Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
1955-03-04 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1955:145, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
Dokumentets text
Kangl. Maj:ts proposition nr U5
1
Nr 145
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter; given
Stockholms slott den 4 mars 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom.
förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter.
GUSTAF ADOLF
Per Edvin Sköld
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt 1908 års bevillningsavgiftsförordning är utländska amatöridrottsmän
befriade från att erlägga bevillningsavgift vid deltagandet i idrottstävlingar
här i landet. Då stadgandet i sin nuvarande utformning givit anledning
till olika tolkningar föreslås i propositionen att avgiftsfriheten i
stället angives skola avse deltagare i idrottstävlingar, anordnade av organisation,
som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté, eller av annan sammanslutning, som enligt
medgivande av Kungl. Maj :t må vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande hänseende. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 145
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 145
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen den
23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter
Härigenom förordnas, att 4 § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
4 §• 4 §.
10 mom. Frihet från erläggande av
bevillningsavgift enligt denna paragraf
åtnjutes:
a) för utlänningar —- — — och
dylika;
b) för amatöridrottsmän vid deltagande
i idrottstävlingar; samt
c) då Kungl. Maj :t,---från
bevillningsavgift.
10 mom. Frihet från erläggande av
bevillningsavgift enligt denna paragraf
åtnjutes:
a) för utlänningar — — —- och
dylika;
b) för deltagare i idrottstävling, anordnad
av organisation, som är ansluten
till Sveriges riksidrottsf örbund
eller representerad inom Sveriges
olympiska kommitté, eller av annan
sammanslutning, som enligt medgivande
av Kungl. Maj:t må vara likställd
med sådan organisation i nu
förevarande hänseende; samt
c) då Kungl. Maj :t, — — — från
bevillningsavgift.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall äga tillämpning jämväl beträffande tillställning, vilken ägt rum
dessförinnan, under förutsättning att avgiften icke blivit fastställd genom
beslut, som vunnit laga kraft före ikraftträdandet av förordningen. 1
1 Senaste lydelse av 4 § 10 mom. se 1952: 360.
Kungl. Maj.ts proposition nr H5
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 mars 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om bevillningsavgift
för utländska amatöridrottsmän och anför därvid följande.
Med en den 23 december 1954 dagtecknad skrift har Sveriges riksidrottsförbund
överlämnat en inom förbundet utarbetad promemoria angående
bevillningsavgift i samband med idrottstävlingar. över promemorian har,
efter remiss, yttranden avgivits av riksräkenskapsverket, statskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund.
Gällande ordning
Enligt 4 § 2 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall utlänning —
med visst undantag för här i riket bosatt utlänning — som medverkar vid
offentlig föreställning, offentligt framförande av musik eller vid annan offentlig
tillställning, erlägga särskild bevillningsavgift med 20 procent av
den inkomst, som på grund av hans medverkan tillflyter honom. Avgiften
skall erläggas oavsett huruvida inträdesavgift eller annan avgift uppbäres
eller tillställningen är avgiftsfri. Avgiften beräknas på hela den ifrågavarande
inkomsten, vare sig denna utgöres av i penningar bestämd ersättning,
naturaförmåner eller andel av inkomsten å tillställningen och utgår med
minst 50 öre för varje dag medverkan lämnas av utlänningen eller ersättning
till honom beräknas. Tillställningens anordnare svarar för avgiftens
erläggande.
I 4 § 10 mom. stadgas om frihet i vissa fall från erläggande av bevillningsavgift.
Avgiftsfriheten gäller bland annat för amatöridrottsmän vid
deltagande i idrottstävlingar. Då särskilda omständigheter föreligga kan vidare
Kungl. Maj:t medgiva befrielse från avgift för visst fall.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr It ii
Om naturaförmåner ingår i den ersättning, som lämnas, skall dessa vid
bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till skäligt belopp i penningar.
Om högre värde icke är angivet, skall kost och logi därvid upptagas till
vardera fem kronor för dag (4 § 5 mom. 3 st.).
Av bevillningsavgiften tillfaller hälften staten och hälften den kommun,
inom vilken föreställning givits (4 § 12 mom.).
Den nu gällande avgiftsfriheten för amatöridrottsmän infördes genom
författningsändring 1910. Denna hade föranletts av ett utslag av regeringsrätten
den 5 november 1909 (RÅ 1909 not Fi 133) vari fastställdes att
Djurgårdens idrottsförening hade att erlägga bevillningsavgift för av föreningen
utbetald ersättning för ett tyskt fotbollslags medverkan vid en av
föreningen anordnad fotbollsmatch. I den proposition, vari förslag om författningsändringen
förelädes riksdagen, uttalade departementschefen bland
annat följande.
Huvudsyftet med 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter torde kunna sägas vara att undanröja
den privilegierade ställning, utlänningar dessförinnan i vissa fall intogo
gent emot landets egna invånare, vilka för sin inkomst av arbete erlade
direkt beskattning till stat och kommun.
Berörda synpunkt torde emellertid icke med fog kunna göras gällande beträffande
in- och utländska amatöridrottsmän, ty lika litet som det kan
sägas, att den utländske amatöridrottsmannen i förhållande till den inländske
vid uppträdande här i landet intager en privilegierad ställning, lika litet
kan det bliva tal om något slags konkurrens mellan de båda kategorierna.
Vid sådant förhållande synes ock den bärande grunden för förordningens
tillämplighet å de ifrågavarande utlänningarna hava bortfallit.
Därtill kommer den omständigheten, att det i allt fall synes vara föga
tilltalande, att utländska amatöridrottsmän, som, på inbjudan av svenska
idrottsförbund, besöka vårt land för att mäta sina krafter med våra egna
idrottsmän, för sitt uppträdande här betungas med särskild avgift till stat
och kommun, vare sig denna avgift faktiskt erlägges av dem själva eller av
vederbörande svenskt idrottsförbund. Särskilt starkt framträder denna synpunkt
vid tanke på de Olympiska spelen, vilka såsom bekant år 1912 komma
att förläggas till Stockholm. Det synes mig nämligen ligga stor vikt upppå,
att vid denna, världens säkerligen förnämsta idrottstävling, vars anordnande
och genomförande på ett värdigt sätt får anses vara en hederssak
för hela vårt land och vars betydelse, även ur andra synpunkter än de
idrottsliga, icke torde böra underskattas, någon beskattning av de i spelen
deltagande utländska amatöridrottsmännen icke får förekomma.
Riksidrottsförbundets framställning
I riksidrottsförbundets framställning föreslås, att den nu stadgade avgiftsfriheten
för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstävlingar ändras
till att gälla för deltagare i tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik,
anordnade av sådan amatörorganisation, som har till uppgift att främja
icke-professionell idrott eller gymnastik.
I framställningen lämnas inledningsvis en redogörelse för vissa ekonomiska
förhållanden. I detta hänseende anföres i huvudsak följande.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr It5
Det samlande organet för den svenska amatöridrottsrörelsen är Sveriges
Riksidrottsförbund. Under Riksidrottsförbundet sortera dels specialförbund,
vilka handhava den tekniska och administrativa ledningen av varje särskilt
slag av idrott, dels distriktsförbund, vilka inom de efter geografiska grunder
uppdelade distrikten handhava frågor rörande all idrott inom distrikten.
I vissa fall kan dock specialförbund upprätta ett specialdistriktsförbund
inom ett distriktsförbunds verksamhetsområde, vilket i så fall för sin
idrott övertager distriktsförbundets verksamhet. Antalet specialförbund
äro 30 och antalet distriktsförbund 23. Den grundläggande organisatoriska
enheten är idrottsföreningarna. Dessa uppgingo den 31 oktober 1954 till
9 655 stycken med ett sammanlagt medlemsantal av 844 091. —--
De inkomster som står de olika idrottssammanslutningarna till buds för
idrottsverksamhetens utövande äro i huvudsak medlemsavgifter, gåvor,
statsbidrag och bidrag från kommuner, inkomster av tävlingar, inkomster
genom försäljning av idrottsmärken samt ränteinkomster. Föreningarna äro
dock nödsakade att skaffa sig inkomster även på annat sätt, nämligen genom
anordnande av basarer, lotterier och nöjestillställningar av olika slag.
Dessa olika slag av inkomster äro icke på långt när tillräckliga för att ge
verksamheten i landet den omfattning som med hänsyn till den stora anslutningen
skulle vara önskvärd. De olika idrottsorganisationerna brottas
därför med mycket stora ekonomiska svårigheter, trots att det från föreningsmedlemmarnas
sida bedrives ett frivilligt arbete av en omfattning
som knappast torde förekomma i någon annan ideell organisation i vart
land. Den insats som oavlönade idrottsledare och andra medlemmar prestera
till idrottens fromma har i sig själv ett värde, som i de flesta fall vida
överstiger de inkomster organisationerna på vanligt sätt kunna skaffa sig.
De vanligaste utgifterna avse anskaffande av idrottsanläggningar -—
idrottsplatser, hallar för inomhusidrott, skidbackar, slalombackar, simbanor,
simhallar och isbanor — propagandaverksamhet i olika former, instruktionsverksamhet
utövad av anställda och frivilliga tränare och instruktörer
dels inom det särskilt upprättade idrottsinstitutet i Lidingö (Bosöinstitutet),
där för hela landet gemensamma kurser anordnas, dels ute i
distrikten, anskaffande av idrottsmateriel i den mån kostnaderna härför bli
för betungande för de enskilda idrottsmännen, utgifter för tävlingar, bl. a.
i samband med internationellt tävlingsutbyte och överhuvud taget för resor,
m. in. Härtill kommer den ofrånkomliga administrativa verksamheten.
I förevarande sammanhang påpekas, att idrottsorganisationerna — utom
utgifterna för den direkta idrottsliga verksamheten — har att erlägga bland
annat skatter, nämligen direkta skatter till stat och kommun, nöjesskatt
samt, i vissa fall, bevillningsavgift. I vad avser bevillningsavgiften framhålles,
att denna icke kommit att få betydelse för idrottsrörelsen i stort. Avgiften
har sålunda utkrävts endast i vissa speciella fall. Beloppet har därvid
dock många gånger varit av den storlek alt det varit till avsevärt men för
de organisationer som träffats därav. Det har vidare enligt riksidrottsförbundet
under de senaste åren kunnat iakttagas en tendens till att utvidga
tillämpningsområdet för bevillningsavgiften.
Beträffande tillämpningen av bestämmelserna om bevillningsavgift lämnas
i framställningen eu redogörelse för vissa beslut under senare lid. Enligt
tre av regeringsrätten år 1949 meddelade utslag (RÅ 1949 ref. 52 samt
not Fi 1938 och 1939), vilka avsåg utländska fotbollsklubbar, vars spelare
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 145
medverkat vid fotbollsmatcher här i riket, skall bevillningsavgiften beräknas
å den inkomst som tillflutit klubben och icke å den ersättning envar av
de utländska spelarna uppburit. Avgiften skall beräknas å bruttobeloppet,
inberäknat kostnader för resor, mat, logi in. m. Förbundet anmärker i sammanhanget
följande.
De berörda prejudikaten avse fotbollsmatcher vari engelska professionella
fotbollsspelare deltagit. Under de senaste åren har emellertid frågan om uttagande
av bevillningsavgift aktualiserats även beträffande andra idrottstävlingar.
Svenska ishockeyförbundet har sålunda såsom arrangör av ishockeymatcher
med deltagande av en del engelska ishockeylag fått betala
bevillningsavgift, trots att vederbörande utländska spelare varit amatörer i
den bemärkelse detta ord gives i idrottsliga sammanhang. Frågan har ännu
icke fått någon prejudicerande lösning, i det att den för närvarande prövas
av kammarrätten.
På begäran av poliskammaren i Stockholm, som i första instans haft att
pröva frågan om skyldighet att erlägga bevillningsavgift vid nämnda ishockeymatcher,
har riksräkenskapsverket i skrivelse den 5 mars 1953 gjort
följande uttalande.
Vad först angår de utlänningar, som medverkat vid ishockeytävlingar,
synes vederbörande anordnare vilja fästa avgörande vikt vid att en viss
idrottsman av den kategori som det här är fråga om medgetts rätt att i egenskap
av amatör delta i olympiska spelen 1952. Enligt riksräkenskapsverkets
mening kan det emellertid icke vara utslagsgivande vid tolkningen enligt
bevillningsavgiftsförordningen av begreppet amatöridrottsman, vilken innebörd
detta begrepp för närvarande har i idrottsliga sammanhang. Viss ledning
vid tolkningen synes däremot kunna hämtas ur uttalanden i den proposition
(1910: 193), genom vilken frihet från bevillningsavgift för amatöridrottsmän
föreslogs. Det framhölls sålunda i denna (s. 7), att huvudsyftet
med bevillningsavgiftsförordningen kunde sägas vara att undanröja
den privilegierade ställning, utlänningar dessförinnan i vissa fall intagit
gentemot landets egna invånare, vilka för sin inkomst av arbete erlade direkt
beskattning till stat och kommun, men att denna synpunkt icke med
fog kunde göras gällande beträffande amatöridrottsmän, bl. a. därför att en
utländsk amatöridrottsman icke vid uppträdande här i landet kunde sägas
inta en privilegierad ställning i förhållande till inländsk. Detta uttalande får
anses tyda på att det bör betraktas som konstitutivt för förordningens begrepp
amatöridrottsman, att sådan ersättning icke utgår i samband med vederbörandes
idrottsutövning, som normalt beskattas enligt allmänna beskattningsregler.
Inom idrottslivet synes däremot begreppet amatöridrottsman
numera ha en delvis annan innebörd. En idrottsman lär sålunda i väsentligt
större utsträckning än tidigare kunna uppbära ersättning i samband
med sin idrottsutövning utan att förlora sitt amatörskap. Som en följd
härav förekommer det nu i viss omfattning, enligt vad riksräkenskapsverket
inhämtat, att^ svenska amatöridrottsmän taxeras för inkomster av
idrottsutövning. Då sålunda idrottens amatörbegrepp synes vara vidare än
bevillningsavgiftsförordningens, kan bevillningsavgift böra utgå för en
idrottsman, även om han idrottsligt sett kan betraktas som amatör. Till
detta kommer, att här ifrågavarande ishockeyspelare under perioden, då de
medverka i engelska lag, överhuvud icke synes klassificerade som amatörer
utan i stället som »independents». Ehuru det icke framgår av handlingarna,
vari skillnaden består mellan amatörer och »independents», svnes det med
7
Kungl. Maj.ts proposition nr H5
visst fog kunna antas, att den har samband med de ekonomiska förmåner,
som idrottsmän av de båda kategorierna äga åtnjuta.
Med hänvisning till det sålunda sagda får riksräkenskapsverket som sin
mening uttala, att det icke kan anses utrett, att nu berörda utländska ishockeyspelare
böra betraktas som amatöridrottsmän i bevillningsavgiftsförordningens
mening.
För att utröna idrottsorganisationernas beskattning i utlandet har riksidrottsförbundet
hänvänt sig till en del centrala idrottsorganisationer i ett
flertal främmande länder. Därvid har förbundet speciellt frågat, huruvida
utländska deltagare i idrottstävlingar träffades av särskild avgift eller någon
form av beskattning som liknade denna. Enligt de svar som inkommit
förekommer utomlands ingen motsvarighet till den svenska bevillningsavgiften.
I den närmare motiveringen till sitt förslag konstaterar förbundet inledningsvis,
att innebörden av amatörbegreppet är av väsentlig betydelse i den
förevarande frågan.
Förbundet påpekar, att amatörbegreppet undergått väsentliga förändringar
till sin innebörd under innevarande sekel samt anför därvidlag följande.
Till en början voro amatörbestämmelserna mycket stränga. Det var
över huvud taget icke tillåtet för en amatör att mottaga någon som helst
pekuniär ersättning eller ens ersättning för sina kostnader. Efter hand ^visade
det sig emellertid omöjligt att upprätthålla dylika krav. Det ansags
icke förenligt med strömningarna i tiden att deltagande i tävlingar på annat
håll än i hemorten och därmed internationellt tävlingsutbyte över huvud
taget skulle vara förbehållet endast sådana idrottsmän som horde till de
ekonomiskt bättre situerade. Det kunde icke heller bli någon fullödig representation
vid sådana tävlingar som Olympiska spel, världsmästerskap,
europamästerskap o. d., så länge deltagarna skulle bekosta sina egna utgifter.
Man gjorde därför i första hand den modifikationen att deltagare
i idrottstävlingar kunde få sina egna direkta kostnader täckta utan att för
den skull mista sitt amatörskap. Beträffande frågan om vad som skulle räknas
såsom egna kostnader för idrottsmannen rådde länge mycket delade
meningar. I och med att idrotten vann insteg inom alla sociala skikt och
sålunda kom att utövas även av dem som för sitt uppehälle voro helt beroende
av sin arbetsinkomst, blev det emellertid uppenbart att man i längden
icke kunde undgå att giva t. ex. idrottsmän, vilka för sitt lands räkning
deltogo i spel och tävlingar som sträckte sig över flera dagar, ersättning
för förlorad arbetsförtjänst. Numera är det ett normalt förhållande att
sådan ersättning gives, så snart de materiella förutsättningarna härför
föreligga. Det är vidare tillåtet för en tävlingsarrangör att giva deltagarna
generellt bestämda dagtraktamenten upp till ett visst maximalt belopp.
Eftersom traktamenten och dylika ersättningar äro skattepliktiga, i den
mån de icke utgivas av staten, åtnjuta alltså även amatöridrottsmän inkomst
genom sitt idrottsutövande, vilken formellt är skattepliktig.
Bestämmelser om innehållet i amatörbegreppet fastställas internationellt.
För varje speciell idrott beslutar den internationella huvudorganisationen,
vilka villkor som skola gälla. I stort sett äro dessa enahanda, ehuru med
en del skiljaktigheter. Det ankommer sedan på den idrottsliga topporganisationen
inom varje land att tolka de internationella amatörhestämmel
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr i hö
serna för det egna landets idrottsmän och sålunda avgöra, huruvida dessa
äro att anse såsom amatörer eller professionella.
I och med att amatörbegreppet sålunda i någon mån är flytande, är det
enligt förbundet uppenbart att tvekan kan uppkomma vid tolkning av en
lagbestämmelse, där begreppet amatör utgör en integrerande del. För riksidrottsförbundet
framstår det såsom otvetydigt, att de deltagare i de engelska
ishockeylagen Nottingham Panthers m. fl., som medverkat vid ishockeymatcher
i Sverige, är att räkna såsom amatörer.
I den mån bevillningsavgift uttages kommer densamma — framhåller
förbundet — att belasta de svenska arrangörerna. I detta sammanhang
anföres följande.
För idrottsrörelsens del skulle konsekvenserna av ett beslut i högsta instans,
som går i samma riktning som hittills varit fallet, kunna få ytterst
menliga följder. Eftersom domskälet, i varje fall vad poliskammaren beträffar,
väsentligen grundar sig på den yttre omständigheten att ersättning
utbetalas till här tävlande utländska idrottsmän, kunna konsekvenserna bli
att praktiskt taget varje idrottsman eller varje fotbolls- eller ishockeylag
eller dylikt som medverkar vid idrottstävling i Sverige kan komma att
hänföras till den kategori som avses i bevillningsförordningen. Någon belastning
för den främmande idrottsmannen eller laget skulle detta inte
innebära utan det skulle bli de svenska arrangörerna som bleve lidande. Ett
sådant förhållande vore uppenbart otillfredsställande icke blott för idrottens
del. Med säkerhet kan sägas, att det icke heller skulle stå i överensstämmelse
med de syften som legat bakom den gällande lagstiftningen på
området. r
De enda tillfällen vid vilka man med säkerhet kan räkna med att beskattning
enligt bevillningsförordningen inte sker är enligt riksidrottsförbundet
de fall, då det gästande laget självt bekostar sina utgifter. Detta
förekommer i sådana fall då ett specialidrottsförbund överenskommer med
motsvarande förbund inom ett annat land om dubbla landskamper, en i
Sverige och en i det andra landet. Genom att varje lands specialidrottsförbund
då ograverat får tillgodogöra sig intäkterna från landskampen inom
det egna landet, kan det sålunda stå för samtliga kostnader för besöket
hos det andra landet. Sådana överenskommelser har hittills icke sällan
förekommit, bl. a. därför att detaljerade ekonomiska villkor för landskampsutbytet
därigenom kunnat undvikas. Förutsättningen har emellertid
varit att överenskommelse därvid träffats om två matcher eller landskamper.
En sådan bilateral överenskommelse är icke alltid möjlig att göra.
Det är oftast nödvändigt, särskilt då det gäller enskilda idrottsmän men
även eljest, att arrangörerna inom vårt land betalar full ersättning för alla
de kostnader främmande deltagare har för sin medverkan vid tävlingar i
Sverige.
Enligt riksidrottsförbundets mening är den utsträckning av beskattningen
enligt bevillningsförordningen, vilken för närvarande är aktuell, med de
konsekvenser detta kan medföra vid andra internationella idrottssammanhang
i vart land knappast i överensstämmelse med lagstiftarens mening
1908 respektive 1910.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 145
För att komina bort från det osäkra tillstånd som måste råda med nuvarande
formulering av bestämmelserna kan det enligt riksidrottsförbundet
ifrågasättas att i författningstexten utbyta ordet »amatör» mot orden
»icke professionell», varigenom överensstämmelse skulle uppnås med formuleringen
av motsvarande bestämmelser i kommunalskattelagen och nöjesskatteförordningen.
Härigenom skulle tillämpningssvårigheterna visserligen
måhända bli något mindre men ändå i viss mån kvarstå. Det förefaller
sålunda tvivelaktigt om frågan skulle kunna lösas på denna väg. En
lämpligare väg är enligt riksidrottsförbundet att låta beskattningsfrågan
bli beroende av vem som arrangerar tävlingen här i landet. Därigenom
skulle såvitt förbundet kan se varje svårighet försvinna.
Eftersom det i praktiken blir de svenska arrangörerna, som slutligen
drabbas av bevillningsavgiften vid tävlingar arrangerade här i Sverige, bör
frågan närmast bedömas med utgångspunkt härifrån och icke med hänsyn
till önskemålet att få en beskattning av den enskilde utländske idrottsmannen
som kan motsvara i Sverige utgående personlig skatt. Hänför man
skattebefrielsen till arrangörernas status, behöver icke några svårigheter
förekomma. De icke-professionella arrangörer som härvid kunna komma
i fråga äro samtliga anslutna till Riksidrottsförbundet. För alt kunna arrangera
en internationell tävling måste de ha tillstånd — sanktion -— av
vederbörande specialidrottsförbund, när detta förbund icke självt står såsom
arrangör.
Den sålunda föreslagna ordningen för beskattningen synes enligt riksidrottsförbundet
icke innebära något gynnande av utländsk professionell
idrott. Härom uttalar förbundet.
Vad angår gästande engelska professionella fotbollslag utgår från de svenska
arrangörerna ersättning med belopp, som är likvärdiga med dem som
arrangörerna ha att betala "då fotbollslag bestående av amatörer gästa vårt
land. De motsvara endast de speciella kostnader som föranledes av besöket
och uppehållet i vårt land. Samma gäller beträffande å ena sidan de engelska
ishockeylag som nu föranlett uttagande av bevillningsavgift och å andra sidan
ishockeylag, beträffande vilkas amatörskap ingen som helst tvekan kan
råda. Den enda av de under Riksidrottsförbundet sorterande specialidrotterna
som i nämnvärd utsträckning i vårt land bedrives av professionella är
boxning. Några professionella boxningsmatcher kunna emellertid icke anordnas
av de till Svenska lloxningsförbundet anslutna föreningarna. Arrangören
måste där alltid vara en utomstående. Tävlan mellan svenska amatörer
och utländska professionella spelare förekommer endast i fotboll, och syftet
med inbjudan av de professionella lagen har endast varit dels att härigenom
bibringa svenska amatörspelare tillfälle att taga lärdom av de utländska
spelarnas skicklighet, dels att få publikdragande arrangemang. Samma har
syftet varit då det gällt tävlingar med de enligt Riksidrottsförbundets mening
icke-professionella engelska ishockeylagen. Någon form av konkurrens
i den betydelse som departementschefen åberopade i 1908 års proposition är
det sålunda överhuvudtaget icke fråga om, icke ens i de tall, då de utländska
deltagarna äro professionella.
En ändring av lagstiftningen i den riktningen alt tävlingsarrangör, vilken
utgöres av ideell organisation som har till uppgift alt främja icke-professionell
idrott eller gymnastik, befrias från bevillningsavgift innebär enligt riks
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 1i5
idrottsförbundet dels att beskattningen enligt bevillningsförordningen av
svenska idrottsarrangörer kommer i närmare överensstämmelse med lagstiftarens
syfte, dels att man härigenom erhåller en beskattning, som icke är
hårdare än den överallt i andra länder förekommande, dels slutligen att den
svenska amatöridrottsrörelsen med dess nästan uteslutande frivilligt arbetande
krafter får större möjligheter att till fromma för idrottsverksamheten
bedriva internationellt tävlingsutbyte.
Remissyttrandena
Att en ändring i de gällande bestämmelserna vidtages tillstyrkes av riksräkenskapsverket,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. I de
nämnda remissyttrandena framhålles särskilt, att bestämmelsernas nuvarande
utformning medför stora tillämpningssvårigheter. Det erinras också
om att en vidgad avgiftsfrihet icke har någon finansiell betydelse vare sig
för staten eller kommunerna, medan erläggandet av bevillningsavgiften för
den svenske arrangören ofta kan innebära ett betydande ekonomiskt avbräck.
Svenska stadsförbundet anför följande.
De skäl, som Riksidrottsförbundet anfört för en ändring av bevillningsförordningen,
äro obestridligen starka. Särskilt finner styrelsen det påtagligt,
att de praktiska beskattningsregler, som utbildats på grundval av bevillningsförordningens
numera ganska otidsenliga bestämmelser, kunna få mycket
ojämna verkningar, eftersom resekostnader o. dyl. inbegripits i det skattepliktiga
beloppet. Vidare har styrelsen fäst sig vid att deU vissa fall, särskilt
inom lagidrotterna vid »bilaterala» arrangemang är möjligt att helt undgå
beskattningen och slutligen att beskattningen i själva verket icke når det förutsatta
skatteobjektet, utlänningen, utan i stället drabbar arrangören. Det
torde av Riksidrottsförbundets redovisning vara klart, att man av de gästande
idrottsmännen över huvud taget icke skulle ha möjlighet att uttaga så stora
skattebelopp som man nu med stöd av bevillningsförordningen kan pålägga
de svenska arrangörerna.
Det torde också vara riktigt, att det skulle vara mycket svårt att finna objektiva
och entydiga grunder för bestämmande av bevillningsavgiften, så
länge man anknyter till den utländske idrottsmannens ställning såsom amatör
eller professionell, eftersom dessa begrepp uppenbarligen icke kunna
klart definieras. Att utforma bestämmelserna om befrielse såsom Riksidrottsförbundet
föreslår synes ur praktiska synpunkter ge en enkel och lättolkad
regel. Den skattelättnad, som härigenom ges idrotten, torde ej heller ur
kommunalfinansiell synpunkt kunna sägas vara av den betydelse jämfört
med kommunernas övriga engagemang till idrottens bästa, att man av detta
skäl skulle motsätta sig den föreslagna ändringen.
Svenska landskommunernas förbund uttalar.
Den av riksidrottsförbundet berörda frågan har ur landskommunala synpunkter
i praktiken ingen ekonomisk betydelse. Med utvecklingen på det
idrottsliga området måste det vara vanskligt att överlåta åt skattedomstolarna
att från tid till annan söka tolka amatörbegreppet —■ något som före
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr U5
faller vara svårt nog t. o. m. för de nationella och internationella brottsorganisationerna.
Det av riksidrottsförbundet åberopade yttrandet från riksräkenskapsverket
synes mera avspegla ett ensidigt fiskaliskt intresse än de
tankegångar, som ligga bakom den ifrågavarande bestämmelsen i bevillningsförordningen.
Skulle kammarrätten och därefter Kungl. Maj :t i det
ärende, som närmast föranlett riksidrottsförbundets framställning, anse att
förordningens nuvarande ordalydelse måste innebära en anslutning till den
av riksräkenskapsverket hävdade uppfattningen, anser styrelsen att förordningen
bör ändras i av riksidrottsförbundet angiven riktning. Det internationella
idrottsutbytet bör icke försvåras av skatteskäl, så i sak obetydliga
för såväl staten som vederbörande kommun som här måste vara förhållandet.
Överståthållarämbetet framhåller, att staten i förevarande skattefråga icke
har någon anledning att intaga en avvisande eller restriktiv hållning samt
anför.
Endast i de fall då den utländske idrottsmannen uppbär ett verkligt gage
bör — med hänsyn till förordningens huvudsyfte och för likställighet med
andra yrkesutövare som beröras av förordningen — bevillningsavgift utgå.
Exempel härpå torde vara att finna inom den professionella boxningen, eventuellt
också inom motorsporten. Men i övrigt synes det allmänna ej ha
några legitima skatteanspråk, utan i den man skatteintäkter inflyta måste
detta sägas bero på en felkonstruktion av förordningen, som huvudsakligen
ställer skatten i relation till idrottsmannens rese- och uppehållskostnader.
Ämbetet påpekar att avgiftens konstruktion ter sig helt orimlig när den
behållna inkomsten är så ringa att den ur skattesynpunkt är helt betydelselös,
medan de nödvändiga utgifterna (exempelvis vid resa med flyg från
ett avlägset beläget land) uppgår till flera tusental kronor.
Riksräkenskapsverket och överståthållarämbetet förordar en annan utformning
av bestämmelserna än riksidrottsförbundet. Riksräkenskapsverket
ifrågasätter om icke avgiftsfriheten bör — i anknytning till regleringen av
ifrågavarande organisationers beskattning enligt kommunalskattelagen
(punkt 13, anvisningarna till 29 §) — avse tillställningar, anordnade av
ideell organisation som har till huvudsaklig uppgift att främja icke professionell
idrott eller gymnastik. En sådan utformning skulle bland annat innebära,
att praxis vid inkomsttaxeringen vid behov skulle kunna utnyttjas i
nu aktuella sammanhang.
Enligt överståthållarämbetet skulle den reglering av förevarande fråga som
föreslås av riksidrottsförbundet otvivelaktigt innebära en lättnad ur tolkningssynpunkt.
Ämbetet anser emellertid att den föreslagna lösningen har
flera brister och anför bland annat följande.
Lättnaden har icke vunnits genom att man frångått det icke entydiga uttrycket
amatör utan genom att tolkningen av uttrycket amatör törts över till
arrangörssidan och därvid utökats att omfatta tolkningen även av uttrycket
ickc-professionell. Då förbundet gör gällande, att med dess förslag icke behöver
förekomma »några svårigheter», sker bevisföringen härom med hänvisning
uteslutande till den nuvarande uppbyggnaden av den idrottsliga organisationen
här i landet. Den allmänna debatt, som förts i vart land om
amatöridrottens och den professionella idrottens förhållande till varandra,
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 145
har emellertid haft den karaktären, att man icke kan utesluta möjligheten
inom överskådlig framtid av ytterligare förskjutningar inom idrottsvärlden
av amatörbegreppet eller av uppkomsten åtminstone inom viss lagidrott även
öppen professionalism. Återverkningarna på den idrottsliga organisationen
av en sådan utveckling kunna ej överblickas.
Överståthållarämbetet framlägger i stället två andra förslag. Det ena går
ut på att tävlingar, anordnade av riksidrottsförbundet eller ansluten förening,
skulle vara avgiftsfria. Det andra innebär, att avgiften endast skulle
utgå för verkliga gager och icke som nu på naturaförmåner och traktamenten.
Någon inbördes värdering av dessa båda uppslag göres icke. Ämbetet
anför följande.
Däremot synes den möjligheten stå till buds, att avgiftsfrihet förklaras
skola åtnjutas av deltagare i tävlingar, anordnade av svenska riksidrottsförbundet
eller därtill ansluten förening. I nuvarande läge synes mot en sådan
reglering icke vara anledning framställa annan erinran än den rent principiella
att man helst bör undvika att grunda avgiftsfriheten på tillhörigheten
till en viss namngiven organisation. Vidare måste i en sådan lösnings
natur ligga att ändringar av den idrottsliga organisationen måste föranleda
omprövning av stadgandet om avgiftsfrihet.
Det mest följdriktiga sättet att lösa det av förbundet aktualiserade problemet
är enligt ämbetets mening att bygga på den förut utvecklade meningen
att avgiftsskyldighet för idrottsliga framträdanden endast bör föreligga
för verkliga gager och icke för naturaförmåner och kontanta traktamenten
av nu gängse storlek. Därmed skulle man slippa den efter hand troligen allt
vanskligare gränsdragningen mellan amatöridrott, professionell idrott samt
däremellan stående idrott, utövad av halvprofessionella, independents och
andra. Gränsdragningen mellan avgiftsbelagd och avgiftsfri idrott skulle ske
efter arten och storleken av de förmåner som, arrangörsorganisationen veterligen,
utginge till vederbörande idrottsman. Överståthållarämbetet har
emellertid ej tillräcklig kännedom om de interna förhållandena inom idrottsvärlden
för att vare sig kunna framkomma med något utformat förslag i
denna riktning eller kunna bestämt göra gällande att alltför stora tekniska
svårigheter icke skulle resa sig mot ett sådant sätt att lösa frågan om utländska
idrottsmäns skyldighet att erlägga bevillningsavgift.
Länsstyrelsen i Malmöhus län intar en ståndpunkt som nära ansluter sig
till de nu redovisade remissyttrandena. Länsstyrelsen finner emellertid lämpligt,
att frågan upptas till behandling av 1954 års nöjesskatteutredning. I
yttrandet erinras om att bevillningsavgiften i realiteten ofta erlägges av de
svenska arrangörerna. Pa grund härav uppnås icke det ändamål, som man
velat uppnå genom avgiftens uttagande. Länsstyrelsen anför i detta sammanhang
följande.
Hade denna avgift utgått efter nettoinkomsten, vilket i princip får anses
riktigare, hade de skäl, som nu åberopats av riksidrottsförbundet ej haft
samma styrka, och det är att förmoda, att avgiften kunnat accepteras, även
om den stundom uttagits i samband med tävlingar, där de utländska deltagarna
av vederbörande idrottsorganisationer rubricerats såsom amatörer.
Länsstyrelsen är emellertid fullt medveten om de praktiska svårigheter, som
sammanhänga med ett uttagande av bevillningsavgift enligt nettometoden
och har därför icke för avsikt att föreslå någon ändring i sådan riktning.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr U5
En viss eftergift liar emellertid tillkommit i samband med 1952 års ändringar
i författningstexten, vilket ej berörts i promemorian, nämligen därigenom
att värdet av naturaförmåner, såvitt ej annat värde är angivet, skola upptagas
till 10 kronor för dag.
I fortsättningen uttalar länsstyrelsen, att den är av den uppfattningen, att
man bör acceptera den väsentliga förändring i begreppet amatöridrottsman
som förhållandena numera framtvingat, samt anför.
Framställningen syftar väl knappast längre än till att en eventuell befrielse
från bevillningsavgift bör gälla vid kortare turnéer och icke vid uppehåll
här i landet, som överstiga t. ex. två eller tre månader. I princip är den föreslagna
konstruktionen av skattefriheten icke invändningsfri; att anordnarens
syfte är av ideell natur utgör givetvis icke något skäl för skatteeftergift
gentemot en avlönad deltagare. Å andra sidan synes det dock — icke minst
för att främja det internationella idrottsutbytet —- önskvärt att eventuella
avgifter uttagas utan omständligt förfarande. På grund härav har länsstyrelsen
icke något att erinra mot den föreslagna lösningen. Emellertid finner
länsstyrelsen det lämpligt, att de frågor, som aktualiserats genom riksidrottsförbundets
promemoria, upptagas till behandling av den kommitté (1954
års nöjesskatteutredning), som för närvarande är sysselsatt med utredandet
av vissa frågor berörande nöjesskatten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar den uppfattningen, att en
omprövning av gällande bestämmelser om utländsk idrottsmans skyldighet
att erlägga bevillningsavgift bör ske. Det synes emellertid länsstyrelsen
lämpligt, att frågan göres till föremål för ytterligare utredning. Då idrottsrörelsen
numera spritt sig till så gott som alla länder och internationella
idrottstävlingar hör till ordningen för dagen, synes det länsstyrelsen önskvärt,
att hänsyn även tages till, hur andra länder reglerat beskattningen på
detta område.
Statskontoret vill icke förorda att de gällande bestämmelserna ändras i
enlighet med riksidrottsförbundets förslag. Statskontoret anför bland annat
följande.
Den ändrade aspekt, som anlagts å amatörskapet såväl i vårt land som annorstädes,
kan givetvis andragas som stöd för att en omprövning av den
aktuella bestämmelsen i bevillningsavgiftsförordningen kommer till stånd.
Statskontoret är emellertid av den uppfattningen, att en författningsändring
på området ej kan genomföras utan ytterligare, mera allsidiga överväganden
med hänsyn till de svårbedömbara gränsdragningsfrågor, som här
göra sig gällande. Dessa överväganden torde böra göras från den principiella
utgångspunkten, att utländska amatöridrottsmän skola i beskattningshänseende
likställas med svenska idrottsmän. Ämbetsverket är således ej berett
förorda en författningsändring i enlighet med Riksidrottsförbundets förslag
innebärande, att deltagare i tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik,
anordnade av sådan amatörorganisation, som har till uppgift att
främja icke-professionell idrott eller gymnastik, befrias från artistskatt. Ett
tillmötesgående av förbundets begäran skulle för övrigt få till följd, att bevillningsavgift
ej skulle erläggas ens för idrottsmän, som av idrottsförbundet
räknas som professionella.
Statskontoret vill slutligen rikta uppmärksamheten på att frågan om ut
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 145
tagande av bevillningsavgift i de med framställningen åsyftade fallen är föremål
för rättslig prövning i överinstans, vilket förhållande jämväl talar
mot att en författningsändring nu genomföres.
Departementschefen.
Utlänning, som medverkar vid offentlig föreställning här i landet, skall
erlägga särskild avgift enligt 1908 års förordning angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter. Avgiften utgår med 20 procent
av bruttoinkomsten. Enligt uttryckligt stadgande är utländsk amatöridrottsman,
som deltar i idrottstävlingar, fritagen från skyldighet att erlägga
denna avgift.
I den av riksidrottsförbundet ingivna promemorian har omnämnts ett antal
under de senaste åren av beskattningsmyndigheterna meddelade beslut,
varigenom bevillningsavgift avkrävts vederbörande arrangör, oaktat de i
tävlingarna deltagande utländska idrottsmännen varit amatörer i den bemärkelse
denna term har inom idrottsrörelsen. Något avgörande i högsta instans
toyde ännu icke föreligga. Rörande de närmare omständigheterna i de av
förbundet åsyftade fallen får jag hänvisa till den tidigare redogörelsen. Här
må endast erinras om vissa av de synpunkter, som framkommit vid ärendenas
behandling. Vid tolkningen av begreppet amatöridrottsman enligt 1908
års förordning kunde det icke, har man ansett, vara utslagsgivande, vilken
innebörd detta begrepp för närvarande hade i idrottsliga sammanhang. En
idrottsman erhöll numera, har det vidare påpekats, i väsentligt större utsträckning
än tidigare ersättning i samband med sin idrottsutövning utan
att därför förlora sitt amatörskap. Som en följd härav förekom det i viss omfattning
att svenska idrottsmän taxerades för inkomster av idrottsutövning.
Riksidrottsförbundet har i sin promemoria framhållit att man inom idrottens
organisationer icke kunde acceptera den tolkning av begreppet amatör,
som kommit till synes i de av förbundet omnämnda fallen. Skulle en sådan
praxis bli bestående komme i själva verket syftet med det särskilda stadgandet
om avgiftsfrihet för amatöridrottsmän att förfelas. Riksidrottsförbundet
avser med sin framställning att få till stånd en sådan författningsändring
att det av lagtexten klart framgår att bevillningsavgift icke skall
utgå för utländsk amatöridrottsman, i den mening detta begrepp har inom
idrottsrörelsen. Förbundet har övervägt olika utvägar för att komma ifrån
de nuvarande tolkningssvårigheterna. Enligt förbundets mening skulle den
bästa lösningen erhållas om skyldigheten att erlägga avgift gjordes beroende
av vem som arrangerade tävlingen här i landet. Även ur den synpunkten
att det i praktiken blir den svenske arrangören som slutligen får gälda avgiften
framstode en sådan regel som den rimligaste. I enlighet härmed föreslår
riksidrottsförbundet att bestämmelsen utformas så att avgift icke skall
utgå för deltagare i tävlingar, anordnade av amatörorganisationer, som har
tdl uppgift att främja icke-professionell idrott eller gymnastik.
Det måste betecknas som ytterligt tveksamt om man verkligen avsett att
15
Knngl. Maj:ts proposition nr 115
för bevillningsavgiftsförordningens del tillskapa ett självständigt amatörbegrepp
som kunde skilja sig från det amatörbegrepp som tillämpas inom
idrottsrörelsen. Vid stadgandets tillkomst var man ju på det klara med att
även en amatöridrottsman kunde uppbära ersättning för sitt deltagande i
tävlingar. Att storleken av denna ersättning och således även innebörden av
begreppet amatöridrottsman kunde växla från tid till annan är omständigheter,
som icke direkt berörts i förarbetena till stadgandet. I varje fall torde
emellertid kunna sägas att det vid stadgandets tillkomst icke var omöjligt
att förutse att så skulle kunna komma att bli förhållandet. Man har nu
bland annat framfört den uppfattningen att vid tolkningen av amatörbegreppet
i bevillningsavgiftsförordningen borde avgörande vikt fästas vid den
omständigheten att svenska amatöridrottsmän i viss omfattning blir beskattade
för traktamenten eller liknande som uppburits i samband med idrottsutövning.
Enligt min mening är detta en helt annan fråga eftersom den interna
svenska inkomstbeskattningen av ersättningar till idrottsmän i princip
icke gjorts beroende av om vederbörande är amatör eller professionell. Så
är däremot fallet i bevillningsavgiftsförordningen.
Då bestämmelsen i sin nuvarande utformning givit anledning till tolkningssvårigheter
vill jag, i likhet med flertalet remissinstanser, i princip tillstyrka
riksidrottsförbundets yrkande om ändring. Beträffande den rent författningstekniska
utformningen har olika meningar yppats under remissbehandlingen.
överståthållarämbetet och ett par länsstyrelser har ansett att
den av riksidrottsförbundet föreslagna formuleringen — vilken förutsätter
att den tillämpande myndigheten avgör såväl om det föreligger en »amatörorganisation»
som om denna har till uppgift att främja »icke-professionell»
idrott eller gymnastik — icke kommer att undanröja tolkningssvårigheterna.
Som ett alternativ har överståthållarämbetet förordat att avgiftsfriheten angives
avse deltagare i tävlingar, anordnade av till riksidrottsförbundet ansluten
förening.
Även enligt min uppfattning skulle en klar och entydig regel erhållas om
i författningen direkt angives vilka organisationer som avses. Förutom organisationer
anslutna till riksidrottsförbundet bör därvid medtagas organisationer,
vilka är representerade inom Sveriges olympiska kommitté. Avgiftsfriheten
torde därmed komma att omfatta praktiskt taget alla amatörorganisationer
som nu idkar internationellt tävlingsutbyte. Då det emellertid kan
tänkas att även organisationer, som verkar i samma syfte som de nu nämnda,
men icke är anslutna till riksidrottsförbundet eller representerade inom
olympiska kommittén anordnar internationella tävlingar, torde möjlighet
böra öppnas för Kungl. Maj :t att medgiva avgiftsbefrielse även beträffande
tävlingar, anordnade av sådana organisationer. Självfallet bör sådan befrielse
ifrågakomma endast beträffande organisationer av samma art som de förut
nämnda och med svfle att främja icke-professionell idrott och liknande.
Den sålunda föreslagna ordningen innebär — liksom riksidrottsförbundets
förslag — att avgiflsfriheten kan komma att utsträckas även till utländska
professionella idrottsmän, nämligen då sådana deltar i tävlingar anordnade
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 145
av svenska amatörorganisationer. Någon anledning till erinran härvidlag
torde dock icke föreligga. Det internationella tävlingsutbyte med professionella
idrottsmän, som kan förekomma i de svenska amatörförbundens regi,
ingår som ett led i organisationernas verksamhet för främjande av den svenska
idrotten. Då avgiften i själva verket icke uttages av de utländska idrottsmännen
utan erlägges av den svenske arrangören synes därför anledning
saknas att undantaga sådana fall från avgiftsfriheten. Det torde dessutom
här röra sig om ett relativt litet antal fall.
Den utformning av bestämmelsen som nu förordats torde tillgodose de
önskemål, som framförts från idrottsrörelsen. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att den omständigheten att exempelvis ett tidningsföretag står
som medarrangör för viss tävling icke i och för sig bör hindra att avgiftsfrihet
åtnjutes. I de nya bestämmelserna bör avgiftsfriheten liksom för
närvarande gälla vid deltagande i idrottstävlingar. Härunder inbegripes självfallet
också exempelvis tävlingar i ridsport och uppvisningar i gymnastik
o. dyl.
De nya bestämmelserna har föreslagits skola träda i kraft dagen efter den
då författningen utkommit från trycket. De synes emellertid böra göras tilllämpliga
även beträffande tävlingar, som ägt rum före sagda dag i de fall
då avgiften icke blivit fastställd genom beslut som vunnit laga kraft före
ikraftträdandet. Har besvärstiden för beslut om avgift icke utgått före dagen
för ikraftträdandet och blir beslutet icke överklagat, får det ankomma på
vederbörande länsstyrelse och kommun att på ansökan verkställa eventuell
restitution.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter. Jag hemställer, att detta författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand
650575 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1955:203 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad ordning för beräkning av antalet elektorer vid förstakammarval. a1 i texten
- BevU 1955:32 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908 s. 1 i texten