Sök i Ratio Lex

Angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m

1955-02-25 · 145 sidor, varav 137 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 137 av 145 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:135, Angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

1

Nr 135

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vanföreanstalterna

och Eugeniahemmet m. m.; given Stockholms

slott den 25 februari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAFADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag om vanföreanstalternas framtida

verksamhet på grundval av 1951 års vanföreutrednings betänkande.

Vidare framföres vissa förslag om vården av normalbegåvade spastiska

barn, varvid Eugeniahemmet föreslås bli ombildat till en central spastikeranstalt.

Det förordas, att principbeslut fattas om uppförande av ett spastikerhem

i Göteborg.

I fråga om vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och

Härnösand föreslås att anstalternas ortopediska kliniker utbrytes ur anstalterna

och lägges under de olika sjukvårdshuvudmännens regi. I avvaktan

på att så kan ske, vilket förutsätter vissa utredningar och överläggningar

med lokala huvudmän, föreslås sådana ändrade grunder för

finansieringen av de ortopediska klinikernas verksamhet, att landstingen

och de landstingsfria städerna för av dem belagda vårdplatser skall erlägga

ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med det s. k. utomlänsavtalets

grunder, därvid dock den vårddagskostnad, som skall ligga till grund för

beräkningen, tills vidare maximeras till 35 kr. per vårddag. Staten skall

svara för uppkommet underskott i den mån kostnaden överstiger nyssnämnda

belopp.

Verksamheten vid vanföreanstalterna föreslås utvidgad att avse ej blott

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 135

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vanföra utan även andra svårt partiellt arbetsföra, som ej kan beredas

möjlighet att utnyttja den allmänna yrkesutbildningen, överhuvud avses

yrkesutbildningen skola inordnas i arbetsmarknadsstyrelsens allmänna

system för arbetsvårdande åtgärder. De ombildade vanföreanstalterna

bibehålies under vanförevårdsföreningarnas enskilda huvudmannaskap.

Någon förändring beträffande den centrala tillsynen över de ombildade

vanföreanstalterna föreslås ej f. n. Staten avses även i fortsättningen

skola i sista hand svara för anstalternas drift enligt av Kungl. Maj :t

godkända inkomst- och utgiftsstater.

Skolundervisningen inom vanförevården begränsas till sådana elever,

som på grund av svårare handikap oundgängligen bör vistas i internat.

I övrigt föreslås vissa åtgärder för att underlätta för de vanföra barnen

att gå i vanliga skolor. Vanföreanstaltens i Stockholm skolhem lägges

enligt förslaget under Eugeniahemmets regi. Statsverket föreslås skola svara

för kostnaderna för barnens resor till och från skolhemmen.

Vård- och arbetshemsverksamheten bibehålies tills vidare vid vanföreanstalterna

i Stockholm och Hälsingborg samt Eugeniahemmet. Staten

förutsättes svara för hemmens driftkostnader.

Statsbidraget till ortopediska hjälpmedel av olika slag föreslås höjt

från -l3 till 3U av totalkostnaden. Vanföreanstalternas nuvarande ortopediska

verkstäder föreslås tills vidare kvarligga inom vanföreanstalterna

under oförändrat huvudmannaskap, medan Eugeniahemmets verkstad införlivas

med Stockholmsanstaltens verkstad.

För till- och ombyggnad av Eugeniahemmet föreslås att 375 000 kr.

anvisas för nästa budgetår samt att 75 000 kr. anvisas till utrustning. För

det föreslagna spastikerhemmet i Göteborg framlägges förslag om anvisande

av 30 000 kr. för utrednings- och ritningsarbeten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.

Inledning

För att utreda vissa spörsmål rörande vanföreanstalternas och Eugeniahemmets

organisation och personalbehov jämte därmed sammanhängande

spörsmål tillkallade chefen för inrikesdepartementet med stöd av givet

bemyndigande den 9 juli 1951 en sakkunnig, landstingsdirektören i Skaraborgs

län Erland von Hofsten. Den sakkunnige antog benämningen 1951

års vanförevårdsutredning. Den 29 januari 1954 har Kungl. Maj:t uppdragit

åt utredningen att med beaktande av ett av medicinalstyrelsen i september

1953 framlagt förslag till riktlinjer för omhändertagande och vård av

spastiska barn in. in. utreda även frågan om vården av normalbegåvade

spastiska barn.

För att tagas i övervägande eller beaktande vid fullgörande av uppdraget

har till utredningen överlämnats ett flertal förslag och framställningar.

Särskilt må omnämnas av ortoped- och vanförevårdssakkunniga år 1948

avgivet betänkande med utredning och förslag rörande ortoped- och vanförevårdens

organisation (SOU 1948:41) jämte över betänkandet avgivna

yttranden.

1951 års vanförevårdsutredning har med skrivelse i oktober 1954 överlämnat

betänkande med förslag till riktlinjer för organisationen m. in. av

ortoped- och spastikervården samt viss arbetsvärd för partiellt arbetsföra

(SOU 1954:28).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,

medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

pensionsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, rikföräkringsanstalten,

centrala sjukvårdsberedningen, direktionen för karolinska sjukhuset, kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

mittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande, kommissionen för

förhandlingar rörande karolinska sjukhusets utbyggande in. m., kanslern för

rikets universitet, som överlämnat yttranden av de medicinska fakulteterna

i Uppsala, Lund och Göteborg samt karolinska institutets lärarkollegium,

styrelsen för statens arbetsklinik i Stockholm, statens pensionsanstalt,

statens lönenämnd, 1951 års pensionsutredning, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, samtliga landstings förvaltningsutskott

med undantag av Kalmar läns södra, Värmlands och Västerbottens läns

landsting, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö,

Hälsingborg, Gävle och Norrköping, svenska vanförevårdens centralkommitté,

de vanföras riksorganisation, rikskommittén för partiellt vanföra,

föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi, styrelserna för föreningarna

för bistånd åt vanföra och lytta i Stockholm och Göteborg, styrelserna

för föreningarna för bistånd åt vanföra i Skåne och Norrland, styrelsen

för Sällskapet Eugeniahemmet, styrelserna för föreningen Kustsanatoriet

Apelviken och Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, Göteborgs diakonissällskap,

svenska kustsanatoriernas samorganisation, Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet, svenska ortopedföreningen, svensk

kuratorsförening, riksföreningarna mot barnförlamning och reumatism,

Sveriges bandagistförening och tjänstemännens centralorganisation. Dessutom

har i ärendet inkommit skrivelse från läkarna vid statens arbetsklinik

i Stockholm, varjämte läkaren vid statens arbetsklinik i Stockholm,

Bengt Åkerblad, framlagt vissa synpunkter på betänkandet.

I det följande upptager jag till behandling först frågan om vanföreanstalternas

allmänna ställning samt om anstalternas ortopediska kliniker.

Härefter behandlas fråga rörande anstalternas verksamhetsgrenar i övrigt.

Slutligen framlägger jag förslag rörande vissa byggnads- och lokalfrågor,

i vilket sammanhang jag även anmäler viss byggnadsfråga rörande Apelvikens

kustsanatorium samt föreslår slutgiltig medelsanvisning under det

i statsverkspropositionen preliminärt beräknade anslaget till Bidrag till

uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 <>

Allmän översikt över vanförevården och vården av partiellt arbetsföra

Vissa allmänna uppgifter

Utredningen framhåller till en början, att vanföreanstalterna i Stockholm,

Göteborg, Hälsingborg och Härnösand samt Eugeniahemmet ursprungligen

inrättades för handikappade personer, som på grund av fel

i stödje- eller rörelseorganen påkallade särskilda åtgärder från samhällets

sida, s. k. vanföra. Verksamheten vid anstalterna avsåg till en början

uppfostran, utbildning samt viss social omvårdnad men kom sedermera

att omfatta även sjukvård genom specialistutbildade ortopeder. Samtidigt

tillkom s. k. kustsanatorier för behandling av ben-, led- och körteltuberkulos,

s. k. kirurgisk tuberkulos, under ledning av specialistutbildade ortopeder.

Under senare år har ortopediska kliniker tillkommit vid en del allmänna

sjukhus samtidigt som ortopedvården bibehållits vid de nämnda

anstalterna. Samtidigt har klientelet vid Eugeniahemmet alltmera kommit

att bestå av spastiska barn.

För de partiellt arbetsföra, som omfattar ej blott vanföra utan även

övriga kategorier fysiskt eller psykiskt arbetshindrade eller handikappade,

har genom samhällets försorg under senare år utbyggts ett omfattande

system av hjälpåtgärder. Dessa åtgärder brukar sammanfattas

under beteckningen arbetsvärd.

Såsom en bakgrund till redogörelsen för vanföreanstalternas uppgifter

och ställning inom samhällets hjälpsystem för hithörande klientel lämnar

utredningen vissa uppgifter rörande antalet ortopediska fall, vanföra,

spastiker och partiellt arbetsföra i landet.

Behovet av vårdplatser för ortopediska fält i hela riket uppskattades av

ortoped- och vanförevårdssakkunniga (SOU 1948:41) till cirka 1 700 exklusive

ben- och ledtuberkulosfall samt till nära 2 450 inklusive sådana fall.

Antalet vanföra i landet uppgick enligt 1930 års folkräkning till 67 393,

varav 1 461 också var behäftade med andra lyten, vanligast sinnesslöhet.

I 1945 års folkräkning uppskattades antalet ej förvärvsarbetande personer

i åldern 15—65 år, för vilka lyte eller invaliditet uppgivits som orsak till

att de ej utövat förvärvsarbete, till cirka 34 400.

Antalet vanföra skolpliktiga barn, intagna på specialskola eller i behov

därav år 1948 har inom Svenska Vanförevårdens Centralkommitté (SVCK),

som är en sammanslutning av landets fyra vanförevårdsföreningar och sällskapet

Eugeniahemmet, beräknats till 552, varav antalet på specialskola

intagna barn utgjorde 352. Av barnen var 52 samtidigt sinnesslöa.

En inventering av höggradigt vanföra i behov av omhändertagande på

vård- eller arbetshem i Stockholms och Kronobergs län år 1952 utvisade,

att sammanlagt 60 personer fanns intagna på ålderdomshem och hem för

kroniskt sjuka, oaktat de till följd av höggradig vanförhet tillhörde det

klientel, för vars omhändertagande vanföreanstalternas vård- eller arbetshem

vore avsedda. Vidare har socialstyrelsen vid en inventering av ålderdomshemmen

år 1950 funnit, att sammanlagt 79 vanföra i åldern 25- 50

år vistades på ålderdomshemmen. Av dessa ansågs 29 behöva vård på anstalt

för kroniskt sjuka.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Medicinalstyrelsen har år 1953 i anslutning till en i Danmark företagen

undersökning, enligt vilken varje år skulle tillkomma 3,2 spastiker på

100 000 invånare, uttalat, att det framkomna värdet vore plausibelt även

för Sveriges del. Även med utgångspunkt från ett inom SVCK beräknat

minimivärde, 1—2 spastiker per 100 000 invånare, skulle enligt styrelsen

i Sverige 60 bildbara spastiker inträda i skolåldern varje år och av dessa

30—35 vara i behov av sluten vård. Under förutsättning att dessa siffror

gäller genomgående upp till en ålder av 50 år, kan man enligt styrelsen beräkna

vårdbehovet för bildbara spastiker till 420 i förskoleåldern, 480 i

skolåldern och 2 100 efter skolåldern och upp till 50 års ålder eller sammanlagt

3 000 spastiker, fördelande sig i de olika grupperna med lika antal

på sluten och öppen vård. Med utgångspunkt från relationen 2 bildbara på

1 obildbar, skulle man enligt medicinalstyrelsen ha att räkna med 1 500

obildbara spastiker i åldern upp till 50 år. Sammanlagda antalet spastiker

skulle alltså uppgå till 4 500.

Beträffande partiellt arbetsföra har 1945 års folkräkning uppskattat antalet

personer i åldern 15—65 år, för vilka arbetsoförmåga uppgivits som

orsak till att de ej utfört förvärvsarbete, till 105 852 i hela landet. Av dessa

var 7 845 män och 7 341 kvinnor i åldern 15—30 år, 16 843 män och 18 330

kvinnor i åldern 30—50 år samt 23 791 män och 31 702 kvinnor i åldern

50—65 år.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare i samråd med kommittén för partiellt

arbetsföra och på grundval av intensivundersökningar i några kommuner

vintern 1947/48 beräknat antalet personer i hela landet, som på

grund av olika arbetshinder är i behov av arbetsvårdande åtgärder, till omkring

62 000. Den största gruppen, 13 650 eller drygt 20 procent utgjordes

av de vanföra, om man medräknar barnförlamade och fall av kirurgisk

tuberkulos. Den näst största gruppen utgjorde de lungtuberkulösa, och

som tredje grupp kom de psykiskt sjuka och nervklena. Det antal personer,

som under ett år utskrivits från vårdanstalter av olika slag eller remitterats

från läkare eller kommunala organ till arbetsvårdsorganen och som

kunde tänkas behöva arbetsvärd i någon form, har vidare enligt en undersökning

år 1946 av arbetsmarknadsstyrelsen angivits till 22 700 personer.

Då dessutom 10 procent av det klientel, som redovisats i den berörda intensivundersökningen,

ansågs behöva bli föremål för utredning och eventuella

åtgärder, skulle arbetsvärd årligen behöva beredas i runt tal 29 000

personer.

Utredningsmannen framhåller, att de lämnade uppgifterna måste betraktas

som ofullständiga och osäkra, men att redogörelsen klart utvisar, att

man har att göra med ett klientel av sådan storleksordning, att det påfordrar

den största uppmärksamhet från samhällets sida för att rehabilitera

och återinpassa hithörande grupper i produktionen.

Yanföreanstalterna och Eugeniahemmet

Utredningen lämnar bl. a. följande uppgifter om de olika anstalterna och

deras verksamhet.

Sällskapet Eugeniahemmet har enligt stadgarna till ändamål bl. a. att

bereda bostad, vård och underhåll åt mindre bemedlade vanföra eller kroniskt

sjuka men icke psykiskt defekta barn. Hemmet är beläget på krono
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

egendomen Norrbacka, som avgiftsfritt upplåtits av staten, invid karolinska

sjukhuset och Norrbackainstitutet i Solna stad. Inom hemmet finnes bl. a.

skolhem och sjukavdelning med vård- och operationsavdelningar, en asyl

(arbetshem) samt bandage- och skomakeriverkstäder.

Huvudmän för landets fyra vanföreanstalter är föreningarna för bistånd

åt vanföra och lytta i Stockholm och Göteborg samt föreningarna för bistånd

åt vanföra i Skåne och Norrland. Enligt sina stadgar har föreningarna

till uppgift att bistå kroppsligt vanföra men psykiskt normala personer

i syfte att på hästa sätt lindra vanförheten och dess följder. Föreningarnas

anstalter är belägna i Stockholm (Solna), Göteborg, Hälsingborg och

Härnösand.

Vanf öreanstalten i Stockholm — det s. k. Norrbackainstitutet — är belägen

på Norrbackaområdet på en tomt, som av staten kostnadsfritt upplåtits

med nyttjanderätt. Vanf öreanstalten i Härnösand är förlagd till en

förutvarande kasernbyggnad, ägd av staten och kostnadsfritt upplåten till

föreningen.

Vanf öreanstalterna består av dels ortopediska kliniker med polikliniker,

dels yrkesskolor med därtill knutna elevhem, dels skolhem (ej i Göteborg),

dels ock vård- eller arbetshem (ej i Göteborg och Härnösand). Anstalterna

är därjämte försedda med ortopediska bandage- och skomakeriverkstäder.

Härtill kommer administrations- och ekonomiavdelningar, kuratorsavdelningar

och arbetscentraler. Stockholmsanstaltens arbetshem, Norrbackagården,

är beläget i Hedemora landskommun. Ett till denna anstalt anslutet

skolhem är förlagt till Lidingö. Hälsingborgsanstaltens skolhem är beläget

cirka 2 km från huvudanstalten.

I fråga om anstalternas platsantal, klientel m. m. lämnas bl. a. följande

uppgifter.

Vanf öreanstalternas platsantal framgår av bifogade tabell, som dels upptager

det av huvudmännen angivna ordinarie platsantalet, dels ock (inom

parentes) det av medicinalstyrelsen fastställda antalet platser.

Vanf öreanstalternas platsantal

Avdelning

Antal platser vid vanföreanstalten i

Stockholm

Göteborg

Hälsingborg

Härnösand

Samtliga

117 (171)

156 (175)

3107 (107)

21 (31)

*97 (78)

151 (165)

80 (75)

125 (128)

50 (50)

34 (34)

103 (103)

81 (98)

45 (48)

451 (427)

513(566)

202 (205)

55 (65)

Vård- eller arbetshem...

Summa

Yrkesskolornas elevhem2.

455 (484)

140 (140)

248 (243)

92 (145)

289 (287)

120 (120)

229(249)

93 (93)

1 221 (1 263)

445 (498)

1 12 vårdplatser disponeras av pensionsstyrelsen. — 2 Yrkesskolorna emottager vanligen ej

blott interna utan även externa elever, varför antalet elevplatser vid yrkesskolorna i regel är

större än antalet platser vid yrkesskolornas elevhem; detta är emellertid ej fallet vid vanföreanstalten

i Härnösand, som på elevhemmet har platser för samtliga interna elever och

dessutom vissa platser för elever, som placerats i utbildning utanför anstalten. ■ 8 62 platser

finnes för klass 7 och folkskolans högre avdelning, som ej har någon motsvarighet vid de

övriga anstalterna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Eugeniahemmet har 35 vårdplatser på sjukavdelningen och 100 platser

på skolhemmet. Platsantalet vid asylen har av medicinalstyrelsen fastställts

till 40, men huvudmannen har begränsat antalet interner till 18.

Någon skillnad beträffande klientelets art föreligger ej mellan vanföreanstalterna,

medan Eugeniahemmets klientel, frånsett internerna på asylen,

endast består av vanföra eller kroniskt sjuka barn i förskole- eller skolpliktig

ålder med visst företräde för spastiska barn. Vid de ortopediska

klinikerna mottages patienter utan begränsning till vanföra i egentlig mening.

Även vid yrkesskolorna har i viss utsträckning mottagits andra än

vanföra elever.

Eugeniahemmets upptagningsområde omfattar hela landet, medan för

vanföreanstalternas verksamhet tillämpats en uppdelning av landet i fyra

distrikt. Något formellt hinder föreligger emellertid icke för en person inom

en anstalts upptagningsområde att söka till en av de andra anstalterna. För

Stockholmsanstalten och Eugeniahemmet har Kungl. Maj :t meddelat vissa

bestämmelser om samarbete i syfte att på ett rationellt sätt fördela de inträdessökande

på dessa anstalter.

Under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 var vid vanföreanstalterna intagna

sammanlagt nära 8 500 fall, därav cirka 7 375 patienter, 830 elever,

220 skolbarn och 70 vård- eller arbetshemsfall. Vid Eugeniahemmet intogs

under perioden 130 patienter, 158 skolbarn och 25 asylfall eller tillhopa 313

personer. Stockholms stad och län bidrog med ej mindre än 85 fall.

Varje vanförevårdsförenings högsta beslutande organ är dess allmänna

sammanträde och dess förvaltning ombesörjes av en styrelse. Minst halva

antalet styrelseledamöter och suppleanter, däribland ordföranden, skall

utses av Kungl. Maj :t. Styrelsen är ej beslutför med mindre en av Kungl.

Maj :t utsedd ledamot är närvarande och deltager i beslutet. I sällskapet

Eugeniahemmets styrelse utser Kungl. Maj:t ej någon ledamot. Vid revision

av anstalternas räkenskaper har en tjänsteman hos medicinalstyrelsen rätt

att deltaga.

Finansieringen av anstalternas verksamhet sker genom statsbidrag, vissa

kommunala bidrag, inflytande avgifter, inkomster av försålda produkter

samt genom de egna medel, som föreningarna och sällskapet Eugeniahemmet

förfogar över.

Statsbidragen utgår dels till själva anstaltsdriften, dels ock genom anstalternas

förmedling till klientelets kostnader för stödjebandage och proteser

in. in. samt för resor till och från anstalterna. Driftbidragen utgöres av dels

fasta bidrag per underhålls- och undervisningsdag, dels årsbidrag till

poliklinik- och kuratorsverksamhet, dels bidrag till löner åt lärarpersonal,

till läroböcker in. in. samt till viss biblioteksverksamhet, dels ock slutligen

s. k. fyllnadsbidrag till täckande av underskott i anstaltsdriften.

De fasta driftbidragen per underhålls- eller undervisningsdag

för av medicinalstyrelsen fastställt platsantal utgör för klinik kr. 5: 50 för

dag och patient, som vårdas på allmän sal och för vilken vårdavgift icke

uttages med högre belopp än 1 kr. per dag (fr. o. in. 1 januari 1955 dock

3 kr. per dag för patient, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen),

för skolhem kr. 3: 25 per dag och intagen elev, för vilken icke uttages högre

avgift än 50 öre per dag, för yrkesskola kr. 4: 50 per dag och intern elev

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

samt 2 kr. ner dag och extern elev, dock att statsbidrag ej må för någon

yrkesskolelev utgå för längre tid än 10 månader per år samt under villkor

att elevavgift icke uttages på yrkesskolan. For vård- eller arbetshem vid

vanföreanstalt utgår bidraget med 3 kr. per dag och patient, for vilken avgift

icke uttages med högre belopp än 50 öre per dag. „ . ,

Vid Eugeniahemmet utgår bidraget för dels högst 3o platser pa sjukavdelningen

med kr. 5: 50 per dag och patient, dels högst 100 pa hemmet intagna

skolplikt^ barn med kr. 2: 75 per dag och barn, dels ock Övriga pa

hemmet intagna (asylfall) med 2 kr. per dag. Såsom villkor galler, att enskild

avgift ej uttages med högre belopp än 1 krona per dag (pa sjukavdelning

3 kr. fr. o. in. år 1955).

År sbidragen till poliklinikverksamheten vid vanforeanstalterna

utgör 5 000 kr. per anstalt och år eller belopp motsvarande den del

av året, polikliniken varit i verksamhet. Med bidraget har förknippats skyldighet

att lämna avgiftsfri poliklinisk vård åt obemedlade och mindre bemedlade

patienter. Behandlingstaxa skall underställas medicinalstyrelsen

för prövning och godkännande.

År sbidragen till kur åt or s ve r k s amhe t e n vid vanföreanstalterna

utgör 9 000 kr. per anstalt och år på villkor bl. a. att minst tya

kuratorer äro anställda vid var och en av anstalterna. Till kuratorsver - samhet vid Eugeniahemmet utgår statsbidrag som för övrig verksamhet vid

hemmet men ej genom särskilt årsbidrag.

Statsbidrag utgår vidare vid samtliga anstalter till avlöning åt

lärare samt för tillhandahållande av fria lar o b ocker

m. in. i enlighet med de för den allmänna folkundervisningen gallande reglerna.

Under vissa förhållanden kan vidare statsbidrag till viss

biblioteksverksamhet utgå till anstalterna.

Fyllnadsbidrag kan av Kungl. Maj :t beviljas vanföreanstalterna i

den män statsbidraget och patientavgifterna icke förslår till bestridande av

driftkostnaderna, samt underskottet icke kan täckas med andra tillgängliga

medel. Fyllnadsbidrag kan ej erhållas till täckande av underskott i kuratorsverksamheten,

liksom ej heller till arbetscentralerna eller föreningarnas

understöds- och bidragsverksamhet.

För Eugeniahemmet utgår fyllnadsbidrag med belopp motsvarande den

del av för hemmet i dess helhet uppkommet underskott, som kan beraknas

belöpa på hemmets sjuk- samt folk- och småskoleavdelmngar. Däremot

utgår icke fyllnadsbidrag för underskott i asylverksamheten.

Såsom villkor för fyllnadsbidragen till anstalterna har krävts bl. a., att

inkomst- och utgiftsstaterna fastställts av Kungl. Maj :t. En förutsättning

för fyllnadsbidrag är också, att vanföreanstalterna ej utan särskilt medgivande

tager i anspråk »egna» medel för byggnadsföretag, storre anskaffningar

e. d., såvida fråga ej är om donationer med villkor om användning

för bestämt sådant ändamål.

Statsbidragen till stödjebandage och proteser utgar utan

ekonomisk behovsprövning till patienter, som behandlas för vanförhet,

med -/■> av anskaffningskostnaden, på villkor att jiatienten beredes motsvarande

förmån. Motsvarande bidrag utgår även för invahdvagnar och rullstolar

(dock ej motordrivna sådana). Utredningen omnämner, alt ett undei

femte huvudtiteln uppfört anslag till åtgärder till förebyggande eller havande

av invaliditet är avsett bl. a. för anskaffande av hjälpmotor till invalidvagn.

Understöd ur allmänna arvsfonden kan även i vissa fall erhållas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

för anskaffande av transportmedel. Fr. o. in. budgetåret 1954/55 har vidare

IrjéUm 6dVärSkiIt ansla§ a kronor till forskning rörande ortopediska

,...De statli8''a re sebidragen slutligen utgår enligt särskilda regler

til medellos eller mindre bemedlad vanför ävensom till vårdare för resa

till och från anstalt eller skolhem. Fr. o. in. 1 januari 1955 gäller, att statsbidrag

skall utgå endast i de fall, då resekostnaden icke ersättes av allmän

sjukkassa.

Anstalternas donationsmedel utgjorde den 30 juni 1952 nära 7,4 milj.

kr. Därav kom cirka 2,4 milj. kr. på Stockholmsföreningen, 1,1 milj. kr.

på Göteborgsföreningen, 1,4 milj. kr. på Hälsingborgsföreningen och 0,3

milj. kr. på Härnösandsföreningen samt nära 2,3 milj. kr. på sällskapet

Eugeniahemmet. En betydande del av donationsmedlen är förknippade med

särskilda villkor. Utöver donationsmedlen förfogar huvudmännen över

vissa andra fondmedel, främst pensionerings- och dispositionsfonder. Avkastningen

av anstalternas egna medel uppgick år 1951 till cirka 250 000

kr. och är till stor del bunden till särskilda ändamål. I övrigt användes

avkastningen liksom medlemsavgifterna, vilka dock uppgår till ett mycket

ringa belopp, till att finansiera kuratorsverksamheten och arbetscentralerna

in. m.

Vad de totala driftkostnaderna beträffar uppgick vid vanföreanstalterna

bruttoutgiften för driften under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 i

runt tal till 20 milj. kr. Härav täcktes 5,7 milj. kr. genom andra inkomster

an statsbidrag och 6,2 milj. kr. genom särskilda statsbidrag. Då fyllnadsbidragen

utgjorde 8,2 milj. kr. uppgick de sammanlagda statsbidragen

till cirka 14 milj. kr. eller 70 procent av de sammanlagda utgifterna. Endast

bandage- och skomakeriverkstäderna har givit överskott, uppgående till

sammanlagt nara V* milj. kr. Kuratorsavdelningarna har genomgående

redovisat underskott, och arbetscentralerna har lämnat underskott vid två

av anstalterna.

Vid Eugeniahemmet uppgick bruttoutgifterna under perioden till drygt

1,7 milj. kr. De särskilda statsbidragen utgjorde drygt 540 000 kr. och

de av staten täckta underskotten 440 000 kr. Genom andra inkomster

täcktes 540 000 kr. Sällskapet självt har av egna kapitalmedel tillskjutit

190 000 kr. J

Föreningarnas och sällskapet Eugeniahemmets sammanlagda tillgångar

den 30 juni 1952 uppgick till omkring 30,8 milj. kr. och skulderna till

nara 27 milj. kr. Kostnaderna för förvärv eller uppförande av anstalternas

fastigheter har uppgått till sammanlagt omkring 13,8 milj. kr., varav

huvudmännen bidragit med cirka 5,6 milj. kr. och staten med drygt 5,3

milj. kr. medan återstoden utgör lån ur folkpensioneringsfonden. Eugeniahemmets

uppförande har helt bekostats av huvudmannen.

I fråga om personalförhållandena framhåller utredningen, att antalet be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

fattningar vid samtliga anstalter vid årsskiftet 1952—1953 uppgick till 967,

varav 327 vid Stockholmsanstalten, 209 vid Göteborgsanstalten, 182 vid

Hälsingborgsanstalten, 154 vid Härnösandsanstalten och 95 vid Eugemahemmet.

Var och en av vanföreanstalterna har rektor anstalld. Vid Stockholmsanstalten

är denna tjänst kombinerad med tjänsten som verkställande

direktör. Verkställande direktör (ledamot) finnes också vid Göteborgs- och

Hälsingborgsanstalterna, dock endast med deltidstjänstgöring.

Förhandlingar om personalens anställnings- och avlöningsvillkor sker

genom statens avtalsnämnd. Då förhandling avser personal i tjänstemannaställning

skall representanter för medicinalstyrelsen och anstalternas huvudmän

beredas tillfälle närvara. .

Vid regleringen av anställnings- och avlöningsvillkoren har Kungl. Maj :t

ett betydande inflytande. Sålunda gäller, att bestämmelserna i statens allmänna

avlöningsreglemente skall tillämpas för sådana befattningar vid

vanföreanstalterna, som är upptagna i en tjänsteförtecknmg, vilken fastställes

av Kungl. Maj :t, som även bestämmer antalet tjänster. Den harav

berörda personalen utgöres på det hela taget av samtliga anställda i tjanstemannaställning,

om man bortser från läkare. Reglering av befintliga tjänster

må icke vidtagas utan medgivande av statens avtalsnämnd, och utan Kungl.

Maj :ts medgivande må andra nya tjänster icke inrättas än sådana, som kan

beräknas medföra en mot utgiften svarande inkomstökning. Angående loneställningen

för skilda befattningshavare har särskilda beslut meddelats av

Kungl. Maj :t. Vid Stockholmsanstalten är den lägre sjukvårds- och ekonomipersonalen

till skillnad från motsvarande personal vid Övriga anstalter

ansluten till statens pensionsanstalt.

Anstaltsstyrelsen anställer och avskedar befattningshavare. Overlakartjänsterna

tillsättes dock av Kungl. Maj:t. Vid vanföreanstalten i Stockholm

gäller i fråga om läkartillsättningar vissa särbestämmelser med hansyn

till samarbetet med karolinska institutet.

I anslutning till den lämnade redogörelsen framhåller utredningen, att

medicinalstyrelsen med hänsyn till sjukvårdens framträdande roll i anstalternas

verksamhet har anförtrotts ledningen och tillsynen över anstalterna

ej blott vad gäller sjukvården utan även beträffande den pedagogiska och

sociala verksamheten. Då statsbidragen till anstaltsdriften disponeras och

utbetalas av medicinalstyrelsen, har denna styrelse fått vittgående funktioner

som centralt statligt berednings-, kontroll- och tillsynsorgan med

funktioner i fråga om hl. a. revision, taxefrågor och statgranskning. Beträffande

vanföreanstalternas yrkesskolor har överstyrelsen för yrkesutbildning

att utöva inspektion samt att godkänna undervisningsplaner, lärare,

lokaler och undervisningsmateriel. Under skolöverstyrelsens inseende star

skolhemmen vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet i vad avser undervisning

och fostran. Även pensionsstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens

medverkan har stor betydelse för anstalternas utnyttjande och beläggning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

En särskild överenskommelse om samarbete har träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen

och vanföreanstalterna.

Andra samhallsåtgarder för vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra

Såsom en bakgrund till den följande diskussionen om vanföreanstalternas

och Eugeniahemmets ställning inom samhällets system av hjälpåtgärder

åt olika grupper partiellt arbetsföra lämnar utredningen vissa uppgifter om

andra samhällsåtgärder för hithörande grupper.

^ Vid sidan av den ortopediska sjukvården vid vanföreanstalterna och

Eugeniahemmet finns vid Apelvikens kustsanatorium 322 och vid kronprinsessan

Victorias kustsanatorium 215 vårdplatser. Under senare tid har

emellertid den huvudsakliga utbyggnaden av ortopedvården skett inom den

allmänna sjukvårdens ram, och antalet vårdplatser vid lasarettens ortopediska

kliniker uppgår numera till ungefär 550. Vid praktiskt taget samtliga

dessa sjukvårdsinrättningar har verkstäder anordnats. Under senare tid

har eftervården av barnförlamningsfall i allt större utsträckning koncentrerats

till epidemivårdanstalterna.

Den vid vanföreanstalterna bedrivna yrkesutbildningen utgör en del av

den s. k. arbetsvärden, som under senare år tillkommit för den stora gruppen

partiellt arbetsföra över huvud taget. Arbetsvården omfattar bl. a.

sysselsättnings- och arbetsterapi, yrkesvägledning, arbetsprövning. arbetsträning,

yrkesutbildning och arbetsförmedling. I arbetsvården ingår även

åtgärder för tryggande av den partiellt arbetsföres och hans familjs utkomst

under tiden för arbetsvärdens åtnjutande.

Uppgifterna inom arbetsvården har främst åvilat pensionsstyrelsen och

arbetsmarknadsstyrelsen och har under senare tid alltmera koncentrerats

till den senare myndigheten.

Pensionsstyrelsens verksamhet är i huvudsak inriktad på att

förebygga arbetsoförmåga och nedsättning i arbetsförmågan eller att förbättra

arbetsförmågan. Verksamheten omfattar bl. a. läkarvård, vård på

pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter samt på sommarkurorter, lasarett

och lupushem, yrkesutbildning samt igångsättande av egen verksamhet. I

åtskilliga fall anlitas också vanföreanstalternas yrkesskolor.

Bortsett från den av pensionsstyrelsen utövade verksamheten har

arbetsmarknadsstyrelsen i sin egenskap av centralt arbetsvårdsorgan

tillagts allt flera av de hithörande uppgifterna. Då det ansetts mindre

lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen parallellt

handhar yrkesutbildande verksamhet för partiellt arbetsföra, har ämbetsverken

träffat överenskommelse om en successiv överflyttning till arbetsmarknadsstyrelsen

av pensionsstyrelsens ifrågavarande verksamhet. Pensionsstyrelsen

skall dock fortfarande äga möjlighet att själv taga initiativ

till yrkesutbildning, om styrelsen vid prövning av ansökning om folkpen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

sion eller vid efterkontroll i pensionsärende skulle finna, att yrkesutbildning

är att föredraga framför folkpension. Viss av pensionsstyrelsen omhänderhavd

bidragsgivning till maskinutrustningar, självständig verksamhet,

motordrivna invalidvagnar (bilar) m. in. kommer tills vidare alltjämt att

handhavas av pensionsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande verksamhet omfattar bl. a.

frågor rörande yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra,

arbetsprövning och arbetsträning, halvskyddad och helskyddad sysselsättning,

hemarbete m. in. Dessa frågor handlägges centralt av styrelsens arbetsvårdsbyrå,

och lokalt av länsarbetsnämnderna med deras arbetsvårdsexpeditioner.

I utbildnings- eller omskolningsverksamheten utnyttjar arbetsmarknadsstyrelsen

i stor utsträckning ordinarie skolor och yrkesutbildningsanstalter

samt enskilda företagare och kursverksamhet. Särskilt kommer här i fråga

landstingens centrala verkstadsskolor liksom kommunala verkstads- och

yrkesskolor samt skolor och kurser för huslig utbildning, handelsutbildning,

lantbruksundervisning m. m.

För kvalificerad arbetsprövning har inrättats de s. k. arbets k lin ikerna

i Stockholm och Göteborg. Vid dessa kliniker skall svårt arbetshindrade

och ur sysselsättningssynpunkt svårbedömbara personer under

kontinuerlig observation av medicinsk, psykoteknisk och teknisk sakkunskap

prövas i olika arbetsuppgifter för att en så fullständig »arbetsdiagnos»

som möjligt skall kunna ställas. Arbetskliniken i Stockholm har

dessutom beretts möjligheter till arbetsfysiologisk och arbetspsykologisk

forskning.

Arbetskliniken i Stockholm är statlig. Den är förlagd till karolinska sjukhuset

men är en fristående institution under egen styrelse samt lyder direkt

under Kungl. Maj :t i socialdepartementet. Antalet arbetsprövningsplatser

är 20. Dessutom har kliniken möjlighet att ta emot ett relativt stort antal

s. k. konsultationsfall per år. Arbetskliniken i Göteborg drivs i stadens regi

med statsbidrag. Den är förlagd till det s. k. sociala huset i Göteborg. Kliniken

har 15 platser, av vilka 5 står till förfogande för klienter från annan

ort än Göteborg.

Statsbidrag kan också utgå till av enskilda industriföretag

inrättade särskilda verkstadsavdelningar för produktionssvag arbetskraft

— s. k. halvskyddad sysselsättning av partiellt arbetsföra — samt till a v

landsting, primärkommuner eller enskilda inrättade

träningsverk städer och arbetscentraler för partiellt arbetsföra.

Vid sistnämnda träningsverkstäder och arbetscentraler bednves

s. k. skyddad verksamhet, vilket innebär, att de här sysselsatta är skyddade

för fullarbetskraftens konkurrens och sålunda kan anpassa sitt arbete efter

hälsotillståndet och arbetsförmågan. Intagningen av klientelet sker i samarbete

med den offentliga arbetsförmedlingen, som sålunda disponerar över

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

platserna och beträffande arbetsträningsfall svarar för dessas arbetsplacering

i öppna marknaden.

Under år 1953 har 31 huvudmän drivit dylika träningsverkstäder och

arbetscentraler. Verkstäderna hade sammanlagt cirka 1 100 individuella

arbetsplatser.

Undervisningen av skolpliktiga barn med svårare eller lättare vanförhet

sker, utom vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet samt de ortopediska

specialklinikerna, vid de vanliga folk- och småskolorna. Vanföra barn, som

ar psykiskt efterblivna, erhåller i viss utsträckning sin undervisning och

vård på de skolor och anstalter för efterblivna, som landstingen och vissa

andra huvudmän driver enligt 1954 års lagstiftning härom. Vid en av

dessa anstalter har anordnats en särskild avdelning för spastiska och vanföra

sinnesslöa barn.

I den mån vård- och arbetshemsfallen ej omhändertages vid vanföreanstalterna

eller Eugeniahemmet, torde vanföra tillhörande denna kategori i

betydande utsträckning vistas i egna eller anhörigas hem eller vara omhändertagna

på kroniker- eller ålderdomshem.

Utredningen

Utredningen framhåller, att av den lämnade översikten framgår, att det

råder en anmärkningsvärd brist på samordning och rationell gränsdragning

i fråga om de stöd- och hjälpåtgärder, som med det allmännas medverkan

tillkommit de vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra.

Vid tiden för vanföreanstalternas och Eugeniahemmets tillkomst hade

särskilda hjälpåtgärder av större betydelse vidtagits endast för några klart

avgränsade grupper svårt vanlottade människor, och anstalterna fyllde en

viktig funktion genom att omhändertaga vanföra av olika kategorier. Den

ortopediska specialistsjukvården hade ej utbildats, ålderdoms- och kronikervården

tillgodosågs helt inom ramen för fattigvården, yrkesskolväsendet

var föga utvecklat och arbetsvärd för partiellt arbetsföra var praktiskt taget

ett okänt begrepp.

Medan vanföreanstalterna och Eugeniahemmet sålunda tidigare fyllde

en alldeles speciell uppgift, har under senare tid en revolutionerande utveckling

ägt rum och den ena stödåtgärden efter den andra inom hithörande

sektor av socialvården tillkommit. I dag har vi fått ett brokigt mönster av

åtgärder, där vanföreanstalterna och Eugeniahemmet visserligen är invävda

men samtidigt intager en relativt fristående ställning. En mångfald olika

anstalter och anordningar har tillkommit, olika huvudmän och statsorgan

har engagerats för uppgifterna, och finansierings- och avgiftssystemen

varierar från fall till fall. Helt naturligt har därför behovet av en mer

förutseende planläggning, en klarare gränsdragning och en bättre samordning

blivit alltmer accentuerat.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Omvårdnaden om de vanföra intager enligt utredningen alltjämt en särställning

genom sin huvudsakliga anknytning till vanföreanstalterna och

Eugeniahemmet med deras unika kombination av sjukvård, pedagogisk

verksamhet och socialvård, vilken kombination genom sin både vida syftning

och snäva begränsning försvårar en eljest naturlig samordning med

övriga befintliga anordningar för samma eller liknande ändamål. Denna

organisationsform har också som en följd av samhällsutvecklingen sedan

länge stått under debatt. Förslag till vissa reformer har under årens lopp

framlagts. Dessa reformkrav har främst dikterats av strävan såväl att öka

de ortopediska vårdresurserna och samordna dessa med övrig medicinsk

vård som att på det mest effektiva sättet koordinera den sociala vanförevården

med andra samhällsåtgärder i allmänt arbetsvårdande syfte. Det

speciella spastikervårdsproblemet har vidare på sistone fått ökad aktualitet,

och närmast har man tänkt sig en lösning av denna vårdfråga i anknytning

till Eugeniahemmet.

Enligt utredningen kan man svårligen undgå att vid ett ståndpunktstagande

till spörsmålet om vanföreanstalternas och Eugeniahemmets framtida

ställning och uppgifter underkasta en hel del av de traditionella tänkesätten

inom vanförevården en förutsättningslös omprövning med beaktande

av den fortskridande samhällsutvecklingen. Mot denna bakgrund upptager

utredningen till närmare granskning de olika verksamhetsgrenarna vid vanföreanstalterna

och Eugeniahemmet samt ställer dessa i relation till varandra

och till andra samhällsåtgärder på hithörande område.

Vanf öre vårdens olika verksamhetsgrenar

Den ortopediska specialistvården och eftervården av barnförlamningsfall

Allmän översikt

Inledningsvis erinrar utredningen om att den sjukvårdande verksamheten

vid vanföreanstalterna består av dels ortopedisk specialistvård vid anstalternas

ortopediska kliniker dels ock eftervård av barnförlamningsfall, vilka

omhändertages såväl vid klinikerna som vid särskilda annex ellei sekundäiavdelningar

av mer eller mindre provisorisk karaktär. Förutom vid vanföl eanstalterna

finnes i landet sju ortopediska kliniker under ledning av specialistutbildade

ortopeder i överläkarställning, nämligen vid lasarettet i

Lund, vid Södersjukhuset och S:t Görans sjukhus i Stockholm samt Allmänna

sjukhuset i Malmö liksom vid landstingslasaretten i Linköping,

Kristianstad och Örebro. Inom kirurgiska kliniken vid garnisonssjukhuset

i Boden har anordnats en ortopedisk avdelning under specialistutbildad

underläkare. Härtill kommer Solhems sjukhus i Borås samt kustsanatoricrna

i Barkåkra och Apelviken vilkas överläkare jämväl är specialistutbildade

ortopeder.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Tillsammans med Eugeniahemmets sjukavdelning, som jämväl förestås

av överläkare med specialistutbildning i ortopedi, meddelas sålunda ortopedisk

specialistvård vid 16 sjuk vårdsanstalter. Platsantalet vid dessa uppgår

till omkring 1 700 vårdplatser.

I fråga om ortopedvårdens utbyggnad redovisar utredningen en år 1953

bland de lokala sjukhushuvudmännen företagen enquéte, som utvisar, att

föreliggande utbyggnadsplaner inom landsting och städer utom landsting

är så omfattande, att inom en ej alltför avlägsen framtid praktiskt taget

samtliga sjukvårdsområden torde komma att få tillgång till ortopediska

kliniker.

I fråga om beläggning och poliklinikfrekvens framhålles bl. a., att under

tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 på vanföreanstalternas ortopediska kliniker

intagits 7 375 patienter (cirka 3 000 på Stockholms-, 1 500 på Göteborgs-,

1 600 på Hälsingborgs- och 1 250 på Härnösandsanstalten). Antalet

patienter från stad eller län utanför vederbörande anstalts »eget» upptagningsområde

var förhållandevis ringa vid samtliga anstalter, medan patientmaterialets

fördelning på hemlän resp. -stad uppvisade stora variationer,

beroende på att vanföreanstalternas kliniker belägges i förhållandevis

mindre omfattning från sådana sjukvårdsområden, som har egna ortopediska

kliniker, men i högre grad från de sjukvårdsområden, där vanföreanstalt

är belägen.

Medeltalet vårdade per dag år 1952 i procent av vårdplatsantalet har genomsnittligt

varit lägre vid vanföreanstalternas kliniker än vid de sjukhusanslutna

ortopedklinikerna eller 87 procent vid de förstnämnda mot 91 vid

de senare, viket bl. a. sammanhänger med att medelvårdtiden varit kortare

vid vanföreanstalternas eller 28,6 dagar mot 32,6 dagar vid de allmänna

sjukhusens ortopedkliniker.

Besöksfrekvensen vid vanföreanstalternas polikliniker är i regel lägre

än vid de allmänna sjukhusen. Å andra sidan är poliklinikbesöken vid vanföreanstalterna

i allmänhet mera tidskrävande, då det bl. a. med hänsyn

till anstalternas stora upptagningsområden och de ofta långa resorna visat

sig nödvändigt att koncentrera undersökningarna till så få läkarbesök per

patient som möjligt.

Beträffande personalförhållandena redovisar utredningen vissa undersökningar

rörande personaltätheten den 31 december 1952 vid vanföreanstalternas

och vissa andra sjukvårdsanstalters ortopediska kliniker. Av

redogörelsen framgar bl. a., att Stockholms- och Göteborgsanstalternas relationstal

i fråga om antalet vårdplatser och intagna per befattning, om man

räknar med samtliga redovisade kategorier befattningshavare, i huvudsak

överensstämmer med medeltalen för samtliga sjukhus, medan relationstalet

i avseende på vårddagarna är ogynnsammare eller lägre än medeltalet,

särskilt vad gäller Stockholmsanstalten. Detta sammanhänger bl. a. med

den relativt låga medelbeläggningen vid sistnämnda anstalt. Hälsingborgs
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

och Härnösandsklinikerna åter ligger i vissa fall icke oväsentligt över medeltalet

i fråga om samtliga relationstal. Rent allmänt anser utredningen,

att personaluppsättningen i regel är relativt sett mindre vid vanföreanstalternas

kliniker än vid de redovisade övriga ortopedklinikerna.

De totala driftutgifterna vid vanföreanstalternas kliniker för tiden 1 januari

1951—30 juni 1952 uppgick till sammanlagt nära 6,9 milj. kr. och

inkomsterna till något över 1,1 milj. kr. De statliga fyllnadsbidragen

utgjorde drygt 4,6 milj. kr. under det att de fasta statsbidragen understeg

1,2 milj. kr.

Vårdavgiften för intagen patient bestämmes vid vanföreanstalterna av

vederbörande huvudman, dock att som villkor för statsbidrag gäller, att

avgiften på allmän sal icke får överstiga 3 kr. per patient och dag. Detta

belopp utgör dagavgift vid samtliga anstalter, dock att för patient, som ej

omfattas av allmänna sjukförsäkringen, vårdavgiften utgör 1 kr. Vid

vanföreanstalterna göres ingen skillnad i avgiftshänseende mellan patienter

från anstaltens »eget» och från »främmande» upptagningsområde. Dagavgifterna

på halvenskilt rum utgör i Stockholm 12 kr., i Göteborg 15 kr.

samt i Hälsingborg och Härnösand kr. 7: 50. På helenskilt rum är avgiften

1 Stockholm 20 kr., i Göteborg 26 kr., i Hälsingborg 11 kr. och i Härnösand

kr. 10: 50.

På de ortopediska lasarettsklinikerna har dagavgiften för inomlänspatienter

varierat på allmän sal från 5 kr. till 1 kr., på halvenskilt rum från 15

till 9 kr. och på enskilt rum från 25 till 13 kr. På flertalet kliniker har

dagavgiften sänkts efter ett visst antal vårddagar. För utomlänspatienter

gäller enhetliga dagavgifter om 50, 60 och 70 kr. för remissfall samt 35,

45 och 55 kr. för övriga fall på resp. allmän sal, halv- och helenskilt rum.

Enligt det s. k. utomlänsavtalet begränsas emellertid patientavgiften vid

de allmänna sjukhusen i vissa angivna fall därigenom, att patientens hemlandsting

bestrider så stor del av den för vården utgående ersättningen,

att den på patienten fallande avgiften stannar vid ett belopp, som i regel

motsvarar inomlänspatientavgiften i den sjukes eget sjukvårdsområde.

Utredningen framhåller, att den merkostnad, som enligt utomlänsavtalet

drabbar patientens hemlandsting, helt naturligt inbjuder att i första hand

söka placera patienter, som behöver ortopedisk specialistvård, vid vanföreanstalt.

Vid vanföreanstalten i Stockholm överensstämmer poliklinik- och behandlingsavgifterna

i stort sett med vad som gäller vid karolinska sjukhuset.

Vid vanföreanstalterna i Göteborg, Hälsingborg och Härnösand har

polikliniktaxorna i tillämpliga delar på det hela taget överensstämt med

sjukassetaxan och den för lasarettsläkares öppna mottagningar överenskomna

taxan. I Stockholm utgör poliklinikavgiften 5 kr. och vid Göteborgsanstalten

utgör avgiften för första besök 6 kr. och för följande besök kr.

3: 60 under förutsättning, att kirurgisk behandling icke meddelas. Vid Häl
2

— Ilihang till riksdagens protokoll 11155. 1 samt. AV 135

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

singborgs- och Härnösandsanstalterna utgör motsvarande belopp 8 resp.

4 kr. För massage och behandlingar utgår avgifter med varierande belopp

från 1 kr. till 4 kr. (Dessa uppgifter avser år 1954 och kan ha ändrats i och

med den allmänna sjukförsäkringens genomförande.)

Beträffande den genomsnittliga dagkostnaden vid vanföreanstalternas

ortopediska kliniker, jämförd med de allmänna lasarettens kostnader har

vanföreanstalternas utgifter, som under slutet av 1930-talet och början av

1940-talet i stort sett låg jämsides med lasarettens, därefter i icke obetydlig

grad kommit att understiga dessa. Den genomsnittliga dagkostnaden för

lasaretten utgjorde sålunda år 1951 kr. 35: 90 och vid vanföreanstalterna

kr. 31: 76 för perioden 1 januari 1951—30 juni 1952. För de särskilda anstalterna

uppgick dagkostnaden under nämnda period till kr. 34: 66 vid

Stockholmsanstalten, kr. 37: 38 vid Göteborgsanstalten, kr. 25: 97 vid Hälsingborgsanstalten

och kr. 23: 15 vid Härnösandsanstalten. Den största

skiljaktigheten hänför sig till avlöningsposten. Stockholms- och Göteborgsanstalterna

har högre lönekostnad än övriga anstalter, vilket sammanhänger

med en väsentlig skillnad i personaluppsättningen. För utredningens närmare

redogörelse för kostnadsfrågorna torde få hänvisas till betänkandet.

Stockholms- och Göteborgsanstalterna, vilka uppvisar de högsta dagkostnaderna,

redovisar även de största inkomsterna per vårddag. Härigenom

blir skillnaden mellan driftunderskotten vid de olika anstalterna betydligt

mindre än skillnaden i fråga om de totala vårddagskostnaderna. Den närmaste

anledningen till inkomstskillnaderna är föreliggande olikheter i

den öppna vårdens organisation liksom de varierande avgiftsförhållandena.

Tidigare reformförslag

Innan utredningen går att redovisa sina synpunkter på det framtida ordnandet

av den ortopediska specialistvården lämnas bl. a. följande redogörelse

för tidigare reformförslag på detta område.

1918 års vanförevårdssakkunniga uttalade, att den rådande typen vanföreanstalter

representerade ett övergångsstadium och att en fastare anknytning

till den allmänna sjukvården borde åstadkommas. Vid skapandet

av nya vanföreanstalter borde sjukvården överflyttas till närbeläget

allmänt sjukhus, vars ortopediska klinik borde tjäna som upptagningsorgan

för anstalten. Redan befintliga anstalter borde utvecklas i samma riktning.

Enligt statens sjukvårdskommitté (SOU 1934: 22) saknade principfrågan

om ortopedvårdens ordnande större betydelse, eftersom behovet av vårdplatser

i stort sett komme att täckas inte minst genom tillkomsten av

Härnösandsanstalten och den planerade anstalten på Norrbackaområdet.

Vid ett utbyggande av den ortopediska lasarettsvården borde man framgå

med stor försiktighet och helst avvakta de erfarenheter, vilka kunde föreligga,

sedan vanföreanstalterna i utbyggt skick utövat sin verksamhet under

exempelvis en 1 O-årsperiod.

Kommittén för partiellt arbetsföra framhöll i ett betänkande (SOU 1947:

18), att det nuvarande nära organisatoriska sambandet mellan vanföre
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

anstalternas pedagogiska verksamhet och de övriga leden i vanförevården

borde upplösas. En naturlig utvecklingsgång vore, att en del av den ortopediska

vården organisatoriskt frikopplades från vanföreanstalterna och

förbundes med centrallasaretten.

Ortopedi- och vanförevärdssakkunniga (SOU 1948: 41) hävdade, att det

förelåge behov av en avsevärd utbyggnad av ortopediska vårdplatser i anknytning

till övrig lasarettsvård med landstingen som huvudmän. Enligt

de sakkunnigas beräkningar skulle, med utgångspunkt från att även benoch

ledtuberkulosfall skulle vårdas på ortopediska kliniker, nya sådana

kliniker behövas vid 20 sjukvårdsanstalter med tillhopa 1 684 vårdplatser.

De nuvarande vanföreanstalternas kliniker borde utnyttjas för platsbehovet

i de län, inom vilka anstalterna vore belägna. Någon förändring av

huvudmannaskapet för den av anstalterna bedrivna sjukvården borde, med

hänsyn till betydelsen av att bibehålla sambandet mellan anstalternas

sociala och pedagogiska verksamhet samt den medicinska verksamheten

icke äga rum. Delvis gemensam administration in. in. ansågs också tala

för att huvudmannaskapet bibehölles oförändrat.

Stockholmsanstaltens klinik skulle i huvudsak komma att fungera för

Stockholms läns behov. Kliniken i Hälsingborg borde i oförändrat skick

utnyttjas för Malmöhus läns och Hälsingborgs stads behov, medan Göteborgskliniken

borde tillgodose Göteborgs och Bohus läns behov av ortopediska

vårdplatser, varjämte Göteborgs stad ansågs äga behov av några

platser utöver en av staden planerad klinik. Visst utrymme borde vid

Stockholms- och Göteborgsanstalterna reserveras för behov vid större barnförlamningsepidemier

liksom vid Härnösandskliniken, som borde kompletteras

med en lasarettsansluten klinik inom Västernorrlands län.

I finansieringsfrågan hänvisade de sakkunniga, som i och för sig ansåge

det naturligt, att landstingen övertoge hela det ekonomiska ansvaret för

den ortopediska sjukvården, till statshidragssakkunnigas betänkande, enligt

vilket dels ett s. k. standardbidrag skulle utgå med visst belopp per invånare

i resp. landstingsområde, dels ock ett allmänt vårddagsbidrag samt ett

anläggningsbidrag för vissa vårdgrenar, däribland ortopedvården. Med hänsyn

till vanföreanstalternas speciella uppgifter och stora upptagningsområden

ansåg de sakkunniga det naturligt, att staten i regel svarade för byggnadernas

uppförande och underhåll samt inventariers anskaffande vid de

till anstalterna knutna klinikerna. Något förslag om avskaffande av statsbidragen

till poliklinikerna framlades ej.

Remissinstanserna var i stort sett ense med de sakkunniga om att ett

starkt behov förelåge av en utbyggnad av de ortopediska vårdresurserna i

anslutning till den allmänna sjukvården, även om beräkningarna av vårdbehovet

utsattes för stark kritik.

Beträffande huvudmannaskapet och finansieringen av vanföreanstalternas

ortopediska kliniker samt dessas upptagningsområden ställde man

sig i flera fall ganska kritisk.

Enligt statskontoret borde antingen anstalterna förstatligas samt befattningshavarnas

anställnings- och avlöningsvillkor regleras enligt statliga

normer, eller ock anstalterna stiillas under landstingens ledning.

