Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen

1955-02-25 · 63 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 61 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:127, Med förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

1

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 11 kap. vattenlagen; given Stockholms slott

den 25 februari 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till omorganisation av vattenöverdomstolen,

som utgör andra instans för vattenmål. För närvarande består vattenöverdomstolen

av en avdelning av Svea hovrätt, förstärkt med en ledamot

av kammarkollegiet. Enligt förslaget skall i domstolen ingå tekniskt

sakkunniga ledamöter, benämnda vattenrättsråd, medan kammarkollegiets

representation skall upphöra. Domstolen blir domför med fyra ledamöter,

av vilka minst tre är lagfarna. Det är avsett att domstolen i mål, där tekniska

frågor av någon betydelse är föremål för bedömande, normalt skall

bestå av tre lagfarna ledamöter jämte två vattenrättsråd. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 127

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Förslag

till

Lag

om ändring i 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att It kap. 16, 106 och 108 §§ vattenlagen den

28 januari 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives dels ock att i samma kap. skall införas en ny paragraf, betecknad

106 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

16

Vid utövandet av sin verksamhet

som vattenöverdomstol skall Svea

hovrätt bestå av ordföranden å en av

hovrättens divisioner såsom ordförande,

tre andra ledamöter i hovrätten

samt en ledamot i kammarkollegiet.

Är fråga allenast om ledighet för

vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör

eller vattenrättssekreterare eller

om förordnande av ställföreträdare

för dem eller om föreläggande att i

vattenmål inkomma med handlingar

eller om utsättande av ny tid eller

beviljande av anstånd med avseende

å ingivande av handling eller vidtagande

av annan åtgärd i dylikt mål,

må hovrätten vara sammansatt såsom

vid handläggning av andra mål

än vattenmål.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning

åtgärd, som avser allenast

måls beredande, må vidtagas av hovrättsledamot

i vattenöverdomstolen

eller av tjänsteman vid denna. 1

(Föreslagen lydelse.)

§•

För fullgörande av Svea hovrätts

uppgift såsom vattenöverdomstol skola,

förutom lagfarna ledamöter enligt

vad i rättegångsbalken sägs, finnas

vattenrättsråd. Dessa skola vara

i vattenfrågors tekniska behandling

sakkunniga och erfarna. Vattenrättsråd

utnämnas av Konungen.

Vattenöverdomstolen vare domför

med fyra ledamöter, av vilka minst

tre äro lagfarna. Ej må flera än fem

sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning

åtgärd, som avser allenast

måls beredande, må vidtagas av lagfaren

ledamot i vattenöverdomstolen

eller av tjänsteman vid denna.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946:839.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

106

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,

45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64,66,

67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar

gälla om -vattenöverdomstolen och

måls behandling därstädes. Vad i

97 § föreskrives om sökande, kärande

eller klagande skall avse den, som

i vattenöverdomstolen fullföljt talan;

har i brottmål talan fullföljts av den

tilltalade och är han häktad, skall

dock kostnad, som eljest skulle åligga

honom, gäldas av statsverket.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig,

som tillkallats av vattenöverdomstolen,

samt ersättning för sådan

på uppdrag av vattenöverdomstolen

hållen undersökning, som avses i

45 § 1 mom., äge domstolen, efter

vad med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt, förordna, att kostnaden

skall förskjutas av allmänna

medel och gäldas av statsverket.

§•

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,

45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,

67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar

gälla om vattenöverdomstolen och

måls behandling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så

finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd

att verkställa undersökning

å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren

ledamot är närvarande vid undersökningen,

äge vattenöverdomstolen

förordna härom. I fråga om undersökning,

som nu sagts, skall vad

i 45 § 2 mom. och 97 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Då på grund av bestämmelserna i

första eller andra stycket stadgandena

i 97 § tillämpas å mål i vattenöverdomstolen,

skall vad i nämnda

§ föreskrives om sökande, kärande

eller klagande avse den, som i vattenöverdomstolen

fullföljt talan.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig,

som tillkallats av vattenöverdomstolen,

samt ersättning för sådan

på uppdrag av vattenöverdomstolen

hållen undersökning, som avses i

45 § 1 inom., äge domstolen, efter

vad med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt, förordna, att kostnaden

skall förskjutas av allmänna

medel och gäldas av statsverket. Lag

samma vare beträffande sådan kostnad

för vattenöverdomstolens syn å

stället eller för undersökning enligt

andra stycket av denna §, som eljest

skulle åligga part.

106 a §.

Utredning, som av vattenrättsråd

verkställts beträffande fråga av teknisk

beskaffenhet, må ej läggas till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

(Gällande lydelse.)

108

Talan mot---högsta dom
stolen.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående

rättegången i vattenöverdomstolen

skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om högsta domstolen.

(Föreslagen lydelse.)

grund för vattenöverdomstolens dom

eller beslut, med mindre parterna beretts

tillfälle att yttra sig över utredningen.

Vad sålunda stadgats

skall dock ej gälla, om utredningen

i allenast oväsentlig mån avviker

från vad tidigare framkommit i målet.

§•

Talan mot---— högsta domsto
len.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående

rättegången i vattenöverdomstolen

skall i tillämpliga delar gälla

i fråga om högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955.

Med avseende å mål, som före

nämnda dag inkommit till vattenöverdomstolen,

skall, om tillämpning

av nya lagen skulle förorsaka väsentligt

dröjsmål med avgörandet, äldre

lag i stället gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

5

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 december 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen

fråga om överinstanserna i vattenmål m. in. samt anför

därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 september 1951 tillkallade

jag den 9 oktober 1951 en särskild sakkunnig, häradshövdingen

O. Riben, för att biträda med utredning rörande — såvitt nu är i fråga —

instansordningen i vattenmål och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven

för utredningsmannen framhölls att en betydande balans uppstått

i vattenöverdomstolen, som utgör andra instans för vattenmålen, samt att

risk förelåge för att i fortsättningen en betydande balans skulle uppstå även

i sista instansen. Möjligheten att för vattenmålen övergå till en domstolsordning

med endast två instanser borde därför icke lämnas ur räkningen. Vidare

kunde man överväga att på något sätt begränsa rätten att fullfölja talan

i vattenmål. I direktiven påpekades ytterligare att överinstanserna i vattenmål,

till skillnad från domstolarna i första instans, icke inom sig ägde tillgång

till teknisk sakkunskap samt att frågan, huruvida tekniker regelmässigt

borde i en eller annan form medverka i överrättsprocessen i vattenmål,

nära sammanhängde med spörsmålet om instansordningens utformning.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 3 april 1954

avgivit ett betänkande angående instansordningen i vattenmål m. m. (SOU

1954: 9). Vid betänkandet har fogats förslag till lag om ändring i 11 kap.

vattenlagen.

Over betänkandet med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, statens lönenämnd

och statens organisationsnämnd samt länsstyrelserna i Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län. Vattenöver
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

domstolen har vid sitt utlåtande fogat yttranden av vattenrättsdomarna F.

Löwing och E. Sjöberg vid Norrbygdens vattendomstol, N. Viklund och

I. Ahlström vid Mellanbygdens vattendomstol, G. Schirén vid Österbygdens

vattendomstol, A. Thelin vid Söderbygdens vattendomstol och N. Lindberg

vid Västerbygdens vattendomstol samt vattenrättsingenjörerna A. Eriksson,

P. E. Svensson, G. Zickerman, H. Hartzell, S. Nilsson och G. Aspegren.

Vidare har yttranden inkommit från svenska vattenkraftföreningen, Sveriges

advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges juristförbund,

svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, svenska teknologföreningen,

föreningen statens lantbruksingenjörer och svenska flottledsförbundet.

Indalsälvens regleringsförening u. p. a. och Ljungans regleringsförening

u. p. a. har anslutit sig till svenska vattenkraftföreningens yttrande.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller

jag nu att få upptaga detsamma till behandling.

I. Nuvarande instansordning na. in.

Bestämmelser om domstolsorganisation och instansordning för vattenmålen

har meddelats i 11 kap. vattenlagen. Under förarbetena till vattenlagen

var frågorna om domstolsorganisationen och instansordningen föremål för

mycket ingående överväganden, och starkt delade meningar kom till uttryck,

särskilt beträffande instansordningen och därmed sammanhängande spörsmål.

En utförlig redogörelse för förarbetena i de delar som i detta sammanhang

är av intresse lämnas i betänkandet, vartill må hänvisas. Frågan

om instansordningen i vattenmål och vad därmed sammanhänger har jämväl

efter vattenlagens genomförande varit föremål för diskussion i olika sammanhang.

Bl. a. har frågan berörts i ett av vattenrättsdomarna i riket i december

1925 avgivet yttrande till Kungl. Maj :t rörande möjligheten att genom

organisatoriska förändringar i vattendomstolarnas verksamhet nedbringa

kostnaderna för dessa, med anledning varav vattenöverdomstolen den

10 maj 1926 avgivit utlåtande. Några väsentliga ändringar i bestämmelserna

bär icke vidtagits, utan de är i huvudsak oförändrade sedan år 1918, bortsett

från den revision som påkallats av reformerna inom det allmänna rättegångsväsendet

och genomförts samtidigt med dessa.

Domstolsorganisationen i vattenmålen består, enligt den ordning som sålunda

nu gäller, av tre instanser.

Första instans är vattendomstol, som består av en vattenrättsdomare,

två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. I vissa enklare

mål är vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen

samt allenast en vattenrättsingenjör. Vattenrättsdomare

skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man. Vattenrättsingenjörema

skall vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna

män. Vattenrättsnämndemännen skall vara allmänt betrodda, om sin orts

förhållanden kunniga män.

I fråga om vattenrättsingenjörerna stadgades ursprungligen i vattenlagen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

att den ene skulle ha sakkunskap särskilt beträffande byggande i vatten

(vattenbyggnadsteknisk ingenjör) och den andre särskilt i frågor om torrläggning

av mark (agrikulturteknisk ingenjör). I samband med att bestämmelser

om åtgärder till motverkande av vattenförorening år 1941 upptogs i

vattenlagen överflyttades nämnda stadgande till administrativa föreskrifter

om tjänstgöringen vid vattendomstolarna. Samtidigt gavs möjlighet att i

mål om grundvatten eller avloppsvatten förordna ingenjör med särskild

sakkunskap i det ifrågavarande ämnet att tjänstgöra såsom vattenrättsingenjör

i stället för antingen den byggnadstekniske eller den agrikulturtekniske

ingenjören.

Antalet vattendomstolar är för närvarande fem. Gränserna för deras domsområden

följer vattendelare mellan olika vattensystem.

Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som utgöres

av en avdelning av Svea hovrätt, förstärkt med en ledamot av kammarkollegiet.

Sista instans är högsta domstolen i vanlig sammansättning. Vattenmålen

fördelas mellan domstolens olika avdelningar på samma sätt som

andra mål.

I fråga om fullfölj dsrätt gäller för vattenmål samma regler som för mål,

vilka tillhör allmän domstols prövning. Rätten att fullfölja talan till vattenöverdomstolen

är sålunda, såvitt angår huvudsakliga avgöranden, icke

underkastad några inskränkningar, under det att för fullföljd till högsta

domstolen gäller reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. 9—12 §§ rättegångsbalken.

Vad angår anlitandet av sakkunniga i vattenmål gäller, enligt en allmän

hänvisning i 11 kap. 1 § vattenlagen, rättegångsbalkens regler om sakkunniga.

Detta innebär bl. a., att av vattendomstol eller högre instans tillkallad

sakkunnig i princip icke äger deltaga i domstolens enskilda överläggningar

eller över huvud ställa sin sakkunskap till domstolens tjänst i andra former

än dem lagen anvisar för upptagande av sakkunnigbevisning. Om för

bedömande av mål vid vattendomstol erfordras särskild teknisk utredning

eller vidlyftigare värdering, äger vattenrättsdomaren, där så befinnes lämpligt,

uppdraga åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande

i målet. Närmare föreskrifter har meddelats om kungörande av

undersökningen och om det sätt, på vilket utlåtandet skall hållas tillgängligt

för parterna. (Se 11 kap. 45 § 1 mom. samt 81 och 92 §§ vattenlagen.)

Nu berörda bestämmelser äger motsvarande tillämpning i mål vid vattenöverdomstolen

och högsta domstolen (11 kap. 106 och 108 §§ vattenlagen).

I mål vid vattendomstol kan vattenrättsdomaren uppdraga åt vattenrättsingenjörerna

eller en av dem att, med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen

eller en av dem, verkställa undersökning å stället. I enklare

fall kan sådant uppdrag lämnas åt vattenrättsnämndemännen eller en

av dem. (Se 11 kap. 45 § 2 mom. samt 81 och 92 §§.) Någon motsvarande

tillämpning för överinstansernas del av nu berörda bestämmelser kan med

hänsyn till dessa domstolars sammansättning icke ifrågakomma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kangl. Maj.ts proposition nr 127

Såsom förut nämndes ingår en ledamot av kammarkollegiet i vattenöverdomstolen.

Kammarkollegiet är tillika verksamt vid vattenmålens behandling

såsom företrädare för allmänna intressen. Vattenlagens bestämmelser

härom återfinnes i 11 kap. 35 § och 10 kap. 42 §. Enligt det förra lagrummet

skall vattenrättsdomaren i ansökningsmål om vattenbyggnads- och

vattenregleringsföretag utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen i målet till kammarkollegiet, som har att,

där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen,

som kan vara i fråga. Enligt det senare lagrummet, vilket tillkom i

samband med 1920 års lagstiftning om torrläggningsföretag, har kollegiet

motsvarande uppgift vid syneförrättningar rörande sjösänkningar in. in.

Skyldigheten att översända ansökningshandlingar och kungörelse till kammarkollegiet

åligger här förrättningsmannen. I kungörelsen den 23 december

1918 angående bevakande av det allmännas talan i vattenmål stadgas

att, där det enligt vattenlagen tillkommer myndighet, som Kungl. Maj :t därtill

utser, att föra talan för bevakande av viss bygds intressen eller eljest

för bevakande av det allmännas rätt, det åligger kammarkollegiet att bevaka

dylik talan. Stadgandet syftar på vissa bestämmelser i 4 kap. vattenlagen

om nyprövning m. m. Enligt kungörelsen äger kollegiet även eljest, då

enligt vattenlagen fråga om allmänt intresse förekommer, föra talan för det

allmänna. Med stöd av denna bestämmelse kan kollegiet även utan samband

med ansökningsmål föra talan t. ex. om meddelande av vattenhushållningsbestämmelser

till skydd för allmänna fiskeintressen eller om åtgärder till

motverkande av vattenförorening. Såväl för nu nämnda fall som då kollegiet

jämlikt 11 kap. 35 § vattenlagen beslutat bevaka det allmännas talan i

vattenmål gäller enligt samma kungörelse, att dylik talan skall utföras av

kollegiets advokatfiskal som dess ombud. Förordnande att utföra talan kan

dock i särskilda fall av kollegiet meddelas annan person, som finnes därtill

lämplig.

Under senare år har arbetsbalansen i vattenöverdomstolen successivt

ökats. Utvecklingen belyses av att balansen vid årsskiftet 1942/43 uppgick

till 40 mål, medan den vid årsskiftet 1953/54 stigit till 96 mål. I själva

\ er ket har balansen stigit åtskilligt mer än som framgår av denna jämförelse,

i det de särskilda målen numera i större utsträckning än tidigare

är av vidlyftig och komplicerad beskaffenhet. Den ökade balansen har medfört

en märkbar förlängning av den tid som förflyter mellan vattendomstolens

och vattenöverdomstolens avgöranden. Medan denna tid för de av vattenöverdomstolen

under år 1942 avgjorda målen uppgick till i medeltal

335 dagar, var motsvarande siffra för år 1953 icke mindre än 716 dagar.

För de största målen har tidsutdräkten varit betydligt större.

Den 1 november 1954 var i vattenöverdomstolen anhängiga sammanlagt

111 mål. Akterna i dessa mål upptog sammanlagt omkring 170 000 sidor.

I högsta domstolen har balansen ej visat samma oroväckande stegring,

men i vissa fall har även där förekommit avsevärd tidsutdräkt med av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

görandet av målen. Enligt uppgift i betänkandet hade sålunda av de mål,

som den 31 december 1953 väntade på avgörande i högsta domstolen, fem

inkommit år 1950 eller tidigare.

Den 1 november 1954 var i högsta domstolen anhängiga sammanlagt 13

vattenmål, omfattande tillhopa omkring 50 600 sidor.

II. Huvudgrunderna i förslaget

Utredningsmannen. I sitt betänkande har utredningsmannen till en början

upptagit frågan, huruvida inskränkning i rätten att fullfölja

talan mot vattendomstolarnas domar bör övervägas.

Utredningsmannen redogör i detta avseende för förarbetena till vattenlagen

och vissa senare framkomna förslag och konstaterar i anslutning till denna

redogörelse, att det varken i samband med vattenlagens tillkomst eller senare

ifrågasatts att göra vattendomstolarna till enda instans och att en så

radikal åtgärd knappast på allvar kunde diskuteras. Vad problemet i praktiken

gällde vore sålunda om den fullföljdsrätt som måste finnas borde på

något sätt begränsas. Därvid hade man främst att uppmärksamma möjligheten

och lämpligheten av att uppställa regler av innebörd, att endast rättsfrågor

skulle få dragas under högre rätts prövning. Utredningsmannen har i

detta avseende kommit till det resultatet, att det av rent principiella skäl

icke kunde anses försvarligt att betaga parterna i vattenmål möjlighet att få

alla materiella avgöranden av vattendomstolen prövade i åtminstone en högre

instans. Härtill komme, att även praktiska svårigheter förelåge vid genomförandet

av en sådan begränsning. Rätts- och sakfrågor vore så intimt knutna

till varandra att det icke läte sig göra att uppdraga en klar gräns dem

emellan. Att i lagen söka definiera de frågor, som vore att hänföra till den

ena eller andra kategorien, och att härtill anknyta regler för fullföljdsrätten

torde sålunda vara praktiskt utsiktslöst. Det vore enligt utredningsmannens

mening ej heller lämpligt att ordna en särskild prövning av frågan,

huruvida talan skulle få fullföljas från vattendomstol till högre instans.

Utredningsmannen har därefter i betänkandet upptagit spörsmålet om

instansordningen i vattenmål till ingående övervägande. Härvid

påpekar utredningsmannen till en början, att alternativen till den nuvarande

ordningen med tre instanser vore dels inrättande av en särskild

överdomstol, som skulle utgöra andra och sista instans, och dels fullföljd

från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen. Han upptager först till

granskning alternativet med en särskild överdomstol såsom andra och sista

Tnstans och ställer frågan, huruvida det vore försvarligt att skilja den allmänna

rättsskipningens högsta instans från all befattning med vattenmål,

d. v. s. avskära parterna från möjligheten att i sista hand fullfölja dessa

mål till högsta domstolen. Enligt utredningsmannens mening måste denna

fråga, med hänsyn till vikten av en enhetlig rättstillämpning, besvaras nekande.

Utredningsmannen anför härom:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Detta sammanhänger med de i 11 kap. vattenlagen givna reglerna om vilka

tragor som tillhöra vattendomstols prövning. Vissa mål — de i 17 § uppräknade

— äro vattenmål i egentlig mening och skola alltid handläggas vid

vattendomstoL Enligt 20 och 21 §§ kan emellertid vattendomstol under vissa

lorutsattmngar upptaga även andra mål, som i princip tillhöra allmän domstols

provning men som på ett eller annat sätt röra vattenförhållanden; där

sa sker, räknas även dylikt mål som vattenmål. Slutligen stadgas i 22 §, att

vattendomstol, i den mån det tinnes lämpligen kunna ske, äger pröva även

sadana invändningar i vattenmål, vilka röra rättsförhållanden som ej skola

bedömas efter vattenlagen, ävensom yrkanden vilka ha samband med den

ansökan eller talan varom i målet huvudsakligen är fråga, dock att vattendomstolen

ej får inlåta sig på fråga om äganderätt till fastighet eller omfattningen

av fastighets ägoområde. Denna utsträckning av vattendomstolens

kompetens till andra områden än den egentliga vattenrättens har, såsom

redan vattenrätts- och dikningslagskommittéerna framhöllo, en avgörande

betydelse för frågan om instansordningen.

Efter genomgång av ett antal rättsfall, som belyste sambandet mellan vattendomstolarnas

och de allmänna domstolarnas rättsskipning, har utredningsmannen

vidare anfört:

Om högsta domstolen genom inrättande av en fristående och i sista

instans dömande vattenöverdomstol skildes från all befattning med vatfenmålen,

skulle det lätt kunna inträffa, att ett avgörande av den ena av

dessa domstolar komme att avvika från vad den andra i ett liknande fall

unnit lagligt eller rättvist. Även om den ifrågasatta vattenöverdomstolen

rekryterades med jurister av samma höga klass som högsta domstolens

ledamöter, skulle sådana divergenser med all sannolikhet "uppstå. Ur den

rattssokande allmänhetens synpunkt vore ett dylikt förhållande mycket

otillfredsställande, varjämte villrådighet måste uppstå inom de lägre instanserna,

som icke skulle få den ledning för sina avgöranden som högsta

domstolens praxis nu utgör.

Beträffande alternativet med fullföljd från vattendomstolarna direkt till

högsta domstolen anför utredningsmannen:

P®4 Illå tiU en början erinras om det resultat, vartill diskussionen om full
toljdsratten---ledde

fram, eller att rätten att i en instans överklaga

vattendomstolarnas domar principiellt bör vara obegränsad. Detta innebär

bl. a., att den ifrågasatta rätten att draga vattendomstolarnas avgöranden

under högsta domstolens omedelbara prövning icke borde få göras beroende

av särskilt prövningstillstånd. Något dylikt var ej heller avsett, då fullföljd

av vattenmålen direkt till högsta domstolen diskuterades i samband med

vattenlagens tillkomst och under dess första tillämpningstid; det nuvarande

generella kravet på fullföljdstillstånd upptogs ju i lagstiftningen först långt

senare (1945). Genom den väldiga ansvällning av vattendomstolarnas verksamhet,

som ägt rum under de senaste 10 å 15 åren, har emellertid frågan

fatt helt andra dimensioner än tidigare. Uppfattningen om vad som är

högsta domstolens egentliga uppgift har också undergått en förskjutning.

Såsom det väsentliga i högsta domstolens verksamhet framstår numera icke

sa mycket tillgodoseendet av medborgarnas anspråk på rättsskydd i de

enskilda fallen som fastmer främjandet i stort av en enhetlig, juridiskt

fullgod rättstillämpning. I betraktande av det sagda kan en oinskränkt rätt

till fullföljd från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen enligt utredningsmannens

mening numera över huvud icke diskuteras såsom ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

praktiskt reformalternativ. En sådan ordning skulle med största sannolikhet

icke kunna genomföras utan en ökning av justitierådens antal och skulle

under alla omständigheter innebära misshushållning med den liogt kvalificerade

arbetskraften.

Utredningsmannen har även betonat att man, även om vattenmålen vid

fullföljd till högsta domstolen skulle — trots de principiella betänkligheterna

mot inskränkningar i fullföljdsrätten — underkastas tillståndsprövning på

samma sätt som nu vore fallet beträffande de från vattenöverdomstolen

fullföljda målen, måste räkna med ogynnsamma verkningar på högsta domstolens

arbete i stort. Såsom ett skäl för mellaninstansens avskaffande hade

i vattenrättsdomarnas yttrande år 1925 anförts, att flertalet av de vattenmål,

som droges under mellaninstansens prövning, jämväl torde fullföljas

till högsta domstolen. Detta hölle i varje fall numera icke streck. Under senare

tid hade i genomsnitt endast ungefär en fjärdedel av de av vattenöverdomstolen

avgjorda målen fullföljts till högsta domstolen. Utredningsmannen

har vidare anfört:

Givetvis är frågan om den arbetsökning, som ändringen i instansordningen

skulle medföra för högsta domstolens vidkommande, icke besvarad enbart

med en hänvisning till denna relation, som endast avser antalet mai.

Även andra faktorer spela in. Å ena sidan utgöres utan tvivel en förhållandevis

stor del av de vattenmål, som dragas under högsta domstolens provning,

av omfattande och invecklade mål, vilket innebär, att frekvensen av

sådana mål, relativt sett, är högre i högsta domstolen än i vattenoverdomstolen.

Å andra sidan är det t. ex. i stora kraftverks- och regleringsmål,

som fullföljas till högsta domstolen, vanligt att fullfölj den endast avser

en mindre del av det ''frågekomplex, som varit föremål for vattenoverdomstolens

prövning. Därtill kommer, att målen i vattenöverdomstolen ofta »hylsas»

på ett sätt, som i hög grad underlättar deras behandling i högsta domstolen,

vare sig denna stannar vid avslag på en ansökan om proyningstillstand

eller omfattar en fullständig prövning efter det sådant tillstand beviljats.

Vilken betvdelse man än vill tillmäta den ena eller andra av de nu anlorda

synpunkterna torde det emellertid vara klart, att fullföljd av \u enma en

direkt till högsta domstolen — låt vara med den spärr, som kravet pa prövningstillstånd

innebär — skulle betyda, att vattenmålen komme att utgöra

en mycket avsevärd del av högsta domstolens arbetsborda. Ett sadant toihållande

skulle göra det naturligt att kräva särskild sakkunskap och erfarenhet

på vattenrättens område hos ett flertal av högsta domstolens ledamöter.

Med allt erkännande av vattenfrågornas stora betydelse i det moderna

samhället lär man icke kunna förneka, att dessa konsekvenser av

den ändrade instansordningen skulle innebära en snedbelastning av a

domstolen, vilken menligt skulle inverka på dess möjlighet att pa ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina uppgifter i hela rättslivets tjänst.

Utredningsmannen diskuterar även möjligheterna att anförtro tillståndsprövningen

åt ett organ utanför högsta domstolen och anför i detta sammanhang

följande.

De betänkligheter med hänsyn till den ökade belastningen på högsta domstolen,

som ett avskaffande av mellaninstansen i vattenmål ar ägnat att

väcka även om särskilt tillstånd kräves för fullföljden till högsta domstolen,

skulle till viss grad elimineras om man kunde lägga tillståndsprövning
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 127

en i händerna på ett organ utanför själva domstolen. Detta synes icke vara

någon alldeles orimlig tanke. Det skulle sålunda kunna ifrågasättas att för

vattenmalens del återuppliva ordningen med ett kollegium av tre revisionssekreterare.

Åt ett sådant kollegium — där helst samtliga ledamöter borde

a vattenrattshg utbildning — skulle kunna anförtros att avgöra fråean

om prövningstillstånd. Högsta domstolen såsom sådan skulle då icke behöva

beviljats111118 ™ed andra vattenmål än sådana> i vilka prövningstillstånd

Ehuru det organ, som enligt den nu skisserade ordningen skulle behandla

ansökningar om prövningstillstånd, med ett visst fog skulle kunna sägas

utgöra en särskild instans mellan vattendomstolarna och högsta domstolen,

ar det sannolikt att systemet skulle möjliggöra ett snabbare slutligt avgörande

av yattenmålen än ett system med tre fullständiga instanser medger.

Provmngskollegiet skulle ju icke behöva utarbeta någon dom, och den revisionssekreterare,

som läst in målet för fullföljdsprövning, borde givetvis

aven vara föredragande i högsta domstolen.

Å andra sidan är det uppenbart att starka skäl tala emot en dylik ordmng.

De prindpmlla betänkligheterna mot att över huvud inskränka rätten

till tullioljd från vattendomstolarna ha redan framhållits. Vidare är

?.. pyet™ 1 och for sig mindre tilltalande att införa en annan ordning

tor iuUfotjdsprovning i vattenmål än i andra mål. Avsikten med vad här

antorts har endast varit att anvisa den enligt utredningsmannens mening

enda praktiskt tänkbara utvägen att inskränka de egentliga domstolsinstansernas

antal i vattenmål till två.

Utredningsmannen, som i detta sammanhang jämväl ägnat uppmärksamhet

åt frågan om en eventuell ändring av domstolsorganisationen för

skiftesmål, har på de anförda skälen ansett, att den nuvarande instansordningen

för vattenmålen bör bibehållas. I

I betänkandet har utredningsmannen vidare till behandling upptagit frågan

om högre rätts tillgång till teknisk sakkunskap.

Härvid redogöres för övervägandena i denna fråga såväl vid tillkomsten

av vattenlagen som vid senare tillfällen. Av redogörelsen framgår, hurusom

meningarna starkt brutit sig under förarbetena till vattenlagen. Bl. a.

hade förelegat skiljaktiga uttalanden i frågan inom lagrådet, där två ledamöter

förordat att mellaninstansen skulle utrustas med särskild teknisk

sakkunskap och två ledamöter hyst motsatt uppfattning. En femte, särskilt

tillkallad sakkunnig teknisk ledamot, som förordat tvåinstanssystem, hade

ansett att överinstansen borde utrustas med särskilda tekniker. Vidare hade

Irågan diskuterats i det av vattenrättsdomarna år 1925 avgivna yttrandet

och i vattenöverdomstolens däröver avgivna remissutlåtande ävensom i

processlagberedningens betänkande med förslag till lag om införande av

nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10).

För sin del har utredningsmannen efter mycken tvekan stannat för den

meningen, att vattenöverdomstolen borde utrustas med egen teknisk expertis

samt att teknikerna, i den mån de deltoge i målens behandling, skulle

ha ställning såsom ledamöter av domstolen. Beträffande skälen för denna

ståndpunkt har utredningsmannen i huvudsak hänvisat till de utta
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

landen till förmån för tekniker i högre instans, som gjorts inom lagrådet

-vid granskningen av 1917 års vattenlagsförslag och i vattenöverdomstoiens

remissutlåtande den 10 maj 1926.

De uttalanden, till vilka utredningsmannen sålunda hänvisat, innehöll i

huvudsak följande. Lagrådsledamöterna von Seth och Planting-Gyllenbåga

anförde att, om hovrätt gjordes till andra instans i vattenmål, det borde

sörjas för att vid prövningen av mål, i vilka tekniska frågor förekomme, åt

hovrätten kunde beredas en sådan sammansättning, att den tekniska sakkunskapen

bleve lika starkt företrädd där som i vattendomstolen. Därförutan

syntes fara föreligga såväl att hovrättens prövning komme att tendera

till att inskränkas till huvudsakligen en granskning från formella synpunkter

som att dess beslut, i den mån desamma berörde de tekniska frågorna,

i allmänhetens ögon komme att sakna den auktoritet som vore önskvärd.

Visserligen skulle hovrätten kunna genom infordrande av yttranden från sakkunniga

myndigheter i viss mån ersätta sin egen brist på teknisk sakkunskap,

men dels kunde det ifrågasättas, om icke därigenom nämnda myndigheter

skulle få sin redan förut stora arbetsbörda ökad på ett sätt, som kunde

vålla svårigheter, och dels torde det ofta kunna inträffa, att även de tekniska

myndigheternas uttalanden utsattes för en kritik av parterna av beskaffenhet,

att hovrätten i allt fall tvingades att taga ställning mellan olika uppfattningar

från tekniskt sakkunnigt håll. — Den särskilt tillkallade tekniska

ledamoten i lagrådet, överstelöjtnanten Ekdahl, betonade, att man icke kunde

bortse från det förhållandet, att den mängd av synnerligen komplicerade

tekniska frågor av stor och för saväl det allmänna som parterna omfattande

ekonomisk betydelse och räckvidd, vilka komme att utgöra de speciella detaljerna

i vattenmålen, måste i grunden förstas vid deras rättsliga behandling.

— I vattenöverdomstolens yttrande underströks, att den tekniska sakkunskap,

som kunde vara av nöden för ett måls behöriga avgörande, tillfördes

vattenöverdomstolen på ett bättre sätt, om den sakkunnige hade till

uppgift att, efter samarbete med de rättsbildade ledamöterna, under domareansvar

deltaga i målens avgörande, än om han deltoge allenast i överläggningen

och ej hade att ansvara för annat än sina uttalanden om vissa sidor

av de föreliggande frågorna. Sambandet mellan de tekniska och de juridiska

spörsmålen i vattenmål gjorde det olämpligt att utskilja de tekniska spörsmålen.

Det vore ej uteslutet, att en sakkunnig, som hade att taga hänsyn

även till de rent rättsliga momenten i en tvistefråga, bedömde densamma på

ett annat och riktigare sätt än den som hade att uttala sig allenast såsom

tekniker.

Utredningsmannen — som utgått från att teknikertjänsterna borde besättas

med personer som förvärvat grundlig erfarenhet av vattenmål under

Ijänstgöring såsom vattenrättsingenjörer — har till närmare utveckling av

sin åsikt anfört:

Utvecklingen under de senaste decennierna har ingalunda gjort behovet

av teknisk expertis i vattenöverdomstolen mindre kännbart. Att talan full
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

följes i tekniska frågor av invecklad beskaffenhet och stor ekonomisk räckvidd

synes tvärtom under senare år ha blivit allt vanligare. Bland vattenöverdomstolens

nuvarande ledamöter — även bland dem, som fått en betydande

praktisk träning under flerårig tjänstgöring vid vattendomstol —

är det, enligt vad utredningsmannen inhämtat, en allmän uppfattning, att

vattenöverdomstolens utrustande med teknisk expertis är en nödvändig förutsättning

för att domstolen nöjaktigt skall kunna fylla sin uppgift.

F. n. förekommer det---i ganska stor utsträckning, att vattenöver
domstolen

remitterar mål för yttrande antingen till vattenrättsdomaren efter

vattenrättsingenjörernas hörande eller till annan myndighet, tillkallar

enskild sakkunnig eller återförvisar mål till vattendomstolen. Förvisso vore

det ett misstag att tro, att alla sådana åtgärder skulle kunna undvikas

om vattenöverdomstolen utrustades med egna tekniker. Remiss till offentlig

myndighet (annan än vattenrättsdomaren) eller anlitande av enskild sakkunnig

har i åtskilliga fall avsett frågor, vilka legat utanför den sakkunskap

som ingenjörer i vattenöverdomstolen skulle ha representerat — det

förutsättes här, att sådana ingenjörer skola företräda samma ämnesområden

som vattenrättsingenjörerna — såsom fiskefrågor eller mera speciella

geologiska frågor. Och i återförvisningsfallen har situationen kanske oftast

varit sådan, att återförvisning — alldeles oavsett överinstansens kompetens

i tekniskt avseende — enligt allmänna processuella grundsatser varit motiverad

därav att målet genom ny teknisk utredning eller på annat sätt kommit

i nytt läge efter vattendomstolens dom. Å andra sidan finns det otvivelaktigt

flera exempel på att anlitande av sakkunnig eller återförvisning

kunde ha undvikits om vattenöverdomstolen varit utrustad med egen teknisk

expertis. I än högre grad gäller det sistnämnda remisserna till vattenrättsdomaren.

En genomgång av de sammanlagt 203 mål, som avdömdes i

vattenöverdomstolen under åren 1949—1953, har sålunda givit vid handen,

att dylik remiss förekommit i 14 av målen och att i 9 av dessa fall remiss

sannolikt ej skulle ha kommit i fråga, om vattenöverdomstolen haft egna

tekniker att tillgå. Då sådana åtgärder---mestadels förekomma i stör
re

och ur allmän synpunkt viktigare mål, är deras fördröjande inverkan på

rättsskipningen i själva verket förtjänt av större uppmärksamhet än deras

frekvens rent siffermässigt ger vid handen. Ifråga om återförvisningarna är

det utan vidare klart, att de i allmänhet betyda ett avsevärt dröjsmål med

målens avgörande. I betraktande av vad nu anförts är det tydligt, att även

önskemålet om en snabbare prövning av vattenmålen i högre rätt talar för

att vattenöverdomstolen utrustas med egna tekniker.

Systemet med remisser från vattenöverdomstolen till underinstansen har

blivit föremål för kritik även från den synpunkt, som i detta avseende framfördes

av departementschefen vid återremissen till lagrådet av det överarbetade

vattenlagsförslaget, d. v. s. att vattendomstolens ledamöter a priori

finge antagas vara benägna att försvara den ståndpunkt, de intagit i

den överklagade domen. Från liknande synpunkter har det ansetts olämpligt

att — såsom ofta sker — vederbörande föredragande under hand inhämtar

upplysningar och förklaringar av någon eller några vattenrättsingenjörer,

i allmänhet de som deltagit i avgörandet eller någon av dem.

Det torde icke finnas anledning antaga annat än att vattenrättsingenjörerna

vid besvarande av såväl remisser som underhandsförfrågningar städse

strävat att bortse från prestigehänsyn o. d. och vinnlagt sig om ett objektivt

bedömande. Likväl måste det erkännas vara en svaghet hos den nuvarande

ordningen, att den i så avsevärd utsträckning tvingar överinstansen

att på det ena eller andra sättet söka stöd hos den tekniska sakkunskapen

i den lägre instansen. Jämväl från nu antydda synpunkter måste

det — både principiellt och med hänsyn till de psykologiska verkningarna

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

utåt — anses som en betydande vinning att vattenöverdomstolen erhåller

egen teknisk expertis.

Utredningsmannen anser att vissa argument som vattenrättsdomarna i

sitt förslag år 1925 anförde mot upptagande av tekniker i vattenöverdomstolen

— ökad fullföljdsfrekvens i tekniska frågor, minskad auktoritet för

vattendomstolarna m. in. — förlorat det mesta av sin tyngd i och med att

talan för närvarande faktiskt i mycket stor utsträckning fullföljdes mot

vattendomstolarnas avgöranden i tekniska frågor trots att vattenöverdomstolen

saknade teknisk expertis. I varje fall torde dessa synpunkter numera

icke ha den betydelse, att de borde hindra en reform, som av andra skäl

vore högeligen önskvärd.

Utredningsmannen berör i detta sammanhang även ett uppslag, att teknikerna

i överdomstolen icke nödvändigtvis behövde vara bisittare i domstolen

utan möjligen skulle kunna utgöra ett slags rådgivande organ vid sidan

av denna. Utredningsmannen anser dock att ett sådant arrangemang icke

är att rekommendera samt anför i detta sammanhang:

Då de särskilda bestämmelserna om rätt för vattendomstolarna och överinstanserna

i vattenmål att tillkalla sakkunnigt biträde upphävdes i samband

med nya rättegångsbalkens införande, torde tanken ha varit den, att

speciell sakkunskap, i den mån den icke vore företrädd bland domstolens

egna ledamöter, i vattenmål liksom i andra mål skulle få anlitas endast i

de former, som rättegångsbalkens bestämmelser om sakkunnigbevisnmg

angiva och som bl. a. tillförsäkra parterna möjlighet att taga del av och bemöta

allt vad den sakkunnige anför. Denna grundsats måste anses vara

riktig och bör i ny lagstiftning icke frångås. Om det, såsom här antages, ar

påkallat att bereda vattenöverdomstolen tillgång till teknisk sakkunskap pa

ett smidigare och mindre formbundet sätt än reglerna om sakkunnigbevisning

medgiva, bör man taga steget fullt ut och låta teknikerna fatta sin

ståndpunkt under domaransvar, givetvis med individuell rösträtt. Detta

ståndpunktstagande kan icke begränsas till tekniska frågor, utan de tekniska

ledamöterna måste, liksom vattenrättsingenjörerna i första instans,

deltaga i avgörandet av målen i hela deras vidd.

Några särskilda åtgärder för att bereda högsta domstolen tillgång till teknisk

sakkunskap föreslås ej av utredningsmannen, som härom anför.

Ehuru utan tvivel de skäl, som tala för tekniska ledamöter i vattenöverdomstolen,

i viss mån kunna åberopas även för högsta domstolens del, ligger

det i öppen dag, att principen om denna domstol såsom en instans for

prövning huvudsakligen av rättsliga spörsmål svårligen kan förenas med

upptagande av ett tekniskt sakkunnigelement i domstolen. Det kan tillagdas

att om vattenöverdomstolen utrustas med teknisk expertis, högsta domstolen

med all sannolikhet kommer att bli mycket återhållsam med beviljande

av prövningstillstånd i vattenmål och praktiskt taget aldrig meddela

sådant tillstånd i mål, där tvistefrågorna huvudsakligen ligga pa det tekniska

planet.

Beträffande formen för teknikers medverkan såsom ledamöter i vattenöverdomstolen

diskuterar utredningsmannen tre olika utvägar och behandlar

först möjligheten alt vid vattenöverdomstolen inrätta erforderligt antal

fasta ingenjörsbefattningar. Härom anför utredningsmannen:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Mot denna lösning kan invändas, att en tillfredsställande rekrytering av

ingenjörsbefattningar i vattenöverdomstolen sannolikt kommer att möta

vissa svårigheter. Tillgången på ingenjörer med sådan utbildning och erfarenhet,

som bör fordras av den som i domarställning skall deltaga i handläggningen

av vattenmål, är över huvud tämligen begränsad. Särskilt måste

detta gälla i fråga om tekniker, lämpade för tjänstgöring i vattenöverdomstolen,

dels på grund av de högre anspråk, som i princip måste ställas på

sådana tekniker, och dels därför att man beträffande dem knappast kan

vara berättigad att — såsom man i viss mån kan göra beträffande vattenrättsingenjörer

— räkna med att en nytillträdande ingenjör med goda personliga

förutsättningar under sin tjänstgöring vid domstolen tämligen snart

skall inhämta vad som kan brista i praktisk erfarenhet. Tjänstgöring vid

vattenöverdomstolen kan nämligen i detta hänseende icke få samma utbildningsvärde

som tjänstgöring vid vattendomstolarna, vilka stå i mera

omedelbar kontakt med det praktiska livet och vilkas ingenjörer ha goda

möjligheter att kontinuerligt följa planläggning och utförande av större

företag inom respektive domsområden. Man kan knappast heller vänta, att

rekryteringen av ingenjörstjänsterna vid vattenöverdomstolen skall underlättas

av att dessa i och för sig — d. v. s. frånsett löneförmånerna — anses

mera lockande än vattenrättsingenj örstjänsterna. Snarare kan det förmodas,

att många dugande ingenjörer skola finna arbetet vid vattendomstolarna

erbjuda större intresse. Detta arbete ger domstolarnas tekniker stora

möjligheter att inverka på företagens utformning och att medverka till en

godvillig lösning av uppkommande intressekonflikter efter praktiska linjer.

I vattenöverdomstolen kommer det att finnas betydligt mindre utrymme

för sådana självständiga, »skapande» insatser från ingenjörernas sida. Även

om det visar sig möjligt att besätta tjänsterna i vattenöverdomstolen med

lämpliga krafter, kvarstår f. ö. det förhållandet, att innehavarna av dessa

tjänster få ganska ringa kontakt med praktisk ingenjörsverksamhet. Häri

ligger otvivelaktigt en viss risk för att deras tekniska tänkande med tiden

kan bli föråldrat och opraktiskt. I den mån vattenöverdomstolens domar

kornine att präglas därav skulle det naturligtvis kunna inverka ogynnsamt

även på vattendomstolarnas praxis.

En annan utväg är enligt utredningsmannen att tekniska ledamöter för

varje särskilt fall tillkallas ur en på förhand bestämd krets. Eif system med

tillfällig adjunktion av olika, erkänt framstående och praktiskt verksamma

tekniker kunde synas bättre än något annat vara ägnat att hålla vattenöverdomstolen

å jour med den tekniska utvecklingen. Systemet gåve även möjlighet

till större differentiering av den tekniska sakkunskapen i vattenöverdomstolen

än om denna representeras av några få fast anställda personer.

Å andra sidan finner utredningsmannen det vara tydligt, att medlemmarna

av en större krets av tekniker, som alternerande tjänstgör i vattenöverdomstolen,

icke kan förvärva samma förtrogenhet med de i vattenmålen förekommande

problemen som fast anställda tekniker. Härom yttrar utredningsmannen

:

Dessa problem äro i stor utsträckning till sina huvuddrag desamma i olika

mål men uppträda i ständigt nya variationer. Erfarenheten har därför

i vattenmålen lika stor betydelse som den framstående tekniska skickligheten.

En närliggande synpunkt, som icke heller bör förbises, är den ömsesidigt

uppfostrande inverkan av samarbetet mellan jurister och tekniker.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

De juridiska och de tekniska frågorna i vattenmålen äro, såsom flera gånger

framhållits, ofta invävda i varandra, och där både jurister och tekniker

ha säte i domstolen främjas ett gott resultat av verksamheten i hög grad

av att juristerna tillägna sig åtminstone elementära tekniska kunskaper

och å andra sidan teknikerna göra sig förtrogna med juridiska tankegångar.

Det är tydligt, att förutsättningarna för en dylik ömsesidig uppfostran

äro bättre om de tekniska ledamöterna äro permanenta än om de ständigt

växla. Vad slutligen angår den möjlighet till större differentiering av

den tekniska sakkunskapen, som det nu diskuterade alternativet för teknikerfrågans

lösning erbjuder, bör betydelsen därav icke överdrivas. Man

måste nämligen fasthålla vid att endast representanter för sådan teknisk

sakkunskap, som vid vattendomstolarna företrädes av vattenrättsingenjörerna,

skola kunna ifrågakomma såsom ledamöter i vattenöverdomstolen.

Erfordras i vattenöverdomstolen tillgång till särskild expertis inom andra

områden — t. ex. elektroteknik, geologi, limnologi — bör detta behov liksom

vid vattendomstolarna tillgodoses genom tillkallande av sakkunniga

enligt 40 kap. rättegångsbalken.

De allvarligaste betänkligheterna mot systemet med en krets av tekniker

vilka alternerande skulle tjänstgöra i vattenöverdomstolen ligger enligt utredningsmannens

uppfattning emellertid icke på det plan, som nu berörts,

utan hänför sig dels till möjligheten för vattenöverdomstolen att i erforderlig

omfattning och på tider, som passar domstolen, disponera teknikernas

arbetskraft och dels till garantierna för sådana tillfälligt tillkallade ledamöters

oberoende och objektivitet. Utredningsmannen utvecklar närmare

dessa synpunkter på följande sätt:

Om det skall vara någon verklig mening med det avsedda arrangemanget,

måste de ifrågavarande ingenjörerna vara första rangens krafter inom sina

respektive fack. Man måste då också förutsätta, att de komma att vara

strängt upptagna personer, vilka ingalunda när som helst sta till förfogande

för tjänstgöring i vattenöverdomstolen. Det är att märka, att deras medverkan

i vattenöverdomstolens arbete — om den skall bli till åsyftad nytta

— icke kan inskränkas till åhörande av föredragningar och eventuella

huvudförhandlingar samt deltagande i efterföljande överläggningar. Föredragandena

måste också ha tillfälle att rådgöra med ingenjörerna under

inläsningen av målen och kanske i vissa fall delvis överlata föredragningen

till dem. Under dessa förhållanden får det väl sägas ligga i öppen dag, att

hela systemet skulle bli synnerligen tungrott. Risken är stor för att målens

avgörande ideligen skulle fördröjas till följd av att ingenjörerna icke stode

till förfogande å önskad tid.

