Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om sparbanker, m. m

1955-03-11 · 360 sidor, varav 352 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 352 av 360 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:151, Med förslag till lag om sparbanker, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

1

Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

sparbanker, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars

1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr

705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionsförslaget, som är avsett att ersätta 1923 års sparbankslag,

grundar sig ytterst på det betänkande, som förra året framlades av 1948 års

sparbankssakkunniga. I flera viktiga avseenden föreslås emellertid andra

regler än i betänkandet. Där förslaget frångått detta, har syftet mestadels

varit att åstadkomma uppmjukningar. Till själva konstruktionen är förslaget

avsevärt enklare och mera överskådligt än den reglering, som de sakkunniga

förordade.

En förgrundsfråga under reformarbetet har varit på vilket sätt sparbanks

huvudmän bör utses. Förslaget går ut på att halva antalet skall tillsättas

av kommunerna i sparbankens verksamhetsområde och att de återstående

skall utväljas bland insättarna av huvudmännen själva.

Beträffande rörelsens bedrivande får sparbankerna betydligt större frihet

än enligt gällande sparbankslag. Främst kan nämnas den rätt till checkräkningsinlåning,

som de föreslagna reglerna medger. Så skall sparbank få ta

emot sådan inlåning eller inlåning på annan valfri räkning inom en s. k.

fri sektor. Denna skall motsvara 15 procent av insättningarna på den vanliga

motboksräkningen, i förslaget benämnd sparbanksräkning. Vidare kan sparbank

bevilja checkräkningskrediter upp till 25 000 kronor för varje låntagare.

På sparbanksräkningen skall den enskilde insättarens tillgodohavande

få uppgå till högst 100 000 kronor. Här har en höjning skett från 50 000

kronor, som är insättningsmaximum enligt den nuvarande lagen. Insättningar

som överskrider maximibeloppet för sparbanksräkning skall kunna beredas

plats inom den fria sektorn.

Också förslagets regler om filialbildning är friare än gällande lags. Sålunda

skall de större filialerna, avdelningskontoren, utan tillståndsprövning

få inrättas i kommun, där sparbanken redan driver verksamhet vid huvudkontor

eller avdelningskontor. För de mindre filialerna, kallade sparställen,

skall inte i något fall behövas tillstånd.

Vidare må nämnas att befogenheten att lämna lån utan särskild säkerhet

— s. k. blancokrediter — har utvidgats och att förslaget i princip medger

sparbankerna oinskränkt rätt till förlagsupplåning.

Vad angår den sammanlagda inlåningsvolymens storlek har sedan år 1947

funnits provisoriska föreskrifter, som innefattat lättnader i jämförelse med

reglerna i själva sparbankslagen. Dessa provisoriska föreskrifter föreslås

nu bli inarbetade i den egentliga sparbankslagstiftningen. Men även därutöver

har förslaget mjukat upp bestämmelserna i detta ämne. Så har kretsen

av de placeringar som brukar kallas täckningsfria blivit något vidäre

än för närvarande.

Reglerna om skyldigheten att hålla kassareserv är något mildrade i vad

avser de ordinära, mera långfristiga förbindelserna. Kassareservkravet är

nämligen här sänkt från tio till åtta procent. Den föreslagna rätten till checkräkningsinlåning

eller inlåning på annan kortfristig räkning har emellertid

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

medfört behov av en särskild procentsats för dylik inlåning. Kassareservskyldigheten

har i detta fall bestämts till 25 procent.

Tillsynen över sparbankerna skall liksom hittills utövas av länsstyrelserna

och sparbanksinspektionen. De s. k. allmänna ombuden skall däremot ersättas

av särskilda revisorer, som utses av länsstyrelserna.

Bland övriga nyheter märkes att sparbanksstyrelse skall få uppdra åt

särskild delegation att besluta i ärenden angående kreditgivningen och att

förslaget möjliggör sammanslagning mellan sparbanker i betydligt enklare

och smidigare former än enligt gällande lag.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att i princip träda i kraft den

1 januari 1956. övergångsbestämmelserna medger emellertid att sparbankerna

i lugn takt skall kunna anpassa sig efter de nya reglerna.

Redan i propositionen angående ny lagstiftning för affärsbankerna (nr

3/1955) har uttalats att departementschefen avser att uppta frågan om

gränsdragningen mellan olika penninginstitut till särskild utredning. Detta

uttalande upprepas i motiveringen till sparbankslagsförslaget. I denna utredning

avses att prövas om den traditionella gränsdragningen mellan sparbanker

och affärsbanker är motiverad för framtiden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Förslag

till

lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan rätt för

dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen,

har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med

de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar

och i samband därmed stående verksamhet.

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som sägs i 1 §, samt postsparbanken

i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet

sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet sparbanksräkning.

3 §•

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser skola anmälas för registrering eller vilkas intagande

i registret eljest är föreskrivet, skall föras sparbanksregister hos registreringsmyndighet,

varom förmäles i 90 §.

Om sparbanks bildande

■ 4 §.

Stiftare av sparbank skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare

och till antalet minst tjugu. Den som är i konkurstillstånd kan ej

vara stiftare.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas

av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.

Å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jämlikt

förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta

skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas.

5 §•

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens

beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registrerad,

ännu bestående sparbanks firma.

6 §•

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skall

fogas försäkran av stiftarna att det belopp, vartill grundfonden skall uppgå

enligt reglementet, blivit tecknat.

7 §.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig för det

allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag ävensom

med lag och författning i övrigt. Stadfästelse skall likaså vägras, där reglementsbestämmelse

utan att strida mot lag eller annan författning framstår

som uppenbart olämplig.

8 §.

Grundfonden skall vid stiftandet sättas till minst tjugufemtusen kronor;

dock att, där det i reglementet bestämda verksamhetsområdet är ringa eller

andra särskilda omständigheter föranleda därtill, länsstyrelsen må medgiva,

att grundfonden bestämmes till lägre belopp, ej understigande tiotusen kronor.

Grundfonden må ej inbetalas annorledes än i penningar.

9 §•

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp, vartill

grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, må sparbank registreras

enligt vad därom föreskrives i denna lag och med stöd av densamma meddelade

bestämmelser.

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda

sig skyldigheter, ej heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan

myndighet.

Handla stiftare eller styrelsen eller annan, som enligt 41 § är ställföreträdare

för sparbanken, eller huvudmän å sparbanks vägnar, innan den blivit

registrerad, svara de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom för uppkommande

förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en;

de äro tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att

sparbanken var oregistrerad, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande

säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

10 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare, som avses i 41 §, ingått avtal

för oregistrerad sparbank, är avtalet, där registrering sker, gällande från

registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att

frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma

honom.

Den med vilken avtalet slöts äger frånträda avtalet, innan det kommit eller

enligt vad i 89 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att sparbanken

registrerats. Visste han, att sparbanken var oregistrerad, må han

dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då

ansökan om registrering icke gjorts inom föreskriven tid eller då ansökan,

som gjorts inom denna tid, avslagits av registreringsmyndigheten.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats

för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts

till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts

att vara styrelseledamot eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts är

pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid

giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som

om han vetat, att sparbanken var oregistrerad.

Blir enligt första stycket avtal bindande för sparbanken, må ansvarighet,

varom stadgas i 9 § tredje stycket, ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse

som skolat fullgöras före sparbankens registrering. Ej heller må på

grund av sådan förpliktelse talan om ansvarighet som nyss sagts väckas, sedan

ett år förflutit från registreringen.

Om huvudmän

ii §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän

för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,

som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att länsstyrelsen

må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet

sättes högre än femtio.

12 §.

Huvudman skall vara myndig samt, såvida ej länsstyrelsen på grund avsärskilda

förhållanden finner skäl medgiva annat, vara bosatt inom sparbankens

verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i

reglementet, eller

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman, som enligt stadgandet i 13 § tillsättes av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller landsting, må ej heller vara tjänsteman eller styrelseledamot

i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag eller

i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

13 §.

Av antalet huvudmän skall hälften väljas, i enlighet med närmare stadganden

i reglementet, av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner,

som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting. Återstoden

utses av huvudmännen själva, vid senare huvudmannaval än det, som

förrättas i samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken,

som vid utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett

tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra kronor; huvudman, som

står i tur att avgå, äger ej deltaga i valet för besättande av hans egen plats.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvudmän

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,

som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal

delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid

sådant val är särskilt stadgat.

14 §.

Huvudman skall utses för fyra år, dock att vid det första huvudmannavalet

inom sparbanken mandattiderna skola i den mån så erfordras för att

åstadkomma successiva nyval sättas kortare än som nyss sagts. Därest huvudman

avgår eller avlider innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått

till ända eller hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §,

skall fyllnadsval för den återstående delen av mandattiden anställas så snart

kan ske.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

15 §.

De ärenden, vilka jämlikt denna lag eller annan författning eller reglementet

tillhöra huvudmännens prövning, handläggas å sammanträde enligt vad

därom är närmare stadgat här nedan.

Om fonder och om användning av vinsten

16 §.

Då det finnes påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet, må

huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av huvudmän

eller andra. .

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske a teckningslista.

Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden och i

så fall den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas. Vidare skola å teckningslistan sparbankens senaste balansräkning

och revisorernas yttrande däröver vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 27 §, äro tillräckliga

för iakttagandet av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall

förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder. I övrigt skall beträffande

återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens

bildande.

17 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om garantifond^ bildats,

denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan

fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vad som av vinsten icke tages i anspråk för det i första stycket nämnda

ändamålet skall avsättas till reservfond. Dock äga huvudmännen, efter det

styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att högst fem procent av de

vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden, skola användas till

sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande

författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännen ma

överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen av vinstmedel,

som anslagits för ändamål av nyssnämnda slag.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del

därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån resei vfonden

uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må

återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller

om genom återbäringen det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas

emellan sparbankens inlåning och fonder, skulle rubbas.

19 §•

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond

eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond

skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust

skulle uppkomma å rörelsen att det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas

mellan sparbankens inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital

enligt vad därom stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna upprätthållas.

Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav

förlust skulle uppkomma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

20 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år

från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om återbäring

av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt,

utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall

erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den

dag, då beloppet utbetaltes av sparbanken.

21 §.

I den mån ej annat följer av innehållet i 16 och 18 §§, må fonderna ej

minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å rörelsen.

Om rörelsen

22 §.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan inlaningsrörelse

än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver

visst i reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej ma sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst

en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;

styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,

antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till innehavaren

eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som

skulle medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas

av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller

vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig ma utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank!

Sadana medel ma ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhandertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger

den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan motbok

eller å msättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos sparbanken.

r

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som

mnestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras

allenast saframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket

nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom

verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbevi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

set. överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis

angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat

tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt senaste

bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mottaga

inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens

övriga fordringsägare (förlagsbevis). För att tillgodose tillfälligt

penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken

eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda räntebärande

förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärlcen för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av

sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,

svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammar växlar, å sådana sparbanken tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken

tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighct inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder.

1 intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den

mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att

av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt

att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda

av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens

omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor

som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder

av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning till belopp i

varje särskilt fall av högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall

av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel

av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun

eller därmed jämförlig samfällighet eller till annan sparbank.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant

eller borgen. Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att

mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,

som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas

högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av spai''bankens fonder,

dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller sparbanken

själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

därmed jämförlig samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå

längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år,

skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för

vilken lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där

fråga är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i övrigt,

där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre

år från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall

sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 29 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars

fulla gäldande staten är ansvarig.

29 §.

År lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller,

där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom

eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt

att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 11

sagts. Sådan uppsägningsrätt må icke i något avseende inskränkas av sparbanken.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sparbank, där summan av

insättarnas behållning å sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt

senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, på sätt och i den

omfattning nedan stadgas mot säkerhet av inteckning i fast egendom inom

verksamhetsområdet eller tomträtt till fastighet inom området utlämna lan,

ställt på längre återbetalningstid än sex månader, utan att därvid förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande

trettio procent av summan av insättarnas behållning å sparbanksräkning

och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en^ femtedel

av nämnda belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen

må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning

av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad eller byggnader,

som uppförts å den med tomträtt upplåtna fastigheten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i jordbruksfastighet eller

i sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område för vilket

stadsplan eller byggnadsplan fastställts, eller inteckning i tomträtt till bebyggd

fastighet inom dylikt område, såvida den eller de byggnader, som

finnas uppförda å tomträttsmarken, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål

samt 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse av

den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomträtten. Inteckningen skall ligga inom

sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen,

byggnaden eller byggnaderna och likaledes inom sextio procent av det i

nästföregående stycke omförmälda uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fasta egendomen

eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av

annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig

mån försvagas, eller därest tomträtten uppsäges. Nedsättning av taxeringsvärdet

å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den

med tomträtt upplåtna fastigheten skall icke i och för sig utgöra grund

för uppsägning.

30 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot

av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller

där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,

utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska

obligationer eller sådana inteckningar, som omförmälas i 27 § första

stycket.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig.

31 §.

Sparbank är skyldig alt i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugufem

procent av de förbindelser, som det åligger sparbanken att lullgöra vid anfordran

eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta

procent av sparbankens övriga inlåning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden

hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt

bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka

kunna uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas

i penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti

sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vilket

stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av

sparbanken innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna

av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.

Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må

den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för

avtalad kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas

till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att ytterligare

utbekomma.

Efter prövning i varje särskilt fall må sparbanksinspektionen medgiva,

att jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom

kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart

kan ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

långet åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För

samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i

bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning

förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av

sådant bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som

nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses

bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken

förut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande

art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas

till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst

två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat

sig för densamma samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

^ id tillämpning av första stycket tredje punkten skall uppskattningen av

egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet av

aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å

bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till

lokaler, som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett

belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom

en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 13

samma intressen, eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller

aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

33 §.

Utan hinder av vad i 32 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran

å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för

fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18

§§ angivna förutsättningarna för återbetalning av fond föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då

avyttring kan äga rum utan förlust för sparbanken.

34 §.

Sparbanks filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring

eller hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är avdelningskontor.

Annan filial är sparställe. För inrättande av avdelningskontor i kommun,

där sparbanken icke förut driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor,

fordras tillstånd av länsstyrelsen i det län, till vilket kommunen

hör. Sådant tillstånd må lämnas endast om sparbanksverksamheten i

kommunen finnes kunna vara till nytta för det allmänna.

35 §.

Inom kommun, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid

huvudkontor eller avdelningskontor, må sparbanken icke idka in- eller utlåning

genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för sparbank att

såsom ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall

stadgandet utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen

och sparklubbsrörelsen.

Om styrelse och firmateckning

36 §.

För sparbank skall finnas en av huvudmännen utsedd styrelse bestående

av minst fem ledamöter.

Styrelsen skall handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga

delar gälla beträffande styrelsesuppleant.

37 §.

Styrelseledamot skall vara myndig svensk medborgare samt, såvida ej

länsstyrelsen på grund av särskilda förhållanden finner skäl medgiva annat,

vara bosatt inom sparbankens verksamhetsområde.

Styrelseledamot må ej den vara, som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej reglementet innehåller uttryckligt

medgivande härtill, vilket medgivande dock icke må gälla styrelsens ordförande,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

2. styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, eller

3. tjänsteman i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Av styrelseledamöterna må sammanlagt högst en tredjedel tillika vara

styrelseledamöter i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

38 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen

hållits och må icke utses för längre tid än till och med det årssammanträde,

vilket skall äga rum under fjärde räkenskapsåret efter det

år, då valet sker.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej gått

till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att, med

de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet

att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,

dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänstemännen

i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå beviljande

av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av

styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verksamhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om

avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han

ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsledamoten

eller tredje man.

41 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

att handla å sparbankens vägnar i förhållande till tredje man samt att

företräda sparbanken inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet

tillkommer ock dem som efter vad i 42 § sägs äga teckna sparbankens

firma.

42 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna sparbanks

firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock bemyndiga annan

än nu sagts att teckna sparbankens firma, om tillåtelse därtill givits i reglementet

eller av huvudmännen; dock må i dylikt fall bemyndigande ej

lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk

medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas

av styrelsen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande

frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma

skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation

enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som

meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller reglementet finnes

ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av huvudmännen

om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens angelägenheter,

vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande

av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal

äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda

sparbanken i avseende å avtalet.

44 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å sparbankens

vägnar men därvid handlat i strid med föreskrift, som avses i 43 §,

eller eljest överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen ej gällande mot

sparbanken, såframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskridande

förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhållandet,

att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,

utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda

förhållande.

45 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat handling

utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats

å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad

genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för

egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna

vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades^ för

sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken erhåller

behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål

efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande

mot undertecknarna.

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot så ock för den, som eljest bemyndigats

teckna sparbankens firma, att mottaga delgivning i rättegång

mot sparbanken är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende

gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas

sparbanken.

Vill styrelsen kära till sparbanken, skall stämningen delgivas sparbanken

genom titt föredragas å sammanträde med huvudmännen.

Om styrelsens årsredovisning

47 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för

förvaltningen av sparbankens angelägenheter genom avlämnande av förvaltningsberättelse,

upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ning. Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna i huvudskrift

eller avskrift avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning

gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som avses i 27 §, i stället upptagas till nedan angivet

värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av

sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan under

de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens

samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, att obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning

utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda

medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig

samfällighet är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller

för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må

upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot,

som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda

medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade

medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalningstiden,

gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att

i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall

äga rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medelräntorna

skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges allmänna

hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna

obligationer^ som vid noteringstillfället haft en återstående löptid av minst

tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest

dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa

omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande

grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen

att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som med

avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen

skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter "till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av

ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,

för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående

värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt sparbanksinspektionen

medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske

över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad

gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som

omförmäles i 32 § första stycket.

5. Obligation eller fordran, som avses under 2, må i balansräkningen för

det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som

motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp

och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i

närmast föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs

bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust

å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs

bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda

syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den

under 2 sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas

över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det

belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må

icke upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna

uppföras å särskilt värdeminskningslconto. Minskning av värdeminskningskonto

är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder

ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

8. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad

beskaffenhet.

9. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart

för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må

endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens

ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika

skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda

bokförda värde. Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år

av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom

skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående

balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen. Ytterligare

skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som

till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok

skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande

2 Iliharuj till riksdagens protokoll 195!5. / samt. Nr 151

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga

huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

49 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att densamma^

skall upptaga sparbankens intäkter av och kostnader för rörelsen

under året samt angiva verkställda avskrivningar.

50 §.

o I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång

för sparbanken, lämnas upplysning om sådana för bedömningen av

sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens

förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller

vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för

sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av

sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

51 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av

revisorer som väljas av huvudmännen samt, enligt vad i 81 § är stadgat,

en revisor utsedd av länsstyrelsen.

Då revisorer väljas av huvudmännen, skola lika många suppleanter utses.

52 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssammanträde

med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till

och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret

efter det år, då valet sker. Av huvudmännen utsedd revisor må, ändå

att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget

genom beslut av huvudmännen.

53 §.

Revisor skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor

skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för

uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är tjänsteman i sparbanken eller eljest

intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller till

annan i ledande ställning i sparbanken, ej heller make till den, som har

sådan ledande ställning, eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande

skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är

i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning

å revisorssuppleant.

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter

det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

55 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas

granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å förvaltningsberättelsen,

de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna,

sparbankens bokföring eller inventeringen av dess tillgångar

eller eljest beträffande förvaltningen av sparbankens angelägenheter

föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna

angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela

erinringar, som de anse böra komma till huvudmännens kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

sparbankens förvaltningsutgifter;

den inre kontrollen inom sparbanken;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning

eller har tillgång, som anskaffats under räkenskapsåret, upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen.

Om sammanträde med huvudmännen

56 §.

Huvudman må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken

eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i

vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens.

Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan sparbanken

och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

gåva från sparbanken, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot

huvudmannen eller tredje man.

Huvudman, som tillika är styrelseledamot i sparbanken, må ej deltaga i

val av revisor eller revisorssuppleant eller i beslut angående ansvarsfrihet

för styrelsen.

57 §.

Årssammanträde med huvudmännen skall hållas varje år före maj månads

utgång.

Ä årssammanträdet skola till avgörande företagas frågorna om fastställelse

av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga,

samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för

den tid redovisningen omfattar. Huvudmännen skola ock bestämma i vilken

utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder samt, där tid

för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller revisorssuppleant

utsetts gått till ända, förrätta erforderliga nyval.

Andra ärenden, vilka enligt lag eller annan författning eller reglementet

tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till deras

avgörande, må behandlas jämväl på annat sammanträde än årssammanträde.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en tredjedel

av samtliga huvudmän röstat däremot.

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen

avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna framlades

å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet

blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot

styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för

sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet

lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i

förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen

eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot

begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,

såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av

uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av delegation

som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från

det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under

vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,

såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

59 §.

Talan mot revisor må ej anställas av sparbanken, sedan två år förflutit

från det revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas

därpå, att revisor begått brottslig handling.

60 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från

det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberättelserna

framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad

styrelseledamot, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår

redovisningen avser.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock,

där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år

förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades

å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader

från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid. Försummas

det, är rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet

61 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre

samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,

biträtts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvud
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

männen. Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet,

skall ock det lända till efterrättelse.

Beslutet är ej heller giltigt, förrän det stadfästs av länsstyrelsen. För

prövningen skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 7 §.

Om talan å huvudmännens beslut

62 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å sammanträde med huvudmännen,

icke tillkommit i behörig ordning eller att beslutet eljest strider

mot denna lag eller reglementet, äger styrelsen därå väcka talan mot sparbanken.

Samma talerätt tillkommer ock styrelseledamot samt huvudman.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning, skall

talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet

gällande.

Hava vid sådant beslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag

eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen

iakttagits, är beslutet, ehuru klandertalan ej väckts, icke gällande, utan

så är att i strid med 86 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan väckts beträffande beslut å sammanträde med huvudmännen,

äger domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres

förordna, att beslutet ej må verkställas.

Om likvidation och upplösning

63 §.

Sparbank skall träda i likvidation, där beslut bärom träffats av huvudmännen

på sätt i andra stycket sägs eller länsstyrelsen enligt vad i 81 § stadgas

förordnat, att likvidation skall äga rum.

Av huvudmännen fattat beslut om likvidation är ej giltigt, med mindre

samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde,

som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa

tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för beslutets

giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till

efterrättelse.

64 §.

Besluta huvudmännen, att sparbanken skall träda i likvidation, åligger

det huvudmännen att välja minst två likvidatorer att verkställa likvidationen.

Huvudmännen må ock utse en eller flera suppleanter.

Har länsstyrelsen förordnat, att sparbanken skall träda i likvidation, skall

sparbankens styrelse genast kalla huvudmännen till sammanträde för val av

likvidatorer, ändå att ändring sökes i länsstyrelsens beslut.

Underlåta huvudmännen i fall, som avses i andra stycket, att utse likvidatorer,

ankommer på länsstyrelsen att utse likvidatorer; och svara under tiden,

intill dess så skett, de som med vetskap om att länsstyrelsen meddelat

förordnande om sparbankens trädande i likvidation deltaga i beslut om

fortsättande av sparbankens verksamhet eller bandia å dess vägnar för

uppkommande förbindelser, en för alla och alla för eu, såsom för egen

skuld.

Då likvidatorer utsetts av huvudmännen eller förordnats av länsstyrelsen,

skall sparbanken anses hava trätt i likvidation.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,

skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

65 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,

men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga likvidatorn

och utse annan i hans ställe.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger länsstyrelsen, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmännen,

efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans

slälle.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

66 §.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,

skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas

förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen.

Hava likvidatorer förordnats av länsstyrelsen, skola de ofördröj ligen sammankalla

huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen

må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må

när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av länsstyrelsen stadgas i

82 §.

Vad i 53 § är sladgat om revisor och revisorssuppleant skall i tillämpliga

delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen

avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägenheter under

den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å sammanträde

med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revisorerna,

som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningen

och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan ske

framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta sammanträde

till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt

styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,

om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,

om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande

av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § skall

i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

68 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens

okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet.

69 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvidationen.

Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egen
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa

betalning av sparbankens skulder, däri inbegripet skulder på grund

av förlagsupplåning. Sparbankens rörelse må fortsättas allenast i den mån

det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. •

Har ombud förordnats av länsstyrelsen enligt 82 § 1 inom., må sparbankens

egendom ej avyttras under hand utan ombudets samtycke. Finnes han

hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger länsstyrelsen på ansökan av likvidatorerna

tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden,

där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat

värdepapper. „ .

Finnes garantifond eller har i reglementet gjorts förbehåll om återbäring

av grundfond, åligger det likvidatorerna att, i den mån sparbankens tillgångar

förslå, ombesörja återbetalning av garanti- eller grundfond jämte

utfäst ränta; dock må återbäring av grundfond ej äga rum, förrän garantifond

jämte ränta återbetalts.

Med de jämkningar, som följa av vad i detta lagrum eller eljest är stadgat

om likvidation, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda sparbanken

så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

70 §.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för sparbanken handling

utfärdats utan firmateckning, som utvisar att sparbanken är i likvidation,

och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å sparbankens

vägnar som ock att sparbanken är i likvidation, svara de, som undertecknat

handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla

och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila

undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick,

att den utfärdades för sparbanken och att denna var i likvidation,

samt den till vilken handlingen ställts av sparbanken erhåller behörigen

undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det

begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot

undertecknarna.

71 §•

Likvidatorerna hava att för varje räkenskapsår, sedan bokslut upprättats,

avgiva förvaltningsberättelse, upptagande balansräkning enligt 68 §, avseende

sparbankens ställning vid årets utgång, samt likvidationsräkning.

Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga likvidatorer.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för

inkomster och utgifter under året, därvid inkomsterna å försäljning av

sparbankens tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna

tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp,

som erlagts i betalning för sparbankens skulder, och dels övriga utgifter

i lämpliga poster.

Före mars månads utgång skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna

avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

72 §.

Inom en månad efter det förvaltningsberättelsen överlämnats till likvidationsrevisorerna

skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över

granskningen av deras förvaltning och sparbankens räkenskaper för räken
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skapsåret. Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,

skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening

likvidationen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll

i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

^a likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberäte!.

sf> s^ola likvidatorerna ofördröj ligen kalla huvudmännen till sammanträde

för granskning av redovisningen.

73 §.

den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är

lorbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske

avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse

rörande likvidationens gång från likvidationens början till

dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela

likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna

skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka

hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse

över förvaltningen under likvidationen. Om revisionsberättelsens

innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Etter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa

ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slutredovisningen.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt

slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst.

74 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 73 § tredje stycket,

tillgång för sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer

eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas.

75 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall hälften av

detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa samt återstoden, på sätt huvudmannen

äga bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande ändainål,

som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses genom

skattebidrag. Huvudmännens beslut härom skall underställas länsstyrelsen,

som har att tillse, såväl att angiven del av överskottet utbetalas till säkerhetskassan

som att återstoden användes i enlighet med det därom träffade

beslutet.

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 79 §, skall

överskottet utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank

som övertagit rörelsen.

76 §.

Under konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av styrelsen

eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa;

dock må under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelseledamöter

eller nya likvidatorer.

Bevis om tillskott till garantifond eller till grundfond, som skall återbäras,

medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkursen,

däri inbegripet fordringar på grund av sparbankens förlagsupplåning. Be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

träffande den inbördes förmånsställningen mellan dessa fondmedel skall

gälla vad som stadgas i 69 § tredje stycket.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses

sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas, och gälla i avseende därå

bestämmelserna i 64—66, 68—73 och 75 §§; om sparbanken trätt i likvidation,

innan dess egendom avträddes till konkurs, gäller även vad som är

stadgat i 74 §.

77 §.

Huvudmännen äga besluta, att talan skall anställas mot likvidator eller

mot likvidationsrevisor.

Talan mot likvidator må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna

och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med

huvudmännen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit

före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan

räknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisionsberättelser

avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade.

Vad i 58 § tredje stycket och 60 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan mot likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det

slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammanträde

med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av

bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller

avlidit före likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevisor,

som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå framlagts

förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då

avgången eller frånfället inträffade. Vad i 59 § andra stycket och 60 § är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor.

Om fusion m. m.

78 §.

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning här

nedan i 1—3 mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola

genom fusion övertagas av en annan sparbank må träffas mellan sparbankerna,

såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag

till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank efter

vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelse

enligt vad därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som

avses i 1 inom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig

därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden och å

det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst två tredjedelar av de vid

sammanträdet närvarande huvudmännen.

År för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet,

skall ock det lända till efterrättelse.

Har beslutet ej anmälts för registrering inom tid, som finnes föreskriven,

är frågan om fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett av sådant beslut

om godkännande av förslag till fusionsavtal, som avses i 1 och 2 inom., skall

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

såväl den övertagande som den överlåtande sparbankens styrelse göra ansökan

om tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande

sparbankens styrelse har sitt säte, att bringa fusionsavtalet till verkställighet.

Vid ansökningen skall fogas bevis, att beslutet blivit registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning skall grundas å ett bedömande av huruvida

fusionen dels kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro

insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda sparbankerna,

dels framstår som ändamålsenlig ur allmän synpunkt. Beslut må ej

meddelas utan att yttrande i ärendet avgivits av sparbanksinspektionen

samt, där den övertagande sparbankens styrelse har sitt säte i annat län,

av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusion registrerats, skall den

överlåtande sparbanken anses upplöst samt dess tillgångar och skulder hava

övergått till den övertagande sparbanken.

79 §.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,

i samband med likvidation, å annan sparbank eller å penninginrättning,

som ej är sparbank, överlåta sin rörelse, må ej träffas, med mindre samtliga

huvudmän i den överlåtande sparbanken förenat sig om beslut, att

sparbanken skall biträda avtalet, eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde, som

sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa tillika

utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för giltighet av

huvudmännens beslut ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock

det lända till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser sparbanks överlåtande å bankaktiebolag,

ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande

sparbankens styrelse har sitt säte. Beslut i tillståndsärendet må ej

meddelas utan att yttrande avgivits av sparbanksinspektionen samt, där

överlåtelsen sker till sparbank, vars styrelse har sitt säte i annat län, av

länsstyrelsen i det länet.

Om tillsyn

80 §.

Tillsynen å sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av länsstyrelsen

i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte, samt av en för hela

riket gemensam sparbanksinspektion.

81 §.

Länsstyrelsen tillkommer:

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra

våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän

eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger

dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses i 92 § första stycket, tillskyndats

skada, föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige, såframt

ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för sådan talan;

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke är lämpligt

att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver,

på framställning av sparbanken och, där det kan ske, efter hörande av sparbanksinspektionen,

meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara

handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver; samt

att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revisorer

deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens räkenskaper/

därvid länsstyrelsen har att, till ledning för sitt val, från den

handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget

begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla förordnande för revisor, som

här avses, och i stället utse ny revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud

enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet av vinstoch

förlusträkning eller balansräkning icke av länsstyrelsen meddelas i fråga

om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I frågor,

som angå sparbanks bokföring, må förbud eller föreläggande icke av länsstyrelsen

meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning

därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande, som

enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess inlåning, förelägger

sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter

föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort,

icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas

till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts,

till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller

med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas ej avvikelsen

inom förelagd tid, äger länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger länsstyrelsen förordna ombud,

som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra

sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens böcker,

räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning

angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer

och huvudmän enahanda befogenhet som, innan sparbanken trätt i likvidation,

tillkommer länsstyrelsen enligt denna lag beträffande styrelse och

huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor

att med övriga likvidationsrevisorer deltaga i granskningen av likvidatorernas

förvaltning och sparbankens räkenskaper. Länsstyrelsen äger när som

helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny likvidationsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, förordnar länsstyrelsen

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i

konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som säas i

SO § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat

beträffande arvode till konkursförvaltare.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet

tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så

erfordras för kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på sparbanks

säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten;
att

därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse

med lag eller författning eller med reglementet eller de föreskrifter,

som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i reglementet

meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på

sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos

sparbankens styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka

inspektionen kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats

av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter

om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar

samt om inventering av dessa.

84 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när som helst hålla sparbankens kassa och

Övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen, och enligt av inspektionen

fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över

sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas huruvida

anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i översikten

upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens

förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar ävensom

protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med huvudmännen;
att

dels årligen till länsstyrelsen avgiva statistisk redogörelse angående

sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva ytterligare

statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och ställning;

att jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar

rörande sparbanken, som äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster

att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning

rubbats, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för

utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar

antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till

inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl

likvidationsrevisor, som förordnas enligt 81 § eller 82 § 1 inom., skall varje

sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhållande

till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången av

nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till bestridande

av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet

icke överstiga fem tusendels procent och bidraget till bestridande av

kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor icke överstiga

fyra tusendels procent av nämnda belopp.

Om registrering

86 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om

upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits

de föreskrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest

hinder mot registrering av sparbanken på grund av föreskrifterna i denna

lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande

av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,

som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som

anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej

stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida

mot lag eller författning eller mot reglementet eller vara till sin avfattning

i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering

vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot beslut av huvudmännen,

vilken avses i 62 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen

iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild

röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid

för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Har ansökan enligt 78 § om länsstyrelsens tillstånd att bringa

fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har

ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd

icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten

förklara frågan om fusion förfallen.

87 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister

eller i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret

eller bankregistret tidigare införd firma och lider därigenom innehavaren

av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om

förbud för sparbanken att efter viss tid använda förstnämnda firma samt

om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskrivning

länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt

om skadestånd föras vid domstol.

88 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i sparbanksregister

gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt

eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall

på anmälan av part antecknas i registret, att på nämnda grund den tidigare

anteckningen avföres ur registret.

Har, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning rörande beslut om av
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

trädande av sparbanks egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslutet

ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning

enligt vad som stadgas i första stycket.

89 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om konkurs,

skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröj ligen kungöras

såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning, som är allmänt spridd

inom den berörda sparbankens verksamhetsområde. Där i annat fall än

som avses i 88 § andra stycket antecknas i registret, att tidigare anteckning

avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske efter vad nyss sagts.

Det som i enlighet med denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser

blivit infört eller antecknat i sparbanksregister och kungjort i ortstidning

skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna

framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot

annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till

sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse

eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den

kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,,

där ej annat förhållande visas vara för handen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §■

över andra beslut av länsstyrelse än de i andra och tredje styckena avsedda

samt över sparbanksinspektionens beslut må klagan föras hos Konungen

inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande myndighets

beslut; dock går beslut, som meddelas av länsstyrelse, i verkställighet

utan hinder av klagan, där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom

registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra

besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl

besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

Om skadestånd

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §, revisor,

likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom., vid

fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträdelse

av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser

eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man

skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

93 §.

Har ersättningsskyldighet uppkommit enligt 92 § men föreligger allenast

ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det prövas skäligt med

hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersättningsskyldiges

förfarande innefattade brottslig handling.

94 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som stadgas i 92 och

93 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars

ersättningsskyldighet nedsatts enligt 93 § dock allenast med det nedsatta

beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty

med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av

dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Straffbestämmelser

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes:

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig

eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i ansökan om stadfästelse

av reglementet eller i handling, som enligt 6 § andra stycket skall fogas vid

ansökningen;

2. styrelseledamot eller annan, som i anmälan för eller ansökan om registrering

eller i försäkran eller annan handling, som fogas därvid, uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som

framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan

handling eller i handling eller meddelande, som kungöres eller sändes till

huvudman;

4. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning

eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller

84 § sjätte punkten, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 48, 49

eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan som uppsåtligen eller av vårdslöshet till

länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna

upplysning;

6. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, uppsåtligen

förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annan

handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i

påskrift å sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande

förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger;

8. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare

som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav,

yppar något av vad som kommer till hans kännedom vid verkställd granskning,

utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning

eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller

84 § sjätte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i

48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslöshet

förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs

vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,

väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

Särskilda bestämmelser

97 §.

Sparbank må icke överföra medel till annan pensionsstiftelse än sådan,

som bildats uteslutande för pensionering av personal, som är eller varit anställd

i sparbankens tjänst, eller efterlevande till sådan personal, överföring

må icke ske med mindre dels överföringen erfordras för att uppbringa stiftelsens

förmögenhet till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället

av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga

tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad

sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning av stiftelsen

skall i enlighet med stiftelsens stadgar användas främst till betalning av pensionspremier

för anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt

eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall

tillgodoses genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,

som tillskjutits av sparbank, skall sparbanksinspektionen tillse, att stiftelsens

tillgångar äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål

och med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffande

placering av sparbanks medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må

den länsstyrelse, vilken utövar tillsynen över den sparbank, som lämnat

tillskott till stiftelsen, efter anmälan från sparbanksinspektionen förelägga

stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen att,

närhelst inspektionen begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar

samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning

ävensom lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stiftelsen, som

äskas av inspektionen. Vad som stadgas i detta stycke skall ej gälla stiftelse,

_ vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel, som sparbank tillskjutit

med stöd av 17 § andra stycket.

98 §.

Enskildas förhållanden till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

99 §.

Närmare bestämmelser rörande sparbanksregister, om avgifterna för registrering

och kungörande samt om sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet, så ock de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag innehåller

finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

33

Förslag

till

lag angående införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om sparbanker skall jämte vad här nedan stadgas

träda i kraft den 1 januari 1956.

2 §•

Genom nya lagen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas, lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker tillika med de stadganden, vilka

innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så ock lagen den 30 april

1942 (nr 226) angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Utan hinder av vad i 29 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande

säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader

och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga lånet

till återbetalning inom sagda tid, må sparbank jämväl i fortsättningen såsom

säkerhet för dylikt lån godtaga inteckning i sådan tomträtt till inom

sparbankens verksamhetsområde belägen fastighet med byggnad avsedd

huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, beträffande vilken

4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse före den

1 januari 1954 äger tillämpning; dock att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,

skall hava upprättats i enlighet med av sparbanksinspektionen godkänt

formulär eller eljest hava blivit godtaget av inspektionen samt att återbetalningstiden

för lånet icke skall utgå senare än fem år före tomträttsavtalets

upphörande.

5 §.

Beträffande medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, skall

bestämmelsen i 26 § lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker i sagda

lagrums ursprungliga lydelse fortfarande äga tillämpning, om äldre giftermålsbalken

är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

6 §.

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari

1956, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Sparbank, som vill fortsätta verksamheten, är pliktig att före den

1 januari 1958 söka registrering; och skall sparbanken dessförinnan hava

vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att det bringats i överensstämmelse

med föreskrifterna i nya lagen och de bestämmelser, som utfärdats

med stöd av denna, samt hava förskaffat sig vederbörlig stadfästelse å reglementsändringarna.

it Dihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. .Yr löl

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej

Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har den länsstyrelse, som

utövar tillsynen över sparbanken, att förordna om att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparbanken

utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, i vilket hänseende nya

lagens regler skola gälla. Likaså skola nya lagens regier tillämpas beträffande

registreringen samt i fråga om förfarandet vid den reglementsändring,

som skall föregå registreringen.

3. Utan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom sparbanks

firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin

verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benämning,

som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 87 § första stycket

nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken

saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 §

nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering

skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar

hälften av antalet huvudmän enligt det nya reglementet. Återstoden av antalet

huvudmän enligt det nya reglementet utses så snart kan ske genom val,

som jämlikt 13 § nya lagen förrättas av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige

eller landsting. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till

dess nyss angivet val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand

skola uttagas de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,

stadsfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvarstående

enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandattiderna

utlöpa ersättas genom val, som jämlikt förenämnda lagrum i nya

lagen förrättas av sparbankens huvudmän.

Vid första huvudmannaval, sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken,

skola i den mån så erfordras för att åstadkomma successiva nyval

mandattiderna sättas kortare än fyra år.

De huvudmän, som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken,

må, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för valbarhet, utöva

sitt uppdrag intill dess att de ersättas genom nyval.

6. Genom vad i nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att

återbekomma tillskjuten fond eller att njuta ränta därå, som enligt sparbankens

reglemente eller eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande

tillagts stiftare eller annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan villkor att de

må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren

annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 24 § nya lagen

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å räkningen,

samt ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank med stöd av särskilt tillstånd enligt äldre lag mottagit

medel å motboksräkning utöver det i nya reglementet för en och samma

insättares^ tillgodohavande å sparbanksräkning bestämda högsta beloppet

och uppgå dessa medel, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken genom

att registrering skett, sammanlagt till så stort belopp, att de icke rymmas

inom den enligt 25 § första stycket nya lagen tillåtna inlåningen, må

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

medlen utan hinder av sistnämnda lagstadgande innestå hos sparbanken intill

utgången av år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde stycket eller 29 § femte stycket nya

lagen stadgas beträffande säkerhet för lån, må egendom, som innan nya

lagen vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett ställts

som säkerhet för lån, alltjämt godtagas som sådan under lånets fortsatta

löptid.

10. De styrelseledamöter och revisorer samt styrelsesuppleanter och revisorssuppleanter,

som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken

genom att registrering skett, må utöva sitt uppdrag under den tid,

för vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för

valbarhet.

11. Har beslut å sammanträde med huvudmännen fattats innan nya lagen

vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett skola, såvida annat

ej följer av punkt 2 här ovan, i fråga om beslutet, om talan därå samt om

beslutets verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning.

12. Hava likvidatorer för sparbank utsetts, innan nya lagen vunnit tillämpning

å sparbanken genom att registrering skett, skall äldre lag gälla i avseende

å likvidationen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Härigenom förordnas, att nuvarande 2 och 3 §§ lagen den 18 september

1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs1

skola upphöra att gälla, att nuvarande 4 och 5 §§ samma lag skola

erhålla beteckningarna 2 och 3 §§ samt att 1 § i lagen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §• 1 §.

Har solidariskt bankbolag eller

bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,

varde det av konkursdomaren

ofördröjligen anmält hos bankinspektionen;

och förordne bankinspektionen

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare

deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller de förvaltare,

som utses på sätt i konkurslagen

stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till

konkurs, varde anmälan därom av

konkursdomaren ofördröjligen gjord

hos Konungens befallningshavande,

som förordnar ett allmänt ombud att

deltaga i förvaltningen av konkursboet,

på sätt här ovan sägs.

På den, vilken förordnat sådant allmänt

ombud, ankomme att, når det

prövas skäligt, entlediga ombudet och

i dess ställe annan förordna. Däröver

må klagan ej föras.

Angående allmänt ombud, som förordnas

i bankaktiebolags och i sparbanks

konkurs, stadgas i lagen om

bankrörelse och lagen om sparbanker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956,

1 Senaste lydelse av lagen se 1921: 231.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

37

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6 och 7 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas

säkerhetskassa1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-

gives.

(Nuvarande lydelse:)

2§.

Såsom bidrag ---— kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts gälle ej sparbank, vars

fonder, sedan i förekommande fall

därifrån avdragits säkerhetsfond och

under de tio första åren efter sparbankens

bildande jämväl grundfond,

antingen icke uppgå till det i förhållande

till sparbankens inlåning enligt

gällande lag erforderliga beloppet eller

genom bidragets betalning skulle

komma att nedgå under detta belopp.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos

riksgäldskontoret eller i riksbanken

eller placeras i sådana obligationer,

som omförmälas i 25 § lagen om sparbanker;

dock må ett belopp ej överstigande

en tiondel av kassans medel

innestå hos inländskt bankbolag eller

sparbank.

6 §•

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor som

styrelsen äger bestämma, med anlitande

av kassans medel lämna dels bistånd

åt sparbank, vars fonder i följd

1 Senaste lydelse av 6 § se 1940:129.

(Föreslagen lydelse:)

2§.

Såsom bidrag----kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,

vars fondmedel, sedan i förekommande

fall därifrån avdragits garantifond

och i fondmedlen ingående

förlagskapital samt under de tio första

åren efter sparbankens bildande

jämväl grundfond, antingen äro eller

genom bidragets erlåggande skulle

bliva otillräckliga för iakttagandet av

det förhållande, som jämlikt 21 § lagen

om sparbanker skall förefinnas

mellan sparbankens inlåning och dess

fonder.

5 §•

Kassans medel skola, där ej sparbanksinspektionen

efter framställning

från kassans styrelse annat medgiver,

insättas hos riksgäldskontoret

eller i riksbanken eller placeras i fullgoda

inhemska obligationer; dock

må ett belopp ej överstigande en tiondel

av kassans medel innestå hos inländskt

bankaktiebolag eller sparbank.

6 §•

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor, som

styrelsen äger bestämma, med anlitande

av kassans medel lämna dels bistånd

åt sparbank, vars fondmedel till

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

av inträffade förluster nedgått under

det i förhållande till sparbankens inlåning

enligt gällande lag erforderliga

beloppet, ävensom åt sparbank, som

eljest på grund av inträffade eller

väntade förluster råkat i eller kan befaras

råka i svårigheter, dels ock, i

den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts i

konkurs.

7 §.

För granskning--- —• av Ko
nungen.

Revisorerna liava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse

mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit

att göra anmärkning mot sådan

uppgift i handling, som av dem granskats,

eller vid fullgörande av sitt uppdrag

visat vårdslöshet, svare de en för

båda och båda för en för därav uppkommen

skada.

följd av inträffade förluster nedgått

under det i förhållande till sparbankens

inlåning enligt 27 § lagen om

sparbanker erforderliga beloppet,

ävensom åt sparbank, som eljest på

grund av inträffade eller väntade förluster

råkat i eller kan befaras råka i

svårigheter, dels ock, i den utsträckning

så finnes skäligt, gottgörelse åt

insättare i sparbank, som trätt i likvidation

eller försatts i konkurs.

7 §•

För granskning---av Ko
nungen.

Revisorerna hava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet

av sitt uppdrag uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat kassan skada,

äro de pliktiga att en för båda och

båda för en utgiva ersättning för

skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhetsfond.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

39

Förslag

till

lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 juli 1887 angaende handelsregister,

firma och prokura1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-

gives.

(Nuvarande lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister eller aktiebolagsregistret

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge domstol

på talan av denne förbjuda innehavaren

av förstnämnda firma att efter

viss tid använda firman ävensom

ålägga honom det skadestånd, som

prövas skäligt.

Menar någon —----vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

försäkringsregistret, bankregistret

eller sparbanksregister tidigare

införd firma, och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma

förfång, äge domstol på talan av denne

förbjuda innehavaren av förstnämnda

firma att efter viss tid använda

firman ävensom ålägga honom

det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1911:43 s. 3.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj ds proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705)

om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister eller aktiebolagsregistret

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos domstol

föra talan om förbud för aktiebolaget

att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skadestånd.

Rätt till sådan talan mot aktiebolag

äge ock annat aktiebolag vars

firma senare registrerats, där tidigare

godkännande av firman då var gällande

enligt 6 §.

Menar någon---vid domstol.

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

filialregistret, försäkringsregistret,

bankregistret eller sparbanksre9\?ter

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos domstol

föra talan om förbud för aktiebolaget

att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skadestånd.

Rätt till sådan talan mot aktiebolag

äge ock annat aktiebolag

vars firma senare registrerats, där tidigare

godkännande av firman då

var gällande enligt 6 §.

Menar någon----vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse av 200 § se 1955:00.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

41

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 312 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret

eller försäkringsregistret tidigare

införd firma, och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma

förfång, äge han hos domstol föra

talan om förbud för bolaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

bankregistret, sparbanksregister

eller försäkringsregistret tidigare

införd firma, och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma

förfång, äge han hos domstol föra

talan om förbud för bolaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition nr i51

42

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

102 §.

Företer förenings registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

försäkringsregistret, sjukkasseregister,

understödsföreningsregister

eller sambruksföreningsregistret tidigare

införd firma och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma förfång,

äge han hos domstol föra talan

om förbud för föreningen att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

102 §.

Företer förenings registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

filialregistret, försäkringsregistret,

sjukkasseregister, understödsföreningsregister,

sambruksföreningsregistret,

bankregistret eller sparbanksregister

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos

domstol föra talan om förbud för

föreningen att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse av 102 § se 1955: 00.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

43

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari

1955.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning

om sparbanker samt anför därvid följande.

I. Inledning

Sparbankernas verksamhet regleras för närvarande av lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker — i det följande betecknad SpL. Beträffande

omfattningen av sparbankernas rätt till inlåning kompletteras SpL:s bestämmelser

sedan år 1947 av provisoriska föreskrifter i ämnet. Till SpL

ansluter sig viss annan lagstiftning, främst lagen den 15 juni 1934 (nr

300) om sparbankernas säkerhetskassa.

Frågan om en generell översyn av sparbankslagstiftningen vann aktualitet

i mitten av 1940-talet. Med anledning av två vid 1945 års riksdag

väckta motioner hemställde sålunda bankoutskottet, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allmän revision av SpL, därvid

bl. a. frågan om ändrade grunder för utseende av huvudmän i sparbank

borde upptas (uti. nr 17/1945.) Utskottets hemställan bifölls av riksdagen

(rskr. 123/1945). I anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1948

uttalade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, att med hänsyn

såväl till riksdagens önskemål som till framställningar, vilka från andra håll

gjorts om olika ändringar i SpL, en allsidig och förutsättningslös utredning

borde verkställas rörande sparbankernas organisation och verksamhet.

Bland de spörsmål, som därvid borde beaktas, nämnde departementschefen

särskilt frågorna om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten

inom sparbanks väsende t och sparbankernas rätt till checkräkning. Sedan

Kungl. Maj :t i anledning härav bemyndigat departementschefen att tillkalla

högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning,

utsågs sådana den 14 september 1948. Den sålunda tillsatta kom
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

mitten, som antog benämningen 19i8 års sparbankssakkunniga, bestod i

sin slutliga sammansättning av borgmästaren G. H. F. Strandell, tillika

ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören A. G. B.

Andersson, förutvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare redaktören

O. M. I. Forsberg och lantbrukaren J. H. Johnsson, sparbanksinspektören

E. E. Lagerkvist, direktören i svenska sparbanksföreningen O. Sahlin

samt direktören i Kronobergs läns sparbank E. Westborg.

De sakkunniga har till fullgörande av sitt uppdrag den 15 maj 1954 avgivit

betänkande (SOU 1954: 10) med förslag till

1. lag om sparbanker;

2. lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3. lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående

bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4. lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa;

5. lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

6. lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura;

7. lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag;

8. lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr

433) om försäkringsrörelse; samt

9. lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

De sakkunnigas lagförslag torde få som bihang fogas vid detta protokoll

(Bihang A).

Yttranden över sakkunnigbetänkandet har efter remiss avgivits av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektioncn,

bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,

kommerskollegium, som bifogat yttranden från flertalet handelskamrar,

generalpoststyrelsen, patent- och registreringsverket, statens organisationsnämnd,

överstäthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, som biiogat

yttranden från de lokala sparbanksföreningarna, svenska bankföreningen,

svenska jordbrukskreditkassan, Sparbankernas bankaktiebolag,

sparbankernas säkerhetskassa, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Sveriges allmänna hypoteksbank, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,

riksförbundet landsbygdens folk, svenska bankmannaförbundet,

Kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet samt föreningen auktoriserade

revisorer. Dessutom må nämnas att yttranden från några sparbanker

funnits fogade såsom bilagor till vissa länsstyrelsers remissvar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har ägnat speciell

uppmärksamhet dels åt de i direktiven för utredningsarbetet särskilt

angivna spörsmålen om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten och

sparbanks rätt till checkräkning, dels åt vissa ämnen, som de sakkunniga

ansett sig böra tillmäta likvärdigt avseende, nämligen frågorna om inlåningsrättens

omfattning, skyldigheten att hålla kassareserv samt det allmännas

tillsyn över sparbankerna.

Den gällande ordningen för huvudmännens tillsättande innebär, att minst

en tredjedel av dessa skall väljas av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige

eller vissa andra i SpL nämnda offentligrättsliga organ. Övriga två tredjedelar

av huvudmannakårerna får utses på sätt sparbankens reglemente

bestämmer. I stor utsträckning tillåter reglementsbestämmelserna i hithörande

avseende, att majoriteten av huvudmännen tillsättes genom självkompleltering.

Den reform, de sakkunniga föreslagit, innebär att två tredjedelar

av antalet huvudmän skall väljas av insättarna och en tredjedel av borgerlig

primärkommun (-er) eller landsting. Vid insättarvalen skall insättarna

företrädas av en valkorporation, som utses bland insättarna genom ett lottningsförfarande.

Behörig att ingå i valkorporationen är fysisk person, som

är myndig och som vid slutet av kalenderåret närmast före huvudmannavalet

haft ett tillgodohavande i sparbanken av minst 100 kronor. Såväl insättarvalen

som kommun- och landstingsval av huvudmän skall förrättas enligt

proportionell metod.

För närvarande finnes två typer av sparbanksfilialer, nämligen avdelningskontor

och s. k. sparbankskominitté. Inrättandet av avdelningskontor

på annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte kräver myndighets

tillstånd. I övrigt råder praktiskt taget full frihet att öppna filial. Också

enligt sakkunnigförslaget skall två slag av filialer finnas, benämnda avdelningskontor

respektive sparställe. Medan en klargörande definition på åtskillnaden

mellan de nuvarande avdelningskontoren och sparbankskommittéerna

saknas, har de sakkunniga velat åstadkomma en markerad gränsdragning

mellan de båda nya filialtyperna. Avdelningskontoren skall enligt

förslaget äga bedriva fullständig sparbanksrörelse. För sparställena är däremot

utmärkande bl. a. att de icke får bevilja eller utbetala lån. Avdelningskontor

skall få inrättas endast efter myndighets tillstånd. Bildandet av sparställe

återigen skall i princip få ske fritt. In- och utlåningsrörelse genom

ombud föreslås bli förbjuden. Vissa undantag uppställes dock. Främst må

nämnas att förbudet icke skall beröra sparverksamheten i skolor och sparklubbar.

önskemålet, att sparbankerna skall få motta insättningar på checkräkning,

har de sakkunniga velat tillgodose genom en regel, enligt vilken vid

sidan av rätten till inlåning å motboksräkning — i sakkunnigförslaget betecknad

sparbanksräkning — skall finnas en s. k. fri sektor. Inom denna

skäll sparbankerna själva få bestämma inlåningsformerna och de närmare

inlåningsvillkoren. Den fria sektorn skall alltså kunna utnyttjas för mottagande

av insättningar å checkräkning men också för annan inlåning, som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

icke uppfyller villkoren för att kunna placeras å sparbanksräkning. Exempelvis

skall sektorn inrymma insättningar å sparbanksräkning, vilka överskridit

det i sparbankens reglemente fastställda högsta beloppet för en och

samma insättares tillgodohavande å sådan räkning. Storleken av den fria

sektorn har ställts i relation till inlåningen å sparbanksräkningen. Närmare

bestämt innebär sakkunnigförslaget i detta hänseende, att sektorn får

inrymma en inlåning, som motsvarar 15 procent av inlåningen å sparbanksräkningen.

— Att checkräkning skulle få användas även som en utlåningsform

har de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka.

De sakkunniga har ansett, att SpL:s principer för regleringen av inlåningsrättens

omfattning även i fortsättningen bör prägla stadgandena i detta

ämne. SpL:s system med dubbla spärrar för inlåningen i relation till sparbanks

fonder har sålunda bibehållits. Själva relationstalen är emellertid i

sakkunnigförslaget desamma som i den provisoriska lagstiftning, vilken

för närvarande kompletterar SpL:s regler i ämnef. Redan till följd härav

bereder sakkunnigförslagets bestämmelser ett större inlåningsutrymme än

SpL:s. En viss utvidgning av inlåningsrätten föranledes härjämte av de

sakkunnigas förslag, att kretsen av de placeringar, vilka helt eller delvis får

utgöra underlag för inlåning, skall bli mera vidsträckt än enligt SpL.

I fråga om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv innebär både SpL:s

och sakkunnigförslagets regler, att viss betalningsberedskap skall finnas beträffande

samtliga sparbankens förbindelser. Den föreslagna möjligheten

för sparbank att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning eller å

kortfristig uppsägningsräkning har av de sakkunniga ansetts motivera, att

betalningsberedskapen bör påverkas av om inlåningen är av avistanatur

eller därmed jämförlig beskaffenhet. Sakkunnigförslagets kassareservregler

har med hänsyn härtill differentierats. För avistaförbindelserna skall gälla

ett kassareservkrav på 20 procent, medan övriga förbindelser skall motsvaras

av en åttaprocentig kassareserv.

Beträffande den offentliga tillsynen över sparbankerna förordar de sakkunniga

avsevärda förändringar i organisatoriskt avseende. Tillsynen är

enligt SpL uppdelad mellan ett centralt tillsynsorgan, sparbanksinspeklionen,

samt lokala organ, dvs. länsstyrelserna och av dem utsedda allmänna

ombud. De sakkunniga har intagit den ståndpunkten, att länsstyrelsernas

befattning med tillsynen bör upphöra och att den centrala tillsynsverksamheten

bör utövas av en myndighet, vari sparbanksinspektionen samt bankoch

fondinspektionen skall uppgå. Allmänna ombudsinstitutionen föreslås

bli avskaffad. I dess ställe skall träda av tillsynsmyndigheten utsedda revisorer

att fungera vid sidan av övriga revisorer.

Även utanför de områden, som nu berörts, innefattar sakkunnigförslaget

åtskilliga nyheter. De viktigaste av dessa skall här omnämnas.

De sakkunniga föreslår att sparbanks firma skall registreras. Registreringen

skall ske länsvis och verkställas av länsstyrelserna.

Gällande rätt medger sparbank att bilda s. k. säkerhetsfond, där det finnes

påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Enligt sakkun
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

nigförslaget må sparbank i samma syfte jämväl uppta förlagslån. Säkerhetsfonden

har fått den nya beteckningen garantifond.

Insättningsmaximum för sparbanksräkningen har satts till 75 000 kronor.

Sparbanks befogenhet att bevilja lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter,

har utvidgats. Enligt SpL må blancokrediter lämnas endast till

staten, kommun eller dylik samfällighet eller till annan sparbank. Sakkunnigförslaget

stadgar, att sparbank därutöver får bevilja blancokrediter till

belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kronor och sammanlagt motsvarande

högst en femtedel av sparbankens fonder.

Där sparbanks reglemente så medger, skall sparbankens styrelse enligt

sakkunnigförslaget kunna uppdra åt en delegation, utsedd bland styrelseledamöterna,

ledamöterna av styrelse för avdelningskontor eller tjänstemännen

i sparbanken, att avgöra sådana ärenden, som eljest ankommer på styrelsens

egen prövning. Delegationens uppdrag får emellertid bara avse kreditgivningen.

Sakkunnigförslagets bestämmelser om likvidation är betydligt mera ingående

än SpL:s. Här som i flera andra avseenden har lagen den 14 september

1944 om aktiebolag (nr 705) delvis tjänat som förebild.

De sakkunniga har vidare i sitt lagförslag upptagit bestämmelser om sammanslagning

mellan sparbanker utan anlitande av likvidationsinstitutet,

s. k. fusion. Fusionsreglerna, som ansetts vara ett smidigare instrument för

sammanslagningar än vad som står till buds enligt gällande rätt, har föreslagits

mot bakgrunden av att sammanslagningar i rationaliseringssyfte för

närvarande vore direkt önskvärda såvitt gällde vissa distrikt med större antal

sparbanker.

Slutligen må nämnas att sakkunnigförslaget lämnar särskilda regler angående

sparbanks rätt att överföra medel till pensionsstiftelse.

Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena. I remissyttrandena är

det framför allt de omnämnda förgrundsfrågorna rörande huvudmannaval,

filialbildning, checkräkning, inlåningsrätt, kassareservskyldighet och tillsyn

som blivit närmare behandlade. Vad remissinstanserna anfört i dessa ämnen

och beträffande andra särskilda spörsmål kommer att återges i respektive

sammanhang.

Ett flertal yttranden innehåller emellertid också uttalanden, som ej har

direkt anknytning till de speciella frågeställningarna. Sålunda må till en

början nämnas att vissa remissinstanser verkställt en allmän s u m in ering

av synpunkterna på sakkunnigförslaget. I intet fall

förekommer därvid något generellt avstyrkande av att detta lägges till grund

för lagstiftning. Att förslaget är väl ägnat härför uttalas uttryckligen av

sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands

län. Andra remissorgan säger sig tillstyrka förslaget eller lämna detta utan

erinran med undantag för avsnitt, i vilka de anmält särskild kritik. Till denna

kategori hör kommerskollegium, kooperativa förbundet samt länsstyrelserna

i Örebro och Kopparbergs län.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

En delvis uppskattande, delvis kritisk hållning har intagits också av

svenska sparbanksföreningen, som medger, att förslaget på åtskilliga punkter

gjorde uppmjukningar, som vore att hälsa med tillfredsställelse. I andra

hänseenden hade dock förslaget enligt föreningens mening utformats så,

att det skapade besvikelse. Föreningen anför härom hl. a.:

I betänkandet göras i olika sammanhang, om ock mera i förbigående,

uttalanden om sparbankernas »samhällsnyttiga funktioner» och om det angelägna

i att befordra sparandet. Läsaren kan dock icke undgå att fästa sig

vid att på väsentliga punkter, där, med ett helhjärtat beaktande av sparbanksväsendets

betydelse i samhällslivet, ej minst på kreditgivningens område,

frågeställningen rätteligen synes hava bort vara: »Vilken ordning befordrar

bäst sparbankernas samhällsnyttiga verksamhet?» uppmärksamheten

i stället inriktats främst pa att undersöka, huruvida icke i något

avseende någon risk kunde anses förknippad med en eftergift i riktning

mot större frihet för sparbankerna. Och på mera än en sådan punkt

synes en hypotetisk fara för missbruk ha tillerkänts avgörande betydelse

för slutligt ståndpunkttagande i tecknet av en försiktighet, som i vart fall

knappast kan anses motiverad av erfarenhetspräglade sakskäl. Därtill kommer

så, att i specialmotiveringen på många punkter gjorts reservationer

och förbehåll med avseende å den framtida tillämpningen av föreslagna lagstadganden,

vilka äro ägnade att, om de skulle lända till efterrättelse, ytterligare

inskränka värdet av vad som föreslagits.

Sparbankernas bankaktiebolag ansluter sig till sparbanksföreningens uttalanden.

I

I ett par remissvar diskuteras intresset av en samordning mellan de

pågående lagrevisionerna på kreditväsendets område.

Så erinrar fullmäktige i riksgäldskontoret om att 1949 års banklagssakkunniga

redan avgivit förslag till ny banklag och att 1950 års jordbrukskasseutredning

snart torde komma att redovisa förslag till ny lagstiftning beträffande

jordbrukets kreditkassor samt att sålunda inom kort skulle föreligga

tre skilda, av olika sakkunniga utarbetade författningsförslag, vilka

bl. a. innehölle frågor av gemensam betydelse för nu ifrågavarande kreditinrättningar.

Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, om alla

tre författningsförslagen förelegat till samtidigt bedömande för de instanser,

som hade att yttra sig över desamma.

Bank- och fondinspektionen framhåller däremot att, även om hela komplexet

av lagförslag angående affärsbanker, sparbanker och jordbrukets

kreditkassor på en gång förelåge till bedömande, det kunde vara tveksamt,

om en fullständig komparativ prövning av förslagen skulle vara givande,

eftersom utredningsorganen i dessa lagstiftningsarbeten utfört sitt arbete

på delvis olika tider och uppenbarligen angripit de centrala problemen mera

från respektive kreditorganisationers utgångspunkt än med beaktande av

de mera vida, samhälleliga frågeställningarna, bland vilka främst märktes

problemet, hur arbetsuppgifterna vid kapital samlandet och kreditgivningen

borde fördelas emellan affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Bankoch

fondinspektionen fortsätter:

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Avsaknaden för dagen av en fast programmatisk utgångspunkt behöver

emellertid ej nödvändigtvis utgöra en svaghet. Vill man sålunda acceptera en

förhållandevis fri utveckling av lcreditmarknadsorganisationen —- och för

detta kunna icke blott ideologiska utan även rent praktiska skäl åberopas —

bör man avstå från att linjera upp alltför skarpa gränser mellan de olika

typerna av kreditinrättningar. På den fria konkurrensen får det sedan ankomma

att skapa underlag för nya bedömningar. Vilkendera vägen man än

beträder är det emellertid uppenbart att sunda konkurrensförutsättningar

måste föreligga på det sätt att bl. a. de bankmässiga kraven — solvens och

likviditet — äro väl uppfyllda för alla kreditinrättningar.

En särskild ledamot av inspektionen anser emellertid, närmast med tanke

på inlåningsrätten, att lagförslagen beträffande affärsbanker, sparbanker och

jordbrukskreditkassor bort upptas till samtidig behandling.

Flera remissinstanser har mera direkt berört frågan hur sakkunnigförslaget

förhåller sig till inriktningen av sparbankernas

rörelse. Fullmäktige i riksbanken konstaterar därvid,

att sakkunnigförslaget icke givit sparbanksverksamheten någon ny inriktning,

och sparbanksinspektionen finner, att de sakkunniga i sitt förslag

strikt fasthållit vid sparbankernas huvuduppgift att befordra sparsamhet.

Enligt inspektionen erhölle sparbanksväsendet genom denna uppgift en

särskild karaktär, som icke finge förglömmas vid jämförelser som gjordes

med förhållanden inom andra kreditmarknadsinstitut. Det funnes särskild

anledning att framhäva denna särskilda uppgift för sparbankerna, eftersom

den allmänna debatten i hithörande frågor gärna visade en benägenhet att

bortse från densamma. Det vore inspektionens erfarenhet, att paralleller ofta

droges med verksamhetens reglering inom andra kreditinstitut och att i anslutning

härtill önskemål och yrkanden framställdes om sådana ändrade

bestämmelser för sparbanksverksamheten, som skulle innebära en artfrämmande

förskjutning av dennas inriktning. Mot bakgrunden av dylika tendenser

framstode det såsom en styrka i sparbankssakkunnigas betänkande,

att de sakkunniga slagit vakt om sparbankernas speciella natur och icke

fallit för frestelsen att vid översynen av lagstiftningen föreslå sådana uppmjukningar

av reglerna för verksamheten som skulle innebära en avvikelse

från det ursprungliga och grundläggande syftet med sparbanksväsendet.

Svenska bankföreningen förklarar sig utgå från, att sakkunnigförslaget

icke avsåge att ge sparbankernas verksamhet en förändrad inriktning och

att syftet sålunda icke kunde antas vara att rubba den gränsdragning mellan

de olika kreditinstitutens verksamhetsfält, som hittillsvarande lagstiftning

och därpå grundad långvarig praxis uppdragit. Enligt bankföreningens

uppfattning hade de sakkunniga emellertid vid detaljutformningen icke begränsat

sig till den ram, som den angivna målsättningen innebure. Särskilt

skulle de regler, som gällde den fria sektorn, om de genomfördes, avsevärt

ändra sparbanksväsendets struktur och ställa nya, betydelsefulla krav på

sparbankernas organisation och öka dess kostnader.

Andra remissinstanser åter hävdar, att sakkunnigförslaget innehåller alltför

restriktiva och utvecklingshäinmande föreskrifter. Denna uppfattning

4 lii han q till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. .Yr 151

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

kommer till uttryck i remissvaren från svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas

bankaktiebolag, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens

folk, kooperativa förbundet och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Svenska sparbanksföreningen anför härom:

De sakkunniga fastslå, att sparbankernas huvuduppgift liksom enligt gällande

rätt även i fortsättningen bör vara sparsamhetens befrämjande och att

vägande skäl för en ny inriktning knappast kunna förebringas. Sparbankerna

acceptera denna målsättning och önska självfallet icke bedriva en verksamhet

av samma natur som exempelvis affärsbankerna. Men de förmena,

att sparsamhetens befrämjande kan ske och genom deras försorg måste ske

på mångahanda sätt och särskilt att den uppgift härvidlag, som de sakkunniga

synas vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att uppsamla

»egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel — med vilka benämningar

de sakkunniga torde avse att beteckna medel, som med iakttagande

av viss, ej alltför hög övre gräns för insättningsmöjligheterna få innestå

på sparbanksräkning under längre tid •— ingalunda kan anses vara tillfyllest,

speciellt i betraktande av vår tids snabba samhällsutveckling, som oavlåtligt

för och bör föra helt nya slag av sparare och sparande in i sparbankernas

verkningskrets. Sparbankerna vilja med skärpa hävda, att de, ej

minst med hänsyn till allmännyttan, böra äga frihet att — givetvis under

iakttagande av betryggande kontrollföreskrifter — vidare utveckla sin egenart.

Att en av frihet under ansvar präglad ordning fungerar tillfredsställande

ur alla synpunkter, visa också erfarenheter från våra grannländer liksom

från andra länder, där lagstiftningen på området ingalunda innehåller så

ingående regler som i vårt land.

Enligt landsorganisationens uppfattning hade det svenska sparbanksväsendet

genomgått en sådan utveckling och nått sådan mognad, att lagstiftningen

borde med beaktande av insättarnas krav på säkerhet samt av samhällets

intressen av en sund bankverksamhet kunna avstå från utvecklingshämmande

detaljbestämmelser och restriktiva föreskrifter. Sakkunnigförslaget

borde i större utsträckning än som skett ha skapat förutsättningar

för sparbankerna att utvecklas i fri konkurrens med andra kreditinstitut.

Det vore ett föga bärande argument för bibehållande av gällande restriktioner,

att deras slopande skulle innebära, att gränserna mellan olika grupper

av kreditinstitut tenderade att bli oklara. Om utvecklingen gått dithän,

att tidigare, historiskt betingade gränser hölle på att suddas ut, vore

det inte samhällets uppgift att genom lagstiftning konservera en gränsdragning,

som försvårade konkurrensen.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för liknande synpunkter

och framhållit angelägenheten av att sparbankerna finge möjlighet

att under insättarnas kontroll utvecklas som effektiva och tidsenliga sparoch

kreditinstitut.

Även kooperativa förbundet har uttalat önskemålet, att sparbankerna icke

borde i alltför stor utsträckning bindas av rigorösa lagföreskrifter och har

därvid understrukit angelägenheten av att sparbanksverksamheten skulle

med hänsyn till sin allmännyttiga och sociala inriktning kunna utvecklas

fritt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kangl. Maj.ts proposition nr 151

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att med hänsyn till sparbankernas

betydelse det vore ett samhällsintresse, att deras verksamhet underlättades på

alla de sätt som hänsynen till insättarnas säkerhet medgåve. Icke minst viktigt

vore enligt länsstyrelsens uppfattning att de kunde utöva sin verksamhet

under i stort sett samma betingelser som affärsbankerna samt andra

spar- och kreditinstitut. Där hinder med hänsyn till rimliga säkerhetskrav

ej mötte, borde de därför få tillfälle att erbjuda samma tjänster som affärsbanker

och andra kreditinstitut tillhandahölle sina kunder. Det ville synas,

som om åtminstone på vissa punkter sparbankernas legitima behov av

större rörelsefrihet till allmänhetens gagn skulle ha kunnat tillgodoses i

sakkunnigförslaget i betydligt större utsträckning än som skett.

Delvis har den mera allmänt hållna kritiken mot sakkunnigförslaget tagit

sikte på dess i många remissinstansers tycke alltför detaljpräglade

konstruktion. Svenska sparbanksföreningen kommer in på dessa

förhållanden, när föreningen anför:

Orsaken till att sparbankernas förhoppning om starkt gensvar till deras

önskemål om en av den allmänna utvecklingen motiverad förnyelse av sparbankslagstiftningen

sålunda endast i begränsad omfattning gått i uppfyllelse

är kanske i viss mån att tillskriva det kompromissförfarande, som tydligtvis

även vid detta betänkandes utarbetande måst tillämpas för uppnående

av utvärtes enighet i stora drag, men torde också i hög grad vara att hänföra

till den starka bundenhet vid 1923 års lag och i anslutning till denna

utformad och tillämpad inspektionspraxis, som uppenbarligen gjort sig gällande.

Det synes klart, att det numera borde varit möjligt att utan denna

tyngande förebild med friare grepp skapa en lag för sparbankerna, vilken

reglerade de stora dragen och hänvisade de därutöver nödvändiga detalj föreskrifterna

till normalreglemente. Tydligt är ju att en alltför detaljerad lag

kommer att i hög grad utesluta möjligheter till önskvärd anpassning efter

växlande ekonomiska förhållanden och efter förefintliga mycket stora skiljaktigheter

inom sparbanksvärlden.

Också fullmäktige i riksbanken framhåller, att en alltför detaljerad lag

gärna ledde till en i vissa lägen icke lämplig stelhet och hindrade en önskvärd

anpassning till såväl lokala förhållanden som till en av den allmänna

ekonomiska utvecklingen motiverad ändrad inriktning av sparbanksrörelsen.

När nu spörsmålet om en revision av sparbankslagstiftningen aktualiserats,

borde en stor del av de detaljerade lagbestämmelserna utan olägenhet

antingen kunna ha ersatts med mer allmänna bestämmelser eller

helt ha utgått ur lagen och i stället ha intagits i t. ex. ett normalreglemente

för sparbanker. Fullmäktige ville kraftigt understryka önskvärdheten av

en översyn av den föreslagna lagtexten i förenklande syfte.

Meningen att detalj föreskrifter borde utmönstras ur lagförslaget och

överflyttas till ett normalreglemente — eller en sparbanksstadga — framföres

jämväl av fullmäktige i riksgäldskontoret, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen,

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län. Härvid har

__utöver de av fullmäktige i riksbanken anförda skälen — jämväl påtalats

att en alltför detaljerad lagstiftning gärna bruste i överskådlighet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Av annan mening i fråga om detaljutformningen av lagtexten är spnrbanksinspcktionen.

Inspektionen framhåller, att den huvudsakliga anledningen

till att lagförslaget fått en, jämfört med SpL, starkt ökad omfattning,

är att bestämmelserna i sparbankslagen i viktiga delar anpassats till

den nya associationsrättsliga lagstiftningen. Inspektionen fortsätter:

I övrigt har lagförslaget givits den utformning som ansetts behövlig i

1923 års sparbankslagstiftning, vilken bland annat kännetecknas av att

många bestämmelser, som ansågos vara av grundläggande betydelse för

utmärkande av rörelsens särart, men som tidigare haft sin plats i sparbankernas

reglementen, överfördes till lagtexten. Därmed vanns, att sparbankerna

till karaktär och verksamhetssätt blevo mera enhetligt bestämda

än förut. Denna utveckling av sparbankslagstiftningen skall ses mot bakgrunden

därav, att stadfästelseprövningen av sparbankernas reglementen

var av väsentligen formell art, om man bortser från frågan huruvida sparbanken

över huvud taget kunde anses var av nytta för det allmänna. Då

de sakkunniga föreslagit, att stadfästelseprövningen, med samma undantag

som tidigare, i princip skall vara av formell art, ehuru visserligen uppenbart

olämpliga bestämmelser skola kunna avvisas, kan sparbanksinspektionen

ej finna annat än att lagen, på sätt de sakkunniga tänkt sig, fortfarande

bör vara relativt utförlig, för att sparbanksrörelsen i stora drag skall

få just den karaktär som kan anses mest tjänlig för samhället. Det må även

beaktas, att sparbankslagstiftningen, lika litet som annan lagstiftning som

skall anpassas efter det nutida samhällets invecklade struktur, kan undgå

att på den grund bli relativt komplicerad. Den synpunkten bör ej heller

förbigås vid diskussion av behovet av lagens utförlighet, att en sparbank

på grund av sin ställning som självägande institut ej kan lämnas att fritt

styra sig själv, då de styrande ej kunna identifieras med sparbanken. Redan

häri bottnar kravet på samhällets kontroll över sparbankerna. I den mån

denna kontroll skall utövas genom löpande tillsyn, måste det vara till fördel

för både övervakande och övervakade, att tillsynen i största utsträckning

kan bedrivas efter i lag fastställda grunder för sparbanks verksamhet.

Slutligen vill inspektionen framhålla, att den rikedom på detaljföreskrifter,

som utmärker sparbankssakkunnigas lagförslag, måste betraktas såsom

en förtjänst i det avseendet, att lagen blir en fullständig samling av de regler

som gälla för sparbankernas verksamhet. Genom att lagen på detta sätt

får karaktären av ett uttömmande uppslagsverk, underlättas överblicken över

verksamhetens lagliga reglering för den stora mängd lekmän som uppbära

sparbanksrörelsen.

Departementschefen. I jämförelse med övriga institut inom kreditväsendet

är sparbankerna av tämligen särpräglad art. Utmärkande för deras rörelse

är bl. a. att den icke uppbäres av något enskilt vinstintresse utan helt tjänar

syftet att befordra sparsamheten. Visserligen grundas också sparbankernas

verksamhet på visst utifrån tillskjutet kapital, normalt enbart grundfond,

men detta tillskott spelar en betydligt mindre roll för sparbankerna än

exempelvis aktiekapitalet för affärsbankerna. Att märka är för övrigt att

icke ens grundfonden generellt kan betecknas som främmande kapital. Sparbanks

skyldighet att återbära grundfondstillskotten förutsätter, att särskilt

förbehåll härom intagits i sparbankens reglemente, och i många fall har så

icke skett.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Det svenska sparbanksväsendet, som räknar sin uppkomst från den tidigare

delen av 1800-talet, har numera nått en mycket betydande omfattning.

Antalet sparbanker var vid 1954 års utgång 449 och deras sammanlagda

insättarbehållning uppgick den 30 september 1954 till ej mindre än

9 685 080 000 kronor. På olika storleksgrupper fördelar sig sparbankerna

enligt följande ur sakkunnigbetänkandet hämtade tablå:1

Storleksgrupp

(insättarbehällning

kr.)

Antal

Insättarnas

behållning

(kr.)

Medelbehållning

inom gruppen

(kr.)

......... 17

6135 000

361 000

500000 1 000 000 ...........

......... 22

16 637 000

756 000

1000 000 5 000 000 ...........

......... 157

436 955 000

2 783 000

5 000 000 10 000 000 ...........

......... 96

682 796 000

7112 000

10 000 000 20 000 000 ...........

......... 56

807 010 000

14 411000

20 000 000 100 000 000 ...........

......... 88

3 751828 000

42 634 000

över 100 000 000 ...........

......... 15

3 001284 000

200 086 000

151 8702 645 000 19 296 000

1 Uppgifterna avser läget den 31/12 1952.

Den lokala fördelningen av sparbankerna framgår av följande sammanställning:
Län

Antal Antal

sparbanker sparbanker

Stockholms stad................... 1

Stockholms län...................... 3

Uppsala län.......................... 3

Södermanlands län .................. 12

Östergötlands län .................... 36

Jönköpings län ...................... 27

Kronobergs län...................... 28

Kalmar län.......................... 39

Gotlands län ........................ 23

Blekinge län ........................ 24

Kristianstads län .................... 78

Malmöhus län........................ 52

Hallands län ........................ 13

Göteborgs och Bohus län ............ 12

Älvsborgs län........................ 12

Skaraborgs län ...................... 9

Värmlands län ...................... H

Örebro län .......................... 15

Västmanlands län.................... 6

Kopparbergs län...................... 13

Gävleborgs län ...................... 10

Västernorrlands län.................. 5

Jämtlands län........................ 2

Västerbottens län.................... 2

Norrbottens län...................... 13

449

Sparbanksväsendets expansion har varit avsevärd även under den tid,

som följt på SpL:s ikraftträdande den 1 januari 1924. Det är förståeligt, att

SpL på vissa punkter kommit att framstå som mindre väl avpassad för de

behov, som denna utveckling fört med sig. Som ett av exemplen härpå har

från sparbankshåll åberopats det förhållandet, att SpL ej tillåter sparbankerna

att använda sig av checkräkning, oaktat numera stora grupper av sparbankskunderna

skulle vara betjänta av att denna räkningsform koinme till

begagnande. Det har vidare hävdats, att gällande sparbankslagstiftning också

i andra hänseenden numera erbjöde en alltför snäv ram för sparbanksverksamheten.

Sparbankssakkunniga har i viss utsträckning velat tillgodose önskemålet

om checkräkning och har även i övrigt föreslagit uppmjukningar av nuvarande

sparbanksregler. Därvid har emellertid de sakkunniga i skilda sammanhang

betonat, att uppmjukningarna icke finge bli så vittgående, att spar
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

bankernas rörelse glede över på områden, som vore främmande för den

egentligt sparbanksmässiga verksamheten. De sakkunniga har alltså varit

angelägna om att sparbankerna strikt skulle fasthålla vid sina traditionella

uppgifter. Som framgått har denna ståndpunkt föranlett gensagor under remissbehandlingen

av sakkunnigbetänkandet. I vissa yttranden har gjorts gällande

att sparbankerna fritt borde få konkurrera med andra kreditinstitut.

Exempelvis förklaras i ett remissvar att, om utvecklingen lett till att historiskt

betingade gränser hölle på att suddas ut, det icke vore samhällets uppgift

att genom lagstiftning konservera dessa gränser.

Naturligt är att den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berättigar

till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de olika

penningsinstituten. Att sparbankerna bör fullfölja sin huvuduppgift att befordra

spar samhet står väl utom all diskussion, men det är möjligt att man i

fortsättningen kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan instituten.

Härom kan jag emellertid icke för närvarande uttala någon bestämd

mening, eftersom utredningsmaterial för en prövning av denna svårbedömbara

fråga ännu ej står till förfogande. Sålunda har varken sparbankssakkunniga

eller de kommittéer, som avgivit förslag till ny lagstiftning beträffande affärsbankerna

och jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga

(SOU 1952: 2) och 1950 års jordbrukskasseutredning (SOU 1955: 1) — närmare

behandlat hithörande spörsmål. Emellertid vill jag erinra om att jag

i den på banklagssakkunnigas förslag grundade propositionen angående ny

lag om bankrörelse givit uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga

regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptas till

övervägande i särskild ordning och att därvid jämväl spörsmålen rörande

gränsdragningen mellan instituten borde uppmärksammas (prop. nr 3/1955

s. 114). En allmän omprövning av de regler, som utstakar gränserna för sparbankernas

funktionsområden, torde med hänsyn till det nu anförda böra få

anstå åtminstone till dess nämnda överväganden kommit till stånd.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett remissorgan ifrågasatt, om

det icke hade varit mest tillfredsställande, att sparbankssakkunnigas, banklagssakkunnigas

och jordbrukskasseutredningens lagförslag förelegat till

samtidigt bedömande. Också enligt min mening skulle det i och för sig

ha varit önskvärt med en dylik fullständig samordning av nu berörda lagrevisioner.

Redan i banklagspropositionen, under vars förberedande sparbankssakkunnigas

betänkande förelåg men däremot ej jordbrukskasseutredningens,

har denna min åsikt kommit till synes. Som jag emellertid därvid

konstaterat torde de frågor, i vilka intresset av en jämförelse mellan

de tre kommittéernas ståndpunkter gör sig särskilt starkt gällande, få anses

vara spörsmålen om inlåningsrättens omfattning och om skyldigheten

att hålla kassareserv. Härvidlag hade vid tiden för nämnda propositionsarbete

jordbrukskasseutredningens preliminära ställningstagande redovisats

i en den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, över vilken remissyttranden

avgivits av närmast berörda institutioner (se prop. nr 3/1955, s.

63 64). Med hänsyn till nämnda förhandsbesked har jag även beträffande

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sparbankslagstiftningen ansett möjligt att undvika det dröjsmål med propositions

framläggande, som skulle följa av att departementsbearbetningen av

sakkunnigförslaget finge vila, till dess jordbrukskasseutredningens numera

avlämnade definitiva förslag remissbehandlats.

Det har redan angivits, att den fråga, som kanske framför andra föranledde

översynen av gällande sparbanksregler, var spörsmålet om ordningen

för huvudmännens tillsättande. Invändningarna mot de nuvarande stadgandena

i ämnet har främst avsett, att dessa i alltför hög grad tillåtit, att

valen verkställts genom självkomplettering. En följd härav har ansetts

vara, att huvudmännen icke kommit att bli tillräckligt representativa för

de intressentgrupper, de skall ha att företräda, nämligen insättarna. Den

reform, som förordas av sparbankssakkunniga, innebär som nämnts att

majoriteten av huvudmännen skall tillsättas av en elektorsförsamling, som

i sin tur utsetts bland insättarna. Under remissbehandlingen har med rätta

framhävts att denna valmetod skulle komma att visa sig mycket vidlyftig

och besvärlig samtidigt som den icke skulle innefatta någon garanti för att

huvudmannakårerna bleve mera allsidigt sammansatta än enligt de valsystem,

som de nuvarande stadgarna medgåve. Jag har därför icke ansett mig

kunna godta sakkunnigförslagets valregler. I stället för dessa förordar jag

en reglering, som dels ökar det kommunala inflytandet över huvudmannakårernas

tillsättande och dels utan den invecklade procedur, som sakkunnigförslaget

skulle medföra, bereder insättarna en direkt representation. Departementsförslaget

stadgar närmare bestämt, att hälften av huvudmännen skall

utses av primärkommun (-er, landsting) och att återstoden skall utses bland

insättarna av huvudmännen själva.

Mot de sakkunnigas åsikt, att det i fråga om friheten att inrätta sparbanksfilialer

bör bibehållas en åtskillnad mellan större och mindre sådana,

har jag intet att erinra. Dock anser jag, att de mindre filialerna, benämnda

sparställen, bör få öppnas utan annan legal inskränkning än som betingas

av den allmänna regeln, att filial skall ligga inom verksamhetsområdet,

samt att de större filialerna, avdelningskontoren, i analogi med vad som enligt

banldagspropositionen skall gälla för affärsbankernas avdelningskontor,

bör få fritt inrättas i kommun, där huvudkontoret är beläget eller sparbanken

redan driver rörelse vid avdelningskontor. Departementsförslaget har

utformats i enlighet härmed.

Den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med en s. k. fri sektor,

som bl. a. skulle möjliggöra för sparbank att ta emot inlåning på checkräkning,

har så gott som allmänt accepterats av remissinstanserna och kan

även enligt min egen uppfattning betecknas som ändamålsenlig. Mot den av

de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn — 15 procent av övrig inlåning

— har jag ingen erinran. I motsats till de sakkunniga har jag ej funnit

anledning avstyrka, att sparbankerna jämväl skulle få bevilja checkräkningskrediter.

Emellertid har ansetts att, åtminstone intill dess gränsdragningsfrågorna

närmare prövats, en viss begränsning bör iakttas. Departementsför
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

slaget stadgar i detta hänseende, att dylika krediter skall få utlämnas till belopp

av högst 25 000 kronor för varje låntagare.

Vad beträffar inlåningsrätten har jag redan i banklagspropositionen uttalat,

att jordbrukskasseutredningens promemoria, vars innehåll återgivits i

sagda proposition, anvisar en enklare metodik än den som användes i hittillsvarande

regler på detta område. Eftersom promemorieförslaget dessutom

erbjöde en utväg att åstadkomma en enhetlig inlåningsrättslig reglering för

affärsbanker, sparbanker och jordbrukskreditkassor, syntes det med utgångspunkt

från promemorian böra i särskild ordning verkställas en undersökning

av möjligheten att nå en dylik reglering (se nämnda prop. s. 69—70).

Med hänsyn härtill bör tills vidare, i enlighet med sparbankssakkunnigas

förslag, det hittills använda regelsystemet för sparbankernas inlåningsrätt

■ liksom hittillsvarande normer för affärsbankerna i samma ämne — äga

fortsatt tillämpning. Vissa av sparbankssakkunniga föreslagna jämkningar i

de nuvarande reglerna har jag emellertid i övervägande utsträckning ansett

mig kunna biträda.

I sakkunnigförslagets föreskrifter om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv

har jag gjort allenast den ändringen, att kassareservkravet för avistaförbindelserna

och de med dem jämförbara kortfristiga skulderna bestämts

på samma sätt som enligt banklagspropositionen, d. v. s. till 25 procent.

Beträffande tillsynen över sparbankerna har jag icke varit beredd att gentemot

den kraftiga reaktionen i de flesta remissvaren godkänna de ingripande

organisatoriska förändringar i centraliserande riktning, vilka förordats

av de sakkunnigas majoritet. Departementsförslaget har därför i huvudsak

upptagit samma tillsynsregler som SpL. Endast såtillvida har en

ändring i gällande regler vidtagits som departementsförslaget i överensstämmelse

med vad de sakkunniga enhälligt förordat ersatt bestämmelserna

angaende de allmänna ombuden med föreskrift om att tillsynsmyndigheten

skall för varje sparbank utse en särskild revisor att som det allmännas representant

verkställa den ordinära årsrevisionen tillsammans med de av

sparbankens huvudmän valda revisorerna. — Under remissbehandlingen

har väckts tanken, att sparbankstillsynen möjligen skulle kunna anförtros

åt något sparbankernas eget organ. Detta uppslag bör enligt min mening

bli närmare prövat genom en särskild utredning.

Jag vill slutligen här omnämna, att jag biträder de sakkunnigas uppfattning

om lämpligheten av regler angående registrering av sparbanks firma

och om firmateckning.

Även vad avser de delar, vilka jag nu icke särskilt berört, kan jag tillstyrka,

att den i betänkandet förordade sakliga regleringen lägges till grund

för lagstiftning. De jämkningar, jag i skilda avseenden funnit befogade, kommenteras

i detalj motiveringen.

I fråga om själva utformningen av sakkunnigförslaget till ny sparbankslag

har — som remissöversikten utvisat — från flera håll hävdats att förslaget

tynges av ett stort antal detaljföreskrifter, vilka med fördel skulle

kunna inrymmas i ett normalreglemente eller en sparbanksstadga. Att sak
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kunnigförslaget kommit att uppta åtskilliga bestämmelser av mera underordnad

natur torde närmast ha betingats av att förslaget i de associationsrättsliga

avsnitten medvetet anslutits till motsvarande regler i banklagssakkunnigas

förslag till ny lag om bankrörelse liksom till parallellstadgandena

i den nya aktiebolagslagen och i annan modern assoeiationslagstiftning. Ett

visst berättigande torde ligga i sparbanksinspektionens uttalande, att detaljrikedomen

finge betraktas som en förtjänst i det avseendet, att den skulle

göra sparbankslagen till en fullständig samling av de regler, som gällde

för sparbankernas verksamhet. Även enligt min mening måste dock önskemålet,

att lagtexterna blir så överskådliga som möjligt, tillmätas större

beaktande. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra tillmötesgå remisskraven

på en förenkling. Ett ganska betydande antal regler, vilka övervägande

har karaktär av ordningsbestämmelser, har därför icke överförts

från sakkunnigförslaget till departementsförslaget utan avses i stället bli

upptagna i en kungörelse, som skulle utgöra ett supplement till sparbankslagen.

En särskild fördel med hithörande reglers upptagande i administrativ

författning är att av skiftande utvecklingskrav betingade ändringar i reglerna

kan komma till stånd utan större omgång. Ett preliminärt utkast till

kungörelse av här avsett slag har upprättats inom departementet och torde få

fogas vid detta protokoll som bihang (Bihang B).

I fråga om övergångsbestämmelserna till den nya sparbankslagen har

vissa jämkningar orsakats bl. a. av den omarbetning av sakkunnigförslaget,

vilken befunnits påkallad enligt vad jag förut nämnt. Härom hänvisar jag

till detaljmotiveringen.

De sakkunnigas övriga lagförslag har jag till största delen funnit mig

kunna godta. Dock anser jag icke, att sparbankernas säkerhetskassa lämpligen

bör anlitas för åstadkommande av ett skydd mot förskingringsförluster.

De ändringar i lagstiftningen om denna kassa, vilka förordats av de

sakkunniga, har därför endast delvis upptagits i departementsförslaget. —

Vissa av här ifrågavarande smärre lagförslag innefattar följdändringar ej

nara till den föreslagna nya sparbankslagstiftningen utan jämväl till propositionsförslaget

till ny lagstiftning för affärsbankerna (jfr prop. nr 3/1955 s.

70). De sakkunnigäs förslag till lag om viss ändring i regeringsrättslagen har

ej upptagits till behandling i förevarande lagstiftningsärende utan kommer

att anmälas i annat sammanhang.

Jag övergår härefter till de särskilda delarna av förslagen. II.

II. Huvudmännens tillsättande

Historik, gällande rätt m. m. En sparbanks angelägenheter omhänderhas av

två korporationer — huvudmännen och styrelsen — med sinsemellan olika

uppgifter. Huvudmännen skall enligt 9 § SpL såsom representanter för insättarna

övervaka sparbankens förvaltning. Styrelsens funktion är enligt

samma lagrum att handha den omedelbara ledningen av sparbankens verk
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

samhet. De båda korporationerna står alltså till varandra i samma förhållande

som en bolagsstämma till en bolagsstyrelse.

Även de närmare arbetsuppgifterna för huvudmännen är angivna i SpL

(10 § tredje stycket). Bland annat föreskrives att årssammanträde med huvudmännen

skall hållas en gång varje år före maj månads utgång. Å detta

sammanträde skall huvudmännen fastställa balansräkning och bestämma i

vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder ävensom

besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen. Huvudmännen förrättar

även erforderliga val av ledamöter i styrelsen samt av revisorer.

Bestämmelser om hur huvudmannaorganisationen skulle vara uppbyggd

saknades i den förordning den 1 oktober 1875 (nr 73) angående sparbanker,

varigenom sparbanksväsendet i vårt land erhöll sin första rättsliga reglering.

I lagen den 29 juli 1892 (nr 59) angående sparbanker, vilken ersatte 1875

års förordning, föreskrevs uttryckligen att vården om sparbanks angelägenheter

skulle tillkomma dels huvudmän, som skulle representera insättarna

och såsom överstyrelse skulle övervaka sparbankens förvaltning, och dels en

förvaltande styrelse. Rörande huvudmännens tillsättande stadgades endast

att de skulle utses »genom val på sätt reglementet föreskriver; dock att stiftare

av sparbank må kunna i reglementet förklaras för huvudmän». Hur valen

skulle tillgå reglerades alltså icke i lagen. I det betänkande, som låg till grund

för densamma, anmärktes att enligt åtskilliga sparbankers reglementen envar,

som vid sparbanks stiftande eller sedermera bidragit med visst belopp,

skulle vara självskriven såsom huvudman. Ett självskrivet huvudmannaskap

torde uttalades det i betänkandet — vara föga ägnat att väcka och underhålla

något livligare intresse för sparbankssakens främjande eller att framkalla

en verklig känsla av ansvarighet. Detta förhållande skulle bli helt

annorlunda, om huvudmännen utsåges genom val. Sättet för valet finge de

särskilda sparbankerna bestämma i sina reglementen, då på bestämmandet

måste inverka de växlande sätt, på vilka sparbank tillkommit, och de lokala

förhållanden, under vilka den verkade. I allmänhet vore önskvärt, hette det

vidare i betänkandet, att huvudmännen eller visst antal av dem utsåges av

kommunal representation eller annan korporation eller myndighet, som hyste

intresse för sparbanken. — Under den tid 1892 års lag var tillämplig, följdes

de i betänkandet uttalade rekommendationerna angående sättet för utseende

av huvudmän endast i begränsad omfattning. Alltjämt kom systemet med

självkomplettering till utbredd användning. Utvecklingen påtalades under

åren 1909—1920 i ett flertal riksdagsmotioner.

Beträffande innehållet i dessa motioner och förarbetena till SpL hänvisas

till sparbankssakkunnigas betänkande s. 72 ff.

SpL:s bestämmelser om hur huvudmännen skall tillsättas är alltjämt

desamma som vid lagens tillkomst. Bestämmelserna är upptagna i 10 §

första och andra styckena. De lyder:

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola utses

pa sätt reglementet föreskriver, och skall i reglementet stadgas, att minst en

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,

allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma, municipalfullmäktige,

landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Stiftare av

sparbank må ock i reglementet kunna förklaras för huvudman, dock ej för

längre tid än i andra stycket sägs.

Huvudman skall utses för viss tid, högst fem år. Avgår huvudman innan

den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, skall ny huvudman för

återstoden av nämnda tid utses i den avgångnes ställe så snart ske kan,

och åligge det styrelsen att, där den avgångne varit tillsatt av korporation

eller myndighet, som i första stycket sägs, hos korporationen eller myndigheten

göra anmälan om avgången.

Liksom i tidigare sparbanksförfattningar saknas i SpL regler om förfarandet

vid eventuella val.

Efter tillkomsten av SpL har vid skilda tillfällen framförts krav på ändringar

i SpL beträffande huvudmannainstitutionen. Spörsmålet om sättet

för utseende av huvudmän har sålunda berörts i riksdagsmotioner åren 1937,

1943 och 1945. Dessutom har i motioner vid 1937 års riksdag framställts

förslag om att det kommunala valförfarandet skulle försiggå efter proportionella

grunder.

Beträffande det närmare innehållet i dessa motioner och deras behandling

hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 77 ff.

Här skall endast nämnas, att — såsom framgår av vad förut anförts om

direktiven för sakkunnigarbetet — i anledning av motioner vid 1945 års

riksdag bankoutskottet anfört bl. a., att utskottet vore av den uppfattningen

att frågan om sättet för utseende av huvudmän borde göras till föremål

för utredning, varvid utskottet förutsatte att utredningen skulle verkställas

i samband med en väntad allmän revision av sparbankslagen. Utskottet

föreslog med hänsyn härtill, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om en allmän revision av sparbankslagen, därvid spörsmålet om

vilka åtgärder som lämpligen borde vidtas i syfte att ge huvudmannainstitutionen

en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning måtte upptas

till prövning. Som redan omtalats biföll riksdagen utskottets hemställan.

De sakkunniga. Inledningsvis behandlar de sakkunniga spörsmålet

om vilka intressen huvudmännen skall representera.

För penninginrättningar i allmänhet vore det —- yttrar de sakkunniga - äganderätten till inrättningen som på ett naturligt sätt utgjorde den väsentliga

grundvalen för huvudmannaskapet. Beträffande sparbankerna däremot,

där något äganderättsintresse icke gjorde sig gällande, måste en motsvarande

grundval sökas i andra intressen. Närmast vore det insättarnas intressen

som härvid komme i fråga. Också hade SpL fastslagit, att huvudmännen

vore representanter för insättarna. Att SpL icke i konsekvens härmed

föreskreve insättarval av huvudmännen berodde på att insättarna av

rent praktiska orsaker ej ansetts kunna i allmänhet fungera som valkorporation.

SpL uteslöte likväl icke möjligheten av insättarval, och denna valform

tillämpades också i ett mindre antal sparbanker.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Fråga vore emellertid — uttalar de sakkunniga — om icke även låntagarna

i sparbank hade så stora intressen i rörelsen, att jämväl de borde

vinna representation inom huvudmannaorganisationen. Såsom framginge av

SpL vore sparbanks ändamål att befordra sparsamhet genom in- och utlåning

av penningar, d. v. s. båda leden i verksamheten likställdes. Det betraktelsesättet

hade alltmer trängt igenom, att utlåningen icke blott vore

till för att ge sparandet på inlåningssidan goda villkor utan att sparandet

även i stor utsträckning komme till stånd genom amorteringar och återbetalningar

av lån. Under intryck härav hade sparbankernas strävanden vidgats

att tillgodose icke blott insättarnas utan även låntagarnas intressen, vilket

visat sig bl. a. i att sparbankerna hållit lägsta möjliga marginal mellan inoch

utlåningsräntor. Härav följde emellertid icke att låntagarnas intressen

skulle vara att likställa med insättarnas. En sparbanks viktigaste förvaltningsuppgift

vore obestridligen en betryggande placering av insättarnas

medel. Här kunde insättarintresset av betryggande säkerhet lätt komma i

motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Eftersom det ju endast

vore insättarna som stode förlustriskerna, vore det naturligt, att en dylik

intressekollision icke borde lösas på insättarnas bekostnad. Det syntes därför

icke lämpligt att bereda jämväl låntagarna representantskap i huvudmannaorganisationen.

Frågan vore emellertid av mindre praktisk betydelse, eftersom

insättarna icke sällan också vore låntagare. I

I anslutning till det anförda har de sakkunniga behandlat frågan i

vad mån gällande regler om tillsättande av huvudmän

kunde anses tillvarata insättarintresset i sparbankerna.

Vilka olika system som — inom ramen för de i 10 § SpL givna

reglerna att minst en tredjedel skall tillsättas av vissa offentligrättsliga subjekt

och återstoden på sätt sparbankerna själva bestämt — tillämpats för

utseende av huvudmän i sparbankerna och vilket antal huvudmän som valts

enligt varje system framginge av en av de sakkunniga upprättad tabell,

avseende förhållandena den 1 juli 1950. Tabellen återges här på nästa sida.

Av totalantalet huvudmän vid sagda tidpunkt, 13 776, hade som tabellen utvisar

8 008 utsetts genom självkomplettering, 4 129 av kommun och 1 639

av annan valkorporation. Bland de sistnämnda inginge 74 huvudmän —

icke fullt 0,5 procent av hela huvudmannakåren — vilka blivit valda direkt

av insättarna.

Enligt de sakkunnigas mening framstode det som klart, att självkompletteringsmetoden

för tillsättande av huvudmän icke så väl rimmade med

den i SpL uttryckta principen, att huvudmännen representerade insättarna.

Att ej heller huvudmän valda av annan valkorporation än insättarna eller

kommunala organ — här avsedda valkorporationer utgjordes företrädesvis

av häradsrätt och hushållningssällskap —- representerade insättarna, syntes

jämväl klart. Beträffande borgerliga primärkommuners och landstings

val av huvudmän vore läget i viss mån ett annat. De inom kommunen respektive

landstingsområdet bosatta insättarna i vederbörande sparbank kun
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

61

Antal Antal

spar- huvudbanker

män

43

1102

II. Samtliga huvudmän valda av landsting....................

III. Samtliga huvudmän valda av annan valkorporation eller <

iv kommun

2

7

54

62

131

IV. •/, och däröver, men ej samtliga huvudmän kommunvalda ..

>4

76

31

V. Va av huvudmännen valda av häradsrätt och stadsfullmäktige ........

1

16

...................................

5

9

4

39

b) insättarna (i ett fall insättarna jämte huvudmännen).

VII. V, men ej */, av huvudmännen kommunvalda.............

=236

74

2 416

4 600

Vin. 1lj men ej 2/, av huvudmännen valda av landsting .......

33

26

kommun .............................

b) självkomplettering ............................................

IX. V» men «/ Va av huvudmännen valda av annan valkorporation eller av

‘151

50

338

1429

3318

Samtliga huvudmän

Utsedda av

Antal

huvudmän

4129

Annan valkorporation....................

1639

8 008

Summa

13 776

i Enligt reglementsbestämmelse i 1 sparbank äga endast de av primärkommun utsedda huvudmännen

deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

‘ Enligt reglementsbestämmelse i 33 sparbanker äga de av primärkommun utsedda huvudmännen

icke deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

3 Enligt reglementsbestämmelse i 1 sparbank äga de av landsting utsedda huvudmännen icke

deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

4 Enligt reglementsbestämmelse i 28 sparbanker äga de av annan valkorporation utsedda

huvudmännen icke deltaga vid val av de huvudmän, som utses genom självkomplettering.

de, om de hade kommunal rösträtt, indirekt påverka utgången av valet.

Dock vore det tydligt, att denna metod för tillsättande av huvudmän icke

gåve ett helt tillfredsställande uttryck för hur insättarna ville ha kretsen

av huvudmän bestämd. Vid huvudmannaval, företagna av den kommunala

fullmäktigeinstitutionen, bereddes jämväl icke-insättare inflytande på

valresultatet. Härtill komme att vid valen till fullmäktige de rent kommunala

angelägenheterna självfallet stode i förgrunden. Kommunmedlemmar,

som vore insättare i sparbanken, kunde därför vid dessa val icke förväntas

i första hand tillvarata sina särintressen såsom insättare.

Sammanfattningsvis har de sakkunniga uttalat, att icke någon av berörda

metoder för utseende av huvudmän enligt deras mening stode i verkligt

god samklang med grundsatsen, att huvudmännen skulle vara företrädare

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

för insättarintresset. Det ville följaktligen synas — menade de sakkunniga

— som om ett fullt adekvat uttryck för nämnda intresse icke skulle kunna

ernås på annan väg än genom regelrätta insättarval. De sakkunniga ville

emellertid härmed icke ha sagt, att den hittillsvarande avsaknaden av en

obligatorisk regel om insättarval skulle ha föranlett att huvudmannakårerna

icke alls kunde anses representativa för insättarna. Tvärtom kunde vitsordas

att de flesta sparbanker särskilt under de senare åren vinnlagt sig

om att förskaffa huvudmannakårerna en mera representativ sammansättning.

Likväl vore vissa medborgargrupper icke tillräckligt företrädda bland

huvudmännen.

I syfte att ge en uppfattning om den sociala sammansättningen hos nuvarande

huvudmannakårer har de sakkunniga presenterat följande sammanställning

rörande huvudmännens yrken, avseende läget den 1 juli 1950.

^ rke Procent i

Antal förhållande

till hela antalet

1. Lantbrukare .................................................. 6 920 60

2. Tjänstemän .................................................. 2 905 21

3. Handlande.................................................... 1330 io

4. Företagsledare .............................................. 829 6

5. Arbetare och förmän.........................................797 6

6. Hantverkare................................................ 503 4

7. Fria yrken............................................ 205 1

8. Kommunala och politiska förtroendemän, ej redovisade under annan

rubrik.................................................... 62 0,5

9. Fastighetsägare (andra än lantbrukare) ........................ 61 0,5

10. Sjökaptener, skeppare och fiskare.............................. 57 o!ö

11. Husmödrar .................................................. 14 ’

12. Näringsidkare av ovan icke angivet slag ...................... 73 0 5

13. Övriga........................................................ 20 —’

Summa 13776 100

Genom ytterligare en sammanställning har de sakkunniga velat lämna

underlag för ett bedömande, i vad mån huvudmannakårernas sociala sammansättning

rönt inverkan av metoden för huvudmännens tillsättande. Jämväl

denna sammanställning skall här återges. Sparbankerna har i densamma

hänförts till tre skilda grupper allt efter det sätt, varpå huvudmännen

utsetts. Grupp I omfattar de 52 sparbanker, där samtliga huvudmän

väljes antingen av primärkommun eller landsting eller annan valkorporation

eller kommun jämte annan valkorporation. Med »annan valkorporation»

avses icke sådan som utgöres av insättarna eller huvudmännen. Grupp

II omfattar de 395 sparbanker, där huvudmännen tillsättes dels genom val

av primärkommun eller landsting eller annan valkorporation, dels ock genom

självkomplettering. Grupp III omfattar de fyra sparbanker, där majoriteten

av huvudmännen väljes av insättarna.

Grupp I

Grupp II

Grupp III

0/

/o

%

0/

/o

1. Lantbrukare...............

...... 58

49

51

2. Tjänstemän................

22

16

3. Handlande ................

10

6

4. Företagsledare .............

6

7

5. Arbetare och förmän.......

...... 9

5

8

6. Övriga kategorier..........

8

12

100

100

100

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De sakkunniga ansåge sig av tabellen kunna konstatera, att huvudmannakårernas

sociala struktur i jämförelsevis ringa grad förändrades av den

mer eller mindre demokratiska metoden för huvudmännens tillsättande.

Uppställningen kunde emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning knappast

förmedla någon säker föreställning om den inverkan å huvudmannakårernas

sociala sammansättning, som skulle följa av en obligatorisk regel

om insättarval, eftersom grupp III — sparbanker med majoriteten av huvudmännen

valda av insättarna -—- vore så obetydlig.

Frågan huruvida insättarval vore praktiskt möjligt

att genomföra har härefter upptagits till prövning av de sakkunniga.

Att låta samtliga insättare konstituera den församling som skulle ha att

utse huvudmännen vore givetvis mest konsekvent, menar de sakkunniga.

Ett sådant tillvägagångssätt vore möjligen tänkbart i ett fåtal sparbanker

med ett ringa antal insättare och mycket begränsade verksamhetsområden.

I fråga om sparbanker med större antal insättare och mera vidsträckta

verksamhetsområden vore det uppenbart, att direkta val från insättarna

skulle möta svårigheter. De flesta sparbanker vore för närvarande av den

storleksordning, att det finge anses uteslutet att låta samtliga insättare

direkt delta i en valhandling. Tillgänglig sparbanksstatistik från 1951 visade

sålunda, att i de 13 största sparbankerna, var och en med en insättarbehållning

av över 100 miljoner kronor, antalet insättare genomsnittligt betydligt

överstege 100 000. I endast 51 sparbanker understege antalet insättare

1 000. Som ett allmänt omdöme uttalar de sakkunniga, att huvudmannaval

av denna typ på grund av det stora antalet valberättigade icke vore

genomförbara.

En indirekt valform, varigenom valet å insättarnas vägnar förrättades av

särskilda bland dem utsedda elektorer, borde i stället komma till användning.

En framkomlig väg för utseende av dylika elektorer syntes vara att

tillämpa ett lottningsförfarande. Ett dylikt förfarande hade kommit till

användning vid åtskilliga ömsesidiga försäkringsbolag. Genom lottning —

exempelvis på försäkringsbrevens nummer -— utsåges en valkorporation,

som därefter valde s. k. delegerade. Dessa delegerade hade funktioner, som

kunde jämföras med huvudmännens. I några fall förekomme att nämnda

metod praktiskt förenklades genom en uppdelning på geografiskt begränsade

områden. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hade metoden omfattats

med större intresse från försäkringstagarhåll än vad bolagsledningarna i

allmänhet vågat räkna med vid bolagsordningarnas antagande. Ett liknande

förfarande för tillsättande av huvudmän i sparbankerna skulle enligt de

sakkunnigas uppfattning otvivelaktigt bli föremål för motsvarande intresse

hos sparbanksinsättarna. Särskilt med hänsyn till att verksamhetsområdena

för sparbankerna vore av jämförelsevis ringa utsträckning torde en

sparbanks angelägenheter i högre grad än ett försäkringsbolags kunna påräkna

allmän uppmärksamhet inom respektive verksamhetsområde.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

För tillämpning av lottningsmetoden för sparbanksväsendets vidkommande

borde enligt de sakkunniga i huvudsak följande regler gälla.

I princip borde alla insättare vara behöriga för ledamotskap i den valkorporation

— elektorsförsamling — som skulle utse huvudmännen. Vissa

begränsningar vore dock påkallade i praktiken. Sålunda borde föreskrivas,

att visst minimibelopp, lämpligen 100 kronor, skulle ha varit innestående

å insättarens konto vid utgången av det kalenderår, som närmast föreginge

huvudmannavalet. Härigenom skulle endast sådana insättare komma i fråga

som ådagalagt ett icke alltför ringa intresse för sparande. Vidare borde

det behörighetsvillkoret gälla, att vederbörande insättare skulle vara myndig,

varigenom sådana fysiska personer, som kunde utöva rösträtt endast

genom legala ställföreträdare, bleve uteslutna. Likaså torde det icke vara

berättigat att låta juridiska personer inträda i valkorporationen. Antalet

ledamöter i valkorporationen borde fastställas från fall till fall, men maximiantalet

syntes böra vara 150 och minimiantalet 50. Vad anginge själva

lottningsförfarandet borde detta närmast få den formen, att motboksnummer,

som slutade på viss eller vissa siffror, borde uttas. Nämnda siffror

skulle ha framkommit med lottens hjälp.

Till belysande av den närmare proceduren vid utseende av valkorporation

ger de sakkunniga följande exempel, avseende en stor sparbank, vars

valkorporation skall bestå av 100 ledamöter:

Insättarnas antal är 400 000. Genom lottning erhålles en grupp slutsiffror,

till exempel 333. De konton, som ha dessa slutsiffror, antagligen 400 stycken,

uttagas. Ny lottning verkställes i avsikt att få tre olika enkla slutsiffror.

Som resultat av denna lottning erhåller man exempelvis siffrorna 4, 5 och

6. Om av de 400 förut uttagna motboksnumren nu uttagas de, som ha någon

av sistnämnda siffror såsom fjärde siffra från slutet, utfalla V10 av 400 eller

med andra ord 120 konton. Dessa granskas med hänsyn till de stadgade

begränsningarna i insättares behörighet att ingå i valkorporation. Om till

följd av behörighetsvillkoren antalet uttagna konton skulle komma att

sjunka under det fastställda talet 100, uttages bland de ursprungligen uttagna

400 kontona ytterligare ett antal med viss ny slutsiffra, låt oss säga

7, vilken givetvis även den framkommit genom lottning. Medelst detta förfaringssätt

blir det möjligt att efter hand erhålla 100 konton, vilkas innehavare

äro behöriga att vara ledamöter i valkorporationen.

Enligt de sakkunnigas mening borde valkorporationen utses för viss tid,

högst fem år. Därest vakanser uppstode inom korporationen under angivna

tid och dessa utgjorde mer än tio procent av korporationen, skulle luckorna

fyllas genom en kompletterande lottning. Mindre luckor borde ej tillmätas

avseende. Valförrättningen skulle förberedas och ledas av en valnämnd, som

tillsattes av huvudmännen. Valnämnden borde lämpligen bestå av tre ledamöter.

Själva lottningsförfarandet skulle äga rum inför notarius publicus,

eller, där sådan ej funnes, inför landsfiskal.

I övrigt borde enligt de sakkunniga den fortsatta valförrättningen förlöpa

efter följande riktlinjer:

Till ledamöterna av valkorporationen utsänder valnämnden personliga

kallelser till möte för nominering av huvudmannakandidater. Vid mötet

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

äger varje närvarande ledamot av valkorporationen avgiva förslag på huvudmän

till det antal, som skall väljas. Till nomineringsmöte kallad ledamot

äger rätt att insända huvudmannaförslag per post. Försändelse med

sådant förslag skall ha kommit valnämnden till handa senast dagen före

nomineringsmötet. Vid mötet eller postledes framförda namnförslag har

valnämnden att upptaga på en vallista, sedan nämnden gjort sig underrättad

om att de föreslagna personerna äro villiga att åtaga sig uppdraget. Först

på vallistan upptagas de fungerande huvudmän, som eventuellt föreslagits

till omval, i den ordning de valts. Härefter upptagas övriga föreslagna personer,

lämpligen enligt den ordningsföljd, som betingas av antalet förslagsställare,

därvid lottning sker, om flera ha samma antal förslagsställare. Vallistan

utsändes sedan till ledamöterna av valkorporationen med tillkännagivande,

att listan, därest ledamot önskar begagna sig av sin rösträtt, före

viss angiven tidpunkt åter skali vara valnämnden till handa. Antingen kan

listan återställas i oförändrat skick eller också kan valmannen genom strykningar

av befintliga kandidatnamn å listan eller genom tillskrivningar av

namn å valbara kandidater giva individuellt uttryck för sin vilja. Listan får

dock icke upptaga färre namn än antalet platser som skall besättas. Valnämnden

förrättar sedan sammanräkning. Även denna äger rum i närvaro

av notarius publicus (landsfiskal). Äro å vallista upptagna färre namn än

det antal huvudmän som skall väljas, är listan att anse som ogiltig. Äro å

vallista upptagna namn flera än det antal huvudmän, som skall väljas, anses

övertaliga namn som obefintliga. Såsom obefintligt betraktas även namn

å den som ej är valbar, eller namn, vilket ej är otvetydigt, liksom namn som

är överstruket. Ordningen mellan de namn, som valmännen angivit å de

insända röstsedlarna, fastställes med tillämpning av en rangordningsregel

av denna innebörd: Första namn erhåller första platsen, om han står främst

på mer än halva antalet av de avlämnade vallistorna. Andra plats besättes

med andra namn, om detta därefter står främst på mer än två tredjedelar

av vallistorna, tredje plats med tredje namn, om detta sedan står främst på

mer än tre fjärdedelar av listorna osv. Om denna metod till följd av meningssplittring

ej längre kan tillämpas, i det icke något namn har föreskriven

majoritet, övergår man till reduktionsregeln. Enligt denna reduceras

sedelns röstvärde till en halv röst, om ett namn fått placering, till en tredjedels,

om två av sedelns namn blivit valda, till en fjärdedels, om tre namn

erhållit placering osv. Denna röstkraft tillgodoräknas vid varje sammanräkning

ettvart namn å sedeln, oberoende av dess plats. Med tillämpning

härav uträknas de olika namnens jämförelsetal. Det namn, som därvid erhållit

högsta sådant tal, får den plats, om vars besättande fråga är. Vid lika

rösttal eller jämförelsetal för två eller flera namn, avgöres utgången genom

lottning.

Slutligen borde beträffande nu ifrågasatta valsystem stadgas ovillkorligt

förbud för ledamot av valkorporation att utöva sin rösträtt genom ombud.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att ett valförfarande av den

art som nu skisserats skulle utgöra en praktikabel teknik för insättarval.

De sakkunniga förordade på grund härav och med hänsyn till önskvärdheten

av insättarval, att sådana val skulle vara obligatoriska för alla sparbanker.

De sakkunniga har sedan behandlat spörsmålet om jämväl

k o in in un hör vara berättigad att tillsätt a h u v u d in ä n i

sparbankerna.

5 Bihang till riksdagens protokoll 195’). 1 samt. Nr 151

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

De sakkunniga menar, att det icke kunde förnekas, att det allmänna med

fog kunde göra anspråk på visst inflytande på sparbankernas skötsel. Samhället

hade nämligen av skilda anledningar ett betydande intresse för sparbanksväsendet.

Icke minst anknöte sig detta intresse till utlåningsrörelsen.

Sålunda vore det givetvis av samhällelig vikt, att utlåningen bedreves med

aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose

det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken verkade. I stor

utsträckning sammanfölle sparbanks verksamhetsområde med en eller flera

borgerliga primärkommuner. Ansåge man, att bland huvudmännen borde finnas

företrädare för det allmänna, vore det därför naturligt, att dessa representanter

utvaldes av de borgerliga primärkommunerna eller — vad gällde

sparbanker med så stora verksamhetsområden att det framstode som berättigat

— av landstingen. En dylik kommunal valrätt motiverades också -—

anser de sakkunniga — av att sparbankerna själva betraktade kontakten

med kommunerna som värdefull.

Ett argument som brukade anföras till förmån för kommunalval av huvudmän

vore att sådana val skulle åstadkomma en föryngring av huvudmannakåren.

Att kommunalval skulle i detta hänseende äga företräde framför

den form av direkta insättarval, som de sakkunniga föreslagit, torde

emellertid knappast kunna antas, säger de sakkunniga. Statistiskt material,

avseende läget den 1 juli 1950, visade, att medelåldern för de kommunalvalda

huvudmännen (4 129 st.) utgjorde 56,8 år, för de genom självkomplettering

tillsatta (8 008 st.) 56,2 år samt för de på annat sätt utsedda

(1 639 st.) 56,5 år. Vidare framginge av de statistiska uppgifterna att »överåriga»

huvudmän, varmed de sakkunniga betecknade dem som uppnått 70

års ålder, vore jämnt fördelade på de olika kategorierna huvudmän. Av de

kommunalvalda huvudmännen vore sålunda elva procent (447 st.) överåriga,

medan av de genom självkomplettering tillsatta cirka tio procent (777

st.) samt av de på annat sätt utsedda åtta procent (135 st.) tillhörde gruppen

överåriga. De sakkunniga ansåge sig mot bakgrunden av dessa siffror

kunna konstatera, att ålderssiffrorna inom huvudmannakårerna icke rönte

inverkan av vilken valkorporation som utsett huvudmännen och att i varje

fall kommunalvalen icke visat sig ägnade att skapa den föryngring, man

på sina håll räknat med.

Såsom direkta olägenheter av kommunala val av huvudmän kunde enligt

de sakkunniga åberopas åtskilliga förhållanden. De sakkunniga yttrar

härom:

En av de invändningar, som bruka framföras, är att en kommun i vissa

situationer kan ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till

egen fördel med den verkan att spararnas intressen bli lidande. Att en kommunal

bestämmanderätt över sparbanksverksamheten kan leda till betänkligheter

av nu angivna art torde icke böra bestridas. Så kan till exempel en

finansiering av byggnadsföretag, som är nyttigt ur kommunal synvinkel,

medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara förenliga

med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare vilja de sakkunniga erinra

om att en kommun såsom låntagare kan ha speciella intressen, vilka kunna

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

svära mot insättarnas. Här avses exempelvis låntagarönskemål angående lånens

storlek och löptid. Dessutom må framhållas att en kommun kan vilja

se, att redovisningen av sparbanksvinsten blir så hög som möjligt. Denna

inställning dikteras ibland av önskemålet att utvinna största möjliga skatteintäkter

men kan också betingas av att höga vinster tillåta sparbanksanslag

till allmännyttiga och välgörande ändamål, dvs. syften som kunna stå

den kommunala verksamheten nära. Kommunintresset av att sparbank

redovisar högsta möjliga vinst kan självfallet medföra risker för att sparbanken

icke vidtager säkerhetsdispositioner i erforderlig omfattning. Det

hör framhållas, att erfarenheten i många fall bestyrkt, att ett allt för starkt

kommunalt inflytande över sparbankerna lätt kan medföra de vådor, som

nu berörts.

Mot att kommunen skulle få tillsätta huvudmännen har också anförts att

härav skulle kunna följa en politisering av sparbankernas ledning. Det är

möjligt, att tendenser till en sådan utveckling icke kunna påvisas i fråga

om de sparbanker, som för närvarande få sina huvudmän utvalda av kommunerna.

Särskilt vid en bedömning på längre sikt torde man likväl icke

böra bortse från att nu nämnda farhåga i vissa lägen skulle kunna visa sig

berättigad.

Det förtjänar påpekas, att spörsmålet om kommunalval av huvudmännen

i viss mån skulle bli ett annat, om kommunen iklädde sig ekonomiskt

ansvar för den sparbank, vars huvudmän den tillsatte. Dylika kommungarantier

förekomma emellertid icke inom vårt sparbanksväsen, som i stället

utmärkes av att insättarna ensamma stå förlustriskerna. En ordning, enligt

vilken kommunen skulle ha ett bestämmande inflytande över sparbankens

administration utan att behöva vidkännas eventuella förluster i dess rörelse,

låter sig icke försvaras logiskt.

De sakkunniga medger dock, att nu andragna betänkligheter mot kommunval

av huvudmän givetvis skulle bli mindre vägande ju flera kommuner

som inginge i sparbankens verksamhetsområde. Invändningarna mot

kommunval skulle dessutom kraftigt försvagas, om den kommunala valrätten

inskränktes till att avse blott en minoritet av huvudmännen. En så begränsad

valrätt kunde icke sägas äventyra sparbankernas hittillsvarande

värdefulla ställning av självständiga institut. Med hänsyn härtill och till de

skäl, som gjorde ett visst kommuninflytande påkallat, ville de sakkunniga

uttala sig för ett sådant inom nyss antydda gräns. De sakkunniga föresloge

därför, att en tredjedel av huvudmännen skulle utses av primärkommun (-er,

landsting) inom sparbankens verksamhetsområde. För det fall att flera

kommuner inginge i verksamhetsområdet, förordade de sakkunniga, att

mandaten fördelades efter de olika kommunernas invånarantal. Alt insättarnas

antal kanske icke stode i proportion till invånarantalet syntes spela

en underordnad roll — hävdar de sakkunniga — eftersom ju majoriteten av

huvudmännen skulle utses genom direkta insättarval.

De sakkunniga har dragit upp vissa riktlinjer för sparbankernas bestämmande

av vilken kommunal korporation som skall vara lämplig att ombesörja

val av huvudmän. De sakkunniga anför:

Val genom ett enda landsting torde erbjuda sig som en praktisk metod, då

sparbanks verksamhetsområde utgöres av ett landstingsområde i dess helhet

eller av eu stor del av ett landstingsområde. Sträcker sig verksamhetsområde

över mera betydande delar av två eller flera landstingsområden, lig
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ger det på samma sätt nära till hands att låta de respektive landstingen

verkställa valen. När verksamhetsområde dels består av stad, som ej ingår i

landstingsområde, och dels av landstingsområde eller avsevärd del av sådant,

kan åter kombinationen val genom primärkommun och val genom

landsting te sig naturlig. Detsamma gäller fall, då verksamhetsområde innefattar

dels landstingsområde eller avsevärd del av sådant och dels någon

eller några enstaka kommuner, tillhörande annat landstingsområde. Vid

kombinerat val enligt något av nyssnämnda alternativ — landsting + landsting,

landsting -f- stad eller landsting -f- landskommun (-er) — blir fördelningsnormen

i 15 § andra stycket tillämplig. Om verksamhetsområde icke

inbegriper hela det landstingsområde, vars landsting deltager i valet, skall

vid mandatfördelningen hänsyn tagas endast till invånarantalet i de kommuner

inom landstingsområdet, vilka ingå i sparbankens verksamhetsområde.

Vad angår spörsmålet om proportionella val vid ko inni

uns tillsättande av huvudmän konstaterar de sakkunniga,

att SpL saknar bestämmelser. Proportionella val inom den kommunala representationen

kunde enligt de sakkunnigas mening icke påbjudas enbart

genom föreskrift i sparbankens reglemente utan krävde uttryckligt stöd i

lagbestämmelse. Denna uppfattning vunne stöd av ett av regeringsrätten den

10 januari 1951 meddelat utslag (se Regeringsrättens årsbok årg. 1951, ref.

s. 5). Frågan vore då huruvida bestämmelse härom borde införas i sparbankslagstiftningen.

De sakkunniga har närmare utvecklat frågan om proportionella val samt

därvid anfört i huvudsak följande.

Enligt 1930 års lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å

kommunalstämma m. in. skulle proportionella val icke förekomma vid

tillsättande av kommunala organ i andra fall än då de aktuella författningarna

så föreskreve. I övriga fall — vilka vore de flesta — företoges valen

såsom enkla majoritetsval. Vid tillkomsten av nämnda lag hade meningarna

varit synnerligen delade om önskvärdheten av en mera vidsträckt användning

av det proportionella valsystemet vid val inom de kommunala

korporationerna. En ökad användning av denna valmetod hade å ena sidan

ansetts påkallad för att bereda olika meningsriktningar inom de väljande

församlingarna skälig representation bland de valda. Fall hade påståtts

förekomma, då en majoritet i viss mån missbrukat sin ställning till

att från kommunala verkställighetsorgan utesluta lämpliga personer av annan

uppfattning än majoriteten. Dylika fall hade emellertid medgivits höra

till undantagen, och oftast erhölle de skilda partierna till följd av frivillig

överenskommelse skälig representation inom de valda organen. Å andra

sidan hade hävdats att en ökad användning av den proportionella valmetoden

kunde medföra vissa olägenheter. Visserligen hade det ej större betydelse

att valen i vidgad omfattning komme att ske efter partisynpunkter,

men det kunde ej förbises, att systemet i en del fall kunde försvåra en

god rekrytering. Valsättets fördelar kunde ej heller komma till sin fulla

rätt, då ett organ förnyades genom successiva val. I frågan om proportionella

val vid kommuns tillsättande av huvudmän i sparbank ägde nu an
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

69

förda skäl giltighet i det väsentliga, ansåge de sakkunniga. Det vore nästan

regel, att mellan de olika meningsriktningarna i kommunalrepresentationen

träffades frivillig överenskommelse, enligt vilken samtliga dessa meningsriktningar

bleve företrädda inom huvudmannakåren. Det hade dock vid något

enstaka tillfälle förekommit att en åsiktsgrupp, som innehaft majoritetsställning,

utnyttjat denna till att för egen del besätta samtliga huvudmannaplatser

inom kommunalsektorn. En uttrycklig lagregel om att kommun-

och landstingsval av huvudmän skulle ske enligt proportionell metod

vore därför enligt de sakkunnigas bedömande icke opåkallad. En sådan

regel skulle för övrigt komma att sanktionera en ordning, vilken redan

tillämpades i det övervägande antalet fall.

Bestämmelserna om huvudmannaval har i sakkunnigförslaget upptagits

i 13—15 §§.

Närmare föreskrifter om proceduren vid utseendet av valkorporation samt

rörande övriga faser av valförfarandet borde enligt de sakkunnigas mening

upptas i sparbanks reglemente.

De sakkunnigas här återgivna uppfattning om huvudmannaval omfattas

av samtliga ledamöter i kommittén utom f. riksdagsmannen M. Forsberg.

Denne har i sin reservation hävdat, att det av majoriteten föreslagna elektorsvalet

vore tillkrånglat och att en dylik valmetod, »där slumpen får avgöra

valet av elektorer», icke kunde innefatta någon garanti för att huvudmannainstitutionen

finge en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning

än för närvarande. Valmetoden i fråga måste också i många fall medföra

kostnader i arvoden, dagtraktamenten, trycksaker och porton, anför

reservanten. En allsidig sammansättning av sparbankernas huvudmannakårer

kunde enligt reservantens mening lämpligast ernås genom att kommunerna,

i stället för att utse en tredjedel av huvudmännen, med begagnande

av den proportionella valmetoden valde samtliga huvudmän. Det vore

självklart, att de under kommunala organs ansvar valda huvudmännen komrne

att tillvarata sparbankens intressen. Ett gott samarbete mellan ortens

sparbank och kommunen borde gagna båda parterna. Sakkunnigmajoritetens

uttalande, att åtskilliga förhållanden kunde åberopas såsom direkta

olägenheter av kommunala val av huvudmän, saknade enligt reservantens

mening stöd i verkligheten. Reservanten har därför föreslagit, att samtliga

huvudmän i sparbankerna skulle utses enligt den proportionella valmetoden

av de kommunala korporationerna. För den händelse detta förslag icke

vunne bifall, föresloge reservanten, att tre fjärdedelar av antalet huvudmän

utsåges av de kommunala korporationerna och att dessa huvudmän i sin

tur utsåge den återstående fjärdedelen.

Yttrandena. De sakkunnigas mening att h u v u d männen skall r epresentera

insättar na och att därför huvudmännen bör utses på

sådant sätt att insättarintresset tillvaratas har biträtts av så gott som samtliga

remissinstanser som yttrat sig i ämnet. Bank- och fondinspektionen an
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

märker emellertid, att frågan mindre gällde att få en representation för den

ena eller andra gruppen intressenter i sparbankerna — insättarna, låntagarna,

kommunerna etc. — än att skapa garantier för att ledningen av

sparbankernas omfattande och för samhället ytterst viktiga rörelse lades i

insiktsfulla händer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en sparbank även skulle

tillvarata låntagarnas intressen genom att tillhandahålla lån på förmånliga

villkor. Huvudmännen borde därför icke utses ensidigt av insättarna.

I fråga om sättet för utseende av huvudmännen har

under remissförfarandet skilda åsikter yppats.

Sakkunnigmajoritetens förslag härvidlag har tillstyrkts eller i huvudsak

lämnats utan erinran av kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Gotlands, Örebro och Kristianstads

län, svenska sparbanksföreningen jämte samtliga lokala sparbanksföreningar,

kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens folk, tjänstemännens

centralorganisation, svenska bankmannaförbundet samt Smålands och Blekinge

handelskammare.

För ett bibehållande av nu gällande bestämmelser om huvudmannaval

har uttalat sig länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs,

Gävleborgs och Västerbottens lön.

Övriga remissinstanser anser, att andra metoder än de av sakkunnigmajoriteten

föreslagna borde komma till användning vid tillsättande av huvudmän.

Motförslag ges sålunda av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,

statens organisationsnämnd, försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Jönköpings,

Kalmar, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt

Västernorrlands län, landsorganisationen, landskommunernas förbund

ävensom svenska stadsförbundet.

De yttranden som i huvudsak ansluter sig till sakkunnigmajoritetens

förslag om valmetod för tillsättande

av huvudmän innehåller — frånsett sparbanksföreningens

remissvar — åtskilliga erinringar mot formen för insättarval men godtar

den föreslagna uppdelningen på kommunala val och insättarval.

Kommerskollegium anmärker, att självkompletteringen i allmänhet icke

medfört några mera beaktansvärda olägenheter men att det icke kunde bestridas

att den lett till en viss ensidighet i urvalet. Då systemet emellertid

dessutom ur principiella synpunkter tedde sig mindre tilltalande syntes en

ändring befogad. De farhågor, som anförts mot tanken att kommunerna

skulle få tillsätta huvudmännen, ansåge kollegiet överdrivna. Någon större

risk för en sådan politisering av huvudmannainstitutionen att sparbankernas

verksamhet därav skulle skadas förelåge knappast. Kommunernas ofta

stora låntagarintressen i sparbankerna vore däremot ägnade att skapa

tveksamhet. Om de kommunala organen även i fortsättningen finge utse en

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

tredjedel av huvudmännen torde kommunerna erhålla ett lämpligt avvägt

inflytande. Mot det föreslagna systemet med insättarval kunde anföras

— menar kollegiet — att det vore rätt krångligt och att det kunde leda till

en viss slumpmässighet i urvalet. Kollegiet ansåge sig emellertid kunna

tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del, då det ur principiella synpunkter

hade ett avgjort företräde framför självkompletteringen och dessutom

hade den fördelen, att det kunde antas stimulera insättarnas intresse

för sparbankernas verksamhet.

Svenska sparbanksföreningen finner förslaget riktigt och välgrundat. Föreningen

kunde i allo instämma i vad de sakkunnigas majoi itet anfört mot

tanken att samtliga huvudmän eller ett flertal av dem skulle tillsättas genom

kommunala val och funne det uteslutet att mot föreningens bestämda

önskan en sådan lösning skulle kunna ytterligare övervägas. Sparbanksföreningen

fortsätter:

Vad insättarvalen beträffar är det naturligt, att sparbankerna med sina

många miljoner insättare endast undantagsvis skulle kunna bemästra ett

valförfarande, i vilket samtliga insättare ägde deltaga och till större del

också i verkligheten deltoge. I moderna statistiska metoder ingår emellertid

såsom en fullt godtagen och även i statsförvaltningen använd teknik, att

en mindre, slumpvis utsedd samling av människor får representera helheten;

man ernår härigenom en representativitet, som onödiggör mycket vittomfattande

undersökningar.

Föreningen är övertygad om att det föreslagna valsystemet kan utnyttjas

för att öka den viktiga kontakten mellan en sparbank och dess insättare

och ge insättarna i allmänhet en starkare känsla av att de äro intressenter

i sparbanken. Det kooperativa draget i sparbankernas verksamhet kommer

här till uttryck. x _ „

De från vissa håll gjorda invändningarna att valsystemet skulle vara

alltför krångligt och föranleda stora kostnader lära icke vara hållbara. Några

praktiska svårigheter föreligga icke och kostnaderna måste bli obetydliga.

Sparbanksföreningen förklarar sig emellertid ej stå främmande för tanken

att i huvudsak bibehålla nu gällande system för huvudmannaval samt

pekar på ytterligare den lösningen att i lagen stadgas allenast, att huvudmännen

skall utses på sätt reglementet föreskriver med iakttagande av att

en tredjedel utses av kommunalvalt organ och en tredjedel av eller efter förslag

från i reglementet angivna organisationer, i första hand fackliga och

ideella organisationer av folkrörelsekaraktär.

Kooperativa förbundet framhåller, att eftersom insättarna borde tillförsäkras

rätt att själva avgöra valet av de personer som skulle leda sparbankernas

förvaltning, det icke kunde vara önskvärt, att kommunerna i större

utsträckning än vad för närvarande vore fallet finge inflytande över förvaltningen.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk anser att, även om det kunde

diskuteras att låta kommunvalen omfatta ett något större antal huvudmän

än en tredjedel av dessa, huvudmannakårens majoritet dock borde

utses genom insättarval.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Tjänstemännens centralorganisation vänder sig emot tanken på en utökning

av kommunernas valrätt och menar, att en helt kommunalvald huvudmannakår

lätt kunde töranleda en onödig politisering av sparbankernas

verksamhet.

Svenska bankmannaförbundet vill icke avstyrka förslaget men ifrågasätter

den praktiska betydelse för huvudmannakårens sammansättning som ett insättarval

i den föreslagna utformningen kunde komma att få. Det ifrågasättes

också, om denna för sparbankernas vidkommande helt oprövade

valmetod omedelbart borde göras obligatorisk.

Smålands och Blekinge handelskammare uppger sig ha erfarit att vid

vissa sparbanker företagits provval i enlighet med den av de sakkunniga

föreslagna ordningen och att dessa kunnat utföras utan några tekniska

svårigheter.

En något mera tveksam hållning till förslaget intar länsstyrelserna i

Malmöhus och Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att

självkompletteringen av huvudmännen vid länets sparbanker ägt rum på

ett sätt som icke kunnat ge anledning till mera vägande erinringar från

tillsynsmyndigheternas sida. Huvudmännens genomsnittsålder hade emellertid

ofta visat sig anmärkningsvärt hög och ej föraktliga insättarintressen torde

i viss utsträckning ha blivit underrepresenterade bland huvudmännen.

Ett valsystem, enligt vilket majoriteten av huvudmännen valdes av kommun,

ägde enligt länsstyrelsens mening otvivelaktigt vissa förtjänster, förutsatt att

de kommunala valen förrättades enligt den proportionella valmetoden. En

kommunal dominans vid valet av huvudmän skulle emellertid i vissa situationer

kunna leda till ett icke önskvärt inflytande på sparbankernas dispositioner,

vilket illa rimmade med principen om sparbankernas självständiga

ställning. Till förmån för de sakkunnigas förslag talade — åtminstone

teoretiskt sett bestämda fördelar. Huru det föreslagna förfaringssättet

komme att verka i praktiken vore däremot ovisst.

Ett antal remissinstanser uttalar sig — såsom förut nämnts —- för ett bibehållande av nu gällande bestämmelser

om huvudmannaval. I såväl dessa som i flera andra yttranden

framhålles, att nuvarande system för huvudmannaval fungerat väl och bidragit

till sparbanksväsendets framgångsrika utveckling, varför någon

ändring icke kunde anses pakallad. Redan med det nuvarande systemet

måste insättarintresset anses bli tillräckligt representerat i huvudmannakårerna,

då flertalet huvudmän också torde vara insättare i sparbanken.

Härjämte har i några av de remissyttranden som förordat bibehållande av

nuvarande system för huvudmannaval erinrats om att sparbankerna särskilt

undei senare åren vinnlagt sig om att förskaffa huvudmannakårerna

en mera representativ sammansättning, varjämte uttalats tvivel om lämpligheten

av de av de sakkunniga föreslagna reglerna om insättarval.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke finna, att något avgörande skäl

mot de nuvarande bestämmelsernas lämplighet förebragts. Sakkunnigför
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

slaget innebure en försvagning av det allmännas inflytande i fråga om huvudmannavalet,

som icke vore motiverad eller ens eftersträvansvärd. Länsstyrelsen

i Västerbottens län framhåller att, därest man önskade att rent

formellt säkerställa insättarintresset, detta enklast och bäst kunde ske genom

att utöka antalet av de huvudmän, som skulle utses av landsting eller

kommuner, till exempelvis hälften av hela antalet. Åt de organ, som i så

många andra frågor anförtrotts att representera allmänheten, bl. a. att utta

skatt och bestämma över dess användning, borde enligt länsstyrelsens uppfattning

också kunna uppdras att representera insätlarna i sparbankerna.

I de remissyttranden som föreslår annan reform

av bestämmelserna om huvudmannaval än den av de

sakkunniga förordade göres i allmänhet sådana uttalanden som att den

föreslagna metoden med insättarval syntes alltför krånglig och kostsam. De

slumpvis utsedda ledamöterna i valkorporationen skulle sakna intresse för

valet och förmåga att bilda sig en uppfattning om de föreslagna kandidaternas

lämplighet. Genom det av de sakkunniga föreslagna förfarandet

skulle man knappast vinna åsyftad garanti för att huvudmannakårerna

skulle komma att erhålla en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning

än med nu tillämpade självkompletteringsval.

Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det visserligen icke torde vara möjligt

att genomföra en sådan radikal förenkling som att slopa huvudmannainstitutionen

och överlåta dess icke alltför betungande befogenheter direkt

på t. ex. kommunalrepresentationer, men mellan denna ytterlighet och

de sakkunnigas förslag borde finnas en acceptabel lösning. Det vore fullmäktiges

uppfattning, att huvudsakligen kommunalvalda huvudmannakårer

bättre kunde företräda insättarna än sådana huvudmannakårer, som valts

av en genom lottning utsedd valkorporation. Fruktan för politisering —

som bl. a. kommit de sakkunniga att avvisa metoden med kommunalval

av flertalet huvudmän — vore enligt fullmäktiges mening överdriven. Fullmäktige

föresloge på grund av det anförda, att huvudmännen till två tredjedelar

skulle väljas av en eller flera kommunala representationer samt att

de sålunda valda finge välja återstående tredjedel. I reglementet borde intas

bestämmelser om vilka kommunala representationer, som ägde utse huvudmän.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Kronobergs län samt landskommunernas

förbund ansluter sig till den av riksbanksfullmäktige förordade meningen.

Jämväl sparbanksinspektioncn har stannat för att förorda en avsevärt utökad

valrätt för kommunala korporationer. Inspektionen anser, att den av

de sakkunniga anvisade metoden för insättarval icke vore praktiskt användbar.

Eftersom inspektionen ej heller kunde ange någon sådan metod,

låge det enligt inspektionens mening nära till hands att i stället tänka sig

en utsträckning av den rätt att utse huvudmän, som enligt de sakkunnigas

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

förslag skulle tillkomma kommunerna inom verksamhetsområdet. Sparbanksinspektionen

fortsätter:

Att kommun eller kommuner i den bvgd, där sparbank driver sin verksamhet,

skola ha viss rätt utse huvudmän, synes, med hänsyn till sparbankernas

samhälleliga uppgifter som sparinstitut och kreditgivare, framstå

som i och för sig naturligt. Allmänt kan sägas, att kommunerna sedan

gammalt hyst ett stort intresse för sparbank som verkat inom deras områden.

Som regel har mellan bank och kommun rått intim kontakt till ömsesidig

fördel. Ett antal sparbanker ha tillkommit på initiativ av kommuner

eller kommunala förtroendemän, och i flera fall ha kommuner tillskjutit

medel till grundlond, i något fall även till säkerhetsfond. Det var under

äldre tid icke heller ovanligt, att kommun förklarade sig ansvara för i viss

sparbank insatta medel. Kommunerna ha vidare, företrädesvis under sparbanksrörelsens

tidigare skeden, tillhandahållit mången sparbank lokal mot

ringa eller ingen ersättning, vilket varit till stor hjälp för dessa sparbanker,

i synnerhet innan de hunnit växa sig ekonomiskt starka.

I detta sammanhang må även framhållas, att samhörigheten mellan kommun

och sparbank, såsom ock uppgives i de sakkunnigas betänkande, tagit

sig uttryck däri, att samtliga huvudmän i 43 sparbanker väljas av primärkommun

och i 2 sparbanker av landsting. Vidare ha de sakkunniga

själva omnämnt, att det även med tanke på huvudprincipen att huvudmännen

skola vara representanter för insättarna, kan föreligga motiv för att

låta kommunala organ utse huvudmännen. Med den förankring som sparbanksrörelsen

har inom de breda folklagren kunna nämligen insättarna

vid sådant förfarande genom utövande av sin kommunala rösträtt sägas

indirekt bliva företrädda i huvudmannakåren.

Sparbanksinspektionen ansåge, att de av de sakkunniga åberopade olägenheterna

av kommunala val, vilka gåve sig tillkänna vid intressekollisioner

mellan sparbanken och den kommun som tillsatt huvudmännen, torde

vara av större betydelse endast när övervägande delen av huvudmannakåren

representerade en och samma kommun. I anledning av reservantens

uppfattning att talet om olägenheter i detta sammanhang saknade stöd i

verkligheten, ville inspektionen framhålla i och för ärendets allsidiga belysning,

att det från inspektionens erfarenhet icke saknades direkta exempel

på att huvudman handlat mera i sin kommuns än i sparbankens intresse,

ibland tydligen utan klar uppfattning om den intressekonflikt, som

förelåge. Inspektionen yttrar härom:

I ett fall måste inspektionen ingripa mot sparbank vars huvudmän beslutat

inköpa en tomt för uppförande därå av byggnad, som uppenbarligen på

intet sätt var erforderlig för sparbankens inrymmande, enär sparbanken redan

disponerade över rymliga och moderna lokaler, men som däremot, på

grund av de lokaler för annat ändamål, som skulle däri inrymmas, förväntades

bh »till stort gagn för det samhälle sparbanken ytterst är till för att

tjäna.» I ett annat fall motiverade en styrelseledamot å huvudmannasammanträde

försäljning av en sparbankens fastighet till kommunen för visst

pris med »att, då sparbanken som regel har mycket starkt begränsade möjligheter

att anslå medel eller idka välgörenhet, huvudmännen här borde taga

tilitället i akt och gynna kommunen med dessa förmånliga villkor.» Huvudmännen

beslutade även i överensstämmelse härmed. När saken påtalades

bestreds från sparbankens sida att det skulle vara fråga om underpris, men

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

de citerade orden torde tala för sig själva. I ett tredje fält kunde sparbank

först efter föreläggande av vederbörande länsstyrelse förmås att utiaga skälig

hyra av kommunen för tjänstelokaler och bostad till sjuksköterska.

I skattefrågor blir motsatsställningen mellan respektive intressen lätt särskilt

markant. Eu sparbank hade av lämplighetsskäl beslutat flytta sitt

huvudkontor från en kommun till en annan. Flyttningen föregicks av försök

från den kommun, som skulle förlora sparbanken som skatteobjekt, att från

den andra kommunen erhålla en icke obetydlig ersättning härför. När deu.a

icke gick i lås lät sparbanken den kommun, som skulle bli lidande genom

flyttningen, inköpa en i den andra kommunen belägen fastighet, som erbjudits

sparbanken och vari dennas lokaler skulle inrymmas, och tecknade därvid

med köparen hyreskontrakt på 25 år mot en årlig hyra av mer än. 19 procent

av köpeskillingen med skyldighet för sparbanken tillika att själv ombesörja

nödiga reparationer. Som det senare visade sig, bekostade sparbanken

även själv uppvärmningen. Sparbanken var mycket ovillig att söka

lägga förhållandet till rätta och när fastigheten slutligen övergick i dess ägo,

var det icke på de förmånliga villkor som ursprungligen kunda ha utvunnits.

Huru kommuns faktiska bestämmanderätt över sparbank skulle kunna

komma att verka torde även belysas därav, att det förekommit, att kommun

besvärat sig över sparbanks taxering för att få densamma hojd.

I anslutning till det anförda anmärker sparbanksinspektionen, att nu omnämnda

tendenser i förvaltningen förmärkts icke blott hos sparbanker med

helt kommunalvalda huvudmän utan även hos andra, där ett speciellt bygdeintresse

varit förhärskande inom huvudmannakaren. Bästa garantin mot

missbruk i nämnda hänseende låge enligt inspektionens uppfattning däri, att

huvudmannarepresentationen utsträcktes över en enda kommuns gränser.

Där detta icke vore möjligt på grund av verksamhetsområdets begränsning,

torde man få sätta sin tillit till den övervakning som utövades av den statliga

tillsynen. Även en på statlig auktoritet stödd tillsyn kunde emellertid

komma till korta inför reellt tvivelaktiga men formellt oangripliga beslut

av sparbanks ledning. Det vore därför icke möjligt att helt eliminera de

olägenheter, som vidlådde ett system med kommunvalda huvudmän. Inspektionen

hade emellertid stannat vid att förorda utökning av kommuns

valrätt såsom trots allt den bästa lösningen under föreliggande omständigheter.

För att därvid bereda ökad möjlighet till inval av personer, som på grund

av sin erfarenhet, yrkesverksamhet eller goda omdöme vore särskilt lämpliga

för sparbanksuppdrag men som saknade kommunalpolitisk förankring,

torde det böra lämnas öppet för sparbank att låta en mindre del av huvudmännen

utses av huvudmännen själva. Inspektionen föresloge alltså att i

lagen intoges stadgande om att minst två tredjedelar av antalet huvudmän

skulle väljas av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som

ingingc i sparbankens verksamhetsområde, eller, såvitt anginge kommuner

inom landstingsområde, av landstinget, samt att resterande antal huvudmän

skulle väljas av huvudmännen själva, där icke annat föreskreves i reglementet

för vederbörande sparbank. 1 sparbanksreglemente skulle jämväl

kunna föreskrivas, att visst större antal av huvudmännen än vad ovan sagts

skulle väljas av angivna kommunala korporationer. Möjlighet borde även

lämnas öppen all i reglementet införa bestämmelser, all vissa organisatio
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ner och sammanslutningar på näringslivets och samhällsekonomiens område

skulle utse den resterande tredjedelen av huvudmännen. — Som övergångsbestämmelse

borde gälla att, då val första gången skulle företas jämlikt

den nya lagen, förutvarande huvudmän skulle äga utse de huvudmän,

som i förekommande fall icke skulle väljas av kommunala korporationer. Beträffande

nybildad sparbank borde motsvarande rätt tillkomma stiftarna.

Genom den föreslagna övergångsbestämmelsen, att nuvarande huvudmän

skulle utse en tredjedel av huvudmannakåren vid övergången till den nva

ordningen, ansåge inspektionen att en viss kontinuitet åstadkommes. Goda

traditioner och den erfarenhet och sakkunskap, som nu funnes samlade inom

sparbanksvärlden, skulle sålunda icke riskera att plötsligt försvinna.

Övergången skulle enligt inspektionens mening under nämnda förutsättning

över huvud taget komma att ske smidigare och på ett mera varsamt sätt än

eljest bleve fallet. Detta finge särskild betydelse i det övervägande antal

sparbanker, som för närvarande tillämpade självkompletteringssystem vid tillsättande

av flertalet huvudmän, där införandet av den nya ordningen innebure

den största omvälvningen av rådande förhållanden. För de sparbanker

45 till antalet — i vilka huvudmannakåren redan i sin helhet utsåges av

kommunala organ, nödvändiggjorde inspektionens förslag icke någon ändring

av rådande ordning. Inspektionen menade, att dess förslag i sin helhet

repiesenterade en lämplig medellinje för lösning av frågan om huvudmännens

tillsättande.

En ledamot av sparbanksinspektionen anser att — för att skapa en motvikt

mot de befarade kommunalekonomiska biinflytandena vid sparbanks

förvaltning — en ledamot i sparbankens styrelse skulle utses av Kungl.

Maj .t. Denne styrelseledamot, vilken alltfort skulle betraktas såsom representant

för insättarna, borde vara en person som icke vore direkt engagerad

i kommunalpolitiken och som lämpligen icke borde vara kommunalanställd.

Förslag till sådan styrelseledamot borde kunna infordras från vederbörande

länsstyrelse, men härjämte borde organisationer och sammanslutningar

inom hantverket, småindustrin, jordbruket, handeln och arbetsmarknaden

ha rätt att nominera kandidater.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av den meningen, att en allsidig

representation av insättarna smidigast och säkrast kunde nås med en bestämmelse

i lag att i reglementet skulle stadgas att minst två tredjedelar

av huvudmännen skulle utses av kommunal- eller stadsfullmäktige, landsting,

häradsrätt eller hushållningssällskap.

En förstärkning av kommuninflytandet vid huvudmannaval föreslås

jämväl av bank- och fondinspektionen. Inspektionen ansåge det väl motiverat,

att den eller de kommuner, där sparbanken vore verksam, berättigades

att utse viss del av huvudmannakåren. En sådan valkorporation

vore väl insatt i vad frågan gällde och hade den allmänna ansvarskänsla som

vore en förutsättning för att de valda skulle besitta erforderlig kompetens

för uppdraget. Inspektionen ville bestämt motsätta sig förslaget att en

slumpmässigt utkorad elektorsdelegation skulle få välja huvudmän. Det

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

funnes icke den ringaste garanti för att elektorsdelegationen skulle vara i

besittning av den insikt i ämnet eller det intresse för frågans lösning som

utgjorde två omistliga förutsättningar för att ett val överhuvud skulle få

en förnuftig mening. Inspektionen fortsätter:

Nära till hands ligger onekligen att med reservanten förorda att samtliga

huvudmän skola utses av kommun. I betänkandet ha emellertid sådana skäl

framförts häremot, som inspektionen anser alt man icke kan gå förbi; vad

som härvid främst väcker farhågor är att kommunvalda huvudmän i något

fall skulle kunna tänkas sätta sin uppdragsgivares kreditintressen före insättarnas.

En viss förstärkning av kommuninflytandet synes man dock icke

behöva hesitera för, och ämbetsverket vill i enlighet härmed föreslå att

hälften av huvudmännen obligatoriskt skola utses av vederbörande kommun;

härigenom kan väl det allmännas behov av medinflytande få anses

tillgodosett.

Beträffande den återstående hälften kan man tänka sig olika lösningar.

Vid övervägandet av denna fråga har inspektionen icke kunnat underlåta att

fästa sig vid det förhållandet, att man strängt taget icke kunnat påvisa några

allvarliga olägenheter av sparbankernas hittillsvarande frihet att själva avgöra,

i vilken ordning de icke kommunvalda huvudmännen skola tillsättas.

Och det är närmast ominöst att kunna konstatera hur litet huvudmannakårernas

genomsnittsålder och sociala struktur påverkats av olikheter i valkorporationens

sammansättning. Man torde därför knappast ha någon anledning

att fråntaga sparbankerna rätten att i viss utsträckning själva bestämma

hur deras ledning skall utses. Beträffande den hälft av huvudmännen

som enligt inspektionens förslag icke obligatoriskt utses av vederbörande

kommun förordar således ämbetsverket, att huvudmännen själva i

reglementet inskriva bestämmelser hur den skall väljas. Självkomplettering

är således möjlig, kommunval kan liksom nu ifrågakomma, häradsrätt kan

fungera som valkorporation osv. De rika variationsmöjligheter, som sålunda

föreligga, anser inspektionen utgöra en fördel, i det att varje sparbank

därigenom har möjlighet att bäst bevara och utveckla sin egenart: en

på sparverksamhet bland ungdom särskilt inriktad sparbank kan t. ex. låta

ortens ungdomsorganisationer få visst inflytande över huvudmannavalet och

en sparbank i en ort med småföretagsamhet kan stärka sina kontakter med

denna genom att låta hantverksföreningen få tillsätta några huvudmän.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Jönköpings län anser det vara lämpligt

att låta antalet kommunalvalda huvudmän uppgå till hälften av huvudmannakåren.

Länsstyrelsen i Kalmar län tillägger, att övriga huvudmän

skulle kunna utses av huvudmännen själva eller på annat i reglementet bestämt

sätt. Tänkbart vore också enligt länsstyrelsens mening att en tredjedel

av antalet huvudmän utsåges av kommun och eu tredjedel av annan allmän

institution, exempelvis hushållningssällskap eller landsting, medan återstoden

valdes av huvudmännen. Enligt länsstyrelsens i Jönköpings län mening

skulle den andra hälften av huvudmännen utses av insättarna. Skulle någon

sparbank önska ytterligare en valkorporation, exempelvis häradsrätten,

torde eu tredelning böra ske.

Till den av reservanten i sakkunnigkommittén uttalade meningen att kommunala

korporationer borde utse samtliga huvudmän ansluter sig svenska

stadsförbundet. Förbundet erinrar i sitt yttrande till en början om att ett

50-tal sparbanksreglementen för närvarande föreskreve tillämpningen av

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ett valsätt som överensstämde med det av reservanten förordade. Mellan

kommunerna och sparbankerna förekomme livlig kontakt. I mycket stor

utsträckning intoge kommunalmän en ledande ställning i sparbankernas

styrelser och kommunerna anlitade i betydande omfattning sparbankerna

såsom kreditgivare vid sin långfristiga upplåning. Än viktigare för kommunerna

torde emellertid enligt förbundets uppfattning den roll ha varit, som

sparbankerna haft såsom kreditgivare åt dem, som förvärvat mark med

äganderätt eller tomträtt i städers eller andra tätorters exploateringsområden.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna metoden för insättarval

yttrar stadsförbundet:

Den från de ömsesidiga försäkringsbolagen hämtade lottningsmetod, som

de förorda, lär visserligen statistiskt kunna försvaras ur synpunkten av ett

s. k. representativt urval. Men den församling, som på så sätt bildades,

skulle få karaktär av odifferentierad massa utan möjlighet att själv skapa

sig en uppfattning om vilka personer som lämpligen borde ingå bland huvudmännen.

Relativ enighet vid kandidatnominering även i den ganska otillfredsställande

form, som den kommer till stånd inom politiska partier inför

stundande val, är otänkbar, när det gäller en så slumpartat hopkommen

församling. I realiteten måste man därför räkna med att den fungerande

valnämnden, som skulle utses av tidigare huvudmän, finge ett avgörande

inflytande på kandidatnomineringen, vilket i sin tur medförde, att äldre

huvudmäns återval tryggades under former, som blott skenbart vore demokratiska

ur insättarsynpunkt. Orimligheten i de sakkunnigas förslag framträder

särskilt klart i betraktande av att de sannnanlottade personerna skola

välja huvudmännen proportionellt. Utan stark, d. v. s. odemokratisk, ledning

från valnämndens sida skulle detta, eftersom varje garanti för intressegemenskap

saknas, kunna resultera i lika många valsedelförslag som väljare.

Även behörighetsvillkoret för att ingå i valkorporationen — att vid

utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet ha haft ett tillgodohavande

om minst 100 kronor — är ur flera synpunkter olämpligt.

Det bär en omisskännlig släktskap med skattestreck och kan för övrigt

drabba sparbankskunder, som regelmässigt pläga ha medel innestående men

tillfälligtvis just vid årsskiftet tagit ut sina tillgodohavanden. Att detta behörighetsvillkor

föreslagits är egendomligt även med tanke på frånvaron

av ett motsvarande valbarhetsvillkor för huvudmännen själva.

Stadsförbundet förordar i första hand att samtliga huvudmän måtte väljas

av fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna eller av landstingen,

där så på grund av verksamhetsområdets utsträckning undantagsvis kunde

anses befogat, samt i andra hand att tre fjärdedelar av antalet huvudmän

måtte utses av de kommunala korporationerna och att dessa huvudmän

i sin tur utser den återstående fjärdedelen. Såsom en tredje möjlighet kan

förbundet tänka sig, att minst hälften av huvudmännen skulle utses av berörda

kommuner, medan återstoden finge utses på sätt bestämts i sparbankens

reglemente. Såsom villkor för godtagande av dylika reglementsbestäminelser

skulle i så fall stadgas, att även det supplerande valsystemet bleve så

utformat, att det säkerställde ett medinflytande från insättarnas sida eller

i vart fall toge skälig hänsyn till deras intressen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser det omöjligt att på ett godtagbart

sätt utforma insättarval, säger, att det enklaste torde vara att någon

redan existerande korporation finge företa valet av de två tredjedelar av

huvudmännen, som enligt sakkunnigförslaget skulle utses genom insättarval.

För att eliminera risken att eventuellt ovidkommande intressen skulle

få inflytande på valet vore det lämpligt att begränsa korporationens valrätt

så att blott insättare finge väljas. Detta val borde utan större risk kunna

uppdras åt kommunal- respektive stadsfullmäktige. Återstående tredjedel

av huvudmännen skulle utses av kommunalfullmäktige respektive stadsfullmäktige

utan några restriktioner i fråga om personvalet.

Statens organisationsnämnd yttrar att, om ett enklare system för insättarval

än det av de sakkunniga förordade icke kunde utfinnas, borde reservantens

förslag upptas till allvarligt övervägande.

Ett annat förslag om tillsättande av huvudmän framföres av fullmäktige

i riksgäldskontoret. Det vore enligt fullmäktiges mening helt naturligt att

kommunala organ tillädes vissa befogenheter i fråga om tillsättandet av

huvudmän. Å andra sidan vore det uppenbart att vissa nackdelar kunde

följa av ett alltför starkt kommunalpolitiskt inflytande över sparbanks utlåningsverksamhet.

Fullmäktige biträdde därför förslaget om att en tredjedel

av huvudmännen skulle vara kommunalvald. Insättarvalet borde begränsas

till en tredjedel. För att insättarval skulle kunna praktiskt genomföras

borde en överarbetning av förslaget ske i syfte att ernå en enklare

och effektivare valordning, som tillförsäkrade insättarna ett påtagligt inflytande

över sparbankernas ledning. — Därest sparbankerna erhölle frihet

att själva bestämma sättet för val av den återstående tredjedelen av huvudmännen,

skulle härigenom kunna inrymmas möjlighet för huvudmännen

till viss självkomplettering. Denna anordning skulle på ett smidigt sätt

öppna möjlighet för en sparbank att till sig knyta för bankens verksamhet

värdefulla personer.

Ett liknande förslag framföres av landsorganisationen, som framhåller

risken för att de enligt en lottningsmetod utsedda elektorerna i betydande

omfattning skulle underlåta att använda sig av sin rösträtt eller av bekvämlighetsskäl

eller till följd av bristande personkännedom rösta på de överst

på vallistan upptagna fungerande huvudmännen. Syftet med det omständliga

förfarandet med insättarval skulle under nu angivna förhållanden förfelas.

Landsorganisationen skulle vilja föredra ett system, som bättre kunde

tillgodose önskemålet om representation för de stora insättargrupperna än

vad de sakkunnigas förslag kunde göra. Eftersom det vore svårt att föreslå

ett för samtliga sparbanker tillämpligt system, som kunde fixeras i lag, och

för att begränsa riskerna av att elektorerna utsåges genom en slump, föresloge

landsorganisationen, att borgerlig primärkommun och insättarna på i

förslaget angivet sätt valde vardera eu tredjedel av huvudmännen samt de

sålunda utvalda utsåge resten efter förslag från vissa lokala organisationer,

i första hand fackliga och ideella organisationer av folkrörelsekaraktär. Det

borde stå sparbankerna fritt alt i sina stadgar ange de organisationer, ur

vilkas medlemskrets bankens huvudmän i första band skulle rekryteras.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att kommunala val av

huvudmän för flertalet sparbanker torde innebära en praktisk och lämplig

lösning, samt fortsätter:

Farhågorna för att en sparbank kan bliva alltför beroende av låntagande

kommun torde icke böra överdrivas och riskerna för en sparbank att komma

i beroendeställning torde minska ju flera kommuner, som finnas inom

verksamhetsområdet. I vissa fall, särskilt när sparbanks verksamhetsområde

är begränsat till en enda kommun kan för att undvika intrycket av allt för

nära sammanhang mellan kommunen och sparbanken vid sidan av de kommunalvalda

ett antal huvudmän utses genom andra lämpliga institutioner.

Länsstyrelsen tänker härvid på handelskammare, facklig centralorganisation,

hushållsgille, hushållningssällskap, hantverksförening, köpmannaförening,

ideella ungdomsföreningar. I enlighet med vad sålunda framhållits

vill länsstyrelsen framföra följande förslag. Huvudmännen skola utses på

sätt i reglementet stadgas. I reglementet bör därvid föreskrivas, att minst en

tredjedel av huvudmännen skola utses av fullmäktige i de städer, köpingar

och landskommuner, som ingå i verksamhetsområdet eller i de fall, där

verksamhetsområdet omfattar en större del av ett län eller berör flera län

av vederbörande landsting. Huvudman må vidare, om reglementet så föreskriver,

utses av annan lämplig valkorporation. Mera än en tredjedel av

huvudmännen få icke utses genom självkomplettering.

Försäkringsinspektionen redovisar i sitt yttrande uppgifter om tillämpningen

och verkningarna av de olika lottningsmetoder som använts för tillsättande

av delegeradeförsamlingar inom sex ömsesidiga livförsäkringsbolag

och för tillsättande av huvudmannaförsamling vid ett livförsäkringsaktiebolag.

Inspektionen anser, att frågan om huvudmannaval visserligen vore

mindre komplicerad vad gällde sparbanksväsendet än beträffande försäkringsväsendets

riksföretag, eftersom en sparbanks insättarkår vore lokalt

samlad, men hävdar, att det likväl måste möta stora svårigheter, i varje

fall för de större sparbankerna, att åstadkomma en tillfredsställande representation

genom direkta val av insättarna. Inspektionen kunde på grundval

av sina hittills inhämtade erfarenheter av valförfarandet vid förenämnda

försäkringsbolag icke tillstyrka, att det av de sakkunniga föreslagna lottningssystemet

bleve lagfäst för allmän tillämpning inom sparbanksväsendet.

För tillämpning av ett dylikt system förutsattes viss sakkunskap och

krävdes sådan aktivitet och sådana anordningar, att den grundläggande svårighet

som bottnade i bristande intresse hos de röstberättigade kunde övervinnas.

Sådana anordningar vore kostnadskrävande och kunde verka betungande

för en del sparbanker. Det vore mera rådligt att använda någon

form av »indirekt» representation. En lösning som härvid låge nära till

hands vore att utvidga kommunernas inflytande på tillsättandet av huvudmän.

Inspektionen trodde visserligen, att det kunde ligga något i de av de

sakkunniga framförda argumenten mot en sådan lösning, men ansåge sig

icke kunna bedöma, om de vore av utslagsgivande betydelse. Ytterligare en

utväg vore att låta insättarna vid valet av huvudmän företrädas av ett antal

lämpliga lokala organisationer, t. ex. fackföreningar, jordbrukarsammanslutningar,

hantverksföreningar, köpmannaföreningar, husmodersförening
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ar etc. Sådan representation syntes lämpligen böra avvägas i ungefärlig

överensstämmelse med olika befolkningsgruppers relativa numeriska betydelse

bland insättarna — eventuellt med viss hänsyn tagen även till sparbankens

önskemål att inrikta sparpropagandan på särskilda kategorier. Om bestämmelser

i ämnet inloges i sparbankernas reglementen, finge tillsynsmyndigheten

tillfälle att kontrollera att valet av organisationer skedde på grundval

av dylika synpunkter. Enligt försäkringsinspektionens mening skulle

knappast några vägande invändningar kunna riktas mot ett sådant system.

I fråga om de närmare detaljerna i de av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna angående insättarvalet har

åtskillig kritik försports under remissbehandlingen.

Sålunda anser länsstyrelsen i Örebro län, att de av de sakkunniga tänkta

bestämmelserna i detta hänseende vore så opraktiska och omständliga, att

de ej kunde accepteras. Länsstyrelsen fortsätter:

Det enklaste och rättvisaste sättet för ifrågavarande huvudmäns utseende

vore, att insättare som ha ett visst minimibelopp insatt genom kungörelser

i pressen kallades till ett sammanträde, där val av huvudmän förrättades.

Det skulle då stå varje insättare fritt att avgöra, om han vill deltaga i valet

eller inte. I de fall att vederbörande sparbanks verksamhetsområde eller antal

insättare är särskilt stort kunde en uppdelning av antalet huvudmän

på vissa efter folkmängden beräknade valkretsar äga rum och valen ske

valkretsvis. Länsstyrelsen vill föreslå att denna tanke upptages till övervägande.

Alternativt föreslås att insättarna på nyss nämnt sätt beredas tillfälle

att för viss tid utse elektorer till ett antal av lägst 50 och högst 150,

vilka elektorer sedan förrätta huvudmannavalet.

Kooperativa förbundet funne det otillfredsställande, att lotten finge avgöra

vilka insättare som skulle bli berättigade att rösta vid valet. I stället

borde tillämpas något röstningssystem, enligt vilket varje insättare som så

önskade hade möjlighet att inverka på valet, exempelvis direkta insättarval

i mindre sparbanker och i större sparbanker val genom elektorer, som

samtliga intresserade insättare utsett.

Riksförbundet landsbygdens folk har allmänt krävt en översyn av utformningen

av insättarvalet i syfte att åstadkomma ett enklare system.

Även beträffande speciella punkter har önskemål om jämkningar framkommit.

Rörande behörigheten att ingå i valkorporation föreslår sparbanksinspektionen,

att det minimitillgodohavande, som enligt de sakkunniga skall vara

en förutsättning för ledamotskap i valkorporation, skall avse sparbanksräkning.

Vidare anser inspektionen, att detta tillgodohavande skall ha innestått

i sparbanken under viss icke alltför kort tidrymd, förslagsvis under

hela det kalenderår som närmast föreginge valet av korporationen. Ytterligare

borde med hänsyn till nuvarande inkomstförhållanden tillgodohavandet

icke böra understiga 500 kronor, vilket belopp icke kunde anses för högt

för ett målmedvetet inriktat sparande ens i de lägsta inkomstskikten. I de

fall, då insättare hade flera konton, borde han få delta i utlottningen med

(! Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 151

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

endast ett nummer, exempelvis det lägsta. — Eftersom såväl nominering av

kandidater som röstning skulle kunna ske postledes, borde det stadgas i

lagen, att ledamot av valkorporation ej i denna sin egenskap finge åtnjuta

reseersättning eller arvode. Det vore nämligen enligt inspektionens mening

angeläget, att valförrättning icke skulle åsamka sparbank större kostnader.

Därest ledamot av valkorporationen finge rätt att -— såsom de sakkunniga

föreslagit — å den vallista, som upprättats vid nomineringsmötet och därefter

utsänts till valmännen, tillskriva nya namn, kunde risk föreligga för

att valutgången påverkades av överraskningsaktioner. Denna rätt för ledamöterna

i korporationen borde därför enligt sparbanksinspektionens uppfattning

utgå. — Med avseende på nybildad sparbank borde föreskrivas att

stiftarna interimistiskt skulle utgöra den första valkorporationen. — Inspektionen

ville dessutom ifrågasätta, om icke stadgande borde införas om att

valnämnd skulle utses för viss tid, förslagsvis högst fem år. — Beträffande

den föreslagna kontrollen över valförfarandet har inspektionen slutligen

framhållit, att såsom kontrollant borde — vid sidan av notarius publicus och

landsfiskal — kunna inträda den revisor, som enligt sakkunnigförslaget

skulle utses av det allmänna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att regeln om ett tillgodohavande av

100 kronor såsom villkor för ledamotskap i valkorporation vore föga effektiv

och icke utgjorde någon garanti för vederbörandes intresse för sparbanken.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatte om icke för behörighet jämväl

skulle krävas att ledamot i valkorporation skulle vara bosatt inom sparbankens

verksamhetsområde, då insättarna i inånga fall vore spridda över hela

landet och adresser å desamma ofta saknades.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att lottningen till valkorporation även

borde omfatta ett lämpligt antal ersättare.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke insättares tillgodohavande

borde uppgå till 500 kronor för att denne skulle kunna ingå

i valkorporation.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill däremot, att minimigränsen för behörighet

skall sättas i relation till insättarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden

och att hänsyn helst även bör kunna tas till den tid insättaren varit

»delägare» i sparbanken genom att kontinuerligt insätta sparmedel. Länsstyrelsen

förklarar sig dock vara medveten om att tillämpningen av nu

nämnda principer måste komma att innebära betydande svårigheter.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län anser att landsfiskalerna

icke borde med hänsyn bl. a. till sin arbetsbörda åläggas att närvara

vid ifrågavarande valförrättning. Den föreslagna valproceduren bör enligt

svenska jordbrukskreditkassans mening förenklas därigenom att valkorporationens

ledamöter skulle kunna utöva sin funktion vid ett enda sammanträde,

där både nominering av huvudmannakandidater och val av huvudmän

ägde rum. Det vore vid sådant förfarande icke lämpligt att jämväl godkänna

postledes framställt förslag eller avgiven röstsedel. För att stimulera valkor
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

porationens ledamöter att komma till sammanträdet borde de av sparbanken

erhålla en lämpligt avpassad resekostnads- och traktamentsersättning.

Även riksförbundet landsbygdens folk är av den meningen att såväl nominering

som val borde kunna företas vid samma möte.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att vallistor, vilka upptoge färre namn

än det antal huvudmän, som skulle väljas, ej skulle anses ogiltiga såsom

föresloges av de sakkunniga. Den omständigheten att en medlem i valkorporationen

endast hade intresse att välja viss eller vissa personer, syntes

enligt länsstyrelsens mening ej böra medföra att hans åsikt ej tillerkändes

betydelse. Det syntes för övrigt lämpligt, att bestämmelserna beträffande val

av huvudmän i största möjliga utsträckning utformades i likhet med de

bestämmelser, som gällde beträffande kommunalval och riksdagsmannaval.

Vad angår ordningen vid kommunala val av huvudmän

har de sakkunnigas förslag att valet skulle förrättas enligt proportionell

valmetod biträtts av sparbanksinspektionen.

Förslaget har däremot mött kritik i remissyttrandena från landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Stadsförbundet anser sålunda att av praktiska skäl det proportionella valsättets

tillämpning borde göras beroende av att visst antal fullmäktigeledamöter

framställt yrkande därom.

Av samma mening är landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter lämpligheten av att de kommunalvalda

huvudmännen utsåges genom proportionella val och menar, att

detta förfarande vore ägnat att ge valet en politisk prägel.

Sparbanken i Södertälje anmärker, att enligt gällande bestämmelser om

proportionellt valsätt skulle partibeteckning användas. Detta maste när det

gällde sparbanks huvudmän, vilka vore representanter för det allmänna,

anses vara mindre lämpligt. Genom ett proportionellt valsätt skulle huvudmännen

komma att framstå som representerande ett eller annat politiskt

parti, önskvärt vore därför att undvika val med partibeteckning och likväl

skapa representation efter styrkeförhållandena mellan olika meningsriktningar.

De sakkunnigas förslag om fördelning av antalet mandat mellan väljande

kommunala organ har kritiserats i ett flertal remissyttranden.

Fullmäktige i riksbanken framför den uppfattningen att de sakkunnigas

förslag att fördelning borde ske efter invånarantalet kunde leda till orimliga

konsekvenser i sådana fall, där en sparbanks huvudsakliga verksamhetsområde

utgjordes av en mindre kommun, men där verksamhet även

bedreves i mindre omfattning i angränsande storkommun. Sparbanken borde

därför själv få avgöra hur många huvudmän varje kommun skulle uise.

Av liknande mening är försäkringsinpektionen, svenska sparbanksföreningen,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Skaraborgs, Västerbottens

och Norrbottens län samt svenska stadsförbundet.

Sparbanksinspektionen yttrar, att fördelningen av mandaten borde ske

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

på sätt de sakkunniga föreslagit. I sparbanks reglemente borde dock kunna

föreskrivas annan grund för fördelningen, därest särskilda skäl därtill förelåge.

Hållbarheten av de skäl, som förebringades för annan fördelning än

efter invånarantal, skulle det ankomma på tillsynsmyndigheten att pröva

i samband med att reglementet skulle stadfästas.

Svenska stadsförbundet finner att, med hänsyn till önskvärdheten av en

koordination av mandatperioderna för dessa val med de för kommunval i

övrigt gällande, en obligatorisk mandattid av fyra år vore att föredra.

I övrigt har frågan om huvudmännens tillsättande föranlett ett par

remissinstanser till särskilda uttalanden. Exempelvis anmärker stadsförbundet,

att frågan huruvida successiv förnyelse vartannat år av hälften av

huvudmännen borde äga rum eller ej lämpligen borde avgöras i sparbanks

reglemente.

Departementschefen. Såsom framgått har sparbanks huvudmän att fylla

funktioner jämförliga med dem, som inom aktiebolagen åvilar bolagsstämman.

Huvudmännen har alltså att utse styrelse, att övervaka styrelsens

förvaltning och att själva träffa de förvaltningsavgöranden, som är av det

mest kvalificerade slaget. En markant olikhet mellan en sparbanks huvudmannakår

och bolagsstämman i ett aktiebolag möter emellertid däri, att

kretsen av dem som äger delta i bolagsstämma är på förhand given — den

utgöres av delägarna i bolaget -— medan däremot sparbankens huvudmannakår

måste konstitueras enligt grunder, som icke är lika självklara.

Detta sammanhänger med att sparbankerna är självägda företag och att

några delägare i dessa institutioner sålunda icke finnes. Vissa intressenter

i företagen kan man dock tala om även vad gäller sparbankerna. Närmast

föres tanken härvid till insättarna. Det är såsom representanter för denna

intressentkategori huvudmännen fullgör sina uppgifter. Deras ställning av

företrädare för insättarna är uttryckligen fastslagen i SpL.

Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt av vikt att reglerna om

tillsättandet av huvudmännen är sådana, att dessa i verklig mening kan

sägas representera insättarna. Huruvida hittillsvarande regler i ämnet tillgodoser

detta krav har länge varit föremål för livlig debatt. SpL stadgar,

att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av primärkommun

eller landsting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap samt att

återstoden skall utses på sätt sparbanken själv föreskrivit i sitt reglemente.

Den frihet, sparbankerna sålunda haft att bestämma ordningen för tillsättandet

av majoriteten inom huvudmannakårerna, har medfört högst varierande

reglementsföreskrifter. Bland de olika valmetoderna dominerar emellertid

självkompletteringssystemet. Så upplyser de sakkunniga, att av hela

antalet huvudmän den 1 juli 1950, 13 776, ej mindre än 8 008 utsetts genom

självkomplettering. Reaktionen mot denna valform har efter hand

blivit allt starkare. Bl. a. har den kommit till uttryck i åtskilliga riksdagsmotioner,

i vilka yrkats att möjligheten till självkomplettering borde uteslutas

genom införandet av tvingande regler angående mera demokratiska

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

val. Inledningsvis har jag redan erinrat om att det var motionsyrkanden av

detta slag som var den närmaste orsaken till den översyn av SpL, vilken

anförtroddes åt 1948 års sparbankssakkunniga.

Vid sina överväganden i huvudmannafrågan har de sakkunniga till en början

diskuterat, huruvida jämväl låntagarna borde äga särskilda företrädare

bland huvudmännen. De sakkunniga har därvid kommit till den slutsatsen,

att ett sådant särskilt representantskap icke vore tillräckligt motiverat. Med

utgångspunkt från att huvudmännen liksom hittills skulle företräda enbart

insättarna har de sakkunniga sedan föreslagit, att två tredjedelar av

antalet huvudmän skall väljas av insättarna genom formliga insättarval

och den återstående tredjedelen av borgerlig primärkommun (-er, landsting).

Vid insättarvalen skall insättarna representeras av en valkorporation,

som utses bland insättarna genom lottning. För ledamotskap i valkorporation

skall vissa behörighetsvillkor gälla. Kommun- (och landstings-)

val av huvudmän skall förrättas enligt bestämmelserna i lagen om proportionellt

valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. Jämväl

insättarvalen skall för övrigt verkställas enligt proportionell metod.

Vad nu först angår spörsmålet om låntagarnas representation inom huvudmannakåren

har de sakkunniga med rätta betonat, att utlåningen numera

betraktas icke blott som ett medel att bereda gynnsamma villkor för

det egentliga sparandet på inlåningssidan utan även såsom en i viss mån

självständig väg till sparande, i det att detta i stor utsträckning kommer

till stånd genom amorteringar och återbetalningar av lån. Samtidigt bär

emellertid framhållits att låntagarnas intressen icke är att jämställa med

insättarnas, som i vad de går ut på tillfredsställande säkerhet lätt kommer i

motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Även därvidlag synes de

sakkunnigas resonemang vara riktigt. Jag kan därför instämma i deras uttalande

om det mindre lämpliga i att ge låntagarna ett speciellt representantskap

i huvudmannaorganisationen. Till frågan om låntagarnas möjlighet

att påverka huvudmannavalet återkommer jag något i det följande.

När det sedan gällt att avgöra vilken valmetod som bäst tjänar principen,

att huvudmännen skall vara reella företrädare för insättarna, har de

sakkunniga först konstaterat, att nuvarande dominerande användning av

självkompletteringssystemet uppenbarligen icke rimmar väl med ifrågavarande

grundsats. Denna mening synes icke kunna motsägas. Det kan

visserligen invändas, att skötseln av de sparbanker, där huvudmännen till

övervägande del utsetts genom självkomplettering, icke givit anledning till

särskilda anmärkningar. Härav bör dock knappast slutas att en reform

av huvudmannavalen icke skulle vara till gagn för dessa sparbanker. Det

ligger nämligen i öppen dag och har för övrigt direkt påvisats av de sakkunniga,

att icke minst systemet, att majoriteten av huvudmännen utses genom

självkomplettering, medfört, att vissa medborgargrupper bland insättarna

är otillräckligt företrädda i huvudmannakårerna. Skulle den stora massan

av insättare genom en reformerad valmetod tillförsäkras inflytande på luivudmannavalcn

och härigenom komma att betrakta huvudmännen som sina

verkliga representanter, är det icke omöjligt, att detta skulle kunna lräm ja in
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sättarnas intresse för sparbanken och därmed också i sin män stimulera

sparandet. De sakkunnigas kritik av självkompletteringssystemets nuvarande

utformning och utbredning synes följaktligen ha åtskilligt fog för sig.

Kritiken har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden. En reform,

som förhindrar att huvudparten av sparbanks huvudmän tillsättes genom

självkomplettering, torde därför vara motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat lösa frågan om huvudmannavalen

genom en ordning, enligt vilken majoriteten av huvudmännen utses av särskilda

elektorer, i sin tur utvalda bland insättarna medelst ett lottnings1''örfarande.

Till förmån för denna valmetod kan åberopas att den i vissa fall

kommit till användning på ett näraliggande område, nämligen vid tillsättandet

av s. k. delegerade i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Tekniken att låta

ett slumpvis bestämt urval få representera en vidsträckt personkrets i dess

helhet har för övrigt utnyttjats även på andra håll. Emellertid måste invändningar

resas mot metodens begagnande vid sparbankernas huvudmannaval,

framför allt på grund av dess verkningar på det praktiska planet. Redan de

sakkunnigas redogörelse för det närmare förloppet av detta valförfarande,

sådant de tänkt sig detsamma utformat, ger vid handen, att förfarandet nödvändigtvis

måste bli besvärligt och vidlyftigt. Detta är också vad som hävdats

i ett mycket stort antal remissyttranden —- även i sådana som ej uttryckligen

velat avstyrka sakkunnigförslaget på denna punkt. Jämväl för

egen del finner jag ifrågavarande valmetod te sig synnerligen krånglig och

omständlig. Att den därtill torde komma att dra vissa icke helt obetydliga

kostnader anser jag likaså vara ganska uppenbart.

Det anförda skulle kunna utgöra tillräckligt skäl mot ett accepterande

av det föreslagna valförfarandet med elektorer. Dess allra mest betänkliga

konsekvenser lär emellertid möta i ett annat hänseende. Såsom åtskilliga remissinstanser

framhållit kan det befaras att de genom lottning utsedda elektorerna

i betydande utsträckning icke har tillräckligt intresse för sparbanken

och huvudmannavalet i denna. Blir elektorernas intresse för valet så

ringa, att blott en mindre del av dem utövar sin rösträtt, kommer de av elektorsförsamlingen

valda huvudmännen icke att bli representativa för den

breda massan av insättare. Oavsett i vilken utsträckning elektorerna deltar i

valförrättningen, föreligger dessutom risk för att de icke på egen hand skall

kunna bilda sig en uppfattning om de föreslagna huvudmannakandidaternas

lämplighet och att det till följd härav blir sparbankernas ledningar som kommer

att påverka elektorernas ställningstagande. På grund av nu angivna omständigheter

anser jag, att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det av de

sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet för anordnandet av insättarval

verkligen medför en ändamålsenlig sammansättning av huvudmannakårerna.

Jag finner mig därför icke kunna godta sakkunnigförslaget i förevarande del.

Möjligheten att låta val från insättarnas sida få formen av att samtliga

insättare bildar den församling, som skall ha att utse huvudmännen, har

de sakkunniga själva avvisat. Motiveringen —- i vilken jag instämmer —

är att de allra flesta sparbanker är av den storleksordning, att direkta insättarval

icke är praktiskt möjliga att genomföra.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Underkännandet av de direkta och indirekta insättarvalen i de utformningar,

som behandlats i sakkunnigbetänkandet, behö%er emellertid icke

innebära ett uppgivande av tanken på en valordning, som gör huvudmannainstitutionen

mera representativ för insättarna i gemen. Skall denna

tanke kunna förverkligas medelst ett förfarande, som är både någorlunda

okomplicerat och allmänt praktikabelt, torde dock bara ett alternativ återstå,

nämligen att huvudmannakårerna helt eller delvis utses av de borgerliga

kommunerna. Redogörelsen för de sakkunnigas yttrande och de i denna

redogörelse återgivna statistiska uppgifterna utvisar, att redan för närvarande

ett stort antal huvudmän är kommunvalda. Detta sammanhänger

med den av mig förut omnämnda tvingande föreskriften i SpL, att minst

en tredjedel av huvudmännen skall utses av primärkommun eller landsting

eller av häradsrätt eller hushållningssällskap. Därtill kommer att många

sparbanker har en större andel av huvudmannakåren än en tredjedel tillsatt

genom kommunval. I vissa av dessa sparbanker, närmare bestämt 45, är samtliga

huvudmän valda av primärkommun eller landsting. Kommunval av

huvudmännen skulle alltså på intet sätt vara en nyhet.

Även sakkunnigförslagets lösning av spörsmålet om huvudmännens tillsättande

går som nämnts ut på att kommunval skall tillgripas i viss omfattning.

De sakkunniga har medgivit, att det allmänna med fog kan göra

anspråk på visst inflytande på skötseln av sparbankerna. Bl. a. har understrukits

betydelsen ur samhällelig synpunkt av att utlåningen bedrives med

aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose

det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken har sin verksamhet.

Att de sakkunniga icke velat sträcka sig längre än till att kommunerna

skall utse en minoritet av huvudmännen — en tredjedel — har betingats

av uppfattningen att vissa olägenheter vore förenade med denna form av

huvudmannaval. Sålunda har åberopats att en kommun i vissa situationer

kunde ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till egen fördel

med den verkan, att spararnas intressen bleve lidande. Exempelvis kunde

en finansiering av ett byggnadsföretag, som vore nyttigt ur kommunal synvinkel,

medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara

förenliga med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare har de sakkunniga

bl. a. gjort gällande, att en kommun såsom låntagare kunde ha speciella

intressen, vilka slode i motsatsställning till insättarnas. Här a\såges

som exempel låntagarönskemål angående lånens storlek och löptid. Dessutom

har framhållits att en kommun med en sparbank verksam inom sina

gränser skulle kunna ha intresse av att sparbanken redovisade högsta möjliga

vinst. Ett sådant intresse skulle enligt de sakkunniga medföra fara för att

sparbanken icke komme alt vidta erforderliga säkerhetsdispositioner. Ytteiligare

ett skäl mot att kommunerna skulle få utse annat än en mindre del

av huvudmännen har åberopats vara faran för alt härav skulle följa en

politisering av sparbankernas ledning. — Några av de remissinstanser, som

godtagit sakkunnigförslaget i huvudmannafrågan, har anfört liknande argument

mot att kommunerna skulle få inverka dominerande på huvudmannakårernas

sammansättning. Svenska sparbanksföreningen bär sagt sig helt

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kunna biträda de sakkunnigas erinringar mot kommunval i större omfattning

än vad de sakkunniga förordat.

Enligt min uppfattning synes vad som anförts om risken för politisering

av sparbanksväsendet knappast böra tillmätas någon betydelse för bedömningen

av det lämpliga i kommunval på detta område.

Däiemot torde det icke kunna helt tillbakavisas, att kommunernas på sina

håll ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen kan skapa viss

tvekan rörande det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande inflytande

på huvudmannakårernas sammansättning. Farhågorna på denna

punkt bör likväl icke överdrivas. Sålunda torde tillsynsmyndighetens övervakning

få anses vara ett tämligen verksamt skydd mot att sparbankerna

vid kollisioner mellan kommunernas intressen såsom låntagare och insättarnas

anspråk på trygghet skulle favorisera de kommunala intressena.

Härutöver bör beaktas att i de mycket talrika fall, då huvudmännen i en

spaibank skulle komma att utses av två eller flera kommuner, en kommuns

möjligheter att utnyttja sparbanken till egen fördel skulle vara avsevärt

beskurna.

Vad angår ett eventuellt kommunintresse av att sparbanks vinst skulle

bli så hög som möjligt skulle detta enligt de sakkunnigas åsikt bl. a. kunna

dikteras av att höga vinster tilläte sparbanksanslag till allmännyttiga och

■sälgörande ändamål, d. v. s. syften, som stode den kommunala verksamheten

nära. I detta avseende får jag emellertid framhålla, att de regler, jag kommer

att föreslå beträffande vinstdispositionen, avsevärt kommer att inskränka

det hittillsvarande utrymmet för ifrågavarande sparbanksanslag. Lockelsen

att av nu antydd orsak påverka redovisningen av sparbanks vinst med de

konsekvenser detta skulle medföra för sparbankens soliditet kan därför icke

i framtiden bli särskilt stor.

De betänkligheter mot kommunval, som andragits av de sakkunniga, kan

med hänsyn till det sagda icke anses mera väsentliga. Å andra sidan talar

enligt mitt bedömande åtskilligt till förmån för denna valform. För det första

får konstateras att de kommunala församlingar, som skulle ha att förrätta

huvudmannavalen, måste betraktas som ganska representativa för sparbankernas

stora insättargrupper. Synpunkten att de rent kommunala frågeställningarna

varit avgörande vid valet av ledamöter i dessa kommunala församlingar

jävar icke vad nyss sagts. I detta sammanhang må jämväl framhallas

att huvudmannaval från kommunala organs sida bereder låntagarna

ett visst medelbart inflytande på valet — något som enligt vad förut berörts

ej kan betecknas som alldeles oberättigat. Vidare må betonas att mot de

kommunala organen ej kan riktas den anmärkningen, att ledamöterna i

dessa icke skulle ha tillräcklig insikt om huvudmannavalets betydelse. Likaså

torde man få utgå från att ifrågavarande valkorporationer som regel

skulle kunna bilda sig en god uppfattning om de uppställda huvudmannakandidaternas

lämplighet. Kommunval av huvudmännen skulle vidare innebära

en okomplicerad och bekväm anordning. Härtill kommer den icke betydelselösa

omständigheten, att denna valmetod icke skulle föranleda några

kostnader för sparbankerna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Också ur annan synvinkel låter det försvara sig väl, att kommunerna

skulle få större möjligheter att påverka sparbankernas förvaltning än som

för närvarande i allmänhet är fallet. Sparbankerna i vårt land har alltid haft

en intim anknytning till den bygd, vari de bedrivit rörelsen. I själva verket

är det en vedertagen målsättning, att en sparbank skall tjäna intressena i

den ort, där sparbanken utövar sin verksamhet. Samhörigheten mellan sparbank

och bygd har manifesterats på skilda sätt. Bl. a. har den kommit till

uttryck däri, att kommun i vissa fall tillskjutit medel till sparbanks

grundfond och någon gång även bidragit vid bildandet av säkerhetsfond. Flera

exempel finnes dessutom på att sparbank tillkommit på initiativ av kommuner

och kommunala förtroendemän. Att sparbankerna allmänt betraktar

kontakten med kommunerna som värdefull har för övrigt ofta omvittnats.

Nu redovisade överväganden skulle i och för sig kunna motivera en regel,

enligt vilken samtliga huvudmän utsåges av kommunala korporationer. En

så genomgripande omdaning av den ordning, SpL tillåter, synes dock

icke vara nödvändigt påkallad för att åstadkomma den önskvärda sammansättningen

av huvudmannakårerna. Det kan till och med ifrågasättas,

om en övergång till totalt kommunvalda huvudmannakårer skulle vara

helt lämplig. Härvid kommer främst i betraktande att valreformen helst

bör genomföras på sådant sätt, att den erfarenhet av sparbanksförvaltning,

som finnes inom de nuvarande huvudmannainstitutionerna, kan nyttiggöras

även framdeles. Förutsättningarna för att tillgodose detta önskemål skulle

sannolikt vara större, om kommunvalen begränsades till att avse en lämpligt

avvägd kvot av huvudmännen och återstoden av dessa nominerades av

huvudmännen själva. Därest det villkoret stipulerades, att de genom denna

självkomplettering tillsatta huvudmännen skulle utväljas bland sparbankens

insättare, skulle det nu skisserade kombinerade valförfarandet tillika erbjuda

den fördelen, att huvudmannakårerna koinme att få ett inslag av direkta

insättarrepresentanter, utan att komplicerade insättarval av förut behandlad

art fördenskull behövde tillgripas. Jag vill med hänsyn härtill förorda

en kombination av kommunval och självkomplettering av nu angivet

slag. Det må erinras om att viss kombination av kommunala val och självkomplct

tering är vad också reservanten bland de sakkunniga uttalat sig för

såsom ett alternativ till enbart kommunval. Denne har emellertid ansett, att

proportionerna mellan de kommunvalda huvudmännen och de genom självkomplettering

tillsatta böra vara tre mot en. Själv har jag ansett mig böra,

i likhet med vissa remissinstanser, stanna för den avvägningen, att lika stora

delar av huvudmannakåren utses genom kommunval och genom självkompletlering.

Härigenom torde ett rimligt kommunalt inflytande bli säkerställt,

samtidigt som faran för att huvudmannaförsamlingen skulle kunna tänkas

sätta kommunens intressen före insättarnas reduceras ytterligare.

Vad gäller den del av huvudmannakåren, som skall tillsättas av kommunerna,

innebär mitt förslag, att huvudmännen skall väljas av fullmäktige i

de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde,

eller, såvitt angår kommuner inom landstingsområde, av landstinget.

Huruvida och i vilken utsträckning valen skall förrättas av lands
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ting bör det ankomma på sparbankerna själva att avgöra. De sakkunniga bär

gjort vissa i det föregående återgivna uttalanden, som i någon mån kan

tjäna till ledning vid detta avgörande. I sparbanks reglemente skall finnas

fixerade föreskrifter om vilken eller vilka kommunala valförsamlingar

som skall anlitas för valen. Är valen uppdelade mellan två eller flera valförsamlingar,

skall reglementet tillika precisera, hur många huvudmän varje

valförsamling skall välja. Även i detta hänseende har bestämmanderätten

alltså tillagts sparbankerna. Som normalregel bör gälla att mandatfördelningen

skall ske efter den ungefärliga relationen mellan befolkningssiffrorna

i de kommuner, som respektive valkorporationer företräder vid valen.

Såsom några remissinstanser framhållit torde emellertid denna fördelningsnorm

i vissa fall kunna leda till orimliga resultat, exempelvis där kärnan

i en sparbanks verksamhetsområde utgöres av en mindre kommun men verksamheten

i ringare omfattning bedrives även i en angränsande större kommun.

I situationer sådana som denna bör det stå sparbank fritt att föreskriva

annan grund för mandatfördelningen än efter invånarantalet i de skilda

kommunerna. Det bör dock åligga vederbörande tillsynsmyndighet att vid

stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente granska de skäl, som åberopats

till förmån för annan mandatfördelning än efter invånarantalet.

Såsom de sakkunniga uttalat torde giltigheten av proportionell valmetod

vid kommunval av huvudmän förutsätta särskild lagregel härom i sparbankslagstiftningen.

I sakkunnigförslaget bar en dylik regel införts och till

och med givits tvingande karaktär. Motiveringen har varit, att proportionella

val vore nödvändiga för att bereda olika meningsriktningar skälig representation

inom huvudmannaorganisationen. Denna uppfattning kan jag icke

biträda. Målsättningen vid val av huvudmän bör vara att till sparbankens

ledning knyta dugliga och för huvudmannauppdraget lämpliga personer,

oavsett vilken politisk åskådning de hyser. Partipolitisk uppdelning av de

kommunala valkorporationerna vid dessa val torde därför icke i och för sig

vara ett önskemål. En obligatorisk föreskrift om proportionella val synes

alltså icke lämplig. Däremot kan jag medge, att det för vissa fall kan vara

på sin plats med en bestämmelse, med stöd av vilken minoriteten inom den

väljande församlingen kan påkalla tillämpning av den proportionella valmetoden.

Med hänsyn härtill bör i lagen stadgas att kommunval av huvudmän

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,

som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Detta stadgande skulle helt

överensstämma med motsvarande regel i 22 § kommunallagen angående val

av kommunalnämnd, drätselkammare in. in.

Det med de föreslagna självkompletteringsvalen förknippade villkoret,

att vid dessa val ej får till huvudmän utses andra än insättare i sparbanken,

bör utformas så, att endast den, som vid utgången av kalenderåret närmast

före valet haft ett tillgodohavande å sparbanksräkning av minst 100

kronor, skall kunna komma i fråga som huvudman. Kravet på att visst minimitillgodohavande

skall finnas och på att detta skall avse sparbanksräkning

kan grundas på argument liknande dem, med vilka de sakkunniga mo
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tiverat visst minimitillgodohavande som förutsättning för ledamotskap i valkorporation

vid insättarval enligt den av dem tänkta modellen. Vilken minimibehållning

som är den lämpligaste kan självfallet vara föremål för delade

meningar. För egen del har jag ej velat sätta spärren högre än vid angivet

belopp.

Utan att detta uttryckligen utsäges i lagen får det anses åvila sparbanks

styrelse att vid självkompletteringsval lämna de huvudmän, som förrättar

detta, besked om huruvida huvudmannakandidaterna fyller nyss behandlade

valbarhetsvillkor. Att upplysningar av nämnda slag meddelas är givetvis

ofrånkomligt, om det skall gå att upprätthålla kravet på att de genom självkomplettering

utsedda huvudmännen skall vara insättare. Även ett genomförande

av sakkunnigförslaget om insättarval skulle ha pafoidrat, att uppgifter

rörande vissa personers förhållande till sparbanken måst utlämnas.

De sakkunniga har icke ens ifrågasatt, att detta skulle stå i motsatsställning

till den sedan gammalt gällande regeln om sparbankssekretessen (jfr 70 §

SpL och 98 § i departementsförslaget). Med ännu mindre fog torde kunna

göras gällande att styrelsens omnämnda besked till huvudmännen vid självkompletteringsvalen

enligt departementsförslaget skulle vara oförenliga med

sekretessregeln.

I fråga om sj älvkomp le tteringsvalen finner jag icke anledning att uppställa

någon regel om proportionell valmetod.

SpL stadgar, att huvudman skall utses för högst fem år. Sakkunnigförslaget

ändrade icke denna regel. Enligt min uppfattning bör föreskrivas en

obligatorisk mandattid av fyra år. Någon nackdel med att tidslängden blir

enhetlig för alla sparbanker har jag ej kunnat finna. En regel om fyra års

mandattid medför, att kommunvalen av huvudmän kommer att avse samma

valperiod som kommunala val i allmänhet.

Redan för närvarande torde det i praktiken vara nästan regelmässigt förekommande,

att huvudmannakårerna förnyas successivt. Successiva val är

helt naturligt ägnade att främja kontinuiteten i sparbanksförvaltningen. Jag

har bedömt värdet av successiv förnyelse vara så stort, att jag ansett att

denna valordning bör göras tvingande. Regeln om mandattidens längd bör

därför förses med ett tillägg, enligt vilket vid det första huvudmannavalet

inom sparbank mandattiderna skall vara kortare än fyra år i den man så

erfordras för att åstadkomma successiva nyval. I reglementet bör lämnas

närmare bestämmelser angående ordningen för åstadkommandet av ifrågavarande

successiva förnyelse av huvudmannakåren (jfr 1 § i kungörelseutkastet).

Det må framhållas, att det ankommer på sparbankerna själva att

ta ställning till hur långtgående reglerna om ifrågavarande successivitet vid

huvudmannavalen bör vara. I och för sig är lagens fordran på successiv förnyelse

av huvudmannauppsättningen tillgodosedd redan genom en ordning,

enligt vilken de kommunvaldas mandattid börjar vid en tidpunkt och övriga

huvudmäns vid en annan.

Departementsförslagets bestämmelser om huvudmannaval är upptagna i

13 och 14 §§.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De övergångsbestämmelser, jag ansett nödvändiga, kommenteras i motiven

till den föreslagna särskilda promulgationslagen.

III. Filial- och ombudsverksamhet

Historik, gällande rätt m. m. Ett mera allmänt filialväsende inom sparbanksrörelsen

i vårt land räknar sin uppkomst från tiden omkring år 1850.

Vid utgången av år 1952 uppgick antalet filialer och sparbanksombud för

in- och utlåning till 852, varav 778 filialer. Antalet sparbanker, som inrättat

dessa filialer, var 170. Vid samma tid använde sig endast fyra sparbanker

av ombud för sin in- och utlåning.

Först genom lag den 11 juni 1920 infördes i SpL regler om inskränkning

av rätten till filialbildning. Enligt nämnda lag fick filial ej inrättas utom

den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre länsstyrelsen i det län, där

avdelningskontoret var avsett att inrättas, meddelat tillstånd därtill.

Nu gällande filialbestämmelser i SpL, vilka icke förändrats efter lagens

tillkomst 1923, är upptagna i 3 § 9, 21 § och 73 § 13. Enligt 3 § 9 gäller att

sparbanks reglemente skall ange bl. a. »huruvida avdelningskontor eller

sparbankskommitté må av styrelsen inrättas, kontorsstyrelses befogenhet

och på vad sätt verksamheten vid avdelningskontor skall övervakas».

21 § lyder: »Utan särskilt tillstånd må sparbank ej utöva verksamhet vid

avdelningskontor å annan ort än där styrelsen har sitt säte, ej heller genom

sparbankskommitté å ort utom sparbankens verksamhetsområde. Sådant

tillstånd må, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna,

meddelas av Konungens befallningshavande i det län, inom vilket

sparbanken avser att inrätta avdelningskontoret eller sparbankskommittén.

»

I 73 § 13. stadgas: »Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor

eller genom sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret

eller sparbankskommittén inrättats före den 1 maj 1920.»

SpL talar salunda om två skilda slag av filialer, avdelningskontor och

sparbankskommittéer. Bestämmelser om gränsdragningen mellan dessa

båda filialtyper saknas i SpL. Ej heller finnes några direkta bestämmelser

beträffande sparbanksverksamhet genom ombud.

Efter SpL:s tillkomst har flera reformförslag framställts. Beträffande

dessa hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 112 ff.

En redogörelse för lagstiftningen angående filial- och ombudsverksamhet

vid affärsbanker, postsparbanken och jordbrukskassorna har lämnats i de

sakkunnigas betänkande s. 120 ff.

De sakkunniga. För syftet att samla sparmedel vore det uppenbart — anför

de sakkunniga — att sparbankerna hade behov av att använda sig av

■\issa

de sakkunniga, vore om de nuvarande möjligheterna att skapa dylika organ

vore ändamålsenligt avpassade. Spörsmålet inbegrepe ett flertal olika fråge
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ställningar, bl. a. huruvida ombuden över huvud taget utgjorde ett godtagbart

organ för bankverksamhet, huruvida inrättandet av filial borde

ske efter myndighets prövning i det enskilda fallet samt huruvida kravet på

tillståndsprövning borde gälla för all filialbildning eller åtskillnad borde

göras mellan större och mindre filialer.

De sakkunniga behandlar först frågan, om det numera vore påkallat

med kontroll över sparbankernas filialbildning,

dvs. om regler angående tillståndsprövning alltjämt vore sakligt grundade.

1920 års inskränkningar i den fria filialbildningen hade främst betingats av

den synpunkten att en omfattande expansion genom filialer på stora avstånd

från huvudkontorsorten befarats medföra att de uppsamlade sparmedlen

användes för ändamål, vilka vore främmande för egentlig sparverksamhet.

Enligt de sakkunniga hade denna synpunkt numera förlorat

i betydelse. En viss kontroll över filialbildningen syntes emellertid vara tillräckligt

motiverad redan av andra skäl. Tillkomsten av nya filialer kunde

överskrida det behövliga och nyttiga. Detta kunde framkalla en konkurrens,

som kunde få ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet

och metoder. Övertaliga bankkontor ledde nämligen lätt till en osund inbördes

tävlan om kunder samt till en osund in- och utlåningspolitilc över

huvud. Uppkomsten av bankkontor till alltför stort antal kunde jämväl medföra

skada på så sätt, att omkostnaderna för kapitalets uppsamling därigenom

stegrades utöver vad som vore förenligt med god nationell ekonomi.

Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde därför kravet på tillståndsprövning

icke uppges helt och hållet.

Enligt de sakkunnigas åsikt vore det dock icke närmast det nu angivna

spörsmålet som stode i förgrunden. Vad man främst syntes ha anledning

diskutera vore i stället, huruvida kontrollen över filialbildningen borde begränsas

till att liksom enligt gällande rätt avse endast inrättandet av vissa

slags filialer. Sparbankernas filialer varierade starkt inbördes. Det funnes

filialer med i stort sett lika fullständig bankrörelse som huvudkontoren

med dagligt öppethållande och med fast anställda tjänstemän. Å andra sidan

funnes enklast tänkbara landsbygdsfilialer, vilka uteslutande vore avsedda

som uppsamlingsställen för bygdens sparmedel och där vederbörande

funktionärer ombesörjde expeditionsarbetet som en bisyssla. Det stode

klart, att de förhållanden, som motiverade kontroll över filialbildningen,

icke gjorde sig gällande med samma styrka i fråga om den senare filialtypen

som beträffande den förra. Farhågorna för en oproportionerlig ökning

av omkostnaderna för sparmedlens uppsamlande som en följd av en

fri filialbildning vore givetvis betydligt mindre framträdande beträffande

do filialer, som till sin struktur påminde om den här skisserade landsbygdsexpeditionen.

över huvud taget hade en tillståndsprövning knappast något

större berättigande för dessa filialer. Det vore därför enligt de sakkunnigas

mening icke nödvändigt att inbegripa de mindre filialerna under kravet på

tillståndsprövning. Denna mening finge dock förses med förbehåll för vissa

situationer, där eu fri filialbildning skulle medföra intressekollisioner.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De sakkunniga bär i detta sammanhang framhållit, att vissa svårigheter

mötte, när det gällde att göra en åtskillnad mellan större och mindre filialer.

Därvid har erinrats om att nuvarande lagregler icke tillhandahåller

någon klar gränslinje mellan filialer av olika storleksgrupper. Härav finge

dock icke slutas att det vore omöjligt att åstadkomma en dylik gränslinje,

anför de sakkunniga. Att en strukturell skillnad funnes mellan de största

och de minsta filialerna hade redan antytts. Svårigheterna hänförde sig till

att inom mellanskiktet av filialer göra en uppdelning mellan sådana, som

skulle få inrättas först efter tillstånd, och de övriga. De sakkunniga hade

emellertid funnit, att vissa särmärken beträffande filialrörelsens omfattning

erbjöde en användbar vägledning vid denna uppdelning.

I detta hänseende har de sakkunniga till en början pekat på den avsevärda

storleksskillnad filialer emellan, vilken enligt deras uppfattning i

regel betingades av att vissa filialer utöver inlåningsverksamhet jämväl befattade

sig med utlåningen. Filial med rätt att självständigt bevilja lån och

filialer, som ägde utbetala lån, borde enligt de sakkunnigas uppfattning anses

tillhöra en sådan kvalificerad filialtyp, som finge inrättas först efter

myndighets sorgfälliga prövning. De sakkunniga föresloge därför, att som

en första förutsättning för fritt inrättande av filial borde gälla, att filialen

i fråga ej ägde bevilja eller utbetala lån. Denna formulering — framhåller

de sakkunniga — skulle icke lägga hinder i vägen för att filialen lämnade

upplysningar till lånesökande om lånevillkor, utlämnade blanketter till

lånehandlingar eller till och med mottoge låneräntor och amorteringar.

Ett annat förhållande som enligt de sakkunniga hänförde filial till den

mera kvalificerade kategorien vore befogenheten att ombesörja s. k. avräkningsbokföring.

Filial, som finge inrättas utan tillståndsprövning från

myndighets sida, borde icke få befatta sig med sådan bokföring, ansåge de

sakkunniga. Härav följde, att de mindre filialerna icke skulle äga rätt att

lägga upp checkräkningskonton för sina kunder.

En redan existerande skillnad mellan större och mindre filialer förelåge

även i variationerna beträffande expeditionslokalernas öppethållande. Jämväl

denna skillnad borde man — menar de sakkunniga —• begagna sig

av vid en legal gränsdragning. En begränsning av den fria filialbildningen

till att avse filialkontor, vilka vore öppna högst ett par dagar i veckan,

skulle utgöra en borgen för att mera betydande filialer icke tillskapades

utan myndighets kontroll.

Friheten att bilda mindre filialer — vilka enligt de sakkunnigas förslag

skall betecknas sparställen —- skulle emellertid, som redan antytts, icke

vara förbehållslös. Bl. a. finge beaktas att en sparbanks expansion i form av

nya sparställen skulle kunna leda till konflikter i första hand mellan sparbankerna

inbördes men även mellan sparbankerna och övriga sparinrättningar.

Skulle regeln om fritt inrättande av sparställena verkligen framstå

som en huvudregel, vore det emellertid nödvändigt att bortse från den konkurrens,

sparställena kunde bjuda sparinrättningar utanför sparbanksväsendet.

Genom att sparställenas uppgift praktiskt taget bleve inskränkt till

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

mottagandet av sparmedel komme f. ö. affärsbankernas verksamhetsgrenar

att i stor utsträckning ligga utanför sparställenas funktionsområde.

Detsamma gällde förhållandet mellan spar ställena och jordbrukskasserörelsens

organ. Det hade vidare synts de sakkunniga lämpligt, att kravet

på hänsyn sparbankerna emellan icke i första hand finge föranleda

en föreskrift om myndighets tillstånd för bildandet av sparställe, som kunde

tänkas komma att konkurrera med annan sparbank. Enligt de sakkunnigas

bedömande torde en intressekollision av sådan art kunna lösas allra

smidigast genom överläggningar mellan de berörda sparbankerna. I sakkunnigförslaget

har i anledning av det anförda stadgats, att, där sparställe

skall inrättas å ort, som ligger jämväl inom annan sparbanks verksamhetsområde,

medgivande därtill erfordras från sistnämnda sparbank. Som en

möjlighet i andra hand skall dock vägen över myndighets prövning stå

öppen. Vill vederbörande sparbank icke lämna sitt medgivande till sparställets

inrättande, får sparstället icke komma till stånd utan prövningsmyndighetens

tillstånd.

De föreslagna reglerna om tillståndsfritt inrättande av sparställe för huvudfallen

har kompletterats med föreskrift att anmälan om inrättandet

ofördröjligen skall göras hos tillsynsmyndigheten.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talade de skäl, som betingade kravet

på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor utom huvudkontorsorten,

i sin mån för tillståndsprövning även vid filialbildning a nämnda

ort. De sakkunniga förordade följaktligen föreskrift om tillståndsprövning

jämväl för filialbildning på den ort, där sparbankens styrelse har sitt säte.

Vad anginge frågan om öppnande av filial utanför sparbanks verksamhetsområde

ansåge de sakkunniga, att den nuvarande befogenheten för

sparbank att bilda dylik filial borde avskaffas. Om uppenbart behov av

filial funnes å viss ort, förelåge möjlighet att intressera sparbank, till vars

verksamhetsområde orten hörde, att där öppna filial. Vore det påkallat att

öppna filial »utanför verksamhetsområdet», borde detta formellt ske genom

ett förstorande av sparbanks verksamhetsområde.

Beträffande villkoren för att ett sparbank sorgan skall

kunna godtas som filial anser de sakkunniga, att filial skall ha

fast expeditionsställe och att särskilda tider skall vara bestämda för expeditionslokalens

öppethållande. Kravet på fast expeditionslokal borde ej

lägga hinder i vägen för sparbank att bedriva filialrörelse med s. k. sparbanksbuss

under förutsättning att bestämda hållplatser funnes. Fasta expeditionsställen

och expeditionstider vore enligt de sakkunnigas mening självklara

förutsättningar för att filialerna på ett tillfredsställande sätt skulle

kunna stå allmänheten till tjänst. Ifrågavarande villkor vore jämväl ägnade

att skapa stadga åt filialverksamheten och att underlätta kontrollen över

densamm a.

Den i gällande sparbankslag, 31 §, stadgade föreskriften, att sparbanks

kassabok skulle uppta alla in- och utbetalningar samt föras i två exemplar

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

av särskilda personer, vilka hade att för varje expeditionsdag fastställa den

kontanta behållningen, innebure, att även vid filial minst två personer skulle

vara verksamma, påpekar de sakkunniga. Enligt deras uppfattning torde

föreskriften om dubbla kassaböcker i viss mån ha haft en restriktiv inverkan

på filialbildningen. I glest befolkade trakter av landet skulle det ha förekommit,

att filialer, som ansetts behövliga, icke kommit till stånd, enär

de kostnader, kravet på dubbel bemanning av filialkontoren medförde, beräknats

göra verksamheten förlustbringande. Enär de sakkunniga ämnade

föreslå förbud för in- och utlåning genom ombud, borde villkoren för filialbildning

icke göras så stränga, att filial, som på goda grunder funnes behövlig,

ej kunde inrättas. De sakkunniga ansåge därför, att möjligheten att

bilda s. k. enmansfilialer icke borde helt uteslutas. Enligt de sakkunnigas

förslag skall i stället för gällande bestämmelser om dubbel kassabokföring

träda föreskrifter, vilka meddelas i form av anvisningar från respektive

sparbanksstyrelses sida. Bestämmelse härom har intagits i 52 § sakkunnigförslaget.

Slutligen har de sakkunniga behandlat det nyss omnämnda spörsmålet,

huruvida sparbankerna skall få bibehålla sin rätt

att driva in- och utlåningsverksamhet genom sparbank

s o m b u d. En vägande invändning mot ombudsverksamhet vore enligt

de sakkunnigas uppfattning, att en tillsyn, jämförlig med den som utövades

i fråga om filialerna, icke kunde skapas beträffande ombudsverksamheten.

Sistnämnda arbetsform läte sig nämligen icke övervakas på samma

sätt som rörelsen vid fasta filialer. Det vore uppenbart, att sparbank i

förhållandet till insättaren svarade för medel, som insättaren överlämnat

till ombud och som ännu befunne sig i ombudets besittning. Ett villkor vore

givetvis, att ombudet verkligen vore att betrakta som sparbankens ombud

och icke som insättarens. Sparbankens juridiska ansvar för ombudsverksamheten

inträdde alltså på ett mycket tidigt stadium. Sammanställde man

denna omständighet med de mindre goda förutsättningarna för effektiv

kontroll över ombuden, måste dessas befattning med in- och utlåningsrörelsen

inge starka betänkligheter.

En annan vägande invändning mot ombudsverksamhet vore — anför de

sakkunniga — formen för ersättning till ombuden. I allmänhet avlönades

ombuden genom provision. Provisionsersättning vore emellertid i hög grad

ägnad att framkalla just en sådan osund konkurrens om inlåningen som

det borde vara lagstiftningens uppgift att motverka. Även om ersättningen

lämnades i form av fast arvode, låge det likväl nära till hands att ersättningen

också i sistnämnda fall åtminstone indirekt sammankopplades med

insättningarnas storlek.

I sakkunnigförslaget har på grund av det anförda stadgats förbud för

sparbank att driva in- och utlåning genom ombud.

Från nämnda huvudregel har de sakkunniga dock ansett sig böra föreslå

vissa undantag. Sålunda borde förbudet efterges i fråga om ort, där sparban
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ken hade huvudkontor eller avdelningskontor. I fråga om motiveringen för

undantaget har de sakkunniga hänvisat till motsvarande undantagsregel i

gällande banklag. Sistnämnda regel hade närmast föranletts av att rörelsen

å en banks kontor krävde, att de personer, som vore anställda å kontoret,

allt emellanåt å bankens vägnar finge handla under omständigheter, som

komme dem att framstå som ombud för banken. Vidare borde enligt de

sakkunniga undantag ges för det fall att ombudet vore annan sparbank ellei

affärsbank, och slutligen borde förbudet ej utgöra hinder för den inlåning,

som bedreves inom skolsparrörelsen och sparklubbsrörelsen.

Med hänsyn till att sparklubbsrörelsen stode öppen för praktiskt taget

envar, kunde sparklubbskassörs undantagande från nu ifrågavarande förbud

mot ombudsverksamhet befaras möjliggöra, att förbudet kunde kringgås.

De sakkunniga har därför övervägt, om icke sparbankslagstiftningen

mera markerat än nu borde avgränsa inlåning inom sparklubbsrörelsen från

annan inlåning. Såsom typiskt för denna sparform sådan den ursprungligen

varit tänkt finge betecknas bl. a. att de insättningar, vilka sparklubbsmedlemmarna

förbunde sig att verkställa vid vissa regelbundet återkommande

tillfällen, avsåges representera medel, som kunnat läggas av från medlemmens

löpande arbetsinkomst för tiden från föregående arbetstillfälle. Denna

underförstådda mening hade ej kommit till något uttryck i SpL. De sakkunniga

ansåge det möta betydande svårigheter att, med nyssnämnda tankegång

som bakgrund, i lag avgränsa sparklubbsinlåning från annan inlåning.

Naturligtvis skulle det vara tänkbart i och för sig att låta avgränsningen

komma till uttryck i en bestämmelse, enligt vilken belopp, som bleve

insatta å sparklubbsräkning, skulle vara maximerade på visst sätt. En sådan

bestämmelse skulle dock bli osmidig och ineffektiv. De sakkunniga ansåge

sig därför böra avstå från att föreslå en föreskrift av dylik innebörd.

Ej heller syntes det de sakkunniga möjligt att på annan väg åstadkomma en

särskiljande definition av användbart slag. De sakkunniga förutsatte emellertid,

att sparklubbsrörelsen trots avsaknad av närmare legal definition lojalt

skulle hållas inom den verksamhetssfär, som vore förenlig med rörelsens

målsättning. Skulle det likväl visa sig att sparklubb missbrukades som medel

för eventuella strävanden att kringgå principförbudet mot ombudsinlåning,

finge det ankomma på vederbörande tillsynsmyndighet att åvägabringa

erforderlig rättelse.

I sakkunnigförslaget återfinnes bestämmelserna om filial- och ombudsverksamhet

i 37—41 §§.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag angående kontrollen

över sparbankernas filialbildning har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i flertalet remissyttranden. Till förmån för förslaget uttalar

sig sålunda uttryckligen sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs

och Norrbottens län samt landsorganisationen och tjänstemännens

7 Bibanr/ lill riksdagens protokoll 1955. 1 suml. A''r 151

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

centralorganisation. I allmänhet har remissinstanserna i fråga icke närmare

kommenterat sitt ställningstagande.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter om det icke, av praktiska skäl

och med hänsyn till att affärsbankerna vore underkastade oktroj prövning

beträffande alla nya kontor utom dem som inrättades å huvudkontorsorterna,

borde krävas tillståndsprövning beträffande all filialbildning hos penninginrättningarna,

antingen det gällde sparbanker, jordbrukskreditkassor

eller affärsbanker. Inspektionen ville emellertid icke inta en sådan

ståndpunkt, enär en central tillståndsprövning för alla filialer, som kunde

tänkas ifrågakomma för landets 450 sparbanker och ca 600 jordbrukskassor,

skulle innefatta en betydande arbetsuppgift och sannolikt medföra omgång.

Metoden vore icke heller väl förenlig med den frihet och det behov av

rörlighet, som eftersträvades inom olika grenar av landets näringsliv. Inspektionen

förordade de sakkunnigas förslag såsom en avgjord förbättring

i förhållande till vad nu gällde. Dess svaghet låge enligt inspektionens uppfattning

däri, att gränsen mellan sparställe och avdelningskontor bleve flytande

i vissa fall. Antalet gränsfall bleve emellertid med all säkerhet ringa

i förhållande till hela antalet »reella» sparställen och dessutom komme

kostnadsfaktorn att utgöra ett kraftigt återhållande moment vid filialbildningen.

Sparbanksinspektionen anför liknande synpunkter.

Nagra remissinstanser har pakallat jämkningar i den föreslagna rätten

att fritt bilda filial, nämligen länsstyrelsen i Skaraborgs län, svenska bankföreningen

och svenska bankmannaförbundet.

Sålunda förklarar svenska bankföreningen, att föreningen — utan att

ingå på frågan, huru bestämmelserna rörande kreditinstitutens filialverksamhet

lämpligen borde utformas — ville understryka att enhetliga regler

i detta ämne borde gälla för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor.

Svenska bankmannaförbundet framhåller, att en mycket betydande del

av sparbankernas nuvarande filialverksamhet bedreves från filialer av den

typ, som enligt förslaget i fortsättningen skulle få öppnas utan tillstånd.

Möjligheten att betjäna filial med endast en anställd vore helt naturligt

ägnad att stimulera till vidgat inrättande av sparställen. De sakkunnigas

uttalande, att det icke funnes hinder för sparställe att lämna upplysningar

till lånesökande om lånevillkor, att utlämna låneblanketter eller att motta

räntor och amorteringar, komme i praktiken att medföra, att den föreslagna

skillnaden mellan de båda filialtypernas verksamhet i stor utsträckning

komme att utsuddas. I varje fall kunde det antas, att skillnaden icke skulle

bli märkbar för allmänheten och därför icke heller utgöra något hinder för

sparställe att utåt framträda också som kreditgivare. Redan av hänsyn härtill

vore det icke rådligt att när det gällde öppnande av sparställe avstå

från den kontroll från det allmännas sida, som ansetts erforderlig i fråga

om inrättande av bankkontor i allmänhet. Ett annat skäl, som talade emot

att sådan filial skulle få öppnas utan tillstånd, vore risken för att sparbank,

som erhållit avslag på framställning om öppnande av avdelningskon
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

tor på en viss ort, i stället öppnade sparställe där. Det av de sakkunniga

förordade tillståndstvånget för inrättande av avdelningskontor skulle sålunda

kunna bli i betydande grad illusoriskt, om sparställe finge öppnas

fritt. Vidare framstode det ur mera intressemässiga synpunkter såsom angeläget

för förbundet, att inte det enligt mångas mening redan allt för stora

antalet bankkontor utökades i större utsträckning än vad som kunde anses

vara betingat av hänsynen till nyttan för det allmänna under beaktande

av kostnadssynpunkten. Förbundet avstyrkte, på grund av det anförda,

förslaget att vissa sparbanksfilialer skulle få inrättas utan myndighets

tillstånd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att förslaget syntes ge sparbank väl

stor frihet att inrätta sparställe och sålunda icke överensstämde med den

tendens till avveckling av sparbankskommittéer, som under senare år förekommit.

Stockholms sparbank framhåller vikten av att sparbank bibehölles vid

rätten att utan tillståndsprövning få öppna avdelningskontor å ort, där

sparbankens styrelse hade sitt säte, samt anför vidare:

Tätbebyggelsens fortgående utbredning, uppdelningen av samhället i

arbetsstadsdelar och sov- eller familjestadsdelar, de stigande kommunikationssvårigheterna

och utvecklingen av sekundära affärscentra ha orsakat,

att inlåningsrörelsen i sparbanken i allt högre grad vilar på avdelningskontoren

och att det blir nödvändigt att öppna nya kontor, om sparbanken inte

skall försämra betjänandet av innevånarna i det växande samhället. Med

hänsyn till sparbanksrörelsens villkor och lokala karaktär samt arten av

dess kundkrets — till stor del husmödrar, bundna till hemmets närmaste

omgivning -—- är filialfrågan väsentligen icke en fråga om konkurrens med

andra banker utan en fråga om att bereda allmänheten i den ort, som sparbanken

har till särskild uppgift att betjäna, en nödvändig och något så när

bekväm tillgång till sparbankens tjänster. Sparandet är icke för de flesta

människor en så angelägen funktion, att man underkastar sig särskilda

färder och andra besvär för att fullgöra den.

Beträffande sparbankernas territoriella verksamhetsområden anmärker

länsstyrelsen i Norrbottens län, att det i sparbankernas reglementen fastställda

verksamhetsområdet icke alltid överensstämde med det, inom vilket

bankerna verkligen bedreve verksamhet. Tillsynsmyndigheten borde därför

före första huvudmannavalet enligt nya ordningen bestämma det verksamhetsområde,

som för framtiden borde tilldelas sparbanken.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om avgräns ningen

mellan avdelningskontor och sparställe har kritiserats i

åtskilliga remissyttranden, särskilt i vad de avser föreskriften om sparställes

öppethållande.

Svenska sparbanksföreningen håller sålunda före att föreskriften om sparställcs

öppethållande icke kunde anses vara erforderlig. Begränsningen kunde

förringa värdet av en för allmänheten och sparverksamheten viktig service.

Skulle eu begränsande bestämmelse nödvändigtvis upptas, kunde där
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

med förbundna olägenheter dock minskas om begränsningen gjordes i den

form, att öppethållande medgåves förslagsvis högst 9 timmar i veckan.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Södermanlands,

Malmöhus och Västerbottens län samt av landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner att regleringen av sparställes öppethållande

borde efter omständigheterna i det särskilda fallet kunna ske genom

föreskrifter i sparbankens reglemente. Även länsstyrelsen i Malmöhus

län anser, att sparbankslagen icke borde tyngas av sådana detaljbestämmelser

som föreskrifter angående öppethållande. Ej heller kunde länsstyrelsen

finna, att skäl förelåge att förhindra att beviljade lån utbetalades

vid sparställe.

Sistnämnda mening omfattas jämväl av länsstyrelsen i Jönköpings lån,

som anser, att förbudet mot utlämnande av lån vore alldeles onödigt

restriktivt, då sparstället skulle kunna motta ränte- och ainorteringsbetalningar

å lånet.

De sakkunnigas förslag om villkor för att ett sparbank sorgan

skall kunna godtas som filial har behandlats i några

yttranden.

Möjligheten att bilda s. k. enmanskassor har sålunda mötts med gillande

av sparbanksinspektionen. Inspektionen anmärker emellertid, att det vore

uppenbart, att den kontroll som kunde vinnas över rörelsen hos en filial,

vilken sköttes av endast en person, måste bli otillräcklig. Även en av sparbanksstyrelsen

väl planlagd kontroll kunde i praktiken visa sig bristfällig.

En viktig förutsättning för upphävande av nuvarande bestämmelser om

kontroll genom dubbla kassaböcker vore att sparbankerna hade ett försäkringsskydd

mot eventuella förskingringsförluster.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker angelägenheten

av att de speciella kontrollproblemen beträffande enmansfilialer icke

lämnades obeaktade.

Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att man i detta sammanhang

icke finge förbise den väsentliga frågan om beredande — genom samarbete

med annan kontorsmässig rörelse eller på annat sätt — av erforderligt

skydd åt personal och anförtrodda medel mot angrepp från bankrånare.

Beträffande bestämmelsen, att filial skall ha fast expeditionslokal, uttalar

fullmäktige i riksbanken, att densamma vore en onödig detalj föreskrift som

borde utgå.

Svenska sparbanksföreningen anför att, eftersom av förarbetena framginge

att filialrörelse med sparbanksbuss icke skulle förhindras, detta borde

fullt tydligt framgå i lagtexten. Denna kunde i stället för uttrycket expeditionslokal

lämpligen innehålla uttrycket expeditionsplats.

Vad slutligen angår frågan om sparbanksverksamhet genom

ombud har förslaget härutinnan om förbud mot användande av in- och

utlåningsombud uttryckligen tillstyrkts av bank- och fondinspektionen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Stockholms sparbank anför i anledning av de sakkunnigas uttalande om

sparklubbsinlånings avgränsande från annan inlåning, att dylika avgränsningar

vore både opraktiska och olyckliga. Sinåsparandet och »samsparandet»

skedde i en mängd former. Viktigt vore att hålla möjligheterna öppna

för sparbankerna och spararna att finna de vägar, som vid varje tid och

under olika omständigheter funnes psykologiskt lämpliga och i tekniskt avseende

praktikabla.

Departementschefen. Nu gällande bestämmelser om sparbankernas filialbildning

skiljer såsom framgår av det förut anförda mellan en större

filialtyp, avdelningskontor, och en mindre, sparbankskommitté. För att öppna

avdelningskontor å annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte

måste sparbanken ha särskilt tillstånd. Sådant kräves också om sparbank

vill öppna sparbankskommitté utanför sparbankens verksamhetsområde. I

övrigt är filialbildningen fri. Svagheten i de nuvarande reglerna är, att SpL

icke definierar skillnaden mellan avdelningskontoren och sparbankskommittéerna.

Ej heller praxis har kunnat uppdra en markerad gränslinje mellan

de båda filialkategorierna, vilket belyses av ett i sakkunnigbetänkandet

refererat rättsfall. Denna oklarhet har vållat olägenheter.

Även i sakkunnigförslaget har gjorts en åtskillnad mellan större och

mindre filialer, men denna uppdelning är i olikhet med SpL:s grundad på

direkta, i lagtexten angivna särmärken å de båda filialtyperna. De sakkunniga

har ansett, att de mindre filialerna —- i sakkunnigförslaget betecknade

sparställen — bör kunna inrättas utan särskilt tillstånd. Härvid har dock

den begränsningen föreskrivits, att å ort, som ligger inom verksamhetsområdet

för annan sparbank, sparställe icke må inrättas utan medgivande av

sagda sparbank eller, om sådant medgivande icke lämnas, tillstånd av tillsynsmyndigheten.

Jag är ense med de sakkunniga om att tillståndsprövning

icke kan anses nödvändig för de filialer, som bedriver en så inskränkt

verksamhet, att de är att hänföra till sparställen. Enligt min mening är det

ej heller av behovet påkallat, att i lagstiftningsväg fastslå sparbanks skyldighet

att vid planerandet av sparställe inom annan sparbanks verksamhetsområde

ta rimlig hänsyn till den andra sparbanken. Intressefrågor av denna

natur bör utan särskilt stadgande kunna regleras av de berörda sparbankerna

själva, eventuellt under medverkan av sparbankernas egna samarbetsorgan.

Vad angår avdelningskontoren menar de sakkunniga, att de skäl, som

betingat kravet på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor

utanför styrelseorten, i sin mån talar för tillståndsprövning även vid inrättande

av avdelningskontor inom denna ort. Med anledning härav har i sakkunnigförslaget

upptagits regeln, att öppnandet av avdelningskontor alltid

förutsätter myndighets tillstånd. I denna fråga vill jag åberopa den ståndpunkt,

jag i propositionen till lag om bankrörelse (se s. 182 tf. i prop. nr

8/1955) tagit till affärsbankernas filialbildning. I sistnämnda sammanhang

har en differentiering skett mellan filialbildning i kommun, vari affärsban
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ken redan driver verksamhet, och övrig filialbildning. Vad angår kommun,

där affärsbanken har sitt huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid

avdelningskontor, har jag sålunda — främst av hänsyn till att inrättandet

av ytterligare kontor å dessa orter får anses som eu bankens interna organisationsfråga

och därför bör falla under bankens eget ansvar — förordat,

att bank skall äga att utan myndighets prövning inrätta nytt kontor. Tillstånd

skall däremot inhämtas, om affärsbank avser att inrätta avdelningskontor

inom kommun, där banken tidigare icke har kontor. I överensstämmelse

med nämnda förslag får jag nu uttala mig för att sparbank, som vill

inrätta avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke förut driver rörelse

vid huvudkontor eller avdelningskontor, skall inhämta tillsynsmyndighetens

medgivande till filialbildningen. I departementsförslaget har upptagits ett

stadgande av detta innehåll. Liksom i sakkunnigförslaget tillägges att sådant

tillstånd må lämnas, om avdelningskontoret finnes kunna bli till nytta för

det allmänna.

Uti banklagsförslagets paragraf om rätten till filialbildning återfinnes eu

särskild bestämmelse, enligt vilken vid tillstånd till fililalbildning må fogas

det förbehållet, att tillståndet icke skall ge affärsbanken rätt att i den nya

kommunen driva verksamhet vid flera kontor än ett. Möjligheten att inrycka

nämnda förbehåll får viss betydelse för det fall, att banken skulle ha

behov av att få öppna ett representationskontor på viss ort, där det skulle

saknas skäl för banken att få driva egentlig lokal verksamhet. Nu avsedda

bestämmelse i banklagsförslaget får anses vara speciellt föranledd av affärsbanksförhållandena

och har därför ej införts i sparbanksförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att det ej finnes anledning att låta

sparbank bibehålla sin nuvarande rätt att efter särskilt tillstånd öppna filial

utanför verksamhetsområdet. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag,

att filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Såsom

de sakkunniga påpekat bör, då det föreligger behov av att inrätta filial

»utanför verksamhetsområdet», filialbildningen i fråga möjliggöras genom

att sparbanken begär att få verksamhetsområdet utvidgat.

Beträffande gränsdragningen mellan avdelningskontor och sparställe har

flera remissinstanser anmärkt, att stadgandet i sakkunnigförslaget om att

sparställes expeditionslokal finge hållas öppen högst två dagar i veckan kunde

försämra sparbankernas service och att stadgandet därför borde utgå. I

ett remissvar framhålles att förbudet för sparställe att utlämna lån vore

onödigt restriktivt med tanke på att sparställe skulle kunna ta emot ränteoch

amorteringsbetalningar. Också enligt min uppfattning bör det undvikas,

att sparbankslagstiftningen ges en sådan utformning, att sparbankerna

onödigtvis hämmas i sin verksamhet. Nu ifrågavarande bestämmelser

angående vad som utgör kännetecknen på ett sparställe har tydligen uppfattats

som omotiverade inskränkningar i sparställenas befogenheter. Genom

bestämmelserna har de sakkunniga emellertid blott åsyftat att få

till stånd den önskvärda tydliga gränslinjen mellan de två filialkategorierna.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Därvid har normen varit, att till sparställen borde hänföras allenast sådana

filialer, vilkas inrättande icke kunde tänkas medföra avsevärd kostnad för

sparbanken eller framkalla mera betydande konkurrens sparbankerna emellan.

Följden har blivit, att gruppen sparställen icke kommit att inbegripa

andra filialer än sådana, som har ganska begränsade funktioner. Jag är ense

med de sakkunniga om att, så snart rörelsen vid en filial får en sådan omfattning,

att filialkontoret bör hållas öppet i större utsträckning eller befatta

sig med utlämnande av lån, som beviljats av huvudkontoret eller annan

filial, de skäl, som betingar kravet på tillståndsprövning vid filialbildning

— i det förhållandevis begränsade antal fall som jag nyss angivit - blir aktuella. Vad särskilt angår utbetalning av lån må betonas, att dessa

göromål kan behöva inbegripa eu kvalificerad granskning av de lånehandlingar

och den säkerhet, som låntagaren i enlighet med lånebeslutet

skall tillhandahålla vid lånets lyftande. För att innebörden av ifrågavarande

stadganden skall stå fullt klar, har stadgandena fått en något annorlunda

formulering än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget föreskrives sålunda

att filial, som driver sparbanksverksamhet i sådan omfattning, att

den äger bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring eller

hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är att anse som avdelningskontor

och sålunda i vissa fall är underkastad tillståndsprövning.

De sakkunnigas förslag, att sparbank med vissa särskilt angivna avsteg

icke skall få idka in- och utlåningsverksamhet genom ombud, innefattar en

nyhet i förhållande till vad som hittills gällt i sparbankslagstiftningen. Olägenheterna

av den nuvarande möjligheten att låta ombud svara för centrala

sparbanksfunktioner får anses ha blivit tydligt belysta i sakkunnigbetänkandet.

Någon kritik har icke riktats mot det föreslagna förbudet. Motsvarighet

till denna reglering möter såväl i gällande banklag som i propositionen

till ny lag om bankrörelse. På grund av det anförda och då sparbankerna,

om mitt förslag i filialfrågan genomföres, erhåller möjlighet till fri

etablering av mindre filialer, biträder jag sakkunnigförslaget i denna del.

Själva formuleringen av förbudsregeln jämte undantagen från densamma

har delvis anpassats efter ordalydelsen i banklagsförslaget.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas mening, att filial bör ha fast expeditionsplats

och fasta expeditionstider. Det synes mig emellertid icke vara nödigt

att tynga själva sparbankslagen med eu föreskrift av detta innehåll. Sakkunnigförslagets

stadgande i ämnet torde i stället böra inrymmas i den

omtalade kungörelsen (jfr 8 § i utkastet till kungörelse).

I detta sammanhang har de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida

organisationen vid filialerna skall kunna förenklas därhän, att sparbankerna

får möjlighet att bilda s. k. enmansfilialer. De sakkunniga anser, att

denna möjlighet icke hör helt uteslutas. Ett särskilt skäl för en uppmjukning

på denna punkt vore enligt de sakkunniga det förordade principförbudet

mot in- och utlåning genom ombud. Med hänsyn till detta kunde det

anses rimligt, att villkoren för filialbildning icke gjordes så stränga, att

filial, som på goda grunder funnes behövlig, icke kunde inrättas. Jag kan

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ansluta mig till denna mening och biträder sålunda de sakkunnigas förslag

om ett slopande av den nu gällande föreskriften, att sparbanks kassabok

skall föras i två exemplar av särskilda personer. Den kontroll över

kassarörelsen, som åsyftas med ifrågavarande föreskrift, bör emellertid

icke efterges utan bör upprätthållas med tillfredsställande anordningar av

annan art. Huruvida den dubbla kassabokföringen kan i det enskilda fallet

ersättas av andra kontrollanordningar bör enligt såväl de sakkunnigas som

min egen uppfattning få avgöras av sparbankens styrelse. Sakkunnigförslaget

(52 §) ålägger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser just angående

kassaverksamheten, därvid styrelsen skulle ha att tillse, att kontrollen

över denna verksamhet finge den särskilda prägel, som vore lämpligast för

den egna sparbanken. Vad särskilt angår frågan om behovet av dubbel kassabokföring

har de sakkunniga uttalat, att en sådan kunde tänkas vara onödig

såväl beträffande huvudkontoret som beträffande filialerna. Härmed vore

givetvis icke sagt att huvudkontor skulle kunna betjänas av en enda person,

fortsätter de sakkunniga. Enmansbetjäning av huvudkontoren finge

anses utesluten. De sakkunnigas inställning till hithörande frågor överensstämmer

med min egen. Dock har jag funnit, att stadgandet om styrelsens

skyldighet att meddela föreskrifter angående kassaverksamheten lämpligen

kan erhålla sin plats i den omnämnda kungörelsen (se 15 § i utkastet till

kungörelse).

Såsom sparbanksinspektionen påpekat torde en viktig förutsättning för

upphävande av kontrollen genom dubbla kassaböcker vara att erforderligt

skydd finnes mot eventuella förskingringsförluster. Till denna fråga återkommer

jag vid behandlingen av förslaget om ändringar i lagen om sparbankernas

säkerhetskassa.

Att det även i fortsättningen är de lokala tillsynsmyndigheterna, alltså

länsstyrelserna, som skall omhänderha tillståndsprövningen i filialärendena

framgår av vad jag berört i inledningen och närmare behandlar i det särskilda

kapitlet om tillsynen.

I departementsförslaget är bestämmelserna angående filial- och ombudsverksamheten

upptagna i 34 och 35 §§. IV.

IV. Checkräkning och fri sektor samt insättningsmaximum

Historik, gällande rätt m. m. Sparbanksinlåningen sker, förutom å sparklubbsräkning,

endast på en räkning, nämligen motboksräkning. Enligt

22 § SpL må en och samma insättares tillgodohavande icke annorledes än

genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst belopp,

som bestämts i reglementet. Beträffande motboksräkning föreskrives i samma

paragraf att maximibeloppet icke får överstiga 50 000 kronor. Paragrafen

innehåller emellertid också en dispensbestämmelse. Enligt denna kan

länsstyi elsen, då särskilda skäl föranleder därtill, tillåta sparbank att motta

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 151

större belopp än nu angivits. Sådant tillstånd skall i fråga om motboksräkning

avse viss insättares tillgodohavande.

SpL:s maximigräns för insättning drogs ursprungligen vid 30 000 kronor.

År 1948 höjdes emellertid insättningsmaximuin till 50 000 kronor.

Vid 1954 års riksdag väcktes två likalydande motioner, vilka gick ut på att

SpL:s bestämmelse om insättningsmaximuin helt måtte upphävas. Motionerna

avslogs av riksdagen (se bankoutskottets uti. nr 7/1954).

Redan av det anförda följer att någon inlåning å checkräkning ej förekommer

i sparbanksverksamheten. Med checkräkning förstås enligt här i

landet allmänt vedertagen bankpraxis sådan räkning, varå kunden gör uttag

medelst check. Det sistnämnda innebär, att å räkningen disponibla

medel är betalbara vid anfordran (avista). Checkräkningen är dels en ren

inlåningsräkning, i vilket fall kunden endast äger disponera över därå innestående

tillgodohavande, och dels en kombinerad in- och utlåningsräkning,

som ibland kan utvisa tillgodohavande och ibland skuld, i sistnämnda fall

intill ett genom särskilt avtal mellan banken och kunden fixerat högsta belopp,

för vilket den senare ställt säkerhet. Checkräkningen ersätter en del

äldre räkningar såväl av ren inlåningskaraktär, nämligen »upp- och avskrivningsräkning»,

sedermera benämnd »giroräkning», som av ren utlåningskaraktär,

nämligen »kassakreditiv» eller »kreditivräkning», liksom

också en kombinerad in- och utlåningsräkning, »löpande räkning». Frågan

om checkräkning är således en fråga om en avistaräkning dels utan och dels

med beviljad kredit.

1875 års sparbanksförordning innehöll ej något stadgande, som ansågs

stå hindrande i vägen för räkningar av den art, vilka numera sammanfattas

under termen checkräkning.

Enligt 1892 års sparbankslag fick sparbank ej förbinda sig att redan

vid anfordran återbetala insatt belopp. Härjämte innehöll lagen förbud

mot att lån utlämnades mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Genom

nämnda två bestämmelser blev sparbankerna sålunda förhindrade att bedriva

vare sig in- eller utlåning å vad som numera kallas checkräkning.

— År 1915 gjordes en ändring i 1892 års lag, varigenom sparbank bereddes

möjlighet att med jordbrukskassa träffa avtal om öppnande för kassan

av löpande räkning eller kreditivräkning.

SpL kom också att innehålla förbud för sparbank att bedriva inlåning å

avistaräkning och att utlämna lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev

(22 § respektive 26 §). Den genom 1915 års ändring införda modifikationen

i förbudet bibehölls till en början. På förslag av 1935 års sparbankssakkunniga,

som ansåg att sistnämnda bestämmelse saknade praktisk betydelse,

kom bestämmelsen emellertid alt utgå vid 1937 års lagstiftning om ändring

i vissa delar av SpL.

I två motioner vid 1936 års riksdag väcktes förslag om alt sparbank bl. a.

skulle medges tillhandahålla kredit i checkräkning. Härjämte har svenska

sparbanksföreningen sedermera i upprepade framställningar till Kungl.

Maj:t yrkat checkräkningsrätt för sparbankerna.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr i51

Beträffande innehållet i dessa motioner och framställningar samt behandlingen

av desamma hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 148 ff.

De sakkunniga. I frågan, om sparbankernas verksamhet borde utvidgas

till att omfatta checkräkning, finge enligt de sakkunnigas uppfattning det

avgörande anses vara, huruvida utvidgningen vore lämplig eller icke. Lämpligheten

betingades av de särdrag och de funktioner, som utmärkte sparbanksrörelsen

och skilde den från övriga penninginrättningars verksamhet.

Den omständigheten, att sparbankerna ensamma bland de vanliga penningoch

kreditinstituten vore uteslutna från möjligheten att tillhandahålla sina

kunder checkräkning, vore icke i och för sig ett argument för att sparbankerna

skulle tillerkännas sådan rätt.

Åtskilliga av de synpunkter, som åberopats till förmån för att sparbankerna

skulle få hålla checkräkning, förtjänade i och för sig beaktande, anför

de sakkunniga. Exempelvis kunde vitsord skänkas åt den kanske starkast

betonade motiveringen för en sådan rätt, nämligen att den kundkrets,

som vore knuten till sparbankerna, skulle erhålla bättre servicemöjligheter,

om sparbankerna tillerkändes rätt till checkräkning. Spörsmålet inneslöte

emellertid flera särskilda frågeställningar. Till att börja med vore det lämpligt

att avgränsa frågan om införande av kredit i checkräkning från frågan

om införande av checkräkningen som inlåningsform.

Vid kredit i checkräkning, sådan denna utlåningsform utformats

av affärsbankerna, erhölle kunden rätt att dra checkar på banken intill

ett visst belopp, framhåller de sakkunniga. Räntan beräknades å den vid

varje tillfälle förefintliga skulden, men därutöver hade räkningsinnehavaren

att erlägga en viss provision, vanligen en procent av det beviljade beloppet,

per år räknat. Endast det vid varje tidpunkt verkligen utnyttjade kreditbeloppet

redovisades som utlåning. Det icke utnyttjade beloppet vore med hänsyn

till kassareservbestämmelserna att behandla analogt med en inlåningsräkning

av avistakaraktär, eftersom det motsvarade en bankens förbindelse,

varå i varje ögonblick checkar kunde dras. Vad anginge fordringarna på säkerheter

brukade utlåningsformen checkräkning icke representera någon

avvikelse från andra utlåningsformer.

Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde det icke helt bestridas att utlåning

i form av checkräkningskrediter i vissa fall skulle kunna tänkas

medföra en expansion av sparbankernas rörelse till områden, som finge betraktas

som främmande för den egentligt sparbanksmässiga verksamheten.

Med hänsyn härtill och till omständigheter i övrigt, som talade mot att sparbankerna

skulle få använda ifrågavarande utlåningsform, ansåge de sakkunniga

sig icke kunna tillstyrka densamma.

Det dominerande intresset i fråga om en rätt för sparbankerna att hålla

checkräkning anknöte sig emellertid enligt de sakkunnigas mening till

checkräkningen såsom inlåningsfor m. Meningen, att en

speciell räkningsform för mottagande av sparbankskunders rörliga medel

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

skulle kunna fylla en funktion, finge anses ha visst berättigande. Checkräkningen

skulle kunna komplettera motboksräkningen, därigenom att

checkräkningen bekvämt skulle kunna begagnas såväl om annan person

ville göra inbetalning till räkningshavaren som då denne skulle göra utbetalningar

till annan person. Avgörande betydelse måste emellertid tillmätas

vissa vidare aspekter på ämnet. Närmast inställde sig den principiella frågan,

om det kunde befaras, att checkräkningsrätten skulle kunna inverka

ogynnsamt på sparbankernas möjligheter att fylla sina primära uppgifter

inom samhällsekonomien.

Sparbanksväsendets huvuduppgift vore enligt gällande rätt att befordra

sparsamhet. Enighet finge anses råda om att huvuduppgiften även i fortsättningen

borde vara densamma. Med hänsyn till sparbankernas funktion

som sparinstitut vore det naturligt, att deras inlåningsverksamhet i första

rummet hade till syfte att insamla de enskilda sparmedlen. I all synnerhet

vore det resultatet av det s. k. småsparandet som verksamheten ville dra

till sig. Denna inriktning hade satt sin prägel på inlåningsformerna. I detta

sammanhang erinrar de sakkunniga om att beträffande såväl motboksräkningen

som sparklubbsräkningen föreskreves i SpL att sparbank ej finge

ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en månad, efter uppsägning

återbetala insatta medel. Vidare påminner de sakkunniga om föreskrifterna

angående insättningsmaxima.

De sakkunniga fortsätter:

Det är otvivelaktigt dessa karakteristika hos sparbanksinlåningen — den

jämförelsevis långa uppsägningstiden och begränsningen av insättningsmöjligheterna

— som bidragit till att tillgodohavandena verkligen kommit att i

mycket hög grad bestå av egentliga sparmedel. Sagda struktur hos insättningarna

kommer till ganska klart uttryck i deras s. k. omloppshastighet, en

term som har avseende på hur stor andel de under ett år uttagna beloppen

utgöra av insättarnas totala behållning. Sparbanksinlåningens omloppshastighet

är låg. Den långfristiga beskaffenhet, som kännetecknar genuina sparmedel,

är en betydelsefull faktor för åstadkommandet och bevarandet av

gynnsamma sparvillkor inom sparbanksrörelsen. Det är framför allt detta

särdrag som möjliggjort att sparbankerna kunnat tillämpa eu mindre räntemarginal

än andra penninginrättningar. Härtill har den låga omloppshastigheten

bidragit även medelbart, i det att den haft en modifierande inverkan

på sparbankernas förvaltningskostnader.

Utmärkande för checkräkningen är att innestående tillgångar kunna

disponeras när som helst utan föregående uppsägning. Den övervägande

delen av tillgodohavandena på affärsbanks checkräkning tillhöra affärsmän

och företag. Det är också betecknande, att checkräkningsmedlen ha karaktär

snarare av mer eller mindre tillfälliga kassaöverskott än av egentliga sparmedel.

Med tanke härpå torde det stå klart, att en obegränsad rätt för sparbankerna

att mottaga insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk

för alt sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel

ginge förlorad, dvs. att insättningarna till mera avsevärd del komnie att

utgöras av lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på så sätt mera affärsbetonad.

Den ändrade inlåningskaraktären skulle även inverka på utlåningsstrukturen.

Sparbankerna skulle därigenom komma in på nya verksamhetsfält.

Eu mindre lycklig verkan av checkräkningsrätten skulle vidare

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kunna tänkas uppkomma på så sätt, att sparbanker, som nalkades gränsen

för sin totala inlåningsrätt, skulle nödgas avvisa insättningar av verkliga

sparmedel, emedan inlåningsrätten i större eller mindre utsträckning tagits

i anspråk för lättrörligt affärskapital.

Såsom sammanfattning av det anförda uttalar de sakkunniga, att en obegränsad

frihet att motta inlåning å checkräkning icke syntes vara förenlig

med omsorgen om sparbankernas huvuduppgift att befrämja sparandet. En

olägenhet av införande av checkräkningsrätt för sparbankerna vore enligt

de sakkunnigas uppfattning jämväl möjligheten alt utnyttja checkräkningen

till kringgående av föreskrifter om maximiinsättning å motboksräkning.

Därest nämligen vid insättning å checkräkning överenskommelse träffades

om att medlen skulle återbetalas först efter viss tids uppsägning, att de skulle

förräntas efter högre räntesats än den som tillämpades för checkräkning

och att de skulle disponeras medelst check, vartill blankett först vid lyftningstillfället

tillhandahölles räkningshavaren, vore det tydligt att en dylik

checkräkning till sin reella natur vore identisk med motboksräkning. Missbruk

av här antydda slag skulle väl kunna förebyggas genom en legal definition,

enligt vilken termen checkräkning gåves en så snäv innebörd, att

räkningen icke kunde utnyttjas som en motboksräkning. Det vore dock

mindre lämpligt att i sparbankslagstiftningen införa en sådan definition,

vilken för övrigt icke skulle kunna utformas utan praktiska svårigheter.

Farhågorna för nu berörda missbruk av checkräkningsrätt gjorde sig särskilt

starkt gällande, om checkräkningsrätten bleve oinskränkt. Eftersom

insättningarna å motboksräkning också i fortsättningen borde maximeras

av vissa regler, talade alltså även intresset av att dessa regler kunde upprätthållas

mot en obegränsad checkräkningsrätt.

Även om sålunda skilda omständigheter kunde anföras mot en oinskränkt

rätt att motta insättningar å checkräkning, vore därmed dock icke givet —

yttrar de sakkunniga —- att ett kategoriskt förbud mot checkräkning borde

\aia rådande jämväl för framtiden. Den vinning, som checkräkning skulle

innebära vad gällde sparbankernas förmåga att bjuda sina kunder en god

service, berättigade till strävanden att finna en anordning för inlåning å

checkräkning i så modifierad omfattning, att de ovan berörda invändningarna

gjorde sig mindre starkt gällande.

En ändamålsenlig anordning för att möjliggöra begränsade insättningar å

checkräkning i sparbankerna vore enligt de sakkunnigas mening att sparbankerna

tillerkändes icke en ovillkorlig rätt till viss inlåning å checkräkning

utan en rätt till en fri sektor, inom vilken sparbankerna själva skulle

äga bestämma inlåningsformerna och de närmare inlåningsvillkoren. Den

fria sektorn skulle alltså kunna utnyttjas för mottagande av insättningar

å checkräkning men jämväl för annan inlåning, som icke uppfyllde förutsättningarna

för att kunna placeras å motboksräkning. Sålunda skulle det

exempelvis vara sparbankerna obetaget att inom ramen för den fria sektorn

använda sig av en inlåningsform, som ägde karaktären av uppsägningsräkmng

men kännetecknades av kortare uppsägningsfrister än motboksräk
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

ningen. Sektorn skulle vidare inrymma sådana insättningar å motboksräkning,

vilka överskridit det i respektive sparbanks reglemente stadgade

högsta beloppet för en och samma insättares tillgodohavande. Den för närvarande

föreskrivna länsstyrelseprövningen av huruvida överskridande av

individuellt insättningsmaximum finge ske skulle alltså bortfalla. Storleken

av sektorn skulle bestämmas till ett visst procenttal av sparbankens övriga

inlåning, dvs. till den inlåning å motboksräkning som låge inom individuella

insättningsmaxima.

Konstruktionen med eu fri sektor är sålunda i de sakkunnigas förslag

knuten till förutsättningen att bestämmelser om insättningsmaximum

beträffande motboksräkningen bibehålies. Att sådana bestämmelser

enligt de sakkunnigas åsikt bör finnas även framdeles har redan nämnts.

Som motivering för denna åsikt har de sakkunniga ansett det räcka med att

erinra om de funktioner, som den nuvarande maximeringsregeln fyllde.

Beträffande maximibeloppets storlek anmärker de sakkunniga, att förenämnda

konstruktion med en fri sektor vore ägnad att mildra den spärr, en

maximiregel utgjorde, och att det därför möjligen kunde sägas att frågan

om beloppets storlek icke längre hade samma vikt ur synpunkten av sparbankernas

anspråk på rörelsefrihet. Å andra sidan borde reella sparmedel

i princip beredas utrymme å motboksräkningen — eller, som de sakkunniga

vill benämna denna, sparbanksräkningen. Förslagets regler om insättningsmaximum

och fri sektor borde därför normalt icke resultera i att sparande,

som hittills haft sin hemortsrätt å motboksräkningen, i fortsättningen delvis

skulle behöva placeras inom den fria sektorn. De sakkunniga ansåge,

att såväl på grund av förändringarna i penningvärdet som av andra skäl en

mycket betydande höjning av maximibeloppet framstode som motiverad i

och för sig. Att i detta sammanhang helt bortse från effekten av den fria

sektorn kunde dock icke vara riktigt. De insättningsmöjligheter, denna erbjöde,

borde rimligen få modifiera höjningen. Under vederbörligt hänsynstagande

härtill hade de sakkunniga funnit sig böra förorda ett insättningsmaximum

för sparbanksräkningen av 75 000 kronor.

I anslutning härtill liar de sakkunniga uttalat, att maximibeloppet endast

borde avse sparbank, hos vilken summan av insättarnas behållning och

sparbankens fonder enligt senaste bokslut överstege tre miljoner kronor,

medan för sparbanker med mindre omslutning i analogi med hittillsvarande

praxis ett lägre maximibelopp borde fastställas i reglementet.

De sakkunniga har hävdat, att den fria sektorn representerar

speciella fördelar med avseende på reglerna om insättnings

in aximu m. Härom har anförts:

Det har redan framhållits alt checkräkningsrättcn möjligen skulle kunna

begagnas för att kringgå bestämmelser om individuellt insättningsmaximum

för motboksräkning. Som därvid antytts knyta sig dessa farhågor främst

till eu obegränsad eheckräkningsrätt. Men om å andra sidan den enskilde

räkningsinnchavarens insättningsrätt maximerades — antingen detta skedde

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

på så sätt att ett gemensamt maximum fastställdes för motboks- och, checkräkning

eller skilda maxima lagfästes — skulle med hänsyn till eventuellt

utelöpande checkar praktiska svårigheter uppstå både för sparbankerna

att iakttaga maximeringsföreskrifterna och för tillsynsmyndigheterna att

utöva effektiv kontroll å föreskrifternas iakttagande. En individuellt maximerad

checkräkningsrätt skulle därför i viss mån erbjuda samma problem

i detta avseende som en obegränsad checkräkningsrätt. Det är jämväl med

hänsyn till detta förhållande som den ovan skisserade anordningen med en

fri sektor ansetts utgöra den bästa lösningen. Genom att den fria sektorn

dels får inrymma såväl checkräkningsinlåning som insättningar å motboksräkning,

vilka överskridit individuellt insättningsmaximum, dels har sin

storlek bestämd icke i relation till individuella kontoställningar utan i förhållande

till sparbankens totala motboksinlåning utanför den fria sektorn,

ernås att bestämmelser om insättningsmaximum å motboksräkning, trots

att ett visst utrymme för checkräkningsinlåning skapas, jämväl i fortsättningen

kunna tänkas fylla sin funktion som ett medel att bevara hittillsvarande

struktur hos sparbanksinlåningen.

De sakkunniga har vidare velat påvisa, att en annan betydande fördel med

den fria sektorn vore att tillsynsmyndigheten skulle befrias från att pröva

ansökningar om tillstånd att överskrida insättningsmaximum. De sakkunniga

uttalar i detta avseende:

Enligt den praxis, som utbildats från länsstyrelsernas sida under inverkan

från sparbanksinspektionen, bruka ifrågavarande tillstånd företrädesvis

avse fonder — dock ej affärsfonder eller industriföretags fonder — samt

donations- och förmyndarmedel, men tillstånd meddelas vanligen jämväl

eljest, då fråga är om stadigvarande insättning av verkligt sparkapital, allt

intill ett högsta belopp av 300 000 kronor för varje insättare. De sakkunniga

ha sig bekant, att det för tillsynsmyndigheterna är ytterst vanskligt att

handhava tillståndsprövningen på ett rättvist och riktigt sätt. Ur principiell

synpunkt synes det för övrigt vara mindre lyckligt, att tillsynsmyndigheterna,

såsom otvivelaktigt sker genom tillståndsprövningen, från sparbankerna

skola avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar, vilka på

grund av lämnade dispenser kunna uppkomma för sparbankerna i fråga.

Ansvaret för överskridandet av maximibeloppen synes i likhet med vad som

gäller beträffande ansvaret för placeringen av de banken anförtrodda medlen

böra helt åvila vederbörande sparbanks styrelse. Så skulle bli fallet med

införandet av en fri sektor.

Vid bestämmandet av den fria sektorns storlek borde enligt

de sakkunnigas uppfattning å ena sidan beaktas att sektorn icke finge göras

för vid. Detta vore en naturlig konsekvens av de argument, som skapade

själva berättigandet för en konstruktion av detta slag. För att kunna fylla

sina avsedda funktioner borde sektorn å andra sidan icke heller vara för

trång. Procenttalet 15 i förhållande till inlåningen utanför sektorn syntes

dock bör vara en maximigräns.

Bestämmelser om inlåning inom en fri sektor har i sakkunnigförslaget

upptagits i 27 §, medan bestämmelsen om insättningsmaximum återfinnes

i 25 §.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

111

Yttrandena. De sakkunnigas förslag om rätt för sparbankerna att motta

inlåning å checkräkning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen,

bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och

Bohus, Gotlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Jönköpings, Kopparbergs,

Skaraborgs och Västerbottens län, generalpoststyrelsen, svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bankaktiebolag, kooperativa förbundet,

landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska stadsförbundet

samt svenska jordbrukskreditkassan.

Däremot har förslaget avstyrkts av svenska bankföreningen och svenska

bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen. En

mera tveksam hållning intar länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län.

I de tillstyrkande yttrandena upprepas de olika punkterna i de

sakkunnigas argumentering till förmån för införandet av checkräkning i

sparbankerna, särskilt betydelsen av att sparbankerna härigenom skulle

kunna bjuda sina kunder en förbättrad service. I flera av dessa yttranden

förekommer dock icke någon närmare motivering.

Fullmäktige i riksbanken anmärker på att de sakkunniga icke berört

en fråga, som ur riksbankens synpunkt kunde ha ett visst intresse, nämligen

spörsmålet, huruvida sparbankernas checkrörelse kunde innebära ett

tillskapande av nya betalningsmedel. Fullmäktige förklarar emellertid vidare

att, om sparbankerna trots insikten om de höga kostnader, checkrörelsen

kunde dra med sig både med tanke på de stegrade förvaltningsutgifterna

och i anseende till behovet av en ökad betalningsberedskap, likväl önskade

få bedriva sådan rörelse, fullmäktige icke ville motsätta sig detta. Beträffande

skälen till sitt ställningstagande i denna fråga anför fullmäktige:

Sparbankernas krav på att kunna bjuda sina kunder en med övriga kreditinstitut

likartad service anse fullmäktige vara berättigat, men den för

fullmäktige avgörande synpunkten har dock varit att fullmäktige icke finna

det lämpligt eller möjligt att reglera konkurrensförhållandet mellan

olika slag av kreditinstitut beträffande inlåningen genom sådana lagbestämmelser,

som skulle förbjuda vissa inlåningsformer för en del kreditinstitut,

i detta fall checkräkning för sparbankerna. Enligt fullmäktiges

mening kan i så fall från sparbankshåll med lika stort berättigande resas

krav på att andra slag av kreditinstitut genom lagstiftning förbjudas mottaga

inlåning på med sparbanksräkning jämställda räkningar. Rättigheten

att mottaga inlåning på annan räkning än sparbanksräkning bör därför enligt

fullmäktiges mening i princip vara fri och om i de särskilda fallen begränsningar

erfordras med hänsyn till sparbanks storlek, läge etc. böra

dessa givas i sparbankens reglemente.

Även kommerskollegium intar den ståndpunkten, att det icke funnes anledning

att genom rätten till checkräkning reglera konkurrensen mellan

kreditinstituten. Enligt kollegiets uppfattning syntes det för övrigt knappast

sannolikt att ett så begränsat medgivande att driva checkräkning som

det här vore fråga om skulle vidga sparbankernas egentliga uppgifter eller

rubba strukturförhållandena på kreditinarknaden.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att införandet av en fri sektor

för sparbankerna skulle medföra en ökad konkurrens om inlåningsmedlen,

vilket kunde tänkas medföra nya och måhända svårbemästrade problem

för sparbankerna samt konsekvenser för penningmarknaden. Fullmäktige

ville icke, trots viss tveksamhet med hänsyn till att konsekvenserna

för närvarande svårligen kunde överblickas, motsätta sig förslaget. Fullmäktige

utginge emellertid ifrån att möjligheten att öppna checkräkningsrörelse

endast komme att begagnas av sådana sparbanker, som kunde räkna

med att rörelsen skulle bli bärande och sålunda icke medföra en belastning

för sparbankernas övriga rörelsegrenar. Det borde åligga tillsynsmyndigheten

att med noggrannhet följa utvecklingen på detta område och särskilt

beakta verkningarna på utlåningsförhållanden och likviditet.

Bank- och fondinspektionen menar att, eftersom frågan om arbetsfördelningen

inom kreditorganisationen icke diskuterats av de sakkunniga innan

ståndpunkt tagits till checkräkningsfrågan, inspektionen måste uttala sig

med viss tveksamhet. Det vore förståeligt, om sparbankerna med tanke

främst på betalningsvanorna hos sin kundkrets, som till väsentlig del utgjordes

av jordbrukare, hantverkare och andra småföretagare, ville förbättra

sina servicemöjligheter genom införande av checkräkning. Inspektionen

fortsätter:

Att det kan vara en fördel för ifrågavarande kunder, att likvider till dem

eller från dem på ett smidigt sätt kan ske genom den sparbank, där de eljest

ha bankaffärer, är obestridligt, även om hållandet av en särskild checkräkning

i en affärsbank eller jordbrukskassa i regel icke behöver vara förenad

med några påtagliga olägenheter.

En överflyttning av ifrågavarande kunders bankaffärer i deras helhet till

affärsbanker eller jordbrukskassor är, såvitt inspektionen kan finna, icke

något allmänt intresse, och ur arbetsfördelnings- och konkurrenssynpunkt

torde checkräkningsfrågan, sådan den lagts upp av de sakkunniga, icke ha

den mycket stora betydelse, som från olika håll gjorts gällande. De ifrågavarande

kreditinstituten ha alla under senare år visat en så betydande växtkraft,

att man utan fara borde kunna bereda visst ökat utrymme åt institutens

fria tävlan på ifrågavarande område. Av intresse är i detta sammanhang

att sparbankerna i de övriga nordiska länderna sedan länge haft rätt

att mottaga inlåning på checkräkning utan att olägenheter härav försports.

Bank- och fondinspektionen ville, bl. a. med hänsyn till den utveckling

som ägt rum under senare år, icke vidhålla sin tidigare helt avvisande hållning

till sparbankernas önskan att motta inlåning på checkräkning. Ett

medgivande härtill skapade vissa problem för sparbankerna själva; särskild

uppmärksamhet tarvade uppenbarligen likviditetsproblemen. Av likviditetsskäl

borde ytterligare ett villkor knytas till rätten att motta inlåning på

checkräkning, nämligen att maximum fastställdes jämväl beträffande behållningen

å den enskilda räkningen. Inspektionen yttrar härom:

Att helt slopa en sådan begränsning skulle innebära, att några få kunder

teoretiskt hade möjlighet att disponera hela den fria sektorn. Även om

både sparbanken själv och tillsynsmyndigheten naturligtvis skulle tillse att

en sa extrem situation icke uppkom, är det dock enligt inspektionens be
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

stämda uppfattning — bestyrkt av erfarenheter från bankövervakningen —

riskabelt att här lämna fältet fritt. De mycket stora, och i vissa situationer

ytterst rörliga överskottsmedel, som finnas hos en mängd av våra större företag,

skulle sålunda till viss del kunna söka sig till sparbankerna och vid

uttag därifrån framkalla likviditetspåfrestningar, som sparbankerna ej ha

tillräckliga resurser att möta. Ett maximum behöver självfallet icke vara

lika för alla sparbanker utan kan lämpligen anpassas efter den enskilda

sparbankens förhållanden; härvid kan man tänka sig att relatera beloppet

till den fria sektorns storlek. Bestämmelsen härom bör inflyta i sparbankens

reglemente.

Inspektionen är medveten om att sparbanken ej kan undvika, att maximum

någon gång överskrides på grund av insättningar på kontot av annan

än kontoinnehavaren själv. Denna olägenhet ter sig dock väsentligt mindre

än de risker, som synas vara förenade med att avstå från maximeringsbestämmelsen.

Svenska sparbanksföreningen yttrar, att föreningen accepterade den av de

sakkunniga fastslagna målsättningen att sparbankernas huvuduppgift även

i fortsättningen borde vara sparsamhetens befrämjande och att vägande

skäl för en ny inriktning knappast kunde förebringas. Sparbankerna önskade

självfallet icke bedriva en verksamhet av samma natur som exempelvis

affärsbankerna, men de förmenade, att sparsamhetens befrämjande kunde

ske och måste ske på mångahanda sätt. Den uppgift som de sakkunniga

syntes vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att uppsamla

»egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel, kunde ingalunda anses vara

tillfyllest, speciellt i betraktande av nuvarande tids snabba samhällsutveckling,

som oavlåtligt förde och borde föra helt nya slag av sparare och sparande

in i sparbankernas verkningskrets. Ej minst med hänsyn till allmännyttan

borde sparbankerna äga frihet att — givetvis under iakttagande av betryggande

kontrollföreskrifter —- vidare utveckla sin egenart.

Landsorganisationen anför, att sparbankernas verksamhet icke längre

vore begränsad till enbart en uppsamling av sparmedel. Utvecklingen hade

gått mot en alltmer omfattande bankmässig verksamhet. Det vore svårt

att inse, att denna utveckling till moderna kreditinstitut kunde innebära

några olägenheter ur samhällets eller kundernas synpunkt, även om därigenom

gränserna mellan olika grupper av kreditinstitut bleve mindre skarpa.

Landsorganisationen vore väl medveten om att införande av checkräkning

i sparbankerna kunde visa sig bli kostnadskrävande. Det vore angeläget,

att dessa kostnader icke belastade sparbankernas dominerande verksamhetsgren

utan att varje verksamhetsgren i stort sett finge bära sina

kostnader. Det vore rimligt, att förräntningen av insatta sparmedel icke

ogynnsamt påverkades av de förbättrade servicemöjligheterna åt ett troligen

ringa antal sparbankskunder.

Kooperativa förbundet uppger, att i det samarbete som förekomme mellan

den konsumentkooperativa rörelsen och sparbanksrörelsen frånvaron av

checkräkning i många fall medfört olägenheter.

8 Dihang till riksdagens protokoll 1055. i samt. Xr 151

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Även de remissinstanser, som avstyrker förslaget om

inlåning å checkräkning, svenska bankföreningen och svenska

bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen, uppehåller

sig vid frågan om gränsdragningen mellan kreditinstituten och anser,

att denna fråga borde ha blivit föremål för vidare utredning och överväganden,

innan ett slutligt ställningstagande i checkräkningsfrågan kunde

ske.

Bankföreningen tillägger, att reglerna om den fria sektorn skulle, om

de genomfördes, avsevärt ändra sparbanksväsendets struktur. Den fria sektorn

finge enligt förslaget en sådan storlek, att sparbankerna skulle erhålla

möjlighet att driva upp checkräkningsinlåningen till ungefär samma omfattning

som densamma efter årtiondens verksamhet nått inom de institut,

som sedan gammalt haft till uppgift att omhänderta sådana kortfristiga insättningsmedel,

som naturligt hänfördes till denna inlåningsform. Bankföreningen

fortsätter:

En undersökning av medelsaldot för checkräkningen i förhållande till

annan inlåning under de fem sista åren hos provinsbankerna — alltså alla

affärsbanker exklusive de fem största och exklusive Sparbankernas Bank —

visar siffrorna 19,9, 17,9, 18,3, 18,4 respektive 16,8 %. Att uppgifterna avse

provinsbankerna betingas därav att dessa banker på grund av sin storlek

och arten av sin verksamhet snarare än övriga affärsbanker böra jämföras

med sparbankerna. Motsvarande siffror för jordbrukskasserörelsen (grundade

på kvartalsmedeltal) utgöra respektive 14,0, 15,6, 16,0, 17,9 och 15,7 %.

Att mot bakgrunden av sådana siffror göra gällande, att en fri sektor på

15 % för sparbankerna icke skulle innebära en radikal strukturförändring,

är enligt bankföreningens mening ohållbart. Anmärkningsvärt är också,

att de sakkunniga icke gjort någon som helst undersökning av frågan, huruvida

det verkligen föreligger något behov för sparbanksväsendet av en

checkräkningsinlåning. Ett förslag av denna räckvidd kan icke motiveras

enbart med servicesynpunkter.

Bankföreningen hänvisar i detta sammanhang till två av föreningen i

juni 1950 respektive oktober 1952 avgivna yttranden över framställningar

från sparbanksföreningen om checkräkningsrätt (förstnämnda yttrande

återgivet i de sakkunnigas betänkande s. 152 ff.). I sitt yttrande i oktober

1952 hade föreningen bl. a. framhållit, att det vore osannolikt att nya

medel av någon storleksordning skulle tillföras marknaden genom att sparbankerna

tillerkändes checkräkningsrätt, varemot en omflyttning av checkräkningsmedel

från andra kreditinrättningar vore att förvänta. Denna anordning

skulle följaktligen leda till en förändring av kapitalmarknadens

struktur. Medel, som insattes på checkräkning, vore icke av sådan natur,

att de lämpligen kunde läggas till grund för den bundna och långfristiga utlåning

som sparbankerna tillämpade. — Bankföreningen anmärker slutligen,

att genomförandet av en fri sektor komme att för sparbankerna själva aktualisera

grundläggande problem av betydande räckvidd. Sålunda komme

kraven på likviditet och solvens att öka, varjämte de organisatoriska och

administrativa problemen komme att bli av en annan storleksordning än

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tidigare. Checkräkningsrörelsen, som typiskt sett avsåge rörliga medel, krävde

i detta hänseende särskild uppmärksamhet.

Bankmannaförbundet framhåller ytterligare, att det skulle ha varit av

stort intresse om de sakkunniga undersökt de med checkräkning förenade

kostnaderna liksom storleken av den inlåning som genomsnittligt erfordrades

på ett checkräkningskonto för att detsamma icke skulle medföra förlust

för banken. Enligt förbundets mening kunde det icke utan vidare förutsättas,

att införandet av checkräkning skulle bli ekonomiskt bärande för

sparbankerna överlag. Härvid borde särskilt observeras att många sparbanker

av service- och konkurrenshänsyn kunde föranledas att motta medel

på checkräkning, ehuru det ur rent ekonomiska synpunkter kunde framstå

som mindre lämpligt. Det vore helt naturligt, att denna fråga om checkräkningens

betydelse ur kostnadssynpunkt vore av stort intresse också för de

anställda och deras fackliga organisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ville starkt ifrågasätta lämpligheten av den

föreslagna väsentliga utvidgningen av sparbankernas rörelseformer. Det

kunde befaras, att en sådan utvidgning så småningom komme att medföra,

att sparbankerna förlorade sin speciella karaktär av sparinrättningar. Ej

heller kunde länsstyrelsen finna, att det förelåge något egentligt behov av eu

sådan rörelseutvidgning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill icke direkt motsätta sig, att sparbankerna

får checkräkningsrätt, men förordar, att frågan ägnas ytterligare uppmärksamhet.

En möjlighet till avvägning vore enligt länsstyrelsens mening

att förbehålla checkräkningsrätten endast åt de större sparbankerna.

En utvidgning av checkräkningsrätten till att jämväl avse rätt för sparbankerna

att använda sig av checkräkning som utlåningsform

har förordats i ett flertal remissyttranden. Förespråkare för denna tanke är

fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Södermanlands och Jönköpings län, svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bankaktiebolag, landsorganisationen, kooperativa

förbundet och svenska stadsförbundet.

Fullmäktige i riksbanken och kommerskollegium kan icke dela de sakkunnigas

uppfattning, att rätt till checkräkning i kredit skulle medföra en expansion

av sparbankernas rörelse till områden, som vore främmande för den

egentliga sparbanksmässiga verksamheten. Fullmäktige tillägger, att det icke

kunde anses föreligga någon skillnad mellan en kredit i checkräkning och eu

sådan teknisk ordning för utlåningen, som toge formen av debitering av

kundens lånekonto och kreditering av hans checkräkning. Det senare förfaringssättet

vore praktikabelt.

Sparbanksföreningen — som menar att kredit i checkräkning vore en

utlåningsform som på ett naturligt sätt kompletterade inlåningen på sådan

räkning — ville inskränka sig till att framhålla det behov, som för sparbankernas

del förelåge. Det kunde icke med fog göras gällande — yttrar föreningen

— att de sparbanker, som kunde vilja uppta denna verksamhet, icke

skulle äga tillräckliga resurser att på tillfredsställande sätt handha därmed

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

förknippade uppgifter. Vad anginge fordringarna på säkerheter brukade utlåningsformen

checkräkning icke representera någon avvikelse från andra

utlåningsformer.

Sparbankernas bankaktiebolag betonar, att utlåning å checkräkning ej

skilde sig i sak utan endast i form från annan utlåning.

En annan ståndpunkt i fråga om rätten att hålla checkräkning i kredit intar

fullmäktige i riksgäldskontoret, som anser sig för närvarande icke kunna

tillstyrka en sådan rätt.

De sakkunnigas förslag om bibehållande i spar bank slagstift

ningen av föreskrift om individuellt insättning smaximum

för sparhanksräkning har i några remissyttranden

mött gensaga.

Fullmäktige i riksbanken anser sålunda, att det icke förebragts några rationella

grunder för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna

genom lagstadgande begränsa just inlåningen på sparbankseller

sparkasseräkning, medan övrig inlåning icke vore underkastad begränsning

i vad avsåge varje enskild insättare. Det kunde icke finnas någon logisk

motivering för att exempelvis en affärsbank med en inlåning på cirka

40 miljoner kronor och fonder på cirka fem miljoner kronor skulle i motsats

till en sparbank med en kanske tio gånger så stor omslutning äga rätt att

motta inlåning från en och samma person till obegränsat belopp. Fastsloges

i lagen ett maximibelopp, riskerade man dessutom ett kringgående av lagen,

vilket i många fall kunde vara omöjligt för sparbanken att upptäcka. Bestämmelsen

om individuellt insättarmaximum borde därför enligt fullmäktiges

mening utgå ur lagen och i stället eventuellt meddelas i sparbanks

reglemente.

Sparbanksföreningen och överståthållarämbetet ansluter sig till samma

mening.

Även landsorganisationen och svenska stadsförbundet ifrågasätter, huruvida

en i lag fastställd gräns för insättningar på sparhanksräkning erfordrades

eller vore lämplig.

Av motsatt uppfattning är sparbanksinspektionen. Inspektionen erinrar

inledningsvis om att tanken att frigöra sparbanks inlåning från alla inskränkande

föreskrifter framförts i den offentliga debatten under senare tid,

bl. a. i samband med motioner i ämnet till riksdagen, varvid gällande individuella

begränsning betecknats som meningslös. Från sparbankshåll hade det

också vid vissa tillfällen gjorts gällande att maximeringen av insättningarna

vore onödig. Man hade även åberopat, att i våra nordiska grannländer någon

dylik begränsning av inlåningen icke funnes.

Inspektionen ville understryka, att det självfallet icke funnes något som

helst skäl till att sparbankerna med sina uteslutande allmännyttiga syften

skulle vara mindre gynnade än andra penninginrättningar. Reglerna för

sparbanksrörelsen hade tillkommit uteslutande i dess eget och samhällets

intresse. Den avgörande synpunkten på frågan borde vara i vad mån inskränkningarna

i handlingsfriheten alltjämt kunde anses vara till fördel

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

för den stora massan av insättare samt för den uppgift i samhällsekonomien,

som sparbankerna i egenskap ay kreditgivare tillika hade. Menade^ man, att

sistnämnda uppgift borde utvidgas utöver det traditionella området och att

en friare medelsanskaffning därför borde komma till stånd, finge nyttan av

en sådan utvidgning i sin tur vägas mot det insättarintresse, som kunde vara

förknippat med nuvarande begränsning av inlåningen. Under förutsättning,

att enighet rådde därom, att sparbankerna alltjämt skulle för befordrande av

sparsamhet bedriva in- och utlåning av penningar, vore det sålunda det sparfrämjande

motivet med verksamheten som borde vara avgörande i diskussionen.

Därav följde, att utlåningen skulle anpassas efter inlåningens karaktär

och främja amorteringar. Sparbankerna hade tillkommit för att stödja och befrämja

personligt sparande till skillnad från företagssparande och statligt

sparande. De personer, som under nuvarande förhållanden företrädesvis

återfunnes hos sparbankerna som insättare, utgjordes dels och övervägande

av sådana, som vore mindre väl förfarna med affärslivet och värdepappersmarknaden

och som därför föredroge att placera sitt kapital på ett enkelt och

säkert sätt, till hygglig ränta och samtidigt relativt lättåtkomligt och utan risk

för kursförluster, och dels av sådana, som visserligen hade större placeringsvana

men ville ha bästa bankränta å de överskottsmedel som hölles som likviditetsreserv

eller i avvaktan på andra placeringsmöjligheter. Det torde vara

ganska sällan som dylika enskilda personer ville insätta belopp, som ej

skulle rymmas inom föreslaget maximum. Däremot funnes det annan inlåning

av jämförlig karaktär som nyssnämnda insätlares men av sådan storlek

att sagda utrymme skulle bli för litet, såsom sammanslutningars, stiftelsers

och donationers fonder, vilka kunna sägas jämväl naturligt höra hemma

hos sparbankerna.

Inspektionen fortsätter:

Det utmärkande för sparbankernas nuvarande insättarmedel är deras genomsnittligt

visserligen ej formellt men reellt långfristiga karaktär, vilket

sätter sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning i stor utsträckning utvälja

marknadens säkraste ehuru likaledes reellt långfristiga placeringar, nämligen

lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Härmed tillgodoses på en gång

säkerhetskravet, som med hänsyn till insättarbehållningens sammansättning

av till stor del enkelt och tillitsfullt folks samtliga besparingar — ej minst

änkors och föräldralösas medel — samt frånvaron av egentlig riskmarginal

i räntesättningen måste sättas särskilt högt, och det ständigt växande behovet

av långfristiga krediter för nämnda ändamål. Skulle individuellt insättningsmaximum

slopas — och därmed förslaget om den fria sektorn —— kan

det antagas att sparbankernas inlåning så småningom skulle undergå viss

förändring. Det kan befaras, att många sparbanker i sådant läge icke skulle

kunna motstå frestelsen att mottaga större kapitalbelopp från företag, som

sökte en tillfällig förräntning av sina överskottsmedel. Sådan inlåning skulle

ej kunna placeras på traditionellt sätt utan måste leda till en kreditgivning

av mera affärsbanksbelonad typ och därmed ock av mera riskfylld art. Eu

långivning av samma typ skulle vidare uppkomma därigenom, att de företag,

som blivit insättningskunder, i ett annat läge knappast skulle kunna avvisas

som lånekunder. Fortsatt utveckling i sådan riktning skulle, såsom erfarenheten

från såväl affärsbankernas rörelse som sparbankernas i de nordiska

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

grannländerna visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höjning

av utlåningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid

sättas i fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera

affärsbctonade kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas intresse

skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks

sparbefordrandc uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet

måste ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den

förändrade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och

stora spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl

att förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rådande

förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn til! den av sparbankerna

tillämpade insättarräntan.

Det bör emellertid betonas, att föreliggande problem icke är av den enkla

beskaffenhet, att det generellt kan påstås, att sparbankerna icke äro betjänta

av stora insättningsbelopp. I själva verket ligger det naturligtvis så till, vad

inlåningen beträffar, att kostnaderna härför, per krona beräknade, bli mindre

för stora insättningar än för små, när det är fråga om samma varaktighet

i placeringen i båda fallen. Små konton med stor rörlighet — med rörlighet

menas härvid även stort antai insättningsposter — såsom skolsparkonton

och sparklubbskonton bli mycket dyra att förvalta. Sällan rörda konton å medelstora

och större belopp eller sådana där saldot stadigt växer med ej för

små belopp åt gången är den inlåningskärna som i ekonomiskt avseende bär

upp rörelsen. När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av

liten eller osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varaktigheten

i själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshänseende.

De kräva nämligen stor betalningsberedskap — ju större relativt

sett, desto större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlagda

behållningen å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid

pengar.

Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således

in- avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga placeringar,

som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn, men

samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för långt

i eu för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större överskottskapital

från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram, som

bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och begränsningen

av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen förstår,

få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge denna skall

kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare, att nu ifrågavarande begränsning

av inlåningen måste betraktas i samband med vissa andra bestämmelser

i sparbankslagen. Den sparbankerna meddelade rätten att utlämna bundna

lån, som vore mycket omfattande, hade sålunda sin motivering i den erfarenhetsmässigt

stora stabilitet, som utmärkte inlåningen. Denna stabilitet

måste återigen till ej ringa del återföras på bestämmelsen om individuellt

insättningsmaximum. Rätten att utlämna bundna inteckningslån hade också

av de sakkunniga knutits till, förutom fonderna såsom förut, insättarnas

1/ehållning å sparbanksräkning. Skulle individuellt insättningsmaximum ej

bibehållas, finge frågan om utlämnande av bundna lån omprövas.

Beträffande hänvisningen till frånvaron av bestämmelser om insättningsmaximum

i grannländernas sparbankslagstiftning anför sparbanksinspektionen:
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Dvlika hänvisningar bli enligt sparbanksinspektionens mening av föga

värde, såvida man icke gör klart för sig, vilken typ av sparbanker man vilt

ha och huruvida en annan typ än den traditionellt svenska skulle vara bättre''för

våra förhållanden. Skall man emellertid gå efter förebilder finns det

icke anledning att välja dem ensidigt. Individuellt insättningsmaxnnum,

varom nu främst är fråga, är ingalunda någonting egenartat för de svenska

sparbankerna. Sådant finns även i t. ek. Frankrike och i viss utsträckning

i England och Amerika. I Frankrike lär maximum efter senaste hoj ningen

år 1953 vara 500 000 francs, det vill säga cirka 7 500 svenska kronor. I England,

där sparbankerna mera äro att betrakta som inlåningsombud för det

nationella skuldkontoret än som fria kreditinstitutioner, lär gälla ett årligt

maximum, men ej i övrigt, för insättningar som helt skola vidarebefordras

till sagda skuldkontor, och ett totalt — 1 000 £ — å varje konto for medel

som sparbank själv äger i viss mån använda för kreditgivnmg. I Amerika

råder insättningsmaximum i vissa av de stater, där sparbanker finnas. I staten

New York, vars sparbanker förvalta över femtiofem procent av sparbanksinsättningarna

i Amerika och bland vilka återfinnas sexton av de sjutton

största sparbankerna i världen (alla sjutton äro amerikanska) — nummer

ett av dem hade vid utgången av år 1953 en insättarbehallning a

1 123 224 000 $ — gäller ett insättningsmaximum å 10 000 $. Även i övrigt

företer den amerikanska sparbankslagstiftningen — det är här fråga om säl

skilda lagar för varje delstat — en restriktiv hållning i likhet med den svenska.

Det torde icke vara alldeles felaktigt att se ett sammanhang mellan denna

restriktivitet och den omständigheten, att, medan massor av msattare

o-jorde förluster med anledning av att cirka 10 000 affärsbanker förolyckades

i den stora bankkrisen åren 1929—1933, vilken till utpräglad grad var en likviditetskris,

behövde ingen insättare i sparbank förlora en enda dollar.

Jämväl generalpoststyrelsen biträder förslaget om bibehållande av insättningsmaximum

men uttalar tvivel om att härigenom skulle skapas garanti

för att sparbanksräkningen komme att förbehållas reella sparmedel. Enligt

styrelsens mening vore det icke alldeles klart, vilka insättarmedel som kunde

anses som sparmedel i egentlig mening. Det nutida sparandet vore i stor

utsträckning inriktat på närliggande sparmål. Även blygsamma insättningar

kunde sålunda vara av mycket kortfristig beskaffenhet. När därför maximibeloppet

sattes så högt som vid 75 000 kronor, som föreslagits av de sakkunniga,

hade ett stort utrymme beretts för kortvariga dispositioner av även

betydande belopp. Styrelsen ansåge fördenskull, att beskaffenheten av tillgodohavandena

på sparbanksräkningen vore en sak, man kunde bortse ifrån,

när behovet av ett insättningsmaximum diskuterades. Omsorgen om sparbankernas

likviditet vore däremot ett bärande skäl för bibehållande av insättningsmaximum.

Beträffande storleken av det i lag fastställda högsta beloppet

för insättningsmaximum beträffande sparbanksräkning

har de sakkunnigas förslag liärutinnan uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län.

Landskommunernas förbund förordar, att högsta beloppet måtte fastställas

till åtminstone 100 000 kronor med rätt för tillsynsmyndighet att liksom

hittills kunna lämna tillstånd för sparbank att motta större belopp. Fortran
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

det framhåller, att landskommunerna sedan gammalt i stor omfattning haft

bl. a. fondmedel placerade i sparbank. Genom den starkt ökade kommunala

fondbildningen till följd av att förvaltningsenheterna förstorats genom kommunindelningsreformen

och därigenom att medelsförvaltningen i många av

de nybildade kommunerna centraliserats hade hittillsvarande insättningsmaximum

visat sig vara alltför lågt.

Svenska bankföreningen finner det däremot tveksamt, om den av de sakkunniga

föreslagna höjningen vore påkallad. Någon höjning torde sålunda

icke behöva ske yttrar föreningen -— med hänsyn till de sparare, som

sparbankerna normalt sett skulle betjäna. I vart fall borde ökningen icke göras

större än vad som motsvarade penningvärdets fall sedan år 1948, då beloppet

50 000 kronor fastställdes. Detta skulle betyda, att insättningsmaximum

lämpligen borde fastställas till 60 000 kronor. De sakkunnigas förslag,

att insättningsmaximum skulle kunna överskridas därigenom att den fria

sektorn utnyttjades för detta ändamål, ville bankföreningen på det bestämdaste

motsätta sig. Reglerna om insättningsmaximum skulle genom detta

förslag bli i stort sett betydelselösa, vilket självfallet kunde i viktiga avseenden

påverka andra kreditinstituts verksamhet.

Sparbanksinspektionen anmärker — i anledning av de sakkunnigas uttalande,

att maximibeloppet endast borde avse sparbank, hos vilken summan av

msättarbehållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut överstege

tie miljoner kronor, medan för sparbanker med mindre omslutning i analogi

med hittillsvarande praxis ett lägre maximibelopp borde fastställas i reglementet

att denna praxis innebure, att för sparbank i storleksordning upp

till en och cn halv miljon kronor medgivits ett insättningsmaximum av

15 000 kronor och i storleksordning en och en halv—tre miljoner kronor ett

maximum av 30 000 kronor. Inspektionen förklarar, att den delade uppfattningen,

att en dylik gradering borde göras, men anser att högsta insättningsmaximum

75 000 kronor endast borde få tillämpas av sparbank med en omslutning

överstigande fem miljoner kronor och att nuvarande insättningsmaximum

50 000 kronor borde vara högsta gräns för sparbanker i storleksordning

tre—fem miljoner kronor. I

I fråga om fastställandet av d e n fria sektorns s t o r 1 e k har skilda

meningar yppats i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har — såsom tidigare nämnts — icke velat

motsätta sig förslaget om en fri sektor men har sagt sig hysa tveksamhet

med hänsyn till att konsekvenserna för närvarande svårligen kunde överblickas.

Det syntes enligt fullmäktiges mening välbetänkt, att den fria sektorn

erholle en tämligen snäv begränsning; 15 procent syntes vara ett godtagbart

maximum.

Sparbanksinspektionen säger sig endast med tveksamhet tillstyrka ett så

kögt procenttal som 15 procent. Ramen för den fria sektorn borde icke göras

för vid menar inspektionen — enär risk eljest funnes för att sparbankernas

intresse skulle dras från deras verkliga uppgifter att ge allmänheten möj
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

lighet till säkra, räntebärande placeringar och med så liten kostnad som möjligt

använda det hopsamlade kapitalet för täckande av kreditbehov inom

sparbankernas verksamhetsområde. Den föreslagna storleken av sektorn

skulle enligt inspektionens mening i vissa fall lämna sparbankerna möjligheter

att delvis driva en rörelse, som icke kunde sägas ha något direkt samband

med deras sparfrämjande uppgifter.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att en ändring av inlåningens

struktur även inverkade på utlåningens och på så sätt kunde få till konsekvens

en utvidgning av sparbankernas verksamhetsfält. Begränsningen av

den fria sektorn till 15 procent syntes därför välbetänkt.

Några remissvar innehåller däremot meningen, att den fria sektorn borde

fastställas till högre kvot än vad de sakkunniga föreslagit. Av denna uppfattning

är länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands och Västerbottens

län samt svenska sparbanksföreningen.

Sparbanksföreningen anför, att gränsdragningen enligt samstämmig uppfattning

inom de lokala sparbanksföreningarna vore alltför snäv. Även enligt

föreningens mening måste det anses som ett relativt blygsamt önskemål att,

såsom yrkades i flertalet yttranden av lokalföreningarna, sektorn vidgades

till åtminstone 20 procent av inlåningen.

I några remissyttranden framföres dessutom åsikten, att i den fria sektorn

icke borde inräknas de i sparbankerna nu innestående s. k. dispensmedlen.

Denna mening omfattas bl. a. av länsstyrelsen i Gotlands län.

Svenska jordbrukskreditkassan anser att, därest sparbank medgåves rätt

att motta inlåning på annan räkning än sparbanksräkning, denna frihet icke

borde innebära rätt att motta inlåning på annan räkning än som av bank

vanligen begagnades.

Av samma mening är riksförbundet landsbygdens folk.

Bankföreningen anmärker i fråga om den tekniska utformningen av den fria

sektorn, att dennas omfattning borde ställas i relation till sparbanks eget

kapital och ej till inlåningen.

Departementschefen. Checkräkningskonto kan som redan omtalats avse

medel, som räkningsinnehavaren insatt, eller kreditbelopp, som banken ställt

till hans eventuella förfogande. I bägge fallen disponeras medlen genom att

anvisning (check), utställd av räkningsinnehavaren, presenteras i banken

av denne själv eller av annan person. Detta innebär dels att checkräkningsmedlen

är betalbara vid anfordran (avista), dels att kreditbelopp lyftes utan

att eljest vedertaget skuldfordringsbevis kommer till begagnande vid själva

utbetalningen. Det är dessa särdrag hos checkräkningen som hindrar sparbankerna

från att använda den i sin rörelse. SpL förbjuder nämligen såväl

inlåning på avistaräkning som utlämnande av lån mot annat fordringsbevis

än skuldebrev.

I det föregående har också berörts att sparbankerna under senare tid vid

upprepade tillfällen framställt önskemål om alt angivna hinder mot clieckräkningsrörelse

måtte undanröjas. Framför allt har eu sådan reform mo
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tiverats med att den vore nödvändig, om sparbankerna skulle kunna tillgodose

sina kunders anspråk på fullgod service. Inom kundkretsen hade

sålunda rests krav på bekvämare betalningsmedel än som för närvarande

funnes att tillgå. Främst härrörde detta krav från jordbrukarna och

deras ekonomiska organisationer samt från de kommuner, som tillhörde

sparbankernas kunder. Även för andra grupper inom sparbankernas vanliga

kundkrets skulle emellertid möjligheten att begagna checkräkning vara

värdefull. Den omständigheten, att sparbankerna icke kunnat erbjuda

checkräkning, hade ibland medfört, att kunder, som på ett naturligt sätt

hörde till sparbankerna, tvingats flytta över sina affärer till andra penninginstitut

för att komma i åtnjutande av checkräkningens fördelar, anföres

det från sparbanksliåll. Dessutom har det erinrats om att bland de vanliga

penning- och kreditinstituten endast sparbankerna vore uteslutna från möjligheten

att tillhandahålla kunderna checkräkning.

I fråga om rätten att använda checkräkningen såsom inlåningsräkning

har de sakkunniga icke ställt sig avvisande till sparbanksönskemålen. Den

i betänkandet föreslagna anordningen med en i relation till inlåningen på

motboksräkning ställd s. k. fri sektor, inom vilken sparbankerna själva finge

bestämma formerna och villkoren för inlåningen, skulle sålunda kunna utnyttjas

bl. a. för mottagande av begränsade insättningar å checkräkning.

Däremot har de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka, att checkräkningskrediter

skulle få beviljas i sparbankernas verksamhet.

Bortsett från den speciella sparklubbsräkningen står för närvarande endast

motboksräkningen till förfogande för sparbankernas inlåning från allmänheten.

Motboksräkningen är avsedd för insamlandet av egentliga sparmedel,

och det är därför naturligt, att den icke så väl tillgodoser de särskilda

behov, som gör sig gällande beträffande inlåning av mera rörlig karaktär.

Det torde ej böra betvivlas, att sådana behov ibland kan uppstå även

inom sparbankernas traditionella kundkrets. Exempelvis kan det därvid

framstå som en brist, att motboksräkningen icke är lämpad att användas för

utbetalning av medel till annan person. Ytterligare en olägenhet är att den

ej kan bekvämt utnyttjas, om annan person vill göra inbetalning till räkningsinnehavaren.

Skulle sparbankerna få begagna checkräkning i sin verksamhet,

komine härigenom det behövliga komplementet till motboksräkningen

att stå deras kunder till buds. Att rätten till checkräkning skulle ge

sparbankerna möjlighet att i viss mån förbättra sin service synes följaktligen

icke kunna gendrivas.

Detsamma har vitsordats av de sakkunniga. Dock har dessa anfört jämväl

omständigheter, som de ansett tala mot checkräkningsrörelse inom sparbanksväsendet.

Så har åberopats att en obegränsad rätt för sparbankerna

att ta emot insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk för att

sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel ginge förlorad,

d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del komme att utgöras av

lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på detta sätt mera affärsbetonad.

Den ändrade inlåningskaraktären skulle även prägla inriktningen av utlå
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ningen. Sparbankerna skulle till följd härav komma in på verksamhetsfält,

som finge betraktas såsom främmande för den egentligt sparbanksmässiga

verksamheten. Sistnämnda synpunkt har de sakkunniga särskilt starkt betonat

i fråga om checkräkningens användande som en form för kreditgivning.

Det är mot bakgrunden av nu redovisade överväganden de sakkunniga

funnit sig böra inta en helt negativ ståndpunkt till kredit i checkräkning

och rekommendera checkräkningsinlåning endast inom ramen för omnämnda

fria sektor.

Med sina uttalanden om att en oinskränkt checkräkningsrörelse skulle

kunna föranleda en förskjutning av sparbanksverksamheten till nya områden

har de sakkunniga vidrört de av dem eljest icke närmare behandlade

spörsmålen om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Som jag

nämnt uti inledningen har jag icke för avsikt att i förevar ande lagstiftningsärende

verkställa någon prövning av dessa spörsmål. Såväl i nyssnämnda

sammanhang som i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114)

har jag emellertid antytt, att vissa av hithörande frågor torde komma att

uppmärksammas vid eu framtida utredning om enhetliga inlåningsrättsliga

regler för kreditinstituten. I avvaktan på att gränsdragningsproblemen blir

närmare belysta, får det anses vara befogat att iaktta försiktighet, när

fråga uppkommer om att i det ena eller andra hänseendet rubba vad som

traditionellt betraktats som skiljelinjer mellan institutens funktionsområden.

Vad här angår sparbankernas rätt till checkräkning lär det ur nu nämnda

synpunkter vara lämpligt, att vissa spärrar tillämpas. En ännu mera restriktiv

hållning finner jag å andra sidan icke vara berättigad. Jag kan således

icke ansluta mig till de sakkunnigas mening, att checkräkning på kreditsidan

icke alls borde tillåtas. Denna deras mening ter sig desto mindre befogad

som frågorna om checkräkning såsom inlåningsform och kredit i checkräkning

står i mycket nära samband med varandra och därför bör i princip

regleras på likartat sätt. Detta synes också vara uppfattningen hos ett flertal

remissinstanser, som kritiserat de sakkunnigas ståndpunkt till checkräkningskrediten,

bland dem fullmäktige i riksbanken. Det må för övrigt

understrykas, att utlåningsformen checkräkning icke representerar någon

avvikelse från annan utlåning såvitt angår kravet på fullgod säkerhet och

att checkräkningskrediten följaktligen icke ur denna synpunkt skulle införa

något riskmoment i sparbanksrörelsen. Jag är alltså av den åsikten, att sparbankslagstiftningen

bör öppna visst utrymme både för insättning på checkräkning

och för checkräkningens användande i kreditgivningen. Att begränsningen

av sparbankernas checkräkningsrörelse möjligen, kan anses

böra komma till något olika uttryck beträffande de båda sidorna av denna

rörelsegren betingas främst av tekniska förhallanden och star icke i motsatsställning

till den principiellt enhetliga bedömningen av hela checkräkningsfrågan.

Jag övergår nu till alt behandla vilka spärregler som kan vara de lämpligaste

i syfte att i nuvarande läge ernå denna begränsning och granskar

därvid till eu början de stadganden om en fri sektor, vilka de sakkunniga

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

i detta hänseende förordat i fråga om checkräkningen som inlåningsform.

Lämpligheten av anordningen med den fria sektorn är emellertid delvis

beroende av huruvida nuvarande individuella maximering av insättningen

å motboksräkning bör bibehållas. Det synes därför nödvändigt att i sammanhanget

la upp detta ämne.

SpL föreskriver som framgått, att sparbanks reglemente skall innehålla

bestämmelse om det belopp — högst 50 000 kronor — utöver vilket en och

samma insättares tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat

sätt än genom upplupen räntas läggande till kapitalet. De sakkunniga har

förordat, att insättningsmaxima bör tillämpas även i fortsättningen. Till förmån

härför har de åberopat, att den långfristighet, som utmärker inlåningen

på motboksräkning, till ej ringa del kunde återföras på föreskriften om iakttagande

av insältningsmaxima. I sin tur hade denna långfristiga struktur

hos sparbanksinsättningarna skänkt sparbankerna möjlighet att placera inlåningen

på ett sätt, som motsvarat både kravet på säkerhet och önskemålet

om en förmånlig inlåningsränta. Rörande den högsta beloppsgränsen har de

sakkunniga föreslagit en höjning till 75 000 kronor, föranledd av ändringarna

i penningvärdet men jämväl av uppfattningen att hittillsvarande beloppsgräns

vore för låg, även om man bortsåge från nämnda omständighet.

Under remissförfarandet har sparbanksinspektionen utförligt analyserat

verkningarna av maximeringsföreskriften och på grundval härav instämt i

sakkunniguppfattningen om betydelsen av en sådan föreskrift. Däremot har

andra remissinstanser, exempelvis fullmäktige i riksbanken, ifrågasatt om

ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.

I spörsmålet om det berättigade i regler om insättningsmaximum gör sig

sålunda direkt motstående synpunkter gällande. Att avväga dessa mot varandra

utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor rörande

kreditinstitutens verksamhetsfält torde vara en vansklig uppgift. Som

jag uttalat i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 181) lär även

spörsmålet om maximeringsbestämmelserna komma under bedömande vid den

omnämnda framtida utredningen om inlåningsreglernas utformning och de

därmed sammanhängande gränsdragningsproblemen. I nuvarande läge synes

det därför vara rimligt, att regler om insättningsmaximum tills vidare

bibehålies.

Vad själva beloppsgränsen för maximeringen beträffar anser jag i likhet

med de sakkunniga, att en höjning är befogad. Denna synes kunna få bli

större än enligt sakkunnigförslaget. På grundval av mina egna överväganden

i frågan har jag funnit mig böra förorda, att den högsta beloppsgräns, som

skall kunna tillämpas, sättes vid 100 000 kronor. Naturligt nog är det motiverat

med en differentiering av insättningsmaxima allt efter sparbankernas

storlek. Gentemot vad sparbanksinspektionen anfört i detta hänseende vill

jag emellertid framhålla, att differentieringen icke bör verkställas enligt ett

fastlast schema utan att insättningsmaxima bör enligt mera fria hänsynstaganden

bestämmas till de belopp, som ter sig bäst avpassade efter förhållandena

i varje särskilt fall.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Som alternativ till den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med

eu fri sektor skulle i och för sig kunna tänkas andra medel att åstadkomma

den i nuvarande läge —- i avvaktan på en utredning om gränsdragningen

— erforderliga begränsningen av insättningarna på checkräkning. De sakkunniga

har själva övervägt dylika alternativ. Närmast anmäler sig uppslaget

att maximera den enskilde checkräkningsinnehavarens insättningsrätt

antingen på så sätt, att ett gemensamt maximum fastställes för motboks-

och checkräkning, eller på så sätt, att skilda maxima lagfästes. Gentemot

dessa lösningar har emellertid de sakkunniga framhållit, att med hänsyn

till eventuellt utelöpande checkar praktiska svårigheter skulle uppstå

både för sparbankerna själva att iaktta maximeringsföreskrifterna och för

tillsynsmyndigheterna att utöva kontroll över deras efterlevnad. Motsvarande

svårigheter vore icke förenade med den utväg, som representerades av

den fria sektorn, vilken hade sin storlek bestämd icke i relation till individuella

kontoställningar utan i förhållande till sparbankens totala inlåning

utanför sektorn.

Kontrollen av att den fria sektorn icke överskrides torde i allmänhet icke

vara svår att utöva. Ur denna synpunkt lär det därför kunna medges, att

anordningen med en fri sektor har företräde framför olika individuella begränsningar

av rätten till insättning å checkräkning. En annan icke oväsentlig

fördel med det föreslagna systemet har också åberopats av de sakkunniga.

Även denna sammanhänger med maximeringen av insättningen på motboksräkning.

Som framhållits i det föregående har länsstyrelserna enligt gällande

rätt befogenhet att dispensera från de fastställda insättningsmaxima. De

sakkunniga har härtill med rätta anmärkt, att det ur principiell synpunkt

syntes vara mindre lyckligt, att länsstyrelserna, såsom skedde genom dispensprövningen,

skulle från sparbankerna avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar,

vilka kunde uppkomma för sparbankerna på grund av

lämnade dispenser. Jag kan hålla med om att ansvaret för överskridande av

maximibeloppen helt bör åvila vederbörande sparbanks styrelse i likhet med

vad som gäller beträffande ansvaret för placeringen av de åt sparbanken

anförtrodda medlen. Så skulle som angivits bli fallet med införandet av

den fria sektorn.

De anförda argumenten till förmån för att för närvarande godta ifrågavarande

anordning synes alltså vara hållbara. Med hänsyn härtill vill jag

acceptera densamma. Att komplettera sektorskonstruktionen med en individuell

begränsning av den enskilde checkräkningsinnehavarens tillgodohavande,

såsom förordats av bank- och fondinspektionen, finner jag varken

vara erforderligt eller lämpligt, det sistnämnda med tanke på den nyss antydda

svårigheten för sparbanken att iaktta en dylik begränsningsregel.

Storleken av den fria sektorn skulle enligt sakkunnigförslaget uppgå till

15 procent av de medel, som enligt senaste bokslut innestår å sparbanksräkning

— en term som är sakkunnigförslagets benämning å den hittillsvarande

motboksräkningen och som jag kan godkänna. I remissvaren har nämnda

procenttal i allmänhet icke kritiserats. Emellertid har svenska bankförening
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

en, som avstyrkt, att sparbankerna skulle få rätt till checkräkning, upplyst,

att genomsnittsinsättningen å checkräkning hos provinsbankerna och centralkassorna

under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent av

övrig inlåning, och under åberopande härav framhållit, att sparbankerna

med den av de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn skulle medges

en jämförelsevis betydande rätt till checkräkningsinlåning. Å andra sidan

har på sparbankshåll och från några länsstyrelsers sida gjorts gällande att

sektorn borde göras rymligare än vad de sakkunniga föreslagit.

Vid avvägningen av den fria sektorns storlek är det av intresse att konstatera,

i vilken mån överskridandena av maximibeloppen för motboksräkning

enligt hittills beviljade dispenser skulle ha tagit sektorn i anspråk, om

den redan nu hade funnits att tillgå. Av uppgifter, som tillhandahållits av

sparbanksinspektionen och avser läget den 30 september 1954, framgår att i

ett fall dispens meddelats i sådan utsträckning, att dispensmedlen icke tillnärmelsevis

skulle ha kunnat rymmas inom sektorn, om den haft den i sakkunnigförslaget

utmätta storleken. Icke ens om insättningsmaximum för motboksräkningen

förutsattes vara 75 000 kronor, skulle sektorn ha räckt till.

Detta fall är emellertid av helt unik beskaffenhet. Beträffande en annan

sparbank skulle dispensmedlen vid ett motboksräkningsmaximum av 75 000

kronor ha konsumerat ungefär sex av sektorns 15 procent. Sex sparbanker

skulle under den tänkta förutsättningen, att deras verkliga insättningsmaxima

vore något jämkade uppåt, ha utnyttjat sektorn för dispensmedel

till mellan tre och fem procent. Övriga sparbanker saknar dispensmedel

eller har sådana i allenast ringa utsträckning.

De sist presenterade sifferuppgifterna visar, att den fria sektorn till övervägande

del kommer att kunna disponeras för checkräkningsinsättningar.

Även om hänsyn tas såväl härtill som till de uppgifter angående checkräkningsinlåningens

storlek vid provinsbankerna, vilka nyss redovisats, torde

det kunna hävdas, att en 15-procentig fri sektor icke medger en för stor

checkräkningsinlåning. Beaktas måste att det lediga sektorsutrymmet knappast

kan bli helt utnyttjat för checkräkningsinsättningar, eftersom det torde

bli erforderligt att normalt hålla en viss reservmarginal av sektorn oanvänd,

bl. a. för att sparbanken ej skall tvingas avvisa eventuell tillströmning av

sådana sparmedel, som egentligen hör hemma på sparbanksräkningen men

ej rymmes där. Nu anförda omständigheter talar för att det av de sakkunniga

föreslagna procenttalet för sektorn är tillfredsställande avvägt i anseende

till de synpunkter, som kommit mig att under nu rådande förhållanden

betrakta en begränsningsregel såsom motiverad. Jag biträder därför procenttalet

i fråga,

\ad slutligen angår tekniken för att begränsa checkräkningskrediternas

storlek har jag på grundval av vissa överväganden kommit till den uppfattningen,

att en individuell spärr är lämpligast. Det synes vidare påkallat, att

denna fixeras vid ett tämligen lågt belopp, eftersom i nuvarande läge icke

åsyftas annat än att sparbankerna i rimlig omfattning skall kunna lämna

kundkretsen service uti ifrågavarande hänseende. Vid högre belopp än 25 000

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kronor för varje räkningshavare torde det icke vara möjligt att för närvarande,

utifrån de synpunkter som tidigare anförts, sätta gränsen. — Att

märka är att odisponerad checkräkningskredit ej skall inräknas bland de

medel, som hänföres till den fria inlåningssektorn.

Lagtekniskt har rätten till checkräkningskrediter kommit till uttryck som

ett undantag från det i 28 § i departementsförslaget — i överensstämmelse

med gällande rätt och sakkunnigförslaget —- intagna förbudet för sparbank

att utlämna lån mot annat fordringbevis än skuldebrev.

Reglerna om den fria sektorn har fått sin plats uti 25 § i departementsförslaget.

En övergångsbestämmelse, som beträffande ett fall föranledes av att möjligheten

till dispens från föreskriften om insättningsmaximum för motboksräkning

ersättes av en regel med innebörd att inlåning, som överskrider

detta maximum, inrymmes i den fria sektorn, kommenteras i motiven till

den föreslagna promulgationslagen.

V. Inlåningsrätt

Historik, gällande rätt m. m. Regler, som ställer sparbanks inlåning i ett

tvingande förhållande till sparbankens fonder, har införts i sparbankslagstiftningen

först genom SpL. I dess 25 § första stycket stadgades ursprungligen,

att sparbank ägde inlåna penningar dels till ett belopp, motsvarande

vissa uppräknade, någotsånär riskfria placeringar, dels ock därutöver till ett

belopp av högst tolv och en halv gånger fonderna. I andra stycket samma

paragraf uppställdes som en yttersta fordran, att inlåningen skulle med avdrag

för kontanta medel och banktillgodohavanden få uppgå till högst 50

gånger fonderna.

Genom lag den 11 juni 1937, som trädde i kraft den 1 juli samma år, infördes

vissa ändringar i 25 § SpL. Ändringarna innebar dels vissa mindre

jämkningar i uppräkningen av de tillgångar, för vilka fondtäckning enligt

paragrafens första stycke icke behövde beräknas, och dels en jämkning av

det i andra stycket angivna multipeltalet från 50 till 30 som yttersta spärr

för inlåningen.

SpL:s fondrelationsregler hade därmed, bortsett från en mindre jämkning

i uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna, som verkställdes genom

lag den 26 juni 1948, fått den lydelse, som alltjämt är gällande.

Enligt 25 § första stycket SpL i nuvarande utformning får sparbank motta

inlåning till belopp, som motsvarar sparbankens kassa och de medel, som

för sparbankens räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken, inländskt

bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro,

ävensom placeringar i riksgäldskontorets skuldförbindelser, i statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadsbypotekskassas

eller andra fullgoda inhemska obligationer, i fordringar på grund av lån,

för vilkas fulla gäldande staten, kommun eller dylik samfällighet ansvarar

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

eller för vilka säkerheten utgöres av nämnda slags obligationer, eller i fordringar

på grund av lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till

betalning inom högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteckning

inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad,

köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller

uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,

vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader,

icke må inräknas värdet av växande skog. Härutöver får sparbanken

motta inlåning till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder. Lagrummets andra stycke inrymmer som nämnts den berörda 30- gångerregeln. Genom övergångsbestämmelse, tillkommen i samband med

skärpningen år 1937 av multipeltalet från 50 till 30, skulle intill utgången av

år 1949 inlåningsutrymmet bestämmas enligt relationstalet 50. Detta gällde

sålunda sparbanker, vars reglementen blivit fastställda före den 1 juli 1937.

Vid sidan om SpL:s regler om inlåningsrätten har emellertid under senare

år gällt en provisorisk lagstiftning angående sparbankernas inlåningsrätt.

Den 30 juni 1947 utfärdades sålunda lag med särskilda bestämmelser

angående sparbanks inlåning. Genom nämnda lag, som hade giltighet allenast

intill utgången av år 1952, utvidgades sparbankernas rätt att motta

inlåning, dels därigenom att till täckningsfria tillgångar enligt 25 § första

stycket SpL hänfördes vissa inteckningslån, som ej förut upptagits bland

de täckningsfria tillgångarna, och dels därigenom att Kungl. Maj :t bemyndigades

att i särskilda fall medge att de i samband med 1937 års ändringar

i 25 § SpL införda övergångsbestämmelserna — enligt vilka förhållandet

mellan inlåningen och fonderna för tiden till utgången av år 1949 skulle

regleras med hänsyn till relationstalet 50 i stället för 30 — finge utsträckas

att gälla för tiden till utgången av år 1952. Numera är 1947 års lag ersatt utav

en lag av den 23 maj 1952, vilken är bestämd att gälla till och med år 1955.

De nya provisoriska bestämmelserna bemyndigar Kungl. Maj :t att efter ansökan

medge sparbank att i stället för multipeltalet 30 i 25 § andra stycket

SpL tillämpa multipeltalet 50 som minimirelation. Möjligheten att komma i

åtnjutande av denna lättnad är alltsa ej längre förbehållen de sparbanker,

som fanns inrättade före den 1 juli 1937. I övrigt har 1952 års lag samma innehåll

som 1947 års.

De utvidgningar av täckningsfriheten enligt 25 § första stycket SpL, vilka

ägt rum genom 1947 års och 1952 års provisoriska stadganden, gör sig

gällande i följande tre avseenden. För det första jämställes med de enligt

sagda lagrum täckningsfria inteckningslånen lån mot inteckning, som beviljats

uti de i lagrummet angivna fastigheterna men som är sämre belägen

till förmånsrätten. Sådana inteckningslån är täckningsfria, om de ligger

inom 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Också här gäller att i taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog. De

provisoriska bestämmelserna tillåter vidare, att inteckningslån i jämväl bo
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

stads- och affärsfastigheter, belägna annorstädes än i stad, köping eller municipalsamhälle,

får betraktas som täckningsfria. I detta fall kräves dock att

inteckningen ligger inom 50 procent av senast fastställda taxeringsvärdet.

Slutligen innebär de provisoriska stadgandena, att även lån mot inteckning i

tomträtt kan få upptas bland de täckningsfria tillgångarna. Det fordras

härför, att inteckningen beviljats i tomträtt till bebyggd tomt, att den eller

de byggnader, som finnes uppförda å tomten, är avsedda huvudsakligen

för bostadsändamål eller till affärslokaler samt att inteckningen ligger inom

60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna. Det allmänna

villkoret i 25 § första stycket SpL, att lånen icke får vara bundna,

har giltighet även för de inteckningslån, som i kraft av före varande bestämmelser

undantas från täckningskravet.

Beträffande förarbetena till 1937 års ändringar i SpL och till den provisoriska

lagstiftningen hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 164 ff.

De sakkunniga. Inledningsvis har de sakkunniga berört frågan om b e h ovet

av regler angående sparbankernas inlåningsrätt.

En inrättning, som bedreve inlåning från allmänheten, måste — yttrar de

sakkunniga — sörja för att verksamheten icke innebure risker för insättarna

och för sparbanken själv. Det förnämsta medlet att ernå sådan trygghet vore

en försiktig utlåningspolitik, dvs. en strävan att placera inlåningen i säkrast

möjliga tillgångar. I nära samband med denna primära förutsättning för insättarnas

säkerställande stode angelägenheten av tillräckligt vittgående nedskrivningar

till förhindrande av att tillgångarnas bokförda värden komrne att

överstiga de verkliga. Det yttersta skyddet mot kvarstående förlustrisker

måste dock enligt de sakkunniga skapas genom erforderlig fondbildning.

Reglerna angående inlåningsrätten syftade till att skapa detta skydd.

De sakkunniga har därefter berört det aktuella fondrelation släget

inom sparbank sväsende t. De har därvid påvisat, att

sparbankernas genomsnittliga fondrelation för närvarande vore sämre än på

mycket lång tid. Alltifrån år 1940, då relationstalet var 9,42, hade fondrelationen

varit sjunkande. Vid 1950 års slut hade den nått procenttalet 5,26 och

vid 1952 års slut procenttalet 4,79. Skilda faktorer syntes enligt de sakkunnigas

mening ha samverkat till den markerade relationsförsämringen under

det sista årtiondet. De inflatoriska tendenserna på penningmarknaden med

en riklig penningtillgång som följd hade medfört en siffermässigt sett kraftigt

stegrad inlåning. Denna nominella ökning av inlåningen hade icke motsvarats

av en jämförlig förändring av fondernas nominella storlek. Härigenom

hade alltså uppkommit en förskjutning av proportionen mellan inlåning

och fonder. Sparbankerna hade i allmänhet icke haft förmåga att motverka

denna förskjutning genom fondavsättningar av erforderlig omfattning,

vilket framför allt torde ha varit beroende av att den ringa marginalen mellan

in- och utlåningsränta begränsat vinsterna. Men även beskattningen och

de under senare tid ökade förvaltningskostnaderna hade bidragit till att fonderingsmöjlighetcrna

blivit otillräckliga.

5) liihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 151

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Sparbankernas fonderingssvårigheter skulle enligt de sakkunnigas uppfattning

komma att öka, därest utvecklingen på ränte- och penningmarknaden

bibehölle sin hittillsvarande utveckling. Härigenom skulle utrymmet

för inlåningen minska. Bleve sparbankerna till följd härav nödsakade att

avvisa inlåning, skulle själva deras sparfrämjande uppgift allvarligt äventyras.

Dylika konsekvenser vore uppenbarligen icke önskvärda ur allmän

synpunkt. Spörsmålet om hur sparbankernas existensmöjligheter borde säkerställas

skulle bli föremål för de sakkunnigas behandling i annat sammanhang.

Kungl. Maj :t hade nämligen i anledning av en framställning från svenska

sparbanksföreningen om översyn av gällande bestämmelser rörande sparbanks

rätt att i skattehänseende göra avdrag för fondavsättning uppdragit

åt de sakkunniga att verkställa särskild utredning i ämnet.1 Att de sakkunniga

likväl i ett avseende redan intagit en bestämd ståndpunkt till nu berörda

spörsmål framginge av deras uttalanden om fondernas betydelse för insättarnas

skyddande. Frågan om sparbankernas inlåningsmöjligheter kunde

med andra ord icke gärna lösas genom ett uppgivande av det fondkrav, som

ansåges nödvändigt för insättarnas trygghet.

I sakkunnigbetänkandet har därefter uppdragits vissa generella

riktlinjer för bestämmandet av fondkravet. Den obligatoriska

minimirelationen mellan inlåning och fonder måste enligt de sakkunniga

grundas på en allmän bedömning, eftersom statistiskt material till belägg

för att just en viss fondstyrka alltid skulle vara ägnad att motväga förlustriskerna

ej vore lätt att framlägga. Vid denna bedömning vore åtskilliga

principiella synpunkter att beakta, övervägandena kunde för det första

ej utgå från att alla sparbanker vore idealiskt skötta utan måste ta i sikte

också att inrättningar med en mindre tillfredsställande administration kunde

finnas. Vidare vore det närmast förhållandena under mindre gynnsamma

konjunkturer som borde bestämma riskberedskapen. Angeläget vore även

att fondkraven bestämdes pa så sätt, att fonderna icke i allmänhetens ögon

tedde sig otillräckliga för sitt ändamål. Om skilda omständigheter sålunda

talade för att fondkraven icke sattes för lågt, måste det å andra sidan vara

en strävan att icke göra kraven strängare än nämnda omständigheter påkallade.

Frågeställningen vid den fortsatta behandlingen av förevarande

lagstiftningsfråga borde därför enligt de sakkunniga snarast formuleras så:

hur liberala vågar man göra relationsreglerna utan att i något avseende

äventyra de syften, reglerna skall tjäna?

De sakkunniga uttalar till sist sin anslutning till den i gällande rätt genomförda

principen, att inlåningsutrymmet skall vara beroende av den

skiftande tryggheten hos de tillgångar, i vilka inlåningen placeras.

Vad sedan angår själva utformningen av inlåningsbes

tämmelser na har de sakkunniga diskuterat möjligheten att överge

1 Resultatet av nämnda utredning har numera redovisats uti en den 23 november 1954 av

de sakkunniga avgiven promemoria (stencilerad).

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

131

den i SpL använda konstruktionen med dubbla spärrar till förmån för en

enda relationsregel på sätt affärsbanksreglerna stadgar. Därvid har de sakkunniga

först uppehållit sig vid verkningarna av nuvarande dubbla spärrsystem.

Detta system innebure, att sparbanks tillgångar indelades i tre grupper.

I tillgångar, hörande till grupp ett, finge inlåning placeras till obegränsat

belopp. Tillgångarna i fråga — kassa och banktillgodohavanden — vore emellertid

av den art, att de lämnade ingen avkastning eller i vart fall endast avkastning,

som vore otillfredsställande i förhållande till inlåningsräntan. De

praktiska möjligheterna att verkställa placeringar i grupp ett vore följaktligen

snäva. I tillgångar, hörande till grupperna två och tre, finge inlåning

placeras till ett sammanlagt belopp av högst 30 gånger fonderna. Dock finge

placeringarna i tillgångar som hörde till grupp tre -— huvudsakligen högt liggande

inteckningslån och borgenslån, i fortsättningen av de sakkunniga för

enkelhetens skull sammanfattande benämnda sekundära tillgångar — motsvara

högst 12 1/2 gånger fonderna. Den övre gränsen för placering av inlånade

medel i grupp två låge alltså mellan 17 1/2 och 30 gånger fonderna,

beroende på storleken av den inlåning som vore placerad i grupp tre. Systemet

medförde, att minimifordringen på genomsnittlig fondtäckning för den inlåning,

som ej placerades i grupp ett, kunde vara ganska föränderlig. Därest

hela den täckningskrävande inlåningen placerades i tillgångar, hörande till

grupp två, skulle det totala fondtäckningskravet begränsas till tre och en

tredjedels procent, vilket vore den tillräckliga fondtäckningen enligt relationstalet

30. 12 1/2-gångerregeln skulle då icke alls träda i funktion. Men

även om den täckningskrävande inlåningen placerades i tillgångar hörande

till grupp tre, skulle fondtäckningskravet kunna stanna vid tre och en tredjedels

procent. För den händelse inlåningsplaceringarna i grupp tre överskrede

41 2/3 procent av den täckningskrävande inlåningen, stegrades emellertid

ofrånkomligen fondtäckningskravet genom att det komme att bestämmas

av relationstalet 12 1/2. Allt eftersom placeringarna i grupp tre sedan

ökade ytterligare, föranledde sistnämnda minimirelation en fortgående skärpning

av fondtäckningskravet. Så bleve detta exempelvis fyra procent, då

placeringarna i grupp tre uppginge till hälften, sex procent, då samma placeringar

uppginge till tre fjärdedelar, och givetvis åtta procent, då den

täckningskrävande inlåningen helt och hållet placerats i grupp tre.

Enligt de sakkunniga medförde sålunda konstruktionen med dubbla

spärregler mera snävt begränsade inlåningsmöjligheter för de sparbanker,

som i stor utsträckning placerade sin inlåning i sekundära tillgångar, än

för övriga sparbanker. Detta hade också varit avsikten. En förutsättning

för att verkningarna av regelkombinationen skulle bli de avsedda vore

emellertid, att de båda multiplerna vore någorlunda riktigt avvägda sinsemellan.

En reform innebärande att konstruktionen med dubbla spärrar utbyttes

mot en enda spärr skulle medföra att stadgandena om inlåningsrätten bleve

enklare och klarare. Konstruktionen med en enda spärregel skulle emellertid

icke i lika hög grad som nuvarande regelkombination låta placering
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

arnas inbördes varierande trygghet inverka på fondtäckningskravet. Med

en enda spärr skulle åtskillnad kunna göras blott mellan helt täckningsfria

och icke täckningsfria tillgångar. Någon kategoriindelning av de sistnämnda

tillgångarna bleve alltså icke möjlig. Placeringar i tillgångar, som tedde sig

relativt ehuru icke fullt säkra, skulle icke alls gynnas, framför mera otrygga

placeringar. De sakkunniga förordar på grund av det anförda, att systemet

med dubbla spärrar bibehålies.

Vad angår frågan, huruvida multipeltalet 12 1/2 i 25 § första stycket

SpL bör höjas eller sänkas, har de sakkunniga i syfte att ge en föreställning

om i vilken mån denna minimirelation i praktiken berett svårigheter

för sparbankerna redovisat uppgifter, som avser läget hos sparbankerna

den 31 december 1951. De sakkunniga anför:

Sparbankernas totala inlåning uppgick vid angivna tidpunkt till

8 078 072 000 kronor. Täckningsfria enligt 25 § första stycket SpL voro placeringar

till sammanlagt belopp av 6 039 383 000 kronor.'' Fonderna utgjorde

tillhopa 409 153 000 kronor. Multipliceras det sistnämnda beloppet med

12 1/2, erhålles siffran 5 114 413 000. Sammanlagt med beloppet av de täckningsfria

placeringarna utvisar denna hela inlåningsutrymmet enligt 25 §

första stycket SpL: 11 153 796 000 kronor. Vid jämförelse med siffran för

inlåningen framgår följaktligen, att sparbankerna kunnat inlåna ytterligare

3 075 724 000 kronor att placera i icke täckningsfria tillgångar enligt sistnämnda

lagbestämmelse. Eftersom inlåningen belöpte sig till 8 078 072 000

kronor och de täckningsfria placeringarna till 6 039 383 000 kronor, kan

vidare utläsas, att endast 2 038 689 000 kronor av inlåningen krävde fondtäckning

enligt relationen 12 1/2. Ställer man häremot 12 1/2 X fonderna,

dvs. det nämnda beloppet 5 114 413 000 kronor, visar det sig, att denna gångerregel

utnyttjats till 39,9 procent.

Av kanske ännu större intresse torde emellertid vara att uppmärksamma

i vilken utsträckning sparbankerna var för sig utnyttjat gångerregeln i fråga.

Även i detta avseende lämna de tillgängliga uppgifterna besked. Av samtliga

de 451 sparbankerna i landet hade 13 icke utnyttjat gångerregeln mer än till

tio procent, 42 hade utnyttjat den över tio procent men ej över 20 procent,

72 över 20 men ej över 30 procent, 89 över 30 men ej över 40 procent, 78 över

40 men ej över 50 procent, 62 över 50 men ej över 60 procent, 37 över 60 men

ej över 70 procent, 29 över 70 men ej över 80 procent, 26 över 80 men ej

över 90 procent, en över 90 men ej över 95 procent samt två över 95 procent.

Det bör uppmärksammas, att de nyss lämnade sifferuppgifterna — liksom

de siffror, som angåvo det genomsnittliga läget — avse en tidpunkt, då de

provisoriska bestämmelserna om inlåningsrätten voro tillämpliga. Dessa

bestämmelser ha ju något utvidgat kretsen av de placeringar, som äro täckningsfria

enligt 25 § första stycket SpL. Å andra sidan återspegla de redovisade

uppgifterna ej den förskjutning av gränsen mellan täckningsfria och

icke täckningsfria placeringar, vilken blivit följden av 1952 års fastighetstaxering.

I

I anslutning till det anförda konstaterar de sakkunniga, att fondtäckningskravet

enligt multipeln 12 1/2 mera sällan syntes vara besvärande för sparbankerna.

I varje fall tycktes relationsregeln i fråga för de allra flesta sparbanker

icke spela någon egentlig roll som spärr för inlåningen. De sakkun
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

niga har likväl funnit denna relationsregel vara ganska lämpligt avpassad.

En sänkning (skärpning) av multipeltalet skulle vara ägnad att förminska

hittillsvarande möjlighet att placera inlåningen i tillgångar, som i trygghetshänseende

betraktades som mindre kvalificerade. Ej heller syntes multipeln

höra höjas (mildras). Skulle så ske, komme förevarande relationsregel att

förlora sin omedelbara betydelse även beträffande det fåtal sparbanker, vilka

närmat sig inlåningsgränsen enligt regelns nuvarande multipeltal. Regeln

i 25 § första stycket SpL hade i första hand som funktion att dirigera

inlåningen mot tryggare placeringar. Anledningen till att några sparbanker

intagit ett ogynnsamt fondrelationsläge enligt denna regel torde mestadels

vara, att de i extremt stor utsträckning placerat sin inlåning i sekundära tillgångar.

Det vore enligt de sakkunnigas mening alldeles i sin ordning, att

nämnda sparbanker bildligt talat stötte huvudet i det tak, som multipeltalet

12 1/2 skapade. De sakkunniga föreslår på grund av det anförda, att multipeltalet

12 1/2 bibehålies.

Beträffande katalogen över täckningsfria tillgångar

enligt 12 1/2-gångerregeln föreslår de sakkunniga däremot ändringar.

Dessa ändringar avser i samtliga fall inteckningslånen och innebär

framför allt, att de provisoriska inlåningsbestämmelserna beträffande dessa

lån inordnas i den egentliga sparbankslagstiftningen. En annan reform av

viss betydelse är att den hittillsvarande åtskillnaden i inlåningsrättsligt

avseende mellan bundna och obundna lån skall upphöra. Detta innebär,

att jämväl de bundna inteckningslånen skall under de i övrigt givna förutsättningarna

inräknas bland de täckningsfria tillgångarna. Vidare föreslår

de sakkunniga, att indelningen i fastigheter å »landet» och fastigheter i

»stad», »köping» och »municipalsamhälle», vilken indelning enligt de sakkunniga

åsyftade att anknyta till distinktionen mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse,

ersättes av en indelning i fastigheter, belägna inom område, som

ingår i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan, och fastigheter, belägna

inom område, som ej ingår i dylik plan. — Vad angår inteckningslånen

i jordbruksfastighet vore det enligt de sakkunnigas mening onödigt att

bibehålla den speciella regeln att, därest fastigheten ej vore försedd med för

jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, värdet av växande skog ej finge

inräknas vid beräknandet av i vilken mån lånet vore täckningsfritt. Till

grund för denna bestämmelse hade legat meningen, att skogsvärdena alltid

kunde befaras nedgå hastigt till följd av avverkningar och att de därför

icke beredde någon större trygghet för lånen. Numera lämnade emellertid

lagstiftningen ett ganska ringa utrymme för spekulativ skogsdrift, som orsakade

hastiga förändringar av fastighetsvärdena. Detta omdöme gällde antingen

fastigheterna vore försedda med jordbruksbyggnader eller ej. Det i

SpL stadgade förbehållet i förevarande hänseende har därför ej medtagits

i sakkunnigförslaget. Slutligen har de sakkunniga föreslagit vissa jämkningar

av de nuvarande, i den provisoriska lagstiftningen givna inlåningsreglerna

beträffande inteckning i tomträtt. Dessa jämkningar föranleddes av den nya

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tomträttslagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1954. De nya tomträttsreglerna

hade skapat en åtskillnad i kreditvärde mellan tomträtt, som

upplåtits »väsentligen för bostadsändamål», och tomträtter för andra ändamål.

Exempelvis gällde för tomträtt av det förra slaget men ej för övriga

tomträttsupplåtelser en obligatorisk regel om lösenskyldighet för fastighetsägaren

vid tomträttens upphörande. Medan de provisoriska stadgandena om

sparbanks inlåningsrätt såsom förutsättning för att tomträttsinteckning

skulle få upptas bland de täckningsfria tillgångarna krävde, att den eller de

byggnader, som funnes uppförda å tomträttsmarken, vore avsedda »huvudsakligen

för bostadsändamål eller till affärslokaler», borde med hänsyn till

anförda åtskillnad i de nya tomträttsreglerna i fortsättningen fordras att

byggna<ien eller byggnaderna å tomträttsmarken vore avsedda »väsentligen

för bostadsändamål». En mindre jämkning i sparbanksreglerna påkallades

vidare av att enligt den nya tomträttslagstiftningen icke bara tomt utan varje

självständig fastighet kunde vara föremål för tomträttsupplåtelse. Enär det

övervägande antalet tomträtter upplätes av kommunerna och eftersom kommunala

tomträttsupplåtelser för bostadsändamål mestadels torde komma att

avse mark, som låge under fastställd stadsplan eller byggnadsplan, vore det

enligt de sakkunnigas mening ej behövligt att i inlåningshänseende göra skillnad

mellan tomträtter till fastigheter inom och fastigheter utom plan, som

nyss nämnts.

De inteckningslån, som med beaktande av de sakkunnigas förslag komme

att hänföras till de täckningsfria tillgångarna enligt en regel konstruerad

som den i 25 § första stycket SpL, skulle sammanfattningsvis utgöras av

lån mot

1. inteckning inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti

jordbruksfastighet eller uti sådan bostads- eller af färsfastighet, som vore

belägen å område, ingående i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan;
2.

inteckning inom 50 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti

bostads- eller affärsfastighet, belägen annorstädes än å område, som inginge

i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan; samt

3. inteckning i tomträtt till fastighet, såframt den eller de byggnader,

som funnes därå uppförda, vore avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har härefter till behandling upptagit frågan huruvida

multipeltalet 30 i 25 § andra stycket SpL borde bibehålies oförändrat,

därvid de sakkunniga till en början erinrat om att 1937 års övergångsbestämmelser

samt den provisoriska lagstiftningen medfört, att åtskilliga

sparbanker ännu icke varit underkastade 30-gångerregeln utan en 50-gångerregel.

Dessa sparbanker uppginge till ett trettiotal.

Enligt de sakkunniga klargjorde det förut redovisade uppgiftsmaterialet

angående sparbankernas inlåning per den 31 december 1951 även i vilken

utsträckning inlåningsmöjligheterna enligt multipeln 30 utnyttjats. Sparban
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

kernas totala inlåning belöpte sig vid nämnda tid såsom förut nämnts till

8 078 072 000 kronor och deras fonder till 409 153 000 kronor. 30 X det

sistnämnda beloppet = 12 274 590 000 kronor. Täckningsfria enligt förevarande

regel var placeringar om tillhopa 226 024 000 kronor. Hela inlåningsutrymmet

enligt 25 § andra stycket var alltså 12 500 614 000 kronor. En

jämförelse mellan inlåningsutrymmet och inlåningen visade, att 4 422 542 000

av sagda inlåningsutrymme icke förbrukats. Själva 30-gångerrelationen hade

med de anförda siffrorna som beräkningsgrund genomsnittligt utnyttjats

till 64 procent (inlåningen minus de helt täckningsfria placeringarna =

7 852 048 000, dvs. den mottagna inlåning, för vilken fondtäckning krävdes

enligt multipeln 30; 7 852 048 000 __ cfrka 04/100).

30 X fonderna

Sparbankernas individuella utnyttjande av 30-gångerrelationen har

även varit föremål för de sakkunnigas granskning. Med ledning av förenämnda

uppgiftsmaterial har de sakkunniga upprättat den på denna sida

intagna uppställningen, vilken för jämförelses skull även upptar procenttal,

utvisande i vilken mån en 40-gångerrelation och en 50-gångerrelation skulle

ha varit utnyttjade, om respektive relation bestämt inlåningsutrymmet vid

tidpunkten i fråga.

Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att sparbankerna enligt

vad uppgiftsmaterialet visade i mycket hög grad tagit inlåningsutrymmet

enligt multipeln 30 i anspråk. Sparbankerna tycktes i genomsnitt nå fram

till inlåningsgränsen betydligt tidigare enligt 30-gångerregeln än enligt

12 1/2-gångerregeln. Proportionen mellan de båda relationstalen kunde därför

— menar de sakkunniga — icke vara den rätta. Det vore nödvändigt att

skapa ett större mellanrum mellan multiplerna 12 1/2 och 30. Eftersom ett

vidgat mellanrum mellan multiplerna enligt den av de sakkunniga förut

återgivna meningen icke borde vinnas genom en sänkning (skärpning) av

multipeln 12 1/2, vore den enda framkomliga vägen att höja (mildra) multipeln

30. Höjde man multipeltalet 30 till 50, skulle höjningen ställa relationsregeln

i ett lämpligt förhållande till 12 1/2-gångerrelationen och multipelförändringen

i fråga skulle tillika väsentligt begränsa faran för att de

fonderingssvårigheter, som sparbankerna brottades med, skulle komma att

Antalet sparbanker, som

utnyttjat relations- utrymmet över

Enligt

30-ggr-

regeln

Enligt en

40-ggr-

regel

Enligt en

50-ggr-

regel

.............. 2

8

20

X\J 70 111C11

................ 13

36

no

................ 29

117

148

............ 85

115

113

................ 91

94

50

. * 70 i ............

............. 79

59

8

* * KO % ........

........... 71

18

2

» * 00 °/n ..........

............ 51

4

—

.......... 9

—

—

«7U Jo 9

% , 100 ..........

................ 11

—

—

y * HO % .........

.......... 7

—

—

y y 12Q % .......

......... 3

—

—

liv/ % 9

451

451

451

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

stoppa sparbankernas möjligheter att motta ytterligare inlåning. I den väsentliga

och avgörande frågan, om multipeltalet 50 i trygghetshänseende

vore godtagbart, stode erfarenheter av relationens praktiska verkningar till

buds. Några allvarliga konsekvenser av multipelregelns tillämpning hade de

sakkunniga icke försport. De sakkunniga har på grund av det anförda föreslagit

en höjning av multipeltalet 30 till 50.

Härjämte har de sakkunniga förordat, att till de helt täckning sfria

tillgångarna skulle hänföras icke blott såsom nu kassamedel

och vissa banktillgodohavanden utan jämväl skattkammarväxlar och guldkantade

obligationer med högst ett års återstående löptid. Skattkammarväxlar

innehade visserligen knappast någon sparbank för närvarande, men enligt de

sakkunnigas uppfattning skulle efter införandet av checkräkningsrätt för

sparbankerna skattkammarväxlarna kunna komma att spela en viss roll

även i sparbanksverksamheten. Vad beträffade de guldkantade obligationerna

borde enligt de sakkunniga icke någon skillnad göras mellan de olika

slagen av dessa.

Såsom närmare kommer att beröras i annat sammanhang (se s. 168) har

de sakkunniga förordat, att sparbank under vissa förutsättningar skall få

uppta förlagslån. Uti inlåningsrättsligt avseende har därvid sakkunnigförslaget

i viss utsträckning jämställt förlagskapitalet med sparbankens fonder.

Förslaget föreskriver närmare bestämt, att med fonderna får likställas,

intill ett belopp motsvarande högst hälften av reservfonden, nominella värdet

av sådana utav sparbanken utställda förlagsbevis, för vilka betalning

kan krävas tidigast efter fem år. Sistnämnda förbehåll vore enligt de sakkunniga

nödvändigt för att inskärpa vikten av att successivt avveckla förlagslånen

och därigenom förebygga tvära förändringar av inlåningsunderlagets

storlek.

Reglerna om inlaningsrätten har i de sakkunnigas förslag upptagits i I

I avgiven reservation har direktören O. Sahlin och sparbanksdirektören

E. Westborg förklarat sig icke kunna biträda sakkunnigmajoritetens förslag,

att vid bestämmandet av täckningsfria tillgångar enligt 12 1/2-gångerregeln

åtskillnad skulle göras mellan inteckningslån i bostadsfastigheter

inom stadsplane- och byggnadsplaneområden och inteckningslån i bostadsfastigheter

utom sådana områden. Reservanterna har framhållit, att lagen

icke borde göras mera invecklad och icke heller föranleda mera löpande utrednings-

och kontrollarbete än som kunde anses påkallat med hänsyn till

säkerhetskravet. Taxeringsvärdena borde vara acceptabla såsom grundval

for en allmän regel om ifrågavarande täckningsfria inteckningslån. Redan

vid fastställandet av en fastighets taxeringsvärde torde tillbörlig hänsyn ha

tagits till en fastighets belägenhet och andra omständigheter, som kunde

påverka det allmänna saluvärdet, taxeringsvärdet. Skillnaden i värde mellan

olika belägna och olika beskaffade bostadsfastigheter borde sålunda komma

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

till uttryck i taxeringsvärdena och därmed också skillnaden i belåningsrisker.

Något stöd för en uppfattning, att taxeringsvärdena för bostadsfastigheter

utanför stads- och byggnadsplaner skulle generellt betraktas som

mindre tillförlitliga, hade icke påvisats. Den föreslagna differentieringen av

ifrågavarande regel siktade i själva verket på en till sammanlagda beloppet

rätt oväsentlig del av sparbankernas utlåning, nämligen ungefär en procent

av de förvaltade medlen. I regel gällde det relativt små lån i en- och möjligen

tvåfamilj sfastigheter.

Reservanterna förordar sålunda, att såsom täckningsfria tillgångar enligt

en 12 1/2-gångerregel bör räknas bl. a. fordringar på grund av lån, för

vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 60 procent av senast fastställda

taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller bostads- eller affärsfastighet

eller i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader, som

finnes uppförda därå, är avsedda väsentligen för bostadsändamål.

Yttrandena. Vad gäller konstruktionen i stort har de sakkunnigas

förslag till regler om inlåningsrätten uttryckligen tillstyrkts eller förklarats

icke föranleda invändning uti de yttranden, som avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län.

Fullmäktige i riksgäldskontoret tillägger, att det vore önskvärt att inlåningsrätten

utformades för samtliga kreditinstitut efter så vitt möjligt enhetliga

principer.

Några remissinstanser ansluter sig närmast till den konstruktion av inlåningsreglerna,

som preliminärt föreslagits av 1950 års jordbrukskasseutredning

i dess uti inledningen omnämnda, den 10 februari 1954 avgivna promemoria.

Denna ståndpunkt intas av fullmäktige i riksbanken, svenska sparbanksföreningen,

svenska jordbrukskreditkassan och överståthållarämbetet,

vilka i huvudsak hänvisar till sina yttranden över jordbrukskasseutredningens

förslag.

Fullmäktige i riksbanken understryker därjämte, att ändamålet med inlåningsbestämmelser

vore att till insättarnas skydd säkra bankens solvens,

samt fortsätter:

Ändamålet bakom solvensregeln kan tänkas tillgodosett antingen genom

att sätta de icke riskfria placeringarna i förhållande till fonderna eller också

genom att sätta förpliktelserna — huvudsakligen inlåningen — i förhållande

till fonderna, varvid bortses från så stort belopp av förpliktelserna,

som täckes av de riskfria placeringarna.

Sparbankslagens inlåningsregel är konstruerad enligt den sistnämnda

metoden och den användes alltså även av de sakkunniga. I sitt principförslag

om inlåningsregler för banker, sparbanker och centralkassor utgår 1950 års

jordbrukskasseutredning från den förstnämnda metoden och föreslår, att

ilet egna kapitalet skall uppgå till belopp, som bestämmes med hänsyn till

placeringen av de inlånade medlen. I yttrande den 8 april 1954 över utredningens

förslag uttalade fullmäktige, att den lösning utredningen föresloge

i teknisk mening vore väl ägnad att läggas till grund för lagstiftningen på

förevarande område. Fullmäktige vidhålla denna sin mening. Utöver vad

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

fullmäktige uttalat i förenämnda yttrande, vilja fullmäktige ytterligare

anföra följande.

Det är icke inlåningens storlek, som är avgörande för en sparbanks —

eller annat penninginstituts — solvens, utan avgörande är det sätt, på vilket

inlåningen fördelas på de olika slag av placeringar, vilka redovisas på balansens

aktivsida. Det är riskerna på de möjligen icke helt goda tillgångarna,

som skola täckas med fonderna. Fullmäktige anse därför, att den av

jordbrukskasseutredningen valda metoden är den mest logiska. Sparbankssakkunniga

ha även i sin utredning i olika sammanhang uttalat, att reglerna

för inlåningsrätten skola baseras på grundsatsen, att inlåningsutrymmet

bör vara beroende av den skiftande tryggheten hos tillgångarna

och att det förnämsta medlet att ernå en sådan trygghet, som måste

garanteras insättarna, är en försiktig utlåningspolitik, d. v. s. strävan att

placera inlåningen i säkrast möjliga tillgångar. De sakkunnigas — och

sparbankslagens — regler kunna sägas verka i viss mån inlåningsbegränsande.

Vikten borde ju — som anförts — snarare ligga på att göra regeln

utlåningsbegränsande, då det ju är utlåningen, som är förenad med risker.

Jordbrukskasseutredningens regel tillgodoser på ett naturligt sätt sistnämnda

syfte och gör även en särskild gångerregel överflödig.

Beträffande multipeltalens storlek har de sakkunnigas förslag

tillstyrkts av sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, fullmäktige

i riksgäldskontoret samt länsstyrelserna i Kristianstads, Jönköpings

och Kopparbergs län. Svenska sparbanksföreningen och länsstyrelsen i Södermanlands

län är däremot av den meningen, att de av de sakkunniga

föreslagna fondtäckningskraven är för stränga.

Sparbanksinspektionen understryker, att man icke inför trycket av sparbankernas

nuvarande fonderingssvårigheter borde göra eftergifter på det

minsta fondkrav, som ansåges nödvändigt för insättarnas trygghet. Hur

sparbankernas nu antydda svårigheter skulle lösas finge bli en från inlåningsreglerna

fristående fråga. Inspektionen erinrar vidare om att värderingsreglerna

i sparbankslagstiftningen beträffande av sparbankerna innehavda

obligationer vore sådana, att enligt vad erfarenheten visat ej obetydliga

dolda brister skulle kunna uppkomma i sparbankerna å dessa s. k.

täckningsfria tillgångar, samt menar, att detta vore ett starkt argument

för att icke tillåta en lägre fondtäckning än två procent, oavsett hur stor

del av inlåningen som placerats i sådana tillgångar. Ett alltför optimistiskt

bedömande vid fastställande av erforderlig fondrelation kunde hämma sig.

En regel på förevarande område skulle gälla i såväl onda som goda tider.

Det kunde därför icke vara tillrådligt att lagstifta för de förra under hänsynstagande

till erfarenheterna under de senare.

Bank- och fondinspektionen uttalar, att ett bibehållande av 12 1/2-gångerregeln

hade stöd i erfarenheten; man hade ingen särskild anledning anta, att

detta fondtäckningskrav skulle behöva skärpas, men man hade fördenskull

ej något belägg för att en lindring i kravet vore att rekommendera. — Beträffande

ändringen i 30-gångerregeln till en 50-gångerregel innebure densamma

en lättnad i kapitalkravet för alla de sparbanker, som hade mera än

58 1/3 procent av sina tillgångar placerade i de enligt 12 1/2-gångerregeln

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 151 139

täckningsfria tillgångarna, dvs. främst obligationer och bottenlån. Inspektionen

fortsätter:

Av tillgänglig statistik framgår att flertalet av våra sparbanker ha en sådan

sammansättning av sina tillgångar, att fondtäckningskravet för dem

nedsättes, i vissa fall med upptill 40 %. Frågeställningen blir då: kan denna

reduktion accepteras?

Bland ifrågavarande tillgångar dominera bottenlånen. Då det vidare med

stor sannolikhet kan antagas att denna dominans under överskådlig tid

kommer att bli bestående — i motsatt fall finge man förutsätta antingen

en genomgripande omläggning av bostadsbyggnadsprogrammet eller en fullständig

nyorientering inom sparbankernas kreditpolitik -— blir frågan om

det försvarliga i fondtäckningsreduktionen i allt väsentligt en fråga om hur

de med bottenlånen förenade riskerna skola bedömas.

Vid denna bedömning har man ett omfattande erfarenhetsmaterial att

falla tillbaka på.

I första hand har man sparbankernas egna erfarenheter på detta område.

Dessa giva vid handen att under de senaste 20 åren praktiskt taget inga förluster

förekommit på bottenlån i fastigheter. Vidare kan man peka på de

erfarenheter som gjorts av Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och

Sveriges allmänna hypotelcsbank, vilkas kreditsäkerheter äro i allt väsentligt

likartade dem som tillhandahållas sparbankerna i deras bottenlångivning:

stadshypoteksorganisationen, som varit verksam sedan 1910, har hittills icke

fått vidkännas några som helst förluster på sin fastighetskreditgivning, och

landshypoteksorganisationens förluster under dess 100-åriga tillvaro motsvara

mindre än 1/2 promille av hela summan beviljade lån.

Mot bakgrunden härav och med beaktande av att den 2-procentiga fondtäckningen

faktiskt var regel för sparbankerna från 1923 till 1937 utan att

några olägenheter därav förspordes, anser inspektionen att den föreslagna

ändringen i fondtäckningskravet har stöd i de hittillsvarande erfarenheterna.

Även om självfallet viss osäkerhet måste vidlåda en bedömning av de

framtida riskerna på förevarande område —- det har otvivelaktigt tillkommit

nya riskmoment, t. ex. jordbruksnäringens kommersialisering, men å

andra sidan ha genom samhällsingripanden inom denna näring och på bostadsområdet

stabiliserande och riskminskande faktorer tillkommit — anser

sig inspektionen icke ha fog för ett påstående att de risker som äro

förenade med placeringar i bottenlån och övriga med dem jämförbara täckningsfria

tillgångar i framtiden skulle ändras i sådan grad att den enligt

hittillsvarande, långsiktiga erfarenheter betryggande säkerhetsmarginalen

kommer att visa sig otillräcklig. Med hänsyn härtill kan inspektionen tillstyrka

de sakkunnigas förslag jämväl i nu avhandlade del.

Sparbanksföreningen anser, att fondkraven enligt förslaget ginge vida

utöver vad säkerheten kunde anses fordra. De sakkunniga hade icke anfört

någon erfarenhetsmässig siffra som stöd för sin ståndpunkt, att en

fond täckning, som på längre sikt motsvarade två procent av inlåningsökningen,

måste vara ett minimum. Till följd av den sedan lång tid tillbaka

fortgående marginalminskningen vore det redan med nuvarande beskattningsregler

för ett stort antal sparbanker mycket svårt eller rent av omöjligt

att uppfylla det föreslagna minimikravet. En inom sparbanksföreningen

företagen utredning av räntabilitetsutvecklingen hade visat, att under

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

i övrigt oförändrade förhållanden svårigheterna konnne att bestå eller förvärras.

Sparbanksföreningen anför vidare:

Vad beträffar 12 1/2-gångerregeln är visserligen, såsom de sakkunniga efter

undersökning framhållit, utrymmet för sådan inlåning, som kan placeras

i icke täckningsfria tillgångar, för närvarande långt ifrån fullt utnyttjat

av sparbankerna, sedda såsom en enhet, men ett icke ringa antal

sparbanker ha dock, som också framgår av de sakkunnigas utredning, i

mycket betydande utsträckning redan tagit detta utrymme i anspråk. Detta

får ingalunda tillskrivas en av exempelvis marginalhänsyn dikterad

placeringspolitik utan har sin grund i rådande speciella förhålfanden inom

verksamhetsområdet. Det är särskilt med hänsyn till kreditgivningen till

jordbruket, på vilket område sparbankerna inneha en ledande ställning,

av största betydelse att icke en ur alla synpunkter nyttig och värdefull

kreditgivning skall omöjliggöras till följd av en på rent teoretiska överväganden

och avvägningar av två fondmultiplar grundad spärregel för inlåningen.

Jordbruket och de jordbruksekonomiska föreningarna ställa i

stor utsträckning täckningskrävande säkerheter för sina krediter, och det

kan med fog antagas, att sparbankerna i framtiden för att kunna behörigen

fylla sin uppgift som kreditgivare få räkna med att i ökad omfattning

taga andra krediter än primärkrediter. Det bör även ihågkommas, att

för de personliga småkrediter, vilka sparbankerna betrakta som en för

dem naturlig verksamhetsform, täckningsfri säkerhet sällan kan erbjudas.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län är av den meningen att 12 1/2- gångerregeln är för snäv för vissa sparbanker. Närmast har länsstyrelsen

därvid avsett sparbanker, vilkas kreditgivning till jordbruket kommit att

prägla sammansättningen av placeringsportföljen.

Förslaget om höjning av multipeltalet 30 avstyrkes av en reservant i

bank- och fondinspektionen, som anser, att ett bibehållande av 30-gångerregeln

jämte, liksom hittills, en dispensmöjlighet även i fortsättningen skulle

svara mot behovet.

Beträffande katalogen över de täckningsfria tillgångarna

enligt förslaget uttalar svenska bankföreningen helt allmänt, att

åtskilliga skiljaktigheter funnes mellan delta förslag och banklagssakkunnigas

förslag till banklag. Den sakliga innebörden av de sakkunnigas jämkning

i uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna vore enligt föreningens

mening, att sparbankerna skulle äga rätt att väsentligt utöka sin inlåning

utan att öka sitt eget kapital. Det kunde med fog ifrågasättas huruvida

en sådan utveckling skulle vara lycklig ur allmän synpunkt. Katalogen

över privilegierade placeringar borde vara lika för alla kreditinstitut,

enär förlustrisken på viss placering rimligtvis borde vara densamma, oavsett

om det vore en bank, en sparbank eller en centralkassa som gjorde

placeringen.

Till den i reservationen av herrar Sahlin och Westborg uttalade meningen,

att vid bestämmandet av täckningsfria tillgångar enligt en 12 1/2-gångerregel

differentiering ej borde göras beträffande bottenlån i bostadsfastig
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

heter inom stadsplane- eller byggnadsplanelagt område och utom sådant

område, har anslutit sig de flesta av de remissinstanser, som yttrat sig i

ämnet, nämligen fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen, länsstgrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län samt stadsförbundet

och landskommunernas förbund. Remissinstanserna har härvid i huvudsak

åberopat de av reservanterna anförda skälen.

Bank- och fondinspeklionen har däremot förklarat sig ej ha någon erinran

mot den av de sakkunniga föreslagna differentieringen, och länsstyrelsen

i Jönköpings län framhåller, att riskerna vid belåning av byggnader

i glesbebyggelse framdeles kunde komma att visa sig större än vid nuvarande

läge på bostadsmarknaden. Enligt länsstyrelsens mening kunde i

sådana fall även den lägre 50-procentgränsen bli för hög.

Sparbanksföreningen har — med instämmande av Sparbankernas bankaktiebolag

— uttalat det önskemålet, att vid beräkning av inlåningsrätten

måtte bland kassamedlen inräknas även belopp, för vilket full täckning

funnes hos sparbanken i form av inneliggande inlösta checkar och

postväxlar, samt hänvisar i detta sammanhang till bestämmelserna angående

inventering av sparbanks kassa i gällande instruktion för de allmänna

ombuden. Föreningen påpekar vidare, att vid utlämnande av bottenlån i fastigheter

i samband med statlig belåning — vilken kreditgivning under senare

år fått en allt större omfattning — fastigheten i regel ännu ej åsatts

taxeringsvärde. Bestämmelse om att för dylika fall lån inom slutligt belånings-

respektive avkastningsvärde skulle till viss del få utgöra täckningsfri

tillgång borde enligt föreningens mening införas.

Departementschefen. Den omsorg om insättarnas trygghet, som åvilar sparbankerna,

tar sig främst uttryck i en strävan att placera inlåningen i säkrast

möjliga tillgångar. Även med denna inriktning av placeringspolitiken

har sparbankerna emellertid att räkna med vissa förlustrisker. Som ett yttersta

skydd mot sådana håller sparbankerna ett eget kapital, fonderna. Genom

SpL infördes regler, vilka ställde storleken av fonderna i ett tvingande

förhållande till inlåningen.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag något behandlat

frågan, huruvida regler rörande inlåningsrättens omfattning borde påverkas

av penningpolitiska aspekter på kreditvolymens storlek. Jag har därvid på

närmare anförda skäl funnit mig icke böra invända mot att inlåningsreglernas

hittillsvarande syftemål — att trygga insättarna — finge på ett avgörande

sätt ge karaktär också åt den nya banklagens inlåningsregler (se

nämnda prop. s. 112 och 113). Motsvarande ståndpunkt intar jag i fråga om

inlåningsreglerna i den nya sparbankslagen.

Beträffande konstruktionen av förevarande bestämmelser har de sakkunniga

bibehållit det hittills begagnade systemet. Som framgått innefattar

detta bl. a. användandet av dubbla relationstal för fastställande av för
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Knngl. Maj:ts proposition nr 151

hållandet mellan fonder och inlåning. De avsedda verkningarna av dessa

dubbla spärrar har utförligt belysts av de sakkunniga. Deras uttalanden i

denna del har jag i det väsentliga återgivit i det föregående.

De nuvarande affärsbanksreglerna angående inlåningsrätten anlitar icke

metoden med dubbla relationstal för att ernå den önskvärda nyanseringen av

fondkravet alltefter den varierande tryggheten hos de olika placeringsobjekten

men uppvisar i övrigt en ganska nära överensstämmelse med konstruktionen

av hittillsvarande sparbanksregler i ämnet. Uti jordbrukskasseutredningens

omnämnda promemoria framlades — som jag berört i inledningen

— ett alternativ till den traditionella uppbyggnaden av hithörande

bestämmelser i affärsbanks- och sparbankslagstiftningen. Promemorians regelutkast

har av jordbrukskasseutredningen avsetts skola kunna tjäna som

grundval för i stort sett enhetliga inlåningsregler för affärsbanker, sparbanker

och centralkassor. Jordbrukskasseutredningens numera avlämnade definitiva

lagförslag upptar i stort sett samma inlåningsrättsliga regler som promemorian.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114 och 115)

har jag anfört, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste

bli föremål för ytterligare överväganden, innan ställning kan tas till frågan

angående en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen

föreslagna linjerna. Vidare har jag uttalat, att man i samband

med dessa överväganden särskilt borde uppmärksamma de spörsmål

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, vilka skulle aktualiseras

vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. Med hänsyn härtill

har jag förordat, att den nya affärsbankslagstiftningen tills vidare borde bevara

det hittillsvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten. När de

antydda övervägandena i sinom tid verkställts, skulle sedan definitivt kunna

avgöras, huruvida de traditionella reglerna borde ersättas med annorlunda

konstruerade bestämmelser. Samma synpunkter måste bli tillämpliga på

konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas rätt till inlåning. Jag

linner mig därför i nuvarande läge böra i enlighet med sparbankssakkunnigas

förslag godta de grunder för regleringen av inlåningsrätten, som bär upp

gällande stadganden.

Med detta ställningstagande är det också beträffande sparbanksreglerna

naturligt att för närvarande icke ifrågasätta mera betydande förändringar

eller kompletteringar av de olika detaljerna i regelsystemet. De jämkningar,

som de sakkunniga förordat, går främst ut på att i själva sparbankslagen

inarbeta de provisoriska lagföreskrifter, vilka sedan flera år tillbaka vid sidan

av SpL bestämt inlåningsrättens omfattning. Enär nämnda provisoriska

lagstiftning efter hand kommit att framstå som ett nödvändigt komplement

till SpL även på längre sikt, kan de sakkunnigas förslag i detta hänseende

knappast sägas innefatta någon egentlig revision av inlåningsreglerna. Jämväl

flertalet av de föreslagna jämkningarna i övrigt torde kunna betecknas

som mindre ingripande. I ett särskilt avseende, nämligen vad angår möjligheten

att förbättra fondrelationen genom att uppla förlagslån, innefattar

sakkunnigförslaget dock en nyhet av mera betydande räckvidd.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

De sakkunniga har — för att tillskapa ett alternativ till bildandet av säkerhetsfond

— velat undanröja gällande hinder mot att sparbank skaftar

sig stödkapital genom förlagsupplåning. Denna upplåning skall enligt sakkunnigförslaget

vara undantagen från inlåning, som kräver täckning enligt

fondrelationsreglerna, och skall härjämte i inlåningsrättsligt hänseende till

och med jämställas med fonderna i viss utsträckning. Sålunda skall förlagskapitalet

intill ett belopp, motsvarande hälften av reservfonden, betraktas

som inlåningsgrundande, dock att härför som särskilt villkor uppställts att

fem år återstår till förlagslånets förfallodag.

Beträffande själva befogenheten att uppta förlagslån har jag i annat sammanhang

(se s. 210) funnit mig böra föreslå samma frihet för sparbankerna

som för affärsbankerna, vilka sedan gammalt är oförhindrade att emittera

egna förlagsbevis. Jag har därvid varit medveten om att en förlagsupplåningsrätt

för sparbankerna närmast skulle komma att få betydelse för det

fall, att förlagsupplåningen finge utnyttjas som ett medel att vidga inlåningsrätten.

Som jag anfört i propositionen angående ny lag om bankrörelse

(s. 115) torde emellertid spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga

behandling vara av den beskaffenheten, att slutlig ståndpunkt till

detsamma borde tas först i samband med övervägandena om gemensamma

inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut. Jag har därför beträffande

affärsbankerna förordat, att i avvaktan på dylika överväganden ett

stadgande bör införas, enligt vilket Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt

fall må tillåta bank dels att avdra förlagsupplåning från inlåningen,

dels att högst till belopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga förlagskapital

till grund för inlåning. Jämväl på denna punkt anser jag sparbankerna

böra bli jämställda med affärsbankerna. Jag förordar alltså ett likartat

stadgande för sparbankernas del. I överensstämmelse med affärsbanksregeln

bör sparbanksstadgandet meddela skyldighet för Kungl. Maj:t att i

förevarande tillståndsärenden inhämta yttranden från fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret samt från tillsynsmyndighet (sparbanksinspeklionen).

Liksom i fråga om affärsbankerna bör det få ankomma på

Kungl. Maj :t att avväga de närmare villkor, som eventuellt bör förbindas

med tillståndsgivningen. En tvingande fordran på viss återstående löptid

såsom förutsättning för att förlagslån skall få vara inlåningsgrundande har

därför icke uppställts i den av mig föreslagna sparbanksregeln.

Av sakkunnigförslagen i övrigt bör lämpligen den förordade höjningen

av relationstalet 30 till 50 först behandlas. Såsom framgår av det förut anförda

har multipeltalet 50 varit gällande från och med SpL:s ikraftträdande

till och med den 30 juni 1937 och har därefter med stöd av en övergångsbestämmelse

kunnat tillämpas av de sparbanker, som funnits inrättade vid

sistnämnda tidpunkt och som skulle ha haft svårigheter att följa 30-gångerregeln.

Numera har de provisoriska inlåningsreglerna gjort det möjligt för

varje sparbank att om så erfordras ansöka om tillämpning av 50-gångerregeln.

För närvarande är det ett trettiotal sparbanker, vilkas inlåningsrätt bestämmes

av denna regel. Enligt vad den av de sakkunniga åberopade utred
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungt. Maj:ts proposition nr 151

ningen visar skulle tvånget att följa en 30-gångerregel för närvarande orsaka

svårigheter för åtskilliga sparbanker. Dessa svårigheter skulle snarast kunna

förmodas bli stegrade i framtiden. Ett bibehållande av multipeln 30 i

sparbankslagen skulle därför nödvändiggöra, att jämväl nuvarande möjlighet

att efter dispens tillämpa en högre multipel finge kvarstå. Erfarenheterna

från tillämpningen av 50-gång''errelationen synes å andra sidan närmast

tyda på att denna icke äventyrar insättarnas trygghet. Med hänsyn

härtill och då icke någon remissinstans ansett höjningen av multipeln

till talet 50 vara för långtgående, vill jag icke motsätta mig, att detta relationstal

på nytt inskrives i själva sparbankslagen. Att ytterligare mildra

ifrågavarande relationsregel — såsom svenska sparbanksföreningen synes

vilja förorda — torde däremot, bl. a. på grund av den förestående utredningen

om de olika kreditinstitutens inlåningsregler, icke böra ifrågakomma.

Beträffande 12 1/2-gångerregeln har de sakkunniga förklarat, att en uppmjukning

icke kunde anses motiverad. Även enligt min mening bör denna

regel tills vidare bibehållas oförändrad.

Samtliga återstående förslag från de sakkunnigas sida går ut på smärre

jämkningar av de regler, enligt vilka vissa tillgångar hänföres till de helt

täckningsfria placeringsobjekten eller undantas från täckningskravet enligt

12 1/2-gångerregeln. Vad först angår de helt täckningsfria tillgångarna utgöres

dessa enligt gällande rätt av kassamedel samt tillgodohavanden hos

riksbanken, postsparbanken, inländsk affärsbank eller centralkassa eller å

postgiro. De sakkunniga vill komplettera denna krets av tillgångar med

riksgäldskontorets skatlkammarväxlar och de s. k. guldkantade obligationerna,

allt i den mån återstående löptid utgör högst ett år. Jag tillstyrker detta

förslag. — Nuvarande praxis godtar, att inlösta checkar inbegripes under

termen kassa. Eftersom såväl gällande särskilda lagstiftning angående affärsbanks

inlåning som propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse uttryckligen

nämner check vid uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna,

torde det till förebyggande av felaktig tolkning vara lämpligt, att check

särskilt anges också i sparbanksregeln. Så har därför skett i departementsförslaget.

— Vidare har jag ansett, att förteckningen över här ifrågavarande

tillgångar bör liksom uppräkningen i nuvarande och föreslagna affärsbanksregler

omfatta jämväl tillgodohavanden hos svenska jordbrukskreditkassan.

Departementsförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

SpL:s förteckning över tillgångar, som undantas från 12 1/2-gångerregelns

täckningskrav, upptar för närvarande bl. a. fordringar på grund av

lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom

högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 50

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller

municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet

på landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej

är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas

värdet å växande skog. De provisoriska inlåningsreglerna har något

utvidgat täckningsfriheten vad beträffar inteckningslånen. Sålunda skall

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

enligt dessa regler som täckningsfria räknas även lån mot inteckning, som

till förmånsrätten ligger över 50 procent men inom 60 procent av taxeringsvärdet

å nyss angivna fastigheter, samt vidare inteckningslån i bostads- och

affärsfastigheter, som är belägna annorstädes än i stad, köping eller inunicipalsamhälle,

i den mån inteckningen ligger inom 50 procent av senast

fastställda taxeringsvärdet. Slutligen hänför de provisoriska reglerna till

dessa tillgångar inteckning i tomträtt till bebyggd tomt, därest den eller de

byggnader, som finnes därå uppförda, är avsedda huvudsakligen för bostadsändamål

eller för affärslokaler, dock endast i den mån inteckningen ligger

inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har föreslagit, att de provisoriska kompletteringarna av

ifrågavarande förteckning göres definitiva genom att infogas i själva sparbankslagen.

Jag ger min anslutning till detta förslag. Som motivering härför

är det tillräckligt att erinra om att utvidgningen av täckningsfrihetén

enligt den provisoriska lagstiftningen betingades av utvecklingens krav

samt att skälet till att utvidgningen icke skedde i form av ändringar i den

egentliga sparbankslagstiftningen närmast var att man vid tiden för de provisoriska

bestämmelsernas tillkomst väntade en allmän översyn av sparbankslagstiftningen

och icke ville föregripa denna. En minoritet bland de

sakkunniga har förordat, att den nuvarande skillnaden i inlåningsrättsligt

hänseende mellan inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter i stad, köping

och municipalsamhälle samt inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter

på landet skall slopas och att täckningsfrihet skall gälla beträffande

samtliga de inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som ligger inom

60 procent av taxeringsvärdet. Vid remissbehandlingen har denna mening

biträtts av ett stort antal remissinstanser. Det är uppenbart, att genomförandet

av en dylik jämkning i reglerna skulle göra dessa mindre invecklade

och underlätta det löpande kontrollarbetet. Härtill kommer som det mest avgörande

att de skäl, som kan åberopas för att landsbygdsfastigheterna av ifrågavarande

slag skulle respresentera en i inlåningsrättsligt hänseende mindre

god tillgång än motsvarande fastigheter inom stadssamhällena, icke ter sig

fullt övertygande. Jag ansluter mig därför till åsikten, att den nuvarande åtskillnaden

i detta hänseende bör upphävas. Beträffande inteckningarna i bostads-

och affärsfastigheter bör därför generellt föreskrivas att de skall vara

täckningsfria enligt 12 1/2-gångerregeln i den mån de ligger inom 60 procent

av taxeringsvärdet.

Beträffande täckningsfrihetén för inteckningslånen har de sakkunniga

icke inskränkt sig till att föreslå de provisoriska bestämmelsernas inordnande

i den egentliga sparbankslagstiftningen utan även förordat vissa

jämkningar därutöver. Sålunda anser de sakkunniga för det första, att

tidsbundna inteckningslån skall under samma förutsättningar som obundna

vara undantagna från 12 1/2-gångerregelns täekningskrav. Den hittillsvarande

särställningen för de bundna inteckningslånen har närmast sammanhängt

med att det icke förelegat skyldighet för sparbankerna att göra av
10

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skrivningar å dessa lån. Jag är ense med de sakkunniga om att de bundna

inteckningslånen hör till de i säkerhetsavseende mera kvalificerade placeringarna

och att de därför bör hänföras till de i förevarande mening täckningsfria

tillgångarna. I konsekvens härmed bör nedskrivningsplikt införas

beträffande dessa lån. Härtill återkommer jag i vederbörligt sammanhang

uti detaljmotiveringen. — Vad härefter speciellt angår inteckningslånen i

jordbruksfastighet har de sakkunniga föreslagit slopande av det i nuvarande

regler intagna förbehållet, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, som

ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må

inräknas värdet av växande skog. Som de sakkunniga närmare utvecklat

torde förbehållet i fråga numera sakna betydelse. Jag delar därför uppfattningen,

att det bör utgå. I motsvarande sammanhang i förslaget till ny

banklag har det icke upptagits. — Slutligen har de sakkunniga i anledning

av innehållet i den nya tomträttslagstiftningen föreslagit en jämkning i nu\

arande bestämmelser om täckningsfrihet för tomträttsinteckning. Jämkningen

innebär, att täckningsfriheten skall avse blott inteckning i tomträtt,

som upplåtits väsentligen för bostadsändamål. Beträffande motiveringen för

denna begränsning av täckningsfriheten får jag i övrigt hänvisa till min tidigare

lämnade särskilda redogörelse för sakkunnigförslagen. Jag finner begränsningen,

som stadgats också i banklagsförslaget, vara välgrundad och biträder

alltså densamma. Det må nämnas, att en mindre jämkning av här ifrågavarande

tomträttsregler dessutom föranledes av att icke allenast tomt utan

varje självständig fastighet numera kan vara objekt för tomträttsupplåtelse.

Från sparbankshåll har framhållits att vid utlämnande av bottenlån i fastigheter

i samband med statlig belåning fastigheten i regel ännu icke åsatts

taxeringsvärde och att därför i dylika fall lån inom slutligt belånings- respektive

avkastningsvärde borde till viss del få utgöra täckningsfri tillgång,

önskemålet kan i och för sig synas berättigat. Främst med hänsyn till osäkerheten

i dylika belånings- och avkastningsvärden torde emellertid en täckningsfrihet,

som anknyter till dessa, möjligen kunna framstå som något diskutabel.

Jag har därför åtminstone tills vidare funnit mig böra avstå från att

införa en täckningsfrihetsregel av här avsett slag.

I departement sförslaget har bestämmelserna om inlåningsrätten upptagits

i 27 §. VI.

VI. Kassareservskyldighet

Historik, gällande rätt. Bestämmelser om skyldighet för sparbank att hålla

kassareserv infördes i sparbankslagstiftningen genom 1892 års sparbankslag.

Dessa bestämmelser uppställde kravet, att av sparbanks tillgångar ett

belopp, motsvarande minst en tiondel av insättarnas behållning enligt senaste

bokslut, skulle redovisas i värdehandlingar, vilka kunde med lätthet

förvandlas i penningar. Värdehandlingar av sistnämnda slag exemplifierades

i förordningen. — Nyssnämnda bestämmelser ägde giltighet i oförändrad

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

147

form intill ikraftträdandet av SpL. Denna lag innefattade på detta område

främst den skiljaktigheten i förhållande till äldre rätt, att den exemplifierande

uppräkningen av kassareservmedlen ersattes med en uttömmande förteckning

över de tillgångar, vilka skulle godtas som kassareserv. SpL:s stadganden

om kassareserv fick sin plats i 29 §.

Gällande utformning av 29 § är av år 1937. Enligt lagrummets nuvarande

lydelse skall sparbank vara skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som

tillsammans med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel

av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall

utgöras av medel, som för sparbankens räkning innestår hos riksbanken,

postsparbanken eller inländsk affärsbank eller å postgiro, av skattkammarväxlar

eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret eller av

s. k. guldkantade eller andra fullgoda inhemska obligationer som med lätthet

kan förvandlas i penningar. Vidare får av kassareserven högst 100 000 kronor

utgöras av sådana inteckningar, som av sparbanken innehas såsom säkerhet

för lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom

högst sex månader, såvida inteckningarna ligger inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen

fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid

i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas värdet av växande

skog. Kassareservduglig tillgång, som pantsatts av sparbanken, får icke

räknas till kassareserven; dock att sådan tillgång får, där den utgör säkerhet

för avtalad kredit, medräknas i kassareserven i den mån krediten icke

begagnats. Slutligen föreskrives uttryckligen att kassareserv, som nedgått

under det i paragrafen angivna beloppet, så snart kan ske åter skall uppbringas

till detta belopp.

Beträffande innehållet i kassareservreglerna för affärsbanker och centralkassor

för jordbrukskredit hänvisas till de sakkunnigas betänkande

s. 199 f.

De sakkunniga. I fråga om kassareservens storlek anmärker de

sakkunniga, att sparbanksreglerna härvidlag vore betydligt strängare än

affärsbanks- och centralkassereglerna. Såvitt anginge skiljaktigheten mellan

sparbanksreglerna och affärsbanksreglerna skulle denna bestå jämväl efter

ett genomförande av de kassareservregler för affärsbankerna, vilka förordats

av 1949 års banklagssakkunniga. En viss gradskillnad mellan sparbankerna

och övriga berörda institut med avseende på kassareservens obligatoriska

storlek vore emellertid enligt sparbankssakkunniga befogad, eftersom sparbankernas

placeringar i allmänhet vore väsentligt mera bundna än övriga

instituts, i varje fall i jämförelse med affärsbankernas placeringar. Behovet

av en särskild betalningsbercdskap bleve därigenom större. Detta förhållande

syntes för övrigt vara fullt erkänt av sparbankerna själva. Dessa hade sålunda,

oavsett de tvingande bestämmelserna i ämnet, vanligen eftersträvat

att hålla en relativt hög kassareserv. De sakkunniga ansåge emellertid, att

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

gällande regler om sparbanks kassareserv — även med utgångspunkt från

antydda naturliga olikhet mellan sparbankerna å ena sidan samt affärsbanker

och centralkassor å den andra — vore väl stränga och att en viss sänkning

av kassareservkravet därför vore påkallad.

De sakkunniga har därefter påmint om att banklagssakkunniga beträffande

affärsbankerna föreslagit nya likviditetsbestämmelser av den innebörden,

att affärsbankernas kassareservplikt, i motsats till vad som gällde enligt

gällande banklag, skulle ställas i relation till i stort sett samtliga förbindelser

men differentieras efter inlåningens art. Så skulle ett högre kassareservkrav

gälla för avistaförbindelserna än för annan inlåning. Därest sparbankerna

medgåves rätt att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning

eller å kortfristig uppsägningsräkning, borde detta enligt sparbankssakkunniga

få till följd, att också sparbanksreglerna läte kassareservkravet

påverkas av huruvida det avsåge inlåning av nyssnämnda slag eller övriga

förbindelser.

I de kassareservbestämmelser, som föreslås av de sakkunniga och som

upptagits i 33 § i de sakkunnigas förslag, stadgas i enlighet härmed skyldighet

för sparbank att för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

hålla en kassareserv om lägst 20 procent och för övrig inlåning en kassareserv

om lägst åtta procent. I

I likhet med gällande rätt har sakkunnigförslaget en lagregel, som direkt

uppräknar de tillgångar som ingår i kassareserven. Uppräkningen

har emellertid kombinerats med en klausul, enligt vilken jämväl

andra än de i lagen uppräknade tillgångarna efter prövning i varje särskilt

fall skall kunna godkännas som kassareservmedel. Prövningen skall

företas av tillsynsmyndigheten. Enligt de sakkunniga skulle man genom en

sådan anordning kunna vinna en önskvärd smidighet och undvika det behov

av upprepade lagjämkningar, som lätt bleve konsekvensen av en fastlåst

regel.

Den nuvarande förteckningen över kassareservmedel i SpL har i huvudsak

oförändrad överförts till sakkunnigförslaget. Vissa mindre jämkningar

har dock föreslagits.

Den första jämkningen avser banktillgodohavandena, vilka enligt gällande

rätt utgör kassareservmedel, även om de är långtidsbundna. Enligt de

sakkunnigas uppfattning vore det klart, att de långtidsbundna räkningarna

icke i samma mån som övriga banktillgodohavanden vore användbara som

kassareservmedel. Även bundna räkningar representerade emellertid en viss

grad av likviditet. Medel å dylika räkningar kunde uttas mot avstående från

ränta eller de kunde belånas. De sakkunniga ansåge alltså å ena sidan, att

sparbankernas bundna bankfordringar icke borde lämnas helt åsido vid beräknandet

av kassareservens storlek, men å andra sidan, att dessa bundna

tillgångar allenast i begränsad omfattning kunde upptas i kassareserven. Mot

denna bakgrund har de sakkunniga föreslagit, att banktillgodohavanden,

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 149

vilkas återstående löptid överstege ett år, icke skulle få komma i fråga såsom

kassareservmedel.

De sakkunniga har vidare förordat, att med tillgodohavanden i riksbanken

skulle likställas tillgodohavanden i riksgäldskontoret.

I fråga om sparbankernas obligationer har de sakkunniga anfört, att

obligationerna, när de hänförts till kassareserven, beräknats efter sitt marknadsvärde.

Beträffande affärsbankerna och centralkassorna rådde däremot

enligt bank- och fondinspektionens direktiv den praxis, att obligationerna

inginge i kassareserven till värden, som motsvarades av riksbankens belåningskurser.

I och för sig skulle hinder ej möta för att sistnämnda beräkningsgrund

bestämdes bli tillämplig också vad anginge sparbankernas obligationsinnehav.

Riksbankens belåningskurser som riktpunkt för värderingen

av sparbankernas obligationsposter skulle emellertid innebära, att värderingen

vanligen bleve avsevärt mera oförmånlig än enligt nuvarande beräkningsmetod.

Rent praktiskt sett gällde vidare att det vore lättare för sparbankerna

— särskilt för de mindre — att konstatera en obligations marknadsvärde

än att hålla sig underrättade om riksbankens belåningskurs beträffande

obligationen. Med hänsyn härtill kunde de sakkunniga icke förorda ett

frångående av hittillsvarande norm för värdeberäkningen av de i kassareserven

ingående obligationerna. Det kunde nämnas, att de sakkunniga, när de

föreslagit en sänkning av kassareservkravet för inlåningen på motboksräkning

från tio till åtta procent, tagit hänsyn till att obligationerna också i

fortsättningen skulle ingå i kassareserven till sitt marknadsvärde. — De sakkunniga

har ansett att i själva lagtexten borde utsägas vilken värderingsnorm

som vore tillämplig.

Slutligen har de sakkunniga diskuterat spörsmålet, huruvida inteckningssäkerhet

borde godkännas såsom kassareservtillgång. Det kunde enligt de

sakkunniga icke bestridas, att inteckningar knappast kännetecknades av

den likvida beskaffenhet, som i princip borde vara utmärkande för sparbankernas

likaväl som för andra penninginrättningars kassareserv. Mot att

inteckningarna utmönstrades ur kassareserven hade emellertid från tid till

annan åberopats argument, vilka gått ut på att friheten att hänföra inteckningar

till kassareservmedlen betingats av nödvändig omtanke om sparbanksverksamlieten.

Det hade betonats att inteckningarnas uteslutande ur

kassareserven skulle tvinga sparbankerna att på bekostnad av sitt inteckningsinnchav

öka tillgången på obligationer samt att denna utveckling kunde

befaras försvåra sparbankernas möjligheter att fullgöra sina primära

uppgifter som lokala kreditgivare. Närmast skulle dessa svårigheter göra sig

märkbara beträffande de mindre sparbankerna. De sakkunniga ansåge sig

böra respektera dessa synpunkter. Dessa hade vunnit statsmakternas anslutning,

när frågan om en revision av kassareservreglerna vid tidigare tillfällen

varit aktuell. Med hänsyn till det anförda ville de sakkunniga icke föreslå någon

ändring i gällande bestämmelse om inteckningars inräknande i sparbankernas

kassareserver. Bestämmelsen innefattade elt uppenbart undantag

från principkravet angående likviditetsgraden bos kassareservmedlen. Men

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

den kunde likväl icke sägas äventyra syftemålet med kassareservreglerna.

Gränsen för inteckningars upptagande i kassareserven vore så snäv, att endast

de minsta sparbankernas likviditet syntes bli nämnvärt påverkad av

föreskriften i fråga. Skulle dessa sparbanker behöva belåna inteckningarna,

torde med numera rådande sammanhållning mellan sparbankerna och efter

tillkomsten av Sparbankernas bankaktiebolag möjligheter härtill icke saknas.

Beträffande de större sparbankerna torde bestämmelsen om inteckningarnas

inräknande i kassareserven ej alls spela någon roll.

En jämkning har gjorts i sakkunnigförslaget i jämförelse med gällande

rätt beträffande utformningen av bestämmelserna rörande inteckningssäkerheten.

Enligt förslaget skall sålunda till kassareservmedel räknas inteckningar

inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet

eller uti bostads- eller affärsfastighet under fastställd stadsplan

eller fastställd byggnadsplan. Kravet att inteckningslånen ej får vara bundna

har bibehållits.

Yttrandena. Beträffande kassareservreglernas betydelse

som ett penningpolitiskt instrument har fullmäktige i riksbanken

bl. a. anfört:

Frågan om på vad sätt de allmänna ekonomiska och penningpolitiska

synpunkterna på kreditinstitutens verksamhet skola tillgodoses, anse sig

fullmäktige icke kunna taga ställning till förrän förslag angående ny lag

för riksbanken föreligger. Fullmäktige vilja dock i detta sammanhang

framhålla, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna såväl vad

gäller storleken av kassareserv som den katalog av tillgångar, vilka få ingå

däri, icke motsvara de krav, som måste ställas på en kassareservregel avsedd

att användas i penningpolitiskt syfte.

Beträffande förslaget om kassareservens storlek har detta tillstyrkts

eller uttryckligen förklarats icke föranleda någon erinran i de yttranden,

som avgivits av sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stockholms,

Kristianstads, Kopparbergs, Kalmar och Göteborgs och Bohus län.

Sparbanksinspektionen har emellertid tillagt att, därest för affärsbankernas

del en skärpning av nuvarande kassareservbestämmelser rörande

avistaförbindelserna skulle anses påkallad, jämväl kassareservkravet för

sparbankernas avistaförpliktelser borde höjas. Det förhållandet, att kravet

enligt förslaget anknutits till hela inlåningen, vari även inginge av sparbank

upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, medförde

att kassareserv skulle ställas också för dylika lån, även om för dessa tillhandahållits

säkerhet i form av kassareservduglig tillgång. Enligt inspektionens

mening låge det i sakens natur, att fordran på kassareserv icke skulle

behöva upprätthållas för på detta sätt säkerställda förbindelser.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del av förslaget, har närmast

förordat en skärpning av kassareservkravet. Dessa utgöres av fullmäktige

i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser, att det vore svårt att bedöma verk
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ningarna av förslaget om kassareserv, då man ej på förhand visste, hur den

korta inlåningen kunde komma att förhålla sig till sparbankernas övriga

inlåning. I vissa fall kunde förslaget emellertid komma att innebära en

lindring i hittills gällande kassareservkrav. Enligt fullmäktiges uppfattning

vore det i hög grad tveksamt, huruvida en sådan lindring kunde vara tillrådlig

i samband med införandet av en fri sektor; snarare syntes en skärpning

vara påkallad. I varje fall borde för sparbankerna i princip uppställas

lika stränga kassareservkrav beträffande kortfristig inlåning som för

affärsbanker och jordbrukskreditkassor.

Bank- och fondinspektionen konstaterar inledningsvis, att lcassareservkravet

i förslaget beträffande avista och därmed likställda skulder är lägre

än såväl motsvarande för affärsbanker och centralkassor nu gällande krav

—- 25 procent av avistaskulderna — som ock det krav, vilket enligt banklagssakkunnigas

förslag framdeles ansetts böra gälla för affärsbankerna —

23 procent — samt yttrar vidare:

Redan detta förhållande gör att inspektionen ställer sig tveksam till förslaget

i dess förevarande del. Den tänkbara invändningen att inspektionen

härvid ej tillräckligt beaktat den kassareservskyldighet som föreslås gälla

för sparbankernas övriga inlåning kan inspektionen icke finna riktigt bärande.

Om man nämligen antager att en sparbanks checkräkning komme

att motsvara 10 % av övrig inlåning skulle kassareservens omfattning enligt

de sakkunnigas förslag bli ca 10 % lägre än om nu gällande kassareservregel

tillämpades icke blott på övrig inlåning utan även på checkräkningen.

— Härtill kommer nu ytterligare ett par omständigheter som

öka inspektionens betänkligheter i berörda avseende.

För det första får man sålunda komma ihåg, att påfrestningarna på sparbankernas

likviditet måste bli betydligt större under den period då checkräkningen

introduceras och håller på att byggas upp än vid den tid då

checkräkningskundernas antal blivit betydande och en »body» av checkräkningsmedel

uppsamlats. Under ett antal år framåt torde därför sparbankerna

tvingas hålla en relativt sett högre betalningsberedskap för sina

avistaskulder än affärsbankerna och centralkassorna. — Den andra omständigheten

att här beakta är att inom sistnämnda bada slag av kreditinrättningar

behov visat sig föreligga av en större kassareserv än respektive

författningar kräva; inspektionen bortser härvid helt från de speciella

likviditetsavtalen mellan riksbanken och affärsbankerna, som ju ha en

rent penningpolitisk motivering.

Inspektionen fortsätter:

I första hand vill sålunda inspektionen ifrågasätta om icke kassareservkravet

kunde i fråga om sparbankernas avista- och därmed jämförliga

kortfristiga förbindelser ökas åtminstone till 25 %. Även vid den sålunda

förordade skärpningen skulle dock, om man antager att en sparbanks inlåning

på checkräkning motsvarar 10 % av övrig inlåning, kassareservskyldighetcn

fortfarande bli något lägre än om gällande kassareservregel tilllämpades

icke blott på övrig inlåning utan även på checkräkningen. Då

ett sådant resultat icke synes fullt betryggande ur likviditetssynpunkt anser

inspektionen att man bör överväga ytterligare någon skärpning. Av skäl

som de sakkunniga inledningsvis antört vill dock icke inspektionen i detta

syfte förorda någon ökning av den för »övrig» inlåning förordade kvoten,

som enligt ämbetsverkets mening bör accepteras.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Även svenska bankföreningen har anmärkt på den olikhet i fråga om

procenttalen för avistaförbindelser, som förelåge mellan banklagssakkunnigas

förslag och sparbankssakkunnigas, samt har ifrågasatt, huruvida de

föreslagna kassareservbestämmelserna beträffande sparbankerna medförde

tillräcklig trygghet åt insättarna.

Den föreslagna själva förteckningen över kassareservmed

e 1 har icke föranlett någon kritik från de remissinstanser, som yttrat sig

i ämnet.

Fullmäktige i riksbanken anser visserligen, att inteckningslånen vore föga

ägnade att tillgodose kravet på betalningsberedskap, men då dessa endast

i ringa omfattning finge inräknas i kassareserven, hade fullmäktige funnit

sig kunna acceptera förslaget i denna del. Fullmäktige förutsatte vidare,

att dispensbestämmelsen om att även andra tillgångar än de i lag uppräknade

skulle få betraktas som kassareservmedel koinrne att tillämpas

restriktivt.

Beträffande inteckningslånen har bank- och fondinspektionen samma

mening som fullmäktige i riksbanken. Inspektionen framhåller därjämte,

att principiella skäl rätteligen talade mot att andra bankfordringar än avista

och »en dags »-tillgodohavanden godtoges som kassareservmedel. Av hänsyn

till att huvuddelen av sparbankernas förbindelser även efter införande av

checkräkningen vore väsentligt mindre rörliga än t. ex. affärsbankernas

skulder och då sparbankerna hade möjlighet att göra förtidsuttag eller belåna

bundna banktillgodohavanden, ansåge inspektionen sig emellertid,

ehuru med tvekan, kunna godta förslaget i denna del. I

I fråga om värdeberäkningen av de i kassareserven ingående

obligationerna har bank- och fondinspektionen anmält

annan mening än de sakkunniga. Inspektionen uttalar:

Enligt inspektionens uppfattning borde ur praktisk synpunkt belåningsvärdet

— som ju är mycket stabilt — vara att föredraga framför marknadsvärdet,

vilket som bekant fluktuerar från dag till dag. Och det förhåller

sig ju så att då en obligation skall nyttiggöras för likviditetsändamål,

det blir obligationens belåningsvärde och icke dess marknadsvärde

som har relevans, eftersom obligationen i regel belånas och icke försäljes.

Slutligen kan det väl icke innebära någon som helst svårighet för sparbankerna

att hålla reda på riksbankens belåningskurser, vilka tryckas och

på begäran tillhandahållas kreditinrättningarna, övergången till belåningsvärdet

som norm, varigenom överensstämmelse skulle åvägabringas med

motsvarande bestämmelse för affärsbanker och centralkassor, medför en

viss skärpning av kassareservkravet. Beträffande de närmare verkningarna

därav får inspektionen vidare anföra.

Det torde kunna antagas att sparbankernas obligationsinnehav i det stora

flertalet fall motsvarar omkring en tiondel av deras förbindelser. Dessa obligationers

belåningsvärde synes kunna uppskattas till, lågt räknat, 85 %

av marknadsvärdet; det gäller ju här i allt väsentligt guldkantade obligationer.

Den ifrågasatta nedvärderingen av obligationernas värde som kassareservtillgång

lärer alltså i genomsnitt ej motsvara mer än, högt räknat,

1,5 % av en sparbanks samtliga förbindelser. Då en sådan skärpning av

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

kassareservkravet enligt inspektionens uppfattning skulle, jämte den ovan

föreslagna, leda till ett med hänsyn till checkräkningens införande hos

sparbankerna acceptabelt resultat — man skulle sålunda i stället för den

av de sakkunniga förordade 9-procentiga täckningen få en täckning av ca

11 %, i båda fallen räknat i förhållande till samtliga förbindelser —- föreslår

inspektionen att sparbankernas obligationer i fortsättningen ej skola

få godtagas som kassareserv till högre belopp än som motsvarar obligationernas

belåningsvärde i riksbanken.

Svenska sparbanksföreningen anmärker att, därest sparbank vid beräkningen

av inlåningsrätten skulle bland kassamedlen få inräkna även belopp,

för vilket full täckning funnes hos sparbanken i form av inneliggande

inlösta checker och postväxlar, detta borde föranleda en följdändring i bestämmelserna

om kassareserv.

Departementschefen. Sakkunnigförslagets kassareservregler är i likhet

med SpL:s bestämmelser om kassareserv utformade enbart för uppgiften

att skydda sparbankernas likviditet. I ett av remissyttrandena har betonats

att kassareservregler kan tilläggas en viktig funktion också som ett medel

för det allmännas kontroll över penninginstitutens kreditkapacitet. Frågan

om kassareservreglers användande som ett penningpolitiskt instrument har

berörts även i propositionen angående ny lag om bankrörelse. Därvid har

erinrats om att för affärsbankerna alltsedan år 1937, vid sidan om själva

banklagen, funnes en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte

att möjliggöra en kontroll över kreditvolymen. Bl. a. under hänvisning till

uttalanden av fullmäktige i riksbanken har jag i nämnda proposition uttalat

mig för att den nya banklagen borde liksom den nuvarande inrymma blott

de kassareservbestämmelser, som betingades av likviditetshänsyn, och att

de penningpolitiskt motiverade kassareservföreskrifterna också i fortsättningen

borde finnas i en fristående lagstiftning. Samtidigt har jag anfört,

att en omprövning av gällande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen

torde kunna anses påkallad samt att en utredningsfråga, som

därvid bleve aktuell, vore huruvida icke kassareservregler till kontroll över

kreditvolymen borde finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor

(se nämnda prop. s. 137). Med hänsyn härtill vill jag nu förorda,

att ej heller kassareservreglerna i den nya sparbankslagen ges en penningpolitisk

inriktning. Åtminstone bör frågan härom få vila i avbidan på den

prövning, som nyss nämnts.

Vad angår kassareservens storlek stadgar SpL, att sparbanks kassareserv

skall tillsammans med den inneliggande kassan motsvara minst 10 procent

av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. De sakkunniga hävdar, att

nämnda regel vore väl sträng och att en viss uppmjukning av kassareservkravet

därför syntes befogad. Dessutom bar ansetts att en differentiering

av kassareservkravet vore motiverad av att enligt sakkunnigförslaget sparbankerna

skulle medges rätt att motta inlåning å checkräkning och å kortfristig

uppsägningsräkning. För skulder av sistnämnda kortfristiga beskaffenbet

borde sålunda gälla en högre betalningsberedskap än för övrig inlå
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ning. Sakkunnigförslaget föreskriver i enlighet härmed, att kassareserv

skall ställas med lägst 20 procent för förbindelser med kortare uppsägningstid

än en månad och med lägst åtta procent för övriga förbindelser.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag av skäl som där

närmare angivits förordat, att kassareservplikten beträffande affärsbankernas

kortfristiga förbindelser fastställes till 25 procent i överensstämmelse

med vad som gäller enligt nuvarande banklag. Förväntas kan att tillgodohavandena

på de enskilda checkräkningarna i allmänhet blir betydligt mindre

i sparbankerna än i affärsbankerna och att sparbankernas likviditetspåfrestningar

härigenom blir mindre besvärande än affärsbankernas. Det

är emellertid i stort sett medlens karaktär som bör vara avgörande för

likviditeten. Härtill kommer att inlåning å kortfristig räkning är en verksamhet,

som sparbankerna förut icke bedrivit, varför försiktighet är påkallad

vid bestämmandet av kassareservkravet. Delvis under åberopande

av liknande synpunkter har några remissinstanser gjort gällande, att

det borde uppställas lika stränga kassareservkrav beträffande sparbankernas

kortfristiga förbindelser som i fråga om affärsbankernas. Jag biträder

denna uppfattning och föreslår sålunda, att sparbanks kassareservskyldighet

bestämmes till 25 procent för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad.

Vad angår övriga förbindelser synes det av de sakkunniga förordade procenttalet

— åtta procent — representera en lämplig avvägning av det obligatoriska

likviditetsskyddet. I detta avseende ansluter jag mig därför till

sakkunnigförslaget.

Såsom kassareservduglig tillgång godtas enligt gällande rätt medel, som

för sparbanks räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken eller inländsk

affärsbank eller å postgiro, samt skattkammarväxlar eller andra

skuldförbindelser, utfärdade av riksgäldskontoret, ävensom s. k. guldkantade

eller andra fullgoda inhemska obligationer, som med lätthet kan förvandlas

i penningar. Kassareserven må vidare intill ett belopp av högst

100 000 kronor bestå av inteckningslån, som förfaller eller kan uppsägas

till betalning inom högst sex månader och som ligger inom hälften av senast

fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle

belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet

å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd

med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas värdet

av växande skog. Sakkunnigförslaget innebär i huvudsak att nuvarande

förteckning över kassareservmedlen bibehålies. Några jämkningar har emellertid

gjorts. Sålunda skall jämväl tillgodohavanden hos riksgäldskontoret

inräknas i kassareserven. Samtidigt har rörande alla banktillgångar föreskrivits

att tillgodohavanden, vilkas återstående löptid överstiger ett år, icke

längre skall hänföras till kassareserven. Jag bär icke någon erinran mot

dessa jämkningsförslag. Beträffande spörsmålet om huruvida inteckningar

bör få anses som kassareservmedel kan jag vidare helt ansluta mig till

vad som anförts av de sakkunniga. Jag vill därför icke invända mot att in
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

teckningar jämväl i fortsättningen i begränsad utsträckning får ingå i sparbankernas

kassareserv. Vad gäller den närmare bestämningen av vilka slags

inteckningar, som i detta sammanhang skall fa komma i betraktande, ansluter

jag mig likaså till de sakkunnigas förslag. Av motsvarande skäl som i

fråga om bestämmelserna rörande inlåningsrätten finner jag, att av sparbank

inlösta checkar uttryckligen bör anges såsom tillhörande kassareservtillgångarna.

Slutligen anser jag mig kunna dela sparbanlcsinspektionens

uppfattning, att kravet på kassareserv icke skall behöva avse sådana av

sparbank upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, för

vilka full säkerhet ställts i kassareservduglig tillgång. Såsom också sparbanksinspektionen

synes mena torde emellertid denna modifikation av kassareservkravet

närmast ligga i sakens natur, varför direkt lagstadgande i

saken icke synes erforderligt. Stadgande av motsvarande innebörd har för

övrigt icke heller intagits i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse.

Departementsförslaget ansluter sig till sakkunnigförslaget också vad avser

lagfästandet av hittillsvarande praxis, att de i kassareserven ingående obligationerna

beräknas till marknadsvärdet. Jag vill visserligen icke bestrida,

att vissa skäl kan anföras till förmån för att obligationerna i stället upptas

till de värden, som motsvaras av riksbankens belåningskurser, men finner

likväl icke, att en omläggning av värdeberäkningen är nödvändigt påkallad.

De sakkunniga har slutligen föreslagit den nyheten i förhållande till gällande

rätt, att jämväl andra tillgångar än de i sparbankslagen särskilt uppräknade

skall efter medgivande av tillsynsmyndigheten få betraktas som

kassareservmedel. Metoden synes medföra praktiska fördelar, varför jag ej

vill motsätta mig förslaget. Avgörandena i förevarande dispensärenden bör

åvila det fackmässiga tillsynsorganet. Med hänsyn härtill stadgas i departementsförslaget

att sparbanksinspektionen skall vara dispensmyndighet.

I anledning av att departementsförslaget öppnar visst utrymme för checkräkningskrediter

vill jag påpeka, att sådana krediter är, i den mån de ej

disponerats av kunden, att hänföra till de kassareservkrävande förbindelserna.

Departementsförslagets bestämmelser om kassareservskyldigheten återfinnes

i 31 §.

VII. Tillsyn

Historik, gällande rätt m. m. I 1875 ars sparbanksföroidning föreskrevs

att vederbörande länsstyrelse skulle äga rätt att själv eller genom ombud

ta kännedom om sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar.

Länsstyrelsen kunde också, när sparbank kom på obestånd, avbryta dess

verksamhet. 1892 års sparbankslag medförde i fråga om tillsynen den ändringen,

att länsstyrelsen tilldelades vissa ytterligare maktbefogenheter gentemot

sparbank.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Tillsynsfrågan var därefter föremål för behandling av 1910 års sparbankskommitté

och 1920 års sparbankssakkunniga. SpL i sin ursprungliga utformning

kom icke att innefatta någon ändring i dittillsvarande tillsynssystem,

varför tillsynen över sparbankerna fortfarande skulle omhänderhas

uteslutande av länsstyrelserna och de av dem utsedda ombuden.

Genom lag den 5 juli 1929 infördes i SpL nu gällande bestämmelser rörande

sparbankstillsynen. Reglerna bildar ett särskilt kapitel, omfattande

57—63 §§, och överensstämmer i det väsentliga med vad 1920 års sparbankssakkunniga

förordat. Här skall till en början lämnas en redogörelse för

nämnda regler och några i anslutning till desamma utfärdade författningar.

Genom 1929 års bestämmelser har tillsynsfunktionerna beträffande sparbankerna

uppdelats mellan en sparbanksinspektion och länsstvrelserna med

de av dem utsedda allmänna ombuden. I 58 § SpL anges länsstyrelsernas

befattning med tillsynen. Enligt paragrafen tillkommer det länsstyrelse bl. a.

att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra våda för

sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, förelägga

huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad dem enligt

lag eller sparbankens reglemente åligger; samt

att, där huvudman eller styrelseledamot tillskyndat sparbanken skada,

föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud

samt fälla till sådant vite. I frågor, som angår sparbanks bokföring, må

förbud eller föreläggande icke meddelas, med mindre sparbanksinspektionen

gjort framställning därom. Har svårare avvikelse skett från SpL eller

sparbankens reglemente och rättas icke avvikelsen inom förelagd tid, äger

länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast skall träda i likvidation.

Länsstyrelsen har emellertid även andra uppgifter i avseende å sparbankerna

än dem som sammanhänger med själva tillsynsverksamheten. Det är

sålunda länsstyrelsen, som har att fastställa reglemente för sparbank och

som därvid prövar, huruvida sparbank må bildas. På länsstyrelsen ankommer

vidare att lämna vissa medgivanden beträffande inlåningsmaximum, belaningsgränsen

vid bundna inteckningslån, förvärv av fast egendom, anslag

av sparbanks vinst in. m.

De grundläggande bestämmelserna om allmänna ombudens verksamhet

återfinnes i 60 § SpL. Enligt denna åligger det ombudet

att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet;

att minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbankens förvaltning

och, där hinder ej möter, jämväl delta i revision;

att, därest sparbanken träder i likvidation, övervaka denna;

att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan ge

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

anledning till åtgärd av länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen, därom

ofördröj ligen underrätta vederbörande tillsynsmyndighet; samt

att meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar angående

sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst återkallas av länsstyrelsen.

Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens verksamhet finnes

meddelade i en av Kungl. Maj :t den 14 februari 1930 fastställd instruktibn

(SFS nr 40/1930). Enligt denna instruktion har ombudet att övervaka efterlevnaden

av SpL, bokföringslagen, i den mån densamma äger tillämpning å

sparbank, sparbankens reglemente och de särskilda bestämmelser rörande

sparbanken, som må ha utfärdats av länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen.

Därjämte skall allmänna ombudet ta noggrann kännedom om de

föreskrifter angående sparbanken, som kan ha meddelats av huvudmännen

eller styrelsen. Det åligger allmänna ombudet att, om hinder ej möter, närvara

vid sammanträde med huvudmännen, därest vid sammanträdet, ombudet

veterligt, skall förekomma ärende av beskaffenhet att särskilt påkalla

ombudets närvaro.

Den särskilda undersökning, som allmänna ombudet enligt SpL har att,

utöver deltagande i den lagstadgade revisionen, verkställa minst en gång

årligen, skall äga rum å tid, som icke på förhand tillkännagivits, och fullgöras

i ett sammanhang. Undersökningen skall omfatta:

sparbankens ställning vid tidpunkten för undersökningens början;

av sparbanken till förvaring och förvaltning mottagna värdehandlingar;

sparbankens räkenskaper; samt

styrelsens förvaltning i övrigt.

Beträffande undersökningen innehåller instruktionen härutöver synnerligen

detaljerade föreskrifter. Dessa kan sägas innefatta mycket långtgående

krav på undersökningens grundlighet och omfattning (en utförlig redogörelse

för instruktionens bestämmelser i denna del finnes i sakkunnigbetänkandet,

s. 212 och 213).

Utöver nyssnämnda undersökning har allmänna ombudet även att tillhandagå

sparbanken med råd och upplysningar, där så begäres eller eljest

anses av omständigheterna påkallat.

Allmänt ombud åtnjuter årligt arvode samt — där ombudet för uppdragets

fullgörande måst företa resa — resekostnads- och traktamentsersättning

enligt gällande resereglemente. Arvodet regleras enligt kungl. kungörelsen

den 14 februari 1930 om arvode till allmänt ombud med uppdrag att

övervaka sparbanks förvaltning m. in. (nr 41/1930). Storleken av arvodet

avväges i förhållande till storleken av de förvaltade medlen i enlighet med

följande grunder.

För den del av de utav sparbanken vid utgången av nästföregående år

förvaltade medlen, som icke överstiger 500 000 kronor, utgår arvode med

0,025 procent. För den del av de förvaltade medlen, som överstiger nämnda

belopp, beräknas arvode enligt en fallande procentskala.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

60 a och 60 b §§ SpL rör sparbanksinspektionens uppgifter och befogenheter.

Det åligger inspektionen

att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga om lämpliga inrättandet

och bedrivandet av sparbanks verksamhet;

att följa sparbankernas verksamhet med uppmärksamhet; samt

att, därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse

med lag eller sparbankens reglemente eller eljest bedrives på

sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos

sparbankens styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka

inspektionen kan finna sig föranlåten.

Där inspektionen så finner nödigt, äger inspektionen meddela föreskrifter

angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Likaså äger inspektionen

vid behov sammankalla sparbanks styrelse eller, om sparbanken befinner

sig i likvidation, likvidatorerna. Inspektionen kan också framställa

begäran om extra sammanträde med huvudmännen. Vid sammanträde med

huvudmännen och vid av inspektionen utlyst sammanträde med styrelse

eller likvidator må vederbörlig företrädare för inspektionen närvara och

delta i överläggningarna.

Som framgått av nu återgivna lagregler rörande sparbanksinspektionens

och länsstyrelses funktioner i avseende å tillsynen har inspektionen icke

någon befogenhet att själv ingripa med maktmedel. För vinnande av rättelse

har inspektionen att hänvända sig till länsstyrelsen, som fattar beslut

i ärendet.

Närmare bestämmelser om sparbanksinspektionens organisation och verksamhet

har meddelats av Kungl. Maj :t i instruktion för inspektionen av den

13 september 1929 (SFS nr 283/1929; ändr. genom SFS nr 633/1933,

97/1936 och 457/1939). Enligt instruktionen utgöres inspektionen av en

sparbanksinspektör (lönegrad Cr 15) såsom chef samt såsom ledamöter en

biträdande ledamot och två byrådirektörer (lönegrad Ca 31).

Till bestridande av kostnaderna för ersättningar åt allmänna ombuden

och för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet skall enligt

63 § SpL varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag, vilka utgår

efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda

beloppet av de utav sparbanken förvaltade medlen.

Vad slutligen angår sparbanksstatistiken upprättas denna av statistiska

centralbyrån. Skyldigheten för sparbank att avlämna statistiska uppgifter

regleras i 61 § sista punkten SpL.

Efter tillkomsten av 1929 års regler om sparbankstillsynen har flera

reformförslag framställts beträffande densamma.

Sedan 1945 års bankkommitté fått i uppdrag att inkomma med yttrande

beträffande frågan om en gemensam inspektionsmyndighet för bank- och

sparbanksväsendet, avlämnade kommittén sitt betänkande i ärendet den 9

oktober 1946. Betänkandet utmynnade i slutsatsen, att en sammanslagning

av bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen borde genomfö
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ras. I samband därmed borde länsstyrelsernas tillsynsuppgifter och övriga

befogenheter beträffande sparbankerna överflyttas på det centrala tillsynsorganet.

Allmänna ombud borde icke längre förordnas för sparbankerna,

men det centrala tillsynsorganet skulle beredas tillfälle att i fall, där så funnes

lämpligt, förordna en särskild revisor att tillsammans med de av huvudmännen

valda revisorerna granska sparbankens räkenskaper.

I sin berättelse till 1952 års riksdag behandlade sedermera riksdagsrevisorerna

sparbankstillsynen och nådde därvid slutsatser, som så gott som helt

sammanföll med kommitténs (riksdagens revisorers berättelse över den år

1951 verkställda granskningen angående statsverket, del I, s. 159—181). Sålunda

ansåg riksdagsrevisorerna tiden nu vara inne att avveckla länsstyrelsernas

befattning med sparbankstillsynen samt att i anslutning därtill avskaffa

allmänna ombudsinstitutionen. Vidare förklarades att de fördelar,

vilka ur skilda synpunkter skulle vara förknippade med en samordning av

den centrala offentliga tillsynen över affärsbanks- och sparbanksväsendet,

framstode som så påtagliga vid en jämförelse med den nuvarande splittrade

tillsynsverksamheten, att frågan om en gemensam central tillsynsorganisation

borde prövas närmare.

Beträffande den närmare motiveringen i förslagen från 1945 års bankkommitté

och 1951 års riksdagsrevisorer samt rörande behandlingen av

förslagen hänvisas till den av de sakkunniga i betänkandet s. 220 ff. lämnade

redogörelsen. Här skall emellertid nämnas att statsutskottet i utlåtande

över riksdagsrevisorernas berättelse (uti. nr 145/1952, 15: o) anslöt sig till

den däri uttalade uppfattningen om fördelarna med en samordning av den

centrala offentliga tillsynen över affärsbanks- och sparbanksväsendet. Däremot

sade sig utskottet icke vara lika övertygat om lämpligheten av att avveckla

länsstyrelsernas befattning med hithörande ärenden. Vissa skäl syntes

emellertid enligt utskottet tala för att de av riksdagsrevisorerna behandlade

frågorna prövades i ett sammanhang. Utskottet fann det därför lämpligt,

att riksdagsrevisorernas uttalanden i båda frågorna jämte de remissyttranden,

som avgivits i ämnet, överlämnades till 1948 års sparbankssakkunniga

att tas under beaktande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga

lämnade utredningsuppdraget. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännage vad utskottet anfört. Utskottsutlåtandet

godkändes av riksdagen.

De sakkunniga. Inledningsvis erinrar de sakkunniga om att den nuvarande

anordningen av tillsynen över sparbankerna med uppdelning mellan ett

centralt tillsynsorgan, sparbanksinspektionen, å ena sidan, samt lokala organ,

länsstyrelserna och de av dem utsedda allmänna ombuden, å andra sidan,

tidigare haft sin motsvarighet i tillsynen över affärsbankerna. Att den

äldre ordningen för tillsynen över affärsbankerna ersatts av nu rådande fullt

centraliserade system hade enligt de sakkunniga betingats av utvecklingens

krav. Eu likartad omdaning av sparbankstillsynen skulle givetvis i skilda

avseenden innebära en organisatorisk förenkling. Hänsyn kunde emellertid

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

icke tas enbart till de rent organisatoriska fördelar, som stode att vinna av

en dylik rationalisering. Det avgörande borde enligt de sakkunnigas mening

vara, huruvida reformer av detta slag vore ägnade att skapa förbättrade

möjligheter för en betryggande övervakning. Skulle en organisationsreform

anses främja effektiviteten i tillsynen, borde invändningar icke få hindra

reformen, såvida den fölle inom ramen för vad som rimligen kunde genomföras.

De sakkunniga menar, att vid behandling av tillsynsfrågan det närmast

vore till den lokala tillsynsorganisationen de grundläggande frågeställningarna

anknöte, och har därför först behandlat frågan o in de allmänna

ombudens tillsynsfunktioner.

Av instruktionen för de allmänna ombuden framginge att ombudens arbetsuppgifter

vore synnerligen omfattande. Uppgifterna kunde jämväl i vissa

avseenden kräva tämligen solida kunskaper på det ekonomiska, särskilt

banktekniska området. Ett positivt resultat av ombudsverksamheten hade

därför varit i hög grad beroende av möjligheterna att för ombudsuppdragen

förvärva personer med skolning och erfarenheter, som kvalificerade dem för

arbetsuppgifterna. Dessa möjligheter syntes i vissa fall antingen ej ha förelegat

eller också icke blivit utnyttjade. I olika sammanhang hade nämligen

framställts anmärkningar mot ombudens kompetens och höjts krav på en

bättre rekrytering. Att ombuden icke överallt ägt ekonomiska insiker och

erfarenheter i erforderlig utsträckning hade delvis tillskrivits den omständigheten,

att länsstyrelserna i övervägande antalet fall låtit ombudsuppdragen

utgöra bisysslor för länsstyrelsernas egna tjänstemän. 1945 års bankkommitté

hade påvisat, att vid tiden för dess arbete med frågan om sparbankstillsynen

(1946) omkring 80 procent av samtliga allmänna ombud

var landsstatstjänstemän, och i 1951 års riksdagsrevisorers yttrande i frågan

hade uppgivits att under år 1950 193 av de 224 ombudsuppdragen (således

omkring 86 procent) innehades av tjänstemän eller förutvarande tjänstemän

vid landsstaten. Enligt de sakkunnigas mening kunde visst fog finnas

för den rekryteringspraxis, som varit rådande. Landsstatstjänstemännens

juridiska utbildning och den sakkunskap i exekutionsrättsliga och skatterättsliga

ärenden, vilken de kunde företräda, måste i tillsynsverksamheten

betraktas som en värdefull tillgång. Denna tillgång kunde emellertid icke

helt ersätta förtrogenhet med ekonomiska ting, där sådan fattades. Detta

förhållande hade icke alltid beaktats vid tillsättandet av ombuden. Följderna

hade här och var kommit till uttryck i form av ineffektivitet i den lokala

sparbankstillsynen.

En annan brist i ombudsverksamheten vore — menar de sakkunniga -_

att ombuden icke varit underställda det fackmässiga centrala organet. De

sakkunniga anför härom bl. a.:

Otvivelaktigt skulle ett samarbete på dylik grund mellan centralorganet

och ombuden ha varit av största värde för ombudsverksamheten. Centralorganet

skulle ha kunnat lämna ombuden praktisk vägledning angående

förfarandet vid sparbanksundersökningar, rikta ombudens uppmärksamhet

på detaljer i sparbanksrörelsen, vilka påkallat särskilt noggrann tillsyn,

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

samt i övrigt tillhandahålla ombuden löpande anvisningar vid sidan av föreskrifterna

i ombudsinstruktionen. Sin största betydelse skulle ombudens

anknytning till centralorganet ha fått därigenom, att detta skulle ha kunnat

ingripa, om det tyckt sig märka att ombuds undersökningsverksamhet

icke fyllde i instruktionen ställda krav. Naturligt är att sparbanksinspektionen

i dylika fall icke ansett sig böra vidtaga åtgärder, vilka kunde uppfattas

som intrång i länsstyrelsens ämbetsutövning, i synnerhet som ombuden

såsom anförts i stor utsträckning utgjorts av länsstyrelsens egna tjänstemän,

även dess avdelningschefer.----------------

På den centrala tillsynsmyndigheten, som sålunda icke har att befatta

sig med övervakningen av ombuden, ankommer det ej heller att i första

hand taga de initiativ till rättelse i sparbanks rörelse, vilka ombudens rapporter

kunna motivera. I 60 § SpL stadgas visserligen att, därest ombud

finner förhållande föreligga, som kan giva anledning till åtgärd av länsstyrelsen

eller sparbanksinspektionen, ombudet ofördröjligen skall underrätta

vederbörande myndighet därom. Som nyss nämnts är det emellertid till

länsstyrelsen som ombudet skall avgiva berättelse över företagen sparbanksundersökning.

I praktiken är det därför närmast länsstyrelserna som anförtrotts

uppgiften att överväga, huruvida ombudstillsynen bör föranleda åtgärder

i det enskilda fallet. Att resultatet av ombudens verksamhet icke som

helhet blivit det förväntade sammanhänger nog delvis med det fackmässiga

centralorganets tillbakaskjutna position jämväl på nu berörda område.

Där ombudstillsynen varit mindre god, har detta delvis gått ut över sparbanlcsinspektionens

uppgifter.-------Såsom instruktionen för om
buden

utvisar, har avsikten varit, att ombuden skulle svara för en årlig inventering

av sparbankens tillgångar och skulder. Kunde inventeringen ha

blivit fullständig och ingående, skulle sparbanksinspektionen vid sina undersökningar

ha haft möjlighet att ägna sig åt mera begränsade objekt.

Med hänsyn till att inspektionen icke synes ha kunnat förlita sig helt på

att ombudens inventeringar varit tillräckligt grundliga, har en sådan önskvärd

gränsdragning mellan ombudens och inspektionens undersökningsuppgifter

icke kunnat upprätthållas. Så har inspektionen åtminstone intill

senare tid ansett sig icke kunna underlåta att själv utföra fullständiga inventeringar

inom ramen för platsundersökningarna. Inventeringsarbetet, som

är mycket tidskrävande, har förorsakat, att tidsintervallerna mellan inspektionens

undersökningar i en och samma sparbank blivit betydligt längre än

soin är önskvärt. Intervallerna kunna för närvarande beräknas utgöra i

genomsnitt sju år. Önskemålet får anses vara, att de kunna nedbringas till

två å tre år.

De sakkunniga anser det anförda ha klargjort, att tillsynen genom allmänna

ombuden i sin nuvarande utformning icke fullt ut motsvarade de

anspråk som måste ställas på verksamheten. En reform på denna punkt

förefölle desto mera angelägen som ombudsinstitutionen krävde ganska dryga

kostnader — under kalenderåret 1953 beräknades dessa till omkring

290 OCH) kronor, vilket belopp med ungefär 50 000 kronor överstege de årliga

utgifterna för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet. Den

åtgärd, som måhända kunde tyckas ligga närmast till hands, vore att behålla

ombudsinstitutionen som sådan men söka förändra den i de avseenden,

där vissa brister yppats, exempelvis därigenom alt kraven på ombudens

ekonomiska insikter skärptes samt att ombuden ställdes under det ccn
11

llihaiuj till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

trala tillsvnsorganets ledning och ålades redovisa sin verksamhet inför detta.

Behovet av att skapa ett godtagbart lokalt komplement till det centrala

tillsynsorganets »fältarbete» skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening

kunna tillgodoses genom en enklare anordning än en ombudsverksamhet

efter huvudsakligt mönster av den nuvarande. Ett önskemål beträffande ombudsverksamheten

hade som sagt varit, att man genom denna skulle få till

stånd en årlig inventering av så ingående och noggrann beskaffenhet, att

det centrala tillsynsorganet icke skulle behöva belastas med inventeringsarbete

vid sina egna sparbanksundersökningar. Dessa skulle härigenom kunna

ägnas åt mera speciella uppgifter, med påföljd att de kunde slutföras

snabbare och upprepas betydligt oftare än för närvarande skedde. Enligt

de sakkunnigas förslag skulle den årliga revisionen av styrelsens förvaltning

innefatta inventering av sparbankens kassa och övriga tillgångar eller

i allt fall kontroll av sådan inventering. Vunnes garantier för att revisionen

och det däri ingående inventeringsarbetet utfördes på ett fullt betryggande

sätt, skulle man ha nått det resultat, som betraktats som en önskvärd effekt

av ombudsverksamheten. Enligt de sakkunnigas åsikt erbjöde sig dylika

garantier i möjligheten att låta det allmänna utse en särskild revisor att

tillsammans med de av sparbankens huvudmän valda revisorerna förrätta

den årliga revisionen. Motsvarighet till denna lösning funnes såväl i banklagstiftningen

som i de förslag som avgavs av 1945 års bankkommitté och

1951 års riksdagsrevisorer.

De sakkunniga föreslår på grund av det anförda, att en av det allmänna

för varje sparbank utsedd revisor skall delta i den årliga revisionen i sparbanken.

Denne revisor borde besitta de erforderliga ekonomiska kunskaper,

vilka de sakkunniga ansett böra krävas av ett fullgott allmänt ombud. Av

hänsyn till rekryteringssvårigheterna kunde det icke uppställas som en

obligatorisk fordran att för uppdraget skulle utses en auktoriserad revisor,

även om det vore önskvärt att sådana kunde förvärvas för dessa revisorsuppdrag.

Enligt de sakkunnigas mening borde dock för ifrågavarande revisor

i princip gälla samma kompetenskrav som i förslaget uppställts för den

som av sparbank utsåges till revisor, nämligen att han skulle ha »den erfarenhet

beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som

med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget».

Beträffande tillsättandet av revisorn och dennes åligganden yttrar

de sakkunniga vidare:

Av redan anförda skäl bör här avsedda revisor stå under direkt ledning

av den centrala tillsynsmyndigheten. På denna bör därför även ankomma

att tillsätta revisorn. Med tanke på det stora antal revisorer, centralorganet

således skall ha att utse, måste personvalen underlättas genom att namnförslag

avgivas av lokala myndigheter. Närmast torde centralorganet i detta

avseende bli beroende av biträde från länsstyrelsernas sida. Ledningen av de

revisorer, centralorganet tillsatt, skall organet utöva genom för dem utfärdade

instruktioner.-----Resultatet av revisionen delgives central
organet

genom att revisionsberättelsen tillställes detta, men instruktionen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

bör ålägga revisorn att på formulär, som fastställts av centralorganet, avgiva

rapport om sättet för revisionens bedrivande. På grund av de allmänna regler

rörande revision, vilka de sakkunniga framlägga, har den av centralorganet

utsedda revisorn att jämte övriga revisorer bland annat taga del av

de förelägganden och erinringar, som centralorganet kan ha riktat till sparbankens

styrelse, ävensom av rapporter över inspektioner och undersökningar

i sparbanken.

I frågan huruvida länsstyrelserna borde bibehållas

vid sin befattning med spar bank stillsyn en anför de sakkunniga

till en början:

Allmänna ombudsinstitutionen har hittills utgjort det instrument, varigenom

länsstyrelserna hållit kontakt med den löpande verksamheten vid

sparbankerna. —---— — Tanken att låta ombudsverksamheten upphöra

och att ersätta ombuden med revisorer, lydande under det centrala tillsynsorganet,

skulle, om den finge anslutning, innebära, att länsstyrelsernas ställning

som tillsynsmyndigheter icke riktigt bleve densamma som för närvarande.

I frågor, som angå den egentliga tillsynen, skulle länsstyrelsernas

funktion i stort sett vara inskränkt till att fatta beslut i anledning av framställningar

från det centrala tillsynsorganet och på material, som tillhandahållits

av detta. Vad som här ovan benämnts »fältarbetet» inom tillsynen

skulle alltså helt falla under centralorganet. Resonemanget leder över till

spörsmålet, huruvida det icke kan anses lämpligt att länsstyrelserna skiljas

jämväl från sin angivna kvarstående uppgift på det egentliga tillsynsområdet.

Mot bakgrunden av de sakkunnigas ställningstaganden till ombudsinstitutionen

och deras därmed sammanhängande förslag torde frågeställningen

— anför de sakkunniga vidare — närmast vara om det vore lämpligt eller

icke lämpligt ur effektivitetssynpunkt med en uppdelning av tillsynen, varigenom

en central sakkunnigmyndighet omhänderhade undersöknings- och

rådgivningsverksamheten, medan lokala myndigheter utan speciell sakkunskap

och utan direkt förbindelse med nyssnämnda verksamhet tillädes uppgiften

att träffa besluten. Ett argument för att beslutanderätten också i fortsättningen

skulle ligga i länsstyrelsernas händer hade åberopats vara, att

länsstyrelserna ägde förtrogenhet med bygdeförhållandena inom vederbörande

sparbanks verksamhetsområde. De kontakter, som länsstyrelserna

eventuellt knutit med sparbanksmännen ute i bygderna, och den mera personligt

hållna orientering, som vunnits rörande sparbankernas verksamhetsförhållanden,

torde emellertid i stor utsträckning ha förmedlats till länsstyrelserna

av allmänna ombuden. Med de sakkunnigas ståndpunkt skulle

dessa kunskapskanaler icke vidare stå länsstyrelserna till buds, medan däremot

de av centralmyndigheten förordnade revisorerna väl i någon mån

skulle kunna tillföra myndigheten den information, om vilken här vore fråga.

Vidare skulle centralmyndighetens tjänstemän genom sina sparbanksundcrsökningar

efter hand förvärva viss förtrogenhet med de olika sparbanksmiljöerna.

Slutligen kunde det centrala tillsynsorganet remissvägen utnyttja

länsstyrelsernas speciella insikter om ortsförhållandena.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Som skäl för att länsstyrelserna borde skiljas från tillsynsfunktionerna

kunde enligt de sakkunnigas uppfattning å andra sidan åtskilliga grunder

anföras. En direkt olägenhet av funktionsuppdelningen mellan centralorganet

och länsstyrelserna vore att uppdelningen ofrånkomligen måste leda till

åtskilligt onödigt dubbelarbete, i det att såväl centralorganet som länsstyrelserna

finge sätta sig in i ett och samma ärende. En annan mindre önskvärd

konsekvens av funktionsuppdelningen vore, att likartade ärenden kunde

befaras bli avgjorda olika, allt efter som prövningen tillkomme den ena

eller den andra länsstyrelsen. Slutligen vore åtminstone i princip uppdelningen

icke ägnad att inverka gynnsamt på centralorganets auktoritetsställning

inom sparbanksväsendet.

En överföring av länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsfrågorna till

den centrala inspektionsmyndigheten skulle enligt de sakkunnigas bedömande

eliminera omförmälda olägenheter. Men även bortsett härifrån skulle

överföringen innebära en fördel. De egentliga tillsynsuppgifterna rörde nämligen

huvudsakligen banktekniska ämnen, vilka både lättare och riktigare

kunde bemästras av tjänstemän med bankteknisk utbildning.

Beträffande länsstyrelsernas sparbanksfrågor utanför själva tillsynsverksamheten,

såsom exempelvis ärenden angående prövning av sparbanks verksamhetsområde

och angående tillstånd till filialbildning, bleve ofta kännedom

om sparbankens lokala förhållanden speciellt välbehövlig vid ärendenas

handläggning. Dessa ärenden behövde emellertid samtidigt i kanske

ännu högre grad än de egentliga tillsynsfrågorna avgöras av en myndighet

med utblickar över större geografiska områden än länen.

De sakkunnigas slutsatser av nu återgivna överväganden har blivit, att

länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med sparbanksfrågor — såväl

egentliga tillsynsfrågor som andra ärenden — bör upphöra och att länsstyrelsernas

funktioner härvidlag bör överflyttas till det centrala tillsynsorganet.

De sakkunniga förutsätter emellertid, att länsstyrelserna skall anlitas

såsom remissinstanser i ärenden, som är speciellt beroende av lokala synpunkter

och insikter och i vilka erforderlig orientering icke står till centralorganets

förfogande. Innan beslut fattades rörande sparbanks verksamhetsområde

eller angående filialbildning, borde sålunda som regel vederbörande

länsstyrelse höras.

Slutligen har de sakkunniga behandlat frågan o in sammanslagning

av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen.

De sakkunniga erinrar om att strävandena efter en starkare koncentration

av den statliga tillsynsverksamheten medfört, att affärsbankerna, fondväsendet,

jordbrukskasserörelsen och hypoteksaktiebolagen lagts under samma

övervakande myndighet, bank- och fondinspektionen. Mot bakgrunden härav

kunde det synas märkligt, att icke jämväl sparbankerna lagts under samma

tillsynsmyndighet. I någon mån kunde detta sammanhänga med att länsstyrelserna

bibehållits som lokala tillsynsorgan över sparbanksväsendet. En

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr löt

gemensam central tillsynsmyndighet för affärsbanker, sparbanker, fondväsende,

jordbrukets kreditkassor och hypotelcsaktiebolag skulle ha erhållit

väsentligt olika uppgifter och befogenheter i fråga om sparbanker, å ena

sidan, och övriga övervakade penninginrättningar, å andra sidan. Det skulle

ha tett sig egendomligt om sagda centralmyndighet beträffande visst avsnitt

av sin verksamhet hade måst vända sig till lokala organ för att få erforderliga

ingripanden beslutade. Därest emellertid länsstyrelsernas funktioner

beträffande sparbankstillsynen avvecklades, skulle nu berörda komplikationer

icke längre följa av en sammanslagning av bank- och fondinspektionen

med sparbanksinspektionen.

Enhetssträvandenas hittillsvarande misslyckande berodde emellertid enligt

de sakkunniga främst på att sparbankerna själva invänt, att sammanslagningen

icke skulle vara till gagn vare sig för sparbankstillsynens effektivitet

eller för sparbanksväsendets utveckling. Det hade bl. a. gjorts gällande,

att en sammanslagning skulle leda till att sparbankernas särart av

speciella sparinstitut skulle komma att åsidosättas. Vidare hade framhållits

att en gemensam myndighet icke skulle kunna ägna samma intresse och

uppmärksamhet åt kreditväsendets olika områden som för dessa särskilt

inrättade tillsynsorgan. Därest det bleve bank- och fondinspektionen som

komme att utgöra den gemensamma myndigheten, befarades att denna skulle

betrakta sparbankstillsynen som en sekundär uppgift och fortfarande ägna

sitt huvudsakliga intresse åt affärsbankerna. Och då de olika slagen av

kreditinstitut bedreve konkurrerande verksamhet, komme en gemensam tillsynsmyndighet

ofta att ställas inför avgöranden, som gjorde det svårt för

myndigheten att bevara sin neutralitet.

De sakkunniga har gentemot nu återgivna invändningar mot en sammanslagning

påmint om att, då frågan om tillsynen över jordbrukskasserörelsen

behandlats, hade såsom argument för att tillsynen borde utövas av en

självständig inspektionsmyndighet likaså åberopats de olika penninginstitutens

egenart. Vederbörande departementschef hade emellertid förordat,

att tillsynen över jordbrukskassorna förlädes till bank- och fondinspektionen,

under motivering bl. a. att det vore önskvärt att undvika ytterligare

splittring av den statliga inspektionsverksamheten rörande kreditorganen. I

sitt beslut hade riksdagen följt departementschefens linje.

De sakkunniga anför i fortsättningen bl. a.:

I det allmänna spörsmålet om en enhetlig organisation av tillsynen över

kreditlivet torde statsmakterna knappast ha anledning att i och för sig tillmäta

större avseende åt sparbanksväsendets egenart än åt jordbrukskasserörelsens.

De sakkunniga vilja för sin del ingalunda underkänna uppfattningen,

att sparbankerna ha en bestämd särprägel. Tvärtom ha de sakkunniga

i skilda sammanhang funnit sig böra understryka nämnda förhållande.

Likväl må här framhållas att talet om de olika penninginstitutens särart

icke får överbetonas i en fråga som den föreliggande. Dels torde beaktas att

en inspektionsmyndighet med alla de skilda penninginstituten under sin tillsyn

kan äga bättre förutsättningar än ett antal fristående inspektionsmyndigheter

tillsammantagna att effektivt vaka över att den av institutens olika

särdrag betingade åtskillnaden i arbetsuppgifter och verksamhetsformer

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

upprätthålles. Dels måste det konstateras, att fixerade gränser mellan institutets

funktionsområden i vissa hänseenden aldrig existerat. —------

Farhågorna från sparbankshåll, att en gemensam inspektionsmyndighet

för här angivna penninginrättningar icke skulle visa sig strikt neutral vid

intressemotsättningar mellan olika slags institut under dess uppsikt, grundas

möjligen på föreställningen, att ämbetsverket i fråga skulle bli mer eller

mindre identiskt med nuvarande bank- och fondinspektionen och att verkets

primära uppgift i realiteten skulle bli tillsynen över affärsbankerna. En sådan

föreställning är emellertid oriktig. Självfallet skulle verket få en uppbyggnad,

som tilläte en fullständigt likvärdig uppmärksamhet åt alla de

sidor av bankväsendet i vidsträckt mening, vilka vore lydande under verket.

-------------—-------------

De sakkunniga menar, att åtskilliga sakskäl direkt talade till förmån för

en enhetlig central tillsyn, samt yttrar härom bl. a.:

Ett sådant skäl är att en koncentration av tillsynsverksamheten till eu

enda myndighet möjliggör för denna att erhålla en överblick över kreditväsendet

i dess helhet.--- ----Det torde icke kunna göras gällande,

att samordningssynpunkten alltid kommer till tillfredsställande uttryck genom

att ärenden, som kräva att koordineras, behandlas av fristående änir

betsverk, vilka för ändamålet taga viss kontakt med varandra. Nära nu berörda

vinning av en gemensam inspektionsmyndighet står fördelen av att

frågor av betydelse för hela kreditlivet kunna avgöras efter enhetliga grunder.

-----1951 års riksdagsrevisorer ha ansett den rådande ord
ningen

med två skilda centrala tillsynsorgan vara särskilt olämplig just ur

sistnämnda synpunkt. Av väsentlig betydelse är också att ett förenande av

de båda inspektionsmyndigheterna skulle innebära en direkt effektivisering

av själva övervakningen. Sålunda skulle erfarenheter, som samlats genom

tillsynsverksamheten på ett område, komma att tillföras verksamheten på ett

annat område och på så vis kunna verka befruktande på detta. På en punkt

skulle koncentrationen kunna väntas medföra en speciell förbättring av tillsynens

effektivitet. De sakkunniga syfta på att flerbanksgäldenärernas kreditengagemang

lättare skulle kunna övervakas, om uppsikten utövades centralt

av en enda myndighet.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att en enhetlig central tillsyn

vore att föredra framför nuvarande tudelade system. De sakkunniga förordar

därför, att de nuvarande bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna

sammanslås till ett enda ämbetsverk med uppgift att handha tillsynen såväl

över affärsbankerna, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen och hypoteksaktiebolagen

som över sparbankerna.

Beträffande det föreslagna nya verkets organisation

anför de sakkunniga bl. a.:

De sakkunniga förutsätta som nämnts, att de olika grenarna av tillsynsverksamheten

beredas en likvärdig ställning. Denna norm torde väl bäst

upprätthållas genom att verket indelas i byråer. I spetsen för byråerna böra

stå byråchefer, sorterande direkt under verkschefen. Inom vardera av nuvarande

inspektionsmyndigheter finnes en särskild biträdande ledamot förordnad.

Det torde vara påkallat, att det nya verket får en biträdande ledamot

för sparbanksärenden.-----De två byrådirektörstjänsterna vid

sparbanksinspektionen böra överföras till den skisserade sparbanksbyrån

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

men kunna icke anses tillräckliga för sitt ändamål. Som framgått innefatta

nämligen de sakkunnigas förslag beträffande sparbankslillsynen bland annat,

att en stegrad frekvens av den centrala tillsynsmyndighetens platsundersökningar

vid sparbankskontoren uppställes som ett mål. Man torde kunna

vänta sig, att ombudsinstitutionens utbytande mot en förbättrad allmän revision

kommer att som följdverkan medföra en viss förkortning av de nuvarande

intervallerna mellan sparbanksundersökningarna, något som likaledes

utvecklats här ovan. Den angivna målsättningen lär dock icke kunna

infrias utan en samtidig utökning av den personal inom centralorganet,

vilken förrättar ifrågavarande sparbanksundersölmingar, dvs. byrådirektörerna.

—____Vill man åstadkomma, att undersökningarna skola

kunna äga rum vartannat eller vart tredje år, vilket som nämnts kan anses

vara vad säkerhetsintresset påfordrar, lär det icke vara möjligt att låta antalet

byrådirektörstjänster å sparbanksbyrån vara mindre än fem. Liksom

hittills sparbanksinspektionen behöver sparbanksbyrån givetvis dessutom

viss biträdande personal.

Vad angår kostnaderna för den föreslagna tillsynsorg anisationen

kunde enligt de sakkunnigas uppfattning de nuvarande båda

inspektionsmyndigheternas ersättande med en gemensam myndighet icke

förväntas leda till kostnadsbesparingar. Det hade icke varit möjligt för de

sakkunniga att anställa några preciserade beräkningar av kostnaderna för

det nya verket. Redan vad som yttrats angående personalbehovet i fråga om

sparbankstillsynen tydde emellertid på en viss stegring av personalutgifterna

för denna tillsyn i jämförelse med vad som nu belöpte sig på sparbanksinspektionens

lönestat. Toges hänsyn till de sakkunnigas tillsynsförslag

i hela deras vidd, ville det emellertid synas som om de av ombudsinstitutionens

bortfallande föranledda utgiftsminskningarna skulle uppväga

de inträdande merkostnaderna för den centrala sparbankstillsynen.

Såsom namn å det nya verket föreslår de sakkunniga bankinspektionen.

Reglerna för tillsynsverksamheten har upptagits i 107—120 §§ i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga har förutsatt, att lagstadgandena om sparbankstillsynen

liksom hittills bör kompletteras av i administrativ ordning utfärdade

föreskrifter, vilka möjligen kunde innefattas i en för bankinspektionens

hela verksamhet given instruktion.

Till de sakkunnigas yttrande i tillsynsfrågan har fogats två reservationer.

Uti den ena, som avgivits av kommittéledamöterna Sahlin och

Westborg, förklarar sig reservanterna vara ense med majoriteten om att de

allmänna ombuden bör ersättas med revisorer men anmäler skiljaktig uppfattning

i frågorna om hur dessa revisorer skall tillsättas, om länsstyrelsernas

befattning med tillsynen och om sammanslagningen av inspektionsmyndigheterna.

För att närmare belysa betydelsen av att länsstyrelserna bibehålies vid

sin befattning med vissa väsentliga uppgifter inom sparbanksväsendet anför

reservanterna:

Praktiskt taget alla ärenden av administrativ natur rörande sparbankerna

förutsätta en intim kännedom om de lokala förhållandena — både

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sakligt och personellt. Svårigheterna, problemen, ligga här icke på det principiella

planet utan just i att finna en förnuftig tillämpning av principerna

i alla de »små» från ort till annan skiftande förhållandena inom en sparbanks

begränsade verkningskrets. Det är oftast fråga om detaljspörsmål av

rent praktisk art.

I ärenden rörande gränsdragning för verksamhetsområden eller rörande

filialbildning, för att taga två av de viktigaste ärendesgrupperna är självfallet

kännedom om orten väsentlig, en kännedom, som knappast kan inhämtas

i papper utan som grundar sig på en fortlöpande, levande kontakt

med trakten och dess folk i alla de avseenden, som beröra bygdens liv __

det är näringsförhållanden och ekonomisk struktur, det är historiska förutsättningar

och det är utvecklingstendenser, det är kommunikationernas gestaltning,

det är kommunala och administrativa förhållanden, som här äro

av betydelse.

Reservanterna har vidare framhållit att ett remissvar från länsstyrelsen

till central tillsynsmyndighet icke skulle kunna ge den fullständiga bild av

lokala förhållanden, som kunde krävas, och menar att med hänsyn till den

allmänna tendens till överbelastning i arbetshänseende som förekomme

hos både myndigheter och enskilda, det vore angeläget att i möjlig mån inskränka

och helst undvika skriverier.

En sammanslagning av bank- och fondinspektionen med sparbanksinspektionen

innebure enligt reservanternas förmenande icke annat än att

sparbanksinspektionen flyttade in som en byrå i bank- och fondinspektionen.

Den av sakkunnigmajoriteten åberopade fördelen av en sammanslagning,

att man genom denna skulle ernå en direkt effektivisering av själva

övervakningen, speciellt beträffande de s. k. flerbanksgäldenärernas engagemang,

borde enligt reservanternas uppfattning kunna vinnas på annat

sätt. Givetvis skulle samarbete kunna äga rum mellan de två nuvarande inspektionsmyndigheterna;

redan torde samarbetet ha betydande omfattning.

Möjligen kunde det ytterligare utvecklas. För övrigt skulle man genom en

sammanslagning ingalunda få någon överblick över kreditväsendet i dess

helhet. Utanför den centrala tillsynsmyndighetens område skulle nämligen

ligga dels försäkringsbolagens kreditverksamhet, som hade en stor omfattning,

dels alla mer eller mindre fritt arbetande kreditinstitutioner, som vore

verksamma i landet, och dels alla statliga och halvstatliga institutioner,

som bedreve kreditverksamhet, såsom exempelvis postsparbanken, pensionsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, stadshypoteks-, bostadskredit- och landshypoteksföreningarna.

Den önskade samlade överblicken kunde erhållas på annat

sätt, främst genom en praktisk och tillförlitlig statistik. — Återverkningarna

av en sammanslagning på de båda myndigheternas organisation

och kostnader skulle bli ganska oväsentliga; i praktiken rörde det sig i

kostnadshänseende icke om stort mer än den löneskillnad, som uppkomme

om tjänsten som sparbanksinspektör utbyttes mot en byråchefstjänst.

Om de av majoriteten framförda skälen för cn sammanslagning icke vore

bärande, så kunde enligt reservanternas mening redan detta vara skäl mot

en sammanslagning. För sparbankerna med deras i första hand sparfrämjande

verksamhet inom lokalt begränsade verksamhetsområden vore det

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

angeläget, att för dem och deras verksamhet vitala problem icke skulle hänskjutas

till en myndighet, hos vilken industrikrediter, handelns krediter och

internationella kreditförhållanden av naturliga skäl komme att utgöra det

dominerande inslaget i arbetsuppgifterna. Den verksamhet, som sparbankerna

bedreve väsentligen såsom sparinstitutioner för de breda lagren av

folket och kreditgivare till stora folkgrupper — medelbeloppet för lånen låge

något över 10 000 kronor — hade föga att göra med bank- och fondinspektionens

väsentliga arbetsuppgifter.

Reservanterna föreslår, att tillsynsverksamheten organiseras på följande

sätt:

I likhet med majoriteten anse vi, att sådana spörsmål, som äro av mera

bankteknisk natur, lämpligen böra omhänderhavas av den centrala tillsynsmyndigheten,

i vårt förslag sparbanksinspektionen. Detta innebär inte i

och för sig någon större omläggning av arbetsfördelningen, eftersom dylika

spörsmål redan nu i allt väsentligt handhavas av sparbanksinspektionen.

Huvudsakligen är det fråga om bestämmelserna i 25 § sista stycket SpL

(29 § sista stycket SpLF) om visst tillstånd vid sammanslagning av sparbanker,

29 a § SpL (34 § SpLF) om tillstånd till notariatverksamhet samt

tillstånd jämlikt lagen den 30 april 1942 (111 § andra stycket SpLF) om

förvaring av sparbanks värdehandlingar under utomordentliga omständigheter,

en beredskapslag närmast för krigsfall. I vissa andra fall, där SpL

nu stadgar tillståndsprövning eller dispensförfarande, ha några^ motsvarande

stadganden icke intagits i SpLF, och dessa fall utgöra alltså icke något

problem. Vidare böra till sparbanksinspektionen hänföras flertalet av de nya

uppgifter, som enligt SpLF skola ankomma på tillsynsmyndigheten, nämligen

enligt 19 § (formulär för teckning av förlagsbevis), 33 § (prövning av

tillgångars duglighet som kassareserv i vissa fall), 46 § (prövning av

instruktion för delegation), 52 § (prövning av vissa andra instruktioner),

61 § 4. (tillstånd till uppskrivning av värdet å vissa tillgångar), 92 § andra

stycket (tillstånd till avyttring av tillgångar under likvidation) och 140 §

(stiftelser) samt, liksom förut, prövning av tomträttsavtal enligt 4 § promulgationslagen

till den nya sparbankslagen.

________Om länsstyrelserna bibehållas inom tillsvnsorganisationen,

förefaller det vara lämpligast, att de också tillsätta de allmänna revisorerna,

dock efter samråd med sparbanksinspektionen. Frågan om de allmänna

revisorerna skola tillsättas av den ena eller andra myndigheten saknar dock

avgörande betydelse; huvudsaken är givetvis, att lämpliga personer tillsättas

och att organisationen är funktionsduglig. De allmänna revisorerna

böra arbeta i enlighet med en av den centrala tillsynsmyndigheten utfärdad

instruktion, på sätt även majoriteten tänkt sig. —------Det är en
ligt

vår mening naturligt, att del allmännas revisor, i enlighet med instruktionen,

avlämnar rapport både till länsstyrelsen och till sparbanksinspektionen.

För närvarande synes det råda en viss tvekan om sparbanksinspektionens

möjligheter att ingripa med stöd av den avskrift av rapporten

till länsstyrelsen, som inspektionen erhåller. Om även sparbanksinspektionen

skall erhålla rapport måste varje tvekan på denna punkt bortfalla.

Vi förutsätta vidare, all sparbanksinspektionen skall få personalförstärkning

av samma omfattning, som majoriteten föreslagit för en sparbanksbyrå

inom bank- och fondinspektionen, dvs. att antalet byrådirektörer ökas

till fem.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Hos länsstyrelserna skulle då väsentligen kvarstanna de uppgifter, för

vilka dessa myndigheter, såsom vi förut närmare utvecklat, kunna anses

särskilt lämpliga. Vi åsyfta främst uppgiften att stadfästa sparbankernas

reglementen med allt vad de innehålla om verksamhetsområde, om huvudkontorets

placering, om fördelningen av mandaten för kommunvalda huvudmän

mellan kommunerna, om sättet för anordnande av val av övriga huvudmän

in. m. Vidare skulle på länsstyrelserna ankomma att meddela tillstånd

till inrättande av avdelningskontor eller, i vissa fall, sparställe. Än vidare

böra länsstyrelserna ha att pröva sådana frågor om förvärv av fast egendom

m. in., som enligt lagförslaget skola hänskjutas till prövning av tillsynsmyndigheten.

Ytterligare bör på länsstyrelse ankomma att, i de fall som

angivits i lagförslaget, tillsätta likvidator, ombud vid likvidation eller i konkurs

samt likvidationsrevisor. Slutligen synes det följdriktigt, att länsstyrelserna

handhava de i SpLF införda nya uppgifterna enligt 11 § andra

stycket (tillfällig ökning av antalet huvudmän) och 104 § 3 mom. (tillstånd

till fusion).----------------------

Slutligen har reservanterna ansett, att ärenden angående förelägganden,

viten och förbud samt frågor om skadeståndstalan mot huvudman eller

styrelseledamot borde prövas av länsstyrelserna.

Den andra reservationen har avgivits av kommittéledamoten Lagerkvist.

Denne har förklarat sig biträda det förslag, som avgivits av herrar Sahlin

och Westborg, utom såtillvida att han ansåge, att den revisor, som skulle

vara det allmännas representant i varje sparbanks revision, borde förordnas

av sparbanksinspektionen. Såsom motivering för sitt ställningstagande

i tillsynsfrågan har reservanten anfört, att enligt hans mening det väsentliga

vore vunnet för en erforderlig rationalisering och effektivisering av tillsynen

redan genom de åtgärder om vilka de sakkunniga varit eniga. De av

honom åsyftade åtgärderna vore, att allmänna ombudsinstitulionen skulle

avskaffas, att sparbanksundersökningarna helt skulle verkställas av tjänstemän

hos en central tillsynsmyndighet och att det allmänna skulle utse en

revisor för varje sparbank för sakkunnig förstärkning av revisionsarbetet.

Enligt reservantens mening funnes alltjämt en stark önskan hos sparbankerna

att fa ha en egen tillsynsorganisation. Denna önskan hade tidigare

ansetts som ett avgörande förhållande, när en centralisering av sparbankstillsynen

övervägts. Några nya förut obeaktade skäl, som talade för att

förändringen i fråga trots sparbankernas motstånd nu borde genomföras,

syntes reservanten icke ha tillkommit. — Beträffande frågan om tillsättandet

av det allmännas revisor borde enligt reservantens mening den myndighet

som skulle instruera revisorn och övervaka hans arbete — och härvidlag

torde endast den på området sakkunniga myndigheten böra ifrågakomma

— också anförtros att förrätta personvalet. Det vore nämligen

av vikt icke endast att valet skedde uteslutande efter sådana kvalifikationsgrunder,

som betingades av uppdragets art, utan även att den

övervakande myndigheten hade möjlighet att alltefter vunna erfarenheter

om förordnad persons lämplighet som revisor själv göra de förändringar i

personuppsättningen, som befunnes påkallade.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Yttrandena. Sakkunnigmajoritetens förslag om sparbankstillsynens ordnande

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i fyra remissvar. Till den av

herrar Sahlin och Westborg framförda meningen ansluter sig de flesta övriga

remissvar, dock att sju remissinstanser uttryckligen uttalat sig för ett bibehållande

av den allmänna ombudsinstitutionen och fyra remissinstanser

förordat, att den av det allmänna utsedde revisorn borde tillsättas av central

tillsynsmyndighet. Slutligen har i fyra remissyttranden framförts förslag

om att frågan om tillsynen borde bli föremål för ny utredning, därvid

en undersökning borde göras rörande möjligheten av att överlämna tillsynen

till en sparbankernas egen organisation.

Det torde vara lämpligt att här först redovisa de yttranden som behandlar

frågan om de allmänna ombuden. Förslaget om de allmänna ombudens

ersättande med revisorer, utsedda av tillsynsmyndighet, har som

framgått tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser.

Närmare bestämt utgöres nu ifrågavarande remissorgan av fullmäktige i

riksgåldskontoret, statskontoret, statens organisationsnämnd, sparbanksinspektionen,

bank- och fondinspektionen, svenska sparbanksföreningen, svenska

bankföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, svenska bankmannaförbundet,

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Jämtlands och Gävleborgs

län. Länsstyrelsen i Örebro län är tveksam om lämpligheten att avskaffa

allmänna ombudsinstitutionen. De sju länsstyrelser, som uttalar sig

till förmån för bibehållande av allmänna ombudsinstitutionen, är länsstyrelserna

i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs,

Värmlands och Norrbottens län.

De yttranden, som ansluter sig till förslaget om utseende av revisorer i

stället för allmänna ombud, innehåller i allmänhet icke någon närmare motivering,

och där sådan lämnats har skälen väsentligen varit desamma som

givits av de sakkunniga.

Sparbanksinspektionen understryker behovet av en effektivisering av revisionen

i sparbankerna samt anför:

Från allmänna kontrollsynpunkter torde det få betraktas som ett oeftergivligt

krav, att sparbanks tillgångar skola underkastas en fullständig och i

ett sammanhang genomförd inventering varje år. För närvarande föreligger

skyldighet att årligen förrätta dylik inventering för flera olika organ. Sålunda

skall enligt en allmänt förekommande reglementsbestämmelse sparbanks

styrelse eller de styrelseledamöter — i något fall de personer utanför

styrelsen — vilka därtill av styrelsen utses, så ofta styrelsen anser nödigt,

dock minst en gång om året, i en del fall minst två gånger, förrätta inventering

av sparbanks värdehandlingar. Enahanda skyldighet att inventera varje

år åligger enligt stadgande i sparbankslagen sparbanks revisorer och, enligt

bestämmelse i särskild instruktion, allmänt ombud. Inventering av sparbanks

värdehandlingar skall sålunda ske minst tre gånger varje år av olika

organ. Genom att dessa i viss utsträckning synas ha litat på varandra, men

även på grund av otillräckliga kvalifikationer hos vederbörande inventeringsförrättare,

har enligt inspektionens erfarenhet i en hel del fall icke någon av

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

inventeringarna verkställts med iakttagande av sådana försiktighetsmått

och under sådan kontroll, som äro nödvändiga för uppnående av ett tillförlitligt

resultat. Härav har sparbanksinspektionen föranletts att i sin tur

i samband med undersökningar verkställa inventering — under många år

allmänt och på senare tid i viss utsträckning — varigenom ett stort antal

sparbanker varje år kunnat bli föremål för icke mindre än fyra inventeringar.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare, att inventering och revisionsarbete

i övrigt hos sparbank ställde stora krav på den som skulle utföra arbetet

effektivt och att man torde kunna utgå från att den av det allmänna

utsedde revisorn i allmänhet finge ta ledningen av revisionsarbetet. Det

vore därför av vikt, att endast sådana personer godtoges, som ägde sakkunskap

på det revisionstekniska området och vore allmänt förtrogna med

ekonomiska frågor. I möjligaste mån borde auktoriserade personer utnyttjas.

Helst borde revisorerna givetvis även ha kännedom om banktekniska

förhållanden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bemöter den av de sakkunniga återgivna

kritiken mot allmänna ombudsorganisationen och uppger att länsstyrelsen

funnit det ändamålsenligt att till uppdraget som allmänt ombud förordna

jurister. Länsstyrelsen yttrar härom bl. a.:

Att länsstyrelsen därvid i stor utsträckning anlitat sina egna befattningshavare

är enligt länsstyrelsens mening helt naturligt. Länsstyrelsernas jurister

äro i allmänhet tingsmeriterade och ha därigenom fått god inblick i

bl. a. fastighetsväsendet och civillagstiftningen. Erfarenhet av exekutionsrätten

och taxeringsväsendet ha många sedermera vunnit på länsstyrelserna.

De ha dessutom genom sin ordinarie verksamhet fått god kännedom om

länets förhållanden och vunnit kontakt med bygdens män. Överhuvudtaget

torde personer, som efter tingstjänstgöring förvärvat en viss administrativ

erfarenhet, vara lämpliga såsom allmänt ombud.-----------

Det allmänna ombudet skall verkställa undersökning av sparbankens räkenskaper

och sålunda äga vissa insikter i bokföring. Då de framställda anmärkningarna

mot de allmänna ombuden beröra denna gren av deras verksamhet

och sålunda kunskaperna i bokföring, vill länsstyrelsen påpeka, att

sparbankernas bokföring i allmänhet är enkel. Någon jämförelse kan ej göras

med t. ex. aktiebolagen eller andra företag, där vinstintresset är särskilt

framträdande. De personer, det här är fråga om, torde ej ha någon svårighet

att sätta sig in i förhållandena. För övrigt har länsstyrelsen möjlighet

att, därest så skulle befinnas lämpligt, uppställa särskilda fordringar beträffande

kunskaper i bokföring hos de allmänna ombuden.-----

Det nya systemet skulle leda till att granskningen av låneportföljen måste

övertagas av centralorganets tjänstemän. Detta torde medföra att centralorganet

måste utbyggas på ett helt annat sätt än de sakkunniga förmenat,

eftersom granskningen såsom nu bör ske årligen. En annan ordning skulle

innebära en allvarlig försämring av den offentliga kontrollen.

Enligt uttalande i betänkandet lärer centralorganets tjänstemän ej kunna

lita på den inventering, som verkställes av det allmänna ombudet. Länsstyrelsen

kan ej finna, att man genom anordningen med en särskild revisor

skapar garantier för att inventeringen blir anmärkningsfri. Länsstyrelsen

vill understryka, att enligt länsstyrelsens erfarenhet de allmänna ombuden,

vilka äga god lokalkännedom, utfört ett gott arbete till båtnad för

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sparbanksväsendet och att en omorganisation sådan som föreslagits skulle

särskilt hårt drabba de små sparbankerna och därmed också insättarna.

Enligt länsstyrelsens i Malmöhus län mening borde helt andra och stöne

anspråk ställas på den av det allmänna utsedde revisorn än vad de sakkunniga

avsett. Revisorn borde sålunda, förutom deltagande i revisionsarbetet,

regelbundet granska utlämnade lån och på förut ej bekantgjord tid infinna

sig i sparbanken och inventera säkerheterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig ej vilja motsätta sig att allmänna

ombudsinstitutionens funktioner överflyttas till revisionen och anser, att de

av länsstyrelsen utsedda tillsynsmännen skall med sina erfai enheter i fråga

om fastighetsväsen och inteckningsförhållanden fylla en viktig uppgift inom

denna revision.

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar, att de sakkunniga i alltför hög

grad generaliserat de brister, som på sina håll kunde ha förefunnits på grund

av en mindre god rekrytering av ombuden. — För att icke omläggningen av

ombudsinstitutionen skulle leda till försvagning av tillsynen vore det av vikt

att revisorn ålades att, förutom deltagande i den ordinarie årsrevisionen, ytterligare

minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbanks ställning

och förvaltning.

Sistnämnda mening framföres även av statens organisationsnämnd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att kritiken mot de allmänna ombuden

att de i regel saknat banktekniska erfarenheter och bokföringsmässiga

kunskaper vore berättigad. Det vore enligt länsstyrelsen klart, att den nuvarande

institutionen vore dömd att försvinna. Länsstyrelsen ville dock understryka

vikten av att den blivande tillsynen från det allmännas sida utformades

så att den trygghet och säkerhet, som bestått däri, att inteckningar

och gravationsbevis underkastats en granskning av härför skickade krafter,

icke försvagades.

De remissinstanser som förordat ett bibehållande av allmänna ombudsinstitutionen,

nämligen länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Värmlands och Norrbottens län,

har i allmänhet i sina svar framfört argument liknande de av länsstyrelsen i

Malmöhus län anförda skälen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar, att systemet med allmänna

ombud hade många positiva egenskaper och fördelar för både sparbankerna

och länsstyrelserna, något som tyvärr icke kommit till tillräckligt

uttryck i betänkandet. En översyn borde göras av den för ombuden gällande

instruktionen, som numera vore i vissa avseenden föråldrad och behövde moderniseras.

Av vikt vore härvidlag, att man sökte åstadkomma en klar funktionsfördelning

mellan allmänna ombuden, sparbanksrevisorerna och den

centrala tillsynsmyndigheten,

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför bl. a.:

Länsstyrelsen, som i närvarande stund är tillsynsorgan för icke mindre

än 78 sparbanker, kan av erfarenhet omvittna att de allmänna ombudens

årliga granskning av säkerheter och lånehandlingar på åtskilliga håll upp
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

fattas mera som en välkommen tillsyn, ägnad att ingiva trygghet, än som en

rent övervakande inspektion. Från en del sparbankers sida bär även uttalats,

att, därest de allmänna ombuden avskaffades, de komme i annan ordning att

anlita juridisk sakkunskap för granskning av låneverksamheten. En sådan

konsekvens av reformen skulle uppenbarligen betyda ökade omkostnader för

siparbankerna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Frågan om vilken myndighet som bör tillsätta det allmännas

revisor, därest länsstyrelserna bibehålies vid sparbankstillsynen,

har föranlett uttalanden i åtskilliga remissvar. De remissinstanser

som avstyrkt förslaget om utseende av dylika revisorer har emellertid icke

— frånsett länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län —

yttrat sig i denna fråga. Till förmån för att central tillsynsmyndighet får

tillsätta revisorn uttalar sig sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,

statens organisations nämnd samt länsstyrelserna i Stockholms och

Södermanlands län.

Sparbanksinspektionen framhåller i detta sammanhang, att en brist i ombudsverksamheten

varit att ombuden icke erhållit fortlöpande instruktioner

av en på området sakkunnig myndighet. Även om det skulle ha ingått i inspektionens

arbetsuppgifter att lämna ombuden vägledning i deras arbete,

hade inspektionen ändock saknat tillräcklig arbetskraft för att göra detta

annat än i mycket begränsad omfattning. Med den utökning av den centrala

tillsynsmyndighetens arbetskraft, som inginge i förslaget, borde myndigheten

kunna följa och övervaka de föreslagna revisorernas verksamhet och även

fortlöpande utfärda erforderliga instruktioner för deras arbete. För underlättande

av dessa uppgifter syntes det böra ankomma på sagda myndighet

att utse dessa revisorer.

Även bank- och fondinspektionen understryker vikten av att revisorn utses

av den centrala tillsynsmyndigheten, och framhåller, att svårigheterna

för en central myndighet med personvalet borde kunna övervinnas genom

ett samarbete med lokala instanser, främst sparbankernas egna organisationer.

Organisationsnämnden yttrar, att frågan om vilken myndighet, som skulle

äga förordna det allmännas revisor, borde bedömas med hänsyn till utformningen

av kompetenskraven å revisorn. Då en obligatorisk fordran att revisorn

skulle vara auktoriserad icke uppställts utan endast uppställts ett

helt allmänt kompetenskrav, borde enligt nämndens mening försiktigheten

bjuda, att allmän revisor förordnades av det centrala tillsynsorganet.

Den av herrar Sahlin och Westborg i reservation framförda meningen att

länsstyrelserna bör få utse det allmännas revisor har biträtts av fullmäktige

i riksgätdskontoret, svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag

samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,

Örebro, Skaraborgs, Gävleborgs, Västmanlands samt Göteborgs och Bohus

län. I flertalet av dessa yttranden anföres icke någon särskild motivering.

Några remissinstanser åberopar en eller flera punkter i reservanternas

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

argumentering i denna fråga, särskilt framhålles svårigheten för den centrala

tillsynsmyndigheten att självständigt kunna utse revisorer för samtliga

sparbanker.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller angelägenheten av att länsstyrelserna

tillser, att endast för uppgiften fullt kompetenta revisorer blir

utsedda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar att, om förslaget att ersätta allmänna

ombuden med revisorer syftade till att få en rekrytering från annat underlag

än för närvarande, detta borde kunna vinnas genom att länsstyrelse, innan

revisor förordnades, infordrade yttrande från sparbanksinspektionen.

De sakkunnigas förslag, att länsstyrelsernas tillsynsfunktioner

skall överflyttas till ett centralt tillsynsorgan, tillstyrkes av statskontoret,

bank- och fondinspektionen, svenska bankföreningen och svenska

bankmannaförbundet. I remissvaren framföres väsentligen de synpunkter i

frågan som anlagts av de sakkunniga.

Bank- och fondinspektionen åberopar innehållet i sitt remissyttrande över

1951 års statsrevisorers framställning. Av nämnda yttrande skall här återges

följande:

Då det gäller att avgöra, huruvida en statlig förvaltningsuppgift bör anförtros

en enda central myndighet eller uppdelas å flera lokala myndigheter,

bör tydligen uppgifternas art vara den helt bestämmande faktorn. Är

fråga om en uppgift, som för att kunna lösas tillfredsställande kräver snabb

handläggning, nära kontakt med en större allmänhet och särskilt hänsynstagande

till ortens förhållanden, torde oftast en lokal organisation vara att

föredraga. Behöva kraven i sagda hänseenden icke ställas särskilt höga

utan består uppgiften mera i en efterhandsgranskning av fattade beslut och

verkställda åtgärder i syfte att utröna deras överensstämmelse med lag och

författning, instruktioner o. d., torde däremot en central organisation bjuda

de största fördelarna. Att den offentliga sparbankstillsynen är en uppgift

av sistnämnda typ torde vara obestridligt och enligt bankinspektionens mening

borde icke något tvivel råda om att en central organisation i detta fall

innefattar den mest rationella lösningen, framförallt ur effektivitetssynpunkt

men ock ur synpunkten av ökad enhetlighet i rättstillämpningen.

Beträffande länsstyrelsernas icke egentliga tillsynsnppgifter, såsom fastställande

av sparbanks reglemente, prövning av frågor rörande förvärv, nybyggnad

eller ombyggnad av fastighet, m. in. kunde det måhända — menar

bank- och fondinspektionen — vara diskutabelt, huruvida dessa uppgifter

borde överföras på den centrala tillsynsmyndigheten. De av reservanterna

uttalade farhågorna för att lokala förhållanden icke skulle vinna erforderligt

beaktande vid en prövning i en central myndighet vore emellertid enligt inspektionens

mening överdrivna. Inspektionen anför härom bl. a.:

Bank- och fondinspektionens såväl som sparbanksinspektionens tjänstemän

rekryteras i praxis från det verksamhetsfält, vilket tillsynen avser.

Detta innebär, att en byrådirektör i sparbanksinspektionen, innan han börjar

sin tillsynsverksamhet, måhända i tio eller femton år arbetat inom sparbank.

Alt han härunder förvärvat god kännedom om de lokala förhållan
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

dena i den provins, där hans sparbank bedriver verksamhet, är tydligt.

Med en förnuftig rekryteringspolitik kan en icke föraktlig lokalkännedom

på detta sätt tillföras tillsynsmyndigheten. Och ordnas tjänstgöringen inom

inspektionen så, att en byrådirektör företrädesvis får utöva tillsyn inom

den eller de provinser, där han tidigare tjänstgjort som sparbanksman, torde

hans kännedom om de lokala förhållanden, som här äro av betydelse, ofta

nog kunna mäta sig med en hårt arbetstyngd landsstatstjänstemans, för

vilken sparbanksärendena alltid måste förbli en mycket ringa del av hans

totala arbetsuppgift.

Flertalet remissinstanser har emellertid som nämnts anslutit sig till den i

reservationerna framförda meningen, att länsstyrelserna borde i huvudsak bibehållas

vid sina hittillsvarande tillsynsfunktioner. Dessa remissinstanser- utgöres

av fullmäktige i riksgåldskontoret, sparbanksinspektionen, statens organisationsnämnd,

överståthållarämbetet, länsstgrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Värmlands,

Kopparbergs, Jämtlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag,

riksförbundet landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige,

kooperativa förbundet samt landskommunernas förbund.

I yttrandena har remissinstanserna väsentligen använt samma skäl som

anförts av reservanterna och framhävt än ett, än ett annat led i deras argumentering.

Flera yttranden ansluter sig utan närmare motivering till

reservanterna Sahlins och Westborgs uppfattning om ordnandet av tillsynen.

Fullmäktige i riksgåldskontoret tillägger, att ett intensifierat samarbete

mellan sparbanksinspektionen och länsstyrelserna borde eftersträvas. Beslutanderätten

i sparbanksfrågor borde dock förbehållas länsstyrelserna i ungelär

samma utsträckning som för närvarande.

Sparbanksinspektionen framhåller, att den största vinsten med en central

odelad tillsyn låge däri, att det centrala organet skulle få många sparbanksfrågor

tillrättalagda under hand på ett helt annat sätt än som eljest vore

möjligt. Tillsynsarbetet skulle även bli lättare och mången onödig omgång

skulle kunna undvikas. Effektivitetssynpunkter talade sålunda till förmån

för en centraliserad tillsyn över sparbankerna, antingen tillsynen skulle

förläggas till en särskild sparbanksinspektion eller till ett för hela kreditväsendet

gemensamt organ. Det motstånd mot dels bortkoppling av länsstyrelserna

från tillsynen och dels sammanslagning av det centrala tillsynsorganet

med bank- och fondinspektionen, som mötte från sparbankernas

sida, torde djupast sett bottna i rädsla för att det gemensamma tillsynsorganei

skulle bli ett alltför stort och maktiullkomligt verk, där sparbankernas

lokala intressen och problem skulle handläggas efter alltför byråkratiska

linjer. Under förutsättning att sparbankerna toge avgjord ställning mot

centraliseringen, borde den icke genomföras. Genom överförande av vissa

tillsynsuppgifter till den centrala myndigheten, genom den personalförstärkning,

som denna myndighet enligt sakkunnigförslaget skulle erhålla, samt

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

genom den effektivitetsökning av revisionen, som kunde förväntas bli en

följd av den föreslagna utökningen av revisionen, skulle de väsentliga kraven

på en förbättrad tillsyn enligt sparbanksinspektionens mening bli tillgodosedda.

Organisationsnämnden anmärker, att gruppen sparbanksärenden icke

hade någon större betydelse för länsstyrelsernas samlade arbetsbörda. Enligt

för nämnden tillgängligt siffermaterial, avseende år 1951, uppginge antalet

å rikets landskanslier diarieförda sparbanksärenden till omkring 1 300

st. Det verkliga antalet individuella ärenden hade dock varit väsentligt

större på grund av att mångenstädes flera ärenden, berörande en viss sparbank,

införts under samma diarienummer å ett för banken reserverat samlingsupplägg.

— Organisationsnämnden ansåge sig utan invändningar kunna

godta reservanternas förslag, att sådana spörsmål, vilka vore av mera

bankteknisk natur, lämpligen borde omhänderhas av den centrala tillsynsmyndigheten.

Likaså kunde nämnden godta reservanternas förslag, att

vissa andra grupper av ärenden överflyttades till centrala tillsynsmyndigheten,

nämligen frågor om tillstånd till notariatverksamhet, förvaring av

sparbanks värdehandlingar under utomordentliga förhållanden, godkännande

av formulär för teckning av förlagsbevis, prövning av tillgångars duglighet

som kassareserv i vissa fall, prövning av instruktion för styrelsedelegation

ävensom vissa andra i 52 § i sakkunnigförslaget omförmälda instruktioner,

tillstånd till uppskrivning av värdet å vissa tillgångar samt till avyttring

av tillgångar under likvidation, frågor rörande sparbanks pensionsstiftelse

in. fl. ärenden. Däremot syntes det nämnden vanskligt att hävda

en bestämd uppfattning om länsstyrelserna skulle bibehålla sin befattning

med återstående tillsynsfrågor i mera vid bemärkelse såsom stadfästande

av reglemente för sparbank, tillstånd till filialbildning, fusion och förvärv

av fastighet, tillsättande av likvidator samt vissa andra åtgärder i samband

med sparbanks likvidation, tillfällig ökning av huvudmännens antal ävensom

möjligen vissa ärenden angående föreläggande, viten och förbud samt

frågor om skadeståndstalan mot huvudman eller styrelseledamot. Enligt

nämndens mening talade dock övervägandena i saken emot en så fullständig

centralisering av sparbanksärendenas handläggning, som de sakkunnigas

majoritet förordat. I varje fall borde största möjliga hänsyn tas till

sparbanksvärldens egen inställning till det omtvistade spörsmålet. Den

omständigheten att den centrala tillsynsmyndigheten i väsentliga hänseenden

saknade beslutanderätt i sin verksamhet vore icke unik. Nämnden

ville härvidlag hänvisa till förhållandet mellan länsstyrelserna, å ena, samt

sprängämncsinspektionen, tobaksnämnden samt vederbörande statsinspektörer

hos socialstyrelsen, kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, å andra

sidan, när det gäller ärenden rörande explosiva varor och eldfarliga oljor,

handeln med tobaksvaror, tillsynen över fattig- och barnavårdens liandhavande

samt ingripande vid missförhållande mot ägare av elektriska anläggningar

och innehavare av mejerier. Likaså ankomme det på länsstyrelsen

alt efter bank- och fondinspektionens hörande återkalla godkännande av

jordbrukskassa med likvidation som påföljd.

12 Itihang till riksdagens protokoll 1D~>5. 1 samt. Nr 151

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Betydelsen av länsstyrelsernas lokalkännedom och den personliga kontakten

mellan länsstyrelserna och sparbanksmännen vid utövandet av sparbankstillsynen

har närmare utvecklats och understrukits av flertalet länsstyrelser

som yttrat sig.

Svenska sparbanksföreningen yttrar, att det för sparbankerna skulle vara

olyckligt, om länsstyrelserna icke bibehölles som tillsynsmyndighet i ärenden

av administrativ natur. Inom sparbanksvärlden funnes en mycket stark

opinion för bibehållande av nu gällande ordning, så stark att det syntes

föreningen orimligt att nu i strid däremot genomföra sakkunnigmajoritetens

förslag. Tidigare förslag till centralisering hade avvisats, och några

nya skäl hade icke tillkommit av beskaffenhet att nu böra föranleda ändring

i gällande tillsynsordning.

Kooperativa förbundet förklarar sig vilja avråda från de centraliseringstendenser

som i tillsynsfrågan kommit till uttryck i sakkunnigmajoritetens

förslag.

Några remissinstanser har uttalat sig med större tveksamhet. Länsstyrelsen

i Stockholms län förklarar sålunda, att en ökad centralisering av det

allmännas tillsyn över sparbankerna visserligen numera framstode såsom

den i princip riktiga och naturliga lösningen. Huruvida centraliseringen

borde drivas så hårt att den även omfattade annan tillsyn än sådan av bankteknisk

natur, vore emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning tveksamt.

Åtskilliga skäl syntes i själva verket tala för reservanterna Sahlins och Westborgs

ståndpunkt. Även konungariket Sveriges stadshypotekskassa har yppat

tveksamhet beträffande lämpligheten av en central tillsyn.

I fråga om den av reservanterna gjorda avgränsningen mellan länsstyrelsernas

och den centrala tillsynsmyndighetens tillsynsuppgifter förklarar sig

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Västernorrlands län

icke ha någon erinran.

Beträffande härefter förslaget om sammanslagning av sparbanksinspektionen

med bank- och fondinspektionen har

detta tillstyrkts av statskontoret, bank- och fondinspektionen, svenska bankföreningen

och svenska bankmannaförbundet.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att det ofta visat sig, att den

erfarenhet, som verket vunnit inom en gren av sin verksamhet, varit till

gagn vid utövandet av tillsynen över andra grenar. Den erfarenhet, som

samlats inom tillsynsmyndigheten för sparbankerna och som framdeles

komme att tillföras denna, skulle vara av betydande värde även för tillsynen

över de grenar av kreditväsendet, som för närvarande vore underställda

bank- och fondinspektionen. Likaså skulle bank- och fondinspektionens

erfarenhet kunna utnyttjas till fördel även för sparbankstillsynen.

Otvivelaktigt vore det möjligt att arrangera ett sådant samarbete, som här

åsyftades även mellan två fristående myndigheter. Samarbetet skedde emellertid

lättast och smidigast och med större utbyte inom ett och samma verk.

— Det vore riktigt att sparbankerna företedde många särdrag, som skilde

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

dessa från såväl affärsbankerna som jordbrukets kreditkassor. Enligt inspektionens

uppfattning vore emellertid likheterna än mer påtagliga. Särskilt

tydligt framstode detta vid en jämförelse mellan sparbankerna och

jordbrukskassorna. — Den omständigheten, att de ifrågavarande penningoch

kreditinstituten kunde uppvisa vissa särdrag krävde visserligen en anpassning

men innebure enligt inspektionens mening ingalunda att tillsynen

över instituten behövde bedrivas efter helt olika grunder. Den offentliga tillsynens

främsta uppgifter vore i samtliga fall att vaka över institutens solvens

och likviditet. Reservanternas påstående att sakkunnigförslaget icke skulle

innebära något annat eller mera än att sparbanksinspektionen flyttades in

som en byrå i bank- och fondinspektionen, gåve en missvisande bild av sakkunnigförslagets

verkliga innebörd. Enligt förslaget skulle sparbanksavdelningen

inom det nya ämbetsverket i fråga om personal komma att bli väsentligt

större än någon av de övriga avdelningarna — i själva verket större

än de övriga avdelningarna till sammanslagna.

Även bankföreningen framhåller, att kravet på en effektivisering av inspektionen

måste bli starkare än för närvarande med hänsyn till den utveckling

av sparbankernas verksamhet, som skulle bli en följd av förslagets

genomförande. Därav följde enligt bankföreningens mening, att man icke

kunde undvara systemet med en enhetlig, specialiserad inspektionsmyndighet

för hela riket. Bankmannaförbundet anser, att garanti för den enhetlighet

i tillsynen, som ur allmänna synpunkter vore önskvärd, inte kunde

erhållas utan en gemensam inspektionsmyndighet. Särskilt vore detta av

betydelse vid handläggningen av frågor angående grundande av nya penninginrättningar

samt filialbildning liksom över huvud taget frågor av gemensamt

intresse. Farhågorna för att en central tillsynsmyndighet icke skulle

ta tillbörlig hänsyn till sparbankernas särart vore enligt förbundets mening

betydligt överdrivna. De sakkunnigas uttalande, att en biträdande ledamot

för sparbanksärenden borde ingå i den föreslagna gemensamma

bankinspektionen och att sparbankstillsynen vore avsedd att sortera under

en särskild byråchef, syntes enligt förbundets uppfattning borga för att

sparbankerna i samma utsträckning som nu skulle kunna få sina speciella

intressen tillgodosedda.

Förslaget om sammanslagning av de centrala tillsynsmyndigheterna har

emellertid avstyrkts av flertalet remissinstanser som särskilt yttrat sig i

detta ämne, nämligen fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Jönköpings,

Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Värmlands,

Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bankaktiebolag, landsorganisationen och

riksförbundet landsbygdens folk.

Sparbanksinspektionen ansluter sig till de av reservanten Lagerkvist åberopade

skälen emot sammanslagning samt anser det mindre lämpligt att

genomföra en sammanslagning i ett läge, då sparbanksinspektionens befattningshavare

helt borde få koncentrera sig på att övervaka tillämpningen av

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

de sakliga och formella ändringar i reglerna för sparbankernas rörelse,

som torde komma att föranledas av den nya lagstiftningen. Behovet av samordning

borde kunna tillgodoses genom ett intimt samråd mellan sparbanksinspektionen

samt bank- och fondinspektionen. Frågan om sammanslagningen

borde enligt inspektionens mening lämpligen kunna upptas till ny

prövning, sedan erfarenheter vunnits av den i övrigt effektiviserade tillsynen.

Övriga remissinstanser som avstyrkt sammanslagningen har i huvudsak

åberopat argument som förekommer i reservanterna Sahlins och Westborgs

motivering.

Svenska sparbanksföreningen förklarar, att sakkunnigmajoritetens ordande

om samordning mellan penninginrättningarna utan närmare angivande

av vari samordningen skulle bestå ingåve sparbankerna en stark känsla

av oro och stode i bestämd motsättning till kravet att sparbankerna skulle

äga frihet att utveckla sin egenart.

Två reservanter i bank- och fondinspektionen anser likaså, att sammanslagning

för närvarande icke borde ske; den ene av det skälet att sammanslagningen

borde anstå till dess länsstyrelsernas befattning med tillsynen helt

avvecklats, vilket enligt reservantens mening icke kunde för närvarande genomföras,

och den andre huvudsakligen av det skälet att en sammanslagning

icke borde äga rum mot sparbankernas egen vilja.

I några remissyttranden framföres tanken att tillsynen skulle

kunna överlämnas till en sparbankernas egen organisation.

Fullmäktige i riksbanken anser sig sålunda icke kunna tillstyrka vare sig

sakkunnigmajoritetens förslag eller de reservationsvis framförda yrkandena.

Enligt fullmäktiges mening präglades förslaget av en centraliseringstanke,

vars realiserande skulle komma att medföra stora nackdelar ur mera allmänna

synpunkter och för sparbanksväsendet självt. Tillsynsfrågan borde

lösas efter helt andra linjer än de av de sakkunniga föreslagna. Fullmäktige

yttrar härom:

Fullmäktige vilja föreslå, att frågan om tillsynen göres till föremål för en

ny utredning, varvid bör undersökas möjligheterna att i princip lösa frågan

på det sätt, som nyligen införts för sparbankerna i Finland. I samband härmed

bör övervägas om icke lagbestämmelserna om tillsynen lämpligen böra

givas i en särskild lag, eventuellt gemensam för alla kreditinstitut.

Löses frågan om den offentliga tillsynen efter de finska linjerna skulle

detta innebära, att tillsynen överlämnades till en sparbankernas egen organisation.

Inom exempelvis Svenska sparbanksföreningen skulle bildas ett

organ, vari eventuellt ingick av statlig myndighet utsedda representanter,

med uppgift att bl. a. handhava den centrala tillsynen och handlägga sådana

frågor, vilka för närvarande avgöras av sparbanksinspektionen. Under detta

centrala organ skulle sortera ett antal distriktsinspektörer.

I såväl centralorganets som distriktsinspektörernas arbetsuppgifter skulle

jämväl ingå sådan konsulterande och rådgivande verksamhet, som för närvarande

utövas av de av sparbanksföreningen anställda konsulenterna. Genom

distriktsinspektörerna, vilka skola vara bosatta i sitt distrikt, bibehålies

de fördelar, som kännedomen om de lokala förhållandena medför.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

Som redan nämnts bär i princip ett system som det ovan i grova drag

skisserade införts i Finland. Vissa svenska erfarenheter av ett sådant system

finnes också, nämligen från jordbrukskasserörelsen. Det är ännu för tidigt

att yttra sig över, hur det nya systemet för tillsynen av sparbankerna i Finland

slagit ut. Hittills verkar det dock ha motsvarat förväntningarna.

Liknande tankar återkommer i remissyttrandena från kommerskollegium,

länsstyrelsen i Jönköpings län och svenska stadsförbundet.

Kommerskollegium yttrar, att det skulle varit av intresse att få närmare

belyst utformningen av den tillsynsorganisation, som införts i Finland. En

liknande kontrollorganisation förekomme inom den kooperativa rörelsen i

Sverige. Konsumtionsföreningarna hade sålunda sedan några årtionden ett

gemensamt revisionsväsende, organisatoriskt förankrat i kooperativa förbundet

och i de provinsiella distrikten. Detta hade visat sig äga påtagliga

fördelar icke minst genom den förmedling av erfarenheter, som därigenom

skedde och som uppenbarligen i hög grad bidragit till att skapa en stabil utveckling

på detta område. — Enligt denna tankegång skulle tillsynen anförtros

åt ett för sparbankerna gemensamt organ, i vilket även skulle ingå

representanter för det allmänna. Inom sparbanksväsendets egen ram skulle

därigenom skapas ökade möjligheter till kontakt med de lokala sparbankerna

och att göra dessa delaktiga av de erfarenheter, som den gemensamma

tillsynsverksamheten förvärvade. — Kollegiet biträder i andra hand reservanternas

förslag.

Stadsförbundet menar, att en ideell rörelse som sparbanksrörelsen borde

ges största möjlighet att själv under eget ansvar ordna tillsynsfrågan. Kunde

icke en omedelbar statskontroll undvaras, vore en tillsyn, i vilken även

de lokalt välinformerade länsstyrelserna deltoge, att föredra framför en helt

centraliserad.

Några remissinstanser ägnar sin uppmärksamhet åt möjligheten av en

sparbankernas egen revisionscentral.

Fullmäktige i riksgåldskontoret menar, att en dylik revisionscentral skulle

kunna intimt samarbeta med sparbanksinspektionen. Komme en sådan

intern revisionscentral till stånd, skulle behovet av särskilda av tillsynsmyndighet

utsedda revisorer bortfalla, vilket ur många synpunkter skulle vara

till fördel.

Bank- och fondinspektionen antyder, att en dylik av sparbankerna gemensamt

organiserad, lokalt förgrenad revisionsavdelning skulle i de mindre

och medelstora sparbankerna kunna utföra den sifferrevision och räkenskapskontroll,

som i de större sparbankerna verkställdes genom dessas egna

kontrollorgan. Revisionsavdelningen kunde eventuellt anknytas till sparbankernas

säkerhetskassa, som hade ett eget intresse av en effektiv kontroll,

eftersom följderna av underslev och liknande kunde gå ut över densamma.

En sådan anordning skulle enligt inspektionens mening stimulera sparbankernas

eget intresse för revisionsverksamheten och samtidigt bli ett gott

stöd för tillsynsmyndigheten samt möjliggöra för denna att koncentrera sig

på de mera väsentliga uppgifterna.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

En ledamot i bank- och fondinspektionen anser, att ifrågavarande revisionsorgan

borde få helt överta den tekniska kontroll, som hittills utövats

av de allmänna ombuden.

Svenska jordbrukskreditkassan anmärker, att de sakkunniga borde övervägt

alternativet med ett sparbanksväsendets eget kontrollorgan, som kunde

handha åtminstone det stora flertalet uppgifter på detta område.

Av annan mening i denna fråga är sparbanksinspektionen, som avstyrker

en tillämpning av systemet med central tillsyn genom sparbankernas egen

försorg. Enligt inspektionens mening krävde tillsynen över sparbankerna

en gentemot dessa och deras centrala organ fullt fristående och självständig

statlig myndighet. Inspektionen yttrar härom bl. a.:

Bortsett från att vid en tillsynsverksamhet i sparbankernas egen regi kollegiala

hänsyn i vissa fall skulle kunna leda till alltför stor försiktighet och

tröghet i fråga om ingripanden vid nödvändiga tillfällen, måste man räkna

med att sådana fall kan uppkomma, då utvecklingen av praxis eller tillämpningen

av lagreglerna med stöd av en inom sparbanksrörelsen förhärskande

opinion tenderar att avvika från lagstiftarnas avsikt. I en dylik situation är

en fristående central statlig inspektion bättre ägnad att åvägabringa rättelse

eller fästa statsmakternas uppmärksamhet på utvecklingen, än om uppgiften

att centralt följa sparbankernas verksamhet helt åvilade ett till sparbankerna

själva knutet organ. Med det anförda har inspektionen icke velat hävda, att

icke ett organ inom sparbanksföreningen för rent kameral, siffermässig revision

av sparbankernas förvaltning skulle kunna fylla en uppgift. Att från

statliga myndigheter avlyfta den allmänna kontrollen av sparbanksväsendets

utveckling skulle emellertid enligt inspektionens mening vara föga välbetänkt.

I så fall skulle likaväl tillsynen över affärsbankerna kunna överlämnas åt dessa

banker själva. Den sammanlagda omfattningen av sparbankernas rörelse

är numera av den storleksordning och betydelse för penning- och kapitalmarknaden

och för landets ekonomi i dess helhet, att skäl saknas att i fråga

om statsmakternas tillsyn ställa dem på annat plan än affärsbankerna.

Inspektionen vill dessutom ytterligare framhålla, att med den ordning som

föreslagits och som i hög grad redan existerar, den stora anonyma massan

av insättare i sparbankerna icke utöva direkt inflytande på valet av sina

förtroendemän i huvudmannakårer och styrelser. Det kan då finnas desto

större skäl att det allmänna å insättarnas vägnar fortlöpande följer förtroendemännens

förvaltning genom en särskild central myndighet. Även om i

fortsättningen sparbankernas förvaltning till övervägande grad kommer att

stå under kommunalt inflytande, kan detta icke åberopas mot en statlig kontroll

på det centrala planet. Man kan i detta avseende exempelvis peka på

hurusom det ansetts rimligt att genom ett underställningsförfarande beträffande

beslut om upptagande av lån låta Kungl. Maj :t kontrollera den kommunala

finansförvaltningen. Denna kontroll sker trots förekomsten av det

kommunala finansråd som arbetar inom ramen för kommunernas centrala

sammanslutningar -— sammanslutningar som få anses vara av samma karaktär

som sparbankernas riksorganisation, svenska sparbanksföreningen.

Beträffande de sakkunnigas uttalande om behovet av utökning av ant alet

byrådirektörer vid den centrala tillsynsmyndigheten

förklarar statskontoret att, då frågan om den organisatoriska utformningen

av det tilltänkta nya ämbetsverket måste bli föremål för ytter
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ligare överväganden, statskontoret ansett sig sakna anledning att ingå på

granskning av de sakkunnigas uttalande. Statskontoret vore därför icke berett

att under förhandenvarande förhållanden tillstyrka en utökning av antalet

byrådirektör stjänster.

Statens organisationsnämnd yttrar sin tveksamhet om den föreslagna ökningen

av antalet byrådirektör stjänster vore nödvändig för att nå det åsyftade

målet att nedbringa intervallerna mellan inspektionerna hos en och

samma sparbank samt hänvisar till att de sakkunniga själva understrukit,

att den föreslagna lokala revisionen kunde förväntas lätta centralmyndighetens

arbetsbörda och möjliggöra tätare inspektionsbesök av dennas tjänstemän.

Länssigrelsen i Kronobergs län framhåller, att antalet byrådirektörer torde

behöva ökas avsevärt mer än med de föreslagna tre tjänsterna, därest tidsintervallerna

mellan sparbanksinspektionens undersökningar i en och samma

sparbank skulle kunna sänkas från nuvarande sju år i genomsnitt till två ä

tre år.

Departementschefen. Tillsynen över sparbankerna utövas enligt SpL dels

av länsstyrelserna och de s. k. allmänna ombuden, dels av ett centralt verk,

sparbanksinspektionen. Motsvarande kombination av lokal och central övervakning

fanns på sin tid även i fråga om affärsbankerna, men numera lyder

dessa — liksom för övrigt både jordbrukets kreditkassor och vissa andra

penninginstitut — under en enda central tillsynsmyndighet, bank- och fondinspektionen.

Sparbankstillsynens uppdelning mellan lokala organ och ett

centralt sådant har alltså ingen parallell på de närmast jämförliga områdena.

Uppdelningen är i huvudsak genomförd så, att de beslutande tillsynsfunktionerna

anförtrotts åt länsstyrelserna, medan sparbanksinspektionen

och de allmänna ombuden har inspekterande och rådgivande uppgifter.

I anslutning till förslag, som tidigare avgivits av 1945 års bankkommitté

och 1951 års riksdagsrevisorer, bär de sakkunniga förordat genomgripande

förändringar i fråga om tillsynens organisatoriska uppbyggnad. Så bör

enligt deras mening länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med tillsynsärendena

upphöra och den centrala tillsynen omhänderhas av en nyinrättad

myndighet, tillskapad genom sammanslagning av sparbanksinspektionen

samt bank- och fondinspektionen. Tillika går sakkunnigförslaget

ut på att de nuvarande allmänna ombuden skall ersättas av särskilda

revisorer — en för varje sparbank — vilka utses av tillsynsmyndigheten

för att tillsammans med de i vanlig ordning tillsatta revisorerna verkställa

det årliga revisionsarbetet. De förordade reformerna, som dikterats av syftet

att främja effektiviteten i tillsynen, har emellertid icke vunnit enhällig anslutning

bland de sakkunniga. Tre av dem vill behalla länsstyrelserna som

lokala tillsynsorgan och motsätter sig jämväl sammanslagningen av de båda

inspektionsmyndigheterna.

Den dominerande frågeställningen vid bedömandet av sakkunnigförslaget

i detta ämne torde vara, huruvida det är önskvärt med en fullständig cen
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tralisering av sparbankstillsynen eller denna bör få behålla sin hittillsvarande

delvis decentraliserade karaktär. Tanken på en centralisering är som

den historiska översikten utvisat icke ny. Den framfördes första gången

av 1910 års sparbankskommitté och mötte redan från början ganska kraftigt

motstånd från vissa håll. Icke minst inom sparbanksväsendet självt har

man varit mycket ovillig att acceptera centraliseringslinjen. Denna inställning

har kommit till klart uttryck i remissyttrandena över de förslag, som

avgavs av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer, och nu

senast vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. Invändningarna har

i huvudsak varit, att rådande decentralisering av tillsynen vore helt förenlig

med sparbankernas förankring i lokalt begränsade verksamhetsområden

och att en centraliserad tillsyn därför skulle innebära en försämrad

övervakning. Det har till och med gjorts gällande, att tillsynens centralisering

till en enda myndighet skulle kunna hämma utvecklingen inom sparbanksväsendet,

genom att en sådan myndighet icke i samma grad som länsstyrelserna

skulle kunna vara förtrogen med och ta hänsyn till de enskilda sparbankernas

särart.

Enligt min egen uppfattning kan det icke bestridas, att vissa fördelar

kan vinnas med att den väsentliga tillsynsverksamheten komme att utövas

av en central myndighet. Å andra sidan kan ej heller förnekas, att invändningarna

mot cn sådan anordning delvis har sitt berättigande. Av

stort intresse är att vissa av de remissinstanser, som ställt sig kritiska till

den av de sakkunniga förordade lösningen, pekat på att debatten i detta

ämne icke nödvändigtvis behöver röra sig kring frågeställningen en statlig

decentraliserad tillsyn eller ett statligt centraliserat tillsynssystem. Främsta

förespråkare för ett tredje alternativ för organisationen av tillsynen har varit

tullmäktige i riksbanken. Dessa ifrågasätter sålunda, om icke sparbankstillsynen

skulle kunna helt överlåtas på ett av sparbankerna själva upprättat

organ. Närmast har härvid varit i åtanke ett system, som från och med

1954 tillämpats för tillsynen över de finska sparbankerna. I något modifierad

form återkommer riksbanksfullmäktiges rekommendation i vissa

andra remissvar. Enligt dessa borde i varje fall en del av den statliga kontrollen

över sparbanksväsendet, främst den mera revisionsmässiga, omhänderhas

av något organ, som sparbankerna gemensamt skulle ha att inrätta.

Att staten helt eller delvis skulle befrias från ansvaret för sparbankstillsynen

är ett uppslag, som icke prövats av de sakkunniga. Uppslaget bör enligt

min åsikt bli föremål för närmare överväganden i särskild ordning, eventuellt

också med avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet.

Jag ämnar därför sedermera ta initiativ till en utredning för närmare

prövning av alternativet i fråga. Vid denna utredning bör kunna upptas

också spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen över

sparbankerna och jämförliga kreditinrättningar.

Med hänsyn till att en framtida omdaning av tillsynen i den riktning, som

här antytts, kan komma att visa sig lämplig, synes det i nuvarande läge vara

mest välbetänkt att låta övervakningen över sparbankerna i stort sett få be
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

hälla sin gällande organisatoriska struktur. Jag förordar därför, att den

nya sparbankslagen får fördela tillsynsuppgifterna mellan länsstyrelserna

och sparbanksinspektionen på samma sätt som SpL. I ett avseende anser

jag dock, att en ändring bör genomföras, nämligen vad avser de funktioner,

som för närvarande ankommer på de allmänna ombuden. Såsom framgått

av den tidigare redogörelsen har dessa ombud tillagts synnerligen omfattande

uppgifter. Deras kontrollverksamhet har sin betydelse främst genom

den särskilda undersökning, som de har att verkställa minst en gång årligen.

Undersökningen skall omfatta sparbankens ställning, av sparbanken till förvaring

och förvaltning mottagna värdehandlingar samt sparbanksstyrelsens

förvaltning i övrigt. Vid åtskilliga tillfällen har riktats anmärkningar mot

det sätt, på vilket ombuden bedrivit dessa för tillsynsverksamheten viktiga

inventeringar av sparbankens tillgångar och skulder. Det har härvid gjorts

gällande, att rapporterna över ombudsundersökningarna i vissa fall icke

kunnat läggas till grund för en betryggande bedömning av sparbankens förhållanden.

Orsaken till de påtalade bristerna har sökts bl. a. i att ombuden

delvis icke haft tillräckliga banktekniska eller allmänekonomiska kunskaper.

1 sakkunnigbetänkandet har det sammanfattningsvis uttalats att tillsynen

genom allmänna ombud icke i sin nuvarande utformning fullt ut motsvarade

de anspråk, som måste ställas på verksamheten. Samma mening har tidigare

hävdats av 1945 års bankkommitté och av 1951 års riksdagsrevisorer. Även

längre tillbaka i tiden har ombudsinstitutionen varit föremål för kritik.

Denna måste också enligt min egen uppfattning tyda på att ifrågavarande

del av tillsynsverksamheten icke är anordnad på det mest ändamålsenliga

sättet. Nu dragna slutsats får emellertid icke tolkas som ett generellt underkännande

av ombudens insatser. Kritiken träffar närmast ombudssystemet

som sådant, kanske framför allt i det avseendet att detsamma pålagt ombuden

alltför vittgående uppgifter.

önskemålet att få till stånd en årlig platsundersökning av så förtroendeingivande

beskaffenhet, att den bl. a. kunde befria sparbanksinspektionen

från att regelmässigt behöva göra egna inventeringar vid sina sparbanksundersökningar,

torde — såsom de sakkunniga ansett — lättast kunna förverkligas

inom ramen för sparbankernas egen årsrevision. Härvidlag innebär

sakkunnigförslaget till en början, att kraven på revisionens grundlighet

skall skärpas. Dessutom föreslås som jag redan nämnt att revisionen

skall verkställas under medverkan av en särskild revisor, utsedd av det allmänna.

Sistnämnda revisor skulle alltså i viss mån kunna sägas komma att

ersätta det allmänna ombudet. Till själva frågan om revisionens utförande

återkommer jag i detaljmotiveringen. Vad angår ombudens utbytande mot

särskilda revisorer har sakkunnigförslaget mötts med gillande i flertalet

remissyttranden. Jag vill därför godta denna anordning, som för övrigt har

sin motsvarighet både i gällande banklag och i propositionsförslaget till ny

banklag.

För det åsyftade målet att vinna en förbättrad inventering i sparbankerna

:ir det givetvis av väsentlig betydelse, att nu avsedda revisor besitter goda

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

kvalifikationer för sitt uppdrag. Uppenbart är för det första att revisorn i

likhet med övriga revisorer skall, som lagen uttrycker det, ha den erfarenhet

beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med

hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget. I anledning

av anmärkningarna mot de allmänna ombudens kompetens vill jag emellertid

framhålla vikten av att som ifrågavarande särskilda revisorer utses

personer, som verkligen har goda kunskaper på det ekonomiska området.

Därest en auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman finnes att

tillgå, synes det kunna vara till fördel för sparbanken, att sådan utses till

revisor. Framför allt torde detta vara önskvärt, då bland sparbankens egna

revisorer icke finnes auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Vad sedan avser frågan om vilken myndighet som skall utse den allmänna

revisorn synes det mig konsekvent att, därest länsstyrelserna bibehålies

vid nuvarande tillsynsfunktioner, länsstyrelserna också skall tillsätta revisorn.

Denna mening omfattas av en minoritet bland de sakkunniga och

av flertalet remissinstanser, övertygande skäl kan ej anses vara åberopade

till förmån för att man i detta hänseende skulle göra undantag från huvudregeln

om länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsärendena. I syfte att bereda

länsstyrelserna möjlighet att överblicka tillgången på personer, som

är skickade för revisorsuppdragen, och för att i övrigt underlätta personvalet

förordar jag ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen skall, innan revisor

utses, från den handelskammare, inom vilkens distrikt sparbanken

bär sitt huvudsakliga verksamhetsområde, begära förslag å tre personer,

vilka med hänsyn till kvalifikationer och bosättningsort lämpligen bör kunna

komma i fråga som revisor. Jag vill anmärka, att länsstyrelsen icke skall

vara skyldig att under alla förhållanden begränsa sitt val till de sålunda

föreslagna.

Ett sätt att trämja effektiviteten i det av den särskilde revisorn utförda

arbetet synes mig vara att låta den fackmässiga tillsynsmyndigheten, alltså

sparbanksinspektionen, meddela vederbörlig instruktion för revisorns verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att sparbanksinspektionen

såväl enligt gällande lag som enligt föreliggande förslag äger meddela föreskrifter

angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Revisorn bör

åläggas avge rapport, såväl till länsstyrelsen som till sparbanksinspektionen,

angående sina särskilda iakttagelser under revisionen och angående det närmare

sättet för dennas bedrivande (jfr 49 § i kungörelseutkastet).

Jill det av de sakkunniga berörda spörsmålet om en viss utökning av antalet

byrådirektörer vid sparbanksinspektionen finner jag mig ej nu ha anledning

att ta ställning. Frågan torde komma att i senare sammanhang få bli

föremål för överväganden.

Den närmare utformningen av departementsförslagets bestämmelser om

tillsynen överensstämmer — med de jämkningar som föranledes av de allmänna

ombudens ersättande med särskilda revisorer — i stort sett med

SpL:s tillsynsregler. Bestämmelserna har upptagits i 80—85 §§. Några smärre

frågor rörande tillsynen kommenteras i detalj motiveringen till dessa §§.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

187

VIII. Detaljmotivering

Förslaget till lag om sparbanker

Inledande bestämmelser

1 §•

Paragrafen, som definierar begreppet sparbanksrörelse, har sin motsvarighet

i 1 § SpL.

Gällande rätt. Enligt nuvarande definition är sparbanks ändamål att befordra

sparsamhet genom att i enlighet med de i SpL meddelade bestämmelserna

bedriva in- och utlåning av penningar samt verksamhet, som står

i samband härmed. Som ytterligare ett begränsande särdrag å sparbanks

rörelse anger definitionen, att stiftare eller andra icke äger rätt att njuta

del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen. Det är således verksamhetens

inriktning på sparande och frånvaron av enskilt vinstintresse som kännetecknar

sparbank.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget (1 §) har nuvarande definition upptagits

oförändrad.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde med nutida syn på sparinstitutens

uppgift definitionen icke anses lägga hinder i vägen för sparbank att

såsom omkostnader å rörelsen bestrida utgifter för sparpropaganda och upplysningsverksamhet,

som sammanhängde med sådan. Ej heller kunde definitionen

anses hindra, att utgifter för gratisutdelning till barn av motböcker

med grundbelopp finge belasta rörelsen. En förutsättning för att nu

omnämnda utgifter skulle få betraktas såsom omkostnader i rörelsen måste

dock självfallet vara — anför de sakkunniga — att de hölles inom en så

inskränkt ram, att de vore av ringa betydelse för sparbankens ekonomi.

Sakkunnigförslaget innehåller i anledning härav ej den nu gällande bestämmelsen

i 35 §, att utgifter för väckande och bevarande av håg till sparsamhet

skall bestridas av vinstmedel. Dessa utgifter hade kommit att huvudsakligen

avse just utdelning av nyss berörda gåvoböcker. Därest fråga vore

om gåvor av större betydenhet, bleve de i 20 § i sakkunnigförslaget meddelade

reglerna om vinstanslag till allmännyttiga eller välgörande ändamål

tillämpliga.

Om avsikten vore, att sparbank skulle få driva annan verksamhet än inoch

utlåning eller verksamhet, bestående i förvärv av viss särskild egendom,

skulle reglementet upplysa härom och därvid även ange, vari dylik verksamhet

skulle bestå. Bestämmelse härom har i likhet med vad härvidlag

stadgas i SpL upptagits i 4 § 12 i sakkunnigförslaget.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Departementschefen. Jag har ingen erinran mot att den i gällande rätt

upptagna definitionen av sparbanksrörelsen, varigenom sparbanksverksamhetens

inriktning bestämmes, överföres till den nya sparbankslagen. Att

sparbankernas huvudändamål även framdeles bör vara att befordra sparsamhet,

har jag berört redan i inledningen.

Vad de sakkunniga uttalat angående omkostnaderna för sparpropaganda

och upplysningsverksamhet samt gratisutdelning av motböcker till barn föranleder

icke heller någon invändning från min sida.

2 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 2 § SpL, innehåller bestämmelser

om skydd för orden »sparbank» och »sparbanksräkning».

Gällande rätt m. m. 2 § SpL stadgar förbud för annan penninginrättning

än sparbank och postsparbanken att i sin firma eller eljest vid beteckningen

av verksamheten använda ordet sparbank.

I gällande affärsbankslagstiftning — 1 § andra stycket lagen den 22 juni

1911 om bankrörelse (nr 74) — definieras bankrörelse såsom verksamhet,

vari ingår inlåning från allmänheten »på räkning som av bank allmänneligen

begagnas». Av samma lagrum i banklagen framgår att bankrörelse må

bedrivas endast av riksbanken, affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit,

järnkontoret, vissa aktiebolag som driva lånerörelse, postsparbanken

och postgirot.

Beträffande den debatt som förts angående vissa föreningars inlåning

hänvisas till banklagspropositionen (s. 140 ff.).

De sakkunniga. Det i 2 § SpL stadgade förbudet att använda ordet sparbank

har oförändrat överförts till de sakkunnigas förslag.

Beträffande den av vissa föreningar bedrivna inlåningsverksainheten har

de sakkunniga yttrat, att det visserligen skulle kunna åberopas att inlåningsverksamheten

icke innefattade inlåning från allmänheten, eftersom insättning

finge ske endast från föreningsmedlemmarna. Det vore emellertid tydligt,

att vissa av de inlånande föreningarna reellt betraktat bedreve inlåning

från allmänheten. Emedan dessutom inlåningen vanligen skedde på bankmässig

inlåningsräkning, finge man intrycket, att inlåningsverksamheten i

själva verket vore att anse som bankrörelse. Det kunde enligt de sakkunniga

icke anses fullt tillfredsställande, att nämnda bankrörelse fritt skulle få konkurrera

med bankrörelse, som bedreves av institut med samhällelig sanktion,

dvs. affärsbanker och sparbanker etc. Denna uppfattning vore betingad

av hänsynstagande till allmänhetens intresse av skydd för insatta medel.

De institut, som med samhällets uttryckliga godkännande utövade bankrörelse,

vore ju underkastade offentlig tillsyn och hade att följa vissa

säkerhetsföreskrifter i sin verksamhet, allt till insättarnas tryggande. Med

benämningarna å dessa instituts inlåningsräkningar torde allmänheten ha

förknippat föreställningen, att inlåningen vore omgärdad av antydda säker
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

hetsanordningar. Det borde därför i görligaste mån garanteras, att benämningarna

verkligen förbehölles de institut, som bedreve sin inlåning i hägnet

av säkerhetsanordningarna i fråga. Spörsmålet, huruvida den inom affärsbankernas

och centralkassornas rörelse använda beteckningen sparkasseräkning

borde förbjudas inom föreningarnas inlåningsverksamhet, ville de

sakkunniga lämna därhän. Frågan härom hade ju icke betydelse närmast

för sparbanksväsendets del. Däremot ville de sakkunniga föreslå, att ordet

sparbanksräkning — vilket i sakkunnigförslaget som nämnts ersätter det

tidigare begreppet motboksräkning — skall åtnjuta skydd som en exklusiv

sparbanksterm.

De sakkunnigas förslag bär i lagtexten föranlett en mindre komplettering

av förevarande paragraf.

Departementschefen. Beträffande den av vissa föreningar bedrivna inlåningsverksamheten

hänvisar jag till vad jag anfört i banklagspropositionen

(s. 145 ff.).

Beteckningen sparbanksräkning har såvitt är bekant hittills icke använts

vare sig av sparbankerna eller av andra institutioner inom kreditväsendet.

Jag anser mig kunna biträda sakkunnigförslaget om att termen förbehålles

sparbankerna.

Ej heller i övrigt har jag någon erinran mot den utformning förevarande

stadgande fått i sakkunnigförslaget.

3 §.

Paragrafen meddelar en allmän regel angående tillsynen över sparbankerna

och angående registreringen av dessa.

Historik. I SpL saknas bestämmelser om registrering och firmateckning

beträffande sparbanker.

Förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

var ursprungligen icke tillämplig på sparbanker. Eftersom enligt

lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura endast

den, som vill idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet

att föra handelsböcker, är pliktig att göra anmälan till handelsregistret,

innebar detta, att icke heller sistnämnda lag kom att gälla sparbankerna.

För sparbankerna förelåg alltså ingen registreringsskyldighet, och ej

heller fanns föreskrifter om firmateckning. I samband med att 1855 års

förordning år 1923 gjordes i princip tillämplig på sparbanker, infördes i

1887 års lag eu kompletterande bestämmelse, varigenom sparbankerna uttryckligen

undantogs från lagens tillämpning. Ifrågavarande undantagsbestämmelse

gäller även efter det 1855 års förordning ersatts med bokföringslagen

av den 31 maj 1929. Denna är tillämplig också på sparbankerna

i den mån ej annat följer av SpL.

Nyssnämnda uttryckliga undantag i 1887 års lag tillkom efter förslag av

1920 års sparbankssakkunniga. Dessa hade upptagit frågan, huruvida före
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

skrifter angående firmaanmälan och registrering borde meddelas för sparbankerna

i likhet med vad tidigare skett för bolag, affärsbanker och föreningar,

men kommit till den uppfattningen, att så ej vore erforderligt.

I sparbankslagspropositionerna till 1922 och 1923 års riksdagar föreslogs

att sparbankerna skulle undantas från registreringsskyldighet. I enlighet

härmed kom SpL icke att innehålla några bestämmelser om registrering

och firmateckning.

^ Registreringsfrågan togs upp på nytt av 1935 års sparbankssakkunniga.

Enligt dessa torde det ej sällan framstå som en olägenhet såväl för sparbankerna

själva som för dem, vilka stode i rättsförhållande till dessa, att

det icke ur officiella handlingar kunde konstateras vilka personer som ägde

behörighet att teckna en sparbanks firma och att i lagen icke heller funnes

några bestämmelser om tecknandet av sparbanks firma. För sparbankerna

innebure avsaknaden av bestämmelser om registrering även den olägenheten,

att en sparbanks benämning icke vore skyddad gentemot andra sparbanker

och bortsett från att annan penninginrättning än sparbank eller

postsparbanken enligt 2 § SpL ej finge använda beteckningen sparbank —

icke heller gentemot enskilda näringsidkare, föreningar och bolag. Såväl

aktiebolag, bankaktiebolag inberäknade, som försäkringsföretag, ekonomiska

föreningar och handelsbolag vore underkastade bestämmelser om registrering

och firmateckning. Samma skäl som föranlett registreringsskyldighet

föi dessa företag kunde i stort sett även åberopas till stöd för införande

av motsvarande föreskrifter beträffande sparbankerna. Införandet av bestämmelser

om registrering och firmateckning syntes icke behöva medföra

några mera avsevärda besvär och kostnader för sparbankerna, liksom ej

heller någon nämnvärd arbetsökning för de myndigheter, som skulle handha

registreringen. Under åberopande av det anförda föreslog 1935 års sparbankssakkunniga,

att i SpL skulle införas1 bestämmelser om registrering

och firmateckning. Det förordades, att registreringen av sparbankerna

skulle åläggas länsstyrelserna.

De förslag, 1935 års sakkunniga avgav i registreringsfrågan, förelädes

icke riksdagen utan har fått vila i avbidan på den allmänna översynen

av SpL.

De sakkunniga. I första stycket av förevarande paragraf har de sakkunniga

upptagit en allmän föreskrift om att sparbankerna skall stå under tillsyn

av tillsynsmyndighet. Bestämmelse om vilken myndighet som handhar

tillsynen har upptagits i det kapitel, som behandlar tillsynen.

Vad angår registreringsfrågan har i betänkandet uttalats att de av 1935

års sparbankssakkunniga andragna skälen för införande av bestämmelser

om registrering och firmateckning syntes bärande. I sakkunnigförslaget

har därför intagits sådana bestämmelser. I andra stycket av förevarande

paragraf stadgas sålunda att hos registreringsmyndighet skall föras sparbanksregister

för inskrivning av de uppgifter, som enligt sakkunnigförslaget

skall anmälas för registrering. Huvudreglerna rörande själva registre
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ringsförfarandet har sammanförts i ett särskilt kapitel i sakkunnigförslaget,

omfattande 121—130 §§. I det väsentliga har reglerna i ämnet utformats

efter förebild av de regler, som föreslogs av 1935 års sakkunniga. 130 § sakkunnigförslaget

anger, att det är länsstyrelserna som skall vara registreringsmyndigheter.

Såsom skäl till att länsstyrelserna utsetts till registreringsmyndigheter

åberopar 1948 års sparbankssakkunniga, att dessa redan

nu för handelsregister och föreningsregister samt följaktligen vore väl förtrogna

med registreringsgöromål. Regler rörande registrering och firmateckning

förekommer därjämte i åtskilliga andra paragrafer i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga framlägger också förslag till sådana jämkningar

i andra författningar, som föranledes av registrerings- och firmareglerna

i sakkunnigförslaget.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag om registrering av sparbanker har

mött kritik i några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter behovet av registrering

och framhåller, att de föreslagna bestämmelserna härom vore ägnade

att skapa dubbelarbete för sparbankerna med stadfästelse av reglemente

hos en myndighet och registrering hos en annan myndighet. Sett i samband

med att de sakkunniga förordat avskaffande av länsstyrelserna såsom tillsynsmyndighet

tedde sig förslaget såsom i hög grad inkonsekvent. Jämförelsen

med föreningsväsendet vore i detta avseende icke hållbar. Länsstyrelsen

ansåge sig därför böra avstyrka de sakkunnigas förslag om registrering

av sparbanker. Om en allmän opinion inom sparbankerna likväl skulle

förorda registrering, borde registeringsmyndighet väljas så, att sparbankerna

betungades så litet som möjligt. Därest länsstyrelserna bibehölles

som lokal tillsynsmyndighet, vore det lämpligt att länsstyrelserna jämväl

bleve registreringsmyndighet.

Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Örebro län.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län borde, om länsstyrelserna avkopplades

från tillsynen, registreringen icke läggas på länsstyrelserna. Det vore naturligt,

att exempelvis stadfästelse av sparbanks reglemente och registrering

av sparbank handhades av samma myndighet. Därest å den centrala tillsynsmyndigheten

lades de föreslagna registreringsåtgärderna, torde man

vinna ökade möjligheter att uppnå någon minskning i länsstyrelsernas arbetsbelastning.

Departementschefen. Såsom framgått har jag förordat, att länsstyrelserna

och sparbanksinspektionen i stort sett bibehålies vid sina nuvarande tillsynsuppgifter.

I det kapitel, som reglerar tillsynen, har tillsynsmyndigheterna

angivits jämte funktionsuppdelningen dem emellan. Första stycket av

förevarande paragraf kan därför lämpligen inskränkas till att innehålla en

erinran om att sparbankerna, på sätt stadgas i lagen, skall stå under offentlig

tillsyn.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

De sakkunnigas förslag att införa registreringsskyldighet för sparbankerna

synes mig medföra åtskilliga praktiska fördelar. Härvidlag kan jag

ansluta mig till vad de sakkunniga uttalat. Jag biträder därför förslaget,

att sparbankerna skall registreras. Därest länsstyrelserna bibehålies som

tillsynsmyndigheter, torde någon invändning icke kunna göras mot att dessa

också blir registreringsmyndigheter. Även i detta avseende godtar jag sakkunnigförslaget.

Såsom 1935 års sparbankssakkunniga uttalat lär registreringsgöromålen

icke medföra nämnvärd arbetsökning för länsstyrelserna.

Att ifrågavarande uppgifter lägges på dessa lär sålunda icke skapa behov

av någon personalförstärkning.

Formuleringen av paragrafens andra stycke har anpassats efter lydelsen

i 3 § andra stycket i propositionsförslaget till ny banklag.

Om sparbanks bildande

4 §.

Denna paragraf motsvarar första stycket samt upptakten till andra stycket

i 3 § SpL.

Gällande rätt. Första stycket i 3 § SpL uppställer villkoret, att stiftare av

sparbank skall vara svensk medborgare. Däremot kräves icke att stiftare

skall vara myndig.

Förteckningen i 3 § andra stycket SpL över det obligatoriska innehållet

i sparbanks reglemente upptar under 1 den benämning, under vilken sparbank

skall driva sin verksamhet. Under 5 möter bestämmelser, enligt vilka

reglementet skall innehålla regler om huvudmännens antal, grunderna för

val av huvudmän, tiden för vilka de skall utses och deras befogenhet samt

om beslutförhet vid sammanträde med huvudmännen. I punkt 6 finns en

föreskrift, att reglementet skall ange tiden för huvudmännens årssammanträde.

Enligt 7 skall grunderna för styrelsens beslutförhet upptas i reglementet.

Punkt 9 stadgar, att reglementet skall uppta vissa föreskrifter om

filialbildning. I punkt 10 återfinnes stadgande om att reglemente skall fastställa

insättningsmaximum i sparbanken i fråga. Punkt 11 ger föreskrift

om att reglemente skall innehålla stadgande om uppsägningstid beträffande

insatta medel. Punkt 12 avser reglementets redovisande av sparbankens

verksamhetsgrenar.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget har gällande regler i 3 § SpL upptagits

med allenast vissa mindre jämkningar.

De i första stycket upptagna kvalifikationsvillkoren för stiftare innehåller

lika litet som gällande bestämmelser någon fordran, att stiftare skall

vara myndig. Enligt de sakkunniga skulle en dylik regel knappast vara av

någon praktisk betydelse.

Bestämmelsen i punkt 1 i förteckningen om sparbanks benämning har

som en konsekvens av att sparbank enligt sakkunnigförslaget hädanefter

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 193

skall registreras ändrats därhän, att reglementet skall ange sparbankens

firma.

I punkt 5 i sakkunnigförslaget har upptagits föreskrifterna i motsvarande

punkt i 3 § SpL beträffande huvudmännens antal och tid för vilken

huvudmännen skall väljas samt deras befogenheter. Vidare stadgas — i

viss anslutning till gällande bestämmelse — att reglementet skall innehålla

närmare föreskrifter angående förfarandet vid val av huvudmän. Regeln i

3 § SpL om beslutförhet vid sammanträde med huvudmännen har utgått i

sakkunnigförslaget och ersatts med en bestämmelse i ämnet i 73 § andra

stycket i sakkunnigförslaget. Stadgandet i sistnämnda paragraf kan emellertid

enligt sin lydelse sättas ur kraft av reglementsbestämmelse, som innefattar

ett strängare krav på beslutförhet än stadgandet i fråga.

Föreskriften i punkt 6 i 3 § SpL, att reglementet skall ange tiden för

årssammanträde har utmönstrats. Tvingande bestämmelse, att årssammanträde

skall hållas årligen före maj månads utgång, återfinnes i 74 § första

stycket i sakkunnigförslaget liksom i 10 § andra stycket SpL. Hur tidigt

årssammanträdet kan äga rum blir enligt sakkunnigas förslag beroende av

tidpunkten för revisionsberättelsens avlämnande.

Regler om styrelsens beslutförhet har upptagits i 48 § första stycket i

sakkunnigförslaget. I anledning härav har stadgandet under punkt 7 i 3 §

SpL icke överförts till förevarande paragraf i förslaget.

Under 9 har bl. a. den av de sakkunniga föreslagna nya filialtermen

sparställe införts i stället för ordet sparbankskommitté, varjämte ett tillägg

gjorts, som erinrar om att rätten till filialbildning regleras av särskilda bestämmelser.

Kravet i nu gällande bestämmelser att reglementet skall ange

på vad sätt verksamheten vid filial skall övervakas har ej bibehållits i sakkunnigförslaget.

Enligt de sakkunnigas mening borde bestämmanderätten

i detta hänseende tillkomma styrelsen. I 52 § i de sakkunnigas förslag

ålägges styrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter bl. a. rörande den

tillsyn, som huvudkontor skall utöva beträffande rörelse vid filial.

I punkt 10 har skett viss mindre jämkning med hänsyn till att sakkunnigförslaget

icke medger dispens från bestämmelsen om insättningsmaximum.

Punkt 11 har omformulerats i anledning av att förslaget medger andra

uppsägningstider än som gäller för sparbanksräkning.

Punkt 12 har slutligen fått ett tillägg som ger eu påminnelse om att viss

verksamhet -— mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning

— förutsätter tillstånd från tillsynsmyndighetens sida.

Tredje stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget är en nyhet

i förhållande till SpL. Här ges föreskrifter om hur grundfond skall tecknas.

Ett motsvarande stadgande i 1935 års sparbankssakkunnigas förslag till

lag angående ändring i vissa delar av SpL har i viss utsträckning varit

förebild för tillägget. I SpL saknas bestämmelse om hur grundfond skall

tecknas. Däremot meddelar SpL föreskrift om att bidragsteckning till säkerhetsfond

skall ske å teckningslista för att vara bindande (34 § andra stye
18

llihang till riksdagens protokoll l''J''i.ö. 1 samt. ,Vr Iöl

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ket). 1935 års sparbankssakkunniga hade framhållit — och härtill ansluter

sig 1948 års sparbankssakkunniga — att i stort sett samma skäl, som motiverat

nyssnämnda föreskrift, talade för att en motsvarande bestämmelse

infördes beträffande grundfond. Genom föreskriften, att å teckningslistan

skall anges huruvida fonden skall återbäras och huruvida ränta därvid skall

utgå, erhölle de som övervägde att teckna bidrag klart besked i nämnda

avseenden. I sammanhanget har inryckts den i 36 § SpL upptagna regeln, att

ränta å grundfond ej må beräknas efter högre räntefot än sex procent om

året.

Departementschefen. Vad gäller kvalifikationsvillkoren för stiftare har jag

ansett, att sparbankslagen i likhet med propositionsförslaget till ny banklag

uttryckligen bör uppta det — i och för sig måhända ganska självklara —

villkoret, att stiftare skall vara myndig. Likaså bör enligt min mening i

överensstämmelse med nyssnämnda propositionsförslag föreskrivas att den

som är i konkurstillstånd ej får vara stiftare.

Såsom framgår av banklagspropositionen (jfr s. 305) får formuleringen,

att stiftarna skall vara svenska medborgare, anses ge uttryck för att endast

fysisk person kan vara stiftare.

De detaljerat utarbetade bestämmelserna i 3 § andra stycket SpL om vad

reglementet skall innehålla torde enligt min uppfattning tillhöra de regler,

som utan olägenhet kan överföras till den i inledningen berörda kungörelsen.

Bestämmelserna i fråga har därför icke upptagits i departementsförslaget

till ny sparbankslag. Vid deras införande i kungörelsen torde i stort sett

böra beaktas de ändringsförslag, som de sakkunniga framlagt. Vissa jämkningar

och kompletteringar synes dock vara erforderliga (jfr 1 § i det bilagda

utkastet till kungörelse).

Tredje stycket av 4 § i sakkunnigförslaget har däremot intagits i förevarande

§ i departementsförslaget. De i detta stycke upptagna stadgandena

är motiverade också enligt min egen uppfattning.

5 §•

Paragrafen, som innehåller föreskrifter om sparbanks firma, motsvarar

med visst tillägg 8 § SpL.

Gällande rätt. 8 § SpL föreskriver, att den benämning, under vilken sparbank

driver sin rörelse skall innehålla ordet sparbank, och att för utmärkande

av rörelsens beskaffenhet ej annan beteckning än sparbank må användas.

De sakkunniga. Nu återgivna bestämmelser i SpL har överförts till första

stycket av förevarande paragraf, därvid vad som enligt 8 § SpL gäller beteckningen

sparbank har gjorts tillämpligt å sparbanks firma.

I andra stycket har upptagits en bestämmelse, som skapar firmaskydd för

sparbank. Ämnet har behandlats redan av 1935 års sparbankssakkunniga.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Såväl dessa som 1948 års sakkunniga har funnit, att det vore mindre lämpligt,

att två eller flera sparbanker skulle kunna ha samma benämning, vilket

för närvarande vore möjligt, åtminstone formellt. Beträffande innehållet

i förevarande stycke råder emellertid en olikhet mellan den formulering,

som föreslogs av 1935 års sakkunniga, och den, som framlägges av

1948 års sakkunniga. Enligt den förra krävdes att ny firma skulle skilja

sig från annan, hos samma länsstyrelse förut registrerad sparbanks firma,

medan 1948 års sakkunniga valt en formulering, enligt vilken ny firma skall

skilja sig från varje annan här i landet belägen sparbanks firma. Den begränsade

räckvidden av firmaskyddet enligt den av 1935 års sakkunniga

förordade formuleringen hade motiverats med att länsstyrelse icke ansetts

kunna vägra registrering under åberopande av att sparbank, vars styrelse

hade sitt säte i annat län, redan erhållit registrering av samma firma. Läget

bleve enligt 1948 års sakkunniga i viss mån ett annat då, såsom enligt sakkunnigförslaget,

stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente med den

däri angivna firmabeteckningen verkställdes av en för hela landet gemensam

tillsynsmyndighet. Härigenom ernåddes att nybildad sparbanks firma

kunde jämföras med samtliga redan bestående sparbankers firmabeteckningar.

Skulle tillsynsmyndigheten finna, att ny firma icke uppfyllde villkoret

i förevarande stadgande, finge det förutsättas, att tillsynsmyndigheten

meddelade detta till vederbörande länsstyrelse, så att registrering förebyggdes.

Däremot vore det enligt de sakkunniga mera tveksamt, om tillsynsmyndigheten

alltid kunde vägra stadfästelse å reglemente på grund av att

firmabeteckning ej fyllde villkoret i fråga. Skulle av någon anledning registrering

ske av firma, som företedde likhet med en i sparbanksregister tidigare

införd firma, och skulle den sparbank, som innehade sistnämnda firma

till följd därav lida förfång, öppnade 126 § i sakkunnigförslaget möjlighet

för den skadelidande sparbanken att utverka domstols förbud mot vidare

användning av den yngre firmabeteckningen.

Departementschefen. Då jag biträtt de sakkunnigas förslag om införande

av registreringsskyldighet för sparbankerna, har detta skett bl. a. av det

skälet, att sparbankerna härigenom skulle vinna skydd för sin benämning

gentemot andra sparbanker. Detta firmaskydd bör enligt min mening ha

giltighet i förhållande till samtliga andra sparbanker. Den omständigheten,

att stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente och registreringen av

sparbanks firma skall ske hos ett lokalt organ, bör icke utgöra hinder för att

prövningen kommer att omfatta huruvida sparbanks firma skiljer sig från

varje annan här i landet belägen sparbanks firma. Erforderliga upplysningar

i detta avseende bör sparbanksinspektionen kunna lämna vederbörande

länsstyrelse i samband med sin granskning av de nyantagna reglementena.

Jag biträder därför sakkunnigförslaget i denna del.

6 §•

Paragrafen motsvarar 4 § första och andra styckena SpL.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl

Gällande rätt. 4 § första stycket SpL stadgar skyldighet för stiftare att hos

länsstyrelsen i det län, inom vilket sparbankens styrelse skall ha sitt säte,

söka stadfästelse å reglementet. Andra stycket i paragrafen föreskriver, att

vid ansökningen skall fogas försäkran av stiftarna, att grundfondens belopp

blivit tecknat, ävensom en av stiftarna godkänd plan över sparbankens verksamhet

under de tre första verksamhetsåren.

De sakkunniga. Bestämmelserna i gällande rätt har överförts till sakkunnigförslaget

med allenast vissa mindre jämkningar. I sakkunnigförslaget

anges sålunda allenast att stadfästelse å reglementet skall sökas hos tillsynsmyndigheten.

I andra stycket i förslaget har föreskriften, att vid stadfästelseansökan

skall fogas en av stiftarna godkänd plan över sparbankens verksamhet, utgått,

eftersom enligt de sakkunnigas mening nyttan av en sådan plan kunde

ifrågasättas.

Departementschefen. Som framgår av vad jag anfört i tillsynsfrågan anser

jag länsstyrelserna böra bibehållas ej bara vid sin befattning med de

egentliga tillsynsfunktionerna utan även vid de sparbanksärenden i övrigt,

som de för närvarande handlägger. Härav följer att länsstyrelserna även i

fortsättningen skall ha att ombesörja stadfästelseprövningen av sparbanks

reglemente. Första stycket av förevarande paragraf har i enlighet härmed

fått samma lydelse som dess motsvarighet i SpL.

Den av de sakkunniga förordade utformningen av paragrafens andra stycke

har jag godtagit.

7 §.

Denna paragraf upptar med viss utbyggnad regeln i 4 § tredje stycket SpL

att stadfästelse ej må meddelas, om ej sparbanken prövas vara nyttig för det

allmänna samt reglementet finnes överensstämma med sparbankslagen ävensom

med lag och författningar i övrigt.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget har nämnda regel utbyggts. Så skall

enligt sakkunnigförslaget stadfästelse å reglementet vägras, jämväl då reglementsbestämmelse,

utan att strida mot lag eller annan författning, framstår

som uppenbart olämplig. Det tillagda stadgandet innebär enligt de sakkunnigas

uttalande, att stadfästelsemyndigheten skall underkasta reglementsinnehållet

en allmän lämplighetsprövning. För en dylik prövning beredde SpL

egentligen icke något utrymme. Den granskning, som enligt nuvarande regel

föreginge stadfästelsen, vore av huvudsakligen formell art utom såvitt anginge

fordringen, att sparbank skulle vara nyttig för det allmänna. Enligt

de sakkunniga torde den föreslagna utbyggnaden av regeln komma att i

skilda hänseenden visa sig värdefull som ett korrektiv mot mindre väl avvägda

reglementsföreskrifter, exempelvis angående bestämningen av verksamhetsområdet.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Yttrandena. Frågan om tillsynsmyndighetens prövning av reglementsföreskrift

angående sparbankens verksamhetsområde har tagits upp av sparbnnksinspektionen.

Inledningsvis framhåller inspektionen, att bestämmelse

om att sparbanks reglemente skall ange sparbanks verksamhetsområde intagits

i sparbankslagstiftningen först genom SpL. I motiven till bestämmelsen

hade betonats sparbankens natur av ortsbank och betydelsen av att sparbankens

ledning ägde ingående kännedom om sparbankens låntagarklientel.

1920 års sakkunniga hade haft den uppfattningen, att hela landet eller en

större del därav icke kunde betraktas som ett naturligt verksamhetsområde

för en sparbank och att, även om verksamhetsområdet borde kunna omfatta

delar av flera län, det dock icke lämpligen borde vara större än en helt län.

Enligt inspektionen hade föreskrifterna om verksamhetsområdet kommit

att alltmer inriktas på utlåningsrörelsen och på anknytningen mellan sparbanksledningen

och den lokala kundkretsen. Det vore av väsentlig betydelse

för insättarnas trygghet, att sparbankens ledning hade kännedom om lånekunder

och låneobjekt, vilket förhållande bäst uppnåddes, när utlåningen

företrädesvis hölles inom det område, inom vilket huvudmän och styrelseledamöter

vore bosatta. För tillsynen vore bestämmelsen om att reglementet

skulle ange verksamhetsområdet jämväl av betydelse ur den synpunkten,

att den underlättade för tillsynsmyndigheten att komma till rätta med sparbank,

scm gåve sig in på en osund kreditpolitik. Eftersom sakkunnigförslaget

icke innehölle någon direkt föreskrift om hur verksamhetsområdet skulle

bestämmas, vore det angeläget, att de synpunkter som 1920 års sparbankssakkunniga

anlagt på denna fråga, bleve vägledande även i fortsättningen.

Lämplighetsprövningen av områdets utsträckning borde enligt inspektionens

uppfattning ingå som ett moment i stadfästelseprövningen redan på grund

av stadgandet i förevarande paragraf, att stadfästelse ej finge meddelas, där

ej sparbanken prövades vara till nytta för det allmänna. Sparbanks existensberättigande

måste därvid i hög grad bli beroende av huruvida det funnes

något behov av sparbank eller eventuellt ytterligare en sparbank inom det

område, där rörelsen avsåges skola bedrivas. Det kunde icke vara något

allmänt intresse, bl. a. av kostnadsskäl, att sparbanker skulle etablera en

överdriven konkurrens sinsemellan om kunder och om kandidater till huvudmanna-

och styrelseuppdrag. Det förekoinme för närvarande — förutom att

antalet sparbanker inom praktiskt taget samma område ibland kunde vara

väl stort — att en del sparbanker, företrädesvis mindre, fått sig tillerkända

verksamhetsområden, som icke stode i rimlig proportion till rörelsens verkliga

omfattning i geografiskt hänseende och till utsträckningen av det territorium,

som vore representerat i huvudmannakår och styrelse. Det vore önskvärt,

att en reglering för sistnämnda fall koinme till stånd vid den omprövning

av samtliga sparbankers reglementen, som skulle äga rum efter genomförandet

av ny sparbankslagstiftning. Sparbanksinspektionen hölle före, att

sådan reglering borde kunna ske med stöd av bestämmelserna i förevarande

paragraf. Denna möjlighet borde helst komma till uttryck åtminstone i motiven.

Vad de fall beträffade, då antalet sparbanker med praktiskt taget sam
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

manfallande områden kunde anses vara för stort, torde enligt inspektionens

mening rättelse ej kunna ske vid stadfästelseprövningen. Denna torde icke

utan uttrycklig lagföreskrift kunna resultera i att den sanktion, som en gång

lämnats sparbank av det allmänna, i något väsentligt avseende skulle kunna

återtas.

Departementschefen. I sparbanksreglementena anges för närvarande på

många håll sparbanks verksamhetsområde på ett sätt som icke alldeles tydligt

uppdrar gränserna för detsamma. Jag vill betona angelägenheten av

en mera markerad gränsdragning och jag förutsätter, att en sådan skall

konnna till stånd vid den omarbetning av reglementena, som blir nödvändig

vid ett genomförande av den nu föreslagna nya sparbankslagstiftningen.

Det torde kunna förväntas, att de nya reglerna om huvudmannaval gynnar

utvecklingen mot verksamhetsområden, som mera reellt svarar mot rörelsens

territoriella utbredning. Sålunda lär väl sparbankerna själva söka undvika,

att gränsdragningen kring verksamhetsområdet skulle bli så vid, att kommuner,

inom vilka i praktiken ingen rörelse bedreves, komme att erhålla inflytande

på huvudmannakårernas sammansättning.

8 §.

Paragrafen motsvarar 5 § SpL och innehåller bestämmelser om grundfondens

storlek och dess inbetalande.

I förslaget har grundfondens minimibelopp höjts från 10 000 kronor till

25 000 kronor, vilket föranletts närmast av det förändrade penningvärdet.

Den i SpL upptagna dispensregeln, enligt vilken tillsynsmyndigheten må

medge ett lägre grundfondsbelopp än det normalt lägsta, har bibehållits,

därvid den absoluta minimigränsen höjts till 10 000 kronor.

Det bör anmärkas, att de nya minimibeloppen för grundfond endast har

avseende å sparbanker, som nybildas.

9 och 10 §§.

Förevarande paragrafer (9 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 6 och 7 §§

SpL.

Gällande rätt. 6 § första stycket SpL föreskriver, att sparbank bör göra

anmälan hos länsstyrelsen, sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts

samt det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts.

Andra stycket i 6 § innehåller bestämmelser om vilka handlingar, som

skall fogas till dylik anmälan.

I 7 § SpL upptas stadganden om rättskapacitetens inträde och om ansvarighet

för den som handlar å sparbankens vägnar, innan sparbanken

vunnit rättskapacitet. I sistnämnda hänseende stadgas blott att, om huvudmän,

styrelseledamöter eller andra handlar å sparbanks vägnar, innan förenämnda

anmälan gjorts, de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom skall

svara för uppkommande förbindelser. Ansvaret är solidariskt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

De sakkunniga. I första stycket av 9 § i sakkunnigförslaget har upptagits

bestämmelsen i 6 § första stycket SpL med den jämkning, som föranletts

av att nuvarande anmälningsförfarande ersatts med registreringen. Bestämmelserna

i 6 § andra stycket SpL har fått sin motsvarighet i en särskild paragraf

i sakkunnigförslaget, 10 §. Sagda paragraf, som alltså lämnar regier

rörande registreringsansökan, har i tillämpliga delar utformats efter mönster

av nya aktiebolagslagens föreskrifter om sådan ansökan.

I 9 § andra och tredje styckena i sakkunnigförslaget har upptagits gällande

stadganden om rättskapacitetens inträde och om ansvarigheten för

den som handlar å sparbankens vägnar, innan sparbanken förvärvat rättskapacitet.

Enligt sakkunnigförslaget är det registreringen och icke anmälan

till länsstyrelsen som avgör rättskapacitetens inträde.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen anmärker, att föreskriften om

ansvarighet för den som handlar å sparbankens vägnar innan sparbanken

registrerats hade sin motsvarighet inom annan associationslagstiftning. Föreskriften

hade emellertid i nya aktiebolagslagen kompletterats med en särskild

regel, som under vissa förutsättningar avlyftade det solidariska ansvaret

från den som handlat å vederbörande juridiska persons vägnar. Denna regel

hade sedermera godtagits i annan associationslagstiftning och även accepterats

i banklagssakkunnigas förslag till banklag. Anledning saknades enligt

inspektionens mening att i detta hänseende ställa sparbankerna i särklass.

Departementschefen. Reglerna i aktiebolagslagen angående personligt ansvar

för den som handlar å aktiebolags vägnar innan det registrerats (28- 30 §§) innebär bl. a., att ansvaret i vissa fall upphör efter registrering. Aktiebolagslagens

regler skall enligt hänvisning i propositionsförslaget till ny

banklag (20 § andra stycket) gälla jämväl för affärsbankerna. De uppmjukningar,

aktiebolagsreglerna innefattar, bör som bank- och fondinspektionen

framhållit lämpligen göras tillämpliga också på sparbanksförhållandena.

Aktiebolagslagens regler angående ansvarigheten har därför fått stå

som förebild för departementsförslagets stadganden i detta ämne. 9 § tredje

stycket i departementsförslaget motsvarar 28 § andra stycket aktiebolagslagen,

medan 10 § i departementsförslaget motsvarar aktiebolagslagens 29

och 30 §§.

Innehållet uti 10 § i sakkunnigförslaget bör enligt min mening lämpligen

kunna inrymmas i kungörelsen. Paragrafen i fråga har därför icke fått

någon motsvarighet i departementsförslaget till ny sparbankslag (jfr 2 §

i utkastet till kungörelse).

Om huvudmän

Av bestämmelserna i motsvarande kapitel av sakkunnigförslaget har samtliga

vissa motsvarigheter i detta avsnitt av departementsförslaget utom såvitt

gäller det i 18 § i sakkunnigförslaget meddelade förbudet för huvud
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

man att i denna sin egenskap uppbära arvode. Detta förbud har ansetts böra

överföras till kungörelsen (se 4 § i utkastet till kungörelse).

11 §•

Förevarande paragraf (11 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 9 § och

10 § första stycket första punkten SpL, anger huvudmännens uppgifter och

ger föreskrift om deras antal.

Gällande rätt. Enligt 9 § SpL skall i sparbank såsom representanter för

insättarna finnas huvudmän för övervakning av sparbankens förvaltning.

10 § första stycket första punkten stadgar, att huvudmännens antal skall

vara minst 20 och högst 50.

De sakkunniga. SpL:s stadgande om huvudmännens uppgifter har med en

mindre redaktionell jämkning överförts till sakkunnigförslaget. Vad angår

huvudmännens antal har de sakkunniga, med tanke på att enligt deras förslag

två tredjedelar av huvudmännen skulle väljas av insättarna och återstoden

i annan ordning, satt maximi- och minimitalen till siffror, som är

jämnt delbara med tre, nämligen 21 respektive 48. Enligt de sakkunnigas uttalande

borde maximiantalet 48 komma till användning i mycket begränsad

utsträckning med hänsyn till de betydande kostnader, stora huvudmannakårer

kunde dra. Antalet 36 vore för närvarande ganska vanligt. Ett större

antal huvudmän än detta vore enligt de sakkunniga motiverat endast beträffande

stora sparbanker och sparbanker med vidsträckta verksamhetsområden.

I vissa undantagsfall skulle det dock kunna tänkas, att till och

med antalet 48 vore otillräckligt. De sakkunniga har härvid närmast avsett

situationer, då två eller flera sparbanker sammansloges och då det kunde

vara önskvärt att låta de huvudmän, som före sammanslagningen fungerat

i de skilda sparbankerna, under en övergångsperiod konstituera huvudmannakåren

i den genom sammanslagningen nybildade sparbanken. I sakkunnigförslaget

har med hänsyn härtill upptagits en dispensbestämmelse, enligt

vilken tillsynsmyndigheten må efter särskild prövning tillåta, att antalet

huvudmän sättes högre än 48.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen säger sig icke vilja bestrida,

att vid fastställandet av huvudmännens antal den av de sakkunniga framförda

kostnadssynpunkten kunde förtjäna visst beaktande. Enligt föreningens

mening kunde det emellertid härvidlag icke gärna bli tal om några större

kostnader. Det vore utomordentligt angeläget, att huvudmannakåren i en

sparbank verkligen såvitt möjligt vore representativ för sparbankens verksamhetsområde

och dess befolkning, enkannerligen insättarna. Ifrågavarande

lagregel — minst 21 och högst 48 — borde därför icke få en så stel

tillämpning som de sakkunnigas uttalande kunde ge anledning till.

I några remissyttranden framföres förslaget, att för huvudman borde utses

suppleant. Förespråkare för en dylik tanke är svenska sparbanksföreningen

och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Svenska sparbanksföreningen finner det lämpligt, att i sparbanks reglemente

skulle kunna stadgas att suppleanter för huvudmännen finge utses

till visst antal. Visserligen medgåve sakkunnigförslaget, att med nyval efter

huvudman, som avgått eller avlidit, finge anstå till dess mandatet nästa

gång skulle besättas genom ordinarie val, men kompletteringsval skulle behöva

företas, om större luckor uppstode eller vakans bleve av längre varaktighet.

Därest suppleanter finge utses, skulle man med större säkerhet

slippa anställa kompletteringsval och städse kunna hålla huvudmannakåren

fulltalig och därmed mera representativ.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framför liknande synpunkter.

Departementschefen. Därest mitt i det föregående angivna förslag om huvudmannaval

godtas, föreligger ej längre nämnda skäl för en jämkning av

maximi- och minimiantalen huvudmän från nuvarande 50 respektive 20 till

48 respektive 21 såsom de sakkunniga föreslagit. Jag får på grund härav och

då ej heller andra skäl. torde föreligga för en ändring av nuvarande tal, förorda

att desamma bibehålies i den blivande sparbankslagen. Beträffande sparbankernas

fastställande av huvudmännens antal inom ramen för vad som

sålunda stadgats i lag vill jag ansluta mig till sparbanksföreningens uttalande,

att huvudmannakåren i en sparbank bör få en sådan storlek, att den kan

bli representativ för sparbankens verksamhetsområde och dess befolkning.

Härvid bör emellertid jämväl beaktas att kostnaderna för huvudmannakåren

bör stå i rimligt förhållande till sparbankens storlek. Mot de sakkunnigas

förslag, att tillsynsmyndighet skall efter särskild prövning kunna tilllåta

att antalet huvudmän sättes högre än det i lagen angivna maximitalet

—- vilket som nyss nämnts bör vara 50 — har jag ingen erinran. Såsom de

sakkunniga uttalat bör bestämmelsen om dispensrätten närmast kunna utnyttjas

vid sammanslagning av sparbanker.

Som framgår av 14 § i departementsförslaget har jag intagit den ståndpunkten,

att fyllnadsval efter förtidsavgången huvudman för återstoden av

mandattiden skall anställas så snart kan ske. Med hänsyn härtill torde möjligheten

att kunna utse suppleant för huvudman knappast erbjuda större

intresse. Jag har därför icke ansett mig böra biträda förslagen om att dylik

suppleant skulle kunna utses.

12 §.

I denna paragraf (12 § i sakkunnigförslaget) har kvalifikationsvillkoren

för huvudmannaskap sammanförts. Paragrafen motsvarar 10 § sjätte stycket

och 12 § andra stycket SpL.

Gällande rätt m. m. 12 § andra stycket SpL uppställer kravet, att huvudman

skall vara bosatt inom sparbankens verksamhetsområde. Regeln modifieras

emellertid av tilläggsstadgandet, att länsstyrelsen på grund av särskilda

förhållanden må tillåta avsteg från bestämmelsen. Enligt It) § sjätte

stycket SpL är innehavare av vissa uppräknade tjänster och uppdrag diskva
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

lificerade som huvudmän. Sålunda må huvudman ej vara tjänsteman i sparbanken,

där ej sådant är i reglementet uttryckligen medgivet. Ej heller må

huvudman vara ledamot av styrelse för eller tjänsteman i annan sparbank.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget fastslås till en början att huvudman

skall vara myndig. Härigenom har man framför allt velat skapa ett skydd

mot att huvudman, som omyndigförklarats, det oaktat behåller sitt uppdrag.

Dessutom uppställes kravet, att huvudman skall vara bosatt inom

sparbankens verksamhetsområde. De sakkunniga har ansett det icke vara

nödvändigt att lämna utrymme för eftergifter i detta avseende. Dispensmöjligheten

för tillsynsmyndigheten har därför slopats.

Till punkt 1 i andra stycket har överförts föreskriften om hinder mot att

tjänsteman i sparbanken utses till huvudman jämte hittillsvarande modifikation

av denna föreskrift.

Under punkterna 2—4 i andra stycket har de sakkunniga intagit vissa

andra diskvalifikationsgrunder, samtliga till motverkande av att inflytelser

från konkurrerande penninginrättningar komme att göra sig gällande inom

huvudmannakårerna. Det vore enligt de sakkunnigas mening tveksamt, hur

långt lagstiftaren borde gå i detta syfte. Att den, som vore styrelseledamot

eller tjänsteman i annan sparbank, ej borde vara huvudman syntes dock

tämligen naturligt och vore också gällande rätts ståndpunkt. Samma skäl

som betingat sistnämnda regel talade för att den, som redan vore huvudman

i en sparbank, icke skulle kunna komma i fråga som huvudman i annan

sparbank. Särskilt om de två berörda sparbankerna verkade i varandras

närhet och konkurrens rådde dem emellan, kunde man enligt de sakkunnigas

mening fråga sig, hur en och samma person skulle kunna på ett godtagbart

sätt fylla huvudmannauppgifter i båda sparbankerna. Tveksamheten

inställde sig, när det gällde att bedöma, i vilken mån tjänstemän och

styrelseledamöter i penninginrättningar utanför sparbanksväsendet borde

utestängas från huvudmannaskap i sparbank. Det kunde nämligen göras

gällande, att stränga regler på denna punkt skulle kunna kraftigt begränsa

urvalet av lämpliga kandidater till huvudmannaposterna. Åtminstone för

sparbanker med utpräglad landsbygd som verksamhetsområden hade nog

denna mening visst fog. Hithörande frågeställningar hade aktualiserats även

vid övervägandena om behörighetsvillkoren för styrelseledamotskap i sparbank.

I sistnämnda hänseende förelåge emellertid möjligen ett mera påtagbart

behov av långtgående bestämmelser till förhindrande av att intressen,

som kunde strida mot sparbankens egna, finge för stort svängrum. De sakkunnigas

ståndpunkt beträffande behörigheten att vara styrelseledamot innebure,

att tjänstemän i affärsbank, hypoteksförening och kassa för jordbrukskredit

liksom styrelseledamöter eller innehavare av revisionsuppdrag

i dylika inrättningar icke finge utses till styrelseledamöter i sparbank. Särskilt

med hänsyn till att man på sparbankshåll ansåge regler jämväl till

huvudmannakårernas skyddande mot påverkan från konkurrerande penninginrättningar

vara mycket angelägna, hade de sakkunniga funnit 9ig

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

böra förorda, att nyssnämnda diskvalifikationsbestämmelser beträffande ledamotskap

i sparbanksstyrelse skulle äga tillämpning också i fråga om huvudmannauppdrag.

Bestämmelserna i fråga innebär, att huvudman ej må den vara som äi

huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, ej heller den

som är tjänsteman i bankaktiebolag, hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit

och slutligen ej den som är styrelseledamot eller innehavare av

revisionsuppdrag i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag,

i hypoteksförening eller i kassa för jordbrukskredit. Bestämmelserna är

emellertid förbundna med avsevärda modifikationer. Så må enligt sakkunnigförslaget,

om reglementet så medger, högst en fjärdedel av antalet huvudmän

ha styrelse- eller revisionsuppdrag som nyss sagts, dock att av stjrelseledamöterna

och innehavarna av revisionsuppdrag i varje bankaktiebolag,

varje hypoteksförening eller varje kassa för jordbrukskredit allenast

en må vara huvudman i sparbanken. Dessa modifikationer syntes enligt de

sakkunnigas uppfattning undanröja farhågorna för att bestämmelserna

skulle leda till praktiska olägenheter av antytt slag.

De sakkunniga har vidare diskuterat frågan, huruvida bestämmelse borde

införas om åldersbegränsning för utövande av huvudmannauppdrag samt

har härvid erinrat om att frågan berörts i sakkunnigbetänkandets särskilda

avsnitt angående huvudmännens tillsättande. Där hade bl. a. presenterats

vissa statistiska uppgifter rörande huvudmännens ålder. Enligt de sakkunniga

kunde det icke bestridas, att huvudmannakårerna i vissa fall skulle

behöva föryngras. Emellertid hade sparbankerna numera själva uppmärksammat

detta önskemål. Sålunda har i åtskilliga reglementen införts åldersspärrar.

Utvecklingen ginge sålunda redan i rätt riktning trots frånvaron av

en tvingande lagregel på området. För övrigt borde den egentliga målsättningen

mindre vara att skapa ett åldersstreck än att åstadkomma en lämplig

åldersfördelning mellan huvudmännen. I detta senare avseende kunde

strävandena knappast stödjas på lagregler utan måste bero av sparbankernas

egna åtgärder. De sakkunniga har på grund av det anförda icke ansett

påkallat att i sitt förslag införa föreskrift om åldersbegränsning för utövande

av huvudmannauppdrag.

Yttrandena. Beträffande bosättningskravet anser svenska sparbanksföreningen

och länsstyrelsen i Malmöhus län, att den nu föreliggande

dispensmöjligheten för tillsynsmyndighet att medge huvudman och styrelseledamot

att vara bosatt utanför sparbankens verksamhetsområde borde bibehållas.

De av de sakkunniga föreslagna nya diskvalifikationsbestä mmelserna

har mött kritik i ett flertal remissyttranden.

Fullmäktige i riksbanken förklarar helt allmänt, att bestämmelserna vore

onödigt restriktiva och att med den utformning de fått i förslaget nackdelarna

av dem för sparbankerna torde vara väsentligt större än de fördelar

som avsetts.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Svenska bankmannaförbundet anser, att bestämmelsen om att sparbankstjänsteman

icke utan särskilt medgivande i reglementet kunde utses till huvudman

eller styrelseledamot vid den egna sparbanken borde utgå. Förbundet

påpekade vidare, att enligt förslaget tjänsteman i annan penninginrättning

än sparbank under inga förhållanden vore valbar till huvudman eller

styrelseledamot medan däremot samma penninginrättnings styrelseledamöter

eller revisorer kunde utses såväl till huvudmän som styrelseledamöter, såvida

detta medgåves i sparbanksreglementena. Med hänsyn härtill förefölle

det sakligt omotiverat att tjänstemännen i här avsedd penninginrättning vore

helt uteslutna från valbarhet. De skäl, som föranlett bestämmelserna, finge

nämligen antas vara av större betydelse i fråga om ledamot i annan penninginrättnings

styrelse med den insyn och inflytande detta medförde än i fråga

om tjänsteman i sådan inrättning. Förbundet föresloge därför, att tjänstemans

valbarhet i här avsett hänseende i vart fall inte begränsades i större

utsträckning än vad som gällde för styrelseledamot och revisor.

Svenska jordbrukskreditkassan yttrar, att diskvalificeringen av förtroendemän

i jordbrukskassa m. fl. vid val av huvudmän och styrelseledamöter

inbjöde till den reflexionen att, om sparbankerna icke önskade samarbete

med jordbrukskasserörelsen uti ifrågavarande form, erforderligt skydd häremot

borde kunna vinnas utan särskilda lagregler.

Sveriges allmänna hypoteksbank finner bestämmelserna om hinder för

tjänsteman i hypoteksförening samt styrelseledamot och revisor i hypoteksförening

att vara huvudman och styrelseledamot i sparbank onödiga.

Hvpoteksbanken yttrar vidare bl. a.:

Nagot sadant konkurrensförhallande mellan sparbanker och landshypoleksföreningar

kan icke anses föreligga, att skadliga inflytelser skulle bli

en foljd av gemensamma styrelseledamöter. På inlåningssidan förefinnes intet

konkurrensförhallande och vad utlåningen beträffar bevilja landshypoteksföreningar

endast bundna bottenlån i jordbruksfastighet under det att

sparbanker huvudsakligen utlämna obundna lån. Den begränsade möjlighet

sparbanker ha att lämna 10-arsbundna inteckningslån synes dessa icke

eftersträva att inrikta på jordbrukslån.

Ej heller erfarenheterna hittills inom hypoteksinstitutionen ge anledning

till att anse gemensamma styrelseledamöter mindre önskvärda. Ett icke

ringa antal personer äro f. n. styrelseledamöter såväl i sparbank som i hypoteksförening.

Även inom hypoteksbanken finnas förtroendemän, som jämväl

äro styrelseledamöter i sparbank, men bankstyrelsen har tolkat förslaget

så att förtroendemän inom hypoteksbanken ej skola drabbas av bestämmelserna.

----------------------

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa anför bl. a.:

Beträffande de föreslagna diskvalifikationsbestämmelserna i 12 och 44 §§

%ill styrelsen framhålla, att i stadgandena omförmäld anknvtning till hvpoteksförening

såsom diskvalifikationsgrund för huvudmanna- eller styrelseledamotskap

i sparbank — därest densamma överhuvud taget anses böra lagfästas

— givetvis även bör omfatta motsvarande befattning med bostadskreditförening.

Med den utformning bestämmelserna givits torde det utan

vidare vara klart, att ledamot av styrelsen för stadshypoteks- eller bostadskreditkassan

eller för hypoteksbanken icke åsyftas liksom icke heller revisor

i någon av nämnda institutioner.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 151

205

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna modifikationen i jävsbestämmelserna

har svenska sparbanksföreningen anmärkt, att inom eu sparbanks

verksamhetsområde kunde finnas ett relativt stort antal jordbrukskassor

och att det icke kunde vara något allmänt intresse eller något sparbanksintresse,

att flera av dessa kassor skulle kunna ha var sin representant i sparbankens

huvudmannakår. Begränsningen i sakkunnigförslaget att av styrelseledamöterna

och innehavarna av revisionsuppdrag i varje kassa för jordbrukskredit

allenast en finge vara huvudman i sparbanken borde sålunda i

stället avse »varje centralkassa för jordbrukskredit med tillhörande jordbrukskassor».

Liknande mening har länsstyrelsen i Gotlands län.

I frågan om åldersbegränsning för utövande av huvudmannauppdrag

har flera remissinstanser uttalat sig till förmån för tillämpning

av en dylik begränsning, nämligen sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,

svenska sparbanksföreningen, tjänstemännens centralorganisation

och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Bank- och fondinspektionen anser, att en åldersspärr, förslagsvis vid 70

år, borde inskrivas i själva sparbankslagen.

Sparbanksinspektionen erinrar om de av de sakkunniga lämnade uppgifterna

om huvudmännens och styrelseledamöternas ålder och anmärker, att

den 1 juli 1950 i det närmaste tio procent av huvudmännen och ungefär

sju procent av styrelseledamöterna vore äldre än 70 år.

Inspektionen fortsätter:

Förklaringen till att förståelsen hos sparbankerna för betydelsen av bestämmelser

om åldersbegränsning icke varit större torde till en del vara att

söka i det inom styrelser och huvudmannakårer förekommande personliga

hänsynstagandet, vilket hindrat införandet av sådana begränsningar. När

någon i dylik korporation överskridit eller närmar sig den åldersgräns, vilken,

därest åldersspärr infördes, skulle diskvalificera honom för fortsatt uppdrag

som styrelseledamot eller huvudman, kan förslag om införande av åldersbegränsning

lätt tolkas som riktat mot sådan ledamot personligen. Sparbanksinspektionen

har visserligen vid kontakt med sparbankerna i hithörande

frågor framhållit, att dylika svårigheter kunde överbryggas genom

övergångsbestämmelser, men dessa synpunkter ha icke alltid blivit tillräckligt

beaktade, då motståndet mot ifrågasatt åldersbegränsning även bottnat

i andra motiv, såsom uppfattningen att bestämmelser i frågan över huvud

laget vore onödiga.

Sparbanksinspektionen har i sin verksamhet påträffat flera fall där funktionär

i sparbanks ledning kvarstått vid en ålder, som avsevärt överstiger

70 år. Det kan härvid nämnas, att enligt uppgifter, som äro tillgängliga

för inspektionen, utgöra innevarande år antalet ordinarie styrelseledamöter,

som äro födda år 1879 eller tidigare år, 78 st. i sammanlagt 57 sparbanker.

Därav voro 11 ledamöter födda år 1874 eller tidigare.

I stort sett torde det icke råda delade meningar om det gagneliga i att

åldersbegränsning iakttages för sparbankernas funktionärer. Det synes därför

sparbanksinspektionen vara angeläget, att sådan begränsning inom rimlig

tid genomföres för samtliga sparbanker. Då vidare det tagande av hänsyn,

vilket, enligt vad ovan förmodats, för närvarande i varje fall delvis torde

hindra ett genomförande av åldersbegränsning, icke sker i sparbankernas

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

intresse, har inspektionen stannat för att i någon form föreslå införande av

regler om åldersspärr. Enligt inspektionens uppfattning bör en dylik spärr

även tillämpas med avseende på sparbankernas revisorer.

Inspektionen vill här även erinra om att i 1936 års lag om domkapitel

stadgas att förordnande eller val av ledamot eller suppleant i domkapitel

må ej i några fall gälla för längre tid än tills ledamoten eller suppleanten

uppnått sextiosju års ålder. Beträffande andra kreditinrättningar än sparbanker

torde en generell regel om åldersgräns i flera fall vara genomförd

inom respektive företag. Det skälet, att bestämmelser i lag om åldersbegränsning

icke finnas meddelade för allmänna institutioner och inrättningar,

vilket förhållande såsom visats icke är utan undantag, synes man därför

icke böra fästa alltför stort avseende vid.

Inspektionen föreslår på grund av det anförda, att i den nya sparbankslagen

måtte stadgas, att sparbanks reglemente skall ange åldersbegränsning

för huvudmän, styrelseledamöter och revisorer. Härigenom skulle — yttrar

inspektionen — sparbankerna beredas en viss frihet, och hänsyn kunde sålunda

tas till de särskilda förhållanden, som kunde råda hos olika sparbanker.

Det torde sedan få ankomma på tillsynsmyndigheten att tillse, att dessa

bestämmelser icke bleve uppenbart olämpligt avvägda.

Svenska sparbanksföreningen finner det med hänsyn till önskvärdheten att

undvika detaljregleringar i lagen vara tillfredsställande, att i sakkunnigförslaget

icke stadgats någon åldersgräns. Föreningen ville emellertid framhålla

lämpligheten av att det normalreglemente, som finge förutsättas bli utarbetat,

konune att innehålla bestämmelser härom, med möjlighet till sådan variation,

som nu avspeglades i olika reglementen.

Departementschefen. Vad först angår sakkunnigförslagets förbud mot att

till huvudman utses den som är bosatt utanför sparbankens verksamhetsområde

anser jag, att förbudets kategoriska utformning i vissa särfall skulle

kunna vålla olägenheter. Så skulle den medföra, att en person, som under

längre tid varit huvudman i en sparbank och därvid nedlagt ett förtjänstfullt

arbete för sparbanksrörelsens utveckling, nödvändigtvis skulle behöva avgå

som sådan enbart på grund av att han flyttat till plats strax utanför sparbankens

verksamhetsområde, exempelvis till en förort till stad, vars gräns

också utgjorde gräns för verksamhetsområdet. Viss möjlighet att lämna dispens

från ifrågavarande villkor för huvudmannaskap synes följaktligen påkallad.

Jag delar därför den under remissbehandlingen anförda åsikten, att

nuvarande modifikation av stadgandet om bostadsbandet bör bibehållas. Med

hänsyn härtill har departementsförslaget på denna punkt samma lydelse som

SpL. Framhållas må att denna dispensregel bör utnyttjas restriktivt.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den nya lagen bör uppta hittillsvarande

regler om att huvudman ej får vara tjänsteman i sparbanken,

där icke reglementet medger detta, och om att huvudman ej må vara styrelseledamot

eller tjänsteman i annan sparbank. Ej heller vill jag invända

mot den ändringen i förhållande till gällande rätt, att jämväl huvudmannaskap

i annan sparbank skall vara diskvalifikationsgrund. I fråga om de

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kangl. Maj.ts proposition nr 151

diskvalifikationsvillkor, som uppställts till skydd mot påverkan från penninginrättningar

utanför sparbanksväsendet, anser jag däremot sakkunnigförslagets

regler vara väl stränga. Jämväl i detta avseende torde böra

beaktas att alltför kringgärdande föreskrifter kan vara till skada för sparbankerna.

Ett större utrymme för en fri rekrytering synes alltså motiverat.

Till en början må framhållas att revisorsuppdrag icke under några förhållanden

synes böra diskvalificera för huvudmannaskap. En tillräckligt betryggande

spärr mot icke önskvärt inflytande utifrån torde kunna ernås genom

en regel, enligt vilken hälften av huvudmännen varken får vara tjänstemän

eller styrelseledamöter i med sparbanker konkurrerande penninginstitut.

Till sådana torde i detta sammanhang ej böra hänföras andra än de i

sakkunnigförslaget upptagna inrättningarna. Att utvidga kretsen med bostadskreditföreningarna

— såsom en remissinstans ifrågasatt — lär icke vara

alldeles nödvändigt, eftersom dessa föreningars kreditgivning icke i fullt

samma utsträckning som exempelvis hypoteksföreningarnas är av det typiskt

sparbanksmässiga slaget. Ej heller finner jag anledning att låta stadgandet

avse styrelseledamöter i Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket

Sveriges stadshypotekskassa. I departementsförslaget har förevarande diskvalifikationsregel

anknutits till den hälft av huvudmännen, som tillsättes

genom kommunalval. Regeln har alltså givits den formuleringen, att huvudman,

som tillsättes av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller landsting,

ej må vara tjänsteman eller styrelseledamot i annat bankaktiebolag än

Sparbankernas bankaktiebolag eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Såvitt slutligen angår spörsmålet om införande av åldersbegränsning för

utövande av huvudmannauppdrag får jag erinra om att hithörande frågeställningar

tidigare varit aktuella såväl beträffande sparbankernas huvudmän

och styrelseledamöter som i andra jämförliga sammanhang. Med avseende

på hypoteksföreningarnas styrelseledamöter uttalade jag i proposition till

1936 års riksdag angående vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890

angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m. (prop. nr 88/1936), att

efter fyllda 70 år ej någon — annat än möjligen i sällsynta undantagsfall —

vidare torde böra anlitas. I utlåtande över proposition till 1937 års riksdag

angående ändring i vissa delar av SpL m. m. åberopade bankoutskottet sagda

uttalande samt anförde i anslutning därtill, att det vore mindre lämpligt, att

i sparbankernas styrelser tillätes kvarstå personer, vilka nått en sådan ålder,

att arbetsförmågan och handlingskraften maste antas vara tämligen nedsatta.

Utskottet fann dock icke skäl förorda, att lagbestämmelser på detta

område infördes för sparbankernas del, då sådana bestämmelser icke funnes

meddelade för andra kreditinrättningar eller allmänna institutioner. Vad nu

närmast gäller sparbankernas huvudmän synes det ovedersägligt, att behovet

av en föryngring fortfarande gör sig gällande. Härvidlag får jag hänvisa både

till de sakkunnigas eget konstaterande och till de uppgifter, som sparbanksinspektionen

framlagt i sitt remissyttrande. Likväl är jag icke övertygad om

lämpligheten av absolut fixerade åldersspärrar i lag eller reglementen. Jag

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

är dock av den uppfattningen, att personer som nått 70-årsåldern ej annat

än i undantagsfall bör utnyttjas för uppdrag av här ifrågavarande slag.

Skulle det visa sig, att sparbankerna ej heller i fortsättningen självmant

vidtar tillräckliga åtgärder för huvudmannakårernas föryngring, bör frågan

om en fixerad åldersgräns kunna prövas på nytt.

13 §.

Beträffande denna paragraf (närmast motsvarande 13—15 §§ i sakkunnigförslaget)

hänvisas till det särskilda kapitlet angående huvudmännens tillsättande.

14 §.

Paragrafen (16 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 10 § andra stycket SpL

och innehåller bestämmelser om mandattid och kompletteringsval.

Gällande rätt. Enligt 10 § andra stycket SpL får sparbank själv bestämma

mandattiden för huvudman. Tiden får dock icke överstiga fem år. Då huvudman

avgår, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända,

skall kompletteringsval företas så snart kan ske och ny huvudman utses för

återstående mandattid.

De sakkunniga. Sakkunnigförslaget upptar nuvarande bestämmelse om

mandattidens längd. Föreskriften om kompletteringsval har däremot icke

överförts till förslaget, utan i stället har stadgats att vid förtida avgång av

huvudman må med nyval anstå till dess mandatet nästa gång skall besättas

genom ordinarie val. Skulle icke möjligheten till anstånd begagnas, skall

kompletteringsvalet avse återstående mandattid. De sakkunniga har ansett

det befogat att tillåta anstånd med vakansens fyllande med hänsyn till den

omgång, som är förbunden med huvudmannaval. Samtidigt har de sakkunniga

uttalat att, därest större luckor skulle uppstå i huvudmannakåren eller

vakans skulle bli av längre varaktighet, det låge i sakens natur att kompletteringsval

måste anordnas.

Departementschefen. I det särskilda avsnittet angående huvudmannaval

(s. 91) har jag uttalat mig för en regel, som i princip stadgar en obligatorisk

mandattid av fyra år men föreskriver att vid det första huvudmannavalet

inom sparbank mandattiderna skall — i den mån så erfordras till åstadkommandet

av en successiv förnyelse av huvudmannakåren — sättas kortare.

Sakkunnigförslagets regel om mandattidens längd har jämkats i enlighet

härmed.

Med den av mig förordade metoden för val av huvudmän torde det icke

möta några svårigheter att anställa kompletteringsval, då huvudman avgått

i förtid. Jag förordar därför ett bibehållande av nuvarande föreskrift, att fyllnadsval

skall anställas så snart kan ske.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

15 §.

I denna paragraf (17 § i sakkunnigförslaget) ges en anvisning om att beträffande

huvudmannasammanträde finnes särskilda stadganden i sparbankslagen,

Dessa stadganden återfinnes i 56 och 57 §§ i förslaget.

Om fonder och om användning av vinsten

Departementsförslagets bestämmelser i förevarande kapitel, omfattande

16—21 §§ (19—24 §§ i sakkunnigförslaget), har i huvudsak sin motsvarighet

i 34—38 §§ i SpL:s kapitel med likartad rubrik.

De sakkunniga. Nu gällande regler i förenämnda paragrafer i SpL har aA

de sakkunniga omarbetats i flera avseenden. En av nyheterna i denna del är

det redan i det särskilda avsnittet om inlåningsrätten berörda förslaget, att

sparbank skulle få befogenhet att uppta förlagslån och i viss utsträckning

lägga förlagskapitalet till grund för annan inlåning. Bakgrunden till sakkunnigförslaget

på denna punkt har varit, att den för sparbankerna för närvarande

föreliggande möjligheten att öka underlaget för sparbanks inlåning

genom att bilda s. k. säkerhetsfond — i sakkunnigförslaget benämnd

garantifond — icke ansetts som en fullt tillfredsställande framkomstväg för

de större sparbankerna. När dessa behövde konsolidera sin ställning genom

tillskott av kapital utifrån, avsåge behovet självfallet ganska stora belopp i

absoluta tal. Detta tvingade sparbankerna i fråga att vända sig till en bred

allmänhet med inbjudan att teckna bidrag till garantifonden. En sådan åtgärd

skulle ur psykologisk synpunkt kunna vara mindre lycklig med tanke

på de oriktiga föreställningar om sparbankens ställning, som fondbildning

av detta slag kunde ge upphov till. Dessutom skulle åtgärden enligt de sakkunnigas

uppfattning vara förbunden med tekniska olägenheter.

Konstaterandet, att sparbank jämsides med rätten att bilda garantifond

äger uppta förlagslån, göres i 19 § första stycket i sakkunnigförslaget. I

andra, fjärde och femte styckena i samma paragraf återfinnes bestämmelser

om teckning av förlagslån och om villkor för återbetalning av förlagslån.

Bl. a. har stadgats att förlagslån ej må vara ställt att återbetalas förrän

efter 25 år, sparbanken dock obetaget att under vissa förutsättningar dessförinnan

återbetala lånet efter uppsägning. I 22 § i sakkunnigförslaget har

närmare behandlats sparbanks rätt att utbetala ränta å förlagslån, och 23 §

sakkunnigförslaget, slutligen, reglerar det förhållandet, att sparbank kommit

i konkurs efter det beslut fattats om återbetalning av förlagslån.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i fråga om förlagsupplåningen har

under remissförfarandet icke föranlett kritik annat än beträffande vissa av

villkoren för denna upplåning. Sålunda har fullmäktige i riksbanken, svenska

sparbanksföreningen och Sparbankernas bankaktiebolag hävdat, att anledning

saknades att i lag bestämma minimilöptid för förlagslån och att

14 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

det i detta hänseende föreslagna stadgandet om en 25-årig löptid därför borde

utgå. Liknande invändningar har kommit från några lokala sparbanksföreningar,

en sparbank och en handelskammare.

Fullmäktige i riksbanken har härjämte gjort gällande, att det av de sakkunniga

för förlagsupplåningens inlåningsrättsliga verkan uppställda villkoret

om en minsta återstående löptid av fem år borde jämkas därhän, att

endast tre år skulle behöva återstå till förfallodagen.

Departementschefen. Otvivelaktigt skulle en befogenhet för sparbankerna

att verkställa förlagsupplåning ha sin egentliga betydelse såsom ett medel

för dessa att stärka sitt inlåningsunderlag. Som framgått har de sakkunniga,

när de velat medge förlagsupplåning, icke ansett dylik upplåning ha sitt berättigande

ur annan synpunkt än den nyss angivna. Rätten att emittera förlagslån

har därför ställts i direkt beroende av att sparbankernas läge vore

sådant, att förutsättningar förelåge för tillskapandet av säkerhetsfond. Möjligheten

att uppta förlagslån har med andra ord konstruerats som ett tekniskt

alternativ till säkerhetsfonds bildande. För att strikt begränsa förlagsupplåningsrättens

utnyttjande till nämnda funktion har de sakkunniga

till yttermera visso förbundit denna rätt med ett flertal speciella förbehåll

beträffande löptid, ränteutbetalning och inlösen m. m. Som resultat av alla

dessa förbehåll framstår de förlagslån, som sparbankerna enligt sakkunnigförslaget

skulle äga emittera på allmänna marknaden, såsom ytterst särpräglade

i jämförelse med förlagslån av vedertagen natur.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida nyss nämnda huvudsyfte med en

förlagslånerätt för sparbankerna verkligen nödvändiggör, att förlagslånen,

när de användes inom sparbanksväsendet, skall under alla förhållanden

äga en helt speciell karaktär. Enligt min mening är en sådan ordning varken

nödvändig eller tillfredsställande ur allmän synpunkt. Riktigare torde vara

att sparbankerna — i likhet med vad sedan gammalt gällt beträffande affärsbankerna

— i princip erhåller full frihet att emittera förlagslån under de

villkor, som är sedvanliga på förlagsmarknaden.

Härmed är givetvis icke sagt att sparbank skulle ha sådan frihet, även

när sparbanken medges rätt att lägga förlagskapital som underlag för inlåning.

Att departementsförslaget tillägger Kungl. Maj :t befogenhet att efter

särskild prövning bevilja sparbank dylik rätt framgår av vad jag anfört i

det särskilda avsnittet rörande inlåningsrätten. Det ligger i sakens natur

men har för övrigt uttryckligen förutsatts i nyssnämnda sammanhang, att

Kungl. Maj :t vid tillstånd för sparbank att utnyttja förlagsupplåning för

stärkandet av fondställningen skall förbinda de särskilda förbehåll, som

anses påkallade. Arten av dessa får emellertid, som jag också framhållit

vid frågans inlåningsrättsliga behandling, delvis anpassas efter omständigheterna

i det särskilda fallet och bör följaktligen ej fixeras i lagregler med

generell syftning.

Med hänsyn till det nu anförda har i departementsförslaget icke upptagits

några motsvarigheter till de särskilda föreskrifter om förlagsupplåning, vilka

i sakkunnigförslaget återfinnes i förevarande kapitel. Sparbanks principiella

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

frihet att utge förlagslån har i departementsförslaget kommit till uttryck i

25 §. Härtill ansluter sig sedan den omtalade dispensregeln, upptagen i 27 §,

i kraft av vilken förlagskapital i viss utsträckning kan få tjäna som grund

för inlåning. Genom denna reglering har skapats parallellitet med rätten till

förlagsupplåning och med förlagskapitalets inlåningsgrundande verkan enligt

propositionsförslaget till ny banklag.

16 §.

Paragrafen (19 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 34 § SpL, innehåller

bestämmelser om bildande av s. k. garantifond.

Gällande rätt. Angivna lagrum i SpL medger, att säkerhetsfond bildas,

när så finnes påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Möjligheten

att bilda säkerhetsfond utgör ett medel att tillföra sparbank främmande

kapital såsom underlag för inlåningen. Denna möjlighet infördes med

SpL. Samtidigt som man uppställde regler om en minimirelation mellan

sparbanks inlåning och fonder, ville man bereda sparbank, vars ställning

i övrigt vore god men vars fonder icke kunde hålla jämna steg med inlåningen,

en möjlighet att upprätthålla den nödiga fondrelationen. Teckning

av bidrag till säkerhetsfond skall ske å teckningslista, på vilken sparbankens

sista balansräkning samt revisorernas yttrande däröver skall vara avskrivna.

34 § tredje stycket SpL reglerar förutsättningarna för återbetalning av

säkerhetsfond och ränta därå.

De sakkunniga. Nu gällande bestämmelser beträffande säkerhetsfond har i

huvudsak överförts till sakkunnigförslaget. Några smärre jämkningar även

av dessa bestämmelser har dock vidtagits.

Enligt de sakkunnigas mening skulle termen säkerhetsfond möjligen

kunna skänka en oriktig föreställning om fondens funktion. Det skulle sålunda

kunna tänkas, att en inbjudan till bidragsteckning för bildande av

säkerhetsfond toges som ett tecken på att sparbankens allmänna ställning

vore undergrävd. En dylik uppfattning skulle knappast stimulera till bidragsteckning.

De sakkunniga har ansett, att beteckningen garantifond

skulle vara mindre ägnad att leda till missförstånd av berörda slag. Med

hänsyn härtill har de föreslagit, att sistnämnda beteckning får ersätta det

nuvarande namnet på fonden i fråga.

I överensstämmelse med innehållet i 4 § sista stycket i sakkunnigförslaget

har i andra stycket i förevarande paragraf stadgats att å lista för teckning

av bidrag till garantifond skall anges huruvida ränta skall utgå å dylikt

bidrag och i så fall efter vilken räntefot ränta skall beräknas. Tillika har i

detta sammanhang infogats bestämmelse om maximistorleken av sagda

ränta.

I paragrafens tredje stycke, som motsvarar tredje stycket av 34 § SpL,

upptas icke någon regel om förutsättningarna för utbetalning av ränta å

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 151

garantifondmedel. Regleringen i detta avseende möter i 22 § i sakkunnigförslaget.

Departementschefen. Förslaget att ändra beteckningen säkerhetsfond till

garantifond synes mig praktiskt. Ej heller i övrigt har jag — bortsett från

det förut behandlade spörsmålet om rätten till förlagsupplåning — någon

erinran mot sakkunnigförslaget i denna del.

17 §.

I detta lagrum, som motsvarar 35 § SpL, har intagits bestämmelser om

användningen av sparbanks vinst.

Gällande rätt. Enligt 35 § SpL skall sparbanks vinst, i den mån grundfonden

eller, om säkerhetsfond bildats, denna gått förlorad, i första hand användas

till att uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

I övrigt skall vinsten avsättas till sparbanks reservfond.

Från sistnämnda regel har några undantag stadgats. Sålunda äger sparbank

använda ett belopp, som i förhållande till sparbankens ställning är

av ringa betydelse, för väckande och bevarande av håg till sparsamhet. Vidare

får sparbank använda vinstmedel för sådant allmännyttigt eller välgörande

ändamål, som icke på grund av författning skall tillgodoses genom

skattebidrag. Rätten till dylik vinstanvändning är särskilt vidsträckt, då

reservfonden eller, där förbehåll om grundfondens återbärande icke gjorts,

sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna överstiger tio procent

av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. I sådant fall får till

nu avsett ändamål anslås ända intill hälften av vinsten eller, om vinsten till

någon del bestämts för anslag till sparsamhetsfrämjande åtgärd, som förut

omnämnts, eller behöver tas i anspråk för åvägabringande av nyss angivna

förhållande mellan reservfonden eller sammanräknade beloppet av grundoch

reservfonderna samt insättarnas behållning, intill hälften av vad därefter

återstår. Skulle sparbankens fonder icke ha angivna storlek i förhållande

till insättarbehållningen, får sparbank för här ifrågavarande allmännyttiga

eller välgörande ändamål disponera högst fem procent av den vinst,

som eljest skolat avsättas till reservfonden. Vinstanslagen för allmännyttigt

och välgörande ändamål skall underställas länsstyrelsen, som har att

pröva huruvida anslagsbesluten överensstämmer med föreskrifterna i SpL

och sparbankens reglemente.

De sakkunniga. Till sakkunnigförslaget har överförts bestämmelserna om

att vinsten i första hand skall användas för täckande av förlust å grundfond

och säkerhetsfond och i andra hand skall avsättas till reservfonden.

Vad angår rätten att anslå medel för väckande och bevarande av håg

till sparsamhet hade denna enligt de sakkunniga huvudsakligen utnyttjats

för gratisutdelning av motböcker till barn. Enär dessa utgifter enligt de

sakkunnigas mening vore att betrakta som omkostnader i rörelsen och så
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

213

lunda icke innefattade vinstdisposition, hade stadgandet i 35 § SpL rörande

dessa anslag icke medtagits i sakkunnigförslaget (jfr detaljmotiveringen till

1 §)•

Den mera vidsträckta rätten för sparbank att använda vinsten för allmännyttigt

eller välgörande ändamål har enligt de sakkunniga förlorat sin

praktiska betydelse, eftersom sparbanks fonder numera sällan hade den

relativa storlek, som vore en förutsättning för denna befogenhet. De sakkunniga

har på grund härav och då befogenheten icke framstått som odelat

lämplig ansett, att stadgandet om densamma borde utgå. I sakkunnigförslaget

har sålunda blott upptagits nuvarande bestämmelse om rätt för sparbank

att för ifrågavarande allmännyttiga eller välgörande ändamål disponera

högst fem procent av de vinstmedel, som eljest skolat avsättas till

reservfonden. De sakkunniga har vidare ansett, att tillsynsmyndighetens

granskning av besluten om vinstanslagen icke borde vara obligatorisk, varför

jämväl bestämmelsen härom saknas i sakkunnigförslaget. Lagändringen

på denna punkt finge dock icke tolkas som att sparbankerna i fortsättningen

skulle vara avskurna från möjligheten att inhämta tillsynsmyndighetens

mening angående det lagliga i ett anslagsbeslut. Tvärtom förutsatte

de sakkunniga, att kontakt tages med tillsynsmyndigheten i tveksamma

anslagsärenden.

Yttrandena. Storleken av den vinstandel, som sparbank skall kunna få

disponera för allmännyttigt eller välgörande ändamål, bör enligt fullmäktige

i riksbanken bestämmas till 25 procent. Enligt fullmäktiges mening

hade man under senare år i hög grad underskattat betydelsen av de möjligheter

till en närmare anknytning mellan sparbanker och befolkningen

i dess veiksamhetsområde, som vore förenade med befogenheten att anslå

medel för allmännyttiga ändamål.

Även svenska stadsförbundet anser att omförmälda anslagsram borde

vidgas eller, om detta önskemål icke kunde tillgodoses, bestämmelser av i

sak samma innehåll som de i 35 § SpL bibehållas.

Åtgärden att slopa tillsynsmyndighetens fastställelseprövning av vinstanslag

till allmännyttigt eller välgörande ändamål finner statens organisationsnämnd

och länsstyrelsen i Gotlands län vara en välmotiverad förenkling.

Departementschefen. Såsom framgått av det föregående bör de för väckande

och bevarande av håg till sparsamhet avsedda anslagen kunna betraktas

som omkostnader i rörelsen och icke som vinstdisposition (jfr s. 188). Det

torde därför icke finnas anledning att bibehålla nuvarande stadgande om rätt

för sparbankerna att använda vinstmedel för nämnda ändamål.

Vad angår nuvarande mera vidsträckta befogenhet för sparbank att använda

vinstmedel för sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som

icke på grund av författning skall tillgodoses genom skattebidrag, torde —

som de sakkunniga framhållit — sparbankerna numera sällan ha fonder

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

av den relativa storlek, som är en förutsättning för befogenhetens utnyttjande.

Stadgandet om denna vittgående anslagsrätt har därför förlorat sin

praktiska betydelse. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida anslag av

större belopp för allmännyttiga eller välgörande syften lämpligen bör falla

inom ramen för sparbanksverksamheten. Med hänsyn härtill biträder jag

de sakkunnigas förslag, att rätten till vinstdisposition för angivna ändamål

skall begränsas till fem procent av de vinstmedel, som eljest skolat läggas

till reservfonden.

Eftersom anslagsrätten begränsats på detta sätt, synes det mig ej heller

finnas anledning att behålla föreskriften om tillsynsmyndighetens granskning

av besluten om vinstanslagen. Genom att slopa denna föreskrift vinnes

också, såsom några remissinstanser framhållit, en förenkling. Det torde

för övrigt vara riktigast att ansvaret för ifrågavarande dispositioner helt

åviiar sparbanken själv. Även på denna punkt biträder jag alltså sakkunnigförslaget.

18 §.

Paragrafen (21 § i sakkunnigförslaget) reglerar förutsättningarna för

återbäring av grundfond. Paragrafen motsvarar 36 § SpL.

Gällande rätt. Såsom villkor för att grundfond och ränta därå skall få

återbäras stadgas i 36 § SpL att reservfonden skall uppgå till belopp, som

antingen motsvarar tio gånger grundfonden eller en tiondel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Ytterligare förutsättningar för återbäring

är att säkerhetsfond återbetalats, om sådan bildats, och att det förhållande,

som skall finnas mellan sparbankens inlåning och fonder, icke skulle rubbas

genom återbäringen.

36 § SpL föreskriver vidare, att ränta å grundfond ej får beräknas efter

högre räntefot än sex procent.

De sakkunniga. Det nuvarande alternativa villkoret för grundfonds återbärande,

att reservfonden uppgår till minst en tiondel av insättarbehållningen,

vore enligt de sakkunniga så strängt, att det för närvarande knappast i

något fall skulle tillåta återbäring. De sakkunniga har därför låtit nämnda

alternativa förutsättning för återbäring utgå. I övrigt har bestämmelserna

om villkoren för återbäring av själva grundfonden överförts till förevarande

paragraf i sakkunnigförslaget. Bestämmelserna om betalning av ränta

å grundfonden har däremot upptagits i 22 § i sakkunnigförslaget.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas uppfattning, att SpL:s

alternativt uppställda krav på att fonderna skall motsvara minst tio procent

av inlåningen, innan grundfond får återbäras, efter hand kommit att

bli mindre väl avpassat efter sparbankernas fondläge. Kravet uppställes

därför icke heller i departementsförslaget, som för övrigt liksom sakkunnigförslaget

inrymmer räntebestämmelserna i särskilt lagrum (19 §).

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

19 §.

I denna paragraf (22 § i sakkunnigförsiaget) har sammanförts vissa regler

om utbetalning av ränta å garantifond och grundfond. Dels berör reglerna

de förutsättningar, under vilka utbetalning må ske, och dels tar de

ställning till spörsmålet, huruvida ränteutbetalningarna skall utgå av sparbankens

vinst eller ej. Motsvarigheter till innehållet i denna paragraf finnes

delvis i 34 och 36 §§ SpL.

Gällande rätt m. m. Enligt 36 § SpL kan ränta å grundfond icke utbetalas,

förrän villkoren för återbäring av grundfonden är uppfyllda. Räntan

utgår då kuinulerad för de förflutna åren. Huruvida gällande rätt medger

årliga utbetalningar av utfäst säkerhetsfondränta framgår ej uttryckligen

av SpL. I förarbetena till 34 § SpL uttalade emellertid 1920 års sparbankssakkunniga,

att något hinder härför icke förelåge, därest de i tredje stycket

av sagda lagrum angivna förutsättningarna vore för handen. Den närmaste

förutsättningen är såsom förut nämnts, att sparbankens återstående fonder

är tillräckliga för upprätthållande av föreskriven fondrelation.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall grundfondränta i princip

kunna årligen utbetalas, oavsett om förutsättningarna för återbäring av

grundfondens kapitalbelopp föreligger. Såsom skäl för denna standpunkt

har de sakkunniga åberopat, att gällande bestämmelser medförde, att de

som tillskjutit medel till grundfonden hade tämligen ovissa utsikter att

inom överskådlig framtid erhålla ränta å sina tillskott. I detta hänseende

har de sakkunniga instämt i ett av 1935 års sparbankssakkunniga gjort

uttalande, enligt vilket alltför restriktiva bestämmelser i fråga om möjligheten

att återfå grundfondtillskott och ränta därå kunde medföra ogynnsamma

konsekvenser i olika hänseenden. Exempelvis kunde det bli svårt

att ernå tillräckliga bidrag för inrättande av nya sparbanker i mera kapitalfattiga

delar av landet. Vidare kunde fara föreligga för att vid sparbanks

bildande grundfonden ej bleve bestämd till ett tillräckligt högt belopp

för att tillåta en skälig utveckling av sparbankens rörelse och lämna

insättarna den trygghet, som skulle vara önskvärd.

Frågan, huruvida grundfondräntan och säkerhetsfondräntan skulle utgå

av vinsten eller vore att betrakta som omkostnader i rörelsen, vore enligt

1948 års sakkunniga ett tveksamt spörsmål, vari rättspraxis icke syntes ha

lämnat erforderlig vägledning. 1935 års sakkunniga hade förordat, att räntorna

skulle utgå av vinsten. 1948 års sakkunniga ansåge det däremot önskvärt,

att räntorna erkännes som utgiftsräntor och således icke uppfattades

som vinstdisposition. Räntorna borde dock enligt de sakkunnigas mening

icke få utbetalas utan något som helst hänsynstagande till årsresultatet avsparbankens

rörelse. I sakkunnigförslaget har därför vissa villkor knutits

till utbetalningen av- oinförmälda räntor. Sålunda får, om grundfond eller

säkerhetsfond helt eller delvis gatt förlorad, utbetalning av räntorna icke

äga rum, om till följd av utbetalningen vinsten å rörelsen skulle bli så

ringa, att den icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garanti
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

fond till belopp, vartill fonden skall uppgå. Detsamma skall gälla även

där ränteutbetalningarna skulle förorsaka, att förlust uppstode å rörelsen

och förlusten icke skulle kunna täckas på annat sätt än genom minskning av

garantifond eller grundfond. Likaså skall enligt sakkunnigförslaget varken

grundfondränta eller garantifondränta få utbetalas, om till följd av utbetalningen

sådan förlust skulle uppkomma, att det förhållande, som skall råda

mellan sparbankens inlåning och dess fonder, skulle rubbas. Slutligen får

grundfondränta icke i något fall utbetalas, om utbetalningen skulle föranleda,

att själva årsresultatet av rörelsen bleve en förlust.

Fondränta, som ej får utbetalas, skall enligt de sakkunnigas förslag avskrivas.

De sakkunniga menar att, om man läte sparbank alltjämt häfta

för sådan ränta, sparbanken icke skulle kunna underlåta att i sin bokföring

uppföra räntan på skuldsidan. Under sådana förhållanden skulle räntan, om

den kvarhölles, leda till samma minskning av sparbankens kapitalbehållning

som om den utbetalats. De sakkunniga ansåge det därför följdriktigt, att

ränta av hithörande slag avskreves i den mån den icke kunnat utbetalas.

Yttrandena. Frågan om villkoren för utbetalning av räntor har föranlett

yttranden från flera håll.

Svenska sparbanksföreningen har icke något att erinra mot en bestämmelse

om att grundfondränta ej skall utgå, om till följd därav förlust skulle

uppkomma. Det vore däremot enligt föreningens mening icke riktigt, att

ränta å garantifond ej skulle få utbetalas, förrän garantifonden och grundfonden

uppbringats till belopp, vartill de skulle uppgå. Detta innebure nämligen,

att de som tecknade tillskott till garantifond i sparbank, vars grundfond

helt eller delvis gått förlorad, icke skulle erhålla ränta å sina inbetalade

garantifondbelopp, förrän grundfonden återställts, och att därefter de båda

fonderna bleve likaberättigade i nu berörda hänseende. Fn sådan ordning

vore uppenbarligen ägnad att starkt försvåra möjligheterna för sparbankerna

att finna personer, vilka vore villiga att teckna garantifond i de fall, då

grundfond helt eller delvis gått förlorad. Ränta å garantifond borde därför

kunna utbetalas, även om grundfond icke kunnat uppbringas till det belopp,

vartill den skulle uppgå. Vidare borde lagtexten få en sådan avfattning, att

därav framginge att del av utfäst ränta finge utbetalas. Om endast ett mindre

belopp skulle fattas för möjlighet att utbetala full ränta, kunde det icke anses

tillbörligt, att detta förhållande skulle utesluta varje räntebetalning. — Sakkunnigförslagets

bestämmelse om att fondräntor, som under angivna omständigheter

icke kunnat utbetalas, ej heller finge utbetalas under ett följande

år, vore helt oförenlig med allmän uppfattning om en gäldenär skyldighet

att göra rätt för sig samt med det tillbörliga och naturliga i att gäldenären

själv ville betala sina skulder såväl till kapital som ränta. Ifrågavarande

bestämmelse skulle redan genom sin existens vara ägnad att allvarligt

undergräva förtroendet för sparbankerna. Enligt föreningens uppfattning

vore bestämmelsen icke erforderlig annat än möjligen med avseende på

grundfondränta. Om en sparbank ett visst år icke kunde eller icke finge ut
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

betala fondränta, mötte det enligt föreningens mening icke något hinder, att

räntebeloppet uppfördes på skuldsidan inom linjen och sålunda icke inverkade

på den bokförda kapitalbehållningen. Reglerna om sparbanks bokföring

borde därför föreskriva, att sålunda ogulden ränta skulle föras inom

linjen. — Sakkunnigförslagets bestämmelser omöjliggjorde utbetalning av

ränta under löpande år, eftersom man först måste konstatera, om någon av

de i förslaget angivna förlustsituationerna uppkommit. Eftersom räntorna

skulle anses som omkostnader, borde förslaget på denna punkt få en avfattning

som lämnade utrymme för ränteutbetalning utan avvaktan på bokslutet.

— De av föreningen anförda förhållandena utgjorde enligt dess mening

ett starkt skäl för att låta bestämmelserna om utbetalning av fondräntor

utgå. I den mån förbehåll rörande räntebetalning lämpligen kunde eller borde

göras, kunde så ske i samband med teckningen av fondtillskotten.

Meningen, att det föreslagna förbudet mot betalning av förflutna års oguldna

ränteposter borde slopas, omfattas jämväl av fullmäktige i riksbanken,

länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län samt Stockholms

handelskammare. Fullmäktige i riksbanken understryker, att en bestämmelse

av sådant innehåll i hög grad skulle komma att minska möjligheterna

till kapitalanskaffning på de för sparbankerna gynnsammaste villkoren.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att de sakkunnigas motivering

för förbudet närmast vore av bokföringsteknisk art.

Svenska jordbrukskreditkassan har i sitt yttrande upptagit ett speciellt

spörsmål beträffande ifrågavarande sparbanksräntor. Kassan anför:

På olika ställen i lagförslaget talas om ränta å garantifond (och även

grundfond). I praktiskt hänseende likställda med garantifondsmedel äro

s. k. frivilliga insatser i jordbrukets kreditkassor. I det fallet utgår emellertid

ersättning till bidragsgivarna i form av utdelning. Det kan icke vara riktigt

att göra denna ur beskattningssynpunkt betydelsefulla åtskillnad, som

även påverkar kreditinstitutens konkurrensförmåga. Enär det icke synes

möjligt att få gottgörelse för insats betecknad såsom ränta får styrelsen yrka

på att gottgörelsen för garantifond icke betecknas såsom ränta utan i stället

såsom utdelning.

Departementschefen. Huruvida grundfondräntan och garantifondräntan

bör få betraktas som omkostnader i rörelsen är — som de sakkunniga själva

medgivit — ett tveksamt spörsmål. Vissa omständigheter torde dock kunna

åberopas till förmån för att dessa ränteutbetalningar ej skall anses som en

vinstdisposition. Främst bör framhållas att tillskott till grundfond och garantifond

icke gör tillskottsgivarna berättigade till att utöver den fixerade

ränta, som må vara utfäst, erhålla någon andel vare sig i sparbankens årsvinst

eller i det vinstsaldo, som kan visa sig föreligga vid sparbankens upplösning.

Vidare må anföras att, när sparbankernas grundfondsmedel och garantifondsmedel

till sk j 11 tes, lillskottsgivarnas räntcinlresse i vart tall

gäller detta grundfondstillskotten — i regel är ett tämligen underordnat motiv

förderas medverkan. Bidragen till ifrågavarande fonder härrör sålunda i

övervägande utsträckning från personkretsar, som av allmänanda och om
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tanke om sparsamhetens främjande velat stödja tillkomsten och utvecklingen

av sparbanker i sina hemorter. Betecknande för denna delvis filantropiska karaktär

hos bidragsgivningen är den redan förut anförda omständigheten, att

återbäring av grundfondstillskott och betalning av ränta på dessa i många fall

över huvud taget icke stipulerats. Med hänsyn till det sagda måste det konstateras,

att tillskotten till här omförmälda fonder icke kan jämföras med tillskott

av aktiekapital. Ej heller erbjuder sig en allmän jämförelse med sådana

kapitalinsatser, som förekommer inom föreningsväsendet. Är fondtillskotten

av annan natur än tillskott av aktiekapital och föreningsinsatser, lär det också

kunna göras gällande, att utbetalningarna av ränta å fondtillskotten icke

kan jämställas med utdelning på aktie- och insatskapital.

Som nämnts lämnar departementsförslaget visst utrymme för att förlagskapital

användes som ett alternativ till garantifond. Blir garantifondräntan

en omkostnad, vinner den i detta hänseende likställighet med förlagslåneräntan,

vilken såsom de sakkunniga uttalat får anses vara en uppenbar

utgiftsränta.

För det allmännas skatteintäkter synes det vara av mycket ringa betydelse,

att förevarande fondräntor blir omkostnader i sparbanksverksamheten,

eftersom garantifonder (säkerhetsfonder) förekommer i mycket ringa

utsträckning och de nuvarande sparbankernas grundfonder delvis redan

återbetalts eller icke skall återbetalas. Dessutom må i detta hänseende erinras

om att åtminstone grundfonderna lyder på belopp, som vanligen är obetydliga

i förhållande till sparbankens omslutning.

Av dessa skäl godtar jag, att den nya lagens regler om ifrågavarande

fondräntor får en konstruktion, som klargör, att räntorna skall vara omkostnader

i rörelsen.

Jag vill icke heller invända mot den av de sakkunniga förordade ordningen,

att såväl grundfondräntan som garantifondräntan utbetalas årligen. De villkor,

sakkunnigförslaget uppställer för ränteutbetalningarnas verkställande,

motsvarar i stort sett vad som gäller redan enligt SpL. Svenska sparbanksföreningens

kritik av dessa villkorsbestämmelser synes därför i huvudsak

drabba också de nuvarande reglerna i ämnet. Jag har icke funnit föreningens

invändningar vara övertygande och saknar således anledning frångå den

avfattning av förevarande villkorsbestämmelser, som föreslagits av de sakkunniga.

Emedan dessa bestämmelsers iakttagande förutsätter, att ränteutbetalningarna

ej sker, innan årsresultatet av rörelsen låter sig avläsas, kan

jag icke ansluta mig till sparbanksföreningens förslag om att ränteutbetalningarna

skulle få göras utan avvaktan på bokslutet.

Däremot anser jag i likhet med sparbanksföreningen och andra remissinstanser,

att det icke kan anses vara tillfredsställande med ett förbud mot

att ränta, som på grund av villkorsbestämmelserna icke kunnat utgå under

visst ar, utbetalas under ett följande år. Som antydes i ett remissvar torde

bokföringstekniska hänsyn ha dominerat de sakkunnigas överväganden i detta

avseende. Sakskälen för att oguldna ränteposter bör kunna utbetalas i

efterhand synes böra tillmätas större beaktande än nämnda hänsyn. Förbudet

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

i fråga har därför icke medtagits i departementsförslaget. Frånvaron av förbudsregel

innebär, att det får ankomma på sparbankerna själva att bestämma,

huruvida och i vad mån ifrågavarande ränteutbetalningar bör verkställas

i efterhand. Med denna handlingsfrihet för sparbankerna kommer de

räntor, som enligt deras eget avgörande eventuellt blir utbetalda i efterhand,

icke att framstå som direkta skuldförpliktelser för sparbankerna,

medan de innestår hos dessa. Det synes under sådana förhållanden ej heller

kunna krävas, att de kvarhållna ränteposterna skall uppföras på skuldsidan

i sparbanks bokföring. Däremot torde, såsom sparbanksföreningen påpekat,

böra föreskrivas att ränta, som till följd av angivna villkor tills vidare icke

kunnat utgå, skall uppföras inom linjen i sparbankens balansräkning. Sådan

föreskrift har intagits i 48 § i departementsförslaget.

20 och 21 §§.

Förevarande paragrafer (23 och 24 §§ i sakkunnigförslaget) överensstämmer

till innehållet med 37 och 38 §§ SpL.

20 §, som motsvarar 37 § SpL, har regler för den situationen, att sparbank

försättes i konkurs efter det beslut fattats om återbetalning av garantifond

eller grundfond.

I 21 §, som motsvarar 38 § SpL, stadgas principförbud mot minskning av

garantifond och grundfond.

Om rörelsen

Detta kapitel i förslaget omfattar 22—36 §§ (25—42 §§ i sakkunnigförslaget)

och motsvarar 21—30 §§ i SpL:s kapitel med samma rubrik.

Ordningsföljden mellan paragraferna är delvis en annan än i motsvarande

avsnitt av SpL. Förslaget inledes salunda med de bestämmelser, som

reglerar inlåningen, 22—27 §§ (25—29 §§ och 42 § i sakkunnigförslaget).

Därefter följer reglerna om utlåningen, 28—30 §§ (30—32 §§ i sakkunnigförslaget),

om skyldigheten att hålla kassareserv, 31 § (33 § i sakkunnigförslaget),

samt om verksamhet, innefattande förvärv av viss egendom, 32

och 33 §§ (35 och 36 §§ i sakkunnigförslaget). Kapitlet avslutas med bestämmelser

angående filial- och ombudsverksamhet, 34 och 35 §§ (37—41 §§

i sakkunnigförslaget).

34 § i sakkunnigförslaget har icke fått någon motsvarighet i departementsförslaget.

Bestämmelserna i sagda paragraf, vilka i huvudsak äi desamma

som de i 29 a § SpL, har ansetts böra upptas i omförmälda kungörelse

(se 6 § i kungörelseutkastet).

22 §.

Denna paragraf (25 g i sakkunnigförslaget) motsvarar 22 g SpL. Paragrafen

innehåller huvudregeln om att sparbanksinlåningen skall tas emot

på sparbanksräkning, vilken som förut angivits är förslagets beteckning

på den nuvarande motboksräkningen. Vidare meddelar paragrafen de reg
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kiingl. Maj.ts proposition nr 151

ler, som för sparbanksräkningen skall gälla angående insättningarnas storlek

och beträffande uppsägningstid. Hithörande frågor har redan berörts i

det särskilda avsnittet om checkräkning, fri sektor och insättningsmaximum.

Genom att lagförslaget icke uppställer ett oeftergivligt krav på att insättning

på sparbanksräkning skall antecknas i sparbanksbok — en ny term för

motbok, som begagnas i sakkunnigförslaget och accepterats i departementsförslaget

— möjliggöres att den inlåning, som sparbank erhåller under medverkan

av sparklubb, kan insättas på sparbanksräkning (se 23 §). Behovet

av den hittillsvarande särskilda i''äkningstypen sparklubbsräkning har härigenom

bortfallit.

Den i 22 § första stycket SpL inrymda bestämmelsen om rätt för sparbank

att i särskild ordning uppta lån för att tillgodose tillfälligt penningbehov

återfinnes i 25 § i förslaget.

Tredje stycket av förevarande paragraf upptar innehållet i 22 § tredje

stycket SpL med den förändringen, att stadgandet i fråga enligt avfattningen

i förslaget endast avser sparbanksräkning.

Den i sakkunnigförslaget intagna bestämmelsen, att förlagslån icke är

att anse såsom inlåning, återfinnes icke i departementsförslaget men ersättes

i viss mån av stadgande i dettas 25 §.

23 §.

Paragrafen (26 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 23 § SpL, ger bestämmelser

om sparbanksbok.

Gällande rätt. 23 § första stycket SpL föreskriver, att insättning å inotboksräkning

skall antecknas i motbok, som skall vara försedd med ordningsnummer,

samt att motboken ej får vara ställd till innehavaren eller eljest löpande.

Dessutom lämnas bl. a. anvisningar om vad motboken skall innehålla. I samband

härmed föreskrives också att vid motboken skall vara fogade utdrag

av sparbankslagen och sparbankens reglemente, i vad de avser förhållandet

mellan sparbanken och insättare.

I andra stycket i paragrafen finnes bestämmelse om att anteckning skall

ske i motbok, då medel lyftes å motboksräkning.

Tredje stycket i paragrafen meddelar slutligen en hänvisning till vad som

är särskilt stadgat i fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok.

De sakkunniga. Enligt sakkunnigförslaget skall sparbanks reglemente

kunna medge, att insättning ej antecknas i sparbanksbok. De sakkunniga har

dock förutsatt, att det principiella kravet på sparbanksbok efterges endast

där särskilda skäl föranleder därtill. Möjligheten till eftergift i detta avseende

finge sin speciella betydelse för inlåning, som förmedlades av sparklubb,

dvs. insättningar som för närvarande mottoges å sparklubbsräkning.

Beträffande insättningar, som hittills förts å motboksräkning, har de sakkunniga

utgått ifrån att sparbanksbok regelmässigt skall komma till an
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

vändning. Det kunde dock icke uteslutas, att även vad anginge dylika insättningar

undantag från normalregeln om sparbanksbok i somliga fall

skulle visa sig berättigat.

1 detta sammanhang anmärker de sakkunniga, att sparbanksbok, där sadan

komme till användning, givetvis skulle betraktas som motbok i skuldebrevslagens

mening. Om insättning icke antecknades i sparbanksbok, skulle

bevis om insättningen tillställas insättaren. Friheten att utfärda kvitto eller

annat bevis å insatt belopp förde med sig behov av en regel som den i 51 §

i gällande banklag. En sådan regel hade upptagits i 28 § första stycket i

sakkunnigförslaget.

Även i övrigt innefattar sakkunnigförslaget vissa jämkningar av gällande

bestämmelser i 23 § SpL. Sålunda har föreskriften, att vid motbok skall

fogas vissa utdrag av sparbankslagen och reglementet, slopats och i stället

stadgas, att sparbanksbok skall återge de för sparbanksräkningen gällande

insättningsvillkoren ävensom innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna

i övrigt finnes intagna i sparbankslagen och i reglementet

samt att lagen och reglementet är tillgängliga för envar i sparbankens expeditionslokal.

De sakkunniga har motiverat denna ändring med att hittillsvarande

vidlyftiga återgivande av lag- och reglementstext synes ha varit till

ganska ringa praktisk nytta och dessutom missledande i den mån texten

blivit föråldrad. Genom förenklingen i förhållande till gällande rätt vunnes

att sparbankernas omkostnader för sparbanksböckerna kunde nedbringas.

Enligt de sakkunniga kunde det förutsättas bli en strävan hos sparbankerna

att ge de allmänna insättningsvillkoren en sådan formulering, att de likalydande

kunde tillämpas vid ett så stort antal sparbanker som möjligt. Lämpligen

kunde förslag till formulering av ifrågavarande allmänna insättningsvillkor

utarbetas av svenska sparbanksföreningen efter samråd med tillsynsmyndigheten.

Ej heller har föreskriften om att anteckning skall ske, då medel lyftes å

motboksräkning, överförts till sakkunnigförslaget. Enligt de sakkunniga

syntes stadgandet numera, då skuldebrevslagen gjort motbok till presentationspapper,

vara blott och bart en ordningsbestämmelse och knappast av

karaktär att behöva inrymmas i sparbankslagen.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen anser, att slopandet av föreskriften

om att vid motbok skall vara fogade utdrag av sparbankslag och

reglemente innefattade en beaktansvärd förenkling. Den föreslagna föreskriften,

att sparbanksbok skulle återge de för sparbanksräkning allmänna

insättningsvillkoren, medförde emellertid, att sådana insättningsvillkor som

bestämmelser om uppsägning och insättningsmaximum, vilka kunde komma

att ändras, måste införas i sparbanksböckerna. Till undvikande av de tekniska

svårigheter, som alltså skulle kunna bli förenade med återgivandet av

dylika insättningsvillkor och framför allt till förebyggande av att sparbanksböckerna

även i fortsättningen skulle komma att efter någon tid innehålla

helt missvisande uppgifter, borde sistnämnda föreskrift utgå.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Departementschefen. Sparbanksföreningens önskemål om en ännu mera

långtgående förenkling av sparbanksbokens innehåll än vad som föreslagits

av de sakkunniga anser jag förtjäna beaktande. Som föreningen menat

skulle det icke kunna undvikas, att sparbanksböckernas upplysningar angående

insättningsvillkoren så småningom bleve föråldrade. Med hänsyn härtill

skulle nackdelarna av en föreskrift om dylika upplysningars intagande

komma att överväga fördelarna. Det torde alltså böra räcka med ett stadgande,

enligt vilket sparbanksbok skall innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna

finnes angivna i sparbankslagen och i reglementet

samt att lagen och reglementet är tillgängliga hos sparbanken.

I stor utsträckning är sakkunnigförslagets bestämmelser under denna

paragraf av sådan instruktorisk art, att de icke synes behöva tynga själva

sparbankslagen. Detta gäller såväl föreskriften om att sparbanksbok skall

vara försedd med ordningsnummer som de närmare stadgandena om sparbanksbokens

innehåll. Nu nämnda bestämmelser har därför icke införts i

departementsförslaget utan avses i stället bli upptagna i den supplerande

kungörelsen (jfr 5 § i utkastet till kungörelse).

24 §.

Förevarande paragraf (42 § i sakkunnigförslaget) överensstämmer, frånsett

vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar, med 24 § SpL.

25 §.

Paragrafen (27 § i sakkunnigförslaget), motsvaras som förut nämnts

delvis av 22 § första stycket SpL.

I första stycket av förevarande paragraf möter den i förslaget införda

nyheten om rätt för sparbank att i viss utsträckning motta inlåning å valfri

räkning (fri sektor). Motiveringen för förslaget på denna punkt har lämnats

i det särskilda avsnittet om checkräkning, fri sektor och insättningsmaximum.

Andra stycket av paragrafen medger liksom nuvarande stadgande i 22 §

första stycket SpL rätt för sparbank att för tillgodoseende av tillfälligt

penningbehov begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller affärsbank

eller annorledes uppta lån. Avvecklas lån av ifrågavarande beskaffenhet

inom ett halvår, får detta såsom de sakkunniga uttalat, anses stå i

överensstämmelse med andemeningen i bestämmelsen. I undantagsfall torde

även en löptid av ett år böra godtas. — Andra stycket har i departementsförslaget

kompletterats med stadgandet, att sparbank jämväl må uppta

lån mot utgivande av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare

(förlagsbevis). Innebörden av den sålunda öppnade möjligheten

för sparbank att emittera förlagsbevis har närmare behandlats i det särskilda

avsnittet om inlåningsrätten samt i inledningen till detalj motiveringen

beträffande bestämmelserna om sparbanks fonder och om användningen

av sparbanks vinst.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

26 §.

Denna paragraf (28 § i sakkunnigförslaget) innehåller ett principförbud

för sparbank att utfärda löpande skuldförbindelser i tryckt eller graverad

form. Till förbudsregeln ansluter sig ett par undantag. Motsvarighet till denna

paragraf saknas i SpL.

De sakkunniga. Enligt första stycket i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget

må sparbank ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren

eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet

för sådana förbindelser. Förbudet har delvis föranletts redan av förslaget,

att skyldigheten att använda sparbanksbok vid insättning på sparbanksräkning

ej skall vara oeftergivlig. Givetvis betingades förbudet därjämte

av den föreslagna möjligheten att insätta medel på valfri räkning,

förklaras det i betänkandet. Beträffande sådan räkning föreskreves ju icke

alls något motbokstvång.

I andra stycket i paragrafen har angivits att förbudet ej skall gälla av

sparbanken utställda förlagsbevis, lydande å minst 1 000 kronor. Oaktat

förlagsbevis tidigare syntes ha utfärdats främst såsom enkla skuldebrev,

förekomme numera även förlagsbevis i form av löpande skuldebrev. Eftersom

sakkunnigförslaget medgåve viss emission av förlagsbevis, hade de sakkunniga

ansett möjlighet böra finnas att dessa skulle kunna få karaktär

även av löpande förbindelser.

Paragrafens tredje stycke innehåller en bestämmelse om s. k. sparmärken,

som användes inom skolsparrörelsen. Enligt de sakkunniga vore syftet

med sparmärkena att åstadkomma en metodisk uppläggning av sparverksamhet

inom skolorna. I många fall inträffade emellertid att sparmärken,

sedan de utlämnats av sparbanken, aldrig presenterades i densamma

för notering. Följden bleve då, att sparbanken hade att i sin bokföring år

efter år uppta en skuld till okända fordringsägare, stundom av betydande

belopp. Detta vore icke tillfredsställande. Anledningen till att spararen icke

inlämnade de märken, han förvärvat, till sparbanken vore mestadels, att

märkena förkoinmit. Det borde därför enligt de sakkunnigas mening krävas,

att sparbank skulle få utlämna sparmärken endast där garantier funnes

för att märkena ej så lätt kunde förkomma. Sakkunnigförslaget stadgar

på grund av det anförda, att sparmärken för användning inom skolsparrörelsen

må av sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för

kontroll över utelöpande märken. De sakkunniga har anmärkt, att det borde

ankomma på tillsynsmyndigheten att lämna närmare anvisningar om hur

fordringen på kontroll skulle kunna tillgodoses.

Departementschefen. Förbudsregeln i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget

har sin motsvarighet i såväl gällande banklag som i propositionsförslaget

till ny banklag. Regeln skulle liksom i fråga om affärsbankerna

ha till syfte att förhindra sedelutgivning och emission av obligationer. Att

regeln ansetts behövlig även för sparbankernas del sammanhänger, såsom

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 15i

de sakkunniga påpekat, med att sparbankerna i fortsättningen icke i samma

grad som hittills skall vara skyldiga att låta de av dem utställda skuldförbindelserna

få formen av anteckning i motbok. Bestämmelsen i fråga

synes följaktligen ha visst berättigande och föranleder därför ingen erinran

från min sida.

I likhet med de sakkunniga och i överensstämmelse med vad som föreslagits

i propositionsförslaget till ny banklag vill jag förorda, att ifrågavarande

förbudsregel modifieras vad gäller förlagsbevisen. Till motverkande av att

undantaget skall kunna utnyttjas för försök att kringgå det avsedda förbudet

mot sedel- och obligationsutgivning har de sakkunniga föreslagit,

att förlagsbevisen skall ha en valör av minst 1 000 kronor för att hänföras

under modifikationen. Liksom beträffande motsvarande undantag i propositionsförslaget

till ny banklag (se banklagspropositionen, s. 179) anser jag

för egen del, att valörgränsen lämpligen kan sättas vid 100 kronor. Departementsförslaget,

som utformats i enlighet härmed, uppställer också det

villkoret, att förlagsbevisen skall vara räntebärande för att komma i åtnjutande

av undantagsställningen. Samma villkor stipuleras i banklagspropositionen.

Vad angår de i skolsparrörelsen använda sparmärkena torde det vara motiverat,

att förevarande lagrum uttryckligen sanktionerar deras användande.

Förbehållet, att anordningar skall ha vidtagits för kontroll över utelöpande

märken, synes likaså välgrundat. Det bör närmast ankomma på sparbanksinspektionen

att lämna erforderliga anvisningar om hur kontrollen lämpligen

bör komma till stånd.

27 §.

Denna paragraf (29 § i sakkunnigförslaget), som reglerar sparbanks inlåningsrätt,

har behandlats i särskilt avsnitt. Bestämmelsen i sista stycket

kommenteras i motiveringen till 79 §. Angående begreppet därmed jämförlig

samfällighet hänvisas till motiven till 28 §.

28 §.

Paragrafen (30 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 26 § första, andra,

tredje, femte och sjätte styckena SpL, lämnar huvudreglerna för sparbanks

utlåningsrörelse.

Gällande rätt. Enligt 26 § första stycket SpL skall sparbanks utlåningsrörelse

företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde. I andra stycket

möter det i checkräkningsfrågan berörda förbudet för sparbank att utlämna

lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev.

Tredje stycket av 26 § SpL anger som huvudregel, att lån må utlämnas

allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Blancokrediter kan, enligt

samma stycke, lämnas blott till kommun eller dylik samfällighet eller

till annan sparbank. Vidare stadgas att sparbank ej får utlämna lån mot

fartygsinteckning, förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventa
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

rier. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis får ej utlämnas till högre

sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Beträffande lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än

kommun eller dylik samfällighet, stadgas i femte stycket av här omförmälda

paragraf att det får utlämnas allenast på viss tid och ej utestå

längre tid än 15 år samt att lånet, där det är ställt på längre återbetalnings(id

än ett år, årligen skall amorteras. Frihet från avbetalning kan emellertid,

där det finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, medges under

högst tre år från lånets utlämnande.

Enligt sjätte stycket i paragrafen skall stadgandena i bl. a. tredje och

femte styckena icke gälla lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget återfinnes bestämmelserna om att

sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde

och att lån ej må utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev.

Likaså upptar sakkunnigförslaget huvudregeln om att lån må utlämnas

allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Sakkunnigförslaget bibehåller också den särställning, SpL givit kommun

och dylik samfällighet samt sparbank i fråga om rätten att få blancokrediter.

Vad angår uttrycket »dylik samfällighet» har de sakkunniga intagit

den ståndpunkten, att detsamma endast kunde avse samfällighet, som vore

av offentligrättslig karaktär och således direkt kunde jämställas med kommun.

Förutom blancokrediter till kommun eller dylik samfällighet eller till annan

sparbank medger sakkunnigförslaget jämväl, att sådana krediter beviljas

i övrigt till ett belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kronor och sammanlagt

motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder. Bakgrunden till

de sakkunnigas förslag i denna del har varit insikten om att det i stor

utsträckning finnes duktigt folk, som för igångsättande av egen rörelse

eller för liknande syften skulle behöva skaffa sig mindre kapital genom

banklån men icke har någon säkerhet att erbjuda. Den möjlighet till lån

utan säkerhet, som öppnas genom regeln i fråga, förbehålles dock icke

viss yrkeskategori eller vissa särskilda syftemål, utan regeln har fått en

helt generell syftning. De sakkunniga har förutsatt, att här avsedda regel

skulle tillämpas med försiktighet.

I övrigt har sakkunnigförslaget utan ändring upptagit bestämmelserna i

20 § tredje stycket SpL angående säkerheter vid kreditgivningen.

Också de i 26 § femte stycket SpL givna reglerna, avseende borgenslånen,

har överförts till sakkunnigförslaget. Därvid har emellertid ett stadgande

tillagts, enligt vilket gällande möjlighet till viss tids avbetalningsfrihet utvidgats

såvitt angår studielån. Den amorteringsfria tiden har i detta fall satts

till fem år. Till förmån för reformen har främst åberopats den fortskridande

tendensen till allt längre studietider för högre examina.

Slutligen har i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget upptagits regeln

15 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 151

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

i sjätte stycket av 26 § SpL om att kraven på säkerhet samt på begränsning

av löptiden och amorteringsskyldighet beträffande borgenslånen icke är tilllämpliga

på lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig.

Yttrandena. Vad först angår bestämmelsen om att sparbanks utlåningsrörelse

företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde finner länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län bibehållandet av bestämmelsen vara välbetänkt

och menar, att genom densamma en garanti gåves för att utlåningen

komme den bygd till godo, varifrån de inlånade medlen uppsamlats.

Fullmäktige i riksbanken hävdar däremot, att bestämmelsen borde utgå.

Därest en föreskrift av sådant innehåll skulle anses lämplig, borde den enligt

fullmäktiges uppfattning intas i sparbankens reglemente.

Vad angår blancokreditgivningen har den föreslagna utvidgningen i allmänhet

mötts med gillande. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar emellertid

betänkligheter på denna punkt. Länsstyrelsen anser, att det syfte man

ville nå med föreslagna stadgandet om 3 000-kronorskrediterna skulle kunna

tillgodoses av sparbankerna genom att dessa finge efterge kravet på borgensmännens

soliditet, om dessa i övrigt vore vederhäftiga. Sådana avsteg från

soliditetskravet torde redan för närvarande förekomma i praktiken, menar

länsstyrelsen. Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Karlstad.

Beträffande den individuella storleken av ifrågavarande blancokrediter har

fullmäktige i riksbanken och kommerskollegium hävdat, att lånen borde kunna

få uppgå till åtminstone 5 000 kronor.

Några sparbanker anser, att vägföreningar och vägsamfälligheter under

vissa villkor borde bli jämställda med samfälligheter av offentligrättslig karaktär

i fråga om möjligheten att få blancokrediter.

Sparbanksinspektionen ifrågasätter, om icke förbud borde stadgas för sparbank

att såsom pant motta av sparbanken utställda fond- och förlagsbevis.

Pantsättning av bevis om tillskott till fond hos den sparbank, där fonden

funnes, skulle vara vilseledande vid bedömandet av sparbankens ställning.

Den eventuella minskning av fonden, som pantsättningen i själva verket kunde

innebära, bleve icke redovisad i sparbankens balansräkning. Av samma

skäl som beträffande fondbevisen vore det enligt inspektionens mening icke

lämpligt, att sparbank såsom pant mottoge av sparbanken utställda förlagsbevis.

Bank- och fondinspektionen har uttalat liknande mening samt föreslår

dessutom, att sparbank ej skall få utlämna lån mot säkerhet av aktie i bolag,

vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med

aktier eller som idkar emissionsrörelse, eller mot säkerhet i förlagsbevis, utfärdat

av sådant bolag.

Departementschefen. Som norm för sparbankernas kreditpolitik har sedan

gammalt gällt att inlåningen i första hand borde användas till täckande

av kreditbehovet i den bygd, varifrån inlåningen härrörde. Denna grundsats

har kommit till synes i lagregeln, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis

skall avse sparbankens verksamhetsområde. Innan en allmän om
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj.ts proposition nr i 51

provning av frågan om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten

kommit till stånd, anser jag det icke finnas anledning att slopa eller ändra

nu berörda regel.

Bestämmelsen i SpL, att lån ej må utlämnas mot annat fordringsbevis än

skuldebrev, avser närmast att förebygga att sparbank driver växelrörelse eller

beviljar kredit i checkräkning och därmed jämförliga räkningar. Nämnda

regel har i princip sitt berättigande även efter ett införande av viss rätt föi

sparbankerna att utlämna checkräkningskrediter. Denna rätt, begränsad på

sätt jag förut angivit, bör komma till uttryck som ett undantag från omförmälda

regel. Departementsförslagets stadgande om checkräkningsutlåningen

återfinnes alltså i förevarande sammanhang.

Sparbankerna har under senare tid i stigande utsträckning beviljat särskilda

byggnadskrediter, vilka tjänar likartade syften som affärsbankernas byggnadskrav.

Det bör i förevarande sammanhang framhållas, att dessa sparbankernas

byggnadslån icke till någon del utlämnas annat än mot skuldebrev,

lydande å lånets totalbelopp, och att lånen i fråga därför icke står i någon som

helst motsatsställning till principförbudet mot användning av annat fordringsbevis

än skuldebrev.

Från huvudregeln, att sparbankslån får utlämnas allenast mot fullgod säkerhet

av pant eller borgen, medger SpL undantag såvitt angår lån till staten,

kommun eller dylik samfällighet eller sparbank. De sakkunniga har föreslagit,

att undantagsställningen för dessa låntagare skall bibehållas. Häremot

har jag intet att erinra. Likaså biträder jag tolkningen, att termen

dylik samfällighet endast avser samfällighet av offentligrättslig natur.

I motsvarande fråga beträffande affärsbankernas blancokreditgivning har

jag intagit samma ståndpunkt (se banklagsprop., s. 77—-78). hör åstadkommandet

av terminologisk enhetlighet har »dylik samfällighet» i departementsförslaget

utbytts mot den i banklagstiftningen använda formuleringen

därmed jämförlig samfällighet.

De sakkunnigas förslag om att sparbankerna skulle få generell rätt att

inom viss ram bevilja blancokrediter av mindre omfattning har ieke föranlett

invändningar under remissbehandlingen. Med hänsyn till den begränsade

omfattning, denna kreditgivning skulle få, torde det icke kunna göras gällande,

att densamma väcker betänkligheter ur synpunkten av insättarnas trygghet.

Jag vill därför biträda ifrågavarande förslag. Beträffande den individuella

begränsningen av krediterna anser jag dock i likhet med fullmäktige

i riksbanken och kommerskollegium, att maximibeloppet bör kunna fastställas

till ett något högre belopp än 3 000 kronor. Jag förordar således, att gränsen

bestämmes till 5 000 kronor. Att sparbankerna skall visa försiktighet vid

utnyttjandet av den nya möjligheten till blancokreditgivning förutsätter jag

vara självklart.

Enligt SpL får sparbankerna lämna lån mot pant av aktier och förlagsbevis

till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbankens fonder. Denna

regel har oförändrad överförts till sakkunnigförslaget. Som framgått har

emellertid under remissbehandlingen ifrågasatts om icke sparbankernas frihet

i delta hänseende borde begränsas. Dels har det ansetts, alt krediter icke

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

borde få beviljas mot säkerhet i aktier uti s. k. förvaltningsbolag eller i förlagsbevis

utfärdade av sådant bolag, dels har det uttalats att sparbanks egna

förlagsbevis icke borde få tjäna som pant. Likaså har gjorts gällande alt

sparbank icke såsom lånesäkerhet borde få ta emot bevis om tillskott till

sparbankens fonder. I bådadera hänseendena har jag ansett mig böra beakta

remissynpunkterna. Det må framhållas, att de begränsningar, som i anledning

härav stadgats i departeinentsförslaget, har sin motsvarighet såväl i gällande

banklag som i propositionsförslaget till ny banklag. Beträffande förbudet

mot belåning av aktier i förvaltningsbolag gjorde jag i banklagspropositionen

(s. 177) det uttalandet, att vissa skäl talade för en uppmjukning

av förbudet men att konsekvenserna av en sådan uppmjukning vore svåra

att överblicka. I vissa hänseenden borde därför ytterligare överväganden

komma till stånd, innan slutlig ståndpunkt toges i frågan. Det sagda bör

gälla även med avseende på sparbanks befogenhet att belåna aktie i förvaltningsbolag

eller förlagsbevis, utfärdat av dylikt bolag.

Sakkunnigförslaget om att borgenslån för studieändamål skall kunna få

''ara avbetalningsfria upp till fem år föranleder ingen erinran från min sida.

29 §.

Paragrafen (31 § i sakkunnigförslaget) motsvarar med vissa — delvis

blott redaktionella — ändringar och tillägg 26 § fjärde stycket och 27 § SpL.

Den reglerar sparbanks rätt att bevilja tidsbundna lån.

Gällande rätt. 26 § fjärde stycket SpL stadgar principiellt förbud för sparbank

att utlämna bundna lån. Där föreskrives sålunda att, om lån icke

är ställt att betalas inom tre månader eller vad angår lån, för vilket säkerheten

utgöres av inteckning i fast egendom eller tomträtt, inom sex månader,

sparbanken skall förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning

senast inom tid, som nyss angivits för respektive fall.

Vissa undantag meddelas dock. Förbudet avser för det första icke lån

för vars fulla gäldande staten är ansvarig (26 § sjätte stycket) eller lån

för vilket kommun eller dylik samfällighet svarar (26 § fjärde stycket).

Dessutom bereder SpL sparbank särskilda möjligheter att under vissa förutsättningar

låta krediter mot inteckning i fast egendom eller tomträtt få

formen av bundna lån. Bestämmelserna härom möter i 27 §. Av första, andra

och tredje styckena i sagda paragraf framgår huvudvillkoren för denna

bundna långivning. Grundförutsättningen är, att summan av insättarnas

behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst

fem miljoner kronor. Lånen får sammanlagt uppgå till ett belopp motsvarande

tre tiondelar av summan av insättarnas behållning och sparbankens

fonder enligt senaste bokslut, och högst en femtedel av nämnda belopp får

ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen får icke ställas på längre

aterbetalningstid än tio ar. Före lånets beviljande skall sparbanken företa

uppskattning av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad, som uppförts

på den med tomträtt upplåtna tomten.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Fjärde stycket i 27 § anger de inteckningar, som får ligga till underlag

för bundna lån. Dessa inteckningar är dels de, som beviljats i sådan fast

egendom inom sparbankens verksamhetsområde som uppräknas i 25 § SpL,

dvs. annan i stad, köping eller inunicipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet

eller jordbruksfastighet på landet, och dels de som heviljas

i tomträtt till inom verksamhetsområdet belägen tomt, dock endast om å

tomten uppförd byggnad är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller

till affärslokaler. Inteckningen skall ligga inom hälften av taxeringsvärdet

på den fasta egendomen eller byggnaden och inom hälften av det vid omförmälda

uppskattning beräknade värdet eller efter dispens av länsstyrelsen

inom 60 procent av taxerings- och uppskattningsvärdet. Värdet axväxande

skog får vid denna bedömning icke i något fall inräknas i taxeringsvärdet

på jordbruksfastighet. Härjämte stadgas som villkor för beviljande

av bundet lån mot säkerhet i tomträttsinteckning att tomträtten upplåtits

genom avtal, som upprättats i enlighet med av sparbanksinspektionen godkänt

formulär eller eljest blivit av inspektionen godtaget samt att återbetalningstiden

för lånet icke utgår senare än fem år före tomträttsavtalets

upphörande.

Femte stycket av 27 § SpL stadgar slutligen skyldighet för sparbank att

förbehålla sig rätt till förtidsbetalning av bundet lån för det fall att den

intecknade fasta egendomen eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad

eller annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten

i väsentlig mån försvagas. Nedsättning av taxeringsvärdet på den fasta

egendomen eller på byggnad, som ligger på tomträttsmarken, utgör icke i

och för sig grund för uppsägning.

De sakkunniga. Till sakkunnigförslaget har med allenast vissa mindre, närmast

redaktionella jämkningar överförts bestämmelserna i 26 § fjärde stycket

samt 27 § första, andra och tredje styckena SpL.

Femte stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget motsvarar

27 § fjärde stycket SpL. Där uppräknas de inteckningar, som tillätes ligga

som säkerhet för bundna lån. Uppräkningen överensstämmer i stort med

den som återfinnes i SpL. Vissa jämkningar har emellertid gjorts, delvis i

överensstämmelse med motsvarande ändringar beträffande täckningsfria inteckningslån

i inlåningsrättsligt hänseende. Sålunda får tomträttsinteckning

godtas som säkerhet allenast såvida den eller de byggnader, som finnes

uppförda å tomträttsmarken, är avsedda väsentligen för bostadsändamål

samt den nya tomträttslagstiftningen av är 1953 är tillämplig på tomträtten

i fråga (jfr övergångsbestämmelse i de sakkunnigas förslag till promulgationslag).

Tomträttsmarken skall vidare ligga under fastställd stadsplan

eller fastställd byggnadsplan. Delta skall, vid inteckning i annan fast egendom

än jordbruksfastighet, även vara fallet med den fasta egendomen. Föreskriften,

att inteckning först efter dispens av länsstyrelsen kan läggas till

säkerhet för bundet lån upp till 60 procent av taxerings- och uppskattningsvärdet,

har ansetts kunna slopas, och har nämnda 60-procentregel gjorts till

huvudregel. Vidare har förbehållet, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

■230

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

het icke får inräknas värdet av växande skog, befunnits kunna utgå. I stället

har i sjätte stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget stadgats

rätt för sparbank till förtidsuppsägning av bundet lån, då skogsavverkning

orsakat sådan värdeminskning å den intecknade egendomen, att säkerheten

i märklig mån försvagas. Även övriga i gällande rätt stadgade förbehåll

för att inteckning i tomträtt skall få utgöra säkerhet för bundet

lån bar slopats som onödiga eller oförenliga med tomträltsupplåtelse enligt

den nya tomträttslagstiftningen.

De sakkunniga har uttalat den meningen, att som säkerhet för bundna

lån borde i princip blott botteninteckningar godtas. Även inteckningar, vilka

framstode som i stort sett jämförbara med botteninteckningar, borde emellertid

enligt de sakkunniga kunna få utgöra säkerhet för bundna lån.

Innehållet i sjätte stycket av nu ifrågavarande paragraf i sakkunnigförslaget

reglerar sparbanks rätt till förtidsuppsägning av bundet lån och företer

— utöver redan berörda tillägg av ordet skogsavverkning — den olikheten

i förhållande till sin motsvarighet i 27 § SpL, att såsom grund för förtidsuppsägning

angivits också uppsägning av tomträtten. De sakkunniga

har motiverat detta tillägg med att den moderna tomträttsupplåtelsen icke

vore fixerad till viss tidrymd och upphörde efter uppsägning från fastighetsägarens

sida vid tidpunkt, som icke med säkerhet kunde beräknas på förhand.

Departementschefen. Sakkunnigförslagets reglering av sparbanks rätt att

lämna tidsbundna lån överensstämmer i stort sett med gällande bestämmelser

i ämnet. Häremot vill jag ej resa någon erinran. Mitt godtagande av

hittillsvarande bestämmelsers överförande till den nya sparbankslagen i den

utsträckning, som de sakkunniga föreslagit, innebär bl. a. att jag ej finner

anledning till inskränkning i sparbankernas nuvarande frihet att låta krediter,

för vilka staten, kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, utgå

som bundna lån. Att en åtskillnad på så sätt jämväl i fortsättningen kommer

att föreligga mellan sparbankslagstiftningen och affärsbankslagstiftningen

på denna punkt har jag berört i banklagspropositionen. Vad jag därvid

anfört som motivering för ifrågavarande olikhet i regleringen åberopar

jag även i förevarande sammanhang (se nämnda prop., s. 85).

De smärre förändringar, vilka de sakkunniga förordat i SpL:s sålunda i

huvudsak accepterade regler på området, föranleder ej heller någon invändning

från min sida. Bl. a. ansluter jag mig till den av de sakkunniga använda

terminologien för att ange åtskillnaden mellan fastigheter inom glesbebyggelseområden

och fastigheter inom tätbebyggelseområden. Samma terminologi

har kommit till användning i propositionsförslaget till ny banklag.

Härutöver har vissa övervägande redaktionella jämkningar verkställts under

departement sbehandlingen.

30 §.

Paragrafen (32 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 28 § SpL och har regler

om jäv i kreditförhållanden.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Gällande rätt. I SpL är ledamot av sparbanks styrelse och i sparbanken anställd

tjänsteman försatt i särställning beträffande rätten att erhålla kredit i

sparbanken. Styrelseledamot och tjänsteman i sparbanken kan sålunda ej erhålla

kredit annat än mot säkerhet av fullgoda inhemska obligationer eller

inteckningar inom halva taxeringsvärdet i jordbruksfastighet eller i bostadsoch

affärsfastighet i stad, köping eller municipalsamhälle.

Vidare stadgar SpL kategoriskt förbud mot att utlämna lån, för vilket allmänt

ombud svarar.

Undantag från jävsbestäinmelserna beträffande styrelseledamot och tjänsteman

är meddelat för det fall att staten är ansvarig för lånets fulla gäldande.

De sakkunniga. I betänkandet förordas att revisor i sparbank skall i jävshänseende

likställas med styrelseledamot och tjänsteman. Det särskilda jävsstadgandet

beträffande allmänt ombud upptas icke i sakkunnigförslaget,

som ju går ut på allmänna ombudsinstitutionens avskaffande. Beträffande

arten av den säkerhet, som ifrågavarande kategorier av kredittagare har att

lämna för att få lån i den egna sparbanken, har annan ändring icke gjorts

i nu gällande bestämmelser än att inteckningarna skall vara av den kvalifikationsgraden,

att de kan få tjäna som säkerhet för bundna lån. Detta innebär

i huvudsak den nyheten i jämförelse med vad som nu gäller, att jämväl

tomträttsinteckningar under vissa villkor kan få komma i fråga.

De sakkunniga har även övervägt spörsmålet, huruvida sparbank skulle

vara skyldig att vidta åtgärd i det fall, att huvudgäldenär eller borgensman,

efter det lån blivit utlämnat, kommit att tillhöra personkategori, varå jävsbestämmelserna

vore tillämpliga. En regel, som framtvingade åtgärd i sådan

situation, exempelvis innebärande att kredittagaren skulle avfordras

kvalificerad säkerhet enligt förevarande paragraf och att lånet skulle avvecklas,

om sådan säkerhet ej ställdes, har de sakkunniga emellertid icke velat

föreslå. Enligt de sakkunniga vore det mest angeläget att förhindra obehörigt

inflytande vid ett låns beviljande eller vid granskning av beslutet härom.

En ‘regel med mera vidsträckt syftning skulle kunna försvåra rekryteringen

av posterna som styrelseledamot, revisor och tjänsteman.

I sakkunnigförslaget har upptagits stadgandet i gällande ratt om att jävsbestämmelserna

icke är tillämpliga beträffande lån, för vars fulla galdande

staten är ansvarig. Detta undantagsstadgandc har emellertid i sakkunnigförslaget

utsträckts att gälla också lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet

svarar.

Yttrandena. Några lokala sparbanksföreningar har hemställt om viss utvidgning

av kretsen av de säkerheter, som berättigar till krediter åt styrelseledamot,

revisor och tjänsteman i sparbank.

Departementschefen. Vad gäller revisorerna synes det mig icke tillfredsställande

med den nuvarande friheten för dessa att mot enbart ordinär säkerhet

erhålla kredit i de sparbanker, de har att utöva uppsikt över. Jag biträ
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

der därför jävsregelns utsträckande till revisor. I likhet med vad som föreslås

i banklagspropositionen vill jag förorda, att revisorssuppleant i detta

avseende jämställes med revisor. Att styrelsesuppleant är underkastad jävsbestämmelsen

framgår av den allmänna föreskriften uti 36 § tredje stycket

i förslaget.

\ ad beträffar kretsen av de säkerheter, som skall ställas av här avsedda

kategorier av kredittagare, finner jag, att de sakkunniga dragit en alltför

snav gräns kring de godtagbara inteckningarna. Genom att dessa skall vara

av samma kvalifikationsgrad som de inteckningar, vilka får ligga som säkerhet

for bundna lån, uteslutes bl. a. inteckningar uti bostads- och affärsfastigheter

på landsbygden. Detta kan icke anses motiverat i förevarande sammanhang.

Enligt min uppfattning bör samtliga de inteckningar accepteras, som

enligt lagrummet angående inlåningsrätten betraktas som i viss mån täckningsfria.

I departementsförslaget har därför hänvisningen till sistnämnda

lagrum fått ersätta sakkunnigförslagets hänvisning till paragrafen om bundna

lån.

31 §.

Bestämmelserna i denna paragraf (33 § i sakkunnigförslaget) har behandlats

i den särskilda avdelningen angående kassareservskyldigheten.

32 §.

Paragrafen (35 § i sakkunnigförslaget) motsvarar första och andra styckena

i 30 § SpL och innehåller normalbestämmelserna om sparbanks rätt att

förvärva egendom.

Gällande rätt. SpL upprätthåller grundsatsen, att sparbank icke må i vilken

utsträckning som helst förvärva fast egendom. Sparbank får sålunda enligt

30 § första stycket SpL icke förvärva annan fast egendom än sådan, som

är avsedd för sparbankens inrymmande. Även denna rätt är emellertid begränsad

på så sätt att, där sparbank vill förvärva fast egendom för belopp,

vilket sammanlagt med bokförda värdet av sparbanken förut tillhörig fastighet

för samma användning överstiger en fjärdedel av sparbankens fonder,

beslutet om förvärvet skall underställas länsstyrelsens stadfästelseprövning

Forvärvet må för övrigt icke komma till stånd annat än efter beslut å huvudmannasammanträde,

därvid minst två tredjedelar av de i frågans avgörande

deltagande huvudmännen skall ha röstat för förvärvet. De olika förbehåll

som nu angivits gäller också beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens

lokaler är eller avses bli inrymda.

Av lös egendom får sparbank enligt 30 § andra stycket SpL icke förvärva

annat än penningar, obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt inventarier,

som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken

ager. Sparbank äger dock använda ett belopp, motsvarande högst tio procent

av fonderna till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie

i sådant aktiebolag, som med Kungl. Maj :ts godkännande bildas i ändamål

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

233

att utgöra en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av

gemensamma intressen. Med stöd av denna bestämmelse kan sparbank exempelvis

äga aktie i Sparbankernas bankaktiebolag.

I 30 § fjärde stycket första ledet SpL stadgas att sparbank, som förvärvat

egendom i enlighet med nu redovisade regler, må för egendomens försäljande

eller tillgodogörande i övrigt vidta de åtgärder, som finnes lämpliga.

De sakkunniga. Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget överensstämmer med

SpL:s nyss redovisade regler. De sakkunniga föreslår sålunda, att sparbank

skall äga rätt att förvärva fast egendom i den utsträckning, som erfordras

för att bereda expeditionslokaler. För samma ändamål öppnar sakkunnigförslaget

emellertid också möjlighet till förvärv av viss lös egendom, nämligen

tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som har till uteslutande

syfte att förvalta för omförmälda användning avsedd fast egendom och

vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av den fasta egendomens värde,

ävensom förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Förvärv av fast egendom,

tomträtt och aktier av omförmält slag är enligt sakkunnigförslaget underkastade

liknande förbehåll som enligt SpL gäller för förvärv av fast egendom.

Förbehållen i fråga skall dock icke vinna tillämpning, förrän förvärvet

skulle komma det sammanlagda innehavet av ifrågavarande slags egendom

att uppgå till belopp, som överstiger hälften av fonderna. Ändringen har motiverats

dels med att tillsynsmyndigheten hittills mestadels godkänt fastighetsförvärv

inom ramen för 50 procent av fonderna, dels med att tillsynsmyndigheten

i möjligaste mån borde befrias från att ta ansvar för dispositioner

inom sparbanks rörelse. Nu redovisade förbehåll skall gälla också

beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens lokaler är eller avses

bli inrymda. Också härvidlag anknyter sakkunnigförslaget alltså till nuvarande

regler. Förvärv av bostadsrätt och förlagsbevis i syfte, som här

nämnts, är icke underkastade några inskränkande föreskrifter i sakkunnigförslaget.

Vid bedömandet av om förvärv medför ett överskridande av den berörda

50-proccntgränsen skall också enligt sakkunnigförslaget de bokförda värdena

vara avgörande. Dock meddelas en specialregel beträffande aktieförvärven.

Aktie skall sålunda beräknas till belopp motsvarande den andel av

bokförda värdet å aktiebolagets egendom, vilken belöper å aktien. De sakkunniga

anmärker härtill, att en beräkning efter det nominella värdet uppenbarligen

skulle möjliggöra, att aktieförvärv, som reellt betraktat fölle utom

50-procentramen, formellt låge inom denna.

Till sakkunnigförslaget har överförts jämväl nuvarande bestämmelser om

sparbanks rätt att förvärva lös egendom. Frånsett några mindre redaktionella

jämkningar har i delta avseende gjorts det tillägget, att sparbank må

förvärva också förlagsbevis, utfärdade av ekonomisk förening eller aktiebolag,

som nämnes i detta sammanhang, samt att sparbank jämväl i övrigt

får lämna tillskott till förening eller aktiebolag av dylikt slag. Genom sist

angivna komplettering av gällande lagtext har de sakkunniga velat klargöra,

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

att sparbank exempelvis äger tillskjuta medel till sparbankernas garantikassa

utan att erhålla mot tillskottet svarande andel i kassan.

Det i 30 § fjärde stycket första ledet SpL upptagna stadgandet har icke

överförts till sakkunnigförslaget.

Yttrandena. I några remissyttranden har yrkats att sparbank borde tillåtas

att i större utsträckning än SpL och sakkunnigförslaget medger förvärva

fast egendom. Svenska sparbanksföreningen hävdar sålunda, att det ur personalvårdande

synpunkt exempelvis kunde krävas att sparbank hade möjlighet

att sörja för anskaffande av en semestergård, och att det under tider

präglade av bostadssvårigheter kunde vara nödvändigt att sörja också för

anställdas bostadsbehov i annan fastighet än den, i vilken sparbanken vore

inrymd. Det i lag använda begreppet »inrymmande» borde för att sådana

syften skulle kunna tillgodoses utbytas mot »behov».

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, om icke sparbankerna med hänsyn

till att hos dem — i motsats till vad fallet vore vid affärsbankerna — den

långfristiga utlåningen dominerade, vilket innebure att rörelsen i högre grad

vore beroende av penningvärdets växlingar, borde beredas större möjligheter

att i likhet med vad som gällde för försäkringsbolagen placera fondkapital i

fastigheter och andra värdebeständiga tillgångar. I vart fall borde sparbank

få förvärva fastighet icke blott för bankens inrymmande utan även för närbesläktade

ändamål, exempelvis till bostäder eller semesterhem för anställda.

Enligt landsorganisationens mening borde med hänsyn till sparbanksinlåningens

struktur och sparbankernas karaktär av allmännyttiga, från enskilda

vinstintressen fria företag bestämmelserna om rätt för sparbank att

förvärva fast egendom uppmjukas.

Även kooperativa förbundet anser, att bestämmelserna är för stränga. Då

emellertid inskränkningarna i sparbankernas befogenhet att förvärva fast

egendom sammanhängde med motsvarande bestämmelser för affärsbankerna,

vore det enligt förbundets uppfattning önskvärt, att frågan om bankinrättningars

rätt till fastighetsförvärv utreddes i sin helhet, innan något ställningstagande

gjordes.

Beträffande de av fastighetsförvaltningsbolagen utfärdade förlagsbevisen

har sparbanksinspektionen ifrågasatt om sparbankernas förvärvsrätt, som

i detta hänseende skulle vara obegränsad enligt sakkunnigförslaget, stode i

full överensstämmelse med de principer för sparbanks rätt att förvärva fast

eller lös egendom, vilka i övrigt ansetts böra gälla. Inspektionen anför:

Det torde under vissa omständigheter kunna tänkas, att sparbank genom

att utnyttja en sådan frihet skulle kunna ikläda sig relativt stora risker. Hos

sparbank med fonder på exempelvis 400 000 kronor skulle styrelsen enligt

förslaget till lag, utan att huvudmännen uttalat sig för åtgärden och utan

att deras beslut vunnit stadfästelse av tillsynsmyndigheten, kunna nedlägga

intill 200 000 kronor på förvärv av egendom, som är avsedd att bereda sparbanken

lokaler. Dock skulle ett obegränsat belopp kunna användas till förvärv

av förlagsbevis utställda av ett aktiebolag med ovan angivet syfte. Genom

att aktiekapitalet skall uppgå till en tredjedel av bokförda värdet å bo
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

lagets egendom kan risken för att förlagslånet skulle komma i fara visserligen

synas mindre. Man torde emellertid icke böra bortse från att risker i

vissa fall kunna förefinnas. Då på grund av ändamålet för sådant bolags

verksamhet förvärv även skulle kunna tänkas ifrågakomma av förlagsbevis

med för sparbanken mindre förmånliga lånevillkor, vill sparbanksinspektionen

— oaktat förvärv av förlagsbevis under förhållanden som här avses

endast undantagsvis torde komma i fråga för sparbank — dock föreslå, att

för sparbanks förvärvande av förlagsbevis alltid skall erfordras tillsynsmyndighetens

tillstånd. Man bör i detta sammanhang icke heller bortse från den

intressegemenskap, som torde komma att råda mellan sparbank och här ifrågavarande

bolag, även om besluten hos sparbanken formellt komme att fattas

med iakttagande av jävsbestämmelserna i 49 § lagförslaget.

Departementschefen. I såväl SpL som i förevarande lagförslag anges uttryckligen

att sparbank har till ändamål att befordra sparsamhet genom att

bedriva in- och utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet.

I enlighet härmed torde böra gälla — såsom också de sakkunniga

framhållit — att sparbank icke skall driva fastighetsförvaltning i större

skala. Det i SpL stadgade principförbudet för sparbank att förvärva fast

egendom bör sålunda alltjämt vara huvudregel. Det är emellertid nödvändigt

att medge vissa undantag härifrån. Sålunda bör sparbank liksom hittills vara

berättigad till sådana fastighetsförvärv, som avser att tillgodose behovet av

lokaler för sparbankens inrymmande. För detta syfte skulle sparbankerna

enligt sakkunnigförslaget jämväl få förvärva viss lös egendom. Jag har icke

någon erinran mot en sådan utvidgning. Till de i detta avseende tillåtna förvärven

bör enligt min mening hänföras även inköp av aktier i bolag, som

förvaltar tomträttsmark, samt av förlagsbevis, utfärdade av bolag som nu

sagts. För förvärv av dessa aktier och förlagsbevis bör gälla samma förbehåll

som beträffande förvärv av aktier i bolag för förvaltning av fast

egendom och beträffande förvärv av förlagsbevis, utfärdade av sådant bolag.

Däremot kan jag med hänsyn till vad jag anfört om ändamålet med sparbankernas

verksamhet icke biträda de under remissbehandlingen framställda

önskemålen om att sparbankerna borde få i större eller mindre utsträckning

skaffa sig fast egendom oavsett syftet med densamma. Jag vill tillägga,

att i den mån sparbank har att sörja för bostäder och semesterhem för anställda,

rimligt hållna utgifter härför torde kunna anses vara godtagbara

inom sparbanksverksamheten.

I sakkunnigförslaget har i anslutning till SpL:s bestämmelser sådana förvärv

av fast egendom, tomträtt och aktier av förut omnämnt slag, som överskrider

viss ram, underkastats de inskränkningarna att förvärven ej må

komma till stånd, om cj viss kvalificerad majoritet av huvudmännen uttalat

sig för förvärvet samt förvärvsbeslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens

stadfästclsc. Mot sakkunnigförslaget härvidlag har jag ingen invändning och

jag godtar således bl. a., att den antydda ramen för de helt fria förvärven av

detta slag bestämmes till belopp motsvarande 50 procent av sparbankens fonder.

Mot de värderingsregler, som enligt sakkunnigförslaget skall gälla vid

bedömandet av om 50-procentgränscn överskrides, har jag icke heller någon

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

erinran. Den speciella värderingsbestäminelsen i fråga om aktie synes vara

nödvändig. Med hänsyn till denna värderingsföreskrift torde det vara överflödigt

med sakkunnigförslagets förbehåll, att bolag, som förvaltar här avsedd

egendom, skall ha ett aktiekapital uppgående till minst en tredjedel av egendomens

bokförda värde. Detta förbehåll har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Förvärv av bostadsrätt och förlagsbevis för tillgodoseende av sparbanks

lokalbehov har icke underkastats några begränsningar i förslaget. Gentemot

sparbanksinspektionens mening att visst förbehåll borde införas även beträffande

förlagsbevisförvärven vill jag främst åberopa, att dessa förvärv

knappast behöver befaras få alltför vidsträckt omfattning. Med hänsyn härtill

och då regler, som lägger ansvaret för bankinrättningarnas dispositioner

på tillsynsmyndigheten, principiellt måste anses otillfredsställande och därför

bör undvikas i görligaste mån, vill jag icke biträda inspektionens åsikt,

att förlagsbevisförvärven bör underkastas stadfästelseprövning. Jag förutsätter

därvid, att tillsynsorganen skall ha sin uppmärksamhet fäst på storleken

av nu omförmälda förvärv och inskrida, när så erfordras.

Ett par smärre redaktionella jämkningar av sakkunnigförslagets lagtext

har vidtagits under departementsbehandlingen.

33 §.

Paragrafen (36 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 30 § tredje och fjärde

styckena SpL. Här inrymmes föreskrifter angående sparbanks rätt till sådana

förvärv, som sker till undvikande av förlust för sparbanken.

Gällande rätt. Jämlikt 30 § tredje stycket SpL äger sparbank, utan hinder

av de i 30 § första och andra styckena upptagna begränsningarna i fråga om

rätten att förvärva fast eller lös egendom, till skyddande av fordran på offentlig

auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är utmätt eller pantsatt

för fordringen.

Fjärde stycket första ledet i 30 § SpL (jfr redogörelsen för gällande rätt

under 32 § i departementsförslaget) har avseende också på här ifrågavarande

egendom. Beträffande denna har emellertid också den särskilda regeln

i fjärde styckets andra led tillämpning. Där stadgas alt egendomen skall

så snart det kan ske avyttras till belopp, som täcker fordringen.

De sakkunniga. Också i sakkunnigförslaget har upptagits bestämmelsen om

sparbanks rätt att till skyddande av fordran inköpa egendom på offentlig

auktion eller fondbörs. De sakkunniga vill emellertid, att sparbanks rätt

skall sträcka sig något längre, därvid de anmärker, att affärsbank må —

utöver befogenheten att på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom,

som är utmätt eller pantsatt för fordran — såsom betalning för fordran

överta för fordringen pantsatt eller annan egendom, där det är uppenbart, att

banken eljest skulle lida avsevärd förlust. I sakkunnigbetänkandet erinras

vidare om att 1935 års sparbankssakkunniga hade förordat en komplettering

av SpL:s regler, så att de i detta hänseende skulle överensstämma med af
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

237

färsbanklagstiftningen. Förslaget hade bl. a. motiverats med att det stundom

kunde vara till avsevärd fördel även för sparbank, om den för syftet att

skydda fordran finge inköpa egendom på annat sätt än på offentlig auktion

eller fondbörs. 1948 års sparbankssakkunniga är av samma mening och

framhåller, att från sparbankshåll uppgivits, att gällande formulering av

sparbanksregeln i något fall vållat förlust. I sakkunnigförslaget har nu avhandlade

bestämmelser avfattats i enlighet med affärsbanksreglerna.

I sakkunnigförslaget har härjämte upptagits en bestämmelse till inskränkning

av sparbanks rätt att inköpa eget förlagsbevis.

SpL:s stadgande i 30 § fjärde stycket första ledet har ej heller i förevarande

paragraf i sakkunnigförslaget fått någon motsvarighet. Andra ledet

i fjärde stycket av 30 § SpL har däremot upptagits i sakkunnigförslaget.

Formuleringen av lagtexten har dock jämkats till överensstämmelse med

motsvarande affärsbanksregel.

Slutligen har, i likhet med vad som stadgas beträffande affärsbankerna, i

sakkunnigförslaget föreskrivits skyldighet att hos tillsynsmyndigheten ofördröj

ligen göra anmälan angående förvärv, som med stöd av ifrågavarande

undantagsbestämmelser skett för att skydda fordran.

Yttrandena. Sparbanksinspektionen framhåller att, därest sparbank meddelades

förbud att såsom säkerhet för lån ta emot fondbevis, som utställts

av sparbanken, i konsekvens härmed borde stadgas förbud för sparbank att

till skyddande av fordran inköpa eller såsom betalning för fordran överta

fondbevis, där förutsättningarna för återbetalning av fonden icke förelåge.

En lokal sparbanksförening anser, att uttrycket »där uppenbart är» bör

utbytas mot formuleringen »där fara är».

Departementschefen. Mot de sakkunnigas förslag till reglering av sparbanks

rätt att förvärva egendom till skyddande av fordran har jag i huvudsak

ingen erinran. Den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen i sparbanks

rätt att förvärva eget förlagsbevis torde emellertid böra utgå, därest

mitt förslag, att av sparbank utgivna förlagslån ej skall vara inlåningsgrundande

annat än efter dispens, vinner bifall. Skulle Kungl. Maj :t lämna dylik

dispens, torde härvid erforderliga föreskrifter kunna meddelas jämväl i

förevarande hänseende.

Såsom jag tidigare anfört har i departementsförslaget stadgats förbud för

sparbank att som pant motta av sparbanken utställt bevis om tecknat bidrag

till sparbankens fonder. I anledning härav vill jag i likhet med sparbanksinspektionen

förorda, att förbud stadgas för sparbank att till skyddande av

fordran inköpa eller såsom betalning för fordran överta dylikt fondbevis,

där förutsättningarna för återbetalning av fonden icke föreligger.

Formuleringen »där uppenbart är att sparbanken eljest skulle lida avsevärd

förlust» användes både i gällande banklag och i propositionsförslaget

till ny banklag. Det synes ej finnas skäl att i sparbankslagstiftningen välja

annan formulering.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Föreskriften i sakkunnigförslaget om anmälningsskyldighet avses bli upptagen

i den omnämnda kungörelsen (se 7 § i utkastet till kungörelse).

34 och 35 §§.

Motiveringen till dessa paragrafer (motsvarande 37—41 §§ i sakkunnigförslaget)

har lämnats i det särskilda avsnittet om filial- och ombudsverksamhet.

Om styrelse och firmateckning

Av de bestämmelser, som i sakkunnigförslaget upptagits under kapitlet

med samma rubrik, avses följande bli upptagna i förenämnda kungörelse,

nämligen stadgandena om kompletteringsval efter förtidsavgången styrelseledamot

(45 § tredje stycket i sakkunnigförslaget; jfr 9 § i kungörelseutkastet),

om skyldighet för styrelsen att till tillsynsmyndigheten insända

avskrift av instruktion för s. k. delegation (46 § tredje stycket tredje punkten

i sakkunnigförslaget; jfr 10 § i kungörelseutkastet), om förutsättningarna

för styrelsesuppleants inträdande i tjänstgöring (47 § andra stycket i

sakkunnigförslaget; jfr 11 § i kungörelseutkastet), om styrelsens beslutförhet

och om giltigt styrelsebeslut (48 § i sakkunnigförslaget; jfr 14 § i kungörelseutkastet),

om styrelsens skyldighet att utfärda bestämmelser om bl. a.

kassaverksamheten vid sparbank (52 § i sakkunnigförslaget; jfr 15 § i kungörelseutkastet),

om sättet för undertecknande av skriftlig handling som utfärdas

för sparbank (55 § första stycket i sakkunnigförslaget; jfr 16 § i

kungörelseutkastet), om skyldighet och befogenhet att göra viss anmälan

för registrering (57 § i sakkunnigförslaget; jfr 18 § i kungörelseutkastet)

samt om styrelseledamots rätt till arvode (58 § i sakkunnigförslaget; jfr

19 § i kungörelseutkastet).

36 §.

Förevarande paragraf (43 § och 47 § första stycket i sakkunnigförslaget)

bär delvis sin motsvarighet i 9 § SpL. Sålunda stadgas (i andra stycket)

liksom i sistnämnda lagrum att styrelsen handhar den omedelbara ledningen

av sparbanks verksamhet.

En nyhet är däremot den tvingande föreskriften (i första stycket), att ledamöterna

av styrelsen skall vara minst fem. Motsvarighet till denna bestämmelse

saknas i SpL. För närvarande gäller blott att sparbanks reglemente

skall innehålla bestämmelse om styrelseledamöternas antal. Att en obligatorisk

minimigräns införts betingas av risken för att alltför ensidiga synpunkter

kan komma att göra sig gällande, därest styrelsen består av ett

helt ringa antal ledamöter. Oaktat det icke ansetts oundgängligen nödvändigt

med en motsvarande lagregel om ett maximiantal, må framhållas att

även alltför stora styrelser bör undvikas. Endast i undantagsfall synes styrelseledamöterna

böra vara flera än tolv till antalet.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 239

Regeln om styrelsesuppleant (i tredje stycket) är densamma som i 20 §

första stycket SpL.

37 §.

I denna paragraf (44 § i sakkunnigförslaget) har sammanförts kvalifikationsvillkoren

för uppdrag som ledamot i sparbanks styrelse. Bestämmelserna

har i viss utsträckning sin motsvarighet ill och 12 §§ SpL.

Gällande rätt. I 12 § SpL stadgas att styrelseledamot skall vara svensk

medborgare och bosatt inom sparbankens verksamhetsområde. Möjlighet

finnes dock att på grund av särskilda förhållanden erhålla dispens från

bosättningsvillkoret.

De kvalifikationsvillkor, som i övrigt gäller enligt SpL, framgår av dess

11 §. Diskvalificerad som styrelseledamot är den som är tjänsteman i sparbanken,

såvida icke motsatsen är uttryckligen stadgat i reglementet, och

vidare styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank eller direktör för

eller tjänsteman i affärsbank. Ytterligare föreskrives att av sparbanksstyrelsens

ledamöter ej mer än en tredjedel tillika får vara ledamöter av

styrelse för affärsbank. Slutligen förklaras att den, som är i konkurstillstånd,

ej må vara styrelseledamot.

De sakkunniga. Liksom beträffande huvudman har sakkunnigförslaget i

fråga om styrelseledamot uppställt villkoret, att han skall vara myndig.

Härjämte har bibehållits gällande krav på att styrelseledamot skall vara

svensk medborgare och bosatt inom sparbankens verksamhetsområde. Nuvarande

möjlighet att erhålla dispens från bosättningsförbehållet har slopats

liksom beträffande huvudman. Nu berörda föreskrifter är upptagna i

första stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget.

I andra och tredje styckena av paragrafen har därefter uppräknats de

särskilda omständigheter, som diskvalificerar för uppdrag som styrelseledamot.

Här avsedda diskvalifikationsgrunder är med ett undantag desamma

som enligt de sakkunniga borde gälla beträffande huvudman. Undantaget

består i att reglementet icke må medge, att ordföranden i styrelsen

är tjänsteman i sparbanken. I synnerhet dubbelställningen av styrelseordförande

och chefstjänsteman har de sakkunniga funnit olämplig.

Fjärde stycket upptar regeln, att den som är i konkurstillstånd, icke

må vara styrelseledamot.

Slutligen erinrar femte stycket om den i annat sammanhang intagna bestämmelsen,

att ledamot av och befattningshavare hos tillsynsmyndigheten

icke får vara ledamot av sparbanks styrelse.

De sakkunniga har även beträffande styrelseledamöterna diskuterat frågan,

huruvida i lag borde intas någon regel om åldersbegränsning. I betänkandet

erinras därvid om att 1935 års sparbankssakkunniga hade avstått

från att föreslå eu dylik regel och nöjt sig med att uttala önskvärdheten

av att sparbankerna självmant tillsåge att i sparbanksledningarna icke an
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

litades personer i alltför hög ålder. 1948 års sakkunniga har vidare hänvisat

till det i annat sammanhang berörda uttalandet av bankoutskottet

vid 1937 års riksdag (se s. 207 här ovan). Till de synpunkter, som sålunda

vid tidigare tillfällen åberopats mot en obligatorisk regel om åldersbegränsning,

anslöte sig de sakkunniga. För övrigt hade, enligt vad som kommit

till deras kännedom, sparbankerna i stigande utsträckning börjat tilllämpa

frivilliga åldersspärrar beträffande styrelseledamöterna. Uppgifter,

som sammanställts på sparbanksinspektionen och avsåge läget den 1 juli

1950, utvisade sålunda, att vid sagda tidpunkt 122 sparbanker i sina reglementen

föreskrev dylika åldersspärrar. Av dessa sparbanker hade 52 bestämt

att till styrelseledamot ej finge väljas den som fyllt 70 år, två sparbanker

att den ej finge väljas som fyllt 69 år och en sparbank att den som

fyllt 67 år ej vore valbar. En sparbank hade i reglementet föreskrivit, att

styrelseledamot skulle avgå vid 75 års ålder, 65 sparbanker stipulerade

avgång vid 70 år och en sparbank redan vid 65 år. Även rörande styrelseledamöternas

genomsnittsålder och antalet ledamöter över 70 år hade sparbanksinspektionen

tillhandahållit upplysningar åt de sakkunniga. Under

år 1950 var det sammanlagda antalet styrelseledamöter 3 529. Deras genomsnittsålder

uppgick till 58,5 år. Inalles 263 styrelseledamöter var äldre än

70 år. I relation till totalantalet utgjorde denna kategori sju procent. Enligt

de sakkunnigas mening gåve siffrorna vid handen, att man började närma

sig det tillstånd, som bankoutskottet funnit önskvärt, dvs. att styrelseledamöterna

endast i direkta undantagsfall hade eu högre ålder än 70

år.

De sakkunniga har till sist, liksom i spörsmålet angående en åldersspärr

för huvudmannauppdrag, betonat vikten av att en lämplig åldersfördelning

åstadkommes. Även i detta avseende hade sparbankerna enligt de

sakkunnigas uppfattning gjort lovvärda ansträngningar.

Yttrandena. Beträffande remissinstansernas inställning till sakkunnigförslaget

i denna del hänvisas till redovisningen av yttrandena under 12 § i

departementsförslaget. Ett par uttalanden rör emellertid speciellt kvalifikationsvillkoren

beträffande styrelseledamot och har därför icke återgivits

i nyssnämnda sammanhang.

Svenska sparbanksföreningen anser det önskvärt, att det föreslagna ovillkorliga

förbudet för tjänsteman i sparbanken att vara styrelsens ordförande

borde utsträckas att avse jämväl styrelseledamot eller revisor i annan

affärsbank än Sparbankernas bankaktiebolag samt i hypoteksförening och

i kassa för jordbrukskredit. Vidare ansåge föreningen önskvärt med ett

klarläggande av att vid beräkning av den fjärdedel av antalet styrelseledamöter,

som enligt tredje stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget

finge inneha vissa styrelse- eller revisionsuppdrag, ordinarie styrelseledamöter

och suppleanter skulle åtskiljas. Jämväl länsstyrelsen i Gotlands

län ifrågasätter, om icke suppleanternas ställning i förevarande hänseende

borde anges i författningstexten.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Departementschefen. Liksom beträffande huvudmannauppdragen finner jag

i fråga om uppdragen som styrelseledamot, att sakkunnigförslagets diskvalifikationsregler

är för långtgående. Sålunda vill jag för det första uttala

mig till förmån för att länsstyrelsen även vad gäller styrelseledamot skall

kunna dispensera från kravet på bosättning inom verksamhetsområdet. Vidare

kan jag, på de skäl jag anfört i nyss berörda sammanhang, icke helt

godta de föreskrifter, som syftar till att skydda sparbank gentemot inflytande

från konkurrerande penninginrättningar utanför sparbanksväsendet.

I detta hänseende anser jag, att den nya sparbankslagens regler i stort sett kan

ansluta sig till gällande bestämmelser i SpL. Det bör beaktas, att SpL:s

regler på denna punkt är strängare i fråga om styrelseledamotskap än beträffande

huvudmannauppdrag. En viss skärpning av SpL:s villkor för behörighet

till styrelseuppdrag finner jag dock påkallad. Så är jag i likhet

med de sakkunniga av den meningen, att dubbelställningen av styrelseordförande

och tjänsteman i sparbanken icke bör tillåtas ens som en undantagsföreteelse.

Av tjänstemännen i penninginrättningar utanför sparbanksväsendet

torde vidare ej bara affärsbankstjänstemännen utan även befattningshavare

i hypoteksförening och kassa för jordbrukskredit böra vara utestängda

från sparbanksstyrelserna. Slutligen bör den nuvarande regeln om

att högst en tredjedel av styrelseledamöterna tillika får vara ledamöter av

affärsbanks styrelse utvidgas därhän att sammanlagt högst nämnda relativa

antal styrelseledamöter får tillhöra styrelse för affärsbank, hypoteksförening

eller kassa för jordbrukskredit. Beträffande Sparbankernas bankaktiebolag

bör göras samma undantag som i kvalifikationsreglerna rörande

huvudmannauppdrag. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Hinder för att låta styrelseledamot i främmande kreditinstitut få bekläda

posten som ordförande i sparbankens styrelse anser jag icke böra

stadgas i lag. Ej heller finner jag det vara nödvändigt med särskild bestämmelse

om vad som skall gälla rörande styrelsesuppleant. Erforderlig

klarhet härvidlag lär vara skapad redan genom den allmänna föreskriften

i 36 § tredje stycket i departementsförslaget.

Konkurstillstånd medför ej enligt annan närmast jämförlig associationslagstiftning

hinder att vara styrelseledamot. Ifrågavarande diskvalifikationsgrund

har därför ej medtagits i departementsförslaget.

I spörsmålet om en åldersbegränsning åberopar jag vad jag förut anfört

med avseende på huvudmännen.

Den erinran, som återfinnes i femte stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget,

har icke ansetts behöva upptas i departementsförslaget.

38 §.

Förevarande paragraf (45 § i sakkunnigförslaget) ger bestämmelser om

mandattid för styrelseledamot.

Första stycket i paragrafen motsvarar 11 § första stycket SpL men innefattar

den sakliga ändringen av gällande rätt, att mandattiden skall vara

högst fyra år. Denna bestämning av maximitiden för mandatperioden har

1(5 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr löt

gjorts under departementsbehandlingen och ansluter sig i viss mån till stadgandet

om huvudmans mandattid. Sin redaktionella utformning har förevarande

stycke fått efter mönster av 73 § i propositionsförslaget till ny banklag.

Andra stycket är helt likalydande med 11 § andra stycket SpL.

39 §.

Paragrafen (46 § i sakkunnigförslaget) har icke någon motsvarighet i

SpL. Här ges bestämmelser om s. k. delegation.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att styrelsen hittills varit det

enda verkställande organet inom sparbank och att, åtminstone formellt

sett, endast styrelsen som sådan kunnat träffa verkställighetsbeslut. I varje

fall vilade ansvaret för dylika beslut oinskränkt på styrelsen. Gällande banklag

medgåve däremot, att affärsbanks styrelse uppdroge vissa ärendens

prövning och avgörande till en eller flera styrelseledamöter eller andra personer.

Bestämmelserna härom återfunnes i 56 § i lagen om bankrörelse. Enligt

de sakkunniga hade det inom sparbanksväsendet sedan länge ansetts

vara en brist att icke sparbanks styrelse i likhet med affärsbanks kunnat

överflytta (delegera) vissa styrelseuppgifter på något för detta syfte

inrättat underorgan. Avsaknaden av sådan möjlighet hade orsakat, att

beslut i även ganska obetydliga ärenden måst anstå under ibland tämligen

långa intervaller mellan styrelsesammanträdena. Särskilt i låneärenden,

som rört mera blygsamma belopp, hade detta tett sig osmidigt och

ibland kunnat vålla påtagbara olägenheter. På sina håll hade därför förekommit

att sparbanksstyrelse utsett några personer, vanligen tillhörande

styrelsen, att gemensamt pröva och avgöra ärenden om lån av mindre storlek.

Vid det styrelsesammanträde, som följt närmast efter eventuellt lånebeslut,

hade styrelsen därefter formellt prövat låneärendet såsom om det

ännu icke varit avgjort. Även oavsett att en dylik anordning icke haft uttryckligt

stöd i lag, finge den enligt de sakkunniga betecknas som mindre

tillfredsställande.

I anledning av det anförda har de sakkunniga föreslagit införande av

regler, som tillerkänner sparbanks styrelse rätt att i begränsad omfattning

uppdra styrelsefunktioner åt underorgan. I första stycket av förevarande

paragraf i sakkunnigförslaget stadgas sålunda att styrelsen må, där reglementet

så medger, uppdra åt en s. k. delegation att avgöra ärenden av beskaffenhet

att eljest ankomma på styrelsens prövning. I tredje stycket i

paragrafen har närmare angivits delegationens kompetensområde. Härvid

har icke begagnats banklagens metod att uppräkna vissa ärenden, i vilka

styrelsen icke äger befogenhet att överlåta prövningen till annan. I stället

stadgar sakkunnigförslaget, att delegations uppdrag ej får avse andra ärenden

än sådana, som angår beviljandet av kredit.

Enligt andra stycket i sakkunnigförslaget skall delegation bestå av minst

tre ledamöter. Dessa skall utses bland styrelseledamöterna, ledamöterna av

avdelningskontorsstyrelse eller tjänstemännen i sparbanken.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Härjämte har i sakkunnigförslaget stadgats, att grunderna för delegationens

handhavande av kreditärenden skall anges i en av styrelsen för ett

år i sänder fastställd instruktion. Enligt de sakkunniga låge det i sakens

natur, att instruktionen måste dra jämförelsevis snäva gränser kring delegationens

befattning med kreditgivningen. Låneärenden, som rörde större

belopp, borde självfallet förbehållas styrelsens eget avgörande. Detsamma

gällde sådana ansökningar om mindre lån, som av särskild anledning tedde

sig diskutabla. På tillsynsmyndigheten finge ankomma övervakningen av

att denna princip iakttoges. Det borde vidare i allmänhet icke få förekomma,

att delegation skulle äga bevilja lån åt enskild ledamot av densamma.

Oaktat SpL icke nämner begreppet verkställande direktör, vore sparbank

enligt vad de sakkunniga uttalar icke förhindrade att ge denna ställning

åt sin chefstjänsteman. Så hade också skett i stor utsträckning. Till och

med i en del ganska små sparbanker funnes för närvarande verkställande

direktör. De sakkunniga hade likväl icke funnit anledning att i sakkunnigförslaget

uppta särskilda regler om verkställande direktörs ställning och

åligganden. Från tanken på att verkställande direktör skulle vara obligatorisk

i sparbank hade de sakkunniga direkt tagit avstånd med hänsyn till

det stora antalet små sparbanker. De sakkunniga ville emellertid i detta

sammanhang betona, att där verkställande direktör vore tillsatt, denne borde

vara självskriven ledamot av eventuell delegation.

Departementschefen. Förslaget att ärenden angående kreditgivning i viss

utsträckning skall kunna omhänderhas av särskild delegation finner jag

välgrundat. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag i denna del och

ansluter mig till deras uttalanden om innehållet i den instruktion, styrelsen

skall ha att utfärda beträffande delegations verksamhet. I regelutformningen

har jag verkställt ett par obetydliga jämkningar, bl. a. till klargörande

av att hinder ej föreligger för sparbank att utse flera delegationer. Till frågan

om det skadeståndsansvar, som bör åvila ledamot av delegation, och

om detta ansvars utkrävande återkommer jag i det följande.

40 §.

I denna paragraf (49 § i sakkunnigförslaget) meddelas bestämmelser om

jäv för styrelseledamot och ledamot av delegation att delta i handläggning

eller beslut. Regler om jäv för styrelseledamot finnes i SpL:s 15 §.

Gällande rätt. SpL:s nyssnämnda jävsbestämmelse förbjuder styrelseledamot

att delta i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken

liksom av fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, där

han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

gåva från sparbankens sida, så ock beträffande rättegång eller annan

talan.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

De sakkunniga. Jävsbestämmelserna i sakkunnigförslaget bygger på SpL:s,

men förutom att de inbegriper ledamot av delegation, sträcker de sig jämväl

i annat hänseende något längre än gällande föreskrifter. Utvidgningen innebär,

att styrelseledamot, liksom ledamot av delegation, ej får delta i beslut

angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam eller jämte

annan äger företräda.

Departementschefen. I fråga om den omnämnda utvidgningen av jävsbestämmelserna

åberopar jag den motivering, jag i banklagspropositionen lämnat

beträffande samma nyhet i jävsregeln för styrelseledamöterna i affärsbank

(se nämndaprop., s. 192—193). Under departementsbehandlingen har

ett par smärre text jämkningar vidtagits i bestämmelserna, närmast för att

bringa dessa i ännu närmare överensstämmelse med affärsbanksreglernas

utformning.

41 §.

Lagrummet (50 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 13 § första punkten

SpL och ger regler angående ställföreträdarskap för sparbank. Sista punkten

i förevarande paragraf i förslaget föranledes, som framgår, av de i 42 § meddelade

reglerna om firmateckning. I redaktionellt hänseende har paragrafen

under departementsbehandlingen i ännu vidare mån än enligt de sakkunnigas

formulering anpassats efter textutformningen i banklagsförslaget.

42 §.

Paragrafen (51 § i sakkunnigförslaget) innehåller bestämmelser angående

bemyndigande att teckna sparbanks firma. Firmateckningsbestämmelserna

är som framgått en nyhet inom sparbankslagstiftningen.

De sakkunniga. Enligt sakkunnigförslaget skall sparbanks firma tecknas

av minst två personer i förening. Det är styrelsen som lämnar bemyndigande

att teckna sparbanks firma. Därest emellertid styrelsen vill till firmatecknare

förordna annan än styrelseledamot, skall förordnandet ha stöd i beslut av

huvudmännen. Vidare uppställes för sistnämnda fall det villkoret, att bemyndigande

icke må lämnas annan än myndig svensk medborgare. De sakkunniga

har erinrat om att 1935 års sparbankssakkunniga, som behandlat förevarande

frågor, hade föreslagit i stort sett samma bestämmelser men därvid

icke uppställt ett obetingat krav på att styrelsens förordnande av annan än

styrelseledamot till firmatecknare skulle ha stöd i beslut av huvudmännen.

Slutligen har i sakkunnigförslaget upptagits en regel om att finnateckningsbemyndigande

när som helst må återkallas av styrelsen.

Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken framhåller, att befogenheten för

annan än styrelseledamot att teckna sparbanks firma i allmänhet syntes böra

meddelas av styrelsen och icke av huvudmännen, då ansvaret för en dylik

delegation borde åvila styrelsen.

Denna mening delas av flera lokala sparbanksföreningar.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Patent- och registreringsverket anmärker, att de sakkunnigas avsikt torde

ha varit att styrelsen skulle utan stöd i beslut av huvudmännen äga bemyndiga

såväl styrelseledamot som styrelsesuppleant att teckna sparbanks

firma. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas om icke de sakkunnigas förslag

till lagtext borde förtydligas.

Departementschefen. Propositionsförslaget till ny banklag innebär — med

en mindre ändring av hittillsvarande regler för affärsbankerna — att affärsbanks

styrelse får meddela firmateckningsbemyndigande åt styrelseledamot

och styrelsesuppleant samt, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller

av bolagsstämman, jämväl åt person utanför styrelseledamöternas och styrelsesuppleanternas

krets, dock ej åt den som är omyndig eller icke är här

i riket bosatt svensk medborgare. Dessa regler har avfattats i överensstämmelse

med reglerna i 88 § i nya aktiebolagslagen. Enligt min mening bör i

huvudsak samma bestämmelser gälla för sparbankerna. Förevarande paragraf

i departementsförslaget har i anledning härav utformats i nära anslutning

till nämnda regler i banklagspropositionen. Vad patent- och registreringsverket

anmärkt i sitt remissyttrande har härigenom kommit att beaktas.

43 §.

I förevarande paragraf (53 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 14 §

SpL, erinras om de inskränkningar, som till följd av särskilda föreskrifter

eller på grund av jäv, skall gälla uti de befogenheter, som tillkommer styrelsen

och annan ställföreträdare för sparbanken eller delegation.

Bestämmelserna i omförmälda lagrum i SpL har i förslaget försetts med

vissa tillägg. Sålunda talas i första stycket av förevarande paragraf icke

bara om styrelsen utan även om annan ställföreträdare för sparbanken och

om delegation enligt 39 §. Vidare erinras i samma stycke om skyldigheten

att iaktta föreskrifter, som meddelas av styrelsen. Dylika föreskrifter avser

närmast delegationsledamöters, firmatecknares och tjänstemäns handlande.

Innehållet i 14 § andra stycket SpL, som föreskriver att styrelsen ej må

efterkomma föreskrift av huvudmännen, där den finnes strida mot sparbankslagen

eller sparbanks reglemente, återfinnes i förevarande paragrafs

andra stycke. Efter mönster av 92 § första stycket nya aktiebolagslagen och

i överensstämmelse med motsvarande stadgande för affärsbankerna i propositionsförslaget

till ny banklag har sparbanksförslaget dock utbyggts med ett

stadgande, att föreskrift av huvudmännen icke må efterkommas, om föreskriften

går ut på sådan åtgärd angående förvaltningen av sparbankens

angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart

åsidosättande av sparbankens intressen. Vid avfattningen av detta stadgande

bär i anledning av påpekande av patent- och registreringsverket en mindre

redaktionell jämkning företagits i de sakkunnigas förslag.

Tredje stycket i förevarande paragraf stadgar alt den, som på grund av

jävsbestämmelserna i 40 § andra stycket icke må för sparbanken delta i

behandling av fråga om avtal, ej heller äger befogenhet att utan särskilt

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

uppdrag av styrelsen företräda sparbanken i avseende å avtalet. Föreskriften,

som saknar motsvarighet i gällande rätt, har sin förebild i 92 § nya

aktiebolagslagen och 84 § i propositionsförslaget till ny banklag.

Departementsförslaget uppvisar vissa redaktionella olikheter vid jämförelse

med sakkunnigförslaget. Ändringarna har skett i syfte att uppnå största

möjliga överensstämmelse med avfattningen av sistnämnda paragraf i bankIagsförslaget.

44 §.

Denna paragraf (54 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 13 § andra

punkten och 20 § andra stycket SpL, upptar bestämmelser om verkan av

att ställföreträdare för sparbank vid rättshandling överskridit sin befogenhet

samt av att styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, oaktat

förutsättningar därför icke förelegat. Formuleringen av bestämmelserna har

anslutits till 93 § första och tredje styckena i nya aktiebolagslagen och till

85 § i propositionsförslaget till ny banklag.

45 §.

Paragrafen (55 § i sakkunnigförslaget) saknar motsvarighet i gällande

rätt. Bestämmelserna sammanhänger med införandet av föreskrifter om

sparbanks firma. Ordalydelsen i paragrafen ansluter sig helt till 86 § andra

stycket i banklagspropositionen.

46 §.

Motsvarighet till första stycket i förevarande paragraf (56 § i sakkunnigförslaget)

finnes i 17 § SpL. Formuleringen ansluter sig till 87 § första stycket

i propositionsförslaget till ny banklag.

Andra stycket, som tillagts under departementsbehandlingen, har viss

motsvarighet i 87 § andra stycket i banklagsförslaget.

Om styrelsens årsredovisning

Kapitelrubriken har i departementsförslaget fått samma formulering som

motsvarande rubrik i propositionsförslaget till ny banklag. Vidare är i departementsförslaget

ordningsföljden mellan paragraferna något olik den i

sakkunnigförslaget. Även härvidlag har anslutning till banklagspropositionen

eftersträvats. Sålunda inledes kapitlet av det lagrum, vari grundbestämmelsen

om styrelsens redovisningsplikt möter, 47 § (60 § i sakkunnigförslaget).

Härefter följer de särskilda bestämmelserna om balansräkningen,

48 § (61 § i sakkunnigförslaget), vinst- och förlusträkningen, 49 § (62 §

i sakkunnigförslaget), och förvaltningsberättelsen, 50 § (63 § i sakkunnigförslaget).

Innehållet i 59 § 1 mom. i sakkunnigförslaget har upptagits i 48 §

i departementsförslaget, medan däremot 2 mom. i sakkunnigförslagets 59 §

med dess bestämmelser om sparbanks handelsböcker ansetts böra få sin

plats i omnämnda kungörelse (se 20 § 1 mom. i kungörelseutkastet). Av

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

samma anledning har i departementsförslaget varken införts motsvarigheter

till sakkunnigförslagets bestämmelser om beräkning av räkenskapsår

samt om skyldighet att vid förvaltningsberättelsen foga reservationsyttrande

(60 § första och tredje styckena i sakkunnigförslaget; jfr 20 § 2 mom.

samt 21 § första stycket i kungörelseutkastet) eller motsvarigheter till sakkunnigförslagets

mera speciella föreskrifter rörande innehållet i förvaltningsberättelsen

(63 § andra och tredje styckena i sakkunnigförslaget, jfr

21 § andra och tredje styckena i kungörelseutkastet).

47 §.

Denna paragraf (60 § i sakkunnigförslaget) innefattar som redan antytts

grundregeln om styrelsens skyldighet att avge årsredovisning. Motsvarande

bestämmelser i SpL finnes i dess 32 §.

Gällande rätt. Enligt sistnämnda lagrum i SpL har sparbanks styrelse att

för varje år, sedan bokslut upprättats, avge förvaltningsberättelse, upptagande

vinst- och förlusträkning samt balansräkning.

Vidare stadgas i samma paragraf att berättelsen skall föreligga underskriven

före mars månads utgång och att den skall tillhandahållas revisorerna

vid revisionens början samt huvudmännen senast en vecka före årssammanträdet.

De sakkunniga. 1 sakkunnigförslaget har till gällande bestämmelser om

redovisningshandlingarnas avgivande fogats bl. a. den föreskriften, att förvaltningsberättelsen

skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.

Enligt uttalande av de sakkunniga innebär sagda föreskrift, att vid förfall

för styrelseledamot suppleant för denne skall underteckna förvaltningsberättelsen.

I fråga om tiden för avlämnandet av redovisningshandlingarna stadgar

sakkunnigförslaget, att de skall avlämnas till revisorerna före mars månads

utgång.

Yttrandena. Två lokala sparbanksföreningar och en sparbank har ifrågasatt

lämpligheten av föreskriften, att förvaltningsberättelsen skall vara underskriven

av samtliga styrelseledamöter. En av dessa remissinstanser anmärker

att, för den händelse suppleanter saknades och någon styrelseledamot

hade laga förfall vid det tillfälle då förvaltningsberättelsen behandlades

och fastställdes, han knappast kunde tvingas att efteråt skriva under densamma.

Departementschefen. Med hänsyn till förvaltningsberättelsens vikt och det

ansvar, som åvilar styrelsens samtliga ledamöter för dess innehåll, torde

det vara motiverat, att samtliga styrelseledamöter också undertecknar berättelsen.

.lag biträder därför den regel, som på denna punkt föreslagits

av de sakkunniga. Motsvarande regel förordades av banklagssakkunmga

opaginerad Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

för affärsbankernas del och mötte icke någon gensaga under remissbehandlingen

av banklagssakkunnigas betänkande. Regeln har sedermera intagits

i propositionsförslaget till ny banklag. Då suppleant icke varit verksam

inom förvaltningen i styrelseledamots ställe, är det ett ganska naturligt

krav, att styrelseledamoten själv skall underskriva berättelsen. Härav följer

att berättelsens undertecknande av samtliga styrelseledamöter blir en

oeftergivlig fordran beträffande sparbank, där styrelsesuppleanter ej finnes.

Ej heller i övrigt har jag någon erinran mot förevarande bestämmelser i

sakkunnigförslaget. Dock har dessa under departementsbehandlingen blivit

något omredigerade. Syftet härmed har varit att vinna närmare anslutning

till formuleringen av motsvarande regler i propositionsförslaget till

ny banklag.

48 §.

Paragrafen (59 § 1 mom. och 61 § i sakkunnigförslaget), som med vissa

jämkningar och kompletteringar motsvarar 33 § första och andra styckena

SpL, innehåller regler om balansräkningens upprättande.

Gällande rätt. De i 33 § SpL inrymda reglerna angående de värden, till vilka

sparbanks tillgångar må upptas i balansräkningen, har omarbetats så sent

som år 1937. Av föreskrifterna i paragrafen skall här lämnas en kort redogörelse

för dem, som i något avseende föreslås bli ändrade eller jämkade.

33 § första stycket punkt 2 stadgar, att bundet kommunlån må upptas

högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot, som

med en fjärdedels procent överstiger vissa av sparbanksinspektionen närmare

bestämda medelräntor. Liknande bestämmelser skall gälla beträffande

bundna lån, för vilka staten är ansvarig. För sistnämnda fall skall dock

icke någon förhöjning av räntefoten utöver medelräntan äga rum.

Enligt 33 g första stycket punkt 4 får värdet av fast egendom, avsedd

för stadigvarande bruk för sparbanken, icke under några förhållanden upptas

till högre belopp än i närmast föregående balansräkning (uppskrivas).

33 § SpL tillåter icke, att sparbank verkställer en mer eller mindre generell

avskrivning å sina tillgångar. Bl. a. stadgas under punkt 6 i första

stycket att belopp, som uppföres å nedskrivningskonto, skall avse viss bestämd

tillgång.

I första stycket punkt 7 föreskrives att förvaltningsberättelsen skall lämna

besked om företagna uppskrivningar.

Slutligen må nämnas att 33 § SpL stadgar, att bokföringslagens regel om

balansräknings införande i inventariebok skall såvitt angår sparbanks balansräkning

i stället avse dess införande i huvudbok (33 § andra stycket).

De sakkunniga. De sakkunniga förklarar, att de icke hade sig bekant alt

efter 1937 års grundliga revision av hithörande regler några väsentliga anmärkningar

mot dessa skulle ha framkommit. I stort sett syntes reglerna ha

fyllt sin funktion tillfredsställande. De sakkunniga hade därför icke funnit

anledning underkasta reglerna någon genomgripande omarbetning. Sakkun
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

nigförslaget upptar i enlighet härmed nu gällande bestämmelser med allenast

några mindre jämkningar. Dessa ändringar rubbar enligt de sakkunniga icke

grundprinciperna i gällande rätt.

Såsom angivits redan vid den särskilda behandlingen av sparbanks inlåningsrätt

har de sakkunniga ansett, att de bundna inteckningslånens upptagande

bland de täckningsfria placeringarna medförde, att avskrivningsplikt

måste införas beträffande dessa lån. Lånen i fråga har med hänsyn härtill inplacerats

under punkt 2. Detta innebure, att man beträffande de bundna

inteckningslånen hade att tillämpa samma avskrivningsnormer som beträffande

bundna kommunlån.

Den i punkt 4 upptagna regeln, att fast egendom avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken icke må uppskrivas, har i sakkunnigförslaget utsträckts

att omfatta samtliga tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken,

men har samtidigt försetts med ett undantag. Detta utsäger, att såväl

fast egendom av angivet slag som tomträtt till fastighet, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, samt aktie i bolag, vilket har till uteslutande

syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt med ändamål att bereda sparbanken

lokaler för dess inrymmande, skall med tillsynsmyndighetens tillstånd

kunna uppskrivas intill verkliga värdet, dock endast i syfte att täcka

förlust å sparbankens rörelse. Som en yttersta spärr för uppskrivningen

skall gälla att denna ej får överskrida senast fastställda taxeringsvärdet på

den fasta egendomen eller, vad gäller tomträtt, på byggnad eller byggnader,

som utgör tillbehör till tomträtten.

I en ny punkt har sakkunnigförslaget upptagit principregeln, att tillgångar

ej må upptas över verkliga värdet (punkt 6 i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget).

Vidare stadgas där att osäkra fordringar skall upptas högst

till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta, och att värdelösa fordringar

icke må upptas som tillgång.

Punkt 7 av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget innehåller bestämmelserna

under punkt 6 i 33 § första stycket SpL med undantag av stadgandet,

att belopp, som uppföres å nedskrivningskontot, skall avse bestämd tillgång.

Sistnämnda undantagna föreskrift har i stället med visst tillägg upptagits

i punkt 8 i sakkunnigförslagets paragraf. Enligt de sakkunnigas uppfattning

borde avskrivningsmöjligheten gälla även hela kategorier av tillgångsposter,

exempelvis hela obligationsportföljen som sådan. Punkt 8 i förevarande

paragraf i sakkunnigförslaget har därför fått det innehållet, att avskrivning

skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad beskaffenhet.

Bestämmelserna under punkt 7 i 33 § första stycket SpL har icke upptagits

i förevarandc paragraf i sakkunnigförslaget utan i 63 § i sakkunnigförslaget.

Punkterna 9 och 10 i sakkunnigförslagets paragraf motsvarar punkterna

8 och 9 i 33 § första stycket SpL.

I en punkt It i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget har slutligen

införts stadganden, som saknar motsvarighet i gällande rätt och som i huvudsak

överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 101 § 7 mom. nya

aktiebolagslagen. Här föreskrives att inom linjen skall anmärkas samman
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

lagda beloppet av sparbankens ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits

bland skulderna, samt av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda

värde. Dessutom stadgas att inom linjen skall anges sammanlagda beloppet

för år av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits

såsom skuld i balansräkningen, och att pensionsförpliktelser, som i

närmast föregående balansräkning upptagits som skuld, ej må redovisas

inom linjen. De sakkunniga anmärker i detta sammanhang, att pensionsförpliktelser

rätteligen utgjorde en sparbanken åvilande skuld redan innan

pensionsfallet inträtt. Sistnämnda stadganden under punkt It klargjorde

emellertid, att det icke förelåge en mera långtgående skyldighet för sparbank

att redovisa pensionsförpliktelser än den som innefattades i stadgandena.

Yttrandena. Enligt svenska sparbanksföreningens mening borde övervägas

huruvida möjlighet kunde beredas sparbank att i viss omfattning uppskriva

tillgång för syftet att uppbringa fonderna till sådant belopp, att fortsatt

inlåningsverksamhet möjliggjordes.

Även några lokala sparbanksföreningar och några sparbanker har framfört

önskemål om att sparbanks tillgångar borde kunna uppskrivas även för

annat ändamål än för täckandet av förlust å sparbankens rörelse.

Vad angår frågan om nedskrivningsskyldigheten beträffande bundna inteckningslån

föreslår Östergötlands sparbanksförening, att undantag från

nedskrivningsskyldigheten borde stadgas för sådana bundna inteckningslån,

vilkas återstående löptid vid tiden för den nya sparbankslagstiftningens

ikraftträdande icke överstege fem år.

Värmländska sparbanksföreningen anser, att termen »värdeminskningskonto»

i sakkunnigförslaget borde utbytas mot den i föreningens tycke mera

adekvata benämningen »nedskrivningskonto».

Svenska jordbrukskreditkassan anmärker, att värderingsreglerna i förevarande

paragraf, närmast beträffande obligationerna, vore gynnsammare

för sparbankerna än motsvarande regler för jordbrukets kreditkassor och

ifrågasatte lämpligheten härav.

Departementschefen. Som svenska jordbrukskreditkassan framhållit är

SpL:s värderingsregler på vissa punkter — närmast vad gäller obligationerna

—- något mera liberala än motsvarande regler för jämförbara penninginstitut.

Sparbanksbestämmelserna om att vissa medeltalsvärden skall normera

värdesättningen tillåter sålunda vid kursfall, att obligationerna icke

behöver med ens upptas till de nya verkliga värdena utan lugnt kan anpassas

till dessa genom successiva, modererade nedskrivningar. Möjligheten att tilllämpa

en dylik elastisk nedskrivningsmetod har ansetts oundgänglig för sparbankerna

med hänsyn till deras som regel mycket omfattande obligationsportföljer

och deras i hög grad långfristiga, delvis bundna utlåning. Samtidigt

bör emellertid betonas att SpL:s värderingsregler jämväl sätter vissa

gränser för uppskrivning av obligationerna. Härigenom förhindras att sparbankerna

—- såvitt nu angår obligationsmarknaden — oförsiktigt utnyttjar

stigande kurser. De sakkunniga har icke funnit anledning att förorda ett

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

frångående av nu berörda regler om medeltalsvärden för sparbankerna, och

även enligt min egen uppfattning är dessas särställning på förevarande område

logiskt motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat i någon mån medge avkall från det

nuvarande totalförbudet mot uppskrivning av sådan fast egendom, som ar

avsedd till stadigvarande bruk för sparbank, dvs. det mest betydelsefulla

inslaget bland sparbankernas anläggningstillgångar. Jag vill icke motsätta

mig denna uppmjukning av gällande regler men anser å andra sidan, att de

särskilda förbehåll, som de sakkunniga uppställt för uppskrivningen, bör

vara oeftergivliga. De från några remissorgan framförda önskemålen om att

uppskrivningsmöj ligheten ej borde exklusivt förbindas med syftet att täcka

förlust å sparbankens rörelse kan jag alltså icke biträda.

Att nedskrivningsskyldighet beträffande de bundna inteckningslånen påkallas

av deras föreslagna nya ställning i inlåningsrättsligt hänseende har

jag konstaterat redan i ett tidigare sammanhang. Särskilt övergångsstadgande

synes härvidlag knappast nödvändigt, eftersom nedskrivningsplikten i fråga

icke lär få mera vittgående konsekvenser.

I anledning av vad en lokal sparbanksförening uttalat angående termen

värdeminskningskonto vill jag erinra om att denna begagnas såväl i bokföringslagen

som i aktiebolagslagen.

Ej heller på de punkter, som jag nu icke berört, har jag någon erinran

mot sakkunnigförslagets regler om balansräkningens upprättande. Emellertid

föranledes ett tillägg till bestämmelserna i punkt 11 av mitt ställningstagande

rörande sparbanks befogenhet att i efterhand utbetala fondränta, vilken

icke kunnat utbetalas i anslutning till det räkenskapsår, varå räntan belöper.

Jag hänvisar härvid till vad jag anfört i kommentaren till 19 § i departementsförslaget.

Som förut nämnts har innehållet i 59 § 1 mom. i sakkunnigförslaget

upptagits uti förevarande paragraf i departementsförslaget. Bestämmelserna,

som fått sin lydelse något jämkad, bildar ett andra stycke i paragrafen.

49 §.

Paragrafen (62 § i sakkunnigförslaget) upptar innehållet i 33 § sista

stycket SpL och stadgar beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning,

att densamma skall uppta sparbankens intäkter och kostnader för

rörelsen under året samt ange verkställda avskrivningar.

I anledning av påpekande av skånska sparbanksföreningen har ordalydelsen

i departementsförslaget på ett par punkter fått avvika från formuleringen

i SpL och i sakkunnigförslaget.

50 §.

Paragrafen (63 § i sakkunnigförslaget), som ej har motsvarighet i SpL,

innehåller föreskrifter angående vilka uppgifter som skall lämnas i själva

förvaltningsberättelsen.

I första stycket av paragrafen stadgas att förvaltningsberättelsen skall, i

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

den mån det finnes kunna ske utan förfång för sparbanken, lämna upplysning

om sådana för bedömningen av sparbankens ställning och resultatet

av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning viktiga förhållanden, vilka

ej framgår av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen. Vidare

skall upplysning lämnas om händelser av väsentlig betydelse för sparbanken,

jämväl där de inträffat efter årets slut. Regler, som i huvudsak överensstämmer

med förevarande föreskrifter, återfinnes i 103 § 1 mom. första

stycket nya aktiebolagslagen samt i 94 § första stycket i propositionsförslaget

till ny banklag.

Andra stycket i paragrafen föreskriver, att styrelsen i förvaltningsberättelsen

skall framställa förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

Bestämmelserna i förevarande kapitel, omfattande 51—55 §§ (64—70 §§

i sakkunnigförslaget), motsvarar innehållet i 39, 40 och 42 §§ i SpL:s kapitel

med samma rubrik. Rörande skadeståndsskyldighet för revisor, varom

SpL meddelar stadgande i 41 §, återfinnes förslagets bestämmelser i det

särskilda kapitlet om skadestånd.

Av sakkunnigförslagets regler om revision avses vissa bli upptagna i den

omnämnda kungörelsen och återfinnes sålunda ej i departementsförslaget

till själva sparbankslagen. Nu åsyftade regler utgöres närmare bestämt av

sakkunnigförslagets 67 §, som lämnar anvisningar om hur revisorernas

granskningsarbete skall bedrivas (jfr 23 § i kungörelseutkastet), 68 § i sakkunnigförslaget

med bestämmelser om styrelsens skyldigheter gentemot

revisorerna m. m. (24 § i kungörelseutkastet), 69 § första stycket tredje

punkten i sakkunnigförslaget, som ålägger revisorerna att förse förvaltningsberättelsen

med viss påskrift (25 § i kungörelseutkastet) samt 70 § fjärde

stycket i sakkunnigförslaget med bestämmelse om rätt för revisor att få reservation

fogad till revisionsberättelsen (26 § i kungörelseutkastet).

51 och 52 §§.

Förevarande paragrafer (64 och 65 §§ i sakkunnigförslaget) innehåller

bestämmelser om revisorers och revisorssuppleanters tillsättande samt om

deras mandattid.

Av 51 § första stycket, som närmast motsvarar 39 § första stycket första

punkten SpL, framgår att styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper

skall granskas utav revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen samt

de övriga av huvudmännen. Att länsstyrelsen skall utse särskild revisor är

som framgått en nyhet. Härom må hänvisas till det särskilda avsnittet om

tillsynen. I 51 § andra stycket, som saknar motsvarighet i SpL, stadgas att

då revisorer väljes lika många suppleanter skall utses. På grund av denna

bestämmelse har det ansetts onödigt med en regel om kompletteringsval

efter förtidsavgången revisor. Nuvarande regel om sådant val i 39 § tredje

stycket SpL har därför icke överförts till förslaget.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

52 § i förslaget'' motsvarar 39 § första stycket andra punkten och andra

stycket SpL. Här meddelas föreskrifter om mandattid, vilka i huvudsak

överensstämmer med nuvarande regler. Enligt förslaget skall revisorer

och revisorssuppleanter utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen

hållits och må icke utses för längre tid än till och med det årssammanträde,

vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter det

då valet sker.

Båda de nu kommenterade paragraferna i förslaget har under departementsbehandlingen

fått sin avfattning jämkad i anslutning till den redaktionella

utformningen av parallellbestämmelserna i propositionsförslaget till

ny banklag.

53 §.

Paragrafen (66 § i sakkunnigförslaget) har sin motsvarighet i 39 § fjärde

stycket och 42 § SpL. Här anges kvalifikationsvillkoren för revisorsuppdrag.

Gällande rätt. SpL uppställer icke andra fordringar å revisor än att denne

icke får vara i sparbankens eller styrelseledamots tjänst eller tjänsteman i

affärsbank. Ej heller får den vara revisor som är i konkurstillstånd. Av

42 § SpL framgår att motsvarande diskvalifikationsgrunder skall gälla för

revisorssuppleant.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget uppställes det kravet, att revisor liksom

styrelseledamot skall vara myndig och svensk medborgare. Dessutom

stipuleras att han skall vara bosatt i riket. Ytterligare fordras att revisor

skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och den insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för

uppdraget. Formuleringen av sistnämnda kvalifikationsvillkor har hämtats

från lagen om försäkringsrörelse (100 § 1 mom. första stycket). Enligt de

sakkunniga kunde det nog i och för sig anses önskvärt, att någon av sparbankens

revisorer vore auktoriserad revisor. Tydligt vore dock att ett sådant

önskemål i stor utsträckning endast med svårighet skulle kunna tillgodoses.

De sakkunniga har emellertid understrukit, att det krav som innefattades

i lagtextens uttryckssätt icke finge efterges.

I sakkunnigförslaget återfinnes vidare, med vissa ändringar och tillägg,

de i SpL upptagna kvalifikationsvillkoren. Efter mönster av vad som gäller

enligt nya aktiebolagslagen och affärsbankslagstiftningen har konkurstillstånd

icke upptagits som diskvalifikationsgrund i sakkunnigförslaget. Dessutom

har de av jävsförhållanden betingade hindren för revisorsuppdrag

utbyggts. Sålunda må ej den vara revisor som är befattningshavare i sparbanken

eller eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot

eller till annan befattningshavare i ledande ställning i sparbanken,

ej heller styrelseledamots eller sådan befattningshavares make eller

den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag

eller är hans syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

är gift med den andres syskon. Tjänsteman i affärsbank skall däremot ej

längre vara diskvalificerad som revisor i sparbank.

Slutligen föreskriver sakkunnigförslaget att vad som i förevarande paragraf

stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning å revisorssuppleant.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser i beaktande av

sparbankernas stora betydelse i samhället, att det för de större sparbankerna,

förslagsvis de sparbanker, vilkas inlåning enligt senaste balansräkning

uppginge till 30 miljoner kronor eller däröver, borde införas en regel

om att minst en av revisorerna skulle vara auktoriserad. Även för de mindre

sparbankerna borde efter en övergångstid motsvarande regel vinna tillämpning.

Övergångstiden kunde t. ex. bestämmas till tre år från den tidpunkt,

då nya sparbankslagen i övrigt trätt i kraft. Med en sådan reglering i frågan

skulle sparbankernas behov av auktoriserade revisorer utan svårighet kunna

täckas.

Departementschefen. Det i sakkunnigförslaget uppställda villkoret, att revisor

skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare, samt de grunder,

som enligt sakkunnigförslaget diskvalificerar för sådant uppdrag, överensstämmer

med motsvarande föreskrifter i propositionsförslaget till ny

banklag. Jag har intet att erinra mot sakkunnigförslagets reglering i detta

avseende.

Såsom framgår av den särskilda behandlingen av sparbankstillsynen har

jag icke velat uppställa ett obligatoriskt krav på att den revisor, som tillsynsmyndigheten

enligt förslaget har att utse, skall vara auktoriserad. Ett

dylikt krav torde ej heller kunna ställas på de av sparbanken utsedda revisorerna.

Jämväl i detta sammanhang får jag dock uttala, att det givetvis

är fördelaktigt, om åtminstone någon av revisorerna innehar auktorisation.

Särskilt gäller detta de större sparbankerna, vilka för övrigt redan nu lär i

stor utsträckning anlita revisorer med denna kompetens. Den utformning,

som sakkunnigförslagets kompetensvillkor erhållit, anser jag också ur övriga

synpunkter väl avvägd.

I redaktionellt hänseende har paragrafen varit föremål för en obetydlig

jämkning under departementsbehandlingen.

54 §.

Paragrafen (69 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 40 § första punkten

SpL och anger revisorernas skyldighet att avge revisionsberättelse och återställa

förvaltningsberättelsen. Gällande regel i SpL saknar egentligen föreskrift

om när revisorerna skall avlämna sin berättelse, men indirekt anges

detta genom bestämmelsen, att berättelsen genom styrelsens försorg skall

tillhandahållas huvudmännen senast en vecka före deras årssammanträde.

Enligt förevarande paragraf i förslaget skall revisionsberättelsen överlämnas

till styrelsen inom en månad efter det förvaltningsberättelsen kommit

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

revisorerna till handa. Revisorerna garanteras härigenom en fixerad tidrymd

för det slutliga revisionsarbetet och för revisionsberättelsens färdigställande.

Att sparbanksregeln i detta avseende kommer att avvika från

motsvarande föreskrift i propositionsförslaget till ny banklag, där det stadgas,

att berättelsen skall överlämnas till styrelsen senast två veckor före

ordinarie bolagsstämman, kan motiveras med att två eller flera sparbanker

icke sällan anlitar samma personer som revisorer. Speciellt om auktoriserade

revisorer eftersträvas för revisionsarbetet, lär nämnda situation kunna bli

ganska vanlig.

55 §.

Förevarande paragraf (70 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 40 §

andra punkten SpL, meddelar bestämmelser om innehållet i revisionsberättelsen.

Gällande rätt. SpL föreskriver blott, att den av revisorerna avlämnade berättelsen

skall innehålla utlåtande beträffande bokslutets riktighet och säkerheten

av placeringen av sparbankens medel.

De sakkunniga. Sakkunnigförslaget innefattar i förevarande fråga en betydligt

mera omfattande reglering än SpL:s föreskrift. Beträffande det närmare

innehållet hänvisas till själva lagtexten i sakkunnigförslaget. Den föreslagna

paragrafen överensstämmer i huvudsak med motsvarande lagrum

i nya aktiebolagslagen (113 § 1 mom.).

Yttrandena. Sparbanksinspektionen anmärker, att sakkunnigförslaget icke

innehåller föreskrift om att revisionsberättelsen skall innehålla uttalande

angående ansvarsfrihet för delegation, som omnämnes i 46 § i sakkunnigförslaget.

Inspektionen ville emellertid —- då enligt 74 § sakkunnigförslaget

huvudmännen på årssammanträde skulle besluta angående ansvarsfrihet

för såväl styrelse som delegation och då revisionsberättelsen måste ligga

till grund för dylikt beslut — ifrågasätta om icke en komplettering av förevarande

paragraf borde ske i berört avseende.

Liknande mening uttalas av svenska sparbanksföreningen.

Departementschefen. Som närmare kommer att framgå av motiveringen

till 57 § i departementsförslaget anser jag, att huvudmännens beslut i dechargefrågan

icke bör inbegripa ledamöterna av delegation. Med denna

ståndpunkt blir spörsmålet, huruvida revisionsberättelsen bör innehålla uttalande

av den beskaffenhet, som sparbanksinspektionen och svenska sparbanksföreningen

åsyftat, icke aktuellt.

Ej heller ur annan synpunkt har jag — bortsett från en obetydlig redaktionell

jämkning — haft anledning förorda avvikelse från sakkunnigförslaget.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Om sammanträde med huvudmännen

Till omnämnda kungörelseutkast har överförts några av de stadganden,

som förekommer i de sakkunnigas lagförslag med samma rubrik, nämligen

bestämmelserna om styrelseledamöters och revisorers närvaro vid sammanträde

med huvudmännen (71 § i sakkunnigförslaget; 27 § i kungörelseutkastet),

angående omröstning, beslutförhet och giltigt beslut vid dylikt sammanträde

(73 § i sakkunnigförslaget; 28 § i kungörelseutkastet), om skyldighet

för styrelsen att till huvudmännen översända förvaltnings- och revisionsberättelser

(74 § tredje och fjärde styckena i sakkunnigförslaget; 29 §

i kungörelseutkastet) samt om kallelse till sammanträde (76 § i sakkunnigförslaget;

30 § i kungörelseutkastet).

Innehållet i 74 § första och andra styckena samt 75 § i sakkunnigförslaget

har i departementsförslaget dragits samman till en enda paragraf.

56 §.

Paragrafen (72 § i sakkunnigförslaget) meddelar bestämmelser om jäv för

huvudman.

I första stycket har införts de i 15 § SpL upptagna bestämmelserna såvitt

de rör huvudman. En komplettering har emellertid skett på samma sätt som

i tråga om motsvarande bestämmelser beträffande styrelseledamot (jfr 40 §

i förslaget).

Paragrafens andra stycke meddelar samma regel som 10 § femte stycket

tredje punkten SpL.

57 §.

Denna paragraf (74 § första och andra styckena samt 75 § i sakkunniglörslaget),

som motsvarar 10 § tredje stycket SpL, lämnar regler om tiden

för årssammanträde och de ärenden, som därvid skall förekomma, samt

anger i fråga om övriga huvudmannaärenden att de jämväl kan handläggas

på annat sammanträde än årssammanträde.

Gällande rätt. Årssammanträdet skall enligt SpL hållas före maj månads

utgång. De obligatoriska ärendena vid detta sammanträde utgöres av balansräkningens

fastställande, av frågorna om Annstens avsättande till fonderna

och om ansvarsfrihet för styrelsen samt slutligen av eventuella val.

De sakkunniga. Nu redovisade föreskrifter återfinnes också i sakkunnigförslaget,

men bland de obligatoriska ärendena på årssammanträdet har

där upptagits även frågan om ansvarsfrihet för delegation, där sådan finnes.

Departementschefen. I enlighet med mitt slutliga ställningstagande i banklagspropositionen

till spörsmålet om ansvarsfrihet för affärsbankernas s. k.

delegater och på de skäl, som därvid varit avgörande (se nämnda prop.

s. 315 ff. och 325), har jag också beträffande delegationerna inom spar
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

banksväsendet intagit den ståndpunkten, att de ej bör omfattas av dechargeprövningen.

Härav föranledd ändring har vidtagits i sakkunnigförslagets utformning,

som dessutom jämkats något i redaktionellt hänseende.

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58—60 §§.

Paragraferna i detta kapitel (77—79 §§ i sakkunnigförslaget) motsvarar i

huvudsak 43 och 44 §§ under SpL:s kapitel med rubriken »Om talan mot styrelse

eller revisorer».

Gällande rätt. 43 § första stycket SpL stadgar, att ansvarsfrihet icke må

anses styrelsen beviljad, såframt en tredjedel av samtliga huvudmän röstat

däremot. I andra stycket av samma paragraf ges den föreskriften att, om

talan å styrelsens förvaltning under den tid, förvaltningsberättelse omfattar,

ej anställes inom ett år från det berättelsen framlagts å huvudmannasammanträde,

det skall anses som om ansvarsfrihet blivit beviljad styrelsen.

43 § tredje stycket föreskriver att talan, som grundas därpå att styrelseledamot

begått brottslig handling, må väckas utan hinder av beviljad ansvarsfrihet,

där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda handling.

43 § fjärde stycket SpL upptar den regeln, att skadeståndstalan mot revisor

icke må anställas, sedan två år förflutit från det revisionsberättelsen

framlades å huvudmannasammanträde, såvida icke talan grundas därpå,

att brottslig handling blivit begången.

44 § SpL lämnar rätt för sparbanks konkursbo att inom vissa närmare

angivna tider föra talan mot sparbankens styrelse och revisorer, därvid —

vad angår styrelsen — beviljad ansvarsfrihet icke skall utgöra hinder för

talans väckande (första och andra styckena). Paragrafen stadgar vidare,

att sådan talan skall, vid äventyr att rätt till talan förloras, anhängiggöras

inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar i konkursen

utsatta tiden eller, där fristen för talans anställande då ännu icke

gått till ända, före utgången av denna frist (tredje stycket).

De sakkunniga. Första och andra styckena i 77 § i sakkunnigförslaget upptar

innehållet i 43 § första och andra styckena SpL. Ifrågavarande bestämmelser

har emellertid gjorts tillämpliga även på delegation. De sakkunniga

framhåller, att enligt sakkunnigförslagets särskilda skadeståndsregler, liksom

enligt SpL:s kunde skadeståndsanspråk mot styrelseledamot väckas

av såväl sparbanken som tredje man. Detsamma gällde enligt sakkunnigförslaget

skadeståndsanspråk mot ledamot av delegation. Regeln i andra

stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget avsåge endast talan,

som väckts av sparbanken, och sålunda icke tredje mans skadeståndsanspråk.

Tredje mans talan kunde anhängiggöras inom den vanliga preskrip
17

Biharuj till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tionstiden, alltså inom tio år från det handlingen företogs. För tredje

mans talan vore givetvis huvudmännens dechargebeslut utan omedelbar

relevans.

Tredje stycket andra punkten i 77 § i sakkunnigförslaget föreskriver —

liksom 43 § tredje stycket SpL beträffande styrelseledamot — att talan,

som grundas därpå att styrelseledamot eller ledamot av delegation begått

brottslig handling, må anställas utan hinder av beviljad ansvarsfrihet, där

ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda handling. Enligt sakkunnigförslaget

skall emellertid beviljad ansvarsfrihet för styrelseledamot

eller ledamot av delegation kunna sakna verkan också i ett annat fall. Sålunda

stadgas ytterligare att, om ansvarsfrihet blivit beviljad, talan må likväl

kunna anställas mot styrelseledamot eller ledamot av delegation på

grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för sparbanken styrelsen,

styrelseledamot, delegation eller ledamot av sådan uppsåtligen eller

av vårdslöshet lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga

upplysningar i förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock

genom bokföringen eller eljest till revisorerna. De sakkunniga har framhållit,

att motsvarande stadgande återfunnes i 128 § fjärde stycket nya aktiebolagslagen

och att detta genom hänvisning i 108 § i banklagssakkunnigas

förslag till ny lag om bankrörelse föreslagits skola gälla också för affärsbankerna.

Beträffande den närmare motiveringen till stadgandet har de

sakkunniga hänvisat till lagberedningens uttalande i förarbetena till nya

aktiebolagslagen (SOU 1941: 9 del II s. 524).

De sakkunniga anför ytterligare i detta sammanhang:

Att styrelsen eller styrelseledamot eller delegation eller ledamot av sådan

lämnat oriktiga eller ofullständiga upplysningar till huvudmännen eller

revisorerna synes emellertid icke böra utgöra tillräcklig förutsättning för

att den skadeståndsförpliktande handlingen utan hinder av meddelad decharge

skall få föranleda talan. Det avgörande bör enligt de sakkunnigas

bedömande vara, huruvida huvudmännen vid behandlingen av frågan om

ansvarsfrihet haft eller icke haft tillfredsställande kännedom om handlingen.

Om exempelvis styrelsen lämnat oriktiga upplysningar om handlingen

såväl till huvudmännen som till revisorerna, men revisorerna eller

någon av dem kommit till insikt om handlingens rätta innebörd samt förmedlat

denna insikt till huvudmännen, bör ett dechargebeslut, som huvudmännen

det oaktat låta avse också handlingen i fråga, icke sedermera

kunna upprivas. De sakkunniga ha därför i sitt förslag uppställt det ytterligare

villkoret för att skadeståndstalan skall kunna få grundas på handlingen

i trots av beviljad ansvarsfrihet, att huvudmännen till följd av

styrelsens eller styrelseledamots eller delegations eller delegationsledamots

oriktiga eller ofullständiga upplysningar om handlingen ägt otillräcklig

kännedom om denna vid ansvarsfrihetens beviljande.

78 § i sakkunnigförslaget motsvarar med en mindre redaktionell jämkning

43 § fjärde stycket SpL. Enligt sakkunnigförslagets särskilda skadeståndsregler

kan skadeståndstalan mot revisor väckas av såväl sparbanken

som tredje man. Förevarande paragraf avser endast sparbankens talan.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

79 § i sakkunnigförslaget motsvarar med några delvis blott redaktionella

jämkningar 44 § SpL. En komplettering har gjorts i anledning av reglerna

i 4G § i sakkunnigförslaget om delegation. I övrigt har formuleringen av paragrafen

anslutits till 131 § nya aktiebolagslagen. Härvid har föreskriften i

79 § tredje stycket angående tiden för talans väckande fått ett innehåll

och en avfattning, som överensstämmer med stadgandet i 131 § tredje stycket

nya aktiebolagslagen.

Departementschefen. De i 77—79 §§ i sakkunnigförslaget intagna reglerna

kan jag i stort sett godta. Bl. a. delar jag de sakkunnigas uppfattning, att

skadeståndstalan från sparbankens sida mot ledamot av delegation ej bör

få väckas under hela den allmänna preskriptionstiden utan att beträffande

dylik uppdragshavare liksom beträffande styrelseledamot och revisor bör

tillämpas en speciell preskriptionsregel med snävare tidsfrist för talans anställande.

Som en konsekvens av min förut redovisade ståndpunkt, att huvudmännens

beslut om ansvarsfrihet endast skall avse styrelseledamöterna,

har emellertid departementsförslaget i fråga om konstruktionen av denna

speciella preskriptionsregel måst göra en åtskillnad mellan styrelseledamöterna

och delegationsledamöterna. De särskilda regler, som skall tillämpas

för delegationsledamöterna, har utformats i viss anslutning till vad som

enligt propositionsförslaget till ny banklag (109 § andra stycket) skall gälla

beträffande affärsbankernas delegater. Reglerna i fråga har fått bilda ett

nytt stycke (fjärde stycket) i 58 § i departementsförslaget, som motsvarar

77 § i sakkunnigförslaget.

58 § i departementsförslaget uppvisar också i ett annat avseende viss olikhet

mot sin motsvarighet i sakkunnigförslaget. En av de undantagssituationer,

i vilka beviljad ansvarsfrihet ej utgör hinder för talan mot styrelseledamot,

anges i sakkunnigförslaget vara, att denne uppsåtligen eller av

vårdslöshet lämnat oriktiga eller ofullständiga upplysningar av viss närmare

angiven beskaffenhet till huvudmännen eller i bokföringen eller eljest

till revisorerna. Som en ytterligare förutsättning för talans väckande uppställes

därvid i sakkunnigförslaget att huvudmännen till följd av de oriktiga

eller ofullständiga uppgifterna ägt otillräcklig kännedom om den skadevållande

åtgärden vid tiden för ansvarsfrihetens beviljande. Nämnda fordran

på orsakssammanhang mellan upplysningarna i fråga och huvudmännens

underlåtenhet att vidta åtgärd mot styrelseledamoten synes emellertid

ligga i sakens natur och har icke kommit till uttryck i aktiebolagslagens

eller banklagsförslagets text i motsvarande sammanhang. Också för

sparbankslagstiftningens del synes här omförmälda rekvisit kunna underförstås.

I departementsförslagets lagtext har det därför ej medtagits.

I 59 och G0 §§ i departementsförslaget har innehållet i sakkunnigförslagets

78 och 79 §§ införts efter vissa jämkningar. Huvudsakligen har dessa

varit av redaktionell natur.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

Om ändring av reglementet

61 §.

Denna paragraf (80 § i sakkunnigförslaget), vilken motsvarar 45 § första

och fjärde styckena SpL ävensom tredje stycket i sagda lagrum i vad

däri avses reglementsändring, anger förutsättningarna för att dylik ändring

skall få komma till stånd. Det i SpL upprätthållna kravet, att beslut,

varom här är fråga, skall för att vara gällande ha fattats å två

på varandra följande huvudmannasammanträden, därav minst ett årssammanträde,

har modifierats i så måtto, att fordringen på att ett av

sammanträdena skall vara årssammanträde har slopats. Härjämte har gjorts

ett tillägg, enligt vilket länsstyrelsens stadfästelseprövning av beslut om

ändring av reglementet skall ske enligt samma materiella regler som prövningen

av reglemente för nybildad sparbank.

Innehållet i andra stycket tredje punkten av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget

(registreringsföreskrifter) avses bli upptaget i omnämnda

kungörelse (31 § i kungörelseutkastet).

Om talan å huvudmännens beslut

62 §.

Paragrafen (80 § i sakkunnigförslaget) saknar motsvarighet i SpL. Däremot

återfinnes jämförliga bestämmelser i 138 § nya aktiebolagslagen samt

i 115 § i propositionsförslaget till ny banklag.

Bestämmelserna i paragrafen rör icke sådan talan, som enligt förslagets

skadeståndsregler kan föras mot huvudmännen eller någon eller några av

dem. Beträffande dylik talan finnes icke i förslaget upptagna särskilda

regler om att densamma skall väckas i viss ordning eller inom viss tid.

Paragrafen avser i stället talan, som riktas mot sparbanken som sådan

under påstående att beslut, som fattats å sammanträde med huvudmännen,

icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot sparbankslagen

eller reglementet.

Första momentets första stycke begränsar talerätten till styrelsen, styrelseledamot

och huvudman.

Andra stycket i samma moment gör en åtskillnad mellan de olika ogiltighetsgrunder,

som kan åberopas till förmån för talan av i paragrafen avsett

slag. Åtskillnaden består i att vissa av ogiltighetsgrunderna endast får göras

gällande inom en snävt begränsad tid efter beslutets dag. Under denna regel

hänföres all klandertalan, som går ut på att föreskrivna formella regler icke

iakttagits vid det klandrade beslutets fattande. I fråga om övriga ogiltighetsgrunder

— dvs. sådana som innebär att visst beslut står i strid med materiell

regel i sparbankslagen eller reglementet — stadgas icke någon tidsfrist

för talans väckande. För sist antydda beslut medför alltså ogiltighetsgrunden

en ovillkorlig s. k. nullitetsverkan. Beträffande den närmare

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

gränsdragningen mellan sådana ogiltighetsgrunder, som medför huvudmannabesluts

nullitet, och sådana, som endast har till följd att beslutet kan

klandras inom viss tid och om så ej sker blir gällande, må hänvisas till lagberedningens

uttalanden rörande motsvarande gränsdragning i fråga om

bolagsstämmobeslut (SOU 1941: 9 del II s. 557).

Regeln i första momentets tredje stycke är en undantagsbestämmelse i

förhållande till andra stycket. Regeln står i samband med vissa stadganden

i 86 § 2 mom. i förslaget. Däri föreskrives att registreringsmyndigheten skall

vägra registrering bl. a. av beslut, som icke tillkommit i vederbörlig ordning

eller strider mot lag eller författning. Det heter vidare i angivet sammanhang

att, om annan grund till sådan klandertalan, som avses i 62 § 1

mom. andra stycket, föreligger än att vid huvudmannabeslutet ej rätteligen

iakttagits reglerna om särskild röstpluralitet, sagda omständighet dock

icke skall utgöra hinder mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan

utgått utan att talan väckts. I korrespondens härmed stadgas i

förevarande undantagsbestämmelse att huvudmannabeslut, som skall anmälas

för registrering men som tillkommit i strid med reglerna om särskild

röstpluralitet, är ogiltigt, även om klandertalan ej väckts inom tremånadersfristen

enligt första momentets andra stycke. Till undantagsbestämmelsen

är emellertid i sin tur ett undantag fogat: har registrering skett

med åsidosättande av bestämmelserna i 86 § 2 mom. i förslaget, skall huvudmannabeslutet

i fråga anses som giltigt.

Förevarande paragrafs andra moment ger domstol möjlighet att, innan

avgörande meddelas i mål angående klander av huvudmannabeslut, låta inhibera

verkställigheten av beslutet.

I sakkunnigförslaget hade under detta moment jämväl upptagits stadgande,

att domstolen i vissa fall skulle ha att anmäla inhibitionsförordnande

till registreringsmyndigheten. Detta stadgande har ej överförts till departementsförslaget

utan avses bli intaget i omförmälda kungörelse (se 32 §

i kungörelseutkastet). Härutöver har under departementsbehandlingen icke

gjorts annan ändring i sakkunnigförslaget än att en mindre komplettering

verkställts av lagtexten i 1 mom. tredje stycket, betingad av att jämväl nämnda

kungörelse avses komma att innehålla regler om röstpluralitet.

Om likvidation och upplösning

Detta kapitel i förslaget har sin motsvarighet i SpL under samma rubrik.

Gällande rätt m. m. SpL:s regler om likvidation och upplösning återfinnes

i 45—56 §§.

Sparbanks upplösning föregås vanligen av likvidation, dvs. ett förfarande,

vars syfte är att åstadkomma realisation av sparbankens tillgångar och betalning

av dess skulder. När likvidationen avslutats genom att slutredovisning

framlagts beträffande densamma, är sparbanken att anse som upplöst

(53 § andra stycket SpL). Upplösningen kan också utgöra slutledet av en

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

konkurs. Detta förutsätter emellertid, att konkursen icke lämnat överskott.

I sådant fall anses sparbanken upplöst, när konkursen avslutats (56 §

andra stycket SpL). Finnes däremot överskott i konkursen, skall likvidation

vidta för att bringa sparbanken att upphöra (56 § första stycket SpL).

De sakkunniga. SpL:s regler i förevarande ämne vore enligt de sakkunnigas

mening ganska knapphändiga. Detta framträdde särskilt vid en blick

på likvidationsreglerna i vissa moderna lagar på jämförliga rättsområden.

Nya aktiebolagslagens bestämmelser om likvidation och upplösning (140—

173 §§) hade härvidlag tjänat som förebild för motsvarande regler i senare

lagar. Aktiebolagsreglerna hade sålunda i stor utsträckning kopierats både

i lagen om försäkringsrörelse (134—165 §§ och 232—261 §§) och i lagen

om ekonomiska föreningar (70—95 §§). De hade vidare varit ett direkt

mönster för likvidationsreglerna i banklagssakkunnigas förslag till ny banklag

(117—145 §§). För de sakkunniga hade det framstått som motiverat att

i tillämpliga delar ansluta likvidationsreglerna i förslaget till sparbankslag

till motsvarande regler i banklagssakkunnigas förenämnda förslag. Så hade

därför skett. Bland de nyheter, som vore en konsekvens härav, kunde särskilt

nämnas reglerna angående förordnande av likvidationsrevisor(-er). En nyhet

i förhållande till gällande sparbanksregler, vilken ej stode i samband

med syftet att efterbilda banklagsförslagets likvidationsregler, utgjorde sakkunnigförslagets

bestämmelse om hur likvidationsöverskott skulle användas.

\ttrandena.

sätter, om det vore nödvändigt att beträffande bestämmelserna i förevarande

del av förslaget driva detaljregleringen så långt som de sakkunniga

gjort. Man kunde fråga sig om de gamla bestämmelserna om likvidation, som

blott omfattade ett tiotal paragrafer, i praktiken visat sig otillräckliga och

hur ofta de kommit till användning. Därest de gamla bestämmelserna fungerat

tillfredsställande och relativt sällan behövt tillämpas, kunde man behålla

dem.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga finner jag fog för en

komplettering av nuvarande likvidationsregler. Jag har icke någon erinran

mot att de regler inom annan lagstiftning, vilka de sakkunniga omnämnt,

därvid får i viss utsträckning tjäna som förebild. Samtidigt anser jag det

angeläget, att sparbanksreglerna i ämnet icke blir alltför vidlyftiga. I syfte

att åstadkomma en mera överskådlig reglering än sakkunnigförslagets har

jag verkställt en sovring av bestämmelserna i detta. Ett flertal stadganden

har härvid utmönstrats för att i stället inrymmas i den omtalade kungörelsen.

De åsyftade stadgandena, vilka i huvudsak kan sägas ha karaktären

av ordningsföreskrifter, utgöres närmast av dem som i sakkunnigförslaget

upptagits i 84 § tredje stycket (kompletteringsval efter förtidsavgången likvidator;

33 § i kungörelseutkastet), 85 § (anmälningar till registreringsmyndigheten;

34 § i kungörelseutkastet), 88 § (förfarandet vid kallelse till vissa

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sammanträden under likvidationsförfarandet; 36 § i kungörelseutkastet),

89 § tredje stycket (viss balansräknings överlämnande till likvidationsrevisorerna;

37 §"i kungörelseutkastet), 90 § (som reglerar den situationen att

ovisshet föreligger huruvida konkursanledning är för handen; 38 § i kungörelseutkastet),

93 § första stycket (firmateckning under likvidation; 39 § i

kungörelseutkastet), 94 § första stycket tredje punkten samt tredje och fjärde

styckena (det närmare innehållet i likvidatorernas förvaltningsberättelse

m. in.; 40 § i kungörelseutkastet), 94 § femte stycket andra punkten, 95 §

andra stycket andra punkten samt 97 § tredje stycket första punkten (likvidatorernas

skyldighet att till huvudmannen översända redovisningshandlingar

och revisionsberättelser; 42 § i kungörelseutkastet), 98 § första stycket

andra ledet och andra stycket (närmare föreskrifter angående anmälan

då likvidation avslutats; 43 § första och andra styckena i kungörelseutkastet),

99 § andra punkten (anmälan om fortsättande av likvidation; 43 §

tredje stycket i kungörelseutkastet) samt 101 § första och fjärde styckena

(konkursdomares och konkursförvaltares skyldighet att verkställa vissa anmälningar

angående sparbanks konkurs; 44 § i kungörelseutkastet).

I några hänseenden innebär utformningen av departementsförslaget därjämte

en viss koncentration av lagtexten i jämförelse med sakkunnigförslaget.

Detta framgår närmare av kommentaren till de särskilda paragraferna.

Slutligen skall i detta sammanhang omnämnas att departementsbearbetningen

här och var resulterat i smärre textjämkningar, som i allmänhet

icke kommer att detaljredovisas i det följande.

63 §.

Förevarande paragraf (82 § i sakkunnigförslaget) anger vilka som har

befogenhet att träffa beslut om att sparbank skall träda i likvidation och

innehåller därjämte villkoren för huvudmannabeslut om likvidation. Förslaget

överensstämmer i det senare hänseendet i huvudsak med 45 § andra

och tredje styckena SpL. Enligt förslaget behöver dock icke, såsom enligt

gällande rätt, något av de sammanträden, på vilka beslutet fattas, vara årssammanträde.

64 §.

Paragrafen (83 § i sakkunnigförslaget) innehåller bestämmelser om tillsättande

av likvidatorer och påföljden i visst fall av att sådana icke utses.

Därjämte anger paragrafen tidpunkten för likvidationens inträdande samt

innehåller slutligen en specialregel om huvudmans mandattid.

Första och andra styckena i förslaget motsvarar 46 § SpL.

Tredje stycket upptar den nuvarande regeln i 47 § SpL.

Fjärde stycket har tillagts under departementsbehandlingen. Motsvarande

regel finnes i propositionsförslaget till ny banklag (123 § tredje stycket).

''i femte stycket stadgas att, om mandattid för huvudman upphör, sedan

beslut om likvidation fattats, mandattiden skall anses vara förlängd, till

dess likvidationen avslutats. Bestämmelsen medför även, att mandattid, som

s. 264 Kontrollera mot PDF

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skulle ha utgått samma dag som likvidationsbeslutet träffades, blir förlängd

på sätt som anges.

65 §.

Paragrafen (84 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 48 § SpL, innehåller

bestämmelser om kvalifikationsvillkoren för likvidatorer och om deras

mandattid m. m. Bestämmelserna ansluter sig till stadgandena i 125 §

i propositionsförslaget till ny banklag. Beträffande första stycket i sparbankslagsförslaget

märkes att likvidator skall vara myndig. Detta villkor

föreskrives ej i SpL. I tredje stycket möter den nyheten, att tillsynsmyndigheten

skall kunna entlediga även likvidator, som utsetts av huvudmännen,

och förordna annan i hans ställe.

66 §.

I denna paragraf (86 § i sakkunnigförslaget) återfinnes de nya föreskrifterna

om förordnande av en eller flera likvidationsrevisorer. Föreskrifterna

ansluter sig till motsvarande regler i 128 § i propositionsförslaget till ny

banklag.

67 §.

Innehållet i denna paragraf (87 § i sakkunnigförslaget) är i huvudsak

detsamma som i 50 § SpL. Utformningen hav skett med 129 § i propositionsförslaget

till ny banklag som närmaste förebild. Här lämnas föreskrifter

om styrelsens skyldighet att avge redovisning för tiden intill dess likvidationen

påbörjats, om revisionen av denna redovisning samt om redovisnings-

och revisionshandlingarnas framläggande på huvudmannasammanträde.

68 §.

I förevarande paragraf (89 § i sakkunnigförslaget), vars första stycke

meddelar i sak samma regel som 51 § första stycket SpL, ges bestämmelser

om likvidatorernas skyldighet att söka kallelse på okända borgenärer och

att upprätta balansräkning. Paragrafen motsvarar 131 § i propositionsförslaget

till ny banklag.

69 §.

De första två styckena av förevarande paragraf (91 och 92 §§ i sakkunnigförslaget)

angående likvidatorernas huvuduppgifter samt om deras allmänna

rättigheter och skyldigheter har fått sitt innehåll och sin uppställning

i nära anslutning till 133 § i banklagsförslaget. Regeln i första stycket om

egendomens förvandling i penningar har en viss motsvarighet uti bestämmelsen

i 51 § andra stycket SpL, och kravet i förevarande paragrafs andra

stycke på samtycke av länsstyrelsens ombud kan jämföras med föreskriften

i 51 § tredje stycket SpL angående godkännande från allmänna ombudets

sida.

Tredje stycket i förevarande paragraf upptar nuvarande regler i 52 §

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

SpL. Genom bestämmelserna i fråga fastslås den inbördes förmånsrätten

i betalningshänseende mellan garantifondmedel och grundfondmedel. Sakkunnigförslagets

särskilda stadganden om förlagskapitalets ställning i detta

hänseende har ersatts av ett i första stycket gjort tillägg, som klargör att

förlagskapital skall återbetalas, innan fondmedlen återbäres.

Fjärde stycket motsvarar 51 § fjärde stycket SpL och 134 § i banklagsförslaget.

70 §.

1 paragrafen (93 § andra stycket i sakkunnigförslaget) meddelas stadganden

om ansvarighet vid underlåtenhet att verkställa behörig firmateckning

för sparbank i likvidation. Förebild för paragrafen har varit 135 § i banklagsförslaget.

71 §.

Paragrafen (94 § första stycket första och andra punkterna, andra stycket

samt femte stycket första punkten i sakkunnigförslaget), som icke har motsvarighet

i SpL, stadgar att likvidatorerna skall avge årsredovisning samt

lämnar närmare bestämmelser om formerna för denna redovisning. Föreskrifter

om årsredovisning har ansetts behövliga även i sparbankslagstiftningen,

eftersom jämväl likvidationsförfarande i sparbank kan tänkas kräva

ansenlig tidrymd. Föreskrifterna är utformade i anslutning till innehållet i

136 § i propositionsförslaget till ny banklag.

72—74 §§.

72 § (95 § första stycket och 96 § i sakkunnigförslaget) avhandlar likvidationsrevisorernas

revision av likvidatorernas årsredovisning ävensom huvudmannasammanträde

för granskning av samma redovisning. Paragrafen,

som saknar motsvarighet i SpL, har utformats efter mönster av 137 och

138 §§ i propositionsförslaget till ny banklag.

73 § (97 § första och andra styckena samt 98 § första stycket första ledet

i sakkunnigförslaget), som motsvarar 53 § SpL samt 141 och 142 §§ i propositionsförslaget

till ny banklag, ger bestämmelser om likvidatorernas slutredovisning,

om revisionen av denna samt om redovisnings- och revisionshandlingarnas

framläggande på huvudmannasammanträde.

74 § (99 § första punkten i sakkunnigförslaget) saknar motsvarighet i SpL.

I paragrafen har intagits bestämmelser om likvidationens fortsättande, då

ny tillgång yppas eller eljest behov av likvidationsåtgärd uppkommer. Förebild

för bestämmelsen har varit 143 § första stycket i propositionsförslaget

till ny banklag.

75 §.

Paragrafen (100 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 54 § SpL. Den reglerar

dispositionen av eventuellt överskott efter likvidation.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

Gällande rätt. Sagda lagrum i SpL stadgar generellt, att överskott skall,

på sätt huvudmännen äger bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande

ändamål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses

genom skattebidrag. Huvudmännens beslut i frågan skall underställas länsstyrelsens

prövning. Länsstyrelsen skall tillse, att överskottet användes i

överensstämmelse med fastställt beslut.

De sakkunniga. De sakkunniga anmärker, att genom gällande bestämmelser

överskotten från upplösta sparbanker kunde splittras på allehanda sociala

verksamhetsgrenar. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det riktigare,

att den ekonomiska behållningen av sparbanks verksamhet i sparandets

tjänst skulle efter sparbankens upplösning användas till sparbanksväsendets

gemensamma bästa. De sakkunniga har därför föreslagit, att kapitalbehållningen

skall tillfalla sparbankernas säkerhetskassa. Genom denna

föreskrift skulle — anför de sakkunniga — behållningen komma att stärka

grundvalarna för sparbanksväsendet och på så sätt bidra till gynnsamma

villkor för sparandet. Kapitalet i fråga finge med andra ord fullfölja sin ursprungliga

funktion, oaktat den enskilda sparbanken upphört att finnas till.

Sakkunnigförslagets regel om att överskott skall tillfalla sparbankernas

säkerhetskassa är emellertid ej kategorisk. Har nämligen avtal träffats om

sammanslagning av sparbanken med annan sparbank, skall överskottet gå

till sistnämnda sparbank. I detta avseende hänvisar de sakkunniga dels till

vad de anfört i den allmänna motiveringen till sakkunnigförslagets regler

om sammanslagning och dels till 106 § i sakkunnigförslaget med därtill hörande

kommentar.

Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken anser, att nuvarande föreskrift om

användningen av överskott vid likvidation borde bibehållas. I händelse fullmäktiges

förslag om tillsynens förläggande till ett sparbankernas eget tillsynsorgan

genomfördes, syntes dock skäl kunna anföras för att en viss del

av överskottet avsattes till säkerhetskassan, exempelvis 25 procent, givetvis

med rätt för huvudmännen att bestämma ett högre procenttal. Skulle däremot

såsom de sakkunniga föreslagit den statliga inspektionen bibehållas,

syntes inga som helst skäl finnas för en tvångsföreskrift av den föreslagna

innebörden.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att vissa skäl otvivelaktigt kunde

anföras för förslaget, att överskott skulle överlämnas till säkerhetskassan.

Med hänsyn till sparbankernas lokala karaktär och starka förankring i vederbörande

bygder förefölle det dock tveksamt, om en dylik behållning i sin

helhet borde undandras orten för att tillföras en central kassa. Mera rimligt

syntes vara att en icke obetydlig del av dessa medel användes för allmännyttigt

och välgörande ändamål inom det gamla verksamhetsområdet.

Svenska jordbrukskreditkassan finner det olämpligt, att säkerhetskassans

kapitalbildning stärkes i den föreslagna formen.

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Departementschefen. I princip ansluter jag mig till de sakkunnigas tankegång,

att ifrågavarande överskottskapitals uppgång i säkerhetskassan skulle

stå i god överensstämmelse med de syften, kapitalet tjänat under den tid

sparbankens verksamhet pågått. Säkerhetskassans medel skall nämligen enligt

i lag givna föreskrifter begagnas till bistånd åt sparbank, som kommit

i solvenssvårigheter, och vidare till gottgörelse åt insättare i sparbank, som

trätt i likvidation eller försatts i konkurs. I sin mån främjar följaktligen också

säkerhetskassans kapital målsättningen för själva sparbanksverksamheten,

dvs. att skapa gynnsamma villkor för sparandet. Emellertid måste det

medges, att även intresset av att tillåta överskottsmedlens användande till

gagn för den bygd, vari sparbanken verkat och från vilken medlen därför

ytterst kan sägas härröra, gör sig starkt gällande. Jag förordar därför en

lösning, som tillmäter likvärdigt avseende åt nu anförda båda synpunkter.

Denna innebär, att hälften av överskottet skall gå till säkerhetskassan och

hälften disponeras på sätt nuvarande regel föreskriver. Departementsförslaget

har utformats i enlighet härmed.

Beträffande paragrafens andra stycke har jag ej funnit skäl föreslå avvikelse

från sakkunnigförslaget.

76 §.

Förevarande paragraf (101 § andra och tredje styckena samt 102 § i sakkunnigförslaget)

innehåller bestämmelser om sparbanks konkurs.

Reglerna i första stycket motsvaras av gällande bestämmelser i 55 § SpL.

I andra stycket, som ej har någon parallellbestämmelse i SpL, fastställes den

turordning, enligt vilken bevis om tillskott till garantifond ävensom till

grundfond, som skall återbäras, berättigar till utdelning i konkurs.

Beträffande den rätt till utdelning, som skall vara förenad med förlagsbevis,

använder departementsförslaget en formulering, som avviker från sakkunnigförslagets

men dock klargör, att dylikt bevis medför rätt till utdelning

före fondbevis.

Tredje och fjärde styckena i paragrafen motsvarar 56 § SpL samt 145 §

i propositionsförslaget till ny banklag.

77 §.

Paragrafen (103 § i sakkunnigförslaget) med dess stadganden om talan

mot likvidator och likvidationsrevisor saknar motsvarighet i SpL. Stadgandena

överensstämmer i tillämpliga delar med innehållet i 171 § nya aktiebolagslagen.

Sistnämnda lagrum skall enligt 146 § i propositionsförslaget till ny

banklag bli tillämpligt jämväl för talan mot likvidator och likvidationsrevisor

i affärsbank.

I händelse talan av nu ifrågavarande slag icke beslutats senast vid det

sista huvudmannasammanträdet under likvidationen, lär förutsättningar för

att huvudmännen skall kunna träffa dylikt beslut icke längre förefinnas.

För sådant fall äger emellertid länsstyrelsen på grund av regeln i 81 § första

stycket fjärde punkten i förslaget fatta beslut om talans väckande.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Om fusion m. m.

Bestämmelserna i förevarande kapitel, upptagande 78 och 79 §§ (104—

106 §§ i sakkunnigförslaget), har blott delvis motsvarigheter i SpL.

Gällande rätt. SpL förhindrar icke, att sparbank uppgår i annan sparbank,

men underlättar å andra sidan icke medelst särskilda tekniska regler

genomförandet av sammanslagningar. Följden härav är att sammanslagningar

hittills kunnat verkställas endast med anlitande av allmänna civilrättsliga

och sparbanksrättsliga regler om överlåtelse, skuldövertagande och

likvidation. Gången av ett sammanslagningsförfarande har alltså i regel

varit, att en sparbank övertagit en annan sparbanks tillgångar och samtidigt

iklätt sig ansvarighet för dess skulder, varefter den överlåtande sparbanken

trätt i likvidation.

I 45 § andra och tredje styckena SpL anges de formella villkoren för att

beslut om sparbanks överlåtelse å annan sparbank eller å affärsbank skall

vara giltigt. Andra stycket stadgar sålunda bl. a., att beslutet ej är giltigt,

med mindre samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å

två på varandra följande sammanträden med huvudmännen, därav minst ett

årssammanträde, samt å det sammanträde, som hållits sist, biträtts av minst

fyra femtedelar av de röstande, därvid dessa tillika skall ha utgjort minst tre

fjärdedelar av samtliga huvudmän. I tredje stycket erinras om att ytterligare

villkor för giltigt beslut kan finnas i sparbanks reglemente.

De sakkunniga. Enligt de sakkunniga tedde sig sammanslagningar i rationaliseringssyfte

för närvarande direkt önskvärda vad gällde vissa distrikt

med större antal sparbanker. Emellertid hade icke minst den omständigheten,

att likvidation vore ett obligatoriskt led i det nuvarande sammanslagningsförfarandet,

kommit detta att framstå som otillfredsställande. I

viss mån hade kravet på likvidation till och med orsakat, att välmotiverade

sammanslagningar icke alls kommit till stånd. Orsaken härtill hade då

närmare bestämt varit, att ledningen i den sparbank, som tänkts skola uppgå

i annan, av känslomässiga skäl ryggat tillbaka inför åtgärden att låta

sin sparbank träda i likvidation. En annan olägenhet av likvidation såsom

ett moment i sammanslagningsproceduren hade varit förbunden med det

kategoriska stadgandet i 54 § SpL, att överskott i likvidation skulle på sätt

huvudmännen bestämde, användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål,

som icke på grund av gällande författning skulle tillgodoses genom

skattebidrag. I förarbetena till stadgandet hade visserligen uttalats att överskottets

överlåtande på annan sparbank finge anses falla inom ramen för

den i stadgandet föreskrivna användningen av överskottet (se 1920 års sparbankssakkunnigas

huvudbet., s. 110). Möjligheten att överlåta likvidationsöverskott

å annan sparbank hade genom 1937 års lagändringar kommit att

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

avspeglas i SpL (25 § tredje stycket). Det funnes dock icke någon garanti

för att denna möjlighet utnyttjades i sammanslagningsfallen. Även i dessa

stode det huvudmännen fritt att anslå överskottet till annat allmännyttigt

eller till välgörande ändamål. Skulle så ske, bleve konsekvensen, att den genom

sammanslagningen bildade sparbanken ginge miste om det stundom betydande

rörelsekapital, vilket likvidationsöverskottet kunde utgöra. Eftersom

den nya sparbanken hade övertagit betalningsansvaret för insättarbehållningen

i den överlåtna sparbanken, finge det enligt de sakkunnigas uppfattning

anses oriktigt, att reserver, som skapats till insättarnas säkerhet,

skulle undandras samma insättare.

Sist berörda olägenhet kunde elimineras genom en tvingande regel om

att, där sparbank efter likvidation skulle uppgå i annan sparbank, eventuellt

likvidationsöverskott skulle tillfalla den övertagande sparbanken, anför de

sakkunniga. En sådan regel har också, som förut omnämnts, upptagits i

sakkunnigförslaget (jfr 100 § andra stycket i sakkunnigförslaget). Även

med en bestämmelse av dylik innebörd kvarstode emellertid enligt de sakkunnigas

mening nackdelen med att sammanslagningen för den överlåtande

sparbankens del måste innefatta likvidation. Likvidationsmomentet gjorde

för övrigt med nödvändighet sammanslagningen vidlyftig och tidskrävande.

Med hänsyn härtill förordade de sakkunniga regler om sammanslagning utan

likvidation, s. k. fusion. Fusionsinstitutet skulle enligt sakkunnigförslaget

stå till förfogande endast för sammanslagning mellan två eller flera sparbanker.

Den närmaste förebilden för fusionsreglerna hade varit motsvarande

bestämmelser i nya aktiebolagslagen. Fusionsregler återfunnes också i

lagen om ekonomiska föreningar. Däremot lämnade varken gällande banklag,

propositionsförslaget till ny banklag eller lagen om försäkringsrörelse

stadganden om fusion i begreppets trängre innebörd.

Sakkunnigförslagets fusionsregler innefattar emellertid framför allt den

olikheten i jämförelse med aktiebolagslagens motsvarande regler, att fusionsavtal

mellan aktiebolag ej får verkställas utan vederbörande domstols tillstånd,

medan fusionsavtal mellan sparbanker i stället skulle kräva godkännande

från tillsynsmyndigheten. Härom anföres närmare i sakkunnigbetänkandet

:

Domstolens befattning med aktiebolagsfusionerna åsyftar att hindra, att

tredje mans intresse lider skada genom sammanslagningsåtgärden. Vid

ansökan om domstolens tillstånd att bringa aktiebolagsfusion till verkställighet

skall fogas bland annat förteckning över det överlåtande bolagets kända

borgenärer. Domstolen har därefter att utfärda kallelse å sagda bolags borgenärer,

både kända och okända, med föreläggande för den, som vill göra förbehåll

om rätt till betalning av bolaget för sin fordran, att före viss tid göra

anmälan därom hos rätten. Kallelsen skall offentliggöras på särskilt föreskrivet

sätt. Styrkes inför domstolen, att de borgenärer, vilka anmält förbehåll

av angivet slag, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller att

säkerhet, som av domstolen godkännes, ställts för fordringarna, skall domstolen

lämna tillstånd till fusionens verkställande.

Det torde vara uppenbart, att en liknande undersökning av huruvida insättarna

och andra fordringsägare i sparbank åtnöjas med att sparbanken

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

genom fusion uppgår i annan sparbank icke kan anses vara praktiskt genomförbar.

Det lär också kunna hävdas, att sparbanks borgenärer i allmänhet

skulle ha vissa svårigheter att kunna avgöra, huruvida de borde

godkänna fusionen. Båda dessa omständigheter synas tala för att det bör

läggas på tillsynsmyndigheten att såsom ställföreträdare för insättarna och

övriga borgenärer undersöka, huruvida dessas intressen äventyras genom

fusionen. Som argument för att det icke lär vara nödvändigt att inhämta

insättarnas egen mening angående fusionen skulle för övrigt kunna andragas,

att själva fusionsbeslutet fattats av insättarnas egna representanter,

d. v. s. huvudmännen. De sakkunniga ha på grund av skäl som här anförts

funnit sig kunna förorda, att de funktioner, som vid fusion mellan aktiebolag

tilldelats omförmälda domstolsförfarande, för sparbanksfusioniens

vidkommande anförtros åt tillsynsmyndigheten. Denna bör emellertid vid

sin tillståndsprövning beakta fusionens verkningar jämväl för borgenärerna

i den övertagande sparbanken. I 104 § tredje momentet andra stycket

stadgas i enlighet härmed att prövningen skall grundas på ett bedömande

av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen,

som äro insättare i eller eljest ha fordringar på de av fusionen berörda

sparbankerna. Tillsynsmyndigheten skall dessutom bedöma, huruvida fusionen

framstår som lämplig ur allmän synpunkt. Härmed avses exempelvis

överväganden, huruvida fusionen är till fördel eller nackdel för sparbanksväsendet

som sådant eller för den bygd, vari de berörda sparbankerna

verka. Vid aktiebolagsfusion förekommer icke någon motsvarande lämplighetsprövning.

Vid sidan av fusionsreglerna bibehåller sakkunnigförslaget möjligheten

till sammanslagning via likvidation. Detta sammanslagningsförfarande

regleras i sakkunnigförslaget av i stort sett samma föreskrifter som i SpL.

En betydelsefull skillnad är dock att sakkunnigförslaget kräver tillsynsmyndighetens

tillstånd till själva sammanslagningens genomförande. De sist

berörda sammanslagningsreglerna i sakkunnigförslaget avser för övrigt, förutom

sammanslagning mellan två eller flera sparbanker, sammanslagning

mellan sparbank och annan penninginrättning över huvud taget.

Yttrandena. De föreslagna bestämmelserna om fusion säger sig svenska

sparbanksföreningen och svenska bankmannaförbundet hälsa med tillfredsställelse.

Skånes handelskammare anmärker, att en sammanslagning av de minsta

sparbankerna i något större enheter i många fall syntes oundviklig med

hänsyn till de ständigt ökade omkostnaderna.

Också Sveriges hantverks- och småindustriorganisation förklarar uttryckligen,

att de föreslagna reglerna om fusion vore av positivt intresse.

Svenska sparbanksföreningen berör ett speciellt spörsmål på detta område.

Föreningen anför:

Vid granskningen av hithörande bestämmelser har Sparbanksföreningen

tunnit, att det skulle i hög grad underlätta ofta önskvärd sammanslagning

av sparbanker, om det vore möjligt att för det säkerligen vanliga fall, att

den övertagande sparbanken avser att fortsätta den överlåtande sparbankens

rörelse vid avdelningskontor, bevara den överlåtande sparbankens

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 151

271

firma och låta den övertagande sparbanken använda denna för rörelsen

vid avdelningskontoret med ett tillägg, som anger ställningen av avdelningskontor

till den övertagande sparbanken. I många länder bibehålies vid sammanslagning

obligatoriskt den gamla firman för att bevara den överlåtande

sparbankens traditioner och dess förbindelser med insättare och låntagare.

Till sitt remissyttrande har sparbanksföreningen fogat ett av juris professorn

Håkan Nial avgivet utlåtande med förslag i nu avhandlade fråga. Av

innehållet i utlåtandet skall här återges följande:

En fusion medför enligt de föreslagna bestämmelserna att den överlåtande

sparbanken upphör och att dess tillgångar och skulder övergå till den

övertagande banken. Den överlåtande sparbankens firma utslocknar därmed.

Om dess rörelse fortsättes eventuellt vid ett avdelningskontor under

den övertagande sparbanken förutsätter förslaget tydligen att denna rörelse

drives under den övertagande bankens vanliga firma.

En sparbank saknar den möjlighet som t. ex. ett vanligt aktiebolag har

att övertaga aktierna i ett annat aktiebolag och driva dettas rörelse såsom

filial med bibehållande av dess juridiska karaktär av aktiebolag med sin

gamla firma.

Möjlighet att »rädda» den överlåtande sparbankens firma föreligger naturligtvis

på det sättet att den övertagande bankens firma kan ändras genom

att däri infogas även namnet på den överlåtande sparbanken. Om sparbanken

A genom fusion i sig upptar sparbanken B kan alltså Ars firmanamn

ändras till »A och B sparbank». Detta är emellertid icke i alla fall en ändamålsenlig

lösning, t. ex. icke när flera sparbanker fusionera och man önskar

bibehålla flera av de överlåtande sparbankernas firmanamn.

Det anses nu föreligga betydande och sakligt välmotiverade intressen av

att kunna efter fusion bibehålla den överlåtande sparbankens firma. En

sparbank är ju till sin natur starkt anknuten till den ort där dess verksamhet

bedrives. Sparbanken kommer därför ofta att omfattas med sådant intresse

inom orten att även en av rationaliseringshänsyn starkt motiverad

sammanslagning med annan sparbank ofta möter starkt motstånd på orten.

Detta motstånd torde ofta kunna avdämpas om den överlåtande banken

efter fusionen skulle kunna fortbestå i form av ett avdelningskontor till den

övertagande banken med bibehållande av det gamla namnet och med en

kanske relativt självständig förvaltning. Även av hänsyn till goodwillvärdet

kan det vara önskvärt att bevara den överlåtande sparbankens firma i någon

form.

Under alla omständigheter är det klart att om den överlåtande bankens

rörelse av den övertagande banken fortsättes vid ett avdelningskontor, så

måste rörelsen drivas under den övertagande bankens firma. Avdelningskontoret

är icke ett särskilt rättssubjekt. Dess tillgångar och förbindelser

äro själva sparbankens tillgångar och förbindelser, och de som träda i affärsförbindelse

med sparbanken genom avdelningskontoret måste veta att

det är sparbanken, icke avdelningskontoret, som blir juridiskt berättigad

och förpliktad genom avdelningskontorets transaktioner. Vad som kan sättas

i fråga är endast huruvida icke rörelser vid avdelningskontoret kunde

drivas under sparbankens firma med ett tillägg, vari ingår namnet på den

överlåtande sparbanken med tydligt angivande av att denna nu är avdelningskontor

till den övertagande sparbanken.

I vilken utsträckning en sådan firmabenämning utan stöd av särskild

lagföreskrift kan anses lagenlig och eljest förenlig med de krav som kunna

ställas på en sparbank är emellertid tveksamt. I förslaget 55 § upptages

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 151

den regeln (som har sin motsvarighet i annan associationslagstiftning), att

skriftlig handling som utfärdats för sparbank, bör undertecknas med dess

firma. Förslaget har säkerligen lika litet som när det gäller annan associationslagstiftning

förutsett annat än att den vanliga firman skall användas

även i rörelse som bedrivs av filialer. Även om detta icke kan anses betyda

att möjligheten att använda firmanamnet med tillägg av nyss angivet slag

är utesluten, skulle — om de praktiska behoven framkallade försök till användning

av dylika tillägg till firmanamnet — en besvärande osäkerhet beträffande

rättsenligheten eller lämpligheten därav kunna uppkomma. Vidare

är att märka att dylika firmabeteckningar icke utan särskild lagbestämmelse

kunna inregistreras och erhålla det firmaskydd som tillkommer

inregistrerad firma. Det vore därför tänkbart att nygrundad sparbank i sin

firma upptoge en fusionerad sparbanks namn, trots att det på ovan angivet

sätt begagnades av den övertagande sparbanken. Härav kunde tvister och

andra olägenheter uppstå.

Om de praktiska behoven skola tillgodoses erfordras därför uttrycklig

lagbestämmelse, innebärande att den överlåtande sparbankens firma får av

den övertagande banken användas på det sättet att namnet lägges till den

övertagande sparbankens firma med angivande av att det gäller avdelningskontor

till sistnämnda sparbank. Denna firmabenämning skulle då få karaktären

av en särskild firma vid sidan av sparbankens egentliga firma. Denna

särskilda firma skulle inregistreras i sparbanksregistret och därmed bli

skyddad såsom registrerad firma. Ehuru ett dylikt system med mer än en

firma för ett rättssubjekt skulle bli en nyhet i vår firmarätt, synes det icke

behöva väcka betänkligheter. Den särskilda firman skulle tydligt angiva att

det blott är fråga om ett avdelningskontor till sparbanken, och någon risk

för vilseledande av allmänheten synes därför icke föreligga. Sparbanksregistret

och utfärdade registreringsbevis rörande firman skulle också ge full

upplysning om förhållandet. För övrigt är det med hänsyn till sparbankernas

struktur och verksamhet svårt att föreställa sig, att någon skulle kunna

komma till skada genom att tro avdelningskontoret vara ett självständigt

rättssubjekt.

Här nedan skisseras en lagbestämmelse som skulle möjliggöra särskild

firma på sätt ovan angivits. Denna bestämmelse torde böra införas efter

105 § i förslaget, och den betecknas här som 105 a §.

»105 a §.

Skall efter fusion enligt 104 eller 105 § den övertagande sparbanken vid

avdelningskontor fortsätta den överlåtande sparbankens rörelse, må, om i

fusionsavtalet finnes bestämmelse därom, såvitt angår ärenden som handläggas

eller förmedlas av avdelningskontoret, i firman upptagas den överlåtande

sparbankens firma med tillägg som utmärker ställningen av avdelningskontor

till den övertagande sparbanken. Firman med detta tillägg utgör

sparbankens särskilda firma, under vilken dess rörelse vid avdelningskontoret

drives.

Ingår i fusionsavtalet bestämmelse som nu sagts, skall vid ansökningen

om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusionsavtalet till verkställighet

fogas bestyrkt avskrift av protokoll, utvisande att beslut om ändringen

av reglementet i avseende å den övertagande bankens firma fattats enligt

SO §. Tillståndet skall innefatta stadfästelse av reglementsändringen. Anmälningen

för registrering av tillsynsmyndighetens beslut om tillstånd skall

innefatta anmälan för registrering av reglementsändringen. Registrering

av tillståndet må ej ske med mindre reglementsändringen samtidigt regist
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl

Särskild firma av ifrågavarande slag bör få förekomma endast om intresset

av firmanamnets bibehållande i här ovan angiven form kommit till uttryck

i själva fusionsavtalet. Har så skett bör å andra sidan fusionens genomförande

vara beroende av att den särskilda firman kommer till stånd,

så att det föreliggande intresset därav verkligen blir tillgodosett.

Juridiskt blir det namn under vilket rörelsen vid avdelningskontoret sålunda

bedrives en särskild firma vid sidan av sparbankens egentliga firma.

Firmaskydd enligt 126 § i förslaget kommer att föreligga även för denna

särskilda firma.

Enligt den skisserade lagtexten skall den särskilda firman användas såvitt

angår ärenden som handläggas eller förmedlas av avdelningskontoret.

Någon noggrannare bestämning av de fall då den särskilda firman må användas

synes icke erforderlig. Det inverkar naturligtvis icke på en rättshandlings

giltighet om sparbankens vanliga firma använts trots att fråga

är om en rättshandling som handlagts av avdelningskontoret. Att omvänt

den särskilda firman skulle komma att användas för rättshandlingar som

alls icke handlagts eller förmedlats av avdelningskontoret torde i regel icke

behöva befaras; men även om så undantagsvis skulle ske, blir firmateckningen

uppenbarligen giltig, om den verkställts av behöriga personer.

Det har här förutsatts att begagnandet av särskild firma icke inverkar på

behörigheten att teckna firma för sparbanken. Sparbankens firmatecknare

skulle sålunda vara behöriga att teckna såväl sparbankens vanliga firma som

den särskilda firman. Det vore tänkbart att införa bestämmelser som innebure

att olika personer kunde bli firmatecknare såvitt anginge sparbankens

vanliga firma och såvitt anginge den särskilda firman. Detta synes emellertid

icke vara tillrådligt, då därigenom för tredje man överblicken över

vem som i det särskilda fallet är behörig firmatecknare skulle försvåras. En

annan sak är att man internt inom sparbanken givetvis kan uppdraga åt

vissa firmatecknare, placerade vid avdelningskontoret, att teckna den särskilda

firman och endast denna.--------- — -—----—

Sparbanksföreningen instämmer i vad som anföres i utlåtandet samt hemställer,

att regler av det innehåll, som föreslagits däri, får inflyta i den nya

sparbankslagen.

Departementschefen. Det mycket stora antalet sparbanker i vissa landsändar

— det mest slående exemplet är de 78 sparbankerna i Kristianstads

län — synes ge belägg för att vissa sparbankssammanslagningar skulle vara

till fördel ur rationaliseringssynpunkt. Denna mening synes ha förespråkare

också på sparbankshåll. Som de sakkunniga påpekat anvisar emellertid gällande

lagstiftning icke något smidigt tillvägagångssätt för genomförandet

av sammanslagningar. Bl. a. är det med nuvarande regler ofrånkomligt, att

sparbank, som skall uppgå i annan sparbank, träder i likvidation. De sakkunniga

har belyst, hur icke minst detta nödtvång varit ägnat att hämma

koncentrationssträvandena inom sparbanksväsendet. För de sakkunniga har

det därför framstått soin angeläget att finna en sammanslagningsmetod,

som icke inbegriper likvidation. Härigenom skulle också vinnas att samrnanslagningsproceduren

icke behövde bli så tidsödande. Den lösning, de rekommenderat

— ett fusionsinstitut efter nya aktiebolagslagens modell — har

under remissbehandlingen hälsats med tillfredsställelse bl. a. av svenska

18 Jlihang till riksdagens protokoll liliiii. 1 samt. Sr 75/

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

sparbanksföreningen. Även enligt min egen uppfattning synes sakkunnigförslagets

fusionsregler ur skilda synpunkter representera en acceptabel

framkomstväg. Reglerna befriar sålunda från hittillsvarande vidlyftighet i

förfarandet utan att de fördenskull efterger skyddet för de intressen, som

närmast beröres i en sammanslagningssituation. Jag har därför ingen erinran

mot att sakkunnigförslagets regelsystem på detta område vinner tillämpning

vid sparbanksammanslagningarna.

Som redan påvisats skiljer sig sakkunnigförslagets fusionsregler från aktiebolagslagens

främst i det avseendet, att tillsynsmyndigheten skall i fråga

om fusionsavtal mellan sparbanker verkställa den tillståndsprövning, som

vid aktiebolagsfusionerna handhas av domstol. Jag instämmer i att denna

avvikelse från aktiebolagsreglerna är motiverad av de speciella förhållanden,

som är för handen vid en sammanslagning mellan sparbanker. På denna

punkt torde emellertid visst förtydligande av de sakkunnigas lagtext

påfordras av att deras förslag om tillsynens koncentrerande till en central,

fackmässig myndighet icke kunnat godtas. Med utgångspunkt från att beslutanderätten

i tillsynsärendena också i fortsättningen skall i huvudsak

tillhöra länsstyrelserna synes det ej finnas anledning till annat än att dessa

anförtros jämväl den här ifrågavarande tillståndsprövningen. För den händelse

de sparbanker, som skall sammanslås, lyder under skilda länsstyrelser,

inställer sig därvid spörsmålet, huruvida prövningen bör läggas på den

länsstyrelse, som har tillsynen över den s. k. överlåtande sparbanken, eller på

den länsstyrelse, som är tillsynsmyndighet för den s. k. övertagande sparbanken.

Eftersom de överväganden, prövningen skall innefatta, i första hand tar

sikte pa sammanslagningens verkningar för intressenterna i den överlåtande

sparbanken, anser jag, att avgörandet i tillståndsärendet bör tillkomma förstnämnda

länsstyrelse. Också den länsstyrelse, som är tillsynsmyndighet för

den övertagande sparbanken, bör dock rimligen ange sin ståndpunkt till

sammanslagningen. Detta önskemål sammanhänger närmast med att — som

de sakkunniga uttalat — tillståndsprövningen bör beakta fusionens konsekvenser

även för borgenärerna i den övertagande sparbanken. Vidare bör

hithörande ärenden icke i något fall avgöras utan att yttrande i saken lämnats

av det fackmässiga tillsynsorganet, dvs. sparbanksinspektionen. Med

hänsyn till det anförda har i departementsförslagets lagtext upptagits uttryckligt

krav på att tillstånd till fusion skall lämnas först då de här avsedda

båda yttrandena föreligger.

Jag har ingenting emot att sparbankslagstiftningen vid sidan av fusionsinstitutet

bereder möjlighet till sammanslagning av sparbanker i den form,

som hittills stått till buds, alltså via ett likvidationsförfarande för den överlåtande

sparbankens del. Bestämmelser om sammanslagning på denna väg

är för övrigt nödvändiga för den situationen, att sparbank skall uppgå i

penninginrättning av annan typ, eftersom fusionsreglerna endast har syftning

på sammanslagning mellan sparbanker. Sakkunnigförslagets stadganden

om sammanslagning på annat sätt än genom fusion har följaktligen

också de upptagits i departementsförslaget. Därvid har till förtydligande av

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

vilken myndighet som skall ombesörja tillståndsprövningen vidtagits samma

text jämkning som i fusionsbestämmelserna, varjämte uppställts obligatorisk

fordran på yttrande från sparbanksinspektionen samt — där fråga

är om sammanslagning mellan sparbanker i olika län — från den länsstyrelse,

som har tillsyn över den övertagande sparbanken.

Sakkunnigförslagets kapitel om sammanslagning innehåller, förutom de

allmänna reglerna om fusion (104 §) och nyssnämnda bestämmelser om

sammanslagning på annat sätt än genom fusion (106 §), en särskild paragraf

med föreskrifter om fusion för det speciella fallet, att sparbank, som

genom fusionsavtal avser att uppgå i annan sparbank, redan trätt i likvidation

(105 §). Paragrafen är en efterbildning av ett lagrum i aktiebolagslagens

avsnitt om fusion. Enligt min åsikt synes emellertid den situation,

paragrafen åsyftar, åtminstone icke för sparbanksväsendets del uppvisa sådana

särdrag, att de allmänna fusionsreglerna icke skulle kunna tillämpas.

Specialregeln i fråga torde alltså kunna undvaras och har därför icke överförts

till departementsförslaget.

Ej heller är jag beredd att medverka till att den nya sparbankslagen får

inrymma särskilda firmaregler av den art, svenska sparbanksföreningen

uttalat sig för. Dessa skulle, som närmare utvisas av det i spörsmålet åberopade

utlåtandet, gå ut på att sparbank, som genom fusion övertagit annan

sparbanks rörelse och fortsatte denna rörelse vid avdelningskontor, finge

möjlighet att använda en firmabeteckning, vari den övertagna sparbankens

firmanamn inginge. Vad som i främsta rummet dikterat min tvekan inför

dylika regler, vilka skulle innebära en fullständig nyhet inom svensk firmalagstiftning,

är den icke alldeles obefintliga risken för att dessa i vissa lägen

skulle skapa rättslig osäkerhet. Att farhågor för sådana konsekvenser

icke är i och för sig oberättigade framgår i viss mån av att det befunnits

vara anledning att i omnämnda utlåtande beröra några av de frågeställningar,

jag här avser. Vad därvid anförts rörande de spörsmål om rättshandlings

giltighet, vilka väckes av förevarande specialregler, har icke varit ägnat att

helt undanröja min betänksamhet mot reglerna.

Slutligen skall redan i detta sammanhang anmärkas att en del av innehållet

i sakkunnigförslagets paragraf med de allmänna fusionsreglerna ansetts

kunna upptas i den omtalade kungörelsen. Nu åsyftade avsnitt, vilka

därför överförts till kungörelseutkastet, utgöres dels av föreskrifterna angående

de handlingar som före fusionsbeslutets träffande i den överlåtande

sparbanken skall hållas tillgängliga därstädes (104 § 1 mom. andra—fjärde

styckena; 45 § första—tredje styckena i kungörelseutkastet), dels av vissa

bestämmelser om anmälningar under fusionsförfarandet (104 § 2 mom.

tredje stycket första och andra punkterna ävensom 3 mom. tredje och fjärde

styckena samt fjärde stycket första och andra punkterna; 45 § fjärde—sjunde

styckena i kungörelseutkastet).

Några detaljkommentarer lämnas i anslutning till de skilda paragraferna.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kiwgl. Maj:ts proposition nr 151

78 §.

Paragrafen (104 § i sakkunnigförslaget) innehåller som nämnts de föreslagna

bestämmelserna om fusion.

1 paragrafens 1 mom. fastslås att fusionsavtalet kräver särskilt tillstånd av

länsstyrelse. 3 mom. lämnar närmare regler om tillståndsprövningens handhavande

och om riktlinjerna för prövningen in. m.

2 mom. meddelar regler om de formella förutsättningarna för att beslut

om fusion, vilket träffats av huvudmännen i den överlåtande sparbanken,

skall vara giltigt. Reglerna motsvarar alltså dem, som i SpL lämnas i andra

och tredje styckena av 45 §. Förslaget har emellertid en mindre sträng pluralitetsbestämmelse

än den i 45 § andra stycket SpL stadgade. Sålunda föreslås

att fusionsbeslut skall vara giltigt —- förutom då det biträdes av samtliga

huvudmän — när det fattats å två på varandra följande sammanträden och

å det sammanträde, som hållits sist, biträtts av minst två tredjedelar av de

vid sammanträdet närvarande huvudmännen. Som synes överensstämmer

denna pluralitetsregel med den som enligt 61 § i förslaget skall iakttagas

vid huvudmannabeslut angående ändring av reglementet.

Tidsfristerna i paragrafens 3 mom. betingas av det angelägna i att fusionsavtal

genomföres utan dröjsmål.

Tredje stycket i 3 mom. anger, att rättsverkningarna av fusionen inträder

vid den tidpunkt, då lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusionen anmälts

för registrering.

79 §.

Paragrafen (106 § i sakkunnigförslaget) har viss motsvarighet i 45 § andra

och tredje styckena SpL. De i sistnämnda paragraf gällande röstöverviktsbestämmelserna

har överförts till förslaget. Villkoret, att minst ett av de två

huvudmannasammanträden, om vilka är fråga, skall vara årssammanträde,

har dock slopats.

Tillståndsprövningen enligt andra stycket bör grundas på ett bedömande,

motsvarande det som uttryckligen föreskrivits i 78 § 3 mom. andra stycket

i förslaget. Att tillståndsprövning icke stadgas beträffande sparbanks överlåtande

å affärsbank sammanhänger med att enligt 254 a § banklagen liksom

enligt 190 § i propositionsförslaget till ny banklag för dylik sammanslagning

affärsbanken har att inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd.

Här skall slutligen anmärkas, att överskott från likviderad sparbank, naturligt

nog, icke kan tillföras annan penninginrättnings fonder, förrän likvidationen

avslutats och det därmed blivit klarlagt, till vilket belopp överskottet

uppgår. Med hänsyn härtill skulle enligt de allmänna reglerna i 27 § i

förslaget förutsättningen för sammanslagning av sparbanker i samband med

likvidation vara, att den övertagande sparbanken ägde så stora fonder, att

dessa även kunde, intill dess likvidationen avslutats, täcka den inlåning, som

överflyttas från den likviderade sparbanken. Till förebyggande av att

sammanslagning av sparbanker med anlitande av sammanslagningsmetoden

i förevarande paragraf skulle omöjliggöras genom att nyss angiv
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 151

277

na förutsättning brister, upptar 27 § fjärde stycket i förslaget samma regel,

som meddelas i 25 § tredje stycket SpL. Regeln innebär, att sparbank,

som på grund av avtal enligt förevarande paragraf skall uppbära blivande

överskott vid annan sparbanks likvidation, vid bestämmandet av inlåningens

omfattning under tiden för likvidationen äger ta överskottet i beräkning

intill belopp och på villkor, som sparbanksinspektionen bestämmer.

Om tillsyn

Motsvarighet till bestämmelserna i denna avdelning, 80—85 §§, finnes i

stadgandena i 57—63 §§ under SpL:s kapitel med samma rubrik.

Beträffande tillsynsreglerna i stort må hänvisas till det särskilda kapitlet

om tillsynen. Såsom där angivits bibehåller departementsförslaget i huvudsak

SpL:s regler om tillsynen. Av bestämmelserna i SpL har emellertid några

ansetts kunna få sin plats i den kungörelse, som skulle komplettera den

nya sparbankslagen. Sålunda har till departementsförslaget till själva lagen

icke överförts föreskrifterna om hinder för ledamot av sparbanksinspektionen

alt delta i styrelsen av eller vara anställd vid sparbank (60 a § tredje

stycket SpL; jfr 48 § i kungörelseutkastet), om sparbanksinspektionens rätt

att sammankalla huvudmän i sparbank m. fl. och att närvara vid huvudmanna-

och styrelsesammanträden i sparbank (60 b § SpL; jfr 47 § i kungörelseutkastet)

samt om offentliggörande av sparbanks redovisningshandlingar

genom anslag i sparbankens lokal (62 § SpL; jfr 50 § i kungörelseutkastet).

I kungörelsen avses jämväl bli intagna bestämmelserna i sakkunnigförslaget

om arvoden till likvidationsombud, revisor och likvidationsrevisor,

som tillsatts av tillsynsmyndighet (109 och 115 §§ i sakkunnigförslaget;

jfr 46 § i kungörelseutkastet).

Flertalet av de jämkningar i gällande rätt, vilka sakkunnigförslaget innefattar

i andra hänseenden än beträffande själva organisationen av tillsynen,

har beaktats vid utformandet av departementsförslaget.

80 §.

Förevarande paragraf upptar — frånsett viss redaktionell jämkning —

nuvarande stadgande i 57 § SpL om sparbankstillsynens uppdelning på länsstyrelserna

och sparbanksinspektionen.

81 §.

Denna paragraf som med några, delvis blott redaktionella, ändringar och

tillägg motsvarar 58 § SpL innehåller huvudreglerna beträffande länsstyrelsernas

tillsynsuppgifter.

Här möter bl. a. bestämmelserna om den i det särskilda avsnittet om tillsynen

omnämnde, som representant för det allmänna fungerande revisorn.

Bestämmelserna ansluter sig delvis till motsvarande stadganden i 149 § i

propositionsförslaget till ny banklag.

I enlighet med den ståndpunkt, som tagits i nyssnämnda förslag (157 §),

s. 278 Kontrollera mot PDF

278 Kungl. Maj.ts proposition nr 151

har länsstyrelsernas nuvarande rätt att utdöma vite slopats jämväl i förevarande

lagförslag.

Till nuvarande bestämmelser i 58 § SpL har även fogats stadganden, motsvarande

dem, som nu innefattas i lagen den 30 april 1942 (nr 226) angående

rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

82 §.

Paragrafen (115 § i sakkunnigförslaget) ansluter sig nära till 158 § i

propositionsförslaget till ny banklag. Här meddelas bestämmelser om tillsättande

av ombud för länsstyrelsen vid sparbanks likvidation samt angående

ombudets och tillsynsmyndighetens befogenheter under likvidationen

ävensom speciella tillsynsregler med avseende på sparbanks konkurs.

1 mom. tredje stycket i förslaget motsvarar 59 § SpL.

2 mom. i förevarande paragraf ersätter den nuvarande bestämmelsen i

1 § andra stycket lagen den 18 september 1903 (nr 101) angående bankaktiebolags

och sparbanks konkurs liksom sagda lags föreskrifter i 1 § tredje

stycket samt 2 och 3 §§ såvitt de gäller sparbank. Det förslag till lag om

ändring av ifrågavarande lag, vilket samtidigt framlägges, betingas jämväl

av att 158 § 2 mom. i propositionsförslaget till ny banklag avses skola

ersätta 1 § första stycket i 1903 års lag ävensom lagens bestämmelser i

1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§ i vad de angår affärsbank. Utöver innehållet

i sakkunnigförslaget upptar förevarande paragraf i departementsförslaget

föreskrift om att ombud i konkurs äger beträffande medförvallare

göra sådan anmälan som sägs i 80 § konkurslagen. Motsvarande stadgande

återfinnes i 158 § 2 mom. i propositionsförslaget till ny banklag.

Även vid sidan härav har vissa jämkningar skett i förhållande till sakkunnigförslaget.

83 §.

Paragrafen (närmast motsvarande 107 § och 111 § första stycket i sakkunnigförslaget),

reglerar liksom 60 a § SpL sparbanksinspektionens åligganden.

Mindre jämkningar har företagits i gällande stadganden för att

bringa paragrafens avfattning i viss överensstämmelse med propositionsförslaget

till ny banklag (147 och 151 §§).

I förevarande paragraf har upptagits bestämmelsen i 60 a § andra stycket

SpL om rätt för sparbanksinspektionen att meddela föreskrifter om sättet

för förande av sparbanks räkenskaper. I förslaget har denna befogenhet

utvidgats till att avse jämväl föreskrifter om förvaring av värdehandlingar

samt om inventering av dessa.

84 §.

Förevarande paragraf (112 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 61 §

SpL, meddelar bestämmelser om sparbanksstyrelses åligganden gentemot

tillsynsmyndigheterna m. in.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Gällande rätt. Styrelsens åligganden omfattar enligt angivna lagrum i SpL

att för sparbanksinspektionen och allmänna ombudet hålla kassa, räkenskaper

m. m. tillgängliga, att till inspektionen insända översikter över sparbankens

tillgångar och skulder och att i övrigt meddela länsstyrelsen, inspektionen

och allmänna ombudet upplysningar rörande sparbanken. Härjämte

erinrar SpL om styrelsens skyldighet att ställa sig till efterrättelse

inspektionens föreskrifter om sättet för förandet av sparbanks räkenskaper.

Vidare ålägges styrelsen att till sparbanksinspektionen och allmänna ombudet

översända sina avlämnade redovisningshandlingar samt revisionsberättelsen

jämte protokoll över huvudmännens beslut i anledning av innehållet

i nämnda handlingar. Slutligen föreskriver SpL skyldighet för styrelsen

att årligen avge statistisk redogörelse angående sparbanken.

De sakkunniga. Till sakkunnigförslaget har med några mindre redaktionella

jämkningar och med beaktande av att allmänna ombudsinstitutionen

avses bli slopad överförts förenämnda bestämmelser i SpL med undantag

av erinringen om styrelsens skyldighet att ställa sig till efterrättelse sparbanksinspektionens

föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper.

Sakkunnigförslaget innehåller emellertid en tilläggsbestämmelse, enligt

vilken sparbanks styrelse skall, då anledning yppas till antagande, att sparbanken

gjort sådana förluster att det i 29 § i sakkunnigförslaget stadgade

förhållandet mellan sparbankens fonder och dess inlåning rubbats, ofördröj

ligen upprätta särskild balansräkning för utvisande av sparbankens

ställning samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröj

ligen sända meddelande därom till tillsynsmyndigheten. Enligt de sakkunniga

är det icke meningen, att denna balansräkning skall vara en s. k.

likvidationsbalans, utan värderingen av tillgångarna skall följa reglerna i

61 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga framhåller, att enligt 113 § andra

och tredje styckena i sakkunnigförslaget rubbning i det förhållande, som

enligt omnämnda 29 § skulle förefinnas mellan fonderna och inlåningen,

kunde ge tillsynsmyndigheten befogenhet att förordna om sparbankens trädande

i likvidation. Enligt de sakkunniga vore det otillfredsställande, att

tillsynsmyndigheten för sin kännedom om dylik rubbning helt skulle vara

hänvisad till tillsynsorganens undersökningar. En anmälningsplikt av den

art, förevarande punkt stadgade, hade med hänsyn härtill befunnits välgrundad.

Det hänvisas i sakkunnigbetänkandet till alt i 119 § första stycket

i banklagssakkunnigas förslag till ny banklag en motsvarighet mötte till

denna anmälningsplikt, nämligen uti stadgandena om affärsbanksstyrelses

skyldighet att i viss situation vidta åtgärder för att underställa bolagsstämman

frågan, huruvida affärsbanken skulle träda i likvidation.

Yttrandena. Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalar önskvärdheten av att

statistiska uppgifter rörande sparbankerna eller i varje fall de största sparbankerna

genom sparbanksinspektionens försorg sammanställdes och pub
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

licerades månatligen i huvudsaklig överensstämmelse med den månadsstatistik

rörande affärsbankerna, som tillhandahölles allmänheten av bankoch

fondinspektionen.

Departementschefen. I och för sig vore det av värde att få statistiska uppgifter

rörande sparbankerna publicerade månatligen på sätt som sker beträffande

affärsbankerna. Jag har emellertid icke ansett mig kunna nu, utan

närmare utredning, framlägga förslag om en sådan ordning, eftersom denna

med hänsyn till det stora antalet sparbanker skulle göra arbetet med statistikens

sammanställande synnerligen betungande. Det bör i sammanhanget

erinras om att detta arbete för närvarande omhänderhas av statistiska centralbyrån

och sålunda icke av sparbanksinspektionen.

Mot den utformning, förevarande paragraf erhållit i sakkunnigförslaget,

har jag i huvudsak ingen erinran. På några punkter har emellertid avtattningen

blivit föremål för redaktionella jämkningar, så att den bringats

i större överensstämmelse med motsvarande regler i 152 § i propositionsförslaget

till ny banklag. Bl. a. innebär detta, att sparbankerna liksom affärsbankerna

av Kungl. Maj :t skall kunna åläggas att avge statistiska uppgifter

utöver vad som lämnas i och för årsstatistiken eller eljest för tillsynsmyndigheternas

arbete (jfr banklagspropositionen s. 229).

85 §.

Förevarande paragraf (117 § i sakkunnigförslaget) innehåller bestämmelser

angående sparbanks bidrag till sparbanksinspektionen och till ersättning

åt revisor, ombud och likvidationsrevisor, som förordnas av länsstyrelsen.

Gällande rätt. Sparbanks bidrag till sparbanksinspektionen och till ersättning

åt allmänt ombud skäll enligt 63 § första stycket SpL utgå efter visst,

för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda beloppet av de

utav sparbanken förvaltade medlen. Bidraget till inspektionens organisation

och verksamhet får dock icke överstiga tre tusendels procent och bidraget

till ersättningar åt allmänna ombuden får icke överstiga åtta tusendels

procent av nämnda belopp.

I andra stycket av 63 § SpL anges att Kungl. Maj :t meddelar närmare

bestämmelser om fastställande av sparbanks bidrag och om bidrags erläggande.

De sakkunniga. Bestämmelserna i första stycket i 63 § SpL har överförts

till sakkunnigförslaget. Härvid har emellertid sparbanks bidrag maximerats

beträffande kostnaderna för sparbanksinspektionen till fem tusendels procent

och beträffande kostnaderna för revisor, ombud och likvidationsrevisor,

som förordnas av länsstyrelse, till fyra tusendels procent.

De sakkunniga har förutsatt, att Kungl. Maj :t liksom hittills skall meddela

erforderliga närmare anvisningar om fastställande av bidragen och om

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

hur dessa skall erläggas. Författningsstödet för dylika supplerande anvisningar

funnes i 143 § i sakkunnigförslaget.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen anser, att det icke vore tillrådligt

att alltför kraftigt underskrida den nuvarande maximigränsen för bidraget

till ersättning åt de allmänna ombuden vid fastställandet av motsvarande

maximibelopp för bidrag till ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor,

enär det vore önskvärt att till allmänna revisorer skulle kunna

utses personer med all erforderlig kompetens. Föreningen hade för sin

del icke något att erinra mot att nu ifrågavarande procentsats fastställdes

till fem tusendels procent.

Departementschefen. Ehuru med tillfredsställelse kan noteras sparbankernas

beredvillighet att lämna större bidrag till tillsynskostnaderna än

vad de sakkunniga föreslagit, anser jag dock att det i nuvarande läge icke

torde finnas skäl att frångå procentsatserna i sakkunnigförslaget.

Om registrering

Under detta kapitel har upptagits de föreslagna registreringsreglerna. Reglerna

har utformats i nära anslutning till motsvarande föreskrifter i propositionsförslaget

till ny lag om bankrörelse. Närmare anvisningar rörande sparbanksregister

samt avgifterna för registrering och kungörande har upptagits

i det förut omnämnda utkastet till kungörelse. Till detta kungörelseutkast

har jämväl ansetts kunna överföras några av de i sakkunnigförslaget upptagna

lagreglerna om registrering, nämligen föreskrifterna angående ansökan

om sparbanks registrering och angående anmälan för registrering (121 § i

sakkunnigförslaget; jfr 51 § i kungörelseutkastet), angående skyldighet för

registreringsmyndighet att avsända underrättelse om vägrad registrering

(122 § 3 mom. i sakkunnigförslaget; 52 § i kungörelseutkastet), om vad som

skall införas i sparbanksregistret (123 och 124 §§ i sakkunnigförslaget; jfr

53 och 54 §§ i kungörelseutkastet), om åtgärder i anledning av att fråga om

fusion förklarats förfallen (125 § första stycket sista ledet och andra stycket

i sakkunnigförslaget; jfr 55 § i kungörelseutkastet) samt om vilka handlingar

som skall vidfogas vissa anmälningar till registreringsmyndigheten

(127 § tredje stycket i sakkunnigförslaget; jfr 56 § i kungörelseutkastet).

86 §.

Paragrafens 1 och 2 inom. (122 § i sakkunnigförslaget) anger i vilka fall

registreringsmyndighet skall vägra registrering. Motsvarigheten i propositionsförslaget

till ny banklag är 164 §. Bestämmelserna har delvis kommenterats

i motiveringen till 62 § i förevarande förslag.

Bestämmelserna i paragrafens 3 mom. (125 § i sakkunnigförslaget) sammanhänger

med fusionsreglerna. Förebilden har närmast varit 199 § nya

aktiebolagslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

87 §.

Förevarande paragraf (126 § i sakkunnigförslaget) reglerar verkan av aft

sparbanks registrerade firma eller eljest verkställd inskrivning länder någon

till förfång. Den motsvarar 170 § i propositionsförslaget till ny banklag och

bär i förbigående berörts vid behandlingen av 5 § i förevarande förslag.

88—89 §§.

Dessa paragrafer (127 och 129 §§ i sakkunnigförslaget), som innehåller

bestämmelser om anteckning i registret, om kungörande samt om verkan av

registrering och kungörande, har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse

med 171 och 173 §§ i propositionsförslaget till ny banklag.

90 §.

I denna paragraf (130 § i sakkunnigförslaget) har i anslutning till 3 § i

förslaget intagits stadgandet, att länsstyrelsen är registreringsmyndighet.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf (131 § i sakkunnigförslaget),

som rör klagan över tillsynsmyndigheternas beslut, överensstämmer

i sak med nu gällande stadganden i 68 § SpL. De bestämmelser om stadgad

tid för överklagning, som åsyftas i stadgandet, finnes intagna i en lag den

4 juni 1954 (nr 355).

Andra stycket, som meddelar bestämmelser om talan mot registreringsmyndighets

beslut, har avfattats i nära överensstämmelse med 175 § andra

stycket i propositionsförslaget till ny banklag.

Paragrafens tredje stycke innehåller en, närmast efter förebild av 206 §

andra stycket nya aktiebolagslagen, tillagd föreskrift rörande besvär över

visst med registreringsvägran jämförbart beslut.

Om skadestånd

I detta kapitel upptas under 92—94 §§ (132—135 §§ i sakkunnigförslaget)

bestämmelser om den skadeståndsskyldighet, som föreslås skola åvila huvudmän

och andra personer, vilka uppbär funktioner såsom organ för sparbanken.

Vissa motsvarigheter till dessa bestämmelser finnes i 18 och 41 §§

SpL.

Gällande rätt m. m. I 18 § SpL stadgas att huvudmän eller styrelseledamöter,

vilka genom att överträda SpL eller reglementet tillfogar sparbanken

eller tredje man skada eller vilka eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndar

sparbanken skada, skall svara för skadan, en för alla och alla för en.

Och enligt 41 § SpL är revisorer, som i revisionsberättelsen mot bättre vetan
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

de lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning

mot dylik uppgift i handling, vilken de granskat, eller vid fullgörandet av

sitt uppdrag visat vårdslöshet, ansvariga gentemot sparbanken för all därav

uppkommande skada, en för alla och alla för en.

Nya aktiebolagslagens särskilda skadeståndsregler är något mera långtgående.

Kretsen av de personer, vilka underkastas skadeståndsskyldighet, äi

sålunda vidare än i SpL. Särskilt märkes att ansvarighet gentemot tredje

man stadgas även för revisorer och med dem likställda. Å andra sidan upptar

nya aktiebolagslagen regler om nedsättning av skadeersättningen och om

regressrätt mellan solidariskt ansvariga. Nya aktiebolagslagens skadeståndsregler

har efterbildats i lagen om försäkringsrörelse (319—324 §§), i lagen

om ekonomiska föreningar (106—109 §§) samt i propositionsförslaget till

ny banklag (176—181 §§).

De sakkunniga. Enligt de sakkunniga vore huvudmän, styrelseledamöter

och revisorer på grund av sina funktioner som organ för sparbanken att

betrakta som sparbankens sysslomän. Härav följde att dessa personer, om

de tillskyndade sparbanken skada, vore skadeståndsskyldiga redan enligt

allmänna regler för sysslomannaskap. För det fall, att skadeståndsplikt

vilade på flera sysslomän, finge emellertid åsyftade allmänna regler anses

innebära, att ansvaret skulle vara delat efter huvudtalet. I detta hänseende

medförde således SpL:s särskilda skadeståndsregler med sitt stadgande om

solidarisk betalningsskyldighet en skärpning av de allmänna rättsgrundsatserna.

Regeln i 18 § SpL om huvudmäns och styrelseledamöters ansvarighet i

relation till tredje man avsåge uppenbarligen icke s. k. utomobligatorisk

skada utan skada, som uppkommit i kontraktsförhållanden. Beträffande

dylik skada gällde icke några generella rättsprinciper angående ersättningsskyldighet

för den ena eller andra kontrahenten. Funnes därför icke nu ifrågavarande

regel i 18 §, skulle huvudmännen respektive styrelseledamöterna

icke utan vidare kunna avkrävas ekonomiskt ansvar för skada, tillfogad

tredje man, som stode i kontraktsförhållande till sparbanken, d. v. s. närmast

insättare eller låntagare. Det vore att observera, att huvudmännens och styrelseledamöternas

förhållande till insättarna icke kunde karakteriseras som

ett sysslomannaförhållande. Detta hade understrukits av 1920 års sparbankssakkunniga

(se nämnda sakkunnigas huvudbet., s. 87). För att huvudmännen

eller styrelseledamöterna skulle kunna åläggas skyldighet att ersätta

skada, som vållats tredje man, uppställde 18 § något strängare villkor än

vad gällde skadeståndsskyldighet i förhållande till sparbanken. Sistnämnda

skadeståndsskyldighet inträdde, som framginge av lagtexten, så snart skadan

orsakats genom uppsåtligt eller vårdslöst handlande över huvud taget,

medan för skadeståndsplikt gentemot tredje man krävdes att skadan tillfogats

denne till följd av att huvudmännen eller styrelseledamöterna överträtt

SpL eller reglementet.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Nya aktiebolagslagens regler vore enligt de sakkunniga i huvudsak grundade

på samma principer som SpL:s. Med hänsyn till att aktiebolagslagens

regler fått stå som mönster för skadeståndsbestämmelserna i annan modern

associationslagstiftning, ansåge de sakkunniga, att jämväl sparbanksreglerna

om skadeståndsskyldigheten borde anslutas till aktiebolagsreglerna.

Departementschefen. Mot de sakkunnigas förslag till skadeståndsregler

har jag icke någon erinran. Reglerna överensstämmer nära med motsvarande

stadganden i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse samt i annan

jämförbar associationslagstiftning. En närmare redogörelse för förslagets

särskilda regler följer här nedan.

92 §.

Paragrafens första stycke (132 § i sakkunnigförslaget) reglerar skadeståndsskyldigheten

gentemot sparbanken samt motsvaras av 208 § nya aktiebolagslagen

och 177 § i propositionsförslaget till ny banklag.

Förutom huvudman, styrelseledamot och revisor, vilka ålägges skadeståndsplikt

i detta hänseende även enligt 18 § respektive 41 § SpL, nämner

förevarande stycke ledamot av delegation enligt 39 § i förslaget, likvidator,

likvidationsrevisor och ombud, som avses i 82 § 1 mom. i förslaget.

Vad angår revisor må framhållas att skadeståndsreglerna i paragrafens

första stycke icke åsyftar att på något som helst sätt skärpa de förutsättningar

för ansvarighetens inträdande, vilka för närvarande stadgas i 41 §

SpL. Snarare torde förslaget komma att medföra en utvidgning av revisors

ansvarighet i jämförelse med vad som följer av sistnämnda lagrum i SpL.

Sålunda får ordalydelsen i förevarande stycke anses innebära, att också

oriktig uppgift, vilken lämnats av vårdslöshet, liksom vårdslös underlåtenhet

att anmärka mot oriktig uppgift i granskad handling skall kunna grunda

skadeståndsskyldighet för revisor.

Andra stycket i paragrafen (133 § i sakkunnigförslaget) behandlar skadeståndsskyldigheten

i förhallande till tredje man. Jämte huvudman och styrelseledamot,

vilka ålägges sådan skadeståndsskyldighet även enligt 18 §

SpL, avses här ledamot av delegation, revisor, likvidator, likvidationsrevisor

och ombud, som avses i 82 § 1 mom. i förslaget. Kretsen av skadeståndsskyldiga

är alltsa densamma som i första stycket. Den ansvarighet för revisorer

och likställda kontrollorgan, vilken stadgas i paragrafens andra stycke, utgör

en viktig principiell nyhet i jämförelse med gällande rätt.

I viss överensstämmelse med 18 § SpL gäller såsom förutsättning för ansvarighet

gentemot tredje man, att den skadevållande handlingen skall ha

inneburit en överträdelse av sparbankslagen eller med stöd av densamma

meddelade bestämmelser eller reglementet.

I fråga om paragrafens andra stycke må anmärkas att det icke rör egentlig

utomobligatorisk skada. Beträffande sådan skall liksom för närvarande

allmänna rättsregler vara tillämpliga.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

93 §.

Paragrafen (134 § i sakkunnigförslaget), som innehåller bestämmelser om

nedsättning av skadestånd, är en motsvarighet till 211 § första och tredje

styckena nya aktiebolagslagen samt 180 § första och tredje styckena i propositionsförslaget

till ny banklag.

94 §.

Bestämmelserna i denna paragraf (135 § i sakkunnigförslaget) angående

solidarisk ansvarighet för flera skadeståndsskyldiga samt angående regressrätt

dem emellan överensstämmer till innehållet helt med 212 § nya aktiebolagslagen

och 181 § i propositionsförslaget till ny banklag.

I förarbetena till 211 och 212 §§ AL yttrade lagberedningen (se SOU

1941:9, del II, s. 655 och 656) att, om vid flera personers samverkan till

skada, nedsättning skulle ske av någon medverkandes ersättningsskyldighet,

det med hänsyn till reglerna om solidarisk ansvarighet och regressrätt vore

nödvändigt, att domstolen ej blott fastställde det belopp, som skulle erläggas

av denne medverkande, utan dessutom uttalade sig om det belopp, vartill

hela skadan skulle beräknas. Vidare framhölls att, för det fall ersättningen

nedsatts för en eller flera av de medverkande, det vore tydligt att den, vars

ersättningsskyldighet nedsatts, vore ansvarig endast med det nedsatta beloppet

och således allenast intill nämnda belopp vore solidariskt ansvarig

med övriga till skadan medverkande. Skulle nedsättning av ersättningsskyldigheten

ha ägt rum för alla medverkande, kunde av envar av dessa uttagas

högst det belopp, denne förpliktats utgiva. Å andra sidan kunde naturligtvis

sammanlagt ej uttagas mer än det belopp, som motsvarade ersättning för

"hela skadan. Om de nedsatta beloppen tillhopa icke utgjorde full ersättning

för hela skadan, bleve följden, att solidarisk betalningsskyldighet icke komme

att föreligga till någon del.

Vad lagberedningen anfört i denna del torde böra beaktas jämväl vid en

tillämpning av reglerna i denna och föregående paragraf i förslaget.

Straffbestämmelser

95 och 96 §§.

De i detta kapitel upptagna paragraferna (136—139 §§ i sakkunnigförslaget)

motsvarar 64—66 §§ SpL. Stadgandena i 67 § SpL om att ådömda böter

och viten skall tillfalla kronan samt angående förvandling av böter har såsom

numera överflödiga icke överförts till förslaget [se lag den 9 april 1937

(nr 119) om verkställighet av bötesstraff samt lag den 20 april 1951 (nr 175)

med vissa bestämmelser om böter och viten].

Gällande rätt. Enligt 64 § SpL straffas den med böter eller fängelse som

mot bättre vetande lämnar vissa oriktiga eller vilseledande uppgifter. I paragrafen

uppräknas under sju punkter de gärningar, som faller under ifrå
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

gavarande straffbestämmelse. 65 § SpL stadgar bötesstraff för vissa fall

av underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, och vid överträdelse av

förbudet att driva filialverksamhet skall slutligen enligt 66 § SpL straffet

likaledes vara böter.

De sakkunniga. I sakkunnigbetänkandet uttalas att det varit de sakkunnigas

strävan att i möjligaste män ansluta straffbestämmelserna i sakkunnigförslaget

till motsvarande bestämmelser i banklagssakkunnigas förslag

till ny banklag. I sakkunnigförslaget förekommer också i stort sett samma

indelning som i banklagssakkunnigas förslag.

Yttrandena. Svenska sparbanksföreningen framhåller, med instämmanden

av några lokala sparbanksföreningar, att de sakkunnigas förslag innebure

en skärpning av gällande straffbestämmelser, vilken knappast kunde anses

påkallad. Särskilt hade föreningen funnit anledning till erinran mot att i

stor utsträckning »vårdslöshet» belagts med straff, enligt 137 § i sakkunnigförslaget

så strängt som fängelse. Föreningen yrkade, att såväl i 137 som

138 §§ straffbarheten knötes till att gärningen skett »av grov vårdslöshet»,

vilket syntes innebära en fullt tillräcklig straffsanktion.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag till straffbestämmelser överensstämmer

såväl till innehåll som form i stort sett med vad som i detta

hänseende föreslagits i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse.

Det synes mig vara en fördel att reglerna på detta område för sparbanker

och affärsbanker kommer att bringas i huvudsaklig överensstämmelse med

varandra. Jag anser mig därför kunna i huvudsak tillstyrka sakkunnigförslaget

i denna del. Vissa jämkningar har dock företagits i enlighet med

vad lagtexten utvisar. En komplettering har därjämte verkställts i så måtto,

att enligt departementsförslaget straff skall inträda även vid överträdelse

av förbudet i 2 §. Några av de i sakkunnigförslaget upptagna straffsanktionerna

avses bli upptagna i omnämnda kungörelse (jfr 62 § i kungörelseutkastet).

Särskilda bestämmelser

97 §.

Förevarande paragraf (140 § i sakkunnigförslaget), som saknar motsvarighet

i SpL, meddelar bestämmelser om sparbanks rätt att överföra medel

till pensionsstiftelse och om placeringen av stiftelses tillgångar.

De sakkunniga. De sakkunniga anför:

En del sparbanker ha under senare år bildat s. k. fria pensionsstiftelser,

till vilka överföring av medel skett i viss utsträckning. Stundom har sparbanks

hela personal i pensionshänseende anslutits till stiftelsen, men i andra

fall har anslutningen endast kommit att omfatta de äldsta tjänstemännen,

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nv 151

medan övrig personal pensionsförsäkrats i sparbankernas egen pensionskassa

(SPK) eller i annan pensionsanstalt. I de fall då sparbanks personal

är fåtalig eller då stiftelsebildningen skett för endast några få tjänstemäns

pensionering, har det statistiska underlaget för en försäkringsteknisk beräkning

av kapitalvärdet av de pensionsförmåner, som skulle bestridas genom

stiftelsen blivit otillräckligt. En sådan utjämning av riskerna som sker hos

en pensionsanstalt med stor försäkringsstock kommer i nu avsedda fall icke

till stånd. Den naturliga följden härav skulle vara att pensionskostnaderna

för sparbanken skulle kunna bli ibland billigare och ibland dyrare än vid

vanlig pensionsförsäkring på samma sätt som skulle bli förhållandet, om

sparbanken svarade direkt för pensionsförmånerna utan mellankomst av

någon stiftelse. Emellertid har av skatteskäl i stiftelsernas^ stadgar allmänt

intagits bestämmelse, att överskott icke skall kunna återgå till sparbanken

utan, sedan något pensioneringsändamål icke längre kvarstår, användas till

allmännyttigt eller välgörande ändamål. På grund härav kommer sparbanken

i själva verket att alltid få täcka brist, som uppstår hos stiftelsen, men

blir å andra sidan icke kompenserad härför genom återgång av överskott,

när sådant uppkommer. Pensionering med anlitande av stiftelse innebär därför

för sparbankernas vidkommande dels att kostnaderna över lag räknat

bli högre än vid försäkring och dels att merkostnaden kommer att motsvaras

av anslag till allmännyttiga eller välgörande ändamål vid sidan av bestämmelserna

i 35 och 54 §§ SpL. Åtminstone teoretiskt kan till och med den

situationen tänkas uppkomma, att dylikt anslag skulle utgå, trots att sparbanken

upplösts genom konkurs med förlust för insättarna.

Med hänsyn till sparbankernas ställning av institut utan enskilt ägarintresse

måste dispositionsrätten till sparbanks medel vara uttömmande

reglerad i sparbankslagstiftningen. De sakkunniga, som_ ju föreslagit en

inskränkning av sparbanks nuvarande möjlighet enligt 35 § SpL att anslå

medel till allmännyttiga eller välgörande ändamål samt vidare förordat, att

vid sparbanks upplösning genom likvidation eventuellt uppkommande överskott

skall tillföras sparbankernas säkerhetskassa, ha på ovan anförda skäl

även funnit angeläget att reglera sparbanks möjlighet att överföra medel

till stiftelse.

De sakkunnigas reglering av överföringsrätten innebär, att medel ej far

överföras till annan pensionsstiftelse än sadan, som bildats uteslutande

för pensionering av personal, som är eller varit anställd i sparbankens

tjänst, eller efterlevande till sådan personal. I sakkunnigförslaget stadgas

vidare (i första stycket av förevarande paragraf) att överföring icke får ske

med mindre överföringen erfordras för att uppbringa stiftelsens förmögenhet

till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället av intjänade

pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tilllägg,

vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad sedvänja

högst skall utgå. Ytterligare fordras för alt överföring skall få ske

att överskott vid upplösning av stiftelsen är bestämt att främst användas

till betalning av pensionspremier för anställda hos sparbanken och i övrigt

tillföras sparbankernas säkerhetskassa.

I anslutning till sitt nu återgivna förslag anför de sakkunniga:

Med kapitalvärdet av intjänade pensioner jämte övliga tillägg bör i detta

sammanhang förstås de! värde, ifrågavarande förmåner skulle anses äga,

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

om den s. k. oantastlighetsprincipen vore erkänd och samtliga förmånsberättigades

anställningar skulle upphöra vid överföringstillfället. En noggrannare

bestämning av begreppet »intjänade» torde icke vara erforderlig med

hänsyn dels till att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att efterse att

en alltför expansiv tolkning av begreppet ej praktiseras och dels till att överskott

vid ^stiftelses upplösning, sedan alla pensionsändamål tillgodosetts,

skall tillföras sparbankernas säkerhetskassa. Sistnämnda bestämmelse utgör

såtillvida en parallell till stadgandet i lagen om aktiebolags pensionsoch

andra personalstiftelser om att stiftelseöverskott skall tillfalla svenska

aktiebolagens pensions- och understödsfond som överskott även vad beträffar

sparbanks pensionsstiftelse skall gå till ett för berörda penninginstitut

gemensamt allmännyttigt ändamål.

De sakkunniga förutsätta, att överföring av medel till sparbankernas

säkerhetskassa skall vara att betrakta såsom tillgodoseende av sådant allmännyttigt

ändamål som avses i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen.

Ett stöd för denna ståndpunkt finna de sakkunniga i

bestämmelsen i 29 § 3 mom. kommunalskattelagen, att sparbank må åtnjuta

avdrag för bidrag till sparbankernas säkerhetskassa. Då bidragen icke heller

beskattas såsom inkomst hos säkerhetskassan — vilken dock i likhet med

flera andra allmännyttiga företag är skattskyldig för inkomst å rörelse —

torde grunden för nämnda bestämmelse vara att söka i kassans egenskap av

allmännyttigt företag. Vidare är att märka att i den mån återbäring framdeles

kan äga rum från säkerhetskassan till sparbankerna, sådan återbäring

skall beskattas hos sparbankerna. Häri ligger den slutliga garantien för att

medel, som via pensionsstiftelser överföras till säkerhetskassan, icke skola

återbäras till sparbankerna utan att beskattning, som därvid bör ske, även

kommer att äga rum. Ur skattesynpunkt synes således icke någon saklig

skillnad föreligga mellan det fall, då medel överföras direkt från sparbank

till säkerhetskassan, och det fall, då sådan överföring eventuellt sker via

stiftelse.

De föreslagna bestämmelserna kunna få till följd, att redan bildad stiftelses

stadgar behöva kompletteras för att i fortsättningen överföring av

medel till stiftelsen skall vara tillåten. De sakkunniga ha emellertid utgått

från att dylik ändring av stadgarna, där den ej kan ske på annat sätt, skall

kunna komma till stånd genom s. k. permutation från Kungl. Maj :ts sida.

Vad gäller annan stiftelse än nu behandlade pensionsstiftelser finnes enligt

de sakkunnigas mening icke något särskilt behov att reglera överföringsrätten.

Därvidlag finge övriga bestämmelser i sakkunnigförslaget rörande

verksamheten och anslagsrätten anses vara tillräckliga.

I andra stycket av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget ges föreskrifter

om placering av och kontroll över tillgångarna hos sparbanks stiftelse.

De sakkunniga anmärker, att föreskrifterna hade sin motsvarighet i

187 § i banklagssakkunnigas förslag till ny banklag. Enligt sparbankssakkunnigas

förslag har tillsynsmyndighet att tillse, att tillgångarna i dylik

stiftelse ej är placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål

finnes strida mot grunderna för de angående placering av sparbanks medel

i sparbankslagen givna föreskrifterna.

Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken anmärker, att förevarande paragraf

i förslaget fått en alltför restriktiv utformning. Bl. a. borde enligt fullmäk
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

289

tiges mening bestämmelsen om att överskottet vid upplösning av pensionsstiftelse

skulle tillföras sparbankernas säkerhetskassa utgå.

Sistnämnda mening omfattas jämväl av svenska jordbrukskreditkassan,

som anser, att det vore olämpligt att i denna form stärka säkerhetskassans

kapitalbildning.

Beträffande andra stycket i förslaget anför svenska sparbanksföreningen,

att stadgandet fått en sådan avfattning, att en omarbetning för klargörande

av dess innebörd syntes erforderlig. Det vore sålunda oklart om stadgandet

avsåges skola omfatta stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrörde

trån medel som sparbank tillskjutit med tillämpning av 20 § andra stycket

i sakkunnigförslaget. Enligt föreningens mening kunde naturligen ej så vara

fallet. Dessutom borde klargöras att stadgandet ej skulle utgöra hinder för

exempelvis personalstiftelse att inköpa fritidsanläggning.

Departementschefen. På de skäl, som åberopats av de sakkunniga, delar

jag deras uppfattning om att sparbankerna icke bör ha oinskränkt frihet

att överföra medel till stiftelse. En viss specialreglering synes därför påkallad

i detta hänseende. I likhet med de sakkunniga anser jag, att denna

emellertid kan begränsas att avse medelsöverföring till pensionsstiftelse,

eftersom redan de allmänna reglerna om anslagsrätt m. m. håller sparbanks

befogenhet att disponera medel för tillskott till stiftelse av annat slag inom

mycket snäva gränser. Även i fråga om bestämningen av de särskilda villkor,

som sålunda bör gälla för överföringen av sparbankstillgångar till pensionsstiftelse

kan jag i stort sett ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

Beträffande förbehållet, att överskott vid upplösning av pensionsstiftelse

skall tillföras sparbankernas säkerhetskassa i den mån det icke använts för

betalning av pensionspremier för anställda hos sparbanken, är jag emellertid

i likhet med fullmäktige i riksbanken av den åsikten, att sakkunnigförslaget

är alltför restriktivt. Enligt min mening torde detta förbehåll

lämpligen böra ersättas med villkoret, att överskottet — sedan det i första

hand gått till pensionspremier för sparbankens anställda — skall enligt

närmare föreskrifter i stiftelsens stadgar disponeras för sådana allmännyttiga

eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning

skall tillgodoses genom skattebidrag. Departementsförslaget har avfattats i

överensstämmelse med denna min ståndpunkt.

Rörande innebörden av uttryckssättet »kapitalvärdet vid överföringstillfället

av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga

tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad

sedvänja högst skola utgå,» får jag ansluta mig till vad de sakkunniga

anfört.

Som motivering för stadgandena i andra stycket av förevarande paragraf

i departementsförslaget får jag i huvudsak åberopa vad jag anfört till förmån

för motsvarande regler i propositionsförslaget till ny banklag (se banklagsprop.

s. 238 och 239). Formuleringen av stadgandena i fråga avviker

t!) liihang till riksdagens protokoll 19!>.r>. 1 samt. Yr 15/

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

något från sakkunnigförslagets. Jämkningarna har företagits dels för att nå

anpassning till lydelsen i banklagsförslaget, dels för att vinna större tydlighet

på den punkt, som svenska sparbanksföreningen berört i sitt remissyttrande.

I anledning av innehållet i sistnämnda remissyttrande får jag slutligen

uttala, att stadgandena i paragrafens andra stycke icke avser att resa hinder

för medelsdispositioner som, där de vidtagits av sparbanken själv, skulle

vara att betrakta som behöriga åtgärder och som tillika är förenliga med

stiftelsens ändamål.

98 §.

Paragrafen (141 § i sakkunnigförslaget), som överensstämmer med 70 §

SpL och 192 § i propositionsförslaget till ny banklag, stadgar att enskildas

förhållanden till sparbank ej må i oträngt mål yppas.

99 §.

Denna paragraf (143 § i sakkunnigförslaget), som saknar motsvarighet

i SpL, stadgar, att Kungl. Maj :t har att meddela de närmare bestämmelserna

rörande sparbanksregister, om avgifterna för registrering och kungörande

samt om sparbanksinspektionens organisation och verksamhet och

vidare de ytterligare föreskrifter, som utöver vad sparbankslagen innehåller,

finnes erforderliga för lagens tillämpning. I första hand kommer här i fråga

den supplerande kungörelse, som tidigare omnämnts i olika sammanhang.

I sakkunnigförslagets kapitel med särskilda bestämmelser hade jämväl

medtagits en regel, enligt vilken sparbank skulle i mål, för vilka ej annorledes

stadgades genom lag, lyda under allmän underrätt i den ort, där sparbankens

styrelse hade sitt säte (142 § i sakkunnigförslaget). Regeln framstår

som överflödig, eftersom rättegångsbalken i sitt 10 kap. 1 § innehåller

uttryckligt stadgande i ämnet, och har därför icke överförts till departementsförslaget

(jfr banklagspropositionen, s. 240).

Förslaget till lag angående införande av nya lagen om sparbanker

De sakkunniga. Stadgandet om tidpunkten för nya sparbankslagens ikraftträdande

och de övergångsbestämmelser, som erfordras, har de sakkunniga

ansett böra upptas i en särskild promulgationslag.

Enligt 1 § i sakkunnigförslaget skall nya sparbankslagen träda i kraft

den 1 januari 1956.

Det är de sakkunnigas mening att de redan bestående sparbankerna i

princip skall beredas möjlighet att successivt övergå till att tillämpa den

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj. ts proposition nr i Öl

nya sparbankslagstiftningen. Vissa av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna

avser emellertid samtliga sparbanker, antingen de bildats

före den 1 januari 1956 eller ej. Bestämmelser av detta senare slag möter

i 4—6 §§ av de sakkunnigas förslag till promulgationslag. Enligt 4 § må

inteckning i tomträtt, varå den äldre tomträttslagstiftningen har giltighet,

även i fortsättningen mottas som säkerhet för bundet lån, såvida avtal, varigenom

tomträtten upplåtits, utformats i enlighet med av tillsynsmyndigheten

godkänt formulär eller eljest blivit godtaget av myndigheten samt

återbetalningstiden för lånet icke utgår senare än fem år före tomträttsavtalets

upphörande. 5 § betingas av att sparbanksinspektionen enligt sakkunnigförslaget

skulle avvecklas såsom självständigt verk. 6 § motsvarar

helt 74 § SpL.

7 § i de sakkunnigas förslag till promulgationslag innehåller de övergångsbestämmelser,

vilka har speciellt avseende på sparbank, som inrättats

före den 1 januari 1956. Bestämmelserna upptas under nio särskilda

punkter.

Punkt 1 fastslår, att sparbank, som vill fortsätta verksamheten, skall

söka registrering före den 1 januari 1960. Dessförinnan skall de reglementsändringar,

som påkallas av nya sparbankslagen, ha beslutats och fastställts

av tillsynsmyndigheten. Konsekvensen av att sparbank underlåter söka registrering

inom angiven tid är att sparbanken tvingas gå i likvidation. Först

i och med registreringen blir nya sparbankslagen tillämplig å sparbanken.

Stadgandet härom återfinnes under punkt 2. De äldre sparbankerna får

alltså enligt de sakkunnigas förslag en viss tid på sig för anpassningen till

de nya reglerna. Enligt de sakkunniga kunde emellertid förväntas att

många sparbanker skyndsamt skulle försöka uppfylla förutsättningarna för

registrering för att därigenom så snart som möjligt komma i åtnjutande av

de fördelar för sparbanksverksamheten, vilka nya sparbankslagen innefattade.

Principen, att äldre lag skall äga tillämpning, till dess registrering skett,

är emellertid i sakkunnigförslaget icke helt undantagslös. Redan från 1956

års ingång skall de nuvarande sparbankerna sålunda vara underkastade

nya sparbankslagens regler om inlåningsrättens omfattning, om ändring av

reglementet och om tillsynen. Att de nya bestämmelserna om inlåningsrätten

ansetts böra träda i kraft på detta tidiga stadium sammanhängde

enligt de sakkunniga med att giltighetstiden för nuvarande provisoriska

föreskrifter om sparbanks rätt till inlåning utlöper den 31 december 1955

och med att en omedelbar övergång till nya sparbankslagens regler i detta

hänseende knappast kunde förorsaka olägenheter. De nya stadgandena om

villkoren för beslut om reglementsändring möjliggjorde, att dylikt beslut i

vissa fall kunde komma till stånd med mindre tidsutdräkt än enligt nuvarande

ordning. Ktt tidigt ikraftträdande av dessa stadgandcn vore därför

— anför de sakkunniga — ägnat att påskynda de reglementsändringar,

som måste föregå den generella övergången till nya sparbankslagens regler.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Punkt 3 medger sparbank att utan hinder av bestämmelserna i 5 § andra

stycket nya lagen la såsom sparbanks firma registrerad den benämning,

under vilken sparbanken utövar sin verksamhet.

Första stycket i punkt 4 har sin motsvarighet i 73 § 2 SpL och innehåller

bestämmelser om sparbanks grundfond. Andra stycket i punkt 4 gör

nya lagens regler om garantifond tillämpliga å säkerhetsfond.

Punkt 5 stadgar som huvudregel, att nytt val av samtliga huvudmän skall

sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbank, äga rum så snart kan ske

och senast före viss tidpunkt, av de sakkunniga förslagsvis satt till årsskiftet

1960/1961. Med avseende på de fall, att reglementsbestämmelserna tillläte

en gradvis övergång till de av de sakkunniga föreslagna nya stadgandena

om huvudmannaval — en förutsättning härför vore att såväl det gamla

som det nya reglementet innehölle föreskrift om successiv förnyelse — har

emellertid i förevarande punkt upptagits jämväl en undantagsregel, enligt

vilken de enligt nuvarande bestämmelser valda huvudmännen i vissa fall

kan få kvarstå, även sedan nya sparbankslagen efter verkställd registrering

vunnit tillämpning å sparbanken, och förnyelsen av huvudmannakåren

genom nyval enligt nya sparbankslagens regler därvid ske successivt allt

efter som de tidigare huvudmännens mandattider utgår.

Punkt 6 innehåller vissa övergångsbestämmelser beträffande styrelseledamöter

och styrelsesuppleanter, som är valda, då nya lagen vinner tillämpning

på sparbanken.

Under punkt 7 har införts ett stadgande av delvis samma innebörd som

det i 73 § 12 SpL.

I punkt 8 meddelas bestämmelser beträffande säkerhet för bundna lån.

Innehållet i punkten hade enligt de sakkunniga praktisk betydelse enbart

i fråga om sådan lånesäkerhet, som utgjordes av inteckning i bostads- eller

affärsfastighet, belägen inom gränserna för stad, köping eller municipalsamhälle

men ej under fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan.

Punkt 9 stadgar, att sparbank, som utövat verksamhet vid filial före

den 1 januari 1956, må utan särskilt tillstånd eller medgivande fortsätta

verksamheten intill den 1 januari 1960. Om sparbanken vill fortsätta filialverksamheten

därefter, skall sparbanken, såvida enligt nya lagen tillstånd

eller medgivande är erforderligt för filialens inrättande, före den 1 januari

1960 ha inhämtat motsvarande tillstånd eller medgivande.

Yttrandena. Bestämmelserna i sakkunnigförslaget 7 § 9 har kritiserats av

ett flertal remissorgan. Så anser svenska sparbanksföreningen, att bestämmelserna

innefattade möjligheter till alltför stora och hårt ingripande rubbningar

av bestående ordning, och motsätter sig att dessa bestämmelser lagfästes

i befintligt skick. Föreningen ville erinra om att enligt stadgandet i

73 § mom. 13 SpL tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller

genom kommitté ej vore av nöden, där avdelningskontoret eller sparbankskommittén

inrättats före den 1 maj 1920. De avdelningskontor och kommittéer,

som sålunda en gång vunnit sanktion genom stadgande i lag, borde en
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ligt föreningens mening icke nu kunna underkastas ny tillståndsprövning.

Ej heller kunde sådan rimligen ifrågasättas beträffande de avdelningskontor,

för vilkas inrättande efter nämnda datum tillstånd erhållits i lagstadgad

ordning. Tillståndsprövning borde ej heller ifrågakomma för nu existerande

filialer, som inrättats utan att särskilt tillstånd härför behövt inhämtas.

I vart fall borde vid eventuell prövning enligt förevarande punkt i förslaget

gälla att vid prövningen tillstånd skulle lämnas, såframt ej synnerliga

skäl förelåge till vägran.

Samma hållning i detta ämne intas av länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus,

Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län samt flertalet lokala sparbanksföreningar,

några sparbanker och en handelskammare.

I en annan fråga beträffande övergången till de nya reglerna anför svenska

sparbanksföreningen:

Under nuvarande lags giltighetstid har i icke ringa utsträckning dispens

meddelats för höjning av gällande insättningsmaxima. Det är utan tvivel

högst betydande belopp, som i enlighet härmed för närvarande innestå å

särskilda motböcker och dessa belopp växa automatiskt med ränta på ränta.

Med tillämpning av förslagets regler måste tydligtvis tillgodohavanden överstigande

insättningsmaximum inrymmas i den fria sektorn. Detta måste för

åtskilliga sparbankers del medföra, att denna sektor kraftigt belastas redan

från början och därefter i stegrad omfattning, genom tillägg av årlig ränta.

Sparbanksföreningen kan icke finna sådant riktigt utan anser, att om de

sakkunnigas förslag upphöjes till lag, tidigare beviljade dispensmedel ej

skola inräknas i den fria sektorn. Sparbanksföreningen vill förty hemställa,

att ett stadgande härom införes bland övergångsbestämmelserna.

Sparbanksinspektionen har bl. a. väckt spörsmålet, huruvida reglementsändringar

i anslutning till den nya lagen skulle kunna få beslutas redan under

år 1955. Inspektionen förklarar sig vara ense med de sakkunniga om att

det vore att vänta att många sparbanker så skyndsamt som möjligt skulle

försöka uppfylla förutsättningarna för registrering för att därigenom snarast

kunna tillämpa de nya regler för verksamheten, som den nya sparbankslagen

skulle innehålla. Under förutsättning att den nya lagstiftningen

bleve klar under våren 1955, torde därför många sparbanker redan under

hösten samma år komma att besluta om reglementsändringar i anslutning

till den nya lagen för att snarast möjligt under år 1956 kunna få reglementet

stadfäst av tillsynsmyndigheten och därigenom uppfylla fordringarna för

registrering. Det vore emellertid icke fullt klart, huruvida huvudmännen

redan före nya lagens ikraftträdande borde kunna besluta reglementsändringar

i anslutning till den nya lagen. Sparbanksinspektionen ansåge för sin

del, att detta i princip borde kunna ske.

Inspektionen har vidare uttalat önskemål om att ett normalreglemente

upprättades i samband med den nya lagstiftningens införande.

Departementschefen. Mot de sakkunnigas förslag, att i en särskild promulgationslag

anges tidpunkten för den nya sparbankslagens ikraftträdande

och upptas de erforderliga övergångsbestämmelserna, har jag ingen er
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

inran. Samma ordning har tillämpats beträffande propositionsförslaget till

ny banklag.

Likaså godtar jag principstadgandet, att angivna tidpunkt skall vara den

1 januari 1956. Med vissa undantag kan lagen emellertid i praktiken icke

vinna giltighet redan från och med nämnda dag. Eftersom lagens tillämpning

på de redan bestående sparbankerna nämligen förutsätter dels ganska

betydande ändringar i deras reglementen och dels en härefter verkställd registrering,

är det nödvändigt att medge dessa sparbanker en övergångstid

i och för ifrågavarande förutsättningars uppfyllande. Som framgått möter

en regel härom i 7 § 1 i sakkunnigförslaget. Jag kan ansluta mig till de

sakkunnigas stadgande i ämnet utom såvitt angår själva omfattningen av

övergångstiden. Enligt min åsikt är det tillräckligt med en övergångstid av

två år. Härför talar bl. a. länsstyrelsernas bibehållande som tillsynsmyndigheter.

Oaktat länsstyrelserna alltid bör inhämta sparbanksinspektionens yttrande

angående nya eller ändrade reglementen, medför bevarandet av hittillsvarande

tillsynsorganisation, att arbetet med prövningen av de ändrade

reglementena icke i fullt ut samma mån som enligt sakkunnigförslaget kommer

att vila på en enda tillsynsmyndighet. I departementsförslaget stadgas

därför att sparbank, som vill fortsätta verksamheten, skall före den 1 januari

1958 söka registrering på grundval av det ändrade reglementet. Bestämmelsen

återfinnes under 1 i 6 §, som motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget.

Punkt 2 i 6 § i departementsförslaget anger liksom 7 § 2 i sakkunnigförslaget

i vilka avseenden den nya lagen genast skall träda i tillämpning. Bestämningen

i departementsförslaget innebär att de nya inlåningsrättsliga

reglerna skall gälla redan från och med den 1 januari 1956 samt att nya lagens

regler likaså skall tillämpas beträffande sparbanks registrering och i

fråga om förfarandet vid den reglementsändring, som skall föregå registreringen.

Att innehållet i de ändrade reglementena skall anpassas efter föreskrifterna

i nya lagen och de bestämmelser, som utfärdats med stöd av denna,

framgår redan av punkt 1 i 6 §.

Punkterna 3 och 4 i 6 § överensstämmer utan ändring med motsvarande

punkter i sakkunnigförslagets 7 §.

Punkt 5 reglerar liksom samma punkt i sakkunnigförslagets 7 § övergången

till nya lagens regler om huvudmannaval. Departementsförslagets bestämmelser

i detta hänseende avviker dock från sakkunnigförslagets. Delvis

betingas detta av att själva reglerna om huvudmannaval är andra i departementsförslaget

än i sakkunnigförslaget. Förevarande punkt i departementsförslaget

stadgar att, då nya lagen vunnit tillämpning på sparbank, hälften

av huvudmännen skall avgå för att ersättas av kommunvalda huvudmän.

Den avgående delen av huvudmannakåren skall uttas genom lottning, dock

att till de avgående huvudmännen i första hand skall hänföras de som tillsatts

av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige, landsting,

häradsrätt eller hushållningssällskap. Den återstående hälften av den

äldre uppsättningen huvudmän skall ersättas genom val från huvudmännens

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

sida allt efter som mandattiderna utlöper, därvid dock huvudman, som står

i tur att avgå, icke skall delta i valet för besättande av hans egen plats.

Ifrågavarande val kan komma att verkställas vid en och samma tidpunkt

eller om enligt de äldre reglementsbestämmelserna successiva val av huvudmän

skolat äga rum, vid skilda tidpunkter. Som en allmän regel för de

första huvudmannavalen enligt nya lagen skall gälla att mandattiderna skall

bestämmas till kortare tid än den annars obligatoriska fyraårstiden i den

män så erfordras till åstadkommande av en successiv förnyelse av huvudmannakåren.

Genom de nu redovisade föreskrifterna ernås en smidig anpassning

till de nya valreglerna. Samtidigt torde det kunna konstateras att

föreskrifterna i fråga möjliggör ett bevarande av kontinuiteten inom huvudmannarepresentationerna.

Sista stycket i punkt 5 upptar regler av samma innebörd som motsvarande

stadgande i 7 § 5 i sakkunnigförslaget.

Punkt 6 motsvarar 7 § 7 i sakkunnigförslaget men har fått syftning icke

enbart på rätten till ränta utan även på rätten till återbäring. Utvidgningen

har företagits för att vidmakthålla den rätt, som kan grundas på 73 § 12)

SpL och på motsvarande övergångsbestämmelse i 1892 års sparbankslag.

Punkt 7, som ej fanns upptagen i sakkunnigförslaget, har en parallell i

4 § 6 mom. uti banklagspropositionens förslag till promulgationslag. Bestämmelserna

i fråga, som för närvarande är anknutna till den nuvarande

lydelsen av 24 § SpL, torde alltjämt äga betydelse.

Som redan antytts vid den särskilda behandlingen av checkräkning och

fri sektor samt insättningsmaximum har en sparbank i landet erhållit tillstånd

att ta emot s. k. dispensmedel i sådan vidsträckt omfattning, att medlen

icke kommer att rymmas inom den föreslagna fria sektorn, till vilken

de ju skall överföras vid den nya lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse

torde påkallas med tanke på detta särfall. Bestämmelsen har fått

sin plats i punkt 8 av departementsförslagets förevarande 6 § och medger,

att den dispensinlåning, som överskjuter sektorns ram, avvecklas under en

tioårsperiod. Jag vill emellertid framhålla, att det bör vara en strävan hos

ifrågavarande sparbank att göra awecklingstiden så kort som det är möjligt.

_ En generell undantagsställning för nuvarande dispensmedel i enlighet

med vad svenska sparbanksföreningen förordat finner jag icke fog för. Av

de uppgifter, som jag återgivit i det särskilda avsnittet om checkräkning,

fri sektor och insättningsmaximum torde få anses framgå att dispensmedlen,

frånsett det fall som avses i förevarande punkt av 6 §, icke kan sägas inkräkta

alltför mycket på utrymmet inom den fria sektorn.

Punkt 9 i departementsförslagets 6 § motsvarar delvis 7 § 8 i sakkunnigförslaget

men har dessutom tillämpning på de stadganden av skärpande beskaffenhet

som återfinnes i 28 § fjärde stycket i departementsförslaget.

Punkt 10 motsvarar 7 § 6 i sakkunnigförslaget men har utvidgats att

avse jämväl revisorer och revisorssuppleanter.

Punkterna 11 och 12 har tillagts under departementsbehandlingen. Stadganden

av likartat slag återfinnes i banklagspropositionens förslag till promulgationslag

(4 § 7 och 10 inom.).

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Sakkunnigförslagets regler i 2—4 §§ har utan saklig ändring upptagits

i samma paragrafer i departementsförslaget och innehållet i sakkunnigförslagets

6 § återfinnes oförändrat i departementsförslagets 5 §.

I anledning av sparbanksinspektionens remissyttrande får jag slutligen

uttala, att det i och för sig icke synes föreligga hinder för att sparbankerna

redan under år 1955 beslutar sådana reglementsändringar, som nödvändiggöres

av den nya lagen. Dock är att beakta att i så fall SpL:s villkor för

uppnående av giltigt beslut om reglementsändring skall iakttas. Konsekvensen

härav torde bli, att endast ändringsbeslut, som omfattas av samtliga

huvudmän, kan bli slutgiltigt träffade redan under innevarande år. Till

spörsmålet, huruvida ett officiellt normalreglemente bör utfärdas till ledning

för reglementsomarbetningen, har jag ännu icke tagit ställning. Jag

vin dock redan i detta sammanhang ifrågasätta, om icke regleringen i den

föreslagna nya sparbankslagen och den kungörelse, som avses bli anknuten

till lagen, gör ett officiellt normalreglemente obehövligt. Däremot skulle

det enligt min uppfattning vara till fördel, om svenska sparbanksföreningen

läte utarbeta en slags standardmodell som förebild för de nya reglementena.

Lämpligen bör i så fall visst samråd äga rum mellan föreningen och

sparbanksinspektionen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101)

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Rörande förevarande ändringsförslag hänvisas till vad som anförts under

82 § i förslaget till lag om sparbanker.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om

sparbankernas säkerhetskassa

I förevarande lag om sparbankernas säkerhetskassa föreslår de sakkunniga

några formella ändringar, som betingas av de föreslagna nya sparbanksreglerna,

samt därjämte ett tillägg till bestämmelserna om användningen

av kassans medel.

Gällande rätt. Bestämmelserna om kassans medelsförvaltning återfinnes i

5 och 6 §§ i lagen. Här stadgas att kassans medel skall insättas hos riksgäldskontoret

eller riksbanken eller placeras i vissa obligationer. Ett belopp

ej överstigande en tiondel av kassans medel får dock innestå hos affärsbank

eller sparbank. 6 § föreskriver, att bistånd från kassan må lämnas åt

sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått under det i

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj.ts proposition nr loi

förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga beloppet,

ävensom åt sparbank, som eljest på grund av inträffade eller väntade

förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter. Slutligen kan av

kassans medel lämnas gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation

eller försatts i konkurs.

De sakkunniga. De ändringar, som föreslagits beträffande 2, 4, 5 och 7 §§,

är av huvudsakligen formell natur och står i direkt samband med innehållet

i de sakkunnigas förslag till ny sparbankslag. Vissa jämkningar av detta

slag har vidtagits också i 6 §. Därutöver innefattar emellertid den av de

sakkunniga föreslagna nya lydelsen av sistnämnda paragraf den förut omtalade

sakliga ändringen av reglerna om användningen av kassans medel.

De sakkunniga vill till 6 § foga ett tillägg (2 mom.), innebärande att, där

sparbank åsamkats förlust genom förskingring eller annat trolöshetsbrott,

ersättning skall utgå till sparbanken ur säkerhetskassan, såvida ej särskilda

skäl föranleder annat. I syfte att gardera sig mot förluster till följd av

brottsliga åtgärder av tjänsteman hade — yttrar de sakkunniga — sparbankerna

i stor utsträckning redan tagit egna initiativ. År 1948 hade sålunda

ett antal sparbanker tecknat en särskild kollektiv försäkring mot dylika

förluster. Försäkringen vore alltjämt i kraft. Andra sparbanker hade ingått

enskilda försäkringsavtal till sitt säkerställande i detta hänseende. Genom

det förordade stadgandet erhölle samtliga sparbanker ett tillfredsställande

skydd mot förskingringsförluster. I den mån ersättning för sådana utginge,

kunde detta komma att föranleda ökade utdebiteringar till säkerhetskassan,

därest kassans behållning underskrede tio miljoner kronor.

Förbehållet, att ersättning skulle utgå endast om särskilda skäl ej föranledde

annat, toge främst sikte på det fall att sparbanksledningen visat

påfallande brister i fråga om kontrollen över verksamheten vid sparbanken.

Om den brottsliga åtgärden möjliggjorts genom uppenbar försummelse eller

vårdslöshet från sparbanksstyrelsens eller enskilda styrelseledamöters sida,

borde sålunda ersättning i allmänhet icke utbetalas, med mindre ansvar utkrävts

av dem som gjort sig skyldiga till försummelsen eller vårdslösheten.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag att ersättning ur säkerhetskassan skall

utgå till sparbank, som åsamkats förluster genom förskingring eller annat

trolöshetsbrott, har tillstyrkts av sparbanksinspektionen och Stockholms

läns sparbank.

Sparbanksinspektionen har såsom återgivits i det särskilda avsnittet angående

filial- och ombudsverksamhet anmärkt, att en viktig förutsättning

för upphävande av nuvarande bestämmelser om kontroll genom dubbla kassaböcker

vore att sparbankerna hade ett försäkringsskydd mot eventuella

förskingringsförluster. Det kunde enligt inspektionens mening diskuteras,

huruvida förskingringsrisken borde täckas av säkerhetskassan eller genom

att tecknandet av garantiförsäkring gjordes obligatoriskt för varje sparbank.

Man torde emellertid kunna utgå från att sparbanksväsendet som helhet,

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

med hänsyn till de många enheter som inginge i detsamma, i längden borde

vara bäst betjänt av att stå självrisk.

Sparbanksinspektionen fortsätter:

Det kunde synas ligga nära till hands att låta förskingringsrisken täckas

av en inom säkerhetskassan upplagd särskild fond, vilken skulle upprätthållas

genom premiebetalning av sparbankerna. Att denna konstruktion inte

kommit till utförande i de sakkunnigas förslag lär, enligt vad sparbanksinspektionen

erfarit, ha berott därpå, att man på sparbankshåll menade sig

redan ha gjort så stora inbetalningar till säkerhetskassan, att det där samlade

kapitalet och den avkastning, som utfölle därå, borde vara tillräckliga

jämväl för kassans nya uppgift. Det är härvidlag närmast en lämplighetsfråga

hur stor man vill ha kassans samlade beredskap. Får man utgå från

de senare årens erfarenheter av förskingringsförluster, borde man ej behöva

räkna med att dessa i fortsättningen skulle bliva så stora, att de skulle överstiga

avkastningen av säkerhetskassans fond och därmed avbryta dennas

tillväxt. Det är visserligen riktigt, att man särskilt under en övergångstid,

innan sparbankerna vunnit erfarenhet av hur kassarörelsen under friare

verksamhetsformer lämpligen bör ordnas, har att räkna med ett större risktagande,

men på längre sikt motser sparbanksinspektionen för sin del icke

en sådan ökning av förskingringsbeloppen, att nämnda avkastning helt

skulle förbrukas. När sparbanksinspektionen gör gällande, att skyddet i

fråga är en viktig förutsättning för den friare kassarörelsen, är det således

icke på den grund, att inspektionen befarar att totalbeloppen av undersleven

i sparbankerna i längden skola bli så avsevärt mycket större än hit''

det vore nog att överskatta den praktiska betydelsen av nuvarande

kontrollföreskrifter -— utan därför, att den ökning av förlusterna, som totalt

sett exentuellt komme till stand i enskilda fall, för mindre sparbanker

likväl kunde bliva tillräckligt kännbara för att misskreditera den nya friheten

i kontrollhänseende. Vad gäller den ansvarslöshet eller låt säga sorglöshet,

som skulle kunna tänkas angripa sparbanksledningarna i medvetande

om det automatiskt verkande skyddet mot förskingringsförluster, vill sparbanksinspektionen

hänvisa till att ersättning enligt förslaget till lag angående

ändring i lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas säkerhetskassa icke

under alla förhållanden skall lämnas. De sakkunniga uttala härom, att förbehållet

i 6 § 2 mom., att ersättning skall utgå endast om särskilda skäl

ej föranleda annat, främst tager sikte på det fall att sparbanksledningen

visat påfallande brister i fråga om kontrollen över verksamheten vid sparbanken.

Om den brottsliga åtgärden möjliggjorts genom uppenbar försummelse

eller vårdslöshet från sparbanksstyrelsens eller enskilda styrelseledamöters

sida, bör sålunda ersättning i allmänhet icke utbetalas med mindre

ansvar utkrävts av dem som gjort sig skyldiga till försummelsen eller vårdslösheten.

Talan i sådant fall kan förutom av huvudmännen anställas av

tillsynsmyndigheten enligt föreskrift i 116 § sparbankslagförslaget. Vetskapen

om här anförda konsekvenser torde vara ägnad att inskärpa känslan

av ansvar hos styrelsen för förvaltningen i kontrollhänseende och förhindra

att huvudmännen genom beviljande av ansvarsfrihet utesluta möjligheten

till talans anställande. Då enligt inspektionens erfarenhet huvudmännen för

närvarande i alltför manga fall äro benägna att överse med uppenbara

försummelser, som möjliggjort förskingringsbrott, skulle enligt sparbankslnspektionens

förmenande den nya ordningen till och med medföra en förbättring

av tillståndet i nämnda hänseende i sparbankerna.------

Sparbanksinspektionen vill slutligen papeka, att det ingår i tillsynsmvn
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

dighetens ämbetsåliggande att taga ställning till sådan ansvarstalan som

nyss nämnts, varför säkerhetskassans styrelse i dylika fall ej torde behöva

företaga någon egen utredning utan genom tillsynsmyndigheten kunna

erhålla erforderligt material för ersättningsfrågans bedömande.

De sakkunnigas förslag i denna del har däremot mött kritik i remissyttrandena

från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kommerskollegium,

säkerhetskassans styrelse och svenska jordbrukskreditkassan.

Enligt fullmäktige i riksbanken saknades det anledning att ändra nuvarande

förhållanden, enligt vilka förluster genom bl. a. förskingring i första

hand skulle bäras av vederbörande sparbank och säkerhetskassans resurser

ställas till disposition först därest risk skulle uppstå för bankens solvens.

Det syntes stötande, att en bank med mycket god fondställning skulle erhålla

bidrag ur säkerhetskassan på grund av förlust vid förskingring, medan

däremot en annan och välskött sparbank, som t. ex. på grund av en industris

nedläggande inom bankens verksamhetsområde erhölle en försämrad

ställning, icke skulle kunna erhålla något bidrag från säkerhetskassan.

Fullmäktige ville därför bestämt förorda ett bibehållande av nuvarande

bestämmelser.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att förslaget i före\arande

avseende ginge helt utanför syftemålet med säkerhetskassans inrättande.

Förluster genom förskingring eller annan trolöshet borde liksom hittills

sparbankerna själva stå ansvaret för.

Även kommerskollegium anmärker, att förslaget icke stode i överensstämmelse

med kassans ändamål, och hävdar, att de förlustrisker, som

förslaget toge sikte på, borde täckas i vanlig försäkringsmässig ordning.

Styrelsen för säkerhetskassan anser, att det erfarenhetsmässigt icke visat

sig föreligga något behov av ett försäkringstvång till skydd för ifrågavarande

förluster. Endast för den händelse förlusterna i något fall skulle bli av

så stor omfattning, att sparbankens existens och insättarnas säkerhet äventyrades,

torde det allmännas intresse av säkerställande åtgärder vara motiverat.

I dylika fall kunde säkerhetskassan redan med nu gällande bestämmelser

träda hjälpande emellan. I övriga fall torde det ur allmän synpunkt

vara tillräckligt, att man kunde räkna med att sparbankerna frivilligt

i ökad omfattning komme att söka skydda sig mot ifrågavarande förluster

genom tecknande av försäkring.

Några remissinstanser tar upp frågan om placeringen av säkerhetskassans

tillgångar. Svenska sparbanksföreningen anser, att nuvarande bestämmelser

i detta ämne vore alltför restriktiva, och förordar, att möjlighet infördes

att inom en gräns av 50 procent av tillgångarna variera placeringarna efter

kassastyrelsens bestämmande. Styrelsen för säkerhetskassan framhåller, att

det vore önskvärt, att kassans placeringsmöjligheter icke vore så rigoröst

bundna som för närvarande vore fallet, och föreslår, att till nuvarande bestämmelser

fogades ett tillägg av innehåll, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj.ts proposition nr löt

att efter framställning från kassans styrelse medge annan placering. Smålands

och Ölands sparbanksförening föreslår, att säkerhetskassans tillgångar

i viss utsträckning skulle få placeras i fast egendom och möjligen även

andra värdebeständiga objekt.

Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätter om icke tiden kunde vara

inne att helt avveckla säkerhetskassan. Den starka utveckling, som under

de senaste decennierna ägt rum inom sparbanksväsendet och som bl. a.

tagit sig uttryck i ökat intresse hos sparbankerna för egna samarbetsorgan,

syntes göra en fortsatt statlig medverkan på detta område alltmer överflödig.

Departementschefen. Svenska jordbrukskreditkassans uppfattning, att

sparbankernas säkerhetskassa icke längre hade något berättigande och därför

borde avvecklas, kan jag icke ansluta mig till.

I fråga om placeringen av kassans tillgångar anser jag däremot, i likhet

med vissa remissinstanser, att en viss uppmjukning av nuvarande regler är

motiverad. Lämpligast torde vara att sparbanksinspektionen tillägges befogenhet

att efter särskild framställning från styrelsen medge placering i

andra objekt än de i lagtexten uppräknade. En regel härom har i departementsförslaget

fogats till 5 §.

Vad angår de sakkunnigas förslag att sparbank skall, då den åsamkats

förlust genom brottslig handling av tjänsteman, utfå ersättning från kassan,

vill jag erinra om att säkerhetskassan har till ändamål att trygga sparbankernas

veiksamhet och insättarnas rätt. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen

skall enligt nuvarande bestämmelser kassans resurser ställas till

förfogande först då sparbank gjort sådana förluster alt fonderna nedgått

under det i förhållande till inlåningen enligt lag erforderliga beloppet eller

eljest risk skulle uppstå för sparbanks solvens. Det är uppenbart, att de

sakkunnigas förslag om att ersättning skall utgå från kassan, oavsett om

sparbankens solvens är i fara, icke överensstämmer med angivna målsättning

för säkerhetskassan och att salunda genomförandet av förslaget skulle

ställa kassans medel till disposition för ändamål, som lagstiftaren icke

avsett vid kassans tillblivelse. Med hänsyn till det anförda och då skyddet

mot förluster till följd av brottsligt handlande bör vara en angelägenhet,

som den enskilda sparbanken själv svarar för, finner jag mig icke kunna

godta de sakkunnigas förslag i detta ämne.

Behovet av skydd mot förluster genom brottslig gärning av tjänsteman i

sparbanken torde göra sig särskilt gällande, därest sparbank begagnar sig

av den föreslagna möjligheten att låta kassabok föras i blott ett exemplar.

Enklast torde sparbanken kunna tillgodose detta behov genom att teckna

försäkring mot förlustrisken i fråga. Givetvis är sparbankerna oförhindrade

att finna andra utvägar, som kan skapa likvärdigt skydd.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i 4 § och 7 § andra stycket,

vilka föranletts av de sakkunnigas förslag till ändrad tillsynsorganisation,

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

har ej upptagits i departementsförslaget. I övrigt har jag beaktat de formella

jämkningar, som de sakkunniga förordat.

Övriga lagförslag

Dessa lagförslag äger samband med de nya reglerna om registrering av

sparbanks firma. Härjämte har vissa tillägg gjorts som ej har sammanhang

med sagda regler. Så har till en början de kompletteringar vidtagits som

föranledes av att enligt propositionsförslaget till ny banklag registreringen

av uppgifter beträffande affärsbankerna icke längre skall verkställas i aktiebolagsregistret

utan i ett särskilt bankregister. Vid utarbetande av förslagen

till ändringar i 200 § aktiebolagslagen och 102 § lagen om ekonomiska

föreningar har vidare iakttagits de ändringar i sagda lagrum, vilka

föreslagits i den förut denna dag anmälda propositionen med förslag till lag

om rätt för utländsk juridisk person att driva näring här i riket, m. m. Slutligen

har till de i 6 § lagen angående handelsregister, firma och prokura

samt 200 § aktiebolagslagen intagna förteckningarna över olika register fogats

försäkringsregistret — en komplettering av lagtexterna i detta hänseende

genomfördes icke vid tillkomsten av 1948 års lagstiftning om försäkringsrörelse.

Blir förslaget om införande av sparbanksregister antaget, föranledes härav

viss komplettering av de i 170 § första stycket i propositionsförslaget

till ny banklag intagna bestämmelserna.

Såsom förut nämnts har de sakkunnigas förslag till viss ändring i regeringsrättslagen

icke upptagits till behandling i förevarande sammanhang. IX.

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr

705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse; samt

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda författningsförslag1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Rydén

1 Författningsförslagen, vilka — bortsett från vissa

med de vid propositionen fogade, har här uteslutits.

redaktionella ändringar — äro likalydande

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

303

Bihang A

1948 års sparbankssakkunnigas förslag

till

1. Lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan rätt för

dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen,

har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med

de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar

och i samband därmed stående verksamhet.

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som i 1 § sägs, samt postsparbanken

i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet

sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet

sparbanksräkning.

3 §•

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn av

tillsynsmyndighet. , .

Hos registreringsmyndighet skall föras sparbanksregister för inskrivning

av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering.

Om sparbanks bildande

4 §.

Stiftare av sparbank skola vara här i riket bosatta svenska medborgare

och till antalet minst tjugu.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken, vilket skall angiva:

1. sparbankens firma;

2. verksamhetsområdet;

3. den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4. grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav skall

med eller utan ränta återbäras;

5. huvudmännens antal, närmare föreskrifter angående förfarandet vid val

av huvudmän, tid för vilken huvudmännen skola väljas samt huvudmännens

befogenheter;

6. ort för huvudmännens årssammanträde, de ärenden som skola förekomma

till behandling å sådant sammanträde samt det sätt på vilket kallelse

till sammanträde med huvudmännen skall ske;

7. antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem, tid för vilken de

s. 304 Kontrollera mot PDF

304 Kungl. Maj:ts proposition nr 151

skola väljas, huru ordförande i styrelse skall utses samt styrelsens åligganden

;

8. antalet revisorer samt tid för vilken de skola väljas;

9. huruvida styrelsen, enligt vad därom stadgas i denna lag, må inrätta

avdelningskontor eller sparställe ävensom avdelningskontorsstyrelses befogenheter;
10.

det belopp, varutöyer en och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning

icke må ökas annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet;

It. uppsägningstid för återbetalning av medel, insatta å sparbanksräkmng;
12.

huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än in- och utlåning

av penningar eller verksamhet som omförmäles i 34—36 §§, såvitt angår

mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning efter tillståndsprövning

som stadgas i denna lag, samt vari dylik annan verksamhet skall

bestå; samt

13. sättet för förvaring och inventering av kassa och värdehandlingar.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas

av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.

å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jämlikt

förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta

skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas.

5 §.

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av

rörelsens beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registrerad,

ännu bestående sparbanks firma.

6 §•

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos tillsynsmyndigheten.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skall

fogas försäkran av stiftarna att det belopp, vartill grundfonden skall uppgå

enligt reglementet, blivit tecknat.

7 §•

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig för det

allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag ävensom

med lag och författningar i övrigt. Stadfästelse skall likaså vägras, där

reglementsbestämmelse utan att strida mot lag eller annan författning framstår

som uppenbart olämplig.

8 §•

Grundfonden skall vid stiftandet sättas till minst tjugufemtusen kronor;

dock att, där verksamhetsområdet är ringa eller andra särskilda omständigheter

föranleda därtill, tillsynsmyndigheten må medgiva, att grundfonden

bestämmes till lägre belopp, ej understigande tiotusen kronor.

Grundfonden må ej inbetalas annorledes än i penningar.

9 §•

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp, vartill

grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, må sparbank registreras

enligt föreskrifterna i denna lag.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

305

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda

sig skyldigheter, ej heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan

myndighet.

Handla huvudmän, styrelseledamöter eller andra å sparbanks vägnar,

innan den blivit registrerad, svara de som deltagit i åtgärden eller beslut

därom för uppkommande förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla

och alla för en.

10 §.

Ansökan om sparbanks registrering skall göras av dess styrelse.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot och styrelsesuppleant innehålla

uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring

att dessa personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga.

I ansökningen skall uppgivas av vilka och huru sparbankens firma skall

tecknas, där den ej tecknas av allenast styrelsen på grund av denna lag.

Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket, gäller

vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.

Sparbankens postadress skall jämväl angivas i ansökningen.

Vid ansökningen skola fogas:

1. reglementet med bevis om stadfästelsen, i två styrkta avskrifter;

2. styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka vilka som utsetts till

styrelseledamöter och styrelsesuppleanter; samt

3. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad försäkran, att det belopp,

vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blivit behörigen

inbetalt.

Har å ansökningen varje styrelseledamot och styrelsesuppleant eller

annan, som är bemyndigad att teckna sparbankens firma, ej egenhändigt

skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en

särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Om huvudmän

11 §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän

för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,

som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjuguen och högst fyrtioåtta, dock att tillsynsmyndigheten

må på särskilda skäl medgiva att antalet sättes högre än

fyrtioåtta.

12 §.

Huvudman skall vara myndig samt bosatt inom sparbankens verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i

reglementet,

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank,

3. tjänsteman i bankaktiebolag, hypoteksförcning eller kassa för jordbrukskredit,

4. styrelseledamot eller innehavare av revisionsuppdrag i annat bankaktiebolag

än Sparbankernas Bankaktiebolag, i hypoteksförcning eller i kassa

för jordbrukskredit.

Utan hinder av vad sålunda stadgas må likväl, där reglementet så medgiver,

högst en fjärdedel av antalet huvudmän hava styrelse- eller revisions
20

Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj ds proposition nr 151

uppdrag som sägs under 4. här ovan, dock att av styrelseledamöterna och

innehavarna av revisionsuppdrag i varje bankaktiebolag, varje hypoteksförening

eller varje kassa för jordbrukskredit allenast en må vara huvudman i

sparbanken.

13 §.

Av antalet huvudmän skola två tredjedelar väljas av insättar na och en

tredjedel av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingå

i sparbankens verksamhetsområde, eller, såvitt angår kommuner inom

landstingsområde, av landstinget.

14 §.

De huvudmannaval, som ankomma på insättarna, förrättas av en valkorporation

om minst femtio och högst etthundrafemtio ledamöter, vilka utses

bland insättarna genom lottning. Behörig att ingå i valkorporationen är

fysisk person, som är myndig och vid utgången av kalenderåret närmast före

huvudmannavalet haft ett tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra

kronor.

Vid valen skall proportionell valmetod tillämpas. Ledamot av valkorporationen

äger ej utöva sin rösträtt genom ombud.

Valkorporation skall utses för viss tid, högst fem år. Om ledamöter av

valkorporation avlida, innan den tid, för vilken de blivit utsedda, gått till

ända, eller hinder för dem att vara ledamöter uppkomma på grund av behörighetsvillkoren

i första stycket, skall, där antalet ledamöter till följd härav

nedgår under nittio procent av det för valkorporationen föreskrivna, antalet

uppbringas till föreskriven storlek genom förnyat loltningsförfarande.

Tillsättandet av valkorporationen samt valförrättningen inom denna skall

ledas av en valnämnd om tre ledamöter, vilka utses av huvudmännen eller,

såvitt angår nybildad sparbank, av stiftarna. I första stycket omförmälda

lottning ävensom röstsammanräkningen vid valförrättningen inom valkorporationen

skall verkställas i närvaro av notarius publicus eller landsfiskal.

15 §.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvudmän

skola förrättas enligt bestämmelserna i lagen om proportionellt valsätt

vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m.

Förrättas valen av två eller flera organ, skall antalet mandat fördelas dem

emellan efter invånarantalet i de kommuner, organen företräda vid valen.

16 §.

Huvudman skall utses för viss tid, högst fem år. Därest huvudman avgår

eller avlider, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, eller

hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §, må med nyval

anstå till dess mandatet nästa gång skall besättas genom ordinarie val.

Begagnas icke möjligheten till anstånd, skall kompletteringsvalet avse återstående

mandattid.

17 §.

De ärenden, vilka jämlikt denna lag eller reglementet tillhöra huvudmännens

prövning, handläggas å sammanträde enligt vad därom är särskilt

stadgat.

18 §.

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 307

Om fonder och förlagslån samt om användning av vinsten

19 §.

I den mån det finnes påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet,

må huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av

huvudmän eller andra eller om upptagande av förlagslån.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske å teckningslista.

Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden och i

så fall den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas. Vidare skola å teckningslistan sparbankens senaste balansräkning

och revisorernas yttrande däröver vara avskrivna. Teckning av förlagsbevis

skall för att vara bindande ske å handling enligt formulär, som godkännes

av tillsynsmyndigheten.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 29 §, äro tillräckliga för

iakttagande av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall

förefinnas emellan sparbankens inlåning och dess fonder.

Förlagslån må ej vara ställt att återbetalas förrän efter tjugufem år, sparbanken

dock obetaget att dessförinnan efter uppsägning återbetala lånet.

Därvid skall vad i tredje stycket angivits såsom villkor för återbetalning av

garantifond gälla jämväl för återbetalning av förlagslån, beträffande vilket

återstoden av den ursprungligen bestämda löptiden är mer än fem år.

Beträffande återbetalning av garantifond och förlagslån skall i övrigt

gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid fondens bildande eller lånets

upptagande.

20 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om garantifond bildats,

denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan

fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vad som av vinsten icke tages i anspråk för det i första stycket nämnda

ändamålet skall avsättas till reservfond. Dock äga huvudmännen, efter det

styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att högst fem procent av de

vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden, skola användas till

sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande

författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännen må

överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen av vinstmedel,

som anslagits för ändamål av nyssnämnda slag.

21 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del

därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden

uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må

återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, eller förlagskapital,

där sådant upplånats, ej återbetalts eller om genom återbäringen det förhållande,

som skall förefinnas emellan sparbankens inlåning och fonder,

skulle rubbas.

22 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen skulle bliva så ringa, att den icke skulle förslå

till att uppbringa grundfond eller garantifond till i 20 § första stycket angivet

belopp. Ränta å garantifond eller å förlagskapital skall ej heller utbetalas,

om genom utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma å rörel
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sen att det förhållande, som jämlikt 29 § skall förefinnas mellan sparbankens

inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital enligt vad därom

stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna upprätthållas. Grundfondränta

skall ej i något fall utgå, om till följd därav förlust skulle uppkomma.

Därest ränta av skäl, vilka här omförmälts, under något år icke kunnat

utbetalas, må vad som brustit ej utbekommas under ett följande år.

23 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år

från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller av förlagslån,

beträffande vilket återstoden av den ursprungligen bestämda löptiden är mer

än fem år, eller om återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar

på borgenärernas rätt, utan verkan; skolande å belopp, som på grund av

vad sålunda stadgas skall erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex

procent om året från den dag, då beloppet utbetalades av sparbanken.

24 §.

I den mån ej annat följer av innehållet i 19 och 21 §§, må fonderna ej

minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å

rörelsen.

Om rörelsen

25 §.

Med de undantag, som framgå av 27 §, må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse

än å sparbanksräkning. Förlagslån är icke att anse såsom

inlåning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver

visst i reglementet bestämt belopp, högst sjuttiofemtusen kronor.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst

en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;

styrelsen dock obetaget att, då så prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva

utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

26 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,

antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken, som skall vara försedd med

ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren eller eljest löpande;

ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle medföra, att betalning

till annan än rätt innehavare kunde åberopas av sparbanken. I sparbanksboken

skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens säkerhet

anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning

gjorts förbehåll, skall anteckning därom ske i sparbanksboken. Denna

skall därjämte återgiva de för sparbanksräkningen gällande allmänna insättningsvillkoren

ävensom innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna

i övrigt finnas intagna i denna lag och i reglementet" samt att

lagen och reglementet äro tillgängliga för envar i sparbankens expeditionslokal.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller

vad därom är särskilt stadgat.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

309

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt

senaste bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank

mottaga inlåning å valfri räkning.

Härutöver må sparbank, för att tillgodose tillfälligt penningbehov, begagna

kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes

upptaga lån.

28 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda förlagsbevis

lydande å minst ettusen kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av

sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

29 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp, för vilket full täckning finnes hos sparbanken i:

a) sparbankens kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret,

postsparbanken, inländskt bankaktiebolag, centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgiro;

c) skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret;
d)

statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas

eller andra fullgoda inhemska obligationer;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller dylik samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres avobligationer

som angivits under d); eller

f) fordringar på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti

jordbruksfastighet eller sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen

under fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan,

inteckning inom femtio procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti

annan bostads- eller affärsfastighet än som nyss sagts, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;
dels

ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a) och b) i första stycket ävensom, i den

mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,

Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

Med sparbanks fonder likställes, intill ett belopp motsvarande högst hälften

av sparbankens reservfond, nominella värdet å sådana av sparbanken

utställda förlagsbevis, för vilka betalning kan krävas tidigast efter fem år.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 106 § skall uppbära blivande

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens

omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor,

som tillsynsmyndigheten fastställer, taga överskottet i beräkning.

30 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall

av högst tretusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel

av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun

eller dylik samfällighet eller till annan sparbank.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av

pant eller borgen. Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget

att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod

säkerhet, som nyss nämnts; ej heller må lån mot pant av aktier eller förlagsbevis

utlämnas till högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften

av sparbankens fonder.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

dylik samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå längre än

femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i

skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken

lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där fråga

är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i övrigt,

där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre år

från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall

sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 31 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars

fulla gäldande staten är ansvarig.

31 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller dylik samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller, där fråga är

om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom eller

tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga

lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts.

Sådan uppsägningsrätt må icke i något avseende inskränkas av sparbanken.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sparbank, där summan av

insättarnas behållning å sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt

senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, på sätt och i den

omfattning nedan stadgas mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller

tomträtt utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid än sex månader,

utan att därvid förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom

sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande

tre tiondelar av summan av insättarnas behållning å sparbanksräkning

och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel

av„ nämnda belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen

må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning

av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad eller byggnader,

som uppförts å den med tomträtt upplåtna fastigheten.

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i sådan fast egendom

inom sparbankens verksamhetsområde, vilken utgöres av jordbruksfastighet

eller av bostads- eller affärsfastighet under fastställd stadsplan eller

fastställd byggnadsplan, eller inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet

inom verksamhetsområdet, belägen under plan som nyss angivits, savida

den eller de byggnader, som finnas uppförda å fastigheten, äro avsedda

väsentligen för bostadsändamål samt 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast

egendom i dess lydelse av den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomtratten.

Inteckningen skall ligga inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet

å den fasta egendomen, byggnaden eller byggnaderna och likaledes

inom hälften av det i nästföregående stycke omförmälda uppskattningsvardet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fasta egendomen

eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av

annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig

mån försvagas, eller därest tomträtten uppsäges. Nedsättning av taxeringsvärdet

å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den

med tomträtt upplåtna fastigheten, skall icke i och för sig utgöra grund för

uppsägning.

32 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot

av sparbankens styrelse, revisor i sparbanken eller där anställd tjänsteman

svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän, utan så är att till

säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska obligationer

eller sådana inteckningar, som omförmälas i 31 § femte stycket.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må lån, för vars fulla gäldande

staten eller kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, utlämnas

till styrelseledamot, revisor eller tjänsteman.

33 §.

Sparbank är skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugu procent

av de förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid anfordran

eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta procent avsparbankens

övriga inlåning.

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden

hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt

bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka kunna

uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret;
c)

fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas

i penningar; eller

d) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti

bostads- eller affärsfastighet under fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan,

såframt inteckningarna av sparbanken innehavas såsom säkerhet

för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning

inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.

Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må

opaginerad Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad

kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas

till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att vtterligare

utbekomma. '' °

... ^ter prövning i varje särskilt fall må tillsynsmyndigheten medgiva, att

jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom

kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart

kan ske ater uppbringas till föreskrivet belopp.

34 §.

^■''skilt tillstånd av tillsynsmyndigheten äger sparbank ej mottaga

värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till sådan verksamhet

ma ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning av värdelandlingar

prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och förvanngsanordningar

samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken.

1 illsynsmyndigheten äger föreskriva de villkor för verksamhetens utovande

eller de inskränkningar däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd

ma återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke

vidare föreligga; aterkallas tillståndet, är sparbanken pliktig att, så snart

kan ske, avveckla nämnda verksamhet.

35 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med fånget

asyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För samma

andarna1 må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag som

har till uteslutande syfte att förvalta för omförmälda användning avsedd

tast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel

av egendomens bokförda värde, ävensom förlagsbevis, utfärdat av sådant

bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som nyss

sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses bliva

inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken

torut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande art bör

uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas

till huvudmannens prövning, och må åtgärden ej vidtagas, där ej minst två

tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig

för åtgärden samt beslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens stadfästelse.

Vid tillämpning av första stycket sista punkten skali uppskattningen av

egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 61 §, dock att värdet av

aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å

bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till byggnad, som sparbanken äger. Dock må

sparbank använda ett belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens

fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom

en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma

intressen, eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller sasom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

36 §.

Utan hinder av vad i 35 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran

å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för

fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet eget förlagsbevis,

därest ej de i 19 § angivna förutsättningarna för återbetalning av

förlagslånet föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för sparbanken. ......

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröj ligen goras

hos tillsynsmyndigheten.

37 §.

Filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde samt hava

fast expeditionslokal. Särskilda tider skola vara bestämda för expeditionslokalens

öppethållande.

38 §.

Filial är antingen avdelningskontor eller sparställe.

Avdelningskontor äger bedriva fullständig sparbanksrörelse.

Sparställe må icke bevilja eller utbetala lan eller ombesörja avräkningsbokföring.

Sparställets expeditionslokal må hållas öppen högst två dagar i

veckan.

39 §.

För inrättande av avdelningskontor kräves tillsynsmyndighetens tillstånd.

Sådant må lämnas endast om avdelningskontoret finnes kunna bliva till

nytta för det allmänna.

40 §.

Å ort, som ligger inom verksamhetsområdet för annan sparbank, må

sparställe icke inrättas utan medgivande av sagda sparbank eller, om sådant

medgivande icke lämnas, tillstånd av tillsynsmyndigheten. Tillstånd må ej

meddelas under annan förutsättning än som sägs i 39 §.

Har sparställe inrättats utan att tillsynsmyndighetens medgivande behövt

inhämtas, skall anmälan om inrättandet ofördröj ligen göras hos tillsynsmyndigheten.

41 §.

Å ort, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid huvudkontor

eller avdelningskontor, må sparbanken icke idka in- eller utlåning

genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder for sparbank att sasom

ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall stadgandet

utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen och

sparklubbsrörelsen.

42 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndare förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Sådana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndare utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndare erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger

den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skail

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

i den avräkningsbok, som omförmäles i 59 §, samt i sparbanksbok

eller annan motbok eller å insättningsbevis i övrigt, vars företeende utgör

villkor för utbetalning av medlen, när boken eller beviset nästa gång företes

hos sparbanken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmvndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som

innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras

allenast saframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket

nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning

därom verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbeviset.

överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla

bevis angående^ beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om

meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Om styrelse och firmateckning

43 §.

Den omedelbara ledningen av sparbanks verksamhet skall handhavas av

en av huvudmännen utsedd styrelse.

Ledamöterna av styrelsen skola vara minst fem.

44 §.

Styrelseledamot skall vara myndig svensk medborgare samt bosatt inom

sparbankens verksamhetsområde.

Styrelseledamot må ej den vara, som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej reglementet innehåller uttryckligt

medgivande härtill, vilket medgivande dock icke må gälla styrelsens ordförande,

2- styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank,

3. tjänsteman i bankaktiebolag, hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit,

4. styrelseledamot eller innehavare av revisionsuppdrag i annat bankaktiebolag

än Sparbankernas Bankaktiebolag, i hypoteksförening eller i

kassa för jordbrukskredit.

Ltan hinder av vad sålunda stadgas må likväl, där reglementet så medgiver,

högst en fjärdedel av antalet styrelseledamöter hava styrelse- eller

revisionsuppdrag som sägs under 4. här ovan, dock att av styrelseledamöterna

och innehavarna av revisionsuppdrag i varje bankaktiebolag, varje

hypoteksförening eller varje kassa för jordbrukskredit allenast en må vara

styrelseledamot i sparbanken.

Styrelseledamot må ej heller den vara, som är i konkurstillstånd.

Angående förbud för ledamot av och befattningshavare hos tillsynsmyndigheten

att vara ledamot av sparbanks styrelse stadgas i 118 §.

45 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen

hållits och må icke utses för längre tid än till och med det års
-

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

315

sammanträde, vilket skall äga rum under femte räkenskapsåret efter det år,

^Styidsekdamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit våld, ej gått

till ända, kunna genom beslut av huvudmannen skiljas från uppdraget.

Om styrelseledamot entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder

för honom att vara styrelseledamot uppkommer enligt 44 § och supp eant

■ei finnes, åligger det övriga styrelseledamöter att ofordrojligen foi anstalta

om val av ny ledamot för återstående mandattid. Meddelas icke annan föreskrift

i reglementet, må dock med valet anstå till nästa arssammantrade

med huvudmännen, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter

och suppleanter samt antalet ej understiger fem.

46 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt en delegation att,

med de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet

att eljest ankomma på styrelsens egen provning.

Delegation skall hestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,

ledamöterna av avdelningskontorsstyrelse eller tjänstemannen

i sparbanken. .. „ ,

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden an sadana som anga beviljande

av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av

stvrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens yerksamhet.

Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insanda

avskrift av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma,

meddela myndigheten därom.

47 §.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall äga motsvarande

tillämpning å styrelsesuppleant. , .... .

I reglementet må närmare bestämmelser upptagas om de förutsättningar,

under vilka suppleant äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter

finnas, om ordningen för deras inträde. Bestämmelse, som i detta

stycke sägs, må ej registreras.

48 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal

överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet

högre antal föreskrivits i reglementet. Ärende må dock icke företagas,

med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller vid lorfail

för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i

ärendets behandling. .. , .

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken vid sammantradet

de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som bitrades

av ordföranden.

49 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 46 § må ej deltaga i

behandling av fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sadan

fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger

ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller

må han deltaga i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man,

som han ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat

skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbankens sida,

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tredmanaffandC rättegån§ eller annan talan mot styrelseledamoten eller

50 §.

Styrdsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

,sJa!v f...61'' genom ombud ej mindre handla å sparbankens vägnar i förhållande

t11].tredje man än även företräda sparbanken inför domstolar och

andra myndigheter Samma behörighet tillkommer ock dem, som efter vad

i ol § sags aga teckna sparbankens firma.

51 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening

av styrelsen31106 ^ styreIseledamot att teckna sparbanks firma meddelas

rÄ1SeVgf^ beslut av huvudmännen bemyndiga annan än styrelseledamot

att teckna sparbankens firma; dock må i dylikt fall bemyndigande

ej lamnas annan än myndig svensk medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas

02 §.

Det åligger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser angående

sParbanken ävensom, vad gäller filial, jämväl angae"de

rorelsen i övrigt och hur densamma skall övervakas från huvudhesimmS.

1Slda- Styre,lsen skad ,tlU tillsynsmyndigheten insända avskrift av

heten™ äi omrna Samt’ °m andrmgar Vldtagas i desamma, meddela myndig
53

§.

1!''11! sParbankea åligger det styrelsen och annan ställförerättelsp

fde ock delegation enligt 46 § att ställa sig till efter
fat^Ise

d® särskilda föreskrifter, som meddelas i reglementet eller, beträffande

frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Annan

an styrelsen ar därjämte skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrift

finnp^^:ådela8 tV- *tyr/lsen- D«ck må icke efterkommas föreskrift, där den

■ ^nef *åsom sandande mot denna lag eller reglementet ei vara gällande

icke heller föreskrift av huvudmännen om sådan åtgärd avseende förvaltningen

av sparbankens intressen, vars verkställighet styrelsen finner innebara

ett uppenbart åsidosättande av sparbankens intressen

Den som enligt 49 § icke må för sparbanken deltaga i behandling av frå«a

om avtal ager ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag a^s^reS

ioretrada sparbanken i avseende å avtalet. g styreisen

54 §.

Har styrelsen dier annan företagit rättshandling å sparbankens vägnar

men daryid handlat i strid med föreskrift, som avses i 53§, eller effestö^-

tSe mTn Än n6t’ u rattshandlingen ej gällande mot sparbanken, därest

tredje man msag eller bort inse, att sådant överskridande förelåg.

.dar,syre sesupplcant utövat styrelseledamots befogenhet, skall det förallandet,

att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe sak
ÄSÄÄgenlemot

tredje man> där denne insåg eller bort

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

55 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sparbank, bör undertecknas med dess

firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva sina namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat handling

utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats

å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad

genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen

skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, därest av

omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades

för sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken

erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt

dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet

gjorts gällande mot undertecknarna.

56 §.

Angående behörighet för styrelseledamot så ock för den, som eljest bemyndigats

teckna sparbankens firma, att mottaga delgivning i rättegång

mot sparbanken är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende

gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas

sparbanken.

57 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om rätten att

teckna sparbankens firma eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon,

som bemyndigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras sparbankens

postadress, skall styrelsen därom ofördröj ligen göra anmälan för registrering.

Å denna anmälan skall vad i 10 § andra och tredje styckena sägs äga

motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändrad postadress,

skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker

ändringen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres

av anmälningen.

58 §.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast såvitt det

uttryckligen medgives i reglementet.

Om bokföring och årsredovisning

59 §.

1 mom. Vad i bokföringslagen stadgas om inventarium och inventariebok

skall icke gälla sparbank. Bokföringslagens föreskrifter om balansräknings

införande i inventariebok skola avse balansräkningens införande i den

uti 2 mom. omförmälda huvudboken. Balansräkningen skall vara uppställd

i lämpliga huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok

eller bilaga.

2 mom. Beträffande sparbanks handclsböcker skola i övrigt gälla följande

särskilda bestämmelser.

Dagbok skall föras i form av kassabok, som skall upptaga alla in- och

utbetalningar.

Jämte kassabok skall sparbank föra:

avräkningsbok för insättarnn med upplägg för envar av dom ävensom ett

årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

för en och samma insättare innestå å olika konton, föras å skilda upplägg;

lånebok, som skall upptaga de lån, sparbanken utlämnat, å dessa inbetalade

räntor och gjorda avbetalningar samt för lånen ställda säkerheter ävensom

ett årligt sammandrag av låneräkningarna;

register å sparbankens insättare;

register å sparbankens gäldenärer; samt

huvudbok, som skall avslutas för varje år och fullständigt utvisa sparbankens

rörelse under året samt dess ställning vid årets början och slut.

Genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i registret å insättare

skall åstadkommas, att sammanlagda beloppet av en och samma

insättares tillgodohavande å sparbanksräkning lätt kan fastställas.

Styrelsen äger, där så prövas lämpligt, uppdela envar av ovannämnda

böcker i flera och låta föra även andra böcker.

60 §.

Räkenskapsår för sparbank skall sammanfalla med kalenderår.

Styrelsen har att för varje år, sedan bokslut upprättats, avgiva förvaltningsberättelse,

upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräkning.

Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.

Har beträffande förvaltningsberättelsen avvikande mening antecknats till

styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till förvaltningsberättelsen.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelsen

för det förflutna året. Om skyldighet för styrelsen att översanda

förvaltningsberättelsen till huvudmännen så ock till tillsynsmyndigheten

stadgas i 74 och 112 §§. J ö

61 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning

gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som i 29 § avses, i stället upptagas till nedan angivet

värde, nämligen:

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av

tillsynsmyndigheten på sätt under 3. sägs beräknade medelräntan under de

senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens

samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, att obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastnmg

utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda

medelränta.

"• Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet

ar ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller för vilket

säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av sparbanken

uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må upptagas

högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot, som

med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1. avsedda medelrantan

eller ock den av tillsynsmyndigheten på sätt under 3. sägs beräknade

medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer. Vad

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om åteibetalningstiden,

gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att

i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall

äga rum. o . , „ , .

3. Beräknandet av de under 1. och 2. avsedda tioanga och arliga medelräntorna

skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveliges allmänna

hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna

obligationer, som vid noteringstillfället haft en återstående löptid a\ minst

tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest

dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa

omfattning, att tillsynsmyndigheten finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande

grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen

att efter framställning av myndigheten fastställa det procenttal, som med

avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Tillsynsmyndigheten

skall för sparbankerna tillkännagiva de Deräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värae

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av

ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,

för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående

värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten

medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över

senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller

tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles

i 35 § första stycket. _ .

5. Obligation eller fordran, som avses under 2., må i balansraknmgen tor

det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som

motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp

och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast

föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sadan tillgångs

bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust

å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs

bokförda värde: .

obligationen må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda

syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lydei,

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den

under 2. sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

(b Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas

över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det

belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må

icke upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna

uppföras å särskilt värdeniinskningskonto. Minskning av värdeminsknings
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

konto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, sa ock i den män, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder

ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

bes8kaAffeihetninS aVS6 ViSS tiIlgång eller §ruPP av tillgångar av likartad

.... ,^e. belopp, till. vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart

tor sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må

endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

It. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens

ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika

1’?om.. knJen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda

noktorda varde. Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år

av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom

skidd i balansrakningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående

balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

62 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att densamma^

skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för rörelsen

under aret samt angiva verkställda avskrivningar.

63 §.

1 förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång

för sparbanken, lamnas upplysning om sådana för bedömningen av

sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens

förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller

vinst- och forlustrakningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för

sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

I förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under året i sparbankens

tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ei

lamnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster upptagas

sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under året dels

till styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till Övriga befattningshavare

i sparbanken. 5

Har tillgång vid slutet av det år, varunder den förvärvats, i balansräkningen

upiptagits till högre belopp än som motsvarat kostnaden för dess

torvaryande eller har tillgången därefter upptagits till högre värde än i närmast

foreguende balansräkning, skall i förvaltningsberättelsen angivas grunden

tor uppskrivningen, det belopp, varmed uppskrivning skett, och användningen

av beloppet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där

vardeminskningskonto minskats. s

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av

sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

64 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av

revisorer,. som väljas av huvudmännen.

Då revisorer väljas, skola lika många suppleanter utses.

Angående revisor som förordnas av tillsynsmyndigheten stadgas i 109 §.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

65 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssammanträde

med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till

och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret

efter det år, då valet sker. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han

blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget av huvudmännen.

66 §.

Revisor skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor

skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras for

uppdraget. . , „ ...

Revisor må ej den vara som är befattningshavare i sparbanken eller eljest

intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot ellei

till annan befattningshavare i ledande ställning i sparbanken, ej heller

styrelseledamots eller sådan befattningshavares make eller den, som med honom

är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans

syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den

andres syskon. . ..

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning

å revisorssuppleant. ^

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag:

att granska sparbankens böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och huvudmännens protokoll samt av de föreskrifter

rörande sparbankens kreditgivning, som utfärdats av styrelsen;

att verkställa inventering eller, därest reglementet så tillåter, kontrollera

verkställd inventering av sparbankens kassa och övriga tillgångar;

att efterse, huruvida sparbankens organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

atC sedan styrelsens förvaltningsberättelse avgivits, granska densamma.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna:

granska större lån och andra större placeringar av sparbankens medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av jämlikt 36 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten

kunna hava gjorts till styrelsen; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande sparbankens

huvud- och filialkontor. ..

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder, som ma vara erforderliga

för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

68 §.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till sparbankens böcker, räkenskaper

och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för

uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej

vägras av styrelsen. . . ...

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erim ingår i fråga om

sparbankens verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

69 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter

21 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa. Revisorerna skola

ock inom samma tid till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen. Därvid

skola revisorerna å denna hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida i

förvaltningsberättelsen upptagna vinst- och förlusträkning samt balansräkning

överensstämma med sparbankens av revisorerna granskade böcker eller

icke, och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta

hänvisning till revisionsberättelsen.

Om skyldighet för styrelsen att översända revisionsberättelsen till huvudmännen

så ock till tillsynsmyndigheten stadgas i 74 och 112 §§.

70 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas

granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å förvaltningsberättelsen,

de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt

balansräkningarna, sparbankens bokföring eller inventeringen av dess tillgångar

eller eljest beträffande förvaltningen av sparbankens angelägenheter

föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna

angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela

erinringar, som de anse böra komma till huvudmännens kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande

angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

angående sparbankens förvaltningsutgifter;

angående den inre kontrollen inom sparbanken;

angående fastställelse av balansräkningen;

angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

angående styrelsens förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning

eller har tillgång, som anskaffats under räkenskapsåret, upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig

mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen

foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Om sammanträde med huvudmännen

71 §.

Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter närvara vid sammanträde

med huvudmännen, så ock minst en av revisorerna, där å sammanträdet

skall behandlas redovisning för sparbanken eller eljest ärende förekommer

av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att

närvara vid sammanträde tillkommer städse revisor.

72 §.

Huvudman må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan

honom och sparbanken eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och

tredje man, i vilken han äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande

mot sparbankens. Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan

sparbanken och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

gåva från sparbankens sida, så ock beträffande rättegång eller annan

talan mot huvudmannen eller tredje man.

opaginerad Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Huvudman, som tillika är styrelseledamot eller tjänsteman i sparbanken,

må ej deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant eller i beslut angående

ansvarsfrihet för styrelsen.

73 §.

Vid omröstning äger varje huvudman en röst. Huvudman må allenast

personligen utöva sin rösträtt.

Huvudmännen äro beslutföra, där de vid sammantrade tillstadesvarande

huvudmännens antal överstiger hälften av hela antalet huvudmän, saframt

ei för beslutförhet högre antal föreskrivits i reglementet. Är tillstädesvarande

huvudman enligt stadgandet i 72 § andra stycket hindrad att deltaga

i behandling av ärende, utgör ej den omständigheten, att till följd darav

antalet av de deltagande icke uppgår till det för beslutförhet bestämda,

hinder för ärendets företagande. _

Där ej enligt denna lag särskild röstövervikt erfordras, galler sasom huvudmännens

beslut den mening, om vilken vid sammanträdet de flesta

röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som bitrades av ordföranden.

74 §.

Ärssammanträde med huvudmännen skall hållas varje år före maj månads

utgång. , , .... , ,

Å årssammanträdet skola huvudmännen fastställa balansräkning och bestämma,

i vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess

fonder, ävensom besluta angående anvarsfrihet för styrelsen och delegation

enligt 46 § samt, där tid, för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse-

eller revisorssuppleant utsetts, gått till ända, förrätta erforderliga

^Senast en vecka före årssammanträdet skola genom styrelsens försorg

förvaltnings- och revisionsberättelserna översändas till huvudmännen.

Om skyldighet för styrelsen att efter årssammanträdet till tillsynsmyndigheten

översända vissa protokoll stadgas i 112 §.

75 §.

Andra än i 74 § andra stycket angivna ärenden, vilka enligt lag eller

reglementet tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas

till deras avgörande, må behandlas jämväl på annat sammantrade

än ärssammanträde.

76 §.

Styrelsen har att på sätt reglementet föreskriver kalla huvudmännen till

sammanträde. Föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna senast två

veckor före ärssammanträde och senast en vecka före annat sammantrade.

Där för giltighet av beslut fordras, att det fattats på två på varandra följande

sammanträden med huvudmännen, må kallelse till det andra sammanträdet

ej ske, innan det första hållits.

Oavsett vad enligt 73 § andra stycket eller reglementet galler om huvudmännens

beslutförhet, skola till sammanträde kallas samtliga huvudman.

Om talan mot styrelseledamot, ledamot av delegation

enligt 46 § eller revisor

77 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot eller ledamot av

delegation enligt 46 §, såframt en tredjedel av samtliga huvudmän röstat

däremot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

Varder talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen avser,

ej anstalld inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna

tramlades å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet

blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot

styrelseledamot eller ledamot av delegation på grund av åtgärd, om vars vidtagande

eller betydelse för sparbanken styrelsen, styrelseledamot, delegation

eller ledamot av sådan uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat i väscntuga

hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i förvaltningsberättelsen

eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen eller

eljest till revisorerna samt varom huvudmännen till följd härav ägt otilträckhg

kännedom vid ansvarsfrihetens beviljande. Talan, som grundas

darpa att styrelseledamot eller ledamot av delegation som här avses begått

brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom, såframt ej

beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

78 §.

Talan mot revisor må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisionsberättelse

framlades a sammanträde med huvudmännen.

,..Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas

darpa, att revisor begått brottslig handling.

79 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från

det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberättelserna

framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad

styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 46 §, anställa talan mot

honom a förvaltningen under det räkenskapsår, redovisningen avser

Mot revisor äger ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan,

vilken gjorts innan två år förflutit från det revisionsberättelse framlades å

sammantrade med huvudmännen, konkursboet föra sådan talan.

( Jafan’7alrom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader

från forsta borgenarssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

tor sparbanken da ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid Försummas

det, ar rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet

80 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre

samtliga huvudman förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,

bitratts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvud
vi,

lkor besamt • r''s''—••

f, Cj heller giltigt’ förrän det stadfästs av tillsynsmyndigheten.

7 8 v? a''S ^sqn-ovnin gen sk a 11 i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i

7 § Nar stadfastelse vunnits, skall reglementsändringen ofördröjligen anmaläs

för registrering, och skall vid anmälningen fogas reglementet i för

eller UWrae därav- SOm «**•«>■■ MringeS, med beT om stad
-

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Om talan å huvudmännens beslut

81 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å sammanträde med

huvudmännen, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot

denna lag eller reglementet, äger styrelsen därå väcka talan mot sparbanken.

Samma talerätt tillkommer ock styrelseledamot samt huvudman.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning, skall

talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet

gällande.

Hava vid sådant beslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag

eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen

iakttagits, är beslutet, ehuru klandertalan ej väckts, icke gällande, utan

så är att i strid med 122 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan väckts beträffande beslut å sammanträde med huvudmännen,

äger domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres

förordna, att beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där

beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, genom rättens försorg ofördröj

ligen avsändas meddelande för registrering.

Om likvidation och upplösning

82 §.

Sparbank skall träda i likvidation, där beslut härom träffats av huvudmännen

på sätt i andra stycket sägs eller tillsynsmyndigheten enligt vad i

113 § stadgas förordnat, att likvidation skall äga rum.

Av huvudmännen fattat beslut om likvidation är ej giltigt^ med mindre

samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde,

som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa

tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för beslutets

giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till

efterrättelse.

83 §.

Besluta huvudmännen, att sparbanken skall träda i likvidation, åligger

det huvudmännen att välja minst två likvidatorer att verkställa likvidationen.

Huvudmännen må ock utse en eller flera suppleanter.

Har tillsynsmyndigheten förordnat, att sparbanken skall träda i likvidation,

skall styrelsen genast kalla huvudmännen till sammanträde för val av

likvidatorer, ändå att ändring sökes i tillsynsmyndighetens beslut.

Underlåta huvudmännen i fall, som avses i andra stycket, att utse likvidatorer,

ankommer på tillsynsmyndigheten att utse likvidatorer; och svara

under tiden, intill dess så skett, de som med vetskap om att tillsynsmyndigheten

meddelat förordnande om sparbankens trädande i likvidation deltaga

i beslut om fortsättande av sparbankens verksamhet eller handla å dess

vägnar för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för eu, såsom

för egen skuld.

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,

skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

84 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator skall gälla intill dess likvidationen blivil

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

avslutad, men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga

fikvidatorn och utse annan i hans ställe.

Om likvidator, som är vald av huvudmännen, entledigas eller eljest avgår

eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt

första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att

ofördröj ligen kalla huvudmännen till sammanträde för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbar försummelse vid fullgörande av sitt uppdrag,

äger tillsynsmyndigheten, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmännen,

efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans ställe.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

85 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla, att sparbanken

trätt i likvidation. Anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för

likvidatorernas tillsättande. Beträffande anmälan för registrering skall i

övrigt rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att

under likvidationen teckna sparbankens firma eller om ändring av sparbankens

postadress vad i 10 och 57 §§ är stadgat för där avsedda fall äga

motsvarande tillämpning.

Anmälan om likvidationen skall ofördröjligen göras jämväl till tillsvnsmyndigheten.

86 §.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,

skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas

förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen. Hava

likvidatorer förordnats av tillsynsmyndigheten, skola de ofördröjligen sammankalla

huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen må

ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må

när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Vad i 66 §, 67 § första och tredje styckena samt 68 § är stadgat om revisor

och revisorssuppleant samt om revisors rättigheter och skyldigheter skall i

tillämpliga delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant, där ej

annat följer av vad nedan föreskrives.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av tillsynsmvndigheten stadgas

i 115 §.

87 g.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen

avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägenheter under

den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å sammanträde

med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revisorerna,

som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningen

och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan ske

framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta sammanträde

till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt

styrelsens ledamöter för den tid, redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,

om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,

översändande till dem viss tid före sammanträdet och insändande

till tillsynsmyndigheten, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt

om anställande av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

enligt 46 § skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag finnes föreskrivet

rörande dessa ämnen.

88 §.

I fråga om sådant sammanträde med huvudmännen, som avses i 87 §

andra stycket samt i 96 och 97 §§, ävensom sammanträde för behandling

av ärende, som avses i 103 §, skola kallelseåtgärder vara vidtagna senast

två veckor före sammanträdet.

89 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens

okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet. Tillgångar

och skulder skola var för sig sammanräknas och skillnaden mellan

slutsummorna utsättas.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet

exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

90 §.

Hava under likvidationen sparbankens tillgångar så nedgått i värde, att

fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej

ställningen sådan, att sparbankens egendom genast bör avträdas till konkurs,

skola likvidatorerna, så snart kan ske, lämna meddelande om ställningen

å sammanträde med huvudmännen. Till sådant sammanträde skola

kallas jämväl de kända fordringsägare, vilka ännu icke erhållit betalning.

91 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvidationen.

Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egendom

i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa

betalning av sparbankens skulder. Sparbankens rörelse må fortsättas

allenast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling.

Har ombud förordnats av tillsynsmyndigheten enligt 115 § 1 mom. må sparbankens

egendom ej avyttras utan ombudets samtycke. Finnes han hava utan

skäl vägrat sitt samtycke, äger tillsynsmyndigheten på ansökan av likvidatorerna

tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden,

där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat

värdepapper.

Har förlagslån upptagits eller finnes garantifond eller har i reglementet

gjorts förbehåll om återbäring av grundfond, åligger det likvidatorerna att,

i den mån sparbankens tillgångar förslå, ombesörja återbetalning av förlagskapital

eller garanti- eller grundfond jämte utfäst ränta; dock må återbäring

av grundfond ej äga rum, förrän garantifond jämte ränta återbetalats,

ej heller må garantifond återbäras, förrän förlagskapital jämte ränta

återbetalats.

92 §.

Med de jämkningar, som följa av vad i 91 § eller eljest är stadgat om

likvidation, skall i'' fråga om likvidatorers befogenhet att företräda sparbanken

så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr löt

93 §.

Under likvidation skall sparbankens firma tecknas med tillägg av orden

»i likvidation». I övrigt skall vad i 55 § finnes stadgat i fråga om undertecknande

av handling, som utfärdas för sparbanken, äga motsvarande

tillämpning under sparbankens likvidation.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för sparbanken handling

utfardats utan sådan firmateckning, som i första stycket sägs, och

framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å sparbankens

vägnai som ock att sparbanken är i likvidation, svara de, som undertecknat

handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla

för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna,

där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att

den utfärdades för sparbanken och att denna var i likvidation, samt den

till vilken handlingen ställts av sparbanken erhåller behörigen undertecknat

godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom

framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

94 §.

Likvidatorerna hava att för varje räkenskapsår, sedan bokslut upprättats,

avgiva förvaltningsberättelse, upptagande balansräkning enligt 89 §, avseende

sparbankens ställning vid årets utgång, samt likvidationsräkning.

förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga likvidatorer.

Vad i 60 § tredje stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för

inkomster och utgifter under året, därvid inkomsterna å försäljning av

s.Par0bankens tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna

tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp,

som erlagts i betalning för sparbankens skulder, och dels övriga utgifter

i lämpliga poster.

^ förvaltningsberättelsen skall, i den man det finnes kunna ske utan

för sparbanken, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava

tillgångar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast

föi egaende balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de

pelopp, med vilka nedsättning eller höjning skett av de under särskild post

i balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse

de hinder uppgivas, som mött därför.

Före mars månads utgång skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna

avlamna förvaltningsberättelsen för det förflutna året. Beträffande

skyldighet för likvidatorerna att viss tid före sammanträde som i 96 § sägs

översanda förvaltningsberättelsen till huvudmännen skall gälla vad som

stadgas i 74 § tredje stycket. Angående insändande av berättelsen till tillsynsmyndigheten

gäller vad som stadgas i 92 §, jämförd med 112 §.

95 §.

Inom en månad efter det förvaltningsberättelsen överlämnats till likvidationsrevisorerna

skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över

granskningen av deras förvaltning och sparbankens räkenskaper för räkenskapsåret

ävensom återställa förvaltningsberättelsen. Revisionsberättelsen,

som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna, skall innehålla

uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt fördröjes

eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om förvaltningsberättelsens

förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad som

är stadgat i 69 och 70 §§.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Beträffande skyldighet för likvidatorerna att viss tid före sammanträde

som i 96 § sägs översända revisionsberättelsen till huvudmännen skall gälla

vad som stadgas i 74 § tredje stycket. Angående insändande av berättelsen

till tillsynsmyndigheten gäller vad som stadgas i 92 §, jämförd med 112 §•

96 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,

skola likvidatorerna ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde

för granskning av redovisningen.

97 §.

Sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är

förbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske

avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse

rörande likvidationens gång från likvidationens början till

dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för

hela likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna

skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna,

vilka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven

revisionsberättelse över förvaltningen under likvidationen och aterstalla

handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll och om redovisningshandlingarnas

förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad som ar

stadgat i 69 och 70 §§. . ,

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa

ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slutredovisningen.

, ... ., , „ ,

Angående översändande av förvaltningsberättelsen med därvid togade

redovisningshandlingar samt revisionsberättelsen till huvudmannen viss

tid före sammanträdet skall gälla vad som stadgas i 74 § tredje styc e .

Angående insändande av förvaltningsberättelsen med därvid fogade redovisningshandlingar

samt revisionsberättelsen till tillsynsmyndigheten gal er

vad som stadgas i 92 §, jämförd med 112 §.

98 §.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt

slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst; och

skall anmälan därom ofördröjligen göras för registrering ävensom till tillsynsmyndigheten.

...

‘ Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,

skola fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts i ärendet, ävensom

bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.

99 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 98 §, tillgång för

sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer eljest behov

av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsattas. Anmalan harom

skall av likvidatorerna ofördröjligen göras för registrering ävensom till

tillsynsmyndigheten.

100 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall detta tillfalla

sparbankernas säkerhetskassa och åligger det tillsynsmyndigheten aU

liIIso, att beloppet utbetalas lill kassan.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 106 §, skall överskottet

utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank, som

övertagit rörelsen. a o c .

101 §.

Rörande beslut om avträdande av sparbanks egendom till konkurs skall

meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens

torsorg avsandas för registrering ävensom till tillsynsmyndigheten.

länder konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av styrelsen

eder, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa:

dock ma under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelseledamöter

eller nya likvidatorer. J

Förlagsbevis ävensom rätt till garantifond eller till grundfond, som skall

aterbaras, medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkurS-?;

beträffande den inbördes förmånsställningen mellan förlagsbevis och

ratt till fond skall gälla vad som stadgas i 91 § tredje stycket

.P*1 .f.I1i.g§er konkursförvaltaren att, då konkurs avslutats, för registrering

otordroj ligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott

finnes eller icke. Sådant meddelande skall avsändas jämväl till tillsynsmyndigheten.

102 §.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses

sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes overskott, skall likvidation verkställas och gälla i avseende därå

bestämmelserna i 83—86, 88—98 och 100 §§.

Hade sparbanken, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation

mnan dess egendom avträddes till konkurs, gäller vad som är stadgat i

103 §.

Huvudmännen äga besluta att talan skall anställas mot likvidator eller

mot likvidationsrevisor.

• Talun ^0t Iikvidator ma ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna

och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med

huvudmannen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit

fore likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan

raknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisionsp

e^att®ls®r. aJ®e^nde det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade.

Vad i /7 § tredje stycket och 79 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det

siuitredovusmngshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammantrade

med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av

bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller

avlidit fore likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevisor,

som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå framlagts

förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då

avgangen eller frånfället inträffade. Vad i 78 § andra stycket och 79 6 är

stadgat skall aga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor.

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Om fusion mellan sparbanker så ock om annan sammanslagning mellan

sparbanker eller mellan sparbank och annan penninginrättning

104 §''

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning har

Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola

«enom fusion övertagas av en annan sparbank må traffas mellan sparba - kerna såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag

till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank eftei

vad T 2 mom sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillsynsmyndighetens

tillstånd enligt vad därom stadgas i 3 inom.

Minst en vecka före det sammantrade, vara huvudmannen i den over

låtande sparbanken upptaga frågan om fusionsavtalet, skola for dessa hål as

tlllgafulMänd°igtSföJslagktill fusionsavtal mellan den överlåtande och den

över tagand^ t p^ ^ överlåtande sparbankens senast fastställda balansräkning

försedd med anteckning om huvudmännens beslut rörande sParba£- kens’ vinst, samt avskrift av förvaltnings- och revisionsberättelserna fo

Sa™men av den överlåtande sparbankens samtliga styrelseledamöter undertecknad

berättelse, innehållande dels redogörelse för de omständigheter,

som kunna vara av vikt vid bedömandet av förslagets lämplighet för spa

banken, och dels upplysning, i den mån det kan ske utan forfang för spa - banken huruvida efter nämnda balansraknmgs avgivande inträffat han

delser vilka äro av väsentlig betydelse för sparbankens ställning; samt

4 ett av revisorerna avgivet yttrande över den under 3. omformalda berättelsen

såvitt den sv ser spärbsnkens ställning. ... ... c

De handlingar, om vilka förmäles i andra stycket, skola jamval fram
^Handlägga

huvudmännen fusionsfrågan å två sammantraden, skall vad

i andra och tredje styckena sägs gälla beträffande bada sammantradena.

2 mom. Sådait beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som

avses i 1 inom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudman förenat sig

därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammantraden och

å det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst tva tredjedelar av de

vid sammanträdet närvarande huvudmännen. ...... ,

Är för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet

skall ock det lända till efterrättelse. ,

Inom fyra månader från det beslutet fattades eller, om klandertalan dara

anställts "från det denna talan ogillades genom lagakraftagande avgörande,

skall beslutet av den överlåtande sparbankens styrelse anmalas foi registrerino

Två bestyrkta avskrifter av protokoll som förts ärendet, innehållande

fullständigt angivande av förslaget till{•/ är fÄn

vid anmälningen. Har anmälan ej gjorts inom föreskriven tid, ar tiagan 01

01" Inom" Senas^ fyra månader efter det registrering skett på anmälan som

säas i 2 inom., skall såväl den övertagande som den överlåtande spaibankens

styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens ti lstånd att bringa

fusionsavtalet till verkställighet. Vid ansökningen skall fogas bevis, att

beslutet blivit registrerat.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

.. v^hn ni vi d”/t6n sti 11 stand sPrö vn > n g skall grundas å ett bedömande

a\ nuiuv da fusionen dels kan anses vara förenlig med deras intressen

sparbankerna''''dp^ 1 fordringar å de av fusionen Sda

.parbankerna, dels framstar som andamalsenlig ur allmän synpunkt

Om ansökan som gjorts inom föreskriven tid, så ock om beslut '' som

meddelats i anledning av ansökningen skall genom tillsynsmyndighetens

forsorg underrättelse ofördröjligen avsändas till registreringsmyndigheten

Tillsynsmyndigheten skall ock ombesörja, att kungörelse om beslut var''

tillstånd lämnas till fusi„„savtÄ verkställande! jLie besW

anvisning ofordliojligen införes i allmänna tidningarna och i tidning, som

ar allmant spridd inom de berörda sparbankernas verksamhetsområden Där

sfst anng7vits ’ ™a kunSorelsen införas i två eller flera tidningar som

krafsat S^a11 i^om se* månader> sedan beslutet vunnit laga

, rätt, a\ sav al den övertagande sparbankens som den överlåtande sparban
<il,

n^ln\tyre S,e anmalas för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av

tillsynsmyndighetens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av laeakraftbevis

Nar beslutet registrerats, skall den överlåtande sparbanken fn
gaSndUeP?p0arbanken

6SS tllI§angar °ch skuIder hava övergått till den överta
-

105

cTvHv,r sPa^bank tratt„ 1 likvidation, må utan hinder därav fusion med annan

sparbank aga rum pa satt , 104 § sägs; och skall vad om styrelsen och de^s

ledamöter samt om revisorerna ar stadgat gälla i avseende å likvidatorerna

beslut om^tflMån^TnFfrn-a‘ ‘dlsynsmyndighetens lagakraftvunna

eslut om tillstånd till fusionens verkställande registrerats, skall likvidationen

avslutas, därvid vad i 97, 98 och 103 §§ är stadgat skall gälla.

106 §.

i stnSnT™ru VSa r,fUSi°" m6n vari§enom sparbank förbinder sig att,

samband med likvidation, a annan sparbank eller å penninginrättnin°-

j£“ mjaLSParban,t’ overläfa sin rörelse, må ej träffas, med mindre samthöa

huvudman i den overlatande sparbanken förenat sig om beslut att

sparbanken skall bitrada avtalet, eller beslutet fattats å "två på varandra

Ss b^litsahifraHraden med huvadmännen samt å det sammanträde, som

ut e i ft ,n i / r - aT fyr& femtedelar av de röstande och dessa tillika

utgjort minst tie fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för giltiahet av

Ti,lkor “ 1 reslem''"te,“

ej 1ÄÄ 4 ba"tak,iebolaB’

Om tillsyn

107 g.

stäT/a1 Ss^Tiiinpftghe-en ,SkaaJ ÖVer,Vaka'' att sparbankerna i sin verksamhet

efterfattelse denna lag och andra författningar, såvitt de hava

sai skilt avseende a sparbanker, ävensom de för sparbankerna gällande regementena

samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller reglemente

meddelats av huvudmännen eller styrelse 8 8

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet

kunna Pinvberk«er"as Verksamhet.> 1 synnerhet såvitt angår förhållanden som

Kunna inverka pa sparbanks säkerhet.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

Myndigheten har vidare att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga

om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet.

108 §.

Tillsynsmyndighetens tillsyn utövas med ledning av handlingar, vilka

jämlikt denna lag insändas till myndigheten, ävensom upplysningar, som

inhämtas vid sparbanksundersökning eller annorledes. Sparbanksundersökning

skall anställas så ofta sådan anses erforderlig av tillsynsmyndigheten.

109 §.

Tillsynsmyndigheten skall för varje sparbank förordna en revisor att med

övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens

räkenskaper. Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande,

som här avses, och i stället utse ny revisor.

För revisor, som förordnats av tillsynsmyndigheten, skall myndigheten

utfärda instruktion.

Revisor, som här sägs, åtnjuter arvode med belopp, som bestämmes av

tillsynsmyndigheten.

no §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla sparbanks styrelse, när så prövas

nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd begäran

om utfärdande av kallelse till sammanträde med huvudmännen, må kallelse

utfärdas av myndigheten.

Den, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

företräda tillsynsmyndigheten, äger närvara vid sammanträde med huvudmännen

eller av myndigheten utlyst styrelsesammanträde och deltaga i

överläggningarna.

in §•

Där tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela

närmare föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om

förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa.

Befinnes med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke lämpligt att

sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver, må tillsynsmyndigheten,

på framställning av sparbanken, meddela densamma tillstånd

tills vidare att förvara handlingarna på annat betryggande sätt som

tillsynsmyndigheten föreskriver.

112 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för tillsynsmyndigheten när som helst hålla sparbankens kassa och

övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning;

att å tider, som bestämmas av tillsynsmyndigheten, och enligt av myndigheten

fastställda formulär upprätta och till myndigheten insända översikter

över sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt

angivas, huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av

någon i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att jämväl i övrigt meddela tillsynsmyndigheten alla de upplysningar rörande

sparbanken, som äskas av myndigheten;

att, så snart förvaltningsberättelsen föreligger underskriven av styrelsen,

insända densamma till tillsynsmyndigheten samt att efter verkställd revision

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

tillställa myndigheten revisionsberättelsen ävensom, efter årssammanträdet

med huvudmännen, de protokoll, som upptaga huvudmännens beslut i anledning

av nämnda berättelser;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster

att det i 29 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning

rubbats, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning för utvisande

av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet

i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten;

samt

att årligen, senast en månad efter huvudmännens årssammanträde, till

tillsynsmyndigheten avgiva statistisk redogörelse angående sparbanken å

formulär som fastställes av myndigheten.

113 §.

Om sparbanks styrelse eller huvudmän fattat beslut, som står i strid med

lag eller reglementet eller eljest finnes medföra våda för sparbankens säkerhet,

äger tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av beslutet. Myndigheten

må ock förelägga styrelsen eller huvudmännen att, om beslut som

nyss sagts gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, ävensom förelägga

huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger dem

enligt lag eller reglementet. Förelägganden, som nu sagts, må dock, utom

vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning, icke

av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande

är belagt med straff.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande,

som enligt 29 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess

inlåning, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej

särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet

skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet fall

sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har styrelsen underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts, till

efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller

reglementet och rättas ej avvikelsen inom förelagd tid, äger tillsynsmyndigheten

förordna, att sparbanken genast skall träda i likvidation.

114 §.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift

eller förbud enligt denna lag samt utdöma sådant vite.

115 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna

ombud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt

att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens

böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd

upplysning angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Tillsynsmyndigheten äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer

och huvudmän enahanda befogenhet, som, innan sparbanken trätt i

likvidation, tillkommer myndigheten enligt denna lag beträffande styrelse

och huvudmän.

Tillsynsmyndigheten må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.

Beträffande denne skall vad som i 109 § sägs om revisor äga motsvarande

tillämpning.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Ombud, som avses i detta inom., åtnjuter arvode med belopp, som bestämmes

av tillsynsmyndigheten.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, skall tillsynsmyndigheten

förordna ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i

konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt

stadgas i konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Tillsynsmyndigheten må när som helst entlediga ombudet och utse annan

i hans ställe, över sådant beslut må klagan ej föras.

Om arvode till ombud, som här sägs, skall gälla vad i konkurslagen är i

allmänhet stadgat beträffande arvode till konkursförvaltare.

116 §.

Där sparbank i fall, som avses i 132 och 133 §§, tillskyndats skada, äger

tillsynsmyndigheten föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige,

såframt ej vad i 77, 78 och 103 §§ stadgas utgör hinder för sådan

talan.

117 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och

verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller

likvidationsrevisor, som förordnas enligt 109 § eller 115 § 1 mom., skall

varje sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhållande

till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången

av nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till bestridande

av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet

icke överstiga fem tusendels procent och bidraget till bestridande av

kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor icke

överstiga fyra tusendels procent av nämnda belopp.

118 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot av styrelsen för eller anställd hos sparbank.

119 §.

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,

som utvisar huvudmännens beslut i anledning av berättelserna, skola genom

styrelsens ordförandes försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats å

envar av sparbankens expeditionslokaler.

120 §.

Tillsynsmyndighet, som avses i denna lag, är bankinspektionen.

Om registrering

121 §.

Ansökan om sparbanks registrering samt anmälan för registrering skola

ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndigheten.

Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

122 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om

upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

de föreskrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest

hinder mot registrering av sparbanken på grund av föreskrifterna i denna

lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande

av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,

som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som

anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej

stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida

mot lag eller författning eller mot reglementet eller vara till sin avfattning

i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering

vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot beslut av huvudmännen,

vilken avses i 81 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen

iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild

röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid

för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen

med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till sparbanken

eller, där anmälan skett med tillämpning av 57 § andra stycket, till

den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

123 §.

Beviljas sparbanks registrering, skall registreringsmyndigheten låta införa

i sparbanksregistret:

1. dagen för tillsynsmyndighetens beslut om stadfästelse å reglementet;

2. sparbankens firma;

3. verksamhetsområdet och den ort, där styrelsen har sitt säte;

4. sparbankens postadress;

5. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon

är bemyndigad att teckna sparbankens firma, dennes fullständiga namn

och hemvist; samt

6. av vilka och huru firman skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen.

124 §.

Göres, efter det sparbank registrerats, anmälan om förhållande, som enligt

denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering beviljas, vad

sålunda anmälts anmärkas i registret.

125 §.

Har ansökan enligt 104 eller 105 § om tillsynsmyndighetens tillstånd att

bringa fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller

har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om

tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall

registreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen

med posten översända underrättelse därom till sparbankerna.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om fusion förklarats förfallen,

skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteckningen

rörande fusionsavtalet avföres ur registret.

126 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister,

handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret

eller bankregistret tidigare införd firma och lider därigenom innehavaren

av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om förbud för

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

sparbanken att efter viss tid använda förstnämnda firma ävensom ålägga

sparbanken det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskrivning länder

honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om

skadestånd föras vid domstol.

127 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i sparbanksregister

gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt

eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall

på anmälan av part antecknas i registret, att på nämnda grund den tidigare

anteckningen avföres ur registret.

Varder, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning om avträdande av

sparbanks egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet ej bort

meddelas, skall på anmälan därom anteckning ske i registret enligt vad i

första stycket stadgas.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande,

så ock i fall, som avses i första stycket, lagakraftbevis.

128 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om konkurs

varom förmäles i 101 §, skall genom registreringsmyndighetens försorg

ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning,

som är allmänt spridd inom den berörda sparbankens verksamhetsområde.

Där i annat fall än som avses i 127 § andra stycket antecknas i registret,

att tidigare anteckning avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske

efter vad ovan sägs.

129 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i sparbanksregister

och kungjort i ortstidning skall anses hava kommit till tredje mans

kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller

bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot

annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till

sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse

eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den

kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,

där ej annat förhållande visas vara för handen.

130 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighetens och registreringsmyndighetens beslut

131 §.

över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos

Konungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut, men beslutet går ändock i verkställighet,

där icke Konungen förordnar annorlunda.

22 Itihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Den so in icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom

registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra

besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sadan förklaring, som avses i 125 §, må jämväl besvär

anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.

Om skadestånd

132 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 46 §, revisor,

likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 115 §, vid fullgörandet

av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat sparbanken

skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för skadan.

133 §.

Har huvudman eller annan, som avses i 132 §, genom överträdelse av

denna lag eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje

man skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

134 §.

Har ersättningsskyldighet uppkommit enligt 132 eller 133 § men föreligger

allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det prövas

skäligt med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i

övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersättningsskyldiges

förfarande innefattade brottslig handling.

135 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som stadgas i 132—

134 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars

ersättningsskyldighet nedsatts enligt 134 §, dock allenast med det nedsatta

beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty

prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes

ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Straffbestämmelser

136 §.

Med dagsböter eller fängelse straffas:

1. Stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig

eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse av reglementet eller i

handling, som enligt 6 § andra stycket skall fogas vid ansökningen;

2. styrelseledamot eller annan, som i anmälan för eller ansökan om registrering

eller i försäkran eller annan handling, som fogas därvid, uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som framlagges

å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan handling

eller i handling eller meddelande, som kungöres eller sändes till huvudman;
.

... styrelSfdedamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och

torlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 60 eller 87 § eller

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 339

112 § femte punkten, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 61,

62 eller 63 §;

5. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsrakning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 89, 94 eller 97 §, uppsåtligen förfar

i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

6. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller

annan handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i

påskrift å sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande

förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger.

137 §.

Med dagsböter eller fängelse straffas ock:

1. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare hos sparbanken,

vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift i översikt, som avses i 112 §, eller vid lämnande av upplysning enligt

108, 112 eller 115 §;

2. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare

som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav,

yppar något av vad som kommer till hans kännedom vid verkställd granskning,

ulan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans

uppdrag.

138 §.

Med dagsböter straffas:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och

förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 60 eller 87 § eller

112 § femte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelser, som

avses i 136 § 4.;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 89, 94 eller 97 §, av vårdslöshet

förfar i strid med bestämmelser, som avses i 136 § 5.;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 136 § 6.

sägs vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 69, 87, 95 eller

97 § väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum.

139 §.

Med dagsböter straffas ock

1. den, som bryter mot vad som är stadgat i 39, 40 eller 41 §;

2. den, som underlåter att fullgöra honom enligt 57, 85, 98, 99 eller 101 §

åliggande anmälan till registrering eller enligt 36, 85, 98, 99 eller 101 §

åvilande anmälan till tillsynsmyndigheten;

3. styrelseordförande, som icke iakttager föreskriften i 119 §.

Särskilda bestämmelser

140 §.

Sparbank må icke överföra medel till annan pensionsstiftelse än sådan,

som bildats uteslutande för pensionering av personal, som är eller varit

anställd i sparbankens tjänst, eller efterlevande till sådan personal, överföring

må icke ske med mindre dels överföringen erfordras för alt uppbringa

stiftelsens förmögenhet till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

öyerföringstillfället av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra

därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken

tillämpad sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning

av stiftelsen skall främst användas till betalning av pensionspremier

för anställda hos sparbanken och i övrigt tillföras sparbankernas säkerhetskassa.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,

som tillskjutits av sparbank, har tillsynsmyndigheten att tillse, att stiftelsens

tillgångar ej placeras på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål

tinnes strida mot grunderna för de angående placering av sparbanks medel

*... ^e^na lag givna föreskrifterna. Har så skett, må tillsynsmyndigheten

förelägga stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen

att, närhelst tillsynsmyndigheten begär det, hålla stiftelsens kassa

och Övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning ävensom lämna myndigheten alla de upplysningar

rörande stiftelsen, som äskas av myndigheten.

141 §.

Enskilds förhållande till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

142 §.

Sparbank skall i mål, för vilka ej annorledes stadgas genom lag, lyda

under allmän underrätt i den ort, där sparbankens styrelse har sitt säte.

143 §.

Närmare bestämmelser rörande i denna lag avsett sparbanksregister, om

avgifterna för registrering och kungörande samt om tillsynsmyndighetens

utövande av tillsynen över sparbankerna, så ock de föreskrifter, som i övrigt,

utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen.

2. Lag angående införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om sparbanker skall jämte vad här nedan stadgas

träda i kraft den 1 januari 1956.

2 §.

Genom nya. lagen upphävas, med de begränsningar här nedan stadgas,

lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker tillika med de stadganden,

vilka innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så ock lagen den

30 april 1942 (nr 226) angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Utan hinder av vad i 31 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande

säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Mcij.ts proposition nr 151

och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga lånet

till återbetalning inom sagda tid, må sparbank jämväl i fortsättningen

såsom säkerhet för dylikt lån godtaga inteckning i sådan tomträtt till inom

sparbankens verksamhetsområde belägen fastighet med byggnad avsedd

huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, beträffande vilken

4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse före den

5 juni 1953 äger tillämpning; dock att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,

skall hava upprättats i enlighet med av tillsynsmyndigheten godkänt

formulär eller eljest hava blivit godtaget av myndigheten samt att återbetalningstiden

för lånet icke skall utgå senare än fem år före tomträttsavtalets

upphörande.

5 §•

Tillsynsmyndighet, som i nya lagen sägs, skall intill den 1 juli 1956

vara sparbank sinspektionen.

6 §•

Beträffande medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, skall

bestämmelsen i 26 § lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker i sagda

lagrums ursprungliga lydelse fortfarande äga tillämpning, om äldre giftermålsbalken

är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

7 §•

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari

1956, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Sparbank, som vill fortsätta verksamheten, är pliktig att före den

1 januari 1960 söka registrering, därvid sparbanken dessförinnan skall hava

vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att det bringats i överensstämmelse

med föreskrifterna i nya lagen, samt hava förskaffat sig tillsynsmyndighetens

stadfästelse å reglementsändringarna.

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej

Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har tillsynsmyndigheten att

efter anmälan från registreringsmyndigheten förordna om att sparbanken

genast skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparbanken

utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, ändring av reglementet

och tillsynen över sparbanken, i vilka hänseenden nya lagens regler skola

gälla. Jämväl bestämmelse i nya lagen, varigenom överträdelse av tillsynsreglerna

är belagd med straff, skall redan innan registrering skett lända till

efterrättelse.

3. Ulan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom sparbanks

firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin

verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benämning,

som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 126 § nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken

saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 g

nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbank, skall nytt val av

samtliga huvudmän verkställas så snart kan ske och senast före utgången

av år 1960, dock alt, där enligt äldre reglementsbestäminelser successiva val

av huvudmän skolat äga rum, nyval må, om det nya reglementet så medgiver,

förrättas successivt allt efter som äldre mandattider utlöpa. Enligt

nya lagen valda huvudmän skola tillträda sill uppdrag från närmast efter

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

valet inträffande årsskifte eller årssammanträde, allt enligt vad i reglementet

sägs. Till dess omförmälda nyval ägt rum, skola äldre reglementsbestämmelser

angående huvudmännens tillsättande och antal lända till efterrättelse.

Intill dess de genom nyvalet utsedda huvudmännen tillträtt sitt uppdrag,

må före nyvalet tillsatta huvudmän utöva sitt uppdrag under den tid, för

vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för

valbarhet.

6. De styrelseledamöter och styrelsesuppleanter, som äro valda, då nya

lagen vinner tillämpning å sparbanken, må utöva sitt uppdrag under den

tid, för vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar

för valbarhet.

7. Genom vad i 22 § nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att

njuta ränta å tillskjuten fond, som enligt sparbankens reglemente eller

eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande tillagts stiftare eller annan

bidragstecknare.

8. Utan hinder av vad i 31 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande

säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader

och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga

lånet till återbetalning inom sagda tid, må dylikt lån, som beviljats innan

nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken, utestå under den tid, som avtalats

mellan sparbanken och låntagaren vid lånets utlämnande.

9. Sparbank, som före den 1 januari 1956 utövat verksamhet vid filial,

må intill den 1 januari 1960 fullfölja verksamheten utan särskilt tillstånd

eller medgivande. Vill sparbanken jämväl därefter bedriva verksamheten,

skall sparbanken, därest enligt nya lagen tillsynsmyndighetens tillstånd

eller annan sparbanks medgivande skulle hava varit erforderligt för filialens

inrättande, före den 1 januari 1960 hava inhämtat motsvarande tillstånd

eller medgivande till filialens fortsatta bestånd.

3. Lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101) angående

bankaktiebolags och sparbanks konkurs1

Härigenom förordnas, att i lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolags

och sparbanks konkurs dels nuvarande 2 och 3 §§ skola upphöra

att gälla, dels nuvarande 4 och 5 §§ skola erhålla beteckningarna 2

och 3 §§, dels ock 1 § skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Angående allmänt ombud, som förordnas i bankaktiebolags och i sparbanks

konkurs, stadgas i lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker,

Å sådant ombud skall tillämpas vad i denna lag föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

4. Lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om

sparbankernas säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 4, 5, 6 och 7 §§ lagen den 15 juni 1934 om

sparbankernas säkerhetskassa1 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 Senaste lydelse se 1921:231.

2 Senaste lydelse av 6 § se 1940: 129.

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

2 §.

Såsom bidrag —--kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,vars fonder i den mening som avses

i 99 § lagen om sparbanker, sedan i förekommande fall därifrån avdragits

garantifond och upplånat förlagskapital och under de tio första åren efter

sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke äro tillräckliga tor

iakttagande av det förhållande, som enligt nyssnämnda lagrum skall forefinnas

emellan sparbankens inlåning och dess fonder, eller genom bidragets

erläggande skulle bliva otillräckliga för iakttagande av nämnda

förhållande.

4 §■

1 mom. Kassan förvaltas---alla för en.

2 mom. Chefen för tillsynsmyndigheten för sparbankerna eller, vid förfall

för honom, annan ledamot av myndigheten äger vid styrelsens sammanträden

deltaga i överläggningarna och få till protokollet antecknat den

mening, han uttalat i ärende, som förekommit till behandling.

5 §•

Kassans medel skola insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken

eller placeras i fullgoda inhemska obligationer; dock må ett belopp ej overstigande

en tiondel av kassans medel innestå hos inländskt bankaktiebolag

eller sparbank.

6 §.

1 mom. Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på

villkor, som styrelsen äger bestämma, med anlitande av kassans medel

lämna dels bistånd åt sparbank, vars fonder i den mening, som avses i 29 §

lagen om sparbanker, till följd av inträffade förluster nedgått under det 1

förhållande till sparbankens inlåning enligt nyssnämnda lagrum erforderliga

beloppet, ävensom åt sparbank, som eljest på grund: av inträffade eller

väntade förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter, dels ock, 1 den

utsträckning så finnes skäligt, gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt

i likvidation eller försatts i konkurs. ...

2 mom. Med anlitande av kassans medel skall styrelsen, savida ej särskilda

skäl föranleda annat, lämna ersättning åt sparbank, som åsamkats

förlust genom förskingring eller annan trolöshet.

Kassan äger inträda i sparbankens rätt gentemot den, som vållat forlusten.

7 §•

För granskning---—av Konungen.

Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver

till tillsynsmyndigheten. Myndigheten, som även själv må företaga

erforderlig granskning, skall till Konungen avgiva utlåtande över revisorernas

berättelse. Om ansvarsfrihet för styrelsen beslutar Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat kassan skada, äro de pliktiga att en för båda och

båda för en utgiva ersättning för skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhetsfond.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

5. Lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt1

Härigenom förordnas, att 2 § 14 ro) lagen den 26 maj 1909 om Kungl

Maj:ts regeringsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anmves- ’

14:o) mål om inmutning —--av farmaceutisk specialitet;

mai om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handels-,

sparbanks- eller annat dylikt register, om anmälan om idkande av närin«syrke;

°

mål om registrering----av sådant förbud;

mål om beslut, i andra fall än förut i denna paragraf angivits, av registreringsmyndigheten

för aktiebolag i ärende rörande sådant bolag eller

av registreringsmyndighet för sparbank eller av tillsynsmyndighet över

registrerade understödsföreningar;

mål om beslut---och andra personalstiftelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

6. Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående

handelsregister, firma och prokura2

Härigenom för ordnas, att 6 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,

firma och prokura skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
6

§.

Företer i handelsregistret införd firma likhet med en i handelsregister

föreningsregister, aktiebolagsregistret eller sparbanksregister tidigare införd

tirma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge

domstol på talan av denne förbjuda innehavaren av förstnämnda firma att

etter viss hd använda firman ävensom ålägga honom det skadestånd, som

provas skäligt.

Menar någon ----vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

7. Lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag

skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,

orenmgsregister, aktiebolagsregistret eller sparbanksregister tidigare införd

firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge

1 Senaste lydelse av 2 § 14:o) se 1951:475

2 Senaste lydelse av 6 § se 1911: 43 s. 3.

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i

han hos domstol föra talan om förbud för aktiebolaget att efter viss tid

använda förstnämnda firma samt om skadestånd. Rätt till sådan talan mot

aktiebolag äge ock annat aktiebolag vars firma senare registrerats, där

tidigare godkännande av firman då var gällande enligt 6 §.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

8. Lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948

(nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 312 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret, sparbanksregister eller försäkringsregistret

tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren

av sistnämnda firma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud

för bolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon — -— — vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

9. Lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar skall erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives:

102 §.

Företer förenings registrerade firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister,

aktiebolagsregistret, försäkringsregistret, sjukkasseregister,

understödsföreningsregister, sambruksföreningsregistret eller sparbanksregister

tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud för föreningen

att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Bihang B

Preliminärt utkast

till

kungörelse om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Om sparbanks bildande

1 §•

Reglemente för sparbank skall angiva:

1. sparbankens firma;

2. verksamhetsområdet;

3. den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4. grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav skall

med eller utan ränta återbäras;

5. huvudmännens antal;

6. valkorporation, som skall förrätta kommunalval av huvudmän, samt,

där sådant val skall förrättas av flera korporationer, fördelningen av antalet

mandat dem emellan, därvid fördelningen, såvida ej särskilda skäl föranleda

till annat, skall ske efter invånarantalet i de kommuner, korporationerna

företräda; ordning för åstadkommande av en successiv förnyelse av

huvudmannakåren; det närmare förfarandet i övrigt vid huvudmannavalen;

7. huvudmännens befogenheter;

8. ort för huvudmännens årssammanträde, de ärenden som skola förekomma

till behandling å sådant sammanträde samt det sätt, på vilket kallelse

till sammanträde med huvudmännen skall ske;

9. antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem, tid för vilken de

skola väljas, huru ordförande i styrelsen skall utses samt styrelsens åligganden;

°

10. antalet revisorer samt tid för vilken de skola väljas;

11. huruvida styrelsen, enligt vad därom stadgas i denna lag, må inrätta

avdelningskontor eller sparställe ävensom de befogenheter, som tillkomma

ledningen för avdelningskontor;

12. det belopp, varutöver en och samma insättares tillgodohavande å spar
f).

?n}tsr^^n^n§ ökas annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet; 00 13 14 15

13. uppsägningstid för återbetalning av medel, insatta å sparbanksräknmg;
14.

huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än in- och utlåning

av penningar eller verksamhet som omförmäles i 6 § i denna kungörelse

samt i 32 och 33 §§ lagen om sparbanker, såvitt angår mottagande av värdehandlingar

till förvaring och förvaltning efter tillståndsprövning som stadgas

i nämnda paragraf i denna kungörelse, samt vari dylik annan verksamhet

skall bestå; ävensom

15. sättet för förvaring och inventering av kassa och värdehandlingar.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

2 §•

Ansökan om sparbanks registrering skall göras av dess styrelse senast

.ett år från det stadfästelse meddelats å sparbankens reglemente.

Ansökningen skall innehålla uppgift om styrelseledamots och styrelsesuppleants

fullständiga namn ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa

personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga.

1 ansökningen skall uppgivas av vilka och huru sparbankens firma skall

tecknas, där den ej tecknas av allenast styrelsen på grund av lagen om sparbanker.

Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket,

gäller vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.

Sparbankens postadress skall jämväl angivas i ansökningen.

Vid ansökningen skola fogas: _

1. reglementet med bevis om stadfästelsen, i tva styrkta avskru tei,

2 styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka att huvudmän och revisorer

utsetts och vilka som utsetts till styrelseledamöter och styrelsesuppleanter

* samt

3. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad försäkran, att det belopp,

vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blivit behörigen

inbetalt. , , ,

Har å ansökningen varje styrelseledamot och styrelsesuppleant eller annan,

som är bemyndigad att teckna sparbankens firma, ej egenhändigt skrivit

sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en

•särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Om huvudmän

3 §■

Om huvudman, som tillsatts av kommunal valkorporation, avgar eller

avlider, innan den tid för vilken han blivit utsedd, gått till ända, eller hinder

för honom att vara huvudman uppkommer, åligger det sparbankens styrelse

att ofördröjligen hos korporationen göra anmälan om avgången.

4 §•

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

I sparbanks reglemente må intagas bestämmelse om att, där våglängden

mellan huvudmans hemvist och huvudmännens sammanträdeslokal är större

än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i sammanträde

med huvudmännen må utgå till huvudman. I den mån resa kan företagas

med järnväg, omnibus, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga

avgiften för tredje klass plats på järnväg, plats i omnibus eller sparvagn

eller salongsplats på fartyg. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta

avgiften för taxebil. ...

Där huvudman är bosatt på så stort avstånd från sammantradeslokal toi

huvudmännen, att resan fram och åter måste företagas å särskild dag, må i

reglementet intagas bestämmelse om att ersättning för resdag skall utga

efter särskilda, i reglementet angivna grunder.

Om rörelsen

5 §■

Sparbanksbok skall vara försedd med ordningsnummer. I sparbanksboken

skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens säkerhet

anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

gj''°rts förbehåll, skall anteckning därom ske i sparbanksboken. Denna skall

därjämte innehålla anvisning om att insättningsbestämmelserna i övrigt

finnas intagna i lagen om sparbanker och i reglementet samt att lagen och

reglementet äro tillgängliga för envar i sparbankens expeditionslokal.

6 §•

Utan särskilt tillstånd av sparbanksinspektionen äger sparbank ej mottaga

värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till sådan verksamhet

må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning av värdehandlingar

prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och förvarmgsanordningar

samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken.

Inspektionen äger föreskriva de villkor för verksamhetens utövande

eller de inskränkningar däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd må

aterkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare

föreligga; återkallas tillståndet, är sparbanken pliktig att, så snart kan

ske, avveckla nämnda verksamhet.

7 §•

, ingående förvärv, som förmälas i 33 § lagen om sparbanker, skall anmälan

otordrojligen göras hos sparbanksinspektionen.

8 §•

Filial skall hava fast expeditionsplats. Särskilda tider skola vara bestämda

for expeditionens öppethållande.

Har filial inrättats utan att särskilt tillstånd därtill behövt inhämtas,

s all anmälan om inrättandet ofördröj ligen göras hos länsstyrelsen och

sparbanksinspektionen.

Om styrelse och firmateckning

9 §•

Om styrelseledamot entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder

lor honom att vara styrelseledamot uppkommer enligt 37 § lagen om sparbanker

och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter att ofördrojligen

föranstalta om val av ny ledamot för återstående mandattid. Meddelas

icke annan föreskrift i reglementet, må dock med valet anstå till nästa

arssammanträde med huvudmännen, såframt styrelsen är beslutför med

kvarstående ledamöter och suppleanter samt antalet ej understiger fem.

10 §.

Styrelsen skall, så snart kan ske, till länsstyrelsen och sparbanksinspektionen

insanda styrkt avskrift av instruktion, som avses i 39 § lagen om sparbanker,

ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela länsstyrelsen

och inspektionen därom.

11 §•

I reglementet må närmare bestämmelser upptagas om de förutsättningar,

under vilka styrelsesuppleant äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera

suppleanter finnas, om ordningen för deras inträde. Sådan bestämmelse må

ej registreras.

12 §.

Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Hava huvudmännen ej

utsett ordförande, skall styrelsen välja ordförande. Vid lika röstetal skall

därvid valet avgöras genom lottning.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts proposition nr löt

13 §.

Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas så ofta sparbankens

reglemente föreskriver och eljest då så erfordras. Framställer stj’- relseledamot begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran

efterkommas.

Vid stvrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktigheten

bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill utser.

Styrelseledamot är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut

avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras i

nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.

14 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal

överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet

högre antal föreskrivits i reglementet. Ärende må dock icke företagas,

med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall för

någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets

behandling.

Såsom styrelsens beslut gäller, där föreskrift om särskild röstplurahtet

ej givits i reglementet, den mening, om vilken vid sammanträdet de flesta

röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

15 §.

Det åligger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser angående kassaverksamheten

vid sparbanken ävensom, vad gäller filial, jämväl angående

rörelsen i övrigt och hur densamma skall övervakas från huvudkontorets

sida. Styrelsen skall till sparbanksinspektionen insända styrkt avskrift av

bestämmelserna samt, om ändringar vidtagas i desamma, meddela inspektionen

därom.

16 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sparbank, bör undertecknas med dess

firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva sina namn.

17 §.

Å sammanträde för delgivning av stämning enligt 46 § andra stycket lagen

om sparbanker skola huvudmännen jämväl förrätta val av ställföreträdare

att föra spaxbankens talan.

18 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om rätten att teckna

sparbankens firma eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon, som

bemyndigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras sparbankens postadress,

skall styrelsen därom ofördröj ligen göra anmälan för registrering.

Å denna anmälan skall vad i 2 § andra, tredje och sjätte styckena sägs äga

motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändrad postadress,

skall fogas styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som

bestyrker ändringen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres

av anmälningen.

19 §.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast såvitt det

uttryckligen medgives i reglementet.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Om bokföring och styrelsens årsredovisning

20 §.

1 mom. Beträffande sparbanks handelsböcker skola gälla följande särskilda

bestämmelser.

Dagbok skall föras i form av kassabok, som skall upptaga alla in- och

utbetalningar.

Jämte kassabok skall sparbank föra:

ayräkningsbok för insättarna med upplägg för envar av dem ävensom ett

årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som

för en och samma insättare innestå å olika konton, föras å skilda upplägg;

lånebok, som skall upptaga de lån, sparbanken utlämnat, å dessa inbetalade

räntor och gjorda avbetalningar samt för lånen ställda säkerheter ävensom

ett årligt sammandrag av låneräkningarna;

register å sparbankens insättare;

register å sparbankens gätdenärer; samt

huvudbok, som skall avslutas för varje år och fullständigt utvisa sparbankens

rörelse under året samt dess ställning vid årets början och slut.

Genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i registret å insättare

skall åstadkommas, att sammanlagda beloppet av en och samma in—

sättares tillgodohavande å sparbanksräkning lätt kan fastställas.

Styrelsen äger, där sa prövas lämpligt, uppdela envar av ovannämnda

böcker i flera och låta föra även andra böcker.

2 mom. Räkenskapsår för sparbank skall sammanfalla med kalenderår..

21 §.

Har beträffande styrelsens förvaltningsberättelse avvikande mening antecknats

till styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till förvaltningsberättelsen.

I förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under året i sparbankens

tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ej lämnas

i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster upptagas sammanlagda

beloppet av utbetalda löner och ersättningar under året dels till

styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare

i sparbanken.

Har tillgång vid slutet av det år, varunder den förvärvats, i balansräkningen

upptagits till högre belopp än som motsvarat kostnaden för dess förvärmde

eller har tillgången därefter upptagits till högre värde än i närmast

föregående balansräkning, skall i förvaltningsberättelsen angivas grunden

for uppskrivningen, det belopp, varmed uppskrivning skett, och användningen

av beloppet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där värdeminskningskonto

nedgått.

Om revision

22 §.

Den som utsetts till revisor eller revisorssuppleant skall ofördröiligen underrättas

därom.

23 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag:

att granska sparbankens böcker och andra räkenskaper;

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

att taga del av styrelsens och huvudmännens protokoll samt av de föreskrifter

rörande sparbankens kreditgivning, som utfärdats av styrelsen;

att verkställa inventering eller, därest reglementet tillåter att revisorerna

underlåta att själva utföra inventeringen, kontrollera verkställd inventering

av sparbankens kassa och övriga tillgångar;

att efterse, huruvida sparbankens organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan styrelsens förvaltningsberättelse avgivits, granska densamma.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna:

granska större lån och andra större placeringar av sparbankens medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av jämlikt 33 § lagen om sparbanker inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndighet

kunna hava gjorts till styrelsen; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande sparbankens

huvud- och filialkontor.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder, som må vara erforderliga

för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

24 §.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till sparbankens böcker, räkenskaper

och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för

uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej vägras

av styrelsen.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om

sparbankens verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

25 §.

Då revisorerna till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, skola de

å denna hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida i förvaltningsberättelsen

upptagna vinst- och förlusträkning samt balansräkning överensstämma

med sparbankens av revisorerna granskade böcker eller icke, och skall

påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.

26 §.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig

mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen

foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Om sammanträde med huvudmännen

27 §.

Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter närvara vid sammanträde

med huvudmännen, så ock minst en av revisorerna, där å sammanträdet

skall behandlas redovisning för sparbanken eller eljest ärende förekommer

av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att

närvara vid sammanträde tillkommer städse revisor.

28 §.

Vid omröstning äger varje huvudman en röst. Huvudman må allenast personligen

utöva sin rösträtt.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Huvudmännen äro beslutföra, där de vid sammanträde tillstädesvarande

huvudmännens antal överstiger hälften av hela antalet huvudmän, såframt

ej för beslutförhet högre antal föreskrivits i reglementet. Är tillstädesvarande

huvudman enligt stadgandet i 56 § andra stycket lagen om sparbanker

hindrad att deltaga i behandling av ärende, utgör ej den omständigheten, att

till följd därav antalet av de deltagande icke uppgår till det för beslutförhet

bestämda, hinder för ärendets företagande.

Där ej enligt lagen om sparbanker eller sparbankens reglemente särskild

röstövervikt erfordras, gäller såsom huvudmännens beslut den mening, om

vilken vid sammanträdet de flesta rösterna förena sig. Vid lika röstetal avgöres

val genom lottning men i andra frågor gäller den mening, som biträdes

av ordföranden.

29 §.

Senast en vecka före årssammanträdet skola genom styrelsens försorg förvaltnings-

och revisionsberättelserna översändas till huvudmännen.

30 §.

Styrelsen har att på sätt reglementet föreskriver kalla huvudmännen till

sammanträde. Föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna senast två

veckor före årssammanträde och senast en vecka före annat sammanträde.

Där för giltighet av beslut fordras, att det fattats på två på varandra följande

sammanträden med huvudmännen, må kallelse till det andra sammanträdet

ej ske, innan det första hållits.

Oavsett vad enligt 28 § andra stycket eller reglementet gäller om huvudmännens

beslutförhet, skola till sammanträde kallas samtliga huvudmän.

Om ändring av reglementet

31 §.

När beslut om ändring av sparbanks reglemente blivit stadfäst, skall reglementsändringen

ofördröjligen anmälas för registrering, och skall vid anmälningen

fogas i två exemplar reglementet i förändrat skick eller utdrag

darav, som utvisar ändringen, med bevis om stadfästelsen.

Om talan å huvudmännens beslut

32 §.

Om förordnande, varom i 62 § 2 mom. lagen om sparbanker sägs, skall,

där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, genom rättens försorg

ofördröjligen avsändas meddelande för registrering.

Om likvidation och upplösning

33 §.

Om likvidator, som är vald av huvudmännen, entledigas eller eljest avgår

c-- e ®.v^er e^er h''nder för honom att vara likvidator uppkommer enligt

bo § första stycket lagen om sparbanker och suppleant ej finnes, åligger det

Övriga likvidatorer att ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde

for val av ny likvidator.

34 §.

. Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla, att sparbanken

tratt i likvidation. Anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för likvi
-

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

datorernas tillsättande. Beträffande anmälan för registrering skall i övrigt

rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under

likvidationen teckna sparbankens firma eller om ändring av sparbankens

postadress vad i 2 och 18 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande

tillämpning.

35 §.

Beträffande styrelsens skyldighet att till huvudmännen viss tid före deras

sammanträde enligt 67 § lagen om sparbanker översända handlingar, om

vilka stadgas i nyssnämnda lagrum, skall i tillämpliga delar gälla vad förut

i denna kungörelse finnes föreskrivet rörande årssammanträde med huvudmännen.

36 §.

I fråga om sådant sammanträde med huvudmännen, som avses i 67 § andra

stycket, 72 § andra stycket och 73 § andra stycket lagen om sparbanker, ävensom

sammanträde för behandling av ärende, som avses i 77 § samma lag,

skola kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före sammanträdet.

37 §.

Ett av likvidatorerna underskrivet exemplar av balansräkning, varom förmäles

i 68 § lagen om sparbanker, skall av dem ofördröj ligen överlämnas

till likvidationsrevisorerna.

38 §.

Hava under likvidationen sparbankens tillgångar så nedgått i värde, att

fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej

ställningen sådan, att sparbankens egendom genast hör avträdas till konkurs,

skola likvidatorerna, så snart kan ske, lämna meddelande om ställningen

å sammanträde med huvudmännen. Till sådant sammanträde skola

kallas jämväl de kända fordringsägare, vilka ännu icke erhållit betalning.

39 §.

Under likvidation skall sparbankens firma tecknas med tillägg av orden

»i likvidation». I övrigt skall vad i 16 § finnes stadgat i fråga om undertecknande

av handling, som utfärdas för sparbanken, äga motsvarande tilllämpning

under sparbankens likvidation.

40 §.

Beträffande av likvidatorerna avgiven förvaltningsberättelse enligt 71 §

lagen om sparbanker skall vad som stadgas i 21 § första stycket denna

kungörelse äga motsvarande tillämpning.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång

för sparbanken, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar

i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast

föregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de

belopp, med vilka nedsättning eller höjning skett av de under särskild post

i balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse

de hinder uppgivas, som mött därför.

41 §.

Om likvidationsrevisorernas skyldighet att förse de i 71 och 73 §§ lagen

om sparbanker omnämnda förvaltningsberättelserna med påskrift skall i

tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 25 § ovan i denna kungörelse.

28 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

42 §.

Beträffande likvidatorernas skyldighet att till huvudmännen viss tid före

sammanträden, som avses i 72 och 73 §§ lagen om sparbanker, översända

dels de av dem enligt 71 och 73 §§ samma lag avgivna redovisningshandlingarna,

dels ock revisionsberättelser, som avses i 72 och 73 §§ i lagen,

skall gälla vad som stadgas i 29 § denna kungörelse.

43 §.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt

slutredovisning för sin förvaltning, skall anmälan därom ofördröiligen

goras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,

skola fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts i ärendet, ävensom

bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.

Om fortsatt likvidation enligt 74 § lagen om sparbanker skall anmälan

av likvidatorerna ofördröj ligen göras för registrering.

44 §.

Rörande beslut om avträdande av sparbanks egendom till konkurs skall

meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens

försorg avsändas för registrering.

,.Det .åliSSer konkursförvaltaren att, då konkurs avslutats, för registrering

ofordröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott

tinnes eller icke.

Om fusion

45 §.

.Minst en vecka före det sammanträde, varå fråga om fusionsavtal enligt

/o g lagen om sparbanker upptages av huvudmännen i den överlåtande sparbanken,

skola för dessa hållas tillgängliga hos sparbanken:

1. fullständigt förslag till fusionsavtal mellan den överlåtande och den

övertagande sparbanken;

2. avskrift av den överlåtande sparbankens senast fastställda balansräkning,

försedd med anteckning om huvudmännens beslut rörande sparbankens

vinst, samt avskrift av förvaltnings- och revisionsberättelserna för

samma ar;

3. en av den överlåtande sparbankens samtliga styrelseledamöter undertecknad

berättelse, innehållande dels redogörelse för de omständigheter, som

kunna vara av vikt vid bedömandet av förslagets lämplighet för sparbanken

och dels upplysning, i den mån det kan ske utan förfång för sparbanken,

huruvida efter nämnda balansräknings avgivande inträffat händelser,

vilka äro av väsentlig betydelse för sparbankens ställning- samt

4. ett av revisorerna avgivet yttrande över den under 3 omfönnälda

berättelsen såvitt den avser sparbankens ställning.

I första stycket nämnda handlingar skola jämväl framläggas å sammaniraciei.

Handlägga huvudmännen fusionsfrågan å två sammanträden, skall vad nu

sagts gälla beträffande båda sammanträdena.

Inom fyra månader från det att förslag till fusionsavtal godkändes enligt

vad darom stadgas i 78 § 1 och 2 mom. lagen om sparbanker eller, om klandertalan

a godkännandebeslutet anställts, från det denna talan ogillades ge
-

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

nom lagakraftägande avgörande, skall godkännandet av den överlåtande sparbankens

styrelse anmälas för registrering. Två bestyrkta avskrifter av protokoll

som förts i ärendet, innehållande fullständigt angivande av forslaget

till fusionsavtal, skola fogas vid anmälningen.

Rörande sådan i 78 § 3 mom. lagen om sparbanker avsedd ansökan, som

gjorts inom föreskriven tid, så ock av beslut, som meddelats i anledning av

ansökningen, skall länsstyrelsen ombesörja registrering.

Länsstyrelsen skall ock ombesörja, att kungörelse om beslut, varigenom

tillstånd lämnas till fusionsavtalets verkställande, jämte besvärshänvisning

ofördröj ligen införes i allmänna tidningarna och i tidning, som är allmänt

spridd inom de berörda sparbankernas verksamhetsområden. Där så finnes

påkallat, må kungörelsen införas i två eller flera tidningar som sist

Beslut om tillstånd skall inom sex månader, sedan beslutet vunnit laga

kraft av såväl den övertagande sparbankens som den överlåtande sparbankens''styrelse

anmälas för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av

länsstyrelsens beslut i huvudskrift eller styrkt avskrift, sa ock av lagakraftbevis.

Om tillsyn

46 §.

Revisor enligt 81 § lagen om sparbanker samt likvidationsrevisor och

ombud, vilka avses i 82 § 1 mom. samma lag, åtnjuta arvode med belopp,

som bestämmas av länsstyrelsen efter sparbanksinspektionens horande.

Om arvode till ombud, som sägs i 82 § 2 mom. lagen om sparbanker, stadgas

i samma lagrum.

47 §.

Sparbanksinspektionen äger sammankalla sparbanks styrelse, nar sa provas

nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd begäran

om utfärdande av kallelse till sammanträde med huvudmännen, ma

kallelse utfärdas av inspektionen.

Den, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

företräda sparbanksinspektionen, äger närvara vid sammanträde med huvudmännen

eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga

i överläggningarna.

48 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos sparbanksinspektionen må cj vara

ledamot av styrelsen för eller anställd hos sparbank.

49 §.

Revisor enligt 81 § lagen om sparbanker samt likvidationsrevisor enligt

82 § samma lag skall minst en gång varje halvår till såväl länsstyrelsen som

sparbanksinspektionen avlämna rapport angående revisionsarbetet. Rappoiten

skall särskilt angiva det närmare tillvägagångssättet vid revisionsarbetets

utförande samt i övrigt avse de förhållanden, som förtjäna uppmärksammas

av tillsynsmyndigheterna.

50 §.

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,

som utvisar huvudmännens beslut i anledning av berättelserna, skola ge
-

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

nom styrelsens ordförandes försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats

i envar av sparbankens expeditionslokaler. b 8 1

Om registrering

51 §.

in±fk- °P sparbanks registrering samt anmälan för registrering skola

!,? w/ er 1 -ftaU nrev med Posten insändas till registreringsmyndigheten.

Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

52 §.

nnSnraS re8isjrering* skall registreringsmyndigheten ofördröjligen med

hanken p |1Sa!rl underrättelse om beslutet med skälen därför till sparbanken

eller, dar anmalan skett med tillämpning av 18 § andra stvcket

ill den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

53 §.

fo^i^jwbanJtsMg^stretf*5^56 57 * * * 61*"^’ Ska" rc6Hf«ing5myndigheten låta in
l

daSeu för länsstyrelsens beslut om stadfästelse å reglementet
2.

sparbankens firma; ° ’

3. verksamhetsområdet och den ort, där styrelsen har sitt säte;

4. sparbankens postadress;

5. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon

hemvisf-Dsamf M Sparbankens firma- dennes fullständigaJnamn och

relsenV °Ch hUrU firman ska11 tecknas> där den ej tecknas av sty
54

§‘

liofw» Efter det,sParbank registreras, anmälan om förhållande, som entagen

om ^sparbanker eller denna kungörelse skall anmälas för registre
gisfret

a ’ dar reglStrenng bevilJ''as> vad sålunda anmälts anmärkas i re
55

§.

f-”af registreringsmyndighet jämlikt 86 § 3 mom. lagen om sparbanker

o klarat fråga om fusion förfallen, skall myndigheten ofördröjligen med

posten översanda underrättelse därom till sparbankerna.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om fusion förklarats förfallen

skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteckningen

rörande fusionsavtalet avföres ur registret. °

56 §-

Vid Einmälän, som sägs i 88 § lagen om sparbanker, skall fogas avskrift

graf^lagakraftbevis.6'' ^ °Ck 1 ^ ^ * fÖPSla stycket nämnda Para''

57 §.

Sparbanksregister skall utgöras av bundna böcker eller, efter re<dstre
ringsmyndighetens

bestämmande, bestå av lösbladssystem.

Varje blad skall förses med rubrik innehållande sparbanks firma och det

nummer under vilket sparbanken införes i registret. Vid varje inskrivning

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

357

skall, i fortlöpande följd för varje sparbank, angivas numret å inskrivningen.

Fortsättas anteckningarna å annat blad, skall jämväl nummerföljden

fortsättas. I registret antecknas dagen för uppgifts intagande i registret

och för dess kungörande i allmänna tidningarna.

58 §.

Till sparbanksregister skall föras förteckning, däri spai-bankerna upptagas

i alfabetisk ordning med uppgift å det nummer under vilket varje sparbank

införts i registret. I förteckningen skall anteckning ske om ändring

av sparbanks firma ävensom rörande sparbanks likvidation och upplösning.

59 §.

Beviljas registrering av sparbank, skall det ena exemplaret av ansökningen

förses med bevis om registreringen samt återställas till sparbanken. Registreras

ändring av reglementet, skall den ena avskriften av beslutet om

stadfästelse å sådan ändring till sparbanken återställas med därå tecknat

bevis om registreringen.

60 §.

Kungörelse varom förmäles i 89 § lagen om sparbanker skall, jämte uppgift

om dagen för införingen i registret, den sparbank som åsyftas och den

ort där styrelsen har sitt säte, upptaga den i registret införda anteckningen

om innehållet av anmälan eller annan uppgift.

En samling för hela riket av vad sålunda kungjorts skall genom det allmännas

försorg efter hand befordras till trycket samt förses med register.

I den mån samlingen tryckes skall den översändas till varje domstol, länsstyrelse

och överexekutor.

61 §.

Såsom avgifter för registrering och dess kungörande skola erläggas:

a) då ansökan om sparbanks registrering göres, 50 kronor;

b) då ändring sker i firman, 50 kronor; samt

c) då anmälan till eller anteckning i registret eljest sker, 20 kronor.

Avgift erlägges ej för registrering eller kungörande som äger rum efter

anmälan från rätten eller konkursdomaren eller av konkursförvaltare.

Straffbestämmelser

62 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, som

avses i 47 eller 67 § lagen om sparbanker, underlåter att iakttaga bestämmelserna

i 21 § andra och tredje styckena i denna kungörelse;

2. likvidator, som vid upprättande av förvaltningsberättelse, som avses

i 71 eller 73 § lagen om sparbanker, underlåter att iakttaga bestämmelserna

i 40 § andra och tredje styckena i denna kungörelse;

3. den, som underlåter att fullgöra honom enligt 18, 34 eller 43 § eller 44 §

andra stycket åliggande anmälan för registrering eller honom enligt 3 §,

7 §, 8 § andra stycket, 10 § eller 15 § åvilande skyldighet;

4. styrelseordförande, som icke iakttager föreskriften i 50 §.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Särskild bestämmelse

63 §.

Med länsstyrelsen menas i denna kungörelse den länsstyrelse, som utövar

tillsyn över sparbanken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956 men skall beträffande

sparbank, vars reglemente blivit fastställt före sagda dag, äga giltighet

endast i den mån motsvarande bestämmelser i lagen om sparbanker

skola, enligt vad därom stadgas i lagen angående införande av nya lagen

om sparbanker, vinna tillämpning å sparbanken.

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

359

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 mars

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 28 februari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

11 februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nga lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 193b (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 74 september 19bb (nr

7 05) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 19b8 (nr 433)

om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn Peter Westerlind.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 mars

1955 avgivna utlåtande över de den 11 februari 1955 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och pro k ura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Dessa torde efter vissa

smärre redaktionella jämkningar få föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden att

Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå

riksdagen att antaga ovannämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius

547719. Stockholm 1955. Isaac Mareus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (1)

  1. Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet, FT 2005 nr 3 s. 251, på s. 267 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:346 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition a1 i texten
  2. 1LU 1955:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o), li:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 6 i texten
  3. BU 1955:33 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till l s. 1 i texten
  4. BU 1955:19 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2005 s. 251 Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet s. 267 i texten