Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m

1955-03-11 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:162, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

1

Nr 162

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,

m. m.; given Stockholms slott den 11 mars

1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås i fråga om riksbankens sedelutgivning, att vissa

undantagsbestämmelser från lagen för Sveriges riksbank skall gälla jämväl

för tiden den 1 juli 1955—den 30 juni 1956. Enligt vid propositionen

fogat lagförslag må riksbanken utgiva sedlar till belopp av högst 5 800 miljoner

kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör 5 500 miljoner kronor.

Vidare föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken även för tiden

från och med den 1 juli 1955 till och med den 30 juni 1956 må vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll It)55. 1 samt. Nr 102

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1955 till

och med den 30 juni 1956 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst femtusenåttahundra

miljoner kronor.

... 2 §>

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under lid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §.

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. samt anför därvid följande.

I skrivelse den 8 februari 1955 har utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för

sedelomloppet för tiden från och med den 1 juli 1955 till och med den 30

iuni 1956 måtte bestämmas till 5,8 miljarder kronor. Häröver har, efter remiss,

yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksbanken har vidare i skrivelse den 21 oktober 1954 hemställt

om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av

banken utgivna sedlar med guld.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som

motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §

andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner

kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas

med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant

bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmäles under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, har de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången

genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes

till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i krigsårens

beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig

vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

innebar följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 194-0 (nr 54) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens

guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,

varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

den 14 februari 1917 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni

månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser

lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett

belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till

utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen

ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att

utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att

dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes

av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens

metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt

och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den

30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag

stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30

juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock

med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949

års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950

(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning

jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och

med den 30 juni 1951.

1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna

lag stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med

den 30 juni 1952 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949

års lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens

sedelutgivning i 1951 års lag fastställdes till 4 100 miljoner kronor. Genom

lag den 14 december 1951, nr 759, ändrades 1 § i 1951 års lag såtillvida, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 162

riksbanken erhöll rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400 miljoner

kronor.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj:t

genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i

huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté

utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning

av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten

skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke

fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen

föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena

om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva

och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar

som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin

verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska

direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde

sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige

som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag

förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt

till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.

Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,

varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda

sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet

av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog

jag — med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en

förlängning av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången

av juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades

i enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.

Maj :ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag

att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad

presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen

M. H. Leinne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska

sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med

uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen

anförde jag bland annat följande.

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande

bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall

frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras

— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens

samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare

bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika

psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten

slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna

avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

7

ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller

om spärrar av annan art böra uppställas.

Sedan utredningen funnit sig icke kunna framlägga förslag om definitiv

lagstiftning i frågan inom sådan tid, att härav föranlett förslag kunde föreläggas

1952 års riksdag, hemställde utredningen i skrivelse den 20 februari

1952 om förlängning av den provisoriska lagen för tiden intill utgången av

juni månad 1953; dock att maximibeloppet för sedelutgivningen föreslogs

höjt från 4 400 miljoner till 4 800 miljoner kronor. I proposition nr 186/

1952 förelädes riksdagen förslag i överensstämmelse härmed. Propositionen

bifölls av riksdagen och lagen i ämnet utfärdades den 6 juni 1952 (nr

375). Denna lag ersatte alltså lagen den 8 juni 1951 (nr 388).

I avvaktan på utredningens förslag till definitiv lagstiftning om riksbankens

sedelutgivningsrätt har den provisoriska lagstiftningen i ämnet efter

därom av utredningen gjorda framställningar sedermera successivt förlängts,

dock med vissa förhöjningar av maximibeloppet för sedelutgivningen. Sålunda

förordnades genom lag den 5 juni 1953 (nr 309) att 1952 års lag

skulle äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1

juli 1953 till och med den 30 juni 1954. Genom lag den 11 december 1953

(nr 704) ändrades 1 § i 1952 års lag såtillvida, att riksbanken erhöll rätt att

utgiva sedlar till ett belopp av högst 5 100 miljoner kronor. I lagen den 4

juni 1954 (nr 326) stadgas att under tiden från och med den 1 juli 1954

till och med den 30 juni 1955 skall — i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen finnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda

bestämmelser, vilka överensstämmer med motsvarande bestämmelser

i 1952 års lag, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens

sedelutgivning i 1954 års lag fastställts till 5 500 miljoner kronor.

I sin förut omnämnda skrivelse den 8 februari 1955 har utredningen om

regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt framhållit, att

utredningen räknade med att om någon månad avgiva sitt betänkande i ämnet.

Då enligt utredningens uppfattning förslag till definitiv lagstiftning om

sedelutgivningsrätten m. in. torde kunna framläggas först till 1956 års riksdag,

har utredningsmännen anmält frågan om förlängning av den provisoriska

lagstiftningen i ämnet.

I sin skrivelse har utredningsmännen intagit vissa sifferuppgifter rörande

sedelomloppet och sedelutgivningsrätten under åren 1948—1954 (uppgifterna,

som sammanställts i en i skrivelsen intagen tabell, har såsom Bilaga

fogats vid detta protokoll).

Utredningsmännen har uttalat att sedelomloppet under år 1954, såsom av

tabellen framginge, uppgått till högst 5 189 miljoner kronor. Sedelomloppet

kom alltså att i det närmaste uppgå till det belopp om 5,2 miljarder kronor,

som utredningsmännen i den skrivelse, som legat till grund för 1954 års lag

i ämnet, angivit som maximum, om'' man bortsåge från den reserv om 300

miljoner kronor som utredningsmännen föreslagit för att möta eventuella

ökningar i sedelbehovet, vilka sammanhängde med ändrade betalnings- och

kassahållningsvanor in. in.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

Utredningsmännen har vidare framhållit att man under år 1955 hade att

räkna med en fortsatt ökning av produktionen inom landet. Med hänsyn härtill

torde man, även med en oförändrad prisnivå, ha att förutse en stegring

av sedelomloppet. Denna stegring torde kunna uppskattas till 200 å 300 miljoner

kronor.

Utredningsmännen ansåge emellertid i likhet med tidigare år, att en reserv

borde finnas för att möta oförutsedda behov av samma art som nyss

angivits och som ej kunde hänföras till eu försämring av penningvärdet.

Reservens storlek borde bibehållas oförändrad. Enligt utredningsmännens

mening borde ett belopp om 300 miljoner kronor ge riksbanken möjlighet

att tillgodose de behov, som avsåges med denna reserv.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt utlåtande över utredningens skrivelse

uttalat, att fullmäktige i avvaktan på utredningens förslag till definitiv

lagstiftning om riksbankens sedelutgivningsrätt intet hade att erinra mot en

förlängning av nuvarande provisoriska lag med av utredningsmännen föreslagen

höjning av maximibeloppet för sedelutgivningsrätten från 5 500 till

5 800 miljoner kronor.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat att fullmäktige för sin del

tillstyrkte bifall till utredningens förslag.

Departementschefen. Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 326) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad

i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda

föreskrifter i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär,

bland annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst 5 500

miljoner kronor. 1954 års lag, som gäller till och med utgången av juni 1955,

har tillkommit som ett provisorium i avvaktan på att en mera definitiv

reglering av sedelutgivningsrätten på längre sikt kommer till stånd som ett

resultat av den härom pågående utredningen.

Enligt vad utredningsmännen i sin förenämnda skrivelse den 8 februari

1955 upplyst kan deras betänkande beräknas föreligga inom den närmaste

tiden. Då det icke blir möjligt att på grundval av nämnda betänkande redan

till innevarande års riksdag framlägga förslag till definitiv lagstiftning rörande

riksbankens sedelutgivningsrätt, torde den provisoriska lagstiftningen

i ämnet böra förlängas, lämpligen under den tid utredningsmännen förordat,

eller den 1 juli 1955—den 30 juni 1956.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss

utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot förslaget att höja beloppet

med 300 miljoner kronor har jag i likhet med fullmäktige i riksbanken

och i riksgäldskontoret icke någon erinran.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1955—den 30 juni 1956 torde böra upptagas i en ny lag, vilken — med

den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse

med 1954 års lag i ämnet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

9

Fråga om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa sedlar med guld

Genom kungörelsen den 4 juni 1954, nr 327, har riksbanken för tiden

till och med den 30 juni 1955 medgivits befrielse från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,

med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I sin förut omnämnda skrivelse den 21 oktober 1954 har fullmäktige i

riksbanken erinrat om att frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt på

längre sikt vore föremål för utredning genom särskilda utredningsmän. Då

giltighetstiden för den provisoriska lagen om riksbankens sedelutgivningsrätt

utlöpte den 30 juni 1955, förutsatte fullmäktige att utredningsmännen

komme att föreslå regler för sedelutgivningsrätten för tiden därefter. Oberoende

av om förslaget komme att avse en ytterligare förlängning av provisoriet

eller en definitiv reglering, borde, så länge stadgandet i § 72 regeringsformen

om guldinlösningsskyldigheten kvarstode i nuvarande lydelse,

fortsatt befrielse från densamma medgivas, förslagsvis för ytterligare ett år.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken

må för tiden från och med den 1 juli 1955 till och med den 30 juni 1956

vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,

om förhållandena därtill ger anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

Departementschefens hemställan

1 enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda lagförslag,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och

med den 1 juli 1955 till och med den 30 juni 1956 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock

för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av

bankens sedlar.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 162

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162

11

Bilaga

Uppgifter angående sedelomloppet och sedelutgivningsrätten under

åren 1948—1953

År

Utelöpande se- delmängd

Max. under

året

Max. i

% av

medel- talet

Sedelutgivningsrätt

Procentuell ök- ning i törh. t.

föregående år av

i me- deltal

milj.

kr.

ultimo

dec.

milj.

kr.

milj.

kr.

regist-

rerat

den

under tiden

milj.

kr.

genom-

snittliga

sedel-

mängden

sedel-

mäng-

dens

max.

1948

2 834

3113

3113

31/12

no

1/7 —31/12

3 200

7

8

1/1 —30/6

3 200

1949

3 015

3 287

3 287

31/12

109 l

1/7 —31/12

3500

} 6

b

1950

3 200

3 513

3 513

31/12

no

1/1 —31/12

3 500

6

7

1

1/1 —30/6

3 500

1

1951

3 568

4 090

4119

22/12

115 {

31/7 —19/12

4100

l 12

1

17

1

20/12—31/12

4 400

1

1/1 —30/6

4 400

1952

4106

4 577

4 663

23/12

114 j

1/7 —31/12

4 800

1 15

13

(

l/l —16/12

4 800

1

1953

4 395

4 835

4 919

28/12

112 1

16/12—31/12

5 100

f 7

5,5

I

1/1 —30/6

5100

1 r

1954

4 618

5087

5 189

28/12

112 ^

1/7 —31/12

5 500

1 5

5,5

660667,

Stockholm 196B. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:357 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition a1 i texten
  2. BU 1955:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning m. m. jämte i ämnet väckta s. 1 i texten