Sök i Ratio Lex

Angående eftergivande av viss återbetalning sskyldighet till statsverket

1955-03-25 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:163, Angående eftergivande av viss återbetalning sskyldighet till statsverket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

1

Nr 163

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående eftergivande

av viss återbetalning sskyldighet till statsverket; given

Stockholms slott den 25 mars 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.

I skrivelse den 3 mars 1954 har länsstyrelsen i Stockholms län hemställt,

att Kungl. Maj:t ville befria vissa angivna tjänstemän vid länsstyrelsen

från dem i vederbörlig ordning i egenskap av redogörare ålagd skyldighet

att till statsverket återbetala vissa belopp, som under åren 1947—51 av

länsstyrelsen utanordnats i tillfällig löneförbättring, dyrtids- och kristillägg

samt särskilt lönetillägg till vissa liirare vid Djursholms och Saltsjöbadens

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 163

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

samskolor. Motsvarande framställning har den 23 augusti 1954 gjorts av

länsstyrelsen i Värmlands län beträffande vissa belopp, som av denna länsstyrelse

utbetalats som särskilt lönetillägg för budgetåren 1948/51 till lärare

vid Lundsbergs skola. Den ålagda återbetalningsskyldigheten avser ett

sammanlagt belopp av 421 647 kronor 23 öre, varav 389 380 kronor 23 öre

faller på tjänstemän vid länsstyrelsen i Stockholms län och återstoden på

tjänstemän vid länsstyrelsen i Värmlands län.

Ifrågavarande privatläroverk tillhör den grupp av skolor, för vilka numera

gäller stadgan för de statsunderstödda privatläroverken. För dessa

har från och med den 1 juli 1951 genomförts en lönereglering och samtidigt

införts ett nytt statsbidragssystem, varigenom de äldre formerna av statsbidrag

till skolorna och deras lärare ersatts med ett enhetligt bidrag. I förevarande

ärende är det de äldre bestämmelserna, som är aktuella, och jag

torde därför till en början få i erforderlig omfattning redogöra för tillkomsten

av dessa bestämmelser och för deras avfattning.

Tillfällig löneförbättring åt vissa lärare vid privatläroverk

utgick under den i ärendet aktuella tiden enligt bestämmelser i kungörelsen

1925: 327 med de ändringar, som vidtagits däri dels år 1941, då löneförbättringsbeloppen

höjdes och samtidigt differentierades efter dyrort (kung.

1941:404), dels år 1946, då en ny höjning av beloppen företogs (kung.

1946:548). Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkom den, som

under ett budgetår eller någon del därav var anställd i egenskap av föreståndare,

ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare eller övningslärare

vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola eller högre goss- eller samskola,

som åtnjöt understöd från vederbörligt i riksstaten uppfört anslag.

Enligt mom. 2 i kungörelsen indelades lärarpersonalen i två grupper, A

och B. Till grupp A hänfördes kvinnliga föreståndare, flertalet kvinnliga

ämneslärare med full tjänstgöring samt timlärare och övningslärare. Till

grupp B hänfördes manliga föreståndare, manliga ämneslärare med full

tjänstgöring samt vissa kvinnliga lärare med full tjänstgöring. Löneförbättringens

belopp angavs i tabeller i samma moment av kungörelsen.

Den tillfälliga löneförbättringen fick, såvitt gällde kvinnlig föreståndare

eller ämneslärare (grupp A), utgå allenast i den mån löneförbättringen,

tillsammans med vederbörandes övriga löneförmåner vid tjänsten vid av

skolöverstyrelsen verkställd prövning befunnits icke uppgå till högre belopp

än avlöningen till kvinnlig rektor respektive ämneslärare i motsvarande

åldersgrupp och på samma dyrort vid jämförlig kommunal flickskola. Denna

bestämmelse — den s. k. maximeringsregeln — tillkom 1941, dock att

föreskriften att prövningen skulle verkställas av skolöverstyrelsen tillädes

först år 1946.

För lärare i grupp B gällde, att den tillfälliga löneförbättringen — då

Kungl. Maj:t efter prövning av vederbörande skolas ekonomiska förhål
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

landen funnit särskilt vägande skäl därtill föranleda — kunde utgå med

högre belopp än som angivits i vederbörlig tabell, doek med högst 2 500

kronor till varje befattningshavare.

Den tillfälliga löneförbättringen skulle rekvireras och utbetalas enligt

de föreskrifter, som gällde för de särskilda bidragen till löne- och ålderstillägg

åt lärarinnorna. Utanordningen ankom på vederbörande länsstyrelse.

Dyrtids- och kristillägg utgick med viss procent av ett bidragsunderlag,

i vilket bland annat ingick 2/3 av den tillfälliga löneförbättringen.

Även dessa tillägg utbetalades av länsstyrelsen efter rekvisition.

Särskilt lönetillägg infördes år 1947 och utgick för budgetåret

1946/47 enligt bestämmelser i kungörelsen 1947: 96 och för budgetåret

1947/48 enligt bestämmelser i kungörelsen 1947:381, vilken sistnämnda

kungörelse fick tillämpning även för budgetåren 1948/51. Det särskilda

lönetillägget tillkom lärare vid statsunderstött privatläroverk, vilken åtnjöt

tillfällig löneförbättring enligt kungörelsen 1925: 327. Tilläggets storlek,

som för olika lärarkategorier angavs i 2 § av respektive kungörelser,

ändrades redan från och med budgetåret 1947/48, i det de ursprungliga beloppen

då fördubblades.

För föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring vid privatläroverk

gällde beträffande särskilt lönetillägg den maximeringsregeln att dylik

lärare fick åtnjuta särskilt lönetillägg allenast i den mån detta, tillsammans

med lärarens övriga löneförmåner vid tjänsten, prövades icke

uppgå

a) beträffande lärare, som i fråga om tillfällig löneförbättring hänfördes

till nyss angivna grupp A, till högre belopp än avlöningen till kvinnlig

rektor respektive ämneslärare med jämförlig kompetens och tjänsteställning

i motsvarande åldersgrupp och på samma dyrort vid jämförlig kommunal

flickskola samt

b) beträffande annan lärare till högre belopp än avlöningen till rektor

respektive ämneslärare med jämförlig kompetens och tjänsteställning i motsvarande

åldersgrupp och på samma dyrort vid jämförligt allmänt läroverk.