Medicinalstyrelsen ansåg, att vanföreanstalternas kliniker under en övergångstid

kunde tjänstgöra som ravonsjukhus, men innan omfattande investeringar

företoges, borde omprövas, huruvida vanföreanstalterna borde

bedriva sjukvård. Det ifrågasattes om ej anstalternas behov av ortopedisk

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

sakkunskap kunde erhållas i andra former än genom egen ortopedisk klinik.

Styrelsen hyste av flera skäl stor tvekan, om vanföreanstalternas nuvarande

ortopediska kliniker borde förändras till länskliniker. För den händelse

en eller flera vanföreanstalter skulle frikopplas från sjukvården, förordade

styrelsen, att ledigblivna lokaler skulle drivas som efterbehandlingsplatser

i anstalternas regi. Styrelsen ifrågasatte, om ej ett förstatligande

av anstalterna skulle innebära en rationellare lösning av deras finansieringsproblem.

Vissa skäl talade emellertid för att bibehålla nuvarande

organisationsform, till dess ortopedvården utbyggts och klarhet vunnits om

anstalternas framtida uppgifter.

Av vanförevårdsföreningarna anslöt sig Stockholms- och Hälsingborgsföreningarna

till de sakkunnigas förslag. Norrlandsföreningen uttalade viss

tveksamhet i frågan om huvudmannaskapet, medan Göteborgsföreningen

icke ansåg sig kunna acceptera ett förslag, som medförde, att fyra ortopediska

sjukavdelningar för framtiden skulle nekas sitt naturliga samband

med övrig kroppssjukvård. Enligt föreningen borde också de sociala och

pedagogiska verksamhetsgrenarna befrias från sin sjukvårdsprägel. Under

en övergångstid borde de nuvarande vanföreanstalterna alltjämt fungera

som ortopediska centralsjukhus. Visade erfarenheten senare, att anstalternas

kliniker kunde undvaras, borde de avvecklas. Föreningen avstyrkte

även förslaget i vad detta avsåge användningen av Göteborgskliniken.

Karolinska institutets lärarkollegium förordade, att ortopediska lasarettsavdelningar

inrättades även i de län, där vanföreanstalter funnes, medan

de senare borde utnyttjas som centra för ett framtida social-pedagogiskt

behov. Lärarkollegiet tillstyrkte vidare liksom flertalet remissinstanser

ett förslag om inrättande av ortopediska kliniker vid karolinska sjukhuset

och akademiska sjukhuset i Uppsala.

Svenska landstingsförbundet liksom åtskilliga landsting ansåg det vara

för tidigt att taga ståndpunkt till frågan om vanföreanstalternas framtida

ställning, enär ortopedvården ännu åtskilliga år måste äga tillgång till

dessa anstalter. Kristianstads läns landsting hemställde, att frågan om

anstalternas huvudmannaskap skulle närmare utredas, och landstinget i

Göteborgs och Bohus län ifrågasatte, om icke staten borde bli huvudman

för anstalterna. Västernorrlands läns landsting ansåg, att en ortopedavdelning

borde anordnas för härnösandsdistriktet i en av staten uppförd särskild

byggnad på länslasarettets tomt.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län hade ingen erinran mot förslaget

att dess behov av ortopediska vårdplatser tills vidare tillgodosåges genom

avtal med vanföreanstalten i Göteborg. Stadsfullmäktige i Göteborg däremot

uttalade, att det vore mera rationellt, att landstinget ordnade ortopedisk

klinik vid sitt centrallasarett. Göteborgs stad kunde möjligen framdeles

ha användning för vanföreanstaltens kliniklokaler för eftervård e. d.

Svenska stadsförbundet ansåg de sakkunnigas förslag principiellt böra

leda till att anstalterna övertoges av landsting och städer utanför landsting.

SVCK instämde i de sakkunnigas förslag. Svenska läkaresällskapet ansåg

det ej lämpligt, att anstalternas kliniker samtidigt skulle vara länskliniker.

Svenska ortopedföreningen slutligen fann det vara lyckligast om

sjukvården kunde administrativt helt frikopplas från vanföreanstalternas

sociala verksamhet.

Utredningen redovisar även en inom medicinalstyrelsen år 1953 upprättad

P. M. rörande efterbehandlingen av barnförlamnings [all.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Med utgångspunkt från ett beräknat antal av 2 000 fall med förlamning

under ett år kunde, enligt styrelsen, antalet eftervårdsbehövande patienter

angivas till 1 400, av vilka cirka 900 behövde vård vid sluten anstalt. Medelvårdtiden

beräknades till omkring 4 månader, och det erforderliga antalet

eftervårdsplatser angavs till 800 av vilka minst 300 borde vara ortopediska

A-platser.

Antalet för eftervård tillgängliga A-platser kunde beräknas till 350. För

att fylla resten av behovet komme huvudsakligen epidemisjukhusen i fråga.

Under förutsättning, att icke den akuta epidemivården ställde mycket stora

krav på platserna, kunde för ändamålet tillgängliga vårdplatser uppskattas

till drygt 600, varjämte 200 å 300 reservplatser torde kunna erhållas vid

trängande behov. I katastrofsituationer finge andra åtgärder vidtagas, såsom

partiell utrymning av vanföreanstalter och lasarettsavdelningar eller

anlitande av vårdplatser i grannländerna. Platsbehovet ansåges sålunda

vara tillgodosett även vid en stor epidemi, under det att bristen på bl. a.

ortopeder vore besvärande.

Enligt medicinalstyrelsen borde större vikt än hittills fästas vid öppen

eller halvöppen eftervård, varigenom lättnad kunde uppkomma både för

sjukvårdsinrättningarna och den enskilda patienten.

Eftervården borde i princip ankomma på landstingen och motsvarande

städer. Därvid torde det vara lämpligt att i vissa fall söka samarbete med

angränsande sjukvårdsområden samt med olika frivilliga organisationer.

I anslutning till den lämnade redogörelsen för medicinalstyrelsens förslag

rörande eftervården av barnförlamningsfall omnämner utredningen

även ett av medicinalstyrelsen år 1953 framlagt förslag angående den framtida

användningen av Apelvikens och Kronprinsessans Victorias kustsanalorier.

Förslaget innehåller bl. a. följande.

I avvaktan på att ortopediska avdelningar tillkomme i flertalet sjukvårdsområden

borde kustsanatorierna behålla sin karaktär av anstalter för ortopedvård

inklusive vård av kirurgisk tuberkulos, men med vidgade indikationer

för intagning. Vårdplatserna borde disponeras sålunda: på Apelvikens

kustsanatorium 182 vårdplatser — varav 38 reservplatser — för

kirurgisk tuberkulos, 40 för vård av ortopediska fall från Hallands län

enligt avtal med landstinget och 100 för eftervård av barnförlamningspatienter

samt på Kronprinsessans Victorias kustsanatorium 110 vårdplatser

för kirurgisk tuberkulos och 105 för eftervård av barnförlamningsfall

och för andra fall, som erfordrade långvarig ortopedisk specialbehandling.

Vidare förordades, att för andra ändamål avsedda, ej utnyttjade vårdplatser

vid dessa kustsanatorier jämväl finge tagas i anspråk för vård av fall,

som krävde specialbehandling. Den särskilda ortopediska specialbehandling

med tonvikt på rehabilitation, som här avsågs, gällde bl. a. resttillstånd

efter olycksfall, nervskador, reumatiska sjukdomar, andra deformerande

ledsjukdomar och ryggradsåkommor. Endast behandlingsbara fall

borde ifrågakomma och företrädesvis sådana, som jämsides med den medicinska

behandlingen behövde omskolas eller erhålla arbetsträning. Vid

de omändringsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, som

måste komma till stånd, ansågs även lokaler för arbetsvärd böra anordnas.

I finansieringsfrågan förordade styrelsen — varvid förslaget avsåg samtliga

kustsanalorier och vanföreanstalterna — en enhetlig patientavgift om

3 kr. per dag på allmän sal för inomlänspaticnter jämte en högsta vård
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 135

avgift av 35 kr. per dag. Statsbidraget till vanföreanstalternas kliniker

borde slopas och bidraget till kustsanatorierna nedsättas till kr. 1:50

per vårddag. Härutöver borde staten täcka vårdkostnaderna i den mån

dessa överstege 35 kr.

Jag vill här erinra om, att jag i propositionen nr 106/1954, framlade vissa

förslag rörande den framtida användningen av bl. a. Apelvikens och kronprinsessan

Victorias kustsanatorier varvid jag uttalade min anslutning

till medicinalstjrrelsens nyss refererade plan för sanatoriernas utnyttjande.

Även medicinalstyrelsens förslag till finansieringen av anstalternas drift

ansåg jag mig böra godtaga, dock att nuvarande statsbidrag alltjämt finge

utgå för vård av kirurgisk tuberkulos och eftervård av barnförlamningspatienter.

Jag uttalade, att det härvid vore fråga om en provisorisk lösning

av spörsmålet om ansvaret för ifrågavarande vård. Jag förutsatte, att denna

fråga finge upptagas i ett större sammanhang i första hand i samband

med en prövning av spörsmålet om vanförevårdens framtida organisation.

Utredningens synpunkter och förslag

Enligt utredningen torde möjligheterna att rationalisera och förbilliga

driften vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker vara skäligen begränsade.

Beläggnings- och driftförhållandena vid dessa kliniker kan ej heller

anses mindre rationella än vid de allmänna sjukhusen, där bl. a. dagkostnadsstegringen

är mera markerad. Differenserna i fråga om berörda

förhållanden vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker beror bl. a. på

upptagningsområdenas karaktär, sjukhusbyggnadernas utformning, oenhetligheten

i fråga om vårdavgifter och personalstater, utformningen av den

öppna vården in. m.

Redogörelsen för tidigare reformförslag har å andra sidan visat, att mera

genomgripande reformer i fråga om vanföreanstalternas organisation och

den inom dessa bedrivna ortopedvården med stigande styrka krävts från

skilda håll.

Med hänsyn till den utveckling utanför vanföreanstalternas ram, som

ägt rum i fråga om såväl den ortopediska sjukvården som arbetsvärden och

yrkesutbildningen, finner utredningen nödvändigt att mot fördelarna av

sjukvårdens framtida bibehållande vid vanföreanstalterna ställa de tungt

vägande synpunkter, som anförts till förmån för en mera enhetlig ledning

och ökad organisatorisk samverkan inom de berörda områdena inom sjulcoch

socialvården. Härvid avses samverkan dels mellan den vid vanföreanstalterna

bedrivna sjukvården och den verksamhet, som bedrives inom

den allmänna sjukvårdens ram, dels ock mellan vanföreanstalternas på yrkesutbildning

av vanföra ensidigt inriktade verksamhet och den på den

stora gruppen partiellt arbetsföra inriktade arbetsvärd, som vuxit fram under

arbetsmarknadsstyrelsens ledning.

Utredningen erinrar om att det visserligen var vid vanföreanstalterna,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

man först konstaterade, att tillgången på ortopedisk specialistvård var en

nödvändig förutsättning för framgång i vanförevårdens strävanden att inpassa

de vanföra i produktions- och samhällslivet. Däri har emellertid knappast

legat ett bedömande i och för sig av graden av sambandsbehovet mellan

den ortopediska sjukvården och anstalternas övriga verksamhet och ej

heller ett ställningstagande till lämpligheten av att den ortopediska sjukvården

inrangerades under vanföreanstalternas huvudmannaskap i stället

för att hänföras till den allmänna sjukvården.

Utvecklingen har sedermera visat, att en ökad platstillgång inom ortopedvården

måste anses ytterligt angelägen. En sådan utbyggnad har också

ägt rum, och vid sidan om vanföreanstalternas kliniker och kustsanatorierna

disponerar de ortopediska lasarettsklinikerna nu omkring 650 platser.

I fråga om behovet av ortopedplatser vid lasaretten har detta av ortopedoch

vanförevårdssakkunniga uppskattats till närmare 2 500, därest vid ortopedklinikerna

skall vårdas jämväl ben- och ledtuberkulosfall. Utredningen

— som saknar förutsättningar att själv taga ställning till lämpligheten ur

medicinsk synpunkt av att ben- och ledtuberkulosfallen regelmässigt skall

behandlas vid lasarettens ortopedkliniker — utgår emellertid från att så

icke kan ske eller bör ske, förrän en betydande utbyggnad skett av lasarettens

ortopedplatser. Enligt utredningen kan behovet av ortopedplatser inom

sjukvårdsområdena ej alltid ställas i relation till områdets folkmängd utan

varierar med hänsyn till förekomsten av ben- och ledtuberkulos och närbelägenhet

av den för dessa vårdfall avsedda centraliserade vården ävensom

tillgången på allmänna kirurgplatser vid det lasarett, dit ortopedkliniken

avses bli förlagd, liksom inom sjukvårdsområdet i dess helhet. Det har för

övrigt gjorts gällande, att behovet av vårdplatser särskilt inom ortopedien

varierar med hänsyn till folktätheten i klinikens närhet. Salunda torde det

relativa platsbehovet vara lägre i större städer, där ortopedfallen i större utsträckning

kan omhändertagas i öppen vård. Några allmängiltiga regler

för vare sig ben- och ledtuberkulosfallens eller extremitetskirurgfallens omhändertagande

på ortopedkliniker av speciell (kustsanatorierna) eller allmän

typ eller på rena kirurgavdelningar torde icke för närvarande kunna

eller lämpligen böra centralt uppdragas.

Under alla omständigheter anser utredningen det stå klart, att en sådan

utbyggnad av ortopedvården måste komma till stånd, att minst en ortopedklinik

anordnas inom praktiskt taget varje sjukvårdsområde, där man

efter en approximativ mall av 0,2—0,4 platser per tusen invånare inom

området uppnår ett minimiantal av 30 platser på sådan klinik.

Enligt utredningen har utbyggnadstcndenserna inom ortopedvården ytterligare

aktualiserat kravet på ett slutligt ställningstagande till principfrågan

om ortopedklinikernas bibehållande vid vanföreanstalterna. Utredningen

tillmäter härvid den uppfattningen stor vikt, att läkarna vid vanföreanstalterna

lätt kommer i en isolerad ställning i förhållande till övriga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

discipliner inom den allmänna sjukvården, där man även har bättre tillgång

till den moderna medicinens personella och tekniska resurser i fråga

om röntgen, narkoshjälp, laborationer, blodtransfusioner m. m. Också

konsultationsmöjligheterna ortopeder och andra specialister emellan försvåras

med nuvarande organisation.

Även de till följd av det delade huvudmannaskapet skiftande avgiftsoch

finansieringsgrunderna inom ortopedvården, för vilka redogörelse lämnats

i det föregående, talar starkt för att organisationsformen ändras.

Rådande ordning är ägnad att leda till en olycklig snedvridning av beläggmngsförhållandena

inom ortopedvården samt hämma och försvåra en eljest

önskvärd och rationell utbyggnad länsvis av rikets lasarettsvård. Dessa

missförhållanden skulle automatiskt bliva eliminerade, därest all ortopedisk

specialistvård handhades av den allmänna sjukvårdens huvudmän.

När det gäller de i vanföreanstalternas skolor och yrkesavdelningar intagna

elevernas intresse av att inom anstalten äga tillgång till ortopedisk

klinik, framhåller utredningen, att intagning oftast sker först sedan den

medicinska specialbehandlingen avslutats. Det s. k. ortopediska tillståndet

hos eleverna är därför i regel ganska stationärt. Vid förnyad intagning

på ortopedisk klinik uppskjutes det egentliga sociala eller pedagogiska

vanförevårdsarbetet. A andra sidan är eleverna under sin utbildningstid

i behov av ständig uppmärksamhet och tillsyn icke minst för kontroll och

justering av sina ortopediska hjälpmedel. Vid vanföreanstalt bör därför

alltjämt finnas tillgång till en ortoped. I första hand bör emellertid eleverna

stå under tillsyn av en allmänläkare. Ortopedens uppgift skulle vara

att vid inskrivningen och minst en gång i terminen undersöka anstaltens

alla ortopedfall med skyldighet till tätare kontroll vid behov eller efter

allmänpraktikerns remiss. Utredningen förutsätter, att man inom anstaltsledningarna

också uppmärksammar behovet att kunna samråda med en

psykiatriker angående elevernas skilda behov. Utredningen kan med hänsyn

till det anförda icke anse kravet på tillgång till ortopedläkare i och för

sig vara motiv nog för att vid vanföreanstalterna behålla dessas ortopediska

kliniker.

Även psykologiska skäl talar för att de elever, som efter avslutad medicinsk

behandling intages på en vanföreanstalts skola eller yrkesavdelning,

snarast frigöres från den sjukhusanda eller sjukdomskänsla, som kan ha

bibragts dem på sjukavdelningen.

Genom ett utskiljande av den sjukvårdande verksamheten skulle också

möjliggöras en enhetligare statlig ledning och tillsyn över vanföreanstalterna,

vilka förutom till sin huvudtillsynsmyndighet, medicinalstyrelsen,

nu står i visst beroendeförhållande till ytterligare fyra centrala ämbetsverk

nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning och pensionsstyrelsen.

Övertygande skäl talar sålunda enligt utredningens mening för en över
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

flyttning snarast möjligt av vanföreanstalternas sjukvårdande verksamhet

till den allmänna lasarettsvården. De lokaler, som därvid frigöres, kan framdeles

utnyttjas icke allenast av vanföra utan för omskolning, arbetsprövning,

arbetsträning och yrkesutbildning av alla de partiellt arbetsföra, som

befinnes i särskilt behov av det mera allsidiga och differentierade omhändertagande,

som dessa specialutbildningsanstalter synes böra givas förutsättningar

att lämna.

Utredningen framhåller i detta sammanhang beträffande den viktiga

uppgift, som inom eftervården av barnförlamningsfall fyllts av vanföreanstalternas

kliniker samt till dessa knutna annexavdelningar, att utredningens

förslag ingalunda synes minska möjligheterna att alltjämt utnyttja

klinikernas lokala och personella resurser för ändamålet. Däremot skulle

kostnaden för denna eftervård överföras till den lokala sjukhushuvudmannen

i likhet med vad som redan gäller för andra lasaretts- och epidemisjukhusfall.

Vid särskilt allvarliga barnförlamningsepidemier, då på initiativ

av medicinalstyrelsen särskilda annexavdelningar behöver inrättas,

synes det utredningen naturligt, att dylika avdelningar drives med statsbidrag

för att utjämna huvudmännens kostnader. Utredningen framhåller,

att hithörande problemställningar i viss mån faller utanföi utredningsuppdraget,

men understryker angelägenheten av att de synnerligen varierande

avgiftsförhållandena inom såväl den slutna som öppna barnförlamningseftervården

snarast enhetligt regleras.

Intill dess ortopedvården länsvis ytterligare kunnat väsentligt utbyggas,

torde man enligt utredningen ej kunna undgå att låta vanföreanstalternas

kliniker, i vart fall så länge de inrymmes i befintliga lokaler, bibehålla

sina nuvarande upptagningsområden och karaktären av riksplatser. Oberoende

av om och när klinikerna överföres i den lokala huvudmannens

regi, bör dock ett enhetligare avgiftssystem och en rationellare finansieringsform

genomföras. Genom höjningen av patientavgiften på allmän sal

vid vanföreanstalterna från 1 till 3 kr. för patient, som omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen, har en viss enhetlighet uppnåtts jämfört med

den allmänna sjukvården. Däremot är avgifterna på halvenskilt och enskilt

rum skiftande och bör göras enhetliga samt i görligaste mån anpassas

efter de allmänna sjukhusens taxor. I den mån ett överförande av klinikerna

till de lokala huvudmännen kommer att dröja någon längre tid

förordas också, att genom medicinalstyrelsens försorg en översyn göres

av klinikernas skiftande poliklinik- och behandlingsavgifter.

I konsekvens med sin allmänna uppfattning om ortopedvårdens ställning

inom lasarettsvårdens allmänna ram föreslår utredningsmannen vidare, att

skyldighet, förslagsvis fr. o. m. den 1 juli 1956, införes för det landsting

eller den stad, där patienten hör hemma, att lämna bidrag till patientens

vård på hithörande ortopedkliniker i huvudsaklig anslutning till det s. k.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr Utö

utomlänsavtalet. I likhet med vad som gäller för karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet hör städernas och landstingens vårdbidrag, så länge

ortopedklinikerna behåller sina nuvarande upptagningsområden och sin

riksplatskaraktär, begränsas med utgångspunkt från en högsta vårdavgift

om 35 kr. Samtidigt bör de fasta statliga vårddags- och poliklinikbidragen

kunna slopas. Med en begränsning av vårdavgiften till högst 35 kr. bör

dock staten svara för överskjutande belopp eller alltjämt täcka ett eventuellt

driftunderskott. Emellertid synes det knappast skäligt, att på landstingen

resp. städerna utanför landsting överflyttas en bidragsskvldighet,

som skulle kunna medföra ett driftöverskott vid vissa kliniker. För und\

ikande härav föreslås, att vårdavgiften på allmän sal vid dessa kliniker

årligen fastställes med utgångspunkt från vederbörande kliniks genomsnittliga

dagkostnad under senast avslutat räkenskapsår, tills vidare dock

högst intill ett belopp av 35 kr. per patient och dag.

Beträffande förutsättningarna att överföra de olika vanföreanstalternas

ortopediska kliniker till de lokala huvudmännen anför utredningen bl. a.

följande.

I fråga om Norrbackainstitutet understrykes Norrbackaklinikens allvarliga

brister, de betydande kostnader, som vid ett fortsatt användande måste

nedläggas på densamma samt det behov, som föreligger för anstaltens sociala

och pedagogiska verksamhet att få tillgång till klinikens utrymmen.

Utredningen understryker mycket starkt kravet på att en ny ortopedklinik

vid karolinska sjukhuset snarast kommer till stånd, varvid också ett förslag

om den statliga arbetsklinikens överflyttning från karolinska sjukhusets

område till Norrbackainstitutet kan realiseras. I avvaktan på den

nya ortopedklinikens tillkomst framlägger utredningen icke något förslag

om överflyttning av ansvaret för den nuvarande klinikens ledning och drift

till karolinska sjukhusets direktion.

Göteborgsanstaltens ortopedklinik skiljes genom en huvudgata från Sahlgrenska

sjukhuset, där Göteborgs stad har för avsikt att uppföra en kombinerad

extremitets-kirurgisk-ortopedisk klinik. Den nya kliniken väntas

icke helt kunna övertaga vårdfallen från den nuvarande ortopedkliniken,

som under en övergångstid torde få svara för ortopedvården inom sitt

nuvarande upptagningsområde. Enligt utredningen torde Göteborgs stad

lcke i princip motsätta sig ett övertagande av kliniken. Då det f. n. ej är

™öjligt att överblicka det framtida lokalbehovet vid Göteborgsanstalten,

förordar utredningsmannen upptagande av lokala förhandlingar under

statsmakternas medverkan angående klinikens överförande för viss tid

i Sahlgrenska sjukhusets regi.

Beträffande Härnösandsanstalten, vars utrymmen anses otillräckliga, förordar

utredningsmannen att en ortopedisk klinik snarast nybygges vid länslasarettet

i Härnösand. En sådan lösning har under hand accepterats vid

överläggningar med representanter för Västernorrlands läns landsting, som

icke heller motsatt sig tanken att under tiden övertaga ansvaret för driften

av vanföreanstaltens klinik. Då ortopedkliniken i Härnösand i vart fall,

intill dess ortopedvården i denna anstalts vidsträckta upptagningsområde

hinner utbyggas, torde behöva göras något större än som eljest måhända

vore ur landstingets egen synpunkt önskvärt, är det naturligt, att staten

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

påtager sig den del av anläggningskostnaden för eu sådan klinik, som kan

anses belöpa på de platser, av vilka landstinget för egen del icke har behov.

I fråga om platsantalet vid en ny klinik i Härnösand erinrar utredningen

om att förslag föreligger om anordnandet av ortopedklimker i Umeå (b

platser) och Östersund (30—50 platser), varjämte fragan aktualiserats

vid Gävle lasarett. Diskussionsvis har också framförts tanken att jainval

vid Sundsvalls lasarett anordna en dylik klinik. Under den tid den nya

Härnösandskliniken kommer att tjänstgöra som en rayonklinik synes den

dock icke böra planeras för mindre än cirka 80 sangar. Anordnandet av

en »gästavdelning» vid kliniken kunde ytterligare begransa antalet ortopedplatser,

varjämte klinikens belastning kunde minskas, därest det slutna

eftervårdsklientelet bland barnförlamningsfallen i viss utsträckning overflvttades

på epidemiväsendets vårdresurser.

'' Hålsinqborgsanstaltens klinik med dess 80 vårdplatser ar belägen i omedelbar

närhet av stadens lasarett. Lokalerna är otidsenliga och tranga. Stadens

befolkningsunderlag motiverar i och för sig knappast en storre oitopedklinik.

Ur vanföreanstaltens synpunkt synes tillgängen pa ortopedspecialist

och icke ett bibehållande av ortopedkliniken vid nuvarande platsantal

vara en av förutsättningarna för vanföreanstaltens kvarblivande i

staden. För att anstalten skall kunna tillfredsställande fullfölja sin yrkesutbildande

och arbetsvårdande verksamhet kräves emellertid betydande nybv«gnader.

Detta förhållande kan aktualisera en forflyttning av sistnämnda

verksamhet till annan ort, därest icke för framtiden tillgången pa ortopedspecialist

säkras genom stadens försorg. Enligt utredningen torde emellertid

staden önska behålla vanföreanstalten och därför antingen övertaga och

med lasarettet samordna den befintliga klinikbyggnaden eller eljest snarast

låta vid lasarettet anordna den ortopedvård, som kravs for vantore
anstaltens

kvarblivande i Hälsingborg.

Därest staden skulle tills vidare övertaga den befintliga kliniken, toiefaller

det naturligt, att staten, med beaktande av denna kliniks niindr

tidsenliga skick, ikläder sig huvudparten av kostnaderna för den modernisering

och upprustning av lokalerna, som kan anses erforder ig.

Remissyttranden

Remissinstanserna har genomgående givit sin anslutning till de allmänna

riktlinjer för vanförevårdens framtida organisation,

som utredningen uppdragit. Man har därvid uttalat sin tillfredsställelse

över att utredningen till behandling upptagit hela det problemkomplex,

som inrymmer vanförevårdens olika verksamhetsgrenar till en

allmän översyn. Ett flertal remissmyndigheter har härvid understrukit

utredningens uppfattning om angelägenheten av att söka sammansmalta

eu sund tradition inom vanförevården med nya linjer inom medicin, arbetsvärd

och pedagogik samt över huvud verka för en bättre samordning och

riktigare gränsdragning inom berörda områden av samhällets verksamhet.

Några remissmyndigheter, däribland medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen,

har emellertid också understrukit, att det vid eu lösning av vanforevårdens

problem är nödvändigt att söka uppnå ett resultat, som är ägnat

atl på längre sikt motsvara utvecklingens krav även i fråga om den inedi
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

finska rehabilitering, som i regel måste föregå eller bedrivas samtidigt med

arbetsvärden.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att även om den allmänna rehabiliteringsverksamheten

i betydelsen av arbetsvärd snabbt utvecklats i vårt

land saknas dock fortfarande en rehabiliteringsorganisation i betydelsen

av en tredje fas inom medicinen, som ansluter till den förebyggande vården

och akutsjukvården och som utgör den nödvändiga bryggan över från

sjuk%åid till arbetsvärd. Styrelsen hänvisar i denna principfråga till ett

av styrelsen i skrivelse den 2 mars 1954 framlagt idéprogram angående en

lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet.

Pensionsstyrelsen framhåller, under erinran om sitt utlåtande över detta

program, att utredningen ej synes ha beaktat den medicinska sidan av

rehabiliteringsverksamheten, och betonar nödvändigheten av att möjligheter

skapas för en samordning och ytterligare utveckling av denna verksamhet,

över huvud kombinerad med forskningsverksamhet på området

samt med utbildningsmöjligheter för blivande läkare och andra socialarbetare.

Socialstyrelsen understryker betydelsen av att de medicinska uppgifterna

inom vanförevården — diagnostik, sjukvård och rehabilitering — samordnas

med skolundervisning, yrkesutbildning och arbetsvärd.

Även ett flertal andra remissinstanser har berört frågan om den medicinska

rehabiliteringens betydelse även för arbetsvärden. Främst har hit
-

hörande frågor diskuterats i samband med utredningens förslag om vanföreanstalternas

yrkesutbildande verksamhet och anstalternas omorganisation

till arbetsvårdsinstitut. Till dessa frågor får jag tillfälle återkomma

i det följande.

Några remissinstanser — däribland SVCK, Sveriges läkarförbund och

Harnösandsföreningen — har med tillfredsställelse konstaterat, att utredningens

mycket omsorgsfulla undersökningar av anstalternas administration

och skötsel icke givit belägg för att hristfälligheter

skulle föreligga i anstalternas organisation och drift. Tvärtom anses utredningen

ge vid handen, att driftkostnaderna vid anstalterna i mindre grad

än inom den allmänna sjukvården rönt inflytande av det stigande prisförloppet.

När det gäller förslaget om de ortopediska klinikernas utbrytande

ur vanföreanstalterna och överförande till den allmänna

kroppssjukvården, har det stora flertalet remissinstanser givit sin

anslutning till förslaget. Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att förslaget

kan sagas innebära ett fullföljande av en redan godtagen princip,

samt understryker nödvändigheten av att en utbyggnad av den ortopedi ska

lasarettsvården inom det stora flertalet sjukvårdsområden kommer till

stånd. Även svenska landstingsförbundet understryker, att utredningens

förslag står i full överensstämmelse med den allmänna sjukvårdens ut
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Knngl. Maj.ts proposition nr 135

vecklingstendenser och att det är nödvändigt att en omorganisation sker

vid vanföreanstalterna.

SVCK betonar, att centralkommitténs tillstyrkande baseras på förutsättningen,

att de vanföras medicinska rehabilitering tillgodoses i enlighet med

medicinalstyrelsens idéprogram. Hälsingborgsföreningen anser det vara

nödvändigt, att den socialpedagogiska verksamheten har tillgång till ortopedisk

klinik inom orten. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott,

som visserligen delar utredningens uppfattning om önskvärdheten

av en decentralisering till sjukvårdsområdena av den ortopediska vården,

ifrågasätter lämpligheten av att vanföreanstalterna i sin föreslagna gestaltning

skulle undandragas tillgången på permanent ortopedisk sakkunskap.

Flertalet remissinstanser, bland dem landstingsförbundet, godtager ä^n

förslaget, att anstalternas kliniker tills vidare fortsätter sin verksamhet med

i stort sett nuvarande upptagningsområden i avvaktan på ortopedvårdens

utbyggande vid länslasaretten.

I finansieringsfrågan har det övervägande flertalet remissinstanser

tillstyrkt förslaget om att — oberoende av statsmakternas ställningstagande

till frågan om överflyttning av vanföreanstalternas ortopedavdelningar

till vederbörande lokala sjukhushuvudmäns regi — nu utgående

fasta statliga vårddags- och poliklinikbidrag slopas samt att, så länge

ortopedavdelningarna behåller sina nuvarande upptagningsområden och

sin riksplatskaraktär, vårdavgifterna regleras i huvudsaklig överensstämmelse

med det s. k. utomlänsavtalet samt motsvarande bestämmelser för

karolinska sjukhusset och serafimerlasarettet.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att de föreslagna finansieringsreglerna

bör gälla jämväl kliniken i Göteborg, även om denna enligt ett av utredningsmannen

framlagt förslag under en övergångsperiod skulle komma att

ingå som en del av Sahlgrenska sjukhuset. Medicinalstyrelsen framhåller,

att utomlänsavtalet helt bör vinna tillämpning, sedan klinikerna inordnats

under kommunalt huvudmannaskap.

I vissa yttranden ges uttryck för en mera negativ inställning till förslaget.

Sålunda framhåller landstingsförbundet, stadsförbundet liksom några landsting,

att sekundärkommunernas ständigt ökade sjukvårdskostnader sedan

länge motiverat en större ekonomisk medverkan från statens sida och att

frågan om en effektivare statsbidragsgivning till den slutna kroppssjukvården

utan dröjsmål bör upptagas till behandling. Landstingsförbundet

erinrar om att eu förutsättning för 1946 års statsbidragssakkunnigas förslag

var, att landstingen skulle beredas kompensation för de kostnadsökningar,

som var förbundna med ett realiserande av förslaget om den s. k. centraliserade

vårdens finansiering. Landstingsförbundet uttalar, att styrelsen ansluter

sig till utredningens förslag i denna del endast under den bestämda

förutsättningen, att bidragen till annan av landstingen bedriven sjukvårdande

verksamhet uppräknas med motsvarande belopp. Örebro läns lands
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

tings förvaltningsutskott framhåller, att ett statsbidrag ej bör anknyta till

någon viss sjukvårdsgren utan sättas i relation till folkmängden inom sjukvårdsområdet

jämte övriga omständigheter, som kan påverka kostnadsutvecklingen

för landstingens sjukvård. Enligt Kronobergs läns landstings

förvaltningsutskott bör någon ändring ej ske i fråga om finansieringsformen,

så länge vanföreanstalterna bibehåller sina nuvarande upptagningsområden

och därmed sin karaktär av riksplatser. SVCK anser, att det

kunnat övervägas, om icke huvudmannen för patientens hemortsområde

borde svara för hela vårdkostnaden minus patientavgiften. Universitetskanslern

påpekar, att förslaget medför ogynnsamma verkningar beträffande

patientunderlaget vid den ortopediska undervisningskliniken vid Lunds

lasarett, som är bundet av 1952 års utomlänsavtal med en vårdavgift av

50 kr. för utomlänspatient. Enligt kanslern borde därför antingen utomlänsavtalet

göras tillämpligt även för ortopedklinikerna vid vanföreanstalterna

eller också samma avgift fastställas för kliniken i Lund, som nu föreslagits

för \anföreanstalternas kliniker. Enligt Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse bör ökat statsbidrag utgå för vård på kliniken

i Lund. Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att ortopediska

kliniken vid Hälsingborgsanstalten skulle komma i en privilegierad

ställning, något som eventuellt kunde fördröja en utbyggnad av ortopedvården

i södra Sverige.

I fråga om tidpunkten för den nya ordningens införande förordar medicinalstyrelsen

att förslaget genomföres fr. o. in. den 1 januari 1956. Kristianstads

läns landstings förvaltningsutskott föreslår, att förslagets ikraftträdande

framflyttas ett år med hänsyn till det organisatoriska arbete, som

är förknippat med dess genomförande.

Rörande detaljerna i övrigt framhåller landstingsförbundet, att, då utomlänsavtalet

tagits som mönster, det varit naturligt, att även frågor om

t. ex. remissrätten utformats i anslutning till utomlänsavtalet. Medicinalstyrelsen

anför, att ett genomförande av utredningens förslag synes medföra,

att anstalterna under en övergångsperiod blir i behov av förlagsmedel

för verksamhetens bedrivande. Statsmakterna torde få räkna med att vid

förslagets genomförande lämna lån till anstalterna med belopp, motsvarande

anstalternas utgifter för klinikerna under ungefärligen ett kvartal.

Utredningens förslag om införande av enhetliga vårdavgifter

på halvenskilt rum och enskilt rum vid anstalternas kliniker har tillstyrkts

av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Detsamma gäller förslaget

om en översyn av poliklinik- och behandlingsavgifterna.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig beredd att medverka till den ifrågasatta

översynen.

Beträffande utredningens uttalanden i frågan om eftervård av

barnförlamningsfall har dessa i allmänhet ej mött någon gensaga

från remissinstanserna. Från skilda håll har framhållits vikten av en snabb

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

decentralisering av den ortopediska vården, sa att tillkomsten av ortopediska

lasarettsavdelningar icke blott ökar tillgången på ortopediska A-platser

utan även i hög grad höjer effektiviteten av den vid epidemisjukhusen

bedrivna eftervården. De vanföras riksorganisation understryker, att man

vid ett överförande av ortopedvården till den allmänna sjukvården även bör

ta hänsyn till behovet av eftervårdsplatser för barnförlamningsfall. Stockholmsföreningen

uttalar, att det är föga troligt, att den planerade oitopedkliniken

vid karolinska sjukhuset i nämnvärd utsträckning kommer att

kunna omhändertaga eftervårdsfall men understryker, att dessa böi ha

samma möjlighet som andra att erhålla behandling och vård å Norrbackainstitutet

i dess nya, vidgade verksamhet. Stadsfullmäktige i Göteborg

framhåller, att om staden övertager vanföreanstaltens ortopediska klinik,

i staden bosatta poliopatienter kommer att kunna vårdas på kliniken för

vanlig dagavgift. Andra fall bör enligt stadsfullmäktige likställas med ortopediska

fall på kliniken.

Beträffande eftervårdens finansiering har flera remissinstanser understrukit

det riktiga i att vederbörande landsting eller stad i regel bestrider

vårdkostnaderna men att staten vid mera omfattande epidemier träder

emellan för att utjämna huvudmännens med en varierande epidemifrekvens

i hög grad växlande kostnader. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning

erhålles emellertid ett enhetligare finansieringssystem, om landstingen

och de landsfria städerna åtager sig att svara för jämväl denna del av

vården.

Stockholms stadsfullmäktige förutsätter, att ersättningsfrågan regleras

på sådant sätt, att även Stockholms stad beredes förmånen av statsbidrag.

I fråga om överförandet av anstalternas ortopediska kliniker till lokal

sjukvårdshuvudman tillstyrkes utredningens förslag allmänt av berörda

remissinstanser i vad avser uppförandet av en ny ortopedisk klinik

vid karolinska sjukhuset. Saväl karolinska institutets lärarkollegium,

direktionen för karolinska sjukhuset som kommittén för karolinska

sjukhusets fortsatta utbyggnad har emellertid erinrat om att sjukhusets

centrallaboratoriefråga måste äga prioritet. Ett tidigare utarbetat förslag

till lösande av klinikens byggnadsfråga inom karolinska sjukhusets huvudkomplex

måste numera enligt direktionen och byggnadskommittén upptagas

till omprövning. Det tidigare förslaget förutsatte nämligen, att den

kirurgiska garnisonsavdelningen flyttades från karolinska sjukhuset, och

frågan om garnisonssjukvårdens ordnande i Stockholm har ännu icke erhållit

någon lösning. Byggnadskommittén förordar även, att förhandlingar

upptages angående fördelningen av kostnaderna för en ny ortopedisk klinik

mellan staten, Stockholms stad och Stockholms läns landsting.

I fråga om Göteborgs anstaltens klinik framhåller Göteborgs

stadsfullmäktige, att på den kombinerade ortopedisk-extremitetskirurgiska

avdelning om 138 platser, som nu uppföres vid Sahlgrenska sjukhuset,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

högst 60 platser beräknats för ortopedi och att staden i en nära framtid

kommer att behöva även platserna vid vanföreanstaltens klinik. Stadsfullmäktige

förordar därför, att staden inlöser kliniken, som kunde upplåtas

till undervisningsändamål enligt de bestämmelser, som gäller i avtalet mellan

staten och staden angående den medicinska högskolan i Göteborg.

L niversitetskanslern erinrar om att i planerna för högskolans utbyggnad

ingår bl. a. en professur i ortopedi. Då den blivande ortopedkliniken vid

Sahlgrenska sjukhuset ej synes kunna tjäna såsom underlag för undervisning

i ortopedi torde den ortopediska kliniken vid anstalten för överskådlig

framtid behöva kvarstanna inom den nuvarande klinikbyggnaden.

Universitetskanslern förordar därför, att förhandlingar snarast måtte

komma till stånd mellan representanter för staten, Göteborgs stad och

vanföreanstaltens styrelse angående stadens övertagande av kliniken. Förhandlingarna

bör också omfatta frågan om viss tillbyggnad till kliniken.

Även medicinalstyrelsen tillstyrker en samordning med Sahlgrenska

sjukhuset.

Beträffande Hälsing borgsanstaltens k=l i n i k har tveksamhet

rörande behovet av en ortopedisk klinik i Hälsingborg uttalats av flera

remissmyndigheter. Enligt medicinalstyrelsen är det sannolikt, att en fortsatt

utbyggnad av ortopedvården inom den nuvarande klinikens upptagningsområde

kommer att göra denna överflödig. Styrelsen understryker

också nödvändigheten av att Lundakliniken erhåller ett ur undervisningssynpunkt

tillfredsställande patientunderlag. Centrala sjukvårdsberedningen

ifrågasätter, om icke Hälsingborg i ortopediskt avseende bör repliera på

lasarettet i Lund. Ej heller universitetskanslern har blivit övertygad om

nödvändigheten av att bibehålla en ortopedisk lasarettsavdelning i Hälsingborg.

Statskontoret kan ej tillstyrka att staten påtager sig det ekonomiska

huvudansvaret för en upprustning av kliniklokalerna i Hälsingborg. Drätselkammaren

i Hälsingborg förordar, att en överläggning kommer till stånd

mellan intresserade parter i och för ett genomförande på lämpligt sätt av

utredningens förslag om samordning av vanförevård—arbetsvärd och av

ortopedisk klinikverksamhet i Skåne. Drätselkammaren förklarar sig även

beredd att medverka till anställande av ortopedspecialist, därest ej behovet

för vanföreanstalten av en sådan specialist tillgodoses på annat sätt.

Hälsingborgsföreningen slutligen understryker nödvändigheten av att det

blivande arbetsvårdsklientelet har tillgång till en ortopedisk klinik på ort

och ställe.

Vad slutligen angår Härnösandsanstaltens klinik tillstyrker

Härnösandsf öreningen utredningens förslag, medan medicinalstyrelsen

framhåller, att en ortopedisk klinik bör ligga vid centrallasarett eller därmed

jämförlig sjukvårdsinrättning med väl utbyggd specialistvård, i första

hand vid lasarettet i Sundsvall eller om en sundsvallsavdelning ensam icke

blir tillräcklig t. ex. vid centrallasarettet i Örnsköldsvik. Även centrala

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

sjukvårdsberedningen förordar en förläggning till Sundsvall. Statskontoret

framhåller, att det synes rimligt, att samtliga de landsting, som tills vidare

kommer att ingå i klinikens upptagningsområde, påtager sig en skälig

andel av anläggningskostnaderna för en ny klinik. Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott uttalar, att representanter för landstinget vid

överläggningar med utredningen visserligen instämt i åsikten, att det vore

lämpligt att kliniken låge i anslutning till lasarettet, men att man därvid ej

tagit ställning till frågan om en ny klinik skulle uppföras helt i landstingets

regi eller att landstinget under en övergångstid skulle inträda som huvudman

för den nuvarande kliniken. Förvaltningsutskottet framhåller, att en

klinik av angiven storlek vid Härnösands lasarett synes innebära en överdimensionering

eftersom ortopedkliniker planeras i Boden, Umeå, Östersund

och Gävle. Det är därför rimligt, att — eftersom behovet av nya lokaler

vid Härnösandsanstalten är synnerligen trängande — staten ej ekonomiskt

avkopplas i diskussionen om uppförande av en ny ortopedisk klinik

i Härnösand.

Departementschefen

Under flera decennier har de under vanförevårdsföreningarnas enskilda

huvudmannaskap drivna vanföreanstalterna fyllt en central funktion inom

landets vanförevård. Medan ännu den lasarettsanslutna ortopedsjukvården

och socialvården var föga utvecklad, utbildade sig tidigt inom vanförevårdens

ram en effektiv organisation, som tog sikte på såväl sjukvård som pedagogisk

verksamhet och arbetsvärd. I många hänseenden har vid dessa anstalter

grunden lagts för ett vidareutvecklande av de verksamhetsgrenar,

som vuxit fram vid anstalterna. Utbyggandet av ortopedvården i landet har

sålunda i väsentliga avseenden ägt rum med stöd av de erfarenheter, som

vunnits vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker, och den moderna arbetsvärden

har erhållit värdefulla erfarenheter från vanföreanstalternas

social-pedagogiska verksamhet.

Å andra sidan har den allmänna sjukvårdens och socialvårdens snabba

utveckling under senare år ställt den speciella organisationsform, som vanföreanstalterna

representerar, under debatt. Den allmänna sjukvårdens

expansion har även kommit till uttryck i utbyggnad av specialistsjukvården,

däribland ortopedsjukvården. Fn fortsatt utbyggnad på detta

område väntas också äga rum, och inom en ej alltför långt avlägsen framtid

torde ortopedvården vara tillgodosedd inom de flesta sjukvårdsområden.

Samtidigt har yrkesskoleväsendet undergått en snabb utveckling och överhuvud

taget ett helt nytt system av arbetsvårdande åtgärder tillkommit för

även andra partiellt arbetsföra än vanföra. Denna utveckling har medfört,

att verksamheten vid vanföreanstalterna i vissa avseenden kommit att intaga

eu relativt fristående ställning i förhållande till samhällets övriga åtgärder

på ifrågavarande områden.

ö — Rihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 135

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 135

Den sedan länge pågående diskussionen om vanföreanstalternas ställning

och organisation har i främsta rummet gällt möjligheten att samordna

vanföreanstalternas verksamhetsgrenar med samhällets övriga åtgärder

inom sjukvård, vanförevård och socialvård överhuvud.

1951 års vanförevårdsutredning tillsattes ursprungligen för att undersöka

vanföreanstalternas och Eugeniahemmets organisation och personalbehov

m. m. Till fullgörande av detta uppdrag har utredningen gjort en grundlig

analys av anstalternas ekonomi och personalförhållanden för att undersöka

möjligheterna att begränsa driftkostnaderna genom rationaliserings- och

effektiviseringsåtgärder av olika slag. Utredningen har därvid funnit, att

några mera väsentliga resultat ej kan uppnås genom rationaliseringar och

besparingar utan eftersättande av berättigade standardkrav. Utredningen

har emellertid icke ansett sig kunna undgå att i samband med utredningsuppdragets

fullgörande taga under övervägande de av mig nyss berörda

frågorna om anstalternas ställning, organisation och verksamhet i belysning

av samhällsutvecklingen inom sjukvård och socialvård. Utredningen har

vidare enligt särskilt uppdrag upptagit frågan om vården av normalbegåvade

spastiska barn.

Enligt min mening har det varit värdefullt, att utredningen på detta sätt

ställt vanförevårdens organisation under förnyad debatt. De remissinstanser,

som yttrat sig över utredningens förslag, har också genomgående uttalat

sin tillfredsställelse över det sätt på vilket utredningen genomfört sitt uppdrag.

Det övervägande flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens

förslag i dess huvudsakliga delar. Några remissmyndigheter har dessutom

till närmare diskussion upptagit frågan om arbetsvärdens olika element

närmast med utgångspunkt från medicinalstyrelsens förra året framlagda

principförslag om en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet. Frågeställningen

har gällt spörsmålet om förhållandet mellan rehabiliteringens

medicinska och sociala sida, och diskussionen har gällt vanföreanstalternas

inordnande inom den »totala» rehabiliteringens ram. Till dessa frågor, som

närmast rör utredningens förslag om de till arbetsvårdsinstitut ombildade

vanföreanstalterna, återkommer jag senare. Såsom närmare torde framgå

av det följande har jag i väsentliga delar ansett mig kunna biträda utredningens

förslag beträffande organisationen av ortoped- och spastikervården

samt viss arbetsvärd för partiellt arbetsföra. Jag upptager nu närmast till

behandling utredningens förslag i vad avser vanföreanstalternas ortopediska

kliniker.

Förslaget om den ortopediska sjukvårdens skiljande från vanföreanstalternas

övriga verksamhet och överförande till den allmänna sjukvården

har genomgående tillstyrkts av remissmyndigheterna. Även för egen del

finner jag de skäl utredningen anfört för sitt förslag bärande och stående

i full överensstämmelse med nuvarande utvecklingstendenser inom sjukvården.

Såsom utredningen framhåller, har förekomsten av ortopediska

kliniker vid vanföreanstalterna fördröjt en önskvärd utbyggnad av ortoped
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

vården inom den allmänna sjukvårdens ram. Trots den utbyggnad som

skett inom lasarettsvården föreligger fortfarande ett stort behov av ortopediska

vårdplatser och det är angeläget att tillkomsten av nya vårdplatser

i görligaste mån påskyndas. Detta bör självfallet ske i de kommunala sjukhushuvudmännens

regi. På anförda skäl vill jag förorda, att ortopedvården

skiljes från vanföreanstalterna och efter hand överföres under nämnda

huvudmäns ansvar.

Givetvis kommer även i fortsättningen vanföreanstalternas klientel att

behöva tillgång till kvalificerad läkarvård, men liksom utredningsmannen

kan jag icke finna att behovet av läkartillsyn i och för sig kan utgöra

motiv nog för att behålla de ortopediska klinikerna inom anstalterna.

Däremot måste det givetvis med hänsyn till klientelets art vara nödvändigt

att vid behov kunna anlita ortopedläkare i anstaltens närhet. Även behovet

av allmänläkare samt övrig läkarexpertis bör kunna tillgodoses utan att de

ortopediska klinikerna kvar stannar vid anstalterna.

Liksom utredningen hyser jag emellertid den uppfattningen, att de nuvarande

klinikerna intill dess ortopedvården kunnat utbyggas inom sjukvårdsområdena

måste kvarstanna inom vanföreanstalterna samt i huvudsak

behålla sina nuvarande upptagningsområden och sin rikskaraktär. I likhet

med utredningen och det övervägande flertalet remissinstanser anser jag

dock, att redan under övergångstiden en rationellare form för finansieringen

av den vid vanföreanstalterna bedrivna ortopedvården bör genomföras.

Den ortopediska sjukvården får anses tillhöra sådan vård, för vilken landstingen

och städerna utanför landsting enligt sjukhuslagen har att svara,

och bör principiellt finansieras som annan sådan vård. Därtill kommer, att

nuvarande olikheter mellan vanföreanstalternas och de ortopediska klinikernas

vårdavgifter medfört en snedbelastning i fråga om patienttillströmningen.

För den övergångstid, under vilken anstalternas ortopediska kliniker

kommer att fungera som riks- eller rayonanstalter, ansluter jag mig därför

till utredningens förslag. Detta innebär, att landsting och landstingsfria

städer för av dem belagda vårdplatser skall erlägga ersättning med ett belopp

per vårddag motsvarande klinikens genomsnittliga vårddagskostnad

under senaste räkenskapsår, minskat med patientavgiften på allmän sal,

dock att ersättningen tills vidare maximeras till en vårddagskostnad av

35 kr. Staten bör täcka eventuellt driftunderskott. De närmare bestämmelser,

som kan aktualiseras vid ett genomförande av den nya ordningen,

däribland frågan angående vilka utgifter, som skall ingå i vårddagskostnaden,

synes lämpligen böra regleras vid de överläggningar mellan medicinalstyrelsen

och berörda parter, som torde få föregå ikraftträdandet. I samband

med förslagets genomförande, vilket bör ske fr. o. m. den 1 juli 1956,

bör de nu utgående fasta vårddags- och poliklinikbidragen kunna slopas.

Sedan Göteborgs-, Hälsingborgs- och Härnösandsanstalternas ortopediska

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

kliniker överförts till kommunalt huvudmannaskap torde utomlänsavtalet

i dess helhet kunna vinna tillämpning. Huruvida detta bör ske redan innan

ortopedvården inom området är utbyggd, torde dock få tagas upp vid de

förhandlingar, som förutsättes skola ske mellan de berörda parterna. Vid

bifall till av mig i det följande framlagt förslag om överflyttning av Stockholmsanstaltens

klinik till karolinska sjukhuset bör för rikspatienter gälla

samma bestämmelser som för sjukhuset i övrigt.

Den i några remissyttranden berörda frågan om förslagets inverkan på

patienttillströmningen till undervisningskliniken i Lund torde med beaktande

av vad som framhållits av remissmyndigheterna få upptagas till

prövning av utredningen angående utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus.

Från svenska landstingsförbundet in. fl. remissinstanser har framförts

den uppfattningen, att de kommunala sjukvårdshuvudmännen i samband

med förslagets realiserande bör i annan ordning beredas kompensation för

de kostnadsökningar, som är förbundna med detsamma. Såsom landstingsförbundet

framhåller, är det angeläget att söka åstadkomma en rationell

fördelning mellan staten och dessa huvudmän av samhällets sjukvårdskostnader.

Det nuvarande brokiga statsbidragssystemet har, särskilt när

det gäller den slutna sjukvården, visat sig vara föga ändamålsenligt. Inom

den allmänna statsbidragsutredningen pågår emellertid en allmän översyn

ur rationaliseringssynpunkt av gällande bestämmelser om statsbidrag till

kommunerna. Utredningens arbete är ännu inte avslutat, och det kan enligt

min mening knappast finnas anledning att nu till särbehandling upptaga

frågan om statsbidrag till en speciell gren av kroppssjukvården. Hela

frågan om bidrag till den kommunala sjukvården måste enligt min uppfattning

prövas i ett sammanhang. Detsamma gäller också de statsbidragsoch

finansieringsfrågor, som av mig redovisats i den nyssnämnda propositionen

nr 106/1954 rörande den framtida användningen av bl. a. Apelvikens

och kronprinsessan Victorias kustsanatorier.

I fråga om vårdavgifterna förutsätter jag, alt de nuvarande avgifterna

på allmän sal bibehålies. Utredningen har påpekat, att vårdavgifterna på

halvenskilt rum och enskilt rum är mycket skiftande vid de olika anstalternas

kliniker. Även innan klinikerna överförts till de lokala huvudmännen

finner jag det naturligt, att ifrågavarande avgifter i största möjliga utsträckning

anpassas efter de allmänna sjukhusens taxor. Denna fråga bör

därför uppmärksammas av anstaltsledningarna. När det gäller de synnerligen

skiftande poliklinik- och behandlingsavgifterna delar jag utredningens

uppfattning, att en översyn bör komma till stånd. Denna översyn bör

lämpligen kunna ske genom medicinalstyrelsens försorg.

I anslutning till vad utredningen anfört angående eftervården av barnförlamningsfall

vill jag i detta sammanhang endast uttala, att strävandena

till en decentraliserad och effektiviserad eftervård synes rationella

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

och önskvärda. Emellertid torde man icke kunna räkna med att ortopedvårdens

utbyggnad inom landsting och städer kan dimensioneras så, att

hithörande avdelningar förslår vid mera omfattande barnförlamningsepidemier.

Vid sådana tillfällen torde liksom hittills även epidemisjukhusen

få tagas i anspråk för eftervård. Jag förutsätter, att sådan vård av barnförlamningspatienter

t. v. även i fortsättningen kommer att bedrivas vid

kustsanatorierna liksom vid vanföreanstalterna så länge de ortopediska

klinikerna förblir där. Hithörande frågor torde likväl icke böra bli föremål

för närmare behandling i detta sammanhang.

I fråga om överförandet av vanföreanstalternas ortopediska kliniker till

de lokala huvudmännen innebär utredningens förslag, att överflyttningen

av huvudmannaskapet när det gäller de ortopediska klinikerna i Göteborg,

Hälsingborg och Härnösand ansetts kunna ske snarast, utan att man

avvaktar att nya ortopediska kliniker hunnit anordnas vid resp. städers

sjukvårdsinrättningar. I Stockholm däremot har en förändring svårligen

ansetts kunna genomföras, förrän en ny ortopedklinikbyggnad uppförts

vid karolinska sjukhuset.

Beträffande den föreslagna överflyttningen av Norrbackainstitutets ortopediska

klinik till karolinska sjukhuset vill jag erinra om att en av kommittén

för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande framlagd generalplan

för karolinska sjukhusets utbyggnad förelädes 1951 års riksdag.

Statsutskottet (uti. nr 151/1951) förklarade sig emellertid icke berett att

ansluta sig till ett därvid framlagt förslag, att den ortopediska kliniken i

en framtid skulle förläggas till karolinska sjukhuset. Slutlig ställning till

frågan borde enligt utskottets mening icke tagas förrän i samband med

prövningen av ortoped- och vanförevårdssakkunnigas förslag. I yttrandena

över 1951 års vanförevårdsutrednings förslag har, såsom framgått

av det anförda, remissinstanserna genomgående tillstyrkt utredningens

förslag om uppförande av en ny ortopedisk klinik vid karolinska sjukhuset.

Direktionen för karolinska sjukhuset och kommittén för karolinska

sjukhusets fortsatta utbyggande har emellertid framhållit, att ett genomförande

av den nyss omnämnda generalplanens förslag i denna del förutsatte,

att den kirurgiska garnisonsavdelningen skulle flyttas från karolinska

sjukhuset. Frågan om garnisonssjukvårdens ordnande inom Stockholms

garnison vore emellertid icke löst och en omprövning av den ortopediska

klinikens byggnadsfråga vore därför nödvändig.

Liksom remissmyndigheterna finner jag det naturligt, att en ny ortopedisk

klinik uppföres i anslutning till karolinska sjukhuset. Enligt min

mening är det värdefullt, att även ifrågavarande specialitet finnes företrädd

vid ifrågavarande undervisningssjukhus. Den nuvarande kliniken

kan icke anses i allo ändamålsenlig, och dess lokaler erfordras f. ö.,

såsom i det följande närmare skall utvecklas, hl. a. för en önskvärd överflyttning

av arbetskliniken vid karolinska sjukhuset till Norrbackainstitu
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

tet. Det synes å andra sidan utgöra en fördel om den nya ortopediska

kliniken ej får sin nya förläggning på alltför långt avstånd från detta

institut i dess nya gestaltning. Det torde därför böra ankomma på kommittén

för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande att närmare undersöka

förutsättningarna för klinikens förläggande till karolinska sjukhusets

område samt inkomma med förslag till byggnadsfrågans lösande. Jag vill

emellertid, såsom även skett i remissyttrandena, understryka, att, enligt

min uppfattning, lösandet av byggnadsfrågan för karolinska sjukhusets

centrallaboratorier är av sådan angelägenhetsgrad, att sistnämnda byggnadsföretag

bör äga prioritet, vilket f. ö. synes ha förutsatts då 1951 års

riksdag prövade generalplanen i denna del. Det torde i övrigt få ankomma

på Kungl. Maj:t att föranstalta om upptagandet av förhandlingar med

Stockholms stad och län angående avvecklingen av garnisonssjukvården

vid karolinska sjukhuset samt om fördelningen av kostnaderna för uppförande

och drift av den föreslagna ortopediska kliniken. Intill dess denna

kommit till stånd, bör, såsom utredningen förordat, den ortopediska kliniken

kvarbliva vid vanföreanstalten.

Beträffande Göteborgsanstaltens ortopediska klinik har utredningen förordat

upptagande av förhandlingar rörande klinikens överförande för viss

tid i Sahlgrenska sjukhusets regi. I sitt yttrande över förslaget har stadsfullmäktige

i Göteborg med hänsyn till stadens behov av ortopediska

vårdplatser uttalat sig för ett icke tidsbegränsat övertagande av kliniken.

Med beaktande av statsmakternas intresse av att frågan om klinikens huvudmannaskap

snarast löses med hänsyn till dess framtida användning

för undervisningsändamål avser jag att under den närmaste tiden utverka

bemyndigande att tillsätta en kommission för förhandlingar med Göteborgs

stad samt övriga berörda parter angående frågor, som äger samband

med sjukhusens i Göteborg upplåtande för undervisningsändamål.

I kommissionens uppdrag bör även ingå att utföra erforderliga utredningar

och förhandlingar med berörda parter om den nu berörda frågan om ett

ifrågasatt övertagande från Göteborgs stads sida av vanföreanstaltens

ortopediska klinik.

I fråga om utredningens förslag angående uppförande av en ortopedisk

klinik vid lasarettet i Härnösand, varvid staten har förutsatts skola bidraga

till viss del av anläggningskostnaderna, har olika meningar kommit till

uttryck i remissvaren. Medicinalstyrelsen liksom centrala sjukvårdsberedningen

har sålunda ifrågasatt lämpligheten av att en ny ortopedisk

klinik uppföres i anslutning till lasarettet i Härnösand, medan Västernorrlands

läns landstings förvaltningsutskott förklarat sig ej ha tagit

ställning till frågan, huruvida landstinget i avbidan på en ny kliniks uppförande

bör ställa sig som huvudman för den nuvarande kliniken. Då

sålunda ännu ej klarhet vunnits angående förutsättningarna för ett överförande

av vanföreanstaltens ortopediska klinik till lokal huvudman eller

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

överhuvud angående frågan om ortopedvårdens ordnande inom den nuvarande

vanföreanstaltens upptagningsområde, anser jag mig nu icke

kunna taga definitiv ställning till utredningens förslag i dessa delar.

Frågan torde kräva ytterligare överväganden efter samråd med samtliga

berörda parter.

Även när det gäller Hälsingborgsanstaltens klinik, har skilda meningar

yppats av remissinstanserna, och det har ifrågasatts, om Hälsingborgs stad

med dess relativt begränsade upptagningsområde kan ha behov av en egen

ortopedisk klinik. Drätselkammaren i Hälsingborg har förklarat sig beredd

att medverka till anställande av ortopedspecialist vid Hälsingborgs

lasarett, därest ej behov av sådan specialist tillgodoses på annat sätt.

Drätselkammaren har föreslagit, att en överläggning kommer till stånd

mellan intresserade parter angående den ortopediska kliniken i Hälsingborg

och ortopedvårdens ordnande i Skåne. Enligt drätselkammaren bör

sådana överläggningar över huvud avse vanförevardens-arbetsvardens framtida

ordnande inom landsdelen. Jag har ingenting att erinra häremot och

vill för min del medverka till att sådana överläggningar kommer till stånd.

Tillsvidare och intill dess i det föregående förordade förhandlingar och

överläggningar lett till resultat torde alltså även de ortopediska klinikerna

vid vanföreanstalterna i Göteborg, Härnösand och Hälsingborg få kvarbliva

under sina nuvarande huvudmän.

Yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet

Allmän översikt

Utredningen lämnar i huvudsak följande redogörelse för verksamhetens

nuvarande utformning och omfattning.

För närvarande finns yrkesskolor vid samtliga fyra vanföreanstalter med

tillhopa mellan 500 och 600 elevplatser jämte elevinternat för närmare 500

elever. Skolorna står under överstyrelsens för yrkesutbildning inspektion.

Denna myndighet godkänner också undervisningsplaner, lokaler och undervisningsmateriel

samt prövar lärares behörighet. Däremot tillkommer det, i

motsats till vad som gäller för övriga yrkesutbildningsanstalter, medicinalstyrelsen

att göra erforderliga framställningar om anslag samt att rent allmänt

verka för skolornas ändamålsenliga utveckling.

I fråga om yrkesdifferentiering gäller, att för inomanstaltlig utbildning

finns 13 olika yrkesgrenar vid var och en av vanföreanstalterna i Göteborg

och Hälsingborg, 10 vid vanföreanstalten i Stockholm och 8 vid vanföreanstalten

i Härnösand. Det normala antalet elevplatser för sådan utbildning

rör sig om drygt 150 vid vardera Stockholms- och Göteborgsanstalterna,

125 vid Hälsingborgsanstalten samt 80 vid Härnösandsanstalten. Härtill

kommer den utomanstaltliga utbildningen, som i vart fall vid vårterminens

utgång år 1952 bedrevs egentligen endast vid Hälsingborgs- och Härnösandsanstal

terna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Yrkena måleri, skomakeri, snickeri, sömnad är liksom tapetseraryrket

företrädda vid samtliga anstalter, medan andra finnes endast vid en av

anstalterna såsom fotografyrket, korgmakeri- och modistyrkena samt

radioreparatör- och tryckeriyrkena. Vid några anstalter förekommer

även mekanik, billackering, bokbinderi, skrädderi och konfektionssömnad.

Sammanlagt uppgår det största platsantalet inom ett och samma

yrke till närmare 100 (sömnad) och det minsta till 2 (borstbinderi). De

speciellt manliga yrkena upptager sammanlagt det övervägande antalet

elevplatser; det största antalet platser för manliga elever finnes inom måleri-,

tapetserar-, snickeri-, skrädderi-, skomakeri- och mekanikerfacken

med tillhopa cirka 260 eller drygt hälften av skolornas samtliga platser.

Enligt utredningen är det frapperande, att man alltjämt i påfallande

grad ägnar sig åt traditionella »vanföreyrken» som snickeri, skomakeri

och skrädderi, för vilka arbetsmarknaden torde vara mindre gynnsam,

medan vissa moderna och även för vanföra lämpliga yrkesgrenar, såsom

fotograf-, urmakar-, elektriker-, radioreparatör- och typografyrkena, alltjämt

är mycket sparsamt eller icke alls företrädda.

Utbildningstiden utgör för de mera manligt betonade yrkena vanligen

4 arbetsår och för de kvinnliga 1,5—3 år. Den för svårt vanföra avsedda utbildningen

i diverse yrken torde icke överstiga 2 år. I stort sett saknas möjligheter

att låta vanföra — t. ex. äldre, handikappade personer — undergå

kortare omskolningskurser. Liksom vid de centrala verkstadsskolorna förekommer

även teoretisk undervisning i såväl allmänna ämnen som fackämnen.

Den fackbetonade undervisningen omfattar yrkesritning, teknologi,

yrkesekonomi, kalkylation, bokföring samt material- och verktygslära. Därjämte

lämnas viss undervisning i hygien, skolkök, handarbete och gymnastik.

För att underlätta yrkesvalet företar anstaltens kurator redan före inplaceringen

i yrkesskolan en utredning om den vanföres personliga önskemål,

intressen, fallenhet m. m., varjämte läkarundersökning äger Tum.

Eleverna får sedan i regel tillfälle att pröva sig fram inom olika yrken.

Stundom har man också använt sig av psykotekniska prov.

En begränsad arbetsprövning och arbetsträning äger även rum i samband

med själva yrkesutbildningen. Liksom de regionala träningsverkstäderna

har vanföreanstalterna möjlighet remittera svårare fall till de s. k.

arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg.

I fråga om elevtillströmningen framhåller utredningsmannen bl. a.

Antalet inträdessökande, som hösten 1944 ej kunde beredas plats, var

enligt SVCK sammanlagt 336. Väntetiden varierade avsevärt från den ena

anstalten till den andra och mellan olika yrkesområden. Några år senare

förelåg däremot ej några mer avsevärda väntelistor bortsett från vissa

speciella yrkesavdelningar. Hösten 1946 var av 537 normalt tillgängliga

elevplatser vid skolorna endast 438 eller närmare 80 procent av platserna

besatta.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Vid vårterminens slut år 1952 var endast 434 av anstalternas 513 elevplatser

besatta, innebärande att 81 elevplatser eller cirka 7» av samtliga

elevplatser stod outnyttjade. Det största antalet vakanta platser förelag vid

snickeri- och måleriavdelningarna samt vid avdelningarna för konfektionssömnad.

Relativt sett fanns även stora vakanser vid sådana yrkesavdelningar

som för borstbinderi, hushållsgöromål och s. k. diverse utbildning. Vantetid

har vid höstterminens början år 1952 av Stockholmsanstalten uppgivits

endast för mekaniker, uppgående till genomsnittligt % 1 år, men av

Göteborgsanstalten för samtliga yrkesavdelningar, vanligen uppgående till

en termin, för vissa yrken dock längre tid. Även vid Hälsingborgsanstalten

har uppgivits väntetid för praktiskt taget samtliga yrkesavdelningar, vanligen

uppgående till endast 2 månader, för billackering dock 6 manader.

Vid Härnösandsanstalten uppgavs väntetid allenast för handaslöjd (2 ar),

för diverse utbildning (% år) och för måleri (2 månader).

Orsakerna till vakanserna har bl. a. varit de exceptionella förhallandena

på arbetsmarknaden med lättillgängliga arbetstillfällen samt de olika samhällsåtgärder,

som under senare år vidtagits för att tillvarataga den partiella

arbetskraften. Även yrkesurvalet vid skolorna och yrkesavdelnmgarnas

dimensionering torde ha medverkat liksom den isolerade ställning

yrkesutbildningen för vanföra kommit att intaga i förhållande till annan

yrkesutbildning och arbetsvärden i övrigt.

Beträffande klientelets art framhåller utredningsmannen, att vanföreanstalterna

är avsedda för kroppsligt vanföra men psykiskt normala personer.

Gällande statsbidragsbestämmelser hindrar också, att i yrkesskolorna

intages andra än vanföra.

Allt efter som yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna blivit mera kvalificerad,

har det ställts större krav på elevernas färdighet och förmåga

att tillgodogöra sig utbildningen, och med tiden har mindre invalidiserade

elever kommit att utgöra en betydande del av elevmaterialet. I vad mån en

mindre invalidiserad sökande erhållit företräde framför en höggradigt invalidiserad

kan svårligen bedömas. Enligt en undersökning av vid yrkesskolorna

intagna elever under tiden 1 januari 1951 30 juni 1952 i avsikt

att utröna, huruvida och i vilken omfattning vanförhet eller annan sjukdom

av arbetshindrande karaktär varit orsak till intagningen, visar att ej

mindre än 88 eller 10 procent av 836 elever led av andra sjukdomar än

sådana, för vilka de berörda skolorna var avsedda.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga har för sin del uttalat, att totalt

något över hälften av eleverna vid yrkesskolorna syntes kunna ifrågakomma

till utbildning utanför vanföreanstalt, om hänsyn tagits enbart

till invaliditetens art och grad. För att belysa denna fråga redovisar utredningen

vissa nyligen företagna undersökningar rörande yrkesskolornas

elever i syfte att söka bedöma, huruvida och i så fall av vilken anledning

utbildning vid vanföreanstalts yrkesskolor i och för sig kunde anses

nödvändig. Undersökningen synes visa, att mellan en tredjedel och hälften

av eleverna skulle ha personliga förutsättningar att följa undervisningen vid

en vanlig yrkesutbildningsanstalt eller inom näringslivet. Endast ungefär

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

halva antalet elever led av så svår vanförhet, att de av denna anledning

var i behov av undervisning och omhändertagande vid specialskolorna; nära

Vs av eleverna var i behov härav av andra orsaker, nämligen av psykiska

eller sociala skäl.

Beträffande elevernas antal och fördelning på hemlän eller -städer framhåHes,

att det sammanlagda elevantalet under perioden 1 januari 1951

30 juni 1952 räknat per 10 000 invånare utgjorde cirka 1,2 fall. Antalet

elever från stad eller län utanför vederbörande anstalts »eget» upptagningsområde

var förhållandevis ringa, medan elevmaterialets fördelning

på hemlän resp. -stad uppvisade rätt stora olikheter och varierade per

10 000 invånare från 2 intagna elever till 0,1. Gävle stad var ej representerad

med någon elev. Andelen elever från de större städerna var ringa, bortsett

från Hälsingborg och Göteborg, dit vanföreanstalt är förlagd. En förklaring

anses vara, att de större städerna i regel har ett eget yrkesskolyäsen,

varjämte det ofta kan ha berott på en tillfällighet, om en ungdom

intagits i yrkesskola eller icke.

I fråga om elevernas bostadsförhållanden framhåller utredningsmannen,

att det ordinarie antalet platser på elevhemmen år 1953 uppgick till sammanlagt

445, medan antalet interna elever boende på elevhemmen uppgick

till 363. Antalet interna elever, som bodde i av anstalten hyrda rum

utanför anstalten uppgick till 35.

Vad angår elevernas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden

framhålles, att kost och logi samt viss sjuk- och tandvård tillhandahålles

eleverna i stort sett kostnadsfritt, liksom att själva utbildningen är avgiftsfri.

Dessutom erhåller eleverna, därest de icke åtnjuter bidrag från

arbetsmarknadsstyrelsen, fickpengar av statsmedel under första året med

10, andra 15, tredje 20 och fjärde 30 kr. per elev och månad. Göteborgsanstaltens

elever erhåller ytterligare fickpengar av kommunala medel. I regel

utbetalar också anstalterna s. k. premier med varierande belopp.

För dem åter, som genom arbetsmarknadsstyrelsen blir föremål för

arbetsvårdande verksamhet i form av arbetsprövning, omskolning eller

yrkesutbildning, gäller ett förmånligare och vidgat bidragssystem, vilket

jämväl kan tillämpas på elev, som genom arbetsvårdsorganen inskrivits vid

vanföreanstalterna såsom extern elev. Systemet innebär i huvudsak följande.

Utbildningsbidraget är maximerat till 380 kr. i lägsta och 418 kr. i högsta

ortsgrupp per månad. Bidraget fastställes med hänsyn till behovet och till

utgående timpenning samt övriga förmåner såsom livränta, sjuk- eller

olycksfallsförsäkring etc. Sammanlagda beloppet av kontantförmånerna

ma i intet fall överskrida maximibeloppet. Kommunerna skall som regel

bestrida 25 procent av bidraget.

... Under utbildningstiden utgår resekostnads- och traktamentsersättning

för resa till och från utbildningsorten samt i särskilda fall vid uppehåll i

utbildningen. Ersättning utgår även i vissa fall för resa med spårvagn,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

buss e. d. Dessutom utgår bidrag till erforderliga läroböcker. För högst 30

dagar efter utbildningstidens slut kan med återbetalningsskyldighet utga

viss starthjälp. ... , .

Till familjens försörjning och vid försörjningsplikt i övrigt kan statsbidrag

utgå under utbildningstiden. Dylikt familjebidrag, som innefattar

familj epenning och bostadsbidrag utgår efter de grunder, som fastställts i

familjebidragsförordningen. Jämväl i fråga om dessa kostnader har kommunerna

att svara för 25 procent.

Beträffande personalförhållandena vid yrkesskolorna framhålles, att antalet

elevplatser per befattning vid normalt antal elevplatser i inomanstaltlig

utbildning vid vårterminens slut år 1952 utgjorde vid Stockholmsanstalten

8,2, vid Göteborgsanstalten 6,0, vid Hälsingborgsanstalten 4,5 och

vid Härnösandsanstalten 6,2. Jämfört med de centrala verkstadsskolorna,

där man normalt räknar med cirka 15 elevplatser per lärare, har vanföreanstalterna

i regel ett betydligt mindre antal elevplatser per lärare, vilket

delvis kan förklaras av de svårigheter, som äro förknippade med undervisningen

av vanföreanstalternas handikappade klientel.

De totala driftutgifterna vid yrkesskolorna och elevhemmen har under

tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppgått till 5 151 800 kr. varav drygt

70 procent eller 3 688 600 kr. täckts genom statsbidrag. En betydande del

av inkomsterna eller drygt 1,3 milj. kr. hänför sig till försålda arbeten.

Kostnaden per elev och undervisningsdag vid yrkesskolorna utgjorde under

samma tid 14:78 vid Hälsingborgsanstalten, 13:56 vid Göteborgsanstalten,

11:89 vid Stockholmsanstalten och 11:27 vid Härnösandsanstalten.

Vid Hälsingborgsanstalten har man, för att främja produktionen, anställt

flera verkstadsarbetare än på övriga anstalter, varför lönekostnaden är relativt

stor.

Tidigare reformförslag

Utredningsmannen framlägger bl. a. följande redogörelse för tidigare

reformförslag berörande vanföreanstalternas yrkesavdelningar.

Den s k. Göteborgsutredningen av år 1945, som syftade till en ny vanföreanstalt

i Göteborg, framhöll, att det ur vanförevårdens synpunkt vore

värdefullt om även fysiskt normala personer i ökad utsträckning kunde

intagas vid yrkesskolorna, och att en intimare kontakt borde eftersträvas

både med övrig socialvård och med den verksamhet för yrkesutbildning,

som eljest bedrives av stat, landsting, kommuner eller enskilda organisationer.

Kommittén för partiellt arbetsföra (SOU 1947:18) uttalade, att de partiellt

arbetsföra så långt möjligt borde hänvisas direkt till arbetsanstallnmg

inom näringslivet och till de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna, eventuellt

genom inrättande av specialavdelningar vid de centrala verkstadsskolorna

Ifrågakommande skolor borde ej förbehållas en särskild kategori

av partiellt arbetsföra. Därmed ökades möjligheterna att få utbildning

inom flera yrken. Kommittén framhöll angelägenheten av att vanföreanstalternas

yrkesutbildande verksamhet i görligaste mån samordnades med

såväl den allmänna yrkesutbildningen som den för de partiellt arbetsföra

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mcij.ts proposition nr 135

avsedda yrkesutbildningen. En ökad utbildning utom vanföreanstalt borde

rimligen leda till minskad tillströmning till anstalternas yrkesskolor, och

Kommittén förordade att på de ledigblivna platserna tillsvidare skulle placeras

partiellt arbetsföra med andra handikapp, t. ex. synsvaga, tal- och

hörseldefekta, smittfria tbc-konvalescenter, reumatiker och vissa andra

kroniskt sjuka. Detta skulle även möjliggöra ett rikare yrkesurval.

Skolorna skulle så hli specialskolor för svårt invalidiserade partiellt

arbetsföra av olika kategorier varigenom de erhölle en med övriga förstatiigade

specialskolor mera jämförlig ställning. Det rådande nära organisatoriska

samarbetet mellan vanföreanstalternas pedagogiska verksamhet

och de övriga leden i vanförevården skulle upplösas. Eleverna borde

remitteras till specialskolan i samråd mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen

för yrkesutbildning. Den hittillsvarande fullständiga yrkesutbildningen

borde kompletteras med kortare och enklare kurser. Genom

:, thfideh;lS, °llka Htbildningsyrken och i viss grad bryta den nuvarande

distriktsmdelmngen skulle en väsentlig utökning av yrkesdifferentieringen

kunna komina till stånd.

För svårt vanföra måste förläggning i internat anses lämplig och nödvändig.

Andra däremot borde med fördel kunna bo i förhyrda rum på

skolorterna. Internattvånget hade även betytt, att man på grund av det begränsade

antalet inackorderingsplatser haft svårt att bereda plats för alla

inradessökande, trots vakanser på skolavdelningarna. När det gällde äldre

elever, vilkas handikap icke hindrade dem att färdas till och från skolverkstaderna,

borde det råda full valfrihet mellan externat och internat Man

borde upphava nuvarande ordning med anstaltsförsörjning och låta eleverna

under utbildningstiden få stipendier enligt samma grunder som

elever vid vanliga yrkesskolor. Därvid borde inackorderingskostnaderna

sattas i lämplig relation till stipendiebeloppen. Elev med försörjningsplikt

borde erhålla familjebidrag. v

.... 0rtpPed- och vanförevårdssakkunniga, som förordade, att vanförevårdstoreningarna

aven framdeles skulle bedriva den pedagogiska och sociala

verksamheten med stöd av statsmedel, ansåg, att yrkesskolorna i första

nand borde reserveras för de vanföra, även om man kunde utnyttja lediga

elevplatser aven för utbildning av andra partiellt arbetsföra eller i undantagstall

aven andra än partiellt arbetsföra. I internatfrågan framhöll de sakkunniga

att det för äldre elever skulle vara av betydelse att icke vara hänvisade

till att bo på elevhem.

I vad mån utöver fickpengar särskilda premier skulle tilldelas elev vid

utblldning> ansågs böra ankomma på skol- och anstaltsledningen

att bedöma, allra helst dessa förutsattes utgå av vanförevårdsföreningens

egna medel. Principiellt borde samma förmåner, som tillkomme vanföra

interna elever, även tillkomma andra partiellt arbetsföra, som intoges vid

yrkesskolorna. Också i fråga om externa elever borde förmånerna vara

desamma för vanföra och andra partiellt arbetsföra elever. Jämväl vanföreanstalternas

partiellt arbetsföra elever med försörjningsplikt borde erhålla

bidrag till sina anhörigas uppehälle efter samma grunder, som tillämpades i

raga om de partiellt arbetsföra, vilka omhändertoges av arbetsmarknadsorganen

för omskolning, yrkesutbildning eller annan arbetsvärd.

Remissinstanserna gav uttryck för delade meningar i fråga om de sakkunnigas

iorslag. överstyrelsen för yrkesutbildning samt vanförevårdsföremngarna

— bortsett från Göteborgsföreningen — och SVCK (majorite
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:Is proposition nr 135

ten), anslöt sig på det hela taget till förslaget. Vanförevårdsföreningen

i Göteborg hävdade däremot behovet av en förnyad utredning, som

toge sikte på att göra anstalternas yrkesskolor till specialskolor för partiellt

arbetsföra, vilka skulle erhålla sina elever främst genom arbetsvårdsorganets

försorg. Arbetsmarknadstyrelsen ansåg, att man borde avvakta

ställningstagandet till kommitténs för partiellt arbetsföra förslag.

Medicinalstyrelsen uttalade att yrkesskolorna, som även i fortsättningen

borde drivas i vanförevårdsföreningarnas regi, borde omorganiseras så att

bl. a. elevernas isolering upphävdes genom att skolorna öppnades även för

icke vanföra elever, liksom att de vanföra eleverna i viss utsträckning

finge bo utanför anstalt. I undantagsfall kunde även elev få beredas utbildning

utanför anstalten. Svenska ortopedföreningen ansåg det bättre att

reservera vanföreanstalternas yrkesskolor för sådana elever, som vore så

svårt invalidiserade, att de ej kunde reda sig själva.

Utredningsmannen omnämner vidare, att SVCK år 1949 framlade en

principiell utredning rörande möjligheterna att utnyttja vanföreanstalterna

vid uppbyggande av verksamhet för arbetsprövning och arbetsträning.

Till att börja med borde enligt SVCK högst sex arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut

inrättas. En viss differentiering borde ske av klientelets

invaliditet, i första hand så att psykiskt och fysiskt handikappade personer

i viss mån skildes åt. En möjlighet vore att utnyttja erfarenheterna från

vanföreanstalterna, allrahelst som en rationell samordning med vanföreanstalternas

yrkesskolor därvid skulle kunna åstadkommas. SVCK föreslog

därför inrättande av avdelningar för arbetsprövning och arbetsträning vid

vanföreanstalterna, vilka borde stå öppna för även andra partiellt arbetsföra

än vanföra. Likhet mellan dessa former av arbetsvärd, bl. a. i fråga

om reglerna för samhällsbidrag till klientelet samt finansieringen borde

eftersträvas.

Under åberopande av SVCK:s utredning anhöll styrelsen för vanf öreanstalten

i Stockholm år 1950, att medel måtte anvisas för vissa arbetsprövnings-

och träningsverkstäder, avsedda för såväl vanföra som andra partiellt

arbetsföra. Dessa verkstäder kunde efter omdispositioner inom yrkesskolorna

rymmas inom anstaltens lokaler. Driftkostnaderna för verkstäderna,

inkluderande bl. a. ränta på ett lån hos pensionsstyrelsen, förutsattes

bliva täckta av statsmedel. De till 14 beräknade platserna kunde

rymmas inom ramen av det för yrkesskolorna fastställda antalet statsbidragsberättigade

platser. I statskontorets remissyttrande framhölls, att gällande

bestämmelser för statsbidrag till vanföreanstalterna lade hinder i

vägen för att skolorna toge in andra än vanföra och fann därför frågan

vara beroende av riksdagens medverkan. Det vore också angeläget att

minska kostnaderna vid vanföreanstalterna. I vad mån verksamheten vore

så angelägen, att de ekonomiska betänkligheterna borde vika, undandrog

sig statskontorets bedömande. De övriga remissinstanserna tillstyrkte framställningen.

Pensionsstyrelsen framhöll särskilt, alt förtur till platserna vid

verkstäderna borde beredas dess klientel, att rayonindelningen icke borde

tillämpas vid intagning till dessa verkstäder samt att vantöra icke borde

givas företräde vid intagning. Verkstäderna borde stå till förfogande även

för andra partiellt arbetsföra. Rayonindelningen syntes icke medicinalstyrelsen

lägga hinder i vägen för att elever från andra distrikt intoges vid

verkstäderna.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Utredningens synpunkter och förslag

Inledningsvis framhåller utredningen bl. a., att den allmänna yrkesundervisningen

och utbildningsresurserna inom näringslivet under senare år

kraftigt utvecklats. Samtidigt har samhällets åtgärder för arbetsvärd åt

partiellt arbetsföra fått en betydande omfattning. Härvid har vanföreanstalternas

yrkesskolor, som inriktats på en speciell grupp handikappade,

i viss mån blivit isolerade och ej kunnat vinna tillräckligt gehör för

sina berättigade ansprak i olika avseenden. Därmed har också svårigheter

uppstått att driva och utnyttja skolorna fullt effektivt. Reformkraven på

detta område gäller enligt utredningens mening mindre driften, vilken i det

stora hela torde få anses så rationell och ekonomisk som rimligen kan

begäras, än skolornas allmänna inriktning samt undervisningens innehåll

och uppläggning m. m. Härutinnan anför utredningen bl. a.

De vanföra bör i görligaste mån på samma sätt som andra hänvisas dels

direkt till arbetsanställning på den öppna marknaden, dels till utbildning

inom näringslivet, dels ock till de vanliga yrkesutbildningsanstalterna.

Främst bör härvid de centrala verkstadsskolorna komma i fråga. Dessa

skolor bedriver nämligen yrkesutbildning efter ungefär samma undervisningsplaner

som vanföreanstalternas yrkesskolor, har liksom de en rikt

differentierad yrkesfördelning och är i regel försedda med elevhem. Verkstadsskolor

har anordnats av flertalet landsting och torde inom en nära

framtid komma att finnas inom praktiskt taget samtliga landstingsområden

och städer utanför landsting. Gällande inträdesföreskrifter har ej

hindrat, att vanföra och andra partiellt arbetsföra vunnit tillträde vid

skolorna. Utredningen ställer sig därmot i princip tveksam till ett anordnande

annat än i undantagsfall vid central verkstadsskola av särskild yrkesavdelning

för vanföra, enär en dylik anordning lätt kan leda till en begränsning

av de vanföras fria yrkesval. Det torde vara svårt att bedöma

hur många handikappade, som kan beredas plats inom den allmänna yrkesutbildningen,

men det synes önskvärt, att denna dimensioneras för att taga

hand om fall med lättare handikap.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att mellan en tredjedel och hälften

av eleverna vid vanföreanstalternas yrkesskolor bedömts vara i det fysiska

och psykiska tillstånd, att de bort kunna tillgodogöra sig undervisningen

utanför vanforeanstalt. Genom en mera restriktiv intagningsprincip skulle

säkerligen ett par hundra platser vid skolorna kunna frigöras. Även om

en del av dessa skulle beläggas med svårt vanföra, som rätteligen bort intagas

redan nu, skulle åtskilligt över 100-talet platser bli lediga vid skolorna.

En nedskärning av platsantalet inger emellertid betänkligheter, eftersom

yrkesvalsmöjligheterna skulle minskas, samt strävandena att åstadkomma

en rationell organisation och drift av skolorna försvåras. Utredningen

ansluter sig i stället till den från skilda håll framförda tanken, att

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

vanföreanstalternas yrkesskolor skulle öppnas även för andra partiellt

arbetsföra än vanföra, som är så svårt handikappade, att de ej kan tillgodogöra

sig yrkesundervisningen vid de mera allmänt syftande yrkesutbildningsanstalterna

eller inom näringslivet. Anledning saknas att från berörda

institutioner i princip utestänga andra än sådana handikappade eller

partiellt arbetsföra, vilka icke bör sammanföras med andra kategorier eller

eljest befinnes i oavvisligt behov av omhändertagande inom annan särinstitution,

vilket torde vara fallet med smittförande tuberkulösa samt

döva och vissa svårt handikappade blinda.

I fråga om undervisningen måste den största vikt läggas vid en grundlig

utbildning i flertalet förekommande yrken, som är lämpliga för klientelet

och som kan bereda god försörjning i konkurrens med fullvärdig arbetskraft.

Därför måste institutionerna förses med speciella resurser i fråga

om personal, lokaler och utrustning. Vidare måste man beakta kraven på

en ganska långt gående yrkesdifferentiering samt en smidig anpassning

av yrkesvalet till arbetsmarknadsläget och till den partiellt arbetsföres

fysiska och psykiska förutsättningar för yrket.

I fråga om yrkesdifferentieringen är det naturligt, att vissa större och

mer allmänt frekventerade yrkesgrenar, såsom sömnad och mekanik, finnes

representerade vid samtliga anstalter. Andra yrkesområden, såsom

radioreparation och fotografering, som kan beräknas samla endast ett begränsat

antal utövare, torde böra förekomma endast vid en eller annan av anstalterna.

överhuvud bör man i större utsträckning än nu ha olika yrken

vid de skilda anstalterna, vilket förutsätter att distriktsindelningen i viss

mån brytes i fråga om elevintagningen, något som också bör kunna ske

utan olägenhet. Nuvarande distriktsindelning bör däremot tillämpas i fråga

om yrkesavdelningar, som är representerade vid samtliga anstalter. Den

förordade ordningen synes förutsätta en central överblick och ledning av

intagningen till skolorna, vilket torde medföra krav på ett centralt anmälnings-

och registreringsförfarande beträffande lediga platser vid dessa.

Utan att i övrigt taga ställning till yrkesdifferentiering och kursplaner

vid anstalterna ifrågasätter utredningen, om icke lämpligen i första hand

snickar- och skräddarutbildningen bör nedläggas vid en eller flera anstalter.

Särskilt snickeriavdelningarna ställer numera mycket stora krav på lokaler

och maskiner och avdelningarna har varit dåligt besatta. Genom att nedlägga

dessa avdelningar i Göteborg och Hälsingborg skulle man också kunna

frigöra betydande lokalutrymmen för en rationellare framtida användning.

Vid olika anstalter har man önskat slopa vissa avdelningar men ansett

sig förhindrad med hänsyn till kvarvarande yrkeslärare, varför utredningen

understryker, att man bör söka finna någon form att placera en

befattningshavare, som varit anställd vid en avdelning, som bör nedläggas

med hänsyn till det aktuella utbildningsbehovet på arbetsmarknaden.

Därest yrkesskolorna kommer att öppnas för andra partiellt arbetsföra

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

än vanföra, bör man i förekommande fall medgiva en kontinuerlig intagning

under pågående termin. Vid sidan av den ordinarie yrkesutbildningen

bör man vidare kunna anordna kortare, efter arbetsmarknadsläget anpassade

kurser för i första hand omskolning av äldre partiellt arbetsföra. Likaså

förordas, att man vid institutionerna meddelar enklare utbildning och

träning i tempoarbete o. d. för svårare fall, som ej kan tillgodogöra sig

mera kvalificerad utbildning. Huruvida detta bör ske inom ramen för de

Övriga yrkesavdelningarna, torde erfarenheten få utvisa. I vart fall torde

det vara lämpligt att sammanföra detta klientel i särskilda grupper. En

förutsättning för dylik ny kursverksamhet är emellertid, att för ändamålet

erforderlig maskinutrustning anskaffas. Därest dylika kurser för

arbetsmarknadsstyrelsens räkning anordnas vid ifrågavarande anstalter

under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn, lär överstyrelsen

kunna tillhandahålla erforderliga maskiner.

En allvarlig brist hos vanföreanstalterna är, att de icke är försedda med

resurser för mera kvalificerad arbetsprövning och arbetsträning, medan

inom arbetsvärden i övrigt vuxit fram ett nät av regionala träningsverkstäder

för sådana partiellt arbetsföra, vilkas arbetshinder är av lättare

beskaffenhet, b ör undersökning och arbetsprövning av personer med svårare

arbetshinder har de båda arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg

inrättats. Medicinalstyrelsen har framfört tanken att samordna de regionala

träningsverkstäderna med en föreslagen rehabiliteringsverksamhet vid

centrallasaretten. Enligt utredningsmannen är förslaget ägnat att befordra

samarbetet mellan sjukvård och arbetsvärd samt att tillgodose behovet

av en effektivare eftervård och rehabilitation av sjukhusens patienter. I

åtskilliga fall torde det dock möta viss svårighet att infoga dylika rehabiliteringsavdelningar

i sjukhusorganisationen. Man bör hålla blicken

öppen för faran av att denna organisation splittras och blir alltför heterogen.

Arbetsklinikerna torde ännu befinna sig på försöksstadiet. Deras möjlighet

att bli ett än mera värdefullt och effektivt hjälpmedel i strävandena

att tillgodose arbetsvärden för partiellt arbetsföra torde kunna förbättras,

därest de genom viss samordning med de omorganiserade vanföreanstalterna

erhåller tillgång till dessas resurser. De kvarvarande vanföreanstalterna

skulle vid sådant förhallande i än högre grad få karaktären av verkligt

kvalificerade institut med riksplatskaraktär för arbetsprövning och arbetsträning

samt omskolning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra.

En dylik anordning vore också ägnad att underlätta en växelverkan mellan

arbetsprövning och arbetsträning m. m. samt yrkesutbildning och omskolning

för partiellt arbetsföra. Vidare kunde arbetsklinikerna repliera på

yrkesskolornas internatförläggningar samt även på dessas maskiner och

övriga utrustning m. m. Då vissa lokaler och en stor del av personalen även

synes kunna gemensamt utnyttjas, förefaller därmed kunna vinnas en rationellare

och effektivare organisation.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

I fråga om arbetskliniken i Stockholm, vars nuvarande förläggning är

ett provisorium, kommer lokaler vid Norrbackainstitutet att frigöras vid

den ortopediska klinikens överflyttning till karolinska sjukhuset. Arbetskliniken

i Göteborg åter har en helt fristående förläggning med relativt anspråkslösa

lokaler. Även om man vid en överflyttning av denna arbetsklinik

till vanföreanstalten till en början kan få nöja sig med relativt begränsade

lokaler, så länge ortopedkliniken kommer att disponera sin nuvarande

byggnad, synes en därav påkallad omdisponering icke utesluten.

Utredningsmannen finner sålunda övervägande skäl tala för att arbetsklinikerna

i Stockholm och Göteborg snarast överflyttas till och organiskt

infogas i resp. vanföreanstalt.

Även anstalterna i Hälsingborg och Härnösand bör förses med resurser

för kvalificerad arbetsprövning, men i avvaktan på att slutlig erfarenhet

vinnes av arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg är utredningen ej

beredd att nu förorda ett inrättande av ytterligare två mera fullständiga

arbetskliniker. Tills vidare får man nöja sig med något enklare resurser

i Härnösand och Hälsingborg, varvid ett intimt samarbete emellertid bör

komma till stånd med klinikerna i Stockholm och Göteborg, dit man kan

remittera svårare fall eller vars läkare kan fungera som konsulter.

Gränsdragningen mellan de till vanföreanstalterna överflyttade arbetsklinikerna

å ena, och de av landsting m. fl. anordnade träningsverkstäderna

å andra sidan, bör enligt utredningen jämväl framdeles följa de regler,

som hittills gällt. Sålunda bör arbetsklinikerna liksom vanföreanstalternas

utbildningsverksamhet såsom hittills i princip förbehållas de svårare

fall, som kräver kvalificerade insatser, medan de regionala träningsverkstäderna

bör tillgodose behovet av arbetsträning för de enklare fallen. Liksom

hittills bör arbetsklinikerna även fungera som remissinstitut.

Utredningen förordar vidare, att det nuvarande systemet med anstaltsförsörjning

så långt möjligt ersättes med en tidsenligare lösning av klientelets

ekonomiska förhållanden. Detta är desto angelägnare, som det

i framtiden torde bliva fråga om ett mera heterogent klientel, bestående

även av äldre personer, många kanske med egna familjer. F. ö. torde det

bl. a. ur psykologisk synpunkt vara av ej ringa värde, att vederbörande

ej på grund av sitt handikap ställes praktiskt taget helt utan egna medel.

Utredningen omnämner, att SVCK i skrivelse till inrikesministern hemställt

om att yrkesskoleelever vid vanföreanstalterna erhåller ekonomiska

förmåner, som likställer dem med utbildningsfall utanför anstalterna. Såsom

riktpunkt har SVCK föreslagit med 10 resp. 50 kr. per månad förhöjda

fickpengar för elever i åldern under resp. över 20 år, därvid eleverna skulle

bibehållas vid nuvarande rätt till kost och logi m. m. utan avgift.

Utredningen anser emellertid, att fickpenningsystemet bör avvecklas

och framlägger två andra alternativ till lösning av elevernas ekonomiska

förhållanden. Det ena alternativet är statlig studiehjälp i form av studie
4

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 135

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

bidrag, stipendier eller studielån enligt vad som gäller för elever vid flertalet

statligt kontrollerade utbildningsanstalter, t. ex. de centrala verkstadsskolorna.

Detta skulle ha en viss psykologisk betydelse. En väsentlig invändning

mot detta alternativ är emellertid att dessa förmåner i många

fall skulle visa sig otillräckliga för det äldre klientelet, allrahelst som

familjebidrag ej torde kunna förutsättas utgå vid tillämpning av det statliga

studiehjälpssystemet. Därför talar övervägande skäl för att man i

fråga om detta klientel tillämpar samma system med utbildnings- och

familjebidrag m. in., som gäller inom arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande

verksamhet. Därmed bör också av eleven uttagas efter självkostnadsprincipen

i stort sett avvägd ersättning för eventuellt tillhandahållen

kost och logi. Det är då av vikt, att utbildningshjälpen avvägs såväl med

hänsyn till självkostnaden som klientelets behov att disponera vissa medel

för personliga behov. På grund av klientelets olika invaliditet, ålder,

civilstånd m. in. är det angeläget, att den beslutande myndigheten kan

tillerkännas viss rätt till individuell avvägning av utbildningshjälpen.

Med den förordade ordningen kan också eleverna själva i många fall —

där graden av vanförhet eller bostadsbristen ej lägger hinder i vägen —

ordna sin bostadsfråga efter egen önskan. F. ö. bör det vara en angelägen

uPPgift för anstaltsstyrelserna att i den öppna marknaden försäkra sig om

ett antal i yrkesskolornas närhet belägna, för jämväl invalidiserade elever

lämpliga bostäder. Det synes icke uteslutet, att man därvid kan bevaka,

att i samband med dessa lägenheters utformning beaktas de tekniska rön

och åtgärder, som särskilt tager sikte på att motverka de vanföras handikapp.

Vid en dylik utveckling skulle också trycket på anstalternas egna internat

icke oväsentligt minska, vilket skulle leda till en begränsning av investeringskostnaderna.

Vid en övergång till arbetsmarknadsstyrelsens system för utbildningsbidrag

in. m., vilket inrymmer jämväl bidrag till arbetsvårdsklientelets av

omhändertagandet påkallade resor, finnes knappast någon anledning bibehålla

de f. n. gällande särskilda reglerna för behovsprövade resebidrag åt

vanföreanstalternas yrkesskoleelever.

Enligt utredningen kan flertalet förslag om reformering av yrkesutbildningen

vid vanföreanstalterna realiseras lättare i och med att den sjukvårdande

verksamheten skiljes från dessa anstalter och de omvandlas till

institut för arbetsvård in. m. för partiellt arbetsföra. Sålunda försvinner

därigenom den sjukhusprägel, som ansetts vidlåda även den yrkesutbildande

verksamheten. Liksom vid andra skolor kvarstår dock ett behov

av tillgång till allmänläkare samt till specialistläkare med hänsyn till

klientelets speciella karaktär. I den mån en samordning sker med arbetsklinikerna

tillföres också anstalterna dessas arbetsfysiologiska och psykiatriska

läkarexpertis m. m. Utredningen understryker emellertid, att sjukhusmässig

vård i fortsättningen ej bör meddelas vid anstalterna.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Efter sjukvårdens utbrytning från anstalterna bör dessa också frikopplas

från medicinalstyrelsens ledning och tillsyn samt inordnas under samhällets

normala organ och regler för arbetsvärd och yrkesutbildning.

Avslutningsvis framhåller utredningen, att det nuvarande namnet »vanföreanstalt»

redan av psykologiska skäl får anses mindre lyckat och i vart

fall blir inadekvat efter den breddning av klientelet, som föreslagits. I och

för sig har utredningen sympatier för en av ortoped- och vanförevårdssakkunniga

lanserad tanke att närmare anknyta till ortsbeteckningar, men

man bör icke välja benämningen »yrkesskolor», då denna täcker endast en

del av anstalternas föreslagna uppgifter. Utredningen förordar i stället

benämningen »arbetsvårdsinstitut», vilken synes närmast anknyta till

verksamhetens innehåll och syftning. I enlighet härmed föreslås följande

nya benämningar på hithörande anstalter:

Norrbacka arbetsvårdsinstitut, Stockholm;

Änggårdens arbetsvårdsinstitut, Göteborg;

Slottsvångens arbetsvårdsinstitut, Hälsingborg;

Rosenbäckens arbetsvårdsinstitut, Härnösand.

Remissyttranden

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker de av utredningen uppdragna

riktlinjerna för om bildandet av van f öreanstalterna

till kvalificerade arbetsvårdsinstitut för partiellt arbetsföra,

inlemmade i samhällets allmänna arbetsvärd. I anslutning till

hithörande frågor har emellertid, såsom delvis framgått av det föregående,

flera remissmyndigheter starkt understrukit betydelsen av att den medicinska

rehabiliteringen ägnas ökad uppmärksamhet vid lösandet av arbetsvärdens

problem. Så är fallet med bl. a. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, karolinska institutets lärarkollegium, medicinska fakulteterna

i Uppsala och Göteborg, svenska läkaresällskapet, svenska ortopedföreningen,

TCO, Stockholms- och Göteborgsföreningarna samt Södermanlands

läns landstings förvaltningsutskott. Flera av dessa remissinstanser

framhåller, att rehabiliteringen tillhör ett gränsområde men att den måste

planeras, påbörjas och delvis genomföras medan ännu patienten kvarligger

på sjukhus. Det är därför nödvändigt, att en smidig samordning med, men

ej en överflyttning av rehabiliteringen till arbetsvärden kommer till stånd.

Socialstyrelsen, som hänvisar till medicinalstyrelsens tidigare omnämnda

rehabiliteringsprogram uttalar, att ett genomförande av medicinalstyrelsens

förslag torde utgöra en oundgänglig förutsättning för ett gynnsamt utfall

av en omorganisation av vanförevården. Styrelsen understryker betydelsen

av att sambandet mellan sjukhusens och arbetsvårdsinstitutens verksamhet

ej går förlorat. Pensionsstyrelsen uttalar, att det i vårt land praktiskt

taget saknas möjligheter att erhålla en samtidig medicinsk och arbetsmässig

undersökning och bedömning av personer, vars socialförmåner äi bero
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kangl. Maj:ts proposition nr 135

ende på nedsättning i arbetsförmågan. Även om rehabiliteringsverksamlieten

utbygges vid centrallasaretten, måste det finnas någon eller några

anstalter av rikskaraktär för samordning och ytterligare utveckling av verksamheten,

för omhändertagande av svårbedömda fall, för forskning, utbildning

av läkare in. in. Åtskilligt skulle vinnas om åtminstone en vanföreanstalt

— Stockholmsanstalten — kunde omvandlas till ett med en medicinsk

högskola samarbetande kombinerat medicinskt och socialt rehabiliteringsinstitut.

Enligt styrelsen vore det att vrida utvecklingen tillbaka, om i samband

med de ortopediska klinikernas utflyttande från vanföreanstalterna

det samarbete spolierades, som inom vanförevården grundlagts och utvecklats

mellan medicinsk och social rehabiliteringsverksamhet i fall, där detta

lämpligen kan och bör bibehållas. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott

uttalar, att många skäl talar för en ökad samverkan mellan

medicinsk och social rehabilitering och att i vart fall arbetsvårdsinstituten

i Stockholm och Göteborg bör knytas till vederbörande undervisningssjukhus

och bibehålla sina ortopediska kliniker såsom en integrerande del av dessa

sjukhus. Ett liknande arrangemang kunde uppnås mellan ortopediska kliniken

i Lund och ett till lasarettet i Lund knutet arbetsvårdsinstitut. Kostnaderna

för instituten och klinikerna skulle helt bestridas av staten. Enligt

medicinska fakulteten i Uppsala bör arbetsvårdsinstituten förses med läkarexpertis,

representerande de olika specialiteterna, lämpligen under ledning

av en speciellt utbildad socialläkare. Medicinska fakulteten i Göteborg understryker,

att instituten bör äga tillgång på psykiatrisk expertis.

Stockholmsföreningen är av den meningen, att den föreslagna omvandlingen

till arbetsvårdsinstitut ej är lämplig för Norrbackainstit ut

e t. Föreningen erinrar, att de medicinska och sociala momenten inom rehabiliteringen

intimt griper in i varandra, och framhåller, att föreningens

tillstyrkande av att den ortopediska kliniken skall överföras till karolinska

sjukhuset icke inneburit, att institutets karaktär av rehabiliteringscentrum

skulle spolieras. I stället skulle en utvidgning ske till förmån för andra

grupper av fysiskt handikappade. Enligt föreningen borde jämte arbetskliniken,

i den mån så är möjligt och lämpligt, till Norrbackainstitutet koncentreras

och i stället från karolinska sjukhuset med dess begränsade utrymmen

flyttas de mera rehabiliteringsbetonade verksamhetsgrenarna av

medicinen närstående discipliner. I detta sammanhang omnämner föreningen

frågan om konvalescent- och eftervårdens framtida ordnande samt

erinrar om en av föreningen gjord framställning om utredning, huruvida

det planerade sjukgymnastinstitutet skulle kunna förläggas till Norrbackainstitutet.

Norrbackainstitutet skulle komma att utgöra ett med hela karolinska

sjukhuset samarbetande högkvalificerat rehabiliteringscentrum, där

bl. a. blivande och redan färdiga läkare kunde erhålla insikt i rehabiliteringsverksamheten

i hela dess omfattning, varjämte forskning och experimentverksamhet

skulle förekomma. Genom en sådan utformning kunde Norr
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

backainstitutet bliva de kommunala huvudmännen till ledning och vidareutveckling

av den lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten och av

lokala arbetsvårdsinstitut. Även sådana svåra eller svårbedömda fall, som

de senare institutionerna icke har resurser att taga hand om, borde kunna

intagas på Norrbackainstitutet. För sådana fall och för fall, som efter samråd

med karolinska sjukhusets läkare för rehabilitering överflyttas från

sjukhuset, har också i ett av institutet upprättat ombyggnadsprogram upptagits

en särskild avdelning. Vid institutet skulle slutligen förekomma

arbetsprövning, arbetsträning, omskolning, yrkesutbildning och skolundervisning.

Institutet borde förses med en så differentierad verkstadsutrustning

som möjligt. Ett intimt samarbete skulle ske med arbetsförmedlingens

organ, näringslivet och arbetsmarknadens parter. Föreningen

understryker nödvändigheten av att förberedelser för institutets blivande

verksamhet vidtages snarast möjligt och utan att avvakta ortopedklinikens

överflyttande till karolinska sjukhuset. Möjligheter härtill finnes genom

omdisponering inom nuvarande byggnader. Föreningen framhåller, att den

skisserade verksamheten redan påbörjats genom att pensionsfall för kombinerad

medicinsk och arbetsmässig undersökning av pensionsstyrelsen

remitterats till institutet.

Även karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att Norrbackainstitutet

i dess egenkap av rehabiliteringscentrum ej blott för ortopedi utan

jämväl för karolinska sjukhuset i övrigt även efter den ortopediska klinikens

utbrytning kommer att erhålla en utpräglat medicinsk anstrykning.

Lärarkollegiet omnämner i detta sammanhang överflyttningen av statens

arbetsklinik samt diskussionen om dels förläggandet av en planerad sjukgymnasthögskola,

dels anordnandet av ett paraplegikercentrum i karolinska

sjukhusets närhet, dels ock den blivande professurens i socialmedicin verksamhetsområde.

Lärarkollegiet framhåller även, att den socialpedagogiska

verksamheten vid Norrbackainstitutet i en framtid kan komma att minska

genom utbyggnad av de kommunala arbetsvärds- och träningsinstituten.

Direktionen för karolinska sjukhuset erinrar om att tanken framförts på

ett socialmedicinskt centrum vid Norrbackainstitutet, till vilket förutom

statens arbetsklinik skulle hänföras den yrkesmedicinska avdelningen liksom

den verksamhet, som kunde bliva förknippad med inrättandet av professuren

i socialmedicin.

Stockholms stadsfullmäktige anför bl. a. följande:

För Stockholms vidkommande uppstår, sedan det kommunala arbetsvårdsorganet

byggts ut, frågan om viss samordning av verksamheten vid

detta organ och arbetsvårdsinstitutet vid Norrbacka. Det kommunala arbetsvårdsorganet

kommer att få en betydande omfattning med arbetsträningsverkstäder

för ett flertal yrken, en relativt omfattande verksamhet för skyddad

sysselsättning och hemarbete samt tillgång till både medicinsk, teknisk

och social expertis. Det synes angeläget, att verksamheten vid dessa båda

stora institutioner med i stort sett likartat arbetsprogram i viss utsträck
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

ning samordnas. Att redan på detta stadium göra något detaljerat uttalande

hur detta samarbete skall ske är ogörligt, men denna fråga bör dock beaktas

vid de båda institutionernas utbyggnad.

Utredningens uppfattning när det gäller klientelets omfattning,

att vanföra och andra handikappade i görligaste mån bör beredas tillfälle

att utnyttja samhällets allmänna yrlcesutbildningsinstitutioner, och att

arbetsvårdsinstitutens yrkesutbildning bör reserveras för sådana svårt

handikappade personer, som ej kan gå de vanliga yrkesutbildningsvägarna,

har i allmänhet ej mött någon gensaga i yttrandena. Arbetsmarknadsstyrelsen

och styrelsen för statens arbetsklinik samt överstyrelsen för yrkesutbildning

och Stockholms stadsfullmäktige framhåller emellertid, att det i

dagens läge råder brist på platser inom det ordinarie utbildningsväsendet.

Överstyrelsen understryker, att förslaget om en utvidgning av klientelet vid

vanföreanstalterna kan innebära en försämring av de vanföras utbildningsmöjligheter.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller, att förutsättningarna

för intagning vid vanliga yrkesskolor bör undersökas, innan man bygger

en omorganisation av vanföreanstalterna på att en väsentlig del av eleverna

skulle kunna överföras till andra yrkesutbildningsanstalter. Härnösands

föreningen ställer sig tveksam till tanken att anordna särskilda avdelningar

vid centrala verkstadsskolor för partiellt arbetsföra.

Enligt överstyrelsen för yrkesutbildning och de vanföras riksorganisation

bör vanföra få företrädesrätt till elevplatserna vid vanföreanstalternas yrkesskolor.

Stadsfullmäktige i Malmö anser, att också mindre svårt vanföra bör beredas

plats vid arbetsvårdsinstituten i den mån psykiska besvär gör det

angeläget att använda denna form av utbildning. Även SVCK, Stockholms

stadsfullmäktige och Hårnösandsföreningen uttalar, att en viss uppblandning

av klientelet med mindre svårt invalidiserade kan vara önskvärd för

att bl. a. motverka en isolering av de svåraste fallen. Rikskommittén för

partiellt arbetsföra framhåller dock liksom Stockholmsföreningen, att en

inblandning av psykiskt sjuka och socialt belastade kan medföra ogynnsamma

verkningar.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att klientelets

art torde förutsätta, att instituten förses med anordningar för skyddad

verksamhet, eftersom det svårligen kan förutsättas, att de intagna lämpligen

kan inplaceras i det reguljära arbetslivet. Rikskommittén för partiellt

arbetsföra understryker, att anstalterna bör få karaktär av riksanstalter

utan begränsning i fråga om inträdessökandes bosättningsort.

Beträffande verksamhetens utformning uttalar bl. a. SVCK

och rikskommittén för partiellt arbetsföra, att inga principiella invändningar

kan göras mot utredningens synpunkter på riktlinjerna för yrkesutbildningen,

vilka sedan länge varit allmänt vedertagna inom arbetsvärden

i övrigt, varigenom utbildningen också mera kommer att rättas efter

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

arbetsmarknadens krav. Enligt den senare organisationen kan en samling

av olika arbetsvårdsgrenar inom en anstalt skapa värdefulla erfarenheter.

Stadsfullmäktige i Malmö understryker det angelägna i att möjligheterna

till ett differentierat yrkesval utvidgas och styrelsen för Norrköpings stads

arbetsträningsinstitut betonar nödvändigheten av att de vanföras yrkesval

får ske så förutsättningslöst som möjligt samt med den hjälp, som den moderna

yrkesrådgivningen numera torde kunna lämna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att det icke toide vara möjligt

att medgiva en kontinuerlig intagning av elever året runt, vilket skulle

förutsätta mycket god tillgång på lärarkrafter. Överstyrelsen tdlstyrker

däremot anordnandet av kortare kurser för äldre personer i den mån lämpliga

lokaler kan upplåtas vid anstalterna. Rikskommittén för partiellt arbetsföra

erinrar om att erfarenheterna av kortare utbildningskurser ej varit

enbart goda, eftersom de yrkeskvalifikationer, som erhållits därigenom,

ofta ej varit fullgoda.

I fråga om förslaget, att instituten också skall fungera som ar bet sträningsorgan

framhåller överstyrelsen för yrkesutbildning, att en

klar gräns bör uppdragas mellan yrkesutbildning och arbetsträning och även

gentemot arbetsprövningsmomentet. Det är nämligen för eleverna av stor

betydelse, att det anseende för god yrkesutbildning, som vanföreanstalternas

skolor erhållit, bibehålies. Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för statens

arbetsklinik erinrar om att arbetsträningsverksainheten redan i betydande

omfattning är accepterad som en kommunal uppgift och att det finnes

skäl förmoda, att denna kommunala verksamhet utvecklas på ett sådant

sätt, att även svårt invalidiserade personer kommer att beredas erforderlig

arbetsträning. Ett realiserande av medicinalstyrelsens rehabiliteringsprogram

skulle ävenledes leda till en effektivare koordinering av sjukvård och

arbetsvärd, och de kommunala möjligheterna att bereda peisoner, som är

i behov av eftersjukvård och förberedande arbetsvärd, skulle avsevärt ökas.

Under sådana förhållanden anser styrelserna, att arbetsvårdsinstituten i

första hand bör begränsa sin verksamhet till att komplettera de kommunala

arbetsvårdsåtgärderna i andra avseenden än beträffande arbetsträning,

nämligen i de fall, då huvudmännens relativt begränsade upptagningsområden,

otillräcklig differentiering av klientelet eller annan orsak gör att det

från ekonomisk synpunkt sett icke kan vara lämpligt att vidtaga vissa nödvändiga

men speciella förberedande arbetsvårdsåtgärder, t. ex. anordningar

för kvalificerad arbetsprövning. Medicinska fakulteten i Göteborg avstyrker,

att arbetsträningsverksamhet anordnas vid instituten, eftersom sådan

medicinsk terapi nära bör anknytas till sjukhusen, övervakas av specialiserad

läkare och handhas av arbetsterapeuter på sjukhusens rehabiliteringsavdelningar,

i hemmet eller på arbetsplatsen. Arbetsträning måste vara avslutad

innan eventuell arbetsprövning inledes.

I fråga om ar bets prövningen erinrar arbetsmarknadsstyrelsen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

och styrelsen för statens arbetsklinik att, trots otillräckliga resurser vid de

nuvarande två arbetsklinikerna, erfarenheterna av de gångna årens

försöksverksamhet är så goda, att det kan anses styrkt, att en tillfredsställande

rehabilitering av svårt arbetshindrade endast kan ske efter en kvalificerad

arbetsprövning. Behovet av arbetsprövning har också visat sig vara

stort och klinikerna har haft långa väntelistor. Behovet av kvalificerad

arbetsprövning under arbetsmässiga förhållanden torde också komma att

öka. Styrelserna ansluter sig därför till utredningens förslag att arbetsklinikerna

överflyttas till friställda lokalutrymmen i resp. vanföreanstalter och

att deras verksamhet samordnas med de blivande arbetsvårdsinstitutens.

Ett fruktbärande samarbete skulle härigenom komma till stånd med arbetsvårdsinstituten.

Redan från början bör också prövas, huruvida icke arbetskliniker

bör inrättas även vid arbetsvårdsinstituten i Hälsingborg och

Härnösand. Drätselkammaren i Gävle uttalar att en arbetsklinik bör inrättas

även vid Härnösandsanstalten, och Hälsingborgsföreningen förordar

inrättandet av en dylik klinik i Hälsingborg. Enligt stadsfullmäktige i

Malmö bör vid förläggandet av en arbetsklinik i södra Sverige beaktas utvecklingen

av den arbetsvårdande verksamheten i Malmö under de närmaste

åren.

Frågan om arbetsklinikernas överflyttning till de blivande arbetsvårdsinstituten

har hos de remissmyndigheter i övrigt, vilka yttrat sig i frågan,

blivit föremål för ett olikartat bedömande. Liksom arbetsmarknadsstyrelsen

har ett flertal remissinstanser i princip tillstyrkt utredningens förslag i

denna del. Så är fallet med bl. a. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott,

styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut, stadsfullmäktige

i Göteborg, SVCK, de vanföras riksorganisation, Stockholmsoch

Göteborgsföreningarna, Sveriges läkarförbund, riksföreningen mot reumatism

samt läkarna vid statens arbetsklinik. Rikskommittén för partiellt

arbetsföra har tillstyrkt förslaget under förutsättning att klinikernas nuvarande

verksamhet och målsättning bibehålies och att klinikerna beredes

en fullt fristående ställning i förhållande till övriga arbetsvårdsgrenar vid

anstalterna. Läkarna vid statens arbetsklinik uttalar, att klinikerna bör

ha tillgång till ett antal sängplatser av B-sjukhuskaraktär, vilket för arbetskliniken

i Stockholm varit det väsentligaste motivet för en överflyttning till

Norrbackainstitutets lokaler. Styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut

tillstyrker en samordning under förutsättning, att bestämmelserna

i 3 och 5 §§ i instruktionen för statens arbetsklinik angående samarbete

med andra myndigheter alltjämt får vara gällande. Å andra sidan

har förslaget avstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

universitetskanslern och svenska läkaresällskapet. Samtliga

dessa remissinstanser har betonat, att dessa kliniker är klart medicinskt

och arbetsfysiologiskt betingade med krav på tillgång till de materiella och

personella resurser, ett medicinskt centrum erbjuder. De bör därför ha direkt

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

anslutning till resp. undervisningssjukhus på samma sätt som de av medicinalstyrelsen

i den lasarettsanslutna rehabiliteringsorganisationen föreslagna

arbetsklinikerna avses knutna till centrallasaretten. Arbetsklinikerna

skulle komma att tjänstgöra som medicinska utbildnings-, forsknings- och

remissinstitutioner inom rehabiliteringsverksamheten. Byggnadsstyrelsen

poängterar, att ett klarläggande av arbetsklinikernas inriktning är angeläget

inte minst med tanke på det fortsatta utredningsarbetet rörande arbetsvårdsinstitutens

byggnadsfrågor. Stockholms stadsfullmäktige anser det lämpligt,

att frågan om statens arbetskliniks framtida organisation uppskjutes i

avvaktan på att definitiv ställning tagits till frågan om rehabiliteringsverksamhetens

ordnande vid karolinska sjukhuset.

Beträffande elevernas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden

har de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, anslutit sig

till utredningens förslag att för klientelet tillämpa samma system med utbildningsbidrag

och familjebidrag m. in., som gäller inom arbetsmarknadsstyrelsens

arbetsvårdande verksamhet. Remissinstanserna bar ej heller

något att erinra mot utredningens uttalanden om önskvärdheten av att eleverna

själva får ordna sin bostadsfråga men framhåller, att bostadsbristen

f. n. lägger stora hinder i vägen för ett realiserande av önskemålet

samt att vissa elever på grund av sin invaliditet alltid torde behöva ha tillgång

till internatförläggning. Härnösandsföreningen understryker också,

att en förutsättning för att anstaltsstyrelserna i den öppna marknaden skall

söka förvärva bostäder är, att utbildningsbidragen utgår utan avdrag för

t. ex. ferier, eller ock att staten ersätter kostnaderna för de tider dessa bostäder

icke är uthyrda till elever.

I fråga om de föreslagna arbetsvårdsinstitutens förläggning

har centrala sjukvårdsberedningen uttalat, att det kan ifrågasättas,

om vid en nyanläggning det icke vore rationellare att förlägga ett arbetsvårdsinstitut

till Lund och Sundsvall än till Hälsingborg resp. Härnösand.

Med hänsyn till de värden, som Härnösandsanstaltens byggnader representerar,

anser sjukvårdsberedningen det dock fullt godtagbart i nuvarande

situation att tills vidare bibehålla institutionen i Härnösand. Malmöhus

läns landstings hälso- och s jukvårdsstyrelse anser det böra övervägas, huruvida

icke den mest rationella lösningen för Hälsingborgsområdets del vore

en nybyggnad invid ortopediska kliniken i Lund. Landstinget planerar

redan erforderliga rehabiliteringslokaler och vidare väntas en professur i

socialmedicin bliva inrättad vid universitetet i Lund. Slutligen har landstinget

beslutat förlägga sin centrala verkstadsskola till Lund. Medicinalstyrelsen

liksom universitetskanslern och medicinska fakulteten i Lund

anser det böra övervägas, om det icke vore lämpligt all förlägga en nybyggnad

för ett arbetsvårdsinstitut i södra Sverige till närheten av Lund—Malmö

i stället för till Hälsingborg. Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott

förordar för sin de! Kristianstad som förläggningsort. Stadsfull
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

mäktige i Hälsingborg anser erforderligt, att frågan om vanföreanstalten

i Hälsingborg blir föremål för överläggning mellan representanter för intresserade

parter.

Den föreslagna benämningen arbetsvårdsinstitut finner

arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för statens arbetsklinik ej vara

fullt adekvat, eftersom yrkesutbildningen som sådan inte bara kan anses

vara en arbetsvårdsåtgärd och då av övriga arbetsvårdsformer endast arbetsprövning

synes böra förekomma vid institutionerna. Benämningen kan därjämte

inte anses bidraga till en önskvärd normalisering av de intagnas utbildningsförhållanden.

Styrelserna föreslår därför, att institutionerna erhåller

de av ortoped- och vanförevårdssakkunniga föreslagna benämningarna,

nämligen Norrbacka yrkesskolor, Änggårdens yrkesskolor, Slottsvangens

yrkesskolor och Rosenbäckens yrkesskolor. Dessa benämningar

förordas även av de vanföras riksorganisation. Även TCO föreslår benämningen

yrkesskolor, medan svensk kuratorsförening förordar benämningen

yrkesinstitut.

Departementschefen

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vanföreanstalterna gjort en

betydande insats inom den sociala vanförevården. Från skilda håll har

omvittnats den höga standarden hos vanföreanstalternas yrkesskolor liksom

de goda utbildningsresultat, som uppnåtts vid skolorna. Av redogörelsen

framgår emellertid också, att de senaste decennierna kännetecknats

av en kraftig expansion inom den allmänna arbetsvärden, där framför allt

arbetsmarknadsstyrelsens insatser för partiellt arbetsföra kommit att avse

allt flera uppgifter, såsom yrkesutbildning, omskolning, arbetsprövning,

arbetsträning, halvskyddad och helskyddad sysselsättning m. m. Därvid

utnyttjas i stor utsträckning för omskolnings- och utbildningsverksamheten

ordinarie skolor och yrkesutbildningsanstalter. Genom statsbidrag

stödes också av kommuner eller enskilda inrättade träningsverkstäder

och arbetscentraler för partiellt arbetsföra samt s. k. halvskyddad sysselsättning

vid enskilda industriföretag. Ifrågavarande verksamhet har under

senare år fått en betydande omfattning. Härtill kommer de s. k. arbetsklinikerna

i Stockholm och Göteborg, vilka inrättats för kvalificerad arbetsprövning

av svårt arbetshindrade och ur sysselsättningssynpunkt svårbedömda

personer.

Omhändertagandet av de partiellt arbetsföra har sålunda under senare

år nått en betydande omfattning och har tillförts betydande resurser samt

befinner sig under fortsatt utveckling. Under sådana omständigheter har

vanföreanstalternas yrkesutbildande verksamhet i viss mån blivit isolerad

från samhällets övriga åtgärder på hithörande områden.

Det innebär därför ett fullföljande av en naturlig utvecklingslinje inom

modern svensk arbetsvärd, att även sådana partiellt arbetsföra, som tillhör

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

gruppen vanföra, i största möjliga utsträckning beredes tillfälle att deltaga

i den av samhället organiserade allmänna yrkesutbildningen. Detta

utgör också riktpunkten för utredningens förslag i ämnet. Jag vill därför

kraftigt understryka utredningens av remissinstanserna biträdda uttalanden

i denna del, i all synnerhet som den lämnade redogörelsen visar, att

en betydande del av vanföreanstalternas yrkesskoleelever bedömts vara i

det fysiska och psykiska tillstånd, att de bort kunna tillgodogöra sig

undervisning utanför vanföreanstalt. Även om, såsom framhållits av några

remissmyndigheter, rådande platsbrist inom den allmänna yrkesutbildningen

tills vidare kan lägga vissa hinder i vägen för ett realiserande av

utredningens önskemål, bör detta ej hindra ett principiellt ställningstagande

till denna fråga. Liksom utredningen ställer jag mig emellertid

tveksam till lämpligheten av att t. ex. vid de centrala verkstadsskolorna

anordna särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra. Detta skulle

nämligen innebära ett avsteg från den otvivelaktigt riktiga principen om

ett normaliserande i största möjliga utsträckning av de partiellt arbetsföras

yrkesutbildning.

Vid ett inordnande av de vanföras yrkesutbildning i största möjliga

utsträckning inom ramen för samhällets övriga arbetsvärd är det också

naturligt att se vanföreanstalternas arbetsuppgifter inom socialvårdens område

i relation till samhällets arbetsvärd över huvud taget. Även inom

nuvarande välutvecklade arbetsvårdsorganisation finnes utan tvivel ett

behov av utbildningsplatser för sådana partiellt arbetsföra, som på grund

av svårare handikapp av olika slag har svårt att tillgodogöra sig de allmänna

utbildningen. Utredningens centrala förslag, när det gäller vanföreanstalternas

framtida ställning, innebär också en sådan utvidgning

av anstalternas verksamhetsområde. Förslaget har genomgående tillstyrkts

av remissmyndigheterna. För egen del anser jag det ur samhällets s\npunkt

rationellt, att en samordning av de åtgärder för yrkesutbildning,

som samhället vidtagit, kominer till stånd och tillstyrker därför utredningens

förslag i denna del. Även för vanföreanstalterna måste en samordning

med övriga yrkesutbildningsresurser i olika avseenden innebara

ökade möjligheter till en effektiv insats.

Jag kan också i princip biträda utredningens uttalanden om önskvärdheten

av eu ytterligare effektivisering av yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna

i dessas nya gestaltning. Fn anpassning av undervisning och

utbildning i olika yrken till arbetsmarknadens krav förefaller naturlig

liksom att frågorna om vrkesdifferentiering vid de olika anstalterna ägnas

omsorgsfull uppmärksamhet. Såsom utredningen framhåller, torde en fullvärdig

yrkesutbildning även kunna främjas, om man koncentrerar utbildningen

i vissa mera specialbetonade yrken till någon eller några

anstalter, varvid det givetvis är naturligt, att elevintagningen i den utsträckning

det är möjligt ordnas så, att nuvarande distriktsindelning för

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Ifungl. Maj:ts proposition nr 135

\anföreanstalternas verksamhet uppmjukas. Dessa frågor torde få uppmärksammas

av anstaltsledningarna liksom av arbetsmarknadsstyrelsen

och överstyrelsen för yrkesutbildning. Detsamma gäller utredningens uttalanden

angående kontinuerlig elevintagning under terminerna liksom förslaget

att anordna kortare utbildningskurser för i första hand omskolning

av aldre partiellt arbetsföra. Jag vill emellertid betona, att det med hänsyn

till anstalternas stora upptagningsområden och angelägenheten av att rationellt

kunna utnyttja yrkesavdelningarna torde böra övervägas anordningar

för ett centralt anmälnings- och registreringsförfarande beträffande lediga

platser vid skolorna.

Den nu förordade reformeringen av yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna

underlättas självfallet genom att de ortopediska klinikerna flyttas

ut från anstalterna enligt vad som förut tillstyrkts. Utredningens förslag

innebär, att anstalterna därmed ombildas till arbetsvårdsinstitut. Jag kan

i princip ansluta mig till grundtanken i detta förslag men vill framhålla,

att dess definitiva genomförande måste ske successivt och kommer att

taga lång tid samt att åtskilliga modifikationer torde bli nödvändiga med

hänsyn till de skiftande lokala förhållandena. Innan jag går in härpå vill

jag dock något ytterligare beröra den verksamhet som skall bedrivas vid

de ombildade anstalterna.

De kommunala insatserna inom arbetsvärden innebär, såsom framgår

av det anförda, att träningsverkstäder och arbetscentraler inrättats i betydande

omfattning. Verksamhetens utveckling tyder på att även svårt

handikappade personer torde kunna beredas erforderlig arbetsträning inom

den kommunala verksamhetens ram. Jag anser mig därför böra ansluta

mig till arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning, att vanföreanstalterna i

sin nya utformning i första hand bör begränsa sin verksamhet till att

komplettera de kommunala arbetsvårdsåtgärderna i andra hänseenden än

arbetsträning, nämligen i de fall då huvudmännen av praktiska och ekonomiska

skäl ej har möjlighet att vidtaga vissa nödvändiga men speciella

arbetsvårdsåtgärder, t. ex. anordningar för kvalificerad arbetsprövning.

Det torde numera vara en vedertagen uppfattning, att en tillfredsställande

rehabilitering av svårt arbetshindrade endast kan ske efter en kvalificerad

arbetsprövning. Liksom utredningen anser jag, att resurser i detta

avseende om möjligt bör knytas till den yrkesutbildande verksamhet, som

kommer att bedrivas inom de ombildade vanföreanstalternas ram. Detta

torde, såsom utredningen föreslagit, i första hand böra ske genom att

arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg överflyttas till vanföreanstalterna

i dessa städer. Genom en lokal överflyttning av de båda arbetsklinikerna

skulle samarbetet mellan arbetsvärdens olika moment betydligt

kunna underlättas och arbetsklinikerna skulle kunna repliera på yrkesskolornas

mternatförläggningar samt skolornas maskiner, utrustning m. m.

För de ombildade vanföreanstalterna skulle fördelar stå att vinna även

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 61

därigenom, att arbetsklinikernas läkarexpertis kunde stå till anstalternas

förfogande.

Mot den angivna lösningen har bl. a. av medicinalstyrelsen invänts, att

arbetsklinikerna med hänsyn till verksamhetens karaktär i stället borde

direkt anslutas till resp. undervisningssjukhus. Stockholms- och Göteborgsanstalterna

är emellertid så belägna, att ett mycket intimt samarbete med

karolinska resp. Sahlgrenska sjukhusen lätteligen kan ordnas. De fördelar,

som står att vinna genom överflyttningen, synes mig därför väl

uppväga den eventuella olägenheten av att en formell anslutning icke kan

ordnas i båda dessa fall. Jag är icke beredd att biträda det i några remissvttranden

framförda förslaget, att arbetskliniker inrättas även vid vanföreanstalterna

i Hälsingborg och Härnösand. Frågan om arbetsprövningens

ordnande i Skåne och Norrland torde få prövas i annat sammanhang.

I detta sammanhang vill jag något beröra de synpunkter på förhållandet

mellan den medicinska och sociala rehabiliteringsverksamheten samt

de förslag, som i samband därmed framförts i vissa remissyttranden.

Jag vill därvid betona, att jag vid min prövning av de förslag, som

framlagts av 1951 års vanförevårdsutredning, har ansett det vara en

huvuduppgift att dels taga ställning till den ortopediska sjukvårdens fortsatta

bedrivande inom vanföreanstalterna, dels ock överväga formerna för

den yrkesutbildningsverksamhet, som nu bedrives vid dessa anstalter.

Av vad jag anfört i det föregående framgår, att jag i likhet med remissmyndigheterna

ansett mig böra tillstyrka, att den ortopediska sjukvården

överföres till lokal huvudman. Jag har vidare ansett det vara angeläget

förorda, att sådana yrkesutbildningsmöjligheter ställes till de svårt invalidiserade

partiellt arbetsföras förfogande, att denna handikappade grupp

genom en omsorgsfull utbildning beredes möjligheter att skaffa sig utkomst

på arbetsmarknaden. Dessa förslag, som biträtts av det övervägande

antalet remissinstanser, innebär emellertid icke något ställningstagande i

och för sig till frågan om den medicinska rehabiliteringens betydelse. Jag

vill i detta sammanhang erinra om att jag i det föregående även förordat,

att de medicinskt betonade arbetsklinikernas resurser i fortsättningen

skall ställas till anstalternas förfogande.

Frågan om den medicinska rehabiliteringsverksamheten, vilken nyligen

aktualiserats av medicinalstyrelsens program för en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet,

har i remissyttrandena över förevarande utredning

föranlett olika förslag rörande framförallt Norrbackainstitutets framtida

användning. Enligt pensionsstyrelsen och Stockholmsföreningen borde

sålunda institutet omvandlas till ett med karolinska sjukhuset samverkande

socialmedicinskt rehabiliteringscentrum. Därest plats bereddes den

ortopediska kliniken vid karolinska sjukhuset, borde man enligt dessa

remissinstanser söka åstadkomma, förutom en överflyttning av arbetsldiniken,

en överflyttning från karolinska sjukhuset av de mera rehabilite
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

ringsbetonade verksamhetsgrenarna av medicinen närstående discipliner.

Vidare har frågan om förläggningen av ett sjukgymnastinstitut till Norrbackainstitutet

framförts liksom frågan om en kommande utbyggnad av

karolinska sjukhusets konvalescent- eller eftervård. Direktionen för karolinska

sjukhuset har ifrågasatt en överflyttning av den yrkesmedicinska

avdelningen vid sjukhuset, samt vidare om det ej vore lämpligt att vid

inrättandet av en professur i socialmedicin förlägga den socialmedicinska

institutionen till Norrbackainstitutet. Karolinska institutets lärarkollegium

har erinrat om att tanken på anordnandet av ett paraplegikercentrum vid

Norrbackainstitutet framförts.

De framförda förslagen är till sin natur så vittsyftande, att jag anser

mig icke i detta sammanhang kunna taga ställning till hithörande frågor.

Enligt min mening torde man under den närmaste tiden få begränsa sig

till en detaljplanering av den av mig föreslagna utformningen av de ombildade

vanföreanstalterna samt närmare överväga dispositionen av de

ortopediska klinikernas lokaler, i den mån de lrigöres genom uppförande

av nya klinikbyggnader. Härvid bör givetvis även de frågor, som berör

den medicinska rehabiliteringsverksamheten, ägnas uppmärksamhet. Vad

särskilt Norrbackainstitutet angår utgör bristen på tomtmark vid karolinska

sjukhuset och inom Norrbackaområdet överhuvud ett så allvarligt

problem, att frågan om dispositionen av de efter ortopedklinikens utflyttning

ledigblivna lokalerna vid Norrbackainstitutet liksom den fortsatta

verksamheten i anslutning till institutet överhuvud bör bliva föremål för

samråd mellan vederbörande myndigheter och anstaltsledning samt direktionen

för karolinska sjukhuset och kommittén för karolinska sjukhusets

fortsatta utbyggande. Möjligheterna att till Norrbackainstitutet förlägga

vissa social-medicinskt betonade institutioner eller avdelningar torde härvid

få ägnas särskild uppmärksamhet. Jag förutsätter, att, därest det vid

de sålunda förutsatta överläggningarna finnes lämpligt och möjligt att

redan nu göra vissa omdispositioner inom anstalten i förut antydd riktning,

anstaltsledningen tager erforderliga initiativ och i förekommande

fall framlägger förslag till Kungl. Maj :t. Jag återkommer till de av propositionen

aktualiserade byggnads- och lokalfrågorna i det följande.

I anslutning till det anförda vill jag ånyo framhålla betydelsen av att,

även efter de ortopediska klinikernas utflyttande, erforderlig läkarexpertis

står till anstalternas förfogande. Yrkesavdelningarnas elever kommer genomgående

att vara behäftade med avsevärda fysiska brister av olika

slag och det torde vara nödvändigt, att de står under regelbunden kontroll

av läkare med specialkompetens.

Ett intimt samarbete bör härvid ske med närmaste ortopediska klinik,

som jag förutsätter vara belägen å samma ort som den ombildade vanföreanstalten

och om möjligt i dess närhet. Ett liknande samarbete bör

även, där så kan ske, etableras med andra specialkliniker inom sjukvårds
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

området, särskilt den psykiatriska. Allteftersom en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet

utbygges i landstingens regi bör självfallet denna

samordnas med verksamheten på de ombildade vanföreanstalterna, ej sällan

torde det då bli aktuellt att överföra patienter från en rehabiliteringsavdelning

till dessa.

I fråga om det av utredningen framlagda förslaget rörande elevernas

ekonomi ansluter jag mig liksom flertalet remissinstanser helt till utredningens

förslag. Det nuvarande systemet med anstaltsför sörj ning och fickpengar

bör i och med att anstalternas yrkesundervisning inordnas i arbetsvärdens

system av hjälpåtgärder för partiellt arbetsföra enligt min mening

ersättas med samma system med utbildnings- och familjebidrag, som tilllämpas

inom arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande verksamhet i övrigt.

Härav följer, att av eleven efter självkostnadsprincipen uttages ersättning

för eventuellt tillhandahållen kost och logi. I de fall eleven önskar, bör

han givetvis kunna få ordna sin bostadsfråga i den öppna maiknaden.

I den mån en sådan utveckling under rådande knapphet på bostäder kan

realiseras, skulle trycket på anstalternas egna internat icke oväsentligt

minska, vilket skulle kunna leda till en begränsning av elevrummens

antal på anstalterna. Frågan om utbildningshjälpens avvägning för ifrågavarande

elever torde böra upptagas till närmare prövning av arbetsmarknadsstyrelsen,

som efter företagen utredning torde få inkomma med förslag

i dessa hänseenden liksom beträffande ikraftträdandet av här framlagda

förslag i övrigt.

Beträffande utredningens förslag att benämna de ombildade vanföreanstalterna

arbetsvårdsinstitut får jag framhålla, att några remissinstanser

ansett det vara mera adekvat att använda benämningen yrkesskolor.

Detta synes emellertid icke utgöra någon lämplig benämning på Stockholms-

och Göteborgsanstalterna, då enligt vad som förordats i det föregående,

arbetsklinikerna överflyttas dit. Frågan om anstalternas benämning

synes emellertid icke behöva prövas nu utan först da de ortopediska klinikerna

flyttas ut från resp. anstalter.

Skolundervisningen

Allmän översikt

Utredningen framhåller bl. a. följande beträffande skolundervisningen

inom vanförevården.

För åtskilliga grupper av barn, som på grund av ett speciellt handikapp

inte kan följa undervisningen vid vanliga skolor, har man sedan länge

haft särskolor, vanligen försedda med skolhem. Även för vanföra barn

anordnades tidigt vid Eugeniahemmet och i anslutning till vantöreanstalterna

särskilda skolor med internat, s. k. skolhem. Dessa har i första hand

påkallats av de vanföra elevernas svårighet att förflytta sig och deras därav

betingade behov att bo sa nära skollokalerna som möjligt.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

Skolundervisning förekommer numera, utom vid Eugeniahemmet, vid

tre av vanföreanstalterna, nämligen i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand.

I Härnösand är skolhemmet förlagt i omedelbar anslutning till huvudanstalten

men i Stockholm och Hälsingborg på visst avstånd från anstalten,

nämligen till Lidingö resp. Raus plantering. Skolverksamheten omfattar

numera 7 klasser vid samtliga anstalter. I Stockholm har den sjunde klassen

förlagts till huvudanstalten, där också en folkskolans högre avdelning

har införts för att giva teoretiskt begåvade vanföra elever från hela landet

möjlighet att avlägga realexamen. I Stockholm har vidare till den högre

avdelningen knutits en avdelning för elever, som genom korrespondensundervisning

bedriver studier för avläggande av studentexamen.

Följande platsantal har av statsmakterna godkänts vid de olika skolorna.

Eugeniahemmet (klasserna 1—7).............................. 100

Vanföreanstalten i Stockholm

Klasserna 1—6 å Lidingö .................................... 45

Klass 7 jämte folkskolans högre avdelning .................... 62

Vanföreanstalten i Hälsingborg (klasserna 1—7).............. '' 59

Vanföreanstalten i Härnösand (klasserna 1—7) ..............\ \ [ ] 45

Summa platser 302

\ id vardera av vanföreanstalternas skolhem finns tre läraravdelningar.

Elevantalet vid skolhemmen uppgick den 15 mars 1954 till resp. 37, 42 och

33. Klasserna är i regel ganska små, i många fall omfattande endast

en eller några få elever. Undervisningen meddelas enligt B 1-form och i

några fall undervisar en och samma lärare tre klasser. I folkskolans högre

avdelning finns tre lärare för 53 elever, av vilka emellertid 4 elever undervisas

i Solna läroverk. Klasserna är här större, ungefär 10 elever i varje

klass. Undervisningen vid folkskolans högre avdelning är fyraårig och

meddelas såsom korrespondensundervisning kombinerad med muntlig

undervisning.

Vid Eugeniahemmet är skolundervisningen organiserad på åtta läraraydelningar

för drygt 100-talet barn. Därav tillhör tre den s. k. småskolan,

nämligen första och andra normalklassen samt en för dessa gemensam

hjalpklassavdelning, och fem folkskolan, nämligen tre normalklassavdelningar

samt två hjälpklassavdelningar.

Den högsta lokala ledningen av skolorna liandhaves av resp. institutioners

styrelser, vilka är beslutande organ på samma sätt som ett skoldistrikts

fullmäktige. Den närmaste ledningen handhaves i regel av en skolnamnd,

vilken ungefär i den omfattning, som tillkommer skolråd, handlägger

skolans ärenden. Skolorna är underställda skolöverstyrelsen och dess

inspektion, men den centrala ledningen och tillsynen över vanföreanstalterna

i deras helhet — alltså även den pedagogiska verksamheten — har

anförtrotts medicinalstyrelsen. I fråga om yrkesorienteringen förekommer

enligt träffad överenskommelse visst samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen

och dess lokala organ. Litteratur och övrig materiel, som genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

arbetsmarknadsstyrelsen tillhandahålles andra motsvarande undervisningsanstalter,

tillställes även vanföreanstalterna.

I fråga om elevernas fördelning på skilda hemlän eller -stader framhålles,

att antalet skolbarn från stad eller län utanför vederbörande vanföreanstalts

»eget» upptagningsområde var relativt obetydligt bortsett från

folkskolans högre avdelning. Fördelningen på hemlän resp.° -stad uppvisade

däremot rätt stora olikheter och varierade per 10 000 invånare från 1 till

0,1 intagna fall. Norrköpings stad var ej representerad med något fall. Intagningsprocenten

från städer och län, där skolhem finnes, var påfallande

stor liksom från Norrlandslänen, vilket senare torde sammanhänga med de

långa avstånden från hem till skola.

Elevfrekvensen har varit rätt skiftande. Eugeniahemmets skolhem hade

tidigare en icke oväsentlig underbeläggning men visar från år 1945 en

stigande överbeläggning om numera närmare 20 procent, sammanhangande

med en minskning av platsantalet och med att en del vid sjukavdelningen

intagna barn samtidigt inskrivits som elever i skolavdelningen och dar

erhållit undervisning. Vanföreanstalternas skolhem var däremot tidigare

i det närmaste fullbelagda men utvisar för senare år en avsevärt minskad

elevfrekvens. Vid början av höstterminen 1952 fanns det sålunda tillhopa

ett 50-tal vakanta platser vid de tre berörda skolhemmen, utgörande ca 25

procent av samtliga platser. Vid vanföreanstaltens i Stockholm skolhem

har visserligen vissa speciella omständigheter medverkat, men vid folkskolans

högre avdelning stod dock år 1952 ej mindre än ett 15-tal eller

ca 25 procent av platserna outnyttjade. Vid Härnösandsanstalten utgjorde

de vakanta platserna ‘/s, medan samtidigt Hälsingborgsanstalten hade 5

av 45 platser lediga.

I fråga om elevklientelets art råder en väsentlig skillnad anstalterna

emellan. Vid Eugeniahemmet har skolbarnen ett stort antal olikartade

defekter, varvid spasticitet alltmer kommit att överväga, omfattande under

tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 över halva antalet elever, medan barnförlamnings-

eller andra förlamningsföljder dominerade vid vanföreanstalterna.

Särskilt många barnförlamningstall, 85 av 115 elever, fanns

vid Stoekholmsanstaltens båda skolhem.

Enligt en av anstaltsledningarna under vårterminen 1953 företagen undersökning

skulle nära 20 procent eller 18 av 97 intagna barn kunna gå i

vanlig folkskola med hänsyn till deras fysiska och psykiska samt sociala

status. Andelen sådana barn varierade från 33 procent i Hälsingborg till

10 procent i Härnösand, vilket väsentligen torde kunna förklaras av oenhetliga

bedömningsnormer. Vid folkskolans högre avdelning på vanföreanstalten

i Stockholm utgjorde motsvarande antal elever knappt 10 procent.

Vid Eugeniahemmet ansågs alla på skolhemmet intagna barn kräva omhändertagande

därstädes på grund av sin fysiska, psykiska eller sociala

5_Bihang till riksdagens protokoll 11)55. 1 saml. Nr 135

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

status. Enligt utredningsmannen torde man vid Eugeniahemmet tillämpa

väsentligt strängare regler för intagning av skolbarn.

Endast Eugeniahemmet har Särskilda hjälpklassavdelningar, men hjälpldassmässiga

barn förekommer även vid vanföreanstalternas skolhem och

andelen sådana barn har stigit från 16,2 procent läsåret 1943—44 till 28,6

procent läsåret 1950—51. På grund av skolhemmens svårighet att tillgodose

dessa barns undervisningsbehov och för att undvika det hinder, de inneburit

för de normalbegåvade barnens undervisning, har man enligt SVCK

i viss utsträckning utskrivit »sämre begåvade elever» och remitterat dem

till skoldistrikt i hemorten, där de på grund av sin vanförhet understundom

varit förhindrade bevista vanlig skola och hänvisade till en synnerligen

bristfällig undervisning i hemmen.

I fråga om elevernas ekonomiska förhållanden erinras, att undervisning

samt kost och logi lämnas mot en avgift per dag av 50 öre i vanföreanstalts

skolhem och 1 kr. i Eugeniahemmets skolhem. För avgiften svarar eleven

eller den för honom försörj ningspliktige eller vederbörande hemortskommun,

som även har att svara för elevens klädesutrustning m. m. Eleverna

i folkskolans högre avdelning åtnjuter av statsmedel särskilda fickpengar,

vilka utgöra 6 kr. per månad under andra läsåret samt 10 kr. per månad

under efterföljande läsår. Eleverna erhåller också tandvård. För samtliga

skolhem torde i regel gälla, att halva tandvårdskostnaden debiteras den

för eleven betalningsansvarige, medan den andra hälften bestrides av anstaltens

driftmedel. Beträffande resebidragen har redogörelse lämnats i den

inledande allmänna översikten.

SVCK har anhållit om utredningsmannens medverkan för erhållande av

ej behovsprövade bidrag till resekostnader för barn och vårdare vid resa

till och från skolhemmen. Av inhämtade uppgifter framgår, att av 268

elever 22 hade resekostnader under 3 kr., varför statsbidrag av denna anledning

ej utgått, samt att med hänsyn till gällande behovsprövning 162

elever erhållit resebidrag, medan 84 ej fått sådant bidrag.

Av utredningen har lämnats vissa uppgifter om personalförhållandena

vid vanföreanstalternas skolhem. Härutinnan torde få hänvisas till betänkandet.

I fråga om driftkostnaderna och dessas finansiering framhåller utredningsmannen

beträffande vanföreanstalterna, att de totala driftutgifterna

under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppgick till sammanlagt 1 148 286

kr. Härav täcktes inte mindre än 90 procent eller 1 035 255 kr. genom bidrag

från staten, fördelande sig med 665 668 kr. på fyllnadsbidrag och

369 587 kr. på särskilda statsbidrag. I fråga om statsbidragsgrunderna har

en redogörelse lämnats i den inledande översikten. Dagkostnaden utgjorde:

för Härnösandsanstalten kr. 18:26, för Stockholmsanstaltens skolhem på

Lidingö kr. 17:76, för Hälsingborgsanstaltens skolhem kr. 16:87 och för

folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten kr. 16:82. För den

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

närmare analys av de ekonomiska förhållandena, vilken företagits av utredningen

torde få hänvisas till betänkandet. Vad angår Eugeniahemmet

upplyser utredningsmannen att dagkostnaden för perioden 1 januari 1951

—30 juni 1952 uppgick till kr. 14: 50.

Tidigare reformförslag

Utredningen lämnar i huvudsak följande redogörelse för tidigare reformförslag

berörande skolundervisningen.

Ortoped- och vanförevårds sakkunniga avstod från att närmare behandla

frågan om skolundervisningen under hänvisning till att SVCK tillsatt en

särskild kommitté — den s. k. skolkommittén — med uppdrag att framlägga

förslag om effektivisering av vanförevårdens folkskoleverksamhet

och därmed sammanhängande problem.

SVCK.s skolkommitté avgav sitt betänkande i berörda fråga år 1950.

Kommittén utgick ifrån att vanföreanstalterna i stort sett komnie att bibehålla

sina hittillsvarande uppgifter i fråga om att sörja för vanföra skolpliktigas

vård, undervisning och fostran samt att skolplikten komnie att

omfatta 9 år liksom för övriga skolpliktiga enligt av Kungl. Maj :t framlagt

förslag. Kommittén preciserade sin målsättning sålunda, att en differentiering

borde göras av elevmaterialet med en uppdelning i normalklasser,

hjälpklasser, klasser för vanföra bildbara sinnesslöa samt klasser för

höggradigt spastiska barn, att möjlighet borde givas vanföra barn till fortsatt

teoretisk utbildning utöver folkskolan och utökad praktisk utbildning

på folkskolans högre stadium samt att vissa vanföra barn i förskoleåldern

skulle kunna omhändertagas för vård och uppfostran.

Enligt kommittén borde man i första hand bereda även vanföra barn

undervisning i hemorten, och eventuellt borde man överväga statsbidrag

till skolskjutsar i större utsträckning än för vanliga skolpliktiga barn. Även

om så skedde, komnie dock behovet av internatskola i stor utsträckning att

kvarstå, även om någon generell ökning av platsantalet vid skolhemmen

tills vidare icke borde göras. Nybyggnad borde emellertid ske för att tillgodose

det uppenbara behovet av platser för höggradigt spastiska barn, för

hjälpklassbarn och för vanföra bildbara sinnesslöa barn. Det vore synnerligen

viktigt, att samtliga skolhem finge möjlighet att överföra hjälpklassmässiga

barn till central skola, exempelvis till Eugeniahemmet, därest detta

hem inom huvudanstalten befriades från omvårdnaden av bildbara sinnesslöa

och svårt spastiska barn.

Redan under sjunde skolåret borde praktiska ämnen införas i stor utsträckning,

och under ett frivilligt åttonde skolår borde dessa ämnen ytterligare

utökas och det praktiska arbetet alltmera ges formen av yrkesprövning

och förberedande yrkesutbildning, varvid anstalternas verkstäder med

vissa utvidgningar kunde utnyttjas.

Den nuvarande högre folkskoleavdelningen i Stockholm borde så småningom

ombildas till en 4-årig realskola med 50 platser, försedd med muntlig

undervisning och korrespondensundervisning. Ett begränsat antal begåvade

elever borde även såsom nu få möjlighet att fullfölja studierna till

studentexamen.

Tillgängliga platser borde främst reserveras för de mest vårdbehövande,

varför skoldistrikten genom av skolöverstyrelsen tillhandahållna blanketter

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

läggas att redovisa sitt platsbehov. Blanketterna skulle förslagsvis

insändas till SVCK:s kansli, där en bearbetning av materialet borde ske

och uppgifterna vidarebefordras till resp. anstalter.

Enligt kommittén skulle särskild läraravdelning få inrättas eller delning

på flera avdelningar få ske när antalet lärjungar uppginge till visst angivet

antal. Vid Eugeniahemmet, som enligt förslaget för framtiden i hög grad

bleve vanförevårdens specialskola, komme läraravdelningarnas antal att

bli så stort, att det berättigade till införande av en överlärarbefattning.

Remissyttrandena över skolkommitténs betänkande från vanförevårdsföreningarna

och sällskapet Eugeniahemmet samt de vanföras riksförbund

och svenska ortopedföreningen var i stort sett tillstyrkande. Även skolöverstyrelsen

anslöt sig i stort sett till förslaget, likväl med vissa väsentliga

modifikationer.

Skolöverstyrelsen föreslog, att utöver statsbidrag till skolskjutsar även

statsbidrag i av ortoped- och vanförevårdssakkunniga föreslagen omfattning

skulle utgå till anskaffande av fortskaffningsmedel, som kunde underlätta

för vanföra att besöka skola i hemorten. Vidare borde skolhemmens

barn få åtnjuta samma förmåner, som staten tillerkände andra handikappade

skolpliktiga barn genom fria resor till och från skolan vid terminens

början och slut. Enligt överstyrelsen vore det icke önskvärt med

en fullständig centralisering av hjälpklassundervisningen för de vanföra

barnen till Eugeniahemmet. Lämpligare vore att man vid behov ordnade

hjälpklassavdelningar vid vanförevårdens skolhem, även om skolformen

måste vara B-typ. En hjälpskola av något större omfattning borde dock vara

förlagd till Eugeniahemmet, dit barnen borde sändas i de fall, då lokala

förutsättningar för anordnande av hjälpundervisning saknades.

Beträffande anmälningsförfarandet föreslog överstyrelsen i förenklingssyfte,

att i gällande författningar borde föreskrivas skyldighet för skoldistrikten

att varje år till överstyrelsen eller förslagsvis SVCK insända uppgiftet

angående förekomsten av vanföra skolpliktiga barn. Överstvrelsen

förutsatte, att SVCK årligen till överstyrelsen insände nödiga statistiska

uppgifter rörande förekomsten m. m. av vanför skolplikt^ ungdom. I likhet

med vad gällde anmälan av döva och blinda barn borde det åligga pastorsämbetena

att till folkskolestyrelserna (skolråden) anmäla vanföra

barn i församlingen. Det vore också önskvärt, att läkare, distriktssköterskor

samt barnmorskor årligen ingåve rapport till provinsialläkaren rörande

föiekomsten av vanföra barn i åldern 0—7 år. Rapporterna borde sedan via

förste provinsialläkarna resp. förste stadsläkarna insändas till SVCK:s

kansli. I fråga om av kommittén berörd bristande redovisning från vanföreanstalternas

sida till skoldistrikten av omhändertagna vanföra barn

framhöll skolöverstyrelsen, att dylik anmälan borde vara obligatorisk och

årligen återkommande.

\ ad kommittén förordat om rätt för vanföreanstalterna att anlita sakkunskap

för bedömning av elevernas studiemöjligheter och uppfostringsproblem

borde till en del kunna förverkligas genom utnyttjande av de rådgivningsbyråer

i uppfostringsfrågor, som redan förefunnes eller komme

att upprättas. Då elevernas handikapp ofta försvårade resor till rådgivningsbyråernas

mottagningar, borde om möjligt läkare från rådgivningsbyråerna

ha mottagningar på vanföreanstalternas skolhem.

Den år 1951 av vanföreanstalten i Göteborg verkställda utredningen

rörande förekomsten av vanföra barn i skolpliktig ålder inom anstaltens

opaginerad Kontrollera mot PDF

09

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

upptagningsområde ansågs giva vid handen, att ett visst behov föielåge av

ett skolhem även för sagda upptagningsområde. Ett skolhem ansågs emellertid

ej kunna komma till stånd inom den närmaste tiden. Bl. a. borde

emellertid statsbidragsmöjligheterna för ordnandet av skolskjutsar ökas,

och de statliga och kommunala bidragen för eu elfektiviserad hemundervisning

förbättras. Vakanta platser på skolhemmen måste utnyttjas, och

anmälningsplikt för vanföra barn i skolplikt^ ålder borde införas.

I betänkandet redovisas också en till Konungen ställd framställning år

1950 från vanförevårdsföreningen i Stockholm rörande inrättande av realskola

vid Stockholmsanstalten. Skolan skulle få formen av enskild realskola,

till vilken statsbidrag kunde utgå efter de grunder, som gällde för anstaltens

övriga verksamhet. Skolan beräknades omfatta 40 50 lärjungar, fördelade

på 4 årsklasser. I remissyttrande tillstyrkte skolöverstyrelsen framställningen

samt föreslog, att realskolan skulle ställas under dess inseende.

Statskontoret däremot avstyrkte bifall till framställningen och framhöll

att högst avsevärda utgifter skulle drabba statsverket för skolan, då antalet

elever°i varje klass beräknats till endast tolv. Utredningen i frågan ansågs

dessutom alltför knapphändig, och statskontoret utgick vidare från att skolverksamheten

vid vanföreanstalterna komnie att upptagas till behandling

av 1951 års vanförevårdsutredning, varför framställningen icke borde föranleda

ändring av rådande förhållanden.

Utredningens synpunkter och förslag

Vid bedömandet om ett vanfört barn med speciella anpassningssvårigheter

skall omhändertagas i särskola eller ej bör en restriktiv hållning intagas.

Varje rimlig åtgärd bör tillvaratagas, som syftar till att låta barnen

kvarstanna i sina hem och gå i vanliga skolor tillsammans med andra barn.

Sedan vården på ortopedisk klinik avslutats torde, bortsett från ortopedisk

tillsyn och behandling, vilken i regel kan tillgodoses polikliniskt, barnet i

vanliga fall kunna erhålla personlig skötsel och passning i sitt eget hem

eventuellt i samband med en utbyggd bemvårdarinneverksamhet och deltaga

i vanlig skolundervisning. Därest erforderlig ortopedisk tillsyn och

behandling icke kan ske genom hemmets försorg, bör denna kunna tillgodoses

genom folkskolans förmedling.

I fråga om åtgärder från samhällets sida för att underlätta det vanföra

barnets vistelse i det egna hemmet erinrar utredningen om kommunikationsväsendets

utveckling och de skolskjutsar, som anordnats genom samhällets

försorg. I större utsträckning än förut bör emellertid skollokaler

och trafikmedel utformas med tanke på de vanföra. Av betydelse är sålunda,

att en eller några skollokaler för vinnande av erfarenhet utformas

på sådant sätt att vanföra barn i rullstol kan bereda sig tillträde dit. Även

de förekommande skolhemmen för läroverksungdom borde kunna utnyttjas

för vanföra lärjungar.

Utöver de statsbidrag, som i vanlig ordning utgår till skolskjutsar, bör

också, enligt vad närmare utvecklas i avsnittet om ortopediska och tekniska

hjälpmedel, utgå statsbidrag till anskaffande av fortskaffningsmedel för

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

vanföra med i vart fall fyra femtedelar av totalkostnaden. Vidare bör det

åvila vederbörande skolmyndighet att i fråga om ett vanfört barn, som kan

gå i vanlig skola, därest transporten till och från skolan underlättas, tillse,

att dylik hjälp lämnas med rätt för kommunen att för därav betingad kostnad

åtnjuta statsbidrag efter samma grunder, som för vanliga skolskjutsar.

Yanförevårdens skolväsen måste under alla förhållanden bli ganska ringa

till sin omfattning och kan därför i regel ej givas samma differentiering

och rationella organisation som den allmänna folkskoleundervisningen,

vilket också framgår av alt en lägre skolform kommit till användning vid

hithörande skolor.

Innan man emellertid kan bedöma resultatet av en aktivare insats av samhället

i förordad riktning, är utredningen ej beredd att föreslå en avveckling

av skolhemmen. Å andra sidan kan utredningen — inte minst med

tanke pa de \ akanta platserna vid skolhemmen — ej heller förorda någon

utökning av skolhemmens platser eller en mera långsiktig, kostnadskrävande

upprustning av dessa. Platsbehovet är dessutom svårt att fixera och

kan påveikas av medicinens framsteg, en effektiviserad eftervård vid barnförlamning

samt tekniskt mera fulländade ortopediska hjälpmedel, vilka

kan minska invaliditetens följder. En önskvärd samhällsutveckling, som

leder till ökade möjligheter för vanföra barn att deltaga i vanlig skolundervisning

och en mera restriktiv inställning till barnens skiljande från deras

egna hem, påverkar också platsbehovet.

I fråga om redovisningen av skolpliktiga vanföra barn m. in. ansluter sig

utredningen i stort sett till den uppfattning, som SVCKrs skolkommitté

och skolöverstyrelsen framfört, dock med den modifikationen, att statlig

myndighet och ej SVCK torde böra fungera som central instans på området.

I gällande författning bör föreskrivas skyldighet för skoldistrikten att

varje år till skolöverstyrelsen insända uppgifter angående förekomsten

av vanföra skolpliktiga barn, som ej ansetts kunna besöka skola i hemorten.

Vederbörande vanföreanstalt och Eugeniahemmet bör dels till skoldistrikten

lämna uppgift om vid skolhem omhändertaget barn från vederbörande

distrikt, dels ock till skolöverstyrelsen lämna rapport om lediga

platser och eventuella väntelistor. På skolöverstyrelsen bör det ankomma

att med ledning av infordrad utredning i sista hand avgöra frågan, om intagning

på skolhem är påkallad eller kan undvikas, därest viss annan förberörd

åtgärd vidtages, som kan underlätta barnets kvarstannande i hemmet,

ävensom särskilt övervaka, att klientelet fördelas på ett ur undervisningens

synpunkt lämpligt sätt mellan de olika skolhemmen och att platserna

utnyttjas effektivt. Att en ledande och direktivgivande funktion på

förevarande område tilldelas skolöverstyrelsen synes nödvändigt för att

få tdl stånd en erforderlig samordning mellan de vanliga skolorna och

de särskilda skolhemmen liksom de sistnämnda sinsemellan.

Om en särskild skolhemsorganisation bör finnas i framtiden, bör den

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

så långt möjligt frigöras från nuvarande samband med vanföreanstalterna

i deras blivande egenskap av arbetsvårdsinstitut, enär en sammankoppling

av så skilda, under olika centrala myndigheter sorterande verksamhetsgrenar,

i och för sig torde få anses mindre lycklig. Vidare bör ifrågavarande ensartade

skolhemsverksamhet i görligaste mån koncentreras under så enhetlig

lokal ledning som möjligt, för att man därigenom skall kunna vinna

ökade möjligheter att rationalisera och effektivisera undervisningen samt

tillgodose behovet av hjälpklassundervisning, vilket måste anses praktiskt

taget omöjligt vid nuvarande små, i förhållande till varandra fristående

skolhem.

Utredningen föreslår sålunda, att man överför det till Stockholmsanstalten

hörande skolhemmet på Lidingö till Eugeniahemmets regi. Därest

så sker, ernår man, utan att ett alltför stort internat behöver tillskapas,

vid båda skolhemmen en möjlighet till ökad differentiering och man torde

kunna utan total ökning av läraravdelningarna minska den omfattning, i

vilken samläsning mellan olika klasser f. n. måste ske. Det är då också natuiligt,

att Eugeniahemmet erhåller den av skolkommittén förordade överläiaitjänsten,

vilket skulle giva en önskvärd ökad stadga åt skolundervisningen

för vanföra och spastiska barn.

Att man anordnar praktisk undervisning, viss yrkesprövning och förberedande

yrkesutbildning under ett 7 :e och 8:e skolår vid vanföreanstalterna

efter skolkommitténs riktlinjer synes i och för sig riktigt. Då man

emellertid ännu icke kan anses ha tillfredsställande prövat sådan undervisning

vid vanliga skolor, finner utredningen, att man tills vidare böi

bibehålla det vid Stockholmsanstalten nu rådande provisoriet med folkskolans

högre avdelning.

Till förslaget att vid Stockholmsanstalten anordna en enskild realskola

och gymnasieundervisning är utredningsmannen än mera tveksam av

såväl principiella som praktiska skäl. Hittills synes icke vid något tillfälle

samtliga tillgängliga 62 platser ha varit besatta och några av eleverna har

deltagit i undervisningen vid Solna läroverk. Innan särskilda åtgärdei

vidtages, bör klarläggas, att erforderligt antal elever verkligen är i uppenbart

behov av och lämpligen bör hänvisas till ifrågasatt undervisning vid

särskola samt att en ifrågasatt omorganisation liksom nuvarande provisorium

med folkskolans högre avdelning icke genom sitt ianspråktagande

av vissa lokaler i huvudanstalten kommer att förhindra en vid det planerade

arbetsvårdsinstitutet än angelägnare utvidgad verksamhet. Det blir

här fråga om mycket små klasser och orimligt höga kostnader för statsverket.

Det synes icke uteslutet, att man annorledes än vid särskola på här

föreslaget sätt genom korrespondensundervisning kan föra verkligt begåvade

vanföra elever fram till studiemålet.

När det slutligen gäller finansieringen av vanförevårdens skolväsen, finner

utredningen naturligt, att de vanföra barnens föräldrar bör erlägga

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

skälig avgift för barnens kost och logi vid skolhem. Med beaktande av rådande

kostnadsläge och gällande rätt till barnbidrag föreslås en höjning

av avgiften från 50 öre till i vart fall kr. 2: 50 per dag och barn. I likhet

med vad gäller vid vanliga folkskolor bör själva undervisningen ävensom

erforderlig undervisningsmateriel vara kostnadsfri för den enskilde. På

samma sätt som för andra grupper handikappade barn bör staten vidare

utan ekonomisk behovsprövning svara för barns jämte eventuellt erforderliga

vårdares resekostnader mellan skolan och det egna hemmet. Någon

anledning att i detta sammanhang bibehålla en skyldighet för den enskilde

att själv svara för 3 kr. av berörda resekostnad synes icke föreligga.

Remissyttranden

De olika förslag rörande skolundervisningens ordnande för vanföra, som

utbildningen framlagt, har i allmänhet biträtts av remissmyndigheterna.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller emellertid, att en verklig generalplan

saknas för vården och undervisningen av de vanföra och de invalidiserade

barnen.

Remissinstanserna har genomgående anslutit sig till utredningens uppfattning,

att de skolpliktiga vanföra barnen i största möjliga utsträckning

bör beredas möjlighet att deltaga i den allmänna folkskoleundervisningen,

medan vanfö revår dens skolhem bör avse endast sådana

barn som på grund av svår invaliditet måste vistas i

interna t. Enligt barnläkarförbundet bör det ej förekomma att från skolhemmen

utestänga vanföra med t. ex. krampanfall. Medicinska fakulteten

i Lund samt Malmöhus och Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott

har under hänvisning till att även i framtiden skolinternat måste

användas för vissa grupper vanföra barn framhållit, att för lindriga och

medelsvåra fall ett särskilt skolhem torde böra inrättas i anslutning till

varje centrallasarett, medan statliga skolhem borde upprättas endast för

de svåraste fallen. Centrallasaretten har tillgång till all behövlig specialundersökning

och vård, och barnen kommer på detta sätt att kunna vistas

närmare sina hem.

Beträffande de förslag, utredningen framlagt för att underlätta de vanföra

barnens vanliga skolgång anför centrala sjukvårdsberedningen,

att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att tillse, att lämpliga

anordningar vidtages vid de vanliga skolorna för att möjliggöra de vanföra

barnens skolgång. Stockholms stadsfullmäktige framhåller emellertid, att

kostnaderna för skollokalernas utformning med tanke på de vanföra barnen

torde komma att bliva rätt väsentliga och förutsätter därför, att statsbidrag

kommer att utga för detta ändamål. Fullmäkige erinrar även om, att det

kan innebära en psykisk påfrestning för de vanföra barnen att ständigt

vistas bland friska och rörliga barn.

Stockholms stadsfullmäktige liksom övriga remissinstanser, som yttrat

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:Is proposition nr 135

sig i frågan, tillstyrker vidare förslaget om statsbidrag till anskaffande

av fortskaffningsmedel för vanföra liksom förslaget, att vederbörande

skolmyndighet bör underlätta transporten av vanför

elev till och från skolan, varvid kommunen skulle ha rätt att åtnjuta statsbidrag

enligt de regler, som gäller för vanliga skolskjutsar. Enligt skolöverstyrelsen

bör skolstyrelse dessutom åläggas skyldighet att efter folkskoleinspektörens

prövning anordna enskild undervisning under högst

4 veckotimmar, varvid timlärararvode skulle utgå och statsbidrag beviljas

med hela kostnaden.

I avvaktan på de resultat, som kan utvinnas ur utredningens förslag att

underlätta de vanföra barnens vanliga skolgång, anser skolöverstyrelsen liksom

flera andra remissinstanser, att de nuvarande skolhemmen

ej bör avvecklas men kan ej heller tillstyrka någon utökning

av platsantalet.

Medicinska fakulteten i Uppsala understryker nödvändigheten av en

expertbetonad medicinsk övervakning och behandling av eleverna

inom skolhemmen och i hemorten.

I fråga om undervisningens utformning vid skolhemmen

framhåller bl. a. Stockholmsföreningen, att det inte torde föreligga några

olägenheter i fråga om den individuella värden av att tva klasser undervisas

av en lärare. Med hänsyn till just det ringa antalet torde eleverna vid denna

undervisning erhålla större uppmärksamhet och bätti e individuellt stöd

än i en annan skola.

Det av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet från

skoldistrikten rörande förekomsten av skolp liktiga

vanföra barn m. m. tillstyrkes av skolöverstyrelsen. Enligt Kristianstads

läns landstings förvaltningsutskott m. fl. remissmyndigheter torde

det dock vara mest praktiskt att överlåta avgörandet om intagning på skolhem

åt de lokala skolmyndigheterna. Socialstyrelsen framhåller lämpligheten

av att styrelsen vid sidan av skolöverstyrelsen får inflytande på intagningen.

Medicinalstyrelsen understryker angelägenheten av att endast sådana

personer intages, som är i oavvisligt behov av skolhemmens speciella

omvårdnad. Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att fiågan om intagning

på skolhem väsentligen är en medicinsk fråga, varför den medicinska

expertisens åsikt bör vara utslagsgivande.

Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning, att skolhem soiganisationen

frigöres från sambandet med v a n f ö r e anstalterna

vid dessas omvandling till arbetsvardsinstitut. Styrelsen föi

Östergötlands läns landstings arbetsträningsinstitut uttalar, att skolhemsorganisationen

mera direkt bör underställas skolöverstyrelsen.

I fråga om det till Stockholmsanstalten hörande Lidingöhemmets

överförande i Eugeniahemmets regi har förslaget tillstyrkts

av bl. a. skolöverstyrelsen och sällskapet Eugeniahemmet, med hänsyn till

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

de organisatoriska och undervisningsmässiga fördelar, som kunde ernås

därigenom. Stockholmsföreningen anför, att vid överflyttning till annan

huvudman ersättning bör utgå för av institutets donationer eller eljest

av egna medel bestridda kostnader för hemmets tillkomst och tillbyggnad.

Beträffande folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten

uttalar skolöverstyrelsen, att avdelningen är välskött och utgör

en tillgång för de vanföra eleverna samt att undervisningen givit gott

resultat, varför överstyrelsen intet har att invända mot att skolan får en

mera permanent karaktär. Överstyrelsen erinrar om att organisationsformen

dock kommer att aktualiseras vid enhetsskolans införande. De vanföras

riksorganisation kan ej tillstyrka ett nedläggande av real- och gymnasieundervisningen

vid Norrbackainstitutet. Denna undervisning bör betraktas

som en teoretisk yrkesutbildning. Ett nedläggande skulle innebära

ett steg tillbaka i utvecklingen och komma att innebära, att ett antal studiebegåvade

vanföra berövas dessa utbildningsmöjligheter. Speciellt för

personer bosatta i Norrland skapas stora svårigheter.

I fråga om skolhemmens finansiering avstyrkes förslaget om

höjning av avgifterna vid skolhemmen av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen, medan Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott

och Hallands läns landstings förvaltningsutskott uttalar tveksamhet

i fråga om storleken av den föreslagna höjningen. Medicinalstyrelsen

erinrar om att vistelse på skolhem ävensom andra former av omhändertagande

av psykiskt efterblivna barn i skolåldern, liksom utbildningen vid

de statliga dövstums- och blindskolorna, är helt kostnadsfri, varför anledning

saknas att försätta barn med svårare fysiskt handikapp i sämre situation.

Därest barnbidrag utgår bör anstalten äga tillgodoräkna sig detta enligt

gällande lag om sådant bidrag. Utredningens förslag att resorna för

anstalternas klientel bör bekostas av det allmänna utan behovsprövning,

tillstyrkes av medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Förslaget om att skolöverstyrelsen skall handhava inspektionen

av skolhemmen tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som emellertid framhåller,

att överstyrelsen bör äga att hos vederbörande länsstyrelse påkalla

biträde av barnavårdsassistenten för utförande av den lokala inspektionen.

Socialstyrelsen har ansett, att styrelsen jämte länsstyrelserna bör utöva

hithörande tillsyn liksom vid socialvårdens inrättningar i övrigt. Enligt

stadsfullmäktige i Göteborg bör den lokala skolmyndigheten ha överinseende,

när det gäller undervisningen på ett skolhem, medan skolöverstyrelsen

bör vara central tillsynsmyndighet. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott

uttalar, att även medicinalstyrelsen bör erhålla inspektionsskyldighet

med hänsyn till att det är fråga om ett svårt handikappat

klientel.

Departementschefen

Jag kan helt ansluta mig till den av utredningen framförda uppfattningen,

att även vanföra barn i största möjliga utsträckning bör få kvar
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

stanna i sina hem och gå i vanliga skolor tillsammans med andra barn.

Undervisning vid vanförevårdens skolhem bör endast förekomma för sådana

barn, som på grund av svår invaliditet har avsevärda svårigheter

att förflytta sig och därför lämpligen bör vistas i internat.

Utredningen har framfört flera bealctansvärda synpunkter på frågan om

möjliga åtgärder från samhällets sida för att underlätta ett deltagande i

vanlig undervisning. Enligt min uppfattning torde man likväl icke få

överskatta möjligheterna att t. ex. genom speciell utformning av trafikmedel

och skollokaler underlätta för barnen att bege sig till eller vistas i

vanliga skolor. Anordningar i dylikt syfte för kanske ett ringa fåtal skolbarn

inom ett skoldistrikt torde ofta innebära ekonomiska insatser av

sådan storleksordning, att ett realiserande av projekt i denna riktning

förefaller mycket svårgenomförbart. Vad speciellt angår möjligheten att

anordna skollokaler på sådant sätt, att vanföra barn i rullstol kan bereda

sig tillträde dit, vill jag erinra om att nuvarande studieform med undervisning

i olika klasser och med särskilda klassrum för vissa studieämnen

torde göra det mycket svårt att utan orimliga kostnader realisera utredningens

tankegångar i denna del. När det gäller mindre skolor torde emellertid

möjligheterna att anpassa lokalerna till de vanföra barnens behov

vara större, och varje åtgärd för att underlätta skolgången genom anordningar

inom skollokalerna bör givetvis prövas.

Liksom utredningen hyser jag även den meningen, att transporten till

och från skolan i görligaste mån bör underlättas. I den mån de vanliga

skolskjutsarna ej kan komma till användning i detta sammanhang, bör

man pröva, huruvida icke de nu utgående statsbidragen till kommunerna

för anordnande av skolskjutsar kan utvidgas att avse även sådana fall,

där kommunerna bestrider kostnaderna för skoltransporten av vanföra

barn. Jag vill erinra om att enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag

för anordnande av skolskjutsar (K.K. 30. 6. 1947) en av förutsättningarna

för statsbidrag är, att genom anordnande av skolskjuts besparingar

i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstår. Ur statsfinansiell

synpunkt är det uppenbarligen fördelaktigare, om skolgången

i vanliga skolor på detta sätt underlättas än att det allmänna bekostar

internatvistelsen vid vanförevårdens skolhem. I den mån det är fråga om

sådana kortare vägsträckor från hem till skola, att de allmänna reglerna

om statsbidrag till skolskjutsar ej är tillämpliga, innebär detta också, att

de nu ifrågasatta statsbidragen i det enskilda fallet relativt sett måste bli

av mindre omfattning än för vanliga skolskjutsar, .lag anser mig därför

i princip böra biträda utredningens förslag om statligt stöd i detta avseende.

Emellertid torde det icke på grundval av föreliggande material

vara möjligt att i detalj taga ställning till hithörande frågor, och det bör

därför ankomma på skolöverstyrelsen att, före ett slutligt ställningstagande,

framlägga konkreta förslag i detta hänseende.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Även förslaget, att statsbidrag skall lämnas till anskaffande av fortskaffningsmedel,

är säkerligen ägnat att underlätta för det vanföra barnet att

vistas i sitt eget hem och deltaga i vanlig undervisning. Denna fråga sammanhänger

emellertid med frågan om statsbidrag till ortopediska hjälpmedel

över huvud taget, och jag avser att i det följande upptaga hithörande

frågor i ett sammanhang.

Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang i sitt remissyttrande föreslagit,

att skolstyrelse bör åligga att efter folkskoleinspektörens prövning

anordna enskild undervisning under högst 4 veckotimmar för skolplikt^

vanför elev, som annars icke skulle kunna åtnjuta undervisning. Statsbidrag

skulle härvid utgå med hela kostnaden. Jag är emellertid ej beredd

att tillstyrka detta förslag framförallt därför, att en sådan kortvarig undervisning

uppenbarligen icke kan ersätta vare sig den vanliga skolundervisningen

eller undervisningen vid vanförevårdens skolhem. Även om förslaget

tillgodoser önskemålet om barnets kvarstannande i hemmet, måste undervisnings-

och utbildningsfrågan i detta sammanhang tillmätas avgörande

betydelse.

I likhet med utredningen och skolöverstyrelsen finner jag det f. n. ej

vara möjligt att taga ställning till frågan om en avveckling av vanförevårdens

skolhem eller en minskning av platsantalet. Resultatet av de åtgärder,

som föreslagits i syfte att främja de vanföras deltagande i den

vanliga skolundervisningen, bör först avvaktas, innan hithörande frågor

upptages till närmare behandling.

I princip ansluter jag mig vidare till utredningens förslag om redovisnings-

och anmälningsförfarandet beträffande vanföra barn. För att få

till stånd en central överblick över frågor, som rör intagning vid vanförevårdens

skolhem, och för att uppnå en rationell samordning mellan skolhemmen

och de vanliga skolorna torde det vara nödvändigt, att en central

funktion på detta område tilldelas skolöverstyrelsen. Emellertid vill jag

understryka, att skolöverstyrelsen noggrant bör överväga i vilken utsträckning

hithörande uppgifter kan decentraliseras och handläggas av anstalternas

skolledningar och de lokala skolmyndigheterna. Med anledning av

uttalanden av ett par remissinstanser vill jag endast uttala, att jag betraktar

det som självklart, att medicinsk expertis anlitas i frågor, som

gäller intagning på vanförevårdens skolhem.

De av utredningen gjorda uttalandena om ett frigörande av skolhemsorganisationen

från de till kvalificerade yrkesskolor ombildade vanföreanstalterna

förefaller mig principiellt riktiga. Det framgår emellertid ej,

hur utredningen med denna utgångspunkt i fortsättningen tänkt sig skolhemsorganisationen

utformad vid de anstalter, där skolhem även i fortsättningen

kommer att finnas. Det förefaller knappast tänkbart, att en

omorganisation i detta avseende f. n. skulle kunna drivas så långt, att ett

frigörande även från anstalternas ekonomiska förvaltning skulle kunna

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 135

genomföras. Hithörande frågor torde emellertid på grundval av det i utredningen

redovisade materialet om skolhemsorganisationen få upptagas

till närmare prövning av skolöverstyrelsen i samråd med vederbörande

anstaltsledningar. Det förslag, som utredningen i detta sammanhang framlägger

om ett överförande av Stockholmsanstaltens skolhem på Lidingö

till Eugeniahemmets regi, synes innebära praktiska och organisatoriska

fördelar och jag kan, i likhet med berörda remissinstanser, biträda detsamma.

Då såsom Stockholmsföreningen påpekat frågan om gottgörelse

för vissa i hemmet nedlagda donationsmedel in. m. bör prövas och detta

om möjligt bör ske före överföringen torde denna böra uppskjutas något,

förslagsvis till den 1 juli 195G.

Utredningens förslag att vid Stockholmsanstalten tillsvidare bibehålla

folkskolornas högre avdelning föranleder ingen erinran från min sida,

liksom ej heller utredningens uttalanden angående ett i annat sammanhang

framlagt förslag att anordna en enskild realskola och gymnasieundervisning

vid anstalten. Nuvarande utformning av undervisningen,

som bereder möjlighet för begåvade vanföra elever att bedriva studier för

avläggande av real- och studentexamen, torde tills vidare få bibehållas i

avvaktan på de erfarenheter, som kan vinnas angående vanföreanstaltens

verksamhet efter dess ombildning. Utvecklingen vid dessa yrkesskolor kan

medföra, att skolhemsorganisationen i dess nuvarande utformning måste

tagas upp till förnyad prövning. I samband därmed torde också ett bl. a.

av medicinska fakulteten i Lund framfört förslag om inrättande av skolhem

vid centrallasaretten få upptagas till närmare övervägande.

Vid prövning av utredningens förslag om en höjning av avgifterna vid

skolhemmen har jag funnit det skäligt, att de vanföras föräldrar erlägger

viss avgift för barnens kost och logi vid skolhemmen. Med hänsyn till att

det här är fråga om handikappade barn anser jag emellertid, att någon

höjning av nuvarande avgift av 50 öre icke bör ske vid vanföreanstalternas

skolhem. I överensstämmelse härmed bör avgiften vid Eugeniahemmets

skolhem, vilken nu utgår med 1 krona, sänkas till 50 öre per barn

och dag. Däremot vill jag biträda utredningens förslag att staten, liksom

när det gäller andra handikappade barn, utan behovsprövning helt svarar

för barnens och eventuellt erforderliga vårdares resekostnader mellan

skolan och det egna hemmet. De nu föreslagna ändringarna torde böra

träda i kraft den 1 juli 1956.

Vad slutligen den centrala ledningen och tillsynen över skolhemsorganisationen

angår, förordar jag, att den tilldelas skolöverstyrelsen, som vid

behov bör äga att hos vederbörande länsstyrelse påkalla biträde av barnavårdsassistent

för fullgörande av den lokala inspektionen. Jag förutsätter

emellertid, att med hänsyn till skolhemmens speciella karaktär ett intimt

samarbete kommer till stånd med såväl socialstyrelsen som medicinalstyrelsen.

Tillsynsmyndigheten bör också tillse, alt behövlig medicinsk

övervakning och behandling kommer till stånd av de vanföra skolbarnen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Vård- och arbetshemsverksamheten

Allmän översikt

\ ård- och arbetshem, också benämnda asyler, för omhändertagande av

höggradigt vanföra har enligt utredningen inrättats vid Eugeniahemmet

samt vid vanföreanstalterna i Stockholm och Hälsingborg. Hemmen har

mycket blygsam omfattning och antalet platser i hela riket uppgår endast

till ett 70-tal. Nya hemmet vid Eugeniahemmet och Österhemmet samt

Manliga arbetshemmet vid vanföreanstalten i Hälsingborg har närmast vårdhemskaraktär.

Stockholmsanstaltens arbetshem, Norrbackagården i Säter,

har avsetts att fungera som ett övergångshem för sådana svårt vanföra, som

efter erhållen yrkesutbildning krävt en viss tids arbetsträning och tillvänjning

före sitt inträde i normalt samhälls- och arbetsliv, men trots detta

har också detta hem fått en viss prägel av asyl- eller vårdhem.

I fråga om beläggningsförhållanden m. m. vid hemmen lämnar utredningen

bl. a. följande upplysningar.

Hemmen har i stort sett varit kontinuerligt belagda. Enligt en undersökning,

som avser förhållandena den 1 januari 1952, hade av Norrbackagårdens

22 interner halva antalet vistats på hemmet praktiskt taget sedan

det inrättades för ett 10-tal år sedan, och endast ett par interner har intagits

under senare år. De flesta internerna var mellan 20 och 40 år gamla.

Under årens lopp har ett 60-tal interner utskrivits från hemmet, varav 5

intagits på kronikeranstalt eller sinnessjukhus, medan de övriga i stort sett

kurmat återgå till arbetslivet. En del av internerna har erhållit fortsatt utbildning.

Klientelet är övervägande barnförlamningsfall och till någon del

reumatiker eller spastiker. Vid Hälsingborgshemmen var den yngste internen

20 år och intagen år 1950 och den äldste 84 år och intagen för ett 40-tal

år sedan. 4 interner hade vistats på hemmet i mer än 20 år. Endast 5 av de

32 internerna hade vistats där kortare tid än 5 år. Vid Nya hemmet hade

ingen intern varit intagen kortare tid än 26 år och 4 interner hade vistats

där i mer än 50 år. Åldern varierade från 30 till 65 år.

Spridningen av internerna på de olika länen och städerna var under

perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 påfallande jämn med undantag av

Nya hemmet, där 15 av de 25 internerna tillhörde Stockholms stad eller län.

Vid Norrbackagården är praktiskt taget samtliga interner sysselsatta

med metallarbeten, skomakeri, sömnad, vävning, halm- eller borstbinderi

m. m. Anstaltsledningen svarar för försäljningen av arbetena. Vid Hälsingborgshemmen

och Nya hemmet ater har klientelets arbete närmast karaktären

av sysselsättnings- eller arbetsterapi.

Vid Norrbackagården uppbär internerna själva i princip hälften av den

beräknade arbetskostnaden för utförda arbeten, medan anstalten behåller

den andra hälften såsom ersättning för administrationskostnader m. m. Interner,

som biträder med sysslor vid själva anstalten, erhåller flitpengar.

Även om både arbetsförmågan och inkomsten på det hela taget får betraktas

som ringa, har dock några interner haft full yrkesfärdighet och

borde ha kunnat finna sin försörjning i öppna marknaden.

Beträffande personalförhållandena framhåller utredningen, att den 31

december 1952 vid Stockholmsanstaltens arbetshem fanns 7, vid Hälsing
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

borgsanstaltens arbetshem 11% och vid Eugeniahemmets asyl 6 befattningar.

I relation till de vid resp. hem befintliga platserna innebär detta

för samtliga hem cirka 3 platser per befattning.

Under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppgick driftutgifterna

vid vanföreanstalternas arbetshem till 356 676 kr., varav 285 804 kr. eller

80 % täcktes genom bidrag från staten. Av sistnämnda belopp utgjorde

83 790 kr. fasta statsbidrag och 202 014 kr. fyllnadsbidrag. En redogörelse

för statsbidragsgrunderna har lämnats i den inledande översikten. Avgifterna

av kommuner och enskilda uppgick till sammanlagt 14 316 kr. Den dagavgift,

som uttages av intern, har begränsats till endast 50 öre. Vid Stockholmsanstaltens

arbetshem hänför sig en relativt betydande del, eller omkring

40 000 kr., av inkomsterna till försäljningen av de vid hemmet tillverkade

produkterna. På grund av den produktiva verksamhet, som bedrives

vid Stockholmshemmet, har de genomsnittliga kostnaderna varit högre

än vid Hälsingborgsanstalterna. Å andra sidan har denna verksamhet bidragit

till att minska behovet av statsbidrag.

Tidigare reformförslag

Statens sjukvårdskommitté av år 1929 framhöll, att för sådana vanföra,

vilkas tillvaro och skötsel kunde upphjälpas och underlättas genom t. ex.

mera komplicerade bandage och vilka genom en väl genomförd arbetsledning,

arbetsträning och arbetsförmedling kunde beredas vissa möjligheter

till sysselsättning, vore en fortsatt vård i nära anslutning till en vanföreanstalt

av stor betydelse, bl. a. för lättande av elevbelastningen vid yrkesskolorna.

Då behovet av asylplatser vore svårt att uppskatta, rekommenderade

kommittén, att till de vanföreanstalter, som saknade asylhem, försöksvis

anslötes ett dylikt hem av den storlek, att en skolad sköterska

kunde ansvara för vården därstädes. Det allmänna borde ingripa stödjande

i ekonomiskt avseende och det ansåges i övrigt lämpligt, att de föreningar,

som svarade för vanf öreanstalterna, jämväl toge asylfrågan om hand. —

På grundval av sjukvårdskommitténs betänkande fattade riksdagen beslut

om införande av statligt driftbidrag till arbetshemmen.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga ansåg, att vård- och arbetshemmen

kunde fylla ett behov för höggradigt vanföra, som ej lämpligen kunde

utbildas på vanföreanstalternas yrkesskolor. På dylika hem kunde också

behovet av speciella byggnadstekniska anordningar tillgodoses, men hemmen

borde ej ges karaktären av permanent uppehållsort för dessa vanföra.

Några skäl till utbyggnad av institutionerna ansågs ej föreligga, bortsett

från att ett särskilt hem för höggradiga spastiker borde anordnas under

ledning av sällskapet Eugeniahemmet. Av remissinstanserna ifrågasatte

medicinalstyrelsen, om ej hemmen i stor utsträckning borde frikopplas

från vanföreanstalterna och deras klientel inordnas under kronikervården,

medan hemmen borde bibehållas för det klientel, där vid särskilt omhändertagande

en relativt högvärdig arbetsinsats kunde uppnås. Vanförevårdsföreningen

i Göteborg ifrågasatte en utbyggnad av hemmen, då det uppenbarligen

existerade ett icke täckt behov. De vanföras riksförbund framhöll,

att även andra organisationer än vanförevårdsföreningarna borde kunna få

statsbidrag till verksamhet av denna typ. I anslutning till SVCK:s under
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungi. Maj:ts proposition nr 135

sökning år 1953 rörande förekomsten av vanföra med behov av intagning

på arbetshem framhöll SVCK, att man kunde utgå ifrån att höggradigt vanföra

i åldern upp till 50 år, vilka bibehållit viss arbetsförmåga och ej erfordrade

kontinuerlig medicinsk vård, i allmänhet icke borde intagas på

vare sig kronikerhem eller ålderdomshem. För de kategorier vanföra, som

ej lämpligen kunde bosätta sig ute i samhället, fyllde vanförevårdens arbetshem

vissa uppgifter. SVCK var emellertid ej beredd att förorda någon större

utvidgning av arbetshemsverksamheten.

Utredningens synpunkter och förslag

Enligt utredningen synes knappast något av arbetshemmen kunna sägas

helt fylla statsbidragsbestämmelsernas krav på att där skall meddelas undervisning

för höjande av de vanföras arbetsförmåga. Hemmen har i stället

blivit mer eller mindre varaktiga tillflyktsorter för en liten grupp vanföra,

som man ej kunnat placera i förvärvslivet eller på annan för dem lämpad

inrättning. Hemmen har ej fått tillgång till tillfredsställande sjukvårdsresurser

eller resurser för yrkesutbildning, arbetsträning och arbetsledning,

samtidigt som samhällets allmänt syftande social- och sjukvård öppnat

vidgade hjälpmöjligheter även för denna kategori.

Vård- och arbetshemmen bör enligt utredningen snarast befrias från de

interner, som hör hemma på kroniker- eller ålderdomshem. Utredningen

hänvisar till landstingens och primärkommunernas legala förpliktelser på

dessa vårdområden samt till den pågående utbyggnaden av vårdgrenarna,

inom vilka man även uppmärksammat behovet av sysselsättnings- och

arbetsterapi. Därest den av utredningen förordade utbyggnaden av ortopedvården

kommer till stånd, innebär detta också ökade resurser för tillsyn

och inpassning av ortopediska hjälpmedel vid andra anstalter än vanföreanstalterna.

De interner, som har viss arbetsförmåga, bör ej utan tvingande skäl

isoleras i särskilda arbetshem utan beredas tillgång till samhällets allmänna

arbetsvårdssystem, vilket numera öppnat vidgade möjligheter även

för detta klientel. Inom en snar framtid torde komma att finnas ökad tillgång

till s. k. skyddad verksamhet, avdelningar för s. k. halvskyddad sysselsättning

samt träningsverkstäder och arbetscentraler för partiellt arbetsföra

ävensom näringshjälp m. m. En fortsatt förbättring av tekniska hjälpmedel,

fortskaffningsmedel och bostäder bör också kunna verka i gynnsam

riktning. Det är dock enligt utredningen ganska naturligt, om man

från vederbörande primärkommuns sida icke varit särskilt intresserad av

att medverka till att anskaffa den bostad och det arbetstillfälle åt en invalidiserad

eller partiellt arbetsför person, som varit en förutsättning för att

han skulle kunna lämna det arbetshem, där staten och vanförevårdsorganen

hittills helt svarat för hans fortsatta försörjning.

Utredningen är därför närmast böjd för att föreslå en avveckling av

vård- eller arbetshemmen, men försiktigheten och hänsynen till nuvarande

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

interner synes tala för en successiv avveckling. Utredningen motsätter sig

därför inte, att de nuvarande hemmen, som delvis tillkommit med donationsmedel,

alltjämt drives av vederbörande huvudman men kan ej förorda

ett fortsatt statligt ekonomiskt engagemang. På grund härav föreslås,

att statens driftbidrag till Hälsingborgs- och Stockholmshemmen

slopas fr. o. m. den 1 juli 1955. Det bör ankomma på vederbörande interns

hemortskommun att i sista hand svara för hithörande vårdkostnader, vilket

f. ö. i princip redan gäller enligt fattigvårdslagstiftningen. De interner, som

kan förtjäna något på eget arbete eller uppbär folkpension, bör f. ö. i skälig

mån bidraga till sina vårdkostnader.

Remissyttranden

Av de remissinstanser, som särskilt uttalat sig i frågan, har utredningens

förslag om en avveckling av vård-ocharbetshemmeni princip

tillstyrkts av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Göteborg,

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, Södermanlands,

Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott,

stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö samt drätselkammaren

i Gävle liksom av Göteborgsföreningen, Sveriges läkarförbund, svenska

läkaresällskapet samt svenska ortopedföreningen. Ett flertal av dessa

remissinstanser har emellertid framhållit, att platsbristen på ålderdomshem

och kronikerhem torde komma att fördröja en sådan avveckling, liksom

att det knappast kan anses förenligt med principerna för modern

socialvård att överföra ifrågavarande klientel till dessa hem. Sveriges läkarförbund

framhåller, att hemmen bör fungera såsom hittills intill dess det

klarlagts, huruvida klientelet icke kan rationellt inordnas inom arbetsvårdssystemet.

SVCK, som ställt sig tveksam till förslaget, har framhållit,

att en placering av berörda klientel på ålderdomshem kan komma att ske

av ekonomiska skäl, och understryker, att friska vanföra ej hör hemma

vare sig på kroniker- eller ålderdomshem.

Av de remissinstanser, som intagit en avvikande ståndpunkt i frågan

eller uttalat stor tveksamhet inför förslaget — socialstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

medicinska fakulteten i Lund, förvaltningsutskotten i

Kristianstads, Kronobergs och Malmöhus län, styrelsen för Norrköpings

stads arbetsträningsinstitut, de vanföras riksorganisation, Stockholmsföreningen,

Sällskapet Eugeniahemmet och svensk kuratorsförening — har

socialstyrelsen uttalat, att en och annan vanför även efter genomgången

arbetsvärd under ytterligare någon tid kan vara i behov av den omvårdnad

ett inackorderingshem kan skänka. Den rationellaste lösningen vore att ersätta

hemmen med inackorderingshem avsedda för korttidsvistelse. Styrelsen

hemställer, att denna fråga närmare utredes och att i avvaktan på utredningens

resultat arbetshemmen bibehålies. Centrala sjukvårdsberedningen

framhåller, att hemmen av humanitära och vårdtekniska skäl tyller

h — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 135

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

en funktion samt utgör en tillgång, när det gäller att avlasta kronikervården.

Medicinska fakulteten i Lund uttalar, att utredningens förslag är svårt

att realisera för landsbygdens del, där ej ens de modernaste ålderdomshemmen

torde vara byggda med tanke på att omhändertaga detta klientel.

Styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut framhåller, att en

del av klientelet skulle kunna sysselsättas inom den skyddade verksamhet,

som med den statliga arbetsvärdens stöd bygges upp i landet. Styrelsen

ifrågasätter, om icke en dylik verksamhet skulle kunna anordnas i anslutning

till arbetsvårdsinstituten.

Enligt de vanföras riksorganisation har arbetshemmen ej kommit att

bli de övergångshem, som avsetts. Runt om i landet finnes också på ålderdoms-

och kronikerhemmen vanföra, vilkas rätta plats är arbetshemmet,

en omständighet som bekräftar, att en utbyggnad av arbetshemsverksamheten

vore långt riktigare än en avveckling. Att på ålderdoms- eller kronikerhem

placera sådana vanföra, som icke kan beredas arbete i den öppna

marknaden eller i ett eget hem men som mycket väl kan sköta ett arbete,

när detta sker i arbetshemmets skyddande ram, vore att förkväva individen.

Ur ekonomisk synpunkt torde dessutom vården på arbetshemmen vara billigare

än vården på kronikerhem.

Stockholmsföreningen uttalar, att erfarenheterna från Norrbackagården

visar, att en del av klientelet efter någon tid kunnat placeras i arbetslivet

eller åtminstone delvis blivit självförsörjande. Med hänsyn till Norrbackagårdens

belägenhet och utformning bör emellertid verksamheten avvecklas

och under tiden bör utformningen och finansieringen av en skyddad

verksamhet som komplement till Norrbackainstitutet utredas.

Sällskapet Eugeniahemmet slutligen erinrar om att verksamheten vid

Nya hemmet har intim samhörighet med sällskapets verksamhet, att hemmet

uppförts genom en donation för detta ändamål, och att flertalet interner

vistats på hemmet sedan sin tidiga barndom. Sällskapet framhåller, att

frågan om hemmets fortsatta verksamhet i sinom tid bör göras till föremål

för ett närmare övervägande.

I frågan om vård- och ar betshem mens finansiering har

utredningens förslag tillstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

medicinska fakulteten i Göteborg, stadsfullmäktige i

Stockholm och Göteborgsföreningen. Enligt medicinska fakulteten i Göteborg

och Göteborgsföreningen bör emellertid tidpunkten för statsbidragens

upphörande ej fastställas, förrän platser säkrats för det nuvarande klientelet

på annat håll. SVCK hemställer, att ändringen genomföres tidigast den 1

juli 1956. Enligt socialstyrelsen, medicinska fakulteten i Lund, förvaltningsutskotten

i Kristianstads, Kronobergs och Malmöhus läns landsting,

Stockholms- och Hälsingborgsföreningarna bör däremot statsbidrag utgå

även i fortsättningen till hemmens drift. Hälsingborgsföreningen framhåller,

att Kungl. Maj :t gentemot donatorn Föreningen österhemmet förpliktat sig

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

att svara för hemmets framtida drift. Under alla omständigheter bör enligt

föreningen någon förändring i bidragsrätten ej ske förrän tidigast den 1

juli 1956. Enligt Kronobergs läns landstings förvaltninsgutskott bör statsbidraget

för Eugeniahemmets del utgå t. o. m. den tidpunkt, då hemmet

övergår till den ändrade verksamhet, varom utredningen framlagt förslag.

Socialstyrelsen har framhållit, att tillsynen över vård- och arbetshemmen

bör tillkomma styrelsen.

Departementschefen

Utredningens uppfattning, att våi''d- och arbetshemmen vid vanföreanstalternas

ombildande till arbetsvårdsinstitut för kvalificerad yrkesutbildning

svårligen kan inpassas i den nya organisationen, är otvivelaktigt riktig.

Hemmen har nämligen fått en viss prägel av asyler och utredningen har

visat, att ett betydande antal interner vistats på hemmen under en stor del

av sitt liv. Hemmen har ej heller tillgång till resurser för vare sig yrkesutbildning

eller arbetsträning, och jag delar därför även utredningens uppfattning,

att sådana interner, som har viss arbetsförmåga, bör beredas

tillgång till samhällets allmänna arbetsvårdssystem i den mån det är

möjligt.

Ä andra sidan är det här fråga om ett svårt invalidiserat klientel, som

i allmänhet torde ha ytterst små möjligheter att skaffa sig utkomst på

den öppna marknaden men som har relativt goda möjligheter till en dräglig

tillvaro i den skyddande miljö, som arbetshemmet erbjuder. Det är också

ur humanitär synpunkt svårt att tänka sig, att detta klientel skulle överflyttas

till ålderdomshem eller kronikerhem även om det kan göras gällande,

att vården av dessa personer rätteligen ankommer på kommunal

huvudman. Bristen på vårdplatser vid såväl ålderdoms- som kronikerhem

gör det också mycket tveksamt, om en sådan överflyttning skulle vara

praktiskt genomförbar. Även klientelets svåra invaliditet gör en överflyttning

mindre tilltalande.

Utredningen har också av humanitära skäl icke velat förorda en omedelbar

avveckling av hemmen. För egen del anser jag mig av samma skäl

samt med hänsyn till bristen på andra lämpliga socialvårdande åtgärder

för denna kategori, ej f. n. kunna framlägga förslag om en sådan avveckling.

.lag föreslår i stället att vård- och arbetshemmen t. v. bibehålies vid

anstalterna och att finansieringen av dessa hem sker på samma sätt som

i det följande förordas för de blivande arbetsvårdsinstituten, varvid dock

nuvarande patientavgifter tills vidare alltjämt bör utgå. I överensstämmelse

härmed anser jag det också rimligt, att även Eugeniahemmets arbetshem

erhåller statsbidrag på motsvarande sätt fr. o. in. budgetåret 1956/57. .lag

förutsätter emellertid, att anstaltsledningarna håller blicken öppen för de

problem utredningen här diskuterat, och jag hänvisar i detta avseende

särskilt till Stockholmsföreningens remissyttrande, enligt vilket föreningen

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

förutskickar en utredning om lösningen av ifrågavarande vårdproblem i

vad avser föreningens arbetshem. Även patientavgifterna torde få omprövas

med hänsyn till höjningen av de utgående folkpensionerna.

Någon ändring i fråga om tillsynsmyndighet för vård- och arbetshemmen

anser jag mig f. n. ej böra föreslå. Tillsynen bör även i fortsättningen

tillkomma medicinalstyrelsen.

Kuratorsverksamheten och arbetscentralerna

Allmän översikt

För närvarande finnes tre kuratorer vid vanföreanstalten i Stockholm

och två vid var och en av de övriga anstalterna, varjämte till kuratorsavdelningarna

knutits några kontors- eller skrivbiträden.

Enligt gällande bestämmelser för kuratorsverksamheten ankommer det på

kuratorn bl. a. att förmedla arbete för och på annat sätt söka bistå yrkesutbildade

vanföra, att medverka vid anordnandet av utbildning utanför anstalt

för personer, som ifrågasatts till bidrag därtill från pensionsstyrelsen

samt att undersöka möjligheterna till ordnande av yrkesutbildning för icke

yrkesutbildade vanföra. För att fylla dessa uppgifter bör kurator hålla kontakt

med hantverkare, industriidkare, hantverksföreningar, arbetsförmedlingar

och andra sociala inrättningar, som har med arbetsanskaffning att

göra. Kuratorn bör företaga resor inom anstaltens distrikt till i första hand

forna elever.

Utvecklingen har medfört, att kuratorerna kommit att få ägna en väsentlig

del av sin tid åt att bistå de ortopediska klinikernas patienter med råd

och hjälp inte minst vid deras utskrivning, då ett flertal problem måste

lösas, liksom att lämna social omvårdnad åt skolhems- och yrkesskoleelever.

Kuratorerna rådgör i sitt arbete med anstaltens läkare och yrkeslärare samt

med arbetsförmedlingens yrkesvägledning. Även de psykotekniska instituten

vid högskolorna i Stockholm och Göteborg har anlitats. Dessutom förekommer

konferenser mellan tjänstemännen vid vanföreanstalterna samt arbetsvårdsassistenterna

vid arbetsförmedlingarna.

Kuratorernas tidigare uppgift att ombesöx-ja arbetsberedning åt sådana

svårt vanföra, som endast kan utföra arbete i sitt hem, handhaves numera

vid vanföreanstalterna av särskild personal vid de s. k. arbetscentralerna.

Dessa tillhandahåller mönster och material för arbeten av hemslöjdskaraktär

och ombesörjer försäljning av de färdiga produkter, som mot ersättning

tillverkats av de vanföra. Arbetscentralen i Stockholm förser även till

betydande del klientelet vid arbetshemmet Norrbackagården med arbete

och omhänderhar viss tillverkning och förmedling av rullstolar. Föreståndarinnan

vid arbetscentralen i Härnösand sköter dessutom arbetsterapien

på den ortopediska kliniken.

Antalet personer, som under år 1952 försetts med arbete genom arbets
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majrls proposition nr 135

centralernas försorg, uppgick till sammanlagt närmare 300 varav cirka 240

kvinnor. Ungefär tredjedelen av klienterna har sysselsatts i verksamheten

endast ett eller annat år, medan cirka 10 procent replierat på centralerna

under mer än 10 år, därav några ända sedan centralerna startades. Under

vissa år har ett ganska betydande underskott uppstått i verksamheten, men

för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppvisade Stockholms- och Göteborgsanstalterna

ett överskott om 5 788 resp. 4 715 kr. För Stockholmsanstaltens

del har dock medräknats rullstolsförmedlingen, som givit ett rätt

betydande nettoöverskott.

Tidigare reformförslag

Kommittén för partiellt arbetsföra ansåg att man bl. a. borde avvakta en

intensifierad arbetsanskaffningsverksamhet från den offentliga arbetsförmedlingens

sida innan man övervägde en utökning av antalet kuratorer

vid vanföreanstalterna.

Ortopedi- och vanförevårdssakkunniga framhöll, att, trots socialvårdens

effektivisering, kuratorsverksamheten borde fortgå i dittillsvarande former

med hänsyn till de vanföras speciella problem. Inte minst vid de nya ortopediska

klinikerna borde behovet av kuratorsvård beaktas, och ett samarbete

borde etableras mellan lasarett och vanföreanstalt på detta område.

Därest pågående försök från arbetsförmedlingarnas sida att ordna hemarbete

åt höggradiga invalider, vilken verksamhet även borde avse höggradigt

vanföra, uppnådde avsevärda resultat, kunde arbetscentralernas existens

tagas under förnyat övervägande, men tills vidare borde de bibehållas.

Remissinstanserna lämnade i regel de sakkunnigas uttalanden utan erinran.

Medicinalstyrelsen och vanförevårdsföreningarna föreslog emellertid, att

varje fall, som utskrivits från ortopedisk klinik med bestående vanförhet, av

dennas kurator skulle anmälas till vanföreanstalts kurator. Arbetsmarknadsstyrelsen

betonade, att ansvaret för vanföras yrkesvägledning m. m. borde

åvila arbetsmarknadsstyrelsen, även om vanföreanstalternas kuratorer borde

lämna bistånd därvidlag.

Utredningens synpunkter och förslag

Enligt utredningen bör ett bedömande av kuratorsinstitutionen ställas

i relation till den föreslagna omgestaltningen av vanföreanstalterna.

I och med att de ortopediska klinikerna överföres till den allmänna sjukvården

bör dessa klinikers kuratorsbehov tillgodoses inom ramen för sjukhusens

allmänna kuratorsorganisation, varvid bör beaktas, att ortopediska

fall kräver en relativt större insats än andra patienter och alltså medför ett

större personalbehov. En av de viktigaste kuratorsuppgifterna vid en ortopedisk

klinik är att sätta patienten i förbindelse med samhällets allmänna

organ för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra.

I och med att vanföreanstalterna ombildas till arbetsvårdsinstitut, förutsätter

detta, att personalen vid de reformerade vanföreanstalterna har erfarenhet

beträffande arbetsvärd över huvud samt goda kontakter med arbetsvårdsassistenter

och andra berörda tjänstemän ute på fältet. Till en be
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

tydande del borde ifrågavarande arbetsuppgifter även för institutens eget

klientel bäst kunna ombesörjas av den allmänna arbetsvärdens organ. Arbetsvårdsinstitutens

tjänstemän bör sålunda vara såväl sociala kuratorer

som arbetsvårdsassistenter, vilka jämte stöd och rådgivning åt de partiellt

arbetsföra under dessas vistelse på instituten även skulle vara klientelet behjälpliga

med att därefter förmedla arbete eller sysselsättning samt anskaffa

bostad, maskinutrustning m. m. Detta bör i regel ske genom att

kuratorn-arbetsvårdsassistenten i god tid före utskrivningen tager kontakt

med vederbörande patients lokala arbetsvårdsexpedition och socialvårdsbyrå.

Den reseverksamhet, som kuratorerna f. n. bedriver, torde i huvudsak

kunna ombesörjas med statsmedel inom ramen för den allmänna arbetsvårdsorganisationen.

Enligt utredningen faller arbetscentralerna icke inom ramen för de

blivande arbetsvårdsinstituten, som ju enligt förslaget skall vara avsedda

för kvalificerad arbetsvärd med stora upptagningsområden. I stället bör

en samordning snarast ske mellan arbetscentralernas verksamhet och

den motsvarande verksamhet, som bedrives av de blindas föreningar, anstalter

för psykiskt efterblivna och epileptiker m. fl. i avsikt att organisera

arbetsanskaffning samt ombesörja material och försäljning av produkter.

I den mån en sådan samordnad verksamhet ej kan bedrivas av de handikappades

egna organisationer, skulle verksamheten kunna anförtros åt de

lokala arbetsförmedlings- och arbetsvårdsorganen i samarbete med industrier

m. fl.

I avbidan på en nyordning på området motsätter sig icke utredningen,

att arbetscentralerna bibehållas oförändrade. De bör dock icke organisatoriskt

infogas i arbetsvårdsinstituten och bör liksom nu undantagas från

rätt till statsbidrag samt bör vara bekostade och anordnade av vanförevårdsföreningar

eller motsvarande organ.

Beträffande tillverkningen av invalidvagnar och rullstolar vid Stockholmsanstalten,

anser utredningen, att verksamheten i fortsättningen bör

regleras efter självkostnadsprincipen samt att tillverkning och försäljning

överflyttas till ett i det följande föreslaget centralt bandagebolag.

Remissyttranden

Utredningens förslag rörande kuratorsverksamhetens omfattning

vid arbetsvårdsinstituten har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg, svenska stadsförbundet,

styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut, förvaltningsutskotten

i Kalmar låns norra och Norrbottens läns landsting samt

Sveriges läkarförbund. Tveksamhet om möjligheten att nedskära kuratorernas

antal har yppats av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

stadsfullmäktige i Stockholm, SVCK, de vanföras riksorganisation,

Stockholmsföreningen och svensk kuratorsförening.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Socialstyrelsen uttalar bl. a.

Även om det är riktigt, att kuratorerna icke bör från de lokala arbetsvärds-

och förmedlingsorganen avlyfta det ansvar för ifrågavarande klientel,

som närmast åvilar dessa organ, är det å andra sidan tydligt, att klientelet

vid arbetsvårdsinstituten med dessas mera differentierade och omfattande

utbildnings- och kursverksamhet blir i betydligt högre grad än klientelet i

de nuvarande yrkesskolorna vid vanföreanstalterna i behov av kuratorshjälp.

Det intima samarbete, som utredningsmannen med rätta anser måste

etableras mellan kuratorerna och de lokala förmedlingsorganen, torde på

grund härav kräva en kuratorsorganisation av minst lika stor omfattning

som den nuvarande. Då därtill kommer, att kuratorerna kunna förväntas

erhålla vissa arbetsuppgifter i anslutning till det samarbete, som måste

komma till stånd mellan sjukhusens rehabiliteringsavdelningar och arbetsvårdsinstituten,

anser sig styrelsen böra tillråda, att den nuvarande kuratorsorganisationen

vid vanföreanstalterna icke beskäres.

Stockholmsföreningen understryker, att det på nuvarande stadium äi

svårt att avgöra om överhuvudtaget någon reducering av personalorganisationen

kan genomföras.

Svensk kuratorsförening anför bl. a.

En tydlig gränsdragning bör göras mellan de olika uppgifter, som åvila

kuratorerna å ena sidan och länsarbetsnämndens arbetsvårdstjänstemän å

den andra. Dessa båda tjänstemannakategoriers arbete rör sig inom skilda

sfärer. För samarbetet mellan kurator och arbetsvårdsassistent är det nödvändigt,

att de olika förutsättningarna för klientelets bedömning klart markeras,

vilket emellertid icke innebär utan tvärtom påfordrar ett kontinuerligt

samarbete vad angår klientelets speciella fordringar i olika sammanhang.

Med hänsyn till arbetsvårdsinstitutens speciella klientel anser föreningen

det ej möjligt att nedskära kuratorsorganisationen. Den nuvarande

reseverksamheten bör också bibehållas i den utsträckning det är nödvändigt

ur kurators- och patientsynpunkt.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att arbetsvårdsexpeditionerna ej med

nuvarande resurser har möjlighet att åtaga sig det merarbete, som en vidgad

befattning med yrkesskoleeleverna samt det nya arbetsprövningsklientelet

kommer att medföra. Därför ifrågasättes, om ej de kuratorer, som icke

erfordras för den ortopediska sjukvården, borde överflyttas till och inlemmas

i arbetsvårdsorganisationen med särskild uppgift att omhändertaga

det klientel, soin remitteras till instituten. Styrelsen framhåller vidare,

att några länsarbetsnämnder uttalat, att nämnderna icke vare sig personellt

eller ekonomiskt är rustade att påtaga sig den merbelastning, som en överflyttning

av kuratorernas reseverksamhet skulle innebära.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att vid ett infogande i arbetsvårdsorganisationen

någon egen kuratorsverksamhet ej bör finnas vid arbetsvårdsinstituten.

Med hänsyn till reseverksamhetens tidskrävande natur framför Hälsingborgsföreningen

tanken på att för detta ändamål inrättas tva tjänster som

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

arbetsvårdskonsulenter. Även TCO betonar det merarbete för arbetsvårdspersonalen,

som uppkommer vid ett realiserande av utredningens förslag

rörande reseverksamheten.

TCO framhåller vidare, att de nuvarande kuratorerna bör beredas möjlighet

till fortsatt anställning inom instituten, varvid eventuellt erforderlig

kompletterande utbildning bör meddelas kostnadsfritt.

Medicinalstyrelsen tillstyrker, att statsbidrag utgår med hela kostnaden

för kuratorsverksamheten vid arbetsvårdsinstituten.

I fråga om arbetscentralerna har utredningens synpunkter i

princip biträtts av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, medicinska fakulteten i

Göteborg, Norrbottens läns förvaltningsutskott, Göteborgsföreningen, Sveriges

läkarförbund och svenska ortopedföreningen. Arbetsmarknadsstyrelsen

understryker särskilt önskvärdheten av att en samordning av den

likartade verksamhet, som bedrives till förmån för andra kategorier handikappade,

kommer till stånd. Styrelsen ifrågasätter, om icke de nuvarande

centralernas distributionsområden är alltför stora och obekväma, när det

gäller att betjäna partiellt arbetsföra hemarbetare med arbetsuppgifter och

material. Enligt medicinska fakulteten i Göteborg m. fl. remissinstanser bör

i överensstämmelse med utredningens förslag en utbyggnad av arbetscentraler

med anslutning till lokala arbetsförmedlings- och arbetsvårdsorgan

kunna öka verksamhetens effektivitet.

De vanföras riksorganisation uttalar, att arbetscentralernas ekonomiska

lönsamhet skulle bli bättre, om verksamheten omlades från hemslöjdsalster

till förbrukningsartiklar, och om t. ex. statliga verk och inrättningar placerade

beställningar av lämpliga artiklar vid centralerna. Stockholmsföreningen

framhåller, att de, som erhållit träning eller utbildning å Norrbackainstitutet

och icke kan beredas arbete i öppna marknaden, bör placeras

i skyddad verksamhet eller hemarbete. Å institutet bör därför som

nu finnas en hemarbetscentral. Då denna kommer att utgöra en nödvändig

del av institutets framtida verksamhet, bör densamma finansieras på enahanda

sätt som verksamheten i övrigt. Däremot torde det icke vara nödvändigt

och kanske ej ens lämpligt, att en skyddad verksamhet bedrives

i Norrbackainstitutets egen regi. Önskvärt vore, om den kunde drivas i

samarbete med någon lämplig industri ej för långt ifrån institutet.

Hälsingborgsföreningen anser bestämt, att arbetscentralernas existens är

motiverad inom den nya organisationen, som kommer att emottaga de

mera svart handikappade av olika kategorier. Enligt föreningen bör staten

helt svara för arbetscentralernas kostnader. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott

ställer sig tveksamt till centralernas upphörande eller ersättande

med uteslutande frivillig verksamhet. Medicinalstyrelsen slutligen

anser det lyckligt, att utredningen ej motsätter sig att arbetsberedning i

hemmen i form av arbetscentraler tills vidare må bibehållas som en uppgift

för anstalterna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

89

Departementschefen

Vid ett genomförande av förslaget om de ortopediska klinikernas överförande

till de lokala huvudmännen måste otvivelaktigt Irågan om den

nuvarande kuratorsorganisationen vid vanföreanstalterna upptagas till

prövning. En betydande del av de nuvarande kuratorernas verksamhet

torde ha ägnats åt patienterna vid dessa kliniker och kuratorernas arbetsuppgifter

kommer sålunda att minska, då klinikerna överflyttats till sjukhusen.

Å andra sidan torde otvivelaktigt arbetsvårdsinstitutens svårt invalidiserade

klientel komma att kräva stor insats från socialarbetarnas

sida. Huruvida detta arbete till huvudsaklig del kan övertagas av den allmänna

arbetsvärdens organ undandrager sig mitt bedömande. Hithörande

spörsmål synes också tills vidare sakna aktualitet. Jag förutsätter emellertid,

att de i sinom tid blir föremål för övervägande av tillsynsmyndigheten

och anstaltsledningarna och att konkreta förslag framlägges till en organisation,

som tillgodoser behovet av personlig omvårdnad av arbetsvårdsinstitutens

klientel, liksom kravet på en effektiv kontakt med arbetsmarknaden.

Kostnaderna för den verksamhet, det här är fråga om, bor finansieras

på samma sätt som arbetsvårdsinstitutens verksamhet i övrigt.

Intill dess de ortopediska klinikerna brutits ut ur vanföreanstalterna, torde

varje kurator få hänföras till den del av verksamheten, där vederbörande

har sin huvudsakliga sysselsättning. Frågan härom får prövas vid staternas

fastställande. Det hittillsvarande statsbidraget till verksamheten torde bora

upphöra från och med den 1 juli 1956.

I fråga om arbetscentralerna delar jag utredningens uppfattning, att

dessa centraler icke bör infogas i de blivande arbetsvårdsinstitutens organisation,

vilket naturligtvis icke hindrar, att vanförevårdsföreningarna aven

i fortsättningen utövar denna verksamhet i egen regi och på egen bekostnad,

därest man skulle anse, att de av utredningen framförda synpunkterna

på bl. a. en samordning med den motsvarande verksamhet, som bedrives

av andra handikappade gruppers organisationer, skulle visa sig mindre

lämplig.

Ortopediska och tekniska hjälpmedel m. m.

Allmän översikt

Av utredningens redogörelse för bandageverksamheten framgår bl. a.

följande.

Som ett viktigt led i ortoped- och vanförevården ingår att tillgodose klientelets

behov av stödjebandage, proteser, ortopediska skodon, rullstolar, invalidvagnar

och andra hjälpmedel av olika slag. Efter hand har vid vanföreanstalterna

inrättats särskilda bandageverkstäder jämte ortopediska

skomakeriverkstäder. Även Eugeniahemmet samt kustsanatorierna i Barkåkra

och Apelviken har egen bandageverksamhet liksom de ortopediska

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

lasaiettsklinikerna utom S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset, som

huvudsakligen anlitar privata bandageleverantörer. Vid projekterade ortopedkliniker

ingår också bandageverkstäder.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen lämnas statsbidrag utan

behovsprövning med 2/s av kostnaderna för anskaffning eller reparation av

bandage och proteser. Bidrag utgår även till patient vid lasarett eller jämställd

sjukvårdsinrättning med ortopedisk avdelning samt vid anstalt för

kirurgisk tuberkulos. Rätten att ordinera hjälpmedel är alltså begränsad

till läkare vid vissa sjukvårdsinrättningar. Statsbidragsunderlagets storlek

är ej i princip begränsad vare sig uppåt eller nedåt. Ett i det föregående

omnämnt forskningsbidrag å 20 000 kronor till SVCK skall användas för

att åstadkomma ändamålsenliga proteser och stödjebandage samt att förbilliga

produktionen av dem.

Bandageverksamhetens omfattning är betydligt större vid vanföreanstalterna

än vid andra sjukvårdsinrättningar. Årsomsättningen vid de förra

anstalterna utgjorde sålunda omkring 59 000 bandage mot cirka 39 000

vid de senare. Göteborgsanstalten, som även tillgodoser Göteborgs stads

behov av bandagearbeten och dessutom i rätt betydande utsträckning företagit

omändringsarbeten av vanliga »köpskor» till ortopediska skor, har

den största omsättningen eller omkring 38 500 bandage för tiden 1 januari

■^31 30 juni 1952. Motsvarande siffra för Stockholmsanstalten var cirka

32 400, för Härnösandsanstalten 12 500, för Hälsingborgsanstalten omkring

5 000 och för Eugeniahemmet cirka 2 300 bandage. Stockholmsanstalten

hade betydligt större omsättning beträffande flertalet av de större bandageanordningarna

och proteserna.

^ Stockholmsanstalten tillverkas numera i rätt betydande utsträckning

\issa

inlägg, samt tillhandahålles olika slags materialier för bandagetillverkningen.

Flertalet verkstäder har egen halvfabrikatstillverkning av bl. a.

tygkorsetter. Halvfabrikat till benproteser däremot tillverkas f. n. nästan

helt av privata firmor. Även t. ex. rullstolar, invalidvagnar, kryckor, gångbockar

in. m. brukar tillhandahållas av anstalterna. Stockholmsanstalten

har bl. a. startat egen tillverkning och försäljning av rullstolar.

Det totala antalet arbetstagare vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet

uppgick den 31 december 1952 till sammanlagt 194, varav 156 arbetare.

Stockholmsverkstaden har deltidsanställt en läkare och en sjukgymnast

för speciell kontroll in. in. av protesfall samt undervisning och träning av

amputerade.

I fråga om prissättningen föreligger rätt betydande olikheter mellan de

olika verkstäderna. Då verkstäderna i allmänhet tillhör institutioner, vilka

huvudsakligen är inriktade på andra uppgifter, främst sjukvård, blir ett

flertal kostnader gemensamma för institutionen i dess helhet och kan ej

specificeras. Vissa verkstäder synes icke upprätta egna kostnadskalkyler,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

i vart fall icke fullständiga sådana, medan vid övriga tillämpas kalkylering,

ehuru med vissa olikheter i kalkyleringsprinciperna. Priserna varierar även

med hänsyn till att tillverkningen är mycket individuell. En undersökning

av ett stort antal bandagetyper visar, att också vinsttillägget växlar mellan

verkstäderna. Beträffande samma bandagetyper har Stockholmsanstalten

nästan genomgående redovisat det procentuellt högsta vinsttillägget lägst

6,8, högst 36,9 procent — oaktat försäljningspriset understiger medelpriset

för institutionerna. Detta beror bl. a. på att Stockholmsverkstaden på grund

av sin storlek kan drivas rationellare och att verkstaden har egen halvfabrikatstillverkning.

Rörande löne- och administrationskostnaderna torde få hänvisas till betänkandet.

Betydande olikheter i kostnadshänseende föreligger beroende på

verkstädernas belägenhet i skilda dyrorter, olikartade lönebestämmelser,

olikheter i maskinell utrustning och personaluppsättning, olika tillverkningsmetoder

och utförande samt varierande arbetstider.

I fråga om driftresultatet har samtliga avdelningar med undantag för den

ortopediska skomakeriavdelningen vid Stockholmsanstalten redovisat överskott

av olika storlek, överskottet i procent av de totala inkomsterna har

utgjort vid bandageavdelningen i Stockholm 10,1 procent, i Göteborg 12,4

procent, i Hälsingborg 0,6 procent, i Härnösand 10,1 procent och vid Eugeniahemmet

7,8 procent. De totala inkomsterna uppgick för tiden 1 januari

1951—30 juni 1952 till 5 750 595 kr. och det sammanlagda överskottet för

samma tid till 503 620 kr.

Tidigare reformförslag

Enligt ortoped- och vanförevårdssakkunniga borde varje ortopedisk klinik

ha egen ortopedisk verkstad eller etablera samarbete med annan sådan.

Mindre verkstad för småreparationer och tillverkning av hålfotsinlägg borde

dock finnas vid varje klinik, liksom bandagist borde stå till förfogande för

måttagning och utprovning. Det vore tveksamt, om icke en ifragasatt centi alisering

av all nytillverkning av proteser skulle skapa svårbemästrade problem,

t. ex. vid fastställande av den avgörande produktionsgränsen. Därjämte

skulle en icke önskvärd klassificering av verkstäderna uppstå och

man borde också taga hänsyn till patienternas längre resor.

Bandagister och bandagearbetare borde erhålla fullgod utbildning. Enligt

en av SVCK framlagd plan skulle utbildningen decentraliseras till verkstäderna

men i sista del äga rum centralt vid särskild anordnad kurs. Även

en centralisering av-inköp och eventuell produktion av material (halvfabrikat)

borde åstadkommas, varigenom behovet av personal och utrymmen

skulle reduceras.

Frågan om tillhandahållande av rullstolar och invalidvagnar borde ägnas

särskild uppmärksamhet och samhället borde över huvud genom statens

medicinska forskningsråd stimulera forskningen i fråga om ortopediska

hjälpmedel.

De sakkunniga föreslog vidare en höjning av statsbidraget till ortopediska

hjälpmedel från till av totalkostnaden; beträffande motordrivna inva
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

lidvagnar ansågs skäl tala för att statsbidrag utginge med belopp motsvarande

vad som skulle utgått till handdriven vagn. Statsbidrag borde i pränC*P

snal[t ortopediskt hjälpmedel ordinerats av ortopedspecialist.

t fråga om prissättningen på ortopediska hjälpmedel uttalade de sakkunniga,

att åtgärder borde vidtagas för en mera likformig ordning på detta

område.

I remissyttrandena över de sakkunnigas förslag uttalade medicinalstyrelsen,

Göteborgsföreningen och karolinska institutets lärarkollegium i fråga

om de ortopedi sk a verkstäderna sin anslutning till förslaget

om en mindre bandageverkstad vid varje ortopedisk avdelning. Tillverkningen

av större proteser borde enligt medicinalstyrelsen, karolinska institutets

lärarkollegium och universitetskanslern centraliseras i största möjliga

utsträckning. En reducering i priserna borde kunna åstadkommas, om

tillverkningen av halvfabrikat ytterligare koncentrerades och industrialiserades.

Halsingborgsföreningen anslöt sig till de sakkunnigas förslag. Göteborgsföreningen

ansåg det lämpligt med en centralisering av protestillverkningen

till fyra centraler liksom en centralisering av halvfabrikatstillverkningen.

Härnösandsföreningen liksom SVCK ifrågasatte, om någon ytterlgare

decentralisering av protestillverkningen borde komma till stånd. Statens

sjukhusutredning och förvaltningsutskottet i Jämtlands läns landsting

underströk, att näraliggande sjukvårdsområden borde söka samarbete om

gemensam bandageverkstad. Svenska ortopedföreningen uttalade, att varje

ortopedisk klinik måste ha tillgång till bandageteknisk sakkunskap och

onopedisk verkstad.

Förslaget om höjning av statsbidraget till ortopediska

hj älpmedel tillstyrktes av flertalet remissinstanser. De vanföras riksförbund

ansåg dock i likhet med Hälsingborgsföreningen, att staten borde

ersatta hela kostnaden för bandage, proteser och invalidvagnar. Arbetsmarknadsstyrelsen

framförde den uppfattningen, att staten borde ersätta

hela kostnaden, om vederbörande var beroende av hjälpmedlet för sitt förvarvsarbete.

Svenska stadsförbundet ifrågasatte, om icke detta speciella

statsbidrag borde ingå i de ifrågasatta allmänna statsbidragen till den kommunala

sjukvården. Enligt statskontoret borde frågan upptagas till behandling

i samband med frågan om den fria allmänna sjukvården. Kommittén

tor partiellt arbetsföra ansåg, att statsbidrag med % av kostnaderna borde

utga också till invalidvagnar av olika slag.

Beträffande behörigheten att ordinera ortopediska hjälpmedel,

medförande rätt till statsbidrag, uttalade medicinalstyrelsen,

att första bandaget borde ordineras av ortopedspecialist, medan

ersättningsbandage borde kunna ordineras av närmaste lasarettsläkare Utprovnmg

av större proteser borde alltid ske centralt. Vanförevårdsföreningen

i Härnösand liksom SVCK avstyrkte, att ordinationsrätten utsträcktes

till läkare utanför specialkliniker/ Enligt svenska ordopedföreningen

borde statsbidrag utbetalas endast om behovet vitsordats av ortopedspeciahst

eller i vart fall av chefsläkare vid lasarett. Stadsfullmäktige i Göteborg

tillstyrkte forslaget. Hälso- och sjukvårdsberedningen i Malmöhus län samt

riksföreningen mot reumatism föreslog, att även läkare vid reumatikeravdelnmg

skulle erhålla ordinationsrätt. Enligt centrala sjukvårdsberedmngen

borde man överväga, om icke patienterna med i princip bibehållen

statsbidragsratt borde kunna få välja mellan ifrågavarande verkstäder och

vissa andra tillverkare.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

En utredning om prissättningen på ortopediska hjälpmedel

borde enligt medicinalstyrelsen anförtros SVCk under medverkan

av styrelsen. Vanförevårdsföreningen i Hälsingborg uttalade, att staten

borde förbehålla sig rätten att kontrollera prissättningen.

Utredningsmannen omnämner slutligen, att SVCK i framställningar till

statsmakterna dels hemställt om prövning av frågan om vidgad rätt till

statsbidrag för ortopediska hjälpmedel, dels ock att i utbildningsplanerna

för sjukgymnaster och arbetsterapeuter i storre utsträckning an hittnls

måtte beaktas behovet av instruktion i användandet av tekniska hjälpmedel.

SVCK har vidare i framställning till medicinalstyrelsen upptagit

frågan om auktorisation i någon form för bandagearbetare och bandagister,

som genomgått viss föreskriven utbildning.

Utredningens synpunkter och förslag

Med hänsyn till de sammanlagda stora kostnaderna för ortopediska hjälpmedel

av olika slag — för ett år beräknade till över 6,o miljoner kr. —

är det synnerligen angeläget, att bandageverksamheten bedrives så rationellt

och ekonomiskt som möjligt. Utredningen anser det vara naturligt, att

staten bestrider huvudparten av kostnaderna. Med hänsyn till den ansvarskänsla

och aktsamhet, som bäst säkras genom att någon del av kostnaden

stannar på den enskilde, anser sig utredningen emellertid ej kunna fororda

eu större ökning av det allmännas bidrag än att statsbidraget till ortopediska

hjälpmedel höjes från »/. till */. av totalkostnaden, varvid dock en kostnad

av 3 kr. bör stanna på den enskilde. Utredningen föreslår en samordning

av bidragsverksamheten inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen.

Genom inom denna förekommande medlemsböcker eller motsvarande erhålles

eu erforderlig kontroll av bidragen. Reformen torde böra genomforas

fr. o. m. den 1 juli 1955.

I fråga om den begränsning av statsbidragen, som ordmationsratten t. n.

innebär, är utredningen ej beredd att förorda någon ändring med hansyn

till de medicinska och ekonomiska konsekvenser, som kan uppstå.

Genom ökningen av statsbidragen skärpes ytterligare kraven på största

möjliga rationalisering och ekonomisering inom bandageverksamheten. Av

den lämnade redogörelsen framgår, att föreliggande prisskillnader sammanhänger

med olikheter i kalkyleringsprinciper, inkomstmarginal, lönesystem,

material- och administrationskostnader samt personal- och maskinuppsättning.

Utredningen föreslår, att statens bidrag i fortsättningen baseras

på generella riktpriser för olika förekommande slag av ortopediska

hjälpmedel.

Riktpriserna, som kan dyrortsgrupperas, bör täcka sjalvkostnaderna

jämte viss marginal för erforderliga ändringsarbeten. Det ifrågasattes, om

ej priserna bör åtföljas av föreskrifter i fråga om kvalitet och utförande.

Genom systemet med riktpriser skulle eu önskvärd rationalisering stimuleras.

1 fråga om löneförhållandena förordas en vidgad tillämpning av

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

hungl. Maj:ts proposition nr 135

ackordslönesystemet med beaktande av erfarenheterna från Stockholmsoch

Göteborgsanstalternas verkstäder, där en relativt rationell drift förekommit.

I samråd med dessa verkstäder synes en skälig avvägning av riktpriserna

kunna åstadkommas.

Hithörande frågor bör handläggas av en särskild nämnd med representanter

for staten och verkstadsledningarna vid Stockholms- och Göteborgsanstalterna.

Nämnden bör även handlägga frågor om vilka hjälpmedel, som

med hansyn till utvecklingens krav bör berättiga till statsbidrag eller bidrag

från sjukförsäkringen.

Utredningen anser det ej försvarligt att anordna mer eller mindre fullständiga

verkstäder vid varje nyinrättad ortopedisk klinik. I stället bör den

egentliga tillverkningen i görligaste mån koncentreras till ett eller få centra.

Erforderlig måttagning och inpassning samt justeringsarbeten bör emellertid

utföras vid hemortskliniken, som därför bör ha tillgång till en mindre

verkstad, dar också enklare bandageanordningar, hålfotsinlägg, tygkorsetter

m. m. kan tillverkas. Av stor betydelse är, att genom erforderlig utbildning

tillräckligt antal kvalificerade bandagister kommer att stå till ortopedklinikernas

förfogande. En lösning av denna fråga skulle även underlättas, om

bandageverksamheten centraliserades till en eller ett fåtal verkstäder, där

en mera allsidig erfarenhet står till buds.

På längre sikt anser utredningen det mest rationellt med en enda central

bandage- och protesverkstad, även utrustad för tillverkning av halvfabrikat,

under ledning av eu högt kvalificerad företagsledare. Härvid skulle i stort

sett den nuvarande oenhetligheten i prissättningen bortfalla. Även forskningen

och försöksverksamheten på området, som nu i mindre skala ägt

rum vid de olika verkstäderna, skulle genom eu centralisering få bl. a.

större möjligheter att tillvarataga utländska rön och erfarenheter.

Även om det i och för sig synes mindre tilltalande, att en centraliserad

bandageverksamhet drives i enskild regi, anser dock utredningen bolagsformen

vara den lämpligaste med hänsyn till att ett önskvärt behov av

rörelsefrihet härigenom skulle tillgodoses. Bolaget skulle avse tillverkning

av bandage och proteser in. in., framställning av halvfabrikat för bandageoch

protestillverkningen samt tillhandahållande av materialier för tillverkningen

och tekniska hjälpmedel av olika slag, med uppgift att tillika befrämja

utvecklingen och forskningen på området. Alternativt framför utredningen

tanken på en av landsting och städer utanför landsting bildad

intresseförening. Vid användandet av bolagsformen bör medel tillskjutas

av staten, landsting och städer utanför landsting. Bolagsordning bör faststallas

av Kungl. Maj:t. Även om bolaget bör drivas enligt självkostnadsprincipen,

utgör detta ej i och för sig något hinder för att skälig avkastning

beraknas å insatta kapitalmedel.

Fore ett slutligt ställningstagande bör emellertid frågan om ett bandagebolag

på grund av sin principiella och reella omfattning bli föremål för

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

mera ingående överväganden, och utredningsmannen förordar, att en utredning

i frågan snarast kommer till stånd.

I fråga om den närmaste tidens utveckling beträffande verksamheten vid

verkstäderna uttalar utredningen, att den icke i nuvarande läge anser sig

böra föreslå, att verkstäderna i likhet med vanf öreanstalter nas ortopediska

kliniker överföres i de lokala sjukhushuvudmännens regi. Omfattningen

av dessa klinikers erforderliga bandageverksamhet kan nämligen bedömas

först sedan statsmakterna tagit ställning till förslagen om den framtida

bandageverksamhetens utformning. Om en central bandageverkstad inrättas,

torde endast mindre verkstäder behövas vid klinikerna, och i annat fall

torde nuvarande verkstäder, drivna av huvudmännen för de till arbetsvårdsinstitut

omvandlade vanföreanstalterna, behövas intill dess ortopedvården

är utbyggd. I den mån vanföreanstalternas kliniker vid en överflyttning

ersättes med nybyggnad, torde det vidare ej vara försvarbart att samtidigt

bygga omfattande verkstadslokaler, då kravet på deras kapacitet kommer

att minskas i och med ortopedvårdens utbyggnad i landet. Även de nuvarande

huvudmännens administrativa erfarenhet och personalresurser bor

tillvaratagas.

Eugeniahemmets verkstäder är däremot av liten omfattning och tillgodoser

huvudsakligen beställningar från annat håll. Utredningen föreslår, att

verkstäderna successivt avvecklas och att hemmets bandagebehov i stället

tillgodoses genom Stockholmsanstaltens verkstäder, vilka också fått viss

kapacitet friställd genom tillkomsten av nya bandageverkstader. Eventuellt

erforderlig personalökning vid Stockholmsanstaltens verkstäder torde kunna

tillgodoses genom viss överflyttning från Eugeniahemmets verkstäder.

Remissyttranden

Utredningens förslag om höjning av statsbidragen till stödjebandage

och proteser från 2/3 till bär biträtts av det stora

flertalet remissinstanser. Stadsfullmäktige i Göteborg har därutöver föreslagit,

att statsbidrag mot uppvisande av läkarintyg skulle utgå med hela

kostnaden utan behovsprövning. Kommunerna måste numera ofta efter

behovsprövning bestrida den del av kostnaden, som ej täckes av statsbidraget.

Sveriges läkarförbund förordar statsbidrag med hela kostnaden

för större och dyrbarare proteser men anser en begränsning till */B vara

rimlig för enklare proteser, dock utan avdrag med 3 kronor. Centrala sjukvårdsberedningen

anser det önskvärt, att några villkor om anlitande av

viss verkstad icke knytes till statsbidragen. SVCK understryker, att frågan

om motordrivna fordon — även bilar — kräver särskild uppmärksamhet.

Utvecklingen på detta område kan ej förbises, när det gäller att avgöra

vilka hjälpmedel, som skall bli statsbidragsberättigade. I fråga om bilar

synes särskilda villkor böra förknippas med erhållande av statsbidrag.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

De vanföras riksorganisation förordar en översyn och samordning av den

allmänna bidragsgivningen till motordrivna invalidfordon.

Enligt statskontoret har tillräckliga skäl ej förebragts för en höjning

av statsbidragen.

I fråga om förslaget om en samordning av bidragsgivningen

inom den allmänna sjukförsäkringens ram

har statskontoret och riksförsäkringsanstalten avstyrkt förslaget i denna

del. Riksförsäkringsanstalten framhåller.

Anstalten finner sig icke kunna tillstyrka den föreslagna utökningen

av sjukförsäkringens hjälpformer, särskilt som en sådan utökning även

skulle medföra ett enbart av administrativa skäl förestavat frångående

av principen, att sjukhjälp från försäkringen skall utgå endast i anledning

av sjukdom. Behovet av ökad kontroll till undvikande av missbruk av

statsbidragsmöjligheterna synes enligt vad av utredningen framgår icke

heller vara särskilt framträdande. Anstalten finner det vidare tveksamt,

huruvida några nämnvärda administrativa fördelar i övrigt står att vinna!

Det må bl. a. framhållas, att de försäkringspliktiga icke, såsom utredningsmannen

förutsatt, innehar medlemsböcker, vari uppburna sjukförmåner

av olika slag registreras.

Riksförsäkringsanstalten vill slutligen bestämt framhålla angelägenheten

av att sjukförsäkringslagens principer överhuvud icke frångås och att de

allmänna sjukkassorna icke pålägges ytterligare arbetsuppgifter, innan erfarenhet

vunnits och kassorna hunnit anpassa sin verksamhet efter de

nya förhållandena efter sjukförsäkringsreformens genomförande.

Medicinska fakulteten i Göteborg, Göteborgsföreningen och svenska ortopedforeningen

uttalar å sin sida, att det synes angeläget, att i sjukförsäkringslagen

få en definition på vad i lagen avses med ordet »protes» —

vilket ur ortopedisk synpunkt borde givas betydelsen ortopediskt bandage,

protes eller tekniskt hjälpmedel — samt att föranstalta att sjukkassas

bidrag till protes i enlighet med utredningens förslag utgives med 4/5 av

kostnaden, varav dock 3 kronor bör stanna på den enskilde. Enligt stadsfullmäktige

i Göteborg är det lämpligt, att sjukkassorna övertager bidragsutbetalningen,

varvid bör ordnas så, att verkstaden kan sända räkning

till sjukkassa och att patienten sålunda blott till verkstaden erlägger sin

andel.

Beträffande ordination srätten har utredningens förslag tillstyrkts

av medicinska fakulteten i Göteborg och styrelsen för kustsanatoriet

Apelviken. Medicinalstyrelsen däremot anser skäl tala för att —

åtminstone intill dess ortopedvården blir fullt utbyggd — ersättning må

utgå efter ordination av den läkare i chefsställning vid lasarett, oavsett

specialitet, som behandlar patienten. Enligt Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse samt riksföreningen mot reumatism bör ordinationsrätten

utvidgas att omfatta ordination av överläkare vid annan

specialavdelning av likartad karaktär, t. ex. reumatologisk specialavdelning,

något som har praktisk betydelse t. ex. vid lasarettet i Lund och

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vid Spenshults reumatikersjukhus. Även stadsfullmäktige i Göteborg anser,

att ordinationsrätten bör utvidgas även till andra läkare än de vid

ortopediska kliniken anställda. Frågan har direkt intresse för Göteborg,

där en fristående ortopedisk klinik inrättats. De vanföras riksorganisation

erinrar om att personlig inställelse hos ortopedisk läkare för t. ex. erhållande

av rullstol eller invalidvagn förorsakar stora besvärligheter för

patienten, särskilt i Norrland. Organisationen förordar, att intyg om behovet

från distrikts- eller provinsialläkare bör gälla i de fall, då svårighet

uppstår för ortopedkonsultation på orten. Enligt Sveriges bandagisters

förening bör varje patient få välja den ortopediska läkare, han önskar.

Utredningens uttalanden om önskvärdheten av att kunna fastställa

riktpriser, som skulle ligga till grund för statsbidragsrätten, har

vunnit anslutning från de remissinstanser, som uttalat sig i frågan. Förslaget

att tillsätta en särskild nämnd för fastställande

av riktpriser m. m. har tillstyrkts av det övervägande flertalet

remissinstanser. Sålunda uttalar medicinska fakulteten i Göteborg, att

hithörande frågor handlägges mycket olika pa skilda håll i landet, och

biträder därför förslaget, såvida icke medicinalstyrelsen kan åtaga sig

uppgiften. SVCK (majoriteten) hyser den uppfattningen, att det rationellaste

vore, att en sådan nämnd tillsattes inom medicinalstyrelsen. Denna

nämnd kunde även åtaga sig den tidigare berörda utredningen om bandageverksamhetens

framtida organisation. Nämnden skulle också kunna

överväga i vad mån protes- och bandageförsörjningen kunde organiseras

inom ramen för av medicinalstyrelsen framlagt förslag till rayonindelning

av viss specialistvård. Enligt styrelsen för kustsanatoriet Apelviken

bör i den föreslagna nämnden även ingå representanter för de mindre

verkstäderna. Medicinalstyrelsen yttrar bl. a.:

Inom styrelsen pågår utredning om ifrågasatt utvidgning av bidragsrätten

till ortopediska hjälpmedel. Stora svårigheter synes föreligga att

utan omfattande undersökningar på ett ändamålsenligt sätt avgränsa

bidragsrätten till såväl innehåll som belopp. Därest en utredning kommer

till stånd om organisationen av tillverkningen av bandage in. in.,

synes det lämpligt, att åt densamma överlåtes uppdraget att utreda även

frågan om utvidgad bidragsrätt för ortopediska hjälpmedel. Då det är

tveksamt om en särskild nämnd bör tillskapas enbart för handhavandet

av kvalitetskontroll m. in. förordas, att jämväl denna fråga omprövas i

samband med nämnda utredning. Detsamma gäller Irågan om bidragsbeloppets

avvägning samt övriga villkor för ersättnings utgående.

Statskontoret framhåller, att det synes böra ligga i medicinalstyrelsens

och riksförsäkringsanstaltens intresse att ägna berörda spörsmål vederbörlig

uppmärksamhet. Någon särskild nämnd för ändamalet kan ämbetsverket

icke tillstyrka.

Endast ett fåtal remissmyndigheter, däribland svenska landstingsförbundet

bär oreserverat anslutit sig till förslaget om en fullständig c e n7—Bihang

till riksdagens protokoll 1955. I samt. Nr 135

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

tralisering av bandage verksam heten. Svenska landstingsförbundet

framhåller, att det varken är rationellt eller ekonomiskt riktigt,

att varje nyinrättad ortopedisk klinik förses med en välutrustad bandageverkstad.

En centralisering är desto mera önskvärd som tillverkningskostnader

och prissättning varierat i hög grad. Tillverkningen bör därför

anförtros ett bolag, där staten och sjukvårdshuvudmännen är representerade.

Tanken på en viss centralisering av bandageverksamheten har emellertid

vunnit anslutning från ett betydande antal remissinstanser, vilka i

allmänhet dock uttalat, att centraliseringen ej får drivas för långt. Följande

remissinstanser har uttalat sig i positiv riktning, nämligen medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

karolinska institutets lärarkollegium, Kronobergs och Västernorrlands

läns landstings förvaltningsutskott, Stockholmsföreningen, Hålsingborgsföreningen

och Sveriges läkarförbund. Medicinalstyrelsen framhåller

bl. a.:

Enligt styrelsens mening föreligger behov av minst två, eventuellt flera,

dylika verkstäder, vilka lämpligen bör anslutas — icke till arbetsvårdsinstitut

utan till ortopediska kliniker och undervisningssjukhus och

besitta sådan ledning och utrustning, att forskning kan där bedrivas.

Genom tillskapandet av en enda central bandageverkstad riskerar man,

att en i och för sig önskvärd standardisering leder till allt för stor likriktning

av tillverkningen. Även transportsvårigheter talar mot ett sådant

system. I Danmark, där ett mera centraliserat system prövats, lär erfarenheterna

ha varit mindre goda, varför man där frångått systemet. Slutligen

torde det ur beredskapssynpunkt vara lämpligt med flera centraler.

unser styrelsen, att varje ortopedavdelning vid lasarett bör vara

försedd med åtminstone en mindre bandageverkstad, så att viss bandagetillverkning

i direkt kontakt med patienten kan bedrivas.

Även centrala sjukvårdsberedningen uttalar sig i samma riktning och

anser i likhet med karolinska institutets lärarkollegium, som förordar

några centrala verkstäder, att dessa bär ligga i anslutning till ortopedisk

klinik. Enligt lärarkollegiet, som understryker, att varje ortopedisk sjukavdelning

bör äga tillgång till en verkstad för tillverkning av enklare

bandage, bör de centrala verkstäderna förläggas med tanke på att möjlighet

till teknisk forskning skall kunna erbjudas. Genom en centralisering

av tillverkningen av större bandage och proteser uppnås överhuvud bättre

tillverkningsresultat, och nackdelarna av ökade resekostnader för patienterna

skulle säkerligen därigenom uppvägas. Stockholmsf öreningen uttalar,

att en koncentration till ett eller några få centra skulle medföra en förbättrad

medicinsk och teknisk överblick samt giva förutsättningar för

forskning och försöksverksamhet. Pensionsstyrelsen betonar vikten av att

en centraliserad tillverkning förlägges i omedelbar närhet till ett större

sjukhus med ortopedisk klinik och rehabiliteringsavdelning, helst i an
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

slutning till någon eller några institutioner med kombinerad medicinsk

och social rehabiliteringsverksamhet.

De remissinstanser, som uttalat stor tvekan inför tanken på en centraliserad

bandagetillverkning eller avstyrkt utredningens förslag i denna

del, har givit uttryck för ett flertal olika synpunkter på ifrågavarande

problem. Medicinska fakulteten i Göteborg, liksom flera andra remissinstanser,

som dock framhåller, att en decentralisering ej får drivas för

långt, erinrar om att ett bandagearbete fordrar ett ingående samarbete

mellan läkaren, bandagemästaren och patienten. Ett centralt bandagebolag

skulle omöjligen kunna erbjuda fullgod service i detta avseende och

utvecklingen på bandageområdet skulle ej heller stimuleras genom en sund

konkurrens. Däremot är en centralisering av halvfabrikattillverkningen

motiverad, och vidare finner fakulteten, liksom svenska ortopedföreningen,

det önskvärt, att några få större verkstäder finnes, som utrustas för forskning

och experimentverksamhet. Även Malmöhus läns landstings hälsooch

sjukvårdsstyrelse samt Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott

förordar en centralisering, när det gäller tillverkningar av halvfabrikat,

men betonar, liksom flera andra remissinstanser, att ett bandagearbete

är att betrakta som ett hantverksarbete, som utesluter alltför

långt gående centralisering, samt att åtminstone undervisningsklinikerna

bör bibehålla och utveckla sin personella och maskinella utrustning.

Det sistnämnda förvaltningsutskottet, liksom Sveriges bandagisters

förening, framhåller även, att det ofta vållar lika stora tekniska svårigheter

att reparera ett bandage som att tillverka ett nytt samt att reparations-

och korrektionsarbete fordrar praktiskt taget samma instrumentella

utrustning som tillverkningen. Detta innebär, att de små verkstäderna

måste hålla sig med en praktiskt taget lika dyrbar utrustning, som de

behöver för egen tillverkning av bandage. Även stadsfullmäktige i Malmö,

som betonar angelägenheten av en god service på detta område, har anlagt

liknande synpunkter och liksom förvaltningsutskottet i Kalmar läns

norra landsting understrukit, att det bör få ankomma på varje enskild

huvudman att avgöra, hur bandagetillverkningen bör organiseras.

Stadsfullmäktige i Stockholm anför.

I fråga om protestillverkningen synes måhända en viss centraliseringkunna

tillstyrkas. Tillverkning av proteser är emellertid ett specialbetonat

hantverksmässigt arbete, som fordrar säker bedömning icke blott av

arbetsstycket utan även av patientens speciella deformitet och hans individuella

reaktioner. Vid detta arbete synes därför tempo ocli ackord

icke vara lämplig grundval för eu lönesättning. Det är i stället kvaliteten

i arbetet som bör vara avgörande. Beträffande bandage — även för enklare

anordningar, hålfotsinlägg, tygkorsetter m. m. — gäller jämväl kravet, att

tillverkningen skall garantera ändamålsenliga och för patienten, som måste

bära dem, smidiga och hitta kvalilitetsarliklar. Det må synas tveksamt,

om sådan tillverkning är möjlig vid eu central verkstad, som enligt ut
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

redningen förutsattes skola leverera färdiga hel- och halvfabrikat. Även

i dessa fall är den individuella utprovningen och inpassningen med åtföljande

korrigeringar av avgörande betydelse, varför standardartiklar

knappast kan komma i fråga. I fråga om bandagetillverkningen avstyrkes

således med bestämdhet, att eu centraliserad tillverkning genomföres. Den

i betänkandet beskrivna arbetsgången vid utprovning och tillverkning av

bandage kan vidare befaras komma att avsevärt öka leveranstiderna.

Detta vore ytterst beklagligt, då patienterna ofta är helt beroende av bandagen

och under väntetiden oftast icke kan sköta sitt arbete utan i stället

måste ligga till sängs.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott och Göteborgsföreningen

förordar, att fyra rayonbolag inrättas. I dessa skulle sjukhushuvudmännen

vara huvudintressenter, och bolaget skulle i stort sett ha

samma verksamhetsområden som de nuvarande vanföreanstalterna. De

skulle driva en central verkstad ansluten till centralt belägen klinik och

dessutom filialverkstäder vid samtliga ortopediska kliniker inom rayonen.

Härigenom skulle en enhetlig ledning tillskapas för verksamheten inom

varje område, och en sund avvägning skulle bliva möjlig mellan de centrala

och perifera verkstäderna. Även svenska ortopedföreningen berör

frågan om en rayonindelning och stadsfullmäktige i Göteborg uttalar, att

det torde behövas minst lika många centrala verkstäder som nu. En liknande

uppfattning har framförts även av svenska stadsförbundet. Hallands

läns landstings förvaltningsutskott betonar, att en enhetlig prissättning på

produkterna bör kunna genomföras utan en långtgående centralisering

och dirigering under bolagsform. Förvaltningsutskottet understryker, att

Apelvikens kustsanatorium under alla omständigheter bör få behålla sin

nuvarande verkstad.

Stgrelsen för föreningen kustsanatoriet Apelviken avstyrker bestämt

utredningens förslag. Det måste vara felaktigt att behålla vanföreanstalternas

stora verkstäder i nuvarande form. De måste rätta sig efter behovet

av bandage vid den klinik, de blir avsedda att tillhöra. Enligt styrelsen

måste patientens bästa hållas för ögonen och ur denna synpunkt

fyller de mindre verkstäderna en viktig funktion, liksom när det gäller

förbättringar av bandagetyper. Av samma skäl kan ett ackordlönesystem

ej utan vidare tillstyrkas. Även i fråga om en centralisering av tillverkningen

av halvfabrikat ställer sig styrelsen tveksam. Erfarenheterna från

kustsanatoriets verkstad visar nämligen, att kostnaden för halvfabrikat

ställt sig lika hög som för ett färdiggjort arbete på verkstaden. Även utbildningen

av bandagister vid en mindre verkstad har givit goda resultat,

därför att vederbörande fått deltaga i ett all-round arbete.

SVCK instämmer i utredningens uppfattning, att en planering inom

bandagetillverkningens område är ofrånkomlig. SVCK framhåller emellertid,

att det icke torde vara klarlagt, att de prisdifferenser, som föreligger

beträffande bandage, enbart kan tolkas till de större verkstädernas för
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

mån. Enligt SVCK ger också internationella erfarenheter vid handen, att

en fullständig centralisering av verkstäderna ej är lämplig. Av skäl, som

redan anförts av flera andra remissinstanser, avråder SVCK bestämt från

en konsekvent centralisering. Även en sådan centralisering som innebär,

att patienten reser till ett centrum för att få sin bandage- och protesförsörjning

ordnad, är behäftad med allvarliga praktiska olägenheter.

SVCK framhåller också, att de smärre privata firmor, som verkat på detta

område, till icke ringa del bidragit till att underlätta protes- och bandageförsörjningen

av landets invalider. En bortrationalisering av dessa innebär

icke en utveckling till det bättre. Snarare borde vissa konkurrensbefrämjande

åtgärder övervägas. Beträffande forskningen framhåller S\CK,

att utredningen överdrivit lämpligheten av att all forskning bedrives på ett

ställe, eftersom forsknings- och experimentverksamhet på detta område

framspringer ur ett personligt intresse. Det torde vara mycket orationellt

att tänka sig, att ett statligt bandagebolag skulle utrustas med maskiner,

instrument och material för forskning och experiment inom alla aktuella

konstruktionsområden och berörande alla ifrågakommande material. Också

Härnösandsföreningen avstyrker förslaget om fullständig centralisering.

De vanföras riksorganisation understryker betydelsen av forskning samt

kvalificerad utbildning av bandagistpersonalen. En utbildnings- och forskningsnämnd

bör därför tillsättas under medicinalstyrelsens överinseende.

Nämnden skulle ha till uppgift att samordna forskningsverksamheten på

området, utfärda direktiv och följa utbildningen för bandagemästare och

bandagister samt utfärda behörighetsbevis för dessa yrkesgrupper. Även

Sveriges bandagisters förening understryker betydelsen av praktisk och

teoretisk utbildning på detta område.

Utredningens förslag om en utredning om bandagetillverkningens

framtida organisation tillstyrkes av det stora fleitalet

myndigheter, som uttalat sig i frågan. Medicinalstyrelsen och universitetskanslern

understryker, att utredningen bör vara förutsättningslös,

och medicinska fakulteten i Göteborg uttalar, att utredningen särskilt bör

beakta möjligheterna till central produktion och lörsäljning av halvfabrikat,

produktionskostnaderna för de skilda verkstäderna under fullt jämförbara

förhållanden, den service verkstäderna lämnar sitt klientel icke

minst med beaktande av produktionsförseningar med väntetider för de

sjuka samt utbildningsmöjligheterna för bandagearbetare och bandagister.

Enligt TCO bör övervägas bildandet av ett centralt inköpsorgan för samtliga

verkstäder, som skulle handha inköp av halvfabrikat och mateiial.

SVCK (majoriteten) anser, att utredningen lämpligen kan anförtros åt

medicinalstyrelsen. Sveriges bandagisters förening förordar en utredning

om varje läns behov av ortopediska hjälpmedel och uttalar, att eventuellt

två näraliggande läns behov kunde sammanslås och skötas av en gemensam

bandageverkstad med en ambulerande bandagist.

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

Enligt statskontoret och styrelsen för Malmöhus läns landstings hälsooch

sjukvårdsstyrelse är en särskild utredning i frågan icke motiverad.

Stockholmsföreningen uttalar, att det i avvaktan på frågans lösning är

oundgängligen nödvändigt att i ledningen för Norrbackainstitutets nuvarande

bandageverksamhet snarast placeras en högt kvalificerad tekniker,

som jämväl har förutsättningar att följa den internationella forskningen

inom protes- och bandagetillverkningen.

Beträffande huvudmannaskapet för bandageverkstäderna

i avbidan på tillkomsten av det föreslagna centrala bandagebolaget

har samtliga de remissinstanser, som uttalat sig i frågan, framhållit,

att bandageverksamheten intimt sammanhänger med de ortopediska

klinikerna och bör läggas under samma huvudman som dessa. Göteborgs

stadsfullmäktige anför, att bandageverkstaden i samband med ortopedklinikens

överförande till stadens regi bör övertagas av staden och drivas

av sjukhusdirektionen.

Förslaget om ett nedläggande av Eugeniahemmets bandageverkstad

har endast mött gensaga från sällskapet Eugeniahemmet,

som framhåller, att verkstaden har en årsomsättning å omkring

300 000 kronor samt äger en utmärkt stab av yrkeskunniga bandagister

och ortopedskomakare. Det råder f. n. stor brist på bandagetekniker i

vårt land och behovet torde komma att öka. Sällskapet ifrågasätter, om ej

verkstaden kunde tjänstgöra som rayonverkstad för Stockholms län eller

eventuellt samordnas med Mörby lasarett, om detta erhåller en planerad

ortopedisk avdelning.

Departementschefen

Liksom utredningen och det övervägande antalet remissmyndigheter anser

jag, att det allmänna även i fortsättningen bör bestrida huvudparten

av kostnaderna för ortopediska hjälpmedel. F. n. utgör bidraget 2/3 av de

bidragsberättigade kostnaderna. De av utredningen anförda skälen för att

staten ej bör påtaga sig hela kostnadsansvaret finner jag bärande men

vill för egen del förorda, att statens bidrag begränsas till 3/4 av totalkostnaden,

varvid dock den enskilde alltid bör svara för ett belopp av 3 kronor.

Härigenom vinnes en naturlig anknytning till det bidragssystem, som gäller

inom den allmänna sjukförsäkringen. Även om jag på av riksförsäkringsanstalten

anförda skäl icke f. n. kan förorda en samordning av bidragsverksamheten

inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen, kan frågan

om en sådan samordning lättare upptagas till förnyad prövning, därest

bidragsbeloppen redan från början anpassas till vad som gäller inom denna

sjukförsäkring.

Utredningen har föreslagit, att statens bidrag i fortsättningen baseras

på generella riktpriser för olika förekommande slag av ortopediska hjälpmedel.

Hithörande frågor, liksom frågor om kvalitetsföreskrifter m. m.,

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

skulle handläggas av en särskild nämnd, som också skulle avgöra vilka

hjälpmedel, som med hänsyn till utvecklingens krav bör berättiga till

statsbidrag. Jag vill erinra om att medicinalstyrelsen erhållit i uppdrag

att utreda frågor, som sammanhänger med bidragsrätten till ortopediska

hjälpmedel. Detta uppdrag har ännu icke redovisats. Statskontoret, som i

sitt remissyttrande avstyrkt inrättandet av den föreslagna nämnden, har

bl. a. framhållit, att det bör ligga i medicinalstyrelsens intresse att ägna

hithörande frågor vederbörlig uppmärksamhet. Ej heller för egen del kan

jag biträda utredningens förslag om inrättande av en särskild nämnd utan

förutsätter, att medicinalstyrelsens utredning fullföljes med beaktande av

de frågeställningar, som uppställts av utredningen. Jag vill emellertid

framhålla, att även frågan om sådana hjälpmedel som transportmedel,

även motordrivna sådana, för vanföra i detta sammanhang bör bli föremål

för uppmärksamhet. Denna fråga har också aktualiserats genom utredningens

förslag om åtgärder, som kan underlätta för vanföra barn att

deltaga i skolundervisning på hemorten. Det är givetvis också angeläget,

att överhuvud en samordning sker av bidragsgivningen på detta område,

och medicinalstyrelsen torde därför vid fullgörandet av sitt uppdrag böra

taga erforderlig kontakt med övriga myndigheter och organisationer inom

vilkas verksamhetsområde frågor, som rör bidrag till ortopediska hjälpmedel

av något slag, faller. Vid utredningens fullgörande bör också upptagas

till ytterligare prövning det av utredningen berörda spörsmålet om

en utvidgning av ordinationsrätten till vissa ytterligare läkarkategorier.

Medicinalstyrelsens utredning i dessa frågor bör emellertid ej hindra ett

genomförande av den av mig föreslagna höjningen från 2/3 till 3/4 av totalkostnaden

för sådana ortopediska hjälpmedel in. in., som redan nu är

statsbidragsberättigade. Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att,

vid bifall till av mig framlagda förslag, företaga erforderliga ändringar i

nu gällande regler på detta område. Förslaget torde därvid böra genomföras

fr. o. in. den 1 januari 1956. Ändringen i bidragsgrunderna kan beräknas

medföra en kostnadsökning av omkring 450 000 kr. om året, vilken

fördelar sig på anslagen till Bidrag till vanföreanstalter in. in., Bidrag till

Eugeniahemmet samt Bidrag till stödjebandage och proteser vid ortopediska

lasarettsavdelningar in. in. Bidragen utbetalas, från de två förstnämnda

anslagen kvartalsvis och från det tredje anslaget delvis halvårsvis

och delvis kvartalsvis i efterskott. Det nu framlagda förslaget kommer därför

att för nästa budgetår föranleda allenast en obetydlig ökning av medelsbehovet.

Någon ändring av den i statsverkspropositionen gjorda beräkningen

av anslagen, vilka är uppförda förslagsvis, torde icke vara påkallad.

I avvaktan på de resultat, som medicinalstyrelsen kan nå för att motverka

nu otvivelaktigt föreliggande bristande enhetlighet i fråga om prissättningen

på ortopediska hjälpmedel, bör också tills vidare anstå med att

tillsätta en särskild utredning för att undersöka förutsättningarna för eu

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

centralisering av de nuvarande bandageverkstädernas verksamhet. Remissmyndigheterna

har dessutom enligt min uppfattning anfört starka skäl

för att en centralisering av bandageverksamheten ej bör drivas alltför

långt. En fullständig koncentration av tillverkningen på detta område kan

utan tvivel medföra risker för en försämrad service. Det är här i allmänhet

fråga om patienter, som har mycket svårt att någon längre tid vara

utan sina ortopediska hjälpmedel. Det är också uppenbarligen så, att till\erkningen

lan läkare, bandagist och patient. 1 varje fall gäller detta inpassning och

justering av ett färdigt bandage. Det torde därför vara erforderligt, att

nytillkommande ortopediska kliniker utrustas med mindre bandageverkstäder.

Utvecklingen på detta område torde framdeles, i och med ortopedvårdens

utbyggnad i landet, få utvisa i vilken utsträckning en mera väsentlig

koncentration av bandagetillverkningen är möjlig och önskvärd. Så

länge vanföreanstalternas verkstäder kvarligger i sina nuvarande lokaler

är det säkerligen också av praktiska skäl motiverat att nu ej företaga

någon mera väsentlig förändring i dessas organisation. Av samma skäl

toide det ej i nuvarande läge vara lämpligt att föreslå någon ändring i

huvudmannaskapet för anstalternas verkstäder. Även om deras verksamhet

otvivelaktigt äger ett intimt samband med de ortopediska klinikerna,

som, enligt vad jag förordat, bör överföras till lokal huvudman, torde

frågan om en förändring av huvudmannaskapet för verkstäderna liksom

frågan om formerna för bandageverksamhetens bedrivande få upptagas

till närmare bedömande först sedan ortopedvården ytterligare blivit utbyggd

inom den allmänna sjukvården. Det förefaller ur praktisk synpunkt

föga lämpligt, om man vid ett skiljande av ortopedvården från vanföreanstalternas

Övriga verksamhet och i samband därmed uppförande av

nybyggnader för ortopediska kliniker vid närbeläget lasarett samtidigt

skulle bygga verkstäder vid klinikerna av sådan omfattning, att de skulle

kunna övertaga de nuvarande verkstädernas hittillsvarande uppgifter att

betjäna ett stort antal sjukvårdsområden.

Emellertid är det även enligt min mening angeläget, att frågan om en

fortsatt centralisering av tillverkningen av halvfabrikat ägnas uppmärksamhet.

Såsom framhållits av ett flertal remissinstanser innebär en centralisering

på detta område sådana ekonomiska och praktiska fördelar,

att en utvidgning av verksamheten måste anses önskvärd. Det torde böra

ankomma på anstaltsledningarna att i samråd med medicinalstyrelsen

upptaga hithörande problem till övervägande, varvid förutom frågan om

halvfabrikat för bandage- och protestillverkning även bör uppmärksammas

möjligheten av att centralt tillhandahålla material av olika slag. Även

den i ett remissyttrande framförda tanken på bildandet av ett centralt

inköpsorgan synes vara värd beaktande.

Vad slutligen angår utredningens förslag att successivt avveckla Eugenia
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

hemmets verkstäder och tillgodose hemmets bandagebehov från den närliggande

Stockholmsanstaltens verkstäder föranleder detta ingen erinran

från min sida. Det torde få ankomma på vederbörande anstaltsledningar

att utarbeta närmare förslag i denna fråga, innefattande även frågan om

behovet av eventuell personalökning vid Stockholmsanstaltens verkstädei

efter förslagets genomförande.

De ombildade vanföreanstalternas ställning, finansiering och organisation

Utredningens i det föregående redovisade förslag innebär ett överförande

snarast möjligt av vanföreanstalternas ortopediska kliniker till allmänt

sjukhus på orten. I samband med en omvandling av vanföreanstalternas

yrkesskolor till s. k. arbetsvårdsinstitut för den stora gruppen partiellt

arbetsföra överhuvud föreslås vidare en samordning mellan dessa institut

och arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg. I fråga om skolundervisningen

vid vanföreanstalterna har utredningen förordat, att hithörande

särskolor i görligaste mån samordnas samt frigöras från vanföreanstalterna

i dessas blivande egenskap av arbetsvårdsinstitut. Beträffande vård- och

arbetshemsverksamheten samt arbetscentralernas verksamhet har utredningen

tillstyrkt en framtida avveckling men ej velat motsätta sig

ett fortsatt bibehållande av denna verksamhet i samma regi som arbetsvårdsinstituten,

därvid nuvarande statsbidragsrätt ansetts böra upphöra.

Vad slutligen de ortopediska verkstäderna angår, innebär utredningens förslag,

att de nuvarande verkstäderna bibehålies i avvaktan på bildandet av

ett centralt bandagebolag.

Utredningen framhåller, att en viss övergångstid kan komma att förflyta,

innan utredningens förslag helt kan genomföras, men detta har icke

ansetts böra utgöra hinder för ett snabbt förverkligande av de förslag, utredningen

framlägger beträffande de planerade arbetsvårdsinstitutens ställning,

finansiering och organisation. I detta avseende upptager utredningen

till bedömande frågorna om arbetsvårdsinstitutens huvudmannaskap, finansiering

samt administration och organisation.

Huvudmannaskap

I överensstämmelse med ortoped- och vanförevårdssakkunnigas uppfattning

i fråga om huvudmannaskapet för vanföreanstalterna hyser utredningen

den meningen, att staten i sista hand bör svara för institutens diiftoch

anläggningskostnader. Skälen härför vinner ytterligare i styrka genom

arbetsvårdsinstitutens rikskaraktär och föreslagna centrala ställning inom

landets arbetsvårdsorganisation. Enligt en allmänt accepterad uppfattning

bör staten i princip svara för den verksamhet, som har mer eller

mindre rikskaraktär och icke lämpligen kan organiseras landstingsomradesvis

eller i samverkan mellan ett fåtal landstingskommuner. Ett överförande

i kommunal regi skulle innebära ett sa långtgående samaibete mel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

lan landstingen och städerna utanför landsting, att detta skulle medföra

allvarliga praktiska och administrativa olägenheter.

Med hansyn till att vanförevårdsföreningarna praktiskt taget saknar ekonomiska

resurser, ligger tanken på ett helt förstatligande nära till hands,

och ett förslag i denna riktning framfördes år 1951 av vanförevårdsföreningen

i Göteborg. Under utredningsarbetets gång har emellertid bl. a.

de övriga tre vanförevårdsföreningarna och SVCK samt även Göteborgsföreningens

nuvarande styrelse deklarerat ett bestämt avståndstagande från

förslaget om ett förstatligande.

Utredningen finner för sin del ett bibehållande av det enskilda huvudmannaskapet

riktigt. Härigenom skulle den fond av erfarenhet och intresse,

som de nuvarande huvudmännen representerar, bevaras, och förvaltningen

skulle behålla en önskvärd smidighet och frihet, även om staten

genom att i betydande utsträckning svara för kostnaderna måste tillförsäkras

ett i stort sett avgörande inflytande på verksamhetens utformning.

Frågan bor aven bedömas under hänsynstagande till de betydande enskilda,

fria eller bundna dispositionsmedel och fonder, som står till de nuvarande

huvudmännens förfogande. Ett förstatligande skulle också förutsatta

en reglering av anstalternas byggnadslån och ett friställande av de

fondmedel, som nedlagts i verksamhet och byggnader, något som skulle

förutsätta ingående specialutredningar.

I konsekvens med sitt förslag om bibehållet enskilt huvudmannaskap

forordar utredningen, att de överflyttade arbetsklinikerna lägges under

samma enskilda huvudmannaskap.

Det enskilda huvudmannaskapet kan enligt utredningen utövas i förenings-

eller stiftelseformen. Utredningen är icke beredd att lämna företräde

åt någon av dessa linjer samt framhåller, att förslag till ändringar

i föremngsstadgarna eller till stiftelsestadgar kan framläggas först sedan

statsmakterna tagit ställning i principfrågan.

Vid bildandet av en stiftelse med av Kungl. Maj:t fastställda stadgar

kunde denna övertaga förvaltningen av föreningarnas tillgångar. Härigenom

kunde vinnas ökad fasthet och smidighet i organisationen, och genom

styrelsens sammansättning kunde tillses, att god anknytning erhölles

till berörda myndigheter och intresseorganisationer. Det råder emellertid

en viss oklarhet om de lagliga former, i vilka en stiftelse av detta slag kan

bildas och fungera. En överlåtelse av föreningarnas egendom på en stiftelse

skulle innebära ett benefikt fång med skyldighet att erlägga stämpelskatt.

For denna torde statsverket komma att få svara, och utredningen

finner det naturligt, att riksdagen beslutar skattebefrielse för stiftelsen.

Fråga kan emellertid också uppkomma, om fonderna vid en överlåtelse

måste ytterligare ändamålsbindas, vilket skulle medföra en mera begränsad

ekonomisk rörelsefrihet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Enligt nuvarande stadgar tillkommer styrelsen beslutande och verkställande

rätt i de flesta frågor. På föreningsstämma ankommer emellertid

dechargefrågor, val av styrelse och revisorer och frågor om föreningens

upplösning. Enligt några föreningars stadgar kan emellertid enskild medlem

väcka förslag även i andra frågor på föreningsstämma. Utredningen

anser, att, om man väljer föreningslinjen, föreningsstämmans befogenheter

bör begränsas till vad som redan nu gäller jämlikt Hälsingboigsföreningens

stadgar, i vilka det uttryckligen angivits att andra frågor än de

uppräknade icke må upptagas på föreningsstämma.

Finansieringssystem

Utvecklingen har medfört en stigande disproportion mellan statens xasta

bidrag och fyllnadsbidragen, varvid de senare, såsom framgått av den lamnade

redogörelsen, fått allt större betydelse för finansieringen av vanföreanstalterna.

Därmed har de anslagsbeviljande myndigheternas behov a\ att

i kostnadsbegränsande syfte kontrollera verksamheten ökats, varigenom

huvudmännens rörelsefrihet blivit begränsad och anstaltsdriften tungrodd.

Genom att anpassa de fasta statsbidragen så, att de jämte övriga inkomster

täcker de verkliga, skäliga kostnaderna, skulle fyllnadsbidragen

bli obehövliga. Staten skulle på detta sätt kunna fixera en kostnadsram

och statskontrollen skulle kunna mildras. I ett läge med variationer i löner

samt priser och med anstalter av olika storlekar anser emellertid utredningen

det ogörligt att enbart använda ett system med fasta bidrag, varför

det ändock skulle bli ofrånkomligt att införa vissa fyllnadsbidrag.

Utredningen föreslår i stället, att staten bestrider institutens kostnader

enligt av Kungl. Maj :t eller av central myndighet godkända utgifts- och

inkomststater, som bör innefatta hela den under statens kostnadsansvar

fallande verksamheten. Emellertid bör man undvika att binda verksamheten

till alltför specificerade anslag i de fastställda staterna.

Fondavkastningarna bör om möjligt användas till finansiering av vårdoch

arbetshemmen samt arbetscentralerna och i övrigt för att befrämja en

önskvärd försöks- och forskningsverksamhet. Huvudmännens egna medel

bör däremot ej få tagas i anspråk för att minska statsverkets kostnadsandel.

I fråga om pensioneringsfonderna erinrar utredningen om ett inom civildepartementet

utarbetat förslag, enligt vilket dessa fonder och därmed jämförliga

tillgångar i enskilda försäkringsinrättningar skall användas för gäldande

av de engångsavgifter till statens pensionsanstalt, som betingas därav,

att ett betydande antal befattningshavare fr. o. in. den 1 januari 1950 vunnit

inträde i pensionsanstalten. Efter engångsavgifternas inbetalande återstående

medel — detta gäller endast Göteborgs- och Härnösandsanstalterna

— skall enligt förslaget reserveras för engångsavgifter, som må uppkomma

på grund av inträde i statens pensionsanstalt efter den 1 januari 1950 eller

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 135

på grund av senare löneregleringar. Anstalterna skulle eventuellt kunna

kompenseras för bortfallet av pensionsfondernas avkastning och denna

fråga borde uppmärksammas av 1951 års vanförevårdsutredning.

Utredningen framhåller, att pensionsfonderna har skiftande ursprung

och i huvudsak härstammar från föreningarnas egna medel samt att fondmedel

till viss del ej kan frigöras utan att anstalten av staten erhåller motsvarande

rörelsekapital eller på annat sätt kan uppbringa motsvarande

kapital. Utredningen anser också, att förslaget beträffande Göteborgs- och

Härnösandsföreningarna är orättvisande även därför, att dessa beträffande

donationsmedel är väsentligt sämre ställda än de övriga föreningarna.

Statsmakterna har fr. o. in. år 1937 i realiteten övertagit det ekonomiska

ans\aret för anstalterna och därefter uppkommande pensionsförpliktelser

torde få anses vara en följd av statens löne- och anställningspolitik, varöver

föreningarna endast haft ett begränsat inflytande. Mot bakgrunden

även av att det förslag om vanföreanstalternas omgestaltning, som utredningen

framlägger, i princip innebär, att staten skall ha ett slutligt ekonomiskt

ansvar för arbetsvårdsinstitutens utbyggnad och drift, förordar

utredningen, att fonderna icke skall behöva användas till gäldande av aktuella

engångsavgifter till annan del än de härrör från befattningshavarnas

egna inbetalningar. I övrigt bör de få stå till styrelsernas förfogande

för sådan verksamhet, vartill statsmedel icke anvisas. I annat fall utgår

utredningen från, att staten kompenserar huvudmännen för det bortfall

av fria eller egna rörelsemedel, fondernas avkastning representerat.

Administration och organisation

Beträffande statens centrala ledning och tillsyn uttalar utredningen, att,

sedan den oitopediska sjukvården bortflyttat från vanföreanstalterna, anledning

saknas att låta medicinalstyrelsen taga befattning med arbetsvårdsinstituten.

Ej heller torde det vara rationellt, att instituten direkt sorterar

under Kungl. Maj :t. Enligt utredningen bör antingen överstyrelsen för

yrkesutbildning eller arbetsmarknadsstyrelsen kunna komma i fråga. Då

institutens uppgifter huvudsakligen faller inom arbetsvärden, talar emellertid

övervägande skäl för att den centrala ledningen och tillsynen anförtros

åt arbetsmarknadsstyrelsen, närmast då styrrelsens arbetsvårdsbyrå.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör i intimt samarbete med överstyrelsen för

yrkesutbildning följa institutens verksamhet och förvaltning, främja en

ändamålsenlig yrkesdifferentiering och kursverksamhet vid instituten,

verka för samordning instituten sinsemellan samt mellan instituten och

rikets övriga arbetsvårdande organ ävensom andra samhällsåtgärder av

betydelse härför, beakta institutens behov samt göra därav påkallade framställningar

och anslagsäskanden till statsmakterna.

Alla arbetsvårdsfall bör utredas genom vederbörande länsarbetsnämnd,

som därefter framlägger förslag till arbetsmarknadsstyrelsen om lämpliga

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

arbetsvårdande åtgärder. Beslut om intagning i arbetsvårdsinstitut bör i

princip tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen, som bor ha ett centralt register

rörande lediga platser och väntelistor. Rapport om att elevs utbildning

börjat, slutat eller avbrutits bör tillställas arbetsmarknadsstyrelsen

och länsarbetsnämnden. Även efterkonlrollen av utskriven elev bör ske

genom styrelsen och dess lokala organ.

Beträffande yrkesutbildningen bör överstyrelsen för yrkesutbildning

även i fortsättningen äga inspektionsrätt samt godkanna undervismngsplaner,

lärares och rektorers behörighet liksom lokaler och materiel för

undervisning. Motsvarande inspektionsuppgifter bör tillkomma skolöverstyrelsen

i vad gäller till arbetsvårdsinstitut knutet skolhem. För att undvika

alltför stor splittring inom inspektionsväsendet har utredningen däremot

avstått från att föreslå, att vissa inspektionsuppgifter beträffande

vård- och arbetshemmen skulle tilläggas socialstyrelsen.

I fråga om utredningens förslag rörande tjänstetillsättningar samt loneoch

arvodesregleringar in. m. torde få hänvisas till betänkandet.

Anstalternas administrativa ledning är, såsom framgår av den lämnade

redogörelsen, organiserad efter skilda linjer vid de olika vanföreanstalterna.

Frågan om ordnandet av den inre administrationen har tidigare behandlats

av ortoped- och vanförevårdssakkunniga och i remissyttrandena

över de sakkunnigas förslag. Utredningen lämnar härom i huvudsak föl
-

jande redogörelse.

Enligt de sakkunniga skulle anstaltsstyrelsen inom sig utse en deltidsanställd

verkställande ledamot med arvode, vilken skulle utöva chefsskapet

vid anstalten. Uppdelningen av chefstjänstemannens arbetsområden borde

vara: överläkaren — klinik, poliklinik och ortopedi verkstad rektor

yrkesskolor, elevhem, skolhem och arbetshem; kamrer — kansli och ekonomiavdelningar;

husmoder — personalfrågor och förråd, l.e kurator

kuratorskontor och arbetscentral. „ ,

Av remissinstanserna tillstyrkte endast vanforevardsforemngen i Hälsingborg

de sakkunnigas förslag utan reservation. Stockholmsforemngen

ansåg inga bärande skäl föreligga att frångå nuvarande ordning med en

heltidsanställd direktör som chef för anstalten. Verkstaderna borde sta under

ledning av en särskild verkstadsdirektion. Enligt Göteborgsföreningen

krävde föreningarnas verksamhet en heltidsanställd ehe en upp a

ning som även delades av pensionsstyrelsen — vilken under sig hade de

experter, som fordrades för de olika verksamhetsgrenarna Verkstaderna

borde ledas av eu bandagemästare och sortera under en tekniskt skolad

delegation. Norrlandsföreningen anslöt sig delvis till forslaget, men chefstjänstemännens

antal borde begränsas till tre, nämligen overlakare rekto

och kamrer. Kurator borde sortera under rektor och husmodei under den

kamerala avdelningen. Lokala förhållanden borde vidare fa komina ti l

uttryck i organisationen, en uppfattning, som även delades av overstyrelsen

för yrkesutbildning. SVCK fann organisationsplanen tillämplig under

vissa omständigheter, men varken husmoder eller kura or hmde be eckna

som s. k. chefstjänstemän. Styrelsen borde givas fria handel att utforma

ledningen, och vilken som helst av chefstjanstemannen borde kunna utses

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

att tillika vara institutionens chef. Överstyrelsen för yrkesutbildningen uttalade,

att om anstalten stode under ledning av en föreståndare, som vore

valkvalificerad att även uppehålla rektorsbefattningen, torde detta kunna

medgivas. Därest föreståndaren ej kunde uppehålla rektorsbefattningen,

kunde antingen förordnas särskild rektor eller utses en överlärare eller

biträdande rektor, som under föreståndaren handhade den pedagogiska

ledningen av yrkesundervisningen.

Utredningen är ense med de sakkunniga om att det för en effektiv anstaltslednmg

är fördelaktigast, om en person med daglig tjänstgöring på

institutionen har att inför styrelsen svara för anstaltsdriften. Man kan

härvid välja mellan att arvodesanställa en särskild funktionär eller att utse

någon av befattningshavarna att tillika vara institutets chef. Utredningen

ansluter sig närmast till det senare alternativet.

Så länge sjukvården bibehålies vid institutionerna, synes närmast överläkaren,

rektorn eller kamrern kunna komma i fråga som institutionschef.

Under chefen bör sortera de båda övriga nämnda chefstjänstemännen,

medan husmor och kurator torde böra underställas en av de nämnda chefstjänstemännen.

Sedan omorganisationen till arbetsvårdsinstitut slutförts, bör chefskapet

1 ,prmCip tllIkomma rektor. Utredningen understryker, att man i framtiden

bor sträva efter att till föreståndare förvärva personer, som med kompetens

sasom rektor vid central verkstadsskola i görligaste mån förenar förtrogenhet

med arbetsmarknaden och näringslivet samt de speciella arbetsvårdsproblemen

liksom god administrativ förmåga.

Även institutets kamrer eller intendent, vilket senare synes vara en mera

adekvat titel, kommer att erhålla betydelsefulla uppgifter beträffande ekonomisk

och kameral förvaltning, rationaliseringsfrågor, upphandling av

materiel m. in. Vid sidan av intendenten är det ej nödvändigt att ha särskdd

arvodesanställd kassaförvaltare. Utanordningsrätten bör tillkomma

föreståndaren med kontrasignation av intendenten. Verkstadsdriften bör

intill dess ett centralt bandagebolag kommer till stånd lämpligen anförtros

åt en av styrelsen utsedd verkstadsdirektion, i vilken bör ingå intendent,

verkstadsföreståndare och ortopedspecialist. Föredragningen inom styrelsen

bor, sedan sjukavdelningen avkopplats, fördelas i första hand på rektorn

och intendenten, vilka utan rätt att deltaga i besluten bör kunna få

avvikande mening antecknad till protokollet.

For att erhålla en tillräckligt kvalificerad person som rektor, vilken tilllika

bör kunna vara föreståndare, bör löneställningen ej understiga den

för rektorn vid de större centrala verkstadsskolorna. Även intendentens

lonestallmng bör bestämmas med hänsyn till det maktpåliggande arbetet,

vilket synes vara mera kvalificerat än en kamrerares vid verkstadsskolorna.

Befattningshavarnas löner bör även kunna differentieras med hänsyn

till de olika institutens storlek m. m.

I fråga om arbetsklinikerna har av skäl, som undandrager sig utred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

ningens bedömande, hävdats, att de bör bibehålla sin nuvarande självständiga

styrelseform. Utredningen uttalar för egen del, att, om dessa kliniker

inordnas under arbetsvårdsinstitutens styrelser, det synes naturligt, att de

med hänsyn till sina speciella uppgifter erhåller en särskild klinikdirektion,

där speciell sakkunskap och en önskvärd allmän förankring kan tillgodoses.

Klinikdirektionen skulle under styrelsen handlägga de ärenden,

som berör dess verksamhet. I hithörande frågor skulle arbetsklinikens föreståndare

vara föredragande inför styrelse och direktion utan rätt att deltaga

i besluten men med rätt att få avvikande mening antecknad till

protokollet.

Remissyttranden

I fråga om huvudmannaskapet för de till arbetsvårdsinstitut omvandlade

vanföreanstalterna har olika meningar kommit till uttryck i

remissyttrandena. Förslaget om fortsatt enskilt huvudmannaskap har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av bl. a. medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

styrelsen för statens arbetsklinik samt pensionsstyrelsen,

statskontoret, förvaltningsutskotten i Kronobergs och Skaraborgs läns landsting,

styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut, SVCK, de vanföras

riksorganisation och Stockholmsföreningen. Utredningens alternativa

förslag om bildandet av en stiftelse i stället för en förening som huvudman

har biträtts av bl. a. pensionsstyrelsen i fråga om den eller de anstalter,

som skulle komma att utgöra medicinskt sociala rehabiliteringscentra.

Såsom huvudmän i stiftelsen kunde ingå representanter för

vissa intresseorganisationer och ideella föreningar förutom representanter

för närmast intresserade statliga myndigheter och institutioner. Stockholmsföreningen

som anser föreningsformen böra bibehållas anför, att

man genom styrelsens sammansättning kan tillse, att verksamheten får

önskvärd anknytning till och förankring hos olika myndigheter och intresseorganisationer.

I detta sammanhang bör utredas om eller i vad mån till

föreningarna skänkta medel kan användas för den nya verksamheten. Medicinalstyrelsen

uttalar, att i föreningarnas styrelse bör ingå representanter

för bl. a. pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen. SVCK anser, att arbetsmarknadens

parter liksom sjukvårdsintressena bör representeras i styrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för statens arbetsklinik framhåller,

att det visserligen finnes skäl, som talar för ett förstatligande men att ett

sådant synes förutsätta en reglering av anstalternas byggnadslån och ett

friställande av vanförevårdföreningarnas i verksamhet och byggnader nedlagda,

bundna fondmedel, vilket ej kan ske utan ingående specialutredningar.

Tänkbart vore också, att föreningarna till staten uthyrde ifrågavarande

byggnader.

Ett förstatligande av arbetsvårdsinstituten har, framförallt med hänsyn

till att staten förutsatts komma att bekosta institutens drift, förordats eller

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 135

ifrågasatts av bl. a. svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

förvaltningsutskotten i Södermanlands län, Kalmar läns norra och Norrbottens

läns landsting, stadsfullmäktige i Göteborg, rikskommittén för partiellt

arbetsföra samt Göteborgsföreningen. Enligt Kalmar läns norra landstings

förvaltningsutskott torde vanförevårdsföreningarnas donationer även

i fortsättningen utan svårighet kunna disponeras av föreningarna, även om

dessa ej längre driver anstalterna, och de donationer, som har direkt anknytning

till anstaltsdriften, synes ej heller vid en framtida drift i föreningarnas

regi enligt utredningens principer böra användas för detta ändamål.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott understryker angelägenheten

av att samtliga anstalter för att rätt fylla sin uppgift får samma standard

i pedagogiskt, socialt, medicinskt och ekonomiskt hänseende. Detta

torde vara svårt att uppfylla med skilda huvudmän och med olika resurser.

Rikskommittén för partiellt arbetsföra erinrar om, att anstalternas verksamhet

radikalt kommer att förändras och att den fortsatta verksamheten

kommer att utformas under ledning av statliga myndigheter, som också

kommer att taga ett större ekonomiskt ansvar än hittills. De frivilliga insatserna

kommer härigenom att ytterligare minska. Icke minst med tanke

på utredningens förslag om arbetsklinikerna vore det mest rationellt att

helt inordna arbetsvårdsinstituten under statens huvudmannaskap. Enligt

rikskommittén kan ej heller anstalternas fondtillgångar utgöra något avgörande

praktiskt hinder för ett samhälleligt huvudmannaskap. Göteborgsföreningen

uttalar, att föreningarnas egna medel vid ett förstatligande bör

få disponeras i samråd med arbetsvårdsinstituten för att komplettera statens

åtgärder till förmån för de vanföra.

Beträffande arbetsklinikernas förvaltning har, såsom framgått

av det anförda, ett stort antal myndigheter understrukit klinikernas

medicinska karaktär och förordat en närmare anknytning, även organisatoriskt,

till sjukhusvården. Enligt svenska läkaresällskapet och svenska

ortopedföreningen bör klinikerna ställas direkt under karolinska sjukhuset

resp. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen

för statens arbetsklinik uttalar, att den självständiga ställning, som

statens arbetsklinik erhållit, visat sig utomordentligt värdefull för dess

verksamhet, som befinner sig i ständig utveckling. Ett realiserande av utredningens

förslag skulle vara omotiverat och kunna inverka menligt på

den fortsatta utvecklingen. Som underordnad avdelning inom en institution

av arbetsvårdskaraktär skulle också kliniken kunna förlora den neutrala

ställning, som bedömdes så värdefull och nödvändig, då kliniken inrättades.

Styrelsen avstyrker därför bestämt utredningens förslag beträffande

arbetskliniken i Stockholm. Styrelsen har däremot intet att erinra i vad

förslaget avser arbetskliniken i Göteborg. Rikskommittén för partiellt

arbetsföra understryker, att klinikerna måste beredas en fullt fristående

ställning till övriga arbetsvårdsgrenar på anstalterna.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj ds proposition nr 135

Några remissinstanser har emellertid med hänsyn till önskvärdheten av

att uppnå en effektiv samordning mellan klinik och arbetsvårdsinstitut

ifrågasatt, om ej klinikerna direkt bör inordnas under arbetsvårdsinstitutens

styrelser. Så är fallet med SVCK, de vanföras riksorganisation, Stockholms-

och Göteborgsföreningarna samt styrelsen för kustsanatoriet Apelviken.

Förslaget om att arbetsvårdsinstitutens centrala ledning

och tillsyn anförtros arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av bl. a. socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

styrelsen för statens arbetsklinik, styrelsen för Norrköpings stads arbetsträningsinstitut,

direktionen för centrallasarettet i Linköping, de medicinska

fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, förvaltningsutskotten i

Kristianstads, Malmöhus och Norrbottens län, drätselkammaren i Gävle,

SVCK, rikskommittén för partiellt arbetsföra, svenska ortopedföreningen,

Göteborgsföreningen och TCO. I konsekvens med sin allmänna uppfattning

om arbetsklinikerna har några remissinstanser endast under vissa förutsättningar

tillstyrkt förslaget. Så är fallet med bl. a. medicinalstyrelsen,

universitetskanslern, svenska läkaresällskapet och läkarna vid statens

arbetsklinik.

Medicinalstyrelsen framhåller.

Om arbetsvårdsinstitutens uppgifter begränsas till åtgärder, som övervägande

tillhör rehabiliteringens sociala sida, finner styrelsen det böra

anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen att vara huvudtillsynsmyndighet. Ett

intimt samarbete bör emellertid äga rum med en större sjukvårdsanstalt

och dess resurser för medicinsk rehabilitering. Skall däremot arbetsvårdsinstitutet

innefatta jämväl en arbetsklinik samt vårdplatser för personer,

som skall undergå arbetsprövning, bör medicinsk myndighet svara för

huvudtillsynen.

Enligt pensionsstyrelsen finnes intet att erinra mot förslaget, när det

gäller de anstalter, som omvandlas till kvalificerade yrkesskolor. Den eller

de institutioner, som enligt styrelsens förslag skulle erhålla karaktär av

med medicinsk högskola samarbetande kombinerade medicinskt och socialt

betonade rehabiliteringsinstitut, bör däremot sortera direkt under Kungl.

Maj :t, givetvis med rätt för vederbörande statliga myndigheter att ha den

tillsyn över verksamheten, som enligt gällande instruktioner tillkommer

dem. Stockholmsföreningen framför liknande synpunkter i vad avser Norrbackainstitutet.

Karolinska institutets lärarkollegium ställer sig mycket

tveksamt till lämpligheten av att på nuvarande stadium taga definitiv ställning

till frågan om tillsynsmyndighet för Norrbackainstitutet, då ytterligare

erfarenhet av verksamheten först hör avvaktas. Tillsvidare bör medicinalstyrelsen

bibehållas som tillsynsmyndighet. Sveriges läkarförbund uttalar,

att en sådan samorganisation med den högkvalificerade sjukvården

kräves vid arbetsvårdsinstituten, att ett inordnande av de centrala instituten

inom undervisningssjukhusens ram torde bliva nödvändig. Jämtlands

8—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 135

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

läns landstings förvaltningsutskott anser det ej vara rimligt, att medicinalstyrelsens

inflytande helt avkopplas, då arbetsvårdsinstitutens klientel

avses skola begränsas till så svårt handikappade personer, att de vanliga

yrkesutbildningsvägarna ej kan anlitas.

Enligt Göteborgsföreningen bör inspektionsrätt över arbetsvårdsinstituten

tillkomma överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen i den

utsträckning utredningen föreslagit. Drätselkammaren i Gävle understryker

vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen vid sitt förutsatta samarbete med

överstyrelsen för yrkesutbildning noga överväger det krav på differentiering

av yrkesutbildningen, som samhällets näringsliv vid skilda tidpunkter

kan komina att ställa.

Utredningens förslag om arbetsvårdsinstitutens finansiering

har endast föranlett särskilda uttalanden av ett fåtal remissinstanser.

Statskontoret förutsätter sålunda, att anstalternas egna medel i första hand

avses för täckande av driftkostnaderna, och att statens medverkan begränsas

till vissa normerade bidrag. Ämbetsverket kan icke tillstyrka, att

staten skulle bära det slutliga kostnadsansvaret för verksamheten, till beloppet

endast reglerat över anstalternas utgifts- och inkomststater. Alternativt

bör övervägas att lägga instituten under allmän regi genom att ett

eller flera landsting, med åtnjutande av skäligt statsbidrag, inträder som

huvudmän. Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott bör

kostnaderna för instituten och de till dessa knutna ortopediska klinikerna

helt bestridas av staten.

Beträffande de blivande arbetsvårdsinstitutens administrativa

ledning uttalar Stockholmsföreningen, att chefskapet vid

Norrbackainstitutet i dess av föreningen föreslagna utformning bör utövas

av en särskild tjänsteman, som hittills benämnts direktör. Göteborgsföreningen

framhåller, att nuvarande system med tre sidoordnade chefstjänstemän

och verkställande ledamot fungerar väl, och att anledning till förändring

f. n. saknas. Att rektor bör anförtros chefskapet för ett fristående

arbetsvårdsinstitut finner föreningen självfallet. Hälsingborgsföreningen

anser, att någon ändring av den nuvarande organisationen icke lämpligen

bör vidtagas för en relativt kort övergångsperiod med tanke på alla de

problem detta skulle komma att medföra. Med hänsyn till de åligganden

och det ansvar, som vid en omorganisation kommer att åvila kamreraren

(intendenten), anser föreningen emellertid, att redogörareansvaret bör

åvila denne och att utanordningsrätten sålunda ej bör tillkomma rektor.

Enligt TCO bör chefskapet principellt knytas till viss tjänst och ej till

viss person. TCO delar utredningens uppfattning, att vid sidan av föreståndartjänsten

inrättas en intendentsbefattning för handhavande av institutens

ekonomiska och kamerala förvaltning och därmed sammanhängande

upphandling av material för drift och produktion m. in. Hur personalorganisationen

i övrigt skall te sig vid instituten torde knappast kunna bedömas,

förrän ett principiellt beslut fattats i frågan i dess helhet.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

115

Departementschefen

Med hänsyn till att vanförevårdsföreningarna i stort sett saknar eget

rörelsekapital och staten i fortsättningen liksom hittills torde få komma

att svara för de ombildade vanföreanstalternas driftkostnader, ligger det

utan tvivel nära till hands att tänka sig ett förstatligande av anstalterna.

1951 års vanförevårdsutredning har emellertid gjort en mycket ingående

analys av den hittills bedrivna verksamheten vid anstalterna och kommit

till det resultatet, att driften vid dessa torde få anses rationellt ordnad

och i vart fall ej mindre välskött än t. ex. vid allmänna sjukvårdsinrättningar.

Då sålunda föreningarna under en lång följd av år på ett tillfredsställande

sätt fyllt sin uppgift som huvudmän för vanföreanstalterna,

synes det vara angeläget att även i fortsättningen kunna knyta an till

den tradition inom arbetsvården, som de nuvarande huvudmännen representerar,

samt att tillgodogöra sig den fond av intresse och erfarenhet,

som finnes att tillgå inom vanförevårdsföreningarna. Ett förstatligande

skulle också förutsätta ingående utredningar om användningen av föreningarnas

i verksamheten insatta egna medel. På grund av det anförda

anser jag fullgoda skäl finnas att förorda, att de ombildade vanföreanstalterna

bibehålies under enskilt huvudmannaskap. Staten bör därvid,

liksom hittills, tillförsäkra sig ett avgörande inflytande på verksamhetens

utformning. Enligt min mening synes vidare tillräckliga skäl ej ha anförts

för att, vid ett bibehållet enskilt huvudmannaskap, frångå den hittillsvarande

föreningsformen. I huvudsak vill jag också biträda utredningens

förslag om utformningen av föreningsstämmans och styrelsens befogenheter

men förutsätter, att tillsynsmyndigheterna efter samråd med föreningarna

inkommer med förslag till erforderliga ändringar i föreningsstadgarna

i dessa avseenden. Jag förutsätter vidare, att Kungl. Maj :t liksom hittills

skall utse minst halva antalet styrelseledamöter, däribland ordföranden,

och att det allmänna bör tillförsäkra sig erforderligt inseende i fråga om

revision in. m.

Även om jag sålunda förordar ett bibehållet enskilt huvudmannaskap

över anstalterna, anser jag mig dock i likhet med ett stort antal remissmyndigheter

icke kunna biträda förslaget, att statens arbetsklinik lägges

under samma huvudmannaskap som Stockholmsanstalten i övrigt. Verksamheten

vid arbetskliniken befinner sig ännu på försöksstadiet. Härtill

kommer, att frågan om dispositionen av de vid ortopediska klinikens överflyttning

till karolinska sjukhuset ledigblivna lokalerna, såsom jag framhållit

i annat sammanhang, bör bli föremål för ytterligare överväganden

speciellt med tanke på den medicinska rehabiliteringsverksamhetens utbyggnad

i anslutning till karolinska sjukhuset. Tills vidare bör därför

statens arbetsklinik bibehålla sin nuvarande förvaltningsform med en egen

styrelse, lydande direkt under Kungl. Maj:t.

När det gäller arbetskliniken i Göteborg, torde frågan om formen för

klinikens administrativa ställning inom de ombildade vanföreanstalternas

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

ram få upptagas till närmare övervägande sedan klarhet vunnits om de

frågor, som i övrigt sammanhänger med arbetsvårdsinstitutets verksamhet.

En konsekvens av förslaget om vanföreanstalternas omändring till kvalificerade

yrkesskolor inom ramen för arbetsvärdens organisation i övrigt

är enligt utredningen, att anstalterna lägges under arbetsmarknadsstyrelsens

centrala ledning och tillsyn. Emellertid har jag förut uttalat, att

särskilda överväganden och förhandlingar bör äga rum om Stockholmsoch

Göteborgsanstalternas organisation och verksamhet. Innan klarhet

vunnits härom, synes det icke vara möjligt att taga ställning till frågan

om tillsynsmyndigheten. Även vad angår anstalterna i Hälsingborg och

Härnösand föreligger förslag om flyttning och omorganisation, som bör

prövas, innan tillsynsmyndigheten definitivt fastslages. Tillsvidare torde

därför medicinalstyrelsen alltjämt böra fungera såsom tillsynsmyndighet

utom i vad angår skolverksamheten, vilken såsom förut framhållits

bör ställas under tillsyn av skolöverstyrelsen. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

att redan nu i samarbete med medicinalstyrelsen och

överstyrelsen för yrkesutbildning följa verksamheten vid vanföreanstalternas

yrkesskolor och främja en rationell uppbyggnad av yrkesskoleverksamheten

samt verka för en smidig samordning de olika skolorna

emellan liksom med det allmänna yrkesskoleväsendet, allt enligt de riktlinjer,

som förut skisserats eller som kan framkomma som resultat av de

förordade ytterligare övervägandena i ämnet. Sådana bestämmelser och

föreskrifter, som i ett senare stadium erfordras för att genomföra principförslaget

om vanföreanstalternas omorganisation, bör utarbetas av arbetsmarknadsstyrelsen

i samråd med övriga berörda myndigheter och i förekommande

fall underställas Kungl. Maj :t. Detta gäller även frågorna om

de funktioner, som i detta sammanhang bör tilldelas arbetsmarknadsstyrelsens

lokala organ i fråga om intagning och utskrivning av elever vid skolorna

etc. Ifråga om intagning av elever bör dock så snart som möjligt

efter den 1 juli 1956 den inom arbetsmarknadsverket uppbyggda arbetsvårdsorganisationen

få tillgång till de platser på de ombildade vanföreanstalternas

yrkesskolor, som icke upptas av det klientel som traditionellt

har brukat mottagas där. Liksom hittills bör inspektionsrätt tillkomma

överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken därvid skall ha att godkänna undervisningsplaner,

lärares och rektorers behörighet, samt lokaler och materiel

för undervisningen.

Av utredningen framgår, att nuvarande form för finansiering av vanföreanstalternas

verksamhet ej kan anses rationell. Disproportionen mellan

de fasta statsbidragens storlek och storleken av de s. k. fyllnadsbidrag,

som staten måst ikläda sig för att täcka uppkommet underskott vid anstalterna,

har blivit mycket betydande. Såväl från huvudmännens som

statens sida har det länge varit en önskan att finna fastare former för

anstalternas finansiering. De förslag, som utredningen framlägger i detta

hänseende, fyller enligt min uppfattning detta krav, och jag förordar, att

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

staten i fortsättningen bestrider anstalternas kostnader enligt av Kungl.

Maj :t godkända utgifts- och inkomststater, som bör innefatta hela den

under statens kostnadsansvar fallande verksamheten i den mån den står

under föreningarnas huvudmannaskap. Detta innebär, att staten skall

svara för kostnaderna för samtliga verksamhetsgrenar under enskilt huvudmannaskap

vid anstalterna utom arbetscentralerna, i den mån vårdavgifter

och övriga inkomster icke förslår. Det föreslagna finansieringssystemet

bör tillämpas från och med budgetåret 1956/57. I fråga om de

ortopediska klinikerna skall det sagda gälla intill dess de överförts i landstingens

huvudmannaskap. Jag förutsätter därvid, att avkastningen av föreningarnas

egna medel, i den män det ej är fråga om ändamålsbundna

donationer, används för att minska statsverkets kostnadsandel. I första

hand bör emellertid fondavkastningarna få användas till finansiering av

arbetscentralerna.

Till de löne- och pensionsfrågor, som berörs i utredningens förslag,

ävensom frågan om pensionsfondernas användning finner jag mig i detta

sammanhang icke böra taga ställning.

I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga

föreskrifter angående tjänstetillsättningar, regleringar av tjänster och

inrättande av nya tjänster liksom om formerna för avtalsförhandlingar

in. m. Beträffande anstalternas administrativa ledning bör Kungl. Maj:t

äga att efter förslag av anstaltsstyrelserna och tillsynsmyndigheten utfärda

erforderliga bestämmelser.

Eugeniahemmet. Vården av normalbegåvade spastiska barn

Eugeniahemmet

Utredningen framhåller bl. a. följande.

Eugeniahemmet har f. n. — frånsett 40 platser på asylen, av vilka dock

endast 18 är tagna i anspråk —- 35 platser på sin sjukavdelning och 100

platser på skolhemmet. Verksamheten på sjukavdelningen och skolhemmet

är helt inriktad på omhändertagande och vård av med hänsyn till sin invaliditet

handikappade barn. Spastikerna utgjorde år 1952 52 procent av

klientelet.

Sjukavdelningens platser är fördelade på en övre och en nedre vårdavdelning.

Den övre avdelningen disponeras nästan helt för klena, oftast

muskelförlamade skolbarn, medan den nedre avdelningen disponeras för

observations- och behandlingsfall. Klientelet utgöres i första hand av förskolebarn,

främst sådana, som lider av spastiska förlamningar.

Vid skolhemmet räknar man i verkligheten endast med 92 platser, vartill

kommer 16 skolbarn, som vårdas inom sjukavdelningen. Pojkinternatet

omfattar 48 platser, nämligen dels två grupper om vardera 16 pojkar i

våningen 1 tr. av det s. k. Gamla hemmet, där man i avsaknad av hiss sökt

placera icke alltför invalidiserade pojkar i olika åldrar, dels ock tva grupper

om vardera 8 pojkar (samtliga rullstolsfall) i stora hemmets bottenvåning.

Flickinternatet, som omfattar 44 platser, alla förlagda till det s. k.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Stora hemmet, är uppdelat på dels två grupper om vardera 10 större flickor

i våningen 1 tr., dels ock två grupper om vardera 12 mindre flickor i våningen

2 tr. I stort sett hälften av flickorna är s. k. rullstolsfall. Skolundervisningen

är organiserad på åtta läraravdelningar, av vilka tre tillhör den

s. k. småskolan, nämligen första och andra normalklassen samt en för

dessa gemensam hjälpklassavdelning, samt fem folkskolan, nämligen tre

normalklassavdelningar och två hjälpklassavdelningar.

Utredningen framhåller under hänvisning till den i annat sammanhang

lämnade redogörelsen för statsbidragen till vanförevården, att de statliga

fyllnadsbidragen icke inneburit, att Eugeniahemmet erhållit fyllnadsbidrag

med det underskott per underhållsdag, som belöpt på sjukavdelningen och

skolan, utan med högst den andel av det totala driftunderskott, som under

året skulle ha belöpt på dessa avdelningar efter det officiella totala platsantalet

om 175 platser, varav 40 på asylen, som emellertid numera endast

har 18 patienter. De i sällskapets räkenskaper år från år sedan 1944 balanserade,

av utgående fyllnadsbidrag icke täckta, på sjukavdelningen och

skolan belöpande driftunderskotten översteg vid slutet av budgetåret 1952/53

860 000 kr.

Vården av normalbegåvade spastiska barn

Utredningen framhåller, att man först genom under senare år framkomna

undersökningsmetoder fått ökad möjlighet att lokalisera de skador,

som förorsakar spasticiteten. Först därigenom har också förutsättningar

skapats för en modern behandlingsmetodik och en särskild organisation av

spastikervården. Frånsett Eugeniahemmet har barnsjukvården i landet intill

de allra senaste åren knappast haft några särskilda resurser för vård

av spastiska barn. I förekommande fall har sådan vård lämnats på medicinska

och kirurgiska barnavdelningar samt på ortopediska kliniker. Under

senare år har ett fåtal platser dessutom reserverats vid universitetsklinikerna

för dessa patienter. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt har numera

en särskild specialistorganisation för öppen och sluten spastikervård med

ett team av läkare med medicinsk, pediatrisk, psykiatrisk och ortopedisk

utbildning jämte kurator, sjukgymnast och talpedagog. En lekskola för

spastiska förskolebarn har tillkommit i samarbete med Stockholms stad.

Av 85 fall av spasticitet, som under tiden november 1951—juni 1953 behandlats

på vårdanstalten, var 49 normalbegåvade, 26 utvecklingshämmade

men bildbara samt 10 svårt utvecklingshämmade. På barnsjukhuset i

Göteborg har 3 platser reserverats för testning och inledande behandling

av spastiska barn, varjämte poliklinisk mottagning förekommer. Göteborgs

stad har också anordnat ett daghem, där omkring 20 spastiska barn i åldern

2—13 år mottages för fortsatt behandling.

Utredningen framhåller, att barnkronikervården i landet är starkt underdimensionerad.

Ett utbyggande av denna vård skulle kunna frigöra ett betydande

antal platser inom A-sjukvården för bl. a. behandlingsbara spasti
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

kerfall. En företagen enquéte i fråga om spastikervården har utvisat, att

inom några landsting sjukgymnast eller kurator anställts för ändamålet,

medan frågan var under utredning inom ett flertal landsting. Inom nagia

landsting har man under medverkan av barnläkarna samt sjukgymnastik

och talpedagogisk expertis anordnat kortare kurser för spastiska barn.

Utredningen omnämner vidare, att frågan om spastikervårdens ordnande

upptagits till behandling i ett flertal framställningar till Kungl. Maj :t. Ett

förslag till allmänna riktlinjer för spastikervårdens organisation framlades

sålunda av medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 september

1953.

Enligt medicinalstyrelsen borde behandlingen av de spastiska barnen insättas

på ett tidigt stadium. Detta förutsatte en intim samverkan mellan

förlossningsläkare och pediatriker samt barnavårdscentralerna. Samtliga

spastiska barn i förskoleåldern borde ställas under klinisk observation.

Denna borde förläggas förutom till Eugeniahemmet eller motsvarande institution

till de pediatriska universitetsklinikerna. Samtliga dessa institutioner

förfogade över barnpsykiatri sk, neurologisk, neurokirurgisk, ortopedisk,

sjukgymnastik och talpedagogisk expertis. I män av tillgång ti

erforderlig expertis kunde dylik observation ske även vid pediatrisk klinik

vid centrallasarett. Förskolebarnen borde därefter om möjligt utskrivas

med råd till hemmen angående deras vård, och deras utveckling borde följas

polikliniskt. Till polikliniker borde om möjligt anslutas en »specialbarn
trädgård».

. .. „

För den slutna vården borde tillkomma ytterligare en anstalt av Eugeniahemmets

typ. Ett sådant hem hade planerats av diakonissanstalten i Goteborg

med 30 platser för förskolebarn jämte ett skolhem med 30 platser.

Anstalten skulle betjäna Göteborgs stad och sju närliggande landsting.

Sannolikt torde i framtiden behov komma att föreligga av ytterligare sadana

anstalter i södra och norra Sverige.

De spastiska barn, som kunde gå i vanliga skolor, borde om möjligt dar

få tillgång till rörelse- och sjukgymnastik. Dessutom borde de°polikliniskt

stå under fortlöpande medicinsk kontroll. Övriga normalbegåvade, spastiska

barn kunde vårdas å Eugeniahemmet eller å vanföreanstalternas skolhem

liksom vid den planerade anstalten i Göteborg.

Den spastiska ungdomen i yrkesåldern borde utbildas vid yrkesskolor för

normala barn och i övrigt inom vanförevårdsorganisationens ram samt

eventuellt i anslutning till den planerade anstalten i Göteborg.

Medicinalstyrelsen framhöll angelägenheten av att Eugeniahemmet forsattes

i sådant skick, att det kunde tjänstgöra såsom speciell och kvalificerad

centralanstalt inom spastikervården samt att erforderligt statligt bidrag

lämnades för tillkomsten av det planerade hemmet i Göteboig.

Utredningen omnämner i detta sammanhang, att medicinalstyrelsen med

skrivelse den 9 oktober 1953 överlämnat förslag till vissa byggnadsarbeten

vid Eugeniahemmet för eu kostnad av 600 000 kr. I en framställning den

It juli 1953 bar vidare Göteborgs diakonissällskap hemställt om statsbidrag

enligt två olika alternativ å 990 000 resp. 1 300 000 kr. för uppförande av ett

hem för spastiska barn i Göteborg. Till dessa byggnadsfrågor återkommer

utredningen i annat sammanhang.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr t35

I yttrande över medicinalstyrelsens förslag rörande spastikervårdens ordnande

anslöt sig statskontoret i huvudsak till förslagets huvudlinjer. Statskontoret

ansåg emellertid, att en betydande del av vården borde ske inom

den allmänna sjukvårdens ram, och att statens stöd främst borde förbehållas

Eugeniahemmet. Emellertid kunde staten, därest behov skulle anses

föreligga av ytterligare en speciell och kvalificerad centralanslalt för spastiker,

svårligen undandraga sig att lämna bidrag även till denna. Ett slutligt

ställningstagande härtill borde emellertid anstå i avvaktan på prövningen

av frågan om ortoped- och vanförevårdens organisation samt ytterligare

utredning om de ifrågasatta kostnaderna för statens del.

Utredningens synpunkter och förslag

I frågan om vården av normalbegåvade spastiska barn ansluter sig utredningen

till huvudlinjerna i medicinalstyrelsens förslag. Utredningen

understryker, att, även om ett inordnande av spastikernas observation, vård

och behandling i den allmänna sjukvårdens organisation så långt som möjligt

bör ske, ett stort antal fall är sa svarbedöinbara, att härför kräves större

erfarenhet och resurser än som står till de vanliga lasarettens förfogande.

Först genom tillskapandet av centrala spastikeranstalter, dit klientelet kan

hänvisas direkt eller via lasarettens barnkliniker, torde den samlade medicinska

och tekniska erfarenheten på detta område komma att stå till förfogande.

Vid fullföljandet av behandlingen vid dylika centralanstalter torde

en vid centrallasarettens barnkliniker anordnad spastikervård ha en stor

uppgift att fylla.

Utredningen ansluter sig därför till förslaget, att Eugeniahemmet bör beredas

tillfälle och resurser att fullfölja sin utveckling till en central spastikeranstalt,

organiserad dels på en sjukavdelning med uppgift att för observans

(testning), utredning och behandling mottaga spastiska barn i förskoleåldern

från hela riket samt jämväl i mån av platstillgång vanföra och

eljest invalidiserade barn, dels ock på ett skolhem med internat, där plats

i första hand skall beredas spastiska men jämväl andra vanföra barn i skolåldern,

vilka på grund av sin höggradiga spasticitet eller vanförhet icke

kan gå i vanliga skolor. Med hänsyn till att platsbehovet icke ansetts kunna

tillgodoses enbart vid Eugeniahemmet och andra tillgängliga vårdanstalter,

tillstyrker utredningsmannen också, att i Göteborg under diakonissällskapets

huvudmannaskap må anordnas en central spastikeranstalt, avsedd att

i första hand betjäna Göteborgs stad och närliggande landsting. I fråga om

den planerade Göteborgsanstalten framhåller utredningen, att förslaget att

samtidigt anordna såväl ett hem för förskolebarn som ett skolhem erbjuder

manga föidelar, inte minst ur ekonomisk synpunkt. En så betydande osäkerhet

vidlåder emellertid ett bedömande av omfattningen av det skolpliktiga

spastikerklientel, som i framtiden icke kommer att kunna gå i vanliga skolor,

att tidpunkten knappast är mogen för ett beslut att omedelbart anordna

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

ett skolhem för spastiska barn. Utredningen förordar därför, att den planerade

anstalten begränsas till ett sjukhem för spastiska förskolebarn. Utredningen

tillstyrker i princip, att staten påtager sig engångskostnaderna

för de båda centralanstalternas upprustning och tillkomst.

Enligt utredningen är det av stort värde, om i de större städerna anordnas

särskilda daghem, där förskolebarnen i samarbete med vederbörande

klinik kan erhålla fortsatt behövlig sjukgymnastik och talbehandling, varigenom

också vårdtiderna vid centralanstalterna kunde avkortas. Utredningen

understryker betydelsen av att centralanstalternas platser ej framdeles

blir belagda med ett kroniserat barnklientel. Barnkronikervården bör

därför ägnas särskild uppmärksamhet av medicinalstyrelsen, då denna vardgren

knappast kan ordnas rationellt landstingsområdesvis.

I fråga om centralanstalternas driftkostnader framhåller utredningen, att

skäl kan anses tala för att staten, liksom f. n. gäller för Eugeniahemmets

sjukavdelning, även framdeles skall svara för uppkommande driftunderskott.

Då emellertid kvalificerad spastikervård förutsättes komma att lämnas

även inom den allmänna sjukvårdens ram, synes ur rättvisesynpunkt

och för undvikande av snedbelastning på centralanstalterna starka skäl

tala för att patientens hemlandsting eller hemstad ålägges svara för viss del

av vårddagkostnaden i stort sett efter de grunder, som i det föregående förordats

i fråga om vanföreanstalternas ortopediska kliniker. Utredningen

förordar, att centralanstalterna kommer i åtnjutande av motsvarande statliga

driftbidrag, som utgår till de medicinska barnavdelningarna eller 2 kr.

per barn och dag. Hemlandstingets ersättningsskyldighet bör årligen fastställas

med utgångspunkt från centralanstaltens, å Eugeniahemmet dess

sjukavdelnings, genomsnittliga dagkostnad under senast avslutat räkenskapsår.

Den hemlandstinget åvilande dagkostnaden bör dock begränsas

till högst 35 kr. per patient och dag. Vidare bör denna kostnad minskas

med dels den enskildes avgift om 3 kr., dels ock förenämnt statsbidrag om

2 kr., allt per patient och dag.

Enär diakonissällskapet i Göteborg disponerar över vissa egna ekonomiska

och personella resurser föreligger enligt utredningen ingen anledning

till erinran mot dess huvudmannaskap för den i Göteborg planerade

anstalten. I fråga om båda centralanstalterna förordar utredningen, att de

ställes under medicinalstyrelsens tillsyn och inspektion, samt förutsätter,

att det skall åvila medicinalstyrelsen att fastställa de taxegrunder, som skall

gälla för anstalternas öppna vård.

Vad slutligen angår de normalbegåvade spastiska ungdomarna i yrkesåldern,

bör dessa enligt utredningen erhålla sin yrkesutbildning vid vanliga

yrkesskolor eller, om detta ej låter sig göra, vid de till arbetsvårdsinstitut

omorganiserade vanföreanstalterna. 1 samband med att enligt förslaget

om enhetsskolan viss praktisk utbildning kommer alt inkluderas i

de vanliga skolornas undervisningsplaner, bör man uppmärksamma bety
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

delsen och värdet av att motsvarande, med hänsyn till elevmaterialet lämpligt

avvägd, praktisk utbildning i samverkan med arbetsvårdsinstituten beredes

jämväl i Eugeniahemmets skola intagna spastiska och eljest invalidiserade

barn i den högre skolåldern. Utredningen understryker också värdet

av att de spastiska barnen i de vanliga skolorna om möjligt lar tillgång till

lämplig rörelse- och sjukgymnastik behandling.

I fråga om Eugeniahemmet förordar utredningen ett bibehållande av det

enskilda huvudmannaskapet men framhåller, att frågan huruvida sällskapet

bör omvandlas till en stiftelse bör bli beroende av statsmakternas ställningstagande

till fragan om huvudmannskapet för de till arbetsvårdsinstitut

omorganiserade vanföreanstalterna.

I anslutning till de av utredningen i annat sammanhang framlagda förslagen

angående bestridandet av kostnaderna för sjukavdelningen, skolhemmet

och vårdhemmet (asylen), föreslår utredningen, att, i den mån

kostnaderna för sjukavdelningen och skolan med internatet icke täckes på

föreslaget sätt, det bör tillkomma staten att svara för underskottet. Såsom

förutsättning bör emellertid gälla, att hemmets ledning årligen för fastställelse

förelägger Kungl. Maj :t ett statförslag, varav framgår hemmets på

staten kvarstående anslagskrav. Enligt utredningens uppfattning bör vidare

det på grund av otillräckliga statliga fyllnadsbidrag i hemmets räkenskaper

balanserade, av fondkapital tillskjutna underskottet, vilket vid slutet av

budgetåret 1952/53 uppgick till drygt 860 000 kr., täckas av statsmedel.

Staten bör på grund av sina omfattande ekonomiska åtaganden erhålla

ett avgörande inflytande i styrelsen genom att tillsätta i vart fall halva antalet

styrelseledamöter, däribland ordföranden, jämte motsvarande antal

suppleanter. Dessutom bör föreskrivas, att styrelsen ej är beslutför med

mindre en av Kungl. Maj :t utsedd representant är närvarande och deltager

i beslutet. Antalet styrelseledamöter synes lämpligen kunna reduceras till

högst åtta.

Remissyttranden

Utredningsmannens förslag till riktlinjer för spasti 1c er vårdens

ordnande, vilket i allt väsentligt överensstämmer med av medicinalstyrelsen

avgivet förslag i frågan, har i väsentliga avseenden vunnit

anslutning från remissinstanserna. Skilda remissmyndigheter såsom medicinska

fakulteten i Göteborg och sjukhusdirektionen i Göteborg har framfört

vissa kompletterande synpunkter på bl. a. värdet av en tidigt insatt

behandling för detta klientel. Sjukhusdirektionen framhåller bl. a":

I samband med förslaget om en förbättring av spastikervården bör också

uppmärksammas den nuvarande nyföddhetsvårdens organisation och resurser*

liksom också den förebyggande barnavårdens. Även vid en efter svenska

forhållanden så väl utbyggd nyföddhetsvård, som numera är ordnad på

förlossningsklinikerna i Göteborg, är det icke alldeles lätt att effektivt

åstadkomma ett önskvärt rapportsystem med barnavårdscentralerna. Om

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

man betänker att nyföddhetsvården troligen på intet ställe i Sverige är

bättre ordnad än i Göteborg och på de allra flesta håll är mindre utvecklad,

ligger det i öppen dag, att de praktiska svårigheterna att genomföra utredningsmannens

program är avsevärda. En betydlig förstärkning av sjukhusorganisationen

i fråga om förlossnings- och nyföddhetsvård är därför i

hög grad önskvärd bl. a. med tanke på spastikerproblemet. På alltför manga

ställen skötes även den kvalificerade förlossningsvården av icke specialutbildade

läkare. På ännu flera ställen saknas möjlighet till pediatrisk

kontroll av de nyfödda och ännu mer en organisation, som tillåter en registrering

och efterkontroll av sådana barn, som särskilt kan väntas bli

spastiker. Om en förbättrad förlossnings- och nyföddhetsvård kommer till

stånd, kommer säkerligen antalet fall av spastisk sjukdom att nedgå.

Sjukhusdirektionen understryker, att det under alla omständigheter ståi

klart, att ett betydande vårdbehov föreligger för överskådlig tid.

Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar, att det varit lyckligt, om utredningen

kunnat ge fastare linjer för vårdorganisationen beträffande den

dominerande grupp av spastiker, som även efter en utbyggnad av centralanstalter

måste kvarbliva i hemmen. Fakulteten fortsätter:

Fakulteten vill för sin del förorda, att även spastikervården inordnas i

en sådan rayonplan, som föreslagits av medicinalstyrelsens chef för vissa

andra sjukvårdsbehov. Bassjukhuset med sina speciella resurser skulle därvid

kunna tjäna som utredningscentral samt eventuellt äga tillgång till ett

begränsat antal internatplatser. I övrigt borde medicinsk eftervård samt

skolundervisning ordnas länsvis. För båda dessa uppgifter skulle speciella

lekskolor vara synnerligen värdefulla. För att icke de i mindre samhällen

eller på landsbygden bosatta skulle komma alltför mycket i efterhand, borde

man — förutom utnyttjande av de bättre resemöjligheterna enligt den nya

sjukförsäkringslagen — även överväga, att den specialistgrupp vid centralsjukhuset,

som sysslar med spastikervård (pediatriker, ortoped, neurolog,

sjukgymnast etc.), med vissa mellanrum finge göra besök på orter ute i

länet. En dylik återkommande ambulerande specialistverksamhet borde

även i andra sammanhang kunna utnyttjas för att stödja hemvården.

Även stadsfullmäktige i Stockholm understryker värdet av en ambulant

verksamhet.

Medicinska fakulteten i Göteborg understryker det stora värdet av de

speciella daghem för spastikerbarn, som redan ordnats i Göteborg. Medicinska

fakulteten i Lund erinrar om att spastiska barn i Malmöhus län alltifrån

födseln till skolans slut står under fortlöpande kontroll av barnspecialist,

barnavårdscentralläkare och skolläkare, vilka remitterar praktiskt

taget samtliga fall till universitetskliniken, där fullständig expertis finnes.

För storstäderna kan man väl tänka sig behov av speciell lekskola och barngymnastik

för dessa barn i förskoleåldern, men för landet i övrigt måste

tillräckliga resurser vid centrallasarettens barnavdelningar skapas. Någia

remissinstanser, däribland Östergötlands läns landstings spastikerkommitté,

understryker, att landstingsvården för att kunna fylla sin uppgift på detta

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 135

område måste ha till sitt förfogande specialutbildad personal, framförallt

sjukgymnaster.

Även SVCK framhåller, liksom flera andra remissinstanser, betydelsen av

en väl utbyggd öppen spastikervård. Sådan vård har med goda resultat

även prövats av en för ändamålet inom SVCK särskilt tillsatt kommitté.

Svårigheterna att applicera denna vård på glest bebyggda områden liksom

svårigheterna för hemmen att omhändertaga ett höggradigt invalidiserat

barn medför dock, att en rationell spastikervård även måste ha till sitt förfogande

ett betydande antal platser för sluten vård.

Samtliga remissinstanser har varit eniga om att ett tillräckligt antal vårdplatser

för sluten spastikervård snarast måste tillskapas. Flera myndigheter

har därvid påpekat, att det är angeläget, att dessa platser ej belägges

med ett kroniserat barnklientel. Svenska landstingsförbundet förordar, att

fragan om barnkronikervårdens ordnande blir föremål för utredning genom

medicinalstyrelsens försorg.

När det gäller utredningens förslag angående den aktuella organisationen

av den slutna vården för normalbegåvade

spastiska barn har det övervägande flertalet remissinstanser anslutit

sig till utredningens förslag i fråga om såväl Eugeniahemmet som ett förordat

hem för förskolebarn i Göteborg. Från olika håll har påpekats, att

spastikervården ännu befinner sig på försöksstadiet och att det är klokt,

att till en början inrikta sig på ett fåtal anstalter för spastikervård. Karolinska

institutets lärarkollegium erinrar också om att behovet av vårdplatser

för invalidiserade men i övrigt normalbegåvade barn minskats på

alla områden. Försiktigheten bjuder därför att icke överdimensionera antalet

vårdplatser.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse förordar för sin

del, att vården av spastiska barn anknytes till barnklinikerna vid därför

lämpade sjukhus, t. ex. undervisningssjukhusen. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen

i Norrköping betonar, att ett tidigt omhändertagande av de grovt

hjärnskadade barnen (asylfallen) bör ordnas på en därför lämpad plats

inom vederbörande sjukvårdsområde.

Karolinska institutets lärarkollegium anser ingen tvekan kunna råda angående

behovet av Eugeniahemmet, medan behovet för Göteborgs del icke

är lika klart. Om en anstalt där skall komma till stånd, bör man undersöka

om icke hemmet bör planeras för 15 förskolebarn och 15 skolbarn.

Direktionen för centrallasarettet i Linköping anser det befogat, att anstalten

i Göteborg tills vidare ej kommer till stånd.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser det i hög grad tvivelaktigt, om

Eugeniahemmet, åtminstone i början av en ny giv på detta område, skall

bli en dominerande specialanstalt för spastikervården. Det vore bättre om

Eugeniahemmet, i avvaktan på större erfarenheter, som spastikeranstalt

bibehölles vid nuvarande kapacitet. Även med hänsyn till att spastiker
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

anstalterna kommer att vara centra för öppen vård — varvid det är viktigt

att avstånden till anstalten ej är för långa — bör man i framtiden sträva

efter en ytterligare decentralisation med anstalter ej blott i Stockholm och

Göteborg utan även i Skåne och Norrland. Sjukhusdirektionen i Göteborg,

som anlägger liknande synpunkter, anser, att, innan en utvidgning av

Eugeniahemmet kommer till stånd, man bör inrikta sig på en anstalt i

Skåne och Norrland av ungefär samma typ som Göteborgsanstalten. Likartade

synpunkter har också framförts av svenska stadsförbundet.

Göteborgs diakonissällskaps styrelse anser, att om en avvägning mellan

anstalterna i Stockholm och Göteborg måste göras, Göteborgsanstaltens uppförande

bör komma före omändringen av Eugeniahemmet. Medan utbyggnaden

av det senare hemmet endast skulle medföra en ökning av vårdplatsantalet

med 5—10 platser för en kostnad av 600 000 kronor, skulle tillkomsten

av Göteborgsanstalten, som kostnadsberäknats till 990 000 kronor,

medföra ett nytillskott av 30 platser. Härtill kommer, att Eugeniahemmet

inom 10—15 år kan beräknas få nedlägga sin verksamhet i de nuvarande

lokalerna med hänsyn till karolinska sjukhusets behov av tomtmark. Enligt

styrelsen måste de siffror, som av utredningen anges för antalet normalbegåvade

spastiker i förskoleåldern, betraktas som absoluta minimisiffror.

Medicinalstyrelsens siffror för antalet bildbara spastiska barn i skolåldern

visar också, att nu tillgängliga platser på Eugeniahemmet är otillräckliga.

Då det planerade skolhemmet i Göteborg kommer att ligga i närheten av

folkskola och då det är värdefullt ur bl. a. medicinska och psykologiska synpunkter,

att ett skolhem placeras i anslutning till förskolehemmet i Göteborg,

förordar styrelsen, att icke endast en centralanstalt för spastiska barn

i förskoleåldern utan också ett skolhem uppföres i Göteborg.

Även Göteborgsföreningen förordar, att spastikeranstalten i Göteborg

gives företräde för en ombyggnad av Eugeniahemmet, och medicinska fakulteten

i Uppsala föreslår, att Göteborgsanstalten utformas med såväl förskolehem

som skolhem.

Medicinska fakulteten i Göteborg, sjukhusdirektionen i Göteborg samt

SVCK uttalar, att det är lämpligt, att den blivande Göteborgsanstalten

drives i Göteborgs diakonissällskaps regi.

Utredningens förslag, att staten skulle svara för anläggningskostnaderna

för spastikeranstalternas uppförande och upprustning, har ej

mött någon gensaga från remissinstanserna. I fråga om driftkostnaderna

har statskontoret uttalat, att statens medverkan bör begränsas till

vissa normerade bidrag. I övrigt har från svenska landstingsförbundet och

ett flertal landsting hänvisats till vad som i annat sammanhang framhållits

beträffande utredningens förslag om driftkostnadernas bestridande vid

vanföreanstalternas ortopediska kliniker. Medicinalstyrelsen ifrågasätter,

om ej Eugeniahemmets sjukavdelning och skolavdelning bör förstatligas

med hänsyn till sjukavdelningens typiska riksplatskaraktär och det förhål
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

landet att t. ex. skolorna för blinda och dövstumma är statliga. Kalmar läns

norra landstings förvaltningsutskott anser det böra övervägas, huruvida icke

anstalterna skulle kunna igångsättas och drivas av sjukvårdshuvudmännen

i sammanslutningar i stället för av enskilda huvudmän på bekostnad av

landstingen och städerna utanför landsting. Det torde till och med kunna

ifrågasättas, om icke sällskapet Eugeniahemmet borde ombildas till en sjukvårdshuvudmännens

gemensamma sammanslutning för drift av denna centralanstalt.

Sällskapet Eugeniahemmet, som biträder utredningens förslag,

understryker att avkastningen av sällskapets fonder i första hand bör förbehållas

asylen.

Vad särskilt angår täckningen av underskottet vid Eugeniahemmet

framhåller statskontoret, att förslaget är ägnat att ingiva betänkligheter

med hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan underskottet

börjat uppkomma. Ämbetsverket vill emellertid icke motsätta sig en reglei

ing av underskottet för de sista fem budgetåren. Eugeniahemmet synes

nämligen först i samband med beräkningen av underskottet för budgetåret

1949/50 ha hemställt om viss ändring av bidragsgrunderna, vilken framställning

med hänsyn till då aktuell utredning icke föranledde någon åtgärd.

Medicinalstyrelsen framhåller, att staten ej bör täcka större del av

underskottet än vad som uppkommit efter den 1 januari 1946, då staten

åtog sig att lämna underskottstäckning vid hemmet. Sällskapet Eugeniahemmet

understryker, att ifrågavarande medel helt åtgått till sådana kostnader,

som statsverket inom vanförevården i övrigt ansetts böra bestrida.

Härtill kommer, att sällskapet redan före år 1944 använt tillhopa 538 000

kr. av kapitalmedel för täckande av uppkomna underskott.

Departementschefen

Fragan om omhändertagande, behandling och vård av vissa hjärnskadade,

de s. k. spastikerna och särskilt då de spastiska barnen, har under

de senaste åren livligt uppmärksammats. På hösten 1953 tog medicinalstyrelsen

i en skrivelse till Kungl. Maj :t upp hithörande problem till en

allsidig behandling. Vissa beräkningar av antalet spastiker i landet redovisades;

bl. a. beräknades totalantalet spastiker till 4 500. I fortsättningen

betonades till en början särskilt vikten av en tidig diagnos och observation

på specialkliniker eller inom den allmänna sjukvårdens ram. Sedan spasticitetens

art klarlagts, borde en differentiering ske. Medicinalstvrelsen

skilde härvid på efterblivna och normalbegåvade barn. Ifråga om den

förstnämnda gruppen har förslagen berörts i proposition nr 26/1954 med

förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Beträffande de normalbegåvade spastiska barnen fann medicinalstyrelsen,

att de i stor utsträckning kunde och borde vårdas i hemmen men stå under

medicinsk kontroll och få sin behandling vid särskilda daghem och vid

polikliniker. Åtskilliga spastiska barn förmenades dock behöva sluten

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vård. För dem ansågs speciella kvalificerade centralanstalter nödvändiga

och i första hand förordades, att Eugeniahemmet skulle tjänstgöra som

en sådan anstalt medan ett andra hem borde inrättas i Göteborg. Dessa

medicinalstyrelsens förslag och synpunkter har sedermera i allt väsentligt

upptagits av vanförevårdsutredningen. Vad utredningen härvid anfört hai

i allmänhet ej föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

För egen del vill jag särskilt framhålla betydelsen av att fall av spasticitet

observeras på ett tidigt stadium. Frågan om detta erfordrar förstärkning

av organisationen inom förlossnings- och spädbarnsvården och bör

uppmärksammas av de härför ansvariga myndigheterna, överhuvud bör de

spastiska barnens observation och vård så långt som möjligt inordnas

i den allmänna sjukvården och förebyggande barnavården. Inom denna

ram bör huvudmännen söka få till stånd en ambulant verksamhet, som

kan stödja hemvården. Även daghem torde fylla en viktig uppgift för dessa

barn. Otvivelaktigt kräves dock även hem för sluten vård. När det gäller

särskilt svårbedömbara fall synes denna vård böra ske vid centrala spastikeranstalter,

där en samlad medicinsk och teknisk erfarenhet på detta

område kan stå till förfogande. Jag ansluter mig alltså i huvudsak till de

riktlinjer för spastikervårdens ordnande, som medicinalstyrelsen och utredningen

uppdragit.

Eugeniahemmet har under en följd av år mottagit spastiska barn för

vård och behandling och f. n. torde över hälften av sjukavdelningens vårdplatser

vara belagda med sådana barn. Det synes mig därför naturligt, att

i första hand Eugeniahemmet beredes möjligheter att fullfölja sin utveckling

till en central spastikeranstalt. Jag ansluter mig till utredningens

förslag, att Eugeniahemmets sjukavdelning bör få till uppgift att för testning,

utredning och behandling mottaga spastiska barn i förskoleåldern

från hela landet samt jämväl i mån av plats vanföra eller eljest invalidiserade

barn. På hemmets skolhem och internat bör i första hand mottagas

spastiska men även andra vanföra barn i skolåldern, som på grund av sin

höggradiga spasticitet eller vanförhet ej kan gå i vanliga skolor. Jag biträder

utredningens uppfattning, att statsverket bör påtaga sig kostnaderna

för Eugeniahemmets om- och tillbyggnad för ifrågavarande ändamål. Jag

avser att i det följande framlägga förslag om anslag för hithörande byggnadsarbeten.

Jag har ävenledes blivit övertygad om det angelägna i att utredningens

förslag om ett ytterligare hem för vård av spastiska barn i förskoleåldern

i Göteborg snarast möjligt förverkligas. Detta hem har sedan länge planerats

av diakonissällskapet i Göteborg i samråd med medicinsk sakkunskap

vid universitetet i staden, och förslag om dess inrättande med statligt stöd

framfördes av medicinalstyrelsen i dess förut nämnda skrivelse. Avsikten

är, att hemmet i första hand skulle betjäna Göteborgs stad och sju närliggande

landsting. Diakonissällskapet, som avser att driva hemmet med

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

bidrag från hemortslandstingen, har icke ansett sig kunna svara för någon

del av anläggningskostnaderna. Utredningen har hemställt, att dessa helt

skall gäldas av statsmedel såvitt avser ett förskolehem om 30 platser. Då

staten icke synes böra undandraga sig att påtaga sig anläggningskostnaderna

för en anstalt av denna karaktär, kan jag tillstyrka detta förslag.

Genom att sällskapet åtar sig att driva hemmet tillförsäkras detta lämplig

personal. Jag förutsätter, att barnens resp. hemortslandsting svarar för

vårdkostnaderna på hemmet enligt de grunder som strax skall anges.

I det följande avser jag att anmäla visst medelsbehov för ritnings- och

utredningsarbeten avseende detta förskolehem. På av utredningen anförda

skäl anser jag mig i nuvarande läge ej kunna förorda ett av medicinalstyrelsen

framlagt förslag, att i Göteborg samtidigt och i anslutning till

hemmet för förskolebarnen ett skolhem med 30 platser skulle komma till

stånd. Jag är icke heller beredd förorda, att det av några remissmyndigheter

framförda förslaget om uppförande av spastikeranstalter även i Norrland

och Skåne nu upptages till prövning.

Jag biträder utredningens förslag, att ifrågavarande anstalter ställes

under medicinalstyrelsens tillsyn och inspektion samt förordar, att medicinalstyrelsen

erhåller i uppdrag att inkomma med förslag till de taxegrunder,

som skall gälla för anstalternas öppna vård.

Liksom utredningen vill jag framhålla betydelsen av att de nu föreslagna

spastikeranstalterna ej kommer att beläggas med ett kroniserat barnklientel.

Barnkronikervårdens organisation och utbyggnad bör därför ägnas

särskild uppmärksamhet av medicinalstyrelsen.

Utredningens förslag ifråga om finansieringen av Eugeniahemmets sjukavdelning

innebär i huvudsak samma anordning som av mig i det föregående

biträtts ifråga om vanföreanstalternas ortopediska kliniker. Förslaget

innebär dessutom, att hemmet skall komma i åtnjutande av motsvarande

statliga driftbidrag, som utgår till de medicinska barnavdelningarna

eller 2 kronor per barn och dag. Dessa förslag, vilka skulle träda

i kraft den 1 juli 1956, anser jag mig böra biträda som en provisorisk anordning.

Den torde få omprövas då ortopedklinikerna utflyttats från

vanföreanstalterna och det s. k. utomlänsavtalet enligt vad jag förut

förordat helt trätt i tillämpning för dessa kliniker. Samma ordning torde

böra gälla för det planerade spastikerhemmet i Göteborg.

Jag biträder förslaget, att staten beträffande Eugeniahemmet svarar för

uppkommet driftunderskott för anstalten i dess helhet, under förutsättning

att sällskapet Eugeniahemmet för fastställelse förelägger Kungl. Maj:t

inkomst- och utgiftsstat i analogi med vad som förordats beträffande de

ombildade vanföreanstalterna. Även dessa ändringar bör tillämpas fr. o. m.

den 1 juli 1956.

Det av utredningen framlagda förslaget, att staten bör täcka det på

grund av otillräckliga statliga fyllnadsbidrag i sällskapet Eugeniahemmets

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

räkenskaper av fondkapital tillskjutna underskottet, vilket vid slutet av

budgetåret 1952/53 uppgick till omkring 860 000 kr., anser jag mig ej kunna

upptaga till prövning.

Slutligen förordar jag i överensstämmelse med vad jag föreslagit beträffande

de ombildade vanföreanstalterna, att det enskilda huvudmannaskapet

för Eugeniahemmet bibehålies, och anser att verksamheten liksom

hittills bör bedrivas av sällskapet Eugeniahemmet. Kungl. Maj:t bör dock

förbehålla sig rätten att utse åtminstone hälften av styrelseledamöterna.

Föreskrifter i hithörande frågor torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

Byggnads- och lokalfrågor

Allmän översikt

I det föregående har utredningen beträffande vanföreanstalternas ortopediska

kliniker föreslagit, att Norrbackainstitutets klinik snarast möjligt

överflyttas till en ny klinikbyggnad vid karolinska sjukhuset. I fråga om

Göteborgsanstaltens ortopediska klinik har förordats, att förhandlingar

upptages med Göteborgs stad angående klinikens överförande för viss tid

i Sahlgrenska sjukhusets regi. Härnösandsanstaltens klinik bör enligt utredningen

överflyttas till en nybyggnad vid länslasarettet i Härnösand. Vidare

har förordats, att staten påtager sig den del av anläggningskostnaden

för en sådan klinik, som kan anses belöpa på de platser, av vilka landstinget

för egen del icke har behov. I fråga om Hälsingborgsanstaltens klinik har

utredningen uttalat, att därest Hälsingborgs stad tills vidare skulle övertaga

kliniken, det vore naturligt, att staten med hänsyn till klinikens mindre

tidsenliga skick ikläder sig huvudparten av kostnaden för erforderliga förbättringsarbeten

vid kliniken.

Beträffande de byggnadsfrågor, som sammanhänger med utredningens

förslag dels angående vanföreanstalternas ombildande till arbetsvårdsinstitut,

dels ock angående vården av normalbegåvade spastiska barn framhåller

utredningen bl. a. följande.

Sedan länge framförda förslag om byggnads- och upprustningsåtgärder

vid vanföreanstalterna har i avbidan på att klarhet skulle ernås om anstalternas

framtida verksamhet, icke blivit föremål för statsmakternas ställningstagande.

Därför har med åren ett byggnadsbehov ackumulerats, som

icke längre torde kunna eftersättas utan allvarlig risk för verksamhetens

bedrivande även vid ett bibehållande av anstalternas nuvarande organisation.

Utredningen omnämner, att byggnadsstyrelsen med utgångspunkt från

av anstaltsledningarna upprättade program numera utarbetat vissa förslag

till ny-, till- och ombyggnadsåtgärder vid vanföreanstalterna i Stockholm,

Hälsingborg och Härnösand. I fråga om lokalbehovet för yrkesskolornas

verkstäder har byggnadsstyrelsen därvid samrått med överstyrelsen för yrkesutbildning.

På hemställan av utredningen har vidare byggnadsstyrelsen

9 —-Bihang till riksdagens protokoll 11)55. 1 sand. Nr 135

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

överlämnat vissa promemorior innefattande dels alternativa förslag till utbyggnad

av Norrbackainstitutets huvudbyggnad, dels vissa alternativa överväganden

rörande en upprustning av skolhemmet på Lidingö, dels ock överväganden

rörande byggnadsfrågor^ vid vanföreanstalterna i Hälsingborg

och Härnösand. Beträffande Göteborgsanstalten har genom anstaltens försorg

utarbetats preliminära förslag till vissa tillbyggnadsarbeten. I fråga om

Norrbackainstitutet omnämner utredningen vidare ett av institutet till

Kungl. Maj:t ingivet förslag till ny-, till- och ombyggnad avseende institutets

huvudbyggnad. Beträffande Norrbackainstitutets skolhem på Lidingö

har Stockholmsföreningens styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt

om godkännande av ett av byggnadsstyrelsen upprättat förslag till ny elevhemsbyggnad

jämte vissa ombyggnadsarbeten. Av utredningens redogörelse

för ifrågavarande byggnadsfrågor framgår bl. a. följande.

Norrbackainstitutets huvudbyggnad omfattar en sammanlagd våningsyta

av cirka 18 000 in2 (brutto). En programutredning utvisar, att det aktuella

lokalbehovet är ytterligare cirka 5 000 m2. Byggnadsstyrelsen har utrett,

vilka byggnadsåtgärder, som erfordras för att avhjälpa nuvarande brister i

lokalbeståndet. Härvid har enligt ett första alternativ förutsatts, att den ortopediska

kliniken omedelbart flyttas till en nybyggnad vid karolinska sjukhuset.

Bandageverkstaden förutsättes kvarligga inom Norrbackainstitutet.

Vidare har förutsatts, att till vanföreanstalten kommer att förläggas en arbetsklinik,

vars omfattning emellertid f. n. ej kan förutsägas. Kostnaderna

bär av byggnadsstyrelsen beräknats till 7 700 000 kr., fördelande sig med

3 500 000 kr. för ombyggnad av huvudbyggnaden, 3 500 000 kr. för nybyggnad

för ortopedisk klinik, 250 000 kr. för nybyggnad av verkstad för billackering

och 450 000 kr. för transportkulvert in. in. till karolinska sjukhuset.

Enligt ett andra alternativ föreslås den ortopediska kliniken tills vidare

kvarligga i nuvarande lokaler, varvid vanföreanstaltens lokalbehov måste

tillgodoses genom att en ny verkstadsbyggnad uppföres. Kostnaderna enligt

detta alternativ uppskattas till 5 450 000 kr. varav 2 500 000 kr. för ombyggnad

av huvudbyggnaden, 2 500 000 kr. för nybyggnad av verkstäder och

450 000 kr. för transportkulvert in. in. Härtill kommer kostnaderna för en i

slutet av utbyggnadsperioden förutsatt flyttning av den ortopediska kliniken

till en nybyggnad. Tillsammans med en ombyggnad av därvid frigjorda lokaler

tillkommer därför en kostnad av cirka 4 500 000 kr. De sammanlagda

kostnaderna kommer att ökas, om ej medräknade förbättringsåtgärder i

nuvarande kliniklokaler skall genomföras. Enligt det senare alternativet blir

ej utrymmen tillgängliga för arbetskliniken, förrän ortopediska kliniken

flyttat ut.

Enligt byggnadsstyrelsen talar starka skäl för en utbyggnad av vanföreanstalten

enligt det förstnämnda alternativet.

Beträffande Norrbackainstitutets skolhem på Lidingö innebar byggnadsstyrelsens

på Stockholmsföreningens uppdrag upprättade förslag ett uppförande

av en ny elevrumsbyggnad för 44 elever jämte vissa ombyggnadsåtgärder

i befintlig byggnad för en kostnad av sammanlagt 1 050 0ÖÖ kr. I

iörenämnda till utredningen överlämnade promemoria uppskattades kostnaderna

för en helt ny byggnad för skolhemmets behov med utgångspunkt

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

från 44 elevplatser till cirka 1 500 000 kr. Enligt styrelsen kan emellertid

för en kostnad av eirka 200 000 kr. en ur skilda synpunkter godtagbar

upprustning av det befintliga skolhemmet genomföras, därest elevantalet

nedbringas till omkring 30.

I fråga om Hälsingborgsanstalten berör ej byggnadsstyrelsens förslag den

nuvarande fristående huvudbyggnaden, inrymmande ortopedisk klinik, bandage-

och skomakeriverkstäder, administrationslokaler och köksavdelning

med matsalar. Förslaget tager helt sikte på de nybyggnader, som erfordras

för att i anslutning till befintlig å kvarteret Sparven belägen verkstadsbyggnad

koncentrera anstaltens övriga verkstäder och elevhem med tillhörande

administrations- och ekonomilokaler etc. Byggnadsstyrelsen har samtidigt

gjort vissa kostnadsberäkningar för en fullständig nybyggnad av motsvarande

byggnadskomplex. Det förstnämnda alternativet stannar vid en kostnad

av cirka 4 500 000 kr. mot omkring 5 500 000 kr. vid hel nybyggnad. I

den senare summan är ej inräknade kostnader för eventuellt erforderliga

personalbostäder. I stort sett tillgodoser båda alternativen lokalbehovet för

100 elevhemsplatser och 130 platser i yrkesskolans verkstäder.

Byggnadsstyrelsen har vidare beräknat kostnaderna för en utvidgning och

upprustning av yrkesskolan med elevhem och skolhem vid Härnösandsnnstalten

till cirka 4 000 000 kr. Antalet elevplatser i yrkesskolan avses

bliva ökat från 81 till cirka 100, därvid man tager i anspråk de ortopediska

verkstäderna och vissa militära förrådslokaler. Elevhemmets platsantal

ökas från 93 till 115 genom utnyttjande av ortopedklinikens lokaler. Man

har därvid utgått från att kliniken liksom bandageverkstaden kommer att

beredas lokaler utanför anstalten.

Beträffande Göteborgsanstalten har ett inom anstaltsstyrelsen utarbetat

förslag till tillbyggnad av den särskilda flygel, som inrymmer ortopedklinik

och de ortopediska verkstäderna, preliminärt kostnadsberäknats till 810 000

kr. I tillbyggnaden skulle inrymmas bl. a. operationsavdelning, förläsningssalar

och en simhall. Från anstaltens sida har man emellertid övervägt en

förflyttning av yrkesskolan och elevhemmet till lämpligare plats, och föreningen

har hos Göteborgs stad utverkat, att intill år 1959 ett område vid

Torpa mellan Partillevägen och Kaggeledsgatan må för föreningens räkning

reserveras i och för uppförande av en eventuell ny yrkesskola med elevhem.

Till medicinalstyrelsens förenämnda skrivelse den 9 oktober 1953 och

Göteborgs diakonissällskaps skrivelse den 11 juli 1953 angående vissa byggnadsfrågor

berörande Eugeniahemmet samt en planerad spastilceranstalt i

Göteborg hade fogats vissa framställningar i ärendet från sällskapet Eugeniahemmet

och Göteborgs diakonissällskap. Av utredningens redogörelse

härför inhämtas hl. a. följande.

Enligt sällskapet Eugeniahemmet utgjorde hemmet elt värdefullt komplement

till de helt statsunderstödda vanföreanstalterna. Staten hade dock

icke i motsvarande utsträckning övertagit ansvaret för hemmets drift. Dess

ekonomi hade därför försvagats och hemmets standard ej kunnat upprätthållas

i fråga om byggnader och utrustning. 1 första hand vore den s. k.

sjukavdelningen, operations- och behandlingsrum samt läkarmottagningen

i trängande behov av renovering, utbyggnad och modernisering. Byggnadsfrågan

hade ytterligare aktualiserats genom den planerade utbyggnaden av

spastikervården.

Ett till framställningen fogat förslag till om- och tillbyggnad av Eugenia
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

hemmet omfattade ny operationsavdelning, mottagningsavdelning, laboratorium,

arbetsplats för 2 nya läkare, större utrymme för fysikalisk behandling

samt 5—10 nya vårdplatser. Kostnaderna hade uppskattats till 600 000

kr., därav för byggnadsarbeten 450 000 kr. och för inredning, apparatur och

övrig utrustning 150 000 kr., därav för sängutrustning 15 000 kr., för möbler

in. m. 40 000 kr., för operation 24 000 kr., för röntgen 40 000 kr. och för

EEG-laboratorium 30 000 kr.

I av medicinalstyrelsen infordrat yttrande över framställningen förklarade

sig centrala sjukvårdsberedningen icke ha något i princip att erinra

mot de föreslagna byggnadsarbetena men underströk, att tveksamhet kunde

råda om lämpligheten av att utbygga Eugeniahemmet med hänsyn till karolinska

sjukhusets markanspråk. Direktionen för karolinska sjukhuset erinrade

i sitt yttrande om en av kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta

^byggande utarbetad generalplan för sjukhusets utbyggnad. Ifrågavarande

generalplan hade underställts 1951 års riksdag (prop. nr 123/1951). Enligt

generalplanen borde bl. a. serafimerlasarettets neurologiska och neurokirurgiska

kliniker förläggas till karolinska sjukhusets område, varvid en förutsättning

vore, att viss del av Eugeniahemmets område toges i anspråk som

byggnadsplats. Departementschefen uttalade, att, med hänsyn till bristen

på lämplig tomtmark i sjukhusets närhet, Eugeniahemmets område borde

för framtiden reserveras för statliga ändamål och i första hand tagas i anspråk

för behov, som kunde uppstå i samband med karolinska sjukhusets

fortsatta utbyggande. Statsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 151/1951,

att en begränsning av den framlagda generalplanen om möjligt borde komma

till stånd. Utskottet funne det önskvärt, att riksdagen framdeles finge

tillfälle att i detalj taga ställning till det lokalprogram, som konune att framläggas.

Riksdagen (skr. nr 295) fattade beslut i överensstämmelse med vad

statsutskottet föreslagit.

Dii ektionen, liksom byggnadskommittén, vars yttrande direktionen inhämtat,

ansag, att nagra större kapitalinvesteringar icke borde göras i fråga

om Eugeniahemmets byggnader, förrän definitiv ställning tagits till frågan,

huruvida Eugeniahemmet skulle kvarligga på nuvarande plats eller om det

skulle förflyttas därifrån för att bereda rum för andra institutioner eller

anstalter, vilkas verksamhet vore beroende av närhet till karolinska sjukhuset

eller Norrbackainstitutet.

Medicinalstyrelsen för sin del vitsordade behovet av de föreslagna byggnadsarbetena

och uttalade, att Eugeniahemmet utan hinder av karolinska

sjukhusets utbyggnad torde kunna kvarligga på sin nuvarande plats de

närmaste 10—15 åren. Medicinalstyrelsen hemställde, att sällskapet Eugeniahemmet

för om- och tillbyggnad i huvudsaklig överensstämmelse med

framlagt förslag måtte beviljas statsbidrag med belopp, motsvarande de

styrkta verkliga kostnaderna, dock högst 600 000 kr.

I fråga om den planerade spastikeranstalten i Göteborg framhöll diakonissällskapet,

att det vore önskvärt, att hemmet ej finge en dominerande

sjukhuskaraktär utan mera karaktär av verkligt hem. Det borde därför ej

planeras inom ett större sjukhusområde eller mitt inne i en stad. Diakonissanstalten,

som låge inom ett villaområde på Hisingen, uppfyllde fordringarna

att ligga i närheten av Sahlgrenska sjukhuset, ortopediska kliniken och

barnsjukhuset, samtidigt som den erbjöde möjligheten till en öppen och fri

miljö. Hemmet vore planerat att inrymma 30 förskolebarn och 30 barn i

skolåldern, varjämte ett daghem borde anslutas till hemmet. Det mest ak
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

tuella behovet vore anordnandet av ett hem för förskolebarn med tillhörande

personalbostäder. Kostnaderna härför hade beräknats till 990 000 kr.

Om man byggde båda avdelningarna samtidigt beräknades kostnaderna till

sammanlagt 1 300 000 kr.

I av medicinalstyrelsen infordrat yttrande över sällskapets framställning

uttalade centrala sjukvårdsberedningen, att det ej funnes anledning till

erinran mot föreslagen plandisposition, men beredningen förutsatte, att

skissritningarna vid den fortsatta utarbetningen underkastades en mera

ingående granskning.

Medicinalstyrelsen förordade uppförandet i en etapp av ett vård- och behandlingshem

för normalbegåvade, höggradigt spastiska barn i såväl förskole-

som skolåldern och hemställde, att statsbidrag måtte beviljas Göteborgs

diakonissällskap med belopp, motsvarande de styrkta verkliga kostnaderna,

dock högst 1 300 000 kr.

Utredningens synpunkter och förslag

Utredningen framhåller i vad avser de redovisade byggnadsprogrammen

vid vanföreanstalterna, att med ett slutligt avgörande måste anstå, tills

statsmakterna tagit ställning till utredningens förslag om de nuvarande vanföreanstalternas

framtida utformning och verksamhet.

Utredningen erinrar om att utredningen förutsatt, att de ortopediska

verkstäderna, intill dess ett centralt bandagebolag kommit till stånd, i stort

sett skall bibehålla sina nuvarande lokaler. Detta har också förutsatts i det

byggnadsförslag, som framlagts beträffande Norrbackainstitutet. I fråga om

Göteborgs- och Hälsingborgsanstalterna framhåller utredningen, att ett bibehållande

av de ortopediska klinikerna med Göteborgs stad som huvudman

i nuvarande byggnader, där också de ortopediska verkstäderna är inrymda,

under en övergångstid ej synes utgöra något hinder för att verkstäderna

alltjämt drives i nuvarande huvudmans regi. Vid Härnösandsanstalten

har emellertid förutsatts, att de ortopediska verkstäderna skall inrymmas

i en nybyggnad för ortopedkliniken. Byggnadsprogrammet vid denna

anstalt bör bli föremål för förnyad prövning i syfte att bibehålla verkstäderna

inom huvudbyggnaden. I fråga om denna anstalt tillstyrker utredningen

i övrigt förslaget till framtida omdisposition samt upprustning av

yrkesskola, elevinternat och skolhem.

Utredningen understryker även, att vid de olika anstalterna föreliggande

program och planer rörande yrkesutbildningens utbyggnad och differentiering

genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg bör bli föremål för en översyn

och samordning. Härvid bör även övervägas den omfattning, i vilken

arbetsvårdsinstitutens elevinternat bör utbyggas, därest nuvarande system

med s. k. anstaltsförsörjning avvecklas i enlighet med utredningens förslag.

Med hänsyn till de nuvarande elevhemmens otillfredsställande standard bör

dessa överväganden komma till stånd snarast möjligt.

Beträffande arbetsklinikernas överflyttning till arbetsvårdsinstituten i

Stockholm och Göteborg framhålles, att erfarenheten av klinikernas verk
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

samhet ännu är så begränsad, att man svårligen kan bilda sig en uppfattning

om lokalbehovet. I fråga om de föreslagna lokalerna för arbetskliniken

vid Norrbackainstitutet förutsätter utredningen, att föreliggande programoch

ritningsförslag för fastställelse godkännes av arbetsklinikens ledning.

Utredningen förordar vidare, att Norrbackainstitutet omdisponeras i huvudsak

efter de riktlinjer, som anges i byggnadsstyrelsens såsom alternativ I

betecknade förslag, vilket innebär att den ortopediska kliniken överflyttas

till en nybyggnad vid karolinska sjukhuset.

Med beaktande av den oklarhet, som föreligger i fråga om det framtida

behovet av vårdplatser i särskola för skolpliktiga vanföra barn, är utredningen

icke beredd förorda uppförandet av en ifrågasatt, till cirka

1 000 000 kr. kostnadsberäknad, ny elevrumsbyggnad vid Lidingöhemmet

utan föreslår, att detta skolhem tills vidare upprustas för en kostnad om

cirka 200 000 kr. Av samma skäl är utredningen icke beredd att förorda, att

vid en ombyggnad av Norrbackainstitutet nya lokaler för realskolans behov

tillskapas.

Utredningen tillstyrker i princip, att yrkesskolan med sina verkstäder och

internat i Hälsingborg koncentreras till tomtområdet invid kvarteret Sparven

och den dit förlagda nya verkstadsbyggnaden, där skolan med möjligheter

till framtida ytterligare utbyggnad synes kunna erhålla ett lämpligt

och centralt läge med nära anknytning till lasarettet och de i ortopedbyggnaden

under i vart fall viss övergångstid bibehållna ortopediska verkstäderna.

Även om ortopedkliniken i Hälsingborg endast under en övergångstid

kommer att utnyttja sina nuvarande lokaler, är det likväl nödvändigt

med viss uppprustning bl. a. inom röntgenavdelningen. En viss minskning

av platsantalet synes därvid böra övervägas. Utredningen, som anser, att

Hälsingborgs stad snarast bör övertaga ansvaret för driften vid kliniken,

tinner det likväl naturligt, att staten svarar för huvudparten av eller

hela den kostnad, som en upprustning av denna rayonklinik betingar. Det

synes böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att närmare precisera de byggnadsåtgärder,

som anses erforderliga.

I fråga om Härnösandsanstalten tillstyrker utredningen i princip förslaget

till omdisposition och upprustning, dock med reservation för ett bibehållande

tills vidare av de ortopediska verkstäderna i den nuvarande huvudbyggnaden.

Beträffande Göteborgsanstalten uttalar utredningen, att det ej är uteslutet,

att en tillfredsställande lösning av yrkesskolans med tillhörande verkstäder

och elevinternat eventuella utvidgningsbehov kräver en nybyggnad

på härför reserverad plats. En sådan lösning förutsätter dock, att en överenskommelse

kan träffas under samverkan med statsmakterna mellan anstaltens

huvudman och staden om inlösen av anstaltens nuvarande fastiglietskomplex.

Därest nybyggnad ej kommer till stånd, synes dock det blivande

arbetsvårdsinstitutet komma att erhålla ett betydande lokaltillskott

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

vid den tidpunkt om 10—15 år, då den, enligt vad förutsatts, till staden allenast

med nyttjanderätt upplåtna klinikbyggnaden icke längre behöver

tjänstgöra såsom rayonklinik eller då ortopedvården blivit tillfredsställande

utbyggd icke blott i Göteborgs stad utan även i de till Göteborgsrayonen hörande

olika landstingsområdena.

Beträffande de ifrågasatta byggnadsarbetena vid Eugeniahemmet framhåller

utredningen.

Med hänsyn till de betänkligheter, som bl. a. från karolinska sjukhusets

sida uttalats mot en ifrågasatt nyinvestering å Eugeniahemmet, vars tomtmark

kan behöva tagas i anspråk för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggnad,

må i detta sammanhang framhållas, att här dock är i relation till

de betydande värden, Eugeniahemmet med sin verksamhet representerar,

fråga om ett relativt begränsat belopp eller ett byggnadsanslag om cirka

450 000 kr. Därest en sådan investering icke nu göres, förefaller Eugeniahemmets

möjlighet att fungera såsom central spastikeranstalt att äventyras

och en fullständig nybyggnad på annan plats omedelbart aktualiseras. Av

erhållna upplysningar synes hava framgått, att frågan om ianspråktagande

av Eugeniahemmets tomt för karolinska sjukhusets räkning knappast kan

bliva aktuell i vart fall inom närmaste 10-årsperiod. Under denna tidsperiod

bör kunna vinnas en värdefull erfarenhet och uppfattning rörande

storleksordningen och utformningen av det nya anstaltskomplex, som i

sinom tid måste ersätta det nuvarande Eugeniahemmet. Den ifrågasatta investeringen

synes med hänsyn härtill fullt försvarbar.

Vad slutligen gäller det planerade sjukhemmet i Göteborg för spastiska

förskolebarn, tillstyrker utredningen ett engångsanslag av statsmedel till

diakonissällskapet i staden, därest föreliggande skissritningar kunna godkännas

av myndigheterna efter fortsatt överarbetning. Anslaget borde beräknas

till det belopp, 990 000 kr., som f. n. ansågs erforderligt för hemmets

anordnande.

Yttranden över utredningens förslag

Byggnadsstyrelsen uttalar beträffande byggnads- och lokalfrågorna

i allmänhet, att omfattande upprustningsåtgärder är behövliga

inom vanföreanstalternas nuvarande byggnader, oavsett huruvida en omorganisation

kräver ändrade resp. ökade lokaler eller icke, men att definitiva

förslag till byggnadsåtgärder icke kan upprättas förrän beslut rörande

verksamhetens bedrivande i olika avseenden fattats. Av denna anledning

är hittills verkställda utredningar endast preliminära och kostnaderna angivna

uppskattningsvis. Centrala sjukvårdsberedningen framhåller, att vanföreanstalternas

omdaning till arbetsvårdsinstitut torde komma alt ställa

större krav på gemensamhetslokaler samt lokaler för fysikalisk terapi och

gymnastik än vad utredningen synes förutsätta. SVCK uttalar, att vid

ett eventuellt överförande av fastigheter, utrustning in. in. från anstalternas

nuvarande huvudmän till annan huvudman, rimlig ersättning härför bör

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

I fråga om Norrbackainstitutet erinrar Stockholmsföreningen,

att den i skrivelse den 11 juni 1952 till medicinalstyrelsen överlämnat ett

principförslag angående Norrbackainstitutets ombyggnad, samt att medicinalstyrelsen

efter samråd med 1951 års vanförevårdsutredning — i

skrivelse den 28 augusti 1952 — förklarat att hinder icke syntes möta mot

att för sig upptaga till övervägande frågan om institutets utbyggnad i samband

med en eventuell överflyttning av den ortopediska kliniken till karolinska

sjukhuset. Föreningen framhåller, att ombyggnadsfrågan fått ytterligare

aktualitet genom medicinalstyrelsens förslag angående åtgärder för

att befordra den medicinska rehabiliteringsverksamheten. Föreningen erinrar

ä\en om, att den i yttrande den 27 oktober 1954 över betänkandet angående

sjukgymnastikens ställning i sjukvårdsarbetet in. m. berört frågan

om det planerade sjukgymnastinstitutet i Stockholm och därvid ansett det

böra närmare utredas, huruvida sistnämnda institut skulle kunna förläggas

till Norrbackainstitutet i dess nya gestaltning.

I en särskild skrivelse hemställer föreningen, att Kungl. Maj:t, så snart

omständigheterna medger, ville vidtaga åtgärder för att överflytta till Norrbackainstitutet

dispositionsrätten till den intill institutet belägna, till föreningen

de blindas vänner upplåtna blindhemstomten. Föreningen anför

härom bl. a.:

I proposition nr 118/1931 framhölls beträffande den intill Norrbackainstitutet

belägna, till föreningen de blindas vänner upplåtna blindhemstomten,

att vanföreföreningen borde äga företrädesrätt till dispositionen av

denna tomt, därest blindhemmet skulle nedläggas eller förflyttas. Vidare

uttalades i propositionen att Kungl. Maj :t syntes, därest vanföreföreningen

därom gjorde framställning, böra framdeles taga under övervägande att

genom bidrag av statsmedel till blindhemmets förflyttning förhjälpa föreningen

att komma i besittning av nämnda tomt.

Den tomtmai k som f. n. står till institutets förfogande är otillräcklig

bl. a. för tillgodoseende av personalens och elevernas behov av vistelse i fria

luften. Sedan vissa föreslagna ombyggnadsarbeten genomförts, blir bristen

på utrymme ännu mera besvärande. Föreningen är medveten om att realiserandet

av utbyggnadsplanerna torde komma att taga lång tid i anspråk

men vill å andra sidan framhålla att det torde dröja en avsevärd tid, innan

blindhemsverksamheten kan flyttas.

Direktionen för karolinska sjukhuset framhåller, att ytterligare överväganden

bör göras angående dispositionen av de lokaler inom Norrbackainstitutet,

som frigöres vid en förflyttning av den ortopediska kliniken.

Behovet av lokaler för arbetskliniken, den yrkesmedicinska avdelningen

samt för en socialmedicinsk institution bör härvid uppmärksammas. Arbetsmarknadsstyrelsen

och styrelsen för statens arbetsklinik understryker, att

arbetsklinikens lokalfråga bör bli föremål för ytterligare utredning.

Beträffande skolhemmet pa Lidingö framhåller Stockholmsf öreningen,

att den anser det vara synnerligen önskvärt, att en ombyggnad

kommer till stånd. Därest emellertid med hänsyn till eventuell ovisshet om

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

den framtida verksamheten vid skolhemmet det skulle anses oundgängligen

nödvändigt att låta anstå med en mera genomgripande upprustning,

bör i varje fall för att avhjälpa bl. a. av yrkesinspektionen och av hälsovårdsnämnden

och brandchefen i Lidingö påtalade brister vissa enklare

ombyggnadsarbeten utföras.

Beträffande vanföreanstalten i Hälsingborg förutsätter Hälsingborgsföreningen,

att de synnerligen trängande och absolut ofrånkomliga

om- och nybyggnadsfrågor, som f. n. är under utredning inom byggnadsstyrelsen,

icke kommer att uppskjutas i avvaktan på ett slutligt ställningstagande

till 1951 års vanförevårdsutrednings förslag. Stadsfullmäktige

i Hälsingborg har, såsom framgått av det föregående, uttalat, att stadsfullmäktige

anser erforderligt, att frågan om Hälsingborgs stad och vanföreanstalten

i Hälsingborg blir föremål för särskild överläggning mellan

representanter för samtliga vederbörande i och för genomförande på lämpligt

sätt av utredningens förslag om samordning av vanförevård arbetsvärd

och av ortopedisk klinikverksamhet i Skåne.

Ifråga om vanföreanstalten i Göteborg framhåller Göteborgsföreningen:
Medan

övriga vanföreanstalter projekterat omfattande ny-, till- och ombyggnader

har problemen i Göteborg — särskilt med hänsyn till att Göteborgs

stad tidigare icke visat något intresse för att övertaga de befintliga

byggnaderna — varit så svårlösta, att styrelsen ansett sig böra avvakta

resultatet av utredningen, innan en omfattande nyprojektering påbörjats.

Detta får emellertid icke tolkas så, att behovet av en genomgripande upprustning

icke här gjort sig starkt gällande. Tvärtom pockar nu de under

de många utredningsåren ackumulerade byggnadsproblemen på en snar

lösning.

Göteborgs stad kan i framtiden knappast undvara den ortopediska klimkbyggnaden,

och staden har också deklarerat intresse för att övertaga Övriga

byggnader, vilka med hänsyn till sin utformning och de mycket besvärliga

terrängförhållandena knappast kan bli fullt lämpliga för det blivande

arbetsvårdsinstitutet ens genom en dyrbar till- och ombyggnad. Styrelsen

hemställer därför, att representanter för staten snarast möjligt måtte utses

att i samråd med styrelsen upptaga förhandlingar med Göteborgs stad om

förvärv i första hand av klinikbyggnaden men också av skolbyggnaderna,

och att styrelsen bemyndigas att upprätta förslag till ett helt nytt arbetsvårdsinstitut

på det område staden på styrelsens framställning reserverat

för detta ändamål.

Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att styrelsen den 31 maj 1954

gjort framställning om en till 810 000 kronor kostnadsberäknad tillbyggnad

till klinikbyggnaden, inrymmande undervisningslokaler, operationsavdelning

och simbad för poliopatienter. Denna tillbyggnad bör få påbörjas

redan under år 1955 i styrelsens regi. Genom en sådan tillbyggnad okas

värdet av anläggningen, varför anledning icke torde föreligga att uppskjuta

ett ställningstagande i avvaktan på kommande förhandlingar med staden.

Härtill kommer, alt klinikens behov av förbättrade resurser är så stort,

att även något års uppskov med byggnadsplanerna innebär synnerligen allvarliga

olägenheter.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Arbetsldinikens i Göteborg lokalfråga bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen

och styrelsen för statens arbetsklinik bli föremål för ytterligare utredning.

Beträffande Eugeniahemmets om- och tillbyggnad har

direktionen för karolinska sjukhuset, kommittén för karolinska sjukhusets

fortsatta utbyggande samt kommissionen för förhandlingar rörande karolinska

sjukhusets utbyggande m. m. i sina remissyttranden berört spörsmålet

i vad mån en ombyggnad av hemmet berör frågan om karolinska

sjukhusets framtida markbehov.

Direktionen liksom förhandlingskommissionen erinrar om att enligt avtal

med Stockholms stad serafimerlasarettets fastighet skall avträdas till Stockholms

stad den 1 januari 1961. Förhandlingskommissionen har i uppdrag

att förhandla med Stockholms stad och Stockholms läns landsting om nybyggnader

för neurologiska och neurokirurgiska klinikerna. Det har förutsatts,

att nybyggnad skall ske huvudsakligen inom karolinska sjukhusets

område därvid emellertid en mindre del av Eugeniahemmets mark har förutsatts

tagen i anspråk för ändamålet. Vid genomförande av Eugeniahemmets

upprustning maste enligt direktionen hänsyn tagas till nervklinikernas

utrymmesbehov, så att icke karolinska sjukhusets nödvändiga utveckling

förhindras.

Enligt förhandlingskommissionen har möjligheterna att förlägga ifrågavarande

kliniker till annat sjukhus än karolinska sjukhuset noggrant prövats,

men med negativt resultat. Kommissionen uttalar, att ett ianspråktagande

av viss del av Eugeniahemmets mark synes innebära den enda

möjliga utvägen till en godtagbar lösning av klinikernas förläggningsfråga.

Enligt kommissionen är det med hänsyn till nämnda avtal angeläget att

klinikerna utan dröjsmål uppföres. Kommissionen anför:

Kommissionen avser att, så snart förhandlingarna med Stockholms stad

och Stockholms läns landsting om tecknande av vårdplatser å klinikerna avslutats,

hos Kungl. Maj :t göra slutlig framställning i ämnet, innefattande

bl. a. hemställan om beslut, att sällskapet Eugenialieminet skall för ändamålet

avstå erforderlig del av det av sällskapet nu innehavda markområdet.

Såsom kommissionen framhållit i skrivelse till styrelsen för sällskapet i

februari 1949, föreligger här en nödfallssituation för karolinska sjukhuset,

som icke synes kunna överkommas utan medverkan från sällskapets sida.

Den föreslagna markupplåtelsen kommer icke att ske för något för sällskapet

främmande ändamål. Det måste tvärtom för sällskapets verksamhet

innebära en stor fördel, att i Eugeniahemmets grannskap ha tillgång till

två moderna kliniker av just den art, varom här är fråga. En upplåtelse

av mark av i det föregående angiven omfattning synes icke heller komma

att medföra nagra ökade byggnadskostnader för Eugeniahemmet, enär

någon bebyggelse av värde f. n. icke finnes inom det för upplåtelse aktuella

området.

Byggnadskommittén understryker starkt angelägenheten av att Eugeniahemmets

markområde i dess helhet reserveras för karolinska sjukhusets

framtida utbyggande. Med hänsyn till de avsevärda investeringar, som gjorts

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

i karolinska sjukhusets anläggningar, anser kommittén sig icke kunna stå

till svars med att sjukhuset blottställes på markreservat för framtida utbyggnadsbehov.

Sällskapet Eugeniahemmet framhåller, att de byggnader, vilka icke omfattas

av tidigare framställning från sällskapet, för en relativt ringa kostnad

torde kunna anpassas för den fortsatta verksamheten. Någon allmän upprustning

av dem synes under den närmaste tiden icke komma i fråga. Både

köksavdelningen och värmecentralen är helt moderna och i gott skick.

Förslag av medicinalstyrelsen

Jag torde i detta sammanhang få anmäla viss byggnadsfråga angående

uppförande och inredning av ny köksbyggnad in. in. vid kustsanatoriet

Apelviken. I skrivelse den 23 december 1954 har medicinalstyrelsen hemställt,

att statsbidrag för detta ändamål måtte utgå med högst 960 000 kr.

Styrelsen anför.

Frågan om uppförande och inredning av ny köksbyggnad vid kustsanatoriet

samt nedrivning av befintlig köksbyggnad och uppförande av

en byggnad för kafé och butik därstädes jämte inredning av densamma

har tidigare berörts i framställningar från medicinalstyrelsen den 28

februari 1947 och den 30 december 1953. I sistnämnda skrivelse har

byggnadsföretaget kostnadsberäknats till 980 000 kr.

I propositionen nr 106/1954 förklarade sig departementschefen dela

medicinalstyrelsens uppfattning angående angelägenheten av att en nj

köksbyggnad vid Apelvikens kustsanatorium uppfördes men var icke da

beredd att taga ställning till ett förslag om medelsanvisning för detta

byggnadsföretag. Föreliggande ritningsförslag borde nämligen underkastas

förnyad prövning och alla möjligheter till begränsningar och förenklingar

i byggnadsprogrammet borde tillvaratagas. ....

Föreningen kustsanatoriet Apelviken har därefter till styrelsen ingivit

reviderade ritningar till byggnadsföretaget samt ny utredning om kostnaderna,

slutande å 960 000 kr. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att en viss

överarbetning även av dessa ritningar bör ske, varvid förmodligen en

viss minskning av byggnadens volym kunde åstadkommas. Även en överarbetning

av byggnadens yttre syntes önskvärd. Byggnadsstyrelsen har

funnit kostnaden "för byggnadsföretaget väl lågt beräknad men ansett den

vara tillräcklig, om vissa begränsningar i samband med en överarbetning

kunde ske. Centrala sjukvårdsberedningen har instämt i byggnadsstyrelsens

utlåtande och påpekat ytterligare några brister i ritningsförslaget.

Enligt medicinalstyrelsen är det med hänsyn till köksbyggnadens bristfälliga

beskaffenhet synnerligen angeläget, att en ny köksbyggnad snarast

uppföres. Styrelsen tillstyrker, att statsmedel anvisas för byggnadsföretaget,

dock högst 960 000 kronor. En förutsättning för statsbidragets utgående

bör vara, att ritningarna överarbetas med iakttagande av vad

byggnadsstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen anfört.

Enligt styrelsen torde vissa byggnadsarbeten, kostnadsberäknade till

119 000 kr., kunna anstå till ett följande budgetår, nämligen kafé- och

butiksbyggnaden, vissa målningsarbeten, ny transport- och rörkulvert samt

vissa planeringsarbeten. För budgetåret 1955/56 skulle därför erfordras

(960 000 — 119 000) 841 000 kr.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 135

Departementschefen

I sitt remissyttrande över vanförevårdsutredningens förslag har byggnadsstyrelsen

uttalat, att definitiva förslag till byggnadsåtgärder vid de

ombildade vanföreanstalterna ej kan upprättas förrän beslut fattats om

den blivande verksamheten vid anstalterna.

Jag vill i fråga om Norrbackainstitutet uttala, att en allmän översyn

av byggnadsbehoven vid institutet med utgångspunkt från vad jag i det

föregående föreslagit nu bör komma till stånd genom byggnadsstyrelsens

försorg samt i samråd med övriga berörda myndigheter och anstaltsledmngen

i syfte att erhålla en rationell lösning av institutets byggnadsfråga.

Med hänsyn till behovet av att få en överblick över de byggnadsfrågor,

som kan äga samband med den föreslagna nya verksamheten vid

Norrbackainstitutet, bör samråd tagas jämväl med direktionen för karolinska

sjukhuset och kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande.

Härvid bör jämväl frågan om den fortsatta dispositionen av

den s. k. blindhemstomten på Norrbackaområdet upptagas till övervägande.

Före ett slutligt ställningstagande bör jämväl en översyn äga rum

av de ifrågasatta byggnadsåtgärderna vid Norrbackainstitutets skolhem

på Lidingö.

I fråga om Hälsingborgsanstalten har, såsom framgått av det föregående,

olika meningar kommit till uttryck om lämpligheten av såväl att

i framtiden bibehålla en ortopedisk klinik i Hälsingborg som att bibehålla

den nuvarande vanföreanstalten i Hälsingborg. Jag har därför förklarat

mig ämna medverka till att överläggningar kommer till stånd i denna

sak liksom om vanförevårdens och den därmed sammanhängande arbetsvärdens

ordnande i Skåne överhuvud. Något ställningstagande till de preliminära

byggnadsförslagen rörande Hälsingborgsanstalten kan självfallet

icke ske dessförinnan.

Även i fråga om Härnösandsanstalten har i remissyttrandena skilda

meningar kommit till uttryck om dels förutsättningarna för sjukvårdshuvudmannens

övertagande av den nuvarande ortopediska kliniken, dels

förutsättningarna för nybyggnad av en ortopedisk klinik inom sjukvårdsområdet,

dels ock frågan om förläggningen av ett arbetsvårdsinstitut vid

eventuell nybyggnad. Samtliga dessa frågor torde behöva ytterligare övervägas

före ett slutligt ställningstagande till frågan om byggnadsåtgärder

vid den nuvarande anstalten.

I fråga om Göteborgsanstaltens byggnadsfråga vill jag erinra om att

enligt Göteborgsföreningens remissyttrande Göteborgs stad deklarerat ett

intresse av att övertaga, förutom klinikbyggnaden, även övriga byggnader

vid anstalten. Göteborgsföreningen planerar i stället att upprätta förslag

till eH helt nytt arbetsvårdsinstitut på av staden reserverat område. Med

hänsyn härtill torde det få uppdragas åt den förutnämnda kommission,

som skulle få i uppdrag att upptaga förhandlingar om ortopedklinikens

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

övertagande av Göteborgs stad, att även till närmare övervägande upptaga

de sålunda framförda förslagen om Göteborgsanstaltens överförande i

Göteborgs stads ägo. Frågan om uppförande av ett nytt arbetsvårdsinstitut

i Göteborg torde böra upptagas till prövning först sedan förhandlingarna

avslutats.

Vad Eugeniahemmet angår, har jag i det föregående förordat, att staten

påtager sig kostnadsansvaret för hemmets utbyggande till central spastikeranstalt.

Ifrågavarande byggnadsarbeten har kostnadsberäknats till 450 000

kronor, vartill kommer 150 000 kronor för utrustning. Förslaget har tillstyrkts

av bl. a. medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen.

Även enligt min mening är det oundgängligen nödvändigt, att Eugeniahemmet,

vars standard på grund av svag ekonomi ej kunnat upprätthållas

i fråga om byggnader och utrustning, nu sättes i sådant skick, att

hemmet kan tillfredsställande fylla sin nya funktion inom spastikervården.

Invändningar mot alltför omfattande byggnadsarbeten vid hemmet har

framförts av bl. a. direktionen för karolinska sjukhuset, kommittén för

karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande samt kommissionen för förhandlingar

rörande karolinska sjukhusets utbyggande m. m. Dessa remissmyndigheter

har framhållit angelägenheten av att Eugeniahemmets

tomtområde för framtiden reserveras för karolinska sjukhusets behov, i

första hand för förläggandet av de nervkliniker, som efter serafimerlasarettets

överlåtande på Stockholms stad avsetts skola uppföras vid karolinska

sjukhuset. Såsom framgår av det anförda har frågan om det framtida

utnyttjandet av Eugeniahemmets område varit föremål för behandling

vid 1951 års riksdag, varvid riksdagen uttalade, att markområdet borde

reserveras för statliga ändamål, men att riksdagen icke vore beredd att

biträda uppfattningen, att området i första hand borde tagas i anspråk

för behov, som kunde uppstå i samband med karolinska sjukhusets

fortsatta utbyggnad.

Utan att nu taga definitiv ställning till frågan om det framtida användandet

av Eugeniahemmets markområde, vill jag framhålla, att jag

av vad kommissionen för förhandlingar rörande karolinska sjukhusets utbyggande

m. in. anfört blivit övertygad om att det torde bli nödvändigt

att inom Norrbackaområdet söka finna utrymme för de ovannämnda

nervklinikerna. Så vitt jag nu kan bedöma, torde en förläggning av klinikerna

till närheten av karolinska sjukhusets psykiatriska klinik närmast

komma ifråga. Härvid skulle eventuellt viss del av Eugeniahemmets

område behöva tagas i anspråk för klinikerna. Hittills upprättade skissritningar

för nervklinikerna utvisar emellertid, att deras uppförande icke

skulle behöva inkräkta på Eugeniahemmets område i sadan utsträckning,

att en om- och tillbyggnad av Eugeniahemmet enligt det framlagda förslaget

skulle äventyras.

De av mig förordade byggnadsarbetena vid Eugeniahemmet innebär

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

icke ny- eller ombyggnadsarbeten av sådan omfattning, att detta medför

ett ställningstagande till frågan om Eugeniahemmets framtida förläggning,

utan är närmast att betrakta som genomförandet av en sedan länge

behövlig upprustning av hemmet, som f. n. fyller en viktig uppgift inom

svensk vanförevård och som vid ett bifall till av mig framlagda förslag

kommer att under den närmaste tiden få ökade möjligheter att fylla en

central funktion inom landets spastikervård, där behovet av vårdplatser

är mycket stort. Jag tillstyrker därför, att de föreslagna byggnadsarbetena

vid Eugeniahenmiet kommer till stånd, och har intet att erinra mot de

till 450 000 kronor beräknade kostnaderna. Jag föreslår emellertid, att kostnaderna

fördelas på två budgetår, varvid för nästa budgetår torde böra an■\isas

av utrustning har jag i och för sig intet att erinra men förordar, att centrala

sjukvårdsberedningen får undersöka om icke kostnaderna för operation,

röntgen och EEG-laboratorium skulle kunna nedbringas genom att

Eugeniahemmet finge använda motsvarande resurser vid karolinska sjukhuset

eller Norrbackainstitutet. För nästa budgetår torde av det äskade

anslaget, 150 000 kronor, endast halva beloppet eller 75 000 kronor behöva

ställas till förfogande. Sammanlagt bör alltså till byggnadsarbeten

och upprustning vid Eugeniahemmet anvisas 450 000 kronor. För ändamålet

torde å riksstaten böra uppföras ett särskilt anslag av reservationsanslags

natur, benämnt Ombyggnad och utrustning av Eugeniahemmet.

Det föreslagna spastikerhemmet i Göteborg har kostnadsberäknats till

990 000 kr. Som jag förut framhållit, anser jag mig icke kunna föreslå,

att medel för ändamålet anvisas redan för nästa budgetår. Jag förutsätter,

att föreliggande skissritningar blir föremål för ytterligare bearbetning.

För det fortsatta utredningsarbetet bör medel anvisas för nästa budgetår

och jag förordar, att ett belopp av 30 000 kronor ställes till förfogande

fiån ett för ändamålet uppfört reservationsanslag till Utredning rörande

ett spastikerhem i Göteborg.

Beträffande slutligen medicinalstyrelsens hemställan om medelsanvisning

för uppförande och inredning av ny köksbyggnad vid kustsanatoriet Apelviken

har jag, såsom medicinalstyrelsen framhållit, i propositionen nr

106/1954 förklarat mig dela styrelsens uppfattning angående angelägenheten

av att köksbvggnaden uppfördes. Jag ansåg mig emellertid icke

kunna taga slutlig ställning till frågan om statsbidrag, förrän ritningarna

underkastats förnyad prövning. Sådan prövning har nu skett, varvid byggnadsstyrelsen

och centrala sjukvårdsberedningen framställt vissa erinringar.

Dessa torde få beaktas vid den fortsatta planeringen, men synes icke vara

av den art, att de bör hindra att nybyggnaden nu kommer till stånd.

Enligt min mening är det nämligen synnerligen angeläget, att så sker

på grund av den nuvarande köksbyggnadens bristfälliga beskaffenhet.

Jag förordar därför, att statsbidrag beviljas föreningen kustsanatoriet

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 135

Apelviken för utförande av de byggnadsarbeten, som omfattas av den av

medicinalstyrelsen föreslagna första etappen. Den härför erforderliga medelstilldelningen,

cirka 840 000 kronor, torde böra uppdelas på två budgetår.

För nästa budgetår torde för arbetenas påbörjande ett belopp av

375 000 kronor ställas till förfogande. Medlen torde böra anvisas från

anslaget till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter.

Då å detta anslag, vilket i statsverkspropositionen preliminärt

uppförts med ett formellt belopp av 100 kronor, finnes en odisponerad

reservation av omkring 400 000 kronor, och då jag i övrigt icke

föreslår någon medelsanvisning för byggnadsarbeten vid tuberkuloss jukvårdsanstalterna,

skulle anslaget för budgetåret 1955/56, såsom i statsverkspropositionen

förordats, uppföras allenast med ett formellt belopp

av 100 kronor. Såsom förutsättning för statsbidraget till föreningen kustsanatoriet

Apelviken bör gälla, att byggnadsföretaget utföres i huvudsaklig

överensstämmelse med nu föreliggande ritningar, sedan dessa överarbetats

enligt byggnadsstyrelsens och centrala sjukvårdsberedningens anvisningar

och därefter godkänts av medicinalstyrelsen.

Hemställan

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna av mig i det föregående förordade förslag

rörande den framtida organisationen och finansieringen av

verksamheten vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet

samt angående vården av normalbegåvade spastiska barn;

2) godkänna av mig föreslagna ändrade grunder för

statsbidragen till stödjebandage och proteser m. m.; samt

3) för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln såsom

reservationsanslag anvisa

a) till Ombyggnad och utrustning av Eugeniahemmet

450 000 kronor;

b) till Utredning rörande ett spastikerhem i Göteborg

30 000 kronor; samt

c) till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter

100 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Eklöf

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 135

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 4

Inledning............................................................. 3

Allmän översikt över vanförevården och vården av partiellt arbetsföra...... 5

Vissa allmänna uppgifter........................................... 5

Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet............................. 6

Andra samhällsåtgärder för vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra 12

Utredningen...................................................... 44

Vanförevårdens olika verksamhetsgrenar................................. 45

Den ortopediska specialistvården och eftervården av barnförlamningsfall.. 15

Allmän översikt................................................... 45

Tidigare reformförslag............................................. 18

Utredningens synpunkter och förslag................................ 22

Remissyttranden.................................................. 27

Departementschefen............................................... 33

Yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet............ 39

Allmän översikt................................................... 39

Tidigare reformförslag............................................. 43

Utredningens synpunkter och förslag................................ 46

Remissyttranden.................................................. 51

Departementschefen............................................... 58

Skolundervisningen.................................................. 53

Allmän översikt................................................... 63

Tidigare reformförslag............................................. 67

Utredningens synpunkter och förslag............................... 69

Remissyttranden.................................................. 72

Departementschefen............................................... 74

Vård- och arbetshemsverksamheten................................... 78

Allmän översikt................................................... 78

Tidigare reformförslag............................................. 79

Utredningens synpunkter och förslag................................ 80

Remissyttranden.................................................. 81

Departementschefen............................................... 83

Kuratorsverksamheten och arbetscentralerna........................... 84

Allmän översikt................................................... 84

Tidigare reformförslag............................................. 85

Utredningens synpunkter och förslag................................ 85

Remissyttranden.................................................. 86

Departementschefen............................................... 89

Ortopediska och tekniska hjälpmedel m. m............................. 89

Allmän översikt................................................... 89

Tidigare reformförslag............................................. 91

Utredningens synpunkter och förslag................................ 93

Remissyttranden.................................................. 95

Departementschefen...............................................402

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 145

De ombildade vanföreanstalternas ställning, finansiering och organisation.. 105

Huvudmannaskap.............................................105

Finansieringssystem............................................107

Administration och organisation.................................108

Remissyttranden.................................................. 111

Departementschefen...............................................115

Eugeniahemmet. Vården av normalbegåvade spastiska barn.............117

Eugeniahemmet...................................................117

Vården av normalbegåvade spastiska barn..........................118

Utredningens synpunkter och förslag................................120

Remissyttranden..................................................122

Departementschefen...............................................126

Byggnads- och lokalfrågor...........................................129

Allmän översikt...................................................129

Utredningens synpunkter och förslag................................133

Yttranden över utredningens förslag................................135

Förslag av medicinalstyrelsen.......................................139

Departementschefen...............................................140

Hemställan......................................................143

10—Biliang till riksdagens protokoll 11)55. 1 sand. Nr 135

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:311 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalterna och Eugeniahernmet to. to. a1 i texten
  2. SU 1955:139 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten