investeringarna i övrigt. Det kunde därför i konjunkturpolitiskt sammanhang

vara motiverat att utskilja utgifterna för underhåll av produktionsapparaten.

Dessa senare utgifter ingick nämligen i de förut lämnade

uppgifterna å storleken av de privata bruttoinvesteringarna. Fördelningen

av bruttoinvesteringarna på underhåll och övrigt inom den privata sektorn

belyses av denna tabell (tabell 3).

Byggnader och maskiner. Vid diskussionen rörande investeringsstrukturen

fanns vidare anledning, framhåller kommittén, att skilja mellan investeiingar

i byggnader och anläggningar å ena sidan samt i maskiner och

andra verkstadsprodukter å den andra. Om man till en »allmän sektor»

hänförde statens och kommunernas investeringar samt investeringar i bostadsbyggen

och kraftverksanläggningar, fann man att byggnadsinvesteringarna

dominerade inom denna sektor, medan investeringarna inom

företagssektorn i högre grad var inriktade på maskinanskaffningar o. d.

Kommittén hänvisar i detta hänseende till följande av investeringskommittén

gjorda sammanställning (tabell i).

Tabell 4. Investeringsverksamheten 1951 uppdelad på vissa kategorier

(Lagerinvesteidngar samt reparationer och underhåll inte inberäknade)

Miljoner kronor

Byggnader

och anlägg- ningar

Maskiner och

andra verk- stadsprodukter

Samtliga

investeringar

A. Investeringar inom den allmänna sek- torn (stat, kommun, bostäder och kraft- verk)............................. 3 000

1 000

4 000

B. Investeringar inom företagssektorn

(jordbruk, industri, handel, privat sam- färdsel) ........................... 800

2 200

3 000

Summa A +B 3 800

3 200

7 000

Utlandets inflytande. Kommittén anför härom, att ett litet land som

Sverige med en relativt omfattande utrikeshandel även i konjunkturhänseende

måste bli starkt beroende av de internationella växlingarna. Det

förelåg därför ett stort intresse från vårt lands sida av internationell samverkan

för konjunktur stabilisering och för sådana betalningsarrangemang,

som dämpade konjunktur spridningen från ett land till ett annat. Man borde

dock inte vara alltför optimistisk beträffande möjligheterna att helt eliminera

internationella konjunkturfluktuationer. I samma mån fick man

räkna med att förhallandena i vart land inte kunde undgå att påverkas av

sådana fluktuationer och att den inhemska ekonomiska politikens möjlig
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kangl. Maj.ts proposition nr 100

heter i viss mån begränsades av hänsynen till de internationella betingelserna.

Man fick också räkna med att dessa måste få vissa verkningar på

de privata investeringarnas omfattning.

Motkonjunktur. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kommittén

sökt besvara frågan om det är möjligt att åstadkomma en stabilisering av

den totala investeringsverksamheten genom att investeringarna utanför

företagssektorn bringades att variera i omvänt förhållande till konjunkturerna.

Kommittén finner att i viss utsträckning möjligheter härtill givetvis

förelåg, och inte minst under efterkrigsåren hade sålunda bostadsbyggandet

och den offentliga investeringsverksamheten hållits tillbaka under

vissa skeden, då den industriella anläggningsverksamheten ställt mycket

betydande anspråk på landets produktiva resurser. Man borde dock inte

ställa alltför stora förhoppningar på möjligheterna att på denna väg stabilisera

den totala investeringsverksamheten. I ett högkonjunkturläge kunde

det vara svårt att vinna en tillräckligt kraftig nedpressning av investeringarna

inom den allmänna sektorn för att ge utrymme för den spontana ökningen

inom företagssektorn. Och i ett lågkonjunkturläge var det ingalunda

säkert att en utökning av bostadsbyggandet och offentlig investeringsverksamhet

i alla avseenden utgjorde någon lämplig ersättning för en

nedgång i företagens investeringar. Detta framgick tydligt, anför kommittén,

av investeringskommitténs kommentarer till den senast återgivna tabellen

(SOU 1953:6 s. 72—73).

Såsom framgår av tabellen uppgingo 1951 ny- och reinvesteringar inom den

allmänna sektorn (d. v. s. bostäder, kraftverk och offentliga anläggningar) till

ca 4 miljarder kronor. Härav utgjorde 3 miljarder byggnader och anläggningar

samt 1 miljard maskiner och andra verkstadsprodukter, däribland militär utrustning

till ett belopp av ca 500 miljoner kronor. Om man bortser från den

militära materielanskaffningen, vars omfattning inte i någon väsentlig mån

torde påverkas av konjunkturpolitiska överväganden, uppgår således hela den

årliga anskaffningen av maskiner och andra verkstadsprodukter inom den allmänna

sektorn till omkring 500 miljoner kronor eller mindre än fjärdedelen av

motsvarande investering inom företagssektorn. Det kan under sådana omständigheter

inte anses anmärkningsvärt att den offentliga investeringsreserven endast

i ringa utsträckning omfattar investeringar av annat slag än byggnads- och anläggningsarbeten.

Det torde också vara uppenbart att varje mera betydande

utvidgning av investeringsverksamheten utanför företagssektorn främst måste

komma att avse byggnader och anläggningar. Om en mera avsevärd tillbakagång

i företagens investeringsverksamhet till fullo skall kunna kompenseras genom

investeringsökningar på andra områden, måste det sålunda finnas möjligheter att

utvidga den totala byggnads- och anläggningsverksamheten utöver dess normala

omfattning, varvid arbetskraft tillfälligt finge överföras dit främst från verkstadsindustrien.

Men eu sådan tillfällig utökning av byggnads- och anläggningsverksamheten

skulle sannolikt visa sig vansklig att genomföra ur åtskilliga synpunkter.

Om möjligheterna att variera den offentliga investeringsverksamheten samt

bostadsproduktionen i omvänt förhållande till konjunkturerna således framstå

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

såsom starkt begränsade, så innebär detta å ena sidan att det inte längre

finns skäl att hoppas på en fullständig konjunkturutjämning inom den totala

investeringsverksamheten. Å andra sidan blir det som följd härav desto mera

angeläget att undersöka alla rimliga medel för att dämpa konjunkturrörelserna

inom företagens investeringsverksamhet.

Företagsbeskattningskommittén, som funnit investeringskommitténs argumentering

på denna punkt bärkraftig, uttalar att det visserligen var

angeläget, att alla möjligheter tillvaratogs att genom variationer i investeringarna

inom den allmänna sektorn kompensera växlingarna i företagens

investeringsverksamhet. Man måste dock beakta att utrymmet för en sådan

motkonjunktur var begränsat. I de flesta lägen torde därför, enligt

kommitténs mening, en konjunkturreglerande politik inte kunna stanna

vid försök att ernå en motkonjunktur av antytt slag utan måste även inriktas

på åtgärder för att parallellt påverka såväl offentliga som enskilda

investeringar.

Konjunkturpolitikens medel. Kommittén framhåller, att den inte funnit

skäl att behandla de åtgärder som kunde erfordras för att stabilisera investeringsverksamheten

inom den allmänna sektorn. När det åter gällde

att påverka investeringarna inom företagssektorn kunde, efter vad därefter

framhålles, olika medel komma i fråga såsom direkta regleringar, penningpolitik

och finanspolitiska åtgärder. I allmänhet torde det bli fråga

om en kombination av flera sådana medel, vilkas användning fick avpassas

efter det vid varje tillfälle föreliggande ekonomiska läget. Kommittén

framhåller, att den inte hade för avsikt att ingå på en bedömning av de

betydelsefulla politiska awägningsproblem, som därvid uppkom. Den inskränkte

sig till några allmänna principiella betraktelser, som kunde vara

ägnade att belysa den roll speciellt företagsbeskattningens regler kunde

spela därvidlag.

I fråga om bijggnadsregleringens användning för att stabilisera företagsinvesteringarna

anför kommittén följande uttalande av investeringskommittén

(s. 73).

Vid tillgång till en byggnadsreglering skulle det teoretiskt vara möjligt att föra

den ekonomiska politiken i övrigt på ett sådant siitt, att det alltid förelåg en

reserv av icke beviljade byggnadsprojekt, vilken skulle kunna anlitas så snart

några depressionstendenser gjorde sig gällande. Genom att ömsevis dämma upp

och tappa ur denna reserv skulle det vara möjligt att bibehålla stabilitet inom

byggnadsverksamheten trots cykliska växlingar i investeringsbenägenheten. Men

av de projekt, som nekas tillstånd under en högkonjunktur blir det sannolikt

endast en del som byggherrarna komma att vara angelägna om att genomföra

också under en efterföljande konjunkturavmattning. Med avseende på företagens

investeringsverksamhet skulle det dessutom vara en avgörande svaghet

hos den antydda utjämningsmetoden att den i huvudsak skulle vara tillämplig

endast på deras byggnads- och anläggningsverksamhct men inte på deras an
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

skaffning av maskiner och andra verkstadsprodukter och ännu mindre på deras

investeringar i lager. Den begränsande inverkan på maskinanskaffningen, som

indirekt skulle kunna utövas genom byggnadsregleringen, är ju som tidigare framhållits

synnerligen ofullständig. I sämsta fall skulle man f. ö. kunna framkalla

en accentuering av konjunkturfluktuationerna inom maskinanskaffningen i stället

för en utjämning av dessa.

Företagsbeskattningskommittén tillägger att, som framgått av det tidigare

återgivna, det var just för företagens maskinanskaffning som en utjämning

borde eftersträvas. Investeringskommittén hade för sin del dragit

följande slutsats (s. 74): »Ur konjunkturutjämningssynpunkt måste därför

penning- och finanspolitiska kontrollåtgärder, som kunna inverka på

företagens totala investeringsverksamhet, vara att föredra framför fysiska

kontroller, som äro verksamma endast med avseende på företagens byggnadsinvesteringar.

»

Beträffande penningpolitiska åtgärder anföres följande.

Investeringskommittén har behandlat penningpolitiska åtgärder i flera olika

sammanhang. Investeringskommittén har i denna fråga uttalat: »I sådana fall

då den ekonomiska politiken likväl anses böra inriktas på att tillfälligtvis öka

den allmänna sektorns andel av investeringsverksamheten finns det emellertid

möjligheter att vidtaga penning- och finanspolitiska åtgärder, som i första hand

drabba företagens investeringar. Sådana äro även att föredraga med tanke på

de fysiska kontrollernas osmidighet. Såsom tidigare framhållits måste dessutom

en fysisk kontroll sådan som byggnadsregleringen med hänsyn till byggnadsinvesteringarnas

begränsade betydelse för företagen vara förhållandevis ineffektiv,

om det speciellt gäller att hålla tillbaka företagens investeringar» (s. 66). —

Det förefaller dock som om de penningpolitiska medlens effektivitet skulle begränsas

av det även av investeringskommittén inledningsvis omtalade förhållandet,

att »för företagsinvesteringarna har finansiering över den allmänna kapitalmarknaden

inte samma betydelse som för övriga investeringar» (s. 18). Men

vissa verkningar kan likväl uppnås av penningpolitiska kontrollåtgärder »genom

en begränsning av företagens lånemöjligheter. Eftersom likviditeten brukar vara

ojämnt fördelad, finns det alltid företag med lånebehov också i sådana lägen

där det kan konstateras, att likviditeten genomsnittligen är stark för företagssektorn

i dess helhet. Sådana företags möjligheter att finansiera investeringar

bero i hög grad på om de kunna få låna av affärsbankerna, som bl. a. förvalta

de mera likvida företagens tillgodohavanden. En penningpolitik som på det ena

eller andra sättet söker tvinga affärsbankerna att bedriva en restriktiv kreditgivning

kan i viss utsträckning förhindra att de mera likvida företagens tillgodohavanden

tagas i anspråk för andra företags investeringar» (s. 25—26).

Företagens likviditet. Kommittén hänvisar till de undersökningar rörande

industrins bruttosparande och bruttoinvesteringar, som utförts inom konjunkturinstitutet

på grundval av statistiska centralbyråns sedan 1950 sammanställda

företagsstatistiska uppgifter (»Konjunkturläget hösten 1953»,

Meddelanden från konjunkturinstitutet, serie A: 24, bil. 1).

Därvid avses med bruttosparande företagens avskrivningar å anlägg
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ningstillgångar och den redovisade vinsten inklusive avsättningar till fonder

och personalstiftelser efter avdrag för skatteavsättningar och utdelningar.

Angående det använda begreppet för bruttoinvesteringar anför kommittén.

Investeringarna innefattar all ny- och ombyggnadsverksamhet samt ny- och

ersättningsanskaffning av maskiner, apparater, fordon etc. Häri ingår dock ej

kostnader för reparationer och underhåll, vilka om de inräknats i investeringarna,

skulle ha medfört en motsvarande ökning av sparandet och således ej påverkat

sparandeöverskottets storlek. Vid försäljning av anläggningstillgångar

uppkommen vinst eller förlust har reglerats över vinst- och förlustkontot och

därvid ökat (resp. minskat) sparandet med motsvarande belopp, varför ej heller

denna omständighet inverkar på sparandeöverskottets storlek. Lagerposten slutligen

borde egentligen, liksom fallet är med övriga investeringar, representeras

av de mot förändringarna i lagret svarande faktiska kostnaderna och ej av det

bokförda värdet, som i hög grad är beroende av värderingsprinciperna. Om en

nedskrivning av lagrets värde ägt rum vid årets slut, innebär detta emellertid,

att den i statistiken redovisade bruttovinsten och därmed även bruttosparandet

enligt ovan angivna definition minskats med samma belopp. Sparandeöuerskottets

storlek är således oberoende av lagervärderingsmetoden så länge sparandet

och de totala investeringarna påverkas på likartat sätt av den använda

värderingsprincipen. Eftersom uppgift om denna bokföringsmässiga nedskrivning

ej varit tillgänglig, har, för att uppfattning skall erhållas om sparandeöverskottets

storlek, förändringen i det bokförda värdet använts.

Kommittén redovisar därefter, med utgångspunkt från den nyss omnämnda

undersökningen, i en tabell relationerna mellan bruttosparande och

bruttoinvesteringar åren 1950—1952. I denna tabell betecknas bruttosparandet

med S, investeringar i anläggningstillgångar med IA samt investeringar

i anläggningstillgångar och lager med IA -j_ IL, därvid lagerinvesteringarna

beräknats på grundval av förändringar i lagrens bokförda värden. I tabellen

har medtagits de företag, för vilka uppgifter förelegat för alla tre

åren 1950—1952, tillhopa 762 företag med 356 000 arbetare 1952 eller ca

55 procent av hela arbetarantalet hos de i industristatistiken ingående företagen.

Tabellen (tabell 5) innehåller följande uppgifter.

Tabell 5. Bruttosparande och bruttoinvesteringar 1950—1952

Miljoner kronor

År

S

Ia

Ia + Il

1950 ........

1951 ........

1952 ........

1 016,6

1 235,1

1 202,3

1 062,5

1 826,3

1 745,2

Tillhopa 4 273,2

3 454,0

4 634,0

Av tabellen framgick, framhåller kommittén, att bruttosparandet för de

ifrågavarande företagen tillhopa alla åren översteg investeringarna i an
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

läggningstillgångar. Av största intresse var emellertid att jämföra sparandet

med de totala investeringarna sådana de framträdde i den sista kolumnen

i tabellen. Den vid en sådan jämförelse framträdande differensen angav

nämligen i vilken utsträckning företagen för de angivna investeringarna

behövt anlita upplåning utifrån resp. kunnat förbättra sin likviditet. År

1950 förelåg för de ingående företagen tillhopa ett sparandeöverskott, för

de båda följande åren däremot ett upplåningsbehov.

Kommittén anmärker, att förhållandena emellertid växlade starkt från

företag till företag och olika branscher emellan. Härom anföres följande.

År 1950 var mellan 60 och 70 procent av företagen helt självfinansierande och

förhållandena var i detta avseende gynnsamma inom flertalet industrigrenar. Det

kan anmärkas, att lagrens volym detta år torde undergått någon minskning. Följande

år var bilden mera splittrad. Endast mellan 35 och 40 procent av företagen

var i anförd mening självfinansierande. Olikheterna mellan branscherna var

stora, med betydande överskott särskilt inom de exporterande skogsindustrierna

och ett ansträngt läge för hemmamarknadsindustrierna, särskilt textilindustrin.

Främst på grund av avsättningssvårigheterna för de sistnämnda branscherna

ägde en betydande ökning av lagervolymen rum (för de i tabell 5 medtagna

företagen uppskattningsvis av storleksordningen 300 miljoner kronor). År 1952

var läget ånyo omkastat. Skogsindustrierna såg sina försäljningsinkomster gå

ned, sina lager växa och sin finansiella ställning försämras, medan en viss återhämtning

inträdde för konsumtionsvaruindustrierna. Över 60 procent av företagen

var helt självfinansierande. — Totalt för hela treårsperioden 1950—52 var

330 av de i tabell 5 ingående 762 företagen i här angiven mening självfinansierande.

Uppenbart var, tillägger kommittén, att helt självfinansierande företag

inte i samma mån som mera kreditbetonade företag kunde påverkas av en

kreditåtstramning, som företogs i syfte att dämpa en extrem högkonjunktur.

I den mån en betydande del av företagen, såsom de nyss anförda

uppgifterna syntes antyda, var självfinansierande kunde därför ett behov

föreligga att i vissa lägen komplettera en restriktiv penningpolitik med

åtgärder av finanspolitisk natur som begränsade företagens möjligheter att

göra investeringar på grundval av inom företagen uppsamlade sparmedel.

Kommittén betonar, att å andra sidan inte allt för vittgående slutsatser

kunde dras av det framlagda materialet, samt tillägger.

För det första måste understrykas, att de år som inbegripes i denna undersökning

representerar en period av förmodligen helt exceptionell karaktär, bl. a.

med hänsyn till den osedvanligt starka vinstkonjunktur, som under åren 1950—

1951 präglade skogsindustrin. För det andra visar även dessa siffror, att cn tillräckligt

stor del av företagssektorn är så pass beroende av kreditmarknaden att

en restriktiv penningpolitik i och för sig kan beräknas få en starkt återhållande

effekt på investeringsverksamheten totalt sett, låt vara att denna effekt kan

väntas slå ojämnt med hänsyn till det skiftande likviditetsläget inom olika branscher

och olika företag. För det tredje är det sannolikt att en allmän åtstramning

på kreditmarknaden även inom helt självfinansierande företag manar till

större omtanke om likvidiletsberedskapen och därmed leder till större återliåll
4

— Bihang till riksdagens protokoll W55. 1 samt. Nr 100

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

samhet i investeringshänseende. I ett knappt penningläge kan nämligen dessa

företag snabbt komma i den situationen att deras likvida resurser blir uttömda

och de blir beroende av upplåningen på kreditmarknaden.

Efter vad därefter anföres syntes utvecklingen på den svenska kreditmarknaden

bekräfta, att trots att många företag utan tvivel kunnat grunda

en väsentlig del av sin investeringsverksamhet på självfinansiering, näringslivets

beroende av upplåningen på kreditmarknaden dock varit mycket

utpräglat under de mest markerade högkonjunkturåren. För att belysa

detta har kommittén sammanställt vissa uppgifter, delvis grundade på

ungefärliga uppskattningar, beträffande industrins ianspråktagande av

kredit under åren 1946—1953. Uppgifterna är sammanställda i en tabell

(tabell 6) av följande innehåll.

Tabell 6. Förändringar i utestående industrikrediter under åren 1946—1953

Miljoner kronor

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Affärsbankerna1....... —10 + 220 + 275 —40 + 75 + 440 + 30 —200

Försäkringsbolagen2 . . . + 8 + 51 + 24 + 31 + 18 + 45 + 139 —

AB Industrikredit..... +1 +10+12+3 + 2 + 2 + 5 + 2

Obligationslån3........ —14 + 162 + 130 + 82 — 21 + 8 + 61 + 159

Förlagslån3........... — + 116 + 86 — + 39 + 87 + 20 + 1

— 15 + 559 + 527 + 76 + 113 + 582 + 255 — 38

1 Uppskattningar grundade på Svenska Bankföreningens statistik angående bankkrediternas

fördelning på näringsgrenar.

2 Lån mot inteckning i fabriksfastighet.

3 Emissioner — amorteringar.

Kommittén erinrar att under efterkrigstidens högkonjunktur förelegat

två markerade toppar, nämligen åren 1947—1948 och 1950—1951. Tabellen

visade klart att det under båda dessa perioder förelegat en mycket kraftig

ökning av industriföretagens upplåning såväl från affärsbankerna som

på marknaden för långfristigt kapital. En kraftig minskning av kreditanspråken

visade sig däremot föreligga inte blott stabiliseringsåret 1949

utan även åren 1952—1953. Den senare nedgången måste till stor del ses

som resultat av den mycket restriktiva kreditpolitik som insattes i början

av 1952.

Enligt kommitténs uppfattning tydde de anförda siffrorna på att spelrummet

för en restriktiv kreditpolitik och därmed möjligheterna att förhindra

en överdriven ansvällning av de privata investeringarna under efterkrigstiden

varit betydande. Sannolikheten talade för att så även i fortsättningen

skulle komma att vara fallet.

Företagsbeskattningens roll. Utan att ytterligare ingå på avvägningen

mellan kreditpolitiska och finanspolitiska åtgärder understryker kommittén

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

önskvärdheten av en samordning av politiken på dessa båda fält. Verkningarna

av exempelvis åtgärder på företagsbeskattningens område måste i hög

grad bli beroende av den penningpolitik, som samtidigt fördes. Det var för

kommittén sålunda uppenbart, att en konjunktur stabilisering inte kunde

åstadkommas allenast med hjälp av företagsbeskattningen utan att denna

måste ingå som ett led i en allmän, på detta syfte inriktad ekonomisk

politik. Från rent konjunkturpolitiska synpunkter var det angeläget att de

olika bestämmelserna i företagsbeskattningen fick en sådan utformning att

de inte i och för sig tenderade att skärpa konjunkturfluktuationerna i företagens

investeringar. Därutöver kunde man diskutera mera speciella skattepolitiska

åtgärder, som kunde behöva tillgripas i särskilda situationer.

I detta sammanhang må följande tilläggas.

Som av den fortsatta framställningen kommer att framgå har företagsbeskattningskommittén

framlagt förslag till åtskilliga ändringar i reglerna

för företagsbeskattningen, vilka ändringar innefattar en viss åtstramning

i möjligheterna till s. k. vinstreglerande dispositioner. Mot vissa av dessa

ändringsförslag har ledamöterna i kommittén herrar Gustafson och Wehtje

i ett gemensamt vid betänkandet fogat yttrande anfört reservation. De

skäl, som reservanterna åberopat till stöd för den av dem hävdade uppfattningen,

kommer jag att i vederbörliga sammanhang redovisa. Redan nu

må emellertid omnämnas, att en av de utav nämnda reservanter åberopade

omständigheterna är att enligt deras mening de ifrågasatta åtstramningarna

skulle utöva inverkan på en jämförelsevis begränsad del av den totala investeringsverksamheten

i samhället. Därvid hänvisas till delar av det siffermaterial,

som av mig i det föregående återgivits från betänkandet.

Remissyttrandena

I det övervägande antalet remissyttranden, som avgivits över företagsbeskattningskommitténs

betänkande, har några invändningar inte riktats

mot det nyss återgivna, av kommittén sammanställda materialet. Detsamma

gäller beträffande kommitténs allmänna diskussion rörande konjunkturväxlingarnas

karaktär och konjunkturpolitikens möjligheter. Vissa

invändningar och påpekanden, som delvis hänför sig till kommitténs i det

följande redovisade överväganden men samtidigt har anknytning till nu

förevarande avsnitt, har emellertid framställts av landsorganisationen, näringslivets

skattedelegation, vissa handelskamrar, Kooperativa förbundet,

länsstyrelsen i Kristianstads län samt kammarrätten.

För det huvudsakliga innehållet i dessa invändningar och påpekanden

lämnas nu en redogörelse, därvid jag emellertid samtidigt vill hänvisa till

vad som i det följande kommer att återges under avsnittet »Allmänna synpunkter

på nettovinslbeskattningen».

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Landsorganisationen säger sig konstatera att de senaste årens utredningsarbete,

bl. a. på grund av frånvaron av samordning mellan de olika

skattekommittéer som arbetat under senare år endast i obetydlig grad

kunnat belysa de finanspolitiska problemen i stort. Även bortsett från de

frågor som var förknippade med tillfälliga ingripanden på företagsbeskattningens

område, rådde det fortfarande stor oklarhet om vilka åtgärder

som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna. Vilken roll borde

sålunda tillmätas finanspolitiken över huvud? Borde man tillgripa skärpt

beskattning av företag eller av fysiska personer, skatter eller socialförsäkringsavgifter,

indirekt eller direkt beskattning, allmän omsättningsskatt

eller punktskatter?

I yttrandet från näringslivets skattedelegation uttalas, att de delegerade

inte kunde finna den argumentering bärande som kommittén anfört beträffande

behovet att förstärka penningpolitiken med åtgärder som direkt

drabbade de självfinansierande företagen. Kommittén syntes ha en överdriven

uppfattning om självfinansieringens strategiska betydelse i konjunkturförloppet.

Enligt de uppgifter som kommittén själv anfört i tabell 6, var

det uppenbart, att utvecklingen under efterkrigstiden inte gav stöd för en

sådan uppfattning. Dessa uppgifter antydde, att industrin under de utpräglade

inflationsåren varit starkt beroende av upplåning från kreditmarknaden

för att finansiera sina investeringar. Möjligheterna att genom

en restriktiv kreditpolitik nå en väsentlig effekt på investeringarnas utveckling

hade därför varit mycket stora, om man blott hade velat utnyttja

dessa möjligheter. Det borde också understrykas, att även företag

som i väsentlig grad var självfinansierande, i ett högkonjunkturläge —

som vanligen karakteriserades av stigande anspråk på pengar för olika

ändamål — måste komma att påverkas av den allmänna likviditetsåtstramning

som utlöstes av en restriktiv penningpolitik. Även i sådana företag

kom utgiftsdispositionerna att bli försiktigare i ett läge av allmän penningknapphet.

Riktigheten av den uppfattning om likviditetsförhållandenas

gestaltning i konjunkturförloppet som kommittén utan närmare diskussion

utgick ifrån — nämligen den att företagen hade hög likviditet i högkonjunkturen

och låg likviditet i lågkonjunkturen — kunde ifrågasättas,

och den var i allt fall alltför onyanserad för att läggas till grund för schematiska

lagstiftningsåtgärder. Inom viktiga områden av vår industri syntes

i själva verket förhållandena vara de rakt motsatta: det var högkonjunkturen

som medförde en anspänning av likviditetsförhållandena och därmed

en ökning av upplåningsbehoven.

Därefter uttalar delegerade att, om det likväl för att tillgodose de konjunkturpolitiska

kraven befanns ofrånkomligt att vidtaga åtgärder inom

den permanenta skattelagstiftningen, de konjunkturpolitiska fördelar man

i ett högkonjunkturläge kunde vinna därmed enligt delegerades uppfattning

tedde sig mycket begränsade. Därefter anföres.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Att de konjunkturpolitiska fördelarna äro mycket begränsade sammanhänger

framför allt med att storleksordningen av de utgifter i samhällsekonomien som

på ett eller annat sätt kunna påverkas av den föreslagna skärpningen av skattereglerna

är relativt obetydlig. I ett extremt högkonjunkturläge av den typ,

som kommittén planerar för, är ju konjunkturpolitikens uppgift att se till att

utgifterna i samhällsekonomien icke tendera att bli större än vad som ryms inom

ramen för tillgängliga reala resurser. Denna politik måste vara efterfrågebegränsande,

och dess verkan måste göra sig gällande över hela fältet av utgifter i

samhällsekonomien, d. v. s. den måste gälla den offentliga konsumtionen och de

offentliga investeringarna lika väl som den privata konsumtionen och de privata

investeringarna. Här kunna de skattepolitiska åtgärder som kommittén rekommenderar

givetvis endast ha betydelse för den del av de totala utgifterna i samhällsekonomien

som representeras av företagens investeringar. Enligt i betänkandet

citerade uppgifter uppgick år 1953 den totala utgiftssumman i samhällsekonomien

till ett belopp av drygt 43 miljarder kronor. Härav svarade de privata

bruttoinvesteringarna för drygt 7 miljarder. En väsentlig del av dessa investeringar

utgjordes dock av investeringar i bostäder, i jordbruk och en hel del annat

som i förevarande sammanhang måste sorteras bort. Räknar man vidare också

bort den del av företagens investeringar som utgjordes av underhållsutgifter —

från de s. k. 3-årsinventarierna, som egentligen också böra frånräknas, kunna

vi i detta sammanhang bortse — kvarstår ett belopp av ca 3 miljarder kronor,

som utgör sådana investeringar inom den privata sektorn vilkas omfattning kan

tänkas påverkas av hur reglerna för företagsbeskattningen äro utformade. Detta

belopp motsvarar ca 7 procent av den totala utgiftssumman i samhällsekonomien.

Det kan knappast göras gällande, att denna del av de totala utgifterna i samhällsekonomien

är så betydande, att det för att förstärka kontrollen över dessa

utgifter skall var.a nödvändigt att företa så genomgripande åtgärder som det

här är fråga om, helst som man redan i de penningpolitiska medlen har ett

effektivt instrument att reglera dessa utgifter.

Den sist antydda synpunkten kommer även till uttryck i yttrandena

från Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren

i Göteborg samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare.

Även Kooperativa förbundet ger uttryck åt en liknande tankegång. Efter

att ha framhållit att det var fullt klart, att konjunkturpolitiken främst

måste avse att påverka investeringarnas omfattning, anför förbundet vidare.

En sådan påverkan måste emellertid planeras och sättas i verket så att den

något så när likformigt och samtidigt riktar sig mot de flesta områden av investeringsverksamheten.

Den kan på det sättet förebygga överinvesteringar på

särskilda områden och därmed också överflödiggöra isolerade ingripanden mot

dessa. Kommittén borde därför ha ägnat större uppmärksamhet åt frågan, huruvida

det område av de privata investeringarna, som berörs av den föreslagna

omläggningen, är stort nog för att garantera en så avsevärd effekt för konjunkturstabiliseringen,

att denna kan i utslagsgivande grad motivera de kraftiga och i

enskilda företags ställning i många fall djupt ingripande beskärningar av företagens

vinstdispositioner för investeringsändamål, vilka slopandet av den fiia

avskrivningsrätten och lagervärderingen innebär. Kommitténs beräkning, att

företagsbeskattningens utformning i sin helhet påverkar CO 70 procent av de

privata bruttoinvesteringarna eller en utgiftssumma på 4 5 miljarder kronor

må vara riktig men är i och för sig inte tillräckligt upplysande. Det område av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dessa investeringar, som påverkas av de föreslagna speciellt investeringshämmande

förändringarna (slopandet av de fria avskrivningarna) är här mera betydelsefullt

att söka fixera. Inom företagssektorns byggnads- och anläggningsverksamhet

(jordbruk, industri, handel, privat samfärdsel), där nyinvesteringarna

år 1951 utgjorde 800 miljoner kronor, gäller inte den fria avskrivningsrätten,

och de ifrågavarande begränsningarna i denna berör följaktligen inte avskrivningarna

på byggnader. Ser man på de totala —- allmänna och privata — bruttoinvesteringarna

i landet, blir under alla förhållanden, även på kommitténs jämförelsegrunder,

den del av bruttoinvesteringarna, som påverkas genom företagsbeskattningen

(även i andra delar än avdragsåtstramningen) 35—40 procent.

Företagslivets bruttoinvesteringar i inventarier och maskiner — alltså de kategorier,

som i första hand drabbas av begränsningarna av den fria avskrivningsrätten

— utgjorde enligt av kommittén anförda siffror (tabell 1 och 4 i kap. 2)

under högkonjunkturåret 1951 2 200 miljoner kronor av de totala bruttoinvesteringarna

å 10 400 miljoner kronor detta år, eller 21 procent. Övriga investeringar

— alltså den vida övervägande delen eller 8,2 miljarder —- utgjordes av investeringar

av stat och kommun i affärsverk och andra anläggningar, vidare bostäder,

privata företags investeringar i byggnader, jordbrukets investeringar och andra,

vilka inte drabbas av de föreslagna begränsningarna av den fria avskrivningsrätten.

Därefter anföres att, trots de särskilda stimulanserna för investeringsverksamheten,

den totala investeringskvoten för företagssektorn inte ökats;

de privata investeringarna tog under efterkrigstiden, liksom under sista

förkrigsåret, genomsnittligt i anspråk procent av bruttonationalpro
dukten.

De offentliga investeringarnas andel hade däremot stigit, eller från

6,7 procent år 1938/39 till 7,8 procent år 1946 och 13,i procent år 1953.

Utan att i detalj diskutera förändringarna i investeringsstrukturen under

efterkrigstiden ansåg sig dock förbundet kunna med ledning därav fastslå,

vad också 1949 års investeringskommitté i princip uttalat, nämligen att

för dämpande av konjunkturrörelserna också de möjligheter borde tillvaratas,

som låg i variationer i de offentliga investeringarna, även med beaktande

av att de offentliga och de privata investeringarna i viss utsträckning

avsåg skilda investeringsområden. Förbundet ville understryka den utomordentligt

stora betydelsen av sådana variationer i de offentliga investeringarna

för att hålla den totala investeringsverksamheten någorlunda jämn.

Skånes handelskammare, som delade kommitténs uppfattning att svårigheterna

att stabilisera den totala investeringsverksamheten uteslutande

genom att investeringarna utanför företagssektorn bringades att variera i

omvänt förhållande till konjunkturerna var betydande, betonar att möjligheter

torde föreligga för det allmänna att genom begränsning av de

offentliga investeringarna och bostadsbyggandet lämna ett inte oväsentligt

bidrag till stabilisering av den totala investeringsverksamheten.

Kammarrätten framhåller att i kommitténs betänkande redogjorts —

på ett fullständigare sätt än tidigare skett — för huru gällande tillämpning

av de beskattningsregler, som medgav vinstreglerande dispositioner, i praktiken

utfallit. Då det gällt att bedöma beskattningsreglernas betydelse för

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

konjunkturförloppen samt möjligheten och lämpligheten att genom beskattningsåtgärder

av olika slag verksamt påverka nämnda förlopp, hade

emellertid inom kommittén olika meningar yppats.

Det skulle enligt kammarrättens mening utan tvivel vara värdefullt, om

vid bedömande av sådana frågor, som varit föremål för kommitténs övervägande,

tillgång fanns till material, som medgav ett mera tillförlitligt bedömande

av olika beskattningsåtgärders verkningar i konjunkturpolitiskt

och samhällsekonomiskt hänseende. Givetvis kunde ett sådant material

inte åstadkommas inom ramen för en under begränsad tid pågående kommittéutredning.

Möjligen skulle dock ett underlag för hithörande frågors

bedömande efter hand kunna samlas genom etablerande i någon form av

en kontinuerlig forskning rörande beskattningens verkningar i sådana

hänseenden, som kunde vara av mera betydelsefullt samhälleligt intresse.

Kammarrätten ville ifrågasätta, om inte — oavsett huru prövningen av de

sakkunnigas förslag utföll — förutsättningarna för åvägabringande av en

forskningsverksamhet av angivna art borde upptagas till övervägande.

Departementschefen

Under efterkrigstiden har en av den ekonomiska politikens mest angelägna

uppgifter varit att söka dämpa expansionssträvandena i syfte att

hålla den samlade efterfrågan inom ramen för tillgängliga resurser. Härvid

har olika medel tillgripits. Huvudinstrumenten har varit den allmänna

finans- och kreditpolitiken. Under större delen av perioden har budgetöverbalansering

förekommit. På kreditmarknaden har åtstramningsåtgärder

vidtagits, bland annat med stöd av skärpta kassareservkrav eller

genom vissa räntehöjningar. Det kan vidare erinras om byggnadsregleringen,

konjunktur- och prisutjämningsavgifterna för skogsindustrin, vinststeriliseringen,

vissa skogsägares skyldighet att göra insättning på s. k.

investeringskonto för skog, konjunkturskatten, investeringsskatten samt

avgiftsbeläggningen av investeringar och bilköp.

I det läge, då genomförandet av nämnda åtgärder och främst dem som

mera direkt åsyftade en kreditåtstramning var aktuellt, framstod såsom

påkallat att parallellt därmed inskränka företagens rätt att utnyttja de i

den permanenta lagstiftningen medgivna mycket vidsträckta möjligheterna

till s. k. vinstreglerande dispositioner. Som framgår av vad i kommittédirektiven

anförts skulle företag med betydande vinstmedel eljest kunna bereda

sig sådant uppskov med beskattningen av dessa vinstmedel att de i

större eller mindre utsträckning gjorde sig oberoende av åtstramningen

på den allmänna kreditmarknaden. De nu antydda åtgärderna avsåg vissa

inskränkningar i den fria avskrivningsrätten och lagervärderingen inskränkningen

i sistnämnda hänseende upphävdes visserligen innan respektive

beskattningsår gått till ända — samt i rätten till avdrag för vissa stif
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

telse- och fondavsättningar. Då avskrivningsrätten och lagervärderingsreglerna

skärptes, avsågs givetvis även att dämpa ett på grund av skattereglernas

konstruktion föreliggande speciellt incitament till anskaffning

just av maskiner och lagertillgångar.

När genomförandet av de nu senast antydda åtgärderna på beskattningsplanet

hastigt blev aktuellt, förelåg självfallet inte någon uttömmande utredning

till ledning för ett bedömande av den samlade effekten från rent

konjunkturpolitiska synpunkter av de ifrågasatta åtgärderna. Bedömandet

fick därför ske på grundval av mera allmänna överväganden. På samma

sätt förhöll det sig med spörsmålet om hur långtgående åtgärder, som i

skilda hänseenden borde vidtagas. Redan nu anförda omständigheter utgjorde

ett starkt skäl för tillsättandet av en utredning, som — så långt

detta kunde vara möjligt — allsidigt undersökte dessa problemställningar.

Det måste nämligen antagas, att det kunde bli nödvändigt med en fortsatt

begränsning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Vidare kunde,

för den händelse ett sådant konjunktur skede inträdde som möjliggjorde

en återgång till den permanenta lagstiftningens tillämpning, behov ånyo

uppstå att framdeles tillgripa speciella åtgärder.

Emellertid var det inte endast dessa överväganden, som utgjorde motivet

för kommitténs tillkallande. Erfarenheterna hade givit vid handen dels

att det var förenat med betydande svårigheter att med tillräcklig säkerhet

avgöra nar tidpunkten var inne för åtstramningar på området för företagsbeskattningen

och dels att — även om ett riktigt bedömande härutinnan

kunde göras de tillfälligt insatta åtgärderna sådana skattelagarna var

konstruerade inte fick den omedelbara effekt som åsyftades. Det fanns

därför anledning att även undersöka i vad mån de permanenta reglerna

kunde så ändras att de blev på det hela taget konjunkturpolitiskt godtagbara

även i högkonjunkturlägen.

Jag vill i detta sammanhang något beröra landsorganisationens önskemål

om en större samordning av utredningsarbetet på förevarande område,

varigenom bättre förutsättningar skulle tillskapas för att få de finanspolitiska

problemen i stort belysta och klarhet kunna vinnas om vilka

åtgärder som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna.

Vilka åtgärder i sådant syfte, som i det särskilda läget bör tillgripas för

att upprätthålla samhällsekonomisk balans, torde enligt min mening inte

kunna med säkerhet på förhand fastläggas. Förhållandena gestaltar sig

nämligen merendels ganska olika vid skilda tillfällen, varför värdet av

ett pa förhand uppställt program måste förutses vara begränsat. Man får

i stället räkna med att allt efter lägets utveckling pröva erforderligheten

av olika tänkbara ingripanden. Det bör även erinras om att de under senare

år vidtagna åtgärderna i nu förevarande hänseenden innebär problemlösningar,

beträffande vilka någon samlad erfarenhet ännu inte finnes eller

kan för dagen erhållas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Med det sagda har jag ingalunda velat göra gällande att den av landsorganisationen

ifrågasatta utredningen inte bör göras. Tvärtom synes önskvärt

att en sådan framdeles kommer till stånd. När tiden härför är inne,

kan ej nu med säkerhet anges. I allt fall bör resultatet avvaktas av de

undersökningar, som för närvarande pågår inom 1951 års penningvärdeundersökning

och 1952 års kommitté för indirekta skatter. Jag far erinra

om vad jag redan i finansplanen uttalat rörande avsikten att i höst igångsätta

en utredning angående de praktiska möjligheterna att förena full

sysselsättning med samhällsekonomisk jämvikt och stabilt penningvärde.

I avvaktan härpå bör emellertid de åtgärder vidtagas, som redan nu kan

bedömas verka åt rätt håll, alltså medverka till en konjunktur stabilisering.

På grund härav bör det alltså vara lämpligt att, utan hänsyn till den ifrågasatta

nya utredningen, nu uppta frågan om företagsbeskattningens ändamålsenliga

utformning.

Såsom framgår av de återgivna remissyttrandena har från näringslivets

sida gentemot en åtstramning i företagens rätt till vinstreglerande dispositioner

invänts att detta ur konjunkturpolitisk synvinkel skulle vara av

mycket begränsat värde med hänsyn till storleksordningen av de utgifter i

samhället som härav påverkades. Det har därvid åberopats att av de privata

investeringarna under 1953 å tillhopa 7,3 miljarder kronor blott ca

3 miljarder över huvud läte sig påverkas av beskattningsreglernas utformning.

Dessa 3 miljarder kronor motsvarade endast 7 procent av de totala

utgifterna i samhället.

Om man ser på försörjningsbalansen sådan den tedde sig t. ex. 1953 —- ytterligare statistiskt material finns numera i nationalbudgeten för år 1955,

men detta rubbar inte de allmänna dragen i bilden — uppgick bruttonationalprodukten

till ca 43 miljarder kronor. Härav tog investeringarna i anspråk

ca 13 miljarder kronor; detta belopp fördelade sig i sin tur med ca

7,3 miljarder på privat inhemsk bruttoinvestering och ca 5,7 miljarder på

offentlig sådan. För konsumtion togs i anspråk ca 30 miljarder kronor,

varav för privat sådan ca 25 miljarder.

Såsom även kommittén framhållit låter sig icke alla investeringar inom

den privata sektorn påverkas av beskattningsreglerna. Den del beträffande

vilken en påverkan är möjlig kan dock antagas vara större än vad skattedelegationen

angivit.

Alldeles bortsett härifrån kan emellertid skattedelegationens nyss återgivna

resonemang icke godtagas. En allmän uppfattning är att just investeringarna

spelar en betydande strategisk roll för hela konjunkturförloppet.

Erfarenhetsmässigt företer nämligen företagens investeringsvilja starka

växlingar, som ofta är av avgörande betydelse för förändringarna i det allmänna

ekonomiska läget. Utvecklingen i vårt land under loppet av 1954,

då en oförutsedd ökning just av företagens investeringar framkallat eu

skärpning av högkonjunkturen, utgör ett exempel härpå. De nyss återgivna

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

uPP§ifterna 0ln investeringarnas procentuella andel är utan egentligt intresse

och ägnade att ge en felaktig bild vid ett bedömande. Det avgörande

är förändringarna från det ena året till det andra. Även relativt små förändringar

får i den fulla sysselsättningens ekonomi stor betydelse för den

samhällsekonomiska balansen. En ökning av investeringarna övar ett starkt

inflytande inte blott så att ökade investeringar på ett håll inom näringslivet

för med sig ökade investeringar på andra håll utan även därutinnan att en

ökad investeringsverksamhet i näringslivet påverkar hela bilden av försörjningsbalansen

och ytterst även den största posten däri, den privata

konsumtionens omfattning.

En dämpning av företagens expansionssträvanden i ett högkonjunkturläge

lägger sålunda grunden till återhållsamhet även i konsumtionsskiktet.

Självfallet föreligger också möjligheter att genom andra, mera direkt verkande

åtgärder begränsa den privata konsumtionen. Bland sådana medel

som kan ifrågakomma må nämnas överbalansering av statsbudgeten, speciella

acciser eller punktskatter eller en mer allmän konsumtionsbeskattning.

Det bör emellertid framhållas att i en högkonjunktur omfattningen

av konsumtionen endast i viss, relativt begränsad grad låter sig påverkas.

Att i vissa lägen särskilda konsumtionsbegränsande åtgärder likväl kan

behöva vidtagas utgör emellertid uppenbarligen icke, såsom skattedelegationen

velat göra gällande, ett argument mot att man i syfte att upprätthålla

samhällsekonomisk balans tillgriper åtgärder som riktar sig mot den strategiskt

mest betydelsefulla faktorn, nämligen de privata investeringarna.

Det har i diskussionen framhållits att i ett högkonjunkturläge begränsningar

måste göras även av de offentliga investeringarna. En betydande

del av sistnämnda investeringar avser försvarsutgifter; i detta hänseende

finnes intet egentligt utrymme för en konjunkturpolitisk avvägning av investeringsvolymen.

I övrigt omfattar de offentliga investeringarna främst

bostads-, kraftverks- och vägbyggandet. Även i dessa delar anmäler sig

svårigheter att vinna av konjunkturpolitiska hänsyn betingade variationer.

Ett visst utrymme finnes likväl, och liksom fallet var under de tidigare

efterkrigsåren — då dessa investeringar starkt hölls igen — får man räkna

med att även framdeles söka i görligaste mån utnyttja de offentliga investeringarna

för en motkonjunktur. Jag åberopar emellertid — i likhet

med företagsbeskattningskommittén — investeringskommitténs uttalande

(SOU 1953:6, s. 72—73) om de begränsade möjligheterna i detta hänseende

och angelägenheten av att söka ernå en stabilisering av såväl de offentliga

som de privata investeringarna var för sig. De möjligheter att variera

de offentliga investeringarna, som kan finnas, utgör följaktligen inte heller

något argument från konjunkturpolitisk synpunkt mot önskemålet att

i vissa lägen söka dämpa näringslivets expansionssträvanden.

Gentemot kommitténs förslag har från näringslivets sida vidare invänts

att något egentligt behov inte skulle föreligga att komplettera en allmän

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

restriktiv penningpolitik med åtgärder på företagsbeskattningsplanet. Som

stöd för påståendet har åberopats industrins behov av upplåning på kreditmarknaden

under de senaste högkonjunkturåren, varjämte gjorts gällande

att även självfinansierande företag vid en allmän likviditetsåtstramning

iakttog återhållsamhet med utgifterna.

Det är riktigt att de utestående industrikrediterna inte oväsentligt ökade

1950—1952. Men kommittén har påvisat att bruttosparandet, d. v. s. avskrivningar

och redovisad vinst inklusive fonderingar men efter avdrag för

skatter och utdelning, under samma år vägde på det hela taget ganska

jämnt med bruttoinvesteringarna i anläggningstillgångar och lager. År

1950 förelåg ett mindre överskott och de två påföljande åren mindre underskott.

Av än större intresse är att ta del av hur självfinansieringen, i nu avsedd

mening, fördelade sig. Det visar sig att år 1950 var 60—70 procent av de

undersökta företagen självfinansierande; år 1951 var motsvarande siffra

35—40 och år 1952 översteg den 60. Dessa uppgifter ger ett starkt intryck

av självfinansieringens roll och kommer inte på något sätt i motsatsförhållande

till de från näringslivets sida åberopade uppgifterna om industrikrediternas

ansvällning under samma år. Det faktiska förhållandet är

tvärtom det att vinstförhållandena inom stora delar av industrin berörda

år varit sådana, i kombination med gällande liberala skatteregler, att utrymme

funnits för många företag att inte blott finansiera stora investeringar

med egna medel utan även därutöver öka sina banktillgodohavanden.

Detta har i sin mån ökat utrymmet för utlåning till kreditsökande

företag.

Såsom kommittén understryker ligger det i sakens natur att en restriktiv

allmän kreditpolitik i ett högkonjunkturläge får mindre effekt för självfinansierande

företag än för andra företag. Väl kan det antagas att även

de självfinansierande företagen i ett läge karakteriserat av kreditåtstramning

kan finna angeläget att iaktta en viss försiktighet med sina utgifter.

Mer bärande är emellertid kommitténs synpunkt, att när ett företag i ett

högkonjunkturläge har förutsättningar att genomföra ett expansionsprogram,

som vid ett rent företagsekonomiskt bedömande är i det rådande avsättningsläget

motiverat, företaget inte av hänsyn till rådande penningknapphet

på annat håll underlåter att fullfölja från dess synpunkt önskvärda

investeringar. Med hänsyn härtill och till föreliggande uppgifter om

självfinansieringens omfattning under vissa tider delar jag kommitténs

uppfattning om angelägenheten av att komplettera cn allmän krediiåtstramning

med åtgärder riktade mot de mer eller mindre självfinansierande

företagen.

Det förtjänar understrykas, att vad man genom investeringsbegränsande

åtgärder i eu högkonjunktur önskar ernå är att förhindra en expansion,

som samhällsekonomin ej medger. Det har då ifrågasatts om man med

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dessa åtgärder verkligen vinner att de på längre sikt minst önskvärda investeringarna

förhindras. Till detta får genmälas att med generellt utformade

regler — sådana som en restriktiv penningpolitik och en åtstramning

i skattereglerna — det inte är säkert att ett sådant resultat alltid nås. Men

man torde kunna utgå från att det främst är de minst räntabla investeringarna

som förhindras och att dessa merendels är de minst angelägna. Härtill

kommer att det måste i ett högkonjunkturläge vara det mest betydelsefulla

att hålla näringslivets totala aktivitet inom ramen för de reala resurserna.

Om detta medför att i någon omfattning mer önskvärda investeringar

kommer att få temporärt stå tillbaka för mindre angelägna sådana

är det från samhällsekonomisk synpunkt bättre än en överansträngning

av resurserna.

3. Bruttobeskattning

F öretagsbeskattningskommittén

Inledning. Kommittén erinrar om att långtidsutredningen i avgivet betänkande

(SOU 1951:30) som sin mening uttalat att en ökning av den

direkta skattebördan på företagen — något som i och för sig låg i linje

med den av utredningen förordade ekonomiska politiken -— inte var

praktiskt genomförbar vid nuvarande utformning av företagsbeskattningen.

Redan vid rådande skattetryck stimulerades nämligen företagen till investeringar

och andra utgifter, vilka ökade den totala efterfrågan i samhället.

Med hänsyn härtill och med tanke på de snedvridande och produktivitetssänkande

följderna av en alltför hård beskattning av företagens nettovinster

syntes det utredningen snarare vara ett önskemål att mildra denna

form av företagsbeskattning. Långtidsutredningen ifrågasatte därför en

omläggning av företagsbeskattningen till en bruttobeskattning, som innebar

att skatten erlades på företagens bruttointäkter eller bruttoutgifter eller

viss del av dessa, t. ex. viss avgift per anställd.

Företagsbeskattningskommittén påpekar, att vid en teoretisk diskussion

av frågan om en bruttoskatt problemställningarna självfallet tangerade

det uppdrag som åvilade den pågående utredningen angående den indirekta

beskattningen. Kommittén understryker, att dess uppgift begränsats

till att bedöma ett systern med bruttoskatt från konjunkturpolitisk

synpunkt som ett alternativ eller komplement till en beskattning av företagens

nettovinster. I övrigt hade kommittén inte haft att taga ställning

till frågan om den indirekta beskattningens utformning.

Därefter anföres att en prövning av frågan om en omläggning till bruttobeskattning

i någon form enligt företagsbeskattningskommitténs mening

måste förutsätta en analys av skatteövervältringen vid en sådan övergång.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Övervältringsproblemet var emellertid så komplicerat och svårlöst, att det

var förenat med betydande svårigheter att komma till några säkra slutsatser.

Därtill kom att man skulle önska klarlägga inte endast övervältringen

utan de ekonomiska verkningarna i allmänhet. Kommittén var

emellertid av den uppfattningen, att en mer tidsödande undersökning i

ämnet knappast skulle svara mot den praktiska nyttan därav och i allt

fall inte skapade ytterligare motiv av större bärkraft för en till sina verkningar

så ytterligt ingripande reform som den varom nu var fråga. Kommittén

hade därför inskränkt sig till en mera allmän analys.

En analys av verkningarna av en viss skatteform förutsatte alltid, framhåller

kommittén, en jämförelse mellan den ekonomiska situation eller

utveckling, som uppkom vid tillämpning av denna skatteform, och den som

skulle uppkomma, därest något annat alternativ kom till användning. Den

av kommittén gjorda analysen var närmast tänkt såsom en jämförelse mellan

ett system med en nettovinstbeskattning av nuvarande typ och ett

system med bruttobeskattning av permanent typ, som förutsattes medföra

samma intäkter för statskassan. Statsutgifterna antogs givna och oberoende

av skatteformen liksom det ekonomiska läget i övrigt förutsattes vara

detsamma.

Kommittén framhåller att en vanlig uppfattning torde vara att en skatt

på företagens nettovinster inte övervältrades. Om företagen antoges sträva

efter maximal vinst och rättade priser och produktion med detta mål i

sikte, medförde borttagandet av en viss del av den därvid uppkommande

vinsten därvidlag ingen ändring. Företaget fick maximal behållning efter

skattens erläggande vid det handlande som gav maximal vinst före skatt.

Som en allmän presumtion kunde det anses riktigt att en nettovinstskatt

på kort sikt inte övervältrades.

På längre sikt kunde däremot nettovinstskatten komma att få andra

verkningar. Kommittén hänvisar härvid till den finansvetenskapliga litteraturen

i ämnet. I vårt land hade frågan främst behandlats i den undersökning

angående finanspolitikens ekonomiska verkningar, som på sin tid

verkställdes av Gunnar Myrdal för arbetslöshetsutredningens räkning (SOU

1934: 1). I denna undersökning hade Myrdal uttalat att det var sannolikt

att aktiebolagsskatten på längre sikt övervältrades genom produktprisstegringar

och sänkningar av produktionsmedelsersättningar.

Kommittén tillägger att, oberoende av hur det på kortare eller längre

sikt förhöll sig med övervältringen, företagsbeskattningen hade verkningar

på företagens eget handlande. Dessa framträdde särskilt när det gällde

beslut om investeringar i olika former. Verkningarna sammanhängde dels

med att beskattningen inverkade på räntabilitetskalkylen för investeringarna

och dels med att den påverkade företagens likviditet och därmed förhållandet

mellan egna och främmande medel i företaget. Dessa verkningar

kunde ha olika betydelse i olika konjunktursituationer.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Jag övergår härefter att redogöra för kommitténs överväganden rörande

en på alternativa sätt utformad bruttobeskattning.

Allmän bruttointäktsskatt. Den första form av bruttoskatt varmed kommittén

gör en jämförelse är en allmän bruttointäktsskatt, d. v. s. en skatt

på företagens totala intäkter. Till en början har därvid antagits att en

sådan skatt permanent och helt fick ersätta nuvarande nettovinstskatt.

Kommittén framhåller, att en bruttointäktsskatt måste direkt påverka

företagens pris- och produktionspolitik. Företag, som drabbades av en

sådan skatt, föranleddes att på ett eller annat sätt reagera däremot: genom

prishöjning, genom försök att sänka sina kostnader, genom att lägga om

produktionen, närmast inskränka denna. Särskilt stora anpassningssvårigheter

kunde uppstå för marginalföretag, som redan utan skatten endast

nätt och jämnt fick täckning för sina kostnader. Troligt var att skatten

fick bäras både av företagen och av konsumenterna.

Därefter anfördes, att en bruttointäktsskatt måste drabba produkter,

som passerade flera led på vägen till den slutlige konsumenten, hårdare

än produkter, som gick direkt till förbrukaren. I detta sammanhang åberopar

kommittén (s. 57) ett uttalande av Myrdal, vilken behandlat detta

spörsmål i den förut omnämnda utredningen.

Kommittén framhåller vidare, att ett särskilt problem var beskattningens

inverkan på konkurrensen med utlandet vare sig det därvid gällde produkter,

som såldes på den inhemska marknaden i konkurrens med importerade

varor, eller det gällde exportartiklar, som på andra marknader

konkurrerade med andra länders tillverkningar. Var en sådan konkurrens

effektiv, begränsade den uppenbarligen företagens möjligheter att genom

prishöjning övervältra en bruttointäktsskatt. Importkonkurrensen kunde

möjligen mötas genom avgifter eller tullar på importvarorna. Exportnäringarnas

konkurrensläge kunde eventuellt tänkas förbättrat genom en

restitution av skatten. En skatteövervältring kunde emellertid också ske

bakåt, på produktionskostnaderna. Särskilt på längre sikt var det rimligt

att räkna med att en bruttointäktsskatt kom att påverka kostnadsnivån

inom landet, eventuellt också växelkurserna. Men på kort sikt var både

kostnadsnivå och växelkurser ganska trögrörliga och det föreföll därför

uppenbart, att en bruttointäktsskatt kunde vålla ett land större svårigheter

i den internationella konkurrensen än en nettovinstskatt; den senare

utgick ju endast då vinst uppkom och försvann, då konkurrensen skärptes

så att vinsten sjönk till noll. Bruttointäktsskatten var däremot på kort

sikt utan tvivel en kostnadsfaktor, som företaget måste räkna med i sina

kalkyler.

Enligt kommitténs uppfattning ägde från konjunkturpolitisk synpunkt

det sistnämnda resonemanget också tillämpning på de inhemska förhållandena.

Härom yttrar kommittén.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Nettovinstskatten varierar med vinstläget och skulle därför i princip ge automatiska

utslag för konjunkturrörelserna. Den förefaller därför---vara auto
matiskt

konjunkturdämpande. Om en permanent bruttointäktsskatt uttages efter

en sådan procentsats, som på längre sikt skall ge samma statsinkomst som nettovinstskatten,

kommer den erlagda skatten visserligen att variera med bruttointäkternas

variationer men sannolikt svagare än nettoinkomsterna. Företagen

skulle snarast få betala mindre skatt under goda år och mera skatt under dåliga

år än med en strikt nettovinstskatt (med utnyttjande av fria vinstdispositionsmöjligheter

kan företagen möjligen komma att omintetgöra dessa med sistnämnda

skatteform förenade fördelar). Om högkonjunkturen är utpräglad, måste det

vidare vara jämförelsevis lätt för företagen att i ett sådant läge övervältra en

bruttointäktsskatt. Båda de nämnda omständigheterna samverkar till att företagen

som sådana skulle komma att bära jämförelsevis liten skatt under högkonjunkturen.

En sådan förskjutning i inkomstfördelningen i samhället kan

kanske framkalla ett ökat sparande, vilket i och för sig skulle vara ägnat att

dämpa eventuella inflationstendenser i ett sådant läge. Men de gynnsamma

vinstutsikterna skulle också stimulera företagen till en än starkare expansion.

I en lågkonjunktur skulle å andra sidan bruttointäktsskatten kännas som en

orörlig kostnadsfaktor, som försvårade en smidig anpassning. En sådan skatt

skulle just i ett sådant läge framstå som en bidragande orsak till arbetslöshet.

Dessa allmänna överväganden har närmast lett kommittén till presumtionen

att en bruttointäktsskatt är ogynnsammare från konjunkturutjämningssynpunkt

än en nettovinstskatt.

Mot detta resonemang kunde emellertid möjligen invändas, anmärker

kommittén, att en bruttobeskattning kunde varieras (s. 56—60). Man

kunde ta ut mera skatt under högkonjunkturår och mindre under en depression.

Kommittén framhåller därvid, att det kunde vara lättare att

variera skatteuttagets storlek vid en bruttoskatt än vid en nettoskatt, bl. a.

därför att sådana variationer vid en nettovinstskatt påverkade företagens

vinstdispositioner på ett kanske inte önskvärt sätt, såvida inte reglerna

härför var mycket strikta. Även om en bruttoskatt, som höjdes mycket

starkt under överkonjunktur, övervältrades, kunde likväl en restriktiv effekt

uppnås genom att ett betydande budgetöverskott åstadkoms, ett överskott

som inte i samma utsträckning skulle kunna nås med en nettovinstbeskattning.

En bruttointäktsskatt som tillräckligt varierades kunde erbjuda

fördelar från konjunkturpolitisk synpunkt framför en nettovinstskatt,

men detta skedde inte automatiskt. Beslut om skatteuttagets storlek

måste fattas år från år. Svårigheten var att vid den tidpunkt, då beslut

om uttagningsprocentens storlek skulle fattas, äga tillräcklig grund för

en bedömning av konjunktursituationen under det kommande året. Att

arbeta med olika skatteuttag för olika branscher vid en splittrad konjunktur,

som man måste räkna med såsom relativt vanlig, var enligt kommitténs

mening inte görligt.

Bruttoutgiftsskatt (s. 60). Härom anför kommittén, att man kunde utgå

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

från att en skatt på de totala utgifterna i huvudsak hade samma verkningar

som en skatt på de totala intäkterna.

En annan form av bruttoskatt utgör skatt på intäkter minus vissa kostnader.

Principiellt finner kommittén att en sådan form av skatt knappast

erbjuder andra aspekter än en skatt på vissa utgifter (s. 61—62).

I sistnämnda avseende anför kommittén, att om företagsbeskattningen

lades som en skatt på vissa utgifter, något som kunde betraktas som en

speciell produktionsskatt, detta ledde till att företagarna i viss utsträckning

undvek dessa slag av utgifter, om de kunde ersättas med utgifter av andra

slag som inte beskattades. Det var också uppenbart, att skatten måste påverka

priserna på de produktionsfaktorer, som ingick i de båda slagen av

kostnader, de beskattade och de inte beskattade. Genom hela prisbildningsprocessen

kunde detta i sista hand påverka konsumtionens sammansättning

så att det köptes något mer av sådana varor, vilkas framställning inte

krävde beskattade råvaror eller produktionsmedel, och mindre av sådana

varor, beträffande vilka detta inte var fallet.

Därefter anföres.

Mot bakgrunden av dessa allmänna resonemang om verkningarna kan man

uppställa frågan om det finns några skäl för att mera permanent lägga företagsbeskattningen

som en skatt på vissa kostnader och i så fall på vilka. Om man

räknar med en bestående svårighet att tillfredsställa aktuella investeringsbehov,

kan detta möjligen vara ett argument för en långfristig skatt på investeringsvaror.

Om man räknar med en strukturell svårighet med vårt lands försörjning med

importbränslen, kan detta vara ett argument för att med hjälp av skatteregler

tvinga till en sträng hushållning med dessa. Om man räknar med en mer eller

mindre permanent, strukturell brist på arbetskraft, kunde detta vara ett skäl

till en löneskatt. Man skulle möjligen kunna göra gällande, att eftersom samhället

bär en hel del kostnader för arbetslösa, sjuka och gamla, så betalar produktionen

inte de totala kostnader, som samhälleligt sett borde ligga på all användning

av arbetskraft. Såvitt kommittén kan finna räcker intet av dessa argument

för en så radikal omläggning som att fullständigt och permanent ersätta

hela företagsbeskattningen med en skatt på något visst slag av kostnader eller

en kombination av sådana skatter.

Vad åter gällde de konjunkturpolitiska verkningarna av skatter på vissa

slag av kostnader, syntes enligt kommitténs mening i stort sett samma

synpunkter kunna hävdas som i fråga om en generell bruttointäktsskatt.

Sådana skatter hade en större stelhet än en nettovinstskatt, som automatiskt

anpassade sig till konjunkturerna. Däremot kunde naturligtvis variationer

vara motiverade i speciella situationer. Om man ville undvika kortsiktiga

kastningar och snedvridningar inom näringslivet, föreföll det dock,

betonar kommittén, som om det skulle finnas större anledning till varsamhet

med alltför stora variationer i skatter på vissa kostnadsslag än

i fråga om en generell bruttointäktsskatt.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kombinationer av nettovinstskatt med andra skatter. Kommitténs allmänna

slutsats av det föregående är att det knappast syntes lämpligt att

räkna med en fullständig och permanent ersättning av nuvarande nettovinstskatt

med någon form av bruttobeskattning av företagen. Därefter

har kommittén till besvarande upptagit frågan om i vad mån det kunde

finnas skäl att permanent eller temporärt komplettera en i huvudsak på

nettovinsten lagd skatt med andra skatteformer.

Härom anföres följande.

Vad först gäller en partiell men permanent sådan komplettering är inte mycket

att tillägga utöver det ovan anförda. De olägenheter som uppkommit av

nuvarande nettovinstbeskattning sammanhänger till en del med denna beskattnings

höjd. Det borde därför enligt kommitténs mening knappast ifrågakomma

att höja denna ytterligare och skulle snarast vara önskvärt om den kunde sänkas.

Närmast skulle ifrågakomma att flytta över någon del av nuvarande företagsskatt

på direkta socialbidrag. I den mån företagsbidrag förutsatts för aktuella ytterligare

utbyggnader av den sociala tryggheten, har dessa bidrag tänkts ta formen

av sådana socialbidrag (till sjukförsäkringen etc.).

Bortsett från dessa speciella fall synes en kombination av en lägre nettovinstbeskattning

och en permanent partiell bruttoskatt knappast vara att rekommendera.

Beträffande den sistnämnda gäller de ovan anförda invändningarna mot

en exklusiv bruttoskatt. Därtill kommer att en kombination skulle kräva dubbla

taxeringsförfaranden och därmed innefatta alla de praktiska svårigheter som vidlåder

såväl nettovinstbeskattningen som bruttobeskattningen. Kommittén har vid

sina överväganden inte blivit övertygad om att en sådan kombination medför

fördelar som skulle uppväga dessa svårigheter.

Annorlunda ställer sig frågan om eventuella temporära kompletteringar av

nettovinstbeskattningen, framför allt ur konjunktursynpunkt. Det synes härvid

ganska klart, att sådana kompletteringar närmast ifrågakommer under utpräglade

högkonjunkturår. Under en depression åter blir det fråga om den stimulans som

kan ligga i att sådana eventuella pålagor avskaffas.

Kommittén tillfogar, att i en högkonjunktursituation kunde valet stå

mellan att på olika sätt skärpa nettovinstskatten eller att komplettera

denna med en extra, fristående skatt.

Till sistnämnda spörsmål avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

Kommittén har slutligen något berört en bruttobeskattning från taxeringstekniska

synpunkter (s. 63—65) och anför bl. a. att även om en

bruttoskatt i en eller annan form i förstone framstod som något relativt

lättillämpat detta vid en närmare prövning likväl knappast blev fallet. Man

måste förutse att en bruttoskatt skulle behöva så utformas att den färdiga

varan i de fall, där densamma först efter eu rad olika led i produktionen

och distributionen nådde konsumenten, inte skulle få ha gång på gång

träffats av skatten. Om inom ett och samma företag råvaran genomlöpte

hela processen fram till dess den färdiga varan nådde konsumenten skulle

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

beskattningsresultatet bli ett helt annat än om olika företag ombesörjde de

skilda leden i produktionen och distributionen. Det måste förutses att de

nu antydda synpunkterna ställde krav på regler, vilkas svårtillämplighet

ingalunda kunde utan vidare förutsättas bli mindre än nuvarande skattereglers.

Skulle avkall vidare göras med hänsyn exempelvis till exportintressen

och liknande mötte ungefärligen samma invändningar. Man kunde

vidare fråga sig, vilka som skulle göras till föremål för en bruttobeskattning.

Stannade man vid aktiebolag och ekonomiska föreningar, kunde de

verkliga bruttointäkterna resp. utgifterna till viss del överföras på ett för

ändamålet bildat handels- eller kommanditbolag. Fördes även dessa in

under bruttoskatten torde steget böra tagas vidare till enskilda företagare

— det gick knappast att härutinnan upprätthålla någon skillnad. Att vissa

fysiska personers skattebelastning skulle bestå i en på löntagare och andra

övervältringsbar skatt samtidigt som sistnämnda grupp av skattskyldiga

skulle alltfort progressivt beskattas för sin inkomst, vore å andra sidan

ägnat att inge betänkligheter. Kommittén hade med det sagda allenast velat

antyda vissa av de betydande svårigheter, som vid en lagstiftning om

bruttoskatt skulle möta, svårigheter som, om de över huvud lät sig bemästras,

knappast kunde lösas annat än till priset av komplicerade och

svårtillämpade regler.

Därefter anföres att, om alltsa bruttoskatten ingalunda blev så enkel

som vid ett första övervägande syntes kunna bli fallet, man med en sådan

skatteform inte heller mötte de invändningar mot nettobeskattningen, som

innebar att denna kunde stimulera till felaktiga eller falska uppgifter.

Att en permanent kombination av nettovinst- och bruttobeskattning från

taxeringssynpunkt var det allra mest olägliga låg i sakens natur.

Remissyttrandena

Inte i något remissyttrande har en övergång från nuvarande nettovinstbeskattning

till bruttobeskattning förordats. Direkt avstyrkande uttalanden

har gjorts i det övervägande antalet yttranden, där frågan härom

uttryckligen berörts. I några remissyttranden framhålles däremot att frågan

om en bruttoskatt inte fick anses slutligt avgjord med de överväganden,

som i betänkandet redovisats. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av

försäkringsinspektionen, landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Riksskattenämnden säger sig dela de av kommittén framförda betänkligheterna

mot en övergång till bruttobeskattning. En sådan beskattning skulle

av allt att döma närmast få karaktär av en allmän konsumtionsskatt men

syntes med sina ojämna verkningar knappast utgöra någon lämplig form

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

för en sådan skatt. De praktiska komplikationerna — bl. a. den restitution

av skatt som väl fick ske vid export -—• var också av den art, att tanken

på en övergång till bruttobeskattning torde sakna aktualitet.

Enligt Svenska stadsförbundets mening föreföll de av kommittén anförda

skälen mot en bruttobeskattning, främst övervältringsriskerna vid

högkonjunktur och stelheten vid lågkonjunktur, övertygande.

I det av försäkringsinspektionen avgivna yttrandet framhålles att inspektionen

ingalunda undervärderade de många praktiska argument mot bruttobeskattning

som kommittén anfört. Frågan om övergång till en metodik

av bruttobeskattnings- eller liknande karaktär kunde i varje fall knappast

på allvar aktualiseras förrän det framlagts ett förslag i sådan riktning, som

visade sig någorlunda kunna hålla inför invändningar av detta slag. Dock

kunde ifrågasättas, om inte kommittén i denna speciella jämförelse låtit

argumenten mot nettobeskattningsmetoden väga alltför lätt. Vad som i ett

läge med inflationstendenser kunde te sig mer relevant än den jämförelse

kommittén gjort var det förhållandet, att om ett visst belopp uttogs av

företagen genom bruttobeskattning, detta inte fick den inflationsstimulerande

verkan, som om samma belopp uttogs i form av nettoskatt och

därmed — såsom kommittén i andra sammanhang påvisat — lockade till

extra investeringar och andra utgifter inom företagen, vilka eljest inte

skulle ha kommit till stånd, i varje fall ej vid ifrågavarande tidpunkt.

Trots de svårigheter med bruttobeskattningsmetodiken som kommittén

understrukit, föreföll det likväl inte vara klarlagt, att frågan om någon

form av bruttobeskattning eller liknande anordning borde avföras från

dagordningen.

Landsorganisationen anser, att problemet om bruttobeskattning borde

upptagas till förnyad prövning. Utan att gå in på någon detaljdiskussion i

frågan ville landsorganisationen framhålla att denna skatteform främst

genom att verka utgiftshämmande och därför konsolideringsbefrämjande

syntes ha så avsevärda fördelar, att de väl kunde tänkas uppväga de nackdelar

som företagsbeskattningskommittén pekat på. Detta gällde så mycket

mer därest de framtida konjunkturförhållandena blev så gynnsamma som

landsorganisationen räknade med. Enligt landsorganisationens mening borde

i detta sammanhang mer än av kommittén gjorts olika tänkbara övergångsformer

mellan brutto- och nettobeskattning genom undantagande

av vissa kostnader från avskrivningsrätt beaktas. Sådana undantaganden

syntes vid behov kunna konjunkturvarieras, så att avskrivningsmöjligheterna

— för t. ex. nyanskaffade tillgångar -— beskars vid inflationstendenser

respektive utvidgades vid konjunkturförsämring.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att frågan om en bruttobeskattning,

som tangerade ämnesområdet för den arbetande utredningen

rörande den indirekta beskattningen, ej kunde betraktas som slutgiltigt

prövad.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Departementschefen

De av företagsbeskattningskommittén redovisade argumenten av konjunkturpolitisk

och annan art mot en övergång från netto- till bruttovinstbeskattning

har kommittén funnit vara av sådan styrka att tanken på en

dylik övergång bör avvisas. Det helt övervägande antalet remissinstanser

delar i princip denna mening. Från några håll har dock uttalats önskemål

om fortsatta och mer ingående överväganden samt om ett i detalj utarbetat

alternativ, som kunde vägas mot den av kommittén förordade lagstiftningen.

Företagsbeskattningskommittén har haft en relativt begränsad tid till

förfogande för utarbetande av förslag till ändrad företagsbeskattning. Jag

finner det därför fullt förklarligt att kommittén, som ansett allvarliga

invändningar kunna resas mot en övergång till bruttobeskattning, funnit sig

mot denna bakgrund böra koncentrera sitt arbete på en ändrad utformning

av reglerna för nettovinstbeskattningen. Detta utesluter givetvis inte att

frågan om nettovinstbeskattning eller bruttovinstbeskattning sedermera, om

erfarenheterna ger anledning härtill, kan vara förtjänt av förnyat övervägande.

4. Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen

F öret agsbeskattningskommittén

Kommittén erinrar om att vår nuvarande företagsbeskattning var lagd på

företagens nettovinst sådan denna skulle beräknas enligt i skattelagarna

givna föreskrifter. I väsentliga hänseenden var denna nettovinst densamma

som framkom vid en beräkning enligt bokföringsmässiga grunder. Detta

innebar att sådana omkostnader, som var vid taxeringen omedelbart avdragsgilla,

direkt och omedelbart påverkade företagets skattebelastning. För

ett företag, som visste att det skulle komma att redovisa vinst till beskattning,

framstod med hänsyn därtill kostnaden i fråga såsom till storleksordningen

inte utgörande det pris företaget hade att erlägga, utan detta pris

minskat med den procentuella andel därav som svarade mot den aktuella

skattesatsen. Vid en hög nettovinstbeskattning kunde därför befaras, att

företagens i och för sig naturliga strävanden att så mycket som möjligt

hålla nere sina löpande utgifter försvagades. Särskilt kunde nämnas sådant

som anskaffning av inventarier med kort varaktighetstid, reparationer,

reklam, representation o. d. Investeringar och utgifter av detta slag kunde

följaktligen i viss mån stimuleras av skattereglerna och under goda år få

en inte önskvärd konjunkturbetoning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Enligt kommitténs mening var följaktligen från såväl fiskalisk som rent

konjunkturpolitisk synpunkt nettovinstbeskattningen inte helt invändningsfri.

Ju högre nettovinstbeskattningen var, desto starkare kunde f. ö. denna

synpunkt hävdas. Att genom ändrade avdragsregler i nu förevarande hänseenden

åstadkomma något mera väsentligt syntes emellertid knappast görligt.

Mera vittgående ingrepp skulle nämligen förändra beskattningens

karaktär av nettovinstbeskattning och mer eller mindre innebära en bruttobeskattning.

En sådan skatteforms för- och nackdelar hade närmare behandlats

i det föregående.

Från konjunkturpolitisk synpunkt var det emellertid, anför kommittén,

inte i första hand de nyss antydda spörsmålen som tilldrog sig det större

intresset. Det var fastmer frågorna om avskrivning på inventarier och byggnader,

värdering av varulager samt avsättning till investeringsfonder och

till pensions- och andra personalstiftelser.

Från kommitténs mera allmänna diskussion från konjunkturpolitisk synpunkt

av sist antydda frågor torde följande få här återges.

Avskrivningar å inventarier och bgggnader. Enligt kommitténs mening

kunde från konjunkturpolitisk synpunkt mot ett system med fria avskrivningar

riktas vissa invändningar. Härom anföres bl. a. följande.

Först och främst medför fria avskrivningar under en högkonjunktur med all

sannolikhet att företagen skriver av mera än vad de skulle gjort vid bundna avskrivningar.

De betalar därför mindre skatt och får mera pengar över till andra

utgifter. Fria avskrivningar förbättrar sålunda företagens likviditet under en högkonjunktur,

vilket tenderar att öka deras investeringar under en tid, då investeringarna

även av andra anledningar är mycket stora. Det är inte lika klart vad

effekten blir under en lågkonjunktur. I den mån användningen av den fria avskrivningsrätten

endast medför en förskjutning i tiden av utnyttjandet av avskrivningarna,

måste detta innebära, att företagen i gengäld kommer att räkna sig till

godo mindre avskrivningar under depressionen, och därför — om de inte redovisar

förluster och därmed inte betalar någon skatt — erlägger en högre skatt

än de eljest skulle göra under en tid då det av konjunkturpolitiska skäl är önskvärt

att företagen har mera medel till sin disposition. Därtill kan komma, att ju

större investeringarna blir under högkonjunkturen, dess mindre kvarstår att göra

under en lågkonjunktur och dess starkare blir variationen i investeringsverksamheten.

För det andra förefaller det sannolikt, att den fria avskrivningsrätten under en

högkonjunktur kan ge ytterligare incitament till vissa investeringar, överavskrivningen

— här använd som beteckning på en avskrivning som går utöver vad som

svarar mot förslitning och värdenedgång — utgör en dold konsolidering, som kan

sägas innebära ett bokförings- och skattemässigt förskjutande av vinst till kommande

år, då så mycket mindre avskrivningar göres på tillgångarna i fråga. Ett

företag, som redan utnyttjat alla andra avskrivningsmöjligheter, kan därför vara

frestat att göra en ytterligare anskaffning för att vinna en ytterligare avskrivningsmöjlighet.

Detta innebär inte, att ett företag investerar enbart av skatteskäl,

men skattereglernas utformning kan ge en extra stimulans till investering i sådana

fall där det eljest står och väger om en investering skall bli av eller inte.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Härefter uttalar kommittén som sin mening att ett skattesystem, som

ledde till en snabb nedgång i skatterna vid minskande inkomster och en

snabb uppgång vid ökande inkomster, syntes vara det från konjunktur synpunkt

idealiska. Sådana egenskaper besatt en stark progressiv beskattning

av tysiska personer vid källskatteuppbörd och en renodlad nettovinstbeskattning

av företagen med minsta utrymme för störande vinstdispositioner.

Ett system som tvärtom lät skattebetalarna betala skatt på högkonjunkturinkomster

under en lågkonjunktur, då inkomsterna minskade, skärpte däremot

konjunkturfluktuationerna. Å andra sidan hade ofta anförts, framhåller

kommittén vidare, att företagen genom fri avskrivningsrätt för inventarier

stimulerades till stora avskrivningar, till att konsolidera sig, till att

stabilisera utdelningarna m. m., vilket allt ledde till att deras motståndskraft

mot konjunkturväxlingarna ökades och därmed också deras möjligheter

att hålla en mera jämn sysselsättning.

Kommittén tillägger, att från konjunkturpolitisk synpunkt intet syntes

vara att invända mot att företagen stabiliserade utdelningar eller under

goda år konsoliderade sig. Sådana åtgärder kunde verka konjunkturutjämnande.

Men konsolideringen borde kunna ske även på annat sätt än genom

vinstreglerande dispositioner som medförde skattekredit. Den fria avskrivningsrätten

syntes snarast bidra till en konsolidering i form av maskinanskaffningar

jämfört med konsolidering i likvid form. Detta behövde i och

för sig inte föranleda allvarliga erinringar. Men högkonjunkturerna kännetecknades

ofta av en smittsam optimism och det var inte säkert, att alla

investeringar som då gjordes var så väl överlagda.

Därefter anföres, att från konjunkturpolitisk synpunkt framstod det som

önskvärt att sådana investeringar, som inte absolut behövde göras under

högkonjunkturåren, uppsköts till en lågkonjunktur. Man borde därför stimulera

sådana uppskov. Särskilt om ett företag ville »konsolidera» sig, ville

avsätta en del av ett överskott från ett gott år för ett sådant ändamål, borde

det ordnas så att investeringen inte nödvändigt måste ske omedelbart för

att vissa skatteförmåner skulle vinnas. Här hade avsättningar till investeringsfonder

sitt berättigande, vilka just borde ha denna funktion att möjliggöra

överförandet av medel från högkonjunkturen till användning under

lågkonjunkturen.

Kommittén anmärker, att diskussionen om avskrivningarna huvudsakligen

rört sig om högkonjunktursituationer. Detta föreföll också motiverat,

eftersom det just var i sådana situationer som skattepolitiken kunde väntas

ha större effektivitet som investeringsreglerande medel. I ett depressionsläge

var som regel intresset och utrymmet för särskilda vinstdispositioner

mera begränsat. Möjligheterna att i en sådan situation över huvud påverka

investeringarna genom skattereglerna — bortsett från investeringsfonderna

— syntes små. En konsekvens av detta förhållande blev å andra sidan att

man inte kunde gå alltför hårt fram med en investeringsdämpande politik

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

under en högkonjunktur utan att på längre sikt menligt påverka takten i

det ekonomiska framåtskridandet. Inte minst av psykologiska skäl förelåg

en tendens till särskilt livlig investeringsverksamhet inom företagssektorn

under högkonjunkturer. Höll man starkt tillbaka denna tendens under högkonjunkturer

utan att man i motsvarande mån lyckades stimulera företagens

investeringar under lågkonjunkturerna, kunde följden på längre sikt

bli en minskning i investeringsverksamheten. Detta var givetvis en synpunkt

som måste beaktas när det gällde att bedöma hur långt man skulle

tillgodose de önskemål i fråga om företagsbeskattningens utformning som

kunde uppställas från konjunkturpolitiska synpunkter.

Vad kommittén från konjunkturpolitisk synpunkt anfört om avskrivningarna

på inventarier gällde enligt kommitténs uppfattning i princip

även om avskrivningar å byggnader. Med hänsyn till de betydande kapitalbelopp,

som var nedlagda i byggnader, och med hänsyn till byggnadernas

vanligen längre varaktighet, skulle fria avskrivningar å byggnader öppna

möjligheter till vinstdispositioner av stort omfång. De härigenom möjliggjorda

förskjutningarna av skattebetalningarna torde från konjunkturpolitisk

synpunkt i huvudsak få bedömas på samma sätt, som konsekvenserna

av en fri avskrivningsrätt för inventarier.

Lagervärderingsreglerna. Kommittén framhåller, att de totala varulagren

i landet kunde uppskattas till minst 20 och högst 40 miljarder kronor, d. v. s.

ett halvt till ett års nationalinkomst. Av en av kommittén verkställd lagerundersökning,

vilken redovisas i ett senare sammanhang, framgick, att de

av denna undersökning omfattade företagen vid utgången av 1951 hade

sina lager nedskrivna med i genomsnitt 50 å 60 procent av anskaffningsvärdet.

Redan mindre modifikationer i värderingsreglerna kunde därför

ha utomordentligt stor kvantitativ betydelse för variationerna i de redovisade

vinsternas storlek, vilket påverkade skattebeloppen och därigenom

företagens likviditet och deras förmåga att företa andra utgifter. Lagervärderingen

användes också av företagen som utjämningsfaktor mellan

olika år i mycket stor skala.

Kommittén kunde inte finna något bärande skäl för en resultatutjämning,

som åstadkoms genom en godtycklig värdering av varulagret. Lagervärderingen

syntes böra ske med iakttagande av någon konsekvent genomförd

värderingsprincip. Flera av de erkända värderingsprinciperna medförde

en viss automatisk resultatutjämning mellan goda och dåliga år.

Härigenom förhindrades en redovisning av fiktiva prisstegringsvinster och

prisfall sförluster. En allmän konsolidering syntes kommittén däremot böra

åstadkommas med andra medel än lagervärderingen. Många skäl talade för

att man i högre grad än som hittills skett borde genomföra denna konsolidering

Öppet och inte genom alt bilda dolda reserver.

Därefter anföres att i analogi med vad kommittén anfört i fråga om av
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skrivningar å inventarier man från konjunkturpolitisk synpunkt skulle

kunna i fråga om varulager uppställa önskemålet att minsta möjliga nedskrivning

medgavs, d. v. s. endast vad som med konsekvent tillämpning av

en erkänd värderingsprincip kunde motiveras av inkurans och prisfallsrisk.

I så fall fanns knappast anledning för ett företag att göra en lagerinvestering

från konsolideringssynpunkt, i varje fall inte för att därigenom vinna

några skatteförmåner. Det borde hållas i minnet, att lagervärderingsreglerna

genom den effekt de hade på företagens skattebetalning och likviditet

var av betydelse för investeringarna inte endast i lager utan även för företagens

övriga investeringsverksamhet, t. ex. i maskiner och byggnader.

Såg man endast till effekten på lagerhållningen blev det ett önskemål

att åstadkomma sådana regler för varulagrens behandling i skattehänseende,

att man undvek en direkt stimulans till investering i lager i konsolideringssyfte

i en konjunktursituation, där en sådan ökad investering framstod

som mindre lämplig, ävensom att man undanröjde de hinder för en lageravveckling,

som nu förelåg och som givetvis fick en ogynnsam inverkan i

situationer, där en sådan lageravveckling kanske var i och för sig önskvärd.

I båda fallen gällde det härvid att koppla loss konsolideringen som sådan

från själva lagerutvecklingen.

Kommittén framhåller, att en snäv begränsning av nedskrivningsrätten

medförde, att det inte skulle finnas någon anledning för företagen att från

skattesynpunkt hålla på lagren i stället för att minska dem i en situation,

där detta av andra skäl befanns lämpligt. Om företagen ville göra en påfyllnad

eller över huvud en lageruppbyggnad i en konjunktursituation,

då detta framstod som samhälleligt önskvärt, kunde detta eventuellt stimuleras

genom användning av investeringsfond för sådant ändamål.

I den mån det av andra skäl inte var möjligt att begränsa nedskrivningarna

av varulagren på sätt som nyss angavs, enär man vid nuvarande skattesystem

måste medge rätt till en viss dold konsolidering, fick det övervägas

att tillgodose konjunktursynpunkterna på annat sätt. Därvid kunde ifrågasättas,

att en onormal lagerökning inte skulle få föranleda någon nedskrivning,

varigenom incitamentet till en sådan lagerökning skulle bortfalla. Ä

andra sidan kunde en nedgång av lagrets volym under en normal nivå medföra

rätt att lägga upp en påfyllnadsfond, så att den dolda reserven därigenom

också i detta fall skulle kunna bevaras.

Därest man helt omöjliggjorde för företagen att använda lagervärdelingen

för konsolideringsändamål, kunde enligt kommitténs mening tillskapandet

av möjligheter för en öppen konsolidering övervägas. Formen

borde då vara sådan att den inte hade samma ogynnsamma konjunkturpolitiska

verkningar som fri lagervärdering utan medförde viss bindning av

konsolideringsmedlen.

Investeringsfonder. Enligt kommitténs mening måste principen att med

hjälp av investeringsfonder söka påverka fördelningen i tiden av företagens

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

investeringar anses riktig. Emellertid syntes mot nuvarande regler kunna

riktas vissa erinringar. Eftersom ingen spärrning av avsatta medel ägde

rum, verkade avsättningen under en högkonjunktur på samma sätt som en

extra avskrivning, d. v. s. som ett medel att minska företagets aktuella skatt,

varigenom dess likviditet ökades och en större investering i det läget möjliggjordes.

Det var inte säkert, att medel fanns tillgängliga för den avsedda

investeringen under lågkonjunkturen när denna kom, även om företaget

kanske räknade med att då kunna låna. Från konjunkturpolitisk synpunkt

framstod det som önskvärt, att denna förstärkning av likviditeten under

högkonjunkturen med därav följande konsekvenser undveks och att garantier

skapades för att investeringen kunde utföras under lågkonjunkturen.

Kommittén tillfogar, att det med nuvarande regler fanns alltför liten

stimulans för företagen att utnyttja investeringsfondsinstitutet. För att investeringsfonderna

skulle få någon konjunkturpolitisk betydelse krävdes

enligt kommitténs mening, att reglerna utformades på sådant sätt att avsättningarna

till dylika fonder fick tillräcklig omfattning. Det torde därvid

inte vara nog med de extra avskrivningsmöjligheter, som nuvarande regler

för investeringsfondernas användande beredde.

Avsättningar till pensions- och personalstiftelser hade, anför kommittén,

under senare år kommit att få stort omfång; sådana avsättningar torde ha

gjorts till ett totalt belopp av uppskattningsvis 2 miljarder kronor. I den

mån de avsatta medlen inte överförts kontant och sålunda utgjorde en

skuld till stiftelserna, intog de avsatta medlen dock en ställning närmast

företagens eget kapital. Genom bibehållandet av medlen inom företaget och

genom den med avsättningen förenade skattefriheten, hade avsättning till

sådana stiftelser kommit att spela en betydande roll för tillgodoseendet av

företagens kapitalbehov under efterkrigstidens högkonjunktur.

Kommittén betonar, att dessa avsättningar fyllde ett viktigt socialt syfte

och skattereglerna hade utformats med sikte på att innefatta en viss stimulans

till sådana avsättningar. De hade emellertid också kommit att få en

roll för konjunkturväxlingarna, som inte kunde förbises. Från konjunkturpolitisk

synpunkt torde de kunna betraktas pa analogt sätt med de förut

behandlade vinstdispositionerna, t. ex. de fria avskrivningarna. Om man

under en högkonjunktur önskade minska investeringarnas ansvällning,

skulle sålunda en begränsning av rätten att göra stiftelseavsättningar kunna

motiveras, eftersom de bidrog till finansieringen av investeringarna.

Särskild konjunkturlagstiftning. Så långt har vad kommittén anfört

gällt utformningen av permanenta regler för företagsbeskattningen och den

konjunkturella effekten av olika alternativa utformningar. Man kunde

emellertid också, framhåller kommittén, tänka sig att variera reglerna alltefter

konjunktursituationen eller ha vissa sådana variationer i beredskap

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att tillgripas i särskilda lägen. I största allmänhet ville kommittén framhålla

nödvändigheten av försiktighet med sådana variationer, som kunde

vara ägnade att försvåra för företagen att planera på lång sikt. Kommittén

yttrar vidare.

En enkel variationsmöjlighet är att variera skattesatsen, närmast att höja den

under en högkonjunktur och sänka den under en lågkonjunktur. En sådan variation

synes dock förutsätta restriktiva regler för vinstdispositioner; eljest skulle

variationen medföra extra stora avskrivningar under tider av höga skatter och

omvänt. Har man restriktiva sådana regler, så medför beskattningen av nettovinsten

redan automatiskt stora variationer i de inbetalade skattebeloppen. Kommittén

har därför ansett sig böra avvisa en variation i skattesatsen.

Man kan vidare tänka sig variera avskrivnings- eller lagervärderingsreglerna.

Närmast skulle ifrågakomma att i ett extremt högkonjunkturläge strama åt dem.

En annan möjlighet är att den ordinarie företagsbeskattningen i vissa lägen

kompletteras med andra åtgärder, t. ex. i form av en investeringsavgift. Kommittén

återkommer i det följande till de här berörda frågorna.

Sedan kommittén sålunda uttalat sin mening om vilka krav, som borde

uppställas på reglerna för en företagsbeskattning grundad på nettovinstprincipen,

har kommittén ställt fragan huruvida de ifrågasatta mer restriktiva

möjligheterna till vinstregler ande dispositioner kunde begränsas att

gälla högkonjunkturlägen och att, med andra ord, nuvarande permanenta

regler alltjämt skulle kunna få tillämpas i andra konjunkturskeden. Åtskilliga

av de skäl, som talar mot sistnämnda alternativ, har av kommittén

närmare belysts vid dess behandling av de olika specialavsnitten, där de

naturligen lättare låter sig överblickas. Kommitténs sammanfattande inställning

till detta spörsmål synes emellertid redan i detta sammanhang böra

återgivas.

Kommittén framhåller sålunda att den haft att välja mellan å ena sidan

ett system med för normala fall synnerligen liberala möjligheter till vinstdispositioner,

vilket sa snart ett högkonjunkturläge inträdde fick överges

eller kompletteras med särskilda åtgärder, och å andra sidan ett system

med mer restriktiva permanenta regler, som inte annat än i rent extrema

konjunkturlägen krävde speciella kompletteringar.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för det senare alternativet.

Huvudargumenten härför kan återges på följande sätt. Det är synnerligen

vanskligt att med tillräcklig säkerhet bedöma konjunkturutvecklingen

t. o. in. för en relativt näraliggande framtid. Följaktligen föreligger stor

risk att de åtstramande bestämmelserna kommer för sent. Härtill medverkar

den omgång, som alltid måste vara förenad med att få dessa bestämmelser

i kraft, vartill kommer att de får sin fulla effekt först vid ett

framtida taxeringstillfälle eller än längre fram i tiden, nämligen då skatteinbetalningen

senast skall ske. Med hänsyn till att bestämmelserna, exempelvis

i avseende å rätt till avskrivning å tidigare anskaffade inventarier,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

inte gärna kan ges retroaktiv innebörd, blir vidare resultatet av en åtstramning

ofta nog först efter en än längre tid en påtaglig realitet för många

o o

företag.

Om det förra alternativet skulle väljas, fick man räkna med att statsmakterna

redan inför ett befarat men ännu inte inträtt högkonjunkturläge

tvingades sätta de tillfälliga bestämmelserna i kraft. Detta skulle innebära

hastiga och ofta återkommande ändringar i företagsbeskattningen. En sådan

ordning synes inte förenlig med näringslivets berättigade krav på fasta

regler som möjliggjorde att mera långsiktigt planera investeringarna och

kalkylera deras finansiering.

Det är mot bakgrunden av synpunkter av nu återgiven art, som kommittén

bestämt förordar alternativet med en sådan åtstramning av de permanenta

reglerna som med tillbörligt beaktande av önskemålet att bereda

näringslivet tillfälle till betryggande avskrivningar och lagervärderingar

kan vidtagas.

I herrar Gustafsons och Wehtjes reservation riktas åtskilliga invändningar

mot vad kommittén sålunda anfört. Reservanternas ståndpunkt

synes kunna sammanfattas med följande.

Kommittén har fäst ett alltför stort avseende vid förhållandena under

efterkrigstidens extrema högkonjunkturperiod. Utformandet av de permanenta

reglerna i skattelagstiftningen bör ske med utgångspunkt från förhållandena

under mera normala tider. Det är inte rimligt att i syfte att

stärka den konjunkturpolitiska beredskapen för ett speciellt konjunkturläge

genomföra regler som skall gälla även för normala tider och för tider

då det i och för sig är angeläget att på alla sätt stimulera investeringsviljan

i näringslivet. Extrema konjunkturlägen bör i första hand mötas med

åtgärder på den allmänna penning- och finanspolitikens område.

Reservanterna har även pekat på den enligt deras mening föreliggande

risken för att åtgärder av det slag kommittén förordat skulle medföra även

på längre sikt minskade investeringar i näringslivet. Detta skulle hota det

fortsatta ekonomiska framåtskridandet. Risk skulle även föreligga för

näringslivets möjligheter att motstå påfrestningarna i en lågkonjunktur.

Särskilt allvarligt skulle läget bli med tanke på näringslivets möjligheter

att hävda sig i den alltmer hårdnande konkurrensen på de internationella

marknaderna.

Det sagda innebär, att reservanterna motsätter sig tanken att av konjunkturpolitiska

skäl åtstrama möjligheterna i den permanenta lagstiftningen

till vinstreglerande dispositioner. Av reservationen framgår tillika

att reservanterna ställer sig avvisande till tanken att i högkonjunkturlägen

göra en sådan åtstramning. Dock har antytts att i extrema lägen en investeringsavgift

eller speciella regler riktade mot lagerökningar kunde behöva

tagas under övervägande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Remissyttrandena

Flertalet hörda myndigheter och andra organisationer än de, som representerar

näringslivet, har anslutit sig till eller i allt fall inte riktat invändningar

mot kommitténs uppfattning om önskvärdheten av företagsbeskattningens

anpassning till en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik

genom en åtstramning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. I

princip tillstyrkande uttalanden har gjorts av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, riksräkenskapsverket, försäkringsinspektionen,

länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs samt Göteborgs

och Bohus län, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, landsorganisationen,

Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation

och Sveriges akademikers centralorganisation. I åtskilliga yttranden

— detta gäller t. ex. de yttranden som avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Älvsborgs,

Örebro, Värmlands och Jämtlands län — har uttrycklig ståndpunkt

visserligen inte tagits till frågan om angelägenheten av en konjunkturpolitiskt

motiverad åtstramning av beskattningsreglerna men har, med reservationer

i vissa hänseenden, likväl inte riktats principiella erinringar mot

kommitténs allmänna uppfattning om önskvärdheten av mera strikta beskattningsregler.

Mot förslaget att på ifrågasatt sätt ändra nuvarande permanenta regler

för företagsbeskattningen har avstyrkande yttranden, i vissa fall av andra

än konjunkturpolitiska skäl, avgivits av organisationerna på näringslivets

område samt av lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna i vissa län. Även

kommerskollegium uttalar sig på i huvudsak avstyrkande sätt.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

I det av fullmäktige i riksbanken avgivna yttrandet betonas, att med den

utomordentliga betydelse som företagens investeringar ägde för konjunkturförloppet,

och den stora vikt företagens interna sparande hade för finansieringen

av dessa investeringar det var givet, att de skatteregler som möjli§§jor(ie

vinstreglerande dispositioner — främst avskrivnings- och lagervärderingsreglerna

— fick konjunkturpolitisk betydelse och följaktligen

även betydelse för utformningen av riksbankspolitiken.

Det var sålunda näraliggande, anföres vidare, att man i en högkonjunktursituation

som ett komplement till kreditpolitik och andra politiskt-ekonomiska

medel kunde finna det önskvärt eller till och med nödvändigt att

begränsa företagens avskrivningsmöjligheter för att därigenom söka dämpa

investeringsverksamheten. Under den senaste högkonjunkturen hade man,

såsom företagsbeskattningskommittén omnämnt, bland andra medel även

tillgripit tillfälliga inskränkningar i avskrivningsmöjligheterna in. m. Kommittén

hade emellertid avvisat ett system med variabla avskrivnings- och

lagervärderingskvoter med hänsyn till ett dylikt systems bristande effek
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 77

tivitet då det gällde att hindra icke önskvärda investeringar under inflationstider.

Fullmäktige ville inte bestrida, att metoden med tillfälliga efter konjunkturen

avpassade inskränkningar i avskrivningsmöjligheter o. s. v. företedde

betydande brister. Som kommittén framhållit hjälpte det inte att utrymmet

för vinstreglerande dispositioner begränsades under själva högkonjunkturen,

eftersom företagen i ett sådant läge genom tidigare uppsamlade

medel kunde finansiera sina investeringar. Erfarenheten torde också

visa, att verkningarna av dylika tillfälliga ingripanden inträdde på ett alltför

sent stadium för att bli tillräckligt effektiva. Men också de restriktiva,

permanenta avskrivningsregler m. m., som utredningen föreslog, torde, enligt

fullmäktiges uppfattning, få en relativt begränsad konjunkturpolitisk

effekt. Kommitténs förslag innebar emellertid enligt fullmäktiges mening

en allmän hyfsning av skattereglerna med en från konjunkturpolitisk synpunkt

i varje fall inte ofördelaktigare utformning än nu gällande permanenta

regler. Några nackdelar torde knappast vara förbundna med att de

föreslagna restriktiva reglerna även skulle gälla under tider då det var ett

allmänt intresse att investeringarna ökades. Reglerna måste betraktas som

generösa. I en lågkonjunktur torde inte inkomsterna hos många företag

tillåta ens ett fullt utnyttjande av avskrivnings- och nedskrivningsmöjligheterna.

De mest konsoliderade och av detta och andra skäl minst konjunkturkänsliga

företagen fick fortfarande en favoriserad ställning genom

att de fullständigast kunna utnyttja reglerna. Dessa företag torde emellertid

också vara de, vars investeringar främst hade påtagligt värde från samhällsekonomisk

synpunkt.

Fullmäktige tillägger, att det borde övervägas om inte förslaget — därest

det lades till grund för lagstiftning i ämnet — måste kompletteras med bestämmelser

som gav möjlighet till ett snabbt ingripande i lägen av extremare

karaktär än de för vilka kommitténs förslag avpassats. Härvid borde

uppmärksamheten främst ägnas möjligheten att genom en särskild avgiftsbeläggning

— investeringsavgift —- söka påverka investeringarna.

En av fullmäktige, herr Kollberg, anförde i avgiven reservation att han

anslöt sig till den av reservanterna i kommittén herrar Gustafson och

Wehtje avgivna reservationen.

I det av fullmäktige i riksgäldskontoret avgivna yttrandet anföres bl. a.

följande.

Några delade meningar torde icke råda om önskvärdheten att i möjligaste mån

eliminera de tänkbara orsakerna till en inflationistisk konjunkturutveckling. Ur

angivna synpunkt borde eu måttfull skärpning av de gällande avskrivnings- och

lagervärderingsreglerna kunna allmänt accepteras. Det bör härvid ej förbises,

att bolagen ocli andra hithörande företag genom den fria avskrivningsrätten kommit

att erhålla en i viss mån gynnad ställning i förhållande till övriga skattebetalare,

för vilka ett inflationsläge automatiskt medför ett ökat progressivt skattetryck.

Ej heller torde kunna bestridas, att den fria avskrivningsrätten kommit

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

till användning för vinstreglerande dispositioner i en utsträckning, som från

början ej avsetts och lett till en investeringspolitik, som onekligen bidragit till en

inflationistisk spänning inom samhällsekonomien. Ä andra sidan må framhållas,

att de nu föreslagna åtgärderna icke ensamt kunna åstadkomma den produktionsutjämnande

effekt, som allmänt bedömes såsom önskvärd, ehuru de utan tvivel

skulle vara ägnade att bidraga till en lugnare och efter våra resurser på längre

sikt lämpligare avvägd investeringstakt. Särskild vikt måste dessutom städse

läggas vid åtgärder av penningpolitisk och finanspolitisk art. I extrema högkonjunkturlägen

måste, såsom kommittén förordat, därjämte längre gående inskränkningar

i avskrivnings- och lagervärderingsfriheten än de nu för mera normala

förhållanden ifrågasatta genomföras i en provisorisk lagstiftning. Å andra sidan

kräver extrema lågkonjunkturlägen särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

I anslutning härtill understryker fullmäktige vikten av att även staten

anpassade sina investeringar efter konjunkturutvecklingen. Kapitalbudgeten

måste ovillkorligen begränsas till belopp, som kunde tillgodoses inom

ramen för de tillgängliga resurserna. Beloppet borde även avvägas med hänsyn

till storleken av det enskilda sparande, som kunde beräknas stå till förfogande

på den allmänna kapitalmarknaden för sådana långfristiga investeringar,

varom här var fråga. Eljest nödgades riksgäldskontoret att vid sin

kapitalanskaffning i allt för hög grad anlita kortfristig upplåning. Såsom

ett önskemål av största betydelse framstod därför, att driftbudgeten överbalanserades

under högkonjunktur, något som för övrigt utgjort en förutsättning

för vårt nuvarande system med långtidsbalansering av budgeten.

I samband härmed framfördes till övervägande den tanken, att om — såsom

kunde antagas -— staten skulle under en övergångstid efter genomförandet

av skärpta avskrivnings- och lagervärderingsbestämmelser tillföras ökade

skatteinkomster, dessa merinkomster steriliserades i en eller annan form,

förslagsvis genom att ett anslag å driftbudgeten ställdes till riksgäldskontorets

förfogande för återköp av statspapper från riksbanken. Om detta ej

skulle anses innefatta en framkomlig väg, syntes en annan tänkbar möjlighet

vara att särskilt överbalansera driftbudgeten med det belopp, till vilket

dessa inkomster beräknades uppgå. Härigenom skulle en begränsning av

statsupplåningen ernås.

Två av fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, har med åberopande

i huvudsak av vad kommittéreservanterna anfört anmält en från riksgäldsfullmäktige

avvikande mening.

Enligt riksräkenskapsverkets mening syntes det föreliggande förslaget i

stort sett ägnat att anpassa företagsbeskattningen i riktning mot en konjunktur

stabiliserande ekonomisk politik. Åtgärder i sådan riktning torde

i och för sig få anses välmotiverade.

Därefter anföres, att i valet mellan å ena sidan ett system med stor frihet

i fråga om vinstreglerande dispositioner, kompletterat i lägen av högkonjunktur

med tillfälliga restriktioner i syfte att råda bot på den inte önsk\äida

inflationsdrivande effekt, som en sådan frihet eljest inrymde, och

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

å andra sidan ett system med vissa permanenta restriktioner, ägnat att begränsa

behovet av särskild lagstiftning till extrema lägen, riksräkenskapsverket

för sin del i anslutning till kommittémajoritetens förslag ville förorda

det sistnämnda alternativet. Om man utgick från den fulla sysselsättningens

politik och därför räknade med en fortsatt överkonjunktur, syntes

detta alternativ enligt riksräkenskapsverkets mening vara att föredraga ej

minst med hänsyn till den i viss mån retroaktiva karaktären och den svåröverskådliga

effekten hos varje tillfällig restriktiv lagstiftning på företagsbeskattningens

område. Självfallet uteslöt detta inte, att i speciella lägen

en lagstiftning av sistnämnda slag kunde komma att visa sig ofrånkomlig.

Försäkringsinspektionen uttalar, att visserligen kunde åtgärder på beskattningsområdet,

såsom också framgick av direktiven och av kommitténs

uttalanden, endast ingå såsom ett av leden i en allmän ekonomisk politik,

som syftade till att vidmakthålla ekonomisk stabilitet och som dessutom

måste inbegripa även andra medel, däribland sådana som mera direkt inverkade

på penning-, kapital- och investeringsmarknaderna. Men lämpligt utformade

åtgärder av den allmänna karaktär som kommittén föreslagit

kunde dock representera oundgängliga bidrag till en dylik stabiliseringspolitik.

Inspektionen fann mycket som talade för den av kommittén hävdade uppfattningen,

att mera fasta regler för företagsbeskattningens utformning var

att föredra framför ett system med ändringar i denna beskattnings karaktär

alltefter konjunkturernas växlingar. Men eftersom syftet att i görligaste

mån vidmakthålla ekonomisk stabilitet dock vid varje avvägning måste tillerkännas

hög prioritet, kunde det måhända likväl även i andra än rent

extrema konjunkturlägen stundom erfordras särskilda skattebestämmelser

avsedda att komplettera en ordning av mera varaktig-karaktär. Denna fråga

kunde f. ö. ha betydelse inte endast vid tendenser till inflation. Det borde

ihågkommas, att den fria avskrivningsrätten i vårt land infördes under en

tid, då tänkandet i hög grad påverkades av erfarenheterna av depressionen

under 1930-talets tidigare år och av den alltjämt under senare delen av

samma årtionde kvarstående arbetslösheten. Det var inte alldeles uteslutet,

att även den nya ordning, som vid accepterande av kommitténs förslag

skulle komma till stånd, framdeles kunde komma att visa sig vara i större

eller mindre grad grundad på tidsbundna erfarenheter, fast av motsatt slag.

Kammarrätten framhåller, att i tidigare sammanhang, då det gällt att

avgiva utlåtande över förslag om vissa begränsningar av möjligheterna till

vinstreglerande dispositioner, kammarrätten hade ställt sig tveksam till

dessa förslag, främst emedan kammarrätten funnit behovet av sådana begränsningar

inte vara tillfredsställande ådagalagt. Framläggandet av de av

företagsbeskattningskommittén redovisade undersökningarna kunde i

nämnda hänseende anses ha medfört ett ändrat läge. Såvitt framgick av

dessa undersökningar hade nämligen vinstreglerande dispositioner förekom
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mit i så betydande omfattning, att det inte kunde anses uteslutet att de inverkat

i inte önskvärd riktning på konjunkturförlöppen och att jämväl i

övrigt anledning att taga hänsyn därtill vid beskattningsreglernas utformning

kunde föreligga.

I sitt yttrande har kammarrätten även berört frågan huruvida från allmänt

skatterättsliga och taxeringstekniska synpunkter några erinringar

kunde framställas mot de av kommittén omfattade förslagen. I avseende

härå anför kammarrätten bl. a., att förslaget skatterättsligt berörde reglerna

för beräkningen av inkomst av rörelse. Sådan inkomst skulle enligt

vedertagna beskattningsprinciper och i 41 § kommunalskattelagen intagen

föreskrift beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Häri innefattades

enligt anvisningarna till nämnda paragraf, att hänsyn skulle tagas till bl. a.

in- och utgående lager av varor m. m. Med inkomstberäkningen enligt bokföringsmässiga

grunder sammanhängde ock föreskriften, att kostnaden för

anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i regel skulle avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.

Av förarbetena till kommunalskattelagens stadganden om godtagande av

i räkenskaperna gjord lagervärdering och om fri avskrivning å inventarier

framgick, att avsikten därmed inte varit, att nyss angivna grundläggande

principer om beräkning av rörelseinkomst skulle kunna få helt frångås,

exempelvis genom att varulager nedskrevs till ett allenast symboliskt värde

eller att kostnaden för anskaffning av inventarier med längre varaktighetstid

i sin helhet avdrages redan det år, inventarierna anskaffades. Med hänsyn

härtill kunde det inte anses stridande mot kommunalskattelagens inkomstbegrepp,

att vissa gränser uppdrogs för möjligheterna att nedskriva

lager och att verkställa avskrivning å inventarier i snabbare takt än som

motsvarade inventariernas ekonomiska varaktighetstid. Det hade, såsom

redan antytts, inte varit avsikten att den frihet som i nämnda hänseenden

tillerkänts de skattskyldiga, skulle vara helt obegränsad. En viss begränsning

av nämnda frihet kunde därför närmast betraktas såsom en komplettering

av nu gällande lagstiftning med regler för sådana bedömningar, som

enligt gjorda erfarenheter inte lämpligen borde helt överlämnas åt praxis.

Enligt kammarrättens uppfattning talade de taxeringstekniska skälen för

att konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder vidtogs inom ramen

för de ordinarie beskattningsreglerna. Härom yttrar kammarrätten vidare.

Om extraordinära skatteformer tid efter annan skola insättas, komma sådana

åtgärder ofta för sent med hänsyn till att de icke kunna beslutas och träda i kraft

förrän de konjunkturrörelser, som man därigenom vill påverka, redan kommit i

gång. Det är av naturliga skäl vanskligt att genom beskattningsåtgärder åstadkomma

inverkan på en redan påbörjad konjunkturrörelse, eftersom verkningarna

av dessa beskattningsåtgärder först efter längre tid göra sig direkt gällande. De

prohibitiva verkningarna av konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder

måste vidare alltid bliva svåra att bedöma. Slutligen måste beaktas, att beskattningsåtgärdernas

liandhavande i regel måste uppdragas åt de för den ordinarie

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

beskattningens administration avsedda myndigheterna och att de extra arbetsuppgifter,

som speciella beskattningsåtgärder föranleda, i avsevärd omfattning

måste utföras på bekostnad av göromålen med den ordinarie beskattningen. Möjligheterna

att för kvalificerade taxeringsgöromål anlita extra arbetskraft äro i

allmänhet mycket begränsade, eftersom sådana göromål kräva flerårig erfarenhet.

Den taxeringskontroll, som måste eftersättas till följd av extra arbetsuppgifter,

kan medföra att vad som vinnes genom de extraordinära beskattningsåtgärderna

i större eller mindre utsträckning går förlorat på grund av vad som måste underlåtas

beträffande den ordinarie beskattningen.

Kammarrätten tillfogar, att en reglering av möjligheterna till vinstreglerande

åtgärder kunde anses påkallad jämväl med hänsyn till pågående överväganden

om möjligheterna att få till stånd en effektivare och riktigare

taxering. Det torde nämligen inte kunna undgås, att åtgärder i nämnda

hänseenden skulle komma att omfatta jämväl ingripanden mot överdrifter i

fråga om vissa vinstreglerande åtgärder, exempelvis alltför långt driven

nedvärdering av varulager. I brist på vägledande regler kunde då betydande

meningsskiljaktigheter uppkomma mellan de kontrollerande myndigheterna

och de skattskyldiga, något som skulle kunna väsentligt öka antalet skatteprocesser

och leda till stor osäkerhet vid bedömningen såväl för de skattskyldiga

som för taxeringsmyndigheterna.

Sedan länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalat, att det var uppenbait att

företagsbeskattningen — alltefter det sätt, varpå den utformades kunde

verka stimulerande eller återhållande å investeringsverksamheten inom den

enskilda företagssektorn, framhålles att om företagsbeskattningen så gestaltades,

att ett utjämnande inflytande kunde utövas å konjunkturförloppet,

skattelagstiftningen blev ett av hjälpmedlen för upprätthållande och

bevarande av balans i samhällsekonomin. Kommitténs förslag att i största

möjliga utsträckning ge ifrågasatta regler en utformning, som lämpade sig

för permanent tillämpning, var i princip eftersträvansvärt med hänsyn till

angelägenheten för såväl de skattskyldiga som beskattningsorganen av att

kunna förlita sig till fasta regler i sitt handlande. I den mån länsstyrelsen

inte ansåg sig kunna förorda bestämmelser av permanent karaktär, innebar

detta inte något avsteg från berörda principiella inställning utan föranleddes

av tveksamhet, om med hänsyn till förhållandena för närvarande en

definitiv reglering av det ämne, varom fråga var, lämpligen borde vidtagas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig till uppfattningen

alt företagsbeskattningens permanenta bestämmelser borde så utformas, att

en med beskattningen eftersträvad konjunkturpåvcrkande effekt i görligaste

mån fick automatisk verkan.

Svenska stadsförbundet säger sig intet ha att erinra mot huvudsyftet med

de föreslagna skattelagsändringarna. Under det senaste decenniet hade

kommunerna mer än de flesta fått erfara olägenheterna av både en inflationsdrivande

högkonjunktur såsom sådan och de motåtgärder, som statsmakterna

nödgats tillgripa för att dämpa högkonjunkturens verkningar,

(j — Bihang till riksdagens protokoll 1955. I sand. Nr 100

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Den konjunkturpolitiska effekten av de nu föreslagna åtgärderna, som

främst riktade sig mot självfinansierande företag, torde visserligen vara begränsad.

Men åtgärderna föreföll å andra sidan inte medföra några för

kommunerna skadliga verkningar; tvärtom syntes man från kommunalt

håll böra kunna räkna med ett åtminstone momentant förbättrat skatteunderlag,

på längre sikt kanske också med större utrymme för kommunala

investeringar.

Därefter anföres.

Enligt sina direktiv har kommittén haft att utarbeta förslag till permanenta

konjunkturstabiliserande regler på företagsbeskattningens område. Uppdraget kan

synas motsägelsefullt med tanke på konjunkturernas föränderlighet. All erfarenhet

visar emellertid, att beskattningsreglerna för företagens liksom övriga skattedragares

del från tid till annan måste överarbetas och modifieras efter inträdda förändrade

förhållanden. Femton års högkonjunktur har icke kunnat undgå att

skapa ett nytt »normalläge». Kommittén räknar dessutom med att vid sidan av

de nu föreslagna permanenta reglerna behov av provisoriska beskattningsåtgärder

kunna uppkomma i exceptionella konjunktursituationer. Några principiella betänkligheter

mot den form, i vilken kommittén presenterat sina förslag, har styrelsen

därför ej.

I reservation har fem ledamöter av förbundets styrelse, herrar Jung, Persson,

Petri, Nordkvist och Leandersson, förklarat sig anse det vara principiellt

oriktigt att använda beskattningsåtgärder i syfte att ernå en konjunkturstabilisering.

Därvid anföres bl. a. att om man såg problemet från

kommunal synpunkt, kunde visserligen den temporära ökning i skatteunderlaget,

som de närmaste åren blev att påräkna om förslagen genomfördes,

verka förledande. På längre sikt hade emellertid kommunerna större glädje

av att bland sina skatteobjekt finna välkonsoliderade företag med jämna

vinstutdelningar än av utsikten att under några högkonjunkturår ha ett

momentant förbättrat skatteunderlag.

I det av Svenska landstingsförbundet avgivna yttrandet har förbundet

uttalat sin principiella anslutning till kommittcförslaget.

Avvikande mening har anmälts av ledamöterna i förbundsstyrelsen, herrar

Mannerskantz och Olsson, som ansett att styrelsen bort uttala sin anslutning

till det av reservanterna inom kommittén, herrar Gustafson och Wehtje,

avgivna särskilda yttrandet.

Landsorganisationen har inga principiella invändningar att göra mot det

resonemang som ligger till grund för kommitténs förslag, även om det föreföll

mycket svårt att utforma sådana permanenta regler att balans i samhällsekonomin

kunde upprätthållas utan att tillfälliga ingripanden behövde

göras. Kommittén hade enligt landsorganisationens mening överbetonat de

svårigheter, som var förbundna med tillfälliga ingripanden på företagsbeskattningens

område. Det var sålunda alltid svårt att avgöra, när läget var

sådant, att olika konjunkturpolitiska ingripanden behövde göras, oavsett om

dessa berörde t. ex. kreditpolitiken eller företagsbeskattningen. Det var vidare

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

möjligt att genom grundlagsreform på ett eller annat sätt minska den tidsutdräkt

som föranleddes av riksdagens prövning av skattefrågorna; allteftersom

finanspolitikens roll för att upprätthålla den ekonomiska balansen

hade vuxit, var det önskvärt att de finanspolitiska avgörandena träffades

på effektivast möjliga sätt. Avgörande i detta sammanhang var emellertid

frågan om de av kommittén föreslagna permanenta reglerna på företagsbeskattningens

område var av den skärpa, att de »endast mera undantagsvis»

behövde kompletteras med speciella föreskrifter.

Därefter anföres att frågan huruvida en sådan skärpning av de permanenta

reglerna för företagsbeskattningen, som kommittén föreslagit, var tillräcklig

för att de endast mera undantagsvis skulle behöva kompletteras

med speciella föreskrifter sammanhängde givetvis med hur man bedömde

den framtida konjunkturutvecklingen.

Landsorganisationen yttrar vidare.

Kommittén bär ej direkt uttalat någon mening härom, ehuru den av allt att döma

räknat med att konjunkturrörelserna i framtiden kommer att närma sig 1930-talets

förhållanden. Även om man självklart ej kan utesluta möjligheten av en depression

i mellankrigstidens bemärkelse, finner LO att avgörande skäl talar för att vi under

överskådlig tid kommer alt få en sådan typ av konjunkturväxlingar som vi haft

sedan slutet av 1940-talet, när den av kriget förorsakade varubristen i stor utsträckning

hade kunnat fyllas. Vi skulle i så fall också för framtiden ha att räkna med

växlingar mellan inflationstendenser och en i stort sett balanserad fullsysselsättningsekonomi

med större eller mindre svårigheter endast för enstaka branscher.

Att det rent tekniskt sett är möjligt att upprätthålla en full sysselsättning finner

LO obestridligt — svårigheten ligger helt i att samtidigt upprätthålla en godtagbar

grad av ekonomisk balans. Enligt LO:s mening har emellertid det politiska kravet

på full sysselsättning nu nått en sådan styrka i industriländerna, alt en återgång

till mellankrigstidens typ av konjunkturväxlingar eller ens någonting mellan dessa

och de nuvarande framstår som osannolik. Denna åsikt stämmer väl överens med

den syn på konjunkturutvecklingen som präglade långtidsprogrammet 1951—1955,

en syn som hittills i stort sett blivit bekräftad.

Mot bakgrunden av denna syn på den framtida konjunkturutvecklingen

fann landsorganisationen det tvivelaktigt huruvida de av kommittén föreslagna

permanenta reglerna för företagsbeskattningen endast mera undantagsvis

skulle behöva kompletteras med specialföreskrifter. Landsorganisationen

ville i delta sammanhang erinra om de tillfälliga skärpningar av företagsbeskattningen,

som varit i kraft under de senaste åren och om att landsorganisationen

tidigare framhållit att dessa varit alltför obetydliga. Då kommitténs

förslag ej syntes medföra någon nämnvärd skärpning av den totala

företagsbeskattningen — inklusive de tillfälliga ingripandena — föreföll det

landsorganisationen som om kommitténs förslag ej var tillräckligt långtgående

för att mera effektivt överflödiggöra speciella åtgärder för behärskning

av konjunkturutvecklingen. Det hade uppenbarligen för kommittén

förelegat en konflikt mellan två i och för sig viktiga men motslridande önskemål,

nämligen konjunkturpolitiskt motiverade stränga permanenta regler för

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

den skattemässiga vinstberäkningen respektive företagsekonomiskt motiverade

milda permanenta regler för att befrämja företagens konsolidering, varvid

det förstnämnda önskemålet enligt landsorganisationens mening inte

blivit tillräckligt beaktat. Även om landsorganisationen inte ansåg det möjligt

att helt undvika tillfälliga ingripanden i företagsbeskattningen, borde dock

de permanenta reglerna i viss omfattning skärpas ytterligare.

Riksförbundet landsbygdens folk, som i stort sett ansluter sig till kommitténs

olika förslag, yttrar att det måste anses vara synnerligen angeläget

att den ekonomiska politiken på olika områden utformades så, att förutsättningarna

för bevarande av ett stabilt penningvärde ökades. Härvid var

det enligt riksförbundets mening nödvändigt att bedöma de olika åtgärderna

mot bakgrunden av det faktum, att det i ett samhälle av den typ vi nu hade

uppenbarligen fanns betydande risker för en fortgående försämring av penningvärdet.

Den enighet, som rådde rörande önskvärdheten att uppehålla full

sysselsättning liksom även de pris- och lönekrav man måste räkna med från

starkt organiserade intressegrupper, var faktorer man enligt riksförbundets

mening inte kunde bortse från i sammanhanget. Även om det var ostridigt

att effekten av kommitténs förslag var oviss och kom att bli begränsad, måste

man se företagsbeskattningen endast som ett medel vid sidan av flera andra

i en allmän konjunkturpolitisk beredskap. Vid bedömningen av ifrågavarande

spörsmål måste även beaktas olägenheterna med tillfälliga lagstiftningsåtgärder.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det syntes ostridigt

att utformningen av beskattningsreglerna i vissa fall kunde komma att medföra

en inte önskvärd ansvällning av investeringsverksamheten i ett högkonjunkturläge.

Det var dock lika klart att en stabilisering inte kunde åstadkommas

enbart med en ändring av beskattningsreglerna utan att dessa endast

var ett led i en på detta syfte inriktad ekonomisk politik. TCO understryker,

att det var av synnerligen stort intresse för både myndigheter och näringsliv

att det system av ett stort antal provisoriska förordningar, som kännetecknat

de senare årens skattelagstiftning, blev avlöst av fastare regler. Som helhet

kunde kommitténs förslag enligt TCO:s uppfattning komma att bidraga

till att i högkonjunkturlägen dämpa en accelererande investeringsprocess.

Å andra sidan kunde det väntas att reglerna för investeringsfonderna skulle

få en viss betydelse för en lämplig spridning av investeringarna i tiden.

I det principiella valet mellan olika system för en anpassning av beskattningsreglerna

till de konjunkturpolitiska önskemålen ansluter sig även

Sveriges akademikers centralorganisation till kommittémajoritetens uppfattning

att extraordinära beskattningsregler så långt möjligt borde undvikas

och att ett system med mer restriktiva permanenta regler var att

föredraga.

.lag övergår nu att lämna en redogörelse för vad som anförts i de remiss
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 85

yttranden, där en begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner

avstyrkts.

1 det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet ifrågasättes

starkt, om de åtgärder kommittén föreslagit utgjorde en lämplig form för

konj unkturpolitiskt ingripande. Enligt delegerades mening borde medel att

stävja en högkonjunkturutveckling, som tenderade att urarta i inflationistisk

riktning, i det väsentliga sökas på den allmänna penning- och finanspolitikens

område. Delegerade ansåg det i och för sig olämpligt att i detta

syfte ändra på de olika mera specifika reglerna i skattelagstiftningen. Åtgärder

av detta slag måste inverka mera störande på företagens normala

rörelse utan att man för den skull på denna väg tillnärmelsevis kunde nå

den effekt, som stod att vinna exempelvis med penningpolitiska åtgärder.

Därefter anföres, att det var uppenbart att förslaget även från konjunkturpolitiska

synpunkter skulle medföra väsentliga olägenheter. Konjunkturpolitikens

medel borde ju inte utformas enbart med tanke på deras effekt,

när det gällde att bromsa en inflationistisk högkonjunktur utan också med

hänsyn till deras effekt när det gällde att förhindra och bekämpa lågkonjunkturer.

Företagens relativt långt gående frihet i fråga om avskrivningar

och varuvärdering hade i själva verket i stor utsträckning motiverats just

av konjunktur synpunkter. Man hade därigenom önskat möjliggöra för

företagen att konsolidera sin finansiella ställning och stärka sin beredskap

mot de olika påfrestningar, som sammanhängde med konjunkturväxlingarna.

En konjukturutjämning i företagens rörelse torde också i praktiken

ha kommit till stånd i mycket betydande utsträckning under de senaste

decennierna. I anslutning härtill yttrar delegerade vidare.

Resultatutjämningen har sålunda lett till en stabilare vinstredovisning i företagen

och därmed till en stabilare utdelningspolitik. Det viktigaste är dock effekten

i sysselsättningshänseende. Det är---påtagligt, hurusom under de senaste

decennierna en ny syn på sysselsättningsfrågan vuxit fram bland de svenska företagen.

Vid sidan av olika frivilliga åtaganden av mera socialpolitiskt slag ha företagen

alltmera strävat att i de anställdas intresse hålla sysselsättningen så stabil

som möjligt •— även när detta inneburit avsteg från strikt räntabilitetsmässiga

synpunkter. Den första reaktionen vid avsättningssvårigheter har inte varit att

skära ned produktionsapparaten genom att entlediga arbetare, utan man har i

sådana situationer så långt möjligt försökt att sysselsätta de överflödiga arbetarna

genom produktion på lager, underhållsarbeten o. dyl.

Företagens möjligheter att själva bedriva en sådan utjämnande sysselsättningspolitik

ha i mycket hög grad berott på och komma i fortsättningen att bero på

deras möjligheter att bygga upp finansiella reserver under de goda tiderna. För

att i pressade konjunkturlägen kunna ge en sådan sysselsättning av icke direkt

produktiv natur fordras det, att företagen disponera över ett tillräckligt likviditetsutrymme.

Det är därför också uppenbart, att varje förändring i våra skattelagar,

som går ut på att minska utrymmet för den interna reservbildningen i företagen,

också går emot dessa strävanden till en jämnare sysselsättningspolitik.

Om delegationen sålunda även utifrån rent konjunkturpolitiska övervä
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ganden ställde sig kritisk till den föreslagna skärpningen av skattereglerna

för företagen, blev detta än mera fallet, om hänsyn även togs till den bromsande

effekt på den ekonomiska utvecklingen på längre sikt som en sådan

skärpning kunde medföra. Det var ingen svårighet att med skattepolitiska

åtgärder åstadkomma en minskning av företagens investeringar under högkonjunkturerna.

Alla åtgärder, som begränsade möjligheterna till sparande

inom företagen, måste få en sådan investeringshämmande effekt. Vad man

däremot — som kommittén för övrigt själv betygade — inte kunde göra med

skattepolitiska åtgärder av sådant slag, som kommittén ifrågasatt, var att

förmå företagen att investera i lågkonjunkturerna. Man måste därför befara,

att en skärpning av skattereglerna över en längre tidsperiod, d. v. s.

sett över en hel konjunkturcykel, fick till totaleffekt en minskning av företagens

investeringar. Men det betjrdde i så fall också en minskad utvecklingstakt

i näringslivet, en uppbromsning av det ekonomiska framåtskridandet.

Delegationen tillfogar, att ett genomförande i det just nu aktuella läget

av en begränsning av utrymmet för självfinansiering av företagen var särskilt

betänkligt dels med hänsyn till att det nu gällde att på grund av den

skärpta utländska konkurrensen öka investeringar, som ledde till rationalisering

och kostnadssänkning, dels ock på grund av det minskade tillflödet

till företagen av nytt, riskvilligt kapital. Beträffande frågan om näringslivets

kapitalförsörjning anför delegationen ytterligare, att även om det

här i landet varit möjligt att bemästra problemet och i själva verket finansiera

en betydande utbyggnad av produktionen, detta sammanhängde framför

allt med de gynnsamma möjligheterna till självfinansiering inom företagen.

Problemet blev emellertid allt svårare, och man måste därför befara,

att en minskning av möjligheterna till självfinansiering i det nuvarande

läget kunde komma att få mycket ogynnsamma verkningar.

I stort sett liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening, Svenska

sparbanksföreningen, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare.

Sveriges grossistförbund erinrar om att avsaknaden av en rätt till öppen

resultatutjämning mellan olika år i stor utsträckning kompenserats genom

tillämpning av gällande kommunalskattelags liberala regler i fråga om

bl. a. fri avskrivning å maskiner och inventarier samt långtgående frihet

beträffande lagervärderingen. Det var alltför allmänt erkänt för att behöva

närmare utvecklas, att dessa regler haft en oerhört stor betydelse för det

svenska näringslivets konsolidering och produktiva utveckling. Mot dem

kunde dock från näringslivets synpunkt riktas den betydelsefulla erinringen

att de inte gällde lika för alla rörelseidkare.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse som de ifrågavarande reglerna

haft för landets ekonomiska utveckling måste det enligt förbundets

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mening uppenbarligen krävas mycket starka skäl, om man nu ville begränsa

friheten i stället för att tvärtom utvidga den till att fullt ut gälla

även andra rörelseidkare än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Därefter anföres.

Förbundet kan icke finna att företagsbeskattningskommittén, som föreslagit betydande

sådana begränsningar, förmått förebringa tillräckligt övertygande skäl

härför. Kommitténs uppgift bär varit att ompröva de permanenta skattereglerna

ur rent konjunkturpolitiska synpunkter och mot bakgrunden av att den genom

dessa regler möjliggjorda s. k. skattekrediten ansetts stimulera företagen till investeringsökningar,

som i extrema högkonjunkturlägen kunna få en ur samhällelig

synpunkt icke önskvärd inflationsdrivande effekt. Enligt direktiven har kommittén

härvid i främsta rummet haft att koncentrera sig på den fria avskrivningsrätten

och söka utfinna regler, varigenom denna automatiskt skulle kunna

inskränkas under sådana tidsperioder, då det med hänsyn till föieliggande inflationsrisker

kunde befinnas angeläget att bromsa upp investeringsverksamheten.

Uppgiften skulle emellertid, i den mån kommittén under arbetets gång så

funne erforderligt, kunna utvidgas att omfatta en omprövning av reglerna även

för övriga vinstreglerande dispositioner, bl. a. då lagervärdei ingen, i fråga om

vilken dock ett eventuellt förslag enligt direktiven närmast borde ges formen av

en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras gälla för en viss

tidsperiod. Vad kommittén i realiteten föreslagit är emellerid varken det ena

eller det andra utan en av konjunkturväxlingarna oberoende permanent begränsning

av både avskrivnings- och nedskrivningsreglerna, vilkens effekt enligt förbundets

mening måste anses lika diskutabel ifråga om att bromsa upp näringslivets

benägenhet till investeringsökningar i extrema högkonjunkturlägen som

odiskutabel ifråga om att minska näringslivets konsolidering och motståndskraft

mot fallande konjunkturer respektive mot exempelvis skärpt utländsk konkurrens.

I den mån kommitténs förslag i överensstämmelse med direktiven bör bedömas

uteslutande ur synpunkten av dess konjunkturpolitiska effekt anser förbundet

därför att förslaget icke är ändamålsenligt utformat.

Förbundet säger sig för sin del helt ansluta sig till den av reservanterna

inom kommittén, herrar Gustafson och Wehlje hävdade uppfattningen, att

konjunkturpolitiken väsentligen måste stödja sig på allmänna penning- och

finanspolitiska åtgärder och att, i den man det i extrema lagen skulle befinnas

önskvärt att stödja dessa med mera speciella skattepolitiska ingripanden,

sådana ingripanden borde vara av tillfällig natur.

Förbundet tillägger, att även bortsett från begränsningen av konsolideringsmöjligheterna

kunde mot förslaget riktas allvarliga erinringar, nämligen

i det hänseendet att ett genomförande av detsamma skulle ytterligare

skärpa i stället för att minska diskrimineringen från skattesynpunkt av de

enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolagen och de ekonomiska

föreningarna. För de i annan än aktiebolags- eller föreningsfonn arbetande

rörelseidkarna betydde kommitténs förslag i realiteten en avsevärt försämrad

ställning i skattehänseende genom de skärpta lagervärderingsreglerna

utan att detta — såsom fallet var för aktiebolagen och föreningarna

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kiingl. Maj:ts proposition nr 100

— till någon del uppvägdes av uppmjukade bestämmelser i andra hänseenden.

Även Sveriges köpmannaförbund anser, att kommitténs förslag var av

sådan art, att det gentemot de mindre och medelstora företagen verkade

rent diskriminerande, särskilt i fråga om sådana företag, som drevs som

enskild firma och alltså ej i aktiebolags- eller föreningsform. De enskilda

företagarna hade enligt gällande bestämmelser i huvudsak endast en

möjlighet till vinstreglering, nämligen varulagervärderingen. Kommitténs

majoritet gick väsentligt längre än vad direktiven åsyftade, då den föreslog

permanent begränsning av nedskrivningsrätten i lager. Man hade härvid

alls inte beaktat den mycket betydande skärpning i progressionen, som

skett under senare år dels genom nya skatteskalor dels och framförallt

genom en kraftig försämring av penningvärdet. Det kunde inte vara något

rimligt önskemål eller rättvisekrav från det allmännas sida, att en företagare

ett gott år toppbeskattades enligt en starkt progressiv skala, medan han

under ett dåligt år ej fick någon kompensation för uppkommen förlust. Företagarna

måste tvärtom uppfatta detta som en stor orättvisa. Man kunde ej

jämföra med det fallet, att exempelvis en löntagare under dåliga tider helt

eller delvis förlorade sin löneinkomst. Företagaren förlorade nämligen inte

endast sin inkomst utan åsamkades därutöver förluster i rörelsen, som rentav

kunde bringa honom på obestånd.

Enligt förbundets mening kunde ett genomförande av kommitténs förslag

leda till ökad aktiebolagsbildning, en utveckling som knappast torde

vara önskvärd. En annan konsekvens, som måhända endast kunde betecknas

som en sida av den nyss angivna risken för ökad bolagsbildning var, att

de mindre och medelstora företagarna kunde se sig nödsakade att slå sig

samman till större företag eller att överlåta sina rörelser till större, redan

existerande företag. En sådan utveckling skulle säkerligen för många kommuner

hli mycket ödesdiger och kunde väl inte heller från statens sida anses

som enbart lycklig. I en lågkonjunktur torde det vara av stort värde

för samhället att ha tillgång till ett stort antal små och medelstora företag,

där företagarna själva genom betydande insatser från egen och familjernas

sida förmådde uthärda relativt stora påfrestningar, och där viljan

att bevara och föra företaget vidare var mycket stor. Men då måste beskattningen

ordnas på ett förnuftigt sätt, så att dessa företagare ej hade en

känsla av att ha blivit satta på undantag.

Förbundet anför vidare, att såg man till det uppgivna syftet med förslaget,

kunde man hysa stor tvekan om dess konjunkturdämpande effekt. Däremot

var förslaget enligt förbundets mening ägnat att skärpa verkningarna

av en lågkonjunktur. De permanenta reglerna inom vår beskattning borde

enligt förbundets mening utgå från förhållandena under normala tider.

Skulle en extrem överkonjunktur kräva särskilda investeringsbegränsande

åtgärder på beskattningsområdet, syntes ett instrument som investerings
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

avgiften vara att föredraga. Denna hade, såvitt man nu kunde bedöma, i

stort sett haft den investeringshämmande effekt som man önskade.

Det anförda innebar inte, att förbundet anslöt sig till tanken, att den

extrema högkonjunkturen i första hand borde bekämpas genom skattepolitiska

åtgärder. Tvärtom borde först målmedvetna försök göras att genom

penningpolitiska åtgärder bromsa en överkonjunktur. Några allvarliga

försök i denna riktning hade enligt förbundets förmenande ej gjorts. Förbundet

ville även fästa uppmärksamheten på, att förhållandena på arbetsmarknaden

även var av betydelse i detta sammanhang.

Efter att ha framhållit att kommitténs förslag, som sannolikt medförde

en ny, betydande skatteskärpning, i väsentlig grad betydde ett steg tillbaka

till förhållanden som rådde på företagsbeskattningens område före första

världskriget understryker Kooperativa förbundet inledningsvis det anmärkningsvärda

i att kommittén vid utförandet av sitt uppdrag inte närmare

utrett, huruvida den föreslagna omläggningen av företagsbeskattningen innebar

en skärpning av företagsbeskattningen i dess helhet och, i så fall, i

vilken omfattning. Förbundet ansåg det vara av den väsentligaste betydelse,

att full klarhet vanns på denna punkt, innan förslagen om de nya reglerna

framlades till slutgiltigt avgörande.

Förbundet ville också framhålla, att av kommittén föreslagna långtgående

beskärningar av den fria avskrivnings- och lagervärderingsrätten hade

varit lättare att förstå, om de varit avsedda som tillfälliga åtgärder mot en

aktuell inflationsfara i stället för att ingå i en permanent beskattningslagstiftning,

ägnad att tillämpas under normala konjunktur förhållanden och

på lång sikt. Förbundet hade fullt klart för sig, att konjunkturpolitiken

främst måste avse att påverka investeringarnas omfattning. Då de av

kommittén föreslagna åtgärderna emellertid endast skulle komma att påverka

en mindre del av investeringarna, var åtgärden ägnad att framkalla

överinvesteringar inom andra områden, som inte påverkades. I den mån

en beskärning av företagens rätt till vinstdispositioner medförde ökade

skatteintäkter för det allmänna, uppstod därigenom en relativ stimulans

till ökade investeringar från det allmännas sida. Möjligen kunde också den

beskurna avdragsrätten stimulera till ökade utdelningar, vilka på ett mera

oberäkneligt sätt påverkade investeringarnas art och omfattning. Det var

för övrigt inte uteslutet, att vissa förut väl konsoliderade företag använde

den del av vinsten, som inte fick skattefritt avdras för avskrivningar på

maskiner och lager, vilka redan fanns, för att köpa mer maskiner och öka

lagerinköpen i syfte att vidga avskrivningsunderlaget, och att sålunda den

åsyftade investeringsbegränsningen därigenom kom att, åtminstone i sådana

fall, verka som en direkt stimulans till överinvesteringar, ehuru de

restriktiva avskrivningsreglerna avsett att dämpa investeringslusten främst

på ifrågavarande område.

För sin del hade förbundet vid flera föregående tillfällen haft anledning

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

påvisa faran av en genom skärpning av företagens nettovinster ensidigt

eftersträvad reglering av investeringsverksamheten i konjunkturstabiliserande

avsikt. Förbundet hade med kraft hävdat, att den reglering av investeringsverksamheten

som måste ingå i varje effektivt konjunkturstabiliserande

program i första hand måste åstadkommas med penning- och

finanspolitiska medel. Först där detta var otillräckligt, var det försvarbart

att söka påverka investeringsvolymen i stort och på olika delområden genom

specialskatter eller med hjälp av fysiska kontroller. Om sistnämnda

medel användes i normalkonjunkturer medförde detta påtagliga faror för

det ekonomiska framsteget och risker för snedvridningar inom investeringsverksamheten.

Risken för hämmandet av det ekonomiska framåtskridandet

låg framförallt däri, att totaltillgången på sparande kom att nedgå,

om särskilda hinder eller hämningar pålades företagssparandet. Den genom

penningvärdeförsämringen inträdda faktiska skärpningen av skattetrycket

på fysiska personer hade ökat företagssparandets relativa betydelse.

Förbundet anför vidare, att de reserver, som företagen i tillförsikt till

företagsbeskattningssystemets permanens skaffat sig, användes för att upprätthålla

drift och sysselsättning under lågkonjunkturer, alltså i direkt

konjunkturstabiliserande syfte. Härom yttrar förbundet vidare.

Till väsentlig del kommer dessa att begagnas för de investeringar, som då behöver

göras av företagen för att i dylika lägen kunna möta skärpt inhemsk och

utländsk konkurrens. Uteblivna investeringar inom företagssektorn i en lågkonjunktur

kan inte ersättas genom en ökning av de allmänna investeringarna, som

i allmänhet sker på andra områden. Här ligger, enligt styrelsens mening, väsentligen

frågans kärnpunkt. Även om de lämnade »skattekredilerna» kan sägas bidraga

till en ökning av investeringarna i företagssektorn också under normalkonjunkturer

— då en viss stegring av investeringsverksamheten förutsättes som

ett led i det ekonomiska framåtskridandet, betingad av strävandena efter välståndsökning

och av befolkningsökningen — kan man dock räkna med att en

avsevärd del av reserverna bevaras för sämre tider längre fram. En överflyttning

av dessa reserver till det allmänna får till resultat, antingen att de begagnas för

täckning av löpande utgifter eller för att stärka beredskapen för allmänna investeringar

i ett lågkonjunkturläge, respektive för att förebygga konjunkturförsämring.

Enligt styrelsens mening är emellertid ett stärkande av det allmännas

investeringsberedskap, som sker därigenom att företagssektorns beredskap försämras,

i hög grad oförmånligt för de intressen, som här i främsta rummet beröres,

nämligen upprätthållandet av full sysselsättning och högsta möjliga produktivitet

inom det ekonomiska livet, som helhet betraktat. De reserver, som redan finnes,

och de som ytterligare kan uppsamlas genom konsolideringsåtgärder, vilka företagen

vant sig att betrakta som i högsta grad normala, förvaltas och användes

säkerligen med större samlad nytta ur produktivitetssynpunkt i det givna läget

av de tusentals små och stora företagen i vårt land än om de flyttas över i det

allmännas händer. Härvid förbises ingalunda den stora betydelsen av det allmännas

investeringar i allvarliga lågkonjunkturlägen, då sådana investeringar

blir en nödvändighet. Vad som emellertid också är av betydelse är att den förebyggande

konjunkturpolitiken i tid beaktar den avvägning mellan allmänna investeringar

och investeringarna inom företagssektorn, som kan garantera den

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

högsta produktiviteten inom folkhushållet under en depression, och inte underlåter

att vid beskattningens utformning vidtaga nödiga förberedelser för en sådan.

Därefter anföres, att även om investeringsverksamheten och investeringslusten

varit mycket hög fick det inte förbises, att en viss del av investeringarna

varit av direkt inflationshämmande karaktär därigenom att

de bidragit till rationalisering och ett minskat anspråk på arbetskraft.

Avslutningsvis anför förbundet bl. a., att på det hela taget hade utvecklingen

av den samhällsekonomiska balansen under efterkrigstiden i särskilt

hög grad belyst, huru önskemålet att vidmakthålla en hög och jämn

sysselsättning, som varken slog över i inflationstryck eller ledde till riskabla

depressiva tendenser, reste synnerligen svårbemästrade avvägningsproblem

för företagslivet och det allmänna. Ett betydande mått av rörlighet och

smidig anpassning av den ekonomiska politiken måste enligt förbundets

mening till, om statsmakternas intentioner i detta stycke skulle kunna förverkligas.

De skilda medel, som härvid stod till buds — penning- och finanspolitiken,

valuta- och handelspolitiken, åtgärder av natur att direkt påverka

investeringsverksamheten — måste användas i kombination och sättas

in vid de riktiga tidpunkterna för att bemästra ofta snabbt skiftande

lägen och tendenser i konjunkturutvecklingen. Då det gällde att bemöta de

inflationstendenser, som kunde uppstå i ett konjunkturläge med full sysselsättning

också utan att dessa behövde föranledas av plötsliga och oväntade

förändringar i den internationella situationen, hade förbundet i olika sammanhang

tillstyrkt användningen av de grundläggande instrumenten för de

ekonomiska stabiliseringssträvandena, nämligen stram penning- och kreditpolitik,

vissa finanspolitiska åtgärder och även direkt investeringskontroll.

Vad beträffar de finanspolitiska åtgärderna hade förbundet uttalat sig

för en överbalansering av budgeten och att i särskilda lägen vissa onormala

vinstöverskott inom företagssektorn steriliserades i syfte att begränsa köpkraftsöverskottet.

I överensstämmelse härmed hade förbundet tillstyrkt

förslaget om tillfälligt indragande till staten av viss del av skogsindustrins

exportinkomstöverskott. Förbundet hade också ansett sig kunna för vissa

lägen förorda förslagen om invsteringsskatt och investeringsavgift. Även

sådana långt gående åtgärder som omsättningsskatt uttagen i fabrikantoch

grossistleden samt olika former av tvångssparande hade förordats.

Förbundet kunde inte på förut anförda grunder tillstyrka, att stadigvarande

beskattningsregler utformades så, att de bidrog till att minska företagslivets

beredskap för en lågkonjunktur och på längre sikt verkade som

en broms på utvecklingen mot högre produktivitet och ökad produktion.

Skånes handelskammare uttalar, alt som tidigare i andra sammanhang

framhållits handelskammaren i princip var motståndare till att företagsbeskattningen

användes i konjunlcturpolitiskt syfte. Under inga förhållanden

borde konjunkturutjämningen mer eller mindre bli en huvuduppgift

för densamma. Skattelagstiftningen och särskilt då dess avskrivnings- och

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

lagervärderingsregler borde enligt handelskammarens övertygelse i stället

utformas j)å grundval av en skälig avvägning av de fiskaliska och företagsekonomiska

intressena på längre sikt. Handelskammaren kunde inte underlåta

att påtala den motsättning, som förelåg mellan å ena sidan kommitténs

relativt försiktiga bedömning av konjunkturpolitikens möjligheter och å

andra sidan dess oreserverade anslutning till tanken på en omgestaltning av

företagsbeskattningen för konjunkturpolitiska ändamål. Denna motsättning

torde inte kunna finna någon annan förklaring än att kommittén

utgått ifrån den arbetshypotesen, att fullföljandet av den fulla sysselsättningens

politik måste kräva en sådan politik på övriga fronter, d. v. s.

genom penning- och finanspolitik och offentliga investeringar, att ett permanent

inflationstryck måste komma att bli följden. Från en dylik uppfattning

om, hur långt sysselsättningspolitiken skulle drivas, måste handelskammaren

för sin del taga bestämt avstånd. Att som mål för den ekonomiska

politiken uppställa en sysselsättningsgrad, som medförde ett konstant

inflationstryck, måste enligt handelskammarens övertygelse med nödvändighet

förr eller senare leda till att en ny inflation blir verklighet.

Aktgivandet å dagens inflationsrisker borde, framhålles vidare i handelskammarens

yttrande, inte få leda till att beskattningen ensidigt utformades

enbart med tanke pa dessa. I ett försämrat konjunkturläge var det av avgörande

betydelse — det kunde inte nog starkt understrykas — att företagen

var väl konsoliderade och hade möjligheter att stå emot de påfrestningar

som uppstod. Erfarenheten hade också givit vid handen, att de liberala

avskrivnings- och lagervärderingsreglerna varit en mäktig hävstång

för det ekonomiska framåtskridandet.

Handelskammaren hävdade för sin del gentemot kommittémajoriteten,

att beskattningsreglerna i sin nuvarande utformning verkat konjunkturstabiliserande

åt båda hållen, såväl i högkonjunkturer genom de möjligheter

till sparande och konsolidering, som förelegat, som i lågkonjunkturer

genom att företagen då haft större motståndskraft mot påfrestningar.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län säger sig inte ha

stor tilltro till möjligheten att med höga skatter dämpa en högkonjunktur,

förutsatt att man inte samtidigt ville taga risken av en utarmning av produktionsapparaten.

Under alla förhållanden syntes det handelskammaren

föga välbetänkt att, såsom kommittén föreslog, för att dämpa konjunkturtopparna

införa en permanent skärpning av avskrivningsreglerna och därigenom

hindra en kapitalbildning, som inte hade med företagarens privata

konsumtion att göra. Penningvärdet borde skötas med penningpolitiska

medel och, om sa i undantagsfall erfordrades, med temporära speciella

finanspolitiska åtgärder, men icke genom en lagstiftning, som kom att utgöra

en permanent broms på utvecklingen såväl i högkonjunkturer som i

lågkonjunkturer.

Svensk industriförening konstaterar, att skattereglernas utformning och

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

verkningar uppenbarligen spelade en roll i det konjunkturpolitiska händelseförloppet.

Mot bakgrunden härav kunde det följaktligen diskuteras

huruvida rent tekniska ändringar i skatteregler, vilka arbetats fram efter

åtskilliga års prövningar och avvägningar och härigenom kommit att i stort

sett bli ändamålsenliga, borde användas för att påverka kommande presumerade

konjunkturförlopp. Föreningen ansåg, att så inte borde ske, och

att konsekvenser av allvarlig natur härigenom kunde uppstå i framtiden.

Denna principinställning innebar inte att föreningen ansåg de nu gällande

skattebestämmelserna sakrosankta eller ens till alla delar konsekventa, eller

att alla kommitténs förslag måste förkastas. Tvärtom vittnade vissa av

kommitténs förslag om en aktningsvärd vilja att behandla företagsbeskattningens

problem på ett konstruktivt sätt fjärran från fiskalisk småttighet,

vilket var värt erkännande och anslutning.

Enligt föreningens mening hade kommittén i alltför hög grad påverkats

av föreställningen att högkonjunkturen skulle bli en permanent företeelse.

En mer realistisk och konsekvent syn på företagsbeskattningen torde innebära,

framhåller föreningen, att skattereglerna gavs en sådan utformning

att de inte måste överges eller kompletteras i mindre extrema lågkonjunkturlägen.

Konsekvensen härav var att företagsbeskattningsreglerna liksom

alla andra lagregler måste avpassas efter normala och balanserade förhållanden.

Kommerskollegium framhåller, att det visserligen var angeläget från

samhällets synpunkt att förhindra en högkonjunktur att övergå i inflation,

men då det gällde att välja medel för att uppnå detta syfte var det inte

principiellt tillfredsställande att anlita vare sig tillfälliga eller bestående

regler, som avsåg att genom beskattning minska omfattningen av företagens

investeringar. Denna utväg borde enligt kollegii mening anlitas med försiktighet.

Vida större utrymme borde i stället beredas de penning- och

finanspolitiska medel, som allmänt påverkade de totala utgifterna i samhället

utan att direkt rikta sig mot privata investeringar. Vad nu anförts

uteslöt dock inte att beskattningsregler, som visat sig motverka de konjunkturpolitiska

stabiliseringssträvandena, ändrades för att giva dem en i

dessa hänseenden mer neutral karaktär.

Lantbruksstgrelsen uttalar, att det rådde enighet om att rätten till fri

avskrivning och lagervärdering i ett utpräglat högkonjunkturläge stimulerade

till cn från konjunkturpolitisk synpunkt inte önskvärd investeringsverksamhet.

De skäl, som av kommittén anförts för behovet av cn permanent

åtstramning, fann emellertid styrelsen mindre tungt vägande, än de

skäl, som kunde anföras mot cn sådan anordning. Lantbruksstyrelsen anför

vidare.

Vad som enligt styrelsens mening framför allt talar mot de föreslagna begränsningarna

i den fria avskrivningsrätten och rätten till lagernedskrivning är, att

vid ett genomförande av förslaget näringslivet skulle komma att under mera nor
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mala förhållanden betungas av en anordning, som avsetts för mer eller mindre

extrema högkonjunkturlägen. Om en sådan anordning ändock icke skulle visa

sig tillräckligt effektiv i sådana lägen, vilket är ovisst, verkar den som en ren

belastning för näringslivet. Ett tillgodoseende av de konjunkturpolitiska önskemål,

som avses med nu ifrågavarande förslag, bör därför enligt styrelsens uppfattning

ske icke såsom kommitténs majoritet föreslagit genom ändringar i de

permanenta bestämmelserna rörande företagsbeskattningen utan genom tillfällig

lagstiftning. Styrelsen bar liärvid särskilt beaktat de svårigheter ett genomförande

av förslaget skulle medföra för distributions- och förädlingsföretagen på jordbrukets

område. Den snabba utveckling, som här sker, skapar behov av betydande

nyinvesteringar. Varje åtgärd, som försvårar dylika investeringar, kommer att

få till följd att möjligheterna att nedbringa livsmedelspriserna minskas till men

för såväl konsumenter som producenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar.

Av kommittén föreslagna skärpningar av reglerna för avskrivning å inventarier

och värdering av varulager ha motiverats med intresset att begränsa företagens

likviditet och investeringsmöjligheter under extrema högkonjunkturlägen, men

konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna göra sig i minst lika hög grad

gällande under andra konjunkturlägen, då de varken torde vara av konjunkturpolitiskt

eller annat allmänt intresse. Följden kan då i stället beräknas bliva viss

minskning i företagens konsolidering och rationalisering. På grund härav anser

länsstyrelsen det mycket tvivelaktigt, om det kan vara lämpligt med permanenta

regler som allenast äro till nytta under konjunkturtopparna. Under förutsättning

att konjunkturpolitiska synpunkter anses böra läggas på den permanenta skattelagstiftningen,

kan man ifrågasätta om icke reglerna i första hand böra inrymma

möjligheter till en ökning av företagens motståndskraft under lågkonjunkturer.

Den omständigheten att det ekonomiska livet oväntat länge arbetat under högkonjunktur

bör icke giva anledning till införande av sådana bestämmelser att

näringslivet står mindre väl rustat att möta de depressionstider som kunna komma. I

I stort sett liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands

och Västernorrlands län. Även länsstyrelsen i Västerbottens län, som

framhåller vikten av att beskattningsreglerna utformas helt och hållet för

uPPgiften att tillföra stat och kommun de för täckande av det allmännas

utgifter erforderliga skattemedlen, ger uttryck för en motsvarande uppfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län kunde inte på grundval av erfarenheter

från sitt verksamhetsområde uttala sig om huruvida ett permanent behov

nu fanns att via beskattningen tillgodose konjunkturpolitiska syften. Länsstyrelsen

trodde för sin del att en investeringsavgift skulle vara ett mera

utjämnande och därför rättvisare medel att uppnå den åsyftade konjunkturpolitiska

effekten än de av kommittén förordade åtgärderna. De svårigheter

vid tillämpningen av gällande förordning om investeringsavgift, som

givetvis förelåg, borde enligt länsstyrelsens mening inte tillmätas avgörande

betydelse vid valet av den ena eller andra metoden; där borde rättvisekravet

väga tyngre.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

95

Departementschefen

Jag har förut — under hänvisning till investeringarnas roll för konjunkturförloppet

samt till självfinansieringens betydelse för investeringarna —- tillkännagivit min uppfattning om angelägenheten av att i sådana lägen, då

en allmän kreditåtstramning göres, vinna det erforderliga komplementet på

beskattningsplanet. Jag övergår nu att diskutera möjligheten att vinna

detta komplement inom ramen för en nettovinstbeskattning och lämpligheten

av att ändra den permanenta lagstiftningen i sådant syfte.

Såsom kommittén framhållit är det möjligt att göra reglerna för en nettovinstbeskattning

av företagen bättre konjunkturpolitiskt anpassade genom

att åtstrama möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Konsekvensen

av en sådan åtstramning blir uppenbarligen den att beskattningen närmare

än vad nu är fallet ansluter sig till det faktiska vinstresultatet under året.

En högre skatt uttages vid ökad vinst och en lägre skatt när vinstförhållandena

är sämre. I det förstnämnda fallet kan företagen följaktligen inte

i samma utsträckning som med gällande permanenta regler förskjuta beskattningen

och därigenom förbättra sin likviditet. I andra konjunkturlägen

åter kan som en följd härav möjligheterna vara relativt större för

företagen att skattefritt bevara sin vinst och då i motsvarande mån förstärka

sin likviditet. Verkningarna i såväl hög- som lågkonjunkturlägen

skulle följaktligen bidraga till konjunktur stabilisering.

För en skattelagstiftning enligt nu angivna principer har, som framgår

av det förut sagda, flertalet hörda myndigheter, stads- och landstingsförbunden,

Riksförbundet landsbygdens folk samt löntagarorganisationerna

uttalat sig. Några myndigheter samt organisationerna på näringslivets område

motsätter sig däremot den ifrågasatta lagstiftningen.

I avseende å motiveringen för de tillstyrkande remissyttrandena kan jag

i huvudsak hänvisa till vad från dessa förut återgivits. I det väsentliga

grundas dessa yttranden på samma synpunkter som kommittén för sin del

funnit vara av utslagsgivande betydelse. Därvid understrykes från åtskilliga

håll, som ock skett i kommittébetänkandet, att en på ifrågasatt sätt

ändrad skattelagstiftning inte ensam kan få någon mer avgörande betydelse

i konjunktur stabiliserande hänseende. Men den betraktas som ett betydelsefullt

led i eller ett viktigt komplement till en allmän ekonomisk politik

med sådan inriktning.

Från kammarrättens tillstyrkande yttrande kan även erinras om uttalandet

att av förarbetena till kommunalskattelagens stadganden om fri

lagervärdering och fri avskrivningsrätt framgår, att avsikten med dessa

stadganden inte varit att så frångå de allmänna principerna för inkomstberäkningen

att rent symboliska varulagervärden och omedelbara fullständiga

inventarieavskrivningar skulle godtagas. En begränsning skulle följ
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

aktligen närmast innebära att man återförde lagstiftningen till vad som

i själva verket åsyftades vid dess tillkomst.

I de tillstyrkande remissyttrandena har självfallet inte förbisetts att en

av konjunkturpolitiska skäl önskvärd åtstramning i nuvarande möjligheter

enligt den permanenta lagstiftningen till vinstreglerande dispositioner måste

vägas mot intresset av att bereda företagen tillfälle till betryggande avskrivningar

och lagervärderingar. Flertalet nu ifrågavarande remissinstanser

har, som vid den följande behandlingen av de olika specialavsnitten

närmare kommer att beröras, godtagit den av kommittén gjorda avvägningen.

Såsom framgår av vad nyss återgivits från landsorganisationens

yttrande är organisationen för sin del dock närmast av den uppfattningen

att önskemålet om en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig åtstramning

inte vid kommitténs avvägning genomgående tillräckligt beaktats. Till

dessa frågor får jag emellertid framdeles återkomma.

Jag övergår härefter att behandla vissa av de principiella invändningar,

som gjorts i de avstyrkande remissyttrandena och som jag tidigare inte

berört.

Av näringslivets organisationer hävdas att kommittéförslagets genomförande

skulle från konjunkturpolitiska synpunkter medföra väsentliga

olägenheter. De konjunkturpolitiska medlen bör inte utformas, framhålles

det, enbart med tanke på deras bromsande effekt i en inflationistisk högkonjunktur

utan också med hänsyn till deras effekt när det gäller att förhindra

eller bekämpa lågkonjunkturer. Den fria avskrivningsrätten och

lagervärderingen har möjliggjort för företagen att konsolidera sin finansiella

ställning och stärka sin beredskap mot påfrestningar vid konjunkturväxlingar.

Varje förändring i skattelagarna, som går ut på att minska utrymmet

för den interna reservbildningen i företagen, motverkar, framhålles

det vidare, företagens strävanden att genom produktion på lager,

underhållsarbeten o. dyl. upprätthålla sysselsättningen i sämre avsättningslägen.

Självfallet måste det vara av värde för det allmänna med ett välkonsoliderat

näringsliv. Det är också uppenbart, att vittgående möjligheter till

vinstreglerande dispositioner ger företagen stora möjligheter till konsolidering.

Emellertid bör understrykas att stora maskin- och lageravskrivningar

ingalunda alltid innebär detsamma som konsolidering eller innefattar ökade

möjligheter för företagen att i sämre konjunkturlägen upprätthålla sysselsättningen.

Avgörande härför är hur de mot överavskrivningarna svarande

vinstmedlen under högkonjunkturåren verkligen utnyttjats. I den män

dessa vinstmedel placerats i likvida eller lättrealiserbara tillgångar eller

använts till låneavbetalningar har företaget rustat sig för att upprätthålla

sysselsättningen i lågkonjunktur. Men i den mån dessa vinstmedel utnyttjats

för en mer kvantitativ utbyggnad av produktionsapparaten eller till

ökad lagerhållning är det ingalunda säkert att företaget stärkt sin ställ
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ning inför en konjunkturväxling. Ofta torde motsatsen vara förhållandet.

Härtill kommer att ett högkonjunkturläge med stor efterfrågan och finansiella

förutsättningar för expansion lockar även till sådana investeringar

vars lämplighet på längre sikt är tvivelaktig, inte bara för företagen utan

även för samhället i dess helhet.

Jag har med det sagda inte velat göra gällande att de betydande vinstmedel,

som med stöd av vår liberala skattelagstiftning kunnat skattefritt

bevaras inom företagen, till övervägande del placerats på ett på längre sikt

mindre önskvärt sätt. Någon närmare utredning i detta hänseende finns ej

och torde knappast heller kunna åvägabringas. Ej heller finns anledning

antaga att så i mer avgörande hänseenden skulle vara fallet. Men jag har

mot bakgrunden av den diskussion, som förevarit i detta hänseende, ansett

det vara på sin plats att framhålla att spörsmålet om företagens konsolidering

genom skattefritt bevarande av vinstmedel ingalunda är så självklart

och entydigt som ofta från näringslivets sida göres gällande.

Det önskvärda med skatteregler, som i mycket vidsträckt omfattning

möjliggör för näringslivet att stå väl rustat att motstå påfrestningarna under

lågkonjunktur och då ha resurser att hålla sysselsättningen uppe, måste

uppenbarligen vägas mot olägenheterna av skatteregler, som i högkonjunkturlägen

medverkar till eller rent av stimulerar en investeringsverksamhet

som inte ryms inom ramen för samhällets reala resurser. Det är alltså

här fråga om ett avvägningsproblem, något som vid de nuvarande skattereglernas

tillkomst inte uppmärksammades.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att det självfallet ankommer på

statsmakterna att med tjänliga medel även medverka till sysselsättningens

upprätthållande i lågkonjunkturlägen. Redan förut har jag framhållit att

— så långt detta är möjligt — det allmännas investeringar bör utnyttjas

för en motkonjunktur. Även skattelagstiftningen kan här lämna bidrag.

Jag syftar inte enbart därpå att denna lagstiftning alltfort bör ge utrymme

för en rimlig konsolidering i högkonjunktur. En lämpligt utformad investeringsfondslagstiftning

kan här, under förutsättning av avsedd medverkan

från företagens sida, ge ett inte oväsentligt bidrag. Givetvis får ankomma

på statsmakterna att även på annat sätt, såsom exempelvis genom kreditgivning

på lämpligt sätt och i erforderlig omfattning, underlätta för företagen

att i depressionslägen upprätthålla sysselsättningen.

En ytterligare invändning från näringslivets sida är, att om man bromsar

investeringarna med skatteregler i ett högkonjunkturläge, man då riskerar

att investeringarna sammanlagt och på längre sikt blir mindre. Detta skulle

minska utvecklingstakten och verka uppbromsande på det ekonomiska

framåtskridandet.

Som framgår av vad jag tidigare anfört är vad som åsyftas med kreditrestriktioner

och skärpta skatteregler att i högkonjunkturlägen vinna en

marginell ned pressning av investeringsvolymen. En längre gående effekt

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kan rimligen inte antagas följa härav. Påståendet att en sådan politik

skulle utgöra ett hot mot det ekonomiska framåtskridandet synes inte

realistiskt. Under alla förhållanden måste här önskemålet om att med bevarat

penningvärde upprätthålla en hög och jämn sysselsättning träda i

förgrunden. Jag erinrar även om vad jag nyss framhöll därom att statsmakterna

— med hjälp av skattereglerna så långt detta är möjligt och i övrigt

med andra tjänliga medel — har att verka för investeringar och sysselsättning,

när investeringsvolymen tenderar att bli för liten i förhållande

till de reala resurserna. Det finns anledning antaga att en sådan, på hög

nivå utjämnad investeringsverksamhet ger ett bättre resultat än en under

tillfälliga överkonjunkturlägen orimligt uppdriven investeringsvåg som

sedan följes av perioder med krympande aktivitet.

Grossistförbundet och köpmannaförbundet har särskilt erinrat om den

möjlighet till resultatutjämning, som gällande liberala skatteregler inrymmer,

och uttalar att detta haft stor betydelse för näringslivets konsolidering

och den ekonomiska utvecklingen. Enligt förbundens mening har tillräckliga

skäl inte anförts för att begränsa denna möjlighet. Vidare göres gällande

att förslaget skärpte i stället för minskade diskrimineringen från

skattesynpunkt av de enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolag

och ekonomiska föreningar.

Härtill torde få genmälas att den av kommittén ifrågasatta åtstramningen

i rätten till vinstreglerande dispositioner torde innebära de liberalaste

skatteregler som något jämförbart skattesystem uppvisar. Synnerligen vidsträckta

möjligheter till förtäckt resultatutjämning skulle alltjämt finnas.

Ej heller kan jag dela uppfattningen att förslaget skulle innebära

en skärpt diskriminering av de fysiska personerna i beskattningshänseende.

Det motsatta torde närmast bli fallet. Lagervärderingsreglerna

gäller generellt och, som i ett senare sammanhang närmare skall visas, beröres

i realiteten de enskilda rörelseidkarna i mycket begränsad omfattning

av den ifrågasatta åtstramningen på detta område, medan så i högre

grad blir fallet beträffande aktiebolagen. De fysiska personerna har följaktligen

betydligt större möjligheter att faktiskt utnyttja lagerreglerna för

resultatutjämning. Och vad angår avskrivningsreglerna är ju läget självfallet

det att en begränsning i den fria avskrivningsrätten närmar i stället

för fjärmar de för enskilda och för bolag gällande skattereglerna till varandra.

Härtill kommer,

synes mig möjligt att förorda samma avskrivningsregler för alla rörelseidkare.

Som enda realitet kvarstår då — förutom en med hänsyn till skatteflyktssynpunkter

starkt motiverad skiljaktighet i vissa hänseenden beträffande

reglerna för pensionsstiftelseavsättning — att kommittén av olika

skäl inte ansett möjligt förorda skattemässig förlustutjämning för fysiska

personer.

Med den uppfattningen att övervägande skäl talar för en av konjunktur
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

politiska skäl motiverad åtstramning i möjligheterna till vinstreglerande

dispositioner uppkommer frågan huruvida en dylik åtstramning skall gälla

tillfälligt, i högkonjunkturlägen, eller om de permanenta skattereglerna

bör skärpas.

Kommittén har bestämt förordat det senare alternativet, d. v. s. en sådan

skärpning av kommunalskattelagens regler som är förenlig med önskemålet

att bereda företagen möjlighet till en tillfredsställande konsolidering.

Skälen för kommitténs ståndpunkt har förut utförligt redovisats. I flertalet

remissyttranden godtages dessa skäl och en lagstiftning enligt kommitténs

linje tillstyrkes i princip. Från andra håll åter, detta gäller främst

organisationerna på näringslivets område, hävdas att de för normala tider

avsedda skattereglerna inte bör utformas med tanke på önskemålen för

högkonjunkturlägen. Som framgår av det förut sagda godtages i dessa

remissyttranden emellertid inte heller anordningen med skärpta regler i

sådana konjunkturlägen. För dessa fall antydes dock på sina håll beredvillighet

att möjligen godtaga någon form av investeringsavgift.

För egen del delar jag kommitténs uppfattning om angelägenheten av

en åtstramning redan i de permanenta reglerna. Kommitténs motivering

härför finner jag övertygande. Erfarenheterna från de senaste årens av

konjunkturpolitiska skäl betingade tillfälliga skattelagstiftning ger även belägg

för uppfattningen att stor risk måste föreligga för att effekten av tillfälligt

insatta bestämmelser inträder först sedan de konjunkturrörelser utvecklats

som man med bestämmelserna velat påverka. Ett exempel härpå

är den begränsning i avskrivningsrätten som gällde från och med 1952.

Åtstramningen beträffande avskrivning på nyanskaffade inventarier kunde

av åtskilliga företag mötas med motsvarande högre avskrivning på före

1952 anskaffade inventarier. Likartade synpunkter kan anläggas beträffande

lagervärderingen.

Begränsas möjligheterna till vinstreglerande dispositioner i den permanenta

lagstiftningen, blir behovet av tillfälliga inskridanden starkt reducerat.

I vad mån det i extrema högkonjunkturlägen likväl kan bli erforderligt

med tillfälliga ingripanden på området för lagervärderingen får jag diskutera

i ett senare sammanhang.

5. Avskrivning å maskiner

Gällande bestämmelser

Bestämmelser i civillagstiftningen rörande avskrivning. Bokföringslagen

den 31 maj 1929 — som föreskriver upprättande av inventarium och

balansräkning, av vilka inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges

samtliga tillgångar och skulder samt balansräkningen utgöra ett över
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

siktligt sammandrag av inventariet — stadgar i 9 § med avseende å upprättandet

av dessa räkenskapshandlingar, bland annat, att tillgångarna

ej må upptagas över sina verkliga värden, dock att tillgångar avsedda

till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige, må upptagas till det

belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått,

ändå att verkliga värdet är lägre än detta belopp. I sådant fall

skall dock årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av

ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Tillika stadgas, att i stället för sådan avskrivning motsvarande

belopp må kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto,

samt att sådant konto ej må minskas annorledes än genom en

minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande tillgångar. Än vidare

gäller, att om tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår,

varunder de anskaffats eller tillverkats, upptages till högre belopp än det,

vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller

om dylika tillgångar åsättes högre värde än i närmast föregående balansräkning,

skall i balansräkningen angivas med vilket belopp höjning skett.

Lagen den 14 september 1944 om aktiebolag innehåller i 100 § värderingsregler

av i stort sett motsvarande innehåll. Anläggningstillgångar må

sålunda upptagas till högst det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning

eller tillverkning uppgått; dock skall avskrivning därå efter

lämplig avskrivningsplan årligen ske med belopp, som motsvarar tillgångarnas

värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan därmed

jämförlig orsak, såvitt ej tillgångarnas verkliga värde uppenbarligen

är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskrivning. Om tillgångs

verkliga värde till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående,

finnes vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter nu nämnda

avskrivning, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den

årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrunder

och god köpmannased. Anläggningstillgång, som måste anses äga ett

bestående värde väsentligt överstigande det belopp, vartill den är uppförd

i närmast föregående balansräkning, må upptagas till högst detta värde,

såframt det belopp varmed uppskrivning sker användes till erforderlig avskrivning

på värdet av andra anläggningstillgångar eller sådan ökning av

aktiekapitalet varom stadgas i 64 § aktiebolagslagen. Har under räkenskapsåret

kostnader nedlagts för förbättring å anläggningstillgång eller

har sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas

i anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna. I andra fall än de

nämnda får anläggningstillgång inte upptagas till högre värde än det,

vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Fast egendom

får inte i något fall uppskrivas över det senast fastställda taxeringsvärdet.

De i lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar givna föreskrifterna

överensstämmer i stort sett med aktiebolagslagens. I föreningslagen

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

finns emellertid inte någon bestämmelse att avskrivningen får inhiberas,

om tillgångarnas verkliga värde uppenbarligen är högre än det bokförda

värdet. Uppskrivning får ske endast under förutsättning, att det belopp

varmed uppskrivning verkställes användes till erforderlig avskrivning på

värdet av andra anläggningstillgångar.

Bestämmelserna syftar —- liksom i fråga om värderingen av lagertillgångar

— väsentligen endast till att förhindra, att dylika tillgångar bokföres

till för högt värde, men de hindrar inte att värdet i räkenskaperna

upptages lägre än det verkliga.

Kommunalskattelagens bestämmelser. I 29 § 1 mom. kommunalskattelagen

stadgas att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt,

som är att anse som driftkostnad, vartill räknas, bland annat, värdeminskning

genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga

maskiner och andra inventarier eller, om dylik tillgång är underkastad

hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången. I punkt 3 av

anvisningarna till denna paragraf återfinnes de närmare bestämmelserna

om så kallad planenlig eller bunden avskrivning och i punkt 4 bestämmelserna

om så kallad fri avskrivning.

Det anmärkes att i avskrivningshänseende räknas till inventarier jämväl

sådana fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier, för

vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen särskilt

maskinvärde redovisats vid fastighetstaxeringen eller, såvitt fråga är

om tillgångar vilka ännu ej varit föremål för fastighetstaxering, bör redovisas

vid sådan taxering.

Bunden avskrivning. Huvudregeln är alt kostnaden för anskaffande av

maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier avdrages

genom årliga värdeminskningsavdrag så avpassade att anskaffningsvärdet

kan i sin helhet avdragas under den tidsrymd tillgången beräknas vara

ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Beräknas tillgången

bli förbrukad under högst tre år får dock anskaffningskostnaden i sin helhet

avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret. Normalt bestämmes

det årliga värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan till

viss bråkdel av anskaffningsvärdet.

Vad angår tillgång med längre varaktighetstid än tre år, fördelas, som

redan berörts, anskaffningsvärdet genom värdeminskningsavdrag såsom

omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet

kan i sin helhet avdragas under den tidsrymd tillgången beräknas

vara ekonomiskt användbar. Normalt skall det årliga värdeminskningsavdraget

bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.

Huvudregeln enligt kommunalskattelagen är sålunda

att värdeminskningsavdraget beräknas å anskaffningsvärdet. Vid den

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

praktiska tillämpningen torde det emellertid understundom förekomma,

att någon form av den s. k. nettometoden kommer till användning. Vanligen

torde med nämnda metod — som inte har något stöd i kommunalskattelagens

bestämmelser -— menas ett förfaringssätt av innebörd att den

årliga avskrivningen å nya inventarier beräknas å skillnaden mellan anskaffningskostnaden

för nyinköpta tillgångar och försäljningssumman för

utrangerade tillgångar. De utrangerade eller försålda tillgångarna kvarstår

i avskrivningstablån till dess anskaffningsvärdet å desamma är helt avskrivet.

Något utrangeringsavdrag beräknas sålunda inte och ej heller

vinst eller förlust vid försäljningar. Fördelarna med denna metod är att

den är lätt att tillämpa och att man erhåller en mera jämn inkomstredovisning,

då utrangeringsvinster och -förluster så att säga fördelas på flera år.

Rörelseidkaren är inte helt bunden av den avskrivningsplan som en gång

uPP§jorts- Jämkning och förskjutning av värdeminskningsavdrag får nämligen

ske i vissa fall (punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen).

Utöver avdrag enligt avskrivningsplanen kan den skattskyldige få åtnjuta

avdrag för avsevärd värdenedgång ävensom avdrag för s. 1c. överpris.

Då inventarier avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras,

får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, men skall å andra sidan belopp, som erhålles vid avyttring

av tillgången, i sin helhet upptagas såsom intäkt i rörelsen. I fråga

om fartyg, som avyttrats eller utrangerats av annan skattskyldig än aktiebolag,

ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank,

skall dock såsom intäkt av rörelse upptagas endast vad som vid avyttringen

må ha återbekommits av belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits. För sistnämnda fall gäller å andra sidan att avdrag får ske för

vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

endast i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttringen

av fartyget.

Fri avskrivning. Med fri avskrivning förstås rätt till avdrag å inventariernas

värde i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Enligt bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

må aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande,

berättigas att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å

maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Den fria avskrivningsrätten omfattar till förvärvskällan rörelse hörande

lösa inventarier samt sådana fasta maskiner eller andra inventarier, som

ingår i till förvärvskällan hörande byggnad och åsatts eller kommer att

åsättas särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen. Förutsättning för

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att fri avskrivning skali få åtnjutas är dels att beskattningsnämnd därtill

lämnat medgivande dels ock att tillfredsställande utredning föreligger om

vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

å ifrågavarande tillgångar samt att dessa ävensom avskrivningar å desamma

i den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas

på sådant sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna

framdeles möjligen uppkommande vinster ej skall undgå taxering.

Som framgår av det redan sagda åtnjutes fri avskrivningsrätt endast tills

vidare. Ehuru stadgandets formulering således synes innefatta en möjlighet

för beskattningsmyndigheterna att återkalla medgivandet till fri avskrivningsrätt,

har veterligt sådant återkallande inte skett i något fall.

Emellertid lär vara uppenbart att ett återkallande kan ske om den skattskyldiges

räkenskaper ej längre är i sådant tillfredsställande skick, som

var en förutsättning för beskattningsnämndens tidigare lämnade medgivande.

Särskild uppmärksamhet har i den skatterättsliga diskussionen ägnats

frågan huruvida en avskrivning, som av beskattningsmyndigheterna

bedömes vara överdriven, kan föranleda återkallelse av det lämnade medgivandet

till fri avskrivning. Anvisningspunkten lämnar inte någon ledning

för lösningen av detta spörsmål. Inte heller förarbetena till lagstiftningen

kan sägas lämna något otvetydigt svar på frågan hur långt den fria avskrivningsrätten

avsetts skola sträcka sig med avseende å avskrivningsbeloppets

storlek.

Beträffande värdet å rättigheter till leverans av maskiner och andra för

stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt

godkännes nedskrivning å värdet därå endast i den mån den skattskyldige

visat, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen

understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.

Tillfälliga begränsningar i avskrivningsrätten. Av de åtgärder inom skattelagstiftningens

område som av statsmakterna vidtagits de senaste åren

i syfte att ernå en investeringsbegränsning inom den enskilda sektorn av

näringslivet är i detta sammanhang av intresse dels förordningen den 30

mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa

investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) och dels föiordningarna

den 6 juni 1952 (nr 380) om tillfällig begränsning av rätten

till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,

m. m. och den 26 februari 1954 (nr 50) om begränsning av rätten till fri

avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,

in. m.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Förordningen om investeringsskatt syftade till att motverka investeringar

både i varulager och inventarier men beröres här endast i vad den

avser det senare slaget av tillgångar. Förordningen gällde för beskattningsåret

1951. Vid investeringar i inventarier var skattskyldigheten begränsad

till sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar med rätt till fri avskrivning

som under beskattningsåret haft en sammanlagd omsättning av minst

300 000 kronor. Från skattskyldighet var emellertid vissa i förordningen

angivna bolag och rörelseidkare frikallade.

Bestämmelserna innebar, att därest skattskyldig, varom fråga var, under

beskattningsåret 1951 anskaffat inventarier med en varaktighetstid överstigande

tre år, investeringsskatt utgick med 10 procent å ett beskattningsbart

belopp, som i princip motsvarade skillnaden mellan den avskrivning

å dessa inventarier, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och

den avskrivning, som motiverades av förslitning eller värdeförsämring. En

avskrivning av 10 procent a anskaffningskostnaden för år räknat presumerades

enligt förordningen motsvara inventariernas förslitning och värdeförsämring.

Om den genomsnittliga årliga värdeminskningen av samtliga

i bruk varande inventarier motsvarade 20 procent eller mera av anskaffningskostnaden,

fick dock tillåten avskrivning beräknas efter sistnämnda

procenttal.

Bestämmelserna gällde inte inventarier med en varaktighetstid av tre år

eller mindre och inte heller inventarier anskaffade före beskattningsåret

1951.

Hade under beskattningsåret levererade inventarier avskrivits med belopp

motsvarande under samma år såsom skattepliktig intäkt upptagen ersättning

vid avyttring av inventarier eller på grund av försäkring mot

förlust av inventarier, föranledde sådan avskrivning inte taxering till investeringsskatt.

Detsamma gällde om investeringsfond under beskattningsåret

tagits i ansprak för avskrivning av nyanskaffade inventarier.

Bestämmelserna rörande den tillfälliga begränsningen i rätten till fri

avskrivning fastställdes genom 1952 års nyssnämnda förordning att gälla

för beskattningsåren 1952 och 1953. 1952 års lagstiftning innebar, att

beträffande under nämnda beskattningsår anskaffade inventarier med en

beräknad varaktighetstid av mer än tre år avdrag för värdeminskning

fick åtnjutas med högst 20 procent för år. För äldre ännu inte avskrivna

inventarier gällde däremot inte någon begränsning i avskrivningsrätten.

Avdraget vid taxeringen skulle alltid överensstämma med den i räkenskaperna

gjorda avskrivningen. Hade skattskyldig gjort större avskrivning

i räkenskaperna än som kunde medges som avdrag vid taxeringen,

gick den skattskyldige i motsvarande mån förlustig avdragsrätten.

Hade skattskyldig beskattningsåret 1952 helt eller delvis inte utnyttjat

det värdeminskningsavdrag å 20 procent, vartill han varit berättigad, fick

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 105

han i stället utnyttja detta avdrag eller resterande del därav beskattningsåret

1953.

Hade skattskyldig under något av beskattningsåren 1952 och 1953 avyttrat

inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952,

eller hade skattskyldig under något av nämnda beskattningsår förlorat

inventarier och härför uppburit försäkringsersättning, fick inventarier,

som anskaffats under det beskattningsår då försäljningssumman eller

försäkringsersättningen upptagits såsom skattepliktig intäkt, fritt avskrivas

med belopp, svarande mot vad som erhållits för de avyttrade eller

förlorade inventarierna (nettometoden). Därjämte fick avdrag åtnjutas

med 20 procent å de nya inventariernas därefter återstående del av anskaffningsvärdet.

I förordningen hade givits en särskild regel för det fall att skattskyldig

jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen

åtnjöt anstånd med beskattningen av uppburen ersättning på grund

av försäkring för förlust av fartyg. Avdrag för värdeminskning å fartyg,

som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953, fick nämligen då

åtnjutas med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts

för fartygsanskaffningen och upptagits såsom intäkt i rörelsen under

beskattningsåret. Det 20-procentiga avdraget beräknades därefter å återstående

belopp.

I förordningen fanns vidare bestämmelser meddelade om rätt till extra

avdrag för s. k. överpris och merkostnad i anledning av avsevärd värdenedgång

eller utrangering.

Om avdrag tidigare medgivits för avskrivning å leveranskontrakt eller

om investeringsfond tagits i anspråk för anskaffning av inventarier under

beskattningsåret 1952 eller 1953 under sådana förhållanden att inventarierna

i beskattningsavseende skulle anses avskrivna med motsvarande

belopp, skulle avdrag enligt nettometoden eller 20-procentregeln beräknas

med utgångspunkt från återstående del av anskaffningskostnaden.

Riksskattenämnden kunde i vissa fall lämna dispens från förordningens

bestämmelser.

Om skattskyldig i räkenskaperna verkställt avskrivning med större belopp

än det, varmed han var berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,

ägde beskattningsnämnd, när särskilda skäl förelåg, tills vidare återkalla

rätten till fri avskrivning för den skattskyldige.

Sedan företagsbeskattningskommittén i en den 29 september 1953 dagtecknad,

till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse, upptagit frågan

om en förlängning på ett år av de för beskattningsåren 1952 och 1953

meddelade bestämmelserna om begränsning i avskrivningsrätten m. m.,

förelädes 1954 års riksdag i proposition nr 17 ett på kommitténs fram
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ställning grundat förslag om begränsning i avskrivningsrätten in. in. jämväl

för beskattningsåret 1954, vilket förslag av riksdagen oförändrat antogs.

Denna lagstiftning anknöt i allt väsentligt till den för beskattningsåren

1952 och 1953 gällande ordningen. Inventarier med en beräknad

varaktighetstid av högst tre år fick alltså avskrivas omedelbart, medan

övriga inventarier, som anskaffats åren 1952—1954, fick avskrivas med

högst 20 procent vid 1955 års taxering. Under beskattningsåren 1952 och

1953 outnyttjade avdrag fick förskjutas. Den s. k. nettometoden, tillämplig

då äldre inventarier avyttrats, ägde alltjämt tillämpning. Från år 1951

bevarat avskrivningsunderlag fick fritt avskrivas.

Utredning rörande den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar

I företagsbeskattningskommitténs betänkande redovisas de viktigaste resultaten

av en av experten hos kommittén professor Nils Västhagen inom

Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm

utförd utredning rörande den fria avskrivningsrätten (Nils Västhagen:

»De fria avskrivningarna 1938—1951. Första delen. Industrien.» Gleerups

1953). Rörande denna utredning torde jag få i huvudsak hänvisa till den

i betänkandet lämnade redogörelsen (s. 82—109). Följande må dock här

återgivas.

Undersökningen bygger i huvudsak på företagens självdeklarationer för

åren 1938—1951. Urvalet har bestämts av en för undersökningen uppgjord

arbetsplan, enligt vilken följande industrigrenar skulle vara representerade:

mekanisk verkstadsindustri, varvsindustri, textilindustri och skogsindustri.

Västhagen beräknar att undersökningen, som avsett 128 företag, med

hänsyn till arbetarantalet i stort sett representerar ca 40 procent av verkstadsindustrin

(exkl. skeppsvarven), ca 65 procent av varvsindustrin och

35—40 procent av textilindustrin (exkl. sömnadsindustri o. d.).

1949 års investeringskommitté (SOU 1953:6, s. 54) beräknade, att de

under 1950 gjorda maskininvesteringarna inom industrin uppgått till ca

1 000 miljoner kronor. Härav beräknas belöpa på de i föreliggande undersökning

behandlade företagen ca 200 miljoner kronor, alltså 20 procent

av industrins totala investeringar i maskiner.

Av undersökningen framgår bl. a. hur avskrivningsunderlaget utnyttjats.

Det visar sig, att i det närmaste hälften av de undersökta företagen vid

något tillfälle haft sina maskiner helt avskrivna. Vidare framgår, att det

egentligen endast är inom verkstadsgruppen som något större antal företag

haft maskinerna bortskrivna under ett större antal år. Omkring 20 procent

av företagen hade helt utnyttjat avskrivningsunderlaget under minst hälften

av det antal år de haft fri avskrivning. Medan närmare 30 procent

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av företagen hade värdena bortskrivna i 1949 och 1950 års bokslut, minskades

siffran till hälften i 1951 års bokslut, något som till stor del konstaterats

vara en följd av den för beskattningsåret 1951 gällande investeringsskatten.

Vidare har avskrivningarnas förhållande till avskrivningsunderlaget undersökts,

varvid konstaterats att antalet företag, som utnyttjat hela —

eller praktiskt taget hela — sitt avskrivningsunderlag under 1950, varit

betydande, ca 30 procent, men 1951 gått avsevärt tillbaka.

För att möjliggöra en om än schablonmässig bedömning av de verkställda

avskrivningarnas relativa storleksordning har verkställts en jämförelse

mellan de verkliga avskrivningarna och konstruerade bundna avskrivningar

enligt olika alternativ. I ett som A betecknat alternativ har

de avskrivningsplaner, som respektive företag vid beskattningen följde före

övergången till fri avskrivning, förts fram t. o. m. 1951. I de allra flesta

fallen visar det sig, att dessa planer upptagit avskrivning med 10 procent

av anskaffningsvärdet. I alternativ B är avskrivningarna i stort sett baserade

på samma förutsättningar som i nyssnämnda alternativ, dock med

den skillnaden att avskrivningarna räknats på tillgångarnas aktuella nyanskaffningsvärde

(nuvärdet). Jämförelsen visar, för att nämna resultatet

för ett par grupper företag, nämligen verkstäderna och skogsindustrin,

följande. För hela perioden 1938—1951 uppgick de verkliga avskrivningarna

för verkstadsgruppen till 356,1 miljoner kronor och skulle, om alt. A

eller B tillämpats, ha uppgått till 238,8 resp. 285,4 miljoner kronor. För

skogsindustrin är motsvarande siffror 253,8 resp. 178,1 och 214,1 miljoner

kronor. För samtliga undersökta företag visar undersökningen bl. a. följande.

Medan totalsumman av de faktiska avskrivningarna för hela pei ioden

är mellan 45 procent och 60 procent högre än de bundna avskrivningarna

enligt alt. A, utfaller en jämförelse för vart och ett av åren mycket olika.

I verkstäderna har de verkliga avskrivningarna under samtliga ar med

undantag av konfliktåret 1945 varit väsentligt högre än de konstruerade.

Det är särskilt under åren 1940 och 1947—1950, som relationstalen är höga.

Skeppsvarvens avskrivningar är relativt höga 1938 och 1939 men påfallande

låga under de första krigsåren och även 1946. Relationstalen har därefter

kraftigt stigit t. o. in. 1950. Inom skogsindustrin har endast ett ringa

antal företag fått fri avskrivning fram till 1945, varför de verkliga och de

bundna avskrivningarna inom denna industri i stort sett sammanfaller.

Det är först 1947 som avskrivningarna kunnat göras nämnvärt större än

om den bundna planen hade följts. Även textilindustrin visar god överensstämmelse

mellan de verkliga avskrivningarna och avskrivningarna enligt

alt. A under periodens förra del. Däremot är avskrivningarna under åren

1947_1950 i de större företagen 2—3 gånger så stora som de planenliga,

och detsamma gäller för de mindre textilföretagen för perioden 1948—1950.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj. ts proposition nr 100

I båda grupperna minskades avskrivningarna kraftigt 1951, vilket berodde

dels på de vikande branschkonjunkturerna, dels på investeringsskatten.

För hela perioden 1938—1951 ligger de verkliga avskrivningarna även

vid alternativ B högre än de konstruerade avskrivningarna i vad gäller

grupperna i deras helhet, men divergensen är mindre här än i fråga om

alt. A. För verkstäder, skeppsvarv och skogsindustri ligger de verkliga avskrivningarna

20 ä 25 procent över summa nuvärdeavskrivningar, för större

textilföretag ca 15 procent och för mindre textilföretag ca 25 procent. Spridningen

i relationstalen är mycket stor. Ett mindre antal företag har gjort

avskrivningar, som totalt är dubbelt så stora eller mera än vad som skulle

ha blivit resultatet av alt. B. De allra flesta företagens avskrivningar ligger

för hela perioden mellan 80 och 150 procent av summan enligt den

konstruerade planen.

Med ledning av de vunna resultaten av jämförelserna mellan verkliga

avskrivningar och beräknade bundna avskrivningar har Västhagen gjort

en schablonmässig bedömning av den betydelse den genom utnyttjandet

av den fria avskrivningsrätten vunna skattekrediten haft såsom finansieringsfaktor,

jämförd med andra finansieringsmetoder.

Att bedöma hur stor den utnyttjade skattekrediten varit har låtit sig

göra endast under vissa förenklade antaganden om vad som skall anses

vara normal avskrivning. Västhagen har härvid till att börja med gått ut

från att alternativ A skulle ge tillräckligt stora avskrivningar. Under denna

förutsättning kunde meravskrivning betraktas som en av myndigheterna

accepterad konsolideringsåtgärd, som innebar att vinstmedel skattefritt

fick kvarstanna i företaget.

Vid beräkningarna har räknats med en genomsnittlig skattebelastning

av 45 procent.

Med utgångspunkt härifrån har skattekreditens andel i meravskrivningen

beräknats och ställts i relation till totalinvesteringen. Totalt för åren 1938

1951 utgjorde skattekreditens andel i finansieringen 11_14 procent

(skeppsvarv och skogsindustri 11, verkstäder 13 samt grupperna större

och mindre textilföretag 14 procent).

Vasthagen påpekar att man inte kunde draga några direkta slutsatser

om hur mycket mindre investeringarna skulle ha varit, om vid taxeringen

avdrag för avskrivning hade medgivits enligt alternativ A. Det fick nämligen

observeras att de konstruerade bundna avskrivningarna räknats på

den faktiska investeringen, som till en del kunde antagas ha kommit till

stånd med utnyttjande av skattekredit.

Västhagen tillägger att det emellertid är tydligt, att en taxeringsmässig

bunden avskrivning skulle ha beskurit de senare årens investeringar kraftigare

än de tidigare årens.

Motsvarande undersökning för åren 1949—1951 visar nämligen, att skat
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

109

tekreditens andel av finansieringen inom verkstadsgruppen är 13 procent

eller exakt densamma som för perioden i dess helhet, medan den för

övriga grupper är större, nämligen 16—24 procent. Ökningen inom skogsindustrigruppen,

24 procent, är mest framträdande.

Om nuvärdeavskrivningen enligt alt. B räknas som normalavskrivning,

reduceras meravskrivningen till den del av den i verkligheten gjorda avskrivningen,

som överstiger nuvärdeavskrivningen. Gjord beräkning av

skattekreditens relativa betydelse från denna utgångspunkt med avseende

på hela perioden 1938—1951 visar, att dess andel av totalfinansieringen

av samtliga investeringar varierat mellan 2 och 8 procent (högst för verkstäderna

och skeppsvarven med 8 resp. 7 procent och lägst för större

textilföretagen och skogsindustrin med 2 resp. 4 procent).

Motsvarande uträkningar för åren 1948—1951 visar att skattekrediten

medverkat med 7—18 procent av investeringarnas finansiering (högst för

skogsindustrin och lägst för verkstäderna).

Västhagen har även sökt utröna huruvida något samband föreligger mellan

variationerna i avskrivningar och investeringar. Det understrykes därvid

att endast den överensstämmelse som kom till uttryck i höga korrelationskoefficienter,

kunde antagas bero på något kausalförhållande mellan

avskrivnings- och investeringspolitik.

Västhagen betonar, att en hög korrelationskoefficient måste framkomma

även i det fall då man vid jämn investering konsekvent avskrev en viss

procent av anskaffningsvärdet. Här blev avskrivningen en direkt funktion

av investeringen, och man kunde ej tala om korrelation i egentlig mening,

då det ej var fråga om oberoende variabler.

Vid närmare undersökning av ifrågavarande företags förhållanden hade

emellertid kunnat konstateras, att en del av företagen med hög korrelation

företedde mycket ojämna såväl anskaffnings- som avskrivningskurvor. Det

syntes Västhagen troligt att avskrivningen i vissa av dessa fall direkt anpassats

efter kapitalbehovet.

Mer än hälften av de undersökta företagen har korrelationskoefficienter

som är högre än 0,6. Så är fallet beträffande de undersökta företagen i

den omfattning som framgår av följande uppställning.

En annan fråga som undersökts är den, huruvida de företag, som gjort

avsevärt större avskrivningar än som beräknats vara erforderliga för uppe
-

Grupp 1 (verkstäder)

Grupp 2 (skeppsvarv) .........

Grupp 3 (skogsindustri) .......

Grupp 4 a (textilföretag, större)

Grupp 4 b (textilföretag, mindre)

Samtliga företag ...............

56 %

71 %

39 %

52 %

50 %

52 %

opaginerad Kontrollera mot PDF

HO Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hållande av niaskinkapaciteten, företer starkare samband mellan avskrivningar

och investeringar än övriga företag. Undersökningen visar att så

är fallet.

Av de företag som gjort de relativt sett största avskrivningarna har 25

eller nära 90 procent en korrelationskoefficient av mer än 0,6.

Undersökningen rörande korrelationen mellan avskrivningar och redovisad

vinst för en grupp av företagen visade, att flera av de företag, inom

vilka hög korrelation mellan avskrivningar och investeringar förelåg, också

haft utpräglad samvariation mellan avskrivningar och vinster.

F öretagsbeskattningskonunittén

Kommittén framhåller inledningsvis att redan av vad förut återgivits framgick

att från konjunkturpolitisk synpunkt invändningar kunde riktas mot

verkningarna av en helt fri avskrivningsrätt, nämligen med hänsyn till den

förstärkning av företagens likviditet i ett högkonjunkturläge som en sådan

avskrivningsrätt möjliggjorde. Från denna synpunkt tedde sig följaktligen

ett avskaffande eller i allt fall en viss begränsning av den fria avskrivningsrätten

önskvärd.

För ett närmare bedömande av riktigheten av det nyss gjorda uttalandet

har kommittén undersökt vilka slutsatser som enligt kommitténs mening

kan dragas av den av Västhagen verkställda utredningen beträffande den

fria avskrivningsrättens verkningar.

Kommittén anför härom följande.

Vid de i det föregående redovisade övervägandena hade kommittén utgått

från uppfattningen att, med hänsyn till avskrivningarnas direkta inverkan

dels på företagens likviditet och dels på investeringarnas räntabilitet,

det måste finnas ett nära samband mellan företagens investeringar

och avskrivningar. Att ett sådant samband förelåg måste anses bestyrkt

av Västhagens utredning. Kommittén hänvisar i första hand till vad som

härutinnan anförts i den i betänkandet lämnade redogörelsen för ifrågavarande

undersökning och ville endast erinra om att en jämförelse mellan

avskrivningar och investeringar visade, att för mer än hälften av de undersökta

företagen korrelationskoefficienten var högre än 0,6. Av utredningen

framgick vidare att de företag, som gjort större avskrivningar än som

beräknades vara erforderligt för att uppehålla maskinkapaciteten, uppvisade

ett starkare samband mellan avskrivningar och investeringar än

övriga företag. Utredningen visade därjämte att flera av de företag, som

hade hög korrelation mellan avskrivningar och investeringar, också haft

utpräglad samvariation mellan avskrivningar och vinster. Mot det sagda

kunde visserligen invändas att samvariationen kunde bero på att företagen

konsekvent avskrivit en viss procent av anskaffningsvärdet i vilket fall

en hög korrelationskoefficient erhölls. Vid en närmare undersökning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företagen hade det emellertid kunnat konstateras, att en del företag med

hög korrelation företedde mycket ojämna såväl anskaffnings- som avskrivningskurvor.

I dessa fall maste antagas att det förelag ett direkt samband

mellan de vid ett visst tillfälle gjorda avskrivningarna och då föreliggande

behov av kapital för finansiering av redan verkställda eller planerade

investeringar. Även Västhagen hade funnit ett sådant samband troligt.

Kommittén framhåller därefter att Västhagens undersökning vidare gav

viss ledning för bedömningen av skillnaden i den kvantitativa storleksordningen

av skattekrediten vid tillämpningen av olika avskrivningssystem.

Såsom framgick av den av Västhagen gjorda jämförelsen mellan de verkliga

avskrivningarna och konstruerade bundna avskrivningar beräknade

på det historiska anskaffningsvärdet (alt. A) hade för hela perioden 1938

_1951 ll—14 procent av nettoanskaffningarna i de undersökta företagen

finansierats med skattekredit. För åren 1949—1951 var motsvarande siffror

13—24 procent. Räknade man däremot konstruerade bundna avskrivningar

beräknade på nuvärdet (alt. B) som jämtörelseled, sjönk talen till 2 8

procent för perioden 1938—1951 och 7—18 procent för perioden 1949—

1951.

I anslutning härtill anför kommittén.

De framkomna procenttalen kan i förstone förefalla låga. Det skulle dock enligt

kommitténs mening vara förhastat att draga den slutsatsen, att det därför

intet finns att invända mot dessa skattekrediter ur konjunkturpolitisk synpunkt.

Det må nämligen uppmärksammas, att Västhagen vid sina beräkningar har utgått

från nettoanskaffningarna, varmed han avser kostnaden för de nyanskaffade inventarierna

och maskinerna med avdrag av vad som influtit vid försäljning av

äldre sådana. Till grund för beräkningarna ligger sålunda närmast bruttoinvesteringarna,

d. v. s. kostnaden för såväl ersättnings- som nyanskaffning. Det är

rimligt att avskrivningarna i första hand bör anses täcka företagens reinvesteringsbehov,

eller med andra ord de anskaffningar som erfordras för att uppehålla

företagens inventarieutrustning. Man skulle därför ha skäl att i stället fråga.

Hur stor del av företagens expansion — som man vet har varit mycket betydande

under efterkrigstiden — har finansierats med avskrivningsmedel?

Om man antager att de avskrivningsbelopp, som erhålles vid tillämpning av

de av Västhagen konstruerade bundna avskrivningsplanerna enligt alt. B, motsvarar

de undersökta företagens reinvesteringsbehov, skulle skillnaden mellan

de totala investeringarna och nämnda avskrivningar utgöra ett mått på de undersökta

företagens anskaffningar i och för expansion. Det måste emellertid bemärkas,

att det avskrivningsbelopp som erhålles med tillämpning av alt. B i

själva verket betydligt överstiger företagens faktiska reinvesteringsbehov beroende

på att företagen undergått en ständig expansion. Dessa spörsmål har närmare

undersökts av Västhagen på s. 40—44 i hans tidigare omnämnda arbete,

men med hänsyn till materialets vidlyftighet återgives detsamma inte i detta

betänkande. Om man emellertid tills vidare bortser från innebörden av det nyss

gjorda påpekandet kan följande beräkning göras. Av tabell 25 i den tidigaie

lämnade redogörelsen för Västhagens utredning framgår, att de undersökta företagen

kunnat finansiera ca 65 procent av sin expansion under senare år med

avskrivningsmedel. Vad som finansierats på annat sätt än med avskrivnings
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

medel är, som framgår av tabellerna, genomgående en relativt liten del av de

stora investeringarna. Överhuvud har det varit utmärkande för efterkrigskonjunkturen

att företagens mycket stora expansion i stor utsträckning finansierats

med inom företagen uppsamlade medel. Kommittén får i detta avseende hänvisa

till vad kommittén i föregående kapitel anfört rörande förhållandet mellan sparande

och investeringar inom industrin åren 1950 och 1951. Det kan därför med

fog antagas, att vad ovan visats gälla rörande skattekreditens andel i, finansieringen

av de i Västhagens undersökning ingående företagens expansion mer eller

mindre motsvarar förhallandena inom hela det svenska näringslivet.

Enligt vad därefter framhålles påverkade valet av avskrivningsprocent

vid någorlunda kontinuerlig anskaffning, såsom Västhagen i sin utredning

visat, endast i begränsad omfattning avskrivningarnas storlek under en

viss period. Över en följd av år, särskilt om perioden var lång, borde därför

vid kontinuerlig investering fri avskrivning och ett system med bundna

avskrivningar ge approximativt samma resultat. Efter att ha betonat att

det var i avskrivningarnas fördelning på de olika åren som skillnaden

mellan olika system låg, anför kommittén vidare.

Om en mycket stark ökning av investeringsvolymen inträffar under ett eller

ett fåtal år, ger självfallet en hög avskrivningsprocent större avskrivningar för

ifrågavarande år än om en lägre procentsats tillämpats. Skillnaden mellan fri

avskrivning och ett system med bundna avskrivningar måste följaktligen visa

sig för enskilda år. För att se hur de olika avskrivningssystemen verkat under

ett enda år har kommittén valt år 1950, som sannolikt representerar höjdpunkten

av investeringskonjunkturen för företagen. 1949 års investeringskommitté beräknar

—--att industrins investeringar i maskiner år 1950 uppgick till ca

1 000 miljoner kronor. De i Västhagens undersökning ingående företagen hade

nämnda ar verkställt nettoanskaffning på omkring 200 miljoner kronor, vilket

således motsvarar ungefär Vs av hela industrins inventarieanskaffning. Om man

utgår från att förhållandena för hela industrin varit jämförbara med de undersökta

företagens, erhåller man ett mycket grovt mått på hela industrins avskrivningar

enligt olika system genom att multiplicera de i Västhagens undersökning

framkomna värdena med 5. De i undersökningen ingående företagens verkliga

avskrivningar uppgick år 1950 till 162 miljoner kronor, medan de vid tillämpning

av bunden avskrivning skulle ha utgjort 91 miljoner kronor och enligt

alt. B 111 miljoner kronor. De verkliga avskrivningarna för de undersökta företagen

var sålunda tillhopa 71 miljoner kronor större än vad de skulle ha varit

enligt alt. A och 51 miljoner kronor större än enligt alt. B. Med ovan angivna

beräkningsgrunder skulle sålunda meravskrivningen för hela industrin ha utgjort

355 resp. 255 miljoner kronor. Emellertid erinras därom att dessa belopp bör

uppräknas, nämligen med hänsyn till vad tidigare framhållits därom, att viss del

av vad som hänförts till reinvestering i själva verket finansierat utökningsanskaffning.

Det är dock inte görligt att ange till vilket belopp sådan uppräkning

bör ske. Härjämte bör uppmärksammas att om den ovan angivna beräkningen

hade omfattat hela näringslivet och inte blott industrin den framräknade

meravskrivningen enligt något av de angivna alternativen skulle ha uppgått till

ännu större belopp.

Kommittén tillägger, att med det anförda hade kommittén allenast velat

påvisa att de under år 1950 gjorda avskrivningarna beträffande de i Väst
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

hagens undersökning ingående företagen inte blott varit tillräckliga för att

finansiera den ersättningsanskaffning i det aktuella penningvärdet som

varit erforderlig för att upprätthålla företagens fulla kapacitet i avseende

å inventarieutrustningen utan även därutöver till en betydande del möjliggjort

finansiering av företagens expansion.

Vid bedömningen av den fria avskrivningsrätten måste emellertid å andra

sidan beaktas att denna varit av betydande värde inte blott för företagen

utan även för det allmänna. Från åtskilliga synpunkter kunde goda skäl

anföras för den fria avskrivningsrättens bibehållande. I detta avseende

anför kommittén följande.

När lagstiftningen om den fria avskrivningsrätten antogs vid 1938 års riksdag,

motiverades bestämmelserna härom inte blott med hänsyn till önskemålet att

undvika stridigheter mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheter genom tillskapandet

av en slags presumtion för det befogade i de uti räkenskaperna gjorda

avskrivningarna. Man beaktade även att större frihet för företagen att fördela

avskrivningarna å olika beskattningsår enligt företagets eget bedömande skulle

medföra en önskvärd konsolidering av näringslivet. Att så även blivit fallet torde

vara en allmän uppfattning.

Taxeringstekniskt har den fria avskrivningsrätten stora förtjänster. Genom den

gällande presumtionen för de i räkenskaperna gjorda avskrivningarnas riktighet

har skatteprocesser angående värdeminskningsavdragens storlek upphört. Enär

det taxeringsmässiga restvärdet å inventarierna alltid utgöres av det bokföringsmässiga

restvärdet, förutsätter avskrivningsförfarandet inte — såsom vid bunden

avskrivning —■ att särskilda avskrivningsplaner användes. Av nyss angiven

anledning erfordras inte att vid sidan av det egentliga bokslutet verkställes en

särskild resultatberäkning i och för taxeringen. Den fria avskrivningsrätten underlättar

även granskningen av företagens självdeklarationer.

Då företagen vid fri avskrivning äger frihet att fördela avskrivningarna på

olika beskattningsår efter eget skön, kan avskrivningarna avvägas på ur företagens

synpunkt lämpligaste sätt med hänsyn till de speciella omständigheterna

i de individuella fallen. Rytmen i företagens rörelse kan ofta vara så varierande

år från år att en schablonmässig fördelning av avskrivningarna med lika belopp

för varje år skulle vara för företagen olägligt. Maskiner, inventarier och andra

anläggningstillgångar anskaffas ofta för att utnyttja goda konjunkturer, då de

tillför företaget stora intäkter. Det kan då i och för sig anses rimligt att företagen

får göra proportionsvis större avskrivningar under dessa år för att i stället

få lägre avskrivningskostnader under följande sämre år. Genom fria avskrivningar

kan på så sätt ges möjligheter till en viss resultatutjämning inom företagen.

Man synes också i detta sammanhang böra beakta att maskiner o. d. utnyttjas

betydligt hårdare under de goda årens intensivare drift. Även denna

omständighet kan motivera större avskrivningar under de goda åren.

Vidare bör uppmärksammas att vid den kraftiga stegring av återanskaffningskostnaderna,

som vållats av det sistförflutna decenniets prisutveckling, den fria

avskrivningsrätten har, trots att avskrivningen beräknats å de historiska anskaffningskostnaderna,

i viss utsträckning medgivit en avskrivning beräknad å återanskaffningsvärdet

(nuvärdet).

Kommittén tillfogar, att det emellertid torde vara ett känt förhållande,

att den fria avskrivningsrätten i betydande omfattning utnyttjats för en

8 — Diliang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

reservbildning, som med hänsyn till att den skedde med obeskattade vinstmedel

inte tedde sig till alla delar från samhällets synpunkt godtagbar.

Härutinnan ville kommittén hänvisa till Västhagens utredning, som visade

att närmare hälften av de undersökta företagen under något år haft sina

inventarievärden helt avskrivna. Inte mindre än 20 procent av företagen

hade haft hela sitt avskrivningsunderlag bortskrivet minst halva den tid

som den fria avskrivningsrätten gällt. I och för sig borde inte det förhållandet

att något enstaka företag bortskrivit sina inventarier föranleda någon

erinran. Men mot bakgrunden av att investeringsvolymen i stort sett starkt

ökat under hela den period, som varit föremål för undersökning, måste

frekvensen av företag som helt utnjdtjat sitt avskrivningsunderlag betecknas

såsom anmärkningsvärt hög.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén, att den fria avskrivningsrätten

berett företagen ökade möjligheter till konsolidering och resultatutjämning.

Till följd härav hade företagen lättare kunnat lämna en jämn

vinstutdelning, vilket i sin mån verkat konjunkturstabiliserande. I de

fall då företagen genom de fria avskrivningarna kunnat förbättra sin likviditet

och rationalisera produktionen hade företagen därigenom vunnit

ökade förutsättningar för att motstå påfrestningarna under en lågkonjunktur

och då bidraga till upprätthållandet av sysselsättningen. Den fria avskrivningsrätten

hade i sådana fall varit av påtagligt värde även från samhällsekonomisk

synpunkt. Därtill kom de taxeringstekniska fördelarna med

fri avskrivningsrätt. Mot fri avskrivningsrätt talade emellertid såsom förut

framhållits, förutom ovan antydda erinringar från fiskalisk synpunkt, den

omständigheten att nämnda avskrivningsrätt möjliggjorde en likviditetsförstärkning

och därigenom verksamt bidrog till investeringar även i sådana

lägen, där en investeringsbegränsning från det allmännas synpunkt

var önskvärd. Att så varit fallet belystes av de av kommittén gjorda beräkningarna

för år 1950 på grundval av Västhagens utredning, som visade att

företagen kunnat genom avskrivningar kvarhålla högst betydande vinstmedel

för investeringsändamål. Enligt kommitténs mening skulle en begränsning

av avskrivningsrätten i det läget antagas ha verkat återhållande

på företagens investeringar. Det var i och för sig möjligt, att en begränsning

av avskrivningsrätten endast i mindre utsträckning skulle ha påverkat

de genomsnittliga investeringarna men likväl genom att skära bort

vissa ytterlighetsfall fått en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig

effekt på investeringsvolymen.

Sedan kommittén konstaterat att gällande bestämmelser sådana de utformats

inte gav myndigheterna möjlighet att på ett tillräckligt verksamt

sätt inskrida mot ett överdrivet utnyttjande av avskrivningsrätten, framhålles

att vid en prövning av frågan hur ett ändrat avskrivningssystem

borde utformas kommittén haft att beakta, att dess främsta uppgift varit

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att undersöka möjligheterna att skapa sådana regler, att avskrivningsrättens

omfattning under en viss tidsperiod gjordes beroende av vad från

samhällets synpunkt kunde anses vara för samma tidsperiod önskvärt med

hänsyn till investerings- och kreditsynpunkter. En på antytt sätt utformad

lagstiftning skulle innebära, att gränserna för avskrivningsrättens utnyttjande

gjordes rörliga med möjlighet till anpassning till det för varje tidsperiod

rådande konjunkturläget.

Härom anför kommittén följande.

Kommittén har ägnat ifrågavarande spörsmål ingående överväganden men har

inte kunnat finna, att ett allmänt konjunkturvariabelt avskrivningssystem nämnvärt

skulle främja de konjunkturpolitiska önskemålen. Det får nämligen anses

klart, att möjligheterna att i någon nämnvärd grad påverka investeringsvolymen

genom förändringar i avskrivningsrättens omfattning endast föreligger under

högkonjunktur. För att investeringar i önskvärd utsträckning skall komma till

stånd under ett depressionsläge kräves mera direkt investeringsstimulerande

åtgärder än en liberalisering av avskrivningsreglerna. Inom skatterättens område

är det enligt kommitténs mening endast investeringsfonderna som här erbjuder

vissa påtagliga möjligheter. Till denna fråga återkommer kommittén i samband

med behandlingen av sitt förslag till investeringsfondslagstiftning. Från konjunkturpolitisk

synpunkt kan inte göras några invändningar mot att fri avskrivning

tillämpas under lågkonjunktur. En fri avskrivningsrätt synes vara möjlig

att acceptera ur ifrågavarande synpunkt även under normala konjunkturer under

förutsättning att en åtstramning i avskrivningsrätten kan få tillräcklig effekt i

högkonjunktur.

Kommittén uttalar därefter att det skulle kunna göras gällande att ett

system av sist antydd innebörd, med hänsyn till den fria avskrivningsrättens

obestridliga fördelar, skulle innebära en lämplig avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter som talade för bibehållandet av fri avskrivning

och å andra sidan de konjunkturpolitiska önskemålen om den fria avskrivningsrättens

avskaffande. Kommittén betonar att svagheterna med ett

sådant emellertid hade visat sig under den senaste högkonjunkturen, samt

anför följande.

Till en betydande del måste nämligen framgången med en tillfälligt insatt begränsning

i avskrivningsrätten bero av att lagstiftningen härom träder i kraft

redan i ett tidigt skede av högkonjunkturen. Erfarenheten har dock lärt, att det

är synnerligen vanskligt att avgöra arten av en viss konjunktursituation, särskilt

som konjunkturläget ofta kan vara högst olika för olika branscher. Det är därföi

risk för att den tillfälliga lagstiftningen skulle komma att sättas i kraft först

sedan högkonjunkturen blivit verkligt utpräglad och då redan hunnit åstadkomma

vissa rubbningar i den samhällsekonomiska balansen. Härtill kommer

och det är i detta sammanhang en synnerligen vägande anmärkning mot en dylik

lagstiftning — att tillfälligt insatta begränsningar i avskrivningsrätten inte får

den omedelbara effekt som är önskvärd ur konjunkturpolitisk synpunkt. Erfarenheterna

av den för beskattningsåren 1952 1954 gällande inskränkningen i av
skrivningsrätten

bestyrker detta. Då den tillfälliga lagstiftningen inte gärna kan

givas retroaktiv innebörd, skulle inte helt avskrivna inventarier, som anskaffats

före den tillfälliga lagstiftningens ikraftträdande, fortfarande få avskrivas fritt.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Först sedan detta äldre avskrivningsunderlag blivit helt utnyttjat, skulle begränsningen

i avskrivningsrätten få åsyftad verkan. Detta äldre avskrivningsunderlag

kan ofta vara av sådan omfattning att ett fullständigt utnyttjande av detsamma

kan under en förhållandevis lång tid mer än väl uppväga en begränsad avskrivning

å nyanskaffade inventarier.

Härjämte må uppmärksammas att under den tid som den begränsade avskrivningen

gäller ett betydande avskrivningsunderlag kommer att uppsamlas, som,

då fri avskrivning åter blir tillåten, kan på en gång utnyttjas. Detta förhållande

kan medföra besvärande rubbningar i skatteunderlaget. Därest de genom avskrivningarna

frigjorda vinstmedlen omedelbart användes för investeringsändamål,

kan nämnda förhållande i sin mån medverka till ett nytt inflationstryck.

Det sagda visar enligt kommitténs uppfattning att ett system med i princip

fri avskrivning, som i vissa lägen inskränkes, inte ger en godtagbar lösning av

frågan från konjunkturpolitisk synpunkt. Med hänsyn härtill finner kommittén

att en viss permanent åtstramning i den fria avskrivningsrätten bör allvarligt

övervägas.

Kommittén tillägger, att i valet mellan fri avskrivning, som i vissa lägen

kunde inskränkas, och en permanent åtstramning i den fria avskrivningsrätten,

förutom de konjunkturpolitiska synpunkterna, jämväl följande

kunde anföras till förmån för den senare anordningen. Ett alternerande

mellan olika avskrivningssystem innebar betydande olägenheter för företagen

och försvårade arbetet för taxeringsmyndigheterna. Företagen hade

berättigade ansprak på att veta vad de hade att räkna med för avskrivningsregler,

innan de fastlade sina investeringsplaner m. m., särskilt som

dessa planer ofta var långsiktiga. Det skulle därför skapa ett initiativhämmande

osäkerhetsmoment för företagen om varierande avskrivningsregler

infördes.

I detta sammanhang erinrar kommittén vidare om de bl. a. av 1948 års

bevillningsutskott påtalade överdrifterna vid utnyttjandet av den fria avskrivningsrätten.

Då gällande bestämmelser inte torde medge taxeringsmyndigheterna

tillräckliga möjligheter att ingripa mot dylikt missbruk,

framstod enligt kommitténs mening en i lagtexten angiven gräns för avskrivningsrättens

utnyttjande såsom önskvärd. Vid ett ställningstagande

till detta spörsmål borde tillika observeras att, ehuru den fria avskrivningsrätten

visserligen till sin egentliga innebörd var en fråga om fördelning

mellan beskattningsår, ett överdrivet utnyttjande av avskrivningsrätten i

samband med en fortgående expansion av företagen innebar en faktisk

skattelindring. Då man sett på längre sikt hade att räkna med en ständigt

fortgående expansion, var angivna förhållande från fiskalisk synpunkt

inte invändningsfritt.

Kommittén går härefter över till frågan hur en permanent begränsning

av den fria avskrivningsrätten bör närmare utformas. Kommittén anför

därvid att ehuru de taxeringsmässiga avskrivningsreglerna inte nödvändigt

behövde iakttagas vid upprättandet av företagens bokslut, de helt naturligt

lätt blev normgivande härför. Det hade därför synts kommittén ange
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

läget att försöka fastställa vilka krav som från företagsekonomisk synpunkt

kunde ställas på ett avskrivningssystem. Efter en diskussion — beträffande

vilken jag torde få hänvisa till betänkandet (s. 118) -— av detta

spörsmål konstaterar kommittén att det inte fanns några i alla sammanhang

riktiga principer för beräkningen av avskrivningarna; intet avskrivningsförfarande

kunde göra anspråk på att vara det enda företagsekonomiskt

riktiga.

Mot bakgrunden härav fann kommittén det vara önskvärt att gränserna

för de taxeringsmässiga avskrivningarna bestämdes så liberalt, att de gav

det enskilda företaget möjlighet att konsekvent följa en viss teoretiskt

grundad avskrivningsmetod. Av detta skäl ville kommittén inte förorda

en återgång till bunden avskrivning i kommunalskattelagens mening. Å

andra sidan måste de nya avskrivningsreglerna innefatta en sådan åtstramning

i avskrivningsrättens omfattning att en investeringsstimulerande

effekt under högkonjunktur så vitt möjligt undveks. Därjämte måste man

söka utforma avskrivningsreglerna så att de blev enkla att tillämpa för

både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.

Enligt vad i betänkandet framhålles syntes avskrivningsfrågan böra lösas

efter den linjen att den högsta årliga avskrivning, som taxeringsmässigt

var tillåten, uttryckligen fastställdes.

Härvid anföres följande.

Det bör därvid observeras att med hänsyn till de högst växlande förhållandena

det knappast är görligt att föreskriva varierande avskrivning för olika slag

av inventarier och skilda branscher. En sådan anordning skulle för övrigt komplicera

förfarandet i en utsträckning som inte är godtagbar. Det blir därför

nödvändigt att tillämpa en och samma avskrivningsprocent för samtliga inventarier

och i alla branscher. Vid prövningen av frågan om lämplig avskrivningsprocent

må till en början framhållas, att kommittén inte avser att föreslå någon

ändring av nu gällande bestämmelser beträffande inventarier med en varaktighetstid

av högst tre år. Sådana inventarier skall enligt kommitténs förslag alltjämt

omedelbart få helt avskrivas, varför från ifrågavarande inventarier fortsättningsvis

bortses.

Då avskrivningsprocenten skall tillämpas generellt kan den inte fastställas

lägre än som vid bunden avskrivning ifrågakommer beträffande inventarier med

kort varaktighetstid. Det torde därför inte vara möjligt att fastställa en för samtliga

inventarier gällande lägre avskrivningsprocent än som svarar mot en avskrivningstid

av fem år. Det bör beaktas att de konjunkturpolitiska synpunkterna

kräver snäva gränser för avskrivningsrättens utnyttjande och att en avskrivningsprocent

i enlighet med vad nyss sagts kan synas väl hög. Med hänsyn

till nyss anförda omständighet anser sig kommittén likväl inte kunna ifrågasätta

en lägre avskrivningsprocent än 20. Kommittén får erinra om att detta procenttal

vid den tillfälliga begränsningen i avskrivningsrätten för beskattningsåren 1952

-—1954 av statsmakterna ansetts innebära den lämpligaste avvägningen.

Kommittén har vid diskussionen av de ifrågasatta nya reglerna övervägt

i huvudsak två alternativ.

Det ena alternativet innebär att nu gällande tillfälliga bestämmelser

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

rörande begränsning i den fria avskrivningsrätten — vilka bestämmelser

medger en lineär avskrivning med 20 procent för år — skulle läggas till

grund för en permanent lagstiftning i ämnet. I avseende å detta alternativ

anför kommittén bl. a. följande.

Om avskrivningsreglerna utformades enligt lineär metod syntes det inte

kunna undvikas, att de skattskyldiga måste upprätta och till självdeklarationen

foga värdeminskningsplaner. Därest man nöjde sig med att låta

värdeminskningsplanen visa det lägsta belopp till vilket inventariebeståndet

bokfördes, kunde värdeminskningsplanen göras förhållandevis enkel. Arbetet

med att upprätta och granska värdeminskningsplanerna skulle under

sådana förhållanden inte alltför mycket komplicera förfarandet.

Kommittén anmärker, att en förutsättning för att värdeminskningsplanen

skulle kunna konstrueras på detta enkla sätt var, att överensstämmelse alltid

rådde mellan det taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde. I och

för sig var sådan överensstämmelse givetvis inte nödvändig vid ett system

med bunden avskrivning. Å andra sidan måste det vara ett mycket starkt

önskemål från såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna att det

taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde stämde överens. Som kommittén

tidigare berört var det en av de väsentliga fördelarna med fri avskrivning

att så var fallet. Det fanns därför starka skäl att söka bibehålla

denna fördel så långt detta var möjligt även i ett nytt avskrivningssystem.

Kommittén erinrar om att enligt de tillfälliga bestämmelserna rörande

begränsning av den fria avskrivningsrätten i det fall, då såväl inköp som

försäljning av inventarier skett samma beskattningsår, allt vad som influtit

vid försäljningen fick användas för avskrivning å de nyanskaffade tillgångarna

(nettometoden). Enligt kommitténs mening fanns det inte tillräckliga

skäl att bibehålla en sådan regel, som även i vissa fall kunde leda till

missbruk, i en permanent lagstiftning. Endast till den del försäljningsbeloppet

översteg taxeringsmässigt restvärde borde det få användas för avskrivning

å nyanskaffade tillgångar. Motsvarande skulle gälla för det fall,

då inventarier förlorats och försäkringsersättning i anledning därav uppburits.

Därefter framhålles att om värdeminskningsplanen utformades på det

förenklade sätt som ifrågasatts, det i efterhand skulle vara omöjligt att beträffande

det särskilda inventariet fastställa det taxeringsmässiga restvärdet.

Det skulle därför bli nödvändigt att vid beräkningen av vinsten vid

försäljningen använda en schablonberäkning, vilken rimligen skulle innebära

att de försålda inventarierna antages ha avskrivits med 20 procent för

år. Inventarier, som var äldre än fem år, skulle sålunda anses helt avskrivna.

De i den tillfälliga lagstiftningen givna bestämmelserna rörande överprisavdrag

och avdrag vid avsevärd värdenedgång borde enligt vad i betänkandet

framhålles äga motsvarande tillämpning i den permanenta lag
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

stiftningen. I den tillfälliga lagstiftningen intagna reglerna hur man skulle

bedöma de fall, då avdrag tidigare skett för avskrivning å leveranskontrakt

och då investeringsfond tagits i anspråk, borde också inflyta i den permanenta

lagstiftningen.

Kommittén framhåller sammanfattningsvis att av den lämnade redogörelsen

torde framgå, att en lineär metod, utformad på det sätt kommittén

angivit, medgav en förhållandevis enkel tillämpning av avskrivningsförfarandet.

I två avseenden medförde dock metoden komplikationer, nämligen

så tillvida att värdeminskningsplaner krävdes och att en särskild beräkning

av vinsten å försålda eller förlorade inventarier blev nödvändig.

I ett andra alternativ har kommittén därför sökt eliminera ifrågavarande

svårigheter och därvid tänkt sig en lösning enligt vilken årets avskrivning

ställes i relation till summan av årets anskaffningskostnad och ingående

bokfört värde å inventariebeståndet. Har inventarier, som anskaffats

under beskattningsåret, utrangerats, försålts eller förlorats före beskattningsårets

slut, skall anskaffningskostnaden för sagda inventarier inte

medräknas vid beräkning av tillåten avskrivning. Däremot skall utrangeringsavdrag

åtnjutas för anskaffningskostnaden för sagda inventarier.

Kommittén ger exempel, däri räknats med en avskrivning med 30 procent,

för att belysa bestämmelsens innebörd.

Ett nystartat företag anskaffar en maskin för 100 000 kronor. Avdrag

erhålles första året med 30 procent av 100 000 kronor, d. v. s. med 30 000

kronor. Följande år göres inte någon nyanskaffning; avdrag erhålles detta

år med 30 procent av ingående bokfört värde, 70 000 kronor, eller med

21 000 kronor. Det bokförda värdet uppgår då till 49 000 kronor. Det tredje

året anskaffas ytterligare en maskin för 50 000 kronor. Avdrag erhålles

detta år med 30 procent av (49 000 + 50 000 =) 99 000 kronor eller med

29 700 kronor.

Kommittén anmärker, att, skulle den högsta medgivna avskrivningen

något år inte utnyttjas, härav följde att det ingående bokförda värde, varå

tillåtet avskrivningsbelopp följande år beräknades, blev motsvarande högre.

Därest den skattskyldige något år gjorde större räkenskapsavskrivning än

som kunde godkännas vid taxering enligt nyssnämnda regler, skulle tillägg

vid inkomstberäkningen göras med det överskjutande beloppet. Avskrivningsunderlaget

hade dock minskats med hela avskrivningen enligt räkenskaperna,

vilket innebar att den skattskyldige gått förlustig en avdragsmöjlighet.

Även detta system måste nämligen bygga på en överensstämmelse

mellan bokförings- och taxeringsmässigt restvärde.

Därefter anföres, att då avskrivningen skedde å bokförda värdet och följaktligen

inte fördelades å de särskilda inventarierna, det i regel var omöjligt

att fastställa det taxeringsmässiga restvärdet för eu viss tillgång. Det

var därför bl. a. av denna anledning inte tekniskt görligt att, utan att alltför

mycket komplicera tillämpningen av förevarande alternativ, införa före
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

skrifter rörande särskilt avdrag vid försäljning, förlust eller utrangering av

tillgångar. Denna fråga kunde emellertid erhålla en tillfredsställande lösning

enligt en kompletterande regel.

Det syntes kommittén skäligt att nettometoden fick komma till användning

även vid detta alternativ, något som för övrigt inte föranledde någon

komplikation vid tillämpningen. Den omständigheten att särskilt utrangeringsavdrag

inte medgavs omöjliggjorde ett sådant missbruk av nettometoden

som vid alternativ 1 framtvingade komplicerade bestämmelser. Man

kunde sålunda medgiva att hela den uppburna ersättningen för försålda

eller förlorade inventarier fick i sin helhet användas för avskrivning å

inventarier. Denna nettometod borde då även bli tillämplig i det speciella

fall som förelåg då ersättning i anledning av försäkring för förlust av fartyg

redovisades till beskattning i enlighet med bestämmelserna i 28 § 2 mom.

andra stycket kommunalskattelagen.

Som nyss berörts borde enligt kommitténs mening inte några direkta bestämmelser

rörande utrangeringsavdrag föreskrivas. Avsaknaden av en

sådan avdragsmöjlighet kunde emellertid i vissa lägen föra till obilliga

resultat. På grund härav och då en avskrivning beräknad å bokfört värde

teoretiskt aldrig medförde att inventarierna blev helt avskrivna, fordrade

systemet, framliålles därefter, en kompletterande regel av innebörd, att _

om den skattskyldige kunde visa att värdet av vid beskattningsårets slut i

bruk varande inventarier efter årlig avskrivning beräknad efter viss procent

å anskaffningskostnaden var lägre än det restvärde som erhölls vid tillämpning

av reglerna i övrigt — avskrivning fick ske ned till detta lägre värde.

Vid tillämpning av den kompletterande regeln togs automatiskt hänsyn till

gjorda utrangeringar o. d. på så sätt att försålda eller förlorade inventarier

inte medräknades vid beräkning av det lägsta tillåtna bokförda värdet.

Angående tillämpliga procenttal för beräkning av den årliga avskrivningen

vid det nu behandlade alternativet anför kommittén följande.

Det äi uppenbart, att de skäl, som föranlett kommittén att förorda en avskrivningsprocent

av 20 vid den lineära metoden i förra alternativet, i lika hög grad

gör sig gällande vid prövningen av frågan om lämplig procentsats för den kompletterande

regeln. Under hänvisning till vad kommittén därutinnan anfört vid

behandlingen av den lineära metoden förordar kommittén, att vid tillämpning av

den kompletterande regeln årlig avskrivning skall beräknas efter 20 procent.

Vad sedan angår frågan vilken avskrivningsprocent som bör komma till användning

vid beräkning av avskrivning enligt huvudregeln må till en början uppmärksammas,

att systemet i och för sig väl medger, att ett procenttal användes

för beräkning av avskrivning å det ingående bokförda värdet och ett annat procenttal

vid beräkning av avskrivningen å anskaffningskostnaden för under beskattningsåret

anskaffade inventarier. Av praktiska skäl synes dock en enhetlig

procentsats vara att föredraga. Valet av avskrivningsprocent för den kompletterande

regeln är i viss utsträckning avgörande för vilket procenttal som kan

komma i fråga vid tillämpning av huvudregeln. Om den kompletterande regeln

verkligen skall få karaktär av en huvudregeln kompletterande bestämmelse, är

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

det nödvändigt, att avskrivningsprocenten vid huvudregeln avpassas på sådant

sätt, att den kompletterande regeln kommer till användning endast undantagsvis.

De skattskyldiga skulle eljest tvingas att regelmässigt beräkna avskrivningarna

enligt såväl huvudregeln som den kompletterande regeln för uträkning av högsta

tillåtna avskrivning.

Med denna utgångspunkt är det uteslutet att använda en avskrivningsprocent

av 20 i huvudregeln, eftersom den kompletterande regeln vid kontinuerlig eller

enstaka anskaffning skulle slå igenom redan från och med andra året. Gjorda

beräkningar har visat att inte heller 25 procent lämpligen kan intagas i huvudregeln.

Med tillämpning av detta procenttal skulle vid enstaka anskaffning den

kompletterande regeln slå igenom redan tredje året och vid kontinuerlig anskaffning

från och med fjärde året. Något av nu nämnda procenttal synes därför inte

böra komma till användning.

Då man vid val av procenttal synes böra eftersträva att talet medger så enkla

beräkningar som möjligt av tillåten avskrivning, är 30 det procenttal som därnäst

kan tänkas komma i fråga.

I betänkandet (s. 124—127) belyses därefter med olika exempel verkningarna

av en avskrivningsprocent av 30, använd vid beräkningen av tilllåten

avskrivning både å ingående bokfört värde och å anskaffningskostnaden

under beskattningsåret (metoden i det följande benämnd 30-regeln).

I anslutning härtill anför kommittén, att med ledning av de nyss antydda

exemplen kunde konstateras att en avskrivning enligt 30-regeln i vissa

lägen gav något större avskrivning än en 20-procentig lineär metod. I stort

sett anslöt sig dock de båda alternativen väl till varandra. Även om den

kompletterande regeln i vissa fall behövde tillämpas, fanns anledning antaga,

att avskrivningen i regel kom att ske med 30 procent å bokförda värdet

eftersom delta var enklare och den ökning av avskrivningen som kunde

erhållas med tillämpning av kompletteringsregeln vanligen var skäligen

ringa. Det torde därför endast bli i ett mindre antal fall som kompletteringsregeln

skulle komma att utnyttjas. Om emellertid de skattskyldiga,

trots kommitténs förmodanden i motsatt riktning, skulle i större utsträckning

påkalla eu tillämpning av kompletteringsregeln, borde understrykas

att detta inte nämnvärt komplicerade förfarandet. Även kompletteringsregeln

var nämligen enkel i tillämpningen.

En höjning av avskrivningsprocenten utöver 30 skulle självfallet ytterligare

minska det antal fall, då kompletteringsregeln kunde vinna tillämpning.

En sådan böjning av procenttalet kunde dock enligt kommitténs mening

inte av konjunkturpolitiska skäl komma i fråga.

Enligt kommitténs uppfattning borde även vid 30-regeln de i den tillfälliga

lagstiftningen om begränsning av den fria avskrivningsrätten givna

bestämmelserna rörande hur de fall skulle bedömas, då avskrivning tidigare

skett å leveranskontrakt eller då investeringsfond tagits i anspråk ävensom

bestämmelserna om avdrag för överpris och vid avsevärd värdenedgång, äga

motsvarande tillämpning.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Kommittén framhåller härefter att av vad tidigare anförts beträffande

de båda av kommittén uppställda alternativen för avskrivningsreglernas

utformning torde framgå, att det allmänt sett inte förelåg någon betydande

skillnad mellan de båda systemen. Om man bortsåg från att den kompletterande

regeln i vissa lägen måste tillämpas vid alternativet med 30-regeln,

något som emellertid torde inträffa relativt sällan och, där så likväl blev

fallet, krävde enkla beräkningar, torde av praktiska skäl denna metod vara

att föredraga framför en lineär metod. Vidare frainhålles att 30-regeln

medförde något gynnsammare verkningar för företagen. Särskilt för nystartade

företag och företag under expansion gav en tillämpning av 30- regeln ett förmånligare resultat än årlig avskrivning med 20 procent. Då

företagen regelmässigt låg under ständig utveckling var detta förhållande

värt särskilt beaktande från företagsekonomisk synpunkt, inte minst med

tanke på de relativt höga initialavskrivningarna. Det sagda innebar emellertid

tillika att en avskrivning med 20 procent för år ägde visst företräde

från rent konjunkturpolitisk synpunkt; initialavskrivningarna blev nämligen

då mindre.

Kommittén, som ingående vägt de båda metodernas förtjänster och svagheter

mot varandra, fann att något företräde borde givas åt 30-regeln.

För att närmare undersöka verkningarna i enskilda fall av 30-regeln har

kommittén verkställt vissa beräkningar på grundval av det material som

genom Västhagens undersökning ställts till kommitténs förfogande. Av

de utav Västhagen undersökta företagen utvaldes därvid ett antal av 39

(20 inom verkstadsindustrin, 10 inom skogsindustrin och 9 inom textilindustrin)

beträffande vilka förutsättningar fanns för beräkning av årliga

avskrivningar enligt 30-regeln från och med det år vederbörande företag

medgavs rätt till fri avskrivning. Såsom jämförelse med de sålunda framräknade

avskrivningsbeloppen har för varje företag upptagits dels av företaget

gjorda verkliga avskrivningar och dels de avskrivningar, som erhålles

med tillämpning av de av Västhagen använda konstruerade metoderna

alt. A och alt. B.

Kommittén framhåller, att de utförda beräkningarna visade, att de avskrivningsbelopp

som erhölls med tillämpning av 30-regeln i genomsnitt

under hela perioden 1938—1951 relativt obetydligt understeg de i verkligheten

utförda avskrivningarna. I några fall blev avskrivningarna enligt

30-regeln till och med högre. Detta gällde beträffande fyra verkstadsföretag

och två företag inom skogsindustrin. Avskrivningarna enligt 30-regeln översteg

betydligt konstruerade bundna avskrivningar enligt alt. A, vilka sistnämnda

avskrivningar kunde anses utgöra ett mått på företagens avskrivningsbehov

för att uppehålla maskinparken vid oförändrade priser, och

täckte även väl avskrivningar enligt alt. B, som motsvarade avskrivningsbehovet

därest detta skulle anses böra bestämmas med hänsynstagande till

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

inträffade prisstegringar. Endast i sju fall var de konstruerade bundna

avskrivningarna enligt alt. B högre.

Kommittén erinrar om att en tillämpning av 30-regeln möjliggjorde en

så snabb avskrivning att en maskin redan efter två år kunde avskrivas med

mer än hälften och efter fjärde året med mer än tre fjärdedelar av anskaffningsvärdet.

Detta måste enligt kommitténs mening innebära en i alla lägen

fullt betryggande avskrivningsrätt för företagen. Men samtidigt måste metoden

anses innebära en sådan begränsning av avskrivningsmöjligheterna,

som i vissa lägen måste anses vara av konjunkturpolitiska skäl påkallad.

I sistnämnda hänseende anföres, att kommittén tidigare visat vilken

ungefärlig betydelse de under år 1950 gjorda avskrivningarna haft för företagens

^investering och utökningsanskaffning. Jämförelse gjordes därvid

mellan verkliga avskrivningar och avskrivningar enligt bland annat alt. B.

Avskrivning enligt sistnämnda alternativ hade beträffande de av kommittén

specialundersökta 39 företagen rätt väl motsvarat den avskrivning som

företagen skulle ha verkställt därest 30-regeln gällt. Den effekt som 30- regeln skulle ha givit det undersökta året, 1950, hade alltså ungefärligen

varit densamma som följt av en avskrivning enligt alt. B. Kommittén hänvisade

härutinnan till den förut redovisade beräkningen för år 1950.

Till ytterligare stöd för det gjorda påståendet anför kommittén vidare.

Av de 39 specialundersökta företagen skulle 24 år 1950 ha berörts av 30-regeln;

dessa 24 företag redovisar sammanlagt verkliga avskrivningar till belopp av ca

65 miljoner kronor samtidigt som inventarieanskaffningen samma år uppgick till

ca 62 miljoner kronor. Hade i stället 30-regeln gällt skulle summa avskrivningar

för dessa företag ha varit ca 21 miljoner kronor lägre än de verkliga. Förutsättning

för beräkningen är att avskrivningarna för de företag som inte skulle ha

berörts av 30-regeln är oförändrade och sålunda överensstämmer med de verkliga

avskrivningarna. Med hänsyn till att de i Västhagens undersökning ingående

företagen investerat sammanlagt ca 200 miljoner kronor nämnda år och då härav

å de 39 företagen belöper ca 93 miljoner kronor kan antagas att de nu ifrågavarande

företagen motsvarar mindre än hälften av samtliga i Västhagens undersökning

ingående företag. Då sistnämnda företag kan antagas motsvara ungefär

en femtedel av hela svenska industrin, skulle således som ett grovt mått på den

samlade effekten år 1950 på minskningen av avskrivningarna inom industrin

med tillämpning av 30-regeln erhållas siffran 250 miljoner kronor. Detta svarar

väl mot den tidigare gjorda överslagsberäkningen.

Det är även av intresse att undersöka verkan i sådana enskilda fall där avskrivningarna

varit speciellt stora. Några belysande exempel kan nämnas. I ett

fall skulle avskrivningarna enligt 30-regeln visserligen ha väsentligt överstigit de

konstruerade avskrivningarna enligt alt. A och B. I förhållande till de verkligen

gjorda avskrivningarna skulle 30-regeln emellertid ha gett en med ca 17 miljoner

kronor lägre avskrivning under åren 1938—1951. Av dessa 17 miljoner kronor

föll eu 13 miljoner kronor på högkonjunkturåren 1949—1951. För ett annat fall

visade beräkningarna att 30-regeln under åren 1938—1951 skulle ha medgivit

avskrivningar med ca 18,5 miljoner kronor medan de konstruerade avskrivningarna

enligt alt. A och 15 utgjorde resp. ca 16 och 20,5 miljoner kronor. Då den

faktiskt verkställda avskrivningen för angivna tid uppgick till ca 22,5 miljoner

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kronor skulle den sammanlagda begränsningen vid en tillämpning av 30-regeln

ha uppgått till inemot 4 miljoner kronor. Praktiskt taget hela denna differens

låg på åren 1949—1951.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén, att 30-regeln möjliggjorde

avskrivningar som för flertalet företag inte oväsentligt översteg den faktiska

värdeminskningen men samtidigt innebar en sådan begränsning i avskrivningsrätten,

att de konjunkturpolitiska synpunkterna blev tillgodosedda så

långt detta var möjligt vid en avvägning mot näringslivets krav på synnerligen

liberala avskrivningsregler. På grund härav och med hänsyn till metodens

företräden ur tillämpningssynpunkt i förhållande till andra system

för den fria avskrivningsrättens begränsning förordade kommittén att 30- regeln lades till grund för lagstiftning.

Kommittén anför därefter följande.

Vid varje begränsning i den fria avskrivningsrätten som inte innebär en återgång

till helt planenlig avskrivning måste med styrka hävdas principen om överensstämmelse

mellan taxerings- och bokföringsmässiga avskrivningar. Om 30- regeln som direkt bygger på bokförda värden lägges till grund för lagstiftning,

måste en sådan överensstämmelse självfallet upprätthållas.

Det må erinras om att i den tillfälliga lagstiftningen om begränsning av den fria

avskrivningsrätten föreskrives — i syfte att vinna garantier för berörda överensstämmelse

— att om skattskyldig finnes ha i räkenskaperna gjort större avskrivning

än som svarar mot vad han kan erhålla avdrag för vid taxeringen, beskattningsnämnd

må, när särskilda skäl föreligger, föreskriva att den skattskyldige tills

vidare inte äger åtnjuta rätt till fri avskrivning. Då rätt till begränsad fri avskrivning

enligt 30-regeln — i likhet med vad nu gäller beträffande rätt till fri

avskrivning — enligt kommitténs mening bör vara beroende på medgivande från

vederbörande beskattningsnämnd, skulle jämväl med 30-regeln en föreskrift av

denna innebörd vara tänkbar. Emellertid torde en tillräcklig garanti mot för stora

räkenskapsmässiga avskrivningar erhållas om stadgandet erhåller den utformningen,

att om skattskyldig finnes ha i räkenskaperna gjort större avskrivning

än som svarar mot vad som kan medgivas såsom avdrag vid taxeringen, den skattskyldige

i motsvarande mån förlorat sin avskrivningsrätt.

Ett stadgande av detta innehåll kan emellertid befaras ha till följd att en skattskyldig,

som delvis vägrats yrkat avdrag för i räkenskaperna gjorda avskrivningar,

inte vågar föra den åsatta taxeringen till högre instans, emedan den skattskyldige,

om besvären ogillas, helt saknar möjlighet att taxeringsmässigt utnyttja

avskrivningen i fråga. Om den skattskyldige däremot nöjer sig med beskattningsnämnds

beslut och har möjlighet att göra om bokslutet samt upptaga inventarierna

till det av taxeringsmyndigheterna godkända beloppet, skulle i sådant fall

någon avskrivning inte förloras i taxeringshänseende. Detta skulle emellertid

medföra det mindre tillfredsställande resultatet att beskattningsnämnderna i realiteten

blev sista instans i dessa frågor. Enligt kommitténs mening synes därför

böra öppnas möjlighet för skattskyldig att, utöver sedvanligt avdrag enligt räkenskaperna,

åtnjuta avdrag för belopp, som avskrivits i räkenskaperna men som

inte fått avdragas vid inkomstberäkningen. Sådant avdrag kan inte komma i fråga

förrän taxeringen för det aktuella beskattningsåret vunnit laga kraft. Rätten till

extra avdrag bör emellertid inte vara alldeles ovillkorlig. Om överavskrivningen

skett i uppsåt att vinna påtagligt obehöriga fördelar i skattehänseende eller av

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

125

vårdslöshet vid avskrivningens beräknande kan det vara befogat att extra avdrag

inte medgives. Ett ursäktligt misstag eller en från taxeringsmyndigheterna avvikande

uppfattning i en ren bedömningsfråga bör däremot inte betaga den skattskyldige

rätten till extra avdrag. Exempel på frågor av sistnämnda slag erbjuder

sådana fall där skattskyldig haft vissa om än inte tillräckliga skäl att på en gång

avdraga en kostnad som rätteligen bort fördelas på flera år, såsom då kostnaden

för förbättringsarbete omedelbart avdragits ehuru så inte bort ske eller då inventarier

med en varaktighetstid av mer än tre år hänförts till »treårsinventarier».

Det torde inte vara möjligt att i författningstexten precisera under vilka förutsättningar

det extra avdraget skall få åtnjutas utan detta bör få bli beroende av

en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Extra avdrag bör inte

heller komma i fråga när det överskjutande beloppets storlek är av endast ringa

betydelse. Avdraget bör fördelas på en tid av minst fyra år. Kommittén förordar

en bestämmelse av innebörd, att den omständigheten att skattskyldig skall anses

ha vid taxeringen åtnjutit avdrag för belopp, som avskrivits i räkenskaperna men

inte medgivits vid taxeringen, inte skall utgöra hinder för den skattskyldige att,

sedan taxeringen för beskattningsåret blivit slutligen avgjord, med beskattningsnämnds

särskilda medgivande åtnjuta avdrag för det överskjutande beloppet enligt

särskild av nämnden godkänd avskrivningsplan avseende en tid av minst fyra

år, räknad från nyssnämnda beskattningsår. Detta innebär att om slutligt beslut

träffats först under det fjärde beskattningsåret efter det överavskrivning gjorts

det överskjutande beloppet må redan detta fjärde år i sin helhet avdragas. Det

kan tilläggas, att då reglerna rörande beräkning av tillåten avskrivning är enkla

och i allmänhet inte bör föranleda meningsmotsättningar, den nu föreslagna avdragsmöjligheten

inte torde få större praktisk räckvidd.

Kommittén påpekar slutligen, att det givetvis stod den skattskyldige fritt

att övergå till bunden avskrivning, vilket möjliggjorde ett utnyttjande av

i räkenskaperna gjorda och vid taxeringen inte medgivna avdrag, därest

den skattskyldige företedde utredning som möjliggjorde sådan övergång.

Därefter anföres att kommittén tagit under övervägande huruvida —- vid

ett genomförande av 30-regeln -— dennas tillämpning borde begränsas till

sådana skattskyldiga som enligt nu gällande regler åtnjöt fri avskrivning,

d. v. s. vissa juridiska personer som drev rörelse eller innehade jordbruksfastighet,

eller om 30-regeln skulle kunna ersätta jämväl den bundna avskrivningen.

Av olika skäl bade kommittén inte kunnat framlägga något

förslag i sistnämnda riktning. En utsträckning av lagstiftningen på antytt

sätt skulle innebära att jämväl rörelseidkare som var fysisk person skulle

äga tillämpa 30-regeln. Det var emellertid uppenbart att detta kunde godtagas

allenast beträffande skattskyldiga med en från alla synpunkter tillfredsställande

bokföring. Vidare erinras om att den progressiva beskattningen

på sin tid bedömdes såsom ett skäl mot fri avskrivning för fysiska

personer. Mot en utsträckning av 30-regeln till fysiska personer talade även

konjunkturpolitiska skäl. Härtill kom slutligen att erfarenhet av 30-regelns

tillämpning syntes böra vinnas, innan den planenliga avskrivningen övergavs

även beträffande fysiska personer.

Kommittén framhåller därefter, att kommittén i del föregående behandlat

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

den metodik, varå reglerna om begränsningen i den fria avskrivningsrätten

alternativt kunde grundas. Däremot hade inte närmare berörts det underlag

varå avskrivningsbeloppen skulle beräknas. Enligt gällande bestämmelser

gjordes avskrivningarna på den verkliga anskaffningskostnaden, det s. k.

historiska värdet. Det låg i sakens natur att avskrivningsregler, som innebar

en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden, i tider med

fallande penningvärde medförde, att det sammanlagda beloppet av gjorda

avskrivningar inte svarade mot kostnaden för ett återanskaffande av en

med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kunde således göras gällande

att i ett läge som det nyss antydda en viss förtäring av företagets

kapital genom beskattningen ägde rum. Från dessa utgångspunkter hade

också från näringslivets sida vid skilda tillfällen gjorts gällande att man

borde få grunda avskrivningarna inte på det historiska anskaffningsvärdet

utan på maskinens nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Då reglerna inte

varit så utformade hade ett särskilt värde tillerkänts den fria avskrivningsrätten

därutinnan att densamma teoretiskt möjliggjort en omedelbar och

fullständig avskrivning, vilket alltså skett i det aktuella nuvärdet.

Kommittén, som erinrar om att i direktiven för utredningsarbetet angivits

att kommittén skulle pröva denna fråga, anför härom följande.

Frågan om avskrivning på nuvärdet har visserligen redan i tidigare lagstiftningssammanhang

varit föremål för överväganden och därvid avvisats. Det kan

emellertid sägas att detta spörsmål efter den penningvärdeförsämring som inträtt

under efterkrigsåren vunnit ökad aktualitet. Detta gäller inte blott för vårt lands

vidkommande utan i minst lika hög grad i åtskilliga andra länder, där penningvärdeförsämringen

varit stor. Trots detta har i dessa länder, bortsett från vissa

åtgärder av i huvudsak engångsnatur samt med bortseende tillika från vissa i

Finland vidtagna, av där föreliggande exceptionella förhållanden betingade anordningar,

kommittén veterligt inte vidtagits några särskilda lagstiftningsåtgärder

i syfte att medge avskrivning på annat värde än den historiska anskaffningskostnaden.

Anledningen till den restriktiva hållning som i allmänhet intagits —- det bör

observeras att denna ståndpunkt tagits oaktat man i utlandet har betydligt

strängare permanenta avskrivningsregler än vad den i Sverige gällande provisoriska

lagstiftningen innebär — har till en början sin grund däri att någon enhetlig

uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en avskrivning på nuvärdet.

Det hävdas nämligen att något godtagbart resultat inte uppnås om man

isolerat beaktar prisförändringarna för allenast en post i balansräkningen. En

förlust på tillgångssidan sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan

mycket väl ur företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans

skulder. Det sagda exemplifieras lättast om man tänker sig att en maskin

helt finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande beloppen

skall användas för amorteringar å lånet. Skulle man i ett sådant läge

medge avskrivning på nuvärdet, innebar detta endast att man tillförde företaget

en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas. Resultatet är sålunda

beroende av i vilken utsträckning företaget arbetar med lånat kapital.

För det fall då maskinanskaffningen inte finansieras genom lån har enighet

vidare inte förelegat huruvida tillgångens anskaffningsvärde skulle omräknas med

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

hänsyn till förändringar i det allmänna penningvärdet eller till den individuella

penningvärdeförändring, som gäller just med avseende på den aktuella maskinen.

Ett tungt vägande argument mot en avskrivning på nuvärdet har i all diskussion

varit de utomordentliga praktiska svårigheter som skulle vara förenade med tilllämpningen

av en bestämmelse av dylik innebörd. Skulle nuvärdet fastställas för

varje tillgång för sig, föreligger merendels det förhållandet, att på grund av teknikens

utveckling den äldre maskinen ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda

konstruktion, varför rätta jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen

inte kan göras. En undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva

verkställas för varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara

att söka fastställa ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men

även ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst

missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd och

maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst ojämna

resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga likväl skulle

bestå.

Kommittén, som ingående dryftat dessa problem, har funnit att så starka invändningar

från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas mot en

avskrivning å nuvärdet, att kommittén inte kan förorda något förslag i sadan

riktning. Kommittén vill emellertid tillägga att den av kommittén förordade 30- regeln medger en så väsentlig initialavskrivning — mer än 50 procent under de

två första åren — att frågan om avskrivning på anskaffningsvärde eller nuvärde

blir i väsentlig mån reducerad. Kommittén vill vidare hänvisa till resultatet av

den förut omnämnda specialundersökningen av 39 företag av vilken undersökning

framgår att en avskrivning enligt 30-regeln skulle, om regeln tillämpats

under tidsperioden 1938—1951, i det väsentliga ha svarat mot den konstruerade

avskrivningen enligt alternativ B, vilket alternativ upptar just en lineär avskrivning

baserad på nuvärdet. Tillika vill kommittén påpeka, att den lagstiftning

rörande investeringsfonder, som kommittén i ett senare sammanhang skall närmare

beröra, är ägnad att än ytterligare reducera problemet om avskrivning på

anskaffnings- eller nuvärde.

Kommittén fogar härtill att även om de konjunkturpolitiska synpunkterna

i förevarande sammanhang inte borde vara avgörande, kunde konstateras

att även från dessa synpunkter en avskrivning på nuvärde i högkonjunkturlägen

kunde ge mindre önskvärda resultat.

Slutligen kunde i detta sammanhang framhållas, fortsätter kommittén,

att en konsekvent och från fiskalisk synpunkt acceptabel utformning av en

regel om avskrivning på nuvärdet förutsatte att vid stigande penningvärde

avskrivningarna beräknades på ett lägre belopp än den historiska anskaffningskostnaden.

En sådan anordning skulle emellertid kunna komma i

strid med allmänt vedertagna och även i civillagstiftningen lagfästa regler

rörande avskrivningarna. Omöjligheten att konsekvent tillämpa en avskrivning

på nuvärdet var självfallet ägnad att på sitt sätt belysa det teoretiskt

mindre hållbara i det framförda yrkandet om avskrivning på ett högre belopp

än anskaffningskostnaden vid fallande penningvärde.

En minoritet inom förctagsbeskattningskommittén, herrar Gustafson och

Wehtje, har reserverat sig mot kommitténs förslag om en begränsning i den

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

fria avskrivningsrätten. Reservanternas mening är att den ifrågasatta begränsningen

skulle medföra så allvarliga olägenheter att dessa måste tillmätas

avsevärt större vikt än de eventuella fördelar från konjunkturpolitisk

synpunkt som kunde stå att vinna.

Reservanterna har som motivering för sin ståndpunkt åberopat en råd

olika synpunkter. För några av dessa har i tidigare sammanhang redogjorts.

Sammanfattningsvis kan dessa återges med följande. Inskränkningen

i avskrivningsrätten skulle medföra endast obetydliga fördelar av

konjunkturpolitisk art, bl. a. med hänsyn till den begränsade del av den

totala investeringsverksamheten som kunde tänkas påverkas. Utformningen

av de permanenta reglerna i skattelagstiftningen borde bygga på förhållandena

under mera normala tider. Kommittén hade fäst alltför stort avseende

vid erfarenheterna från de senaste högkonjunkturåren, då en rad

speciella faktorer påverkat investeringsviljan och konjunkturförloppet. En

extrem överkonjunktur borde i första hand mötas med åtgärder på den

allmänna penning- och finanspolitikens område. Så skedde inte i tillräcklig

tid och på tillräckligt verksamt sätt under de inflationsbetonade topparna

i efterkrigstidens högkonjunktur. En åtstramning i avskrivningsrätten

medförde risk för på längre sikt minskade totala investeringar. Minskade

möjligheter skulle även uppkomma för företagen att rusta och stärka sig

inför en konjunkturväxling. Vidare skulle företagen få mindre möjligheter

till rationaliseringar, varigenom svårigheter kunde uppkomma i konkurrensen

med utlandet.

Även från mera speciella företagsekonomiska synpunkter skulle enligt

reservanternas förmenande ett slopande av den fria avskrivningsrätten

medföra betydande olägenheter. Efter att ha berört den fria avskrivningsrättens

möjligheter för tillgodoseende av individuellt betingade avskrivningsbehov

och den betydelse den fria avskrivningsrätten haft för företagen

i tider av starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och

andra inventarier, anför reservanterna följande.

Mot bakgrunden av den vikt denna fråga tillmätts i olika sammanhang och med

hänsyn till de allvarliga olägenheter som den kraftiga stegringen av återanskaffningskostnaderna

för maskiner och andra inventarier vållat företagen under

krigsåren och efterkrigsåren är det beklagligt, att denna fråga inte ägnats större

uppmärksamhet i majoritetens förslag, och vi kan inte godta de mera teoretiska

argument på vilka avvisandet av frågan grundas. Däremot är vi väl medvetna

om de praktiska svårigheter av olika slag som kan vara förenade med en övergång

i skattelagstiftningen till ett system som innebär medgivande till avskrivningar

på ett högre värde än den historiska anskaffningskostnaden. Just denna

omständighet anser vi emellertid i varje fall borde ha bjudit till försiktighet med

att inskränka företagens fria avskrivningsrätt. Det är nämligen uppenbart, att

denna frihet hittills i viss mån möjliggjort för företagen att motväga verkningarna

av de stigande återanskaffningskostnaderna. Många företag har i själva verket

på ett från företagsekonomisk synpunkt fullt riktigt och försvarligt sätt baserat

sina faktiska avskrivningar på återanskaffningskostnaderna och har därigenom

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

inom ramen för den fria avskrivningen och så långt den historiska anskaffningskostnaden

medgivit gjort snabbare avskrivningar på maskiner och inventarier

än som vid stabila prisförhållanden i och för sig hade varit motiverat. Detta är

ofta anledningen till att många företag under krigsåren och efterkrigsåren kommit

att visa låga restvärden på sina maskiner och inventarier eller understundom

helt bortskrivit dessa.

Därefter uttalas, att en annan omständighet som även i många fall motiverat

en snabbare nedskrivning av maskiner och andra inventarier än vad

som i och för sig betingats av den faktiska värdeminskningen på dessa tillgångar

var nuvarande restriktiva praxis i avseende på medgivna värdeminskningsavdrag

för byggnader som används i företagens rörelse. Dessa

värdeminskningsavdrag var, enligt vad vid upprepade tillfällen även vitsordats

av riksdagen, ofta otillräckliga för att tillgodose affärsmässigt motiverade

avskrivningsbehov. Det var naturligt, om företagen i vissa fall strävat

att motväga detta genom en snabbare nedskrivning av maskinparken än

eljest, helst som byggnader och maskiner i industriell drift ofta kunde betraktas

som en sammanhängande enhet. Även när det gällde byggnader

hade de stigande återanskaffningskostnaderna vållat företagen mycket betydande

olägenheter och kraftigt medverkat till att de faktiska a\slui\- ningsbehoven ofta inte kunnat täckas av medgivna värdeminskningsavdrag.

Reservanterna var visserligen väl medvetna om de vanskligheter det i praktiken

skulle möta att utforma ett system där avskrivningarna baserades på

byggnadernas nuvärden, och de var även medvetna om de besvärliga problem

som redan en höjning av nu tillämpade värdeminskningsavdrag skulle

aktualisera. Den omständigheten att något egentligt förslag inte kunnat

framläggas i dessa hänseenden, var emellertid ytterligare ett skäl att inte

upphäva den fria avskrivningsrätten i fråga om maskiner och andra

inventarier.

Sedan reservanterna framhållit, att i kommitténs förslag större uppmärksamhet

borde ha ägnats den fria avskrivningens betydelse för företagens

kapitalförsörjning, anföres härom följande.

Framför allt genom förskjutningar i det enskilda sparandets struktur har den

direkta tillförseln utifrån till företagen av riskvilligt kapital kommit att kraftigt

minskas under de senaste decenniernas utveckling. Ett anmärkningsvärt inslag

i denna utveckling är den allt mindre betydelse för företagens finansiering som

aktiemarknaden kommit att få. Samtidigt härmed har det stigande skattetrycket

försämrat företagens möjligheter till självfinansiering på grundval av en fondering

av beskattade vinstmedel. Med hänsyn till de växande kapitalbehoven för

näringslivets utveckling har dessa tendenser inte kunnat undgå att väcka bekymmer.

I detta läge måste de interna konsolideringsmöjligheterna via företagens

avskrivningar tillmätas allt större vikt. Dessa möjligheter innebär väl endast ett

uppskov med en del av beskattningen och inte någon definitiv lättnad i skattetrycket,

men de ger dock en lättnad åt expanderande företag under själva expansionsperioden,

varigenom de direkt utvecklingshämmande verkningarna av eu

hög beskattning begränsats. Inte minst härigenom har den fria avskrivningen

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. t saml. Nr 100

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

kommit att innebära en motvikt mot de berörda faktorer som tenderat att försvåra

företagens finansieringsproblem. Om man genom att upphäva den fria avskrivningen

skulle eliminera denna motvikt i en tid då dessa finansieringsproblem

blir alltmera brännande, måste allvarliga konsekvenser för vår ekonomiska

utveckling befaras.

Reservanterna berör slutligen den fria avskrivningens stora förtjänster

med hänsyn till enkelheten i tillämpningen. På grund härav gav, framhåller

reservanterna, den fria avskrivningen så stora fördelar, att en övergång

till begränsad avskrivningsrätt måste väcka stora betänkligheter.

Detta gällde både redovisningstekniskt i företagen och kanske framför allt

i taxeringstekniskt hänseende. De förslag som framlades av kommittén var

i och för sig en talande illustration till de komplikationer som måste uppstå

vid en sådan åtgärd. Man kunde inte undvika krångliga och svårtydbara

bestämmelser. Sålunda aktualiserades beträffande maskiner och andra

inventarier för samtliga företag inom alla verksamhetsgrenar den besvärliga

gränsdragningen mellan nyanskaffning och förbättringsarbeten å ena sidan

samt reparations- och underhållsarbeten å andra sidan.

Remissyttrandena

Vad först angår hörda statliga myndigheter har flertalet av dessa i princip

tillstyrkt eller i allt fall inte framfört invändningar mot att den fria

avskrivningsrätten permanent inskränkes. Direkt avstyrkande uttalanden

har gjorts av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Skaraborgs,

Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens

län.

Av övriga remissinstanser tillstyrkes en inskränkning av den fria avskrivningsrätten

av Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägares riksförbund, Landsorganisationen

i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation

och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid detta

ståndpunktstagande har i vissa fall fogats reservationer och invändningar.

Avstyrkande yttranden har avgivits av samtliga nu ej nämnda näringsorganisationer.

Remissinstansernas inställning till frågan huruvida den fria avskrivningsrätten

bör permanent inskränkas eller inte har i allmänhet varit beroende

på vederbörandes allmänna uppfattning om nödvändigheten eller

lämpligheten av att vidtaga åtgärder beträffande de permanenta skattereglerna

i syfte att bättre än för närvarande anpassa företagsbeskattningen till

en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik. Beträffande dessa mera

allmänna synpunkter får jag hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen

för remissyttrandena. Utöver vad tidigare återgivits har frågan

om en permanent begränsning av avskrivningsrätten föranlett i huvudsak

följande uttalanden.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret erinrat om att såsom ett argument

mot en skärpning av avskrivningsreglerna anförts, att den nuvarande bolagsbeskattningen

bland annat betingats av gällande liberala bestämmelser

om fri avskrivning och att man därför inte borde skärpa dessa bestämmelser

utan en samtidig sänkning av skatteuttaget från bolagen, uttalas att

något reellt skäl att sammankoppla dessa i grunden skilda frågor inte

syntes finnas. Kommittén avsåg inte med sitt förslag en ökad skattebelastning

för företagen, men däremot en beskärning i konjunkturutjämnande

syfte av företagens hittillsvarande möjligheter att temporärt disponera över

skattemedel för egna nyinvesteringar eller för konsolideringsändamål. När

man talade om den hårda företagsbeskattningen bortsåg man vidare lätt

ifrån att den år 1938 för bolagens del genomförda proportionella skatteberäkningsmetoden

under den följande tiden av sjunkande penningvärde

medfört särskilda lättnader. Detta förhållande i förening med de liberala

avskrivningsreglerna hade i själva verket möjliggjort det »företagssparande»,

som blivit ett av de mest karakteristiska dragen i de senare

årens finansiella bild. Det skulle inte bestridas, att detta »företagssparande»

haft en viss betydelse för uppehållande av en hög produktionsnivå,

men det hade även inneburit vissa inflationsdrivande moment. Samhällsekonomiskt

sett kunde det dessutom vara diskutabelt att i den utsträckning

som skett öppna möjlighet för enskilda företag att genom uppskov

med beskattning bilda och under en längre tidsrymd uppehålla skattefria

reserver.

Från nyss angivna utgångspunkter kunde fullmäktige i princip godtaga

en skärpning av bestämmelserna om den fria avskrivningsrätten beträffande

maskiner och inventarier.

Två av fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, har i avgiven reservation

uttalat, att fullmäktige bort förklara att de inte biträdde förslaget om

en begränsning av den fria avskrivningsrätten. Reservanterna anför bl. a.

att en permanent begränsning av den fria avskrivningsrätten, vilken rätt

otvivelaktigt bidragit till näringslivets konsolidering och till uppehållande

av en hög sysselsättningsnivå, inte kunde med fog motiveras av omsorgen

om eu lugn och jämn produktionsutveckling utan måste betraktas såsom

en opåkallad extra belastning för strävandena att ernå en fortsatt framgångsrik

utveckling av vårt näringsliv. Det fanns intet stöd för antagandet,

att en begränsning av den fria avskrivningsrätten skulle i nämnvärd mån

bidraga till att dämpa inflationstendenserna.

Landsorganisationen finner det befogat att frångå systemet med helt fria

avskrivningar. Detta system kunde sägas stimulera till investeringar i alla

konjunkturlägen och var därför utan tvivel mindre lämpligt under efterkrigstidens

konjunkturförhållanden än dcL hade varit tidigare.

1 det av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet anföres bl. a., att

den fria avskrivningsrätten inneburit väsentliga fördelar för därav berörda

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Iiungl. Maj.ts proposition nr 100

företags utvidgning och utveckling samt konsolidering ävensom möjliggjort

större möjligheter för resultatutjämning. Det kunde emellertid inte förnekas,

att en fullständigt fri avskrivning uppmuntrade till nyanskaffningar.

De ogynnsamma verkningarna härav framträdde särskilt i en högkonjunktur.

Sedan förbundet framhållit önskvärdheten av permanenta bestämmelser

för avskrivningsreglerna, därvid i stort sett åberopas de av kommittén anförda

skälen härför, förklarar sig förbundet kunna tillstyrka inskränkning

i den fria avskrivningsrätten under följande förutsättningar. Ett permanent

avskrivningssystem borde medföra en begränsning av investeringarna

under högkonjunkturen men å andra sidan bereda företagen möjlighet att

vid starkt stegrade återanskaffningspriser verkställa avskrivningar, som

möjIiggjorde ett bibehållande av den ekonomiska kapaciteten. Likaså borde

investeringsverksamheten under en lågkonjunktur ges starkare stimulans

genom att under lågkonjunkturen efter särskild prövning branschvis eller

för enskilda företag större avskrivningar medgavs än eljest. Denna prövning

kunde överlämnas till riksskattenämnden såsom fallet var i andra

liknande dispensfrågor. En dylik konstruktion av avskrivningsreglerna

torde kunna medföra den önskade utjämningen i investeringsverksamheten

mellan olika år. I

I flertalet yttranden från de länsstyrelser, som tillstyrker att den fria avskrivningsrätten

inskränkes, uttalas önskemålet om en begränsning även

av skattemässiga skäl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att när fri avskrivning å inventarier

infördes vid den s. k. bolagsbeskattningen år 1938 betonade vederbörande

skattekommitté, att man visserligen medvetet ville möjliggöra för

företagen att skapa dolda reserver på samma sätt som beträffande varulager

men att detta knappast kunde få synnerlig inverkan på beskattningsunderlaget.

Omdömet grundades på allmänna erfarenheter om att företagen

helt säkert oftast icke skulle ha intresse av att på en gång förbruka

större avskrivningsmöjligheter men kunde ej bestyrkas med någon utredning.

Det vill emellertid synas, fortsätter länsstyrelsen, som man inom

näringslivet numera uppfattade reservbildningen i inventarier lika skattemässigt

legitim som lagervärderingsreserverna. Full täckning för detta

betraktelsesätt förelåg dock knappast sedan företagsbeskattningskommittén

genom utredningar lämnat en utförlig redovisning av hur den fria avskrivningen

å inventarier faktiskt utnyttjas. Skatteprocenten var numera väsentligt

högre än 1938, varför det framstod som uppenbart från rent skattemässiga

synpunkter, att någon motvikt till för hastig takt i avskrivningarna

borde finnas i skattereglerna.

Sedan länsstyrelsen i Örebro lån betonat den fria avskrivningens stora

betydelse för företagens konsolidering, anför länsstyrelsen bl. a. följande.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 100

Den rätt till fri avskrivning aktiebolag m. fl. juridiska personer åtnjutit bär

emellertid, som kommittén påpekat, i icke oväsentlig utsträckning missbrukats. En

helt fri rätt till avskrivning av kostnader för maskin- och inventarieanskaffning

torde för övrigt knappast vara förenlig med så högt skatteuttag, som är nödvändigt

i dagens läge. Under den tid skatten på aktiebolags vinst inskränkte sig till

10 procent kunde däremot sådan frihet i avskrivningshänseende vara acceptabel,

då det låga skatteuttaget icke krävde samma noggrannhet beträffande bestammande

av bolagens beskattningsbara inkomster, som nu är erforderlig, för att

icke skattebördan skall övervältras på andra kategorier skattskyldiga. Ej heller

torde det vid den fria avskrivningsrättens införande varit tänkt eller avsett, att

densamma skulle medföra rätt att verkställa avskrivning i så stor utsträckning,

som sedermera praktiserats utan möjlighet till ingripande från taxeringsmyndigheternas

sida. Det är väl inte heller troligt, att man skulle ha övervägt införandet

av fri avskrivningsrätt år 1938, om skatteläget då varit lika högt som nu.

Länsstyrelsen, som delar kommitténs uppfattning, att en viss begränsning av

den fria avskrivningsrätten ur konjunkturpolitisk synpunkt kan anses önskvärd,

ansluter sig därför i princip till kommitténs förslag att ersätta rätten till fri a\- skrivning med något mera restriktiva regler på detta område.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län, som anser att en begränsning av

den fria avskrivningsrätten inte skulle få åsyftad effekt från konjunkturpolitisk

synpunkt och därför motsätter sig att rätten till fri avskrivning

avskaffas, uttalar, att en begränsning måhända kunde vara påkallad av det

förhållandet att rätten utnyttjats på ett sätt som inte var avsett vid den fria

avskrivningsrättens tillkomst.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner en modifierad begränsad a\skri\-

ning_bl. a. med hänsyn till taxeringsmyndigheternas arbetsbelastning

vara att föredra framför fri avskrivning, vilken relativt ofta måste ersättas

med speciallagstiftningar.

Som argument mot en begränsning av den fria avskrivningsrätten gores

i några yttranden gällande att kommitténs utredning rörande tillämpningen

av den fria avskrivningsrätten var missvisande eller i allt fall inte gav

någon rättvisande bild, emedan kommittén utgått från förhållandena under

efterkrigstidens högkonjunktur.

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet undeistrykes

sålunda vad reservanterna inom kommittén anfört därom, att kommitténs

förslag om avskaffande av den fria avskrivningsrätten i hög grad utgick

från erfarenheterna under efterkrigstidens högkonjunkturperiod. Den av

kommittén åberopade utredningen rörande avskrivning på maskiner och

inventarier avsåg krigsåren och efterkrigsåren, präglade av abnorma förhållanden

i olika avseenden såsom avspärrningar, kristidsproduktion och

inflationistiska tendenser med starkt stegrade återanskaffningskostnader.

Förhållandena under en så extrem konjunkturperiod borde inte, såsom

reservanterna framhållit, tagas till utgångspunkt vid utformningen av avskrivningsreglerna

i den permanenta skattelagstiftningen. Att så likväl

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kiingl. Maj. ts proposition nr 100

skett syntes utgöra förklaringen till, att kommittén underskattat värdet av

den ökade möjlighet till ekonomiskt framåtskridande, som den fria avskrivningen

bidragit till att skapa genom högklassiga anläggningar för produktion

och distribution samt väl konsoliderade konkurrenskraftiga företag.

Dessa positiva resultat hade för kommittén kommit att träda i bakgrunden,

medan däremot den, såsom finansministern i direktiven för kommittén

uttryckt sig, »i vissa konjunkturlägen» befarade stimulansen till överinvesteringar

dominerat bilden i sådan grad, att den helt satt sin prägel på

de permanenta skattebestämmelser, kommittén förordat.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att länsstyrelsen vid ställningstagandet

till frågan om upphävande av den fria avskrivningsrätten inte

kunnat bortse från det förhållandet, att den tidsperiod, under vilken den

fria avskrivningen gällt och som avsågs i den av kommittén verkställda

undersökningen, inkluderade till sin förra del en krigsperiod med därav

hämmad investeringsverksamhet och till sin senare del en på grund av

eftersatta behov och en extrem högkonjunktur intensifierad sådan verksamhet.

Det syntes därför ovisst, om vad som legat till grund för den framlagda

utredningen gav en tillräckligt klar bild för bedömande av den fria

avskrivningsrättens verkningar under normala förhållanden. Med hänsyn

till det anförda och då obestridligt var, att möjligheten till fri avskrivning

verksamt bidragit til! näringslivets konsolidering och därmed även varit

till gagn för samhället självt, fann länsstyrelsen tillräcklig anledning inte

föreligga att för närvarande tillstyrka den fria avskrivningsrättens definitiva

upphörande.

Den lria avskrivningsrättens stora betydelse för företagens konsolidering

har vitsordats i flertalet yttranden.

Kommerskollegium, som inte ansåg sig kunna bestrida att rätten till fri

avskrivning hade en investeringsstimulerande effekt, något som av naturliga

skäl gjorde sig mest märkbart under en högkonjunktur, framhåller

bl. a. att den fria avskrivningsrätten möjliggjort en betydande konsolidering

inom näringslivet och därigenom varit ägnad att stärka beredskapen

mot påfrestningar under en lågkonjunktur. Den hade vidare lett till att

en viss utjämning av de redovisade vinsterna och därigenom skattebelastningen

för olika år kunnat ske. Detta hade i avsaknad av en särskild lagstiftning

rörande resultatutjämning varit synnerligen värdefullt. Ytterligare

hade den fria avskrivningsrätten i viss utsträckning möjliggjort för företagen

att vid beräkning av avskrivningarnas storlek taga hänsyn till de

stegrade återanskaffningskostnaderna på maskiner, inventarier och byggnader.

Sveriges grossistförbund erinrar om att den fria avskrivningsrätten infördes

på sin tid i klart syfte att möjliggöra inte bara fullt betryggande

värdeminskningsavdrag utan även reservbildningar för direkt konsolide
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

ringsändamål. I det hänseendet behövde endast hänvisas exempelvis till

dåvarande finansministerns yttrande i proposition nr 258/1938 att det kunde

förväntas att den fria avskrivningsrätten »skall verksamt bidraga till näringslivets

konsolidering och dess förmåga att vid sämre konjunkturer bereda

sysselsättning åt sina anställda». Om man bortsåg från de speciella

högkonjunkturaspekterna, som enligt vad tidigare framhållits inte borde

lösas genom regler i den permanenta skattelagstiftningen, hade, såvitt förbundet

kunde finna, inte förebragts några bärande skäl för att franga denna

från början uppställda målsättning.

Skånes handelskammare anför, att den fria avskrivningsrätten lamnat

ett värdefullt bidrag till den omfattande förnyelse och rationalisering av

den svenska industrin, som kommit till stånd under krigsåren och därefter

till båtnad för icke blott företagarna och de anställda utan hela vårt nationella

välstånd; rationaliseringen hade möjliggjort den höjning av industrins

produktivitet, som utgjort en av de viktigaste förutsättningarna för de uppkomna

reallöneförbättringarna för arbetstagarna och för den allmänna standardhöjningen.

En näringsgren, för vilken den fria avskrivningsrätten

varit till alldeles särskilt gagn, hade varit rederinäringen med dess utomordentligt

starka beroende av de konjunkturella fluktuationerna på fraktmarknaden;

den svenska sjöfartsnäringen hade icke kunnat utveckla sig pa

sätt som skett, om icke rederierna haft möjlighet att under de år, då fraktinkomsterna

varit goda, verkställa relativt stora avskrivningar å tonnaget

med dess högt uppdrivna anskaffningspriser.

Sveriges redareförening erinrar om det bekymmersamma läge, vari den

svenska rederinäringen kommit efter det första världskriget, då bolagen ej

ägt rätt till fri avskrivning. Den år 1938 införda fria avskrivningsrätten

hade därför för rederinäringen varit av utomordentligt stor betydelse.

Rederiföretagen hade tack vare denna avskrivningsrätt kunnat ersätta små

under det senaste världskriget förlorade fartyg, nyanskaffa fartyg sasom

ersättning för äldre, utrangerat tonnage ävensom utvidga och modernisera

den svenska handelsflottan. Särskilt betydelsefull var denna rätt for rederinäringen,

som under mera normala förhållanden måste rakna med att un ei

en lång period ha endast ett eller ett par goda år, medan däremot de Övriga

åren i perioden var svaga eller mycket dåliga.

Även kommerskollegium och Stockholms handelskammare har framhalht

den fria avskrivningsrättens stora betydelse särskilt för rederinäringen.

Handelskammaren anför, att med beaktande av de särskilda förhållanden,

som var rådande inom sjöfarten med dess av konjunkturväxlingarna i

värdehänseende ytterst känsliga fartygsmaterial, den fria avskrivningsrätten

otvivelaktigt hade bidragit till att skapa sunda ekonomiska förhållanden

inom den svenska rederinäringen. Den arbetade med anläggningstillgångar

som representerade stora värden. Belysande härför var exempelvis,

att ett fartyg om ca 3 500 dwt. i dag representerade ett värde av i runt

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tal 6,5 miljoner kronor. Detta motsvarade värdet å byggnader, maskiner

och varulager i ett relativt stort industriföretag. I motsats till ett sådant

företag ägde rederiföretagen — i allt fall enbåtsrederierna — i huvudsak

inte annan möjlighet till konsolidering än nedskrivning av fartyg. Det var

sålunda naturligt, att rederiföretagen var i särskilt behov av att verkställa

betryggande nedskrivningar å sina fartyg för att därigenom kunna möta

en lågkonjunktur utan alltför stora ekonomiska risker. Även om rederinäringen

under en längre tidsperiod haft en relativt god konjunktur, gällde

erfai enhetsmässigt att dylika konjunkturer inom denna näringsgren var

labila och ofta efterföljdes av mycket djupgående lågkonjunkturer.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att mot bakgrunden av vad kommittén

anfört beträffande den fria avskrivningsrättens förtjänster var den

av kommittén nu intagna ställningen mot den fria avskrivningen ägnad att

förvåna. Kommittén syntes huvudsakligen ha anlagt sådana konjunkturpolitiska

synpunkter som att en obeskuren avskrivningsrätt skulle i ett

hogkonjunkturläge möjliggöra en förstärkning av företagens likviditet och

därigenom verksamt bidraga till investeringar även i sådana lägen, där en

investeringsbegränsning från det allmännas synpunkt var önskvärd. Enligt

länsstyrelsens mening fick man inte tillmäta avgörande betydelse åt argument,

som tog sikte på överkonjunkturlägen. En i egentlig mening permanent

skattelagstiftning måste inriktas på mer normala förhållanden, dit

givetvis även måste hänföras ekonomiska lägen med mer eller mindre

långvariga fluktuationer uppåt eller nedåt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det under utredningen

vitsordats, att det var investeringarna under högkonjunkturår som

drev utvecklingen framat och höjde den totala nationalprodukten. Kommittén

hade vidare uttalat, att i den mån företagen genom den fria avskrivningen

kunnat förbättra sin likviditet och rationalisera produktionen företagen

därigenom vunnit ökade förutsättningar att motstå påfrestningarna

under en lågkonjunktur och då bidraga till upprätthållandet av sysselsättningen.

Den fria avskrivningen hade i sådana fall varit av påtagligt

värde från samhällsekonomisk synpunkt. Länsstyrelsen instämde i dessa

synpunkter, som den ansåg avspegla det normala förhållandet inom näringslivet.

Med särskild hänsyn till riskerna att nu vidtaga åtgärder, som kunde

inverka ogynnsamt på företagens motståndskraft i ett lågkonjunkturläge,

avstyrkte länsstyrelsen den av kommittén föreslagna ändringen av avskrivningsreglerna.

Nu återgivna synpunkter har jämväl kommit till uttryck i en del andra

remissyttranden.

Det har vidare framhållits, att en begränsning av den fria avskrivningsrätten

skulle på längre sikt få till följd en minskning av investeringsvoly
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Knngl. Maj. ts proposition nr 100

men och försvåra eller förhindra de med hänsyn till det höga kostnadsläget

i vårt land önskvärda rationaliseringarna.

Kommerskollegium anför.

Vid ett bedömande av kommitténs förslag om upphävande av den fria avskrivningsrätten

anser kollegium, att den största uppmärksamhet bör ägnas frågan i

vilken mån ett genomförande av förslaget kan komma att inverka på storleken

av de totala investeringarna i maskiner och andra inventarier på längre sikt.

Eftersom näringslivets investeringar i arbetsbesparande eller eljest ekonomiskt

effektiva maskiner och andra inventarier — för sjöfartens del fartyg — i väsentlig

grad befrämja framåtskridandet och det materiella välståndet samt därigenom

också stärka skatteunderlaget, är denna fråga av stor vikt. Om kommitténs förslag

skulle få åsyftad verkan, fordras för att de totala privata investeringarna på

längre sikt skola kunna hållas på samma nivå som vid fri avskrivning att investeringsminskningen

under högkonjunkturer uppväges av ökade investeringar under

andra konjunkturlägen. En sådan utveckling —- som lagstiftningen om investeringsfonder

avser att främja •— torde emellertid vara svår att åstadkomma. I allt

fall torde ett upphävande av den fria avskrivningsrätten icke gynna investeringar

under lågkonjunkturer. Att hämma speciellt den privata investeringsverksamheten

under högkonjunktur skulle kunna vara försvarligt, därest säkerhet förelåge

för att minskningen träffade de ur samhällets synpunkt minst ekonomiska

investeringarna. Någon sådan säkerhet synes emellertid kommitténs förslag icke

giva. Enligt kollegii mening finnes därför anledning befara, att ett slopande av

den fria avskrivningsrätten kan få mer ogynnsamma verkningar på längre sikt

än ett bibehållande av densamma.

Sveriges köpmannaförbund uttalar, att såg man till det uppgivna syftet

med förslaget, nämligen en dämpande och investeringsbegränsande effekt

i ett skärpt konjunkturläge, så utgick kommittén från den av erfarenheten

knappast bestyrkta förutsättningen, att en högkonjunktur skulle fortsätta

in infinitum. Redan den omständigheten, att nuvarande högkonjunktur

varat osedvanligt länge, talade enligt förbundets mening för att risken för

en lågkonjunktur var större än risken för en extrem högkonjunktur. Vårt

land hade hittills befunnit sig i den gynnsamma situationen att ha ett oskadat

och väl utbyggt näringsliv, medan andra länder kämpat med uppbyggnadssvårigheter.

Det kunde inte vara klok politik att införa regler, som

avsevärt begränsade vårt näringslivs möjligheter till rationalisering och

konsolidering och därmed dess möjligheter att konkurrera, medan man i

andra länder gick motsatt väg.

Förbundet tillägger, att visserligen var den fria avskrivningsrätten inte

av samma betydelse för detaljhandeln som för industrin, men den pågående

rationaliseringen inom handeln medförde ökade krav på investeringar i

maskiner och inventarier. De moderna snabbköpsaffärerna erbjöd sålunda

ett gott exempel på denna utveckling. Påtagligt var också, att utvecklingen

gick mycket snabbt, så att vad som i dag ansågs vara modernt och effektivt

redan om några år betraktades som omodernt. Behovet av snabb avskrivning

ökade följaktligen även i detaljhandeln. En sådan permanent begräns
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ning av den fria avskrivningen, som kommitténs majoritet föreslagit, var

därför enligt förbundets mening inte lycklig.

Skånes handelskammare framhåller, att den enda tänkbara väg, på vilken

svensk företagsamhet skulle kunna fortsättningsvis göra sig gällande gentemot

utlandet, var den fortsatta kostnadsbesparande rationaliseringens

väg. Om sysselsättningen överhuvud taget skulle kunna bibehållas på sin

nuvarande höga nivå och lönestandarden förbli intakt, måste villkoret härför

vara, att svensk industri, handel och sjöfart hade möjligheter att fortsätta

sina rationaliseringssträvanden för att därigenom öka produktiviteten

hos landets näringsliv. Begränsades företagens möjligheter härtill, kunde

detta på längre sikt få menliga återverkningar för arbetsmarknaden och

äventyra den fulla sysselsättningen. Det var att märka, att arbetsmarknaden

under det närmaste årtiondet skulle komma att få mottaga växande årskullar,

vilka måste beredas sysselsättning. Detta förutsatte också i sin tur

ökade investeringar i maskiner och byggnader från näringslivets sida.

Därtill kom att frågan om företagens kapitalförsörjning för investeringsändamål

på grund av att investeringskostnaden per arbetstagare befann sig

i oavlåtlig stegring blivit ett alltmer centralt problem.

Liknande uttalanden har även gjorts i vissa andra remissyttranden.

Åtskilliga av de remissinstanser, som avstyrker begränsning av den fria

avskrivningsrätten, upptar till behandling spörsmålet huruvida den fria

avskrivningsrätten kommit att utnyttjas på ett sätt som man vid lagstiftningens

genomförande inte förutsett eller om den kan anses ha missbrukats.

Sedan i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet framhållits

att vissa uttalanden i betänkandet gav vid handen, att kommittén vid

sitt ställningstagande till frågan om den fria avskrivningsrättens bibehållande

varit starkt påverkad av uppfattningen, att denna skulle ha utnyttjats

på ett sätt som vid dess tillkomst inte förutsatts, uttalas att på grund av

den penningvärdeförsämring, som under senaste decenniet ägt rum, det

inte var möjligt att avgöra vare sig om den fria avskrivningsrätten »missbrukats»

genom alltför djupgående avskrivningar eller om denna avskrivningsrätt

var motiverad av företagsekonomiska skäl, utan att man först

tog bestämd ståndpunkt till, huruvida avskrivningarna rätteligen borde beräknas

på det historiska anskaffningsvärdet, nuvärdet eller återanskaffningsvärdet.

I dagens läge uppkom nämligen en betydande differens mellan

avskrivningsresultaten, om det historiska anskaffningsvärdet eller något

av sistnämnda värden användes som avskrivningsunderlag.

Delegationen erinrar om att statsmakterna i andra sammanhang — såsom

vid beräkningen av jordbrukssubventionerna, vid tillämpning av priskontrollen

och vid statens största affärsdrivande verk, statens järnvägar —

godkänt principen att avskrivningarna skulle beräknas på grundval av åter
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

anskaffningskostnaderna. Kommittén gjorde däremot gällande, att avskrivningarna

skulle beräknas på den ursprungliga anskaffningskostnaden, men

lämnade inte någon förklaring till vad anledningen kunde vara, att mot

varandra stridande principer skulle av statsmakterna tillämpas vid skattelagstiftningen

och i andra sammanhang.

Delegationen säger sig anse att det med fog kunde begäras, att den av

statsmakterna sålunda sanktionerade beräkningsgrunden principiellt godkändes

även vid den slutliga prövningen av kommitténs förslag. Därmed

förlorade de av kommittén åberopade skälen för den fria avskrivningsrättens

slopande även den bärkraft, som efter den av reservanterna inom

kommittén framförda kritiken därav möjligen kunde återstå. I detta avseende

inträdde ingen ändring, om nuvärdet tilläventyrs ansågs böra tillerkännas

prioritet före återanskaffningsvärdet.

I likhet med reservanterna var delegationen väl medveten om de praktiska

svårigheter av olika slag, som kunde vara förenade med en övergång i

skattelagstiftningen till ett system, som innebar medgivande till avskrivningar

på ett högre värde än den historiska anskaffningskostnaden. Den

frågeställning, som i förevarande sammanhang i första hand var aktuell,

var emellertid ej, huruvida den taxeringsmässiga beräkningen av avskrivningarna

borde omläggas till att avse viss procentsats av återanskaffningsvärde

eller nuvärde utan huruvida det från företagsekonomiska synpunkter

var riktigt och önskvärt, att avskrivningarna i räkenskaperna avvägdes så,

att de lämnade utrymme för vad en på något av dessa värden beräknad avskrivning

krävde.

Därefter anföres att det var under beaktande härav som det utredningsmaterial

skulle bedömas, på vilket kommittén grundade sitt påstående, att

den fria avskrivningsrätten utnyttjats till mera djupgående avskrivningar

än som från det allmännas synpunkt var godtagbart.

Delegationen anför vidare.

Under förutsättning, att den ovanberörda av statsmakterna godkända principen

rörande beräkning av avskrivningarna på återanskaffningsvärdet lägges till grund

för bedömningen, giver således berörda utredning intet stöd för att någon allmän

»överavskrivning» ägt rum. Skulle det trots statsmakternas tidigare ställningstagande

likväl göras gällande, att den ifrågavarande betydelsefulla principen av

en eller annan anledning i allt fall bör justeras såtillvida, att nuvärdet, icke återanskaffningsvärdet,

lägges till grund för avskrivningarnas beräkning, kan väl den

omständigheten, att vissa företag gjort avskrivningar, som äro avsevärt större än

vad som skulle ha blivit resultatet, om nuvärdet lagts till grund, vid ett ytligt betraktelsesätt

förefalla att giva stöd för att överavskrivningar förekommit. Så behöver

emellertid icke vara fallet, främst beroende på att utredningsperioden som

nämnts genomgående kännetecknats av i hög grad abnorma konjunkturförhållanden.

Ovissheten om den framtida konjunkturutvecklingen var under ifrågavarande

tidsperiod i regel långt större än vanligen är fallet. En omfattande kristidsproduktion,

ofta på direkt föranstaltande av statsmakterna, föranledde många

företag till investeringar, vilkas räntabilitet var direkt betingad av krigsförhål
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

landena och avspärrningen. Att under dylika förhållanden intjänade mervinster

användas till särskilt djupgående avskrivningar, stod uppenbarligen helt i överensstämmelse

med företagsekonomiskt riktiga principer.

Delegationen framhåller härefter, att det i och för sig var riktigt, att den

fria avskrivningen utnyttjats på ett sätt, som inte förutsattes då den infördes

1938, men detta innebar inte att den missbrukats. Ehuru frågan

inte berörts i förarbetena till 1938 års lagstiftning kunde man på grund av

den allmänna inställningen i dessa till önskemålet om största möjliga överensstämmelse

mellan redovisad och skattepliktig vinst taga för visst, att

om det vid tillkomsten av den fria avskrivningen gjorts gällande, att företagen

i tider med stark penningvärdeförsämring kunde befaras komma att

medelst särskilt djupgående nedskrivningar söka förskaffa sig viss kompensation

för det genom stegrade återanskaffningskostnader ökade avskrivningsbehovet,

så skulle även ett dylikt förfaringssätt från den skattskyldiges

sida ha ansetts acceptabelt och denna omständighet t. o. in. ha åberopats

såsom en ytterligare förtjänst hos det föreslagna fria avskrivningssystemet.

Företagsbeskattningskommittén hade inte visat, att den fria avskrivningsrätten,

såsom från vissa håll gjorts gällande, blivit missbrukad.

\ ad som betecknats såsom missbruk hade på grund av en icke förutsedd

utveckling på det ekonomiska området i realiteten kommit att innebära en

vid lagstiftningens tillkomst icke förutsedd ytterligare fördel från såväl

företagsekonomiska som allmänekonomiska synpunkter hos det fria avskrivningssystemet.

Med det anförda hade delegationen inte avsett att göra gällande, att det

inte i enstaka fall kunde ha inträffat att företag, i syfte att vinna skatteuppskov

och stärka sin likviditet, så utnyttjat rätten till fri avskrivning i

förening med varuvärderingsreglerna, att förfarandet trots prisutvecklingen

kunde betecknas såsom ett missbruk av de ifrågavarande bestämmelserna.

Det kunde dock under inga förhållanden vara välbetänkt att i anledning av

enstaka fall av missbruk, vilka tilläventyrs förekommit, beskära avskrivningsmöjligheterna

för samtliga i aktiebolags- eller föreningsform arbetande

företag.

I stort sett liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening och

vissa handelskamrar.

Kommerskollegium uttalar att, om kommitténs förslag inte skulle få avsedd

konjunkturpolitisk effekt, som motiv till borttagande av den fria avskrivningsrätten

endast kvarstod det av kommittén framförda skälet, att

gällande bestämmelser utnyttjats på ett sätt som inte varit avsett vid reglernas

tillkomst. Även om så skulle vara fallet, torde detta vara att hänföra

till förhållanden av sällsynt art. I och för sig kunde det inte anses

anmärkningsvärt, om företagen begagnat sin lagenliga rätt till att verkställa

djupgående avskrivningar på maskiner och andra inventarier. Den osedvanligt

långa perioden av högkonjunktur, som åtföljts av fallande penning
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

värde, hade lett till starkt stigande återanskaffningskostnader å företagens

anläggningstillgångar, något som till stor del motiverat även långtgående

avskrivningar. Enligt kollegii uppfattning utgjorde det sätt, varpå den

fria avskrivningsrätten utnyttjats, inte tillräckligt motiv för att slopa detta

från näringspolitiska synpunkter så värdefulla institut.

För liknande synpunkter ger länsstyrelsen i Skaraborgs län uttryck.

Även i det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet framhålles den

betydelse som den fria avskrivningsrätten hade som motvikt mot stigande

återanskaffningspriser. En begränsning av avskrivningsrätten borde inte

genomföras utan att samtidigt infördes en möjlighet till justering av avskrivningsunderlaget

med hänsyn till återanskaffningsvärdet. — Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare intar samma ståndpunkt.

Å andra sidan har företrädare för taxeringsmyndigheterna som sin mening

uttalat att något annat värde än den historiska anskaffningskostnaden

inte kunde komma i fråga som underlag för beräkning av den årliga avskrivningen.

Yttranden av denna innebörd har avgivits av överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Kalmar län och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Ytterligare anföres i några yttranden som argument mot en begränsning

av den fria avskrivningsrätten att en sådan åtgärd skulle medföra en skatteskärpning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att 1947 års skattereform,

som bland annat innebar en höjning av bolagsskatten till 40 procent, genomfördes

under förutsättning att den fria avskrivningsrätten skulle lämnas

oantastad. Inom näringslivet hade allmänt uppfattats såsom en utfästelse

det uppgivna sambandet mellan avskrivningsreglernas utformning och bolagsskattens

höjd. Då från denna synpunkt en samtidig prövning av de

båda frågorna ansetts nödvändig, förelåg enligt länsstyrelsens mening skäl

att skjuta på avskrivningsfrågan och inte nu ensidigt forcera fram densamma.

Sveriges hantverks- och smäindustriorganisation och Svenska företagares

riksförbund framför en liknande mening.

I ett stort antal yttranden framhålles slutligen till förmån för bibehållandet

av fri avskrivning de stora fördelarna som är förenade därmed från

tillämpningssynpunkt.

Jag övergår härefter till eu redogörelse för vad som anförts i remissyttrandena

beträffande olika alternativ för en begränsning av den fria avskrivningsrätten.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Av de myndigheter, som tagit uttrycklig ställning till något alternativ för

begränsad avskrivning, har flertalet tillstyrkt eller i allt fall inte motsatt

sig ett genomförande av det av kommittén förordade alternativet (30- regeln) . Yttranden av denna innebörd har avgivits av riksräkenskapsverket,

kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs

och Bohus samt Älvsborgs län. Detta alternativ tillstyrkes även av Svenska

stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,

Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation

och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid dessa ståndpunktstaganden

har dock i vissa fall fogats invändningar och krav på modifikationer.

I några myndigheters remissyttranden, däri en begränsning av den fria

avskrivningsrätten avstyrkts, framföres — såsom ett ytterligare skäl att

bibehålla den fria avskrivningsrätten — vissa invändningar mot 30-regeln.

Yttranden av denna innebörd har avgivits av bl. a. överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län. Länsstyrelsen i

Jämtlands län och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ifrågasätter

med hänsyn till de svårigheter som kan väntas uppstå vid tillämpning av

30-regeln ytterligare överväganden.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Kammarrätten anför.

Den av kommittén föreslagna s. k. 30-regeln jämte den därtill anknutna kompletteringsregeln

synes innefatta en godtagbar metod för bestämmande av den

gräns, inom vilken företagen själva få bestämma de årliga avskrivningarna. För

det stora flertalet av de med dessa regler avsedda skattskyldiga torde kompletteringsregeln

sällan behöva tillgripas, eftersom anskaffning i allmänhet sker

kontinuerligt och avskrivningsunderlaget därmed fortlöpande hålles uppe. Med

hänsyn till att 30-regeln bör betraktas icke såsom en regel för beräkning av den

företagsekonomiskt riktiga avskrivningen utan endast såsom en för normala förhållanden

avsedd med hänsyn till de praktiska behoven utformad spärregel, synes

kunna bortses från att vissa invändningar ur teoretiska synpunkter kunna framställas

mot att avskrivning å inventarier beräknas å dessas bokföringsvärde.

Riksskattenämnden som inledningsvis konstaterar de stora fördelarna

från taxeringssynpunkt med den fria avskrivningen uttalar, att även med

den förhållandevis moderata begränsning av avskrivningsrätten, som kommittén

föreslog, var det att förutse att tvistefrågor skulle komma att

aktualiseras i betydande omfattning. Härvid gällde det bl. a. att taga ställning

till de ofta mycket svårbedömda frågorna om när en anskaffning

av delar eller reservdelar till maskiner och andra inventarier var att hänföra

till reparation och underhåll eller till nyanskaffning av inventarier;

härvid borde särskilt beaktas att arbetskostnader och indirekta kostnader

ofta var svårbestämda. Liknande svårigheter uppkom när det gällde att

avgöra om ett inventarium skulle anses ha en varaktighet av tre år eller

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

icke. Riksskattenämnden —- som haft beröring med dessa frågor redan

när det gällt den tillfälliga begränsningen av den fria avskrivningsrätten

— torde, om förslaget genomfördes, ha att emotse en betydande tillströmning

av ärenden avseende förhandsbesked beträffande dylik gränsdragning.

Mot de taxeringstekniska fördelarna med en rätt till fri avskrivning

hade man att väga de konjunkturpolitiska motiv, som föranlett kommittén

att föreslå en inskränkning av denna rätt. Riksskattenämnden ansåg

sig inte böra taga ställning till denna avvägning. Skulle emellertid skälen

för att nu mer eller mindre uppgiva den fria avskrivningsrätten befinnas

vara tillräckligt grundade, fann nämnden det angeläget att de nya bestämmelserna

redan från början avpassades så att de kunde tjäna som en mera

permanent lagstiftning. För såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna

var det till allvarlig olägenhet om man skulle behöva räkna med

tillfälliga ändringar av bestämmelserna så snart det ekonomiska läget

förändrades.

Enligt riksskattenämndens mening syntes den föreslagna 30-regeln tillgodose

anspråken på ett enkelt system samtidigt som den för de skattskyldiga

kunde sägas medföra ett icke oskäligt resultat. Den supplementära

regeln om rätt att årligen avskriva 20 procent av anskaffningskostnaden,

vilken anslöt sig väl till huvudregeln, kunde — såsom fallet alltid måste

bli med en supplementär regel — innebära merarbete vid deklaration och

taxering men torde likväl icke kunna undvaras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig finna den av kommittén

förordade regeln att tillåta avskrivning med trettio procent av bokfört

värde ganska väl fylla kravet på enkelhet. Denna regel torde medföra,

att restvärdet endast i sällsynta fall skulle komma att ligga högre än det

betryggande bottenvärde, som från olika synpunkter alltid måste eftersträvas.

Visserligen kunde det synas vara en nackdel att man enligt förslaget

även skulle behöva kalkylera med en tjuguprocentig avskrivningsplan.

Då emellertid denna senare vid många tillfällen torde komma att

bereda vederbörande företag fördel av större värdeminskningsavdrag än

det reguljära trettioprocentiga avskrivningsförfarandet, kunde det väl finnas

anledning för företagen att vid bokslut jämföra restvärdet enligt den

degressiva trettioprocentplanen med restvärdet enligt den lineära tjuguprocentplanen.

Mot att sådan fördel bereddes företagen torde erinran icke

böra framställas, då ändringsförslaget i alla fall innebar att den tidigare

fria avskrivningsrätten blev väsentligt beskuren.

Sedan länsstyrelsen erinrat om alt anmärkning framställts därom att

det trettioprocentiga avskrivningsförfarandet skulle kunna komma i strid

med aktiebolagslagens grundsatser om att vinster och förluster vid utrangering

av enstaka inventarieföremål skulle specifikt redovisas, anför

länsstyrelsen vidare.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition, nr 100

Det må emellertid framhållas, att intresset av tillräcklig insyn i allmänhet torde

få anses tillfredsställt, om förvaltningsberättelsen innehåller en summarisk redogörelse

för förvärv och avgång av inventarierna. Ett sådant redovisningsförfarande

får nog anses överensstämma med punkt A. 4. och B. 4. i 102 § aktiebolagslagen.

Det har även anmärkts, att i vissa fall den situationen kan uppstå,

att det trettioprocentiga avskrivningsförfarandet leder till högre restvärde än

som ur civil redovisningssynpunkt kan anses försvarligt. Att företaget i dessa

särskilda fall icke bör underlåta att i räkenskaperna verkställa erforderlig extra

avskrivning torde icke behöva särskilt framhållas, men det må konstateras, att

för dessa fall en motsvarande rätt till extra avskrivning även i taxeringshänseende

föreligger enligt föreslagna lagtexten.

Riksförbundet landsbygdens folk anför, att den avvägning mellan konjunkturpolitiska

och företagsekonomiska synpunkter företagsbeskattningskommittén

träffat i och med sitt förslag syntes sådan, att riksförbundet

icke ville avstyrka förslaget. Dock var det uppenbart, att inskränkningar

i den fria avskrivningsrätten liksom i den i fortsättningen behandlade fria

lagervärderingen kunde medföra svårigheter för företagen att tillgodose

sitt kapitalbehov genom självfinansiering. De inskränkningar i företagens

frihet riksförbundet för sin del av konjunkturpolitiska skäl icke ville avstyrka

borde sålunda enligt förbundets mening kombineras med åtgärder

ägnade att öka förutsättningarna för finansiering genom aktier och andelar.

Ett effektivt medel syntes här vara att minska den s. k. dubbelbeskattningen

av aktieutdelning och avkastning på andelskapital i ekonomiska

föreningar.

Svenska stadsförbundet förklarar sig inte kunna dela de av representanter

för näringslivet framförda farhågorna för att ett genomförande av

kommitténs förslag skulle allvarligt äventyra företagens konsolideringsmöjligheter.

Förutom att 30-regeln medgav betydande avskrivningar var

det enligt förbundets mening oriktigt att inte i sammanhanget beakta de

samtidigt framlagda förslagen till reviderade regler för investeringsfonder

och nya regler för förlustutjämning. Mot bakgrunden härav förlorade kommittéreservanternas

invändning, att de föreslagna reglerna blott tillät avskrivning

på det historiska anskaffningsvärdet men icke på nuvärdet, det

mesta av sin verkan. Enligt förbundets mening gav de föreslagna reglerna

företagen betryggande konsolideringsmöjligheter -— ett viktigt kommunalt

intresse med tanke på företagens ortsbundenhet och ofta utslagsgivande

betydelse för det kommunala skatteunderlaget — samtidigt som reglerna

tillgodosåg de speciella konjunktursynpunkter kommittén främst haft att

beakta.

Mot den föreslagna 30-regeln har i huvudsak riktats de invändningarna

att den vid den praktiska tillämpningen kan medföra visst dubbelarbete

och ge upphov till svårbedömda gränsdragningar.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

överståthållarämbetet förklarar sig anse det från principiell synpunkt

vara en olägenhet att man med en uttryckligt fastställd högsta tillåten

årsavskrivning icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de beträffande inventarier

högst skiftande förhållandena inom olika branscher och företag. Den

taxeringsmässiga varaktighetstiden kunde nämligen variera från 4 å 5 ar

till 20 ä 25 år och den faktiska varaktigheten kunde även överskrida sistnämnda

tidsrymd. Från praktisk synpunkt ansåg överståthållarämbetet

vidare att kompletteringsregeln till 30-regeln samt tröskelproblemen vid

tillämpningen av 3-årsgränsen skulle komma att bli en avsevärd belastning

för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, överståthållarämbetet

var därför icke berett att tillstyrka kommitténs ifrågavarande

förslag.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Den av kommittén föreslagna s. k. 30-regeln kan förefalla mycket enkel i sin

tillämpning. Procentsatsen 30 synes emellertid ha beräknats så snävt, att man

har anledning räkna med att antingen den s. k. kompletteringsregeln eller den

särskilda möjligheten till bevisning om ett lägre faktiskt värde än restvärdet

ofta skulle komma till användning. Möjligheten att få större värdeminskningsavdrag

än enligt huvudregeln torde för många företag öka vid en uppdelning av

inventariebeståndet på flera konton.

Då kompletteringsregeln skall tillämpas räcker det icke med att minska anskaffningsvärdena

å inventarier för vart och ett av de senaste 5 åren med 20

procent per år, ty en del av dessa inventarier kunna vara sålda eller utrangerade.

Beräkningarna torde därför mången gång bliva invecklade och företagens uppgifter

svårkontrollerade. Detta gäller särskilt, då fråga är om inventarier vilka

mer eller mindre tillfälligt tagits ur driften. Att en bevisning om lägre faktiskt

värde å inventariebeståndet än enligt någon av schablonmetoderna måste vålla

tillämpningssvårigheter och tvister synes uppenbart.

Det finns anledning förmoda, att de föreslagna bestämmelserna angående värdeminskningsavdrag

å inventarier skulle komma att i ett mycket stort antal fall

resultera i olika uppfattning hos de skattskyldiga och taxeringsorganen, huruvida

inventarier skola anses ha en varaktighetstid av högst tre år. Sådana tvister

kunna uppkomma icke blott i fråga om mindre inventarier såsom kontorsmaskiner

och bilar utan även beträffande dyrare maskiner, vilka anskaffats på

prov eller för försök med nya tillverkningsmetoder. Maskiner anskaffade för

sådana försök kunna, om försöken lyckas, ha en sådan ekonomisk livslängd att

30-regeln medför snabbare avdrag än vad som svarar mot den faktiska värdeminskningen,

men om försöket utfaller sämre, kan maskinanskaffningen i ekonomiskt

avseende utgöra en kostnad för allenast ett eller några få år. Det förefaller

sannolikt, att många företag anse sig omedelbart böra bortskriva på detta

sätt anskaffade maskiner, medan taxeringsorganen anse 30-regeln böra tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har företagit ett antal undersökningar om

utfallet av taxeringen vid tillämpningen av 30-regeln och den av kommittén

föreslagna kompletteringsregeln beträffande några större företag i länet.

Utredningen utvisar följande.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 saml. Nr 100

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Undersökn. omfattar Kompl. regeln Skillnaden mellan 30-regeln

antal år i kraft och kompl. regeln i % av

inv. anskaffningsvärde

1.

16 år

5 gånger

1,5

10,2

7,3

2,4

2.

10 »

3 »

0,2

0,8

2,2

3.

8 »

4 »

9,7

8,9

0,14

0,6

4.

8 *

2 *

2,5

0,8

5.

10 »

2 »

3,7

6,5

6.

8 »

2 »

1,5

0,2

7.

12 »

2 »

16,8

3,7

Beträffande undersökningens resultat anför länsstyrelsen följande.

I de flesta fall är sålunda skillnaden mellan inventariernas restvärde enligt

30-regeln och enligt kompletterande regeln ytterst obetydlig. Undersökningen

visar dock att skillnaden kan bli högst väsentlig. Av denna anledning är det vid

denna metod ofrånkomligt med en kompletterande hjälpregel avsedd att fungera

som regulator. Då det ligger i företagets intresse, att få fram så lågt restvärde

som möjligt, d. v. s. största möjliga avskrivning, erfordras en tämligen vidlyftig

kontroll för att förhindra att den avsedda effekten av begränsningen i den fria

avskrivningsrätten går förlorad. Även om 30-regeln vid deklarationsförfarandet

i och för sig icke kräver upprättandet av värdeminskningsplaner kommer den

kompletterande regeln därför att tynga taxeringsarbetet.

Näringslivets skattedelegation vill, utöver vad reservanterna inom kommittén

anfört, särskilt framhålla olägenheten av det dubbla avskrivningssystem,

som den på bokföringsvärdet beräknade avskrivningen enligt delegationens

mening ofrånkomligen nödvändiggjorde. Företagen skulle ständigt

vid sidan av bokföringen nödgas upplägga en sidoordnad avskrivningstablå

för att få klarhet i det lägsta tillåtna bokförda värdet.

Liknande synpunkter har anförts i ett flertal yttranden. Å andra sidan

har framförts den uppfattningen att farhågorna för de taxeringstekniska

svårigheterna är överdrivna. Sedan länsstyrelsen i Örebro län i sitt yttrande

omnämnt, att reservanterna i kommittén som skäl för bibehållande av fri

avskrivningsrätt bl. a. anfört de taxeringstekniska svårigheter, som skulle

uppstå med mera restriktiva bestämmelser på detta område, säger sig

länsstyrelsen inte kunna förneka, att varje lagstiftning som innebar regler

och bestämmelser, om hur det skulle förfaras i visst hänseende, medförde

komplikationer i jämförelse med om full frihet lämnades till vederbörande

att efter eget bedömande förfara, som han önskade. Reservanterna hade

sålunda bl. a. framhållit svårigheterna av att i praktiken draga gräns

mellan nyanskaffning och förbättringsarbeten å ena sidan och reparationsoch

underhållsarbeten å andra sidan. I praktiken hade emellertid denna

gränsdragning icke vållat mera framträdande svårigheter, icke ens då

fråga varit om taxeringen till investeringsavgift, trots att gränsdragningen

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

vid taxeringen till denna tillfälliga skatt varit mera kritisk och av större

betydelse än vid inkomsttaxeringen. Reservanternas farhågor härvidlag

syntes sålunda vara betydligt överdrivna. Däremot torde förslaget om två

parallella metoder för beräkning av avdrag för värdeminskning vara ägnat

att vålla besvärligheter vid tillämpningen.

Det av kommittén som nr 1 betecknade alternativet (avskrivning med

20 procent enligt lineär metod) för avskrivningsreglernas utformning tillstyrkes

av länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län. Även i några andra

yttranden förordas lineär avskrivning eller göres uttalanden till förmån

för en sådan avskrivningsmetod, dock med vissa modifikationer i förhållande

till det av kommittén behandlade alternativ 1. Om en begränsning

av den fria avskrivningsrätten genomföres, tillstyrker även Smålands och

Blekinge handelskammare detta alternativ.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att den enda fördel, som den s. k.

30-regeln medförde i jämförelse med metoden med lineär avskrivning med

20 procent, var i huvudsak att hänföra till att den förra metoden ej

krävde att särskild avskrivningsplan bifogades deklarationen. För att utröna,

hur högt värdeminskningsavdrag, som maximalt kunde erhållas, syntes

dock företagen nödgas att internt uppgöra sådan plan enligt metoden

för lineär avskrivning efter 20 procent. Någon större lättnad skulle sålunda

den av kommittén förordade lösningen i praktiken icke innebära.

Det syntes under sådana omständigheter kunna ifrågasättas, om ej systemet

med en avskrivning med 20 procent för år var att föredraga. Avskrivningsplanerna

enligt detta alternativ syntes också, som kommittén framhållit,

kunna bliva av mycket enkel beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att en begränsning av den fria

avskrivningsrätten enligt länsstyrelsens mening lämpligen borde ske genom

att nu gällande tillfälliga bestämmelser gjordes permanenta. Dessa

var enkla och hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, inte medfört

svårigheter eller komplikationer vid tillämpningen. I

I några remissyttranden framföres förslag om andra alternativ för avskrivningsreglernas

utformning än de kommittén behandlat.

Riksskattenämnden påpekar, att en annan möjlighet till avskrivningsbegränsning

var att bibehålla den fria avskrivningsrätten med den inskränkningen

att det taxeringsmässiga restvärdet för inventarierna icke

fick understiga de två sista årens anskaffningsvärde. En sådan regel syntes

som konjunkturbekämpningsmedel erbjuda stora fördelar samtidigt som

den taxeringstekniskt skulle ställa sig enkel och vara lätt alt tillämpa.

Även här skulle dock fordras eu supplementär regel om rätt att under

alla förhållanden erhålla en lineär avskrivning med 20 procent, eftersom

huvudregeln icke skulle ge tillräckliga avskrivningsmöjligheter för ny
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

startade företag eller i situationer, då en stor engångsanskaffning gjorts

utan att något motsvarande avskrivningsunderlag bildats under de närmast

föregående åren. Utan att ha haft tillfälle att närmare undersöka

verkningarna av ett sådant system, hade riksskattenämnden funnit uppslaget

vara värt att framföras.

En ledamot i riksskattenämnden, herr Sivert, har i särskilt yttrande anfört

bl. a., att nämnden till närmare övervägande bort förorda den lösningen

av avskrivningsfrågan, att avskrivningsrätten begränsades till 30

procent av anskaffningsvärdet för det beskattningsår, varunder tillgången

anskaffats, samt 30 procent å bokförda värdet för efterföljande beskattningsår

med bibehållen fri avskrivningsrätt å restvärdet under därefter

följande beskattningsår.

Överståthållarämbetet förordar, att rätten till fri avskrivning i princip

bibehålies men med möjlighet för taxeringsmyndigheterna att ingripa, om

den dolda reserven på grund av sin omfattning eller beskaffenhet kunde

anses vara obehörig. Vid bedömningen härav borde även beaktas i vad

mån avsättning verkställts till investeringsfond. För att möjliggöra nyss

antydda prövning borde enligt ämbetets mening i princip samma grunder

vara normerande för den fria avskrivningen, som de, vilka kommunalskattelagen

angav för den bundna avskrivningen, nämligen att anskaffningsvärdet

skulle fördelas på det antal år tillgången beräknades vara

ekonomiskt användbar; vid fri avskrivning skulle företaget emellertid icke

behöva beräkna avdraget till en årlig bråkdel av anskaffningsvärdet. I enlighet

härmed borde således rätten till fri avskrivning å inventarier förutsätta

en bestämmelse av innebörd att värdesättningen av dessa tillgångar

i räkenskaperna skulle ske i överensstämmelse med nyss angivna princip

i kommunalskattelagen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att den fria avskrivningsrätten

i princip borde bestå men att garantier mot för långt gående avskrivningar

skapades på så sätt, att nedre gränsen för tillåten avskrivning

bestämdes till 40 procent av nettovärdet av de under senaste femårsperioden

anskaffade inventarierna. — I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen

i Blekinge län, som i andra hand förordar alternativ 1 med vissa modifikationer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att om 30-regeln lagfästes,

kodifierades den s. k. nettometoden, som inrymde många praktiska fördelar.

I och för sig kunde länsstyrelsen ej yttra sig om behovet av procenttalet

30 ur konjunktur synpunkt. Det förelåg icke något tekniskt hinder

att variera procentsatsen. Länsstyrelsen ville för sin del föreslå en så

modifierad 30-regel, att begränsningen gällde exempelvis de två första åren

av resp. års anskaffningskostnad men förbands med fri avskrivning det

tredje året. Om 30-regeln uppmjukades i denna riktning, erfordrades

måhända en särskild övergångsbestämmelse om att av det vid ikraftträ
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dandet kvarstående restvärdet fick under första tillämpningsåret avskrivas

högst viss kvotdel av bokförda värdet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar i första hand lineär avskrivning

med 50 procent för år.

Kooperativa förbundet ifrågasätter såsom alternativ till fri avskrivning

fullständig avskrivning på två ä tre år.

Jag övergår härefter till att redogöra för i remissyttrandena framförda

förslag till ändringar i utformningen av 30-regeln.

Frågan om vilka procenttal, som bör användas för beräkning av tillåten

avskrivning, har berörts i några utlåtanden.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om inte de föreslagna

nya reglerna trots de förbättrade reglerna om avsättning till investeringsfond

och införandet av förlustutjämning för majoriteten av företagen betydde

en viss skatteskärpning. Även om kommittén ej ansett sig böra

upptaga en prövning av t. ex. en avskrivningsprocent av 35 under hänvisning

till att den av konjunkturpolitiska skäl ej kunde komma i fråga,

ville TCO ifrågasätta om ej vid oförändrad skattesats verkningarna av en

dylik något utvidgad avskrivningsrätt borde upptagas till prövning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att utöver det förhållandet

att den föreslagna procentsatsen 30 inte kunde antagas inrymma någon

konsolidering alls, kunde den i vissa fall inte ens antagas täcka den ekonomiska

värdeminskningen. Avskrivningsprocenten borde därför inte sättas

lägre än 50 i huvudregeln och 25 i kompletteringsregeln. — Även länsstyrelserna

i Gotlands och Kristianstads län finner en höjning av procenttalen

önskvärd. Sistnämnda länsstyrelse anser att procenttalet i huvudregeln

bör bestämmas till 40.

Enligt landsorganisationens mening skulle en önskvärd ytterligare åtstramningseffekt

kunna nås genom att vissa investeringsobjekt undantogs

från avskrivningsrätt. Sådana undantag kunde vara motiverade främst ur

skatterättvisans synpunkt, då det veterligen förekom att mindre nogräknade

företag ställde vissa inventarier — som tack vare avskrivningsrätten

i realiteten anskaffats till i runt tal halva värdet — till personligt förfogande

för företagets ägare eller ledande personal.

Några remissinstanser anser att om den högsta medgivna avskrivningen

något år inte utnyttjas motsvarande belopp bör få förskjutas till kommande

år.

Uttalanden i denna riktning har gjorts av Sveriges redareförening och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Mot kommitténs förslag alt för det fall att skattskyldig i räkenskaperna

gjort större avskrivning än som skulle tillkomma honom enligt 30-regeln,

den skattskyldige i motsvarande mån skall ha förlorat sin avskrivnings
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

rätt, dock med viss möjlighet att i efterhand få utnyttja även det överskjutande

beloppet, har föranlett erinringar i ett flertal utlåtanden.

Kammarrätten framhåller, att de av kommittén föreslagna föreskrifterna

huru skulle förfaras då skattskyldig i räkenskaperna verkställt avskrivning

å inventarier med större belopp än det, för vilket avdrag fick åtnjutas,

enligt kammarrättens uppfattning icke var tillfredsställande. Den föreslagna

regeln, att ett icke medgivet avdrag skulle anses tillgodonjutet,

var i och för sig mindre tilltalande. Vidare kunde antagas att prövningen,

huruvida ett felaktigt gjort och vid taxeringen till beskattning återfört

belopp sedermera skulle få ligga till grund för avdrag, torde komma att

ställa taxeringsmyndigheterna inför vanskliga avgöranden. Det kunde befaras,

att påföljdsbestämmelserna kom att bli mindre effektiva. Vidare

syntes ovisst, huruvida och på vad sätt påföljd skulle inträda, då ett för

högt avdrag uppdagades först när ett visst taxeringsårs taxering inte kunde

ändras på ordinär väg.

Enligt kammarrättens mening borde en tillfredsställande påföljd kunna

konstrueras på följande sätt. Skattskyldig skulle ha att i sin deklaration

lämna uppgifter varav klart framgick, huruvida de i räkenskaperna gjorda

avskrivningarna höll sig inom ramen för det enligt bestämmelserna medgivna

maximibeloppet. Om uppgifterna visade, att ett för högt avdrag gjorts,

kunde rättelse ske vid taxeringen. Lämnades oriktig uppgift i det hänseende,

varom här var fråga, inträdde enligt vanliga regler ansvar för oriktig

deklaration. Uppdagades förhållandet först sedan taxeringsårets taxeringar

slutbehandlats, kunde eftertaxering åsättas. Rörande avdrag, som

skett med för högt belopp, borde enligt kammarrättens mening meddelas

stadganden av följande innehåll: Har skattskyldig i räkenskaperna verkställt

avskrivning med större belopp än det, varmed han må åtnjuta avdrag

vid taxeringen, må den omständigheten att vid taxering avdrag för

värdeminskning medgives med lägre belopp än det i räkenskaperna avskrivna

beloppet eller att den skattskyldiges förfarande föranleder eftertaxering

icke föranleda ändring av det värde, varå räkenskapsbunden

avskrivning må beräknas. Avdrag för belopp, med vilket den skattskyldige

i räkenskaperna verkställt avskrivning utöver vad vid taxering blivit godkänt,

må åtnjutas endast sedan sådan taxering blivit slutligen avgjord

och enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan, avseende

en tid av minst fyra år.

Kammarrätten tillfogade, att risken att få ett för högt värdeminskningsavdrag

på detta sätt förskjutet samt att, om oriktig uppgift lämnats, få

stå till ansvar för oriktig deklaration, torde innebära en tillräcklig garanti

för att bestämmelserna skulle efterföljas.

Liknande uppfattning framföres av näringslivets skattedelegation och

Sveriges redareförening. Även länsstyrelsen i Kristianstads lön framför

erinringar mot kommitténs förslag i denna del.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Delegationen framhåller sålunda, att det i realiteten här icke var fråga

om en på inkomstberäkning grundad skattepåföring utan en enligt vaga

bestämmelser efter diskretionär prövning beslutad påföljd för ett visst

såsom klandervärt ansett handlande från den skattskyldiges sida. Delegerade

motsatte sig bestämt att rätt inrymdes åt taxeringsmyndigheterna att

utdöma dylika straffavgifter. Förslaget tillgodosåg i denna del icke rimliga

krav på rättssäkerhet. Om den skattskyldige gjort sig skyldig till förfarande,

som enligt gällande skattestrafflag kunde föranleda ansvar, skulle

detta utkrävas vid laga domstol. Något behov av andra garantier av straffrättslig

karaktär för efterlevande av just de förevarande bestämmelserna

än dem, nämnda lag skapade, hade i,cke ådagalagts.

Riksskattenämnden påpekar att, eftersom det överskjutande beloppet

enligt författningsförslaget skulle få åtnjutas »där ej särskilda omständigheter

till annat föranleda», detta inte stämde med den av kommittén givna

motiveringen. Enligt riksskattenämndens mening syntes det mest naturligt

att påföljden för den skattskyldige, därest han i räkenskaperna gjort för

stora avskrivningar, blev den att han riskerade gå miste om den modifierade

fria avskrivningsrätt, som låg i 30-regeln, d. v. s. att systemet här

anslöt sig till den nu gällande regeln vid fri avskrivning.

Överståthållarämbetet anför, att den skattskyldige borde gå förlustig

avdrag för överskjutande avskrivning endast i sådana fall, då ansvar enligt

skattestrafflagen kunde utkrävas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framför den meningen att avdrag för överskjutande

avskrivning borde få åtnjutas nästföljande år.

Det i betänkandet framlagda förslaget, att tillämpningen av 30-regeln, i

allt tills vidare, bör förbehållas aktiebolag och därmed i beskattningshänseende

jämställda juridiska personer har i det stora flertalet remissyttranden

lämnats utan erinran. I de av länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs

län, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, handelskammaren

i Gävle samt Smålands och Blekinge handelskammare avgivna

yttrandena uttalas emellertid den meningen att lagstiftningen bör utsträckas

till fysiska personer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att enligt länsstyrelsens bestämda

uppfattning torde anledning saknas att i förevarande hänseende

skilja mellan fysiska och juridiska personer. Då beskattningsnämnd i varje

särskilt fall hade att taga ställning till skattskyldigs yrkande om tillämpning

av de nya reglerna om begränsad fri avskrivning, syntes säkerhet

föreligga för att dylikt tillstånd endast meddelades skattskyldiga med ordnad

bokföring.

Då frågan tidigare — i samband med införandet av den fria avskrivningsrätten

— varit aktuell, hade som argument framförts, att den skulle

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

få mycket större betydelse för den enskilde rörelseidkaren än för aktiebolag

med hänsyn till den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan.

Detta argument syntes med hänsyn till de nu föreslagna bestämmelserna

ha fått mindre betydelse. I många fall torde för övrigt redan nu

fysiska personer i sina deklarationer yrka och av taxeringsmyndigheterna

medgivas avskrivning efter procentsatser, som varierade mellan 15 och

25 procent.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som inte heller finner anförda skäl för att

bibehålla den bundna avskrivningen för fysiska personer bärande, uttalar

att om 30-regeln utsträcktes till fysiska personer, detta skulle motverka

tendensen till aktiebolagsbildning.

Svensk industriförening betonar, att önskemålet om att småföretagen

bereddes de största tänkbara möjligheter till konsolidering var av så avgörande

betydelse för möjligheterna att hålla en hög och jämn produktion,

att rätten till fri avskrivning, alternativt 30-regeln borde utsträckas att

gälla alla rörelseidkare. Ett ytterligare skäl härför var att ifrågavarande

regler var enklare att tillämpa för en liten företagare, som i allmänhet

inte ägde tillgång till någon bokföringsexpertis.

I några yttranden ifrågasättes om inte nettometoden bör uttryckligen

fastslås att gälla för fysiska personer. I den riktningen uttalar sig länsstyrelserna

i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Riksskattenämnden

framhåller, att det skulle vara av intresse att få fastslaget om nettometoden

fick användas av fysiska personer.

Vidare torde här få återges några påpekanden av formell natur, som

gjorts i vissa remissyttranden.

Kammarrätten ifrågasätter av praktiska skäl om inte en lämplig teknisk

term, förslagsvis räkenskapsbunden avskrivning, borde i författningstexten

införas för betecknande av den avskrivningsmetod som 30-regeln innebar.

Om så skedde, syntes såsom term för den i anvisningspunkten 3 till 29 §

kommunalskattelagen avhandlade avskrivningsmetoden kunna införas uttrycket

planenlig avskrivning.

Beträffande avfattningen av andra stycket i punkt 4 av anvisningarna

till 29 § i författningsförslaget ville kammarrätten ifrågasätta, om icke

detta stycke borde inledas med stadgande, att kostnaden för s. k. treårsinventarier

omedelbart fick avskrivas. Dels föreföll det mest naturligt att

så skedde och dels skulle — då nämligen i anskaffningsvärdet av sådana

under beskattningsåret anskaffade tillgångar, som var i bruk vid årets

slut, regelmässigt ingick kostnaden för tillgångar med en beräknad varaktighetstid

av högst tre år — på ett klarare sätt markerades, att kostnaden

för omedelbart avskrivna s. k. treårsinventarier inte skulle ingå i underlaget

för 30-procentavskrivning.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kammarrätten anför vidare, att tredje stycket i nyss angivna anvisningspunkt

i författningsförslaget hade sådan lydelse, att avskrivning å

inventarier alltid i första hand fick åtnjutas med belopp, motsvarande

skattepliktig ersättning för försålda eller förlorade tillgångar, varefter

30-regeln skulle tillämpas å återstående avskrivningsunderlag. I betänkandet

hade kommittén emellertid anfört, att avdrag motsvarande intäkt på

grund av försäljning eller förlust fick åtnjutas för avskrivning å nyanskaffade

inventarier. Kammarrätten ansåg den i förslaget till författningstext

upptagna regeln vara att föredraga. Avdrag, motsvarande intäkt som nyss

sagts, borde alltså få åtnjutas oavsett huruvida och med vilket belopp

nyanskaffning skett. Emellertid torde sådant avdrag böra begränsas till

det vid beskattningsårets ingång kvarstående avskrivningsunderlaget, ökat

med beskattningsårets anskaffningsvärde. Eljest skulle avdraget kunna bli

större än det sammanlagda avskrivningsunderlaget, vilket inte torde vara

avsett.

Riksskattenämnden anmärker, att i författningsförslaget använda uttrycket

»de vid beskattningsårets utgång i bruk varande tillgångarna»

kunde föranleda missförstånd och torde böra utbytas mot en bestämning,

som täckte även tillgångar vilka tillfälligtvis inte var i bruk.

Beträffande författningstexten i punkt 2 första stycket av övergångsbestämmelserna

till den föreslagna lagen om ändring i kommunalskattelagen

framhåller riksskattenämnden att det däri använda uttrycket att

skattskyldig må tills vidare erhålla avdrag »enligt bestämmelserna i denna

lag» lätt torde kunna felläsas.

Slutligen har några remissinstanser i sina utlåtanden upptagit följande

särskilda frågor till behandling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har observerat att skattskyldiga sökt vinna

fördelar genom att pendla mellan fri och bunden avskrivning. Enligt länsstyrelsens

mening syntes det önskvärt att ett sådant förfaringssätt förhindrades

genom uttryckliga bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om att i punkt 4 av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen stadgades, att inventarierna i räkenskaperna

skulle redovisas på sådant sätt, att trygghet förelåg att vid avyttring av

tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster ej skulle undgå

taxering. Denna bestämmelse syntes vara alltför allmänt hållen och borde,

särskilt om en begränsad fri avskrivningsrätt infördes även för fysiska

personer, ersättas med mera preciserade bestämmelser. Enligt länsstyrelsens

mening borde övervägas en föreskrift av innehåll att inköp och försäljning

av inventarier skulle mycket detaljerat redovisas i särskild inventarieliggare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i föiväivskällan

tjänst saknades bestämmelser om rätt att göra avskrivning å inventarier

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

men enligt praxis medgavs även där avdrag i vissa fall för årlig värdeminskning.

Avgöranden i regeringsrätten visade emellertid, att vid avyttring

återbekomna avdrag av detta slag icke kunde beskattas, om det avyttrade

inventariet varit i den skattskyldiges ägo under mer än fem år. En

reglering av dessa frågor, vilka var av stor betydelse för bl. a. handelsresandekåren,

syntes påkallad. Här syntes ett avskrivningsförfarande enligt

nettometod böra godtagas med hänsyn till att det var enkelt att tilllämpa

och i allmänhet ledde till godtagbara resultat.

Departementschefen

Företagsbeskattningskommittén har vid sin närmare prövning av behovet

och den lämpliga omfattningen av en begränsning i avskrivningsrätten haft

att tillgå professor Västhagens omfattande aktuella undersökning rörande

de fria avskrivningarna. I kommittébetänkandet återfinns en redogörelse

för undersökningen och i det föregående har ett sammandrag härav lämnats.

Även beträffande de slutsatser, till vilka undersökningsresultatet berättigar,

kan jag hänvisa till vad förut från kommittébetänkandet återgivits. Här

må blott erinras om följande.

Ungefär hälften av alla undersökta företag har vid något tillfälle med

stöd av den fria avskrivningsrätten haft sina maskiner helt avskrivna eller

upptagna i rena redovisningsvärden. Av dessa företag har i sin tur inemot

hälften haft detta under ett större antal år.

Beträffande Västhagens utredning om skattekreditens andel i finansieringen

erinras om att denna enligt en uträkningsgrund totalt för åren 1938

—1951 beräknats till 11—14 procent och för tidrymden 1949—1951 till

10—24 procent samt enligt en annan uträkningsgrund till 2—8 respektive

7—18 procent. Med dessa uppgifter bör sammanställas kommitténs konstateranden

utifrån utredningsmaterialet att de under de senaste högkonjunkturåren

faktiskt gjorda avskrivningarna på maskinernas historiska anskaffningsvärden

svarat inte blott mot den till samma år hänförliga kostnaden

för ifrågavarande maskiners återanskaffning till det aktuella högre återanskaffningsvärdet

utan därjämte mot 65 procent av företagens erfarenhetsmässigt

kraftiga expansion under dessa år.

Vidare bör uppmärksammas den av Västhagen konstaterade korrelationen

mellan avskrivningar och investeringar. Ju större avskrivningarna

varit, ju högre korrelationstal har framkommit. En utpräglad samvariation

mellan avskrivningar och vinster visas även vara för handen.

Slutligen må här omnämnas att överavskrivningarna år 1950 — förhållandena

under detta år har särskilt undersökts — för industrin uppskattats

till totalt 355 miljoner kronor. Göres beräkningarna under hänsynstagande

till att reinvestering sker i försämrat penningvärde blir beloppet

i stället 255 miljoner kronor. Av skäl kommittén anfört är dessa

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

belopp i själva verket för låga, men förutsättningar för att med någon

bestämdhet ange de högre beloppen saknas. Till dessa kommer så i båda

fallen överavskrivningarna inom den del av näringslivet, som ej är hänförlig

till industri.

Jag delar kommitténs uppfattning att vad sålunda förekommit ger ett

starkt uttryck för vad de fria avskrivningarna betytt för investeringarnas

finansiering. Särskilt bör uppmärksammas betydelsen härav under de

senaste högkonjunktur åren. Det torde också vara uppenbart, att när den

fria avskrivningsrätten infördes år 1938 i vårt skattesystem, man väl hade

klart för sig värdet av regler som gav företagen goda möjligheter att stärka

sin ställning inför ett lågkonjunkturläge, men att man å andra sidan inte

ägnade någon egentlig uppmärksamhet åt de konjunkturpolitiskt mindre

önskvärda verkningarna i mer markerade högkonjunkturlägen. Det är

en avvägning mellan dessa båda synpunkter, som kommittén eftersträ^t.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande dels att de åberopade erfarenheterna

från en tidsperiod, kännetecknad av en extrem högkonjunktur,

inte borde läggas till grund för en permanent lagstiftning och dels att

kommittén vid utformningen av sitt förslag tagit alltför stor hänsyn till

just dessa erfarenheter av den fria avskrivningsrättens verkningar. Detta

kan sägas vara huvudinvändningarna i de avstyrkande remissyttrandena.

Vad angår dessa invändningar må följande framhållas. Väl kan sägas

att den tid, varunder fri avskrivningsrätt gällt, innefattar — förutom en

krigsperiod med delvis hämmad investeringsverksamhet en efterkrigsperiod

kännetecknad av eftersatta behov och även en av den fulla sysselsättningens

ekonomi och av vissa internationella förhållanden starkt stimulerad

expansionsiver inom näringslivet. Ä andra sidan är det just erfarenheterna

av ifrågavarande skattereglers betydelse under en starkt utpräglad

högkonjunktur som visar dessa reglers mindre ändamålsenliga utformning

och som aktualiserat en justering av dem. Verkningarna av den fria

avskrivningsrätten i lågkonjunkturlägen och även i vad som biukat kallas

normala tider kan utan avvaktan på fortsatta erfarenheter med tillräcklig

säkerhet förutses. I sådana tider kan, som kommittén framhållit, den fria

avskrivningsrätten från rent konjunkturpolitiska synpunkter godtagas. Då

föreligger ingen egentlig fara för att denna skulle leda till överinvesteringar.

Emellertid är lika uppenbart att i sämre vinstlägen fri avskrivningsrätt

inte heller har samma betydelse för företagen, vilket för övrigt även kan

utläsas av Västhagens undersökning. Det kan även antagas, att om mer

påtagliga överavskrivningar förhindras i högkonjunktur ett relativt sett

större avskrivningsunderlag finns för framtiden bevarat. Härigenom kan

vid den senare tidpunkten företagen ha större möjligheter att hos sig skattefritt

bevara de då erhållna vinstmedlen, något som måste anses vara från

samhällets synpunkt önskvärt.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Härtill kommer, även om det självfallet är vanskligt med prognoser av

sådan art, att åtskilligt talar för att man även för framtiden får räkna

med mer eller mindre långvariga konjunkturlägen kännetecknade av en

aktivitet och investeringsvilja hos näringslivet, som kan utsätta samhällsekonomin

för allvarliga påfrestningar. En allmän och medveten strävan

hos alla länder är, i långt större utsträckning än vad tidigare varit fallet,

att söka leda utvecklingen hän mot den jämna höga sysselsättning, som

även är det främsta målet för den svenska ekonomiska politiken. Sådana

målmedvetna strävanden kan, inte minst med hänsyn till vårt lands beroende

av den internationella utvecklingen, lätt medföra tillspetsade konjunkturlägen

gentemot vilka beredskapsåtgärder måste i god tid vidtagas.

Vad inskränkningen i den fria avskrivningsrätten följaktligen bör innebära

är med den förut tillkännagivna uppfattningen om det mindre

ändamålsenliga med tillfälligt insatta åtgärder på beskattningsplanet —- en avskrivningsbegränsning som å ena sidan utövar en viss marginell

effekt i högkonjunktur men i andra lägen lämnar det utrymme för avskrivning

som vinstförhållandena hos näringslivet kan antagas medge.

Ltrymmet för avskrivningar i högkonjunkturlägen bör alltså så begränsas

att de nuvarande reglernas inflationsdrivande effekt reduceras men skall

å andra sidan inte vara så snäva att de motverkar mera angelägna investeringar

och rationaliseringsåtgärder.

Med det sagda har jag tagit ståndpunkt för en begränsning i den fria

avskrivningsrätten men mot en återgång till läget före 1938, d. v. s. till en

helt planenlig avskrivning grundad på rena förslitningssynpunkter.

Vad angår de även i detta sammanhang från några håll gjorda uttalanden

om att en inskränkning i den fria avskrivningsrätten medförde risk

för mindre totala investeringar över en längre tidsperiod, kan jag helt hänvisa

till vad jag häremot redan tidigare genmält.

Reservanterna Gustafson och Wehtje liksom några remissinstanser har

kritiserat kommittéförslaget i nu förevarande del från synpunkten att en

åtstramning i avskrivningsrätten skulle försvåra företagens kapitalförsörjning.

I samband därmed har gjorts gällande att den direkta tillförseln

utifrån till företagen av riskvilligt kapital under de senaste decennierna

kraftigt minskat.

Härtill vill jag anföra att den försiktiga åtstramning i avskrivningsrätten,

varom nu är fråga, kan ha en allenast ganska obetydlig negativ

effekt i avseende å företagens kapitalförsörjning i form av internt företagssparande.

Överavskrivningarna under synnerligen goda vinstår blir

visserligen mindre. Men större avskrivningar än med nuvarande ordning

kan förutses i andra konjunkturlägen. På något längre sikt än ett eller

ett par år lärer totalavskrivningarna bli i huvudsak lika stora vid den

ifrågasatta begränsade fria avskrivningsrätten som vid fri avskrivning.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vad angår uttalandet om brist på riskvilligt kapital, får jag framhålla att

väl synes förhållandet vara det att nyemissioner på aktiemarknaden under

senare år förekommit i mindre omfattning. Genom företagssparandet

synes likväl det arbetande kapitalet inom företagen ha varit i stadig och

kraftig tillväxt; genom fondemissioner i mycket stor omfattning har detta

kapital på ett mer definitivt sätt därefter bundits vid företagen. Om vad som

här är orsak och verkan kan meningarna vara i viss mån delade. Jag kan

tillägga att gjorda undersökningar tyder på att det rena nyföretagandet

närmast tenderar att öka.

En fråga som tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet i ett antal remissyttranden

är den, huruvida den fria avskrivningsrätten kan sägas ha missbrukats

eller ej. Jag finner av skäl, som av det följande framgår, detta

spörsmål vara av ganska ringa intresse, men vill likväl något beröra det.

Det torde inte råda tvekan om att syftet med 1938 års lagstiftning var

att ernå dels förenklade taxeringsregler och dels ökade konsolideringsmöjligheter

för företagen. Men, och jag kan härutinnan hänvisa t. ex. till

vad kammarrätten anfört, avsikten var inte att medge det enskilda företaget

rätt att omedelbart helt avskriva varje nyanskaffning.

Av Västhagens utredning finner man att så ingalunda heller genomgående

skett, men man kan å andra sidan med kommittén konstatera att

mot bakgrunden av att investeringsvolymen starkt ökat sedan 1938

frekvensen av företag, som helt utnyttjat sitt avskrivningsunderlag, måste

betecknas som anmärkningsvärt hög. Om detta är att anse som missbruk

eller ej, må lämnas därhän. Med hänsyn till de särskilt under senare delen

av tidsperioden stegrade återanskaffningspriserna kan företagsekonomiska

skäl åberopas för de på sina håll mycket stora engångsavskrivningarna.

Hur långt detta skäl räcker kan å andra sidan diskuteras. Jag åsyftar inte

blott att överavskrivningarna ägt rum parallellt med en kraftig expansion

utan även vad kommittén anfört beträffande det teoretiskt ingalunda alltid

berättigade i kravet på avskrivning på återanskaffningsvärdet. Att här

närmare utveckla detta intrikata spörsmål skulle föra för långt och synes

för övrigt vara av föga värde. Det avgörande motivet för en begränsning

i avskrivningsrätten ligger nämligen på det konjunkturpolitiska planet.

Men jag vill i detta sammanhang — samtidigt som jag med kommittén

och det helt övervägande antalet remissinstanser konstaterar att såväl

teoretiska som starka praktiska invändningar talar mot en rätt för företagen

att grunda avskrivningarna på annat belopp än den faktiska anskaffningskostnaden

— något beröra vad främst näringslivets skattedelegation

i förevarande hänseende anfört. Delegationen erinrar om att vid

upprättandet av jordbrukskalkylen, vid tillämpningen av priskontrollen

och hos statens järnvägar avskrivningarna beräknas på återanskaffnings
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

kostnaderna och att samma princip borde godkännas vid prövning av

företagsbeskattningskommitténs förslag.

Det gäller i samtliga dessa fall grunderna för en kalkyl för prissättningen.

I det sammanhanget har det sedan länge av den företagsekonomiska sakkunskapen

rekommenderats att utgå från nuvärdet av tillgångarna. Denna

ståndpunkt har också accepterats av myndigheterna. Det skulle framstå

som egendomligt om priskontrollen begagnade kalkyleringsmetoder, som

resulterade i olika kostnader för konkurrerande företag inom ett och samma

område, vilka anskaffat sina maskiner in. in. vid olika tidpunkter. Liknande

synpunkter gäller för jordbrukskalkylen. Däremot är resultatsredovisningen

för företagen en helt annan sak. Jordbrukare liksom av priskontrollen

berörda företagare har givetvis att skatta i vanlig ordning för resultatet

av sin rörelse. Detsamma gäller andra jämförbara skattskyldiga som

vid sina prissättningar kan ta hänsyn till intresset att kalkylera priserna på

basis av anläggningstillgångarnas återanskaffningskostnad. önskemålet att

skattereglerna skulle anpassas efter dylika internkalkyler är en fråga

väsentligen på ett annat plan. Den sammanhänger med det sätt varpå det

allmännas andel i företagens faktiskt uppkomna vinst, alltså skatten, skall

uträknas. Om än en strävan varit att på åtskilliga punkter därvid tilllämpa

samma beräkningsgrunder, är ingalunda självklart att så genomgående

bör ske. Skulle förevarande önskemål beaktas, innebar detta ett

skatteefterskänkande vid fallande penningvärde, därvid skatteeftergiften

grundade sig på förmodanden om framtida reinvestering i högre pris, och

ett högre skatteuttag vid förbättrat penningvärde, innebärande att den

faktiska anskaffningskostnaden aldrig fick avskrivas. Ingendera konsekvensen

är invändningsfri och det sistnämnda resultatet avvisas bestämt

från företagsekonomisk synpunkt. Kommittén har visat att ej heller avskrivning

på återanskaffningsvärdet vid fallande penningvärde alltid är

teoretiskt motiverat. Då härtill kommer, att en sådan regel är utomordentligt

svartillämpad, torde tillräckliga skäl föreligga för att avvisa delegationens

invändning.

Vad särskilt angår statens järnvägars avskrivningspolitik, får jag framhålla

att ett klart samband finnes mellan denna och hela frågan om finansieringen

av den statliga verksamhet, som drives i statens järnvägars regi.

Företagsbeskattningens utformning har föga eller intet med detta spörsmål

att skaffa.

Jag övergår nu till frågan om den närmare utformningen av begränsningen

i den fria avskrivningsrätten. Jag kan härutinnan fatta mig relativt

kort, då kommittébetänkandet på ett fullständigt sätt redovisat innebörden

av samt för- och nackdelar med de två av kommittén ifrågasatta

alternativen.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommittén förordar för egen del den s. k. 30-regeln, vilken innebär

rätt att avskriva trettio procent utav summan av årets nyanskaffningskostnad

och det i den ingående balansräkningen upptagna värdet å tidigare

anskaffade inventarier. För regelns tillämpning kräves alltså endast

vetskap om två belopp, som omedelbart finns i räkenskaperna lätt tillgängliga.

Regeln är påtagligt enkel i tillämpningen. Om man ser allenast

på en enstaka maskin, innebär 30-regeln att denna kan avskrivas med

30 procent på ett år, med sammanlagt 51 procent på två år, med sammanlagt

ca 66 procent på tre år o. s. v. Initialavskrivningen är sålunda relativt

hög, vilket synes företagsekonomiskt riktigt men från konjunkturpolitisk

synpunkt måhända något mindre önskvärt än t. ex. en lineär avskrivning

med 20 procent.

Den s. k. nettometoden, som bör ingå i systemet, är lätt förenlig med

30-regeln, ger inga egentliga tillämpningssvårigheter och kan ej missbrukas.

30-regeln kräver ett komplement, nämligen med hänsyn dels till att

nämnda regel teoretiskt inte medger full avskrivning och dels med tanke

på utrangeringar. Den förordade kompletteringsregeln innebär rätt för ett

företag att när och under hur många år som helst falla tillbaka på en

lineär avskrivning med 20 procent. Ej heller kompletteringsregeln är invecklad

eller kräver några fortlöpande värdeminskningsplaner. Ett företag

som ett visst år, låt oss säga 1960, vill undersöka om kompletteringsregeln

medger högre avskrivning än 30-regeln förfar på följande sätt. Av

sina räkenskaper kan företaget lätt se vad anskaffningskostnaderna var

1960 och de tre närmast föregående åren. Summan av 80 procent av

1960 års, 60 procent av 1959 års, 40 procent av 1958 års och 20 procent av

1957 års anskaffning utvisar det belopp, vartill inventarievärdet vid 1960

års bokslut lägst får enligt kompletteringsregeln upptagas. Har någon

eller några av de under ifrågavarande år anskaffade inventarierna försålts

eller utrangerats, bortses från motsvarande del av anskaffningskostnaden.

Vanligen torde företagen ha kontinuerliga anteckningar om dylika försäljningar

och utrangeringar. I den mån sådana anteckningar inte löres,

får det företag, som önskar tillämpa andrahandsregeln, utreda kostnaden

för utgångna inventarier, anskaffade under de tre senaste åren. Egentliga

svårigheter torde detta inte erbjuda, helst som försäljning eller utrangering

av relativt nyanskaffade inventarier är mindre vanligt.

Kommittén har uttryckt en förmodan att kompletteringsregeln mera

sällan torde komma till användning. 30-regeln ger nämligen ofta större

eller ungefär lika stor avskrivning, varjämte nettometoden är exklusivt

knuten till huvudregeln. Men det må tilläggas att om kompletteringsregeln

i större omfattning än kommittén förmodat kommer till användning, detta

inte är ägnat att i avsevärd grad förringa värdet av det enkla avskrivningssystcm,

som kommittén strävat att åstadkomma.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommitténs andra alternativ är att göra det nuvarande provisoriet permanent,

alltså en lineär avskrivning med 20 procent. Huvudinvändningen

häremot är att nettometoden inte kan förenas med systemet utan att i

tillämpningen besvärliga beräkningsgrunder uppställes. Vidare blir de

något mer invecklade beräkningar, som krävs för tillämpningen av kompletteringsregeln

till 30-regeln, obligatoriskt aktuella för varje företag

varje år. Företagsekonomiska synpunkter talar även mot detta alternativ

i jämförelse med det av kommittén förordade.

Flertalet remissinstanser, som tagit uttrycklig ställning till de båda

alternativen, har tillstyrkt kommitténs förslag. Även för egen del finner

jag detta alternativ vara att föredraga. Skälen härför är inte enbart de av

kommittén åberopade. Som jag i det följande närmare skall beröra finner

jag det möjligt och önskvärt med gemensamma avskrivningsregler för

såväl bolag och föreningar som andra rörelseidkare och enskilda jordbrukare

som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Det torde inte råda

någon tvekan om att från denna synpunkt alternativet med 30-regeln är

att föredraga.

Innan jag ytterligare diskuterar kommitténs förslag, får jag beröra några

andra av remissinstanserna ifrågasatta möjligheter till avskrivningsbegränsning.

Riksskattenämnden har pekat på möjligheten att konstruera reglerna

så att som lägsta bokförda värde å inventarierna skulle godtagas sammanlagda

anskaffningskostnaden under de två senaste åren, dock att samtliga

inventarier alltid skulle få avskrivas med 20 procent per år. Länsstyrelsen

i Malmöhus län har framfört tanken på avskrivning med 30 procent de

två första åren; från det tredje året skulle fri avskrivning gälla.

Först må anmärkas att riksskattenämndens framförda tanke måste,

med hänsyn till vad i allmän lag stadgas om minimiavskrivning, kompletteras

med en rätt att avskriva de två senaste årens anskaffningar med

minst 10 procent per år. Länsstyrelsens i Malmöhus län förslag åter måste,

för att få något värde från konjunkturpolitisk synpunkt, skärpas till överensstämmelse

med vad nyss sagts. Från dessa utgångspunkter har, med

rimliga antaganden rörande avskrivningsunderlagets storlek för ett i gång

varande företag före ett tänkt högkonjunkturläge och vilka avskrivningar

som sedan under högkonjunkturen kunde göras på äldre och nyanskaffade

inventarier, inom finansdepartementet närmare undersökts den konjunkturpolitiska

effekten i jämförelse med kommitténs alternativ. Det

bär därvid befunnits att det nyss skisserade systemet inte är bättre utan

snarare sämre från konjunkturpolitisk synpunkt än 30-regeln. Härtill kommer

att nettometoden inte kan infogas i systemet utan att besvärliga tilllämpningssvårigheter

uppkommer. Anordningen är vidare påtagligt oförmånlig

för nystartade företag. Slutligen kan nämnas att 30-regeln har, i

motsats till andra ifrågasatta system, den fördelen att den i ett extremt

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

högkonjunkturläge kan skärpas, nämligen på så sätt att initialavskrivningen

på nyanskaffade inventarier kan sänkas till exempelvis 20 procent.

Även några andra förslag till avskrivningsbegränsning har, som framgår

av remissyttrandena, framförts. Jag finner emellertid intet av dessa

kunna tagas under övervägande.

Mot 30-regeln har invänts att den till sin principiella konstruktion är

felaktig, nämligen så till vida att den teoretiskt aldrig ger full avskrivning

på varje enskild tillgång, vilket även anses belyst av nödvändigheten att

till denna anknyta den förut omnämnda kompletteringsregeln. Jag kan

emellertid inte finna denna invändning bärande. Just genom kompletteringsregeln

blir systemet i dess helhet principiellt invändningsfritt. Och

med huvudregeln har allenast avsetts att på ett synnerligen enkelt sätt

ange ett för det stora antalet fall godtagbart lägsta värde, vartill inventarierna

får avskrivas. Inom ramen för detta värde eller kompletteringsregelns

till äventyrs lägre värde har företagen rätt att praktisera vilket

teoretiskt motiverat avskrivningssystem som helst.

Det ter sig naturligt att i detta sammanhang något beröra vad professorn

A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid handelshögskolans i Göteborg

företagsekonomiska institution anfört i en förut omnämnd till finansdepartementet

ingiven skrift. Det har i denna skrift gjorts gällande, att

de av kommittén förordade avskrivningsreglerna och speciellt förfarandet

vid utrangering av inventarier (nettometoden) skulle komma i konflikt

med bokföringsmässiga grunder och aktiebolagslagens föreskrifter angående

vad som skall framgå av vinst- och förlusträkningen samt de synpunkter

som varit vägledande vid den ändring av aktiebolagslagen som

genomfördes år 1951 efter insynskonnnitténs förslag. Konflikten anses

bero på att kommittén sett avskrivningsproblemet och den därmed sammanhängande

redovisningen endast från skattetekniska synpunkter, ehuru

kommittén förutsatte, att det taxeringsmässiga restvärdet alltid skulle

överensstämma med det bokföringsmässiga restvärdet.

Vid en i anledning av ter Vehns och Kellgrens påpekanden inom finansdepartementet

med tillkallad företagsekonomisk expertis förd diskussion

i ämnet har ansetts att något egentligt fog för den framförda kritiken

knappast finns. Jag kan här även erinra om att i länsstyrelsens i Göteborgs

och Bohus län avgivna remissyttrande denna kritik inte ansetts

bärande. Nettometoden sådan den i kommittéförslaget utformats är uteslutande

att betrakta som ett uttryck för en skattemässigt medgiven rätt

till extra avskrivning vid försäljning av anläggningstillgångar. Detta innefattar

inte, lika litet som alternerandet mellan 30-regeln och kompletteringsregeln,

något som helst avkall från de i aktiebolagslagen uppställda reglerna

och principerna för avskrivning samt redovisning av försäljningsvinster

eller försäljningsförluster. Det bör hela tiden hållas i minnet att de skattemässiga

avskrivningsreglerna allenast ger ett uttryck för vilket lägsta bok11—Il

i h ant/ till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 100

förda inventarievärde, som varje särskilt år kan av taxeringsmyndigheterna

godtagas. Den skattemässigt tillåtna avskrivningsrätten är limiterad

nedåt genom enkla schablonregler, som anger lägsta taxeringsmässigt godtagbara

värde på inventarierna i deras helhet. Annat är uppenbarligen inte

avsett med skattereglerna.

Då jag sålunda inte kan finna några bärande invändningar anförda mot

det av kommittén föreslagna avskrivningssystemet, förordar jag att detta

lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Det är självfallet, att från rent deklarations- och taxeringsmässiga synpunkter

intet system är så enkelt och friktionsfritt i tillämpningen som

en helt fri avskrivningsrätt. De remissinstanser som, främst på andra

grunder, velat avvisa tanken på eu åtstramad avskrivningsrätt har velat

göra gällande — utan att framföra något alternativ eller godtagbart sådant

till kommittéförslaget — att detta skulle medföra stora tillämpningssvårigheter.

Jag kan inte finna att dessa invändningar har större fog.

Vad som här invänts är främst att svårigheter uppkommer vid gränsdragningen

dels mellan s. k. treårsinventarier — anskaffningskostnaden

för dessa får föras på omkostnadskontot och alltså omedelbart avskrivas

— och andra inventarier samt dels mellan omedelbart avdragsgilla reparationsarbeten

på inventarierna och sådana kostnader för förbättringar

som skall aktiveras och avdragas enligt 30-regeln. Dessa gränsdragningar

har alltid funnits, nämligen när det gäller avskrivningar hos enskilda

rörelseidkare och hos bolag som tillämpar bunden avskrivning. Efter vad

som upplyses från taxeringsmyndigheterna har meningsmotsättningar i

dessa fall inte förekommit i större omfattning. I några remissyttranden

från länsstyrelserna har i avseende å investeringsavgiften, där denna

gränsdragning hade en mycket större faktisk innebörd, sagts att tillämpningssvårigheterna

inte varit särskilt betydande. Då jag även är beredd

förorda en uppmjukning av kommittéförslaget i avseende å rätten att

framdeles utnyttja för stora avskrivningar, som gjorts ett år och då föranlett

taxeringshöjning, blir innebörden av förevarande kritik ytterligare

reducerad.

I sistnämnda hänseende innebär kommitténs förslag som huvudregel

att en i räkenskaperna verkställd för stor inventarieavskrivning, som föranleder

tillägg vid den skattemässiga inkomstberäkningen, skall anses

vara ett vid taxeringen definitivt förlorat avdrag. Med denna regel — som

har sin motsvarighet i nuvarande provisorium där därjämte föreskrives att

för hög räkenskapsmässig avskrivning kan medföra att företaget förlorar

sin, om än begränsade, fria avskrivningsrätt — har åsyftats att skapa

garantier för att företagen inte gör skattemässigt ej tillåtna avdrag. Med

tanke på de fall, där tvekan kan råda om gränserna för avskrivningsrätten,

har kommittén emellertid tillika förordat att taxeringsmyndigheterna efter

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

prövning av omständigheterna skulle äga medge företaget rätt att under de

följande fyra åren åtnjuta avdrag för den otillåtna överavskrivningen.

Vissa remissinstanser har riktat erinringar mot den diskretionära prövning,

som kommittén velat i nu angivet hänseende ålägga taxeringsmyndigheterna.

Därvid har framhållits, att myndigheterna skulle ställas inför

vanskliga avgöranden och att tvistigheter lätt kunde uppkomma. Jag delar

denna uppfattning och anser mig kunna förorda, att alla överavskrivningar

skall utan särskild prövning få taxeringsmässigt utnyttjas på sätt kommittén

för vissa fall förordat. Det synes mig knappast troligt att en så

utformad regel skulle i större omfattning medföra missbruk. Oriktiga deklarationsuppgifter

kan ju, som kammarrätten erinrat, i vissa fall föranleda

ansvarspåföljd.

I anledning av vad några remissinstanser påpekat därom att det extra

avdraget enligt nettometoden får, sådan kommitténs författningstext utformats,

utnyttjas för avskrivning å såväl äldre som nyanskaffade inventarier

medan en passus i kommitténs motivering närmast antyder att denna extra

avskrivning blott skulle få ske å sistnämnda inventarier, får jag framhålla

att den förstnämnda tolkningen är den riktiga. Annat torde inte heller ha

av kommittén avsetts.

Kommittén har med verkställda uträkningar visat, att om 30-regeln i

stället för fri avskrivning gällt för 1950, skatteunderlaget inom industrin

skulle för detta år ha varit ca 250 miljoner kronor högre än vad som var fallet.

Härtill kommer sedan överavskrivningar hos bolag och ekonomiska föreningar

inom andra områden av näringslivet än industrin. Kommittén har

ock påvisat att en betydande effekt skulle uppnåtts i enskilda fall. Jag hänvisar

till kommitténs anförda exempel.

Väl kan sägas att en avsevärt större effekt skulle uppnåtts om i stället

för 30-regeln planenlig avskrivning gällt. Av skäl jag förut framhållit bör

man emellertid enligt min mening inte gå längre än till en åtstramning i

den fria avskrivningsrätten. Jag delar å andra sidan inte den mening, som

från sina håll framförts, att effekten av 30-regeln skulle vara så ringa att

från konjunkturpolitisk synpunkt något värde av regeln inte skulle följa.

Ett ökat skatteuttag av bolag och föreningar med ca 150 miljoner kronor

för 1950 års vinster skulle självfallet haft sin givna konjunkturpolitiska

betydelse.

Om ett företag ett år inte helt utnyttjar medgiven avskrivning, följer

härav ett motsvarande högre bokvärde å inventarierna och följaktligen

större avskrivningsmöjlighet framdeles. Från några håll har likväl ifrågasatts

en ytterligare rätt att förskjuta ett avdrag från ett år till ett annat.

Jag kan inte förorda särskilda regler med sådan innebörd. Av det nyss

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

sagda framgår, att systemet automatiskt medför en förskjutning i avskrivningsrätten,

så att all anskaffningskostnad kan under några följande år

avskrivas. Att härutöver medge ytterligare förskjutningsrätt, exempelvis

så att vad som ett år inte utnyttjats skulle få i sin helhet utnyttjas redan

nästföljande år, synes —- så liberalt som reglerna utformats — inte påkallat

och skulle därjämte inte obetydligt komplicera systemet.

Ej heller kan jag, som i något remissyttrande ifrågasatts, förorda regler

om rätt till extra avskrivning efter dispens av riksskattenämnden.

Som jag förut framhållit, finner jag det önskvärt med samma avskrivningsregler

för aktiebolag och ekonomiska föreningar som för andra rörelseidkare.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig härför och några tekniska

hinder för en sådan reform torde inte föreligga. Väl kan sägas att införandet

av 30-regeln för sistnämnda grupp av skattskyldiga inte gynnar de

konjunkturpolitiska synpunkterna; den planenliga avskrivningen är självfallet

från dessa synpunkter att föredraga. Å andra sidan torde en möjlighet

till snabbare avskrivning för enskilda rörelseidkare knappast föranleda

mer vägande invändningar av konjunkturpolitisk art.

Om 30-regeln torde också kunna sägas, att den är väl lämpad för enskilda

rörelseidkare. Metoden är enkel att tillämpa och företagsekonomiskt

att föredraga framför planenlig avskrivning. Tvister om avskrivningsprocent,

nettometodens tillämplighet m. in. skulle undslippas även för denna

grupp av skattskyldiga. En given förutsättning är att vad som inflyter vid

inventarieförsäljning skall utgöra skattepliktig inkomst, precis som nu är

fallet för aktiebolag och ekonomiska föreningar. En sådan utvidgning av

inkomstbegreppet skedde för de fysiska personernas vidkommande redan

för några år sedan, dock att denna utvidgning inte har avseende å intäkt

av fartygsförsäljning. Sistnämnda inskränkning sammanhänger med att

avskrivning enligt nettometoden ej lagfästs beträffande fysiska personer.

När denna metod nu blir automatiskt tillämplig för den som övergår till avskrivning

enligt 30-regeln, bör hinder ej möta att genomgående utvidga

inkomstbegreppet på antytt sätt för nu ifrågavarande skattskyldiga och

följaktligen medge även delägare i partrederier, fiskare och liknande skattskyldiga

den snabbare avskrivningsrätten enligt 30-regeln. Å andra sidan

måste fortfarande gälla att skattskyldig som så önskar får kvarstå på planenlig

avskrivning. För sådant fall bör beskattning av inkomst vid försäljning

o. likn. av inventarier ske i enlighet med vad nu gäller. Det får givetvis

förutsättas att fysisk person, innan han övergår till avskrivning enligt 30- regeln, gör klart för sig de härmed förenade konsekvenserna.

Helt förutsättningslöst kan 30-regeln emellertid inte få gälla för fysiska

personer och därmed jämställda skattskyldiga, lika litet som för aktiebolag

och ekonomiska föreningar. Det måste, såsom nu gäller för sistnämnda

skattskyldiga, krävas att vederbörande har ordnad bokföring, som avslutas

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

medelst vinst- och förlustkonto, och rätt att utnyttja 30-regeln bör tillkomma

skattskyldig endast efter en prövning av beskattningsnämnd utifrån

nyssnämnda krav. De villkor, som f. n. finns angivna i punkt 4 första stycket

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, skall självfallet generellt

gälla för rätt till avskrivning enligt 30-regeln. För avdrag vid taxeringen

enligt denna regel får också genomgående krävas att motsvarande avskrivning

skett i räkenskaperna.

Det är möjligt, att — som länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat -— ett

pendlande mellan fri och planenlig avskrivning av vissa skattskyldiga utnyttjats

i avsikt att vinna fördelar. Jag är likväl inte beredd förorda en

uttrycklig föreskrift mot rätt att återgå till planenlig avskrivning; det torde

i själva verket vara helt uteslutet att meddela en sådan bestämmelse. Då

det å andra sidan uppenbarligen inte är lagstiftarens mening att godtaga

ett dylikt alternerande, betingat enbart av önskemålet att förskaffa sig

tillfälliga förmåner, synes hinder inte böra föreligga för taxeringsmyndigheterna

att i sådana fall vägra företaget en förnyad övergång till 30-regeln.

Såsom länsstyrelsen i Jönköpings län påpekat är det, synnerligast om

30-regeln skall gälla alla rörelseidkare, angeläget att köp och försäljning

av inventarier redovisas på sådant sätt att full kontroll erhålles. Detta

önskemål torde kunna tillgodoses genom ändamålsenligt utformade deklarationsblanketter.

Det bör alltså ankomma på riksskattenämnden att närmare

överväga detta vid fastställandet av blanketterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har erinrat om att bestämmelser

saknas i skattelagarna angående värdeminskningsavdrag i förvärvskällan

tjänst men att i praxis avdrag medges i förhållande till inventariernas förslitning.

Vid inventariernas försäljning har, i avsaknad av bestämmelser,

återvunna värdeminskningsavdrag inte kunnat beskattas, därest de avyttrade

inventarierna varit i den skattskyldiges ägo mer än fem år. Länsstyrelsen

efterlyser bestämmelser och vill även förorda rätt att använda nettometoden

i dessa fall.

Jag delar länsstyrelsens mening att reglerande bestämmelser för nu åsyftade

fall är önskvärt, men jag är inte beredd att nu framlägga förslag i

ämnet. Spörsmålet torde först få prövas av 1950 års skattelagssakkunniga

eller annan utredning.

Några av remissmyndigheterna gjorda påpekanden av i huvudsak formell

natur torde böra iakttagas vid författningstextens utformning.

6. Avskrivning å byggnader

Gällande bestämmelser

Avdrag för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd alt

användas i ägarens rörelse, får i princip åtnjutas endast i form av årliga

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

värdeminskningsavdrag. Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 a^

anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I vissa särskilda fall får

emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det år, då utgiften

för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga är

om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.

Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget

är beroende på den förebragta utredningen om byggnadernas livslängd.

Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning å fabriksbyggnader

merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet. Efter

utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt stor slitning,

kan högre avdrag få åtnjutas. I fråga om procentsatsernas storlek synes

praxis numer intaga en något mindre restriktiv hållning än tidigare.

I fråga om byggnad har inte i anvisningarna till kommunalskattelagen,

såsom fallet är beträffande inventarier, meddelats några bestämmelser om

avdrag för överpris eller merkostnad. I praxis har dock sådant avdrag medgivits,

då överpriset eller merkostnaden förorsakats därav att byggnad anskaffats

för utnyttjande av en speciell konjunktur.

Utrangeras eller nedrives i rörelse använd byggnad, beträffande vilken

den skattskyldige förebringar utredning om anskaffningsvärdet och i beskattningsavseende

åtnjutna värdeminskningsavdrag, får avdrag ske för

vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp

överstiger vad som influtit vid avyttring av byggnadsmaterialier och dylikt

i samband med utrangeringen eller rivningen.

Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,

hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —

inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna

avdrag för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till tillfällig förvärvsverksamhet.

Om influtet belopp blir skattepliktigt eller inte bedömes sålunda

enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid försäljning av

fast egendom. Är däremot byggnad att anse som varulager utgör givetvis

köpeskillingen intäkt av rörelse.

Företagsbeskattningskominittén

Kommittén framhåller att i direktiven för utredningsarbetet inte angivits,

att kommittén hade att verkställa översyn även av bestämmelserna

rörande avskrivning å byggnader. Kommittén hade likväl ansett sig i viss

utsträckning böra pröva denna avskrivningsfråga, då understundom gjorts

gällande att avskrivningsreglerna för byggnader och därpå grundad praxis

inte inneburit ett tillräckligt tillgodoseende av föreliggande avskrivningsbebov,

främst med hänsyn till den starkt stegrade återanskaffningskostnaden.

Därjämte hade gjorts gällande, att en begränsning i den fria avskrivningen

å inventarier skulle motivera en uppmjukning av de för byggnader

gällande avskrivningsreglerna, nämligen med hänsyn till att den fria av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1G7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skrivningsrätten å inventarier kunnat i vissa fall utnyttjas i sådan omfattning

att en kompensation erhållits för en såsom otillräcklig ansedd avskrivning

å byggnader.

Till en början erinrar kommittén om att i samband med att den fria

avskrivningsrätten infördes år 1938 på förslag närmast av 1936 års skattekommitté

även frågan om en friare avskrivningsrätt å byggnader prövades.

Därvid ansågs en uppmjukning av de för byggnad gällande avskrivningsreglerna

förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet på så sätt att

vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp blev beskattade. Då

sådan beskattning på anförda skäl inte ansågs kunna föreskrivas, bortföll

även möjligheten till uppmjukning av de för byggnad gällande avskrivningsreglerna.

Skattekommittén betecknade kontrasten mellan den större

friheten i fråga om inventarier och strängheten beträffande byggnader såsom

beklaglig.

Därefter anföres att vad angick den sist anförda omständigheten, vilken

fick anses innebära att de olikartade avskrivningsreglerna på byggnader

och inventarier på sitt sätt ansågs kunna innefatta en orättvisa olika skattskyldiga

emellan och tillika understundom medverkade till en snedvridning

av investeringsverksamheten, denna självfallet förlorade i betydelse därest

eu begränsad fri avskrivning å inventarier genomfördes. Den friare avskrivningsrätten

beträffande inventarier gällde för övrigt endast aktiebolag

och ekonomiska föreningar under det att de för byggnader gällande

avskrivningsreglerna avsåg samtliga skattskyldiga, vilket alltså innebar

att kompenserande meravskrivningar å inventarier endast stått vissa skattskyldiga

till buds. Frågan om rätt till avdrag vid taxeringen för värdeminskning

av byggnader borde alltså enligt kommitténs mening bedömas

såsom en väsentligen fristående fråga.

Det spörsmål, till vilket kommittén sålunda i detta sammanhang haft

att taga ställning, var om den nu gällande lagstiftningen kunde anses medge

tillräckliga avdrag för värdeminskning.

Kommittén framhåller, att det i fråga om byggnader med hänsyn till att

det i regel gällde mycket stora och långvariga investeringar var motiverat, att

kostnaden fördelades över en betydligt längre period än när det gällde

maskiner och inventarier. Någon form av bunden avskrivning måste med

hänsyn härtill komma till användning. Annan mening härom hade inte

heller yppats inom kommittén. Det spörsmål som diskuterats hänförde

sig väsentligen till frågan huruvida avskrivningen skulle beräknas på

annat värde än anskaffningskostnaden och om i praxis använda procenttal

för avskrivningens beräkning kunde anses tillfyllest.

Vad först beträffade frågan om avskrivning å återanskaffningsvärdet

(nuvärdet) syntes detta spörsmål, anför kommittén, inte ha närmare uppmärksammats

i samband med 1938 års lagstiftning. Detta problem förelåg

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

val redan då men hade förts fram i diskussionen på allvar först under senare

år i samband med den under och efter det senaste världskriget höjda

kostnadsnivån. För kommittén framstod det visserligen såsom uppenbart

att frågan om avskrivning å nuvärdet beträffande byggnader inte till alla

delar var jämförbar med motsvarande spörsmål beträffande inventarier.

Någon prisstegringen kompenserande överavskrivning lämnade nämligen

gällande avskrivningsregler beträffande byggnader merendels inte något

utrymme för. Därtill kom att skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnader

kunde bli mycket betydande på grund av byggnadernas

normalt längre varaktighetstid. å andra sidan förelåg i fråga om byggnader

moment som minskade frågans betydelse. Mera sällan torde sålunda

förekomma att en industribyggnad helt utrangerades och ersattes av nybyggnad.

Betydligt vanligare torde vara att den äldre byggnaden om- eller

tillbyggdes, ofta i olika etapper. Härigenom erhöll vad av den ursprungliga

byggnaden återstod ett ökat värde och en längre varaktighetstid. Det skulle

ej heller förbises, att genom omfattande vid taxeringen avdragsgilla reparationsarbeten

byggnaderna ofta bibehölles eller understundom rent av

ökade i värde. Vidare kunde på grund av den långa brukstiden både stigande

och sjunkande priser hinna avlösa varandra, varför ofta intet kunde

med större bestämdhet förutses beträffande kostnadsnivån vid det framtida

tillfälle, då byggnaden till äventyrs utrangerades och ersattes med

en ny.

Därefter framhålles, att i likhet med vad fallet var beträffande inventarier

kommittén vidare måste konstatera, att det varken från teoretiska

eller praktiska utgångspunker förelåg någon enhetlig uppfattning i frågan

om det berättigade i att beräkna avskrivning å byggnad å nuvärdet. Om

emellertid en regel av sådan innebörd skulle upptagas, borde härav följa

att vid stigande penningvärde eller av annan anledning sjunkande byggnadskostnader

avskrivningarna minskades motsvarande.

Oavsett vilken inställning man än hade till berörda spörsmål, måste

det enligt kommitténs uppfattning av praktiska skäl vara uteslutet att i

ett permanent avskrivningssystem lägga återanskaffningsvärdet till grund

för beräkningen av den årliga avskrivningen. Vad kommittén anfört beträffande

de tekniska svårigheterna att bestämma återanskaffningsvärdet

å inventarier gällde i lika mån i fråga om byggnader. Härtill kom att en

avskrivning a nuvärdet med nödvändighet förutsatte en sådan utvidgning

av inkomstbegreppet vid försäljning av byggnader som man i tidigare

sammanhang inte funnit möjlig att genomföra.

Härtill fogar kommittén att en avskrivning å nuvärdet kunde inge vissa

betänkligheter även från konjunkturpolitisk synpunkt. Då prisstegring

regelmässigt inträdde under högkonjunktur, skulle avskrivning å nuvärdet

öka avskrivningsbeloppen och följaktligen förstärka företagens likviditet

i ett läge, dä detta inte var önskvärt av konjunkturpolitiska skäl. Det borde

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

uppmärksammas att de avskrivningar, varom i förevarande sammanhang

var tal, ofta uppgick till mycket betydande belopp. Kommittén fann alltså

att en avskrivning å nuvärdet i fråga om byggnader inte var förenlig med

de konjunkturpolitiska synpunkter som kommittén hade att anlägga vid

fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Vad därefter gällde frågan om de procentsatser efter vilka avskrivningarna

skulle beräknas kunde uppmärksammas, yttrar kommittén, att

en högre avskrivningsprocent i sin mån kunde anses innefatta ett ef tei - kommande av önskemålet om visst hänsynstagande till ökade återanslcaffningskostnader.

I överensstämmelse med de överväganden som gjordes i

samband med 1938 års lagstiftning fann kommittén att även vid en uppmjukning

av avskrivningsreglerna i form av höjda procentsatser inkomstbegreppet

måste utvidgas till att omfatta åtminstone de vid avyttring åtei - bekomna tidigare åtnjutna värdeminskningsavdragen. Förutom att i manga

fall en för en dylik beskattning erforderlig utredning inte kunde presteras

av de skattskyldiga, något som redan det måste inge starka betänkligheter

mot en utvidgning av inkomstbegreppet, var enligt kommitténs mening

åtskilliga andra svårlösta spörsmål förenade med en lagstiftning av antydd

innebörd. En av dessa frågor var huruvida beskattningen skulle omfatta

jämväl värdestegring å mark; ett spörsmål som enligt gällande rätt vunnit

sin lösning enligt realisationsvinstprincipen. Om värdestegring på mark

skulle undantagas från beskattning mötte komplicerade problem, nät det

gällde att fastställa huru stor del av för en fastighet erlagd köpeskilling

respektive uppburen ersättning som belöpte å marken och huru stor del

som avsåg byggnaden. Vidare kunde framhållas, att vid den ifrågasatta

utvidgningen av inkomstbegreppet en fastighetsförsäljning ofta skulle

utlösa sådan beskattningseffekt att förutsättningarna för en ^investering

i hög grad skulle försämras, överhuvud skulle beskattningseffekten i enskilda

fall kunna bli av sådan storleksordning att allvarliga betänkligheter

måste inställa sig.

Härefter anför kommittén följande.

Även om det skulle vara möjligt att lösa frågan om utvidgning av inkomstbegreppet,

måste likväl en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna för byggnader

i form av väsentligt högre procenttal för avskrivningens bei åkning föranleda

ungefär samma invändningar ur konjunkturpolitisk synpunkt som en avskrivning

å nuvärdet. Det kan anmärkas att enligt den offentliga statistiken det

år 1952 taxerade byggnadsvärdet för svenska aktiebolag tillhöriga fastigheter

utgjorde ca 9 miljarder kronor. Någon motsvarande uppgift beträffande ekonomiska

föreningar finns ej. Om här bortses från att avskrivningen ofta i stället

grundas på den i många fall högre anskaffningskostnaden och om man räknar

en årlig avskrivning med 2 procent erliålles ett sammanlagt värdeminskningsavdrag

av ca 180 miljoner kronor. Om man tänker sig ett stadgande av innebörd

att värdeminskningsavdraget skulle få beräknas efter ett dubbelt så högt procent
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tal skulle följaktligen avskrivningsbeloppen öka med likaledes ca 180 miljoner

kronor. Väl skulle en friare avskrivning å byggnader än för närvarande möjligen

inte i och för sig stimulera till ökade investeringar just i byggnader under högkonjunktur,

men de genom ökade avskrivningar i företagen kvarhållna vinstmedlen,

som med hänsyn till de stora värden, det är fråga om, uppenbarligen

blir mycket betydande, skulle stå till företagens fria disposition för andra investeringar.

Följaktligen talar även de särskilda synpunkter, som kommittén har

att iakttaga, för ett bibehållande av nu gällande grunder för värdeminskningsavdrag

å byggnader.

Enligt vad kommittén därefter anför borde vid bedömningen av frågan

om avskrivning å byggnader beaktas att en mera väsentlig uppmjukning

av de för byggnader gällande avskrivningsreglerna måste antagas minska

1 öretagens intresse för avsättning till investeringsfonder. Investeringsfonderna

i deras tilltänkta utformning hade av kommittén bedömts såsom

varande det inom beskattningsområdet enda mera verksamma medlet fölen

stimulans till investeringar i lågkonjunktur. Även från denna synpunkt

kunde följaktligen invändningar riktas mot en mera väsentlig uppmjukning

av avskrivningsreglerna för byggnader.

På anförda skäl kunde kommittén inte förorda ändrade grunder för beräkning

av värdeminskningsavdrag å byggnad. Emellertid fann kommittén

angeläget att i praxis sådana värdeminskningsavdrag medgavs, som betingades

av byggnadernas ekonomiska livslängd.

Kommittén kunde inte helt frigöra sig från uppfattningen att — även om

pi axis under senare ar i vissa fall medgivit större avdrag än tidigare _

det förhållandet alltjämt förelåg, att vid bestämmandet av värdeminskmngsavdragets

storlek tillräcklig hänsyn inte togs till att en byggnads

ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling och

produktionens därav betingade omläggning ofta väsentligt understeg den

fysiska livslängden. Kommittén förordade med hänsyn härtill att en viss

omredigering gjordes av bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen, varigenom tydligare markerades den vikt som borde

lastas vid den ekonomiska livslängden, när det gällde att fastställa skälig

avskrivningsprocent.

Det får tilläggas, att vad kommittén i förevarande hänseende anfört och

förordat inte föranlett någon reservation inom kommittén.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden och förslag i fråga om avskrivning å byggnader

har i det helt övervägande antalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Den av kommittén föreslagna omredigeringen av den ifrågavarande

anvisningspunkten avstyrkes dock av länsstyrelsen i Västerbottens län. I

det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet ifrågasättes behovet

av den föreslagna ändringen.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj. ts proposition nr i00

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Sedan kammarrätten förklarat sig intet ha att erinra mot den av kommittén

föreslagna ändringen i förevarande anvisningspunkt framhålles,

att den ifrågasatta uppmjukningen av föreskrifterna om vardeminskmngsavdrag

för byggnader kunde leda till att nu sedan åtskilliga år tillämpade

procenttal för beräkning av ifrågavarande värdeminskningsavdrag kom

att frångås i deklarationerna, något som kunde ge upphov till taxeringsbesvär

i'' icke ringa omfattning. Med hänsyn till att bestämmandet av de

procenttal, som skulle ligga till grund för värdeminskningsavdragens beräkning,

i regel förutsatte skönsmässiga bedömningar, syntes det önskvärt,

att riksskattenämnden, om de föreslagna bestämmelserna antogs, utfärdade

tämligen utförliga anvisningar till ledning för skattskyldiga och

taxeringsmyndigheter rörande den omfattning, vari den nya lydelsen av avdragsbestämmelserna

borde föranleda frångående av nu tillämpade procenttal

för avdragsberäkning.

I det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet understrykes vad

kommittén anfört om att vid bestämmande av storleken av värdeminskningsavdraget

för byggnad »tillräcklig hänsyn inte tages till att en byggnads

ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling

och produktionens därav betingade omläggning ofta väsentligt understiger

den fysiska livslängden». Enligt förbundets mening torde man med hänsyn

till de problem, som var förenade med en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna

för byggnader, i förevarande sammanhang icke komma myckeUängre

än till den omredigering av anvisningarna till 29 § i kommunalskattelagen,

som kommittén föreslagit.

Sveriges köpmannaförbund framhåller för detaljhandelns del angelägenheten

av att i praxis de synpunkter, som legat till grund for kommitténs

förslag till omredigering av anvisningspunkten, beaktades även i fråga om

butiks- och lagerfastigheter, där kraven på rationalisering och modernisering

numera medförde en snabbare ekonomisk värdeminskning än tidigare.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare framhåller, att det

förelåg utomordentligt stora svårigheter att komma till rätta med de spörsmål

som sammanhängde med frågan om avskrivning å byggnader, inte

minst vad gällde de taxeringstekniska spörsmålen. Kommittén hade lämnat

frågeställningarna öppna men dock föreslagit en från näringslivets synpunkt

tacknämlig omredigering i hithörande anvisningspunkt i syfte att

nå bättre anpassning mellan den ekonomiska livslängden och avskrivningsprocentens

storlek.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att de av kommittén föreslagna

ändringarna för avskrivning å byggnader, anvanda i rörelse, fick

anses som eu viss uppmjukning av gällande föreskrifter och praxis. Lansslvrelsen

hyste emellertid farhåga för att vid den praktiska tillämpningen

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

av desamma onödiga tvister skulle komma att uppstå om frågan om eu

bySSnads ekonomiska livslängd, spörsmål som var synnerligen svårbedömliga

för taxeringsmyndigheterna. Gällande bestämmelser och de i praxis

tillämpade procentsatserna för avskrivning å byggnad i rörelse torde ge

ett sådant godtagbart resultat, att någon ändring av bestämmelserna härutinnan

inte borde ske, såvida de ej kompletterades med lämplig regel om

beskattning av vinst vid försäljning av byggnad i rörelse, som innehafts

mer än 10 år. Kommittén hade emellertid inte ansett sig böra föreslå någon

sådan bestämmelse. Länsstyrelsen förordade därför att någon ändring infe

skedde i nu gällande avskrivningsregler för bvggnader.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Redan nu beaktas i praxis de speciella omständigheter som kan påverka eu

åyggnads ekonomiska livslängd. Den föreslagna omredigeringen till förmån för

ökade avsknvningsprocenter innebär därför ingen saklig ändring. Behovet av

förtydligande bör bedömas även mot bakgrunden av att det vid efterhandskontroll

ar ylterst svårt att utmönstra ombyggnadskostnader, som därför ofta lär avdragas

som reparationskostnader. Vidare blir del allt vanligare, att kontorslokaler

inrymmes i samma byggnadskropp som verkstäder, lager och andra egentliga

dnftutrymmen. Byggnader och maskiner betraktas ofta som en sammanhangande

enhet. Det är vanskligt att fastställa den rätta avskrivningsprocenten

tor olika delar av en och samma byggnad och valet av genomsnittsprocent sker

i regel till den skattskyldiges förmån. Länsstyrelsen är därför icke helt övertygad

om att den ifrågasatta omredigeringen erfordras.

Några remissinstanser har framhållit önskvärdheten av att frågan om

avdrag för värdeminskning å byggnader gjordes till föremål för ny utredning.

Yttranden av denna innebörd har avgivits av kammarrätten, länsstyrelsen

i Stockholms län, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening

och handelskammaren i Gävle. Även näringslivets skattedelegation,

som dock inte gjort något bestämt uttalande härom, svnes vara av den

meningen.

Kammarrätten framhåller, att frågor om avdrag för värdeminskning å

byggnader under senare år till skillnad mot vad tidigare varit fallet endast

mera sällan varit föremål för taxeringsbesvär, beroende på att avdrag numera

schablonmässigt medgavs enligt procenttal, i fråga om vilka en tämligen

omfattande praxis förelåg. Enligt kammarrättens uppfattning hade

det vant önskvärt, att frågan om ifrågavarande värdeminskningsavdrag

av kommittén upptagits till något utförligare behandling, eftersom nu gällande

regler och därpå grundad praxis inte alltid torde leda till fullt tillfredsställande

resultat. I vissa fall medförde den starkt schabloniserade

tillämpningen, att avdrag medgavs med otillräckliga belopp, under det att

i andra fall medgivna avdrag inte motsvarades av verkliga kostnader. Kammarratten

ville därför uttala önskvärdheten av att bestämmelserna om

avdrag för värdeminskning å byggnader i lämpligt sammanhang upptogs

till ytterligare övervägande.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig inte vara beredd förorda

att högre avskrivningsprocent för värdeminskning å byggnader än som

nu i praxis godtogs skulle medgivas generellt. Frågan härom innefattade

ett ämne, där disparata åsikter förelåg. Enligt länsstyrelsens mening borde

detta spörsmål bli föremål för en särskild omprövning.

Handelskammaren i Gävle, som i första hand tillstyrkt den av kommittén

föreslagna omredigeringen av anvisningarna, betonar önskvärdheten av

att förnyad utredning företogs med sikte på att astadkomma ytterligare

uppmjukning i fråga om avskrivningsreglerna för i rörelse nyttjade byggnader.

Enligt handelskammarens mening var ett beaktande av behovet

att beräkna avskrivningarna på nuvärdet av särskild betydelse i fråga om

detta slag av tillgångar.

Slutligen torde här få återgivas av länsstyrelserna i Stockholms och

Jönköpings län framförda ändringsförslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, om vissa begränsningar

av nedskrivningsrätten genomfördes beträffande tillgångsgrupper där den

oreglerade värderingsrätten onekligen medfört överdrifter, det torde finnas

anledning att undersöka möjligheten att uppmjuka de bestämmelser, som

reglerade rätten till avdrag för utgifter för i rörelse använd fastighet. Kostnader

för ändringsarbeten, som inte medförde förbättrad räntabilitet utan

endast gjordes för att följa med utvecklingen och som skedde inom den

tidigare fastighetsvolymen, borde kunna få avdragas i större utsträckning

än som nu var fallet. En sådan utvidgning av avdragsrätten förutsatte emellertid

en viss utvidgning av inkomstbegreppet, vilket emellertid knappast

kunde tänkas ifrågakomma annat än beträffande juridiska personer; för

fysiska personer, vilka ofta förvärvat en fastighet genom arv, skulle en

sådan omläggning sannolikt icke vara möjlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar bl. a., att de möjligheter till engångsnedskrivningar

å byggnader, som förelåg genom investeringsfonderna,

aktualiserade frågan om en ändring av inkomstbegreppet. Det syntes

i och för sig skäligt, att vinst vid avyttring av byggnad i rörelse samt vinst

på grund av utfallen brandskadeersättning för byggnad i rörelse hänfördes

till skattepliktig inkomst. De betänkligheter, som kommittén uttalat mot

eu sådan utsträckning av inkomstbegreppet, skulle väsentligt minskas, om

vinst vid avyttring eller brand fick användas till direktnedskrivning å nybyggnader

eller kvarvarande byggnader i rörelse.

I vissa fall skulle det säkerligen föreligga svårigheter att utreda det taxeringsmässiga

restvärdet å byggnaderna, men erfarenheten torde ha visat,

att det var möjligt att komma fram till rimliga lösningar av dessa frågor.

Fördelningen av köpeskillingen på byggnadsvärde och markvärde borde

härvid i de fall, då utredning härom inte förebragts, kunna ske med ledning

av det laxerade byggnadsvärdet och det taxerade markvärdet.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Ett skäl, som enligt länsstyrelsens mening i synnerhet talade för en ändring

av gällande inkomstbegrepp, var att det ofta beträffande industribyggnader

var mycket svårt att avgöra, vad som var att hänföra till byggnad

och vad som var maskiner. Därjämte var det synnerligen vanligt, att kostnader

för nybyggnader och icke avdragsgilla förbättringskostnader ej aktiverades

utan belastade rörelsen det år de utfördes.

Departementschefen

Gällande regler om avskrivning å byggnader är inte så utformade att

de föranleder några erinringar från konjunkturpolitisk synpunkt. Att kommittén

likväl upptagit bestämmelserna i fråga till behandling sammanhänger

dels med att från näringslivets sida hävdas att rådande praxis är vid

bestämmande av värdeminskningsavdragens storlek väl restriktiv och dels

med att från samma håll gjorts gällande att en åtstramning i avskrivningen

å inventarier borde motivera liberalare avskrivningsregler för byggnader.

Kommittén har för egen del avvisat sistnämnda argument men funnit fog

föreligga för att föreslå en sådan omredigering av ifrågavarande bestämmelser

att tydligare än vad nu är fallet markeras den vikt, som bör fästas

vid den ekonomiska livslängden hos en byggnad, när det gäller att fastställa

skälig avskrivningsprocent. Någon egentlig ändring i nuvarande bestämmelsers

principiella innebörd avses däremot inte med förslaget.

I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser vill jag förorda

att kommitténs förslag genomföres. Huruvida det kan finnas erfordeiligt

att, som kammarrätten ifragasatt, riksskattenämnden efter en författningsändring

utfärdar vägledande anvisningar, kan ej nu bedömas.

Det får ankomma på nämnden att pröva denna fråga.

Från några håll har förordats en fortsatt prövning av frågan om ändamålsenliga

regler för byggnadsavskrivning. Jag känner mig av de anförda

motiveringarna knappast övertygad om angelägenheten härav. Vad exempelvis

länsstyrelsen i Stockholms län anfört om teoretiskt tänkbara regler

för avskrivning vid vissa till- och ombyggnader synes kunna ge anledning

till både principiella och praktiska invändningar.

Som nämnts förordar jag emellertid att kommitténs föreslagna omredigering

av punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen godtages.

7. Värdering av varulager

Gällande bestämmelser

I 41 § kommunalskattelagen stadgas att inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder, i den mån dessa inte står i strid med

särskilda bestämmelser i lagen. I anvisningarna till nämnda paragraf an
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

gives detta stadgande innebära bland annat att hänsyn skall vid inkomstberäkningen

tagas till in- och utgående lager av varor, råmaterial, heloch

halvfabrikat in. in. ävensom till fordringar och skulder. Den i räkenskaperna

gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning ellei

förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat,

handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar

av förvaltade medel i aktier, obligationer, lanefordringar in. in.

skall för skattskyldiga som haft ordnad bokföring endast om särskilda

omständigheter därtill föranleder frangas vid inkomstbeiäkningen.

Dessa bestämmelser anses innebära, att en värdesättning å lagret kan godkännas

i taxeringshänseende därest densamma inte strider mot god köpmannased,

även om värderingen i och för sig skulle vara sådan, att tvekan

kan råda om den överensstämmer med vad som vanligen kan betecknas

såsom gott affärsbruk. Det är endast skattskyldiga med ordnad bokföring

som kan göra anspråk på att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen

skall äga vitsord vid taxeringen.

I detta sammanhang torde böra omnämnas att nedskrivning av värdet a

rättigheter till kontraherade ej levererade tillgångar godkännes endast i den

mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen

understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige

i oförändrat eller förädlat skick försäljes.

Om beskattningsmyndighet frångått den skattskyldiges på hans räkenskaper

grundade inkomstberäkning och sasom inkomst för ett år beskattat

vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare

år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstbeiäkningen

för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det

sistnämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn häitill

justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten inte för det

året ånyo tages till beskattning.

Såsom bestämmelserna om varulagervärderingen utformats i kommunalskattelagen

lämnar de inte något mera bestämt svar på frågan var gränsen

går för en i beskattningshänseende godtagbar nedskrivning av varulagret.

Inte heller skattedomstolarna har velat binda sig för någon fix nedre

gräns i fråga om tillåten nedskrivning. Detta torde sammanhänga med att

nedskrivningsbehovet är mycket olika för skilda varuslag och bianscher

och även kan växla högst betydligt mellan olika företag inom samma

bransch. Nedskrivningsbehovet kan också variera med hänsyn till det vid

varje bokslutstillfälle rådande konjunkturläget. Skattedomstolarna har

därför bedömt frågan om gränsen för tillåten nedskrivning från fall till

fall.

Av föreliggande rättsfall framgår, att rörelseidkare i praxis ansetts ha

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

en mycket vidsträckt — om än ej obegränsad — rätt att verkställa nedskrivning

å varulager i rörelsen.

Det må tilläggas att om för visst beskattningsår lagret är kvantitativt oförändrat

eller har ökat, varulagervärderingen torde kunna frångås endast

när fråga är om ökning av dold reserv i varulagret under beskattningsåret.

Däremot torde eu skattskyldig om lagertillgångarna minskat inte kunna

göra anspråk på att få bibehålla befintlig dold reserv. En dylik reserv lärer

nämligen böra upplösas i den mån lagret nedgår till sin mängd.

Ett försök att tillämpa en lägsta gräns för lagervärderingen vid inkomsttaxeringen

har sedan ar 1950 gjorts av mellankommunala prövningsnämnden.

Den lägsta gränsen har därvid i princip angivits till 30 procent av lagrets

anskaffningsvärde, i förekommande fall reducerat med hänsyn till inkurans

och prisfall, som kan konstateras å balansdagen. Från denna

huvudregel kan dock undantag göras. Om prisstegringen för varulagret

överstiger 100 procent av förkrigspriserna medgives sålunda, att den överskjutande

prisstegringen först får bortskrivas. Det därefter återstående

beloppet får nedskrivas med 70 procent. Är det utgående lagrets anskaffningsvärde

lika stort eller större än anskaffningsvärdet för det ingående

lagret medgiver nämnden att den ingående reserven räknad i kronor får

bibehållas oförändrad, även om bokföringsvärdet för det utgående varulagret

härigenom skulle komma att understiga 30 procent av anskaffningsvärdet.

Vidare får samma procentuella nedskrivning bibehållas för det utgående

varulagret som medgivits för varulagret vid beskattningsårets ingång.

Dessutom anser nämnden att, om ett företag tillämpat samma värderingspiinciper

under en längre följd av år, dessa värderingsprinciper ofta kan

godkännas vid beskattningen. Om sålunda en skattskyldig under en längre

tidsperiod konsekvent tillämpat normallagervärdering och om normallagerpriserna

är skäliga, synes nämndens mening vara att en sådan värdering

bör godtagas vid beskattningen, såvida varulagrets värde ej blir negativt.

Även då en skattskyldig värderar varulagret efter från år till år oförändrade

å-priser godtages detta, om å-priserna är rimliga.

De av mellankommunala prövningsnämnden sålunda tillämpade reglerna

for lagervärdering vid inkomsttaxeringen torde ha accepterats av flertalet

andra beskattningsnämnder. Därvid synes dock främst huvudregeln,

d. v. s. en lägsta gräns för lagervärderingen vid 30 procent av anskaffnings-

eller återanskaffningsvärdet, ha tillämpats. Dessa värderingsregler

har ännu inte kommit under beskattningsdomstolarnas prövning.

Vidare torde böra erinras om att under de senaste åren vissa inskränkningar

i nedskrivningsrätten temporärt beslutats som ett led i den förda

ekonomiska politiken. Sålunda antog 1951 års vårriksdag förordningen

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

den 30 mars 1951, nr 151, om investeringsskatt och samma års höstriksdag

förordningen den 14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelsei

om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Bestämmelserna i förordningen om investeringsskatt, vilka här beröres

endast i vad avser investeringar i varulager, innebar i princip att en

särskild skatt skulle erläggas av rörelseidkare, som under år 1951 ökat

sitt varulager. Skatt utgick emellertid endast om vid lagerökning den

dolda reserven — skillnaden mellan anskaffningsvärde och bokfört värde

— samtidigt ökat; skatten beräknades till 10 procent av ett beskattningsbart

belopp, som motsvarade reservökningen eller, om värdet av lagerökningen

var lägre, sistnämnda värde. Beräkning av värdet av lagerökning

och av ökning av dold reserv skulle därvid i regel ske vid jämförelse med

lagret vid 1949 års utgång. En reservökning, som tillskapats genom att till

investeringsfond avsatta medel tagits i anspråk, föranledde inte taxering

till investeringsskatt. Bestämmelserna om investeringsskatt var inte tillämpliga

på rörelseidkare med omsättning understigande 300 000 kronor för år.

Den tillfälliga förordningen om värdering av varulager, som antogs av

1951 års höstriksdag, avsåg samtliga rörelseidkare samt skulle gälla vid

1953 och 1954 års taxeringar. Förordningens bestämmelser kom emellertid

aldrig att tillämpas enär 1952 års riksdag med hänsyn till det ändrade

ekonomiska läget upphävde förordningen innan densamma trätt i tilllämpning.

Samtidigt antog sistnämnda års riksdag en förordning (SFS

755/1952) med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering.

Även denna förordning upphävdes emellertid innan densamma hunnit

tillämpas. Avsikten med dessa tillfälliga bestämmelser var att begränsa

investeringar i lager i förvärvskällan rörelse genom att förhindra att lagerökningar

skulle delvis kunna finansieras med obeskattade vinstmedel.

Förordningarna avsågs sålunda tillämpliga om rörelseidkare vid utgången

av de mot ovan nämnda taxeringsår svarande beskattningsåren ökat sitt

varulager i jämförelse med varulagret vid utgången av det beskattningsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars 1952 respektive före den 1 mars

1953, det s. k. jämförelselagret. Huvudregeln var att vid lagerökning fick

den dolda reserven inte öka. Hade den dolda reserven i sådant fall ökat,

skulle i princip ett belopp motsvarande reservökningen tilläggas nettointäkten

av rörelse. Vid beräkningen av detta tillägg fanns emellertid vissa

spärregler. Tillägget fick sålunda inte överstiga värdet av lagerökningen.

Man hade med andra ord velat förhindra just möjligheten att nedskriva

lagerökningen. För att möjliggöra en viss konsolidering för nystartade

företag och företag med små jämförelselager hade den modifikationen föreskrivits,

att eu nedskrivning till 50 procent av lagrets (åter-)anskaffningsvärde

alltid var tillåten. Tillägget fick i enlighet härined inte överstiga

ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, hällten av det lägre

12 — Biliang till riksdagens protokoll 1055. t sand. Nr 100

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena å lagret vid beskattningsårets

utgång och, å andra sidan, det bokförda värdet av samma lager.

Särskilda invenieringsbestämmelser. Kommunalskattelagen innehåller

inte några regler om inventering av varulager. I samband med avvecklingen

av krigskonjunkturbeskattningen meddelades emellertid av 1945 års riksdag

vissa bestämmelser i detta ämne att tillfälligt gälla. För att i möjligaste

mån skapa garantier för att hela lagret medtogs i inventariet föreskrevs

nämligen i en förordning med särskilda bestämmelser angående inventering

av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling

(SFS 777/1945) att i regel två i inventeringen deltagande personer skulle

å inventariet teckna en på heder och samvete avgiven försäkran att vid

inventeringen inte någon lagertillgång uppsåtligen undantagits. För att

hindra att inneliggande varulager värderades för lågt föreskrevs vidare, att

i inventariet skulle för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda

för omsättning och förbrukning i rörelse, angivas anskaffningsvärdet eller

dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet). Den skattskyldige

ägde dock om han så önskade i stället angiva utförsäljningspriset, nämligen

under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

kunde på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt från det sålunda

.ingivna priset. Om en skattskyldig vid tidigare inventeringar regelmässigt

tillämpat annan tillförlitlig värderingsmetod, fick den skattskyldige även

vid 1945 års inventering angiva värdena enligt denna metod, under förutsättning

att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet å inneliggande lager

kunde på ett tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt från de i inventariet

angivna värdena.

Företagsbeskattningskommittén

Av kommittén verkställd undersökning av lagernedskrivningar. I betänkandet

redovisas en av företagsbeskattningskommittén verkställd undersökning

av lagervärderingen i ca 4 700 aktiebolag och ekonomiska föreningar

på grundval av de av dessa skattskyldiga år 1952 avgivna deklarationerna

för taxering till investeringsskatt. Från den i betänkandet (s. 178—201)

lämnade redogörelsen, vartill i övrigt hänvisas, torde följande få återges.

Det undersökta materialet utgöres av uppgifter angående lagervärden

m. in. som lämnats av aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilkas styrelse

har sitt säte inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands

och Västernorrlands län samt därjämte av vissa aktiebolag, vilkas

styrelse har sitt säte i Stockholms stad. Av bolag, vilkas styrelse har

sitt säte i nämnda stad, har medtagits bolag inom fyra av stadens åtta

bolagstaxeringsdistrikt.

Beträffande det undersökta materialets representativitet anför kommittén.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Genom att uppgifter hämtats från samtliga ifrågakommande aktiebolag och ekonomiska

föreningar från län i skilda delar av landet har en viss garanti vunnits

för att de olika branscherna är tillfredsställande representerade.

Beträffande industrin torde den omständigheten att uppgifterna endast avser

aktiebolag och ekonomiska föreningar knappast minska materialets representativitet,

enär industriföretag av någon betydelse i regel drives i form av aktiebolag.

Även företag inom grosshandeln drives i så stor utsträckning såsom aktiebolag

eller ekonomiska föreningar att materialet, trots dess begränsning till dylika juridiska

personer, torde vara tillräckligt belysande.

För detaljhandeln däremot kan materialet inte sägas vara representativt, men

det bör dock kunna ge en viss ledning för bedömning av lagernedskrivningen

inom denna del av handeln.

Enligt kommitténs beräkning kan antagas att det undersökta materialet

för industrins del omfattar mellan 30 och 40 procent av hela industrin med

hänsyn till lagerhållningen. Beträffande gross- och detaljhandeln är i avsaknad

av jämförbar statistik någon motsvarande bedömning svår att göra.

Från deklarationerna till investeringsskatt har uppgift bl. a. hämtats i

fråga om varulagren vid 1949 och 1951 års — eller motsvarande räkenskapsårs

— utgång beträffande anskaffnings- och bokföringsvärdena. Med anskaffningsvärde

förstås här det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena

(lagret värderas efter lägsta värdets princip) och efter avdrag

för inkurans. I de fall inkuransavdraget angivits i deklarationerna

har även uppgift härom insamlats.

I en kommentar till undersökningen framhåller kommittén att, då undersökningen

byggde på uppgifter, som lämnats i deklarationer till ledning

för taxering och uppgifterna varit mycket svårkontrollerbara och i hög grad

beroende på vederbörande företags eget bedömande, man inte kunde bortse

från att de av företagen gjorda beräkningarna inte var helt rättvisande. Man

måste sålunda räkna med, att då det gällt att beräkna t. ex. inkuransavdrag

och prisstegring detta kunde ha skett så att beräkningen varit till företagens

förmån vid taxeringen. Det hade nämligen legat i företagens intresse

att visa att lagerökningen och reservökningen i lagren mellan åren 1949

och 1951 varit så liten som möjligt. Härav följde att företagen hade intresse

av att visa ett högt anskaffningsvärde å 1949 års lager och således ett litet

inkuransavdrag i detta lager, en hög prisstegring mellan 1949 och 1951

samt ett lågt anskaffningsvärde å 1951 års lager och således ett stort inkuransavdrag

i detta lager. Man kunde inte bortse från att detta kunde ha

påverkat de lämnade uppgifterna.

Kommittén framhåller vidare, att det borde observeras att skillnaden

mellan anskaffningsvärde och bokfört värde inte alltid behövde i sin helhet

ha föranletts av en egentlig nedvärdering. Även om uttrycket nedskrivning

för enkelhetens skull användes för att beteckna differensen mellan nyss

angivna värden, fick delta uttryck täcka även den del av differensen som

kunde ha föranletts av en prisstegring å lagertillgångarna.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Undersökningen visar bl. a. att nedskrivningen vid 1951 års utgång i

kronor räknad var betydande och uppgick till sammanlagt mer än 4 miljarder

kronor. Då det undersökta materialet enligt kommitténs uppskattning

knappast kan omfatta mer än \U av lagerhållningen hos samtliga landets

företag (undersökningen omfattar t. ex. endast en ringa del av detaljhandeln)

räknar kommittén med att den sammanlagda nedskrivningen av lagerhållningen

vid 1951 års slut utgjorde mellan 10 och 20 miljarder kronor.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att prisstegringen under åren

1950 och 1951 uppgick till mer än 30 procent. Å andra sidan påpekar kommittén

att enligt den verkställda undersökningen skillnaden mellan anskaffningsvärde

och bokfört värde år 1949 uppgick till sammanlagt ca

3 miljarder kronor. Detta innebär, anför kommittén, att den sammanlagda

nedskrivningen vid utgången av år 1949 inte mera avsevärt kan ha understigit

motsvarande nedskrivningar år 1951.

Av den verkställda undersökningen finner man att den procentuella nedskrivningen

i förhållande till lagrens anskaffningsvärden obetydligt förändrats

mellan 1949 och 1951. För industrin inkl. byggnadsverksamheten

har den procentuella nedskrivningen något ökat, för grosshandel och detaljhandel

något minskat. De framkomna procenttalen är för industrin 56

resp. 58, för grosshandeln 53 resp. 50 och för detaljhandeln 58 resp. 52.

Kommittén har även undersökt den genomsnittliga procentuella nedskrivningen

inom olika branscher inom industrin, grosshandeln och detaljhandeln.

Den procentuella nedskrivningen för olika branscher företer betydande

avvikelser från de nyss angivna genomsnittssiffrorna.

Vad beträffar industrin ligger nedskrivningsprocenten — om man bortser

från byggnadsverksamhet, livsmedelsindustri och kraft-, belysningsoch

vattenverk, där nedskrivningen inte är jämförbar med läget inom andra

områden — mellan 50 och 70 procent av anskaffningsvärdena. Största nedskrivningsprocenten

visar pappers- och grafisk industri, 78 procent, samt

textil- och beklädnadsindustri, 63 procent.

Även grosshandeln utvisar — fransett ett par branscher — en variation

i nedskrivningsprocenten mellan 50—70 procent. Nedskrivningsprocenten

är dock i stort sett något lägre än för industrin.

Nedskrivningsprocenten inom detaljhandeln synes i regel ligga något över

motsvarande nedskrivningsprocent för grosshandeln.

För såväl industri som gross- och detaljhandel framgår av utredningen

att den procentuella nedskrivningen i stort sett är större hos företag med

stora lager än hos företag med mindre lager.

Vidare visar utredningen, om man går till de enskilda företagen, att nedskrivningsprocenten

varierar mycket mellan olika företag även inom samma

bransch. Ett inte ringa antal företag har högre nedskrivningsprocent än

70, d. v. s. de har gjort större nedskrivning än som mellankommunala prövningsnämnden

enligt huvudregeln medger. Utredningen ger emellertid

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

också vid handen att hos inånga företag skulle nedskrivningen vara ganska

obetydlig. De stora procentuella nedskrivningarna finns hos de gamla företagen

och hos dessa främst hos dem med stora lager. Även i andra åldersgrupper

är tendensen, som förut berörts, den att ju större lagren är desto

större är nedskrivningsprocenten.

Det torde böra framhållas att den i det föregående angivna lagernedskrivningen

beräknats å anskaffningsvärdet efter avdrag för inkurans.

Beträffande verkställda inkuransavdrag framgår av utredningen att endast

en del företag öppet redovisat inkuransavdragen. Avdragen visar stor

spridning även då det gäller företag inom en och samma bransch.

Kommitténs överväganden och förslag. Kommittén erinrar till en början

om att i utredningsdirektiven hade framhållits att det i fråga om varulagervärderingen

kunde vara lämpligt att undersöka huruvida bestämmelser

kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager

under tider då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömdes

såsom från samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna därvid

utformas så att de allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Vidare

hade framhållits, att bestämmelserna närmast syntes böra ha karaktär av

en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras skola

gälla för eu viss förestående tidsperiod.

Härefter anför kommittén följande.

Såsom skattelagarnas värderingsregler beträffande varulager kommit att tilllämpas

i praxis, d. v. s. att en mycket långt gående nedvärdering tillåtes, kan

reglerna inte anses fylla de krav som från konjunkturpolitisk synpunkt bör uppställas,

nämligen att de inte skall verka direkt investeringsstimulerande i högkonjunkturlägen.

Sådana inte önskvärda verkningar av värderingsreglerna kan

som i direktiven antytts motverkas genom särskilda bestämmelser som sättes i

kraft när en återhållsamhet i investeringar är från samhällets synpunkt önskvärd.

Då det emellertid som kommittén i tidigare sammanhang framhållit ofta är svårt

att avgöra när dylika bestämmelser skall börja tillämpas, kan skattelagarnas värderingsregler

i ett tidigt skede av en högkonjunktur, innan beredskapslagstiftningen

satts in, stimulera och underlätta investeringar i sådan omfattning att

svårigheter därigenom kan uppkomma att i ett senare läge bemästra de inflationistiska

tendenserna i högkonjunkturen. Därtill kommer att en beredskapslagstiftning

på detta område torde bli nödvändig att utforma på det sätt, att en

före ikraftträdandet av denna lagstiftning på grundval av de permanenta värderingsreglerna

bildad reserv får bibehållas. Om de permanenta bestämmelserna

tillåtit en mycket betydande nedskrivning, har företagen därigenom fått större

möjlighet att öka lagret även om beredskapslagstiftningen inte skulle tillåta en

nedskrivning av lagerökningen. Det bör nämligen uppmärksammas att företagets

likviditet förbättrats genom den minskning av skatten som erhållits genom nedskrivningen

och att företaget genom den stora reserven i lagret fått möjlighet att

även efter en lagerökning, som ej får nedskrivas, hålla lagret i dess helhet bokfört

i betryggande värde. Därjämte må framhållas att de medel, som genom

lagernedskrivningar frigöres, kan disponeras även för andra investeringar än i

varulager, I. ex. i inventarier. Som framgår av vad som anförts i samband med

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

redogörelsen för kommitténs lagerundersökning kan de medel varom här är fråga

uppgå till synnerligen stora belopp. De skäl, som kommittén anfört för eu permanent

begränsning av den fria avskrivningsrätten beträffande inventarier, kan

därför och i än större utsträckning åberopas även för restriktivare permanenta

värderingsregler i fråga om varulager.

Kommittén tillägger, att då nuvarande värderingsregler avseende varulager

infördes i skattelagarna år 1928 lagstiftaren knappast torde ha räknat

med att de skulle innebära möjlighet till en så långt gående nedvärdering

som praxis numera tillät. Begreppet god köpmannased när det gällde varulagervärdering

hade i hög grad påverkats av skattetrycket i förening med

frånvaron av en i skattelagstiftningen angiven nedre gräns för värderingen.

Det torde numera över huvud vara svårt att hävda att en nedvärdering gått

så långt att den kunde sägas strida mot god köpmannased. I andra länder

med striktare värderingsregler i skattelagstiftningen, t. ex. i England, torde

en sådan lagervärdering som regelmässigt tillämpades av svenska företag

anses direkt strida mot vad där ansågs som god köpmannased.

Frånvaron av mera preciserade lagervärderingsregler i skattelagarna

hade, enligt vad därefter anföres, medfört, att den skattskyldiges värdesättning

i allmänhet godtagits av beskattningsnämnderna. Frågor rörande tillläinpningen

av värderingsbestämmelserna avseende varulager hade mycket

sällan kommit under beskattningsdomstolarnas prövning. Detta berodde

även därpå att tillförlitliga uppgifter angående företagens lagervärdering

mera sällan stått taxeringsmyndigheterna till buds. Endast i undantagsfall

redovisade företagen öppet i balansräkningen de nedvärderingar som verkställts.

Från taxeringsmyndigheternas sida hade framhållits, att även vid

direkta förfrågningar svårigheter understundom förelegat att erhålla tillfredsställande

uppgifter. Företagen framhöll att inventeringen inte var så

verkställd att de utan ett mycket tidskrävande arbete kunde framräkna

anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet för lagren. Otvivelaktigt förelåg

en strävan hos många företag att hålla lagervärderingen dold för insyn.

Bristen på klara upplysningar beträffande lagret skapade ofta överdrivna

föreställningar om förekomsten av dolda reserver och hade inte kunnat

undgå att hos taxeringsmyndigheterna skapa en misstro mot de uppgifter

angående lagren som erhölls i samband med taxeringen.

Kommittén påpekar att av en i betänkandet lämnad redogörelse (s. 154

—178) för uttalanden, gjorda av länsstyrelserna och vissa näringsorganisationer

rörande erfarenheterna beträffande skattelagarnas regler om lagervärdering

framgick, att de hörda myndigheterna ganska enstämmigt ansett

en inskränkning i rätten till nedskrivning önskvärd och att vissa länsstyrelser

funnit att värderingsreglerna understundom utnyttjats på ett sätt

som betecknats som missbruk.

Härefter framhåller kommittén bl. a., att från näringslivets sida hävdades

att de liberala värderingsreglerna varit av mycket stor betydelse och

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att någon inskränkning i desamma därför inte borde ske. Därvid anfördes,

att den dolda vinstutjämningen genom varierande lagervärdering ersatte

den öppna resultatutjämningen. Man pekade även på förhållandena efter

första världskriget, då skattelagstiftningen inte medgav företagen sådan

möjlighet till nedvärdering av lagren att de kunde skydda sig mot förlusterna

genom de våldsamma prisfallen. Jämförelse gjordes därvid med de

stora prisförändringar som under de senaste åren skett beträffande vissa

råvaror. Vidare framhölls att den frihet, som företagen åtnjutit beträffande

lagervärderingen, varit av ovärderlig betydelse, när det gällt att skapa förutsättningar

för en konsolidering av företagens finansiella ställning och möjliggöra

för företagen att redovisa jämnare vinster med därav betingade fördelar

bl. a. i konjunkturutj ämnande hänseende. Det betonades att den

konjunkturberedskap, som företagen under senare decennier kunnat bygga

upp, till stor del vilat på en försiktig lagervärdering och att alla strävanden

att begränsa utrymmet för en sådan måste medföra risker för en försämrad

konjunkturberedskap i framtiden.

Det var enligt vad i betänkandet framhalles även kommitténs uppfattning

att de liberala värderingsreglerna otvivelaktigt medverkat till en konsolidering

och en utveckling av näringslivet som från det allmännas synpunkt

varit av värde. Även om det allmänna fått bidraga till denna utveckling

genom att lämna avsevärda skattekrediter, borde inte enbart sistnämnda

synpunkt vara ett tillräckligt motiv från det allmännas synpunkt

att alltför radikalt beskära möjligheterna till nedvärderingar av varulagren

med anlitande av obeskattade vinstmedel. Däremot borde det vara önskvärt

från såväl skattemyndigheternas som företagens synpunkt att få klarlagt

var gränsen för en tillåten nedvärdering gick. Därjämte var det, såsom

tidigare framhållits, från konjunkturpolitisk synpunkt nödvändigt att

värderingsreglerna inte var så liberala att de i begynnande högkonjunkturlägen

verkade alltför investeringsstimulerande. En avvägning mellan de nu

anförda synpunkterna måste därför ske.

De permanenta värderingsreglerna. Kommittén anför, att det inte torde

kunna resas några berättigade invändningar mot sådan nedvärdering av

lagren, som var nödvändig för att erhålla hetryggande säkerhet mot förluster

på grund av inkurans och prisfallsrisk. Däremot var det svårt att

motivera att lagervärderingen enligt räkenskaperna skulle ligga till grund

för inkomsttaxeringen även i sådana fall, där lagervärderingen utnyttjades

i sådana vinstreglerande syften som t. ex. att nedbringa den bokföringsmässiga

vinsten med hänsyn till intresset att hålla tillbaka aktieägarnas

krav på högre utdelning, de anställdas krav på höjda löner eller till risk

för ökad konkurrens etc. Det var inte heller tillfredsställande att lagervärderingen

skulle utgöra eu ersättning för eu öppen resultatutjämning

mellan olika år. Det kunde också riktas erinringar mot att en konsolidering

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

med obeskattade vinstmedel skulle ske genom lagernedskrivning eftersom

behovet av en dylik konsolidering inte behövde stå i proportion till det inneliggande

lagrets storlek. Det kunde t. ex. — såsom i ett fall vilket särskilt

belysts inom kommittén — förhålla sig på det sättet att ett företag överlät

tillverkningen av detaljer och halvfabrikat åt underleverantörer. Hela risken

för denna del av tillverkningen låg i realiteten hos beställaren, men

det var underleverantören som formellt hade möjlighet att verkställa nedskrivning

å varulager trots att han hade ett fastställt försäljningspris. I

detta fall var det endast beställaren som kunde ställa berättigade krav på

en skattefri konsolidering för täckande av riskerna. Kommittén hade med

det sagda endast velat redovisa problemställningen och även giva exempel

på att den omständigheten att en rörelseidkare hade ett varulager i och för

sig inte behövde innebära att vederbörande hade ett berättigat anspråk att

få nedskriva detsamma med obeskattade vinstmedel. Det skulle från såväl

konjunkturpolitiska som andra synpunkter vara önskvärt om man kunde

skapa andra möjligheter för resultatutjämning och eventuellt även för konsolidering

med obeskattade vinstmedel samt låta lagervärderingen endast

taga sikte på förluster på grund av risken för inkurans och prisfall.

Kommittén hade, framhålles vidare, undersökt möjligheterna att lösa

problemet med en öppen resullatutjämning. Kommittén hade emellertid

av olika skäl funnit sig inte kunna förorda längre gående åtgärder än en

förlustutjämning begränsad till juridiska personer. Då det gällde lagervärderingen

hade kommittén med hänsyn härtill inte velat helt bortse från

önskemålet att bereda viss resultatutjämning genom varierande lagervärdering.

Detta innebar att de lagervärderingsregler som kommittén ville förorda

borde medge en viss möjlighet till konsolidering med obeskattade

vinstmedel under goda vinstår. Men kommittén fann inte fog för lagervärderingsregler

som syftade till att täcka alla de risker en verksamhet

förde med sig. Inte heller var det från det allmännas synpunkt enligt kommitténs

mening invändningsfritt att företagens fortsatta finansiering delvis

skulle ske med obeskattade vinstmedel, då det givetvis inte alltid kunde

förutsättas att de medel som genom skattekrediten ställdes till företagens

förfogande genomgående utnyttjades på ett från det allmännas synpunkt

lämpligt sätt. Det borde även framhållas, anför kommittén, att den omständigheten

att ett företag hade sitt lager nedskrivet till ett lågt värde i

och för sig inte utgjorde någon garanti för att företaget var välkonsoliderat

och väl berett att möta en lågkonjunktur.

Kommittén framhåller, att då det gällde att utforma striktare regler för

varulagervärderingen det enligt kommitténs mening skulle vara önskvärt

om man kunde anknyta bestämmelserna till värderingsprinciper, som i den

teoretiska företagsekonomin var mera allmänt accepterade, samt anför

härom.

Sådana värderingsregler tillåter emellertid i allmänhet inte någon ned- resp.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

uppskrivning av lagret med hänsyn till resultatutvecklingen. Man skulle sålunda

utesluta möjligheten för företagen att utnyttja lagervärderingen för resultatutjämning.

Det bör ej ifrågakomma att ett företag skall kunna äga tillämpa viss

värderingsprincip i tider då denna medför en lagervärdering som är förmånlig

från företagets synpunkt men frångå samma princip när denna i ett annat läge

inte leder till önskvärt resultat. Det har vid diskussion inom kommittén framhållits,

att om ett företag vill konsekvent tillämpa en i den företagsekonomiska

teorin godtagen metod, detta borde vara tillåtet. Därvid har hävdats att många

företag söker att konsekvent tillämpa någon form av normallagermetod. Denna

värderingsmetod innebär att det lager företaget normalt behöver för sin verksamhet

upptages till konstanta och betryggande låga priser. Om lagret ett visst

år överstiger normallagret värderas lagerökningen till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.

Om lagret minskar under normallagret upplägges en reserv,

som möjliggör att det sedermera pånyttfyllda normallagret kan nedskrivas till

de för detta lager tillämpade priserna.

Det torde emellertid enligt vad kommittén erfarit höra till undantagen att ett

företag tillämpar en normallagermetod som kan göra anspråk på att vara konsekvent

genomförd. I allt fall torde företagen i regel inte underlåta att skriva upp

lagret då så är nödvändigt för att undvika att redovisa förluster eller för att av

olika skäl, t. ex. med hänsyn till möjligheterna att verkställa oförändrad utdelning,

redovisa högre bokföringsmässig vinst än det verkliga resultatet för året

medger. Därtill kommer att det för taxeringsmyndigheterna torde vara omöjligt

att avgöra vad som kan anses motsvara ett företags normallager. Ett normallager

förändras nämligen när företagets verksamhet ökar eller minskar och med hänsyn

till bl. a. möjligheterna att snabbt komplettera lagren. Det torde även vara omöjligt

att närmare precisera hur värderingen skall tillgå då normallagret ändras

med hänsyn till företagets utvidgning eller inskränkning eller på grund av att

normallagrets sammansättning ändrats.

Enligt kommitténs mening borde därför — om striktare värderingsregler

skulle införas i skattelagsstiftningen — detta ske genom att fastställa vad

som i flertalet fall skulle utgöra lägsta gräns för värderingen. Denna lägsta

gräns borde fastställas till en viss procent av lagrets anskaffnings- (tillverknings-)

eller återanskaffningsvärde, d. v. s. enligt i huvudsak samma

princip som tillämpats av mellankommunala prövningsnämnden. Mot sådana

regler kunde anföras att de, om lagren var nedskrivna till lägsta tilllåtna

värden, medförde att reserverna framtogs vid lagerminskningar. Emellertid

borde den lägsta gränsen sättas så pass lågt att företagen inom ramen

för tillåten nedskrivning hade möjlighet att även vid måttliga lagerminskningar

tillämpa någon form av normallagermetod med skäliga värden för

normallagret. Att eu lägsta gräns föreskrevs innebar inte att företagen

nödvändigtvis måste ha sina lager nedskrivna till denna gräns. Risk förelåg

naturligtvis att, om en lägsta gräns fastställdes, det kom alt bli en viss strävan

hos företagen att ha sina lager nedskrivna till denna gräns. Gränsen

borde av detta skäl inte sättas alltför låg.

Kommittén framhåller därefter att, om lagren var nedskrivna till lägsta

gräns, man kunde befara att företagen, om lagren minskat under beskatt
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

ningsåret, forcerade lageranskaffningen före balansdagen för att slippa

framtaga reserver till beskattning.

Härom yttrar kommittén vidare.

En sådan följd av skattelagarnas värderingsregler är inte önskvärd. Lagerpåfyllnad

bör ske då den av andra orsaker än hänsyn till beskattningseffekten är

lämplig att verkställa. Även nuvarande värderingsregler skapar en strävan hos

företagen att liålla stora lager å balansdagen även om det av andra skäl skulle

varit lämpligt att något dröja med lagerinköpen. För att i viss mån eliminera

denna verkan av värderingsreglerna — en verkan som måste bli större ju liberalare

reglerna är —- har kommittén ansett sig böra föreslå, att den nedvärdering,

som en viss balansdag godtages i beskattningshänseende, skall alternativt få beräknas

å medeltalet av lagrens anskaffningsvärden (återanskaffningsvärden) vid

beskattningsårets slut och vid de två närmast föregående beskattningsårens utgång.

En sådan bestämmelse medför att en negativ lagervärdering i vissa fall kan

komma att tillåtas. Om lagret vid beskattningsårets utgång avsevärt minskat, kan

vad som anses utgöra skälig nedskrivning av medeltalet av de tre årens lager bli

större än anskaffningsvärdet å lagret. I sådant fall får företaget upplägga en

värderegleringsfond för lagret, varvid avdrag medgives vid inkomsttaxeringen

för avsättning till denna fond. Har för visst beskattningsår avdrag medgivits för

avsättning till sådan fond, skall beloppet återföras till beskattning under nästföljande

beskattningsår. Vid detta beskattningsårs utgång får så bedömas om avdrag

för ny avsättning eventuellt kan ifrågakomma. Vid beräkning av det medeltal av

de tre senaste årens lager, å vilken tillåten nedskrivning får beräknas, kan av

praktiska skäl inte ifrågakomma att omräkna lagren till samma penningvärde i

de fall prisförändringar ägt rum mellan åren. En förutsättning för att en skattskyldig

skall få beräkna nedskrivningen å ett treårsmedeltal måste vara att lian

haft ordnad bokföring och att avsättning i förekommande fall till lagerregleringsfond

sker i räkenskaperna.

Kommittén tillfogar att i tider, då en mycket påtaglig bristsituation förelåg,

det kunde bli nödvändigt föreskriva speciella varulagervärderingsregler

av i stort sett samma innebörd som de i förordningen med provisoriska

bestämmelser om investeringsfond för ersättande av normallager

in. m. (SFS 278/1948) upptagna reglerna. Då utformningen av dylika regler

måste anpassas efter den speciella situationen hade kommittén ansett sig

inte kunna framlägga något förslag till en lagstiftning av sådan innebörd.

Därefter anföres att mot införandet av en lägsta gräns för lagervärderingen

hade även invänts att, om lagret var nedskrivet till lägsta medgivna värde,

ett kvantitativt oförändrat lager inte kunde bibehållas i oförändrat bokfört

värde vid stigande priser. Detta innebar att företagen tvingades skriva upp

sina lager och framtaga inte realiserade vinster till beskattning. Emellertid

borde, framhåller kommittén, företagen inom ramen för tillåten nedskrivning

kunna vid måttliga prisstegringar tillämpa en normallagermetod. I

tider av våldsammare prisstegringar förelåg i regel ett sådant konjunkturläge

då sådana speciella värderingsregler, som kommittén i annat sammanhang

närmare behandlade, borde tillämpas. Dessa värderingsregler borde

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

i princip innebära att företagets normallager fick, oberoende av prisstegringar,

bibehållas i oförändrat bokfört värde.

Enligt kommitténs mening borde, om i skattelagarna angavs en lägsta

gräns för värderingen, den tillåtna nedskrivningen beräknas å ett värde å

lagret som motsvarade det lägsta av anskaffnings- respektive tillverkningsvärdet

och återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång. Med anskaffningsvärde

avsågs härvid de senast aktuella anskaffningspriserna. Det

sagda innebar att lagret skulle värderas enligt principen »först in—först ut».

Denna princip innebar att de först inköpta varorna ansågs först sålda. Lagret

vid beskattningsårets utgång skulle sålunda anses bestå av de senast

inköpta varorna.

Beträffande värderingen av inom det egna företaget producerade tillgångar

anför kommittén följande.

l)å fråga är om tillgångar, som framställts inom det egna företaget, skall såsom

anskaffningsvärde i princip anses direkta tillverkningskostnader (material och

arbetslöner) ökade med indirekta tillverkningskostnader, varvid hänsyn dock

ej behöver tagas till ränta å eget kapital. Det torde vara nödvändigt att i skattelagarna

på detta sätt definiera vad som utgör tillverkningsvärde för inom företaget

tillverkade varor. Det blir alltmer vanligt att man inom industrin vid inventeringen

upptager dylika tillgångar endast till värden motsvarande direkta kostnader.

Något pålägg göres med andra ord inte för indirekta kostnader. Detta

innebär att en betydande nedvärdering redan vid inventeringen i själva verket

skett å dessa tillgångar i förhållande till vad som är fallet för den rörelseidkare

som vid inventeringen medräknat de indirekta tillverkningskostnaderna. Dessa

kostnader varierar givetvis mycket starkt mellan olika branscher. I vissa branscher

kan de indirekta kostnaderna uppgå till något tiotal procent av direkta

arbetslöner under det att i andra branscher dylika kostnader kan uppgå till ett

par hundra procent. Vid bedömningen av om ett företag underskridit den lägsta

gränsen för värdesättningen måste för tillgångar som här avses i anskaffningsvärdet

även inräknas skäligt pålägg för indirekta kostnader. Grunderna för beräkningen

av detta pålägg bör i deklarationen angivas av företaget. Några enhetliga

normer för påläggets beräkning kan inte föreskrivas då pålägget av natuiliga

skäl måste bliva olika för olika branscher och olika företag. För inom det

egna företaget tillverkade varor kan ett återanskaffningsvärde vid beskattningsårets

utgång i regel inte angivas. Om beräknat försäljningspris för dylika tillgångar

är lägre än tillverkningsvärdet skall tillgångarna däremot upptagas till försäljningsvärdet

efter avdrag för försäljningskostnaderna.

Därefter anföres att om eu lägsta gräns för lagervärderingen fastställdes

det torde bli nödvändigt att föreskriva, att eventuellt avdrag för inkurans

skulle redovisas öppet. I inkuransavdraget låg sä mycket av subjektiv bedömning

att värdet av en fastställd nedre gräns för lagervärderingen till

stor del gick förlorad om nedvärderingen med hänsyn till inkurans skulle

godkännas utan närmare prövning. För företag inom handeln borde inkuransavdraget

motsvara lika stor procent av den verkliga anskaffningskostnaden

som nedsättningen av utförsäljningspriset på grund av inkurans

utgjorde av utförsäljningspriset för kuranta varor. För industriföretagen

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

torde någon dylik regel för beräkning av inkuransavdrag svårligen kunna

angivas. Icke kuranta varor torde, då berörda princip för inkuransavdragets

beräkning inte kunde tillämpas, få upptagas till beräknat utförsäljningspris

i den mån detta var lägre än tillverkningsvärdet. Inom industrin

torde okuranta varor ofta endast ha ett skrotvärde till vilket värde dessa

varor borde upptagas. Även denna reducering av tillverkningsvärdet borde

dock redovisas öppet.

Kommittén förutsatte att företagare i inkomstdeklarationen ålades att

angiva värdet å varulagret värderat till det lägsta av anskaffnings- respektive

tillverkningsvärdet och återanskaffningsvärdet (utan avdrag för inkurans)

vid beskattningsårets utgång. Särskild föreskrift härom borde intagas

i taxeringsförordningen. Från detta värde skulle avdrag därefter göras

för inkurans. Om inkuransavdraget inte översteg 5 procent av det upptagna

lagervärdet och om ett sålunda beräknat avdrag inte syntes i det enskilda

fallet oskäligt, borde detta avdrag i regel utan särskild prövning

kunna godtagas av taxeringsmyndigheterna. För branscher där inkuransavdraget

regelmässigt var betydande, t. ex. modebetonade branscher, skulle

enligt kommitténs förslag riksskattenämnden efter framställning från och

i samråd med vederbörande näringsorganisationer fastställa den högre procentsats

för inkuransavdrag, som inom dessa branscher i regel borde kunna

godtagas utan särskild prövning. Endast om en rörelseidkare kunde göra

sannolikt att inkuransavdraget för hans rörelse på grund av särskilda omständigheter

var avsevärt högre än det avdrag som erhölls enligt sålunda

angivna procentsatser borde han vara berättigad till högre avdrag. Å det

erhållna värdet å lagret efter avdrag för inkurans skulle så den tillåtna

nedvärdei ingen beräknas. Det borde tilläggas att om lagret huvudsakligen

bestod av råvaror och stapelprodukter, inkuransavdraget i regel borde vara

obetydligt.

Enligt vad därefter framhålles var kommittén väl medveten om att många

erinringar kunde riktas mot en dylik schablonisering av avdraget för inkurans.

Förhållandena var inom olika branscher och företag så olikartade,

att det mången gång var omöjligt att i en enda procentsats inbegripa så

vitt skilda sortiment som t. ex. textilgrossistens och kolonialvarugrossistens.

Dessa omständigheter, ävensom variationerna mellan olika år och i vissa

fall även mellan olika orter, medförde att en hög procentsats måste väljas,

för att den skulle kunna täcka alla praktiska fall. Ä andra sidan kunde,

om nedskrivningsprocenten sattes för låg, vissa företag komma i sådant

läge, att det lönade sig bättre att utsortera en inkurant vara än att bibehålla

densamma och redovisa den i inventariet. Det torde även medföra

stora svårigheter till och med för branschorganisationerna att beräkna en

normal inkuransnedskrivning för en viss bransch enär mycket betydande

variationer kunde förekomma hos olika företag inom samma bransch. Trots

dessa invändningar mot en schablonisering av avdraget ansåg kommittén

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 189

övervägande skäl tala för att man på angivet sätt reglerade inkuransnedsk

rivningen.

Rörande frågan om den procentsats med vilken nedskrivning bör få ske

gör kommittén följande allmänna uttalanden.

Vid avvägningen av denna procentsats måste såsom tidigare framhållits hänsyn

tagas till att de permanenta värderingsreglerna väl bör vara liberala men av konjunkturpolitiska

skäl mer restriktiva än de nuvarande. Därjämte torde man få

räkna med som förut framhållits att om en viss gräns för lagervärderingen fastställes,

detta kan antagas påverka vissa företag så att de strävar efter att hålla

lagren nedvärderade till denna gräns. Även detta talar för att gränsen inte sättes

alltför lågt. Mot en alltför låg gräns talar även det förhållandet att om företagen

har sina lager nedskrivna till denna gräns det måste bli en strävan hos dem att

bibehålla lagret även i tider då det skulle vara bättre att minska lagerhållningen.

Den av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade procentsatsen synes med

hänsyn härtill medgiva möjlighet till en alltför långt gående nedvärdering. Vid

avvägningen av procentsatsen måste hänsyn även tagas till att kommittén föreslår

regler för en viss öppen förlustutjämning för juridiska personer. Visserligen

har kommittén inte ansett sig kunna föreslå liknande regler för fysiska personer,

men det torde förhålla sig så — vilket även den av kommittén gjorda utredningen

angående lagernedskrivningar visar —■ att de procentuellt sett mycket stora nedskrivningarna

gjorts av företag med stora lager. Dessa företag drives regelmässigt

i aktiebolags- eller föreningsform. En begränsning i nedskrivningsmöjligheterna

skulle därför främst drabba sådana företag, för vilka möjlighet till en viss öppen

förlustutjämning vid ett genomförande av kommitténs förslag lämnas. Vidare bör

framhållas att den tillåtna nedskrivningen enligt kommitténs förslag alternativt

får beräknas å medeltalet av värdena av de tre senaste årens lager. Även detta

motiverar att procentsatsen inte sättes alltför högt.

Å andra sidan måste en sådan nedvärdering tillåtas att en säker garanti erhålles

för prisfallsrisker och att därutöver en viss möjlighet till skattefri konsolidering

lämnas.

Därefter anföres att kommittén efter sina överväganden kommit till att

den lägsta gränsen för lagervärdering för flertalet företag borde sättas vid

50 procent av anskaffnings- (tillverknings-) respektive återanskaffningsvärdet

å lagren efter avdrag för inkurans. Häremot fick vägas den öppnade

möjligheten till att värdera lagret enligt en modifierad normallagermetod,

innebärande t. o. in. i vissa lägen en rätt till negativa lagervärden, och till

möjligheten av förlustutjämning. Även ett förslag, för vilket strax skall

redogöras, innebär, yttrar kommittén vidare, ytterligare uppmjukningar i

den av kommittén förordade värderingsregeln, framförallt för industrin,

vilken visat den högsta genomsnittliga nedvärderingen.

För att garantera att värderingsreglerna gav fullt betryggande säkerhet

för prisfallsrisk skulle enligt kommitténs förslag en alternativ värderingsregel

kunna tillämpas för sådana varor, vilka var underkastade de största

prisförändringarna, nämligen råvaror och stapelprodukter, d. v. s. varor

vilka undergått mycket liten grad av förädling och för vilka eu ständig efterfrågan

fanns och på grund därav även kontinuerliga prisnoteringar. För

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

dessa varor borde såsom underlag för beräkning av tillåten nedskrivning

alternativt få användas de lägsta priserna under senaste femårsperiod;

med lägsta pris avsågs lägsta marknadspris. Om sådana priser lades till

grund för värderingen, borde nedskrivningsprocenten dock ej sättas högre

än till 30 procent. Därvid borde särskilt avdrag för inkurans medgivas endast

om det kunde visas att mera avsevärd inkurans förekom i detta lager.

Det borde inte möta något hinder att företaget värderade en del av sitt lager

av råvaror och stapelprodukter enligt huvudregeln och en annan del enligt

denna specialregel.

I betänkandet (s. 212—215) redovisas en av kommittén gjord undersökning

hur en värdering enligt huvudregeln, d. v. s. en nedskrivning till 50

procent av dagsvärdet, beträffande sulfitved, bly, kopparplåt och stenkol —

för vilka uppgifter om priser vid de olika årens slut funnits tillgängliga —

ställer sig i förhållande till en värdering av samma tillgångar till 70 procent

av lägsta värdet under en femårsperiod. Utredningen visar att en tillämpning

av de båda metoderna ger i stort samma resultat, dock att en mera

jämn lagervärdering erhålles vid användning av lägsta värdet under en

femårsperiod, enär tillfälliga prisstegringar inte slår igenom i lagervärdena.

Kommittén framhåller, att de i det föregående behandlade reglerna var

avsedda att gälla för flertalet företag. Kommittén hade inte härutöver ansett

sig kunna framlägga förslag om en differentiering av den tillåtna nedskrivningen

i syfte att tillgodose olika i verkligheten förekommande variationer

i nedskrivningsbehoven. Varje differentiering på huvudgrupper måste

nämligen bli godtycklig. Inom handeln hade t. ex. företag med snabb omsättning

mindre prisfallsrisker än företag med långsam omsättning, inom

industrin var prisfallsriskerna större beträffande varor där råvarukostnaderna

dominerade men mindre beträffande varor där arbetskostnaderna var

utslagsgivande. Om emellertid ett företag kunde visa att reglerna inte gav

tillräckligt skydd mot befarat prisfall, skulle givetvis en längre gående nedvärdering

godkännas. För vissa företag åter kunde en nedvärdering enligt

huvudregeln inte tillåtas. Detta gällde t. ex. banker och andra penninginrättningar,

försäkringsföretag, byggnadsföretag med lager av fastigheter,

företag vilkas lager i betydande utsträckning bestod av prisgaranterade

varor, industriföretag som arbetade på beställning etc. För dessa företag

hade kommittén inte ansett görligt att föreslå fixerade lägsta gränser för

nedvärderingen. Det torde få överlåtas åt praxis att utifrån en i lagstiftningen

angiven allmän princip här skapa värderingsnormer, som för olika

typer av företag måste bli ganska varierande. Såsom norm för nedvärderingen

borde gälla att denna skulle ge säker täckning för de risker, som var

förknippade med lagerhållningen men i övrigt inte ge större utrymme för

en konsolidering än vad för övriga företag ifrågakom. Det var också möjligt

att sedan erfarenhet av de nya reglerna vunnits det blev möjligt att för

olika typer av företag närmare angiva vad som i regel borde vara gräns

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

för nedvärderingen vid inkomsttaxeringen. Möjligen kunde riksskattenämnden

genom att lämna taxeringsmyndigheterna vägledande anvisningar påverka

praxis i här avsedd riktning.

I detta sammanhang har kommittén även berört frågan om gränsdragningen

mellan varulager och fordringar, då det gäller beställningsarbeten.

Härom anför kommittén.

Då fråga är om beställningsarbeten, som utgör lös egendom t. ex. varvsindustrins

fartygsbeställningar, är de under tillverkning varande tillgångarna att anse som

tillverkarens varulager. I den mån riskerna i fråga om detta lager i realiteten

ligger, såsom kommittén i tidigare sammanhang framhållit, hos beställaren, kan

tillverkaren inte göra anspråk på att få nedskriva detta lager i skattehänseende

efter samma grunder som andra lagertillgångar. Nedskrivning bör ske för att ge

garanti för de förlustrisker, som kan vara förknippade med beställningen. Då

det däremot gäller arbeten som nedlägges å fastighet tillhörande beställaren är

det inte längre fråga om varulager för entreprenören. Genom de å fastigheten

nedlagda arbetena har entreprenören fått en fordran å beställaren, svarande mot

nedlagda kostnader, och denna fordran får endast nedskrivas i beskattningshänseende,

därest det göres sannolikt att risk föreligger för förlust å entreprenadarbetet.

Materiallagret utgör entreprenörens varulager. Utläggen för å fastigheten

utförda arbeten är däremot enligt kommitténs mening bokföringsmässigt

och skattemässigt att hänföra till fordringar.

Därefter uttalas att av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt

framgick, att praxis intagit den ståndpunkten att — om lagret inte minskat

under beskattningsåret — en ingående dold reserv i lagret skulle få bibehållas

även om lagret var mycket lågt värderat. Om värderingsreglerna utformades

enligt kommitténs förslag skulle värderingen av lagret vid beskattningsårets

utgång bedömas oberoende av hur det ingående lagret värderats.

Det kunde enligt kommitténs mening inte föreligga något berättigat

krav att en reservering i lager, som gjorts med obeskattade medel, skulle

få bibehållas då reserveringen inte längre kunde anses vara nödvändig.

Kommittén ville också framhålla att bedömningen av lagervärderingen

skulle, för skattskyldig som hade flera förvärvskällor, bedömas för varje

förvärvskälla för sig. Enligt bestämmelserna i 41 § kommunalskattelagen

med de till denna paragraf hörande anvisningarna skedde nämligen inkomstberäkningen

särskilt för varje förvärvskälla.

Bestämmelser om inventering av varulager. I avseende härå anför kommittén

att om värderingsreglerna utformades på det sätt kommittén föreslog,

nämligen att en fix nedre gräns för värderingen fastställdes för flertalet

företag, man måste skapa förutsättningar för att skattemyndigheterna

skulle kunna kontrollera att denna gräns inte underskreds. Såsom tidigare

framhållits förutsatte kommittén att uppgift å lagervärdena lämnades i

inkom stdeklarationen. Därjämte syntes det nödvändigt införa sådana bestämmelser

beträffande inventeringen av lagren att dessa värden med till
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Facklig säkerhet kunde framräknas och kontrolleras. Även för genomförandet

av den särskilda lagstiftning, som för vissa konjunkturlägen kunde

befinnas erforderlig, var dylika bestämmelser av avgörande betydelse. En

förutsättning för att en sådan speciell lagstiftning skulle kunna genomföras

och redan från början få avsedd effekt var nämligen, att företagen kunde

lämna tillförlitliga uppgifter angående inte blott årets utan även vissa

tidigare års lagervärden och att möjlighet till kontroll av dessa förelåg.

Vidare erinrades om att från taxeringsmyndigheternas sida ofta påtalats

svårigheterna att av de skattskyldiga få säkra uppgifter angående lagervärdena

och även att kontrollera uppgivna värden. Detta förhållande måste

anses otillfredsställande med hänsyn till den stora betydelsen av tillförlitliga

uppgifter om lagervärdena för såväl inkomst- som förmögenhetsberäkningen.

Kommittén hade undersökt möjligheterna att införa permanenta bestämmelser

för inventering av varulager. Kommittén hade därvid funnit att dylika

inventeringsbestämmelser i princip borde utformas på sätt skedde i

1945 års förordning med särskilda bestämmelser angående inventering av

varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling. Mot

sistnämnda inventeringsbestämmelser hade invänts att desamma särskilt

ined hänsyn till att de beslöts vid en så relativt sen tidpunkt medförde ett

betungande merarbete för de skattskyldiga utan att i nämnvärd grad öka

myndigheternas möjligheter till kontroll av lagervärderingen, dels ock att

det material, som därigenom framkom, inte skulle kunna effektivt utnyttjas

av beskattningsmyndigheterna. Kommittén var medveten om att inventeringsbestännnelser

inte i och för sig gav en säker garanti för rätta lagervärden.

Genom sådana bestämmelser fick likväl taxeringsmyndigheterna

helt andra möjligheter än vad för närvarande var fallet att kontrollera

lagervärderingen. Enligt kommitténs uppfattning var alltså inventeringsbestämmelser

en nödvändig förutsättning för införande av de värderingsbestämmelser

som kommittén i det föregående föreslagit liksom för tillfälligt

skärpta värderingsbestämmelser. Kommittén hade övervägt om lagfästa

inventeringsbestämmelser skulle vara en alltför betungande anordning

från företagens synpunkt. Emellertid hade kommittén, som i denna fråga

haft samråd med företrädare för företagens expertis på detta område, inte

bibragts den uppfattningen att så skulle bli fallet. Å andra sidan borde

vid bestämmelsernas utformning viss hänsyn tagas till den praxis som

redan utbildats hos vissa företag i avseende å inventeringen. Redan enligt

bokföringslagen torde förutsättas att inventeringen skedde post för post

till vissa värden. Det syntes inte vara någon alltför stor belastning att av

företagen kräva att dessa poster upptogs till sådana värden som erfordrades

för bestämmelsernas tillämpning.

Kommittén framhåller att bestämmelserna i 1945 års förordning beträffande

de värden, till vilka inventeringen skulle ske, även syntes kunna

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ligga till grund för motsvarande stadganden i de nu ifrågasatta föreskrifterna.

Härom anföres följande.

Inventeringen skall sålunda kunna ske till anskaffnings-, återanskaffnings- eller

försäljningspris. För att inventeringen skall få ske till utförsäljningspriser måste

dock krävas att det skall vara möjligt att från dessa på ett tillfredsställande sätt

framräkna anskaffningsvärdena. För den övervägande delen av handeln bör dessa

bestämmelser inte medföra egentliga svårigheter. För företag med lager, som är

mycket stort och består av många olika artiklar och där inventeringen av praktiska

skäl måste ske mera summariskt, måste särskilda undantagsbestämmelser

stadgas, vilka lämpligen bör få den utformningen att den utredning dylik skattskyldig

lämnar angående lagrets värde skall äga vitsord även om inventeringen

inte verkställts i enlighet med förordningens bestämmelser, såvida inte värdet

framstår såsom uppenbart oriktigt. Emellertid torde även sådana företag med

vissa års mellanrum företaga en noggrannare inventering. Vid denna inventering

skall givetvis värderingsbestämmelserna äga tillämpning.

Då det gäller företag, som tillverkar varor, således främst industriföretagen,

skall inventeringen i fråga om hel- och halvfabrikat ske till tillverkningsvärdet.

I detta värde skall, förutom direkta tillverkningskostnader, även ingå skälig andel

av indirekta tillverkningskostnader. Det torde därvid få godtagas att de indirekta

kostnaderna beräknas såsom ett särskilt pålägg vars storlek blir beroende av vad

som är brukligt och skäligt för företaget och för branschen. Redogörelse skall i

inventariet lämnas för grunderna för beräkningen av sådant tillägg.

Enligt kommitténs mening borde bestämmelsen i 1945 års förordning om

försäkran av i inventeringen deltagande personer om att samtliga lagertillgångar

var medtagna även ingå i de permanenta inventeringsbestämmelserna

liksom även vissa strafföreskrifter vid osant intygande. Det syntes

lämpligt att i inventariet särskildes olika grupper, för vilka olika nedskrivningsbehov

kunde antagas föreligga, såsom beställningsarbeten, prisgaranterade

varor, råvaror och andra stapelvaror. Okuranta varor borde upptagas

för sig. Nedskrivning på grund av inkurans skulle redovisas öppet.

Angående innebörden av de föreslagna bestämmelserna i övrigt hänvisades

till det av kommittén utarbetade författningsförslaget.

Övergångsbestämmelser. I och för sig skulle vara önskvärt, framhåller

kommittén, att de nya bestämmelserna rörande varulagervärdering trädde

i kraft samtidigt med övriga av kommittén föreslagna ändringar i skattelagstiftningen,

alltså från och med beskattningsåret 1955. Även om den av

kommittén verkställda undersökningen rörande lagernedskrivningarna år

1951 för företagen i genomsnitt utvisade att dessa nedskrivningar inte

väsentligt skilde sig från de nedskrivningar som kommittéförslaget medgav,

fick likväl inte förbises att åtskilliga företag hade gjort betydligt mera

djupgående nedskrivningar. För dessa företag innebar en anpassning till

de nya reglerna en uppskrivning av lagervärdena med härav följande konsekvenser

i beskattningshänseende. Det sagda innebar att hos dessa företag

til! beskattning framtogs en inte realiserad vinst eller, riktigare uttryckt,

att en tidigare verkställd, långtgående nedskrivning av lagret inte längre

13 — liihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

kunde fullt ut bibehållas. Häremot kunde naturligen riktas vissa erinringar,

nämligen från synpunkten att skatt borde träffa den på året belöpande

vinsten. Härtill fick emellertid genmälas att företag med synnerligen

djupgående nedskrivningar inte kunde med tillräckligt fog kräva att

för all lramtid få bibehålla sådana låga lagervärden som andra företag av

konjunkturpolitiska skäl i framtiden inte kunde medges. Berättigade krav

kunde inte sträckas längre än till en nedvärdering som innefattade en fullt

betryggande risknedskrivning. Att kommitténs förslag medgav detta och

därutöver rätt till en inte obetydlig konsolidering torde vara uppenbart.

Kommittén tillägger att även av taxeringstekniska och liknande skäl det

torde vara ogörligt att medge företag, som vid de nya bestämmelsernas

ikraftträdande hade lägre lagervärden än dessa bestämmelser medgav, rätt

att bibehålla lagren vid dessa lägre värden.

Kommittén fann emellertid att en betydande hänsyn måste tagas till de

företag, varom nu var fråga, nämligen på så sätt att dessa företag bereddes

erforderlig tid för anpassning av lagervärdena till de nya reglerna.

Enligt kommitténs mening talade praktiska skäl för att de erforderliga

övergångsbestämmelserna skulle gälla för samtliga skattskyldiga.

Därefter anföres att som förut framhållits hade under senare år den av

mellankommunala prövningsnämnden tillämpade värderingsregeln alltmer

allmänt accepterats. Huvudprincipen i denna regel innebar en nedskrivning

till 30 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. Det torde

dock finnas åtskilliga företag med än lägre lagervärden. Med hänsyn härtill

förordade kommittén att de föreslagna nya bestämmelserna skulle gälla

fr. o. in. beskattningsåret 1956 med den inskränkningen att högsta tillåtna

nedskrivning enligt huvudregeln skulle vid 1957 och 1958 års taxeringar

utgöra 70 procent, vid 1959 och 1960 års taxeringar 60 procent samt från

och med 1961 års taxering 50 procent av värdet å lagret vid beskattningsårets

utgång. Det sagda innebar med andra ord att lagstiftningen skulle få

sin fulla verkan först under beskattningsåret 1960.

Det tillädes att kommitténs förslag så utformats att bestämmelserna om

rätt att värdera råvaror och stapelvaror till lägsta pris under en femårsperiod

respektive rätt att beräkna nedskrivningen till 50 procent av medeltalet

av tre års lagervärden blev tillämpliga redan fr. o. m. beskattningsåret

1956.

De förordade inventeringsbestämmelserna förslogs av kommittén skola

tillämpas första gången för räkenskapsåret 1956.

Reservationer. Kommitténs förslag till bestämmelser för varulagervärderingen

är inte i alla delar enhälligt. Beträffande procenttalen för tillåten

nedvärdering och i fråga om övergångsbestämmelserna har nämligen anförts

två reservationer.

I en gemensam reservation framhåller sålunda herrar Gustafson och

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Wehtje att enligt deras mening utredningsdirektiven, som närmast syftade

till en beredskapslagstiftning, inte kunde tagas till intäkt för ett förslag om

en allmän kraftig skärpning av värderingsreglerna i den permanenta lagstiftningen.

Kommitténs förslag betecknade en anmärkningsvärd förskjutning

i målsättningen för kommitténs arbete, som reservanterna inte velat

underlåta att påtala.

Reservanterna kunde inte heller finna, att en skärpning av de permanenta

lagervärderingsreglerna i och för sig var ägnad att motverka en

mindre önskvärd lagerökning i extrema högkonjunkturlägen. Om man

över huvud taget skulle tillgodose ett sådant syfte med skattepolitiska åtgärder,

syntes detta ej kunna ske på annat sätt än med en beredskapslagstiftning

i extrema högkonjunkturlägen. Man borde i detta sammanhang

inte heller bortse ifrån, att i fråga om företagens lagerinvesteringar penningpolitiska

åtgärder i och för sig måste anses vara ett effektivt konjunkturpolitiskt

medel. En tendens till lagerökning inom näringslivet avspeglade

sig erfarenhetsmässigt alltid i ökade anspråk på kredit från bankväsendet

och kunde därför också motverkas genom vidmakthållande av en

stram kreditmarknad. Av denna anledning måste kreditpolitiken just på

detta område i och för sig anses ha ett verksamt inflytande på företagens

åtgärder i olika konjunkturlägen.

Därefter anför nämnda reservanter att om det sålunda enligt deras mening

fanns goda skäl att avvisa tanken på att skärpa de permanenta lagervärderingsreglerna

för att på den vägen söka göra konjunkturpolitiken

mera effektiv i ett högkonjunkturläge, det å andra sidan borde starkt understrykas,

att en sådan skärpning från vissa andra synpunkter måste komma

att medföra allvarliga olägenheter just av konjunkturpolitisk art. En sådan

skärpning måste innebära en kraftig försämring av företagens möjligheter

att under mera normala tider genom en försiktig lagervärdering konsolidera

sin finansiella ställning och öka sin beredskap inför de olika risker som

sammanhängde med konjunkturväxlingarna. Det avgörande i detta sammanhang

var företagens behov av betryggande reserver i sina varulager

som ett skydd mot prisfallsrisker. Man borde inte bortse ifrån att den vidsträckta

friheten i fråga om lagervärderingen vuxit fram som ett resultat

av de katastrofala erfarenheterna i början av 1920-talet, då många företag

led mycket betydande förluster på grund av en oförsiktig lagervärderingspolitik

och då detta blev en omständighet som starkt förvärrade den ekonomiska

krisen i vårt land vid denna tid.

Tillgänglig statistik visade enligt reservanterna att betydande prisfallsrisker

förelåg även i nuvarande läge.

Mot bakgrunden härav hade reservanterna inte kunnat godtaga den av

kommittén föreslagna huvudregeln, vilken enligt reservanternas mening

inte medgav en tillräckligt låg nedre gräns för lagervärderingen för att ge

företagen ett betryggande skydd mot förekommande prisfallsrisker.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Därefter anföres att lagervärderingen i vårt land också traditionellt utnyttjats

som ett medel för resultatutjämning mellan olika år och även därigenom

haft en viktig konjunktur stabiliserande uppgift. Såväl beträffande

möjligheterna till en utjämning av vinstförhållandena som beträffande möjligheterna

att upprätthålla en jämn sysselsättning inom företagen gällde

här samma synpunkter som reservanterna i det föregående anfört i fråga

om den fria avskrivningen. Men det förtjänade framhållas, fortsätter reservanterna,

att lagervärderingen i dessa hänseenden såtillvida hade ännu

större betydelse att utjämningsmöjligheterna på denna väg inte blott stod

öppna för aktiebolag och ekonomiska föreningar utan även för fysiska personer

som drev rörelse. Denna resultatutjämning ledde också till en stabilitet

i skatteutfallet som inte minst när det gällde den kommunala beskattningen

måste anses ligga i det allmännas intresse. Den av kommittén

föreslagna förlustutjämningen kunde i detta hänseende endast innebära

en ringa ersättning.

Reservanterna uttalar vidare att de inte kunde dela kommitténs uppfattning,

att den inom kommittén företagna undersökningen beträffande lagervärderingen

inom vissa företag skulle ge belägg för att 50 procent var en

väl avvägd gräns för värderingen. Vid bedömandet av resultatet av denna

undersökning fick man för det första beakta, att den vid undersökningen

framkomna genomsnittssiffran tydde på en nedskrivning med mellan 50

och 60 procent samt vidare att spridningen kring detta medeltal var mycket

betydande. Satte man den nedre gränsen vid en sådan genomsnittssiffra,

kunde man inte undgå mycket besvärande verkningar för det stora antal

företag som låg under ifrågavarande medeltal. För det andra borde också

beaktas, att sedan år 1951, som representerade ett år med mycket speciella

prisförhållanden, för ett stort antal varor mycket betydande prisfall inträffat.

I den mån företagen strävat att bibehålla förefintliga lagerreserver

kunde man anta att den faktiska nedskrivningen i förhållande till de aktuella

priserna sedan dess i hög grad ökats.

Vad sedan gällde den av kommittén föreslagna kompletterande regeln

som innebar, att den skattskyldige hade frihet att vid värderingen utgå från

det lägsta priset under en 5-årsperiod och nedskriva detta med 30 procent,

fann reservanterna i och för sig denna regel vara av stort värde för att

eliminera verkan av de mera kortsiktiga prissvängningarna mellan olika år.

Enligt reservanternas mening var emellertid procentsatsen för snävt tilltagen

för att ge tillräckligt skydd för starkare prissvängningar, särskilt

sådana som sträckte sig över en längre period än fem år.

Även om reservanterna sålunda ställde sig kritiska mot kommitténs förslag

i nyss berörda avseenden, ville de å andra sidan erkänna det berättigade

i de krav på bättre kontrollmöjligheter och fastare regler beträffande

lagervärderingen som under senare år vid olika tillfällen framförts från

taxeringshåll. Detta krav på bättre kontrollmöjligheter och fastare förhål
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Majt.s proposition nr 100

landen för lagervärderingen över huvud taget kunde till väsentlig del vinnas

genom införande av mera preciserade bestämmelser för inventeringen av

varulager. Reservanterna hade därför velat medverka till de förslag i detta

avseende som kommittén framfört, även om de var på det klara med att

dessa bestämmelser kunde vara betungande för en del företag som hittills

inte haft en så detaljerad redovisning som dessa bestämmelser förutsatte.

Reservanterna erinrar om att i praxis redan i stor utsträckning en viss

nedre gräns för den tillåtna värderingen av varulager tillämpades. En sådan

reglering var emellertid inte invändningsfri. I tider av långvarig och kraftig

prisstegring innebar en sådan metod att företagen tvingades att framtaga

inte realiserade vinster till beskattning.

Därefter anföres att då reservanterna, trots betänkligheter, anslutit sig

till tanken att i lagstiftningen arbeta med en sådan fix procentsats, det

framför allt var med tanke på önskemålet att få till stånd en avvägning

mellan å ena sidan företagens berättigade intresse av en försiktig lagervärdering

och å andra sidan en betryggande kontroll över lagervärderingen. Enligt

reservanternas mening borde ifrågavarande gräns rimligen inte sättas

högre än till 30 procent i huvudregeln. Denna regel borde kompletteras

med de tvenne specialregler som föreslogs i kommitténs betänkande, dock

att nedre gränsen för värderingen, då lägsta pris under en 5-årsperiod togs

till utgångspunkt, borde sättas till 50 procent. Med en sådan utformning

kunde dessa specialregler i betydande mån anses motväga olägenheterna av

att man över huvud taget i lag fastslog en viss nedre gräns för värderingen.

I avseende å övergångsbestämmelser föreslår reservanterna med tanke

på de företag som nu hade sina lager bokförda i värden som väsentligt

understeg de av reservanterna föreslagna procentsatserna, att en anpassning

upp till ifrågavarande procentsatser skulle ske minst med en tredjedel av

föreliggande differens vart tredje år. På detta sätt vanns en total övergångstid

av nio år, samtidigt som man garanterade, att övergången kom

att ske successivt under denna period, och så varsamt att allvarliga rubbningar

i näringslivet undveks. I

I en av herr Hedborg avgiven reservation understrykes angelägenheten

av att i görligaste mån söka nå fram till permanenta regler för företagsbeskattningen

som kunde gälla i flertalet och helst samtliga konjunkturlägen.

Reservanten var emellertid tillika av den uppfattningen, att förutsättningarna

härför såvitt avsåg lagervärderingen inte var helt gynnsamma. Till

stöd för denna ståndpunkt anför reservanten bl. a. följande.

Kommittén hade förordat en alternativ rätt att värdera råvaror och stapelvaror

till 70 procent av det lägsta priset under en femårsperiod. Av näringslivet

torde detta, liksom möjligheten att bestämma lagervärdet med utgångspunkt

från medeltalet av lagren under en treårsperiod, hälsas med stor

tillfredsställelse. Även från det allmännas synpunkt talade starka skäl för

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Majt:s proposition nr 100

en sådan liberalisering av värderingsreglerna, som i betydligt större omfattning

än nuvarande bestämmelser lämnade utrymme för en företagsekonomiskt

riktig lagervärdering. Reservanten framhåller att även om han

biträdde detta kommitténs förslag, det måste framhållas att just ur konjunkturpolitisk

synpunkt anordningen inte var invändningsfri, samt anför

härom.

I ett högkonjunkturläge måste man räkna med starka prisstegringar, kanske

främst på råvaror och stapelvaror. Nyss antydda rätt att värdera dessa varor

även i sådana konjunkturlägen till 70 procent av lägsta värdet under en femårsperiod

— och det är främst i dylika lägen som den nya regeln har sin egentliga

betydelse — kan lätt medföra en mycket kraftig stimulans till lageruppbyggnader

vid stigande priser. Detta medför, såvitt jag kan bedöma, att redan innan man nått

ett sådant överkonjunkturläge, som enligt kommitténs mening motiverar tillfälliga

regler, det kan bli erforderligt att temporärt komplettera skattesystemet med bestämmelser

riktade mot direkta lagerökningar. Jag hyser med andra ord, i motsats

till kommittén, den uppfattningen att en huvudregel om rätt att värdera lagret

till 50 procent av (åter-) anskaffningsvärdet inte mer väsentligt inverkar på

behovet av tillfälligt insatta värderingsregler. Detta skulle f. ö. knappast ens bli

fallet även om nyssnämnda femårsregel temporärt sattes ur kraft. Först vid en

betydligt kraftigare åtstramning i de permanenta värderingsreglerna än vad kommittén

ansett sig kunna förorda kan enligt min mening med fog hävdas att dessa

regler blir även i utpräglade högkonjunkturlägen godtagbara. Att av andra skäl

en dylik kraftig permanent åtstramning i lagervärderingen måste avvisas, är även

min mening.

Det sagda innebar, fortsätter reservanten, att kommitténs förslag om en

huvudregel, som innebar rätt till nedskrivning intill 50 procent av lägsta

värdet vid beskattningsårets utgång, knappast kunde motiveras från synpunkten

att göra tillfälliga regler praktiskt taget obehövliga. Reservantens

överväganden när det gällde att fastställa värderingsnivån enligt huvudregeln

hade därför begränsats till ett bedömande, med de generaliseringar

som i detta sammanhang var ofrånkomliga, av värdet för de skattskyldiga

av kommitténs nyss omnämnda och av honom biträdda förslag till uppmjukningar

i värderingsreglerna. Dessa uppmjukningar borde — för att

beskattningsreglerna, bedömt på längre sikt, i fortsättningen inte skulle

medföra någon ändring i beskattningens tyngd — medföra en viss åtstramning

i huvudregeln för värdering av varulager. Det hade då gällt att söka

bilda sig en uppfattning om innebörden av nu gällande bestämmelser liksom

vilken lagervärdering som företagen under senare år i själva verket

tillämpat. En utgångspunkt hade därvid varit den av näringslivet ganska

allmänt accepterade, av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade

schablonregeln. En annan utgångspunkt hade varit den värdering, som

enligt av kommittén verkställd utredning visats i genomsnitt vara för handen

vid utgången av beskattningsåren 1949 och 1951.

Det hade från sålunda angivna utgångspunkter synts reservanten riktigt

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att medge en rätt till nedskrivning enligt huvudregeln med 60 procent av

lagrets lägsta värde vid beskattningsårets utgång.

Såsom ett ytterligare skäl härför kunde möjligen åberopas att man inte i

samma omfattning som vid ett genomförande av kommitténs förslag nödgade

företag, som för närvarande redovisade sina lager i mycket låga värden,

att under en övergångstid skatta för en allenast bokföringsmässig vinst.

Reservanten anför därefter att med hans uppfattning att huvudregeln

för varulagervärderingen borde innebära rätt att nedskriva lagret till 40

procent av lagrets värde vid beskattningsårets utgång han även hade anledning

att föreslå andra regler än kommittén beträffande övergångsbestämmelserna.

Reservanten förordade härutinnan, att, om de av honom förordade

reglerna godtogs, dessa skulle fullt ut tillämpas första gången för

beskattningsåret 1958, medan för beskattningsåren 1956 och 1957 borde

gälla rätt att ha lagret nedskrivet till 30 procent av lägsta värdet. Beskattningsåret

1955, liksom för övrigt även beskattningsåret 1954, borde nu gällande

regler bibehållas, därvid förutsattes att företagen i förekommande

fall utnyttjade möjligheten till en successiv anpassning uppåt av lagervärdena.

Remissyttrandena

Värderingsreglerna. Kommitténs förslag att i den permanenta lagstiftningen

införa en bestämd nedre gräns för värderingen av varulager tillstgrkes

i princip eller lämnas i allt fall utan erinringar av alla över företagsbeskattningskommitténs

betänkande hörda myndigheter utom lantbruksstyrelsen

och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Tillstyrkande yttranden har vidare avgivits av Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet

landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, Sveriges redareförening, Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare samt Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund. Sveriges grossistförbund vill inte direkt motsätta sig principen

om en lägsta gräns för lagernedskrivningen. Avstyrkande utlåtanden har

avgivits av övriga hörda näringsorganisationer.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Kommerskollegium anför att en ordning med permanenta minimigränser

för varulagervärderingen enligt kollegii mening inte i nämnvärd grad

var ägnad att motverka spekulativa lagerökningar under uppåtgående konjunkturer,

eftersom företagen därigenom icke hindrades att anskaffa medel

till lagerökningar på annat sätt. Det mest verksamma medlet mot dessa

tendenser torde i stället vara en stram penning- och kreditpolitik. — Reglerna

om fri avskrivning och fri lagervärdering hade nära samband med

varandra i det hänseendet, att medel, som kunde kvarhållas i företagen

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

genom avskrivningar och lagernedskrivningar, kunde användas till investeringar

i vilket slag av tillgångar som helst. Då kollegium förordat att den

fria avskrivningsrätten skulle bibehållas, fanns det än mindre anledning

för kollegium att från konjunkturpolitislc synpunkt tillstyrka kommitténs

förslag till fasta gränser för lagervärdering. Kollegium ville även erinra

om att den fria lagervärderingen hade stor betydelse för de företagare som

saknade rätt till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier. För

dem utgjorde lagervärderingen den enda lagliga möjligheten till konsolidering,

åstadkommen genom ännu ej beskattade vinstmedel.

I detta sammanhang syntes det emellertid lämpligt att undersöka, huruvida

inte mera fasta regler för varulagervärdering kunde vara önskvärda

från andra synpunkter. Sålunda hade från olika håll betonats angelägenheten

av att få större klarhet i fråga om tillåten lagernedskrivning samt

bättre möjligheter till kontroll över lagervärderingen. Kollegium fann dessa

önskemål berättigade och tillstyrkte därför, att i kommunalskattelagen

infördes regler som mera ingående än nuvarande bestämmelser angav omfattningen

av tillåtna lagernedskrivningar. De nya reglerna måste emellertid

— såsom också varit kommitténs utgångspunkt — utformas så att

de medgav en betryggande nedvärdering med hänsyn till inkurans- och

prisfallsrisk.

Riksskattenämnden framhåller att den viktiga och svårlösta frågan om

värderingen av varulager vid taxeringen för närvarande i praktiken var

reglerad genom vissa av beskattningsmyndigheterna i allmänhet godtagna

normer för en viss lägsta värdering, vilka normer också i största utsträckning

efterlevdes av de skattskyldiga. Det kunde i längden synas mindre

tillfredsställande att en för företagsbeskattningen så central fråga som

denna överläts till en reglering uteslutande i praxis. Riksskattenämnden

fann det därför naturligt att lagstiftaren nu ingrep och gav bestämmelser

för värderingen. Då en värdering efter normallagerprincip inte gärna var

möjlig att praktisera vid taxeringen, borde regleringen anknyta till det faktiska

lagret och ske genom att en viss nedre gräns bestämdes för värdesättningen.

En av riksskattenämndens ledamöter, herr Sivert, anför i särskilt yttrande

bl. a., att riksskattenämnden enligt hans mening inte bort förorda att

det föreliggande förslaget lades till grund för lagstiftning. Då reservanten

i likhet med nämnden emellertid ansåg att frågan om den skattemässiga

värderingen av varulager hörde regleras genom lagstiftning och

inte genom praxis, hade nämnden enligt hans mening bort föreslå att

frågan gjordes till föremål för förnyad utredning.

Överståthållarämbetet uttalar, att det beträffande varulagren syntes föreligga

större förutsättningar än i fråga om inventarierna att i den permanenta

skattelagstiftningen införa en specificerad regel i syfte att skapa bättre

likformighet vid taxeringen än vad som kunde åstadkommas med nuva
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj. ts proposition, nr 100

rande bestämmelser. Då varulagren i flertalet företag omsattes relativt

hastigt, borde normala svängningar i konjunkturen på kortare sikt kunna

beaktas genom fastställandet av en lägsta gräns för varulagrets värdering.

Genom avsättning till investeringsfond erhölls därutöver en extra avskrivning,

vilket måste anses innebära en förmån speciellt för framtida lågkonjunkturlägen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det torde vara uppenbart,

att nuvarande regler dels medgav alltför langt gående nedskrivningar

å lagervärdena, dels ock i stort sett omöjliggjorde kontroll från.taxeiingsmyndigheternas

sida av att nedskrivningarna hölls inom rimliga gränser.

Särskilt i tider, då högkonjunktur rådde, främjade det nu gällande systemet

en tendens till lageruppbyggnader i en omfattning, som motarbetade strävandena

att upprätthålla en stabil konjunkturpolitik. Att varulagervärderingen

inte borde vara enbart beroende av de skattskyldigas egna åtgöranden

var en uppfattning, som syntes börja vinna erkännande också bland

näringslivets egna representanter. Det förtjänade även uppmärksammas,

att då kommittéledamöterna Gustafson och Wehtje reserverat sig mot förslaget

om nya grunder för lagervärderingen, detta dock skett på det sätt,

att de accepterat begränsningsregler av i princip enahanda beskaffenhet som

kommitténs majoritet.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Beträffande lagervärderingen har i Örebro län kunnat konstateras, att ett flertal

större företag ha sina varulager upptagna till värden understigande 10 °Io av

anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. Beskattningsnämndernas beslut att vid

taxeringen frångå den i räkenskaperna tillämpade värderingen har i allmänhet

icke godtagits av företagen, utan besvär har anförts till Kungl. Kammarrätten. I

de fall företagen kunnat åberopa sedan längre tid tillämpad metod med värdesättning

till vissa låga styckepris har Kammarrätten enligt nyligen meddelade

utslag bifallit besvären. Det har sålunda i praktiken icke visat sig möjligt att

genomgående tillämpa ens den av mcllankommunala prövningsnämnden rekommenderade

i och för sig synnerligen liberala normen för värdesättning av varulager.

Behovet av en lagstiftning med normerande bestämmelser på detta område

är därför påtagligt. Härom är tydligen även ledamöterna av företagsbeskattningskommittén

eniga.

Med de nu återgivna synpunkterna likartade uttalanden har gjorts av

länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kristianstads, Kalmar,

Västernorrlands och Jämtlands län.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att förslaget om inskränkning

i rätten till fri lagervärdering kunde sägas vara ännu mera vittgående

än förslaget beträffande inskränkning i den fria avskrivningsrätten, såtillvida

som den fria lagervärderingen berörde samtliga näringsidkare, som redovisade

inkomst enligt bokföringsmässiga grunder, sålunda även bl. a. jordbrukare.

Riksförbundet anslöt sig emellertid till kommitténs mening, att

lagervärderingsreglerna var av väsentlig betydelse från konjunktursyn
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

punkt och sålunda inte borde undantagas vid en anpassning av företagens

beskattningsregler till konjunkturpolitiska synpunkter.

Sveriges grossistförbund säger sig för sin del hysa den uppfattningen,

att det överhuvudtaget icke förebragts tillräckliga skäl för en ändring av

nu gällande lagervärderingsregler i annan mån än som kunde erfordras

till förebyggande av spekulativa lagerökningar i extrema högkonjunkturlägen,

en fråga som enligt förbundets mening och i överensstämmelse med

direktiven främst borde lösas genom beredskapslagstiftning. Den kritik,

som riktats mot dessa regler såsom möjliggörande bildandet av alltför stora

lagerreserver, borde i stället riktas mot det faktum, att penningvärdet successivt

försämrats, ty det var i främsta rummet det förhållandet samt den

omständigheten, att företagen enligt fullt riktiga företagsekonomiska principer

underlåtit att skriva upp sina baslager i takt med prisstegringen, som

utgjorde förklaringen till de skenbart överdimensionerade reserverna. Förbundet

ville också framhålla, att de spekulativa lagerökningar, som kunde

ha förekommit i samband med den senaste inflationskrisen, i mycket stor

utsträckning hade sin förklaring i den varubristsituation, som då ännu

rådde efter kriget, och att risken för något motsvarande nu var väsentligt

mindre.

Även om förbundet sålunda ansåg att nuvarande lagervärderingsregler,

sådana de kommit att tillämpas i praxis, borde kunna bibehållas oförändrade,

ville förbundet inte avstyrka ett genomförande av kommitténs förslag,

under förutsättning att vissa betydelsefulla uppmjukningar i detta

vidtogs.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare yttrar att det kunde

anses befogat att införa normerade regler för varulagervärderingen, då det

givetvis medförde osäkerhet för den skattskyldige att i tveksamma fall behöva

avvakta skattedomstolarnas avgörande.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för vad som anförts i de

remissyttranden, där en begränsning av rådande frihet vid lagervärderingen

i princip avstyrkts.

Lantbruksstyrelsen framhåller att för de enskilda näringsidkarna rätten

till s. k. fri lagervärdering torde vara det enda sätt, på vilket årets resultatredovisning

kunde påverkas. Med hänsyn till att skördeutfallet och därmed

det ekonomiska resultatet av jordbruket i hög grad var beroende av

så ovissa faktorer som väderleksförhållandena, var lagervärderingen inom

jordbruket ett viktigt medel för resultatutjämning och en begränsning av

nedskrivningsrätten skulle därför vara till uppenbar nackdel för jordbi

ukarna. Även i ett annat hänseende skulle ett genomförande av kommitténs

förslag i fråga om lagervärderingen få ogynnsamma verkningar,

då det torde få till följd, att jordbrukarna blev mindre benägna att övergå

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

till inkomstredovisning enligt bokföringsmässiga grunder, vilken metod

eljest syntes vinna terräng.

Även i de av Sveriges lantbruksförbund och Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation avgivna yttrandena understrykes att rätten till fri

lagervärdering i synnerhet för de näringsidkare, som inte åtnjöt rätt till

fri avskrivning, utgjorde den ojämförligt mest betydelsefulla och praktiskt

taget enda möjligheten att utjämna resultaten från näringsverksamheten

olika beskattningsår emellan.

Lantbruksförbundet anför ytterligare, att förbundet i detta sammanhang

ville fästa uppmärksamheten på att enskilda näringsidkare ej heller

enligt förslaget ansetts böra tillerkännas möjlighet till resultatutjämning

genom rätt till avsättning till investeringsfonder eller genom rätt till förlustutjämning.

Kommittén syntes ha förbisett de vådliga konsekvenser, som

uppkom under övergångsåren för de jordbrukare, som övergick till en redovisning

enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa skulle ju inte bekomma

något ingångsvärde för varulager men skulle bli skyldiga att övergångsåret

som tillkommande post uppföra lagret till ett värde enligt de spärrar,

som föreslagits, trots att vid tillkomsten av lagstiftningen angående bokföringsmässiga

grunder andra utfästelser lämnats.

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet framhålles, under

åberopande av ett vid yttrandet fogat utlåtande av vissa sakkunniga,

att balansvärderingens främsta mål, enligt vad man numera var enig om,

var bestämmande av företagets resultat — vinst eller förlust och ej av

dess förmögenhetsvärde eller kapitalvärdet för enskilda tillgångar resp.

skulder.

Vidare anföres att de »traditionella» metoderna för lagervärderingen —

under förutsättning att anskaffningskostnaden beräknades enligt den s. k.

»först in — först ut»-metoden eller med genomsnittsberäkning — i princip

bortsåg från att resultatet av prisförändringar var av annan natur än företagets

resultat i övrigt. Vid en tillämpning av normallagermetoden eller »sist

in _ först ut»-metoden — för vilka metoder lämnats en redogörelse i det

nyss angivna sakkunnigutlåtandet — eliminerades genom prisfluktuationer

uppkomna »fiktiva vinster» och »fiktiva förluster» mer eller mindre fullständigt.

Sistnämnda båda metoder kunde därför godtagas från företagsekonomisk

synpunkt.

Delegationen betonar, att det låg i sakens natur och belystes med all

önskvärd pregnans i det åberopade sakkunnigutlåtandet, att vikten av att

en från nyssberörda företagsekonomiska synpunkter acceptabel metod tilllämpades

vid varuvärderingen var större ju starkare de prisfluktuationer

var, varmed man vid den aktuella tidpunkten hade att räkna. Om dessa

principer mera allmänt åsidosattes av företagen, kunde följden i tider med

starka prissvängningar bliva högst allvarlig inte blott föi vederbörande

företag utan ock för samhällsekonomin i dess helhet. I detta avseende

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hade ständigt — och med rätta — erinrats om de dyrköpta erfarenheterna

från 1920-talets första år.

Därefter framhålles att delegationen med det anförda inte avsett att göra

gällande, att vare sig normallagerprincipen eller någon annan värderingsmetod

borde fastslås såsom obligatorisk i skattelagstiftningen eller eljest.

Det förhöll sig tvärtom så att skilda metoder för varuvärderingen för olika

situationer och för företag av olika typ syntes vara de riktigaste och

lämpligaste. Det blev som regel en fråga om att i varje speciellt fall göra

en faktisk bedömning. Detta var också bakgrunden till den grundregel som

fanns i lagstiftning och praxis på skatteområdet och som väl alltjämt fick

anses innebära, att den metod som tillämpades i ett företags bokföring

skulle godtagas, förutsatt att denna metod inte stred mot god köpmannased.

Däremot ville delegationen med bestämdhet hävda, att om mera preciserade

regler för varuvärderingen, utformade i huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommittén föreslog, skulle införas i den permanenta

skattelagstiftningen, en ofrånkomlig förutsättning härför borde vara, att

dessa regler utformades så, att de gav utrymme för användning av sådana

värderingsmetoder som byggde på den obestridligt godkända uppfattningen,

att balansvärderingens främsta mål var bestämmande av företagets

resultat, och som eliminerade fiktiva vinster och förluster.

För att belysa att verkningarna av kommitténs förslag blev sådana att

detta enligt delegationens mening inte kunde godtagas från nyss angivna

synpunkter har delegationen verkställt vissa utredningar avseende dels

övergångstiden och dels på längre sikt. Resultatet av dessa utredningar

torde få redovisas i ett senare sammanhang.

Det kan tillfogas, att även kommerskollegium och handelskammaren i

Karlstad ger uttryck för uppfattningen att värderingsreglerna borde ge

utrymme för tillämpning av normallagerprincipen.

Handelskammaren i Gävle framhåller värdet av den nuvarande friheten

beträffande lagervärderingen från konsolideringssynpunlct och Svensk industriförening

understryker behovet av konsolideringsmöjligheter särskilt

för de i allmänhet ekonomiskt svaga småföretagen.

I det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet uttalas att preciserandet

av en viss nedskrivningsrätt ovillkorligen medförde krav på en fast och

säker utgångspunkt, Irån vilken den maximalt tillåtna nedskrivningen

skulle räknas. Det förutsatte med andra ord, att man objektivt kunde fastställa

varulagrets verkliga värde med hänsyn tagen till värdenedgång genom

inkurans och föreliggande prisfallsrisk. Innan detta värde erhållits kunde

nedskrivningen över huvud taget inte mätas. Kommittén hade sökt lösa

detta problem genom att lämna förslag till inventeringsföreskrifter innehållande

även regler för beräkning av anskaffnings-, respektive återanskaffningsvärde

och inkuransavdrag. Generella regler i detta avseende var

dock enligt styrelsens mening helt enkelt omöjliga att uppställa.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Inte heller länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det är möjligt att lamna

strikta anvisningar i lagparagrafer om tillåten nedskrivning av varulager.

Länsstyrelsen framhåller att, beträffande de av kommittén föreslagna åtstramningarna

i rätten till skattefria vinstregleringar i boksluten, länsstyrelsens

huvudsynpunkt var den, att rätten till fri varulagervärdering

var mest betydelsefull för företagen och samhället och samtidigt den hörnsten,

som det var svårast att rubba, så länge man i princip utgick från att

räkenskaperna skulle ligga till grund för beskattningen. En uniformering

till den föreslagna gränsen av lägsta värdet å lager kanske i och för sig

skulle ge betryggande garantier mot missbruk genom överdrivna nedskrivningar.

Företagen bedrev emellertid sin verksamhet under så skiftande

förhållanden, att länsstyrelsen var tveksam om det skulle vara välbetänkt

att fixera särskilda värderingsprocenter i lagtexten. Den hittills tillämpade

metoden — uttalanden av auktoritativ myndighet, som allmänt respekterats

av företagen — syntes vara väsentligt smidigare. Kommitténs mera preciserade

bestämmelser syntes icke tillförsäkra företagen skydd mot godtycklighet

i praxis. Om meningsmotsättningar rörande tillåten nedskrivning

uppkom, påverkades inkomstberäkningen inte blott för det aktuella beskattningsåret

utan ofta långt därefter. Kommittén hade inte lyckats anvisa

någon praktisk metod för reglering av dylika fall. Denna brist medförde

säkerligen större olägenheter, om antalet tvister av detta slag ökade,

vilket var att befara.

Smålands och Blekinge handelskammare säger sig inte vara övertygad

om att reducerade nedskrivningsmöjligheter alltid ledde till åsyftat mål. I

stället var det tänkbart, att i stor utsträckning de dolda reserverna kom

att bibehållas genom att lagret i motsvarande grad ökades. I så fall uteblev

den konjunkurreglerande effekten helt.

Jag övergår därefter till att redogöra för vad i remissyttrandena anförts

i fråga om olika detaljer i kommitténs förslag.

Beträffande den procentsats med vilken nedskrivning skall

få ske vid tillämpning av huvudregeln har endast en remissinstans

ansett en skärpning i förhållande till kommitténs förslag vara påkallad.

.

I det av landsorganisationen i Sverige avgivna yttrandet uttalas sålunda

att, om man så långt möjligt ville begränsa behovet av tillfälliga ingripanden

på företagsbeskattningens område, de av kommittén föreslagna reglerna

borde skärpas. Eftersom den av kommittén föreslagna lägsta gränsen

__ 5Q procent — enligt en företagen undersökning endast låg obetydligt

över den nedskrivningsgräns som hittills genomsnittligt tillämpats, ville

landsorganisationen föreslå, att den lägsta tillåtna gränsen i stället sattes

vid förslagsvis 00 procent och att de föreslagna kompletteringsreglerna

ändrades i överensstämmelse härmed.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Kommitténs förslag att nedskrivningsprocenten i huvudregeln bör bestämmas

till 50 procent har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, kammarrätten,

länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,

Värmlands och Västerbottens län samt försäkringsinspektionen, Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Tjänstemännens centralorganisation.

Vid detta ställningstagande har i vissa fall framförts erinringar

och yrkanden om modifikationer.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller att det måste medges att

inskränkningen i den fria lagervärderingen för företag med låga lagervärden

kunde komma att medföra svårigheter i samband med betalningen

av därigenom aktualiserade skatteskulder. Dessa svårigheter torde emellertid

i väsentlig mån reduceras genom föreslagna kompletteringsregler

och övergångsanordningar. Enligt fullmäktiges mening skulle även efter

ett genomförande av kommitténs förslag en ingalunda obetydlig marginal

för vinstreglerande dispositioner stå företagen till buds, varför ej med fog

torde kunna göras gällande, att dessas berättigade intressen av konsolidedering

och självfinansiering skulle trädas för nära.

Två av7 fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, uttalar i reservation

att man borde gå fram med den största försiktighet och med sikte på att

ernå begränsningar endast i sådana högkonjunkturlägen, då allvarliga risker

för en inflationistisk utveckling var för handen. Om en permanent begränsning

ansågs pakallad borde nedre gränsen för värderingen av varulager

i allt fall inte sättas högre än 30 procent.

I det av Svenska stadsförbundet avgivna yttrandet anföres att med hänsyn

till att rörelseidkande fysiska personer varken skulle få rätt att göra avsättningar

till investeringsfonder eller att vidtaga särskilda förlustutjämnande

åtgärder, kunde visserligen ifrågasättas om icke, såsom en av reservanterna

med annan motivering föreslagit, nedskrivning av varulager enligt

huvudregeln borde medges med högst 60 procent av lagrets lägsta värde

vid beskattningsårets utgång i stället för av kommittén föreslagna högst

50 procent. Men då rörelseidkande fysiska personer undgick den dubbelbeskattning,

som delägare i aktiebolag var underkastade, och alltför liberala

agervärderingsregler kunde inbjuda till manipulationer i syfte att neutralisera

den för dem gällande progressiva beskattningen, hade förbundet stannat

för att även på denna punkt tillstyrka kommitténs förslag.

I reservation har vissa ledamöter av förbundets styrelse uttalat bl. a., att

de inte kunde dela kommitténs uppfattning att en lagernedskrivning till

50 procent skulle ge betryggande konsolideringsmöjligheter åt företagen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att vad kommittén i

nu förevarande hänseende föreslagit överensstämde med vad länsstyrelsen

på sin tid föreslog i yttrande över taxeringsintendenten Annells år 1945

utarbetade promemoria i ämnet. Den viktiga fråga, som i detta sammanhang

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

måste besvaras, var emellertid, om en begränsning av nedslcrivningsrätten

till 50 procent helt beaktade de prisfallsrisker av ofta väsentlig storlek för

näringslivet i sin helhet eller vissa grenar därav, som i vissa konjunkturlägen

utan tvivel kunde uppstå. Viktigt var uppenbarligen, att nedskrivningsrätten

så bestämdes, att å ena sidan möjliga prisfallsrisker i tillräcklig

grad beaktades och å andra sidan att denna rätt icke utsträcktes till att

bereda företagen en långsiktig konsolidering utöver vad som även i en kritisk

situation kunde anses nödvändig. Huruvida man skulle sätta gränsen

vid 50 eller 40 procent av anskaffningsvärdet ansåg länsstyrelsen vara svårbedömbart;

detta var närmast en avvägningsfråga, till vilken länsstyrelsen

för egen del inte velat taga bestämd ställning. Länsstyrelsen ansåg i varje

fall en rätt att nedskriva lagret till 30 procent inte kunna förordas och ville

understrvka, att den av kommittén verkställda statistiska utredningen inte

gav stöd för en så långt gående nedskrivningsrätt utan närmast syntes peka

på 50 procent som den erfarenhetsmässigt givna nedskrivningsgränsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån yttrar, att de av kommittén föreslagna

värderingsreglerna syntes väl avvägda och i de flesta fall gav rimlig möjlighet

till konsolidering. Vid tillämpningen av bestämmelserna fick man

dock inte bortse ifrån att de i början skulle komma att vålla en hel del

tolkningstvister och ett inte oväsentligt merarbete för beskattningsmyndigheterna.

Länsstyrelsen ansåg sig likväl böra ansluta sig till förslaget, dock

under förutsättning att av kommittén föreslagen lagstiftning beträffande

investeringsfonder och förlustutjämning genomfördes.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att det framstått såsom mycket

betänkligt, att lagervärderingen inte längre var vad den borde vara, nämligen

ett såvitt möjligt objektivt konstaterande av varulagrets värde, utan

att den i stället verkställdes på sådant sätt, att den påverkades av den vinst

företaget ville redovisa. Dessa och andra synpunkter hade gjort att länsstyrelsen

med tillfredsställelse såg, att denna för vår beskattning så betydelsefulla

fråga hade upptagits till behandling i avsikt att åt reglerna för

nedskrivningen ge en stadga, som kunde vara av stor betydelse vid handhavandet

utav taxeringen. Härigenom uppfylldes önskemålet från taxeringsmyndigheternas

sida att få klarlagt var gränsen för en tillåten nedskrivning

gick och detta borde också vara värdefullt jämväl från företagens

synpunkt. Självklart var att frågan om nedskrivning av varulager hade

mycket stor betydelse från konjunkturutjämnande synpunkt. Delade meningar

kunde emellertid råda om, huruvida kommitténs förslag, som innebar

rätt till nedskrivning med 50 procent såsom huvudregel, var lämpligt

avvägt.

Spörsmålet om den procentsats, med vilken nedskrivning skulle fa ske,

blev särskilt ömtåligt därför att det faktiska nedskrivningsbehovet enligt

vad de av kommittén gjorda statistiska undersökningarna utvisade var högst

växlande inom olika branscher.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Därefter anföres att såsom förslaget var utformat detsamma omfattade

en generell regel för hela näringslivet. De företag, som inte hade behov utav

den föreslagna nedskrivningen med 50 procent, skulle sannolikt komma att

stimuleras att öka sina nedskrivningar upp till den föreslagna procentsatsen.

Härigenom minskades värdet av förslaget från konjunktur ut jämnande

synpunkt. Det riktigaste borde ha varit att utforma reglerna för varulagervärderingen

så, att viss nedskrivningsprocent var tillåten för viss

bransch inom industrin, grosshandeln samt transportverksamheten och

detaljhandeln. Den verkställda utredningen borde kunna ge ett underlag

för sålunda bestämda procentsatser.

Med den generella utformningen av huvudregeln hade kommittén nödgats

föreslå vissa uppmjukningar, som i åtskilliga hänseenden kunde väntas

medföra tillämpningssvårigheter. Enligt länsstyrelsens mening borde därför

frågan göras till föremål för ny utredning, därvid det inte torde vara

omöjligt att uppställa sådana värderingsregler som anknöt till den inom

olika grenar av näringslivet faktiskt utnyttjade nedskrivningsprocenten.

Att den lägsta gränsen för lagernedskrivningen bestämmes till 40 procent

enligt huvudregeln förordas av riksräkenskapsverket, kommerskollegium,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län samt Riksförbundet

Landsbygdens folk och Sveriges akademikers centralorganisation.

Kommerskollegium anför.

Därest den lägsta gränsen för nedskrivning av varulager enligt huvudregeln

sättes så högt som vid 50 procent, bli de frågor som sammanhänga med fastslagen

eller befarad inkurans i varulagret ytterst svårlösta. Detta beror på att det enligt

kommitténs förslag - till skillnad från vad nu gäller — hädanefter skulle ankomma

på den enskilde att — bortsett från ett avdrag på 5 procent — styrka

omfattningen av inkuransen. En sådan ordning torde komma att medföra, att

i åtskilliga fall den enskilde företagaren icke får det inkuransavdrag som i och

för sig skulle vara berättigat. Kommitténs förslag härutinnan är därför principiellt

otillfredsställande, men — därest det förut omnämnda önskemålet om fasta

regler skall tillgodoses — är det svårt att avvisa förslaget. Den nyss antydda olägenheten

blir dock mindre ju djupare nedskrivningar som tillåtas. Med hänsyn härtill

finner kollegium den av kommittén föreslagna huvudregeln vara för snäv.

Vid övervägande av dessa frågor har kollegium — i likhet med reservanten

Hedborg stannat för att lägsta gränsen för nedskrivning av varulager bör sättas

till 40 procent. Denna gräns torde vara tillräckligt låg för att företagare utan rätt

till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier skola kunna konsolidera sig.

Riksskattenämnden framhåller att mot bakgrunden av det faktiskt rådande

läget — där med myndigheternas begivande en mycket hård nedskrivning

av lagren sedan länge förelegat — en lagstiftning enligt förslaget

skulle komma att medföra övergångssvårigheter av allvarligaste slag. Härtill

kom att en nedskrivning intill 50 procent i själva verket gav ett knappt

utrymme för resultatutjämning mellan olika beskattningsår, eftersom detta

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

utrymme normalt även skulle täcka risk för prisfall samt risk för inkurans.

Prisfallsriskerna torde -—- som det i betänkandet framlagda statistiska materialet

visade — ofta vara så ansenliga att riskerna konsumerade en mycket

betydande del av nedskrivningsutrymmet. Särskilt besvärande blev detta

för enskilda rörelseidkare, vilka enligt förslaget inte skulle ha den möjlighet

till förlustutjämning som föreslogs för juridiska personer. Det syntes

dock önskvärt att utöver nedskrivning för prisfallsrisk ett inte alltför

knappt utrymme bereddes för reservbildning av annat slag, eftersom det

måste vara ett samhällsintresse att beskattningen hölls någorlunda jämn

och att icke skatteintäkterna fluktuerade alltför mycket beroende på växlande

årsresultat. Det borde även anmärkas att, med hänsyn till de minskade

möjligheterna för resultatutjämning, förslaget kunde på längre sikt

medföra ökat skatteuttag för sådana rörelseidkare, som var underkastade

progressiv beskattning.

Riksskattenämnden fann sig därför — särskilt med tanke på övergångssvårigheterna

— böra förorda att den lägsta gränsen för lagernedskrivningen

normalt bestämdes till 40 procent — i stället för föreslagna 50 procent

— av lagrets anskaffningsvärde respektive återanskaffningsvärde, i

förekommande fall efter avdrag för inkurans. Härvid hade riksskattenämnden

även beaktat att det skatteuttag, som kom att ske till följd av de ändrade

värderingsreglerna, delvis drabbade orealiserade inflationsvinster.

Enligt överståthållaråmbetets uppfattning borde en ändring av gällande

bestämmelser genomföras med största möjliga försiktighet. Ämbetet hade

funnit att anordningen med investeringsfonder var det lämpliga instrumentet

för lågkonjunkturlägen. I den redogörelse, som kommittén lämnat

beträffande dylika fonder, framhölls att avsättningar hittills inte skett i

den omfattning, att det kunde antagas att fonderna skulle få någon mera

påtaglig betydelse i ett allmänt depressionsläge. Avsättningar till fonder

för varulager var relativt obetydliga. Gällande praxis torde därför kunna

antagas tillgodose även mycket betydande reserveringar för lågkonjunktur.

På grund härav kunde någon skärpning av de av mellankommunala prövningsnämnden

tillämpade reglerna vara befogad. Med hänsyn till det anförda

ansåg överståthållarämbetet, att vid ett genomförande av kommitténs

förslag lägsta gränsen för varulagervärderingen närmast borde bestämmas

till 40 procent.

Länsstijrclscn i Örebro län yttrar, att tveksamhet kunde råda rörande

den nedre gräns till vilken nedskrivning generellt borde tillåtas. Frågan

härom syntes intimt sammanhänga med spörsmålet rörande rätt till avräkning

för under förlustår uppkommet underskott mot sedermera uppkommen

vinst. Då kommittén inte framlagt förslag innebärande fullständig

lösning av denna fråga, torde det vara nödvändigt att beträffande lagervärderingen

allt fortfarande acceptera regler gående ut på nedskrivning

i en utsträckning, som inte förekom i andra länder. Länsstyrelsen ansåg

14 — Biliang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dock för sin del, att frågan om förlustutjämning borde bliva föremål för

ytterligare överväganden. Frågan angående varulagervärderingen syntes i

avbidan härpå böra lösas på så sätt att nedre gränsen för lagernedskrivningen

bestämdes i enlighet med kommittéledamoten Hedborgs förslag.

Sedan väl möjligheter öppnats till förlustutjämning mellan beskattningsåren

för alla rörelseidkare torde kunna övervägas att ytterligare inskränka

nedskrivningsmöjligheterna.

I det av Riksförbundet landsbygdens folk avgivna yttrandet framhålles

att, enär lagervärderingsreglerna var av avgörande betydelse för möjligheten

till resultatutjämning mellan olika år för alla de näringsidkare, som

inte åtnjöt rätt till fri avskrivning, en viss varsamhet vid en eventuell inskränkning

i rätten till fri lagervärdering blev nödvändig. Detta så mycket

mera som kommitténs förslag om rätt till förlustutjämning och avsättning

till investeringsfonder inte avsetts gälla enskilda näringsidkare.

Vad gällde jordbruket torde det böra uppmärksammas, att inskränkningar

redan gällde i den fria lagervärderingen, såtillvida att värderingen

av djurbeståndet skulle ske enligt riksskattenämndens direktiv, för närvarande

till 80 procent av dagsvärdet. En för stark inskränkning i friheten

vid värdering även av övriga lagertillgångar skulle komma att ge jordbrukare,

som redovisade inkomst efter bokföringsmässiga grunder, starkt begränsade

möjligheter till resultatutjämning mellan olika år. Det torde böra

uppmärksammas, att dylika inskränkningar lätt kunde komma att avskräcka

från en övergång i ökad utsträckning till, en redovisning efter bokföringsmässiga

grunder. En sådan övergång torde ur många synpunkter

anses önskvärd och borde enligt riksförbundets mening icke bromsas. Då

emellertid enligt förbundets mening lagervärderingen inte borde undantagas

från åtgärder syftande till konjunkturpolitisk beredskap, ville förbundet

förorda, att som lägsta gräns för värdering av varulager sattes

40 procent av anskaffningsvärdet eller motsvarande.

Med hänsyn till svårigheten att överblicka effekten av den ifrågasatta begränsningen

ville riksförbundet för sin del föreslå, att begränsningen utformades

som en temporär lagstiftning gällande under exempelvis fem år.

Efter nämnda tid kunde frågan upptagas till ny prövning med beaktande

av då rådande konjunkturpolitiska läge.

Andra remissinstanser föreslår att nedre gränsen för tillåten nedskrivning

enligt huvudregeln bestämmes till 30 procent. Yttranden av denna

innebörd har avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs och

Västernorrlands län, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening samt

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare och handelskammaren

i Göteborg. I flertalet yttranden, däri en begränsning av lagervärderingen

avstyrkes, förordas att, om en begränsning likväl genomföres, den nedre

gränsen för tillåten nedskrivning inte sättes högre än 30 procent. I det av

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund avgivna yttrandet förordas, att

den av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade schablonregeln

lagfästes.

Sveriges grossistförbund anser att kommittén alltför mycket underskattat

själva prisfallsriskerna. Den moderna utvecklingen på varuområdet gick

mycket snabbt, introduktionen av nya varutyper eller nya fabrikationsmetoder

kunde på kort tid leda till våldsamma prisfall på inneliggande lager

av äldre varor (jfr t. ex. vad den syntetiska fiberindustrins frammarsch

betytt för hela den gamla textilbranschen) och starka, oberäkneliga prisfall

kunde också inträffa exempelvis genom en plötsligt skärpt exportoffensiv

från utlandet eller genom åtstramad inhemsk konkurrens. Nämnas

kunde också de mycket kraftiga prisfluktuationer, som ofta kännetecknade

den internationella råvarumarknaden och som för grosshandelns vidkommande

blev särskilt känsliga när det gällde varor, som undergick förhållandevis

liten förädling, och där råvarupriset därför dominerade priset på

handelsvaran.

Förbundet anför härom.

Ett belysande exempel kan hämtas från kaffebranschen. Kaffepriserna på New

York-börsen föllo från juni 1919 till januari 1920 med ca 44 procent, från medio

1920 till medio 1921 med ca 70 procent, från medio 1929 till inedio 1930 med

ca 60 procent och från slutet av 1932 till medio 1933 med ca 47 procent. Från

1939/40 ha de som bekant kraftigt stigit från dåvarande 71/2 cent till 96,25 cent

den 2/4 1954 för att plötsligt falla till 66,50 cent den 31/8 s. å. Ingenting talar för

att prisförändringarna på kaffe skulle bli mindre drastiska i fortsättningen.

Tvärtom innebär det för närvarande uppnådda rekordhöga prisläget att man

måste räkna med mycket kraftiga prisfallsrisker. Det härav betingade kravet på

långtgående nedskrivningsmöjligheter är så mycket starkare som kaffegrossisterna

som regel endast ha kaffe i sitt varuinventarium och därför icke få samma riskutjämning

som företag, vilka ha sitt varuinventarium sammansatt av ett stort

antal olika varugrupper. Den av kommittén föreslagna 50-procentiga huvudregeln

är helt otillräcklig.---

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig befara att, även om den av

kommittén föreslagna huvudregeln innebar en tillräcklig säkerhet för prisfallsrisker

beträffande flertalet handelsföretag, så inte alltid blev fallet i

fråga om industriföretagen, enkannerligen skogsindustrin, som erfarenhetsmässigt

fick vidkännas avsevärda prisvariationer i råvarulagret.

Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma torde de konjunkturpolitiska problemen,

till den del de över huvud påverkades av beskattningsregler, kunna

behärskas endast genom tillfälliga värderingsregler, insatta i högkonjunkturläge.

För ett bibehållande av största möjliga motståndskraft under lågkonjunkturer

syntes samhället vara bäst betjänt av att företagen fick bibehålla

hittillsvarande konsolideringsmöjligheter. I fråga om procentsatsernas

avvägning anslöt sig därför länsstyrelsen helt till det förslag som

framlagts av reservanterna Gustafson och Wclitje.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Kristianstads och

Skaraborgs län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Den av kommittén föreslagna möjligheten för skattskyldig att beräkna

tillåten nedskrivning på medeltalet av lagren under en

treårsperiod (supplementärregel 1) har i det övervägande antalet utlåtanden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några remissinstanser har

dock avstyrkt undantagsregeln varjämte i ett par yttranden kritik riktats

mot stadgandets utformning.

överståthållaråmbetet förklarar sig inte vara övertygat om, att regeln

alltid ledde till ett från beskattningssynpunkt tillfredsställande resultat.

Densamma medförde nämligen, att en reserv, som bildats vid en tillfällig

lagerökning, endast behövde upplösas successivt. Då regeln innebar en viss

komplikation av värderingsförfarandet och smärre variationer i lagerhållningen

inte borde beaktas, ansåg sig överståthållarämbetet böra avstyrka

införandet av en dylik alternativ regel i den permanenta skattelagstiftningen.

Därest en större lagerminskning var föranledd av speciella förhållanden,

borde möjlighet beredas att i det enskilda fallet — i likhet med vad

kommittén föreslagit beträffande prisfallsrisk — få en lägre värdering av

lagret godtagen än enligt huvudregeln.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Kommittén har konstaterat, att vissa rubbningar i näringslivet förorsakats av

företagens strävan att till balansdagen kvarhålla lager i avsikt att skaffa avskrivningsunderlag

och att hindra uppkomst av lagerminskning med åtföljande framtagning

av dold varureserv. Det torde kunna ifrågasättas om den föreslagna lösningen

med möjlighet att beräkna nedvärderingen med utgångspunkt från medeltalet

av anskaffningsvärdet på beskattningsårets och de två närmast föregående

årens utgående lager kan få åsyftad verkan, då nedskrivningsmöjligheten begränsas

till 50 procent. I syfte att bibehålla varureserven oförändrad ligger det

närmast till hands, att företag, med tillräckligt stark likviditet, söker öka varulagret

till balansdagen. En begränsning i nedskrivningsrätten skulle i så fall få

motsatt effekt till vad kommittén tänkt sig.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att, då principen borde vara att

lagret upptogs till det värde, som detsamma hade vid bokslutstillfället,

principiella invändningar måste riktas emot användandet av en metod,

som innebar att lagrets värde vid bokslutstillfället skulle i viss mån vara

beroende av de under tiden före beskattningsåret rådande prisförhållandena.

Då de gamla priserna icke kunde influera på lagrets värde vid bokslutstillfället,

var en sådan metod inte riktig. Metoden medförde den konsekvensen,

för att icke säga inkonsekvensen, att ett existerande varulager

kunde ha minusvärde. Härigenom komplicerades deklarations- och taxeringsförfarandet.

För företag, som på grund av varubrist tvingades att

upplösa dolda reserver i varulager, syntes — om överhuvudtaget någon

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skattefri vinstreservering i sådant fall borde ifrågakomma -— övervägas

rätt till liknande insättningar, som nu gällde för skogskonto.

Kammarrätten anmärker att den föreslagna regeln, som enligt motiven

tillkommit för det fall att lagret minskat under beskattningsåret, enligt

ordalydelsen i den föreslagna lagtexten emellertid kunde bli tillämplig även

vid prisfall. Detta ledde till att det lägsta värdet å varulagret kunde växla

högst betydligt från år till år. Kammarrätten ifrågasatte om inte regeln

borde begränsas till att avse endast lagerminskning.

över huvud taget kunde de bestämmelser som reglerade det föreslagna

medgivandet befaras leda till åtskilliga komplikationer vid tillämpningen.

Kammarrätten ville ifrågasätta, om inte nämnda stycke borde ersättas

med särskilda bestämmelser om rätt att vid kvantitativ lagerminskning

avsätta medel till lagerregleringsfond.

Näringslivets skattedelegation yttrar att motivet för den medgivna medeltalsberäkningen

var, att det vid beskattningsårets utgång inneliggande lagret

understeg vad som för rörelsens normala bedrivande ansågs erforderligt.

Genom att även det vid sistnämnda tidpunkt befintliga lagret medtogs

vid medeltalsberäkningen måste emellertid detta medeltal antagas

komma att i regel understiga företagets normallager. Särskilt i sådana

fall, då den skattskyldige på grund av omständigheter, varöver han icke

kunnat råda, vid beskattningsårets utgång innehade abnormt litet lager

eller tillfälligt t. o. m. helt saknade lagertillgångar, blev resultatet av en

sådan medeltalsberäkning otillfredsställande. Det syntes bättre överensstämma

med den tankegång som låg till grund för det föreslagna stadgandet

och leda till mera rättvisande resultat, om man vid medeltalsberäkningen

inte medtog lagret vid beskattningsårets slut utan endast lagren

vid de två närmast föregående beskattningsårens utgång.

Gentemot den föreslagna alternativa värderingsregeln

för råvaror och stapelvaror (supplementärregel 2) har endast

några få remissinstanser ställt sig avvisande. I andra utlåtanden har framförts

krav på uppmjukning av stadgandet samt visst förtydligande av de

föreslagna bestämmelserna.

Sedan överståthållaråmbetet ånyo framhållit, att varje undantag från

huvudregeln medförde en komplikation av taxeringsförfarandet, uttalar

ämbetet att, då inte alla varor som undergick stora prisförändringar kunde

hänföras till kategorien råvaror och stapelvaror, den föreslagna bestämmelsen

måste medföra tvister om regelns avgränsningsområde. Kommittén

hade verkställt en utredning angående verkningarna vid tillämpning av

huvudregeln och hjälpregeln för vissa varuslag. Av de till redogörelsen

fogade diagrammen framgick, att stor överensstämmelse mellan de båda

reglerna förelåg för långa tidsperioder, vilket var anmärkningsvärt med

hänsyn till att undersökningen för ett varuslag sträckte sig ända från år

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

1928. Större avvikelser förelåg huvudsakligen endast för åren 1950—1952,

vilken tidsperiod kännetecknades av en betydande depriciering av det

svenska penningvärdet. Överståthållarämbetet ville ifrågasätta, huruvida

vid den permanenta skattelagstiftningen hänsyn borde tagas till sådana

undantagsföreteelser. överståthållarämbetet ansåg sig inte kunna tillstyrka

införandet av den föreslagna hjälpregeln.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att den av kommittén

föreslagna bestämmelsen byggde på tanken att varor, som var utsatta

för stora prisfluktuationer, framför allt vid starkt stigande priser,

skulle värdesättas med särskild försiktighet. Länsstyrelsen ifrågasatte dock

om inte det av kommittén förda resonemanget bort leda till att särbestämmelsen

skulle tillämpas på alla varor, som var utsatta för kraftiga prisväxlingar,

sålunda inte endast på stapelvaror.

Länsstyrelsen ville, bl. a. med hänsyn till svårigheterna att korrekt

tillämpa den av kommittén föreslagna femårsregeln, ifrågasätta, om icke

såsom en ersättning för denna regel — eller eventuellt vid sidan av denna

— kunde skapas en rätt för vederbörande företag att i vissa prislägen

göra en schablonmässig extra nedskrivning av lagret i dess helhet. En

sådan särskild rätt till nedskrivning skulle då föreligga för företag inom

viss bransch, där särskilt betydande prisfluktuation förekommit av det

slag, som kommitténs förslag tog sikte på. Schablonavdraget fick bestämmas

till viss procent av värdet å lagret i dess helhet. Berörda schablontal

skulle kunna fastställas av riksskattenämnden på framställning av näringsorganisation

och användas vid tillfälle, då prisvariationer av angivet slag

förekommit med tillräcklig styrka.

Länsstyrelsen i Kalmar lån erinrar om att en tillämpning av lägsta värdet

under en femårsperiod i tider av stigande priser medförde att bokförda

värdet blev lägre än om huvudregeln tillämpades. Då de stigande

priserna i allmänhet sammanföll med stigande konjunkturer eller inträffad

högkonjunktur, syntes det länsstyrelsen, som om resultatet utav den föreslagna

värderingsregeln skulle bli den, att just i sådana situationer, då

det från penningpolitiska synpunkter kunde finnas skäl för att inskränka

företagens tillgång på likvida medel, företagen just då genom den uppställda

beskattningsregeln skulle erhålla mera likvida medel, än som vid

en tillämpning av förslagets huvudregel skulle ha varit fallet. Det föreföll

alltså, som om den speciella värderingsregeln för råvaror och stapelvaror

inte skulle passa in i sådana åtgärder, som kunde vara behövliga att vidtaga

för bekämpande av inflation.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att med hänsyn till de starka

prisvariationer, som man erfarenhetsmässigt kunde räkna med i fråga

om råvaror och stapelvaror, regeln måste anses ha erhållit en alltför snäv

utformning. Länsstyrelsen ansåg, att antingen tidsperioden för beräkning

av det lägsta priset borde utsträckas eller en lägre procentsats bestäm
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mas för ifrågavarande lagertillgångars minimivärde. Den förra möjligheten

hade den nackdelen, att ju längre tillbaka i tiden man gick for att hamta

prisuppgifterna, desto mindre betydelse kunde de antagas få för bedömandet

av den framtida prisutvecklingen, särskilt om man beaktade de stora

förändringar, som präglat den ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden.

Från praktisk synpunkt var ej heller en utsträckning av tiden att

föredraga. Länsstyrelsen ville därför i stället föreslå, att procentsatsen föi

minimivärdet bestämdes till 60.

Näringslivets skcittedelegation framhåller att det föreföll som om kommitténs

förslag angående lagervärderingen i väsentlig grad influerats av

den speciella typ av konjunkturutveckling, som varit rådande under de

senaste 20 åren. Under denna tid hade prisnivån på så gott som alla varor

varit måttligt stigande med avbrott för vissa enstaka kortvariga, kraftiga

prisfluktuationer. Vid en prisutveckling av denna typ syntes supplementärregeln,

även med den utformning kommittén föreslog, kunna leda till en

minskning av ojämnheterna i vinstredovisningen. Det skulle emellertid

vara föga välbetänkt att bygga ett permanent skattesystem på den förutsättningen,

att man även för framtiden hade att räkna med en prisutveckling

av nyssnämnda typ. Under tiden från första världskriget till början

på 1930-talet hade prisfluktuationerna en helt annan karaktär; en hög

prisnivå under en följd av år samt därefter ett plötsligt och mycket kraftigt

prisfall. Speciellt i början på 1920-talet var prisfallen så stora, att

50 procent nedskrivning av lagrets dagsvärde inte skulle varit tillräcklig

för att gardera företagen mot en övervärdering av lagren. I flera fall

skulle inte heller den 30-procentiga nedskrivningen enligt den av kommittén

föreslagna supplementärregeln varit tillräcklig. Delegationen anför

följande exempel.

Enligt Kommersiella Meddelanden var den engelska (Bredford) prisnoteringen

för ull under åren 1916—21 följande: 488, 651, 645, 1 054, 964,

319 kr/100 kg. Vid ett bokslut år 1920 skulle varulagret av ull enligt kommitténs

huvudregel få upptas till lägst 482 (= 964/2) kr/100 kg. Enligt

supplementärregeln skulle detta varulager få upptas till lägst 342 (= 0,70

488) kr/100 kg. Lagerpriset översteg enligt båda dessa alternativ det noterade

varupriset under det följande året.

Vid prisfallsperioden i början av 1930-talet skulle supplementärregeln

varit helt otillfredsställande. Enligt Kommersiella Meddelanden var exempelvis

medelpriset på vete år 1931 6,7 kr/100 kg medan lägsta tillåtna

lagervärde år 1930, räknat enligt supplementärregeln, var 8,8 kr/100 kg.

Motsvarande siffror var för

Bomull

....... 75

resp.

78 kr/100 kg

Koppar

745

»

748 kr/ton

Bly

229

»

229 kr/ton

Kautschuk

98

»

120 kr/100 kg

Kaffe ...........

....... 72

85 kr/100 kg

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj :ts proposition nr 100

Därefter anföres att främsta anledningen till att regeln inte gav fullt

betryggande säkerhet för prisfallsrisk och alls inte ledde till jämnare vinstredovisningar

var, att 5 år var en alltför kort period för att lämna utrymme

åt de konjunkturcyklar, varmed man erfarenhetsmässigt hade viss

anledning räkna. En förlängning av tidsperioden till 10 år skulle bättre

tillgodose det avsedda syftet.

Delegationen tillägger, att det borde vara möjligt att träffa sådana anordningar,

att nämnvärda tillämpningssvårigheter inte uppstod, även om

tidsperioden utsträcktes till 10 år, samt anför vidare.

Uppgifter angående lägsta pris under året å råvaror och stapelvaror, som

noteras å varubörs eller för vilka eljest allmänt tillgängliga prisnoteringar finnas,

skulle kunna insamlas av en central myndighet i samverkan med näringslivets

organisationer och lämpligen publiceras i »Riksskattenämndens Meddelanden».

I samband därmed borde riksskattenämnden till ledning för taxerings
ndigheterna

utfärda en anvisning att godtaga sådana värderingar, som skett

i överensstämmelse med dessa prisuppgifter.

Genom att utvidga publikationen till att omfatta allt flera varor av ifrågavarande

slag borde det vara möjligt att successivt nedbringa det antal fall, då

annan kontroll än sådan, som sker med ledning av publikationen, bleve erforderlig.

Kontrollarbetet med ledning av en dylik ändamålsenligt uppställd årlig

publikation torde bliva av så enkel beskaffenhet, att kvalificerad arbetskraft

icke skulle behöva anlitas för ändamålet och arbetet skulle bli av samma ringa

svårighetsgrad, vare sig tidsperioden komme att omfatta 5 år eller längre tid.

En utsträckning av tidsperioden till 10 år förordas även av kommerskollegium,

Sveriges grossistförbund och några handelskamrar. Handelskammaren

i Skåne föreslår därjämte, att nedre gränsen för tillåten nedskrivning

enligt ifrågavarande regel bestämmes till 50 procent. Handelskammaren

i Gävle förordar att samma nedskrivningsprocent tillämpas som

i huvudregeln.

Slutligen torde här få beröras ett par påpekanden av formell art.

Kammarrätten anmärker att då tvekan kunde uppkomma vad begreppen

råvaror och stapelvaror innebar — detta gällde i synnerhet begreppet

stapelvaror — i författningstexten borde klargöras vad som föll under

ifrågavarande begrepp. I sammanhang härmed framhölls, att i den föreslagna

texten till anvisningar till 41 § kommunalskattelagen användes

uttrycket »stapelvaror» under det att i anvisningarna till 1 § förordningen

om inventering av varulager vid inkomsttaxeringen uttrycket »stapelprodukter»

nyttjades. Det syntes önskvärt, att uttrycksättet i förevarande

hänseende blev enhetligt.

Med hansyn till att enligt motiven hinder inte borde möta för företag

att vardera en del av sitt lager av råvaror och »stapelprodukter» enligt

huvudi egeln och en annan del därav enligt den ifrågavarande specialregeln

ifrågasatte kammarrätten, om inte efter orden »lagret i denna del»

i författningstexten borde insättas orden »helt eller delvis».

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att uttrycket sta
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

pelvaror inte blivit med tillräcklig tydlighet definierat. Riksskattenämnden

önskar på denna punkt en fyllig exemplifikation i lagtexten.

Den föreslagna regeln att utan avseende å bestämmelserna i övrigt den

lägre värdering av lagret må godtagas som skattskyldig

med hänsyn till föreliggande risk för prisfall

visar vara uppenbart påkallad har berörts i några utlåtanden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som förordat att nedskrivningsprocenten

enligt huvudregeln inte sättes lägre än 60 procent, har som skäl

härför bl. a. anfört, att de av kommittémajoriteten föreslagna bestämmelserna

för prisfallsskydd syntes innebära att i de fall, där prisfallsrisken

var stor, lägsta godkända lagervärdet kom att i stort sett överensstämma

med lagrets verkliga värde eller med andra ord att något som

helst utrymme för konsolidering inte medgavs.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker att, då enligt förslaget en lägre

värdering godtogs endast om den skattskyldige visade att detta var »uppenbart»

påkallat med hänsyn till föreliggande prisfallsrisk, undantagsbestämmelsen

hade erhållit en mycket restriktiv utformning. På grund av

den tunga bevisbörda, som lagts på den skattskyldige, kunde man befara,

att nedskrivningar, vilka i och för sig var berättigade, på grund av bevissvårigheter

icke kunde bli godkända. Enligt länsstyrelsens mening borde

det citerade ordet utgå.

Länsstyrelsen tillägger såsom en allmän reflexion att det med hänsyn

till skiftande förhållanden skulle vara önskvärt att i författningstexten

generellt infördes sådana undantagsklausuler, att det blev möjligt för

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnade att i särskilda

fall, exempelvis för viss bransch, medgiva lindrande undantag från författningens

huvudregler. Endast på sådant sätt syntes det möjligt att vid

behov lämna företagen utväg till konsolidering eller till sådana kapitalkrävande

men riskfyllda investeringar, utan vilka en för konkurrenskraften

oundgänglig teknisk modernisering och rationalisering stundom kunde

bli ogörlig.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att en lägre

värdering vid prisfallsrisk måhända behövde tillämpas även i andra fall

än då lägre värdering visades vara uppenbart påkallad.

Sveriges grossistförbund uttalar, att förutsättningen för att bestämmelsen

över huvud taget skulle få något praktiskt värde måste vara att taxeringsmyndigheterna

härvid godkände de skattskyldigas yrkanden, där

dessa inte befanns klart ogrundade. Uppenbarligen måste det ju nämligen

för en skattskyldig bli mycket svårt att bevisa att dylik extra prisfallsrisk

förelåg, förrän prisfallet verkligen inträffat. Regeln borde även utformas

så att den fick tillämpas inte bara på lagret i dess helhet utan

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kangl. Maj.ts proposition nr 100

även på däri ingående delposter, om det bara var en del av lagret, som

var utsatt för sådan prisfallsrisk att den ordinära nedskrivningen blev

otillräcklig. Eljest skulle ju innebörden bli att den extra prisfallsrisken

i första hand måste täckas av eventuell konsolideringsmarginal hos lagret

i övrigt, med andra ord att lagervärderingen måste ske utan någon konsolideringsmarginal

alls, vilket stred mot kommitténs egen uppfattning

om vad lagervärderingsreglerna borde syfta till.

I de av kommerskollegium samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

avgivna yttrandena riktas likaledes kritik mot förslaget med

hänsyn till bevisbördan. Enligt handelskammarens mening borde sannolikhetsbevisning

rörande prisfallsrisk vara tillfyllest.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar farhågor för att bestämmelsen kommer

att ge upphov till ett stort antal skatteprocesser. Om till stöd för

tillämpning av bestämmelsen skulle åberopas god köpmannased, vilket

med hänsyn till stadgandets formulering inte kunde frånkännas eu viss

giltighet, skulle man enligt länsstyrelsens mening stå på ungefär samma

ståndpunkt som tidigare med en i det närmaste fri lagervärdering.

Kommitténs förslag att i vissa fall från värderingsreglerna undantaga

lager av fastigheter, prisgaranterade varor, beställningsarbeten

och likartade tillgångar samt att här göra värdesättningen

beroende av vad som med hänsyn till omständigheterna

framstår som skäligt har mött stark kritik i ett flertal

yttranden. Därvid har anmärkts att de ifrågasatta bestämmelserna kunde

antagas medföra inte endast svårigheter för den skattskyldige vid fullgörandet

av bevisskyldigheten utan även rent praktiska svårigheter vid

gränsdragningen mellan beställningsarbeten och prisgaranterade varor å

ena sidan och övriga lagertillgångar å andra sidan.

Kammarrätten framhåller, att konsekvenserna av den föreslagna bestämmelsen

att i räkenskaperna gjord värdesättning av vissa slag av tillgångar

skulle godtagas »allenast för såvitt denna med hänsyn till omständigheterna

framstår såsom skälig» torde vara svåra att bedöma. Ordalagen

i fråga ger närmast vid handen, att skattskyldig beträffande sådana

tillgångar alltid måste i sin deklaration lämna en tämligen utförlig redogörelse

för värdesättningen, för att taxeringsmyndigheterna skulle kunna

taga ställning till frågan om värdesättningen var skälig. I vilket fall som

helst torde tillämpningen av berörda stadgande komma att erbjuda stora

vanskligheter med hänsyn till de subjektiva moment, som härvidlag kunde

göra sig gällande. Det syntes angeläget, att mera preciserade regler för värderingen

lämnades.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län samt Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund uttalar farhågor för att gränsdrag
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ningen mellan beställningsarbeten och prisgaranterade varor å ena samt

övriga lagertillgångar å andra sidan skall ge upphov till processuella svårigheter

och tvister. Båda länsstyrelserna önskar bestämmelser som närmare

anger efter vilka grunder bedömningen skall ske. Beträffande beställningsarbeten

kunde, framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, såsom

huvudregel anges, att tillgångar, vilka helt eller delvis förskottsbetalats

(före leveransen), skulle anses utgöra beställningsarbeten. Även andra

tillgångar syntes vid sidan härav under vissa förhållanden böra fa hänföras

till beställningsarbeten, nämligen varor, som levererats av en mångårig

underleverantör och som inte utan ändring kunde användas av annan

företagare.

Näringslivets skattedelegation anmärker beträffande det nu ifrågavarande

författningsrummets föreslagna utformning att denna så till vida var

anmärkningsvärd, att enligt dess ordalag bevisbördan i fråga om skäligheten

av värdesättningen i räkenskaperna av de lagertillgångar, som omnämndes

i undantagsbestämmelsen, till synes skulle vara helt omkastad i

förhållande till den, som jämlikt fjärde stycket av samma anvisningar

gällde beträffande varuvärderingen i övrigt. Visserligen föreskrevs inte i

förevarande undantagsbestämmelse, att vad i sistnämnda stycke stadgades

icke skulle gälla beträffande de i undantagsbestämmelsen angiva lagertillgångarna

men å andra sidan föreskrevs i sista stycket, att »för sadant

lager skall den i räkenskaperna gjorda värdesättningen godtagas allenast

för såvitt denna med hänsyn till omständigheterna framstår såsom skälig».

Stadgandet var således redan i denna del oklart, men eftersom i motiveringen

ingenting sades om en omkastad bevisbörda, syntes det inte ha varit

kommitténs mening att förorda en sådan. Det fanns desto större skäl för

ett sådant antagande som den reglering av bevisbördan, som skett i fjärde

stycket, uppenbarligen var den enda som, inte minst av praktiska skäl,

kunde komma i fråga, då det gällde värdesättning av lagertillgångar. I motsatt

fall skulle ju en sådan tillämpning kunna befaras, att t. ex. en bank,

för att över huvud taget få rätt till någon nedskrivning å sina lånefordringar,

blev nödsakad att förete specificerad utredning rörande förlustrisken

å var och en av dessa — något som kommittén näppeligen kunde ha

avsett.

I fråga om de föreslagna värderingsreglerna för skattskyldigs lager av

»prisgaranterade varor», »beställningsarbeten» och de synnerligen vagt

konkretiserade tillgångar, som kunde avses i tillägget »liknande tillgångar

beträffande vilka en sådan värdesättning finnes uppenbarligen icke vara

godtagbar», gör delegationen bestämda invändningar.

Delegationen erinrar om att vad angick beställningsarbeten hade i 1946

års förordning om krigskonjunkturskattens avveckling meddelats vissa

specialregler för dylika lagertillgångar. Vad som därvid förekommit gav

eu god uppfattning om svårigheten att definiera begreppet liksom om de

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

svårigheter som uppkom vid utformningen av praktikabla regler i förevarande

avseende.

Bortsett från vanskligheten att ange en inte blott praktiskt tillämpbar

utan även av skattemyndigheterna kontrollerbar avgränsning av begreppet

beställningsarbete ville delegationen vidare framhålla, att det många gånger

måste möta rent redovisningstekniska svårigheter att ange värdet av beställningsarbeten.

Härom anför delegationen bl. a.

I verkstadsföretag, vars tillverkning delvis sker på beställning, delvis utgöres

av standardprodukter, är det brukligt att åtskillnad i redovisningshänseende

göres mellan »pågående verkstadsarbeten» och »beställningar under utförande».

Medan den sistnämnda gruppen omfattar individualiserade tillgångar för kunders

räkning, exempelvis montage av utrustning på av kunden anvisad plats, inbegripes

i den förra gruppen sådan tillverkning inom verkstaden, som dels är

avsedd att efter färdigställande inmonteras i och då överföras till »pågående

beställningsarbeten», dels varor under tillverkning för eget lager. Någon uppdelning

av »pågående verkstadsarbeten» med hänsyn till om de avse beställningar

eller eget lager sker i allmänhet ej vid inventeringen. Orsaken härtill är

följande: Inom kostnadsbokföringen i företag av åsyftad art rör man sig ofta

med tre huvudgrupper av kostnader: direkt material, direkt lön och indirekta

kostnader, vilka sistnämnda redovisningsmässigt bruka ingå i produktkalkylen

i form av ett pålägg. Storleken av detta pålägg varierar avsevärt mellan olika

avdelningar inom ett och samma företag beroende på avdelningens (kostnadsställets)

karaktär. I större företag är det icke ovanligt att antalet kostnadsställen

med sinsemellan olika pålägg uppgår till flera hundratal. För att man skall erhålla

uPP8ift °m värdet av pålägg ingående i posten »pågående verkstadsarbeten» är

det nödvändigt med de redovisningsprinciper, som tillämpas i många företag

att verkställa inventeringen per kostnadsställe. Om det pågående arbetet sammanhänger

med beställning eller ej är likgiltigt. Inventeringen måste således av

kalkyltekniska skäl ske på sätt som nu angivits. Det är f. ö. nödvändigt även

med hänsyn till den föreskrift som funnits i vissa tidigare förordningar om

lagervärdering och som också lämnats av företagsbeskattningskommittén, nämligen

att vid beräkning av lagervärdet för produkter av egen tillverkning pålägg

för indirekta tillverkningskostnader skall medtagas. Teoretiskt skulle möjligen

kunna tänkas att företagen ålades att, förutom den inventering som sker på sätt

som nu angivits, verkställa en extra inventering med uppdelning på beställningsarbeten

och övrigt. Mot detta bör blott framhållas att det material som ligger till

grund för inventeringen (i regel materialrekvisitioner och tidssedlar eller liknande)

av naturliga skäl blir mycket omfattande; i större verkstadsföretag överstiger

antalet dylika sedlar vid inventeringen en miljon. Att under sådana omständigheter

framtvinga ett dubbelarbete, som för företagen skulle sakna allt

internt värde, torde icke kunna ifrågakomma.

Delegationen yttrar vidare att det på grund av de många varianter som

praktiska livet erbjöd — exempel fanns på verkstadsföretag där beställningsarbete

även enligt snäv definition till mer än 90 procent omfattade

standarddelar ur företagets lager medan i andra fall arbetet praktiskt taget

helt utgjordes av specialtillverkning — och inte minst på grund av den synnerligen

skiftande redovisningspraxis som detta gav upphov till, starkt

ifrågasattes om det kunde anses önskvärt eller ens möjligt att i lag införa

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

undantagsbestämmelser för beställningsarbeten. Det skulle förutsätta att

man först påtvingade företagen någon form av standardiserad kostnadsredovisning

med otaliga detaljbestämmelser.

Delegationen tillägger, att det bl. a. med hänsyn till de praktiska tilllämpningssvårigheterna

skulle vara synnerligt olyckligt, om begreppet beställningsarbete

— som förhållandet var när lagstiftningen om krigskonjunkturskattens

avveckling genomfördes — sammankopplades med förskottsklausulen.

Delegationen hemställer att den ifrågasatta undantagsbestämmelsen

måtte utgå.

Liknande uttalanden har gjorts av Skånes handelskammare. Handelskammaren

anför, förutom att kommitténs uppläggning var principiellt

och sakligt felaktig, att den dessutom var omöjlig att praktisera. Genomförandet

strandade redan på den omständigheten, att det inte fanns klarlagt,

hur stor del av den för övriga lagertillgångar medgivna nedskrivningsprocenten,

som var avsedd att utgöra täckning för prisfallsrisker och hur

stor del, som motsvarade konsolidering. I avsaknad av en klarläggande

föreskrift i denna centrala punkt erbjöd bestämmelserna ingen garanti för

de skattskyldiga mot rent godtycklig bedömning från skattemyndigheternas

sida. Det var dessutom att märka, att det merendels kunde erbjuda

mycket stora svårigheter för de skattskyldiga, vilka — såsom bestämmelsen

konstruerats — i dessa fall hade bevisbördan, att påvisa förlustriskerna.

Vad näringslivets skattedelegation anfört beträffande bevisbördan, understrykes

såvitt avser penningförvaltande företag, särskilt av Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Försäkringsanstalterna Folket och Samarbete.

Vidare riktas kritik mot den av kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen

med hänsyn till de ekonomiska verkningarna. I åtskilliga yttranden

ifrågasättes det berättigade i att medge en mindre långt gående nedskrivning

på de tillgångar, varom fråga är, än på andra lagertillgångar.

Kommitténs förslag innebar enligt riksskattenämndens mening så stora

vanskligheter, att bestämmelsen inte borde i detta sammanhang lagfästas.

Ett sådat undantag kunde — särskilt för varven — få verkningar av inte

önskvärt slag och torde i varje fall böra föregås av en mera detaljerad utredning

angående förslagets ekonomiska konsekvenser. — Inte heller länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser det vara lämpligt att förslaget

i nu förevarande del lagfästes. Enligt länsstyrelsens mening påkallade den

föreslagna begränsningen viss försiktighet med hänsyn till vad förslagets

genomförande kunde ekonomiskt betyda för de stora skeppsvarvens fartygsbyggen.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att anledningen till att kommittén

velat införa undantagsbestämmelser för beställningsarbeten berodde

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

på att man ansett prisfallsrislten mindre för dylika lagertillgångar än för

andra. Den tysta förutsättningen måste därvid antas ha varit, att leverantören

från beställaren erhållit garanti för att visst pris skulle erläggas för

produkten, varigenom förlust genom prisfall icke skulle tillskyndas leverantören.

Det enda fall där dylik garanti absolut kunde anses föreligga var

om beställningen utfördes på löpande räkning, där beställaren förbundit

sig att täcka tillverkarens samtliga kostnader. En beställning baserad på

leveransdagens pris måste exempelvis falla utanför; likaså de fall där priset

fixerats vid orderns erhållande. Det måste emellertid framhållas att förlustrisker

inte endast hänförde sig till prisfall. Tillverkningsrisker fanns

nämligen alltid i form av oförutsedda svårigheter under beställningens utförande,

och i den mån täckning härför inte erhållits genom beställningsavtalets

utformning kunde betydande förluster — oavsett prisfall — uppstå,

speciellt som arbeten av ifrågavarande karaktär ofta krävde lång leveranstid

och avsåg betydande belopp.

I synnerhet inom varvsindustrien var leveranstiderna mycket långa,

uppgående till 3 å 4 år. Under mera långvariga perioder av betydande kostnadsstegringar

hade beställningsindustrien måst använda sig av kontrakt

med bestämmelser, som innebar rätt till ersättning för kostnadsstegringar

(s. k. glidskala). Detta gällde emellertid inte annat än under de mest onormala

förhållandena och först sedan kännbara förluster som regel dessförinnan

måst tagas. Sålunda gjorde den svenska varvsindustrien betydande

förluster på sina kontrakt i samband med prisstegringen vid det senaste

krigsutbrottet och samma följder fick de svenska varven vidkännas av de

fasta kontrakt, som de tog i samband med konjunkturavmattningen 1949/50.

Då en återgång till mer normala förhållanden nu kunde förväntas, upphörde

också därmed successivt förekomsten av glidskaleklausuler.

Upplysningsvis omnämner delegationen att de tre största varven inom de

närmaste åren torde få ligga ute med krediter å levererade fartyg om sammanlagt

ca 400 miljoner kronor.

Det var uppenbart, anför delegationen vidare, att de för beställningsindustrin

föreslagna skärpta värderingsreglerna skulle få mycket allvarliga

konsekvenser för denna industri, särskilt för de svenska varven, vilka

till stor del arbetade på export med stora krediter och under exceptionellt

labila konjunkturförhållanden.

I samma riktning uttalar sig Hantverks- och småindustriorganisationen,

Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg. Inte heller

länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig kunna finna att tillräckligt bärande

motiv förelåg att undantaga beställningsarbeten från huvudregeln.

Svenska sparbanksföreningen säger sig ha funnit innebörden av de föreslagna

varulagervärderingsbestämmelserna oklar i vad förslaget avsåg bl. a.

penningförvaltande företags placeringar. De placeringar hos en sparbank,

som främst kunde upptagas till ett annat värde än det nominella, var —

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:t''s proposition nr 100

bortsett från osäkra fordringar ■—■ räntebundna placeringar. I en sparbank

bestod dessa placeringar av obligationer och lån med fast ränta. Riskerna

på de räntebundna placeringarna, som i många sparbanker spelade en förhållandevis

stor roll, var dels kapitalförlustrisker — antingen till följd av

ett eventuellt behov att i ett förändrat kursläge avyttra placeringarna till

underkurs eller till följd av låntagarens eventuella insolvens — och dels

vad som skulle kunna betecknas som avkastningsrisker. Avyttringsbehovet

kunde exempelvis sammanhänga med nödvändigheten att vid en nedgång

i inlåningen taga i anspråk en del av kassareserven. Med avkastningsrisker

avsågs det förhållandet, att marginalen mellan å ena sidan den fasta avkastningen

av de räntebundna placeringarna och å andra sidan en rörlig

inlåningsränta vid en höjning av ränteläget kunde bli helt obefintlig eller

t. o. m. negativ.

Därefter anföres att värderingen av de räntebundna tillgångarna krävde

hänsynstagande såväl till eventuella förlustrisker som till det ekonomiska

lägets fluktuationer och till den möjliga ränteutvecklingen såväl på kort

som på längre sikt. Dessa tankegångar omfattades tydligen också av kommittén.

Det uttryck för dem, som givits i betänkandet (sid. 216) att »Såsom

norm för nedvärderingen bör gälla att denna skall ge säker täckning för de

risker, som är förknippade med lagerhållningen ...», ansåg sparbanksföreningen

lyckligt funnet. Det syntes emellertid som om texten i de föreslagna

anvisningarna inte anslöt sig till vad som uttrycktes i motiveringen.

Den skiftning i uttryckssättet, som här skett, skulle säkerligen komma att

medföra en i praktiken svår tillämpning av bestämmelserna -— besvärlig

både för myndigheterna och för den skattskyldige — och orsaka helt onödigt

arbete. Sparbanksföreningen hemställde därför, att stadgandet i nionde

stycket i förslaget till ändring av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

omformulerades till överensstämmelse med motiveringens

såväl innehåll som uttrycksform.

I fråga om prisgaranterade varor föreligger ofta inte mindre risk för

prisfall än för andra lagervaror framhålles i de av Sveriges lantbruksförbnnd,

näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare avgivna

yttrandena. Lantbruksförbundet anför härom.

Skilda meningar kunna råda om vilka varor, som skola rubriceras som prisgaranterade,

och om det verkligen föreligger prisgaranti. Utgör den nuvarande

jordbruksregleringen en sådan prisgaranti? Jordbrukspolitiken har velat skapa

ett prisskydd och i vissa fall avsättningsmöjligheter för producenterna och icke

direkt för de företag som i industri- och handclsleden handha jordbrukets produkter.

Detta prisskydd har på senaste åren högst väsentligt försvagats och kvarstår

endast beträffande några få varor, brödsäd och smör. Även denna kvarstående

prisgaranti är svävande och icke ovillkorlig. Omfattningen av ersättningen

bestämmes för varje år och är beroende av beslut av vederbörande reglcringsorgan.

Beträffande brödsäd gäller garantin den 1 april kvarliggande lager, om

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

detta fyller kvalitetsbestämmelser angående protein- och vattenhalt, mältningsgrad

m. m. Lagret bokslutsdagen, i regel 31 december, är sålunda icke prisgaranterat.

Detta senare lager kan undergå försämring fram till garantidagen. Prisgaranti

föreligger icke för spannmål, som nedklassats till foderspannmål, och

icke heller för importerad brödsäd. Nedklassningsrisken liksom omfattningen av

importen är i stor utsträckning beroende av skördeförhållandena och därför

varierande år från år och samma år mellan olika landsändar.

Enligt förbundets mening pekade dessa omständigheter på nödvändigheten

av att företag, som förde s. k. prisgaranterade varor, måste beredas

samma rätt till nedvärdering av sina lager som andra företag.

Gentemot kommitténs uttalande att arbeten som nedlagts å fastighet

tillhörande beställaren inte var hänförliga till varulager

för entreprenören har riktats kritik av Svenska riksbyggen, näringslivets

skattedelegation, Skånes handelskammare och handelskammaren i

Göteborg. Skånes handelskammare framhåller sålunda, att de föreslagna

reglerna skulle komma att framtvinga en fullständig omläggning av entreprenadföretagens

lagerredovisning med vittgående ekonomiska konsekvenser

som följd.

Handelskammaren anför vidare att kommittén förutsatte, att entreprenören

städse hade en aktuell fordran på beställaren. Denne gjorde emellertid

under byggnadstiden endast å contobetalningar, vars storlek i regel

bestämdes genom en i entreprenadkontraktet fastställd betalningsplan,

vilken visserligen normalt var knuten till olika etapper i entreprenadarbetet

men ingalunda var anpassad så, att den vid varje tidpunkt erbjöd

full täckning för entreprenörens utlägg; ibland föreskrevs t. o. m. att viss

del av varje fakturerat belopp skulle av beställaren innehållas som säkerhet

till dess att arbetet var slutbesiktigat eller eventuellt till dess garantitiden

utgått.

Därtill kom att risken för entreprenaden låg hos entreprenören. Enligt

de standardkontrakt, som i allmänhet tillämpades inom byggnadsbranschen,

löpte entreprenören betydande tillverkningsrisker, mot vilka han måste

gardera sig. Han svarade sålunda för stegringar i materialpriser och arbetslöner.

Ytterligare kunde byggnadstiden av olika skäl komma att bli förlängd,

något som i sig självt kunde medföra kostnadsstegringar, varjämte

vederbörande entreprenör kunde åsamkas vite eller skadestånd på grund

av försenad leverans. Han stod vidare risken för felkalkylering och beställarens

insolvens.

Handelskammaren tillfogar, att den möjlighet, som byggnadsföretagarna

enligt de föreslagna reglerna skulle få att i varje särskilt fall verkställa

avskrivning å fordran genom att göra sannolikt, att förlust skulle

komma att uppstå å entreprenadarbetet, enligt handelskammarens mening

inte kunde vara från företagarnas synpunkt tillfyllest. Att åstadkomma

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 225

bevisning i angivna hänseende måste nämligen ofta komma att erbjuda

vanskligheter.

Näringslivets skattedclegation framhåller, att kommittén vid gränsdragningen

mellan varulager och fordringar inom byggnads- och anläggningsbranschen

syntes ha utgått från de civilrättsliga reglerna om äganderätten

till fast egendom och antagit att material som byggdes in omedelbart övergick

i beställarens ägo. Det var emellertid tveksamt, huruvida så var förhållandet,

då beställaren, såsom understundom var fallet, inte var ägare

till den mark, varå ett byggnadsverk utfördes.

Delegationen anför därjämte bl. a., att kommitténs uttalande beträffande

nedskrivning på byggnadsarbeten å entreprenad möjligen kunde tagas till

intäkt för att avsikten därmed varit att göra gällande, att den praxis som

tillämpades å förevarande verksamhetsområde borde skärpas. Delegationen

hemställde att det måtte vid ärendets fortsatta behandling komma till klart

uttryck att så inte borde ske. I varje särskilt fall borde godkännas sådana

med god köpmannased överensstämmande grunder för den skattemässiga

värderingen av pågående arbeten och inkomstberäkningen i övrigt, att företagen

inom byggnads- och anläggningsbranschen liksom övriga rörelseidkare

bereddes erforderligt riskskydd och konsolideringsmöjlighet.

Näringslivets skattedelegation, handelskammaren i Gävle samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare har i sina utlåtanden påpekat

att kommitténs förslag till regler för lagervärderingen för skogsindustrins

del aktualiserade frågan om den skatterättslig a behandlingen

av inköpta träd på rot.

Skattedelegationen yttrar att på grund av den långa lagringstiden och

prisfluktuationerna var prisfallsrisken för skogsindustrins lager stor, i synnerhet

som gagnvirkets andel i det totala lagret var mycket betydande. Den

varierade i allmänhet mellan 60 och 80 procent, beroende på företagets

struktur och de aktuella allmänna prisförhållandena.

Utöver prisfallsrisken på det beskattningsmässiga varulagret hade skogsindustrin,

enligt vad delegationen anför, en betydande prisfallsrisk på rotposter,

då ännu längre tid förflöt tills de därav omfattade virkespartierna

förädlats till säljbara produkter än vad fallet var beträffande det beskattningsmässiga

råvarulagret. Företagens möjlighet att i beskattningshänseende

gardera sig mot dessa prisfallsrisker var mycket begränsad. Delegationen

åberopar därvid ett utslag av regeringsrätten enligt vilket rotposterna

skulle skattemässigt behandlas inte som lager utan som kontraherade tillgångar,

samt framför önskemål om ändrade skatteregler i detta hänseende.

Frågan om schabloniserat avdrag för inkurans har berörts

i några yttranden.

överståthållarämbetet motsätter sig att avdrag över huvud taget inedgives

15—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

iör inkurans. Överståthållarämbetet anför, att själva begreppet inkurans

var synnerligen svävande och redan på denna grund måste giva utrymme

för skilda och subjektiva uppfattningar. Begreppet torde även inrymmas i

vad som kunde hänföras till en maskerad prisdifferentiering, d. v. s. att

olika pris allt efter omständigheterna uttogs av olika konsumenter. Det

förelåg därför stora svårigheter att skilja mellan inkurans och annan prisfallsrisk.

Den av kommittén verkställda undersökningen av vissa deklaratoner,

som avgivits för taxeringen till investeringsskatt, vid vilken inkuransavdrag

redovisades, syntes även bestyrka detta förhållande. Även om vad

som hänfördes till inkurans inom modebetonade branscher kunde överstiga

det av kommittén föreslagna procenttalet, måste å andra sidan beaktas, att

omsättningen inom dylika branscher var relativt snabb, vilket i enlighet

med vad kommittén framhållit medförde en mindre prisfallsrisk för det

»kuranta» lagret än för företag med långsam omsättnng. Då även taxeringstekniska

skäl talade för att avdrag för inkurans inte borde beaktas på

annat sätt än övrig prisfallsrisk, ansåg sig överståthållarämbetet inte kunna

tillstyrka förslaget om särskilt avdrag för inkurans.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att vid medgivandet av långt

gående nedskrivning denna borde anses inrymma inkuransavdrag. En dylik

regel skulle inte medföra några större orättvisor gentemot rörelseidkarna

och förenklingen skulle innebära väsentliga fördelar för taxeringsmyndigheterna.

Ä andra sidan finner länsstyrelsen i Södermanlands län det vara uppenbart,

att det enligt förslaget medgivna schablonavdraget inte var tillfyllest.

\isserligen

visade den konstaterade värdenedgången i lagret, men enligt länsstyrelsens

mening skulle en sådan utredning många gånger vara svår att åstadkomma.

Bestämmelserna borde härutinnan kompletteras med en föreskrift om rätt

att förebringa sannolikhetsbevisning.

De näringsorganisationer som yttrat sig i frågan uttalar, att inkuransavdraget

inte lämpligen kan schabloniseras eller att den av kommittén föreslagna

regeln är för restriktiv.

Kooperativa förbundet anför att i fråga om uppskattning av inkurans

måste ett visst mått av subjektivt bedömande vara utslagsgivande. Försiktigheten

bjöd att vid inventeringstillfället en rätt pessimistisk syn lades på

möjligheten att avyttra den inkuranta varan. Den tid och den möda, som

från företagens sida måste läggas ned på att redovisa skälen för en viss

uppskattning av trolig inkuransförlust, framstod som i hög grad onyttig.

Enbart en efterhandsbedömning, som kanske visade att de tillämpade värderingsgrunderna

varit för försiktiga, kunde inte utan vidare tagas till intäkt

för att uppskattningen vid inventeringstillfället med då föreliggande

omständigheter var oriktig.

Även Sveriges grossistförbund anser att bedömningen av inkurans måste

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

bli subjektiv. Enligt förbundets mening var detta helt naturligt eftersom

det var fråga om bedömning av framtida risker men ingen annan torde ha

bättre möjlighet än företaget självt att bedöma och ta hänsyn till dessa

risker. Förbundet fick därför i första hand hävda att värdesättningen i

fråga om inkuranta varor borde överlämnas åt företagens eget bedömande,

d. v. s. att i räkenskaperna öppet redovisade inkuransavdrag borde godkännas

vid beskattningen, där omständigheterna inte gav vid handen att

yrkade avdrag var uppenbart opåkallade. Den öppna redovisningen borde

göra det möjligt för taxeringsmyndigheterna att beivra påtagliga fall av

missbruk. Därest statsmakterna emellertid skulle gå in för den av kommittén

förordade schablonmetoden ville förbundet kraftigt understryka

angelägenheten av att procentsatserna blev tillmätta med verklig hänsyn

tagen till de mångskiftande fall de hade att täcka och att det lämnades en

klar möjlighet öppen för de skattskyldiga att få gehör för de inkuransavdrag

utöver schablonerna, för vilka de kunde förebringa sannolika skäl.

Sveriges köpmannaförbund framhåller bl. a. att, då förbundet bland sina

medlemmar under många år bedrivit ett uppfostringsarbete på förenämnda

område, som nu började bära frukt, förbundet fann det synnerligen angeläget,

att detta arbete inte raserades genom en alltför fiskalisk inställning

till inkuransproblemet. Man måste alltid ha i minnet, att vad som var

kurant på ett håll i landet kunde vara inkurant på ett-* annat, att vad som

var inkurant i ett företag var kurant i ett annat. Sålunda måste en vara

bedömas strängare exempelvis i ett mera exklusivt modehus än i en ordinär

beklädnadsaffär. Vidare kunde vad som var kurant ett år, vara fullständigt

inkurant nästa år. Inkurans berodde ej endast på modeväxlingar

utan även på sådana saker som att en vara blivit blekt, skadad, lättnat,

ändrat färg eller form, rostat, ärgat, ruttnat, jäst etc. Var gränsen gick för

inkurans var ofta mycket svårt att avgöra.

Handelskammaren i Göteborg, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser

det föreslagna schablonavdraget med 5 procent vara otillräckligt. Sistnämnda

handelskammare uttalar att så var fallet exempelvis för de flesta

företag inom textilbranschen, där för modebetonad tillverkning inkuransen

f. n. i genomsnitt torde ligga vid 15 å 20 procent och ofta högre.

Sedan näringslivets skattedelegation framhållit, att enligt den föreslagna

författningstexten avdrag endast medgavs för den vid bokslutstillfället konstaterade

värdenedgången, uttalar delegationen, att när det gällde modebetonade

varor inkuransen inte blev konstaterad förrän i samma ögonblick

som varan försåldes. Om man inte vid bokslutstillfället fick rätt alt verkställa

avdrag även för den förlust på grund av inkurans, varmed den skattskyldige

vid detta tillfälle hade grundad anledning att räkna, blev givetvis

bokslutet felaktigt. Avdrag borde därför medgivas för sådan inkuransrisk,

varmed den skattskyldige vid bokslutstillfället hade grundad anledning

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

räkna. Genom en sådan omredigering av förevarande stadgande att avdrag

medgavs för dylik inkuransrisk skulle stadgandet även bringas i god överensstämmelse

med den föreslagna bestämmelsen i åttonde stycket av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att i de fall,

där ett företag i fråga om varuslag, å vilket normalt fanns efterfrågan redan

i fredstid, gentemot statlig myndighet åtagit sig att hålla ett särskilt lager

av påtaglig beredskapskaraktär, de minskade dispositionsmöjligheterna

över detta lager borde medföra, att beredskapslagret betraktades såsom »inkurant»

och att hänsyn härtill fick tagas vid lagervärderingen. Företaget

hade ju nämligen inte möjlighet att använda beredskapslagret i sin fredstida

normala rörelse. De föreslagna värderingsreglerna syntes inte giva utrymme

för ett dylikt hänsynstagande, varigenom beredskapslagringen kunde

komma att försvåras. Detta kunde medföra krav på statligt stöd till lagringen,

t. ex. i form av bidrag.

Jag torde härefter få lämna en redogörelse för några av organisationerna

på näringslivets område verkställda utredningar, avsedda att belysa verkningarna

av kommitténs förslag till regler för varulagervärderingen i företagsekonomiskt

hänseende på längre sikt, sedan övergångstiden utgått och

systemet trätt i full tillämpning.

Näringslivets skattedelegation åberopar i detta hänseende två särskilda

utredningar, avseende ett grosshandelsföretag och ett bruksföretag. Genom

de båda utredningarna har, framhålles det, siffermässigt sökt klarläggas,

hur resultatredovisningen och det därpå grundade skatteunderlaget skulle

ha gestaltat sig för de båda ifrågavarande företagen under antagande, att

övergångstiden upphört och det nya varuvärderingssystemet varit i full tilllämpning,

i förra fallet under 6-årsperioden 1948—1953 och i senare fallet

under 5-årsperioden 1949—1953. Utgångspunkten för utredningarna har

således varit, att övergångstiden utgått så att de enligt förslaget »otillåtna»

reserverna redan varit beskattade, i ena fallet den 31/12 1947 och i andra

fallet den 31/12 1948.

Resultatet av ifrågavarande undersökningar torde här kunna återges på

följande sätt.

Ett genomförande av kommitténs förslag skulle för grosshandelsföretagets

del under åren 1948—1953 ha medfört att den taxerade nettointäkten

blivit 15,2 miljoner kronor i stället för redovisade 15 miljoner kronor. Den

resultatredovisning, som skulle erhållas vid tillämpning av kommitténs

förslag, är baserad på antagen tillämpning av den värderingsregel som för

resp. år skulle ge lägsta tillåtna lagervärde. Delegationen framhåller, att det

emellertid inte var berörda förhållande som i främsta rummet var aktuellt

utan den från företagsekonomisk synpunkt helt felaktiga resultatfördelningen

mellan de olika åren i årsserien, vilken var i högsta grad oroande.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Under förutsättning att företaget vid bokslutet år 1949 gått ned till

lägsta enligt kommitténs förslag tillåtna värde — och detta torde med

hänsyn till prisfallsrisken i allmänhet vara påkallat — skulle företaget

för år 1950 haft att såsom vinst redovisa i stället för 1,6 miljoner kronor

4,2 miljoner kronor och för år 1951 i stället för 4,6 miljoner kronor 6,2

miljoner kronor. Dessa mervinster utgjorde enligt vad delegationen anför

inte annat än orealiserad värdestegring å lagret. För de följande åren

1952 och 1953 skulle en tillämpning av de av kommittén föreslagna reglerna

lett till en avsevärd nedgång i den redovisade nettointäkten. För år

1952 skulle sålunda ha uppkommit en nettointäkt av 2,7 miljoner kronor

i stället för redovisade 3,4 miljoner kronor. För år 1953 var motsvarande

siffror 0,2 resp. 2,7 miljoner kronor.

Delegationen anför i anslutning härtill att åren 1950—1953 samtliga

i stort sett torde kunna hänföras till en högkonjunkturperiod. Den skärpta

skattebelastningen under de båda första åren av denna period stod måhända

i överensstämmelse med det konjunkturpolitiska syfte, kommittén

sökt tillgodose, men delegationen betvivlade, att en så våldsam, med denna

merbeskattning sammanhängande nedgång å skatteunderlaget under de

två sista åren av högkonjunkturperioden som utredningen utvisade, verkligen

av kommittén hade avsetts och befunnits eftersträvansvärd.

Beträffande bruksföretaget skulle effekten av det föreliggande förslaget

inte bli endast en omfördelning av skattebördan under högkonjunkturperioden

utan följden skulle bli en väsentligt skärpt sammanlagd beskattning

under perioden 1949—1953. Den sammanlagda nettointäkten skulle

nämligen stiga från redovisade 40 till 46 miljoner kronor eller således en

ökning med 15 procent. Under vart och ett av åren 1950—1952 skulle den

taxerade nettointäkten enligt kommitténs förslag bli väsentligt högre än

den deklarerade, medan en kraftig minskning i taxeringen skulle ha uppkommit

under 1953, nämligen från 13,5 till 8,3 miljoner kronor.

Av utredningarna att döma, yttrar delegationen, skulle förslaget resultera

i ett synnerligen instabilt skatteunderlag till förfång inte minst för

kommunerna.

Därefter anföres att det av kommittén föreslagna systemet för den

skattemässiga lagervärderingen, som byggde på en i lagstiftningen fixerad

procentsat-s såsom lägsta tillåtna gräns vid värderingen, var förenat med

sådan risk för inte önskvärda och delvis oberäkneliga verkningar, inte

minst i företagsekonomiskt hänseende, att delegationen inte ansåg sig

böra tillstyrka införandet av ett dylikt system i skattelagstiftningen. Innan

eu sådan åtgärd vidtogs, borde under alla förhållanden denna betydelsefulla

fråga allsidigt belysas genom en mera ingående utredning. Det borde,

anför delegationen vidare, vara möjligt för den svenska skattelagstiftningen

lika väl som för den amerikanska att medge utrymme för tillämpning av

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

sådana redovisningsmetoder, som kommit till uttryck i normallagerprincipen

och den s. k. »sist in—först ut»-metoden.

Om procentsatsen i huvudregeln bestämdes till 30 i stället för 50 som

kommittén föreslagit, skulle regelmässigt ett visst, om ock begränsat utrymme

för resultatutjämning föreligga och de våldsamma ojämnheterna

mellan resultaten för olika år bli mindre framträdande. Om varuvärderingsregler

enligt de i betänkandet angivna riktlinjerna skulle utfärdas,

hemställde delegationen därför att procentsatsen i huvudregeln inte bestämdes

högre än till 30.

Med en den 6 december 1954 dagtecknad skrivelse har Sveriges industriförbund

förebragt ytterligare utredning för att belysa verkningarna av

kommitténs förslag på längre sikt. Denna utredning, som redovisas å vid

skrivelsen fogade diagram och tabeller, kan på grund av materialets vidlyftighet

inte här återges annat än i form av följande koncentrerade

sammanfattning.

Utredningarna avser nio industriföretag (varav ett är identiskt med det

tidigare behandlade bruksföretaget) och ett grosshandelsföretag och bygger

på förutsättningen att anpassningen till de föreslagna reglerna varit

verkställd med utgången av år 1947.

Genomgående skulle en tillämpning av de av kommittén föreslagna

reglerna ha medfört en väsentlig höjning av den redovisade nettointäkten

under den första delen av den undersökta perioden 1948—1953 under det

att för den senare delen, i regel särskilt under år 1952, en avsevärt lägre

vinstredovisning skulle ha blivit följden. Främsta anledningen till de stora

variationerna i resultatredovisningen var, enligt vad i annat sammanhang

framhålles, att söka i det förhållandet att värderingsreglerna var konstruerade

med utgångspunkt från huvudsakligen aktuella anskaffningsvärden

med alltför svaga korrektiv mot prisväxlingar.

En sammanställning av resultatet för de nio industriföretagen visar att

de, förutom den ökade skattebelastningen under övergångstiden, under

åren 1948—1953 skulle ha haft att redovisa vinstökningar å sammanlagt

240 miljoner kronor, innebärande en skatteskärpning av i medeltal ca

28 procent. I skrivelsen framhålles att vinstökningen till övervägande

del var fiktiv. Det anföres bl. a. vidare att skatteskärpningen — liksom

andra verkningar av förslaget — skulle drabbat de olika företagen synnerligen

ojämnt och slumpartat.

Därefter anföres bl. a. följande.

Av utredningen framgår vidare, att någon genomsnittlig lagerökning icke

förekommit hos de undersökta företagen under åren 1950 och 1951 utan i stället

lagerminskning. De föreslagna värderingsreglerna ha emellertid främst motiverats

därmed, att de skulle vara erforderliga för att man genom tillfälliga skärpningar

därav under början av en högkonjunktur skulle kunna förhindra spekulativa

lagerökningar. Utredningen ger vid handen, att en lagstiftning i dylikt

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

syfte åtminstone icke för de ifrågavarande företagens vidkommande skulle haft

någon uppgift att fylla under ovannämnda högkonjunkturår.

Övergångsbestämmelserna. I åtskilliga yttranden avstyrkes kommitténs

förslag eller uttalas betänkligheter mot detsamma från principiell synpunkt

eller med hänsyn till de ekonomiska verkningarna för företagen. Utöver

de skäl, som i det föregående redovisats, har i flera yttranden svårigheterna

för företagen under anpassningstiden ansetts tala mot en begränsning av

gällande rätt till lagernedskrivning.

Från remissyttrandena torde här få återgivas följande.

Kommerskollegium finner det vara principiellt mycket betänkligt att

reglerna, som medförde att tidigare bildade reserver framtogs till beskattning,

på detta sätt gavs tillbakaverkande kraft. Med hänsyn till

storleken av de dolda reserver, som enligt förslaget måste upplösas och

beskattas, kunde allvarliga likviditetsstörningar befaras uppkomma för

ett flertal företag. De reserver som bildats i hägnet av gällande lagstiftning

och praxis borde principiellt få bibehållas, åtminstone så länge lagret

kvantitativt inte minskade. Kommerskollegium avstyrkte därför bestämt

kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län anlägger

principiella synpunkter på ifrågavarande spörsmål. Länsstyrelsen i förstnämnda

län säger sig sålunda inte kunna ansluta sig till den principiella

inställning som kommit till uttryck i övergångsbestämmelserna rörande

varulagervärderingen. Förslaget innebar att i strid mot regeringsrättens

uttalande om den ingående dolda lagerreservens oantastlighet denna

tvångsvis blev föremål för beskattning. Rent ekonomiskt föreföll detta

särskilt obilligt i de fall, då denna dolda reserv bildats under år, för vilka

gällt lägre skattesatser än de nuvarande.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter starkt rimligheten att mot

gällande praxis till beskattning framtvinga tidigare bildade lagerreserver,

särskilt som en dylik åtgärd inte syntes påkallad från konjunkturpolitisk

synpunkt.

Näringslivets skattedelegation åberopar till en början en vid remissyttrandet

fogad utredning av Industriens utredningsinstitut rörande verkningarna

av kommitténs förslag under övergångstiden. Såsom underlag

för denna utredning har frågeformulär tillställts 472 medlemsföretag i

Sveriges industriförbund med mer än 200 anställda på en och samma

arbetsplats. Av dessa företag har 328 lämnat de efterfrågade uppgifterna.

Den 31/12 1953 hade dessa 328 företag lager för 7,2 miljarder kronor. Det

bokförda värdet för lagren var 2,2 miljarder kronor, d. v. s. nedskrivningen

utgjorde 68,9 procent.

Enligt utredningen skulle 251 av de 328 företagen bli beskattade för

en lagerreserv av 1,15 miljarder kronor. Detta skulle under de sex övergångsåren

medföra en sammanlagd skatteskärpning för ifrågavarande 251

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

företag med 96 miljoner kronor per år. Härvid har skatten schablonmässigt

beräknats till 50 procent av den lagerreserv som måste tagas fram till

beskattning.

Delegationen påpekar att vid bedömningen av ifrågavarande utredning

borde beaktas, att beräkningarna av den del av lagerreserven, som enligt

kommitténs förslag skulle beskattas, av praktiska skäl hade måst ske enligt

i vissa avseenden schablonmässiga grunder. Sålunda hade avdrag för inkurans

genomgående upptagits till 5 procent. Beräkningen hade vidare

skett under förutsättning, att ingen hänsyn togs till undantagsbestämmelsen

rörande värdering av lager av fastigheter, prisgaranterade varor, beställningsarbeten

in. in. och den skärpning av värderingsgrunderna, som kunde

bli följden av denna bestämmelse. Eftersom beräkningarna anknutits till

balansräkningen per den 31 december 1953 eller motsvarande bokslutsdag,

hade vidare vid tillämpning av supplementärregel nr 2 lägsta marknadspriset

under 5-årsperioden 19f9—1953 legat till grund vid värderingen. Med

hänsyn till prisutvecklingen kunde det förutses, att vid de första bokslut,

då de föreslagna bestämmelserna skulle komma att tillämpas, denna supplementärregel

i väsentligt mindre utsträckning än vad som enligt ifrågavarande

utredning var fallet, kom att resultera i lägre värde än huvudregeln.

Efter jämförelse mellan den av samtliga aktiebolag erlagda statliga inkomstskatten

för vissa år enligt den officiella statistiken och den inkomstskatt

de 328 företagen för samma år beräknas ha erlagt utgår delegationen

från att sistnämnda företag representerar 54 procent av samtliga svenska

aktiebolag. Med utgångspunkt härifrån anger delegationen skatteskärpningen

för samtliga aktiebolag i landet under vart och ett av övergångsåren

till ca 180 miljoner kronor och för hela övergångstiden till 1,08 miljarder

kronor. Härtill kommer ökade skatteuttag även från näringsföretag som

bedrives av ekonomiska föreningar, handels- och kommanditbolag samt

fysiska personer. Delegationen framhåller, att det var sannolikt att ökningen

av skatteutgifterna för näringsföretagen i landet vid tillämpningen

av kommitténs förslag under övergångstiden skulle komma att överstiga

1,5 miljarder kronor.

Om den i huvudregeln angivna procentsatsen bestämdes till 40 procent

och motsvarande justeringar vidtogs i supplemenlärreglerna skulle den

ökade skattebelastningen å näringslivet enligt delegationens uppfattning

komma att ligga över 0,5 miljard kronor och sannolikt närmare 1 miljard

kronor.

Därefter anföres att av utredningen jämväl framgick, att skatteskärpningen

skulle drabba företagen synnerligen ojämnt och tyngst de mest

konjunkturkänsliga.

I detta sammanhang åberopar delegationen en annan utredning avseende

17 företag. Denna utredning avser att söka klarlägga i vilken utsträckning

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

den vid utgången av 1953 hos ifrågavarande företag befintliga lagerreserven

— beräknad enligt de av kommittén föreslagna reglerna — uppkommit

genom att lagren i boksluten inte uppskrivits i takt med prisstegringen på

marknaden.

Delegationen framhåller bl. a. att av sistberörda utredning framgick, att

enligt kommitténs förslag fyra i utredningen ingående verkstadsföretag

under övergångstiden skulle bli beskattade för en »vinst» a sammanlagt

151,4 miljoner kronor och att denna i sin helhet uppkommit, inte genom

återföring till beskattning av tidigare verkställda nedskrivningar å lagertillgångar,

utan av den anledningen, att företagen i enlighet med allmänt

erkända företagsekonomiska principer underlåtit skriva upp sina inneliggande,

för rörelsens normala bedrivande nödvändiga lagertillgångar i takt

med den därå genom penningvärdeförsämringen inträdda nominella värdeökningen.

Det belopp, som skulle tagas till beskattning hos sex skogsindustriföretag,

164,2 miljoner kronor, hade likaledes i sin helhet uppkommit

av denna anledning. För fyra bruksföretag, som skulle beskattas för 138,1

miljoner kronor, hade 106,9 miljoner kronor likaledes sin enda giund i

penningvärdeförsämringen och för tre kemiska industriföretag var motsvarande

belopp 7,5 miljoner kronor och 6,2 miljoner kronor.

Delegationen tillägger, att de rubbningar inom näringslivet, som den av

kommittén föreslagna våldsamma och i hög grad ojämnt fördelade merbeskattningen

skulle åstadkomma, var svåra att överblicka. Att de skulle

bli genomgripande och vålla det ekonomiska framåtskridandet i landet allvarligt

avbräck, var emellertid uppenbart. Ett dylikt skatteuttag skulle

komma att stå i direkt strid mot hittills tillämpade rättsgrundsatser pa beskattningsområdet.

Sveriges köpmannaförbund uttalar bl. a. att de föreslagna övergångsbestämmelserna

innebar stora orättvisor. En inte obetydlig del av de dolda

reserver, som nu fanns, hade tillkommit under tider med avsevärt lägre

skattetryck och betydligt lindrigare progression än nu. För de enskilda

rörelseidkarna blev det en orimlig toppbeskattning. Att den inte blev obetydlig

visade en utredning, som inom förbundet verkställts på grundval av

från bokföringsbyråerna landet runt införskaffat material. Sammanlagt

hade 129 företag representerande 8 olika branscher undersökts. I praktiskt

taget alla fallen skulle någon del av lagerreserven bli beskattad. Genomsnittligt

skulle sålunda ca 25 procent av den totala lagerreserven bli beskattad.

Den skatt, som enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna

skulle få erläggas på framtagna reserver, skulle per år i genomsnitt uppgå

till mer än 30 procent av medeltalet av de för beskattningsåren 1951 53

påförda skatterna, och denna skatteökning skulle tagas ut under sex år.

Detta måste betecknas som en mycket väsentlig och i sak omotiverad skattehöjning,

som kunde leda till avsevärda likviditetssvårigheter, särskilt om

sämre konjunkturer stundade. En bestämd varning för elt framtvingande

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av redan tillkomna reserver var därför på sin plats. — Liknande synpunkter

anförs av Sveriges grossistförbund.

För en utsträckning av övergångstiden uttalar sig länsstyrelserna

i Stockholms, Kristianstads, Kopparbergs och Värmlands län, Sveriges

lantbruksförbund, landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation,

handelskammaren i Göteborg, Norrbottens och Västerbottens läns

samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare. Även andra

remissinstanser ifrågasätter alternativt en förlängning av övergångstiden.

Lantbruksförbundet betonar att, om förslaget genomfördes, stor försiktighet

måste iakttagas vid utformningen av övergångsbestämmelserna. Uppskrivning

borde därför medgivas under minst 9 år, varvid för jordbrukare,

som övergick till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, tidsperioden

borde räknas från tidpunkten för övergången.

Handelskammaren i Göteborg och Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare åberopar den av herrar Gustafson och Wehtje avgivna

reservationen.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare förordar att övergångstiden

utsträckes till och med beskattningsåret 1962.

Någon form av dispens från de generella övergångsbestämmelserna

förordas av riksskattenämnden, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, landsorganisationen och Sveriges lantbruksförbund.

Riksskattenämnden framhåller att det syntes önskvärt att för sådana fall,

då den nya värderingsregeln skulle leda till uppenbart oskäliga resultat,

en möjlighet öppnades att erhålla viss dispens från bestämmelserna i så

måtto att den i punkt 3 av övergångsbestämmelserna angivna anpassningstiden

i särskilda fall förlängdes. Ett dylikt dispensinstitut torde vid en omläggning

av detta slag knappast kunna undvaras, även om man helst hade

sett att så kunnat ske. Det syntes lämpligt att det uppdrogs åt riksskattenämnden

att på samma sätt som förekommit i andra liknande sammanhang,

exempelvis vid taxeringen till fondskatt — pröva framställningar om

dylik dispens i mera säregna fall.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om inte övergångsvis kunde medges

att då lagerreserv framtogs avdragsgill avsättning till investeringsfond fick

göras utan att eljest föreskriven insättning i riksbanken verkställts.

Att sådana övergångsbestämmelser utfärdas, att redan bildade

lagerreserver får bibehållas eller i allt får bibehållas

så länge kvantitativ lager mins k ning i förhållande till

viss tidpunkt inte föreligger föreslås av kommerskollegium,

länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges grossistförbund, näringslivets

skattedelegation, handelskammaren i Gävle och Skånes handelskammare.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj :ts proposition nr 100

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet framhålles att,

om kommitténs förslag lades till grund för lagstiftning, det enligt delegationens

mening under alla förhållanden var nödvändigt, att denna, vare si0

majoritetens eller någon av reservanternas linje följdes, forbands med sådana

övergångsbestämmelser, att en efterbeskattning inte kom till stånd.

Detta syfte kunde vinnas genom ett stadgande, att den reserv i varulager,

som förelåg den 31 december 1953 eller motsvarande bokslutsdag, utan hinder

av de bestämmelser rörande lagervärderingen, som i övrigt kunde bli

meddelade, fick bibehållas så länge kvantitativ lagerminskning i förhållande

till nämnda tidpunkt inte förelåg. Lagerreserven kom därigenom att

bli beskattad i den mån de varor, varpå den belöpte, försåldes eller förbrukades.

För den händelse att lagerminskningen var allenast tillfällig,

kunde emellertid vägande invändningar framställas mot en dylik beskattning.

Det nyss ifrågasatta stadgandet, innehållande huvudregeln, borde for

den skull kompletteras med en supplementär regel, konstruerad i överensstämmelse

med den av kommittén föreslagna supplementärregeln ni 1, och

liksom denna i förekommande fall möjliggörande avdrag för avsättning till

lagerregleringsfond.

Slutligen må nämnas att Tjänstemännens centralorganisation ifrågasatt

att vid ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen upplösta lagerreserven

för aktiebolagens del borde få användas till ökning av aktiekapitalet

genom fondemission.

Inventeringsbestämmelserna. Samtliga börda myndigheter och det lielt

övervägande antalet organisationer har i princip tillstyrkt eller i allt fall

inte anfört erinringar mot införande av de av kommittén föreslagna särskilda

bestämmelserna rörande inventering av varulager. Vid dessa ställningstaganden

har emellertid i vissa fall på särskilda punkter framförts betänkligheter

och förslag om ändringar.

Avstyrkande yttranden har avgivits av näringslivets skattedelegation,

Kooperativa förbundet, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och

handelskammaren i Gävle. Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

som dock inte direkt uttalat sig i frågan, synes intaga en avvisande

hållning.

Från remissyttrandena torde i denna tråga följande få här åteigivas.

Riksskattenämnden förklarar sig dela kommitténs mening att de föreslagna

bestämmelserna var nödvändiga såsom grund för en tillämpning av

värderingsreglerna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför som motivering för sin tillstyrkan

av förslaget, att erfarenheten hade visat att värdering av varulager ofta

skedde slumpmässigt och ojämnt och att det ej sällan hade vård förenat

med stora svårigheter att få kännedom om de principer, efter vilka värde
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ring skett. Med hänsyn till den betydelse, som en riktig varulagervärdering

hade för resultatredovisningen och för bedömandet av den bedrivna verksamheten,

borde en reglering av hithörande område ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de föreslagna inventeringsbestämmelserna,

som livligt tillstyrktes, avhjälpte en sedan lång tid känd

brist. Ett godtagbart underlag — som hittills saknats — krävdes för varulagervärdering

vid förmögenhetstaxering. Därjämte kunde denna lagstiftning

bli av betydelse för att skapa större möjligheter i framtiden för t. ex.

beredskapsbestämmelser om skatt eller ränta å lager- eller reservökningar

eller för annan konjunkturbeskattning.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands,

Skaraborgs och Örebro lån.

Näringslivets skattedelegation, som anför kritik mot kommitténs förslag

i flera detaljspörsmål — denna kritik redovisas i det följande — framhåller

sammanfattningsvis, att tillämpningen av den föreslagna inventeringsförordningen

utan tvivel skulle åsamka företagen ett avsevärt improduktivt merarbete.

På grund härav och med hänsyn till de erinringar som i skilda hänseenden

kunde riktas mot förslaget ansåg sig delegationen inte kunna tillstyika,

att detta lades till grund för lagstiftning. Om inventeringen ansågs

böra regleras genom en detaljerad lagstiftning, borde en sådan grundas på

mera allsidiga undersökningar än dem, som företagsbeskattningskommittén

syntes ha verkställt, och föreskrifterna borde smidigare anpassas efter de

olika redovisningssystem, som på grund av de starkt skiftande förhållandena

inom olika grenar av näringslivet måste tillämpas.

Härefter övergår jag till en redogörelse för vad remissinstanserna anfört

i olika detaljhänseenden.

I anledning av kommitténs förslag att inventeringen skall avse

varje i lagret ingående post framhåller näringslivets skattedeleqation

bl. a. följande.

Inom varuhusen hade man allmänt frångått den gamla metoden att göra

en inventering post för post av varulagret vid årsskiftet eller vid bokslutsårets

utgång. För att icke belasta personalen med en allomfattande varuinventering

vid årsskiftet fördelades inventeringarna ofta över årets olika månader

på så sätt, att en varugrupp inventerades exempelvis den sista januari

varje år, en annan varugrupp den sista februari, en tredje sista mars etc. På

detta sätt fördelades inventeringsarbetet över hela året. Bokslutet grundades

sedermera på en statistisk redovisning av lagret. Vid denna redovisning

gjordes generella nedskrivningar med hänsyn till erfarenhetsmässiga lagerbrister

och på grundval av de därigenom erhålla värdena upprättades bokslutet.

Detta förfarande syntes icke kunna tillämpas, om den föreslagna förordningen

rörande inventering av varulager genomfördes. Det skulle inte,

anför delegationen, innebära något åsidosättande av befogade fiskaliska krav

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

att beträffande skattskyldig, som tillämpat annan tillförlitlig inventeringsmetod

än värdering post för post vid bokslutstillfället, tillerkänna den på

dylik grund verkställda varuvärderingen samma vitsord som om värdering

post för post vid nämnda tillfälle ägt rum.

Några remissinstanser har avstyrkt kommitténs förslag att lagret skall

värderas enligt principen »först in — först ut» eller uttalat

betänkligheter mot detsamma.

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet framhålles att förbundet,

som visserligen fann de föreslagna inventeringsmetoderna liksom

förslaget till inventeringsförordning kunna godtagas för detaljhandelns

del, ställde sig mycket tveksamt till den föreslagna regeln »först in — först

ut». Denna regel skulle vid stigande priser kunna medföra en uppskrivning

av lagret, som vid tillämpningen av den föreslagna 50 procent regeln t. o. m.

kunde leda till en beskattning av orealiserad vinst, en vinst som i många

fall var mycket tvivelaktig, vilket var ägnat att inge betänkligheter med hänsyn

till gällande föreskrifter i bokföringslag och aktiebolagslag. Om varans

verkliga anskaffningsvärde var lägre, borde detta få användas vid inventeringen.

Sveriges grossistförbund yttrar att kommitténs förslag innebar att lagret

vid beskattningsårets utgång skulle anses bestå av de senast inköpta varorna.

Ett dylikt tillvägagångssätt var enligt förbundets mening direkt

stridande mot vedertagna företagsekonomiska principer, då det i en prisstegringsperiod

skulle framtvinga ett successivt uppräknande av lagren till

de senaste anskaffningspriserna, d. v. s. ett rakt motsatt förfarande mot

det, som låg till grund för den av kommittén i och för sig varmt förordade

normallagermetoden. Därtill kommer att den av kommittén föreslagna

metoden skulle komma att medföra mycket stora praktiska svårigheter i

tillämpningen, detta redan för företag med ganska enkelt sammansatta

varulager och givetvis i ännu mycket högre, för att inte säga i prohibitiv

grad för de många handelsföretag, som arbetade med ett mycket rikt

sortiment av olika varor.

Enligt förbundets mening borde som anskaffningsvärde godtagas det

lägsta under beskattningsåret erlagda anskaffningspriset för de i lagret

ingående varuposterna.

Även kommerskollegium, länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län samt

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför i stort sett liknande betänkligheter

mot kommitténs förslag i denna del.

Gentemot den föreslagna skyldigheten att i vissa fall vid beräkning av

anskaffningsvärdet göra tillägg för indirekta kostnader

har i åtskilliga remissyttranden framförts invändningar.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att beträffande den bokförings
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mässiga redovisningen av indirekta kostnader olika förfaringssätt kommit

till användning inom skilda verksamhetsområden, något som var desto

naturligare då ett inom viss bransch såsom lämpligt befunnit redovisningssystem

inte alltid var användbart inom en annan bransch. Även företag

inom samma bransch tillämpade inte sällan olika redovisningsmetoder i

detta avseende.

Inom skogsindustrin torde numera vara vedertaget att vid kostnads- och

lönsamhetsberäkningar för de enskilda produkterna inte räkna med sådana

indirekta kostnader som var fasta i den meningen att de belastade företaget

oavsett verksamhetens omfattning. Detta gällde i huvudsak räntor,

avskrivningar och administrationskostnader. Dessa kostnader ansågs helt

böra belasta verksamheten under det räkenskapsår, varunder de uppkommit,

och inte via lagervärdena balanseras till någon följande tidsperiod.

Denna uppfattning torde ha visst stöd i 1944 års aktiebolagslags bestämmelser

om innehållet i vinst- och förlusträkningen, som bl. a. skulle ge

upplysning om räntor, avskrivningar och allmänna förvaltningskostnader.

Härtill kom de rent praktiska svårigheterna att fördela ifrågavarande kostnader

på olika produkter. En sådan fördelning blev alltid i stor utsträckning

godtycklig.

Delegationen hemställde, att sådana indirekta tillverknings- eller produktionskostnader

som var att anse såsom fasta inte behövde inräknas

i anskaffningsvärdet.

Liknande synpunkter anföres av handelskamrarna i Karlstad och Gävle.

Skånes handelskammare yttrar bl. a. att föreskriften om tillägg för indirekta

kostnader skulle införa ett osäkerhetsmoment i värderingen inte

minst därigenom att tillägget kunde komma att variera med tillverkningsvolymen.

I ett dåligt år med låg tillverkning skulle man sålunda få en

betydligt högre omkostnadsprocent än normalt, varigenom skulle uppstå

en fiktiv höjning av resultaten.

Kooperativa förbundet yttrar bl. a., att det givetvis var möjligt att på

det sätt kommittén föreslog åstadkomma en ungefärlig uppskattning av

det värde å hel- och halvfabrikat i industriell verksamhet, som skulle ligga

till grund för maximering av nedskrivningsrätten, men då detta värde under

alla förhållanden endast kunde bli ungefärligt, var en diskussion om 50, 60

eller 70 procent maximal nedskrivningsrätt ofruktbar.

Svenska företagares riksförbund framhåller bl a., att det ovillkorligen

fordrades en ganska omfattande driftsbokföring för att kunna fastställa

den skäliga andelen i de indirekta tillverkningskostnaderna, en förutsättning

som väl de flesta små och medelstora företag saknade. Företagens olika

metoder att fördela kostnaderna skulle komma att direkt påverka deras

rätt att nedskriva sina lager, vilket väl knappast var avsett. Även från balansteknisk

synpunkt var metoden att i anskaffningsvärdet medräkna indirekta

kostnader tvivelaktig och i viss mån stridande mot god köpmanna
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

sed. I företag med mycket billiga råvaror och långt driven automatisering

kunde de indirekta produktionskostnaderna utgöra så stor del av det totala

värdet, att även en nedskrivning till 50 procent innebar att man inte kommit

ner till det värde som motsvarade materiel och direkt lön. Förbundet

ansåg att förslaget i denna del, förutom att det var omöjligt att tillämpa för

en stor del företagare, måste avvisas även från balansteknisk synpunkt, enär

företagarna eljest kunde komma att balansera fasta kostnader.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att mindre företagare mera

sällan hade sådan kostnadsredovisning att de kunde på ett tillförlitligt sätt

beräkna tillägg för indirekta kostnader. Länsstyrelsen ifrågasatte därför

om inte ifrågavarande värderingsregel borde gälla för företag som hade en

årsomsättning av lägst 200 000 kronor och som hade ett lager av halv- och

helfabrikat å minst 50 000 kronor.

Handelskammaren i Göteborg anmärker att bestämmelserna skulle motverka

införandet av rationella redovisningsmetoder och försvåra bokslutsarbetet.

Därför borde enligt handelskammarens mening endast rörliga kostnader

medräknas.

Frågan om skyldighet att redovisa verkställda in k uransa vdrag

öppet i inventariet har berörts i några utlåtanden.

Näringslivets skattedelegation erinrar om att prisnedsättningen för inkurans

inom de stora varuhusen regelmässigt tillgick sa, att man fortlöpande

under året, framför allt i slutet av en säsong, gick igenom lagret och

gjorde den prisnedsättning på varorna, som ansågs betingad av den under

säsongen vunna erfarenheten. I många fall bokförde man lagret statistiskt till

dess sålunda justerade försäljningsvärde och detta försäljningsvärde låg

sedermera till grund för lagervärderingen. Försäljningspriset nedsattes på

en vara, som man hade funnit inte vara attraktiv till det ursprungligen åsatta

priset, och på detta sätt skedde således fortlöpande under året prisjusteringar

inom de flesta varugrupper.

De under året gjorda prisnedsättningarna torde i vad de avsåg varor, som

vid bokslutstillfället kvarlåg i lager, komma att betraktas såsom inkuransavdrag,

vilka enligt de föreslagna bestämmelserna skulle redovisas öppet

i den mån de nedbringade värdet under anskaffningskostnaden. Det fanns

emellertid ingen möjlighet för ett företag, som använt nyss beskrivna metod

för prisnedsättningen, att redovisa denna del av inkuransen i öppen form.

Den i dessa prisnedsättningar återspeglade inkuransen var att anse som den

värdenedgång man vid bokslutstillfället kunnat konstatera, men den var

inte liktydig med den nedgång, som lagret ytterligare kunde antagas bli

utsatt för genom inkurans och för denna ytterligare inkurans måste vissa

reserveringar göras vid bokslutstillfället.

Delegationen tillägger, att ett förfarande, enligt vilket inkuranta artiklar

i lagret skulle upptagas till anskaffnings- eller dagspriset med öppet redo
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

visat inkuransavdrag, skulle komma att föranleda betydande svårigheter

även inom vissa grenar av industrin, exempelvis verkstadsföretag.

Sveriges grossistförbund däremot förklarar sig ha förståelse för kommitténs

förslag att inkuransavdrag borde redovisas öppet till förebyggande av

missbruk.

Kommitténs förslag att i regel två personer skall deltaga i inventeringen

och teckna en försäkran å inventariet har föranlett

vissa erinringar.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att då ett företag hade sitt lager

utspritt på ett flertal orter och t. o. m. såsom fallet exempelvis var inom

skogsindustrin till stor del upplagt i skogen, det ofta inte var möjligt att två

personer kunde deltaga i inventeringen av hela lagret. Vidare kunde det

inträffa, att den skattskyldige av andra skäl inte hade någon möjlighet att

förete sådan försäkran, som i 2 § avsågs, t. ex. på grund därav, att de i inventeringen

deltagande drabbats av sjukdom eller av tredska vägrade sin

underskrift.

Det låg i öppen dag, att stadgandet i 2 § även med bästa vilja inte alltid

kunde av den skattskyldige efterkommas och det var därför inte från principiella

synpunkter godtagbart. Om det föreslagna stadgandet i 2 § lagfästes,

blev situationen följaktligen understundom den, att en skattskyldig utan

egen förskyllan blev ur stånd att förete ett inventarium, som ägde vitsord.

Enligt delegationens mening borde föreskriften angående försäkran av

två vid inventeringen deltagande personer utgå eller endast gälla, då sådan

försäkran utan svårighet kunde lämnas.

Även Sveriges grossistförbund riktar i stort sett samma anmärkning mot

den föreslagna bestämmelsen. På grund härav och med hänvisning till de

föreslagna straffbestämmelserna påyrkar förbundet en omarbetning av förslaget,

så att det bättre anpassade sig till vad som var praktiskt möjligt och

rimligt att begära.

Sveriges lantbruksförbund yttrar bl. a., att det kunde ifrågasättas om

den personal, vilken utförde inventeringen och som ägde kännedom om de

praktiska svårigheterna vid inventeringen, överhuvudtaget ville avgiva en

dylik försäkran under straffhot. I många fall torde det vara i det närmaste

ogörligt för företagaren själv att på heder och samvete intyga riktigheten av

en värdering som utförts av underlydande personal. — Handelskammaren

i Gävle uttalade sig i samma riktning.

Riksskattenämnden anmärker, att avfattningen av 2 § närmast tog sikte

på det fall att hela inventeringen kunnat utföras av samma två personer.

Ofta måste dock inventeringen komma att inom olika avdelningar av ett

företag ske med anlitande av olika personal. I dylika fall blev det givetvis

erforderligt att de intyg, som lämnades för varje sådan del av inventeringen,

jämväl kompletterades med ett intyg av person i ansvarig ställning

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

om att de olika intygen tillsammans omfattade hela lagret i rörelsen. Eventuellt

borde i anvisningarna intagas ett förtydligande i detta avseende.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, att försäkran om inventeringens

riktighet skulle kunna avgivas av den skattskyldige ensam endast

under förutsättning, att den skattskyldige inte hade någon myndig person

hos sig anställd.

I fråga om de i 3 § i författningsförslaget intagna bestämmelserna anför

kammarrätten följande.

De i 3 § intagna reglerna synas vara alltför schematiska och till innebörden

obestämda för att kunna tjäna till verklig ledning, då fråga uppkommer huruvida

och i vilken omfattning upprättat inventarium bör ligga till grund för

lagervärderingen. Ett inventarium lärer ofta vara av beskaffenhet att kunna —

eventuellt efter viss justering — läggas till grund för taxeringen, även om föreskrifterna

i förordningen icke till alla delar iakttagits. Å andra sidan torde ej sällan

riktigheten av ett inventarium kunna ifrågasättas, även om detsamma formellt

synes uppfylla föreskrifterna i förordningen. Kammarrätten anser lämpligast, att

ifrågavarande paragraf får utgå ur förslaget. Frågan om trovärdigheten av ett inventarium

och därå grundad uppgift i räkenskaperna angående lagervärdet blir,

om nämnda stadgande bortfaller, att bedöma enligt allmänna regler.

Sveriges grossistförbund, som inledningsvis berört svårigheterna att i

praktiken tillämpa föreskriften om försäkran å inventarium, framhåller därefter

att undantagsbestämmelsen i 3 § från skyldigheten att vid inventeringen

varje år iakttaga föreskrifterna i förordningen var för vagt formulerad

och gav alltför mycket spelrum åt subjektiva bedömanden från taxeringsmyndigheternas

sida för att utgöra någon garanti mot oskälig bestraffning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att förslaget om att den

skattskyldige under vissa förutsättningar inte årligen skulle behöva iakttaga

förordningens föreskrifter borde givas en fastare utformning, då missbruk

eljest kunde befaras. Länsstyrelsen föreslog därför, att inventering

skulle vara obligatorisk för det räkenskapsår förordningen träder i kraft

samt under i förslaget angivna förutsättningar därefter exempelvis vart

tredje eller femte år.

De föreslagna straffbestämmelserna har föranlett vissa uttalanden

och förslag till modifikationer.

Sedan Sveriges lantbruks förbund framhållit att enligt förbundets uppfattning

tillämpningen av den föreslagna förordningen skulle komma att bereda

de enskilda jordbrukarna stora svårigheter, då exakta anskaffningsvärden

eller återanskaffningsvärden, t. o. m. kvantiteten och kvaliteten, var

svåra att fastställa, uttalar förbundet att det syntes betänkligt att införa

en särskild straffsanktion.

Lantbruksstyrelsen yttrar att, då det enligt förslaget medförde ansvar att

lämna osann uppgift om att inventarium upptog samtliga lagertillgångar,

16 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

måste förutsättas att särskild hänsyn togs till svårigheterna att inom jordbruket

mera exakt fastställa omfattningen av vissa lagertillgångar.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att lagervärderingen och därmed

sammanhängande frågor erbjöd ett problemkomplex av sådan svårighetsgrad

för såväl de skattskyldiga som de fiskala myndigheterna, att straffansvar

inte rimligen kunde komma i fråga annat än vid direkt undanhållande

av lagertillgångar och under förutsättning, att de undanhållna tillgångarna

representerade ett verkligt värde. Om kommitténs förslag till lagervärdering

skulle genomföras, måste straffansvaret likväl begränsas på här

angivet sätt.

Handelskammaren i Gävle uttalar som sin mening, att bestämmelserna

borde omarbetas på så sätt att endast skattskyldig, som uppsåtligen underlåtit

att i inventarium upptaga lagertillgång, kunde straffas.

Kammarrätten framhåller att straff enligt förslaget syntes kunna ifrågakomma

för såväl skattskyldig själv som annan i inventeringen deltagande

person. I båda fallen torde tecknande av försäkran å inventarium kunna

ingå såsom led i sådant förfarande, som kunde bestraffas enligt bestämmelser

i strafflag. Kammarrätten ville ifrågasätta, om inte stadgandet borde

förses med bestämmelse om undantag för sådant fall, då gärningen var belagd

med straff enligt bestämmelser i strafflag.

Departementschefen

Av kommittén verkställda beräkningar visar att det sammanlagda värdet

av varulagren hos det enskilda näringslivet ligger i storleksordningen 20_

40 miljarder kronor och troligen närmare 40 än 20 miljarder. Nedskrivningen

härå eller, bättre uttryckt, skillnaden mellan det verkliga och det

bokförda värdet utgör i sin tur enligt samma beräkningar i genomsnitt

SO 60 procent av det nyss antydda beloppet. Visserligen kan sägas att de

gjorda beräkningarna är föga exakta, men de är å andra sidan fullt tillräckliga

för att ge en uppfattning om lagervärderingens betydelse från de

synpunkter, varom i förevarande sammanhang är tal. Redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

kan öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till

likviditetsförstärkning genom lagernedskrivningar. Att en begränsning i

rätten att hålla synnerligen låga lagervärden tillika innebär i viss mån

minskade möjligheter till konsolidering ligger i sakens natur. Varje åtstramning

i värderingsreglerna får alltså, som kommittén understrukit,

vägas mot önskemålet av tillräckligt utrymme för betryggande nedskrivning

för prisfallsrisk.

Reglerna för varulagervärderingen torde i själva verket vara från konjunkturpolitisk

synpunkt så betydelsefulla att något verkligt väsentligt

inte skulle vinnas med en ändrad företagsbeskattning, som bibehöll företagen

vid vad för närvarande gäller på området för lagervärderingen. Detta

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

är även kommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning. Men åtskilliga

om än inte alla organisationer på näringslivets områden har ställt

sig helt avvisande till varje form av begränsning i nuvarande värderingsfrihet.

Det har från vissa håll hävdats att kommitténs förslag till en permanent

begränsning i lagervärderingen skulle stå i strid med de lämnade utredningsdirektiven.

Därvid åberopas att i direktiven framhållits att det »kunde

vara lämpligt att undersöka, huruvida bestämmelser kunde utarbetas som

motverkade spekulativa investeringar i lager under tider, då en viss återhållsamhet

i lageranskaffningarna bedömdes såsom ur samhällets synpunkt

önskvärd», varjämte i direktiven tillädes att reglerna möjligen borde

så utformas att de allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Sålunda

utformade bestämmelser skulle då närmast få karaktär av en beredskapslagstiftning.

Invändningar av nu antydd art saknar emellertid bärkraft och innebär

ett förbiseende av det grundläggande uttalandet i direktiven att det inte

borde ifrågakomma att närmare binda kommittén vid dess överväganden;

tvärtom skulle denna ha fria händer att pröva den lämpligaste lösningen

av hithörande frågor. Kommittén har med styrka understrukit svårigheterna

och nackdelarna med ett system, som bygger på tillfälligt insatta

åtgärder, och jag har förut uttalat min fulla anslutning till denna uppfattning

och vill nu blott än en gång i likhet med kommittén förorda en

permanent begränsningsregel, vilken alltså bör utformas såsom en avvägning

mellan de delvis motstridiga intressen som här måste beaktas.

Innan jag närmare ingår på kommitténs förslag vill jag erinra om att

kommitténs utredning visar å ena sidan en genomsnittlig lagernedskrivning

på 50—60 procent men å andra sidan en mycket stor spridning i nedskrivningen

olika företag och branscher emellan. En relativt försiktig åtstramning

skulle följaktligen få ingen eller ringa effekt för åtskilliga företag

och företagare. Detta gäller särskilt de enskilda rörelseidkarna, vilkas

bokförda lagervärden erfarenhetsmässigt och enligt inom finansdepartementet

verkställda utredningar, som jag i ett senare sammanhang skall

redovisa, merendels är så höga att dessa skattskyldiga antingen inte alls

eller i allt fall i ringa mån skulle beröras av en lagstiftning enligt kommittéförslaget.

Detsamma gäller självfallet även vissa bolag och föreningar

men för flertalet av de i allt fall större företagen, drivna i bolags- eller föreningsform,

skulle en viss åtstramning i värderingsreglerna ha sin givna

effekt. Den av kommittén verkställda utredningen visar för övrigt att

effekten skulle bli relativt sett mer påtaglig för större företag, för äldre

företag och för företag med stort lager. Oaktat en begränsning i nedskrivningsrätten

sålunda komme alt verka endast över en del av fältet, kan å

andra sidan antagas att den från konjunkturpolitisk synpunkt eftersträvade

effekten skulle i huvudsak uppnås. Det förefaller sannolikt att de företag,

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

som skulle beröras, i hög grad är just de där möjligheterna till djupgående

lagernedskrivningar i högkonjunkturlägen väcker betänkligheter från konj

unkturpolitiska synpunkter.

Det bör även uppmärksammas, såsom kommittén påpekat, att de konjunkturpolitiska

invändningarna mot en praktiskt taget fullständig frihet

i lagervärderingen avser inte blott, och kanske inte ens främst, det förhållandet

att denna frihet kan i vissa lägen stimulera till inte önskvärda

lagerökningar resp. kan av skatteskäl försvåra i andra lägen önskvärda

lageravvecklingar utan även att förefintligheten av ett betydande lager möjliggör

för företaget likviditetsförstärkande nedskrivningar, som i sin tur

underlättar investeringar av vad slag som helst.

En sammanfattning av synpunkterna för och emot ändrade lagervärderingsregler

torde kunna återges på följande sätt.

De synpunkter av konjunkturpolitisk art, som i det föregående berörts,

talar för kraftigast möjliga åtstramning av värderingsreglerna, en åtstramning

som borde gälla inte endast under högkonjunktur utan även i andra

tider, det sistnämnda med hänsyn dels till svårigheterna att avgöra när tillfälliga

åtstramningar skall insättas och dels till att företagen eljest kunnat

under hand uppbygga en likviditet som kan utnyttjas för stora investeringar

i högkonjunktur. — Nuvarande regler, eller rättare sagt brist på regler,

lämnar företag och myndigheter i starkt tvivelsmål om var gränserna för

tillåten nedskrivning går. Det är redan med hänsyn härtill påkallat med

mera fixa bestämmelser. -— Gällande lagstiftning sådan den i praxis tilllämpas

är slutligen inte invändningsfri från rent fiskalisk synpunkt. Den

möjliggör ett i tiden praktiskt taget obegränsat uppskov med beskattningen

av synnerligen stora belopp. Även om denna omständighet inte i

förevarande sammanhang bör vara av utslagsgivande betydelse får inte

förbises den ingalunda alltid motiverade favör, som fri lagervärdering innebär

för lagerhållande företag såväl gentemot sådana företag utan lager vilka

beskattas i övrigt enligt samma regler som gentemot andra skattskyldiga.

Mot ändringar i nuvarande regler för lagervärderingen talar å andra

sidan den synpunkten att ju större frihet reglerna lämnar, ju större möjlighet

har företagen till en konsolidering, som innebär gardering mot prisfallsrisker

och som kan medföra ökade möjligheter att upprätthålla sysselsättningen

då försämrade avsättningsmöjligheter uppkommer. — Den helt

fria lagervärderingen ger vidare bättre möjligheter till en planmässig,

långsiktig värdering utifrån fasta, av den företagsekonomiska vetenskapen

godtagna principer. — Mot en ändring kan möjligen även framhållas att fri

lagervärdering ger det största utrymmet för en dold resultatutjämning, något

som med hänsyn bl. a. till reglerna om beskattningsårets slutenhet och

till intresset av att upprätthålla en jämn aktieutdelning kan ha ett visst

värde. — Slutligen kan även erinras om nuvarande värderingsreglers faktiska

betydelse för företagssparandet och företagens fortsatta kapitaluppbyggnad.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungi. Maj. ts proposition nr 100

Flertalet av de nu återgivna synpunkterna för och emot fri lagervärdering

har jag i tidigare sammanhang ingående berört och därvid tillkännagivit

vilket värde dessa olika synpunkter enligt min mening bör tillerkännas.

Jag kan därför nu hänvisa till vad jag förut anfört. Min i anslutning därtill

tillkännagivna ståndpunkt är den, att en avvägning mellan de olika

synpunkterna bör komma till stånd och att möjlighet finnes till regler,

som ger ett väsentligt värde i konjunkturpolitiskt hänseende men samtidigt

lämnar utrymme för betryggande lagernedskrivningar med därmed

i olika hänseenden förenade fördelar.

Vad särskilt angår önskemålet om värderingsregler, som medger kontinuerlig

tillämpning av någon viss inom den teoretiska företagsekonomin

godtagen värderingsprincip, vill jag erinra om att kommittén ingående

dryftat möjligheten att utforma skattelagstiftningen på grundval av någon

sådan princip. Även med bortseende från spörsmålet i vad mån sålunda

utformade regler skulle vara förenliga med de konjunkturpolitiska synpunkter,

som måste vinna beaktande, har kommittén funnit det uteslutet

med några från sådan utgångspunkt utformade regler. Detta sammanhänger

inte blott med att olika företag tillämpar skilda principer och att

någon enhetlig princip inte kan för alla företag föreskrivas utan även med

att det enskilda företaget knappast kan och i allt fall inte önskar konsekvent

fullfölja sin egen värderingsprincip i alla lägen. Det förhåller sig

vidare så att om t. ex. normallagennetoden eller den i Amerikas Förenta

Stater under senare år i viss men ganska begränsad utsträckning praktiserade

»sist in — först ut»-metoden skulle lagfästas, detta i åtskilliga lägen

skulle innebära en skärpning av lagervärderingen långt utöver vad företagsbeskattningskommittén

förordat. Det är betecknande, att näringslivets

skattedelegation väl anser sig vilja åberopa dessa båda metoder, vilka inte

alltid fullt ut låter sig tillämpas inom ramen för den av kommittén förordade

begränsningsregeln, som en allvarlig invändning mot sistnämnda regel,

men å andra sidan ingalunda önskar en lagstiftning på grundval av någondera

av dessa metoder.

Såsom kommittén funnit torde annan lösning av frågan inte stå till buds

än att fixera en viss lägsta gräns för det bokförda lagervärdet, vilken gräns

bör stå i viss relation till lagrets aktuella anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.

Inom ramen för denna lägsta gräns äger företaget så rätt att

praktisera vilken som helst värderingsmetod. Taxeringsmyndigheternas

enda uppgift blir att kontrollera att denna gräns ej underskridits, en uppgift

som för övrigt är vida enklare än att söka fastställa vad som skall

menas med ett företags normallager eller liknande.

Under förutsättning att den lägsta gränsen för det räkenskapsmässiga

lagervärdet fastställes med tillbörlig försiktighet torde den bästa lösningen

också vinnas. Detta synes även vara kommitténs enhälliga uppfattning. En

annan sak är, alt delade meningar råder rörande var denna nedre gräns

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

bör dragas. Jag får även erinra om att några av näringsorganisationerna

inte ställt sig avvisande till principen om en fixerad lägsta gräns. Det må

tilläggas att, om denna gränsdragning inte göres alltför restriktivt och om

företagen inte i varje läge pressar lagervärdet till lägsta tillåtna gräns, ett

betydande utrymme kvarstår för en dold resultatutjämning.

I anslutning till vad näringslivets skattedelegation anfört om att kommitténs

princip för lagerreglernas utformning inte är förenlig med kravet

på att vid resultatberäkningen »fiktiva vinster» och »fiktiva förluster»

skall elimineras, får jag anföra följande.

Med fiktiva vinster och förluster synes avses all sådan positiv eller negativ

inverkan på resultatberäkning för ett givet räkenskapsår, som följer

av att det vid årets slut kvarvarande lagret åsättes annat värde än det som

var åsatt lagret vid samma års ingång. Prisförändringar, oavsett om dessa

varit beroende av en allmän förskjutning i prisnivån, såsom vid förbättrat

eller försämrat penningvärde, eller av ändrat värde på allenast de lagerhållna

tillgångarna, hävdas inte böra få inverka på resultatberäkningen.

Detta resonemang föres även för det fall att prisförändringarna antages

bli bestående och stödes därvid bland annat på tesen att någon beskattning

inte bör ske av »inte-realiserade lagervinster». Härför synes man i sin tur

vilja åberopa att vad som i den teoretiska diskussionen brukar benämnas

ett företags normallager i själva verket inte är en tillgång av varulagers

natur utan närmast att jämföra med en anläggningstillgång. Normallagret

skall hållas i ett mycket lågt bokfört värde, som inte år från år bör

ändras av hänsyn till att det aktuella anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

förändrats. I konsekvens härmed påkallas även rätt till negativa

lagervärden de år, då den faktiska lagerkvantiteten mer väsentligt understiger

normallagret.

Det nu anförda synes utgöra en sammanfattning av vissa inom den teoretiska

företagsekonomin lanserade synpunkter, som näringslivets skattedelegation

vill åberopa till stöd för sitt krav på en fortsatt fri lagervärdering.

Min avsikt är inte att här uppta något resonemang på den teoretiska företagsekonomins

område. Jag avser fastmer att begränsa mig till några synpunkter

på vad jag för egen del anser vara i förevarande sammanhang

skattemässigt riktigt eller godtagbart. Jag vill därvid till en början understryka

att varje vid något tillfälle gjord uppskrivning av lagret med därav

föranledd högre beskattningsbar vinst medför en motsvarande mindre vinst

att beskatta vid det framtida tillfälle då detta lager utförsäljes. Allt under

förutsättning att en lageruppskrivning ett år inte medför högre bokfört

värde än som svarar mot det belopp, vartill samma lager kommande år kan

avyttras, medför alltså inte uppskrivningen att det allmänna på längre sikt

uttager större skatt av företaget än som vid fri lagervärdering ifrågakommer.

Ytterst kan alltså sägas att fråga här allenast är om beskattningsår.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Jag får vidare framhålla, att yrkandet om rätt att oaktat prisförändringar

alltid bibehålla »normallagret» i oförändrat bokfört värde inte synes från

skattemässiga synpunkter principiellt godtagbart. Det nyss återgivna resonemanget

bygger på teorin att det kvarvarande lagret inte är de sist anskaffade

lagertillgångarna utan vad som fanns i lager vid årets början eller

rättare vid det än tidigare tillfälle då företaget startade eller nådde sin fulla

utveckling. Att det i själva verket är — med de avvikelser i speciella

hänseenden som självfallet alltid ifrågakommer — de senast anskaffade

lagertillgångarna, som faktiskt kvarligger i lager, är något, varifran man

helt bortser.

Det är möjligt att det nyss diskuterade betraktelsesättet är riktigt när

fråga är om intern vinstberäkning eller liknande. Härom saknar jag anledning

uttala mig. Men vid beskattningsreglernas utformning synes ej böra

bortses från att en successiv lageromsättning hela tiden äger rum och att

följaktligen det vid årets slut kvarvarande lagret dels har eller kan ha ett

helt annat anskaffnings- eller återanskaffningsvärde än en motsvarande

lagerkvantitet vid något tidigare måhända mycket avlägset tillfälle och

dels att detta lager normalt även faktiskt anskaffats till denna högre ellei

lägre kostnad. Skulle den motsatta uppfattningen, alltså den av näringslivets

skattedelegation hävdade, godtagas vid skattereglernas utformning,

innebar detta att man vid stigande priser på lagertillgångarna i fråga eller

vid ett allmänt fallande penningvärde skulle medge lagerhållande företag

— i motsats till alla andra skattskyldiga beträffande vilka de rent faktiska

förutsättningarna för ett liknande krav på generösa regler helt saknas

___en rätt att med obeskattade vinstmedel inte bara möjliggöra ett bi
behållande

av kapitalets realvärde utan därutöver i många fall även en ren

kapitaluppbyggnad. Jag finner detta inte vara en skattemässigt godtagbai

anordning. Eftersom en successiv lageromsättning hela tiden sker, bör enligt

min mening prisförändringar av mer bestående karaktär avspegla sig i den

skattemässiga inkomstredovisningen även i vad dessa prisförändringar avser

de vid ett givet tillfälle inneliggande lagertillgångarna.

Härav följer å andra sidan att vid prisfall eller stigande penningvärde

man självfallet även bör godtaga de lägre bokförda lagervärden, som då

kan ifrågakomma.

Det ligger helt i linje med vad jag nu anfört, att det enligt min mening

inte vore riktigt med så snäva värderingsregler att lagret vid något tillfälle

skulle behöva uppskrivas till ett värde, som även vid ett synnerligen föisiktigt

bedömande kan antagas överstiga det belopp vartill samma lageitillgångar

framdeles må komma att avyttras. Tvärtom bör värderingsieglerna

lämna utrymme för fullt betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.

.lag anser det därför angeläget att komplettera en för normalfallen tillämplig

huvudregel med en alternativ möjlighet till större nedskiivning föi

sådana särskilt priskänsliga varor som rå- och stapelvaror. Och jag vill

även oaktat detta inte har samband med täckning för prisfallsrisk

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

medverka till en helt ny regel, som lämnar ett visst utrymme för särskilt

låg eller rent av negativ lagervärdering vid tillfällig lagerminskning.

När jag i det följande behandlar kommitténs förslag i dess olika detaljer,

sker det mot bakgrunden av min nu tillkännagivna principiella uppfattning.

Såsom framgår av det förut sagda är kommittéförslagets huvudlinje att

det lägsta skattemässigt tillåtna bokförda lagervärdet ställes i viss procentuell

relation till lagrets faktiska anskaffningsvärde eller, därest ett lägre

bokfört värde därigenom erhålles, lagrets återanskaffningsvärde. Från det

värde, varå nedskrivningen får göras, skall dock först avräknas den inkurans

i lagret, som kan finnas vid bokslutstillfället. Till frågan om inkuransavdragets

beräkning återkommer jag närmare i det följande.

Den föreslagna huvudregeln innebär att som lägsta bokförda lagervärde

skall godtagas 50 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

(i det följande användes för enkelhetens skull endast beteckningen anskaffningsvärdet).

En reservant inom kommittén, herr Hedborg, har emellertid

\elat

herrar Gustafson och Wehtje, med 70 till 30 procent.

Endast i ett remissyttrande, nämligen landsorganisationens, har en skärpning

i förhållande till kommittémajoritetens förslag ifrågasatts. Under

åberopande att en nedskrivningsgräns vid 50 procent skulle ligga endast

obetydligt över den av kommittén konstaterade genomsnittliga nedskrivningen

föreslår landsorganisationen rätt till nedskrivning med blott 40 till

60 procent.

Mellan kommittémajoritetens förslag om nedskrivning med 50 procent

och reservantförslaget om nedskrivning med 60 procent fördelar sig — om

tills vidare bortses från vad näringslivets organisationer anfört — tillstyrkandena

ganska lika. Jag hänvisar härutinnan till den tidigare lämnade

redogörelsen. Den andra reservationen, d. v. s. rätt till nedskrivning med

70 procent, förordas av tre länsstyrelser och några näringsorganisationer.

Övriga näringslivets organisationer, som i första hand helt avstyrkt varje

inskränkning i den fria lagervärderingen, har, i den mån något ytterligare

uttalande gjorts, i andra hand förordat förslaget i sistnämnda reservation.

Argumentationen för en begränsningsregel till 60, 50, 40 eller 30 procent,

som i allmänhet grundar sig på vederbörande remissinstans’ avvägning

mellan konjunkturpolitiska och andra synpunkter, har förut redovisats och

torde nu inte behöva återges. Det må dock tilläggas att vid ståndpunktstagandena

i vissa fall hänsyn även tagits till de speciella övergångssvårigheter,

som vid en åtstramning i värderingsreglerna temporärt uppkommer

tör företag med för närvarande mycket låga lagervärden.

För egen del har jag den bestämda uppfattningen att en rätt att hålla

lagren i ett bokfört värde svarande mot 30 procent av anskaffningskost
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

naden inte skulle ge den avsedda konjunkturpolitiska effekten. En huvudregel

enligt detta alternativ i kombination med de av kommittén förordade

supplementärreglerna skulle f. ö. i åtskilliga fall innebära än generösare

värderingsregler än de nu gällande sådana de i praxis tillämpas. Å andra

sidan hyser jag även starka betänkligheter, främst med hänsyn till önskemålet

att lämna utrymme för tillräckliga nedskrivningar för prisfallsrisker,

mot en skärpning av reglerna utöver vad kommittémajoriteten

ifrågasatt.

Följaktligen kvarstår alternativen med nedskrivningsrätt till 50 respektive

40 procent av anskaffningskostnaden. För det förstnämnda av

dessa båda alternativ talar självfallet den omständigheten att ju kraftigare

åtstramning som göres, ju mer minskar utrymmet för i vissa lägen inte

önskvärda likviditetsförstärkningar genom vinstreglerande dispositioner.

Och med hänsyn till de synnerligen stora belopp, varom i detta sammanhang

är tal, är frågan huruvida gränsen skall dragas vid 50 eller 40 procent

uppenbarligen av inte oväsentlig betydelse. Det bör emellertid samtidigt

observeras, att — såsom särskilt kommittéledamoten Hedborg i sin

reservation framhållit — med den föreslagna supplementärregeln om rätt

att värdera rå- och stapelvaror med utgångspunkt från lägsta värdet under

ett antal gångna år är förenad den nackdelen att tillfälliga regler kan behöva

insättas mot lagerökningar i starkt utpräglade högkonjunkturlägen

och detta oavsett om man väljer alternativet med 50 eller med 40 procent.

Läget är alltså inte det att kommittémajoritetens förslag kan sägas i mer

väsentlig mån än alternativet med 40 procent onödiggöra regler mot lagerökningar

i extrem högkonjunktur; först vid en långt kraftigare åtstramning

av huvudregeln skulle tillfälliga ingripanden bli helt obehövliga. Härtill

kommer att en nedvärderingsrätt med 50 procent möjligen kan innebära,

att i vissa speciella fall en fullt betryggande nedskrivning för gardering mot

prisfall inte kan göras. Då slutligen, som jag får anledning att senare återkomma

till, de från näringsorganisationernas sida starkt framhållna övergångsbesvärligheterna

väsentligt minskar vid en gränsdragning vid 40

procent, anser jag, om än med viss tvekan, att avgörande skäl talar för

den mindre restriktiva linjen. Men jag vill tillägga att sedan anpassningen

till en sådan regel slutligt skett vunna erfarenheter och fortsatta överväganden

kan motivera att frågan upptages till förnyad prövning.

Det sagda innebär alltså, att jag såsom huvudregel förordar rätt att

bokföra lagret i lägst 40 procent av anskaffningsvärdet.

I anledning av vad som anförts i några remissyttranden får jag tilllägga

följande. Det torde av flera skäl vara helt uteslutet att i lagtexten

ange olika procenttal att gälla för skilda branscher. Ej heller kan gärna

ifrågakomma alt ålägga riksskattenämnden eller annan myndighet alt

komplettera eu mera allmänt hållen lagregel med vägledande eller bindande

anvisningar för olika fall. Nedskrivningsbehovet varierar till en

s. 250 Kontrollera mot PDF

250 Kungl. Maj.ts proposition nr 100

början inte bara från bransch till bransch utan även inom den enskilda

branschen, nämligen med hänsyn till företagets struktur i övrigt, om det

är inriktat på försäljning på hemmamarknaden eller på utlandet, om del

är betryggande konsoliderat på annat sätt än genom lagernedskrivning

etc. Vidare är läget olika för företag i olika led av produktionen eller distributionen.

Det kan även erinras om att vissa företag i en bransch är

verksamma jämväl i en eller flera andra branscher. Att genom uttryckliga

lagregler eller genom riksskattenämndsuttalanden söka uppställa

särskilda regler för alla i allt fall mera normalt förekommande varianter

torde vara uteslutet. Man torde i stället få inrikta sig på en generell regel,

godtagbar för samtliga nu åsyftade fall.

En annan sak är att huvudregeln för lagervärderingen inte, såsom kommittén

ock uttalat, bör tillämpas på företag vars lager är av mer speciell

karaktär. Vissa skattskyldiga, t. ex. penningförvaltande företag, företag

med lager av fastigheter o. likn., kan självfallet inte påkalla nedskrivning

med 60 procent. Om skattskyldig åter kan visa eller göra troligt att

huvudregeln inte ger tillräckligt prisfallsskydd, måste å andra sidan möjlighet

finnas att medge större nedskrivning än enligt huvudregeln.

En annan fråga är om värderingsreglerna bör tillämpas även på jordbrukare

med taxering enligt bokföringsmässiga grunder. Detta spörsmål

torde emellertid låta sig bättre överblicka sedan ställning tagits till samtliga

de ifrågasatta bestämmelserna. Jag återkommer därför senare till

denna fråga.

Jag övergår nu till det av kommittén väckta förslaget om en alternativ

möjlighet för skattskyldig att beräkna tillåten nedskrivning på medeltalet

av lagren under en treårsperiod (supplementärregel 1). Tanken bakom

detta förslag är följande. Har ett företag sitt lager kraftigt nedskrivet, medför

detta därest företaget under året utförsäljer sitt lager utan att kunna

före bokslutsdagen återanskaffa detsamma att hela den under årens lopp

skapade dolda reserven framtages till beskattning, och det oaktat företaget

just detta år har sådana vinstförhållanden att — blott lagertillgångar

funnits — den dolda reserven kunnat inte blott bibehållas utan kanske

även ökas. I ett sådant läge måste antagas — ett antagande som f. ö. bekräftas

av erfarenheter från krigs- och de första efterkrigsåren — att

företaget reagerar antingen så att det håller på sitt lager trots föreliggande

starka efterfrågan eller så att det söker till varje pris göra en lagerpåfyllnad.

Båda dessa av nuvarande skattereglers konstruktion framkallade

åtgärder är betänkliga från såväl allmänna som rent konjunkturpolitiska

synpunkter.

Med sitt förslag, beträffande vilket jag i detaljhänseenden hänvisar

till den förut lämnade redogörelsen, har kommittén velat i görligaste mån

förebygga sådana konsekvenser. Genom rätten att falla tillbaka på ett

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

medeltalsvärde kan företaget så att säga balansera över en dold reserv till

ett följande år, då ersättningsanskaffningen i lager göres.

I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker

jag detta förslag. En viss jämkning i förslaget synes dock böra ske med

hänsyn till vad som framkommit i ett remissyttrande. Jag åsyftar vad

näringslivets skattedelegation anfört om det mera ändamålsenliga i att

utforma regeln så att medeltalsberäkningen i stället skall ske på grundval

av lagren under de två åren närmast före beskattningsåret och alltså

inte på basis av dessa båda år jämte beskattningsåret. Jag biträder detta

ändringsförslag.

I anledning av vad kammarrätten anfört får jag framhålla att ifrågavarande

supplementärregel skall gälla vid lagerminskning, alltså - därest

den nyss förordade jämkningen i kommittéförslaget göres — under

förutsättning att beskattningsårets lager är mindre än medeltalet av

lagren under de två närmast föregående åren. Såsom kommittén fiamhållit

får man vid prövning av regelns tillämplighet utgå från de redovisade

anskaffningsvärdena utan omräkning till något enhetligt penningvärde,

därest någon variation i detta nu förekommit under tidsperioden i

fråga. Härav följer att regeln blir tillämplig även vid oförändrad lagerkvantitet

men där genom ändrat penningvärde eller prisfall just på de

lagerhållna tillgångarna beskattningsårets lager mätt i kronor är mindre

än medeltalet av de båda föregående årens lager. Jag kan dela kammarrättens

uppfattning att supplementärregeln inte är logiskt motiverad för

dessa fall. Å andra sidan synes det inte behöva inge större betänkligheter

att låta regeln få denna teoretiskt mer vidsträckta tillämpning. Då regeln

har oavvisliga förtjänster i mer betydelsefulla hänseenden och inte utan

stora tillämpningssvårigheter skulle kunna begränsas att gälla endast

fall av faktisk kvantitativ lagerminskning finner jag sålunda kammarrättens

invändning inte vara av avgörande betydelse.

Jag får i detta sammanhang påpeka, att om lagerökning ett år uppkommer,

exempelvis därför att sämre konjunkturer föreligger och företaget

för att upprätthålla sysselsättningen vid sina anläggningar arbetar

på lager, förevarande supplementärregel inte blir tillämplig. Sådant år som

nu avses måste antagas att företagets vinst är mindre än normalt samtidigt

som lagret ökar. Det troligaste är att företaget detta år vill minska sin lagerreserv,

men skulle vinstförhållandena medge ökad reservbildning tinns förutsättningarna

härför då ju lagerökning föreligger.

Jag övergår så till kommitténs andra supplementärregel innebärande

en alternativ möjlighet för företag med rå- och stapelvaror alt värdera

dessa med utgångspunkt från det lägsta värdet under beskattningsåret eller

under något av de närmaste fyra åren dessförinnan. Vid tillämpning av

denna regel må dock det bokförda värdet å lagret inte bestämmas till

s. 252 Kontrollera mot PDF

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

lägre belopp än vad som motsvarar 70 procent av lagrets värde enligt lägsta

femårspris.

Ifrågavarande supplementärregel är att se mot bakgrunden av kommitténs

strävanden att uppställa ett system av värderingsregler, som även

i mer extrema lägen medger ett företag möjlighet till betryggande lagervärden.

Erfarenhetsmässigt kan beträffande rå- och stapelvaror förekomma

kraftiga tillfälliga prisfluktuationer. Genom en tillämpning av supplementärregeln

kan förhindras att sådana tillfälliga prisförändringar slår

igenom vid bestämmandet av det inneliggande lagrets bokförda värde.

Någon remissinstans har avstyrkt denna hjälpregel, vilken ansetts komplicera

tillämpningen, och därvid framhållit att, såvitt kunde bedömas på

grundval av kommitténs utredningsmaterial, de åsyftade kraftiga prisvariationerna

på rå- och stapelvaror huvudsakligen hänförde sig till åren

1950 1952, vilken tidsperiod kännetecknades av en betydande deprecie
ring

av det svenska penningvärdet. I remissyttrandet i fråga göres gällande

att dylika undantagsföreteelser inte borde påverka utformningen av de

permanenta skattereglerna. — Av annan remissinstans åter har ifrågasatts

om den av kommittén förordade supplementärregeln borde ersättas med

en mer generell regel, som alltså inte skulle gälla enbart rå- och stapelvaror

utan avse alla varor som varit utsatta för stark prisstegring.

Jag delar för egen del kommitténs uppfattning att det är angeläget med

regler, som ger trygghet för att de särskilt priskänsliga rå- och stapelvarorna

inte skall på grund av en mer tillfällig prisuppgång behöva upptagas

till sadana värden att fara kan uppkomma för bristande täckning för prisfall.

Visserligen torde kunna hävdas att redan en huvudregel med rätt till

nedskrivning med 60 procent lämnar betryggande marginal. I särskilda

lägen kan detta möjligen dock inte vara fallet. Försiktigheten svnes därför

bjuda att följa kommitténs förslag. Visserligen innebär detta en viss komplicering

av skattereglerna, men det bör anmärkas att företag, som vill

åberopa regeln, självfallet har att lämna alla för tillämpningen erforderliga

upplysningar. — Att utvidga regeln att omfatta jämväl andra lagerhållna

varor än de av kommittén angivna torde å andra sidan inte kunna

ifrågakomma. Prisfluktuationerna å sådana tillgångar, som inte är att häntöia

till rå- och stapelvaror, d. v. s. merendels lagertillgångar som undergått

en högre grad av förädling och varå nedlagda arbetskostnader motsvarar

en mera väsentlig del av värdet, torde inte vara av den storleksordningen

att anledning finns till specialbestämmelser. Från rena tillämpningssynpunkter

— man har här inte något allmänt marknadspris att hålla sig

till måste även bestämt avvisas en dylik utvidgning av supplementärregeln.

En viss invändning mot nu ifrågavarande supplementärregel kan, såsom

framgår redan av vad jag förut anfört, göras från rent konjunkturpolitiska

synpunkter. Vid starkt stegrade priser på rå- och stapelvaror kan rätten

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att värdera dessa med utgångspunkt från ett tidigare väsentligt lägre värde

öppna vidsträckta möjligheter till vinstreglerande dispositioner. Ett företag

med goda vinstförhållanden, som räknar med att den högre prisnivån blir

åtminstone någon tid bestående, kan alltså genom nedskrivningsmöjligheterna

stimuleras till kraftiga lagerökningar delvis finansierade genom

skattekredit. Det kan alltså med visst fog sägas att ifrågavarande supplementärregel

inte ligger i linje med önskemålet om permanenta regler för

företagsbeskattningen, godtagbara även i extrema högkonjunkturlägen. Jag

vill emellertid inte anse denna omständighet vara av utslagsgivande betydelse.

Supplementärregeln torde av förut angivna skäl böra godtagas,

och ett eventuellt tillfälligt ingripande kan, vilket bör understrykas, begränsas

till skattemässiga värderingsregler, som riktar sig mot lagerökningar

i rå- och stapelvaror.

Med förordande i princip av supplementärregeln övergår jag så att behandla

dess utformning i detaljhänseenden.

Från åtskilliga håll — jag hänvisar främst till yttrandet från näringslivets

skattedelegation — har hävdats att fem år är en för snävt avgränsad

tidsperiod för att supplementärregeln skall få sin avsedda effekt. Yrkanden

om en rätt att vid värderingen utgå från lägsta priset under en tioårsperiod

har framställts. Samtidigt har krav väckts på att nedskrivningen av det

sålunda beräknade lagervärdet skall få göras med högre procenttal än av

kommittén föreslagna trettio.

Jag delar skattedelegationens uppfattning att en rätt att återfalla på

lägsta priset under tio år ger större garanti för att den med supplementärregeln

åsyftade effekten verkligen uppnås. Jag är också beredd att tillstyrka

denna uppmjukning i förslaget men endast under förutsättning att större

nedskrivning än med trettio procent inte medges på det sålunda beräknade

lagervärdet. Fasthålles den av kommittén föreslagna nedskrivningsprocenten

vinnes nämligen en viss garanti för att supplementärregeln inte möjliggör

obefogat låga lagervärden. En annan invändning är emellertid att ju

längre tid som väljes, ju svårare kan det vara med säkra uppgifter om

tidigare prisnoteringar. Det blir emellertid självfallet den skattskyldiges

sak att styrka riktigheten av de prisuppgifter som han lagt till grund för

värderingen. För framtiden kan även påräknas att riksskattenämnden eller

annan central myndighet bevarar, sammanställer och publicerar skedda

prisnoteringar på förevarande område.

Av det sagda framgår att jag är beredd förorda en rätt alt värdera råoch

stapelvaror med utgångspunkt från lägsta priset under en tioårsperiod.

1 några remissyttranden har framhållits att tvekan understundom kunde

råda om vilka tillgångar, som faller under begreppet rå- och stapelvaror.

Det skulle i och för sig vara önskvärt om i lagtexten kunde på ett oförtydbart

sätt anges vad som menas med rå- och stapelvaror eller om i allt

fall en ganska uttömmande exemplifiering kunde lämnas i författningen.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Det är emellertid vanskligt att söka efterkomma ett sådant önskemål. En

definition skulle knappast kunna innehålla annat än vad kommittén i sin

motivering anfört, nämligen att fråga skall vara om varor vilka undergått

mycket liten grad av förädling samt för vilka en ständig efterfrågan finns

och på grund därav även kontinuerliga prisnoteringar. Med en sådan definition

skulle emellertid möjligen kunna göras gällande att exempelvis tackjärn

och pappersmassa, som ovedersägligen är att hänföra under begreppet

rå- och stapelvaror, inte skulle — med hänsyn till storleken av nedlagda

förädlingskostnader — skattemässigt behandlas som sådana varor, å andra

sidan skulle med denna definition andra tillgångar, som enligt vedertagen

uppfattning inte är rå- eller stapelvara, möjligen komma att hänföras

till denna varugrupp. En exemplifiering skulle i sin tur knappast kunna

innehålla mer än ett angivande av sådant som bomull, ull, gummi, kaffe,

spannmål, massa, tackjärn, bly och liknande varuslag, beträffande vilka

någon tvekan inte kan råda, varjämte skulle få tilläggas något sådant som:

andra därmed jämförbara tillgångar. Den ovisshet rörande begreppet råoch

stapelvaror, som tilläventyrs kan finnas, skulle alltså inte undanröjas.

Övervägande skäl synes mig tala för att i lagtexten nöja sig med vad

kommittén i sitt förslag härutinnan upptagit. I den mån tveksamhet i praxis

uppkommer bör ankomma på riksskattenämnden att, efter hörande av

branschorganisationerna inom näringslivet och eventuellt i samråd med

andra statliga myndigheter, göra vägledande uttalanden.

h örut har framhållits att kommittén velat medge lägre lagervärde än

som följer av nu behandlade regler i de fall, då skattskyldig visar detta

uppenbart påkallat. I anledning av anförda erinringar kan jag biträda en

sådan uppmjukning av förslaget i denna del, att det lägre lagervärde skall

godtagas, som den skattskyldige — vilken här självfallet måste ha bevisbördan

— med hänsyn till föreliggande prisfallsrisk visar vara påkallat. Om

denna större prisfallsrisk avser blott en del av lagret, synes rimligt att i

praxis behovet av den ytterligare nedskrivningen väges jämväl mot graden

av konsolidering i övriga lagerhållna tillgångar.

Huvudregeln om lagervärdering med därtill anknutna supplementärregler

är avsedd för det stora antalet skattskyldiga. Likaväl som — jag

hänvisar till vad nyss sagts — lägre lagervärden i vissa fall bör kunna

godtagas, måste mer restriktiva regler gälla för andra fall.

Vad först angår sådana lagertillgångar som t. ex. penningförvaltande

företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel i aktier,

obligationer, lånefordringar in. in. eller en skattskyldigs lager av fastigheter,

är det uppenbart att beträffande dylikt lager de i det föregående angivna

normalreglerna för lägsta värdegräns inte bör gälla. I nu antydda fall

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

är risken för prisfall i lagret avsevärt mindre. Att här uppställa bestämda

gränser för lagernedskrivningen är, som kommittén framhållit, knappast

möjligt. Det torde såsom hittills i stället få ankomma på praxis att fastställa

gränsen för skälig nedskrivning. Principen bör vara att en fullt betryggande

täckning skall medges för förlustrisker och att en häremot svarande

nedskrivning skall kunna medges även utan specificerad utredning.

Den föreslagna författningstexten bör med hänsyn till det nu sagda i vissa

hänseenden jämkas.

Jag vill tillägga att även på nu förevarande område vägledande uttalanden

från riksskattenämnden kan finnas önskvärda från synpunkten att vinna

en avsedd och enhetlig tillämpning.

Kommittén har även utanför de generella reglerna velat ställa sådana

lagertillgångar som omfattar prisgaranterade varor, beställningsarbeten och

liknande tillgångar. Detta har i åtskilliga remissyttranden föranlett erinringar.

Jag kan härutinnan hänvisa till den förut lämnade redogörelsen för

vad vissa mvndigheter och organisationer på näringslivets område anfört.

Dessa erinringar synes mig bärande och böra föranleda att något uttryckligt

undantag från huvudregelns tillämpning på lager av beställningsarbeten

o. likn. inte stadgas. Jag vill emellertid tillägga följande.

Uppenbarligen kan inte samma prisfallsrisk vara för handen beträffande

lager av beställningsarbeten som i avseende å andra omsättningstillgångar.

Den som här bär den största risken torde merendels vara det företag, som

utlagt beställningarna i fråga. Sistnämnda företag äger dock enligt gällande

bestämmelser mycket begränsade möjligheter till prisfallsnedskrivning,

företaget i fråga är hänvisat till vad som kan medges enligt reglerna för

nedskrivning på leveranskontrakt. Denna fråga har också särskilt uppmärksammats

i den förut omnämnda, till finansdepartementet inkomna skrivelsen

från Aktiebolaget Volvo; bolaget har framställt önskemål om ökade

nedskrivningsmöjligheter på sina kontrakt.

Jag saknar inte förståelse för bolagets yrkande. Företag i nu angivet läge

är uppenbarligen sämre ställda än skattskyldiga, som inte använder sig

av underleverantörer. Hade det varit möjligt att genomföra kommittéförslaget

i vad det avser nedskrivning på lager av beställningsarbeten, hade

vissa förutsättningar också tillskapats för vidgade möjligheter till nedskrivning

på leveranskontrakt. Näringslivets organisationer har emellertid

ställt sig synnerligen avvisande. Då det uppenbarligen inte kan ifrågnkornma

att i större omfattning än vad gällande bestämmelser faktiskt medger

tillåta två olika företag att göra prisfallsnedskrivningar på snmma

lagertillgångar, synes mig förutsättningar saknas för att efterkomma det

av Aktiebolaget Volvo framställda önskemålet.

Vad i det föregående yttrats angående nedskrivning å lager av beställningsarbeten

äger i huvudsak motsvarande avseende å lager av prisgaranlerade

varor.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Kommittén har gjort ett uttalande av innebörd, att då en entreprenör

nedlagt arbeten på fastighet tillhörande beställaren fråga inte längre är

om varulager för entreprenören. I stället har entreprenören erhållit en

fordran på beställaren och denna fordran får avskrivas i den mån förlustrisk

visas vara för handen.

Vad kommittén sålunda anfört har från några organisationer på näringslivets

område föranlett påpekanden, att om denna uppfattning vore riktig

detta skulle framtvinga omläggning av entreprenadföretagens lagerredovisning

med därav betingade konsekvenser i beskattningshänseende. Därvid

har även framhållits, att det syntes tveksamt huruvida kommitténs

på civilrättslig grund byggda resonemang vore riktigt för det fall, då beställaren,

såsom understundom inträffade, inte var ägare till den mark,

varå ett byggnadsverk uppfördes.

Kommitténs nu åsyftade uttalande och vad i anledning därav förekommit

påkallar intet ställningstagande från min sida. Frågan om den från

skattemässiga synpunkter riktiga rubriceringen av här ifrågavarande tillgångsposter

röner i och för sig ingen inverkan av ett genomförande av det

framlagda förslaget till ändrad företagsbeskattning. Som förut får det ankomma

på praxis att här taga ställning.

Ej heller det från några organisationer på näringslivets område framförda

önskemålet om ändrade regler för den skatterättsliga behandlingen

av inköpta träd på rot finner jag anledning att här närmare ingå på.

Jag får så övergå att behandla frågan om avdrag för inkurans i varulagret.

De allmänna principer, som företagsbeskattningskommittén här upptagit,

kan jag helt ansluta mig till. I beräkningen av inkurans, d. v. s. den

värdenedgång på lagret eller delar av lagret som kan konstateras vara för

handen å balansdagen, ligger så mycket av subjektiv bedömning att värdet

av en fastställd nedre gräns för tillåtet värde på lagret skulle till stor del

kunna gå förlorat, om klara regler för inkuransavdraget inte uppställdes.

Dessa regler bör i princip innebära skyldighet att redovisa lagret till anskaffnings-

(tillverknings-) värdet eller återanskaffningsvärdet utan att

hänsyn därvid tagits till inkurans. Från det sålunda framkomna värdet

får så avdrag för inkurans öppet yrkas, och avdrag skall självfallet medges

för all faktiskt föreliggande inkurans. Med det sagda har jag inte velat

förorda krav på en så fullständig bevisning, som kanske inte alltid kan

iakttagas. Men den som yrkar inkuransavdrag måste likväl kunna förebringa

en godtagbar motivering för sitt yrkande. Det bör därvid uppmärksammas

att en allenast befarad risk för framtida prisfall inte berättigar

till inkuransavdrag. För prisfallsrisken skall nämligen täckning

erhållas genom den lagernedskrivning, som medges enligt de tidigare behandlade

bestämmelserna.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

För att underlätta tillämpningen har kommittén ansett sig böra förorda

en rätt till inkuransavdrag med fem procent utan att särskild bevisning

om inkuransens storlek företes. Förslaget har tillkommit i syfte att förenkla

tillämpningen och betager inte något företag rätt till det högre avdrag,

som klart visas behörigt.

Några myndigheter har avstyrkt all rätt till särskilt inkuransavdrag

under framhållande att den allmänna nedskrivningsrätten bör täcka jämväl

inkurans. Jag finner dock för egen del kommitténs förslag mer tilltalande

och — särskilt när gäller starkt modebetonade branscher o. likn. — ge

större trygghet för betryggande nedskrivning. Från näringslivets håll åter

har ifrågasatts större schablonavdrag än med fem procent. Med hänsyn till

att schablonavdraget skall — med bortseende från de fall då avdrag för

inkurans framstår som uppenbart opåkallat — gälla generellt kan dock

inte ifrågakomma att gå längre än vad kommittén gjort.

Jag biträder alltså kommitténs förslag och har inte heller något att erinra

mot vad kommittén i speciella hänseenden anfört om avdrag för inkurans

eller om beräkning av avdragets storlek.

Jag får härefter med några ord beröra vad näringslivets skattedelegation

och, i en vid en senare tidpunkt inkommen skrivelse, Sveriges industriförbund

anfört om de mera långsiktiga verkningarna av en lagstiftning

enligt kommittéförslaget.

De undersökningar, som åberopas av delegationen och förbundet, hänför

sig till förhållandena under tiden 1948—1953 och bygger på en tillämpning

av majoritetens förslag. Det ligger i sakens natur att vid en jämförelse av

taxeringsutfallet vid lagervärderingsregler sådana som de nu gällande och

vid de ifrågasatta skärpta reglerna, resultaten enligt de båda metoderna blir

särskilt iögonfallande när en sådan tidsperiod utväljes. Vid mindre starka

prisfluktuationer från år till år och vid en jämnare rytm i investeringsverksamheten

— det är just härtill ändrade företagsbeskattningsregler i kombination

med andra åtgärder syftar — utfaller en jämförande undersökning

självfallet helt annorlunda. Det kan emellertid vara av ett visst intresse

att ta del av resultatet av den verkställda undersökningen, en undersökning

som för övrigt, då den helt bygger på företagens egna interna uppgifter

och beräkningar, inte av kommittén kunnat göras. Värdet av den

verkställda undersökningen är dock av olika skäl begränsat. Jag syftar

inte främst därpå att beräkningar av nu angivet slag kan vara synnerligen

svåra att göra och att eventuella felaktigheter, med verkningar å det ena

eller det andra hållet, inte kan korrigeras. Fn mer väsentlig invändning

är att undersökningen bygger på den förutsättningen, att de ifrågakommande

företagen vid varje bokslutstillfälle nedpressat lagervärdet till den

absolut lägsta tillåtna gränsen, något som företagen säkerligen i den praktiska

tillämpningen inte skulle funnit förenligt med sina egna intressen.

17—Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Ett sådant förfaringssätt skärper nämligen i hög grad variationerna i de

olika årens vinstredovisning och medverkar starkt till de tvära kastningar

i vinstkurvorna, som skattedelegationen och industriförbundet särskilt vänder

sig mot. Härtill kommer att om de av mig i det föregående förordade

uppmjukningarna i kommittéförslaget godtages, undersökningsresultatet

måste väsentligt påverkas härav.

Undersökningsresultatets värde ligger alltså huvudsakligen däri att det

anger tendensen, det håll varåt en tillämpning av kommittéförslaget skulle

ha verkat. Även de grafiska kurvor, som fogats vid skattedelegationens

yttrande och industriförbundets skrivelse, är att bedöma som tendenskurvor.

Det torde inte kunna ifrågakomma att här söka i alla detaljer

behandla undersökningsresultatet eller föra någon diskussion från fall till

fall. Men efter en ingående prövning har jag inte hibragts annan uppfattning

än att undersökningen å ena sidan antyder att just det resultat

från konjunkturpolitisk synpunkt kommer att uppnås som med en ändrad

företagsbeskattning åsyftas samt å andra sidan synes utvisa att i allt fall

det modifierade förslag, som jag i det föregående förordat, ej leder till av

andra skäl inte godtagbara verkningar.

Det kan i anslutning härtill vara lämpligt att behandla de till kommittéförslaget

fogade övergångsbestämmelserna.

Av vad i tidigare sammanhang anförts framgår att åtskilliga företag för

närvarande har sina lager bokförda i väsentligt lägre värden än som svarar

mot kommitténs förslag. I åtskilliga fall är de bokförda värdena även

lägre än vad som kan godtagas vid det av mig förordade modifierade förslaget.

För dessa företag innebär den ifrågasatta lagstiftningen en tvångsmässig

lageruppskrivning med därav betingad inverkan på rörelseresultatet.

Med tanke på dessa företag har kommittén även förordat ett successivt

ikraftträdande, innebärande möjlighet att under ett antal år under

hand anpassa lagervärdena uppåt.

Mot förslaget i denna del har i några remissyttranden ansetts att principiella

invändningar kunde riktas. Därvid har hävdats att ett framtvingande

til! beskattning av reserver, tidigare bildade i enlighet med gällande

bestämmelser, inte borde ifrågakomma. Vidare har gjorts gällande att

det vore företagsekonomiskt oriktigt att beskatta inte realiserade lagervinster.

Av åtskilliga skäl kan jag inte för egen del godtaga dessa synpunkter.

Detta framgår redan av vad jag under detta avsnitt tidigare anfört och

jag kan därför hänvisa därtill. Följande må emellertid tilläggas. När nuvarande

liberala regler för varulagervärdering infördes, var detta i syfte

att skattemässigt godta en sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased,

som innefattade betryggande säkerhet för förlust i lagret genom

prisfall. Längre sträckte sig inte syftet med den fria lagervärderingen —

jag kan hänvisa till vad kammarrätten härutinnan anfört. Utvecklingen

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

har emellertid sedermera fört fram till att företag, som haft sådana -vinstförhållanden

att detta låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar

respektive genom att bibehålla sina lager i samma värde i kronor

räknat trots sänkt penningvärde eller bestående prisförhöjningar, gjort

utomordentligt stora skattefria kapitaluppbyggnader som i och för sig

inte kunnat motiveras såsom gardering mot prisfallsrisk. Dessa företag

kan inte, under åberopande av tidigare gällande skatteregler, med fog kräva

mer än vad som för framtiden kan enligt nya regler för företagsbeskattningen

medges andra företag, nämligen rätt till en fullt betryggande nedskrivning

för prisfallsrisk. Lagervärderingsreglernas syfte har aldrig sträckt

sig längre än att ge denna betryggande nedskrivning, och den omständigheten

att tidigare under årens lopp förvärvade eller tillverkade och därefter

avyttrade lagertillgångar kunnat bokföringsmässigt hållas i mer eller

mindre symboliska värden kan inte sägas ge någon motsvarande rätt beträffande

framtida lager.

Inte blott från nu angivna synpunkter utan även av andra skäl kan inte

ifrågakomma att skapa några specialbestämmelser för företag, som vid

eventuella nya värderingsreglers ikraftträdande har en större dold reserv

än som kan medges enligt dessa regler. Av rent praktiska skäl finner jag

det uteslutet att efterkomma de från vissa håll framställda yrkandena om

rätt att bibehålla nu befintlig dold reserv. Detta skulle förutsätta en år

från år återkommande omräkning av lagret till enhetligt penningvärde

respektive med hänsyn till av annan anledning uppkomna bestående prisförändringar.

Sådana föreskrifter skulle knappast kunna efterkommas och

än mindre av myndigheterna kunna kontrolleras. Vidare bör uppmärksammas

att det skulle vara helt uteslutet med regler om rätt att bibehålla ifrågavarande

dolda reserv vid lagerminskning. Detta medför att från konjunkturpolitisk

synpunkt anordningen skulle få de mest ogynnsamma verkningar.

De berörda företagen skulle visa den största ovillighet till lageravvecklingar

respektive finna det i högsta grad angeläget att även i tider

av allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.

Jag ställer mig av skäl, som framgår av det anförda, för egen del helt

avvisande till tanken på specialbestämmelser av nu antytt slag och ansluter

mig alltså härutinnan till kommitténs ståndpunkt.

Å andra sidan är jag i likhet med kommittén medveten om att en anpassning

till de ifrågasatta nya lagervärderingsreglerna kan utsätta vissa

företag för betydande påfrestningar från likviditetssynpunkt. Omfattningen

av dessa är av olika skäl mycket svår att med någon högre grad

av säkerhet förutse.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, till vilken jag här

allenast vill hänvisa, har några organisationer på näringslivets område

gjort vissa uppskattningar rörande storleken av skatten på de lagerreserver

som vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle framtagas

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

under övergångsåren. Inom finansdepartementet har likartade beräkningar

utförts på grundval av kommitténs utredning rörande företagens egen lagerredovisning

per den 31 december 1951. Resultatet av sistnämnda beräkningar

av skatter på framtagna lagerreserver under övergångsåren framgår

av följande uppställning.

För industrin

» grosshandeln

» detaljhandeln

Huvudregeln medger nedskrivning till

50 %

1 110 milj.

200 »

78 »

40 %

630 milj

90 >

38 »

30 %

270 milj.

20 >

14 »

Summa (i avrundade tal) 1 390 milj. 760 milj. 300 milj.

Som framgår av redogörelsen bygger beräkningarna på en tillämpning

enbart av huvudregeln. Supplementärreglernas tillämpning ger lägre värden

som dock endast rent uppskattningsvis kan anges till respektive 1 200

miljoner, 650 miljoner och 250 miljoner kronor.

I syfte att komplettera kommitténs utredning, vilken huvudsakligen avser

blott juridiska personer, har inom finansdepartementet sammanställts

uppgifter avseende enskilda rörelseidkare, vilka uppgifter hämtats från

deklarationer till investeringsskatt avgivna av sådana skattskyldiga i Stockholm

och Malmö. Med detta urval har uppgifter erhållits för de större företag

inom grosshandeln och detaljhandeln som drives såsom handelsbolag

eller enskild firma. Av kommitténs utredning framgår att de största procentuella

nedskrivningarna ligger just hos de största företagen.

Antalet undersökta företag är inom grosshandeln 136 och inom detaljhandeln

196. En rad olika branscher är därvid representerade. Av företagen

inom grosshandeln skulle vid alternativet med 50 procent 45 företag,

vid alternativet med 40 procent 36 företag och vid alternativet med 30

procent 13 företag beröras. Motsvarande siffror för de 196 detaljhandelsföretagen

är respektive 72, 46 och 21. — Den befintliga genomsnittliga

nedskrivningen motsvarade av anskaffningsvärdet endast 35 respektive 23

procent. Den verkställda utredningen belyser vad kommittén också framhållit

att de föreslagna lagervärderingsreglerna skulle få en i hög grad

begiänsad betydelse för de enskilda företagarna inom grosshandeln och

än mer inom detaljhandeln.

Jag vill alltså erinra om att därest, såsom jag förut förordat, huvudregeln

föi lagervärderingen bestämmes till 40 procent av anskaffningsvärdet de

lagerreserver, som under övergångsåren inom näringslivet i dess helhet

skulle framtagas till beskattning, ligger i storleksordningen 6—700 miljoner

kronor, bedömt på grundval av det i det föregående redovisade materialet.

Det må anmärkas att den framtida prisutvecklingen självfallet i hög grad

pa\erkar storleken av det belopp, som totalt kommer att redovisas till

beskattning.

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 261

Det skulle emellertid vara helt orealistiskt att räkna med att det allmänna

under övergångsåren skulle tillföras ökade skatter med sådant

belopp som nyss antytts. Man måste i stället förutse att företagen i stor

utsträckning kommer att i samband med lageruppskrivning verkställa

ökade avsättningar till pensionsstiftelser och i andra hand till investeringsfonder.

Mot en sådan utveckling finnes emellertid intet att erinra från

allmänna synpunkter.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att de anpassningssvårigheter till

de nya lagervärderingsregler, som från vissa remissinstansers sida med sådan

styrka framförts som ett argument mot ändrade lagervärderingsregler,

enligt min mening inte kan anses vara av beskaffenhet att utgöra något

hinder för ett genomförande av kommitténs förslag med de modifikationer

däri som jag i det föregående förordat. Å andra sidan är jag även väl medveten

om att i individuella fall denna anpassning kan medföra vissa påfrestningar.

Jag är med hänsyn härtill beredd förorda sådana övergångsbestämmelser

att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skall

godtagas vid 1957 års taxering 20 procent samt vid 1958 och 1959 års

taxeringar 30 procent av lagrets anskaffningsvärde. Detta innebär å ena

sidan att vid 1956 års taxering nu gällande regler skall tillämpas som

huvudregel samt å andra sidan att först från och med 1960 års taxering

de nya bestämmelserna fullt ut träder i tillämpning.

Från något håll har ifrågasatts en möjlighet till dispens, innebärande

en efter prövning i det särskilda fallet medgiven förlängning av anpassningstiden.

Något egentligt behov av en sådan dispensmöjlighet torde enligt

min mening emellertid inte föreligga, i allt fall inte därest de av mig

förordade uppmjukningarna i huvudregeln och supplementärreglerna liksom

i avseende på ikraftträdandebestämmelserna godtages. Med hänsyn

härtill och till de invändningar som av principiella skäl alltid måste riktas

mot ett dispensförfarande anser jag mig inte kunna förordna några bestämmelser

av sådan innebörd.

Av vad förut anförts framgår att kommittén ansett en given förutsättning

för en utformning av värderingsreglerna på av kommittén angivet

sätt vara, att företagen lämnar erforderliga upplysningar angående sitt

varulager och om dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde. Kommittén

har också, i detta syfte, enhälligt förordat att uttryckliga inventeringsföreskrifter

meddelas.

För lämpligheten av en sådan åtgärd har det helt övervägande antalet

remissinstanser, däribland åtskilliga näringsorganisationer, uttalat sig.

Även för egen del finner jag det i hög grad angeläget med sådana bestämmelser.

Utan inventeringsföreskrifter saknar taxeringsmyndigheterna praktiskt

taget helt möjlighet alt kontrollera lämnade uppgifter angående

relationen mellan lagrets aktuella och bokförda värden. Visserligen kan

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Knngl. Maj:ts proposition nr 100

inte bestridas att en inventering till vissa angivna priser för de företag,

som för närvarande inventerar sitt lager efter andra grunder, kan framtvinga

en omläggning av inventeringsförfarandet och i vissa fall möjligen

medföra ett visst merarbete. Detta kan emellertid inte utgöra något avgörande

skäl mot sådana föreskrifter, som förutsättes för lagstiftningens

tillämpning. Det kan för övrigt erinras att redan enligt bokföringslagen

inventering skall ske post för post till visst värde. Vad man ytterligare

skulle kräva är att detta värde skall utgöra eller kunna ligga till grund

för en framräkning av anskaffnings- (tillverknings-) eller återanskaffningsvärdet.

Bestämmelser av sådant slag har för övrigt tidigare gällt,

nämligen vid avvecklingen av krigskonjunkturskatten.

Jag vill i detta sammanhang anmärka att för vissa företag kan föreligga

särskilda svårigheter att verkställa en inventering av lagertillgångarna.

Såsom ett typiskt exempel härpå brukar angivas bokförlagen som ofta

inte kan erhålla uppgifter till bokslutstillfället om storleken av företagets

i bokhandeln liggande varulager. I fall sådana som dessa måste beskattningsmyndigheterna

självfallet godtaga företagets uppgifter sådana de

lämnats och avvika från dem allenast därest det framstår som sannolikt

att värdet är ett annat än det uppgivna. Även de i dessa fall tillgodoförda

inkuransavdragen synes böra godtagas, därest de inte med hänsyn till

omständigheterna förefaller oskäligt stora.

Jag övergår nu att behandla vissa detaljfrågor avseende inventeringsbestämmelsernas

utformning.

Näringslivets skattedelegation har framhållit att inom varuhusen den

gamla metoden att göra inventering post för post vid bokslutstillfället

frångåtts och att i stället inventering göres under årets olika månader

beträffande särskilda varugrupper.

Det finnes enligt min mening inte någon anledning att från skattemässiga

synpunkter ställa sig avvisande till en sådan inventeringsmetod.

Bestämmelserna bör därför så utformas att de lämnar utrymme för ett

dylikt förfaringssätt, därvid dock självfallet måste förutsättas att det

vid det särskilda inventeringstillfället framkomna värdet på ett tillfredsställande

sätt korrigeras med hänsyn till lagerutvecklingen för varugruppen

i fråga under tiden fram till bokslutstillfället.

Vid den framräkning av anskaffnings- eller tillverkningsvärdet, som

enligt inventeringsbestämmelserna skall verkställas, bör -— såsom kommittén

föreslagit — principen »först in — först ut» tillämpas. Detta innebär

alltså att man anser de sist inköpta varorna vara de som finns kvar

i lager vid bokslutsdagen. Häremot har från några håll invänts att principen

i fråga kunde medföra ett högre anskaffningsvärde än som från vissa

synpunkter vore riktigt.

I de remissyttranden, där dessa invändningar gjorts, synes ha förbisetts

att syftet med regeln i fråga är att i görligaste mån vinna garantier för

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att en enhetlig beräkning kommer till stånd vid framräknandet av det

lagervärde, som skall ligga till grund för beräkning av tillåten nedvärdering.

Om man tänker sig ett företag med ett år från år kvantitativt oförändrat

lager av t. ex. stenkol, skulle — om anskaffningsvärdet inte definierades

på sätt kommittén föreslagit •— företaget kunna hävda att det

kvarvarande lagret anskaffats vid den måhända mycket avlägsna tidpunkt

då kolpriset var som lägst. Skulle en dylik beräkningsmetod godtagas,

kunde inte ifrågakomma någon generell rätt att nedskriva detta värde med

— som förut förordats ■— 60 procent.

Av det sagda framgår att kommitténs definition av anskaffningsvärdet

får anses vara en förutsättning för att nedskrivningsrätt skall kunna medgivas

i enlighet med vad förut förordats.

Även i ett annat hänseende har kritik riktats mot kommitténs definition

på anskaffningsvärdet. Jag åsyftar förslaget att detta värde för de inom

ett företag tillverkade lagertillgångarna skall inkludera såväl direkta

som indirekta kostnader. Kritiken grundas dels på att det av vissa skäl

inte skulle vara riktigt att medräkna de indirekta kostnaderna och dels

på de praktiska svårigheterna att beräkna och fördela dessa kostnader på

olika lagertillgångar.

Inte heller kritiken i denna del finner jag kunna föranleda ett frångående

av kommitténs förslag.

Skulle anskaffningsvärdet beräknas utan hänsynstagande till de indirekta

kostnaderna, innebar detta att man med hänsyn till den varierande

storleken av de indirekta kostnaderna skulle behandla företagen inbördes

väsentligen olika. I de fall då dessa kostnader uppgår till mycket betydande

belopp — något som ingalunda är ovanligt -— skulle ett bortseende från

dessa innebära en i särskild ordning medgiven rätt till avsevärd nedvärdering

och utesluta regler om en generell nedskrivningsprocent. Vill man ha

en allmän regel som fastställer lägsta tillåtna bokförda värde till vad som

motsvarar en viss procent av anskaffnings-(tillverknings-)värdet — och

härför talar övervägande skäl — är alltså ofrånkomligt att i sistnämnda

värde inräkna de indirekta kostnaderna.

Understundom kan vissa svårigheter föreligga när det gäller att beräkna

de indirekta kostnaderna och på godtagbart sätt fördela dem. Detta har

även uppmärksammats av kommittén, som uttalat att i praxis torde få

godtagas att de indirekta kostnaderna beräknas såsom ett särskilt pålägg,

vars storlek blir beroende av vad som är brukligt och skäligt för företaget

och branschen. Dock kräves att företaget i inventariet skall ange grunderna

för beräkningen av pålägget.

Det kan tilläggas att företagen i sina internkalkyler regelmässigt räknar

med pålägg för indirekta kostnader. Att så ock får ske vid beräkningen

av det värde, som skall åsättas tillgångarna vid inventeringen, synes inte

vara något för långt gående krav.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Vad angår kommitténs och remissinstansernas uttalande om inkuransavdragets

beräkning i samband med inventeringen kan jag i huvudsak

hänvisa till vad jag i tidigare sammanhang anfört. Den inkurans, som

skall beaktas vid inventeringen, är den inkurans, som då faktiskt föreligger

och som motiverat ett lägre utförsäljningspris än som eljest skulle

ifrågakommit. För den inkuransrisk, som härutöver kan föreligga, erhålles

täckning genom den allmänna rätten till nedskrivning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag inte ansett mig kunna

biträda kommitténs förslag att andra värderingsregler skulle gälla för

beställningsarbeten och prisgaranterade varor än för lagertillgångar i allmänhet.

Godtages vad jag förordat, bör den i de föreslagna inventeringsbestämmelserna

angivna uppdelningen på olika varugrupper så ändras att

något urskiljande av beställningsarbeten och de prisgaranterade varorna

ej behöver ske.

Kommitténs förslag att inventeringen skall till sin riktighet bekräftas

genom intyg av två personer — såvitt fråga inte är om fall då den skattskyldige

ensam gjort inventeringen, då en särskild regel gäller — om att

någon lagertillgång inte uppsåtligen undantagits har mött vissa erinringar.

För egen del har jag den uppfattningen att bestämmelsen har sådant värde,

att den inte bör utgå. Fall kan emellertid förekomma, då svårigheter föreligger

att iakttaga föreskriften i fråga. En viss jämkning i författningstexten

bör med hänsyn härtill göras. Jag vill emellertid tillägga, att avsaknaden

av en dylik försäkran kan vara ägnad att tala till den skattskyldiges

nackdel när tvist uppkommer om lagervärderingen, dock att

detta självfallet är beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

\ad härefter angår det framförda förslaget om bötesstraff, därest inventeringsbestämmelserna

ej efterkommes, har även detta föranlett vissa

erinringar. För egen del anser jag mig kunna förorda att bestämmelsen

utgår.

Kommitténs förslag och uttalanden i hänseenden, som jag i det föregående

inte närmare berört, föranleder inte någon erinran från min sida.

Slutligen får jag återkomma till den i ett tidigare sammanhang antydda

frågan huruvida de ifrågasatta nya lagervärderingsbestämmelserna bör

gälla jämväl för jordbruk, som redovisas enligt bokföringsmässiga grunder.

Med kommitténs utformning av lagtexten skulle de nya bestämmelserna i

hela sin vidd erhålla denna vidsträckta tillämpning.

Häremot har vissa erinringar gjorts.

Från rent materiella synpunkter föreligger inte samma skäl för en åtstramning

i värderingsreglerna beträffande jordbrukare som för rörelseidkare.

Den för jordbrukare i detta sammanhang mest betydelsefulla

tillgångsgruppen är merendels djurbeståndet. Härutinnan gäller redan nu

att detta skall beräknas enligt vissa av riksskattenämnden angivna värden,

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 100

som i princip motsvarar 80 procent av djurens saluvärde. I detta väsentliga

avseende föreligger alltså fixa och ganska restriktiva regler.

En tillämpning av inventeringsbestämmelserna skulle vidare erbjuda

synnerligen stora svårigheter för jordbrukare, då dessa merendels inte

kan ange tillgångarnas tillverkningsvärde. Och i avsaknad av ett sådant

värde, blir den maximerade nedskrivningen utan reell betydelse.

Det sagda innebär, att såväl materiella skäl som rent praktiska hänsynstaganden

talar mot att det nya värderingssystemet skall gälla jämväl jordbruk.

Frågan om skäligt värde torde i stället få bedömas i praxis. Ett

värde som inte understiger 40 procent av beräknat utförsäljningspris bör

därvid alltid kunna godtagas. Med hänsyn till att en rörelseidkare äger göra

nedskrivning med 40 procent på anskaffningsvärdet bör även ett än lägre

lagervärde än som framgår av det nyss sagda kunna godtagas för jordbrukare.

8. Investeringsfonder för konjunkturutjämning

Gällande bestämmelser

I den gällande förordningen av den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder

är principen, att den eljest skattepliktiga vinsten ett visst beskattningsår

minskas med belopp, som under samma år avsättes till investeringsfond.

Då den investering, för vilken fondavsättningen skett, sedermera

göres, avföres medlen från fonden och användes för omedelbar nedskrivning

av den anskaffade tillgången. Syftet med investeringsfonderna är att

stimulera avsättningar under tider av högkonjunktur. De avsatta medlen

avses sedan skola användas för investeringar i lågkonjunktur. Därigenom

skulle lagstiftningen verka för en utjämning av sysselsättningen.

Rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond må tillgodonjutas

vid beräkning av nettointäkt av rörelse vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen

som förordningen om statlig inkomstskatt.

Rätt att göra avsättning till investeringsfond enligt förevarande lagstiftning

tillkommer inte alla skattskyldiga utan endast svenskt aktiebolag och

svensk ekonomisk förening. Och av dessa skattskyldiga är rätten begränsad

till dem, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

åtnjuter fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier, samt dem som — utan att äga sådan fri avskrivningsrätt

— av beskattningsnämnd efter därom gjord framställning

erhållit särskilt medgivande till avdrag för avsättning till investeringsfond.

Enligt förordningen kan avsättning ske till fyra olika tondei, nämligen

a) investeringsfond för byggnader,

b) investeringsfond för inventarier,

c) investeringsfond för varulager, samt

d) investeringsfond för arbeten i gruva.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

De olika fonderna skall i räkenskaperna redovisas var för sig. Medel, som

avsatts till en fond, får i princip inte användas för ändamål, som avses

med någon av de andra fonderna. Från denna regel kan dock medges

undantag.

Huvudregeln är att avdrag för avsättning till investeringsfond inte får

överstiga 20 procent av årsvinsten, oavsett om avsättning sker till en eller

flera fonder, dock att i vissa fall, vid stigande årsvinster, avsättningen kan

få uppgå till ytterligare högst 15 procent. Vidare kan på ansökan av skattskjddig

Kungl. Maj :t i vissa fall, såvitt angår fond för byggnader och fond

för arbeten i gruva, medgiva att högre avdrag får åtnjutas.

Med årsvinsten förstås den i räkenskaperna redovisade vinsten efter avdrag

för avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen är att hänföra

till omkostnader i rörelsen — jämväl om de formellt utgått av vinstmedel

— men utan avdrag för avsättning till reservfond, dispositionsfond,

investeringsfond m. fl. fonder, donationer o. d. Avdrag skall inte ske

tör de på årsvinsten belöpande skatterna, vare sig de erlagts preliminärt

eller inte. Avdrag skall däremot ske för annan under beskattningsåret erlagd

skatt. Enligt uttalande av bevillningsutskottet (bet. nr 26/1947, s. 9)

är avsättning till pensionsstiftelse att anse som omkostnad i rörelse och

skall således avdragas vid beräkning av årsvinsten.

Avsättning till investeringsfond sker enbart genom en bokföringsåtgärd

samt redovisas på balanskontots skuldsida till dess fondmedlen tagits i

anspråk för sitt ändamål eller återförts till beskattning. De mot avsättningen

svarande medlen behöver inte hållas avskilda från företagets övriga

tillgångar.

Avsättningar till investeringsfond skall stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen,

som också äger besluta när investeringsfond får tagas i anspiåk

för sitt ändamål. Arbetsmarknadsstyrelsen äger därvid föreskriva de

villkor, som av läget på arbetsmarknaden påkallas. Beslutet kan avse samtliga

företag eller företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa

företag.

Investeringsfond för byggnader får tagas i anspråk inte blott för avskrivning

å byggnad, som uppförts under beskattningsåret, utan även för

avskrivning av kostnader för till- eller ombyggnad. Detta får ske med

högst ett belopp, som motsvarar kostnaderna under beskattningsåret för

ny-, till- eller ombyggnaden. Nu omförmäld fond må därjämte användas

till bidrag under samma år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller

välfärdsanläggning för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan

ledande ställning hos den skattskyldige eller honom närstående företag.

Avdrag får åtnjutas vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller

den förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,

bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget

eller detta närstående företag, eller till sådant närstående företag, vars

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl Maj:ts proposition nr 100

huvudsakliga uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar

åt personal, som nyss sagts.

Om särskilda skäl därtill föranleder kan Kungl. Maj :t medgiva, att investeringsfond

för byggnader får användas till vissa grundförbättringskostnader,

som eljest inte skulle vara avdragsgilla, nämligen för avskrivning

av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar,

iordningställande i övrigt av tomtområde för bebyggelse och liknande

arbeten.

I förordningen har givits bestämmelser rörande beskattning av fondmedel

för det fall, att fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond

avsatta medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttras. Motsvarande

gäller då ersättning utfaller på grund av försäkring för skada å

fastigheten.

Investeringsfond för inventarier får tagas i anspråk under visst beskattningsår

för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under samma beskattningsår. Beträffande

fartyg får fonden även användas för ombyggnad. Avskrivning får

i detta senare fall dock ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna

under beskattningsåret för ombyggnaden.

Har investeringsfond tagits i anspråk, skall tillgång vid beräkning av

värdeminskningsavdrag för efterföljande beskattningsår anses vara avskriven

med belopp motsvarande de ianspråktagna fondmedlen.

Investeringsfond för varulager får begagnas för nedskrivning av råvaror

samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna

under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar.

Kungl. Maj :t kan — om särskilda skäl därtill föranleder — medgiva

skattskyldig, som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet,

att taga investeringsfond för varulager i anspråk för kostnader, ämnade

att främja avsättningen utomlands av varor som den skattskyldige här i

riket tillverkar.

Investeringsfond för arbeten i gruva tår tagas i anspråk för kostnader för

undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete under

beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

Har investeringsfond, som enligt meddelat beslut skolat tagas i anspråk

för sitt ändamål, inte tagits i anspråk i enlighet med beslutet, ager arbetsmarknadsstyrelsen

föreskriva, att fondavsättning helt eller delvis skall

återföras till beskattning. Samma förhållande kan inträffa om den skattskyldige

inte iakttagit de särskilda villkor, som arbetsmarknadsstyrelsen

kan ha föreskrivit beträffande investeringen.

Om skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller

om arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att fondavsättning skall återföras

till beskattning, skall beloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt av ro
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Knngl. Maj.ts proposition nr 100

relse for det beskattningsår, varunder ianspråktagandet skett eller enligt

meddelad föreskrift skolat ske. Till beloppet skall därvid läggas ränta,

beräknad efter tre procent om året för det antal taxeringsår, som förflutit

efter det, då avdraget för avsättningen skett, till och med det då beloppet

taxeras.

Har till investeringsfond avsatta medel, i annat fall än nyss sagts, inte

tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker

under tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum,

skall medlen detta taxeringsår återföras till beskattning. Kungl. Maj :t

ager, om därtill finns skäl, föreskriva att tioårsperioden skall utsträckas

med högst åtta år. Där de avsatta medlen ej fått av den skattskyldige tagas

i ansprak under något år efter avsättningen, skall ränta beräknas efter

allenast två procent.

Har skattskyldig trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras

till beskattning för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidationen

fattats. Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investeringsfond

hos det förstnämnda bolaget återföras till beskattning för

det beskattningsår, varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.

Vid sådan fusion, som avses i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen (moderoch

belagt dotterbolag), må moderbolaget i beskattningsavseende övertaga

investeringsfonden, därest moderbolaget enligt förordningen har förutsättning

att inneha investeringsfonder. Vid återföring i nyss berörda fall

beraknas räntan likaledes efter två procent.

Vid återföring till beskattning får varken nettointäkten eller den till

kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan i

ränta UPPt3gaS tiU Iägre beIopp än den återförda fondavsättningen jämte

Skattskyldig som gjort avsättning till investeringsfond är pliktig att till

självdeklaration foga särskild uppgift rörande fonden.

1947 års förordning trädde i kraft den 15 maj 1947. I samband härmed

upphörde, med vissa undantag, äldre bestämmelser att gälla.

Har må erinras om att, i likhet med vad som gällt beträffande andra

vinstreglerande vinstdispositioner, rätten till avsättning till investeringsfonder

från och med beskattningsåret 1951 varit inskränkt eller helt avskaffad

jämlikt provisoriskt gällande bestämmelser. Sålunda utgick enligt

förordningen den 30 mars 1951, nr 151, om investeringsskatt sådan skatt,

därest vid 1952 års taxering avdrag tillgodoförts för avsättning till investeringsfond

enligt 1947 års lagstiftning. Sådant avdrag har helt vägrats beskattningsåren

1952 och 1953 enligt 10 § förordningen den 6 juni 1952,

nr 380, och var inte heller tillåtet för beskattningsåret 1954 enligt 10 §

förordningen den 26 februari 1954, nr 50.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

269

F öretagsbeskattningskommittén

Allmän motivering. Kommittén erinrar om att syftet med 1947 års permanenta

lagstiftning om investeringsfonder främst var att med stöd av

skatteregler söka påverka företagens handlande så att en konjunkturutjämnande

effekt uppnåddes. Genom fondavsättningar under högkonjunktur

skulle nämligen underlättas för företagen att hålla verksamheten i

gång under sämre tider, antingen så att byggnads- eller maskininvesteringar

o. d. då gjordes i större omfattning än som eljest skulle ifrågakommit

eller ock så att företagen temporärt »arbetade på lager». Kommittén

fann den tanke, som utgjorde huvudmotivet för 1947 års lagstiftning, värdefull

och kunde i princip helt ansluta sig till vad de sakkunniga och

departementschefen i samband med tillkomsten av lagstiftningen i fråga

uttalade angående behovet och önskvärdheten av densamma.

Därefter anföres att erfarenheterna av investeringsfondlagstiftningen av

uppenbara skäl var starkt begränsade. På grund av rådande förhållanden

på arbetsmarknaden hade nämligen de hittills avsatta investeringsfonderna

inte fått tagas i anspråk för avsett ändamål annat än i vissa speciella fall.

Någon praktisk erfarenhet rörande verkningarna i en lågkonjunktur av

gällande lagstiftning om investeringsfonder förelåg följaktligen inte. Såsom

i det föregående framhållits måste det emellertid vara riktigt, yttrar

kommittén, att försöka påverka fördelningen i tiden av företagens investeringar

genom rätt för företagen att göra fondavsättningar för framtida investeringar.

Från konjunkturpolitiska synpunkter var en fortsatt lagstiftning

om investeringsfonder enligt kommitténs mening alltså motiverad.

Förutom nu nämnda skäl anför kommittén till förmån för ett bibehållande

av en lagstiftning om investeringsfonder för framtiden, att möjligheten

att göra fondavsättning för företagen merendels innefattade ett betydelsefullt

komplement till rätten till avdrag för avskrivning å inventarier och

byggnader samt för nedskrivning å varulager. Vad särskilt gällde byggnader

— beträffande vilka kommittén förordat en fortsatt tillämpning

av bunden avskrivning grundad på värdeminskningsprincipen — kunde

antagas att den extra avskrivning som erhölls genom ianspråktagande av

investeringsfonder för byggnadsändamål måste av företagen bedömas såsom

värdefull. Men även beträffande inventarier hade investeringsfonderna

sitt givna värde i sådana lägen, där en extra avskrivning utöver vad som

erhölls med tillämpning av avskrivningsreglerna bedömdes vara önskvärd

t. ex. på grund av befarad risk för stegrade återanskaffningskostnader. Motsvarande

kunde även sägas gälla i fråga om lager.

Det borde vidare uppmärksammas, att det måste vara till fördel för företag

med stora vinster som utnyttjat övriga möjligheter till vinstdispositioner

att kunna göra skattefria avsättningar till investeringsfond för framtida

användning i stället för att redovisa medlen i fråga till beskattning

eller av skatteslcäl föranledas till omedelbara investeringar, vilka av före
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tagsekonomiska skäl bort företagas vid en senare tidpunkt. I den mån utnyttjandet

av möjligheten till fondavsättning i sådana fall medförde en förskjutning

av investeringar från högkonjunktur till lågkonjunktur, kom

även de konjunkturpolitiska önskemålen att tillgodoses.

För att investeringsfonderna skulle få sin avsedda betydelse krävdes emellertid,

yttrar kommittén, att lagstiftningen ändrades i väsentliga hänseenden.

Erfarenheten hade visat att erinringar i skilda hänseenden kunde riktas

mot den nuvarande lagstiftningens utformning. Kommittén framhåller

sålunda att den gällande lagstiftningen var förenad med den olägenheten,

att avsättning till investeringsfond hos det avsättande företaget medförde

en likviditetsförbättring motsvarande den skatt som skulle ha belöpt å

fondavsättningen. Den likviditetsförbättring, som en fondavsättning under

sådana förhållanden medförde, möjliggjorde nämligen en sådan ökning av

företagens investeringar i ett högkonjunkturläge som inte var önskvärd

från konjunkturpolitisk synpunkt. Anledning till att man vid 1947 års

lagstiftning föreskrev en omedelbar avdragsrätt för till investeringsfond

avsatta medel utan skyldighet för företagen att insätta fondmedlen å spärrat

konto eller eljest hålla medlen avskilda var, att man ville stimulera företagen

att verkställa fondavsättningar.

Kommittén kunde helt instämma med vad som uttalades vid 1947 års

lagstiftning av de sakkunniga och underströks av departementschefen därom

att en förutsättning för avsedda verkningar av en lagstiftning om investeringsfonder

var att den såvitt möjligt vann en mera allmän anslutning

från företagens sida. Kommittén måste emellertid konstatera att förväntningarna

inte infriats.

Därefter redovisas i betänkandet (s. 238—240) vissa statistiska uppgifter

rörande kvarstående fondavsättningar vid utgången av år 1952 samt

deras fördelning å olika ändamål m. in. Därav framgår bl. a. att vid nyss

angivna tidpunkt 660 företag hade kvarstående avsättningar till ett belopp

av tillhopa ca 246 miljoner kronor, varav den huvudsakliga delen (80 %)

avsåg investeringsfonder för byggnader.

I anslutning härtill anför kommittén, att av de statistiska uppgifterna

torde framgå att avsättning till investeringsfonder hittills inte skett i den

omfattning att det kunde antagas att fonderna skulle få någon mera påtaglig

betydelse i ett allmänt depressionsläge. För att belysa fondavsättningarnas

relativa storlek erinrar kommittén i detta sammanhang om

den offentliga investeringsreserven, som var avsedd att tillgripas vid inträffande

arbetslöshet. För budgetåret 1953/54 omfattade denna en allmän

reserv å anläggningsarbeten och anskaffningar för en total kostnad av ca

1 200 miljoner kronor och en särskild grovarbetarreserv å dylika arbeten

för ca 115 miljoner kronor. I nämnda belopp ingick investeringar i maskiner

med endast mindre belopp.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommittén framhåller därefter bl. a., att en väsentlig orsak till det bristande

intresset hos företagen för fondavsättningar hade varit att företagen

haft en så vidsträckt rätt till avskrivning å inventarier och nedskrivning å

varulager att någon större stimulans till fondavsättning inte förelegat.

Endast beträffande byggnader hade utnyttjandet av investeringsfonder

inneburit en ytterligare avskrivningsmöjlighet. Den helt övervägande delen

av de avsättningar som hittills skett hade också gällt fonder för byggnadsändamål.

Därjämte innefattade den nuvarande lagstiftningen till sin konstruktion

flera hämmande moment. Sålunda var den skattskyldige betagen varje

möjlighet att efter eget skön utnyttja fonderna vid inträffande behov eller

i något avseende inverka på frågan när fonderna skulle användas, vilket

skapade stor osäkerhet om och när fonderna fick utnyttjas för sitt ändamål.

Förutom att angivna förhållande rent psykologiskt påverkade de

skattskyldigas intresse i negativ riktning, uppstod härigenom praktiska

svårigheter för företagen att på ett mera ändamålsenligt sätt infoga investeringsfonderna

i sina investeringsplaner. Även detta verkade självfallet

hämmande.

Till denna ovisshet om när fonderna fick tagas i anspråk kom sedan

vetskapen om att fonderna, därest de inte fått utnyttjas för sitt ändamål,

inom en viss begränsad tid likväl skulle återföras till beskattning, därvid

till det återförda beloppet lades den ränta, som för dylika fall var bestämd.

Skattskyldig som ämnade avsätta till investeringsfond hade vidare att beakta

att återföring till beskattning kunde komma att ske vid ett högre

skattetryck än som rådde då avsättning gjordes eller eljest i ett, t. ex. från

likviditetssynpunkt, för företaget ogynnsamt läge.

Om den nuvarande lagstiftningen kunde, anför kommittén vidare, sammanfattningsvis

fällas det omdömet, att den dels kunde bidra till en skärpning

av högkonjunkturen på grund av att fondavsättning för företagen

medförde en likviditetsförbättring som möjliggjorde ökade investeringar

i ett högkonjunkturläge och dels inte vunnit sådan anslutning från företagens

sida att den kunde antagas få tillräcklig effekt under lågkonjunktur.

Kommittén framhåller att den åtgärd, som borde vidtagas för att eliminera

den nuvarande lagstiftningens investeringsstimulerande effekt under

högkonjunktur, väsentligen måste gå ut på att förhindra att obeskattade

vinstmedel frigjordes i samband med fondavsättning. Härvid syntes två

möjligheter föreligga.

Den ena, den s. k. restitutionslinjen, övervägdes men avvisades redan

vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning. Kommittén, som fann de anförda

skälen för den då intagna ståndpunkten bärande, ville inte förorda en

anordning av denna innebörd.

Den andra möjligheten var att de till investeringsfond avsatta medlen

helt eller delvis hölls avskilda från företaget genom insättning i riksbanken.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Sedan kommittén erinrat om att frågan om skyldighet att i riksbanken

insätta till investeringsfond avsatta medel eller å avsättningen belöpande

skatt varit föremål för överväganden i tidigare sammanhang men då avvisats

med hänsyn till att en sådan anordning skulle medföra administrativa

svårigheter och verka hämmande på intresset för fondavsättningar,

anför kommittén följande.

Självfallet skulle även enligt företagsbeskattningskommitténs mening en föreskrift

om skyldighet att insätta ett mot den gjorda fondavsättningen helt eller

delvis svarande belopp å särskilt konto i riksbanken i viss mån komplicera tilllämpningen

av lagstiftningen. Bland annat med ledning av de vunna erfarenheterna

beträffande avsättningar till investeringskonto för skog kan enligt kommitténs

mening antagas att de med en spärrning av avsatta medel förenade praktiska

svårigheterna inte är av avgörande art.

Även om i nu berört avseende vissa erinringar kan riktas mot ett krav på insättning

i riksbanken såsom villkor för avdragsrätt, måste häremot vägas de

konjunkturpolitiskt ogynnsamma verkningarna av den nuvarande lagstiftningen.

Med den av kommittén redan i det inledande kapitlet angivna ståndpunkten att

det från konjunkturpolitisk synpunkt framstår såsom önskvärt att undvika den

förstärkning av likviditeten, som enligt den nuvarande ordningen uppkommer i

samband med fondavsättning, finner kommittén en förutsättning för fortsatt lagstiftning

om investeringsfonder vara, att en del av fondmedlen temporärt steriliseras.

Härigenom skulle inte blott medel undandragas företagens fria dispositionsrätt

under högkonjunktur, då fondavsättning huvudsakligen sker, utan

även skapas bättre betingelser för att investering verkligen kommer till stånd i

lågkonjunktur.

Enligt kommitténs mening syntes ligga närmast till hands att föreskriva

skyldighet att göra insättning i riksbanken. Kommittén hade övervägt

huruvida sådan skyldighet skulle föreligga allenast i vissa högkonjunkturlägen

efter därom av statsmakterna i varje särskilt fall träffat beslut. I

avseende härå anför kommittén, att mot en för vissa tider gällande insättningsskyldighet

måhända främst talade att fondavsättningar skulle komma

att verkställas endast under tider, då insättning inte behövde ske.

Lagstiftningen skulle härigenom i betydande grad mista sin konjunkturutjämnande

effekt. Därtill kom att det torde föreligga svårigheter att tillräckligt

snabbt genomföra ett beslut om insättningsskyldighet, vilket beslut

syntes förutsätta medverkan både av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Det sagda visade, att en anordning av nu antydd innebörd inte var godtagbar.

Kommittén framhåller därefter att vad gällde storleken av det belopp

som skulle insättas i riksbanken denna fråga uppenbarligen måste bli

beroende på en avvägning mellan olika intressen, samt yttrar vidare.

Från konjunkturpolitisk synpunkt är det önskvärt att så stor del som möjligt

av fondavsättningen insättes, eftersom insättningen påverkar företagens likviditet

vid avsättningstillfället. Därigenom kan också tillräckliga medel för en planerad

investering ställas till förfogande i samband med att investeringsfond får tagas

i anspråk. För att fullt tillgodose ifrågavarande synpunkter skulle närmast ifrågakomma

en föreskrift om insättningsskyldighet motsvarande hela den gjorda av
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

sättningen. I vart fall borde från nu nämnda synpunkter insättningsskyldigheten

avse den skatt, som belöper å de mot avsättningen svarande vinstmedlen.

Å andra sidan skulle ett tillgodoseende av nyssnämnda konjunkturpolitiska

önskemål medföra ett minskat intresse från företagens sida för fondavsättningar.

Först när det belopp som måste insättas i riksbanken understiger den mot avsättningen

svarande skatten, föreligger, åtminstone under vissa förutsättningar,

en omedelbar stimulans till fondavsättning. Med hänsyn till nödvändigheten av

att lagstiftningen som förut berörts erhåller en såvitt möjligt allmän anslutning

från företagen, måste insättningsskyldigheten avvägas på så sätt att tillräcklig

stimulans till fondavsättning erhålles.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter förordar

kommittén att såsom villkor för avdragsrätt vid taxeringen för fondavsättning

skall gälla, att ett belopp motsvarande 40 procent av den gjorda avsättningen

insättes på särskilt konto i riksbanken. Kommittén framhåller,

att med en på angivet sätt begränsad insättningsskyldighet aktiebolag vid

avsättning till investeringsfond tillfälligt fick avstå ett något mindre belopp

än vad som slutligt skulle avstås därest det mot avsättningen svarande

beloppet redovisats till beskattning. Denna marginal torde komma att innebära

en viss stimulans som i ett läge, där bolaget övervägde om fondavsättning

skulle ske eller inte, kunde vara avgörande för att avsättningen kom

till stånd. —- Vad angick ekonomiska föreningar skulle, vid nuvarande

skattesatser, insättningsskyldigheten för dessa i allt fall inte innefatta en

tyngre belastning än den eljest ifrågakommande skattebördan.

Kommittén framhåller, att vid ett genomförande av kommitténs förslag

om insättningsskyldighet, vilket måste antagas minska företagens intresse

för fondavsättningar, det blev än mer angeläget att de hämmande momenten

i den gällande lagstiftningen avlägsnades.

Därefter anföres att, då en av de omständigheter som minskade företagens

benägenhet för fondavsättning var ovissheten om och när investeringsfonderna

fick tagas i anspråk, en uppmjukning av bestämmelserna

rörande ianspråktagandet av fonderna syntes böra övervägas. Vid en prövning

av denna fråga fick det till en början anses uteslutet att helt överlåta

åt de skattskyldiga att själva avgöra när fonderna skulle tagas i anspråk.

Om syftet med lagstiftningen skulle upprätthållas, måste liksom för

närvarande det allmänna, vid risk av fondmedlens återföring till beskattning,

kunna påfordra användning av fondmedlen, när det med hänsyn till

konjunkturläget var påkallat.

Det syntes däremot vara möjligt att låta de skattskyldiga, sedan viss tid

förflutit från fondavsättningen, fritt förfoga över eu del av investeringsfonden.

En sådan uppmjukning av rätten att taga investeringsfond i anspråk

var inte betingad enbart av önskemålet att ernå en stimulans till

fondavsättningar utan utgjorde också en förutsättning för att lagstiftningen

skulle bli ett komplement till reglerna för avskrivning å inventarier och

byggnader samt för nedskrivning å varulager.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100

Vid bestämmandet av den kvotdel som borde få fritt tagas i anspråk

måste tillses att lagstiftningens konjunkturutjämnande effekt inte gick

förlorad. Den fria dispositionsrätten måste å andra sidan vara så frikostig

att det verkligen uppstod en stimulans till fondavsättningar. Med beaktande

av nyssnämnda synpunkter fann kommittén för sin del att högst 30 procent

av investeringsfond borde kunna användas fritt efter den skattskyldiges

eget bedömande.

Vad därefter beträffar frågan om den tid som borde förflyta innan fondmedel

fick fritt tagas i anspråk framhåller kommittén att det var tydligt,

att en kortare tid medförde en starkare stimulans till fondavsättningar

än en längre. Kommittén yttrar vidare.

Med hänsyn härtill har kommittén övervägt huruvida tidsperioden skulle kunna

sättas till tre år. Emot en så kort tidsperiod anmäler sig emellertid vissa betänkligheter.

Då fondavsättning företrädesvis torde komma att ske under högkonjunktur,

är det av konjunkturpolitiska skäl önskvärt att ett större antal år

förflyter, innan investeringsfond får användas fritt. Därjämte bör beaktas att

en relativt kort tidrymd ökar risken för ett sådant inte avsett utnyttjande av

reglerna som att företag gör fondavsättning uteslutande i syfte att utnyttja

30 procent därav för byggnadsinvestering varefter återstoden återföres till

beskattning; även om en viss påföljd för sådant fall föreskrives, skulle förfaringssättet

likväl kunna medföra en i sådant läge inte avsedd ekonomisk

fördel för företaget. En något längre tidsperiod skulle försvåra sådana spekulationer

och därjämte bättre tillgodose de konjunkturpolitiska synpunkterna. Med

hänsyn härtill förordar kommittén att den tidsperiod varom här är fråga bestämmes

till fem år. Företag som sedan fem år förflutit efter fondavsättningen

inte önskar helt eller delvis utnyttja den fria kvotdelen bör enligt kommitténs

mening äga rätt att använda nämnda del av fondmedlen när som helst därefter

såvitt ej myndigheterna påfordrat fondens anlitande dessförinnan. Då den fria

delen av under olika år avsatta fondmedel i regel kan ackumuleras, får företagen

en betydande möjlighet att, om så önskas, disponera avsevärda belopp för

större engångsinvesteringar.

Kommittén tillägger, att då några hållpunkter för bedömning av verkningarna

av den sålunda förordade uppmjukningen i fråga om ianspråktagandet

av investeringsfond inte fanns, det kunde synas osäkert huruvida

anordningen kom att medföra en tillräcklig stimulans till fondavsättningar.

Enligt kommitténs förmenande borde dock detta vara fallet.

Under hand vunna erfarenheter kunde möjligen komma att utvisa att

man, för att än ytterligare stimulera till fondavsättningar, borde överväga

en höjning av den kvotdel av fondavsättningen som utan tillstånd fick

tagas i anspråk. Å andra sidan kunde erfarenheterna även utvisa skäl för

en sänkning av kvotdelen nämligen om en lagstiftning enligt kommitténs

förslag befanns ha i inte godtagbar omfattning utnyttjats allenast på så

sätt att 30 procent av fondmedlen använts av företaget enligt dess egen

önskan medan resterande del av fonden återförts till beskattning.

I detta sammanhang framhåller kommittén att intresset för utnyttjande

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av de betydande avskrivningsinöjligheter, som investeringsfondlagstiftningen

erbjöd, måste antagas öka sedan läget blivit sådant att fondmedel

fått användas för avsett ändamål. På ett mera påtagligt sätt kom då fördelarna

att framträda, vilket kunde antagas innebära den kanske största

stimulansen till ökade fondavsättningar i framtiden.

Kommittén framhåller att av skäl som förut berörts det utgjorde en

väsentlig nackdel att investeringsfonderna enligt gällande bestämmelser

skulle återföras till beskattning om de inte tagits i anspråk inom tio år

oavsett om medgivande till ianspråktagande under tioårsperioden lämnats

eller ej. Kungl. Maj:t ägde visserligen, då skäl därtill var, utsträcka tidsfristen

men inte för någon obegränsad tid.

Därefter anföres bl. a. att vid en prövning av skälen för och emot bibehållandet

av en viss tidsgräns för fondavsättning enligt kommitténs mening

starkt avseende borde fästas vid det förhållandet, att en yttersta gräns

för fondavsättningen med nödvändighet minskade företagens intresse för

lagstiftningen. Redan av denna anledning måste det vara motiverat att avskaffa

berörda tidsgräns. En sådan åtgärd var enligt kommitténs uppfattning

påkallad även med hänsyn till lagstiftningens syfte. Då de till investeringsfond

såsom regel under högkonjunktur avsatta medlen var avsedda

att komma till användning för sitt ändamål under lågkonjunktur, borde

fonderna sett från konjunkturpolitisk synpunkt få kvarstå till dess läget

befanns påkalla fondernas ianspråktagande eller den skattskyldige underlät

att utnyttja ett lämnat tillstånd.

De mindre svårigheter som från administrativ synpunkt kunde uppstå

borde inte tillmätas nämnvärd betydelse i detta sammanhang. Även om

tidsfristen avskaffades torde man enligt kommitténs uppfattning inte

behöva befara att fondavsättningarna kom att bli alltför långvariga, då

myndigheterna torde komma att mera regelbundet lämna tillstånd till

fondernas ianspråktagande. Det borde bemärkas att förhållandena under

de senaste femton åren varit exceptionella och knappast kunde förutsättas

framdeles komma att råda under längre tidsperioder. Även om en hög och

jämn sysselsättning skulle i huvudsak kunna upprätthållas, måste vissa

fluktuationer dock alltid förutses. Om ett sådant relativt stabilt läge skulle

kunna upprätthållas på längre sikt, tedde det sig naturligt att ställa kraven

lägre beträffande de betingelser, som borde vara för handen för att investeringsfonderna

skulle få användas. Dessa fonder skulle följaktligen undei

dylika förhållanden få till främsta uppgift att bidraga till en utjämning

av de mindre variationer i sysselsättningsgraden som enligt vad nyss framhölls

alltid måste antagas uppkomma.

Med åberopande av det anförda förordade alltså kommittén, att nu gällande

anordning med en viss tidsfrist för fondavsättningen inte upptogs

i en blivande lagstiftning.

Beträffande frågan om reglerna för tillstånd att taga investeringsfond

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

i anspiak vttiai kommittén, som inte fann anledning att i detta hänseende

föreslå andra bestämmelser än de nuvarande, härefter ytterligare följande.

I första hand bör gälla att generellt medgivande till ianspråktagande lämnas;

härigenom beredes nämligen alla företag, som gjort fondavsättning, möjlighet

att erhålla den avsedda skatteförmånen och kritik avseende bristande jämlikhet

i beskattningen mellan dessa företag undvikes. Medgivande som begränsas till

vissa branscher kan dock, om än mera undantagsvis, vara påkallat, varför även

denna möjlighet bör finnas. Vad slutligen angår enskilda företag, kan ur vissa

synpunkter riktas erinringar mot ett medgivande för sådana att utnyttja investeringsfondsmedel.

Detta skulle nämligen kunna innebära att man ger ett företag

inom en bransch ett indirekt ekonomiskt stöd, som ett annat företag inom

samma bransch vilket jämväl gjort fondavsättning ej erhåller. Kommittén finner

en viss försiktighet böra ur nämnda synpunkter iakttagas i vad det gäller individuella

medgivanden, men finner å andra sidan möjligheten till sådana medgivanden

kunna motiveras av arbetsmarknadsskäl. Ett företag kan nämligen

vara av dominerande betydelse för en kommun, där utpräglade sysselsättningssvårigheter

kan hota. Som ett ytterligare skäl må anföras att förhållandena kan

vara sådana att ett till visst eller vissa företag begränsat medgivande att taga

investeringsfond i anspråk inte skulle väcka betänkligheter av arbetsmarknadsskäl

samtidigt som den av företaget med fondavsättningen åsyftade investeringen

inte längre kan anstå. Det vore då otillfredsställande om ett individuellt medgivande

inte skulle kunna lämnas.

Ett medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen att taga investeringsfond i anspråk

kan, som förut framhållits, konstrueras antingen som en rätt eller, vid risk av

återföring till beskattning, som en skyldighet att göra investeringen i fråga.

Självfallet är att sistnämnda form för tillstånd bör väljas allenast när starka

arbetsmarknadsskäl talar härför. Såsom grundläggande princip bör därjämte gälla

att en föreskrift om skyldighet till fondmedlens ianspråktagande bör föregås av

överläggningar med de berörda företagen, därvid arbetsmarknadsstyrelsen gjort

sig underrättad om att de faktiska förutsättningarna för en investering verkligen

är för handen.

Det må tilläggas att det givetvis är önskvärt att arbetsmarknadsstyrelsen även

i andra fall genom överläggningar med företagen håller sig underrättad om företagens

investeringsplaner, så att en smidig tillämpning av lagstiftningen uppnås.

Kommittén finner ej heller skäl föreslå någon ändring i vad f. n. gäller därom

att ett medgivande, eventuellt vid risk av återföring till beskattning, begränsas

att avse endast vissa slag av investeringar. Visserligen bör i största utsträckning

gälla att företagens önskemål om arten av investering tillgodoses. I speciella fall,

såsom då t. ex. en påtaglig arbetslöshet föreligger inom ett verksamhetsområde

medan sysselsättningsmöjligheterna inom övriga områden är på sin höjd normala,

kan det vara motiverat medge en till vissa slag av investeringar begränsad

rätt att använda fondmedel.

Kommittén framhåller, att det huvudsakliga skälet för eu uppdelning

på olika fonder enligt gällande bestämmelser torde ha varit, att en sådan

från arbetsmarknadssynpunkt ansågs vara att föredraga med hänsyn till

att de olika slagen av investeringar i allmänhet torde påverka olika grenar

av näringslivet på olika sätt och på olika vägar.

Enligt kommitténs mening syntes det knappast föreligga tillräckliga skäl

att bibehålla anordningen med särskilda fonder för olika ändamål. Med

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO

277

en gemensam fond vanns en bättre och smidigare anordning. Företagen

behövde inte redan i samband med avsättningen taga ställning till frågan

om för vilket ändamål fonden senare skulle användas. Vidare fick arbetsmarknadsstyrelsen

större möjligheter att verka för investeringsfondernas

användning på det för varje särskilt tillfälle lämpligaste sättet. Kommittén

förordade därför att avsättning i förvärvskällan rörelse skulle ske till en

enda investeringsfond.

Beträffande de ändamål för vilka investeringsfond i förvärvskällan

rörelse borde få tagas i anspråk hade, enligt vad därefter anföres, kommittén

inte funnit anledning föreslå någon inskränkning i vad som nu

gällde. Kommittén hade vidare undersökt huruvida lagstiftningen skulle

vinna i effektivitet om kretsen av de ändamål för vilka investeringsfond

fick användas vidgades. Därvid hade kommittén funnit att av de ändamål

som stod utanför gällande lagstiftning endast reparations- och underhållsarbeten

torde vara av den omfattningen, att de kunde väntas lämna något

mera värdefullt bidrag till konjunkturutjämningen.

Kommittén framhåller att en utsträckning av investeringsfondernas användningsområde

på antytt sätt inte borde helt frånkännas betydelse från

sysselsättningssynpunkt. Näringslivet i åtskilliga samhällen dominerades

helt av där befintliga industriföretag. I sådana fall måste det vara av värde

om företagen i ett depressionsläge hade möjlighet att genom utnyttjande

av investeringsfonder bereda sina anställda arbete med utförande av reparations-

och underhållsarbeten.

Den från konjunkturpolitisk synpunkt viktigaste effekten av eu utsträckning

av lagstiftningen till reparationsarbeten måste emellertid antagas bli

en dämpning av högkonjunkturen. Om investeringsfond fick användas för

reparationsarbeten, skulle företagen beredas möjlighet att uppskjuta mera

omfattande reparations- och underhållsarbeten från högkonjunktur till

ett läge, då efterfrågan på arbetskraft och material var mindre stark. Även

om det enskilda företaget överförde endast en del av ifrågavarande arbeten

från tider av högkonjunktur, kunde den samlade effekten härav likväl bli

av inte obetydligt värde. Av konjunkturpolitiska skäl var följaktligen en

utsträckning av lagstiftningen på antytt sätt motiverad. Härtill kom den

allmänna stimulans till fondavsättning, som kunde antagas följa av en på

antytt sätt gjord utvidgning av området för fondernas användning.

Med hänsyn till de administrativa svårigheter som skulle vara förenade

med en utsträckning av lagstiftningen till reparationsarbeten i allmänhet

måste en viss begränsning ske. Då endast industriföretagen torde ha reparationsarbeten

av sådan omfattning att de kunde antagas lämna bidrag av

betydelse för konjunkturutjämningen, borde enligt kommitténs mening

rätten att taga investeringsfond i förvärvskällan rörelse i anspråk för dylika

arbeten förbehållas skattskyldig som huvudsakligen bedrev industriell

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

verksamhet. Bland annat med hänsyn till önskemålet att inte komplicera

tillämpningen av lagstiftning borde vidare den begränsningen ske att ändamålet

skulle avse endast reparations- och underhållsarbeten av byggnader

som användes i rörelsen. Till sådana byggnader hänfördes då inte blott

rena fabriksbyggnader utan även personalbostäder, lagerlokaler, kontorsoch

andra administrationsbyggnader m. in.

Inom kommittén har vidare diskuterats huruvida lagstiftningen lämpligen

borde utsträckas även till reparationsarbeten å fartyg. Kommittén

anför, att motivet till en dylik åtgärd skulle vara att nyssnämnda reparationsarbeten

merendels var av den storleksordningen att de i och för sig

kunde väntas lämna visst bidrag till den önskvärda utjämningen av sysselsättningen

hos den konjunkturkänsliga varvsindustrin. Härigenom skulle

vidare rederierna få viss möjlighet att fondera vinstmedel som delvis skulle

kunna användas för att bestrida kostnaderna för de med vissa års mellanrum

återkommande fartygsklassningarna. Då emellertid sådana klassningar

och i samband därmed utförda reparationsarbeten måste företagas på i

huvudsak bestämda tider och oberoende av läget på arbetsmarknaden,

kunde någon egentlig effekt från konjunktursynpunkt knappast förväntas.

Med hänsyn härtill och då en utsträckning av lagstiftningen till reparationsarbeten

föranledde invändningar av administrativ art har kommittén ansett

att en dylik åtgärd i allt fall borde anstå i avvaktan på att närmare erfarenheter

vunnits av den av kommittén i det föregående föreslagna utvidgningen

till reparationsarbeten å vissa byggnader.

Kommittén har även övervägt huruvida avsättningsrätten bör utvidgas

till att avse investeringsfonder för skogsbruket.

Kommittén erinrar om att, då frågan om inrättandet av investeringsfonder

för skogsbruk prövades vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning,

de sakkunniga uttalat att denna fråga i första hand borde bedömas med

hänsyn till den inverkan en sådan åtgärd kunde ha för sysselsättningens

utjämnande. Enligt de sakkunnigas mening kunde lagstiftningen i detta

avseende antagas få endast mindre effekt. Departementschefen framhöll

därjämte att investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet måste

för att få någon betydelse avse även fysiska personer, vilket förutsatte i

väsentliga hänseenden andra regler än de föreslagna.

Därefter framhåller kommittén att genom förordningen den 27 mars

1954, nr 142, rörande skogskonto frågan om investeringsfonder för skogsbruket

i viss mån hade kommit i annat läge. Denna lagstiftning hade visserligen

ett helt annat syfte än den om investeringsfonder, men innefattade

möjlighet för fysisk person som idkade skogsbruk att överföra en del av

inkomsten av skogen under vinstår till användning under år, då någon

skogsförsäljning inte skedde. Bestämmelserna om skogskonto kunde sägas

innebära att de fysiska personernas direkta intresse av investeringsfonder

för skogsbruk i huvudsak tillgodosetts.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 100

Kommittén anför därefter följande.

Någon motsvarande möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel står inte öppen

för den betydelsefulla grupp skogsägare, som utgöres av aktiebolag och ekonomiska

föreningar, eftersom jordbruksfastighet aldrig kan taxeringsmässigt ingå

i förvärvskällan rörelse. Skogsindustrin, som i betydande omfattning hämtar

sina råvaror från egna skogar, kan på grund av nyss angivna förhållanden ha

svårigheter att vid inträffande depression sysselsätta de i skogsbruket anställda.

Detta är värt särskild uppmärksamhet med hänsyn till den konjunkturkänslighet,

som vidlåder denna industri. Väl kan skogsbolagen göra fondavsättning i förvärvskällan

rörelse, men i den mån företagen i ett depressionsliige tar sådana

investeringsfonder i anspråk för att arbeta på lager eller eljest hålla rörelsen

i gång, kommer detta på sin höjd indirekt skogsbruket till godo. Värdet i detta

avseende av investeringsfonder i förvärvskällan rörelse bör emellertid, såsom

framhölls av de sakkunniga vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning, inte överskattas

med hänsyn till bristen på erforderlig lagringskapacitet hos skogsindustrin.

Om lagstiftningen utsträckes till investeringsfonder för skogsbruket,

synes dock enligt företagsbeskattningskommitténs mening möjligheterna att i

lågkonjunktur sysselsätta den i skogsbruket anställda arbetskraften bli väsentligt

ökade.

Vid en bedömning av sådana investeringsfonders betydelse i detta avseende

synes enligt kommitténs mening inte böra vara utslagsgivande huruvida fonderna

medger en större allmän reserv mot arbetslöshet. Såsom uttalades från något

håll vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande med förslag till

lagstiftning om investeringsfonder får i detta sammanhang det betydelsefulla

anses vara, att skogsföretagen genom fondavsättningar i skogsbruket beredes

möjlighet att vid sämre konjunkturer inom skogsbruket bibehålla den där sysselsatta

arbetskraften med skogsvårdsarbeten samt väg- och byggnadsarbeten i

skogen. Härutinnan erbjuder investeringsfonder för skogsbruket enligt kommitténs

uppfattning vissa möjligheter som inte bör förbises.

Under hänvisning till det sagda förordar kommittén att avsättning till investeringsfond

bör få ske även i förvärvskällan jordbruksfastighet och avse redovisad

inkomst av skogsbruk.

Enligt kommitténs mening borde avsättning ske till en enda fond för

varje förvärvskälla, oavsett om de i förvärvskällan ingående fastigheterna

var belägna inom olika kommuner eller ej. Kommunintresset borde så

tillvida beaktas, att en vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

avsatt investeringsfond för skogsbruk fick tagas i anspråk för investering

endast i skogsbruket. Om investeringsfond för skogsbruk skulle få tagas i anspråk

för t. cx. investering i maskiner i en rörelse belägen i annan kommun,

skulle detta nämligen vara av mindre värde för den kommun i vilken jordbruksfastigheten

låg. Begränsades rätten att taga investeringsfond för

skogsbruk i anspråk för investeringar inom skogsbruket kunde förutsättas

att, sett på längre sikt, samtliga berörda skogskommuner fick kompensation

för det genom fondavsättningarna uppkomna skattebortfallet.

Det bär emellertid synts kommittén önskvärt, att investeringsfond i rörelse

i särskilda fall kunde få användas för investeringar i skogsbruk. De

skattskyldiga varom bär var fråga drev vanligen rörelse till vilken råvaror

hämtades från egna skogar. Om i ett depressionsläge uppstod svårigheter

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.ts proposition nr J00

att sysselsätta de i rörelsen anställda, kunde det vara av värde om företaget

genom att taga i rörelsen avsatt investeringsfond i anspråk för investeringar

i skogsbruket beredde ökade möjligheter till sysselsättning inom skogsbruket.

Investeringar i skogsbruket måste därjämte indirekt komma rörelsen

till godo genom ökad skogsproduktion och lägre kostnader för avverkning

och framforsling av virket. Med hänsyn till hithörande frågors natur

borde tillstånd till sådant ianspråktagande av investeringsfond i rörelse få

lämnas endast av Kungl. Maj :t, därvid vederbörligt beaktande borde ägnas

jämväl rörelsekommunens intressen.

\ad härefter angick de ändamål, för vilka investeringsfond för skogsbruket

fick tagas i anspråk, borde, framhåller kommittén, om lagstiftningen

i denna del skulle få avsedd betydelse, under lagstiftningen inrymmas

även sådana arbeten för vilka kostnaderna inte var i taxeringshänseende

avdragsgilla. Enligt kommitténs mening borde ifrågavarande fonder få

användas för alla kostnader för åtgärder som avsåg att främja skogsbruket.

Hit hörde skogsvårdande arbeten i allmänhet såsom skogsodling,

dikning, hägnad, röjning m. m. Ianspråktagandet borde även få avse investeringar

som höjde skogens avkastning genom att underlätta och förbilliga

avverkning. Till sådana investeringar var att räkna uppförandet av för

skogsbruket nödvändiga byggnader samt anläggning av skogsvägar och

flottleder, som huvudsakligen avsåg att direkt tjäna skogsbruket.

I detta sammanhang erinrar kommittén om att vid 1947 års lagstiftning

den omständigheten att statsbidrag merendels utgick till skogsvårdande

arbeten ansetts utgöra ett skäl mot att utsträcka lagstiftningen till investeringsfonder

för skogsbruket. Kommittén tillägger, att det självfallet inte

kom ifråga att investeringsfond skulle få användas för kostnad som redan

bestritts av allmänna medel. En avvägning borde därför tills vidare ske på

så sätt, att om statsbidrag utgått för visst ändamål, investeringsfond borde

få tagas i ansprak för samma ändamål endast till den del kostnaden översteg

statsbidraget.

Det nu återgivna innefattar en mera allmän redogörelse för kommitténs

förslag och den härför lämnade huvudsakliga motiveringen. Kommittén har

därjämte gjort särskilda uttalanden i anslutning till olika paragrafer i författningsförslaget.

I ett senare sammanhang återkommer jag till kommitténs

redogörelse och motivering för de speciella föreskrifterna.

Remissyttrandena

I det övervägande antalet avgivna remissyttranden tillstyrkes förslaget

i princip eller lämnas detsamma utan erinran. Dock uttalar några av de

remissinstanser som intagit denna ståndpunkt vissa tvivel om att lagstiftningen

skulle få nämnvärd betydelse för konjunkturutjämningen. Avstyr
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 281

kande yttranden har avgivits endast av länsstyrelserna i Stockholms och

Kopparbergs län.

I det följande lämnas en redogörelse för vad remissinstanserna anfört.

Jag hänvisar emellertid även till vad jag kommer att återge från remissyttrandena

i samband med specialmotiveringen.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att det givetvis inte kunde förutsägas

huruvida kommitténs förslag skulle medföra stimulans till fondavsättningar

i sådan omfattning att de skulle få någon mera påtaglig betydelse

i ett allmänt depressionsläge. Förslaget syntes emellertid fullmäktige

ha betydande fördelar framför nu gällande förordning. -— Även kommerskollegium

finner kommitténs förslag i huvudsak vara ändamålsenligt.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att det syntes vara en realistisk bedömning

av läget, då kommittén framhöll, att företagen vid fri avskrivning

hellre gjorde avskrivningar på inventarier och varulager än utnyttjade

möjligheterna till avsättning till investeringsfonder. Endast beträffande

byggnader, för vilka avskrivningsrätten var relativt snävt begränsad, hade

också större fondavsättningar förekommit.

Arbetsmarknadsstyrelsen fann det sannolikt, att avsättningarna till investeringsfonder

skulle komma att öka, därest kommitténs förslag ifråga

om avskrivningsregler och varulagervärdering genomfördes. Därigenom

skulle givetvis investeringsfonderna få större betydelse för arbetslöshetsberedskapen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att från de synpunkter länsstyrelsen

hade att företräda, intet var att erinra mot kommitténs förslag.

Såväl ekonomiskt som socialt var det av stor betydelse att näringslivet i

taxeringshänseende fick tillfälle att sörja för en jämnare fördelning av

investeringsverksamheten. Härigenom kunde också en anpassning ske

allt efter konjunkturlägets krav. Sådana åtgärder som syftade till att främja

beredskapen vid försämrade konjunkturer måste därför hälsas med särskild

tillfredsställelse.

Landsorganisationen uttalar sin uppskattning av syftet med de av kommittén

föreslagna reglerna för avsättning till investeringsfonder. I enlighet

med sin syn på konjunktur utsikterna var dock landsorganisationen inte

benägen att fästa alltför stor vikt vid hithörande problem. Landsorganisationen

höll vidare för troligt att ifrågavarande avsättningar inte skulle

komma att få förutsedd omfattning, dels därför att avskrivningsmöjligheterna

även dem förutan skulle komma att vara betydande, dels och framför

allt därför att den i samband därmed föreslagna obligatoriska spärrkontoinsättningen

i riksbanken knappast kunde verka attraktiv för företagen.

Enligt Svenska sparbanksföreningens mening var den föreslagna anordningen

med investeringsfonder väl avsedd att uppväga de olägenheter,

som de av kommittén föreslagna beskattningsreglerna skulle medföra.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Man kunde dock allvarligt befara, att de föreslagna dispositionsbestämmelserna

i ömtåliga och snabbt växlande konjunkturlägen kunde bliva alltför

otympliga för att fylla ett sådant ändamål. Även i övrigt syntes det

finnas fog för farhågor, att dispositionen av dessa fondmedel kunde komma

att sättas in på ett för sent stadium i utvecklingen.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller bl. a.,

att den tankegång som låg till grund för kommitténs förslag om investeringsfonder

utan tvivel var riktig. De svårigheter som av kommittén anförts

som skäl mot temporära investeringshämmande skatter torde emellertid

i allt väsentligt förefinnas även när det gällde att avgöra tiden för

ianspråktagande av fondmedel. Även om handelskammaren ej hade allt för

stor tilltro till effekten av investeringsfonder, kunde dock försöket vara

värt att göra.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att den föreslagna insättningsskyldigheten

måste antagas medföra, att främst större företag med god likviditet

skulle begagna sig av möjligheten att avsätta till investeringsfond. Sådana

företag hade emellertid investeringsbehov även under lågkonjunkturer och

var i allmänhet i stånd att tillgodose dessa behov även utan den extra stimulans,

som möjligheten att avsätta medel till investeringsfond innebar.

Mycket talade för att den ifrågasatta lagstiftningen i förevarande avseende

knappast skulle erhålla annat än en förhållandevis obetydlig konjunkturutjämnande

effekt. Verkningarna syntes inte stå i rimlig proportion till den

komplicering av taxeringarna, som bestämmelserna skulle medföra. En

ojämnhet i beskattningen mellan större och mindre företag, som bestämmelserna

maste antagas leda till, innebar också en nackdel. Länsstyrelsen ansåg

sig böra avstyrka förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Kopparberys län, som avstyrkt att den fria avskrivningsrätten

upphävdes, säger sig finna det bäst överensstämma med den därvid

intagna ståndpunkten att av kommittén föreslagna nya grunder för avsättning

till investeringsfonder, vilka föreskrifter i och för sig inte gav anledning

till erinran, tills vidare inte föranledde lagstiftningsåtgärder.

Jag övergår härefter till att redogöra för de invändningar, som riktats

mot utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen.

Frågan om skyldighet att å särskilt konto i riksbanken inbetala

ett belopp motsvarande 40 procent av den gjorda fondavsättningen

har berörts i några utlåtanden.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar att, då avsatta medel fritt fick disponeras

av företagen, fondavsättningarna utgjorde ett medel att sänka den

akuella skatten och stärka likviditeten. Under nuvarande förhållanden syntes

investeringsfonderna inte vara något effektivt medel för konjunktur^jämnande

syften. Risk förelåg för att till investeringsfonder avsatta medel inte

alltid kunde disponeras för angivet ändamål i tider av sysselsättningssvårig
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

heter. Från de synpunkter arbetsmarknadsstyrelsen hade att företräda,

framstod det såsom synnerligen angeläget, att fondmedlen vid uppkommande

arbetslöshet snabbt kunde göras disponibla för planlagda ändamål. Styrelsen

fann det från såväl konjunktur- som arbetsmarknadspolitiska synpunkter

lämpligt att 40 procent av de till investeringsfonder avsatta beloppen

spärrades.

Ledamoten i arbetsmarknadsstyrelsen, herr Saemund, förordar i avgiven

reservation att såsom villkor för avdragsrätt borde föreskrivas större insättningsskyldighet

än den kommittén föreslagit.

Fullmäktige i riksbanken framhåller att, om man ville nå högsta effekt,

insättningen i riksbanken principiellt borde omfatta hela fondavsättningen.

Mot detta fick emellertid, som kommittén framhöll, vägas intresset av att

få största möjliga anslutning från företagens sida för fondavsättningar.

Fullmäktige ansåg emellertid att föreslagna 40 procent av fondavsättningen

utgjorde ett minimum.

I andra yttranden däremot uttalas farhågor för att den av kommittén förordade

insättningsskyldigheten koinrne att motverka företagens intresse

för fondavsättningar.

Näringslivets skattedelegation anför sålunda att även om insättningsskyldigheten

inte i och för sig kunde anses innebära en skatteskärpning,

det dock måste befaras, att lagstiftningen av denna anledning kom att få

något egentligt värde allenast för företag med på lång sikt särskilt god likviditet.

Man syntes ej heller kunna bortse från, att insättningsskyldigheten

även av psykologiska skäl kunde verka hämmande på benägenheten att utnyttja

lagstiftningen.

Kooperativa förbundet framhåller gentemot den av kommittén anförda

motiveringen för insättningsskvldighet —- nämligen att förhindia att avsättning

medförde en likviditetsförstärkning, som i högkonjunkturlägen

kunde bidraga till ökade investeringar — att de företag, vilka gjorde avsättningar

till investeringsfonder, sannolikt i övervägande grad företog dem

som led i en med tillbörlig omsorg upplagd planering av företagets drift och

med tanke på att hålla denna jämn i olika konjunkturlägen. De torde därför

knappast kunna av en tillfällig likviditetsförbättring lockas till att företaga

sådana anstalter, som stred mot denna långsiktiga planering, ä andra

sidan torde permanenta spärrbestämmelser av den art, som föreslagits,

kunna verka återhållande på företagens intresse för att över huvud lägga

upp sådana fonder. I vissa lägen av särskilt tillspetsad högkonjunktur kunde

dock spärrbestämmelser i steriliseringssyfte vara väl berättigade. Den av

förbundet tillstyrkta steriliseringen av skogsindustriernas vinstöverskott

på exporten under Koreakonjunkturen erbjöd här ett exempel. Förbundet

fann det i analogi härmed vara ändamålsenligt, om spärrbestämmelserna

i den föreslagna ändrade förordningen gavs formen av ett beredskapsstadgande.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Även kommerskollegium, som i och för sig inte fann något att invända

mot tanken på viss insättningsskyldighet, ifrågasätter om det inte med hänsyn

till att en sådan föreskrift skulle dämpa företagens intresse för fondavsättningar

skulle varit lämpligare att utforma regeln om insättningsskyldighet

såsom en tillfällig bestämmelse, avsedd att tillämpas under extrema

högkonjunkturlägen.

Sveriges grossistförbund förklarar sig ha förståelse för de synpunkter,

som dikterat kommitténs förslag att viss del av avsättningen skulle fullgöras

genom kontant insättning å spärrkonto i riksbanken. Däremot var

förbundet tveksamt beträffande den föreslagna procentsatsen för dylik kontantinsättning.

Investeringsfonderna erbjöd från konjunkturpolitisk synpunkt

det mest ändamålsenliga instrumentet för resultatutjämning men ett

för högt ställt krav på kontantinsättning kunde lätt leda till att företagen

inte kom att utnyttja bestämmelserna härom i avsedd eller önskvärd omfattning.

Det kunde från den synpunkten ifrågasättas om inte en begränsning

av kontantinsättningen till 20 eller högst 30 procent skulle leda till

en bättre total effekt än av kommittén föreslagna 40 procent.

Handelskammaren i Gävle, som uttalar sig i samma riktning, föreslår att

insattningsskyldigheten begränsas till 30 procent. — Enligt uttalande av

Smålands och Blekinge handelskammare bör procenttalet bestämmas till

25 procent.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och Sveriges grossistförbund påpekar,

att en viss stimulans till ökade fondavsättningar skulle erhållas om d e

kontant insatta medlen helt eller delvis gjordes räntebärande.

Grossistförbundet erinrar om att ränta utgår å insatta

medel enligt bestämmelserna rörande investeringskonto för skog.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida den föreslagna rätten att

fritt taga 30 procent av investeringsfond i anspråk

efter fem år utgjorde en tillräcklig stimulans till ökade avsättningar

till investeringsfonder.

Näringslivets skattedelegation yttrar bl. a. följande.

Vid avvägningen mellan det allmännas intresse av att till sitt förfogande få

behålla största möjliga belopp i fonderna för konjunkturutjämning och angelagenheten

av stimulans till fondavsättningar bör beaktas, att det allmänna icke

blott såsom kommittén synes göra gällande under obegränsad tid får 70 % av

fondavsättningarna till sitt förfogande utan ock för konjunkturutjämning förfogar

över återstående 30 % av åtminstone de på den senaste 5-årsperioden belöpande

fondavsättningarna. Å andra sidan är situationen, sedd ur företagens synpunkt

den, att vid den tidpunkt, då stimulansen till avsättningar är aktuell, dvs.

då avsattningarna skola beslutas, hela fondavsättningen ställes till förfogande

för konjunkturutjämning, därav 70 % under obegränsad tid och 30 % under 5 år.

Det ar tvivelaktigt, huruvida det föreliggande förslaget skapar tillräcklig stimulans

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 285

till fondavsättningar och lagstiftningen torde därför knappast komma till avsedd

användning.

En åtgärd, som kan förväntas erhålla en viss stimulerande effekt, vore att från

statsmakternas sida, helst genom uttryckligt stadgande i författningstexten, klart

utsädes att avsikten är att fonderna omedelbart efter det att en depressiv tendens

inom det verksamhetsområde varom fråga är har konstaterats, skola få tagas i anspråk

för avsett ändamål. Ett sådant stadgande synes desto mindre vara ägnat

väcka betänkligheter, som det är under detta skede av konjunkturcykeln, fonderna

ha sin egentliga uppgift att fylla.

Sveriges redareförening framhåller att, om bestämmelserna skulle få

åsyftad effekt, företagen borde få disponera fritt minst 40 procent av investeringsfonden.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att enligt förbundets uppfattning kunde

den föreslagna anordningen inte vara av den stimulerande effekt, att någon

nämnvärd ökning av fondavsättningen kom att bli följden, enär ianspråktagandet

av återstående 70 procent av investeringsfond var beroende av

statsmakternas bestämmande. Förbundet ifrågasätter, huruvida inte, vid

sidan av bundna investeringsfonder enligt kommitténs förslag, såvitt avsåg

inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet, redovisad enligt

bokföringsmässiga grunder, borde öppnas rätt till avsättningar till en fri

investeringsfond. Hela den till sådan fond gjorda avsättningen, som i sin

helhet skulle steriliseras genom insättning i riksbanken eller annan bank,

skulle få disponeras fritt efter vederbörande företags eget skön. Bestämmelserna

fer den fria investeringsfonden borde utsträckas att gälla förvärvskällan

jordbruksfastighet i övrigt och inte bara skogsbruk. Enligt förbundets

mening borde rätt att avsätta till fri investeringsfond jämväl tillkomma

fysiska personer.

Förbundet tillägger, att många företagare hellre skulle välja en investering

under lågkonjunktur med de likvida medel, som den fria investeringsfonden

kunde ställa till hans förfogande, än att i normalt hög grad lägga

dessa medel i skatter eller överinvesteringar under en högkonjunkturperiod.

De föreslagna bestämmelserna rörande investeringsfond för

rörelse och de ändamål, vartill sådan fond enligt förslaget

får användas, har i allmänhet ansetts ändamålsenliga. Ett

par remissinstanser har emellertid framfört förslag om utvidgning av investeringsfondernas

användningsområde.

Sveriges redareförening anmärker, att företag som huvudsakligen bedrev

industriell verksamhet ägde använda investeringsfond för kostnader för

reparations- och underhållsarbeten å byggnad, som användes i rörelse, under

det att rederiföretag inte fick använda investeringsfond för sådant ändamål.

Enligt redareföreningens mening borde rimligtvis alla näringsföretag, som

ägde rätt att göra avsättningar till investeringsfond, få använda medlen på

samma sätt och för enahanda ändamål.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Redareföreningen understryker vidare angelägenheten av att den för rederiföretagen

betydelsefulla frågan om rätt till avdrag för gjorda avsättningar

för blivande kostnader för klassning av fartyg måtte bringas till en snar

lösning. Redareföreningen åberopar i detta sammanhang den tidigare omnämnda

av föreningen den 17 maj 1954 ingivna framställningen i ämnet.

Föreningen hade däri framlagt olika förslag till lösning av nyss angivna

fråga. Ett av dessa alternativ gick i huvudsak ut på att rederiföretagen skulle

medgivas rätt att taga till investeringsfond avsatta medel i anspråk för

klassning av fartyg.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar följande.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle ett företag icke kunna direkt utnyttja

fondavsättning för täckande av förlust, som för visst år kan uppkomma. Under

förlustår torde företaget oftast icke hava intresse av att använda investeringsfond

för investeringar. Om investeringsfond däremot finge begagnas för utjämning av

förlust skulle detta tillgodose företagens intresse; från det allmännas sida synes

en sådan användning av investeringsfonderna även kunna godtagas, då man därigenom,

såvitt länsstyrelsen kan bedöma, skulle erhålla en smidig metod för en i

och för sig önskvärd förlustutjämning. Benägenheten till fondavsättningar under

högkonjunktur borde vid sådant förhållande erhålla en kraftig stimulans och vid

lågkonjunktur skulle anordningen snarast verka utjämnande å då rådande konjunktur.

Ur konjunkturpolitisk synpunkt synes det ifrågasatta användningssättet

därför vara fördelaktigt.

Förslaget om investeringsfonder för skogsbruk har inte

föranlett någon principiell erinran. Jag får emellertid hänvisa till ett i samband

med specialmotiveringen redovisat uttalande av skogsstyrelsen. I flera

yttranden understrykes att den föreslagna investeringsfonden för skogsbruk

var den från såväl företagens som samhällets synpunkt värdefullaste förbättringen

i lagstiftningen om investeringsfonder.

Skogsstyrelsen uttalar att, även om skogsbrukets skattefrågor och därmed

sammanhängande spörsmål inte fick anses definitivt lösta genom den

föreslagna anordningen med investeringsfonder för skogsbruk, den likväl

från näringsgrenens synpunkt hälsades med uppenbar tillfredsställelse, då

den syntes ägnad att skapa underlag för ett intensivare upprustningsarbete

i våra skogar. Därefter anföres att det vad skogsbruket angick syntes angeläget,

att fondernas ianspråktagande inte bands av alltför stränga krav på

lågkonjunktur med hänsyn till att även en mindre prissänkning på virke

med därav följande lägre utbud från enskilda skogsägare avsevärt inverkade

på skogsarbetarnas sysselsättningsmöjligheter. Vid sidan härav syntes ifråga

om ianspråktagandet önskvärt, att rent skogliga synpunkter kunde så långt

det var möjligt få göra sig gällande även i andra hänseenden, såsom exempelvis

att kunna utnyttja fonderna för fröinsamling vid inträffande goda

fröår.

Svenska stadsförbundet framhåller, att enligt kommitténs förslag skulle

investeringsfond för rörelse i depressionslägen få användas även för inves
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

teringar i skogsbruket under förutsättning att Kungl. Maj :t lämnade tillstånd

därtill under vederbörligt beaktande av även rörelsekommunens intresse.

Om avsättningar till investeringsfonder fick större omfattning inom

skogsindustrin, kunde detta otvivelaktigt leda till vissa från kommunal synpunkt

stötande resultat såtillvida som i en kommun uppsparade vinstmedel

indirekt kom en annan kommun tillgodo. För dagen torde det vara omöjligt

att förutsäga, om nu berörda omständighet kunde få större praktisk betydelse.

Då förbundet förutsatte, att Kungl. Maj :t vid en konjunkturomsvängning

ägnade förevarande fråga vederbörlig uppmärksamhet, ansåg

sig förbundet sakna anledning att motsätta sig kommittéförslaget i denna

de!.

I sitt yttrande har arbetsmarknadsstyrelsen framhållit angelägenheten av

att bestämmelserna om planläggning för fondernas ianspråktagande

underkastades en speciell översyn. Arbetsmarknadsstyrelsen

anför härom följande.

Under beskattningsåret 1952 fanns i arbetsmarknadsstyrelsens register 660 företag

med redovisade kvarstående avsättningar till investeringsfonder. Godtagbara

uppgifter om planläggning för fondernas användning saknades, trots upprepade

påminnelser av styrelsen och länsarbetsnämnderna, från 96 företag med fonder

uppgående till ett sammanlagt belopp av omkring 60 miljoner kronor. Såväl i

1947 års förordning om investeringsfonder som i kommitténs förslag till ny förordning

föreskrives, att företag, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldigt

att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen lämna de uppgifter ifråga om fonden,

som styrelsen anser erforderliga från arbetsmarknadssynpunkt. Därest företag

försummar att meddela styrelsen planläggningsuppgifter, synes det emellertid

inte kunna få annan påföljd, än att styrelsen, då fondens ianspråktagande blir

aktuellt, ålägger företaget att företa erforderlig planläggning före ianspråktagandet.

Från arbetsmarknadssynpunkt kan det emellertid vara synnerligen olägligt, om

planläggningsarbetet är försummat vid situationer, då företagen snabbt bör igångsättas

för att motverka arbetslöshet. Styrelsen föreslår därför, att sådana ändringar

vidtages i kommitténs förslag till förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning,

att företagens skyldighet att fortlöpande medverka till planläggning av

fondernas ianspråktagande blir ovillkorlig.

Frågan om vilka skattskyldiga som bör äga rätt att avsätta

till investeringsfond har berörts i flera yttranden.

I ett par remissyttranden ifrågasättes om aktiebolag och ekonomiska föreningar

av typen familjebolag borde få göra avsättningar till investeringsfond.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller sålunda bl. a., att ett genomförande

av kommitténs förslag i fråga om investeringsfonder, pensionsstiftelser

och förlustutjämning med säkerhet skulle komma att leda till en

stark ökning av antalet aktiebolag och ekonomiska föreningar av typen

»familjebolag». Fn sådan utveckling ledde sig från taxeringsmyndigheternas

synvinkel av flera skäl såsom föga önskvärd. Då det syntes mindre välbetänkt

att införa regler om företagsbeskattning, som med visshet medförde

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

en stark ökning av antalet familjebolag, borde enligt länsstyrelsens mening

rätten till fondavsättning förbehållas aktiebolag och ekonomiska föreningar

som inte var familjebolag. Härigenom eliminerades också i stor utsträckning

riskerna för ett otillbörligt utnyttjande av fonderna.

I andra yttranden åter förordas en utsträckning jämväl till fysiska personer

samt handels- och kommanditbolag av rätten att göra fondavsättningar.

Sveriges köpmannaförbund anför, att med hänsyn till att inom detaljhandeln

fanns ett betydande behov av nybyggnader, nya inredningar o. dyl.

i samband med rationaliseringssträvandena inom varudistributionen, ett utsträckande

av avsättningsrätten till fysiska personer skulle vara påkallad.

Den kraftiga progressionen, som inte var förutsedd, när lagstiftningen om

investeringsfonder först infördes, gjorde det även motiverat att nu i samband

med prövningen av hela företagsbeskattningen upptaga detta spörsmål

till behandling, särskilt som fragan om investeringsfonder för fysiska personer

med inkomst av skogsbruk fått sin lösning genom lagstiftningen om

skogskonto, och denna lagstiftning i hög grad motiverats med den progressiva

beskattningen och behovet av en utjämning av skogsinkomsterna i beskattningshänseende

för fysiska personer.

Sveriges grossistförbund säger sig inte finna något avgörande skäl för

att inte även andra rörelseidkare än aktiebolag och ekonomiska föreningar

skulle få komma i åtnjutande av samma rätt till avsättning till investeringsfond

som de sistnämnda under den enda förutsättning att de var bokföringsskyldiga

och att räkenskaperna uppfyllde de anspråk på kvalitet och tillförlitlighet,

som skäligen kunde uppställas från taxeringskontrollens synpunkt.

Överståthållaråmbetet framhåller bl. a. att om kommitténs förslag beträffande

reglerna för varulagervärderingen genomfördes, frågan om rätt för

fysiska personer, som bedrev bokföringspliktig rörelse, att verkställa avsättning

till investeringsfond syntes böra ägnas ytterligare uppmärksamhet,

varvid främst rörelsens omfattning borde beaktas.

I samma riktning uttalar sig Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening,

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle.

Departementschefen

Den första lagstiftningen om investeringsfonder tillkom 1938 och karakteriserades

därvid som en försökslagstiftning. Lagstiftningen har därefter

under hand utbyggts och givits permanent karaktär. Nu gällande förordning

är av 1947.

Redan från början åsyftades med investeringsfonderna att på beskattningsområdet

ernå en anordning, som kunde bidra till en utjämning i produktion

och sysselsättning. Företagen skulle skattefritt få fondera vinst
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

medel för framtida investeringsändamål, och de skulle stimuleras till dylika

åtgärder genom vidgade avdragsmöjligheter. Investeringen skulle, för

att lagstiftningens konjunktur^jämnande effekt skulle uppnås, emellertid

endast få göras när detta av arbetsmarknadsskäl framstod som önskvärt.

Bedömandet härav skulle ankomma på myndigheterna och inte på

företagen själva.

Konjunkturläget alltsedan de första avsättningarna till investeringsfonder

gjordes har varit sådant att — med vissa undantag från vilka här kan

bortses — medgivande till fondernas ianspråktagande inte lämnats. Man

har sålunda inte någon erfarenhet att bygga på, när det gäller att bedöma

företagens beredvillighet att investera i de konjunkturlägen, då detta är

från sysselsättningssynpunkt önskvärt, eller om bestämmelsernas ändamålsenliga

utformning för dessa fall.

Å andra sidan har de nuvarande reglerna utsatts för kritik av andra

skäl. Genom fondavsättningar i högkonjunktur har företagen beretts tillfälle

att kvarhålla vinstmedel obeskattade och därigenom stärka sin likviditet,

vilket i sin tur skapat ökade möjligheter till omedelbara investeringar.

Detta har sammanhängt med att de till investeringsfond avsatta medlen

inte behövt steriliseras eller ens hållas avskilda i företagets räkenskaper.

Denna kritik har föranlett statsmakterna att genom särskild lagstiftning

temporärt sätta bestämmelserna ur kraft. Nya fondavsättningar har

alltså inte kunnat göras under de senaste åren.

En ytterligare erfarenhet är att företagen, under de år detta varit tilllåtet,

i mindre utsträckning än väntat gjort fondavsättningar.

Kommittén har erinrat härom men tillika framhållit att en fortsatt lagstiftning

om investeringsfonder var motiverad. Kommittén har därvid

åberopat angelägenheten av skatteregler, som på ett mera direkt sätt stimulerade

företagen till åtgärder med konjunkturutjämnande verkningar.

Vidare har framhållits att, om en permanent begränsning av rätten till

avskrivning å inventarier och nedskriving av varulager genomfördes samt

gällande regler för avskrivning å byggnader i huvudsak bibehölls, investeringsfonderna

skulle bli ett för företagen värdefullt komplement till avskrivnings-

och värderingsreglerna.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt en fortsatt

lagstiftning om investeringsfonder enligt kommittéförslaget. Även för egen

del finner jag att kommittén givit övertygande skäl för alt de möjligheter

till konjunktur utjämning, som en fortsatt lagstiftning om investeringsfonder

erbjuder, uppenbarligen inte kan avvaras vid en anpassning av beskattningsreglerna

till en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. I

själva verket torde det förhålla sig så — vilket kommittén ock givit uttryck

för — att av skattereglerna endast investeringsfonderna kan användas för

att posilivt stimulera företagen till investeringar i sämre sysselsättnings19

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

lägen. Vid det avsedda utnyttjandet av investeringsfonderna skapas även

ökade förutsättningar för att den sammanlagda investeringsvolymen, trots

minskade investeringar under högkonjunktur, totalt och på längre sikt inte

minskar. Det torde vidare böra uppmärksammas att vid en i övrigt hög

eller jämn sysselsättning, det alltid måste förutses vissa fluktuationer för

enstaka branscher eller grupper av företag. Investeringsfonderna skulle

under sådana förhållanden ha sin givna betydelse för utjämning av dessa

mindre variationer i sysselsättningsgraden.

Jag vill tillägga, att det enligt min mening är i hög grad önskvärt att

företagen gör sig underrättade om de speciella favörer, som investeringsfondlagstiftningen

från företagens egna synpunkter erbjuder, och att företagen

— gärna med stöd av denna lagstiftning — inriktar sig på en i tiden

jämnare fördelning av investeringarna.

För egen del kan jag även — liksom flertalet remissinstanser — på av

kommittén anförda skäl ansluta mig till huvudlinjerna i den av kommittén

föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Detta innebär, att såsom villkor för avdragsrätt skall gälla, att företaget

till riksbanken inbetalt visst mot den gjorda avsättningen svarande

belopp. Det kan antagas att en föreskrift av denna innebörd verkar i viss

mån hämmande på företagens intresse för fondavsättningar. Men häremot

måste vägas de betydande fördelar, som den föreslagna lagstiftningen erbjuder.

Företag som gör avsättning till investeringsfond kan alltid, vid en

lagstiftning enligt kommitténs förslag, räkna med att efter viss tid utan

särskilt tillstånd få använda en del av fonden för investering. Investeringsfonderna

låter sig härigenom lättare inpassas i företagens investeringskalkyler.

Särskilt lockande måste det därvid te sig för företaget att genom

fondavsättning kunna bereda sig omedelbart avdrag för kostnader,

som eljest överhuvud inte är avdragsgilla vid taxeringen eller avdragsgilla

allenast i form av årliga värdeminskningsavdrag. Vidare må bär erinras

om den föreslagna rätten att utnyttja investeringsfond för rörelse till bestridande

av kostnader för reparation av byggnader, som användes i huvudsakligen

industriell verksamhet, samt rätten att göra avsättningar till

investeringsfond för skogsbruk. Angivna utvidgningar av lagstiftningen

har av remissinstanserna hälsats med tillfredsställelse. Här torde vidare

få erinras om förslaget att sammanslå de olika fonderna i förvärvskällan

rörelse till en enda fond, varigenom möjligheterna för företagen att utnyttja

fondavsättning på det i varje särskilt fall lämpligaste sättet underlättas.

Ett avskaffande av den nu gällande tidsgränsen för investeringsfondernas

ianspråktagande maste även antagas verka i gynnsam riktning.

Mot bakgrunden av det anförda synes den av någon länsstyrelse uttalade

uppfattningen, att lagstiftningen främst skulle utnyttjas av företag

med god likviditet, vilka företag oavsett investeringsfonderna kunde tillgodose

sitt behov av investeringar under lågkonjunktur, vara ogrundad.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Med den ifrågasatta utformningen av lagstiftningen kan förutses, att även

andra företag än de av länsstyrelsen åsyftade skall finna det vara fördelaktigare

att i högkonjunktur avsätta vinstmedel till investeringsfond för

framtida användning — låt vara mot viss insättningsskyldighet i stället

för att definitivt avstå på avsättningen eljest belöpande skatt eller att

av skatteskäl föranledas till en investering, som av företagsekonomiska skäl

hellre bort anstå eller inte alls bort komma till utförande. Vid en bedömning

av frågan huruvida lagstiftningen får avsedd anslutning från företagen

bör också beaktas, att en begränsning av nu gällande avskrivnings- och

lagervärderingsregler kan antagas komma att medföra ökat intresse för

fondavsättningar. Jag kan även med kommittén uttala den förmodan, att

fördelarna med investeringsfondlagstiftningen på ett mera påtagligt sätt

kommer att framträda, sedan läget blivit sådant att fondmedlen fatt användas

för avsett ändamål.

Då emellertid effekten av lagstiftningen är i så hög grad beroende av

största möjliga anslutning från företagens sida är jag, som redan tidigare

antytts, beredd att förorda en viss ändring av förslaget i syfte att än ytterligare

stimulera fondavsättningar. Härtill återkommer jag längre fram.

Jag torde härefter få närmare behandla vissa huvudpunkter i förslaget.

I anledning av kommitténs förslag om skyldighet att å särskilt konto i

riksbanken inbetala ett belopp motsvarande 40 procent av den gjorda fondavsättningen

har från något håll framhållits att en större insättningsskyldighet

borde föreskrivas, därest man ville nå den avsedda effekten. Från

andra håll har däremot gjorts gällande att en lägre procentsats borde föreskrivas,

emedan bestämmelsen eljest lätt skulle leda till att lagstiftningen

inte utnyttjades i avsedd eller önskvärd omfattning.

Frågan om storleken av det belopp som skall insättas i riksbanken är

en avvägningsfråga. Från konjunkturpolitisk synpunkt är otvivelaktigt

motiverat med ett krav på insättningsskyldighet motsvarande hela fondavsättningen.

Fn föreskrift av denna innebörd måste emellertid med nödvändighet

antagas i hög grad verka hämmande på företagens intresse för

fondavsättningar. Härtill kommer att vid ett krav på större kontantinsättning

än den skatt som skulle erläggas, därest avsättning inte sker, det

skulle bli ofrånkomligt att göra fondmedlen räntebärande. Detta skulle

komplicera bestämmelserna och tillämpningen av desamma, bl. a. med

hänsyn till de regler som behövde uppställas för det fall, då investeringsfond

återföres till beskattning. Särskilda regler skulle b!, a. erfordras för

det fall, då den fria kvotdclen utnyttjats, och då så inte är fallet. För att

förhindra att fondavsättning medför likviditetsförstärkning är det å andra

sidan tillräckligt, att ett belopp motsvarande den å avsättningen eljest, belöpande

skatten temporärt steriliseras. Inte heller fullt så långt synes man

böra gå. Enligt min mening är den av kommittén förordade procentsatsen

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

väl avvägd; man vinner väsentligen den åsyftade effekten samtidigt som

en viss stimulans till fondavsättning kvarstår genom att det belopp, som

skall insättas, något understiger den eljest utgående skatten.

Med anledning av att Kooperativa förbundet och kommerskollegium

ifrågasatt, om inte bestämmelsen om insättning av medel å spärrkonto

kunde givas formen av ett beredskapsstadgande, får jag erinra om att

kommittén övervägt en sådan anordning och avvisat den. Den av kommittén

anförda motiveringen härför är främst att, om insättningsskyldighet

skulle gälla endast under högkonjunktur, fondavsättning skulle komma

att ske huvudsakligen blott under tider, då insättning inte behövde ske.

Lagstiftningen skulle härigenom i betydande grad mista sin konjunkturutjämnande

effekt. Jag finner den angivna synpunkten bärande och kan

följaktligen inte biträda ifrågavarande remissinstansers förslag.

Enligt kommitténs förslag skall de kontant insatta medlen inte till någon

del göras räntebärande. Denna mening delas av det övervägande antalet

remissinstanser, men från ett par håll har påpekats att en ytterligare

stimulans till fondavsättningar skulle erhållas om viss förräntning medgavs.

Något principiellt berättigat räntekrav kan ej framställas. Härtill kommer

att bestämmelser om ränteberäkning skulle starkt komplicera tillämpningen.

Då slutligen tillräcklig stimulans till fondavsättningar synes kunna

erhållas på annat sätt, finner jag övervägande skäl tala för kommitténs

förslag.

I anledning av Grossistförbundets påpekande att ränta utgår å medel

insatta enligt bestämmelserna rörande investeringskonto för skog, vill jag

endast framhålla, att nämnda lagstiftning inte erbjuder de fördelar i skattehänseende,

som den nu ifrågasatta lagstiftningen om investeringsfonder

för konjunkturutjämning.

Några remissinstanser har ifrågasatt huruvida kommitténs förslag att

företag skulle få fritt taga 30 procent av investeringsfond i anspråk efter

fem år utgjorde en tillräcklig stimulans till ökade fondavsättningar. Från

vissa håll har därför förordats att större andel av fondavsättningen än

30 procent skulle få disponeras fritt ävensom att kortare tid för dispositionsrätten

än fem år borde bestämmas. Lantbruksförbundet har föreslagit,

att skattskyldig, som driver rörelse eller redovisar inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder, skulle äga rätt att göra avsättning

till en s. k. fri investeringsfond. Enligt förslaget skulle hela avsättningen

steriliseras och fondmedlen disponeras fritt enligt den skattskyldiges

bedömande.

Som framgår av det förut sagda är jag beredd att godtaga kommitténs

förslag att företag, som gjort avsättning till investeringsfond, skall få fritt

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO

disponera en del av fondmedlen efter viss tid. Då det gäller att taga ståndpunkt

till spörsmålen hur stor del av fondavsättning, som bör få fritt användas,

och inom vilken tid sådant ianspråktagande hör få ske, måste hållas

i minnet att syftet med den föreslagna lagstiftningen i första hand är

att ernå en konjunkturutjämnande effekt. För att detta syfte skall kunna

upprätthållas, måste det allmänna ha möjlighet att påfordra användning

av fondmedlen, när det med hänsyn till konjunkturläget anses påkallat.

Härtill kommer önskvärdheten av att så stora fondmedel som möjligt

finns tillgängliga i ett dylikt läge. Ju större kvotdel av fondavsättningen

som får användas efter företagets eget skön, ju mindre medel kommer

att framdeles kvarstå. Av det nu anförda framgår även varför jag inte kan

biträda lantbruksförbundets förslag.

Det får inte heller förbises, att risk kan föreligga för att lagstiftningen

utnyttjas allenast på så sätt att den fria kvotdelen tages i anspråk enligt

företagets eget skön medan återstående fondmedel återföres till beskattning.

Vidare kan det fria ianspråktagandet ske på en från konjunkturpolitisk

synpunkt olämplig tidpunkt. Av bl. a. sistnämnda skäl är det

även starkt motiverat, att en inte helt kort tid förflyter mellan avsättningstillfället

och den tidpunkt då den fria delen får disponeras.

De anförda omständigheterna måste enligt min mening inge starka betänkligheter

mot en uppmjukning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

Som kommittén framhållit kan emellertid under hand vunna erfarenheter

ge vid handen att en omprövning av reglerna är befogad. Då

några hållpunkter för bedömning av verkningarna inte nu finnes, synes

mig försiktigheten bjuda att man, innan närmare erfarenheter vunnits,

stannar för kommitténs förslag.

Med hänsyn till stimulanssynpunkterna vill jag emellertid föreslå ett

ytterligare tillägg till lagstiftningen. Detta skulle innebära, att företag, som

med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande tager investeringsfond i anspråk,

beredes en särskild förmån, som i och lör sig inte kan motiveras

från några skattemässiga synpunkter. Denna speciella förmån skulle bestå

i att företaget vid beräkningen av nettointäkt av den rörelse eller den

jordbruksfastighet, vari investeringen skett, tillerkännes ett extra avdrag

med belopp motsvarande 10 procent av den i anspråk tagna fondavsättningen.

Sådant avdrag bör däremot inte ifrågakomma vid investering som

utförts enligt företagets eget skön med användning av den fria kvotdelen.

Har denna del av fondavsättningen inte utnyttjats av företaget utan omfattas

av arbetsmarknadsstyrelsens medgivande till ianspråktagande, eller

meddelar styrelsen sådant beslut före femårsperiodens utgång, hör självfallet

hela det belopp, som tages i anspråk för investeringen, få läggas till

grund för beräkning av det extra avdraget (investeringsavdrag). Investeringsavdraget,

som hör ske vid inkomsttaxeringen för det beskattningsår

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

under vilket investeringen utförts, bör få åtnjutas vid såväl den statliga

som den kommunala taxeringen.

Den nu förordade anordningen måste antagas innebära inte endast en

kraftig stimulans till fondavsättningar utan även, vilket är inte minst viktigt,

medföra en strävan hos företagen att bibehålla fondavsättning till dess

den får tagas i anspråk på grund av arbetsmarknadsstyrelsens beslut.

I anledning av näringslivets skattedelegations uttalande att en viss stimulerande

effekt kunde förväntas om det — helst genom uttryckligt stadgande

i författningstexten — klart utsädes, att fonderna skulle få tagas i

anspråk för avsett ändamål omedelbart efter det en depressiv tendens konstaterats

inom det verksamhetsområde, varom fråga var, får jag anföra

följande. Enligt den föreslagna författningstexten, som i denna del överensstämmer

med nu gällande förordning, äger arbetsmarknadsstyrelsen,

under villkor som läget på arbetsmarknaden påkallar, besluta att investeringsfond

skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet må avse

samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa

företag. I motiven till detta stadgande har kommittén anfört, att i första

hand borde gälla att generellt medgivande till ianspråktagande lämnades.

Härigenom bereddes nämligen alla företag, som gjort fondavsättning, samma

skatteförmån. Medgivande som begränsades till vissa branscher kunde

dock, om än mera undantagsvis, vara påkallat, varför även denna möjlighet

borde finnas. Vad slutligen angick individuella medgivanden borde viss

försiktighet iakttagas, enär ett sådant kunde innebära ett indirekt ekonomiskt

stöd, som ett annat företag inom samma bransch vilket jämväl gjort

fondavsättning ej erhöll. Å andra sidan kunde individuella medgivanden

vara motiverade från arbetsmarknadssynpunkt. Om den med fondavsättningen

avsedda investeringen inte kunde anstå borde också, om läget på

arbetsmarknaden det medgav, hinder inte föreligga att lämna ett till visst

eller vissa företag begränsat medgivande.

Jag finner för egen del de sålunda angivna synpunkterna bärande. I det

av skattedelegationen åsyftade fallet bör sålunda medgivande att taga investeringsfond

i anspråk i och för sig kunna lämnas. Huruvida sådant

medgivande skall lämnas måste emellertid i varje särskilt fall bedömas

med hänsyn till då rådande arbetsmarknads- och konjunkturläge. Om för

viss bransch eller visst område föreligger depressiva tendenser men i övrigt

en mycket hög sysselsättning råder, synes enligt min mening medgivande

att taga investeringsfond i anspråk i regel inte böra lämnas. Skulle

i angivet läge medgivande undantagsvis ifrågakomma, måste i allt fall

synnerligen starka skäl härtill vara för handen. Det sagda visar, att det

av skattedelegationen förordade ovillkorliga stadgandet inte är godtagbart.

Ett par remissinstanser har föreslagit ytterligare utvidgning av kretsen

av de ändamål, vartill investeringsfond för rörelse får användas.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Redareföreningen har sålunda — under hänvisning till att enligt förslaget

investeringsfond, såvitt avsåg företag som huvudsakligen bedrev

industriell verksamhet, kunde få användas för kostnader för reparationsoch

andra underhållsarbeten å i rörelsen använd byggnad — ifrågasatt

om inte denna rätt kunde utvidgas till alla näringsföretag som ägde rätt

att göra fondavsättningar.

Härtill vill jag genmäla, att en utvidgning av lagstiftningen utöver vad

kommittén föreslagit knappast kan vara påkallad av konjunkturpolitiska

skäl. Endast industriföretagen torde ha reparationsarbeten av den omfattningen,

att de kan antagas lämna nämnvärt bidrag till konjunktur ut jämningen.

På grund härav och då mot den ifrågasatta utvidgningen kan resas

starka invändningar av administrativ natur anser jag mig inte kunna biträda

redareföreningens förslag. Härtill kommer att vad beträffar annan

rörelse än industri det ofta torde förekomma att i rörelsen använd byggnad

delvis uthyres för bostadsändamål och till denna del sålunda är hanförlig

till förvärvskällan annan fastighet, en omständighet som skulle komplicera

bestämmelserna och vid den praktiska tillämpningen vålla betydande svårigheter.

Redareföreningen har vidare yrkat, att rederiföretag skulle äga rätt att

taga investeringsfond i anspråk för kostnader för klassning av fartyg. Kommittén

har för sin del som skäl mot en utsträckning av lagstiftningen till

ifrågavarande kostnader anfört att, då klassning av fartyg och därmed förenade

reparationsarbeten måste företagas på i huvudsak bestämda tider

och oberoende av läget på arbetsmarknaden, någon egentlig effekt från

konjunkturpolitisk synpunkt knappast kunde förväntas. Då därjämte en

sådan utvidgning av lagstiftningen föranledde invändningar av administrativ

art, borde enligt kommitténs mening en dylik åtgärd i allt fall tills vidare

anstå.

För egen del finner jag de anförda synpunkterna bärande och ansluter

mig till kommitténs mening.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har för sin del ifrågasatt om inte

investeringsfond kunde få användas för utjämning av förlust. I anledning

härav får jag erinra om att syftet med lagstiftningen är att skapa förutsättningar

för att upprätthålla sysselsättningen under lågkonjunktur genom

att företagen då med anlitande av fondmedel beredes möjlighet till

investeringar. Förutom att det av länsstyrelsen ifrågasatta ändamålet följaktligen

ligger helt utom ramen för lagstiftningen, kan följande anföras

mot förslaget. I ctl remissyttrande har i anledning av den av kommittén

föreslagna förlustutjämningcn påpekats den möjlighet som föreligger för

ägaren av ett familjebolag att i syfte att täcka underskott i sin egen deklaration

uttaga så stor lön från familjebolaget alt dettas rörelse utvisar

underskott. Underskottet i ägarens självdeklaration skulle följaktligen

kunna utjämnas genom den för bolaget tillåtna förlustutjämningen. Samma

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

möjlighet till ett obehörigt utnyttjande av lagstiftningen skulle föreligga

vid ett genomförande av länsstyrelsens förslag. Vidare bör uppmärksammas

möjligheten att genom utnyttjande av de vinstreglerande dispositionerna

redovisa en nominell förlust och därefter utnyttja investeringsfond

för att täcka denna förlust. Härigenom skulle företaget kunna återföra

fondavsättning utan den påföljd som av kommittén föreslagits för sådana

fall, då investeringsfond återföres till beskattning.

Av det sagda framgår att jag inte anser mig böra biträda länsstyrelsens

förslag.

\ ad kommittén anfört och föreslagit om investeringsfonder för skogsbruk

har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Jag kan även för egen

del ansluta mig till förslaget.

I anledning av skogsstyrelsens uttalande av innebörd att det syntes

angeläget, att meddelande av beslut om fondernas ianspråktagande inte

inskränktes till utpräglade lågkonjunkturlägen med hänsyn till att även

en mindre prissänkning på virke avsevärt inverkade på skogsarbetarnas

sysselsättningsmöjligheter och att även i övrigt rent skogliga synpunkter

så långt det var möjligt borde få göra sig gällande, vill jag framhålla följande.

Kommitténs förslag är att se mot bakgrunden av önskemålet att

bereda skogsföretagen möjlighet att vid sämre konjunkturer inom skogsbruket

bibehålla den vana arbetarstammen genom att sysselsätta den med

skogsvårdande arbeten och liknande. Vid prövning av frågan om tillstånd

att taga investeringsfond i anspråk bör detta vara en vägledande synpunkt,

därvid även i övrigt skogsbrukets speciella förhållanden givetvis bör beaktas.

Med hänsyn till skogsbrukets särskilda konjunkturkänslighet och

svårigheten att överflytta friställd arbetskraft inom skogsbruket till andra

näringar synes enligt min mening hinder inte föreligga att lämna tillstånd

till ianspråktagande av investeringsfond, även om lågkonjunktur i egentlig

mening inte råder, därest ett sådant medgivande är påkallat med hänsyn

till de rådande sysselsättningsmöjligheterna inom skogsbruket. Självfallet

är att de rent skogliga synpunkterna skall iakttagas så långt detta är

förenligt med lagstiftningens huvudsyfte.

I anledning av arbetsmarknadsstyrelsens yrkande om införande av ovillkorlig

skyldighet för företagen att fortlöpande medverka till planläggning

för fondernas ianspråktagande, får jag anföra. Vissa av de av kommittén

föreslagna uppmjukningarna i lagstiftningen går ut på att vinna en smidigare

och bättre tillämpning än för närvarande. I den riktningen är sålunda

den förordade sammanslagningen av de olika fonderna i förvärvskällan

rörelse till en gemensam fond avsedd att verka. Den anförda motiveringen

för en enda fond är, att företagen inte redan i samband med avsättningen

skulle behöva taga en mer definitiv ställning till frågan om för vilket ändamål

fonden senare skulle användas. Vidare skulle arbetsmarknadsstyrel
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

sen få större möjlighet att verka för investeringsfondernas användning

på det vid varje särskilt tillfälle lämpligaste sättet.

Med en ovillkorlig skyldighet att redan vid avsättningen planera för en

viss investering skulle uppenbarligen omöjliggöras den smidiga tillämpning

av lagstiftningen, som kommittén åsyftat och som måste vara i hög

grad angelägen, om lagstiftningen skall vinna största möjliga anslutning.

En dylik skyldighet skulle också i många fall medföra onödiga kostnader

och merarbete för företagen. Det är sålunda tänkbart, att en investering

väl är aktuell vid avsättningstillfället, men då fonden sedermera får tagas

i anspråk inte längre erfordras, t. ex. på grund av ändrade tillverkningsmetoder

eller emedan den redan blivit utförd.

Det synes bäst överensstämma med grunderna för den nya lagstiftningen

att inte föreskriva en ovillkorlig skyldighet till planläggning. Jag vill emellertid

understryka att, då någon praktisk erfarenhet inte finns beträffande

investeringsfondernas utnyttjande i lågkonjunktur, verkningarna av lagstiftningen

i nu förevarande avseende bör uppmärksamt följas. Skulle en

ovillkorlig skyldighet till planläggning finnas vara påkallad, bör frågan

härom framdeles upptagas till omprövning.

Jag vill tillägga, att jag med det anförda självfallet inte avsett att företagen

inte bör planlägga de investeringar som avses skola utföras med

användning av fondmedel. En sådan planläggning, som ligger i företagens

eget intresse, är givetvis även från allmän synpunkt önskvärd. Arbetsmarknadsstyrelsens

uppgift bör därvid inte vara att avfordra företagen

investeringsplaner, som de inte är beredda att tillhandahålla, men väl att

genom kontakter och överläggningar med företagen och genom inventering

av lämpliga för olika konjunkturlägen erforderliga investeringar söka

etablera ett samarbete som medverkar till en smidig och från arbetsmarknadssynpunkt

effektiv tillämpning av lagstiftningen.

Beträffande frågan om vilka skattskyldiga som bör äga rätt att avsätta

till investeringsfond har under remissbehandlingen olika meningar gjort

sig gällande. Några remissinstanser har sålunda förordat en utsträckning

av lagstiftningen till andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska

föreningar. A andra sidan har ifrågasatts om aktiebolag och ekonomiska

föreningar av typen familjeföretag borde få avsätta till investeringsfond.

Vad först gäller frågan om en utvidgning av kretsen av skattskyldiga,

som äger tillämpa lagstiftningen, får jag erinra om att motsvarande spörsmål

prövades i samband med tillkomsten av 1947 års lagstiftning därvid

en sådan utvidgning avvisades. Skälet härtill var — förutom taxeringstek - niska och administrativa synpunkter — att endast företag av viss storleksordning

kunde väntas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämningen

samt att dessa företag i allmänhet var aktiebolag och ekonomiska

föreningar. Under erinran härom har kommittén förklarat sig finna an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 100

förda skäl alltjämt bärande. Jag delar denna uppfattning och får tillägga,

att invändningar av administrativ natur efter ett genomförande av anordningen

med insättning å spärrat konto i riksbanken väger än tyngre än

vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning.

Å andra sidan finner jag tillräckliga skäl inte vara anförda för att undantaga

familjebolagen från rätt till fondavsättningar.

Specialmotivering till författningsförslaget rörande investeringsfonder

Kommittén har gjort vissa uttalanden i anslutning till olika av kommittén

föreslagna stadganden. Jag skall nu behandla dessa och remissinstansernas

därav föranledda påpekanden.

3 §•

Kommittén. Kommittén har förordat, att avsättning till investeringsfond

för skogsbruk för varje beskattningsår skulle få ske med högst 10 procent

av den för året redovisade bruttointäkten av skogsbruk. Vidare har föreslagits

att till investeringsfond för rörelse skulle få avsättas årligen högst

40 procent av årsvinsten. Kommittén framhåller, att dessa förslag var att

se mot följande bakgrund.

Enligt 1947 års förordning fick avdrag för avsättning till investeringsfond

verkställas med högst 20 procent av årsvinsten, dock att i vissa fall

avsättning kunde få ske med högst 35 procent nämligen i enlighet med viss

medeltalsberäkning vid stigande årsvinst. Med hänsyn till intresset av större

fondavsättningar än som tidigare kommit till stånd och under beaktande av

vad kommittén föreslagit rörande insättning å spärrkonto i riksbanken

av viss del utav fondavsättningen ville kommittén förorda mer vidsträckta

avsättningsmöjligheter än enligt gällande bestämmelser. Vid en avvägning

mellan önskemålet om större fondavsättningar och intresset av att skatteunderlaget

enstaka år inte i alltför hög grad rubbades hade kommittén

stannat för den nyss angivna maximeringen av det årliga avsättningsbeloppets

storlek.

Vad härefter angick frågan om högsta tillåtna årliga avsättning till investeringsfond

för skogsbruk, syntes enligt kommitténs mening annat inte

böra ifrågakomma än att avsättningen borde stå i relation till den redovisade

bruttointäkten av skogsbruket. Det skulle inte vara lämpligt att avväga

fondavsättningen mot den redovisade nettointäkten på jordbruksbilagan,

enär det merendels inte var görligt att renodla den del av årsvinsten

som hänförde sig till skogsbruket respektive till jordbruksdriften i

övrigt. Då avsättningen till fond för skogsbruk sålunda kom att beräknas

på bruttointäkterna, som mycket ofta kunde vara högst betydande, var

erforderligt att med hänsyn till kommunernas intresse av skatteunderlag

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj :ts proposition nr 100

iakttaga en viss försiktighet vid fastställande av maximal avsättningsrätt.

En ytterligare anledning till försiktighet var att det underlag, varå fondavsättningen

skulle beräknas, jämväl påverkade det underlag, varå fondavsättning

i rörelse skulle beräknas. En viss ledning för beräkning av fondavsättningens

maximala storlek hade kommittén erhållit av uppgifter, som

redovisats i proposition nr 14/1953 med förslag till förordning om taxering

för inkomst av medel, som insatts å skogskonto. Där hade angivits att enligt

domänstyrelsens erfarenheter cirka 5 procent av skogens bruttoavkastning

ansetts böra avsättas till förnyelsefond för återväxtkostnader. Från nu angivna

utgångspunkter hade kommittén ansett sig kunna förorda den nyss

återgivna regeln om avsättning med högst 10 procent av bruttointäkten.

Vid beräkning av den årsvinst, varå fondavsättning för rörelse skulle

räknas, hade av praktiska skäl föreslagits att avdrag inte skulle ske för

allmänna svenska skatter vare sig de erlagts preliminärt eller inte. Detta

förslag innefattade inte någon mera betydelsefull ändring i den regel för

beräkning av årsvinst som gällde enligt 1947 års förordning.

I 3 § sista stycket har upptagits den tidigare omnämnda regeln att såsom

förutsättning för avdragsrätt skall gälla att ett belopp motsvarande 40

procent av den gjorda avsättningen inbetalats i riksbanken å konto för investering.

Av sista stycket av anvisningarna till samma paragraf framgick,

yttrar kommittén, att om ett mindre belopp inbetalats till riksbanken avdrag

för fondavsättning inte borde i sin helhet vägras utan i stället reduceras

till sådant belopp, att den gjorda inbetalningen svarade mot 40 procent

av det medgivna avdraget.

Remissyttrandena. Skogsstyrelsen uttalar, att det beträffande förvärvskällan

jordbruksfastighet syntes rimligast att såsom kommittén föreslagit

avsättningsrätten ställdes i relation till bruttointäkten. Den procentsats,

som härvidlag borde väljas, kunde givetvis erbjuda betydande svårigheter

att fastställa. Även om skogsstyrelsen ville ansluta sig till kommitténs uppfattning

att försiktighet borde iakttagas vid avvägningen, ville det från

skogsbrukets synpunkt synas, som om en något högre procentsats än den

av de sakkunniga föreslagna — 10 procent — kunde vara motiverad. Med

utgångspunkt från det statistiska material, som lörelåg beträffande domänverkets

kostnader för investeringar för ändamål, beträffande vilka avsättningsrätt

till investeringsfond för skogsbruk skulle vara för handen

enligt förslaget, och verkets inkomster av sålt och utlämnat virke föreföll

en maximisiffra av 15 procent innefatta en riktigare avvägning än förslagets

10 procent. Skogsstyrelsen, som ville tillägga att även en sålunda förhöjd

procentsats torde få anses försiktigt beräknad, förordade alltsa att, om

andra skäl inte ansågs tala häremot, avsättningsrätten för förvärvskällan

skogsbruk maximerades till 15 procent av bruttointäkten.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

Departementschefen. Kommitténs här återgivna uttalanden och förslag

har inte mött annan erinran från remissinstansernas sida än att skogsstyrelsen

framhållit, att en procentsats av 15 för högsta tillåten årlig avsättning

till investeringsfond för skogsbruk innefattade en riktigare —

men likväl försiktig — avvägning än föreslagna 10 procent.

Det är möjligt att, som skogsstyrelsen anfört, den årliga kostnaden för

alla de ändamål, vartill investeringsfond för skogsbruk enligt förslaget

får användas, närmare ansluter sig till 15 procent av bruttointäkten än

föreslagna 10. Då emellertid investeringsfond för skogsbruk är en nyhet

för skattelagstiftningen, finns redan med hänsyn härtill skäl att iakttaga

en viss försiktighet vid fastställande av maximal avsättningsrätt, något

som även understrukits av skogsstyrelsen. Som kommittén påpekat är en

ytterligare anledning till försiktighet, att den från skogsbruket härflytande

inkomsten, i den mån den påverkar företagets årsvinst, jämväl utgör underlag

för beräkning av fondavsättning i rörelse. Härtill kommer, och detta

torde vara den viktigaste anledningen till återhållsamhet, att investeringsfond

för skogsbruk regelmässigt får tagas i anspråk för kostnader som inte

är i någon form avdragsgilla vid taxeringen, t. ex. kostnader för skogsvägar.

Detta medgivande, som inte gäller beträffande investeringsfond för

rörelse annat än efter tillstånd av Kungl. Maj :t i särskilda fall, innebär

ett klart avsteg från en grundläggande princip i skattelagstiftningen. Slutligen

vill jag även erinra om den ovisshet, som kan råda om de föreslagna

reglernas inverkan på området för det kommunala skatteunderlagets fördelning.

Allt detta gör att jag anser mig böra förorda kommitténs förslag.

5 §.

Kommittén. Kommittén har framhållit att enligt dess mening rätt borde

föreligga för företag soin gjort fondavsättning att, sedan fem år förflutit

från ingången av det år varunder inbetalningen verkställts, ta 30 procent

av investeringsfonden i anspråk utan särskilt medgivande. Kommittén påpekar,

att av 5 § framgick att bestämmelserna konstruerats så att efter det

nämnda tidsperiod gått till ända företaget ägde efter uppsägning hos riksbanken

uttaga högst 30 procent av det dit inbetalta beloppet. Av bestämmelserna

i 10 § framgick att sedan sådant uttag gjorts vederbörlig del av

fonden måste utnyttjas för sitt ändamål. Hade i fall som nu avsågs företaget

underlåtit att taga investeringsfonden i den del varom nu var fråga

i anspråk för sitt ändamål, återfördes tvångsvis en motsvarande del av

fonden till beskattning. Härom stadgades i 18 §.

Departementschefen. Kommitténs nu återgivna uttalanden har ej mött

erinringar i remissyttrandena. Ej heller har jag för egen del något att invända

mot det anförda.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

16 §.

(15 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Kommittén framhåller, att av denna paragraf framgick att

enligt förslaget företag som ägde rätt att taga investeringsfond i anspråk

även ägde rätt att, sedan sådant medgivande lämnats, hos riksbanken uttaga

där insatta kontomedel. Av 18 § framgick att om, oaktat medlen uttagits

från riksbanken, fonden ej använts för sitt ändamål densamma återfördes

till beskattning.

Departementschefen. Vad kommittén anfört har inte föranlett några uttalanden

från remissinstansernas sida. Jag har inte heller någon erinran

att göra.

17 §.

(16 § i kommittéförslaget)

Kommittén. I anslutning till de bestämmelser som upptagits under denna

paragraf uttalar kommittén som sin mening, att arbetsmarknadsstyrelsen

hade att tillse att rätten att taga investeringsfond i anspråk fick sådan

utsträckning i tiden att möjlighet verkligen förelåg för företaget i fråga

att utföra investeringen. Kommittén påpekar att om investeringen blev

fördröjd av omständigheter varöver företaget inte rådde arbetsmarknadsstyrelsen

hade möjlighet att lämna företaget tillfälle att likväl fullfölja

investeringen med utnyttjande av fondmedlen.

Departementschefen. Remissinstanserna har inte riktat erinringar gentemot

det nu återgivna. Även jag ansluter mig till kommitténs uttalanden.

19 §.

(18 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Självfallet var angeläget tillse, uttalar kommittén, att investeringsfondslagstiftningen

inte så utformades att den inbjöd till missbruk.

Det torde med hänsyn härtill vara ofrånkomligt att viss påföljd stadgades

för det fall, då fond återfördes till beskattning. Exempelvis kunde erinras

om den möjlighet som förelåg för företagen att först göra eu avsättning till

investeringsfond, efter fem år utnyttja 30 procent därav för anskaffning

och omedelbar avskrivning å byggnader samt vid ett senare tillfälle återföra

resterande 70 procent av det ursprungligen avsatta beloppet. Med hänsyn

till de ändrade möjligheter till fondmedlens användning, som kommittéförslaget

innebar, tedde det sig inte längre naturligt att anknyta till någon

form av ränteberäkning. Under beaktande av olika på frågans bedömande

inverkande omständigheter hade kommittén föreslagit, att vid tvångsvis

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

återföring till beskattning — dock med de i 19 § angivna undantagen —

till det återförda beloppet skulle läggas en tjugondedel av detsammma.

Visserligen kunde ifrågasättas om detta tillägg var tillräckligt för att i alla

lägen förhindra att ett inte avsett utnyttjande av investeringsfondlagstiftningen

tillförde företaget obehöriga fördelar. För att inte komplicera bestämmelserna

ansåg sig kommittén emellertid inte kunna uppställa än

strängare regler att gälla för särskilda fall. Kommittén var även av den

uppfattningen att det förordade tillägget jämte den omständigheten att

företaget genom fondmedlens återföring till beskattning förlorade möjligheten

till de extra avskrivningar som fondavsättningen erbjöd utgjorde på

det hela taget tillräcklig garanti för att lagstiftningen i fråga inte kom att

missbrukas. Till undvikande av missförstånd borde tilläggas att den nu

angivna påföljden självfallet ifrågakom endast därest investeringsfond

utnyttjats på annat sätt än som med lagstiftningen åsyftats eller, trots

föreläggande, inte utnyttjats.

Remissyttrandena. Riksskattenämnden, som erinrar om att kommittén

uttalat viss tvekan om den föreslagna påföljden utgjorde ett tillräckligt

hinder mot ett obehörigt utnyttjande av avsättningsmöjligheterna, förklarar

sig likaledes finna att en viss risk förelåg för att ett företag år efter år

systematiskt utnyttjade bestämmelserna för vinnande av fördelar vid beskattningen,

vilka inte låg inom det av lagstiftaren uppställda konjunkturpolitiska

syftet. Särskilt inom skogsbruket, där fondmedel efter femårsperiodens

utgång kunde disponeras för kostnader, vilka inte var i någon

form avdragsgilla vid taxering — exempelvis kostnader för anläggning av

permanenta vägar — kunde ett sådant utnyttjande te sig fördelaktigt. Men

även i förvärvskällan rörelse, där fondmedlen kunde disponeras för bl. a.

avskrivning å byggnader — som eljest endast var i reglerad utsträckning

avdragsgill vid taxeringen — torde den föreslagna »straffavgiften» vara

otillräcklig för att hindra spekulationer; härvid borde bl. a. beaktas att den

skattskyldige hade möjlighet att vid taxeringen åtnjuta avdrag för värdeminskning

å byggnad med viss procent av det taxerade byggnadsvärdet även

om han i bokföringen, med anlitande av fondmedel, gjort avskrivning på

byggnadskostnaden så att denna nedbringats under det taxerade byggnadsvärdet.

Riksskattenämnden var medveten om att en fullt effektiv spärr i

dessa hänseenden kunde menligt påverka de skattskyldigas intresse för att

över huvud taget begagna sig av fondavsättningar enligt förordningen men

liade dock ansett sig böra fästa uppmärksamheten på den möjlighet, som

här öppnades att vid sidan om syftet med bestämmelserna erhålla avdrag

vid taxeringen för kostnader av eljest inte avdragsgill natur.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig finna en höjning av den kvotdel,

varmed till beskattning återfört belopp skulle ökas, till i allt fall 1/10

vara motiverad.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning, att det är

nödvändigt för att hindra missbruk av bestämmelserna att stadga viss påföljd

för det fall, då investeringsfond återföres till beskattning. Annan

mening har inte heller uttalats av någon remissinstans. Däremot kan jag,

i likhet med riksskattenämnden och länsstyrelsen i Älvsborgs län, inte

dela kommitténs mening att den föreslagna påföljden i alla lägen utgör

ett tillräckligt verksamt hinder mot ett obehörigt utnyttjande av lagstiftningen.

Därvid har jag även beaktat, att ett genomförande av den av

mig förut förordade anordningen med ett särskilt investeringsavdrag bör

skapa en strävan hos företagen att behålla fondavsättning till dess medlen

får tagas i anspråk enligt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande. I de av

riksskattenämnden åsyftade fallen synes ett utnyttjande av lagstiftningen

på obehörigt sätt likväl kunna te sig fördelaktigt. Jag anser mig därför böra

förorda, att vid återföring av investeringsfond till beskattning ett tillägg

skall göras med en tiondel av det återförda fondbeloppet.

20 §.

(19 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Beträffande denna paragraf framhåller kommittén att av

bestämmelserna framgick att kommittén inte avsett att, då investeringsfond

återfördes till beskattning i anledning av likvidation, något särskilt

tillägg till det återförda beloppet skulle göras. Kommittén tillägger att sådant

andra stycket i 19 § utformats detsamma blev tillämpligt allenast i de

fall då fråga var om fusion enligt 174 § aktiebolagslagen eller 96 § lagen

om ekonomiska föreningar. Härav följde att om fusion skett i annan ordning

och företag i anledning därav upplösts, bestämmelserna i första stycket

rörande företag som trätt i likvidation blev tillämpliga.

Departementschefen. Kommitténs nu återgivna uttalanden har ej mött

erinringar under remissbehandlingen. Ej heller har jag för egen del funnit

anledning till invändningar.

21 §.

(20 § i kommittéförslaget)

Kommittén. Anledningen till den under 20 § upptagna bestämmelsen var

enligt vad i betänkandet anföres följande. Den i ifrågavarande lagstiftning

åsyftade konjunkturpolitiska effekten låg däri att företaget under en högkonjunktur

bereddes möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel för en

framtida investering, avsedd att verkställas i ett lågkonjunkturläge. Genom

möjligheten till sådan fondering betogs alltså företaget intresset av att utav

skatteskal omedelbart verkställa en investering, som med hänsyn till samhällsintressena

lämpligen borde anstå till en framtida tidpunkt. Det var

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

emellertid tillika angeläget tillse, att fondavsättningen i och för sig inte

möjliggjorde en likviditetsförstärkning men att å andra sidan detta blev

fallet då fonden framdeles togs i anspråk för sitt ändamål. Med hänsyn

härtill hade kommittén uppställt regeln att 40 procent av fondavsättningen

skulle insättas på särskilt konto hos riksbanken. En konsekvens av denna

uppfattning blev då även att bestämmelser borde meddelas som förhindrade

företaget att genom överlåtelse eller pantsättning förskaffa sig

ett belopp motsvarande det å riksbanken insatta.

Departementschefen. Vad kommittén här anfört har inte föranlett invändningar

i remissyttrandena. Ej heller finnes från min sida något att

erinra.

Övergångsbestämmelser

Kommittén. Kommittén föreslår att lagstiftningen om investeringsfonder

för konjunkturutjämning blir tillämplig från och med beskattningsåret

1955.

I anslutning härtill anför kommittén, att den tagit under övervägande

vilka särskilda bestämmelser, som lämpligen borde meddelas i avseende

å sådana konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder som alltjämt

bestod vid den nya lagstiftningens ikraftträdande. Den fråga, som därvid

i första hand uppställde sig, var huruvida den tidsbegränsning, som för

närvarande gällde beträffande dessa äldre fonder, alltjämt borde bibehållas

eller ej. Även om vissa invändningar från praktisk synpunkt kunde finnas

att uppställa mot ett upphävande av denna tidsgräns syntes det kommittén

likväl som om övervägande skäl talade för att jämställa dessa fonder i

ifrågavarande hänseende med de fonder, som bildades enligt den nya av

kommittén föreslagna lagstiftningen. Det sagda innebar med andra ord

att kommittén förordade att något tvångsvis återförande till beskattning av

de äldre fonderna icke skulle ifrågakomma av den anledningen att fonderna

bestått viss tid. I övrigt förordade kommittén att bestämmelserna i 1947

års förordning om investeringsfonder skulle gälla beträffande fonder som

bildats under tiden för denna förordnings giltighet samt vidare att de i

1947 års förordning upptagna övergångsbestämmelserna beträffande vissa

äldre fonder alltjämt skulle gälla.

Kommittén yttrar därefter, att det inte kunde ifrågakomma att upptaga

någon bestämmelse av innebörd att rätt skulle föreligga för företag som

gjort avsättning jämlikt äldre bestämmelser att utan arbetsmarknadsstyrelsens

medgivande utnyttja fonderna i enlighet med förordningens bestämmelser.

Även dessa fonders ianspråktagande borde göras beroende av

läget på arbetsmarknaden såsom vid fondavsättningen avsetts. Ej heller

torde kunna ifrågakomma att medgiva ianspråktagande av dessa äldre

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

fonder intill 30 procent på sätt kommittén föreslagit skulle gälla beträffande

de nya konjunkturutjämningsfonderna. Rätten att på detta sätt taga

viss del av fonderna i anspråk hade tillkommit väsentligen för att stimulera

fondavsättningar enligt den nya förordningen och kunde följaktligen inte

utgöra något motiv för en liknande föreskrift beträffande de äldre fonderna.

Självfallet måste det framstå såsom angeläget, framhåller kommittén

vidare, att de äldre konjunkturinvesteringsfonderna och investeringsfonderna

avvecklades så snart detta med hänsyn till läget på arbetsmarknaden

var möjligt. Det borde givetvis inte ifrågakomma att företag, som hade

äldre fondavsättning och därjämte gjort avsättning enligt den föreslagna

nya förordningen, skulle — i vidare mån än som följde av rätten att utan

särskilt tillstånd ta viss del av fonden i anspråk — äga utnyttja den senare

bildade fonden för ändamål vartill den äldre fonden kunde användas. Då

fråga uppkom om ianspråktagande av dessa äldre fonder syntes det även

lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen lämnade sådan föreskrift om fondernas

ianspråktagande att desamma — därest företaget inte utförde den

avsedda investeringen -—- återfördes till beskattning. Kommittén hade med

det sist sagda dock inte velat göra avkall på sitt tidigare uttalande att företag

genomgående borde givas tillräcklig tidrymd för genomförande av den

med fondavsättningen avsedda investeringen.

Kommittén erinrar slutligen i detta sammanhang om bestämmelserna i

förordningen den It maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser

om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och

lagertillgångar. Dessa bestämmelser som alltså har en provisorisk karaktär

gäller efter beslut som fattats vid 1953 års riksdag till och med beskattningsåret

1955. Vidare erinrar kommittén om förordningen den 19 februari

1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg. Sistnämnda förordning äger jämväl tilllämpning

till och med beskattningsåret 1955. I avseende å dessa förordningar

anför kommittén att, ehuru de tillkommit av i huvudsak andra

skäl än konjunkturpolitiska och därför föll utanför kommitténs ämnesområde,

kommittén likväl som sin mening ville uttala att goda skäl torde

kunna åberopas för inarbetande av båda författningarna i den permanenta

lagstiftningen. Frågan härom torde emellertid böra upptagas till

närmare prövning i ett senare sammanhang därvid författningarna tillika

torde behöva göras till föremål för den översyn som betingades av efter

band vunna erfarenheter. Vid en permanent lagstiftning om s. k. eldsvådefonder

torde tillika böra prövas huruvida i samband därmed de nuvarande

bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen rörande

viss fördelning till beskattning under högst tre år av uppburen försäkringsersättning

för fartyg längre fyllde något egentligt behov.

20 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Remissyttrandena. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om inte möjlighet

borde öppnas för företag, som gjort fondavsättningar enligt den

äldre lagstiftningen, att verkställa insättning på spärrkonto i riksbanken

och efter stadgad tid få ta 30 procent av dessa äldre fonder i anspråk för

angivet ändamål. Utöver den stimulans till nya fondavsättningar, som detta

skulle kunna innebära, syntes det också kunna komma att underlätta styrelsens

möjligheter att verka för en lämplig planläggning för fondernas

användning. Styrelsen förordade även, att äldre investeringsfonder för

byggnader fick tas i anspråk för reparationer, samt att 12 § i kommitténs

förslag till förordning, som öppnade möjligheter att ta investeringsfond för

rörelse i anspråk för ändamål, vilket avsågs med investeringsfond för

skogsbruk, även skulle gälla i fråga om de äldre fonderna.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att det syntes från alla synpunkter

värdefullt om fördelarna av anordningen med investeringsfonder

för skogsbruk kunde utvinnas snarast möjligt. Delegationen hemställde

därför, att sådana övergångsbestämmelser måtte meddelas att de redan

befintliga investeringsfonderna enligt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande

kunde få utnyttjas jämväl för sådana ändamål, som de föreslagna

investeringsfonderna för skogsbruk fick användas till. Genom en sådan

anordning kunde man ock förväntas skapa ökad stimulans till fondavsättningar

inom de företag, för vilka övergångsstadgandet blev till gagn. Enligt

delegationens mening syntes även föreligga goda skäl för en föreskrift i

övergångsbestämmelserna om att redan befintliga fonder, enligt arbetsmarknadsstyrelsens

medgivande, av företag som huvudsakligen bedrev

industriell verksamhet kunde få användas för kostnader för reparationsoch

andra underhållsarbeten å byggnad, som användes i rörelsen.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, att lagstiftningen

om investeringsfonder för konjunkturutjämning bör bli tillämplig från

och med beskattningsåret 1955.

Ej heller har jag i och för sig något att erinra mot de föreslagna övergångsbestämmelserna.

Jag kan också understryka angelägenheten av att

de äldre konjunkturinvesteringsfonderna och investeringsfonderna avvecklas

så snart detta med hänsyn till läget på arbetsmarknaden är möjligt. Mot

bakgrunden härav finner jag det önskvärt att utsträcka användningsområdet

för dessa äldre investeringsfonder. En sådan åtgärd synes också vara

till fördel från konjunkturpolitisk synpunkt. Jag anser mig därför kunna

såtillvida tillmötesgå vad arbetsmarknadsstyrelsen och näringslivets skattedelegation

yrkat, att jag förordar dels att vad i 12 § författningsförslaget

stadgas även må gälla äldre konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder

dels ock att investeringsfonder för byggnader enligt äldre lagstiftning

får, efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, tagas i anspråk för

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

reparations- och undeidiållsarbeten å byggnader som användes i huvudsakligen

industriell verksamhet.

Jag vill tillägga, att jag härutöver anser mig kunna förorda att det särskilda

investeringsavdraget får utgå jämväl när fråga är om dessa äldre

fonder.

I anledning av att arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatt, om inte företag

som gjort fondavsättningar enligt äldre lagstiftning borde äga göra föreskriven

insättning i riksbanken och efter stadgad tid få ta 30 procent av

dessa äldre fonder i anspråk för angivet ändamål, får jag framhålla följande.

Det förefaller inte troligt att ifrågavarande företag, som redan åtnjutit

avdrag vid taxeringen för de fondavsättningar varom fråga är, nu

skulle visa större intresse för den föreslagna kontantinbetalningen för att

efter fem år kunna utan medgivande taga intill 30 procent av fonden i

anspråk. Mera sannolikt är att dessa företag i stället skulle föredra att

göra fondavsättning enligt de nya bestämmelserna, varigenom de skulle erhålla

förutom nyssnämnda förmån även avdrag vid taxeringen för fondavsättningen.

Med hänsyn härtill och till önskemålet att inte ytterligare

komplicera reglerna anser jag mig inte böra biträda arbetsmarknadsstyrelsens

förslag.

9. Pensions- och andra personalstiftelser

A. Pensionsstiftelser

Gällande bestämmelser m. m.

Jämlikt punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen föreligger

rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av rörelse för medel som

avsatts till pensionsstiftelse för pensionering av personal, som är eller varit

anställd i rörelsen, eller efterlevande till sådan personal. Pensionsstiftelserna

är av två slag, nämligen dels sådana som bildats enligt 1937 års lag

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser (s. k. bundna pensionsstiftelser)

och dels andra pensionsstiftelser (s. k. fria pensionsstiftelser).

Stiftelser av först angivna slag kan bildas endast av aktiebolag.

Övriga stiftelser kan bildas av såväl juridiska som fysiska personer.

Bundna pensionsstiftelser. I 1937 års lag gives den grundläggande bestämmelsen

om rätt för aktiebolag att i den i lagen stadgade ordningen

för tryggande av betalningen av pensioner åt anställda hos bolaget och

efterlevande till sådana anställda bilda stiftelse. Vid utformandet av bestämmelserna

om stiftelsebildning var det nödvändigt att taga hänsyn till

att aktiebolagens medverkan endast kunde vinnas på frivilligbetens väg.

Detta förhållande ledde till att man ansåg sig inte kunna uppställa något

krav på att bolag vid bildandet av pensionsstiftelse skulle till denna överföra

kontanta medel. Spörsmålet löstes sålunda, att stiftelseförmögenheten

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kunde få helt eller delvis innestå såsom fordran hos vederbörande bolag.

Icke ens skuldebrev å beloppet behöver utfärdas.

Beslut om bildande av pensionsstiftelse träffas av ordinarie bolagsstämma.

Pensionsstiftelse, som skall registreras hos Patent- och registreringsverket,

kommer till stånd i och med beslutets införande i aktiebolagsregistret.

Överföring av vinstmedel till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma

vid fastställande av balansräkning för föregående räkenskapsår.

Sedan registrering av pensionsstiftelsen skett, skall stiftelsen på grund

av överföring av medel från bolaget till stiftelsen, anses äga fordran till

motsvarande belopp. Å denna fordran kan bolaget frivilligt göra avbetalning,

men betalning kan inte krävas av stiftelsen, som följaktligen ej heller

äger på grund av densamma begära bolaget i konkurs.

Bildande av pensionsstiftelse medför inte, där pensioner utgår från bolaget,

någon ändring i bolagets skyldighet att av bolagets medel bestrida

löpande pensionsutgifter. För varje räkenskapsår må emellertid av bolaget

under året gjorda utgifter för betalning av pension eller för inköp av livränta

eller överlevelseränta eller för betalning av pensionsförsäkringsavgifter

för pensionstagare och anställda eller efterlevande till pensionstagare

och anställda avräknas mot stiftelsens räntefordran på bolaget.

Fn rätt för det bolag, som bildat pensionsstiftelse, att fritt använda stiftelsens

förmögenhet till bestridande av löpande pensionsutgifter, har däremot

inte ansetts kunna medgivas. I lagen har föreskrivits, att bolaget

inte må anlita stiftelseförmögenhetens kapital till täckning av sådana utgifter

i vidare mån än som erfordras för att gottgöra bolaget de pensionsutgifter

under föregående räkenskapsår, som ej kunnat avräknas mot stiftelsens

räntefordran, därvid tillika gäller den begränsningen att stiftelseförmögenheten

inte får nedbringas under det belopp som svarar mot

stiftelsens pensionsreserv. Därmed avses vad som enligt försäkringstekniska

beräkningsgrunder erfordras för täckning av kapitalvärdet utav de

pensioner, som utgår från bolaget, samt utav bolagets utfästelser om

pension att framdeles utgå till anställda hos bolaget och efterlevande till

anställda, ökat med en tiondel (stiftelsens pensionsreserv).

Träder bolaget i likvidation utan samband med konkurs, gäller i huvudsak,

att stiftelsens tillgångar skall disponeras i enlighet med stiftelsens ändamål.

Skulle därvid överskott uppkomma, skall detta tillfalla svenska aktiebolagens

pensions- och understödsfond.

Om bolaget försättes i konkurs, får de, som äger fordran mot bolaget

på grund av pensionsrätt, bevaka sina fordringar i konkursen. I avseende

å dessa fordringar har stiftelsen i konkursen ställning av medgäldenär. I

den mån utdelning utgår å pensionsfordringarna, skall utdelningarna avräknas

å utdelningen för stiftelsefordringen.

Pensionstagarna åtnjuter förmånsrätt jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken

för sina fordringar, dock ej för längre tid än ett år. I den mån stiftelseford
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

ringen motsvarar pensionsfordringar, som utgår med förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken, tillkommer samma förmånsrätt stiftelsens fordran

(med viss begränsning). Till den del stiftelsefordringen inte utgår med

förmånsrätt enligt nyssnämnda lagrum, är den förenad med förmånsrätt

enligt 17 kap. 11 § handelsbalken.

Om pensionsstiftelse saknar tillgångar, må ordinarie bolagsstämma, med

tillsynsmyndighetens tillstånd, besluta att stiftelsen skall upphöra.

Stiftelser enligt 1937 års lag står under särskild tillsyn. Sedan den 1 juli

1953 är riksförsäkringsanstalten tillsynsmyndighet.

Fria pensionsstiftelser. Enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

förstås med pensionsstiftelse •— förutom pensionsstiftelser

enligt 1937 års lag — inrättning, självständig fond eller annan stiftelse,

vilkens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på grund

av tjänst, därest genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats

för att stiftelsen så länge den består skall ha sådant ändamål som nyss

nämnts samt att vid stiftelsens upplösning återstående medel skall antingen

användas för dylik pensionering eller ock anslås till välgörande eller eljest

allmännyttigt ändamål.

Av de fria pensionsstiftelserna kan, med hänsyn till deras olika konstruktion,

särskiljas två olika typer. Den ena typen av stiftelse innebär,

att företagets pensioneringsverksamhet övertages av stiftelsen. Pensionsanspråken

skall riktas mot stiftelsen och något rättsförhållande mellan den

anställde och företaget uppkommer inte i avseende å pensioneringen. Vid

den andra typen av stiftelser skall stiftelseförmögenheten, liksom vid bundna

stiftelser, utgöra säkerhet för pensioner från företaget.

Fri pensionsstiftelse torde enligt gällande svensk rätt uppkomma därigenom,

att egendom anslås att såsom självständig förmögenhet fortvarande

tjäna pensioneringsändamål och styrelse utses att handhava den sålunda

grundade stiftelsens angelägenheter. I princip upprätthålles krav på

att egendomen i fråga på rättsligen bindande sätt avskilts från vederbörande

stiftares tillgångar. De avsatta medlen behöver dock inte överföras kontant

utan kan innestå hos företaget; för avdrag erfordras ej mer än att avsättning

gjorts i bokföringen och enkelt skuldebrev å beloppet utfärdats till stiftelsen.

Att läget är detta i fråga om stiftelser bildade av aktiebolag är fastslaget

i praxis (RÅ 1939 ref. 68 II och RÅ 1940 ref. 36). Mer tveksamt är

läget beträffande stiftelser, bildade av fysiska personer. Sålunda lär prövningsnämnden

för Stockholms stad medge avdrag i sådant fall endast

under förutsättning att de avsatta medlen överförts kontant till stiftelsen.

Denna ståndpunkt synes även ha godtagits av kammarrätten. Däremot

torde inte finnas något avgörande av regeringsrätten, som utvisar högsta

instans inställning till denna fråga. — Beträffande handels- och kommanditbolag

torde överhuvud inte finnas något avgörande som utvisar

rättsläget i del hänseende varom nu är tal.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Föreskrift att fri pensionsstiftelse skall stå under tillsyn finnes ej. Visserligen

blir 1929 års lag om tillsyn över stiftelser tillämplig, men endast

under förutsättning att undantagande från sådan tillsyn inte stipulerats

i samband med stiftelsebildningen. Att fri pensionsstiftelse är underkastad

tillsyn utgör inte någon förutsättning för avdragsrätt vid taxeringen.

Utöver vad inledningsvis anförts beträffande vissa villkor för rätt till

avdrag vid beräkning av inkomst av rörelse för medel som avsatts till

pensionsstiftelse stadgas i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

ytterligare villkor. Sålunda gäller att avsättningen inte får

överstiga det belopp (den s. k. engångspremiereserven), som enligt försäkringsteknisk

beräkning erfordras för att säkerställa de pensioner jämte

dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser

eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst skall

utgå.

Ytterligare villkor för avdragsrätt är att pensioneringen skall vara anordnad

på sätt i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen föreskrives

som villkor för att livförsäkring skall hänföras till pensionsförsäkring. Enligt

ifrågavarande anvisningar förstås med pensionsförsäkring sådan försäkring,

enligt vilken inte skall utgå andra försäkringsbelopp än

1) ålderspension, utgående högst under den försäkrades livstid,

2) invalidpension, utgående högst så länge den försäkrade är arbetsoförmögen

eller har nedsatt arbetsförmåga,

3) efterlevandepension eller

4) med ålders-, invalid- eller efterlevandepension förenat kapitalbelopp,

som utgar i samband med att pensionen börjar utbetalas eller upphör eller

försäkringen upphör.

Från pensionsstiftelse får därför inte utbetalas t. ex. tillfälliga kapitalunderstöd.

Stiftelsens medel får inte heller användas till att teckna kapitalförsäkringar

till förmån för de anställda.

I detta sammanhang torde få omnämnas att vissa inskränkningar av

tillfällig natur stadgats i avseende å avdragsrättens omfattning. Enligt

den för beskattningsåret 1951 gällande förordningen om investeringsskatt

(SFS nr 151/1951) fick sålunda — utan att taxering till sådan skatt därav

föranleddes — avdrag för avsättning till pensionsstiftelse göras högst med

belopp, som måste avsättas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets

utgång skulle uppgå till det belopp, som erfordrades för att

jämte framtida avgifter säkerställa pensioner av nu ifrågavarande slag.

Detta innebar, att avsättning till pensionsstiftelse föranledde taxering till

investeringsskatt till den del avsättningen avsåg att täcka framtida kostnader

för pensionering. Genom förordningen den 6 juni 1952, nr 380, om

tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100

inventarier vid inkomsttaxeringen, in. m. infördes även begränsning av ratten

till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse under beskattningsåren 1952

och 1953. Denna begränsningsregel är utformad i huvudsak enligt samma

princip, som låg till grund för lagstiftningen om investenngsskatt, d. v. s.

avdrag medges inte för den del av avsättningen, som avser att täcka framtida

kostnader för pensioneringen. Genom förordningen den 26 februari

1954, nr 50, har begränsningsregeln utsträckts att gälla beskattningsåret

1954. Anmärkas må slutligen, att förordningen om konjunkturskatt för ar

1952 (SFS nr 203/1952) innehöll regler i förevarande hänseende, vilka i

jämförelse med motsvarande bestämmelser i förordningen om mvesteringsskatt

innebar en ytterligare begränsning av avdragsrätten.

Såväl bundna som fria pensionsstiftelser åtnjuter skattefrihet utom beträffande

fastighetsskatt och inkomst av fastighet vid den kommunala

taxeringen.

Vid 1953 års riksdag väcktes några motioner, som berörde avsättning

till pensionsstiftelser. I de likalydande motionerna I: 39 och II: 50 yrkades,

att riksdagen måtte besluta om översyn av gällande bestämmelser om rätt

till avdrag vid inkomsttaxeringen för avsättning till pensionsstiftelse i avsikt

att såsom villkor för sådant avdrag skulle föreskrivas att stiftelsen i

princip skulle tillgodose alla grupper av anställda och att dessa skulle vara

representerade i stiftelsens styrelse. I motionen 1:275 hade hemställts, att

riksdagen måtte begära en skyndsam utredning av frågan om ratten till

avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. I sitt av riksdagen godkanda

betänkande nr 4 avstyrkte bevillningsutskottet motionerna under erinran

om att de i motionerna berörda spörsmålen var föremål för överväganden

vid den av företagsbeskattningskommittén företagna utredningen.

Vissa uppgifter angående pensionsstiftelsernas omfattning m. m. I betänkandet

redovisas (s. 272—274) vissa statistiska uppgifter och gjorda

beräkningar rörande antalet stiftelser och storleken av till stiftelser avsatta

medel in. in. Vidare lämnas (s. 274—289) en redogörelse for av

företagsbeskattningskommittén från landskamrerarna i riket in. fl. infordrade

yttranden angående gjorda erfarenheter rörande avsattningar till

pensions- och andra personalstiftelser. Från dessa redogörelser, vartill i

övrigt hänvisas, må här endast följande återges.

Den 1 januari 1953 utgjorde antalet bundna pensionsstiftelser hos aktiebolag

1 028. Tillgångarna hos dessa stiftelser uppgick till ca 357 miljoner

kronor. På grund av avsaknaden av statistik rörande fria stiftelser har

motsvarande uppgifter inte kunnat angivas för de sistnämnda stiftelsernas

del. Med ledning av vissa i betänkandet redovisade uppgifter beraknar

dock kommittén att den sammanlagda förmögenheten hos fria pensionsstiftelser

den 1 januari 1953 i allt fall inte understeg 1 500 miljoner kronor.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

F öretagsbeskattningskommittén

Könumttéii framhåller till en början bl. a., att den kritik, som i åts

-x liga sammanhang riktats emot bestämmelserna för pensionsstiftelser,

i väsentlig del ytterst bottnade i det förhållandet, att i åtskilliga fall

någon kontroll eller i allt fall någon tillfredsställande sådan inte fanns

beträffande dispositionen av de medel, som skattefritt avsatts till pensionsstiftelser.

Detta sammanhängde i sin tur delvis med det förhållandet att

den rättsliga ställningen för den till såväl antalet som jämväl i övrigt

betydelsefullaste gruppen av pensionsstiftelser, de s. k. fria stiftelserna, i

skilda hanseenden inte reglerats. En sådan stiftelses ändamålsbestämning,

örvaltnmg m. m. var i princip helt avhängig av stiftelsebildarens föreskrifter.

En annan sak var att för rätt till avdrag för avsättning till stiftelse

uppställts vissa krav i kommunalskattelagen. Bestämmelserna i denna del

var emellertid så utformade att ovisshet om deras innebörd i betydelsefulla

hänseenden kunde råda. I de fall, då det var klart att avdrag för en

stiftelseavsättning skulle medges, borde observeras att det för den skull

inte fanns betryggande garantier för att stiftelsens medel kom till användning

för avsett ändamål eller blev beskattade hos den pensionsberättigade.

Detta sammanhängde främst med avsaknaden av en effektiv kontroll

av pensionsstiftelserna.

I den mån fråga var om en effektivare kontroll av att utbetalta stiftelsemedel

blev hos mottagaren behörigen beskattade resp. av att sådan stiftelse

i förekommande fall beskattades för inkomst och förmögenhet var

detta spörsmål som kommittén ej avsåg att närmare ingå på. Enligt vad

kommittén erfarit var hithörande frågor nämligen föremål för prövning

hos 1950 års skattelagssakkunniga.

Därefter anfores att åtskilliga av de föreliggande problemställningarna

som nyss antytts bottnade i det förhållandet att de fria pensionsstiftelsernas

rättsliga ställning i huvudsak inte var reglerad. Det borde tilläggas

att ej heller lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser innefattade

någon garanti for att stiftelserna omhänderhades och utnyttjades på det

sätt, som taxeringsmyndigheterna utgått från vid medgivande av avdrag.

Det berodde bl. a. av att denna lags föreskrifter inte var av tvingande

natur utan fick stå tillbaka för föreskrifter som stiftelsebildaren uppställt.

For övrigt förelåg även den i verkligheten ofta utnyttjade möjligheten för

stiftelsebildaren att helt enkelt förklara att stiftelsen överhuvud var undantagen

från tillsyn.

Enligt kommitténs mening torde för en allsidig och tillfredsställande

lösning i första hand krävas en särskild civilrättslig lagstiftning, som

reglerade de fria stiftelsernas rättsliga ställning i olika avseenden. I detta

sammanhang erinrar kommittén om att 1953 års riksdag i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 16 maj 1953 (nr 274), i anledning av tre vid nämnda

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

års riksdag väckta motioner, anhållit om en utredning om pensionsstiftelsernas

rättsliga ställning i skilda hänseenden. Kommittén yttrar härefter,

att oaktat skattereglernas utformning intimt sammanhängde med

den rättsliga gestaltningen av stiftelseinstitutet, det likväl var uppenbart

att därmed förenade spörsmål föll utanför kommitténs ämnesområde.

Kommittén hade dock velat rikta uppmärksamheten på angelägenheten

av att den antydda översynen av de civilrättsliga bestämmelserna snarast

kom till stånd och tilläde att efter en sådan översyn förutsättningarna för

en tillfredsställande skattelagstiftning på förevarande område möjligen

blev gynnsammare.

Kommittén anför vidare, att den beaktat att pensionsutredningen år

1950 avgivit betänkande (SOU nr 33/1950) med förslag till allmän och

obligatorisk pensionsförsäkring. Sedan betänkandet remissbehandlats, tillsattes

år 1951 en särskild utredning med uppdrag att utarbeta slutligt

förslag till allmän pensionsförsäkring. Detta utredningsuppdrag hade ännu

inte slutförts.

I anslutning härtill yttrar kommittén följande.

Åtskilligt talar visserligen för att resultatet av denna utredning bort avvaktas,

innan en översyn av skattelagstiftningens avdragsregler på ifrågavarande område

göres. Det är emellertid ovisst när en allmän pensionsförsäkring kan bli

genomförd, varför det inte vore försvarligt att av detta skäl dröja med en översyn

av skattereglerna. Det kan vidare inte hållas för visst, att även om en allmän

obligatorisk pensionsförsäkring införes, denna utesluter behovet av kompletterande

pensionsanordningar. På grund härav kan därför antagas att även

framdeles föreligger behov av pensionsstiftelser. Kommittén har följaktligen funnit

det nu anförda inte utgöra tillräckliga skäl för att underlåta den i kommittédirektiven

förutsatta översynen av reglerna för stiftelsebeskattningen.

Vad kommittén i det följande föreslår är följaktligen en översyn av bestämmelserna,

som i princip begränsats till beskattningsområdet. Det må emellertid

samtidigt understrykas att då ett oeftergivligt krav för rätt till skattefria avsättningar

för pensionsändamål bör vara, att en betryggande säkerhet finnes för att

till pensionsstiftelse avsatta medel, för vilka avdrag medgivits vid taxeringen,

kommer till avsedd användning, kommitténs förslag får en i viss mån vidare

verkan och syftning. Detta innebär inte något föregripande av den mera allmänna

översyn, som enligt vad kommittén förut anfört är starkt påkallad, utan

allenast konsekvensen av kommitténs bestämda mening att förmånen av skattefria

fonderingar för framtida pensionsutbetalningar förutsätter trygghet för att

stiftelsemedlen kommer att utnyttjas för pensionsändamål.

Formen för medelsöverföring till stiftelse. Kommittén framhåller (s. 292

—295), att den övervägt huruvida såsom villkor för avdragsrätt för avsättning

till stiftelse skulle krävas antingen att det avsatta beloppet överförts

till stiftelsen i form av kontanta medel, värdepapper eller liknande eller i

allt fall att godtagbar säkerhet ställts för betalningsskyldighetens fullgörande.

En sådan föreskrift skulle inte endast innebära en i de flesta

fall effektiv spärr mot missbruk utan även vara motiverad från konjunk
-

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

turpolitiska och taxeringsmässiga synpunkter. Vidare skulle ett avskiljande

av en stiftelseförmögenhet vara ägnat att skapa större trygghet för

de anställda.

Å andra sidan skulle, enligt vad därefter framhålles, en föreskrift av

angiven innebörd medföra nackdelar för de anställda bl. a. därför att så

avsevärda belopp varom här vore fråga uppenbarligen inte kunde avskiljas

från företagen utan att detta skulle medföra svårigheter för företagens

kapitalförsörjning. Detta skulle försvåra eller omöjliggöra för företagen att

vidare utveckla de anställdas pensionering.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén, att enligt kommitténs uppfattning

övervägande skäl talade för att stiftelseförmögenheten alltjämt i

regel borde kunna få innestå såsom fordran hos den, som gjort avsättningen,

och utan att säkerhet ställdes för betalningsskyldighetens fullgörande.

Kommittén anför härefter att om krav på kontant medelsöverföring till

stiftelsen inte uppställdes, särskild vikt måste läggas vid att rätten till

avdrag vid taxeringen ej tillerkändes sådana skattskyldiga, som kunde

antagas komma att undandraga sig skyldigheten att vid behov infria

skulden till stiftelsen.

Efter att ha avvisat tanken (s. 295) att rätten att erhålla avdrag för

stiftelseavsättning, utan att medlen överförts till stiftelsen kontant eller på

därmed jämförligt sätt, skulle vara beroende på prövning i varje särskilt

fall har kommittén undersökt huruvida vissa grupper skattskyldiga kunde

generellt medges avdragsrätt oaktat kontant medelsöverföring ej skett.

Härom anför kommittén.

Vad först angår aktiebolag och ekonomiska föreningar föreligger genom de i

allmän lag givna föreskrifterna om revision, vinstutdelning, likvidation m. m.

en hög grad av trygghet för att en avsättning, som motsvaras av endast en skuld

till stiftelsen, likväl innefattar en verklig förmögenhetsöverflyttning. Delägarskapet

i dessa företag är också ofta fördelat på så många olika händer att avsättning

till pensionsstiftelse regelmässigt måste antagas tillkomma uteslutande

för att tillgodose ett verkligt pensioneringssyfte. Vad nu sist anförts kan dock

inte genomgående sägas gälla för s. k. familjebolag. Om emellertid sådana företag

— kommittén återkommer härtill i ett senare sammanhang — inte får rätt

att skattefritt göra stiftelseavsättning avseende personer, som genom eget eller anhörigas

innehav av aktier eller andelar har ett betydande inflytande över detsamma,

bör även företag av nu angiven art få göra skattefri avsättning till pensionsstiftelse

avseende pensioner till anställda utan sådant inflytande över företagen.

Kommittén har därför stannat för att — med den inskränkning som

framgår av det nyss sagda •— förorda, att alla bolag och föreningar medges rätt

att åtnjuta avdrag för avsättning till pensionsstiftelse även utan annan förmögenhetsöverföring

än att stiftelsen får en fordran på företaget motsvarande avsättningen.

Av den tidigare redogörelsen framgår att det inte är fullt klarlagt, huruvida

gällande rätt beträffande avdragsrätt för avsättning till av fysiska personer bildade

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

stiftelser fordrar, att en verklig förmögenhetsöverföring till stiftelsen skett i

form av kontanta medel eller andra liknande tillgångar.

Oavsett huru härmed må förhålla sig, föreligger enligt kommitténs uppfattning

starka skäl för den ståndpunkten, att krav på kontant överföring föreskrives.

Den särskilda trygghet, som beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar

ligger däri, att dessa i särskilda lagar erhållit en strängt bindande utformning,

saknas helt i vad gäller av fysiska personer driven verksamhet. Till skillnad mot

aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka består för obestämd framtid, är en

av fysisk person bedriven verksamhet vidare intimt knuten till hans person och

upphör eller övergår i andra händer, när han avlider. Vid överlåtelse av verksamhet

är det intet som hindrar att förvärvaren inte övertager ansvaret för de

av överlåtaren ingångna pensionsförpliktelserna. Det är givet, att det finns fysiska

personer, vilka man skulle kunna medge samma avdragsrätt som aktiebolag

utan risk för att denna rätt skulle missbrukas. Då det emellertid av skäl, som

ovan angivits, inte är möjligt att låta avdragsrätten i förevarande avseende vara

beroende på prövning i varje särskilt fall, måste enhetliga regler gälla för alla

fysiska personer.

Efter övervägande av nu anförda skäl har kommittén funnit sig böra föreslå,

att fysisk person må åtnjuta avdrag för avsättning till pensionsstiftelse endast

i den mån de avsatta medlen överförts till stiftelsen i form av kontanta medel

eller liknande förmögenhetstillgångar.

I fråga om handelsbolag och kommanditbolag gör sig de ovan anförda betänkligheterna

beträffande fysiska personer måhända inte gällande med samma styrka.

Många dylika bolag torde i nu förevarande hänseende kunna jämställas med

aktiebolag. Då antalet anställda hos dessa företag merendels torde vara betydligt

större än hos enskilda rörelseidkare, skulle det också med hänsyn till angelägenheten

av att så mycket som möjligt stödja de anställdas pensioneringsintressen

vara av större vikt att underlätta anordnandet av pensionering hos ifrågavarande

bolag än hos fysiska personer.

Å andra sidan talar flera skäl för att fysiska personer samt handels- och kommanditbolag

underkastas samma regler i fråga om avdragsrätt. Det torde sålunda

i praktiken vara så att gränsen mellan enskild firma och handelsbolag ofta är

svävande, varför det understundom kan vara svårt att avgöra om ett visst företag

utgör enskild firma eller handelsbolag. Såsom exempel härå kan nämnas

det fall då ett handelsbolag övergår till att bliva en enskild firma i samband

med att bolagsdelägare avgår. Om handelsbolaget i sådant fall har en pensionsstiftelse,

som endast har en fordran på handelsbolaget motsvarande stiftelseförmögenheten,

kommer stiftelsen därvid i samma läge, som om den bildats av

en fysisk person.

Vidare må erinras om principen i gällande skattelagstiftning att handels- och

kommanditbolag behandlas på samma sätt som fysiska personer. Denna princip

grundas därpå att mången gång någon egentlig skillnad i hänseenden varom nu

är fråga inte förefinnes mellan en enskild rörelseidkare och två eller flera i

handelsbolagets form samarbetande fysiska personer.

Enligt kommitténs mening hör på anförda skäl handels- och kommanditbolag

underkastas samma regler som fysiska personer.

Kommittén tillägger, att den omständigheten att avsatta medel för att

avdragsrätt skulle föreligga måste överföras till stiftelsen i form av kontanter

eller liknande tillgångar, inte behövde innebära att medlen definitivt

undandrogs det avsättande företaget såsom rörelsekapital. Enligt kom
-

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mittens mening borde det alltjämt stå öppet för fysiska personer samt

handels- och kommanditbolag att i sin verksamhet disponera stiftelseförmögenheten,

dock endast under förutsättning att säkerhet lämnades som

kunde godkännas av den av kommittén i det följande föreslagna tillsvnsmyndigheten

för fria pensionsstiftelser. Detta innebar emellertid att företagens

lånemöjligheter i övrigt därigenom torde minska. Även möjligheten

att kunna disponera stiftelseförmögenheten mot ställande av säkerhet

kunde dock för företagen ha sitt givna värde.

Kommittén föreslår vidare att, om till pensionsstiftelse avsatta medel

skall innestå såsom fordran hos aktiebolag eller ekonomisk förening, såsom

minimivillkor för avdragsrätt skall gälla, att bolaget eller föreningen

till stiftelsen — oavsett om denna är bunden eller fri — utfärdat och

överlämnat ett enkelt skuldebrev å det avsatta beloppet.

Förslaget i denna del har motiverats (s. 298—299) av önskemålet att

erhålla klara och generella regler.

Kommittén framhåller, att vid den praktiska tillämpningen vållats en

del tveksamhet huruvida för avdragsrätt krävdes att å skulden till stiftelsen

skulle utgå viss ränta. Vad beträffade bundna stiftelser var det klart,

att någon ränta inte behövde utgå. Enligt kommitténs mening kunde inte

anses föreligga skäl att fordra viss förräntning av stiftelseskulden för

endast de fria pensionsstiftelsernas del. Huruvida ränta skulle utgå eller

inte blev följaktligen en fråga utan betydelse i skattehänseende. I detta

sammanhang ville kommittén framhålla att, om stiftelsens förmögenhet

uppnått den storlek att avdrag för avsättning till stiftelsen inte medgavs

vid inkomsttaxeringen, avdrag likväl borde medgivas för skälig ränta å

skuld till stiftelsen. Något uttryckligt stadgande härom syntes inte erforderligt

meddela.

Pensionsutfästelse. Kommittén har diskuterat (s. 299—301) i vad mån

gjorda stiftelseavsättningar motsvarar en verklig pensionsskuld för företaget,

vilken motiverar en avsättning. I detta avseende anför kommittén sammanfattningsvis

att avsättning, som avsåg att trygga redan utgående pensioner,

vare sig pensionerna utgick på grund av utfästelse eller i enlighet

med en inom företaget tillämpad sedvänja, motsvarade en för företaget juridiskt

bindande skuld till de pensionsberättigade. I fråga om avsättningar

avseende pensioner vilka inte börjat utgå motsvarade avsättningen en företaget

åvilande juridiskt konstaterbar skuld endast under förutsättning, att

pensionsförpliktelserna var grundade på oantastbarhetsprincipen.

Därefter anföres att oantastbarhetsprincipen hade i fråga om arbetarpensioneringen

undantagsvis och i fråga om tjänstemannapensioneringen

i varje fall inte helt genomförts. Avsättningar till fullgörande av redan

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

inträffade pensionsfall utgjorde sannolikt en mindre del av de totala avsättningarna

för pensionsändamål. Det fick därför antagas, att företagens

avsättningar för ifrågavarande ändamål till stor del avsåg att trygga andra

pensionsförpliktelser än sådana som juridiskt och bokföringsmässigt uppfattades

som en verklig skuld för det avsättande företaget. Det oaktat åtnjöts

avdrag vid beskattningen för sådana avsättningar. Anledningen härtill

var att, då medel avsatts till en pensionsstiftelse under sådana förhållanden

att trygghet ansetts föreligga för att de avsatta medlen inte

kunde återgå till den som gjort avsättningen och inte heller användas för

annat ändamål än pensionering, företaget likväl ansågs vid skattereglernas

tillämpning ha gjort en för de anställdas pensionering definitiv utgift.

Den avdragsrätt, som sålunda var medgiven, var principiellt inte invändningsfri

i andra fall än då det mot stiftelseavsättningen svarande beloppet

kontant eller på likvärdigt sätt överförts till stiftelsen. Hade sådan överföring

ej gjorts, var nämligen den verkliga innebörden av vad som skett i

åtskilliga fall inte annan än att företaget beretts tillfälle att skattefritt

bevara vinstmedel inom företaget till ett belopp som svarade mot en skuld

till stiftelsen om vilkens infriande vid något framtida tillfälle intet kunde

med visshet utsägas. Det var fullt klart att en avdragsrätt vid taxeringen

för framtida kostnader, som man, i allt fall när fråga var om antastbara

pensioner, inte med bestämdhet visste om eller i vilken omfattning de verkligen

uppkom, inte stod i god överensstämmelse med den principen i vår

skattelagstiftning att avdragsrätt ej förelåg för framtida kostnader.

Kommittén framhåller härefter, att utifrån nu angivna synpunkter inte

utan fog kunde hävdas att avdragsrätten borde begränsas till ett belopp,

svarande mot kapitalvärdet av faktiskt konstaterbara förpliktelser av pensionskaraktär.

Fråga skulle då bli om redan inträffade pensionsfall samt,

framför allt, om de fall då pensionsutfästelsen var grundad på oantastbarhetsprincipen.

Sedan kommittén (s. 303) anfört vissa skäl av mera allmän räckvidd för

att oantastbarheten borde gälla såsom villkor för avdragsrätt, yttrar kommittén

vidare.

Det måste emellertid å andra sidan väcka vissa betänkligheter att söka lösa

frågor av den art och storleksordning varom nu är tal inom ramen för en skattelagstiftning.

Väl kan hävdas att skattereglerna kan böra samordnas med andra

åtgärder i syfte att främja en i och för sig eftersträvansvärd utveckling. Men

innan så sker måste i andra sammanhang frågan om tjänstepensionernas oantastbarhet

och därmed av teknisk och annan art sammanhängande mycket svårlösta

spörsmål ha blivit föremål för ställningstagande. Läget är med andra ord för

närvarande inte det att kommittén anser sig kunna framlägga något förslag om

skatteregler, grundade på oantasfbarhetsprincipen. Kommittén har emellertid

även den uppfattningen att utvecklingen inom området för de anställdas pensionering

kan motivera en omprövning av frågan i vad mån skattereglerna på

ifrågavarande område bör anknytas till oantastbarhetsprincipen.

Sammanfattningsvis får kommittén därför framhålla att en strikt tillämpning

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av principerna i skattelagstiftningen visserligen skulle leda till att avdrag vägrades

när fråga ej är om oantastbara pensioner, men att denna ståndpunkt —

som ej upprätthålles i nu gällande lagstiftning rörande stiftelseavsättningar —

med hänsyn till rådande läge inte kan bli avgörande för kommitténs förslag på

förevarande område.

Enligt kommitténs mening skulle emellertid en mer tillfredsställande

ordning än för närvarande erhållas om rätt till avdrag för medel, som avsatts

till pensionsstiftelse, inte medgavs med mindre medlen erfordrades

för att trygga pensioner, som företaget var civilrättsligt förpliktat att utbetala

till den anställde, då villkoren för pensionsrätt blivit uppfyllda.

Kommittén förordade därför att avdrag vid beskattningen fick åtnjutas

endast för medel som erfordrades för att säkerställa pensioner grundade

på bindande utfästelser. Detta villkor borde, även med hänsyn till de anställdas

intresse, gälla jämväl i det fall medlen överförts kontant till

stiftelsen.

För att en bindande utfästelse skulle föreligga torde, framhåller kommittén,

vara erforderligt att företaget beslutat att pension under vissa

villkor skulle utgå till de anställda, som berördes av beslutet, samt att

dessa erhållit del av beslutet. Dessa villkor måste självfallet vara av beskaffenhet

att de inte lämnade utrymme för ett godtyckligt bedömande

från företagets sida huruvida pension borde utgå eller ej. Exempelvis ett

sådant villkor som att vederbörande skulle »anses värdig pension» borde

medföra att utfästelsen bedömdes såsom varande av inte bindande karaktär.

Enligt kommitténs förslag (s. 304) skulle utfästelsen anknyta till pensionsbestämmelser,

som gällde för företagets anställda.

Kommittén föreslår vidare (s. 305), att sedvänja inte längre skulle få åberopas

som grund för yrkande om avdrag för avsättning till pensionsstiftelse.

Enligt förslaget skall dock övergångsvis avdrag alltjämt få åtnjutas

för att säkerställa pensioner som redan börjat utgå i enlighet med

en inom företaget rådande sedvänja. Kommittén framhåller att, även om

enligt kommitténs förslag sedvänja inte längre fick åberopas, detta inte

syntes behöva medföra försämrade möjligheter att genom avsättningar

trygga frivilliga ålderspensioner, då såsom pensionsutfästelse alltjämt borde

godtagas även sådan utfästelse, som var förenad med villkor att pensionen

utgavs endast i den mån stiftelsens medel därtill förslog.

Anställda som må avses med stiftelseavsättning. Kommittén framhåller

till en början att, då kretsen av de personer, vilkas rätt till pension kunde

tryggas genom avsättning till pensionsstiftelse, bestämdes av uttrycket

personal, härav följde att innehavaren av en enskild firma inte kunde

erhålla avdrag vid beskattningen för avsättning avseende egen pension. En

viss tveksamhet hade tidigare förelegat huruvida handelsbolag och kommanditbolag

kunde erhålla avdrag vid beskattningen för avsättning till

tryggande av i företaget verksam delägares pension. Då delägarens inkomst

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av ett sådant bolag enligt kommunalskattelagens bestämmelser inte beskattades

såsom löneinkomst och följaktligen aldrig kunde utgöra en för

bolaget avdragsgill omkostnad, kunde enligt numera stadgad praxis avdrag

emellertid inte erhållas för avsättning avseende delägarens pension.

Härutinnan avsåg kommittén inte att föreslå någon ändring.

I allmänhet erbjöd det inte några svårigheter att avgöra vilka som

kunde anses gå in under benämningen personal. Beträffande i ett företag

verksamma personer, som inte var delägare i detsamma, saknades i allmänhet

anledning antaga annat än att ett rent anställningsförhållande

förelåg. Annorlunda låg saken till beträffande en aktieägare eller en andelsägare,

som hade anställning hos det företag, vari han var delägare. Om en

sådan person genom eget eller anhörigas innehav av aktier resp. andelar

i företaget hade ett avgörande inflytande över detsamma, måste uppmärksammas

att han inte utnyttjade sin ställning för att kringgå beskattningsreglerna.

Ett sådant kringgående kunde ske på exempelvis följande två

sätt, som båda syftade till att genom förtäckt vinstutdelning undvika dubbelbeskattningen

av inkomst från aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Kommittén anför härom.

Den ena möjligheten är att delägaren formellt ehuru inte reellt är anställd

hos företaget och uttager företagets vinst i form av lön eller pension. Härigenom

blir visserligen medlen beskattade när de utfaller, men den dubbelbeskattning,

som bort träffa dem, undgås. Om det vid den ovannämnda prövningen kan konstateras,

att delägaren inte utför ett verkligt arbete hos företaget utan endast

innehar en skenanställning, skall vederbörande givetvis betraktas såsom inte

anställd och avdrag vägras för avsättning avseende pension till honom.

Även om delägaren utför ett verkligt arbete hos företaget, som kan motivera

att han erhåller viss pension, har han möjlighet att bereda sig förtäckt vinstutdelning

genom att tillförsäkra sig en oskäligt stor pension. Det torde visserligen

vara möjligt för taxeringsmyndigheterna att, om den utfästa pensionen

inte står i någon rimlig proportion till vare sig utfört arbete eller åtnjuten lön,

vägra avdrag för den del av en avsättning till pensionsstiftelse, som kan anses

syfta till förtäckt vinstutdelning. Möjligheten att med framgång hävda att en till

en företagsledare, som nedlägger hela sin arbetskraft hos företaget, utfäst pension

överstiger vad som normalt bort utgå, torde emellertid merendels vara liten.

Hinder föreligger ej heller för en huvuddelägare i familjeföretag att till sig utfästa

en mycket hög lön (som ju inte nödvändigt behöver tagas ut) i förhållande

till vilken den utfästa pensionen kan framstå som fullt skälig.

Då vad under utredningen förekommit hade gett vid handen att bestämmelserna

rörande pensionsstiftelser missbrukats eller kunde befaras komma

att missbrukas av företag av typen fainiljebolag i en omfattning, som inte

var godtagbar, säger sig kommittén ha övervägt, vilka åtgärder som kunde

vidtagas för att förhindra sådant missbruk. Det hade därvid synts kommittén

mest tilltalande om familjeföretag kunde medgivas avdrag för avsättning

till pensionsstiftelse till tryggande av pension till huvuddelägare,

som verkligen utförde arbete i företaget, i likhet med vad fallet var be
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

träffande övrig personal. Detta borde emellertid medgivas endast under

förutsättning att löneuttagen varit skäliga och att avsättningen avsåg en

med hänsyn till förhållandena rimlig pension.

Kommittén har vid prövningen av denna fråga övervägt huruvida densamma

skulle kunna lösas enligt något av följande två alternativ (s.

307—309).

Det ena alternativet innebar i huvudsak att vid avdragsbeloppets beräkning

hänsyn skulle få tagas endast till ett visst maximerat pensionsbelopp.

Det andra av kommittén undersökta alternativet gick i princip ut på att

avdrag för avsättning till tryggande av pension till huvuddelägare i familjeföretag

skulle medgivas endast under förutsättning, att avsättningen stod

i viss relation till avsättning, som avsåg pensionering av andra anställda

inom företaget.

Efter en närmare diskussion av nämnda alternativ framhåller kommittén,

att enligt dess mening övervägande skäl talade för att intet av de

framförda alternativen borde läggas till grund för lagstiftning. Främsta

anledning härtill var, att intet av alternativen erbjöd erforderlig trygghet

för att de avsatta medlen kom att användas för sitt ändamål. Givetvis

skulle detta krav bliva uppfyllt om man för att familjeföretag överhuvudtaget

skulle få rätt till avdrag för medel, som överfördes till pensionsstiftelser,

satte det villkoret, att medlen överförts kontant till stiftelsen

eller att betryggande säkerhet ställts. För att inte lägga hinder i vägen för

lojala företag att tillfredsställande ordna pensioneringen för personalen,

hade emellertid denna utväg, som framgick av vad kommittén tidigare

anfört, under kommitténs överväganden avvisats. Detta resonemang måste

anses tillämpligt även när fråga var om familjeföretag. Man skulle då

kunna tänka sig att begränsa kravet på kontant överföring till att gälla

endast de medel, som avsattes för huvuddelägarens pension i vilket fall

något hinder för pensionering av övrig personal inte behövde uppstå. En

sådan regel skulle dock i åtskilliga fall medföra sådana komplikationer

ej blott vid beräkning av tillåten avsättning utan även när det gällde att

avgöra för vilkas räkning de avsatta medlen fick tagas i anspråk, att kommittén

måste avvisa ett sådant försök till lösning av frågan.

Det sagda hade bibringat kommittén den uppfattningen att det inte var

möjligt att utan risk för missbruk av bestämmelserna bibehålla familjeföretagen

vid rätten att vid beskattningen erhålla avdrag för medel, som

överförts till pensionsstiftelse för att bereda huvuddelägare pension.

Kommittén framhåller, att en dylik begränsning i avdragsrätten inte behövde

medföra några större betänkligheter. Det torde observeras att om

ett familjeföretag verkligen hade för avsikt att pensionera en anställd som

samtidigt var huvuddelägare i företaget, detta kunde ske genom tecknande

av pensionsförsäkring, därvid premierna utgjorde för företaget avdragsgill

omkostnad. Under förutsättning att huvuddelägaren reellt sett innehade

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

eller innehaft anställning i familjeföretaget, ägde detta vidare alltid åtnjuta

avdrag för utbetalade pensionsbelopp. Slutligen anmärker kommittén

att hinder självfallet inte förelåg för ägaren av ett familjeföretag att förfara

på samma sätt som en enskild rörelseidkare, vilken ville trygga sin

pensionering, nämligen att uttaga högre lön ur företaget och själv inbetala

vid taxeringen avdragsgilla försäkringspremier.

Kommittén föreslår, att den förordade begränsningen tekniskt erhåller

den lösningen att pensionsstiftelser aldrig får ha till ändamål att bereda

pension till huvuddelägare i familjeföretag. Beträffande de ytterligare skälen

för denna lösning av frågan och för vissa ytterligare av kommittén i

samband därmed anförda synpunkter torde få hänvisas till betänkandet

(s. 311—313).

Med familjeföretag förstår kommittén, i anslutning till den i 54 § tredje

stycket kommunalskattelagen givna definitionen å familjebolag, aktiebolag

eller ekonomisk förening, där aktierna eller andelarna till huvudsaklig del

äges eller på härmed jämförligt sätt innehaves — direkt eller genom förmedling

av juridisk person — av en fysisk eller ett fåtal fysiska personer.

Kommittén anmärker, att det av uppenbara skäl inte borde ifrågakomma

att i författningstexten angiva det antal delägare, som högst fick finnas för

att stadgandet skulle vara tillämpligt, eller under vilka förutsättningar

aktierna eller andelarna skulle anses till huvudsaklig del ägas av fysisk

person. Förhandenvaron av nämnda förutsättningar måste konstateras

genom prövning i varje särskilt fall. Vid denna prövning borde de grunder

som gällde för tillämpningen av motsvarande stadgande i 54 § tredje stycket

kommunalskattelagen och på grundval härav utbildad praxis kunna tjäna

till vägledning.

Med huvuddelägare förstår kommittén en hos ett familjeföretag anställd

eller efterlevande till denne, vilken genom eget eller anhörigas innehav av

aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen.

Kommittén betonar, att det inte torde kunna undgås att vid den praktiska

tillämpningen uppkom vissa svårigheter att avgöra om en anställd som

här avsågs hade ett avgörande inflytande över företagets handlande. Kommittén

anför vidare.

Då det gäller familjeföretag som äges av en enda person kommer bestämmelserna

knappast att bereda några svårigheter. Mera besvärlig blir prövningen i

fråga om företag, där aktierna eller andelarna är fördelade på många händer. Det

kan givetvis inte möta hinder för ett familjeföretag att erhålla avdrag för stiftelseavsättning

för en anställd, som visserligen är aktie- eller andelsägare men varken

genom eget eller anhörigas aktie- eller andelsinnehav dominerar bolaget. I dylikt

fall finnes inte anledning antaga annat än att avsättningen verkligen avser att

bereda den anställde pension. Den omständigheten att den anställde inte själv är

aktie- eller andelsägare i företaget förhindrar i och för sig inte begränsningsbestämmelscns

tillämplighet. Kommittén åsyftar här exempelvis det fall att en företagsledare

överlåtit sin aktiemajoritet på sina barn. Detta kan naturligtvis inte

21 —■ llilmng till riksdagens protokoll 1055. 1 smid. Nr 100

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

medföra att familjeföretaget blir berättigat till avdrag för medel som överförts till

stiftelse för att bereda företagsledaren pension. Vid utformningen av praxis bör

den omständigheten att den anställde är direkt eller indirekt en verklig intressent

i företaget och att han genom eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar

kan bestämma företagets handlande vara avgörande.

Kommittén framhåller, att det torde få ankomma på riksskattenämnden

att i samband med fastställande av deklarationsformulären avgöra om

familjeföretagen — utöver de uppgifter som infordrades i och för förmögenhetsvärderingen

av aktier i familjebolag — borde avfordras för avdragsyrkandets

bedömning erforderliga uppgifter redan å formuläret i fråga.

Kommittén tillägger att inom kommittén uppmärksammats det fall, då

en person som, utan att vara delägare i ett familjeföretag, varit där anställd

och som vid ett senare tillfälle förvärvat huvudparten av aktierna eller

andelarna i företaget. Hade under det tidigare skedet avsättning av företaget

gjorts till pensionsstiftelse i syfte att trygga pension bl. a. just till nu

ifrågavarande person kunde möjligen synas mindre tillfredsställande om

någon utbetalning av stiftelsens förmögenhet inte skulle kunna ske till

denne. Emellertid blev läget knappast otillfredsställande, därest — såsom

torde vara det vanliga — den nye ägaren efterträdde den gamle i dennes

egenskap av företagsledare och samtidigt anställde en ny person i sitt ställe.

Stiftelseförmögenheten fick då trygga den sist anställdes pensionering.

Skulle dylik nyanställning inte ifrågakomma, torde hinder ej möta för att

stiftelsen — innan aktie- eller andelsförvärvet ägt rum — tecknade en pensionsförsäkring

till förmån för den blivande ägaren av företaget. På stiftelsens

styrelse ankom självfallet därvid att bevaka att andra anställdas

rätt till den trygghet stiftelseförmögenheten erbjöd inte obehörigt träddes

för när.

Slutligen erinrar kommittén om den möjlighet som förelåg för familjeföretag

att hos riksskattenämnden inhämta bindande förhandsbesked huruvida

en viss av företaget tillämnad avsättning blev avdragsgill vid taxeringen.

Begränsning i avdragsrätten för stiftelseavsättning. Kommittén erinrar

om att den i kommunalskattelagen stipulerade begränsningen i avdragsrätten

för stiftelseavsättning innebar, att avdrag medgavs intill sådant belopp,

att stiftelsens förmögenhet i princip uppgick till men ej översteg

värdet av gjorda pensionsutfästelser (det s. k. kommunalskattetaket). Avdrag

kunde följaktligen ske på en gång för hela kapitalvärdet av pensionsutfästelserna,

alltså även i den mån kostnaderna belöpte på framtiden.

Därefter anföres, att sagda mycket vidsträckta avdragsrätt för stiftelseavsättningar

emellertid hade, som redan förut framhållits, ansetts ingiva

betänkligheter, nämligen med hänsyn till att företagen i högkonjunkturlägen

kunde stärka sin likviditet vilket i sin tur underlättade investeringar.

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

I tider, då statsmakterna funnit nödvändigt att, i syfte att vinna samhällsekonomisk

balans, föra en restriktiv kredit- och investeringspolitik, hade

därför inskränkningar gjorts i rätten till avdrag för stiftelseavsättningar.

Den tillfälliga begränsning i avdragsrätten, som sålunda gällt sedan 1951,

innebar i korthet, att avdrag medgavs intill sådant belopp, att stiftelsens

förmögenhet i princip uppgick till högst värdet av pensionsskulden (det

s. k. investeringsskattetaket). Avdrag fick alltså ske med belopp, som

erfordrades för att stiftelsens förmögenhet skulle motsvara de kostnader

för pensionering av anställda, som belöpte på beskattningsåret och tidigare

år. Avdrag medgavs däremot inte för kostnader som belöpte på framtiden.

Kommittén framhåller härefter att, om kommunalskattelagens regler även

framdeles skulle gälla, man i speciella lägen fick räkna med fortsatta tillfälliga

ingripanden. Då stiftelseavsättningarna med hänsyn till den väntade

kraftiga utvecklingen av tjänstepensioneringen torde komma att uppgå

till väsentligt högre belopp än för närvarande, kunde framdeles av konjunkturpolitiska

skäl framstå som än mer angeläget med sådana tillfälliga

ingrepp.

Enligt kommitténs mening (s. 316) kunde de konjunkturpolitiska synpunkterna,

som kommittén enligt direktiven i första hand hade att beakta,

inte anses bliva tillräckligt tillgodosedda genom en särskild lagstiftning,

avsedd att tillgripas i tider då de totala investeringarna tenderade att överstiga

tillgängliga resurser. I valet mellan en sådan särskild lagstiftning och

en permanent begränsning i avdragsrätten måste de konjunkturpolitiska

synpunkterna anses tala för det senare alternativet. För sistnämnda alternativ

talade dessutom det förhållandet, att något i princip godtagbart krav

på rätt att till stiftelsen avsätta ett större belopp än pensionsskulden inte

kunde resas, då företaget redan härigenom fått täckning för sina förpliktelser

på grund av utfästelsen, bedömt på grundval av förhållandena vid

beskattningsårets utgång (s. 317). Huruvida utfästelsen efter denna tidpunkt

kom att medföra ytterligare behov av avsättning kunde vid beskattningsårets

utgång inte överblickas; den anställde kunde sluta sin anställning

eller avlida. Möjligen kunde det anföras, att ett behov att till stiftelsen

överföra medel, som uppbringade förmögenheten till högre belopp än pensionsskulden,

låg däri, att företagen borde beredas så liberala avsättningsmöjligheter

under goda vinstår att de på förhand kunde till viss del täcka

kommande förpliktelser. Ett sådant resonemang var emellertid inte invändningsfritt.

Det fanns knappast skäl att från rent skattemässiga synpunkter

beträffande pensionsutgifter medge en rätt till fondering för framtida

kostnader.

Nu nämnda från skattemässiga synpunkter gjorda överväganden och det

av konjunkturpolitiska skäl föranledda behovet av en begränsning i avdragsrätten

motiverade närmast, yttrar kommittén, en permanent bestämmelse

av den innebörden, alt avdrag medgavs intill sådant belopp, att stil
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

telsens förmögenhet exakt motsvarade pensionsskulden. En sådan föreskrift

skulle emellertid i tillämpningen bli alltför komplicerad och betungande

bl. a. med hänsyn till att den förutsatte att företag, som yrkade avdrag

för stiftelseavsättning — i allt fall då stiftelseförmögenheten närmade sig

pensionsskulden — alltid lät upprätta och till beskattningsmyndigheten

ingiva en försäkringsteknisk beräkning av pensionsskulden.

För det syfte, som kommittén velat nå med en begränsning i avdragsrätten,

var det tillräckligt, framhåller kommittén, att såsom ett mått på

tillåten avsättning tillämpa en mera approximativ beräkning av pensionsskulden.

Därvid borde en enkel schablonmetod komma i fråga. Vid valet

av en sådan metod föll det sig naturligt att i första hand överväga huruvida

inte det s. k. investeringsskattetaket utgjorde en tillfredsställande lösning.

Även investeringsskattetaket fordrade en i viss mån försäkringsteknisk

utredning men den kunde i många fall med ledning av enkla tabeller verkställas

av företagen själva. Mot metoden hade emellertid en del invändningar

riktats. Det hade sålunda framhållits, att bestämmelsens begränsande

effekt i viss mån varit otillräcklig. Från andra håll hade å andra

sidan anmärkts, att en avsättning upp till investeringsskattetaket inte tillgodosåg

berättigade anspråk på fondering för pensioneringsändamål. I anledning

härav hade kommittén låtit verkställa en undersökning av sagda

bestämmelser från huvudsakligen försäkringsmässiga synpunkter.

Beträffande denna undersökning, som utförts av försäkringsaktuarien

fil. lic. E. Hahr och docenten i försäkringsmatematik och matematisk statistik

vid Stockholms högskola C.-O. Segerdahl, torde jag få i huvudsak

hänvisa till den i betänkandet lämnade redogörelsen (s. 318—324). Följande

må dock här återgivas.

Undersökningen har gått ut på en jämförelse i olika fall mellan, å ena

sidan, den avsättning, som rymmes inom investeringsskattetaket, och, å

andra sidan, den försäkringstekniska reserv, som skulle erfordras vid en

pensionsförsäkring. Till grund för beräkningarna har legat dels tre av

Hahr och Segerdahl konstruerade teoretiska fall och dels personalplanerna

för ett antal existerande företag.

De av Hahr och Segerdahl på grundval av personalplanerna för existerande

företag utförda beräkningarna, som i detta sammanhang torde vara

av det största intresset, visar bl. a. följande.

I ett relativt nystartat företag, där antalet anställda var omkring 130,

varav 20 procent kvinnor, låg investeringsskattetaket 92 procent över pensionsskulden,

d. v. s. kvoten mellan investeringsskattetak och pensionsskuld

var 1,92. Beräknat enbart för kvinnorna uppgick procenttalet till 43.

Medelanställningsåldern var 30,7 år. — I ett annat företag, 25—30 år gammalt,

utgjorde kvoten mellan investeringsskattetak och pensionsskuld 1,47.

Vid beräkningen har medtagits omkring 130 anställda (jämte ett tiotal

pensionärer), varav omkring 100 kvinnor. Medelanställningsåldern var

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

30,6 år. — I ett äldre företag med 40 manliga anställda (jämte tre pensionärer)

blev kvoten 1,35. Medelanställningsåldern utgjorde 24,3 år.

Hahr och Segerdahl anmärker, att de anställda i de undersökta fallen

erhållit generella löneförhöjningar, föranledda av de senaste årens penningvärdeförsämring.

Dessa höjningar hade ej oväsentligt bidragit till att

höja kvoterna.

Kommittén framhåller, att det givetvis var vanskligt att göra generella

uttalanden grundade på vad undersökningen av ett fåtal företag visade.

Med stöd av de gjorda beräkningarna i ett antal faktiska fall hade emellertid

kommittén ansett sig kunna draga den slutsatsen, att för företag med

ett normalt sammansatt personalbestånd en avdragsrätt intill investeringsskattetaket

väl täckte de skulder, som kunde anses åvila företagen vid avsättningstillfället

på grund av gjorda pensionsåtaganden. Avdragsrätten

torde i dylika fall i själva verket gå långt utöver vad som erfordrades för

nämnda ändamål. Även om personalbeståndet var mindre normalt sammansatt

torde avdragsrätten vara helt tillfyllest.

Härutöver anför kommittén följande.

Kommittén får erinra om att reglerna rörande beräkningen av investeringsskattetaket

är mycket förmånligt utformade i det hänseendet, att var och en, för

vilken pensionsutfästelse gäller, skall vid beräkningen av »taket» anses ha varit

anställd i företaget från det han fyllde 25 år, ehuru anställningsåldern inte sällan

är högre. Därjämte förutsättes att den anställde, oavsett vilken ålder och lön han

hade vid det aktuella beskattningsårets utgång, åtnjutit sina nuvarande löneförmåner

från det han var 25 år.

Vidare är den faktiska marginalen mellan investeringsskattetaket och pensionsskulden

av följande anledning långt större än vad de av Hahr och Segerdahl

gjorda beräkningarna visar. Som flera gånger berörts avser huvudparten pensionsutfästelser

allenast antastbara pensioner. Det oaktat sker beräkningen av

investeringsskattetaket som om fråga var om genomgående oantastbara pensioner.

Någon hänsyn tages alltså inte till det förhållandet, att ett visst antal anställda

— varierande från företag till företag — erfarenhetsmässigt slutar sin anställning

innan pensionsrätt inträtt.

I detta sammanhang kan tilläggas, att den försäkringstekniska uträkningen i

övrigt av investeringsskattetaket ofta torde ske med tillämpning av de av Kungl.

Maj :t fastställda grunderna för livförsäkringsbolagens avgifter och reserver. I

den mån detta beräkningssätt godtages i praxis följer härav, med hänsyn till den

låga räntefoten, en ytterligare förmån för de skattskyldiga. Å andra sidan kan

beräkningsgrunderna i nu förevarande hänseende bli mindre förmånliga för pensionsstiftelser

med litet antal pensionsberättigade, nämligen med hänsyn till att

dessa grunder bestämts med utgångspunkt från försäkringsbolag med stort antal

försäkringstagare och beträffande vilka en betryggande riskfördelning alltså föreligger.

Del anförda torde visa, anför kommittén vidare, att ett visst fog låg i den

framförda uppfattningen, att investeringsskattetaket i många fall medgav

omotiverat stora avsättningar. För att uppnå bättre överensstämmelse mel
-

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

lan »tak» och pensionsskuld hade därför inom kommittén framförts tanken,

att vid beräkningen skulle tillämpas en högre medelanställningsålder än

25 år. En sådan ytterligare skärpning måste emellertid vägas mot företagets

och de anställdas intresse av att företagen bereddes möjligheter att

under goda vinstår göra större avsättningar. Som Hahr och Segerdahl betonat

skulle en höjning av medelanställningsåldern även medföra risk för

att »taket» i vissa lägen skulle komma att understiga pensionsskulden. Enligt

kommitténs mening talade därför starka skäl för att i detta avseende

bibehålla reglerna för investeringsskattetaket.

Då bestämmelserna för beräkning av investeringsskattetaket var enkla

i tillämpningen och medgav betryggande avsättningar för företag av normalt

förekommande slag förordade kommittén att avdragsrätten permanent

begränsades i enlighet med dessa bestämmelser.

Kommittén tillägger, att det i vissa extrema fall var tänkbart, att en avsättning

till investeringsskattetaket inte täckte pensionsskulden. Kommittén

föreslår därför (s. 326), att företag som så önskade kunde få beräkna

den exakta pensionsskulden enligt gängse försäkringsteknisk sed och med

tillämpning av de av Kungl. Maj :t fastställda grunderna för uträkning av

livförsäkringsbolagens avgifter och reserver.

Bestridandet av kostnaderna för pensioneringen. Kommittén erinrar till

en början om att bildandet av en bunden stiftelse inte medförde någon ändring

i bolagets skyldighet att av bolagets medel bestrida löpande pensionsutgifter.

Bolaget ägde av stiftelsens förmögenhet gottgöra sig ersättning

för direkta pensionsutgifter endast i den mån stiftelsens förmögenhet översteg

pensionsreserven. Detta hängde samman med de bundna stiftelsernas

karaktär av fondbildning, som vid bolagets konkurs o. dyl. skulle i görligaste

mån trygga de anställdas pensionsrätt.

Enligt kommitténs uppfattning borde även en fri pensionsstiftelse i princip

konstrueras som en garanti för tryggande av de pensionsutfästelser,

som lämnats av företaget. I den mån så skedde kunde teoretiskt hävdas att

hinder ej boide föreligga för företaget att, intill dess stiftelsens förmögenhet

uppgick till ett belopp motsvarande den aktuella pensionsskulden, direkt

bestrida aktuella pensionsutgifter och åtnjuta avdrag härför vid beskattningen.

I den man sadan direkt utbetalning skedde nedbringades emellertid

skulden enligt pensionsutfästelserna, vilket i sin tur påverkade tillåten

gräns för stiftelseavsättning i sänkande riktning. Ehuru det alltså borde

vara företaget som av sina medel bestred de aktuella pensionsutgifterna,

borde enligt kommitténs mening någon tvingande föreskrift härom inte

komma i fråga. Enligt vad kommittén erfarit torde nämligen åtskilliga pensionsstiftelser

finnas, som själva gjort utfästelser och utbetalade pensioner.

Det torde inte kunna ifrågakomma att vägra avdrag för avsättningar till

dessa stiftelser.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Vidare borde inte uppställas hinder mot att under år, då företagets ställning

inte medgivit att bestrida de löpande pensionsutgifterna, stiftelsens

förmögenhet tillfälligt fick — i den mån detta var förenligt med villkoren

vid stiftelsebildningen — användas för dylika utgifter. För löpande pensionsutgifter,

som utbetalats av stiftelsens kapital eller av stiftelsen gottgjorts

företaget på annat sätt, kunde företaget givetvis inte åtnjuta avdrag

vid beskattningen.

Kontrollföreskrifter m. m. Enligt kommitténs mening fordrades för att

stiftelseformen inte skulle utnyttjas för att uppnå inte avsedda skattelättnader,

förutom bestämmelser som reglerade omfattningen av rätten till avdrag

för avsättningar till stiftelsen, även kontroll över att avsatta medel

utnyttjades för avsett ändamål.

Kommittén erinrar om att sådan kontroll redan ägde rum beträffande de

bundna pensionsstiftelserna, vilka obligatoriskt skulle registreras och stå

under tillsyn av riksförsäkringsanstalten. Då den granskning, som utövades

av tillsynsmyndigheten, innebar en betryggande kontroll över att stiftelsens

förmögenhet inte användes för annat än avsett ändamal, bortsåg

kommittén i det följande från de bundna stiftelserna.

Sedan kommittén framhållit, att i fråga om de fria pensionsstiftelserna

däremot inte fanns några under alla förhållanden bindande kontrollföreskrifter,

yttrar kommittén bl. a. följande.

Visserligen sker en viss kontroll av taxeringsmyndigheterna, men detta är fallet

endast i den mån dessa myndigheter har att taga befattning med stiftelserna.

Då avdrag för avsättning yrkas första gången, granskas regelmässigt huruvida

sådana förhållanden i fråga om stiftelsen och för denna gällande stadgar föreligger,

att avdrag kan medgivas. Men sedan avdrag medgivits, torde i stort sett

dessa stiftelser vara utan någon kontroll från taxeringsmyndigheternas sida. I

regel torde vid senare avsättningar till stiftelserna inte undersökas huruvida ändring

i pensionsstadgarna vidtagits. Inte heller torde förekomma någon kontroll

över att de avsatta medlen användes eller kommer till användning för sitt

ändamål.

Det sagda visar ovedersägligen att det föreligger behov av offentlig kontroll

över de fria pensionsstiftelserna. Visserligen kan möjligen invändas att frågan

om en dylik kontroll ligger utanför skattelagstiftningens ram. Men å andra sidan

måste från det allmännas sida resas krav på garanti för att de medel, som skattefritt

får avsättas till pensionsstiftelse, kommer till användning för pensionering.

Utan sådan garanti borde avdrag vid taxeringen rätteligen ej medges. Uppenbart

är vidare att de anställda har ett betydande intresse av att en sådan kontroll

kommer till stånd. I övervägande antalet svar å kommitténs rundskrivelse till

landskamrerarna har också uttalats den uppfattningen, att de fria pensionsstittelscrna

bör ställas under tillsyn.

Härtill fogar kommittén att vid bedömandet av frågan om tillsyn över

fria pensionsstiftelser det jämväl borde beaktas att inga möjligheter för

närvarande fanns till ingripande mot missbruk av stiftelsemedlen.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Kommittén framhåller att den övervägt om tillsynen över stiftelserna

borde åligga central myndighet, något som skulle medföra vissa fördelar

bl. a. i fråga om möjligheten att erhålla en likformig behandling av

likartade frågor. Å andra sidan hade kommittén funnit det ligga utanför

dess uppdrag att söka utforma bestämmelser, som i mera väsentliga hänseenden

föll utom ramen för en skattelagstiftning. Ej heller torde det

kunna komma i fråga att i skattelagstiftningen införa dylika kontrollföreskrifter.

För kommittén hade med hänsyn till det sagda inte stått annat

alternativ öppet än att så utforma skattereglerna att de fria pensionsstiftelserna

de facto bringades in under länsstyrelsens tillsyn enligt 1929 års

tillsynslag. Kommittén förordade alltså att såsom villkor för avdragsrätt

för avsättning till fri pensionsstiftelse skulle gälla att stiftelsen stod under

tillsyn enligt 1929 års lag (s. 330, 331).

Kommittén framhåller, att med hänsyn till svårigheterna att avgöra om

en fri pensionsstiftelse kommit till stånd det framstod såsom mindre lämpligt

att prövningen av denna fråga skulle åligga taxeringsmyndigheterna,

som i regel saknade erforderlig förtrogenhet med dessa spörsmål. Enligt

kommitténs mening var det därför angeläget att denna prövning överflyttades

på tillsynsmyndigheten. Detta syfte skulle uppnås om i punkt 6 av

anvisningarna till 53 § kommunal skattelagen såsom förutsättning för att

en fri pensionsstiftelse i skattelagarnas mening förelåg ytterligare föreskrevs

det villkoret, att stiftelsen skulle stå under tillsyn enligt 1929 års tillsvnslag.

Att länsstyrelsen funnit en anmäld pensionsstiftelse böra stå under

tillsyn enligt tillsynslagen, fritog givetvis inte taxeringsmyndigheterna från

att kontrollera att de i kommunalskattelagen stadgade särskilda förutsättningarna

för avdragsrätt förelåg.

Kommittén påpekar att avgörande för omfattningen och beskaffenheten

av länsstyrelsernas tillsyn blev bestämmelserna i 1929 års tillsynslag. I anslutning

härtill har kommittén gjort vissa uttalanden berörande hithörande

spörsmål. Beträffande vad kommittén sålunda anfört torde jag få hänvisa

till betänkandet (s. 332—334).

Såsom ytterligare villkor för förhandenvaron av eu fri pensionsstiftelse

i kommunalskattelagens mening föreslår kommittén skall gälla, att stiftelsens

stadgar fastställts av länsstyrelsen. Förslaget har tillkommit för att

bereda länsstyrelsen möjlighet att vid stiftelsens tillkomst utöva inflytande

över stadgarnas utformning (s. 334).

Enligt gällande bestämmelser i kommunalskattelagen skall vid stiftelsens

upplösning återstående medel användas för pensionering eller anslås till

välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål. Kommittén anmärker att, så

länge en stiftelse hade medel, det emellertid inte torde finnas någon möjlighet

att upplösa densamma. Det var därför tänkbart att det kunde komma

att bestå pensionsstiftelser, som visserligen hade medel men som inte hade

någon uppgift att fylla, emedan några pensionsberättigade inte längre fanns.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Något bärande skäl för att dylika stiftelser skulle bestå syntes inte föreligga.

Kommittén förordade därför att stiftelsens återstående medel skulle användas

till pensionering på grund av tjänst eller anslås till välgörande eller

eljest allmännyttigt ändamål, förutom vid stiftelsens upplösning, jämväl

då det inte längre fanns någon, vars rätt till pension skulle tillgodoses av

stiftelsen. Kommittén åsyftade därvid inte sådana fall, då stiftarföretaget

tillfälligtvis inte hade någon pensionär eller någon för vilken gällde utfästelse

om framtida pension.

Som ett led i kontrollen av de fria pensionsstiftelsernas verksamhet hade

kommittén enligt vad därefter anföres övervägt huruvida såsom villkor för

avdragsrätt borde gälla, att de anställda, som avsågs med stiftelsen, var

representerade i stiftelsens styrelse (s. 335—337).

Ehuru det enligt kommitténs mening från såväl det allmännas som personalens

sida framstod såsom ett berättigat önskemål att personalen var

representerad i stiftelsestyrelsen, hade kommittén inte ansett det vara förenligt

med kommitténs uppdrag att utarbeta regler för en dylik representation;

ett förslag i sådan riktning skulle i huvudsak falla utom ramen för

en skattelagstiftning.

Kommittén tillägger, att den omständigheten huruvida de anställda var

representerade i stiftelsestyrelsen eller inte, emellertid borde utgöra ett betydelsefullt

moment vid taxeringsmyndigheternas prövning av huruvida till

stiftelse avsatta medel avsågs skola användas för pensionering och sålunda

medföra avdragsrätt. Företag, som verkligen avsåg att trygga de anställdas

pensioner genom stiftelseavsättning, borde därför lämpligen betyga detta

genom att låta i styrelsen för stiftelsen ingå representanter för den av

pensioneringen berörda personalen.

Övergångsbestämmelser. Kommittén föreslår, att de förordade bestämmelserna

rörande rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser tilllämpas

från och med beskattningsåret 1955.

Kommittén har tagit under övervägande vilka särskilda bestämmelser,

som bör meddelas i avseende å de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande

befintliga pensionsstiftelserna. Ett särskilt problem erbjöd därvid, framhåller

kommittén, frågan hur sådana äldre pensionsstiftelser, som inte uppfyllde

de formella förutsättningarna för avdragsrätt enligt den av kommittén

förordade lagstiftningen, skulle kunna inpassas under de nya bestämmelserna

(s. 337—339).

En lösning som utan vidare erbjöd sig var självfallet att företag med

äldre pensionsstiftelse bildade en ny sådan i enlighet med kommunalskattelagens

bestämmelser. Från företagens och även de anställdas synpunkt var

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

detta emellertid inte en tillfredsställande anordning. Förutom en komplicering

av förvaltningen skulle med denna anordning följa svårigheter att

avgöra vilka anställdas förmåner som skulle tryggas genom den ena eller

andra stiftelseförmögenheten. Härtill kom den komplicering som följde av

att man vid beräkning av högsta avdragsgilla avsättning till den nya stiftelsen

måste beakta den äldre stiftelsens förmögenhet.

Även om kommittén inte ville uppställa något hinder för företagen att

på sist antytt sätt lösa frågan, hade kommittén funnit det angeläget att anvisa

en annan möjlighet. Kommittén förordade att beträffande nu ifrågavarande

äldre pensionsstiftelser skulle såsom en särskild förutsättning för

avdragsrätt gälla att det företag, som yrkade avdrag vid taxeringen, vid sin

deklaration skulle foga avskrift av ett av stiftelsens styrelse fattat beslut

varav framgick att stiftelsen mottagit de vid tillfället i fråga avsatta medlen

under det uttryckliga förbehållet att dessa medel skulle användas för

sådant ändamål som i kommunalskattelagen angavs. Nyssnämnda beslut

borde bifogas deklarationen i två exemplar varav det ena tillställdes tillsynsmyndigheten

genom taxeringsmyndighetens försorg.

Kommittén tillägger, att sådana äldre stiftelser med ändamål att tillgodose

inte blott pension utan även annan personalvård till sin karaktär

självfallet var såväl pensions- som annan personalstiftelse. Vid tillämpning

av bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

torde få antagas att det huvudsakliga syftet med stiftelsen blev utslagsgivande.

Godtogs kommitténs förslag att pensionsstiftelse i familjebolag inte fick

avse företagets ägare, uppkom beträffande åtskilliga äldre stiftelser ett

problem likartat med det i det föregående behandlade. Kommittén föreslog

att även denna fråga löstes efter en linje överensstämmande med den i det

föregående förordade beträffande andra äldre pensionsstiftelser med ändamålsbestämning

inte överensstämmande med kommunalskattelagens föreskrifter.

Därefter anföres, att det självfallet måste framstå såsom angeläget att

även äldre fria pensionsstiftelser underkastades den av kommittén förordade

tillsynen enligt 1929 års tillsynslag. Såsom villkor för avdragsrätt för

avsättning till nyssnämnda stiftelser borde därför gälla, att stiftelserna

ställdes under tillsyn jämlikt nämnda lag. Stadgarna för flertalet dylika

äldre stiftelser torde innehålla en föreskrift att stiftelsen skulle vara

undantagen sådan tillsyn. För att stiftelse skulle kunna ställas under tillsyn

krävdes följaktligen ändring av stadgarna i detta avseende. Det torde

kunna antagas att något hinder merendels inte förelåg för en sådan stadgeändring.

Kommittén tillägger, att det från allmän synpunkt inte borde

finnas något att erinra mot att under tillsyn ställdes en sådan stiftelse där

eu dylik ändring i stadgarna vidtagits.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i00

331

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har i princip tillstyrkt eller

lämnat utan erinran kommitténs förslag om att införa skärpta bestämmelser

för rätt till avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser. Vid detta

ståndpunktstagande har i flera yttranden understrukits behovet av en

översyn av de bestämmelser som reglerar stiftelsernas rättsliga ställning.

Några remissinstanser har dock ifrågasatt lämpligheten av eller avstyrkt en

ändring helt eller delvis av de skatterättsliga reglerna rörande stiftelseavsättningar

under hänvisning till nu pågående eller väntade utredningar

m. in. rörande tjänstepensioneringen. Yttranden av sist angiven innebörd

har avgivits av kommerskollegium, näringslivets skattedelegation, Sveriges

redareförening, Thulebolagen, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle.

Från remissyttrandena torde följande få återgivas.

Kammarrätten förklarar sig i likhet med kommittén finna, att rätten till

avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser borde närmare regleras. Kammarrätten

ville emellertid framhålla, att en sådan reglering borde betraktas

såsom provisorisk i avvaktan på den översyn av förevarande beskattningsregler,

som syntes böra komma till stånd i samband med de i betänkandet

omnämnda utredningarna.

Liknande uttalanden göres av några länsstyrelser.

Riksskattenämnden, som säger sig inte ha några principiella erinringar

att göra mot kommitténs förslag i denna del, framhåller att visserligen

kunde en allmän arbetarpensionering, om en sådan genomfördes, komma

att i fråga om pensionsstiftelser kräva andra regler vid taxeringen än de

nu föreslagna. Arbetarpensioneringen var emellertid en fråga på längre

sikt, även om numera en utredning därom framlagts av Svenska arbetsgivareföreningen.

I dagens läge borde frågan om en kommande pensionering

av anställda inte få fördröja den skatterättsliga regleringen av nu

existerande fria pensionsstiftelser.

Riksförsäkringsanstaltcn betonar, att man inte torde komma till rätta

med samtliga de problem, som kommittén ville lösa, enbart genom en omarbetning

av bestämmelserna inom beskattningsområdet. Eu samtidig översyn

av de bestämmelser som reglerade stiftelsernas rättsliga ställning torde

vara erforderlig.

Näringslivets skattedelegation framhåller bl. a., att erfarenheterna rörande

verkningarna av 1950 års lagstiftning beträffande avdrag för avsättning

till pensionsstiftelser inskränkte sig till taxeringen 1951. Åtskilligt

talade för, såsom kommittén framhållit, att resultatet av den år 1951 igangsatta

utredningen med uppdrag alt utarbeta slutligt förslag till allmän

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

pensionsförsäkring bort avvaktas, innan översynen av skattelagstiftningens

avdragsregler på ifrågavarande område ägde rum.

Härtill kom att fragan om införande av en arbetarpensionering gjorts

till föremal för överläggning av arbetsmarknadens parter. Grundläggande

principer för en sådan pensionering hade framlagts av Svenska arbetsgivareföreningens

pensionskommitté. Något beslut förelåg inte ännu i de

frågor, vartill nämnda kommitté tagit ställning. Utredningen hade dock

offentliggjorts samt överlämnats till landsorganisationen.

Den skatterättsliga regleringen av pensionsstiftelserna blev av avgörande

betydelse för en lycklig lösning av de utomordentligt betydelsefulla frågor,

varom utredningar sålunda pågick. Delegationen hemställde därför, alt

man för närvarande endast lagfäste de av kommittén föreslagna kontrolltöreskrifterna

men lät ytterligare överväganden beträffande åtgärder på

förevarande område av skattelagstiftningen anstå, så att denna kunde anpassas

efter det behov, lösningen av de aktuella pensionsfrågorna kunde

skapa.

I samma riktning uttalar sig kommerskollegium, Sveriges redareförening,

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle.

Thulebolagen säger sig vitsorda, att det förelåg ett behov av rättslig

reglering av pensionsstiltelsernas ställning och åtskilliga därmed sammanhängande

frågor. Thulebolagen instämde också i den av kommittén uttalade

åsikten att denna reglering borde föregå en översyn av avdragsreglerna.

Det måste nämligen vara mindre tillfredsställande att i kommunalskattelagen

nu införa regler, som måste få provisorisk karaktär,

eftersom de kanske måste ändras sedan de civilrättsliga problemen blivit

lösta. Det var så mycket mer betänkligt att, såsom föreslagits, införa beskattningsregler,

vilka i verkligheten blev normerande för stiftelseinstitutet

i materiellträttsligt hänseende. Man föregrep härigenom det ställningstagande,

som borde ske på grundval av resultatet av den pågående utredningen

rörande allmän pensionsförsäkring och den av riksdagen begärda

utredningen om pensionsstiftelsernas rättsliga ställning och därmed sammanhängande

frågor. Thulebolagen avstyrkte därför, att frågan om rätt

till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse och därmed sammanhängande

spörsmål närmare reglerades i kommunalskattelagen, innan de fria

stiftelsernas civilrättsliga ställning blivit föremål för utredning och lagstiftning.

Jag övergår härefter till att redogöra för vad remissinstanserna anfört

beträffande olika detaljer i förslaget.

Kommitténs förslag att såsom villkor för avdragsrätt för av fysisk person,

handels- eller kommanditbolag gjord avsättning till pensionsstiftelse

skall gälla, att medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därined

jämförligt sätt, har tillstyrkts eller i allt fall lämnats utan erinran av

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

samtliga över betänkandet hörda statliga myndigheter och personalorganisationer

samt åtskilliga näringsorganisationer. Avstyrkande yttranden

har avgivits av Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförening,

Sveriges grossistförbund, näringslivets skattedelegation, Svensk industriförening,

Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Skånes samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare

och handelskamrarna i Gävle och Karlstad.

Ett längre gående krav på kontant överföring av medel till pensionsstiftelser

än kommittén föreslagit har förordats av överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län.

Försäkringsinspektionen uttalar, att inspektionen till fullo förstod de

skäl som föranlett kommittén att i ett förslag om ny permanent lagstiftning

ta in en kategoriklyvning. Det förekom nämligen otvivelaktigt avsevärda

olikheter mellan skilda företag i fråga om säkerheten av deras förbindelser.

De skatteförmåner, som var förenade med pensionsavsättningar

till stiftelser, var av sådan omfattning att samhället borde överväga vissa

villkor i fråga om kvaliteten av dessa avsättningar från synpunkten av de

intressen de skulle tjäna. Men en metod, som innebar diskrimination mot

småföretagen såsom fallet var med den föreslagna, borde man enligt inspektionen

helst inte föra in i en ny lagstiftning.

Om handelsbolag, kommanditbolag och fysiska personer i en ny permanent

lagstiftning skulle förvägras rätt att annat än vid överföring av

kontanter eller värdehandlingar av viss bonitet göra skatteavdrag för avsättningar

till stiftelser, syntes rättvisan fordra, att enahanda villkor skulle

gälla även för aktiebolag och liknande företagsbildningar. I själva verket

fanns det starka allmänna skäl för en sådan regel, vilket också hade

understrukits av kommittén. Å andra sidan syntes inspektionen övervägande

skäl tala för att i varje fall inte nu rekommendera ett krav på

överföring av kontanta medel eller liknande tillgångar såsom förutsättning

för att aktiebolag och liknande företagsbildningar skulle få åtnjuta

avdragsrätt för avsättningar till pensionsstiftelser.

Därefter anföres att konsekvensen av dessa synpunkter skulle närmast

bli den, att handelsbolag, kommanditbolag och fysiska personer borde erhålla

samma rätt som föreslagits för aktiebolag att göra avdrag för sådana

överföringar till pensionsstiftelser, vilka dokumenterats genom överlämnande

av skuldebrev. Emellertid kunde befaras att detta alternativ, som

från rättvisesynpunkt var tilltalande, skulle kunna medföra allvarliga

olägenheter. Denna senare lösning skulle nämligen i så måtto innebära

en nyhet, att det därmed blev fastslaget att ifrågavarande småföretag

hade en rätt, som f. n. åtminstone var tvivelaktig. Det var svårt att förutse

vad verkningarna härav kunde bli. Dock var det inte uteslutet att en

dylik regel kunde föranleda en rik flora av nya fria stiftelser, som, genomsnittligt

sett, skulle vara vida svagare än vad som motsvarade medeltalet

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

för de bundna och fria stiftelser som nu fanns. Även om, som inspektionen

förutsatte, vissa åtgärder vidtogs för att förstärka länsstyrelsernas personella

kapacitet med hänsyn till dessa organs utvidgade tillsynsfunktion,

kunde en sådan utveckling ändå i praktiken lätt föranleda, att övervakningen

blev helt otillräcklig. Även med hänsyn till de förändringar på

pensionsområdet, som kunde föranledas av pensionsutredningens förslag,

skulle en dylik expansion framstå såsom olämplig. En ansvällning på

detta område kunde eventuellt också vålla vissa olägenheter med hänsyn

till den ekonomiska stabiliteten.

Någon rationell utväg ur detta dilemma syntes inte kunna anges annat

än på grundval av en framtida utredning. I avvaktan på det praktiska

resultatet av dels dessa överväganden och dels pensionsutredningens arbete

ville inspektionen, trots betänkligheter, inte motsätta sig kommitténs förslag,

som syntes ha stöd i skattemyndigheternas praktiska erfarenhet.

Sveriges köpmannaförbund anför följande.

Förslagets krav på överlämnande i form av kontanter, aktier, obligationer eller

därmed jämförliga tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen

till pensionsstiftelse för personal i enskild firma, anser sig förbundet icke kunna

biträda. Dylika bestämmelser skulle eventuellt utgöra ett incitament till aktiebolagsbildning

men skulle också kunna bli ett verkligt hinder för lösandet av

personalens pensionsfråga. I många fall gäller det till åren kommen personal,

som av hälsoskäl icke kan erhålla pension genom försäkring eller för vilken

dylik pensionering skulle ställa sig orimligt dyrbar. Det är dock bättre, att pension

ordnas i någon form, än att den helt uteblir. Naturligtvis bör stiftelse i

enskild firma stå under tillsyn samt styrelse och stadgar för stiftelsen finnas,

och de anställda vara representerade i styrelsen. Därjämte måste ordentlig redovisning

och revision krävas — revision gärna genom auktoriserad revisor. Men

ha alla dessa villkor uppfyllts, bör avsättning också få ske i form av skuldebrev,

såvida ej den skattskyldiges ekonomiska ställning är sådan, att skuldebrevet

uppenbarligen är värdelöst. Ett skuldebrev från en enskild person, som svarar

med allt sitt gods, är ofta långt värdefullare än ett skuldebrev från ett aktiebolag.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation yttrar, att med tanke

på det klart vitsordade behovet av rörelsekapital för den mindre företagsamheten

och de speciella åtgärder, som tid efter annan vidtagits för att

underlätta för dessa företag att täcka sitt kapitalbehov, det inte kunde

vara riktigt att dessa i huvudsak mindre företag med enklare företagsformer

inte skulle ha rätt att på samma sätt som aktiebolag inom rörelsen

behålla det kapital som behövdes för pensionering av de anställda. Organisationen

ville här förorda, att ett system utarbetades innebärande samma

möjligheter för dessa företag att avsätta till pensionsstiftelser inom företagen

som kommitténs förslag beredde aktiebolagen.

Liknande uttalanden göres av övriga näringsorganisationer som avstyrkt

kommitténs förslag i nu förevarande del.

Som redan berörts förordar några remissinstanser en mer vidsträckt

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 335

skyldighet att kontant eller på därmed jämförligt sätt överföra medel till

pensionsstiftelse.

Sålunda framhåller överståthållarämbetet, att företagare som verkställt

avsättningar till pensionsstiftelse, finansiellt sett herett sig en förmån i

förhållande till sådana, som ordnat pensionering för sina anställda genom

försäkring. Från konjunkturpolitisk synpunkt skulle därför vara befogat

att sterilisera så stor del av avsättningarna, som i genomsnitt motsvarade

företagarnas andel vid försäkringspensionering.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar att, om för avdragsrätt för till pensionsstiftelse

överförda medel inte fordrades kontant eller likvärdig utbetalning

även för i aktiebolagsform bedrivna företag av familjebolags

karaktär, det kunde befaras att rätten till pension i många fall blev illusorisk.

Länsstyrelsen anför vidare.

Frestelsen för företagsledningen att i någorlunda god tid före pensionsålderns

inträde avskeda personal måste ju bli stark, då härigenom uppnås att en endast

med enkel revers garanterad utfästelse att utgiva pension aldrig behöver infrias.

Av samma skäl bör, i motsats till vad kommittén föreslagit, varken fysisk person

eller familjebolag tillerkännas rätt att låna och i rörelsen disponera medel

tillhörig pensions- eller annan personalstiftelse. Tänkbart torde också vara att

ordna frågan om garantien för förpliktelsernas fullgörande efter alternativa linjer.

Företagarna skulle eventuellt kunna få välja mellan att antingen kontant

inbetala medel till pensionsstiftelse eller att tillförsäkra sina anställda oantastbar

pensionsrätt.

Mot det ovan anförda kan resas den invändningen, att företagen i regel icke

torde vara benägna att definitivt avhända sig medel för pensions- och liknande

ändamål och att pensionsavsättningarna sålunda skulle bli mindre omfattande

än hittills. Om företagen emellertid gives möjlighet att på annat sätt, d. v. s.

genom införande av en klausul om oantastbarhet, undgå sådan belastning, torde

det icke behöva befaras, att sådana företag, som verkligen önska ordna sina

anställdas pensionsfråga, skulle behöva avstå härifrån av likviditetsskäl. Den

minskning i frekvensen i avsättningarna, som likväl möjligen kan tänkas inträda,

torde ej behöva vålla betänkligheter, då pensionsavsättningar, som företagen

icke anse sig vilja omgärda med tillräckliga garantier, ha föga värde för de

anställda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som erinrar om att länsstyrelsen tidigare

ifrågasatt skyldighet att till stiftelse överföra en viss del av avsättningen

i form av kontanter eller därmed jämförliga tillgångar, framhåller att vad

i betänkandet anförts inte rubbade denna ståndpunkt. Någon anledning

att i förevarande hänseende behandla de skilda kategorierna av företagare

olika syntes inte föreligga. Möjligen skulle mindre stränga krav kunna

uppställas beträffande sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka

inte var »familjebolag». Att göra åtskillnad mellan fysiska personer med

ordnad bokföring och familjebolag syntes däremot inte motiverat.

Endast riksförsäkringsanstalien har — dock endast vad beträffar bundna

stiftelser — avstyrkt kommitténs förslag att såsom villkor för avdragsrätt

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

för av andra skattskyldiga än fysiska personer, handels- och kommanditbolag

gjord stiftelseavsättning generellt skall gälla, att enkelt skuldebrev

å det avsatta beloppet överlämnats till stiftelsen. Riksförsäkringsanstalten

erinrar om att en bunden stiftelses fordran hos stiftaren enligt gällande

bestämmelser uppstod i och med att bolagsstämmas beslut att överföra

medel till stiftelser i särskild ordning registrerats. Något krav på att skuldebrev

utfärdats eller överlämnats till stiftelsen hade inte uppställts. Då den

av kommittén föreslagna förutsättningen för avdrag för medel, som avsatts

till bunden stiftelse, kom att medföra en komplicering av dessa stiftelsers

förvaltning utan att från kontrollsynpunkt något vanns, ställde sig

riksförsäkringsanstalten avvisande till förslaget i vad avsåg sådana stiftelser.

I frågan huruvida för avdragsrätt bör krävas att utfästelse om pension

är grundad på oantastbarhetsprincipen har endast överståthållarämbetet

uttalat en från kommitténs förslag avvikande mening.

Sedan överståthållarämbetet erinrat om att kommittén, som dock i princip

ansag att oantastbarheten borde gälla såsom villkor för avdragsrätt,

funnit det betänkligt att lösa frågor av den art och storleksordning, varom

nu var tal inom ramen för en skattelagstiftning, anför ämbetet vidare.

Även om överståthållarämbetet i och för sig kan ansluta sig till vad kommittén

sålunda uttalat, synes dock icke hinder böra möta att i skattelagstiftningen

intaga bestämmelser om de förutsättningar under vilka avdrag vid beskattningen

skall medgivas för avsättning till pensionsstiftelse. Snarare synes avsaknaden

av allmänna bestämmelser på ifrågavarande område mana till viss försiktighet

och böra föranleda införandet i skattelagstiftningen av restriktiva avdragsregler.

Om icke ens i ett högkonjunkturläge de nuvarande avsättningarna för de anställdas

pensioner kunna säkerställas, föreligger så mycket större anledning att

betrakta åtminstone avsättningar för de antastbara pensionerna såsom synnerligen

osäkra. Vid beskattningen bör därför enligt överståthållarämbetets mening

avdrag icke medgivas för framtida kostnader, vilkas omfattning måste anses

vara diskutabel. Den sekundära följden härav, nämligen att pensioneringen endast

kommer att uppbyggas i den mån samhällsekonomien tillåter detta, kan

rent av anses vara eftersträvansvärd. Spörsmålet om pensionsfrågans lösning och

den omständigheten, att de statliga pensionerna icke äro oantastbara, torde icke

ha något direkt samband med förevarande beskattningsfråga. Här må även framhållas,

att pensionsfrågan kan komma att lösas på sådant sätt, att företagarna

endast skola bidraga till de anställdas pensionering. Enligt överståthållarämbetets

mening böra skattereglerna därför redan nu utformas på grundval av oantastbarhetsprincipen,

vilket ju icke hindrar en utvidgning av avdragsrätten, om

pensioneringen löses efter förmånligare linjer.

Gentemot den föreslagna bestämmelsen att avdragsrätt föreligger endast

för avsättningar för pensioner som är grundade på av vederbörande företag

gjorda bindande utfästelser har några remissinstanser riktat erinringar.

Sålunda förklarar sig försåkringsinspektionen, som intet hade att

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

erinra mot att endast avsättningar för pensioner som byggde på bindande

utfästelser blev avdragsgilla vid beskattningen, vara tveksam om lämpligheten

att nu i skattelagstiftningen uppställa ett krav på att pensionsutfästelserna

måste ha gjorts av företaget och inte fick vara gjorda av

stiftelsen. Inspektionen ville erinra om att det förekom två olika typer av

fria pensionsstiftelser, nämligen dels stiftelser som övertog vederbörande

företags pensioneringsverksamhet och sålunda själva gjorde pensionsutfästelser

och dels stiftelser som endast skulle trygga pensioner från företaget.

Den förra formen torde vara den vanligaste. Den civil- och konkursrättsliga

ställningen för dessa två olika stiftelsetyper var inte fullt klar.

Det torde bl. a. därför vara svårt att göra något generellt uttalande om

vilken av de två typerna som var den ändamålsenligaste. Här borde dock

nämnas att endast sådana stiftelser, som själva åtagit sig pensionsförpliktelser,

torde kunna försätta vederbörande företag i konkurs. Med hänsyn

till att rättsläget sålunda var oklart och en närmare reglering i lag

av stiftelseinstitutet torde kunna väntas inom en inte alltför avlägsen framtid,

syntes det försäkringsinspektionen knappast vara lämpligt att man

genom bestämmelser i skatteförfattningarna nu länkade utvecklingen i en

viss riktning i fråga om valet av stiftelsetyp. Inspektionen fann övervägande

skäl tala för att avdragsrätt skulle finnas oberoende av om utfästelsen

gjorts av vederbörande företag eller av stiftelsen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att enligt 8 § pensionsstiftelselagen

skulle pensionsreserven för bunden pensionsstiftelse avse inte blott utfäst

utan jämväl faktiskt — d. v. s. utan stöd av utfästelse utövad pensionering.

Hit räknades periodiskt återkommande utbetalningar från vederbörande

bolag till anställda efter avgång från tjänst och till efterlevande

efter anställda, för såvitt inte särskilda omständigheter kunde anses föranleda

till antagandet, att utbetalningarna avsågs skola pågå allenast under

kortare tid. Som exempel på här avsedda periodiska utbetalningar kunde

nämnas dyrtidstillägg, som beslutades med från år till år fastställda belopp

att utgå å pensioner från bolaget, eller å pensioner, som från annat

håll — exempelvis på grund av försäkring — tillkom förutvarande anställda

eller efterlevande till sådana anställda. Med hänsyn till att pensionsstiftelses

förmögenhet jämlikt samma lagrum inte fick nedbringas under

belopp, som svarade mot stiftelsens pensionsreserv, kunde bolaget inte ur

stiftelsen bereda sig gottgörelse för pensionsutgifter förrän stiftelseförmögenheten

uppnått sådan storlek, att täckning förefanns även för kapitalvärdet

av bolagets faktiskt utövade pensionering. Kommitténs förslag skulle

innebära, att aktiebolag, som utövade pensionering i enlighet med vad

nu sagts, inte skulle kunna erhålla skattefrihet för avsättning, som erfordrades

för säkerställande av denna pensionering. En sådan ordning

torde inte kunna anses tillfredsställande.

22 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

Skånes handelskammare anför.

Kommitténs förslag — ■— — innebär enligt handelskammarens mening en

onödig och ur vissa synpunkter olämplig skärpning av kravet på utfästelsens

karaktär. Särskilt när det gäller tillskott till utgående pensioner eller medgivande

av pensionsrätt till sådana personalkategorier, som icke normalt bruka

erhålla pension, är det förklarligt, om företagen iakttaga en viss försiktighet med

att giva utfästelsen en civilrättsligt klart bindande karaktär i förhållande till

varje särskild ifrågakommande befattningshavare. Det kan ligga närmare till

hands att lita till sedvänja eller mera allmänt formulerade pensionsbestämmelser.

--- _ Den föreslagna skärpningen kan sålunda enligt handelskammarens uppfattning

vara ägnad att åstadkomma en restriktiv effekt på företagens möjlighet

att ordna pensionsfrågan för ytterligare grupper av anställda eller att sörja för

en viss anpassning av pensionerna till penningvärdesförändringar. Handelskammaren

vill därför föreslå, att den i kommunalskattelagen upptagna föreskriften

i nu berörda hänseende bibehålies.

I samma riktning uttalar sig Kooperativa förbundet. Förbundets yttrande

åberopas i sin tur av Försäkringsanstalterna Folket och Samarbete.

Flertalet statliga myndigheter, som avgivit yttrande över betänkandet,

har tillstyrkt eller i allt fall inte anfört erinringar mot kommitténs förslag

att pensionsstiftelse hos familjeföretag inte får ha till ändamål att bereda

pension till huvuddelägare. Avstyrkande yttranden har avgivits av kommerskollegium,

försäkringsinspektionen, riksförsäkringsanstalten och länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län. Vad beträffar

övriga remissinstanser har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av Svenska sparbanksföreningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Rikslörbundet

landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation.

Från remissyttrandena i denna del torde följande få här återges.

Överstäthållarambetct, som förklarar sig i princip ansluta sig till vad

kommittén anfört och föreslagit i fråga om de s. k. familjebolagen, framhåller

att det främst var denna företagsform som skapat förutsättningar

för skatteflyktsåtgärder av olika slag. Enligt de av kommittén föreslagna

bestämmelserna skulle avsättningar kunna verkställas för andra anställda

än aktieägare och dessa närstående personer, vilket överståthållarämbetet

fann vara en avgjord och nödvändig förbättring i förhållande till nu gällande

beskattningsregler. Måhända kunde ifrågasättas införandet av en

bestämmelse, som möjliggjorde pensionering av anställda aktieägare i sådana

familjebolag, som helt likställt sig med de egentliga aktiebolagen,

d. \. s. sådana bolag, som lämnat skälig utdelning och anpassat aktiekapitalet

efter rörelsens omfattning. Härvid fick emellertid även i bolaget

redovisad fordran å aktieägare och dessa närstående beaktas. Emellertid

torde en dylik bestämmelse komma att medföra svåra bedömningsproblem

och föranleda skattetvister. Med hänsyn härtill och då dylika familjebolag

torde vara rätt fåtaliga, ville överståthållarämbetet förorda kommitténs

förslag.

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att länsstyrelsen anslöt sig till

kommitténs förslag i vad avsåg mindre familjebolag. Inom företag av sådan

storlek att den naturliga organisationsformen var aktiebolaget kunde det

däremot i många fall verka stötande, om familjebolag med avseende å

rätten till skattefri avsättning för pensioneringsändamål skulle komma i

sämre ställning än i övrigt likartade företag utan anställda intressenter.

Detta gällde framför allt de fall då ett flertal intressenter hade anställning

hos bolaget eller då de anställda aktieägarna innehade förhållandevis ringa

del av bolagets aktier. Kommitténs motiveringar härvidlag var emellertid

av sådan art, att länsstyrelsen inte ansåg sig kunna föreslå någon bestämmelse

som kunde undanröja sagda inadvertens.

Kooperativa förbundet säger sig vara tveksamt om inte den av kommittén

i princip förordade lösningen skulle vara att föredraga, nämligen att

familjeföretag inte skulle äga åtnjuta avdrag för avsättning som avsåg

att bereda pension till dem som hade ett avgörande inflytande i företaget.

Av de remissinstanser som avstyrkt kommitténs förslag yttrar riksförsäkringsanstalten

följande.

Som framgår av 1 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser skall bunden pensionsstiftelse vara antingen allmän och avse

alla nuvarande eller förutvarande anställda och deras efterlevande eller särskild

och avse nuvarande eller förutvarande innehavare av vissa eller vissa slag av

befattningar och efterlevande till sådana befattningshavare. Det torde därför enligt

nuvarande civilrättsliga bestämmelser icke vara medgivet, att i samband med

bildande av bunden pensionsstiftelse besluta sådan ändamålsbestämning för stiftelsen,

som enligt kommitténs förslag — det tillagda stycket i punkt 6 av anvisningarna

till 53 § kommunalskattelagen — skall fordras för att familjebolag

skall komma i åtnjutande av skattefri avsättning till densamma. Ej heller lärer

möjlighet föreligga för bunden pensionsstiftelses styrelse att vid mottagande av

till stiftelsen avsatta medel med bindande verkan göra förbehåll om medlens

användning för annat ändamål än det i pensionsstiftelselagen angivna. Ett genomförande

av kommittéförslaget i nu berört hänseende torde följaktligen medföra,

att inga avsättningar från familjebolag till bunden pensionsstiftelse bleve avdragsgilla

vid taxeringen. En naturlig följd skulle sannolikt bliva, att familjcbolagen

framdeles vid stiftelsebildning ej komme att välja den bundna stiftelseformen.

Då de bundna pensionsstiftelserna erbjuda större trygghet för de anställda än

de fria stiftelserna, synes det icke rimligt att lojala familjebolag, som anordnat

pensionering av sina anställda och till tryggande härav bildat bunden pensionsstiftelse,

skola avstängas från möjligheten att erhålla skattefria avsättningar till

stiftelsen.

Försäkringsinspektionen förklarar sig inte känna sig övertygad om lämpligheten

att uppställa den av kommittén föreslagna specialregeln beträffande

familjebolag. Det borde observeras att någon särskild inskränkning

inte föreslogs i dessa bolags rätt att göra avdrag för löner, utgående pensioner

eller pensionsförsäkringspremier för anställda huvuddelägare. Det

enda villkoret för alt sådan avdragsrätt skulle finnas och för att det inte

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skulle anses föreligga en förtäckt vinstutdelning torde vara att förmånerna

i fråga stod i rimligt förhållande till det arbete inom företagen vederbörande

utförde. På motsvarande sätt fanns möjlighet att belasta räkenskapernas

passivsida med en pensionsskuld motsvarande kapitalvärdet av

upplupen oantastbar egenpension till huvuddelägare i familjebolag. Under

nu angivna förhållanden syntes det vara föga motiverat att ställa avsättning

till en pensionsstiftelse för sådan delägare i en särställning. Risken

för ett kringgående av dubbelbeskattningsbestämmelserna torde inte vara

större vid avsättningar till en pensionsstiftelse än vid exempelvis en pensionering

genom försäkringsbolag eller understödsförening. Då enligt kommitténs

förslag avdragsrätt inte fanns för avsättningar till andra stiftelser

än sådana som stod under tillsyn, syntes det inte heller vara någon större

risk för att stiftelseavsättningar för pensionering av huvuddelägarna i ett

familjebolag i fortsättningen kom att kunna missbrukas på annat sätt.

Framhållas må vidare, att familjebolagen i stor utsträckning torde utgöras

av små eller medelstora företag. Såsom ovan framhållits har småföretagen

ofta finansieringssvårigheter. Detta förhållande talade också för att de

inte borde förhindras att lösa pensionsfrågorna för huvuddelägarna i sådana

former, som tillät ett bibehållande av pensioneringskapitalet i rörelsen.

Kommitténs förslag led också av den nackdelen, att det i många enskilda

fall blev oklart, huruvida nu ifrågavarande specialbestämmelse var tillämplig

eller ej.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att med nuvarande beskattningsregler

kunde ägaren av ett rörelsedrivande aktiebolag taga ut företagets hela

vinst i form av lön utan att taxeringsmyndigheterna hade möjlighet att med

framgång ingripa på grund av svårigheten att fastställa i vad mån lönen

var rimlig i förhållande till utfört arbete. Avstod företagaren från en del

av denna lön till förmån för en pensionsstiftelse, kunde detta innebära så

påtagliga fördelar för företagets anställda, att hinder inte borde uppställas

av skattetekniska skäl. Befarade missbruk borde kunna förhindras genom

ökade befogenheter för kontrollmyndigheten.

Sveriges grossistförbund anser att kommittén inte förebragt bärande skäl

för att undantaga huvuddelägare i familjebolag från den rätt till pensionering

via stiftelse som de äger enligt nu gällande lagstiftning. Kommitténs

förslag härom grundade sig, framhåller förbundet, på de förmenta möjligheter

till missbruk som kunde uppstå antingen genom att delägare endast

formellt men inte reellt var anställd i företaget och uttog företagets vinst

i form av lön eller pension eller genom att delägare, som aktivt arbetade i

företaget, tillförsäkrade sig en oskäligt stor pension. Gällande rättspraxis

hade emellertid lagt klara hinder i vägen för utnyttjande av någon av dessa

möjligheter. Eventuellt skulle denna praxis kunna ytterligare stödjas genom

en bestämmelse, som direkt angav maximigränsen för godtagbar pensionsförpliktelse

åt huvuddelägare. En pensionering via stiftelse av huvuddel
-

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ägare i ett företag efter dessa riktlinjer var enligt förbundets mening ett väl

så legitimt behov som motsvarande pensionering av andra anställda i företaget

och förbundet kunde inte finna att kommittén anfört något verkligt

motiv mot att även detta behov tillgodosågs. Vad kommittén anförde om

att huvuddelägare, som verkligen hade för avsikt att pensionera sig själva,

kunde göra detta genom pensionsförsäkringar vittnade om ett alltför litet

hänsynstagande från kommitténs sida till frågan om företagens likviditet.

Näringslivets skaitedelegation, som yttrar sig i samma riktning, framhåller

att ett stadgande, överensstämmande med det kommittén föreslog,

men avseende allenast sådana familjebolag, som huvudsakligen bedrev förvaltningsverksamhet,

måhända kunde vara lämpligt från den synpunkten,

att myndigheternas kontrollarbete därigenom skulle underlättas medan å

andra sidan någon risk för nämnvärda skadeverkningar å näringslivet knappast

behövde befaras.

Delegationen hemställde, att det i sista stycket punkt 6 av anvisningarna

till 53 § föreslagna stadgandet måtte utgå eller givas allenast nyssnämnda

begränsade räckvidd.

Sveriges köpmannaförbund säger sig finna kommitténs förslag vara en

både upprörande och onödig diskriminering. Om det gällde en aktivt arbetande

person, för vilken pensionen begränsats till vad som kunde anses utgöra

normal pension i förhållande till utgående löneförmåner och dessa

varit av rimlig storleksordning i förhållande till arbetsinsatsen, och om

stiftelsen stod under tillsyn och hade en ordnad redovisning med betryggande

revision, borde enligt förbundets mening hinder inte möta för aktieägare

att få pension från sitt eget bolags pensionsstiftelse.

Sveriges akademikers centralorganisation anför.

• För de fria yrkesutövarna är pcnsioneringsfrågan ett betydelsefullt och svårlöst

problem. Anledningen härtill är att med nuvarande regler angående försäkringsbolagens

och understödsföreningarnas medelsplacering ingen någorlunda värdebeständig

pensioneringsform står till förfogande för dem. Den fortgående inflationen

har kraftigt urholkat värdet av gjorda pensionsavsättningar, varigenom en

så stor osäkerhet uppstått, att det snarast är regel att den fria yrkesutövaren för

sig och sin familj saknar ett rimligt pensionsskydd. Enda sättet att komma till

rätta med detta problem synes vara att öppna en möjlighet till en mer värdebeständig

pensionsform. Till den del pensionsförsäkringen är en ren riskförsäkring

kan den (lock för närvarande icke ersättas på annat sätt. Den torde däremot,

till den del den utgör ett sparande, åtminstone i viss utsträckning lämpligen kunna

ersättas med avsättning till en pensionsstiftelse inom den egna verksamheten.

På grund bärav föreslår SACO, att avsättning till pensionsstiftelse skall kunna

ske även för huvuddelägare i familjeföretag samt egna företagare. De av kommittén

uttalade farhågorna för skattemissbruk synes icke motiverade, om krav

uppställes på dels att pensionsstiftelsen står under länsstyrelsens tillsyn enligt

lagen om tillsyn över stiftelser, dels att avdragsrätt för avsättning i här avsett

fall inte skall föreligga med mindre det avsatta beloppet överförts till stiftelsen

i form av kontanta medel, värdepapper eller liknande. (I praktiken torde det i

s. 342 Kontrollera mot PDF

342 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

stor utsträckning bli fråga om sådana värdepapper, som kan beräknas vara relativt

värdebeständiga.)

Även Svenska företagares riksförbund anser att enskild näringsidkare

bör kunna trygga sin pensionering genom avsättningar till pensionsstiftelse.

En permanent begränsning av rätten till avdrag för avsättning i huvudsaklig

överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestämmelser på sätt

kommittén föreslagit tillstyrkes eller lämnas utan invändningar i det helt

övervägande antalet yttranden. Vid detta ståndspunktstagande har i några

fall framförts förslag om vissa modifikationer. Avstyrkande yttranden har

avgivits av kommerskollegium, näringslivets skattedelegation, Sveriges grossistförbund,

Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Thulebolagen,

Skånes handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Kammarrätten framhåller, att ett genomförande av de av kommittén

föreslagna restriktivare bestämmelserna beträffande avskrivning å inventarier

och värdering av varulager torde komma att medföra en tendens till

ökade avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser, även om de

av kommittén nu föreslagna begränsningarna i rätten till avdrag för avsättningar

till sådana stiftelser genomfördes. Kammarrätten ansåg det därför

vara av stor vikt, att den föreslagna nya översynen jämförelsevis snart

kom till stånd. Såsom ett provisorium ansåg kammarrätten de föreslagna

begränsningarna i avsättningsrätten kunna godtagas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrar om att länsstyrelsen i annat sammanhang

hävdat att avdragsmöjligheterna såvitt gällde andra företag än

familjebolag borde göras så liberala som möjligt. Länsstyrelsen hade därför

hyst en viss tvekan i fråga om begränsning av avdragsrätten. Den av

kommittén företagna utredningen hade givit vid handen, att viss överavsättning

även med de nu gällande provisoriska avdragsreglerna möjliggjorts

bland annat på grund därav att avdragsrätten i tillämpningen kommit att

huvudsakligen avse s. k. antastbara pensioner, innebärande att företagen

fick tillgodogöra sig avdrag även för personal som slutade sin anställning

innan pensionsrätt inträtt. Någon inskränkning av avdragsrätten på denna

grund hade inte ifrågasatts av kommittén. Vidare borde bemärkas, att den

sedan 1951 gällande provisoriska lagstiftningen innefattade en begränsning

i avdragsrätten av i stort sett samma omfattning som den nu föreslagna,

samt att det egentliga syftet med denna tillfälliga begränsning varit att förhindra

avdrag för kostnader som belöpte på framtiden. På grund av nu

anförda omständigheter hade länsstyrelsen även för sin del ansett kommittéförslaget

böra accepteras i berörda hänseende.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att TCO under beaktande

av den i betänkandet gjorda jämförelsen mellan tillräckligheten av

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

det s. k. investeringsskattetaket jämfört med de belopp som enligt en beräkning

av den försäkringstekniska reserven var erforderlig vid pensionsförsäkring

anslöt sig till kommitténs förslag.

Överståthållarämbetet uttalar, att den av kommittén föreslagna schablonmetoden

i flertalet fall torde lämna för vid marginal i förhållande till den

faktiska pensionsskulden. Detta torde kunna leda till att företag, som ordnat

pensionering genom försäkring och således endast hade årliga kostnader

för densamma, bildade pensionsstiftelser för att komma i åtnjutande

av övervärdet såsom skattefri reservering; en sådan reservering måste emellertid

anses vara obehörig. Överståthållarämbetet fann det därför vara angeläget

att schablonavdraget beräknades på en högre medelanställningsålder

än 25 år.

Försäkringsinspektionen framhåller bl. a. att, även om investeringsskattetaket,

såsom kommittén påpekat, lämnade visst utrymme för förskottsavsättningar,

vilket av flera skäl var önskvärt, detta utrymme blev mindre

ju mer företagen övergick till att lämna oantastbara pensioner.

Därefter anföres att det emellertid måste hävdas, att önskemålet att överkonjunkturer

inte stimulerades genom en liberal lagstiftning i detta stycke

måste tillerkännas en hög prioritet. Även för företagen och för de anstallda

måste vidmakthållande av ekonomisk stabilitet framstå såsom ett angeläget

intresse. Med hänsyn härtill syntes övervägande skäl tala för en tämligen

snäv begränsning. Det borde också framhållas, att en sådan begränsning

av taket kunde ge vissa företag ett incitament att överväga en utsträckning

av sina pensionsanordningar till nya grupper - något som måste te sig

tacknämligt med hänsyn till att stora kategorier löntagare fortfarande var

i avsaknad av anordningar för sin pensionering.

Begränsningen fick dock inte drivas längre än att tillräckligt utrymme

fanns för att göra avsättning för redan upplupna förpliktelser. För det

övervägande flertalet fall innebar förslaget också att taket blev något högre

än vad som motsvarade detta minimikrav.

För flertalet fall fanns sålunda ett visst utrymme för förtidsavsättningar.

Det kunde emellertid förefalla rimligt att ännu något mera allmänt bereda

visst utrymme för sådana förtidsavsättningar under goda år. Av detta skäl

ville inspektionen inte motsätta sig, att taket något jämkades uppåt, förslagsvis

till en nivå 10 procent högre än den av kommittén föreslagna.

Näringslivets skattedelegation, som enligt vad i det föregående berörts i

första hand yrkar att lagstiftningsåtgärder på förevarande område för narvarande

får anstå, yttrar.

I vad mån företagen anses böra beredas möjlighet att under goda vinstår på förband

få täcka sina pensionsförpliktelser är beroende av en avvägning mellan, å

ena sidan, företagens och de anställdas intresse av pensionsförpliktelsernas säkerställande

och, å andra sidan, det fiskaliska intresset på kort sikt. Vid den avvägning

i berörda hänseende, som låg till grund för statsmakternas år 1950 fat
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

tade beslut, varigenom reglerna för beräkningen av det s. k. kommunalskattetaket

fastställdes, tillerkändes intresset av pensionsförpliktelsernas säkerställande sådan

prioritet, att obegränsad avdragsrätt medgavs för avsättningar, avsedda att på förhand

täcka vid avsättningstillfället befintliga pensionsförpliktelser. Trots att frågan

nu liksom för 4 år sedan gäller en permanent för normala förhållanden avsedd

författning, har pendeln vid den förnyade avvägning företagsbeskattnings
ommittén

företagit slagit så helt om, att ingen möjlighet principiellt ansetts böra

medgivas företagen att på förhand säkerställa sina pensionsförpliktelser. Om så

är, att de enligt reglerna för beräkningen av kommunalskattetaket meddelade bestämmelserna

ansetts bereda så liberala avsättningsmöjligheter att fiskala och

tilläventyrs även konjunkturpolitiska skäl påkallade en viss begränsning därav,

synes dock gränslinjen hava bort uppdragas med större moderation.---Vi

vilja vidare erinra om, att vid utformningen av civilrättsliga bestämmelser på

forevarande område lagstiftarna funnit angeläget att genom fastställande av vissa

säkerhetsmarginaler bereda pensionstagarna skydd. Sålunda stadgas i 8 § sista

stycket lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser den 18 juni

1937, att vid beräkning av stiftelsens pensionsreserv det enligt försäkringstekmska

grunder fastställda kapitalvärdet av pensionsförpliktelserna skall ökas med

/io. I konsekvens härmed synes under alla förhållanden åtminstone den uppmjukningen

av förevarande beskattningsregler böra vidtagas, att avdragsgilla avsättningar

medgivas med 110 procent av investeringsskattetaket.

Kooperativa förbundet, som granskat kommitténs förslag mot bakgrunden

av det av kommittén förordade kravet på bindande utfästelse för avdragsrätt,

uttalar att kommitténs förslag i och för sig måste betraktas som rimligt.

Sett i sammanhang bl. a. med sociallagstiftningen tedde det sig emellertid

diskutabelt. Förbundet syftade härvid främst på de konsekvenser,

som inkomstprövningen inom folkpensioneringen och vissa närstående

understödsformer kunde medföra. Inom många företag, även sådana

med god personalvård, uteslöts lägre inkomsttagare i företagens pensioneringsplan

av den anledningen, att tjänstepensionering åt dessa ofta på

giund av inkomstprövningen blev oekonomisk.

Enligt kommitténs förslag kunde avsättning endast göras för pensionsavsättningar,

som svarade mot gjorda bindande utfästelser. Emellertid

kunde företaget genom kategoriklyvningen ådraga sig en dold pensionsskuld,

för vilken avdragsgill avsättning rätteligen borde medgivas. Förmän,

verkmästare, butiksföreståndare och andra arbetsledare, vilka hörde till

kategorien med pensionsutfästelse, befordrades nämligen ofta till sådan

befattning först vid tämligen framskriden ålder. Om hela pensionskostnaden

skulle bestridas under tiden från befordran till pensionsåldern, kunde

denna kostnad bli så hög, att en rekrytering bland förtjänta obefordrade

försvårades. Det syntes därför vara i princip riktigt att företaget fick göra

avdiagsgill avsättning, som avsåg att till en normal nivå nedbringa pensionskostnaderna,

när anställd, som saknade pensionsrätt eller endast hade

xätt till pension med belopp, som inte föranledde minskning av folkpension,

vid framskriden ålder befordrades till befattning med pensionsrätt.

Det låg i sakens natur att frågan inte gärna kunde lösas genom att som

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

försäkringstekniskt antagande införa »befordringsfrekvens» el. dyl. Förbundet

var därför inte i stånd att anvisa någon lösning, som förenade det

här uppställda önskemålet med kommitténs stränga krav. Förbundet hade

emellertid den bestämda uppfattningen, att staten måste taga den konsekvensen

av inkomstprövningen inom folkpensioneringen, att företagen fick

erforderlig rörelsefrihet för anpassning till densamma. Det torde därför

vara starkt motiverat att på ett eller annat sätt mjuka upp de av kommittén

ställda kraven.

Kommerskollegium säger sig inte vilja bestrida, att förslaget kunde vara

berättigat från konjunkturpolitisk synpunkt, men det kunde ifrågasättas

om det socialpolitiskt sett var lämpligt att denna begränsning gjordes beständig.

Sveriges grossistförbund uttalar, att kommitténs förslag i jämförelse med

kommunalskattelagens bestämmelser gick i en för de anställdas intressen

klart negativ riktning. Fördelen med sistnämnda bestämmelser hade varit

att företagen under särskilt goda år kunnat göra stiftelseavsättningar, som

tryggat inte bara redan upplupna utan också på kommande år belöpande

pensionskostnader, vilka eljest vid en eventuell försämring av företagsresultatet

kanske skulle komma att förbli otäckta. Det kunde från dessa

utgångspunkter starkt ifrågasättas, om den av konjunkturpolitiska skäl

motiverade begränsning av taket för avsättningarna, som kommittén föreslog,

över huvud taget hörde hemma i den permanenta skattelagstiftningen

och om den inte i stället borde, liksom hittills, hänvisas till en temporär

beredskapslagstiftning.

Även Skånes handelskammare, som betonar värdet av kommunalskattelagens

vidsträckta avsättningsmöjligheter från resultatutjäinningssynpunkt,

uttalar sig i samma riktning. Thulebolagen förordar, därest en begränsning

anses önskvärd, en förlängning av giltighetstiden av nu gällande tillfälliga

bestämmelser.

Det i betänkandet gjorda uttalandet, att det förhållandet att ett företag

avsatt medel till en fri pensionsstiftelse inte borde förhindra att företaget,

i allt fall intill dess stiftelsens förmögenhet uppgick till ett belopp motsvarande

den aktuella pensionsskulden, medgavs avdrag för direkt utbetalda

pensionskostnader, har föranlett erinringar i några utlåtanden.

Övcrståthållarämbetet yttrar, att uttalandet inte syntes helt klarlägga avdragsrättens

omfattning, överståthållarämbetet ville här endast upptaga

spörsmålet för det fall, då utfästelser gjorts av stiftelse och avsättning

verkställts till ett belopp motsvarande den aktuella pensionsskulden. Om

bolaget därefter bestred årliga pensionsutgifter, innebar avsättningen till

stiftelsen en fondbildning, som i verkligheten kunde vara för hög. För det

fall att pensioneringen sedermera helt ordnats genom försäkring med årliga

premier, som erlades av bolaget, förelåg en obehörig fondbildning, som inte

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

skulle kunna upplösas förrän bolaget upphört med sin verksamhet. Enligt

överståthållarämbetets uppfattning borde dessa frågor ägnas ytterligare

uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker, att ett företag syntes ha möjlighet

att kringgå bestämmelserna om maximering av avsättningar till pensionsstiftelser

därigenom att rörelsen belastades med löpande pensionsutbetalningar

och pensionspremier ehuru stiftelsekapitalet genom avsättningar

uppnått maximalt belopp. Detta skulle kunna undvikas om en bestämmelse

infördes av innebörd att pensions- och premieutbetalningar, som

skulle tryggas genom stiftelsen, också skulle påföras stiftelsen vid utbetalningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att enligt länsstyrelsens mening

kommitténs tillkännagivna uppfattning beträffande frågan huruvida

företag, som bildade pensionsstiftelser, borde åläggas att föra samtliga pensioneringskostnader

över stiftelsen, inte syntes helt övertygande. Även om

en bestämmelse av sådan innebörd skulle medföra, att åtskillnad i berörda

hänseende borde göras mellan bundna och fria stiftelser, torde denna omständighet

inte böra föranleda större betänkligheter. Då stiftelser av den

senare typen väl alltjämt kom att bli de vanligaste, skulle en föreskrift, som

stadgade ett enhetligt förfaringssätt i fråga om pensioneringskostnader, för

vilka avsättning skulle få ske, i vart fall underlätta granskningsarbetet.

Samtliga över betänkandet hörda remissinstanser med undantag av riksförsäkringsanstalten

har tillstyrkt eller i allt fall inte riktat erinringar mot

kommitténs förslag att fria pensionsstiftelser skall stå under länsstyrelsens

tillsyn enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. I åtskilliga yttranden

uttalas emellertid tvivel om att den föreslagna tillsynen blir tillräckligt

effektiv.

Riksskattenämnden förklarar sig finna det vara i hög grad erforderligt

att kontroll ordnades över användningen av de fria pensionsstiftelsernas

medel. Om det därvid var tillräckligt med den kontroll, som kunde åstadkommas

genom länsstyrelsernas försorg i samband med tillsynen, kunde

möjligen vara tveksamt. Det var dock en avgjord förbättring i jämförelse

med nuvarande förhållanden, att pensionsstiftelserna obligatoriskt ställdes

under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser.

Överståthållarämbetet säger sig finna det vara synnerligen angeläget att

någon form av allmän kontroll tillskapades av de i de fria pensionsstiftelserna

uppsamlade betydande beloppen. Ämbetet anslöt sig därför i princip

till kommitténs förslag.

Därefter anföres att vad kommittén uttalat angående omfattningen av

den granskning, som länsstyrelsen jämlikt 1929 års lag om tillsyn över

stiftelser borde verkställa, inte föranledde någon erinran i sak från överståthållarämbetets

sida. Förutsättning för att det allmänna i fråga om till
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

synen över stiftelser skulle godtaga sådana former för medelsplacering som

i förhållande till stiftaren godkändes såsom grundande avdragsrätt vid beskattning,

var emellertid att i stiftelselagen föreskrevs att tillsynen för

pensionsstiftelsernas del skulle ske efter delvis andra grunder än eljest.

Den av kommittén förordade översynen av 1929 års lag kunde emellertid

väntas först om ett par år föranleda ändrad lagstiftning. Därest vad kommittén

i denna del föreslog skulle genomföras dessförinnan, erfordrades

därför såsom ett provisorium införande i stiftelselagen av en undantagsföreskrift

i fråga om kontrollen över pensionsstiftelsernas medelsplacering.

Det fick tilläggas, att enligt ämbetets praxis pensionsstiftelsernas medelsplacering

kontrollerades vare sig medlen utgjordes av reversfordringar å

stiftaren eller av andra slag av tillgångar.

Försäkringsinspektionen erinrar om att inspektionen i tidigare sammanhang

förordat en civilrättslig lagstiftning om fria pensionsstiftelser. Därvid

hade inspektionen anfört, att det syntes angeläget att man övervägde frågan

om att undantagslöst ställa de fria pensionsstiftelserna under tillsyn av

lämplig myndighet. Försäkringsinspektionen hade sedermera förordat att

tillsynen över bundna pensionsstiftelser och understödsföreningar förlädes

till försäkringsinspektionen, som var ett organ specialiserat på »yttre» tillsyn

och inte var belastat med några administrativa huvuduppgifter som

motsvarade riksförsäkringsanstaltens befattning med sjukkasseväsendet

och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Härigenom skulle bl. a.

administrativa fördelar vinnas och samhället inom ett och samma organ

erhålla en mera samlad överblick än hittills över olika förekommande privata

pensionsanordningar.

Sedan försäkringsinspektionen understrukit angelägenheten av att bl. a.

frågan om stiftelseformen och övervakningen av stiftelser blev utredd, framhåller

inspektionen att i avvaktan på dessa överväganden och vad de kunde

föranleda företagsbeskattningskommitténs direkta förslag att avdragsrätt

inte skulle medges för avsättningar till en fri pensionsstiftelse med mindre

stiftelsen stod under tillsyn av länsstyrelsen och fått sina stadgar fastställda

av denna myndighet syntes vara utomordentligt väl motiverat. Under förutsättning

att länsstyrelserna för ändamålet hade eller fick tillgång till erforderlig

personell kapacitet torde härigenom garantier kunna erhållas mot

missbruk av pensionsstiftelsernas tillgångar och möjlighet öppnas att snabbt

sätta in rättsliga åtgärder mot dem, som var ansvariga för eventuella obehöriga

transaktioner. Försäkringsinspektionen tillstyrkte därför denna del

av kommitténs förslag.

Justitiekanslersämbetet yttrar, att den reglering av kontrollen som föreslagits

var av provisorisk natur och såvitt justitiekanslersämbetet kunnat

bedöma gav förslaget inte anledning till någon erinran. En viss tvekan liadc

dock yppat sig, om kontrollen möjligen gjorts alltför ingående. Det skulle

nämligen vara beklagligt, om kontrollbestämmelser som måhända kunde

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

undvaras ledde till att företag in. fl., som eljest var intresserade av att bilda

pensions- och andra personalstiftelser, underlät grunda sådana stiftelser.

Justitiekanslersämbetet, som blott hade ringa kännedom om den av länsstyrelserna

utövade tillsynen över stiftelser, exempelvis effektiviteten därav,

och ej heller ägde någon kunskap om de synpunkter, som från näringslivets

sida kunde anläggas å hithörande spörsmål, ansåg sig inte kunna göra något

uttalande, i vilket eller vilka hänseenden den föreslagna kontrollen kunde

mildras. Ämbetet ville emellertid förorda, att denna fråga gjordes till föremål

för så allsidigt övervägande som möjligt under ärendets fortsatta beredning.

En annan fråga rörande kontrollen, som ämbetet uppmärksammat och

som i någon mån hade beröring med den nyss nämnda, gällde behovet av

en central instans för vägledning vid anordnandet av kontrollen och vinnandet

av enhetlig tillämpning därav. Härvid kunde främjas önskemålet

att framgå med försiktighet vid kontrollen.

Näringslivets skattedelegation förklarar sig intet ha att erinra mot att de

fria stiftelserna, på sätt kommittén föreslog, de facto bringades in under

länsstyrelsernas tillsyn enligt 1929 års tillsynslag, om ock en dylik åtgärd

inte i och för sig var påkallad beträffande åtskilliga pensionsstiftelser, vilka

genom sin fasta organisation, redovisning inför de pensionsberättigade och

andra omständigheter torde skapa fullt tillfredsställande trygghet i berörda

avseende.

Däremot syntes det ligga lika mycket i företagens och stiftelsernas som i

länsstyrelsernas intresse, att den fortlöpande kontroll rörande fullföljandet

av stiftelsernas ändamål beträffande varje pensionsberättigad som kommittén

föreslog inte bands av stela föreskrifter och vid obligatoriska formulär

utan lämpades efter det med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall föreliggande behovet. En obligatorisk skyldighet för en fast organiserad

pensionsstiftelse, avseende 1 000-tals pensionsberättigade, att varje år till

länsstyrelsen överlämna specifikation för envar, till vilken pensionsutbetalning

skett, angående fullständigt namn, hemvist, bostadsadress och under

året uppburen pensionsförmån, skulle bli förenat med betydande arbete,

medan värdet från kontrollsynpunkt av en så omfattande specifikation föreföll

mycket tvivelaktigt. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att göra

den till föremål för annat än en ytlig stickprovskontroll. Enligt delegationens

mening syntes befogenhet böra beredas länsstyrelserna att, då skäl

därtill förelåg, anordna kontrollen på annat sätt än enligt de allmänna riktlinjer,

som i detta hänseende kunde bliva föreskrivna. En i många fall praktisk

anordning syntes vara att vederbörande befattningshavare hos länsstyrelsen,

med de tidsintervaller, som i varje särskilt fall ansågs lämpliga,

efter överenskommelse med stiftelsen bereddes tillfälle taga del av dess

räkenskaper.

Kooperativa förbundet framhåller, att den föreslagna tillsynen i flertalet

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

fall visserligen torde bli alltför svag — centralisering till en i försäkringsmässiga

frågor mera sakkunnig myndighet skulle av den anledningen vara

att föredraga — och i andra fall vara helt onödig. Det senare gällde utan

tvivel den av Kooperativa förbundet bildade Konsumentkooperationens pensionsstiftelse,

vilken sannolikt var den största i landet. Den föreslagna tillsynen

torde emellertid få betraktas som ett steg i rätt riktning och kunde

inte vålla välskötta stiftelser sådana som den nämnda någon kännbar

olägenhet. Förbundet ville understryka kommitténs önskan att den av riksdagen

begärda utredningen om pensionsstiftelsernas rättsliga ställning snarast

kom till stånd.

Inte heller övriga hörda näringsorganisationer har haft något att erinra

mot den föreslagna tillsynen.

Riksförsäkringsanstalten, som i likhet med kommittén anser ett stort

behov av kontroll av de fria pensionsstiftelserna föreligga, yttrar att med

hänsyn till begränsningen av kommitténs uppdrag kommittén inte haft

annat alternativ än att föreslå tillsyn av de fria pensionsstiftelserna enligt

1929 års tillsynslag. Sättet, på vilket tillsynen ordnades, var givetvis av den

största betydelse och torde fordra mera ingående överväganden än dem

kommittén gjort. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening talade starka

skäl för att tillsynen av de bundna och fria stiftelserna förlädes till en

gemensam central myndighet. Det torde ligga inte blott i det allmännas

utan även i företagens och de anställdas intresse, att kontrollen av stiftelsernas

förvaltning blev så långt ske kunde likformig samt att bedömandet

av olika problem — bl. a. i samband med avsättning till stiftelse och

användandet av stiftelsernas tillgångar -— fick största möjliga enhetlighet.

Landsorganisationen i Sverige uttalar, att såsom villkor för avdragsrätt

borde uppställas kravet att pensionsstiftelse hade styrelse och att de anställda

var representerade i styrelsen.

Frågan om utformningen av övergångsbestämmelserna till de av kommittén

föreslagna författningsändringarna har uppmärksammats i ett flertal

yttranden.

Kammarrätten framhåller, att kommittén förutsatt att beträffande äldre

stiftelse med ändamål att tillgodose såväl pension som annan personalvård

skattereglerna för pensionsstiftelser skulle gälla, om det huvudsakliga syftet

var att bereda pension. Kammarrätten ville emellertid ifrågasätta, om inte

i sådana fall en uppdelning borde ske efter en linje, överensstämmande med

vad kommittén förordat beträffande äldre pensionsstiftelser, vilkas ändamålsbestämning

inte överensstämde med kommunalskattelagens föreskrifter.

Direkta stadganden syntes vidare erforderliga därom att rätten till avdrag

för ytterligare avsättningar till äldre stiftelser skulle vara beroende

av att dessa stiftelser ställdes under tillsyn.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

I anledning av kommitténs uttalande att hinder inte borde föreligga för

företag att, då en äldre pensionsstiftelse inte uppfyllde de föreslagna nya

bestämmelserna, bilda en ny stiftelse ifrågasätter länsstyrelsen i Västernorrlands

län, huruvida inte möjlighet borde lämnas öppen för taxeringsmyndighet

att vägra avdrag för avsättning till ny stiftelse, därest den äldre

stiftelsen genom att ställas under tillsyn och genom vederbörlig försäkran

av stiftelsens styrelse skulle anses fylla de i kommunalskattelagen uppställda

kraven. Härigenom skulle t. ex. vinnas, att sådana stiftelser, som

bl. a. avsåg pensionering av aktieägare, kom under vederbörlig kontroll.

Flera remissinstanser — däribland kammarrätten, riksskattenämnden,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, näringslivets skattedelegation,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Thulebolagen — anmärker

att äldre stiftelser, som inte uppfyllde ändamålsbestämningen i den

föreslagna nya lydelsen av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,

blev oinskränkt skattskyldiga. Sålunda anför Thulebolagen.

Genom den föreslagna bestämmelsen i punkt 6 andra stycket av anvisningarna

till 53 | kommunalskattelagen komma pensionsstiftelser, i vilkas ändamål ingår

att bereda pension åt någon eller efterlevande till någon, vilken genom eget eller

anhörigas innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i familjeföretag,

att falla utanför begreppet pensionsstiftelse. Detta medför, att stiftelsen

blir skattskyldig till stat och kommun såsom stiftelse i allmänhet för all inkomst

och dessutom till staten för förmögenhet. Då en sådan konsekvens av förslagets

utformning uppenbarligen icke varit avsedd och för övrigt måste anses orimlig,

torde, om förslaget i förevarande del skall genomföras, ett tillrättaläggande böra

ske vid författningstextens slutliga redigering.

Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands och

Jämtlands län, Sveriges grossistförbund, Sveriges lantbruksförbund och

handelskammaren i Gävle påpekar behovet av bestämmelser till klarläggande

av frågan i vad mån avsättning till äldre stiftelse, som avser att bereda

pension jämväl till huvuddelägare, framdeles skall inverka på beräkningen

av högsta tillåten avsättning enligt de nya bestämmelserna. Grossistförbundet

framhåller sålunda, att enligt förbundets mening innebar

kommitténs förslag att redan förut gjorda avsättningar för pensionering av

huvuddelägare först skulle tagas i anspråk för pensionering av andra anställda

innan ytterligare avsättning fick ske för dessas räkning. Då en

dylik retroaktiv effekt enligt förbundets mening var förkastlig och väl knappast

heller avsedd, fordrades ett klart förtydligande på den punkten. —

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker, att kommittén inte vidrört problem,

som torde kunna uppstå i samband med dispositionen av medel, som

nu fanns hos pensionsstiftelser med avsättningar huvudsakligen för huvuddelägaren.

Länsstyrelsen ansåg att kommittén inte hade bort lämna behandlingen

av dessa frågor helt åsido.

Näringslivets skattedelegation yttrar följande.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna torde redan gjorda avsättningar

få användas till skälig pension åt huvudaktieägare i enlighet med hittills gällande

praxis men däremot bliva ytterligare avsättningar icke avdragsgilla, även om de

utgå till fullgörande av ett mellan bolaget och huvudaktieägare träffat bindande

avtal. För undvikande av uppenbart obilliga och för rättskänslan stötande verkningar

av den föreslagna författningsändringen bör under alla förhållanden en

sådan övergångsbestämmelse meddelas, att de avsättningar bli avdragsgilla, som

erfordras för fullgörande av avtal, gällande vid författningsändringens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att det förhållandet att de

nya bestämmelserna rörande pensionsstiftelser föreslagits träda i kraft vid

1956 års taxering inte borde få medföra, att familjebolag vid 1955 års taxering

erhöll avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser med ändamål att

tillgodose anställda aktieägares pensionering.

Slutligen torde få återges ett påpekande av formell natur.

I anledning av det av kommittén föreslagna stadgandet i punkt 6 av anvisningarna

till 53 § kommunalskattelagen att stiftelsens återstående medel

skall användas på visst i anvisningarna angivet sätt, inte blott såsom för

närvarande då stiftelsen upphör, utan även »då det icke längre finnes någon,

vars rätt till pension på grund av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen» yttrar

näringslivets skattedelegation bl. a., att stadgandets ordalag uppenbarligen

icke gav utrymme för den uppfattning, som i motiveringen kommit

till uttryck. Även de mest tillfälliga förhållanden kunde enligt stadgandets

ordalag åberopas såsom grund för dess tillämpning. En omformulering av

stadgandet var enligt delegationens mening nödvändig. Det skulle exempelvis

kunna kompletteras genom att man efter orden »tillgodoses av stiftelsen»

tilläde »och det ej heller kunde förväntas, att sådana pensionsberättigade

komma att finnas».

Departementschefen

Den omständigheten att den av 1953 års riksdag begärda utredningen om

pensionsstiftelsernas rättsliga ställning och därmed sammanhängande frågor

inom kort kommer att igångsättas kan möjligen åberopas som ett skäl

mot att nu företa eu allmän översyn av bestämmelserna rörande den skatterättsliga

behandlingen av avsättningar till dylika stiftelser. Även pågående

utredningar rörande en allmän tjänstepensionering och inledda överläggningar

mellan organisationerna för arbetsmarkadens parter beträffande

arbetarpensioneringen kan med visst fog åberopas mot att i dagens läge

verkställa en sådan översyn.

För egen del finner jag emellertid det nu anförda inte vara av utslagsgivande

betydelse. I likhet med en härutinnan enhällig kommitté och det

helt övervägande antalet remissinstanser finner jag tvärtom avgörande

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

skäl tala för ändrade skatteregler på förevarande område. Det är nämligen

uppenbart att vid en översyn av företagsbeskattningen från konjunkturpolitisk

synpunkt man inte kan lämna pensions- och övriga personalstiftelser

å sido. Härtill kommer det från många håll starkt understrukna

behovet av regler, som förhindrar stiftelseinstitutets utnyttjande i skatteundandragande

syfte. Även den rådande tveksamheten om nuvarande bestämmelsers

innebörd i betydelsefulla hänseenden talar för ändrade och

i möjligaste mån klargörande regler.

Det måste även uppmärksammas, att de inledningsvis omnämnda utredningarna

och överläggningarna visserligen kan, när de slutförts, komma

att motivera en förnyad översyn av skattereglerna, men att det för dagen

inte kan förutses när så blir fallet. Det synes mig inte försvarligt att dröja

med en av andra skäl önskvärd översyn av skattereglerna av den anledningen,

att en framtida utveckling kan i större eller mindre utsträckning

påverka problemställningarna. Jag vill även understryka att åtskilliga av

de nu föreslagna reformerna samtidigt är av beskaffenhet att skapa ökad

trygghet för de anställdas berättigade krav på stiftelsemedlens utnyttjande

för det avsedda ändamålet.

Slutligen må tilläggas, att därest vad jag i det följande förordat i avseende

å ändrade skatteregler godtages, detta inte behöver binda den fortsatta

utvecklingen. Ifrågavarande skatteregler såväl som andra kan självfallet

omprövas, när anledning därtill uppkommer.

Innan jag övergår till en närmare behandling av kommittéförslaget får

jag erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga i sitt betänkande om effektivare

taxering (SOU 1954: 24) föreslagit vissa åtgärder i syfte att öka

kontrollen av att utbetalta stiftelsemedel blir beskattade samt av att stiftelserna

i förekommande fall blir beskattade för inkomst och förmögenhet.

Till dessa spörsmål får jag emellertid återkomma senare i samband med

en anmälan av de skattelagssakkunnigas nämnda förslag.

Jag övergår härefter till att behandla de olika huvudpunkterna i förslaget.

Som framgår av den tidigare redogörelsen åtnjutes enligt nu gällande

bestämmelser regelmässigt avdrag för stiftelseavsättning även om medlen

inte överförts kontant eller på därmed jämförligt sätt till stiftelsen. Detta

gäller i allt fall i fråga om avsättningar gjorda av aktiebolag och ekonomiska

föreningar. Kommittén har vid prövningen av frågan om formen för

medelsöverföringen funnit sig kunna förorda, att stiftelseförmögenheten

alltjämt skulle kunna i regel få innestå såsom fordran hos det företag som

gjort avsättningen, dock endast under förutsättning att fråga var om skattskyldig

beträffande vilken tvekan inte behövde råda om att skulden till

stiftelsen vid behov skulle infrias. Bedömandet av sistnämnda förutsättning

har kommittén på anförda skäl ansett kunna ske endast efter vissa

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj ds proposition nr 100

schematiska regler. I enlighet härined förordas att aktiebolag och ekonomiska

föreningar samt andra därmed i beskattningshänseende jämställda

juridiska personer skall tillerkännas denna rätt. I fråga om tysisk person,

kommandit- och handelsbolag har kommittén däremot föreslagit, att för

avdragsrätt skall gälla att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer

eller därmed jämförliga tillgångar överlämnats till stiftelsen.

Det helt övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs

förslag i denna del. Dit hör samtliga statliga myndigheter och hörda

personalorganisationer samt åtskilliga näringsorganisationer. Från några

håll har dock uttalats önskemål om en ytterligare skärpning av kommittéförslaget.

Andra remissinstanser åter har yrkat att samtliga skattskyldiga

skulle äga avdragsrätt på samma villkor som aktiebolag och ekonomiska

föreningar.

Vad först angår önskemålen om en mer vidsträckt skyldighet att kontant

eller på därmed jämförligt sätt överföra medel till stiftelse, synes mig

övervägande skäl tala för att inte kräva sådan skyldighet av aktiebolag

och ekonomiska föreningar. Avsättningar till pensionsstiftelser i sådana

företag sker regelmässigt — bortsett från vissa fall av avsättningar avseende

huvuddelägare — i ett klart pensioneringssyfte och genomsnittligt

föreligger här genom de i lag givna föreskrifterna om revision, vinstutdelning,

likvidation m. m. en hög grad av trygghet för att skulden till

stiftelse skall infrias. De önskemål, som från taxeringsmässiga synpunkter

kan föreligga att även av aktiebolag eller ekonomiska föreningar för

avdragsrätt kräva kontant överföring av medlen helt eller delvis, synes i

allt fall för närvarande böra stå tillbaka för angelägenheten av att inte

lägga hinder i vägen för en önskvärd utveckling av de anställdas pensionering.

Det synes inte heller enligt min mening böra ifrågakomma att

ställa strängare kraV beträffande vissa typer av bolag eller föreningar.

.lag har med det sagda inte velat göra gällande, att det inte i särskilda

fall kan inträffa att även bolag och föreningar inte infriar stiftelseskulden.

Att göra rätten till avdrag utan kontant överföring beroende på prövning

i varje särskilt fall måste dock, som kommittén uttalat, vara uteslutet.

På anförda skäl kan jag inte biträda ett längre gående krav på kontant

avsättning än kommittén förordat.

T de yttranden, i vilka förordats att för fysiska personer samt handelsoch

kommanditbolag borde föreliggå samma förutsättningar för avdragsrätt

som för aktiebolag och ekonomiska föreningar, har gjorts gällande

att ett krav på överföring av medel i form av kontanter eller därmed jämförliga

tillgångar skulle utgöra ett hinder för lösandet av de anställdas

pensionsfråga. Köpmannaförbundet har sålunda som sin mening uttalat att,

om stiftelsen ställdes under tillsyn, betryggande revision av stiftelsen ordnades

och de anställda var represertterade i stiftelsestyrelsen, hinder inte

borde möta alt medge fysiska personer samt handels- Och kommanditbolag

23 — Hihalig till riksdagens protokoll 1!)öö. I sand. Nr 100

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kanyl. Maj.ts proposition nr 100

avdrag även om blott ett skuldebrev utfärdats, såvida ej den skattskyldiges

ekonomiska ställning var sådan att skuldebrevet uppenbarligen var

värdelöst.

Härtill vill jag genmäla, att de skäl kommittén anfört mot alt generellt

medge avdragsrätt för stiftelseavsättningar, vilka dokumenterats allenast

genom överlämnande av skuldebrev, enligt min mening är bärande. Här må

endast erinras om att en av fysisk person bedriven verksamhet är intimt

knuten till hans person; verksamheten upphör eller övergår i andra händer,

när han avlider. YTid överlåtelse av verksamheten är det intet som

hindrar att förvärvaren inte övertager ansvaret för de av överlåtaren ingångna

förpliktelserna. Det är också mycket vanligt att den enskilde

rörelseidkaren är verksam och uttager lön i sitt företag intill sitt frånfälle.

Vad beträffar handels- och kommanditbolag är gränsen mellan enskild

firma och sådant bolag ofta svävande. I praktiken är det därför understundom

svårt att avgöra om ett visst företag utgör enskild firma eller

bolag. Exempel härpå utgör det fall, då ett handelsbolag i verkligheten

övergår till att bli enskild firma i samband med att bolagsdelägare avgår.

Någon egentlig skillnad förefinnes inte mellan en enskild rörelseidkare

och två eller flera i handelsbolagets form samarbetande fysiska personer.

Med hänsyn till de förmåner, som är förenade med stiftelseavsättningar

i rån skattesynpunkt, måste det allmänna ha krav på att de gjorda avsättningarna

i största möjliga utsträckning verkligen kommer till användning

tör avsett ändamål. Jag delar också försäkringsinspektionens mening, att

en stadgad rätt för förevarande skattskyldiga att åtnjuta avdrag för avsättning

mot allenast en revers kan föranleda en rik flora av nya stiftelser,

som genomsnittligt sett är vida svagare än medeltalet av nu befintliga

stiftelser; en sådan utveckling skulle inte främja de anställdas intresse

och är inte heller önskvärd från konjunkturpolitisk synpunkt.

Det är inte heller en framkomlig väg att, som köpmannaförbundet synes

förutsätta, låta avdragsrätten i förevarande avseende vara beroende på

provning i varje särskilt fall. Jag vill tillägga, att även om stiftelse ställes

under tillsyn in. m., såsom förutsättes i köpmannaförbundets yttrande,

detta på intet vis ökar garantin för att ett till stiftelse överlämnat skuldebrev

utgör en verklig förmögenhetsöverflyttning. I vad mån så är fallet,

är helt beroende på den skattskyldiges framtida ekonomiska ställning.

EU bedömande härav ligger utom ramen för det möjliga.

I anledning av den från vissa näringsorganisationer framförda invändningen

att kommitténs nu förevarande förslag ställer vissa företag sämre

än andra från ren kapitalförsörjningssynpunkt, vill jag endast framhålla,

att rätten till avdrag för stiftelseavsättningar måste i första hand bedömas

som en fråga på pensioneringsplanet och inte som en möjlighet att skattefritt

bevara vinstmedel inom företagen. Därtill konmier att, som kommittén

påpekat, medlen inte definitivt undandrages de berörda företagen;

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO

dessa har alltid möjlighet att genom lån mot betryggande säkerhet disponera

stiftelseförmögenheten i verksamheten.

Av det sagda framgår, att jag inte anser mig böra biträda förslaget att

i nu förevarande avseende jämställa fysiska personer samt handels- och

kommanditbolag med aktiebolag och ekonomiska föreningar.

1 anledning av länsstyrelsens i Örebro län förslag att företagen alternativt

skulle få välja mellan att antingen kontant inbetala medlen till stiftelsen

eller att tillförsäkra de anställda oantastbar pensionsrätt, får jag

anföra. Om det senare alternativet väljes, skulle visserligen därmed följa

större säkerhet för att de anställda får ut sin pension eller den på anställningstiden

belöpande pensionen, dock endast om stiftelsen verkligen disponerar

över häremot svarande medel vid den aktuella tidpunkten. Skulle

förmögenheten utgöras endast av en revers på stiftarföretaget, kan den

omständigheten att pensionsrätten är oantastbar inte i och för sig skapa

större trygghet för att rätten till pension verkligen infrias.

Av det anförda framgår att jag biträder vad kommittén förordat.

Kommitténs förslag att i det fall, då till stiftelse avsatta medel skall

innestå såsom fordran hos det avsättande företaget, såsom villkor för avdragsrätt

skall gälla att enkelt skuldebrev å det avsatta beloppet överlämnats

till stiftelsen har avstyrkts av riksförsäkringsanstalten under hänvisning

till att en bunden stiftelses fordran hos stiftaren enligt gällande

bestämmelser uppstår i och med att bolagsstämmas beslut att överföra medel

till stiftelsen i särskild ordning registreras. Enligt riksförsäkringsanstaltens

mening skulle därför förslaget endast komplicera de bundna

stiftelsernas förvaltning utan att något vanns från kontrollsynpunkt.

I anledning härav får jag anföra följande.

Det är riktigt, att sedan bunden stiftelse registrerats en stiftelsens fordran

gentemot stiftaren uppkommer då denne beslutar överföring av medel

till stiftelsen. Något krav på kontantöverföring eller överlämnande av

skuldebrev uppställes däremot inte i 1937 års lag. Jag finner emellertid

för egen del att detta inte utgör något avgörande skäl mot att krav på

skuldebrev upprätthålles även i fråga om bunden stiftelse för rätt till

skatteavdrag. Det är från taxeringsmyndigheternas synpunkt ett starkt

önskemål med så enhetliga regler som möjligt. Och då man inte kan

frånfalla kravet på skuldebrev när det gäller fria stiftelser, synes samma

krav böra gälla beträffande bundna stiftelser. Några egentliga olägenheter

härav synes knappast behöva uppkomma.

Vad kommittén uttalat i fråga om ränta å stiftelseskulden föranleder inte

någon erinran från min sida. I anledning av kommitténs uttalande att avdrag

bör medgivas för skälig ränta å skuld till stiftelse även om stiftelsens

förmögenhet uppgår till sådant belopp, att avdrag för ytterligare stiftelse
-

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

avsättning inte är medgivet vid inkomsttaxeringen, vill jag endast tillägga

att vid beräkning av tillåten avsättning bör självfallet ränta, som under

beskattningsåret eller tidigare överförts till stiftelsen, jämställas med vanlig

stiftelseavsättning och sålunda ingå i stiftelseförmögenheten.

I syfte att skapa en mer tillfredsställande ordning än för närvarande har

kommittén föreslagit att avdrag får åtnjutas endast för medel, som erfordras

för att säkerställa pensioner grundade på bindande utfästelser. Utfästelserna

skall anknyta till för de anställda utfärdade pensionsbestämmelser.

Enligt förslaget behöver utfästelsen emellertid inte avse oantastbar

pensionsrätt.

För egen del finner jag kommitténs förslag, som är ägnat att skapa

ordning och reda, väl motiverat. Därvid har jag även beaktat att, därest

en högsta gräns för tillåten avsättning fastställes, denna låter sig tillförlitligen

beräknas allenast på grundval av föreliggande utfästelser. Vad angår

frågan om krav bör uppställas på oantastbara pensioner, kan väl sägas

att detta från vissa synpunkter skulle vara önskvärt. Jag anser emellertid

att kommittén anfört övertygande skäl för sin uppfattning att det för närvarande

inte är möjligt att införa denna princip i skattelagstiftningen.

Då överståthållarämbetet nu förordat att avdragsreglerna bör utformas

på grundval av oantastbarhetsprincipen, är sålunda detta ett yrkande som

jag inte kan biträda. Jag vill emellertid — i likhet med kommittén —

Understryka att utvecklingen inom området för de anställdas pensionering

kan framdeles motivera en omprövning av skattereglerna på denna

punkt.

Försäkringsinspektionen har ifrågasatt lämpligheten av att i skattelagstiftningen

uppställa ett krav på att pensionsutfästelsen skall lämnas av

företaget och inte av stiftelsen. Enligt inspektionen var inte klarlagt vilket

som var det mest ändamålsenliga. Det skulle därför knappast vara lämpligt

att genom bestämmelser i skattelagstiftningen länka utvecklingen i

viss riktning.

Ehuru kommitténs förslag får anses endast innefatta en bekräftelse av

vad som på denna punkt torde ha åvsetts med nu gällande bestämmelser,

vill jag likväl förorda, att den föreslagna föreskriften att utfästelse skall

ha lämnats av företaget utgår. Ett slutligt ställningstagande till förevarande

spörsmål bör anstå i avvaktan på det närmare klarläggande av de

olika rättsverkningarna vid av företaget eller stiftelsen lämnad utfästelse,

som torde vara att förvänta i samband med den förestående utredningen

rörande pensionsstiftelsernas rättsliga ställning i skilda hänseenden.

Några remissinstanser har riktat invändningar mot att sedvänja enligt

förslaget inte längre får åberopas som grund för yrkande om avdrag för

stiftelseavsättning. Riksförsäkringsanstalten har sålunda framhållit att, då

bunden pensionsstiftelses förmögenhet enligt bestämmelser i pensions
-

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO

stiftelselagen inte fick nedbringas under belopp, som svarade mot stiftelsens

pensionsreserv — i vilken även kapitalvärdet av faktiskt utövad pensionering

skall inräknas -— stiftarbolaget inte kunde ur stiftelsen bereda

sig gottgörelse för pensionsutgifter förrän stiftelseförmögenheten uppnådde

sådan storlek, att täckning fanns även för kapitalvärdet av bolagets

faktiskt utövade pensionering. Om kommitténs förslag genomfördes, skulle

därav följa att aktiebolag inte skulle erhålla skattefri avsättning för säkerställande

av faktiskt utövad pensionering.

I anledning härav får jag anföra. I fråga om pensionering, som sker

enligt sedvänja, skall vid beräkning av pensionsreserven täckning äga rum

endast för kapitalvärdet av redan utgående pensioner. Enligt gällande bestämmelser

måste för avdragsrätt i allt fall kunna åberopas sedvänja. Föi

kapitalvärdet av framdeles utgående pensioner sker täckning endast i den

mån utfästelse föreligger. Har bolaget börjat utbetala pension i enlighet

med tillämpad sedvänja lärer föreligga en för bolaget juridiskt bindande

förpliktelse att även fortsättningsvis utbetala denna pension. Om kommitténs

förslag genomföres blir följaktligen enda skillnaden den, att bolaget

måste genom utfästelse bekräfta den i realiteten redan föreliggande

förpliktelsen. Det anförda gäller även dyrtidstillägg och andra liknande

kompensationsutbetalningar. Det bör i sammanhanget uppmärksammas

att kommittén upptagit en övergångsbestämmelse av innebörd att avdrag

skall få åtnjutas för att säkerställa pensioner som börjat utgå vid de

föreslagna nya reglernas ikraftträdande.

Av anförda skäl anser jag mig inte kunna godtaga den av riksförsäkringsanstalten

gjorda invändningen.

Ej heller finner jag något verkligt fog ligga i den invändningen, som

från några håll riktats mot förslaget, att detta skulle få en restriktiv effekt

på företagens möjlighet att ordna pensionsfrågan för ytterligare grupper

anställda. Det torde nämligen böra uppmärksammas, att såsom pensionsutfästelse

bör godtagas även sådan utfästelse, som är förenad med villkor

att pension utgår endast i den mån stiftelsens medel därtill förslår.

I anledning av kommitténs uttalande att utfästelse skall anknyta till

för de för företagets anställda utfärdade pensionsbestämmelserna vill jag

tillägga, att innebörden härav inte är att generella bestämmelser måste

gälla för de anställda. Avsikten är endast, att det av utfästelsen eller, om

utfästelsen anknyter till vissa pensionsbestämmelser, av dessa skall framgå

de i varje särskilt fall gällande förutsättningarna för erhållande av pension,

såsom anställningstid, pensionsålder, pensionsförmånernas storlek

in. m.

Enligt gällande bestämmelser är avsättning till pensionsstiftelse avdragsgill

vid den skattemässiga inkomstberäkningen i den mån avsättningen är

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hänförlig till driftkostnad i den verksamhet varom fråga är. Detta är fallet,

då avsättningen avser att bereda pension till personal, som är eller

varit anställd i verksamheten, eller efterlevande till sådan personal. Härav

följer å andra sidan att vid beräkningen av inkomst av en utav en enskild

firma eller utav ett handels- eller kommanditbolag bedriven verksamhet avdrag

inte får ske för avsättning till tryggande av pension åt ägaren respektive

delägaren. En person kan nämligen uppenbarligen inte vara anställd

i sin egen verksamhet. Kommittén har inte föreslagit någon ändring

i vad nu gäller. För egen del finner jag inte heller skäl att, med den i skattelagstiftningen

intagna ståndpunkten att de förmåner som innehavaren av

enskild firma eller delägaren i ett handels- eller kommanditbolag uppbär

från egen verksamhet, utgör inkomst av rörelse, föreslå någon ändring

härutinnan. Jag kan följaktligen inte biträda det från några håll framförda

förslaget, att innehavaren av enskild firma skulle få åtnjuta avdrag vid

beskattningen för avsättning avseende egen pension.

Av det sagda följer att rätten till avdrag i princip fortfarande endast

hör omfatta avsättning vilken erfordras för att bereda pension till personal,

som är eller varit anställd i företaget, eller efterlevande till sådan personal.

Särskilt övervägande tarvar emellertid frågan huruvida avdragsrätt

alltjämt bör föreligga, då avsättningen avser personer som formellt är anställda

men som i realiteten är ägare helt eller delvis till företaget. Jag

åsyftar här sådana i familjeföretag anställda som genom egna eller anhörigas

aktier eller andelar har ett bestämmande inflytande över företagets

handlande.

Kommittén har vid sin prövning av ifrågavarande spörsmål funnit, att

det med hänsyn till konstaterade missbruk och risken för att vissa familjeföretag

även framdeles missbrukar bestämmelserna är nödvändigt att vidtaga

åtgärder häremot. Beträffande de sätt, varpå missbruk kan ske, hänvisar

jag till vad kommittén anfört.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att risken för missbruk inte

skulle vara ådagalagd eller att kommittén i allt fall överdrivet denna risk.

Vad därvid anförts innefattar emellertid intet egentligt nytt i förhållande

till vad i kommittébetänkandet redan redovisats. Jag finner därför inte

anledning att närmare ingå på dessa frågor utan begränsar mig till att med

kommittén understryka angelägenheten av åtgärder till förhindrande av

att den för aktiebolag och ekonomiska föreningar förordade avdragsrätten

kan missbrukas av i sådana företagsformer bedrivna familjeföretag. Jag

vill, till undvikande av missförstånd, framhålla att jag med det sagda ingalunda

velat göra gällande varken att missbruk är begränsat till familjebolag

eller att alla familjebolag kan antagas vilja missbruka bestämmelserna.

Men det föreligger erfarenhetsmässigt beträffande så stora grupper

av familjebolag anledning till restriktiva bestämmelser att det inte är möjligt

att i allo jämställa familjebolagen med andra bolag.

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Av vissa remissinstanser har även framförts olika förslag i syfte att,

med bibehållen rätt för familjeföretag att vid beskattningen åtnjuta avdrag

för stiftelseavsättning avseende huvuddelägare, förhindra ett obehörigt

utnyttjande av bestämmelserna. De framförda förslagen överensstämmer

med av kommittén prövade och avvisade alternativ. F rämsta skälen

till kommitténs avvisande hållning har varit, att kommittén funnit att

intet av ifrågavarande alternativ medförde tillräcklig trygghet för att avsatta

medel kom till användning för avsett ändamål eller också att inte

godtagbara komplikationer i tillämpningen skulle uppkomma. För egen del

finner jag av kommittén anförda synpunkter bärande och kan alltså inte

biträda något av de framförda ändringsförslagen. Jag ansluter mig i stället

till den av kommittén enhälligt omfattade meningen att familjeföretagen

inte kan med hänsyn till riskerna för missbruk medgivas rätt till avdrag

för stiftelseavsättning för att trygga pension till huvuddelägare. Kommittén

har för sin del förordat att stadgandet gives den innebörden, att

pensionsstiftelse i familjeföretag inte får ha till ändamål att bereda pension

till huvuddelägare eller efterlevande till sådan.

I anledning av förslagets utformning har riksförsäkringsanstalten framhållit,

att enligt de i 1937 års pensionsstiftelselag givna bestämmelserna det

inte var medgivet, att i samband med bildande av bunden pensionsstiftelse

besluta sådan ändamålsbestämning för stiftelsen som enligt kommitténs

förslag skulle fordras för att familjebolag fick komma i åtnjutande av skattefri

avsättning till densamma. Ej heller lär sådan stiftelses styrelse med

bindande verkan kunna göra förbehåll om mottagna medels användning

för annat ändamål än det i pensionsstiftelselagen angivna.

En följd av det av riksförsäkringsanstalten anmärkta förhållandet skulle

följaktligen bli att ett genomförande av kommitténs förslag endast skulle

få åsyftad effekt beträffande fria pensionsstiftelser. Emellertid stannar

inte konsekvenserna vid detta. Just de familjebolag, med tanke på

de inskränkande bestämmelserna tillkommit, skulle fortsättningsvis övergå

till bundna stiftelser och på så sätt kringgå de av skatteflyktsskäl uppställda

reglerna. I realiteten skulle sålunda den åsyftade effekten vinnas

enbart beträffande ekonomiska föreningar. Detta kan inte anses godtagbart.

För egen del vill jag därför i stället förorda en bestämmelse av den innebörden,

att familjeföretag inte må åtnjuta avdrag vid beskattningen för

stiftelseavsättning för att bereda eller trygga pension åt huvuddelägare.

Detta innebär med andra ord, att vid beräkning av avdragsgill avsättning

hänsyn inte tages till pensionsförmån tillförsäkrad huvuddelägare.

Med huvuddelägare bör i enlighet med den av kommittén föreslagna definitionen

förstås en i ett familjeföretag anställd eller efterlevande till sådan

anställd, vilken genom eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar

har ett avgörande inflytande i familjeföretaget. Även om vid beräkning

av tillåten avsättning till pensionsstiftelse i familjeföretag hänsyn inte lår

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

tagas till eventuell pensionsutfästelse till huvuddelägare, föreligger med

den av mig förordade begränsningsregeln däremot inte hinder för sådan

pensionsstiftelse att ha till ändamål att bereda eller trygga pension även

till huvuddelägare. Såsom närmare framgår av betänkandet är en på detta

sätt utformad begränsningsregel inte helt invändningsfri, nämligen därför

att mindre nogräknade företag kan på andra anställdas bekostnad tillgodose

huvuddelägares pensionsrätt ur stiftelseförmögenheten, oavsett avdragsgill

avsättning beräknats med hänsynstagande uteslutande till övriga

anställda tillförsäkrade pensionsförmåner. Å andra sidan erhålles ett effektivt

hinder mot att egentliga enmansföretag, mot vilka bestämmelsen i det

■väsentliga riktar sig, förskaffar sig skattefria avdrag för avsättningar, som

i realiteten aldrig skulle komma till användning för avsett ändamål. Det

kan tilläggas, att bestämmelser utformade i enlighet med vad jag nu

förordat inte kan antagas i realiteten medföra något försämrat läge för

anställda, som ej är delägare. Företag, som för närvarande verkligen gör

stiftelseavsättningar för sådana anställdas räkning och inte i huvudsakligt

syfte att ernå skatteförmåner, förhindras inte att fullfölja detta syfte.

Försäkringsinspektionen har uttalat, att i många enskilda fall skulle

bli oklart huruvida avdragsrätt för avsättning till delägare i familjeföretag

föreliggei eller ej. I anledning härav får jag anföra, att varje gränsdragning

självfallet medför vissa svårigheter. Enligt min uppfattning finns det dock

inte anledning anta, att dessa svårigheter skulle bli alltför betydande.

Vad först beträffar begreppet familjeföretag anknyter detta nära till den

i 54 § tredje stycket kommunalskattelagen givna definitionen å familjebolag.

Vid tillämpningen av detta stadgande har utbildats en praxis som

kan vara vägledande även i fråga om stiftelseavsättningar.

Vad härefter angår frågan huruvida en i familjeföretag anställd person

genom eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar skall anses

ha ett avgörande inflytande över företagets handlande, får detta spörsmål

bedömas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Vissa svårbedömda

gränsfall kan därvid givetvis uppkomma. Principen vid avgörandet

bör — såsom kommittén framhållit — vara huruvida den anställde

direkt eller indirekt är en verklig intressent i företaget och att han genom

eget eller anhörigas innehav av aktier eller andelar kan bestämma företagets

handlande. I själva verket torde det väl oftast komma att röra

sig om sådana självklara fall, där samtliga aktier eller andelar äges av

någon eller några personer eller familjer. I mera svårbedömbara gränsfall

finns alltid möjligheten att hos riksskattenämnden inhämta bindande förhandsbesked

huruvida en tillämnad avsättning för delägares pensionering

blir avdragsgill vid taxeringen. Riksskattenämnden kan även verka fölen

enhetlig praxis genom vägledande uttalanden.

Det torde få ankomma på riksskattenämnden att i samband med upprättande

av deklarationsformulär avgöra huruvida för bedömning av yr
-

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

kande av familjeföretag om avdrag för stiftelseavsättning erforderliga

uppgifter bör avfordras redan å formuläret i fråga.

De nu gällande tillfälliga bestämmelserna om begränsning i rätten till

avdrag för stiftelseavsättning innebär, att avdrag medges intill sådant

belopp, att stiftelsens förmögenhet i princip uppgår till högst värdet av

pensionsskulden (det s. k. investeringsskattetaket). Avdrag får alltså ske

för de på beskattningsåret och tidigare år belöpande pensionskostnaderna.

Däremot är avdrag inte medgivet för s. k. framtida kostnader. I överensstämmelse

med de överväganden kommittén gjort i fråga om övriga

möjligheter till vinstreglerande dispositioner har kommittén föreslagit, att

avdragsrätten bör permanent begränsas i fråga om stiftelseavsättningar.

Förslaget innebär att stiftelses förmögenhet högst får uppbringas till

ett belopp motsvarande det s. k. investeringsskattetaket. Enligt förslaget

får dock företag, som så önskar, beräkna den exakta pensionsskulden

enligt försäkringsteknisk beräkning och åtnjuta avdrag i enlighet därmed.

Det helt övervägande antalet hörda remissinstanser har vid sitt ställningstagande

funnit de av kommittén anförda skälen motivera en permanent

begränsning i avdragsrätten på angivet sätt. Då ett genomförande av

kommitténs förslag är av viss betydelse från de anställdas synpunkt, är

det av särskilt intresse att notera att de hörda personalorganisationerna

ansett sig utifrån sina utgångspunkter kunna godtaga förslaget.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att, om andra möjligheter

till vinstreglerande dispositioner modifieras, en begränsning måste

ske även i förevarande avseende. En av konjunkturpolitiska skäl vidtagen

begränsning måste uppenbarligen gå ut på att förhindra avsättningar som

överstiger företaget åvilande förpliktelser och därför i den mån så är

fallet uteslutande skulle få karaktären av skattefria vinstreserveringar.

Jag finner det därför befogat, att gränsen för medgivet avdrag sättes vid

ett belopp som i princip motsvarar pensionsskulden vid beskattningsårets

utgång.

Från något håll har hävdats att en begränsning i avdragsrätten inte

bör göras permanent med hänsyn till att det från skilda synpunkter är

värdefullt om företagen under goda år på förhand kan täcka en del av

de kommande förpliktelserna. Den av konjunkturpolitiska skäl motiverade

begränsningen bör i stället ges formen av en beredskapslagstiftning. I allt

fall bör, har det framhållits, den uppmjukningen vidtagas, att avdragsgilla

avsättningar medges med 110 procent av investeringsskattetaket.

Vad först beträffar möjligheten att nå en från konjunkturpolitislc synpunkt

erforderlig verkan med tillfälligt insatta bestämmelser har kommittén

påvisat svårigheterna och den bristande effektiviteten i ett system

av denna innebörd. 1 likhet med tidigare överväganden rörande valet

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mellan permanenta och tillfälliga regler förordar jag med kommittén en

permanent begränsningsregel.

Vad härefter angår de framförda önskemålen om en avdragsrätt intill

110 procent av investeringskattetaket får jag anföra följande.

Kommitténs förslag innebär att i författningstexten endast anges de

allmänna principerna för beräkning av högsta tillåtna avsättning medan

däremot intet föreskrives rörande de försäkringstekniska grunder som skall

tillämpas. Denna anordning finner jag praktisk och lämplig. De försäkringstekniska

grunderna kan följaktligen väljas på sådant sätt, att de

i det aktuella fallet erforderliga säkerhetsmarginalerna erhålles. Det kan

enligt min mening inte ifrågakomma alt, utöver de säkerhetstillägg som

möjliggöres genom ett på grund av försäkringstekniska överväganden

träffat val av grunder för beräkningen, medge ytterligare avdrag för samma

ändamål enligt en fix procentsats. Det bör även bemärkas, att underlag

för beräkning av det procentuella tillägget skulle utgöra bl. a. just nyssnämnda

säkerhetstillägg.

I detta sammanhang torde också böra anmärkas, att en beräkning av

den aktuella pensionsskulden med tillämpning av livförsäkringsbolagens

grunder för uträkning av sina reserver och avgifter, vilka grunder det

står företagen fritt att använda, ger ett värde som i stort sett motsvarar

den i pensionsstiftelselagen definierade pensionsreserven. Pensionsreserven

innefattar nämligen intet annat omkostnads- och säkerhetstillägg än de

10 procent varmed de enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder beräknade

nettovärdet på reserven skall höjas.

Av det sagda framgår att något fog för att bestämma gränsen för avdragsgill

avsättning till 110 procent av investeringsskattetaket inte föreligger.

Därtill kommer att reglerna för beräkning av investeringsskattetaket,

såsom kommittén framhållit, är så förmånligt utformade att företag

med normalt sammansatt personalbestånd kan verkställa avdragsgilla

avsättningar som väsentligen överstiger pensionsskulden. De i betänkandet

redovisade undersökningarna, varav framgår att investeringsskattetaket

i de undersökta fallen låg mellan 92 och 35 procent över den försäkringstekniska

reserv, som skulle erfordras vid en pensionsförsäkring, bestvrker

detta förhallande. Om personalen uteslutande eller till övervägande del

består av personer med lägre levnadsålder än 25 år, vilket är ett föga

realistiskt antagande, skulle emellertid reglerna för investeringsskattetaket

kunna ge ett inte fullt tillfredsställande resultat. I dylika extrema

undantagsfall kan företaget emellertid falla tillbaka på den av kommittén

föreslagna möjligheten att genom en försäkringsteknisk utredning styrka

den exakta pensionsskulden.

Av det förut sagda framgår enligt min mening att reglerna för investeringsskattetaket

medger så frikostiga avsättningar att även de av Koo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

36:?

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

perativa förbundet med hänsyn till konsekvenserna av inkomstprövningen

vid folkpensioneringen uttalade önskemålen i huvudsak blir tillgodosedda.

I själva verket har kritik riktats mot bestämmelserna därför att de i

flertalet fall lämnar för vid marginal i förhållande till den faktiska

pensionsskulden och sålunda inte får tillräcklig effekt från de synpunkter,

som främst föranlett deras uppställande. Sålunda har överståthållarämbetet

ifrågasatt att investeringsskattetaket skulle beräknas på en högre

medelanställningsålder än 25 år.

Även om jag i och för sig kan biträda uppfattningen, att bestämmelserna

i vissa fall medger möjligheter till vinstdispositioner i en från rent

konjunkturpolitiska synpunkter inte önskvärd omfattning, anser jag mig

å andra sidan i likhet med kommittén inte kunna förorda en skärpning av

bestämmelserna i förevarande hänseende. Därvid har jag även beaktat,

att det med hänsyn till de relativt små personalbestånd varom fråga understundom

kan vara, bör finnas visst utrymme för att utjämna de påfrestningar

som kan uppstå.

Jag förordar alltså att kommitténs förslag godtages.

1 några remissyttranden har anförts vissa erinringar i anledning a\

kommitténs uttalande att det inte borde föreligga hinder för företag, som

avsatt medel till pensionsstiftelse, att i allt fall intill dess stiftelsens förmögenhet

uppbringats till belopp motsvarande den aktuella pensionsskulden,

åtnjuta avdrag för direkta pensionsutgifter.

Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag uttala min anslutning

till kommitténs tillkännagivna uppfattning att de fria pensionsstiftelserna

i likhet med bundna stiftelser principiellt borde uppfattas såsom fondbildningar,

avsedda att trygga de anställdas pensionsrätt. Så länge stiftelsen

inte nått »taket» för tillåten avsättning, kan enligt min mening från

skattemässiga synpunkter inte resas invändningar mot att företaget erhåller

avdrag för direkta pensionsutgifter. Då företagen ofta ligger under

ständig utveckling, stiger gränsen för avdragsgill avsättning automatiskt.

Om företag under sådana förhållanden utbetalar pensionskostnader, innebär

detta endast att utrymmet för stiftelseavsättningar minskar. I de fall,

då företaget går tillbaka och »taket» sålunda blir lägre, borde pensionskostnaderna

rent principiellt bestridas av stiftelseförmögenheten. Det torde

emellertid i praktiken inte vara möjligt för taxeringsmyndigheterna att

vid det tillfälle, då frågan om avdragsrätt för direkt utbetalda pensionskostnader

skall prövas, avgöra huruvida företaget på ett mera varaktigt

sätt gått tillbaka eller om endast eu tillfällig nedgång föreligger. Att uppställa

några särskilda regler för dessa fall låter sig svårligen göra och

torde för övrigt knappast vara erforderligt. I ett läge, där företaget definitivt

inskränker sig, torde det merendels vara ett företagets intresse att

disponera stiftelsens förmögenhet för bestridande av pensionsutgifterna.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Jag vill i detta sammanhang även erinra om den av kommittén föreslagna

bestämmelsen att då det inte längre finnes någon, vars pensionsrätt skall

tryggas genom stiftelseförmögenheten, denna skall disponeras för allmännyttigt

ändamål. Till sistnämnda spörsmål återkommer jag i det följande.

Även om det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrkt eller

i allt fall intet haft att erinra mot kommitténs förslag om offentlig tillsyn

av de fria pensionsstiftelserna, har i åtskilliga yttranden uttalats tvekan

om värdet av den kontroll, som kunde vinnas genom länsstyrelsernas

tillsyn. Det har även ifrågasatts om inte annat tillsynsorgan borde tillskapas.

För egen del kan jag visserligen dela den meningen, att den föreslagna

tillsynen inte till alla delar kan antas uppfylla anspråken på en effektiv

kontroll, närmast beroende på att 1929 års lag om tillsyn av stiftelser

inte tar sikte på tillsyn av stiftelser av den karaktär varom här är fråga.

Å andra sidan är vissa betydande fördelar förknippade med att tillsynen

ligger hos länsstyrelserna, bl. a. det nära samarbete mellan tillsyns- och

taxeringsmyndigheter som lätt kan etableras. Under alla förhållanden är

läget för dagen det, att något alternativ till en tillämpning av 1929 års

tillsynslag inte kan framföras. Emellertid kan denna fråga vara förtjänt av

fortsatta överväganden och sådana synes lämpligen böra äga rum i samband

med den antydda utredningen rörande pensionsstiftelsernas rättsliga

ställning. I detta sammanhang torde alltså annat inte kunna övervägas

än att såsom villkor för rätt till avdrag vid taxeringen för avsättning

till fria pensionsstiftelser uppställa, att stiftelsen ställts under tillsyn

enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser samt att stiftelsens stadgar

fastställts av tillsynsmyndigheten. Ej heller har jag något alt erinra, mot

att ifrågavarande villkor intages i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

såsom förutsättning för förhandenvaron av en fri pensionsstiftelse.

Härav följer även att äldre fria pensionsstiftelser måste

underkasta sig nämnda tillsyn för att komma i åtnjutande av de för

pensionsstiftelse stadgade undantagen från skattskyldighet.

Avgörande för omfattningen och beskaffenheten av länsstyrelsernas tillsyn

skulle alltså bli bestämmelserna i 1929 års tillsynslag och på grundval

därav utbildad praxis. Några remissinstanser har framfört yrkanden om

ändringar i tillsynslagen eller om utfärdande av vissa föreskrifter för

tillsynen. Detta är emellertid frågor som inte kan bli föremål för prövning

i detta sammanhang. Jag vill dock i anledning av att överståthållarämbetet

ifrågasatt, huruvida inte ett genomförande av kommitténs förslag om

tillsyn förutsätter att i tillsynslagen provisoriskt införes eu undantagsföreskrift

i fråga om kontrollen över pensionsstiftelsernas medelsplacering

med tanke pa de fall, då stiftelsens medel utgöres av en reversfordran,

anföra följande. Av betänkandet synes framgå att kommittén, mot bakgrunden

av att tillsynslagens föreskrifter inte är av tvingande natur utan

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

får stå tillbaka för föreskrifter som stiftelsebildaren uppställt, utgått från

uppfattningen, att stiftaren principiellt avgör vilken egendom han vill

tillföra stiftelsen. Vill stiftaren endast överlämna en revers till stiftelsen,

synes kommitténs uppfattning vara att både stiftelsen och tillsynsmyndigheten

— såvitt inte i stiftelsestadgarna uttryckligen föreskrivits annat —

saknar befogenhet att gentemot stiftarföretagets vilja söka förbättra värdet

av den överlämnade förmögenheten. I allt fall kan stiftaren i stiftelsestadgarna

uttryckligen föreskriva med för stiftelsen och tillsynsmyndigheten

bindande verkan, att stiftelsens förmögenhet skall utgöras av en

revers utan säkerhet. Jag får tillägga att hithörande fråga lämpligen synes

höra närmare undersökas i samband med utredningen rörande pensionsstiftelsernas

ställning i rättsligt hänseende.

Landsorganisationen har förordat att såsom ytterligare villkor för avdragsrätt

skall gälla att pensionsstiftelse har styrelse och att de anställda

är representerade i styrelsen.

Jag delar landsorganisationens mening att föreskrifter rörande styrelse

och de anställdas representation i stiftelsestyrelse är önskvärt. Ifrågavarande

spörsmål, som är av den arten att de inte lämpligen bör lösas

inom ramen för en skattelagstiftning, torde emellertid först få göras till

föremål för närmare prövning i samband med nyssnämnda utredning. Den

från skattemässiga synpunkter nödvändiga insynen vinnes om förslaget

att ställa de fria pensionsstiftelserna under länsstyrelses tillsyn godtages.

Jgg biträder kommitténs förslag, att stiftelses förmögenhet, i den mån

den inte-tages i anspråk för sitt primära ändamål, skall användas till

pensionering på grund av tjänst eller anslås till välgörande eller eljest

allmännyttigt ändamål inte blott, såsom för närvarande gäller, vid stiftelsens

-upplösning utan jämväl då det inte längre finns någon, vars rätt

till pension skall tillgodoses av stiftelsen. Det av näringslivets skattedelegation

i detta sammanhang gjorda påpekandet av formell natur synes böra

medföra én viss jämkning i den av kommittén föreslagna författningstexten.

Jag inträder kommitténs förslag att den nya lagstiftningen i sin helhet

bör tillämpas första gången vid inkomsttaxeringen för beskattningsåret

1955. Det sagda innebär tillika, att jag inte kan förorda länsstyrelsens i

Kristianstads län förslag att bestämmelserna till viss del skulle tillämpas

redan vid 1955 års taxering.

Godtages den av mig i det föregående förordade anordningen att familjeföretag

inte får åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning avseende huvuddelägares

pension men att det däremot inte bör föreligga hinder för pensionsstiftelse

i familjeföretag att även omfatta huvuddelägare, bortfaller behovet

av övergångsbestämmelser för att lösa eljest uppkommande problem beträffande

äldre stiftelser i familjeföretag. Alltjämt erfordras dock över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

:i6ö

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

gångsbestämmelser för sådana äldre pensionsstiftelser som efter den år

1950 beslutade ändringen av bl. a. punkt 2 av anvisningarna till 29 §

koimnunalskattelagen inte uppfyller denna lags föreskrifter.

Kommittén anvisar för sin del två utvägar. Den ena är att företag

med äldre pensionsstiftelse bildar en ny sådan i enlighet med kommunalskattelagens

föreskrifter. Enligt min mening bör denna möjlighet alltid

stå öppen och några särskilda föreskrifter härom torde inte erfordras.

Såsom kommittén påpekat torde böra uppmärksammas att vid beräkning

av högsta avdragsgill avsättning till den nya stiftelsen den äldre stiftelsens

förmögenhet måste beaktas. Jag har inte funnit tillräckliga skäl föreligga

för att tillstyrka länsstyrelsens i Västernorrlands län förslag, att avdrag

för avsättning till ny stiftelse skulle vägras i det av länsstyrelsen avsedda

av högsta avdragsgilla avsättning till den nya stiftelsen den äldre stiftelsens

under tillsyn med mindre sådan stiftelse vill komma i åtnjutande av

härmed förenade fördelar ur beskattningssynpunkt. — Den andra av

kommittén föreslagna möjligheten är att det företag, som yrkar avdrag

vid taxeringen för avsättning till sådan äldre stiftelse varom här är fråga,

måste för att åtnjuta avdrag vid sin deklaration foga avskrift av ett av

stiftelsens styrelse fattat beslut, varav framgår att stiftelsen mottagit de

vid tillfället i fråga avsatta medlen under det uttryckliga förbehållet att

dessa medel skall användas för sådant ändamål som i kommunalskattelagen

anges. Under remissbehandlingen har förslaget inte mött några

erinringar. Även för egen del kan jag biträda detta förslag.

Det synes inte föreligga tillräcklig anledning att tillmötesgå det från

något håll framförda förslaget att avdrag övergångsvis skulle få åtnjutas

för avsättning till pensionsstiftelse i familjeföretag till fullgörande av

mellan företaget och huvuddelägaren ingånget pensionsavtal, gällande vid

författningsändringens ikraftträdande. Något hinder torde inte föreligga

för företaget att fullgöra sådant avtal genoin att göra direkta avdragsgilla

utbetalningar av pensioner eller pensionsavgifter.

1 anledning av kommitténs uttalande att beträffande äldre stiftelse

med ändamål att tillgodose såväl pension som annan personalvård skattereglerna

för pensionsstiftelse skall gälla om det huvudsakliga syftet är att

bereda pension, har kammarrätten ifrågasatt, huruvida inte i sådana fall

en uppdelning borde ske, överensstämmande med vad kommittén förordat

beträffande äldre pensionsstiftelser. Gentemot detta får jag anföra, att

förbehåll om medlens användning för vissa ändamål kan ske endast beträffande

avsättningar som äger rum efter författningsändringens ikraftträdande.

Beträffande medel, som före denna tidpunkt överförts till äldre

stiftelser, torde en sådan uppdelning som av kammarrätten ifrågasatts

inte kunna föreskrivas.

Kammarrätten har vidare ansett erforderligt med ett direkt stadgande

därom, att rätten till avdrag för avsättning till äldre stiftelser är beroende

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av att dessa stiftelser står under tillsyn. I anledning härav får jag framhålla

att, såsom den av kommittén föreslagna författningstexten är utformad,

ytterligare avdrag för avsättning till äldre stiftelse inte kan åtnjutas

med mindrei stiftelsen ställts under tillsyn. Sådan tillsyn är

nämligen en av förutsättningarna för att stiftelse skall anses som pensionsstiftelse

i kommunalskattelagens mening.

B. Andra personalstiftelser än pensionsstiftelser (personalstiftelser)

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

är skattskyldig, som överfört medel till annan personalstiftelse

än pensionsstiftelse, berättigad till avdrag för de överförda medlen

under förutsättning att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige

vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag.

Personalstiftelserna är av två olika slag, nämligen dels s. k. bundna personalstiftelser

som bildats enligt 1937 års lag om aktiebolags pensionsoch

andra personalstiftelser, dels s. k. fria personalstiftelser vilka bildats

utanför denna lags bestämmelser.

Bestämmelserna om de bundna personalstiftelserna återlinns i huvudsak

i 16 § 1937 års lag. Av denna paragraf framgår att aktiebolag kan

med iakttagande av föreskrifterna i lagen bilda en personalstiftelse, då

bolaget vill avsätta vinstmedel att användas för anställdas eller deras

anhörigas välfärd annorledes än genom beredande av pension.

I bolagsstämmas beslut om stiftelses bildande skall upptagas tydliga bestämmelser

om stiftelses ändamål, om de villkor under vilka förmån från

stiftelsen skall utgå och om ordningen i övrigt för medlens användande, så

ock om stiftelsens benämning, vilken skall innehålla ordet stiftelse och

ett kortfattat angivande av stiftelsens ändamål.

Nedsättning av bolagets skuld till stiftelsen, annorledes än efter betalning

å skulden, eller utbetalning av medel från stiftelsen till bolaget må

äga rum endast i den mån av bolaget utgifter gjorts i överensstämmelse

med de för stiftelsen fastställda bestämmelserna. Har bolaget trätt i likvidation

eller försatts i konkurs må, utan hinder av dessa bestämmelser, behållning

hos stiftelsen eller del därav användas för stiftelsens ändamål

eller eljest till befrämjande av deras välfärd, som är eller varit anställda

hos bolaget eller är anhöriga till sådana personer. Förslag därom skall underställas

tillsynsmyndigheten för prövning och fastställelse. Uppkommer

överskott, skall det tillfalla svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond.

I övrigt gäller i stort sett samma bestämmelser som i fråga om

pensionsstiftelser.

För bildandet av fria personalstiftelser gäller i stort sett samma förutsättningar

som i fråga om fria pensionsstiftelser. För avdragsrätt vid be
-

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

skattning för till sådan personalstiftelse överförda medel erfordras sålunda

förutom att stiftelsens ändamål uppfyller den ovan berörda föreskriften

i punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

— att stiftelsen är så anordnad att stiftelsens kapital och avkastning

får användas endast för det ifrågavarande ändamålet, att genom

föreskrifter i reglementet för stiftelsen eller eljest trygghet skapats för att

stiftelsen så länge den består skall ha sådant ändamål samt att vid dess

upplösning återstående medel antingen skall användas för dylikt ändamål

eller anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål.

Någon principiell skillnad i fråga om avdragsrätten för avsättning till

det ena eller andra slaget av personalstiftelser föreligger inte. Beträffande

de fria personalstiftelserna godtages emellertid inte att avsättning endast

sker genom en bokföringsåtgärd. I praxis har krävts att avsättningen inneburit

ett definitivt avhändande av de till stiftelsen avsatta medlen. Detta

har ansetts uppfyllt — förutom vid utbetalning kontant eller på därmed

jämförligt sätt — då skuldebrev utfärdats till stiftelsen å det avsatta beloppet.

För avdragsrätt förutsättes inte att det avsättande företaget till de anställda

lämnat utfästelser om förmåner, som skall tryggas av stiftelseförmögenheten.

I författningstexten har inte heller intagits någon bestämmelse

om begränsning av avdragsbeloppets storlek. Principiellt torde därför

avsättning kunna ske med obegränsat belopp och avdrag åtnjutas för

detsamma vid beskattningen.

I likhet med vad som varit fallet beträffande pensionsstiftelser har från

och med 1952 års taxering gjorts vissa inskränkningar av tillfällig natur

i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser. Enligt den för

beskattningsåret 1951 gällande förordningen om investeringsskatt (SFS

nr 151/1951) utgick sålunda, om vid 1952 års taxering avdrag för avsättning

till personalstiftelser medgavs med högre belopp än som erfordrades

för att säkerställa före beskattningsåret 1951 gjorda bindande utfästelser,

investeringsskatt å det överskjutande beloppet. Detta innebar att avsättning

till dylika Stiftelser i regel inte kunde verkställas för beskattningsåret

1951 utan att investeringsskatt utgick. Genom förordningarna den

6 juni 1952, nr 380, och den 26 februari 1954, nr 50, upphävdes avdragsrätten

i förevarande hänseende, med visst undantag, för beskattningsåren

1952—1954. Enligt dessa förordningar medgavs sålunda avdrag för avsättning

under nämnda beskattningsår allenast med belopp, som erfordrades

för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret

1952.

Enahanda skattefrihet som pensionsstiftelser åtnjuter bundna personalstiftelser

med vissa kvalificerade ändamål, nämligen stiftelser för arbetslös
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

hetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall. Dylika stiftelser är sålunda

allenast skattskyldiga för inkomst av fastighet vid den kommunala

taxeringen samt skyldiga att erlägga skatt på grund av garantibelopp för

fastighet. Andra personalstiftelser än de nu nämnda är — bortsett från s. k.

fromma stiftelser, å vilka bestämmelserna i 53 § e) kommunalskattelagen

och 7 § f) förordningen om statlig inkomstskatt är tillämpliga — oinskränkt

skattskyldiga för såväl inkomst som förmögenhet. De fromma stiftelserna,

vartill hänföres bl. a. stiftelser med huvudsakligt ändamål att främja vård

och uppfostran av barn eller att lämna understöd för beredande av undervisning

eller utbildning, är skattskyldiga vid den kommunala taxeringen

för inkomst av fastighet och av rörelse samt vid den statliga taxeringen för

inkomst av rörelse.

Vissa uppgifter angående personalstiftelsernas omfattning m. m. I betänkandet

redovisas vissa statistiska uppgifter beträffande bundna personalstiftelser

(s. 345, 346), en av Sveriges industriförbund på hemställan

av kommittén verkställd utredning angående förekomsten m. m. av

personalstiftelser hos ett antal medlemmar i förbundet (s. 346—349) samt

en redogörelse för av kommittén från landskamrerarna i riket m. fl. infordrade

yttranden angående gjorda erfarenheter rörande avsättningar till

personalstiftelser (s. 349—356). Från dessa redogörelser, beträffande vilka

jag i övrigt hänvisar till betänkandet, må här återges följande.

Den 1 januari 1953 utgjorde antalet bundna personalstiftelser 90. Dessa

stiftelsers tillgångar uppgick till omkring 11,5 miljoner kronor. I fråga om

fria personalstiftelser, som i regel är undandragna varje form av tillsyn

och registrering, har det inte varit möjligt att förebringa motsvarande

uppgifter. Av den av industriförbundet verkställda utredningen, som avsett

985 aktiebolag, framgår att av de i undersökningen ingående bolagen

bildats 177 personalstiftelser. Till ifrågavarande stiftelser hade avsatts

omkring 68 miljoner kronor, varav 46 miljoner kronor eller 68 procent

utgjordes uteslutande av fordringar på företagen. Av landskamrerarnas

yttranden synes framgå att ett påtagligt stegrat intresse för avsättning

till personalstiftelser inträtt omkring år 1950.

F öretagsbeskattningskommittén

Kommittén anför bl. a., att med hänsyn till den relativt ringa omfattning,

vari avsättningar till personalstiftelser skett, dessa stiftelser hittills

varit av jämförelsevis underordnad betydelse från konjunkturpolitisk synpunkt.

Det fanns emellertid skäl antaga, att den utveckling mot ökade avsättningar,

som brutits genom den tillfälliga begränsningen i avdragsrätten

för avsättningar till personalstiftelser, skulle komma att fortsätta, sedan

nyssnämnda lagstiftning upphört. Skulle samtidigt härmed den av kom24

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 100

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

mittén i det föregående förordade åtstramningen av företagens övriga

möjligheter att företaga vinstreglerande dispositioner genomföras, måste

detta antagas få till följd en accentuerad strävan från företagens sida att

utnyttja avdragsrätten för nu ifrågavarande stiftelseavsättningar. En sådan

stimulans till stiftelseavsättningar i förening med den enligt vad kommittén

tidigare berört praktiskt taget obegränsade avdragsrätten skulle i

vissa lägen kunna medföra avsättningar i den omfattning, att syftet med

den av kommittén förordade inskränkningen i rätten till avdrag för bl. a.

avsättning till pensionsstiftelser skulle äventyras. Mot bakgrunden av de

konjunkturpolitiska synpunkter, kommittén hade att iakttaga vid utformningen

av bestämmelserna i fråga, skulle det därför inte vara konsekvent

att vidtaga en skärpning i avdragsrätten för avsättning till pensionsstiftelser

och samtidigt lämna avdragsreglerna beträffande personalstiftelser oförändrade.

Därefter anföres att förutom de konjunkturpolitiska synpunkterna andra

omständigheter talade mot att bibehålla kommunalskattelagens nuvarande

avdragsregler för avsättning till personalstiftelser. Härefter yttrar kommittén

följande.

Även om utvecklingen mot ökade avsättningar ur vissa synpunkter varit att

hälsa med tillfredsställelse, måste dock konstateras att sistnämnda bestämmelser

inte ger någon garanti för att den med avsättningen avsedda kostnaden någonsin

kommer till stånd. Då såsom förut framhållits för avdragsrätt inte förutsättes,

att företaget lämnat utfästelse till de anställda, torde några utfästelser vanligen

inte föreligga. Sådana torde för övrigt med hänsyn till personalstiftelsernas särskilda

karaktär inte annat än undantagsvis kunna lämnas. De anställda kan därför

i regel inte göra gällande några anspråk på stiftelseförmögenheten. Enär avsättning

i huvudsak sker till fria personalstiftelser, som i regel är undantagna

från tillsyn, sker oftast inte heller någon offentlig kontroll över att de avsatta

medlen kommer till användning för avsett ändamål. Intet hindrar företagen från

att avsätta medel till stiftelse men avföra samtliga kostnader för personalvård

såsom direkt omkostnad i rörelsen. Företagen kan härigenom under vissa förutsättningar

i realiteten bereda sig dubbelt avdrag för samma kostnader. De av

kommittén i det föregående förordade bestämmelserna rörande tillsyn m. m. av

pensionsstiftelserna syftar till att förhindra att avdragsrätten missbrukas. För

att förebygga att nämnda bestämmelser förfelar sitt syfte är det enligt kommitténs

mening nödvändigt, att avdragsreglerna beträffande personalstiftelser

undergår en motsvarande skärpning. Resultatet skulle eljest bli att företag, som

ämnar avsätta medel för pensioneringsändamål men inte önskar underkasta sig

de för pensionsstiftelserna föreslagna bestämmelserna om tillsyn m. in., skulle

kunna rubricera stiftelsen som personalstiftelse och följaktligen, trots att avsättningen

i realiteten skett till en pensionsstiftelse, få åtnjuta avdrag för avsättningen

enligt reglerna för personalstiftelser.

Det anförda syntes enligt kommitténs mening böra leda till att någon

form av begränsning i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser

infördes samt att ifrågavarande stiftelser i förekommande fall ställdes

under offentlig tillsyn.

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

De överväganden som föranlett kommittén att förorda att såsom förutsättning

för att en av ett företag bildad fri pensionsstiftelse skulle anses

som pensionsstiftelse i kommunalskattelagens mening skulle gälla, att stiftelsen

stod under tillsyn enligt 1929 års tillsynslag, ägde i lika mån avseende

å de fria personalstiftelserna. Kommittén förordade därför att för

rätt till avdrag för till sistnämnda slag av stiftelser överförda medel skulle

gälla, att stiftelsen stod under länsstyrelses tillsyn jämlikt nyss nämnda lag

samt att stiftelsens stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten.

Kommittén framhåller, att när det gällde att finna en form för begränsning

i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser, särskilda

svårigheter gjorde sig gällande med hänsyn till dessa stiftelsers speciella

karaktär. De olika stiftelsernas ändamål var synnerligen skiftande från

fall till fall. Utmärkande för understödsstiftelser var att bidrag från stiftelsen

utgick efter diskretionär prövning i varje särskilt fall. Någon normering

av understödsstiftelsernas verksamhet i likhet med vad fallet var

beträffande pensionsstiftelsernas syntes följaktligen inte vara möjlig att

åstadkomma. En följd härav var, att såsom villkor för avdragsrätt inte kunde

krävas att de förmåner som de avsatta medlen avsåg att täcka måste vara

grundade på utfästelse, enär en utfästelse förutsatte fasta regler för verksamheten

ävensom ett reglemente eller dylikt, varav framgick under

vilka förutsättningar och vid vilken tidpunkt prestationen skulle fullgöras.

Med hänsyn härtill var det självfallet inte möjligt att ange någon övre

gräns för avdragsrätten av den art, som föreslagits böra gälla för pensionsstiftelser.

Vad beträffade understödsstiftelser hade kommittén övervägt huruvida

en begränsning skulle kunna åstadkommas på så sätt, att avdragsrätten

sattes i viss relation till företagets vinst, till antalet anställda eller till en

viss procent av företagets årliga lönekostnader. Kommittén hade vidare

diskuterat möjligheten att strikt begränsa de ändamål, vartill avsättning

fick ske, kombinerad med någon högsta gräns för tillåten avsättning, antingen

så att avdrag fick åtnjutas intill ett belopp som med hänsyn till

förhållandena kunde anses vara skäligt eller på så sätt, att stiftelsens förmögenhet

fick uppbringas till ett belopp, som motsvarade summan av de

utbetalningar företaget styrkte ha skett för ifrågakommande ändamål

under en viss förfluten tid.

Mot dessa alternativ kunde emellertid enligt kommitténs mening riktas

vägande erinringar (s. 359—362).

Kommittén förordade därför i stället att såsom villkor för avdragsrätt

skulle gälla, att de till stiftelsen avsatta medlen överförts kontant eller på

därmed jämförligt sätt. Enligt kommitténs uppfattning vanns härigenom

den lämpligaste och enklaste lösningen. Nämnda villkor, som jämväl var

motiverat från konjunkturpolitisk synpunkt och med hänsyn till de anställdas

intresse av större säkerhet för sina förmåner, skulle verka som

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

en naturligt avhållande regulator utan att likväl hindra utvecklingen av

stiftelsernas verksamhet (s. 362, 363).

För att ernå en enhetlig behandling av hela personalstiftelseområdet talade

enligt kommitténs mening övervägande skäl för att man även beträffande

andra personalstiftelser än understödsstiftelser •— med bibehållande

i princip av nuvarande regler —- inskränkte sig till ett krav på

kontant avsättning såsom villkor för avdragsrätt. I synnerhet då stiftelsens

ändamål var att anskaffa fast egendom framstod det som naturligt att

mot avsättningen svarande medel även överförts till stiftelsen. Syftet var

ju i sådana fall, att det avsatta kapitalet skulle förbrukas för det angivna

ändamålet.

Vad kommittén i det föregående förordat i avseende å övergångsbestämmelser

till de nya reglerna för pensionsstiftelser borde, anför kommittén,

i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande andra personalstiftelser.

Remissyttrandena

Vad kommittén anfört och föreslagit om rätt till avdrag för avsättning

till andra personalstiftelser än pensionsstiftelser har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av alla remissinstanser utom kammarrätten och länsstyrelsen

i Stockholms län. Sistnämnda myndigheter uttalar sig emellertid för en

ytterligare skärpning av villkoren för avdragsrätt.

Försäkringsinspektionen förklarar sig i likhet med kommittén anse det

vara orimligt att bibehålla en obegränsad avdragsrätt för avsättningar till

nu ifrågavarande stiftelser, då man begränsade de avdragsgilla avsättningarna

till pensionsstiftelser. Emot det sätt, på vilket avdragsrätten av kommittén

begränsades för nu ifrågavarande stiftelser, hade inspektionen intet

att erinra.

Kammarrätten anför följande.

Enligt kammarrättens mening ger det av kommittén föreslagna kravet på kontant

avsättning såsom villkor för avdragsrätt icke någon garanti för att den med

avsättningen avsedda kostnaden kommer till stånd. Avsatta medel kunna av företaget

upplånas mot revers och därigenom åstadkommes samma resultat som om

från början endast en förbindelse utfärdats. Även om stiftelserna ställas under

tillsyn, på sätt kommittén förordat, torde det vidare enligt kammarrättens förmenande

fortfarande förefinnas risk för att avsatta medel komma till användning

för ej avsedda ändamål. Kammarrätten ifrågasätter därför, om icke möjligheterna

till avdrag för avsättningar till personalstiftelser böra regleras utförligare än vad

kommittén föreslagit. En sådan reglering synes lämpligen kunna omfatta såväl

de ändamål, vartill avsättning får ske, som beloppen för avdragsgill avsättning.

Den nu gällande hänvisningen till vad som får avdragas vid direkt omkostnad,

vilken föreslås bibehållen, synes alltför obestämd med hänsyn till att vad som får

avdragas vid beräkning av inkomst av rörelse är så ofullständigt angivet i kommunalskattelagen.

De ändamål, som kunna föranleda medgivande av avdrag, böra

angivas så noggrant som möjligt. Det synes föreligga så mycket större anledning

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

att reglera rätten till avdrag för framtida kostnader för personalvårdande ändamål

som företagen äga rätt att avföra de löpande kostnaderna såsom direkta omkostnader

i rörelserna och avsättningsrätten därför kan komma att begagnas huvudsakligen

för konsolideringsändamål. Kammarrätten vill vidare ifrågasätta, om

icke en begränsning av beloppen för de avdragsgilla avsättningarna bör ske. En

sådan begränsning kan åstadkommas på det sättet, att storleken av avdragsgill

avsättning liksom vid lagstiftningen om investeringsfonder sättes i relation till

företagens årsvinst.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anser att större begränsning av avdragsrätten

bör övervägas.

Departementschefen

Vad kommittén uttalat och föreslagit i fråga om andra personalstiftelser

än pensionsstiftelser föranleder inte någon erinran från min sida.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt strängare regler än de kommittén

förordat. I sådan riktning har kammarrätten uttalat sig under

framhållande av att kravet på kontant avsättning inte medförde garanti

för att den med avsättningen avsedda kostnaden kom till stånd. Avsatta

medel kunde av företaget upplånas mot revers, anför kammarrätten

vidare, och därigenom åstadkoms samma resultat som om från början

endast en förbindelse utfärdats.

Härtill vill jag genmäla att, om personalstiftelse i enlighet med kommitténs

förslag ställes under tillsyn, det åligger tillsynsmyndigheten inte

endast att kontrollera att de avsatta medlen verkligen kommer till användning,

utan även att dispositionen av medlen står i överensstämmelse

med stiftelsens ändamål. I tillsynen ingår också att i det fall, då företaget

önskar låna stiftelsens medel, pröva att företaget lämnar nöjaktig säkerhet.

Visserligen kan tänkas att företaget vid stiftelsens bildande förbehåller

sig att få låna medlen utan säkerhet. Då emellertid ett dylikt förbehåll

måste anses som ett uppenbart kringgående av det av lagstiftaren uppställda

kravet på garanti för att det med avsättningen avsedda ändamålet

skall bli uppfyllt, kan antagas att taxeringsmyndigheterna i sådant fall

inte medger avdrag för avsättning till dylik stiftelse. Det sist sagda har

motsvarande avseende å av fysisk person samt handels- och kommanditbolag

bildade pensionsstiftelser. Av det anförda framgår alltså att jag

inte delar kammarrättens farhågor för att kommitténs förslag inte skulle

skapa tillräcklig garanti mot missbruk. Jag anser mig inte heller kunna

biträda av kammarrätten föreslagna metoder för begränsning i avdragsrätten,

vilka metoder överensstämmer med av kommittén undersökta och

av anförda skäl avvisade alternativ.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

10. Förlustutjämning

Inledning

Den svenska skattelagstiftningen bygger i stort sett på den principen att

vad som för ett visst beskattningsår göres till föremål för beskattning är

under året influtna intäkter efter avdrag för på samma tid belöpande omkostnader.

Principen om beskattningsårets slutenhet förutsätter för sin tilllämpning

bestämmelser som reglerar till vilket beskattningsår en intäkt

eller utgift hör. Reglerna härom återfinns i 41 § kommunalskattelagen och

i anvisningarna till denna paragraf. Innebörden av dessa bestämmelser är,

såvitt nu är i fråga, att ett underskott som uppkommit under ett beskattningsår

inte får avdragas från överskott ett följande beskattningsår. Ej

heller medger reglerna någon återbäring av tidigare erlagd skatt av den

anledningen att verksamheten ett följande år gått med förlust. Nuvarande

regler om beskattningsårets slutenhet har mött kritik. Beskattningsåret har

ansetts vara en alltför kort period för att medge en riktig vinstberäkning.

Den vinst som kommer till synes ett visst beskattningsår kan vara resultatet

av i verksamheten nedlagda kostnader flera år tidigare. Om verksamheten

dessa tidigare år gått med förlust, som inte kunnat vid taxeringen

för beskattningsåret utnyttjas, har med styrka hävdats att ett på

längre sikt oriktigt beskattningsresultat uppkommit.

De särskilda förhållanden som beträffande rörelse kan medföra obilliga

resultat vid ett fasthållande av principen om beskattningsårets slutenhet

har i viss omfattning beaktats vid åtskilliga reformer på skattelagstiftningens

område. Av olika skäl har dock ansetts ofrånkomligt att hänföra

taxeringen till kalenderåret (räkenskapsåret). Ej heller har ansetts möjligt

att medge rätt att öppet kvitta förluster som uppkommit under ett

beskattningsår mot vinster under ett annat. Däremot har man genom relativt

vidsträckta möjligheter till s. k. vinstreglerande dispositioner möjliggjort

för rörelseidkare — och i viss mån även för jordbrukare — att i

realiteten åstadkomma en utjämning av de skattemässiga vinsterna och

förlusterna. Framför allt genom reglerna om värdering av varulager har

möjlighet lämnats till en ganska vidsträckt resultatutjämning. Reglerna

om avskrivning å inventarier kan även innebära betydelsefulla möjligheter

till sådan utjämning. Såsom exempel på ytterligare uppmjukningar i gällande

regler om beskattningsårets slutenhet får erinras om bestämmelserna

rörande avdrag för avsättningar till investeringsfonder, till pensions- och

andra personalstiftelser samt såvitt angår vissa jordbrukare till s. k. skogskonto.

Vidare innefattar rätten att omlägga räkenskapsår en viss möjlighet

att utjämna vinster och förluster.

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Trots föreliggande möjligheter till resultatutjämning mellan olika beskattningsår

har kritik kvarstått mot huvudregeln om beskattningsårets

slutenhet. Detta sammanhänger självfallet med att möjligheter till vinstreglerande

dispositioner har sin givna begränsning. Såsom framgår av det

sagda kan företag under vissa år nödgas redovisa förlust medan under

andra år överskott redovisas i följd varav beskattningen under perioden

i dess helhet sker av större inkomst än företaget under samma period i

realiteten haft. Så blir t. ex. fallet när en verksamhet i sitt inledande skede

gått med förlust.

Det är visserligen möjligt att den i nya aktiebolagslagen intagna bestämmelsen

om aktivering av vissa organisationskostnader kan i sistnämnda

avseende komma att medföra ett något bättre läge för nystartade

aktiebolag. Enligt 100 § 8 mom. andra stycket aktiebolagslagen må nämligen

— under vissa villkor — kostnader för tekniskt, kommersiellt eller

annat arbete, där det är av väsentligt värde för organisationen av bolagets

rörelse, upptagas såsom anläggningstillgång i särskild post i bolagets balansräkning.

Å sådan tillgång skall avskrivning ske enligt vissa i lagrummet

angivna grunder. Enligt ett uttalande av riksskattenämnden får förevarande

bestämmelser anses medföra, att de sålunda såsom tillgång bokförda

kostnaderna i princip bör godtagas såsom avskrivningsobjekt och

att avdrag för ifrågavarande kostnader bör kunna medgivas vid taxeringen

genom årliga värdeminskningsavdrag. Spörsmålet huruvida berörda kostnader

kan vid taxeringen periodiseras har dock ännu inte prövats i högsta

instans.

Den ojämnhet som föreligger i förhållande mellan sadana skattskyldiga

för vilka nuvarande möjligheter till förlustutjämning är för handen och

sådana som inte kan komma i åtnjutande härav ävensom de föreliggande

möjligheternas begränsade räckvidd har föranlett krav på rätt till en öppen

resultatutjämning.

Företagsbeskattningskommittén

Kommittén framhåller att det i och för sig var önskvärt med en ökad

möjlighet för skattskyldiga att i skattehänseende utjämna vinster och förluster

under olika beskattningsår. Härtill kom att ett genomförande av de

av kommittén i det föregående förordade reglerna för avskrivning a inventarier

och nedskrivning å varulager fick antagas medföra att den möjlighet

till dylik utjämning, som nu gällande regler medgav, i viss mån kom att

minska. Med hänsyn härtill och då det inte kunde anses tillfredsställande

att möjligheten till resultatutjämning var beroende av vissa speciella förutsättningar,

hade för kommittén framstått som angeläget pröva möjligheterna

av att genomföra eu öppen resultatutjämning. Kommittén hade däi
-

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

vid särskilt beaktat läget för nystartade företag, vilka måste antagas ha

särskilt stort behov av en dylik utjämning.

\ id en prövning av frågan hur en lagstiftning rörande resultatutjäm*

ning borde utformas, uppställde sig till en början, fortsätter kommittén,

spörsmålet huruvida reglerna skulle så utformas att de medgav en fullständig

resultatutjämning eller om man här nödgades begränsa sig till en

förlustutjämning. Från vissa synpunkter kunde givetvis hävdas att det

skulle vara mest önskvärt med det förra alternativet. Å andra sidan kunde

inte vara godtagbart med en möjlighet till sådan utjämning allenast för

vissa skattskyldiga. Denna fråga måste med andra ord lösas i ett mera vidsträckt

sammanhang och under beaktande även av andra skattskyldigas än

rörelseidkares intresse av att erhålla lindring i den progressiva beskattningens

verkningar vid ojämna inkomster. Detta vidsträckta och mycket

svårlösta problemkomplex föll utanför kommitténs ämnesområde. En första

konsekvens härav blev då att kommitténs fortsatta överväganden inskränktes

till att pröva möjligheterna att genomföra en förlustutjämning.

Härefter yttrar kommittén.

Av det förut sagda framgår emellertid tillika att när fråga är om rörelseidkare

som är fysisk person en rätt till förlustutjämning skulle innebära att man utbröt

— uteslutande för denna kategori skattskyldiga — till självständig lösning ett

detaljspörsmal som intimt sammanhänger med den stora frågan om den progressiva

beskattningens verkningar vid ojämna inkomster. Detta måste inge betänkligheter

från skilda synpunkter, bland annat med hänsyn till den bristande jämlikheten

i den skattemässiga behandlingen av å ena sidan det fallet då en fysisk

persons rörelse ett år visar förlust och ett följande år vinst samt å andra sidan

det fallet då verksamheten ett år lämnar ett obetydligt överskott och ett följande

år ett mycket stort sådant. Det finns emellertid ytterligare skäl som gjort att

kommittén inte ansett det möjligt att framlägga ett förslag om förlustutjämning

avseende jämväl rörelseidkare, som är fysiska personer. Kommittén åsyftar en

rad mycket svårlösta spörsmål av såväl materiell som teknisk art som, om de

anses böra lösas, måste göras till föremål för en ingående utredning i särskild

ordning. Såsom exempel på dylika problem må följande anföras. En fysisk person

kan en tid ha drivit en rörelse som gått med förlust för att därefter ha övergått

till att driva annan rörelse eller ock taga tjänsteanställning. Det synes ovisst

om och i vad mån förlustavdrag i sådana fall bör ifrågakomma. I detta sammanhang

bör även erinras om de många gånger mycket flytande gränserna mellan

vad som skattetekniskt skall hänföras till rörelse respektive annat inkomstslag.

Vidare kräves särskilda överväganden för sådana fall då en person avlidit eller

gått i konkurs samt dödsboet respektive konkursboet fortsätter verksamheten. En

likartad problemställning uppkommer då en enskild firma ombildas till aktiebolag,

därvid läget även kan vara det att bland aktieägarna ingår annan än den

ursprungliga rörelseidkaren. Man frågar sig vidare hur en förlustutjämning skall

ordnas i sådana fall da en avliden rörelseidkares änka eller barn övertar en verksamhet

som i ett tidigare skede gått med förlust. Vidare kompliceras spörsmålen

av gällande regler om samtaxering av äkta makar och om beräkning av ortsavdrag

och möjligen även vissa andra avdrag vid taxeringen. Slutligen kan erinras om

att de fysiska personernas hemvist i betydande utsträckning växlar vilket i hög

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

grad skulle komplicera tillämpningen och starkt försvåra taxeringsmyndigheternas

kontroll. Exemplifieringen på uppkommande svårigheter skulle kunna fortsättas

men det sagda torde tillräckligt ha belyst nödvändigheten av den av kommittén

intagna ståndpunkten att en ingående speciell utredning av frågan om en förlustutjämning

för fysiska personer måste föregå en lagstiftning i ämnet. Vid en sådan

utredning måste då även beaktas vilka kompletterande regler som kan erfordras

för att förhindra ett sådant obehörigt utnyttjande av en rätt till förlustutjämning

som eljest lätt skulle kunna ifrågakomma. — Det nu anförda har i allt väsentligt

avseende jämväl å handels- och kommanditbolag, beträffande vilka problemställningarna

för övrigt kan bli än mera komplicerade.

Kommittén anför därefter att för skattskyldiga underkastade en proportionell

beskattning läget var ett annat. Även om sådana skattskyldiga från

vissa synpunkter kunde ha intresse av ökade möjligheter till en jämn vinstredovisning

var det skattemässiga läget för dessa skattskyldiga likväl sådant

att en rätt till förlustutjämning gav garanti för att beskattningen under

en längre tidsperiod kom att grundas på det sammanlagda resultatet under

perioden i fråga. Härtill kom att aktiebolag och ekonomiska föreningar i

beskattningshänseende intog en särställning. Kommittén åsyftade det förhållandet

att av dessa skattskyldiga förvärvad inkomst var underkastad

dubbelbeskattning. Den vinst, som dessa företag förvärvade, beskattades

hos delägarna när vinsten utdelades, och den beskattning som skedde hos

företaget självt utgjorde en mcrbeskattning betingad av det förhållandet att

ifrågavarande företagsformer ansetts medföra en ökad skatteförinåga. Det

torde kunna anföras särskilda skäl för att denna merbeskattning i princip

grundades på den på längre sikt redovisade nettovinsten. Det borde i detta

sammanhang erinras om att den fria avskrivningsrätten — liksom för övrigt

även den av kommittén förordade rätten till avskrivning enligt 30-regeln

-— samt lagstiftningen om investeringsfonder var förbehållen bolag och föreningar,

varav framgick att statsmakterna redan tidigare funnit skäl föreligga

för i skilda hänseenden olikartade regler beträffande inkomstberäkningen

för nyssnämnda företag och andra skattskyldiga.

Med åberopande av det anförda förordade kommittén att regler infördes

om en rätt till förlustutjämning begränsad till aktiebolag och ekonomiska

föreningar, med vilka i förevarande sammanhang liksom fallet var i vissa

andra hänseenden borde jämställas ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker.

Kommittén tillägger att med hänsyn även till att här var fråga om en försökslagstiftning

starka skäl talade för att begränsa lagstiftningen till en

mindre och mer enhetlig grupp skattskyldiga. Även från taxeringsmyndigheternas

sida måste detta utgöra ett starkt önskemal innan erfarenhet vunnits

av denna i vårt skattesystem helt nya princip.

Kommittén förordar, att rätten till förlustutjämning utformas på så sätt

att underskott å förvärvskälla, som uppkommer vid taxering till statlig

inkomst för visst beskattningsår och som inte kan utnyttjas vid denna taxe
-

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ring, i stället får utnyttjas vid kommande taxeringar till statlig inkomstskatt

under en tioårsperiod. Angående skälen för detta ställningstagande

torde få hänvisas till betänkandet (s. 370—372). Fastställande av underskott

som får utnyttjas för förlustutjämning — med sådant underskott

förstår kommittén underskott varom förmäles i 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt — skall ske endast om den skattskyldige framställt

särskilt yrkande härom (s. 372).

Enligt förslaget äger skattskyldig för vilken förlustavdrag blivit fastställt

för visst beskattningsår åtnjuta avdrag för sagda förlust, fördelat på ett

eller flera år inom tioårsperioden, efter därom framställt yrkande (s. 373).

I avgiven reservation yrkar herrar Gustafson och Wehtje (s. 405—407)

att den av kommittén föreslagna förlustutjämningen utsträckes till att avse

även fysiska personer som driver rörelse.

Vid betänkandet fogat, av reservanterna utarbetat författningsutkast

torde få såsom Bihang 2 fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om öppen förlustutjämning tillstyrkes i princip av

flertalet remissinstanser. Nästan genomgående har emellertid kritik riktats

mot förslaget i det hänseendet att rätten till förlustutjämning har förbehållits

vissa juridiska personer.

Direkt avstyrkande yttranden har avgivits av överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län.

Enligt länsstyrelsens i Västernorrlands län mening kan frågan om rätt till

förlustutjämning tills vidare anstå, därest avskrivnings- och lagervärderingsfrågorna

löses på det sätt länsstyrelsen förordat.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

De remissinstanser som tillstyrkt förslaget har i allmänhet utan närmare

motivering förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget.

Sedan Kooperativa förbundet uttalat sin anslutning till kommitténs

allmänna resonemang, vilket utmynnade i slutsatsen att genom en kvittning

av förlustresultatet mot efterföljande vinstresultat en tillfredsställande förlustutjämning

säkerligen erhölls i praktiken, framhåller förbundet att en

resultatutjämning vid företagens beskattning inte var önskvärd bara från

teoretiska rättvisesynpunkter utan också i betraktande av den nuvarande

faktiska höga skattebelastningen. För företagens del innebar kvittningen,

under den förutsättning att förluster huvudsakligen uppstod under lågkonjunktur,

en skattelindring under efterföljande konjunkturförbättring, som

kunde bidraga till att underlätta ett uppsving. Från konjunkturpolitisk

synpunkt borde den föreslagna förlustutjämningen, liksom varje annan

anordning, som bidrog till att skattebelastningen träffade företagen rättvist

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

och likformigt, anses väl motiverad. Med nuvarande korta, i huvudsak ettåriga

beskattningsperioder för företagen blev resultatet i tider av växlande

konjunkturer det, att de förlustbärande, d. v. s. de i allmänhet minst

skattekraftiga företagen, på längre sikt fick den hårdare belastningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att den föreslagna rätten till förlustutjämning

för vissa skattskyldiga vid den statliga taxeringen syntes utgöra

en betydelsefull ersättning för den med kommitténs förslag i övrigt förbundna

minskningen av möjligheterna till utjämning av rörelseresultaten

genom olika vinstreglerande åtgärder. Det var ej minst värdefullt att företag,

vilka enligt god köpmannased och gällande lagbestämmelser i ett visst

läge skulle avskriva anläggningstillgångar och värdera varulager på sådant

sätt att förlust uppstod, kunde vidtaga erforderliga dispositioner utan att

behöva räkna med att härigenom få vidkännas en definitiv skatteförlust.

Av de remissinstanser som avstyrkt kommitténs förslag anför överståthållarämbetet

bl. a. att för en rörelseidkare förlustutjämningen strängt taget

torde ha sin största betydelse för det fall, då denne på grund av förlustbringande

verksamhet måste upphöra med rörelsen. Dylik kvittning ansåg

kommittén emellertid inte böra ifrågakomma. I stället syntes kommittén

närmast vilja beakta läget för nystartade företag. Den för dessa av kommittén

påtalade omstridda frågan om avdrag för aktiverade organisationskostnader

måste enligt överståthållarämbetets uppfattning i vart fall bedömas

vara i ett avgjort gynnsammare läge genom 1951 års lagändring angående

beskattningsreglerna för rättigheter av goodwills natur, enär genom

aktiveringen närmast bildades en tillgångspost av immateriell art. De för

rörelseidkarna eljest gällande bestämmelserna om tillåtna dolda reserveringar

måste även efter av kommittén föreslagna inskränkningar inrymma

betydande möjligheter till resultatutjämning, som inte tilläts för andra inkomstslag.

Då vidare kommitténs förslag om tilläten förlustutjämning ej

ens omfattade alla rörelseidkare, ansåg sig över ståthåll arämbetet redan på

nu anförda skäl böra avstyrka förslaget.

Efter att ha framhållit att det kunde ifrågasättas om kommittén beaktat

förslagets konsekvenser i vissa avseenden, yttrar överståthållarämbetet

vidare.

Härutinnan vill överståthållarämbetet påpeka den skillnad, som i förevarande

avseende bör göras mellan familjebolag och övriga aktiebolag. En person, som

bedriver rörelse i aktiebolagsform, kan utnyttja rätten till förlustutjämning i bolaget

i icke avsedd omfattning, därigenom, att han för att täcka eget underskott

å andra förvärvskällor eller för andra allmänna avdrag uttager så hög lön från

bolaget, att bolagets rörelse visar underskott. Underskott i aktieägarens-löntagarens°självdeklaration

skulle följaktligen kunna utjämnas genom den för bolaget

tillåtna förlustutjämningen. Förslaget öppnar således vissa möjligheter till skatteflykt.

Det må även anmärkas att förlustutjämningen i de åsyftade fallen kan bli

vidsträcktare än till och med den förlustutjämning, som kommittéledamöterna

Gustafson och Wehtje i särskild reservation föreslagit för fysiska personer. Vidare

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

må här framhållas att möjligheter till förlustutjämning även kan öppnas genom

att aktier i bolag med nedlagd rörelse och förlustbalans överlåtas. Det av kommittén

avvisade förslaget till förlustutjämning för tidigare redovisad vinst, skulle

sålunda i realiteten kunna leda till en allmän förlustutjämning mellan aktiebolag.

Överståthållarämbetet får under hänvisning till det anförda på det bestämdaste

avstyrka, att rätt till förlustutjämning tillerkännes familjebolag. För andra aktiebolag

än sådana av familjebolagskaraktär torde frågan om förlustutjämning visserligen

kunna lösas oberoende av förhållandena för rörelseidkare i övrigt, men

frågan synes dock icke böra slutgiltigt lösas förrän spörsmålet om förlustutjämning

blivit avgjord beträffande fysiska personer, såväl rörelseidkare som icke

rörelseidkare.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön anför.

Det kan icke bestridas att en rätt till förlustutjämning av flera skäl vore önskvärd.

Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna kommer emellertid att

icke oväsentligt komplicera taxeringsarbetet. Då skattskyldig enligt hittills gällande

bestämmelser redovisat förlust, har deklarationsgranskaren endast behövt

göra ett bedömande, huruvida deklarationen borde ändras i sådan utsträckning,

att positiv taxering skulle bli resultatet. Det torde däremot innebära ganska stora

svårigheter att fastställa förlustens taxeringsmässiga storlek, icke minst med hänsyn

till den dåliga ordning som ofta föreligger i samband med företagsförluster

samt till att bokföringsmässig förlust som uppkommit genom rekonstruktion av

ett företag i stor utsträckning plägar bestå av icke avdragsgilla kostnader. I reservation

till betänkandet har framkommit förslag om att förlustutjämning borde få

göras även av fysiska personer. Då likformighet vid taxering av fysiska personer

och aktiebolag m. fl. bör i möjligaste mån eftersträvas, ansluter sig länsstyrelsen

i princip till denna tanke. Med hänsyn till svårigheterna att åtminstone för fysiska

personer genomföra en reglering av hithörande område och då frågan icke synes

tillräckligt utredd torde förslaget om rätt till förlustutjämning vid taxering i sin

helhet böra överarbetas.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att frågan om förlustutjämning

bör utredas ytterligare. Länsstyrelsen anmärker, att i betänkandet saknades

bl. a. uppgift om de skattemässiga verkningarna av förslaget. Vidare

framhålles att de föreslagna bestämmelserna torde medföra en väsentligt

ökad arbetsbörda för beskattningsnämnderna samt länsstyrelsernas redan

förut arbetstyngda taxeringssektioner. Det kunde inte heller bortses från

att en förlustutjämning i vad gällde familjebolagen kunde komma att utnyttjas

i skatteundandragande syfte.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det måste betecknas som

en brist att den av kommittén föreslagna reformen inte omfattade även de

fysiska personerna. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde därför denna

fråga i hela dess vidd utredas innan slutlig ställning togs till det föreliggande

förslaget.

Som redan framhållits har frågan om en utsträckning av lagstiftningen

till fysiska personer berörts i ett stort antal yttranden.

Fyra länsstyrelser, näringslivets skattedelegation, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening, Sveriges lant
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

bruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,

Sveriges akademikers centralorganisation och flertalet handelskamrar

förordar att rätt till förlustutjämning omedelbart beredes enskild

näringsidkare. I flera fall anses därvid det av kommittéreservanterna

utarbetade författningsutkastet böra läggas till grund för lagstiftning.

Enligt kammarrättens mening bör den av kommittén föreslagna lagstiftningen

efter band utvidgas till fysiska personer.

Riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,

sex länsstyrelser, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska företagares

riksförbund och två handelskamrar föreslår att frågan göres till

föremål för utredning.

Länsstyrelsen i Örebro lån uttalar, att det syntes beklagligt att kommittén

inte ansett sig kunna framlägga förslag till förlustutjämning jämväl för

fysiska personer. Det föreföll som om sådan rätt kunnat införas, om ej utjämningen

ansetts böra utsträckas att avse så lång tidrymd som tio år. Om

denna inskränktes till fem år, vilket syntes fullt tillräckligt, syntes ej alltför

stora svårigheter föreligga att utsträcka rätten till förlustutjämning till

fysiska personer. Då deklarationsmaterialet för denna kategori skattskyldiga

förvarades i sex år, hade taxeringsmyndigheterna alltid möjlighet verkställa

erforderlig granskning av den eller de deklarationer, vari förlust redovisades,

i samband med att yrkande om avdrag för förlusten prövades.

Sveriges grossistförbund, som finner kommitténs förslag vara ett steg i

rätt riktning, framhåller att alla rörelseidkare, som uppfyllde vissa anspråk

i fråga om räkenskapernas kvalitet och tillförlitlighet, borde tillerkännas

samma rätt till förlustutjämning. Gränslinjen borde inte — såsom kommittén

föreslagit — dras mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar, å

ena sidan, och övriga rörelseidkare, å den andra, utan uteslutande med

hänsyn till de krav, som skäligen kunde uppställas från taxeringskontrollens

synpunkt.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation yttrar, att det var ett

berättigat krav från enskilda firmor, handels- och kommanditbolag att de,

trots de enklare juridiska former under vilka de bedrev sin verksamhet,

skulle ha samma rätt till förlustutjämning som aktiebolagen. Det var verklighetsfrämmande,

att, som kommittén gjort, som intäkt för sin inskränkning

till aktiebolag etc. i detta fall andraga, att tillräckliga kontrollmöjligheter

inte fanns beträffande de mindre företagen. Det fanns en utförlig

bokföringslag och det torde inte behöva möta något hinder att företag med

bokföringen ordnad efter bokföringslagens bestämmelser skulle få ha rätt

till vinst- och förlustutjämning. Om man mot förmodan skulle anse, att

dessa lagbestämmelser inte var tillfyllest, skulle man här kunna tänka sig

att för de enklare företagsformerna utarbetades särskilda bokföringsbestämmelser,

vilka skulle efterföljas av de företag, som önskade begagna sig

av rätten till vinst- och förlustutjämning.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO

Riksskattenämnden anför.

Att rätten till förlustutjämning tills vidare inskränkes till aktiebolag m. fl. juridiska

personer behöver i och för sig icke möta någon invändning, eftersom beskattningen

av de juridiska personerna är till s:tt väsen helt skild från den beskattning

som åvilar fysiska personer. Frågan om en utsträckning av förlustutjämningsrätten

även till enskilda rörelseidkare rymmer en mångfald problem

och fordrar en mera ingående utredning. Ur rättvisesynpunkt synes dock motiverat

att en sådan utvidgning av möjligheterna till förlustutjämning kommer till

stånd, om den befinnes möjlig att praktisera. För skogsbruket — som är den

näringsgren där inkomsterna för fysiska personer uppvisa de största variationerna

— har numera genom lagstiftningen om skogskonto införts en rätt till vinstutjämning.

För rörelse, som icke drives i bolagsform och där ävenledes variationerna

i inkomsterna äro större än för andra grupper av inkomsttagare, finnas

däremot icke några motsvarande möjligheter. Riksskattenämnden anser det därför

motiverat — särskilt om lagervärderingen nu regleras — att frågan om rätt

till förlustutjämning för fysiska personer blir föremål för fortsatt utredning.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk förordar

en utredning av möjligheterna att utsträcka rätten till förlustutjämning,

förutom till enskilda rörelseidkare, till fysisk person som redovisar inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att det föreliggande förslaget

till förordning om rätt till förlustutjämning fyllde, ehuru det allenast innebar

en mycket begränsad lösning av den öppna resultatutjämningens problem,

ett vid upprepade tillfällen vitsordat behov. Det borde enligt delegationens

mening genomföras såsom ett provisorium, varjämte problemet

om en konsekvent genomförd resultatutjämning borde göras till föremål

för skyndsam utredning. Självfallet borde emellertid denna utredning liksom

förordningen om resultatutjämning omfatta samtliga skattskyldiga.

Den omständigheten, att det förelåg ett ännu större behov av resultatutjämning

för rörelseidkande fysiska personer än för aktiebolag, utgjorde

såsom kommittéreservanterna anfört inte något bärande skäl för att inte

ens medgiva dessa fysiska personer den rätt till förlustutjämning, som

föreslogs skola tillkomma aktiebolagen.

Departementschefen

Som av den lämnade redogörelsen framgår har de liberalt utformade

reglerna för de vinstreglerande dispositionerna i viss utsträckning möjliggjort

en dold resultatutjämning. Denna möjlighet till resultatutjämning

är emellertid beroende av speciella förutsättningar och har även i övrigt

sin givna begränsning. En ojämnhet finnes alltså i det skattemässiga läget

mellan å ena sidan skattskyldiga med faktiskt föreliggande möjligheter till

dold resultatutjämning och å andra sidan övriga skattskyldiga.

Jag kan i princip dela kommitténs mening att denna bristande jämlikhet

är otillfredsställande. Det kan även sägas vara ett mindre tillfredsställande

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

förhållande, att avskrivnings- och värderingsreglerna samt stiftelse- och

fondavsättningarna skall användas för i princip ovidkommande syften.

Dessa omständigheter utgör givetvis ett skäl för att överväga möjligheterna

att genomföra regler i syfte att åstadkomma en öppen skattemässig

resultatutjämning. I sin mån får denna fråga även ökad aktualitet vid en

åtstramning i rätten till vinstreglerande dispositioner.

Det är från dessa utgångspunkter kommittén framlagt sitt förslag om

rätt till en viss förlustutjämning, vilken rätt av anförda skäl förbehållits

vissa juridiska personer.

Att jag, trots vad jag förut i principiellt hänseende anfört, ställer mig

tveksam inför kommitténs förslag i denna del sammanhänger med följande.

En rätt till öppen utjämning av vinster och förluster mellan olika år

är något fullständigt nytt för vår skattelagstiftning. De erfarenheter som

står att vinna från utländsk lagstiftning är närmast av negativ art. De

där införda systemen har komplicerat tillämpningen av skattereglerna,

vilket i sin tur lett till så restriktivt utformade regler att en effektiv utjämning

ej kunnat erhållas. Kompliceringen i tillämpningen har på något

håll t. o. m. medfört att den införda förlustutjämningen åter avskaffats.

Redan av det sagda framgår, att det finns skäl att framgå med försiktighet

vid införandet av rätt till öppen utjämning.

Det av kommittén framlagda förslaget ter sig förtjänstfullt i det avseendet,

att det, såvitt kan bedömas, i och för sig synes tämligen enkelt

att tillämpa. Likväl har under remissbehandlingen invänts att ett genomförande

av kommitténs förslag skulle medföra komplikationer och inte

oväsentligt öka taxeringsmyndigheternas arbetsbelastning. Inte heller kan

bortses från den av länsstyrelsen i Kristianstads län gjorda anmärkningen,

att det skulle bli ganska stora svårigheter att fastställa förlustens taxeringsmässiga

storlek, inte minst med hänsyn till den dåliga ordning som

ofta föreligger i samband med företagsförluster samt till den omständigheten

att bokföringsmässig förlust, som uppkommit vid rekonstruktion

av ett företag, i stor utsträckning plägar bestå av inte avdragsgilla kostnader.

Med hänsyn till den begränsade tid som stått till kommitténs förfogande

har kommittén inte undersökt i vilken omfattning förluster förekommer

och hur dessa förluster fördelar sig på olika branscher eller

typer av företag. Det är därför inte möjligt att på grundval av kommitténs

utredning taga ställning till bärigheten i de gjorda invändningarna. Bristen

på utredningsmaterial omöjliggör vidare en prövning av förslagets skattemässiga

verkningar. I sistnämnda avseende må följande tilläggas.

Den nyss berörda enkelheten i förslaget har kommittén endast kunnat

vinna på bekostnad av den förlustutjämnande effekten. Enligt förslaget

föreligger rätt till förlustutjämning vid den statliga men inte vid den

kommunala taxeringen, vilket måste framstå som eu inadvertens. Såsom

förslaget är utformat gäller vidare alt förlust vilken uppstår i slutet av

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

ett företags verksamhet, då rätten till förlustutjämning enligt vad i något

iemissyttrande påpekats har sin största betydelse, inte kan utjämnas.

Såsom överståthållarämbetet anmärkt, synes kommittén vidare inte

tillräckligt ha beaktat förslagets konsekvenser i vissa betydelsefulla avseenden,

nämligen i fråga om uppkommande möjligheter till missbruk.

Överståthållarämbetet har sålunda påpekat att möjlighet till skatteflykt

föreligger därigenom att ägaren av aktierna i ett aktiebolag för att täcka

underskott i sin egen deklaration uttager så hög lön från bolaget att

rörelsen utvisar förlust. Underskottet i aktieägarens deklaration skulle sålunda

kunna utjämnas genom en för bolaget medgiven förlustutjämning.

Överståthållarämbetet har vidare, och detta är måhända en allvarligare

anmärkning, framhållit att missbruk kunde ske på så sätt att aktier i bolag

med förlustbalans överläts. En av rena skatteflyktsskäl föranledd efterfrågan

på sadana företag skulle uppkomma. Kommittén har inte framlagt

något förslag till mötande av dylika skatteflyktsåtgärder, och jag är inte

beredd att utan närmare utredning själv framföra något förslag i ämnet.

Jag vill tillägga, att någon tillfredsställande lösning inte vinnes genom

en generell föreskrift, att rätten till utjämning av tidigare års förluster

går förlorad, då aktierna eller andelarna i ett företag överlåtes å annan.

Vidare synes ofrånkomligt att närmare undersöka i vad mån en förlustutjämning

kan av familjeföretagen, även i andra än det av överståthållarämbetet

påpekade fallet, utnyttjas för skatteflyktsåtgärder och vilka lösningar

resultatet av en sådan undersökning kan aktualisera.

Av det sagda framgår att enligt min mening redan införandet av en

lätt till förlustutjämning begränsad till aktiebolag och ekonomiska föreningar

förutsätter en särskild ingående utredning av de svårlösta och

komplicerade problemställningar som här uppställer sig.

Det är emellertid inte enbart av nu anförda skäl, som jag finner mig

böra intaga en avvisande hållning till det framförda förslaget om förlustutjämning.

Jag kan visserligen instämma med kommittén i dess uttalande, att

aktiebolag och ekonomiska föreningar från skilda synpunkter intar en

sådan särställning i beskattningssystemet att ytterligare specialregler för

dessa företag kan principiellt motiveras. Alltigenom godtagbart är dock

inte detta resonemang. Skillnaden mellan en såsom enskild firma driven

rörelse och en i aktiebolagets form utövad näringsverksamhet är mången

gang av en rent yttre, formell natur. En person, som av någon anledning

ombildat sitt företag till aktiebolag och som — vilket är mycket vanligt -—- uttar hela nettovinsten såsom lön eller tantiem, är ofta i precis samma

skattemässiga läge som före bolagsbildandet. En rätt till förlustutjämning

i det ena men inte i det andra fallet ter sig då onekligen mindre tilltalande.

Detta har även understrukits från åtskilliga håll och främst av näringslivets

företrädare.

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

En utvidgning åter av rätten till förlustutjämning att avse jämväl

enskilda rörelseidkare möter alla de invändningar och betänkligheter, som

kommittén för detta fall angivit. Jag anser sålunda bl. a. att det vore

i hög grad inkonsekvent att medge fysiska personer med den för dem

gällande progressiva beskattningen en rätt till förlustutjämning men inte

till en mer allmän resultatutjämning. Skulle alla de svårigheter kunna

bemästras, som är förenade med sistnämnda långtgående reform, är det

emellertid i sin tur inte gärna möjligt att genomföra denna utan att

samtidigt pröva i vad mån en likartad möjlighet till skatteutjämning bör

erbjudas andra skattskyldiga med varierande inkomster.

Det nu sagda visar att man här ställs inför synnerligen långtgående

och utomordentligt svårlösta problemställningar. Att jag i förevarande

sammanhang inte har möjlighet att närmare ingå på dessa frågor är

uppenbart.

Jag vill slutligen något uppehålla mig vid uttalandet att en åtstramning

i rätten till vinstreglerande dispositioner gör det mer angeläget än tidigare

att söka lösa problemet med förlust- och resultatutjämning. Jag kan väl

i princip dela denna uppfattning. Men samtidigt vill jag understryka, att

om det förslag till ändrad företagsbeskattning godtages som jag i det

föregående förordat, stora möjligheter till förtäckt resultatutjämning alltjämt

kommer att föreligga. Det är antagligt att dessa möjligheter i det

övervägande antalet fall är av betydligt större värde än den i vissa främmande

länder medgivna rätten till öppen förlustutjämning, vilka länder

vid sidan härav inte erbjuder på långt när samma möjligheter till förtäckt

resultatutjämning som inrymmes jämväl i den föreslagna ändrade företagsbeskattningen.

Som framgår av det nu sagda är från skilda synpunkter så starka invändningar

att rikta mot kommitténs förslag till förlustutjämning, att jag

inte anser mig ha möjlighet att förorda att detsamma lägges till grund

för lagstiftning.

11. Skattesatsen för vissa juridiska personer

För aktiebolag höjdes år 1947 skattesatsen vid taxeringen till statlig inkomstskatt

från 32 till 40 procent av den beskattningsbara inkomsten. Höjningen

grundades på förslag av 1945 års statsskatteberedning (SOU nr

79/1946).

För de ekonomiska föreningarna hade statsskatteberedningen föreslagit

samma skattesats som för aktiebolag. I proposition nr 212/1947, däri riksdagen

förelädes förslag om ändrad statlig inkomstbeskattning, upptogs

beredningens förslag i sistnämnda hänseende. Bevillningsutskottet (bet. nr

50/1947) förordade emellertid, att skattesatsen för de ekonomiska för25

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 100

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

eningarna skulle bibehållas vid 32 procent. Utskottet anförde bl. a. att det

utan tvivel kunde antagas, att föreningarnas medlemmar i genomsnitt hade

lägre inkomster än aktiebolagens delägare. Vidare framhölls att bland de

ekonomiska föreningarna torde finnas ett stort antal föreningar med små

inkomster och många av dessa hade ej heller till syfte att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen. Visserligen kunde praktiska skäl tala

för att skattesatsen bestämdes lika för de båda kategorierna. Utskottet fann

dock, att dessa skäl vägde mindre tungt än önskemålet om att bibehålla

skattesatsen vid 32 procent för föreningarna.

Även för Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

hypoteksföreningarna, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna

föreslog utskottet en skattesats av 32 procent.

Förslaget godkändes av riksdagen med den utvidgningen, att jämväl

sparbankerna fördes till samma grupp som de ekonomiska föreningarna.

Vid sin prövning av juridiska personers inkomstbeskattning fann 1949

års skatteutredning (SOU nr 51/1951) någon sänkning av bolagsskatten inte

vara påkallad. Frågan om aktiebolagsbeskattningens höjd var — framhöll

skatteutredningen — enligt uttalanden i samband med 1947 års lagstiftning

väsentligen sammankopplad med bolagens möjligheter att skattefritt bilda

dolda reserver. För beskattningsåret 1951 hade dessa möjligheter på visst

sätt inskränkts genom lagstiftningen om investeringsskatt. Då denna lagstiftning

var av tillfällig natur, ansåg skatteutredningen inte att frågan om

inkomstbeskattningens storlek därigenom bringats i principiellt annat läge

än tidigare. Skulle aktiebolagens rätt till fri avskrivning å inventarier eller

till nedskrivning av lager bli väsentligt beskurna på mera varaktigt sätt,

torde dock, framhöll utredningen, även frågan om beskattningens höjd få

tagas under omprövning.

Skatteutredningen föreslog att skattesatsen för de ekonomiska föreningarna

— med undantag för jordbrukets kreditkassor — skulle bestämmas

till 40 procent. Den verksamhet som bedrevs av aktiebolag och

ekonomiska föreningar var enligt utredningens mening så likartad att

någon rationell grund för en olika behandling var svår att finna. Tvärtom

borde det vara ett önskemål att den ena företagsformen inte bereddes förmåner

vid skatteberäkningen framför den andra. Med den konsolidering,

som de kooperativa föreningarna uppnått, och med de för dem i övrigt

gällande moderata beskattningsreglerna ansåg utredningen de skäl som

år 1947 åberopades för en differentiering inte längre vara bärande.

Enligt skatteutredningens förslag skulle sparbanker och vissa andra

kreditinstitut bibehållas vid en skattesats av 32 procent.

I proposition nr 213/1952, som grundades på skatteutredningens betänkande,

framhölls att skatteutredningens förslag rörande skattesatsen

för juridiska personer i remissyttrandena mött erinringar av mycket varierande

slag. På anförda skäl framfördes inte något förslag i ämnet.

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kiingl. Maj ds proposition nr 100

Det må i detta sainmanhang omnämnas att i skrivelse den 29 maj 1954

till företagsbeskattningskommittén Sveriges grossistförbund, Svenska foderämnes-

och spannmålsimportörernas förening och Föreningen Sveriges

spannmålsintressenter hemställt att kommittén matte föreslå sådana ändrade

regler, att aktiebolag och ekonomiska föreningar blev fullt likställda

vid den statliga inkomstbeskattningen. I skrivelsen framhålles bl. a. att

de skäl som år 1947 åberopades för en differentiering, nämligen att medlemmarna

i ekonomiska föreningar regelmässigt hade lägre inkomster än

delägarna i aktiebolag, inte syntes vara bärande. Företagets egen skatteförmåga

borde vara ensamt avgörande. Jämväl rättvisekrav talade för att

aktiebolag och ekonomiska föreningar beskattades lika. Den lägre skattesatsen

för ekonomiska föreningar medförde en omotiverad fördel i konkurrenshänseende.

Därtill kom, framhålles vidare, att ekonomiska föreningar

även i annat hänseende intog en i viss mån gynnad ställning i beskattningsavseende

nämligen därigenom att pristillägg och återbäring på

medlemmarnas försäljningar och inköp fick avdragas vid föreningarnas

inkomstbeskattning.

Företagsbeskattningskommittén

Kommittén framhåller till en början att i de för kommittén givna direktiven

inte hade angivits att kommittén hade att pröva frågan om ett likställande

av aktiebolag och ekonomiska föreningar i avseende å den statliga

inkomstbeskattningens storlek. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande

spörsmål inte ägde något direkt samband med den översyn av beskattningsreglerna

från i huvudsak konjunkturpolitisk synpunkt som kommittén enligt

direktiven hade att verkställa, hade kommittén inte ansett sig böra ingå

på denna fråga.

Vad kommittén däremot hade att pröva var frågan huruvida de av kommittén

i det föregående föreslagna bestämmelserna borde föranleda en ändring

av nu gällande procentsatser för den statliga inkomstskatten — 40 procent

för aktiebolag och 32 procent för ekonomiska föreningar — i ena eller

andra riktningen.

Därvid borde först framhållas att i den mån de av kommittén föreslagna

bestämmelserna tillkommit för att förhindra ett inte avsett utnyttjande av

gällande bestämmelser, kommitténs förslag inte borde betraktas som en

skärpt företagsbeskattning. Detta hade också av departementschefen uttryckligen

angivits i direktiven.

Vad härefter angick frågan huruvida ett genomförande av de av kommittén

av konjunkturpolitiska skäl föreslagna striktare bestämmelserna

för avskrivning å inventarier och nedskrivning av varulager innebar en

skärpt företagsbeskattning ville kommittén till en början framhålla, att enligt

kommitténs mening den sammankoppling av rätten till fri avskrivning

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

och lagervärdering med frågan om tillämplig skattesats för aktiebolag och

ekonomiska föreningar som tidigare skett måste föranleda principiella

erinringar. Det måste nämligen observeras att den skattesats som fastställdes

skulle gälla alla aktiebolag och ekonomiska föreningar oavsett om

i det enskilda fallet fanns maskiner eller varulager eller om sådana tillgångar

helt saknades och — om dylika tillgångar fanns — helt oberoende

av om företagens vinster, utöver vad som måste redovisas för utdelningsändamål,

medgivit några konsolideringsnedskrivningar. Då skattesatserna

rimligen borde vara avvägda även med tanke på sådana skattskyldiga som

saknade inventarier eller varulager, syntes den omständigheten att relativt

frikostiga möjligheter till vinstdispositioner stått vissa skattskyldiga till

buds knappast böra vara avgörande för frågan om skattesatsens storlek. Med

hänsyn till den sammankoppling av rätt till vinstreglerande dispositioner

och tillämplig skattesats som likväl skett fick kommittén anföra följande.

De av kommittén förordade bestämmelserna för avskrivning å inventarier

innebar självfallet i förhållande till en fullständigt fri avskrivning

en viss skärpning. 30-regeln medgav emellertid en så väsentlig initialavskrh

ning mer än 50 procent under de två första åren — att en avskrivning

enligt denna regel och i förekommande fall enligt den supplementära

regeln mer än väl täckte den faktiska värdeminskningen av inventarierna

även i sådana fall då inventarierna var underkastade stark förslitning.

Regeln medgav därutöver en inte obetydlig avskrivning i konsolideringssyfte.

Sasom framgick av de av kommittén gjorda undersökningarna beträffande

ett antal företag skulle de avskrivningar, som erhölls med tilllämpning

av 30-regeln, i genomsnitt under perioden 1938—1951 ha allenast

obetydligt understigit de i verkligheten utförda.

Därefter anföres att de av kommittén förordade reglerna för lagervärderingen

enligt huvudregeln medgav en värdering av lagren till en lägsta gräns

som bedömt på grundval av den av kommittén gjorda lagerundersökningen

i huvudsak inte skulle väsentligt överstiga den vid då ifrågavarande tidpunkt

förekommande genomsnittliga procentuella nedskrivningen. Med de

av kommittén föreslagna specialreglerna kunde lagren nedbringas till lägre

värden än enligt huvudregeln. Sålunda fick erinras om den föreslagna rätten

att beräkna nedskrivningen på ett medeltalsvärde för lagren under

vissa år, varigenom även negativa lagervärden kom att godtagas. Vidare

hade föreslagits rätt att alternativt värdera råvaror och stapelvaror till det

lägsta värdet under en längre tidsperiod och nedvärdera det sålunda beräknade

lagret med 30 procent.

Vad beträffade den föreslagna investeringsfondlagstiftningen innebar

kommitténs förslag vissa betydande fördelar för de skattskyldiga, som med

lagstiftningen avsags, i förhallande till nu gällande regler. Den av konjunkturpolitiska

skäl betingade föreskriften om viss insättningsskyldighet

i riksbanken kunde inte anses utgöra någon skärpt företagsbeskattning.

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Ifrågavarande lagstiftning fick antagas bli ett betydande komplement till

reglerna för avskrivning å inventarier och byggnader samt för värdering

av varulager.

Vidare erinras om det av kommittén framlagda förslaget om förlustutjämning.

Vad angick de föreslagna reglerna beträffande pensions- och andra personalstiftelser

var innebörden av dessa att söka förhindra ett nu förekommande

obehörigt utnyttjande av skattereglerna. Förslaget i denna del kunde

därför inte anses som en sådan skärpt beskattning som kunde motivera en

omprövning av skattesatsen. Vad slutligen angick en permanent begränsning

av avdragsrätten för stiftelseavsättning till investeringsskattetaket fick

framhållas att denna begränsningsregel alltfort lämnade frikostigt utrymme

för stiftelseavsättningar för pensioneringsändamål.

Sammanfattningsvis anför kommittén som sin mening att de av kommittén

förordade bestämmelserna tillsammantagna inte motiverade någon

ändring av nu gällande skattesatser.

I avgiven reservation framhåller herrar Gustafson och Wehtje inledningsvis

bl. a., att vad kommittén i förevarande sammanhang uttalat stod i

klart motsatsförhållande till vad som uttalades av statsskatteberedningen

och departementschefen i samband med den år 1947 beslutade höjningen

av bolagsskatten (s. 407—409). Därefter anföres att de inskränkningar i

företagens möjligheter till prisfallsskydd, resultatutjämning och konsolidering,

som blev en följd av kommitténs förslag, ovedersägligen skulle

resultera i en avsevärt ökad skattebelastning å näringslivet här i landet.

Enligt de för kommittén utfärdade direktiven borde dess förslag inte utmynna

i en skärpning av företagsbeskattningen. Under sådana förhållanden

hade kommittén, såsom en ofrånkomlig konsekvens av de bestämmelser

den förordade, enligt reservanternas mening bort föreslå en sänkning

av den för aktiebolagen gällande skattesatsen för statlig inkomstskatt.

Även de nya bestämmelser för företagsbeskattningen, som reservanterna

anslöt sig till, innebar en viss åtstramning av skattereglerna, men de nödvändiggjorde

enligt deras mening inte i och för sig en sänkning av skattesatsen

för aktiebolagen.

Remissyttrandena

Flertalet över betänkandet hörda statliga myndigheter har tillstyrkt eller

i allt fall lämnat utan erinran vad kommittén anfört och föreslagit i fråga

om skattesatsen för vissa juridiska personer. En omprövning av nu gällande

skattesatser har ifrågasatts av kommerskollegium samt förordats av

länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och

Västerbottens län. Även överståthållarämbetet uttalar sig i samma riktning.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommitténs förslag har vidare lämnats utan erinran av Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,

Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Taxeringsnämndsordtörandenas

riksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation

medan övriga börda näringsorganisationer förordat en omprövning av gällande

skattesatser. I några fall har därvid en omprövning ansetts böra

ifrågakomma endast för aktiebolagens del.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Av de remissinstanser som tillstyrkt kommitténs förslag yttrar länsstyrelsen

i Stockholms län att utan ingående undersökningar beträffande

skattetrycket för alla grupper av skattskyldiga andra skattesatser för de

juridiska personerna än de nuvarande inte syntes kunna föreslås. De

fysiska personerna hade på grund av inflationen i realiteten drabbats av en

skatteskärpning sedan år 1947, vilket de juridiska personerna, som haft att

erlägga proportionell skatt, undgått.

Länsstyrelsen i Kalmar län understryker de av kommittén anförda skälen

för ett bibehållande av nuvarande skattesatser.

Landsorganisationen förklarar sig i valet mellan en höjning av skattesatserna

och en skärpning av de permanenta vinstberäkningsreglerna förorda

den senare utvägen.

De remissinstanser som förordar en omprövning av skattesatserna anför,

under hänvisning till de för kommittén givna direktiven, såsom skäl för en

sådan omprövning att ett genomförande av kommitténs förslag till avskrivnings-

och lagervärderingsregler skulle medföra en skatteskärpning.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län, näringslivets skatiedelegation,

Sveriges redareförening samt handelskamrarna i Skåne och

Göteborg anser att en skärpning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner

bör medföra en reducering av skattesatsen endast för aktiebolagen.

Skattedelegationen, som förordar en enhetlig procentsats för aktiebolag och

ekonomiska föreningar, säger sig vad beträffade storleken av denna enhetliga

procentsats kunna biträda den i herrar Gustafsons och Wehtjes reservation

uttalade uppfattningen, att den åtstramning av skattereglerna de förordade

inte med nödvändighet i och för sig gjorde en sänkning av skattesatsen

för aktiebolagen nödvändig, men endast under den förutsättningen,

att dessa reservanters förslag till regler för varuvärderingen förbands med

de av delegationen föreslagna övergångsbestämmelserna rörande bibehållande

av vid beskattningsårets ingång befintlig lagerreserv. De numera av

delegationen på grundval av kommitténs förslag verkställda utredningarna

rörande verkningarna av de av majoriteten förordade lagervärderingsreglerna

gav nämligen vid handen, att även genomförandet av reservanternas

förslag eljest kom att innebära ökad skattebelastning för ett stort antal

företag under övergångstiden.

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Däremot biträdde delegationen helt vad reservanterna i övrigt anfört

rörande skattesatsen för aktiebolagen och ville särskilt understryka det

anmärkningsvärda i kommitténs uppfattning, att det inte numera i motsats

till vad som med skärpa framhölls från regeringspartiets sida i samband

med den år 1947 företagna höjningen av bolagsskatten — förelåg anledning

att väga i skattelagstiftningen medgivna möjligheter till vinstdispositioner

mot bolagsskattens höjd.

Enligt delegationens mening motiverade genomförandet av kommitténs

förslag en sänkning av skatten för aktiebolagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att det föreliggande förslaget i

vissa avseenden medförde en omedelbar skärpning av beskattningen för

flertalet rörelseidkare, därigenom att skatteuttagsprocenten skulle bli oförändrad

ehuru avskrivningsrätten begränsades. Enligt länsstyrelsens mening

borde därför ett genomförande av en begränsning av den fria avskrivningen

skäligen medföra en omprövning och modifiering av skatteuttagsprocenten

och länsstyrelsen hade inte kunnat finna övertygande vad i förslaget anförts

som motivering för att skatteuttaget skulle bibehållas vid 40 procent.

Övriga remissinstanser som förordar en omprövning av skattesatserna

anser en sådan åtgärd vara motiverad även för de ekonomiska föreningarnas

del.

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet ifrågasättes en

ytterligare sänkning av skattesatsen under övergångstiden, om en lagstiftning

på grundval av de i betänkandet angivna riktlinjerna skulle genomföras.

Delegationen framhåller, att skulle kommitténs förslag till regler

för varulagervärderingen lagfästas utan att förbindas med sådana övergångsbestämmelser

som delegationen förordat, de av delegationen abeiopade

utredningarna uppenbarligen gav vid handen, att en mycket betydande

sänkning av procentsatsen för den statliga inkomstskatten var motiverad.

Därefter anföres att vid beräkning av den sänkning av skattesatsen för

aktiebolag, som ett lagfästande av kommitténs förslag till ändrade regler för

inkomstberäkningen borde föranleda, man syntes böra taga som utgångspunkt

den skatteskärpning, som i genomsnitt skulle komma att drabba de

i den av delegationen i samband med behandlingen av reglerna för varulagervärderingen

åberopade utredningen ingående 328 företagen. Denna

utgjorde 16 procent av sammanlagda beloppet av företagens statliga och

kommunala skatter. Med en kommunal utdebitering av 12 kronor per skattekrona

blev, med hänsyn till det medgivna avdraget för den kommunala

inkomstskatten vid taxering till statlig inkomstskatt, den effektiva sammanlagda

skattesatsen för aktiebolagen 47,2 procent, vilken således i genomsnitt

skulle höjas med 16 procent eller till 34,7 procent av inkomsten. Denna

procentsats betecknade emellertid ett minimibelopp. Den verkliga skattesatsen

torde komma att bli ca 60 procent.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Dessa summariska beräkningar gav vid handen, yttrar delegationen

vidare, att en för aktiebolag och ekonomiska föreningar m. fl. juridiska

personer gemensam procentsats för uttagande av statlig inkomstskatt utan

de av delegationen förordade övergångsbestämmelserna i allt fall måste

under övergångstiden sättas lägre än 32 procent.

I fråga om enskilda rörelseidkare, som var underkastade progressiv beskattning,

borde, enligt vad delegationen framhåller, nedsättningen av

skattesatsen beräknas från den utgångspunkten, att skatteskärpningen för

dessa kom att överstiga vad som i genomsnitt blev fallet för aktiebolagen.

Till en del kunde en sådan enligt kommitténs direktiv inte avsedd skatteskärpning

undvikas genom nedsättning av uttagningsprocenten för den

statliga inkomstskatten i förening med reduktion av förmögenhetsskatten

samt rätt till avdrag för denna skatt vid taxering till statlig inkomstskatt.

Ytterligare reduktioner blev emellertid nödvändiga, om en skärpning av

beskattningen särskilt under övergångstiden för de enskilda rörelseidkarna

skulle kunna undvikas.

För undvikande av skärpt beskattning av företagen erfordrades enligt

delegationens mening en reduktion av skattesatserna under övergångstiden

även för det fall att någon av de reservationsvis framförda förslagen till

varuvärdering skulle genomföras utan de av delegationen föreslagna övergångsbestämmelserna.

Såvitt angick den av herr Hedborg avgivna reservationen

syntes det kunna tagas för visst, att skattesatsen för aktiebolag

och därmed likställda i allt fall borde bestämmas lägre än till 36 procent,

om en slcatteskärpning för de i aktiebolagsform bedrivna företagen under

angivna förutsättningar skulle kunna undvikas.

Åtskilliga remissinstanser anser att skillnaden i skattesats för aktiebolag

och ekonomiska föreningar bör upphävas. Dit hör kommerskollegium, länsstyrelserna

i Blekinge och Värmlands län, näringslivets skattedelegation,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening,

Tjänstemännens centralorganisation och flera handelskamrar.

Kommerskollegium framhåller, att bärande skäl inte förelåg att i fråga

om skattesatsen göra åtskillnad mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Näringslivets skattedelegation anför.

På sätt 1949 års skatteutredning anfört är den verksamhet, som bedrives av

aktiebolag och ekonomiska föreningar, så likartad, att någon rationell grund för

en olik behandling är svår att finna. Tvärtom är det ett befogat önskemål att den

ena företagsformen inte beredes förmåner vid beskattning framför den andra.

Med den konsolidering, som de kooperativa föreningarna uppnått och med de

för dem gällande moderata beskattningsreglerna, kunna några bärande skäl för

en differentiering av skattesatserna, enligt vad utredningen framhåller, icke anses

föreligga.

En minoritet inom skatteutredningen ansåg, att även jordbrukets kreditkassor

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

i förevarande hänseende borde likställas med aktiebolag. Den verksamhet som

bedrevs inom jordbrukskasserörelsen, vore inriktad på att bereda jordbrukskassornas

intressenter — jordbrukarna —■ dels lån till lägsta möjliga ränta, dels

högsta möjliga avkastning på av dem i kassan insatt kapital. Genom denna nedpressning

av marginalen mellan in- och utlåningsränta tillfördes den ifrågavarande

intressentgruppen en ekonomisk fördel, vilken visserligen bleve beskattad

hos intressenterna men icke — i motsats till vad som tillgodofördes aktiebolagens

intressenter, aktieägarna -— jämväl blev föremål för beskattning hos den juridiska

personen. Även om den skillnaden mellan intressentgrupperna förelåg, att dessa

i det förstnämnda fallet tillika voro låntagare, kunde de i jordbrukskasserörelsen

verksamma inrättningarna härigenom anses komma i ett fördelaktigare läge i

beskattningshänseende än de affärsmässigt drivna kreditinrättningar, med vilka

de konkurrerade. Någon ändring härutinnan ifrågasatte minoriteten icke, men

den ansåg icke befogat att gynna de ifrågavarande penninginrättningarna även

i det avseendet, att de starkt reducerade vinster, som sålunda av dem redovisades,

skulle beskattas efter en lägre skattesats än den, som gällde för de med dem konkurrerande

penninginrättningarna. Jordbrukskassorna fingo sin skattebörda avvägd

på grundval av den låga inkomst de redovisade och skatten blev härigenom

reducerad i all den utsträckning, den av dem förda räntepolitiken kunde anses

motivera. Vad ovan sagts angående jordbrukskassorna var i princip tillämpligt

jämväl på vissa övriga penninginrättningar, för vilka utredningen föreslog lägre

skattesats än för aktiebolag.

Under åberopande av det anförda hemställer delegationen, att en enhetlig

procentsats för samtliga de i 10 § 2 mom. a) och b) förordningen om

statlig inkomstskatt avsedda juridiska personerna måtte fastställas.

Sveriges köpmannaförbund förklarar sig anse att ett bibehållande av en

skattesats av 32 procent för de ekonomiska föreningarna skulle vara en

ren diskrimination av den enskilda detaljhandeln.

Sveriges grossistförbund yttrar, att den nuvarande olikheten i skattesatsen

mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilken skillnad borde

bringas att upphöra, enligt förbundets mening var helt omotiverad och för

aktiebolagen innebar ett betydande handikap i konkurrensen, som kom att

få ytterligare ökad tyngd efter en eventuell begränsning av avskrivningsoch

nedskrivningsmöjligheterna.

Departementschefen

Kommitténs uppfattning är, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna

rörande avskrivning och lagervärdering samt avsättning till investeringsfonder

och personalstiftelser tillsammantagna inte är ägnade att

på längre sikt medföra någon skärpt företagsbeskattning. Med anledning

härav har kommittén inte funnit anledning att föreslå någon ändring av

nu gällande skattesatser.

Reservanterna Gustafson och Wehtje har kritiserat kommitténs förevarande

uttalande och för sin del ansett att ett genomförande av kommitténs

förslag skulle resultera i en avsevärt ökad skattebelastning. Kom
-

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

mittén hade därför enligt reservanternas mening bort föreslå en sänkning

av den för aktiebolagen gällande skattesatsen. Åtskilliga av de hörda organisationerna

och några myndigheter har på i huvudsak samma skäl som

reservanterna förordat en sänkning av skattesatserna för både aktiebolag

och ekonomiska föreningar. I vissa yttranden har dock en sådan omprövning

ansetts böra begränsas till skattesatsen för aktiebolagen.

Till stöd för yrkandet om sänkt skattesats har bland annat hänvisats

till det i direktiven gjorda uttalandet, att avsikten med den ifrågasatta

översynen av företagsbeskattningen i och för sig inte var att åstadkomma

en skärpt företagsbeskattning.

I anledning av det åberopade direktivuttalandet får jag erinra om att

syftet med den nu föreliggande sakkunnigutredningen varit att undersöka

möjligheterna att uppställa sådana regler för företagsbeskattningen, soin

är från konjunkturpolitisk synpunkt bättre avvägda än vad fallet är med

nuvarande regler. Kommittén har haft fria händer att pröva alternativen

med bruttoskatt och nettovinstbeskattning samt att inom ramen för det

ena eller andra alternativet förorda de enligt kommitténs mening mest

ändamålsenliga detaljbestämmelserna. Syftet med reformen är alltså i och

för sig inte av fiskalisk natur. Det är detta, men inte heller mer, som med

det ifrågavarande direktivuttalandet utsagts och åsyftats.

Härav följer att detta uttalande inte kan tagas till intäkt för ett krav

på en sänkt skattesats av den anledningen, att minskade möjligheter till

vinstreglerande dispositioner visserligen skulle medföra ett större skatteuttag

vissa år men å andra sidan på längre sikt bibehålla företagen vid i

huvudsak samma skattebelastning som för närvarande.

Vad angår de av mig i det föregående förordade reglerna för den ändrade

företagsbeskattningen, vill jag framhålla att vissa av dessa regler

innebär en försiktig åtstramning i rätten till vinstreglerande dispositioner,

andra — jag tänker särskilt på investeringsfonderna — en uppmjukning

av gällande bestämmelser och därutöver en tidigare inte förefintlig möjlighet

till ett extra avdrag samt åter andra att förhindra ett obehörigt utnyttjande

av skattereglerna. Enligt min mening kan de föreslagna bestämmelserna

tillsammantagna inte anses innebära en på längre sikt skärpt

företagsbeskattning. Jag erinrar att kommittén tillkännagivit motsvarande

uppfattning redan beträffande de av kommittén föreslagna reglerna.

Särskild uppmärksamhet har tilldragit sig förhållandena de år, varunder

vissa företag med för närvarande mycket låga lagervärden har att

anpassa sig upp till de framdeles medgivna lägsta tillåtna bokföringsmässiga

lagervärdena. Det har gjorts gällande, att den ökade vinstredovisning,

som i allt fall teoretiskt kommer att äga rum under ett eller flera

av dessa år, borde motivera en sänkt skattesats för den åsyftade tidsperioden.

Inte heller det sist återgivna kan jag finna bärande. De företag, varom

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

nu är fråga, är sådana som genom långtgående nedskrivningar eller —

trots inträffade ändringar i penningvärdet eller prisnivån — genom bibehållande

av tidigare låga bokförda lagervärden kunnat mer än andra företag

utnyttja skattereglerna för att skjuta beskattningen på framtiden eller

för en skattefri kapitaluppbyggnad inom företaget i fråga. Det kan inte

vara godtagbart att genom en tillfällig sänkning av skattesatserna försätta

dessa företag i ett speciellt gynnat läge. Det bör vidare uppmärksammas

att den berörda gruppen av företag är begränsad. Följaktligen skulle en

tillfällig sänkning av skattesatsen leda till det ganska orimliga resultatet

att skatten sänktes för ett antal företag, varav de allra flesta över huvud

taget inte skulle påverkas av de ändrade reglerna för varulagervärderingen.

Jag vill i detta sammanhang, och med instämmande i vad kommittén

anfört, begagna tillfället att som min mening framhålla att det är principiellt

oriktigt med en sammankoppling av skattesatsen med reglerna för

den skattemässiga inkomstberäkningen. Det skulle föra för långt att här

mer än antyda de skäl, som kan åberopas mot en dylik sammankoppling.

Jag vill emellertid erinra om att en generellt fastställd skattesats skall

gälla företag såväl med som utan anläggnings- eller omsättningstillgångar.

Vidare bör uppmärksammas att en sådan motivering för en högre skattesats,

som hänsynstagande till rätten till långtgående vinstdispositioner utgör,

ej har fog för sig när fråga är om andra än från år till år expanderande

företag och ej heller beträffande företag vars vinstförhållanden

medger — förutom förräntning av insatskapitalet — blott normala avskrivningar

och konsolideringsnedskrivningar.

Av vad jag tidigare anfört framgår att jag — med hänsyn till den sammankoppling

som vid några tillfällen likväl skett av skattesats med reglerna

för inkomstberäkningen — utifrån denna uppenbarligen ganska

oriktiga utgångspunkt gjort en omprövning, som jag funnit inte motivera

en sänkt skattesats. Men jag vill för framtida diskussion understryka, att

frågorna om tillämplig skattesats och om reglerna för inkomstberäkningen

bör behandlas som två av varandra i huvudsak oberoende frågor.

Vad slutligen angår frågan om en gemensam skattesats för aktiebolag

och ekonomiska föreningar får jag framhålla att detta spörsmål ej upptagits

av kommittén till behandling såsom liggande utanför en av konjunkturpolitiska

skäl föranledd ändring i företagsbeskattningen. Ej heller

är jag för egen del beredd att i förevarande sammanhang ingå på detta

ämne.

12. Speciella regler för högkonjunkturlägen

F öretagsbeskattningskommittén

Kommittén framhåller att, såsom tidigare återgivits, det kunde övervägas

alt i sådana högkonjunkturlägen, där en inflationistisk tillspetsning hotade,

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj.ts proposition, nr 100

ytterligare åtstrama möjligheterna till avskrivning å inventarier och nedskrivning

av varulager. Vidare kunde ifrågasättas att komplettera systemet

med en särskild lagstiftning, som mera direkt riktade sig mot vissa investeringar.

För kommittén hade enligt vad därefter framhålles gällt att välja mellan

ett system med för normala fall synnerligen liberala möjligheter till vinstdispositioner,

vilket ofta måste kompletteras med särskilda åtgärder, och

ett system med mer restriktiva permanenta regler, vilket system å andra

sidan inte annat än i mycket extrema konjunkturlägen krävde speciella

kompletterande bestämmelser. Vid det principiella valet mellan dessa båda

system hade kommittén funnit, att det från såväl det allmännas som företagens

och taxeringsmyndigheternas synpunkt måste framstå såsom mera

önskvärt med fasta regler som endast mera undantagsvis skulle behöva

sättas ur kraft respektive kompletteras med specialföreskrifter.

Från denna utgångspunkt hade kommitténs strävan varit att söka utforma

de permanenta reglerna inom varje särskilt område på sådant sätt

att de konjunkturpolitiska önskemålen blivit tillgodosedda genom dessa

regler så långt detta varit möjligt vid en samtidig avvägning mot ett även

det allmännas intresse av att företagen bereddes tillfälle till en betryggande

konsolidering. Hänsyn hade därvid också tagits till önskvärdheten av att

i rimlig utsträckning underlätta för företagen att med egna medel finansiera

sin vidare utveckling. För kommittén hade därvid även framstått såsom

angeläget att tillgodose näringslivets krav på så fasta regler att ett

mera långsiktigt bedömande av investeringarna och deras finansiering blev

möjligt. Permanenta regler av innebörd att behöva överges eller kompletteras

redan i mindre extrema högkonjunkturlägen måste, såsom tidigare

framhållits, för näringslivet framstå såsom en väsentlig olägenhet.

Vid avvägningen av de permanenta reglerna hade, såsom tidigare i varje

särskilt sammanhang framhållits, en betydande hänsyn samtidigt tagits

till annat än de rent konjunkturpolitiska önskemålen. Sålunda innefattade

de av kommittén föreslagna avskrivnings- och värderingsreglerna alltfort

väsentligt utrymme för vinstreglerande åtgärder i konsolideringssyfte. Man

kunde därför även om kommitténs förslag genomfördes inte helt bortse

från möjligheten att i extrema högkonjunkturlägen särskilda lagstiftningsingripanden

kunde behöva göras.

A vskrivning sregler

Att 30-regeln med den därtill anknutna supplementära regeln lämnade

möjlighet till väsentligt större avskrivningar än som svarade mot den ekonomiska

värdenedgången hade förut framhållits, yttrar kommittén. Det

kunde därför övervägas att i speciella lägen vidtaga en tillfällig åtstramning.

Närmast till hands syntes därvid ligga att ej medge högre avskrivning

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

än som betingades av rena förslitningssynpunkter eller med andra ord

övergå till den för fysiska personer gällande bundna avskrivningen. Detta

skulle emellertid, såsom i tidigare sammanhang framhållits, medföra så

betydande tillämpningssvårigheter att denna utväg enligt kommitténs mening

måste avvisas. Kommittén erinrar om att detta alternativ även prövades

och avvisades vid 1952 års lagstiftning i ämnet.

Enligt kommitténs mening var det alternativ som härnäst erbjöd sig att

modifiera procentsatserna enligt 30-regeln. Härom anför kommittén.

Det torde knappast kunna ifrågakomma att medge lägre avskrivning på ingående

bokfört värde än 30 procent. Däremot bör inte avvisas möjligheten att

modifiera den höga initialavskrivningen å nyanskaffade inventarier, t. ex. genom

att medge avskrivning å sådana tillgångar med 20 procent. Det måste emellertid

observeras att man inte heller med en sådan modifikation alltid når ett från konjunkturpolitisk

synpunkt godtagbart resultat. Detta sammanhänger bl. a. med

följande omständighet. 30-regeln även i detta modifierade skick, liksom fallet är

med den för tillfället gällande provisoriska lagstiftningen på området, inrymmer

rätt till avskrivning enligt nettometoden. Denna innebär som bekant att vad som

inflyter vid försäljning av avyttrade tillgångar får i sin helhet användas för en

extra avskrivning. I högkonjunkturlägen av det slag varom nu är fråga får man

erfarenhetsmässigt räkna med starkt stegrade priser även på begagnade tillgångar.

Ett påtagligt exempel härpå utgjorde prisstegringen på secondhandtonnage

under de senaste högkonjunkturåren. För företag vilka i samband med nyanskaffningar

avyttrar sådana äldre tillgångar kan tänkas att 30-regeln, även om

den modifierades på nyss antytt sätt, inte skulle innebära en från konjunkturpolitisk

synpunkt tillräcklig inskränkning i avskrivningsmöjligheterna.

Härtill fogar kommittén att av sist anförda skäl kunde därför under ett

utpräglat högkonjunkturläge tagas under prövning huruvida det permanenta

avskrivningssystemet borde tillfälligt ändras så att nettometoden inte

blev tillämplig. Tekniskt kunde detta lösas så att den av kommittén förordade

supplementära regeln, vilken inte inkluderade avskrivning enligt

nettometoden, gjordes till huvudregel. Supplementärregeln innebar, erinrar

kommittén, att företagen vid varje givet tillfälle ägde göra en avskrivning

intill ett bokfört värde svarande mot en årlig avskrivning med 20 procent.

Investering savgift

Hur än avskrivningsreglerna utformades — och under förutsättning tilllika

att man i enlighet med kommitténs uppfattning avvisade en återgång

till bunden avskrivning — torde bli ofrånkomligt, anför kommittén, att ett

inte obetydligt utrymme för överavskrivningar likväl kvarstod. Detta förhållande

ävensom den omständigheten att även synnerligen restriktiva avskrivningsregler

ingalunda alltid kunde förutsättas medföra en av konjunkturpolitiska

skäl i det speciella läget starkt motiverad investeringsbegränsning

gjorde att åtgärder vid sidan av tillfälliga modifikationer i avskrivningsreglerna

kunde behöva tillgripas. Kommittén åsyftade möjligheten att

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

— såsom skedde under åren 1952 och 1953 —• genom en särskild avgiftsbeläggning

(investeringsavgift) förhindra mindre räntabla investeringar

respektive söka påverka företagens handlande i sådan riktning att vissa för

dagen från företagens synpunkt visserligen önskvärda men inte absolut nödvändiga

investeringar uppsköts till en senare tidpunkt, då avgiftsbeläggning

inte ifrågakom. Därefter anföres att en lagstiftning av sist antytt slag i

allt väsentligt torde kunna uppbyggas med ledning av 1951 års förordning

i ämnet. Kommittén hade inte funnit möjligt att i detalj utarbeta något förslag

till en beredskapslagstiftning i ämnet. En sådan måste nämligen utformas

under beaktande av vilka åtgärder som i övrigt kunde komma att

vidtagas från statsmakternas sida, t. ex. om byggnadsreglering kom att vid

den aktuella tidpunkten upprätthållas eller ej.

Lagervärderingsreglerna

Kommittén erinrar om att dess förslag härutinnan enligt huvudregeln

innebar rätt att nedskriva lagret till halva dess värde. Vid sidan av denna

regel föreslogs vissa specialregler, innebärande antingen att företaget fick

beräkna nedskrivningen på ett treårsmedeltal eller att såvitt avsåg råvaror

och stapelvaror värderingen fick hänföra sig till lägsta pris under en femårsperiod.

Detta innebar visserligen vidsträckta möjligheter till lagernedskrivningar

men torde likväl innefatta sådana värderingsregler som var

från det allmännas synpunkt godtagbara i flertalet konjunkturlägen.

I mer extrema högkonjunkturlägen fick det inte förbises att de föreslagna

reglerna lämnade ett inte godtagbart utrymme för vinstdispositioner.

Sålunda fick till en början framhållas, att ett företag kunde ha sitt lager

bokfört till ett relativt högt värde då konjunkturläget tillspetsades. Företaget

kunde då, utan att någon lagerökning var för handen, genom nedvärdering

av lagret frigöra obeskattade vinstmedel till betydande belopp för

investeringar av olika slag. För att förebygga en sådan effekt kunde övervägas

en tillfällig skärpning av värderingsreglerna nämligen på så sätt att

en ytterligare nedvärdering i förhållande till läget vid periodens början inte

medgavs. Härvid torde dock en viss mindre sammanlagd nedvärdering än

enligt de permanenta reglerna likväl alltid få godtagas. Mot en sådan anordning

måste självfallet invändas att företag som tidigare inte haft möjlighet

att verkställa betryggande nedskrivning förhindrades att göra sådana

i det avsedda högkonjunkturläget.

Ytterligare borde framhållas, att särskilda värderingsregler kunde bli er»

forderliga i lägen då mycket starka skäl talade från det allmännas synpunkt

för återhållsamhet beträffande lageruppbyggnader. Det måste förutses att

i de avsedda konjunkturlägena anskaffningsvärdena kunde komma att vä
-

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

sentligt överstiga motsvarande lägsta värden under senaste femårsperiod.

Härav följde att den permanenta lagstiftningen, om den skulle gälla i

det antydda konjunkturläget, kunde verka starkt stimulerande på lagerinvesteringar.

En lagstiftning med sist angivet syfte hade — såsom av den tidigare

lämnade redogörelsen framgick —- funnits för beskattningsåren 1952 och

1953. Bestämmelserna kom dock på grund av ändrade konjunkturförhållanden

aldrig att tillämpas vid taxeringen.

Kommittén erinrar om att mot utformningen av de för nämnda år gällande

bestämmelserna gjordes från några remissinstansers sida och i motioner

i riksdagen vissa erinringar. Sålunda framhölls att den omständigheten

att lagerökningen beräknades vid jämförelse med lagret vid beskattningsårets

ingång innebar en orättvisa för de företag som vid ingången av beskattningsåret

hade ett osedvanligt litet lager och där lagerökningen i realiteten

kunde innebära att lagret vid beskattningsårets utgång endast motsvarade

företagets normala lager. Det framhölls bl. a., att företag inom

skogsindustrin hade mycket små lager vid 1952 års ingång medan lagren

vid 1952 års slut på grund av ändrade konjunkturförhållanden kunde antagas

bli osedvanligt stora. Kommittén anför härefter att om man såsoin

jämförelselager i en framtida förordning tog det av kommittén ifrågasatta

medeltalet av lagren under en treårsperiod, riskerna för att ett i gång

varande företag fick ett onormalt litet jämförelselager i huvudsak torde

vara eliminerade.

Mot förenämnda bestämmelser invändes därjämte, att lagerökningar

kunde vara föranledda av andra orsaker än spekulation, t. ex. vara orsakade

av ett opåräknat köpmotstånd. Häremot framhåller kommittén, att

om en lagerökning föranleddes av minskad försäljning, något behov av

ökad nedskrivning i regel inte torde föreligga. Företagens vinstförhållanden

vid sådana tillfällen kunde inte antagas medge ökade nedskrivningar;

tvärtom var det just under sådana förhållanden som en uppskrivning av

varulagret var den normala företeelsen.

Det framhölls även att de tidigare tillfälliga bestämmelserna skulle vara

till betydande förfång för nystartade företag och företag som var under

utveckling och för vilka företag en lagerökning för de ifrågakommande

åren i och för sig inte kunde betecknas som en spekulativ lageruppbyggnad.

Kommittén erinrar häremot till en början att lageruppbyggnad även hos

ett nystartat företag eller ett företag under naturlig expansion av konjunkturpolitiska

skäl inte borde underlättas i extrema högkonjunkturlägen. Ett

undantag för nystartade företag skulle vidare lätt medföra ett sådant kringgående

av bestämmelserna som att äldre företag med hänsyn till skattereglerna

bildade dotterföretag dit lagerökningarna förlädes. Å andra sidan

borde även en lagstiftning i nu angivet syfte innefatta en rätt till en viss

mindre nedskrivning för prisfallsrisk, exempelvis med 20 procent.

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Stiftelseavsättningar

Kommittén yttrar att i extrema högkonjunkturlägen fråga kunde uppkomma

om tillfälliga begränsningar rörande avdrag för avsättning till pensionsstiftelser.

En begränsningsregel kunde utformas exempelvis såsom en

rätt att skattefritt avsätta allenast ett belopp motsvarande den på beskattningsåret

belöpande kostnaden för framtida pensionering av personal. Alternativt

kunde övervägas att för avdragsrätt genomgående kräva överföring

av kontanta medel motsvarande stiftelseavsättningen. Från skilda synpunkter

kunde vägande invändningar riktas mot dylika temporära föreskrifter

främst med hänsyn till att de anställdas intresse av trygghet för sin pensionering

i viss mån eftersattes.

Sammanfattning

Av det sagda framgick, anför kommittén, att inom vart och ett av de nu

angivna områdena möjligheter i och för sig fanns att vidtaga lagstiftningsåtgärder

som relativt effektivt tillgodosåg de invändningar av konjunkturpolitisk

art som kunde riktas även mot de av kommittén föreslagna permanenta

reglernas verkningar i extrema högkonjunkturlägen. Utformningen

av sådana tillfälliga åtgärder måste givetvis bli beroende av karaktären av

det ekonomiska läge, i vilket de avsågs att tillgripas, ävensom av den ekonomiska

politik som i övrigt fördes. Kommittén hade därför inte ansett sig

kunna utforma några konkreta förslag till en speciell konjunkturlagstiftning.

Även om sålunda de teoretiska förutsättningarna för lagstiftningsingripanden

av nu antytt slag fanns, ville kommittén understryka de väsentliga

svårigheter som var förenade med ett system vilket byggde på tillfälligt insatta

åtgärder. Erfarenheten utvisade, att det var nästan ogörligt att med

tillräcklig säkerhet avgöra när läget var sådant att tillfälliga åtgärder borde

tillgripas. Detta sammanhängde inte bara med svårigheten att bedöma den

framtida konjunkturutvecklingen utan även med hänsyn till den tidsutdräkt

som föranleddes av att frågor av hithörande slag måste underställas

riksdagens prövning för att därefter måhända nå sin egentliga effekt

först vid ett framtida taxeringstillfälle. Härtill kom att bestämmelser av

nu antytt slag måste kompletteras med övergångsbestämmelser, som fritog

företagen från bestämmelsernas verkningar i sådana fall då företagen på

ett tidigare stadium träffat avtal om vissa investeringar eller liknande. Belysande

exempel härpå utgjorde de övergångsbestämmelser som fogades

till 1951 års förordning om investeringsavgift och 1952 års förordning om

inskränkning i den fria avskrivningsrätten.

Kommittén påpekar även de ojämna och ingalunda i alla hänseenden

önskvärda verkningar som följde av med nödvändighet generellt utformade

tillfälliga bestämmelser.

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

De svårigheter och olägenheter, som var förenade med temporära lagstiftningsåtgärder

av här diskuterad art, utgjorde enligt kommitténs uppfattning

som förut anförts ett starkt stöd för sådana permanenta regler på

företagsbeskattningens område, som så långt som möjligt begränsade behovet

av tillfälliga ingripanden.

En minoritet inom kommittén, herrar Gustafson och Wehtje, yttrar i avgiven

reservation att de, såsom tidigare framhållits, inte kunde dela kommitténs

uppfattning, att den konjunkturpolitiska anpassning av skattelagstiftningen,

som kommittén fått i uppdrag att framlägga förslag om, skulle

ske genom att göra de permanenta reglerna i skattelagstiftningen mera

restriktiva. De ansåg det inte rimligt att på sådant sätt underordna lagstiftningen

för normala tider under de speciella krav som kunde resas i ett

extremt högkonjunkturläge.

Reservanterna hade godkänt vissa begränsningar i de permanenta skattereglerna

•— delvis från andra utgångspunkter än dem som redovisats av

kommittén — men enligt deras mening måste dock konjunkturpolitiken i

det väsentliga stödja sig på allmänna penning- och finanspolitiska åtgärder.

I den mån det i ett extremt högkonjunkturläge befanns önskvärt att

komplettera dessa allmänna åtgärder med mera speciella skattepolitiska

ingripanden, borde sådana ingripanden vara av tillfällig natur och ske endast

på ett fåtal punkter. Det borde på förhand vara klart angivet på vilka

punkter sådana konjunkturpolitiskt betingade modifikationer av skattereglerna

kunde tänkas bli aktuella. Med hänsyn härtill förordade reservanterna

en begränsning av dylika åtgärder till en investeringsavgift av

det slag som redan prövats i vårt land under åren 1952 och 1953 och en

beredskapslagstiftning beträffande lagervärderingen av det slag som fanns

under åren 1952 och" 1953. Båda slagen av lagstiftning borde dock enligt

reservanternas mening bli föremal för en teknisk omarbetning.

Reservanterna säger sig däremot i konsekvens med vad som anförts avvisa

tanken på att, som antyddes i kommitténs förslag, i vissa lägen infora

temporära begränsningar i avskrivningsrätten eller speciella inskränkande

regler beträffande avsättningar till pensionsstiftelser.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har redan i samband med behandlingen av frågan om

den permanenta lagstiftningens anpassning till en konjunktui stabiliserande

ekonomisk politik i allmänhet angivit sin principiella inställning till spörsmålet

om en särskild lagstiftning avsedd att tillgripas i mera utpräglade

högkonjunkturlägen. På grund härav och då kommittén inte funnit det

möjligt att i detalj utarbeta eu lagstiftning av sist angiven innebörd har

flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna inte till särskild

26__Ilihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

granskning upptagit de med en sådan lagstiftning sammanhängande spörsmålen.

Utöver vad tidigare återgivits har emellertid frågan om en särskild

lagstiftning i huvudsak föranlett följande uttalanden.

Fullmäktige i riksbanken, som enligt vad förut berörts anser att det borde

övervägas om inte den av kommittén föreslagna lagstiftningen måste kompletteias

med en särskild beredskapslagstiftning, framhåller att uppmärksamheten

härvid främst borde ägnas möjligheten att genom en särskild

avgiftsbeläggning söka påverka investeringarna. Investeringsavgiften syntes

ge de största möjligheterna till att allt efter konjunkturens karaktär träffa

de minst önskvärda investeringarna.

Överståthållarämbetet anför.

Ändrade konjunkturlägen synas icke böra medföra uttagande av tillfälliga skatter,

såvida icke läget för vissa skattskyldiga medfört att desamma i påfallande

omfattning erhållit oförtjänta vinster. En ökad sterilisering av företagares vinstmedel

kan däremot i vissa lägen vara berättigad; en sådan åtgärd innebär icke

någon ökad beskattning. Alla åtgärder för tillfällig beskattning medföra svåra

tröskelproblem, överståthållarämbetet ifrågasätter om icke tillfälliga åtgärder

kunna tillgodoses genom att föreskriva obligatoriska ökade avsättningar till investeringsfonder.

Antalet skattskyldiga, som träffats av investeringsskatt och investeringsavgift,

torde icke vara synnerligen stort. Om de av kommittén föreslagna

åtgärderna medföra avsedd ökning av skattskyldigas avsättningar till investeringsfonder,

torde skärpta bestämmelser i extrema högkonjunkturlägen icke

medföra nämnvärd stegring av antalet skattskyldiga, för vilka dylika fonder kunna

ifrågakomma.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förklarar sig vilja

staikt understryka sin uppfattning att en lagstiftning med speciella regler

för högkonjunkturlägen endast fick utgöra ett sekundärt medel vid utformningen

av en aktiv konjunkturpolitik. En sådan lagstiftning fick ej heller

utformas såsom en pålaga på i företagen befintligt kapital eller likvida

medel utan inriktas på en skattebeläggning av aktiva investeringsåtgärder

i form av kvantitativ lagerökning, byggnads- och maskinanskaffning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, näringslivets skattedelegation, Sveriges

grossistförbund, Svensk industriförening och Gotlands handelskammare

åberopar de av kommittéreservanterna anförda synpunkterna. Grossistförbundet

framhåller sålunda, att de konjunkturpolitiska synpunkterna

enligt dess mening — i den män de över huvud taget hade relevans för

skattelagstiftningen — på sätt som förordades av reservanterna Wehtje och

Gustafson främst borde tillgodoses genom särskild beredskapslagstiftning

och inte genom bestämmelser i den permanenta skattelagstiftningen. Även

om det låg viss sanning i kommittémajoritetens uttalande att dylika beredskapsåtgärder

ofta riskerade att bli insatta först på ett förhållandevis sent

stadium, vägde detta enligt förbundets mening väsentligt lättare än nackdelarna

av att genom regler i den permanenta skattelagstiftningen åstadkomma

en allmän minskning i det för framstegsutvecklingen så utomordentligt

betydelsefulla företagssparandet.

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO

Departementschefen

Syftet med ett system med restriktiva permanenta regler är bl. a. att

göra tillfälliga ingripanden på beskattningsområdet i huvudsak onödiga.

Detta syfte torde också i det väsentliga bli tillgodosett med de av mig i

det föregående förordade skattereglerna. Såsom kommittén framhållit bör

emellertid inte bortses från att det i extrema högkonjunkturlägen kan bli

erforderligt att överväga speciella åtgärder. Jag vill härutinnan främst hänvisa

till vad jag förut framhållit om ett behov i vissa lägen av regler, som

riktar sig mot tillfälliga lagerökningar.

Vad särskilt angår investeringsavgiften vill jag framhålla att uttagandet

av en sådan avgift är en konjunkturpolitisk åtgärd på ett delvis annat

plan än t. ex. en åtstramning i avskrivnings- och värderingsreglerna. Visserligen

kan en ändrad företagsbeskattning i sin mån minska det framtida

behovet av en investeringsavgift, men en sådan avgift kan likväl i vissa

lägen komma att framstå som ett önskvärt komplement till stramare regler

för den skattemässiga inkomstberäkningen.

Värdet med kommitténs utredning i nu förevarande del är att en inventering

gjorts av de möjligheter, som över huvud kan tagas under övervägande

i ett läge, då de permanenta skattereglerna framstår som mindre

tillfredsställande. Anledning saknas emellertid att i detta sammanhang

närmare än som skett ingå på vad kommittén anfört.

13. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370);

2) förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen, samt

3) förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ilarald Häggquist

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Bihang 1

Företagsbeskattningskommitténs förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkterna 2, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §,

punkt 1 av anvisningarna till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

Anvisningar

till 29 §.

2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till pensionsstiftelse

varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 § för pensionering

av personal, som är eller varit anställd i rörelsen eller efterlevande

till sådan personal.

Avdrag må icke medgivas med mindre pensioneringen anordnats på sätt

i anvisningarna till 31 § föreskrives som villkor för att livförsäkring skall

hänföras till pensionsförsäkring. Vidare kräves för rätt till avdrag att

medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga

tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats

till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank må med tillgångar som nyss sagts jämställas

skuldebrev som av den skattskyldige överlämnats till stiftelsen.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse må icke medgivas med högre

belopp än som - bedömt på grundval av förhållandena vid beskattningsårets

utgång — erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de

pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka

högst skola utgå enligt av vederbörande företag gjorda bindande utfästelser

till personer som omfattas av stiftelsens ändamålsbestämninu

m O

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda

högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till den, som vid ingången av

beskattningsåret uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna

icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga

avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa nu ifrågavarande

pensionsförmåner.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, må den framtida avgiftsbetal
-

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 100

ningen anses grundad på från dagen för anställningen och till pensionsåldern

med oförändrade belopp utgående avgifter och må all personal för

vilken bindande utfästelse gäller oavsett åldern medräknas. Härvid skall

dock, om löneförhöjning erhållits under anställningstiden, avgiften för den

del av utfästelsen, som belöper på eller kan anses belöpa på löneförhöjningen,

beräknas utgå från dagen för löneförhöjningen. Ävenså skall, i

fall av tilläggsutfästelse av annan anledning än nyss nämnts, avgiften för

tilläggsutfästelsen anses utgå från den dag då denna gavs.

Skattskyldig må jämväl åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till annan

personalstiftelse än pensionsstiftelse, därest medlen kontant eller i

form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett

värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen och

under förutsättning tillika att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige

vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag,

samt att stiftelsen i övrigt uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt

6 av anvisningarna till 53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

4. Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller

sparbank må utan avseende å vad ovan i punkt 3 sägs efter därom hos

beskattningsnämnd framställt yrkande berättigas att, under förutsättning

att motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna, tillsvidare åtnjuta

avdrag för avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier i enlighet med bestämmelserna nedan. Såsom förutsättning

härför gäller att tillfredsställande utredning föreligger om vad som

återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet å här

ifrågavarande tillgångar samt dessa ävensom avskrivningar å desamma i

den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant

sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles

möjligen uppkommande vinster ej skola undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrågavarande tillgångar må för visst beskattningsår

åtnjutas med högst trettio procent för år räknat av summan

av bokfört värde å tillgångarna enligt ingående balansräkning för räkenskapsåret

och anskaffningsvärdet av sådana under beskattningsåret anskaffade

tillgångar som äro i bruk vid årets slut. Vad sålunda stadgats

skall gälla oavsett när under beskattningsåret tillgångarna anskaffats.

Kostnaden för tillgångar med en beräknad varaktighetstid av högst tre

år må dock under anskaffningsåret i sin helhet avdragas.

Har såsom skattepliktig intäkt för beskattningsåret upptagits ersättning

för försålda eller förlorade tillgångar, vilka anskaffats före beskattningsårets

ingång, må särskilt avdrag för avskrivning åtnjutas med belopp motsvarande

sålunda upptagen intäkt. Därest skattskyldig erhållit avdrag i

enlighet med bestämmelserna i detta stycke, skall underlaget för beräkning

av avdrag enligt nästföregående stycke fastställas till motsvarande lägre

belopp.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång

betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller

för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig eller av annan liknande

omständighet, må under anskaffningsåret avdrag göras för sådant

överpris eller sådan merkostnad. Därest avdrag som nu sagts medgivits,

skall avdrag enligt bestämmelserna i andra stycket beräknas å därefter

återstående del av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret anskaffade tillgångar

tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av tillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall, vid beräkning av avdrag

för värdeminskning med 30 procent av anskaffningsvärdet, såsom anskaffningsvärde

anses den verkliga kostnaden minskad med det tidigare åtnjutna

avdraget. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om

investeringsfond tagits i anspråk för avskrivning av tillgångar under beskattningsåret

och om enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så

skall anses som om tillgångarna i beskattningsavseende avskrivits med det

i anspråk tagna beloppet.

Ådagalägger skattskyldig att i denna anvisningspunkt avsedda tillgångars

bokföl da värde, därest detta bestämmes i enlighet med ovan angivna''avdragsregler,

skulle överstiga vad av anskaffningsvärdet å de vid beskattningsårets

utgång i bruk varande tillgångarna återstår sedan å sistnämnda

värde avräknats en beräknad årlig avskrivning av tjugu procent, må avdrag

medgivas med härav föranlett högre belopp. Visar skattskyldig att

nämnda tillgångars värde avsevärt understiger även sålunda beräknat värde,

må avdrag medgivas för härav betingad avskrivning.

Då tillgångar, som anskaffats under beskattningsåret, avyttras, förloras

eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras under samma år, skall vad

i punkt 3 d första och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med

störie belopp än det, varmed han må åtnjuta avdrag vid taxeringen, skall

så anses som om sådant avdrag åtnjutits jämväl för det överskjutande

beloppet.

Oavsett vad i nästföregående stycke stadgas må dock, sedan taxeringen

för det beskattningsår, varunder skattskyldig i räkenskaperna verkställt

avskrivning med större belopp än som godkänts vid taxeringen, blivit

slutligt avgjord, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

avdrag åtnjutas för det överskjutande beloppet enligt särskild av beskattningsnämnd

godkänd avskrivningsplan avseende en tid av minst fyra år,

räknad från nyssnämnda beskattningsår.

Den omständigheten att vid tillämpning av bestämmelserna ovan avdragen

vid beskattningen skola överensstämma med avskrivningen enligt

räkenskaperna, utgör ej hinder för skattskyldig att efter övergång till av
-

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

skrivning enligt bestämmelserna i denna punkt utöver avdrag enligt läkenskaperna

tillgodogöra sig från tiden före övergången resterande, i räkenskaperna

gjorda men ej vid beskattningen åtnjutna avdrag antingen inom

ramen för avskrivningsplan som avses i punkt 3 eller, med beskattningsnämnds

särskilda medgivande, på en gång eller enligt särskild av beskattningsnämnd

godkänd avskrivningsplan avseende en tid av högst tio år.

Sedan övergång skett må dock i intet fall sådant avdrag tillgodonjutas,

som avses i punkt 3 c tredje stycket. Har den skattskyldige icke kunnat

vid taxeringen utnyttja på visst år belöpande avdrag, som upptagits i sådan

särskild avskrivningsplan som nyss sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras

honom för senare år.

Har före övergång varom nu är fråga skattskyldig vid taxeringen tillgodoräknats

större värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna, skall,

för åstadkommande av överensstämmelse mellan tillgångens återstående

värden enligt räkenskaperna och i beskattningsavseende, det belopp, varmed

tillgångens värde sålunda i beskattningsavseende understiger värdet

enligt räkenskaperna, upptagas såsom intäkt under det första beskattningsår,

för vilket bestämmelserna i denna punkt gäller, eller, om den

skattskyldige hellre vill, med en tredjedel för nämnda beskattningsår och

ett vart av de två närmast följande åren. Om belopp, varom nu är fråga,

för något av sagda år skulle helt eller delvis undandragas beskattning

genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag, som eljest ej kunna

utnyttjas, skall dock beloppet i stället uppföras såsom intäkt för det första

år, då dylikt förhållande ej föreligger. Vid tillämpning av detta stycke

skall även sådant på tidigare år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag,

som den skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava

tillgodoräknats honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning å byggnad, vilken äi a\- sedd för användning i-ägarens rörelse. Avdraget bör bestämmas till viss

procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses

kunna utnyttjas. Vid denna bedömning skall beaktas jämväl sådana omständigheter

som att byggnadens ekonomiska varaktighetstid kan antagas

komma att röna inflytande av framtida rationaliseringar, förändringar

med hänsyn till teknikens utveckling, omläggning av verksamhet och liknande.

År på grund av särskilda omständigheter av annan art än nyss

nämnts byggnadens värde för rörelsen begränsat till förhållandevis kol t

tid, skall hänsyn även härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga

är om byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller då

å annans grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens

upphörande icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga

byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år, må byggnads
-

s. 408 Kontrollera mot PDF

408 Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kostnaden i sin helhet avdragas för det år, då utgiften för byggnadens

uppförande ägt rum.

I byggnads---särskilt maskinvärde.

Hinder möter---punkt angives.

Utrangeras eller —---eller rivningen.

till 41 §.

1. Inkomst av — — -— särskilt stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst

ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana

intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits

intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifterna avförts sådana poster,

för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig

justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar avsedda för

omsättning eller förbrukning (lager) skall vid inkomstberäkningen godtagas,

därest denna värdesättning icke uppenbarligen står i strid med vad

nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp

än femtio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

vid bokslutstillfället är lägre, sistnämnda värde, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet,

uppgår till lägre belopp än som motsvarar medeltalet av detta värde

och av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

(jämförelseåren) må lagret vid beskattningsårets utgång i stället

upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda värde å detta lager

efter avdrag med femtio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom

värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena

eller, därest återanskaffningsvärdena vid bokslutstillfällena

i fråga var lägre, sistnämnda värden. Föreligger sådant fall att femtio procent

av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas för det överskjutande beloppet, därest

en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringsfond.

Då avdrag för dylik avsättning medgivits, skall fondavsättningen

återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan om avdrag

för förnyad avsättning till dylik fond får prövas enligt bestämmelserna

ovan.

Ingår i lagret råvaror eller stapelvaror må, även om en lägre värdesättnmg

av dessa tillgångar härav föranledes, lagret i denna del upptagas till

lägst sjuttio procent av ifragavarande tillgångars värde beräknat efter

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de närmast

föregående fyra beskattningsåren. Därest nu angiven grund för värdering

av varulagret eller del därav tillämpats skall vad i nästföregående

stycke sägs icke gälla.

Utan avseende å vad förut stadgas angående den lägsta värdesättning å

lagret som vid inkomstberäkningen kan godtagas må den lägre värdering

av lagret godtagas som skattskyldig med hänsyn till föreliggande risk för

prisfall visar vara uppenbart påkallad.

Vad i femte, sjätte och sjunde styckena här ovan sägs angående det

lägsta värde å skattskyldigs varulager som må vid inkomstberäkningen

godtagas har icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. eller å skattskyldigs lager av fastigheter, prisgaranterade

varor, beställningsarbeten och liknande tillgångar beträffande vilka en

sådan värdesättning finnes uppenbarligen icke vara godtagbar. För sådant

lager skall den i räkenskaperna gjorda värdesättningen godtagas allenast

för såvitt denna med hänsyn till omständigheterna framstår såsom skälig.

Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den

skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara

mot den vid bokslutstillfället konstaterade värdenedgången å lagret. Oaktat

vad nu sagts må dock avdrag för inkurans medgivas med fem procent av

det lägsta utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärde, därest

detta ej framstår såsom uppenbart opåkallat, eller med det högre procenttal

därav som riksskattenämnden kan hava för lagren inom vissa branscher

eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om

de lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets utgång,

äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade.

För tillgångar, som den skattskyldige framställt eller bearbetat, skall

såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (materialkostnader

och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som

av de indirekta tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande

tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å

eget kapital.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgångar enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas,

att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det

kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att

inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat

eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rättigheter till leverans

av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas

endast i den män den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna

levereras. Djur å jordbruksfastighet skola, därest icke särskilda

förhållanden till annat föranleda, upptagas lägst till värden, som för olika

slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden. I vissa

fall (såsom i fråga om dyrbarare avelsdjur) fastställas icke dylika värden;

i sådant fall må värdet å djuret icke upptagas lägre än till allmänna saluvärdet,

reducerat med det procenttal, varmed de av riksskattenämnden

fastställda värdena å olika slag av djur understiga genomsnittspriserna å

dessa djurslag under tiden från och med den 1 oktober året före beskattningsåret

till och med den 30 september beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt--— influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet---— till beskattning.

Motsvarande gäller — -— — års inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses, förutom pensionsstiftelse bildad enligt

lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, jämväl inrättning,

självständig fond eller annan stiftelse under förutsättning, att denna

står under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens

stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten, att stiftelsens kapital och avkastning

må användas endast till pensioner på grund av tjänst, att genom

föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen så

länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning

eller då det icke längre finnes någon, vars rätt till pension på grund av

tjänst skall tillgodoses av stiftelsen, återstående medel antingen skola användas

för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller

eljest allmännyttigt ändamål.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening till huvudsaklig

del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas — direkt eller

genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal

fysiska personer, skall dock beträffande stiftelse, bildad av sådant bolag

eller sådan förening, gälla att stiftelsen icke må hava till ändamål att bereda

pension åt någon eller efterlevande till någon, vilken genom eget

eller anhörigas innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande

i bolaget eller föreningen.

Denna lag skall, såvitt angår punkterna 2, 4 och 7 av anvisningarna till

29 § samt punkt 6 av anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den,

då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling; dock att nämnda anvisningspunkter i tidigare lydelse

fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om efter
-

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

taxering för år 1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft

den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla

i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1956 eller

tidigare år.

I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Finnes vid denna lags ikraftträdande personalstiftelse med sådan

ändamålsbestämning att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan jämlikt

punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till

53 § medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas, därest den skattskyldige

vid självdeklarationen fogar handling som utvisar att stiftelsens styrelse

beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta medlen under uttryckligt

förbehåll att medlen i fråga skola användas uteslutande för sådant

ändamål som jämlikt nyssnämnda anvisningspunkter utgör förutsättning

för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas deklarationen i

två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd överlämnas till

taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet som har att

öva tillsyn över stiftelsen.

Utgår vid denna lags ikraftträdande pension utan att pensionsutbetalningen

är grundad på bindande utfästelse gentemot den som uppbär pensionen,

må, oaktat vad i denna lag stadgas, vid beräkning av det belopp,

varmed avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får medgivas, så

anses som om pensionen i fråga utgår på grund av bindande utfästelse.

2. Skattskyldig, som vid 1955 års taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning

å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna verkställda

avskrivningarna, är berättigad att utan något beskattningsnämnds ytterligare

medgivande tills vidare erhålla avdrag enligt bestämmelserna i

denna lag.

Har skattskyldig före denna lags ikraftträdande medgivits rätt till fri

avskrivning och har i samband därmed bestämmelserna i punkt 4 andra

eller tredje stycket av anvisningarna till 29 § i äldre lydelse blivit å honom

tillämpliga, skall vad där sägs gälla jämväl efter det denna lag trätt i kraft.

3. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid

taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skall

för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren 1957—- 1960 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte stycket

i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av angivna beskattningsår må lagret icke upptagas till

belopp understigande i det följande angivna procentuella andel av lagrets

i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde, nämligen

de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes åren

1957 och 1958, trettio procent av lagrets värde; samt

de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes åren

1959 och 1960, fyrtio procent av lagrets värde.

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Företagsbeskattningskominitténs förslag

till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker eller som redovisar inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, skall i inventariet

för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning

eller förbrukning, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset vid

bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så

önskar i stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att

anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas

med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Tillämpar skattskyldig regelmässigt annan tillförlitlig värderingsmetod

än i första stycket sägs, må den skattskyldige angiva värdena enligt nämnda

metod, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

å inneliggande varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt

från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Å inventarium, som i 1 § avses, skola två i inventeringen deltagande

personer teckna en på heder och samvete avgiven försäkran att vid inventeringen

icke någon lagertillgång uppsåtligen undantagits. Har den

skattskyldige ensam företagit inventeringen, må dock försäkran som nu

sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Har skattskyldig icke vid upprättandet av inventarium iakttagit föreskrifterna

i denna förordning, skall hans till ledning för taxering lämnade

uppgifter angående varulagrets värde icke äga vitsord. Då fråga är

om skattskyldig, som med hänsyn till varulagrets storlek och sammansättning

icke utan avsevärda svårigheter kan vid inventeringen varje år

iakttaga föreskrifterna i denna förordning, skall den skattskyldiges utredning

angående värdet dock äga vitsord, därest det icke framstår såsom

sannolikt att värdet är ett annat eller att de tillämpade beräkningsgrunderna

icke äro tillförlitliga.

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

4 §•

Har någon, med vetskap om att samtliga lagertillgångar icke upptagits

i skattskyldigs inventarium, därå tecknat försäkran som i 2 § sägs, straffes

med dagsböter.

Har någon, utan att hava undersökt inventariets fullständighet i den

omfattning som skäligen kan fordras, därå tecknat försäkran, som nyss

sagts, dömes, därest lagertillgång uteslutits ur inventariet, till straff varom

i första stycket förmäles.

5 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Anvisningar

till 1 §.

Såsom exempel på annan värderingsmetod, som, därest den regelmässigt

användes, må tillämpas vid inventeringen, kan nämnas värdering till

fasta styckepris. Förutsättning härför är emellertid, att anskaffnings- eller

återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt

från de angivna värdena.

Anskaffningsvärdet skall beräknas under den förutsättningen, att de

lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid räkenskapsårets utgång, äro

de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade

eller producerade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt, producerat

eller bearbetat, skall såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverknings-

eller produktionskostnader (materialkostnader och arbetslöner)

ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverknings-

eller produktionskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande

tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.

Därest tillägg för indirekta kostnader beräknas i form av pålägg å de

direkta kostnaderna, skall grunden för beräkningen av pålägget angivas i

inventariet.

I denna paragraf föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid

inventeringen, men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning

av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas

i inventariet, varvid den nedskrivning som betingas av redan inträdd

inkurans skall redovisas för sig.

Avdraget för inkurans skall i princip motsvara lika stor andel av det

verkliga anskaffningsvärdet för varorna som den på grund av inkuransen

verkställda nedsättningen av utförsäljningspriset utgör av normalt utförsäljningspris

för motsvarande kuranta varor. I fråga om icke kuranta varor,

för vilka något utförsäljningspris ej kan fastställas, skall avdraget för

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

inkurans i regel motsvara skillnaden mellan anskaffningsvärdet och varornas

utrangeringsvärde.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela

detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas

värdering. Uppdelningen bör lämpligen ske på beställningsarbeten,

prisgaranterade varor, kuranta råvaror och stapelprodukter, övriga kuranta

varor samt okuranta varor.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1956.

Företagsbeskattningskommitténs förslag

till

förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt må svenskt

aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med

bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investeringsfond.

Om företaget icke är berättigat att åtnjuta avdrag för avskrivning å

inventarier i enlighet med bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till

22 § eller punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen må

avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åtnjutas med mindre beskattningsnämnd,

efter därom framställt yrkande, lämnat särskilt medgivande

därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Investeringsfonder som i denna förordning avses äro investeringsfond

för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringfond må för visst beskattningsår

icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för beskattningsåret

redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt

konto (konto för investering i skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava

verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen

har att avlämna allmän självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättning till investeringsfond skett.

5 §•

Å konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt i 15, 17 och 21 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst

trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag

skett åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild underrättelse

skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett

samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det uttagna

beloppets storlek.

6 §•

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress

samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för

investering varom fråga är. Avser vid ett och samma tillfälle inbetalning

konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse skall angivas huru

stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vardera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall

angivas, att om avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen

träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan anmälan,

skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med

anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss

sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

7 §■

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länsstyrelsen

översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda

inbetalningarna å konto för investering. Ä uppgiftshandling, som skall

upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett ävensom

det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under taxeringsåret,

skall uppgift som i första stycket sägs översändas till länsstyrelsen

snarast möjligt och senast inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

8 §•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola

stå under tillsyn av statens arbetsmarknadsstyrelse.

9 §•

1 mom. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen

äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa

beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden

påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller

företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd

med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens

ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadsstyrelsen

och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för

investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av

vederbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk

ett belopp motsvarande två och en halv gånger det från kontot uttagna

beloppet.

11 §•

Tager företag i enlighet med bestämmelserna ovan investeringsfond i

anspråk under visst beskattningsår, skall det ske för ändamål, varom här

nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att

främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hägnad,

anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna

skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga

byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

s. 417 Kontrollera mot PDF

417

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

a) dels för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under

beskattningsåret, med högst ett belopp motsvarande kostnaderna undei

beskattningsåret för ny-, till- eller ombyggnaden, dels, såvitt angår företag

som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för

reparations- och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad,

som användes i rörelsen, dels ock för bidrag under samma år till

ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för arbetstagare

eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos företaget

eller detta närstående företag;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angåi faityg,

anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombyggnad

av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna

under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) för nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med

högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att företagets varulager

i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom icke må nedskrivas

till lägre värde än som enligt kommunalskattelagen är medgivet;

samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete

under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk

under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller

ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande arbeten

pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att

avdrag för kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det

sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för

täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de

uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartjö.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,

som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga

investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja

avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt

att, då fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats

från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,

anskaffningskostnaden må medräknas endast om tillgången

tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

27__Ilihang till riksdagens protokoll 1005. 1 sand. Nr 100

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO

12 §.

Kungl. Maj :t må meddeia tillstånd för företag, som verkställt avsättning

till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som

avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond

för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader

för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

14 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i It §

avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag

med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen

tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den

ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits

med det i anspråk tagna beloppet.

15 §.

Om investeringsfond enligt beslut, varom i 9 § 1 mom. stadgas, skall

eller må tagas i anspråk helt eller delvis, äger företaget hos riksbanken,

i den ordning nedan sägs, från konto för investering utfå fyrtio procent

av det belopp av investeringsfonden som i enlighet med beslutet skall

eller må tagas i anspråk. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att

efter därom av företaget gjord framställning förordna om utbetalning som

nyss sagts. Sedan utbetalning skett skall riksbanken lämna underrättelse

därom till arbetsmarknadsstyrelsen med angivande av företagets namn

och adress samt det utbetalta beloppets storlek och från vilket konto för

investering uttag skett.

16 §.

Har Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen jämlikt 9 § 1 mom.

förordnat att investeringsfond skall tagas i anspråk av samtliga företag,

företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag, åligger det

arbetsmarknadsstyrelsen att lämna underrättelse därom dels till företag

varom fiåga är, dels ock till länsstyrelsen för att tillställas vederbörande

beskattningsnämnd.

Avser förordnande jämlikt 9 § 1 mom. att investeringsfond må tagas i

anspråk och har företag i anledning härav enligt 15 § uppburit medel från

konto för investering, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen

erhållit besked från riksbanken att utbetalning skett, att till länsstyrelsen,

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd, lämna underrättelse

om att investeringsfonden skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk

samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift

härom.

17 §.

Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt mer

än fyrtio procent av det belopp för vilket avdrag i enlighet med bestämmelserna

i 3 § åtnjutits för samma beskattningsår, skall länsstyrelsen, på

framställning av företaget, förordna om återbetalning av det till kontot för

mycket inbetalta beloppet.

18 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om

fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått medel

från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond i

enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investeringsfond

enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt 16 §

avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de beskattningsår

varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del omedelbart

upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen

gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp

motsvarande en tjugondei av vad som av investeringsfonden återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för

beskattningsåret i fråga tillgodonjula avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller den

till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna

i denna paragraf skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.

19 §.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion företag uppgått i annat företag, skall investeringsfond

hos det förra företaget, därest investeringsfonden icke enligt fjärde stycket

övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Därvid

skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande eu tjugondei

av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm
-

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Knngl. Maj:ts proposition nr 100

melserna i denna paragraf, skall därvid vad i 18 § tredje stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må

moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest förutsättning

därför enligt 1 § andra stycket föreligger. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning vid fusion enligt 96 § lagen om ekonomiska föreningar.

Har investeringsfond övertagits i enlighet med vad nyss sagts,

skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande

föreningen under det beskattningsår, då avsättning skett hos dotterbolaget

eller den överlåtande föreningen.

Har företag övertagit investeringsfond enligt bestämmelserna i nästföregående

stycke, skall länsstyrelsen efter anmälan av företaget underrätta

riksbanken liärom.

20 §.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning

eller annan rätt till medel som inbetalats å konto för investering, skall

investeringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas såsom

skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen gjorts. Därvid

skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en tjugondel

av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid vad i 18 § andra och tredje styckena

sägs äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Har investeringsfond helt eller delvis jämlikt lagakraftvunnet beslut återförts

till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av företaget, förordna

om återbetalning från vederbörligt konto för investering av ett belopp

motsvarande fyrtio procent av den återförda fondavsättningen i den

mån medlen icke tidigare återgått till företaget.

22 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta

medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgangen

av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligg3

icke förutsättningar för beskattning av realisationsvinst, skall såsom

skattepliktig intäkt upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits

av belopp, för vilka företaget tillgodonjutit avdrag enligt denna

förordning. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av

försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss

angiven tid.

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning

till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna

avdrag för värdeminskning.

23 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 18, 19 eller 22 §, skall taxeringsnämndens

ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena

i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga

meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

24 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 19 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt

att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet

ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess

de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt

formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av medel

till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän självdeklaration

skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag, som avsatt medel till investeringsfond eller som jämlikt 19 §

fjärde stycket övertagit sådan fond, är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen

anser erforderliga ur arbetsmarknadssynpunkt.

25 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomstskatt taxera

aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll förteckna de

företag, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter enligt 24 § första

stycket.

26 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat

sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar av

de jämlikt 24 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i meddelat

beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,

skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen genom länsstyrelsens

försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

27 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

28 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna förordning

må föras hos Kungl. Maj:t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava

s. 422 Kontrollera mot PDF

422 Kungl. Maj.ts proposition nr 100

inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet.

29 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer på bankens

huvudkontor i Stockholm såvitt avser företag som skall taxeras till statlig

inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor

i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun

är belägen.

30 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 1 §.

Företag, som icke tillgodonjuter sådan avskrivning å inventarier varom

i 1 § förmäles, må medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond

endast om avsättningarna i räkenskaperna och i företedd utredning

redovisas på sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas över

fondmedlens användning. År fråga om inkomst av jordbruksfastighet må

medgivande som nyss sagts lämnas allenast därest inkomsten redovisas

enligt bokföringsmässiga grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt av skogsbruk avses vad som enligt 21 § kommunalskattelagen

är att hänföra till sådan intäkt, dock att vad som influtit genom

försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken ej räknas

till intäkt av skogsbruk vid tillämpning av denna förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader i rörelsen -— jämväl om de formellt utgått

av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, skuldregleringsfond,

dispositionsfond, investeringsfond m. fl. fonder, donationer

o. d. Avdrag skall icke ske för allmänna svenska skatter vare sig de

erlagts preliminärt eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra stycket omförmält konto verkställts

med lägre belopp än som svarar mot fyrtio procent av fondavsättningen,

skall avdrag medgivas med två och en halv gånger det inbetalta beloppet.

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas i anspråk för bidrag till bestridande

av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller väl
-

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

färdsanläggning för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som i

11 § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller den

förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,

bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller

detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvudsakliga

uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar

åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i

egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan antagas

utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen

angivna ändamål.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts

av annan än företaget eller av detta men med medel, som för ändamalet

ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta medel

användas endast för den del av investeringskostnaden som företaget bestritt

av egna medel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, da förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om 1955 års taxering

samt i fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa

av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

1. Sistnämnda förordning skall alltjämt äga tillämpning i avseende å

sådana investeringsfonder, som bildats jämlikt samma förordning.

2. Vad i förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas rörande nämnda

förordnings tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till samma

förordning angivna konjunkturinvesteringsfonder och investeiingsfonder

samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt äga

giltighet.

3. Oaktat vad vid 1 och 2 ovan sägs skall vad i 11 § första och femte

styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investeringsfonds

återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Företagsbeskattningskommitténs förslag

till

förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till

statlig inkomst

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank

må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering till statlig inkomstskatt

åtnjuta avdrag för underskott, som vid tidigare års taxering till

sådan skatt icke kunnat utnyttjas.

2 §■

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed

summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår

fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor

överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning

för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges

taxering till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa

det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).

3 §•

Skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, äger utnyttja detta avdrag

sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret efter det beskattningsår

för vilket avdraget fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig

att fördela förlustavdraget på två eller flera beskattningsår inom nyss angiven

tidsperiod.

Förlustavdrag skall göras från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges

inkomster från olika förvärvskällor, sedan i förekommande fall

avdrag gjorts för under beskattningsåret uppkommet underskott å förvärvskälla.

4 §•

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges

till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet

hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att så
-

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 425

dant yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli

under taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller

kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att

förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet

ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet

eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav

föranlett yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,

dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet

fall skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

5 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller

delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för

beskattningsåret härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även

må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

6 §•

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för

fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav

föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid

taxeringen för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes

detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp

fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering

ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen

för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

7 §•

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande

av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll

och om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom

tid som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd

medgivit skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom

verkställas i protokollet.

8 §•

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av

kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande

av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående

fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar

äga motsvarande giltighet.

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

9 §•

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden

och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen

föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag fastställts,

därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid taxeringen.

10 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 427 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

427

Bihang 2

Kommittéreservanternas utkast

till

förordning om rätt till förlustutj amning i vissa fall vid taxering till

statlig inkomstskatt1

1 §•

Aktiebolag,---— sägs.

Sådan rätt tillkommer ock under i 4 § angivna förutsättningar fysisk

person, som i nämnda författningsrum avses.

2 §•

Avdrag--— förlustutjämning (förlustavdrag).

3 §•

Skattskyldig, för vilken---fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig,

som avses i 1 § första stycket, att---tidsperiod.

Förlustavdrag skall för sådan skattskyldig göras — ---förvärvskällor.

4 §•

Fysisk person, vilken såväl under det beskattningsår, då förlusten uppstått

och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust må av

honom enligt denna förordning utnyttjas som under samtliga mellanliggande

beskattningsår jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig

föra däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse, vari förlusten

uppstått, samt på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet, må för förlustutjämning

utnyttja förlust å sådan av honom bedriven rörelse, som omförmäles

i 27 § kommunalskattelagen.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat

skattskyldig, vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag

på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må

sådan förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning,

att han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet

föreskrives, oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma

tid nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,

som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och

varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst

till sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till

1 (I den mån transumering skett förutsattes att författningsrummet skall erhålla samma

lydelse som enligt kommitténs författningsförslag.)

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

någon del kan utnyttjas. I den män så ej enligt de i deklarationen lämnade

uppgifterna vid nämnda taxering kunnat ske, må avdraget utnyttjas vid

närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten blivit i sin helhet

utnyttjad till avdrag från belopp, som uppgivits i till ledning för dessa

taxeringar avlämnade allmänna självdeklarationer. Har förlust uppstått

under mer än ett beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas

före senare förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid

den taxering, som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget

fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den mån

avdrag kunnat ske från den enligt självdeklarationen beräknade till statlig

inkomstskatt taxerade inkomsten.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet

av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika

förvärvskällor, minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 §

förordningen om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig

taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs utföras

i fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det

beskattningsår, då dödsfallet inträffade samt för de två närmast därefter

infallande beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne

icke kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning,

i stället utnyttjas av dödsboet.

6 § = 4 § i majoritetens författningsförslag

7 §= 5 § » » »

8§=6§» » »

9 § = 7 § » » »

10 § — 8 § » » $

11 §= 9 § >

12 § = 10 § » * »

Denna

1956.

s. 429 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

429

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................................

Författningstext ......................................................

1. Inledning ........................................................

2. Konjunkturer och företagsbeskattning ..............................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

3. Bruttobeskattning ..................................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

4. Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen......................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

5. Avskrivning å maskiner ............................................

Gällande bestämmelser ..........................................

Utredning rörande den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar

......................................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

6. Avskrivning å byggnader...........................................

Gällande bestämmelser ..........................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen .......................;....................

7. Värdering av varulager ............................................

Gällande bestämmelser ..........................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

8. Investeringsfonder för konjunkturutjämning ........................

Gällande bestämmelser ..........................................

Företagsbeskattningskommittén ..................................

Remissyttrandena ..............................................

Departementschefen ............................................

Specialmotivering ..............................................

Sid.

1

4

35

41

41

51

55

60

60

66

68

68

68

76

95

99

99

106

no

130

154

165

165

166

170

174

174

174

178

199

242

265

265

209

280

288

298

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Sid.

9. Pensions- och andra personalstiftelser .............................. 307

A. Pensionsstiftelser .............................................. 307

Gällande bestämmelser m. m..................................... 307

Företagsbeskattningskommittén .................................. 312

Remissyttrandena .............................................. 331

Departementschefen ............................................ 351

B. Andra personalstiftelser än pensionsstiftelser (personalstiftelser) .... 367

Gällande bestämmelser m. m..................................... 367

Företagsbeskattningskommittén .................................. 369

Remissyttrandena .............................................. 372

Departementschefen ............................................ 373

10. Förlustutjämning .................................................. 374

Inledning ...................................................... 374

Företagsbeskattningskommittén .................................. 375

Remissyttrandena .............................................. 378

Departementschefen ............................................ 382

11. Skattesatsen för vissa juridiska personer ............................ 385

Företagsbeskattningskommittén .................................. 387

Remissyttrandena .............................................. 389

Departementschefen ............................................ 393

12. Speciella regler för högkonjunkturlägen ............................ 395

Företagsbeskattningskommittén .................................. 395

Remissyttrandena .............................................. 401

Departementschefen ............................................ 403

13. Departementschefens hemställan .................................... 403

Bihang .............................................................. 404

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1955:45 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten