Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

1955-03-04 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:145, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr U5

1

Nr 145

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen

den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter; given

Stockholms slott den 4 mars 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom.

förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för

särskilda förmåner och rättigheter.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt 1908 års bevillningsavgiftsförordning är utländska amatöridrottsmän

befriade från att erlägga bevillningsavgift vid deltagandet i idrottstävlingar

här i landet. Då stadgandet i sin nuvarande utformning givit anledning

till olika tolkningar föreslås i propositionen att avgiftsfriheten i

stället angives skola avse deltagare i idrottstävlingar, anordnade av organisation,

som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad

inom Sveriges olympiska kommitté, eller av annan sammanslutning, som enligt

medgivande av Kungl. Maj :t må vara likställd med sådan organisation

i nu förevarande hänseende. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 145

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen den

23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter

Härigenom förordnas, att 4 § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

4 §• 4 §.

10 mom. Frihet från erläggande av

bevillningsavgift enligt denna paragraf

åtnjutes:

a) för utlänningar —- — — och

dylika;

b) för amatöridrottsmän vid deltagande

i idrottstävlingar; samt

c) då Kungl. Maj :t,---från

bevillningsavgift.

10 mom. Frihet från erläggande av

bevillningsavgift enligt denna paragraf

åtnjutes:

a) för utlänningar — — —- och

dylika;

b) för deltagare i idrottstävling, anordnad

av organisation, som är ansluten

till Sveriges riksidrottsf örbund

eller representerad inom Sveriges

olympiska kommitté, eller av annan

sammanslutning, som enligt medgivande

av Kungl. Maj:t må vara likställd

med sådan organisation i nu

förevarande hänseende; samt

c) då Kungl. Maj :t, — — — från

bevillningsavgift.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och skall äga tillämpning jämväl beträffande tillställning, vilken ägt rum

dessförinnan, under förutsättning att avgiften icke blivit fastställd genom

beslut, som vunnit laga kraft före ikraftträdandet av förordningen. 1

1 Senaste lydelse av 4 § 10 mom. se 1952: 360.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H5

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

4 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om bevillningsavgift

för utländska amatöridrottsmän och anför därvid följande.

Med en den 23 december 1954 dagtecknad skrift har Sveriges riksidrottsförbund

överlämnat en inom förbundet utarbetad promemoria angående

bevillningsavgift i samband med idrottstävlingar. över promemorian har,

efter remiss, yttranden avgivits av riksräkenskapsverket, statskontoret,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund.

Gällande ordning

Enligt 4 § 2 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall utlänning —

med visst undantag för här i riket bosatt utlänning — som medverkar vid

offentlig föreställning, offentligt framförande av musik eller vid annan offentlig

tillställning, erlägga särskild bevillningsavgift med 20 procent av

den inkomst, som på grund av hans medverkan tillflyter honom. Avgiften

skall erläggas oavsett huruvida inträdesavgift eller annan avgift uppbäres

eller tillställningen är avgiftsfri. Avgiften beräknas på hela den ifrågavarande

inkomsten, vare sig denna utgöres av i penningar bestämd ersättning,

naturaförmåner eller andel av inkomsten å tillställningen och utgår med

minst 50 öre för varje dag medverkan lämnas av utlänningen eller ersättning

till honom beräknas. Tillställningens anordnare svarar för avgiftens

erläggande.

I 4 § 10 mom. stadgas om frihet i vissa fall från erläggande av bevillningsavgift.

Avgiftsfriheten gäller bland annat för amatöridrottsmän vid

deltagande i idrottstävlingar. Då särskilda omständigheter föreligga kan vidare

Kungl. Maj:t medgiva befrielse från avgift för visst fall.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr It ii

Om naturaförmåner ingår i den ersättning, som lämnas, skall dessa vid

bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till skäligt belopp i penningar.

Om högre värde icke är angivet, skall kost och logi därvid upptagas till

vardera fem kronor för dag (4 § 5 mom. 3 st.).

Av bevillningsavgiften tillfaller hälften staten och hälften den kommun,

inom vilken föreställning givits (4 § 12 mom.).

Den nu gällande avgiftsfriheten för amatöridrottsmän infördes genom

författningsändring 1910. Denna hade föranletts av ett utslag av regeringsrätten

den 5 november 1909 (RÅ 1909 not Fi 133) vari fastställdes att

Djurgårdens idrottsförening hade att erlägga bevillningsavgift för av föreningen

utbetald ersättning för ett tyskt fotbollslags medverkan vid en av

föreningen anordnad fotbollsmatch. I den proposition, vari förslag om författningsändringen

förelädes riksdagen, uttalade departementschefen bland

annat följande.

Huvudsyftet med 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för

särskilda förmåner och rättigheter torde kunna sägas vara att undanröja

den privilegierade ställning, utlänningar dessförinnan i vissa fall intogo

gent emot landets egna invånare, vilka för sin inkomst av arbete erlade

direkt beskattning till stat och kommun.

Berörda synpunkt torde emellertid icke med fog kunna göras gällande beträffande

in- och utländska amatöridrottsmän, ty lika litet som det kan

sägas, att den utländske amatöridrottsmannen i förhållande till den inländske

vid uppträdande här i landet intager en privilegierad ställning, lika litet

kan det bliva tal om något slags konkurrens mellan de båda kategorierna.

Vid sådant förhållande synes ock den bärande grunden för förordningens

tillämplighet å de ifrågavarande utlänningarna hava bortfallit.

Därtill kommer den omständigheten, att det i allt fall synes vara föga

tilltalande, att utländska amatöridrottsmän, som, på inbjudan av svenska

idrottsförbund, besöka vårt land för att mäta sina krafter med våra egna

idrottsmän, för sitt uppträdande här betungas med särskild avgift till stat

och kommun, vare sig denna avgift faktiskt erlägges av dem själva eller av

vederbörande svenskt idrottsförbund. Särskilt starkt framträder denna synpunkt

vid tanke på de Olympiska spelen, vilka såsom bekant år 1912 komma

att förläggas till Stockholm. Det synes mig nämligen ligga stor vikt upppå,

att vid denna, världens säkerligen förnämsta idrottstävling, vars anordnande

och genomförande på ett värdigt sätt får anses vara en hederssak

för hela vårt land och vars betydelse, även ur andra synpunkter än de

idrottsliga, icke torde böra underskattas, någon beskattning av de i spelen

deltagande utländska amatöridrottsmännen icke får förekomma.

Riksidrottsförbundets framställning

I riksidrottsförbundets framställning föreslås, att den nu stadgade avgiftsfriheten

för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstävlingar ändras

till att gälla för deltagare i tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik,

anordnade av sådan amatörorganisation, som har till uppgift att främja

icke-professionell idrott eller gymnastik.

I framställningen lämnas inledningsvis en redogörelse för vissa ekonomiska

förhållanden. I detta hänseende anföres i huvudsak följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr It5

Det samlande organet för den svenska amatöridrottsrörelsen är Sveriges

Riksidrottsförbund. Under Riksidrottsförbundet sortera dels specialförbund,

vilka handhava den tekniska och administrativa ledningen av varje särskilt

slag av idrott, dels distriktsförbund, vilka inom de efter geografiska grunder

uppdelade distrikten handhava frågor rörande all idrott inom distrikten.

I vissa fall kan dock specialförbund upprätta ett specialdistriktsförbund

inom ett distriktsförbunds verksamhetsområde, vilket i så fall för sin

idrott övertager distriktsförbundets verksamhet. Antalet specialförbund

äro 30 och antalet distriktsförbund 23. Den grundläggande organisatoriska

enheten är idrottsföreningarna. Dessa uppgingo den 31 oktober 1954 till

9 655 stycken med ett sammanlagt medlemsantal av 844 091. —--

De inkomster som står de olika idrottssammanslutningarna till buds för

idrottsverksamhetens utövande äro i huvudsak medlemsavgifter, gåvor,

statsbidrag och bidrag från kommuner, inkomster av tävlingar, inkomster

genom försäljning av idrottsmärken samt ränteinkomster. Föreningarna äro

dock nödsakade att skaffa sig inkomster även på annat sätt, nämligen genom

anordnande av basarer, lotterier och nöjestillställningar av olika slag.

Dessa olika slag av inkomster äro icke på långt när tillräckliga för att ge

verksamheten i landet den omfattning som med hänsyn till den stora anslutningen

skulle vara önskvärd. De olika idrottsorganisationerna brottas

därför med mycket stora ekonomiska svårigheter, trots att det från föreningsmedlemmarnas

sida bedrives ett frivilligt arbete av en omfattning

som knappast torde förekomma i någon annan ideell organisation i vart

land. Den insats som oavlönade idrottsledare och andra medlemmar prestera

till idrottens fromma har i sig själv ett värde, som i de flesta fall vida

överstiger de inkomster organisationerna på vanligt sätt kunna skaffa sig.

De vanligaste utgifterna avse anskaffande av idrottsanläggningar -—

idrottsplatser, hallar för inomhusidrott, skidbackar, slalombackar, simbanor,

simhallar och isbanor — propagandaverksamhet i olika former, instruktionsverksamhet

utövad av anställda och frivilliga tränare och instruktörer

dels inom det särskilt upprättade idrottsinstitutet i Lidingö (Bosöinstitutet),

där för hela landet gemensamma kurser anordnas, dels ute i

distrikten, anskaffande av idrottsmateriel i den mån kostnaderna härför bli

för betungande för de enskilda idrottsmännen, utgifter för tävlingar, bl. a.

i samband med internationellt tävlingsutbyte och överhuvud taget för resor,

m. in. Härtill kommer den ofrånkomliga administrativa verksamheten.

I förevarande sammanhang påpekas, att idrottsorganisationerna — utom

utgifterna för den direkta idrottsliga verksamheten — har att erlägga bland

annat skatter, nämligen direkta skatter till stat och kommun, nöjesskatt

samt, i vissa fall, bevillningsavgift. I vad avser bevillningsavgiften framhålles,

att denna icke kommit att få betydelse för idrottsrörelsen i stort. Avgiften

har sålunda utkrävts endast i vissa speciella fall. Beloppet har därvid

dock många gånger varit av den storlek alt det varit till avsevärt men för

de organisationer som träffats därav. Det har vidare enligt riksidrottsförbundet

under de senaste åren kunnat iakttagas en tendens till att utvidga

tillämpningsområdet för bevillningsavgiften.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna om bevillningsavgift lämnas

i framställningen eu redogörelse för vissa beslut under senare lid. Enligt

tre av regeringsrätten år 1949 meddelade utslag (RÅ 1949 ref. 52 samt

not Fi 1938 och 1939), vilka avsåg utländska fotbollsklubbar, vars spelare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 145

medverkat vid fotbollsmatcher här i riket, skall bevillningsavgiften beräknas

å den inkomst som tillflutit klubben och icke å den ersättning envar av

de utländska spelarna uppburit. Avgiften skall beräknas å bruttobeloppet,

inberäknat kostnader för resor, mat, logi in. m. Förbundet anmärker i sammanhanget

följande.

De berörda prejudikaten avse fotbollsmatcher vari engelska professionella

fotbollsspelare deltagit. Under de senaste åren har emellertid frågan om uttagande

av bevillningsavgift aktualiserats även beträffande andra idrottstävlingar.

Svenska ishockeyförbundet har sålunda såsom arrangör av ishockeymatcher

med deltagande av en del engelska ishockeylag fått betala

bevillningsavgift, trots att vederbörande utländska spelare varit amatörer i

den bemärkelse detta ord gives i idrottsliga sammanhang. Frågan har ännu

icke fått någon prejudicerande lösning, i det att den för närvarande prövas

av kammarrätten.

På begäran av poliskammaren i Stockholm, som i första instans haft att

pröva frågan om skyldighet att erlägga bevillningsavgift vid nämnda ishockeymatcher,

har riksräkenskapsverket i skrivelse den 5 mars 1953 gjort

följande uttalande.

Vad först angår de utlänningar, som medverkat vid ishockeytävlingar,

synes vederbörande anordnare vilja fästa avgörande vikt vid att en viss

idrottsman av den kategori som det här är fråga om medgetts rätt att i egenskap

av amatör delta i olympiska spelen 1952. Enligt riksräkenskapsverkets

mening kan det emellertid icke vara utslagsgivande vid tolkningen enligt

bevillningsavgiftsförordningen av begreppet amatöridrottsman, vilken innebörd

detta begrepp för närvarande har i idrottsliga sammanhang. Viss ledning

vid tolkningen synes däremot kunna hämtas ur uttalanden i den proposition

(1910: 193), genom vilken frihet från bevillningsavgift för amatöridrottsmän

föreslogs. Det framhölls sålunda i denna (s. 7), att huvudsyftet

med bevillningsavgiftsförordningen kunde sägas vara att undanröja

den privilegierade ställning, utlänningar dessförinnan i vissa fall intagit

gentemot landets egna invånare, vilka för sin inkomst av arbete erlade direkt

beskattning till stat och kommun, men att denna synpunkt icke med

fog kunde göras gällande beträffande amatöridrottsmän, bl. a. därför att en

utländsk amatöridrottsman icke vid uppträdande här i landet kunde sägas

inta en privilegierad ställning i förhållande till inländsk. Detta uttalande får

anses tyda på att det bör betraktas som konstitutivt för förordningens begrepp

amatöridrottsman, att sådan ersättning icke utgår i samband med vederbörandes

idrottsutövning, som normalt beskattas enligt allmänna beskattningsregler.

Inom idrottslivet synes däremot begreppet amatöridrottsman

numera ha en delvis annan innebörd. En idrottsman lär sålunda i väsentligt

större utsträckning än tidigare kunna uppbära ersättning i samband

med sin idrottsutövning utan att förlora sitt amatörskap. Som en följd

härav förekommer det nu i viss omfattning, enligt vad riksräkenskapsverket

inhämtat, att^ svenska amatöridrottsmän taxeras för inkomster av

idrottsutövning. Då sålunda idrottens amatörbegrepp synes vara vidare än

bevillningsavgiftsförordningens, kan bevillningsavgift böra utgå för en

idrottsman, även om han idrottsligt sett kan betraktas som amatör. Till

detta kommer, att här ifrågavarande ishockeyspelare under perioden, då de

medverka i engelska lag, överhuvud icke synes klassificerade som amatörer

utan i stället som »independents». Ehuru det icke framgår av handlingarna,

vari skillnaden består mellan amatörer och »independents», svnes det med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr H5

visst fog kunna antas, att den har samband med de ekonomiska förmåner,

som idrottsmän av de båda kategorierna äga åtnjuta.

Med hänvisning till det sålunda sagda får riksräkenskapsverket som sin

mening uttala, att det icke kan anses utrett, att nu berörda utländska ishockeyspelare

böra betraktas som amatöridrottsmän i bevillningsavgiftsförordningens

mening.

För att utröna idrottsorganisationernas beskattning i utlandet har riksidrottsförbundet

hänvänt sig till en del centrala idrottsorganisationer i ett

flertal främmande länder. Därvid har förbundet speciellt frågat, huruvida

utländska deltagare i idrottstävlingar träffades av särskild avgift eller någon

form av beskattning som liknade denna. Enligt de svar som inkommit

förekommer utomlands ingen motsvarighet till den svenska bevillningsavgiften.

I den närmare motiveringen till sitt förslag konstaterar förbundet inledningsvis,

att innebörden av amatörbegreppet är av väsentlig betydelse i den

förevarande frågan.

Förbundet påpekar, att amatörbegreppet undergått väsentliga förändringar

till sin innebörd under innevarande sekel samt anför därvidlag följande.

Till en början voro amatörbestämmelserna mycket stränga. Det var

över huvud taget icke tillåtet för en amatör att mottaga någon som helst

pekuniär ersättning eller ens ersättning för sina kostnader. Efter hand ^visade

det sig emellertid omöjligt att upprätthålla dylika krav. Det ansags

icke förenligt med strömningarna i tiden att deltagande i tävlingar på annat

håll än i hemorten och därmed internationellt tävlingsutbyte över huvud

taget skulle vara förbehållet endast sådana idrottsmän som horde till de

ekonomiskt bättre situerade. Det kunde icke heller bli någon fullödig representation

vid sådana tävlingar som Olympiska spel, världsmästerskap,

europamästerskap o. d., så länge deltagarna skulle bekosta sina egna utgifter.

Man gjorde därför i första hand den modifikationen att deltagare

i idrottstävlingar kunde få sina egna direkta kostnader täckta utan att för

den skull mista sitt amatörskap. Beträffande frågan om vad som skulle räknas

såsom egna kostnader för idrottsmannen rådde länge mycket delade

meningar. I och med att idrotten vann insteg inom alla sociala skikt och

sålunda kom att utövas även av dem som för sitt uppehälle voro helt beroende

av sin arbetsinkomst, blev det emellertid uppenbart att man i längden

icke kunde undgå att giva t. ex. idrottsmän, vilka för sitt lands räkning

deltogo i spel och tävlingar som sträckte sig över flera dagar, ersättning

för förlorad arbetsförtjänst. Numera är det ett normalt förhållande att

sådan ersättning gives, så snart de materiella förutsättningarna härför

föreligga. Det är vidare tillåtet för en tävlingsarrangör att giva deltagarna

generellt bestämda dagtraktamenten upp till ett visst maximalt belopp.

Eftersom traktamenten och dylika ersättningar äro skattepliktiga, i den

mån de icke utgivas av staten, åtnjuta alltså även amatöridrottsmän inkomst

genom sitt idrottsutövande, vilken formellt är skattepliktig.

Bestämmelser om innehållet i amatörbegreppet fastställas internationellt.

För varje speciell idrott beslutar den internationella huvudorganisationen,

vilka villkor som skola gälla. I stort sett äro dessa enahanda, ehuru med

en del skiljaktigheter. Det ankommer sedan på den idrottsliga topporganisationen

inom varje land att tolka de internationella amatörhestämmel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr i hö

serna för det egna landets idrottsmän och sålunda avgöra, huruvida dessa

äro att anse såsom amatörer eller professionella.

I och med att amatörbegreppet sålunda i någon mån är flytande, är det

enligt förbundet uppenbart att tvekan kan uppkomma vid tolkning av en

lagbestämmelse, där begreppet amatör utgör en integrerande del. För riksidrottsförbundet

framstår det såsom otvetydigt, att de deltagare i de engelska

ishockeylagen Nottingham Panthers m. fl., som medverkat vid ishockeymatcher

i Sverige, är att räkna såsom amatörer.

I den mån bevillningsavgift uttages kommer densamma — framhåller

förbundet — att belasta de svenska arrangörerna. I detta sammanhang

anföres följande.

För idrottsrörelsens del skulle konsekvenserna av ett beslut i högsta instans,

som går i samma riktning som hittills varit fallet, kunna få ytterst

menliga följder. Eftersom domskälet, i varje fall vad poliskammaren beträffar,

väsentligen grundar sig på den yttre omständigheten att ersättning

utbetalas till här tävlande utländska idrottsmän, kunna konsekvenserna bli

att praktiskt taget varje idrottsman eller varje fotbolls- eller ishockeylag

eller dylikt som medverkar vid idrottstävling i Sverige kan komma att

hänföras till den kategori som avses i bevillningsförordningen. Någon belastning

för den främmande idrottsmannen eller laget skulle detta inte

innebära utan det skulle bli de svenska arrangörerna som bleve lidande. Ett

sådant förhållande vore uppenbart otillfredsställande icke blott för idrottens

del. Med säkerhet kan sägas, att det icke heller skulle stå i överensstämmelse

med de syften som legat bakom den gällande lagstiftningen på

området. r

De enda tillfällen vid vilka man med säkerhet kan räkna med att beskattning

enligt bevillningsförordningen inte sker är enligt riksidrottsförbundet

de fall, då det gästande laget självt bekostar sina utgifter. Detta

förekommer i sådana fall då ett specialidrottsförbund överenskommer med

motsvarande förbund inom ett annat land om dubbla landskamper, en i

Sverige och en i det andra landet. Genom att varje lands specialidrottsförbund

då ograverat får tillgodogöra sig intäkterna från landskampen inom

det egna landet, kan det sålunda stå för samtliga kostnader för besöket

hos det andra landet. Sådana överenskommelser har hittills icke sällan

förekommit, bl. a. därför att detaljerade ekonomiska villkor för landskampsutbytet

därigenom kunnat undvikas. Förutsättningen har emellertid

varit att överenskommelse därvid träffats om två matcher eller landskamper.

En sådan bilateral överenskommelse är icke alltid möjlig att göra.

Det är oftast nödvändigt, särskilt då det gäller enskilda idrottsmän men

även eljest, att arrangörerna inom vårt land betalar full ersättning för alla

de kostnader främmande deltagare har för sin medverkan vid tävlingar i

Sverige.

Enligt riksidrottsförbundets mening är den utsträckning av beskattningen

enligt bevillningsförordningen, vilken för närvarande är aktuell, med de

konsekvenser detta kan medföra vid andra internationella idrottssammanhang

i vart land knappast i överensstämmelse med lagstiftarens mening

1908 respektive 1910.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 145

För att komina bort från det osäkra tillstånd som måste råda med nuvarande

formulering av bestämmelserna kan det enligt riksidrottsförbundet

ifrågasättas att i författningstexten utbyta ordet »amatör» mot orden

»icke professionell», varigenom överensstämmelse skulle uppnås med formuleringen

av motsvarande bestämmelser i kommunalskattelagen och nöjesskatteförordningen.

Härigenom skulle tillämpningssvårigheterna visserligen

måhända bli något mindre men ändå i viss mån kvarstå. Det förefaller

sålunda tvivelaktigt om frågan skulle kunna lösas på denna väg. En

lämpligare väg är enligt riksidrottsförbundet att låta beskattningsfrågan

bli beroende av vem som arrangerar tävlingen här i landet. Därigenom

skulle såvitt förbundet kan se varje svårighet försvinna.

Eftersom det i praktiken blir de svenska arrangörerna, som slutligen

drabbas av bevillningsavgiften vid tävlingar arrangerade här i Sverige, bör

frågan närmast bedömas med utgångspunkt härifrån och icke med hänsyn

till önskemålet att få en beskattning av den enskilde utländske idrottsmannen

som kan motsvara i Sverige utgående personlig skatt. Hänför man

skattebefrielsen till arrangörernas status, behöver icke några svårigheter

förekomma. De icke-professionella arrangörer som härvid kunna komma

i fråga äro samtliga anslutna till Riksidrottsförbundet. För alt kunna arrangera

en internationell tävling måste de ha tillstånd — sanktion -— av

vederbörande specialidrottsförbund, när detta förbund icke självt står såsom

arrangör.

Den sålunda föreslagna ordningen för beskattningen synes enligt riksidrottsförbundet

icke innebära något gynnande av utländsk professionell

idrott. Härom uttalar förbundet.

Vad angår gästande engelska professionella fotbollslag utgår från de svenska

arrangörerna ersättning med belopp, som är likvärdiga med dem som

arrangörerna ha att betala "då fotbollslag bestående av amatörer gästa vårt

land. De motsvara endast de speciella kostnader som föranledes av besöket

och uppehållet i vårt land. Samma gäller beträffande å ena sidan de engelska

ishockeylag som nu föranlett uttagande av bevillningsavgift och å andra sidan

ishockeylag, beträffande vilkas amatörskap ingen som helst tvekan kan

råda. Den enda av de under Riksidrottsförbundet sorterande specialidrotterna

som i nämnvärd utsträckning i vårt land bedrives av professionella är

boxning. Några professionella boxningsmatcher kunna emellertid icke anordnas

av de till Svenska lloxningsförbundet anslutna föreningarna. Arrangören

måste där alltid vara en utomstående. Tävlan mellan svenska amatörer

och utländska professionella spelare förekommer endast i fotboll, och syftet

med inbjudan av de professionella lagen har endast varit dels att härigenom

bibringa svenska amatörspelare tillfälle att taga lärdom av de utländska

spelarnas skicklighet, dels att få publikdragande arrangemang. Samma har

syftet varit då det gällt tävlingar med de enligt Riksidrottsförbundets mening

icke-professionella engelska ishockeylagen. Någon form av konkurrens

i den betydelse som departementschefen åberopade i 1908 års proposition är

det sålunda överhuvudtaget icke fråga om, icke ens i de tall, då de utländska

deltagarna äro professionella.

En ändring av lagstiftningen i den riktningen alt tävlingsarrangör, vilken

utgöres av ideell organisation som har till uppgift alt främja icke-professionell

idrott eller gymnastik, befrias från bevillningsavgift innebär enligt riks
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 1i5

idrottsförbundet dels att beskattningen enligt bevillningsförordningen av

svenska idrottsarrangörer kommer i närmare överensstämmelse med lagstiftarens

syfte, dels att man härigenom erhåller en beskattning, som icke är

hårdare än den överallt i andra länder förekommande, dels slutligen att den

svenska amatöridrottsrörelsen med dess nästan uteslutande frivilligt arbetande

krafter får större möjligheter att till fromma för idrottsverksamheten

bedriva internationellt tävlingsutbyte.

Remissyttrandena

Att en ändring i de gällande bestämmelserna vidtages tillstyrkes av riksräkenskapsverket,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. I de

nämnda remissyttrandena framhålles särskilt, att bestämmelsernas nuvarande

utformning medför stora tillämpningssvårigheter. Det erinras också

om att en vidgad avgiftsfrihet icke har någon finansiell betydelse vare sig

för staten eller kommunerna, medan erläggandet av bevillningsavgiften för

den svenske arrangören ofta kan innebära ett betydande ekonomiskt avbräck.

Svenska stadsförbundet anför följande.

De skäl, som Riksidrottsförbundet anfört för en ändring av bevillningsförordningen,

äro obestridligen starka. Särskilt finner styrelsen det påtagligt,

att de praktiska beskattningsregler, som utbildats på grundval av bevillningsförordningens

numera ganska otidsenliga bestämmelser, kunna få mycket

ojämna verkningar, eftersom resekostnader o. dyl. inbegripits i det skattepliktiga

beloppet. Vidare har styrelsen fäst sig vid att deU vissa fall, särskilt

inom lagidrotterna vid »bilaterala» arrangemang är möjligt att helt undgå

beskattningen och slutligen att beskattningen i själva verket icke når det förutsatta

skatteobjektet, utlänningen, utan i stället drabbar arrangören. Det

torde av Riksidrottsförbundets redovisning vara klart, att man av de gästande

idrottsmännen över huvud taget icke skulle ha möjlighet att uttaga så stora

skattebelopp som man nu med stöd av bevillningsförordningen kan pålägga

de svenska arrangörerna.

Det torde också vara riktigt, att det skulle vara mycket svårt att finna objektiva

och entydiga grunder för bestämmande av bevillningsavgiften, så

länge man anknyter till den utländske idrottsmannens ställning såsom amatör

eller professionell, eftersom dessa begrepp uppenbarligen icke kunna

klart definieras. Att utforma bestämmelserna om befrielse såsom Riksidrottsförbundet

föreslår synes ur praktiska synpunkter ge en enkel och lättolkad

regel. Den skattelättnad, som härigenom ges idrotten, torde ej heller ur

kommunalfinansiell synpunkt kunna sägas vara av den betydelse jämfört

med kommunernas övriga engagemang till idrottens bästa, att man av detta

skäl skulle motsätta sig den föreslagna ändringen.

Svenska landskommunernas förbund uttalar.

Den av riksidrottsförbundet berörda frågan har ur landskommunala synpunkter

i praktiken ingen ekonomisk betydelse. Med utvecklingen på det

idrottsliga området måste det vara vanskligt att överlåta åt skattedomstolarna

att från tid till annan söka tolka amatörbegreppet —■ något som före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr U5

faller vara svårt nog t. o. m. för de nationella och internationella brottsorganisationerna.

Det av riksidrottsförbundet åberopade yttrandet från riksräkenskapsverket

synes mera avspegla ett ensidigt fiskaliskt intresse än de

tankegångar, som ligga bakom den ifrågavarande bestämmelsen i bevillningsförordningen.

Skulle kammarrätten och därefter Kungl. Maj :t i det

ärende, som närmast föranlett riksidrottsförbundets framställning, anse att

förordningens nuvarande ordalydelse måste innebära en anslutning till den

av riksräkenskapsverket hävdade uppfattningen, anser styrelsen att förordningen

bör ändras i av riksidrottsförbundet angiven riktning. Det internationella

idrottsutbytet bör icke försvåras av skatteskäl, så i sak obetydliga

för såväl staten som vederbörande kommun som här måste vara förhållandet.

Överståthållarämbetet framhåller, att staten i förevarande skattefråga icke

har någon anledning att intaga en avvisande eller restriktiv hållning samt

anför.

Endast i de fall då den utländske idrottsmannen uppbär ett verkligt gage

bör — med hänsyn till förordningens huvudsyfte och för likställighet med

andra yrkesutövare som beröras av förordningen — bevillningsavgift utgå.

Exempel härpå torde vara att finna inom den professionella boxningen, eventuellt

också inom motorsporten. Men i övrigt synes det allmänna ej ha

några legitima skatteanspråk, utan i den man skatteintäkter inflyta måste

detta sägas bero på en felkonstruktion av förordningen, som huvudsakligen

ställer skatten i relation till idrottsmannens rese- och uppehållskostnader.

Ämbetet påpekar att avgiftens konstruktion ter sig helt orimlig när den

behållna inkomsten är så ringa att den ur skattesynpunkt är helt betydelselös,

medan de nödvändiga utgifterna (exempelvis vid resa med flyg från

ett avlägset beläget land) uppgår till flera tusental kronor.

Riksräkenskapsverket och överståthållarämbetet förordar en annan utformning

av bestämmelserna än riksidrottsförbundet. Riksräkenskapsverket

ifrågasätter om icke avgiftsfriheten bör — i anknytning till regleringen av

ifrågavarande organisationers beskattning enligt kommunalskattelagen

(punkt 13, anvisningarna till 29 §) — avse tillställningar, anordnade av

ideell organisation som har till huvudsaklig uppgift att främja icke professionell

idrott eller gymnastik. En sådan utformning skulle bland annat innebära,

att praxis vid inkomsttaxeringen vid behov skulle kunna utnyttjas i

nu aktuella sammanhang.

Enligt överståthållarämbetet skulle den reglering av förevarande fråga som

föreslås av riksidrottsförbundet otvivelaktigt innebära en lättnad ur tolkningssynpunkt.

Ämbetet anser emellertid att den föreslagna lösningen har

flera brister och anför bland annat följande.

Lättnaden har icke vunnits genom att man frångått det icke entydiga uttrycket

amatör utan genom att tolkningen av uttrycket amatör törts över till

arrangörssidan och därvid utökats att omfatta tolkningen även av uttrycket

ickc-professionell. Då förbundet gör gällande, att med dess förslag icke behöver

förekomma »några svårigheter», sker bevisföringen härom med hänvisning

uteslutande till den nuvarande uppbyggnaden av den idrottsliga organisationen

här i landet. Den allmänna debatt, som förts i vart land om

amatöridrottens och den professionella idrottens förhållande till varandra,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 145

har emellertid haft den karaktären, att man icke kan utesluta möjligheten

inom överskådlig framtid av ytterligare förskjutningar inom idrottsvärlden

av amatörbegreppet eller av uppkomsten åtminstone inom viss lagidrott även

öppen professionalism. Återverkningarna på den idrottsliga organisationen

av en sådan utveckling kunna ej överblickas.

Överståthållarämbetet framlägger i stället två andra förslag. Det ena går

ut på att tävlingar, anordnade av riksidrottsförbundet eller ansluten förening,

skulle vara avgiftsfria. Det andra innebär, att avgiften endast skulle

utgå för verkliga gager och icke som nu på naturaförmåner och traktamenten.

Någon inbördes värdering av dessa båda uppslag göres icke. Ämbetet

anför följande.

Däremot synes den möjligheten stå till buds, att avgiftsfrihet förklaras

skola åtnjutas av deltagare i tävlingar, anordnade av svenska riksidrottsförbundet

eller därtill ansluten förening. I nuvarande läge synes mot en sådan

reglering icke vara anledning framställa annan erinran än den rent principiella

att man helst bör undvika att grunda avgiftsfriheten på tillhörigheten

till en viss namngiven organisation. Vidare måste i en sådan lösnings

natur ligga att ändringar av den idrottsliga organisationen måste föranleda

omprövning av stadgandet om avgiftsfrihet.

Det mest följdriktiga sättet att lösa det av förbundet aktualiserade problemet

är enligt ämbetets mening att bygga på den förut utvecklade meningen

att avgiftsskyldighet för idrottsliga framträdanden endast bör föreligga

för verkliga gager och icke för naturaförmåner och kontanta traktamenten

av nu gängse storlek. Därmed skulle man slippa den efter hand troligen allt

vanskligare gränsdragningen mellan amatöridrott, professionell idrott samt

däremellan stående idrott, utövad av halvprofessionella, independents och

andra. Gränsdragningen mellan avgiftsbelagd och avgiftsfri idrott skulle ske

efter arten och storleken av de förmåner som, arrangörsorganisationen veterligen,

utginge till vederbörande idrottsman. Överståthållarämbetet har

emellertid ej tillräcklig kännedom om de interna förhållandena inom idrottsvärlden

för att vare sig kunna framkomma med något utformat förslag i

denna riktning eller kunna bestämt göra gällande att alltför stora tekniska

svårigheter icke skulle resa sig mot ett sådant sätt att lösa frågan om utländska

idrottsmäns skyldighet att erlägga bevillningsavgift.

Länsstyrelsen i Malmöhus län intar en ståndpunkt som nära ansluter sig

till de nu redovisade remissyttrandena. Länsstyrelsen finner emellertid lämpligt,

att frågan upptas till behandling av 1954 års nöjesskatteutredning. I

yttrandet erinras om att bevillningsavgiften i realiteten ofta erlägges av de

svenska arrangörerna. Pa grund härav uppnås icke det ändamål, som man

velat uppnå genom avgiftens uttagande. Länsstyrelsen anför i detta sammanhang

följande.

Hade denna avgift utgått efter nettoinkomsten, vilket i princip får anses

riktigare, hade de skäl, som nu åberopats av riksidrottsförbundet ej haft

samma styrka, och det är att förmoda, att avgiften kunnat accepteras, även

om den stundom uttagits i samband med tävlingar, där de utländska deltagarna

av vederbörande idrottsorganisationer rubricerats såsom amatörer.

Länsstyrelsen är emellertid fullt medveten om de praktiska svårigheter, som

sammanhänga med ett uttagande av bevillningsavgift enligt nettometoden

och har därför icke för avsikt att föreslå någon ändring i sådan riktning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr U5

En viss eftergift liar emellertid tillkommit i samband med 1952 års ändringar

i författningstexten, vilket ej berörts i promemorian, nämligen därigenom

att värdet av naturaförmåner, såvitt ej annat värde är angivet, skola upptagas

till 10 kronor för dag.

I fortsättningen uttalar länsstyrelsen, att den är av den uppfattningen, att

man bör acceptera den väsentliga förändring i begreppet amatöridrottsman

som förhållandena numera framtvingat, samt anför.

Framställningen syftar väl knappast längre än till att en eventuell befrielse

från bevillningsavgift bör gälla vid kortare turnéer och icke vid uppehåll

här i landet, som överstiga t. ex. två eller tre månader. I princip är den föreslagna

konstruktionen av skattefriheten icke invändningsfri; att anordnarens

syfte är av ideell natur utgör givetvis icke något skäl för skatteeftergift

gentemot en avlönad deltagare. Å andra sidan synes det dock — icke minst

för att främja det internationella idrottsutbytet —- önskvärt att eventuella

avgifter uttagas utan omständligt förfarande. På grund härav har länsstyrelsen

icke något att erinra mot den föreslagna lösningen. Emellertid finner

länsstyrelsen det lämpligt, att de frågor, som aktualiserats genom riksidrottsförbundets

promemoria, upptagas till behandling av den kommitté (1954

års nöjesskatteutredning), som för närvarande är sysselsatt med utredandet

av vissa frågor berörande nöjesskatten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar den uppfattningen, att en

omprövning av gällande bestämmelser om utländsk idrottsmans skyldighet

att erlägga bevillningsavgift bör ske. Det synes emellertid länsstyrelsen

lämpligt, att frågan göres till föremål för ytterligare utredning. Då idrottsrörelsen

numera spritt sig till så gott som alla länder och internationella

idrottstävlingar hör till ordningen för dagen, synes det länsstyrelsen önskvärt,

att hänsyn även tages till, hur andra länder reglerat beskattningen på

detta område.

Statskontoret vill icke förorda att de gällande bestämmelserna ändras i

enlighet med riksidrottsförbundets förslag. Statskontoret anför bland annat

följande.

Den ändrade aspekt, som anlagts å amatörskapet såväl i vårt land som annorstädes,

kan givetvis andragas som stöd för att en omprövning av den

aktuella bestämmelsen i bevillningsavgiftsförordningen kommer till stånd.

Statskontoret är emellertid av den uppfattningen, att en författningsändring

på området ej kan genomföras utan ytterligare, mera allsidiga överväganden

med hänsyn till de svårbedömbara gränsdragningsfrågor, som här

göra sig gällande. Dessa överväganden torde böra göras från den principiella

utgångspunkten, att utländska amatöridrottsmän skola i beskattningshänseende

likställas med svenska idrottsmän. Ämbetsverket är således ej berett

förorda en författningsändring i enlighet med Riksidrottsförbundets förslag

innebärande, att deltagare i tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik,

anordnade av sådan amatörorganisation, som har till uppgift att

främja icke-professionell idrott eller gymnastik, befrias från artistskatt. Ett

tillmötesgående av förbundets begäran skulle för övrigt få till följd, att bevillningsavgift

ej skulle erläggas ens för idrottsmän, som av idrottsförbundet

räknas som professionella.

Statskontoret vill slutligen rikta uppmärksamheten på att frågan om ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 145

tagande av bevillningsavgift i de med framställningen åsyftade fallen är föremål

för rättslig prövning i överinstans, vilket förhållande jämväl talar

mot att en författningsändring nu genomföres.

Departementschefen.

Utlänning, som medverkar vid offentlig föreställning här i landet, skall

erlägga särskild avgift enligt 1908 års förordning angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter. Avgiften utgår med 20 procent

av bruttoinkomsten. Enligt uttryckligt stadgande är utländsk amatöridrottsman,

som deltar i idrottstävlingar, fritagen från skyldighet att erlägga

denna avgift.

I den av riksidrottsförbundet ingivna promemorian har omnämnts ett antal

under de senaste åren av beskattningsmyndigheterna meddelade beslut,

varigenom bevillningsavgift avkrävts vederbörande arrangör, oaktat de i

tävlingarna deltagande utländska idrottsmännen varit amatörer i den bemärkelse

denna term har inom idrottsrörelsen. Något avgörande i högsta instans

toyde ännu icke föreligga. Rörande de närmare omständigheterna i de av

förbundet åsyftade fallen får jag hänvisa till den tidigare redogörelsen. Här

må endast erinras om vissa av de synpunkter, som framkommit vid ärendenas

behandling. Vid tolkningen av begreppet amatöridrottsman enligt 1908

års förordning kunde det icke, har man ansett, vara utslagsgivande, vilken

innebörd detta begrepp för närvarande hade i idrottsliga sammanhang. En

idrottsman erhöll numera, har det vidare påpekats, i väsentligt större utsträckning

än tidigare ersättning i samband med sin idrottsutövning utan

att därför förlora sitt amatörskap. Som en följd härav förekom det i viss omfattning

att svenska idrottsmän taxerades för inkomster av idrottsutövning.

Riksidrottsförbundet har i sin promemoria framhållit att man inom idrottens

organisationer icke kunde acceptera den tolkning av begreppet amatör,

som kommit till synes i de av förbundet omnämnda fallen. Skulle en sådan

praxis bli bestående komme i själva verket syftet med det särskilda stadgandet

om avgiftsfrihet för amatöridrottsmän att förfelas. Riksidrottsförbundet

avser med sin framställning att få till stånd en sådan författningsändring

att det av lagtexten klart framgår att bevillningsavgift icke skall

utgå för utländsk amatöridrottsman, i den mening detta begrepp har inom

idrottsrörelsen. Förbundet har övervägt olika utvägar för att komma ifrån

de nuvarande tolkningssvårigheterna. Enligt förbundets mening skulle den

bästa lösningen erhållas om skyldigheten att erlägga avgift gjordes beroende

av vem som arrangerade tävlingen här i landet. Även ur den synpunkten

att det i praktiken blir den svenske arrangören som slutligen får gälda avgiften

framstode en sådan regel som den rimligaste. I enlighet härmed föreslår

riksidrottsförbundet att bestämmelsen utformas så att avgift icke skall

utgå för deltagare i tävlingar, anordnade av amatörorganisationer, som har

tdl uppgift att främja icke-professionell idrott eller gymnastik.

Det måste betecknas som ytterligt tveksamt om man verkligen avsett att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Knngl. Maj:ts proposition nr 115

för bevillningsavgiftsförordningens del tillskapa ett självständigt amatörbegrepp

som kunde skilja sig från det amatörbegrepp som tillämpas inom

idrottsrörelsen. Vid stadgandets tillkomst var man ju på det klara med att

även en amatöridrottsman kunde uppbära ersättning för sitt deltagande i

tävlingar. Att storleken av denna ersättning och således även innebörden av

begreppet amatöridrottsman kunde växla från tid till annan är omständigheter,

som icke direkt berörts i förarbetena till stadgandet. I varje fall torde

emellertid kunna sägas att det vid stadgandets tillkomst icke var omöjligt

att förutse att så skulle kunna komma att bli förhållandet. Man har nu

bland annat framfört den uppfattningen att vid tolkningen av amatörbegreppet

i bevillningsavgiftsförordningen borde avgörande vikt fästas vid den

omständigheten att svenska amatöridrottsmän i viss omfattning blir beskattade

för traktamenten eller liknande som uppburits i samband med idrottsutövning.

Enligt min mening är detta en helt annan fråga eftersom den interna

svenska inkomstbeskattningen av ersättningar till idrottsmän i princip

icke gjorts beroende av om vederbörande är amatör eller professionell. Så

är däremot fallet i bevillningsavgiftsförordningen.

Då bestämmelsen i sin nuvarande utformning givit anledning till tolkningssvårigheter

vill jag, i likhet med flertalet remissinstanser, i princip tillstyrka

riksidrottsförbundets yrkande om ändring. Beträffande den rent författningstekniska

utformningen har olika meningar yppats under remissbehandlingen.

överståthållarämbetet och ett par länsstyrelser har ansett att

den av riksidrottsförbundet föreslagna formuleringen — vilken förutsätter

att den tillämpande myndigheten avgör såväl om det föreligger en »amatörorganisation»

som om denna har till uppgift att främja »icke-professionell»

idrott eller gymnastik — icke kommer att undanröja tolkningssvårigheterna.

Som ett alternativ har överståthållarämbetet förordat att avgiftsfriheten angives

avse deltagare i tävlingar, anordnade av till riksidrottsförbundet ansluten

förening.

Även enligt min uppfattning skulle en klar och entydig regel erhållas om

i författningen direkt angives vilka organisationer som avses. Förutom organisationer

anslutna till riksidrottsförbundet bör därvid medtagas organisationer,

vilka är representerade inom Sveriges olympiska kommitté. Avgiftsfriheten

torde därmed komma att omfatta praktiskt taget alla amatörorganisationer

som nu idkar internationellt tävlingsutbyte. Då det emellertid kan

tänkas att även organisationer, som verkar i samma syfte som de nu nämnda,

men icke är anslutna till riksidrottsförbundet eller representerade inom

olympiska kommittén anordnar internationella tävlingar, torde möjlighet

böra öppnas för Kungl. Maj :t att medgiva avgiftsbefrielse även beträffande

tävlingar, anordnade av sådana organisationer. Självfallet bör sådan befrielse

ifrågakomma endast beträffande organisationer av samma art som de förut

nämnda och med svfle att främja icke-professionell idrott och liknande.

Den sålunda föreslagna ordningen innebär — liksom riksidrottsförbundets

förslag — att avgiflsfriheten kan komma att utsträckas även till utländska

professionella idrottsmän, nämligen då sådana deltar i tävlingar anordnade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 145

av svenska amatörorganisationer. Någon anledning till erinran härvidlag

torde dock icke föreligga. Det internationella tävlingsutbyte med professionella

idrottsmän, som kan förekomma i de svenska amatörförbundens regi,

ingår som ett led i organisationernas verksamhet för främjande av den svenska

idrotten. Då avgiften i själva verket icke uttages av de utländska idrottsmännen

utan erlägges av den svenske arrangören synes därför anledning

saknas att undantaga sådana fall från avgiftsfriheten. Det torde dessutom

här röra sig om ett relativt litet antal fall.

Den utformning av bestämmelsen som nu förordats torde tillgodose de

önskemål, som framförts från idrottsrörelsen. Jag vill i detta sammanhang

framhålla, att den omständigheten att exempelvis ett tidningsföretag står

som medarrangör för viss tävling icke i och för sig bör hindra att avgiftsfrihet

åtnjutes. I de nya bestämmelserna bör avgiftsfriheten liksom för

närvarande gälla vid deltagande i idrottstävlingar. Härunder inbegripes självfallet

också exempelvis tävlingar i ridsport och uppvisningar i gymnastik

o. dyl.

De nya bestämmelserna har föreslagits skola träda i kraft dagen efter den

då författningen utkommit från trycket. De synes emellertid böra göras tilllämpliga

även beträffande tävlingar, som ägt rum före sagda dag i de fall

då avgiften icke blivit fastställd genom beslut som vunnit laga kraft före

ikraftträdandet. Har besvärstiden för beslut om avgift icke utgått före dagen

för ikraftträdandet och blir beslutet icke överklagat, får det ankomma på

vederbörande länsstyrelse och kommun att på ansökan verkställa eventuell

restitution.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen

den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för

särskilda förmåner och rättigheter. Jag hemställer, att detta författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand

650575 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:203 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad ordning för beräkning av antalet elektorer vid förstakammarval. a1 i texten
  2. BevU 1955:32 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 10 mom. förordningen den 23 oktober 1908 s. 1 i texten