Här avsedd prövning skulle verkställas av skolöverstyrelsen.

Dyrtids- och kristillägg utgick icke på det särskilda lönetillägget.

Rekvisition och utanordning av medel avseende

Djursholms sam sko la. På sätt framgår av en till handlingarna

i ärendet hörande sammanställning har länsstyrelsen i Stockholms län för

budgetåren 1946/51 till drätselkammaren i Djursholms stad i vad avser

den av staden ägda samskolan i tillfällig löneförbättring samt dyrtidsoch

krisstillägg härå för vissa kvinnliga ämneslärare ävensom i särskilt

lönetillägg för såväl manliga som kvinnliga ämneslärare utanordnat —

såvitt här kommer i fråga — 372 405 kronor 23 öre. Utanordningen har

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

skett efter rekvisition av rektor och sedan skolöverstyrelsen tillerkänt vederbörande

löneförbättring eller lönetillägg att utgå »på de villkor och

i den ordning», som angåves i vederbörliga författningar. I skolöverstyrelsens

beslut har angivits befattningshavarens namn, jämförlig tjänst vid

kommunal flickskola, den ortsgrupp vartill Djursholm hänförts, och, i

åtskilliga fall under rubriken »Tillerkänd löneförbättring», maximibeloppet

härför enligt kungörelsen. I några fall har icke angivits det belopp, varmed

tillfällig löneförbättring skulle utgå. Motsvarande gäller i fråga om besluten

om särskilt lönetillägg.

Såvitt framgår av en inom länsstyrelsen i Stockholms län upprättad

promemoria i ärendet synes för de kvinnliga ämneslärarna vid Djursholms

samskola i tillfällig löneförbättring för ifrågavarande budgetår 1946/51 i

regel ha rekvirerats maximibeloppen enligt kungörelsen. Undantag utgör

budgetåret 1946/47, då för varje befattningshavare rekvirerats ett belopp,

motsvarande skillnaden mellan maximibeloppet och det belopp varmed

vederbörandes avlöningsförmåner från skolan överstigit motsvarande befattningshavares

avlöningsförmåner vid kommunal flickskola. Det särskilda

lönetillägget har däremot för budgetåren 1946/50 reducerats på

sätt nyss angivits beträffande löneförbättringen för 1946/47. Förklaringen

härtill torde enligt promemorian vara, att de båda löneförmånerna betraktats

som ett enda statsbidrag, vilket skulle utgå efter eventuell reducering

med det belopp, varmed lärarinnans lön översköt lönen vid kommunal

flickskola. För budgetåret 1950/51 har för de kvinnliga ämneslärarna rekvirerats

maximibeloppen av särskilt lönetillägg enligt kungörelsen.

Till övriga lärare synes för samtliga budgetår ha rekvirerats maximibeloppen

av särskilt lönetillägg.

Till de kvinnliga ämneslärarna har jämväl rekvirerats dyrtids- och kristillägg,

som beräknats bland annat på de belopp, som utgått i tillfällig

löneförbättring.

De rekvirerade beloppen har utanordnats av länsstyrelsen.

Rekvisition och utanordning av medel till Saltsjöbadens

sa in skol a. Beträffande denna skola, vilken äges av

Saltsjöbadens köping, avser ifrågavarande utbetalningar endast särskilt

lönetillägg till andra lärare än kvinnliga ämneslärare för budgetåren

1947/48 och 1950/51. Det sammanlagda beloppet uppgår till 16 975 kronor.

I skolöverstyrelsens beslut har maximibeloppet av tillägget upptagits

under rubriken »Tillerkänt särskilt lönetillägg». Även här har nyssnämnda

förbehåll om iakttagande av kungörelsens villkor gjorts.

Maximibeloppen har rekvirerats och utbetalats.

Rekvisition och utanordning av medel till Lundsbergs

skola. Även beträffande denna skola, vilken äges av en stiftelse,

avser de i ärendet ifrågavarande utbetalningarna endast särskilt löne
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 163 år 1955

tillägg. Skolöverstyrelsen har för vart och ett av budgetåren 1948/51 tillerkänt

vissa angivna lärare särskilt lönetillägg att utgå på de villkor och

i den ordning, som angives i kungörelsen 1947:381. Det belopp, som utanordnats,

uppgår till sammanlagt 32 267 kronor, men länsstyrelsen i Värmlands

län har — under hänvisning till att vissa av de ifrågavarande lärarna

uppburit löner, som faktiskt överstigit motsvarande statliga löner med ett

.sammanlagt belopp av 2 184 kronor — inskränkt sin hemställan om eftergift

av ålagd betalningsskyldighet till att gälla sammanlagt 30 083 kronor.

Det må här anmärkas, att någon motsvarande inskränkning icke gjorts

av länsstyrelsen i Stockholms län.

Anmärkningar mot utbetalningarna. Mot förutnämnda

utbetalningar har anmärkningar gjorts av riksräkenskapsverkets revision,

som därvid åberopat, att maximeringsregeln bort medföra, att utbetalningar

icke skulle ha skett. Såvitt angar Djursholms och Saltsjöbadens samskolor

har sexton av anmärkningarna riktats dels mot de tjänstemän vid

skolöverstyrelsen, vilka deltagit i besluten om tillfällig löneförbättring och

särskilt lönetillägg, dels alternativt mot de tjänstemän vid länsstyrelsen

i Stockholms län, vilka deltagit i anordningsbesluten eller tillstyrkt anordningarna,

medan tio anmärkningar riktats enbart mot tjänstemän vid

nämnda länsstyrelse. I vad gäller Lundsbergs skola har anmärkningarna

riktats mot såväl tjänstemän vid skolöverstyrelsen som tjänstemän vid

länsstyrelsen i Värmlands län.

