Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om avstängning av domare

1955-03-31 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:148, Med förslag till lag om avstängning av domare

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

1

Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

avstängning av domare; given Stockholms slott den

31 mars 1955.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om avstängning av domare.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att domare, som på sannolika skäl misstänkes för

att ha begått brott, skall kunna avstängas från utövningen av sin tjänst.

Beslut om avstängning skall meddelas av domstol. En förutsättning är att

brottet kan antagas medföra avsättning. Domstolen kan med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall förordna om löneavdrag under avstängningstiden.

1

1 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 148

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Förslag1

till

Lag

om avstängning av domare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är domare på sannolika skäl misstänkt för brott, som kan antagas medföra

avsättning, må han avstängas från utövning av tjänsten.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare,

som ej är ledamot, vid allmän underrätt, hovrätt, nedre justitierevisionen

eller högsta domstolen eller vid vattendomstol, ägodelningsrätt eller expropriationsdomstol

eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen, försäkringsrådet,

statens hyresråd eller kammarrätten eller, då Konungen förordnat därom,

vid annan särskild domstol.

2 §.

Beslut om avstängning meddelas av rätten.

3 §.

Fråga om avstängning av domare upptages på yrkande av åklagaren. Efter

åtalet äge rätten även självmant upptaga fråga därom.

4 §•

Har yrkande om avstängning framställts, skall rätten meddela beslut så

snart ske kan.

5 §.

Innan domstol, som är första instans i målet, beslutar att avstänga domare,

skall denne erhålla tillfälle att yttra sig; om han begär det eller rätten eljest

finner det erforderligt, skall i närvaro av åklagaren förhandling hållas inför

rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 §

rättegångsbalken är stadgat.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om avstängning av domare,

äge rätten utan dennes hörande besluta därom.

6 §.

Då rätten beslutar avstängning skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta

den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre,

än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

7 §•

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit

framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl

för avstängning, skall avstängningen omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, om avstängningen fortfarande skall bestå.

Rätten äge ock i samband med domen förordna om avstängning.

8 §.

Domare, som enligt denna lag är avstängd från utövning av tjänsten, skall

vara skyldig att vidkännas det löneavdrag som rätten må bestämma. Dömes

han ej till avsättning, äge han uppbära den lön som avdragits.

Konungen äger meddela föreskrifter om de olika slag av löneavdrag, som

vid tillämpningen av första stycket må komma i fråga.

9 §.

Beslut i fråga om avstängning och löneavdrag skall genast gå i verkställighet.

10 §.

Beträffande talan mot beslut i fråga om avstängning och löneavdrag, så

ock beträffande rättegången i högre rätt dit sådan fråga fullföljts, skall vad

i rättegångsbalken sägs angående häktning äga motsvarande tillämpning;

dock skall ej gälla vad i 54 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken stadgas

om befrielse från nedsättningsskyldighet för tilltalad, som i målet hålles

häktad.

11 §•

Om avstängning och dess hävande samt om beslut rörande löneavdrag

skall underrättelse genast lämnas myndighet som äger bestämma om domarens

tjänstgöring. Utbetalas lönen av annan myndighet, skall ock denna

underrättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för civildepartementet fråga om avstängning

av domare från tjänstgöring samt anför därvid följande.

Kungl. Maj :t förordnade den 12 februari 1954, att åt 1951 års rättegångskommitté

skulle uppdragas att utreda spörsmålet om avstängning från utövning

av tjänsten av domare, som ställts under åtal, samt därmed sammanhängande

frågor. I anförande till statsrådsprotokollet sagda dag framhöll

jag, att det uppenbarligen vore angeläget att domare, som stode under

åtal för grovt brott, kunde avstängas från att utöva sitt ämbete. Med den

oberoende ställning en domare borde intaga i förhållande till administration

och regering syntes det ej riktigt, att beslut om avstängning skulle

kunna meddelas i administrativ ordning. Däremot torde hinder ej böra möta,

att domstol beslutade om avstängning. Vid utredningen borde självfallet

uppmärksamhet ägnas även åt sådana med avstängningen sammanhängande

spörsmål som t. ex. huruvida den avstängde under den tid han vore

avstängd skulle äga uppbära lön.

Kommittén har till fullgörande av detta uppdrag den 1 september 1954

avgivit en promemoria (stencilerad) angående avstängning från tjänstgöring

av domare, som åtalats för brott. Vid promemorian har fogats förslag

till lag i ämnet.

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av ledamöterna i högsta domstolen och regeringsrätten — med

undantag av de i lagrådet tjänstgörande — samt av nedre justitierevisionen.

justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, arbetsdomstolen,

försäkringsrådet, statskontoret, kammarrätten, svenska stadsförbundet,

Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller

jag nu att få upptaga detta till behandling.

I. Gällande rätt

I 36 § regeringsformen stadgas, att de som bekläder domarämbeten, såväl

högre som lägre, samt alla andra ämbets- och tjänstemän än de i 35 §

nämnda — d. v. s. förtroendeämbetsmännen — icke kan, utan medelst rannsakning

och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej

heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas.

Detta stadgande har ej ansetts hindra, att i de för administrativa myndigheter

utfärdade instruktionerna och senast genom allmänna verksstadgan

den 7 januari 1955 (nr 3) bestämmelser meddelats om avstängning

i administrativ ordning även av sådan befattningshavare, som avses i

nämnda lagrum. Denna avstängningsrätt får emellertid i regel utövas endast

då fråga är om fel eller försummelse i tjänsten men ej i avseende å

andra brott. Vissa hithörande kategorier av tjänstemän, såsom präster och

läroverkslärare, kan emellertid på administrativ väg avstängas från tjänstgöring

även i samband med att de åtalas för andra brott än tjänstefel.

Beträffande domare saknas i huvudsak bestämmelser om avstängning i

samband med åtal. Endast i fråga om några grupper av icke-ordinarie domare

har sådana bestämmelser meddelats i administrativ ordning. Å alla kategorier

av domare är däremot tillämplig kungörelsen den 18 juli 1935 (nr

459) angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen,

att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. in. Enligt denna

kungörelse äger'' myndighet tillsvidare avstänga tjänsteman från utövandet

av hans befattning, om han vägrar att underkasta sig i kungörelsen avsedd

läkarundersökning.

I 28 § A III första stycket i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)

föreskrives att, om tjänsteman är avstängd från tjänstgöring, enär han vägrar

underkasta sig ålagd läkarundersökning, med lönen skall förfaras i enlighet

med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser eller beslut. I andra

stycket stadgas att, om tjänsteman är avstängd från tjänstgöring av annan

anledning än nyss sagts, anhållen såsom misstänkt för brott eller häktad för

brott eller om han undergår frihetsstraff, han är skyldig vidkännas C-avdrag

— vilket innebär att han får avstå hela lönen — vederbörande myndighet

likväl obetaget att, där så prövas skäligt, låta honom uppbära viss del av

lönen. Finnes avstängningen ha varit obefogad, blir den anhållne ej häktad

eller blir den anhållne eller häktade frikänd, skall löneavdrag ej tillämpas

och innehållen lön utbetalas.

Städernas domare är i regel underkastade en bestämmelse i vederbörande

stads tjänstereglemente av innehåll, att befattningshavare för tid, under vilken

han icke tjänstgör, äger uppbära avlöning endast i den mån han åtnjuter

semester eller så följer av vad som stadgas i reglementet om av
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

löning under sjukdom etc. I något fall har bestämmelsen i 28 § A III andra

stycket Saar förklarats skola i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet,

varvid med myndighet skall avses stadsfullmäktige.

II. Huvudgrunderna i förslaget

Kommittén. I sin promemoria har kommittén till en början anfört, att domstolarnas

verksamhet vore av sådan art att det kunde framstå såsom uppenbart

olämpligt att en domare, som med skäl misstänktes för att ha begått

brott, fortfarande utövade sitt ämbete. Enligt kommitténs mening torde väl i

praktiken uppkommande problem härom i regel kunna lösas genom frivilliga

överenskommelser om ledighet från tjänsten. Det hade emellertid visat sig

att en sådan lösning kunde vara förknippad med vissa svårigheter. Vidare

framhåller kommittén, att det med hänsyn till domarnas av regeringsformen

förutsatta oberoende ställning i förhållande till administration och regering

ej vore lämpligt, att beslut om avstängning av domare skulle kunna meddelas

i administrativ ordning. Däremot syntes intet vara att erinra mot att sådan

fråga prövades i judiciell väg av domstol.

I fråga om den föreslagna lagstiftningens omfattning har kommittén velat

helt allmänt framhålla, att då gällande bestämmelser om a v s t ä n gning

av andra tjänstemän än domare i olika avseenden vore

ofullständiga, det syntes kommittén principiellt riktigast, att bestämmelser

av förevarande slag genomfördes även för dessa andra tjänstemän. Att förbereda

en sådan lagstiftning låge emellertid utanför kommitténs uppdrag.

Därest det skulle anses lämpligt torde de föreslagna bestämmelserna utan

större svårighet kunna i erforderliga delar omarbetas, så att de erhölle detta

vidgade tillämpningsområde.

Kommittén har icke funnit erforderligt att i sitt lagförslag göra någon avgränsning

av begreppet domare. En sådan avgränsning skulle enligt

kommitténs mening fordra en vidlyftig uppräkning, som endast med

stor svårighet kunde göras fullständig och som dessutom måste ändras, om

nya kategorier av domstolar eller domare tillskapades. Kommittén har uttalat,

att i detta sammanhang med domare borde förstås såväl lagfaren som

ej lagfaren ledamot av sadana organ i samhället, vilka utövade dömande

funktioner. Under lagen fölle alltså förutom ledamot av allmän domstol jämväl

ledamot av exempelvis ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol,

kammarrätten, regeringsrätten, arbetsdomstolen och försäkringsrådet.

Även revisionssekreterare och särskild inskrivningsdomare avsåges med

bestämmelserna. Däremot vore ej ledamot av exempelvis taxeringsnämnd

eller prövningsnämnd att betrakta som domare.

Kommittén anför vidare, att en hel del icke ordinarie befattningshavare,

såsom tingsnotarier och tingssekreterare, enligt gällande bestämmelser kan

på administrativ väg entledigas från sina befattningar, om de visar sig

olämpliga, ävensom avstängas från tjänstgöring, om de åtalas för tjänste
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

fel. Någon ändring i dessa bestämmelser föresloges ej av kommittén. Att

beträffande sådana befattningshavare formellt skulle komma att finnas

möjlighet till såväl administrativ som judiciell avstängning torde enligt kommitténs

mening ej medföra nagra olägenheter i praktiken.

Några regler om avstängningens inverkan ilönehänseend

e har kommittén ej funnit anledning att upptaga i sitt förslag. Kommittén

erinrar om att statliga och kommunala befattningshavares rätt till lön i

allmänhet reglerades av de avlöningsreglementen som befattningshavaren vore

underkastad. Däri reglerades också, huruvida och med vilket belopp lon

skulle utgå i olika fall, då befattningshavaren ej tjänstgjorde. Funnes i reglementena

ingen bestämmelse om hur i ett visst fall, då befattningshavaren

icke tjänstgjorde, skulle förfaras med hans lön, torde myndigheten vara

skyldig utgiva full lön. En domare, som avstängts från tjänstgöring, borde

i fråga om rätt till lön under avstängningstiden helt likställas med övriga

tjänstemän. Beträffande statliga domare syntes sålunda den tidigare omnämnda

bestämmelsen i 28 § A III andra stycket i statens allmänna avlöningsreglemente

vara till fyllest. De för stadsdomarna gällande avlömngsbestämmelserna

borde i behövliga fall ändras så, att stadsdomare i fråga om

rätt till lön under tid, då han vore avstängd, likställdes antingen med övriga

stadens tjänstemän eller med statstjänstemännen.

Yttrandena. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av flertalet remissinstanser. Högsta domstolens ledamöter har förklarat, att

från deras sida intet vore att anföra i anledning av promemorian.

En avstyrkande hållning har intagits av regeringsrådet Quensel, som ifrågasatt

förslagets grundlagsenlighet. Quensel anser att, om någon rättslig reglering

av det ifrågavarande ämnet skall ske, den måste byggas på delvis

andra uppfattningar om grundlagens innebörd och innefatta större garantier

för rättssäkerheten. Emellertid skulle måhända förslagets syfte kunna i

viss mån uppnås utan att man därigenom realiter kränkte grundlagens bud

eller intresset att bibehålla domarnas fredade ställning. Risken för en dylik

kränkning kunde väsentligen nedbringas genom en sådan utformning av reglerna,

att de ej berörde förhållandet mellan domarkåren och den administrativa

makten, att avstängningsåtgärd icke finge tillgripas, med mindre fråga

vore om svåra brott och misstanken vilade på sådana grunder, som i brottmål

kunde godtagas som tillräckligt bevis, samt avstängningen icke, eller

dock ej förrän domaren i laga ordning övertygats om brottet, inkräktade på

hans rätt till de med ämbetet förenade löneförmånerna. Även med sådana

villkor för avstängning skulle institutet kunna vara ganska effektivt för

sitt ändamål. Enligt Quensels mening kunde dock något kännbart behov

av nybildning på ifrågavarande rättsområde knappast antagas föreligga.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens omfattning har flera remissinstanser

förordat, att lagstiftningen även gjordes tillämplig å andra

tjänstemän ä n d o m a r c. Sålunda har hovrätten för Övre Norrland

ansett sig böra med skärpa framhålla, hurusom enligt dess bestämda upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

fattning sakligt bärande motiv saknades för att låta en lagstiftning av

denna art inskränkas till att gälla allenast domare. Hovrätten anför härom:

Med den omfattning, inriktning och organisation statsförvaltningen numera

erhållit ar den enskilde medborgaren i för honom betydelsefulla angelägenheter

oftare hänvisad till avgörande av rent administrativa organ av

vaxlande karaktär och sammansättning än till prövning i iudiciell väg. Ur

de synpunkter som måste förutsättas ytterst ligga till grund för den ifrågasa!ta

la§?tlftmn§en — vidmakthållandet av medborgarnas förtroende till

oforvithgheten och rättrådigheten hos dem som i förhållande till den ens.

“de.1rePrese.ntera det allmänna och bevarandet därmed av känslan av

rättssäkerhet i samhället — synes det därför lika befogat med generella regler

om avstängning av administrativ tjänsteman.

Jamval hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges stadsdomare

anser, att den föreslagna lagstiftningen borde erhålla tillämpning även å

andra tjänstemän än domare, och justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, huruvida

så icke borde ske. Hovrätten över Skåne och Blekinge och en minoritet

i försäkringsrådet har uttalat sig i samma riktning och förordat, att utredning

härom verkställdes.

Nedre justitierevisionen har funnit en närmare precisering av begreppet

domare påkallad. Även försäkringsrådet har funnit önskvärt att

begreppet domare närmare angåves och exemplifierades. Försäkringsrådet

anför, att gränsdragningen torde bli svår om man ginge utanför de allmänna

domstolarnas område samt yttrar härom:

Rådet vill såsom exempel på gränsfall på sociallagstiftningens område

namna, att riksförsäkringsanstalten såsom tillsynsmyndighet över sjukkassorna

har att pröva beslut av sjukkassa i ärende angående ersättning enligt

lagen om allmän sjukförsäkring, och att tjänsteman i anstalten i dylikt ärende

meddelar beslut, som vinner laga kraft. Rådet får även fästa uppmärksamheten

på att tjänsteman i pensionsstyrelsen prövar besvär över beslut

av pensionsnämnd.

Enligt försäkringsrådet kunde det även uppstå tvekan, huruvida befattningshavare,

som vore anknuten till organ med dömande funktion, skulle

anses såsom domare. Försäkringsrådet fortsätter:

Enligt promemorian omfattas revisionsskreterare av lagförslaget. Nå«on

egentlig domarverksamhet synes emellertid icke utövas av revisionssekreterare.

Dennes åliggande avser huvudsakligen beredning och föredragning

av mai De arbetsuppgifter, som åligga föredragandena, förste byråsekrelerarna

hos rådet, omfatta i huvudsak beredning och föredragning inför rådet

av besvarsmål samt framläggning av förslag till beslut. De ha även

1 princip att pa egen hand föranstalta om hörande av sakkunnig, införskaffa

bevisning, hålla förhör m. m. Deras arbete överensstämmer till

sin art i väsentliga delar med revisionssekreterarnas. De äro emellertid ei leamo

er av rådet. Det kan ifrågasättas, huruvida revisionssekreterarna skola

anses sasom domare. Den omständigheten att de äro ledamöter — en organisatorisk

fråga — bör väl icke tillmätas avgörande betydelse.

Regeringsrådet Quensel har framhållit, att med den innebörd kommittén

mlagt i begreppet domare detta förvisso skulle komma att här tagas i en

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

mycket vidsträcktare betydelse än eljest i lagar, författningar och allmänt

språkbruk. Dömande funktioner utövades ju av åtskilliga administrativa

myndigheter och av en mängd s. k. nämnder in. fl. dylika organ. Quensel

anför vidare, att den föreslagna lagen icke grundlagsenligt kunde göras tilllämplig

å justitieråd eller regeringsråd. Något uttryckligt undantag i själva

lagtexten beträffande dessa domare torde dock icke vara lämpligt med hänsyn

till att sådant undantag i liknande fall vid annan lagstiftning endast

underförståtts. Chefen för försäkidngsrådet har anfört att — därest särskild

lagstiftning beträffande domare ansåges oundgänglig — denna lagstiftning

borde begränsas till dem, vilka såsom domare avsåges i rättegångsbalken,

första avdelningen, om domstolsväsendet. Hovrätten över Skåne och Blekinge

har yttrat, att det syntes tveksamt, huruvida tingssekreterare och

tingsnotarier vore att hänföra till domare. Enär i deras åligganden emellertid

inginge att i viss utsträckning mottaga förordnande som domare borde de,

som även kommittén utgått från, falla under den tilltänkta lagen.

Kommitténs ståndpunkt, att någon reglering av frågan om a v s t ä n gningens

inverkan i lönehänseende ej behövde ske i den föreslagna

lagen, har i princip godtagits av flertalet av de remissinstanser som

särskilt behandlat frågan.

I några yttranden har emellertid förordats, att bestämmelser om lönen

intoges i lagen och att avgörandet härom överlämnades åt domstol. Sålunda

har regeringsrådet Quensel anfört, att det vid en lagstiftning, som öppnade

möjlighet att avstänga domare från ämbetsutövningen, torde vara nödvändigt

att lagstiftaren toge ståndpunkt till vad avstängningen skulle innebära

beträffande lönen och, om åtgärden ansåges skola inverka härpå, meddelade

bestämmelser i ämnet. Där utrymme skulle lämnas att vid lagtilllämpningen

förfara olika i skilda fall allt efter omständigheterna, finge

prövningen härav överlämnas åt domstol. Quensel framhåller, att frågan

om avstängningens verkan i lönehänseende icke funnes reglerad genom något

allmänt lagstadgande såsom fallet vore beträffande suspension enligt

strafflagen. Om den föreslagna lagen intet utsade om lönen skulle således

inskränkning i rätten därtill sakna stöd i lag, ty att härutinnan lagstifta

endast genom uttalanden i motiven torde icke vara möjligt. Att i förevarande

fall, såsom när det gällde administrativa tjänstemän, i administrativ ordning

tillägga avstängning verkningar utöver dem lagen själv bestämde

skulle strida mot själva kärnan i grundlagsregeln om domares oavsättlighet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har i huvudsak intagit samma

ståndpunkt och framhållit, att det från principiell synpunkt syntes vara

otillfredsställande, att den reella innebörden av avstängningsbeslut beträffande

något för den enskilde så betydelsefullt som rätten till löneförmåner

fastställdes i annan ordning än övriga bestämmelser om avstängning. Hovrätten

för Nedre Norrland har förordat, att avgörandet rörande löneförmånerna

tillädes den domstol som beslutade om avstängningen. Det vore eu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

ligt hovrättens mening ej riktigt att, såsom skulle följa av stadgandet i

28 § A III andra stycket i statens allmänna avlöningsreglemente, låta befogenheten

av ett utav domstol meddelat avstängningsbeslut prövas av administrativ

myndighet.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt, huruvida avstängning av domare

borde medföra någon minskning av den avstängdes löneförmåner. Sålunda

har hovrätten för Nedre Norrland anfört, att hovrätten ej alls funne del

självfallet att över huvud taget ett avstängningsbeslut, som meddelades

med stöd av förevarande lag, skulle i princip vara förenat med lönemistning.

Det samhällsintresse, som låge till grund för lagförslaget, bleve tillgodosett

genom att i det aktuella fallet befattningshavaren hindrades från

att utöva sin tjänst. Att därutöver beröva honom lönen tillgodosåge ett statens

eller kommunens intresse av ekonomisk art, vilket i detta sammanhang

måste anses vara av mindre betydelse. Hovrätten ifrågasatte om ej

huvudregeln därför borde vara, att den från tjänstgöring avstängde skulle

äga uppbära åtminstone viss del av lönen. Fall kunde emellertid tänkas där

det framstode såsom stötande att lön utginge. Särskilt kunde så vara förhållandet,

om utredningen och rättegången, beroende på åtgärder från den

tilltalades sida, onödigtvis droge ut på tiden eller om det vore uppenbart,

t. ex. genom erkännande, att vederbörande gjort sig skyldig till det brott,

som föranlett avstängningen, och detta vore av sådan beskaffenhet att

avsättning eller suspension kunde antagas följa. Regeringsrådet Quensel

har — såsom förut nämnts — intagit den ståndpunkten att avstängningen

icke, eller dock ej förrän domaren i laga ordning övertygats om brottet,

finge inkräkta på hans rätt till de med ämbetet förenade löneförmånerna.

Beträffande stadsdomare har hovrätten för övre Norrland uttalat, att det

ur likställighetens synpunkt syntes vara en förutsättning för ifrågavarande

lagstiftning, att full överensstämmelse åvägabragtes mellan bestämmelserna

om statliga domare och stadsdomare. Föreningen Sveriges häradshövdingar

anser, att enhetliga regler om rätt till lön under avstängning bör

gälla för alla domare. Det syntes föreningen vara illa sörjt härför, om man

endast litade till att samtliga städer med egen jurisdiktion skulle antaga

avlöningsföreskrifter som i detta hänseende i allo överensstämde med statens

allmänna avlöningsreglemente.

Statskontoret har uttalat, att årsarvode, som tillkomme vissa ledamöter i

exempelvis arbetsdomstolen och försäkringsrådet, under avstängningstiden

borde indragas eller eventuellt reduceras. Att dagarvode icke borde utgå

framstode såsom uppenbart.

Departementschefen. På 36 § regeringsformen grundas den s. k. oavsättlighetsprincipen,

vilken enligt den uppfattning som numera i allmänhet

synes vara rådande innefattar rätt för den enskilde befattningshavaren att

inneha sin tjänst och åtnjuta därmed förenade löneförmåner men däremot

icke hindrar att de med befattningen förbundna göromålen fråntages be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 14S

fattningshavaren. Dess syfte torde främst vara att skapa en självständig

ställning för domstolarna och för andra statsorgan, som har att tillämpa

lagar och författningar. De under lagrummet hänför liga tjänstemännen kan

emellertid för brott av domstol dömas till avsättning från sina befattningar.

Reglerna härom återfinnes i huvudsak i 25 kap. strafflagen. Det synes då

också böra finnas möjlighet att redan då sådan tjänsteman skäligen misstänkes

för brott, som kan antagas medföra avsättning, avstänga honom från

tjänstgöring i avbidan på dom i målet. Ordalagen i 36 § regeringsformen

hindrar icke, att dylik avstängning sker på administrativ väg, och ger ej

heller stöd för att domarna skulle intaga en särställning i detta avseende.

Det har emellertid hävdats att domare icke kunde i administrativ ordningavstängas

från tjänstgöring. Detta torde sammanhänga med det förhållandet,

att vår nuvarande konstitution påverkats av den under 1700-talet utformade

läran om en uppdelning av statsmakten i verkställande, lagstiftande

och dömande organ, vilka i princip skulle vara självständiga i förhållande

till varandra. Oavsett vad som skall anses vara den riktiga innebörden

av 36 § regeringsformen i detta avseende, torde det emellertid, med

hänsyn till den stora betydelsen av att domstolarnas oberoende skyddas, vara

olämpligt att domare avstänges i administrativ ordning. Ur nu angivna synpunkt

är däremot icke något att erinra mot att domstol i rättegång mot domare

meddelar beslut om avstängning. Härtill kommer, att en avstängning

är en ingripande åtgärd för den befattningshavare som drabbas därav och

att således rättssäkerhetssynpunkter talar för att avstängning bör beslutas av

domstol enligt bestämmelser i lag. Sistnämnda skäl gäller dock icke endast

avstängning av domare utan är även tillämpligt beträffande avstängning a\

annan tjänsteman. Det kunde därför övervägas att, sasom kommittén ifragasatt,

i lag reglera frågan om avstängning för alla tjänstemän. Den härför erforderliga

utredningen föreligger icke för närvarande. Frågan om lagstiftning

rörande avstängning av domare bör emellertid icke uppskjutas i avbidan på

en utredning om ett avstängningsinstitut av större räckvidd.

Då det gäller att bestämma vilka kategorier av befattningshavare som en

lagstiftning om avstängning av domare bör omfatta, har man att utga från

vad sålunda anförts om skälen till den föreslagna lagstiftningen. Lagen bör

sålunda främst taga sikte på organ av typisk domstolskaraktär och omfatta

de grupper beträffande vilka tvivel har yppats om befogenheten att

meddela avstängningsbeslut i administrativ ordning. Från dessa utgångspunkter

bör med domare avses ledamot i allmän domstol, vare sig denne äi

lagfaren eller icke. Med allmän domstol bör jämställas sadana specialdomstolar

som tillkommit för att behandla mål, vilka eljest skulle höra under

allmän domstol, samt även vissa andra specialdomstolar. Beträffande annan

befattningshavare i domstol än ledamot torde det väl icke, ur de konstitutionella

synpunkter som angivits i det föregående, råda delade meningar om alt

avstängning kan ske i administrativ ordning. Praktiska fördelar torde emellertid

vara att vinna av alt alla lagfarna befattningshavare vid de åsyftade

myndigheterna inbegripes under lagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Genom att frågan om avstängning regleras i lag torde administrativ avstängning

i motsvarande fall uteslutas. Med hänsyn härtill kan vissa ändringar

i administrativa författningar vara påkallade; dessa torde få vidtagas

sedan förevarande lagstiftningsärende slutligt prövats. I vad mån eljest, på

grunder som mera allmänt hänför sig till tjänstens krav, föreskrifter rörande

befattningshavarens anställning och tjänstgöring, t. ex. uppsägning eller

förflyttning av tjänsteman som ej är ordinarie, kan meddelas i administrativ

ordning, kommer att bero på vad som i övrigt gäller härom för befattningen.

Från synpunkten av domstolarnas oberoende synes det vara principiellt

riktigast att spörsmålet, i vad mån en avstängning skall

inkräkta på den avstängdes löneförmåner, avgöres av

domstol på judiciell väg. Även praktiska skäl talar för att lönefrågan behandlas

av samma organ som beslutar om avstängningen.

En avstängning från tjänstgöring behöver i princip icke vara förenad med

mistning av löneförmåner; sålunda föreligger — såsom framgår av vad

förut anförts — vid avstängning i administrativ ordning möjlighet att enligt

28 § A III i statens allmänna avlöningsreglemente efter skälighetsprövning

låta den avstängde uppbära viss del av lönen. I praxis torde vanligen den avstängde

tjänstemannen, särskilt om han har försörjningsbörda, få uppbära

lön med B-avdrag, vilket beräknas enligt en progressiv skala och i stort sett

kan sägas motsvara halva lönen. Även då det gäller avstängning av domare

som åtalas för brott, kan det föreligga skäl att denne icke skall berövas sin

lön, innan målet slutligt avgjorts. Det är nämligen ett allmänt intresse att

den misstänkte icke genom sin försörjningsbörda hindras att i laga ordning

löra sin talan. Å andra sidan kan det te sig påkallat att avdrag göres med

beaktande av alla föreliggande omständigheter. Härvid torde den praxis som

i andra sammanhang iakttages kunna vara vägledande. I undantagsfall kan

förhållandena vara sådana att det framstår som oskäligt att någon som helst

lön utgår under avstängningstiden.

Beträffande stadsdomare kan det vara tveksamt, om regler i allmän lag

kan föranleda löneavdrag i vidare mån än som är förenligt med de för domaren

gällande lönebestämmelserna. I de av Kungl. Maj:t för rådhusrätterna

fastställda lönestaterna — vari brukar hänvisas till de för vederbörande

stads ordinarie befattningshavare i allmänhet gällande tjänstereglcmentena

— finnes emellertid regelmässigt en föreskrift av innebörd att vad i lag stadgas

skall i första hand gälla. En dylik föreskrift återfinnes även i såväl 1945

års som 1954 års normaltjänstereglementen för tjänstemän hos kommuner,

anslutna till svenska stadsförbundet. Något av dessa normaltjänstereglementen

ligger till grund för de flesta ifrågavarande städers tjänstereglementen.

Några praktiska svårigheter i detta hänseende lärer således knappast uppkomma.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

13

III. Specialmotivering till lagförslaget

Det av rättegångskommittén upprättade förslaget till lag om avstängning

från tjänstgöring av domare som åtalats för brott — vilket förslag fogats

vid protokollet såsom bilaga B — har enligt de synpunkter som anförts i

det föregående omarbetats inom justitiedepartementet. Beträffande de föreslagna

bestämmelserna får jag, utöver vad som framgår av den tidigare

framställningen, anföra följande.

1 §•

Kommittén har föreslagit, att avstängning skulle kunna äga rum först

sedan åtal väckts. Kommittén har i detta sammanhang anfört, att den administrativa

avstängningsrätt, som enligt gällande instruktioner tillkomme

myndigheter för befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, i allmänhet

finge utövas då »åtgärd vidtages för anställande av åtal», varmed

enligt kommittén borde förstås då myndigheten beslutade överlämna frågan

om bestraffning till åklagare. För att präst skulle kunna avstängas fordrades,

att han »stode under åtal», d. v. s. att åtal väckts. Förslaget hade enligt

kommitténs mening den nackdelen, att det kunde dröja någon tid innan

en domare, som misstänktes för brott, bleve avstängd. Å andra sidan torde,

om domaren i sådant fall erkänt brottet, förundersökningen i regel kunna

forceras så, att åtal kunde väckas tämligen snabbt. Stundom kunde omständigheterna

vara sådana, att häktningsskäl förelåge eller att domaren kunde

avstängas med tillämpning av förutnämnda kungörelse den 18 juli 1935 angående

skyldighet för tjänsteman att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning.

Kommittén ansåge, att dess förslag vore till fyllest.

I anslutning till reglerna i 25 kap. 7 § strafflagen om suspension har kommittén

föreslagit, att domare finge avstängas från tjänstgöring om brottet

vore sådant att därigenom det anseende han som domare borde äga sättes i

fara. En liknande regel gäller enligt 13 § 3 mom. lagen den 13 november

1936 om domkapitel såsom förutsättning för avstängning av åtalad präst.

Beträffande innebörden av ett avstängningsbeslut anför kommittén följande.

Utan närmare bestämmelser därom i lagtexten torde det vara klart att

ett avstängningsbeslut innebär skyldighet för domaren att i alla avseenden

avhålla sig från att utöva den tjänst som är i fråga, således icke blott egentliga

domarsysslor utan även tjänstegöromål av administrativ natur. Om en

stadsdomare enligt av Kungl. Maj :t fastställd arbetsordning i och med sin

tjänst såsom stadsdomare också utan särskilt förordnande är innehavare av

annan befattning, exempelvis såsom stadsfogde, bör avstängningen anses

ulan vidare omfatta även denna befattning. Om åter en person på grund av

skilda utnämningar eller förordnanden samtidigt innehar två domarbefattningar,

t. ex. en i bovrätt och en i arbetsdomstolen, eller om en domare är

tjänstledig från en domarbefattning för att utöva en annan, såsom när ett

hovrättsråd tjänstgör som revisionssekreterare, bör tydligen i ett avstängningsbeslut

uttryckligen angivas att det gäller båda befattningarna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Kommittén har föreslagit att — i likhet med vad som i allmänhet gällde

beträffande avstängning i administrativ ordning — beslutet om avstängning

skulle avse tiden intill dess laga kraft ägande dom förelåge.

Kommitténs förslag därom att avstängning skall kunna äga rum först sedan

atal väckts bör enligt Goto hovrcitts mening godtagas. Föreningen Sveriges

häradshövdingar har yttrat, att skäl visserligen kunde anföras för att

m°jliggöra avstängning redan innan åtal anställts, men föreningen hade funnit

övervägande skäl tala för den lösning som kommittén valt.

Riksåklagarämbetet har förordat, att avstängning skall kunna ske redan

när domaren vid förundersökningen befunnits skäligen misstänkt för hrottet.

Erfarenheten visade, att det ofta måste dröja avsevärd tid från det misstanke

yppats mot viss person till dess åtal kunde väckas. Detta sammanhängde

bl. a. med de rättssäkerhetsgarantier, som vore förenade med förundersökningsförfarandet.

Ämbetet anför härom:

Den misstänkte skall sålunda, innan åtal får väckas, ha rådrum att taga

del av utredningen och han kan därvid påkalla ytterligare utredning. Nu

asyftade bestämmelser föranleda icke sällan uppskov med avgörandet i åtalsfrågan.

Man kan heller icke bortse från möjligheten att den misstänkte illojalt

utnyttjar dessa bestämmelser för att förhala förundersökningen och

åtalsbeslutet. Saken kan vidare vara av så vidlyftig och invecklad beskaffenhet

att förundersökningen — som ju även har till syfte att bereda målet

så, att det kan i ett sammanhang företagas till avgörande vid huvudförhandlingen

— måste taga avsevärd tid i anspråk. Kommitténs förslag, att avstängning

icke skall få ske förrän åtal väckts, kan också få den konsekvensen, att

åklagaren i fall, där brottet väckt stor uppmärksamhet och domaren icke

frivilligt vill avhålla sig från tjänstgöring, blir benägen att forcera fram

åtalsbeslutet på bekostnad av förundersökningens grundlighet.

Jämväl hovrätten för Nedre Norrland och justitiekanslersämbetet har gjort

liknande uttalanden.

Beträffande spörsmålet, vilka brott som bör föranleda avstängning, har

flertalet av de remissinstanser som yttrat sig härutinnan i huvudsak biträtt

kommitténs ståndpunkt men förordat en närmare anslutning till ordalagen

i 25 kap. 7 g strafflagen i vad lagrummet avser suspension. Sålunda anför

Göta hovrätt, att vid jämförelse av texten i nyssnämnda lagrum och den av

kommittén i förevarande avseende föreslagna lagtexten framginge, att därest

kommitténs förslag upphöjdes till lag, avstängningsfrågor skulle kunna bli

att bedöma efter ett ej oväsentligt strängare betraktelsesätt än det som

skulle gälla vid ådömandet av suspension. Om kommitténs lagförslag godtoges,

skulle avstängning kunna följa, då en domare genom att ha förövat

brott satt i fara det anseende han såsom domare borde äga, medan förutsättning

för suspension vore att en ämbetsman genom brott i avsevärd mån skadat

det anseende innehavaren av ämbetet borde äga. En sträng bedömare

skulle kunna anse, att en domares anseende satts i fara även vid ett relativt

oskyldigt brott. Hovrätten vore medveten om att kraven på en domares oförvitlighet

måste vara höga. Till undvikande av att ett alltför rigoröst bedömande

skulle bli möjligt syntes det dock hovrätten önskligt att den av kommittén

föreslagna lagtexten något uppmjukades.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, hovrätten

för Nedre Norrland och Sveriges juristförbund bär uttalat sig på liknande

sätt. Riksåklagarämbetet har framhållit, att icke endast grova brott

kunde påkalla avstängning; det kunde t. ex. framstå såsom uppenbart olämpligt

att en lagfaren domare eller nämndeman, som misstänktes för falskdeklaration

eller rattfylleri, sutte kvar i rätten och kanske därvid handlade

mål av samma beskaffenhet som det, för vilket han själv vore misstänkt.

Nedre justitierevisionen anser, att avstängning bör användas huvudsakligen

då avsättning från domartjänsten ifrågasättes, men finner det vara befogat

att de formella förutsättningarna, som utgjorde ramen för domstolens

bedömning av det enskilda fallet, gjordes något vidare. Det syntes emellertid

icke påkallat att möjliggöra avstängning i fall där icke ens suspension

kunde ifrågakomma. En jämkning av förslaget på denna punkt syntes

därför motiverad, förslagsvis genom insättandet av orden »i avsevärd mån».

Sveriges advokatsamfund har intagit i huvudsak samma ståndpunkt.

Ett par remissinstanser har anfört, att avstängning borde förekomma endast

där man räknade med avsättning som slutlig påföljd av brottet. Regeringsrådet

Hedfeldt har yttrat, att om den slutliga påföljden endast bleve

suspension inom en så snäv latitud som en till tolv manader det icke kunde

vara riktigt, att den brottslige därjämte kunde, efter omständigheterna,

drabbas av avstängning från ämbetet under kanske lika lång eller längre tid

med väsentligen samma verkan som suspension. Det kunde enligt Hedfeldts

mening icke sägas föreligga ett så starkt samhällsintresse att tillgripa avstängning

i suspensionsfall, att en dylik slumpartad fördubbling eller flerdubbling

av påföljden borde få inträda. I anslutning till 25 kap. 7 § strafflagen

borde därför avstängning kunna ske endast där den åtalade med hänsyn

till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen

icke vara skickad att inneha denna. Även regeringsrådet Quensel och

försäkringsrådet har intagit denna ståndpunkt.

Departementschefen. Man torde kunna räkna med att det vid tillämpningen

av denna lag i huvudsak kommer att vara fråga om förmögenhetsbrott,

som kräver en tidsödande utredning. Det kan i sådana fall föreligga skäl att

avstängning skall kunna ske redan på förundersökningsstadiet. Med hänsyn

härtill torde som förutsättning för en dylik åtgärd lämpligen kunna föreskrivas,

att det skall föreligga sannolika skäl för att den misstänkte begått

sådant brott som kan medföra tillämpning av lagen. Att såsom under remissbehandlingen

från något håll föreslagits fordra samma mått av utredning

som för fällande dom kan, då det här rör sig om en förberedande åtgärd,

icke vara riktigt.

Avstängning hör enligt min mening förekomma endast då åtalet gäller ett

grovt brott. Olika möjligheter föreligger att, med anknytning till strafflagens

bestämmelser, giva uttryck åt denna grundsats. Det synes ligga närmast till

hands att betrakta avstängning såsom en förberedelse till en väntad avsättning.

Med nuvarande lydelse av 25 kap. strafflagen kan avsättning följa icke

blott å de s. k. egentliga ämbetsbrotten — tjänstemissbruk, tagande av muta,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

brott mot tystnadsplikt och tjänstefel, i sistnämnda fall dock endast där felet

är gro\t utan jämlikt 7 § sagda kapitel även å allmänt brott, oaktat detsamma

ej finnes böra medföra strängare allmänt straff än fängelse eller böter;

i sådant fall fordras för avsättning, att den brottslige ämbetsmannen med

hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen

icke vara skickad att inneha denna. Man torde vara berättigad att

utgå ifrån att domstolarna kommer att ställa mycket höga krav på domares

oförvitlighet. I de fall, då såsom särskilt ämbetsstraff allenast suspension

kan antagas ifrågakomma, är brottet därför regelmässigt icke av den karaktär,

att det framstår såsom ett väsentligt allmänt intresse att den misstänkte

redan innan suspensionen träder i kraft betages möjlighet att utöva sitt domarämbete.

Givetvis gäller detta i ännu högre grad sådana brott, varå icke

ens suspension utan endast ett ringare allmänt straff kan beräknas följa.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har förevarande paragraf avfattats

sa, att det skall vara fråga om brott som kan antagas medföra avsättning.

I sådana fall må enligt förslaget avstängning ske. Avstängning är

således icke i nagot fall obligatorisk utan skall ske efter prövning av omständigheterna

i det föreliggande fallet.

Beträffande innebörden och utformningen av ett avstängningsbeslut biträder

jag vad kommittén därom anfört; dock anser jag, att ett sådant beslut

icke bör innehålla någon tidsbegränsning. I stället har — i överensstämmelse

med vad enligt rättegångsbalken gäller om processuella tvångsmedel

— i 7 § av lagen upptagits vissa regler av innehåll att domstolen alltid

är skyldig att, sa snart skäl till avstängning ej längre föreligger, häva densamma

samt att domstolen, då målet avgöres, skall pröva huruvida avstängningen

skall bestå.

I andra stycket av denna paragraf har angivits på vilka befattningshavare

lagen är tillämplig. Med den föreslagna lydelsen av detta stycke har de

grupper av befattningshavare, som enligt vad jag tidigare anfört bör hänföras

under lagen, i huvudsak uppräknats i paragrafen, och möjlighet skapats att,

därest så skulle finnas lämpligt, genom förordnande av Kungl. Maj:t föra

även andra grupper av befattningshavare in under densamma.

2 §.

Kommittén anser, att avstängningsfrågan borde prövas av den domstol,

dar åtalet mot domaren vore anhängigt. Detta innebure t. ex. att, då åtalet

ej enligt särskilda bestämmelser skall omedelbart upptagas av högre rätt,

underrätt kunde bli behörig att avstänga en överrättsdomare och häradsrätt

att avstänga häradshövdingen i domsagan. Med hänsyn till att underrätterna

i sådana fall ägde döma till suspension och avsättning ävensom

torordna om häktning och andra tvångsmedel, syntes någon invändning

knappast kunna göras mot att detsamma finge gälla även beslut om avstängning.

Göta hovrätt har förklarat sig i likhet med kommittén anse lämpligt, att

avstängningsfråga prövades av den domstol, där åtalet mot vederbörande

domare vore anhängigt. Riksåklagarämbetet har uttalat, att man knappast

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

kunde behandla avstängningsbesluten annorlunda än avgöranden, varigenom

dömdes till suspension eller avsättning. Ämbetet erinrade dock om att

redan de nuvarande reglerna, som föranledde att en domare kunde avsättas

eller suspenderas av sin egen domstol, vore förenade med vissa olägenhetei.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat, att skäl visserligen kunde

anföras för att avstängningsbeslut borde i vissa fall ankomma icke på den

domstol som hade att döma om brottet utan på högre instans, men föreningen

hade funnit övervägande skäl tala för den lösning som kommittén

valt i detta hänseende.

Regeringsrådet Quensel har uttalat, att goda skäl talade för kommitténs

förslag i denna del; åtminstone vore detta fallet, om man liksom Quensel

utginge från att i avseende å utredning och bevisning frågan om avstängning

borde handläggas i lika betryggande former som själva brottmålet.

Men även utvägen att beträffande domare, som hade att omedelbart i viss

högre rätt svara för brott i ämbetet, förlägga prövningen av frågan om

avstängningen till denna domstol även då annat brott motiverade åtgärden

förtjänade enligt Quensels mening att noggrant övervägas.

Kammarrätten har anfört att den parallell som syntes ligga till grund

för kommitténs ståndpunkt, att då underrätt kunde döma till avsättning den

även borde kunna besluta om avstängning, icke vore hållbar, då det i senare

fallet gällde ett diskretionärt bedömande vid en tidpunkt då processmaterialet

ännu icke i sin helhet förelåge. Kammarrätten vore emellertid

icke beredd att vidtaga den erforderliga utredningen på denna punkt. Att

närmare utforma en eventuell kritik i dessa avseenden torde i sista hand

ankomma på lagrådet. Det syntes emellertid böra övervägas huruvida det

icke vore lämpligt att tillsvidare överlämna avgörandet i fråga om avstängning

av domare till högsta domstolen respektive hovrätterna.

Departementschefen. Beslut om avstängning av domare bör, såsom framgått

av vad som förut anförts, ankomma på domstol. Uppenbara praktiska

skäl talar för att avstängningsfrågan handlägges av den domstol, där åtalet

mot den för brott misstänkte domaren är eller kommer att bli anhängigt.

De principiella betänkligheter som anförts mot att en underrätt

blir befogad att avstänga en överrättsdomare eller sin egen ordförande gäller

i lika mån befogenheten att döma till avsättning och dessa betänkligheter

är enligt min mening knappast av den art, att de bör föranleda till

ett frångående av förslaget i denna del.

3 §.

Kommittén har — med hänvisning till att sedan åtal väckts rätten ägde

att oberoende av parts yrkande besluta om häktning m. fl. i rättegångsbalken

reglerade tvångsåtgärder — funnit, att ej heller avstängning borde

göras beroende av parts yrkande, utan att rätten borde äga att ex officio

besluta härom. Detta befriade givetvis ej åklagaren från att själv taga ställning

till frågan, huruvida han skulle yrka avstängning eller ej.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 148

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Göta hovrätt anser, att det i enlighet med vad kommittén föreslagit borde

ankomma på domstolen att oberoende av yrkande från part besluta om avstängning.

Hovrätten har föreslagit, att detta på något sätt komme till uttryck

i lagtexten. Enklast syntes detta kunna ske sålunda, att i lagen stadgades,

att domstolen självmant finge lämna föreskrift om avstängning.

Kammarrätten och regeringsrådet Quensel har förordat, att bestämmelserna

begränsades till att avse fall av allmänt åtal.

Departementschefen. Innan åtal väckts, måste initiativet till avstängning

uppenbarligen komma från annan än rätten. I förevarande paragraf bär

stadgats, att fråga om avstängning av domare upptages på talan av åklagaren.

Att såsom fallet är beträffande häktning tillägga annan undersökningsledare

än åklagare dylik talerätt synes ej påkallat. Efter det att åtal väckts kan

fråga om avstängning upptagas, förutom på talan av åklagare, av rätten

självmant. Rättens befogenhet i sådant hänseende torde följa redan av de

allmänna reglerna för handläggning av brottmål men har för tydlighetens

skull direkt uttryckts i lagen. Med hänsyn till att avstängning av domare

måste anses vara en uteslutande allmän angelägenhet har någon talerätt i

detta hänseende icke ansetts böra tillkomma målsägande. Givetvis är dock

målsägande oförhindrad att hos rätten hemställa, att rätten upptager fråga

därom; en sådan hemställan är emellertid icke att anse såsom ett processuellt

yrkande, varöver rätten är skyldig att meddela beslut.

4 §•

Innehållet i denna paragraf »saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen. Då åklagare framställt yrkande om avstängning bör

frågan härom uppenbarligen avgöras med minsta möjliga tidsutdräkt. På

grund härav har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande, att rätten

skall meddela beslut så snart ske kan. Att utsätta någon viss tidsfrist har icke

ansetts erforderligt.

5 §.

Kommittén har anfört, att beslut om avstängning borde kunna meddelas

utan muntlig förhandling. Rätten borde emellertid ha möjlighet att, därest

så erfordrades, hålla särskild förhandling i avstängningsfrågan och därvid

höra den tilltalade eller annan. Vid sådan förhandling borde åklagaren beredas

tillfälle att närvara. Särskilt stadgande härom syntes ej erforderligt.

Med stöd av 9 kap. 7 § rättegångsbalken ägde rätten vid vite förelägga den

tilltalade att inställa sig vid förhandlingen.

Innan beslut om avstängning meddelades borde enligt kommittén den tilltalade

beredas tillfälle att yttra sig. Hade åklagaren i stämningsansökningen

yrkat avstängning och ansåges förhandling ej nödvändig, skulle den tilltalade

alltså föreläggas att inom viss kortare tid skriftligen yttra sig över

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

yrkandet. Upptoges före huvudförhandlingen av rätten ex officio fråga om

avstängning, syntes det i regel lämpligast att utsätta förhandling inför rätten.

I detta sammanhang har kommittén framhållit, att enligt kungörelse den

30 december 1948 (nr 797) rätten vore skyldig att, då ämbetsman åtalades

för brott mot 25 kap. 1—4 §§ strafflagen eller eljest anledning förekomme

att döma ämbetsmannen till avsättning eller suspension, före målets avgörande

tillse, att myndighet, under vilken den tilltalade i ämbetet lyder, finge

tillfälle att yttra sig i anledning av åtalet, där så ej redan skett. Denna skyldighet

hade motiverats med att rätten vid ådömande av ämbetsstraff måste

taga hänsyn till tjänstens beskaffenhet och att därför kontakt mellan domstol

och förvaltningsmyndighet vore nödvändig. Kommittén anför vidare:

Med hänsyn till en domares självständiga ställning i förhållande till den

chefsmyndighet han må vara underställd ävensom till att en domstol bör ha

särskilda kvalifikationer att bedöma vad som fordras av en domare, anser

kommittén ej erforderligt, att skyldighet föreskrives för rätten att inhämta

yttrande från domarens chefsmyndighet innan beslut om avstängning meddelas.

Härtill kommer att vissa domare ej äro underställda någon chefsmyndighet.

Som emellertid rätten i regel är skyldig att före det slutliga avgörandet

av sådana mål, där avstängning kan komma i fråga, inhämta yttrande

av domarens chefsmyndighet, är det självfallet intet som hindrar att

dylikt yttrande inhämtas redan innan beslut om avstängning meddelas.

Sveriges advokatsamfund har anfört, att lagen borde ges en sådan avfattning

att den tilltalade erhölle ovillkorlig rätt att påfordra förhandling inför

rätten innan avstängningsbeslut meddelades. Svenska stadsförbundet anser,

att domares chefsmyndighet — om sådan funnes — alltid borde yttra sig

innan rätten fattade beslut om avstängning.

Departementschefen. Innan en domare göres till föremål för en så ingripande

åtgärd som avstängning från utövningen av hans tjänst, bör han uppenbarligen

erhålla tillfälle att yttra sig. Föreskrift härom har upptagits i

denna paragraf. Yttrandet bör regelmässigt ske skriftligen. Därest den misstänkte

eller tilltalade domaren det begär eller rätten eljest finner det erforderligt,

skall dock förhandling hållas. Vid sådan förhandling skall åklagaren

vara närvarande och reglerna om häktningsförhandling i 24 kap. 17 § rättegångsbalken

— som jämväl hänvisar till 14—16 §§ samma kapitel — äga

tillämpning.

I analogi med vad som gäller om häktning har i andra stycket av förevarande

paragraf stadgats att, därest i fullföljt mål fråga om avstängning

av domare väckes, den högre rätten äger utan domarens hörande besluta

därom. I dylika fall torde handlingarna i målet i allmänhet innefatta tillräckligt

material för frågans bedömande. Givetvis kan den högre rätten, om

den finner erforderligt, hålla förhandling.

Skyldighet för rätten att jämlikt den av kommittén omnämnda kungörelsen

den 30 december 1948 bereda den misstänkte eller tilltalade domarens

chefsmyndighet tillfälle att yttra sig föreligger endast då rätten har att ta

ställning till straffpåföljden och således först då åtal väckts. Av allmänna

regler om rättens ulredningsplikt i brottmål lärer dock följa, alt rätten,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

därest fråga om avstängning uppkommer innan åtal anhängiggjorts, har

möjlighet att redan på detta stadium infordra yttrande från chefsmyndigheten.

Uppenbarligen kan det ofta vara lämpligt, att så sker. Att stadga en

ovillkorlig skyldighet för rätten att göra detta synes mig dock ej erforderligt,

utan spörsmålet får bedömas från fall till fall. Har yttrande inhämtats i samband

med avstängning, som föregått åtal, behöver före målets avgörande förnyat

yttrande naturligtvis inhämtas endast där särskilda skäl föranleder

därtill.

6 §•

Innehållet i denna paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen. En avstängning, som äger rum före rättens slutliga

avgörande av målet, är en förberedande åtgärd som beslutas på grundval

av en summarisk prövning av tillgängligt material. Enligt 7 § åligger det

rätten att genast häva en avstängning, som icke längre är behövlig. Rätten

bör därför ha en möjlighet att vaka över att den fortsatta förundersökningen

icke drar ut på tiden längre än som är oundgängligt. På grund härav har i

förevarande paragraf stadgats, att då avstängning beslutas innan åtal väckts

rätten skall utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid bör

bestämmas så kort som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet är möjligt. Skulle den utsatta tiden behöva förlängas, har rätten jämlikt

andra stycket av förevarande lagrum möjlighet därtill.

7 §•

Kommittén har föreslagit, att rätten när som helst skulle äga återkalla ett

meddelat avstängningsbeslut. Denna möjlighet borde enligt kommitténs mening

finnas, för den händelse efter beslutet sådana omständigheter skulle

framkomma, att avstängningen ej längre syntes motiverad.

Vidare har kommittén anfört, att det när målet avgjordes alltid borde

åligga rätten att pröva, huruvida meddelat beslut om avstängning skulle bestå.

Frikändes den tilltalade, borde beslutet i regel återkallas. I vissa fall

kunde det enligt kommitténs mening dock även vid frikännande dom vara

lämpligt, att avstängningen bestode, till dess domen vunnit laga kraft, t. ex.

om en domare, som åtalats för ett grovt brott, frikändes och avgörandet varit

tveksamt. Dömdes den tilltalade till avsättning eller suspension, borde förordnandet

bestå. I övriga fall finge det bero på omständigheterna i det särskilda

fallet, om förordnandet skulle bestå eller ej. Rätten borde även i samband

med domen äga besluta om avstängning av en tilltalad domare, som ej

redan vore avstängd.

Hovrätten för Västra Sverige har ifrågasatt huruvida man borde införa en

ordning enligt vilken rätten, ehuru den tilltalade frikändes, kunde förordna

att tidigare beslutad avstängning skulle bestå eller förordna om avstängning

av tilltalad, som icke redan vore avstängd. Det framstode enligt hovrättens

mening som stötande att en domare, som frikändes för det brott för vilket

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

han varit åtalad, ändock skulle av den frikännande domstolen kunna efter

lämplighetsprövning avstängas från tjänstgöring. En sådan ordning skulle

måhända mera bero på obeslutsamhet hos domstolen än vara föranlett av

något verkligt behov av ett dylikt förfarande. Riktigare syntes vara, att frågan

om avstängning prövades av högre rätt i samband med målets fullföljd

dit. Enligt hovrättens mening borde kommitténs förslag omarbetas så att

därav framginge, att beslut om avstängning i samband med dom skulle kunna

meddelas endast om den tilltalade genom domen fälldes till ansvar för brott

som angåves i 1 § av förslaget. Om förslagets bestämmelser i denna del bibehölles,

borde de i vart fall inskränkas till att avse endast underrätt. Jämväl

nedre justitierevisionen, hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges juristförbund

har uttalat sig på liknande sätt.

Departementschefen. Därest ej åtal väckes inom utsatt tid eller till rätten

inkommer framställning om förlängning av tiden, skall meddelat avstängningsbeslut

omedelbart hävas. Det kan även hävas dessförinnan vid vilken

tidpunkt som helst, därest skäl för avstängning ej längre föreligger. Ett sådant

fall är, att åklagaren före den utsatta tidens utgång beslutar, att åtal

ej skall äga rum. Även efter åtalets väckande skall avstängningen upphöra,

om skäl för avstängning ej vidare föreligger, t. ex. då åtalet nedlägges eller

då den gärning som är föremål för åtal finnes vara av mindre allvarlig beskaffenhet

och sannolikt icke kommer att medföra avsättning. Åklagaren

är skyldig att ofördröj ligen hos rätten anmäla, när enligt hans mening avstängningsskäl

ej längre är för handen.

Då målet avgöres är rätten skyldig att pröva, om förut skedd avstängning

fortfarande skall bestå. I enlighet med lagens utformning av avstängningsinstitutet

såsom en förberedelse till avsättning bör tydligen avstängningen

alltid hävas, då domen ej går ut på avsättning.

Fall kan uppenbarligen förekomma, då det först vid huvudförhandlingen

i målet yppas tillräckliga skäl för avstängning. Med hänsyn härtill har i paragrafens

andra stycke intagits en bestämmelse av innehåll att rätten i samband

med domen äger förordna om avstängning. Där domen meddelas viss

tid efter huvudförhandlingen har rätten givetvis möjlighet att redan vid

huvudförhandlingen meddela beslut om avstängning.

8 §•

Innehållet i denna paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen. I första punkten av denna paragraf har upptagits den

redan i det föregående angivna huvudregeln för avstängnings inverkan på

lönen vid tillämpning av denna lag, nämligen att den avstängde skall vara

skyldig att vidkännas det löneavdrag som rätten må bestämma. 1 andra

punkten har i överensstämmelse med konstruktionen av avstängningsinslitutet

såsom en förberedelse till avsättning upptagits en undantagsföreskrift

av innebörd, att domare, som avstängts och fått vidkännas löneavdrag men

ej dömes till avsättning, skall äga uppbära den lön som avdragits.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Av praktiska skäl synes löneavdrag jämlikt denna lag böra utformas i

överensstämmelse med avlöningsförfattningarnas avdragstyper. Närmare bestämmelser

härom torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

9 §.

Kommittén har framhållit, att beslut om avstängning i administrativ ordning

regelmässigt ginge i verkställighet utan hinder av att besluten ej ägde

laga kraft. Detsamma borde enligt kommitténs mening gälla i fråga om en

av domstol beslutad avstängning.

Justitiekansler sämbetet har anfört, att fall torde kunna inträffa då det

framstode som önskvärt, att beslut om avstängning icke trädde i tillämpning

förrän det godkänts av högre instans. Med hänsyn härtill ifrågasatte ämbetet

ett stadgande av innebörd, att beslutet ginge i verkställighet omedelbart,

såframt rätten ej annorlunda förordnade. En dylik föreskrift syntes

kunna vara till nytta och å andra sidan ej medföra någon olägenhet. Regeringsrådet

Quensel intager en kritisk hållning till förslaget med hänsyn till

de olägenheter som vore förenade med anordningen att domare, som hade

att för brott i ämbetet svara omedelbart i hovrätt eller högsta domstolen,

kunde i anledning av allmänt brott genom beslut av underrätt försättas ur

ämbetsutövning.

Departementschefen. I förevarande paragraf har, i överensstämmelse med

vad som enligt 30 kap. 12 § rättegångsbalken gäller i fråga om åtskilliga förberedande

processuella åtgärder i brottmål, stadgats att beslut om avstängning

och löneavdrag genast skall gå i verkställighet. Det synes naturligt, att

verkställigheten av ett avstängningsbeslut icke skall få uppskjutas genom ett

överklagande. Enär avstängning skall få äga rum endast då avsättning beräknas

följa, lärer någon inskränkning häri ej vara påkallad.

10 §.

Kommittén har funnit att, därest rätten genom beslut under rättegången

förordnat om avstängning eller avslagit yrkande därom, talan mot beslutet

borde kunna föras särskilt. Enligt kommitténs mening borde talan kunna

fullföljas till högsta domstolen, även om underrätt i första instans prövat

frågan. Meddelades beslut om avstängning i samband med dom, följde av

rättegångsbalkens fullföljdsregler, att talan mot beslutet skulle föras i samband

med domen.

Hovrätten för Västra Sverige har anfört, att det av kommitténs förslag

icke framginge såsom fullt klart, att rättegångsbalkens regler skulle tillämpas

vid fullföljd mot dylikt beslut. Hovrätten — och uppenbarligen även

kommittén — utginge emellertid från att en dylik ordning skulle gälla. Talan

skulle alltså föras genom besvär inom viss tid från beslutets dag, och vid

fullföljd av tilltalad till högsta domstolen skulle vanliga regler om nedsättningsskyldighet

och prövningstillstånd bliva tillämpliga. Hovrätten fortsätter:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 148

Hovrätten anser detta mindre tillfredsställande. Sedan åtal väckts äger rätten

— i likhet med vad fallet är vid häktning — oberoende av parts yrkande

när som helst besluta om avstängning. Häremot bör, liksom vid häktning,

svara en rätt för den tilltalade att oberoende av besvärstid fullfölja talan

mot beslutet. Då med avstängning följer, att den tilltalade kan vidkännas

C-avdrag i lönen, bör han befrias från nedsättningsskyldighet vid fullföljd

till högsta domstolen. Hovrätten anser vidare, att vid besvär mot hovrätts

beslut om avstängning prövningstillstånd — där sådant erfordras skall

meddelas den tilltalade enligt 54 kap. 10 § 1 och 2 rättegångsbalken. Det

är emellertid oklart, huruvida i sådant fall ändringsdispens kan meddelas

utan att bestämmelse därom inryckes i förslaget eller i rättegångsbalken.

Hovrätten har föreslagit, att förslagets 4 § kompletterades med en bestämmelse

att i fråga om tilltalads rätt till talan mot beslut om avstängning

skulle gälla vad i rättegångsbalken stadgades om klagan av misstänkt över

beslut om häktning. Därest ett dylikt tillägg fogades till förslagets 4 § syntes

ändringar i rättegångsbalken kunna undvikas.

Hovrätten för Nedre Norrland har med hänsyn till den betydelse avgörandet

kunde ha för vederbörande befattningshavare tillstyrkt att, såsom kommittén

föreslagit, möjlighet alltid skulle finnas att få frågan prövad av

högsta instans. Enligt denna hovrätts mening torde rättegångsbalken icke

resa hinder mot en sådan obegränsad fullföljdsrätt, som här avsåges.

Departementschefen. Angående fullföljd av talan och rättegången i högre

rätt i fråga om avstängning och löneavdrag har i denna paragraf stadgats,

att rättegångsbalkens regler om häktning skall äga motsvarande tillämpning.

Härigenom har dessa frågor erhållit en lätt överskådlig reglering, som

gör det onödigt att belasta förevarande lag med utförliga specialbestämmelser

i dessa avseenden. Då vid bestämmande av löneavdrag skälig hänsyn

skall tagas till alla föreliggande omständigheter, och således även till den

avstängdes ekonomiska förhållanden, har emellertid den speciella för häktad

gällande befrielsen från nedsättningsskyldighet vid fullföljd till högsta

domstolen ej ansetts böra äga tillämpning. Sådan fullföljd kan utan att någon

ändring i rättegångsbalken erfordras ske jämväl på ändringsdispens vare

sig beslutet om avstängning eller löneavdrag skett under rättegången eller i

samband med domen.

11 §•

Kommittén har anfört, att den administrativa myndighet, som hade att

verkställa en beslutad avstängning, snarast borde underrättas om densamma.

Därför föreslår kommittén, att då rätten förordnat om avstängning underrättelse

genast skall lämnas till den myndighet, under vilken domaren lyder.

Beträffande nämndeman, ägodelningsnämndeman och vattenrättsnäinndeman

syntes underrättelsen böra lämnas till ordföranden i den domstol, där

den avstängde tjänstgjorde. Om avstängning av sådan domare, som ej lyder

under någon myndighet, föreslår kommittén att i stället justitiedepartementet

underrättas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att föreskriften i denna paragraf

av lagförslaget rätteligen torde ha sin plats i kungörelsen den 21 juni

1946 angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. Då det emellertid

kunde vara praktiskt att ha bestämmelserna rörande avstängning av

domare från tjänstgöring samlade på ett ställe ansåge sig hovrätten ej böra

göra någon erinran mot att föreskriften intoges i den tilltänkta lagen. Möjligen

borde i anslutning till stadgandet i 11 § andra stycket nyssnämnda

kungörelse anmärkning göras om förekomsten av föreskriften.

Departementschefen

I detta lagrum har intagits vissa föreskrifter om skyldighet för rätten att

meddela underrättelser. En hänvisning till detta stadgande bör även intagas

i kungl. kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 298) angående översändande av

domar i vissa brottmål m. m.

Bestämmelser om ikraftträdande.

Departementschefen. Av allmänna regler torde följa att den nya lagen

blir tillämplig på redan inledda rättegångar. Lagen torde böra träda i kraft

den 1 juli 1955.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om avstängning av domare.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den

lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

25

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om avstängning av domare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är domare på sannolika skäl misstänkt för brott, som kan antagas medföra

avsättning, må han avstängas från utövning av tjänsten.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare,

som ej är ledamot, vid allmän domstol eller vid vattendomstol, ägodelningsrätt

eller expropriationsdomstol eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen,

försäkringsrådet, statens hyresråd eller kammarrätten eller, då Konungen

förordnat därom, vid annan särskild domstol.

2 §.

Beslut om avstängning meddelas av rätten.

3 §.

Fråga om avstängning av domare upptages på yrkande av åklagaren. Efter

åtalet äge rätten även självmant upptaga fråga därom.

4 §■

Har yrkande om avstängning framställts, skall rätten meddela beslut så

snart ske kan.

5 §.

Innan domstol, som är första instans i målet, beslutar att avstänga domare,

skall denne erhålla tillfälle att yttra sig; om han begär det eller rätten eljest

finner det erforderligt, skall i närvaro av åklagaren förhandling hållas inför

rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 §

rättegångsbalken är stadgat.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om avstängning av domare,

äge rätten utan dennes hörande besluta därom.

6 §•

Då rätten beslutar avstängning skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta

den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre,

än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

7 §.

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit

framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl

för avstängning, skall avstängningen omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, om avstängningen fortfarande skall bestå.

Rätten äge ock i samband med domen förordna om avstängning.

8 §.

Domare, som enligt denna lag är avstängd från utövning av tjänsten, skall

vara skyldig att vidkännas det löneavdrag som rätten må bestämma. Dömes

han ej till avsättning, äge han uppbära den lön som avdragits.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser om löneavdrag enligt första

stycket.

9 §•

Beslut i fråga om avstängning och löneavdrag skall genast gå i verkställighet.

10 §.

Beträffande talan mot beslut i fråga om avstängning och löneavdrag, så

ock beträffande rättegången i högre rätt dit sådan fråga fullföljts, skall vad

i rättegångsbalken sägs angående häktning äga motsvarande tillämpning;

dock skall ej gälla vad i 54 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken stadgas

om befrielse från nedsättningsskyldighet för tilltalad, som i målet hålles

häktad.

11 §.

Om avstängning och dess hävande samt om beslut rörande löneavdrag

skall underrättelse genast lämnas myndighet som äger bestämma om domarens

tjänstgöring. Utbetalas lönen av annan myndighet, skall ock denna underrättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

27

Bilaga B

Rättegångskommitténs förslag

till

Lag

om avstängning från tjänstgöring av domare som åtalats för brott

1 §•

Åtalas domare för brott och är brottet sådant att därigenom det anseende

han som domare bör äga sättes i fara, må rätten för tiden intill dess laga kraft

ägande dom föreligger avstänga honom från tjänstgöring.

2 §.

Innan beslut om avstängning meddelas, skall den tilltalade beredas tillfälle

att yttra sig; särskild förhandling må ock hållas inför rätten.

3 §.

Har beslut om avstängning meddelats, pröve rätten när målet avgöres,

om beslutet skall bestå. Rätten äge ock i samband med domen besluta om

avstängning. , , lV

Beslut om avstängning går i verkställighet utan hinder av att det icke äger

laga kraft men kan när som helst av rätten återkallas.

4 §.

Har underrätt eller hovrätt genom beslut under rättegången utlåtit sig

angående avstängning, skall talan mot beslutet föras särskilt.

5 §.

Har rätten förordnat om avstängning av nämndeman, ägodelningsnäinndeman

eller vattenrättsnämndeman, skall ordföranden i den domstol, där den

avstängde tjänstgör, genast underrättas. Om avstängning av annan domare

skall underrättelse genast lämnas till den myndighet, under vilken domaren

lyder, eller, där sådan myndighet icke finnes, till justitiedepartementet.

Denna lag träder i kraft den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 25 mars

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 18 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 25 februari 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om avstängning av domare.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet yttrade:

i §■

Med den avfattning paragrafens andra stycke erhållit lärer lagen ej bliva

tillämplig å revisionssekreterare. Med hänsyn till dessas arbetsuppgifter och

i betraktande av den vidsträckta innebörd som i övrigt tillagts begreppet

domare synas emellertid även revisionssekreterare böra falla under lagen.

Lagrådet förordar därför att uppräkningen i andra stycket av organ, vilka

jämställas med allmän domstol, kompletteras med nedre justitierevisionen.

I paragrafen har ej gjorts något undantag beträffande högsta domstolen,

och i ovannämnda uppräkning har även medtagits regeringsrätten. Emellertid

lärer ej ha avsetts att därmed taga ställning till spörsmålet, huruvida

lagen grundlagsenligt kan tillämpas å justitieråd eller regeringsråd annat

än i samband med åtal vid riksrätt. Att frågan lämnas öppen föranleder ej

någon erinran från lagrådets sida.

8 §•

Det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet, varigenom åt Konungen

inrymmes rätt att meddela närmare bestämmelser om löneavdrag

enligt första stycket, har i remissprotokollet motiverats med att löneavdragen

av praktiska skäl borde utformas i överensstämmelse med avlöningsförfattningarnas

avdragstyper. Stadgandets syfte är sålunda mera begränsat

än en bokstavlig tolkning ger vid handen. Ett mera adekvat uttryck för det

angivna syftet synes kunna ernås genom att stadgandet gives den utformningen,

att Konungen äger meddela bestämmelser om vilka olika löneavdrag

som må tillämpas.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 mars 1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälei

t.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 25

mars 1955 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 februari 1955

remitterade förslaget till lag om avstängning av domare. Efter redogörelse

för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

I anledning av vad lagrådet anfört därom att lagen i dess remitterade lydelse

ej bleve tillämplig å revisionssekreterare synes 1 § andra stycket böra

förtydligas. Detta torde lämpligen kunna ske på så sätt att nedre justitierevisionen

uttryckligen nämnes i lagtexten. I samband härmed bör en redaktionell

jämkning av lagrummet göras. Även 8 § andra stycket kan lämpligen

utformas med beaktande i huvudsak av vad lagrådet yttrat.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget med nyss omförmälda ändringar

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ;proposition med förslag till lag om avstängning av domare. a1 i texten
  2. SU 1955:134 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 10 i texten
  3. 1LU 1955:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om avstängning av domare. s. 1 i texten