Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändringar i lagen om rätt till fiske m. in

26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:16, Med förslag till ändringar i lagen om rätt till fiske m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

1

Jir 16

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar

i lagen om rätt till fiske m. in.; given Stockholms

slott den 10 december 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till

fiske,

lag om ändrad lydelse av 13 kap. 15 § vattenlagen, samt

lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den

3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

GUSTAF ADOLF

Hj. R. Nilson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och

jaktlagen. Förslaget innebär dels att ånyo för riksdagen framlägges de lagförslag,

vilka tidigare, i samband med förslag till ny fiskeristadga, avlämnats i

propositionen nr 183 till 1954 års riksdag, dels att i fiskerättslagen föreslås

ytterligare ändringar i två avseenden. Den ena av dessa ändringar går

ut på att den rätt, som enligt 3 § fiskerättslagen nu tillkommer innehavare

av enskild fiskerätt att vid Blekinge läns södra kust (norr om Torhamnsudde)

utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet

ut i allmänt vatten, skall gälla även i vissa vatten söder och sydväst om

Torhamnsudde. Det andra nya ändringsförslaget innebär, att i 41 § införes

en uttrycklig bestämmelse om att fiskeriintendent på grund av sin befattning

är behörig att föra klagan över beslut, som länsstyrelse meddelat enligt

fiskerättslagen.

Det föreslås att lagändringarna skall träda i kraft den 1 april 1955.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 3, 37, 38

om rätt till fiske skola erhålla ändrad

(Gällande lydelse.)

3

Vid kusten av Norrbottens län, vid

kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, vid Blekinge läns östra

kust (norr om Torhamnsudde,) samt

vid Skånes östra och södra kuster

må innehavare av enskild fiskerätt

även utan myndighets tillstånd sträcka

fast redskap från det enskilda

vattnet vidare ut i allmänt vatten,

dock ej på större avstånd än tvåhundra

meter från den stranden följande

kurvan för högst tre meters

djup vid fastlandet eller vid ö av

minst etthundra meters längd.

Vad i

och 41 §§ lagen den 1 december 1950

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

§■

Vid kusten av Norrbottens län, vid

kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, i Blekinge län vid dess

östra kust (norr om Torhamnsudde)

samt öster om en linje dragen från

Torhamnsudde över Videskärs nordspets

och Ungskärs sydspets till Utlängans

sydspets ävensom vid Skånes

östra och södra kuster må innehavare

av enskild fiskerätt även utan

myndighets tillstånd sträcka fast

redskap från det enskilda vattnet vidare

ut i allmänt vatten, dock ej på

större avstånd än tvåhundra meter

från den stranden följande kurvan

för högst tre meters djup vid fastlandet

eller vid ö av minst etthundra

meters längd,

ttens omfattning.

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller anträffas

redskap för sådant fiske utsatt

i vattnet, må av länsstyrelsen

eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman,

samt, där fisket kränker

enskild fiskerätt, jämväl vederbörande

rättsägare eller hans folk

beslagtaga fångsten och redskapet

ävensom båt eller annat, som kan

antagas äga betydelse för utredning

om brottet.

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller anträffas

redskap för sådant fiske utsatt

i vattnet, må fisketillsynsman

som förordnats av länsstyrelsen eller

fiskeristyrelsen, befälhavare å statens

fartyg, vilket blivit utsänt för att

övervaka ordningen å fiskeplats, samt

befattningshavare vid tullverkets

kustbevakning beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller annat,

som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet. Enahanda

befogenhet tillkommer, där fisket

kränker enskild fiskerätt, vederbörande

rättsägare eller hans folk.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

(Gällande lydelse.)

Har egendom tagits i beslag enligt

första stycket, skall anmälan därom

göras till närmaste polisman, som

har att förfara som om han själv

gjort beslaget; dock må fångst, som

tagits i beslag av innehavaren av

enskild fiskerätt eller hans folk, utan

anmälan behållas av fiskerättshava
-

ren.

(Föreslagen lydelse.)

Har egendom tagits i beslag enligt

första stycket, skall anmälan därom

göras till vederbörande polis- eller

åklagarmyndighet eller till närmaste

polisman. Den som erhållit sådan anmälan

har att förfara som om han

själv gjort beslaget.

Fångst, som tagits i beslag av innehavaren

av enskild fiskerätt eller

hans folk, må dock, därest för beslaget

ej tillika föreligger annan grund

än i denna lag är stadgad, utan anmälan

behållas av fiskerättshavaren.

38 §.

Böter och viten som ådömas enligt

denna lag, så ock förverkat redskap

eller dess värde, tillfalla kronan.

Förverkad fångst eller dess värde

tillfaller, om fisket utan intrång i

enskild fiskerätt skett i allmänt vatten

eller i fiskådra, kronan och eljest

den som har den enskilda fiskerätten.

Vite må

----— till

Förverkad fångst eller dess värde

tillfaller, om fisket utan intrång i

enskild fiskerätt skett i allmänt vatten

eller i fiskådra eller om fångsten

tillika är förverkad på annan grund

än i denna lag är stadgad, kronan och

eljest den som har den enskilda fiskerätten.

Förverkat redskap eller dess värde

tillfaller kronan,

frihetsstraff.

41 §.

Då beslut — —-------

Är någon missnöjd med länsstyrelses

beslut enligt denna lag, må klagan

föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till

jordbruksdepartementet inom två månader

efter det klaganden erhöll del

av beslutet.

Beslut, som

— ägde rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelses

beslut enligt denna lag, må klagan

föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till

jordbruksdepartementet inom två månader

efter det klaganden erhöll del

av beslutet. Vederbörande fiskeriintendent

år på grund av sin befattning

behörig att föra klagan över sådant

beslut.

omedelbar efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1

april 1055.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 15 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 13 kap. 15 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

15 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas,

tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas efter allmänna strafflagen.

Om straff och annan påföljd för

den som överträder fiskeförbud, vilket

meddelats i anledning av företag

enligt denna lag eller motsvarande

äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1

april 1955.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

26 §.

1 mom. Den som-----—

Till bevis om att den jagande fullgjort

vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

— erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort

vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom., se SFS 1951:290.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

5

(Gällande lydelse.)

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket,

lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,

stiftsjägmästare eller dennes

biträden ävensom för den som

äger, innehar eller vårdar marken eller

den eljest där äger jakträtt; skolande

den befattningshavare vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd

sålunda tillkommande befogenheten

att påfordra uppvisande av

jaktkort hava avseende allenast å

mark som står under hans förvaltning

eller uppsikt.

1 mom. Anträffas å

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas uteslutande

begagnande anvisade områdena

tillkomme enahanda rätt polisman

och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevakning

ävensom personal vid domänverket

samt lappfogde och lapptillsyningsman.

Har den-----------

Vad i-----------

(Föreslagen lydelse.)

