Sök i Ratio Lex

Angående barnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården m. m.j

1955-02-25 · 50 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:129, Angående barnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården m. m.j

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

1

Nr 129

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående barnmorskeväsendets

organisation och den förebyggande mödravården

m. m.j given Stockholms slott den 25 februari

1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas ett av medicinalstyrelsen framlagt förslag rörande

barnmorskeväsendets organisation, syftande till en rationalisering

av den öppna förlossningsvården och ett bättre tillvaratagande av distrilctsbarnmorskornas

arbetskraft. I anslutning härtill föreslås vissa ändringar

i grunderna för statsbidrag till distriktsbarnmorskornas avlöning.

Den förebyggande mödravården föreslås skola utvidgas och intensifieras

i vissa hänseenden. Sålunda föreslås, att mödravården skall omfatta kostnadsfri

skärmbildsundersökning i vissa fall samt mödragymnastik. En

utvidgad eftervård för nyblivna mödrar, omfattande en tid av åtta veckor

efter förlossningen med rätt till läkarkontroll och kostnadsfria läkemedel

i viss utsträckning inom den statsunderstödda mödravårdens ram, föreslås

kunna införas av de huvudmän, som så önskar.

Slutligen förordas en försöksverksamhet med speciell kontroll av havande

kvinnor, lidande av vissa sjukdomar.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 129

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 februari 1955.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström,

Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om barnmorskeväsendets

organisation och den förebyggande mödravården m. m.

I. Inledning

I skrivelse den 19 juni 1948, nr 332, i anledning av riksdagens år 1947

församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för

tiden den 1 juli 1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner anhöll riksdagen,

i överensstämmelse med vad statsutskottet föreslagit i utlåtande

nr 153/1948, punkt 9, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av

den lör distriktsbarnmorskeväsendet gällande organisationen. Framställningen

grundade sig på revisorernas konstaterande, att utvecklingen av

förlossningsvården under de senaste decennierna gått i riktning mot en

stark ökning av antalet anstaltsförlossningar, varför det vore angeläget, att

åtgärder vidtoges i syfte att inom ramen för gällande organisation ernå en

förbätti ad samverkan mellan den slutna och öppna förlossningsvården.

Med skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 september 1951 överlämnade medicinalstyrelsen

en framställning av Svenska barnmorskeförbundet om ändring

av förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av distriktsbarnmorskor

m. m., innebärande att distriktsbarnmorskorna skulle åläggas

att obligatoriskt biträda inom förebyggande mödravård.

Sedermera hemställde medicinalstyrelsen den 3 september 1952 om bemyndigande

att utreda fragan om en eventuell omläggning av barnmorskeväsendet,

innefattande dels ett utökat rationellt samarbete mellan de olika

personalkategorierna inom såväl öppen och sluten förlossningsvård som

hälso- och sjukvård, dels ock en intensifierad förebyggande mödravård.

Genom beslut den 31 oktober 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen

att i samråd med de experter, som chefen för inrikesdepartemen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 129

tet därtill förordnade, med beaktande av vad i statsutskottets berörda utlåtande

anförts före fastställande av de planer för den öppna förlossningsvårdens

tillgodoseende, som skulle gälla efter utgången av år 1953, verkställa

utredning rörande frågan om en omläggning av barnmorskeväsendet

i riket och därmed sammanhängande spörsmål. Svenska barnmorskeförbundeis

nyssberörda framställning överlämnades härjämte till medicinalstyrelsen

för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades sedermera förste

provinsialläkaren i Kristianstads län H. Bolin, ledamoten av riksdagens

första kammare köpmannen F. L. Franzon, första distriktssköterskan Astrid

Herbst, Nyköping, fru Marianne Mårtensson, Svedala, och distrikt sbarnmorskan

Edith Sundqvist, Vuollerim, samt ordföranden i Svenska barnmorskeförbundet

Ellen Erup att såsom experter biträda medicinalstyrelsen

vid utredningsarbetet.

Med skrivelse den 21 augusti 1954 har medicinalstyrelsen överlämnat ett

förslag angående barnmorskeväsendets organisation och förebyggande

mödravård, i samråd med experterna utarbetat av en inom medicinalstyrelsen

utsedd delegation — i det följande kallad utredningen — bestående av

byråchefen H. Rahm, föredraganden i ärenden rörande förlossningsvård

m. m. V. Westberg och byråbarnmorskan Astrid Anderson.

Över förslaget har yttranden avgivits av statskontoret, styrelsen för

statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i samtliga län utom Norrbottens

län, efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare och i

förekommande fall förste stadsläkare, landstingens förvaltningsutskott resp.

hälsovårdsberedningar i samtliga län utom Kalmar läns södra och Värmlands

läns, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg,

Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle, styrelserna för Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet, Svenska barnmorskeförbundet,

Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening,

styrelsen för barnmorskeläroanstalten i Göteborg, Kvinnliga legitimerade

sjukgymnasters riksförbund, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets

kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund.

Vad medicinalstyrelsen särskilt anfört i den nyssberörda skrivelsen den

21 augusti 1954 redovisar jag i det följande i samband med yttrandena över

utredningens förslag.

Vissa av de i utredningsförslaget behandlade frågorna avser ändringar i

förordningen den 30 juni 1943 om anställande av distriktsbarnmorskor

in. in. Jag avser att senare denna dag föreslå Kungl. Maj:t, att i särskild

proposition underställa riksdagen förslag till ny förordning om distriktsbarnmorskor.

I det följande avser jag att huvudsakligen beröra av utredningen

upptagna anslagsfrågor och därmed sammanhängande organisatoriska

spörsmål, som är av natur att böra föreläggas riksdagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12f)

II. Barnmorskeväsendets organisation m. m.

Nuvarande förhållanden

Gällande bestämmelser. De huvudsakliga bestämmelserna rörande den

öppna förlossningsvården återfinnes i förordningen den 30 juni 1943 (nr

570; ändr. 239/1947 och 36/1952) om anställande av distriktsbarnmorskor

m. m.

För tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp skall

riket vara indelat i barnmorskedistrikt. Varje landstingsområde samt varje

stad, som icke deltager i landsting, skall utgöra ett barnmorskedistrikt. Medicinalstyrelsen

äger dock förordna, att stad, som ej deltager i landsting,

skall undantagas från distriktsindelningen, under villkor att staden träffar

avtal med tillräckligt antal barnmorskor att fullgöra distriktsbarnmorskas

uppgifter inom förlossningsvården.

Ledningen av barnmorskeväsendet inom varje barnmorskedistrikt tillkommer

en barnmorskestyrelse. Sådan styrelse är inom distrikt, som

utgöres av landstingsområde, hälsovårdsberedningen och inom distrikt, som

utgöres av stad, efter dess bestämmande hälsovårdsnämnden eller en särskild

styrelse.

Barnmorskestyrelsen skall för distriktet anställa det antal distriktsbarnmorskor,

som medicinalstyrelsen efter förslag av barnmorskestyrelsen bestämmer.

Anställningen skall ske tills vidare med viss i anställningsavtalet

bestämd uppsägningstid. Styrelsen skall anvisa distriktsbarnmorska visst

område inom distriktet, där hon i första hand skall utöva sin verksamhet,

samt bestämma hennes stationeringsort.

Det åligger distriktsbarnmorska 1) att utan ersättning av den vårdade

lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och

lämna eftervård åt kvinnor, som efter förlossning vårdas i hemmet, 2) att

tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drives eller erhåller driftbidrag av

landstinget eller staden, 3) att biträda i förebyggande mödra- och barnavard

och vid barnavårdsnämnds befattning med ärenden om mödrahjälp,

samt 4) att biträda i sådan sjukvård, som utövas i hemmen.

Tjänstgöring, som avses under 2)—4), åligger distriktsbarnmorskan endast

i den mån barnmorskestyrelsen anvisat henne sådan tjänstgöring. Såvitt

avser befattning med ärenden om mödrahjälp må sådan anvisning meddelas

endast efter framställning av barnavårdsnämnd. Medicinalstyrelsen

har att utfärda närmare föreskrifter rörande den omfattning, i vilken

distriktsbarnmorska må anlitas för hemsjukvård.

Finner medicinalstyrelsen antalet distriktsbarnmorskor inom visst distrikt

uppenbarligen överstiga behovet, äger styrelsen ålägga barnmorska inom

sådant distrikt att antaga anställning, som erbjudes henne av barnmorskestyrelse

inom annat distrikt.

Den omedelbara tillsynen över distriktsbarnmorska åligger den tjänsteläkare,

inom vars tjänstgöringsområde barnmorskans stationeringsort är

belägen.

Till landsting och stad, som icke deltager i landsting, utgår statsbidrag till

bestridande av kostnaderna för distriktsbarnmorskas avlöning m. m. enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 129 o

kungörelsen i ämnet den 30 juni 1947 (nr 429) med däri genom kungörelser

nr 637/1949 och 263/1952 gjorda ändringar. Bestämmelserna innehåller i

huvudsak följande.

För varje distriktsbarnmorskebefattning, som under minst tre fjärdedelar

av ett och samma kalenderår uppehållits av legitimerad barnmorska,

utgår statsbidrag för kalenderåret med belopp motsvarande halva lönen för

helt år enligt lönegrad Ca 14, löneklass 16, å löneplan 1 i statens löneplansförordning

eller, i fråga om befattning med vilken ej är förenad full sysselsättning,

lönegrad Ca 13, löneklass 15. För den tid utöver tre månader av

kalenderåret, som befattningshavaren jämlikt anvisning av barnmorskestyrelsen

tjänstgjort å barnbördsavdelning eller å förlossningshem om minst

sex vårdplatser, till vilkas drift statsbidrag utgår, åtnjutes dock bidrag med

endast en fjärdedel av de på denna tid belöpande kontanta avlöningsförmånerna.

Kostnaden för kallortstillägg bestrides i förekommande fall helt

av statsmedel.

För distriktsbarnmorskas resor för att biträda vid förlossning i hemmet

och för att lämna eftervård åt kvinnor, som efter förlossning vårdas i hemmet,

utgår statsbidrag inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län

med 70 procent, inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands

län med 60 procent samt inom riket i övrigt med 50 procent av de

sammanlagda resekostnaderna. I resekostnaderna må icke inräknas utgifter

för resor, företagna enbart inom stads, köpings eller municipalsamhälles

planlagda område.

Såsom statsbidragsvillkor gäller, att distriktsbarnmorskebefattningen

upptagits i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för förlossningsvårdens

tillgodoseende inom barnmorskedistriktet samt att till barnmorskan och

särskild vikarie för henne utgående avlöningsförmåner fullt motsvarar vad

i sådant avseende finnes stadgat.

Har stad, som ej deltager i landsting, jämlikt förordningen om anställande

av distriktsbarnmorskor m. in. undantagits från indelningen i barnmorskedistrikt,

skall för varje barnmorska, med vilken staden träffat avtal,

som förut angivits, till staden utgå statsbidrag med 1 800 kronor.

Barnmorskas utbildning. Barnmorskorna utbildas sedan gammalt vid

barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg. På 1920-talet infördes

en 2-årig utbildning, vilken emellertid numera är övergiven; den sista kursen

enligt denna undervisningsplan avslutas i november 1955 vid barnmorskeläroanstalten

i Göteborg. Inom den öppna vården tjänstgör f. n. cirka

660 barnmorskor med denna utbildning.

Enligt beslut vid 1953 års riksdag har barnmorskeutbildningen helt omlagts,

så att för inträde vid barnmorskeläroanstalt kräves allmänmedicinsk

utbildning vid godkänd sjuksköterskeskola under minst 24 månader. Härefter

genomgås barnmorskeläroanstalt under högst 17 månader. Denna

kombinerade barnmorske- och sjuksköterskeutbildning till »sjukskötcrskebarnmorska»

har på försök praktiserats vid barnmorskeläroanstalten i

Stockholm sedan år 1944. För barnmorskor, utbildade enligt den äldre

ordningen, finnes möjlighet att komplettera utbildningen med allmän

hälso- och sjukvård och att sålunda bli sjuksköterske-barnmorska. Vid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

ingången av år 1954 fanns omkring 350 sjuksköterske-barnmorskor, av

vilka dock endast 20 tjänstgjorde inom den öppna vården.

På senare tid bär tillkommit kombinerade tjänster såsom distriktssköterska

och distriktsbarnmorska (»distriktssköterske-barnmorska»). Kompetens

härför kan vinnas på två olika vägar: antingen först utbildning till

sjuksköterske-barnmorska och därefter genomgång av statens distriktssköterskeskola

under cirka 7 månader eller också först utbildning till

distriktssköterska och därefter genomgång av barnmorskeläroanstalt under

högst 17 månader. För den förstnämnda utbildningslinjen kräves

ytterligare utbildning inom vissa specialgrenar av sjukvården under cirka

7 månader. Detta kan dock ske i samband med fullgörande av praktisk

tjänstgöring såsom avlönad befattningshavare. Den totala utbildningstiden

blir således minst (24 + 17+7 + 7) 55 månader. För distriktssköterskas inträde

vid barnmorskeläroanstalt erfordras ingen kompletterande utbildning.

Utbildningen till sjuksköterska kräver minst 34 månader. För utbildning

till distriktssköterske-barnmorska enligt det senare alternativet

erfordras således en tid av minst (34 + 7 + 17) 58 månader.

För att uppehålla och förbättra sina kunskaper åligger det varje barnmorska

att på kallelse vart tionde år efter legitimationen genomgå en

repetitionskurs.

Barnmorskornas arbetsförhållanden. Det totala antalet barnmorsketjänster

i landet utgjorde den 1 januari 1954 1 373, därav 756 för distriktsbarnmorskor,

588 för anstaltsbarnmorskor och 29 för heltidsanställda

barnmorskor på mödravårdscentraler. Av dessa tjänster stod 76 distriktsbarnmorsketjänster

och 42 anstaltsbarnmorsketjänster vakanta. Ett tiotal

av de förra uppehölls dock med vikarier. Härutöver fanns 15 tillsatta

tjänster såsom distriktssköterske-barnmorska. Till jämförelse med dessa

siffror må erinras, att 1949 års arbetskraftsutredning i sin prognos över

behovet av personal för hälso- och sjukvården år 1965, beräknat antalet

yrkesverksamma barnmorskor nämnda år till 1 558, varav 904 med sjuksköterskeutbildning.

Omfattningen av anstalts- och distriktsbarnmorskornas verksamhet

inom landstingskommunerna och städerna utanför landsting under senare

år framgår av följande sammanställning (se tabell s. 7).

Utredningen har verkställt en undersökning för att utröna distriktsbarnmorskornas

arbetsbelastning och hur stor del av deras arbetstid, som

åtgår för de olika arbetsuppgifterna. Till undersökningsperiod valdes mars

månad 1953. Utredningen anför.

För ändamålet har samtliga distriktsbarnmorskor i riket anmodats

redovisa den tid, som varje dag åtgått för arbetsuppgifternas fullgörande

under ifrågavarande månad. Materialet har inom utredningen granskats

och bearbetats, därvid tidsuppgifterna även jämförts med de av barnmorskorna

uppgivna verkställda förrättningarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Landstingskommuner

Städer utanför

landsting

Absoluta

tal

Per distrikts- barnmorska

Ab-

soluta

tal

Per

distrikts-

barn-

morska

1946

1949

1952

1949

1952

1952

1952

304

401

806

717

10

90 123

86 075

81 985

24 411

Därav förlossningar av distrikts- barnmorska å anstalt med

H 820

4 525

4 055

5,6

5,7

23 402

15 944

11 142

19,8

15,5

19

2

14 060

8 591

4 390

10,7

6,1

95

9,5

Antal barnaföderskor, inskrivna inom

64 581

60 562

61 387

17 429

60

63

70

76

191

48 470

64 333

60,1

89,7

1 908

64 137

41 885

79,6

58,4

1 436

144

11 866

9 095

14,7

12,7

44

4

13 393

14 511

16,6

20,2

73

7

Antal läkarmottagningar, vid vilka

18 596

21 399

23,1

29,8

1 205

121

Antal barnmorskemottagningar.....

Antal besök å barnmorskemottagning

40 695

91 931

46 742

104 717

50,5

114,1

65,2

146,1

648

684

65

68

1 Ofullständiga uppgifter.

Enligt undersökningen har det i medeltal åtgått 160 minuter foi vaije

läkarmottagning och 154 minuter för varje barnmorskemottagning. Dessa

tal varierar emellertid avsevärt för de olika länen. Hembesök i forvard

har i genomsnitt krävt 42 minuter och i eftervård 74 minuter. Vänte- och

färd tiden har härvid icke medräknats. Förlossning i hemmet mberaknat

cirka två timmars övervakning av patienten efter förlossningen har tagit

12 timmar 24 minuter och missfall i hemmet 3 timmar 34 minuter. For

hembesök i barnavård och sjukvård har åtgått resp. 29 och 43 minuter.

Undersökningen har vidare visat, att den aktiva tjänstgöringstiden under

mars månad 1953 på de 575 distriktsbarnmorsketjänster inom landstingskommunerna,

som varit besatta med innehavare hela nämnda månad,

fördelade sig på sätt framgår av tabell å s. 8.

Utredningen uttalar, att undersökningen synes ge vid handen, att distriktsbarnmorskornas

sysselsättning i stor utsträckning är otillfredsställande.

F ör söksverksamhet

För att utröna möjligheterna att effektivisera barnmorskeväsendet har

utredningen med början under år 1953 föranstaltat om en försöksverksamhet

inom Södermanlands och Västmanlands län. Verksamheten har i första

hand åsyftat att insätta distriktsbarnmorskorna till arbete å förlossningsanstalt

i den mån de icke haft full sysselsättning i den öppna vården. Därjämte

har emellertid åsyftats att organisera och effektivisera barnmorskor
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Tjänstgöringstid

i minuter

Antal distrikts- bammorskor

— 999

3

1 000— 2 999

28

3 000— 4 999

64

5 000— 6 999

103

7 000— 8 999

104

9 000—10 999

107

11 000—12 999

771

13 000—14 999

38

15 000—

51

Summa

575

1 Härav 11 med mer än 12 610 minuter, som

utgör arbetstiden för månaden efter en arbetsvecka

om 48 timmar.

nas arbete i den förebyggande mödravården så, att mödrarna skall erhålla

den vård som de kan göra anspråk på. Verksamheten har också byggt på

den principen, att distriktsbarnmorska alltid skall finnas till förfogande

för hemförlossningar.

Försöksverksamheten har bedrivits på likartat sätt i bägge länen. I Söder"-

manlands län har deltagit 8 distriktsbarnmorskor av 13 och i Västmanlands

12 av 15.

_ I första hand har de deltagande barnmorskorna svarat för hemförlossningar

och biträtt i arbetet inom den förebyggande mödravården. Den arbetstid,

som icke åtgått för dessa uppgifter, har distriktsbarnmorskorna tjänstgjort

å förlossningsanstalter. För de olika distriktsbarnmorskorna har utredningen

utarbetat särskilda arbetsscheman, vilka bragts till överensstämmelse

med tjänsteläkarnas mottagningar i mödravården och med anstaltsbarnmorskornas

tjänstgöring å förlossningsanstalterna.

Barnmorskorna har som regel ej insatts till anstaltstjänstgöring i större

omfattning än att en av de två som regelmässigt tjänstgör inom ett försöksområde

alltid skall vara i tjänstgöring i öppen vård inom området och

alltså kunna tillhandagå med eventuella hemförlossningar. För tjänstgöring

i den öppna vården har bestämda tider avsatts för egna mottagningar, deltagande

i läkarmottagningar, hembesök o. s. v. Stundom har dock för den

öppna vården blivit över mer tid på schemat än som på förhand kunnat

beräknas erforderlig. Under denna överskottstid har barnmorskan haft

beredskapstjänst för den öppna vården men vid behov kunnat inkallas till

anstaltstjänstgöring, under förutsättning att hon därunder bibehållit sin

primära förpliktelse att tillhandagå med hemförlossning.

Resultatet av denna intensifiering av distriktsbarnmorskornas arbete

inom försöksdistrikten har blivit, att de 8 distriktsbarnmorskorna i Södermanlands

län kunnat insättas till anstaltstjänstgöring i en omfattning, som

sammanlagt motsvarar inemot fyra tjänster, och It distriktsbarnmorskor

i Västmanlands län kunnat insättas till dylik tjänstgöring i ungefär samma

omfattning. Anstaltstjänstgöringen har sålunda i genomsnitt omfattat cirka

7«-—Va av arbetstiden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

9

Utredningen

Den öppna förlossningsvårdens organisation. Sedan ett par decennier har

antalet hemförlossningar i riket varit i oavbrutet sjunkande. År 1930 skedde

sålunda 76 procent av alla förlossningar i hemmet och år 1943 27 procent

för att år 1952 ha nedgått till 4 procent. Detta har skapat problem rörande

full sysselsättning för distriktsbarnmorskorna. Visserligen har en successiv

indragning av distriktsbarnmorsketjänster ägt rum och fortgår alltjämt,

men någon slutgiltig lösning är icke möjlig att vinna enbart på denna väg.

Förr eller senare nås en gräns, utöver vilken vidare indragning av tjänster

icke kan ske utan att barnmorskorna berövas möjligheten att betjäna alla

mödrar i distriktet. Man har sökt motverka olägenheterna genom att i viss

utsträckning inkalla distriktsbarnmorskorna till tjänstgöring inom den

slutna vården. Detta har emellertid ofta skett på föga rationellt sätt, som

dessutom inneburit nackdelar för den öppna vården. \ id sitt övervägande

av frågan, hur den öppna förlossningsvården bör organiseras för framtiden,

har utredningen konstaterat, att förhållandena inom vårt land är

så olikartade, att det icke är möjligt att föreslå en för alla delar av landet

enhetlig organisationsform. Utredningen har funnit, att fyra olika organisationsformer

bör komma ifråga. Utredningen betecknar dessa typ A, typ

B, typ C och typ D.

Typ A utgöres av den hittillsvarande organisationen med distriktsbarnmorska

som arbetar helt i den öppna värden och utan anslutning till föilossningsanstalt.

Med förlossningsanstalt avses härvid endast anstalt med

mer än fem vårdplatser; mindre anstalter anses tillhöra den öppna vården.

Denna organisationsform bör ha sin huvudsakliga användning i landsbygdsområden,

där förlossningsanstalt icke finnes i närheten av distriktsbarnmorskans

stationeringsort och där hemförlossningar i någon utsträckning

förekommer eller det eljest är möjligt att med hänsyn till invånartätheten,

nativiteten eller andra förhållanden bereda barnmorskan full sysselsättning,

utan att verksamhetsområdet blir orimligt stort. Utrymmet för denna

organisationsform beräknas successivt komma att minskas allt eftersom

hemförlossningarnas antal sjunker.

Typ B utgör en organisationsform, där distriktsbarnmorskorna arbetar

delvis i öppen och delvis i sluten vård. Denna form förordas för områden,

där distriktsbarnmorska är stationerad å eller i närheten av ort med förlossningsanstalt.

I dessa fall skall en beräkning ske för varje distriktsbarnmorska

av den arbetstid, som bör åtgå för den öppna vårdens tillgodoseende.

Den tid, som därefter eventuellt återstår, skall hon vara pliktig att

biträda på förlossningsanstalten. Anstaltstjänstgöringens omfattning kan

följaktligen variera. Försöksverksamheten i Södermanlands och Västmanlands

län har avsett denna organisationstyp.

Det är lämpligt, om minst två distriktsbarnmorskor kan knytas till samma

förlossningsanstalt. Beredskapsskyldigheten för hemförlossningar kan då

alternera mellan dem. Där hemförlossningar är sällsynta, bör hinder icke

föreligga mot att beredskapen för hemförlossningar under viss tid över
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 129

tages av förlossningsanstalten. Härigenom bör stundom distriktsbarnmorskornas

arbetstid kunna ytterligare utnyttjas för aktivt arbete.

Typ C utgör en organisationsform, där befattningarna som distriktssköterska

och distriktsbarnmorska innehas av samma person, distriktssköterske-barnmorska.

Denna form förordas för sådana områden, där förutsättningar

för organisation enligt typ A och typ B icke föreligger. Det blir alltså

bär fråga om områden, där befattningshavaren icke kan anknytas till förlossningsanstalt

och som icke heller är så tätt befolkade eller har sådan

nativitet, att en distriktsbarnmorska kan få full sysselsättning inom ett

rimligt distrikt. I första hand erbjuder sig alltså typ C för mera glest befolkade

trakter med ringa nativitet eller isolerade orter såsom ödemarksområden,

öar och skärgård, och vidare som utfyllnad mellan områden organiserade

enligt typ B.

Undantagsvis bör typ C accepteras på försök även annorstädes, om huvudmannen

har intresse härför. Om de kombinerade tjänsterna i alltför

stor utsträckning förbehålles isolerade bygder, kan det bli svårt att få fram

en kår av befattningshavare för dessa.

Utredningen uppställer tills vidare som mål att inrätta omkring 100 distrikt

för distriktssköterske-barnmorskor, varav ett 70-tal för denna organisationsform

typiska distrikt.

För städerna utanför landsting, vilka utgör egna barnmorskedistrikt, förordas

en särskild organisationsform, typ D, innebärande att beredskapen

för de fåtaliga hemförlossningarna helt övertages av förlossningsanstalt

och att alltså i den öppna vården endast tjänstgör barnmorskor för den förebyggande

mödravården. Typ D föreslås dock endast som ett alternativ till

övriga organisationsformer. Typ D anses under vissa betingelser kunna

försöksvis ifrågakomma även för andra städer eller kombinerade stadsoch

landsbygdsområden.

För att huvudmännen i möjligaste mån skall komma till rätta med de

svårigheter, som uppstår vid ledigheter, sjukdom m. m., förordar utredningen,

att särskilda ambulerande distriktsbarnmorskor anställes, där sådana

kan förvärvas. I mindre län torde det vara tillfyllest med en sådan befattningshavare,

i större län kan flera behövas. Om sådan barnmorska upptages

i planen för förlossningsvårdens tillgodoseende och godkännes av

medicinalstyrelsen, utgår statsbidrag till befattningen i vanlig ordning. Under

den tid, då behov av vikarie för den öppna vården icke föreligger, bör

den ambulerande barnmorskan inkallas till tjänstgöring i den slutna vården.

Utredningens förslag i fråga om organisationen av barnmorskeväsendet

bör möjliggöra besparingar för det allmänna. I vilken utsträckning sådana

kan ske är dock icke möjligt att närmare beräkna, innan en omprövning

skett av organisationen inom varje län. Erfarenheterna från försöksverksamheten

i Södermanlands och Västmanlands län pekar emellertid på att

niöjligheter bör finnas till rätt betydande rationaliseringar. Distriktsbarnmorskornas

insättande till partiell anstaltstjänstgöring kommer dock icke

att medföra någon minskning av utgående statsbidrag. Det är därför möjligt,

att organisationsförslaget icke kommer att föranleda någon större

minskning i statsverkets utgifter.

Utredningen anmärker, att varje ökning av antalet tjänster som distriktssköterske-barnmorska

medför en viss överflyttning av statsverkets utgifter

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 129

från anslaget till bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor in. in. till anslaget

till bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor in. in.

Distriktsbarnmorskas biträdande i sjukvård. Distriktsbarnmorskorna biträder

f. n. icke mera allmänt i sjukvård. Detta förhållande torde bottna i

att det stora flertalet nu tjänstgörande distriktsbarnmorskor är utbildade

enligt den äldre ordningen och sålunda saknar sjuksköterskeutbildning. De

kan därför i allmänhet endast i begränsad omfattning biträda i sjukvård.

För framtiden kommer emellertid alla barnmorskor att erhålla 2-årig

grundläggande utbildning i sjukvård. Härigenom bibringas barnmorskorna

sådana kunskaper, att de kan tagas i anspråk för sjukvård i större utsträckning.

Anledning saknas sålunda att för dessa barnmorskor begränsa

tjänstgöringen i sjukvård på sätt som hittills skett. Fastmera bör de, däi så

i övrigt är lämpligt, betros med sjukvård i större utsträckning. Vård av

epidemiskt sjuka bör dock undvikas. En sjuksköterskeutbildad distriktsbarnmorska

bör t. ex. kunna alternera med distriktssköterskan i fråga om

beredskapstjänst i den rent sjukvårdande verksamheten nattetid och lediga

dagar. Det är angeläget, att möjligheterna att på detta sätt bereda de sjuksköterskeutbildade

distriktsbarnmorskorna ökad sysselsättning tillvaratages.

Även en sjuksköterske-barnmorska bör, med hänsyn till hennes sjukvårdsutbildnings

allmänna inriktning, endast utöva allmänt förekommande

sjukvård av sådant slag som kan utövas i hemmen. Hon bör emellertid icke

vara förhindrad att utöva denna sjukvård även t. ex. på sin mottagning. AII

sjukvård, som till sin art kan tänkas utövad i hemmen, bör en sjuksköterskebarnmorska

kunna få anförtros utan avseende på platsen för vårdens meddelande.

Då det är osäkert, om detta kan ske enligt gällande författning, föreslår

utredningen, att bestämmelsen i distriktsbarnmorskeförordningen om

distriktsbarnmorskas skyldighet »att biträda i sadan sjukvård, som utövas

i hemmen» ändras till »att biträda i sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen».

Detta är samma formulering, som gäller för distriktssköterska.

För distriktsbarnmorskor, utbildade enligt den äldre ordningen, har utredningen

ej funnit anledning att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser

om deras rätt att utöva sjukvård.

Utbildningen av distriktssköterske-barnmorskor. Såsom nämnts har utredningen

uppställt som mål att tills vidare få fram en kår av omkring 100

tjänstgörande distriktssköterske-barnmorskor. Detta torde kräva, att icke

obetydligt över 100 befattningshavare utbildas, kanske omkring 125.

Hittills har utbildats 20 distriktssköterske-barnmorskor enligt alternativet

utbildning till sjuksköterske-barnmorska och därefter genomgång av distriktssköterskeskola

samt 5 enligt alternativet utbildning till distriktssköterska

och därefter genomgång av barnmorskeläroanstalt. Den sammanlagda

utbildningen av distriktssköterske-barnmorskor har under de senaste

åren utgjort i genomsnitt fem per år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Det är uppenbart, att en utbildning av distriktssköterske-barnmorskor i

hittillsvarande takt är otillräcklig. Våren 1955 kommer dock en särskild

kurs att börja vid barnmorskeläroanstalten i Göteborg, vilken kurs i första

hand är avsedd för högst 25 redan färdigutbildade, tjänstgörande distriktssköterskor.

Denna kurs är emellertid av engångsnatur. F. n. överväges huruvida

kursen skall kunna göras något kortare än den ordinarie utbildningen

om 17 månader.

Ytterligare åtgärder måste emellertid vidtagas för att utbilda distriktssköterske-barnmorskor,

om en organisation enligt typ C under de närmaste

åren skall kunna mera allmänt möjliggöras. Utredningen har under hand

från distriktssköterskeskolans ledning erfarit, att möjlighet torde finnas

att anordna en extra kurs vid skolan uteslutande för sjuksköterske-barnmorskor.

Vid denna kurs skulle kunna mottagas cirka 20 elever. Kursen

skulle kunna taga sin början i januari 1956. Kostnaderna för densamma

torde lämpligen beräknas av skolans styrelse. Utredningen föreslår, att en

dylik extrakurs kommer till stånd. Det vore önskvärt, att ytterligare några

sådana kurser kunde anordnas under de följande åren.

Statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor. Nuvarande bestämmelser

angående statsbidrag till distriktsbarnmorskas avlöning innebär, att

en tjänst i den öppna vården kan stå utan tjänstgörande barnmorska

sex månader av ett år, utan att detta influerar på statsbidraget: högst tre

månader till följd av vakans eller ledigheter och högst tre månader på grund

av inkallelse för tjänstgöring i sluten vård. Detta är givetvis mycket ogynnsamt

för den öppna vården. Bestämmelsen måste ses mot bakgrunden av

den tidigare barnmorskebristen — vilken beräknats i det närmaste försvinna

med utgången av år 1954 — och svårigheterna att ge distriktsbarnmorskorna

full sysselsättning. Sedan barnmorskeväsendets organisation

översetts och effektiviserats i enlighet med de av utredningen föreslagna

riktlinjerna, är det principiellt oriktigt att inkalla distriktsbarnmorska till

anstaltstjänstgöring i annan ordning än som förutsättes enligt organisationstypen

B. Annan form av inkallelse måste i princip förutsätta, att särskild

vikarie förordnas för den inkallade, och för sådan form av inkallelse torde

i praktiken finnas föga utrymme. Med hänsyn härtill borde den nu gällande

rätten till tre månaders »avdragsfri» inkallelse utgå och ersättas

med en föreskrift om att inkallelse inom ramen för typ B skall vara avdragsfri.

Göres anstaltstjänstgöring för distriktsbarnmorska inom område organiserat

enligt typ B generellt avdragsfri, kan detta innebära en för huvudmannen

förmånligare beräkning än f. n., när tre månaders inkallelse är

avdragsfri. Vid typ B torde inkallelse motsvarande 1/4—1/3 tjänst bli relativt

vanlig. Utredningen förordar emellertid, att avdrag å statsbidraget aldrig

sker för inkallelse av denna typ. Ur allmän synpunkt är det nämligen angeläget

att på allt sätt främja denna form av organiserat samarbete mellan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

den öppna och den slutna vården. Därvid måste också beaktas, att medicinalstyrelsen

genom sin prövning av planerna har möjlighet att tillse, att

typ B icke missbrukas genom att distriktsbarnmorskor anställes med alltför

stor tjänstgöring inom den slutna vården. Vidare är det ofta synnerligen

svårt att exakt fastslå, hur stor del av sin arbetstid en distriktsbarnmorska

av typ B arbetar inom de olika vårdgrenarna.

Även om inkallelser utom ramen för typ B i princip aldrig borde vara

avdragsfria utan föranleda halvt statsbidrag, anser utredningen dock, att

denna princip av praktiska skäl bör åtminstone tills vidare något uppmjukas.

Utredningen förordar, att en månads inkallelse — vilken bör täcka

nödfallssituationer — göres avdragsfri för övriga organisationstyper.

Om särskild vikarie förordnas för distriktsbarnmorska, som inkallas till

anstaltstjänstgöring, saknas anledning att nedsätta statsbidraget. Med särskild

vikarie avses icke att närboende distriktsbarnmorska förordnas att

svara för den inkallades område jämte sitt eget.

De ändrade statsbidragsbestämmelserna torde icke kunna träda i kraft,

förrän översynen av barnmorskeväsendets organisation slutförts i hela

riket.

Rörande statsbidrag för distriktssköterske-barnmorskor anför utredningen.

I gällande författningar finnes inga bestämmelser rörande distriktssköterske-barnmorskor.

Statsbidrag för dessa befattningar utgår i praxis enligt

bestämmelserna för distriktssköterskor och beräknas sålunda på grundval

av löneklass 17. Denna ordning bör bibehållas men bör anmärkas i

statsbidragskungörelsen. Vid inkallelse till anstaltstjänstgöring bör samma

regler om minskning av statsbidraget gälla som för distriktsbarnmorskor.

Rätteligen borde ett något högre statsbidrag utgå för distriktssköterskebarnmorskor

än för de iclce-kombinerade tjänsterna. De förra är nämligen

placerade två löneklasser högre än vanliga distriktssköterskor. Frågan har

emellertid ringa räckvidd, så länge tjänsterna ännu är fåtaliga. Utredningen

anser därför skäl icke föreligga att f. n. föreslå särskilda statsbidragsbestämmelser

för ifrågavarande tjänster.

Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas, om skäl finns att i

gällande författning över huvud taget reglera distriktsbarnmorskornas

löneförmåner. Dessa torde numera i realiteten avgöras genom förhandlingar

mellan huvudmännen och vederbörande fackorganisation. Då frågan

emellertid är av principiell natur och även berör andra befattningshavare

än distriktsbarnmorskor, bar utredningen icke velat framlägga något ändringsförslag

endast för dessa.

Statsbidrag till distriktsbarnmorskas resekostnader. Föreskriften i kungörelsen

om statsbidrag till avlöning åt''distriktsbarnmorskor in. in., att i

resekostnader, för vilka statsbidrag åtnjutes, icke må inräknas utgifter för

resor företagna enbart inom stads, köpings eller municipalsamhälles planlagda

område, är ägnad att komplicera statsbidragsrekvisitionerna. I den

mån en barnmorska äger rätt till ersättning av huvudmannen för dylika

resor, måste vid rekvisitioner av statsbidrag alla dylika resor frånräknas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 129

Det skulle innebära en önskvärd förenkling, om statsbidrag kunde rekvireras

endast på grundval av totalsumman utbetalade reseersättningar. Ur

ekonomisk synpunkt torde bestämmelsen ha ringa betydelse. Framhållas

må också, att någon egentlig kontroll av bestämmelsens tillämpning knappast

är möjlig. Utredningen föreslår därför, att bestämmelsen utgår. I

konsekvens härmed bör samma ändring genomföras i kungörelsen om statsbidrag

till förebyggande inödra- och barnavård.

Ledningen av distriktsbarnmorskornas arbete. Enligt kungörelsen den 28

juni 1935 (nr 428) om statsbidrag till distriktsvård må inom varje landstingsområde

anförtros åt en distriktssköterska —- i regel benämnd första

distriktssköterska eller distriktsöversköterska — att biträda distriktsvårdsstyrelsen

med tillsyn över distriktsvården.

Även distriktsbarnmorskorna behöver bistånd och ledning med planläggningen

av sitt arbete, icke minst i fråga om resorna. De har dock ofta lämnats

utan tillräcklig hjälp härvidlag. Det är angeläget, att på varje landstingskansli

finnes en befattningshavare, som har samma uppgifter med

avseende å den öppna vårdens barnmorskor som första distriktssköterskan

har beträffande distriktssköterskorna. Med hänsyn till den nära anknytningen

mellan distriktsbarnmorske- och distriktssköterskekårerna synes det

naturligt, att dessa uppgifter tillkommer samma befattningshavare. Där

första distriktssköterska finnes, bör sålunda denna biträda barnmorskestyrelsen

och förste provinsialläkaren även med tillsynen över barnmorskorna.

För detta ändamål är det önskvärt, att första distriktssköterskan har såväl

distriktssköterske- som barnmorskeutbildning. Kan befattningshavare med

kombinerad utbildning icke erhållas, bör en därför lämpad barnmorska få

uppdrag att som konsulterande barnmorska biträda första distriktssköterskan.

I enstaka län, där antalet barnmorskor är mycket stort, bör kunna anställas

ytterligare en första distriktssköterska. Härvid måste dock krävas,

att den ena av dem även har barnmorskeutbildning (första distriktsbarnmorska).

Yttranden

I remissyttrandena har genomgående vitsordats, att distriktsbarnmorskornas

arbetsbelastning framförallt till följd av den fortgående minskningen

av antalet hemförlossningar blivit allt mindre omfattande och att åtgärder

därför är påkallade för att mera effektivt utnyttja deras arbetskraft.

De förslag rörande organisationen av barnmorske väsendet

som utredningen framlagt har också vunnit gillande i det stora flertalet

yttranden. Medicinalstyrelsen ansluter sig sålunda i allt väsentligt till vad

utredningen föreslagit. Allmänt konstateras vidare, att de olikartade förhållandena

i vårt land icke gör det möjligt att tillskapa en för alla delar av

landet enhetlig organisationsform och att de av utredningen föreslagna

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

organisationstyperna synes väl ägnade att möjliggöra en önskvärd anpassning

efter de skiftande lokala förhållandena.

Från ett flertal håll, däribland från flera landsting, har emellertid kritik

riktats mot den allmänna uppläggningen av förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län saknar en förutsättningslös prövning

av frågan i sin helhet. Länsstyrelsen anför.

Utredningen har utgått från endast den förutsättningen, att den nuvarande

distriktsbarnmorskeorganisationen skall bibehållas. Med den erfarenhet,

som föreligger från Östergötland, ifrågasätter länsstyrelsen, om det

kan vara ändamålsenligt att generellt bibehålla en särskild organisation för

den öppna förlossningsvården. Det kan ur ekonomisk synpunkt icke vara

försvarbart att tvinga huvudmannen upprätthålla två parallella förlossningsorganisationer.

Sedan den slutna vården för stora delar av landet nu

byggts ut på sådant sätt, att till förfogande stående antal platser kan mottaga

samtliga barnaföderskor, kan man ej längre upprätthålla ett krav om frihet

för barnaföderskan att under alla förhållanden få välja mellan anstaltsvård

och hemförlossning. Det torde vara tillräckligt i detta avseende med

en föreskrift, att förlossningsanstalten inom sitt upptagningsområde skall

ställa barnmorska till förfogande vid hemförlossning i den omfattning så

kan ske. De vid mödravårdscentralerna anställda barnmorskornas tjänstgöring

bör ordnas så, att även de kan biträda vid hemförlossning. En sådan

möjlighet borde medtagits i utredningen.

Liknande synpunkter utvecklas av Göteborgs och Bohus låns landstings

hälsovårdsberedning, som uttalar.

Om utvecklingen redan gått så långt, att endast 4 procent av barnaföderskorna

förlöses i hemmen, och man har klart för sig, att antalet hemförlossningar

i varje fall icke kommer att öka, synes det vara hög tid att

överväga, huruvida icke alla barnaföderskor kan hänvisas till sluten vård,

åtminstone inom de sjukvårdsområden, där närmaste förlossningsanstalt

kan nås inom cirka en timme.

I så fall borde den förebyggande mödravården, inklusive eftervården,

kunna anförtros distriktssköterskorna, som med den gedigna förutbildning

de har borde kunna inhämta för denna uppgift erforderliga kunskaper vid

kompletteringskurser, vilka, även om de också skall omfatta undervisning

om första hjälpen vid missfall och störtförlossningar, bör kunna göras högst

avsevärt kortare än de kurser, som nu föreslagits lör utbildning av distriktssköterske-barnmorskor.

Distriktsbarnmorskekåren skulle, om denna linje väljes, kunna avvecklas

så, att de äldre barnmorskorna intill pensionsålderns inträdande finge sysselsättas

i stort sett som nu, medan de yngre efter viss övergångstid finge

hänvisas antingen att övergå till sluten vård resp. mödravårdscentraler

eller att med relativt frikostiga stipendier skaffa sig distriktssköterskekompetens.

Flertalet distriktssköterskor torde icke med nuvarande distriktsindelning

kunna påläggas en så stor ny uppgift som den förebyggande mödravården,

men det vore enbart till fördel, om distriktsvårdsdistrikten och därmed resvägarna

för såväl allmänheten som distriktssköterskorna själva kunde

minskas.

Förslag om atl distriktsbarnmorskeorganisationen skulle avskaffas och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 129

att distriktssköterskorna efter viss kompletteringsutbildning skulle övertaga

distriktsbarnmorskornas arbetsuppgifter inom den öppna vården framföres

även av förste provinsialläkarna i Stockholms, Kalmar, Skaraborgs

och Västmanlands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt landstingens

förvaltningsutskott i Östergötlands och Älvsborgs län.

Några remissorgan, bl. a. länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt

Skaraborgs län, hemställer om förnyad utredning av hela frågan. Älvsborgs

läns landstings förvaltningsutskott föreslår, att frågekomplexet skall upptagas

av utredningen för översyn av hälso- och sjukvården i riket.

Sveriges läkarförbund förordar, att en fortsatt utredning kommer till

stånd, som tar sikte på dels organisationsformerna, dels den förebyggande

vårdens medicinska uppbyggnad.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som ej vill förorda, att barnmorskorna

helt avkopplas från mödravårdsarbetet, anser, att frågan om distriktssköterskornas

deltagande i detta arbete samt samordningen mellan barnmorskornas

och distriktssköterskornas arbetsuppgifter bör bli föremål för närmare

utredning.

Flera remissorgan — även sådana som ej funnit frågan tillräckligt utredd

— har funnit utredningsförslaget kunna godtagas som ett provisorium.

Svenska landstingsförbundets styrelse anser sålunda förslaget innebära

en anpassning av barnmorskeorganisationen till nuvarande läge men knappast

en slutgiltig lösning av den öppna förlossningsvårdens problem. Samma

uppfattning har landstingens förvaltningsutskott i Älvsborgs och Gävleborgs

län.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Norrköping och stadsfullmäktige därstädes,

vilka anser, att stad utanför landsting bör kunna befrias från skyldighet

att bestrida hemförlossningsvård, framhåller, att förslaget med vissa

förändringar kan användas under den övergångsperiod, som förestår under

hemförlossningens sista avvecldingsskede.

Lämpligheten av de särskilda organisationstyperna diskuteras

i ett stort antal yttranden.

Typ A bör enligt statskontoret i möjligaste mån undvikas till förmån för

de övriga föreslagna alternativen. Förste provinsialläkaren i Malmöhus län

anser, att denna organisationsform bör helt utrangeras. Jönköpings länslandstings

förvaltningsutskott understryker, att typ A framdeles knappast

blir behövlig, varför densamma torde komma att försvinna. Samma uppfattning

har styrelsen för svenska landstingsförbundet. Även Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott samt förste provinsialläkaren och landstingets

förvaltningsutskott i Gävleborgs län framhåller organisationstypens

karaktär av övergångsstadium. Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott

skulle likaledes helst sett, att behov av typ A icke längre varit

erforderligt, men finner denna typ med hänsyn till de långa avstånden inom

länet icke kunna undvikas. Svenska barnmorskeförbundet anser däremot

organisationstyp A vara den, som inom de största delarna av landet är den

mest ändamålsenliga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Mnj.ts proposition nr 12:9

Typ B har i allmänhet accepterats som en lämplig organisationsform för

stora delar av landet. Länsstyrelsen i Hallands län samt landstingens förvaltningsutskott

i Stockholms, Kristianstads och Malmöhus län vitsordar, att

densamma med gott resultat under flera år prövats i dessa län. Södermanlands

läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att försöksverksamheten

med denna typ medfört en effektivisering av mödravården samt ett

bättre utnyttjande av distriktsbarnmorskorna. Genomförandet härav har

dock varit förenat med ett betydande arbete och icke kunnat ske helt utan

friktioner, bl. a. på grund av kravet att en särskild befattningshavare alltid

skall finnas i beredskap för hemförlossningar. Kronobergs läns landstings

förvaltningsutskott, som i princip intet har att invända mot organisationstypen,

ifrågasätter möjligheterna att på ett enkelt och rationellt sätt planlägga

distriktsbarnmorskornas arbete, om man skall vara bunden av ett

alltför stelt arbetsschema. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län understryker,

att typ B fordrar ett ökat administrativt arbete, och ifrågasätter,

om ej flackandet fram och åter för att utfylla arbetsschemat måste verka

tröttande och irriterande på befattningshavarna och dessutom ställa sig

dyrbart. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län uttalar, att splittringen

av arbetet med tjänstgöring vissa dagar på anstalt och vissa dagar i öppen

vård är speciellt för de äldre barnmorskorna betungande och ger anledning

till missnöje. För anstalterna är det mer önskvärt med barnmorskor, som

helt ägnar sig åt den slutna vården. Uppsala läns landstings hälso- och

sjukvårdsberedning menar, att en längre fortlöpande tids tjänstgöring på

förlossningsanstalt måste vara fördelaktigare än de inom försöksdistrikten

praktiserade korta tjänstgöringsperioderna, och förutsätter, att huvudmännen

skall få möjligheter att på lämpligaste sätt organisera distriktsbarnmorskornas

anstal tst j änstgör ing.

Även typ C har godtagits som ett lämpligt alternativ av flertalet remissmyndigheter.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län håller för

troligt, att denna typ skall komma att visa sig vara den bästa lösningen för

landsbygden på längre sikt. Härvid är emellertid en minskning av provinsialläkardistriktens

storlek till högst 5 000 personer trängande påkallad.

Varje sådant distrikt bör tilldelas två distriktssköterskor, varav den ena

lämpligen distriktssköterske-barnmorska. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott

hävdar, att utredningen icke till fullo insett värdet och

användbarheten hos organisationsformen G, av vilken utskottet liar erfarenhet,

som klart talar för dess fulla berättigande. Utskottet kan därför icke

acceptera, att denna form göres subsidiär till de övriga samt begränsas till

ett fastställt högsta antal distrikt. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

finner likaledes typ C tilltalande men tillägger, att det torde taga

rätt lång tid, innan en sådan organisationsform mera allmänt kan tillämpas.

Förste provinsialläkaren i Hallands län anser typen kunna accepteras endast

som en nödlösning för en del områden i landet och manar till största

återhållsamhet med inrättande av kombinerade tjänster för andra områden.

Enligt svenska barnmorskeförbundet måste det i princip vara olämpligt

alt hos en och samma befattningshavare kombinera såväl sjukvårdande

som förlossnings- och mödravårdande uppgifter. Bl. a. framhåller förbundet

smittoriskerna vid en dylik kombinerad tjänsteutövning. Organisationsformen

hör därför användas ytterst sparsamt.

I flera remissyttranden, hl. a. av länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads

samt Göteborgs och Bohus län befaras, alt de kombinerade tjänsterna

2 Bihang till riksdagens protokoll l!)öö. I sand. Nr 12!)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

skall bli svåra att besätta, åtminstone med den nuvarande lönesättningen.

För att underlätta rekryteringen rekommenderar medicinalstyrelsen, att

avlöning till distriktssköterske-barnmorskor i distrikt, som är att anse som

svårbesatta, skall utgå med belopp motsvarande lönegrad Ca 18. Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott förutsätter, att vid en dylik lönereglering

beaktas, att statsbidraget beräknas efter löneklass 20. Statskontoret anför

däremot, att det med hänsyn till konsekvenserna ej bör ifrågakomma

att i lönehänseendc införa särbestämmelser för distriktssköterske-barnmorskorna.

Cad slutligen angår typ D har det stora flertalet remissmyndigheter funnit

typen godtagbar som ett alternativ. Svenska stadsförbundet tillstyrker

sålunda livligt denna organisationstyp men förutsätter härvid, att statsbidrag

skall utgå för den av förlossningsanstalterna övertagna önpna förlossningsvården.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län anser, att typ D

borde sättas som första organisationsform och att endast i den mån de

olika områdena organiserade på detta sätt icke komme att täcka hela länet

någon av de andra organisationsformerna bör komma ifråga. Förste provinsialläkaren

och landstingets förvaltningsutskott i Gävleborgs län ifrågasätter,

om ej typ D, som närmast avses för städerna utanför landsting, kan

användas även i andra större städer med centrallasarett. Örebro läns landstings

förvaltningsutskott framhåller, att alla landsting som så önskar bör

få tillämpa typ D. Även Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott

finner det vara av stort intresse att få klarlagt, huruvida denna organisationsform,

eventuellt modifierad, även kan tillämpas för hela landstingsområdet

inom landsting, där avstånden är relativt korta.

Mera tveksam om typ D kan medföra avsedda fördelar är däremot länsstyrelsen

i Malmöhus län, som befarar, att stad, vars förlossningsanstalt ej

bär tillräcklig personal för att dygnet runt ställa barnmorska till förfogande

för hemförlossningar, nödgas anställa ytterligare barnmorskor för fullgörande

av den ifrågasatta beredskapen. Förste provinsialläkaren i sistnämnda

län befarar, att typ D skulle ställa sig alltför dyrbar och medföra komplikationer.

Svenska barnmorskeförbundet uttalar som sin bestämda uppfattning,

att typen icke bör förekomma, då det innebär en oavvislig försämring

i förhållande till nuvarande organisation att i de större tätbebyggda samhällena

beröva de blivande och nyblivna mödrarna den tillgång på hjälp

och service som hittills tillförsäkrats dem genom distriktsbarnmorskans

verksamhet.

Av städerna utanför landsting har stadsfullmäktige i Göteborg, Gävle och

Norrköping uttalat sig för en organisation enligt typ D, medan Stockholms

stadsfullmäktige ansett denna typ knappast f. n. komma ifråga för stadens

del. Stadsfullmäktige i Malmö har, enär stadens hälsovårdsnämnd och sjukhusdirektion

kommit till skilda uppfattningar om lämpligheten av nämnda

organisationsform, icke tagit ställning till frågan.

Några myndigheter, bl. a. medicinalstyrelsen, understryker, att förlossningsanstalten

vid organisation enligt typ D skall svara för beredskap för

alla hemförlossningar och att organisationstypen ej får medföra, att hemförlossningarna

försvåras eller omöjliggöres. Andra, hl. a. stadsfullmäktige

i Norrköping, avstyrker, att anstalten vid typ D skall ha att svara för

förlossningar i hemmen annat än vid störtförlossningar.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län föreslår, att till de av utredningen

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

föreslagna organisationstyperna lägges ytterligare en, lämpligen betecknad

typ E. Den skulle utgöras av distriktssköterskor med viss kortare barnmorskeutbildning,

omfattande t. ex. 3 månader. Dessa befattningshavare

skulle vara lämpliga inom distrikt utanför D-områdena för att ombesörja

den förebyggande mödravården i de fall, där det är onödigt med både distriktssköterska

och distriktsbarnmorska.

Förslaget att tjänster som ambulerande distriktsbarnmorskor

skulle inrättas har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. I några fall har dock uttalats tvivel rörande möjligheterna att rekrytera

dessa tjänster.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott ställer sig sålunda

frågande till möjligheterna att erhålla en ambulerande barnmorska för

tjänstgöring vid vakanser. På grund av vunna erfarenheter anser utskottet

det icke verklighetsbetonat att tänka sig att erhålla en barnmorska, som

skulle vara villig föra en så ambulerande tillvaro som skulle bli följden

av utredningens förslag. I samma riktning uttalar sig förste provinsialläkaren

i Kronobergs län och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott.