Riksräkenskapsverket har i samtliga fall med gillande av anmärkningarna

mot länsstyrelsetjänstemännen förpliktat dessa att gemensamt eller

vilken gälda gitte, ersätta statsverket de anmärkta beloppen dock med rätt

att hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet. De av riksräkenskapsverkets

revision mot vissa tjänstemän i skolöverstyrelsen framställda anmärkningarna

har däremot, enligt vad som inhämtats under hand, icke

fullföljts.

Riksräkenskapsverkets utslag har överklagats i kammarrätten, som ej

funnit skäl att göra ändring i de överklagade utslagen. Målen har av kammarrätten

hänförts till anmärkningsmål rörande avlöningsförmån, och kammarrättens

utslag kan därför icke överklagas.

Tolkning och tillämpning av maximeringsregeln.

De anmärkningar mot utbetalningarna av tillfällig löneförbättring in. m.,

som här är i fråga, sammanhänger med den maximeringsregel, som enligt

vad nyss sagts gällde såväl för utbetalning av tillfällig löneförbättring och

därmed också av dyrtids- och kristillägg till kvinnliga föreståndare och

ämneslärare med full tjänstgöring (grupp A) som för utbetalning av särskilt

lönetillägg till både manliga och kvinnliga föreståndare och ämneslärare

med full tjänstgöring. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet har

olika meningar gjorts gällande av de olika ämbetsverken (och i vad gäller

skolöverstyrelsen även inom verket) angående tolkningen av nämnda re
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kangl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

gel. Vidare synes skolöverstyrelsen och länsstyrelserna ha haft olika uppfattningar

om innebörden av föreskriften, att den i maximeringsregeln avsedda

jämförelsen mellan den faktiskt utgående lönen och motsvarande

lön vid kommunal flickskola (respektive allmänt läroverk) skulle verkställas

av skolöverstyrelsen. I huvudsak synes de olika uppfattningar, som

kommit tillsynes, kunna angivas på följande sätt.

1. Den av läraren uppburna lönen var lägre än »jämförelselönen». I

detta fall synes icke någon meningsskiljaktighet ha rått därom, att statligt

bidrag skulle utgå med så stort belopp, som erfordrades för att täcka mellanskillnaden.

2. Den av läraren uppburna lönen var högre än »jämförelselönen». Enligt

den mening, som kommit till uttryck i riksräkenskapsverkets utslag

i anmärkningsmålen, borde i detta fall maximeringsregeln för de av densamma

berörda lärarna ha tolkats så, att varken tillfällig löneförbättring,

dyrtids- och kristillägg därå eller särskilt lönetillägg fått utgå. En annan

tolkning är, att nämnda tillägg visserligen bort få utgå men bort reduceras

med sammanlagt det belopp, varmed den uppburna lönen överstigit »jämförelselönen».

3. Den av läraren uppburna lönen uppgick till samma belopp som

»jämförelselönen». Ej heller i detta fall borde enligt riksräkenskapsverkets

mening ifrågavarande statliga lönetillskott ha utgått. Enligt en annan uppfattning

däremot borde det förhållandet, att läraren av skolan erhållit lika

hög lön som »jämförelselönen», betraktas som om skolan förskotterat de

statliga lönetillskotten och därför själv ägt inkassera desamma efterhand

som de utbetalats.

4. Jämförelsen mellan den faktiska lönen och jämförelselönen. Den

prövning i detta hänseende, som enligt författningarna ålegat skolöverstyrelsen,

synes regelmässigt ha utmynnat i ett beslut av överstyrelsen, i

vilket under rubriken »Tillerkänd tillfällig löneförbättring/särskilt lönetillägg»

för varje lärare angivits ett löneförbättrings- respektive ett lönetilläggsbelopp.

Därjämte har i besluten angivits, att de beslutade beloppen

skulle utgå »på de villkor och i den ordning», som angåves i vederbörlig

författning. Det vill synas som om överstyrelsen med besluten,

trots deras formulering, icke avsett annat än att klargöra i vad mån någon

skillnad förelåg mellan storleken av den faktiska lönen och »jämförelselönen»

och alltså icke att fastställa storleken av den tillfälliga löneförbättringen

eller det särskilda lönetillägget. Inom länsstyrelserna åter synes överstyrelsens

beslut ha uppfattats som fastställande i enlighet med författningarnas

ordalydelse av löneförbättrings- och lönetilläggsbeloppen, varför

någon prövning i detta hänseende icke ålåge länsstyrelserna. I anmärkningsprocessen

har länsstyrelsetjänstemännen till sitt friande hänvisat till

att redogöraransvaret bort åvila de tjänstemän vid skolöverstyrelsen, som

deltagit i besluten om tillfällig löneförbättring och särskilt lönetillägg, me
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

dan dessa tjänstemän förmenat sig fria från redogöraransvar på grund av

nyssnämnda, i besluten intagna förbehåll om iakttagande av kungörelsernas

villkor.

I fråga om den närmare motiveringen för de nu angivna olika standpunkterna

liksom i viss mån i fråga om preciseringen av desamma torde

jag vidare få anföra följande.

Riksräkenskapsverkets utslag i anmärkningsmalen innefattar icke annan

motivering än att de anmärkta beloppen enligt bestämmelserna i vederbörliga

författningsrum icke bort utgå, eftersom de faktiskt uppburna lönebeloppen

överensstämt med eller överstigit »jämförelselönernas» belopp.

Emellertid har inom ämbetsverket upprättats en promemoria, i vilken redogjorts

för vissa uttalanden av 1944 års lönekommitté för privatläroverken,

statskontoret och skolöverstyrelsen ävensom för den ståndpunkt, som i

olika sammanhang intagits av Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen i frågor

angående tillfällig löneförbättring och särskilt lönetillägg. Innehållet i denna

promemoria synes vara den bakgrund, mot vilken riksräkenskapsverkets

utslag i anmärkningsmålen bör ses. Avgörande för ämbetsverkets inställning

synes ha varit, att de olika lönetillägg, beträffande vilka maximeringsregeln

direkt eller indirekt var tillämplig, var konstruerade som lönetilllägg

till lärarna — och alltså icke som statsbidrag till skolorna — samt att

de utgick oberoende av de olika skolornas ekonomiska resurser.

I särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 juli 1950, vilken skrivelse

ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, har skolöverstyrelsen framlagt

sin uppfattning av hur nu ifrågavarande bestämmelser rimligen bör

tolkas samt hemställt om förtydligande bestämmelser i ämnet. Under hänvisning

till att maximeringsregeln infördes först 1941 i samband med att

den tillfälliga löneförbättringens belopp höjdes anför överstyrelsen bland

annat följande.

Av förarbetena till riksdagsbeslutet rörande höjning av den tillfälliga

löneförbättringen (prop. 1941:118) framgår, att undervisningsväsendets

lönenämnd ansett en bestämmelse böra införas för att förhindra, att en

lärarinna genom avlöningsförbättringen i ett eller annat fall erhölle högre

lön än motsvarande lärarinna vid kommunal flickskola, detta pa grund av

storleken i vissa fall av de tillägg till de författningsenligt utgående minimilönerna,

som vanligen förekommer inom privatläroverken. Departementschefen

framhöll, att statsbidragen till kvinnliga lärares avlöning hittills

utgått utan hänsyn till de olika skolornas ekonomiska resurser i övrigt.

»Någon ändring av denna princip» anförde departementschefen »synes icke

nu kunna ifrågasättas, ehuru förhållandena, såsom av utredningen framgår,

skiftar ganska väsentligt i de enskilda fallen. Dock torde försiktighetsvis

i anslutning till vad undervisningsväsendets lönenämnd föreslagit

böra uppställas ett allmänt villkor av innebörd, att den tillfälliga löneförbättringen

tillika med vederbörande lärarinnas övriga löneförmåner icke

må uppgå till högre belopp än avlöningen till lärarinna vid kommunal flickskola

i motsvarande åldersgrupp på samma dyrort».

Av det anförda torde framgå, att avsikten i varje fall icke vant alt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Majds proposition nr 163 år 1955

försämra statsbidragen till privatläroverken. Detta skulle emellertid bliva

fallet, om enligt nksräkenskapsverkets tolkning ingen tillfällig löneförbättung

skulle utga för lärarinna vid privatläroverk, som redan enligt avtal

med sina lärare till dem utbetalar samma löner som vid kommunal flickskola.

Aven de 1 500 (respektive 1 200) kronor jämte därå utgående tilllagg,

som tidigare utgått för en lärarinna vid en skola, skulle ju enligt

nksräkenskapsverkets princip skolan förlora. Meningen med maximiregeln

synes emellertid endast ha varit att förhindra att genom förhöjningen av

löneförbättringen en lärarinna finge högre lön än motsvarande lärarinna

\ id kommunal flickskola. Detta skulle i visst fall ske, om till lärarinnans

av skolan garanterade lön lades den förhöjda tillfälliga löneförbättringen.

Men enligt överstyrelsens mening är det svnnerligen (skäligt och ej i strid

med bestämmelsernas syfte, att förhöjningen i de fall, där motsvarighet

i lön genom huvudmannen redan åstadkommits, tillfaller huvudmannen,

\ arigenom för denne de särskilda kostnaderna för lönetilläggen minskas i

motsvarande mån. Tilläggen skulle i så fall kunna betraktas såsom av

huvudmannen förskotterade statsbidrag till löneförbättringen.

I en i anmärkningsprocessen av de berörda tjänstemännen i skolöverstyrelsen

avgiven förklaring, vilken avser utbetalningarna till Lundsbergs

skola, har vidare anförts bland annat följande.

„ Skolan hade givetvis varit oförhindrad att med lärarna avtala, att de skulle

atnjuta en lön, som understeg motsvarande statliga och kommunala lärare8

i011 rne<1. så st?.rt belopp, att löneskillnaden täcktes av den tillfälliga

löneförbättringen jämte därå utgående dvrtidstillägg och kristillägg samt

av det särskilda lönetillägget. I så fall hade någon anmärkning mot utbetalande

av tillägg icke kunnat framställas. Dylika anställningsavtal har

tillämpats av åtminstone en skola. Ifrågavarande tillägg skall enligt författnmgaina

utga till lärarna, icke till skolorna. Det har emellertid ofta

dröjt en god bit in på läsåret, innan vederbörliga statliga myndigheter fattat

beslut om dessa tillägg och ännu längre tid innan de hunnit utanordnas.

Lararna skulle då kommit i en ganska prekär situation, om icke skolorna

forskotterat dem denna ersättning. Att dessa tillägg av denna anledning

icke skulle utgå har oss veterligen icke ens ifrågasatts. Härigenom har tillläf>£cn

i praktiken ofta fatt karaktären av statsbidrag till skolorna.

Beträffande det särskilda lönetillägget har 1944 års lönekommitté (1947

ars statsverksproposition, 8 huvudtiteln s. 320) uttalat, att särskilt lönetillägg

må utgå endast i den mån den sammanlagda avlöningen, det särskilda

lönetillägget däri inberäknat, icke överstiger vad motsvarande beiattnmgshavare

vid statliga eller statsunderstödda kommunala läroanstalter

åtnjuter. Departementschefen uttalade i anslutning härtill, att åtgärder

borde vidtagas för att för nästa budgetår (1947/48) tillförsäkra nu

lfragavarande befattningshavare en förbättring å löneförmånerna, i huvudsak

motsvarande den, som den allmänna löneregleringen komme att medföra

för lärare vid statliga läroverk och högre kommunala skolor.

Överstyrelsen har behandlat denna fråga i cirkulär till föreståndarna vid

de statsunderstödda privatläroverken den 10 oktober 1947, varigenom

vissa formulär för rekvisition av ifrågavarande tillägg fastställdes."] anV-''nrcirkuläret

framhöll överstyrelsen, att belopp, motsvarande

tillfällig löneförbättring jämte därå utgående dyrtids- och kristillägg samt

särskilt lönetillägg, som skolan utbetalade i avbidan på beslut om dessa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1055

ersättningar, skulle ingå i uppgifterna om lönesummorna. Överstyrelsen

räknade med att privatläroverk för läsåret 1947/48 i många fall faktiskt

utbetalade belopp, som motsvarade den tillfälliga löneförbättringen 1946/47.

I varje fall torde skolorna utbetala tillfällig löneförbättring med de tidigare

lägre beloppen enligt kungörelsen 1941: 404. Enligt överstyrelsens mening

borde en sådan förskottering icke föranleda sänkning av den av statsmedel

utgående tillfälliga löneförbättringen. Beträffande det särskilda lönetillägget

framhöll överstyrelsen, att en del skolor trots ansträngd ekonomi

beviljat provisoriskt lönetillägg i avvaktan på höjning av statsbidraget.

I vissa fall kunde det särskilda lönetillägget helt eller delvis få ersätta skolans

provisoriska lönetillägg.

Genom sitt cirkulär har överstyrelsen för sin del accepterat det sedan

flera år av skolorna tillämpade förskottssystemet beträffande lönetilläggen.

Överstyrelsen ansåg nämligen, att frågan, om tillägg skulle utgå, rimligen

icke skulle bero på skolstyrelsernas förmåga att ordna lärarnas löneförhållanden

på ett formellt oklanderligt sätt utan att det sakliga läget borde

vara avgörande. Även om denna ståndpunkt icke accepteras, kvarstår dock

den omständigheten, att skolorna genom cirkuläret av en central myndighet

bibragts den uppfattningen, att tilläggen kunde anses ingå i lönen,

utan att uttryckligt förbehåll därom gjordes i anställningsavtalen. Hade

överstyrelsen i sitt cirkulär förklarat, att utbetalade lönebelopp icke kunde

anses ‘inkludera förskott på tilläggen, hade skolorna givetvis till redovisningsåret

1948/49 ändrat lönevillkoren för lärarna i formellt hänseende

på sådant sätt, att tilläggen kunnat utgå.

I sista hand ankommer avgörandet av denna fråga på allmän domstol.

Det torde föreligga risk, att allmän domstol icke skulle strikt hålla sig

till en formell tolkning av författningsföreskrifterna, icke minst med hänsyn

till vad departementschefen anfört år 1947 (statsverkspropositionen, 8 huvudtiteln

s. 319) och till överstyrelsens nämnda cirkulär. Om förvaltningsmyndigheterna

fastställer anmärkningen, kan vederbörande redogörare komma

i ett svårt läge. Skulle skolan vägra återbetala beloppen ifråga, kan

nämligen redogörarna riskera, att allmän domstol vid rättegång mot skolan

ogillar redogörarens talan.

Av anförda skäl finner vi anmärkningen även ur sakliga synpunkter

icke vara motiverad.

Försök att återkräva de utdömda beloppen. Sedan

länsstyrelsen i Stockholms län framställt krav mot Djursholms samskola

om återbetalande av vissa för mycket utbetalade belopp, har styrelsen för

sam skolan förklarat sig icke ämna erlägga de fordrade beloppen annat än

efter åläggande av allmän domstol. Till grund för sin vägran att ersätta

beloppen har styrelsen anfört bland annat följande.

Revisionens i anmärkningsmålet hävdade uppfattning grundar sig på

två skäl. Det första är, att den tillfälliga löneförbättringen enligt därom

gällande författningar är konstruerad som en löneförmån, som lärarinnorna

uppbär direkt från staten, icke som ett till vederbörande skola utgående

statsbidrag. Det andra är, att ifrågavarande lärarinnor enligt gällande avlöningsreglemente

för lärare vid Djursholms samskola är tillförsäkrade lön

»enligt de löneplaner och övriga bestämmelser som gäller vid kommunala

flick- eller mellanskolor i Stockholm», utan att därvid gjorts något förbehåll

om avräkning av lärarinnorna direkt från staten tillkommande förmåner.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1955

Om båda dessa skäl torde utan överdrift kunna sägas, att de gör ett

utomordentligt formellt intryck. Visserligen synes den tillfälliga löneförbättringen

vara tänkt som en direkt till lärarinnorna från staten utgående

löneförmån, men i verkligheten utbetalas den icke till dem utan till skolan.

För utbetalning till lärarpersonal mottager sålunda skolan två former av

tillskott genom statsmedel, dels »statsbidrag» såsom bidrag till lärarinnornas

löne- och ålderstillägg, dels »tillfällig löneförbättring». Det torde då

innebära oskäligt höga krav på en skolas ledning och på dess ägare att

begära, att dessa skall inse, att det regelbundet utgående statsbidraget och

de bidrag från staten, som betraktas såsom en »tillfällig löneförbättring»,

är med avseende på skolans ställning till desamma helt skilda. Vid Djursholms

samskola, liksom säkerligen vid flertalet andra privatskolor, har

denna formella skillnad icke beaktats, utan den tillfälliga löneförbättringen

har i formellt hänseende förvaltningsmässigt behandlats alldeles som ett

statsbidrag. Det är också riktigt, att i skolans avlöningsreglemente icke

gjorts något förbehåll om avräkning av lärarinnorna direkt från staten

tillkommande förmåner. Men det är höjt över varje tvivel, att så skulle

hava skett, om man haft klart för sig den tillfälliga löneförbättringens karaktär

av sådan direkt utgående förmån, och att man aldrig avsett, att

lärarinnornas lön genom tillskott från andra håll skulle kunna stiga utöver

den nivå, som angivits i avlöningsreglementet.

Revisionens båda formella skäl har i den administrativa process, som

förts, godtagits först av riksräkenskapsverket och nu senast av kammarrätten.

Styrelsen, som känner sig övertygad om att det därigenom framkomna

resultatet varken står i överensstämmelse med den tillämpade bestämmelsens

andemening eller motsvarar rättvisans krav, kan dock icke

tänka sig annat än att en friare och mera verklighetsbetonad bedömning

skulle stå att vinna, om frågan komme att prövas av de allmänna domstolarna.

En sådan prövning kan som bekant erhållas, om de i anmärkningsprocessen

dömda genom stämning till allmän domstol anhängiggör

talan mot styrelsen om utbetalning till dem av de belopp, som de i anmärk - ningsprocessen förpliktats ersätta statsverket.»

Frågan om eftergivande av statsverkets fordringar.

Länsstyrelsen i Stockholms lön har till stöd för sin framställning om

eftergivande av statsverkets nu ifrågavarande fordringar i anledning av

utbetalningar av länsstyrelsen åberopat skolöverstyrelsens i det föregående

återgivna framställning om förtydligande bestämmelser. I en inom länsstyrelsen

upprättad promemoria har därjämte framförts bland annat följande

synpunkter.

1. Den tolkning av hithörande författningar, som legat till grund för

utanordningsbesluten, synes icke orimlig. Utom av skolorna och länsstyrelsen

har den omfattats av skolöverstyrelsen.

2. Den av kammarrätten antagna tolkningen medför, att skolor, som

velat bereda sina lärare en direkt garanti rörande löneförmånerna, kommit

i ett sämre läge än skolor, där sådan icke lämnats.

3. Tolkningssvårigheterna synes till dels ha uppstått genom den oklarhet

som rått, huruvida fråga varit om ett statsbidrag till skolorna eller en

avlöningsförmån till lärarna. Det synes fullt förklarligt, att de skolor, som

reglerat lärarnas löner i avlöningsreglementen eller eljest, underlåtit att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

däri intaga förbehåll om att från staten direkt utgående avlöningsförmåner

skulle tillfalla skolan, något som med all sannolikhet skulle fritagit vederbörande

från eventuell återbetalningsskyldighet. Speciellt beträffande

Djursholms samskola, i vars avlöningsreglemente en bestämmelse av sådan

karaktär varit föreslagen men strukits av redaktionella skäl, verkar den

nu antagna tolkningen orimlig.

4. Tillfällig löneförbättring synes — såvitt av här tillgängliga handlingar

framgår — sedan maximiregelns tillkomst 1941 ha utanordnats i enlighet

med den nu underkända tolkningen. Först genom den första av de hithörande

anmärkningarna på sommaren 1950 har riktigheten av denna

tolkning ifrågasatts.

5. Eftersom nytt statsbidragssystem för de statsunderstödda privatskolorna

nu genomförts, saknar tolkningen av bestämmelserna framtida

betydelse. Ett särskilt anslag för täckande av de till återbetalning anmärkta

beloppen skulle också vara en engångsföreteelse.

6. Den omständigheten, att tjänstemännen hos två myndigheter i iorevarande

ärenden intagit redogörarställning, och den förståeliga missuppfattningen

hos länsstyrelsens tjänstemän angående innebörden av skolöverstyrelsens

beslut och vad som därigenom kunde anses prövat torde

utgöra ytterligare ett skäl för att ifrågavarande kostnader bör täckas genom

särskilt anslag. Anmärkningsprocessens utgång synes också giva anledning

till vissa reflexioner. Även om man godtager den åsikten, att det

ålegat länsstyrelsen att slutligt överpröva tillämpningen av maximiregeln

på grund av förbehållen i skolöverstyrelsens beslut, kan rimligen denna

prövning endast ha avsett faktiska omständigheter t. ex. att befattningshavarnas

löner icke höjts etc. I alla de fall, där de faktiska omständigheterna

förblivit oförändrade, synes i vart fall ansvaret ha bort åvila tjänstemännen

vid skolöverstyrelsen. Motsatsen skulle nämligen innebära, att

förbehållen i besluten skulle ha avsett, att länsstyrelsen skulle varit skyldig

att ur rättslig synpunkt överpröva skolöverstyrelsens beslut d. v. s. att

författningen givits en riktig tolkning. Oaktat vad som anförts i anmärkningsprocessen

kan man på grund av vad nu anförts icke fritaga sig från

intrycket, att förbehållen i skolöverstyrelsens beslut avsett vissa andra i

författningarna angivna villkor angående skolarbetets ordnande m. m.

7. Såsom styrelsen för Djursholms samskola och tjänstemännen i skolöverstyrelsen

anfört kan det anses tvivelaktigt, huruvida allmän domstol

kan komma att ådöma skolans styrelse betalningsskyldighet för beloppen.

Eftersom i anmärkningsmålen godtagits åsikten, att fråga är om lärarna

tillkommande statliga avlöningsförmåner, kan ifrågasättas, huruvida icke

en eventuell regresstalan bör riktas mot vederbörande lärare. En sådan

åsikt har framskymtat vid underhandlingarna om återbetalning.

Länsstyrelsen i Värmlunds län anför bland annat följande.

Länsstyrelsen anser, att lönetillägg bör utgå till de lärare vid Lundsbergs

skola, viika därigenom icke kommer att erhålla högre lön än vad lärare

med motsvarande kompetens och i motsvarande befattning vid allmänt

läroverk åtnjuter i lön enligt motsvarande dyrortsgrupp. Avsikten med

införandet av rätten till lönetilläggen har ju oförtydbart varit att åvägabringa

ett likställande i lönehänseende av lärarna vid privatläroverken och

de allmänna läroverken på sätt detta kommit till uttryck i här tidigare

åberopade förfatluingsrum. Då i författningen säges, att »lärare må åtnjuta

särskilt lönetillägg allenast i den män detta tillsammans med lära
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kuru/I. Maj:ts proposition tit 163 år 1955

rens övriga löneförmåner vid tjänsten prövas icke uppgå etc.» är den avgörande

tiden för vad lärarna uppbar i löneförmåner vid tjänsten budgetaret

1947/1948 samt, allt eftersom författningsbestämmelserna förlängts

till sin giltighet, respektive budgetår därefter. Under var och en av dessa

tider uppbar ej lärarna vid Lundsbergs skola — om hänsyn ej tages till

förskottsvis utbetalade lönetillägg — löner till belopp, som uteslöt tillerkännande

av lönetillägg, helt eller i viss utsträckning, men de var genom

anställningsavtal vid skolan tillförsäkrade löneförmåner till belopp motsvarande

dem vid allmänna läroverk utgående. Men denna tillförsäkran

byggde givetvis på förutsättningen, att skolan skulle såsom sådan äga

uppbära de statsbidrag, som till bestridande av lärarlönerna kunde komma

att beviljas. Med utgångspunkt härifrån utbetalade skolan från och

med budgetåret 1947/48 förskottsvis av tillgängliga medel lönetillägg till

lärarna i enlighet med kungörelsen om dylika tillägg, vilken trädde i kraft

från och med budgetåret 1947/48. Hade den omständigheten redan från

början stått klar för skolans ledning, att statsbidraget i detta fall icke var

ett statsbidrag till skolan utan ett till de enskilda lärarna i form av personliga

lönetillägg utgående statsbidrag, hade självfallet skolan och lärarna

tillagt dem emellan ingångna anställningsavtal den i sakens natur liggande

innebörden, att lärarna tillförsäkrades löner, vilka jämte de personliga lönetilläggen

motsvarade jämförliga lärarlöner vid de allmänna läroverken.

Och denna innebörd hade likaså självfallet föranlett tillägg till eller ändring

i gällande eller nytillkomna anställningsavtal — allt, såsom nämnt, under

förutsättning, att det verkliga sakläget hade varit för skolans ledning

uppenbart.

I yttrande över den av länsstyrelsen i Stockholms län gjorda framställningen

anför riksräkenskapsverket i huvudsak följande.

Genom riksräkenskapsverkets utslag, vilka fastställts av kammarrätten,

har redogörarna vid länsstyrelsen i Stockholms län förpliktats återbetala

389 380 kronor 23 öre. Av det felaktigt utanordnade beloppet har Djursholms

stad uppburit 372 405 kronor 23 öre och Saltsjöbadens köping återstoden

eller 16 975 kronor. De ersättningsskvldiga redogörarnas regresstalan

skulle uppenbarligen komma att rikta sig mot ifrågavarande kommuner,

vilka är ägare av skolorna. Riksräkenskapsverket anser det emellertid

rimligt, att redogörarna befrias från återbetalning av de anmärkta

beloppen. I fråga om kommunerna torde däremot de anmärkta beloppens

storlek i förhållande till kommunernas ekonomiska möjligheter icke i och

för sig utgöra något vägande skäl för befrielse. Det från och med den 1 juli

genomförda nya statsbidragssystemet för de statsunderstödda privatskolorna

har emellertid medfört, att tolkningen av de bestämmelser, som legat

till grund för nu ifrågavarande krav, för framtiden kommer att sakna betydelse.

Det nya statsbidragssystemet skulle vidare, därest det kunnat tilllämpas

även å den tid anmärkningarna avser, lämnat kommunerna i stort

sett motsvarande förmåner, som de nu felaktigt uppburit. Därest det på

grund av det anförda eller av andra i ärendet föreliggande omständigheter

befinnes skäligt, att även kommunerna befrias från återbetalning, torde

framställning härom böra göras till riksdagen.

Statskontorets ombudsman anför följande angående utbetalningarna vid

länsstyrelsen i Stockholms län.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

I likhet med riksräkenskapsverket anser jag för min del, att redogörarna

bör befrias från skyldighet att återbetala de anmärkta beloppen. Hur domstolarna

kan ställa sig till ett krav mot skolornas huvudmän eller eventuellt

de enskilda lärarna om återbetalning av de uppburna statsbidragen

torde givetvis icke med säkerhet kunna bedömas. Mig synes dock ovisst,

särskilt i betraktande av skolöverstyrelsens ståndpunktstagande, om förutsättningar

för att vinna en eventuell rättegång förefinnes. Enbart kammarrättens

ståndpunktstagande torde icke bliva avgörande för domstolarna.

Då vidare nuvarande statsbidragssystem, enligt vad riksräkenskapsverket

upplyst, skulle medfört, att huvudmännen erhållit i stort sett samma bidrag,

som till dem utbetalats, synes mig knappast skäl förefinnas att inleda

ett rättsligt förfarande för att återfå de utbetalade beloppen.

Statskontoret anför i samma ärende följande.

Vid ställningstagande till frågan, om länsstyrelsens redogörare bör befrias

från dem ålagd återbetalningsskyldighet, bör enligt statskontorets

mening avgörande betydelse fästas vid de åtgärder, som vidtagits av skolöverstyrelsen.

Författningsenligt har det ålegat överstyrelsen att pröva,

huruvida nu ifrågavarande löneförmåner skolat utgå till vederbörande

lärare. Med hänsyn till den form, vari skolöverstyrelsens beslut i dylikt

hänseende meddelats, måste, såvitt statskontoret kunnat finna, överstyrelsen

anses ha verkställt sådan prövning och därvid beslutat i enlighet med

den — av kammarrätten sedermera ogillade — tolkning av hithörande

bestämmelser, varåt styrelsen givit uttryck i sitt cirkulär den 10 oktober

1947 till föreståndarna vid de statsunderstödda privatläroverken. Tjänstemännen

hos länsstyrelsen lär — förutom sedvanlig siffergranskning — närmast

haft att pröva, om de i berörda författningar angivna förutsättningarna

för utanordning varit för handen. I betraktande härav kan statskontoret

icke finna annat, än att ansvaret för dessa tjänstemän varit sekundärt.

Vid sådant förhållande synes skäl föreligga att gentemot dem

eftergiva ersättningsanspråken, så mycket mera som regressrätten i detta

fall kan bliva omtvistad. Ett eftergivande bör enligt ämbetsverkets mening

underställas riksdagen.

Av ett beslut i åsyftad riktning lärer följa, att tjänstemännens rätt att

hos vederbörande kommuner söka sitt åter överföres till kronan. Frågan,

huruvida och i vilken utsträckning kronan skall avstå från sina krav, bör

göras till föremål för ingående överväganden, varvid jämväl möjligheten

att åstadkomma förlikning torde böra närmare undersökas.

I fråga om den av länsstyrelsen i Värmlands län gjorda framställningen

har riksräkenskapsverket avgivit ett utlåtande av motsvarande innebörd

som dess utlåtande i Stockholmsärendet. Detsamma gäller statskontorets

ombudsman, medan statskontoret i sitt yttrande i Värmlandsärendet hänvisat

till sitt utlåtande i Stockholmsärendet.

Departementschefen. Som av den lämnade redogörelsen framgått har

vissa befattningshavare vid länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands

län genom lagakraftägande utslag av kammarrätten ålagts viss ersättningsskyldighet

till statsverket i anledning av felaktiga utanordningar av tillfällig

löneförbättring, dyrtids- och kristillägg samt särskilt lönetillägg åt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1955

vissa lärare vid Djursholms och Saltsjöbadens samskolor samt Lundsbergs

skola. De båda länsstyrelserna har nu hos Kungl. Maj:t hemställt om eftergivande

på sätt förut angivits av den ålagda ersättningsskyldigheten. Länsstyrelsernas

framställningar synes bygga på den uppfattningen, att deras

tjänstemän haft goda skäl för sin — visserligen i anmärkningsprocessen

underkända — ståndpunkt angående tillämpningen av de vid ifrågavarande

tid gällande författningsbestämmelserna.

I det föregående har jag redogjort icke blott för nämnda bestämmelser

och olika tolkningar av desamma utan även i viss utsträckning för den

ganska omfattande argumentering för olika ståndpunkter, som förebragts.

Min avsikt härmed har icke varit att ge bakgrunden till något eget uttalande

i tolkningsfrågorna. Av redogörelsen synes det mig emellertid

framgå, att det är förståeligt, att skilda meningar kunnat råda om innebörden

av den föreliggande maximeringsregeln och att länsstyrelsernas

tjänstemän kunnat misstolka innebörden av de av skolöverstyrelsen meddelade

besluten om tillfällig löneförbättring och särskilt lönetillägg. Med

hänsyn härtill och då tolkningen av bestämmelserna icke har någon betydelse

för framtiden — ett nytt statsbidragssystem har nämligen införts

— anser jag, att ifrågavarande redogörare rimligen bör helt befrias från

ersättningsskyldigheten.

Som statskontoret framhållit torde ett eftergivande av kravet mot redogörarna

innebära, att dessas rätt att söka sitt åter av skolornas huvudmän

överföres på statsverket. Därmed uppkommer frågan, huruvida i rättegång

mot huvudmännen bör krävas, att dessa återbetalar de felaktigt uppburna

beloppen. I likhet med riksräkenskapsverket anser jag, att beloppens

storlek icke i och för sig utgör något vägande skäl för ett eftergivande av

kronans rätt gentemot huvudmännen. Som jag redan antytt är emellertid

huvudmännens uppfattning i själva sakfrågan mycket förklarlig. Detta

gör att det i viss män framstår som obilligt att återkräva beloppen; det

synes icke heller alldeles klart, att förutsättningar föreligger för att vinna

en eventuell rättegång mot huvudmännen. Därtill kommer att skolorna,

enligt vad riksräkenskapsverket upplyst, genom de felaktiga utbetalningarna

icke tillförts större statsbidrag än de skulle ha fått vid en tillämpning

av det från och med den 1 juli 1951 införda nya statsbidragssystemet. Med

hänsyn till det nu sagda synes det mig skäligt, att statsverket icke riktar

några krav mot skolornas huvudmän i anledning av de felaktiga utbetalningarna.

Enligt min mening bör sålunda statsverket icke blott eftergiva de genom

kammarrättens utslag fastställda fordringarna mot länsstyrelsetjänstemännen

utan även underlåta att av skolornas huvudmän — liksom självfallet

av lärarna — kräva ersättande av de eftergivna beloppen. Frågan

härom bör emellertid underställas riksdagens prövning. Jag förordar därför,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 163 år 1955

att riksdagens bemyndigande utverkas för Kungl. Maj:t att eftergiva statsverkets

rätt i anledning av de felaktiga utbetalningarna.

Ifrågavarande fordringar uppgår till sammanlagt 421 647 kronor 23 öre.

Skulle det framdeles visa sig, att det i ytterligare fall av samma principiella

innebörd blir aktuellt med ett eftergivande av statsverket tillkommande

rätt, torde eftergivandet i dessa fall få beslutas av Kungl. Maj:t.

Jämväl härtill synes riksdagens bemyndigande böra utverkas.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande

att jag icke har något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas

senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att

dels eftergiva statsverkets rätt i anledning av de av mig

angivna felaktiga utbetalningarna om sammanlagt 421 647

kronor 23 öre,

dels ock, i fall av samma principiella innebörd som de

av mig angivna, eftergiva statsverkets rätt i anledning av

felaktiga utbetalningar jämlikt äldre bestämmelser av tillfällig

löneförbättring, dyrtids- och kristillägg därå samt

särskilt lönetillägg åt lärare vid statsunderstödda privatläroverk.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets

övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans Maj:t

Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl-Lennart Priitz

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:371 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergivande av viss återbetalning sskyldighet till statsverket. a1 i texten
  2. SU 1955:171 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående eftergivande av viss återbetalningsskyldighet till statsverket. s. 1 i texten
  3. SU 1955:145 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa till utskottet hänvisade ärenden. s. 1 i texten