1 viss mån skulle naturligtvis möjligheten för vattenöverdomstolen att i

erforderlig utsträckning och å passande tider disponera ingenjörernas arbetskraft

bli beroende av den ersättning dessa erhölle för sitt arbete. Men

även om de ekonomiska förmånerna — inom ramen för vad som rimligen

kan ifrågakomma — bestämdes tämligen frikostigt, torde man i verkligheten

icke böra räkna med att de flitigt anlitade och väl betalda tekniker,

det här vore fråga om, regelmässigt skulle låta tjänstgöringen i vattenöverdomstolen

gå före andra arbetsuppgifter. Svårigheterna skulle således icke

kunna undanröjas på denna väg.

Förutom svårigheterna att få organisationen att fungera någorlunda smidigt

i yttre måtto har man, såsom redan antytts, att beakta risken för sidoinflytandcn

eller obehöriga hänsynstaganden. Givetvis kan det sägas, att

2 Hihany till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 127

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

personlig integritet hos domstolens ledamöter närmast är en fråga om karaktärsegenskaper

och att organisationsformen i detta hänseende spelar en

underordnad roll. Det torde dock vara allmänt erkänt, att just den stadigvarande

tjänstgöringen såsom domare är ägnad att skapa och vidmakthålla

en vana vid objektivt bedömande, vilken utgör en av de viktigaste förutsättningarna

för en god rättsskipning. Lagstiftaren bör därför endast med

stor försiktighet anlita utvägen att låta personer utanför domstolsväsendet

tillfälligt fullgöra domaruppgifter. I förevarande fall har man att räkna

med att åtskilliga, kanske de flesta av dem som tillfälligt komrae att

tjänstgöra i vattenöverdomslolen skulle vara konsulterande ingenjörer.

Utanför vattendomstolarna torde nämligen den sakkunskap och erfarenhet,

som erfordras för det tekniska bedömandet av vattenmål, vara bäst

företrädd inom denna kår. En konsulterande ingenjör har emellertid enligt

sakens natur en mängd ekonomiska och personliga förbindelser med olika

företag och intressegrupper. Det lär icke kunna förnekas, att sådana förbindelser

— även om de icke utgöra formellt domarjäv — kunna innebära

påfrestningar på vederbörandes självständighet. Den omständigheten att

de flesta av landets mera framstående konsulterande ingenjörer inom vattenbyggnads-

och närliggande branscher icke äro självständiga företagare

utan äro knutna till någon av de fåtaliga större ingenjörsfirmorna på området,

gör givetvis förhållandena i detta hänseende särskilt ömtåliga.

I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas på bestämmelsen i

5 § sista stycket vattendomstolsstadgan, som innehåller förbud för vattenrättsingenjörer

att åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd,

som kan antagas komma under vattendomstols bedömande. Syftet med bestämmelsen

torde närmast vara att förebygga, att vattenrättsingenjörerna

till följd av enskilda uppdrag bli jäviga att handlägga förekommande mål,

vilket givetvis, om det inträffade ofta, skulle medföra oreda, tidsutdräkt

och betydande extrakostnader. Att förbudet gäller alla företag eller åtgärder,

som kunna antagas komma under vattendomstols — oavsett vilkens

— bedömande, bör ses mot bakgrunden av att vattenrättsingenjörerna, till

skillnad från vattendomstolarnas juridiska befattningshavare, äro anställda

vid samtliga vattendomstolar gemensamt. I verkligheten har detta generella

förbud icke blott den effekten, att det förhindrar uppkomsten av

jävssituationer — denna sida av saken är kanske rentav i praktiken mindre

betydelsefull, i det att redan vattenrättsingenjörernas stora arbetsbörda utgör

ett faktiskt hinder för dem att i nämnvärd omfattning åtaga sig privata

uppdrag — utan det har även betydelse så till vida, att vattenrättsingenjörernas

fria och obundna ställning i förhållande till kraftindustrin liksom

till andra företag eller intressegrupper står utom diskussion. Med hänsyn

till de under senare tid alltmer skärpta motsättningarna speciellt mellan

kraftindustrin, å ena sidan, samt jordbruks-, fiske- in. fl. bygdeintressen, å

andra sidan, är detta icke utan värde. För de ingenjörer, som enligt det nu

diskuterade alternativet för vattenöverdomstolens utrustande med teknisk

sakkunskap skulle kunna kallas att tjänstgöra därstädes, skulle icke blott

intet motsvarande förbud gälla, utan systemet skulle tvärtom förutsätta,

att kanske de flesta av dessa ingenjörer huvudsakligen skulle ägna sig just

åt sådan verksamhet som är vattenrättsingenjörerna förbjuden. Denna

olikhet skulle helt visst på många håll — och icke utan fog — föranleda

den reflexionen, att garantierna för tekniska domstolsledamöternas oberoende

ställning i förhållande till partsintressen av olika slag vore betydligt

svagare i överinstansen än vid vattendomstolarna.

Den tredje utväg som utredningsmannen diskuterar är att på ett eller

annat sätt utnyttja vattenrättsingenjörerna för tjänstgöring jämväl i vat
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

tenöverdomstolen. Genom ett sådant arrangemang — som givetvis skulle

förutsätta en ökning av antalet vattenrättsingenjörer — skulle man enligt

utredningsmannen å ena sidan i stort sett undgå den risk för ett otidsenligt

och opraktiskt bedömande av de tekniska problemen, som under ogynnsamma

förhållanden kan vara förbunden med systemet med särskilda, heltidsanställda

ingenjörer. Man skulle heller icke behöva hysa någon tvekan

om att de tekniska ledamöterna intoge en fri och oberoende ställning i förhållande

till alla partsintressen. I och för sig måste det naturligtvis också

anses som en fördel, att dessa ledamöter komme att ha särskild förtrogenhet

just med sådana spörsmål, som vanligen förekommer i vattenmål. Å

andra sidan föreligger enligt utredningsmannen betydande nackdelar med

en sådan anordning. Utredningsmannen anför:

En adjunktion av vattenrättsingenjörer i vattenöverdomstolen är emellertid

så till vida mindre tilltalande, som den i viss mån skulle utsudda

skiljelinjen mellan instanserna. Saken kan också uttryckas så, att man med

en dylik lösning av teknikerfrågan icke råder bot på utan tvärtom understryker

den svaghet i den nuvarande ordningen, som ligger i att vattenöverdomstolen

är hänvisad till att söka stöd hos den tekniska sakkunskapen

i underinstansen. Utan tvivel skulle det ifrågasatta systemet på många

håll ge upphov till misstankar om att vattenrättsingenjörerna såsom ledamöter

av vattenöverdomstolen icke skulle kunna hålla sig opåverkade av

kollegialitet och prestigehänsyn. Redan förekomsten av sådana misstankar

skulle, oavsett om de i verkligheten ägde någon grund, vara i högsta grad

olycklig. Flera vattenrättsingenjörer ha även för utredningsmannen förklarat,

att de skulle finna det mindre angenämt att på detta sätt »sitta till

doms över sina kolleger».

Härtill komma de praktiska svårigheterna att ordna tjänstgöringen i vattenöverdomstolen

så, att den blir till avsedd nytta utan att samtidigt arbetet

vid vattendomstolarna utsättes för alltför svåra störningar. Den planläggning

på längre sikt av detta arbete, vilken är en förutsättning för att

verksamheten skall kunna bedrivas med nödig effektivitet, kräver i och för

sig hänsynstagande till en mängd förhållanden, som stundom äro svåra att

överblicka. Särskilt gäller detta de nordliga vattendomstolarna, där ingenjörerna

i stor utsträckning äro sysselsatta med undersökningar enligt 11

kap. 45 § vattenlagen, vilka ofta måste utföras vid en viss bestämd årstid

och beträffande vilka det ej sällan är omöjligt att på förhand bedöma, hur

lång tid de komma att kräva. Det är uppenbart, att problemet ytterligare i

hög grad kompliceras, om vattenrättsingenjörerna skola tjänstgöra även i

vattenöverdomstolen. Svårigheterna torde bli ungefär lika stora vare sig

ingenjörerna skola tillkallas från fall till fall för särskilda mål eller tjänstgöringen

bindes vid ett på förhand uppgjort tidsschema så att två ingenjörer

— en vattenbyggnadstekniker och eu agrikulturtekniker — avdelas att

under viss tid enbart tjänstgöra i vattenöverdomstolen för att efter tjänstgöringsperiodens

slut avlösas av ett annat ingcnjörspar. Däremot är det tydligt,

att en avsevärd förenkling av samordningsproblemet vinnes, om man

nöjer sig med atl i erforderlig mån förstärka den uppsättning av vattenrättsingenjörer,

som finnes vid de i Stockholm förlagda vattendomstolarna, och

därefter endast anlita dessa domstolars ingenjörer för tjänstgöring i vattenöverdomstolen.

Detta skulle emellertid innebära, alt Slockholmsingenjörerna

finge en viss särställning i förhållande till sina kolleger vid de andra

vattendomstolarna, vilket i och för sig vore mindre tilltalande. Därtill kommer,

alt vattenöverdomstolen icke skulle få tillfälle alt tillgodogöra sig de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

norrländska vattenrättsingenjörernas erfarenhet. Då kraftverks- och sjöregleringsmål

från Norrland — som inrymma problem av helt annan art

och storleksordning än flertalet andra vattenmål — utgöra en mycket stor

del av vattenöverdomstolens arbetsbörda, skulle det sistnämnda betyda,

att den speciella fördel, som anlitandet av vattenrättsingenjörer för tillgodoseende

av vattenöverdomstolens behov av teknisk sakkunskap angivits

innebära, i viss mån ginge förlorad.

I valet mellan de tre nu diskuterade utvägarna har utredningsmannen

stannat för inrättande av fasta ingenjörsbefattningar. De olägenheter, som

vore förbundna med de båda övriga utvägarna vore enligt utredningsmannens

uppfattning så stora, att man hellre borde skrinlägga tanken på tekniker

i vattenöverdomstolen än ordna frågan enligt någotdera av dessa alternativ.

Utredningsmannen anser, att riskerna för en otillfredsställande rekrytering

av fasta ingenjör stjänster och för att innehavarna av sådana

tjänster skulle förlora kontakten med den tekniska utvecklingen i väsentlig

mån torde kunna elimineras genom goda lönevillkor och en lämplig ordning

för tjänsternas tillsättande.

Sedan utredningsmannen sålunda kommit till det resultatet, att det nuvarande

treinstanssystemet bör bibehållas och mellaninstansen, d. v. s. vattenöverdomstolen,

förstärkas med fasta tekniska ledamöter, har han undersökt,

huruvida begränsning av möjligheterna att erhålla

prövningstillstånd i vattenmål bör övervägas. Utredningsmannen

föreslår emellertid icke någon lagändring på denna punkt.

Den enda utväg att begränsa fullföljdsmöjligheterna, som på allvar kunde

övervägas, är enligt utredningsmannens mening att inskränka fullföljdsrätten

till sådana fall, som angives i 54 kap. 10 § första stycket 1. rättegångsbalken,

d. v. s. prejudikatfallen. Utredningsmannen uttalar, att goda skäl

utan tvivel kunde anföras för en dylik åtgärd. Om vattenöverdomstolen förstärktes

med tekniker och i övrigt omorganiserades efter de riktlinjer som

utredningsmannen angivit, komme vattenöverdomstolen icke endast att ha

större förutsättningar än högsta domstolen att bemästra tekniska frågor ulan

över huvud att vara betydligt mera förtrogen med den praktiska verklighet

varom i vattenmålen vore fråga. Det vore också tydligt, att de hänsyn till

rättstillämpningens enhet, som närmast varit bestämmande för utredningsmannens

ståndpunkt att högsta domstolen borde bibehållas såsom högsta instans

i vattenmål, åtminstone i huvudsak skulle bli tillgodosedda även om

möjligheterna att draga vattenmål under högsta domstolens prövning begränsades

till mer eller mindre utpräglade prejudikatfall. Emellertid skulle en

sådan inskränkning i fullföljdsmöjligheterna sannolikt få ganska liten reell

betydelse. Utredningsmannen anför härom närmare:

Sedan vattenöverdomstolen förstärkts med tekniker, torde man---

kunna utgå från att högsta domstolen, även om nuvarande fullföljdsregler

bibehållas, i regel kommer att vägra prövningstillstånd om sådant begäres

för vinnande av ändring i vattenöverdomstolens bedömande av en

teknisk fråga. Bevisfrågor av annan art spela i vattenmålen i allmänhet en

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

underordnad roll. Det återstår att bedöma, vilken betydelse avskärandet av

möjligheten till prövningstillstånd jämlikt rättegångsbalken 54 kap. 10 §

första stycket 2. skulle tå beträffande rättsfrågor i vidsträckt bemärkelse.

Därvid är att märka att vattenrätten — främst till följd av den pågående

forcerade utbyggnaden av våra vattenkrafttillgångar, som skapat en mängd

av lagstiftaren icke förutsedda eller i varje fall icke närmare reglerade

problem — är stadd i snabb utveckling genom domstolarnas praxis. Denna

utveckling, som säkerligen kommer att fortgå, innebär i själva verket,

att rättsfrågorna i vattenmål i mycket stor utsträckning äro av den art,

att vid fullföljd till högsta domstolen prejudikatdispens är motiverad. Varken

ur synpunkten av arbetsbesparing för högsta domstolen eller med tanke

på tidsvinst för parterna torde därför avskärandet av möjligheten till ändringsdispens

vara av den betydelse, att fördelarna uppväga betänkligheterna

mot att för en viss kategori av mål göra avsteg från de allmänna fullföljdsreglerna.

Slutligen behandlas i betänkandet spörsmålet om kammarkollegiets

representation i vattenöver domsto len. Et tei en

närmare redogörelse för innehållet i vattenlagens förarbeten i detta avseende

och för kollegiets ställning såsom företrädare för allmänna intressen

i vattenmål framhåller utredningsmannen, att den administrativa erfarenhet

som tillförts vattenöverdomstolen genom kollegiets representation i

densamma utan tvivel varit till nytta. Säkerligen hade även vederbörande

kammarråds deltagande i rättsskipningen främjat en enhetlig praxis. Om nu

tekniker, såsom utredningsmannen föreslagit, skulle deltaga i vattenöverd

om stolens arbete, komine emellertid frågan i viss mån i ett nytt läge. Utredningsmannen

anför:

Till en början må anmärkas, att uppslaget att placera en ledamot av

kammarkollegiet i vattenöverdomstolen först framfördes i samband med

att ett förslag om tekniska ledamöter i vattenöverdomstolen avvisades. Kollegiets

representation i vattenöverdomstolen framstår därför rent faktiskt

— ehuru något dylikt aldrig utsädes — i viss man som en ersättning för

den uteblivna tekniska representationen. Redan detta förhållande ger anledning

att ställa frågan, huruvida man kan förvänta, att medverkan av

ett kammarråd i vattenöverdomstolen även efter dess förstärkning med

tekniker skall bli till så stor nytta, att det är motiverat att bibehålla den

nuvarande ordningen i detta avseende. Utredningsmannen är böjd att besvara

denna fråga nekande. Teknikerna komma att tillföra domstolen en

sakkunskap, vilken även om den är av annan art än den i kammarkollegiet

företrädda, liksom denna kommer att bilda en motvikt till det rent domstolsjuridiska

tänkandet. Att en sådan motvikt finnes är med hänsyn till

vattenmålens beskaffenhet säkerligen nyttigt, men det kan icke sägas vara

annat än naturligt och riktigt, att i en överrätt det domstolsjuridiska elementet

erhåller en dominerande ställning. Samtidigt är det angeläget att

undvika den omgång och lungroddhet, som ett alltför stort ledamotsantal

medför.

En domförhetsregel av innehåll att, jämte de två tekniska ledamöterna,

i vattenöverdomstolen skola sitta tre andra hovrättsledamöter förefaller

från nu antydda synpunkter att vara tämligen väl avvägd. Om dessutom

en ledamot av kammarkollegiet fortfarande skulle ingå i domstolen, skulle

det sammanlagda antalet ledamöter bli sex. Eu så vidlyftig organisation

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

skulle sannolikt icke visa sig gynnsam för effektiviteten i arbetet. Därjämte

vore det med hänsyn till önskvärdheten av en dominerande ställning för

domstolsj uristerna mindre tillfredsställande, att endast hälften av ledamöterna

komme att tillhöra denna kategori. Att genom sänkning av antalet

domstolsj urister till två nedbringa ledamotsantalet till fem får från samma

synpunkt betraktas som uteslutet. En ökning av domstolsjuristernas antal

till fyra och därmed av det totala ledamotsantalet till sju — varigenom

relationen mellan de olika elementen i domstolen bleve mera tillfredsställande

— skulle å andra sidan göra organisationen ännu mera tungrodd.

Utredningsmannen stannar sålunda för att vattenöverdomstolen i mål, där

tekniska ledamöter deltaga, bör ha den först angivna sammansättningen.

I mål, som i vattenöverdomstolen handläggas utan medverkan av tekniker,

torde liksom hittills fyra hovrättsledamöter böra deltaga. Från de

synpunkter, som i det föregående anlagts på frågan om domstolens storlek

och sammansättning, möter intet hinder mot att i sådana mål alltjämt

låta även en ledamot av kammarkollegiet ingå i domstolen. Då emellertid

jämförelsevis fa mål torde komma att handläggas utan tekniker och då

behovet av administrativ sakkunskap och erfarenhet snarast torde komma

att i allmänhet bli mindre framträdande i dessa mål än i dem där tekniker

deltaga, vore det ganska meningslöst att bibehålla kollegiets representation

enbart i de förra målen.

Såsom ett ytterligare skäl mot bibehållande av den nuvarande ordningen anför

utredningsmannen kollegiets ställning såsom företrädare för allmänna

intressen i vattenmålen. Härom anföres följande:

o Kollegiets dubbelställning i fråga om vattenrättsskipningen påtalades,

såsom av förut lämnad redogörelse framgår, redan under utskottsbehandlingen

av yattenlagsförslaget. Anmärkningen föranledde dock icke riksdagen

att frångå förslaget i denna del. I praktiken torde dubbelställningen

länge knappast ha betraktats såsom något problem. Utan tvivel sammanhängde

detta med att kollegiet endast i förhållandevis ringa utsträckning

förde talan för allmänna intressen i vattenmålen. Där sådan talan fördes,

inskränkte den sig f. ö. ofta till en formell bevakning av det allmännas rätt

med avseende å bygdekraft, åtgärder till fiskets skydd m. m. Under senare

tid ha emellertid motsättningarna mellan främst de stora kraftföretagen

men även vattenförorenande industrier in. fl., å ena sidan, samt allmänna

intressen av olika slag, å andra sidan, i hög grad skärpts, och kollegiets

verksamhet för tillvaratagande av dessa intressen har i motsvarande mån

intensifierats. Det principiellt otillfredsställande i kollegiets dubbelställning

är därför mera iögonenfallande nu än tidigare. Enligt utredningsmannens

uppfattning är systemet med kollegiets representation i vattenöverdomstolen

redan på grund av denna utveckling — alltså oberoende av vattenöverdomstolens

omorganisation i övrigt — moget att avvecklas.

Yttrandena. Beträffande frågan om inskränkning i rätten att

fullfölja talan mot vattendomstolarnas domar har utredningsmannens

ståndpunkt — innebärande att någon sådan inskränkning

ej bör genomföras — vunnit anslutning i flertalet remissyttranden. Vattenrättsdomaren

Löwing har emellertid förordat begränsning i rätten för sökande,

som tagit i anspråk tillstånd att verkställa arbete å annans mark

eller eljest vidtaga åtgärd till förfång för annan, att annat än i fall då överprövning

vore av intresse från prejudikatsynpunkt fullfölja talan i fråga

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

om villkor som förknippats med tillståndets meddelande. Vattenrattsdomaren

Viklund uppger att inom Mellanbygdens vattendomstol framförts tanken

att låta alla ersättningsfrågor prövas vid syneförrättning, som därefter

kunde överklagas hos vattendomstolen. Härigenom skulle möjlighet skapas

för att ersättningsfrågorna bleve prövade i två instanser och det principiella

hindret mot att stadga förbud mot fullföljd av ersättningsfrågor till vattenöverdomstolen

i någon mån försvagas. Kammarkollegiet anser att spörsmålet,

huruvida fullföljden i ansökningsmål kunde begränsas till att avse frågor

om vattendomstolen bedömt de administrativa och rättsliga problemen

riktigt, icke borde avfärdas utan ett allvarligt försök till lösning. En sådan

anordning skulle innebära att kassationsprincipen accepterades och att de

materiella ändringar i avgörandet, som bleve följden av den ändrade utgången

i överinstansen, skulle efter återförvisning verkställas av vattendomstolen.

Slutligen har statskontoret uttalat att det från rent organisatoriska

synpunkter hade varit önskvärt om åtgärder i riktning mot en begränsning

av fullföljdsrätten hade kunnat förordas med hänsyn till de lättnader, som

härigenom — totalt sett — skulle komma att inträda i överinstansernas

arbetsbörda.

Vad angår frågan om instansordningen i vattenmål har utredningsmannens

förslag om bibehållande av den nuvarande ordningen med

tre instanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet

yttranden. Bland dem som uttalat sig i denna riktning märkes särskilt vattenöverdomstolen,

som anfört, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida

den vinst i rättssäkerhet som en domstolsordning med tre instanser

medförde stode i rimligt förhållande till det mycket omfattande arbete som

nedlades på målen, och att ett förverkligande av tanken att mratta en särskild

överdomstol såsom andra och sista instans onekligen skulle erbjuda

fördelar från åtskilliga synpunkter. Ej minst komme i betraktande att en

sådan anordning skulle leda till ett snabbare slutligt avgörande av vattenmålen.

Med hänsyn till vikten av enhetlig rättstillämpning mötte det dock

enligt vattenöverdomstolens mening betänkligheter att avskära högsta domstolen

från prövning av vattenmålen, och från dessa betänkligheter torde i

vart fall för närvarande icke kunna bortses. Därest vattenöverdomstolen

organiserades tillfredsställande, torde för övrigt den nuvarande tidsutdräkten

med vattenmålens avgörande kunna avsevärt minskas. Vattenöverdomstolen

_ som på de av utredningsmannen anförda skälen avstyrkt fullföljd

från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen — har darfor utgått

från att den nuvarande instansordningen borde bibehållas. Å andra sulan

har vattenöverdomstolen ansett att möjlighet borde hållas öppen för en framtida

lösning som innefattade förkortning av instansordningen. Eftei en

längre tids rättstillämpning kunde väl tänkas att vattenöverdomstolen, eventuellt

sedan ytterligare organisatoriska förändringar vidtagits med stöd av

vunnen erfarenhet, kommit att intaga sådan ställning att den kunde utgöra

sista instans i vattenmålen. Det vore därför av vikt att den nu förestående

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

omorganisationen genomfördes med sådan grundlighet och omsorg som måste

vara en förutsättning för den sålunda i utsikt ställda utvecklingen.

Inrättande av en särskild överdomstol såsom andra och sista instans förordas

av vattenrättsdomarna Thelin och Schirén. Dessa båda vattenrättsdomare

har anfört att risken för bristande enhetlighet i allmänjuridiska frågor

icke kunde bli stor. Man vore enligt deras mening berättigad utgå ifrån

att den särskilda överdomstolen komme att hålla kontakt med rättstillämpningen

och rättsutvecklingen inom högsta domstolen och i allmänt juridiska

frågor icke avvika från dess praxis. De verkliga prejudikatfallen

bland de allmänjuridiska frågorna vore få inom vattenrättsskipningen. Förhållandena

i de mål där sådana frågor förekomme vore så skiftande, att

sällan uppträdde. Den sista instansens avgöranden finge

därför enligt dessa vattenrättsdomares uppfattning icke heller sådan räckvidd,

att man behövde befara att någon villrådighet skulle uppstå hos underinstanserna

eller hos de rättssökande. Omprövningen i två överinstanser

toge vanligen så lång tid, att varken sökande eller skadelidande vore betjänta

av en dylik ordning. I tider av icke stabilt penningvärde bleve dröjsmålen

med det slutliga avgörandet särskilt otillfredsställande. Långa uppskov

med det slutliga avgörandet vore synnerligen menliga för rättssäkerheten.

Under inga omständigheter vore risken för bristande enhetlighet i

rättstillämpningen så stor, att den kunde få hindra den angelägna och avsevärda

tidsvinst som tillkomsten av en enda överinstans skulle medföra. Behovet

av ett snabbare avgörande av vattenmålen framträdde enligt dessa

vattenrättsdomares mening nu starkare än någonsin tidigare och kunde tillgodoses

på ett tillfredsställande sätt endast om antalet instanser begränsades

till två. Vattenrättsdomaren Sjöberg har anfört liknande synpunkter.

Han framhåller att utredningsmannen icke närmare undersökt omfattningen

av risken för bristande enhetlighet i allmänjuridiska frågor och hur den

i möjlig män skulle kunna minskas. Det syntes ej vara uteslutet att man

genom särskilda bestämmelser rörande sammansättningen av vattenöverdomstolen

såsom sista instans kunde nedbringa risken. I spetsen för dömande

avdelning kunde ställas en framstående jurist — lämpligen ett justitieråd

med erfarenhet huvudsakligen från de allmänna domstolarna och

et kunde förekrivas att — därest vattenöverdomstolen komme att arbeta

pa skilda avdelningar — tveksamma principiella frågor skulle hänskjutas

till plenum. Utredningsmannen hade icke utrett de fördelar som möjligen

vore att förvänta av att vattenöverdomstolen bleve sista instans. Sedan vattenoverdomstolen

efter omorganisation fått ökad kapacitet kunde det, om

systemet med tre instanser bibehölles, förväntas att högsta domstolens syssande

med vattenmål komme att öka. Med den ringa ledning som vattenlagen

ofta gåve för bedömning av förhållanden, som knappast varit förutsedda

vid lagens tillkomst, och med den forcerade utbyggnad av vattenkraften

som för närvarande påginge torde nämligen principiella frågor av

rent vattenrattslig natur i fortsättningen i ökat antal komma under den

högsta instansens prövning. Såsom utredningsmannen framhållit torde vat
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

tenöverdomstolen, sedan den omorganiserats, icke endast ha stöire förutsättningar

än högsta domstolen att bemästra tekniska frågor utan över huvud

taget vara betydligt mera förtrogen med den praktiska verklighet varom

i vattenmålen vore fråga. Utöver större snabbhet torde således en inskränkning

av instanserna till två medföra ökad säkerhet för ett rätt bedömande

av vattenmålen i sista instans. Enligt Sjöbergs mening borde ny utredning

verkställas, som allsidigt belyste möjligheterna att ombilda vattenöverdomstolen

till sista instans i vattenmål. Även vattenrättsdomaren Ahlström,

svenska väg- och vattenbyggares riksförbund samt svenska teknologföreningen

har uttalat sig för att vattenöverdomstolen borde vara sista instans.

Sveriges juristförbund ifrågasätter om icke en framkomlig väg vore att

sammansmälta vattenöverdomstolen med högsta domstolen på det sätt, att

en specialavdelning av högsta domstolen utgjorde enda instans över vattendomstolarna.

Förbundet anför härom:

Vid denna specialavdelning borde finnas dels ledamöter med särskild kännedom

om vattenrätten och grundlig erfarenhet av vattenmålens behandling,

vilka ledamöter skulle vara fast anknutna till specialavdelningen, dels

ledamöter utan sådana specialkunskaper och som tillfördes avdelningen i

enlighet med de av högsta domstolen tillämpade reglerna om justitierådeiis

cirkulation mellan avdelningarna, dels ock tekniska ledamöter. I vattenmåls

avgörande borde deltaga förslagsvis två vattenrättsspecialister, ett justitieråd

utan särskild vattenrättslig utbildning och två tekniker, vilka sistnämnda

kunde beredas ställningen av »tekniska justitieråd» efter mönster av

motsvarande anordning i regeringsrätten. Vattenmålens föredragning borde,

liksom f. n. i högsta domstolen, ombesörjas av revisionssekreterare med vattenrättslig

utbildning.

Den sålunda skisserade instansordningen skulle vara ägnad att i väsentlig

mån befordra snabbheten i vattenrättskipningen, samtidigt som behovet

av vattenrättsutbildade domstolsjurister skulle minskas. De av utredningsmannen

påvisade olägenheterna med en från högsta domstolen skild

slutinstans för vattenmålen skulle även undvikas; av vikt därutinnan vore

icke minst att möjligheten att till högsta domstolen in pleno hänskjuta vissa

avgöranden skulle stå öppen även i fråga om vattenmålen. Genom att övriga

avdelningar av högsta domstolen helt befriades från prövning av vattenmål

skulle de av utredningsmannen befarade menliga verkningarna av

en fullföljd av dylika mål direkt till högsta domstolen icke heller behöva

uppkomma; de icke vattenrättsspecialiserade justitierådens befattning med

vattenmål skulle i stället för att väsentligt ökas i någon mån nedbringas.

— Förbundet är dock medvetet om att en lösning av förevarande frågor i

enlighet med vad här antytts kan väntas ge upphov till åtskilliga svårigheter

av såväl principiell som praktisk natur och i allt fall kräver ytterligare

omsorgsfullt övervägande. I nuvarande situation är det emellertid, såsom

framgår av betänkandet, oundvikligt att åtgärder ofördröjligen vidtagas för

förstärkning av vattenöverdomstolen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framför, liksom juristförbundet, tanken

att en specialavdelning i högsta domstolen skulle vara andra och sista

instans i vattenmål.

Statskontoret har i avseende å instansordningen gjort samma uttalande

som beträffande frågan om inskränkning i rätten att fullfölja talan mot

vattendomstolarnas domar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Såvitt angår frågan om högre rätts tillgång till teknisk sakkunskap

har de flesta remissinstanserna anslutit sig till utredningsmannens

åsikt, att vattenöverdomstolen bör utrustas med sådan sakkunskap.

Vattenöverdomstolen anför att det bland vattenöverdomstolens ledamöter

på senare tid rått en allmän uppfattning om att vattenöverdomstolens utrustande

med teknisk expertis utgör en nödvändig åtgärd för att denna domstol

nöjaktigt skall kunna fylla sin uppgift. Vattenöverdomstolen ansåge sig

på grund av sin erfarenhet helt kunna instämma i uppfattningen, att en

oundgänglig förutsättning för att vattenöverdomstolen skulle kunna bli en

verklig överinstans med avgöranden av auktoritativ kraft vore att domstolen

i tekniskt avseende icke vore sämre rustad än de underinstanser, vilkas domar

skulle omprövas. Det vore därför enligt vattenöverdomstolens mening

ofrånkomligt att vattenöverdomstolen bereddes tillgång till teknisk sakkunskap

även under andra former än som vore möjligt med stöd av vattenlagen

och rättegångsbalkens regler om bevisning genom sakkunnig.

Behovet av att vattenöverdomstolen utrustas med teknisk expertis understrykes

starkt i ett flertal andra av de avgivna remissyttrandena.

En avvisande hållning till förslaget intages av en skiljaktig ledamot av

vattenöverdomstolen (kammarrådet Åberg), vattenrättsdomaren Löwing,

vattenrättsingenjörerna Eriksson och Aspegren, kammarkollegiet, statskontoret,

länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län samt svenska flottledsforbundet.

Kritiken går i huvudsak ut på — förutom att behovet av teknisk

expertis i vattenöverdomstolen ifrågasättes — att förslagets genomförande

skulle medföra nackdelar för vattendomstolarna och att risk kunde

föreligga för att vattenrättsskipningens tyngdpunkt bleve förskjuten till

vattenöverdomstolen.

Behovet av teknisk expertis i vattenöverdomstolen ifrågasättes av kammarkollegiet,

som framhåller att utredningsmannen i huvudsak motiverat

sitt förslag med en hänvisning till vad som anförts inom lagrådet vid granskningen

av 1917 års sakkunnigförslag samt till vattenöverdomstolens remissutlåtande

över 1925 års organisationsförslag. Det vore följaktligen inga nya

skäl som aberopats utan desamma, som tidigare av statsmakterna underkänts.

Utredningsmannen hade emellertid gjort gällande, att det under senare

år blivit allt vanligare att talan fullföljdes i tekniska frågor av invecklad

beskaffenhet och stor ekonomisk räckvidd. Kollegiet kunde icke vitsorda

detta uttalande, som icke stöddes av någon statistisk eller annan utredning.

Enligt kollegiets uppfattning vore fullföljd i tekniska frågor sällsynt.

För att få en någorlunda grundad uppfattning beträffande frekvensen

av fullföljder i tekniska frågor hade kollegiet gått igenom av vattenöverdomstolen

avgjorda mål under tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1954 och

därvid funnit att endast ett fåtal av fullföljderna avsett tekniska frågor.

Kollegiet anför vidare:

Till undvikande av oklarhet hade det varit önskvärt, att utredningsmannen

närmare angivit vad han avsett med uttrycket »tekniska frågor». Av

hans uppgifter förefaller det som om han ansåge en fråga vara en »teknisk

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 127

fråga», så snart i bevisningen inginge jämväl ett element av teknisk natur

och att alla sådana frågor skulle kräva en vattenrattsingenjor för sitt bedömande.

Detta lärer emellertid icke vara riktigt. På de i vattenoverdomstolen

tjänstgörande juristerna måste ställas den fordran att de skola ha eller

förvärva sig så pass kännedom om förhållandena inom jordbruk, skogsbruk

och fiske, vattenbyggnad, elektroteknik, vattenreningsteknik, fastighetsvärdering

in. in. att de äro i stånd att följa och mot varandra vaga av parterna

åberopade uppgifter och utredningar. Kraven äro visserligen speciella men

torde i fråga om tekniskt kunnande icke överskrida dem, som kunna komma

att ställas på en domare t. ex. vid bedömande av en leveranstvist eller en

patenttvist.

Kollegiet finner av utredningsmannens uppgifter framgå att remisser i

vattenöverdomstolen förekomme i ett i förhållande till hela antalet mål ganska

ringa antal fall samt att minskningen av antalet remisser endast skulle

bli obetydlig, om vattenöverdomstolen erhölle egna tekniker. Enligt kollegiets

mening vore det tydligt, att minskningen i antalet remisser icke kunde

åberopas såsom något avgörande skäl för vattenöverdomstolens utrustande

med egna tekniker. Kollegiet har ej heller kunnat biträda utredningsmannens

åsikt, att det skulle vara en svaghet hos den nuvarande ordningen att

vattenöverdomstolen vid behov anlitade vattenrättsingenjörerna. Ett legaliserande

och en viss utvidgning av nuvarande praxis i fråga om vattenrättsingenjörernas

anlitande i vattenöverdomstolen för biträde åt föredragandena

ansåge kollegiet vara önskvärt.

Kammarrådet Åberg har anfört i stort sett likartade synpunkter.

Svenska flottledsförbundet uttalar att det tekniska arbetet i vattenöverdomstolen

regelmässigt bleve av liten omfattning i jämförelse med arbetet i

vattendomstolen. Vattenöverdomstolens behov av teknisk expertis borde enligt

förbundets mening kunna tillgodoses på så sätt att vattenöverdomstolen

förordnade om sakkunnigutlåtande i den män så erfordrades.

Vattenrättsdomaren Löwing har i sin argumentering utgått från vad utredningsmannen

anfört därom att vattenöverdomstolens lagmans- och vattenrättsingenjörstjänster

borde tillsättas med ordinarie vattenrättsdomare

och erfarna vattenrättsingenjörer. Löwing yttrar:

Utredningsmannens uppfattning att en effektiv förstärkning av vattenöverdomstolen

skulle ernås, om — därest nu detta skulle kunna genomföras,

vilket ingalunda är klart — där placerades såsom lagmän en eller tva vattenrättsdomare

med ingående erfarenhet av större vattenmål och såsom

tekniskt sakkunniga ledamöter två eller eventuellt fyra av vattendomstolarnas

bästa vattenrättsingenjörer, skall ingalunda jävas. Det faller emellertid

i ögonen att en sådan förstärkning sker så att säga på vattendomstolarnas

bekostnad och där — genom ledamotsbyten i större mål — skulle åstadkomma

enorma förluster av arbetseffekt, vartill komma de betänkliga vådor

ur rättssäkerhetens synpunkt, som följa därav att långvariga måls slutförande

måste anförtros åt ledamöter, som träda till först på ett sent stadium

av målens behandling och kanske långt efter det företag fullbordats.

Framför allt under nuvarande förhållanden är det ytlerst viktigt att de

norrländska vattendomstolarnas arbete icke störes eller försvåras och att i

varje fall omflyttning av ledamöter, som ur rättsskipningens synpunkt aro

särskilt värdefulla, icke sker. Eu försvagning av den första instansen med
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 227

för sannoHlit ökad tillströmning av mål till vattenöverdomstolen i sådan

omtattning att svårigheterna där ännu mera ökas.

T anslutning till utredningsmannens utttalande, att vattenöverdomstolens

förstärkning med ingenjörer skulle leda till en mera ingående och utökad

prövning av målen, framhåller Löwing, att det vore uppenbart att detta icke

kunde leda till en snabbare rättsskipning i högre instans eller någon minskning

av arbetsbalansen. I stället förelåge risk för att tyngdpunkten i vattenrättsskipningen,

som givetvis borde ligga i första instans, glede över på den

andra instansen. Det vore ingalunda säkert att detta ledde till en rättsskipning

av högre kvalitet. Löwing anför vidare följande.

I viktiga hänseenden ha överinstanserna — även om de utrustas med

egen teknisk sakkunskap — väsentligt svårare än vattendomstolarna atl

samla mångsidig erfarenhet inom vattenrättens område. Detta beror framfor

allt darpå att överinstanserna genom sin placering i Stockholm och genom

sitt arbetssätt icke på samma sätt som vattendomstolarna ha möjlighet

att i bygden göra sig förtrogna med förhållandena före företagens tillkomst,

under deras utförande och efter deras avslutande. Vad särskilt angar

norrländska förhållanden må påpekas, att iakttagelser vid syner och

undersökningar ofta måste avse förhållandena icke bara under vinter och

sommar utan även under övergångstiderna på våren och hösten, allt därtill

under ar av olika nederbördstyper. Vattenöverdomstolen tar endast befattning

med fullföljda frågor, vilket innebär en stark begränsning av möjligheterna

att förvärva en överblick över vattenrättsskipningens problem. I de

tlesta fall får överdomstolen icke någon befattning med vattenmålen, förrän

företagen redan äro utförda. Det är uppenbart att överdomstolen i många

hanseenden har sämre möjligheter än en vattendomstol att fylla de uppgifter

och krav, som måste ställas på en specialdomstol i första instans.

I fortsättningen anför Löwing vissa ytterligare skäl mot förslaget. Han

uttalar sålunda, att det ej vore i allo tilltalande att i vattenöverdomstolen

använda sig av ingenjörer utan att samtidigt ha tillgång till personer med

ingående praktisk erfarenhet och kännedom om folkets levnadsförhållanden.

Därest i vattenöverdomstolen placerades vattenrättsingenjörer, vilka

tjänstgjort i Norrland, komme dessa i stor omfattning och för lång tid

framåt att vara jäviga alt tjänstgöra på grund av den befattning de tidigare

tagit med mål i första instans. Emot vattenöverdomstolens utrustande med

särskild teknisk sakkunskap talade jämväl, att svårigheter kunde föreligga

att hävda sådana sakkunnigas oberoende av utomstående intressen av statlig

eller privat natur. 1 detta sammanhang framhåller Löwing att de i vattenlagen

före nya rättegångsbalken förefintliga olika formerna för samarbete

med sakkunniga bättre än nuvarande eller föreslagen ordning motsvarade

vad som vore ändamålsenligt i vattenmål och borde återupplivas.

Vidare anser Löwing, att i den mån juridiska ledamöter och särskilda föredragande

i vattenöverdomstolen i allt större utsträckning kunde rekryteras

av personal, som i första instans förvärvat förtrogenhet med vattenmål, behovet

av särskilda tekniska sakkunniga inom vattenöverdomstolen minskade.

Därest man ville förhindra anhopning av mål i överinstanserna borde

man utrusta domstolarna i första instans så att behovet av omprövning i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

högre instans så mycket som möjligt minskades samt begränsa vattenöverdoinstolens

uppgifter.

Jämväl länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län framhåller

de ogynnsamma följderna för vattendomstolarna, därest dessa skulle berövas

sina bästa tekniska krafter, och påpekar risken för att, med ökad fullfölj

dsfrekvens, eftersläpningen i vattenöverdomstolen snarare komme att

öka än minska.

Vattenrättsdomaren Lindberg anser i likhet med vattenrättsdomaren Löwing,

att den före rättegångsbalkens genomförande förefintliga möjligheten

att tillkalla särskild sakkunnig, med vilken domstolen kunde konferera

vid överläggning till dom, borde återupplivas.

Vad beträffar formen för teknikernas medverkan i vattenöverdomstolen

har den av utredningsmannen förordade lösningen med fasta ingenjörsbefattningar

vunnit stöd i det övervägande antalet remissyttranden. Utvägen

att för varje särskilt fall tillkalla tekniska ledamöter ur en på förhand bestämd

krets har icke funnit någon avgjord förespråkare, medan från ett pal

håll föreslagits att man skulle utnyttja vattenrättsingenjörerna för tjänstgöring

jämväl i vattenöverdomstolen.

Systemet med fasta ingenjör sbefattningar har förordats av vattenöverdomstolen,

som — efter att ha uttalat att tillkallande av tekniska ledamöter för

varje särskilt fall icke borde komma i fråga — ingående övervägt de två

övriga utvägarna. Vid valet mellan dessa gällde det enligt vattenöverdomstolens

mening närmast att undersöka, i vilken omfattning behov av teknisk

expertis förelåge i vattenöverdomstolen. Det vore enligt vattenöverdomstolens

mening givet, att behovet icke vore detsamma som i vattendomstolarna.

Tyngdpunkten i vattenrättsskipningen låge hos och borde även i fortsättningen

vara förlagd till vattendomstolarna. Vattendomstolarnas ingenjörer

hade på grund av sin lokala stationering i allmänhet bättre möjligheter

att förvärva erforderlig kännedom om faktiska förhållanden än som stode

i vattenöverdomstolen tjänstgörande ingenjörer till buds. I fall då vattendomstolens

prövning av behov av förebyggande åtgärder eller värdering av

skador utgjort en förhandsbedömning, medan vid vattenöverdomstolens

handläggning företaget vore utfört, bleve förhållandet emellertid det motsatta,

och vattenöverdomstolen borde då, så framt den icke hade sämre förutsättningar

än vattendomstolen att bedöma förhållandena, i allmänhet göra

undersökning å platsen så snart skäl till ändring av vattendomstolens dom

förefunnes eller verklig ovisshet rådde huruvida vattendomstolens dom vore

riktig. Att behov av tekniker i vattenöverdomstolen förelåge i de fall då i

vattenöverdomstolen förebringades ny teknisk utredning eller målet på

annat sätt i teknisk fråga kommit i nytt läge vore uppenbart. Redan med

hänsyn till det anförda ansåge vattenöverdomstolen sig ha anledning utgå

ifrån att behovet av tekniker i vattenöverdomstolen bleve så stort, att en

anordning med fasta tekniker vore att föredraga framför det andra alternativet.

Vidare kunde framhållas att talan i tekniska frågor -— vilka under

senare år blivit alltmera komplicerade och från ekonomisk synpunkt fått

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

allt större betydelse — fullföljdes i allt större utsträckning samt att rena

värderingsfrågor förvånansvärt ofta droges under vattenöverdomstolens bedömande.

En väsentlig orsak till att avgöranden i tekniska frågor överklagats

i den utsträckning som skett torde vara bristen på enhetliga principer

vid bedömandet. Vattenöverdomstolen ansåge att, därest den utrustades med

tekniker, en av dess viktigaste uppgifter bleve att verka för åstadkommande

av en enhetlig praxis i tekniska frågor. För att kunna på bästa sätt fullgöra

denna uppgift borde vattenöverdomstolen utrustas med fasta tekniker;

det vore icke tänkbart, att ett system med adjunktion av vattenrättsingen
jörer

— vilket skulle i viss mån utsudda skiljelinjen mellan instanserna_

skulle tillföra vattenöverdomstolen nödig auktoritet i förhållande till vare

sig vattendomstolarna eller parterna. En särställning för stockholmsingenjörerna

vore redan i och för sig mindre tilltalande. — Även rent praktiska

skäl talade enligt vattenöverdomstolens mening starkt emot att vattendomstolarnas

ingenjörer skulle tjänstgöra jämväl i vattenöverdomstolen. De

praktiska betänkligheterna skulle visserligen avsevärt reduceras om sådan

adjunktion — i motsats till vad vattenöverdomstolen antagit — kunde inskränkas

till sådana fall då det uppenbarligen förelåge anledning till ändring

i en teknisk fråga. Att innan ett mål föredragits inför vattenöverdomstolen

avgöra huruvida anledning till ändring förelåge — ett avgörande som skulle

åvila referenten i målet, eventuellt efter samråd med lagmannen — kunde

enligt vattenöverdomstolens mening emellertid, särskilt om det måste ske

utan teknisk hjälp, bli förenat med stora svårigheter, och en dylik anordning

forutsatte under alla förhållanden att referenten, för att taga ställning

till denna procedurfråga, tvingades att penetrera målet grundligt. Om anledning

till ändring i den tekniska frågan uppenbarades först sedan föredragningen

av målet påbörjats eller kanske avslutats, skulle tillkallandet

av tekniker medföra att målet finge föredragas på nytt. — Vattenöverdomstolen

har vidare anfört, att den vore fullt medveten om att en organisation

med fasta tekniker vore förenad med vissa nackdelar. Det kunde hållas för

sannolikt att ökad fullföljdsfrekvens uppstode, och det vore uppenbart att

man, därest till fasta tekniker i vattenöverdomstolen utsåges vattenrättsingenjörer,

under en ganska lång tid framåt finge räkna med jävssituationer

på grund av ingenjörernas befattning med målen i vattendomstolarna. Ej

heller kunde man bortse från att svårigheter kunde uppkomma vid rekryteringen

av dessa ingenjörsbefattningar. Å andra sidan kunde förväntas, att

tillgången till fasta tekniker komme att innebära tidsvinst vid målens beredande.

Jävssvårigheterna vore av övergående natur och kunde bemästras

genom tillfällig adjunktion. Man kunde också hoppas, att en lämplig lönesattning

och det förhållandet att tjänstgöringen vore förlagd till Stockholm

skulle göra det möjligt att få tjänsterna besatta med kvalificerad personal.

Bland de övriga remissinstanser som tillstyrkt förslaget om inrättande av

fasta tjänster för teknikerna må nämnas svenska vattenkraftföreninqen,

som anfört följande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Det är ställt utom allt tvivel att i det stora flertalet av de fullföljda målen

förekomma tekniska frågor av invecklad beskaffenhet för vars bedömande

det är erforderligt med hög teknisk utbildning. Frågorna äro å andra

sidan ofta så invävda i juridiska problem att de böra bedömas i samråd

mellan jurister och tekniker på sätt som sker vid vattendomstolarna och

hos sökandena vid exempelvis planläggningen av ansökan om en sjöreglering

eller en kraftverksutbyggnad. Härvid är det av stor betydelse att juristerna

och teknikerna äro vana att samarbeta och att följa varandras tankegångar.

Det måste därför vara en fördel att ingenjör stjänsterna vid vattenöverdomstolen

bli fast knutna till domstolen och att man icke som för näivarande

förordnar en utomstående tekniker för en viss fråga, när en tekniker

befinnes oundgängligen erforderlig.

Vattenfallsstyrelsen har funnit det tveksamt, huruvida den tekniska expertisen

borde hämtas från en vidare krets av sakkunniga eller vara fast

anställd vid vattenöverdomstolen men har ej velat motsätta sig förslaget om

fast anställda tekniker.

Utvägen att utnyttja vattenrättsingenjörerna för tjänstgöring jämväl i

vattenöverdomstolen har förordats av en skiljaktig ledamot i vattenöverdomstolen

(e. o. assessorn Mellgard). Denne anser, att deltagandet av vattenrättsingenjörer

i andra instans ej borde bindas vid stela regler utan göras beroende

av vattenöverdomstolens prövning i varje särskilt fall. Det kunde anförtros

åt referenten att i samråd med ordföranden i första hand besluta om

tillkallande av vattenrättsingenjör. Tjänstgöringsskyldighet i vattenöverdomstolen

borde åvila samtliga vattenrättsingenjörer. Av praktiska skäl

bleve det emellertid givetvis i flertalet fall ingenjörer vid de till Stockholm

förlagda vattendomstolarna som komme att anlitas. Viss förstärkning av

ingenjörskrafterna vid dessa domstolar bleve därför erforderlig. Utredningsmannens

farhåga för misstankar om att vattenrättsingenjörerna såsom ledamöter

av vattenöverdomstolen icke skulle kunna hålla sig opåverkade av

kollegialitets- och prestigehänsyn vore obefogade, helst som de huvudsakligen

borde anlitas i fall, där det uppenbarligen förelåge anledning till ändring.

Då det vore ovisst hur anordningen med ingenjörer i vattenöverdomstolen

komme att fungera i praktiken vore det lämpligt att man, åtminstone

till en början, icke bunde sig för ett system med fasta ingenjörer. Med hänsyn

till det stora antal hovrättsjurister som för närvarande vore sysselsatta

inom vattenrättsskipningen i första instans kunde man räkna med att vattenöverdomstolens

samtliga hovrättsledamöter framdeles, i motsats till vad

hittills varit fallet, komme att utgöras av personer med praktisk erfarenhet

från vattendomstol, vilket antagligen komme att minska behovet av tekniska

experter i vattenöverdomstolen.

Jämväl kammarkollegiet anser att — därest tekniker över huvud taget

skulle ingå i vattenöverdomstolen — den rimliga vägen vore att lörordna

vattenrättsingenjör att vid behov tjänstgöra i vattenöverdomstolen. Skulle

detta visa sig alltför påfrestande för organisationen vid vattendomstolarna,

kunde antalet vattenrättsingenjörer något ökas. Därest erfarenheten skulle

visa att arbetet i vattenöverdomstolen beredde full och lämplig sysselsätt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

ning åt två eller flera tekniker, kunde en fastare anknytning av teknikerna

till vattenöverdomstolen framdeles övervägas.

Utredningsmannens standpunkt i frågan om begränsning av

möjligheterna att erhålla prövningstillstånd i vattenmål

har biträtts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Vattenöverdomstolen har, med hänsyn till den ståndpunkt domstolen intagit

till förslaget i övrigt, icke ansett sig böra förorda avsteg från de allmänna

fullföljdsreglerna. Sedan erfarenhet vunnits av överrättsprocessen efter organisationsreformens

genomförande borde det emellertid undersökas huruvida

icke fullföljden kunde begränsas till fall som avsåges i 54 kap. 10 §

första stycket 1. rättegångsbalken.

Kammarkollegiet förklarar sig ej kunna dela utredningsmannens uppfatning,

att bevisfrågor av annan än teknisk art i allmänhet skulle spela en

underordnad roll. Flertalet av de bevisfrågor, som komme under vattenöver - domstolens bedömande, vore icke av teknisk natur. Till denna grupp kunde

nämligen icke värderingsfrågor räknas. Vidare torde utredningsmannen ha

förbisett den stora grupp av administrativa frågor rörande villkoren för

byggnadslov, som alltmer syntes dragas under överinstansernas prövning

och vilka icke vore av teknisk natur. En begränsning av fullföljdsrätten till

att avse endast fall av prejudikatdispens syntes därför icke sakna praktisk

betydelse. Härvid borde dock frågan om behandlingen av de administrativa

frågorna° särskilt övervägas. — Från den rättssökande allmänhetens synpunkt

måste ifrågasättas lämpligheten av att i lagen angåves en möjlighet att

erhålla fullföljd (efter ändringsdispens) som enligt vad som vore underförstått

icke skulle i praktiken komma till användning. Parter, som ansåge

sig ha lidit materiell orätt, lockades härigenom endast att ådraga sig onyttiga

rättegångskostnader. Enligt kollegiets mening vore det psykologiskt

sett också för vattenöverdomstolen av värde att den vore klart medveten

om att den dömde i sista instans i vissa frågor.

Även beträffande frågan om kammarkollegiets representation

i vattenöverdomstolen har flertalet av remissinstanserna

stött utredningsmannens förslag.

Vattenöverdomstolen har beträffande denna fråga anfört:

Den juridiskt-administrativa sakkunskap, som representeras av en ledamot

av kammarkollegiet, är i och för sig av värde för vattenöverdomstolens

domande verksamhet. Vattenöverdomstolen vill vitsorda att den har enbart

goda erfarenheter av kammarkollegieledamöternas deltagande i vattenrättsskipningen.

Dessa ha tillfört vattenöverdomstolen icke blott administrativ

erfarenhet utan även en stor fond av praktiskt vetande på det vattenrättshga

området, och deras bedömning har, även i mål där kollegiet varit part,

stadse utmärkts av objektivitet. Emellertid kommer förevarande spörsmål

'' “ i nytt ^ge, om domstolen får sådan sammansättning att teknisk

sakkunskap blir representerad på sätt nu föreslagits. De invändningar, som

kunna resas i anslutning till det förhållandet att kammarkollegiet i vissa

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

mål för talan för tillgodoseende av allmänna intressen i vattenmål, måste

jämväl beaktas och göra sig i själva verket gällande med ökad styrka.

Flera remissinstanser, bl. a. svenska vattenkraftföreningen, har understrukit

utredningsmannens uppfattning, att systemet med en representant

för kollegiet i vattenöverdomstolen vore moget att avvecklas, oberoende av

vattenöverdomstolens organisation i övrigt.

Till förmån för bibehållande av kollegiets representation i vattenöverdomstolen

uttalar sig i huvudsak de remissinstanser som ställt sig avvisande

till förstärkning av vattenöverdomstolen med tekniker. Uttalanden i denna

riktning föreligger sålunda från kammarkollegiet, kammarrådet Åberg, nättenrättsdomaren

Löwing, länsstyrelserna i Norrbottens och V Österbottens

län samt statskontoret.

Kammarkollegiet förklarar det viktiga vara, att det administrativa elementet

vore representerat i vattenöverdomstolen. Det kunde i allmänhet påräknas

att ledamoten från kammarkollegiet tillförde vattenöverdomstolen

— förutom allmän administrativ erfarenhet -— förtrogenhet med fastighetsförsäljning

och fastighetsvärdering, insikter i fastighets- och expropriationsrätt

samt äldre vattenrätt och slutligen en hela landet omfattande kännedom

om vattenrättsliga frågor från övervägande administrativa synpunkter.

Utredningsmannens uttalande, att ledamoten från kammarkollegiet rent

faktiskt skulle vara i viss mån en ersättning för den uteblivna expertisen

saknade enligt kollegiet grund. Kollegiet anför härom:

Vid ordnandet av den administrativa och rättsliga prövningen av vattenmålen

torde valet ha stått mellan, å ena sidan, ett koncessionssystem enligt

vilket den administrativa prövningen för byggnadslov och därmed förknippade

villkor skulle förlagts till Kungl. Maj :t eller administrativ myndighet

samt, å andra sidan, den historiskt utbildade ordningen enligt vilken även

den administrativa prövningen av vattenmålen slutligen med vissa undantag

förlagts till de allmänna domstolarna. Vattenlagen är resultatet av en

kompromiss mellan de båda åskådningarna, enligt vilken Kungl. Maj :t tilllagts

det avgörande ordet i de viktigaste administrativa frågorna nämligen

om tillstånd till större vattenbyggnadsföretag in. m. I denna kompromiss

ingick även en förstärkning av domstolarna med ett administrativt element

och detta infördes av praktiska skäl i mellaninstansen. Det torde även ha ansetts

att det var först där, som motsättningarna mellan olika intressesynpunkter

skulle komma till synes. I flertalet vattenmål råda knappast några

delade meningar om vilka villkor, som erfordras för tillgodoseende av

olika allmänna intressen. Ofta äro de ekonomiskt betydelselösa för företagaren

eller också har han själv intresse av en lämplig avvägning t. ex. när

det gäller att motverka skador på fiske eller att ersätta förlorade skönhetsvärden

med nya.

Kollegiet tillägger, att erfarenheten enligt kollegiets mening visat, att den

lösning som problemet fått år 1918 fungerat rätt tillfredsställande. Med de

mått byggandet i vatten numera antagit kunde det befaras, att domstolsprövningen

av de administrativa frågorna komme alt visa sig mindre tillfredsställande

på grund av bristande smidighet i anpassningen och svårigheten

att få till stånd ingripanden av någon verklig betydelse. Den sociala

jord lagstiftningen hade utvecklats mycket väsentligt efter vattenlagens tillit

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 127.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

komst, och de i samband med vattenföretag uppkommande administrativa

spörsmålen vore vittgående och svåra att komma till rätta med, samtidigt

som de vore av stor betydelse för det allmänna. Det vore angeläget, att det

snarast övervägdes att bereda möjligheter till en handläggning av dessa och

liknande frågor i friare administrativa former och att vattendomstolarnas

verksamhet på dessa områden i samma mån begränsades. Förberedelse av

större vattenmål enligt 1953 års kungörelse i ämnet torde få sina påtagliga

fördelar men vore icke till fyllest. — Innan de administrativa frågorna gallrats

bort från vattendomstolarna, förefölle det kollegiet mindre välbetänkt

att ur organisationen utmönstra ett viktigt, administrativt element. Teknikerna

hade icke någon särskild skolning i de administrativa frågor, som

uppkomme i vattenmålen. I stället vore det fara värt att de bedömde de

administrativa problemen från övervägande ekonomiska nyttighetssynpunkter,

vilka nog vid domstolsprövningen hade en underordnad betydelse. Teknikerna

utgjorde därför en dålig ersättning för administrativ erfarenhet.

I detta sammanhang anför kollegiet ytterligare:

Utredningsmannen, som tydligen inser att det ur vissa synpunkter vore

önskvärt att bibehålla den administrativa ledamoten, förmenar att detta

strandar därpå att en domförhetsregel, enligt vilken vattenöverdomstolen

skulle omfatta tre hovrättsledamöter, ett kammarråd och två tekniker, skulle

medföra en alltför tung organisation och dessutom ej bereda domstolsjuristerna

en tillräckligt dominerande ställning.

Häremot må invändas att ett stort antal, kanske flertalet mål borde kunna

avgöras utan tekniker med en domför vattenöverdomstol bestående av tre

ledamöter från hovrätten och ett kammarråd. Utredningen torde ge vid handen

att tre domstolsjurister alltid äro till fyllest. När tekniker skall ingå i

vattenöverdomstolen, bör i många fall på grund av målets beskaffenhet endast

den ene inkallas. Sex ledamöter i vattenöverdomstolen borde därför

endast behöva förekomma i undantagsfall. Är frågan av teknisk natur, torde

det för övrigt icke finnas någon bärande motivering för domstolsjuristernas

dominerande ställning. Majoriteten tillkommer dem för övrigt under alla

förhållanden på grund av ordförandens utslagsröst.

Beträffande utredningsmannens uttalande, att det principiellt otillfredsställande

i kollegiets dubbelställning blivit mera iögonenfallande än tidigare

samt att systemet med kollegiets representation i vattenöverdomstolen redan

på grund av denna utveckling -— alltså oberoende av vattenöverdomstolens

organisation i övrigt — vore moget att avvecklas anför kollegiet:

Ett tillrättaläggande är här oundgängligt. Kollegiet har icke någon »representant»

i vattenöverdomstolen och det är felaktigt att beskriva den administrative

ledamoten av vattenöverdomstolen såsom en »partsrepresentation».

Denne ledamot har samma förpliktelser att sträva efter ett objektivt

avgörande som vattenöverdomstolens övriga ledamöter och det vore

obefogat att förmena att något av de i vattenöverdomstolen tjänstgörande

kammarråden skulle så missuppfattat sin ställning att han ansett sig vara

någon partsrepresentant. Anläggandet av administrativa synpunkter är icke

liktydigt med partsinställning och representantskap.

Kollegiet gör gällande, att dess partsförhållande till de sökande i vattenmålen

endast vore formellt samt framhåller att sökanden ofta, liksom

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

kollegiet, företrädde allmänna intressen och att det regelmässigt vore ett

allmänt intresse som krävde att det sökta företaget komme till stånd; detta

allmänna intresse kunde vara så stort, att dispens medgåves från de i lagen

i allmänhet uppställda förutsättningarna för ett företags tillåtlighet. Kollegiet

fortsätter:

Tankegången blir kanske tydligare om man i stället för en kraftanläggning

tänker sig en vattentäkt, som skall förse ett stort samhälle med vatten.

För att tillgodose detta allmänna intresse kan det bliva nödvändigt att betydande

uppoffringar göras av andra allmänna och enskilda intressen. Det

gäller följaktligen att åstadkomma en förnuftig avvägning mellan de olika

mot varandra stående intressena så att alla bli, inom ramen för det möjliga

och ekonomiskt rimliga, på bästa sätt tillgodosedda. Om tillståndsfiågan

och de med tillståndet förknippade villkoren avgjordes i administrativ ordning,

skulle det icke finnas utrymme för några föreställningar om ett partsförhållande

mellan sökanden och myndigheterna. Att de administrativa avgörandena

förlagts till domstol har föranlett ett formellt partsförhallande

men ingen förändring i sak av det allmännas ställning till frågorna. I och

med att vattnets tillgodogörande i olika avseenden föranleder alltmer omfattande

ingrepp har avvägningen blivit svarare, vilket dock ej ändrar nagot

i princip. Kammarrådets uppgift är i detta avseende densamma som de övrika

ledamöternas i vattenöverdomstolen, nämligen att i möjligaste mån bidraga

till en riktig avvägning mellan olika allmänna intressen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker, att den administrativa erfarenhet

som med den nuvarande ordningen tillförts vattenöverdomstolen

varit till oförneklig nytta och främjat enhetligheten i domstolens praxis.

Vidare hänvisar länsstyrelsen till önskvärdheten att kollegiet för att pa

bästa sätt kunna tillvarataga de allt större allmänna intressen som numera

stode på spel — bereddes tillfälle att följa den snabba utvecklingen inom

vattenrätten. De betänkligheter — tungrodd organisation, ineffektivitet i

arbetet —, som uttalats mot en ökning av antalet ledamöter från föreslagna

fem till sex, torde väl uppvägas av den nytta för det allmänna och de garantier

för en enhetlig rättstillämpning, som kammarrådets närvaro i domstolen

representerade. Därest emellertid länsstyrelsens ståndpunkt icke skulle

accepteras, syntes det angeläget att på annat sätt sörja för en fortlöpande

kommunikation mellan kollegiet och vattenöverdomstolen. Länsstyrelsen i

Västerbottens län anför, att de principiella betänkligheter mot rådande ordning

som redovisats i betänkandet icke förefölle vara så övertygande, att en

ändring ovillkorligen borde ske. Med hänsyn till domstolarnas uppgift i vattenmål

att ex officio beakta det allmännas intressen funnes icke anledning

att driva uppfattningen om kollegiets ställning som sökandens motpart

allt för hårt. Även vattenrättsdomaren Löwing framhåller denna synpunkt.

Departementschefen. Under senare tid har arbetsbelastningen inom vattenrättsskipningen

starkt ökats. Delta sammanhänger i främsta rummet med

den forcerade utbyggnad av våra vattenkrafttillgångar, som började redan

före det senaste världskriget och som sedermera ej visat någon avmattning.

Stegringen av arbetsbördan bär ställt ökade krav på domstolsorganisalioncn.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Det är givet att dessa krav i första hand har avsett underinstanserna, d. v. s.

vattendomstolarna. Till en början sökte man bemästra svårigheterna genom

tillfälliga förstärkningar av dessa, men det visade sig snart nödvändigt att

stadigvarande utöka vattendomstolsorganisationen. År 1949 inrättades en ny

vattendomstol, och även senare har vid olika tillfällen betydande personalförstärkningar

vidtagits, senast enligt beslut vid 1954 års riksdag.

Även överinstanserna —- vattenöverdomstolen och högsta domstolen -—

har fått känning av utvecklingen i form av en så småningom alltmer ökande

arbetskvantitet och därav förorsakad arbetsbalans, huvudsakligast i vattenöverdomstolen,

med åtföljande tidsutdräkt med målens avgörande. För att

möta de ökade kraven har provisoriska förstärkningar av vattenöverdomstolen

vidtagits. Det har emellertid nu visat sig erforderligt att tillgripa mera

genomgripande åtgärder för att man även i fråga om överinstanserna skall

kunna bemästra läget. I denna situation syntes det lämpligt att icke enbart

utreda behovet av ökad personaluppsättning utan även undersöka, huruvida

den nuvarande ordningen för fullföljd från vattendomstolarna vore ändamålsenlig

och om icke en effektiv förbättring av läget kunde åstadkommas

genom en ändrad instansordning. För att saken skulle bli grundligt belyst

har genom en särskild sakkunnig verkställts utredning angående överinstanserna

i vattenmålen och därmed sammanhängande spörsmål. I det betänkande,

som denne nu avgivit och som varit föremål för remissbehandling, har

såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen upptagits en rad olika

spörsmål angående ändringar i den nuvarande ordningen.

Utredningsmannen har till en början — med sikte på att nedbringa arbetsbelastningen

för överinstanserna och främja ett snabbare slutligt avgörande

av vattenmålen — undersökt möjligheterna till inskränkning i rätten

att fullfölja talan mot vattendomstolarnas domar.

Sådan inskränkning föreligger för närvarande icke i något avseende. Utredningen

har på denna punkt icke lett till något reformförslag. I betänkandet

har utvecklats, hurusom både principiella och praktiska skäl talar mot en

ändring i den gällande ordningen. Utredningsmannens ståndpunkt har vunnit

anslutning hos flertalet remissinstanser, och även jag vill förorda, att

den nuvarande oinskränkta befogenheten för parterna i vattenmål att fullfölja

talan till vattenöverdomstolen bibehålies. Från en vattendomstol har

framförts det uppslaget, att ersättningsfrågor först skulle prövas vid syneförrättning,

som kunde överklagas hos vattendomstol som sista instans. En

sådan ordning skulle dock icke tillgodose det behov av enhetlighet i tillämpningen,

som föreligger även beträffande värderingsfrågor, och det skulle för

övrigt bereda svårigheter att avgränsa de frågor som på detta sätt skulle behandlas

i särskild ordning. Uppslaget förefaller därför knappast realiserbart.

I detta sammanhang må emellertid framhållas, att viss begränsning i de

praktiska möjligheterna till fullföljd av talan från vattendomstolen kan föreligga

med hänsyn till reglerna om skyldighet för sökande i vattenmål att

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

gälda fastställda ersättningar, så snart han utnyttjar tillståndsbeslut som

ej vunnit laga kraft. Vidare kan i vissa fall risken för en klagande att få stå

för rättegångskostnaden i den högre instansen verka avhållande på lusten att

fullfölja talan. Till dessa frågor skall jag återkomma senare i annat sammanhang.

Den viktigaste av de frågor som utredningsmannen haft att undersöka avser

själva instansordningen i vattenmål. För närvarande överklagas

vattendomstolarnas domar hos den för hela riket gemensamma vattenöverdomstolen,

som utgör en avdelning av Svea hovrätt. Från vattenöverdomstolen

kan talan — efter särskild tillståndsprövning enligt samma grunder

som gäller för vanliga mål — fullföljas till högsta domstolen. I direktiven

för utredningen uttalades, att det kunde ifrågasättas, huruvida den vinst i

rättssäkerhet som överrättsprövningen medförde stode i rimligt förhållande

till det mycket omfattande arbete som nedlades på målen och om icke för

denna speciella art av mål en domstolsordning med tre instanser utgjorde

en onödigt stor apparat. Det framhölls även, att av de båda tänkbara alternativen

— att vattenöverdomstolen skulle bli sista instans och att målen skulle

fullföljas från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen — det förra

alternativet syntes ligga närmast till hands.

Vid sina överväganden av denna fråga har utredningsmannen ganska bestämt

avvisat utvägen att skapa ett tvåinstanssystem genom att låta målen

fullföljas direkt från vattendomstol till högsta domstolen. I detta avseende

ansluter jag mig utan större tvekan till utredningsmannens ståndpunkt. Det

kan icke heller anses vara en praktiskt framkomlig väg att söka skapa en

andra och sista instans för vattenmålen i form av en specialavdelning, anknuten

till högsta domstolen. De förslag härom, som framkommit under remissbehandlingen,

torde alltför mycket avvika från hittills godtagna organisationsformer

för att kunna komma i fråga.

Av betydligt större intresse är alternativet att helt avskilja vattenmålen

från högsta domstolen och låta vattenöverdomstolen — på lämpligt sätt omorganiserad

— utgöra sista instans. Även till detta alternativ har utredningsmannen

intagit en negativ hållning. Han har vid sitt ställningstagande fäst

avgörande vikt vid det förhållandet, att vattendomstolarnas kompetens omfattar

ej blott den egentliga vattenrätten utan även betydelsefulla delar av

andra rättsområden och sålunda ej är klart avgränsad från de allmänna domstolarnas

kompetens. Detta har lett till slutsatsen att vattenmålen ej bör

avskiljas från högsta domstolen. I sina motiv har utredningsmannen bl. a.

betonat risken för att — om högsta domstolen skildes från all befattning med

vattenmålen — ett avgörande av högsta domstolen kunde komma att skilja

sig från ett avgörande i den domstol som dömde såsom sista instans i vattenmål.

För egen del anser jag, att det i och för sig finns goda skäl för att här

välja den mera radikala lösningen och tillerkänna vattenöverdomstolen —

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

som är gemensam för hela riket — ställning såsom sista instans. Man måste

fråga sig, om den med nödvändighet tungrodda och dyrbara apparat, som

prövningen genom tre instanser av de ofta synnerligen vidlyftiga och komplicerade

vattenmålen utgör, verkligen är nödvändig för att vattenrättsskipningen

skall fungera på ett tillfredsställande sätt. De för rättsskipningen

tillgängliga personalresurserna skulle sannolikt utan egentligt men för rättssäkerheten

kunna utnyttjas på ett mera rationellt sätt, om prövningen finge

anses avslutad i och med att vattenöverdomstolen sagt sitt ord. Å andra

sidan ligger det i sakens natur, att ett system med en särskild överinstans

icke kan innefatta fullt ut lika säkra garantier för de rättssökande som ett

system med möjlighet att därutöver fullfölja talan i högsta domstolen, och

den verkställda utredningen synes ha ådagalagt, att vattenmålen icke i så

hög grad skiljer sig från de allmänna målen, att det kan anses som en naturlig

sak att giva dem en särställning beträffande möjligheterna till överprövning.

Vid övervägande av dessa motsatta synpunkter har jag stannat för

att åtminstone för närvarande släppa tanken att få till stånd ett snabbare

slutförande av vattenmålen genom att helt avskära dem från fullföljdsrätt

till högsta domstolen. Möjligheten att där begära överprövning av vattenöverdomstolens

avgöranden bör således alltjämt stå öppen.

De nu anförda synpunkterna gör sig gällande även beträffande frågan om

begränsning av möjligheterna att erhålla prövningstillstånd

i vattenmål. Den omständigheten att man för vattenmäiens del

bibehåller ett system med tre instanser för att tillförsäkra dessa mål en

lika fullgod behandling som de allmänna rättegångsmålen, utesluter visserligen

icke att man kan överväga en sådan begränsning. Det ligger därvid

nära till hands att tänka sig en ordning, enligt vilken prövningstillstånd

kunde erhållas endast då prövning hos högsta domstolen påkallas för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning eller med hänsyn till att talans prövning

eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga

(de s. k. prejudikat- och intressefallen). Men även här anmäler sig betänkligheter

mot att sätta vattenmålen i en särställning i jämförelse med de allmänna

rättegångsmålen. Såsom en konsekvens av ståndpunkten, att de båda

kategorierna i princip bör behandlas lika, bör parterna i vattenmålen vid

ansökan om prövningstillstånd äga möjlighet att åberopa samma grunder

som gäller i allmänhet.

Ett framträdande drag i den nuvarande rättegångsordningen för vattenmålen

är att underrätterna —- d. v. s. vattendomstolarna — inom sig äger

tillgång till kvalificerad teknisk sakkunskap, medan överinstanserna

arbetar utan tekniker. Redan under förarbetena till vattenlagen var frågan

om överinstansernas organisation i detta avseende föremål för livlig diskussion.

Det väsentligaste motivet till att man slutligen stannade för den

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

ordning som nu gäller torde ha varit, att man räknade med att de tekniska

frågorna skulle bli så auktoritativt bedömda vid prövningen i vattendomstolen,

att sådana frågor i praktiken icke skulle komma att fullföljas i någon

större utsträckning. Denna förväntan torde ha visat sig i stort sett riktig

beräffande det för vattenrättsskipningen lugna skedet under 1920- och

1930-talen. På senare tid har emellertid läget blivit ett annat. Målen har i

ökad utsträckning blivit av vidlyftig och komplicerad beskaffenhet, och vid

fullföljd till vattenöverdomstolen har omprövning i stor omfattning begärts

icke blott beträffande frågor av huvudsakligen rättslig karaktär utan även

beträffande sådana i vattenmålen uppkommande spörsmål, som i avsevärd

mån kräver ett tekniskt bedömande. Denna utveckling har otvivelaktigt

ställt vattenöverdomstolen inför svåra problem. Vill man bereda parterna i

vattenmålen möjligheter till en fullgod överprövning av vattendomstolarnas

avgöranden, synes det erforderligt att förstärka denna domstol med kvalificerad

teknisk expertis, och det torde vara riktigast att detta sker i den formen

att till domstolen knytes fasta befattningshavare med teknisk kompetens,

vilka ingår såsom ledamöter av domstolen. Jag vill sålunda på denna

punkt ansluta mig till utredningsmannens förslag, som livligt tillstyrkts

bl. a. av vattenöverdomstolen själv. De från några håll uttalade farhågorna

för att tyngdpunkten i vattenrättsskipningen skulle alltför mycket förskjutas

från vattendomstolarna till vattenöverdomstolen anser jag överdrivna.

Mot förslaget har vidare bl. a. framhållits att vattendomstolarna kunde

förlora sina bästa tekniska krafter genom att dessa i första hand skulle komma

i fråga för befattningarna i vattenöverdomstolen. Ej heller denna invändning

torde ha särskilt stor bärkraft. Det bör vara möjligt att tillgodose såväl

vattendomstolarnas som vattenöverdomstolens behov av kvalificerad teknisk

expertis.

I likhet med utredningsmannen anser jag, att särskilda åtgärder för att

förse högsta domstolen med teknisk sakkunskap vid behandlingen av vattenmålen

ej är påkallade. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det

givetvis är vanskligt att på förhand bedöma, vilken inverkan vattenöverdomstolens

förstärkning med tekniker kan komma att fa beträffande högsta

domstolens praxis i fråga om beviljande av prövningstillstånd. Men det torde

vara berättigat att antaga, att vattenöverdomstolen efter denna förstärkning

skall vinna en ökad auktoritet, som tar sig uttryck i att parterna mera

sällan finner anledning att fullfölja talan i rent tekniska frågor.

Det må nämnas att under remissbehandlingen ifrågasatts ett återupplivande

av den före nya rättegångsbalkens genomförande förefintliga möjligheten

— för såväl vattendomstolarna som överinstanserna — att tillkalla

särskild sakkunnig med befogenhet att deltaga i överläggningen till dom.

Förslag i denna riktning har framförts även tidigare (se prop. 1954: 23 s.

74). En sådan ordning innebär en ganska markerad principiell avvikelse

från rättegångsbalkens reglering av sakkunniginstitutet, och ehuru vissa

praktiska fördelar måhända stode att vinna därmed, är jag ej beredd att

upptaga detta förslag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Vad slutligen angår frågan om kammarkollegiets representation

i vattenöverdomstolen vill jag betona, att kollegiets representant

i domstolen enligt samstämmiga vittnesbörd gjort en god insats

inom vattenrättsskipningen. Det synes emellertid stå ganska klart, att denna

representation icke lämpligen bör bibehållas, sedan vattenöverdomstolen

kompletterats med tekniska ledamöter. Såsom utredningsmannen framhållit

skulle en sammansättning med såväl tekniker som en administrativ ledamot

jämte de lagfarna ledamöterna ge upphov till en mindre lämplig organisation.

Bortsett från att det kan diskuteras, huruvida det i princip är

lämpligt att kollegiet med sin uppgift att bevaka vissa allmänna intressen i

vattenmål förenar representantskap i vattenöverdomstolen, bör alltså, såsom

en konsekvens av förstärkningen med tekniker, någon ledamot av kammarkollegiet

icke vidare ingå i vattenöverdomstolen.

Av det anförda framgår, att jag — efter den belysning som de här föreliggande

problemen fått genom den verkställda utredningen — ej kan

tillstyrka någon annan reform i fråga om överinstanserna i vattenmål än

att vattenöverdomstolen förses med tekniska ledamöter och att i samband

därmed kammarkollegiets representation i nämnda domstol upphör. Efter

denna omorganisation torde vattenöverdomstolen bli i stånd att arbeta

mera effektivt än hittills, men de svårigheter som uppkommit för domstolen

genom den starkt ökade arbetsbelastningen kan ej till fullo bemästras genom

en reform av denna innebörd. Åtgärder torde därför få vidtagas även för

utökning av själva personaluppsättningen, så att domstolen kan arbeta på

flera avdelningar. Detta ärende kommer att anmälas i 1955 års statsverksproposition.

I det följande behandlas de ändringar i 11 kap. vattenlagen som påkallas

av den förordade ändringen i vattenöverdomstolens sammansättning.

Reformen kräver därjämte viss omarbetning av den i administrativ ordning

utfärdade arbetsordningen för rikets hovrätter.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad i det föregående anförts bär upprättats förslag till lag

om ändring i 11 kap. vattenlagen. Beträffande de föreslagna lagändringarna

får jag, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra

följande.

16 §

I sin gällande lydelse innehåller denna paragraf en regel om vattenöverdomstolens

sammansättning (ordföranden å en av Svea hovrätts avdelningar

såsom ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i

kammarkollegiet). Andra stycket innehåller en särregel om vattenöverdomstolens

sammansättning vid behandlingen av vissa ärenden, avseende frågor

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 127

av administrativ natur eller angående måls beredande m. m., och i tredje

stycket har Kungl. Maj:t fått bemyndigande att bestämma, i vilken omfattning

förberedande åtgärder må vidtagas av hovrättsledamot i vattenöverdomstolen

eller tjänsteman vid denna.

Utredningsmannen har föreslagit, att vattenöverdomstolen skall vara dornför

med tre lagfarna och två tekniska ledamöter; dock att i mål, för vars

bedömande tillgång till särskild teknisk sakkunskap icke finnes erforderlig,

vattenöverdomstolen skulle vara domför med fyra lagfarna ledamöter.

Utredningsmannen — som utgått från att den ene teknikern skulle representera

vattenbyggnadsteknisk och den andre agrikulturteknisk sakkunskap

■— utvecklar närmare sitt förslag på följande sätt:

I den mån ej målen i vattenöverdomstolen handläggas helt utan tekniska

ledamöter, torde båda teknikerna alltid böra deltaga, alltså även i mai dar

de tekniska frågorna helt eller övervägande ligga inom det ena specialområdet.

Det är nämligen av stor betydelse att den tekniker, som har att i

första hand taga ställning till de tekniska frågorna i ett mal, får tillfälle

att diskutera dessa med en annan — likaledes under domaransvar arbetande

— tekniker, som även kan kontrollera den förres beräkningar o. s. v.

Jämväl med hänsyn till samspelet mellan det juridiska och det tekniska

elementet i domstolen är det av värde, att teknikerna äro tva. Det ligger

nämligen i sakens natur, att ett juristkollegium, som endast har tillgång

till en teknisk expert, i allmänhet tämligen kritiklöst följer dennes mening

i tekniska frågor, även om experten i verkligheten gjort sig skyldig till en

felbedömning. Tjänstgör däremot två tekniker i domstolen, bil juristerna

i händelse av meningsskiljaktighet mellan teknikerna tvingade att soka bilda

sig en egen uppfattning om vilken mening som är bast grundad. Med

någon tillspetsning kan man därför säga att, om teknikerna äro tva i stallet

för endast en, så stärker detta i själva verket på ett önskvärt satt det

juridiska elementets ställning gentemot det tekniska.

Vidare har utredningsmannen framhållit, att det tekniska elementet i

vattenöverdomstolen icke borde vara svagare organiserat än i underinstansen.

För vattendomstolarna gällde såsom huvudregel, att två ingenjörer

skulle tjänstgöra i domstolen. Med en ingenjör vore vattendomstolen domför

allenast där anläggning, företag eller åtgärd, varom i målet vore fråga,

vore utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och ej heller berörde

motstående intresse av någon betydelse (11 kap. 2 § första stycket vatten
-

lagen). Utredningsmannen anför vidare:

I behandlingen av mål, där en mera utpräglad intressemotsättning föreligger,

skola alltså alltid två ingenjörer deltaga, även om de tekniska frågorna

i målet helt ligga på den ene ingenjörens specialområde. För målens

behandling i vattenöverdomstolen bör samma grundsats uppehållas. Fn bestämmelse,

motsvarande den för vattendomstolarna gällande, att bagatellmål

kunna handläggas med endast en ingenjör, skulle knappast få någon

praktisk betydelse, eftersom redan den omständigheten, att ett mål tulltoljes

till vattenöverdomstolen, visar förefintligheten av eu utpräglad intressemotsättning.

I mål där de tekniska frågorna helt eller övervägande ligga

inom det ena specialområdet — t. ex. det vattenbyggnadstekniska — ar

det givetvis i och för sig mindre rationellt, att en av ingenjörerna företrä
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

der det andra specialområdet. Denna anmärkning träffar i någon mån även

den gällande ordningen vid vattendomstolarna men får obestridligen större

tyngd när det gäller tekniker i vattenöverdomstolen, eftersom det är "anska

vanligt att mål, i vilka vattendomstolen haft att taga ställning till en mängd

tekniska frågor av skiftande beskaffenhet, fullföljas endast i någon speciell

Iråga. Betydelsen av anmärkningen bör dock ej överdrivas.

I det vid betänkandet fogade lagförslaget har första stycket i 16 § omredigerats

med anledning av att tekniker skulle ingå i vattenöverdomstolen,

medan å andra sidan det i domstolen nu deltagande kammarrådet skulle

upphöra att vara ledamot däri. Enligt förslaget skall i lagrummet stadgas,

att för deltagande i Svea hovrätts verksamhet såsom vattenöverdomstol skall

vid hovrätten vara anställda, förutom lagfarna ledamöter enligt vad i rättegångsbalken

sägs, ledamöter med synnerlig sakkunskap och erfarenhet i

vattenfrågors tekniska behandling (tekniska ledamöter). Utredningsmannen

har till förslaget gjort följande kommentar:

Hänvisningen till rättegångsbalken avser 2 kap. 3 § första stycket, enligt

vdket,{ hovratt skola finnas president, en eller flera lagmän samt hovrättsråd,

alla lagfarna. Antalet tekniska ledamöter, som skola vara anställda vid

Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomstol, har icke — lika litet

som antalet lagmän och hovrättsråd vid de olika hovrätterna — ansetts

behova angivas i lag utan endast i den årliga personalförteckningen, till vilken

arbetsordningen för hovrätterna hänvisar.

Det nuvarande andra stycket i 16 § har i förslaget fått utgå. Utredningsmannen

anför härom:

Den praktiska innebörden av stadgandet är att ledamoten av kammarkollegiet

icke behöver närvara vid behandling av där uppräknade frågor.

AY dYssa aro. fråg0I\ om ledigheter och förordnanden vid vattendomstolarna

. n*or? tm administrativa ärenden. Bestämmelser om hovrätts sammansättning

vid behandling av administrativa ärenden, vilka avse de allmänna

domstolarna, äro numera icke upptagna i lag utan endast i hovrätternas arhetsordnmg.

Det torde icke finnas någon anledning att bibehålla en annan

tortattningstekmk i fråga om ärenden, vilka vattenöverdomstolen har att

tian dl agga i egenskap av chefsmyndighet för vattendomstolarna. Om det anses

lämpligt att de tekniska ledamöterna i större eller mindre utsträckning

elrias från deltagande i behandlingen av sådana administrativa ärenden,

som handlaggas på avdelning eller i plenum, kan detta ske genom bestämmelser

i arbetsordningen. De till den dömande verksamheten hänförliga fråg°f;

so,n uppräknas i nuvarande andra stycket, avser endast åtgärder för

måls beredande. Stadgandet har i denna del ingen praktisk betvdelse vid

Sldan av bestämmelsen i paragrafens sista stycke, vilken bibehållits i sak

oforandrad i förslaget.

I stallet för det nuvarande andra stycket, som sålunda fått utgå, har i

förslaget införts särskilda domförhetsregler i överensstämmelse med utredningsmannens

förut återgivna överväganden. De föreslagna domförhetsreglerna

innehåller i motsats till det nuvarande första stycket ingenting om

ordförandeskapet i vattenöverdomstolen. Utredningsmannen har påpekat,

att säl skild föreskrift i detta hänseende redan med nu gällande arbetsordning

som stadgade, att Svea hovrätts verksamhet som vattenöverdom
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

stol skulle utövas av en bestämd avdelning av hovrätten finge anses

överflödig och givetvis bleve det i lika hög grad, om arbetsordningen ändrades

därhän, att verksamheten skulle utövas av två bestämda avdelningar.

Beträffande tekniska ledamöter stadgas i förslaget endast att de tekniska

ledamöterna skall vara två. Föreskrifter om de olika ämnesområden de

skall representera bör enligt utredningsmannen upptagas i arbetsordningen

(jfr, beträffande vattenrättsingenjörerna, It kap. 2 § vattenlagen och 3 §

vattendomstolsstadgan).

Vattenöverdomstolen har biträtt utredningsmannens uppfattning beträffande

domförheten. På grund av den skarpa motsättning, som numera rådde

mellan skilda intressen i vattenmål, vore det icke lämpligt, vare sig sakligt

eller med hänsyn till allmänhetens förtroende för rättsskipningen, att

låta endast den vattenb^ggnadstekniska eller den agrikulturtekmska expertisen

bli företrädd i vattenöverdomstolen. Vattenöverdomstolen fortsätter.

I överensstämmelse med utredningsmannen vill vattenöverdomstolen vidare

framhålla att, därest vattenöverdomstolen göres domfor med, iorutom

de juridiska ledamöterna, endast en tekniker, detta kommer att medtora

en icke önskvärd försvagning av vattenöverdomstolens organisation i jämförelse

med vattendomstolarnas samt dessutom vara agnat att försvagandet

juridiska elementet gentemot det tekniska. Såsom utredningsmannen påpekat

torde en bestämmelse, motsvarande den för vattendomstolarna gallande,

nämligen att bagatellmål kunna handläggas med endast en ingenjör, knappast

få någon praktisk betydelse för vattenöverdomstolens del.

Kammarkollegiet finner det knappast motiverat att i ett vattenmål i överinstansen

engagera två tekniker av den anledningen, att motsättningarna

mellan uppfattningarna hos en vattenbyggnadstekniker och en agrikulturtekniker

skulle leda till ömsesidig kritik och teknikerna därigenom balan
-

sera varandra. Kollegiet fortsätter:

Uttalandet att ett juristkollegium tämligen kritiklöst skulle följa en tekniker,

även om denne i verkligheten gjort sig skyldig till en felbedömning,

förefaller vara en omotiverad underskattning av de Övriga ledamöternas

omdöme och pliktkänsla. Varje ledamot är givetvis skyldig att bilda sig en

egen uppfattning i målet i hela dess vidd, vare sig han ar tekniker eller icke.

Utredningsmannen medger att det skulle vara mindre rationellt att ha tva

tekniker i ett mål, där fullföljden endast avser en speciell fråga, men framhåller

att betydelsen av en dylik anmärkning icke bor överdrivas, bragan ai

emellertid av icke ringa betydelse, eftersom ett stort antal mål endast ror

speciella frågor. Kollegiet anser det meningslöst att ha med en •vattenbyggnadstekniker,

när målet i vattenöverdomstolen galler endast t. ex. omfattningen

av jordbruksskador, eller eu agrikulturtekmker, nar målet ror t ex.

beräkning av ersättningskraft och tvisten gäller avskrivningstiden for olika

delar av anläggningen.

Departementschefen. Av skäl som närmare utvecklats i den allmänna

motiveringen bör sammansättningen av vattenöverdomstolen ändras så, att

i domstolen ingår dels lagfarna ledamöter och dels ledamöter med teknisk

sakkunskap. Möjlighet bör finnas alt uppdela domstolen på en eller flera

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

skelningar av hovrätten. För de tekniska ledamöterna vill jag föreslå benämningen

vattenrättsråd. Denna benämning torde alltså böra användas i

lagtexten i stället för uttrycket teknisk ledamot. Vattenrättsråden skall utnämnas

av Konungen. Det synes ej behövligt att angiva att vattenrättsråden

skali ha »synnerlig» sakkunskap och erfarenhet. Utan att det behöver

komma till särskilt uttryck i lagtexten är det givet, att man bör eftersträva

att till vattenöverdomstolen förvärva tekniker med höga kvalifikationer.

I fråga om domförheten anser jag det icke tillrådligt att uppställa så stela

regler som utredningsmannen föreslagit. Inom en så liten organisation som

det har galler skulle, med den av utredningsmannen föreslagna ordningen,

möjligheterna att bedriva arbetet effektivt alltför mycket begränsas. Då vattenrattsråden

är på resa för undersökning på platsen eller eljest upptagna

av utredning i vidlyftiga mål, skulle domstolens arbete med en stor del av

målen fördröjas, om det ovillkorligen krävdes att vattenrättsråden skulle

deltaga i alla mål utom sådana där teknisk sakkunskap icke finnes vara erforderlig.

Man torde alltså få nöja sig med att låta domstolen efter eget bedömande

utnyttja vattenrättsrådens arbetskraft och kunnande. I anslutning

till bestämmelsen i 2 kap. 4 § rättegångsbalken om hovrätts domförhet kan

det därför lämpligen stadgas allenast att vattenöverdomstolen är domför

med fyra ledamöter och att högst fem må sitta i rätten. Det bör dock uttryckligen

föreskrivas, att minst tre av ledamöterna skall vara lagfarna. Med denna

ordning kan sammansättningen anpassas efter vad som finnes lämpligt

i varje särskilt fall. Det är givet att i mål, där tekniska frågor av någon betydelse

är föremål för bedömande, den normala ordningen bör vara att två

vattenrättsråd ingår i domstolen jämte tre lagfarna ledamöter.

Regler om vattenöverdomstolens organisation och domförhet bör i enlighet

med det nu anförda upptagas i första och andra styckena av 11 kap. 16 §

vattenlagen. Nuvarande andra stycket kan av skäl som utredningsmannen

anfört utgå ur paragrafen. Tredje stycket kvarstår i sin nuvarande lydelse

med endast en formell ändring.

106 §

Förevarande paragraf har i sin gällande lydelse i första stycket ett stadgande,

som gör åtskilliga av de beträffande förfarandet i vattenmål gällande

reglerna tillämpliga å förfarandet i vattenöverdomstolen. Bland dessa

regler återfinnes 97 §, som handlar om skyldighet för sökande i ansökningsmal

att förskjuta vissa kostnader m. m. Däremot är de särskilda reglerna

om rättegångskostnad vid vattendomstol (65 och 93 §§) ej tillämpliga å

rattegången i vattenöverdomstolen. Härom gäller således, enligt hänvisningen

i 11 kap. 1 § vattenlagen, de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Andra

stycket i 106 § innehåller en regel om att kostnad för sakkunnig eller

särskild undersökning i vattenöverdomstolen i vissa fall skall enligt vattenoverdomstolens

bestämmande förskjutas och gäldas av statsverket.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Utredningsmannen har i sitt betänkande upptagit frågan om vattenöverdomstolens

arbetsformer efter den föreslagna omorganisationen och därom

anfört följande.

Tvistemål, som fullföljas från de allmänna domstolarna, skola normalt

även i högre rätt avgöras efter huvudförhandling. De möjligheter hovrätt

har att avgöra sådana mål på handlingarna äro ganska snävt begiänsad^

(50 kap. 21 § rättegångsbalken). För vattenmål gälla enligt It kap. 105 §

vattenlagen liberalare regler. Dessa mål må i vattenöverdomstolen avgöras

utan huvudförhandling, där sådan finnes sakna betydelse för prövningen.

Ha parterna å ömse sidor begärt huvudförhandling, skall dock sadan äga

rum, om den ej uppenbarligen skulle vara utan betydelse. Bevis genom syn

på stället får enligt samma lagrum upptagas i vattenöverdomstolen, allenast

om synnerliga skäl därtill äro.

I praktiken avgöras de allra flesta vattenmål i vattenöverdomstolen pa

handlingarna. Sålunda förekonuno under åren 1948—1953 blott fem huvudförhandlingar,

varav tre i förening med syn på stället. Vid utsättandet av de

sistnämnda huvudförhandlingarna torde synen ha betraktats såsom det primära,

under det att möjligheten till muntlig förhandling spelat en mera

underordnad roll. Enbart syn har under nämnda tid hållits i två mål.

Att förfarandet i vattenöverdomstolen av praktiska skäl icke kan göras

muntligt i samma utsträckning som i vanliga vädjande mål är uppenbart.

Även efter genomförandet av den här föreslagna omorganisationen måste

avgörandet i allmänhet grundas huvudsakligen på en föredragning av handlingarna.

Emellertid blir vattenöverdomstolen genom tillgången till teknisk

sakkunskap otvivelaktigt bättre skickad såväl att träda i direkt kontakt

med parterna och deras representanter som att anställa iakttagelser på platsen.

Detta betyder i åtskilliga fall ökade möjligheter för domstolen att bilda

sig en riktig uppfattning om tvistefrågorna i målen. Dessa möjligheter böra

— inom ramen för vad personalresurserna medge — också begagnas i den

mån det kan anses försvarligt med hänsyn till kostnaderna i det särskilda

fallet. Därvid är att märka, att vattenmålen ej sällan röra så stora värden,

att kostnadssynpunkten — oavsett om kostnaderna skola bäras av part eller

bestridas med statsmedel---icke rimligen bör få hindra, att dom
stolslörfarandet

gestaltas på det sätt som bäst tjänar utredningen.

Om vattenöverdomstolen håller huvudförhandling, behöver fördenskull

icke hela utredningen i målet framläggas vid huvudförhandlingen. Stadgandet

i It kap. 58 § vattenlagen, enligt vilket vattendomstols utslag skall grundas

å vad vid syn eller annan förhandling förekommit inför vattendomstolen

och handlingarna i övrigt innehålla, skall nämligen på grund av hänvisningen

i 106 § samma kap. äga motsvarande tillämpning i vattenöverdomstolen.

Möjlighet finnes sålunda att i varje särskilt fall begränsa huvudförhandlingen

till sådana frågor, där en muntlig förhandling kan vara till

nytta. I detta sammanhang må uppmärksamheten även fästas på stadgandet

i 105 § andra stycket. Enligt detta stadgande må, när huvudförhandling

äger rum, utredningen i den omfattning vattenöverdomstolen bestämmer

framläggas genom domstolens försorg. En mer eller mindre utförlig föredragning

i parternas närvaro av vad handlingarna innehålla i en viss fråga

kan alltså lämnas såsom underlag för ett följande meningsutbyte och bidraga

till att göra detta mera lättfattligt och koncentrerat, över huvud torde

huvudförhandlingar i vattenöverdomstolen i allmänhet icke alltför strängt

böra bindas vid (let vanliga schemat för huvudförhandling i fullföljda tvistemål.

De böra i stället få karaktären av en tämligen fri diskussion rörande

de i det särskilda fallet aktuella tekniska och juridiska spörsmålen en

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. J\laj:ts proposition nr 127

diskussion som givet-vis skall följa en viss plan och försiggå i ordnade former.

Det bör anses naturligt att — såsom ofta sker vid vattendomstolarna

även domstolens olika ledamöter deltaga i diskussionen och begära de

närmare upplysningar rörande bl. a. tekniska frågor, som de finna behövliga.

En huvudförhandling av denna karaktär kan sannolikt i åtskilliga fall ge

ledamöterna ett bättre grepp om målen än enbart en föredragning ''kan göra.

Med hänsyn bl. a. till kostnaderna är den uppenbart, att vattenöverdomstolen

även i sin nya gestalt bör iakttaga återhållsamhet beträffande utsättande

av syner på platsen (med domfört antal ledamöter). Bestämmelsen

att bevis genom syn på stället må upptagas allenast om synnerliga skäl därtill

äio synes därför kunna bibehållas.---Däremot kommer det säker
ligen

att visa sig lämpligt, att vattenöverdomstolens tekniker i ganska stor

utsträckning företaga undersökningar på platsen. Om teknikerna skola

bli till avsedd nytta, torde i själva verket en stor del av deras tid böra ägnas

åt sadana undersökningar. Särskilda bestämmelser i ämnet, motsvarande

dem som för vattendomstolarnas del upptagits i 11 kap. 45 § 2 mom., äro

erforderliga. Bestämmelserna torde böra ge vattenöverdomstolen möjlighet

att föl ordna, att även en lagfaren ledamot — i allmänhet givetvis referenten

— skall närvara vid undersökningen.

I detta sammanhang har utredningsmannen även uppmärksammat frågan

om parternas skyldighet att bära kostnaden för syner och undersökningar

1 vattenöverdomstolen. Angående detta spörsmål har utredningsmannen anfört

följande.

Beträffande rättegången i första instans gäller enligt 11 kap. 97 § vattenlagen

att sökande i ansökningsmål — respektive kärande i stämningsmål

och klagande i besvärs- och underställningsmål — är pliktig att förskjuta

vissa kostnader, bl. a. gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallas av domstolen,

och eisattmng för undersökning, som enligt 45 § 1 mom. företages av sådan

sakkunnig, samt gottgörelse ( = reseersättning -f- traktamente) åt vattendomstolens

ledamöter och sekreterare för inställelse vid domstolens sammantrade,

där detta hålles vid syn å stället, eller vid undersökning enligt 45 g

2 mom. Parts skyldighet att förskjuta reseersättning åt domstolens ledamöter

och sekreterare gäller dock endast resa från den järnvägs- eller

angbatsstation, som ligger närmast sammanträdesplatsen; resan i övrigt

betalas av statsmedel. Huruvida kostnad, som part förskjutit, skall helt

eller delvis ersättas honom av annan part, avgöres enligt de regler, som för

ohka slag av vattenmål gälla beträffande rättegångskostnader i allmänhet.

Detta betyder, att kostnaden i ansökningsmål mestadels stannar på sökanden

(65 g), medan den i stämningsmål i princip skall bäras av den tappande

parten (1 § sista stycket, jfrt med 18 kap. 1 § rättegångsbalken). Angående

besvärs- och underställningsmål, se 93 g.

Bestämmelserna i ll kap. 97 g skola enligt 106 g i tillämpliga delar gälla

rattegangen i vattenöverdomstolen. Vad i det förra lagrummet föreskrives

011j, so^an<ie, kärande eller klagande skall därvid tillämpas å den som i

vattenöverdomstolen fullföljt talan. Visst undantag från vad sålunda stad''7,

er beträffande kostnad, som föranledes av att vattenöverdomstolen

tillkallar sakkunnig. Vattenöverdomstolen har nämligen möjlighet att, efter

vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt, förordna, att gottgorelse

åt den sakkunnige och ersättning för undersökning å platsen som

foretages av denne, skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket

I motiven till denna undantagsbestämmelse, som tillkom vid departementsbehandlingen

av förslaget till ändringar i vattenlagen i samband med

nya rattegangsbalkens ikraftträdande, erinrade departementschefen om att

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

kostnaden för sakkunnigt biträde åt vattenöverdomstolen dittills betalats av

det allmänna. Enligt förslaget skulle vattenlagens särskilda bestämmelser

om tillkallande av sakkunniga upphävas och nya rättegångsbalkens regler i

ämnet bli tillämpliga även i vattenmål. Om övergången till det nya systemet

skulle medföra, att ersättning till sakkunnig i vattenöverdomstolen alltid

skulle förskjutas av den som fullföljt talan och i allmänhet slutligen gäldas

av tappande part, kunde detta enligt departementschefens mening vara förenat

med vissa olägenheter. Särskilt i fall då i ansökningsmål talan fullföljdes

av någon sökandens motpart syntes möjlighet böra finnas alt låta ersättning

till sakkunnig bestridas av det allmänna, men även eljest när sakkunnig

tillkallades för att vattenöverdomstolen skulle kunna bedöma en teknisk

fråga, kunde det vara påkallat, att det allmänna svarade för kostnaden.

Även kostnad för undersökning på platsen, som den sakkunnige utförde,

borde i de åsyftade fallen kunna åläggas statsverket.

Om nu i lagen införas bestämmelser om undersökning på platsen genom

vattenöverdomstolens tekniska ledamöter eller en av dem, eventuellt med

biträde av en lagfaren ledamot, bör i konsekvens med de ovan relaterade

föreskrifterna huvudregeln beträffande ersättning till deltagarna i undersökningen

vara den, att ersättningen skall förskjutas av den som fullföljt

talan i vattenöverdomstolen och slutligen gäldas av den i vattenöverdomstolen

tappande parten. I fråga om parts skyldighet att förskjuta och gälda

resekostnad bör sådan undersökning — i analogi med vad som gäller för

rättegången i första instans — vara jämställd med syn av domstolen i dess

helhet. Skyldigheten skall alltså ej avse längre resa än från närmaste järnvägs-

eller ångbåtsstation. De skäl, som föranlett den särskilda bestämmelsen

i 11 kap. 106 § rörande gottgörelse åt av vattenöverdomstolen tillkallad

sakkunnig och ersättning för undersökning, som företages av sådan sakkunnig,

torde vidare motivera, att vattenöverdomstolen jämväl beträffande

undersökningar på platsen, verkställda av domstolens egna tekniker, får

möjlighet att efter skälighetsprövning lägga kostnaden — även i den män

den i princip skall bäras av part — på statsverket. Då någon skillnad ej

heller i detta hänseende bör föreligga mellan sammanträde med syn (med

fulltalig domstol) och undersökning, bör den erforderliga bestämmelsen i

ämnet avse båda slagen av förrättningar. Att bestämmelsen i fråga om sammanträde

med syn kommer att innebära en ändring i förhållande till vad

som nu gäller framgår av det ovan anförda. Med hänsyn till att det kräves

synnerliga skäl för att vattenöverdomstolen skall få hålla syn blir dock

denna ändring av ganska liten praktisk betydelse. Skulle ändringen verka i

den riktningen, att vattenöverdomstolen bleve något mera benägen än hittills

att anse synnerliga skäl för syn föreligga, torde detta icke behöva ingiva

några betänkligheter.

Enligt det anförda har utredningsmannen föreslagit, att i 106 § skall inlagas

bestämmelser om undersökning på stället genom vattenöverdomstolens

tekniska ledamöter eller en av dem, eventuellt i närvaro jämväl av en

lagfaren ledamot. Bestämmelserna ansluter sig nära till vad 45 § 2 mom. innehåller

om undersökning på stället genom vattenrättsingenjörerna eller en

av dem och hänvisar delvis till nämnda lagrum. Vidare har i förslaget undantagsregeln

beträffande gottgörelse åt sakkunnig utsträckts att gälla såväl

kostnad för undersökning å platsen enligt de föreslagna bestämmelserna

som kostnad för syn av vattenöverdomstolen i domför sammansättning. I

anslutning till dessa kompletteringar av 106 § har vissa formella jämkningar

i lagrummet vidtagits.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Vid remissbehandlingen har utredningsmannens förslag beträffande undersökning

på platsen genom de tekniska ledamöterna allmänt tillstyrkts.

Pa flera hall understrykes betydelsen av att de tekniska ledamöterna verkställer

sadana undersökningar. Kndast kammarkollegiet ställer sig avvisande.

Kollegiet finner förslaget i denna del strida mot principerna för handläggningen

inom en kollegial domstol, där alla ledamöterna bör ha samma

möjligheter att bilda sig en uppfattning om frågorna och icke behöva lita

på vissa ledamöters bättre information. Teknikerna skulle härigenom få en

alltför auktoritativ ställning gentemot övriga ledamöter. Förhållandena kunde

enligt kollegiets mening icke jämföras med förhållandena i vattendomstolen,

där alla ledamöter besökte platsen och hade möjlighet att genom

självsyn bilda sig en uppfattning, om icke i alla detaljer så dock i huvudsak.

Vattenrättsdomaren Lindberg har uttalat, att det — åtminstone för vattendomstolarnas

del — borde skapas möjlighet att i samband med överläggning

till dom verkställa kompletterande undersökning på platsen utan den

stora apparat och den kostnad för parterna som följde av att kallelse till

undersökningar och protokollföring däröver måste ske.

Sveriges advokatsamfund anser, att skyldigheten att förskjuta kostnad

för syn eller undersökning borde åvila sökanden även då talan fullföljts av

motpart samt att motparten borde åläggas återbetalningsskyldighet allenast

då den fullföljda talan varit uppenbart ogrundad. För en ekonomiskt mindre

välsituerad part, till vilken kategori i varje fall majoriteten av sakägarna i

de stora ansökningsmålen vore att hänföra, kunde förskotteringsskyldigheten

bli oskäligt betungande och kanske till och med äventyra partens möjligheter

att fullfölja talan till vattenöverdomstolen. Länsstyrelsen i Jämtlands

län och vattenrättsdomaren Viklund framför samma synpunkter. Vattenöverdomstolen

har funnit en lagändring i den angivna riktningen påkallad

men har förordat att spörsmålet, då det nära sammanhängde med

frågan vem som slutligen skulle gälda rättegångskostnad i överinstans, icke

upptoges i förevarande sammanhang utan gjordes till föremål för särskild

utredning.

Riksförbundet landsbygdens folk anser att sökanden borde svara för samtliga

rättegångskostnader i vattenöverdomstolen och hänvisar till expropriationslagens

reglering av motsvarande fråga (se 67 § expropriationslagen).

Slutligen må anmärkas, att vattenrättsdomaren Ahlström framfört det förslaget,

att vattendomstols och vattenöverdomstols resekostnader även i vad

de avsåge resa från järnvägs- eller ångbåtsstation närmast sammanträdesplatsen

borde läggas å statsverket. Den nuvarande regeln ledde emellanåt

till ett tidsödande uträkningsarbete för att fördela kostnaderna på särskilda

parter i de olika mål, i vilka förrättning hållits under en domstolsresa. Vattenöverdomstolen

tillstyrker ändring i enlighet med denne vattenrättsdomares

förslag.

Departementschefen. Vid vattendomstol kan vattenrättsingenjörerna eller

en av dem få i uppdrag att, med eller utan biträde av vattenrättsnämnde
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj ds proposition nr 127

männen, verkställa särskild undersökning å stället. Denna möjlighet, som

grundas på en bestämmelse i It kap. 45 § 2 mom. vattenlagen, ar av stor

praktisk betydelse och utnyttjas flitigt. Om vattenöverdomstolen utrustas

med fasta tekniker, står det tämligen klart att en motsvarande möjlighet

bör beredas även inom denna instans. Såsom framhållits av utredningsmannen

och även understrukits i flera remissutlåtanden bör de tekniska ledamöterna

i väsentlig omfattning ägna sig åt sådana undersökningar. I nära överensstämmelse

med vad utredningsmannen föreslagit bör sålunda i 106 § införas

ett stadgande om att vattenöverdomstolen må uppdraga åt vattenrättsråd

att verkställa undersökning å stället. Som regel torde det vara tillfyllest

att undersökningen verkställes av ett av vattenrättsråden, men i komplicerade

fall kan det tänkas att undersökningen kräver närvaro av två vattenrättsråd.

Även lagfaren ledamot bör kunna närvara, när så finnes lämpligt.

1 fråga om underrättelse till parterna och beträffande protokoll bör därvid

de i 45 § 2 mom. stadgade grunderna gälla.

En vattenrättsdomare har i detta sammanhang väckt tanken, att det borde

skapas möjlighet att i samband med överläggning till dom verkställa

kompletterande undersökning på platsen utan den omgång och den kostnad

för parterna som följer av att kallelse till undersökningar och protokollföring

däröver måste ske. Detta förslag — som även avser vattendomstolarna och

som torde ha större aktualitet för dem än för vattenöverdomstolen — kan

måhända ha praktiska motiv för sig, men av principiella skäl är jag ej

beredd att framlägga förslag om en lagregel i detta avseende.

I fråga om kostnaderna för undersökningar, som verkställes av vattenöverdomstolens

tekniska ledamöter, har utredningsmannen föreslagit att

såsom huvudregel skall gälla samma grundsats som för närvarande galler

för undersökning genom sakkunnig, utsedd av vattenöverdomstolen, nämligen

att kostnaden skall förskjutas av den som fullföljt talan i vattenöverdomstolen

och slutligen gäldas av den tappande parten. Den i nuvarande

andra stycket av 196 § upptagna undantagsregeln, som ger vattenoverdomstolen

möjlighet att bestämma, att kostnad för sakkunnig och särskild

undersökning i vissa fall skall förskjutas och gäldas av statsverket, har i

samband härmed i förslaget utsträckts att gälla jämväl undersökningar genom

de tekniska ledamöterna och syn av vattenöverdomstolen i dess helhet.

Vid remissbehandlingen av förslaget har emellertid från flera håll framkommit

yrkanden om att sökande i ansökningsmål skall — oberoende av

partsställningen i vattenöverdomstolen — i princip vara skyldig att förskjuta

och gälda kostnad för syn eller undersökning. En remissinstans har

gått ytterligare ett steg och begärt att sökande regelmässigt skall åläggas

att betala alla rättegångskostnader i vattenöverdomstolen.

Det gäller här att taga ställning till i vad mån den för rättegången vid vattendomstolarna

gällande grundsatsen att sökanden i ansökningsmål i princip

är skyldig att gälda alla med målets behandling förenade kostnader såväl

kostnader för syner och särskilda undersökningar som motparternas rättegångskostnader

— bör tillämpas jämväl vid överrattsprocessen. Jag vill

4 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 127

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

erinra om att motsvarande spörsmål beträffande expropriationsmålen i samband

med 1949 års ändringar i expropriationslagstiftningen erhöll sin lösning

i den riktningen, att den som utsättes för ett expropriationsförfarande

i princip är berättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstolen

som i överinstanserna. Här gäller alltså en annan ordning

än för xattenmålen, beträffande vilka rätten till ersättning för kostnader

i högre rätt är, liksom i de allmänna rättegångsmålen, beroende av utgången

av rättegången därstädes. Det kan givetvis ifrågasättas, om det är

befogat att upprätthålla denna skillnad mellan expropriationsmålen och de

med dem i regel tämligen likartade ansökningsmålen enligt vattenlagen. De

skäl som föranlett den för expropriationsmålen gällande ordningen (jfr

andra lagutskottets uti. 1949:34) torde göra sig gällande även beträffande

vattenmålen. Risken att få stå för dryga rättegångskostnader är sannolikt

ett starkt avhållande moment, då en ekonomiskt mindre välsituerad sakägare

skall taga ställning till om han skall fullfölja talan mot vattendomstolens

dom. Frågan är emellertid mera komplicerad för vattenmålen än för

expropriationsmålen. Bl. a. torde böra beaktas att även sökanden i ansökningsmål

i ett viktigt avseende lider faktisk inskränkning i sina möjligheter

att utnyttja överrättsprocessen, nämligen i det fall då han tager ett av

vattendomstol meddelat tillstånd i anspråk innan tillståndsbeslutet vunnit

laga kraft. Han är då pliktig att gälda de i tillståndsbeslutet föreskrivna

ersättningarna utan möjlighet att återkräva dem, om de vid fullföljd till

högre instans skulle bestämmas till lägre belopp. Rättegångskostnadsfrågan

torde böra ses i belysning av spörsmålet om eventuell revision av vattenlagens

regler i detta avseende. Jag vill nämna att 1945 års vattenlagssakkunniga

för ett par år sedan framlagt förslag om en sådan revision, till vilket

förslag ställning ännu ej har tagits. Det må även anmärkas att det visat sig

finnas en ganska stark opinion för en uppmjukning av expropriationslagens

regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna (se tredje lagutskottets

uti. 1953: 31). Jag anser mig på grund av det anförda ej kunna utan

en grundligare undersökning taga ställning till det här föreliggande problemet.

Jag vill sålunda i detta sammanhang begränsa mig till att föreslå lagändring

i överensstämmelse med utredningsmannens förslag. Detta innebär,

som förut nämnts, att kostnad för undersökning genom vattenöverdomstolens

tekniska ledamöter skall liksom kostnader för annan av domstolen föranstaltad

sakkunnigutredning i princip förskjutas av den som fullföljt talan

i ^attenöverdomstolen och slutligen — enligt de allmänna grunderna i rättegångsbalken

— gäldas av den som tappar där, och vidare att den nuvarande

undantagsregeln, som ger vattenöverdomstolen möjlighet att i vissa fall bestämma

att undersökningskostnad skall förskjutas och gäldas av statsverket,

utsträckes att gälla undersökning genom de tekniska ledamöterna och

syn av vattenöverdomstolen i dess helhet.

Vid remissbehandlingen har även i detta sammanhang framförts det förslaget,

att de nuvarande reglerna om gäldandet av resekostnad vid syn och

undersökning skulle förenklas till undvikande av tidsödande uträknings
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

arbete. Detta förslag synes beaktansvärt, men jag anser mig ej böra upptaga

detsamma utan att det föreligger någon undersökning om dess ekonomiska

konsekvenser.

Enligt det nu anförda har 106 § omarbetats i de avseenden utredningsmannen

föreslagit. I samband härmed har den i stadgandet upptagna särskilda

regeln beträffande kostnad i brottmål, där den tilltalade är häktad,

fått utgå, eftersom den uppenbarligen saknar praktisk betydelse.

106 a §

Denna paragraf saknar motsvarighet i vattenlagen i dess nuvarande lydelse.

Utredningsmannen har framhållit, att ett tekniskt element i en domstol

innebär en möjlighet för införande i målen — så att säga på en bakväg

— av teknisk utredning och tekniska resonemang, som icke korame under

parternas granskning före domens meddelande. Härom anför utredningsmannen:
Det

förekommer sålunda ej sällan, att vattendomstolarnas avgöranden i

tekniska frågor icke följa de linjer, som under målets behandling uppdragits

av parterna och deras sakkunniga, utan grundas pa av vattenrattsingenjörerna

självständigt företagna utredningar och beräkningar. Vid fullföljd

till högre instans finns därvid möjlighet för den klagande parten att

kritisera vattendomstolens bedömning och att inkomma med utredning till

stöd för partens egna synpunkter, vilket allt kan granskas och bemotas av

motparten. Om nu tekniker skola vara ledamöter även i yattenoverdomstolen

kunna de på samma sätt komma med nya synpunkter pa fullföljda

tekniska frågor och föreslå problemlösningar, som ej tidigare vant på tal.

Om detta material kominer till parternas kännedom först genom yattenöverdomstolens

dom, kunna de icke förrän i högsta domstolen kritisera

detsamma och bemöta det med egna utredningar.

Utredningsmannen har påpekat, att i princip numera ny utredning och

bevisning icke får förebringas i högsta domstolen. I 55 kap. 13 § nya rättegångsbalken

stadgades sålunda, att part i tvistemål ej finge i högsta domstolen

till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare

förebragts, med mindre han gjorde sannolikt, att han ej kunnat åberopa

omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller eljest haft giltig ursäkt

att ej göra det. Utredningsmannen fortsätter:

I den här tänkta situationen — då vattcnöverdomstolens dom grundas på

material, som domstolsteknikerna framlagt vid domstolens interna överläggningar

— skulle givetvis part, som fullföljde talan till högsta domstolen,

anses ha giltig ursäkt för att han ej tidigare åberopat den utredning och

bevisning, han i målets nya läge ville begagna sig av. Det kan emellertid

icke anses tillfredsställande, att själva domstolsorgamsationen — narmare

bestämt förekomsten av tekniska ledamöter i mellamnstansen — på detta

sätt framtvingar avsteg från en deklarerad huvudprincip för instansordningen.

Bestämmelser om teknikers deltagande i rättsskipningen i vattenö

ver dom stolen böra därför kompletteras med ett stadgande av innehall att,

om vattenöverdomstolen vid överläggning till dom finner, att teknisk utred
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

ning eller beräkning, som parterna ej förut haft tillfälle att yttra sig över,

bör läggas till grund för domen, sådant tillfälle skall beredas dem innan

domen beslutas.

Vattenöveidomstolen har uttalat, att av den föreslagna bestämmelsens utformning

icke otvetydigt framginge i vilken utsträckning bestämmelsen vore

avsedd att tillämpas. Vattenöverdomstolen yttrar:

Därest avsikten är att ålägga vattenöverdomstolen skyldighet att i varje

tall, då vattenöverdomstolens tekniker vid sina beräkningar kommit till

annat resultat än vattendomstolens tekniker eller parterna, låta parterna

yttra sig över beräkningarna, skulle bestämmelsen komma att medföra -—

torutom ökat arbete för vattenöverdomstolen och parterna samt stegrade

rättegångskostnader —- icke oväsentligt uppskov med avgörandet av målen.

~ '' '' Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden finner vattenöverdom
stolen

det olämpligt att i vattenlagen införa en bestämmelse med så vidsträckt

räckvidd. Därest åter den föreslagna bestämmelsen är avsedd att tilllampas

endast i sådana sällan förekommande fall, då vattenöverdomstolens

avgörande i en teknisk fråga grundas på en av domstolens tekniker åstadkommen

utredning som är för parterna helt främmande, göra sig de anförda

betänkligheterna mot bestämmelsen icke gällande med sådan styrka att bestämmelsen

kan anses olämplig. Den bör då emellertid erhålla en sådan utformning

att av densamma med full tydlighet framgår att den avser endast

sådana undantagsfall som nyss sagts.

Vatt enrätts domarna Thelin och Schirén har föreslagit, att stadgandet

måtte avfattas så, att därav framginge att tillfälle till yttrande skulle beredas

part allenast i fall då ny teknisk utredning eller beräkning ledde till

ett från underinstansens bedömande avsevärt avvikande resultat. Det syntes

också lämpligt att parterna finge yttra sig i ett tidigare skede av målets

behandling än utredningsmannen tänkt sig; tillfälle till yttrande borde beredas

dem redan före överläggningen till dom så snart det inom överinstansen

ansåges kunna ifrågasättas att lägga den nya utredningen eller beräkningen

till grund för domen.

En utsträckning av parternas yttranderätt till att gälla jämväl de vattenrättsingenjörer

som deltagit i det överklagade avgörandet, föreslås av

vattenrättsdomarna Thelin och Schirén samt vattenrättsingenjörerna Hartzell,

Svensson, Nilsson och Zickerman. Även svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund samt svenska teknologföreningen har ansett, att en dylik

rätt för vattendomstolarnas ingenjörer kunde vara av stor betydelse i de

fall, då skillnaden i uppfattning mellan de båda instanserna vore betydande

eller av principiell natur. Vattenöverdomstolen har för sin del ifrågasatt

lämpligheten över huvud av att skyldighet föreskreves för vattenöverdomstolen

att bereda vattenrättsingenjörerna tillfälle att yttra sig. Målens avgörande

komme därigenom att ytterligare fördröjas samtidigt som dessa ingenjörers

redan förut betydande arbetsbörda skulle ökas. Vattenöverdomstolen

påpekar, att någon motsvarande skyldighet icke funnes stadgad för

överinstanserna beträffande mål vid de allmänna domstolarna.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen utvecklat kan vattenöverdomstolens

förstärkning med teknisk expertis i vissa fall medföra att nya

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

tekniska utredningar och resonemang införes på ett sent stadium av målens

behandling. En bestämmelse bör införas, som förebygger att sådant nytt

material kommer som en överraskning för parterna i vattenöverdomstolens

dom. Jag anser dock i likhet med vattenöverdomstolen, att bestämmelsen

ej bör få fullt så vidsträckt tillämpning som utredningsmannen föreslagit.

Skyldighet att låta parterna taga del av utredningen bör sålunda föreligga

endast då i denna framförts beräkningar och synpunkter, som i väsentlig män

avviker från vad tidigare framkommit i målet. Det torde uttryckligen böra

angivas att det skall vara fråga om utredning verkställd av vattenrättsråd;

beträffande utredningar genom andra sakkunniga är det tillfyllest med reglerna

i 11 kap. 45 § 1 inom., vilka enligt 106 § gäller även för vattenöverdomstolen.

Yttranderätt bör föreligga ej endast i själva slutskedet av vattenöverdomstolens

behandling av målet utan i förekommande fall även på

ett tidigare stadium. För att markera detta torde det i utredningsmannens

förslag använda uttrycket »vid överläggning till dom» böra uteslutas.

Något stadgande om skyldighet för vattenöverdomstolen att inhämta yttrande

från vattenrättsingenjör anser jag mig ej böra fororda. Det bör som

hittills få ankomma på vattenöverdomstolen att efter omständigheterna bestämma

om yttrande från underinstansen eller ledamot av denna skall inhämtas.

108 §.

Utredningsmannen har anfört:

Enligt andra stycket av denna § i dess nuvarande lydelse skola stadgandena

i 103—106 §§, som reglera förfarandet i vattenöverdomstolen aga motsvarande

tillämpning i fråga om högsta domstolen. Upptagandet i 1 9

av bestämmelser om undersökning på stället genom vattenoverdomstolens

tekniska ledamöter har nödvändiggjort en inskränkning i hänvisningen till

nämnda paragraf, eftersom inga tekniska ledamöter skola finnas i högsta

domstolen. Ändringarna i övrigt i 106 § komma till följd av hänvisningen i

förevarande paragraf att på en punkt medföra en saklig ändring aven

högsta domstolens del, nämligen så till vida, att högsta domstolen får rnojlighet

att förordna, att sådan kostnad för av domstolen företagen syn å stallet,

som enligt huvudreglerna i 97 § skulle förskjutas och gäldas av part, i

stället skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket. Ändringen

torde icke få någon praktisk betydelse; åtminstone har syn av högsta

domstolen i vattenmål hittills aldrig förekommit.

Departementschefen. Jag har intet att erinra mot utredningsmannens förslag.

I redaktionellt avseende torde emellertid en förenkling kunna ske så,

att det angives att 103—106 §§ i tillämpliga delar skall gälla i fråga om

högsta domstolen. Med denna formulering uteslutes undersökning enligt

106 § andra stycket i dess nya lydelse, eftersom tekniska ledamöter ej ingår

i högsta domstolen.

Övergångsbestämmelserna

Beträffande övergångsförhållandena har utredningsmannen anfört följande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Med hänsyn till den stora balans, som föreligger i vattenöverdomstolen,

är det önskvärt, att de nya reglerna om domstolens sammansättning m. m.

bli tillämpliga även i mål som inkommit före ikraftträdandet. Eljest skulle

i själva verket omorganisationen under flera år huvudsakligen stanna på

papperet. Å andra sidan är det uppenbart, att en ovillkorlig skyldighet

att efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande alltid tillämpa dessa i

vissa fall skulle kunna föranleda en myckenhet dubbelarbete och långvarig

tidsutdräkt. Särskilt gäller givetvis detta beträffande mål, som vid

ikraftträdandet redan helt eller delvis föredragits. Att med beaktande av

de nu anförda synpunkterna uppställa en entydig och klar och tillika praktisk

regel om vilka mål, som skola handläggas enligt de gamla respektive

de nya bestämmelserna, synes icke vara möjligt. Det är nödvändigt att i

viss mån låta avgörandet bli beroende av en lämplighetsprövning. I enlighet

härmed har för mål, vilka inkommit till vattenöverdomstolen före den

nya lagens ikraftträdande, föreslagits ett stadgande av innehåll, att lagen

skall aga tillämpning endast om därigenom ej förorsakas omgång eller olägenhet

av någon betydelse.

Departementschefen. På de av utredningsmannen anförda skälen torde

en särskild övergångsregel böra införas beträffande mål som inkommit till

vattenöverdomstolen före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen, övergångsregeln

torde böra avfattas så, att äldre lag skall gälla för dessa mål,

om tillämpning av nya lagen skulle förorsaka väsentligt dröjsmål med avgörandet.

Jag vill emellertid betona vikten av att de nya reglerna i möjligaste

mån bringas i tillämpning även beträffande äldre mål.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1955.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

55

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 16, 106 och 108 §§ vattenlagen den

28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives dels ock att i samma kap. skall införas en ny paragraf, betecknad

106 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

16 §.

Vid utövandet av sin verksamhet

som vattenöverdomstol skall Svea

hovrätt bestå av ordföranden å en av

hovrättens divisioner såsom ordförande,

tre andra ledamöter i hovrätten

samt en ledamot i kammarkollegiet.

Är fråga allenast om ledighet för

vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör

eller vattenrättssekreterare eller

om förordnande av ställföreträdare

för dem eller om föreläggande att i

vattenmål inkomma med handlingar

eller om utsättande av ny tid eller

beviljande av anstånd med avseende

å ingivande av handling eller vidtagande

av annan åtgärd i dylikt mål,

må hovrätten vara sammansatt såsom

vid handläggning av andra mål

än vattenmål.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning

åtgärd, som avser allenast

måls beredande, må vidtagas av hovråttsledamot

i vattenöverdomstolen

eller av tjänsteman vid denna.

För fullgörande av Svea hovrätts

uppgift såsom vattenöverdomstol skola,

förutom lagfarna ledamöter enligt

vad i rättegångsbalken sågs, finnas

vatt enrätts råd. Dessa skola vara

i vattenfrågors tekniska behandling

sakkunniga och erfarna. Vattenrättsråd

utnämnas av Konungen.

Vattenöverdomstolen vare domför

med fyra ledamöter, av vilka minst

tre åro lagfarna. Ej må flera än fem

sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning

åtgärd, som avser allenast

måls beredande, må vidtagas av lagfaren

ledamot i vattenöverdomstolen

eller av tjänsteman vid denna.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:839.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,

45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,

67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar

gälla om vattenöverdomstolen och

måls behandling därstädes. Vad i

97 § föreskrives om sökande, kärande

eller klagande skall avse den, som

i vattenöverdomstolen fullföljt talan;

har i brottmål talan fullföljts av den

tilltalade och är han häktad, skall

dock kostnad, som eljest skulle åligga

honom, gäldas av statsverket.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig,

som tillkallats av vattenöverdomstolen,

samt ersättning för sådan

på uppdrag av vattenöverdomstolen

hållen undersökning, som avses i

45 § 1 mom., äge domstolen, efter

vad med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt, förordna, att kostnaden

skall förskjutas av allmänna

medel och gäldas av statsverket.

i §.

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,

45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,

67 och 97 §§ skola, såvitt angår 97 §

med iakttagande av vad nedan i denna

§ sågs, i tillämpliga delar gälla om

vattenöverdomstolen och måls behandling

därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så

finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd

att verkställa undersökning

å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren

ledamot år närvarande vid undersökningen,

äge vattenöverdomstolen

förordna härom. I fråga om undersökning,

som nu sagts, skall vad

45 § 2 mom. innehåller om underrättelse

till parterna och om protokoll

ävensom, i den mån ej annat följer

av vad nedan i denna § sägs, vad

i 97 § stadgas beträffande kostnad

för undersökning enligt nämnda

mom. äga motsvarande tillämpning.

Då på grund av bestämmelserna i

första eller andra stycket stadgandena

i 97 § tillämpas å mål i vattenöverdomstolen,

skall vad i nämnda

§ föreskrives om sökande, kärande

eller klagande avse den, som i vattenöverdomstolen

fullföljt talan.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig,

som tillkallats av vattenöverdomstolen.

samt ersättning för sådan

på uppdrag av vattenöverdomstolen

hållen undersökning, som avses i

45 § 1 mom., äge domstolen, efter

vad med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt, förordna, att kostnaden

skall förskjutas av allmänna

medel och gäldas av statsverket. Lag

samma vare beträffande sådan kostnad

för vattenöverdomstolens syn å

stället eller för undersökning enligt

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

andra stycket av denna §, som eljest

skulle åligga part.

106 a §.

Sådan av vattenråttsråd beträffande

fråga av teknisk beskaffenhet

framlagd utredning, som i väsentlig

mån avviker från vad tidigare framkommit

i målet, må ej läggas till

grund för vattenöverdomstolens dom

eller beslut, med mindre parterna beretts

tillfälle att yttra sig över utredningen.

108 §

Talan mot---högsta domsto
len.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående

rättegången i vattenöverdomstolen

skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om högsta domstolen.

Talan mot — —--högsta domsto
len.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående

rättegången i vattenöverdomstolen

skall i tillämpliga delar gälla

i fråga om högsta domstolen.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1955.

Med avseende å mål, som före

nämnda dag inkommit till vattenöverdomstolen,

skall, om tillämpning av

nya lagen skulle förorsaka väsentligt

dröjsmål med avgörandet, äldre lag

i stället gälla.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 februari

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 14 januari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 17 december 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet P. Bergsten.

Lagrådet yttrade:

I sin ursprungliga lydelse innehöll vattenlagen såväl för vattendomstolarna

som för överinstanserna särskilda bestämmelser om rätt att tillkalla

sakkunniga. För vattenöverdomstolen föreskrevs att, om mål angick fråga

för vars bedömande fordrades särskilda fackkunskaper, domstolen ägde

till biträde åt sig tillkalla i sådant ämne sakkunnig person. Beträffande sådan

sakkunnig stadgades att han borde övervara målets föredragning och

att han ägde deltaga i överläggning rörande detsamma. Efter föredragningen

men innan målet företogs till avgörande skulle han till domstolen avgiva

skriftligt yttrande rörande de delar av målet, i vilka hans sakkunskap

tagits i anspråk.

I samband med processreformens genomförande blevo nu nämnda bestämmelser

upphävda genom lagstiftning år 1946 på förslag av processlagberedningen,

som anförde att nya rättegångsbalkens regler om sakkunniga

borde gälla även i vattenmål. Ändringen — som innebär att sakkunnig i

princip icke äger deltaga i domstolens enskilda överläggningar eller över

huvud ställa sin sakkunskap till domstolens tjänst i andra former än dem

rättegångsbalken anvisar för upptagande av bevisning — bör ses även mot

bakgrunden av beredningens allmänna uttalanden rörande avvikelser från

den allmänna domstolsorganisationen. Härom anförde beredningen bl. a.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

(SOU 1944: 10 s. 4) att även bevisning i fråga som krävde särskild fackkunskap

borde införas i rättegången enligt de allmänna reglerna om bevisning,

varigenom den sakkunniges utredning bleve föremål för förhandling

och granskning från parternas sida och tillfälle lämnades till förebringande

av motbevisning; att utredning av detta slag tillhandahölles domstolen av

dess egna ledamöter och utan granskning från parternas sida kunde ur

rättssäkerhetens synpunkt ej anses tillfredsställande. Organisationen av vattendomstolarna,

vari vattenrättsingenjörer ingå som ledamöter, lämnades

emellertid orubbad.

Det är givet att samma principiella skäl som förestavade 1946 års lagändring

kunna anföras mot den nu föreslagna anordningen med tekniskt

sakkunniga som ledamöter av vattenöverdomstolen, ej minst med hänsyn

till gällande regler om fullföljdsrätten till högsta domstolen, vilka medföra

att vattenöverdomstolen i stor utsträckning blir sista instans i vattenmål.

Likväl finner sig lagrådet på grund av vad i remissprotokollet anförts rörande

behovet att förstärka vattenöverdomstolen ej böra ställa sig avvisande

till den föreslagna reformen. Med hänsyn till rättssäkerheten måste emellertid

tillses att parterna, då de ha verkligt intresse därav, före målets avgörande

genom lagakraftägande dom bliva i tillfälle att granska den utredning

som genom de tekniska ledamöterna framlägges i malet och utlåta

sig däröver.

I 106 a § i förslaget har upptagits en bestämmelse för det fall, att under

målets behandling i vattenöverdomstolen någon av de båda teknikerna i

domstolen rörande fråga av teknisk beskaffenhet framlägger utredning, som

i en eller annan form — t. ex. genom nya resonemang och synpunkter, nya

beräkningar eller förslag till nya problemlösningar —- i malet inför material,

som är för parterna mer eller mindre främmande. Det spörsmål paragrafen

reglerar är, huruvida dylik utredning skall få läggas till grund för vattenöverdomstolens

dom utan att parterna haft tillfälle att yttra sig däröver.

Den mening utredningsmannen härutinnan företrädde eller att så icke får

ske, utan att parterna alltid skola ha tillfälle yttra sig innan domen beslutas,

är tydligen den, som bäst låter sig förena med den princip, varåt

rättegångsbalkens regler om bevisning genom sakkunnig giva uttryck. Emellertid

är uppenbart att om man i stället för att lita till möjligheten att införskaffa

bevisning genom utomstående sakkunnig väljer utvägen att utrusta

domstolen med tekniker, parterna icke i motsvarande utsträckning

kunna beredas tillfälle att innan dom meddelas bemöta vad teknikern har

att andraga. Det är i sådant avseende tillräckligt att hänvisa till att enligt

sakens natur de tekniska ledamöternas synpunkter icke alltid iklädas skriftlig

form utan i större eller mindre utsträckning delgivas de övriga ledamöterna

allenast genom muntliga uttalanden under rättens enskilda överläggningar.

Mot eu anordning som medför att part först i högsta domstolen blir i

tillfälle att förebringa den utredning han vill åberopa gentemot nytt material

som teknisk ledamot av vattenöverdomstolen infört i målet kan, såsom

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

utredningsmannen framhållit, anföras att en sådan anordning strider mot

rättegångsbalkens princip, att ny utredning och bevisning icke får förebringas

i högsta domstolen. Endast på grund av en undantagsbestämmelse,

enligt vilken sådant dock medgives part som gör sannolikt att han ej kunnat

åberopa de nya omständigheterna och bevisen vid lägre rätt eller eljest

haft giltig ursäkt att ej göra det, har part, som i högsta domstolen vill gendriva

den tekniske ledamotens utredning, möjlighet att där å sin sida förebringa

nytt material.

Avgörande synes emellertid böra vara vilka verkningar de olika anordningar

som äro tänkbara skulle medföra i fråga om domstolsbehandlingens

fortgång, fullföljdsförhållandena och andra praktiska spörsmål. Ifall parterna

skola få yttra sig så snart teknisk ledamots utredning avviker från

vad förut framkommit, även om det inskränker sig till mindre korrigeringar

av beräkningar som förut äro kända, skulle ofta nog olägenheten av uppskovet

med målets avgörande icke motsvaras av någon praktisk fördel. Om

det återigen även i sådana fall, då utredningen i mera betydande utsträckning

innefattar nytt tekniskt material, skall kunna förekomma, att parterna

icke före avgörandet i vattenöverdomstolen få yttra sig över utredningen,

synes detta med nödvändighet leda till att målen i större utsträckning än

eljest skulle ha skett fullföljas till högsta domstolen. Det kan nämligen förmodas,

att part som vattenöverdomstolens dom gått emot ofta redan på

grund av tänkbarheten, att utgången skulle blivit en annan, om han fått

tillfälle att bemöta den nya utredningen, finner sig föranlåten att draga

målet under högsta domstolens prövning. Och det måste antagas att i åtskilliga

sådana fall vattenöverdomstolens dom ej skulle ha överklagats,

om töre domen tillfälle beretts parterna att yttra sig över utredningen med

påföljd att vattenöverdomstolen antingen i domen tagit hänsyn till vad part

haft att invända eller, om så ej skett, genom domen klargjort att vad parten

till bemötande av utredningen förebragt icke funnits bärande.

Det säger sig självt att i de fall, då underlåtenheten att låta parterna redan

i vattenöverdomstolen yttra sig över den nya tekniska utredningen leder

till en eljest utebliven behandling av målet i högsta domstolen, den sammanlagda

tiden för domstolsbehandlingen icke genom underlåtenheten kommer

att nedgå utan tvärtom att avsevärt ökas. Härtill kommer kostnadsökningen

för parterna och olägenheten av att andra måls avgörande i högsta

domstolen fördröjes genom det arbete som måste ägnas åt det fullföljda

vattenmålet. Den menligaste påföljden är dock måhända den, att det slutiiga

avgörandet i en övervägande teknisk fråga, som förut behandlats i två

instanser med teknisk sakkunskap representerad i domstolen, kommer att

lörläggas till en domstol utan teknisk expertis. Det måste uppenbarligen

möta svårigheter för högsta domstolen att finna en sakkunnig, vars auktoritet

obestridligen är större än den som bör tillkomma teknisk ledamot av

vattenöverdomstolen. Och vad angår utvägen att infordra yttrande från vatlenöverdomstolen

eller någon av dess tekniska ledamöter, ter den sig, oavsett

huruvida denne ledamot finner sig böra hävda den ståndpunkt han

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj As proposition nr 127

förut intagit eller tvärtom ändrar uppfattning i anledning av utredning som

part i högsta domstolen förebragt, ur flera synpunkter mindre lycklig.

Det kan starkt ifrågasättas huruvida de olägenheter, som sålunda skulle

vara förenade med att vattenmål i ökad utsträckning fullföljdes till högsta

domstolen i tekniska frågor, vunnit tillräckligt beaktande vid utformningen

av 106a §, enligt vilken skyldighet för vattenöverdomstolen att låta parterna

yttra sig över av teknisk ledamot framlagd utredning, som lägges till grund

för domen, skulle föreligga allenast när utredningen i väsentlig mån avviker

från vad tidigare framkommit i målet. Lagrådet vill förorda att lydelsen av

paragrafen jämkas så, att däri först uttalas att utredning varom här är

fråga icke må läggas till grund för dom eller beslut med mindre parterna

beretts tillfälle att yttra sig över utredningen samt att härtill lägges att parterna

dock icke behöva höras, om utredningen i allenast oväsentlig mån avviker

från vad tidigare framkommit i målet.

Ehuru regeln i 106a § endast avser frågor av teknisk beskaffenhet följer

uppenbarligen av allmänna processuella grundsatser att samma förfarande

hör iakttagas om vattenrättsråd, t. ex. genom undersökning på stället, verkställer

utredning angående faktiska förhållanden som ej kunna sägas vara

av teknisk art.

I lagärendet hava, bland andra åtgärder till främjande av vattenmåls

snabba avgörande, varit föremål för övervägande även att göra vattenöverdomstolen

till sista instans i vattenmål eller att begränsa möjligheten att

erhålla tillstånd till prövning i högsta domstolen av dylika mål. Såväl i

dessa som andra frågor berörande instansordningen innebär emellertid förslaget

bibehållande av gällande regler, vilket synes lagrådet vara välgrundat.

I anslutning till vad i dessa hänseenden anförts vill lagrådet framhålla ett

särskilt spörsmål beträffande fullföljd till högsta domstolen som icke synes

ha berörts. Enligt 54 kap. It § rättegångsbalken gäller, att om prövningstillstånd

meddelas tillståndet gäller domen eller beslutet i dess helhet. Även

då tillstånd exempelvis föranledes av domens innehåll i en rent juridisk

fråga kommer alltså prövningen i högsta domstolen att omfatta jämväl alla

andra frågor som avses med partens fullföljda talan och detta oavsett om

mellan de olika frågorna råder sammanhang. Om prövningstillstånd kunde

meddelas beträffande viss fråga eller viss del av målet, skulle högsta domstolens

behandling av vattenmålen ej sällan kunna avsevärt beskäras. Tydligen

skulle detta vara till fördel för målens snabba behandling; och att

härigenom tekniska frågor i större utsträckning än för närvarande kunde

undantagas från högsta domstolens prövning synes i och för sig motiverat

som följd av förstärkningen av den tekniska sakkunskapen i vattenöverdomstolen.

Frågan om dylik partiell dispens synes emellertid icke kunna

lösas i detta sammanhang.

I fråga om vattenöverdomstolen torde, jämte de åtgärder i syfte att ernå

snabbare och säkrare behandling av vattenmålen som avses med förevarande

lagförslag och ett framlagt förslag om utökning av antalet lagfarna

ledamöter, även böra övervägas åtgärder för att beträffande dylika leda
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

möter åstadkomma önskvärd kontinuitet i domstolens sammansättning. De

föreslagna förändringarna i domstolens sammansättning synas nämligen

icke få till följd att kravet på erfarenhet om vattenmål hos de lagfarna ledamöterna

erhåller mindre betydelse. Fasthellre lärer det utgöra en förutsättning

för att samarbetet mellan lagfarna och tekniska ledamöter skall

giva bästa möjliga resultat, att de lagfarna ledamöterna äga viss förtrogenhet

med de i vattenmål vanligast förekommande tekniska spörsmålen. Vidare

kommer uteslutandet av kammarkollegiets representant ur vattenöverdomstolen

att medföra ökat behov av att genom kontinuitet i dess sammansättning

säkerställa att hos de lagfarna ledamöterna finnes nödig erfarenhet

och sakkunskap även beträffande de administrativa frågor som kunna

ingå i prövningen av vattenmål.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

63

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråder.

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 11 februari 1955 avgivna utlåtande över det

till lagrådet den 17 december 1954 remitterade förslaget till lag om ändring i

11 kap. vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att

lagförslaget, med ändring av 106 a § i överensstämmelse med lagrådets yrkande

samt med några redaktionella jämkningar i 106 §, måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:210 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majts proposition med förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels och en i anledning av propositi s. 1 i texten
  2. 3LU 1955:16 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels ock en i anledning av propositionen väckt mo s. 1 i texten