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket eller

vid tullverkets kust- eller gränsbevakning,

lappfogde eller tillsynsman

vid lappväsendet, stiftsjägmästare

eller dennes biträden ävensom för

den som äger, innehar eller vårdar

marken eller den eljest där äger jakträtt;

skolande den befattningshavare

vid domänverket, lappväsendet och

stiftsnämnd sålunda tillkommande

befogenheten att påfordra uppvisande

av jaktkort hava avseende allenast

å mark som står under hans förvaltning

eller uppsikt.

för sig.

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas uteslutande

begagnande anvisade områdena

tillkomme enahanda rätt polisman

och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevakning

ävensom personal vid domänverket

och vid tullverkets kust- eller

gränsbevakning samt lappfogde och

tillsynsman vid lappväsendet.

—— i 36 §.

än kronan.

31 §.

Denna lag träder i kraft den 1

april 1955.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 22 oktober 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lindström.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Hjalmar Nilson fråga om ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen

och jaktlagen samt anför därvid följande.

Inledning

I propositionen nr 183 till årets vårriksdag framlade Kungl. Maj :t förslag

till ny fiskeristadga samt till lagar angående vissa ändringar i lagen om

rätt till fiske, vattenlagen och lagen om rätt till jakt. 1 fråga om förslaget

till fiskeristadga begärdes riksdagens yttrande, medan lagförslagen förelädes

riksdagen för antagande. Ärendet hänvisades till tredje lagutskottet

som i sitt utlåtande nr 28 hemställde, att riksdagen måtte såsom yttrande

över förslaget till fiskeristadga åberopa vad utskottet i utlåtandet anfört

rörande nämnda förslag samt att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda lagförslagen.

I skrivelse nr 348 den 29 maj 1954 har riksdagen anmält dels att första

kammaren avslagit utskottets i sagda utlåtande gjorda hemställan, dels ock

att andra kammaren bifallit samma hemställan.

Ny fiskeristadga har därefter utfärdats den 24 september 1954 (nr 607).

Frågan om antagande av de i propositionen framlagda lagförslagen, vilken

handlagts enligt § 87 regeringsformen, har emellertid jämlikt § 63 riksdagsordningen

förfallit.

Jag anhåller nu att ånyo få anmäla detta ärende. Samtidigt torde lämpligen

ett par ytterligare frågor om ändring i fiskerättslagen kunna behandlas.

Den första nya frågan gäller ändring av 41 §. I sitt nyss nämnda utlåtande

har tredje lagutskottet i samband med behandling av 41 § i förslaget

till fiskeristadga ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt att i fiskerättslagen,

i likhet med vad som föreslagits beträffande fiskeristadgan, upplaga

ett uttryckligt stadgande om rätt för fiskeriintendent att anföra besvär

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

över länsstyrelses beslut i fiskefrågor. I anledning härav har yttrande inhämtats

från fiskeristyrelsen.

I en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse

den 30 januari 1953 har Ostkustens ålfiskareförbund, förening u. p. a., anhållit

om ändring av den i 3 § lagen om rätt till fiske angivna gränspunkten

mellan östra och södra kusten av Blekinge län. I anledning av denna framställning

har inom departementet utredning verkställts och upprättats en promemoria,

över vilken efter remiss yttranden avgivits av förbundet, fiskeristyrelsen,

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Blekinge

läns havsfiskeförening.

Jag anhåller att i detta sammanhang få upptaga även dessa frågor.

Ändring av fiskerättslagen

De tidigare ändringsförslagen

De föreslagna ändringarna av 37 och 38 §§ lagen om rätt till fiske är desamma

som upptagits i propositionen nr 183. Ändringarna innebär i huvudsak

en samordning av förverkandebestämmelserna i denna lag med

motsvarande föreskrifter i den nya fiskeristadgan. Därjämte föreslås, att

befälhavare på fisketillsynsfartyg och befattningshavare vid tullverkets kustbevakning

skall få motsvarande befogenheter i fråga om fisketillsynen som

tillkommer dem enligt den nya fiskeristadgan. I fråga om detaljerna i ändringsförslagen

och motiven till dessa torde jag få hänvisa till propositionen

nr 183 (s. 145, 146, 148, 160, 162—187, 201—203, 215, 216). Mot de föreslagna

ändringarna har tredje lagutskottet ej gjort någon erinran.

Besvärsrätt för fiskeriintendent

I den nya fiskeristadgan har i 41 § intagits en uttrycklig bestämmelse

om att vederbörande fiskeriintendent på grund av sin befattning

är behörig att föra klagan över beslut, som länsstyrelsen meddelat med

stöd av stadgan. Motsvarande bestämmelse fanns även i den tidigare stadgan.

Lagen om rätt till fiske innehåller däremot intet stadgande om fiskeriintendents

besvärsrätt. Av motiven till nämnda lag framgår emellertid

att sådan rätt ändock ansetts tillkomma honom. På grund härav upptog

fiskeristyrelsen ej heller i förslaget till ny fiskeristadga något sådant stadgande.

I propositionen nr 183 har jag i denna fråga anfört följande (s. 192).

I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att

fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över

länsstyrelses beslut. Vid tillkomsten av fiskerättslagen har det, som fiskeristyrelsen

påpekat, icke ansetts nödvändigt alt införa en motsvarande bestämmel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

se i denna lag. På grund härav har fiskeristyrelsen ansett, att den nu gällande

bestämmelsen i fiskeristadgan ej bör överföras till den nya stadgan. Några

remissinstanser, bland andra tre fiskeriintendenter, har emellertid ansett att

så bör ske. Som skäl härför har åberopats, att det ej kunde anses givet att intendent

utan särskilt stadgande hade besvärsrätt samt att en uttrycklig bestämmelse

i varje fall kunde vara av värde som upplysning för allmänheten.

Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig att

anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeristadgan.

Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga

borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till det

värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har jag

föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje

stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt att i anledning härav införa

en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.

Tredje lagutskottet ifrågasatte om det icke vore lämpligast med ett uttryckligt

stadgande även i fiskerättslagen och anförde härom (utlåtande

nr 28, s. 76).

Föredragande statsrådet framhåller i nu förevarande proposition, att fiskeriintendent

visserligen utan särskilt stadgande torde vara behörig att

överklaga länsstyrelses jämlikt fiskeristadgan meddelade beslut men att

den uttryckliga bestämmelsen om besvärsrätt för fiskeriintendent, som

förefinnes i nu gällande fiskeristadga, likväl bibehållits dels därför att missuppfattning

kunde ske, om den borttoges, och dels emedan den kunde vara

av värde som upplysning för allmänheten. Utskottet, som i och för sig

intet har att erinra mot vad föredragande statsrådet sålunda anfört, ifrågasätter

emellertid om det under sådana förhållanden icke vore lämpligast

att även i fiskerättslagen upptaga ett uttryckligt stadgande om besvärsrätt

tör fiskeriintendent. Frågan härom svnes höra ånyo övervägas av Kungl.

Maj :t.

I anledning av vad utskottet sålunda anfört har jag ånyo inhämtat fiskeristyrelsens

yttrande i frågan. Styrelsen har i ärendet hört fiskeriintendenterna

i Västerhavets och österhavets distrikt, vilka båda ansett lämpligt

att även i fiskerättslagen fiskeriintendenternas besvärsrätt genom särskilt

stadgande framhålles. För egen del har styrelsen uttalat, att den icke har

något att erinra mot att — om så anses lämpligt — ett sådant stadgande införes.

Föredragande statsrådet. Såsom jag i propositionen nr 183 anfört fanns

starkare skäl för att till nya fiskeristadgan från den gamla överföra en

bestämmelse om fiskeriintendents besvärsrätt än att i fiskerättslagen införa

ett stadgande, som — fastän även då en sådan bestämmelse fanns i

gällande fiskeristadga — vid dess tillkomst ansågs ej erforderligt.

Tredje lagutskottet har emellertid i likhet med några remissinstanser ansett,

att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse möjligen kan föranleda

missuppfattning. Då detta icke är uteslutet och då en uttrycklig bestämmelse

kan vara till upplysning för allmänheten, har jag intet emot att en

sådan införes. Jag föreslår därför, att i 41 § lagen om rätt till fiske införes

ett stadgande om fiskeriintendents besvärsrätt av huvudsakligen samma

lydelse som motsvarande stadgande i 41 § fiskeristadgan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

9

Gränspunkten mellan Blekinge läns södra och östra kust

Framställningen

Ostkustens ålfiskareförbund har i den tidigare omnämnda skrivelsen hemställt

om ändring av den i 3 § fiskerättslagen angivna gränspunkten mellan

Blekinge läns östra och södra kust, nämligen Torhamnsudde. Till stöd härför

har förbundet anfört följande.

Sedan den nya fiskerättslagen trätt i kraft, har ålfiskarna på öarna Långören,

Ungskär och Utlängan utanför Torhamnslandet i Blekinge blivit försatta

i en mindre önskvärd undantagsställning i fråga om rätten till fiske

utanför dessa öars ostkust jämfört med deras yrkesbröder på fastlandet.

1 den senaste fiskerättslagstiftningen har nämligen gränsen mellan Blekinge

läns ost- och sydkust dragits vid Torhamnsudde. Fråga är, om det

ur rent geografisk synpunkt är riktigt att häntöra dessa öar till sydkusten.

De är mera att betrakta såsom en direkt fortsättning av ostkusten. Särskilt

framträder likheten med fastlandet i fråga om djupkurvorna och bottenförhållandena

på östra sidan av öarna. Även ur fiskenäringssynpunkt ar

de att hänföra till ostkusten, enär samma förutsättningar för och art av

fiske gäller för östra sidan av ifrågavarande öar som för fastlandets ostkust.

Befolkningen på öarna driver nästan undantagslöst ålfiske såsom huvudnäring.

På fastlandet får man generellt utsätta ålbottengarn 200 meter utanför

3-metersdjupet (3-meterskurvan), varemot man söder om Torhamnsudde

ej utan särskilt tillstånd får utsträcka garnen längre än till 300-meterslmjen

eller intill 3-meterskurvan, där denna går längre ut. Tidigare gällde 180- metersregeln även för nämnda öar. Dessa förhallanden medför, att alfiskarna

på öarna har fått vidkännas en minskning av värdet utav sina ålfisken, som

ej kan gottgöras genom tillfälliga tillstand till utsträckt fiskeiätt.

Förbundet har i första hand hemställt, att gränspunkten skall bestämmas

till »cirka 150° från Utlängans södra udde». Om detta ej ansågs lämpligt,

yrkades att en särbestämmelse skulle givas, enligt vilken för östra

sidan av de nämnda öarna skulle gälla samma bestämmelser som för länets

östra kust. Vidare har förbundet framhållit, att det ur allmän synpunkt

vore bättre att gränspunkten ändrades på sätt förbundet föreslagit än att

ägarna av berörda, mycket värdefulla fisken skulle behöva begäxa ersättning

för minskade fångster och värdeminskning å fiskefastigheterna.

Gällande rätt

För bedömande av de verkningar i fiskerättsligt avseende, som ett bifall

till ålfiskareförbundets framställning skulle få, lämnas här en redogörelse

för de huvudsakliga olikheterna i fiskerättslagens bestämmelser rörande fisket

på, å ena sidan, östra, å andra sidan, södra kusten av Blekinge.

Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. För här berörda delar av Blekinge

läns kust gäller samma bestämmelser rörande gränsen mellan enskilt

och allmänt vatten. Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot all
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr i6

mänt vattenområde hänföres till fastigheterna (enskilt vatten) dels allt

vatten inom 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd

ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst 3 meters

djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva (s. k. strandvatten),

dels allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten

som nu sagts (s. k. enklavvatten).

Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud

i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse

med öppna havet än i 2 § angives men ej av större bredd än en kilometer

räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd (s. k.

kilometervatten).

Före den 1 januari 1951 gällde (med vissa här ej aktuella undantag) att

saltsjöfisket inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar omkring

fiskevattnet, samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens

enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten som fanns till och med

180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtog.

I »öppna havet» därutanför ägde varje svensk undersåte rätt att fiska.

Fisket i allmänt vatten. I fråga om fiske i allmänt vatten med rörligt

redskap gäller att fisket är fritt (1 § fiskerättslagen).

Beträffande fiske med fast redskap i allmänt vatten är huvudregeln, att

detta får ske endast efter tillstånd av fiskeristyrelsen eller, då dispensen endast

avser viss person, av länsstyrelsen.

Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att

från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten,

såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekingekusten.

I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men ej södra

kuststräckan. Där stadgas, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om

Torhamnsudde) innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd

må sträcka tast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt

vatten, dock ej på större avstånd än 200 meter från den stranden följande

kurvan för högst 3 meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst 100 meters

längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd,

dom, skattläggning eller annan särskild grund gäller den fria utsträckningsrätten

allenast såvitt den ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt

angående fiskerättens omfattning.

Enligt kungl. brev den 27 maj 1898 och den 14 januari 1927 äger varje

svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 meters höjd

utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock

oförkränkt.

Fisket i enskilt vatten. Huvudregeln är (5 §) att fisket i enskilt vatten endast

tillkommer fiskerättshavaren (jordägaren eller den som enligt avtal,

urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

rätt till fisket). Från denna huvudregel stadgas flera undantag. Såvitt angår

Blekinge läns kust är de följande.

Fiske med långrev är på södra kusten fritt ända intill stranden (11 g).