Utredningens förslag att distriktsbarnmorskorna i ökad omfattning

skulle biträda i sjukvård har hälsats med tillfredsställelse

av flertalet remissinstanser.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott föreslår, att det skall

åligga distriktsbarnmorska att i den mån barnmorskestyrelsen anvisar

henne sådan tjänstgöring biträda vid provinsialläkarmottagning, som anordnas

utanför provinsialläkarens stationeringsort.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anser, att det bör noggrant undersökas,

huruvida det är praktiskt att vid en ny planering av distrikten vara

alltför restriktiv beträffande barnmorskornas deltagande i hemsjukvård,

Kraven på sjukhusvårdens ersättande med hemsjukvård blir mer och mer

aktuella, icke minst på grund av de väldiga kostnaderna för sjukhusbyggen

och personal. Förbundet förordar, att kontakt sökes med utredningen för

planerandet av sjuk- och hälsovården i riket.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund vill ej motsätta sig, att distriktsbarnmorskorna

i ökad utsträckning tas i anspråk för hemsjukvård

och öppen sjukvård, men skulle helst se, att vård av epidemiskt sjuka ej

finge förekomma. Förbundet är även tveksamt till öppen vård av sjuka

på distriktsbarnmorskas mottagning, då det synes vara svårt att utesluta

risk för infektioner för de gravida kvinnor, som besöker mottagningen.

Med hänsyn till infektionsriskerna finner förste provinsialläkaren i Västernorrlands

län det icke lämpligt, att distriktsbarnmorskorna skulle utöva

all den sjukvård, som till sin art kan tänkas ulövas i hemmen, även om de

är kompetenta härtill.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr i29

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott förmenar, att sjultvårdsuppgifter

bör åläggas barnmorska endast i undantagsfall, där heltidssysselsättning

icke på annat sätt kan beredas henne.

Önskvärdheten av en intensifierad utbildning av distriktssköterske-barnmorskor

har livligt understrukits i åtskilliga yttranden.

Den långa utbildningstiden för dessa befattningshavare har emellertid

i några fall föranlett erinringar.

Medicinalstyrelsen, som ansluter sig till vad utredningen anfört rörande

behovet av ytterligare kurser för utbildning av distriktssköterske-barnmorskor,

anser, att det bör ankomma på folkhälsoinstitutsutredningen att

framlägga förslag beträffande kurser för ändamålet vid statens distriktssköterskeskola.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan biträder i princip förslaget

om utbildning av ett ökat antal distriktssköterske-barnmorskor men framhåller,

att institutets lokaler redan nu är i det närmaste helt utnyttjade och

att anordnandet av en extra kurs vid distriktssköterskeskolan skulle stöta

på stora svårigheter. Skolan torde emellertid till sina ordinarie kurser

med början i augusti resp. november 1955 kunna mottaga sammanlagt

cirka 20 sjuksköterskebarnmorskor, under förutsättning att de fyller de

krav, som uppställes för övriga sökande. Styrelsen tillägger.

Sedan de distriktssköterskekurser, som började i augusti 1954, icke erhållit

fullt antal sökande, annonserades dessa kurser i barnmorskeförbundets

tidskrift Jordemodern med angivande av att kurserna även stod öppna

för sjuksköterskebarnmorskor. Varken förfrågningar eller ansökningar inkom.

Till kurserna i november 1954, vilka också annonserats i Jordemodern,

har endast två sjuksköterskebarnmorskor anmält sig.

Styrelsen för barnmorskeläroanstalten i Göteborg anför.

Nu praktiserade utbildningsmetod, enligt vilken tre olika yrkesutbildningar

med olika målsättningar, tillsammans innebärande en studietid av

närmare 5 år eller lika lång tid som läkarutbildningen i flera länder staplas

på varandra, kan icke anses rationell eller rimlig med hänsyn till de inkomst-

och befordringsmöjligheter, som de studerande kan emotse. Det

förefaller verklighetsfrämmande att tro, att elever skall vara villiga att

genomgå en tidsödande, differentierad dubbelutbildning för att kvalificera

sig för tjänstgöring i tungarbetade och isolerade ödemarksdistrikt utan utsikt

till annan förbättring av levnadsvillkoren än den, som en två klassers

högre löneplacering innebär.

Styrelsen anser, att det borde vara möjligt att inrätta en utbildningslinje

bättre tillrättalagd än den nuvarande för den öppna vårdens personalbehov.

Barnmorskeläroanstalten och statens sjuksköterskeskola i Göteborg är lämpade

att anordna en försöksundervisning av skisserad art. Styrelsen hemstäHer,

att en särskild utredning företages i syfte att få till stånd en sådan

försökskurs, vilken torde kunna anordnas parallellt med undervisningen

för övrigt inom dessa två läroanstalter och endast behöva kompletteras

med den undervisning, som är nödvändig för distriktssköterskekompetens.

I samma riktning uttalar sig förste provinsialläkaren och landstingets

hälsovårdsberedning i Göteborgs och Bohus län.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att den långa utbildningstiden

för distriktssköterske-barnmorskorna utgör ett tungt vägande

skäl för att närmare överväga, om ej den öppna förlossningsvården kan lösas

efter annan linje än inrättandet av 100 distriktssköterske-barnmorsketjänster.

Mot utredningens förslag angående ändring av bestämmelserna om a vdrag

å statsbidraget vid inkallelse av distriktsbarnmorska till förlossningsanstalt

har erinringar gjorts endast i några få yttranden.

Statskontoret finner de skäl, som i utredningen anförts till stöd för

ifrågavarande förslag, icke bärande och fortsätter.

Av utredningen framgår, att den tidigare rådande bristen på barnmorskor

beräknas vara hävd vid utgången av år 1954. Vid sådant förhållande saknas

enligt ämbetsverkets mening anledning att över huvud taget bibehålla nu

gällande, för huvudmännen förmånliga regler om »avdragsfri» inkallelse

av distriktsbarnmorskor. Vad särskilt angår den anstaltstjänstgöring, som

vid typ B kommer att fullgöras av distriktsbarnmorska, torde betänkligheter

icke behöva möta att avdraga denna tjänstgöring vid statsbidragsberäkningen.

Man lärer nämligen, såsom försöksverksamheten också givit

vid handen, kunna utgå från att sistnämnda organisationsform kommer att

bereda möjligheter till indragning av vissa tjänster vid anstalterna. Enligt

statskontorets mening bör således statsbidrag icke utgå för den tid, som

distriktsbarnmorska, utan att särskild vikarie finnes förordnad, tjänstgör

vid anstalt.

Skaraborgs läns landstings hälsovurdsberedning anser, att då planerna

för den öppna förlossningsvården skall fastställas av medicinalstyrelsen

samt inkallelser till förlossningsanstalt utom ramen för det fastställda

arbetstidsschemat enligt typ B torde bli relativt sällsynta, den ifrågasatta

avdragsregeln skulle komma att sakna ekonomisk betydelse. Med hänsyn

härtill och då avdragsregeln torde komma att medföra ett betydande administrativt

kontrollarbete hos såväl landstingsförvaltningarna som länsstyrelserna

och riksräkenskapsverket, avstyrkes densamma. Snarare kan enligt

beredningen övervägas, om icke jämväl den nu gällande avdragsregeln bör

ändras så, att den endast kommer att avse enligt typ A organiserade landstingsområden.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott erinrar i detta sammanhang,

att enligt nuvarande statsbidragsbestämmelser huvudmannen mister hela

statsbidraget, om en barnmorska i enlighet med semesterlagen åtnjuter

tjänstledighet för havandeskap under mer än tre månader av kalenderåret.

Här anser utskottet en rättelse nu böra företagas.

Den av utredningen endast i förbigående berörda frågan om lämpligheten

att i statsbidragsför fattningen reglera distriktsbarnmorskornas

löneförmåner har upptagits till diskussion av

ett par förste provinsialläkare, ett tiotal landsting, några städer utanför

landsting samt svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet. I

samtliga dessa yttranden har hemställts, att lönebestäminelserna måtte utgå

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

ur författningen och att i denna endast skall angivas att statsbidrag utgår

med hälften av de utbetalade löneförmånerna.

Förslaget att statsbidrag skall utgå för av distriktsbarnmorskor företagna

resor inom stads, köpings eller municipalsamhälles

planlagda område tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga

remissinstanser utom statskontoret, som icke kan förorda, att i förevarande

sammanhang någon ändring vidtages i gällande regier.

Utredningens förslag att första distriktssköterska skall biträda

med tillsyn över distriktsbarnmorskornas arbete

har i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Västernorrlands

läns landstings förvaltningsutskott anmärker dock, att det med hänsyn till

rådande lokala administrativa och organisatoriska förhållanden synes lämpligt,

att vederbörande huvudman fritt får avgöra, huruvida förstärkning av

distriktsvårdens och barnmorskeväsendets centrala ledning bör ske. I sådan

riktning uttalar sig även styrelsen för svenska landstingsförbundet samt

Kalmar läns norra och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Medicinalstyrelsen uttalar, att ehuru styrelsen delar utredningens uppfattning,

att första distriktssköterska bör biträda vid tillsynen av barnmorskeväsendet,

torde dock någon författningsändring ej böra vidtagas

i avbidan på den pågående utredningen rörande den öppna vården.

Beträffande frågan om första distriktssköterskan bör ha barnmorskeutbildning

råder delade meningar.

Medicinalstyrelsen finner det önskvärt med sådan utbildning. Samma uppfattning

har bl. a. förste provinsialläkaren i Jönköpings län.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Hallands län anser, att första

distriktssköterskan icke lämpligen bör anförtros att biträda med tillsyn

över barnmorskeväsendet i de fall, där hon saknar barnmorskeutbildning.

I dylika fall föreslås uppgiften skola anförtros åt en distriktsbarnmorska

eller annan lämplig barnmorska inom distriktet.

Svenska barnmorskeförbundet uttalar, att kravet på barnmorskeutbildning

borde kompletteras med krav på att vederbörande också erhållit åtminstone

en kortare tids praktisk erfarenhet från tjänstgöring som barnmorska

i öppen vård.

Enligt förste provinsialläkaren i Gävleborgs län torde önskemålet om att

första distriktssköterskan skall ha barnmorskeutbildning endast i undantagsfall

kunna tillämpas, enär denna kår då egentligen endast skulle kunna

rekryteras ur de fåtaliga distriktssköterske-barnmorskornas led.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att en av

de väsentligaste synpunkterna vid anställande av första distriktssköterska

är spörsmålet, huruvida den blivande befattningshavaren är administrativt

duglig. Därest den kombinerade utbildningen ställes som villkor för anställningen,

begränsas i mycket stor utsträckning den krets av administra
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

tivt duglig personal, som kan utnyttjas på första distriktsskötersketjänster.

Jämväl styrelsen för svenska landstingsförbundet och svensk sjuksköterskeförening

uttalar sig i denna riktning. Förbundet anser krav på barnmorskeutbildning

därför ej böra ställas.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, som upplyser, att första

distriktssköterskan i länet under ett flertal år biträtt med tillsyn över barnmorskorna,

anser icke nödvändigt, att hon skulle ha barnmorskeutbildning.

Departementschefen

Under loppet av endast ett par decennier har på förlossningsvårdens område

i vårt land försiggått en anmärkningsvärd utveckling, vilken inneburit

en radikal förskjutning av tyngdpunkten på området från öppen till sluten

vård. Under det att antalet anstaltsförlossningar år 1930 utgjorde endast

24 procent av det totala antalet, utfördes år 1953 106 910 av totalt 110 600

eller inemot 97 procent av förlossningarna på anstalt. Orsakssammanhanget

bakom denna omvälvning är komplicerat men torde intimt vara förknippat

med den medicinska och sociala utveckling som ägt rum under samma

tid. i första hand har givetvis de ökade resurserna på den slutna förlossningsvårdens

område utgjort förutsättningen för den skedda förändringen.

Antalet vårdplatser på förlossningsanstalter, som år 1940 utgjorde 2 674,

hade sålunda år 1953 ökat till 3 620. Icke endast det stegrade antalet vårdplatser

utan även en förbättrad medicinsk utrustning, ägnad att skänka

ökad trygghet åt den blivande och nyblivna modern, torde emellertid ha

varit pådrivande faktorer. Härtill kommer så en rad sociala förändringar,

som verkat i samma riktning. Tillgången till säkrare och bättre kommunikationer

har sålunda underlättat införandet av den blivande modern till förlossningsanstalt

och bär säkerligen också haft en viss psykologisk betydelse

genom att skapa större tillförsikt hos henne om att hinna nå anstalten i

rätt tid. Förhållandena på bostadsmarknaden, särskilt i tätorterna, med

svårigheter att erhålla bostad samt de ofta knappa utrymmen, som de

moderna bostäderna erbjuder, torde också ha medverkat till att kvinnorna

i allt större omfattning sökt sig till förlossningsanstalterna. Ökade möjligheter

att genom den sociala hemhjälpsorganisationen erhålla hjälp med

skötseln av hemmet under bortovaron, tillkomst av väntehem för blivande

mödrar m. in. lärer likaledes ha underlättat denna utveckling.

I remissutlåtandena över det föreliggande utredningsförslaget har skilda

uppfattningar framförts rörande lämpligheten och önskvärdheten av den

fortgående minskningen av antalet hemförlossningar. Å ena sidan har härvid

hävdats, att eu förlossning i det normala fallet icke är mera komplicerad

än att den med fördel kan ske i hemmet och att det av denna anledning

icke är rimligt, att den dyrbara anstaltsorganisationen belastas med andra

än sådana förlossningsfall, där komplikationer kan befaras eller har till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

stött. A andra sidan har framhållits, att anstaltsförlossningen erbjuder

sådana fördelar och anstalterna f. n. förfogar över tillgång på vårdplatser

i sådan utsträckning, att den pågående utvecklingen mot sluten vård bör

uppmuntras och påskyndas.

För egen del sätter jag starkt i fråga, att man genom propaganda eller

upplysningsverksamhet skulle i mera avsevärd grad kunna påverka utvecklingen

i riktning mot flera förlossningar i hemmen. Vilken uppfattning

man än må ha om de båda vårdformernas företräden resp. nackdelar, är

jag därför övertygad om att hemförlossningarna även i fortsättningen kommer

att utgöra en obetydlig andel i det totala antalet förlossningar. Sannolikt

kommer hemförlossningarna ytterligare att minska i antal.

Även om man anser, att kvinnor som så önskar i görligaste mån bör få

förlossningen utförd i hemmet, blir det, därest utvecklingen fortskrider i

hittillsvarande riktning, förr eller senare oundvikligt att taga ställning till

frågan, om en särskild kår av befattningshavare, vars primära om också

ej enda uppgift är att ombesörja förlossningar i hemmen, rimligen kan vidmakthållas.

I detta sammanhang må även beaktas, att antalet hemförlossningar

i stora delar av vårt land redan nu sjunkit till en sådan nivå, att det

ansetts vara risk för att distriktsbarnmorskorna icke kan bibehålla sina

färdigheter i förlossningskonsten.

I flera av de avgivna yttrandena över utredningsförslaget har gjorts gällande,

att tidpunkten nu är inne för en avveckling av distriktsbarnmorskeorganisationen.

Kritik har riktats mot utredningen för att den icke upptagit

denna fråga till en förutsättningslös prövning. Även om en principdiskussion

av detta problemkomplex skulle ha kunnat vara av visst värde,

må dock erinras, att utredningsuppdraget ytterst grundat sig på riksdagsrevisorernas

år 1947 avgivna berättelse, vari framhölls angelägenheten av

att inom ramen för gällande organisation ernå en förbättrad samverkan

mellan den slutna och öppna förlossningsvården. För egen del anser jag

en sådan avveckling icke nu vara aktuell. Härvid har jag särskilt beaktat

distriklsbarnmorskornas viktiga uppgifter inom den förebyggande mödravården

och eftervården. Man bör emellertid på olika vägar åstadkomma

en nedskärning av barnmorskeorganisationen till en omfattning, som är

rimlig i förhållande till arbetsuppgifterna. Den av utredningen verkställda

tidsundersökningen visar nämligen, att en stor del av barnmorskekåren

numera, ehuru barnmorskorna vid sidan av den egentliga förlossningsvården

är verksamma inom förebyggande mödravård m. in. icke kan beredas

full sysselsättning. I första hand bör man härvid inrikta sig på att en

och samma barnmorska så långt detta är praktiskt möjligt skall användas

i såväl öppen som sluten förlossningsvård. I den mån detta icke låter

sig göra med hänsyn till avstånd eller andra förhållanden, bör en sådan

utvidgning av barnmorskedistrikten företagas, som med hänsyn till de

nutida kommunikationsmedlen är möjlig. Slutligen kan också en viss

kombination av barnmorske- och sjuksköterskeverksamhet komma i fråga.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

De olika typer av organisationsformer, som utredningen föreslagit, synes

mig härvid öppna möjligheter att åstadkomma en anpassning till det

aktuella läget. Jag anser det emellertid icke nödvändigt att binda utvecklingen

till några få angivna organisationstyper. Fastmera bör det ankomma

på medicinalstyrelsen och huvudmännen att inom ramen för gällande författningsbestämmelser

fritt från alla dogmatiska hänsyn genomföra en

sådan ordning som bedömes förena rimliga krav på god vård åt blivande

och nyblivna mödrar med önskemålet om en rationellt arbetande kår av

befattningshavare för ändamålet.

Jag är starkt medveten om att tillgodoseendet av båda dessa intressen

i många fall kommer att möta betydande svårigheter och att utarbetandet

av nya planer för den öppna förlossningsvården kommer att kräva ett

intensivt samarbete mellan huvudmännen och medicinalstyrelsen. Självfallet

bör huvudmännens önskemål härvid i största möjliga utsträckning

tillmötesgås. Sannolikt får de nya planerna lov att fastställas successivt för

de olika landstingskommunerna och städerna utanför landsting samt härefter

i mån av behov göras till föremål för översyner och justeringar.

Vad angår de olika föreslagna organisationstyperna vill jag här endast

kortfattat beröra några speciella spörsmål. Den försöksverksamhet, som

på medicinalstyrelsens föranstaltande bedrivits i Södermanlands och Västmanlands

län, visar, att ganska betydande rationaliseringar kan vinnas

inom vissa områden, därest distriktsbarnmorskorna enligt fastställt arbetsschema

tjänstgör på förlossningsanstalt under de tider, som ej åtgår för

deras arbetsuppgifter i öppen vård. De besparingar, som på detta sätt kan

vinnas genom personalindragningar, kommer dock till övervägande del förlossningsanstalterna

till godo. Med hänsyn härtill talar starka skäl för

statskontorets uppfattning, att statsbidrag ej bör utgå för den tid, som

distriktsbarnmorska i område organiserat enligt utredningens typ B tjänstgör

på anstalt. För att huvudmännen skall stimuleras att införa denna

organisationstyp i alla områden, där den kan anses lämplig, vill jag emellertid

förorda, att statsbidrag tillsvidare får utgå oavkortat för tjänstgöringstiden

på anstalt.

