Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m

1955-02-25 · 127 sidor, varav 122 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 122 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:121, Med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

1

Nr 121

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. m.; given

Stockholms slott den 25 februari 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

avsedd att delvis ersätta och delvis komplettera de stadganden

i detta ämne, vilka för närvarande är upptagna bl. a. i vattenlagen, byggnadslagen

och hälsovårdsstadgan. Enligt förslaget skall en vatten- och avloppsanläggning

anses såsom allmän, om den omhänderhaves av kommun

eller _ därest den omhänderhaves av annan än kommun — länsstyrelsen

efter prövning i viss ordning förklarat anläggningen för allmän. På kommunen

ankommer att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning

kommer till stånd för område, varest vattenförsörjning och avlopp

till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas i ett större sammanhang.

För allmän vatten- och avloppsanläggning skall bestämmas visst

verksamhetsområde. Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet, skall

1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 121

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

i princip anslutas till anläggningen, såvida ej ändamålet med anslutningen

kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Av de anslutna

fastigheterna får uttagas avgifter, vilka skall bestämmas enligt taxa och

tillhopa högst får motsvara självkostnaderna för anläggningen. Förslaget

ger också bestämmelser, som i andra hänseenden närmare reglerar förhållandet

mellan den, som omhänderhar anläggningen, och anläggningens brukare.

Vidare framlägges i propositionen förslag till lag om ändring i 8 kap.

vattenlagen av innebörd, att de bestämmelser, som i nämnda kap. ges för

vissa avloppsföretag rörande bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång,

kostnadsfördelning och organisatoriska förhållanden, icke skall äga tillämpning

inom allmän vatten- och avloppsanläggnings verksamhetsområde. Däremot

skall bl. a. vattenlagens bestämmelser om åtgärder till motverkande

av vattenförorening tillämpas även å allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Slutligen föreslås i propositionen vissa ändringar i byggnadslagen. De

bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad, som gäller för vissa

orter, skall i fortsättningen ej tillämpas i vad de avser kostnader för avloppsledningar,

och nya sådana bestämmelser om kostnader för avloppsledningar

skall ej kunna antagas. Genom övergångsbestämmelser regleras närmare,

huru bestämmelserna om ersättning för gatubyggnadskostnad såvitt angår

avloppsledningar skall ersättas med vatten- och avloppstaxor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

3

Förslag
till
Lag
om

allmänna ratten- och avloppsanläggningar.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med allmän vatten- och avloppsanläggning förstås i denna lag anläggning,

som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder

eller annan bebyggelse och som omhänderhaves av kommun eller, där den

omhänderhaves av annan än kommun, jämlikt 2 § förklarats för allmän.

Den som omhänderhar allmän vatten- och avloppsanläggning benämnes

anläggningens huvudman. Det område som anläggningen omfattar eller är

avsedd att omfatta kallas verksamhetsområdet.

2 §.

Vatten- och avloppsanläggning, som skall omhänderhavas av annan än

kommun, må av länsstyrelsen på framställning av denne förklaras för allmän,

såframt anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de

sanitära förhållandena och omständigheterna i övrigt prövas vara av väsentlig

betydelse ur allmän synpunkt.

Förklaring som i första stycket sägs må allenast lämnas såframt den eller

de kommuner, varest anläggningen skall hava sitt verksamhetsområde, samtyckt

därtill och anläggningens tilltänkta huvudman innehar eller på grund

av utfästelse från kommun eller annan kan antagas komma att förfoga över

medel till fullgörande av sina förpliktelser såsom huvudman.

Länsstyrelsen må bestämma visst område, utöver vilket anläggningens

verksamhetsområde ej får utsträckas.

3 §.

Där till förekommande av sanitär olägenhet påkallas, att vattenförsörjning

och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ankommer

på kommunen att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avlopps
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

anläggning kommer till stånd så snart omständigheterna det medgiva. Försummas

det, må länsstyrelsen giva kommunen åläggande därom.

4 §•

Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig hänsyn

till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess ändamål kräver.

Erfordras för viss bebyggelse anordningar allenast för vattenförsörjning

eller allenast för avlopp, skall anläggningen lämpas därefter.

Inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan

eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å

markens bebyggande gälla, må allmän vatten- och avloppsanläggning ej utföras

så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet

med bestämmelserna eljest motverkas. Inom område, för vilket regionplan

fastställts, skall ock denna beaktas.

5 §•

Med den inskränkning, som kan följa av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,

tillkommer det huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning

att bestämma dess verksamhetsområde. Länsstyrelsen äger dock på framställning

av kommun ålägga huvudmannen att i verksamhetsområdet intaga

sådan bebyggelse inom kommunen, för vilken vattenförsörjning och avlopp

ej kunna med större fördel ordnas på annat sätt. Önskar huvudmannen, att

verksamhetsområdet skall omfatta bebyggelse, som ingår eller avses skola

ingå i verksamhetsområdet för annan befintlig eller planerad allmän vattenoch

avloppsanläggning, skall länsstyrelsen, såframt överenskommelse ej kan

träffas, bestämma till vilken anläggning bebyggelsen skall hänföras.

Uppgift om verksamhetsområdets omfattning i den mån beslutet härom

träffats av huvudmannen skall av denne insändas till länsstyrelsen.

Anslutningsrätt och anslutningstvång.

6 §•

Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet för allmän vatten- och

avloppsanläggning och behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp,

skall när det begäres av huvudmannen eller av fastighetens ägare anslutas

till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan

med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt.

Vad i första stycket stadgas utgör ej hinder för anläggningens huvudman

att förlägga arbeten, som föranledas av viss fastighets anslutning, till tjänlig

årstid och att utföra arbeten för anslutning av ett flertal fastigheter i

lämplig ordningsföljd. Skall ledning läggas i gata, väg eller annan allmän

plats, är huvudmannen berättigad till det anstånd med ledningens utförande,

som påkallas av att andra arbeten skola utföras å samma plats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Vägras anslutning, när sådan enligt denna paragraf skall ske, må länsstyrelsen

på framställning av den som begär anslutningen giva ålaggande

därom.

Vissa med allmän vatten- och avloppsanläggning förenade rättigheter och

skyldigheter.

7 §•

Allmän vatten- och avloppsanläggning skall, då den upplåtes till begagnande,

vara försedd med de anordningar, som erfordras för att den skall

på ett tillfredsställande sätt tjäna sitt ändamål, såsom brunnar, pumpoch

reningsverk samt rörledningar. Huvudmannen äger dock bestämma,

att servisledningar icke eller endast till viss del skola ingå i anläggningen.

Till anläggningen räknas icke ledningar och andra anordningar inom

byggnad, som är ansluten till anläggningen, ej heller rännstenar och väg
diken.

8 §•

Finnas för fastighet, som anslutes till anläggningen, anordningar för vattenförsörjning

eller avlopp, vilka kunna användas för anläggningen, är ägaren

av anordningarna pliktig att på yrkande av huvudmannen låta dem införlivas

med anläggningen mot skälig ersättning.

9 §.

Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som genom tillkomsten

av anläggningen blir onyttig, skall av huvudmannen ersättas i den mån det

prövas skäligt med hänsyn till anordningens ålder, det skick vari den befinner

sig, den fördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, samt

omständigheterna i övrigt.

10 §.

Huvudmannen är pliktig att, så länge behovet av anläggningen kvarstår,

underhålla den och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller

sitt ändamål.

Nyttjandet av allmän vatten- och avloppsanläggning.

H §•

Rörledningar, kranar och andra anordningar, som för fastighet, ansluten

till allmän vatten- och avloppsanläggning, kopplas till denna, skola hållas

i sådant skick, att fara ej uppstår för driftsavbrott eller annan olägenhet

vid anläggningens begagnande. När så erfordras, skall tillfälle beiedas huvudmannen

och hans folk att undersöka sådana anordningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

12 §.

I avloppsledning må ej utsläppas ämne, som genom frätning, slambildning

eller på annat sätt kan skada anläggningen.

Anläggningen skall i övrigt för ansluten fastighets behov brukas med nödig

försiktighet, så att olägenhet för andra till anläggningen anslutna fastigheter

och för huvudmannen såvitt möjligt undvikes. Huvudmannen äger

meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende, som må finnas erforderliga.

Sådana föreskrifter skola, där de ej föranletts av reparationsarbete

eller annat tillfälligt förhållande, underställas länsstyrelsens prövning.

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt bestämmelserna i 11

eller 12 § eller enligt föreskrifter, som meddelats med stöd av sistnämnda

paragraf, är han pliktig att ersätta därav föranledd skada.

Avgifter.

14 §.

Till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift

av allmän vatten- och avloppsanläggning må avgifter uttagas av de fastigheter,

vilka anslutits till anläggningen.

Låter huvudmannen, i syfte att anläggningen framdeles skall kunna utsträckas

till ytterligare bebyggelse, utföra anläggningen på väsentligen annat

sätt än som eljest skulle hava skett, må därav föranledd merkostnad ej

genom avgifter uttagas, innan utvidgningen kommer till stånd.

Kostnaderna för avledande genom anläggningen av vatten från gator, vägar

och andra allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan

må täckas genom avgifter å tomter och andra för bebyggande avsedda

fastigheter inom området. I den mån omfattningen av dessa platser

uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall dock kostnaden bäras av

den, som bär att svara för iordningställande och underhåll av platserna.

15 §.

Avgifterna å de särskilda fastigheterna skola stå i skäligt förhållande till

fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen.

Där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller

andra omständigheter kostnaden för anslutning till anläggningen av viss eller

vissa fastigheter är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter,

må avgifterna anpassas med hänsyn därtill.

Å varje fastighet må läggas kostnad för servisledningar och andra för fastigheten

särskilt avsedda anordningar. Fastighet, som anslutits allenast för

vattenförsörjning eller allenast för avlopp, må ej betungas med kostnad,

som belöper å anordningar för det andra ändamålet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition m 121

16 §.

Avgift skall utgå enligt taxa, som av huvudmannen utformas i överensstämmelse

med de i 14 och 15 §§ stadgade grunderna. Avgiftsskyldigheten

må uppdelas att avse dels engångsavgift och dels årliga eller på annat satt

periodiska avgifter.

Engångsavgift må ej sättas högre än till vad som svarar mot fastighetens

andel i kostnaden för anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift till

belopp, som kan anses betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska

bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare det begär,

avgiftsskyldigheten fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio

år. Å oguldet belopp må räknas skälig ränta.

Särskilda bestämmelser om anläggningar, som omhänderhavas av annan

än kommun.

17 §.

För allmän vatten- och avloppsanläggning, som omhänderhaves av annan

än kommun, må kommun, inom vilken anläggningen har sitt verksamhetsområde,

utse lämplig person att vara tillsyningsman.

Tillsyningsmannen äger rätt att vinna tillträde till alla delar av anläggningen

samt att granska räkenskaper och andra handlingar rörande denna.

Han skall årligen till kommunen avgiva berättelse över sin tillsyn.

Förekommer förhållande, som påkallar ingripande av länsstyrelsen, hälsovårdsnämnden

eller annan myndighet, skall tillsyningsmannen göra anmälan

därom.

18 §.

Kan med skäl antagas, att viss eller vissa fastigheters intressen åsidosattas

eller att med anläggningen förenade angelägenheter eljest forsummas

eller handhavas på mindre lämpligt sätt, må länsstyrelsen förordna syssloman

att i huvudmannens ställe och för dennes räkning handhava anläggningen

och därmed förenade angelägenheter. Syssloman, som nu sagts, må

när förhållandena därtill föranleda av länsstyrelsen entledigas från uppdra
get.

Sysslomannen äger åtnjuta arvode av anläggningens huvudman med belopp,

som bestämmes av länsstyrelsen.

Vissa bestämmelser om prövningen av frågor enligt denna lag.

19 §.

Ärende, som enligt denna lag skall handläggas av länsstyrelse, upptages

av länsstyrelsen i det län, där anläggningen huvudsakligen har eller skall

hava sitt verksamhetsområde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 121

20 §.

Äro för fullgörandet av uppgifter, vilka enligt denna lag ankomma på

länsstyrelse, särskilda undersökningar erforderliga, må länsstyrelsen vid behov

anlita sakkunnigt biträde därtill. Biträdet äger för uppdraget och därmed

förenade utgifter njuta ersättning med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

Ersättningen skall gäldas av huvudmannen för den anläggning, som

avses med den väckta frågan, eller, om frågan ej avser befintlig eller planerad

anläggning, av kommunen. Har kostnad föranletts av viss sakägares

yrkande eller bestridande, må, ,om så prövas skäligt, denne åläggas att gälda

kostnaden.

21 §.

I beslut om åläggande enligt 3 eller 6 § eller om fastställande av föreskrifter

enligt 12 § äger länsstyrelsen stadga vite.

22 §.

Över lansstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen

genom besvär.

23 §.

Tvist i fråga, som avses i denna lag, skall där annat ej är stadgat upptagas

och prövas av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen

har sitt verksamhetsområde.

I mål rörande tillämpning av 8 eller 9 § skall huvudmannen vidkännas å

ömse sidor uppkomna kostnader, såframt ej rätten med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda förordna.

Slutbestämmelser.

24 §.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet skall, när omständigheterna

föranleda därtill, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning,

som tillhör annan än ägaren till grunden.

25 §.

För fullgörande av förpliktelse, som enligt denna lag åvilar fastighet,

svarar, där annat ej avtalats, fastighetens ägare. Såsom ägare svarar den

som enligt kommunalskattelagen är i ägares ställe skyldig att erlägga skatt

för garantibelopp för fastigheten.

Ny agare eller innehavare svarar ej för avgift, som förfaller till betalning,

innan han skall tillträda fastigheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

26 §.

Vad i denna lag sägs om kommun skall ock gälla municipalsamhälle, varest

byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

Lagen skall äga tillämpning å anläggning, som utförts fore ikraftträdandet,

såframt den omhänderhaves av kommun eller, där den omhänderhaves

av annan än kommun, länsstyrelsen förklarat anläggningen för allmän.

Länsstyrelsens prövning skall ske enligt de i 2 § angivna grunderna; dock

erfordras ej samtycke av den eller de kommuner, där anläggningen skall

hava sitt verksamhetsområde.

Kostnad som före lagens ikraftträdande nedlagts på anläggning, a vilken

lagen enligt vad nu sagts skall äga tillämpning, må ej genom avgifter uttagas

i vidare mån än detta kunnat ske enligt den före ikraftträdandet gällande

rätten och för anläggningen meddelade särskilda föreskrifter eller

följer av vad som stadgas i övergångsbestämmelserna till lagen denna dag

om ändring i byggnadslagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Förslag

till

Lag

om ändring i 8 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 1, 2, 14, 17, 22, 29, 33 och 36 §§

vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels att 54 och 55 §§ samt underrubriken »Slutbestämmelser»

skola utgå ur nämnda kap., dels ock att 56 § samma kap. skall med bibehållen

lydelse betecknas 54 §4

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

För avledande------fall stadgas.

Spillvatten och------industriellt avloppsvatten.

I fråga om vattens avledande för I fråga om vattens avledande för

torrläggning av mark inom stadsplan, sadan torrläggning av mark inom

som ej sker för viss eller vissa fastig- stadsplan eller byggnadsplan, som ej

heters räkning, eller för torrläggning sker för viss eller vissa fastigheters

av begravningsplats skall gälla vad räkning, eller för torrläggning av beom

avledande av kloakvatten stad- gravningsplats skall gälla vad om av8as-

ledande av kloakvatten stadgas.

2 §•

Vad i-------från fartyg.

Utöver de bestämmelser, som med- Utöver de bestämmelser, som meddelas

i detta kap., skall gälla vad i delas i detta kap., skall gälla vad i

hälsovårdsstadgan eller eljest ur häl- hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt

föreskrives. sovårdssynpunkt föreskrives. Beträf
fande

avledande av avloppsvatten genom

allmän vatten- och avloppsanläggning

skall tillika gälla vad därom

är särskilt stadgat.

Med samhälle avses i detta kap.

verksamhetsområdet för allmän vatten-

och avloppsanläggning och, såvitt

angår utövandet av rättigheter

och fullgörandet av skyldigheter, som

stadgas beträffande samhälle, huvudmannen

för sådan anläggning.

1 Senaste lydelse av ifrågavarande stadganden i 8 kap., se SFS 1941:614.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

14 §.

Vad i______flera fastigheter.

Lag samma vare beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter,

som ej ingå i samhällets stadsplan. 1

fråga om företag, som är gemensamt

för samhälle och därtill hörande, å

område utom stadsplanen belägna

fastigheter, skall vid fördelning av

kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl

till samhällets skyldighet att svara

för allmänna sanitära intressen.

17

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning beträffande

avledande inom stadsplan av kloakvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser inom det stadsplanelagda

området.

22

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning å ledning

inom stadsplan för torrläggning av

mark inom det stadsplanelagda området

eller för avledande av kloakvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser inom detta

område, dock att vad i 19 § första

stycket är stadgat skall gälla jämväl

ledning, som nu sagts.

29

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i

fråga om två eller flera samhällen

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å två eller flera fastigheter

så ock beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter, som ej

äro belägna inom samhällets stadsplan.

Lag samma vare beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter,

som äro belägna utom samhället.

§•

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning beträffande

avledande inom samhälle av kloakvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser i samhället.

§•

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning å ledning

inom stadsplan eller byggnadsplan

för torrläggning av mark inom det

planlagda området eller för avledande

av kloakvatten från byggnader,

tomter, gator eller andra platser

inom detta område, dock att vad i

19 § första stycket är stadgat skall

gälla jämväl ledning, som nu sagts.

§•

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i

fråga om två eller flera samhällen

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å två eller flera fastigheter

så ock beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter, som

äro belägna utom samhället.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

33

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om

åtgärder till motverkande av förorening

genom kloakvatten samt kostnaden

därför skall äga motsvarande

tillämpning beträffande industriellt

avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet

från fabrik eller inrättning, som är

belägen inom stadsplan, icke genom

samhället tillhörig avloppsledning,

vare därvid så ansett, som om fabriken

eller inrättningen vore belägen

utom det stadsplanelagda området.

36

För avledande av avloppsvatten

från fabrik eller annan industriell inrättning

inom samhälles stadsplanelagda

område till samhället tillhörig

avloppsledning äge samhället föreskriva

de villkor, som på grund av

avloppsvattnets beskaffenhet skäligen

kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet

inletts i ledningen, är

samhället ansvarigt för behövliga

åtgärder till motverkande av förorening

genom avloppsvattnet ävensom

för skada, som vållas genom

sådan förorening.

Beslut i------befallnin:

§•

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om

åtgärder till motverkande av förorening

genom kloakvatten samt kostnaden

därför skall äga motsvarande

tillämpning beträffande industriellt

avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet

från fabrik eller inrättning inom

samhälle icke genom samhällets avloppsledning,

vare därvid så ansett,

som om fabriken eller inrättningen

vore belägen utom samhället.

§•

För avledande av avloppsvatten

från fabrik eller annan industriell inrättning

inom samhälle till samhället

tillhörig avloppsledning äge samhället

föreskriva de villkor, som på

grund av avloppsvattnets beskaffenhet

skäligen kunna anses erforderliga.

Sedan avloppsvattnet inletts i

ledningen, är samhället ansvarigt

för behövliga åtgärder till motverkande

av förorening genom avloppsvattnet

ävensom för skada, som vållas

genom sådan förorening.

;shavandes prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

13

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den .30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 52, 54, 55, 68, 73 och 74 §§ byggnadslagen den

30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

52 §.

--behörigen tillgodoses.

När gata —

Vid upplåtandet skall gatan vara

försedd med beläggning efter behovet

och ortens sed samt med erforderliga

gångbanor och nödig anordning

för vattnets avrinnande. Plantering

eller annan särskild anordning, varmed

gatan skall vara försedd enligt

stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras

i samband med gatans iordningställande

men eljest så snart ske

kan efter dess upplåtande. Skall i gatan

finnas underjordisk avloppsledning,

skall sådan vara anordnad vid

gatans upplåtande: dock äger länsstyrelsen

medgiva anstånd därmed,

om det år förenligt med den allmän
-

Vid upplåtandet skall gatan vara

försedd med beläggning efter behovet

och ortens sed samt med erforderliga

gångbanor och nödig anordning

för vattnets avrinnande. Plantering

eller annan särskild anordning,

varmed gatan skall vara försedd

enligt stadsplanen, skall såvitt

möjligt utföras i samband med gatans

iordningställande men eljest så

snart ske kan efter dess upplåtande.

na hälsovårdens krav.

Vad nu — -------allmän plats.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa ny- \ ill ägare av tomt verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken byggnad därå innan gata, till vilken

tomten enligt stadsplanen har ut- tomten enligt stadsplanen har utgång,

blivit upplåten till allmänt be- gång, blivit upplåten till allmänt begagnande,

skall han anordna utfarts- gagnande och allmän avloppsledväg

och nödigt avlopp från tomten. I ning anlagts, skall han anordna utden

mån staden förfogar över erfor- fartsväg och nödigt avlopp från

derlig obebyggd mark som enligt tomten. I den mån staden föt fogar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

stadsplanen är avsedd till gata eller

annan allmän plats, vare staden pliktig

att utan ersättning låta marken

nyttjas för ändamålet.

55

Är kronan efter vad i lagen om allmänna

vägar sägs väghållare i stad,

skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§

stadgas om ansvarighet för staden att

såsom gata iordningställa och upplåta

allmän väg avse kronan, med

iakttagande att framställning varom

i 52 § första stycket sägs må göras

såväl av kronan som av staden. Kostnad,

som föranledes av att gatan enligt

stadsplanen bygges till större

bredd eller med dyrbarare utförande

i övrigt än som betingas av trafiken

eller förses med underjordisk avloppsledning,

skall dock gäldas av

staden, om ej Konungen annorlunda

förordnar.

68

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras tomtägarna och för

kostnadens fördelning mellan dem

samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas bestämmande

skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav eller avloppsledning

vars anläggning påbörjats framför

tomten då fråga angående bestämmelser

om bidrag till gatubyggnadskostnad

väcktes hos stadsfullmäkti
-

över erforderlig obebyggd mark som

enligt stadsplanen är avsedd till gata

eller annan allmän plats^ vare

staden pliktig att utan ersättning låta

marken nyttjas för ändamålet.

§•

Är kronan efter vad i lagen om allmänna

vägar sägs väghållare i stad,

skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§

stadgas om ansvarighet för staden att

såsom gata iordningställa och upplåta

allmän väg avse kronan, med

iakttagande att framställning varom

i 52 § första stycket sägs må göras

såväl av kronan som av staden. Kostnad,

som föranledes av att gatan enligt

stadsplanen bygges till större

bredd eller med dyrbarare utförande

i övrigt än som betingas av trafiken,

skall dock gäldas av staden, om ej

Konungen annorlunda förordnar.

§•

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras tomtägarna och för

kostnadens fördelning mellan dem

samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas bestämmande

skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav vars anläggning påbörjats

framför tomten då fråga angående

bestämmelser om bidrag till

gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2. Ersättningsskyldighet må ej av- 2. Ersättningsskyldighet må ej avse

gata eller del därav som lagligen se gata eller del därav som lagligen

skolat vara upplåten till allmänt be- skolat vara upplåten till allmänt begagnande

vid tid som under 1 sägs gagnande vid tid som under 1 sägs.

eller avloppsledning som staden varit

skyldig att utföra före samma tid.

3. Ä tomtägare -—-----— vanligt kostsam.

4. Tomtägare må--------beträffande marken.

5. Utan hinder------skälig grund.

6. Är inom---------genomsnittliga kostnaden.

7. Tomtägare må icke belastas med

större andel av kostnaden för avloppsledning

än som med hänsyn

till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet

samt övriga på kostnaden

inverkande omständigheter kan anses

belöpa på avloppet från tomten,

jämfört med annat avlopp för vilket

ledningen är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av

gatubyggnadskostnad må, i stället

för vad under 5—7 sägs, läggas på

tidigare erfarenhet stödda beräkningar

av vad gata eller avloppsledning

under likartade förhållanden betingar

i anläggning.

9. Därest nuvarande eller föregående

ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande

i kostnad för anläggning av

gata eller avloppsledning, skall hänsyn

tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden skola

städse motsvara skäliga anspråk på

rättvisa och billighet.

73

I förordnande som avses i 70 § må

Konungen, i den mån så prövas skäligt,

på stadens begäran föreskriva,

att områdets ägare skall vara pliktig

att i den ordning Konungen bestämmer

bekosta anläggning av gator och

avloppsledningar inom området.

7. Till grund för bestämmande av

gatubyggnadskostnad må, i stället för

vad under 5 och 6 sägs, läggas på tidigare

erfarenhet stödda beräkningar

av vad gata under likartade förhållanden

betingar i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregående

ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande

i kostnad för anläggning av

gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola

städse motsvara skäliga anspråk på

rättvisa och billighet.

§•

I förordnande som avses i 70 § må

Konungen, i den mån så prövas skäligt,

på stadens begäran föreskriva,

att områdets ägare skall vara pliktig

att i den ordning Konungen bestämmer

bekosta anläggning av gator samt

anordningar för vattenförsörjning

och avlopp inom området.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:Is proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

74 §.

Underhåll av gata eller annan all- Underhåll av gata eller annan allmän

plats så ock av allmän avlopps- män plats åvilar staden.

ledning åvilar staden.

Är kronan------allmän väg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad,

vilka gälla vid nya

lagens ikraftträdande, skola, i vad de

röra kostnad för avloppsledning, ej

tillämpas å fastighet, som anslutes

till ledningen efter ikraftträdandet;

och skall vad nu sagts jämväl avse

sådan bidragsskyldighet i nämnda

hänseende, som gäller av ålder eller

på grund av föreskrifter meddelade

före den 1 januari 1932. Att bidragsskyldighet

beträffande avloppsledningen

kan i annan ordning åläggas

fastighet, varom nu är fråga, framgår

av lagen om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar.

Har fråga om antagande av bestämmelser

om bidrag till gatubyggnadskostnad

väckts före nya lagens ikraftträdande

men icke blivit dessförinnan

slutligen prövad, må kostnaden för

utförande av avloppsledning, som av

kommunen anlagts efter frågans väckande,

av kommunen uttagas genom

avgifter i den ordning som stadgas i

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober

195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-, jordbruks-

och inrikesdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler

t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga rörande ny

lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar samt anför därvid följandei

Jämlikt bemyndigande den 1 november 1946 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet

åt dåvarande landshövdingen E. F. L. Lindeberg,

ledamoten av riksdagens andra kammare J. A. Andersson, dåvarande revisionssekreteraren

T. A. Bexelius, byråchefen B. Petrelius samt avdelningschefen

E. V. Sundström att såsom sakkunniga inom departementet biträda

med utredning rörande det fortsatta bedrivandet av anläggnings- och bidragsverksamheten

i fråga om vattenförsörjning och avlopp. Åt Lindeberg

uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. Sundström

avled, innan utredningen slutförts. De sakkunniga har biträtts av ett antal

särskilt tillkallade experter.

Genom beslut av Kungl. Maj :t den 29 november 1946 erhöll de sakkunniga

— vilka antog benämningen 1946 års vatten- och avloppssakkunniga

— uppdrag att utreda frågan om vatten- och avloppsverkens konstruktion

och skötsel jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. Vidare överlämnade

Kungl. Maj :t till de sakkunniga, att tagas under övervägande vid

fullgörandet av deras uppdrag, den 9 maj 1947 två vid sistberörda års riksdag

avgivna motioner i frågor rörande bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

(1:165 och 11:157) samt den 29 december 1949 en framställning

från svenska kommunal-tekniska föreningen angående skydd för grundoch

ytvattnet i riket.

Till fullgörande av sina nämnda uppdrag avgav de sakkunniga i september

1951 betänkande (SOU 1951: 26), innefattande bl. a. av motiv åtföljda

förslag till ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för Västra

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 121

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

Sverige, Nedre Norrland och övre Norrland, vattenöverdomstolen, vattendomstolarna,

medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, bank- och

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, statens lönenämnd, föreståndarna

för limnologiska institutionerna vid rikets universitet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning,

allmänna statsbidragsutredningen, fastighetsbildningssakkunniga,

statens folkbadsutredning, 1945 års vattenlagssakkunniga, 1946 års kommunallagskommitté,

1948 års hälsovårdsstadgekommitté, 1948 års sakkunniga

för vissa bostadsförbättringsfrågor, 1948 års sparbankssakkunniga, 1951

års bostadsutredning, 1951 års byggnadsutredning, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser. Vid medicinalstyrelsens yttrande har fogats yttranden

av svenska stadsläkarföreningen och förste provinsialläkarnas förening.

Vid bostadsstyrelsens yttrande har fogats yttranden av samtliga länsbostadsnämnder.

Civilförsvarsstyrelsen har överlämnat yttrande av statens

brandinspektion. Vid lantbruksstyrelsens yttrande har fogats yttranden av

samtliga lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Lantmäteristyrelsen

har vid sitt utlåtande fogat yttranden av överlantmätarna i Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län. Vid fiskeristyrelsens yttrande

har fogats särskilt yttrande av föreståndaren för styrelsens tillsynsavdelning.

överståthållarämbetet och länsstyrelserna har överlämnat yttranden

från stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige i ett stort antal stadsoch

landskommuner, flertalet länsarkitekter, flera förste provinsialläkare

och samtliga distriktsingenjörer för vatten och avlopp samt i några fält

inom länen verksamma organisationer och sammanslutningar. I yttrandena

från stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige har i många fall åberopats

yttranden av andra myndigheter och personer.

Yttranden över förslaget har vidare avgivits av civila statsförvaltningens

tjänstemannaförbund, föreningen för allmän hälsovård, föreningen för vattenhygien,

föreningen statens lantbruksingenjörer, konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens

folk, svenska bankföreningen, svenska jordbrukskreditkassan, svenska sparbanksföreningen,

svenska stadsförbundet, svenska kommunal-tekniska föreningen,

svenska landskommunernas förbund, svenska teknologföreningen,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges fastighetsmäklares riksförening,

Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Sveriges industriförbund, svenska konsulterande ingenjörers förening,

svenska arkitekters riksförbund, Sveriges lantmätareförening, distriktsingenjörers

förening, föreningen för samhällsplanering och samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer. Vid yttrandet från

Sveriges allmänna hypoteksbank har fogats yttranden av samtliga hvpoteksföreningar

i riket.

Sedan denna fråga, såvitt den avser ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar,

varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet, anhåller

jag att i nämnda del få upptaga densamma.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

19

I. Gällande bestämmelser om vattenförsörjning

och avlopp.

Vatten- och avloppsfrågorna har först under förhållandevis sen tid blivit

föremål för mera ingående reglering från det allmännas sida. Någon mera

enhetlig reglering av dessa spörsmål har överhuvud icke kommit till stånd.

De föreskrifter som påkallats av utvecklingen har meddelats i olika sammanhang

i hälsovårds-, plan- och vattenlagstiftningen samt vissa andra författningar.

„

Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 innehåller bestämmelser for saval

stad som landsbygd rörande bl. a. vattenförsörjning och avlopp. Bestämmelserna

för stad gäller, såvida särskilt förordnande därom meddelats, i

tillämpliga delar även för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med

större sammanträngd befolkning (34 §). Varje stad och landskommun (''vartill

även räknas köping, som utgör egen kommun) utgör ett halsovårdsområde

(1 och 35 §§). För sådant område skall finnas hälsovårdsnämnd,

dock att för hälsovårdsområde på landet med 3 000 invånare eller därunder

kommunalnämnden utgör hälsovårdsnämnd, där ej särskild hälsovårdsnämnd

prövats erforderlig.

I fråga om vattenförsörjning åligger hälsovårdsnämnd i stad bl. a. att

verka för att i staden finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck,

matlagning och andra hushållsbehov ävensom tjänligt vatten för renhållningen

samt att för tillgodoseende av nämnda ändamål allmän vattenledning

anlägges (1 §). Hälsovårdsnämnd på landet har i motsvarande hänseende

att verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äger ymnig och lätt tillgång

på gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser

med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges (35 §). Där

möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän vattenledning,

skall bostadslägenhet i stad ha vattenledning. Lägenhet, som

ej har vattenledning, skall på annat sätt äga tillgång till gott dricksvatten

(8 § 3 mom. tredje stycket). I fråga om bostadslägenhet på landet finnes i

motsvarande hänseende endast stadgat, att sådan lägenhet skall ha tillgång

till gott dricksvatten (43 § 3 mom. tredje stycket). Hälsovårdsnämnd

skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen,

där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov

(9 och 44 §§).

I fråga om avlopp åligger hälsovårdsnämnd i stad enligt hälsovårdsstadgan

att verka för att vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten

och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden, att dagvatten lätt avrinner

från gator, allmänna platser, gårdar och tomter, att för tillgodoseende

av nämnda ändamål allmän avloppsledning anlägges samt att erforderliga

åtgärder vidtages till motverkande av vattenförorening (1 §). Hälsovårdsnämnd

på landet har i detta hänseende att verka för att vattenavlopp, särskilt

på platser med sammanträngd befolkning, anordnas samt att de utföres

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

så, att icke sanitär olägenhet vållas, ävensom att i övrigt erforderliga åtgärder

vidtages till motverkande av vattenförorening (35 §). ■— Flytande

orenhghet, som lätt kan övergå i förruttnelse, skall enligt de för stad gällande

bestämmelserna bortledas i underjordisk avloppsledning eller, där

sådan ej finnes, uppsamlas i särskilda kärl (16 §). Där möjlighet finnes att

för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän avloppsledning, skall

bostadslägenhet i stad ha anslutning till avloppsnätet (8 § 3 mom. tredje

stycket). Häsovårdsstadgan innehåller vidare detaljbestämmelser, avsedda

att förebygga uppkomsten av sanitära olägenheter som följd av bristfälligt

utförda eller oriktigt skötta avloppsledningar. Bestämmelserna gäller både

stad och landsbygd. Innan annan ledning än servisledning mellan fastighet

och allmän ledning utföres, skall hos hälsovårdsnämnden göras skriftlig

anmälan, åtföljd av karta och beskrivning. Avloppsledning skall vara så

inrättad, att den ej kan medföra sanitära olägenheter. Uppstår fel på avloppsledning,

skall åtgärder ofördröjligen vidtagas för att försätta ledningen

i fullgott skick. Intill dess så skett äger hälsovårdsnämnden förbjuda att

ledningen användes. Avloppsledning skall rensas så ofta det behöves, och

den uppsamlade orenligheten skall avlägsnas på ett ur sanitär synpunkt

tillfredsställande sätt. Vad sålunda är stadgat om avloppsledning gäller i

tillämpliga delar även avloppsreningsanläggningar och andra till avloppsledning

hörande anordningar (22 och 48 a §§). För såväl stad som landsbygd

innehåller hälsovårdstadgan särskilda bestämmelser om anordnande

av vattenklosett (13 § 4 mom. och 48 § 2 mom.). I båda fallen gäller att

vattenklosett icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens medgivande. Villkor

för anordnande av vattenklosett är att orenlighet och spolvatten medelst

underjordisk avloppsledning föres ut omedelbart i allmän avloppsledning

eller i lämpligt vattendrag eller — såvitt angår anläggning på landet — kan

avledas på annat sätt utan att olägenhet vållas därav. Därest avloppsvattnet

från vattenklosett icke föres ut i allmän avloppsledning, skall hälsovårdsnämnden,

i den mån så prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet

skall renas. Har prövning enligt vattenlagen ägt rum beträffande frågan,

under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, gäller om verkan därav vad

i vattenlagen är stadgat. Avhjälpes icke konstaterade större brister eller

skötes vattenklosett vårdslöst, äger hälsovårdsnämnden tills vidare förbjuda

dess begagnande eller pabjuda sadana åtgärder, att den icke kan brukas.

Hälsovårdsstadgan innehåller icke några uttryckliga bestämmelser om

skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar. Numera

torde dock, med hänsyn till förefintliga rättsfall, allmänt anses, att kommun

kan med stöd av de återgivna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan förläggas

att utföra vatten- och avloppsanläggning, där sådan påkallas av

sanitära missförhållanden.

Viss tillsyn över vattenverken utövas enligt förordningen den 19 juli 194-1

om kontroll av vattenledningsvatten.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag upptager

ett flertal bestämmelser, som ger det allmänna möjlighet att reglera

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

bebyggelsen med hänsyn till samhälleliga intressen, däribland frågorna om

vattenförsörjning och avlopp. Bebyggelseregleringen sker främst genom

planläggning. Byggnadslagen upptager fyra olika planinstitut, nämligen generalplan,

stadsplan, byggnadsplan och regionplan. Byggnadsverksamheten

inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan i vissa avseenden

regleras genom utomplansbestämmelser (2 och 3 §§ byggnadslagen).

Beträffande vattenförsörjning är byggnadslagens bestämmelser väsentligen

blott av den karaktären, att vederbörlig hänsyn vid planeringen skall tagas

till möjligheten att lösa hithörande frågor på ett nöjaktigt sätt. I detta hänseende

är främst att lägga märke till den skillnad, som i byggnadslagen

göres mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse förstås sådan

samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende

av gemensamma behov (6 § byggnadslagen). För att mark skall

få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt

byggnadslagen befunnits från allmän synpunkt lämpad härför (5 § byggnadslagen).

I anslutning till denna princip har med avseende å de olika

planinstituten stadgats, alt vid planläggningen särskild hänsyn skall tagas

bl. a. till vatten- och avloppsfrågorna och att för tätbebyggelse ej må avses

mark, som från vatten- och avloppssynpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse

(17, 26, 119 och 157 §§ byggnadsstadgan). Även i övrigt har krav

uppställts på att vatten- och avloppsfrågorna skall vederbörligen beaktas

vid planläggningen. Upprättade planförslag skall i stor utsträckning innefatta

kartmaterial med höj dangivelser samt åtföljas av erforderlig utredning

angående bl. a. vatten- och avloppsförhållandena (19, 30, 45, 120 och 158 §§

byggnadsstadgan). Viktiga bestämmelser ges även i 26 och 119 §§ byggnadsstadgan,

där föreskrifter meddelats om att stadsplan och byggnadsplan ej

må avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt eller eljest

taget i anspråk inom nära förestående tid.

Mera ingående har i byggnadslagstiftningen avloppsfrågorna behandlats.

Sedan stadsplan i stad fastställts, skall plan för avledande av vatten och

flytande orenlighet från gator, allmänna platser och byggnadsmark samt

erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening (avloppsplan)

av fullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet

i den mån detta påkallas av bebyggelsen (34 § byggnadsstadgan). Skall

enligt avloppsplan eller på grund av beslut i enlighet med bestämmelserna

i hälsovårdsstadgan underjordisk avloppsledning finnas i gata inom stadsplanclagt

område, skall sådan ledning vara anordnad vid gatans upplåtande

(52 § byggnadslagen). På staden ankommer i princip att svara för upplåtande

av gata och följaktligen även av sådan avloppsledning, som skall

finnas i gatan (49 § byggnadslagen). Tomtägare kan emellertid förpliktas

bidraga till kostnaden för iordningställande av gata och till anläggande av

avloppsledning som skall finnas i gatan. Stadsfullmäktige äger nämligen att

för staden i dess helhet eller viss del av densamma meddela bestämmelser

om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till nämnda kostnad (67 §

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

byggnadslagen). Bestämmelserna skall underställas Kungl. Maj :ts prövning,

för såvitt på tomtägare lägges skyldighet som tidigare ej ålegat honom. Beträffande

vad som kan uttagas av tomtägare gäller att han icke får belastas

med större andel av kostnaden än soin med hänsyn till avloppsvattnets

mängd och beskaffenhet samt övriga pa kostnaden inverkande omständigheter

kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp,

för vilket ledningen är avsedd (68 § byggnadslagen). Underhållet av

allmän avloppsledning åvilar staden (74 § byggnadslagen). Ägare av tomt,

som bebygges innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,

är skyldig att själv anordna nödigt avlopp (54 § byggnadslagen).

De nu återgivna bestämmelserna om avloppsledningar i stad skall äga

motsvarande tillämpning beträffande köping och sådant municipalsamhäHe,

för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad gäller, ävensom

beträffande landskommun, inom vilken med stöd av byggnadslagen

stadsplan kommer till stånd utan municipalbildning. Genom byggnadslagens

bestämmelser i sistnämnda hänseende (105 och 106 §§) har sålunda vidgade

möjligheter öppnats att reglera avloppsförhållandena inom landskommunernas

tätorter. Med avseende å område, för vilket byggnadsplan fastställts,

saknas i byggnadslagen bestämmelser om skyldighet att antaga avloppsplan

och att utföra avloppsledningar. Länsstyrelsen äger emellertid,

när så finnes påkallat, förordna att nybyggnad inom sådant område ej

må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning

och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (109 § andra stycket

byggnadslagen). Sådant förbud må meddelas jämväl med avseende å område,

för vilket avstyckningsplan godkänts i enlighet med äldre bestämmelser

(168 § byggnadslagen).

Betydelsefulla stadganden om vattenförsörjning och avlopp ges vidare i

vattenlagen den 28 juni 1918. Främst märkes vattenlagens allmänna regler

om rätt att utnyttja vattentillgångar. Beträffande ytvatten gäller enligt 1

kap. 1 § att envar äger att, med de i vattenlagen stadgade eller eljest lagligen

gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans

grund. Befogenheten att »råda över» vattnet inbegriper även rätt att bortleda

detsamma för förbrukning. På sådant bortledande är emellertid bestämmelserna

i 2 kap. om byggande i vatten tillämpliga (2 kap. 1 § andra

stycket). Detta innebär bl. a., att, om bortledandet kan medföra skada eller

intrång å annans egendom, åtgärden i allmänhet icke är tillåtlig med mindre

nyttan därav står i visst förhållande till skadan och intrånget på sätt angives

i 2 kap. 3 §. Beträffande rätten att utnyttja grundvattenlillgångar gäller

enligt 1 kap. 15 §, att envar äger med de inskränkningar som omförmäles

i 2 kap. eller eljest är lagligen gällande, tillgodogöra sig det grundvatten,

som finnes å honom tillhörigt område. Den i 2 kap. 3 § föreskrivna siffermässiga

jämförelsen mellan nytta och skada av ett vattenbyggnadsföretag

motsvaras i fråga om tillgodogörande av grundvatten av ett mera allmänt

hållet stadgande i 44 § av samma kap. Frågor rörande rätt till ytvattentäkt

eller grundvattentäkt prövas i regel av vattendomstol. Ofta måste dock

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

expropriation enligt expropriationslagen anlitas när det gäller att ordna

vattenförsörjning genom större anläggning. Vid sidan av bestämmelserna i

expropriationslagen — vilka skall refereras i det följande — ges vissa särskilda

bestämmelser om expropriation för vattenförsörjningsändamål i 2

kap. 40 § andra stycket vattenlagen (ytvattentäkt) och 2 kap. 60 § samma

lag (grundvattentäkt).

Vattenlagens bestämmelser om avloppsföretag inrymmes huvudsakligen

i 8 kap. Inledningsvis ges i 8 kap. 1 och 2 §§ definition av vissa giundläggande

begrepp. Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller

från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes

»kloakvatten». Spillvatten och orenlighet, som härrör från rörelse av

nyssnämnda slag, benämnes »industriellt avloppsvatten». I fråga om vattens

avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss

eller vissa fastigheters räkning, gäller vad om avledande av kloakvatten är

stadgat. Utöver vattenlagens bestämmelser gäller i fråga om avloppsvatten

och vattenförorening i hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt

meddelade bestämmelser.

I fråga om kloakledningar stadgas bl. a. att kloakledning i regel skall

göras täckt och i övrigt inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad

vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Tarvas ledning över

annans fastighet, är ägaren skyldig att mot ersättning tåla intrånget (8 kap.

3 och 4 §§). Ledning skall, om någons rätt kan vara därav beroende, av

ägaren behörigen underhållas (8 kap. 8 §). Kan ledning, som skall byggas

för ett samhälle eller en fastighet, lämpligen inrättas för avledande jämväl

av annat samhälles eller annan fastighets kloakvatten, skall ledningen så

byggas, där det från sistnämnda samhälle eller fastighet påfordras. Finnes

kloakledning, som ett samhälle eller en fastighet vill anlägga, med väsentlig

fördel kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat

samhälle eller annan fastighet, som är i behov av sådan ledning, skall sistnämnda

samhälle eller fastighet taga del i ledningens anläggande, där ej

särskilda omständigheter föranleder, att med frågan om dess deltagande i

företaget skäligen bör anstå (8 kap. 9 och 14 §§). Anläggnings- och underhållskostnaderna

för gemensam ledning skall fördelas efter mängden och

beskaffenheten av det kloakvatten, som från varje samhälle eller fastighet

skall avledas, dock att ingen är pliktig att för avledande av sitt kloakvatten

sammanlagt vidkännas större kostnad än om särskild ledning anlagts

eller att bidraga med större belopp än som med hänsyn till nyttan kan

anses rimligt (8 kap. 10 §). I fråga om rätt och plikt att ansluta till befintlig

anläggning och om fördelning av kostnaderna i sådant fall gäller

med "vissa avvikelser i huvudsak enahanda regler (8 kap. 11 och 12 §§).

År företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter utanför

dess stadsplan, skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas

jämväl till samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen

(8 kap. 14 §). Nu återgivna bestämmelser om avloppsföretag äger ej tilllämpning

beträffande avledande inom stadsplan av kloakvatten från bygg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

nåder, tomter, gator eller andra allmänna platser inom det stadsplanelagda

området (8 kap. 17 §). Särskilda bestämmelser har givits om ledningar

vilka avser såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark (8

kap. 18—-22 §§). Enligt dessa bestämmelser gäller om sådana ledningar i

huvudsak detsamma som är stadgat beträffande kloakledningar. Föreskrif°.

m å^ärder till motverkande av förorening genom kloakvatten upptager

ett särskilt avsnitt i 8 kap. Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten

till vattendrag, sjö eller annat vattenområde är skyldig att, i den mån det

kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening

(8 kap. 23 §). För reningsanläggning gäller i huvudsak samma bestämmelser

som beträffande kloakledningsföretag, såsom beträffande rätt att uttora

anläggning på annans fastighet, underhållsskyldighet, tvångsdelaktighet

kostnadsfördelning m. m. (8 kap. 24-27 §§). Avleder två eller flera

samhallen eller fastigheter kloakvatten till samma vattenområde och har något

samhälle eller någon fastighet vidtagit reningsåtgärder, kan den som alltjämt

fororenar vattenområdet förpliktas att, intill dess han vidtager motsvarande

åtgärder, årligen utgiva bidrag till den som renar sitt kloakvatten

(8 kap. 28 §). Vallar förorening olägenhet av betydelse, är den skadelidande

erattigad till ersättning, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena

på orten skäligen bör tålas (8 kap. 30 §).

I fråga om avledande av industriellt avloppsvatten och motverkande av

ororening härigenom gäller enahanda bestämmelser som i fråga om kloakvatten,

men därutöver tillkommer ytterligare vissa föreskrifter. Dessa kan

sagas innebära att frågan om avledande av industriellt avloppsvatten och

om åtgärder till motverkande av förorening genom sådant avloppsvatten bedomes

strangare än beträffande kloakvatten. Det är således förbjudet att

avleda industriellt avloppsvatten så att genom förorening av vattenområde

olagenhet av nagon betydelse uppkommer, med mindre föroreningens förebyggande

kräver åtgärder som ej skäligen kan fordras. Kan avloppsvattnet

befaras medföra, att fiskerinäring av större betydelse lider väsentligt förfång

eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, får dess

utsläppande icke medgivas, såframt icke Kungl. Maj:t efter hemställan av

vattendomstolen förklarat att detta må ske med hänsyn till vederbörande

abriksanlaggnmgs betydelse för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt

(8 kap. 32 §). Kungl. Maj :t äger meddela förbud mot att anlägga

fabriker eller andra industriella anläggningar innan frågan om erforderliga

reningsåtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. Förbud kan även meddelas

mot att, innan sådan prövning verkställts, från redan befintlig anläggning

uts appa industriellt avloppsvatten till större mängd, med annan sammansättning

eller på annat sätt än förut skett (8 kap. 37 §). — Ansvaret för

skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och skyldigheten att

vidtaga erforderliga reningsåtgärder åvilar principiellt den industriella anlaggmngens

agare. Avledes emellertid avloppsvattnet till samhälles allmänna

ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten men äger å andra

sidan föreskriva villkor för att det industriella avloppsvattnet skall få

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungi. Maj.ts proposition nr 121

tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan skall ha undergått

den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen

kan anses erforderlig, eller att ägaren av anläggningen skall bestrida

sådan merkostnad för samhällets reningsåtgärder, som må uppkomma på

grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet (8 kap. 33 och 36

§§). Ägare av fabrik eller inrättning, som utsläpper industriellt avloppsvatten,

kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt

men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med

minst 25 och högst 3 000 kronor (8 kap. 34 §). — Vill någon erhålla prövning

av fråga om rätt att vidtaga åtgärd på annans fastighet, om delaktighet

i eller bidragsskyldighet till avloppsföretag eller om villkor för utsläppande

av avloppsvatten, skall ansökan därom ingivas till vattendomstolen.

Domstolen äger dock förordna att målet först skall behandlas vid syneförrättning.

Ansökan kan också ingivas till länsstyrelsen, och syneförrättning

blir då obligatorisk. Syneförrättningen skall, sedan den avslutats, i regel

underställas vattendomstolens prövning (underställningsmål; 8 kap. 38 §).

Är avloppsföretag gemensamt för två eller flera samhällen eller för två

fastigheter, skall samhälle respektive fastighet, som bäst lämpar sig därför,

åläggas att sköta företaget och av övriga delägare uppbära på dem belöpande

kostnadsandelar. Är företag gemensamt för flera fastigheter än två, skall

styrelse utses och företagets angelägenheter handhavas enligt vissa närmare

angivna bestämmelser. Länsstyrelsen kan under vissa förhållanden ersätta

styrelsen med en syssloman (8 kap. 46—53 §§).

Med samhälle avses i 8 kap. vattenlagen kommun eller municipalsamhälle,

varest finnes stadsplan, dock att beträffande område utanför stadsplan samhället

är likställt med kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan

ej finnes. Kungl. Maj :t äger förordna att beträffande visst område inom

stadsplan tills vidare skall tillämpas vad som stadgats för område utom

stadsplan (8 kap. 54 §). Om kommun eller municipalsamhälle utan stadsplan

förpliktats eller eljest vill avleda avloppsvatten, gäller om sådant företag

vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att

beträffande kostnadsfördelningen skälig hänsyn skall tagas till kommunens

eller municipalsamhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen

(8 kap. 55 §).

Med stöd av bl. a. 8 kap. 37 § vattenlagen har i kungörelsen den 1 november

1946 om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening

m. m. stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar

icke må anläggas, innan deras föroreningsfrågor blivit prövade enligt

vattenlagen, och att vissa andra slag av fabriker må anläggas först

efter det anmälan i god tid gjorts hos fiskcristyrelsen. Motsvarande gäller

vid ökning av avloppsvattenmängden eller ändring av avloppsvattnets sammansättning

eller av sättet för dess utsläppande. Skyldighet alt göra anmälan

till fiskcristyrelsen föreligger även i fråga om kloakvattenledning,

avsedd för mer än 100 hushåll, eller kasern, hotell eller därmed jämförlig

inrättning, beräknad för mer än 300 personer.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

I lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

har meddelats föreskrifter med ändamål att skapa vissa garantier

för att vattenlagens bestämmelser till motverkande av vattenförorening

efterleves. Bl. a. skall viss tillsyn häröver utövas av fiskeristyrelsen

genom dess tillsynsavdelning samt av fiskeritjänstemännen.

I enlighet med tillsynslagens bestämmelser stadgas i 1 § instruktionen

den 14 januari 1949 för fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök skyldighet

för styrelsen att utöva sadan tillsyn såväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt

som ock, i den mån så lämpligen kan ske, ur hälsovårdssynpunkt.

Expropriationslagen den 12 maj 1917 stadgar, att fastighet må tagas i

anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj :t prövar det nödigt för att

förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som

är anlagd för dylikt ändamål (1 § 5.) eller för ändamål som det enligt lageller

författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose

(1 § 4.) eller för annat ändamål, som är jämförligt med något av de

nu angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna (1 § 6.) Rätten att

taga fastigheten i anspråk kan avse antingen äganderätt eller ock nyttjanderätt

eller servitutsrätt till det område expropriationen omfattar (2 §). Expropriationslagen

innehåller icke några särskilda bestämmelser om rätt

att expropriera område för ordnande av en orts avloppsförhållanden, men expropriationstillstånd

för detta ändamål kan sökas under åberopande av 1 § 4

eller 6.

Lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning stadgar, att om ledning för angivet

ändamal behöver framdragas över annan fastighets område, dennas ägare

är skyldig att mot ersättning tåla intrånget därav. Ledningen skall läggas

så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och

olägenhet för markägaren. Ej må för ledning tagas i anspråk tomtplats,

trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas (1 §).

Ersättning för intrång genom ledning skall, där ej annorledes överenskommes,

utgå med engångsbelopp (2 §). Kan ej frivillig överenskommelse träffas

om rätt att framdraga ledning, skall ärendet efter stämning handläggas

vid allmän underrätt i orten (3 §), som äger uppdraga åt särskilda synemän

att avgiva utlåtande i tvistefrågan (4 §). Om ej missnöje med utlåtandet

anmäles inom viss tid, skall det av rätten fastställas (5 §). För skada,

som uppstår vid underhåll av ledning, skall särskild ersättning utgå (7 §).

II. Grunderna för en ny lagstiftning om vatten- och

avloppsanläggningar.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga har konstaterat att städernas stadsplanelagda områden

med få undantag är försedda med tillfredsställande vatten- och avloppsanläggningar.

För såväl tät- som glesbebyggelsen inom landskommunerna

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

lämnar förhållandena däremot mycket övrigt att önska. Enligt en av egnahemsstyrelsen

verkställd, år 1942 avgiven utredning var av de cirka 650 000

fastigheterna på den egentliga landsbygden 470 000 fastigheter eller 72 %

av hela antalet i behov av nya eller förbättrade anordningar. Vid den särskilda

folkräkningen 1935/36 befanns av 32 000 undersökta landsbygdsfasligheter

80 % sakna vattenledning och lika många avlopp. Med stöd av

uppgifter från 1945 års bostadsräkning har den befolkning, vars bostäder

icke var försedda med både vattenledning och avlopp, beräknats till 2,5

milj. eller 37 % av hela den dåvarande befolkningen om 6,7 milj. Det totala

behovet av förbättringsåtgärder måste av flera skäl antagas vara ännu

större än vad dessa utredningar visat.

Det ekonomiska framåtskridandet, som möjliggjort en väsentlig höjning

av levnads- och bostadsstandarden, har enligt de sakkunniga medfört krav

på förbättringar för den bebyggelse, som hittills varit eftersatt i förevarande

hänseende. Med hänsyn till önskemålet att motverka avflyttning från landsbygden

vore det av största vikt att söka tillse, att befolkningen inom den

spridda bebyggelsen och de mindre tätorterna lcomme i åtnjutande av de

förmåner, vilka för städernas invånare framstode som oundgängliga. Kraven

på tidsenliga vatten- och avloppsanordningar vore motiverade även ur

sanitär synpunkt, i vilket hänseende särskilt kunde framhållas att markanta

missförhållanden uppstått inom äldre okontrollerad bebyggelse till följd av

otillfredsställande eller direkt olämpliga vatten- och avloppsanordningar.

Betraktade såsom rationaliseringsåtgärder inom lantbruket intoge frågorna

om vattenförsörjning och avlopp en särställning med hänsyn till den arbetsbesparing,

som vore möjlig genom en rationell lösning av vattenförsörjningen.

För näringslivets utveckling och därmed befolkningsförhållandena i

landskommunerna vore det av avgörande betydelse att deras tätortsbildningar

bleve försedda med tidsenliga vatten- och avloppsanordningar.

De sakkunniga har ansett att målet för förbättring av vatten-

och avloppsförhållandena borde vara att all bebyggelse

av varaktig art anslötes till gemensamma vatten- och avloppsanläggningar,

där sådana ur teknisk och ekonomisk synpunkt vore lämpliga, och i övrigt

försåges med närmast likvärdiga separata anordningar. Denna målsättning

stode i överensstämmelse med vad som i detta avseende inrymdes i bostadspolitiken,

byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. Kostnaderna

för erforderliga åtgärder kunde — räknat efter 1950 års kostnadsläge

_ skattas till omkring 2 miljarder kronor. Enligt de sakkunnigas mening

vore det ej orimligt att åtminstone såsom en arbetshypotes utgå från att

programmet borde kunna successivt förverkligas inom en tidrymd av omkring

20 år. — I vissa speciella avseenden har de sakkunniga ansett lämpligt

att i förväg precisera den standard efter vilken en lösning av vattenoch

avloppsfrågorna borde eftersträvas. Av kostnadsskäl och med hänsyn till

att föroreningar i egentligt spillvatten borde kunna pa clt effektivt sätt

avskiljas i reningsanläggning vore det i allmänhet lämpligast att ullöra

spillvattennätet endast för hushållsspillvatten och därmed jämförligt av
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

loppsvatten, varemot avledande av regnvatten kunde ske genom öppna diken

eller, där så vore påkallat, genom särskilda regnvattenledningar. En annan

fråga vore, huruvida ledningarna borde dimensioneras med särskild

hänsyn till brandförsvarets behov. Detta medförde sådana krav på ledningsdimensioner

och vattenmängder, att kostnaderna vid mindre anläggningar

bleve oproportionerligt höga. Vattenbehovet för brandsläckning måste därför

vid dessa anläggningar tillgodoses på annat sätt, t. ex. medelst branddammar,

vilka dock givetvis kunde fyllas med hjälp av vattenledningen.

Även bortsett från vad som betingades av brandförsvarets krav vore det med

hansyn till merkostnaderna icke ekonomiskt berättigat att utföra mindre

anläggningar med samma reserv- och säkerhetsanordningar till undvikande

av leveransavbrott och andra driftsstörningar som vore vanliga vid de större

anläggningarna. Den glesare bebyggelsen borde erhålla i huvudsak samma

fordelar som erbjödes inom de mindre tätområdena under förutsättning att

kostnaderna ej bleve orimligt höga. Detta innebure bl. a. att vatten i allmänhet

borde finnas tillgängligt genom ledning i sådan mängd och med

sådant tryck, att bostäderna kunde utrustas med t. ex. varmvattenberedare,

badrum och vattenklosett. Avloppsanordningarna borde, där icke särskilda

skäl undantagsvis motiverade avsteg därifrån, utföras på sådant sätt att de

kunde avleda spillvatten från vattenklosetter utan sanitära olägenheter.

De sakkunniga har sökt analysera orsakerna till att vatten- och avloppsfrågorna

icke lösts i större utsträckning än som skett samt har som den viktigaste

orsaken angivit, att kostnaderna mångenstädes blivit höga. Detta

berodde i viss mån på naturförhållandena i vissa landsdelar men även på

bebyggelseförhållandena och särskilt på brister i äldre byggnadslagstiftning.

Sålunda hade tätbebyggelse tidigare ej kunnat förhindras uppkomma

inom område, där anläggning för vattenförsörjning och avlopp ställde sig

ovanligt dyr. Särskilt den omständigheten att planområdena tilltagits alltför

stora och att okontrollerad randbebyggelse tillåtits uppkomma utanför

desamma hade medfört en i vatten- och avloppshänseende högst fördyrande

utspridning av bebyggelsen. Emellertid vore uppenbart, att kostnadsfrågan

icke alltid vore den avgörande faktorn. Detta framginge bl. a. därav att den

ekonomiska bärkraften i många landskommuner, där erforderliga anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp saknades, vore lika stor som eller

större än vad den i allmänhet varit i städerna, då dessa löste sina motsvarande

problem. En av de väsentligaste orsakerna till att frågan försummats

vore den, att landskommunerna icke i erforderlig mån befattat sig med

den samlade bebyggelsens särskilda problem. Skyldighet för kommun att

utföra anläggning för vattenförsörjning och avlopp förelåge i huvudsak

endast i fall, då sanitära missförhållanden nödvändiggjorde ett ingripande,

och kommunerna hade i stor utsträckning ansell sig sakna befogenhet att

i andra fall sörja för frågans lösning. Stundom hade frågan kunnat vålla

motsättning mellan tätort och glesbygd inom en kommun. Kommunernas

ekonomi hade tidigare ofta ej tillåtit någon mera omfattande kommunal

insats. Sedan dessa förhållanden numera i väsentlig mån ändrats, hade

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

krisförhållandena utgjort hinder. Avsaknaden av bestämmelser om skyldighet

för fastighetsägarna att ansluta sina fastigheter till både vattenledning

och avloppsledning hade motverkat benägenheten bland kommunerna att

ställa sig i spetsen för vatten- och avloppsföretag. Härtill hade även bidragit

den begränsade möjligheten att av brukarna uttaga skälig ersättning för

anslutning till och nyttjande av avloppsledning. Jämväl municipalbildningarna

hade i praktiken på många håll utgjort hinder för eller motverkat en

kommunal lösning av tätbebyggelsens vatten- och avloppsfrågor. Vidare

hade hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet icke haft tillräckligt stöd i

hälsovårdsstadgans bestämmelser, vilka i huvudsak vore av blott rekommenderande

natur.

Med hänsyn till vad sålunda anförts rörande orsakerna till att frågorna

om vattenförsörjning och avlopp ej lösts i större utsträckning än som skett

har de sakkunniga ansett, att en förbättring, om den skulle uppnås inom

rimlig tid, förutsatte genomförande av ett ganska omfattande reformprogram.

De reformer, som de sakkunniga ville föreslå, karakteriserades av

ett samgående mellan staten, kommunerna och de enskilda till målets förverkligande

samt innefattade såväl ekonomiskt stöd av stat och kommun

som ock åtgärder på lagstiftningens och administrationens områden. De

sakkunniga har betonat, att behovet av åtgärder i sistnämnda avseende vore

om möjligt mera angeläget än behovet av ekonomisk medverkan från statens

sida.

De sakkunniga har påpekat, hurusom den hittillsvarande utvecklingen

visat, att de enskildas intresse, initiativ och förmåga icke vore tillräckliga

för att säkerställa, att anläggningar för vattenförsörjning och avlopp tillkomme

i rätt tid och med riktig planläggning. Enskilda initiativtagare vore

benägna att begränsa företagen till bebyggelse, beträffande vilken ur deras

synpunkt förutsättningar vore för handen för en ekonomiskt förmånlig

lösning, och att lämna de sämre ställda fastigheterna utanför. De vore ofta

obenägna att nedlägga kostnader för att möjliggöra utvidgning av anläggningen

till framtida bebyggelse, eftersom dessa kostnader förbleve oräntabla,

till dess den avsedda anslutningen vunnits. De hade överhuvud ofta

icke de ekonomiska resurser, vilka erfordrades för att genomföra en större

anläggning. Däremot hade kommunerna i allmänhet goda möjligheter att

på ett rationellt sätt planlägga, finansiera och utbygga behövliga större

anläggningar och härigenom förebygga olämpliga investeringar i separata

anläggningar och andra irrationella dellösningar. Att en tätorts behov av

vattenförsörjning och avlopp bleve vederbörligen tillgodosett vore i väsentlig

grad ett intresse för alla kommunens invånare, oavsett om de vore bosatta

inom tätorten eller icke, eftersom en välordnad och utvecklingskraftig

tätortsbildning vore av grundläggande betydelse för näringslivet i kommunen.

I städerna hade vattenförsörjning och avlopp av ålder ansetts som en

kommunal angelägenhet. Även det ansvar, som tillagts kommunerna på bebyggelseplaneringens

område, motiverade att de finge uppgifter och ansvar

i fråga om ordnande av vattenförsörjning och avlopp för bebyggelsen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Av nu nämnda skäl har de sakkunniga föreslagit lagregler, enligt vilka

utförande, underhall och drift av sadana vatten- och avloppsanläggningar,

som erfordrades för mera omfattande bebyggelse, skulle, om särskilda förhållanden

ej föranledde annat, vara ett åliggande för kommunen.

Att i lagtext mera bestämt angiva storleken av de anläggningar, som borde

drivas av kommunen, kunde ej komma i fråga, enär ett betydande utrymme

måste lämnas för hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall.

De sakkunniga har för sin del utgått från att anläggningar inom samlad

bebyggelse med 100—200 invånare (25—50 hushåll) i regel borde utföras

och drivas genom kommunens försorg. Kommunen borde dessutom omhänderha

även anläggningar av mindre omfattning, om de vore erforderliga med

hänsyn till de sanitära, sociala eller ekonomiska förhållandena och ej kunde

antagas utan kommunens mellankomst komma till stånd inom rimlig

tid eller med ändamålsenlig utformning. Härutöver borde det förutsättas,

att kommunerna utövade viss frivillig verksamhet på området; någon begränsning

av kommunernas rätt att omhänderha vatten- och avloppsanläggningar

borde därför ej komma i fråga.

Med uttrycket kommun har de sakkunniga åsyftat allenast stad, köping,

som utgör särskild kommun, och landskommun. Vad däremot angår municipalsamhällena

skulle en eventuell skyldighet för dessa att utföra vattenoch

avloppsanläggningar innebära, att deras invånare, vilka liksom övriga

invånare i moderkommunen finge bidraga till att förse denna med erforderliga

vatten- och avloppsanordningar, därutöver finge ensamma bekosta vattenförsörjning

och avlopp inom municipen. För att undvika denna konsekvens

har de sakkunniga föreslagit, att de kommunala vatten- och avloppsuPP8*fterna

skulle inom municipalsamhälle åvila moderkommunen.

För det fall att vatten- och avloppsanläggning, som erfordras för flera

fastigheters behov, icke utföres och drives av kommunen, uppkommer enligt

de sakkunniga behov av lagregler om lämpliga sammanslutningar eller

andra organ, som kan handhava verksamheten och som äger erforderliga

ekonomiska resurser och tillräcklig handlingskraft för att trygga dess behöriga

genomförande. Vid utformandet av dessa organisatoriska bestämmelser

vore vidare att beakta, att frågan stode i nära samband med frågan

om rätt och skyldighet för ägare av fastighet att hålla denna ansluten till

vatten- och avloppsanläggningen. Där anslutningstvång funnes stadgat —

såsom för närvarande i fråga om avloppsföretag —- innebure detta ett

tvång för fastighetsägaren eller fastigheten att tillhöra sammanslutningen.

Denna förpliktelse rubbades icke, om fastigheten bytte ägare, och gällde

sålunda icke blott mot ägaren utan även mot tredje man. I enlighet härmed

fordrades beträffande sammanslutningar av angivet slag icke blott bestämmelser

som tillgodosåge fastighetsägarnas intressen utan även bestämmelser

till skydd för tredje man. Såsom exempel på lagregler med dylikt

innehall kunde nämnas de i 8 kap. vattenlagen givna bestämmelserna om

avloppssamfälligheter samt de i lagen om enskilda vägar förekommande

bestämmelserna om vägsamfälligheter av olika slag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

De sakkunniga har föreslagit, att de nyssnämnda bestämmelserna i 8 kap.

vattenlagen skall utgå samt ersättas med stadganden om samfälligheter

med ändamål att ombesörja såväl vattenförsörjning

som avlopp. Stadgandena kunde lämpligen utformas efter mönster

av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Dessa s. k. vatten- och

avloppssamfälligheter borde vara av två slag. Om antalet deltagande fastigheter

vore ringa, borde deras ekonomiska tillskott till företaget lämpligen

bestämmas efter andelstal. För dessa mindre vatten- och avloppsföretag har

föreslagits benämningen andelssamfälligheter. Om däremot antalet fastigheter

i en samfällighet vore mera betydande, borde deras ekonomiska tillskott

bestämmas efter taxa på det sätt som vore brukligt vid kommunala och

andra större anläggningar. För sådana sammanslutningar har föreslagits

benämningen taxesamfälligheter. För dessa två slag av samfälligheter borde

i åtskilliga hänseenden gälla olika regler. Skillnaderna kunde icke begränsas

enbart till vad som betingades av metoderna för beräkning och uttagande

av ekonomiska tillskott till verksamheten utan berörde även de allmänna

intressen, som vore förknippade med större företag för vattenförsörjning

och avlopp. Sålunda borde det allmänna erhålla viss insyn och

visst inflytande med avseende å taxesamfälligheternas verksamhet.

I ändamål att underlätta för vatten- och avloppssamfälligheterna att finansiera

sin verksamhet har de sakkunniga föreslagit, att samfälligheterna

skulle för sina bidragsfordringar hos de anslutna fastigheterna erhålla förmånsrätt

i dessa fastigheter före intecknad gäld i likhet med vad som

gällde i fråga om vägföreningars och andra vägsamfälligheters bidragsfordringar.

Då största delen av samfälligheternas årskostnader avsåge ränteutgifter,

bleve en dylik förmånsrätt av största betydelse för samfälligheternas

ekonomi. Eftersom förmånsrätten komme att gälla endast den på varje

fastighet belöpande årskostnaden och endast belopp, som stått oguldet högst

ett år, torde några betänkligheter ur fastighetskreditens synpunkt icke behöva

uppkomma. I själva verket vore en sådan förmånsrätt genomsnittligt

sett snarast ägnad att skapa bättre säkerhet för såväl fastighetsägare som

inteckningshavare genom att bereda garantier för att de särskilda fastigheternas

tillskott behörigen gäldades.

Vidare har de sakkunniga, i syfte att främja tillkomsten av vatten- och

avloppsanläggningar, gemensamma för flera fastigheter, föreslagit införande

av bestämmelser om anslut ningstvång beträffande anläggningar

för vattenförsörjning. Bestämmelserna borde gälla såväl kommunala företag

som företag, drivna av vatten- och avloppssamfälligheter. Envar intressent

i ett blivande företag ävensom kommun och länsstyrelse skulle ha

rätt att taga initiativ till och påkalla utförande av gemensam anläggning,

om sådan vore lämplig ur teknisk och ekonomisk synpunkt. För att alla

fastigheter, vilkas vatten- och avloppsfråga lämpligen kunde lösas genom

gemensam anläggning, alltid skulle ha möjlighet härtill, har de sakkunniga

även föreslagit bestämmelser om anslutningsrätt. Anslutning skulle

alltid kunna påfordras, om densamma vore förenad med fördel ur teknisk

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 121

och ekonomisk synpunkt. I samband med den sålunda skisserade reformen

borde de nuvarande stadgandena om anslutningsrätt och anslutningstvång

beträffande avloppsföretag, vilka vore meddelade i 8 kap. vattenlagen, utgå

och ersättas av stadganden med samma innehåll som de tilltänkta bestämmelserna

för vattenförsörjningsföretag.

Av de nuvarande spridda stadgandena om rätt att taga i anspråk

mark för vatten- och avloppsanläggning borde enligt de sakkunnigas mening

2 kap. 14 § första stycket och 45 § första stycket samt 8 kap. 4 och

24 §§ vattenlagen ävensom lagen om rätt att över annans mark framdraga

ledning för vatten till husbehovsförbrukning göras enhetliga och sammanföras

till en och samma författning. Beträffande rätt att taga i anspråk

vattentillgångar har föreslagits en betydande utvidgning av

de nuvarande i vattenlagen och lagen om expropriation förekommande bestämmelserna

i detta ämne. Enligt de sakkunnigas mening vore vattenförsörjningen

ett så viktigt intresse, att man icke syntes behöva hysa några betänkligheter

mot att meddela mera generella bestämmelser om rätt att för

andamålet utnyttja vattentillgång inom annans område. Rättigheten borde

få utövas även då möjlighet funnes att utan oskälig kostnad ordna vattenförsörjning

på annat sätt men då en väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel

stode att vinna genom att vattentillgången toges i anspråk.

Beträffande den närstående frågan om skydd mot vattenförorening

har de sakkunniga framhållit, att ett trängande behov förelåge

av ett effektivt skydd mot förorening av grund- och ytvattenförekomster,

vilka tagits i anspråk eller framdeles kunde behöva utnyttjas för vattenförsörj

ningsändamål, samt av en översyn av gällande bestämmelser om utsläppande

av avloppsvatten i sjöar och vattendrag. De sakkunniga har, sedan

besked erhållits att närmare utredning av föroreningsfrågan av kostnadsskäl

måste tills vidare anstå, i anledning därav inskränkt sig till att

anföra vissa synpunkter, vilka enligt deras mening borde anläggas på det

fortsatta reformarbetet men har — bortsett från vissa förslag till ändringar

i reglerna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar och i fråga

om tillsynsmyndigheternas organisation — icke i betänkandet tagit ståndpunkt

till utformningen av erforderliga bestämmelser i ämnet.

Vad angår principerna för avgiftsskyldigheten till vatten- och

avloppsanläggning har de sakkunniga förutsatt, att skyldigheten skulle

åvila ägarna eller i vissa fall brukarna av de fastigheter, som anslutits till

anläggningen. Att avgiftsskyldigheten i vissa fall skulle belasta fastigheterna

med förmånsrätt, är redan omnämnt. I övrigt borde avgiftsskyldigheten utformas

i nära anslutning till vad som för närvarande tillämpades vid städernas

vattenverk. Avgifter borde alltså i princip få uttagas till täckande av

alla kostnader för anläggningen. Däremot finge avgifterna icke uppgå till

högre belopp än som motsvarade självkostnaden. Helt utan undantag kunde

denna princip dock icke genomföras. Sådana merkostnader (s. k. utvecklingskostnader),

som nedlades å en anläggning för att den framdeles skulle

kunna utvidgas att betjäna eventuellt tillkommande bebyggelse, borde, in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition, nr 121

till dess sådaa utvidgning kommit till stånd, bäras av den kommun där

bebyggelseområdet vore beläget. Därjämte kunde det av utjämningshänsyn

vara önskvärt, att även en skälig del av övriga kostnader bestredes av kommunen.

Å andra sidan borde icke, såsom nu vore fallet, någon skillnad i

avgiftshänseende upprätthållas mellan områden inom och områden utom

stadsplan. En kommun, som utförde vatten- och avloppsanläggning, borde

sålunda, oavsett om stadsplaneläggning ägt rum, få uttaga ersättning av

fastighetsägarna till täckande av kostnaderna för anläggningen med nyssnämnda

undantag. Genomförandet av denna regel medförde att byggnadslagens

hithörande regler måste omarbetas så, att avloppsledning icke längre

komme att i byggnadslagens mening utgöra del av gata samt att i konsekvens

härmed kostnaden för utförande av avloppsledningar icke vidare

finge uttagas i form av ersättning för gatubyggnadskostnad utan i stället

utginge enligt de nyss skisserade avgiftsreglerna. —- De sakkunniga, som

ägnat stor uppmärksamhet åt de markpolitiska synpunkter, vilka de funnit

kunna anläggas på vatten- och avloppsproblemen, har i samband med avgiftsfrågan

erinrat, att ett system med enbart periodiska avgifter lätteligen

medförde oskäliga prisstegringar på tomtmark inom områden, för vilka vatten-

och avloppsanläggningar utfördes. För att motverka denna tendens

borde enligt de sakkunnigas mening kostnaderna för utförande av vattenoch

avloppsanläggningar i största utsträckning inräknas i — d. v. s. uppbäras

via — tomtpriset. Där så ej kunde ske, borde i allt fall avgiften konstrueras

så, att den för en tomtköpare framstode som en belastning, till

vilken han måste taga hänsyn vid bestämmandet av köpeskillingen. Kapitalkostnaderna

för vatten- och avloppsanläggningar borde därför helt eller

till betydande del påföras tomterna i form av anslutningsavgifter. Detta uteslöte

icke att betalningen fördelades över en längre tidrymd, blott det belopp,

som skulle erläggas, blivit fixerat såsom en samlad kapitalkostnad.

För redan bebyggda områden kunde dock behov uppkomma att fastställa

anslutningsavgifter enligt delvis andra grunder. Vidare borde den, som

exploaterade ett markområde för bebyggande, kunna få sig ålagt att bekosta

utförandet av både vatten- och avloppsanläggning för området, varvid

dock givetvis förutsattes, att han komme att bereda sig täckning för

kostnaderna vid blivande tomtförsäljningar.

De sakkunniga bär även föreslagit nya regler om förfarandet när

det gäller prövning av frågor om tillämpningen av bestämmelserna om vatten-

och avloppsanläggningar. Den ledande synpunkten vid utformningen

av reglerna om förfarandet borde enligt deras mening vara den, att ett

ärende angående utförande av vatten- och avloppsanläggning i princip

skulle upptagas av eu myndighet, nämligen länsstyrelsen, till vilken alltså

sakägarna utan risk för rättsförlust skulle kunna hänskjuta hela frågekomplexet.

Prövningen måste emellertid — för att icke länsstyrelsen skulle

belastas med alltför mycket utredningsarbete — föregås av utredning och

annan förberedande handläggning vid särskild förrättning, verkställd av

en förrältningsman, som länsstyrelsen hade att förordna. Förrättningen bor
St

Iiiluing till riksdagens protokoll It)Öl). 1 samt. Nr 121

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

de utmynna i ett förslag rörande anläggningens omfattning och utformning

(inbegripet tvångsanslutning om så erfordrades), rörande verksamhetsformen

(kommunal anläggning, andels- eller taxesamfällighet) samt rörande

kostnadsfördelningen (taxa eller andelstal). Förslaget borde utställas till

granskning samt därefter prövas och fastställas av länsstyrelsen, som vid

behov skulle äga göra ändringar i förslaget. I samband med den förberedande

förrättningen och länsstyrelsens prövning borde de av frågan berörda

myndigheterna — kommuner, hälsovårds- och planmyndigheter, bostads-

och jordbrukspolitiska organ in. fl. — få tillfälle att göra sina synpunkter

gällande. — Vissa frågor borde dock av länsstyrelsen överlämnas

till annan myndighets prövning. Om länsstyrelsen funne, att viss anläggning

borde omhänderhavas av andelssamfällighet, borde prövningen av förekommande

tvistefrågor — vilka i detta fall vore av övervägande privaträttslig

natur — av länsstyrelsen hänskjutas till vattendomstol. Även vattentäkts-

och föroreningsfrågor borde, om någon sakägare det yrkade eller

länsstyrelsen funne behov föreligga av ett rättskraftigt avgörande i dessa

delar, hänskjutas till vattendomstol. Kunde enighet ej uppnås i fråga om

ersättning för rätt att taga mark i anspråk, borde talan därom särskilt

väckas vid expropriationsdomstol. — Den nu föreslagna ordningen för prövning

av frågor om utförande av vatten- och avloppsanläggningar behövde

givetvis endast tillämpas, där sådan prövning av särskild anledning visade sig

behövlig, men torde dock ofta bli att tillråda med hänsyn till den trygghet

för framtiden, som därigenom bereddes anläggaren och brukarna samt för

att anläggningen skulle komma i åtnjutande av de särskilda förmåner, som

prövning och fastställelse medförde (t. ex. i fråga om statsbidragsgivningen).

Prövningen kunde även inskränkas att avse endast viss eller vissa frågor,

t. ex. utnyttjande av vattentäkt.

I lagtekniskt hänseende har de sakkunniga föreslagit, att huvudparten

av de skisserade bestämmelserna skulle sammanföras till ett särskilt lagverk,

som således komme att innehålla alla centrala bestämmelser om vatten-

och avloppsanläggningar. I anledning härav har de sakkunniga vid betänkandet

fogat ett förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar, vilket

vore avsett att täcka behovet av ett sådant sammanfattande lagverk.

Vissa detalj bestämmelser har dock, för att icke onödigtvis belasta lagen,

utbrutits ur denna och sammanförts till ett särskilt förslag till stadga angående

behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar

(vatten- och avloppsstadga). Reformens sammanhang med vattenrättsliga

frågor har nödvändiggjort ett förslag till lag om ändring i vissa delar av

vattenlagen. I samband därmed har även befunnits erforderligt att omarbeta

de nuvarande bestämmelserna om tillsyn till motverkande av vattenförorening,

i anledning varav vid betänkandet fogats förslag till lag om tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. De sakkunnigas ställningstagande

till frågan om avgifter till vatten- och avloppsanläggningar har

föranlett dem att utarbeta förslag till lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen

den 30 juni 1947. Bestämmelserna om förmånsrätt för vatten
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

och avloppssamfälligheternas bidragsfordringar hos de anslutna fastigheterna

har erhållit sin plats i ett särskilt förslag till lag om förmånsrätt för

vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar. Vidare

har, för reglering av vissa detaljfrågor, framlagts förslag till ändringar i ett

antal andra lagar och författningar.1

Yttrandena.

Att en förbättring av vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena,

särskilt på landsbygden, snarast bör åstadkommas,

har framhållits i nära nog samtliga yttranden. Icke i något yttrande har

behovet av en förbättring bestritts. Bostadsstgrelsen har betonat, att behovet

av åtgärder från det allmännas sida vore angeläget ur de synpunkter

bostadsmyndigheterna hade att företräda. De bostadspolitiska strävandena

syftade bl. a. till en sådan utrustningsstandard att huvudparten av alla lägenheter

komme att fylla de anspråk, som för närvarande uppställdes vid

nybyggnad i städerna. Kn utjämning borde astadkommas av den skillnad i

standard, som inte minst beträffande vattenförsörjning och avlopp alltjämt

förelåge främst mellan stadssamhällenas och landsbygdens bostadsbestånd.

Bostadsstyrelsens hittillsvarande erfarenheter visade, dels att de sanitära

förhållandena såväl inom de mindre tätorterna och bebyggelseagglomerationerna

som på den rena landsbygden ofta vore otillfredsställande, dels att

kostnaderna för vatten och avlopp med hänsyn till bristen på gemensamhetsanläggningar

och brister i bebyggelselokalisering, projektering och utförande

i många fall blivit onödigt höga. Även lantbruksstgrelsen har understrukit

vikten av att man ägnade landsbygden och dess glesare bebyggelse

alldeles särskild uppmärksamhet så att frågan därstädes vunne en

snar och ändamålsenlig lösning. Sveriges husmodersföreningars riksförbund

har uttalat att vatten- och avloppsfrågan på landsbygden för närvarande

utan tvekan utgjorde det viktigaste bostadsförbättringsproblemet.

Även de sakkunnigas uttalanden om målet för en förbättring av

vatten- och avloppsförhållandena har i yttrandena vunnit allmän

anslutning. Länsstyrelsen i Östergötlands län har dock förklarat sig

anse den deklarerade målsättningen, att all bebyggelse, såväl samlad som

spridd, borde förses med tillfredsställande vatten- och avloppsanordningar,

vara ouppnåelig.

I vissa yttranden har framställts önskemal pa en närmare bestämning av

det uppställda s. k. varaktighetskravet.

1 Beträffande lagstiftningens utformning har ett särskilt yttrande avgivits av häradshövdingen

O. Hiben, vilken såsom expert biträtt de sakkunniga. Denne har såsom sin mening särskilt

framhållit, att lagstiftningen borde genomgående skilja mellan, å ena sidan, rent privaträttsliga

regler om de rättigheter och skyldigheter, som en intressent kunde göra gäl!ande_ mot en eller

flera andra intressenter, och, å andra sidan, regleringen av vatten- och avloppsfrågor för större

bebyggelseområden, vilken i hög grad måste bestämmas av hänsyn till allmänna intressen. Riben

har, på grundval av detta ställningstagande, i särskild promemoria skisserat ett förslag till lag

om kommunala vatten- och avloppsanläggningar samt ett förslag till lag om ändring i vissa

delar av vattenlagen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Kammarkollegiet har framhållit, att »varaktigheten» av en planerad eller

befintlig bebyggelse enligt de sakkunniga skulle vara den främsta förutsättningen

för att vatten- och avloppsproblemen inom en viss ort borde lösas.

De sakkunniga hade emellertid icke givit några anvisningar, efter vilka

grunder en bedömning av varaktigheten skulle ske eller vilken myndighet,

som skulle verkställa en dylik avvägning. Även bostadsstyrelsen har betonat,

att, om byggnadstillståndsgivningen icke ansåges böra utnyttjas såsom

ett instrument för bebyggelseplaneringen eller för en angelägenhetsprövning

av företagen, frågan om en metod för bedömande av företagens

lämplighet borde utredas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett lämpligt,

att man länsvis uppgjorde planer rörande det förefintliga behovet av

vatten- och avloppsföretag, i vilka planer turordningen mellan företagen

borde bestämmas med hänsyn till angelägenhetsgraden. Länen borde därefter

tilldelas en viss byggnadskvot att disponeras för ifrågavarande ändamål.

Länsstyrelsen i Kalmar län har rekommenderat att kommunerna uppgjorde

program för utbyggnad efter angelägenhetsgrad av erforderliga anläggningar

inom kommunen, där flera tätorter funnes inom densamma. Angelägenhetsgraden

borde givetvis prövas i samråd med hälsovårdsmyndigheterna

och vatten- och avloppsmyndigheterna. Länsstyrelsen i Uppsala län

har framhållit, att varaktighetskravet icke alltid kunde strängt upprätthållas

utan åsidosättande av viktiga hygieniska och sociala intressen. 1 tätorter,

där svårare sanitära missförhållanden uppstått eller hotade att uppstå,

borde ledningar anläggas även om den befintliga bebyggelsen vore mogen

för sanering. Också vid glesare bebyggelse kunde sociala hänsyn någon

gång motivera vatten- och avloppsanläggningar, som på längre sikt tedde

sig som tvivelaktiga investeringsobjekt. Även föreningen för samhällsplanering

har uttalat, att sådan bostadsbebyggelse, som icke bedömdes komma

att bestå och utnyttjas för sitt ändamål under överskådlig tid, borde kunna

förses med tillfredsställande anordningar för vattenförsörjning och avlopp

under förutsättning att den därför nödvändiga investeringen stode i rimlig

relation till bebyggelsens varaktighet.

Från flera håll, bl. a. av länsstyrelsen i Malmöhus län, har framhållits den

skillnad i behov, som förelåge mellan fritidsbebyggelse och permanent bebyggelse.

Problemet, vilka krav som kunde och borde ställas på fritidsbebyggelsens

vatten- och avloppsanordningar, utgjorde i dagens läge inom länet

ett av de mera svårlösta och påträngande. Som allmänt omdöme ville

länsstyrelsen uttala, att det icke kunde vara rimligt ur vare sig den enskilda

fastighetsägarens eller det allmännas synpunkt att generellt ställa samma

tordringar på vatten- och avloppsanläggningar inom områden med ren fritidsbebyggelse

som inom områden med permanent bebyggelse. Även länsstyrelsen

i Kristianstads län har ansett, att målet icke kunde ställas lika högt

som eljest, då det gällde fritidsbebyggelse. Det måste i de flesta fall''anses

överflödigt att förse sådan bebyggelse med gemensamma såväl vatten- som

avloppsanläggningar. Därest vattenförsörjningen ordnades genom gemensam

anläggning, borde åtminstone i de allra flesta fall varje fastighet för

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

sig kunna anordna eget avlopp. Länsstyrelsen i Uppsala län har med avseende

å sommarbebyggelsen anfört, att bostadssociala hänsyn härvidlag gjorde

sig mindre starkt gällande men att å andra sidan sanitära förhållanden

kunde nödvändiggöra åtminstone avloppsledning. En annan synpunkt på

sommarbebyggelsens problem har anlagts av svenska landskommunernas

förbund, som betonat, att ägarna till sommar- och sportstugor mestadels

vore utsocknes och att kommunen i allmänhet icke kunde påräkna andra

inkomster från dem än fastighetsskatten.

Länsstyrelsen i Värmlands län har särskilt understrukit de synpunkter,

som av de sakkunniga anlagts på frågan, huruvida den spridda bebyggelsens

vatten- och avloppsfrågor regelmässigt borde lösas med tanke på att

möjliggöra installation av vattenklosetter. En motsatt princip skulle enligt

länsstyrelsens mening medföra en nedklassning av bostäderna inom glesbebyggelsen,

vilken skulle vara svår att försvara. Länsstyrelsen vore emellertid

väl medveten om att frågan om erforderliga åtgärder i här avsett fall

måste från fall till fall bedömas med beaktande icke blott av atgärdeinas

lämplighet på längre sikt utan även av kostnadernas storlek. Liknande uttalanden

har gjorts av bl. a. länsbostadsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs,

Kalmar och Blekinge län samt förste provinsialläkaren i Jämtlands

län. Även bostadsstyrelsen har ansett målsättningen för vatten- och avloppsfrågornas

lösande böra inbegripa önskemålet att all bebyggelse av varaktig

art erhölle sådan utrustning, att vattenklosetter kunde installeras.

Däremot har statens institut för folkhälsan ifrågasatt, om icke, med hänsyn

till de allvarliga sanitära olägenheter, som ett mera allmänt inrättande

av vattenklosetter innebure genom svårigheten att ordna tillfredsställande

rening av avloppsvattnet, inrättandet av dylika klosetter på rena landsbygden

tills vidare borde begränsas. Medicinalstyrelsen har framhållit liknande

synpunkter, så ock länsarkitekten i Kronobergs län, svenska stadsläkarföreningen

och länsbostadsnämnden i Gotlands län. Länsarkitekten i Kopparbergs

län, som funnit de sakkunnigas målsättning i och för sig önskvärd

och lämplig, har därvid fogat den erinringen, att i de flesta landskommuner

vanligtvis funnes ett flertal mindre, ur avloppssynpunkt synnerligen

olämpligt belägna bebyggelsegrupper, där kostnaderna för fullt tillfredsställande

anordningar bleve oproportionerligt stora och alltför betungande för

kommunerna. I dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke genom direkta

föreskrifter om en lägre inredningsstandard borde klart ifrånsägas, att anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp icke kunde ifrågakomma, i stället

för att allmänheten förespeglades att sådana kanske i en oviss framtid

kunde beräknas bli genomförda. Genom dylikt klart besked minskades platsernas

attraktionsvärde, även om de ur andra synpunkter kunde verka tilldragande

som boplatser.

Svenska teknologföreningen har ansett, att de sakkunniga alltför litet

berört de möjligheter som funnes att i vissa fall ordna vattenförsörjning

och sanitära anordningar på annat sätt än genom gemensamma vatten- och

avloppsledningar. I vårt land med dess delvis starkt utspridda bebyggelse

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

och för ledningsanläggning många gånger svåra terräng vore det icke minst

ur ekonomisk synpunkt angeläget att man hade uppmärksamheten riktad

på de olika lösningar, som kunde komma i fråga. Även svenska arkitekters

riksförbund och länsarkitekten i Stockholms län har betonat att de sakkunniga

icke sökt nå fram till andra lösningar av avloppsfrågorna än de gängse

vedertagna med slutna och kostsamma system. Föreningen för samhällsplanering

har anfört i stort sett samma synpunkter.

Med avseende å frågan om vattenledningars användbarhet för eldsläckningsändamål

har riksbrandinspektören sagt sig anse det riktigt, att vattenförsörjningen

för brandsläckning, där vattenledning icke planerades, icke

innefattades i de sakkunnigas lagförslag. Ä andra sidan ansåge riksbrandinspektören

att där vattenledning för hushållsändamål skulle anläggas i städer,

köpingar eller annat samhälle, som omförmäldes i 23 § brandstadgan,

denna ovillkorligen skulle utföras så att den även fyllde kraven för vattenförsörjning

för eldsläckningsändamål.

I det övervägande flertalet av de inkomna yttrandena har vatten- och avloppsfrågorna

sammanställts med frågan om åtgärder till förhindrande

av förorening av sjöar, vattendrag och grundvattenförekomster.

Behovet av åtgärder har genomgående betecknats

som trängande. I åtskilliga yttranden har t. o. m. tveksamhet uttalats om

möjligheten och lämpligheten av att genomföra det av de sakkunniga skisserade

arbetsprogrammet med hänsyn till vattenföroreningsfrågans läge.

Lunds universitets limnologiska institution har i sitt yttrande anfört, att

insikten över den rådande vattensituationens allvar och de vådliga konsekvenserna

i framtiden av slentrianmässig eller vårdslös behandling av hithörande

frågor icke vore så utbredd i landet, som önskvärt vore. Såsom huvudorsaker

till det ohållbara läget har angivits bl. a. dels den inom hushållen

och industrien successivt starkt ökade vattenförbrukningen, dels den genom

det växande kravet på bekvämlighet inomhus betingade starka mängdtillväxten

av sanitära anläggningar (wc), dels planlöshet och obetänksamhet

vid anordandet av avloppsvattenutsläpp samt misskötsel av förefintliga

anordningar, dels ringa förståelse eller intresse för betydelsen av något slags

avloppsvattenbehandling och recipientvård, dels övertro på effekten av avloppsvattenbehandlingen.

Med anförande av åtskilliga exempel på följderna

av försummad vattenvård har institutionen funnit, att man med nuvarande

behandling av de värdefulla vattnen närmade sig en katastrof, vars förkänningar

redan gjort sig märkbara. Enligt institutionens bestämda mening

kunde man icke föranstalta om åtgärder i syfte att öka vatten- och avloppsbyggandet

med åtföljande ökning av vattenföroreningen utan att de viktiga

och med varandra intimt förbundna frågorna om avloppsvattenbehandlingen

och recipientvården vunnit sin lösning. Uppsala universitets limnologiska

institution har givit uttryck för samma synpunkter. Fiskeristgrelsen har

ansett att en ökad vattenförorening komme att direkt hindra den standardhöjning

i bostadssocialt hänseende och med hänsyn till den allmänna triv
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj ds proposition nr 121

seln, framför allt för landsbygdens befolkning, vilken utgjort riktpunkten

för de sakkunnigas förslag. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att den hittillsvarande

vatten- och avloppsverksamheten liksom även statliga och kommunala

åtgärder på detta område kommit att inriktas framför allt på ett

utbyggande av själva ledningssystemet, medan reningsanläggningar icke utförts

i motsvarande omfattning. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt

kammarkollegiet har ifrågasatt lämpligheten av att åtgärder för vatten- och

avloppsfrågans lösning i enlighet med de sakkunnigas riktlinjer besiötes av

statsmakterna, innan föroreningsfrågan lösts. Bostadsstyrelsen, som av andra

skäl rekommenderat en ingående överarbetning av de sakkunnigas betänkande,

har uttalat att en sådan överarbetning kunde samordnas med

bl. a. en utredning rörande frågorna om förorening av grundvatten och vattenområden.

Svenska teknologföreningen har framhållit att en så omfattande

utbyggnad av vatten- och avloppsanläggningar som de sakkunniga

föreslagit, innebure utomordentliga faror. Liknande uttalanden har gjorts

av länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands samt Göteborgs och Bohus lan och

av förste provinsialläkaren i Örebro län.

I vissa yttranden, vilka kraftigt framhållit föroreningsfrågans betydelse,

har däremot uttryckligen angivits, att denna fråga ej bör utgöra hinder för

genomförande av en reform på vatten- och avloppsväsendets område samt

att de sakkunnigas förslag utgör ett steg i riktning mot lösandet av frågan.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig, även med beaktande av de många svårigheter,

som just nu syntes föreligga att någorlunda snabbt nå det av de

sakkunniga angivna målet utan att andra viktiga hygieniska och sjukvårdande

uppgifter eftersattes, kunna biträda denna målsättning. Statens Jolkbadsutredning,

som framhållit, att den planerade upprustningen av samhällenas

vatten- och avloppsanläggningar i regel komme att medföra eu försämring

av vattendragen, därest icke allmän kontroll skedde att reningsanläggningar

för avloppsvatten byggdes i motsvarande omfattning har

förklarat att utredningen för den skull naturligtvis icke ställde sig avvisande

till en i högsta grad önskvärd utbyggnad av vatten- och avloppsanläggningarna,

så mycket mindre som nu rådande missförhållanden när det

gällde tillgången på tillfredsställande badvatten delvis vore förorsakade av

att hithörande frågor, i synnerhet uppförandet av reningsverk för avloppsvatten,

blivit eftersatta.

Den föreslagna principen om skyldighet för kommun att

ställa sig som huvud m a n för större eller eljest mera betydelsefulla

vatten- och avloppsanläggningar har berörts i de flesta yttrandena och

har allmänt tillstyrkts. Som exempel må nämnas att länsstyrelsen i Östergötlands

lön sagt sig vid upprepade tillfällen i sin ämbetsutövning ha fått

anledning beklaga att nuvarande lagstiftning gåve myndigheterna möjlighet

att ålägga eu kommun att ordna sina vatten- och avloppsfrågor på ett

tillfredsställande sätt först sedan det konstaterats, alt rådande förhållanden

medförde sanitära olägenheter. I samband med planläggning av be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

byggelse i kommunernas tätorter hade det ofta visat sig omöjligt att förmå

kommunen att bekosta eller ens förskottera kostnaderna för en utredning av

frågan om vattenförsörjning och avlopp för ett blivande planområde. Byggnadsstyrelsen

har uttalat att den föreslagna principen koinme att verksamt

underlätta den i och för sig nödvändiga samordningen av kommunernas

planfrågor samt vatten- och avloppsfrågor. Liknande uttalanden har gjorts

i yttrandena från ett flertal kommuner; i ett av dessa yttranden (kommunalfullmäktige

i Gustavsberg) har principen betecknats som den fundamentala

förutsättningen för en kommunal samhällsplanering. Länsbostadsnämnden

i Östergötlands lån har, med instämmande av bostadsstyrelsen, yttrat, att

om kommunerna i större utsträckning gjordes till huvudmän för gemensamhetsanordningar,

detta komme att medföra att deras intresse ökades

inte bara för mark- och lokaliseringsfrågor utan även för bebyggelseplanering

överhuvud. Ett bebyggelseområdes exploateringsekonomi måste anses

i väsentlig omfattning beroende av det sätt varpå just dessa frågor löstes.

Införandet av lagregler om kommunalt huvudmannaskap för vatten- och avloppsanläggningar

gåve anledning förmoda, att kommunerna skulle beakta

de möjligheter till kostnadsbesparingar, som stode till buds. Bostadsstyrelsen

har vidare åberopat, att en av investering för vatten- och avloppsändamål

föranledd markvärdestegring effektivast kunde förhindras genom en

aktiv kommunal markpolitik i förening med ett kommunalt huvudmannaskap

för gemensamma vatten- och avloppsanläggningar. Medicinalstyrelsen har

åberopat, att kommunens inkopplande på dessa frågor i synnerhet kunde

vantas på ett önskvärt sätt stegra intresset för gemensamhetsanläggningar

Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, bl. a., att ett kommunalt huvudmannaskap

för vatten- och avloppsanläggningar syntes underlätta en lämplig

anpassning av utförandet efter arbetsbehovet. Distriktsingenjören för

vatten och avlopp i Älvsborgs län har anfört att det för närvarande ofta

forekomme att kommun ansåge sig icke ha skyldighet att ansvara för utförandet

av vatten- och avloppsanläggning även då fråga vore om ett större

samhälle. Följden bleve gärna den, att ekonomiska föreningar i olika delar

av samhället utförde ledningar, som sedermera icke kunde sammankopplas

till en större enhet, och att alltför många provisoriska ledningar utfördes,

vilka senare bleve värdelösa.

Från några håll har dock avhörts kritik mot de sakkunnigas förslag i

torevarande del. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig anse

det riktigt att kommunerna i betydande utsträckning stode såsom huvudmän

för vatten- och avloppsföretag. Att icke mera kunnat uträttas, än som

skett, torde emellertid mera bero på föreskrivna investeringshegränsningar

och otillräckliga ekonomiska resurser än på likgiltighet och ovilja på kommunalt

och enskilt håll. Enligt länsstyrelsens mening vore den lämpligaste

lösningen att i en reviderad hälsovårdslagstiftning gåves klara direktiv om

att kommunerna skulle vara skyldiga att medverka i vatten- och avloppsforetag

icke endast då ingripande erfordrades för att avhjälpa sanitära

missförhållanden. Länsstyrelsen i Hallands lån har sagt sig från sitt arbete

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

med att främja tillkomsten av anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

ha fått den erfarenheten, att det i allmänhet vore lämpligast om kommunen

ställde sig såsom huvudman för dylika anläggningar. Enär emellertid

icke mycket vore att vinna med att tvinga en kommun att vara huvudman

för ett företag, som kommunen själv icke ansåge vara dess angelägenhet,

ville länsstyrelsen avstyrka förslaget om skyldighet för kommun

att vara huvudman för vatten- och avloppsanläggningar.

Kommunalfullmäktige i Vendel har ansett förslaget innebära ett urvattnande

av principen om kommunal självbestämmanderätt. Det lage i en

kommuns intresse att lösa vatten- och avloppsfrågor inom kommunen. Men

några tvingande bestämmelser härom borde inte införas. Huvudmannaskapet

borde i stället betraktas som en kommunal rättighet. Stadsfullmäktige

i Kramfors har förklarat, att det ur kommunal synpunkt icke funnes

anledning motsätta sig föreskrifter om skyldighet för kommun att i den

omfattning, som funnes påkallad ur allmän synpunkt, utföra och driva erforderliga

gemensamma vatten- och avloppsanläggningar inom kommunen.

Däremot kunde mycket starkt ifrågasättas, huruvida länsstyrelsen skulle

givas befogenhet att framtvinga verkställighet eller att utföra anläggning

på kommuns bekostnad. Liknande uttalanden har gjorts av kommunalfullmäktige

i Sollentuna och Dannemora. Drätselnämnden i Stockholm samt

stadsfullmäktige i Norrtälje, Lidingö, Norrköping och Hälsingborg har ansett

anmärkningsvärt, att de sakkunniga — trots att de i betänkandet framhållit,

att i stort sett ingen erinran kunde göras mot det sätt varpå städerna

hittills omhänderhaft de kommunala vatten- och avloppsanläggningarna —

likväl framlagt förslag, vilka komme att innebära ett starkt ökat statsingripande

på området. Kommunalfullmäktige i Bankergd vilka sagt sig

principiellt icke ha något att erinra mot en lagstadgad skyldighet för kommun

att vara huvudman för vatten- och avloppsanläggningar har emellertid

funnit mindre lämpligt att införa en dylik skyldighet i ett läge, då man

måste räkna med att en avsevärd tidrymd komme att förflyta, innan samtliga

anläggningar kunde utföras. När allmänheten finge kännedom om att

kommunen hade skyldighet att vara huvudman, bleve kommunen försatt i

ett besvärligt läge, om den trots skyldigheten icke hade möjlighet att få utföra

anläggningarna. En liknande synpunkt har anlagts av kommunalfullmäktige

i Vollsjö.

Vad angår in unicipalsa in hällenas vatten- och avloppsfrågor

har länsstgrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Jämtlands

och Västerbottens län förklarat sig livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag

i denna del med förmälan att det vore ägnat att underlätta och påskynda

en avveckling av municipalsamhällena. Även länsstgrelserna i Kalmar

och Örebro län har i princip tillstyrkt förslaget. Förste provinsialläkaren

i Örebro län har ansett förslaget om att i förevarande avseende överflytta

municipalsamhällenas åligganden på moderkommunerna vara av den

allra största betydelse ur hälsovårdssynpunkt. Även i åtskilliga andra ytt
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

randen (t. ex. av länsbostadsnämnderna i Skaraborgs, Örebro och Jämtlands

län) har förslaget tillstyrkts. Av de hörda kommunerna har endast vissa

municipalsamhällen yttrat sig i frågan. Av dessa har de flesta uttryckligen

tillstyrkt förslaget. I några fall (Gnesta, Svalöv) betonas särskilt vikten

av att kommunens övertagande av municipalsamhälles anläggning bleve beroende

av begäran från municipalsamhällets sida. I yttrandet från Svalöv

framställes därjämte önskemål om klarare regler angående reglering av de

ekonomiska förhållandena i samband med övertagandet. — I yttrandena

från två municipalsamhällen (Fjällbacka och Deje) framhålles, att municipalsamhällena

borde kunna få behålla rätten att förvalta sin vatten- och

avloppsanläggning men erhålla bidrag härtill av moderkommunen. Ett yttrande

(Sävedalen) går dock ut på bibehållande av nuvarande ordning, enligt

vilken municipalsamhällena skall vara huvudmän för vatten- och avloppsanläggning,

men det hemställes att invånare i samhälls- eller kommundel,

som enligt gatukostnadsbestämmelser gäldat på dem ankommande

kostnad, skall vara befriade från vidare skyldighet.

Däremot har förslaget i förevarande del kritiserats av kammarkollegiet,

som ansett att det medförde en föga rimlig utbrytning av vatten- och avloppsfrågorna

från de municipala angelägenheterna i övrigt. Med hänsyn

till den tid efter annan i olika sammanhang diskuterade avvecklingen av

municipalinstitutet ifragasatte emellertid kollegiet, huruvida icke i samband

med en översyn av de sakkunnigas förslag frågan angående avveckling

tvångsvis av nämnda kommunalförvaltningsinstitut borde göras till

föremål för en allsidig utredning. Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen

i Stockholms län samt av kommunallagskommittén. Även Örebro läns

hälsovårdsförbund har funnit att förslaget endast kunde realiseras, om primärkommunerna

övertoge skyldigheten enligt byggnadslagen att bygga

gata, och att den enda boten syntes vara att avskaffa municipalsamhällena.

De föreslagna principerna för gränsdragningen mellan kommunala

och enskilda vatten- och a v loppsföretag har i

flertalet yttranden lämnats utan erinran och har i åtskilliga fall (t. ex. av

länsstyrelsen i Kopparbergs län) bestämt tillstyrkts. I de yttranden, där kritik

förekommit, har denna i regel gått ut på att området för kommunens

verksamhet borde vidgas. Länsarkitekten i Västernorrlands län har ansett

det kunna ifrågasättas om icke kommunerna regelmässigt borde vara huvudmän

för alla vatten- och avloppsanläggningar, oavsett huru många fastigheter

som skulle anslutas till dessa. Länsstyrelsen i Örebro län har föreslagit,

att kommunen måtte bli huvudman även för sådana företag, som av de sakkunniga

avsetts att handhavas av taxesamfälligheter. Härigenom skulle större

trygghet skapas för att företagen fördes i hamn på ett vederhäftigt sätt.

Organiserandet av en särskild juridisk person med tungrodd förvaltningsoch

kontrollapparat skulle kunna undvikas, liksom också möjligheten för

kverulanter att genom »verksamhet» inom den relativt stora samfälligheten

försvåra arbetets behöriga gång. Liknande synpunkter har anlagts av läns
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

styrelsen i Östergötlands län samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i

Uppsala län. Till tanken på att utvidga den obligatoriska kommunala vattenoch

avloppsverksamheten på bekostnad av de större enskilda sammanslutningarna

bär även bostadsstyrelsen anslutit sig med motivering, att ett enskilt

huvudmannaskap för större anläggningar icke vore tillfredsställande

ur planerings- och markpolitiska synpunkter. Det ifrågasattes därför, om

icke fastare normer än de sakkunniga föreslagit borde angivas for det kommunala

huvudmannaskapet. Detta skulle kunna ske genom en föreskrift att

kommun i princip vore skyldig att svara för gemensamhetsanordmngar ned

till en viss storleksordning, 20 eller 10 hushåll. Samma synpunkter har kommit

till uttryck i yttrandena från kammarkollegiet samt från länsarkitekten

i Örebro län. Länsbostadsnämnden i Västmanlands län har ansett gränsen

mellan kommunala och enskilda anläggningar böra dragas så, att kommunen

bleve skyldig att omhänderha anläggning för en bebyggelse med minst

60 å 100 invånare (motsvarande 15 ä 20 hushåll eller enfamiljshus), medan

länsbostadsnämnden i Jämtlands län velat draga gränsen vid anläggningar,

vilkas anläggningskostnad överstege 50 000—60 000 kronor eller omfattade

15—20 fastigheter.

De sakkunnigas förslag om förmånsrätt för vatten- och avloppssa

in rättigheter nas bid ragsford ringar hos de anslutna

fastigheterna har mött en viss betänksamhet. I åtskilliga yttranden har

förslaget bestämt avstyrkts. De skäl, som anförts mot förslaget, har gått ut

på att införandet av nya s. k. tysta förmånsrätter vore principiellt förkastligt

samt att förmånsrätten i förevarande fall icke kringgärdats med tillräckligt

betryggande garantier till skydd för innehavarna av inteckningar i

de fastigheter, som anslutits till samfälligheterna. Uttalanden av sådan

innebörd har gjorts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovratten for

Västra Sverige, vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, bostadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Skaraborgs län, vissa länsbostadsnämnder, åtskilliga lantbruksnämnder,

sparbanksinspektionen, 19i5 års vattenlagssakkunmga, 1918

års sparbankssakkunniga, Sveriges allmänna hypoteksbank, flertalet hypoteksföreningar,

svenska jordbrukskreditkassan förening u. p. a., Sveriges

fastighetsägareförbund och Sveriges fastighetsmäklares riksförening. Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa har förklarat sig icke vilja bestämt

yttra sig över förslaget men sagt sig vilja understryka de betänkligheter,

som alltid inställde sig inför förslag om införande av nya s. k.

tysta förmånsrätter. I vissa yttranden har därjämte framställts tvivel på den

föreslagna förmånsrättens värde som kreditobjekt. Svenska sparbanksföreningen,

sparbanksinspektionen, 1918 års sparbankssakkunniga och länsstyrelsen

i Södermanlands län har uttalat att sparbankslagen i dess nuvarande

avfattning torde lägga hinder i vägen för långivning tdl samfälligheterna

utan särskild säkerhet. Distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i Vasternorrlands

och Södermanlands län har motsatt sig den föreslagna förmånsrätten

främst av den anledningen, att det kunde förmodas ofta ställa krav

på ett tidsödande förrättnings- och fastställelseförfarande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kiingl. Maj.ts proposition nr 121

Å andra sidan har förslaget vunnit tillslutning i åtskilliga yttranden. Överståthållarämbetet

har förklarat att ämbetet för sin del av ålder brukat upptaga

vattenavgifter i borgenärsförteckningar med förmånsrätt före inteckningar.

Även Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Örebro

och Kopparbergs län, länsbostadsnämnden i Hallands län samt länsstyrelsen,

lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Norrbottens län har — i något

fall dock med uttalad tvekan — tillstyrkt förslaget. Svenska bankföreningen

har framhållit att det visserligen alltid vore en betänklig sak att

införa nya förmånsrätter men har likväl sagt sig icke vilja motsätta sig att

förmånsrätten komme till stånd.

I några yttranden anses förslaget kunna genomföras med vissa modifikationer.

Utkast till bestämmelser av sådant innehåll förekommer bl. a. i yttrandena

från hovrätten för övre Norrland, lantbruksnämnden och hushållningssällskapet

i Kronobergs lån samt Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening.

I nagra fall har icke blott den föreslagna förmånsrätten tillstyrkts utan

därjämte uttalats, att dess tillämpningsområde borde utvidgas att avse även

kommunala vatten- och avloppsanläggningar. Överståthållarämbetets nyss

omnamnda yttrande har sålunda satt detta som ett villkor för genomförande

av vissa andra bestämmelser i förslaget. I yttrandet från stadsfullmäktige i

Trollhättan har gjorts gällande, att det icke funnes någon anledning att i

detta avseende försätta kommun i sämre ställning än ett enskilt företag.

Kreditinstituten har genomgående förklarat sig i princip vara villiga att

medverka i finansieringen av vatten- och avloppsverksamheten. Beträffande

formerna för kreditgivningen har de — i den mån de ej anslutit sig till förslaget

om införande av särskild förmånsrätt — förordat ett system med statliga

eller kommunala kreditgarantier. Denna lösning har även biträtts av de

statliga myndigheter, vilka avstyrkt införande av förmånsrätt. Vattenöverdomstolen,

som förordat en närmare undersökning av möjligheterna att i

någon form ordna dylika garantier, har ansett att alternativet kommunal

kreditgaranti syntes ligga närmast till hands med hänsyn till kommunernas

övriga uppgifter på vatten- och avloppsväsendets område.

De sakkunnigas förslag, att nu gällande lagregler om anslutning srätt

och anslutningst vång beträffande avloppsföretag skall

kompletteras med motsvarande regler i fråga om företag för vattenförsörjning,

har i princip tillstyrkts i de flesta yttrandena. Hovrätten över Skåne

och Blekinge samt hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre

Norrland samt Västerbygdens vattendomstol och 1945 års vattenlagssakkunmga

har vitsordat, att det för en tillfredsställande lösning av vatten- och

avloppsproblemen vore nödvändigt att uppställa dylika regler. Medicinalstyrelsen

har uttalat, att sådana bestämmelser, därest de tillämpades med

hänsynstagande till de i varje fall föreliggande omständigheterna, i väsentlig

grad skulle underlätta och påskynda utvecklingen på området. Liknande

uttalanden har gjorts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

län, lantbruksnämnden i Uppsala län och länsbostadsnämnden i Kristianstads

län. Sveriges lantbruksförbund liar förklarat sig vilja särskilt understryka,

att en väsentlig orsak till att gemensamma vattenledningsföretag hittills

kommit till stånd i så relativt begränsad omfattning säkerligen varit

bristen på bestämmelser om tvångsanslutning. Reglerna om anslutningstvång

och anslutningsrätt vore därför av grundläggande betydelse för genomförandet

av den uppställda målsättningen. — Samma synpunkter har

även kraftigt betonats i yttrandena från riksförbundet landsbygdens folk

och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

I några yttranden har dock en avvisande hållning intagits till förslaget i

förevarande del. Kammarkollegiet har uttalat, att bestämmelserna kunde

komma att erhålla en alltför vidsträckt tolkning, som kunde medföra ekonomiska

olägenheter för den enskilde. Svenska teknologföreningen har funnit,

att de föreslagna bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång

syntes medföra en handläggning, som skulle innebära krav på en

väsentligt ökad tillgång till såväl enskild som statlig tekniskt kompetent

personal. Liknande synpunkter har anförts av byggnadsstyrelsen och svenska

landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har

förklarat sig väl anse att möjligheter till tvångsanslutning borde finnas men

har sagt sig hålla före att de sakkunniga överdrivit betydelsen härav. Det

torde vara viktigare att med praktisk, teknisk och ekonomisk hj älp stimulera

och underlätta frivilliga företag än att skapa regler, som i väsentlig

mån avsåge tvångsföretag. Lantbruksstyrelsen har anfört, att tvångsanslutning

icke borde föreskrivas i större utsträckning än som oundgängligen

erfordrades för att nå ett ekonomiskt gott och rättvist resultat. Ur denna

synpunkt hade styrelsen intet att invända mot att tvångsanslutning infördes

beträffande mindre företag för vattenförsörjning samt ansåge även sådana

regler befogade med avseende å kommunala anläggningar, i vilket sistnämnda

fall några farhågor för att tvångsanslutningen skulle leda till orättvisa

eller obilliga resultat näppeligen förelåge. Med avseende å större enskilda

sammanslutningar syntes däremot regler om tvångsanslutning ej vara

behövliga, eftersom tillräckliga möjligheter torde föreligga att på frivillighetens

väg organisera dylika företag såsom ekonomiska föreningar. Föreningen

för samhällsplanering har haft liknande uttalanden. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har framhållit, att förslaget syntes utgå från att anslutningstvång

skulle kunna komma i fråga även i fall, då något allmänt intresse

av vatten- och avloppsfrågornas lösande icke förelåge samt att en bedömning

enligt de regler, förslaget upptoge, bleve mycket svår. Mot reglerna

för anslutningsrätt hade länsstyrelsen däremot ej funnit anledning till

erinran.

Länsbostadsnämnden i Jämtlands län har uttalat, att bestämmelserna om

anslutningstvång borde utformas så, att tvångsanslutning icke komme i fråga

i andra fall än då kommun stode som huvudman för anläggningen och

starka skäl talade härför. Även länsbostadsnämnden i Östergötlands lan,

som sagt sig i princip acceptera förslaget om anslutningsrätt och anslut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungt. Maj.ts proposition nr 121

ningstvång, har förklarat sig vara skeptiskt inställd, då det gällde småanläggningar.

\ äg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett det kunna ifrågasättas,

huruvida bestämmelser om anslutningsrätt och anslutningstvång vore

berättigade i förhållandet mellan enskilda fastighetsägare. I vad lagbestämmelsen

vore avsedd att gälla samverkan mellan två eller flera kommuner,

tillstyrkte styrelsen däremot densamma. Liknande synpunkter har uttalats

av länsstyrelsen i Södermanlands län samt distriktsingenjören för vatten och

avlopp i Västernorrlands län.

De föreslagna nya reglerna om rätt att utnyttja vattentillgång

har uttryckligen tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som närmare

berört frågan, bl. a. av Göta hovrätt, Västerbygdens vattendomstol, bostadsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, samtliga distriktsingenjörer för

vatten och avlopp, länsbostadsnämnderna i Södermanlands, Hallands, Älvsborgs

och Västernorrlands län, lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen

i Göteborgs och Bohus samt Örebro län ävensom svenska teknologforeningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att förslaget

skapade tillfredsställande garantier som vore ägnade att undanröja den

tveksamhet länsstyrelsen varit benägen att hysa inför tillskapandet av en

tvångsrätt av detta slag.

Större tveksamhet har gjort sig gällande i yttrandet från Norrbygdens

vattendomstol. Huruvida man borde inskränka markägarens förfoganderätt

över vatten så långt att annan utan vidare kunde utnyttja vattnet för vattentäkt

syntes åtminstone tvivelaktigt. De sakkunniga hade ej heller behandlat

frågan i vad mån förfoganderätten över annans vatten för vattentäktsändamål

jämväl omfattade rätt att verkställa vattenreglering. Även 1945

års vattenlagssakkunniga har sagt sig finna det tveksamt, om det verkligen

förelåge ett behov av att i föreslagen omfattning utvidga expropriationsrätten.

Länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Värmlands län har anfört

betänkligheter mot att de föreslagna bestämmelserna reglerade icke blott

rätten att för vattenförsörjningsändamål bortleda vatten från annans område

utan jämväl avsetts bli tillämpliga på hämtning av vatten. Liknande

synpunkter har uttalats av vattenöverdomstolen.

I flera yttranden har anförts att ersättning för rätt att taga vattentäkt i

anspråk borde utgå i större omfattning än förslaget medgåve. Sådana synpunkter

har anlagts av hovrätterna för Västra Sverige och för Övre Norrland

samt av länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Uppsala län har

också ansett det mindre tillfredsställande, om ägaren av ett vattenförande

område skulle kunna berövas det marknadsvärde, som vattentillgången kunde

äga, till förmån för exempelvis en industriidkare, som ville utnyttja den

för sin rörelse. Samma mening har anförts av Norrbygdens vattendomstol. Å

andra sidan har kommunalfullmäktige i Vollsjö — vilka tillstyrkt förslaget

om rätt att för vattenförsörjning taga i anspråk vattentillgångar å annans

mark — ansett en ytterligare utbyggnad av bestämmelserna om vattentäkter

erforderlig såtillvida att företag, som förbrukade stora vattenmäng
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

der, borde kunna få sig ålagt att bidraga till kostnaderna för bygdens förseende

med vatten.

Mot det föreslagna avgiftssystemet har i flertalet yttranden gjorts

erinringar blott beträffande detaljfrågor. I många fall har gillande uttalanden

förekommit. Stadsfullmäktige i Sandviken har funnit det ur kommunalteknisk

synpunkt riktigt att likställa kostnaderna för vattenförsörjning

och avlopp när det gällde att uttaga avgifter. Liknande uttalanden har

gjorts av bl. a. finansavdelningen vid drätselkammaren i Norrköping samt

av stadsfullmäktige i Trollhättan. Svenska teknologföreningen har anfört

att det nuvarande systemet med betalning av vatten medelst avgifter samt

betalning för avlopp enligt gatubyggnadskostnadsbestämmelser och medelst

kommunalskatt vore otympligt och svårtillämpat samt ur rättvisesynpunkt

diskutabelt. Utredningen hade byggt vidare på det system, som på senare

tid framvuxit inom landskommunerna, samt hade härigenom kommit fram

till riktigare grunder för uttag av kostnaderna. Distriktsingenjören för vatten

och avlopp i Uppsala län har framhållit förslagets betydelse för kommunernas

villighet att taga sig an projektering och utförande av avloppsföretag.

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län har betonat

den förenkling, förslaget innebure i förhållande till nuvarande tillkrånglade

bestämmelser. .

I vissa yttranden har dock den av de sakkunniga förordade likställigheten

mellan stadsplanelagda och icke stadsplanelagda områden ansetts möta betänkligheter.

Kammarkollegiet har ansett, att åtskilliga komplikationer

skulle uppkomma vid tillämpning inom stad eller stadsplanelagda bebyggelseområden

av de i förslaget intagna generella bestämmelserna. Inom städer

och övriga stadsplanesamhällen förelåge redan nu bestämmelser eller avtal,

som för de flesta fall reglerade hithörande frågor. I fråga om vattenförsörjningen

hade frågan lösts genom privaträttsligt utformade avtal mellan vederbörande

huvudman för vattenledningsverket (kommun eller sammanslutning

av kommuner) och respektive vattenkonsument eller fastighetsägare.

I viss omfattning hade frågorna reglerats mellan parterna genom

stadsplaneavtal av civilrättslig natur, vilka avtal reglerade rättigheter och

skyldigheter mellan parterna, detta även i vad avsåge områden som successivt

exploaterades inom visst planområde. Vad anginge avloppsfrågorna

hade dessa i nu ifrågavarande samhällen blivit lösta på olika sätt. I vissa

samhällen kvarstode alltjämt vissa äldre bestämmelser, enligt vilka fastighetsägarna

ålagts att på egen bekostnad besörja visst ytavlopp. I övrigt torde

kommunen hava övertagit ansvaret för samtliga avloppsfrågors losmng.

Rättsförhållandet mellan kommun och fastighetsägare kunde därvid hava

lösts på olika sätt, och särskilt intresse påkallade sådana fall, då rättsförhållandet

reglerats i form av avtal av mer eller mindre privaträttslig natur

Det kunde finnas dels reglerande bestämmelser från äldre tid, dels bestämmelser

som meddelats enligt kommunallags medgivande till särbeskattning

av vissa skatteobjekt för visst ändamål, dels vanliga taxebestammelser

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

eller andra kommunala bestämmelser, dels åläggande enligt 73 § byggnadslagen

eller däremot svarande äldre bestämmelser, dels rent privaträttsliga

s. k. stadsplaneavtal eller liknande avtal i samband med exploatering av

mark inom visst samhälle. Därjämte kunde i vissa städer föreligga s. k.°likställighetsöverenskommelser,

avseende jämväl reglering eller avveckling

av fastighetsägarnas skyldigheter — mot utgivande av viss ersättning till

kommunen — och rättigheter gentemot kommunen i fråga om vissa avloppsanordningar,

m. m. De sakkunniga hade vid utformandet av sina författningsförslag

icke närmare beaktat dessa frågor, som dock vore av väsentlig

betydelse och som medförde en betydelsefull skillnad mellan städer och övriga

stadsplanesamhällen, å ena, samt landsbygden, å andra sidan. Överståthållarämbetet

har uttalat meningen, att den markvärdestegring, som

inträdde genom ett tomtområdes iordningställande för bebyggelse genom

olika kommunala anordningar, väl syntes kunna motivera att fastighetsägarna

belastades med kostnader för anläggande av ledningar för avledande av

vatten, men den torde icke kunna tagas till intäkt för ett åläggande för fastighetsägarna

att bekosta underhåll, drift och förnyelse av kommunala avloppsanläggningar.

En dylik bidragsskyldighet borde rätteligen medföra den

konsekvensen, att det belopp, som kunde utvinnas vid markens försäljning,

minskades med ett belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av skyldigheten.

Man torde dock knappast kunna räkna med sådana verkningar

av bidragsskyldighetens införande, utan de avgifter, som i sådant hänseende

komme att åläggas fastighetsägarna, skulle snarare bliva betraktade som

en driftskostnad av beskaffenhet att påverka prisnivån för bostäder. Den föreslagna

anordningen med bidrag från fastighetsägarna till täckande av

driftskostnaderna för avloppsväsendet kunde sägas i viss mån innebära

en återgång till det tidigare systemet med särskilda skyldigheter för fastighetsägarna,

exempelvis beträffande gaturenhållningen, vilket numera

ansåges vara föråldrat. Liknande tankegångar har framförts av svenska

fastighetsägareförbundet och Sveriges fastighetsmäklares riksförbund,

vilka bestämt avstyrkt förslaget i vad det avsåge utvidgning av fastighetsägarnas

skyldigheter. Länsstyrelsen i Kronobergs län och stadsfullmäktige

i Ljungby har ansett att så länge fastighetsägarna erlade fastighetsskatt

och vattenavgift samt deltoge i kostnaderna för anläggning

av vatten- och avloppsledningar, det kunde ifrågasättas, om det vore

lämpligt att dessutom påföra dem kostnader för underhåll och drift av

avloppsanläggning. Länsarkitekten i Stockholms län har ansett skäl ej föreligga

att slita loss ledningsbyggandet från gatubyggandet i övrigt. Kommunalfullmäktige

i Alvesta har befarat att förslaget komme att medföra en så

betydligt snålare hushållning med vatten, att kommunens inkomster ej

komme att nå den nivå, som erfordrades för att finansiera ledningsnätet. En

grupp av yttranden från företrädesvis städer och stadsliknande samhällen

har i förevarande hänseende grundat sitt omdöme på uppfattningen att bestämmandet

av de särskilda fastighetsägarnas bidrag skulle fordra en komplicerad

uträkning och ett omfattande administrativt förfarande. Svenska

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

stadsförbundet har ansett att de ekonomiska fördelarna av förslaget knappast

vore av den art, att de uppvägde nackdelarna. Stockholms förorters

samarbetsnämnd har framhållit, att många kommuner med stark bebyggelseutveckling

lagt ned arbete och kostnader för kommunala organisationer.

Möjligheter borde därför, även om förslaget i övrigt genomfördes, skapas för

sådana kommuner att fortsätta på de redan inslagna vägarna. Svenska kommunaltekniska

föreningen har som allmänt omdöme uttalat, att förslaget

innehölle många i och för sig goda uppslag men ej utarbetats med tillräckligt

beaktande av städernas särskilda problem och att den slutliga lagstiftningen

för städernas del borde utformas med större hänsyn tagen till deras

speciella förhållanden. Vid t. ex. en utbyggnad gradvis av ett reningsverk

torde en betydande komplicering av förvaltningsapparaten för bidragens beräknande

och utkrävande lätt uppstå. Sättet för beräkningen av de kommunala

taxorna vore icke närmare berört, vilket finge anses utgöra en stor

brist. Utan en närmare kännedom om detsamma kunde förslaget över huvud

taget icke bedömas. Liknande synpunkter har anlagts i yttrandena från

stadsfullmäktige i Södertälje, Lidingö, Uppsala, Uddevalla, Mölndal och Örebro.

Stadsfullmäktige i Norrköping har ansett, att en reglering av hithörande

förhållanden möjligen borde ske genom speciella bestämmelser för varje

särskild stad. Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört att — om än ej

någon principiell invändning kunde resas mot att mark inom stadsplan likställdes

med mark utom stadsplan och i förevarande hänseende underkastades

samma huvudregel — verkan därav dock kunde bli mycket olika för

fastighetsägarna om marken vore bebyggd eller ej. I det senare fallet kunde

tydligen, om tomten bebyggdes med hyreshus, hänsyn tagas till nu avsedda

kostnader vid hyressättningen, medan det i varje fall så länge hyresstopp

rådde vore tveksamt om och i vad mån den som ägde redan bebyggd fastighet

skulle få möjlighet att genom hyreshöjning kompensera sig för de nya

kostnaderna.

De markpolitiska synpunkterna har endast i ringa omfattning

upptagits till diskussion i yttrandena. Bostadsstyrelsen har förklarat

sig i allt väsentligt tillstyrka förslaget i förevarande del. Liknande uttalanden

har gjorts av flertalet länsbostadsnämnder, speciellt av dem i Stockholms, Uppsala,

Kronobergs, Blekinge och Kopparbergs län. 1951 års bostadsutredning har

förklarat sig särskilt understryka vad de sakkunniga anfört om angelägenheten

av att de markpolitiska synpunkterna beaktades i samband med vatten-

och avloppsfrågornas lösning i syfte att förhindra oskäliga tomtprishöjningar,

vilka kunde bli en följd av anläggningarnas tillkomst. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län har ansett, att bestämmelserna i fråga icke vore

tillräckligt effektiva och vore i behov av komplettering med stadganden om

skyldighet för markexploatör att utgiva värdestegringsavgift i samband

med marköverlåtelse. Avgiften borde användas till att bestrida kommunens

kostnader för vatten- och avloppsanläggning. Länsarkitekten i Uppsala län

har anfört erinringar mot att de särskilda bestämmelserna om markexploa
4

Bihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 121

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 121

törer gjorts tillämpliga icke blott vid antagande av stadsplan utan även vid

antagande av byggnadsplan. Länsstyrelsen i Västmanlands lön har uttalat

att anläggningskostnaden för vatten- och avloppsanläggning borde uträknas

särskilt och hållas skild från övriga kostnader. Länsarkitekten i Uppsala län

har ifrågasatt, huruvida icke större avgifter kunde uttagas för mycket stora

tomter eller tomtplaner.

Förfarandet i ärenden rörande vatten- och avloppsanläggningar är

den fråga, kring vilken meningarna skarpast brutit sig. I större delen av yttrandena

behandlas vatten- och avloppsfrågorna i detta hänseende huvudsakligen

som en delfråga i landsbygds- och tätortsplaneringen.

Bland dem, som huvudsakligen behandlat frågan ur landsbygdens synpunkt,

märkes lantbruksstyrelsen, vilken i sitt yttrande utgått från att

vatten- och avloppsfrågorna i stor utsträckning borde inordnas i den av

lantbruksnämnderna handhavda landsbygdsplaneringen. Det mest effektiva

torde vara, att avgörandena, såväl administrativa som privaträttsliga,

däri inbegripet ersättningsfrågor, träffades redan på förrättningsstadiet vid

syneförrättning av i 10 kap. vattenlagen angiven innebörd. Samma synpunkter

har understrukits i flertalet yttranden från lantbruksnämnder samt

av föreningen statens lantbruksingenjörer.

Lantmäteristyrelsen har funnit att det föreslagna förrättningsförfarandet

medförde en blandning av administrativa och judiciella avgöranden, som

torde komma att vålla svårigheter och tynga handläggningen samt förorsaka

onödig tidsutdräkt. Samma synpunkter ha anlagts i yttrandena från

de flesta överlantmätare samt från Sveriges lantmätareförening och från

fastighetsbildningssakkunniga.

De yttranden, vilka i första hand beröra tätortsplaneringen, går i allmänhet

ut på att det föreslagna förrättningsförfarandet skulle bli omständligt.

I några yttranden har därjämte uttalats farhågor för att plansynpunkterna

icke skulle bli tillräckligt beaktade. Byggnadsstyrelsen har ifrågasatt, om

icke genom upplysningsverksamhet samt ekonomiska stödåtgärder ett tillfredsställande

resultat skulle kunna ernås utan att det föreslagna förrättningsförfarandet

skulle behöva tillgripas. Länsarkitekten i Stockholms län

har befarat att förslaget skulle leda till en klyvning mellan vatten och avlopp

å ena sidan och övriga plansynpunkter å andra sidan. Även länsarkitekterna

i Uppsala, Värmlands och Gävleborgs län har ställt sig tveksamma

till den möjlighet, förslaget beredde att pröva frågor rörande större anläggningar

för tätbebyggelse vid en förrättning, som hade självständig betydelse

i förhållande till länsstyrelsens prövning jämlikt byggnadslagen av dylik bebyggelse.

Frågan om möjligheten att på annat sätt än enligt förslagets bestämmelser

åstadkomma erforderlig samordning mellan planeringsmyndigheterna

och vatten- och avloppsorganen behandlas närmare i yttrandet från bostadsstyrelsen.

Denna har betonat, att vid den utredning, som måste verkställas

i samband med upprättande av förslag till eller revision av en be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

byggelseplan, i många fall erfordrades en prövning av frågan, vilken art av

vatten- och avloppsanläggning som i det enskilda fallet borde väljas, gemensamhetsanläggning

eller separata anläggningar eller en kombination av

båda dessa typer av anläggningar. Resultatet av en sådan prövning kunde

bli avgörande för frågan om den planerade eller befintliga bebyggelsens

lämplighet ur ekonomisk och ur allmän synpunkt. Då fråga vore om ren

glesbebyggelse, borde vatten- och avloppsfrågan väsentligen ses som ett teknisk-ekonomiskt

och sanitärt problem. Även beträffande glesbebyggelsen

borde vid en bedömning av den separata anläggningens lämplighet storleken

av den ifrågasatta investeringen sättas i relation till bebyggelsens

kvalitet och varaktighet. Frågan borde även på ett eller annat sätt samordnas

med så skilda nu förekommande verksamheter som individuell och

regional planering av jordbruket, s. k. typområdesplanering, länsinventeringar

m. in. De sakkunnigas utredning borde kompletteras med en inventering

av de länsvis uppgjorda generalplanerna för vatten- och avloppsanläggningar

ävensom övriga vatten- och avloppsplaner, vilka därvid borde

underkastas aktualitetsgranskning. Vidare borde det föreskrivas, att vatten-

och avloppsföretag av viss storleksordning på ett tidigt stadium skulle

anmälas till länsstyrelsen. Endast därigenom torde den med övriga verksamheter

inom länet önskvärda samordningen kunna åstadkommas på ett

relativt smidigt sätt. — Enahanda synpunkter har framlagts av föreningen

för samhällsplanering.

Även de yttranden, vilka snarast representerar den ingenjörstekniska

sakkunskapen, har starkt betonat, att förfarandet i vatten- och avloppsärenden

borde göras så enkelt som möjligt. Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen

har tillstyrkt vad förslaget innehölle om att den administrativa behandlingen

av vatten- och avloppsärenden i stort sett skulle ankomma på länsstyrelserna

i stället för att som hittills vara fördelad på ett antal olika myndigheter,

men har förordat förenklingar beträffande ärendenas handläggning.

Liknande synpunkter har anförts av arbetsmarknadsstyrelsen. Svenska

teknologföreningen — som avstyrkt lagstiftningen — har ansett att förslaget

icke lämnade en tillfredsställande lösning till förfarandet. Därest en

lagstiftning skulle komma i fråga, borde förrättningsmannens ställning

stärkas. Distriktsingenjörers förening har också funnit den föreslagna ordningen

för prövning av en vatten- och avloppsfråga omständlig och tidsödande

men ansett att frivilliga överenskommelser säkert kunde åstadkommas

i flertalet fall.

En grupp för sig utgör yttrandena från vattendomstolsorganisationen,

vilka — under åberopande av att vattentäkts- och föroreningsfrågorna hör

under vattendomstol — utgått från att även frågan om utförande av vattenoch

avloppsanläggningar i stor omfattning borde hänföras dit. Norrbygdens

vattendomstol har framför allt ansett det vara av vikt att den myndighet,

som hade det rättsliga avgörandet av ärendet i sin hand, hade stark saklig

kompetens. Vattendomstolarnas befogenheter beträffande vatten- och avloppsföretag

borde därför utvidgas. Länsstyrelserna åter borde ha visst in
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

flytande på den huvudsakliga planeringen av vatten- och avloppsföretagen

i allmänhet och avgöra frågorna om statsbidrag till dessa. Västerbijgdens

vattendomstol har ansett, att det i förslaget skisserade förfarandet för somliga

enkla fall syntes alltför omständligt, österbygdens och Västerbygdens

vattendomstolar har i sitt gemensamma yttrande främst fäst sig vid att även

enligt förslaget ett flertal myndigheter kunde komma att taga befattning

med ett ärende och att den av de sakkunniga åsyftade koncentrationen av

handläggningen och prövningen till en myndighet vore långt ifrån vunnen.

Vattenöver domstolen har betonat, att man borde göra skillnad mellan enskilda

och kommunala anläggningar. I fråga om de förra, där delägarnas

inbördes förhållanden spelade en framträdande roll, låge ett rent domstolsförfarande

närmast till hands. Beträffande kommunala anläggningar,

vilka främst måste bedömas ur samhällsekonomiska, sociala och sanitära

synpunkter och där det huvudsakligen rörde sig om offentligrättsliga rättsförhållanden,

borde man ha ett blandat administrativt och judiciellt prövningsförf

arande. Även 19i5 års vattenlags sakkunniga har uttalat, att man

ej torde kunna undvara en mera bestämd och följdriktig åtskillnad mellan

den administrativa och den rättsliga prövningen än förslaget innebure.

Till den principiella uppfattning, som kommit till uttryck i de sist behandlade

yttrandena, har också Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge samt kammarkollegiet anslutit sig. Däremot har hovrätten för

Nedre Norrland samt hovrätten för övre Norrland i förevarande del lämnat

förslaget utan erinran.

Medicinalstyrelsen har funnit det rationellt och ägnat att effektivisera arbetet

på önskvärda vatten- och avloppsförbättringar, om ärendena, såsom

de sakkunniga föreslagit, hänskötes till en myndighet, nämligen länsstyrelsen,

som vore väl förtrogen med de lokala förhållandena inom sitt område

och samma synpunkter har uttalats av statens institut för folkhälsan. Föreningen

för allmän hälsovård har betonat, att de hälsovårdande myndigheternas

verksamhet ej finge inskränkas till att begynna först när planläggningsarbetet

avslutats samt varnat för att försvaga hälsovårdslagstiftningen.

Flertalet länsstyrelser har lämnat förslagets bestämmelser om förfarandet

utan erinran eller framställt erinringar blott beträffande detaljfrågor.

Åtskilliga yttranden är synnerligen positiva, särskilt yttrandena från länsstyrelserna

i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs

län.

Några länsstyrelser har dock intagit en avvikande hållning samt förordat

ett huvudsakligen judiciellt förfarande. Till denna grupp hör länsstyrelserna

i Jönköpings, Blekinge, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 121

53

T. f. departementschefen.

Allmänna synpunkter.

I betänkandet har konstaterats, att vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena

inom städernas stadsplanelagda områden är ordnade på ett i stort

tillfredsställande sätt men att förbättringsåtgärder är påkallade såväl med

avseende å städernas randbebyggelse och landsbygdens mindre tätområden

som beträffande den egentliga glesbygden. Som ett lämpligt mål för strävandena

på området har de sakkunniga angivit, att all bebyggelse av varaktig

art bör inom en tid av omkring tjugo år förses med tidsenliga anordningar

för vattenförsörjning och avlopp. Enligt min uppfattning är det angeläget

att få till stånd en förbättring av vattenförsörjning och avlopp för den bebyggelse,

som är eftersatt i detta avseende. Bedömandet av den tid, då

målet kan uppnås, faller emellertid ej inom ramen för lagstiftningsärendet.

Inom samlad bebyggelse av någon omfattning blir en gemensam anläggning

för vattenförsörjning och avlopp oftast förr eller senare nödvändig av

sanitära skäl. Inom den spridda bebyggelsen är däremot gemensamma anordningar

för vattenförsörjning och avlopp mera sällan behövliga av sådan

orsak, låt vara att de i stället kan vara i hög grad önskvärda ur arbetsekonomisk

synpunkt. De ekonomiska förutsättningarna för utförande av vatten-

och avloppsanordningar beror i mycket stor omfattning just på bebyggelsetätheten,

eftersom ett mindre avstånd mellan fastigheterna minskar

ledningslängden och ökar möjligheterna att utföra ledningar gemensamt

för flera fastigheter. Bebyggelsetätheten inverkar också på innebörden av

det krav på varaktighet hos bebyggelsen, vilket rimligen måste uppställas

såsom villkor för mera omfattande investering i en vatten- och avloppsanläggning.

Inom områden med större samlad bebyggelse (tätorter) lärer ett

bedömande av varaktigheten endast sällan behöva vålla verklig svårighet.

Visserligen kan t. ex. en skiftning i de ekonomiska konjunkturerna tänkas

orsaka en viss minskning av vissa tätorters invånarantal, men i regel torde

anledning ej finnas att räkna med att en tätort inom överskådlig tid skall

förlora sin egenskap av sådan. Är bebyggelsen av mindre omfattning, ökas

risken för ändringar i lokaliseringen och därmed även för det kapital, som

investeras i en vatten- och avloppsanläggning för bebyggelsen. Bedömandet

av bebyggelsens varaktighet måste därför här i högre grad taga sikte på en

undersökning av förhållandena i det särskilda fallet. Att så sker är desto

mera behövligt, som vid en mindre anläggning även en måttlig ändring i

bebyggelsens omfattning kan få stor betydelse för anläggningens ekonomi.

Med de nu nämnda spörsmålen sammanhänger frågan, i vilken utsträckning

det är möjligt att förse de glesare bebyggda områdena med vattenoch

avloppsanordningar av samma standard som den, vilken är bruklig i

tätorterna. Denna fråga måste ses i belysning av bl. a. investeringsrisken.

Det är givet att den i städerna brukliga standarden bör uppställas såsom en

förebild, men fördelen av en anläggning med sådan standard måste från

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

fall till fall vägas mot kostnaderna för målets förverkligande. Även inom

tätare bebyggda områden kan det stundom visa sig befogat att — där det

är förenligt med sanitära krav — ge visst avkall på standardkraven. Såsom

exempel kan nämnas, att det för saneringsmogen bebyggelse stundom kan

vara lämpligt att tills vidare utföra blott provisoriska anordningar samt att

den s. k. fritidsbebyggelsen ofta icke kan bära kostnaderna för anordningar

av samma standard som den permanenta bebyggelsen.

De sakkunniga har, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar,

föreslagit ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare

reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag.

Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om

rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle

överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i samband

därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning. Det

synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga föreslagna

lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfredsställande

resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig utformning

av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden. För att motivera

införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna bör emellertid

enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda fall är

ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan att avsevärd

risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att tillämpningen

av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa stora anspråk

på personal och därigenom draga kostnader, vilkas nödvändighet man med

hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Måhända kan läget bli ett annat,

då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter vunnits av

vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser emellertid, att en

lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat icke bör genomföras

för närvarande utan att reformen bör begränsas till att gälla i huvudsak

blott de större anläggningarna.

Det övervägande flertalet av de nu förefintliga större anläggningarna äges

och drives av kommuner. En ny lagstiftning om de ur samhällelig synpunkt

mera betydelsefulla vatten- och avloppsanläggningarna blir därför i främsta

rummet tillämplig på kommunala anläggningar. Emellertid har det på senare

tid förekommit, att kommunerna utfört och drivit vatten- och avloppsanläggningar

även för bebyggelseområden av mindre omfattning. Främst har

detta skett inom sadana kommuner, där huvuddelen av befolkningen redan

tillgodosetts genom större kommunala anläggningar. Åtgärden har då främst

haft till syfte att bereda invånarna i de enstaka eftersatta områdena förmåner

som är likartade med dem som kommit övriga kommuninvånare till del.

Detta beaktansvärda syfte skulle motarbetas, om speciella regler infördes för

anläggningar över en viss storlek och lagstiftningen därigenom skapade en

klyfta mellan de större och de mindre kommunala anläggningarna. Lämpligast

synes därför, att den nya lagstiftningen — ehuru dess syfte främst är

att reglera rättsförhållandena beträffande större anläggningar — göres till
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

lämplig på alla anläggningar, som omhänderhaves av kommunen, oavsett anläggningens

storleksordning. Med avseende å företag för vattenförsörjning

och avlopp, vilka omhänderhaves av annan än kommunen, är däremot de

skäl, som nyss anförts för en begränsning av lagstiftningen till de större företagen,

i full utsträckning tillämpliga.

Det nu förevarande lagstiftningsproblemet berör nära två grupper av vattenrättsliga

bestämmelser, nämligen dels stadgandena i 8 kap. vattenlagen

om samgående mellan två eller flera rättssubjekt för genomförande av avloppsföretag

och dels de i 2 och 8 kap. vattenlagen upptagna reglerna om

villkor för utnyttjande av vattentäkter och för utsläppande av avloppsvatten.

Den första gruppen avser att reglera rättsförhållandena mellan dem,

som deltager eller anses böra deltaga i företaget och alltså är direkt intresserade

i detta. Den andra gruppen av stadganden avser att reglera förhållandet

till sådan tredje man, vilken beröres av företaget såsom ägare eller innehavare

av fastighet, som behöver tagas i anspråk för ledningar eller andra anordningar,

eller med hänsyn till företagets inverkan på förefintliga vattentäkter

eller på föroreningen av sjöar och vattendrag, Till sistnämnda grupp kan

även räknas de i expropriationslagen givna bestämmelserna om expropriation

för vatten- och avloppsföretag.

Behovet av en reform berör främst stadgandena inom den första av de

nämnda grupperna, särskilt frågorna om rätt att genomföra anslutning

och skyldighet att låta sig anslutas till företag för vattenförsörjning och

avlopp, företagens organisation samt avgiftsskyldigheten och rättsförhållandena

i övrigt mellan den som driver företaget och innehavarna av de

till företaget anslutna fastigheterna. Att särbestämmelser i dessa hänseenden

erfordras för de större företagen är för övrigt redan, såvitt angår

avloppsföretag, uppmärksammat genom bestämmelserna i 8 kap. 54 och

55 §§ vattenlagen, vilka föreskriver vissa undantag från giltighetsområdet

för vattenlagens stadganden i förevarande ämnen och bl. a. generellt undantager

områden under stadsplan. En utvidgning av dessa undantagsbestämmelser

möter inga större svårigheter ur lagteknisk synpunkt.^

Att utsträcka den tilltänkta nya lagstiftningen till att omfatta förhållandet

till tredje man möter större betänkligheter. Reformen skulle därmed gripainpå

centrala vattenrättsliga och expropriationsrättsliga områden samt rubba den

hittills tillämpade systematiken i lagverken på dessa områden. Detta skal

berör visserligen i huvudsak blott lagstiftningens formella sida och kan

icke i och för sig anses tungt vägande. Några mera betydande sakliga fördelar

synes emellertid icke stå att vinna härvidlag. De sakkunniga har ej

heller föreslagit någon väsentlig saklig ändring i vad som nu galler pa detta

område. I stort sett har de inskränkt sig till att i sitt förslag till lag om

vatten- och avloppsanläggningar sammanföra vissa i andra författningar

förekommande bestämmelser om rätt att framdraga ledningar och vidtaga

vissa andra åtgärder på annans mark in. in. bin avvägning av fordelen av

den ökade överskådlighet, som ett sammanförande av hithörande stadganden

till en och samma författning innebär, mot olägenheten av att stad
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

gandena brytes ut ur sitt nuvarande sammanhang resulterar enligt mitt

bedömande i att den nuvarande systematiken bör bibehållas.

I ett hänseende, nämligen i fråga om rätt att utnyttja vattentäkter, har

de sakkunniga föreslagit mera väsentliga ändringar i gällande vattenrättsliga

och expropriationsrättsliga regler. Jag har icke blivit helt övertygad

om att det här föreligger något påtagligt behov av en nyreglering och anser

mig därför böra lämna även detta särskilda spörsmål åsido vid den nu

aktuella lagrevisionen.

Vad angår frågan om avloppsverkens inverkan med hänsyn till förorening

av sjöar och vattendrag vill jag erinra om att de åtgärder, som hittills vidtagits

till förhindrande av dylik förorening, i många fall visat sig otillräckliga.

Allmän enighet råder om att det är alldeles nödvändigt att få till stånd

en förbättring av förhållandena på detta område. Frågan om åtgärder till

vinnande av förbättrat skydd mot vattenförorening är för närvarande föremål

för utredning genom 1953 års vattenvårdskommitté. Ett närmare

ställningstagande till hithörande frågor måste anstå, till dess sagda utredning

slutförts. Emellertid bör redan i detta sammanhang beaktas, att lagreglerna

om vatten- och avloppsanläggningar om möjligt bör bringas i samklang

med strävandena att förbättra vattenvården och i allt fall icke utformas

så att de motverkar dessa strävanden.

En fortsatt utbyggnad av avloppsverk är givetvis ägnad att öka föroreningen

av vattnet i sjöar och vattendrag. Sedd enbart ur vattenvårdssynpunkt

är en sådan utbyggnad därför icke önskvärd. Inom områden av

tätortskaraktär är emellertid avbördandet av avloppsvatten genom gemensamma

ledningar oundgängligen nödvändigt ur hygienisk synpunkt, och även

glesbygdens krav på förbättrade vatten- och avloppsförhållanden är, ehuru

delvis av andra skäl, att beteckna som angeläget. För övrigt bör den tilltänkta

lagstiftningen, på sätt framgår av vad jag förut anfört, icke vara ensidigt

inriktad på att främja tillkomsten av vatten- och avloppsanläggningar utan

snarare gå ut på att verka därhän, att de vatten- och avloppsverk, som kommer

till utförande, utformas på det lämpligaste sättet. Bl. a. är avsett, att lagstiftningen

skall stimulera tillkomsten av reningsverk i samband med avloppsanläggningar,

och i den mån detta syfte verkligen vinnes kommer lagstiftningen

givetvis att i gynnsam riktning påverka föroreningsfrågans läge.

Det läge, vari frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening befinner

sig, bör följaktligen enligt min mening icke anses utgöra hinder för

genomförande av en lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar med

den räckvidd, för vilken jag förut uttalat mig.

Kommunala anläggningar.

Att frågan om vattenförsörjning och avlopp nästan genomgående blivit

tillfredsställande löst beträffande städernas stadsplanelagda områden beror

lrämst på att stadskommunerna på ett tidigt stadium tagit sig an denna

tråga. Dessutom har inom den typiska stadsbebyggelsen förelegat goda förutsättningar

att genom större gemensamma anläggningar ordna vattenför
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj ds proposition nr 121

sörj ning och avlopp på ett sätt, som tillgodosett såväl kravet på rimliga

ekonomiska bördor som önskemålen om god hygien och bekvämlighet. Betydelsen

av det kommunala initiativet kommer särskilt klart till synes i

landsbygdens tätorter, där de naturliga förutsättningarna för större vattenoch

avloppsanläggningar är nära jämförbara med vad förhållandet är i städerna.

Här har frågan om vattenförsörjning och avlopp oftast blivit försummad,

om ej den erforderliga anläggningen kommit till stånd genom

kommunens försorg. I senare tid, då frågan om utförande av större vattenoch

avloppsanläggningar aktualiserats även för områden utanför de egentliga

tätorterna, har ett betydande försprång uppstått för de kommuner, vilka

aktivt tagit sig an bebyggelsens vatten- och avloppsproblem.

De erfarenheter, som vunnits av kommunal drift i fråga om vatten- och

avloppsföretag, har i såväl tätorter som glesbygd varit nästan uteslutande

positiva. Bland de fördelar som den kommunala driften innebär är fiämst

att anteckna, att anläggningarna i regel planlägges på ett framsynt sätt, så

att senare utvidgningar kan verkställas utan avsevärda svårigheter, samt

att finansieringsfrågan i regel kan lösas i en smidig form. En annan synpunkt,

som måhända lättare förbises, är att innehavet av vatten- och avloppsanläggningen

för ett samhälle innebär ett faktiskt monopol pa den

nyttighet som den representerar och att detta monopol kan, om det handhaves

utan ansvar, missbrukas till förfång för samhället eller för viss eller

vissa delar av detta. Dessa risker undgås i allt väsentligt, om anläggningen

omhänderhaves av kommunen.

En lagstiftning, som syftar till reglering av vatten- och avloppsfrågans

organisatoriska sida, bör uppenbarligen taga hänsyn till de fördelar, som

den kommunala driften innebär. Den bör i enlighet härmed grundas pa förutsättningen,

att ordnande av vattenförsörjning och avlopp i första hand är

en kommunal angelägenhet och att de större vatten- och avloppsanläggningarna

bör tillkomma i kommunal regi eller eljest under kommunens

medverkan.

Betydelsen av ett kommunalt initiativ i vatten- och avloppsfrågor har

även mycket kraftigt framhållits av de sakkunniga, som i konsekvens därmed

föreslagit uttryckliga lagbestämmelser om skyldighet för kommunerna

att ställa sig som huvudmän för mera omfattande vatten- och avloppsföretag.

Den sålunda valda lösningen är ägnad att underlätta en gemensam

planläggning av vatten- och avloppsverksamheten för större områden samt

medför därigenom påtagliga fördelar med hänsyn bl. a. till de av frågan

berörda hygieniska intressena. De föreslagna bestämmelserna är vidare ägnade

att undanröja den ovisshet, som för närvarande präglar frågan om

kommunernas rättigheter och skyldigheter på området.

Emellertid synes mig den kritik, som vid remissbehandlingen riktats mot

detta förslag om en långt gående skyldighet för kommunerna att sörja för

vatten- och avloppsfrågans ordnande, icke alldeles oberättigad. Med hänsyn

till all kommunerna redan självmant i stor omfattning gripit sig an med

att lösa vatten- och avloppsfrågan, skulle visserligen införandet av dylika

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

tvingande bestämmelser icke medföra alltför kännbara konsekvenser för

deras del. I princip kan dock de föreslagna bestämmelserna sägas innebära

en icke oväsentlig beskärning av kommunernas hävdvunna självstyrelse.

En lagstadgad skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar

för all bebyggelse av större omfattning i förening med rätt för varje

fastighetsägare att göra denna skyldighet gällande mot kommunen skulle i

vissa fall kunna leda till att anspråken på kommunen överstege dess resurser.

Om prövning i ett sådant läge påkallades av kommunens skyldighet att

utföra vatten- och avloppsanläggning för viss bebyggelse, måste prövningen

innefatta även en inventering av Övriga tänkbara arbetsobjekt och ett avgörande

av deras inbördes angelägenhetsgrad. Avgöranden på detta plan bör

anses förbehållna kommunens beslutande organ. Lämpligare synes mig därtör

vara att tonvikten lägges vid den kommunala självverksamheten samt

att bestämmelser om skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar

icke införes i större omfattning än som påkallas av sanitära

hänsyn.

De nuvarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan

kan sägas förutsätta, att kommunen utför vatten- och avloppsanläggning

för områden inom stadsplan samt för andra områden med sådan tätare bostadsbebyggelse,

att anläggningen kan anses erforderlig av sanitära skäl. I

praxis är fastslaget, att kommun, som försummar sina skyldigheter i detta

avseende, kan genom föreläggande tillhållas att fullgöra dessa. Åtskillig tvekan

har dock varit rådande angående omfattningen av dessa kommunens

skyidigheter, något som medfört osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen.

På sätt framgår av det nyss sagda saknar frågan aktualitet för normala fall,

men den kan under särskilda omständigheter, t. ex. vid motsättningar mellan

invånarna i olika områden inom en kommun, bli brännande. Med tanke

på dylika fall synes genom uttrycklig bestämmelse böra fastslås, att vattenoch

avloppsanläggningar skall utföras inom område, varest till förekommande

av sanitar olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp ordnas

i ett större sammanhang, samt att ansvaret för att så sker ytterst åvilar

kommunen.

Municipalsamhällena.

De sakkunniga har föreslagit, att municipalsamhällenas befattning med

vatten- och avloppsfrågor skulle avvecklas. En sådan åtgärd skulle sannolikt

i många fall visa sig ändamålsenlig ur vatten- och avloppsverksamhetens

synpunkt. De skäl som de sakkunniga i detta sammanhang åberopat kan

emellertid även anföras till stöd för åsikten, att municipalinstitutet bör helt

avskaffas. Här möter ett stort och svårlöst frågekomplex, som knappast torde

kunna lösas i förevarande begränsade sammanhang. En antydan om svårigheterna

ges i de remissyttranden, vilka framhållit att en isolerad utbrytning

av vatten- och avloppsfrågorna från övriga tätorlsfrågor skulle kunna

ge upphov till intressekonflikter, då det gäller att samordna ledningsbyggandet

med samhällsplaneringen i övrigt. I de orter, där förutsättningarna för

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

en sådan samordning är goda, kan municipalinstitutets berättigande måhända

ifrågasättas. Om åter en dylik samordning är svår att åvägabringa,

visar detta att municipalbildningen för närvarande fyller ett behov. Att genom

lagstiftning framtvinga ett samgående även i fall, då förutsättningar

därför saknas, synes i varje fall icke lämpligt. I stället bör åt tillämpningen

överlämnas att från fall till fall söka finna den smidigaste lösningen av samordningsfrågan.

Jag kan således, i motsats till de sakkunniga, icke finna tillräckliga skal

för att municipalsamhällena i förevarande sammanhang befrias från skyldighet

att ställa sig som huvudmän för vatten- och avloppsanläggningar.

Med det sagda avser jag dock endast sådana municipalsamhällen, inom

vilka gäller byggnadslagens bestämmelser för stad. Inom annat municipalsamhälle

bör skyldigheten att sörja för erforderlig vatten- och avloppsanläggning

i likhet med andra kommunala uppgifter åvila moderkommunen.

Icke-kommunala anläggningar.

Därest bestämmelserna om kommunernas skyldighet att utföra vattenoch

avloppsanläggningar får den förut angivna omfattningen, måste som

en konsekvens härav accepteras, att omfattande och eljest ur allmän synpunkt

betydelsefulla anläggningar även kan få drivas i enskild regi.

De sakkunnigas förslag om bildande av särskilda samfälligheter för handhavande

av sådana vatten- och avloppsanläggningar, som ej utföres och

drives i kommunal regi, har förebilder i ett flertal författningar, bl. a. i

8 kap. vattenlagen och i lagen om enskilda vägar. Enär deltagandet i de

företag, som avses i nyssberörda författningar, ej är frivilligt, har behov inträtt

av vissa garantier för att företagens angelägenheter omhänderhaves på

lämpligt sätt. I fråga om vissa större samfälligheter, t. ex. de i 3 kap. lagen

om enskilda vägar omförmälda vägföreningarna, kan dock detta motiv sagas

vara kombinerat med syftet att skapa handlingskraftiga organ för verksamhetens

behöriga genomförande. I jämförelse med de nu anförda exemplen

intager vatten- och avloppsverksamheten en särskild ställning i så måtto,

att tillkomsten och skötseln av vatten- och avloppsanläggningar i ännu högre

grad utgör ett kommunalt intresse. Tillkomsten av ändamålsenlig, modernt

utrustad bebyggelse inom en kommun är av största vikt för kommunens

framtida ekonomi. Utförandet av tidsenliga vatten- och avloppsanläggningar

representerar för äldre bebyggelse en mycket betydelsefull

förbättring och är en grundförutsättning för tillkomsten av nybebyggelse.

Det är i praktiken knappast tänkbart, alt en kommun i längden kan lämna

en större bebyggelsegrupp utan erforderliga anordningar för vattenförsörjning

och avlopp eller tillåta att en av enskilda utförd större vatten- och

avloppsanläggning får förfalla eller annorledes misskötas till förfång för

den befolkning, som är hänvisad till anläggningen. I viss mening kan därför

kommunerna sägas i sista hand stå som garanter för de större enskilda

vatten- och avloppsföretagen.

De kommunala intressen, som sålunda är förknippade med utförandet

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

och driften av en större enskild vatten- och avloppsanläggning, innebär ur

de anslutna fastigheternas synpunkt en säkerhetsfaktor. Någon ovisshet

måste emellertid alltid råda såväl huruvida kommunen över huvud kommer

att ingripa vid en olycklig utgång av företaget som rörande tidpunkten

och formen för ett sådant ingripande. Annat blir däremot förhållandet, om

kommunens intresse för företaget tagit sig uttryck i ekonomisk utfästelse av

bindande natur. En dylik utfästelse kan, om den är tillräckligt omfattande

ur trygghetssynpunkt ställa företaget helt i nivå med de kommunala företagen.

I så fall framstår de garantier, som vid sidan därav kan skapas genom

lagbestämmelser om företagets organisation och förvaltning, såsom

mindre betydelsefulla. En kommunal kreditutfästelse löser också den eljest

besvärliga frågan om åstadkommande av lämplig säkerhet, därest företaget

skall finansieras genom lån å öppna marknaden.

Även ur kommunernas synpunkt kan ett förhandsåtagande av nu avsett

slag mången gång innebära en fördel. Kommunens faktiska ansvar för vatten-

och avloppsförhållandena gör det till ett intresse för denna att förskaffa

sig insyn även i de större privata vatten- och avloppsföretagen och kontroll

över sättet för handhavande av deras angelägenheter. Genom att fästa villkor

vid ett åtagande av angiven innebörd kan kommunen bereda sig t. o. m.

ett avgörande inflytande på företagets skötsel. Kommunen kan också i positiv

riktning utnyttja den stimulerande effekt i fråga om tillkomsten av

nya privata vatten- och avloppsanläggningar, som dylika åtaganden medför,

och därigenom reglera vatten- och avloppsverksamheten inom kommunen

på sådant sätt, att frågan om skyldighet för kommunen att själv utföra

behövliga anordningar icke eller endast i mindre grad aktualiseras.

Kommunen beredes också möjlighet att lösa vatten- och avloppsfrågan på

en betydligt vidare bas, än som är tänkbar enbart genom utförande av kommunala

anläggningar. Även en kommun, som i princip föredrager att själv

utföra de erforderliga anläggningarna, kan i särskilt fall finna lämpligt att

vatten- och avloppsanläggning för ett visst område utföres icke i kommunens

egen regi utan i form av bolag eller förening. Ett särskilt skäl att välja

sådan verksamhetsform föreligger då en anläggning skall utföras gemensamt

för områden inom två eller flera kommuner.

I själva verket kan de allmänna intressen, som påkallar en reform av

lagstiftningen i fråga om större enskilda vatten- och avloppsanläggningar,

i stor utsträckning identifieras just med de kommunala intressena. Ur kommunernas

synvinkel måste det betecknas som önskvärt, att halvkommunala

företag av nyss angiven typ blir delaktiga av samma förmåner som dem,

vilka lagen tillerkänner de kommunala företagen, och i övrigt underkastas

väsentligen samma rättsregler som dessa. Ur de anslutna fastigheternas

synpunkt torde intet vara att erinra mot en dylik ordning, om kommunen

lämnar garanti för att företagen blir i stånd att uppfylla sina förpliktelser.

Under denna förutsättning kan således ytterligare garantier i form av bestämmelser

om företagens organisation och förvaltning avvaras. Lagstiftningens

omfattning kan härigenom avsevärt begränsas till förmån för dess

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

överskådlighet. Den vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag omstridda

frågan om införande av en särskild förmånsrätt för fordringar å avgifter

från de anslutna fastigheterna mister ävenledes sin aktualitet.

Med hänsyn till det nu anförda och i enlighet med min förut uttalade mening,

att den nu förevarande lagstiftningen bör i fråga om de enskilda vatten-

och avloppsanläggningarna begränsas att avse blott de större och eljest

ur allmän synpunkt mera betydelsefulla av dessa, anser jag att behovet av

lagregler kan i stort sett täckas genom att de bestämmelser, som skall gälla

för kommunala anläggningar, förklaras tillämpliga även å enskilda anläggningar,

för vilka kommunen lämnat sådan utfästelse som förut sagts. Innebörden

av detta ståndpunktstagande kan också uttryckas på det sättet, att

avgörandet, huruvida en enskild anläggning i ett givet fall skall anses jämställd

med en kommunal anläggning, ankommer på kommunen, som även

själv bär det ekonomiska ansvaret för sitt beslut.

För vissa speciella fall är dock den nu angivna ramen för lagstiftningen

något för snäv. Som exempel kan nämnas det fallet, att ett större, kapitalstarkt

industriföretag utför vatten- och avloppsanläggning för ett bostadsområde

i anslutning till företagets industriella anläggningar. Att uppställa

krav på kommunal garanti för ett sådant företag kan vara både olämpligt

och onödigt. Tänkbart är också att en kommun av särskild orsak icke

vill göra några åtaganden till förmån för viss bebyggelse men att motsvarande

säkerhet beredes genom statsbidrag, inteckningar i fastigheter inom

området eller i andra former. Kan tillfredsställande garantier lämnas för

att vatten- och avloppsföretaget kommer att disponera över tillgångar, som

förslår att infria de förpliktelser företaget rimligen kan ådraga sig, bör

hinder ej möta för att det erhåller samma ställning som ett kommunalt eller

av kommunen garanterat företag.

De nu föreslagna principerna för avgränsning av de enskilda företag, som

skall underkastas samma regler som kommunala företag, innebär intet

absolut hinder för att tillämpningen kunde komma att utsträckas även till

företag av ringa omfattning. Man kan exempelvis icke utesluta möjligheten

att vissa kommuner i syfte att underlätta tillkomsten av vatten- och avloppsföretag

lämnar garanti för enskilda företag i större omfattning än som

är förenlig med syftet att begränsa lagstiftningen till enbart större anläggningar.

Någon form av ytterligare begränsning erfordras därför. Med

hänsyn till det uppställda säkerhetskravet behöver visserligen gränsen icke

dragas snävt. Anläggning för samlad bebyggelse representerar alltid ett allmänt

intresse på grund av sin betydelse ur hygienisk synpunkt. Inom glesbebyggelsen

är detta däremot icke alltid fallet, och en alltlör vidsträckt tilllämpning

av bestämmelserna kan, såsom i det föregående anförts, stundom

väcka betänkligheter. Å andra sidan möter svårigheter att göra en bestämd

gränsdragning efter antalet anslutna fastigheter eller annan liknande grund.

Möjligen kan sägas, alt ett antal av 20—30 anslutna fastigheter för normala

fall utgör ett antagbart minimum, som dock bör kunna minskas, om

bebyggelsen ligger så samlad, att sanitära synpunkter i högre grad gör sig

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

gällande. I själva lagen torde kravet på viss omfattning hos den berörda

anläggningen icke kunna angivas närmare än att anläggningen med hänsyn

till bebyggelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna

i övrigt prövas vara av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

Närmast självklart synes vara, att de särskilda bestämmelserna för större

enskilda vatten- och avloppsanläggningar icke bör träda i tillämpning å en

anläggning, förrän det fastslagits, att anläggningen fyller de uppställda kraven.

Prövningen bör ske genom offentlig myndighet, lämpligen länsstyrelsen,

och utmynna i ett beslut om auktorisation av anläggningen. Med avseende

a anläggningar, för vilka kommunen iklätt sig garanti, följer av det förut

sagda, att prövningen väsentligen blir av formell natur och huvudsakligen

går ut på kontroll, att kommunens åtagande skett i bindande form och täcker

de förpliktelser, som lagen ålägger företaget, samt att anläggningen icke är

av alltför obetydlig storlek. I fråga om anläggningar, där kravet på ställande

av säkerhet fylles på annat sätt än genom kommunal garanti, erfordras däremot

mera ingående prövning av säkerhetens beskaffenhet. Eftersom kravet

pa säkerhet måste sättas olika högt beroende på anläggningens omfattning,

bör auktorisationen kunna förbindas med villkor att anläggningen icke utan

förnyad prövning får utsträckas utöver visst angivet område. Sådant villkor

kan för övrigt befinnas lämpligt även av annan orsak, t. ex. för att hindra

att anläggningen utbygges på ett sätt, som föregriper en blivande bebyggelseplanering.

Anslutningsrätt och anslutningstvång.

Att frågan om skyldighet för fastighetsägare att ansluta sig till vatten- och

avloppsanläggningar erhållit olika lösningar med avseende å städer och

s.adsliknande samhällen, a ena, samt landsbygden, å andra sidan, beror

sannolikt ursprungligen på att större anläggningar förekommit blott i orter

av det förra slaget. Sedan dylika anläggningar numera blivit allt vanligare

även på landsbygden, har frågan kommit i ett annat läge. Alltjämt kan dock

motiv åberopas för upprätthållande av en viss skillnad i lagreglerna för företag

i tätorter och andra företag. Bestämmelser om anslutningstvång innebär

ett sådant åsidosättande av den enskildes handlingsfrihet, att till stöd därför

bör kunna åberopas starka skäl. I tätorterna föreligger ett sådant skäl i de

hygieniska förhallandena, vilka i längden gör gemensamma vatten- och

avloppsanläggningar till en tvingande nödvändighet. Inom glesbygd påkallas

däremot större vatten- och avloppsanläggningar sällan av hygieniska

skäl.

Det oaktat kan frågan om glesbygdens förseende med tidsenliga anordningar

för vattenförsörjning och avlopp icke betecknas som sekundär i förhållande

til! motsvarande fråga i tätorterna. Tvärtom är frågan för närvarande

ett av landsbygdens mera trängande problem. Understundom kan

lösningen av frågan till och med betecknas som en förutsättning för jordbrukets

bestånd. Om man jämför med andra företag, t. ex. vägföretag, med

avseende å vilka tvångsdelaktighet finnes stadgad, kan vatten- och avlopps
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 63

frågans betydelse väl motivera införande av regler om anslutningstvång.

Bestämmelser om skyldighet att ansluta till vatten- och avloppsföretag är

även av stor betydelse för planläggningen av dylika företag. Underlåtenhet

från en eller flera fastighetsägares sida att ansluta till en planerad anläggning

får med avseende å glesbygdens anläggningar en helt annan ekonomisk

betydelse än för anläggningar i tätorter, beroende på anläggningarnas utformning

och de genomsnittligt högre kostnaderna per fastighet. Ur denna

synpunkt är skälen för bestämmelser om anslutningstvång således väl så

starka beträffande glesbygden som beträffande tätorterna.

De betänkligheter mot bestämmelser om anslutningstvång, som kan föreligga

med hänsyn till möjligheten av felinvesteringar och eljest ur ekonomisk

synpunkt, träffar, såsom jag förut anmärkt, väsentligen blott de mindre

företagen. Om lagstiftningens räckvidd begränsas på sätt jag tidigare förordat,

kommer de därmed avsedda företagen att bjuda deltagarna fullt tillräckliga

ekonomiska garantier. Faran för att de genomsnittligt högre anläggningskostnaderna

på landsbygden skall medföra krav på engångstillskott,

som blir alltför betungande för ägarna av de anslutna fastigheterna,

kan i tillräcklig mån motverkas genom föreskrift om rätt att erlägga tillskotten

genom lämpligt anpassade avbetalningar.

Vad jag nu anfört rörande anslutningstvång är icke obetingat tillämpligt

i fråga om anslutningsrätt. En bestämmelse om rätt för fastighetsägare att

framtvinga anslutning mot huvudmannens bestridande skulle, om den tilllämpades

i större omfattning, kunna innebära detsamma som en föreskrift

om skyldighet för huvudmannen att ofördröj ligen utrusta all bebyggelse

i trakten med erforderliga vatten- och avloppsanläggningar. Huvudmannen

skulle härigenom berövas rätten att själv bestämma i frågor rörande planläggningen

och ordningen för utbyggandet av anläggningens särskilda delar.

Såsom jag förut yttrat bör emellertid huvudmannen i princip bibehållas

vid rätten att själv bestämma över sin investeringspolitik. En regel om

anslutningsrätt måste därför — om en sådan över huvud skall införas —

få en begränsad räckvidd. Dess betydelse kan i stort sett icke sträcka sig

längre än till att ge de enskilda fastighetsägarna vissa möjligheter att påverka

ordningen för anläggningens utbyggande inom sådant område, till

vilket huvudmannen i princip är villig att utsträcka anläggningen.

Vad särskilt angår kommunala anläggningar är frågan om anslutningsrätt

i viss mån löst genom den av mig tidigare förordade bestämmelsen om

skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning för tätbebyggelse,

inom vilken sådan är påkallad av sanitära skäl. Ehuru denna

bestämmelse formellt icke kan åberopas till stöd för ett yrkande, att en bebyggelsegrupp

skall anslutas till viss befintlig eller planerad anläggning,

får den dock i praktiken samma verkan som ett stadgande om anslutningsrätt.

Med den föreslagna utformningen av nämnda bestämmelse kan den

åberopas även för enstaka fastighet, såvida dennas anslutning är påkallad

av sanitära skäl. Där så ej är fallet, blir det fråga om en i princip frivillig

verksamhet från kommunens sida. Kommunen bör alltså — med visst un
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

dantag, till vilket jag återkommer i det följande — äga själv bestämma det

område (verksamhetsområdet), till vilket anläggningen skall utsträckas, och

anslutningsrätt bör gälla blott för fastigheter inom detta område. Även huvudmannen

för en icke-kommunal anläggning bör i princip ha bestämmanderätt

i fråga om verksamhetsområdets omfattning.

Avgifter.

Såsom de sakkunniga framhållit är kommunernas rätt att uttaga avgifter

för nyttjandet av vatten- och avloppsanordningar för närvarande reglerad

på skilda sätt i fråga om anordningar för vattenförsörjning och beträffande

anordningar för avlopp. Rätten att uttaga avgifter för leverans av vatten har

i rättspraxis fastslagits med den begränsning, att avgifterna icke får uppgå

till så högt belopp, att de kan betecknas som en i förtäckt form för kommunens

allmänna ändamål upptagen beskattning. Rätten att uttaga avgifter

för nyttjandet av avloppsanordningar är däremot betydligt snävare avgränsad.

Att utvecklingen i fråga om finansieringen av anordningar för avlopp icke

blivit densamma som i fråga om anordningar för vattenförsörjning torde

bero på två omständigheter. Dels har anordningar av det förra slaget ansetts

oavvisligen påkallade av sanitära skäl och dels har utbyggnaden av

dessa anordningar inom städer och liknande orter kommit att sammankopplas

med gatuväsendet. Där bebyggelsen nått sådan utveckling, att särskilda

avloppsanordningar blivit behövliga, har det ansetts falla inom kommunens

allmänna uppgifter att sörja för sådana, och något särskilt skäl

har icke ansetts föreligga, varför icke kommunens samtliga invånare borde

i vanlig ordning bidraga till utgiften för anordningarna. En bidragande

orsak till att denna uppfattning vunnit insteg har varit, att avloppsanordningarna

i de flesta fall varit behövliga även för bortledande av regnvatten

från gator och allmänna platser. Genom 1931 års stadsplanelag infördes visserligen

möjlighet för stadsplanesamhällen att antaga bestämmelser om

gatubyggnadskostnad och på denna väg bereda sig ersättning av tomtägarna

för iordningställande — men däremot icke för underhåll och drift — av

gator och avloppsledningar. Med avseende å områden utom stadsplan har

däremot några liknande lagregler icke givits. Tvärtom har med avseende

å områden utom stadsplan den äldre ståndpunkten blivit ytterligare befäst

genom ett år 1941 tillkommet stadgande i 8 kap. 14 § andra stycket vattenlagen

av innehåll, att vid fördelning av kostnaderna för avloppsföretag,

som är gemensamt för samhälle och därtill hörande utom samhällets stadsplan

belägna fastigheter, skälig hänsyn skall tagas till samhällets skyldighet

att svara för allmänna sanitära intressen.

Argumentet att det ur sanitär synpunkt skulle vara mindre lämpligt att

belägga nyttjandet av avloppsanordningar med avgift är knappast bärande.

Tvärtom kan ur sanitär synpunkt åberopas, att frånvaron av befogenhet för

kommunerna att uttaga ersättning av vederbörande fastighetsägare för nyttjandet

av avloppsanordningar med säkerhet ofta motverkar deras benägen
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

het att utföra sådana och därigenom fördröjer en lösning av avloppsfrågan.

Särskilt torde detta ofta vara fallet där motsättningar råder mellan invånarna

i skilda delar av en kommun. För övrigt medger ju nuvarande regler

att kommunen i viss omfattning bereder sig ersättning för avloppsanordningar

inom de områden, där sådana i allmänhet är mest behövliga ur sanitär

synpunkt, nämligen stadsplaneområdena.

Tankegången att avgifter å begagnandet av sådana nyttigheter som de

ifrågavarande skulle strida mot principen om kommunmedlemmarnas likställighet

har icke fullföljts i fråga om vattenavgifter, och några bärande

skäl till särbehandling av avloppskostnaderna synes svåra att förebringa.

Tankegången i fråga har dessutom i princip redan övergivits genom de år

1931 införda lagreglerna om skyldighet för tomtägare att bidraga till gatubyggnadskostnad.

Enligt nu gängse uppfattning kan ett system med avgifter

till och med anses erforderligt just för att hindra att vissa grupper av

kommuninvånare otillbörligt gynnas framför andra. I samband med tillkomsten

av 1931 års lagstiftning framhöll davarande departementschefen,

att ägare av fastigheter i högre grad än stadens övriga invånare droge nytta

av anordningar för avlopp till följd av att fastigheternas värde påverkades

av avloppsnätets beskaffenhet. Argumentet kan — sasom de sakkunniga

framhållit —- utan avsevärd överdrift tillspetsas därhän, att de investeringar

kommunen gör i sådana anordningar direkt tillgodogöres av fastighetsägarna

genom höjda försäljningspriser pa fastigheterna. Detta gäller icke

blott det nedlagda anläggningskapitalet utan i väsentlig mån även samhällets

utgifter för anordningarnas underhåll och drift. Det rationellaste korrektivet

mot detta missförhållande är otvivelaktigt att anläggningarna finansieras

genom avgifter å de fastigheter, som på angivet sätt har nytta

av desamma.

Ur teknisk synpunkt är givetvis värdefullt, att utförandet av avloppsledningar

i största omfattning samordnas med gatubyggandet. Samordningen

är emellertid en rent praktisk fråga och förutsätter icke att avloppsledningarna

lagstiftningsmässigt behandlas såsom en del av gatan. Detta kan för

övrigt svårligen ske med vissa avloppsanordningar, t. ex. reningsverk. Skälen

för samordning med gatuarbetena gäller för övrigt icke blott arbeten

med avloppsledningar utan i lika mån arbeten med vattenledningar. Vattenförsörjning

och avlopp har ur teknisk synpunkt ett intimt samband, som

bl. a. yttrar sig i att ledningarna oftast nedlägges i samma rörgravar. Ur viss

synpunkt vore måhända lämpligt att såväl vattenförsörjnings- som avloppsverksamheten

lagstiftningsmässigt behandlades gemensamt med gatuväsendet.

Då detta icke rimligen låter sig göra, hör önskemålet om teknisk samordning

med gatubyggandet ej hindra att frågorna om avgifter till vattenförsörjning

och avlopp erhåller en reglering som tillgodoser övriga med

dessa frågor förknippade intressen.

I några av remissyttrandena har mot de sakkunnigas förslag rests den invändningen,

att kommunerna för närvarande tillämpar högst olika system

5 Diliang till riksdagens protokoll 19iiö. 1 samt. Nr 121

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

för finansiering av avlopp och i vissa fall uttager avgifter med stöd av äldre,

för särskilda orter gällande bestämmelser samt att införandet av ett avgiftssystem,

sådant som de sakkunniga föreslagit, i dylika fall komme att

möta praktiska svårigheter. Sådana avgifter, i den mån de förekommer,

måste emellertid i allt fall anses underkastade den förut angivna, även för

vattenavgifter gällande regeln, att avgifterna icke får i sådan mån överstiga

kommunens självkostnader, att de till någon del kan anses såsom en för

kommunens allmänna ändamål upptagen beskattning. De sakkunnigas avgiftsregler

går i sak ut på samma princip, nämligen att avgifterna begränsas

till vad som erfordras för att täcka kostnaderna för de därmed avsedda

anordningarna.

Den begränsning av kommunernas självbestämmanderätt i avgiftsfrågor,

som de nuvarande reglerna om finansiering av avloppsföretag innefattar,

kan således icke anses uppburen av viktigare skäl. Redan det tvång, som

dessa regler ålägger kommunerna i deras ekonomiska politik, kan i och för

sig aberopas som ett vägande skäl för en lagändring, särskilt i belysning

av de förut berörda konsekvenser i fråga om kommunernas villighet att

taga sig an eftersatta bebyggelseområden, till vilka reglerna leder. Andra

viktiga skäl för en reform ligger i de praktiska fördelar, vilka enligt det anförda

står att vinna genom enhetliggörande av avgiftsreglerna för vattenförsörjning

och avlopp. Jag delar därför de sakkunnigas mening, att de nu

gällande begränsningarna i kommunernas rätt att själva bestämma sin avgiftspolitik

i fråga om vatten- och avloppsanläggningar bör bortfalla och

ersättas av den enkla regeln, att avgifter i princip får uttagas till hela det

belopp, som motsvarar kommunens självkostnader för anläggningarna. Denna

regel bör gälla hela lagstiftningens tillämpningsområde och icke göras

beroende av huruvida stadsplan fastställts eller icke. Jämväl i övrigt synes

de sakkunnigas förslag i förevarande del väl ägnat att läggas till grund för

lagstiftning med de jämkningar, som nödvändiggöres av mitt tidigare

ställningstagande till frågorna om lagstiftningens omfattning och utformning

i övrigt.

Prö vn ingsförfarandet.

De mångfaldiga problem, som mött de sakkunniga vid utformandet av regler

om förfarandet vid avgörande av frågor rörande tillämpningen av den

föreslagna lagstiftningen, bortfaller i allt väsentligt, om lagstiftningen får

den mera begränsade omfattning, som jag förordat. Sålunda förenklas avsevärt

frågan om uppdragande av gränsen mellan de administrativa myndigheternas

och domstolarnas befogenheter. Till administrativ prövning bör

framför allt — med hänsyn till sambandet med tätorts- och glesbygdsplaneringen

— hänföras frågor om auktorisation av icke-kominunal anläggning,

om åläggande för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning och om

verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning. Av praktiska

skäl bör vidare hit hänföras frågor om anslutningsrätt och anslutningstvång

samt vissa frågor om förordnanden och förelägganden. Övriga frågor _

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

bl. a. frågor rörande avgiftsskyldighet samt alla ersättningsfrågor — bör

ankomma på domstol.

De ärenden, som skall handläggas av administrativ myndighet, kommer

med denna ordning till övervägande del att utgöras av typiska ansökningsärenden,

i vilka huvudparten av utredningen förebringas av sökanden. Att,

såsom de sakkunniga föreslagit, förlägga utredningen till särskild förrättning

synes därför överflödigt. Dessa ärenden bör i stället upptagas av länsstyrelsen

och handläggas enligt de regler, som i allmänhet gäller rörande

förfarandet hos denna myndighet. För sådana speciella fall, då utredningen

blir särskilt omfattande eller fordrar teknisk sakkunskap, som ej är företrädd

hos länsstyrelsen, bör dock länsstyrelsen genom uttryckligt stadgande

få möjlighet att föror dna sakkunnigt biträde med uppgift att ombesörja utredningen

eller viss del av denna.

Med avseende å domstolsförfarandet erfordras vid sidan av de allmänna

reglerna i rättegångsbalken blott vissa bestämmelser om forum m. m.

III. De särskilda lagförslagen.

De av mig förordade modifikationerna i fråga om lagstiftningens omfattning

möjliggör en betydande minskning av författningsmaterialet i jämförelse

med de av de sakkunniga framlagda förslagen. De sakkunnigas huvudförslag,

nämligen förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar samt

förslaget till vatten- och avloppsstadga, kan ersättas av ett mindre omfattande

lagverk, inrymmande de grundläggande reglerna om kommunala och

andra ur allmän synpunkt mera betydelsefulla anläggningar. Som sammanfattande

benämning för dessa föreslår jag termen »allmänna vattenoch

avloppsanläggningar».

Utöver den lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som således

kommer att innehålla kärnan i den nya lagstiftningen, beröi ref oi men

även, på sätt framgår av vad förut anförts, vissa bestämmelser i vattenlagen,

varjämte en del ändringar i byggnadslagen är påkallade.

Beträffande innehållet i lagförslagen får jag, utöver vad som framgår av

den tidigare framställningen, anföra följande.

A. Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

1 §•

Betänkandet. De sakkunniga, vilkas förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar

inledes med en närmare bestämning av begreppet »vattenoch

avloppsanläggning», bar framhållit att en dylik bestämning måste av
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

fattas med tanke på att klart avgränsa lagens tillämpningsområde i förhållande

till andra närstående författningar. Främst borde bestämningen taga

sikte på att uppdraga gränsen mot vattenlagens bestämmelser om byggande

1 Vatten’ vattenreglering och torrläggning av mark. Det moment, som borde

få avgörande betydelse vid gränsdragningen, vore anläggningens ändamål.

Den nya lagens räckvidd borde ur denna synpunkt angivas så, att lagen

skulle äga tillämpning på anläggningar, avseende vattenförsörjning för samt

avledande av avloppsvatten från bostads-, jordbruks-, industri- eller annan

bebyggelse. För tydlighetens skull borde härjämte angivas, att till anläggning

för vattenförsörjning icke räknades anordningar för tillgodogörande av

vatten sasom drivkraft. Något ytterligare klarläggande av vad som vore att

hänföra till anordningar för vattenförsörjning syntes däremot icke behövligt.

Utan särskilt stadgande torde sålunda framgå att, om ett vattenledningsnät

i någon omfattning utnyttjades för t. ex. bevattning av trädgårdar, an^äggmngen

det oaktat borde i sin helhet anses underkastad bestämmelserna i

den av de sakkunniga föreslagna lagen, medan så icke vore fallet i fråga

om bevattningsanordningar av sådan omfattning, att verksamheten kunde

sägas innebära ändring av de naturliga avrinningsförhållandena. Beträffande

frågan, vad som vore att hänföra till anordningar för avlopp, borde

förslaget ses i belysning av hithörande stadganden i vattenlagen. I anslutning

till bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen borde sålunda uttryckligen

stadgas, att den nya lagen skulle vara tillämplig icke blott på anordningar

lör avledande av kloakvatten i egentlig mening utan även på anordningar

för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan

fastställts, där ej avledandet skedde uteslutande för viss eller vissa

fastigheters räkning. Det närmast åsyftade stadgandet i vattenlagen (8 kap.

1 § tredje stycket) nämnde visserligen blott stadsplan men borde, enligt vad

de sakkunniga anfört i annat sammanhang, vidgas att avse även byggnadsplan.

I fråga om avledande av vatten för torrläggning av mark, som icke låge

under stadsplan eller byggnadsplan, bleve bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen

tillämpliga. De sakkunniga har föreslagit införande av särskilda bestämmelser

(26 och 27 §§ förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar)

om samgående mellan sådana torrläggningsföretag samt vatten- och

avloppsföretag, vilka bestämmelser komme att ersätta de nuvarande stadgandena

i 8 kap. 18 22 §§ vattenlagen. I de fall, då en vatten- och avlopps
anläggning

icke ombesörjde annan torrläggning än sådan, som kunde sägas

falla inom ramen för rena bebyggelseintressen, t. ex. dränering av mindre

områden omkring boningshus, förelåge emellertid icke anledning att tilllämpa

de sålunda föreslagna särskilda bestämmelserna, utan företaget borde

då i sin helhet anses underkastat förslagets regler om vatten- och avloppsföretag.

Eftersom de bestämmelser om vatten- och avloppsanläggningar, vilka för

närvarande återfunnes i byggnadslagen och lagen om rätt att över annans

mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, föreslagits

bli överförda till den särskilda lagen om vatten- och avloppsanläggningar,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

uppstode i detta hänseende icke något gränsdragningsproblem. Vad anginge

bestämmelserna i expropriationslagen och hälsovårdsstadgan har de sakkunniga

förutsatt, att dessa skulle bibehållas och vid behov tillämpas vid

sidan av den föreslagna nya lagen.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har uttalat tvekan huruvida

ordalydelsen av de sakkunnigas förslag medgåve en så vidsträckt tolkning,

att under förslagets bestämmelser komme att — såsom i motiven angivits —

falla t. ex. anordningar för bevattning av jord, i den mån verksamheten icke

kunde anses innebära ändring av de naturliga vattenavrinningsförhållandena.

Jämväl i övrigt hyste hovrätten tvekan om lämpligheten av att lagstiftningens

tillämpningsområde på föreslaget sätt enligt lagtexten bundes

vid och begränsades att omfatta vissa slag av bebyggelse. Hovrätten för

Västra Sverige har framhållit, att enligt 8 kap. 1 § tredje stycket vattenlagen

i dess nu gällande lydelse vad som stadgades om avledande av kloakvatten

skulle äga tillämpning jämväl i fråga om vattens avledande för torrläggning

av mark inom stadsplan, som ej skedde för viss eller vissa fastigheters

räkning, eller för torrläggning av begravningsplats. Nämnda stadgande

hade i de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 8 kap. vattenlagen enahanda

lydelse, dock att med mark belägen inom stadsplan jämställts mark

inom byggnadsplan. Den föreslagna särskilda lagen om vatten- och avloppsanläggningar

hade angivits skola äga tillämpning i fråga om torrläggning

av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,

under det att icke i detta sammanhang därmed jämställdes anläggning för

torrläggning av begravningsplats. Den divergens som sålunda i fråga om

torrläggning av begravningsplats komme att föreligga mellan 8 kap. vattenlagen

och vatten- och avloppslagen innebure att för torrläggning av

begravningsplats skulle vara att tillämpa bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen

samt därjämte, såvitt avsåge vattenförorening som därav kunde föranledas,

8 kap. i samma lag. Lagstiftningen skulle härigenom i onödan kompliceras.

överlantmätaren i Uppsala län har ansett det i förslagets text förekommande

uttrycket »bostads-, jordbruks-, industri- och annan bebyggelse»

mindre lämpligt ur språklig synpunkt.

Departementschefen. Beträffande den nya lagstiftningens tillämpningsområde

har jag i det föregående uttalat mig för att lagstiftningen bör avse

dels sådana vatten- och avloppsanläggningar som omhänderhaves av kommun

och dels sådana icke-kommunala vatten- och avloppsanläggningar som

efter särskild prövning av länsstyrelsen förklarats för allmänna. Lagen bör

lämpligen inledas med en bestämmelse som anger dess nämnda räckvidd.

Den ytterligare bestämning av begreppet vatten- och avloppsanläggning

som tarvas kan lämpligen, i anslutning till vad de sakkunniga föreslagit,

ske genom angivande av anläggningens ändamål att bereda vattenförsörjning

och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse. Kravet på alt anläggningen

skall tjäna bostäder eller annan bebyggelse innefattar en sådan bo
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

gränsning av tillämpningsområdet, att en närmare utveckling i lagtexten av

vad som är att räkna till vattenförsörjning och avlopp icke synes behövligt.

Uppenbart torde vara, att till vattenförsörjning bör räknas anskaffande

och framledande av vatten icke blott för vanliga hushållsändamål utan jämväl

för tillgodoseende av de särskilda näringar, som bedrives inom bebyggelsen,

t. ex. boskapsskötsel, industri eller hantverk. Under nämnda begrepp

faller däremot icke t. ex. framledande av vatten för användning såsom drivkraft.

Tolkningen av begreppet avlopp torde böra ske i anslutning till stadgandena

i 8 kap. vattenlagen. Begreppet bör således anses omfatta, förutom

avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten, jämväl avledande

av vatten för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan —

enligt förslaget även byggnadsplan — fastställts, och detta vare sig avledandet

sker genom samma ledningar som avledandet av kloakvattnet (kombinerat

system) eller genom särskilt dräneringsnät (duplikatsystem). Vad

angår område, för vilket varken gäller stadsplan eller byggnadsplan, blir

anläggning, avsedd för avledande av enbart dag- och dräneringsvatten,

icke att hänföra under bestämmelserna i förevarande lag utan under 7 kap.

vattenlagen. En anläggning med kombinerat system, vilken utföres för tillgodoseende

av bebyggelse inom icke planlagt område, faller däremot i princip

under bestämmelserna i den föreslagna lagen. Huruvida å anläggningen därjämte

bör tillämpas de särskilda bestämmelserna i 8 kap. 18—22 och 31 §§

vattenlagen rörande ledningar för såväl avledande av avloppsvatten som

torrläggning av mark blir beroende av den omständigheten, huruvida torrläggningsintresset

i det särskilda fallet är av sådan betydelse att det påkallar

särskilt beaktande vid sidan av avloppsintresset. Så bör enligt min mening

icke anses vara förhållandet om den mark, som skall torrläggas, uteslutande

består av tomter, trafikleder och andra områden, som kan sägas

ingå i bebyggelsen, men däremot är detta fallet om anläggningen är avsedd

att torrlägga ett någorlunda betydande markområde, som tjänar annat syfte

än bebyggelsens direkta behov, t. ex. jordbruk. Att, vad angår områden utan

tätortsplanering, binda tillämpningen vid mera detaljerade regler än de nu

angivna finner jag icke önskvärt.

Av praktiska skäl bör vidare redan i inledningen till lagstiftningen omnämnas

två begrepp, som kommer till användning i det följande. Eftersom

lagstiftningen skall upptaga gemensamma regler för såväl kommunala som

ock vissa enskilda anläggningar, erfordras en särskild term för att angiva det

rättssubjekt — kommun eller annan — som utför och driver anläggningen.

Jag föreslår termen »huvudman» såsom benämning på den, vilken sålunda

omhänderhar allmän vatten- och avloppsanläggning. Vidare bör redan i detta

sammanhang anmärkas, att för allmän vatten- och avloppsanläggning

skall finnas ett visst verksamhetsområde, samt angivas innebörden av detta

begrepp.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

71

2 §.

Betänkandet. De sakkunniga har såsom tidigare nämnts föreslagit, att i

lagen om vatten- och avloppsanläggningar skulle upptagas bestämmelser

om tre typer av vatten- och avloppsföretag, nämligen kommunala företag,

företag som omhänderhades av taxesamfälligheter och företag som omhanderhades

av andelssamfälligheter. Därjämte borde i lagen förutsättas, att

vatten- och avloppsanläggning kunde omhänderhavas även av annat rättssubjekt,

t. ex. bolag, förening eller enskild person. Det grundläggande stadgandet

om icke-kommunala vatten- och avloppsanläggningar (34 § första

stycket) borde i anslutning till det sagda utformas så, att utförandet, underhållet

och driften av vatten- och avloppsanläggning, som skulle vara

gemensam för två eller flera fastigheter, skulle, om länsstyrelsen så förordnade,

handhavas av en för detta ändamål bildad samfällighet. Därest

emellertid fastigheternas ägare enat sig om annan ordning för verksamheten,

finge därvid förbliva. — Gränsen mellan de samfälligheter, vilka borde

organiseras såsom andelssamfälligheter, och de samfälligheter, vilka borde

organiseras såsom taxesamfälligheter, kunde icke anges närmare än att bestämmelserna

om taxesamfälligheter företrädesvis borde tillämpas på samfälligheter

med större antal delägare (35 §).

o

Departementschefen. Enligt den tankegång, åt vilken jag förut givit uttryck,

bör lagstiftningen — i ändamål bl. a. att nedbringa omfattningen av

de organisatoriska bestämmelserna om icke-kommunala vatten- och avloppsföretag

— begränsas till att av dessa företag behandla endast dem, som är av

större betydelse ur allmän synpunkt och bjuder vissa ekonomiska garantier.

Denna begränsning av lagstiftningens omfattning har kommit till uttryck

redan i 1 § genom att förslaget i fråga om icke-kommunala anläggningar

förklarats äga tillämplighet först efter särskilt auktorisationsbeslut

av länsstyrelsen. Den sakliga innebörden av denna regel framgår dock först

av bestämmelserna rörande villkoren för auktorisation, vilka bestämmelser

med hänsyn härtill får anses vara av den centrala karaktär, att de bör

upptagas bland de inledande stadgandena i förslaget.

Det väsentligaste av villkoren för auktorisation är det som består i att

anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de sanitära för - hållandena och omständigheterna i övrigt skall vara av väsentlig betydelse

ur allmän synpunkt. Såsom jag förut utvecklat har denna formulering av

villkoret valts med tanke på att lämna utrymme för ett visst mått av frihet

i tillämpningen. Vad jag i annat sammanhang yttrat om att den föreslagna

lagen icke hör för normala fall bringas i tillämpning å icke-kommunala

anläggningar, som omfattar mindre än 20—30 anslutna fastigheter,

är därför icke så alt förstå, att jag skulle anse auktorisation av en

enskild anläggning med mindre omfattning böra vara utesluten, t. ex. om

anläggningen förutom ett antal bostadsfastigheter tillgodoser även en industriell

anläggning eller om eljest bebyggelsen på någon av fastigheterna

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

ar av större omfattning. Kraven på anläggningens omfattning bör också,

sasoin jag tidigare yttiat, kunna minskas om bebyggelsen ligger så samlad,

att gemensamhetsanordningar är motiverade av sanitära skäl.

Vad angår de ekonomiska garantier, vilka bör krävas såsom villkor för

auktorisation, är ändamålet med dessa främst att bereda ägarna av de

anslutna fastigheterna samt andra rättsinnehavare med avseende å dessa

ett visst mått av trygghet för att huvudmannen är i stånd att uppfylla de

förpliktelser, som på grund av förslagets bestämmelser åligger honom gentemot

de nämnda intressenterna. Att bedöma omfattningen av de förpliktelser,

som sammanhänger med anläggningens utförande, torde i regel icke

möta större svårigheter. Vad i detta hänseende kan och bör fordras är att

huvudmannen med säkerhet kan förväntas komma att disponera ett kapital,

som förslår till att bestrida de med utförandet förenade utgifterna,

samt att han har möjlighet att låta detta kapital förbli bundet i anläggningen

i den omfattning sådant är erforderligt för att avgifterna från de anslutna

fastigheterna skall kunna hållas på en lämplig nivå och i övrigt bestämmas

enligt stadgandena i förslaget. Mera vanskligt kan synas att avgöra,

vilka garantier som bör fordras för att huvudmannen blir i stånd att

för framtiden uppehålla driften på ett tillfredsställande sätt. Eftersom driftskostnaderna

i regel kontinuerligt täckes genom avgifter från de anslutna

fastigheterna, fordrar emellertid driften under normala förhållanden icke

någon större kapitalinsats. Behovet av främmande kapital torde dessutom

i regel successivt minskas, allt eftersom företaget genom avsättningar till

tornyelsefond och andra dylika åtgärder får tillgång till eget kapital. Hänsyn

bör visserligen tagas till möjligheten att företaget kan komma att drabbas

av större oförutsedda utgifter, t. ex. på grund av att ytterligare åtgärder

föreskrives för renande av avloppsvatten. Endast undantagsvis torde

dock omständigheterna vara sådana, att kraven på ekonomiska garantier

måste ställas avsevärt högre än till att huvudmannen skall vara solvent för

det belopp, som åtgår till anläggningens utförande. — Såsom jag tidigare

anfört torde de ekonomiska garantierna i regel komma att bestå i utfästelser

av den kommun, där bebyggelsen är belägen eller avses komma till

stånd men kan också föreligga i den formen att anläggningen handhaves av

ett företag som disponerar tillräckligt eget kapital, t. ex. en större industri,

länkbart är också att ett dylikt företag ger kreditutfästelser av erforderlig

omfattning eller att lämplig realsäkerhet kan åstadkommas. Det bör framhållas,

att fastighetsägarnas intresse uteslutande går ut på att anläggningen

utföres och drives på ett lämpligt sätt och att huvudmannens solvens

ar av betydelse blott i den mån den kan inverka på utförandet och driften.

Det kapital eller de säkerheter, om vilka nu är fråga, är avsedda att anvandas

för investering i anläggningen. Värdet av en kreditutfästelse från

kommun eller annan bör i enlighet härmed främst bedömas med hänsyn

till den omständigheten, i vad mån den kan användas att upptaga lån för

töietagets behov. Salunda bör t. ex. en utfästelse av en kommun att gentemot

fastighetsägarna svara för att ett enskilt vatten- och avloppsföretag

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

fullgör sina förpliktelser icke kunna godtagas såsom grund för ett beslut om

auktorisation, med mindre den förenas med uttryckligt borgensåtagande

eller företaget eljest har tillgångar, som tryggar anläggningens utförande

och drift. I det anförda ligger även ett krav på att den säkerhet som ställes

skall möjliggöra upptagande av lån på rimliga villkor. Att i detalj angiva,

vad som bör krävas i detta hänseende, är emellertid icke påkallat. Frågan

bör bedömas från fall till fall med hänsyn till förhållandena på kreditmarknaden,

företagets angelägenhetsgrad och kostsamhet, fastighetsägarnas

tidigare skuldsättning m. m. Ett önskemal är, såsom de sakkunniga angivit,

att lån kan erhållas med den räntesats och på de villkor i fråga om

tidsbundenhet m. in., som tillämpas för primärlån inom fastighetskreditgivningen.

Detta önskemål lärer dock stundom vara svårt att uppfylla. Kostnaden

för anskaffande av kapital torde emellertid i regel åtminstone där

fråga är om belopp av större betydelse — för att icke bli alltför betungande

ej böra överstiga vad som är vanligt beträffande sekundärkrediter mot

säkerheter i fast egendom. Auktorisation bör därför i regel ej beviljas i

fråga om företag, som kalkylerar med högre genomsnittliga kostnader för

anskaffande av kapital än nu sagts.

I övrigt bör för auktorisation uppställas vissa villkor av mera formell

natur. Eftersom auktorisationen medför åtskilliga förpliktelser för huvudmannen,

bör beslut därom givetvis icke kunna komma till stånd annat

än efter ansökan av huvudmannen. Vidare bör, med hänsyn till att kommunen

dock i sista hand bär ansvaret för vatten- och avloppsverksamhetens

ordnande, krävas att kommunen samtyckt till åtgärden.

Att vid auktorisation bör kunna fogas villkor rörande det område, till

vilket anläggningen får utsträckas, är tidigare omnämnt. Till undvikande

av missuppfattning bör erinras, att detta område icke är identiskt med anläggningens

verksamhetsområde, om vilket bestämmelser ges i 5 §.

3 §•

Betänkandet. I anslutning till vad de sakkunniga yttrat rörande frågan om

skyldighet för kommun att utföra och driva vatten- och avloppsanläggningar

för bebyggelse inom kommunen har de sakkunniga föreslagit införande

i lagen om vatten- och avloppsanläggningar av en bestämmelse (28 §), att

vatten- och avloppsanläggning för mera omfattande bebyggelse skulle, om

ej särskilda förhållanden föranledde annat, utföras och drivas av vederbörande

kommun såsom huvudman. Detsamma har föreslagits skola gälla

i fråga om vatten- och avloppsanläggning, som eljest erfordrades med hansyn

till de sanitära förhållandena inom visst bebyggelseområde eller till de sociala

eller ekonomiska förhållandena i viss ort och beträffande vilken kommunens

huvudmannaskap kunde antagas utgöra en förutsättning för att anläggningen

skulle komma till stånd inom rimlig tid eller för ett ändamålsenligt

handhavande i övrigt av företagets angelägenheter. Kommunen skulle

jämväl eljest äga såsom huvudman ombesörja utförande och drift av vatten-

och avloppsanläggningar inom kommunen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Yttrandena. Kommunallagskommittén har funnit ur lagteknisk synpunkt

oegentligt att införa specialregler om kommunernas befogenheter i sådana

fall som det föreliggande, där befogenheten uppenbarligen inrymdes i det

allmänna kompetensstadgandet i kommunallagarna. Med hänsyn härtill

\ille

ningen på detta område, enligt vilken kommunernas skyldigheter framginge

av specialförfattningen och deras rätt att därutöver vara verksamma grundades

på kommunallagarnas kompetensregel. Även länsstyrelserna i Stockholms

och Kristianstads län har framhållit liknande synpunkter.

Departementschefen. Som jag i det föregående redan tagit ställning till

fiågan, i vilken omfattning vatten- och avloppsanläggningar bör handhavas

i kommunal regi, kan jag här inskränka mig till några anmärkningar rölande

den närmare utformningen av det stadgande i ämnet, vilket bör inflyta

i början av lagen.

Jag delar den i några remissyttranden uttalade meningen, att åt kommunallagstiftningen

bör vara förbehållet att reglera kommunernas befogenhetei

i olika avseenden samt att en lagstiftning av nu förevarande art följaktligen

bör begränsa sig till att ge regler om de skyldigheter, som anses

hora åvila kommunerna. Någon motsvarighet till den av de sakkunniga föreslagna

bestämmelsen, att kommun skall äga ombesörja utförande och drift

av vatten- och avloppsanläggning inom kommunen, finner jag alltså icke

erforderlig eller lämplig.

Den lagstadgade skyldigheten för kommun att sörja för tillkomsten av

vatten- och avloppsanläggning bör enligt vad jag förut anfört vara bunden

vid den förutsättningen, att fråga är om tätbebyggelse av sådan art, att

vattenförsörjning och avlopp till förekommande av sanitära olägenheter bör

ordnas i ett större sammanhang. Enligt den i förslaget valda formuleringen

kan det icke fordras, att sanitära olägenheter redan uppstått utan blott att

sådana kan förutses med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär.

Bestämmelsen är med andra ord avsedd att understryka, att kommunernas

ingiipande bör ske pa ett så tidigt stadium, att verkliga olägenheter i sanitäi

t hänseende icke behöver uppkomma. Beträffande områden under stadsplan

torde det vara klart att vatten- och avloppsanläggning regelmässigt bör

uttöras av kommunen. Däremot har institutet byggnadsplan understundom

kommit till användning för att reglera bebyggelse inom fritidsområden och

på andra platser, där de ekonomiska förhållandena icke medger att vattenoch

avloppsanordningar utföres med eljest gängse standard. Ehuru det givetvis

även i sådana fall ytterst bör ankomma på kommunen att förhindra

uppkomsten av sanitära olägenheter, skulle det kunna föra alltför långt, om

dylik bebyggelse alltid jämställdes med den helt stadsmässiga bebyggelsen.

\ ad angår tidpunkten, då vatten- och avloppsanläggning skall utföras

för bebyggelse, varest behov av sådan föreligger ur sanitär synpunkt, ligger

det i sakens natur att anläggningen bör komma till stånd utan onödigt

dröjsmål. Hänsyn måste emellertid tagas till förefintliga ekonomiska re
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

surser, tillgången på arbetskraft och teknisk utrustning samt övriga omständigheter,

som inverkar på utförandet. I ändamål att angiva, att kravet

på omedelbart utförande icke alltid kan tillmötesgås, men samtidigt betona,

att uppgiften icke bör stå tillbaka för mindre angelägna sådana, kan ett

stadgande i ämnet lämpligen formuleras så, att den behövliga anläggningen

skall komma till stånd så snart omständigheterna det medger.

Erinras bör vidare, att kommunens skyldighet att sörja för tillkomsten

av vatten- och avloppsanläggning icke nödvändigtvis behöver innebar a att

kommunen själv skall utföra anläggningen utan är att anse som fullgjord

även om en icke-komxnunal allmän vatten- och avloppsanläggning kommer

till stånd med eller utan kommunens medverkan. Förhållandet bör komma

till uttryck i lagtexten genom att kommunens skyldighet säges gå ut på att

ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till

stånd.

I likhet med vad nu är fallet bör det ankomma på länsstyrelsen att ova

tillsyn över att kommunerna fullgör sina skyldigheter i fråga om vattenföl - sörjning och avlopp. Jag föreslår, i likhet med de sakkunniga, en uttrycklig

bestämmelse om att länsstyrelsen i fall av försummelse skall äga ingripa

med erforderliga förelägganden.

4 §•

Betänkandet. De sakkunniga — vilka betonat, att tillkomsten av en särskild

lag om vatten- och avloppsanläggningar visserligen underlättade den

tillsyn över vattenförsörjningen samt avbördandet av spillvatten och orenlighet,

som enligt hälsovårdsstadgan tillkomme hälsovårdsmyndigheterna,

men icke gjorde denna tillsyn överflödig — har ansett att i lagen (8 § första

stycket) borde till erinran härom och som stöd för hälsovårdsmyndigheterna

inflyta en allmän bestämmelse om att vatten- och avloppsanläggning städse

skulle inrättas med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen. I

samband härmed kunde lämpligen i lagen även intagas en erinran om den i

och för sig självklara regeln att anläggning skulle utföras på sådant satt, att

ändamålet utan oskälig kostnad vunnes med minsta intrång och olägenhet

för annan. Ett allmänt intresse, som påkallade särskilt beaktande vid planläggning

och utförande av vatten- och avloppsanläggningar, vore att anläggningen

icke finge motverka genomförandet av sådan bebyggelseplanering, som

verkställts enligt byggnadslagen och byggnadsstadgan. Jämlikt 19, 30, 45,

120 och 158 §§ byggnadsstadgan skulle i samband med bebyggelseplaneiing

även ske viss utredning och planering i vatten- och avloppshänseende. De i

sådan ordning tillkomna planerna hade emellertid icke till ändamål att utgöra

bindande avgöranden utan blott att garantera, att frågorna om vattenförsörjning

och avlopp kunde erhålla en tillfredsställande lösning inom ramen

för den verkställda bebyggelseplaneringen. I anseende härtill borde ej

någon ovillkorlig skyldighet föreskrivas för den, som utförde vatten- och

avloppsanläggning, att ställa sig till efterrättelse vad som i detta hänseende

förutsatts vid planernas upprättande. Däremot bar de sakkunniga föreslagit

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

forbud mot att utföra vatten- och avloppsanläggning på sådant sätt, att den

motverkade genomförandet av en för byggnadsverksamheten bindande plan

eller eljest försvårade markens ändamålsenliga bebyggande. Vidare har föreslagits

stadgande om att regionplan, där sådan fastställts, skulle tjäna till

ledning vid utförande av vatten- och avloppsanläggning (8 § andra stycket).

De sakkunniga, som icke vid sidan av de nämnda bestämmelserna föreslagit

något uttryckligt stadgande, när anläggning borde utföras för enbart vattenförsörjning

eller enbart avlopp, har i sin motivering erinrat om att det av

tekniska och ekonomiska skäl i regel vore lämpligt att dessa båda frågor löstes

i ett sammanhang. Dock funnes platser, där den ena frågan ordnats, under

det att den andra kvarstode olöst. Även i andra fall kunde förhållandena

vara sådana, att endast åtgärder för det ena ändamålet vore aktuella. I vissa

undantagsfall kunde det vidare för en fastighet vara förmånligast t. ex. att

vattenledningsfrågan löstes genom samgående med vissa andra fastigheter,

medan avloppsfrågan ordnades genom separat anläggning eller genom anslutning

till ett avloppssystem, som anlagts för andra fastigheter än dem, för

vilka vattenledningen vore avsedd. Med tanke på dessa fall har de sakkunniga

i sitt förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar intagit en bestämmelse

(2 §) att vad i lagen stadgades om vatten- och avloppsanläggnin§

} tillämpliga delar skulle gälla även anläggning för enbart vattenförsörjning

eller enbart avlopp.

Yttrandena. Stadsfullmäktige i Malmö och Göteborg har anmärkt, att den

föreslagna lagtexten vore svårtydd. Svenska kommunal-tekniska föreningen

har föreslagit, att det i förslaget brukade uttrycket »plan eller bestämmelser,

som enligt vad därom är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid

mot planen eller bestämmelserna» skulle utbytas mot en uppräkning av de

plan- och bestämmelsetyper, som avsåges. Överlantmätaren i Uppsala län

har ansett, att bestämmelserna borde utformas efter mönster av motsvarande

stadgande i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen.

Departementschefen. Hur en vatten- och avloppsanläggning i detalj bör

utformas är i mycket en lämplighetsfråga. Det är icke möjligt att mera ing

ende reglera tänkbara konflikter mellan de intressen, som påkallar beaktande

i samband med planeringen och utförandet. Lika med de sakkunniga

anser jag emellertid lämpligt att särskilt framhålla de allmänna sanitära intressena

och därigenom markera att dessa i allmänhet icke bör stå tillbaka

for andra hänsyn. I övrigt förordar jag en allmänt hållen bestämmelse om

att varje anläggning skall utföras på sätt dess ändamål kräver.

Att förslagets bestämmelser — vilka avfattats främst med tanke på anläggnmgar

för både vattenförsörjning och avlopp — i princip även skall äga

tillämpning på anläggning för ettdera av dessa ändamål är så uppenbart, att

ett särskilt stadgande därom måhända kan betecknas som överflödigt. För

tydlighetens skull anser jag dock önskvärt, att förhållandet antydes genom

att bestämmelsen om att vatten- och avloppsanläggning skall utföras på

satt dess ändamål kräver kompletteras med ett stadgande att anläggningen,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

om endast anordningar för vattenförsörjning eller endast anordningar för

avlopp är erforderliga, bör till sin utformning lämpas därefter.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om skyldighet för huvudmannen

att vid anläggningens utförande taga hänsyn till förefintliga planer

för reglering av bebyggelsen torde böra kompletteras genom en uppräkning

av de planinstitut som åsyftas. Ur saklig synpunkt kan måhända anmärkas,

att bestämmelsen skulle kunna avvaras i fråga om de kommunala anläggningarna,

eftersom bebyggelseplaneringen i stor omfattning är en kommunal

angelägenhet. Även för kommunen kan bestämmelsen emellertid ha en

viss uppgift att fylla såsom ägnad att rikta uppmärksamheten på att vattenoch

avloppsverksamheten måste samordnas med bebyggelseplaneringen.

5 §•

Betänkandet. De sakkunniga har, såsom tidigare nämnts, avsett att de åldern

föreslagna bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång

skulle reglera även frågorna, hur långt en anläggning borde utsträckas och

vid vilken tidpunkt anslutning av skilda bebyggelseområden skulle ske. Några

särskilda bestämmelser, som reglerade huvudmannens skyldighet att utsträcka

anläggningen till nya bebyggelseområden har de sakkunniga således

icke funnit erforderliga. Vad särskilt angår förhållandet mellan skilda

kommuner har de sakkunniga åberopat, att det ofta vore svårt att ena två

eller flera kommuner om att utföra en gemensam anläggning. Viktiga allmänna

intressen påkallade emellertid att en kommun borde låta sina anläggningar

nyttjas även för bebyggelse inom annan kommun, om sådant

samgående medförde teknisk och ekonomisk fördel. De sakkunniga har med

hänsyn härtill funnit lämpligt att i sitt förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar

intaga en uttrycklig bestämmelse (16 § andra stycket) av

innehåll att förslagets stadganden om anslutningsrätt och anslutningstvång

skulle äga motsvarande tillämpning å kommun, såvitt anginge samverkan

med annan kommun i fråga om utförande eller utvidgning av vatten- och

avloppsanläggning. Sådan samverkan borde enligt de sakkunnigas uttalanden

kunna taga antingen den formen, att viss eller vissa fastigheter inom en

kommun direkt anslötes till en anläggning, som dreves av annan kommun,

och erlade sina avgifter direkt till denna, eller ock ske på det sättet, att två

anläggningar, vilka dreves av skilda kommuner, utnyttjade viss eller vissa

anordningar gemensamt. Avgörandet, huruvida det ena eller det andra tillvägagångssättet

borde komma till användning, borde träffas med hänsyn

till anläggningarnas tekniska utformning.

Departementschefen. I det föregående har jag förordat sådan jämkning i

de sakkunnigas förslag till bestämmelser om anslutningsrätt, att denna rätt

begränsas till visst område (verksamhetsområdet) samt att verksamhetsområdet

i princip skall bestämmas av anläggningens huvudman. Jag har emellertid

även förutsatt, att huvudmannens nämnda befogenhet måste underkastas

vissa modifikationer.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

En fråga, som härvid tränger sig i förgrunden, är svårigheten i vissa fall

att ena två eller flera kommuner om erforderligt samgående i vatten- och

avloppsfrågor. Behovet av särskilda bestämmelser om sådant samgående har

kraftigt framhållits av de sakkunniga och har även, på sätt framgår av redogörelsen

i anslutning till den allmänna motiveringen, understrukits i flera

av remissyttrandena. Även enligt mitt bedömande föreligger i nu avsedda fall

då alltså fråga är om tvist mellan två eller flera kommuner inbördes —

skäl att göra undantag från regeln att varje kommun skall själv ha bestämmanderätten

i fråga om planeringen och utbyggandet av de anläggningar, för

vilka den är huvudman. Redan nu gäller enligt 8 kap. 9—13 §§ vattenlagen,

att ett samhälle i vissa fall kan förklaras pliktigt att deltaga i företag, som

avser utförande och underhåll av kloakledning, och å andra sidan under bestämda

förutsättningar kan tilltvinga sig rätt att deltaga i sådant företag.

Såsom de sakkunniga framhållit erfordras emellertid är''en en bestämmelse

lör det fallet, att viss bebyggelse inom en kommun av tekniska och ekonomiska

skäl bör direkt — och alltså icke via en anläggning som drives av

hemkommunen — anslutas till en anläggning, för vilken annan kommun

står såsom huvudman. Denna bestämmelse bör avse icke blott avlopp utan

även vattenförsörjning. Den bör emellertid för att icke otillbörligt inkräkta

på kommunernas självbestämmanderätt klart begränsas att avse det fallet,

då den ifrågasatta anslutningen är att föredraga framför varje annan lösning

av bebyggelsens vatten- och avloppsfrågor. Bestämmelsens innehåll kan

i enlighet härmed sammanfattas så, att kommun som driver vatten- och

avloppsanläggning skall, om det yrkas av annan kommun, i verksamhetsområdet

intaga bebyggelse inom sistnämnda kommun, om vattenförsörjning

och avlopp där ej kan med större fördel ordnas på annat sätt. Prövning av

fråga om tillämpning av bestämmelserna bör, såsom de sakkunniga förordat,

ankomma på länsstyrelsen.

I fråga om icke-kommunala anläggningar föreligger ej samma garantier

mot missbruk från huvudmannens sida av befogenheten att bestämma verksamhetsområdet

som i fråga om de kommunala anläggningarna. Någon form

av kontroll måste därför anordnas. Denna uppgift bör lämpligen anförtros

kommunen, vilken ju i sista hand är ansvarig för att behövliga vatten- och

avloppsanläggningar kommer till stånd och därför har intresse av att verka

för att verksamhetsområdet icke bestämmes för snävt. För att kontrollen

skall ge det avsedda resultatet erfordras emellertid en bestämmelse, som ger

kommunen möjlighet att effektivt ingripa mot tendenser i nu nämnd riktning.

Lämpligast synes vara att det nyss föreslagna stadgandet rörande förhållandet

mellan skilda kommuner får motsvarande tillämpning å förhållandet

mellan kommun och huvudmannen för auktoriserad icke-kommunal vatten-

och avloppsanläggning, vilket innebär att huvudmannen på yrkande av

kommunen kan åläggas att i verksamhetsområdet intaga sådan bebyggelse,

för vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på

annat sätt. — I detta sammanhang må ock erinras om att den föreslagna

bestämmelsen i 2 § tredje stycket ger länsstyrelsen möjlighet att i samband

s. 79 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 121 79

med anläggningens tillkomst begränsa det område, till vilket anläggningen

får utsträckas.

Med den utformning som bestämmelserna om verksamhetsområdet sålunda

erhåller är det åtminstone teoretiskt tänkbart, att ett bebyggelseområde

kan komma att intagas i verksamhetsområdet för två eller flera allmänna

vatten- och avloppsanläggningar. För detta fall bör givetvis en sådan lösning

eftersträvas, att bebyggelsen anslutes till den av anläggningarna, som ur teknisk

och ekonomisk synpunkt bjuder de bästa förutsättningarna för anslutningen.

En i och för sig tänkbar lösning vore att frågan om företrädet mellan

anläggningarna finge avgöras särskilt för varje fastighet i form av tvist

rörande tillämpning av reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång.

Särskilt för huvudmännen men även för fastighetsägarna är emellertid att

föredraga, att hela tvistefrågan kan prövas på en gång i stället för att uppdelas

på ett antal tvister om anslutning av särskilda fastigheter. Jag föreslår

därför en bestämmelse om att länsstyrelsen skall på framställning av huvudmannen

för endera anläggningen bestämma, till vilken av anläggningarna

det omstridda bebyggelseområdet skall hänföras.

Det är självfallet ur flera synpunkter av vikt, att länsstyrelsen är orienterad

om vatten- och avloppsväsendets utveckling inom länet. I den mån

som verksamhetsområdets omfattning kan bestämmas av huvudmannen

utan inblandning av länsstyrelsen, bör därför länsstyrelsen underrättas om

det beslut som huvudmannen träffat. Bestämmelse härom har införts såsom

ett andra stycke i 5 §.

6 §•

Betänkandet. Bestämmelsen om anslutningsrätt och anslutningstvång

(16 § första stycket förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar)

borde enligt de sakkunnigas mening utformas så, att ägare av fastighet, som

med teknisk och ekonomisk fördel kunde anslutas till planerad eller befintlig

vatten- och avloppsanläggning, skulle vara såväl berättigad som förpliktad

att låta ansluta fastigheten till anläggningen. Med uttrycket »teknisk

och ekonomisk fördel» avsåge de sakkunniga att det objektivt sett skulle

framstå som en fördel att gemensam ledning byggdes. Något ovillkorligt

krav borde däremot ej uppställas på att även ägaren av den fastighet, vars

anslutning ifrågasattes, skulle vinna fördel av samgåendet. Den angivna

förutsättningen för tvångsanslutning, att samgåendet skulle medföra en

vinst för anläggningen i dess helhet, utgjorde emellertid en garanti för att

fastighet icke utan bärande skäl anslötes till gemensamt företag. Om fördel

uppkomme endast för övriga fastigheter, vore det likväl självfallet, att ägaren

av fastighet, som tvångsanslötes, icke finge tillskyndas förlust genom

åtgärden. Detta skydd borde åstadkommas genom en begränsning av skyldigheten

att deltaga i kostnaderna för anläggningen och vore sålunda cn

kostnadsfördelningsfråga.

Med avseende å den närstående frågan, när ägaren av fastighet vore berättigad

eller förpliktad att låta anslutningen upphöra, har de sakkunniga

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

icke föreslagit någon uttrycklig bestämmelse. Regeln om att anslutning skulle

medföra teknisk och ekonomisk fördel gåve emellertid vid handen, att

anslutning ej borde upphöra så länge den medförde sådan fördel. Om åter

en fortsatt anslutning medförde olägenhet ur teknisk och ekonomisk synpunkt,

borde den kunna bringas att upphöra även mot fastighetsägarens

bestridande. Där det framstode som likgiltigt, huruvida anslutningen upphörde,

förelåge icke anledning att vägra fastighetsägaren utträde, om han

begärde sådant, medan däremot skälig hänsyn till hans intressen borde

bjuda, att fastigheten ej kunde uteslutas mot hans bestridande.

Departementschefen. Mellan frågorna om anslutningsrätt och anslutningstvång

samt frågan om avgiftsskyldighet råder ett samband, som framträder

bl. a. på det sätt, att den enskilde fastighetsägarens intresse för eller emot

anslutning icke kan bedömas utan kännedom om de avgifter, som kommer

att utgå för fastigheten. Däremot kan företagets intresse av anslutningen

bedömas oberoende av avgiftsbördans fördelning. Vill man frigöra reglerna

om anslutningsrätt och anslutningstvång från allt beroende av avgifterna,

gör sig i stället sambandet mellan frågekomplexen gällande på det sättet, att

avgiftsreglerna måste utformas med särskild hänsyn till varje fastighetsägares

befogade anspråk på att icke bli mindre förmånligt ställd, än om anslutningen

icke kommit till stånd.

Reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång är i de sakkunnigas

förslag en av centralpunkterna i lagstiftningen. De har till uppgift att förverkliga

den princip, som enligt de sakkunniga bör ligga till grund för all

planläggning på området, nämligen att varje anläggning skall ha den omfattning

som är lämpligast ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Från denna

utgångspunkt är det närmast självklart, att bestämningen »teknisk och

ekonomisk fördel» i förslaget anknutits till det gemensamma företaget och

icke till de särskilda fastigheterna.

Därest såsom jag föreslagit — frågan om anläggningens utsträckning i

princip får bero på huvudmannens eget bestämmande genom att han får

befogenhet att fastställa verksamhetsområdet för anläggningen, mister reglerna

om anslutningsrätt och anslutningstvång sin nyss angivna vidsträckta

betydelse. Tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång torde också bli

ganska sällsynta. Vid sådant förhållande möter ur praktisk synpunkt ej

hinder för att dessa frågor far en mera individualiserad behandling genom

att lagregeln i ämnet utformas så, att tvångsanslutning äger rum blott om

den innebär fördel för just den fastighet, som skall anslutas. Denna lösning

har därjämte den fördelen att den är mera lättförståelig för den enskilde

fastighetsägaren, vilken givetvis har lättare att bedöma anslutningens verkan

för fastigheten än dess verkan för anläggningen som helhet.

Det flerstädes brukade uttrycket »teknisk och ekonomisk fördel» sammanhänger

med det betraktelsesätt, som de sakkunniga anlagt, och rimmar

icke lika väl med den principiella uppläggning av frågan, för vilken jag

nyss uttalat mig. En ändrad formulering bör därför övervägas. Främst bör

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

utsägas, att reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång avser blott

sådan fastighet, som överhuvud har behov av anordningar för vattenförsörjning

och avlopp. Därest sådant behov föreligger, återstår ur fastighetsägarens

synpunkt endast att besvara frågan, vilken av flera tänkbara lösningar

som skall väljas. Villkoret för anslutningsrätt och anslutningstvång

kan därför lämpligen uttryckas på det sättet, att ändamålet med den ifrågasatta

anslutningen ej skall kunna med större fördel vinnas på annat sätt.

I lagtexten behöver enligt min mening icke närmare utvecklas, vilka särskilda

synpunkter som är att beakta vid avvägningen av olika tänkbara alternativ

vid lösande av vatten- och avloppsfrågan för en fastighet. Uppenbart

är, att hänsyn måste tagas till såväl de olika alternativens företräden

ur sanitär synpunkt samt ur trevnads- och bekvämlighetssynpunkt som ock

till kostnaderna för de olika alternativens förverkligande.

Vid 5 § har framhållits, att bestämmelserna om anslutningsrätt i vissa

fall kan få den olämpliga konsekvensen att huvudmannen tvingas rubba

sin plan för utbyggandet av anläggningen och utföra arbetena i mindre

lämplig ordningsföljd. De i anledning därav föreslagna bestämmelserna

om rätt för huvudmannen att bestämma verksamhetsområdet ger honom i

allmänhet möjlighet att åtminstone i stora drag reglera utbyggandet efter

vad som är lämpligt ur teknisk synpunkt. Detta gäller dock icke i de undantagsfall,

då verksamhetsområdet bestämmes i annan ordning än genom

beslut av huvudmannen. De olägenheter, som härigenom kan uppkomma för

huvudmannen, mildras emellertid genom att han självfallet har bestämmanderätten

i frågor, som rör arbetsledningen och arbetenas tekniska anordning

i övrigt. Så bör t. ex. den omständigheten att anslutning på ett tidigt

stadium begäres för vissa men icke för alla fastigheterna inom verksamhetsområdet

icke få hindra huvudmannen att tillämpa en lämplig ordningsföljd

vid arbetena för anslutning av de särskilda fastigheterna inom

området. Han bör ävenledes ha rätt att för arbetena välja den årstid, som

är tjänligast. Till bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång

kan lämpligen fogas ett tillägg angående huvudmannens nämnda befogenheter.

I bvggnadslagen förekommer vissa bestämmelser, vilka reglerar tiden föi

upplåtande av avloppsledningar i städer och stadsliknande samhällen. Jag

har tidigare, i anslutning till de sakkunnigas förslag, uttalat mig för att de

bestämmelser, som reglerar skyldigheten att hålla avloppsledningar, bör

utgå ur byggnadslagen och i stället upptagas i den nu förevarande lagstiftningen.

Bland dessa bestämmelser är, såvitt nu är i fråga, alt nämna stadgandet

i 52 § andra stycket byggnadslagen om att underjordisk avloppsledning,

där sådan skall finnas i gata, skall vara anordnad vid gatans upplåtande,

om ej länsstyrelsen medger anstånd; vidare stadgandet i 54 §

byggnadslagen om alt ägare av tomt, som vill verkställa nybyggnad därå

innan gata, till vilken tomten enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten

till allmänt begagnande, själv har att anordna nödigt avlopp från tomten.

De sakkunniga har tydligtvis förutsatt, alt frågan om tidpunkten för upp
<!

Bilutnij till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 121

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

låtande av avloppsledning i gata skall avgöras med hänsyn till vad som i det

särskilda fallet är lämpligt ur teknisk och ekonomisk synpunkt. De invändningar,

som från kommunalt håll riktats häremot, torde i allt väsentligt

förfalla, då anläggningens huvudman genom de av mig föreslagna bestämmelserna

om verksamhetsområdet får befogenhet att i stora drag själv bestämma

ordningen för anläggningens utbyggnad och övriga bestämmelser

På detta område sålunda kommer att i huvudsak reglera blott detaljfrågor.

Enligt min uppfattning bör huvudmannen, om ledning skall läggas i väg,

gata ellei annan allmän plats, få det anstånd med ledningens utförande, som

påkallas med hänsyn till arbeten å platsen. Däremot bör enbart den omständigheten,

att anläggningen berör en sådan allmän plats, icke berättiga till

anstånd, om varken arbetena å anläggningen eller arbetena på platsen

nämnvärt fördyras eller försvåras genom att arbetena utföres oberoende av

varandra. Uttrycklig bestämmelse i detta ämne — avseende både ledningar

för vattenförsörjning och ledningar för avlopp — bör för tydlighetens skull

inflyta i lagtexten. — Vad angår tomtägares nuvarande skyldighet att i vissa

fall själv ordna avlopp från tomten kan frågan härom närmast betraktas

som ett specialfall av den mera vittomfattande frågan om skyldighet för

fastighetsägare att utföra och bekosta servisledningar. Till sistberörda fråga

återkommer jag i annat sammanhang.

Prövning av frågor rörande anslutningsrätt och anslutningstvång för fastigheter

inom en anläggnings verksamhetsområde torde böra ankomma på

länsstyrelsen.

Jag vill här erinra om att de i förevarande paragraf upptagna reglerna om

anslutningsrätt och anslutningstvång för de fastigheter, som ligger inom

verksamhetsområdet, med avseende å anordningar för avlopp kompletteras

av bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen, enligt vilka anslutning till befintlig

eller planerad avloppsledning i vissa fall kan påfordras även i fråga om

fastigheter utanför verksamhetsområdet.

Avslutningsvis vill jag tillfoga några anmärkningar angående möjligheten

att bringa en skedd anslutning till allmän vatten- och avloppsanläggning att

upphöra. I detta hänseende måste de nu skisserade bestämmelserna om

anslutningsrätt och anslutningstvång rimligen anses ha till innebörd icke

blott att en fastighet kan mot endera sidans bestridande anslutas till vattenoch

avloppsanläggning utan även att sålunda skedd anslutning skall fortfara,

till dess annat i laga ordning bestämmes. Ett avgörande i fråga om fastighets

rätt eller skyldighet till anslutning bör vidare avse fastigheten som sådan

och alltså i princip vara giltigt även mot ny ägare av fastigheten samt

mot innehavare eller blivande förvärvare av begränsade sakrätter med avseende

å denna. Av praktiska skäl är det emellertid icke möjligt och lämpiigt

att för varje fall, då en fastighet anslutes till allmän vatten- och avloppsanläggning,

anordna en prövning genom länsstyrelsen, huruvida förutsättningarna

för anslutningsrätt och anslutningstvång är för handen. Tvärtom

är det ett önskemål att anslutning liksom hittills skall kunna ske genom

formlöst avtal mellan fastighetsägaren och anläggningens huvudman. Åt ett

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

dylikt avtal kan icke förlänas så vittgående verkningar som nyss sagts. Mot

ny ägare av fastigheten eller mot annan tredje man bör avtalet ej gälla, med

mindre han biträtt avtalet. Faktiskt kommer emellertid denna begränsning

i fråga om giltigheten av ett avtal om anslutning icke att bli av större betydelse,

eftersom möjlighet finnes att vid behov påkalla prövning av frågan,

huruvida förutsättningar för anslutningsrätt eller anslutningstvång

föreligger. De nu angivna synpunkterna torde, såsom innefattande allenast

tillämpning av allmänna rättsregler, icke behöva komma till uttryck i lagtexten.

7 §•

Betänkandet. De sakkunniga har föreslagit en bestämmelse (3 §) att till

vatten- och avloppsanläggning skulle räknas alla för densamma erforderliga

anordningar, såsom brunnar, borrhål, pump- och reningsverk, ledningar för

anläggningens förseende med elektrisk kraft samt rörledningar. Beträffande

sådana ledningar, som erfordrades allenast för viss fastighet (servisledningar),

borde emellertid gälla en avvikande regel. Det nuvarande stadgandet i

8 kap. 15 § vattenlagen, enligt vilket deltagare i avloppsföretag kunde förpliktas

att deltaga i kostnader för alla gemensamma ledningar, utginge uppenbarligen

från att varje delägare skulle själv bekosta sin servisledning.

Gällande statsbidragsförfattning utginge däremot från att det gemensamma

företaget borde omfatta jämväl servisledningar fram till ett avstånd av två

meter från byggnad, som skulle betjänas av anläggningen. Sistnämnda ståndpunkt

motiverades bl. a. av svårigheterna att bestämma huvudledningens

sträckning på ett ändamålsenligt sätt, utan att härav följde orättvisor i fråga

om delägarnas kostnader för servisledningar. Vidare hade den enskilde

delägaren ofta föga intresse av att reparera inträffade skador på servisledningar,

eftersom olägenheterna till följd av skadan i huvudsak icke drabbade

honom utan det gemensamma företaget. Kostnaderna för reparation

av servisledningar kunde dessutom vara betungande att bära för den enskilde.

De sakkunniga har av nu anförda skäl föreslagit, att servisledningar intill

ett avstånd av två meter från byggnad, vilken betjänades av anläggningen,

skulle ingå i och bekostas av det gemensamma företaget.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag att till vatten- och avloppsanläggning

skall räknas servisledning intill två meter från byggnad, som anläggningen

betjänar, har starkt kritiserats i yttrandena från flertalet städer och åtskilliga

landskommuner, vilka därvid åberopat att nu gällande reglementen innchölle

härifrån avvikande bestämmelser (i regel om visst avstånd, 0,5—1,5

meter, från fastighetens gräns). Drätselkammaren i Göteborg har anfört

att förslaget nödvändiggjorde avtal med markägarna angående rätt att anordna

servisledningar å dem tillhörig mark. Detta syntes vara en både omständlig

och onödig omgång. Man kunde även befara oberättigade krav på

ersättning för skada och intrång av servisledningar. Fastighetsnämnden och

gatukontoret i Stockholm har som skäl mot den föreslagna regeln främst anfört

att det icke kunde anses skäligt att samtliga delägare gemensamt skulle

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

bekosta ledningar mellan hus och gata och därigenom bidraga till uppkomsten

av ökat värde för den enskilda fastigheten i det fall att en särskilt förmånlig

placering av huset möjliggjordes genom ökning av servisledningarnas

längd. Kommunalfullmäktige i Huddinge har ansett, att samhället borde

äga och förvalta ledning intill antingen husvägg eller tomtgräns, vilket senare

alternativ för närvarande utan olägenhet praktiserades i kommunen.

Liknande synpunkter har anlagts av svenska stadsförbundet och svenska

kommunal-tekniska föreningen, vilken sistnämnda förening tillagt, att enligt

föreningens förslag till reglemente för vattenverk och reglemente för avloppsverk

vederbörande verk hade att utföra ledning intill 0,5 meter från

fastighets gräns och att samma avstånd syntes böra bestämma gränsen för

anläggningarna även enligt den nya lagstiftningen.

Vattenöverdomstolen och länsstyrelsen i Kalmar län har anfört att förslaget

kunde medföra risk för att fastighetsägarna icke ägnade servisledningarna

den vård, som vore erforderlig, vilket kunde vålla stort men för hela anläggningen.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län har ansett, att

i varje fall frihet borde lämnas för stad att själv bestämma om den ville utsträcka

sin vatten- och avloppsanläggning att omfatta ledning inom fastighetsgräns.

Detsamma borde gälla samhällen, där byggnadslagstiftningens

bestämmelser för stad vore tillämpliga.

Departementschefen. Till närmare utveckling av vad i det föregående

sagts om skyldighet att utföra allmän vatten- och avloppsanläggning samt

om anslutningsrätt och anslutningstvång erfordras ett stadgande, som ldarlägger,

vilka särskilda anordningar dessa rättigheter och skyldigheter avser,

ö. v. s. vad som är att hänföra till anläggningen. I princip bör huvudmannen

tillhandahålla alla anordningar, som erfordras för att anläggningen skall fylla

sitt ändamål på tillfredsställande sätt. Han har sålunda att sörja för anskaffande

och iordningställande av lämplig vattentäkt, anordningar för vattenuppfordring

och åstadkommande av erforderligt vattentryck, reningsanordningar

samt rörledningar för framledande av vatten och bortledande av

avloppsvatten. På honom faller även enligt 8 kap. vattenlagen ansvaret för

att erforderliga åtgärder vidtages för oskadliggörande av avloppsvattnet,

i konsekvens varmed till anläggningen också bör räknas anordningar för

rening av avloppsvatten. — I den lagbestämmelse, som skall ge uttryck åt

den nämnda principen, kan, såsom de sakkunniga föreslagit, lämpligen givas

några exempel på de anordningar, som skall utföras genom huvudmannens

försorg. Att särskilt nämna borrhål och ledningar för anläggningens

förseende med elektrisk kraft synes mig dock överflödigt.

Alldeles undantagslöst kan den angivna huvudregeln ej få gälla. Vad särskilt

angår rörledningar, som betjänar endast en fastighet (servisledningar),

visar den kritik, som riktats mot de sakkunnigas förslag, att däri icke tagits

tillräcklig hänsyn till den praxis, som utbildats beträffande redan befintliga

vatten- och avloppsanläggningar. Ehuru det av skäl, som de sakkunniga an
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

fört, är önskvärt att huvudmannen i största möjliga omfattning ombesörjer

även servisledningar, bör dock med hänsyn till det anförda lagregeln i ämnet

utformas så, att frågan huruvida och i vad mån servisledningar skall

ingå i anläggningen ankommer på huvudmannens bestämmande.

Att till allmän vatten- och avloppsanläggning icke bör räknas installationer

i byggnad, som betjänas av anläggningen, är tydligt. En uttrycklig

regel härom bör lämpligen inflyta i lagtexten.

Särskild uppmärksamhet påkallar det fallet, att en allmän avloppsanläggning

användes för att avleda vatten från gator eller vägar. Tvekan kan

då uppkomma, vilka delar av avrinningssystemet som är att hänföra till

avloppsanläggningen och vilka som bör räknas till gatan eller vägen. Jämlikt

2 § lagen om allmänna vägar och 2 § lagen om enskilda vägar är till

väg att hänföra bl. a. erforderliga vägdiken. Med avseende å gata är i 52 §

byggnadslagen föreskrivet, att gata skall, då den upplåtes till begagnande,

vara försedd med beläggning efter ortens sed och nödig anordning för vattnets

avrinnande; om i gatan skall finnas underjordisk avloppsledning, skall

sådan vara anordnad vid gatans upplåtande, dock att länsstyrelsen äger

medgiva anstånd därmed, om det är förenligt med den allmänna hälsovårdens

krav. Eftersom skyldigheten att anordna avloppsledning kommer

att regleras i den nu förevarande lagen, bör det nyssnämnda stadgandet i

byggnadslagen utgå, i vad det avser sådan ledning. I likhet med vad som

gäller beträffande vägar bör dock i byggnadslagen kvarstå bestämmelse om

att gata skall vara försedd med nödig anordning för vattens avrinnande,

d. v. s. rännstenar eller diken. Till avloppsanläggningen kommer i enlighet

härmed att räknas slutna ledningar, som nedlägges i gatan, men däremot

icke sådana anordningar för avrinning, som består blott av detaljer i gatans

profilering. För att tydligt utmärka detta bör i lagen intagas en bestämmelse,

som från allmän avloppsanläggning uttryckligen undantager

rännstenar och vägdiken.

8 §•

Betänkandet. Vid sidan av de bestämmelser om rätt att taga mark i anspråk

för vatten- och avloppsanläggning, vilka enligt de sakkunnigas

mening borde inflyta i en blivande lag om vatten- och avloppsanläggningar

(11—14 §§), borde lagen även innehålla en föreskrift (15 §) att den, som

utförde vatten- och avloppsanläggning, skulle äga att för anläggningens

behov taga i anspråk förut befintliga vatten- och avloppsanordningar. Eftersom

det praktiskt taget aldrig vore lönande att tillvarataga dylika anordningar

för att använda dem annorstädes, saknade ägarna av anordningarna

grundad anledning att motsätta sig att de toges i anspråk för det nya

företaget. Bestämmelserna i ämnet kunde därför erhålla en sa vid avfattning,

alt de gåve huvudmannen generell befogenhet alt i samband med

fastighets anslutning till den nya anläggningen mot ersättning taga i anspråk

alla äldre vatten- och avloppsanordningar, som tjänade fastigheten,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 121

i den mån anordningarna med teknisk och ekonomisk fördel kunde alltjämt

användas.

i tfrandenn. Utredningens förslag har i förevarande del icke mött någon

gensaga ur principiell synpunkt. Hovrätten för Nedre Norrland har med

avseende å ersättningsreglerna — vilka i de sakkunnigas förslag sammanförts

med reglerna för det i nästfoljande paragraf behandlade ersättningsfallet

— framhållit att rätten till ersättning i nu förevarande fall borde vara

ovillkorlig och icke göras beroende av skälighetsprövning samt ansett att

detta borde komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Vad jag förut yttrat om önskvärdheten av att begränsa

den aktuella lagstiftningen till bestämmelser, som berör rättsförhållandet

mellan huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning samt

ägare och innehavare av fastigheter, vilka anslutits eller ifrågasättes skola

anslutas till anläggningen, medför som konsekvens, att de bestämmelser i

de sakkunnigas förslag, som berör expropriationsrättsliga och därmed närstående

ämnen, i allmänhet bör slopas. Behovet av dylika bestämmelser är,

som jag också påpekat, ej synnerligen framträdande. Vad angår möjligheterna

att tvångsvis taga i anspråk mark för anläggningens behov finnes

bestämmelser därom för särskilda fall givna i 2 kap. 45 § och 8 kap. 4 §

\attenlagen

ning för vatten till husbehovsförbrukning. Bestämmelserna i fråga suppleras

därjämte av expropriationslagen, vilken med avseende å sådana större

anläggningar som dem, om vilka nu närmast är fråga, torde medge expropiiation

i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende av anläggningens

behov. Ytterligare stadganden i ämnet kan därför anses obehövliga.

Från det nu anförda vill jag göra ett undantag, nämligen beträffande

rätt för den som utför allmän vatten- och avloppsanläggning, att för anläggningens

behov taga i anspråk äldre anordningar för vattenförsörjning

eller avlopp. Visserligen kan sådana anordningar i allmänhet tagas i anspråk

genom expropriation. I förhållande till anordningarnas i allmänhet

ringa värde framstår emellertid ett expropriationsförfarande såsom alltför

omständligt samt tids- och kostnadskrävande för att anlitas i praktiken.

Jag förordar därför en särskild bestämmelse om rätt för anläggningens

huvudman att mot skälig ersättning taga dylika anordningar i anspråk,

om de kan utnyttjas för anläggningen. Utan särskilt omnämnande i lagtexten

torde vara klart, att ersättningen i nu avsett fall bör — på sätt även de

sakkunniga framhållit — bestämmas med hänsyn främst till vad det skulle

kosta att utföra en liknande anordning vid tiden, då den tages i anspråk,

med skäligt avdrag för värdeminskning genom ålder och slitage.

9 §.

Betänkandet. De sakkunniga har ingående avhandlat den situation, som

uppkomme, då en fastighet, vilken anslötes till en vatten- och avloppsanläggning,

redan förut vore utrustad med anordningar för vattenförsörjning

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

eller avlopp, vilka icke kunde användas för den nya anläggningen. Härvid

ginge det kapital, som nedlagts i den äldre anläggningen,, i de flesta fall

helt förlorat. Den sålunda uppkommande förlusten borde icke drabba fastighetens

ägare ensam utan borde bäras av det gemensamma företaget, i

vars intresse anslutningen kommit till stånd. Lämpligast skedde detta genom

att företaget förklarades i princip vara pliktigt att ersätta äldre, ännu tjänstdugliga

anordningar även i den mån de icke införlivades med den nya anläggningen.

Å andra sidan måste en regel om ersättning i nu avsedda fall

av flera skäl avsevärt begränsas till sin räckvidd. Önskemålet att främja

tillkomsten av tidsenliga anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

skulle avsevärt motverkas, om företagen belastades med kostnader för inlösen

av sådana anordningar, vilka icke fyllde nutida krav och vilka därför

enligt grundtankarna i förslaget i allt fall ej borde bibehållas för framtiden.

Inom område, där moderna vatten- och avloppsanordningar tillhörde bostadsstandarden,

kunde mera primitiva anordningar icke längre anses representera

något värde. Ersättning borde i enlighet härmed icke givas för

andra anordningar än sådana, som åtminstone i stort sett motsvarade nutidens

krav och alltså utan större olägenheter kunnat alltjämt göra tjänst,

om ej tekniska och ekonomiska skäl gjort det lämpligt, att fastigheten anslutits

till den nya anläggningen. Även i åtskilliga andra fall, på vilka de

sakkunniga anfört exempel, borde rätten till ersättning begränsas eller

helt bortfalla. Bestämmelsen i ämnet måste därför avfattas så, att den gåve

utrymme för en tämligen fri skälighetsprövning. De sakkunniga har föreslagit

ett stadgande (24 §) av innehåll att ersättning för äldre vatten- och

avloppsanordningar, som bleve onyttiga, skulle kunna tillerkännas vederbörande

ägare i den mån så prövades skäligt med hänsyn tdl anordningarnas

ålder och beskaffenhet samt till den fördel, som vunnes genom anordningarnas

övertagande. _ _

Yttrandena. Uttalanden har gjorts för såväl utvidgning som inskränkning

av fastighetsägares rätt till ersättning för sådana äldre anordningar, som

förslaget i förevarande del avser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att ersättningsfrågan

måste bedömas olika allt eftersom den fastighet, som hade äldre anordningar,

blivit tvångsansluten eller ej. Hade tvångsanslutning skett, påkallade

hänsyn till det enskilda intresset, att det gemensamma företaget i princip

utbetalade full ersättning för de äldre anordningarna, oavsett om dessa vore

användbara för företaget eller ej. Hade fastighetens anslutning till det gemensamma

företaget skett frivilligt, torde de i förslaget angivna bestämmelserna

om bedömandet av ersättningens storlek vara lämpliga. Samma

synpunkter har anlagts i yttrandet från hovrätten för Västra Sverige. Göta

hovrätt, som förklarat sig i huvudsak instämma i vad de sakkunniga anfört,

har ansett som huvudregel böra angivas att ersättning skulle utgå med

möjlighet till undantag för vissa särskilda fall. Länsstgrelsen i Uppsala lön

har uttalat sig för att ersättning i princip borde utgå för varje anordning,

som ännu under avsevärd tid skulle på ett ur sanitär synpunkt tillfreds
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

ställande sätt kunnat förse fastigheten med vatten och avlopp. Även billighetssynpunkter

kunde någon gång förtjäna visst beaktande, exempelvis om

den enskilda anläggningen tillkommit efter föreläggande av hälsovårdsmyndighet.

Å andra sidan har svenska stadsförbundet m. fl. befarat, att kommunen,

vilken enligt tidigare lagstiftning icke kunnat påverka bebyggelsens lokalisering

och därigenom uppkommande felinvesteringar, skulle få svara för

samtliga merkostnader, som i anledning därav nu uppstode vid utbyggandet

av erforderliga anordningar. De föreslagna bestämmelserna torde också

komma att medföra stort besvär ur praktiska synpunkter och ett flertal

tvister med tidigare ägare. Det borde i lagstiftningen klart utsägas, att fastighetsägarna

i princip endast skulle ha rätt till värdet av de anordningar,

som kunde utnyttjas i det gemensamma företaget.

Departementschefen. Det föreligger otvivelaktigt behov av en bestämmelse

om rätt till skälig ersättning för den som genom anslutning till allmän vatten-

och avloppsanläggning tillfogas förlust på grund av att förut befintliga

vatten- och avloppsanordningar blir obrukbara. Denna rätt kan icke lämpligen

göras beroende av huruvida den fastighet, för vilken anordningarna är avsedda,

blivit tvångsansluten eller icke. En bestämmelse, som gåve den frivilligt

anslutne mindre omfattande rätt till ersättning än den tvångsanslutne kunde

befaras leda till onödiga processer om ivångsanslutning och skulle därigenom

kunna allvarligt försvåra utbyggandet av erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.

Eftersom det enligt det nu föreliggande förslaget skall i princip

ankomma på anläggningens huvudman att bestämma, hur långt verksamhetsområdet

skall utsträckas, behöver ett stadgande om rätt till ersättning

för äldre anordningar icke leda till några allvarligare ekonomiska konsekvenser

ur kommunernas synpunkt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan om ersättningens belopp avgöras

efter en tämligen fri skälighetsprövning. Med hänsyn till mångfalden

av faktorer, som i det särskilda fallet kan inverka på frågan, synes denna

lösning vara den enda praktiskt möjliga. Såsom ersättningsmaximum hör

anses det belopp, som kunde utgått vid tillämpning av 8 §, men ersättningen

bor ofta, kanske i regel, reduceras med hänsyn till sådana särskilda omständigheter,

på vilka de sakkunniga anfört exempel. Av vikt är särskilt den av

de sakkunniga anförda synpunkten, att ersättning överhuvud ej bör utgå för

mera primitiva anordningar, vilka med hänsyn till den vanliga standarden

i orten icke kan anses representera något speciellt värde för just den ifrågavarande

fastigheten, och ej heller för anordningar, som icke är godtagbara

ur sanitär synpunkt. Av dessa skäl och för att icke onödigtvis uppmuntra

till processer om mindre ersättningsbelopp bör lagregeln erhålla en restriktiv

utformning. Den synes lämpligen kunna avfattas så, att ersättning skall

utgå i den mån det prövas skäligt icke blott med hänsyn till anordningens

alder och det skick, vari den befinner sig, utan även med beaktande av den

lördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, och omständigheterna

i övrigt.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

10 §.

Betänkandet. Såsom ersättning för den i 8 kap. 8 § vattenlagen givna bestämmelsen

att kloakledning skall, när någons rätt är därav beroende, av

ägaren behörigen underhållas — vilken bestämmelse av de sakkunniga föreslagits

upphävd — skall enligt de sakkunnigas förslag i den nya lagen inflyta

ett stadgande av ungefärligen samma innehåll (9 §). Till utmärkande

av att underhållsskyldighet förelåge med hänsyn icke blott till de anslutna

fastigheterna utan även till allmänna sanitära intressen borde dock uttrycket

»någons rätt» utbytas mot annat uttryck, förslagsvis »allmän ellei

enskild rätt».

Yttrandena. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett det böra tydligare än

som skett utmärkas, att underhållsskyldighet förelåge då allmänna sanitära

intressen så fordrade.

Departementschefen. Till de förpliktelser, som bör ankomma pa huvudmannen

för en allmän vatten- och avloppsanläggning, hör framför allt skyldigheten

att driva och underhålla anläggningen på ett tillfredsställande sätt.

Att så sker är ett intresse icke blott för de särskilda fastigheter, som äi hänvisade

till anläggningen, utan även ur sanitär och annan allmän synpunkt.

Av denna anledning har ock i ett flertal författningar införts bestämmelser,

som direkt eller indirekt tar sikte på att reglera sättet för handhavande av

vatten- och avloppsanläggningar. Såsom exempel på dylika författningar kan

nämnas förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av vattenledningsvatten

samt lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Dessa

bestämmelser är emellertid icke av beskaffenhet att kunna göras gällande

av anläggningens brukare såsom rättigheter gentemot huvudmannen. Vad

som i sistnämnda hänseende är gällande rätt kan — om man bortser från

de tämligen vaga och till räckvidden begränsade bestämmelserna i 8 kap. 8

och 53 §§ vattenlagen — icke utläsas av några i lag givna regler utan beror

på de avtal, som träffas mellan huvudmannen och anläggningens brukare.

I brist på sådana avtal har rättstillämpningen blott att hålla sig till allmänna

civilrättsliga och kommunalrättsliga principer.

I den nu aktuella lagstiftningen, vilken avser att skapa regler just med avseende

å rättsförhållandet mellan huvudmannen och anläggningens brukare,

bör upptagas en uttrycklig regel om skyldighet för huvudmannen att underhålla

anläggningen samt i övrigt sörja för att den fyller sitt ändamål på tillfredsställande

sätt. Att närmare angiva den standard som huvudmannen

skall vara förpliktad att upprätthålla är däremot, på sätt förut nämnts, icke

möjligt. Avgörandet i detta hänseende måste träffas med hänsyn till vad som

är brukligt och skäligen kan fordras vid anläggningar för likartad bebyggelse

och med liknande utformning, varjämte ledning understundom kan slå

att hämta i de författningar, som reglerar hithörande frågor ur hygieniska

och andra allmänna synpunkter.

Utan särskild bestämmelse torde vara uppenbart, att huvudmannens underhållsskyldighet

även innefattar skyldighet att, när behov därav uppkommer,

ombygga (förnya) anläggningen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Fiågan när skyldigheten att underhålla och driva en allmän vatten- och

avloppsanläggning upphör torde sällan bli aktuell. Uppenbarligen bör skyldigheten

bestå så länge de anslutna fastigheterna har behov av anläggningen;

en bestämmelse härom kan lämpligen inflyta i lagtexten. En närmare

reglering av de rättsförhållanden, som uppkommer i samband med att en

allmän vatten- och avloppsanläggning nedlägges, torde däremot icke vara

behövlig. Det må erinras att stadganden för nu avsett fall ej heller ansetts

erforderliga beträffande sådana avloppsföretag, vilkas organisatoriska förhållanden

regleras i 8 kap. vattenlagen.

11—13 §§.

Betänkandet. De sakkunniga har framhållit, att alla de, som droge nytta

av en gemensam vatten- och avloppsanläggning, måste i det helas intresse

ålägga sig vissa inskränkningar med avseende å nyttjandet av anläggningen.

I detta hänseende har de sakkunniga föreslagit en bestämmelse (10 § första

stycket) av innehåll, att vatten- och avloppsanläggning, till vilken två eller

flera fastigheter anslutits, icke finge brukas på sådant sätt att nyttjandet

försvårades för någon fastighet samt att ersättning skulle gäldas för skada,

som uppkomme genom sådant missbruk. Vidare har föreslagits en bestämmelse

(10 § andra stycket), enligt vilken länsstyrelsen kunde förbjuda att vatten-

och avloppsanläggning begagnades för visst ändamål samt meddela andla

föreskrifter angående inskränkning i nyttjandet. För överträdelse av sådana

föreskrifter skulle länsstyrelsen äga stadga vite från och med fem till

och med femtusen kronor. Därjämte innehåller förslaget (10 § tredje stycket)

bestämmelser om att talan om skyldighet att utgiva vite skulle upptagas

av allmän underrätt i den ort, där anläggningen eller större delen

därav vore belägen.

Yttrandena. Svenska kommunal-tekniska föreningen har ansett, att bestämmelserna

föga passade för stadsförhållanden. Innehållet i första stycket

syntes följa redan av allmänna rättsgrundsatser. Om behovet av förbud, som

avsåges i andra stycket, vore brådskande, syntes det angivna förfarandet

många gånger icke komma att verka tillräckligt snabbt. Genom ett reglemente

för städernas anläggningar, antingen av generell natur eller fastställt

av länsstyrelsen eller annan myndighet, särskilt för varje stad, syntes rätten

att utfärda förbud kunna tilläggas staden. Föga risk förelåge, att staden

skulle utfärda dylikt förbud i onödan, då ju staden i vart fall måste tillse

att vattenförsörjningen och avloppet på något sätt ordnades. Reglementen

och föreskrifter vore av länsstyrelserna fastställda för ett stort antal städer

och hade, såvitt känt, varit fullt tillräckliga för ordnandet av hithörande frågor.

— Liknande synpunkter har framkommit i yttranden från några kommuner,

särskilt i yttrandet från kommunalfullmäktige i Grytnäs.

Departementschefen. De bestämmelser som de sakkunniga föreslagit i fråga

om villkoren för nyttjande av vatten- och avloppsanläggningar är visserligen

till större delen av sådan beskaffenhet, att deras innehåll följer redan

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

av allmänna principer. Då med förevarande lagstiftning avses att i Övriga

hänseenden reglera rättsförhållandena mellan anläggningens huvudman

samt ägarna och innehavarna av de fastigheter, vilka anslutits eller skall anslutas

till anläggningen, synes emellertid icke lämpligt att förbigå de särskilda

regler, som bör gälla i detta hänseende.

För vattendistributionen inom en anläggning för vattenförsörjning erfordras

att vattnet står under visst tryck. En ökning av framrinningen på någon

punkt av systemet medför att trycket nedgår och minskar därigenom framrinningen

på andra punkter. En läcka på en ledning eller ett alltför stort

vattenuttag på någon av de anslutna fastigheterna kan därför helt eller delvis

sätta anläggningen ur brukbart skick. Ur teknisk synpunkt är i själva

verket hela tillförselsystemet — inberäknat servisledningar, kranar och andra

anordningar — en sluten enhet, i det att bristfälligheter a viss del påverkar

brukbarheten av systemet i dess helhet. Bestämmelserna om skyldighet

för huvudmannen att underhålla huvudledningarna och de delar av servisledningarna,

för vilka han åtagit sig att svara, måste därför kompletteras

med en bestämmelse om motsvarande skyldighet för ägare och innehavare

av de anslutna fastigheterna med avseende å övriga delar av servisledningarna

ävensom kranar, ventiler och andra installationsdetaljer. Ehuru

den allmänt hållna bestämmelsen i de sakkunnigas förslag säkerligen kan

anses omfatta även en sådan skyldighet, anser jag ur praktisk synpunkt

lämpligare att i lagen införes ett uttryckligt stadgande om att ägaren av

ansluten fastighet skall hålla de anordningar, vilka för fastighetens rakning

kopplas till anläggningen, i sådant skick att fara ej uppstår för

driftsavbrott eller annan olägenhet vid anläggningens begagnande. Ehuru

främst av betydelse i fråga om anordningar för vattenförsörjning bör bestämmelsen

erhålla sådan avfattning, att den blir tillämplig även t. ex. i

fråga om servisledning för avlopp, som genom läckage kan förorena vattenledningssystemet.

Med hänsyn till att huvudmannen bär ansvaret för att anläggningen

som helhet fungerar på tillfredsställande sätt bör han vidare genom

uttrycklig bestämmelse tillförsäkras rätt att, när så erfordras, erhålla

tillträde till markområde eller lokal, där anordning av förut anmärkt beskaffenhet

finnes, och att undersöka anordningen.

Hälsovårdsstadgekommittén har i det förslag till normalhälsovårdsordning,

som fogats vid kommitténs år 1953 avgivna betänkande (SOU 1953: 31) intagit

en bestämmelse av innehåll att i avloppsledning ej får utsläppas eldfarliga

ämnen, fasta ämnen eller ämnen som genom frätning kan skada

ledningarna. Bestämmelsen synes vara av relativt ringa betydelse ur hälsovårdssynpunkt

men har i stället sådant samband med lagstiftningen om

vatten- och avloppsanläggningar, att den väl försvarar en plats i den tilltänkta

lagen. Jag förordar därför att föreskrifter i detta ämne får inflyta

i 12 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Att särskilt omnämna

eldfarliga ämnen torde dock ej vara behövligt i detta sammanhang.

Till komplettering av de nu anmärkta särskilda bestämmelserna om villkoren

för nyttjande av allmän vatten- och avloppsanläggning kan lämpligen

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 121

i lagen upptagas ett allmänt stadgande, sådant som de sakkunniga förordat,

om att anläggningen även i övrigt skall brukas med nödig försiktighet, så

att olägenhet för huvudmannen och för andra till anläggningen anslutna fastigheter

undvikes.

Beho\et av föreskrifter rörande sättet för brukande av allmän vatten- och

avloppsanläggning är icke uttömt med de nu föreslagna stadgandena. I de

flesta fall erfordras betydligt mera detaljerade regler. För många, kanske

de flesta kommunala vatten- och avloppsanläggningar finnes sedan gammalt

reglementariska föreskrifter med utförliga bestämmelser rörande villkoren

för nyttjandet, vilka utfärdats av kommunen. Stundom har dessa föreskrifter

fastställts av länsstyrelsen med stöd av hälsovårdsstadgan eller ordningsstadgan

för rikets städer. Med hänsyn till att anläggningarnas utformning

och de lokala förhållandena är i hög grad skiftande samt till att de gällande,

redan invanda föreskrifterna är av mycket olika innehåll synes icke möjligt

eller lämpligt att i vidare mån än som redan föreslagits reglera hithörande

förhållanden genom enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser. Lagstiftningen

måste därför utgå från att detalj spörsmålen liksom hittills löses

genom föreskrifter för varje särskild anläggning. Mot de sakkunnigas

förslag att dylika föreskrifter i fall av behov skall meddelas av länsstyrelsen

kan — på sätt framhållits i några remissyttranden — resas den invändningen

att behovet i vissa fall, t. ex. vid skador på ledningsnätet, kan vara så

hastigt påkommande att länsstyrelsens beslut ej kan avvaktas. Å andra sidan

skulle en oinskränkt befogenhet för huvudmannen att meddela föreskrifter

om inskränkningar i de anslutna fastigheternas rätt att nyttja anläggningen

kunna äventyra viktiga intressen, som lagstiftningen syftar till att skydda.

Den rimligaste lösningen är enligt min mening att huvudmannen visserligen

erhåller befogenhet att meddela alla erforderliga föreskrifter men att

dessa, om de icke är av tillfällig karaktär, underställes länsstyrelsens prövning.

Det kan framhållas, att en sådan reglering av frågan kommer att nära

överensstämma med det för ett närstående fall avsedda stadgandet i 8 kap.

36 § vattenlagen. För överträdelse av föreskrift som nu avses bör, på sätt

jämväl de sakkunniga föreslagit, länsstyrelsen äga stadga vite. Bestämmelse

härom meddelas i 21 §.

Även utan särskilt stadgande torde vara uppenbart, att den som vid nyttjandet

av allmän vatten- och avloppsanläggning icke ställer sig till efterrättelse

de nu föreslagna lagreglerna eller sådana särskilda föreskrifter som

med stöd av dessa meddelats för anläggningen, kan ådraga sig skyldighet att

ersätta anläggningens huvudman den skada, som genom förfarandet uppkommer

för denne. Mindre klart är måhända i vad mån ersättningsskyldighet

uppkommer för sådan skada, som uppstår för ägare eller innehavare av

annan till anläggningen ansluten fastighet. Med tanke särskilt på sistnämnda

tall biträder jag de sakkunnigas förslag att i den tilltänkta lagen införes eu

uttrycklig bestämmelse om skadeståndsskyldighet för den, som vid nyttjandet

av anläggningen åsidosätter sina nu omnämnda skyldigheter.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

93

14 §.

Betänkandet. De sakkunnigas förslag till lagregler om bestridande av kostnaderna

för vatten- och avloppsanläggningar inledes av en bestämmelse

(17 § första stycket) av innehåll, att kostnad för sådan anläggning, i den

män den ej bestredes av vederbörande kommun eller med statsmedel eller

eljest i särskild ordning, skulle bäras av den eller de fastigheter som anläggningen

betjänade. Under framhållande att kommunernas verksamhet på

vatten- och avloppsområdet i framtiden säkerligen komme att bli betydande.

har de sakkunniga vidare föreslagit att i omedelbar anslutning till nyssnämnda

stadgande skulle införas en bestämmelse (17 § andra stycket) av

innehåll att kommun ej finge ikläda sig kostnader för vatten- och avloppsanläggningar

på sådant sätt att enskilda kommunmedlemmar obehörigen

gynnades. En särskild bestämmelse föresloges vidare för det fallet att kostnad

nedlagts å vatten- och avloppsanläggning i syfte att möjliggöra framtida

utvidgning till ytterligare bebyggelse. Sådan kostnad skulle enligt förslaget

(17 § tredje stycket) bäras av kommunen intill dess utvidgningen

komme till stånd.

Anordnande av ett slutet avloppsnät för ett bebyggelseområde vore, enligt

vad de sakkunniga framhållit, en åtgärd som i hög grad höjde områdets

standard. Ur markpolitisk synpunkt vore det icke försvarligt att kostnaderna

för avledande av vatten från gator och andra trafikleder, som erfordrades

för områdets eget behov, bestredes av det allmänna. De sakkunniga

nar med hänsyn härtill föreslagit en bestämmelse (18 §) att ägare av tomter

och andra för bebyggelse avsedda fastigheter inom område, för vilket stadsplan

eller byggnadsplan fastställts, skulle ha att bekosta avledande av dagoch

dräneringsvatten från där belägna gator, vägar och allmänna platser

i den mån dessas omfång ej överstege vad som motsvarade områdets behov

av trafikleder. I övrigt skulle avledandet av vatten från nu avsedda platser

bekostas av kommunen. Vad nu sagts skulle ej gälla avledande av vatten

genom rännstenar eller öppna vägdiken.

Yttrandena. Från åtskilliga håll, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Kristianstads län samt kommunallagskommittén,

har anmärkts att den rättsregel, som uttrycktes i

17 § andra stycket av de sakkunnigas förslag, gällde redan enligt allmänna

kommunalrättsliga principer samt att bestämmelsen därför borde utgå.

Stadsfullmäktige i Lidköping bar mot 17 § tredje stycket i de sakkunnigas

förslag anmärkt, att det med stöd därav kunde åläggas kommun att utan

vederlag planera och dimensionera ledningar jämväl för grannkommuner.

Det vore riktigare att staten i så fall gäldade eller förskotterade de uppkomna

merkostnaderna.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har anfört, att tittrycket »områdets

behov av trafikleder» vore synnerligen vagt och kunde ge upphov till

många tvistigheter, såväl i vad det gällde områdets gränser som vad som

skulle anses vara dettas eget behov av trafikleder. Liknande uttalanden

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:Is proposition nr 121

har gjorts från vissa andra håll, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinger

länsstyrelsen i Uppsala län, stadsfullmäktige i Norrköping och Malmö samt

kommunalfullmäktige i Sollentuna.

Överlantmätaren i Uppsala län har anmärkt, att gata och väg vore allmän

plats samt att uttrycket »allmänna platser» därför borde utbytas mot

uttrycket »andra allmänna platser».

Departementschefen. Frågan om avgiftsskyldigheten kan sägas innefatta

tre spörsmål av tämligen olika karaktär, nämligen för det första hur stort

belopp som totalt får uttagas genom avgifter, för det andra hur avgiftsskyldigheten

bör fördelas mellan de anslutna fastigheterna samt för det tredje

när och hur avgiftsskyldigheten skall fullgöras. Denna disposition har i

stort sett följts i de sakkunnigas förslag. Till följd av att de föreslagna

reglerna gjorts mycket utförliga och fördelats på åtskilliga paragrafer har

emellertid gränsen mellan ämnesområdena fördunklats och texten blivit

något svåröverskådlig. I det nu föreliggande förslaget har reglerna om avgiftsskyldigheten

sammanfattats i tre paragrafer (14—16 §§), av vilka

envar behandlar ett av förenämnda tre spörsmål. I förevarande paragraf

behandlas frågan om avgifternas totalbelopp samt i anslutning därtill frågan,

vilka fastigheter avgiftsskyldigheten åvilar.

Jag har tidigare uttalat mig för att bestämmelserna om avgifter till allmän

vatten- och avloppsanläggning bör grundas på självkostnadsprincipen,

d. v. s. att sammanlagda beloppet av de avgifter, som uttages, icke bör få

överstiga vad anläggningen kostar huvudmannen. Denna regel tarvar emellertid

förtydliganden i vissa hänseenden.

Vad först angår kostnaden för anläggningens utförande måste denna av

huvudmannen förskjutas på en gång, och den är att beteckna såsom ett kapitaltillskott.

För att täcka en dylik utgift kan huvudmannen tänkas avfordra

ägarna av de anslutna fastigheterna en engångsavgift. En annan möjlighet

är att beloppet kvarstår såsom investerat i anläggningen och att i avgifterna

inräknas därå belöpande ränta. En medelväg är att avgifterna bestämmes

så, att de utöver räntan förslår till amortering enligt viss plan. Av

sistnämnda metod kan tänkas två varianter, nämligen att avgifterna minskas

efterhand som kapitalet avbetalas eller att avgifterna bestämmes såsom

annuiteter och således hålles oföränderliga. Ingen av de angivna metoderna

står i strid mot självkostnadsprincipen. Denna kan i förevarande hänseende

icke sägas gå ut på mera än att avgiftsberäkningen skall vara grundad

på en plan för betalning av kapitalkostnaden samt att denna plan skall

vara ägnad att ge ett matematiskt riktigt resultat. En omständighet förtjänar

dock att något närmare beröras, nämligen grunderna för ränteberäkningen,

där sådan kommer i fråga. Om huvudmannen anskaffat kapitalet

genom lån, innebär självkostnadsprincipen att han i avgiftshänseende icke

får beräkna högre genomsnittlig ränta än han själv erlägger. Har han själv

tillskjutit kapitalet, kan frågan, vilken ränta han äger tillgodoräkna sig,

icke besvaras lika entydigt utan blir i sista hand en skälighetsfråga. Jag

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

hänvisar till vad jag vid 5 § anfört rörande de villkor i ekonomiskt hänseende,

som bör uppställas för beslut om auktorisation. Eftersom vattenförsörjning

och avlopp i regel är oundgängliga nyttigheter för de anslutna

fastigheterna, representerar avgiftsskyldigheten ur huvudmannens synpunkt

en så god säkerhet för det investerade beloppet, att räntan i regel bör sättas

något lägre än till vad jag i nämnda sammanhang betecknat som maximum.

Kostnaderna för anläggningens underhåll och drift är en tämligen oföränderlig

utgift, vilken i regel bör täckas successivt genom inflytande avgifter.

Med hänsyn härtill vore i och för sig en sådan regel icke otänkbar, att

avgifterna bestämdes i efterhand till att motsvara de faktiska kostnaderna

under en lämplig tidrymd. En lämpligare ordning är dock att avgifterna

bestämmes i förväg på grundval av kalkyl över de sannolika kostnaderna.

I dylik kalkyl bör givetvis ett lämpligt belopp kunna avses för oförutsedda

utgifter samt för förluster, som uppkommer t. ex. av den anledningen, att

avgifterna för någon fastighet ej kan indrivas. Visar erfarenheten, att avgifterna

bestämts för högt eller för lågt, bör erforderlig jämkning ske.

De sakkunnigas lagförslag nämner ytterligare en grupp av utgifter för

anläggningen, nämligen kostnaden för dess förnyelse i den mån den är uttjänt.

På sätt de sakkunniga uttalat sker emellertid förnyelsen endast sällan

genom att anläggningen ombygges utan äger i allt väsentligt rum genom

fortgående reparationsarbeten. En normal förnyelse kan därför sägas vara

inbegripen i underhållet. Om åter förnyelsen sker på det sättet, att en mera

betydande ledningssträcka eller annan anordning utbytes mot en annan,

kan åtgärden jämställas med utförande av en ny anläggningsdel. Lagtexten

synes därför utan olägenhet kunna avfattas så, att avgifter får uttagas

till täckande av kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och

drift.

En mera detaljerad uppräkning i lagtexten av de kostnader, för vilka

huvudmannen äger bereda sig ersättning medelst avgifter, kan ej gärna

komma i fråga. Tvekan torde ej råda om att till kostnad för anläggningens

utförande är att räkna alla utgifter, som erfordras för att denna skall komma

till stånd, såsom projekteringskostnad, kostnad för arbetets administration,

för vinnande av dispositionsrätt över erforderliga markområden samt för

sådana provisoriska anordningar, som visar sig behövliga under utbyggnadstiden.

Även i kostnaderna för underhåll och drift bör kunna inräknas t. ex.

administrationskostnad. Uppenbart torde även vara, att huvudmannen i

förekommande fall äger tillgodoräkna sig skälig ersättning för arbete, som

han själv eller genom anställd personal nedlägger för företagets räkning,

även om arbetet icke för honom medför någon direkt utgift i penningar.

Ägarna av de anslutna fastigheterna har å sin sida gentemot huvudmannen

anspråk på att företagets angelägenheter skötes på ett tillfredsställande

sätt. Denna synpunkt kan stundom leda till att huvudmannen icke bör äga

genom avgifter bereda sig ersättning för alla de kostnader han nedlagt på

anläggningen. För att en kostnadspost skall få täckas genom avgifter hör

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

i princip fordras att kostnaden skäligen varit påkallad. Bedömandet vad som

kan fordras av huvudmannen med avseende å omtanke och ekonomiskt förutseende

bör visserligen vara tämligen liberalt. Såsom huvudregel bör dock

i lagtexten fastslås att de anslutna fastigheternas bidragsskyldigliet är begränsad

till vad som erfordras för att täcka nödiga utgifter för anläggningen.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om skyldighet för vederbörande kommun

att förskjuta s. k. utvecklingskostnad, d. v. s. kostnad som nedlägges

på en anläggning för att den i framtiden skall kunna utvidgas till ytterligare

bebyggelse, står i överensstämmelse med de synpunkter jag nu anfört.

Jag ansluter mig därför i denna del till de sakkunnigas mening med

allenast den erinringen, att regeln bör gälla blott om kostnaden är så väsentlig,

att den avsevärt påverkar avgifternas storlek. Lagregeln kan med

hänsyn härtill avfattas så, att merkostnad, som föranledes av att anläggningen

för att möjliggöra framtida utvidgning utföres på väsentligen annat

sätt än som eljest skulle ha skett, ej får uttagas genom avgifter, innan

den avsedda utvidgningen av anläggningen kommer till stånd. Av praktiska

skäl bör skyldigheten att förskjuta utvecklingskostnad åvila anläggningens

huvudman och icke kommunen. I sak är denna ändring av ringa betydelse,

eftersom kommunen i regel torde vara villig att i lämplig form lämna bistånd

till finansiering av dylika utgifter även vid icke-kommunala anläggningar.

Eftersom jag till skillnad från de sakkunniga icke föreslår någon bestämmelse,

med stöd av vilken det kan åläggas en kommun att projektera sina

anläggningar med hänsyn även till framtida bebyggelse, torde den anmärkning

förfalla, vilken i ett av remissyttrandena framställts mot de sakkunnigas

förslag beträffande skyldighet för kommun att förskjuta kostnader

med tanke på framtida utvidgning till bebyggelse inom annan kommun.

— Av de tidigare utvecklade principerna för avgiftsskyldigheten torde framgå,

att huvudmannen, då den förutsedda utvidgningen av anläggningen

kommit till stånd, äger genom avgifter uttaga icke blott den nedlagda kapitalkostnaden

utan även ränta därå, förutsatt att avgifterna icke blir högre

än om han från början utfört anläggningen utan tanke på framtida utvidgning.

Enligt vad jag tidigare uttalat bör bestämmelserna i byggnadslagen om

skyldighet för tomtägare att bekosta avloppsledningar ersättas av bestämmelser

i den nu förevarande lagstiftningen, i samband varmed skyldigheten

bör utvidgas att avse icke blott kostnaderna för anordningarnas utförande

utan även kostnaderna för deras underhåll och drift. I fråga om den närmare

utformningen av bidragsskyldigheten går nuvarande bestämmelser ut

på att bidragen skall utgå i form av engångstillskott. Tomtägare får belastas

med högst den andel av kostnaden för avloppsledning, som med hänsyn till

avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på frågan inverkande

omständigheter kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämförd med

annat avlopp för vilket ledningen är avsedd. Bidraget beräknas alltså särskilt

för varje fastighet, något som i praktiken vållar avsevärd omgång och

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

lätt orsakar tvister angående grunderna för beräkningen. I motsats härtill

innebär de sakkunnigas förslag, att för samhället i dess helhet skall göras

en schematisk beräkning, hur stor del av den totala avloppskostnaden som

bör bekostas av samhället, samt att återstoden får täckas medelst avgifter.

Förslaget innebär i denna del en betydande förenkling i förhållande till vad

som nu gäller och torde för övrigt vara den enda praktiskt framkomliga

vägen för samordning av frågorna om avgifter till vattenverken och till avloppsverken.

Beträffande de anmärkningar, som från vissa kommuner framställts

om att förslaget skulle innebära ett betydande avsteg från nu tilllämpad

kommunal praxis, kan framhållas, att förslaget icke innebär hindei

för anläggningens huvudman att bestämma särskilda avgifter för vattenförsörjning

och för avlopp samt att uppdela avgifterna på skilda inbetalningar.

Ej heller innefattar förslaget något hinder för en kommun att bestämma

avioppsavgifterna i väsentlig överensstämmelse med nu gällande

regler om bidrag till gatubyggnadskostnad, därest kommunen icke vill utnyttja

de fördelar i avgiftshänseende, som förslaget bjuder.

Jag har ej heller något att erinra mot de markpolitiska överväganden, som

ligger till grund för den föreslagna bestämmelsen att å tomter och andra

för bebyggande avsedda fastigheter under stadsplan och byggnadsplan får

läggas avgifter, som täcker även kostnaderna för avvattning av gator, vägar

och andra allmänna platser. I detta hänseende erinrar jag om att en bestämmelse

med likartat syfte förut finnes given i 73 § byggnadslagen. För att

underlätta tillämpningen bör emellertid lagtexten erhålla en lydelse, som

klarare än de sakkunnigas förslag ger vid handen, att kostnaderna föi avledande

av dag- och dräneringsvatten inom nu avsedda områden i princip

får helt täckas genom avgifter å fastigheterna och att undantag från denna

regel gäller blott i sådana fall, då onormalt stora områden undantagits för

trafikleder och andra allmänna platser. Bestämmandet av den kostnadsandel,

från vilken fastighetsägarna därvid skall befrias, behöver icke anknyta

till byggnadslagens detaljerade regler om ersättning för gatumark utan bör

ske efter prövning av vad som finnes skäligt i det särskilda fallet. Med

tanke på att bestämmelserna i ämnet skall gälla icke blott områden under

stadsplan utan även områden under byggnadsplan är det icke lämpligt att

införa ett stadgande om att kommunen skall betala den del av nu avsedda

kostnader, som icke åvilar fastighetsägarna. Bestämmelsen bör utformas

så, att den återstående kostnadsandelen skall betalas av den, som har att

svara för iordningställande och underhåll av gata, väg eller allmän plats,

d. v. s. inom hyggnadsplaneområdena i regel vederbörande vägförening.

Ciivet är att fastighetsägarnas skyldighet att bekosta avledandet av vatten

från trafikleder och andra allmänna platser i princip förutsätter att dessa

iordningställts och upplåtits för sitt ändamål.

15 §.

Betänkandet. Mellan de fastigheter, vilka anslutits till vatten- och avloppsanläggningar,

borde kostnaderna för anläggningen, i den mån den

7 Bihang till riksdagens protokoll 19ör>. 1 samt. Nr 121

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

skulle bäras av fastigheterna, enligt de sakkunnigas mening fördelas med

hänsyn till den nytta var och en av dem hade av att få vattenförsörjning

och avlopp oidnade på detta sätt. Med nytta avsåge de sakkunniga den

\ärdeökning och de övriga fördelar, som tillfördes fastigheterna genom anläggningen.

Under begreppet nytta borde emellertid även hänföras vissa

andra faktorer, som borde påverka kostnadsfördelningen. Sålunda kunde

det någon gång visa sig erforderligt att grunda kostnadsfördelningen på

en beräkning, vilka kostnader som vore erforderliga för att täcka varje

ansluten fastighets behov av vattenförsörjning och avlopp och vilka alltså

vore till nytta just för denna fastighet. Så vore framför allt fallet, när antalet

anslutna fastigheter vore ringa. Om däremot antalet vore mera betydande,

talade övervägande skäl för att kostnaderna för anläggningen i dess

helhet fördelades mellan samtliga fastigheter med hänsyn till nyttan i

först angiven mening.

I anslutning till det sagda har de sakkunniga föreslagit två särskilda

regler om kostnadens fördelning. Den första (19 §) avsåge anläggning med

endast ett fåtal anslutna fastigheter. För detta fall föresloges att varje

lastighet skulle deltaga allenast i gäldandet av kostnaden för sådan del av

anläggningen av vilken fastigheten vore beroende. Från denna huvudregel

(av de sakkunniga benämnd »den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln»)

föresloges dock undantag för det fallet att anläggningen kunde tänkas

utförd enligt olika alternativ, vilka var för sig vore ur teknisk och ekonomisk

synpunkt försvarliga och att valet mellan de olika alternativen kunde

i avsevärd mån inverka på kostnadsfördelningen. Den andra kostnadsf

ördelningsregeln (20 §) innebure att kostnaden för hela anläggningen fördelades

å samtliga anslutna fastigheter i förhållande till deras nytta av

anläggningen. Från denna regel (av de sakkunniga benämnd »den sociala

kostnadsfördelningsregeln») föresloges undantag för det fallet att å någon

fastighet funnes fabrik, kasern, sjukhus eller annan inrättning, som krävde

anordningar av betydligt större kapacitet än den övriga bebyggelsen eller

ock anordningar av särskild beskaffenhet, såsom reningsverk eller dvlikt,

eller att i anläggningen inginge fastighet eller grupp av fastigheter, som

med hänsyn till avståndet från övriga fastigheter eller till terrängförhållanden

eller andra omständigheter vore ägnad att vid kostnadsfördelningen

bilda en enhet för sig.

Oavsett vilken regel som i princip borde tillämpas för kostnadsfördelningen

inom en anläggning borde enligt de sakkunniga gälla, att fastighet

icke finge betungas med större kostnad än om särskild vatten- och avloppsanläggning

utförts för fastigheten och ej heller med större kostnad än som

funnes med ekonomisk fördel kunna nedläggas å vatten- och avloppsanläggning

för fastigheten (21 §).

I fråga om den del av kostnaden, som kunde anses belöpa å avledande

av dag- och dräneringsvatten från gator, vägar och allmänna platser, har de

sakkunniga föreslagit ett särskilt stadgande (22 §) att fördelningen skulle

ske efter taxeringsvärden eller annan skälig grund.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Yttrandena. Från flera håll har kritik anförts mot att såsom norm för

kostnadsfördelningen angivits de anslutna fastigheternas »nytta» av anläggningen

eller del av denna. Kommunalfullmäktige i Huddinge har uttalat,

att den i 19 § angivna fördelningen av kostnad efter nytta i varje särskilt

fall syntes svår att genomföra, enär nyttan knappast direkt kunde fastställas

utan vidlyftiga tekniska och ekonomiska beräkningar. Stadsfullmäktige

i Norrköping har förklarat sig tveksamma, hur den praktiska tilllämpningen

komme att gestalta sig. Styrelsen för vattenverket i Göteborg

har funnit det tveksamt hur bestämmelserna komme att verka om en fastighetsägare

ställde krav på vatten av annat tryck, beskaffenhet eller mängd

per tidsenhet än som eljest tillhandahölles.

Departementschefen. Ändamålet med de bestämmelser, som skall reglera

den inbördes kostnadsfördelningen mellan anslutna fastigheter, bör enligt

min mening icke vara att med matematisk noggrannhet angiva, vad varje

fastighet skall betala. Tvärtom är det ett viktigt önskemål, att huvudmannen

erhåller ett icke obetydligt mått av frihet att anpassa avgifterna efter

förhållandena i det särskilda fallet. De vattentaxor, som för närvarande

gäller inom städer och stadsliknande samhällen, företer inbördes mycket

stora olikheter, utan att det med fog kan påstås, att tillämpningen annat

än möjligen i rena undantagsfall ger ett oskäligt resultat. Lagbestämmelserna

i ämnet bör i enlighet härmed icke gå ut på att upphäva vad som nu gäller

utan snarare på att lagfästa nuvarande praxis och därvid söka angiva vissa

riktlinjer för avgiftsbestämningen.

Till en början vill jag framhålla, att den av mig förordade begränsningen

av lagstiftningens omfattning möjliggör en avsevärd förenkling av reglerna

om kostnadsfördelningen i förhållande till de sakkunnigas förslag, i det

att behovet av särregler för mindre anläggningar bortfaller. I fråga om anläggningar

av den storleksordning, som nu är i fråga, är ur praktisk synpunkt

icke gärna tänkbart att stadga någon annan huvudregel än att kostnaderna

för hela anläggningen skall slås ut pa samtliga fastigheter oavsett

längden av de ledningar som utnyttjas för envar av dem (den »sociala»

kostnadsfördelningsregeln). Till undantagen från denna regel återkommer

jag i det följande.

Jag instämmer med de sakkunniga däri, att till grund för kostnadsfördelningen

bör ligga en jämförelse mellan den nytta anläggningen bereder

olika fastigheter. Att, såsom skett t. ex. i 3 och 7 kap. vattenlagen, anknyta

kostnadsfördelningen till det i penningar uppskattade beloppet av denna

nytta, »båtnaden», låter sig emellertid ej göra av den anledningen att nyttan

oftast icke kan uppskattas till visst belopp. Därav löljer emelleitid

icke att en lagregel, som anknyter kostnadsfördelningen till nyttan, skulle

bli innehållslös. En dylik regel ger till en början tydligt vid handen, att

avgifterna för två fastigheter av samma storlek och med samma användningssätt

bör vara åtminstone någorlunda lika stora. Vad angår fastigheter

med samma användningssätt, t. cx. bostadsfastigheter, möjliggör regeln

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

även en gradering genom jämförelse mellan fastigheterna inbördes med

hänsyn till exempelvis antalet bostäder samt dessas storlek och sanitära

utrustning. Där fråga är om jämförelse mellan fastigheter med olikartat

användningssätt, t. ex. en bostadsfastighet och en industrifastighet, kan

legeln mahända synas lämna väl ringa ledning för tillämpningen. Det vid

vattenverken i regel tillämpade systemet går i dylika fall ut på att avgifterna

bestämmes med hänsyn till vad som är lämpligt för huvudparten av

bebyggelsen, i regel bostadsbebyggelsen, samt att bebyggelse av annan

karaktär, t. ex. affärsfastigheter och fastigheter med hantverks- eller industrirörelse,

tillätes ansluta pa principiellt lika villkor. Där så finnes påkallat,

sker en viss differentiering t. ex. genom avgiftsrabatt för större förbrukare,

vilken dock i princip göres tillämplig å all bebyggelse. Ett dylikt

avgiftssystem kan sägas väsentligen anknyta nyttoberäkningen till storleken

av vattenförbrukningen, något som i dylikt fall synes fullt försvarligt.

Enär en lagregel i ämnet av förut nämnda orsaker icke bör anvisa något

/isst avgiftssystem såsom det enda tillåtna utan blott gå ut på att fördelningen

skall ske efter skäliga grunder, synes mig den föreslagna i''egeln

att fördelningen skall ske med hänsyn till varje fastighets nytta av anläggningen

kunna väl fylla sitt ändamål. För att tydligare utmärka att

regeln icke syftar till ett exakt resultat i varje särskilt fall utan blott till

en skälighetsprövning, bör emellertid regeln avfattas så att avgifterna å de

särskilda fastigheterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas

större eller mindre nytta av anläggningen.

Jag kan icke ansluta mig till de sakkunnigas uttalande, att begreppet

nytta skulle kunna erhålla en så vid tolkning, att under den föreslagna regeln

faller även en fördelning med hänsyn till de kostnader som varje fastighets

anslutning åsamkar huvudmannen. De fall, då en sådan fördelning kan

anses påkallad, bör i stället beaktas genom uttryckliga undantag från huvudregeln.

Regeln att varje fastighet skall bidraga till anläggningen i dess helhet

innebär, konsekvent tillämpad, att kostnadsfördelningen helt frigöres från

hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen kostar huvudmannen. Bebyggelsen

inom de delar av verksamhetsområdet, där kostnaderna ställer

sig minst, får således genom avgifter subventionera de dyrare delarna

av anläggningen. I regel ställer sig denna princip också fullt naturlig inom

större anläggningar. Hittills torde endast i undantagsfall ha inträffat, att

olika höga vattenavgifter fastställts för t. ex. skilda delar av en stad. Det

kan dock icke förnekas, att en viss differentiering någon gång kan vara

lämplig och rentav nödvändig. Om t. ex. kostnaderna för vattenförsörjning

och avlopp inom ett visst bebyggelseområde ställer sig osedvanligt höga,

kan det bl. a. ur markpolitisk synpunkt vara lämpligt att ägarna av fastigheter

inom området själva fullt ut bekostar erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.

Omvänt kan tänkas, att ett mindre eftertraktat bostadsområde,

där självkostnaderna för vattenförsörjning och avlopp är låga, kan

göras mera begärligt genom att avgifterna hålles på en låg nivå. Vidare

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

kan hänvisas till det av de sakkunniga behandlade fallet, att viss bebyggelse,

t. ex. industribebyggelse, fordrar vatten- och avloppsanordningar av

större kapacitet eller eljest av annan beskaffenhet än som eljest skulle

kommit i fråga. För alla dylika fall, där på grund av bebyggelsens lokalisering,

terrängförhållanden eller andra omständigheter kostnaderna för

viss eller vissa fastigheters medtagande i verksamhetsområdet är väsentligt

olika, bör huvudmannen genom uttryckligt stadgande berättigas att tillämpa

olika avgifter.

Ett fall, likartat med de nu nämnda, föreligger då en viss anordning tjänar

blott en enda fastighets behov. Så är städse fallet med servisledningar.

I konsekvens med min vid 7 § uttalade mening, att huvudmannen över huvud

icke bör vara skyldig att utföra servisledningar, och i anslutning till vad

jag nyss föreslagit i närstående kostnadsfördelningsfrågor anser jag huvudmannen

böra ha möjlighet men däremot icke skyldighet att, om han ombesörjer

servisledningar, av varje fastighet uttaga kostnaden för dess servisledning.

En motsvarande föreskrift bör, såsom komplement till bestämmelsen

i 8 kap. 36 § vattenlagen, givas även beträffande annan för viss

fastighet avsedd anordning, exempelvis anordning för rening av avloppsvattnet

från en fabrik.

Vidare bör i detta sammanhang upptagas den tämligen självklara regeln,

att fastighet, vars anslutning avser blott vattenledning eller blott avloppsledning,

icke skall vara pliktig att deltaga i kostnaderna för anordningar

av det andra slaget.

16 §.

Betänkandet. De sakkunniga har för kommunala anläggningar och för

s. k. taxesamfälligheter föreslagit bestämmelser (31 och 69 §§) av innebörd

att fastighetsägares bidrag skulle utgå enligt taxa. Avgiftsskyldigheten

finge uppdelas att avse anslutningsavgifter, högst motsvarande kostnaden

för anläggningens utförande, samt årliga eller på annat sätt periodiska avgifter.

Om så erfordrades för att fastighetsägarna ej skulle oskäligt betungas,

skulle anslutningsavgift få erläggas genom årliga inbetalningar

under viss tid, varvid å ogulden del av avgiften skulle räknas ränta. För

det fall att till anläggningen utginge kommunalt eller annat bidrag med

ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde eller för visst

slag av bebyggelse, finge taxan bestämmas så, att bidraget komme blott

denna bebyggelse till godo.

Med avseende å indrivning av oguldna avgifter har de sakkunniga föreslagit

förbud mot att såsom påtryckningsmedel avstänga den försumlige

från bruk av anläggningen. Därjämte har framlagts förslag till bestämmelser

(32 och 75 §§) om att taxa kunde underställas länsstyrelsen för prövning

och fastställelse. För taxesamfällighet vore dylik underställning obligatorisk.

Avgift, som utginge enligt fastställd taxa, skulle i allmänhet få

utsökas i samma ordning som om betalningsskyldighet ålagts genom lagakraftägande

dom.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

Yttrandena. Bestämmelsen om förbud mot avstängning såsom påföljd för

utebliven avgiftsbetalning har avstyrkts i det övervägande antalet yttranden

från städer och andra större samhällen, samt i yttrandena från svenska

kommunal-tekniska föreningen, Göta hovrätt, vattenöverdomstolen, länsstyrelsen

i Örebro län m. fl. Såsom exempel må anföras yttrandet från

stadsfullmäktige i Norrköping, vilka anfört, att den föreslagna bestämmelsen

komme att medföra att kommunerna finge mindre möjlighet att indriva

vattenavgifter i de fall där vederbörande fastighetsägare saknade utmätningsbara

tillgångar. Kommunerna torde ofta icke bli i tillfälle att erhålla

betalning ens om fastigheten toges i mät. Den enda praktiskt lämpliga lösningen

torde därför vara, att vattentillförseln skulle kunna avstängas av

\ederbörande vattenverk pa sådant sätt, att vederbörandes användning av

vatten försvårades men ej hindrades. Åtgärden kunde visserligen medföra,

att hyresgäster och andra, som berördes av åtgärden, komme att till fastighetsägaren

förskjuta erforderligt belopp för att få vattentillförseln återställd,

men en sådan fordran å hyresvärden syntes kunna kvittas mot hyra,

som förfallit till betalning. Rätten att avstänga vattentillförseln borde fastslås

i lag.

Departementschefen. Med hänsyn till att lagstiftningen begränsas till att

huvudsakligen gälla större anläggningar bör avgifter för anslutning till och

nyttjande av anläggningarna alltid utgå enligt taxesystem. De närmare bestämmelser

härom som erfordras torde i det väsentliga kunna utformas i

överensstämmelse med de allmänna principer för taxor som utarbetats av

de sakkunniga. Det bör sålunda stadgas att avgift skall vara i förväg angiven

enligt taxa, som av huvudmannen utformas med ledning av de i 14 och

15 §§ stadgade grunderna samt att avgiftsskyldigheten må uppdelas att avse

engångsavgift och årliga eller på annat sätt periodiska avgifter. Engångsavgiften

får ej överstiga vad som svarar mot fastighetens andel i kostnaden

för anläggningens utförande, och om engångsavgiften kan anses betungande

med hänsyn till fastighetens beskaffenhet och övriga omständigheter,

må fastighetens ägare begära att avgiftsskyldigheten fördelas på årliga

inbetalningar under högst tio år, varvid ränta utgår å oguldet belopp.

Den regel som de sakkunniga föreslagit för det fall, att kommunalt eller annat

bidrag utgår med ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde

eller för visst slag av bebyggelse, synes kunna undvaras. Det måste

utan särskilt stadgande anses klart att taxan i sådant fall får bestämmas

så, att bidraget kommer blott den ifrågavarande bebyggelsen till godo.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om förbud mot

att avstänga fastighet från bruk av anläggningen vid underlåtenhet att betala

avgift har i ett antal yttranden framhållits, att möjligheten att begagna

avstängning såsom påtryckningsmedel vore av stor praktisk betydelse för

huvudmannen. Då denna anmärkning ej kan frånkännas berättigande, har

något förbud mot avstängning ej upptagits i lagen. Denna möjlighet står

alltså öppen i den mån den låter sig förenas med sanitära krav.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Utformningen av taxan ankommer som förut nämnts på huvudmannen.

Behov av särskild fastställelseprövning av taxan synes ej föreligga. Syftet

med en sådan prövning skulle närmast vara att underlätta utmätning av

oguldna avgiftsbelopp, men det praktiska värdet härav synes vara tämligen

ringa. Några bestämmelser i detta avseende har därför ej upptagits i förslaget.

17 §.

Departementschefen. På sätt jag förut framhållit har en kommun, vilken

ger ekonomiska utfästelser till förmån för en vatten- och avloppsanläggning

och sålunda möjliggör auktorisation av anläggningen, tillfälle att i samband

därmed skaffa sig kontroll över skötseln av anläggningens ekonomi och

angelägenheter i övrigt. Det ansvar som kommunen har att bära för utvecklingen

på vatten- och avloppsområdet motiverar emellertid att kommunen,

även om den icke på angivet sätt lämnar stöd åt ett enskilt vatten- och avloppsföretag,

får viss möjlighet att följa dess verksamhet. Jag kan i detta

hänseende bl. a. erinra om regeln i 5 § angående grunderna för bestämmande

av en anläggnings verksamhetsområde. Ett annat motiv för att bereda

kommunen insyn i de icke-kommunala vatten- och avloppsföretagen

ligger däri, att ägarna av de anslutna fastigheterna ofta icke har möjlighet

att öva någon kontroll över det sätt, på vilket företagets angelägenheter

handhaves.

Av nu angivna skäl föreslår jag att kommun, inom vilken den auktoriserade

anläggningen driver sin verksamhet, skall äga utse en tillsyningsman

för att öva uppsikt över anläggningen och sättet för handhavande av

dess angelägenheter. Det kan måhända övervägas, om icke fastighetsägarnas

intresse motiverar att tillsyningsman utses för alla icke-kommunala

vatten- och avloppsföretag. Enär kommunerna icke lärer undandraga sig

att i detta hänseende tillmötesgå önskemål, som framställes av fastighetsägarna,

och med hänsyn till innehållet i 18 § anser jag dock att en föreskrift

härom icke är behövlig.

För att möjliggöra den med bestämmelsen åsyftade tillsynen bör stadgas

rätt för tillsyningsmannen att vinna tillträde till alla delar av anläggningen

samt att granska räkenskaper och övriga handlingar rörande densamma.

Rörande tillsyningsmannens åliggande torde allenast böra föreskrivas att

han med lämpliga mellanrum, minst en gång om året, skall till kommunen

avgiva berättelse över sin granskning samt att han i fall av sådan försummelse

från huvudmannens sida, som påkallar åtgärd från myndighets sida,

har att göra vederbörlig anmälan om förhållandet.

18 §.

Departementschefen. Enligt denna paragraf äger länsstyrelsen befogenhet

att ingripa och förordna särskild syssloman, om skötseln av en icke-kommunal

vatten- och avloppsanläggning försummas. Bestämmelsen, som äger viss

motsvarighet i de sakkunnigas förslag (40 och 05 §§), har utformats efter

mönster av 8 kap. 53 § vattenlagen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

19 §.

Betänkandet. De sakkunniga har, såsom tidigare nämnts, föreslagit att

ärenden om utförande av vatten- och avloppsanläggningar skulle, sedan de

utretts vid förrättning, hänskjutas till länsstyrelsens prövning. För det

fall att saken rörde fastigheter i två eller flera län, skulle enligt de sakkunnigas

förslag prövningen verkställas av länsstyrelserna gemensamt (93 §).

Departementschefen. Vad i 1, 2, 3, 5, 6, 12 och 18 §§ föreskrivits därom

att vissa ärenden skall upptagas och prövas av länsstyrelse fordrar en närmare

bestämning för det fallet, att en vatten- och avloppsanläggning sträcker

sig eller ifrågasättes skola utsträckas över en länsgräns. De sakkunnigas

förslag att frågor, som rör fastigheter i två eller flera län, skall prövas

av länsstyrelserna i dessa län gemensamt, torde i många fall innebära

alltför stor omgång i förhållande till ärendenas omfattning och betydelse.

Jag finner lämpligare att prövningen anförtros åt länsstyrelsen i det län,

där den anläggning varom fråga är huvudsakligen har eller skall ha sitt

verksamhetsområde. Givetvis kan samråd med den andra länsstyrelsen

ibland vara påkallat, men detta bör ske i annan form än genom medverkan

i själva beslutet.

20 §.

Departementschefen. Såsom jag tidigare yttrat kan ett ärende, som enligt

bestämmelserna i förslaget ankommer på länsstyrelsens prövning, tänkas

någon gång bli av den omfattning eller beskaffenhet, att utredningen

icke lämpligen kan omhänderhavas av länsstyrelsens egen personal. För

dylika fall erfordras en bestämmelse, som ger länsstyrelsen möjlighet att

för utredningen anlita sakkunnigt biträde. Bestämmelser om sakkunnigt

biträde och om ersättning till detta kan lämpligen avfattas i huvudsaklig

överensstämmelse med de likartade bestämmelserna i lagen om enskilda

vagar (92 § i lagens lydelse före den 1 juli 1954 samt 78 § femte och sjätte

styckena och 85 § andra stycket i nu gällande lydelse). Ersättning till sakkunnigt

biträde bör i allmänhet gäldas av anläggningens huvudman. Avser

den väckta frågan icke befintlig eller planerad anläggning, d. v. s. i praktiken

då frågan gäller förpliktande för vederbörande kommun att sörja för tillkomsten

av vatten- och avloppsanläggning, bör kostnaden betalas av kommunen.

Genom en särskild bestämmelse bör möjliggöras, att sakägare, som

vållar onödig kostnad, förpliktas ersätta denna.

21 §.

Betankandet. Med avseende å verkställighet av beslut om utförande av

vatten- och avloppsanläggningar och vissa andra beslut har de sakkunniga

föreslagit ett stadgande (116 §) av innehåll, att länsstyrelsen på ansökan av

sakägare skulle bestämma viss tid inom vilken de i beslutet omförmälda

åtgärderna skulle hava vidtagits vid vite eller vid äventyr att de genom läns
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

styrelsens försorg verkställdes på bekostnad av den, som enligt beslutet

hade att svara för åtgärdernas utförande. I vissa angivna fall ägde länsstyrelsen

på sätt nu sagts foga anstalt om verkställighet, även om icke någon

sakägare gjort framställning därom. Enligt förslaget skulle länsstyrelsen

även kunna medgiva anstånd med verkställighet tills vidare eller under viss

tid. — Med avseende å beslut, varigenom betalningsskyldighet ålagts, skulle

gälla vad om verkställighet av dom i tvistemål vore stadgat.

Yttrandena. Svenska kommunal-tekniska föreningen har ansett det böra

av lagtexten eller motiven framgå, att sådant föreläggande, som omnämndes

i de sakkunnigas förslag, ej borde meddelas, om för åtgärdernas verkställande

förelåge hinder, varöver vederbörande ej kunde råda.

Departementschefen. Av de sakkunnigas förslag till bestämmelser om

verkställighet av länsstyrelsens beslut behöver, med hänsyn till den av mig

förordade begränsningen av lagstiftningens omfattning, blott bibehållas ett

stadgande om rätt för länsstyrelsen att i beslut om åläggande enligt 3 eller

6 § stadga vite för det fall att åläggandet icke fullgöres. Därjämte bör upptagas

en motsvarighet till den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen

om rätt för länsstyrelsen att utsätta vite för överträdelse av reglementariska

föreskrifter om nyttjandet av vatten- och avloppsanläggning. Någon särskild

bestämmelse om att vite icke bör föreläggas eller utdömas i fall, då

den därmed avsedda åtgärden icke kan fullgöras, torde ej vara behörig.

22 §.

Betänkandet. Enligt de sakkunnigas förslag (103 §) skulle länsstyrelsens

beslut i där avsedda ärenden meddelas efter anslag. Talan mot beslutet

skulle — utom i visst angivet fall — föras hos Konungen inom en månad

från den dag, då beslutet meddelades, dock att menighet ägde åtnjuta femton

dagar längre besvärstid än nu sagts.

Departementschefen. Med hänsyn till att åtgärder nyligen vidtagits för

att förenhetliga besvärstiden i administrativa mål (se SFS 1954: 355), finner

jag icke lämpligt att i en författning av förevarande art upptages föreskrifter

om besvärstid, som avviker från vad som i allmänhet gäller på detta

område. Bestämmelsen om klagan över länsstyrelsens beslut bör därför

ha det innehållet, att klagan skall föras hos Konungen genom besvär.

23 §.

Betänkandet. För de mål, som enligt de sakkunnigas förslag skulle handläggas

vid domstol, har föreslagits bestämmelser av innebörd att vissa mål

av vattenrättslig natur skulle upptagas av vattendomstol (97—99 §§), att

vissa viktigare mål om ersättning skulle upptagas av expropriationsdomstol

(106 §) samt att övriga mål skulle upptagas av allmän underrätt (113 §).

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

Departementschefen. I likhet med vad jag vid 19 § föreslagit i fråga om

ärenden, vilka ankommer på länsstyrelse, synes mig lämpligt att även beträffande

mål, vilka enligt förslaget skall ankomma på domstol, införa en

gemensam forumbestämmelse. Tvekan kan råda, huruvida dessa mål bör

upptagas av allmän underrätt eller av någon av specialdomstolarna, d. v. s.

ägodelningsrätt, expropriationsdomstol eller vattendomstol. Till förmån för

något av de senare alternativen talar den omständigheten, att vissa dylika

mål särskilt de som rör tillämpning av 8 och 9 §§ i förslaget — avser

värderingsspörsmål likartade med dem som förut ankommer på ägodelningsrätter,

expropriationsdomstolar och vattendomstolar. I praktiken torde

dock dylika mål förekomma ganska sällan och endast undantagsvis bli av

större omfattning eller ekonomisk betydelse. Av större vikt är frågorna om

avgiftsskyldigheten. Sådana tvister upptages för närvarande av de allmänna

domstolarna, och anledning synes icke föreligga att i detta hänseende göra

någon ändring i vad som nu gäller. Jag föreslår därför att tvister i de frågor,

som avhandlas i förslaget, i den mån de ankommer på domstols prövning

upptages av allmänna underrätten i den-ort, där anläggningen huvudsakligen

har sitt verksamhetsområde.

Vad angar tvister enligt 8 §, vars innehåll är av expropriationsrättslig natur,

bör i förslaget inflyta en bestämmelse om att anläggningens huvudman

i regel skall vidkännas kostnaderna å ömse sidor. För att icke denna regel

skall uppmuntra till oskäliga rättegångar bör dock, i överensstämmelse med

vad som stadgats i vissa andra likartade författningar, domstolen erhålla

möjlighet att avvika från densamma, om sådant på grund av särskilda omständigheter

finnes skäligt. Med hänsyn till sambandet mellan 8 och 9 §§

måste de nu angivna grunderna för rättegångskostnader rimligtvis i princip

få gälla även i mål rörande tillämpning av 9 §. Det är troligt, att huvudmannen

i detta senare fall löper större risk att bli utsatt för ohemula ansprak

än i det fall, som regleras i 8 §. Undantagsregeln, som ger domstolen

möjlighet att låta vardera parten stå sina kostnader eller ålägga sakägaren

att bära såväl egna som huvudmannens kostnader, synes emellertid kunna

och böra tillämpas så, att huvudmannen beredes erforderligt skydd i detta

avseende.

24 §.

Departementschefen. Förevarande bestämmelse om utvidgad tillämpningav

begreppet fastighet har motsvarighet i de sakkunnigas förslag (4 §)

och är utformad efter mönster bl. a. av 8 kap. 56 § vattenlagen.

25 §.

Betänkandet. De sakkunniga har bland de inledande stadgandena i den

föreslagna lagen om vatten- och avloppsanläggningar intagit en bestämmelse

(5 §), som skulle reglera det personliga ansvaret för fastighets förpliktelser

och tillika angiva, vem som ägde utöva de rättigheter vilka i förslaget

sades skola tillkomma fastighet. Huvudregeln borde vara, att skyldig
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

heterna skulle fullgöras och rättigheterna utövas av fastighetens ägare. Såsom

fastighetsägare skulle vid tillämpning av lagen anses jämväl den som

innehade fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besutte

fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Den, som innehade fastighet

på sådana villkor att han, där fastighetsskatt för egendomen skulle

utgå, jämlikt kommunalskattelagen vore skyldig att erlägga dylik skatt,

skulle i nu angivna hänseende träda i ägares ställe. Vidare föresloges en

bestämmelse att ny ägare eller innehavare ej svarade för förpliktelse, som

skulle fullgöras innan han skulle tillträda fastigheten.

Yttrandena. Stadsfullmäktige i Malmö har framhållit att åtminstone betalningsskyldigheten

för periodiska avgifter stundom torde böra åvila annan

än den, vilken enligt de sakkunnigas förslag vore att anse som fastighetsägare.

Frågan om en utökning av den krets av fastighetsinnehavare, som

skulle jämställas med ägare, vore därför värd att tagas under övervägande.

Härvid funnes icke anledning att i detalj följa de bestämmelser, som gällde

enligt kommunalskattelagen. — Kommunalfullmäktige i Huddinge har anmärkt,

att det vore omöjligt för en kommun att veta, när överlåtelse av en

fastighet ägt rum, och att de föreslagna bestämmelserna därför kunde leda

till svårigheter vid indrivande av avgiftsfordringar. Bestämmelserna komme

dessutom att medföra att kommunerna måste vara synnerligen restriktiva

vid beviljande av anstånd med inbetalning av förfallna avgifter.

Departementschefen. Vid utarbetandet av förevarande lagförslag har förutsatts,

att huvudmannens rättigheter och skyldigheter gäller i förhållande

till de fastigheter, som anslutits eller ifrågasättes skola anslutas till anläggningen,

och i regel icke förändras genom att fastigheterna byter ägare.

Denna förslagets ståndpunkt är av särskilt intresse med avseende å de förpliktelser

(framför allt anslutningstvånget och avgiftsplikten), vilka enligt

förslaget kommer att häfta vid fastigheterna. Förslagets innebörd kan också

uttryckas så, att förpliktelserna har sakrättslig karaktär och i de flesta hänseenden

— dock ej i fråga om betalning av förfallen avgift — t. o. in. kan

sägas ha en förmånligare ställning än sådana förpliktelser, som häftar vid

fastigheterna på grund av inteckning.

Emellertid erfordras, såsom de sakkunniga framhållit, också ett stadgande,

som reglerar frågan, vem som har att bära det personliga ansvaret för fullgörande

av en fastighets förpliktelser. Denna fråga torde böra i huvudsak

lösas i enlighet med de sakkunnigas förslag, d. v. s. så, att förpliktelsen i regel

åvilar fastighetens ägare. Såsom ägare bör den svara, som enligt 47 §

kommunalskattelagen — i dess nyligen antagna ändrade lydelse — är i

ägares ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten. Att

med ägare bör jämställas fideikommissinnehavare och den som eljest utan

vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, torde

vara uppenbart även utan alt särskild bestämmelse därom gives.

Den nu förordade lösningen av frågan om det personliga ansvaret för fastighets

förpliktelser överensstämmer med vad som tillämpas vid flertalet

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

kommunala vattenverk. I vissa orter förekommer dock, att vattenavgifterna

påföres hyresgäster och andra nyttjanderättshavare. Eftersom anledning

icke torde föreligga att förbjuda ett sådant uppbördssystem för det fall att

huvudmannen åtnöjes därmed, bör de nyssnämnda bestämmelserna om ansvarighet

för fastighetsägare m. fl. avfattas så, att de endast blir gällande

för det fall att annat ej avtalats.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om att ny ägare eller innehavare

av ansluten fastighet ej skall svara för avgift, som förfaller till

betalning innan han skall tillträda fastigheten, har utsatts för kritik ur den

synpunkten, att den skulle försvåra avgiftsindrivningen. En regel av motsatt

innehåll bör emellertid, såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, icke

komma i fråga.

26 §.

Departementschefen. Denna paragraf behandlar frågan om municipalsamhällenas

befattning med vatten- och avloppsfrågorna. Beträffande innehållet

i paiagrafen hänvisar jag till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

övergångsbestämmelserna.

Betänkandet. De sakkunniga har i sitt betänkande tämligen ingående behandlat

principerna för ikraftträdandet. Vad som i detta hänseende främst

påkallade uppmärksamhet, vore enligt deras mening avgiftssystemet. Såsom

tidigare anförts har de sakkunniga ansett att byggnadslagens bestämmelser

om ersättning för gatubyggnadskostnad borde omarbetas så, att de

icke komme att avse kostnader för avloppsledningar, och att den nya lagstiftningen

i stället borde bereda möjlighet att uttaga avgifter till täckande av

icke blott kostnaderna för avloppsanordningarnas utförande utan även kostnaderna

för deras underhåll, drift och förnyelse. Beträffande anläggningar

och anläggningsdelar, som tillkommit före ikraftträdandet av denna nya

lagstiftning, borde det vara tillåtet att genom avgifter täcka kostnaderna

för underhåll, drift och förnyelse men däremot i allmänhet icke kostnaderna

för anläggningarnas utförande. Kommun, inom vilken vid ikraftträdandet

gällde bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad eller varest

fråga om sådana bestämmelser då blivit väckt, borde emellertid icke försättas

i ett sämre läge än förut. I dylika fall borde därför avgifter få utgå

till täckande också av kostnaderna för anläggningens utförande.

De sakkunniga har ansett, att bestämmelserna i nu berörda ämnen av

lagtekniska skäl måste uppdelas på två av de föreslagna lagarna, nämligen

lagen om ändring i vissa delar av byggnadslagen och lagen om vatten- och

avloppsanläggningar. I förstnämnda lag borde inflyta de stadganden, som

hade till ändamål att bringa det äldre systemet att upphöra, varemot i den

senare lagen borde inflyta bestämmelser om de avgifter, som komme att

utgå enligt det nya systemet.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

I anledning av det nu anförda har de sakkunniga i sitt förslag till lag om

ändring i vissa delar av byggnadslagen intagit en övergångsbestämmelse av

innehåll, att vad som i bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

funnes stadgat om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnad för

avloppsledning skulle upphöra att gälla, då den nya lagen trädde i kraft,

dock att förut gällande bestämmelser alltjämt skulle tillämpas å tomt, som

anslutits till kommunal avloppsanläggning före lagens ikraftträdande. Vad

nu sagts rörande bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skulle

även avse sådan bidragsskyldighet i nämnda hänseende, som gällde avålder

eller på grund av föreskrifter, som meddelats före den 1 januari

1932.

Med avseende å ikraftträdandet av den lag om vatten- och avloppsanläggningar,

som de sakkunniga föreslagit, har i denna upptagits ett stadgande

(124 §) av innehåll, att vid bestämmande av avgifter till kommunal avloppsanläggning

inom område under stadsplan skulle i kostnaderna för anläggningsdel,

som tillkommit före ikraftträdandet, få inräknas allenast vad

som åtginge till underhåll, drift och förnyelse av anläggningsdelen. Utan

hinder därav finge dock i avgifterna för tomt, vars ägare ej i annan ordning

bidragit eller kunde förpliktas bidraga till kostnaderna för avloppsanläggningens

utförande, inräknas andel i kostnaderna för utförandet av

sådana anordningar, som tillkommit efter det fråga om antagande av bestämmelser

rörande bidrag till gatubyggnadskostnad i behörig ordning

väckts inom kommunen.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har erinrat att de föreslagna

bestämmelserna om avgiftsplikten till kommunalt företag, som tillkommit

innan den nya lagen trädde i kraft, förutsatte såsom huvudregel, att lagen,

där annat ej nämnts, vore tillämplig även å anläggning eller del därav,

som tillkommit före ikraftträdandet. Det syntes angeläget att denna viktiga

regel komme till tydligare uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten.

Hovrätten för Västra Sverige har gjort samma anmärkning samt därjämte

föreslagit, att — till undvikande av missförstånd — i anslutning till 124 §

gjordes en hänvisning till eller erinrades om den föreslagna övergångsbestämmelsen

till byggnadslagen.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har framhållit, att bestämmelser

om bidrag till gatubyggnadskostnad på grund av föreskrifterna i 155 §

byggnadslagen kunde gälla även annan fastighet än tomt. Föreningen bar

därjämte erinrat om att enligt förslaget skulle i avgifterna till kommunal avloppsanläggning

i vissa fall få inräknas andel i kostnaderna för utförandet

av sådana anordningar, som tillkommit efter det fråga om antagande

av bestämmelser rörande bidrag till gatubyggnadskostnad väckts inom kommunen.

Mot denna princip vore intet att erinra. Det borde emellertid beaktas,

att icke alla gatubyggnadskostnadsbestämmelser vore så utformade

(beträffande avloppsledningar), att den dag, då frågan om bidragsbestämmclser

väcktes i fullmäktige (dagen a), vore normgivande för frågan, till

vilka anläggningar bidrag skulle utgå, utan eu senare dag (dagen b), t. ex.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 121

den da bestämmelserna antagits av fullmäktige. Vid den av de sakkunniga

föreslagna lydelsen av 124 § syntes tomtägare, som genom gatubyggnadskostnadsbestämmelserna

vore bidragsskyldig endast beträffande ledningar,

som tillkommit efter dagen b, bli bidragsskyldig även till ledningar, som

tillkommit mellan dagen a och dagen b. Detta syntes icke skäligt. Det borde

också beaktas att gatubyggnadskostnadsbestämmelser kunde vara fastställda

för endast del av stad. Föreningen ville vidare ifrågasätta, huruvida

icke övergångsbestämmelser beträffande gällande vattentaxor vore erforderliga.

Åtminstone borde utsägas, att rörande vattentaxa, som fastställts av

länsstyrelsen före lagens ikraftträdande, skulle gälla vad i lagen sades om

laxa fastställd av länsstyrelsen efter lagens ikraftträdande.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna har i sitt yttrande berört det fall, att

ledningar utförts inom icke stadsplanelagt område vid en tidpunkt, då

fråga om gatubyggnadskostnadsbestämmelser väckts, samt att anslutningsavgifter

för både vatten- och avloppsledningar uttagits av befintlig bebyggelse

i enlighet med träffade avtal. När stadsplan nu lades å ett dylikt område,

varigenom ett flertal nybildade tomter uppstode, hade kommunen enligt

fastställda gatubyggnadskostnadsbestämmelser rättighet att uttaga den

på de nybildade tomterna belöpande kostnaden för avloppsledningarna, vilken

kostnad tidigare förskotterats av kommunen. Den nya lagen borde i

dylika fall ej ställa kommunen i sämre läge än vad den hade enligt nu

gällande bestämmelser.

Departementschefen. Den föreslagna nya lagstiftningen bör, med hänsyn

till sitt samband med frågan om statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp, träda i kraft vid nästa budgetårsskifte, d. v. s. den 1

juli 1955.

Med avseende å reglerna för ikraftträdandet kan till en början fastslås,

att den nya lagstiftningen för att medföra avsedda verkningar måste i princip

göras tillämplig även på anläggningar som utförts eller är under utförande

vid tiden för ikraftträdandet. Denna regel bör komma till tydligt

uttryck i lagtexten. I fråga om anläggning, som drives av annan än kommun,

är emellertid att märka, att de nya reglerna med hänsyn till stadgandet

i 1 § blir tillämpliga blott om anläggningen genom särskilt beslut

av länsstyrelsen förklaras för allmän. Angående detta förhållande bör i

övergångsbestämmelserna lämpligen göras en erinran i den formen, att

sådant beslut säges kunna meddelas också i fråga om icke-kommunal anläggning,

som kommit till stånd före lagens ikraftträdande. Prövningen

bör ske enligt de i 2 § angivna grunderna. Samtycke av kommunen svnes

dock ej böra ovillkorligen krävas i detta fall.

De förhållanden, som uppkommer vid utbyggnad av förut befintlig kommunal

vatten- och avloppsanläggning, synes utan modifikationer kunna bedömas

enligt förslagets bestämmelser om utförande av ny anläggning. Hithörande

stadganden (3—9 §§) kan således tillämpas även i fråga om nytillkommande

delar av äldre anläggning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Med avseende å den fortsatta driften av äldre kommunala vatten- och avloppsanläggningar

kan förslagets bestämmelser (10—13 §§) sägas i allt väsentligt

innefatta blott ett lagfästande av vad som för närvarande anses gälla.

Bestämmelserna kan därför icke väntas orsaka några övergångssvårigheter.

Vad angår förslagets bestämmelser om avgifter till kommunal vattenoch

avloppsanläggning (14—16 §§) bör med hänsyn till innehållet i gällande

rätt skiljas mellan avgifter för vattenförsörjning och avgifter för avlopp.

De vattenavgifter, som för närvarande tillämpas vid kommunala vattenverk,

utgår nästan undantagslöst enligt bestämmelser, som fyller förslagets

krav på vatten- och avloppstaxor. Eftersom förslaget går ut på att det även

i fortsättningen skall ankomma på huvudmannen att bestämma taxa, medför

förslagets ikraftträdande inga andra konsekvenser, än att huvudmannen

bör tillse, att det tillämpade avgiftssystemet ej står i strid mot den nya

lagen.

I fråga om skyldighet att gälda avgift för avlopp innebär däremot förslaget

betydande ändringar i gällande rätt. I anslutning till vad jag förut yttrat i

detta ämne vill jag erinra om att det samtidigt härmed framlagda förslaget

till lag om ändring i byggnadslagen innebär slopande av den hittillsvarande

möjligheten för kommun att uttaga bidrag till avloppskostnad enligt bestämmelser

om gatubyggnadskostnad eller andra för särskilda orter gällande

äldre bestämmelser. I stället träder den mera omfattande befogenheten

för kommun att uttaga avgifter enligt det nu förevarande förslaget. I

förevarande sammanhang gäller frågan, i vad mån det är möjligt och lämpligt

att även å äldre anläggningar tillämpa de nya, för kommunen förmånligare

avgiftsreglerna.

De sakkunniga kan beträffande denna fråga sägas ha intagit den ståndpunkten,

att den nya lagen bör bli tillämplig i fråga om bestridande av kostnader,

som nedlägges å vatten- och avloppsanläggning efter lagens ikraftträdande

men att kommunen däremot icke skall äga genom avgifter i nya

lagens ordning bereda sig ersättning för kostnader, som nedlagts före ikraftträdandet,

i vidare mån än sådant varit möjligt enligt äldre regler. Denna

grundsats blir tillämplig även i fall då anläggningen i avgiftshänseende varit

underkastad reglerna i 8 kap. vattenlagen. Enligt min mening innefattar

den angivna principen en rimlig lösning av frågan.

Vad angår den närmare utformningen av de bestämmelser, som skall

reglera införandet av det nya avgiftssystemet, synes den av de sakkunniga

tillämpade dispositionen böra något jämkas i syfte att göra reglerna mera

överskådliga. I övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i byggnadslagen

bör meddelas föreskrift om att gällande bestämmelser rörande bidrag

t ill gatubyggnadskostnad icke får, i vad de avser kostnader för avlopp,

tillämpas å fastighet som anslutes till avloppsledningen efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande och att detsamma skall gälla de äldre bestämmelser

av liknande innebörd, som tillämpas i vissa orter. För att förebygga

varje tvekan bör därvid i lagtexten erinras om att bidragsskyldighct i stället

kan åläggas fastigheten enligt bestämmelserna i lagen om allmänna

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

vatten- och avloppsanläggningar. Det torde ej behöva särskilt påpekas att

man därvid har att beakta jämväl den övergångsregel som enligt vad i det

följande anföres skall upptagas i nämnda lag. Vidare bör inflyta ett stadgande

för det fallet, att fråga om antagande av bestämmelser om bidrag

till gatubyggnadskostnad blivit väckt före den nya lagens ikraftträdande

men icke blivit dessförinnan slutligen prövad. Åt stadgandet bör ges det

innehållet, att kostnaden för avloppsledning, som av kommunen anlagts

efter frågans väckande, får uttagas genom avgifter på sätt föreskrivits i

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. — Övergångsbestämmelserna

till lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar kan, såvitt

nu är i fråga, lämpligen taga form av ett förbud mot att vid anläggning,

som tillkommit före ikraftträdandet, uttaga avgifter till täckande av

kostnaden för anläggningens utförande i vidare mån än detta varit medgivet

enligt äldre rätt och för anläggningen meddelade särskilda föreskrifter

eller följer av övergångsbestämmelserna till lagen om ändring av byggnadslagen.

Med den nu förordade utformningen av övergångsbestämmelserna torde

de anmärkningar, som framställts mot de sakkunnigas förslag i ämnet, i

allt väsentligt bli tillgodosedda. Jag erinrar om att de nya avgiftsbestämmelserna

— liksom de nuvarande stadgandena om ersättning för gatubyggnadskostnad

— har till ändamål att angiva det högsta belopp, som får uttagas

av fastighetsägarna. Hänvisningen till äldre rätt medför visserligen den

olägenheten, att hänsyn även i framtiden måste tagas till de nuvarande,

ofta svårtolkade bestämmelserna, men innebär å andra sidan en garanti

för att den nya lagstiftningen icke i något hänseende sätter en kommun i

sämre läge än förut.

De processuella bestämmelserna i förslaget till lag om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar (19—23 §§) torde ej föranleda behov av särskilda

övergångsregler.

Att den nya lagen i princip icke rubbar avtal angående avgiftsskyldighet

in. in., som träffats före ikraftträdandet, torde stå klart utan att uttrycklig

bestämmelse därom behöver meddelas. Frågan huruvida tillkomsten av den

nya lagstiftningen i särskilda fall kan komma att inverka på de förutsättningar,

under vilka sådant avtal ingåtts, och därigenom eventuellt påverka

dess giltighet får bedömas i rättstillämpningen enligt allmänna grundsatser.

B. Förslaget till lag om ändring i 8 kap. vattenlagen.

Betänkandet. De sakkunniga har föreslagit omfattande ändringar i 1, 2,

8, 9, 10, 11 och 14 kap. vattenlagen. Vad angår 8 kap. har förslaget gått

ut på att i kapitlet bibehålla i huvudsak blott de bestämmelser, som rör

villkoren för utsläppande av avloppsvatten, och att till den föreslagna lagen

om vatten- och avloppsanläggningar överföra alla övriga bestämmelser, t. ex.

de som rör anslutningsrätt, anslutningstvång och omfattningen av de anslut
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

na fastigheternas bidragsskyldighet liksom även de organisatoriska bestämmelserna

för avloppsföretag.

Departementschefen. Med den begränsning av den nya lagstiftningen

som jag förordat behöver den icke i större omfattning beröra rent vattenrättsliga

ämnen. Vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen är emellertid ofrånkomliga,

i det att från tillämpningen av stadgandena i nämnda kap. bör

undantagas de ämnen, vilka regleras i den föreslagna lagen om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar. Redan nu gäller, att områden under stadsplan

i viktiga avseenden, särskilt vad angår frågorna om anslutningsrätt,

anslutningstvång och kostnadsfördelning, är undantagna från tillämpningen

av bestämmelserna i kapitlet. De erforderliga ändringarna i kapitlet kan

sägas i stort sett gå ut på att dessa undantag utvidgas till att avse hela

tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar. Därjämte bör emellertid i detta sammanhang upptagas

vissa andra frågor, vilka berör lydelsen av 8 kap.

I i § har de sakkunniga föreslagit en ändring av innebörd, att de krav

på reningsåtgärder, vilka i kapitlet uppställes i fråga om dag- och dräneringsvatten

från mark under stadsplan, skall gälla även i fråga om dylikt

vatten som avledes från mark under byggnadsplan. Ändringen, vilken motiverats

bl. a. med att det ej sällan kunde bli beroende på tillfälligheter om

en planläggning utfördes i den ena eller den andra formen, står i överensstämmelse

med det även av mig omfattade önskemålet att icke onödigtvis uppdraga

någon skarp gräns mellan områden inom och områden utom stadsplan

utan att i stället söka tillskapa regler, som ger utrymme för tillämpning med

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Jag tillstyrker därför

att den föreslagna lagändringen kominer till stånd.

Den ändring som föreslås i 2 § får ses i belysning av stadgandena i nuvarande

54 och 55 §§. I 54 § är, såsom jag förut nämnt, intagen en definition

av begreppet samhälle, enligt vilken under nämnda begrepp hänföres

allenast kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan,

varjämte ges vissa regler innefattande närmare utveckling av och undantag

från denna definition. I 55 § meddelas bestämmelser för det fall, att kommun

eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, i särskild ordning

förpliktas att avleda avloppsvatten eller eljest vill avleda sådant vatten.

Dessa bestämmelser bör ersättas av ett stadgande, som direkt anknyter begreppet

samhälle till den föreslagna lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

I klarhetens intresse bör detta anges redan i början av

kapitlet. I 2 § kan därför lämpligen inrymmas en allmän erinran om att

ytterligare bestämmelser om avledande av avloppsvatten ges i lagen om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Denna erinran har i förslaget

intagits såsom en andra punkt i paragrafens andra stycke. Den egentliga

definitionen av begreppet samhälle, vilken får sin plats såsom ett tredje

stycke av 2 §, bör gå ut på alt med denna beteckning avses verksamhetsområdet

för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Den utvidgning av

S Dihang till riksdagens protokoll 19!)''). 1 samt. Nr 121

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

termens innebörd som sålunda föreslås synes mig stå i tämligen god överensstämmelse

med dess användning i allmänt språkbruk. Eftersom uttrycket

samhälle flerstädes i kapitlet användes även för att beteckna det rättssubjekt,

till vilket de i kapitlet stadgade rättigheterna och skyldigheterna

anknytes, bör i paragrafen vidare utsägas, att rättigheterna utövas och

skyldigheterna fullgöres av anläggningens huvudman. — Det må här

erinras om att länsstyrelsen enligt 5 § andra stycket förslaget till lag om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall hållas underrättad om

verksamhetsområdet för anläggningarna inom länet.

/4 § innehåller i sitt andra stycke bestämmelser rörande sådant avloppslöretag,

som är gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, som

ej ingår i samhällets stadsplan. Om definitionen å samhälle ändras på sätt

jag förut antytt, bör även lydelsen av 14 § jämkas därhän, att paragrafen

kommer att avse förhållandet mellan samhälle och en eller flera fastigheter,

som är belägna utom samhället. Vad i 14 § andra stycket andra punkten

säges därom, att vid fördelningen av kostnaderna för avloppsföretag skall

i vissa fall tagas hänsyn till samhällets skyldighet att svara för allmänna

sanitära intressen, står ej i överensstämmelse med de principer, som ligger

till grund för avgiftsreglerna i förslaget till lag om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar. Dessa avgiftsregler utgår från att hela kostnaden för

anläggningen skall få uttagas genom avgifter av de anslutna fastigheterna.

Jag föreslår därför att denna punkt får utgå.

Även i 17 §, som från tillämpningsområdet för bestämmelserna i 3—16 §§

undantager avledande inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, gator

och andra platser inom det stadsplanelagda området, bör vad som sägs om

stadsplan och stadsplanelagt område ändras att avse område inom samhälle.

22 § innehåller en föreskrift om ledningar inom stadsplan för torrläggning

av mark inom det stadsplanelagda området eller för avledande av

kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom sådant

område. Paragrafen stadgar härom att de särskilda bestämmelserna i 18_

21 §§ om kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag i väsentliga delar

ej skall äga tillämpning å dylika ledningar. Stadgandet sammanhänger med

den i 1 § tredje stycket givna föreskriften, att beträffande torrläggning av

mark inom områden som nu avses skall gälla vad som finnes stadgat om

avledande av kloakvatten. Därest — såsom jag förordat — bestämmelsen

i 1 § tredje stycket utvidgas att avse icke blott torrläggning av mark inom

stadsplan utan även torrläggning av mark inom byggnadsplan, bör även

22 § undergå motsvarande ändring.

Beträffande 29 §, som bl. a. ger vissa bestämmelser om ömsesidig skyldighet

för samhälle å ena, samt fastigheter, vilka ej är belägna inom samhällets

stadsplan, å andra sidan, att deltaga i eller annorledes bidraga till

åtgärder mot vattenförorening, bör vidtagas en ändring av samma innebörd

som den jag föreslagit vid 17 §.

I 33 §, som bl. a. ger föreskrifter för det fall att avloppsvattnet från

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

fabrik eller inrättning, vilken är belägen inom stadsplan, icke avledes genom

samhället tillhörig avloppsledning, bör vidtagas en ändring, som motsvarar

de nyss förordade ändringarna beträffande 17 och 29 §§.

36 § avhandlar de villkor, som av samhälle skall kunna uppställas för

avledande genom dess avloppsledningar av avloppsvatten från fabriker och

andra industriella inrättningar inom samhällets stadsplan. Enligt den tidigare

förordade terminologien bör bestämmelsen i stället angivas gälla fabriker

och inrättningar inom samhället. — I detta sammanhang bör erinras,

att de sakkunniga i betänkandet redovisat ett av fiskeristyrelsen uttryckt

önskemål om att samhälle måtte berättigas att för inledande i dess

avloppsnät av industriellt avloppsvatten uppställa villkor med hänsyn icke

blott till avloppsvattnets beskaffenhet utan även till dess mängd. Det syfte

en bestämmelse härom skulle tjäna torde i väsentliga delar få anses tillgodosett

genom avgiftsreglerna i förslaget till lag om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar.

51 och 55 §§ skall utgå ur kapitlet. I detta avseende hänvisar jag till vad

jag anfört beträffande ändringarna i 2 §. Uteslutningen av 54 och 55 §§

föranleder att 56 § erhåller beteckningen 54 §, varjämte underrubriken

»Slutbestämmelser» bör utgå.

C. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen.

Betänkandet. På sätt tidigare anförts har de sakkunniga föreslagit att ur

byggnadslagen skulle utgå de stadganden som rörde tomtägares skyldighet

att ersätta avloppskostnad och likaså alla de övriga stadganden som kunde

sägas ha till innebörd att avloppsledning utgjorde del av gata. Dylika stadganden

funnes inrymda i 38, 52, 54, 55, 68 och 74 §§ nämnda lag. Uppmärksamhet

påkallade vidare den i 73 § byggnadslagen givna bestämmelse, enligt

vilken ägare av område, som lädes under stadsplan, i vissa fall kunde förklaras

pliktig att bekosta avloppsledningar inom området. De sakkunniga

har ansett, att denna bestämmelse borde överföras till den föreslagna lagen

om vatten- och avloppsanläggningar (25 §) och i samband därmed göras

tillämplig även å anordningar för vattenförsörjning samt utvidgas att avse

också områden, som lades under byggnadsplan. Genom en övergångsbestämmelse

i sistnämnda lag (122 §) borde vidare ges möjlighet att i viss omfattning

ålägga liknande förpliktelse för ägare av område, vilket inginge i

stadsplan eller byggnadsplan, som fastställts före ikraftträdandet av den nya

lagstiftningen.

Yttrandena. Från många håll, bl. a. stadsfullmäktige i Göteborg, har mot

den föreslagna lydelsen av 54 § byggnadslagen anmärkts, att tomtägare, som

ville verkställa nybyggnad å sin tomt, innan gatan utanför tomten blivit

upplåten till allmänt begagnande, bleve befriad från den hittills honom åvilande

skyldigheten att själv ordna nödigt avlopp från tomten samt att ett

överförande av nämnda skyldighet på stadsplanesamhällena kunde bli betungande

för dessa och därför icke borde komma i fråga.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Länsarkitekten i Stockholms län har ansett att bestämmelserna om markexploatörs

skyldighet att bekosta vatten- och avloppsledningar närmast hörde

hemma i byggnadslagen och icke i en lag om vatten- och avloppsanläggningar.

Samma mening har uttalats från vissa andra håll, bl. a. länsstyrelsen

i Kalmar län samt länsarkitekten i Örebro län.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen föranleder ändringar i byggnadslagen,

vilka i det väsentliga bör följa de sakkunnigas förslag. På ett

par punkter vill jag dock förorda avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit.

Med avseende å 52 §, i vars andra stycke uppräknas de särskilda anordningar,

med vilka gata skall vara utrustad vid upplåtandet, kan jag i det väsentliga

hänvisa till vad jag yttrat vid 7 § förslaget till lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar. I överensstämmelse med vad jag där anfört

bör stadgandet om tidpunkten för anordnande av underjordisk avloppsledning

utgå ur lagtexten, medan paragrafen i övrigt bibehålies oförändrad.

Av praktiska skäl synes skyldigheten enligt 38 och 54 §§ att anordna avlopp

vid nybyggnad böra bibehållas. En jämkning bör dock ske i 54 § med

hänsyn till att avloppsledning icke vidare kommer att anses utgöra del av

gatan. Visserligen bör man som regel kunna räkna med att avloppsledning

även hädanefter kommer att iordningställas samtidigt med gatan, men lagregeln

synes böra formuleras med beaktande av att det nuvarande mycket

nära sambandet mellan gatan och avloppsledningen icke längre föreligger.

55 och 68 §§ bör ändras i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Vad i 73 § sägs om förpliktande för markexploatör att i särskild ordning

bekosta anläggande av gator och avloppsledningar för exploateringsområdet

har enligt min mening ej så nära samband med den föreslagna lagen om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, att det finns anledning att överföra

bestämmelsen till nämnda lag. Bestämmelsen bör därför bibehållas i

byggnadslagen. De utvidgningar i bestämmelsens tillämpningsområde, som

de sakkunniga föreslagit, har motiverats med önskemålet att åt det allmänna

förbehålla sådan markvärdestegring, som inträder till följd av samhälleliga

åtgärder. Eftersom sistnämnda problemkomplex kommer att bli

föremål för utredning i annat sammanhang, anser jag icke lämpligt att nu

taga ställning till förevarande fråga i vidare mån än som direkt påkallas

för att vinna överensstämmelse med de grundläggande principerna för den

aktuella lagstiftningen. Jag syftar därvid på den föreslagna utvidgningen

av bestämmelsen till att gälla icke blott anordningar för avlopp utan även

anordningar för vattenförsörjning. Endast i detta hänseende är jag för närvarande

beredd att tillstyrka en ändring i förevarande paragraf.

Bestämmelsen i 74 § om skyldighet för stad att underhålla allmän avloppsledning

bör, såsom de sakkunniga föreslagit, utgå ur paragrafen.

Med avseende å övergångsbestämmelserna hänvisar jag till vad jag yttrat

i anslutning till övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19A7 (nr 385).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Vid protokollet:

Sven Fischier.

1 Lagförslagen, vilka — frånsett några redaktionella jämkningar i de under 1) och 3) upptagna

förslagen — är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 februari

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 17 november 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet

Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 8 oktober 1954, hade Kungl.

Maj .t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Voldmar Körlof.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebära de till lagrådet remitterade

lagförslagen väsentliga begränsningar av lagstiftningens omfattning.

Även efter dessa begränsningar, för vilka anförts skäl som i stort sett synas

övertygande, torde lagstiftningen emellertid vara väl ägnad att främja tillkomsten

av sadana vatten- och avloppsanläggningar som ur allmän synpunkt

äro av större betydelse. Genom att reformen ej gjorts mera ingripande

har det blivit möjligt att i avsevärd mån inskränka lagtextens omfång.

I stor utsträckning hava stadgandena fått en tämligen allmän avfattning.

Särskilt med hänsyn till att förhållandena äro mycket olika på olika

orter och till svårigheten att förutse hur utvecklingen faktiskt kommer att

gestalta sig framstår det dock som försvarligt att bestämmelserna ej erhållit

en mera detaljerad utformning. Härigenom har vunnits att lagtexten blivit

överskådlig och fri från tyngande omständlighet. 1 vissa fall synes dock

avsaknaden av utförligare och mera preciserade regler kunna föranleda tvekan

om den närmare innebörden.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

119

Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

3 §

Regeringsrådet Lorichs:

Genom den i 3 § upptagna bestämmelsen har avsetts att reglera omfattningen

av en kommuns skyldigheter beträffande ordnandet av ett bebyggelseområdes

vattenförsörjning och avlopp. I paragrafen gives uttryck för

principen att kommunen ytterst är ansvarig för att en gemensam anläggning

kommer till stånd, då för ett större bebyggelseområde vattenförsörjning

och avlopp icke kunna ordnas annorledes på ett ur sanitär synpunkt

tillfredsställande sätt. Att dessa angelägenheter ordnas utgör i dylikt fall ett

väsentligt allmänt intresse, för vilket kommunen utgör den naturliga målsmannen.

Gäller det bebyggelse av allenast mindre omfattning skall däremot

enligt motiven ansvarighet för att gemensam anläggning kommer till stånd

icke åligga kommunen ehuru åtgärder i sådant syfte falla inom dess kompetensområde.

Det är givetvis ogörligt att mera exakt angiva hur en bebyggelse skall vara

beskaffad för att kommunens befogenhet att ingripa ordnande i fråga om

vatten och avlopp skall anses hava övergått i en skyldighet. En allmänt

hållen beskrivning av omständigheterna är både nödvändig och lämplig.

I förevarande lagförslag har det uttrycket valts att skyldighet för kommunen

att ingripa föreligger då till förekommande av sanitär olägenhet påkallas

att vattenförsörjning och avlopp för ett område ordnas »i ett större

sammanhang». Sistnämnda uttryck synes i och för sig godtagbart såsom i

allmänna ordalag antydande den gränsdragning varom är fråga.

Emellertid förekommer redan i 2 § första stycket en till sin natur likartad

bestämning, då nämligen såsom förutsättning för att en enskild vatten-

och avloppsanläggning må förklaras för allmän angives — förutom

sanitära skäl — att anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning

och omständigheterna i övrigt prövas vara av väsentlig betydelse ur allmän

synpunkt. I motiven belyses tämligen ingående hur denna lagbestämmelse

är avsedd att tolkas.

Fråga uppställer sig då, huruvida den skillnad mellan större och mindre

bebyggelseområden som åsyftas i 2 § första stycket är densamma som avses

i 3 §.

Det kunde tyckas självklart, att om anordnandet av en för ett bebyggelseområde

gemensam vatten- och avloppsanläggning är påkallad till förekommande

av sanitär olägenhet och bebyggelsen tillika är av den omfattning

och beskaffenhet i övrigt att anläggningen är »av väsentlig betydelse

ur allmän synpunkt», ansvaret för att en sådan kommer till stånd ytterst

borde åvila kommunen. Av tredje paragrafens formulering synes emellertid

framgå att detta icke ansetts vara fallet under alla omständigheter utan att

det skulle finnas sådana orter inom vilka bebyggelsen visserligen är av sådan

täthet och omfattning, att det är av väsentlig betydelse ur allmän syn
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

punkt att vatten- och avloppsfrågan löses gemensamt, men dock icke nått

sådant utvecklingsstadium att frågans ordnande framstår såsom en kommunens

skyldighet. En dylik skild gränsdragning förefaller mindre tillfredsställande

och ägnad att vålla ovisshet i tillämpningen, särskilt som

någon motivering icke lämnats som belyser varför så olika uttryck valts i

2 § första stycket och 3 § för att ange gränsdragningar av väsentligen likartad

natur. För de praktiskt verksamma kommunalmännen lärer det väl

också framstå såsom tämligen självklart att det är kommunernas skyldighet

att ingripa i alla sådana kommunala angelägenheter vilkas ordnande

äro — såsom det angives i 2 § — »av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt».

Det må även erinras att kommunen enligt 2 § andra stycket skall få rätt

att inlägga veto mot att en privat anläggning förklaras för allmän även om

förutsättningarna i övrigt för sådan förklaring äro för handen. Motiveringen

till kommunens vetorätt har angivits vara just att kommunen dock

i sista hand bär ansvaret för vatten- och avloppsverksamhetens ordnande.

Uppenbart är att denna motivering icke håller för de fall, då något kommunalt

ansvar icke skulle föreligga.

Enligt det föreliggande lagförslaget kan fastighetsägarens ställning i förhållande

till en enskild huvudman utan tvivel komma att bli icke oväsentligt

svagare än enligt jämförbar lagstiftning, t. ex. lagen om enskilda vägar

och 8 kap. vattenlagen. Fastighetsägaren blir sålunda icke garanterad vare

sig delaktighet i anläggningen eller insyn och medbestämmanderätt i företaget.

Vidare kunna enligt 8 kap. vattenlagen fastighetsägarnas rättigheter

och skyldigheter redan från början fastslås genom en generell domstolsprövning.

Enligt förslaget däremot kan prövning ske endast i händelse av

rättstvist och en sådan dom får icke rättskraft mot annan fastighetsägare

än den som varit part i tvisten. Icke heller länsstyrelsen får en generell

prövningsrätt. I den mån vederbörande kommun gjort sådan utfästelse som

avses i 2 § andra stycket kan visserligen tillfredsställande skydd anses förefinnas

för tillvaratagandet av fastighetsägarens intressen. Och även utan

dylik utfästelse torde tillfyllestgörande garanti få anses vara förhanden,

därest genom uttryckligt lagstadgande kommunen i sista hand har ansvar

för att anläggningen kommer till stånd och vidmakthålles. Skulle däremot

en enskild anläggning auktoriseras utan kommunal utfästelse och utan att

ens sådan skyldighet som avses i 3 § är för handen, kan, synes det mig,

ifrågasättas om tillräckliga garantier skapats till skydd för den enskilde

fastighetsägaren. Visserligen torde det, såsom i motiven framhålles, i praktiken

knappast vara tänkbart, att en kommun skulle tillåta att en av enskilda

utförd större vatten- och avloppsanläggning får förfalla men någon

ovisshet måste emellertid, såsom även anföres, alltid råda såväl huruvida

kommunen överhuvud kommer att ingripa vid en olycklig utgång av företaget

som rörande tidpunkten och formen för ett sådant ingripande.

Det anförda synes tala för att vederbörande kommun bör åläggas ansvar

for att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd i alla de

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kangl. Maj. ts proposition nr 121

fall då detta påkallas till förebyggande av sanitära olägenheter och förutsättningar

enligt 2 § första stycket eljest föreligga för att en enskild anläggning

må förklaras för allmän. Detta önskemål kan tillgodoses genom att

första punkten i 3 § gives det innehållet att därest till förekommande av

sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp ordnas gemensamt

för viss bebyggelse och omständigheterna i övrigt äro sådana som i

2 § första stycket sägs, det åligger kommunen att ombesörja eller tillse, att

allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd, så snart omständigheterna

det medgiva, och vidmakthålles, så länge behov därav föreligger.

Om den föreslagna lagen kommer att upptaga ett stadgande av sagda

innebörd skulle för auktorisation av enskilda anläggningar och för konstituerande

av en kommunens skyldighet komma att gälla till synes olika förutsättningar

ur rent sanitära synpunkter. Sålunda skulle såsom villkor för

auktorisation formellt icke gälla att anläggningen vore påkallad till förekommande

av sanitär olägenhet. Auktorisation torde dock knappast kunna

påräknas under annan förutsättning, då ju anslutningstvång skall föreligga

endast för fastighet som behöver anordningar för vattenförsörjning och

avlopp. I verkligheten torde sålunda alla auktoriserade enskilda anläggningar

komma att omfattas av kommunens skyldighet. En dylik konsekvens

måste anses synnerligen önskvärd ur synpunkten av den enskildes trygghet.

5 §

Lagrådet:

Omfattningen av verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning

har enligt lagförslagen rättslig betydelse därigenom att bestämmelserna

om anslutningsrätt och anslutningstvång i förslaget till lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar endast gälla beträffande fastigheter

inom verksamhetsområdet och att enligt förslaget till lag om ändring i 8

kap. vattenlagen där upptagna stadganden i dessa m. fl. ämnen icke skola

äga tillämpning inom dylikt område. I fråga om fastställande av

hetsområdet stadgas i det förstnämnda av förslagen allenast att — utom i

vissa fall då länsstyrelsen äger meddela föreskrift -— det tillkommer huvudmannen

att bestämma detsamma. För att rättsverkningarna av huvudmannens

bestämmande härutinnan skola inträda kräves enligt förslaget icke att

det framträder såsom ett formligt och tillkännagivet beslut. Väl föreskrives

att uppgift om huvudmannens beslut skall insändas till länsstyrelsen men

beslutets giltighet är ej betingad av att detta iakttages. Särskilt i vad gäller

utbyggandet av icke-kommunala anläggningar får antagas att verksamhetsområdena

kunna komma att utvidgas genom helt formlösa beslut eller faktiska

åtgärder, varom först i efterhand uppgifter lämnas till länsstyrelsen.

Den oklarhet som till följd härav kan komma att råda beträffande verksamhetsområdet

kan givetvis vara till olägenhet för fastighetsägarna och det synes

hava varit önskvärt att en fastare reglering i detta hänseende åstadkommits.

Uppenbarligen är det emellertid ur andra synpunkter föga ändamåls
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

enligt att binda beslutens giltighet vid formella villkor. Det synes också finnas

skäl att antaga att i praktiken dylik oklarhet endast undantagsvis skall

valla någon egentlig svårighet vid tillämpning av reglerna om anslutningsrätt

och anslutningstvång. Det torde ej heller vara anledning befara att eu

huvudman skall giva det tillämnade verksamhetsområdet så stor omfattning

att fastighetsägare i onödan skola betagas möjligheten att erhålla tilllämpning

av ovannämnda bestämmelser i vattenlagen. Förslagets föreskrifter

om anslutningsrätt inom det avsedda verksamhetsområdet måste nämligen

anses innebära icke blott rätt för fastighetsägare att få anslutning i den

man anläggningen av huvudmannen utföres utan därutöver befogenhet att

kräva att den avsedda anläggningen också kommer till stånd så att anslutning

kan ske. Av föreskrifterna lärer ytterligare följa att huvudmannen icke

till awarjande av dylikt krav från en fastighetsägare får ändra sitt beslut

angående verksamhetsområdet så att fastigheten uteslutes.

6 och 14 §§

Justitieråden Lech, Regner och Lind:

För att avgift skall kunna uttagas är det enligt 14 § en förutsättning att

fastigheten anslutits till anläggningen. Emellertid lämnar förslaget rum för

viss tvekan om när denna förutsättning skall anses uppfylld. Det lärer näppeligen

böra fordras att anslutning faktiskt kommit till stånd utan torde

anslutning i lagens mening böra anses föreligga så snart möjlighet till faktiskt

nyttjande beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen utfört allt

vad på honom skall ankomma. Med denna tolkning innefattar anslutningsplikten

icke skyldighet för fastighetsägaren att å sin sida åvägabringa de

ytterligare anordningar som erfordras för faktisk anslutning; härutinnan

skulle han icke vara underkastad annat tvång än hälsovårdsmyndigheten

av sanitära skäl äger utöva. Frågan lärer äga övervägande teoretiskt intresse.

Regeringsrådet Lorichs:

Begreppet anslutning är av konstitutiv betydelse för innebörden av anslutningsrätten

och anslutningstvånget och har betydelse jämväl för avgiftsskyldighetens

inträdande. Likväl är det icke alldeles tydligt vad därmed förstås

och nagon definition lämnas icke vare sig i lagförslaget eller i motiven.

Uppenbart torde vara att kravet på anslutning i förevarande lagförslag

icke sammanfaller med hälsovårdsstadgans krav i fråga om bostadslägenheters

och annan bebyggelses förseende med anordningar för vattenförsörjning

och avlopp utan måste ges en tolkning som överensstämmer med lagstiftningens

eget syfte.

Beträffande fastighetsägarens anslutningsrätt torde innebörden därav vara

fullt tydlig. Vad åter angår huvudmannens rätt alt påfordra anslutning

är det icke lika klart vad denna innebär. Verksamhetsområdets omfattning

bestämmes av huvudmannen bland annat med hänsyn till vad som är lämpligt

ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Från dylik begränsad synpunkt

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

kan huvudmannens intresse icke antagas sträcka sig längre än till rätten

att uppbära avgift när han utfört vad på honom skall ankomma. Anslutningstvånget

skulle med andra ord icke innebära skyldighet för fastighetsägaren

att anordna egna servisledningar och installationer.

Emellertid synes avsikten icke vara att anslutningstvånget skall ha denna

begränsade innebörd. Med den föreslagna lagstiftningen avses att tillgodose

allmänna sanitära intressen och såsom förutsättning för anslutningsplikt

skall gälla att för fastigheten föreligger behov av anordningar för vattenförsörjning

och avlopp. Det kan därför icke anses främmande för lagstiftningens

syfte att tolka reglerna om anslutningstvång så att detta innefattar

skyldighet för fastighetsägaren att vidtaga anordningar för faktisk anslutning.

Det skulle även te sig mindre tilltalande om avgiftsskyldighet förelåge

dessförinnan. Vad särskilt angår den skyldighet att utföra servisledningar

som vid nu ifrågasatt tolkning skulle föreligga må erinras om att

även vid en motsatt tolkning fastighetsägaren enligt stadgande i 15 § kan

förpliktas att vidkännas kostnaden för servisledningarna, därest huvudmannen

med stöd av 7 § bestämt att dessa skola ingå i den allmänna anläggningen.

Anslutningsplikten får således enligt min mening antagas innebära skyldighet

för fastighetsägaren att på begäran av huvudmannen vidtaga anordningar

för faktisk anslutning. Med hänsyn till att huvudmannen givetvis

icke kan påfordra annat än visst minimum i fråga om faktisk anslutning

hade det varit önskvärt om minimikraven klargjorts åtminstone i motiven.

Lämpligen synes i sådant hänseende kunna fordras att fastighetsägaren anordnar

åtminstone ett tappningsställe för vatten och en avloppsbrunn i någorlunda

bekväm närhet av den byggnad anläggningen avses skola betjäna.

15 §

Justitierådet Lind:

Kostnaderna för en anläggning skola enligt förslaget bäras av fastighetsägarna,

beträffande hyresfastigheter sålunda i sista hand av hyresgästerna.

Tydligtvis är det en svårlöst fråga huru lagstiftaren skall kunna åstadkomma

att kostnadsfördelning mellan de olika fastigheterna göres rättvist.

Frågan får ökad betydelse därigenom att en avsevärd utbyggnad av landets

avloppsanläggningar kan förväntas.

I förevarande paragraf uppställas principerna för avgifternas beräkning.

Vederbörande fastighetsägare erhåller därigenom ett verkligt rättsanspråk

som går ut på att hans avgiftsskyldighet skall bestämmas enligt de angivna

principerna, och han kan göra gällande denna sin rätt i process mot huvudmannen

vid domstol. När denna rättsliga konstruktion valts, vore det närmast

att vänta, att ett fast regelsystem uppställdes, som syftade till största

möjliga fullständighet, att principerna således utformades i preciserade regler

med särskilda bestämmelser för olika typfall.

I förslaget hava emellertid principerna angivits i ganska allmänna ordalag

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

och huvudmannen har därigenom erhållit faktisk möjlighet att i betydande

utsträckning bestämma kostnadsfördelningen efter vad han själv finner

lämpligt; ytterligare har befogenhet lämnats huvudmannen att i vissa fall

frångå även dessa allmänt hållna principer. Även om detta kan vara ägnat

att väcka principiella betänkligheter, synes dock annan uppläggning än

förslagets knappast vara praktiskt möjlig. De regler som skola givas äro

avsedda att täcka en mångfald skiftande situationer och avgiftsskyldigheten

bör icke sällan röna rimlig inverkan av mera vid sidan liggande synpunkter

t. ex. markpolitiska — vilkas bärkraft kommunen är närmast att bedöma.

Uppläggningen av förslaget lärer emellertid medföra, att domstolsprövningen

blir av underordnad betydelse såsom skydd för den enskilda fastighetens

rätt. Det torde närmast bli fall av mera påtagligt maktmissbruk, som med

framgang kunna beivras domstolsvägen. Erforderlig rättsgaranti får i stället

sökas däri att kommunerna kunna förväntas komma att föra en skälig

och väl avvägd avgiftspolitik. Den framtida utvecklingen lärer få visa, huruvida

en utbyggnad och ytterligare precisering av lagbestämmelserna blir nödvändig.

Om man sålunda av praktiska skäl kan se sig nödsakad att beträffande

anläggning, där kommun är huvudman, godtaga förslagets tämligen obestämt

hållna reglering av avgiftsskyldigheten, synas dock vissa modifikationer

böra genomföras beträffande anläggning med enskild huvudman.

Medan första stycket i förevarande paragraf innehåller grundregeln för

kostnadsfördelningen (»den sociala kostnadsfördelningsregeln»), meddelas i

andra stycket bestämmelse om undantag härifrån. Undantaget avser fall av

vad som kan kallas onormala kostnader för anslutning, eller snarare för anläggningens

utbyggande så att anslutning blir möjlig; såsom villkor för

tillämpligheten angives, att kostnaden skall vara avsevärt högre eller lägre

än för övriga fastigheter. Att villkoret är uppfyllt medför emellertid enligt

förslaget icke, att undantagsregeln med nödvändighet skall tillämpas. HuAudmannen

har fått befogenhet att efter eget gottfinnande frångå densamma

och återfalla på huvudregeln utan att domstol i efterhand kan pröva om

han ägde skäl därtill eller icke. Därest det uppställda villkoret över huvud

taget är av den art att dess uppfyllande kan objektivt konstateras — något

som förslaget tydligen förutsätter vara möjligt — synes emellertid lämpligheten

av att giva huvudmannen denna valrätt kunna ifrågasättas när det

gäller enskild huvudman. Här finnes icke lika stor anledning som beträffande

kommuner att hysa tillit till att avgiftspolitiken blir skälig och väl

avvägd. Likaledes saknas här den möjlighet som i förra fallet torde stå

till buds att genom kommunala besvär ernå en prövning om huvudmannens

överflyttning av kostnaderna står i överensstämmelse med den kommunala

likställighetsprincipen. Markpolitiska synpunkter kunna icke heller gärna

tillerkännas samma inflytande på avgiftsbestämningen som när kommun är

huvudman. Härtill kommer, att de enskilda huvudmännens verksamhetsonnåden

i regel vart för sig äro av mindre omfattning än kommunernas, så

att därigenom kostnadsöverflyttningen kan bliva mera kännbar. Även om

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition ni 121

egentligt missbruk mera sällan behöver befaras, kan dock ett frångående av

de i lagen angivna principerna lätteligen giva näring åt uppfattningen, att

den ena eller den andra kategorien fastigheter otillbörligen gynnas eller

missgynnas, företrädesvis om huvudmannen -—- t. ex. ett industriföretag

av någon anledning har särskilt intresse för viss fastighet. Väl är det sant, att

länsstyrelsen jämlikt 18 § äger förordna syssloman för anläggning, därest

viss eller vissa fastigheters intressen åsidosättas. Tvivelaktigt synes dock vara

huruvida länsstyrelsen kan utöva denna befogenhet endast därför att huvudmannen

begagnat sig av en honom i lag uttryckligen tillagd rätt att

efter eget skön fördela kostnaderna. I varje händelse lär er väl sådant ingripande

icke kunna komma i fråga, när huvudmannen blott i ett enstaka

fall vägrat att öka eller minska viss fastighets avgifter. Tillämpningen av

undantagsregeln bör därför icke vara beroende av den enskilde huvudmannens

gottfinnande. Avfattningen lämnar ju också redan i och för sig

tillräckligt utrymme för skälighetsbedömning efter omständigheterna. Även

med denna anordning är det givetvis grundregeln som främst kommer i

fråga för tillämpning, och undantagsregeln blir förbehållen för mera sällsynta

fall.

Vad nu sagts äger visserligen icke samma tillämpning där ett av kommunen

särskilt bildat bolag är huvudman. Då det icke synes möjligt att

skilja mellan olika slag av enskilda huvudmän, torde emellertid en kommun

som vill begagna bolagsformen böra få underkasta sig den något

strängare reglering, som ur principiella synpunkter förefaller vara den riktigaste

och som huvudsakligen av praktiska skäl frångås när kommun är

huvudman.

En liknande ändring synes böra övervägas beträffande bestämmelsen i

tredje stycket första punkten som medger huvudmannen att lägga vissa

kostnader på en fastighet. Denna bestämmelse avser bland annat kostnad

för servisledningar, varmed då måste förstås i anläggningen ingående servisledningar,

eftersom sådana som icke ingå redan av denna anledning skola

bekostas av vederbörande fastighet. I bestämmelsen angivas icke några objektiva

förutsättningar för kostnadsöverflyttningen. Vad som åsyftas torde

emellertid vara alt kostnaden för servisledning avsevärt överstiger motsvarande

kostnader för övriga fastigheter. Härifrån lärer emellertid vara tänkt

att undantaga sådana fall, då det tekniska utförandet av anläggningen medför

att en förhöjning av kostnaden för vissa fastigheter motsvaras av en

kostnadsminskning för andra, t. ex. när en huvudledning lägges vid ena

sidan av en väg. De för en fastighet särskilt avsedda anordningar, varom

bestämmelsen vidare talar, synas i kostnadshänseende böra belasta fastigheten.

.lag vill alltså ifrågasätta en sådan ändring av förevarande paragraf, att

tillämpningen av de båda nämnda undantagsreglerna blir obligatorisk beträffande

anläggning, vilkens huvudman icke är kommun, samt att den

senare regeln erhåller en något jämkad avfattning. Därest de av mig framförda

synpunkterna vinna beaktande, torde det falla sig naturligt att i lag
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

texten antyda det självklara förhållandet, att kommunernas särskilda beslutanderätt

icke får utövas godtyckligt.

I enlighet med vad ovan sagts får jag förorda följande. Ordet »må» i

andra stycket torde utbytas mot »skola». Stadgandet i tredje stycket första

punkten torde sammanföras med det föregående andra stycket. Stadgandet

torde därvid erhålla den lydelsen, att där kostnaden för en fastighets servisledning

i avsevärd mån överstiger vad eljest inom verksamhetsområdet är

brukligt, kostnaden skall till överskjutande del läggas å fastigheten, dock

att där denna skillnad beror på sådant tekniskt utförande av anläggningen,

att den högre kostnaden motsvaras av lägre kostnad annorstädes, vad nu

sagts icke skall gälla; andra för en fastighet särskilt avsedda anordningar

skola bekostas av denna. Efter detta andra stycke torde insättas ett nytt

stycke av innehåll, att utan hinder av vad i föregående stycke stadgas kommun

såsom huvudman äger, där det för befrämjande av ändamålsenlig bebyggelse

inom kommunen eller eljest av särskilda skäl finnes påkallat, föreskriva,

att för fastighetens avgiftsskyldighet skall tillämpas bestämmelsen

i paragrafens första stycke.

Tilläggas må, att bestämmelserna om avgifter med hänsyn till sin lydelse

och med beaktande av det faktiska monopol huvudmannen innehar enligt

min mening få anses vara tvingande, så att huvudmannen icke äger gentemot

en fastighetsägare åberopa en med denne träffad överenskommelse om

större avgiftsskyldighet än bestämmelserna föranleda.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

127

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nii.son, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,

jordbruks- och inrikesdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den

4 februari 1955 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 8 oktober 1954

remitterade förslagen till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1917 (nr 385).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Det synes ej vara anledning till erinran mot vad lagrådet uttalat beträffande

innebörden av 5 § förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Vad angår de inom lagrådet gjorda uttalandena i fråga om 6 och 14 §§

kan jag ansluta mig till den åsikt åt vilken majoriteten av lagrådet givit

uttryck.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen — förslaget till lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar samt förslaget till lag om ändring

i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) med vissa redaktionella jämkningar

— måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier

Doktrin (2)

  1. Curt Riberdahl, Curt Riberdahl, Den kommunala barnomsorgen, FT 1978 nr 5 s. 245, på s. 254 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Erik de Maré, Om anläggningsavgift för avlopp som villkor för byggnadslov, FT 1976 nr 5 s. 248, på s. 251 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1955:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o), li:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 3 i texten
  2. Rskr. 1955:262 Skrivelse till Körningen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående andrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 § lagen den 6 juni 1925 s. 11 i texten
  3. 3LU 1955:18 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m., dels ock en i anledning av propos s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. FT 1978 s. 245 Curt Riberdahl, Curt Riberdahl, Den kommunala barnomsorgen s. 254 i texten
  2. FT 1976 s. 248 Erik de Maré, Om anläggningsavgift för avlopp som villkor för byggnadslov s. 251 i texten