Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1955:12, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
1
Nr 12.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472); given Stockholms slott den 12
november 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Mål om förseelser mot vissa stadganden i värnpliktslagen föreslås skola
handläggas i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 12.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472).
Härigenom förordnas, att 3 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 §.
Såsom militära------denna lag:
1. mål om ansvar för sådant---27 kap.;
2. mål om ansvar för annat---tillhörande krigsmakten;
3. mål om ansvar i andra fall för 3. mål om ansvar i andra fall för
brott varigenom krigsman åsidosatt brott varigenom krigsman åsidosatt
sin tjänsteplikt; samt sin tjänsteplikt, dock ej mål om för
seelse
som avses i 36—39 §§ värnpliktslagen;
samt
4. mål om ansvar för brott---sin tjänsteplikt.
Vad i —--—-----militärt mål.
Såsom militärt brottmål anses icke
mål som enligt vad särskilt är stadgat
skall upptagas av annan civil
myndighet än domstol.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 september 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam, Lindström.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om handläggning
enligt den för brottmål i allmänhet gällande ordningen av vissa
förseelser mot värnpliktslagen samt anför därvid följande.
I 36—39 §§ värnpliktslagen den 30 december 1941 upptages bestämmelser
om ansvar för vissa förseelser av värnpliktiga. Sålunda meddelas stadganden
om ansvarspåföljd, i 36 § för underlåtenhet att inställa sig vid inskrivningsförrättning
och vissa andra försummelser med avseende å sådan förrättning,
i 37 § för underlåtenhet att vidtaga vissa åtgärder i anledning av
adressförändring, i 38 § för underlåtenhet att avhämta rekommenderad
postförsändelse från militär myndighet samt vissa andra försummelser med
avseende å sådan försändelse samt i 39 § första stycket för underlåtenhet
att på anfordran lämna upplysningar rörande personliga förhållanden av
militärt intresse. Ansvar spåföljden har i samtliga fall bestämts till böter
till visst belopp eller till dagsböter. I 39 § andra stycket stadgas vidare att
i anledning av försummelse som i nämnda paragraf åsyftas den försumlige
må av länsstyrelsen vid vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet.
Enligt den intill den 1 februari 1954 gällande lydelsen av värnpliktslagen
ankom det jämlikt 43 § på länsstyrelse att pröva fråga om ansvar enligt 36,
37 och 39 §§, medan jämlikt 44 § allmän domstol hade att upptaga mål
om ansvar enligt 38 § samt om utdömande av försuttet vite enligt 39 §
andra stycket. I anslutning härtill må nämnas, att enligt 26 kap. 21 § andra
stycket strafflagen värnpliktig även under tid då tjänstgöringsskyldighet
ej föreligger är att anse såsom krigsman såvitt avser fullgörandet av honom
åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Enligt
militära rättegångslagen den 30 juni 1948 gäller, att med krigsman i nämnda
lag avses den som är underkastad ansvar såsom krigsman enligt bl. a.
26 kap. 21 § strafflagen samt att såsom militärt brottmål enligt militära
rättegångslagen skall anses, utom vissa angivna grupper av mål, mål om
ansvar för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt. Militära
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
rättegångslagen innehåller vidare i 3 § sista stycket att mål som enligt vad
särskilt är stadgat skall upptagas av annan civil myndighet än domstol icke
skall anses såsom militärt brottmål.
Ändring i de nu återgivna reglerna vidtogs genom lag den 30 december
1953 om ändring i värnpliktslagen, vilken trädde i kraft den 1 februari
1954. Genom denna lagändring upphävdes nämligen 43 och 44 §§ varjämte
i 39 § infördes ett nytt tredje stycke, vari stadgas att mål om utdömande
av försuttet vite skall anhängiggöras vid allmän domstol. Då i samband med
denna lagändring jämkning ej vidtogs vare sig i strafflagen eller militära
rättegångslagen, lärer numera mål rörande samtliga de förseelser som avses
i 36—39 §§ värnpliktslagen vara att anse som militära brottmål.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 juni 1954 har militieombudsmannen
anfört, att av vad som förekommit vid genomförandet av 1953 års ändring i
värnpliktslagen framginge, att meningen uppenbarligen icke varit att mål
angående förseelser, som avsåges i 36, 37 och 39 §§ värnpliktslagen, därefter
skulle bli att behandla såsom militära brottmål. Detta bekräftades genom
Kungl. Maj:ts brev den 29 januari 1954, vari föreskreves att meddelanden
angående förseelser jämlikt nämnda lagrum skulle sändas till alimänne
åklagaren i den ort, där vederbörande värnpliktige hade sitt hemvist, i den
ordning chefen för centrala värnpliktsbyrån bestämde. Med hänsyn härtill
hade militieombudsmannen i yttrande den 29 april 1954 till centrala värnpliktsbyrån
angående vissa av byrån i anslutning till Kungl. Maj:ts brev
utarbetade bestämmelser, vilka byggde på att mål angående dessa förseelser
icke skulle handläggas i den för militära brottmål gällande ordningen, ansett
sig om ock med tvekan kunna uttala, att om än enligt hithörande lagstadganden
formellt saknades utrymme för sådana bestämmelser som av
byrån utarbetats beträffande lagföringen av förseelser mot 36, 37 och 39 §§
värnpliktslagen, hinder likväl icke borde anses föreligga att för dessa fall
utfärda bestämmelserna. Det läge enligt militieombudsmannens mening i öppen
dag, att en sådan bristande överensstämmelse mellan å ena sidan uttryckliga
och för det militära rättegångsförfarandet grundläggande bestämmelser
samt å andra sidan den klart tillkännagivna avsikten med 1953 års
ändringar i värnpliktslagen snarast borde tillrättaläggas genom erforderliga
lagändringar.
I skrivelsen har militieombudsmannen vidare anfört, att mål om förseelse,
som avsåges i 38 § värnpliktslagen, efter införandet av den nya militära
straff- och processlagstiftningen otvetydigt skulle handläggas såsom militärt
brottmål. Detta syntes emellertid icke ha blivit uppmärksammat i rättstillämpningen,
utan sådana mål hade liksom tidigare även därefter av åklagare
och domstolar handlagts såsom vanliga brottmål. Från praktisk synpunkt
talade allt för att dessa mål i enlighet med tillämpad men med gällande
lagbestämmelser ej förenlig praxis icke behandlades i den för militära
brottmål stadgade ordningen. Även i nu angivna hänseende borde en lagändring
komma till stånd.
Under åberopande av vad sålunda anförts har militieombudsmannen för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 12.
5
ordat, dels att i 3 § militära rättegångslagen — i stället för det nu upptagna
stadgandet i lagrummets sista stycke — infördes ett tillägg av innebörd att
såsom militärt brottmål icke skulle anses mål som enligt vad särskilt vore
stadgat skulle handläggas i annan än för sådana mål föreskriven ordning
och dels att i värnpliktslagen upptoges särskild föreskrift därom att mål
angående förseelser, som avsåges i 36—39 §§ sistnämnda lag, skulle handläggas
i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen.
Över mililieombudsmannens framställning har efter remiss yttrande avgivits
av överbefälhavaren efter hörande av bl. a. chefen för armén.
Chefen för armén har framhållit, att det från praktisk synpunkt vore angeläget,
att en och samma ordning komme att gälla för handläggningen av
samtliga här ifrågavarande förseelser och att det därvid för de militära förbandens
vidkommande onekligen skulle innebära betydande fördelar, om i
överensstämmelse med militieombudsmannens förslag förseelserna icke behövde
handläggas som militära brottmål. Visserligen bleve en konsekvens
av den sålunda föreslagna ordningen, att nämnda förseelser icke i något fall
— alltså icke heller då fråga vore om brott mot 38 § värnpliktslagen —
kunde komma att bestraffas med disciplinstraff, men den möjlighet som i
detta avseende skulle kunna föreligga vore dock åtminstone i fredstid av
huvudsakligen teoretisk art. Under beredskapstillstånd och krig kunde för
övrigt Kungl. Maj :t med utnyttjande av stadgandet i 4 § militära rättegångslagen
hänföra förseelser av denna art till militära brottmål. Mot den
av militieombudsmannen föreslagna utformningen av lagändringen kunde
invändas, att det materiella stadgandet i ämnet ej komme att inflyta i
militära rättegångslagen utan i en speciallag. En sådan ordning kunde vålla
svårigheter vid den praktiska tillämpningen, i all synnerhet om samma teknik
framdeles komme att tillämpas beträffande förseelser mot andra specialbestämmelser.
Det syntes därför måhända lämpligare att ersätta det nuvarande
sista stycket i 3 § militära rättegångslagen med en uttrycklig regel
av innehåll, att såsom militärt brottmål icke skulle anses mål om förseelse
mot 36—39 §§ värnpliktslagen.
Överbefälhavaren har för egen del uttalat, att vid tillkomsten av de nyligen
införda ändringarna i värnpliktslagen förutsatts, att mål angående förseelser
mot 36, 37 och 39 §§ nämnda lag i fortsättningen skulle behandlas i
den ordning som gällde för vanliga brottmål. Detta borde komma till uttryck
i författningstexten. Även förseelser mot 38 § värnpliktslagen borde
i enlighet med nuvarande praxis handläggas i den för brottmål i allmänhet
gällande ordningen. Någon olägenhet av att dessa mål icke behandlades som
militära brottmål syntes icke förefinnas. Ur praktisk synpunkt vore det
angeläget att samma ordning komme att gälla för handläggningen av samtliga
här ifrågavarande förseelser, överbefälhavaren tillstyrkte därför militieombudsmannens
förslag.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Departementschefen.
Förfarandet i militära mål har i första hand utformats med tanke på de
brott och förseelser, som begås under tjänstgöring vid krigsmakten. Nu
ifrågavarande förseelser — underlåtenhet att iakttaga inställelse vid inskrivningsförrättning
och att göra anmälan om adressförändring m. fl. liknande
försummelser —- hänför sig icke till den värnpliktiges tjänstgöring.
I allmänhet är de begångna i den ort, där den värnpliktige har sitt hemvist
eller där han mera varaktigt uppehåller sig. Med hänsyn till dessa
omständigheter är det för militära mål gällande förfarandet mindre väl
lämpat för ifrågavarande mål. Intill helt nyligen har också ankommit på
länsstyrelse att pröva fråga om ansvar enligt 36, 37 och 39 §§ värnpliktslagen.
Och beträffande mål om ansvar enligt 38 § samma lag synes i praxis
trots lagens ordalydelse den ordningen ha uppkommit, att de handlägges
som brottmål i allmänhet. Härtill kommer att enighet föreligger därom att
genom att hänföra ifrågavarande mål till brottmål i allmänhet uppnås praktiska
fördelar ur arbetssynpunkt utan att därigenom olägenhet i annat hänseende
är att befara. Jag ansluter mig alltså i princip till militieombudsmannens
förslag, vilket också tillstyrkts i remissyttrandena. Erforderlig
författningsändring synes lämpligen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för armén föreslagit. Lagändringen torde
böra träda i kraft den 1 juli 1955.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
7
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 oktober
1954.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 11 oktober 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 24 september 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet O. Petrén.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 12.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 12 november
1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lindström.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 26
oktober 1954 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24 september 1954
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472) samt hemställer att lagförslaget, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas 1955 års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
542399
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1955:57 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 s. 3 i texten
- 1LU 1955:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen den 30 juni 19b8 s. 1 i texten