Den av utredningen såsom typ C betecknade organisationsformen med

distriktssköterske-barnmorska, som handhar såväl distriktssköterskans som

distriktsbarnmorskans arbetsuppgifter, synes i och för sig synnerligen användbar

för vissa delar av vårt land. Med ytterligare minskat antal hemförlossningar

kommer enligt min uppfattning inrättandet av kombinerade

distriktssköterske- och distriktsbarnmorsketjänster att få allt större aktualitet.

Såsom understrukits i flera remissyttranden, torde det emellertid bli

svårt att i någon större utsträckning rekrytera dylika tjänster med hänsyn

till såväl nuvarande långa utbildningstider som de tjänstgöringsförhållanden

och befordringsmöjligheter dessa befattningar erbjuder. Det är därför skäl

atl tillsvidare gå fram med viss försiktighet vid inrättandet av tjänster som

distriktssköterske-barnmorskor.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

För egen del anser jag den nuvarande utbildningstiden av närmare fem

år för distriktssköterske-barnmorskorna vara så lång, att det bör övervägas,

huruvida möjlighet finns att med en förkortad utbildningstid tillgodose kravet

på erforderlig kompetens att inneha kombinerade distriktssköterske- och

barnmorsketjänster. Jag överväger därför att inom den närmaste tiden föreslå

Kungl. Maj :t att föranstalta om en särskild utredning av denna fråga. I

avvaktan på resultatet av en sådan utredning är jag icke beredd att förorda

utredningens förslag, att en särskild kurs under nästa år skall anordnas

vid statens distriktssköterskeskola för utbildning av sjuksköterske-barnmorskor

till distriktssköterske-barnmorskor. I enlighet med vad styrelsen

för statens institut för folkhälsan uttalat i sitt yttrande över utredningens

förslag bör dock ett antal distriktssköterske-barnmorskor kunna utbildas

under de ordinarie kurserna vid skolan för att täcka den närmaste tidens

behov.

De förslag angående ändrad lönesättning och ökat statsbidrag för distriktssköterske-barnmorskebefattningarna,

som framförts vid remissbehandlingen,

kan jag heller icke biträda i avvaktan på den ifrågasatta utredningen.

En organisation av förlossningsvården enligt typ D, innebärande att

beredskapen för hemförlossningar helt övertages av förlossningsanstalten,

har av utredningen förutsatts skola i första hand ifrågakomma inom städer

utom landsting, vilka redan enligt gällande bestämmelser må undantagas

från indelningen i barnmorskedistrikt, men försöksvis kunna prövas

även i andra städer. Naturligtvis finnes anledning att gå fram med försiktighet,

när det gäller att införa en organisationsform av ny typ som den

ifrågavarande. För tättbebyggda samhällen med centralt belägen förlossningsanstalt

och goda kommunikationer synes emellertid organisationsformen

kunna erbjuda påtagliga fördelar ur rationaliseringssynpunkt. Jag

anser därför skäl finnas för att densamma skall kunna genomföras även

utanför de landstingsfria städerna, om huvudmannen har intresse för en

sådan organisation.

Vid organisation av förlossningsvården enligt typ D måste beaktas, att

förlossningsanstalten i princip skall hålla tillfredsställande beredskap för

hemförlossningar. Med det mycket ringa antal förlossningar i hemmen, som

redan f. n. är regel i de mera tättbebyggda områden, där organisationstypen

kan användas, torde denna beredskapsskyldighet knappast bli betungande

föi anstalterna. Frågans räckvidd belyses av att år 1952 utfördes sammanlagt

endast 95 hemförlossningar i städerna utom landsting mot 24 411 anstaltsförlossningar.

De merkostnader, som förlossningsanstalterna vid en

oiganisation enligt typ D kan komma att få vidkännas för beredskap för

hemförlossningar, torde bli så ringa, att det mot bakgrunden av de rationaliseringar,

som står att vinna, icke förefaller motiverat att f. n. införa särskilda

bestämmelser om statsbidrag härför.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

I övrigt har vad utredningen föreslagit i organisationsfrågan icke givit

mig anledning till erinringar eller särskilt uttalande.

Med hänsyn till att barnmorskorna för framtiden kommer att erhålla

en tvåårig grundläggande utbildning i sjukvård har utredningen föreslagit,

att de i större utsträckning än hittills skall betros med sjukvårdande uppgifter

i hemmen och på sina mottagningar. I den mån distriktssköterskorna

behöver en avlastning, framför allt i fråga om beredskapstjänsten i sin

verksamhet, och en kombination av sjukvårdande uppgifter och övriga barnmorskeförrättningar

låter sig förena med den rationalisering av barnmorskeväsendet

som nyss berörts, biträder jag vad utredningen anfört i

denna del. De farhågor för infektionsrisker o. d. som uttalats i vissa

remissyttranden synes mig överdrivna och torde i varje fall ej vara större

för distriktsbarnmorskornas del än för distriktssköterskorna, som ju vid

sidan av sina sjukvårdande uppgifter även har hälsotillsyn, bl. a. beträffande

spädbarn. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att meddela bestämmelser

rörande de inskränkningar i barnmorskornas sjukvårdande

verksamhet, som är påkallade, t. ex. ifråga om vård av epidemiskt sjuka.

Den ändring av barnmorskeförordningen, som föranledes av förslaget, avser

jag att närmare beröra vid anmälan av propositionen med förslag till förordning

om distriktsbarnmorskor.

I det föregående har jag föreslagit, att tjänstgöring på förlossningsanstalt,

som distriktsbarnmorska fullgör inom ramen för organisationstyp B, tillsvidare

icke skall föranleda nedsättning av statsbidraget till distriktsbarnmorskans

avlöning. Såsom utredningen framhållit, bör annan form av

inkallelse till anstaltstjänstgöring i princip icke ske utan att vikarie förordnas

för den inkallade, varför rätten till helt statsbidrag omedelbart

borde upphöra vid sådan inkallelse. På av utredningen anförda skäl anser

jag mig emellertid kunna tillstyrka, att nedsättning av statsbidraget icke

skall ske, om inkallelsen omfattat högst en månad av kalenderåret. Har

vikarie varit förordnad på befattningen, bör helt statsbidrag utgå även

vid längre tids inkallelse.

Då de ändrade bestämmelserna för avdragsfri inkallelse icke torde böra

träda i kraft, förrän medicinalstyrelsen fastställt nya planer för förlossningsvården

för riket i dess helhet, föreslår jag, att Kungl. Maj :t utverkar

riksdagens bemyndigande att fastställa tidpunkten för ikraftträdandet,

sedan medicinalstyrelsen anmält att översynen slutförts.

I detta sammanhang anhåller jag att få beröra en nyligen aktualiserad

fråga om statsbidrag till distriktsbarnmorskas avlöning. Enligt slatsbidragskungörelsen

utgår statsbidrag endast för distriktsbarnmorskebefattning, som

uppehållits av legitimerad barnmorska under minst tre fjärdedelar av kalenderåret.

I en bos Kungl. Maj :t gjord ansökning bar nu Gotlands läns

landstings förvaltningsutskott anhållit om statsbidrag för år 1953 för eu

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

barnmorsketjänst, som uppehållits under 272 dagar. Länsstyrelsen i länet

har under åberopande av att tre fjärdedelar av året utgör 273 3/i dagar ansett

sig ej kunna bevilja statsbidraget. Det har upplysts, att tjänsteinnehavaren

under nära tre månader av året uppehållit barnmorskebefattningar

hos annat landsting. Med hänsyn till föreliggande omständigheter har länsstyrelsen,

statskontoret och riksräkenskapsverket tillstyrkt bifall till framställningen.

Om riksdagen icke gör erinran häremot, avser jag att föreslå

Kungl. Maj :t medgiva, att statsbidrag får utgå i detta fall.

Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget har från åtskilliga håll

yrkats, att bestämmelserna om statsbidrag till distriktsbarnmorskas avlöning

skulle ändras, så att däri blott stadgades, att bidrag skall utgå med

hälften av faktiskt utbetalda löneförmåner. Då denna fråga, såsom utredningen

framhållit, är av principiell natur och berör även andra befattningshavare

än distriktsbarnmorskor, anser jag, att den bör upptagas i ett

större sammanhang. Jag är sålunda icke beredd att nu föreslå någon ändring

på denna punkt.

I likhet med statskontoret finner jag mig icke kunna biträda utredningens

förslag att statsbidragsrätten för barnmorskors och sjuksköterskors resor

inom öppen förlossningsvård samt förebyggande mödra- och barnavård

skulle utvidgas att gälla även utgifter för resor företagna enbart inom stads,

köpings eller municipalsamhälles planlagda område. Dessa utgifter torde

till övervägande delen utgöras av spårvagns- och bussavgifter i stadstrafik.

I städerna utanför landsting bör särskilda utgifter för sådana resor kunna

undvikas genom att befattningshavarna tillhandahålles frikort på stadens

kommunikationsmedel.

Frågan om första distriktssköterska skall biträda barnmorskestyrelsen

med den centrala ledningen av och tillsyn över barnmorskeväsendet bör i

första hand avgöras av huvudmannen. Då första distriktssköterskornas

arbetsuppgifter lärer komma att upptagas till behandling av kommittén,

för översyn av hälso- och sjukvården, är jag icke beredd att nu taga ställning

till denna fråga eller till vilka utbildningskrav, som skall ställas på

sådan befattningshavare.

I enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit, torde de ändringar i

statsbidragsbestämmelserna, som jag i det föregående förordat, med särskilt

nämnt undantag för stadgandet om avdragsfri inkallelse av distriktsbarnmorska

till tjänstgöring på förlossningsanstalt böra träda i kraft den

1 januari 1956.

Vilka besparingar organisationsförslagens genomförande kan komma att

medföra blir, såsom utredningen framhållit, beroende av resultatet av medicinalstyrelsens

omprövning av planerna för de olika landstingskommunerna.

Då de nya planerna i vart fall icke kommer att kunna träda i kraft

före den 1 januari 1956 och statsbidragen utgår kalenderårsvis i efterskott,

påverkas icke de anslagsberäkningar för budgetåret 1955/56, som gjorts i

årets statsverksproposition, av förslagens genomförande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Knngl. Maj:ts proposition nr 129

I anslutning till vad jag nu anfört, vill jag erinra om, att frågan om

statsbidrag till alla av distriktssköterskor företagna resor inom hälso- och

sjukvården upptogs i motioner till 1954 års riksdag (I: 191 och II: 186).

Med anledning härav uttalade statsutskottet (uti. nr 11, p. 94), att utskottet

i likhet med motionärerna ansåg, att ikraftträdandet av lagen om allmän

sjukförsäkring kornme att aktualisera denna fråga. Ur denna synpunkt

förelåge starka skäl för motionärernas yrkande om skyndsamt förslag

rörande ett administrativt lätthanterligt bidrag till samtliga av distriktssköterska

företagna resor i hälso- och sjukvårdsangelägenheter. Utskottet

förutsatte emellertid, att Kungl. Maj :t ägnade frågan erforderlig uppmärksamhet

även utan särskild framställning från riksdagens sida.

Såsom jag antydde i årets statsverksproposition (XI, s. 305 f), har denna

fråga varit föremål för beredning inom inrikesdepartementet. Härvid har

en promemoria med förslag till bestämmelser i ämnet utarbetats och blivit

föremål för remissbehandling. Förslaget innebär i huvudsak, att statsbidrag

skulle utgå för samtliga av distriktssköterska, distriktsbarnmorska

eller distriktssköterske-barnmorska i tjänsten företagna resor samt för inom

förebyggande mödra- och barnavård särskilt anställd barnmorskas eller

sjuksköterskas resor i tjänsten. Vid resor i sjukvård skulle av den enskilde

få uttagas visst maximibelopp, förslagsvis högst tre kronor. Statsbidraget

föreslås till 30 procent, inom de nordliga länen förhöjt till 40 resp. 50 procent

av de sammanlagda resekostnaderna. Förslaget har beräknats medföra

en kostnadsökning för staten av cirka 750 000 kronor årligen.

Vid remissbehandlingen har statskontoret riktat principiella invändningar

mot förslaget samt funnit den föreslagna överflyttningen av kostnaderna

på statsverket med hänsyn till konsekvenserna icke tillrådlig. Frågan om

ökat statligt stöd på förevarande område borde därför enligt statskontoret

prövas allenast i samband med en allmän omläggning av statsbidragsgivningen

till landstingen. Även allmänna statsbidragsutredningen har gjort

erinringar av principiell natur och anfört, att därest tanken på att inom

en nära framtid företaga en radikal förenkling av systemet för statsbidrag

till sekundärkommunerna skulle hållas aktuell, nya statsbidragsregler,

som skulle få en allenast begränsad giltighetstid, borde undvikas. Ett ytterligare

skäl härför vore enligt utredningen, att det ifrågasatta statsbidraget

skulle bli av så ringa storlek, att det kunde sägas sakna betydelse för dessa

kommuners ekonomi. Även de remissinstanser, som i princip godtagit förslaget,

har riktat invändningar mot detsamma i väsentliga delar. Medicinalstyrelsen

och Svenska landstingsförbundet har sålunda ansett de föreslagna

statsbidragsgrunderna alltför snävt tilltagna samt föreslagit en höjning av

bidraget till 50 resp. 00 och 70 procent.

Med hänsyn Ull de ekonomiska konsekvenserna för statsverket finner

jag mig för egen del icke kunna föreslå eu ändring av statsbidragsgrunderna

på förevarande relativt begränsade område i enlighet med departementspromemorian.

Att å andra sidan genomföra ett enhetligt statsbidrags
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

system på området inom ramen för statens nuvarande kostnader härför

förefaller ogörligt med tanke på att från bl. a. Svenska landstingsförbundets

sida yrkats ytterligare höjning av statsbidraget i förhållande till det

aktuella förslaget. I detta läge anser jag mig därför böra avstå från att

f. n. framlägga något förslag i ämnet. Frågan torde därmed i enlighet med

statskontorets och allmänna statsbidragsutredningens förslag få anstå till

dess spörsmålet om en omläggning av systemet för statsbidrag till landstingen

kan upptagas i ett vidare sammanhang.

III. Förebyggande mödravård

Nuvarande förhållanden

Gällande bestämmelser. Bestämmelserna rörande den förebyggande mödravården

återfinnes i kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 396; ändr. 862/1945,

433/1947, 252/1948, 633/1949, 225/1952 och 461/1953). Häri stadgas bl. a.

följande.

Den förebyggande mödravården skall avse anordnande och upprätthållande

av rådgivande verksamhet, innefattande jämväl havandeskapsdiagnos,

behandling under havandeskap av sjukdomar, vilka föranletts av havandeskapet

och icke fordrar vård å sjukhus, ävensom rådgivning beträffande

förebyggande födelsekontroll.

Mödravården omfattar vård dels av den havande kvinnan, dels av den

nyförlösta kvinnan under den första delen av barnsängstiden, i allmänhet

tio dagar.

Ledningen av verksamheten tillkommer inom landstingskommun hälsovårdsstyrelsen

samt inom stad, som ej tillhör landstingskommun, hälsovårdsnämnden,

barnmorskestyrelsen eller sjukhusmyndighet.

Plan för verksamhetens bedrivande skall godkännas av medicinalstyrelsen.

Instruktion för verksamheten fastställes av huvudmannen på grundval

av en av medicinalstyrelsen utfärdad normalinstruktion.

Verksamheten utövas genom lokala organ av följande typer.

1) Mödravårdscentral, typ I eller II, i regel förlagd till mottagnings- eller

pohklimklokaler i anslutning till barnbördshus eller barnbördsavdelning

vid sjukhus. Central av typ I skall stå under ledning av legitimerad läkare

med specialistutbildning i obstetrik och gynekologi. Central av typ II skall

stå under ledning av legitimerad läkare. Vid varje central skall dessutom

finnas sammanlagt högst tre barnmorskor eller sjuksköterskor.

2) Mödra- och barnavårdscentral, typ II, med gemensamma, för ändamålet

särskilt avsedda lokaler och under ledning av en eller två legitimerade

läkare. Beträffande mödravården skall erforderligt biträde lämnas av

sammanlagt högst tre barnmorskor eller sjuksköterskor.

3) Mödravårdsstation eller mödra- och barnavårdsstation under ledning

av tjänsteläkare samt förlagd till dennes mottagningslokaler eller andra

for ändamålet lämpliga lokaler. Vid station skall biträde lämnas av en

eller flera distriktsbarnmorskor eller distriktssköterskor.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

4) Mödravårds filial eller mödra- och barnavårdsfilial under ledning av

läkare vid den central eller station, till vilken filialen hör, samt förlagd

till för ändamålet lämpliga lokaler. Vid filial biträder en eller flera barnmorskor

eller sjuksköterskor.

Statsbidrag utgår dels med visst engångsbelopp till inredning och utrustning

av lokaler för central, dels med vissa årliga belopp för läkares, sjuksköterskas

och barnmorskas avlöning, dels till arvode åt föreståndare vid

central av typ I, dels till vissa resekostnader. En förutsättning för statsbidrag

är att vården lämnas avgiftsfritt.

Statsbidrag för läkares resor till mottagningar i förebyggande mödravård,

för barnmorskas hembesök hos havande kvinnor och mödrar samt

för dessas resor till mödravårdsmottagningar utgår efter huvudsakligen

samma grunder som för distriktsbarnmorskors resor i eftervård. För kvinnornas

resor gäller dock den inskränkningen, att beträffande enskild färd

bidrag endast utgår om densamma företages med oinnibus eller järnväg

samt i den mån kostnaden för resa till mottagningen och återresa överstiger

tre kronor. Dessa resor bör, där så ske kan, anordnas gruppvis efter plan,

som av hälsovårdsstyrelsen fastställes efter förste provinsialläkarens hörande.

Slutligen må nämnas, att jämlikt särskilda kungörelser den 22 juni 1939

(nr 461; ändr. 373/1942, 398/1944, 522/1948 och 402/1954) och den 15 juni

1944 (nr 397; änd. 523/1948 och 401/1954) kvinnor, som till förebyggande

eller botande av hälsoskador på grund av brister i näringen eller till botande

av havandeskapssjukdomar är i behov av skyddsläkemedel eller andra läkemedel,

genom den förebyggande mödravården kostnadsfritt tillhandahålles

sådana.

Den förebyggande mödravårdens omfattning m. m. Den statsunderstödda

förebyggande mödravården tog sin början år 1938. Antalet inskrivna barnaföderskor

har alltsedan dess oavbrutet ökat procentuellt sett. År 1940 var

cirka 25 procent av barnaföderskorna anslutna till mödravården, år 1953

72 procent. Sistnämnda år avlade de inskrivna kvinnorna i medeltal 2,5 besök

hos mödravårdsorganens läkare och 1,6 besök hos barnmorskan, medan

i genomsnitt 1,0 hembesök hos den blivande modern avlades av barnmorskan.

Till belysande av det stora värde en fullgod medicinsk kontroll och vård

av gravida kvinnor har för kvinnorna själva och för deras väntade barn,

har utredningen framlagt visst statistikmaterial, som här må kortfattat

beröras.

Antalet kvinnor som avlidit i havandeskaps- och förlossningssjukdomar

har i stort sett sjunkit år från år. År 1931 uppgick antalet döda kvinnor i

promille av antalet förlossningar till 3,63, 1940 till 2,13, 1950 till 0,61 och

1952 till 0,47. Minskningen av antalet dödsfall är enligt utredningen särskilt

framträdande, sedan den förebyggande mödravården började sin verksamhet.

Även om andra faktorer, särskilt antibiotika, nedsatt dödligheten,

tillskriver dock utredningen den förebyggande mödravården en stor del

av den gynnsamma utvecklingen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr t29

Även fallen av barnsängsfeber efter såväl förlossning som missfall hai

minskat. Medan sålunda antalet dödsfall i sådan feber efter förlossning

år 1935 utgjorde 68, hade antalet år 1950 sjunkit till 2. Motsvarande siffror

för barnsängsfeber efter missfall är 65 resp. 4. De antibiotiska läkemedlen

har givetvis härvid spelat en utomordentlig roll. Dödsfallen i förlossningskramper

har också gått ned men icke på långt när så mycket. År 1935 var

dödssiffran i förlossningskramp 31 för att år 1950 ha sjunkit till 22. Eftersom

dessa kramper icke är infektionssjukdomar, kan förbättringen icke

tillskrivas verkan av antibiotiska medel. En hel del förbättringar har visserligen

sedan år 1938 införts i behandlingen av toxikoser, d. v. s. graviditetsförgiftningar

i olika grader från så obetydliga symtom som bensvullnad

och spår av äggvita i urinen till livshotande förlossningskramper. Emellertid

har ingen ny revolutionerande medicin upptäckts eller behandlingsmetod

införts. Det mest betydelsefulla är enligt utredningen att, sedan den

förebyggande mödravården införts, de havande kvinnorna alltmer börjat

stå under medicinsk kontroll och fått profylaktiskt lämpliga läkemedel mot

brist- och andra sjukdomar samt diet- och hygienföreskrifter.

Antalet dödsfall i andra havandeskaps- och förlossningssjukdomar har

nedgått från 101 år 1935 till 43 år 1950. Även denna minskning vill utredningen

till en avsevärd del tillskriva den medicinska kontrollen och behandlingen

av toxikoser.

Vad härefter angår barnadödligheten har antalet dödfödda barn i promille

av samtliga födda sjunkit från 26,9 år 1930 till 17,6 år 1953. Nedgången

har varit särskilt framträdande åren 1940—1950. Tidigdödligheten

hos barn har likaledes starkt nedgått efter år 1940. Trots förbättringarna

födes emellertid fortfarande cirka 2 000 dödfödda barn årligen, och cirka

1 800 levande födda barn dör varje år under första levnadsmånaden, varav

de flesta inom första veckan. Många olika faktorer har samverkat till förbättringen

beträffande barnadödligheten. Av dessa faktorer anser utredningen

en god förvård av den gravida kvinnan såsom den viktigaste.

Utredningen

Läkarvård. På många håll i riket förekommer f. n„ att blivande mödrar

utanför den statsunderstödda mödravårdens ram genomgår skärmbildsundersökning

vid centraldispensärerna. Svenska nationalföreningen

mot tuberkulos bekostar dylika undersökningar efter ansökan av

vederbörande centraldispensärläkare. Undersökningsfrekvensen växlar dock

betydligt. En brist hos verksamheten är, att den del av klientelet, som har

långa resor, endast undantagsvis infinner sig till undersökning, enär patienterna

i allmänhet får bekosta sina resor själva.

Utredningen finner det angeläget, att alla blivande mödrar skärmbildsundersökes.

Visserligen torde härigenom, med hänsyn till de återkommande

allmänna skärmbildsundersökningarna och andra åtgärder från dispensär
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

vårdens sida, något större antal fall av tuberkulos icke komma att upptäckas,

men erfarenheterna från den hittills bedrivna verksamheten på området

visar, att tid efter annan sådana fall likväl uppspåras. Med hänsyn

till den särskilt stora fara, som smittförande tuberkulosfall utgör för förlossningspatienter

och nyfödda, är det betydelsefullt, att gravida kvinnor

med sådan tuberkulos upptäckes och genast vid inkomsten till förlossningkan

isoleras från medpatienter och barn.

Utredningen finner det naturligt och lämpligt, att skärmbildsundersökningen

uppdrages åt dispensärvårdens organ. Dessa organs åligganden skulle

härvid för framtiden ökas med omkring 78 000 undersökningar om året.

Ett icke obetydligt antal sådana undersökningar företages dock redan f. n.

mot särskild ersättning.

Skärmbildsundersökningen av blivande moder bör ske efter remiss från

vederbörande mödravårdsorgan. Ger skärmbilden anledning misstänka tuberkulos,

blir dispensärvårdsläkaren enligt eljest gängse regler skyldig att

fortsätta undersökningen tills resultat nåtts. Eljest har läkaren endast att

redovisa resultatet till mödravårdsorganet.

Statsbidrag för skärmbildsundersökningarna bör enligt utredningens mening

utgå i enlighet med de för dispensärvården gällande bestämmelserna

i kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 400; omtryck 593/1951; ändr. o48/1952)

angående statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande.

Detta innebär, att landstingskommunerna erhåller statsbidrag med

50 öre per skärmbild. Med nuvarande cirka 61 000 inskrivna i mödravården

inom landstingskommunerna skulle alltså på statsverket falla en kostnad

av omkring 30 000 kronor. Möjligen kan de ökade arbetsuppgifterna för

vederbörande dispensärläkare föranleda, att dessa läkares löneförmåner

bör justeras uppåt.

Dispensärvården i städerna utanför landsting bedrives utan statsbidrag.

Det genom förslaget något ökade antalet patienter för dispensärvården bör

icke föranleda någon jämkning i denna princip. Utredningen föreslår, att

de blivande mödrarnas resor till dispensärorganen skall bestridas i enlighet

med reglerna för mödravården och av dess anslag. Statens bidrag till

resekostnaderna beräknas icke komma att överstiga 100 000 kronor per år.

Utredningen räknar härvid med att gruppresor skall anordnas där så är

möjligt och lämpligt samt att några resekostnader för patienter i städerna

utanför landsting icke skall ifrågakomma.

Blivande mödrar, som under graviditeten undergått den allmänna skärmbildsundersökning,

som anordnas i landstingsområden, behöver icke ånyo

undersökas genom mödravårdens försorg. Kostnaderna bör följaktligen i

verkligheten bli något mindre än nyss angivits.

Utredningen erinrar, att medicinalstyrelsen i sina anslagsäskanden för

budgetåret 1953/54 (1953 års statsverksproposition, XI ht, s. 216) framlagt

förslag angående f ö r s ö k s v e r k s a m het med speciell kontroll

3 — Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 129

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 129

av havande kvinnor, lidande av vissa sjukdomar. Styrelsen

anförde härutinnan bl. a.

Möjligheterna till ett gagnerikt samarbete mellan obstetrikerna vid mödravårdscentralerna

och läkarna inom de övriga specialområdena inom medicinen

utnyttjas icke till fullo. Detta gäller såväl specialisterna i allmänhet

soin framför allt internisterna, de sistnämnda särskilt i fråga om blivande

mödrar, som lider av hjärt- och njursjukdomar.

På grund av de goda erfarenheter, som vunnits av dylikt samarbete dels

vid s. k. prenatala kliniker i Amerikas förenta stater, dels ock vid S :t Eriks

sjukhus i Stockholm, finner medicinalstyrelsen det lämpligt, att på ett par

mödravårdscentraler av typ I närmare samarbete försöksvis anordnas mellan

invärtesmedicinsk specialist och obstetriker. Dessa mödravårdscentraler

bör väljas sa, att om möjligt den ena omfattar stadsbefolkningen och den

andra övervägande landsortsbefolkning.

Om försöksverksamheten skall kunna giva vetenskapligt tillförlitliga resultat

måste varje gravid kvinna med tecken på hjärt-, njur- eller annan

sjukdom kontrolleras synnerligen noggrant både av internet, obstetriker

samt, vid behov, särskild specialist beträffande sjukdomen i fråga. Därjämte

måste olika laboratorieundersökningar göras.

Medan den obstetriska kontrollen kan utövas inom ramen för den allmänna

förebyggande vården, måste särskild ersättning med 10 kronor per

konsultation beräknas utgå för undersökning hos invärtesmedicinsk läkare

eller annan specialist. För i medeltal 8 sådana undersökningar under en

graviditet kan salunda beräknas 80 kronor, vartill kommer ersättning för

laboratorieundersökningar med cirka 20 kronor. Då man vid två centraler

torde kunna räkna med cirka 200 patienter, skulle totalkostnaden belöpa

sig till 20 000 kronor.

I 1953 års statsverksproposition fann sig departementschefen för det dåvarande

icke kunna biträda förslaget, och riksdagen beviljade icke heller

medel för ändamålet.

Utredningen, som finner den föreslagna vetenskapliga undersökningen

kunna ge mycket värdefulla slutsatser för den förebyggande mödravårdens

fortsatta utveckling, hemställer, att en försöksverksamhet huvudsakligen

i enlighet med förslaget kommer till stånd.

Barnmorskevård. I fråga om barnmorskans uppgifter i allmänhet

konstaterar utredningen bl. a.

Barnmorskornas arbete inom den förebyggande mödravården bestod tidigare

i regel endast av allmän rådgivning, utställande av intyg och tagande

av urinprov. Under senare år har dock barnmorskorna i allmänhet på ett

erkännansvärt sätt utvidgat sin verksamhet att omfatta även kontroll av

patientens vikt, blodtryck, hämoglobinvärde, fosterljud och fosterläge. Denna

vidgade verksamhet måste enligt utredningen göras till allmän regel

för alla barnmorskor. För att symtom på toxikoser tidigt skall upptäckas

fordras regelbundna och täta kontroller, framför allt under havandeskapets

senare del. Dessa kontroller kan med fördel anförtros barnmorskorna. I normalfallen

anser utredningen dylika s. k. barnmorskekontroller böra äga

rum omkring 10 gånger under en graviditet. Då en riktigt avvägd kost under

havandeskapet kan nedbringa antalet aborter och förtidsbörder, minska

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

frekvensen av dödföddhet och tidigdödlighet samt förbättra det späda bainets

hälsotillstånd, bör barnmorskan göra sig underrättad om de blivande

mödrarnas mathållning och ge dem råd rörande ett väl tillrättalagt kosthall,

där så är erforderligt.

Utredningen understryker vidare, att det för en effektivisering av den

förebyggande vården är angeläget, att barnmorskornas hembesök icke

försummas och att besök som allmän regel bör avläggas hos alla blivande

mödrar.

Gällande bestämmelser rörande den förebyggande mödravården innehåller

icke några föreskrifter om meddelande av mödragymnastik.

Sedan några år har emellertid denna form av fysisk och psykisk förberedelse

av barnaföderskorna till förlossningen prövats i vårt land. Då värdet av

densamma numera torde vara allmänt erkänt, bör den förebyggande mödravården

enligt utredningens mening utvidgas att omfatta även mödragymnastik

med avslappningsteknik i förening med viss hälsovårdsundervisning.

Särskilt statsbidrag för mödragymnastik synes icke böra ifrågakomma.

Vad angår det antal gånger en blivande moder bör erhålla lektioner i

mödragymnastik under havandeskapet, är det enligt utredningen knappast

möjligt att ange ett för alla patienter lämpligt antal. Självfallet bör hälsovårdsundervisningen

meddelas henne så fullständigt som möjligt. Hur ofta

hon bör deltaga i den egentliga mödragymnastik en är helt beroende på den

enskilda kvinnans fallenhet. Med hänsyn härtill torde mödragymnastiken

böra meddelas med vissa efter besöksklientelets storlek avpassade tidsintervaller,

varvid de blivande mödrarna kan infinna sig, när de anser sig så behöva.

Kanske kan cirka 10 gånger under graviditeten framhållas som ett minimibehov.

Överallt där så kan ske bör undervisningen meddelas av barnmorska

och sjukgymnast i samarbete, varvid den förra huvudsakligen meddelar

hälsovårdsundervisningen och den senare huvudsakligen sköter gymnastiken

och avslappningstekniken. Där så emellertid icke kan ske, bör barnmorskan

ensam få handha mödragymnastiken, därvid hon dock bör beredas

möjlighet att vid behov konsultera sjukgymnast.

Sjukgymnasterna erhåller numera under sin ordinarie studietid utbildning

i mödragymnastik. Det torde f. n. finnas cirka 230 sjukgymnaster med

kompetens att meddela mödragymnastik. För barnmorskorna har undervisning

i mödragymnastik meddelats vid barnmorskeläroanstalterna sedan

år 1948, och sådan undervisning ingår även i repetitionskurserna för barnmorskor.

Cirka 470 barnmorskor torde på detta sätt ha utbildats i mödragymnastik.

Slutligen har även svenska barnmorskeförbundet anordnat kurser

i mödragymnastik för sina medlemmar. Dessa kurser har genomgåtts

av ungefär 150 barnmorskor. Av de nu tjänstgörande cirka 1 270 barnmorskorna

synes sålunda ungefär hälften kunna meddela mödragymnastik.

I detta sammanhang erinras även om att medel anvisats för anordnande

av decentraliserade kurser i mödragymnastik, varigenom under budgetåret

1954/55 ytterligare 200 barnmorskor skulle utbildas. Utredningen anser det

angeläget, att decentraliserade kurser även i fortsättningen kommer till

stånd, så att hela barnmorskekåren snarast möjligt kan undervisa i mödragymnastik.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Utvidgad eftervård. Statsbidragskungörelsen saknar närmare stadganden

om eftervård inom den förebyggande mödravården. Emellertid är distriktsbarnmorska

enligt förordningen om anställande av distriktsbarnmorskor

m. in. pliktig alt utan ersättning lämna eftervård åt kvinnor, som efter förlossning

vårdas i hemmet. Medicinalstyrelsen bär i ett cirkulär den 3 juni

1948 närmare utvecklat innebörden av denna skyldighet. Det framgår härav,

att eftervården — som lämnas genom besök av barnmorskan i barnaföderskans

hem — beträffande okomplicerade fall upphör med tionde dagen

efter förlossningen. I komplicerade fall kan hembesök förekomma även efter

denna dag. För erhållande av här angivna barnmorskevård är det sålunda

utan betydelse, om kvinnan är inskriven i den förebyggande mödravården

eller ej.

Någon möjlighet att inom mödravårdens ram erhålla fri läkarvård för

eftervård finnes f. n. icke.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1953/54 föreslog medicinalstyrelsen

en utvidgning av den förebyggande mödravården. Styrelsen framhöll

bl. a.

I England och finland lämnas profylaktisk vård av mödravårdsorgan

under sex veckor efter förlossningen och i USA under sex veckor—tre

månader. I början av amningsperioden lider kvinnorna ofta av blodbrist

och flytningar från underlivet samt företer stundom även tecken på sjukdom

i genitalorganen, som bör behandlas på ett tidigt stadium. Först sex—

åtta veckor efter förlossningen kan genitalorganen anses helt återställda.

Det är med hänsyn härtill av stor betydelse, att mödravården utsträckes att

omfatta vård av förlösta kvinnor under åtta veckor efter förlossningen för

kontroll av blodbrist, undersökning av genitalorganen samt allmän rutinundersökning.

I 1953 ars statsverksproposition fann sig emellertid föredragande departementschefen

för det dåvarande nödsakad avstyrka förslaget, och riksdagen

anvisade ej heller medel för ändamålet.

Utredningen understryker för sin del önskvärdheten av att eftervården

utvidgas samt anför.

betydelsefullt för det nyfödda barnet, att modern fortast möjligt

återhämtar sina krafter. Ur det allmännas synpunkt är det också av vikt,

att modern snabbt återvinner sin fulla arbetsförmåga. Genom vårdtidens

förlängning ökas också mödravårdens möjligheter att verka för preventivmedelsrådgivning.

Förslaget innebär, att varje förlöst kvinna, som är inskriven i den förebyggande

mödiavardcn, skall äga att rutinmässigt en gång efter förlossningen

inställa sig å mödravårdsorgan för läkarundersökning. I komplicerade

fall skall upprepade besök kunna ifrågakomma, dock längst t. o. m.

åttonde veckan efter förlossningen. Vården skall självfallet icke avse andra

sjukdomar än sådana, som föranletts av havandeskapet eller förlossningen

och som icke fordrar vård å sjukhus. Barnmorskan skall biträda vid läkarmottagningarna

och ta emot även normala fall för rådfrågning å sin mottagning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 129

Bidrag till läkarens avlöning för eftervårdsbesök bör utgå med samma

belopp som gäller för förvårdsbesök eller med 2 kronor 75 öre pei undersökning.

Med 78 000 inskrivna mödrar skulle de årliga kostnaderna för

statsbidrag till läkararvoden således uppgå till cirka 215 000 kronor. För

eftervårdspatients resa till läkarmottagning bör likaledes samma bidiag

utgå som i förvården. Statsverkets kostnader härför uppskattas till omkring

25 000 kronor. Slutligen bör fria läkemedel tillhandahållas i enahanda

utsträckning som för förvården.

Distriktsbarnmorskornas biträde inom den förebyggande mödravården.

Såsom inledningsvis anförts, har svenska barnmorskeförbundet år 1951

gjort framställning om sådan ändring av barnmorskeförordningen, att

distriktsbarnmorskorna skulle åläggas att obligatoriskt biträda i den förebyggande

mödravården. Barnmorskeförbundet anförde bl. a.

Distriktsbarnmorskornas tjänstgöring inom den förebyggande mödravården

förekommer i mycket skiftande omfattning inom olika landsting,

vilket är naturligt, då man i detta hänseende lämnat barnmorskestyrelseina

fria händer. Då emellertid behovet av en effektiv förebyggande mödravård

synes vara lika stort inom alla landsting, synes det önskvärt, att den frihet

att själva besluta i denna fråga, som lämnats åt barnmorskestyrelserna,

upphör. Därest distriktsbarnmorskorna obligatoriskt ålägges sådan tjänstgöring,

vilket otvivelaktigt kommer att vara till gagn för mödrarna, kommer

även ett bättre utnyttjande av distriktsbarnmorskornas arbetskraft att

möjliggöras.

I infordrade yttranden avstyrktes framställningen av medicinalstyrelsen,

styrelsen för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation

och Förste provinsialläkarnas förening, medan Svenska provinsialläkarföreningens

styrelse samt barnmorskeläroanstalterna i Stockholm

och Göteborg tillstyrkte bifall till densamma.

För egen del anför utredningen.

I dagens läge synes anledning som regel saknas att bibehålla möjligheten

att vid sidan av barnmorskor även anlita sjuksköterskor i den förebyggande

mödravården. Barnmorskorna har numera i allmänhet icke större arbetsbörda

än att de med fördel kan allmänt deltaga i mödravårdsmottagningarna.

I stora delar av landet torde numera på grund av det ringa antalet

hemförlossningar detta arbete i själva verket utgöra barnmorskans huvudsakliga

arbetsuppgift.

För den förebyggande mödravården är barnmorskans aktiva medverkan

av utomordentlig betydelse. Det må erinras, att en befattningshavare med

barnmorskeutbildning erfordras för de arbetsuppgifter, som skall ingå i de

av utredningen föreslagna barnmorskekontrollerna. Även på läkarmottagningar

har barnmorskan emellertid eu viktig uppgift att fylla. Med hänsyn

härtill bör i princip läkaren alltid vid mottagningarna assisteras av barnmorska.

Detta bör uppställas som regel för läkarmottagningar vid mödravårdscentraler

och -stationer. Bestämmelserna i statsbidragskungörelsen

föreslås ändrade i enlighet härmed. Att undantagslöst genomföra denna

ordning även för läkarmottagningar vid mödravårdsfilialcr torde emelleitid

av praktiska skäl icke låta sig göra. För filialernas del förordar utred
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

ningen därför, att de nuvarande bestämmelserna lämnas oförändrade, ehuru

utredningen även för dessas vidkommande vill understryka önskvärdheten

av att barnmorska biträder överallt där så är möjligt.

Det har diskuterats, om icke distriktssköterskorna, vilka ju regelmässigt

företager hembesök i sjukvård, barnavård in. m., skulle kunna ombesörja

hembesöken även i den förebyggande mödravården. En del av

arbetsuppgifterna under hembesöken kan otvivelaktigt ombesörjas av

disti iktssköterskan, exempelvis frågor rörande hemmets hygien samt sociala

och ekonomiska förhållanden. Den kontroll, som vid hembesöken skall

företagas bl. a. av den blivande modern och av hur långt havandeskapet fortskridit,

måste emellertid företagas av barnmorska, om besöken skall fylla

sin uppgift. Enligt utredningens mening måste därför tanken på att

distriktssköterskan skulle företaga hembesök i den förebyggande mödravården

avvisas. Detta utesluter icke att barnmorskan i fall, där hon av

särskild anledning underlåter hembesök, bör inhämta informationer om

hemmet av distriktssköterskan. Ytterligare må framhållas, att mödravården

icke bör splittras utan att samma befattningshavare bör ansvara för

såväl biträde vid läkarmottagningar som barnmorskekontroller och hembesök.

Utredningen förordar därför, att barnmorskeförordningen ändras så, att

det skall åligga distriktsbarnmorska att biträda inom den förebyggande

mödravården, »försåvitt icke barnmorskestyrelsen av särskild anledning

annat bestämt».

Yttranden

Den intensifiering av den förebyggande mödravården, som utredningens

förslag innebär, har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna.

I ett fåtal yttranden varnas dock helt allmänt för en utvidgning

av verksamheten på området i nuvarande läge.

Enligt Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott bör sålunda stor

försiktighet iakttagas vid utvidgning av den sjuk- och hälsovårdande verksamheten

i landet, då bristen på sjukvårdspersonal kan väntas medföra

svårigheter att realisera hittills planerade utvidgningsprogram. Utskottet

anser därför, att fördelarna av en effektiviserad förebyggande mödravård

resp. eftervård bör undersökas i vissa försöksdistrikt, innan definitiva beslut

fattas i frågan.

Kopparbergs läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning är tveksam

till möjligheten att i en tid, då man talar om den påfrestning som den allmänna

sjukförsäkringsreformen kommer att utöva på vår läkarorganisation

och den ökade arbetsbörda, som reformen bedömes komma att medföra,

införa nya arbetsmoment för läkarna.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner en utökning av den kostnadsfria sjukvården

vid mödravårdsorganen obehövlig efter genomförandet av den obligatoriska

sjukförsäkringen.

Från några håll uttalas farhågor för att de många undersökningar och

kontrollbesök hos läkare och barnmorskor, som de blivande mödrarna för

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

olika ändamål förutsattes skola underkasta sig, kommer att bli alltför betungande

för dem och att svårigheterna för mödrarna kan bli så stora, att

många kommer att avstå från hela vården. I sådan riktning uttalar sig

länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Västerbottens län understryker

särskilt svårigheterna att genomföra alla dessa undersökningar ute på

landsbygden och i lappmarken.

Vad härefter angår de skilda reformförslagen må följande återgivas.

Förslaget att alla blivande mödrar inom den förebyggande mödravårdens

ram skall underkastas skärmbildsundersökning har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Medicinalstyrelsen framhåller, att de föreslagna avgiftsfria skärmbildsundersökningarna

är ett synnerligen viktigt led i hälsokontrollen av de blivande

mödrarna. Styrelsen understryker, att en samoidning med de all

männa skärmbildsundersökningarna bör ske i syfte att undvika dubbla

undersökningar av mödrarna.

Statskontoret förklarar sig icke vilja motsätta sig förslaget.

Ett mindre antal remissinstanser är mera tveksamma eller negativt inställda

till förslaget.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Gävleborgs län anser sålunda

förslaget i princip riktigt men i praktiken ogenomförbart för hela landstingskommunens

del. Med hänsyn till den allmänna skärmbildsundei sökningen

anses det ovisst, om mycket står att vinna med ytterligare sådana

undersökningar, innan centraldispensärverksamheten helt utbyggts.

Samma tvekan rörande möjligheterna att i praktiken genomföra forslaget

hyser länsstyrelsen, förste provinsialläkaren och landstingets förvaltningsutskott

i Jämtlands län.

Enligt Älvsborgs låns landstings förvaltningsutskott kan det vara motiverat,

att läkarna inom den förebyggande mödravården beredes möjlighet att

i vissa fall remittera patienter till centraldispensären. Utskottet anför.

Enbart skärmbildsundersökning torde dock icke vara tillfyllest, därest

misstanke om lungtuberkulos framkommit. Det synes därför icke lämpligt,

att föreskrift lämnas centraldispensärläkaren om vilken undersökningsmetod,

som skall användas, utan denne bör själv bedöma undersökningens

omfattning i varje särskilt fall. Därför synes förslaget om obligatorisk

skärmbildsundersökning icke vara att förorda med hansyn bl. a. till det

aktuella läget i fråga om tuberkulossjukdomarna, som utmärkes av alltjämt

minskande tuberkulosfrekvens.

Även länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kalmar län ifrågasätter

lämpligheten av att genomföra eu obligatorisk skärmbildsundersökning med

hänsyn till den starkt sjunkande tuberkulosfrekvensen och till att tuberkulosen

synes stå under god kontroll genom dispensärerna.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Älvsborgs län påpekar, att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj ris proposition nr 129

skarmbildsundersökningen kommer att medföra mycket stor belastning på

centraldispensärerna.

I flera remissvar diskuteras fragan om statsbidrag för skärmbildsundersökningarna.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län anför.

Det förefaller ej sannolikt, att man utan ersättning i någon form kan pålägga

dispensärläkarna en så stor arbetsbörda som granskningen av cirka

50 000 skärmbilder per år och samtidigt minska inkomsten med de låt vara

ganska obetydliga summor, som nu utgår för ändamålet. Nationalföreningen

mot tuberkulos torde knappast i fortsättningen utbetala ersättning

för dessa undersökningar, om de blir ett tjänsteåliggande. För att få en

ungefärlig uppfattning om kostnaderna, kan man utgå från det arvode,

som nu utbetalas av nationalföreningen, nämligen 2 kronor per skärmbild.

Om denna kostnad fördelas mellan staten och huvudmännen efter samma

grunder som övriga kostnader, skulle statsverkets kostnader för detta ändamål

behöva uppräknas med 50 000 kronor per år.

Jämväl länsstyrelsen i Gotlands län samt länsstyrelsen, förste provinsialläkaren

och landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län framhåller, att

kostnadsfrågan måste lösas.

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott tillägger, att vid en ökning

av lakarersättningen reglerna för statsbidrag bör kompletteras med hänsyn

härtill.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott hävdar, att föreslaget statsbidrag

med 50 öre per undersökning icke står i tillbörlig proportion till de

verkliga kostnader, som kommer att åvila huvudmännen, och att en justering

uppåt av statsbidrag till i princip 50 % av samma kostnader är ett

rimligt krav från huvudmännens sida.

Stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö och Gävle yrkar, att statsbidrag

skall utgå till städernas dispensärvård efter samma grunder som till landstingskommunernas.

Förslaget om anordnande av försöksverksamhet med speciell

kontroll av havande kvinnor, lidande av vissa sjukdomar,

avstyrkes av statskontoret, som hänvisar till att ämbetsverket i

utlåtande över medicinalstyrelsens tidigare framställning i ämnet funnit

sig icke kunna tillstyrka någon medelsanvisning för ändamålet. I övrigt

har förslaget berörts särskilt endast i ett fåtal yttranden och därvid tillstyrkts,

bl. a. av medicinalstyrelsen samt länsstyrelsen och förste provinsialläkaren

i Värmlands län.

Gentemot vad utredningen föreslagit rörande barnmorskans uppgifter

i allmänhet inom den förebyggande mödravården har erinringar

framförts i vissa hänseenden. Särskilt har från åtskilliga håll

gjorts invändningar mot det av utredningen rekommenderade antalet barnmorskekontroller.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Förste stadsläkaren i Malmö konstaterar, att förslaget i sistberörda del

innebär en avsevärd utvidgning av nuvarande praxis och ifrågasätter, om

ett så stort antal barnmorskekontroller verkligen behövs under en graviditet

utan sjukliga rubbningar.

Uppfattningen att förslaget i förevarande avseende är överdimensionerat

delas av bl. a. förste provinsialläkarna i Blekinge, Älvsborgs, Gävleborgs och

Västerbottens län, länsstyrelsen i Malmöhus län, landstingens förvaltningsutskott

i Stockholms, Blekinge, Hallands och Norrbottens län samt styrelsen

för Svenska landstingsförbundet.

Sjukhusdirektionen i Malmö framhåller i ett av stadsfullmäktige i staden

åberopat yttrande, att en så omfattande kontroll som utredningen förordat

i varje fall ej torde vara behövlig i Malmö, enär de kvinnor, som verkligen

är i behov av tätare kontroller, har möjlighet att vända sig till olika

specialister.

Utredningens förslag att den förebyggande mödravården skall utvidgas

att omfatta även mödragymnastik har med få undantag accepterats

av remissinstanserna. Däremot har erinringar i ett flertal fall framförts

angående mödragymnastikens omfattning enligt förslaget.

Sjukhusdirektionen i Malmö anför, att den reservationslösa rekommendation

av mödragymnastiken, som framföres av utredningen, icke synes

helt lycklig. Enligt vad direktionen inhämtat av expert på området är

mödragymnastikens betydelse överdriven och dess värde icke möjlig att

objektivt redovisa.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott hävdar, att intresset på

landsbygden icke är särskilt stort för vårdformen i fråga. Utskottet fortsätter.

Det är utskottets uppfattning, att man bör gå varsamt fram, när det gäller

denna verksamhet, som för att giva goda resultat dock kräver icke oväsentliga

insatser av högt kvalificerad personal — helst biträde av förlossningsläkare

med särskilt intresse för avslappningsteknikens uppövande. I

annat fall blir resultatet sannolikt ganska negativt. Utskottet menar därför,

att man i dagens läge icke skall sträva efter att göra mödragymnastiken

allmän för mödravårdsidientelet eller i överdriven optimism vidtaga alltför

vidlyftiga och kostnadskrävande åtgärder, då intresset för verksamheten

kanske kan vara av övergående natur.

Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning anser, att utredningen

alltför starkt betonat undervisningen i mödragymnastik. Sådan undervisning

bör enligt beredningen meddelas endast i den mån så är möjligt

för såväl mödrar som distriktsbarnmorskor.

Förste stadsläkaren i Malmö anser, afl utredningen beräknat antalet lektioner

i mödragymnastik i överkant.

1 samma riktning uttalar sig bl. a. förste provinsialläkarna i Blekinge,

Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att mödragymnastikens

genomförande i praktiken, framför allt på landsbygden och i avlägsnare

trakter, måste bli ett problem.

Frågan i vilken utsträckning mödragymnastiken bör anförtros barnmorskorna

har berörts i några yttranden.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län gör gällande, att det ej är nödvändigt,

att undervisningen i mödragymnastiken meddelas i samarbete

mellan barnmorska och sjukgymnast, utan att barnmorska, som erhållit

speciell utbildning, bör vara den lämpligaste att handha densamma. I denna

uppfattning instämmer länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i

nämnda län.

Svenska barnmorskeförbundet håller före att barnmorskan, som under

förlossningen har ansvaret för den blivande modern och som har att tillse

att tidigare inhämtade kunskaper i avslappningsteknik på ett riktigt sätt

tillämpas, också är den som under havandeskapstiden bör meddela undervisning

häri.

Å andra sidan hävdar Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund,

att sjukgymnasten med sin omfattande utbildning i rörelsefysiologi och

röi elsebehandling alltid när tillfälle därtill finns bör leda gymnastik och

avslappningsteknik, medan barnmorskan huvudsakligen bör meddela hälsovårdsundervisning.

Även Sveriges läkarförbund är av den uppfattningen, att mödragymnastiken

så långt det är möjligt bör omhänderhavas av sjukgymnast.

Förste provinsialläkaren i Blekinge lån påpekar, att avslappningsövningarna

endast i undantagsfall torde på landet kunna meddelas av sjukgymnast,

varför barnmorskan bör besitta ordentliga kunskaper häri.

Värdet av en utvidgad eftervård har i allmänhet vitsordats i

remissyttrandena.

Sveriges läkarförbund noterar sålunda förslaget med tillfredsställelse.

Enligt förbundet bör i anslutning härtill förekomma rådgivning i förebyggande

födelsekontroll, vilken torde kunna anförtros åt härtill utbildade

barnmorskor.

Dock har utöver de betänkligheter av principiell innebörd mot en utvidgning

av den förebyggande mödravården, vilka redovisats i det föregående,

även i övrigt en del erinringar framförts mot förslaget.

Statskontoret, som avstyrkte medicinalstyrelsens tidigare framställning

i ämnet, vidhåller sin då intagna ståndpunkt samt påpekar, att ett genomförande

av förslaget måste ingiva starka betänkligheter inför de påfrestningar,

som sjukförsäkringsreformens genomförande kan väntas medföra

för landets sjukvårdsväsende. Även inom ramen för den nuvarande mödravården

bör enligt statskontorets mening utrymme finnas för distriktsbarn
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungi. Maj.ts proposition nr 129

morskornas medverkan i rådgivningen beträffande förebyggande födelsekontroll.

Stadsfullmäktige i Malmö finner den föreslagna utvidgningen av eftervården

till åtta veckor efter förlossningen icke motiverad. Dylik efterkontroll

bör enligt fullmäktige begränsas till sådana fall, då sjukliga förändringar

inträffat.

Förste provinsialläkaren i Kalmar lån anser, att de förmåner, som erbjudes

genom den obligatoriska sjukförsäkringen kan anföras mot forslaget.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott finner förslaget svårt

att realisera på grund av de stora avstånden i länet.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län anför, att tiden för eftervården

enligt uttalande av gynekolog bör kunna begränsas till högst sex veckor.

Nödvändigheten av en samordning mellan distriktssköterskans hembesök

för barnet och barnmorskans för modern under eftervårdstiden understrykes

i åtskilliga yttranden.

Jönköpings låns landstings förvaltningsutskott framhåller angelägenheten

av att barnmorskan minst en gång under sagda tid utan kallelse besöker

den nyblivna moderns hem och anser, att hon skall handha skötseln av

såväl modern som barnet.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län förordar en utredning av huruvida

barnmorskorna kan få ombesörja även den förebyggande barnavården

under de första 4—5 veckorna eller om distriktssköterskorna kan engageras

i denna eftervård.

I samma riktning uttalar sig Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

och förste provinsialläkaren i Jämtlands län.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län anser, att hembesök av barnmorska

under eftervårdstiden icke bör ske, för att konflikt med den föiebyggande

barnavården ej må uppstå.