På östra kusten får sådant fiske ske endast där vattnet är minst 20 meter

djupt och vattnet tillika har förbindelse med öppna havet av storre bredd

än en kilometer (14 §). Fiske med tobisnot är helt fritt (9 och 11 §§)• Fiske

med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är på södra kusten helt

fritt (11 §) men på östra kusten fritt blott i vad gäller fiske med skotar

och sillnät efter strömming (sill) eller skarpsill (9 §). Fiske med annat

rörligt redskap (t. ex. med not eller spinnspö) än som tidigare nämnts ar

vid södra kusten fritt 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100

meters längd, eller, om 3 meters-kurvan går längre ut, utanför denna (11 §).

(Fisket är alltså enskilt blott på »strandvatten»). På östra kusten är detta

fiske helt förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten (på såval

»strandvatten» och »enklavvatten» som »kilometervatten»). Fiske med fast

redskap är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten (5 §). En

hel del sedvanor har genom nu nämnda bestämmelser legaliserats. Emellertid

gäller enligt 15 § en allmän regel att, om å viss ort de fiskande oklandrat

och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten vid havskust utöver

vad nu i allmänhet är medgivet, skall vad sålunda tillämpats galla, dock

icke i fråga om sillfisket.

Ersättning för mistad fiskerätt. Enligt lagen den 1 december 1950 om

ersättning för mistad fiskerätt m. in. kan ersättning utgå av statsmedel:^

1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån,

som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt

för annan skada som därigenom tillskyndas honom;

2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6

13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten

må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;

3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på

annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan

verkan till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej

gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerätts
lagen;

„ ...

4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjande
rättsupplåtelse

åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl

som angivits under 1)—3).

Ersättningsanspråk skall vid påföljd av talans förlust framstallas hos

fiskevärderingsnämnd före den 1 januari 1956.

Motiven för att i fråga om rätten att utsträcka fast redskap skillnad gjorts

mellan södra och östra kusten av Blekinge län. Fiskerättskommittén föreslog,

att en bestämmelse av samma innebörd, som den i 3 § fiskerättslagen

upptagna, skulle gälla för samtliga kuster. Som motiv härför anförde kommittén

(SOU 1947: 47, s. 92) i huvudsak följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

.} samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen bär framhållits,

T iSVf f-»kf-r1ttsk?*mmit]én föreslaSna nya gränsdragningen mellan enskilt

och fritt fiskevatten på små ställen kunde utfalla ogynnsamt för vederborande

strandagare 1 jämförelse med vad som för närvarande gäller.

nnd™-f ietSta fa forlj st,en eJ kon,ma att representera något större eko
nonnskt

vaide Det° bor dock icke förbises, att just vid sådana långgrunda

strander som har åsyftas, flerstädes bedrives ett mycket inkomstbringande

fiske med fast redskap exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning

av de nya reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utanför

det enskilda fiskevattnet. Så blir i särskilt hög grad fallet på ställen,

dar en extensiv tolkning av 180 m-regeln vunnit tillämpning. Även om

?fas°m annat sammanhang framhållits, fiskerättskommittén för sin del

ifrågasätter denna tolknings riktighet, måste man dock räkna med möjvltitu?’

aUö?e-n godkannes och att strandägarna i enlighet därmed finge

,att, tdl ersättning för mistad fiskerätt, stundom med stora belopp. Någon

skyldighet för strandagare att söka tillstånd till utsträckning av sitt redskap

föreligger naturligtvis icke, liksom man ej heller kan utgå från att

ett begärt tillstånd alltid skulle komma att beviljas. Å andra sidan komine

det fria fisket knappast att vinna på förändringen, eftersom det ej gärna

tan tankas att tillstånd skulle meddelas en främmande fiskare att utsätta

^ redskaP s°m direkt fortsättning av en strandägares. Ur fiskerinäringens

y punkt skulle alltsa den nya ordningen knappast medföra någon fördel,

i varje fal icke i proportion till de sannolikt betvdande kostnader som

skulle uppkomma för det allmänna.

Pa grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt

®tafga?de -vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss

ratt att utan tillståndsprövning utsträcka fast redskap över frivattensgränsen.

Denna ratt synes hora begränsas till att gälla vid sådana ställen, där

tremeterskurvan loper mer an 100 meter från stranden. I enlighet härmed

skulle åt stadgandet ges det innehållet, att eljest tillståndskrävande redfkaP.

.ma fran enskdt fiskevatten av fiskerättshavaren sträckas vidare ut i

fritt fiskevatten intill 200 meter från den stranden följande 3m-kurvan. Det

torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle beredas

vissa fiskerattshavare komine att utnyttjas till förfång för andra fiskunde

eller i varje fall medföra någon praktiskt betydelsefull minskning i

en rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning lärer rättsmissbruk

kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård

och lampliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan får meddelas av

länsstyrelse. Ä andra sidan torde den föreslagna förmånen i de allra flesta

a mnebara tillräcklig kompensation för de ogynnsamma verkningar, som

den nya gransdragningen skulle kunna få för det av strandägarna eller

andia fiskerattshavare bedrivna fisket med tillståndskrävande redskap

och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet som den

nya gränsdragningen kan komma att medföra för statsverket

Av remissinstanserna lämnade — såsom framgår av propositionen nr 60

till 1950 års riksdag (s. 53—55) — flertalet förslaget utan erinran. Några

avstyrkte emellertid. Som exempel må nämnas följande. Lantbruk sstyrelsen

erinrade, att ett generellt utsträckningsmedgivande bland annat

kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrelsens

mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde

ansprak på ersättning för mistat fiske ordi frågan om sådan rätt prövas av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsanspråket.

Blekinge läns havsfiskeförening ansåg, att utsträckningsrätten

borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas

med mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fiskande.

Fiskeriintendenten i södra distriktet framhöll

dock utan att formligen avstyrka förslaget om fri utsträckningsrätt — att

denna rätt i många fall kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Sålunda

kunde ett ålbottengarn som utsträcktes komma att utestänga ålen

från ett skattlagt ålfiske som vore bestämt till sin längd och därför ej finge

utökas. Därjämte borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län,

vore förbjudet att fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde

utsträckningsrätten medföra att det förbjudna området ökades till förfång

för det fria fisket.

I lagrådsremissen upptogs ifrågavarande bestämmelser i 11 § och hade

följande lydelse (propositionen, s. ISO),:

»11 §•

Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid

Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket

även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast redskap

vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra

meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet

eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av särskild

rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare begränsad

än där sägs.»

Departementschefen anförde som motiv till detta stadgande (propositionen,

s. 56) följande.

Beträffande kommitténs förslag om viss rätt för strandägare att utan särskilt

tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag framhålla att förefintligheten

av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt nedbringa anspråken

mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan

kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med vissa olägenheter

att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad som hittills

betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom utsträckningsrätten

begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarligen icke

vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter längre tids

förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att, på

sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärdcringsnämnderna

att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad män

sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt.

Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig uppgift,

skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan tillgång

till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall utsträckningsrätt

vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore dylika

avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande nackdel

kvarstå.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Departementschefen anförde därefter, att en lämpligare utväg syntes vara

att fri utsträckningsrätt medgavs utan särskild prövning men endast vid

sådana långgrunda kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet

ansågs gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedrev

ett särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det

fria yrkesfisket var av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i

allmänhet saknades för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med

fasta redskap. I enlighet härmed förordade han, att utsträckningsrätt av

den omfattning kommittén föreslagit skulle tillkomma fiskerättshavare i

Norrbottens och Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. I övriga

delar av landet borde däremot en strandägare lika litet som en annan fiskande

äga att utan tillstånd begagna fast redskap i frivatten. Sådant tillstånd

krävdes även enligt gällande rätt. De gällande bestämmelserna i ämnet

vore emellertid något förmånligare för strandägare än för andra. Därest en

strandagare ville sträcka fast redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda

fiskevatten, skulle nämligen enligt lagens ordalydelse hans begäran därom

alltid bifallas, om det kunde ske »utan men för annan fiskande». Då detta

på vissa håll, till exempel vid Skånes sydkust, betraktades som en förmån

av ej ringa ekonomiskt värde, borde en motsvarande föreskrift upptagas i

den nya lagen.

Lagrådet föreslog — förutom vissa redaktionella jämkningar — att uttrycket

»Blekinge läns östra kust» skulle förtydligas.

I anledning av lagrådets yttrande verkställdes en huvudsakligen redaktionell

överarbetning av lagförslaget, varvid i propositionen bland annat gjordes

den ändringen, att efter orden »Blekinge läns östra kust» inom parentes

tillädes »norr om Torhamnsudde». Denna ändring ansågs vara av formell

natur (propositionen, s. 226). Något motiv för den valda gränspunkten anfördes

ej. 11 § framflyttades som 3 §.

I motion II: Ml hemställdes, att den tillståndsfria utsträckningsrätten

skulle gälla också vid Skånes östra och södra kuster. I motion 1: 362 yrkades,

att sådan rätt skulle avse även Blekinge läns södra kust och Skånes

östra kust, varemot i motionerna I: 365 och II: U2 hemställdes, att den icke

skulle avse någon del av Blekinge läns kust.

Tredje lagutskottet föreslog i utlåtande nr 23 till 1950 års höstriksdag bifall

till den i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § med allenast den

ändringen, att den fria utsträckningsrätten skulle avse även Skånes östra

och södra kuster. Som motiv härför anfördes:

Kungl. Maj :t har föreslagit, att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade

kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets

tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut "i allmänt

vatten, dock högst 200 meter från tremetersdjupet. Denna bestämmelse

skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder

om Kråkelund (inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län.

Kusten ar där ofta så långgrund att man ännu 100 meter från stranden icke

har nått tremetersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

sen. väl motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner (I. 365

och II: 442) framförda förslaget att denna rätt icke skulle avse Blekinge läns

östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade

kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet

vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och, för Skånes

östra kust, jämväl i motionen 1:362 — samma bestämmelse om utstrackningsrätt

skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes utsträckningsrätt

kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om u^''

sträckningsrätten blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större trygghet

för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikes. Vid

dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den^ tillståndsfria utsträckningsrätten

skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda

enskilda fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmant vatten.

Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav,

blir mindre eller bortfaller om strandägarna får tillståndsfri utsträckningsrätt.

Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt

gällande lag följer också att ett genomförande för Skånes östra och södra

kuster av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför

någon utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag.

Något annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke

kunna lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträckningsrätten

till att gälla även Skånes östra och södra kuster.

Utskottet anförde vidare, att vid Blekinge läns södra kust däremot, ej

minst vid Listerlandet, en tillståndsfri utsträckningsrätt mångenstädes torde

skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning av den enskilda

fiskerätten. Utskottet avstyrkte därför att, på sätt föreslagits i motionen

1: 362, sådan utsträckningsrätt infördes även vid Blekinge läns södra kust.

Riksdagen biföll i denna del utskottets hemställan (skrivelse nr 380).

Departementspromemorian

I den tidigare omnämnda departementspromemorian har till en början

givits en redogörelse för förbundets framställning och för gällande rätt. I

anslutning härtill uttalas, att en sådan lagändring som förbundet föreslagit

skulle inverka ej blott på fisket med fast redskap utan även på rätten till

fiske med rörligt redskap på enskilt vatten.

I promemorian redovisas därefter underhandsyttranden från byråchefen

i fiskeristyrelsen C. Hessle och fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt

S. Sahlin.

Hessle har uttalat, att en flyttning av gränspunkten från Torhamnsudde

till Utlängans sydspets visserligen kunde övervägas. Åtskilliga skäl kunde

emellertid anföras mot en utsträckning av Blekinge läns ostkust i lagens

mening ned till denna punkt. Rent lagtekniskt sett vore sålunda en dylik

åtgärd ganska besvärlig. För undvikande av oklarhet bleve det nämligen

nödvändigt att noggrant definiera en gränslinje från Torhamnsudde över

den kedja av fem öar (Hammarören, Långören, Videskär, Ungskär och Utlängan)

som i sydsydvästlig riktning utgår från nämnda udde.

För innehavarna av enskild fiskerätt skulle förändringen bland annat inne
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

bära att öster om nämnda gränslinje 3 § bleve tillämplig och att bottengarn

alltså utan särskilt tillstånd finge utsträckas 200 meter från tremeterskurvan.

Att märka vore emellertid dels att antalet fiskerättshavare, som

skulle dra fördel av denna rätt vore mycket ringa, troligen mindre än 10,

dels att det knappast torde kunna anföras något sakligt skäl varför just

dessa skulle ha större rättigheter än andra av samma kategori i Blekinge

skärgårdsområde, dit ifrågavarande öar ostridigt hörde, dels slutligen att,

så vitt fiskeristyrelsen hade sig bekant, det icke hittills förelegat någon svårighet

att i rimlig utsträckning tillmötesgå dessa fiskerättshavares ansökningar

om tillstånd att få utsträcka sina ålbottengarn ut på allmänt vatten.

Den ifrågasatta gränsförflyttningen skulle vidare innebära, att fisket med

rörliga redskap vid östra sidan av förenämnda ökedja skulle regleras av 9 §

i stället för av 11 §, varav följde att fisket med dessa redskap här skulle högst

betydligt inskränkas i enskilt vatten. Detta skulle säkerligen uppväcka en

betydande opposition bland det övervägande flertalet av yrkesfiskarena i

Blekinge skärgård. En sådan åtgärd kunde också sägas utgöra ett steg tillbaka

i förhållande till hela den utveckling mot ett allt friare fiske, som

återspeglades i de senare årens lagstiftning.

sahUn har anlagt i stort sett samma synpunkter som Hessle och förklarat,

att åtskilligt talade mot den föreslagna gränsdragningen, men att han dock

icke motsatte sig en utredning i frågan.

Därefter har enligt promemorian — i anslutning till en utredning om vissa

andra frågor som berörde fisket i Blekinge — ett sammanträde i ärendet

hållits den 24 juni 1954. Transumt av därvid hållet protokoll torde få fogas

till statsrådsprotokollet som Bilaga 1.

Vid sammanträdet förklarade representanten för Ostkustens ålfiskareförbund,

att förbundet vore tillfredsställt med en bestämmelse som, utan att

gränspunkten ändrades i vad den berörde annat fiske, i fråga om ålfiske på

oarnas ostsida gav fiskarena samma rätt att utsträcka ålbottengarn, som

gällde för kuststräckan norr om Torhamnsudde. Mot en sådan bestämmelse

hade Övriga intressenter intet att erinra. Däremot framfördes invändningar

mot en flyttning av gränspunkten så att det fria fisket på enskilt vatten

berördes. I

I promemorian anföres därefter.

Av bland annat skäl som Hessle och Sahlin anfört torde det ej vara lämpligt

att nu ändra gränspunkten mellan Blekinge läns södra och östra kust.

En sådan ändring skulle i avsevärd grad inverka på rätten till fritt fiske på

ostsidan av ifrågavarande Öar. Öarna tillhör vidare Blekinge skärgård. För

fisket med rörliga redskap torde där samma bestämmelser böra gälla.

Vad angår rätten att sträcka fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt

vatten, synes däremot vissa skäl tala för att samma rätt härtill bör gälla för

ostsidan av oarna som för Blekinge läns ostkust. Av förarbetena till 3 § fiskerattslagen

synes framgå att den fria utsträckningsrätten ansetts böra gälla

pa sadana kuststräckor, där stränderna i allmänhet är så grunda att tre
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

meterskurvan ligger mer än 100 meter från stranden. Där så är fallet skulle

eljest ålfiskarena i regel få sin tidigare fiskerätt inskränkt genom den nya

gränslagen. Detta skulle i sin tur medföra ersättningsanspråk mot kronan

och sådana anspråk skulle troligen komma att framställas även om fiskarena

regelmässigt fick tillstånd att utnyttja den tidigare sättningslinjen. Ett tillståndstvång

skulle nämligen medföra minskad trygghet och därmed en värdeminskning

för fisket.

Dessa motiv torde ge ett gott stöd åt förbundets framställning. Stränderna

på ostkusten av ifrågavarande öar är mycket långgrunda. Enligt vad som

upplysts vid det förut nämnda sammanträdet i Torhamn användes därför

med stöd av de tidigare bestämmelserna om gräns mot allmänt vatten sättningar

som sträcker sig på upp till 600 meter från stranden. Spörsmålet om

fri utsträckningsrätt på ostsidan av dessa öar torde ej särskilt ha uppmärksammats,

då gränspunkten efter lagrådsbehandlingen angavs vara Torhamnsudde.

Om en linje dragés efter östra fastlandskusten vidare ut i havet följer

den i stort sett östra stranden av dessa öar. Öarna ingår visserligen i Blekinge

södra skärgård men detta torde ej spela någon roll för frågan om införande

av en särbestämmelse endast för fisket med fast redskap på öarnas

ostkust.

Då sålunda skäl synes tala för förbundets framställning, sådan den slutligt

bestämts vid sammanträdet i Torhamn, har utkast till ändrad lydelse av

3 § fiskerättslagen upprättats. Utkastet har avfattats med hänsyn till önskemålet

att begreppet »Blekinge läns östra kust» icke bör ändras utan får bibehålla

samma innebörd på samtliga ställen där det förekommer i lagen.

I det vid promemorian fogade författningsförslaget har de delar av Blekinge

län, för vilka den i 3 § avsedda utsträckningsrätten skall gälla, angivits

med orden »vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde),

vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, JJngskär och Utlångan i Jämjö

kommun av Blekinge län».

Remissyttranden

Över departementspromemorian har som tidigare nämnts yttranden infordrats.

Ostkustens ålf iskar ef örbund anför, att förbundet icke har något att erinra

mot den i promemorian föreslagna lagändringen, men att en flyttning

av gränspunkten på sätt förbundet ursprungligen föreslagit ur fiskarenas

synpunkt skulle vara att föredraga. Förbundet yttrar vidare.

Av utredningen framgår, att en ändring av gränsdragningen skulle medföra

icke oväsentliga ändringar i rätten till fiske i vattnen runt ifrågavarande

öar. På den punkten har dock förbundet genom inhämtade uppgifter

styrkts i sin tidigare uppfattning, att det fiske, som bedrives i dessa

vatten av andra än de enskilda fiskerättsinnehavarna är av mycket ringa

betydelse. Det fiske, som mest bedrives där av andra än innehavare av

enskild fiskerätt, är fiske av flundra, detta mest på allmänt vatten strax

utanför det enskilda vattenområdet. Vid eu kontroll har det visat sig, alt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 16

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

16 familjeförsörjare och en ensamstående person har sin huvudsakligaste

inkomst av ålfisket. Fisket på Långören och Utlängan är delat på flera

smålotter. Det fiske, som i stort sett mest bedrives runt öarna ifråga, är

fiske med spinnspö, vilket ogenerat försiggår intill stranden och till sin

övervägande del utövas av sportfiskare. Det synes därför i detta sammanhang

böra påpekas, att innehavarna av enskild fiskerätt vid öarna börjar

göra sig den frågan, om det inte är på tiden att beivra detta fiske inne på

strandvattnen vid risk att det annars om några år kan räknas till sedvanefiske,

som ju kan legaliseras enligt 15 §. De ekonomiska konsekvenserna

för icke enskilda fiskerättsinnehavare bleve nog desamma om öarna räknas

till ostkusten eller sydkusten. I inhämtade yttranden från fiskeristyrelsen

har det ifrågasatts, varför innehavare av enskild fiskerätt öster om omnämnda

öar skulle ha större rättigheter än samma kategori i Blekinge övriga

skärgårdsområde (dit ifrågavarande öar ostridligen "hör, enligt fiskeristyrelsen).

Nu är det så, att väster om ifrågavarande öar förekommer intet

fiske med ålbottengarn förrän i Ronneby skärgård, närmare bestämt vid

Göudde. Följden blir att fiskarena på Långören och Utlängan ej har kontakt

med den övriga sydkusten utan med rätta känner, att de har alla intressen

beträffande fisket gemensamma med de övriga fiskarena på ostkusten. Att

kategoriskt hänföra dessa fiskare till de övriga i blekingeskärgården är väl

att teoretisera allt för mycket. I praktiken talar alla skäl för att fisket vid

omnämnda öar bör regleras av samma bestämmelser, som gäller för Blekinge

ostkust.

Vad beträffar möjligheterna att erhålla tillstånd att utsträcka ålbottengarn

på det allmänna vattnet, kan man inte utgå från, att de begärda tillstånden

alltid kommer att beviljas. Avslutningsvis bör det framhållas vikten

av att frågan avgöres i god tid så, att fiskarena kan ha möjligheter att

till fiskevärderingsnämnden inkomma med sina ersättningsanspråk för

mistad fiskerätt om beslutet i frågan skulle gå emot de föreslagna ändringarna.

I annat fall skulle innehavarna av enskild fiskerätt på ifrågavarande

öar vara tvunga att jämsides med väntan på denna frågas avgörande inlämna

anhållan om ersättning för förlorad fiskerätt.

Fiskeristyrelsen förklarar, att den i princip icke har något att erinra

mot den i departementspromemorian föreslagna lagändringen. Lagtexten

syntes dock böra förtydligas. Härom hänvisar styrelsen till ett av fiskeriintendenten

i Västerhavets distrikt till styrelsen avgivet yttrande, varvid

fogats utdrag av sjökortet nr 258 »Utlängan—Tärnö». Fiskeriintendenten

förklarar, att han i sak icke har något att erinra mot lagförslaget, men anför

rörande utformningen följande.

Promemorian utmynnar i ett förslag om sådan ändring av ordalydelsen

av första stycket av 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, att

orden »vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, Ungskär och Utlängan

i Jämjö kommun av Blekinge län» inskjutes framför de i denna

paragraf ingående orden »samt vid Skånes östra och södra kuster». Genom

en sådan ändring skulle även innehavare av enskild fiskerätt »vid östra

kusten av» de angivna öarna få företaga den i paragrafen åsyftade utsträckningen

av fast redskap, medan fiskerättsförhållandena i övrigt bleve

oförändrade vid de uppräknade öarna.

Med tanke på önskvärdheten av att lagar redan från början göres så

klara som möjligt bör påpekas ett par detaljer.

Öster om Videskär och öster om norra delen av Ungskär ligger mindre

holmar. Den i förevarande sammanhang aktuella utsträckningsrätten bör

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

väl gälla även fast redskap, som sträckes österut från respektive utanför

dessa mindre holmar. Av ordalydelsen i det föreliggande förslaget förefaller

detta dock ej vara fullt klart.

Ett bottengarn kan tänkas sättas å enskilt vatten åt öster mitt emellan

Ungskär och Utlängan. Det måste då i varje fall kunna anses tvivelaktigt

om bottengarnet står vid östra kusten av någon av de uppräknade öarna.

Uppenbart synes emellertid vara att den åsyftade utsträckningsrätten skall

gälla även i detta fall.

Det förefaller svårt att finna något lämpligt, kortfattat tillägg till nämnda

paragraf, varigenom ovan nämnda oklarheter undanröjes. Måhända

skulle man kunna tänka sig att använda ordet »ökedjan» och skriva »vid

östra kusten av ökedjan Långören—Videskär—Ungskär Utlängan i Jämjö

kommun av Blekinge län», varigenom tillägget finge något vidare betydelse

än vad fallet är i promemorian. Om emellertid ingen ändring sker i

ordalydelsen av det i promemorian intagna förslaget, förefaller det dock

vara lämpligt, att det i förarbetena finnes utsagt hur texten skall tolkas.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt

förslaget och anfört, att de lokala förhållandena torde göra en närmare

precisering av det i lagtexten föreslagna uttrycket »östra kusten» av öarna

onödig. Även Blekinge läns havsfiskeförening har lämnat förslaget utan

erinran.

Föredragande statsrådet

Ostkustens ålfiskareförbund har i första hand hemställt om sådan ändring

av den i fiskerättslagen angivna gränspunkten mellan södra och östra

kusten av Blekinge län, att öarna Långören, Ungskär och Utlängan kom

att tillhöra den östra kusten. Senare har förbundet förklarat, att det ej hade

något att erinra mot en sådan lösning av frågan, som förordats i departementspromemorian.

Såsom i denna anförts talar flera skäl för att den rätt

för innehavare av enskild fiskerätt att utan myndighets tillstand sträcka

fast redskap ut i allmänt vatten, som gäller för Blekinge läns östra kust,

även bör gälla ostsidan av dessa öar. Stor försiktighet bör visserligen iakttagas

vid genomförande av ändringar i fiskerättslagen så att rubbning ej

sker i de principer, som ligger till grund för denna. En ändring, som innebär

vidsträcktare rätt för innehavare av enskild fiskerätt att fiska på allmänt

vatten, kan ofta innebära inskränkning i den rätt som enligt gällande

bestämmelser tillkommer annan fiskande. I förevarande fall torde emellertid

utredningen klart ge vid handen, att någon olägenhet för andra fiskande

oj skulle uppkomma om de enskilda fiskerättshavarna genom lagändiing

tillerkändes sådan utsträckningsrätt som föreslagits i promemorian. Varken

vid det tidigare omnämnda sammanträdet i Torhamn eller i remissyttrandena

har någon saklig erinran gjorts mot sådan lagändring. Däremot skulle

såsom i promemorian framhållits en generell ändring av gränspunktfen innebära

även inskränkning i den rätt till fritt liske med rörligt redskap på

enskilt vatten, som nu gäller vid stranden av dessa öar. Något bärande skäl

för eu sådan inskränkning har icke anförts. De erinringar från såväl fiskares

som fiskerimyndigheternas sida, som gjorts mot en flyttning av gräns
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

punkten, är enligt min mening befogade. Jag kan därför icke förorda bifall

till förbundets i första hand framförda yrkande, men anser att en lagändring

av den innebörd som i promemorian föreslås bör vidtagas. I fråga om

avfattningen av lagtexten har fiskeristyrelsen i enlighet med yttrande från

fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatt, huruvida den i promemorian

föreslagna lydelsen ej borde förtydligas. Avsikten är givetvis att vad

som gäller för de angivna öarna jämväl skall gälla det vatten och de holmar,

som ligger öster om och mellan de angivna kuststräckorna. Då emellertid

den föreslagna ordalydelsen kan medföra tvekan i detta hänseende

förordar jag att 3 § i vad den avser Blekinge län får följande lydelse »i Blekinge

län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om en

linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs

sydspets till Utlängans sydspets». Enligt denna formulering kommer utsträckningsrätten

visserligen att gälla även på västra sidan av Långören,

men detta är motiverat enär denna ö ligger öster om Videskär.

Ändringarna i vattenlagen och jaktlagen

De föreslagna ändringarna i vattenlagen och lagen om rätt till jakt överensstämmer

— med undantag av dagen för ikraftträdandet — helt med dem

som föreslogs i propositionen nr 183 till 1954 års riksdag.

Tillägget till 13 kap. 14 § vattenlagen innebär blott ett påpekande av de

straff- och förverkandebestämmelser, som i fråga om överträdelse av fiskeförbud,

vilket meddelats i anledning av företag enligt vattenlagen eller

motsvarande äldre lag, givits i den nya fiskeristadgan.

Beträffande lagen om rätt till jakt föreslås endast den sakliga ändringen,

att befattningshavare vid tullverkets kust- eller gränsbevakning skall få vissa

befogenheter i fråga om jakttillsynen.

I fråga om motiven till ändringsförslagen torde jag få hänvisa till nämnda

proposition (s. 157, 158, 166, 169—178, 203 och 204).

Ikraftträdande

Med hänsyn till önskemålet att de föreslagna ändringarna i fiskerättslagen

genomföres så snart som möjligt efter den nya fiskeristadgans ikraftträdande

den 1 januari 1955 förordar jag att dessa träder i kraft den 1 april

1955. Samma tidpunkt bör då lämpligen gälla även för de andra lagförslagen.

I

I enlighet med det anförda föreligger nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,

av den lydelse bilaga 21 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

G. Liizell

1 De i denna bilaga intagna förslagen till ändringar i fiskerättslagen och jaktlagen är likalydande

med de som fogats till propositionen och har därför utelämnats.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Transumt

Bilaga 1

Protokoll (ört vid sammanträde i Torhamn den 24 juni 1954 med

representanter för vissa fiskarekategorier, föranlett av

en av Ostkustens Ålf iskar ef örbund, förening, u. p. a.,

till Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet

ingiven framställning om ändring i fiskerättsligt

hänseende av gränsen mellan Blekinge läns

södra och östra kust.

Närvarande:

från jordbruksdepartementet: rättsavdelningschefen, hovrättsrådet Arvid

Ribbing, och byrådirektören Lars Öjborn;

från länets fiskeriadministration: sekreteraren i hushållningssällskapet i

länet N.-O. Hessel och fiskeriassistenten E. O. Norin, Karlshamn.

Härjämte hade infunnit sig sekreteraren i Ostkustens Ålfiskareförbund,

förening u. p. a., Artur Åkesson, ävensom fiskarena John Petersson, Per

Larsson, Helge Heideman och Karl Larsson, Torhamn, samt ålfiskaren Karl

Andersson, Utlängan, Ungskär.

Det antecknades, att de närvarande fiskarena representerade förutom ålfisket

även det s. k. inomskärsfisket och trålfisket.

§ I
Rättsavdelningschefen

öppnade sammanträdet och lämnade därvid en redogörelse

för ålfiskareförbundets ifrågavarande framställning om ändring i

fiskerättsligt hänseende av gränsen mellan Blekinge läns södra och östra

kust så att gränspunkten mellan syd- och ostkusten bleve bestämd tilll cirka

150° från Utlängans södra udde eller i andra hand en ändring av gränsen

så att östra sidan av öarna Långören, Ungskär och Utlängan tillhörde ostkusten.

En redogörelse lämnades även för skillnaden mellan bestämmelserna

om rätt till fiske vid de berörda kuststräckorna.

Vidare redogjordes för vissa av byråchefen Hessle, fiskeristyrelsen, och

fiskeriintendenten Sahlin i Västerhavets distrikt, Göteborg, till jordbruksdepartementets

rättsavdelning framförda synpunkter i frågan om ändrad

gränsdragning.

§ 2.

Vid diskussion härefter anfördes följande.

Heideman underströk att den föreslagna ändrade gränsdragningen skulle

påverka särskilt inomskärsfisket, vilket icke var önskvärt.

Andersson framhöll att ålfisket på Utlängan var mycket värdefullt. För

fiskets bedrivande krävdes samma utsträckningsrätt för fasta fiskredskap

som på Blekinge läns ostkust. Eftersom Utlängan hänfördes till sydkusten

var man för närvarande hänvisad till dispens av K. B. för utsträckningsrätt.

Detta kunde innebära vissa olägenheter. Andersson underströk därför behovet

av sådan ändring av gränsdragningen mellan ostkusten och sydkusten

i länet att Utlängans ostsida hänfördes till länets ostkust. Ålfiskarena hade

inget intresse av att begränsa det nuvarande inomskärsfisket på sydkusten,

därest utsträckningsrätten för ålfisket kunde regleras för sig.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Norin framhöll att inomskär sfisket hade viss betydelse vid Utlängan.

Åkesson underströk betydelsen för ålfisket på Utlängan av det framförda

förslaget. Hade ej något att erinra mot att nuvarande gränsdragning mellan

länets ost- och sydkust bibehölls därest samma utsträckningsrätt, som gällde

för ostkusten, genom särbestämmelse kunde införas för ålfisket ned till

Utlängans sydspets.

På förfrågan meddelade dels Andersson att det skattlagda fisket Saltsten

på Utlängan hade en sättning, som slutade ca 600 m från strandlinjen dels

Norin att någon resa ut till Utlängan för närmare undersökning av fiskeförhållandena

ej erfordrades om förslaget begränsades att avse endast utsträckningsrätt

för ålfisket.

Petersson meddelade, att fiskarena på Långören vore intresserade av att

utsträckningsrätt för ålfisket medgavs på samma sätt som på länets ostkust.

De vore ej intresserade för inomskärsfisket.

Rättsavdelningschefen konstaterade att ålfiskarena endast yrkade en särbestämmelse

av innebörd att samma utsträckningsrätt för ålbottengarn, som

gällde för Blekinge läns ostkust, skulle gälla för ostsidan av Långören—Videskär—Ungskär—Utlängans

södra udde. Gränsdragningen i fiskerättsligt

hänseende mellan ost- och sydkusten borde däremot i princip ej ändras.

Samtliga närvarande förklarade, att de icke hade något att erinra mot en

sådan särbestämmelse.

§ 3.

Som ovan.

Lars öjborn

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande Igdelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller------sex månader.

Om straff och annan påföljd för

den som överträder fiskeförbud, vilket

meddelats i anledning av företag

enligt denna lag eller motsvarande

äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1

april 1955.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 november

1954.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 29 oktober 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hei tigen

av Halland i statsrådet den 22 oktober 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske,

2) lag om ändrad Igdelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt

3) lag angående ändrad Igdelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet, hovrättsrådet A.

Ribbing.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Den föreslagna bestämmelsen saknar närmare sammanhang med innehållet

i 13 kap. 14 § vattenlagen. Med hänsyn härtill och då stadgandena i

15 § samma kap. genom tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa

bestämmelser om böter och viten samt lagen den 9 april 1937 om verkställighet

av bötesstraff blivit överflödiga och förty kunna utgå, föiordai lagrådet,

att bestämmelsen i stället för att upptagas i 14 § får intaga nyssnämnda

stadgandens plats i 15 §.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 16

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 december 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 4 november 1954 avgivna utlåtande

över de den 22 oktober 1954 till lagrådet remitterade förslagen till

lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596/ om rätt till

fiske,

lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt

lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den

3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att han

funnit den av lagrådet föreslagna redaktionella jämkningen i förslaget till

ändring av vattenlagen lämplig och därför vidtagit den.

Föredraganden hemställer därefter, att förslagen efter nämnda jämkning,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

647708. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:61 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, såvitt propositio a1 i texten
  2. 3LU 1955:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i lagen om rätt till fiske m. m. s. 1 i texten