Förslaget att distriktssköterskorna i princip skulle avkopplas

från deltagande i den förebyggande mödravården

har kritiserats från landstingshåll.

Enligt stgrelsen för Svenska landstingsförbundet torde utvecklingen fastmera

komma att gå i motsatt riktning. Det bör enligt styrelsens mening

ankomma på de olika huvudmännen att med hänsyn till lokala och andra

förhållanden bestämma, huruvida barnmorska eller distriktssköterska skall

biträda vid mödravårdsmottagningarna.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott förmenar, att bestämmelserna

om barnmorskas biträde vid mottagningarna ej bör givas en så kategorisk

formulering som utredningen föreslagit. Om barnmorskan i ett område

är förhindrad biträda vid mottagningen, synes det utskottet lämpligare,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

att distriktssköterskan inom samma område biträder än att eu avlägset

boende distriktsbarnmorska, som ej känner klientelet, tillkallas.

Svensk sjuksköterskeförening är ense med utredningen om att i princip

barnmorska bör assistera vid mödravårdsmottagningarna men kan av praktiska

skal endast tillstyrka den ändringen, att i första hand barnmorska

skall biträda vid dessa mottagningar.

Departementschefen

Vilken andel den förebyggande mödravården haft i den mycket gynnsamma

utveckling, som under de sista årtiondena ägt rum i fråga om

minskad barnadödlighet och sjunkande antal dödsfall i havandeskaps- och

förlossningssjukdomar, är det självfallet omöjligt att uttala sig om. Det

måste beaktas, att utbyggnaden av mödravården försiggått under en tid

av intensivt forskningsarbete på medicinens område, som burit rik frukt

i form av nya läkemedel och förbättrade behandlingsmetoder. Utan överdi

if t kan dock sägas, att den förebyggande mödravården utgör ett värdefullt

instrument för att i praktiken omsätta de nya medicinska rönen.

Genom den medicinska kontrollen av de havande kvinnorna har sålunda

skapats möjligheter att på ett tidigt stadium upptäcka och behandla sjukdomar

och komplikationer av betydelse för graviditeten samt bedriva en

effektiv profylaktisk verksamhet. En ytterligare intensifiering av mödravården

kan sannolikt giva ytterligare positiva resultat. Helt allmänt vill

jag emellertid som min uppfattning framhålla, att det finns skäl att härvid

iakttaga försiktighet. Den rådande bristen på läkare kan komma en alltför

kraftig utbyggnad att i verkligheten stanna på papperet. Vidare kan

befaras, att alltför många undersökningar och kontrollbesök för olika

ändamål kan avskräcka de blivande mödrarna från att anlita den förebyggande

mödravården. Det bör slutligen i sammanhanget icke förbises,

att den obligatoriska sjukförsäkringen och läkemedelsreformen skapat

större förutsättningar än tidigare för havande kvinnor och nyblivna mödrar

att även utanför mödravårdens ram erhålla läkarvård och läkemedel

till överkomliga kostnader.

Vad angår den av utredningen föreslagna skärmbildsundersökningen

av blivande mödrar, vore det i och för sig önskvärt, om alla havande kvinnor

obligatoi iskt inom den statsunderstödda förebyggande mödravårdens ram

kunde underkastas skärmbildsundersökning vid centraldispensärerna. Med

hänsyn till de invändningar, som gjorts i vissa remissyttranden i fråga om

möjligheterna att genomföra utredningens förslag, anser jag mig emellertid

ej kunna tillstyrka en så långt gående åtgärd. Däremot förordar jag,

att mödravårdsorganens läkare i alla sådana fall, där det av någon anledning

kan misstänkas eller befaras, att en gravid kvinna lider av tuberkulos,

bör remittera henne till centraldispensären för skärmbildsundersök
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

ning. Sådan remiss bör ske ej blott om kvinnans hälsotillstånd ger skäl för

misstanke, att hon lider av tuberkulos, utan även t. ex. om tuberkulos förekommer

eller tidigare förekommit i hennes familj eller om kvinnans bostads-

eller miljöförhållanden i övrigt kan anses innebära särskild risk

för tuberkulossmitta. Skärmbildsundersökningen bör i sådana fall vara

kostnadsfri för patienten och statsbidrag utgå för undersökningen i enlighet

med de för dispensärvården gällande bestämmelserna. För kvinnornas

resor till dispensärorganen i de berörda fallen tillstyrker jag vidare,

att statsbidrag må utgå efter de grunder, som gäller för resor i förebyggande

mödravård. Med den betydligt nedskurna omfattning skärmbildsundersökningen

kommer att få enligt mitt förslag, räknar jag med

att kostnaderna härför skall komma att stanna vid väsentligt lägre belopp

än utredningen kalkylerat med, högst något tiotusental kronor per år.

Bl. a. med hänsyn härtill är jag ej beredd att i detta sammanhang förorda

någon ändring av de nuvarande statsbidragsgrunderna för dispensärverksamheten.

Vad jag nu föreslagit skall självfallet ej utgöra hinder för de huvudmän

som så önskar att utan statsbidrag bedriva en mera omfattande skärmbildsundersökning

av blivande mödrar.

Det tidigare av medicinalstyrelsen framförda förslaget angående anordnande

av försöksverksamhet med speciell kontroll av havande kvinnor,

lidande av vissa sjukdomar fann jag mig vid anmälan av 1953 års statsverksproposition

för det dåvarande ej kunna biträda. Emellertid torde en

försöksverksamhet av detta slag i syfte att klarlägga, i vilka fall en påbörjad

graviditet utan risk för kvinnan och det väntade barnet kan fullföljas

trots komplikationer i form av hjärt-, njur- eller andra svårare

sjukdomar, kunna giva värdefulla erfarenheter för behandlingen av havande

kvinnor för framtiden. Härigenom torde även vissa typfall kunna

utgallras, vilka i fortsättningen kan kontrolleras på mödravårdsorganen,

varvid dyrbar specialistbehandling undvikes. På grund av det anförda

finner jag mig nu böra förorda, att medel beräknas för en försöksverksamhet

med denna målsättning. Verksamheten bör bedrivas efter de riktlinjer

medicinalstyrelsen föreslagit men torde enligt mitt förmenande böra

begränsas till ett hundratal patienter vid mödravårdscentraler av typ I.

1 den mån läkarbehandling, som patienterna åtnjuter under försöksverksamheten,

är att hänföra till läkarvård som omfattas av sjukförsäkringen,

bör enligt min mening ersättning härför utgivas av sjukkassorna. Med

hänsyn till vad jag sålunda anfört och då verksamheten torde böra igångsättas

under senare hälften av budgetåret 1955/56, torde högst 5 000 kronor

komma att erfordras för sagda budgetår. Medlen torde få bestridas från

förslagsanslaget til! Bidrag till avlöningar in. in. inom förebyggande mödraoch

barnavård. Såsom jag anförde vid anmälan av nämnda anslag i årets

statsverk sproposition (XI, s. 321), synes det relativt ringa belopp, som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

äskas för ändamålet, icke påverka anslagsberäkningen för nästa budgetår,

varför någon omräkning av anslaget nu icke synes erforderlig.

Vad utredningen föreslagit i fråga om barnmorskans arbetsuppgifter i

allmänhet i den förebyggande mödravården har i huvudsak icke givit mig

anledning till erinran. I detta sammanhang vill jag dock framhålla, att

det av utredningen förordade antalet kontrollbesök hos barnmorska, tio

besök för ett normalfall, högst väsentligt överstiger vad som hittills varit

brukligt. Icke i någon del av landet förekom sålunda under år 1953 mer

än i medeltal fyra kontrollbesök hos barnmorska per blivande moder. I

flertalet barnmorskedistrikt låg medeltalet mellan ett och två besök. Oaktat

i vissa internationella rekommendationer angivits, att 14 kontrollbesök

borde företagas i ett normalfall, förutsätter jag, att viss återhållsamhet

kommer att iakttagas vid bestämmandet av antalet kontrollbesök. Endast

om avvikelser från det för en graviditet normala i visst fall ger anledning

till tätare kontroller, synes mig ett så stort antal som tio besök böra förekomma.

Utredningens förslag, att den förebyggande mödravården skall utvidgas

att även omfatta mödragymnastik kan jag i allt väsentligt biträda. Jag

delar utredningens uppfattning, att undervisningen om möjligt bör meddelas

av barnmorska och sjukgymnast i samarbete, varvid barnmorskan

meddelar hälsovårdsundervisning och sjukgymnasten leder gymnastiken

och avslappningstekniken. Som utredningen framhållit, finns dock sjukgymnaster

icke att tillgå överallt, varför barnmorskorna på sina håll torde

få leda undervisningen i mödragymnastik på egen hand. Då vidare alla

barnmorskor ännu icke erhållit utbildning i mödragymnastik, lärer verksamheten

få utbyggas successivt. Jag vill dock erinra om att jag i 1955

års statsverksproposition (XI, s. 321) föreslagit decentraliserade kurser i

ämnet för ytterligare 200 barnmorskor. Med en sådan utbildningstakt torde

hela harnmorskekåren inom ett par år vara kompetent att handha ifrågavarande

undervisning. Liksom i fråga om barninorskekontrollerna synes

en viss försiktighet i fråga om antalet lektioner i mödragymnastik böra

iakttagas. Särskilt på landsbygden torde det eljest bli svårt att engagera

de blivande mödrarna häri i avsedd omfattning. Angeläget är naturligtvis

också, att undervisningen i mödragymnastik i största möjliga utsträckning

meddelas i anslutning till kvinnornas besök på mödravårdsorganen

och på barnmorskornas egna mottagningar.

Ett av medicinalstyrelsen tidigare framfört förslag om utvidgning av

den vid mödravårdsorganen meddelade vården att omfatta även eftervård

fann jag mig nödsakad avstyrka i 1953 års statsverksproposition. Med

hänsyn till de fördelar för de blivande mödrarna, som en sådan utvidgning

skulle innebära, är jag emellertid nu beredd att i princip förorda,

att den förebyggande mödravården utvidgas att omfatta även eftervård

av den nyblivna modern under en tid av åtta veckor efter förlossningen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

i enlighet med utredningens förslag. Som jag tidigare antytt, bör emellertid

stor försiktighet iakttagas, när det gäller reformer, som ställer ökade

krav på landets resurser på sjukvårdsområdet. Jag förordar därför, att

någon obligatorisk skyldighet för huvudmännen att införa ifrågavarande

eftervård icke föreskrives utan att huvudmännen själva fritt skall få avgöra,

om de vill genomföra denna utvidgning av mödravården. Vidare

kan jag icke tillstyrka, att den nyblivna modern under eftervårdstiden

skall äga avlägga flera än ett statsbidragsberättigat läkarbesök på mödravårdsorgan.

Konstateras vid detta besök sjuklighet eller svaghet hos kvinnan

som fordrar fortsatt läkarvård, bör läkaren således hänvisa henne

att i sedvanlig ordning söka vård utanför mödravårdens ram, varvid den

allmänna sjukförsäkringens ersättningsregler träder i funktion. Det av

mig förordade läkarbesöket skall i första hand avse en kontroll av att

kvinnan efter förlossningen på normalt sätt återhämtar sina krafter och

att komplikationer i hennes tillstånd icke inträffat. För en sådan kontroll

erforderliga undersökningar bör alltså utföras av läkaren. Självfallet skall,

såsom även utredningen framhållit, vården icke avse annan sjukdom eller

svaghet än sådan, som föranletts av havandeskapet eller förlossningen.

I den mån läkares medverkan vid preventivmedelsutprovning och rådgivning

angående förebyggande födelsekontroll kan anses erforderlig, bör

det ifrågavarande läkarbesöket erbjuda lämpligt tillfälle härtill.

Statsbidrag till läkarens arvode för eftervårdsbesök torde böra utgå med

samma belopp som för förvårdsbesök inom mödravården eller 2 kronor

75 öre per undersökning. Då alla huvudmän icke torde komma att i varje

fall omedelbart införa eftervårdsmottagningar och alla i den förebyggande

mödravården inskrivna kvinnor knappast heller torde komma att utnyttja

möjligheten till eftervårdsbesök hos läkaren, räknar jag med att statsverkets

kostnader åtminstone till en början kommer att ligga väsentligt

lägre än det belopp, 215 000 kronor per år, som utredningen beräknat

härför.

För kvinnans resa till läkarmottagningen för eftervårdsbesöket föreslår

jag statsbidrag efter samma grunder som eljest gäller för mödravårdspatienternas

resor. Det av utredningen härför beräknade beloppet, 25 000

kronor per år, torde få betraktas som ett maximum.

Slutligen förordar jag utredningens förslag, att läkemedel skall kostnadsfritt

tillhandahållas kvinnorna för sjukdomar, förorsakade av havandeskapet,

under eftervårdstiden efter motsvarande principer som under förvårdstiden.

Den av mig förordade begränsningen av antalet läkarbesök

på mödravårdsorganen under eftervårdstiden innebär i detta hänseende,

att mödravårdsläkaren vid eftervårdsbesöket äger utfärda anvisning på

läkemedel mot sjukdomar sammanhängande med havandeskapet eller förlossningen,

som han härvid konstaterar, men att, om ytterligare förskrivning

av sådana läkemedel sedermera erfordras, annan läkare får anlitas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 129

härför och läkemedlet sålunda icke tillhandahålles kostnadsfritt inom den

förebyggande mödravårdens ram. Kostnadsökningen i anledning av förslaget

torde bli relativt obetydlig.

Skyddsläkemedel tillhandahålles redan f. n. även ammande kvinnor kostnadsfritt.

I fråga om tillhandahållandet av sådana läkemedel innebär den

utvidgade eftervården således icke någon förändring.

Liksom utredningen anser jag, att den ökade tillgången på barnmorskor

och dessas i allmänhet minskade arbetsbörda skapat förutsättningar för

att de i större omfattning än hittills skall deltaga inom den förebyggande

mödravården. Härav föranledd ändring av barnmorskeförordningen ämnar

jag beröra i propositionen med förslag till förordning om distriktsbarnmorskor.

Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka, att den utvidgade

eftervården av mödrar skärper kraven på en samordning framför

allt i fråga om hembesöken i mödravård och barnavård, så att dubbla

besök i hemmet av olika befattningshavare såvitt möjligt undvikes. Jag

förutsätter, att medicinalstyrelsen kommer att ha sin uppmärksamhet på

detta spörsmål och söka åvägabringa en lämplig samordning.

Ehuru jag biträder utredningens uppfattning, att barnmorska som regel

bör biträda vid läkarmottagningarna på mödravårdsorganen -— liksom

sjuksköterska i princip bör deltaga i barnavårdsmottagningarna — är jag

dock icke beredd att förorda, att kategoriska bestämmelser härom införes

i statsbidragsförfattningen. En viss frihet för huvudmännen bör alltjämt

kvarstå att insätta distriktssköterskan vid mödravårdsmottagningarna.

Särskilt vid vakanser samt vid ledighet för semester o. d. synes det erforderligt,

att barnmorska och sjuksköterska kan vikariera för varandra.

Jag förordar därför, att de nuvarande alternativa bestämmelserna lämnas

oförändrade.

De ändringar i statsbidragsbestämmelserna, som föranledes av vad jag

nu föreslagit, torde böra träda i kraft den 1 januari 1956. Då statsbidragen

till förebyggande mödra- och barnavård samt till dispensärverksamhet för

tuberkulosens bekämpande utgår kalenderårsvis i efterskott, påverkas medelsbehovet

för nästa budgetår i allmänhet icke av ändringarna. Undantag

utgör den vidgade rätten till kostnadsfria läkemedel under eftervårdstiden.

Förslaget i denna del torde dock, såsom jag anfört i årets statsverksproposition,

icke i nämnvärd utsträckning komma att inverka på medelsbehovet

för nästa budgetår under förslagsanslaget till Läkemedel åt vissa

kvinnor och barn. Någon omräkning av nämnda anslag synes därför icke

erforderlig.

IV. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får

jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.9

avlöning åt distriktsbarnmorskor in. in., som av mig förordats,

att med särskilt nämnt undantag tillämpas fr. o. in.

den 1 januari 1956;

dels godkänna de ändrade grunder för bidrag till förebyggande

mödra- och barnavård, som av mig förordats, att

tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1956;

dels godkänna de ändrade grunder för kostnadsfritt tillhandahållande

av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av

havandeskapssjukdomar, som av mig förordats, att tilllämpas

fr. o. m. den 1 januari 1956;

dels ock medgiva att för anordnande av försöksverksamhet

med speciell kontroll av havande kvinnor, lidande av

vissa sjukdomar, må för budgetåret 1955/56 från förslagsanslaget

till Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande

mödra- och barnavård disponeras ett belopp av högst 5 000

kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Åke Eklöf

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 129

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 129

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning......................................................... 2

II. Barnmorskeväsendets organisation in. in............................. 4

Nuvarande förhållanden. ,....................................... 4

Gällande bestämmelser........................................ 4

Barnmorskas utbildning....................................... 5

Barnmorskas arbetsförhållanden................................ 6

Försöksverksamhet.............................................. 7

Utredningen.................................................... 9

Den öppna förlossningsvårdens organisation...................... 9

Distriktsbarnmorskas biträdande i sjukvård..................... 11

Utbildningen av distriktssköterske-barnmorskor.................. 11

Statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor................. 12

Statsbidrag till distriktsbarnmorskas resekostnader............... 13

Ledningen av distriktsbarnmorskornas arbete.................... 14

Yttranden...................................................... 14

Departementschefen............................................. 23

III. Förebyggande mödravård.......................................... 30

Nuvarande förhållanden......................................... 30

Gällande bestämmelser........................................ 30

Den förebyggande mödravårdens omfattning m. in................ 31

Utredningen.................................................... 32

Läkarvård.................................................... 32

Barnmorskevård.............................................. 34

Utvidgad eftervård............................................ 36

Distriktsbarnmorskornas biträde inom den förebyggande mödravården 37

Yttranden...................................................... 38

Departementschefen............................................. 44

IV. Hemställan....................................................... 48

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 55

503728

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:353 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om distriktsbammorskor. s. 13 i texten
  2. S2LU 1955:6 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående barnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården m. m. dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten