Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m

1955-03-25 · 114 sidor, varav 109 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 109 av 114 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:165, Med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 165

1

Nr 165

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

m. m.; given Stockholms slott den 25 mars 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till ny jordförvärvslag, avsedd att ersätta

dels 1948 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

vilken lag upphör att gälla den 30 juni i år, dels lagen om kronans

förköpsrätt.

Förslaget bygger i väsentliga delar på samma principer som 1948 års lag.

Jordbruks- och skogsfastigheter må sålunda ej genom köp, byte eller gåva

förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel stadgas

dock åtskilliga undantag i nära anslutning till vad nu gäller. De grunder,

efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning skall ske, överensstämmer

i stora delar med motsvarande regler i 1948 års lag. Sålunda skall man

söka hindra bl. a. spekulationsköp och olämpliga kapitalplaceringsköp. Den

nuvarande inskränkningen i förvärvsrätten för den, som redan äger jordbruksfastighet,

har dock utbytts mot vissa regler till förebyggande av att

ändamålsenliga brukningsenheter sammanföres i en hand eller att sådan

enhet uppdelas på olika händer.

Förvärvs tillstånd må emellertid också vägras om fastigheten i fråga finnes

böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning

ändamålsenliga brukningsenheter. Vägras av sådan anledning

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 165

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

tillstånd till köp, äger säljaren i regel påfordra att kronan löser fastigheten

till det av köparen utfästa priset.

Beträffande fång, som förutsätter avstyckning, ges särskilda regler i förenklande

syfte. Möjlighet öppnas även att med förvärvstillstånd förknippa

villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning.

Den intygsgivning, som enligt nuvarande jordförvärvsregler utövas av

landsfiskaler m. fl., skall upphöra.

Den nya lagen skall gälla t. o. m. den 30 juni 1962.

Vissa följdändringar föreslås i lagen om arrendators förköpsrätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

3''

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom

köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Sådant

förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet

för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation;
3.

där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren

eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens

eller ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller

adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen

ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för

bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där

egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas

utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 11 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre manader

från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd

inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belägen.

I ärendet bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fångeshandlingen

eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke

till ansökningen. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv å auktion

varom stadgas i 12 §, äger lantbruksnämnden förelägga sökanden att

avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.

2 §.

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet

och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

erfordras ej förvärvstillstånd, såframt egendomen genom avstyckningen

avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan

att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämndens

prövning. Sådan underställning må dock underlåtas under

förutsättning att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren

ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen

kan med större fördel läggas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av

allenast obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning gälla

att den uppkommande brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen

kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande

arbetskraft.

Om vid avstyckningsförrättning som i andra stycket avses underställning

icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet.

3 §.

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att

egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren

med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del

av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller

annat som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna

i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen

huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan

fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,

eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet

skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses lämpade

för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras

i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det

ekonomiska eller eljest särskilt skäl förligger att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk

för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen

;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna

paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid

som må hava utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj.ts proposition nr 165

5

6 §•

Finnes förvärvstillstånd icke kunna lagligen meddelas med mindre förvärvaren

därvid ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till

främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att undey

viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning

av densamma, må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat

skriftlig utfästelse att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse.

1 tillståndsbeslutet skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläggande

av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan förvärvaren

tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningsenhet

som den med fånget avsedda.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres

samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt,

under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsakligen

liggey, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt

vite. Utan sådan hemställan må talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till

frihetsstraff.

7 §•

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder

till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas

viss tid, inom vilken åtgärden, där ej ansökan redan skett, skall sökas,

samt angivas hos vilken myndighet och på vad sätt ansökningen skall

göras.

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning

samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast

i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen

icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

8 §.

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 §

första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd

genom lagakraftägande beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma

skall gälla där ansökan i fastighetsbildningsärende, som sägs i 2 §

eller i 7 § första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall

och tiden för sökande av förvärvstillstånd tilländagått.

Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord,

skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen

den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats, skall

vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning å fånget.

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och

har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,

är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till det pris

köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger

egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till

högre belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart

träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå,

skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den sålunda

försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhet som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 165

den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från

denna.

10 §.

Lösningsyrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen

delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet

vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning

inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det

beslutet vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister

dock räknas från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling

utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger

vad å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen,

pröve rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den

egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser

om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande,

utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag

anses som försäljning till kronan.

11 §■

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om

vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två

år förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan, före

eller efter auktionen, inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att

behålla egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens

fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning

eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan medgiva

skäligt anstånd med egendomens avyttrande/om sannolika skäl visas,

att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen

inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden

förordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 12 §

sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev

som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika,

nar lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar alt

hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit

eller hypoteksförening.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall i tillämpliga

delar gälla vad i 3, 4, 6 och 7 §§ är stadgat om förvärvstillstånd.

12 §•

Förordnande som sägs i 11 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att inroparen,

när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han

sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;

dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås,

försäljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det

värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god

tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen

skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, till

kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för

ändamål varom förmäles i 1 § första stycket 2, till andelsägare som avses

i 1 § första stycket 8 eller till kreditinrättning som sägs i 11 § andra stycket.

Avgives vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall

försäljning ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen

i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning

stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas

till ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla

förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven

tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må

antagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas

av statsmedel.

13 §.

När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller

behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 § 2, åligger det nämnden

att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader

därefter meddela beslut i ärendet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst

ett år, för dess giltighet.

Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skäl å

vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 9 §,

skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga.

14 §.

över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd

att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 § 2 eller

ock tillämpat 6 eller 7 §, må klagan föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen.

Konungen äger förordna, att i vissa fall lantbruksnämnds eller styrelsens

beslut i frågor enligt denna lag skola underställas styrelsens eller

Konungens prövning. Talan mot styrelsens beslut föres hos Konungen genom

besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut av lantbruksnämnd

eller styrelsen.

Besvär skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har att snarast möjligt

till besvär smyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte bevis om beslutets

delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, jämväl eget

utlåtande över besvären.

15 §.

Lantbruksnämnd äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i

övrigt som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss

befattningshavare hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor

som avses i denna lag.

Jämväl i övrigt meddelas av Konungen närmare föreskrifter rörande lagens

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955, då giltighetstiden utgår för lagen

den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

och gäller till och med den JO juni 1962.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

försköpsrätt.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tillämpas

vad därom stadgas i äldre lag.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall

vid tillämpningen av den nya lagen anses som förklaring varom stadgas

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators

förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att 4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2 §.

(Gällande lydelse)

Förköpsrätt må -

densamma.

(Föreslagen lydelse)

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten säljes

till kronan för ändamål, som avses

i 1 § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt

äger företräde framför arrendatorns

är stadgat i sistnämnda

lag.

Har jordägaren ----för hembudet

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten köpes

av kronan för främjande av

jordbrukets yttre rationalisering och

arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig

brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket

därå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande

fång som skett före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951:190.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

9

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den

25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angaende ny

lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Föredraganden anför följande.

Inledning

Redan i början av detta sekel fann statsmakterna med hänsyn till det

allmännas intresse påkallat att för vissa slag av rättssubjekt stadga inskränkningar

i rätten att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter. Den da

införda lagstiftningen härom har sedermera efterträtts av den ännu gällande

lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast egendom (»bolagsförbudslagen»).

Till förebyggande av att bl. a. bolagsförbudslagen skulle kringgås genom

anlitande av bulvan utfärdades samma dag den likaledes alltjämt gällande

lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom. Tjugu år senare fick

bolagsförbudslagen en motsvarighet för de fysiska personernas vidkommande

i lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1946,

fick redan från början endast begränsad giltighetstid och avlöstes den 1 juli

1948 av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) med samma namn (»jordförvärvslagen»).

Efter provisorisk förlängning genom lag den 5 juni 1953 (nr 344)

utgår giltighetstiden för jordförvärvslagen den 30 juni 1955. — Vid sidan

av den nu nämnda lagstiftningen gäller lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om

kronans förköpsrätt (»förköpslagen»), vilken har till syfte underlätta jordbrukets

yttre rationalisering.

Vid tillkomsten av 1948 års jordförvärvslag förutsattes, att frågan om

bibehållande av en jordförvärvslagstiftning skulle ånyo utredas framdeles. I

enlighet härmed erhöll jag den 1 november 1951 Kungl. Maj :ts bemyndigan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

de att tillkalla sakkunniga för att verkställa sådan utredning och avgiva förslag

i ämnet. De sakkunnigas uppdrag skulle emellertid icke blott avse frågan

huruvida jordförvärvslagstiftningen behövde bibehållas i befintligt

eller omgestaltat skick. Även bestämmelserna i förköpslagen borde överses

i syfte bl. a. att ernå bättre samordning mellan denna lag och en eventuellt

bibehållen jordförvärvslagstiftning. Vidare skulle de sakkunniga ha att behandla

frågan om vilka åtgärder som erfordrades för att förstärka ofullständiga

jordbruk med skog i enlighet med de 1947 fastställda allmänna

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Såsom sakkunniga tillkallades

landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av

riksdagens andra kammare småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta och

lantbrukaren S. O. Antby i Anten, lantbrukaren, filosofie licentiaten O. F.

Nilsson i Kungsängen, ledamöterna av riksdagens första kammare läderarbetaren

R. V. Persson i Vinberg och hemmansägaren P. O. Pålsson i Lit,

ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth i Bratteborg

samt överdirektören i lantbruksstyrelsen H. C. B. Wetterhall.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,

fick genom Kungl. Maj :ts beslut den 21 november 1952

jämväl i uppdrag att verkställa en översyn av bestämmelserna i bolagsförbudslagen.

I samband härmed tillkallades såsom ytterligare sakkunniga

verkställande direktören för Svenska cellulosaaktiebolaget A. G. T. Enström

i Sundsvall och ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren

J. N. Jonsson i Fjäle.

Den 18 maj 1954 avgav utredningen ett delbetänkande med förslag till

jordrationaliseringslag m. m. (SOU 1954: 16), vilket varit föremål för sedvanlig

remissbehandling. Över betänkandet har yttranden avgivits av lagberedningen,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, lantbruksstyrelsen (efter hörande av lantbruksnämnderna),

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen (efter hörande av överlantmätarna),

skogsstyrelsen (efter hörande av skogsvårdsstyrelserna), statens

jordbruksnämnd, bank- och fondinspektionen, samtliga länsstyrelser (efter

hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott), Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Småbrukarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska pastoratens riksförbund, Uppsala

universitet, Lantbruksakademien, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,

Sveriges skogsägareförbund, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Landsorganisationen

i Sverige, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Sveriges

industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantmätareförening och

Svenska lantarbetsgivareföreningen. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden

från hörda myndigheter och organisationer.

Betänkandet innehåller förslag till två nya lagar, av vilka den ena benämnes

lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering

m. in. (jordrationaliseringslag) samt är avsedd att träda i stället för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

förköps- och jordförvärvslagarna. Det andra lagförslaget innefattar en ny

bolagsförbudslag, avsedd att ersätta 1925 års lag. Frågan om bolagsförbudslagstiftningens

utformning synes mig emellertid äga sådant samband med

den av utredningen ännu icke slutbehandlade skogskompletteringsfrågan,

att detta spörsmål icke bör lösas i förevarande sammanhang. Jag behandlar

därför icke nu frågan om bolagens jordförvärv. Däremot anhåller jag att få

till behandling upptaga ärendet rörande omgestaltning av förköps- och jordförvärvslagstiftningen.

Gällande bestämmelser

Beträffande det närmare innehållet i förköps- och jordförvärvslagarna,

vilka båda undergått vissa ändringar genom lag den 20 april 1951 (nr 189

resp. 186), må följande här nämnas.

Förköpslagen syftar till att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.

För sådant ändamål äger vederbörande lantbruksnämnd, då försäljning

sker av jordbruksfastighet, att å kronans vägnar inlösa fastigheten

till det pris som köparen utfäst. Huruvida fastighet skall anses som jordbruksfastighet

eller ej, beror på hur den är taxerad vid tiden för försäljningen.

Förköpsrätt inträder även vid försäljning av del av eller ideell andel

i jordbruksfastighet (1 §).

Förköpsrätten må ej utövas, om köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller också säljarens syskon eller syskons

barn. Ej heller inträder förköpsrätt där andel i fastighet säljes till någon,

som redan är delägare i densamma, eller där försäljningen sker exekutivt.

Säljes fastighet till arrendator, som jämlikt nyttjanderättslagen åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller vill arrendatorn begagna sig av sin förköpsrätt,

må kronans förköpsrätt ej utövas, med mindre arrendatorn är ägare

av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten

av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå (2 §).

Om lantbruksnämnden vill inlösa endast eu del av den försålda egendom

som är underkastad förköpsrätt, må det ske under förutsättning att delen

utgör självständig brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden

av egendomen. Har fastighet, som lantbruksnämnden vill inlösa, gått

i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den

förra, är kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten. Ingår i köpet

kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnes å fastighet som

skall lösas, är kronan skyldig att lösa även dessa (3 §).

Lantbruksnämnden är skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet

meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för att underlätta

bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Beslutet skall meddelas

för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden funnit dylikt behov

av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten ej göras gällande under den

lid beslutet avser (4 §). — Har jordägare bjudit lantbruksnämnden att för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

värva hans fastighet och har nämnden icke inom tre månader därefter anta•

§it hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande under två år efter hemhudet,

där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren är mindre fördelaktiga

än de som gällt för hembudet (5 §).

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger

det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre

månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid

göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetshoken.

Äger också arrendator åtnjuta förköpsrätt till fastigheten, måste

nämnden inom samma tid i viss ordning underrätta arrendatorn om sitt

beslut. Väcker även arrendatorn talan om förköp, skall målen handläggas

i en rättegång. Vill köparen göra gällande lösningsplikt enligt 3 §, skall

han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats; eljest

förlorar han sin rätt härtill. Talan om förköp må ej utan köparens medgivande

återkallas, med mindre lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens

begagnande blivit efter besvär upphävt eller köparen framställt yrkande om

lösningsplikt som nyss sagts (6 §). Förenämnda tremånadersfrist för väckande

av talan m. m. kan begränsas av köparen. Om denne anmäler sitt fång

för lantbruksnämnden och därvid överlämnar köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, blir nämligen tiden endast en månad från det anmälan skedde

(7 §). Ingår i köpet egendom som ej skall lösas och är ej särskild köpeskilling

därför utsatt eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,

att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet

som skall lösas, då skall rätten efter skälighetsprövning bestämma

huru mycket av sammanlagda köpeskillingen som må anses belöpa på nämnda

fastighet (8 g). Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa

vad kronan har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses

oyergå i kronans ägo. Beträffande rättegångskostnaderna har domstolen fria

händer att handla efter vad skäligheten bjuder i det föreliggande fallet (9 §).

Förköpsrätten går förlorad, om ej lantbruksnämnden senast å den i domen

utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet

ej blivit fullgjord, till säljaren utgiver köpeskillingen för den fastighet

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld som enligt köpeavtalet skolat

avräknas å köpeskillingen eller som tillkommit efter köparens förvärv av

fastigheten. Därjämte åligger det kronan att inom samma tid ersätta köparen

dennes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad som köparen

kan ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara

värdet av köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som kronan har att

utgiva, skall gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen (10 §)._

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankommer

det på den vinnande att göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren

för antecknande i fastighetsboken (11 §).

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äger kronan inlösa

densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts. Vad lagen stadgar

med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning skall vid byte äga

motsvarande tillämpning (12 §).

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Jordförvärvslagen har till syfte att förhindra olämpliga förvärv av jorhruks-

och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv och vissa slag av

kapitalplaceringsköp. Lagen söker nå detta syfte genom att ställa förvärv

av dylika fastigheter under statlig kontroll. Sålunda gives till en början

den huvudregeln, att jordbruksfastighet ej må förvärvas genom köp, byte

eller gåva utan tillstånd av vederbörande lantbruksnämnd. Begreppet jordbruksfastighet

har här samma innebörd som i förköpslagen. Varje taxeringsenhet

skall anses som en fastighet. I princip erfordras tillstånd även för

förvärv av del av eller ideell andel i jordbruksfastighet. Undantag göres dock

för fastighetsdel, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

samt för andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare (1 §).

— Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde. Sökes

icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara

ogillt, såvida ej lagfart meddelats därå (2 §).

De grunder, efter vilka tillståndsprövningen skall ske, anges i 3 §. Tillstånd

må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att fastigheten

skulle bli vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet

huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att

bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller

andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller

annat som tarvas för fastighetens brukande (3 § första stycket). Föreligger

ej sådant fall som nu sagts men kan det antagas, att sökanden vill förvärva

fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden

redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika fångesmän

av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen

icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas

medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten

eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl därtill föreligger (3 § andra stycket).

Tillstånd kan i vissa fall förknippas med föreskrifter beträffande fastighetens

handhavande (4 §).

Förvärv medelst inrop på exekutiv auktion är undantagna från huvudregeln

i 1 §. Enligt bestämmelser, som tillkommit 1951, är emellertid förvärvaren

i allmänhet skyldig att inom två år åter avyttra fastigheten, såvida

han ej erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla densamma (4 a §).

Tillstånd att förvärva eller behålla fastighet behöver ej sökas av kronan,

kommun och sambruksförening (6 § första stycket). Lagen äger ej heller

tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller där jämlikt annan

författning Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall

sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling, eller är han fångesmannens

syskon eller syskons barn, äger lagen tillämpning endast där fråga är om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sådan avyttring som sägs i 4 a § (6 § andra stycket). I fråga om fastighet

med jordbruk är tillstånd ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband

med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget skedde,

visar, dels att anledning ej föreligger till antagande som sägs i 3 § första

stycket, dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten

och icke äger annan fastighet med jordbruk (6 § tredje stycket).

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj:t utfärdat närmare

föreskrifter rörande tillämpning av lagen. Dessa har givits i kungörelse

den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20

april 1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser

om sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje

stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket erfordras att förvärvaren företer

dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att han

har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och icke är

ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten är belägen

på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i stad, av ledamot

av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren

utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvärvarens försäkran

i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning ej föreligger

till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens ägo eller att

denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk

i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens

jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,

del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,

kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Är

fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning

enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket av 2 §

landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat av vederbörande

förrättningsman.

Behovet av lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften

Betänkandet

Utredningen har införskaffat åtskilliga statistiska uppgifter angående

tillämpningen av förköps- och jordförvärvslagarna samt från lantbruksnämnder

och överlantmätare inhämtat yttranden såväl beträffande lagstiftningens

tillämpning och verkningar som rörande behovet av ändringar i lagstiftningen.

I det följande återges enstaka uppgifter ur detta material, men

i övrigt hänvisas härutinnan till betänkandet.

Målsättningen för 1947 års riksdagsbeslut rörande den framtida jordbrukspolitiken

var, erinrar utredningen i sin allmänna motivering, att bereda

jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet

i inkomsthänseende med andra motsvarande befolkningsgrupper. I detta

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

15

syfte skulle staten, där så erfordrades, medelst reglerande åtgärder för vinnande

av ett visst gränsskydd stödja jordbrukarnas strävanden att vidmakthålla

en med hänsyn bl. a. till driftskostnaderna skälig prisnivå på jordbrukets

produkter. En förutsättning för en sådan politik vore bl. a. att jordbruket

dreves efter kostnadsbesparande metoder. Genomförandet av härför

erforderliga rationaliseringsåtgärder borde i stor utsträckning ankomma på

jordbrukarna själva. Av hänsyn till allmänintresset ansågs emellertid, att

även staten här borde lämna sin medverkan.

Utredningen påpekar härefter, hurusom den tilltagande mekaniseringen

av jordbruksdriften stimulerat jordbrukarnas strävan att erhålla större

brukningsenheter och förbättrad arrondering, samt fortsätter:

Statens verksamhet för jordbrukets rationalisering är främst inriktad

på att stödja och vägleda den fria utvecklingen på området. Detta sker

bl. a. genom tillhandahållande av lån och bidrag samt genom upplysningsoch

rådgivningsverksamhet. I samma syfte bedriver staten jordförmedling

ävensom aktiv inköpspolitik, varigenom jord uppköpes i fria marknaden för

att sedan åter avyttras till jordbrukare som önskar komplettera sina fastigheter.

Även framgent torde rationaliseringen i första hand komma att

främjas på detta sätt. Den enskilde jordbrukarens egna initiativ och hans

frivilliga insatser i övrigt är i själva verket omistliga faktorer, utan

vilka allt rationaliseringsarbete vore dömt att misslyckas. Emellertid bör

det allmänna äga möjlighet att påverka utvecklingen och arbetets utformande.

Detta gäller särskilt den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s. brukningsenheternas

omvandling till ökad ändamålsenlighet beträffande storlek

och ägoanordning. Här uppstår lätt intressekonflikter, vilka icke kan tillfredsställande

lösas med mindre avgörandet får träffas av ett organ som

står obundet av de enskilda intressena. Det är t. ex. ingalunda säkert att

ett salubjudet markområde når rationell användning, om det tillfaller den

av två tävlande grannar som förmår betala mest. Oftast lärer den kapitalsvagares

brukningsenhet vara i större behov av komplettering. Det kan leda

till en icke önskvärd uttunnning av den jordbrukande befolkningen, särskilt

i våra glesbygder, om den ekonomiskt starkare har obegränsade möjligheter

att beröva ett ofullständigt jordbruk kanske dess enda utväg att genom

komplettering nå förbättrad bärkraft. Men även andra skäl talar för att

möjlighet bör finnas för det offentliga organ, som handhar verksamheten,

att påverka utvecklingen. Det är givet att, om statsmakterna sätter in betydande

belopp i rationaliseringsverksamheten, en viss bestämmanderätt

måste tillkomma statliga organ i syfte att garantera att de insatta medlen

kommer till bästa nytta ur allmän synpunkt. Det kan icke vara ändamålsenligt

att de avsikter och planer, enligt vilka de offentliga organen handlar,

alltför mycket rubbas på grund av enskilda intressen. Om de statliga myndigheterna

icke hade vissa möjligheter i sin hand ej blott att ge anvisningar

för en lämplig utveckling utan också att förhindra skadliga eller eljest

olämpliga förvärv, kunde de enskilda intressenas företrädare lätt nog få

ett sådant spelrum, alt önskvärda lösningar av befolkningsfrågor och trivselproblem

därav kunna försvåras.

I fortsättningen erinras om att förköpslagen, vilken är avsedd att tillgodose

statens behov av ett rättsligt hjälpmedel för främjande av jordbrukets yttre

rationalisering, vunnit ringa tillämpning i praktiken samt därför av somliga

ansetts sakna existensberättigande och böra avskaffas. Utredningen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

framhåller emellertid, att betydelsen av en lag sällan låter sig mätas efter

antalet fall varå den tillämpats, samt anför vidare:

Förköpslagens förefintlighet har otvivelaktigt för lantbruksnämnderna

utgjort ett stöd, när det gällt att förhandlingsvägen söka få till stånd fastighetsöverlåtelser

till gagn för rationaliseringen. Vissa fastighetsförvärv kunde

utan tvivel ha fått en ur denna synpunkt ogynnsammare utgång, om icke

kontrahenterna påverkats av tanken på kronans förköpsrätt. Just denna indirekta

verkan av lagen kan givetvis vara en anledning till att dess omedelbaja

tillämpning blivit inskränkt till jämförelsevis få fall. Till att förköpsmålen

blivit tämligen fåtaliga har även bidragit det alltsedan tiden för lagens

tillkomst rådande konjunkturläget, vilket medfört viss obenägenhet hos

jordägare att avhända sig sina realvärden. Den som icke längre varit i tillfälle

att själv bruka sin egendom har ofta föredragit att utarrendera i stället

för att sälja densamma. Detta har verkat återhållande på antalet fastighetsöverlåtelser

och reducerat förköpslagens betydelse, då det ju endast är

vid överlåtelse som lagen kan bringas i tillämpning.

Förköpslagen har vidare i väsentliga stycken en "utformning, som i praktiken

visat sig ägnad att väcka irritation hos allmänheten och därför i sin

mån minskat lantbruksnämndernas benägenhet att utöva förköpsrätten.

Icke minst har man anmärkt på att förköpsrätten som regel kan göras

gällande först sedan köparen fått lagfart på sitt fång. Att man icke skall

kunna trygga sig till erhållen lagfart ter sig för flertalet som ett avsteg

från hävdvunnen ordning. Åtskilliga praktiska olägenheter bottnar också

i tidsutdräkten mellan köpeavtalets ingående och förköpsrättens utövande.

Under denna tid har köparen ofta hunnit bosätta sig på fastigheten. Ej

sällan har han därtill anskaffat inventarier och även i övrigt inrättat sig

för sin nya tillvaro. Emellanåt har han kanske också avyttrat ett tidigare

innehaft jordbruk. För den köpare, som under dylika omständigheter plötsligt

blir ställd inför ett förköpsanspråk, måste lantbruksnämndens aktion

framstå som ett övergrepp. Den utgående löseskillingen har i sådana fall

kanske icke täckt köparens omkostnader, och den ideella skada, som kan

ha drabbat honom, blir aldrig ersatt. Nämndens ingripande har därför lätt

att bland allmänheten uppfattas som ett oberättigat angrepp mot välfången

egendom. Också formen för förköpsrättens aktualiserande — stämning till

domstol — har ej sällan av den oförvitlige köparen känts som en personlig

oförrätt.

Påtagliga brister i fråga om förköpslagens effektivitet har också verkat

återhållande på lantbruksnämndernas benägenhet att påkalla dess tillämpning.

Säljare, som av en eller annan anledning önskat undgå ingripande

med stöd av förköpslagen, har funnit olika möjligheter att kringgå lagens

bestämmelser. Detta syfte vinnes t. ex., om köpet bringas att återgå så snart

förköpsrätten göres gällande. Det torde visserligen vara oförenligt med

lagen att köpare och säljare skulle äga att enbart av denna grund'' genom

avtal om köpets återgång hindra förköpsrättens utövande. Med en smula

förutseende vid köpehandlingarnas avfattande går det dock lätt att tillskapa

förutsättningar för bifall till en talan om köpets återgång, om parterna

är ense därom. Det är därför naturligt att lantbruksnämnderna inför

ovissheten om utgången av ett tilltänkt förköpsmål ofta nog föredrager att

ej väcka talan. Också andra metoder finnes att hejda ovälkomna förköpsingripanden,

t. ex. att belasta fastigheten med inteckningsgäld långt utöver

värdet och därmed göra den oanvändbar för lantbruksnämnden eller att

i köpehandlingen utsätta ett mycket högt pris i syfte att avskräcka nämnden

från att utöva förköpsrätten. Det sistnämnda tillvägagångssättet, vil
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

17

ket förefaller att bli allt vanligare, torde merendels förbindas med särskild

överenskommelse varigenom kontrahenterna emellan ett betydligt lägre

pris blir gällande, som bättre motsvarar egendomens verkliga värde. Att

lagfartsstämpeln härigenom kommer att utgå med för högt belopp synes

icke verka nämnvärt avhållande. — Den tid, inom vilken nämnden, sedan

den omsider fått kännedom om en skedd fastighetsförsäljning, måste fatta

ståndpunkt i förköpsfrågan, har understundom visat sig vara för knappt

tillmätt, vilket i sin mån torde ha bidragit till att i och för sig lämpliga

förköp ej kommit till stånd. Slutligen bör i detta sammanhang bemärkas,

att förköpslagen i själva verket har ett mycket begränsat användningsområde.

Lagen tillgodoser nämligen endast den sida av jordbrukets yttre

rationalisering som åsyftar bildande av bärkraftiga brukningsenheter. Något

motsvarande instrument har icke funnits, när det t. ex. gällt att förbättra

arronderingen för sådana enheter eller att lyfta upp familjejordbruk

till normjordbrukets nivå.

Utredningen kommer så fram till den slutsatsen att lagstiftning i någon

form är nödvändig, om jordbrukets yttre rationalisering skall på ett ur allmänintressets

synpunkter lämpligt sätt kunna föras fram mot det i 1947

års beslut uppställda målet. Å andra sidan finner utredningen att förköpslagens

utformning icke är lämplig, när det gäller att smidigt och i möjligaste

mån utan friktioner ernå goda resultat.

Beträffande åter jordförvärvslagen lämnar utredningen inledningsvis en

översikt över dess syften:

Jordförvärvslagen av 1945 hade till syfte i första hand att hindra olämpliga

förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter, framför allt spekulationsoch

vissa kapitalplaceringsköp. Härjämte utgjorde lagen ett värdefullt instrument

i strävandet att förbättra jordbrukets yttre rationalisering. Vid

tillkomsten av 1948 års lag hade sistnämnda uppgift övertagits av de året

förut införda bestämmelserna om förköp och expropriation. Lagens användningsområde

blev därmed, enligt vad som ock uttalades i propositionen,

inskränkt till det primära syftet att motverka i och för sig olämpliga förvärv.

Härmed avses i lagen först och främst spekulationsköp, d. v. s. fall

där köparen är mera inriktad på att tillgodogöra sig fastighetens kapitalvärde

än dess löpande avkastning. Med dessa fall likställes sådana, där

fastigheten kan befaras bli vanskött i förvärvarens ägo. Härjämte vill lagen

bl. a. kontrollera och motverka kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som

minskar den jordbrukande befolkningens fastighetsinnehav, ävensom bildande

av stora godskomplex. 1 dessa senare fall råder emellertid icke kategoriskt

förvärvsförbud. Då dylika förvärv kan anses vara till gagn ur allmän

synpunkt, liksom även i vissa andra situationer, kan enligt lagen sådana förvärv

medgivas. Den ståndpunkt lagen sålunda intager i fråga om skadligheten

av olika slags förvärv synes icke ha vållat större meningsbrytningar.

Även med kapitalplaceringsköpen kan så avsevärda nackdelar vara förbundna

att lagens kontrollbestämmelser funnits välmotiverade.

Utredningen fortsätter:

I propositionen till 1948 års jordförvärvslag framhölls, att man då —■

till skillnad från läget vid tillkomsten av 1945 års lag — sedan mera än

två år tillbaka haft hinder mot olämpliga fastighetsförvärv uppställda i

lag. Detta medförde självfallet betydande svårigheter att dokumentera bc
2

Dihang till riksdagens protokoll / .9 1 saml. Nr 165

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

hovet av fortsatt lagstiftning medelst påvisande av skadliga tendenser inom

fastighetsmarknaden. Numera har lagstiftningen icke blott gällt under en

avsevärt längre tidrymd — över åtta år — utan också sedan den 1 juli

1948 omfattat samtliga slag av jordbruksfastigheter oavsett deras värde.

Man är därför numera för frågans bedömande i viss mån hänvisad att

bygga på erfarenheter som vunnits vid lagens tillämpning. Stor betydelse

måste härvid tillmätas de uttalanden som gjorts av de tillämpande myndigheterna

själva, nämligen lantbruksnämnderna, med anledning av utredningens

rundfrågor i ämnet. Såsom närmare framgår av den i betänkandet

givna sammanfattningen av svaren på dessa frågor, har nämnderna enstämmigt

förklarat behov föreligga av fortsatt lagstiftning med jordförvärvslagens

syfte. Skälet härtill synes framför allt ha varit farhågor att äganderätten

till jorden skulle i stigande grad komma att frångå den jordbrukande

befolkningen, om jordförvärvslagen avskaffades. Det har också erinrats

om att fall där förvärvstillstånd ej kan meddelas allt som oftast förekommer.

Statistiken för fyraårsperioden 1950—1953 visar också, att årliga antalet

avslagna eller återkallade jordförvärvsansökningar uppgår till ungefär 800.

Eftersom återkallelserna säkerligen merendels beror på att lantbruksnämnden

under hand förklarat sig icke kunna godtaga förvärvet, innebär detta,

att vart sjätte tillståndspliktigt jordafång bedömts icke vara lämpligt. Härtill

torde emellertid böra läggas åtskilliga, kanske flertalet, av de fall —

till antalet över 200 under 1952 — där förvärvaren utan resultat ansökt

om landsfiskalsintyg. Sannolikheten talar nämligen för att dessa förvärvare

i stor utsträckning anser det lönlöst att gå vidare till lantbruksnämnderna

och således icke återspeglas i statistiken därifrån. Lagens väsentliga betydelse

ligger emellertid icke i att myndigheterna med dess hjälp kunnat

omintetgöra ett antal olämpliga förvärv. Vida mer betyder, såsom ock ununderstrukits

av flera nämnder, lagens avhållande inverkan på dem som avstår

från att söka placera medel i jordegendom, emedan de känner med sig

att de icke kan påräkna förvärvstillstånd. Att en utbredd tendens till dylika

placeringar eljest föreligger torde näppeligen kunna bestridas. Talande

bevis på det ekonomiskt lockande i sådana förvärv utgör de försök att

kringgå lagstiftningen som framtvingade 1951 års lagändringar. Enligt lantbruksnämndernas

vittnesbörd förekommer alltjämt ansatser i sådan riktning.

Utredningen säger sig också för egen del vara av den uppfattningen att

det svenska bondejordbruket och dess utövare har gagn av en lagstiftning

av ifrågavarande slag. Den stundom framskymtande tanken, att en skärpt

vanhävds- och skogsvårdslagstiftning skulle kunna få i stort sett samma

effekt, avvisas av utredningen på följande sätt:

Såsom framhölls redan i samband med tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag

är uppenbart, att dylika åtgärder icke kan vara tillfyllest. I sakens

natur ligger nämligen, att beträffande jordbruk i allmänhet endast

de svåraste fallen av misskötsel kan träffas av en vanhävdslag. Att märka

är också att ingrepp enligt vanhävds- och skogvårdslagstiftningen regelmässigt

sker först sedan skadan skett. Ett utnyttjande av skogsvårds- och

vanhävd slagstiftningen i det syfte, varom nu är fråga, måste med nödvändighet

medföra att mera omfattande och betungande fiskaliska uppgifter

kommer att påläggas såväl skogsvårdsstyrelserna som lantbruksnämnderna.

Att en dylik utveckling icke är önskvärd med hänsyn till dessa organs

allmänna ställning såsom rådgivare och stödjare på skilda sätt av skogsoch

jordbruket torde vara uppenbart. En ökning av skogsvårdsstyrelsernas

och lantbruksnämndernas fiskaliska uppgifter skulle i hög grad skada de
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

19

ras förtroende och övriga verksamhet hland landets skogsägare och jordbrukare.

Det är slutligen tydligt, att man ej kan med sagda lagstiftning på

erforderligt sätt tillgodose önskemålet att bevara jorden i den jordbruksidkande

befolkningens ägo.

Sedan utredningen sålunda kommit fram till den uppfattningen att behov

alltjämt föreligger av särskild lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas

syften, framlägges i betänkandet förslag till en dylik lag

(jordrationaliseringslagen). Av skäl, som jag framdeles återkommer till,

har utredningen föreslagit att åt denna lag skall ges endast begränsad giltighetstid.

Utredningen är emellertid icke enhällig. Å ena sidan har tre reservanter,

herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall, förordat att lagen göres

permanent. Å andra sidan har herrar Antby och von Seth var för sig avstyrkt

hela lagstiftningen. Den förre har därvid anfört:

»Ur principiell synpunkt måste hävdas, att varje svensk medborgare bör

ha samma rätt att förvärva jordbruksfastighet lika väl som annan fastighet

och rörelse. Att för förvärv av jordbruk fordra tillstånd av administrativ

myndighet är ett ingrepp i den personliga och ekonomiska friheten, som är

så omfattande, att det på längre sikt kan vara mera till skada än till nytta

för jordbruksproduktionens ändamålsenliga utveckling.

Jordbrukets yttre rationalisering är en sedan lång tid tillbaka pågående

och av samhälleliga åtgärder väsentligen oberoende process. Den under

senare år tilltagande mekaniseringen av jordbruksdriften har stimulerat

jordbrukarna att genom sammanläggning vidga sina brukningsenheter och

förbättra arronderingen av dessa. Under det att förköpslagen kommit till

användning i mycket ringa utsträckning, har antalet brukningsenheter inom

södra och mellersta Sverige minskat med nära 6 procent från år 1944 till

1951. Särskilt påtaglig är minskningen i storleksgruppen 2—5 har, där den

uppgår till mer än 14 procent.

Det är känt, att det övervägande antalet av de mindre jordbrukens innehavare

nått relativt framskriden ålder. Denna omständighet torde, jämte

mekaniseringen, medföra att den frivilliga strukturrationaliseringen snarare

kommer att öka än minska takten. En pådrivande faktor i lagstiftningens

form bör därför i nuvarande läge vara obehövlig och kanske i vissa fall

skadlig. Det synes under angivna förhållanden finnas stora möjligheter för

lantbruksnämnderna att genom rådgivning, aktiv inköpspolitik och ekonomiskt

stöd få tillräckligt grepp om rationaliseringsverksainheten.

Jordförvärvslagens syfte är i första hand att hindra olämpliga förvärv

såsom spekulations- och kapitalplaceringsköp avseende bland annat exploatering

av fastighets kapitalvärden. Det skall icke förnekas, att visst fog kan

åberopas för en dylik lagstiftning i en tid med starkt sjunkande penningvärde

och därav följande benägenhet att placera förmögenhet i realtil 1- gångar. Under en tid med relativt fast penningvärde är önskemålet att placera

kapital på detta sätt icke lika starkt. Det synes mig som om man borde

närmare, än utredningen gjort, undersöka möjligheterna alt inom ramen för

vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen komma till rätta med problemet om

skadlig exploatering av jordegendom.

Stora möjligheter finnes att kringgå jordförvärvslagen. Så torde i viss

mån vara fallet även med de nu föreslagna bestämmelserna. Utredningen har

för övrigt givit uttryck åt den uppfattningen, all del torde vara svårt att

utforma eu lagstiftning, som icke på något sätt kan kringgås. Erfarenheten

torde också visa, alt många av de spekulanter, som man helst velat ute
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

stänga, begagnat möjligheterna att kringgå lagen. Å andra sidan är det

mycket troligt, att bland de köpare, som lojalt böjt sig för en vägran att meddela

förvärvstillstånd, funnits många som velat och kunnat göra stora insatser

till jordbruksnäringens fromma och ortens utveckling. Man får inte förbise

faran uti att på detta sätt binda näringslivet inom alltför trånga gränser.

Det föreliggande förslaget syftar till och kommer troligen också, om det

upphöjes till lag, att i vissa avseenden avhjälpa de mycket stora olägenheter,

som framträtt vid tillämpningen av de nuvarande förköps- och jordförvärvslagarna.

Kvar står dock de principiella betänkligheter, som kan åberopas

mot en lagstiftning av förevarande slag.»

Herr von Seth har i sin reservation anfört:

»1947 års principbeslut om jordbrukets framtida utformning utgick från

betydelsen för landet av att det inom landets gränser finnes ett starkt och

bärkraftigt jordbruk, som handhaves av en självständig och självägande

bondebefolkning. Att bevara och utveckla ett produktionskraftigt jordbruk

och en livskraftig landsbygd är inget självändamål. Vi är alla eniga om behovet

av en så stor livsmedelsproduktion inom landet, att vi även vid avspärrning

och krig kan vara i stort sett självförsörjande. Jordbruket fungerar

på många sätt som en ekonomisk balansfaktor i vårt näringsliv och verkar

följaktligen stabiliserande under depressionstider. Skogen intager en

framskjuten nyckelställning för vår industri och vår utrikeshandel. Härvidlag

är småjordbrukets arbetskraft av största betydelse.

Utvecklingen under efterkrigsåren har i stort sett utmärkts av en befolkningsomflyttning

från landsbygden till städer och tätorter. Denna landsbygdens

avfolkning har skett samtidigt med att jordbrukets produktion och

effektivitet har ökat. I alldeles övervägande grad är denna ökade produktivitet

ett resultat av jordbrukarnas egna rationaliseringsåtgärder. Den roll de

i enlighet med 1947 års beslut vidtagna offentliga åtgärderna spelat torde

däremot vara förhållandevis begränsad. Den statistik som är tillgänglig över

rättsliga förändringar i fastighetsbildningen, visar att rationaliseringstakten

har varit mycket långsam. Praktiska erfarenheter ger emellertid en helt

annan bild av utvecklingen. Vid en jämförelse mellan 1945 och 1950 års folkräkningar

finner man sålunda att en minskning av antalet jordbruksföretagare

med omkring 5 000 ägt rum årligen. En av lantbruksstyrelsen företagen

undersökning från 108 kommuner över hela landet visar samma

tendens, nämligen att från 1944 till 1952 har antalet brukningsdelar på 2—5

har minskat med 21 procent och av brukningsdelar på 5—10 har med 10

procent, medan de större brukningsdelarna ökat i antal. För hela landet visar

undersökningen en påtaglig förskjutning i riktning från mindre till större

brukningsenheter.

Mot denna bakgrund synes det mindre än någonsin vara befogat med

speciella s. k. rationaliseringslagar.

Detta avståndstagande från jordrationaliseringslagen innebär naturligtvis

inte att jag ifrågasätter det uppgivna syftet med lagstiftningen. Ett bifall

till utredningens förslag skulle, trots att väsentliga uppmjukningar skett i

förhållande till nu gällande lagar, möjliggöra avsevärda ingrepp i enskild

äganderätt. Jordrationaliseringslagen överensstämmer således illa med

svensk rättsuppfattning. Det kan varken anses fastlagt att utvecklingen utan

lagstiftning av detta slag skulle leda till att jordbruksfastigheter i större omfattning

skulle undandragas den jordbrukande befolkningen eller att den

pågående mycket omfattande fria och frivilliga rationaliseringen utan sådan

skulle komma att avstanna. Enligt min uppfattning ger utredningens material

inte stöd för sådana påståenden. Ett verkligt behov av den föreslagna

jordrationaliseringslagen har därför icke visats.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G5

21

Genom den nu föreslagna jordrationaliseringslagen har man inte någon

möjlighet att komma till rätta med de fall där misskötsel eller vanvård av

jordbruk förekommer. I dessa fall inträder i stället lagen om uppsikt å jordbruk

som rättslig prövningsgrund och det är genom denna lag som vanvård

och skövling av jordbruk skall förhindras. Det är därför av stor betydelse

att uppsiktslagen göres effektiv. Skogsvårdslagen hindrar på liknande

sätt skövling av skog. Genom förekomsten och tillämpningen av effektiva

lagar av dessa slag kan vanvård av jordbruks- och skogsfastigheter förhindras.

Ur allmän synpunkt torde det också vara en avgörande fråga hur brukningsdelarna

vårdas.

Då jordförvärvslagen beslöts vid 1945 års riksdag anfördes i reservation

av hrr Holmbäck, Löfvander, Björkman, Andersson i Gisselås, Hagman och

Liedberg till sammansatta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 bl. a.

följande: »De viktigaste av de köp från icke jordbrukares sida av jordbruksfastigheter,

vilka de sista åren ägt rum, torde bero på att köparna vilja på

ett varaktigt sätt placera sina penningar. Särskilt köp av skog torde ofta ske

av denna anledning. I dessa köp ligger icke något som helst jobberi, utan

bakom dem ligger en misstro mot den svenska kronans blivande köpkraft.

I följd härav vill man placera sina tillgångar på ett värdebeständigt sätt.

Dessa placeringsköp torde minska, då det visar sig att de svenska statsmakterna

ämnar hålla vår valuta uppe. Skulle detta icke lyckas, så torde de

komma att fortsätta men då torde den nu föreslagna lagen icke erbjuda

något verksamt skydd mot de företeelser den vill bekämpa.» Den penningvärdesförsämring

som ägt rum under senaste decennium har naturligtvis

skapat en strävan att söka placering för sparmedel i fasta och något så när

värdebeständiga tillgångar. Det krav detta aktualiserar är nödvändigheten

att ansträngningarna koncentreras på uppgiften att bevara ett fast penningvärde.

Jordförvärvslagen har visserligen under inflationstider i viss mån

medverkat till att jordbruksfastigheter i något större utsträckning än eljest

bibehållits i den jordbrukande befolkningens ägo. Det kan emellertid ifrågasättas

huruvida detta skett på ett sätt som enbart varit till fördel för jordbruket

i stort. En levande kontakt mellan olika yrkes- och medborgargrupper

är alltid till fördel. Även jordbruket behöver friskt kapital, som kan

sättas in för driftsekonomiska och driftstekniska experiment. Ofta har de

icke jordbrukare som velat förvärva jordbruksfastighet varit beredda till

betydande kapitalinsatser utan större hänsyn till den omedelbara avkastningen.

Erfarenheten visar också, att större egendomar i viss omfattning

varit föremål för kapitalplaceringsköp, som ansetts vara till nytta för jordbruket

eller näringslivet i orten. Enligt min uppfattning bör i detta sammanhang

även frågan om arrendemöjligheterna medtagas. Då jorden upplåtes

på arrende, skapas en möjlighet för en person utan större tillgångar

att på eget ansvar och på egen risk ägna sig åt jordbruk. Överhuvudtaget

bör inte en lagstiftning finnas som alltför starkt beskär antalet fastigheter,

som utarrenderas, enär man då försvårar för personer utan kapital — i regel

landsbygdsungdom — att med jordbruk såsom förvärvskälla så småningom

arbeta sig fram till självägande bönder.

Utan att i detalj kritisera det nu framlagda förslaget till jordrationaliseringslag,

vilket i stort överensstämmer med nu gällande jordförvärvs- och

lorköpslagar, finnes skäl att erinra om de erfarenheter som vunnits under

ilen tid då dessa båda senare lagar varit i tillämpning. Det torde inte kunna

förnekas att lagarnas tillämpning medfört svåra avvägningsproblem och vid

ett flertal tillfällen väckt den föreställningen alt den enskildes rättssäkerhet

inte längre skulle vara tryggad. Att därav följt irritation, missnöje och osäkerhet

inom vida kretsar är självfallet. Speciellt gäller detta tillämpningen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 165

av förköpslagen eftersom denna på ett mera påtagligt sätt synes åsidosätta

den enskildes rätt. Jordrationaliseringsutredningen anför som stöd för sitt

förslag till fortsatt förköpslag att densamma är »ett stöd, när det gäller att

förhandlingsvägen söka få till stånd fastighetsöverlåtelser till gagn för rationaliseringen».

Att det allmänna skaffar sig tvingande bestämmelser och

under åberopande av dessa förhandlingsvägen söker nå av myndigheterna

uppställda mål är inte förenligt med förutsättningarna för fria förhandlingar.

Jordförvärvslagen har i sin tillämpning blivit föremål för missnöje

och kritik — mest då från säljarhåll. Ett konstlat prisläge åstadkommet

med hjälp av en lagstiftning som begränsar antalet möjliga köpare kan på

kort sikt anses vara ett köpareintresse. På längre sikt däremot har köparna

och säljarna samma intresse av en prisbildning som tar hänsyn till gällande

jordbruksvärden och inte minst rådande penningvärde. För den äldre generationen

måste det uppfattas som ett oberättigat ingrepp i äganderätten att

man efter ett långt livsarbete på sin gård kanske inte kan få sälja densamma

till den köpare man själv föredrar. En lag som verkar på detta sätt

skapar ekonomiska följder för jordägarna, vilka knappast låter sig försvaras,

särskilt icke mot bakgrund av det speciella rättsskydd man i andra

sammanhang velat åvägabringa för människornas pensionsunderlag.

Den av jordbrukarna själva bedrivna rationaliseringen kan icke utan

vidare anses ge mindre lämpliga resultat än den som drives efter statliga

direktiv. Enligt min uppfattning bör största varsamhet iakttagas med alla

försök att efter politiskt fastlagda riktlinjer påverka jordbrukets struktur.

Det kan inte anses bevisat att de fördelar ur allmän synpunkt som skulle

kunna nås genom att den pågående strukturrationaliseringen ytterligare

påskyndas väger tyngre än de nackdelar därav med vilka men måste räkna.

Generationsproblemet bland småbrukarna är sådant att den årliga tendensen

till minskning av antalet brukningsdelar av sig själv kommer att understrykas.

Skall en levande landsbygd bibehållas är det inte lämpligt att med

konstlade medel söka forcera avfolkningen. Erfarenheterna av senaste decenniers

ingripanden torde icke ha givit belägg för att den yttre rationaliseringen

bör arbeta efter vissa i förväg fastställda schabloner. Även de ofullständiga

jordbruken och stödjordbruken kan ha stor betydelse i flera sammanhang.

Det väsentliga måste vara att se till människan och inte till

arealen. Att fullfölja den linjen sker helt naturligt bäst genom förtroende

och frihet — ej genom tvång. När det sedan gäller den frivilliga rationaliseringens

ändamålsenlighet torde denna med den upplysningsverksamhet som

bedrives av bl. a. hushållningssällskapen vara helt tillfredsställande.

Med hänsyn till det ovan sagda finner jag mig ej kunna biträda majoritetens

uppfattning att det föreligger ett behov av fortsatt statlig dirigering av

jordbrukets yttre rationalisering med hjälp av en speciell rationaliserings
lag.

»

Yttrandena

Behovet av lagstiftning på förevarande område har vitsordats av det alldeles

övervägande flertalet av de remissinstanser som överhuvud tagit ställning

i denna fråga. Av de femtiofyra omedelbart hörda instanserna har endast

fem helt avstyrkt lagstiftning i ämnet såsom varande onödig. Dessa är

skogsägareförbundet, sparbanksföreningen, industriförbundet, Kooperativa

förbundet och lantarbetsgivareföreningen. — I viss utsträckning har beträf
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

fande de olika spörsmålen förekommit reservationer inom de hörda myndigheterna

och korporationerna.

Ur de många yttranden, vari behovet av lagstiftning uttryckligen vitsordats,

må här först återgivas vad lantbruksstijrelsen anfört. Styrelsen uppehåller

sig till en början vid verkningarna av den gällande jordförvärvslagen

och finner det rent principiellt otillfredsställande att rätten att äga

jord och skog skall begränsas till vissa grupper av medborgare. Om en lag

av dylik innebörd skall införas eller bibehållas, synes — fortsätter styrelsen

— därför böra krävas att de intressen, som tillgodoses med lagen, är av

sådan vikt att de måste tillerkännas företräde framför de principiella betänkligheter

och övriga olägenheter som är förbundna med lagen. Beträffande

dessa olägenheter anför styrelsen.

Som en påtaglig olägenhet måste det enligt styrelsens uppfattning betecknas,

att avgöranden av för både köpare och säljare stor ekonomisk räckvidd

måste träffas på grundval av vissa mera allmänt hållna föreskrifter i

lagen. Även om de organ, som har att tillämpa lagen — i första hand lantbruksnämnderna

— gör sitt yttersta för att lagen skall bli tillämpad pa ett

riktigt och enhetligt sätt, är det tydligt att de berörda parterna ibland kan

tycka, att den bedömning som ligger till grund för ett avslagsbeslut, är

felaktig. Nämnderna ställes också många gånger inför stora svårigheter, då

det gäller att pröva frågor om tillstånd enligt jordförvärvslagen. Sålunda

är det till exempel ofta mycket vanskligt att avgöra, huruvida tilltro bör

fästas till en uppgift av en sökande, att han har för avsikt att själv ägna

sig å jordbruket å den fastighet, ansökningen avser, huruvida kapitalplaceringssyfte

eller spekulationssyfte i ett visst fall ligger bakom ett förvärv

eller ej eller huruvida ett visst förvärv med hänsyn till omständigheterna,

trots att sökanden ej själv ämnar ägna sig åt jordbruket, kan anses vara

till övervägande nytta för jordbruket i orten. -— Som en nackdel måste vidare

i och för sig betecknas den omständigheten, att det ej kan undvikas

att tillämpningen av lagen kräver ett ej ringa mått av administrativt arbete.

En annan olägenhet utgör svårigheten att förhindra kringående av lagen.

Vidare anmärker lantbruksstyrelsen, att jordförvärvslagen vid en alltför

restriktiv tillståndsprövning kan hämma en ändamålsenlig utveckling av

jordbruket, antingen så, att den begränsar möjligheterna för jordbruket att

erhålla tillskott i form av initiativ och kapital från sådana som förvärvar

jordbruksfastighet utan att vara jordbrukare, eller också därigenom att

lagen över hövan hindrar förvärv av tillskottsjord till redan bärkraftiga

jordbruk. Härom anför styrelsen:

Vad den förra anmärkningen angår bör det framhållas att de impulser,

som jordbruket erhållit från personer, som förvärvat och drivit jordbruk

utan att från början ha varit jordbrukare, otvivelaktigt mången gång varit

av stort värde. Det vore också enligt styrelsens uppfattning olyckligt om

man skulle söka att avskära jordbruket från dylika impulser. Såvitt styrelsen

kan finna har dock jordförvärvslagen på det stora hela taget ej tilllämpats

på ett sätt, som gör eu dylik anmärkning befogad. Det bör sålunda

framhållas att tillståndsgivningen varit liberal, då det gällt fastigheter ovanför

bondejordbrukets storleksgrupp och det kunnat antagas att förvärvet i

främsta rummet varit dikterat av intresse för jordbruket. Större vikt torde

däremot böra fästas vid den senare anmärkningen. Även om tillståndsgiv
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

ningen i kompletteringsärenden i flertalet fall skett på ett fullt riktigt sätt,

torde understundom önskemålet att förhindra en uttunning av befolkningen

i bjgden ha föranlett att tillstånd vägrats även till sådana sammanslagningar,

som skulle ha stått i god överensstämmelse med de år 1947 angivna

riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Såtillvida ligger det alltså ett visst fo«

i anmärkningen, att jordförvärvslagen i praktiken kommit att motverka den

yttre rationaliseringen.

Lantbiuksstyrelsen behandlar härefter en verkan av jordförvärvslagen,

om vars gynnsamhet eller ogynnsamhet meningarna är mera delade, nämligen

dess inflytande på fastighetspriserna. Man har anmärkt på att lagen

pressar ned dessa priser till förfång särskilt för sådana jordbrukare som

av t. ex. åldersskäl nödgas sälja sina fastigheter till utomstående, erinrar

styrelsen, som fortsätter:

Vad denna anmärkning angår ligger det i sakens natur att det är omöjligt

att med full säkerhet uttala sig om hur priserna på jordbruksfasti"- heter skulle ha utvecklat sig, om lagen ej funnits. Även under lagens giltighetstid

har ju ägt rum en stegring av priserna på jordbruksfastigheter,

som varit ganska betydande och som till och med stundom varit ägnad att

inge vissa betänkligheter. Detta torde visa att lagen ingalunda hindrat en

rimlig konkurrens. Trots sagda stegring kan det dock knappast råda något

tvivel om att lagen verkat bromsande på prisutvecklingen. Vad angår fastigheter

med skog kan ett flertal exempel anföras på att icke-jordbrukare,

vitka raknat främst på den avkastning som på lång sikt kunnat förväntas

av skogen, varit beredda att betala betydligt högre köpeskillingar än jordbrukare,

vilka måst räkna med att underskott å jordbruket delvis skolat

tackas av överskott å skogen. Även vad gäller jordbruksfastigheter med

ringa eller ingen skogstillgång finns det otvivelaktigt utanför jordbrukarnas

led stora grupper, vilka har intresse av att förvärvm jordbruksfastigheter för

sommarnöjesändamål eller liknande och är beredda att för dylika fastigheter

betala priser, överstigande vad som kan beräknas bli förräntat vid

jordbruksdrift. Detta gäller icke minst s. k. överbyggda fastigheter. En fasa

me<* dåligt byggnadsbestånd kan vidare betinga ett högre pris om

den far saljas för sammanläggning med ett angränsande storjordbruk än

...en skall bestå som självständig brukningsenhet och den nye ägaren

dartor måste räkna med att behöva investera betydande belopp i byggnadsarbeten.

Då man skall taga ställning till frågan om lagens fortbestånd bör

man darfor enligt lantbruksstyrelsens uppfattning vara på det klara med,

att lagen i varje fall hittills otvivelaktigt verkat återhållande på prisutvecklingen.

Samtidigt vill dock styrelsen redan här för egen del framhålla, att

detta enligt styrelsens uppfattning närmast utgör ett skäl för bibehållande

av lagen. — I detta sammanhang torde även ett annat förhållande böra

uppmärksammas. Under de senaste åren har i högre grad än tidigare framtratt

en obenägenhet hos jordbrukare, vilka lämnar jordbruksnäringen, att

i samband därmed avhända sig sina fastigheter. Én och sannolikt den

framsta orsaken härtill torde väl vara att de på grund av osäkerhet om

penningvärdets utveckling föredrar att så länge som möjligt behålla det

realvärde, som fastigheterna representerar. En bidragande orsak är dock

säkerligen ej sällan att de på grund av de begränsningar i kretsen av presumptiva

köpare, som jordförvärvslagen medfört, haft svårare att få ett

ur deras egen synpunkt tillfredsställande pris för fastigheterna. Denna benägenhet

att behålla jord och skog framträder inte minst vid arvfall. Det

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

synes bli allt vanligare att icke-jordbrukare, vilka genom arv blir ägare

till eller delägare i jordbruksfastigheter, särskilt då skogstillgångarna är

betydande, i stället för att sälja den arvfångna egendomen behåller densamma

och, i den mån den utgöres av jordbruksjord, arrenderar ut denna

jord som tillskott på längre eller kortare tid till någon jordbrukare i orten.

Jordförvärvslagen kan uppenbarligen i dylika fall icke bidraga till att

bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo.

Vad åter beträffar jordförvärvslagens positiva verkningar i fråga om att

bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo uttalar lantbruksstyrelsen

som sin bestämda uppfattning, att lagen på det hela taget

varit till avsevärt gagn för bondejordbruket och för landsbygdens utveckling.

Styrelsen andrager vidare:

Det är visserligen icke möjligt att med säkerhet uttala sig om i vilken

utsträckning jord och skog, som nu är i den jordbrukande befolkningens

ägo, skulle ha kommit i andra händer, därest lagen icke funnits. Antalet

avslagna ansökningar om jordförvärvstillstånd säger härvidlag föga, eftersom

lagen naturligen främst verkat genom sin blotta existens. Hos lantbruksnämnderna,

som sitter inne med den största erfarenheten, är det emellertid

en allmän uppfattning, att lagen hindrat en mycket betydande övergång

av jordbruksjord och skog i icke-j ordbrukares ägo. Detta stämmer

även helt med styrelsens mening. Av särskild betydelse torde lagen ha varit,

då det gällt att hindra överlåtelser av rena skogsfastigheter eller jordbruk

med skog, vilka fastigheter tett sig speciellt lockande ur spekulations- eller

kapitalplaceringssynpunkt. Styrelsen anser det därför befogat att fälla det

omdömet, att lagen på det hela taget väl fyllt sin primära uppgift att medverka

till att bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo.

Efter sin granskning av den gällande jordförvärvslagens verkningar övergår

lantbruksstyrelsen till frågan huruvida en lagstiftning av detta slag bör

finnas jämväl i fortsättningen. Härutinnan erinras till en början om att

jordbruket enligt en huvudpunkt i 1947 års beslut även framgent i huvudsak

bör ha karaktären av bondejordbruk. Styrelsen anför vidare:

Den lyckosamma utveckling, som det svenska jordbruket kan se tillbaka

på, måste otvivelaktigt till stor del tillskrivas det faktum, att jorden i så

hög grad innehafts av självägande brukare. Intresset av och viljan att genomföra

sådana förbättringsåtgärder och investeringar, soin måhända ger

ringa utbyte för stunden men är av värde på längre sikt, måste alltid vara

större hos den, som själv äger den jord han brukar, än hos den som måhända

måste räkna med att få avträda jorden till annan brukare vid utgången av

en arrendeperiod. I själva verket är det ju också så att den produktionsapparat,

som det svenska jordbruket i dag utgör, till mycket stor del är ett

resultat av ett träget och osjälviskt arbete, som utförts med föga tanke på

den egna lönen för arbetet. Styrelsen anser därför att det även i fortsättningen

bör vara ett väsentligt led i jordbrukspolitiken, att man så vitt möjligt

skall söka bevara den ägandestruktur, som av ålder funnits och alltjämt

finns inom jordbruket. — Frågan är då, om det för detta ändamål kan

anses nödvändigt att genom särskild lagstiftning försöka hindra försäljning

av jordbruksjord och skog till icke-jordbrukare. Vid ett bedömande

av denna fråga måste man enligt styrelsens uppfattning räkna med att de

faktorer, som under de gångna åren framkallat ett starkt intresse från ickejordbrukares

sida för att förvärva jord och skog, kommer att göra sig gäl
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

lande även i fortsättningen. Att, såsom ifrågasatts i en reservation till utredningens

betänkande, motverka dessa strävanden genom bestämmelser i

skogsvårdslagen och uppsiktslagen torde icke vara möjligt. Vad skogen angår

må det till en början erinras om att de försök, som i tidigare skogsvårdslagstiftning

gjorts att genom begränsningar i avverkningsrätten till

skog minska skogsspekulanternas intresse att förvärva skogsmark, visat

sig föga effektiva. Och dessutom kan man ju uppenbarligen ej genom restriktiva

bestämmelser i skogsvårdslagen motverka köp av skog i kapitalplaceringssyfte.

Vad vidare gäller uppsiktslagen måste det understrykas att

det, om man på denna väg ville minska intresset hos icke-jordbrukare att

forvarva jordbruksfastigheter, skulle bli nödvändigt att ställa skötseln av

jordbruken och deras byggnader under en uppsikt "av helt annan och mera

genomgripande karaktär än den som föreskrives i nu gällande uppsiktslag.

En sådan uppsikt skulle enligt styrelsens uppfattning innebära ett väsentligt

större tvång än vad fallet är med de restriktioner, som den nuvarande

jordförvärvslagen innebär. Trots vad styrelsen förut anfört om de betänkligheter,

som rent principiellt kan anföras mot en lagstiftning av ifrågavarande

slag, och trots de olägenheter, som måste bli förknippade med tillämpningen

av densamma, anser styrelsen därför, att densamma under rådande förhållanden

icke kan undvaras.

Vad sedan beträffar frågan, huruvida ett rättsligt institut med förköpsiagens

syfte bör finnas även i fortsättningen, inleder lantbruksstyrelsen

sitt yttrande med en översikt över strukturrationaliseringens hittillsvarande

utveckling och dess utvecklingstendenser:

Det må först erinras om det välkända förhållandet att den starka befolkningsminskning,

som ägde rum vid jordbruket under 1930-talet och första

hälften av 1940-talet, huvudsakligen rörde den anställda arbetskraften och

hemmavarande barm Antalet självägande jordbrukare nedgick däremot

under sagda tid förhållandevis sakta. Sålunda var exempelvis antalet jordbruk

med mer än 2 hektar åker enligt jordbruksräkningen år 1944 endast

omkring 11 000 lägre än antalet dylika jordbruk enligt jordbruksräkningen

ar 1932. Detta motsvarar en minskning med cirka 900 jordbruk om året.

Under efterkrigsåren har nedgången blivit betydligt kraftigare. De resultat,

som hittills föreligger från 1951 års jordbruksräkning, visar en total nedgång

i antalet jordbruk över 2 hektar med sammanlagt nära 2 000 om året.

I storleksgrupperna 2—5 och 5—10 hektar har nedgången varit ännu större

men denna nedgång har delvis uppvägts av en ökning i de där ovanför

liggande storleksgrupperna. Procentuellt sett har jordbruken i storleksgrupperna

2—5 och 5—10 hektar minskat med 11 respektive 4,7 procent,

medan gruppen 10—20 hektar ökat med 2,3 procent, gruppen 20—30 hektar

med 4 procent, gruppen 30—50 hektar med 4,9 procent och gruppen

oO—100 hektar med 7 procent. Det bör anmärkas, att jordbruksräkningarnas

siffror avser förändringarna i antalet brukningsenheter och sålunda"påverkas

ej endast av sammanköp av fastigheter utan även av sådana förändringar,

som åstadkommes genom att en fastighet, vilken tidigare brukats

såsom självständig brukningsenhet, utarrenderas till en brukare av en närliggande

fastighet. Av olika skäl, bland annat skiljaktigheter i det sätt på

vilket sambruk redovisats vid de båda jordbruksräkningarna, ger vidare de

nu anförda siffrorna ej något fullt exakt uttryck för storleken av de förändringar,

som ägt rum under tiden mellan de båda jordbruksräkningarna.

Det råder dock icke något tvivel om att de ger en i stort sett riktig bild av

utvecklingen under sagda tid. Vad angår de förändringar, som ägt rum

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

efter 1951 års jordbruksräkning, föreligger ej något material, som gör det

möjligt att exakt mäta dessa. Den utveckling i riktning mot storre brukningsenheter,

som kommit till uttryck vid 1951 års folkräkning, har dock

otvivelaktigt fortsatt och detta till och med snarast ökat i tempo.

I fråga om lantbruksnämndernas verksamhet för främjande av nu berörda

utveckling anför lantbruksstyrelsen:

Möjligheterna att lämna lån och bidrag samt att bedriva en aktiv inköpspolitik

har visat sig vara av stort värde. Den aktiva inköpspolitiken har vidare

visat sig vara ett av de värdefullaste instrumenten i nämndernas verksamhet

för att åstadkomma bättre brukningsförhållanden. Genom att förvärva

en eller elt par fastigheter i en by eller ett skifteslag och sedan överlåta

denna mark på de övriga delägarna har lantbruksnämnderna ofta kininät

på ett smidigt sätt få till stånd en allmän sanering av fastighetsförhallandena

i skifteslaget, icke minst vad gäller arronderingen. Den aktiva inköpspolitiken

torde därför tillsammans med låne- och bidragsmöjligheterna

även i fortsättningen böra utgöra de medel, genom vilka lantbruksnämnderna

i främsta rummet söker att fullgöra sina uppgifter. — Även förköpsla°en

hav varit av ej oväsentlig vikt. De fall, där förköpsrätten formellt utövats,

har visserligen varit få, och den mark, som i dessa fall förvärvats,

torde icke kunna sägas ha varit av sådan omfattning att den haft någon

nämnvärd betydelse för fortskridandet av rationaliseringsverksamheten i

dess helhet. Tar man åter hänsyn även till de fall, där hembud gjorts och

antagits, blir bilden en annan. Under år 1953 synes sålunda exempelvis de

förvärv, som kommit till stånd i denna ordning, ha utgjort drygt en tredjedel

av nämndernas samtliga fastighetsförvärv. När man bedömer verkningarna

av förköpslagen i och för sig och i relation till nämndens övriga inköpsverksamhet

får man vidare ej förbise det stora antal fall, där det, sedan

säljaren erhållit kännedom om att nämnden avsåge att utöva förköpsrätt i

händelse av försäljning, visat sig möjligt att genom förmedling av nämnden

få till stånd försäljning av fastigheten direkt till den brukare som varit i

behov av komplettering. Denna verkan av förköpslagen, som ej kommer

till uttryck i statistiken, har otvivelaktigt varit av ej oväsentlig betydelse och

måhända betytt lika mycket som eller mer än nämndernas direkta förvarv.

Även om man tar hänsyn till de förhallanden, som nu berörts, maste dock

konstateras att förköpsrätten som instrument för främjande av jordbrukets

yttre rationalisering icke infriat de förväntningar man från början knot till

densamma.

Sedan lantbruksstyrelsen härefter belyst några av de brister, som vidlåder

förköpslagens konstruktion, samt framhållit att även knapphet i fråga

om personal hindrat lantbruksnämnderna att effektivt utnyttja förköpsrätten,

övergår styrelsen till att närmare bedöma frågan om behovet av fortsatt

lagstiftning med förköpslagens syfte:

Styrelsen anser visserligen att man har grundad anledning läkna med att

nedgången i antalet ofullständiga jordbruk även i fortsättningen skall ske: i

sådan takt, att några särskilda statliga åtgärder i direkt syfte att påskynda

denna utveckling icke kan anses erforderliga. Om man vill främja en sund

utveckling av jordbruket är det emellertid angeläget att man i samband med

denna process skall ta vara på de tillfällen, som kan erbjuda sig att åstadkomma

eu verklig och varaktig förbättring av de jordbruk som är i behov

därav. Del gäller med andra ord alt se till alt den jord och den skog, som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

kan bil disponibel för rationaliseringsändamål, om möjligt skall komma det

eller de jordbruk till godo, som har det största behovet därav, och vidare alt

man i samband med dylika förstärkningar även skall söka genomföra sådana

arrondenngs- och andra förbättringsåtgärder, som behöves för att

jordbruken skall kunna brukas rationellt och ge sina brukare en tillfredsställande

bärgning. Lantbruksnämndernas primära uppgift i samband med

den yttre rationaliseringen bör följaktligen vara ej att "till varje pris söka

åstadkomma en minskning av antalet ofullständiga jordbruk utan att verka

i or att den strukturförändring, som successivt framtvingas av ekonomiska

och andra faktorer, skall genomföras på det för jordbruket och landsbygden

i dess helhet mest gynnsamma sättet. Ur denna synpunkt anser styrelsen

det vara av vikt att ett institut, motsvarande den nuvarande förköpsrätten,

finnas i fortsättningen. Denna rätt innebär, såsom framhölls redan i

1,4/ ai s liksdagsbeslut, ju i realiteten alt den granne, som behöver tillskottsjoid,

tillei kännes förköpsrätt till ledigbliven jord framför utomstående.

En sådan lätt står enligt styrelsens uppfattning väl i överensstämmelse

med uppfattningen att den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning

skall ske såsom en jordbrukets egen angelägenhet. Erfarenheten

hai också visat att det i praktiken föreligger ett starkt intresse hos innehavarna

av ofullständiga jordbruk att genom en dylik förköpsrätt få ökade

mojligheter att komma över den tillskottsjord de" behöver.

Lantbruksstyrelsens positiva inställning till frågan, huruvida behov föreligger

av fortsatt lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften,

delas av bl. a. Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen ävensom Landsorganisationen,

vilken anser, att den nya lagstiftningen bör taga sikte på en snabbare

och, kanske framför allt, varaktigare sammanläggning av de alltför små

brukningsenheterna. Även ungefär halva antalet länsstyrelser, flertalet av

hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt praktiskt taget samtliga

lantbruksnämnder intager samma ståndpunkt. Så uttalar t. ex. länsstyrelsen,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i

Stockholms län i ett gemensamt yttrande bland annat följande:

Utan en reglering av handeln med jordbruksfastigheter torde den av lantbruksnämnderna

bedrivna aktiva inköpspolitiken till främjande av en rationell

fastighetsindelning icke kunna erhålla önskad omfattning. Mycket

sallan torde inträffa att två eller flera jordbrukare på eget initiativ överenskommer

om uppdelning av en salubjuden fastighet i avsikt att förstärka

och i arronderingssyfte förbättra sina brukningsenheter. Genom den stora

mängden av ofta små registerfastigheter från tider av friare jorddelning än

den nuvarande ligger det närmast till hands att en av de intresserade —

och då oftast den kapitalstarkaste och av jorden kanske minst behövande

— köper hela enheten. Sådana förvärvsmöjligheter skulle — därest de i fortsättningen

ställdes öppna — kunna leda fram till en snedvridning av indelningen

i brukningsenheter med såväl ur landsbygdspolitisk som ur jordbrukspohhsk

synpunkt olyckliga följder. En lagstiftning med svfle att reglera

handeln med redan utbrutna fastigheter synes ur faslighetsbildningssvnpunkt

betydelsefull på samma sätt som den numera starkt restriktiva joYddelmngslagen

avsedd att tillämpas på del av fastighet. — Beträffande vidare

behovet av fortsatta rättsliga hinder för i och för sig olämpliga förvärv

utan samband med den yttre rationaliseringen föreligger för Stockholms

lans vidkommande starkt grundad anledning att uttala farhågor för att äganderätten

till jorden skulle i stigande grad "komma att frångå den jordbrukande

befolkningen, därest en jordförvärvslagstiftning icke" funnes.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. RIaj:ts proposition nr 165

Något mera förbehållsamma är de yttranden som avgivits av domänstyrelsen

och skogsstyrelsen. Den senare inleder sitt yttrande med en översikt

över skogsvårdsstyrelsernas ställningstaganden, av vilken synes framgå att

förevarande lagstiftning kan räkna ungefär lika många anhängare som motståndare

bland skogsvårdsstyrelserna. För egen del ställer sig skogsstyrelsen

förstående till en försiktig och varsam reglering på ifrågavarande område.

Ej heller domänstyrelsen vill motsätta sig fortsatt lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med det föreliggande förslaget. Båda styrelserna

framhåller emellertid samtidigt det enligt deras mening kännbara behovet

av särskilda utredningar rörande vissa med skogsbruket sammanhängande

förhållanden såsom dess ekonomiska förutsättningar, rationaliseringsbehov,

produktions- och arbetsförhållanden m. in.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelsen i Hallands län, Hushållningssällskapens

förbund och RLF, uttalar — samtidigt som de tillstyrker

fortsatt jordförvärvslagstiftning — viss tvekan i fråga om behovet av särskilda

rationaliseringsbestämmelser. Sålunda anför RLF:

I de relativt få fall — ca 30—50 årligen — där lantbruksnämnderna utnyttjat

möjligheterna enligt förköpslagen att tvångsvis övertaga ett köp, har

åtskillig irritation uppstått. Mer än hälften av de beslutade förköpen har sålunda

överklagats hos lantbruksstyrelsen och vidare hos Kungl. Maj:t. Även

i de fall, där förköpslagen endast utnyttjats som ett påtryckningsmedel, har

understundom en allvarlig reaktion kunnat förmärkas bland jordbrukarna.

Det synes med skäl kunna ifrågasättas om den fördel, som eventuellt kan

påvisas av en av lantbruksnämnd framtvingad åtgärd, uppväger den skada

och de olägenheter som uppstår av ett motsatsförhållande mellan nämnd

och jordbrukare. En förutsättning för att nämnderna skall lyckas med sin

uppgift att främja jordbrukets yttre rationalisering är att de har jordbrukarnas

förtroende. Det synes angeläget att verksamheten blir mera utåtriktat

än vad som i allmänhet hittills varit fallet och att nämnderna på ett så

tidigt stadium som möjligt söker skaffa sig kännedom om planerade försäljningar,

varigenom möjligheterna såväl att diskussionsvis leda överlåtelserna

i önskad riktning som att bedriva den s. 1c. aktiva inköpspolitiken

skulle öka. Med en verksamhet bedriven i fullt samförstånd med jordbrukarna

torde sålunda behovet av speciella påtryckningsmedel minskas eller

helt bortfalla.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län ifrågasätter likaledes värdet av

särskilda rationaliseringsbestämmelser och uttalar dessutom tvekan om behovet

av att låta jordförvärvslagstiftningen även framgent omfatta sådana

fastigheter, som har ringa eller ingen skogstillgång men är av den storlek

att jordbruksdrift skäligen bör upprätthållas på dem. Jämväl jordbruksnämnden

— som för sin del anser att rationaliseringsbestämmelser bör finnas

— uttalar sig till förmån för en liknande uppmjukning av jordförvärvsreglerna

och anför:

När penningvärdet är stabilt eller i varje fall under statsmakternas kontroll,

torde rena spekulationsköp i jord ha tämligen ringa omfattning och i

vart fall icke medföra att jord frångår den jordbrukande befolkningen i sådan

utsträckning alt jordbruket eller folkhushållningen åsamkas nämnvärd

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

skada. Grava fall av olämpliga förvärv kan för övrigt under dylika förhållanden

beivras med utnyttjande av vanhävdslagstiftningen. Emellertid kan

vissa köpare av skogsfastigheter i främsta rummet inrikta sig på att tillgodogöra

sig fastighetens kapitalvärde. Det synes därför böra övervägas

huruvida icke en ombildning av jordförvärvslagens bestämmelser bör ske,

varvid dessa ersättes med en särskild lagstiftning angående förbud mot sådana

förvärv av jordbruk med skog, som i första hand inriktas på att tillgodogöra

köparen fastighetens skogstillgång.

Vad beträffar de inledningsvis nämnda remissyttranden, vari förevarande

lagstiftning helt avstyrkts, överensstämmer argumenteringen i stort sett

med de förut återgivna reservationerna av herrar Antby och von Seth. Skogsägareförbundet

framhåller också skattepålagornas betydelse och menar, att

icke minst realisationsvinstbeskattningen nu långt mer än tidigare verkar

avskräckande på eventuella »jobbare» i jordbruks- och skogsfastigheter.

Sparbanksföreningen uttrycker bland annat farhågor för att lagstiftningen

kan leda till minskning av jordbruksfastigheternas kreditvärde. Industriförbundet

yttrar beträffande lagstiftningens ändamål:

Ur allmän synpunkt måste starkt ifrågasättas lämpligheten av en lagstiftning

som bland annat syftar till att förbehålla utövandet av en näring åt

dem, som nu är verksamma däri, och åt deras närmaste anhöriga. Det torde

för övrigt få anses i hög grad ovisst, om en lagstiftning av nu förevarande

slag i längden kan tjäna syftet att bevara jordbruksfastigheterna i den jordbrukande

befolkningens ägo. Undersökningar, som utförts inom Industriens

utredningsinstitut, visar att det befolkningsunderlag, som i framtiden skall

rekrytera jordbruket, med nuvarande avflyttningstakt från denna näring

sjunker väsentligt starkare än rekryteringsbehovet. Detta kommer därför i

ökad utsträckning att få lov att tillgodoses av befolkningen i tätorterna. En

sådan utveckling kan uppenbarligen icke hindras genom lagstiftning.

Även lantarbetsgivareföreningen ansluter sig till reservanterna inom utredningen,

och Kooperativa förbundet gör i sammanhanget följande principuttalanden:
Den

enda motivering, som skulle kunna tillmätas någon betydelse för ett

bibehållande av jordförvärvslagstiftningen, vore en allmänt utbredd misstro

mot penningvärdets stabilitet. För närvarande synes det emellertid sannolikt

att statsmakterna är beredda att vidtaga sådana åtgärder mot inflationstendenserna

som kan skapa förtroende för penningvärdet. — Frågan om den

yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket bör vara en jordbrukarnas

frivilliga angelägenhet — frivillig både såtillvida, att de jordbrukare, som

icke önskar medverka till den yttre rationaliseringen, ej tvingas därtill, och

i den bemärkelsen att jordbrukare, som önskar komplettera sina jordbruk så

att dessa fullt ut kan dra nytta av bland annat mekaniseringens fördelar,

icke genom lagliga hinder betages denna möjlighet.

Kooperativa förbundet förklarar sig dock samtidigt berett att, för den

händelse vissa risker skulle föreligga för spekulationsbetonade köp av skogsfastigheter

kombinerade med jordbruk, förorda en särskild lagstiftning som

råder bot mot dylika olägenheter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

31

Departementschefen

Ur samhällelig synpunkt är det en angelägenhet av vikt att söka vid jordbruket

upprätthålla en stabil och ekonomiskt tryggad befolkning. Detta äi

också en målsättning för den jordbrukspolitik, varom i allt väsentligt enighet

rått under lång tid. En riktlinje måste vara att i största utsträckning

bevara äganderätten till jorden hos dess brukare, en annan att bereda jordbrukets

folk levnadsvillkor som motsvarar andra jämförbara gruppers förhållanden.

Härvidlag måste tillbörlig hänsyn ägnas även åt faktorer av annan

än rent ekonomisk art, däribland icke minst problem som en fortgående

avfolkning av landsbygden skapar. För den enskilde är det även väsentligt

att hans handlingsfrihet icke onödigt inskränkes. Från bland annat

nu angivna utgångspunkter har man att skärskåda frågan, om en lagstiftning

med förköps- och jordförvärvslagarnas syften alltjämt bör finnas.

Förköpslagens ändamål är att främja jordbrukets yttre rationalisering.

Att detta ändamål ligger inom det allmännas intressesfär torde vara obestritt.

Statsmakterna lämnar också i olika former stöd till rationaliseringsverksamheten.

Tack vare detta stöd och framför allt på grund av jordbrukarnas

egna insatser har betydande resultat ernåtts. Det har därför gjorts gällande,

att särskilda lagstiftningsåtgärder icke erfordras. Emellertid föreligger påtagliga

risker för en snedvridning av strukturrationaliseringen, om denna

skulle utlämnas åt de ekonomiska krafternas fria spel. Såsom utredningen

antytt, skulle då, när två grannar tävlar om ett salubjudet markområde, detta

alltid tillfalla den som förmår betala mest, ehuru den andres brukningsenhet

ofta kan ha större behov av komplettering. Att råda bot på dylika missförhållanden

enbart medelst lån eller bidrag är knappast möjligt och i vart fall

icke förenligt med god samhällsekonomi. Redan häri ligger ett starkt skäl

att bibehålla en lagstiftning, som ger det allmänna viss möjlighet att leda

utvecklingen. Det är vidare självklart, att de statliga stödåtgärderna inom

en viss bygd icke får ske planlöst. Även om de uppgjorda planerna givetvis

måste tåla allehanda modifikationer under tidens lopp, vore det — som utredningen

ävenledes framhåller — föga tillfredsställande, om enskildas åtgöranden

utan vidare kunde rubba planer, vilka kanske redan legat till

grund för viktiga dispositioner. En snabbare takt i den frivilliga rationaliseringen

torde sålunda till och med förstärka behovet av ett medel att leda utvecklingen.

Av vad nu andragits samt av den ytterligare argumentering, som

förekommer i betänkandet och i vissa remissyttranden, finner jag behovet

av fortsatt lagstiftning med förköpslagens syfte vara ådagalagt. — Emellertid

är det uppenbart, att lagen bör handhas med all tilibörlig grannlagenhet,

så att den ej leder till motsättningar mellan lantbruksnämnder och

allmänheten. I första hand bör nämnderna söka begagna sig av de till buds

stående möjligheterna att åstadkomma tillfredsställande lösningar på rent

frivillig väg. Med hänsyn till den snabba takt, som redan präglar den frivilliga

rationaliseringen, och till nämndernas personalresurser torde någon

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

större pådiivande effekt knappast vara att vänta av lagen. Så mycket angelägnare

bör det i stället vara att de sammanslagningar som åstadkommes blir

lämpliga och därigenom mera varaktiga.

Jordförvärvslagen har till ändamål att förebygga olämpliga förvärv av

jordbruks- och skogsfastigheter. Att anordna en kontroll, som hindrar sådana

förvärv utan att alltför mycket beskära den enskildes handlingsfrihet,

eibjuder givetvis sina vanskligheter. Redan gränsdragningen mellan lämpliga

och olämpliga förvärv kan ge anledning till diskussion. Beträffande

vissa slag av förvärv torde emellertid endast en mening kunna råda om deras

skadlighet, t. ex. spekulationsköpen. Att förhindra dessa utgör också ett

huvudsyfte för jordförvärvslagen. EU annat huvudsyfte är att motverka

kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som minskar den jordbrukande

befolkningens fastighetsinnehav. Dylika förvärv kan dock emellanåt vara

till övervägande nytta ur allmän synpunkt, och lagen öppnar därför också

möjlighet att godkänna dem i sådana fall.

Behovet av jordförvärvskontroll gör sig särskilt gällande i tider med fallande

penningvärde. Emellertid visar erfarenheten, att jord och än mera

skog även eljest är ett begärligt objekt för kapitalplacering. Och jämväl

risken for spekulationsbetonade förvärv är långt ifrån utesluten under de

mera normala tiderna. Särskilt i trakterna omkring de större städerna tillkommer

också ett växande intresse att förvärva gårdar för bostads- och fritidsändamål.

Anledning finnes sålunda att befara ogynnsamma verkningar

för strävandet att vidmakthålla en självägande bondebefolkning, om förvarvskontrollen

upphäves. Såsom både utredningen och lantbruksstyrelsen

framhållit kan dessa verkningar icke i erforderlig män motarbetas med

hjälp av vanhävds- och skogsvårdslagstiftning.

Samtidigt som jag således ansluter mig till utredningens uppfattning om

behovet av fortsatt jordförvärvslagstiftning, vill jag understryka vikten av

en liberal tillämpning av lagstiftningen där detta låter sig förenas med lagens

syften. I fråga om stora och mera kapitalkrävande egendomar kan det

t. ex. stundom vara anledning att meddela förvärvstillstånd, även om förvarvaren

icke ämnar ägna sig åt egendomens skötsel. Särskilt i förening

med ett töreläggande att upprusta egendomen kan ett tillstånd i dylikt fall

vara till nytta för jordbruket. En liberal tillståndsgivning bör också kunna

aga rum med avseende å fastigheter, som på grund av ringa areal eller eljest

icke lampar sig för egentligt jord- eller skogsbruk och ej heller erfordras

för komplettering av andra jordbruksfastigheter.

I fråga om jordförvärvslagstiftningens inflytande på fastighetspriserna

saknas fasta hållpunkter. Andra och starkare faktorer spelar i detta hänseende

den avgörande rollen. Det får likväl antagas, att lagen verkar dämpande

på prisnivån. Sparbanksföreningens farhågor för att fortsatt jordförVf^^lagstiftning

skulle leda till minskning av jordbruksfastigheternas kreditvarde,

synes mig dock överdrivna. Jag vilt påpeka, att jordbrukskreditkassan

icke funnit anledning till erinran mot lagförslaget ur denna svnpunkt.

J

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 165

33

Den på sina håll förekommande kritiska inställningen till jordförvärvslagen

synes i viss mån bottna i missuppfattningar rörande dess målsättning.

Industriförbundet förutsätter t. ex., att lagen syftar till att förbehålla utövandet

av jordbruksnäringen åt dem som nu är verksamma däri och åt

deras anhöriga, samt anmärker, att jordbruket icke kan i längden undvara

befolkningstillskott från tätorterna. I själva verket vill lagen alls icke försvåra

en sund cirkulation mellan olika befolkningsgrupper. Vad som i princip

åsyftas är emellertid, att den som förvärvar ett jordbruk — vare sig

han kommer från land eller stad — också själv skall ägna sig åt jordbruket.

Riktlinjerna för den nya lagstiftningen m. m.

Betänkandet

Såsom redan nämnts har jordbruksrationaliseringsutredningen föreslagit,

att förköps- och jordförvärvslagarna skall ersättas av en enda lag, benämnd

»lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering

m. m. (jordrationaliseringslag)». Till sin allmänna uppbyggnad står

förslaget — vilket torde få som Bilaga C fogas till detta protokoll — jordförvärvslagen

nära. Den som genom köp, byte eller gåva förvärvar jordbruksfastighet

— varmed såsom i den gällande lagstiftningen förstås även skogsfastighet

— skall sålunda enligt 1 och 2 §§ inom viss tid anmäla fånget hos

lantbruksnämnden för e,rhållande av ett intyg att mot fånget icke möter

hinder enligt lagen (hinderfrihetsintyg). Till grund för lantbruksnämndens

materiella prövning gives regler i 3—5 §§, av vilka 3 och 4 §§ motsvarar

första respektive andra stycket i 3 § jordförvärvslagen. Till 3 § har

emellertid gjorts ett tillägg beträffande förvärv som leder till olämplig fastighetsindelning.

Ur 4 § har utmönstrats vad för närvarande stadgas beträffande

sökande, som redan äger jordbruksfastighet eller från olika fångesmän

förvärvat fastigheter vilka förut icke utgjort en brukningsenhet. I stället

har i ett andra stycke av samma paragraf införts bestämmelser dels för

sådana fall, där genom förvärvet i en ägo sammanföres brukningsenheter

som prövas kunna bestå var för sig, och dels för sådana fall, där förvärvet

avser i dylik brukningsenhet ingående fastighet eller sämjelott och brukningsenhetens

bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen. Enligt 5 §,

som utgör den egentliga ersättningen för förköpslagen, må hinderfrihetsintyg

med vissa undantag vägras, om lantbruksnämnden vill taga fastigheten

i anspråk för rationaliseringsändamål. Härtill anknytes vissa bestämmelser

om inlösen i 11 och 12 §§. Av övriga nyheter må nämnas 8 §, som öppnar

möjlighet för nämnden att göra hinderfrihetsintygets giltighet beroende av

att egendomen ingår i sammanläggning eller avskiljes till särskild fastighet.

De återstående bestämmelserna har i allt väsentligt motsvarigheter i jordförvärvslagen.

Sålunda skall hinderfrihetsintyg vara en förutsättning för vinnande

av lagfart, och förvärvet blir i regel ogillt, om anmälan försummas

eller hinderfrihetsintyg vägras.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1955. t samt. Xr 165

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Liksom jordförvärvs- och förköpslagarna har också den föreslagna lagen

fått sin räckvidd inskränkt genom åtskilliga och betydelsefulla undantag,

vilka uppräknas i 1 §. Emellertid stadgas i 6 § jordförvärvslagen

vissa undantag, som saknar motsvarigheter i förköpslagen och ej heller

upptagits i lagförslaget. Detta gäller till en början kommuners och

sambruksföreningars förvärv samt för v är v från konkursbo.

Härom uttalas i betänkandet:

För rationaliseringsarbetet är det uppenbarligen av vikt att även dessa

slags fång i fortsättningen underkastas förvärvsprövning. Detta gäller icke

minst kommunernas jordafång, gentemot vilka lantbruksnämnderna i flera

fall funnit anledning till förköpsingripande. För övrigt har vid skilda tillfällen

starkt ifrågasatts huruvida icke kommunerna borde lyda även under

jordförvärvslagen (jfr bl. a. prop. nr 24/1951 sid. 36). Lagförslaget ansluter

sig i förevarande hänseende till förköpslagen. Utredningen vill emellertid

understryka vikten av att vid förvärvsprövningen ägnas tillbörligt beaktande

åt föreliggande kommunala behov av att anskaffa mark för bostadsbebyggelse

samt industri- och fritidsändamål. I fråga om konkursbos fastighet

är att märka att konkursförvaltaren enligt 70 § konkurslagen alltid äger

påkalla exekutiv auktion och på så sätt kan bringa undantagsbestämmelsen

i punkt 6 (avseende inrop på exekutiv auktion) i funktion.

Jordförvärvslagen äger ej heller tillämpning där jämlikt annan författning

Kungl. Maj : t s eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet

skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få ske utan sådant tillstånd. Detta undantagsstadgande har

icke fått någon motsvarighet i lagförslaget, och som motivering härtill anför

utredningen:

Med denna bestämmelse åsyftas enligt lagmotiven förvärv rörande vilka

förbud upptagits i bolagsförbudslagen, lagen den 30 maj 1916 om Aåssa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier

i vissa bolag samt den numera upphävda kungl. förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Emellertid har bestämmelsens verkningar sträckt sig längre än man sålunda

omedelbart åsyftat. Så har t. ex. utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde

kommit att falla försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt

köp som göres av universitet.1 Tillståndsprövningen av nu nämnda slags

fång sker huvudsakligen ur andra synpunkter än de jordpolitiska, och det

kan knappast undvikas att dessa härigenom emellanåt kommer i skymundan.

Detta gäller bl. a. universitetsförvärven, där man har att väga kapitalplacerarens

krav på fullgod placering mot allmänintresset att jorden icke

i alltför stor omfattning undandrages de självägande jordbrukarna. Särskilt

med hänsyn till den nyinförda bestämmelsen i 5 § torde för framtiden

bli nödvändigt att inhämta lantbruksnämndens yttrande i varje ärende av

nu avsedd beskaffenhet. Under sådana omständigheter förefaller det utredningen

mest praktiskt att slopa jordförvärvslagens före\Tarande undantagsbestämmelse

och således låta nämnden också avgöra ärendet. Där nämnden

godtagit förvärvet ur de synpunkter nämnden har att företräda, får

sedan ankomma på Kungl. Maj :t respektive länsstyrelse att prö\7a ärendet

1 Jfr 9 § kungl. kungörelsen den 20 januari 1939 med föreskrifter rörande tilllämpningen av

lagen den 4 jannari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord under tomträtt (SFS nr 33) ävensom 143 § Kungl. Maj:ts statuter den

28 januari 1916 för universiteten i Uppsala och Lund (SFS nr 66).

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

ur övriga ifrågakomna synpunkter. För sistnämnda myndigheter vinnes

även viss arbetsbesparing genom att dylik gallring sker hos lantbruksnämnderna.

Utredningens förslag inrymmer ej heller någon motsvarighet till de nuvarande

s. k. landsfiskalsin tygen. I denna del yttrar utredningen:

Med hänsyn särskilt till arten av den prövning som avses i 5 § är uppenbart,

att den av landsfiskalerna och vissa andra befattningshavare omhänderhavda

intygsgivningen icke bör bibehållas i fortsättningen. Intygsgivningen

torde fastmera böra koncentreras hos lantbruksnämnderna, där

erforderlig överblick kan vinnas över de förhållanden som inverkar på sagda

prövning. För övrigt har även tidigare betänkligheter uttalats mot landsfiskalernas

medverkan vid jordförvärvskontrollen. Härvidlag kan hänvisas

till vad som förekom i saken vid 1953 års riksdag (prop. nr 97 och tredje

lagutsk. uti. nr 16). Den ökning av lantbruksnämndernas arbetsbörda, som

föranledes av intygsgivningens koncentration, blir säkerligen icke av någon

större betydelse, eftersom nämnderna nu i stället har att granska alla lagfarna

köp och byten för eventuellt förköpsingripande. Emellertid torde av

praktiska skäl böra i lantbruksnämndernas instruktion öppnas möjlighet

för nämnderna att efter lantbruksstyrelsens medgivande bemyndiga sina

enskilda ledamöter, tjänstemän eller'' ortsombud att i viss omfattning utfärda

hinderfrihetsintyg.

I betänkandet dryftas vidare en av riksdagens justitieombudsman1 tidigare

behandlad fråga om gränsdragningen mellan lantmäteri

e t s och lantbruksorganisationens verksamhetsområden.

Denna fråga får sin betydelse i de fall där förvärv avser sådan del

av jordbruksfastighet, som skall avstyckas för jordbruksändamål, d. v. s. i

regel för sammanläggning med annan förvärvaren tillhörig jordbruksfastighet.

Här blir bestämmelsen i 3 § andra stycket jordförvärvslagen tillämplig,

enär förvärvaren ju redan äger jordbruksfastighet. Lantbruksnämnden får

med andra ord icke meddela förvärvstillstånd med mindre förvärvarens innehav

av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket

eller eljest vissa skäl föreligger att godkänna förvärvet. I dylika fall förekommer,

att vid tillståndsprövningen inmänger sig synpunkter som enligt

jorddelningslagen skall anläggas av lantmätaren vid bedömandet av avstyckningens

tillåtlighet. Att sålunda identiskt material bedömes enligt samma

grunder av olika myndigheter medför, framhåller justitieombudsmannen,

risk för sinsemellan oförenliga beslut. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore

det enligt justitieombudsmannens mening ofrånkomligt att lagstiftningsvägen

från lantbruksnämnds prövning uttryckligen undantaga sådana frågor,

som enligt jorddelningsförfattningarna faller under domstols eller lantmäterimyndighets

bedömande.

Utredningen understryker önskvärdheten av att klara kompetensregler

kommer till stånd samt föreslår av bland annat detta skäl de redan omnämnda

jämkningarna i den mot 3 § andra stycket jordförvärvslagen svarande

4 § i förslaget. Fn följd av dessa jämkningar har blivit att förvärv

av fastighetsdel faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Emellertid

anför utredningen vidare:

1 Sc JO:s ämbctsbcrattelse 1953 s. 316—356.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

Med de föreslagna jämkningarna har utredningen ej avsett, att lantbruksnämnderna

genom hinderfrihetsintyg skulle sanktionera förvärv av fastighetsdelar,

då förvärvet medför en uppenbart olämplig ändring i indelningen

i brukningsenheter. Det vore orimligt bl. a. med hänsyn till den medverkan

i den jordpolitiska kontrollen som lantbruksnämnderna bär sig ålagd, och

det skulle för allmänheten verka förbryllande och stötande, om den administrativa

jordpolitiska myndigheten förklarade hinder icke möta mot ett

förvärv vars genomförande i avseende å fastighetsbildning sedan förhindrades.

Utredningen anser, att sådana förvärv redan genom jordrationaliseringslagen

skall kunna göras ogiltiga. I anledning härav har nya bestämmelser

införts i 3 § i förslaget. I denna paragraf har sålunda bland de ovillkorliga

hindren för utfärdande av hinderfrihetsintyg upptagits ett stadgande

av innehåll, att sådant intyg skall vägras, om fånget medför uppenbart

olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter. Denna regel leder,

där fånget avser del av fastighet, till en grovsållning, varigenom på ett tidigt

skede hos nämnden kan bortgallras fall där den tilltänkta fastighetsbildningen

är klart ogenomförbar. Självklart torde vara att regeln bör tilllämpas,

om i något fall lagakraftägande beslut föreligger att vägra tillstånd

till avstyckning. — I de fall, då fånget icke faller vid grovsållningen enligt

3 §, bör ävenledes en sådan ordning för ärendets handläggning införas att

dubbelprövning förebygges och jorddelningsinstansernas prövning icke föregripes.

Det bör härvid beaktas att det slutliga bedömandet i sådana fall bör

ske först då den utredning föreligger som lantmätaren enligt jorddelningslagen

har att förebringa i fastighetsbildningsärendet. Vidare bör framhållas

att det icke sällan händer att sakägarna vid lantmäteriförrättningen på lantmätarens

tillskyndan ändrar ansökningen till att avse en fastighetsbildning

som kan godtagas. Med hänsyn härtill och då de erinringar, som må kvarstå

efter grovsållningen enligt 3 § och utgallring av de fall där hinder mot förvärv

möter enligt 4 § andra stycket, väsentligen torde vara av mera fastighetsteknisk

natur, synes den fortsatta prövningen av åtgärdens lovlighet

böra anknytas till fastighetsbildningsärendet. I anslutning härtill må erinras

att utredningen i 8 § upptagit en möjlighet för nämnderna att göra giltigheten

av hinderfrihetsintyg beroende av att fastighetsbildningen verkligen

kommer till stånd.

Frågan, huruvida lagen i likhet med jordförvärvslagarna av 1945 och

1948 bör få endast begränsad giltighetstid, har upptagits bland

utredningens rundfrågor till lantbruksnämnderna. Flertalet nämnder har besvarat

frågan jakande, och även utredningen har stannat härför med följande

motivering:

Visserligen torde lagens syften vara förtjänta av att bli tillgodosedda med

en varaktig lagstiftning. Utformningen av denna kan emellertid ske på olika

sätt. Föreliggande förslag innefattar åtskilliga nyheter, vilkas verkningar

måhända icke kan i allo överblickas. Försiktigheten synes därför bjuda att

lagen får prövas någon tid — förslagsvis fem år — innan slutlig ståndpunkt

tages till frågan om dess fortbestånd. Ytterligare en anledning att begränsa

lagens giltighetstid utgör den pågående revisionen av jorddelningslagstiftningen.

Resultatet av denna torde nämligen under alla omständigheter komma

att mer eller mindre påverka utformningen av förevarande lagstiftning.

Såsom redan berörts, har herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall reserverat

sig mot utredningens förslag i denna del. Reservationen lyder:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

37

»Jordrationaliseringslagen avser att ersätta såväl förköpslagen som jordförvärvslagen.

Den nu gällande lagen om förköp är icke tidsbegränsad. Då

jordbrukets yttre rationalisering, såsom statsmakterna betonat i samband

med behandlingen vid 1947 års riksdag av riktlinjerna för jordbruksrationaliseringen,

är en arbetsuppgift på lång sikt, är det icke anledning att antaga

att lagen inom överskådlig tid skulle kunna undvaras. Den nu gällande

jordförvärvslagens syften är — såsom kommitténs majoritet anfört

— förtjänta att bli tillgodosedda genom en varaktig lagstiftning. På grund

härav och då lagstiftningen nu kan bygga på över åtta års erfarenheter från

tillämpning av jordförvärvslag är det enligt vår mening icke motiverat att

i fortsättningen ge lagen provisorisk karaktär. Det bör även beaktas att det

enligt vunna erfarenheter är förenat med olägenheter att en lag på hithörande

område har provisorisk karaktär. Särskilt mot slutet av dess giltighetstid

kan den förfela sitt syfte till följd av att de, som av lagen hindras

i sina förvärvsplaner, i förhoppning att lagen skall upphöra att gälla ordnar

sina mellanhavanden tills vidare genom sido- och skenavtal. På grund

av det anförda anser vi att lagen nu bör ges permanent karaktär.»

Yttrandena

Beträffande sin allmänna uppbyggnad har den av utredningen föreslagna

lagen nästan genomgående rönt erkännande från remissinstansernas sida.

Man framhåller, att olägenheterna av nu rådande dubbelprövning enligt jordförvärvs-

och förköpslagarna undanröjts, samt anser att den nya lagen bör

kunna bli ett smidigare rationaliseringsinstrument. Särskilt understrykes

värdet av att frågan, huruvida en överlåten fastighet bör tagas i anspråk för

rationaliseringsändamål eller icke, bringas till avgörande redan före lagfarten.

Av de många remissinstanser, som uttalat sig i sådan riktning, må

nämnas lagberedningen, lantbruksstgrelsen, lantmäteristyrelsen, lantbruksförbundet,

RLF, Landsorganisationen och Kooperativa förbundet. — Hovrätten

för nedre Norrland och överlantmätaren i Gotlands län efterlyser en

klarare systematik av de materiella lagreglerna, varigenom dessas olika syften

skulle kunna bättre särskiljas. Lantmätareföreningen — som jämte några

överlantmätare är ensam om att avstyrka den föreslagna konstruktionen —

framhåller, att frågan om inlösen av mark för rationaliseringsändamål skall

behandlas vid den pågående översynen av fastighetsbildningslagstiftningen,

samt finner det mindre välbetänkt att dessförinnan införa nya regler härom

och binda sig för ett visst förfaringssätt.

Åtskilliga remissinstanser anser, att den av utredningen föreslagna r u briken

till lagen mindre väl täcker dess innehåll. —■ Även benämningen

»hinderfrihetsintyg» har utsatts för kritik i flera yttranden.

Beträffande lagens räckvidd har länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrclsen och överlantmätaren

i Värmlands län ifrågasatt, huruvida icke fastigheter under viss a r eal-

eller värdegräns borde undantagas. Förvaltningsutskottet och

lantbruksnämnden förordar en gränsdragning vid fem hektar. Skogsvårdsstyrelscn

anser, att gränsen skall sättas vid 5 000 kronors taxeringsvärde.

Lantbruksnämnden anför:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

De minsta fastigheterna har ju — om de är bebyggda — sin största betydelse

som bostad för en familj, vars huvudsakliga inkomst hämtas utanför

jordbruket. Dessa fastigheter kan givetvis icke bli föremål för spekulation

eller kapitalplacering i någon större utsträckning. De saknar också egentlig

betydelse för jordbruksproduktionen. Icke heller ur rationaliseringssynpunkt

torde de i allmänhet vara av större intresse. Det förtjänar därför att övervägas,

om icke sådana mindre fastigheter kan undantagas. Därigenom skulle

— åtminstone i skogslänen — uppnås en väsentlig besparing i lantbruksnämndernas

arbete. — Även i annat avseende skulle emellertid fördelar kunna

vinnas genom en sådan anordning. En stor del av de arronderingsförbättringar,

som på jordägarens eget initiativ äger rum genom förvärv av delar

av fastigheter och som föranleder lantmäteriförrättning, torde avse mindre

områden. I dessa fall sker en bedömning ur rationaliseringssynpunkt enligt

jorddelningslagstiftningen. Om förvärv av mindre områden för kompletteringsändamål

undantoges från lagens tillämpningsområde, skulle dubbelprövning

ur jordpolitisk synpunkt kunna undvikas. Detta kan enligt nämndens

mening ske utan att väsentliga olägenheter i annat avseende skulle uppstå,

exempelvis därigenom att lantbruksnämnden icke får kännedom om sådana

rationaliseringar. Dessa torde nämligen endast undantagsvis påverka

strukturen i stort hos jordbruksfastigheterna inom en viss bygd. Den föreslagna

åtgärden skulle även provisoriskt kunna lösa frågan om samordningen

av lantbruksnämndernas och lantmäteriets jordpolitiska verksamhet.

Småbrukarnas riksförbund föreslår, att lagen göres tillämplig endast å

fastighetsköp för 40 000 kronor och däröver.

Lantbruksstyrelsen anför i denna fråga:

Vad gäller tanken på att mindre fastigheter skulle lämnas utanför lagen

må erinras om att i 1945 års jordförvärvslag fastigheter med ett taxeringsvärde

under 5 000 kronor undantogs från lagens tillämplighetsområde. Det

visade sig emellertid, att detta fick icke önskvärda konsekvenser. Med en på

dylikt sätt bestämd gräns skulle alltjämt ett ganska stort antal små fastigheter

med icke oväsentlig skogstillgång komma att falla utanför lagen. Styrelsen

kan emellertid icke finna det lämpligt att denna fastighetskategori åter

skulle lämnas fri för spekulationsintresset, samtidigt som man från det allmännas

sida strävar efter att i samband med den yttre rationaliseringen

åstadkomma en förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog. I vart fall

såvitt gäller fastigheter med någon nämnvärd skogstillgång vill styrelsen därför

bestämt avstyrka att en sådan undantagsbestämmelse skall införas.

Mindre betänkligheter skulle man väl däremot behöva hysa mot att undantaga

rena jordbruksfastigheter under en viss förhållandevis låg arealgräns.

Även den åkerjord, som eu dylik fastighet kan innehålla, kan emellertid

många gånger utgöra en värdefull förstärkning till ett angränsande jordbruk,

och den pågående yttre rationaliseringen skulle alltså försvåras, om dylika

fastigheter finge fritt förvärvas av icke-jordbrukare. Om en sådan undantagsbestämmelse

uppställdes skulle vidare vissa svårigheter uppstå, då det

gällde att avgöra, om lagen var tillämplig å en viss fastighet eller ej. Sålunda

skulle exempelvis i lagfartsärendet utredning behöva förebringas angående

fastighetens areal, och härvidlag skulle de arealuppgifter, som kan finnas

i jordregistret, icke kunna anses vara tillfyllest, eftersom dessa uppgifter

ofta ej motsvarar det verkliga läget. Styrelsen anser sig därför ej heller böra

förorda en dylik inskränkning av lagens tillämplighetsområde. Däremot vill

styrelsen betona vikten av att tillståndsgivningen beträffande dylika mindre

fastigheter skall ske på ett liberalt sätt. Alldeles särskilt gäller detta sådana

fastigheter, som i realiteten främst har karaktären av bostadsfastigheter.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Förslag att i större eller mindre omfattning undantaga mark, som enligt

stadsplan eller andra planer för marks användning är avsedd för tätbebyggelse,

framlägges av lagberedningen, lantmäteristgrelsen och överlantmätaren

i Jönköpings län.

I vissa yttranden hemställes, att kommun befrias från tillståndstvånget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför sålunda:

Länsstyrelsen har uppmanat landskommunerna till en aktiv markpolitik

i huvudsak för att de skall fullgöra den insats beträffande bostadsförsörjningen,

som jämlikt lag åligger dem, men även för att främja näringslivet

i landskommunernas tätorter. Dessa markförvärv måste oftast ske på mycket

lång sikt och det kan därför vara svårt för en lantbruksnämnd att bedöma

nödvändigheten av kommuns markförvärv. Dessa måste bedömas jämväl

ur andra synpunkter än ur jordbrukssynpunkt. Den omständigheten att

lantbruksnämnd vägrar utfärda hinderfrihetsintyg för visst markförvärv

kan ej betaga kommunen rätt att hos Kungl. Maj :t påkalla expropriation av

marken och genom expropriationsdomstol kan kommun tillförsäkras mark,

beträffande vilkens förvärv genom köp lantbruksnämnd vägrat meddela hinderfrihetsintyg.

Två myndigheter kan således komma att fatta olika beslut

i samma sakfråga. Ett sådant resultat torde böra undvikas. Såvitt länsstyrelsen

kan bedöma erfordras ej förvärvskontroll av lantbruksnämnd beträffande

kommuns förvärv av jordbruksfastighet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i

Värmlands län befarar, att den föreslagna skärpningen skulle leda till motsättningar

mellan kommuner och lantbruksnämnder. Jämväl stadsförbundet

och landskommunernas förbund avstyrker förslaget i denna del. Det senare

förbundet hemställer i andra hand, att prövningen av de kommunala

förvärven anförtros åt organ, som företräder mera allsidiga synpunkter än

lantbruksnämnderna, t. ex. länsstyrelserna.

Lantmäteristgrelsen föreslår, att från lagens tillämpningsområde undantages

borgerlig kommuns förvärv av mark inom kommunens gränser, samt

anför:

Ur bostadspolitisk synpunkt är det angeläget med eu aktiv kommunal

markpolitik. Kommunernas förvärv torde redan nu ofta föranleda en rätt

omständlig och tidsödande handläggning. Att tynga den kommunala markpolitiken

med en statlig förvärvsprövning synes därför icke böra ske utan

vägande skäl. Däresl prövningen i lantbruksnämnden skall få tillräckligt

sakligt underlag, synes det ofrånkomligt med en utredning från kommunen,

som belyser kommunens behov av marken. En sådan utredning torde ofta

medföra betydande arbete, tidsförlust och kostnader. Detta blir till nackdel

särskilt för mindre kommuner med svagt utvecklad förvaltningsapparat.

Enstaka företeelser kan visserligen anses ha aktualiserat frågan om prövning

ur jordpolitisk synpunkt av de kommunala förvärven. Vinsterna av en sådan

prövning synes emellertid -— sedda ur vidare samhälleliga perspektiv

— icke överväga de med prövningen förenade olägenheterna.

Lantmäteristyrclsens mening delas av lantmätareföreningen och en del

överlantmätare.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

Beträffande de kyrkliga kommunerna framhåller pastoratens riksförbund,

att församlingar och pastorat sällan torde uppträda som köpare av jordbruksfastighet

i andra fall än då det gäller att återplacera vederlag för försåld

kyrklig jord i värdebeständig valuta. Förbundet vore fullt på det klara

med att pastoraten och församlingarna därvid icke borde företaga åtgärder,

som strede mot den statliga jordpolitikens syften. Dessa syften krävde emellertid

icke, att den föreslagna lagen gjordes tillämplig på fall då pastorat

och församlingar inköpte jord i stället för avyttrad kyrklig egendom.

Å andra sidan har utredningens förslag i fråga om de kommunala förvärven

direkt tillstyrkts av RLF, länsstyrelsen i Värmlands län och lantbruksstyrelsen,

vilken anför:

Vad först beträffar de ecklesiastika förvärven torde dessa huvudsakligen

ske i kapitalplaceringssyfte. Statsmakterna har för övrigt anvisat de ecklesiastika

förvaltningsorganen att söka placera medel i fast egendom på landet.

Sålunda har föredragande departementschefen i proposition nr 142/42

(bilaga 1, s. 40) som riktlinje angivit, att stiftsprästlönejordfonderna i

främsta rummet borde inköpa större fastighetskomplex huvudsakligen bestående

av skogsegendomar. Det torde för närvarande i ecklesiastika fonder

finnas betydande tillgångar, som vederbörande förvaltande organ skulle

önska placera i jord- och skogsegendomar. Även om denna allmänna riktlinje

alltjämt skall följas, synes det emellertid nödvändigt att man vid

tillämpningen av densamma tar tillbörlig hänsyn till den avvägning mellan

kapitalplaceringsintresset och jordbrukets intressen, som förutsättes i jordförvärvslagen,

ävensom till angelägenheten av att främja en utveckling av

jordbruket i enlighet med 1947 års riktlinjer. Ett beaktande av dessa "synpunkter

bör enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bland annat leda till att

förvärv av fastigheter av bondejordbrukets storlek i princip icke bör tillåtas.

Till förvärv av andra jordbruks- och skogsfastigheter för kyrkans räkning

bör tillstånd lämnas endast under förutsättning, att kyrkans innehav av

egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för

näringslivet i orten. Härvid torde bland annat böra beaktas, huruvida

marken kan disponeras för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Vidare

bör i detta sammanhang uppmärksammas, att i de många jordbruks- och

skogsfastigheter, som nu är i kyrklig ägo, ingår åtskillig mark, som av jordpolitiska

skäl lämpligen bör användas för komplettering av andra jordbruk,

ävensom arrendegårdar, vilkas överförande till självägande brukare

kan böra främjas av sociala och andra skäl. De ecklesiastika myndigheterna

har emellertid på sina håll visat sig påfallande obenägna att avhända sig

dylik mark, samtidigt som de också ej sällan varit obenägna att vidtaga sådana

förbättringsåtgärder beträffande byggnader å utarrenderade jordbruk,

som erfordrats för att dessa skall kunna bestå som särskilda brukningsenheter.

På grund av det anförda anser styrelsen i hög grad påkallat, att prövning

av de ecklesiastika förvärven skall ske i samma ordning och i stort

sett efter samma grunder som prövningen av andra förvärv.

Vad de borgerliga kommunerna beträffar har det de senaste åren ej sällan

förekommit, att de förvärvat eller sökt förvärva rena skogsfastigheter

eller jordbruksfastigheter med stor skogsareal. Härvid torde motivet i regel

helt eller huvudsakligen ha varit kapitalplaceringsintresse. Det allmännas

intresse av att jordbruksrationaliseringen genomföres enligt givna riktlinjer

och särskilt intresset av att de möjligheter, som kan yppa sig att genomföra

förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, skall tillvara
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

tagas bör emellertid enligt styrelsens mening, såvida icke alldeles speciella

omständigheter föreligger, i sådana fall ges företräde framför kommunernas

intresse av att förvärva skog. Den enda möjlighet, som hittills funnits

att hindra dylika förvärv, har varit att lantbruksnämnden utövat förköpsrätt

till fastigheten. Denna möjlighet har också i några fall använts. Det

synes dock ur flera synpunkter vara att föredraga, att själva förvärvet i

stället göres beroende av tillstånd på samma sätt som fallet är beträffande

praktiskt taget samtliga andra kategorier. — Vid det övervägande antalet

förvärv torde kommunerna emellertid huvudsakligen syfta till att kunna

disponera mark för tätbebyggelse eller därmed jämförliga ändamål. Det

kan ej annat än i alldeles speciella undantagsfall resas invändning ur jordpolitisk

synpunkt mot att kommuner förvärvar jordbruksfastigheter, vilka

enligt sådana planer, som upprättas enligt byggnadslagen, är avsedda att

användas för tätbebyggelse. Emellertid är det vanligt, att kommuner i enlighet

med byggnadslagens intentioner även söker i förväg försäkra sig

om markreserver för framtida utvidgning och av mark för fritidsändamål

m. m. Även dessa intressen måste i princip anses kvalificerade och sålunda

böra tillåtas. I synnerhet beträffande sådana förvärv, där exploateringsbehovet

måste bedömas vara mera avlägset, är det dock samtidigt ett intresse

ur jordpolitisk synpunkt, att förvärven sker på ett sätt, som är förenligt

med en god utveckling av jordbruket.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar, att förvärv från konkursfa

o undantages från lagens tillämpningsområde, och åberopar de oprioriterade

borgenärernas intresse av att få fastigheten såld till pris som överstiger

beloppet av den intecknade gälden. Å andra sidan tillstyrkes utredningens

förslag i denna del av lantbruksstgrelsen, som påtalar den nuvarande

möjligheten för en säljare att kringgå jordförvärvslagen på så sätt, att han

låter försätta sig i konkurs enbart i syfte att kunna utvinna ett högre pris

för fastigheten genom en koncessionsfri försäljning. Styrelsen framhåller

att de prisskillnader, varom här kan bli fråga, särskilt beträffande större

skogsfastigheter kan bli betydande.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i jordförvärvslagen för fall, där

jämlikt annan författning Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens

tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av

länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd, bör i någon

form bibehållas, förordar bland andra lagberedningen, hovrätten över

Skåne och Blekinge samt hovrätten för nedre Norrland. Lagberedningen

finner det mindre lämpligt att belasta den enskilde förvärvaren med skyldighet

att vända sig till två olika myndigheter, helst som försummelse att

göra ansökan är förenad med den allvarliga påföljden att förvärvet blir ogiltigt.

— Att ett slopande av denna undantagsbestämmelse skulle drabba

bland annat försäljningar av kyrklig jord i vissa fall samt köp, som göres

av universitet, föranleder ingen erinran från pastoratens riksförbund, medan

Uppsala universitet för sin del hemställer, att dess behov av att placera

fondmedel måtte anses som »särskilt skäl» för tillstånd enligt 4 § i förslaget.

Lantbruksstgrelsen åberopar för universitetens vidkommande vad sty
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

relsen anfört i fråga om de ecklesiastika förvärven. Även RLF tillstyrker,

att universitetsförvärven inordnas under förevarande lagstiftning.

I vad mån avskaffandet av de s. k. landsfiskalsintygen kommer

att föranleda ökning av lantbruksnämndernas arbetsbörda är en fråga

som ställes i åtskilliga remissyttranden. Lantbruksstiirelsen anför i denna

del:

Flera lantbruksnämnder har hävdat att personalökning skulle vara ofrånkomlig,

om förslaget genomföres. Överflyttningen till nämnderna av sådana

ärenden, som nu avgöres genom landsfiskalsintyg, kommer givetvis att medtora

en viss ökning av nämndernas arbete. Visserligen kommer alla sådana

iang nu under nämndernas prövning enligt förköpslagen, men denna prövning

torde, såsom nedan beröres, i flertalet fall ha förorsakat relativt litet

arbete Bedömningen av förvärven enligt 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen

torde däremot vanligen komma att kräva närmare undersökning, ökningen

av arbetsuppgifterna bör emellertid i viss mån kunna motvägas av förenklingar

i arbetet. En viss minskning av expeditionsarbetet bör följa redan

darav att rapporterna från landsfiskaler och inskrivningsdomare efter en

övergångstid bortfaller. Vidare bör nämnas, att enligt nu gällande ordning

atskilhga fång, särskilt sådana som avtalats sedan köparen fått förhandstulstånd,

kommer under lantbruksnämndernas prövning två gånger, nämligen

först som jordförvärvsärende och sedan som förköpsärende. En förenkling

bör nu följa av att varje fång endast behöver prövas en gång, därvid

jordförvärvs- och inlösningsfrågorna behandlas i ett sammanhang.

Slutligen bör en förenkling av handläggningen av anmälningar om förvärv

enligt lantbruksstyrelsens mening kunna vinnas genom delegering av rutinärenden

till befattningshavare hos nämnderna. — Vad beträffar prövningen

aY ^jågan, huruvida fastighet behöver tagas i anspråk för förstärkande av

närliggande jordbruk, har insatserna fått rättas efter personalresurserna

Prövningen enligt förköpslagen torde i de flesta fall, där ingripanden

icke företagits, ha måst göras mycket enkel. Har lantbruksnämnd icke redan

på grund av sin kännedom om de lokala förhållandena haft anledning

att överväga forköp vid ett förvärv och har inte heller någon särskild framställning

från innehavare av närliggande jordbruk inkommit, så torde nämnden

i allmanhet icke ha ansett sig kunna ägna mer arbete åt frågan än en

torlragan hos ortsombudet, ofta per telefon. Ett stort antal ärenden torde

ha gallrats ut vid en genombläddring av rapporterna från inskrivningsdomarna.

Det bör emellertid här nämnas, att missnöje från jordbrukare i åtskilliga

fall anmälts över att förköpsrätten icke utövats. Styrelsen utgår från

att lantbruksnämnderna vid prövningen av hithörande ärenden enligt 5 § i

den föreslagna lagen skall kunna förfara på ett lika enkelt sätt som skett

vid tillämpningen av förköpslagen. Det är emellertid möjligt att jordbrukarnas

önskemål att förvärva kompletteringsjord kan komma att leda till

mer ingående prövning i ökat antal fall. — Som sammanfattning får styrelsen

uttala, att tillämpningen av nyssnämnda 5 §, begränsad till en grovsållnmg,

icke torde medföra mer arbete än förköpsförfarandet enligt gällande

ag, men att jordförvärvsprövningen i övrigt — även med beaktande av de

torenkhngar i handläggningen, som styrelsen föreslår — får beräknas medtora

viss ökning av arbetet i förhållande till nuvarande ordning.

Rörande möjligheterna att delegera lantbruksnämndernas beslutanderätt

framhåller lantbruksstijrelsen vidare, att delegering till ortsombuden

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

43

knappast vore lämplig med hänsyn till beskaffenheten av den föreliggande

prövningen. Åtminstone tills vidare, tillägger styrelsen, torde delegenngen

böra begränsas till ledamöter av eller vissa befattningshavare vid nämnden.

Delegeringen borde vidare blott avse rätt att utfärda intyg i fall som bedömdes

klara — i stort sett sådana fall som landsfiskalsintygen nu vore avsedda

att täcka — medan övriga fall borde prövas av nämnden. RLF yttrar

i denna fråga:

Enligt förslaget kommer den av landsfiskalerna och vissa andra befattningshavare

innehavda intygsgivningen icke att behållas i fortsättningen.

Riksförbundet finner det riktigt, att intygsgivningen koncentreras hos lantbruksnämnderna,

där erforderlig överblick kan vinnas over de förhållanden,

som inverkar på prövningen. Däremot kan icke riksförbundet dela utred

ningens uppfattning, att det av praktiska skäl borde i lantbruksnämndernas

instruktion öppnas möjlighet för nämnderna att bemyndiga små enskilda

ledamöter, tjänstemän eller ortsombud att i viss omfattning utfarda hind

frihetsintyg. Ansvaret bör under alla förhållanden avila lantbruksnämnden

och icke enskild person. Självklart är emellertid att lantbruksnämnden i förekommande

fall hör vederbörande ortsombud.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus lön, Västmanlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt lantbruksnämnden och överlantmataren

i Värmlands län ifrågasätter lämpligheten av att delegera beslutanderatten

i jordförvärvsärenden till enskilda personer. Lantbruksnämnden tillägger

emellertid, att delegering till arbetsutskott inom nämnden bör möjliggöras.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avstyrker tanken på delegering till nämndledamoter och

ortsombud, och beträffande de senare intages samma ståndpunkt av ytterligare

ett antal remissinstanser, överlantmätaren i Hallands län anser, att

delegering ej bör ske till annan än lantbruksdirektören.

Beträffande frågan om gränsdragningen mellan 1 a n t m a t e
riets

och lantbruksorganisationens verksamhetsområden

bar lagberedningen med bestämdhet avstyrkt det föreslagna tillägget

till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan hindra uppenbart olämplig ändring

av indelningen i brukningsenheter, samt anfört:

Utredningen har ansett, att den av justitieombudsmannen anmärkta kollisionsrisken

kunde avlägsnas genom att lantbruksnämndernas provning - gränsades till uppenbara fall. Enligt beredningens menmg tdigodoser emellertid

utredningens förslag på denna punkt icke kravet pa den enskilde joidägarens

rättssäkerhet, enär den befogenhet som tillkommer jordagaren att

påkalla domstols avgörande av frågan kan komma att elimineras av lantbruksnämnden.

Att märka är nämligen att, sedan nämnden av sådan anledning

vägrat tillstånd, förvärvet blir ogiltigt och for framtiden helt kommer

att undandragas laglig prövning i förevarande avseende. Detta synes sa my

fet mera betänkligt som bestämmelsen i och för sig, i avsaknad av domstolskontroll,

lätt kan komma att tillämpas extensivt Aven i de »uppenbara» fal

len _ viika i praktiken torde vara tämligen säl synta — bo[ „cnh}?t

ningens mening följas samma regler som utredningen anvisat för de Övriga

fallen, nämligen att meddelat förvärvstillstånds giltighet gores beroende av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj. ts proposition nr 165

att avstyckning kommer till stånd. Det förhållandet att såväl lantbruksnämnd

som jorddelningsmyndighet har att pröva spörsmål av väsentligen

samma beskaffenhei har i gällande lagstiftning vunnit beaktande på det

sattet att lantbruksnämnd tillagts rätt att fullfölja talan mot beslut varigenom

faststallelse å jorddelningsförrättning meddelats (se 21 kap. 51 8 jorddelningslagen;

jfr 43 § första stycket i samma kapitel samt 45 8 andra stycket

i lantmäteriinstruktionen). 8 ^

Även lantmätareföreningen och några överlantmätare motsätter sig tillägget

till 3 §. Hovratten för nedre Norrland förordar ett särskilt stadgande av

innehåll, att de bestämmelser i förslagets 3 och 4 §§, som har jordbruksrationellt

syfte, icke skall äga tillämpning i sådana fall, som kommer under

prövning av ägodelningsrätt. Hovrättens yttrande i denna del åberopas även

av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Å andra sidan tillstyrkes det föreslagna

tillägget till 3 § av lantbruksstyrelsen och av lantmäteristyrelsen. vilken

anför:

1 P^n^P fi"ner lantmäteristyrelsen det riktigt, att hinderfrihetsintvg vägras

i de fall da det från början är klart, att förvärvet leder till en uppenbart

olämplig ändring i indelningen i brukningsenheter. Det kan nämligen ej vara

rimligt att lantbruksnämnden först skulle nödgas utfärda hinderfrihetsintvg

och antmataren därefter skulle påbörja en förrättning för att vid denna

meddela det pa forhand självklara beskedet, att tillstånd till den avsedda

ändringen i fastighetsindelningen icke kan meddelas. Å andra sidan är det

ur principiell synpunkt stötande att en administrativ myndighet genom ett

beslut, grundat på en bedömning av frågor, som det ankommer på judiciell

myndighet att pröva, undandrar ärendet från den judiciella prövningen Detta

skulle bh fallet, därest prövningen enligt jordrationaliseringslagen gene1

ellt skulle grundas på tillåtligheten av den ändring i fastighetsindelningen,

som ett forvarv förutsätter. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning tillgodoser

den av utredningen föreslagna lösningen såväl den ena som den andra av

de bada ovan anförda synpunkterna.

I fråga om tilläggsstadgandets räckvidd anför lantbruksstyrelsen:

Om t. ex i en by antalet jordbruk är så ringa, att lantbruksnämnden anser,

att en fortsatt minskning icke kan ske utan att byns bestånd äventyras

“Il skada för bygden, har lantbruksnämnden möjlighet att med stöd av 4 8

andra stycket yagra tillstånd till sammanköp varigenom två eller flera hela

*ammanföres i en ägo. Om däremot en brukningsenhet

uppdelas, så att delarna sammanlägges med närliggande jordbruk, är nyssnämnda

lagrum icke tillämpligt. Det torde emellertid vara uppenbart att

provningen har inte till avgörande del är av fastighetsteknisk natur utan

t/KlaJlI^0niunat2på Jantbruksnanmden. Styrelsen utgår emellertid ifrån,

att bortfall av bestående enheter, vilkas bibehållande framstår som angeläget

ur jordpobtisk synpunkt, kan hänföras till sådan uppenbart olämplig ändring

av indelningen i brukningsenheter, som kan hindras med stöd av 3 §.

Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang övervägt möjligheten av att

från tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning utesluta sådana

förvärv av fastighetsdel som för sitt genomförande kommer under lantmäterimyndigheternas

prövning. Styrelsen anför:

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

Styrelsen får först framhålla, att överföring av fastighetsdel för sammanläggning

med annan fastighet kan ha mycket stor jordpolitisk betydelse ur

andra jordpolitiska aspekter än de som avse indelningen i brukningsenheter.

Det kan t. ex. vara fråga om mycket avsevärda överlåtelser av skogsmark.

Det kan också inträffa, att överlåtelse sker av helt jordbruk för sammanläggning

med annat jordbruk med undantag t. ex. endast av en mindre tomtplats.

Det vore i sådana fall icke rimligt, om förvärvet skulle undantagas från

prövning enligt jordförvärvslagen endast därför, att det vore förknippat med

en obetydlig fastighetsbildningsåtgärd för annat ändamål än jordbruk. Det

torde med hänsyn till sådana fall icke kunna ifrågasättas, att alla förvärv,

som föranleder “provning enligt jorddelningslagen, skulle undantagas från

jordförvärvsprövning i “den ordning jordrationaliseringslagen anger. Däremot

skulle kunna övervägas, att sådana förvärv av fastighetsdel, som omfattar

endast mindre områden (under viss areal eller under visst värde o. d.)

bleve fria från dylik prövning. Emellertid kan förhållandena vara sådana

att även dylika områden lämpligen bör inlösas för att användas för rationaliseringsändamål.

Det kan därför inte vara lämpligt att de generellt undantages

från lantbruksnämndernas prövning. Lantbruksstyrelsen anser därför

utredningens förslag, att även dylika fång skulle anmälas till lantbruksnämnden,

väl motiverat. Den önskvärda förenklingen torde i stället få sökas

i enkla och smidiga former för samarbetet mellan lantbruksnämnder och

lantmäterimyndigheter.

Lantmäteristyrelsen berör samma fråga och har en delvis avvikande mening.

Inledningsvis yttrar styrelsen:

Det ligger i sakens natur att en lagstiftning av den föreslagna räckvidden

medför verkningar, som bland allmänheten lätt uppfattas som hinder för

privata initiativ. Därigenom kan de enskilda hämmas i sin strävan att själva

taga upp rationaliseringsfrågor. Det framstår därför såsom angeläget att i

görligaste mån begränsa lagens tillämpning till sådana fång, som är av praktisk

betydelse ur jordpolitisk synpunkt och som icke kan antagas bli på annat

sätt tillfredsställande prövade i nämnda hänseende. Även andra skäl

synes tala för en begränsning av lagens räckvidd. Det förefaller ofrånkomligt

att ju fler bagatellfall som skall prövas, desto mindre tid kan ägnas

prövningen av de fall, där det finnes påtagliga intressen att bevaka. Det torde

med andra ord kunna sättas i fråga om en prövning av samtliga jordförvärv

är den med hänsyn till lagstiftningens syfte effektivaste. Är antalet

självklara fall stort, förefaller det därför styrelsen, att rationaliseringsarbetet

i sin helhet skulle gagnas genom en koncentration av prövningen till sådana

fall, som icke på förhand kan med stor grad av sannolikhet bedömas

som legitima ur lagens synpunkt. Enligt styrelsens mening kan också utan

äventyrande av den föreslagna jordrationaliseringslagens syfte dess räckvidd

begränsas genom en lätt genomförbar, mindre jämkning.

Lantmäteristyrelsen föreslår så, att 1 § kompletteras med ett stadgande

av innehåll att från lagens tillämpningsområde undantages förvärv av sådan

fastighetsdel, som efter avstyckning, varom ansökan sker inom viss tid

efter fångesdagen, sammanlägges med'' annan fastighet, varå ägaren själv

driver jordbruk. Dock bör enligt styrelsens förslag undantagsstadgandet icke

gälla, där förvärvarens brukningsenhet efter sammanläggningen omfattar

större areal än som kräves för ett normjordbruk med erforderlig skog. Styrelsen

anför vidare:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Med en sådan begränsning synes man icke behöva befara att de syften,

som återspeglas av bestämmelserna i 3 och 4 §§ jordrationaliseringslagen,

skulle bli mindre väl tillgodosedda. I de angivna fallen torde nämligen den

jordpolitiska prövning som skall ske vid avstyckningsförrättningen vara

tillfyllest och någon personprövning torde icke vara aktuell, eftersom köparen

själv bedriver jordbruk på den av honom tidigare ägda fastigheten.

Mot en undantagsbestämmelse av antytt slag har hävdats, att det kan vara

motiverat med en tillämpning av inlösenbestämmelserna även vid kompletteringsförvärv

av del av fastighet. Vid detta slag av förvärv torde det dock

endast sällan vara lämpligt eller praktiskt möjligt att genomföra en inlösen.

Förutsättningen härför får nämligen antagas vara antingen att området

omedelbart utan ändring av gränserna kan avstyckas för att sammanläggas

med annan fastighet eller också att området är så stort eller förhållandena

i övrigt sådana, att avstyckning till fastighet för sig kan ske enligt

de bestämmelser som finnes i jorddelningslagen. Tillämpningen av inlösenbestämmelserna

torde vidare böra ske med särskild försiktighet då det gäller

kompletteringsförvärv. I det stora flertalet fall utgör nämligen dessa

ett led i rationaliseringsåtgärder som påbörjats på enskilt initiativ i vällovliga

syften. Att i sådana fall tillgripa inlösen för att främja andra rationaliseringsföretag

skulle säkerligen ofta uppfattas såsom opåkallat och motverka

tillkomsten av värdefulla initiativ från jordbrukarnas sida. Av sålunda

antydda skäl synes man kunna utgå från att antalet fall, då inlösen av

fastighetsdel, som ingått i kompletteringsförvärv, vore sakligt berättigad

och praktiskt möjlig torde bli få.

Såsom ytterligare skäl för sitt förslag att ställa vissa kompletteringsförvärv

utanför lagen andrager lantmäteristyrelsen:

Lantmäteriet besväras sedan åtskilliga år av en betydande arbetsbalans.

Det har därför varit nödvändigt att på olika sätt göra förrättningsverksamheten

enklare och effektivare. Även om bestämmelserna i den föreslagna

jordrationaliseringslagen till äventyrs i flertalet fall endast skulle

föranleda ett avbrott i förrättningarna för prövning av förvärvet, medför

ett sådant avbrott i regel merarbete ävensom tidspillan och ökade resekostnader

för lantmäteriorganisationen. Därtill kommer olägenheterna för sakägarna

av att tiden från det en förrättning sökes till dess den avslutas

kommer att utsträckas avsevärt. Antalet av de kompletteringsfall, som

enligt styrelsens mening lämpligen bör undantagas från jordrationaliseringslagens

tillämplighetsområde, kan enligt den av utredningen förebragta

statistiken antagas vara av storleksordningen 800 förvärv om året. Den

förenkling och kostnadsbesparing, som skulle kunna vinnas genom den

åsyftade begränsningen av tillämplighetsområdet, blir därför betydande.

Till tanken att i större eller mindre omfattning undantaga kompletteringsförvärv

från tillämpningsområdet för den föreslagna lagen ansluter sig

bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksnämnderna i Uppsala, Värmlands

samt Göteborgs och Bohus län ävensom lantmätareföreningen och

praktiskt taget samtliga överlantmätare.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget att ge den

nya lagen endast begränsad giltighetstid. Annan mening uttalas

emellertid av lantbruksstyrelsen:

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Av vad styrelsen tidigare anfört rörande sina sypunkter på jordförvärvslagstiftningen

torde framgå, att det enligt styrelsens uppfattning icke är

önskvärt att en dylik lag skall behöva ingå som en permanent del i den

svenska jordlagstiftningen, utan att densamma bör bortfalla, så snart den

ej kan anses såsom ett nödvändigt instrument för strävandena att trygga

och främja en ändamålsenlig utveckling inom jordbruket. Det synes emellertid

icke möjligt att nu överblicka, när lagen skall kunna undvaras, och

i vart fall torde det icke vara sannolikt, att läget skall förändras så

snabbt att restriktionerna i fråga om rätten att förvärva jordbruksfastigheter

skulle kunna slopas redan vid utgången av den av utredningen föreslagna

giltighetstiden för lagen. Vad angår de bestämmelser, som avses skola

ersätta förköpsdagen, må vidare anmärkas, att denna lag icke är tidsbegränsad.

Eftersom den förändring av fastighetsstrukturen,^ som dessa bestämmelser

avser att främja, måste beräknas komma att påga under avsevärd

tid framåt, torde här skälen för att göra bestämmelserna tidsbegränsade

vara än svagare. Som en ytterligare omständighet, vilken talar mot

att lagen skulle tidsbegränsas på sätt utredningen föreslagit, må anföras,

att man i så fall skulle vara nödsakad att redan om cirka tre år igångsätta

det förberedande arbetet med eu omprövning av lagen. Det kan

dock knappast väntas att man redan vid sagda tidpunkt skall ha vunnit

sådana erfarenheter eller att läget skall ha ändrats så, att en dylik omprövning

kan ge något väsentligt resultat. Styrelsen anser det i stället vara

att förorda, att lagen icke göres tidsbegränsad men att man givetvis skall

vara inställd på att följa läget och upptaga frågan om eventuella ändringar

i eller upphävande av lagen, så snart förhållandena utvecklat sig så att

en dylik omprövning förefaller motiverad. Om denna ståndpunkt ej skulle

godtagas, vill styrelsen i andra hand förorda att lagen skall få längre giltighetstid

än utredningens majoritet föreslagit, förslagsvis tio år.

Åsikten att lagen bör göras permanent delas av ett par länsstyrelser och

hushållningssällskap samt några lantbruksnämnder ävensom skogs- och

flottningsarbetareförbundet.

Departementschefen

I fråga om den nya lagstiftningens allmänna uppbyggnad biträder jag

utredningsförslaget. Det sätt, varpå förköpslagens bestämmelser jämkats

och infogats i jordförvärvslagsstiftningen, synes utan tvekan innebära en

förbättring av nu rådande ordning. Den föreslagna lagen kommer säkerligen

att visa sig vara ett lämpligt rationaliseringsinstrument och behöver

knappast ge anledning till onödiga friktioner. Att under sådana omständigheter,

såsom förordats i några yttranden, uppskjuta avgörandet i avbidan

på den kommande fastighetsbildningslagstiftningen torde icke böra

komma i fråga. Ej heller finner jag tillräckliga skäl att villfara önskemålet

om en annan systematik av de materiella reglerna i lagförslaget. Utformningen

av dessa regler är i väsentliga stycken välkänd från 1945 och 1948

års jordförvärvslagar, och ändringar däri bör givetvis ske med viss återhållsamhet.

För övrigt synes den iakttagna systematiken vara väl lämpad

för praktiskt bruk. Först angives nämligen de ovillkorliga förvärvsförbudcn

(3 §), sedan de förbud från vilka undantag kan göras då vissa bestämda

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

förutsättningar föreligger (4 §) och till sist ett förvärvshinder som grundas

på ett friare bedömande (5 §).

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag, att lagen bör få samma

rubrik som gällande jordförvärvslag. Av praktiska skäl torde den

gängse benämningen »jordförvärvslag» böra inom parentes fogas till rubriken.

— Jag anser även, att termen »hinderfrihetsintyg» bör utbytas mot det

redan nu brukliga ordet »förvärvstillstånd». Det synes då också följdriktigast

att beteckna den handling, varigenom ett förvärvsärende anhängiggöres,

såsom »ansökan» i stället för »anmälan».

Beträffande lagens räckvidd och då främst tanken på att stadga

en viss undre areal- eller värdegräns torde av vad lantbruksstyrelsen

därom anfört klart framgå, att någon sådan begränsning icke bör

ske. En undantagsbestämmelse för smärre fastigheter skulle dessutom kunna

öppna möjligheter att kringgå lagen genom successiva förvärv. Emellertid

är det uppenbart, att tillståndsgivningen beträffande dylika fastigheter

ofta kan göras mycket liberal utan att lagens syften åsidosättes. I detta

sammanhang ma också förutskickas, att jag ämnar föreslå uppmjukning

av lagen i fråga om förvärv av områden som skall avstyckas.

Mark som ingår i stadsplan synes utan olägenhet kunna lämnas

utanför förvärvskontrollen. Åtminstone på längre sikt kan lantbruksnämnd

knappast ha några intressen att tillvarataga inom dylikt planområde. Detsamma

gäller mark som enligt byggnadsplan är avsedd för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk, därest planen överensstämmer med den sedan

1948 gällande byggnadslagstiftningen. Däremot förefaller det icke rådligt att

undantaga även mark, som i regionplan eller generalplan upptagits för

tätbebyggelse. I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda, att i 1 § intages

ett nytt undantagsstadgande för förvärv av egendom som ingår i stadsplan

eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Enligt gällande jordförvärvslag är kommun, varmed avses alla såväl

borgerliga som kyrkliga förvaltningsenheter av kommunal natur, befriad

t rån skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Däremot

är även kommunerna underkastade bestämmelserna i förköpslagen. Då nu

dessa båda lagar hoparbetats har utredningen föreslagit, att den princip

som gäller enligt förköpslagen skall tillämpas och att alltså i den nya lagen

intet undantag skall göras i fråga om kommunernas jordförvärv. Remissinstanserna

har i denna fråga haft delade meningar.

Detta spörsmål var föremål för ingående överväganden i samband med

tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag. I det sakkunnigbetänkande som

tåg till grund för nämnda års lagstiftning hade föreslagits, att kommunernas

jordförvärv skulle undantagas från tillståndstvånget. Det lagförslag som

av Kungl. Maj :t framlades för riksdagen upptog däremot icke något sådant

undantag. Till motivering härav anförde föredragande departementschefen

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

att syftet med lagstiftningen syntes bli bäst tillgodosett, om det övervägande

antalet förvärv inpassades under kontrollförfarandet, samt att det därför

borde åligga även kommun att underställa sina förvärv föreskriven prövning.

I riksdagen väcktes emellertid motioner att kommun skulle befrias

från skyldighet att söka tillstånd. Vederbörande utskott yttrade i sitt utlåtande,

att det syntes kunna förutsättas att kommun icke förvärvade jordbruksfastighet

i strid mot lagens syfte. Därutöver framhölls att det för

kommunernas del särskilt ofta torde vara angeläget att den tidsutdräkt

som var förenad med tillståndsprövningen kunde undvikas. Av dessa skäl

tillstyrkte utskottet att kommunernas förvärv skulle få ske utan tillstånd.

Detta blev också riksdagens beslut.

Samma fråga behandlades även av 1951 års riksdag. En lantbruksnämnd

hade hemställt om sådan ändring av jordförvärvslagen, att kommun ålades

att söka tillstånd med avseende å förvärv av jordbruksfastighet, som var belägen

utom kommunens gränser. Som skäl härför anfördes, att det förekommit

att kommun i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i annan

socken. Dåvarande departementschefen uttalade emellertid i propositionen

nr 24 att, med hänsyn till vad som förekommit vid 1945 års riksdag och då

regeln om tillståndsfrihet för kommun i praktiken ej torde ha medfört

några nämnvärda olägenheter, han icke ansåg sig böra förorda någon ändring

i jordförvärvslagen i denna del.

För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter

icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagstiftningen,

särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid

är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de

markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.

Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas

förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer

på dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan

redan enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt

område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

ske tillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget

i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta

förslag, för vilket jag strax skall redogöra, torde ej sällan beröra kommuner.

Utöver de nu nämnda fallen bör emellertid enligt min mening stadgas

undantag för sådana fall då egendom förvärvas av kommun eller annan

dylik samfällighet för något av de ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16

expropriationslagen. Härigenom undantages kommunernas förvärv av jordbruksfastighet

för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden (punkt

7), för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (punkt 16)

samt för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun

att tillgodose (punkt 4). I övriga fall, då kommun äger söka rätt till

expropriation, torde förvärvet regelmässigt avse antingen egendom, som icke

är taxerad såsom jordbruksfastighet, eller markområde, som avstyckats eller

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 165

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

skall avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde

därför, med den utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall

bli nödvändigt för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet

för ändamål, som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation.

Om kommun för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av

bränsle eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,

synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet

att söka förvärvstillstånd.

Vad särskilt angår de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering vill

jag utöver vad lantbruksstyrelsen andragit framhålla, att de år 1942 givna

rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kan anses

fullt aktuella numera. För den allmänna jordbrukspolitiken har sedan

dess uppdragits riktlinjer som icke minst berör dispositionen av våra skogstillgångar.

För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer torde det vara

nödvändigt, att berörda fonder i ökad omfattning placeras även i annan värdebeständig

egendom än jord och skog. Ä andra sidan vill jag också framhålla

att sådant »särskilt skäl», som enligt 4 § i lagförslaget kan motivera

förvärvstillstånd i vissa fall, understundom bör anses föreligga med avseende

å de kyrkliga förvärven. Så kan t. ex. vara fallet, där en församling till

gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället vill köpa

annan jordbuksfastighet av ungefär samma storlek.

De av mig här föreslagna bestämmelserna rörande kommuns jordförvärv

förutsätter, att en kommun, som söker lagfart på jordbruksfastighet, genom

protokollsutdrag eller på annat tillförlitligt sätt lämnar inskrivningsdomaren

upplysning om för vilket ändamål förvärvet skett. Man får givetvis utgå

från att det av kommunen uppgivna ändamålet överensstämmer med dess

verkliga avsikter med förvärvet. Inskrivningsdomaren har därför icke att

ingå på någon prövning av denna fråga. Däremot tillkommer det honom att

undersöka, huruvida det uppgivna ändamålet är sådant att enligt lagen förvärvstillstånd

ej erfordras. I tveksamma fall ligger det alltså i kommuns

intresse att söka lagfart så skyndsamt att, om det visar sig att förvärvstillstånd

erfordras, ansökan härom kan inges inom föreskriven tid.

I valet mellan förköpslagens och den gällande jordförvärvslagens olika

ståndpunkter med avseende å förvärv från konkursbo anser jag i

likhet med utredningen, att övervägande skäl talar för att sådana förvärv

skall falla under den nya lagen.

Frågan om lagens ställning till sådana förvärv, som enligt annan författning

fordrar Kungl. Maj : t s eller länsstyrelsens tillstånd

eller länsstyrelsens förklaring att förvärvet är av beskaffenhet att få ske

utan sadant tillstand, har i viss man kommit i annat läge, eftersom utredningens

förslag till ny bolagsförbudslag nu inte upptagits till behandling.

Då tillståndsprövningen enligt bolagsförbudslagen ankommer på Kungl.

Maj :t, måste uppenbarligen ett motsvarande undantagsstadgande inflyta i

den nya jordförvärvslagen. Av praktiska skäl synes detta undantagsstadgande

böra omfatta även förvärv som skall prövas enligt 1916 års lag om vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom in. in. Vid tillämpningen

av dessa båda lagar bör emellertid lantbruksnämndens yttrande självfallet

i regel inhämtas. — Beträffande de mera fåtaliga förvärv, som sker genom

försäljning av kyrklig jord eller göres av universitet, ansluter jag mig till

utredningens förslag att inordna dem under den nya lagen. Vad jag tidigare

anfört i fråga om de ecklesiastika förvärven torde vara tillämpligt även å

universitetsförvärven.

En given följd av rationaliseringsprövningens inlemmande i jordförvärvsprövningen

blir att de s. k. landsfiskalsintygen måste avskaffas.

Den arbetsökning för lantbruksnämnderna, som kan följa härav, torde komma

att mer än väl uppvägas av lättnaden i landsfiskalernas arbetsbörda.

Emellertid är det angeläget att handläggningen av förvärvsärendena organiseras

så att den kan ske snabbt och icke leder till behov av personalförstärkningar.

Detta torde nödvändiggöra delegering i viss utsträckning av beslutanderätten

i tillståndsärendena. Bestämmelser härom bör inflyta i instruktionen

för lantbruksnämnderna, och ämnet ligger således något vid sidan

om detta lagstiftningsärende. Det oaktat vill jag här ange en del synpunkter,

som enligt min mening bör beaktas vid utformandet av dessa bestämmelser.

En riktlinje bör vara att samtliga beslut skall fattas på nämndens

vägnar och att ansvaret för dem ytterst skall kunna läggas på nämnden

som sådan. Det bör således icke ifrågakomma att direkt genom instruktionen

tillägga viss befattningshavare några befogenheter som enligt lagen

tillhör nämnden. Fastmera bör det, inom vissa gränser, ankomma på nämnden

att själv avgöra i vilken omfattning och till vilken befattningshavare den

vill delegera sin beslutanderätt. I fråga om gränsdragningen bör till en början

gälla, att avslagsbeslut alltid skall fattas av nämnden själv liksom även

tillståndsbeslut, som förenas med vitesföreläggande. Bortsett från de alldeles

självklara rutinärendena bör samråd alltid ske med vederbörande ortsombud

eller, där lantmäteriförrättning ifrågakommer, med lantmätaren.

Skulle härvid yppa sig olika meningar, bör avgörandet givetvis hänskjutas

till nämnden. Detsamma bör gälla i övriga fall då tillståndsfrågan kan vara

tveksam. Det förefaller knappast lämpligt att betunga nämndens enskilda

ledamöter och än mindre dess ortsombud med uppdrag att besluta å nämndens

vägnar. Av befattningshavarna kommer naturligtvis lantbruksdirektören

närmast i åtanke, men möjlighet bör finnas att delegera viss beslutanderätt

även till annan tjänsteman. Bemyndigandet bör alltid vara tidsbegränsat,

så att nämnden föranledes att tid efter annan överväga dess ändamålsenlighet.

Dessutom bör nämnden beredas tillfälle att kontinuerligt följa lillståndsgivningen.

Delta kan lämpligen tillgå så, alt de utfärdade tillstånden

antingen anmäles vid nästföljande sammanträde eller också förtecknas på

listor, som mellan sammanträdena översändes till ledamöterna. Att bemyndigandet

när som helst kan återkallas ligger i sakens natur. För ernående

av viss stadga och enhetlighet torde slutligen böra föreskrivas skyldighet

för nämnden alt inhämta lantbruksstyrelsens godkännande av varje särskilt

bemyndigande av förevarande slag.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

I fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets och

lantbruksorganisationens verksamhetsområden anser

jag i likhet med utredningen önskvärt att få till stånd så klara regler som

möjligt. Det föreslagna tillägget till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan

hindra förvärv som nämnden finner medföra uppenbart olämplig ändring

av indelningen i brukningsenheter, är såsom lagberedningen med skärpa

framhållit ur denna synpunkt mindre tillfredsställande. Som skäl för tillägget

har åberopats att det för allmänheten skulle verka förbryllande och

stötande, om först en myndighet meddelade förvärvstillstånd och sedan en

annan myndighet vägrade avstyckning av den förvärvade egendomen.

Emellertid torde denna olägenhet kunna avhjälpas på så sätt att lantbruksnämnden

vid meddelande av förvärvstillstånd i förekommande fall tillkännager

att därmed ej tagits ställning till fastighetsbildningsfrågan. För övrigt

lärer nämnden i dylika fall ofta begagna sig av den nyinförda möjligheten

att göra förvärvstillståndets giltighet beroende av att avstyckningen

genomföres. Ett sådant villkor innebär ju redan i och för sig en fingervisning

om att fastighetsbildningsfrågan ännu är oprövad. Med hänsyn till

dessa olika möjligheter att bemästra problemet finner jag tillräckliga skäl ej

föreligga att i lagen upptaga ifrågavarande regel. — I samband härmed må

påpekas, alt lantbruksnämnderna enligt 4 § får möjlighet att förebygga

olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter i sådana fall då ändring

kan ske utan avstyckning. Bland annat regleras här det av lantbruksstyrelsen

i detta sammanhang uppmärksammade fallet att en brukningsenhet uppdelas

så, att dess bestånd äventyras. Även i jorddelningslagen gives regler av

liknande innehåll för fall där uppdelningen sker genom lantmäteriförrättning.

Möjligheten av att från lantbruksnämndernas tillståndsgivning utesluta

kompletteringsförvärv, som föranleder lantmäteriförrättning,

bär redan tidigare varit föremål för statsmakternas bedömande. År 1949 gjorde

nämligen lantbruksstyrelsen en framställning i bland annat detta hänseende

med förslag, att det i viss utsträckning skulle överlämnas åt lantmätarna

att handha den jordpolitiska kontrollen enligt jordförvärvslagen. Som

skäl anförde styrelsen, att jordförvärvslagens regler i förevarande fall ofta

föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan att lantmäteriförrättning

begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal om förvärv

och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.

Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen skulle

få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet. Ett dylikt avbrott kunde innebära

betydande olägenheter för sakägarna. Det kunde icke undgås att omgång

och tidsutdräkt uppkomme så länge genomförandet av ett förvärv

vore beroende på prövning av två olika myndigheter. Några olägenheter av

den föreslagna ändringen syntes ej vara att befara. Flertalet kompletteringsförvärv

vore av sådan beskaffenhet, att anledning till erinran icke

lörelåge, och olämplig fastighetsbildning komme att förhindras genom bestämmelserna

i jorddelningslagen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

I proposition till 1951 års riksdag (nr 24) behandlades bland annat denna

framställning, varvid dåvarande departementschefen förklarade sig icke

vara beredd att tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag såvitt anginge kompletteringsförvärven.

Visserligen torde förvärv, avseende utökning av en

brukningsdel till tvåfamiljsjordbrukets storlek, i allmänhet icke böra förhindras,

uttalade departementschefen, men ginge utvidgningen längre, borde

— bortsett från smärre arronderingsltöp — en strängare lämplighetsprövning

företagas. Prövningen borde förbehållas lantbruksnämnderna, som

genom sin sammansättning torde äga särskilda förutsättningar för uppgiften.

För vinnande av enhetlighet vore också önskvärt att frågan, huruvida

ett kompletteringsköp borde tillåtas, handlades av samma organ vare

sig det föranledde lantmäteriförrättning eller ej. Det kunde vidare vara av

stort intresse att lantbruksnämnden vid kompletteringsköp finge tillfälle

att inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt

lämpligare lösning.

Ehuru lantbruksstyrelsens förslag i denna del sålunda icke biträddes i

propositionen, uppkom frågan motionsvägen vid samma riksdag. Tredje

lagutskottet yttrade i utlåtande nr 2, att förslaget visserligen skulle bidraga

till att minska den omgång, som för närvarande ofta vore förbunden med

kompletteringsförvärv. I anseende till den ingripande beskaffenheten av förslaget

och till att det skulle föranleda lagändring, fann utskottet dock lämpligt,

att förslaget bleve föremål för överväganden i samband med att i sinom

tid frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet toges upp. Utskottets

utlåtande blev sedermera godkänt av riksdagen.

Om jordförvärvslagstiftningen, såsom nu föreslås, alltjämt skall bestå, bör

den självfallet icke få större räckvidd än som erfordras för att dess syften

skall bli tillgodosedda. Ur såväl allmänhetens som de berörda myndigheternas

synpunkt är det angeläget att undvika onödig omgång och fördyrande

dubbelarbete. Med hänsyn härtill bör på nytt övervägas, huruvida icke förevarande

spörsmål skall kunna bringas till en positiv lösning. Svårigheterna

är emellertid uppenbara. Visserligen föranleder jorddelningslagens bestämmelser

till att rationaliseringsintresset skall i viss mån beaktas även vid

avstyckningsförrättning. Men detta intresse kan icke fullt ut tillgodoses utan

medverkan av lantbruksnämnderna, som handhar de mera aktiva rationaliseringsmedlen.

Emellertid förekommer ett stort antal kompletteringsförvärv,

där anledning icke finnes till något aktivt ingripande av lantbruksnämnd.

Fråga kan t. ex. vara om köp av ett mindre område för gränsrätning,

inkorporering av enklav, utvidgning av gårdsplats eller dylikt. I

sådana fall torde det också i regel vara uppenbart att den åsyftade markanvändningen

även är den ändamålsenligaste, och lantbruksnämnden lärer

sällan eller aldrig ha intresse av att söka åstadkomma en alternativ lösning.

Såsom lantmäteristyrelsen antytt, är det också ofta praktiskt ogörligt att

utbryta en frånsåld fastighetsdel för annat ändamål än det vid köpet

åsyftade.

Enligt min mening bör lantbruksnämnderna i viss utsträckning befrias

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

från att taga befattning med ärenden av nu angivet slag. De får därigenom

mer tid att ägna åt sina stora positiva rationaliseringsuppgifter. Ett undantagsstadgande

av denna innebörd måste emellertid vara så avgränsat, att

det ej medger förvärv som kan strida mot lagens syften. Med hänsyn härtill

bör för stadgandets tillämplighet först och främst fordras, att föremålet

för utökningen är ett jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig. Vidare torde

böra uppställas vissa ytterligare garantier för att lantbruksnämnden blir

inkopplad i önskvärd utsträckning. Några remissinstanser har härutinnan

tänkt sig, att stadgandet skulle kunna begränsas till att avse områden under

viss areal eller visst värde. En sådan gränsdragning förefaller emellertid

mindre ändamålsenlig, då varken areal eller värde alltid ger ett riktigt uttryck

för markens jordpolitiska betydelse. En lämpligare avgränsning torde

kunna ernås på grundval av storleken hos den genom förvärvet utökade

brukningsenheten. Lantmäteristyrelsens förslag att från lantbruksnämndernas

tillståndsprövning undantaga kompletteringsförvärv, som icke leder

till större brukningsenhet än ett normjordbruk med erforderlig skog, synes

mig dock för vittgående. Försiktigheten lärer bjuda att i stället sätta gränsen

för undantagsstadgandets räckvidd vid familjejordbrukets nivå. Man torde

kunna utgå från att en kompletteringsåtgärd inom en så begränsad ram i

flertalet fall tillgodoser ett påtagligt rationaliseringsbehov. Kan det emellertid

antagas att tillskottsmarken skulle med större fördel kunna läggas till något

annat jordbruk än förvärvarens, synes förvärvet vara av sådant intresse

för lantbruksnämnden att denna alltid — oberoende av den nya brukningsenhetens

storlek — bör pröva förvärvsfrågan. Undantagsstadgandet bör alltså

icke gälla i detta fall.

Det får ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten att bedöma om de nu

angivna förutsättningarna är för handen. Även där så är fallet, bör emellertid

myndigheten ha möjlighet att hänvisa förvärvaren till lantbruksnämnden

för sökande av törvärvstillstånd. Redan enligt gällande lantmäteriinstruktion

är lantmätaren skyldig att samråda med lantbruksnämnden så snart

denna kan antagas ha intresse av ärendet. Anledning till samråd kan särskilt

föreligga, om genom förvärvet skulle uppkomma en brukningsenhet av

mera diskutabel typ. Fråga kan till exempel vara om utökning av ett stödjordbruk

till sådan storlek, att brukningsenheten ej längre kan hänföras til!

stödjordbruk men ej heller blir ett fullständigt jordbruk (jfr 19 kap. 3 §

2 mom. 1 andra stycket jorddelningslagen). Samråd bör också ske därest förvärvaren

ämnar hos lantbruksnämnden söka ekonomiskt stöd till kompletteringens

genomförande. Skulle vid samrådet lantbruksnämnden uttala tvekan

om förvärvets lämplighet eller är det eljest tydligt, att nämnden har intresse

av att pröva förvärvsfrågan, bör lantmätaren hänvisa sökanden till nämnden

för utverkande av förvärvstillstånd. — Den undantagsbestämmelse som jag

av nu anförda skäl vill förorda torde lämpligen böra införas i 1 och 2 §§ av

den nya lagen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser delar jag utredningens

uppfattning att lagen bör få blott tidsbegränsad giltigh

e t, så att dess verkningar kan prövas innan slutlig ställning tages till

frågan om dess fortbestånd. Även om fem år skulle vara en i och för sig lämplig

prövotid bör emellertid, såsom lantbruksstyrelsen antytt, viss tid beräknas

också för insamlande och bearbetning av de under prövotiden vunna

erfarenheterna samt för de ställningstaganden som blir påkallade. Giltighetstiden

synes därför lämpligen böra bestämmas till sju år.

I enlighet med vad nu anförts har inom jordbruksdepartementet på grundval

av utredningens förslag till jordrationaliseringslag utarbetats ett förslag

till ny jordförvärvslag (Bilaga A). Vissa följdändringar innefattas i ett

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt (Bilaga B), vilket helt överensstämmer

med vad utredningen föreslagit. Innehållet i de särskilda bestämmelserna

kommer att närmare belysas i följande specialmotivering till departementsförslaget.

Därvid skall också redogöras för sådana avvikelser

från utredningens förslag, som icke är av rent redaktionell natur.

Specialmotivering

1 §.

Huvudregeln i första stycket överensstämmer med såväl gällande jordförvärvslag

som utredningens förslag. Med fast egendom förstås här även del

av och ideell andel i fastighet. Huruvida viss fastighet lyder under lagen

beror på den för fastigheten vid tidpunkten för förvärvet senast fastställda

taxeringen. — Liksom i utredningsförslaget upptages under särskilda punkter

en råd undantag från lagens tillämpningsområde. Innehållet i punkterna

2, 4 och 6 av departementsförslaget har redan behandlats i det föregående.

Rörande punkt 1 anföres i betänkandet:

Denna punkt stadgar, i anslutning till 6 § första stycket jordföl väx vslagen,

att anmälningsplikt icke föreligger för kronan. Detta innebär självfallet

icke att kronans fastighetsförvärv bör få ske oberoende av de jordpolitiska

normerna. Att dessa vederbörligen beaktas torde emellertid har

ligga i sakens natur, liksom också att förvärven regelmässigt föregås av

samråd mellan vederbörande statsmyndighet och lantbruksnämnden. I den

mån föreskrifter härom likväl finnes erforderliga, synes de böra meddelas

i administrativ ordning. Bl. a. torde kunna ifrågasättas att införa bestämmelser,

enligt vilka förvärvsärende, däri olika meningar råder mellan myndigheten

och lantbruksnämnden, skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I fråga om punkt 3, som i sak i stort sett överensstämmer med punkt 2 i

utredningsförslaget, anföres i betänkandet:

Varken jordförvärvslagen (6 § 2 st.) eller förköpslagen (2 § 1 st.) äger

tillämpning där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn

eller dess avkomling eller också fångesmannens syskon eller syskons

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

!’.?rn: 1 ett undantagsfall skall dock den förra lagen tillämpas även å dylika

lorvärvare, nämligen där fråga är om sådan obligatorisk avyttring som i

jordrationaliseringslagen påbjudes i 13 §. Bland lantbruksnämnderna har

meningarna visat sig vara delade i fråga om dessa bestämmelser. Somliga

har forordat inskränkningar i dem eller rent av deras avskaffande. Andra

har tvärtom kommit med förslag om utvidgning av personkretsen till att

avse även den som är far, mor eller måg till överlåtaren. — Utredningen

,r.. 1(^ve ansett sig böra ifrågasätta att avskaffa släktskapsregeln eller inskranka

dess räckvidd. Så länge fysiska personers jordafång genom bodelning,

arv och testamente är fria från förvärvsprövning, skulle det frampa

som i hög grad irrationellt att förmena en jordägare att redan i livstiden

fritt fördela sin egendom mellan sina anhöriga. Ur denna synpunkt torde

också vara följdriktigast att utsträcka regeln till att avse jämväl syskons

avkomlingar i andra och följande led. Någon olägenhet härav lärer knappast

a ara att räkna med i praktiken. Förslaget att inbegripa även föräldrar kan

utredningen ej biträda. När försäljning sker till föräldrar, torde detta så

gott som aldrig kunna till sin innebörd likställas med en arvsrättlig disposition-

Fastmera måste nog befaras att öppnad möjlighet till okontrollerad

överlåtelse å föräldrar skulle utnyttjas till lagens kringgående. Den som

önskar förvärva en fastighet men ej kan påräkna hinderfrihetsintyg för egen

de! skulle då exempelvis kunna låta en vuxen son förskaffa sig intyg och

sedan via sonen få fastigheten överförd på sig själv.

I en rundskri\ else från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna bär

upptagits frågan huru jordföi''A’ärvslagen skal! tillämpas, där anhörig som

har avses förvärvar jordbruksfastighet gemensamt med sin make. Bl. a.

framhölls^ att det ofta berodde på ren tillfällighet, om fångeshandlingen

angave båda eller blott den ena av makarna som förvärvare, samt att i det

senare fallet den andra maken likväl merendels finge giftorätt i egendomen.

Ski helsen utmynnade i uttalandet aAr den åsikten, att jordförväi''A7stillstånd

icke eifordrades i dylika fall oavsett fångeshandlingens formulering. Åt vad

lantbruksstyrelsen salunda ansett sig kunna uttolka ur j ord för värvs la gen

har givits direkt uttryck i den nya lagtexten. Utan särskilt stadgande torde

gal a, att anmälningsskyldighet ej heller föreligger vid överlåtelse från

makar till den som är på i lagen angivet sätt släkt med blott den ena av dem.

Punkt 5, som överensstämmer med punkt 6 i utredningsförslaget, har

motsvarigheter i 4 a § första stycket i gällande jordförAärAslag och i 2 § första

stycket försköpslagen. Punkt 7 överensstämmer i sak med punkt 5 i utredningens

förslag. Rörande denna punkt och punkt 4 i samma förslag_ av
seende

förvärv av fastighetsdel som för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk utbrytes genom avstyckning varom ansökan sker sist två månader

efter fångesdagen — yttrar utredningen:

Dessa punkter motsvaras av den bestämmelse i 1 § tredje stycket i gällande

jordförvärvslag, enligt vilken tillstånd ej erfordras, där förvärvet avser område

som avstyckats från jordbruksfastighet för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk. För sådana fall har ansetts tillräckligt med den jordpolitiska

prövning som bestås vid avstyckningsförrättningen. Utredningen har ansett

Sig kunna utAidga undantagsstadgandet till att gälla också förvärv av område

som ännu icke avstyckats, dock under förutsättning att avstyckning

begäres inom viss kortare tid och äAren kommer till stånd (p. 4). Försittes

den tiden eller blir sökt avstyckning ej fastställd, träder huvudregeln i

tunktion. Detta medför, om ej heller anmälan skett enligt första stycket, i

allmänhet att föi''A''äi’A?et blir ogillt på grund aA'' 10 § i utredningens förslag.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Punkt 4 gäller ej, när förvärvet sker först efter avstyckningens fastställande.

Då föreligger nämligen icke någon »del» av fastighet utan två hela fastigheter.

Här ingriper i stället punkt 5. Sedan den nybildade fastigheten blivit

taxerad, beror anmälningsskyldigheten på taxeringen enligt huvudregeln i

första stycket. Eljest skulle ett avstyckat område, som aldrig kommit till

den avsedda användningen eller åter nyttjas för jordbruksändamål, det

oaktat vara undandraget jordpolitisk kontroll för all framtid. • Till skillnad

från vad nu gäller är likgiltigt om fånget avser det område som avstyckas

eller den andra styckningsdelen. Avgörande är det ändamål för vilket

förvärvsegendomen är avsedd enligt handlingarna rörande avstyckningsförrättningen.

Punkt 8, som är likalydande med punkt 3 i utredningsförslaget, äger

motsvarigheter i 1 § tredje stycket jordförvärvslagen och 2 § första stycket

förköpslagen.

Rörande andra stycket hänvisas till specialmotiveringen till 2 §.

De i tredje stycket givna bestämmelserna har delvis motsvarigheter i första

stycket av utredningens förslag samt i 1 § första stycket och 2 § första

stycket i gällande jordförvärvslag. Enligt gällande lag skall tillstånd sökas

inom tre månader efter fångesdagen. För att man skall kunna komma till

ett snabbare avgörande av frågan om förvärvets slutgiltighet, förordar utredningen

nedsättning av tiden till två månader. Enligt utredningens föislag

skall anmälan göras hos den eller de lantbruksnämnder inom vars

verksamhetsområde egendomen ligger. Detta utesluter emellertid icke, framhålles

i betänkandet, att Kungl. Maj :t med stöd av 16 § i utredningsförslaget

kan meddela befogenhet för t. ex. nämndernas ortsombud att mottaga anmälan.

Ett par remissinstanser ifrågasätter, huruvida icke undantaget i

punkt 1 för förvärv av kronan lämpligen borde ulgå. Hovrätten för nedre

Norrland och länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att släktskapsundantagei.

i punkt 3 utvidgas till att avse jämväl överlåtarens makes anförvanter. —

Två länsstyrelser, två överlantmätare och en lantbruksnämnd avstyrker förslaget

att nedsätta ansökningsfristen till två månader. Å andra sidan tillstyrkes

detta förslag av lantbruksstyrelsen, vilken också, tillika med bland

andra Svea hovrätt, förordar, att skriftlig form kräves för ansökan. Lagberedningen

in. fl. föreslår att ansökningsrätt skall tillkomma även överlåtaren,

så att förvärvaren icke skall kunna, genom underlåtenhet att göra

anmälan, ensidigt bringa förvärvet att återgå och på så sätt få möjlighet att

spekulera på överlåtarens bekostnad.

Departementschefen. Beträffande undantaget i punkt 1 för förväiv av

kronan biträder jag utredningens förslag. Liksom utredningen förutsätter

jag, att kronans jordförvärv regelmässigt föregås av samråd mellan vederbörande

statsmyndighet och lantbruksnämnden. Emellertid har jag för avsikt

att låta närmare undersöka i vad mån administrativa föreskrifter härom

kan vara påkallade.

Rörande punkt 2 må utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

framhållas följande. Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag avses

i denna med kommun även municipalsamhälle, församling, landsting och

annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet (sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 år 1945). I 1 § kommunallagen

den 18 december 1953 har emellertid direkt utsagts, att begreppet

kommun avser landskommuner, städer och köpingar. För att framhäva,

att undantaget i punkt 2 avser alla slag av kommunala förvaltningsenheter

har där använts samma uttryckssätt som i 1 § expropriationslagen.

Grunden för släktskapsundantaget i punkt 3 får anses vara den, att en

jordägare ej bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom

mellan sådana anhöriga inom hans egen och yngre generationer, som skulle

kunna genom bodelning eller arv komma i besittning av egendomen. Såsom

utredningen framhållit, torde utan särskilt stadgande gälla, att tillståndstvång

ej föreligger vid överlåtelse från två makar till den som är på i lagen

angivet sätt släkt med blott den ena av makarna. Det synes under sådana

omständigheter icke innebära någon egentlig utvidgning av undantaget att

låta stadgandet uttryckligen omfatta även anförvanter till fångesmannens

make. För tydlighetens skull har så skett i departementsförslaget. Av ordalagen

torde framgå att stadgandet för att bli tillämpligt å anförvanter till

fångesmannens make förutsätter att äktenskapet består. — Fastighet, som

äges av dödsbo, torde vid tillämpningen av denna lag böra anses tillhöra

dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.

Att, såsom utredningen föreslagit, nedsätta ansökningsfristen från tre till

två månader skulle givetvis kunna medföra vissa fördelar. A andra sidan

får man säkerligen räkna med att åtskilliga förvärvare skulle förbise lagändringen

och därigenom drabbas av rättsförluster. Enligt min mening talar

övervägande skäl för att bibehålla den nuvarande tidsfristen om tre månader-

Med hänsyn till de vittgående rättsverkningarna av försummelse

att söka förvärvstillstånd är det av vikt att ingen tvekan kan råda om den

tidpunkt då förvärvstillstånd sökts. På grund härav torde det vara lämpligt

att uppställa krav pa skriftlig form. — Om i något fall den förvärvade egendomen

skulle ligga under flera lantbruksnämnder, bör det enligt min mening

räcka, att ansökan inges till en av dem. I administrativ ordning torde

få meddelas föreskrifter om ärendets fortsatta behandling i de berörda nämnderna.

Skulle dessa stanna i oförenliga beslut, synes ärendet lämpligen

böra underställas lantbruksstyrelsens prövning. — Med hänsyn till vikten

av att kunna visa, huruvida ansökan inkommit i rätt tid, måste mottagaren

ha ordnad diarieföring, något som icke torde kunna åläggas ortsombuden.

Ortsombuden bör därför ej vara behöriga att mottaga ansökan om förvärvstillstånd.

Däremot synes ombuden böra vara skyldiga att tillhandahålla allmänheten

erforderliga blanketter och tillhandagå med råd i fråga om ifyllandet

av dessa. Jag kommer senare att överväga de instruktionsändringar,

som på grund av detta mitt ståndpunktstagande kan böra vidtagas.

Om, såsom föreslagits, ansökningsrätt tillerkändes även överlåtaren, torde

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

denne gå miste om den rätt till skadestånd, som nu i princip lärer tillkomma

honom, då förvärvaren underlåter att söka förvärvstillstånd. Ej heller

vore med en sådan bestämmelse mycket vunnet gentemot en köpare, som

verkligen bestämt sig för att omintetgöra köpet. Inför lantbruksnämnden

kan han nämligen alltid lämna sådana uppgifter om sina avsikter med

köpet, att nämnden ser sig föranlåten att vägra förvärvstillstånd. En ömsesidig

ansökningsrätt skulle också kunna leda till att kontrahenterna litade

på varandra, så att ansökan försummades. Enligt min mening bör därför

såsom hittills endast förvärvaren vara behörig att söka förvärvstillstånd.

Då det ofta är av vikt för lantbruksnämnden att få exakt uppgift om

köpevillkoren, har en bestämmelse om rätt för nämnden att förelägga sökanden

att inge fångeshandlingen eller avskrift av denna införts i tredje

stycket av 1 §. Har överlåtelse ännu ej skett, bör av skäl, som torde framga

av motiveringen till 5 och 8 §§, sökanden i stället visa, att fastighetsägaren

samtycker till att förvärvstillstånd sökes. Påföljd av att föreläggande ej

efterkommes bör vara att ansökningen kan avvisas utan saklig prövning.

2 §.

Denna paragraf innehåller jämte andra stycket av 1 § de i den allmänna

motiveringen behandlade bestämmelserna, som reglerar fragan om tillstånd

till förvärv av fastighetsdel för sammanläggning med jordbruksfastighet.

Dessutom utgör de båda lagrummen en ersättning för den i det föregående

berörda bestämmelsen i 1 § 4 av utredningsförslaget, enligt vilken från lagens

tillämpningsområde undantages förvärv av fastighetsdel som för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk utbrytes genom avstyckning varom ansökan

sker sist två månader efter fångesdagen.

Ett stort antal remissinstanser har ställt sig oförstående till

utredningens krav på att avstyckningen måste sökas inom viss tid för att

undantagsstadgandet skall bli tillämpligt. Man har framhållit att den, som

köpt ett område för att till exempel uppföra en sporlstuga och sedan dröjer

med att påkalla avstyckning, därigenom skulle kunna tillskyndas en ur

jordpolitisk synpunkt fullkomligt omotiverad rättsförlust. I nagra yttranden

har även gentemot utredningens uppfattning hävdats, att redan det motsvarande

undantagsstadgandet i gällande lag vore tillämpligt jämväl å förvärv

som skett före avstyckningsförrättningen.

Departementschefen. Enligt såväl den gällande som den föreslagna jordförvärvslagen

leder underlåtenhet att söka förvärvstillstånd till att fånget

blir ogillt. Det är ej tillräckligt att lagfartshinder föreligger, utan för lagens

upprätthållande har ansetts nödigt att låta fånget förlora all rättsverkan.

Undantoges nu förvärv av fastighetsdel från lagens tillämpningsområde

utan annan förutsättning än att avstyckning förr eller senare komme att

ske för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, kunde ogiltighetsregeln

mer eller mindre bli salt ur spel. Förvärvaren av eu fastighetsdel skulle

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

alltid kunna gendriva ett påstående om att fånget blivit ogillt med den invändningen,

att han ämnar i en framtid söka avstyckning för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk. Och även vid förvärv av hel jordbruksfastighet

skulle man lätt kunna bereda sig motsvarande möjlighet till ostörd

besittning genom att överlåtaren pro forma behåller någon obetydlig del.

Olägenheterna härav lär er icke vara avhjälpta därmed, att även överlåtaren

merendels äger påkalla avstyckningsförrättning och därmed framtvinga ett

avgörande. Det torde sålunda vara en nödvändig följd av lagens konstruktion

att stadga viss tidsfrist för sökande av avstyckning. I departementsförslaget

har i anslutning till vad där stadgats beträffande sökande av förvärvstillstånd

bestämts en frist av tre månader. — Redan enligt därom gällande

bestämmelser skall ansökan om avstyckning ske skriftligen. Då i

tredje stycket av 1 § införts bestämmelse om skriftlighet, har emellertid

till förebyggande av misstag även i andra stycket utsagts att där avsedd

ansökan skall göras skriftligen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i gällande jordförvärvslag

och 3 § i utredningens förslag. Såsom redan berörts, har utredningen gjort

ett tillägg till paragrafen för fall, där ett förvärv leder till uppenbart olämplig

ändring av indelningen i brukningsenheter, vilket tillägg emellertid icke

medtagits i departementsförslaget. I ett hänseende innebär departementsförslaget

en nyhet. Vad i gällande lag säges om bortförande av kreatur och

inventarier har nämligen på framställning av ett flertal remissinstanser

strukits i lagtexten. Det har icke ansetts lämpligt med ett uttryckssätt som

kunde tydas så, att lagen toge principiell ställning för eller mot kreaturslösa

driftsformer. Vidare har i fråga om inventarier framhållits, att anslutning

till maskinförening eller avtal med maskinhållare gåve möjlighet

att minska inventariebeståndet utan att eftersätta fastighetens skötsel. Någon

ändring i sak kan omformuleringen knappast sägas innebära.

Under remissbehandlingen har domänstyrelsen, vad angår

skogsvården, anslutit sig till den åsikt enligt vilken, sedan moderna vanhävds-

och skogsvårdslagar införts, presumerad vanskötsel icke borde utgöra

avslagsanledning. Skogsstyrelsen vänder sig mot det förut återgivna yttrandet

av utredningen, att ingrepp enligt skogsvårdslagstiftningen regelmässigt

göres först sedan skadan skett. Emellertid tillägger styrelsen att

den ingalunda vill göra gällande att enbart skogsvårdslagstiftning skulle

kunna motverka osunda och spekulationsbetonade avverkningsföretag på

nyförvärvade skogsfastigheter eller att restriktiva ingripanden över huvud

skulle rimma särskilt väl med skogsvårdsstyrelseverksamhetens allmänna

inriktning. Även en del skogsvårdsstyrelser anser, att utredningen underskattat

möjligheterna att med hjälp av skogsvårdslagen råda bot på förekommande

missförhållanden.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Lantmäteristyrelsen anmärker, att 3 § enligt bokstavlig tolkning syntes

innehålla kategoriskt förbud mot fastighetsförvärv för t. ex. nära förestående

exploatering för tätbebyggelse, samt hemställer om jämkning av

lagtexten till förebyggande av sådan tillämpning.

Departementschefen. Åsikten, att vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen

skulle göra förevarande lagstiftning överflödig, har jag redan bemött. Ej

heller kan jag biträda tanken att i anledning av förstnämnda lagstiftning

inskränka räckvidden av 3 §. Väl må medgivas att det i praktiken mera

sällan förekommer grundad anledning att presumera vanskötsel. Dar så

undantagsvis är fallet, skulle det emellertid te sig egendomligt, om förvärvstillstånd

måste meddelas, samtidigt som tillstånd må vägras till förYärv

av betydligt oskadligare art.

Förvärv av jordbruksfastighet i avsikt att exploatera densamma för tätbebyggelse

har i praxis ansetts falla under 3 § andra stycket i gällande

jordförvärvslag och godkänts i den mån övervägande nytta för näringslivet

i orten kunnat väntas av förvärvet. Det torde ej heller kunna hävdas,

att dylika förvärv i och för sig huvudsakligen sker i syfte att bereda förvärvaren

vinst genom snar avyttring av egendomen eller del av densamma.

Den i dessa fall eftersträvade vinsten torde i stället böra anses som ett

utbyte av den rörelse, som exploateringen innefattar. Jag anser mig därför

ej ha anledning att föreslå sådan jämkning i ordalagen som lantmäteiistyrelsen

ifrågasatt.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § andra stycket i gällande jordförvärvslag.

Första stycket 1 och andra stycket, vilka har sina motsvarigheter i 4 §

första stycket av utredningens förslag, överensstämmer i sak med såväl

detta förslag som gällande rätt. Däremot har bestämmelserna i första stycket

2 och 3, som motsvarar 4 § andra stycket i utredningens förslag, undergått

viss omarbetning.

Utredningen anför beträffande sistnämnda lagrum:

I 3 § andra stycket jordförvärvslagen beröres bland annat det fall, att

tillstånd att förvärva jordbruksfastighet sökes av den, som redan äger sådan

fastighet, eller att ansökan avser förvärv från olika fångesmän av fastighetex-

vilka förut icke utgjort en brukningsenhet. För dessa fall stadgas, att

ansökningen icke må bifallas med mindre sökandens innehav av egendoinen

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl därtill föreligger. Enligt motiven till 194o

års lag riktar sig denna bestämmelse mot s. k. latifundiebildning från jordbrukares

sida och annat samlande i cn hand av fastigheter som förut tillhört

skilda ägare och brukats var för sig samt är tillräckliga för att kunna

betecknas som fullständiga jordbruk. I motiven har vidare understrukits,

att genom bestämmelsen hinder icke borde läggas för en ur jordbrukets

synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom där storbruk kunde

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av otillräekligt

jordbruk, eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Varje

förvärv, som vore ägnat att medföra en verklig rationalisering av jordbruksdnften,

borde enligt uttalande av departementschefen godkännas även om

forvarvaren redan ägde jordbruksfastighet. Ej heller borde enligt samma

uttalande bestämmelsen tillämpas alltför rigoröst å förvärv av ofullständiga

jordbruk, vilka genom belägenhet eller andra omständigheter uppenbarligen

icke kunde vare sig själva utökas eller användas för tillökning av

andra jordbruk.

\id jämförelse med vad salunda angivits vara syftet med ifrågavarande

bestämmelse ger avfattningen av densamma onekligen intryck av en vida

restriktivare inställning gentemot jordägares utökande av sitt fastighetsmnehav.

Utredningen har därför omformulerat bestämmelsen till att i

stället avse det fall, att genom fånget i en ägo sammanföres brukningsenheter

som prövas kunna bestå var för sig (4 § andra stycket). Härmed

tages alltså direkt sikte på det reella förhållande, som gör förvärvsprövningen

påkallad, och ej som för närvarande på den mera formella omständigheten

att förvärvaren redan förut är jordägare. Emellertid bjuder

varken det sålunda föreslagna stadgandet eller lagtexten i övrigt erforderligt

skydd mot skadlig uppspaltning av brukningsenhet som består av flera

registerfastigheter eller sämjelotter. För att avhjälpa denna brist har utredningen

byggt ut bestämmelsen till att omfatta också det fall, att fånget

avser sådan fastighet eller sämjelott som ingår i livsduglig brukningsenhet

vars bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen. Då i detta sammanhang

talas om brukningsenhet som kan bestå för sig åsyftas ej blott fullständigt

jordbruk utan även bestående småbruk.

Genom omformulermgen av bestämmelsen i 4 § andra stycket har utanför

dess tillämpningsområde förts åtskilliga slags förvärv, som nu kan hemfalla

under motsvarande avsnitt av 3 § andra stycket jordförvärvslagen.

Detta gäller först och främst alla förvärv av brukningsenhet som bedömes

sakna livskraft såsom självständigt jordbruk, vidare förvärv av fastighet

eller sämjelott som ingår i dylik brukningsenhet eller i brukningsenhet

vars bärkraft tål vid överlåtelsen, slutligen också förvärv av fastighetsdel

eller ideell andel som ej motsvaras av sämjelott. Ej heller i övriga fall

kommer den som redan äger jordbruksfastighet att av denna orsak vara

underkastad 4 § med mindre hans egendom utgör brukningsenhet som prövas

kunna bestå för sig.

till sist är att märka, att bestämmelsen även efter omformuleringen endast

innebär att överlåtelsen skall prövas ur allmän synpunkt och lika litet

som förut innefattar något kategoriskt förbud. Bestämmelsen innebär sålunda

att även en förening av förut skilda gårdar, som anses var för sig

kunna utgöra bärkraftiga jordbruk, skall kunna prövas enligt i lagen angivna

grunder. Utredningen vill här erinra om att med den snabbt tilltagande

mekaniseringen och driftsrationaliseringen icke minst jordbrukarnas

egen uppfattning om den önskvärda storleken på jordbruk förskjutits och

alltjämt förskjutes, och att det är angeläget att lagtillämpningen — i den

män så ur allmänna synpunkter befinnes önskvärt — anpassas efter de

lörändrade förutsättningarna för rationellt jordbruk. Vidare bör beaktas

att det i sådana småbruksbygder, där försörjningsmöjligheterna genom arbete

utanför jordbruket icke räcker till för alla de befintliga småbruken,

stundom är synnerligen vanskligt att bedöma vilka av småbruken som kan

bestå och vilka som kommer att försvinna. Areal och ägosammansättning

blir härvidlag ingalunda alltid utslagsgivande. Det är angeläget att där så

ske kan bestämmelsen i 4 § andra stycket tillämpas så att den icke hindrar

den frivilliga rationaliseringen på jordbrukarnas eget initiativ.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

63

Under remissbehandlingen har från åtskilliga håll rests invändningar

mot utredningens förslag i denna del. Sålunda anför lant bruks styrelsen

:

Styrelsen anser angeläget att den frivilliga rationaliseringen icke motverkas

eller fördröjes genom de lagregler, som begränsar rätten att förvärva

jordbruksfastighet. I överensstämmelse härmed bör dessa lagregler exempelvis

enligt styrelsens mening icke användas för att hindra sammanförande

av ofullständiga jordbruk eller förstärkning av jordbruk upp till den

nivå som representeras av det rationellt drivna familjejordbruket. Styrelsen

förutsätter härvid givetvis att vederbörlig hänsyn skall tagas till de

olikheter i strukturen och jordbrukets inriktning, som föreligger mellan

slättbygd och skogsbygd. Vad som föreslagits i andra stycket skulle emellertid,

om bestämmelsen tillämpas efter sin ordalydelse, kunna ge anledning

till en annan inställning. Detta sammanhänger med svårigheten att ge ett

bestämt svar på frågan huruvida de fastigheter, som sökanden avser att

sammanföra, »kunna bestå var för sig» eller ej. Särskilt i de utpräglade

småbruksbygderna är förhållandena ofta sådana att man med hänsyn till

sysselsättningsmöjligheterna både inom och utom jordbruket ävensom till

beskaffenheten av byggnadsbeståndet å gårdarna och brukarnas ålder med

tämligen stor säkerhet kan förutse, att en viss reduktion av antalet brukningsenheter

kommer att ske men att ändock ett stort antal av de befintliga

gårdarna kan bestå som självständiga brukningsenhetei. Det är da

vanligen icke lämpligt eller ens möjligt att i förväg söka särskilja dem,

som anses böra hänföras till kategorien varaktigt bestående småbruk, från

dem som anses sannolikt komma att bortfalla. Avgörande i detta avseende

blir nämligen i praktiken ofta personliga och andra förhållanden,^ som

snabbt kan förändras. I den mån här genom jordbrukarnas egna åtgärder

sker en naturlig utveckling i riktning mot en förstärkning av vissa jordbruk

genom sammanförande med andra enheter, synes det knappast påkallat

att nämnden skulle försöka göra någon ingående bedömning av om

de berörda fastigheterna skulle kunna bestå var för sig. Så kan ju nämligen

nästan alltid anses vara fallet med en fastighet, som är i en driftig

ägares hand, förutsatt att han lyckas skaffa sig tillräcklig del i de arbetstillfällen

utanför jordbruket, som erbjuder sig i trakten. Nämndens ingripanden

synes i stället böra begränsas till sådana fall, där det föreslagna

sammanförandet mera klart framstår som olämpligt med hänsyn till konsekvenserna

för bygden. Styrelsen vill följaktligen förorda att i andra stycket

orden »prövas kunna» skall utbytas mot orden »lämpligen böra» eller

något annat uttryck, som anger att bestämmelsen ej skall tillämpas på ett

sätt som bromsar en lämplig rationalisering genom jordbrukets egen verksamhet.

Jordbruksnämnden anmärker, att lagen icke bör få hindra tillkomsten

av brukningsenheter på vilka mekaniseringens fördelar till fullo kan utnyttjas.

Lantbruksförbundet befarar, att den av utredningen föreslagna avfattningen

av ifrågavarande bestämmelse skulle kunna leda till en alltföi

formell lagtillämpning, samt tillägger:

I sammanhanget bör beaktas vanskligheten att bestämma gcneiella noimer

för brukningsdelarnas storlek. På vissa orter måste särskild hänsyn

tagas till befolkningens trivsel, varför brukningsenheterna bör hållas inom

snävare gränser. I andra trakter kräver existensvillkoren större enheter. Den

tekniska utvecklingen går också olika snahbt. På vissa gårdar kan ha ned
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

lagts så stora kostnader i maskiner och byggnader, att ett i vanliga fall fullt

bärkraftigt jordbruk icke är räntabelt. Många faktorer bör alltså beaktas

vid denna frågas prövning.

RLF kritiserar avfattningen av den nuvarande bestämmelsen, vilken riktar

sig mot den som redan äger jordbruksfastighet, men godtager de i betänkandet

återgivna uttalandena ur motiven för densamma. Förbundet fortsätter:

Det torde vara praktiskt ogörligt att i förevarande fall konstruera en regel

som klart avgränsar de förvärv, som utan vidare bör godtagas, från dem

som bör restriktivt prövas. Den av utredningen föreslagna formuleringen

synes innebära en förbättring i förhållande till vad nu gäller men torde

ändå icke vara helt tillfredsställande. Själva begreppet brukningsenhet,

som prövas kunna bestå för sig, är oklart. Enligt förbundets uppfattning

finnes ej skäl att hindra sådana förvärv från jordbrukares sida, som syftar

till bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter,

för att taga den formulering som utredningen använt då den velat

precisera myndigheternas rätt att inlösa egendom. Storleken av dylika brukningsenheter

måste givetvis variera i olika delar av landet med hänsyn

bland annat till de naturliga betingelserna, tillgång på skog och lämplig

produktionsinriktning. Det synes sålunda angeläget, att begreppet bärkraft

icke, såsom hittills i alltför stor utsträckning varit fallet, anknytes till en

fix areal. En alltför formell och restriktiv tolkning av den av utredningen

föreslagna bestämmelsen skulle kunna medföra, att tillstånd vägras till förvärv

som syftar till bildandet av rationella och tidsenliga jordbruk av den

storleksordning, som kan sammanföras under beteckningen familjejordbruk.

Detta kan icke anses önskvärt. En restriktiv prövning synes emellertid

angelägen i fråga om sådana förvärv, varigenom större brukningsenheter

än de nu angivna skulle bildas.

Även Landsorganisationen ser i familjejordbruket en lämplig norm. Dess

yttrande i denna del inledes med vissa uttalanden rörande lagens målsättning:
Främst

bör lagstiftningen inte hindra utan i stället främja bildandet även

av stora familjejordbruk. Avflyttningen från jordbruket har under efterkrigsåren

varit mycket stark och fortgår såvitt man hittills kan bedöma i

oförminskad omfattning. Förutom lantarbetarna är det framför allt ungdomen

vid det mindre jordbruket som övergår till andra yrken och flyttar in

till städer och tätorter. De finner den ersättning småbruket kan ge för en

ofta ganska stor arbetsinsats otillfredsställande i jämförelse med vad de

kan erhålla i andra yrken. Det är ofrånkomligt att denna utflyttning blir

selektiv i betydande grad; det är de företagsammaste och dugligaste som

flyttar. Redan kan en viss utarmning märkas i de bygder, som varit hårdast

utsatta för sugningen till stadsnäringarna, och om utvecklingen får fortgå

skulle betydande skador kunna åsamkas samhällslivet inom stora områden

av svensk landsbygd. Det enda sättet att hålla kvar ungdomen vid jordbruket

är emellertid att ge den tillfälle att arbeta på brukningsenheter, som

är tillräckligt stora för att ekonomiskt bära en tidsenlig mekanisering och

som därigenom kan ge arbetskraften en lön, likvärdig med vad den kan

erhålla i andra näringar, och göra arbetet intressant och mindre slitsamt.

— Därtill kommer att svårigheterna att avsätta den nuvarande överskottsproduktionen

i jordbruket på världsmarknaden kräver en omläggning av

jordbruksdriften till större företagsenheter. Genom att margarin alltmer ersätter

smör i matfettskonsumtionen är det särskilt överskotten på mejeri
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

produkter som kan väntas bli av mera bestående karaktär. Mjölkpriset

kan emellertid till större del än andra produktpris sägas utgöra arbetsersättning,

och småbrukarna är därför tvungna att bedriva en omfattande mjölkproduktion

för att kunna få tillräckliga inkomster från den begränsade

åkerareal de förfogar över. För att kunna undvika detta besvärliga överskott

på mejeriprodukter måste man genom sammanläggning skapa brukningsenheter,

som är tillräckligt stora för att deras brukare ej skall vara

hänvisade till att bedriva en omfattande mjölkproduktion för att få tillräckliga

inkomster. Det är bland annat av nu nämnda skäl som det enligt

landsorganisationens mening är angeläget att den yttre rationaliseringen i

jordbruket bedrives snabbare och tar sikte på större brukningsenheter.

I fråga om den nu aktuella bestämmelsen anför Landsorganisationen

vidare:

Det nuvarande hindret mot förvärv av jordbruksfastighet för den som

redan tidigare innehar sådan fastighet syftar enligt motiven till 1945 års

lagstiftning till att motverka »latifundiebildning». Det synes emellertid

vara att driva detta önskemål väl långt om man lagstiftar mot all sammanslagning

av enheter, som »prövas kunna bestå var för sig». Det vore att ge

lagstiftningen ett närings- och befolkningspolitiskt innehåll, om vars lämplighet

enighet långt ifrån kan sägas råda. Föreställningen att man skulle

bromsa avflyttningen från glesbygden genom att hindra sammanslagningar

av jordbruk, som jordbrukarna själva tar initiativet till, förefaller, av skäl

som tidigare antytts, fullständigt verklighetsfrämmande. Tvärtom synes

sådana hinder påskynda denna utveckling och ge den en icke önskvärd inriktning.

Om man ser hur den äldre lagstiftningen hindrat sammanläggning

även av små basjordbruk till större enheter, trots att motiven till lagen antydde

ganska vida möjligheter härför, synes nu föreslagna lagstiftning i än

högre grad kunna hindra denna eljest önskvärda utveckling. Mekaniseringen

av jordbruksdriften fortsätter ju i snabb takt och basjordbruket, som

den yttre rationaliseringen fortfarande i huvudsak tar sikte på, är i dag och

måste än mer i framtiden beräknas bli alltför litet för rationell drift. Skyddet

mot »latifundiebildning» synes likaväl kunna nås med en bestämmelse

av innebörd att sammanslagning inte bör leda till större jordbruk än bondejordbruk,

d. v. s. jordbruk vars brukare kan beräknas få sin huvudsakliga

inkomst av det arbete han och hans familjemedlemmar utför på brukningsenheten.

Att 4 § andra stycket i utredningens förslag fått en alltför restriktiv utformning

är en åsikt, som delas av ytterligare ett antal remissinstanser,

bland andra Svea hovrätt, Hushållningssällskapens förbund, lantbruksakademien,

Kooperativa förbundet och lantarbetsgivareföreningen.

EU särskilt spörsmål rörande tillämpningen av ifrågavarande lagrum beröres

av lantbruks styrelsen:

Vid bedömningen av huruvida olika brukningsenheter kommer att sammanföras

i en ägo genom fånget uppstår frågan, huruvida man även skall

taga hänsyn till brukningsenhet, som äges av medlem av köparens familj.

Detta spörsmål är ingalunda oviktigt. Jordförvärvslagen har ej sällan kringgåtts

på så sätt, alt en jordbrukare, som ej kunnat få tillstånd att själv köpa

en fastighet för sammanläggning med eu av honom redan förut ägd brukningsdel,

låtit eu anhörig med stöd av landsfiskalsintyg förvärva förstnämnda

fastighet och sedan övertagit denna med utnyttjande av jordförvärvslagens

5 lliluing till riksdagens protokoll 1i)!>5. / saml. Nr Jti.r>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

släktskapsregel. Samma förfaringssätt har använts makar emellan, då exempelvis

hustrun ägt en jordbruksfastighet och makarna velat förvärva ytterligare

en fastighet. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste man i dylika

fall.om lagen skall kunna få avsedd verkan, ha rätt att taga hänsyn till den

effekt av förvärvet, som kan antagas vara avsedd, och sålunda ej enbart fästa

sig vid det sätt på vilket äganderätten formellt sett kan vara ordnad just

vid tidpunkten för förvärvet.

Gentemot dispensregeln i 4 § rörande förvärv, som kan väntas medföra

övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten, anmärker

bland andra domänstyrelsen och skogsstyrelsen, att skogsbruket borde i lagtexten

jämställas med jordbruket.

Departementschefen. En bestämmelse som den, vilken utredningen föreslagit

för att förhindra olämplig sammanslagning av brukningsenheter,

måste givetvis ha tillräckligt vid ram för att tillåta en efter skiftande förhållanden

anpassad tillämpning. Utanför bestämmelsens räckvidd bör i

princip icke få falla andra sammanslagningar än sådana, om vilka man på

förhand kan säga att de icke blir till skada ur allmän synpunkt. Å andra sidan

måste då de sammanslagningar, som formellt faller under bestämmelsen,

kunna det oaktat godkännas i betydande omfattning. Utredningen har

för sin del valt att låta bestämmelsen täcka alla sammanslagningar av brukningsenheter,

vilka prövas »kunna bestå var för sig». Samtidigt har utredningen

bibehållit de nuvarande dispensmöjligheterna. Mot utredningens förslag

har invänts, att gränsdragningen är oklar och alt avfattningen kan inbjuda

till en alltför restriktiv tillämpning.

Utan tvivel erbjuder det svårigheter att avgöra i vad mån en brukningsenhet

»kan bestå» eller ej, men hur bestämmelsen än avfattas, torde liknande

tolkningssvårigheter knappast kunna undvikas. Större avseende förtjänar

den senare invändningen. Lagen är ju till skillnad från gällande jordförvärvslag

avsedd att vara ett rationaliseringsinstrument, och den bör då

självfallet icke få sådan tillämpning, att den frivilliga rationaliseringen hämmas.

För att i görlig mån avvärja en sådan tillämpning har i departementsförslaget

ordalagen jämkats därhän, att bestämmelsen i 4 § första stycket 3

avser sammanslagning av brukningsenheter vilka »kunna anses lämpade

för sitt ändamål». Genom denna omformulering har utanför bestämmelsens

räckvidd förts sådana brukningsenheter, vilka visserligen skulle kunna bestå

men icke kan anses lämpade för sitt ändamål. Några egentliga olägenheter

härav ur jordpolitisk synpunkt torde emellertid knappast vara att befara.

Förvärv av dylik fastighet kan nämligen, om fastigheten skulle anses

mera behövlig för komplettering av ett annat jordbruk än förvärvarens, alltid

förhindras med hjälp av 5 §. — Motsvarande jämkning av ordalagen har

vidtagits i 4 § första stycket 2, vari i huvudsaklig överensstämmelse med

utredningens förslag meddelats bestämmelser till skydd mot uppdelning av

lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr t65

för sitt ändamål, kan viss ledning hämtas av bestämmelserna om fastighetsbildning.

I 19 kap. 3 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet föreskrives

såväl hur stödjordbruk som hur annat jordbruk bör vara beskaffat för alt

kunna anses lämpat för sitt ändamål. Beträffande det senare slaget av jordbruk

erfordras, att fastigheten varaktigt kan ge brukaren och hans familj

tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda, allt efter ortens förhållanden

och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig inrösningsjord

samt därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande

mark eller fiskevatten. Är fastigheten belägen i ort, där det i allmänhet på

grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes att jordbruksfastighet,

som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest

såsom stöd åt jordbruket, kräves att fastigheten erbjuder tillgång till skog

i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses erforderlig

för jordbruk av den storlek varom är fråga. Undantag från denna regel må

dock göras, där fastigheten uppenbarligen icke har behov av sådan skogstillgång.

Beträffande stödjordbruk stadgas att fastighet, som kan ge brukaren

och hans familj endast ett mindre bidrag till deras försörjning, må anses

lämpad såsom stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan

antagas, att brukaren kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning

huvudsakligen genom kroppsarbete i annans tjänst eller genom hantverk,

hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet. Har stödjordbruk

eller annat jordbruk behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för

ändamålet lämpad inrösningsjord, om behovet ej är hetryggande tillgodosett

på annat vis.

En brukningsenhet, som icke fyller de nu angivna anspråken, bör det oaktat

kunna anses lämpad för sitt ändamål, om möjlighet finnes att avhjälpa

bristen. Fråga kan t. ex. vara om en skogfattig gård i en trakt, där komplettering

med skog kan ske. Å andra sidan måste beaktas, att anspråken på

areal stiger med den tekniska utvecklingen. Stor hänsyn måste också tagas

till brukningsenheternas byggnadsbestånd.

Även om skilda brukningsenheter, som kan anses lämpade för sitt ändamål,

i regel ej bör sammanslås, kan undanlag från regeln mången gång vara

påkallat av omständigheterna. I likhet med utredningens förslag upptager

också departementsförslaget (4 § andra stycket) samma dispensmöjligheter

som bjuds i 3 § andra stycket av gällande jordförvärvslag. Tillstånd må sålunda

meddelas bland annat om förvärvet kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. I och för sig ändamålsenliga

stödjordbruk bör i enlighet härmed få sammanslås till ett bärkraftigt

familjejordbruk, där ej annat påkallas av hänsyn till näringslivets behov av

arbetskraft. Understundom kan tvåfamiljsjordbruk befinnas vara den lämpligaste

driftsformen, och hinder bör då ej heller resas mot förvärv som syftar

till bildande av dylikt jordbruk.

Ordalagen i 4 § första stycket 3 tillåter ej, alt hänsyn tages till fastighet

som medlem av förvärvarens familj må inneha. Det skulle föra för långt alt,

såsom lantbruksstyrelsen ifrågasatt, sträcka ut lagrummets tillämplighet till

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sådana fall. För övrigt torde, där någon förvärvar fastighet i avsikt att transportera

denna på en anhörig, förvärvet ofta kunna hindras med tillämpning

av 4 § första stycket 1.

I 4 § andra stycket av utredningens förslag avses endast hela brukningsenheter,

fastigheter och sämjelotter. Med hänsyn till den möjlighet, som 1 §

bereder ägare av andel i fastighet att förvärva återstoden därav, torde lagens

effektivitet fordra, att även ideella andelar medtages. Så har också skett i 4 §

första stycket 2 och 3 av departementsförslaget.

Dispensregeln i andra stycket är praktiskt taget likalydande med motsvarande

bestämmelser i 1945 och 1948 års lagar. Att omformulera stadgandet

på sätt vissa remissinstanser hemställt torde knappast vara erforderligt. Hänsyn

skall enligt stadgandet tagas till bland annat näringslivet, och däri får

även skogsbruket anses inneslutet.

5 §.

Denna paragraf, vilken till innehållet överensstämmer med 5 § i utredningens

förslag, har inom gällande lagstiftning sin närmaste motsvarighet

i 1 § förköpslagen. Medan det senare lagrummet enligt sin ordalydelse har till

enda syfte att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, har emellertid

utredningen ändrat ordalagen i syfte att möjliggöra en smidigare

tillämpning alltefter arten av det föreliggande rationaliseringsbehovet.

I några yttranden har anmärkts, att förutsättningen för paragrafens

tillämpning blivit för allmänt hållen. Sålunda anför hovrätten för nedre Norrland:
Ur

rättssäkerhetssynpunkt ifrågasätter hovrätten det lyckliga i att de administrativa

myndigheterna anförtros en så fri prövningsrätt som den här

föreslagna. Under alla omständigheter synes — i analogi med stadgandet i

4 § — böra uttryckligen fordras, att den av myndigheterna avsedda åtgärden

måste antagas bli till övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten. För genomförande av ändringar i den bestående brukningsindelningen

i strid med de berörda jordbrukarnas egna önskningar torde, om

ej rättstryggheten skall undergrävas, tvångsmedel böra komma till användning

endast om verkligt starka skäl föreligger.

Jämväl lantmäteristijrelsen och ett par överlantmätare hyser vissa betänkligheter

i frågan. Styrelsen anför:

En rationaliseringsreserv underlättar i hög grad en ägoreglering. Styrelsen

biträder därför utredningens förslag att inlösen skall kunna ske även för

att befordra en bättre ägoanordning. Inom de områden, där det är aktuellt

att åstadkomma en rationaliseringsreserv, är det i regel också nödvändigt

att på allt sätt söka väcka jordbrukarnas intresse för att frivilligt biträda

en planerad yttre rationalisering. Det förefaller därför angeläget, att

inlösenbestämmelserna icke utnyttjas på ett sådant sätt, att berörda jordbrukare

får den uppfattningen att deras egna rationaliseringsinitiativ motarbetas.

Inlösen synes fördenskull böra tillgripas endast då fördelarna av

att inlösen sker framstår såsom väsentliga. Styrelsen ifrågasätter om icke

lagtexten borde utformas så, att den ger en anvisning om en försiktig tilllämpning,

t. ex. genom att ordet »väsentligt» insättes framför »underlätta».

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

En kritisk hållning intages av RLF, som yttrar:

Det är givetvis icke möjligt att i förväg med bestämdhet uttala sig om de

konsekvenser den föreslagna bestämmelsen skulle medföra i fråga om rationaliseringsverksamheten.

Allvarlig risk synes emellertid föreligga för att

nämnderna i en helt annan utsträckning än tidigare kan komma i konflikt

med den frivilliga rationaliseringen på jordbrukarnas eget initiativ. En bestämmelse,

som ger lantbruksnämnd myndighet att vägra förvärvstillstånd

för att själv använda fastigheten för rationaliseringsändamål, bör klart begränsas

till sådana fall, då behovet ur allmän synpunkt är särskilt angeläget.

Från denna utgångspunkt synes bestämmelsen böra inskränkas till

att avse sådana fall, då ofullständiga eller eljest olämpliga brukningsdelar

skulle övergå till ny brukare utan samband med någon rationaliseringsåtgärd.

I övrigt synes en bestämmelse nödvändig endast för att förhindra en

uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter. Givetvis kan

det tänkas att med den sålunda förordade begränsningen av förevarande

bestämmelse en eller annan mindre lämplig överlåtelse kan komma att genomföras.

RLF anser det emellertid vara bestämt att föredraga, att nämnderna

i stället för att nedlägga ett relativt omfattande och otacksamt arbete

på dessa undantagsfall koncentrerar sig på sin huvuduppgift att främja och

stödja rationaliseringsverksamheten i stort.

Departementschefen. Om lagen verkligen skall främja jordbrukets yttre

rationalisering enligt den moderna tidens krav, måste den kunna tillgodose

även andra och vidare rationaliseringsbehov än det man ville fylla med förköpslagen.

Ur närings- och befolkningspolitiska synpunkter kan det också

vara angeläget att medverka till bildande av ändamålsenliga stödjordbruk.

Den av utredningen föreslagna lösningen synes mig därför böra godtagas.

Det är självklart, att bestämmelsen icke bör tillgripas för att ernå

blott oväsentliga förbättringar och att hänsynen till allmännyttan alltid

skall vara vägledande. Att omformulera bestämmelsen på sätt förordats av

ett par remissmyndigheter synes därför överflödigt. Med tanke på lantbruksnämndernas

primära uppgift att uppmuntra jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden

torde man kunna utgå från att bestämmelsen icke tilllämpas

i andra fall än sådana, där en ur de berörda parternas samfällda

synpunkt ändamålsenlig lösning icke står att vinna på annat sätt. — I allmänhet

bör naturligtvis, såsom RLF framhåller, icke ifrågakomma att med

stöd av förevarandc bestämmelse hindra förvärv av fullständiga jordbruk,

åtminstone om byggnadsbeståndet är tillfredsställande. Emellanåt kan det

dock vara ett bygdeintresse att möjlighet ges till förstärkning av flera

smärre jordbruk på bekostnad av ett större. — En förutsättning för tillämpning

av 5 §, vilken i hög grad berör överlåtarens rätt, bör vara att i ärendet

antingen företetts fångeshandlingen eller visats att fastighetsägaren samtyckt

till ansökningen om förvärvstillstånd. Genom bestämmelserna i 1 §

tredje stycket har lantbruksnämnden möjlighet att införskaffa fångesliandlingen

eller dylikt samtycke. Då 5 § tillämpats kan inlösen komma i fråga

på sätt närmare framgår av motiveringen till 10 och It § § i departementsförslaget.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

6 §.

Från och med denna paragraf avviker departementsförslagets paragrafnumrering

från utredningsförslagets. I det senare förslaget behandlar 6 §

samordningen med den av utredningen tillika föreslagna bolagsförbudslagen.

Så länge bolagsärendena skall handläggas av Kungl. Maj :t, finns helt

naturligt ej utrymme för något dylikt stadgande i förevarande lag.

Departementsförslagets 6 § motsvarar 7 § i utredningens förslag. Båda

förslagen skiljer sig från 4 § i gällande jordförvärvslag däri, att de ej är

knutna blott till sådana fall som avses i 3 § andra stycket i gällande lag. Genom

denna utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde vinnes, framhåller

utredningen, ökad möjlighet att meddela förvärvstillstånd där

man eljest skulle ha varit nödsakad att vägra tillstånd.

Några remiss myndigheter har hemställt om möjlighet för lantbruksnämnd

att vid vite ålägga den, som förvärvar en större egendom, att

hansälja viss del av denna. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område

framhåller, att kompletteringsköp ibland kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket endast under förutsättning att den fastighet,

som köparen redan innehar, blir föremål för åtgärder som avses i denna

paragraf, samt föreslår härav påkallad jämkning i lagtexten.

Departementschefen. Att en förvärvare skulle kunna underkasta sig vitesåläggande

att framdeles sälja visst område torde mindre väl överensstämma

med svensk rättsåskådning i fråga om fastighetsköpets form. Vad som skulle

vinnas med en dylik möjlighet torde i stor utsträckning kunna ernås genom

förhandlingar mellan förvärvaren och lantbruksnämnden samt i sista hand

genom tillämpning av 5 §. I anledning av vad lantbruksnämnden i Älvsborgs

läns södra område föreslagit har i andra stycket givits en bestämmelse

om att vitesåläggande kan avse jämväl annan förvärvaren tillhörig fast

egendom än den med fånget avsedda. — Av lagen den 20 april 1951 med

vissa bestämmelser om böter och viten framgår, att utdömt vite skall tillfalla

kronan.

7 §.

Första stycket motsvarar 8 § i utredningens förslag men har ej någon

motsvarighet i gällande lag. — Där förvärv avser del av fastighet, bör, enligt

uttalande i betänkandet, tillstånd så gott som alltid för sin giltighet

göras beroende av att förvärvet leder till avstyckning.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt anslutit sig till nyssnämnda

uttalande och ifrågasatt, om icke den angivna grundsatsen borde

komma till synes i lagtexten. I samma riktning uttalar sig ett antal överlantmätare

och lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Å andra sidan förordar

lantbruksstyrelsen, att paragrafen icke tillämpas i vidare utsträckning

än lagens syfte påkallar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Departementschefen. Det har länge varit ett jordpolitiskt önskemål att

minska förekomsten av sådana irreguljära fastigheter, som uppstår genom

överlåtelse av fastighetsdel utan efterföljande fastighetsbildning. Att tillmötesgå

detta önskemål kan icke anses främmande för syftet med denna

lagstiftning. Å andra sidan kan det knappast vara till fördel för lantbruksnämndernas

verksamhet att i oträngt mål betunga allmänheten med iakttagande

av fatalietider, vilkas åsidosättande enligt 9 § leder till att vederbörande

förvärv blir ogillt. I fall, där avstyckningsförrättning redan påkallats

vid tiden för tillståndsbeslutet, synes av vad nu anförts regeln böra vara,

att tillståndets giltighet göres beroende av att avstyckningen kommer till

stånd. I andra fall åter torde dylikt villkor böra uppställas så snart det finnes

önskvärt ur rationaliseringssynpunkt eller eljest särskilda skäl föreligger.

Följden av en sådan tillämpning torde emellertid då bli att villkor i allmänhet

kommer att föreskrivas.

Då ansökan om fastighetsbildningsåtgärd i allmänhet måste ske skriftligen,

synes beslut om förvärvstillstånd som avses i 7 § böra i förekommande

fall innehålla en erinran om detta formkrav. Med anledning härav har i

departementsförslaget gjorts ett tillägg till första stycket.

Enligt såväl lagen om sammanläggning av fastigheter å landet som lagen

om fastighetsbildning i stad må fastigheter i regel ej sammanläggas med

mindre sökanden erhållit lagfart å dem. För det fall, att förvärvstillstånd

för sin giltighet gjorts beroende av att fånget leder till sammanläggning,

följer emellertid av 9 § andra stycket i departementsförslaget, att lagfart

icke får beviljas förrän sammanläggningen genomförts. Bestämmelsen i 7 §

andra stycket har tillkommit för att undanröja den konflikt som sålunda

eljest skulle råda mellan den nya lagen och fastighetsbildningslagarna.

Egentligen torde bestämmelsen höra hemma i de senare lagarna, men med

hänsyn till den tidsbegränsade giltigheten av den nya lagen har bestämmelsen

upptagits i denna.

8 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. Första och tredje

styckena motsvarar 9 § i utredningens förslag, medan andra stycket har

motsvarighet i 1 § andra stycket 7 av sagda förslag. — I betänkandet

anföres:

Den tid, varunder frågan om slutgiltigheten av skedd överlåtelse hålles

svävande, bör självfallet göras så kort som möjligt. Fördenskull har i forevarande

paragraf stadgats viss tidsbegränsning för behandlingen av forvärvsärendet.

Tidsfristen må emellertid överskridas, om synnerligt skal därtill

föreligger. Så kan t. ex. vara fallet när årstiden omöjliggör erforderlig

besiktning av egendomen eller förvärvaren dröjer med att efterkomma anmaning

att förete köpehandlingen eller annan utredning.

Avser tillståndsansökan framtida förvärv, skall enligt 2 § i utredningsförslaget

lantbruksnämnden vara skyldig att pröva ärendet endast där fråga

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

är om inrop på auktion varom stadgas i 14 § samma förslag. Dylikt förhandstillstånd

må dock på begäran utfärdas även eljest men skall enligt

1 § andra stycket 7 alltid ha begränsad giltighetstid, högst 5 år. Som motiv

härför anger utredningen, att det icke lärer vara möjligt för nämnderna att

vid lörvärvsprövningen överblicka alltför långa tidrymder, vartill kommer

risken för att en och samma person under en längre tid samlar flera liinderfrilietsintyg

och sedan utnyttjar dem alla.

Förslaget att lagrum skall anges i avslagsbeslut motiveras i betänkandet

därmed, att fastighetens ägare bör kunna bedöma om han har rätt att påkalla

inlösen enligt 11 § andra stycket i utredningens förslag samt att det

även för den, som ämnar besvära sig, kan vara av värde att få kännedom

om grunden för beslutet.

Under remissbehandlingen har en länsstyrelse och några lantbruksnämnder

anmärkt, att den föreslagna tidsfristen om två månader för

förvärvsprövningen blivit för knappt tillmätt. Bland annat framhålles, att

eu kort tidsfrist kan medföra svårigheter att planera resor på lämpligt sätt

och att härav kan följa kostnadsökningar.

Lantbruksnämnd torde enligt gällande jordförvärvslag vara skyldig att

ingå i saklig prövning av ansökan om tillstånd till förestående fång, framhåller

Svea hovrätt, som tillika med hovrätten för nedre Norrland föreslår

att allmänheten skall bibehållas vid denna förmån. Å andra sidan uttrycker

lantbruksstyrelsen och vissa lantbruksnämnder sina betänkligheter mot denna

form av tillståndsgivning. Styrelsen framhåller till en början, att det

ofta kan vara av värde för lantbruksnämnden att vid förvärvsprövningen

ha kännedom om priset för fastigheten, samt fortsätter:

Förhandstillståndsgivning förekommer visserligen nu, men på grund av

darav vunna erfarenheter anser styrelsen, att dylikt tillstånd bör lämnas

endast då så är oundgängligen nödvändigt (exekutiva auktioner). Om systemet

med i förväg utfärdade liinderfrihetsintyg inskrives i lagen, torde dylika

besked mången gång komma att sökas även beträffande fastigheter, som

sökanden icke har någon utsikt att någonsin kunna få förvärva, d. v. s. för

fastigheter som icke är till salu eller som ägaren i vart fall icke är villig att

sälj a till den som söker sådant intyg. Under den tid jordförvärvslagen varit

i tillämpning har det visat sig, att nämnderna i ett stort antal fall blivit besvarade

med framställningar om förhandsbesked, ehuru fastigheten nyligen

vant sald till annan person eller ägaren över huvud icke haft för avsikt att

salja den. Det har också i de fall, där förhandsbesked utfärdats, visat sig

att detta mycket lätt missuppfattats. Den som erhållit beskedet har därmed

ansett sig ha en sorts prioritet att förvärva fastigheten och haft svårt att första,

att sadant besked kunnat utfärdas även åt andra och att en av de senare

kanske fått förvärva fastigheten. Den som ej haft för avsikt att sälja

sin tashghet till den som erhållit förhandsbesked har vidare ofta uppfattat

orhandsbeskedet såsom ett obehörigt intrång från nämndens sida i hans

enskilda anlägenheter. En annan olägenhet, som är förknippad med ett

system med i förväg utfärdade hinderfrihetsintyg är, att det öppnar möjligheter

till kringgående av lagen. En person, som ej äger någon jordbrukstashghet

men fyller förutsättningarna för att få tillstånd att förvärva en

sadan, kan nämligen lätt förskaffa sig hinderfrihetsintyg beträffande flera

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

fastigheter och därefter förvärva alla dessa. I varje fall om sådana intyg sökes

hos olika lantbruksnämnder är det mycket svårt att förhindra sådant

missbruk. Dylikt missbruk har för övrigt förekommit flera gånger under den

nu gällande lagens tillämplighetstid. En ytterligare olägenhet av förhandsbeskedsgivningen

är att skyldigheten för nämnderna att på begäran lämna

diariebevis beträffande utfärdade hinderfrihetsintyg försvåras, därest diarieföringen

måste tyngas med en mängd på förhand utfärdade sådana intyg,

som kanske aldrig utnyttjas.

Sedan lantbruksstyrelsen vidare påpekat den fördel, som det vid lagfartsbehandlingen

innebär att förvärvstillståndet är anknutet till ett väl identifierat

fång, uttalar styrelsen, att allvarliga spekulanter emellertid icke borde

sakna alla möjligheter att på förhand skaffa sig kännedom om lantbruksnämndens

inställning till ett planerat köp. Detta syntes kunna ordnas på så

sätt, att vederbörande begärde ett förhandsuttalande av nämnden. Hade ett

sådant uttalande i positiv riktning gjorts, torde utfärdandet av hinderfrihetsintyg,

sedan fånget fullbordats, bli en ren formalitet.

Hovrätten för nedre Norrland anser, att avslagsbeslut, om det skall kunna

förstås, bör ge besked ej blott om lagrum utan även om de skäl varå beslutet

grundas.

Departementschefen. För det stora flertalet tillståndsärenden — särskilt

hela den grupp av enklare ärenden som nu handlägges av landsfiskalerna

— måste den föreslagna prövningsfristen av två månader bli mer än tillräcklig.

Emellertid är det möjligt, att de fall, som fordrar längre tid, icke blir

helt fåtaliga. Med tanke härpå har i departementsförslaget möjligheten att

överskrida tiden något vidgats genom att orden »synnerligt skäl» utbytts

mot »särskilt skäl».

I fråga om meddelande av förhandstillstånd har lantbruksstyrelsen anfört

betänkligheter men framhållit, att en allvarlig spekulant bör ha möjlighet

att få ett förhandsuttalande av lantbruksnämnden rörande dess inställning

till ett planerat köp. Om ett dylikt förhandsuttalande över huvud skall ha

något värde, måste emellertid nämnden vara bunden av detsamma. Under

sådana omständigheter synes det innebära en onödig omgång för sökanden

att behöva återkomma med formlig begäran om förvärvstillstånd. I vart fall

torde de eventuella fördelarna ur nämndens synpunkt av en sådan anordning,

som lantbruksstyrelsen föreslagit, icke uppväga nackdelarna för allmänheten.

Det vore också rätt ursäktligt, om den, som fått ett positivt förhandsuttalande,

förbisåge sin rent formella skyldighet att sedermera söka

förvärvstillstånd. Likväl skulle han drabbas av att fånget bleve ogillt, något

som i detta fall ej heller vore motiverat ur jordpolitiska synpunkter. Trots

de olägenheter, som otvivelaktigt i vissa tall kan vara förbundna med utfärdandet

av förhandstillstånd, bör därför nämnderna i princip vara skyldiga

att pröva ansökningar om dylikt tillstånd. På sätt framgår av 1 § tredje

stycket har dock nämnderna viss möjlighet att avvisa ansökningar, till vilka

fastighetsägaren icke samtyckt. Härigenom kan nämnderna bland annat

bortgallra rena okynnesansökningar. — I likhet med utredningen anser

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

jag, att förhandstillstånd alltid bör få begränsad giltighetstid, men enligt

min mening är den föreslagna tiden, högst 5 år, alltför lång. Den torde

lämpligen kunna minskas till högst ett år. Genom en sådan förkortning av

giltighetstiden torde de av lantbruksstyrelsen påtalade olägenheterna minskas

i ej ringa omfattning.

I tredje stycket har lantbruksnämnderna av rättssäkerhetsskäl ålagts att

i avslagsbeslut ange ej blott lagrum utan även skälen för beslutet. — Till

skillnad från 9 § i utredningsförslaget har första och tredje styckena avseende

jämväl å förhandstillstånd och å tillstånd att behålla egendom som inropats

på exekutiv auktion.

Fjärde stycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller

bestämmelser om besvärshänvisning m. m.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § andra och tredje styckena samt 7 § i gällande

jordförvärvslag ävensom 10 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Från utredningens förslag skiljer sig paragrafen i

sakligt hänseende endast därutinnan, att ett par av ändringar i 1 § föranledda

jämkningar vidtagits. — Det må påpekas att beslut, varigenom ansökan

om förvärvstillstånd avvisas utan saklig prövning, icke medför att

fånget blir ogillt med mindre ansökningsfristen gått till ända. Ny ansökan

kan således göras inom fristen.

10 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 11 § av utredningsförslaget. 1

första stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att, om vid köp hinderfrihetsintyg

vägras jämlikt 5 § och säljaren icke sist en månad efter det

beslutet delgivits honom skriftligen ger lantbruksnämnden tillkänna att

han önskar behålla egendomen, så äger nämnden, sedan beslutet vunnit

laga kraft, inlösa egendomen till det av köparen utfästa priset. Till motivering

av denna bestämmelse anföres i betänkandet:

När hinderfrihetsintyg vägras på grund av att egendomen anses behövlig

för rationalisering och förvärvet således blir ogiltigt, ligger det i sakens

natur att säljaren i de allra flesta fall finner det förenligt med sin fördel

att hembjuda fastigheten till lantbruksnämnden eller efter förhandlingar

med nämnden till den som enligt dess mening är mest i behov av fastigheten

för rationalisering av sin egen brukningsenliet. Skulle nu säljaren

av en eller annan anledning vilja behålla fastigheten, torde detta merendels

endast innebära ett mer eller mindre långt uppskov beträffande genomförandet

av rationaliseringen i det avseende varom fråga är. Resultatet

hade bljvit detsamma om säljaren frågat nämnden före den tillämnade

försäljningen och då i anledning av nämndens svar att fastigheten behövdes

för rationalisering föredragit att icke fullfölja försäljningen. Förr eller senare

torde likväl fastigheten i flertalet fall ånyo komma ut i handeln, och

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

nämnden har då åter möjlighet att söka få till stånd den önskade rationaliseringsåtgärden.

Det kan ifrågasättas om icke bestämmelser av nu antydd

art skulle vara fullt tillräckliga för att nå de önskemål man syftar till i fråga

om rationaliseringsverksamheten.

Givet är emellertid att ur nämndernas synpunkter mer aktiva bestämmelser

kan te sig önskvärda. Man torde därvid närmast ha att överväga en

inlösningsrätt för nämnderna av följande innehåll. Sedan hinderfrihetsintyg

vägrats, bör nämnden äga ovillkorlig rätt att lösa till sig egendomen.

Eftersom köparen i detta skede ej längre har någon del i saken, kommer

en sådan lösningsrätt att till skillnad från förköpsrätten beröra blott säljarens

intresse. Om lösningsrätten icke skall kunna påverkas av säljarens

önskningar, måste den liksom den nuvarande förköpsrätten gälla även vid

byten. Eljest skulle man alltför lätt kunna undandraga sig densamma genom

att kläda köp i bytets form. Vidare måste lösningsrätten, om den

skall göras fullt effektiv, förenas med möjlighet att domstolsvägen bestämma

löseskillingen efter värdering i sådana fall där det utsatta priset uppenbart

överstiger fastighetens värde. Eljest skulle säljare och köpare lätt

kunna göra rätten illusorisk genom att utsätta en fingerad och för lantbruksnämnden

oantagbar köpesumma. — Emellertid anser sig utredningen

icke kunna förorda en inlösningsrätt med den stränga utformning som

nu antytts. Dylika bestämmelser måste komma att verka stötande, framför

allt i de fall då löseskillingen skulle sättas lägre än det avtalade vederlaget.

Säljaren kan ju också i vissa situationer ha ett välmotiverat intresse

av att icke överlåta fastigheten enligt nämndens intentioner. Personliga

önskemål och liknande förhållanden kan här spela in på ett avgörande

sätt. Ett förfarande enligt expropriationslagen skulle i verkligheten kunna

drabba ägaren mindre hårt än en så obetingad lösningsrätt för nämnden.

Expropriationsförfarande kan ju icke inledas med mindre Kungl. Maj :t i

varje enskilt fall prövat det nödigt för det avsedda ändamålet. Ej heller

skulle vid expropriation gottgörelsen bli maximerad till det pris som ägaren

i tidigare sammanhang betingat sig. Vid expropriation finnes också

möjlighet att påkalla och erhålla intrångsersättningar.

Utredningen finner sig emellertid icke vilja uppgiva tanken på att tillförsäkra

lantbruksnämnderna en viss inlösningsrätt. Om man därmed

förenar föreskrifter som lämnar fastighetens ägare skydd för hans intressen,

synes icke några betänkligheter kunna förefinnas men praktiska fördelar

likväl vara att vinna. Utredningen har trott sig finna en framkomlig

väg, om i den nya lagen upptoges ett stadgande av innehåll, att lantbruksnämnd

vid vägran av hinderfrihetsintyg erhåller rätt att inlösa fastigheten

till det utfästa priset, dock endast under förutsättning att säljaren icke

inom en månad efter det han fått del av nämndens beslut att vägra hinderfrihetsintyg

förklarar sig önska behålla fastigheten. Visserligen kan denna

inlösningsrätt synas svag, men dess förefintlighet torde i vart fall vara

ägnad att hos allmänheten framhålla, att nämndernas arbete också är inriktat

på att taga initiativ beträffande strukturförändringar inom deras

verksamhetsområde. Den möjlighet, som förefinnes för nämnden att även

framdeles av rationaliseringsskäl vägra hinderfrihetsintyg, torde också vara

ägnad alt ge eftertryck åt inlösningskravet. Vid de förhandlingar, som förutsattes

skola komina till stånd sedan hinderfrihetsintyg vägrats, stärker

nu ifrågavarande bestämmelse nämndens ställning och hindrar förhalningstaktik

från säljarens sida. Mot bestämmelsen kan möjligen invändas, att

onödig rättsförlust skulle kunna uppstå för säljare som försitter fatalietiden.

För undvikande härav bör i beslutet angående vägran av hinderfrihetsintyg

intagas eu erinran om nämndens inlösningsrätt därest säljaren

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

ej meddelar att han önskar behålla fastigheten. Emellertid talar presumtionen

så pass starkt för säljarens villighet att ånyo avyttra fastigheten på

oförändrade villkor, att man av en annorlunda inställd säljare skäligen

kan fordra en uttrycklig anmälan om motsatsen.

I 11 § andra stycket av utredningsförslaget föreskrives skyldighet för lantbruksnämnd,

som vid köp vägrat hinderfrihetsintyg med stöd av allenast

5 §, att på yrkande av säljaren inlösa egendomen till det av köparen utfästa

priset, med undantag dock för fall där egendomen häftar för intecknad

gäld till högre belopp än priset. Som motivering framhålles i betänkandet,

att en jordägare under angivna förhållanden icke bär möjlighet att avyttra

egendomen till annan än nämnden eller köpare som nämnden anvisar och

att någon prisbildande konkurrens således icke kan ifrågakomma. Utredningen

fortsätter:

Denna bestämmelse är tillämplig endast där den hindrade överlåtelsen

utgjorde köp. Vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra, torde den enskilde

knappast vara betjänt av ett inlösningsförfarande som icke kan tillföra

honom annat än penningar i vederlag." Dessutom skulle man, om inlösningsrätten

anknöts även till byten, nödgas tynga proceduren med värderingar

av ofta invecklad beskaffenhet. Detsamma gäller beträffande gåvofången.

— Ett sätt att kringgå förköpslagen har varit att belasta egendomen

med inteckningsgäld till avsevärt belopp. För att hindra liknande missbruk

har stadgats undantag från inlösningsplikten för det fall att egendomen häftar

för intecknad gäld till högre belopp än priset. Av ordalagen torde framgå,

att inteckningarna skall vara ej blott uttagna utan också belånade. Ett

annat sätt att söka kringgå förköpslagen är att i köpehandlingarna utsätta

ett betydligt högre pris än det i verkligheten överenskomna. Att i dylika fall

motbevisa handlingarnas innehåll erbjuder ofta nog oöverstigliga svårigheter

för lantbruksnämnden. Med tanke främst på liknande situationer skulle

man kunna stadga undantag från nämndens inlösningsskyldighet för fall

där priset uppenbart överstiger egendomens värde. Då utredningen likväl

icke ansett sig böra i sitt lagförslag upptaga en bestämmelse av detta innehåll,

har skälen härför varit flerfaldiga. Stadgandet kan otvivelaktigt leda

till tvistigheter mellan nämnden och säljaren rörande frågan om priset

uppenbarligen överstiger egendomens värde. Därest denna fråga icke kan lösas

genom uppgörelse mellan nämnden och säljaren, måste den i sista hand

hänskjutas till domstol. En dylik tvist är givetvis av ganska svårbedömlig

art, även om det endast gäller för domstolen att avgöra om priset uppenbarligen

överstiger värdet av egendomen. I tveksamma fall, och sådana kommer

säkerligen att icke bli så få, kommer nämnden att ställas inför synnerligen

svåra avgöranden. Nämnden kommer sannolikt att finna det bättre

att betala ett högre pris för egendomen än att inleda en rättegång, vars utgång

är tvivelaktig. Eller också blir nämnden ändå nödsakad ge hinderfrihetsintyg.

Stadgandet kommer sannolikt att medföra en mindre god verkan

än den åsyftade. Nämnden kan invecklas i synnerligen vanskliga rättegångax.

Dess auktoritet och framförallt goodwill hos jordbimkarna kan på grund

härav undergrävas. Nämndens arbetskrafter kan komma att upptagas av

dem egentligen främmande uppgifter av tämligen periferisk natur, och en

mangd trassel och störningar i dess arbete bland jordbrukarna kan uppkomma.

Utredningen vill här också framhålla, att den fastighetshandel, som

skulle drabbas av detta stadgande, i de flesta fall avser handel mellan jordbiukare

eller i vart fall fastighetshandel, där köparparten är jordbrukare. I

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

samtliga fall där köparen icke tillhör den jordbrukande befolkningen griper

andra stadganden in (3 och 4 §§), och i dylika fall är nämnden icke skyldig

att inlösa egendomen. Med hänsyn till nu berörda förhållanden har utredningen

stannat för att icke upptaga någon bestämmelse av förut angivet

innehåll i lagförslaget. Skulle den framtida utvecklingen visa att lagen kommer

att i större omfattning kringgås genom upptagandet av alltför höga

köpeskillingar, torde problemet få upptagas till förnyat övervägande. ■

Skulle köpehandlingarna av någon anledning utvisa lägre pris än det verkliga,

torde ägaren få stå konsekvenserna härav. Det kan nämligen icke begäras,

att lantbruksnämnden skall behöva inlösa egendomen för högre belopp

än nämnden haft skäl att räkna med vid förvärvsprövningen.

De av utredningen föreslagna inlösningsbestämmelserna har blivit utsatta

för omfattande remisskritik. Vad först beträffar stadgandet i

11 § första stycket av utredningsförslaget har Landsorganisationen uttryckt

viss tvekan i fråga om lämpligheten av att säljaren skall äga undandraga

fastigheten från inlösen. Även om denna ståndpunkt i och för sig kan anses

välmotiverad, yttrar Landsorganisationen, lockas säljaren att pröva sig

fram för att finna det högsta bud nämnden kan acceptera, vilket i sin tur

kan leda till en allmän uppressning av fastighetspriserna. I samma riktning

uttalar sig lantbruksnämnden i Värmlands län och överlantmätaren i

Örebro län. Å andra sidan har ett flertal remissinstanser funnit bestämmelsen

alltför rigorös mot säljaren. Sålunda anför Svea hovrätt:

Föreskriften i 11 § första stycket om att det skall ankomma på säljaren

att vidtaga viss anmälningsåtgärd för att förhindra lösningsrätt kan möjligen

motiveras med att därigenom skulle kunna förhindras förhalningsförsök

från säljarens sida. Hovrätten vill emellertid starkt ifragasätta, om det

kan anses förenligt med det allmänna rättsmedvetandet att för säljaren

stadga en skyldighet, med vilken, om den försummas, är förenade så utomordentligt

vittgående rättspåföljder som de här föreslagna. Särskilt skall

framhållas, att säljaren lätt kan försitta fatalietiden av måhända många

gånger ursäktliga skäl samt att det ofta torde kunna inträffa att säljaren av

bristande kunskap om lagens bestämmelser underlåter att göra anmälan.

Det av utredningen i motiveringen till lagförslaget angivna skälet, nämligen

att presumtionen så pass starkt talade för säljarens villighet att ånyo avyttra

fastigheten på oförändrade villkor, att man av en annorlunda inställd

säljare skäligen kunde fordra en uttrycklig anmälan om motsatsen, finner

hovrätten icke helt bärande. Sålunda synes det väl kunna tänkas fall, t. ex.

vissa släktköp, då försäljning kommit till stånd endast under förutsättning

att den i köpet angivna köparen övertoge fastigheten.

Liknande ståndpunkt intages av bland andra länsstyrelsen, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i Stockholms län,

länsstyrelsen i Norrbottens län, Hushållningssällskapens förbund, lantbruksförbundet,

RLF, lantbruksakademien, Skogsägareföreningarnas riksförbund,

jordbrukskreditkassan och lantarbetsgivarcföreningen, vilka tillika

framhåller, att det bör ankomma på lantbruksnämnden att hos säljaren

erbjuda sig att lösa fastigheten.

Eu i viss mån likartad inställning har lantbruksstyrelsen, som anför:

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Då hinderfrihetsintyg vägras under åberopande av 5 g, är grunden för avslaget

den, att lantbruksnämnden vill förvärva fastigheten för att disponera

den till en enligt nämndens uppfattning mer angelägen rationaliseringsåtgärd.

Det bör då givetvis förutsättas, att nämnden är beredd att betala det

pris, som köparen utfäst. Enligt utredningens förslag skulle nämndens första

åtgärd i en dylik situation bli att avslå ansökningen om hinderfrihetsintyg.

Nämnden skulle därefter vila på ärendet en månad för att se, om säljaren

inom denna tid inkommer till nämnden med skriftlig förklaring att

han vill behålla egendomen. Inkommer ej sådan förklaring, skulle nämnden

efter månadens utgång äga — men i och för sig ej vara skyldig — att besluta

inlösen av egendomen. Om nämnden ej själv påkallar inlösen, skulle även

säljaren vara berättigad att göra detta, under förutsättning att yrkande härom

framställes inom två månader från det köpet blev ogillt. — Om man

på dylikt sätt skiljer på behandlingen av frågan om utfärdande av hinderfrihetsintyg

och inlösningsfrågan, kan det emellertid lätt inträffa, att lantbruksnämnden

vid sin behandling av ansökningen om hinderfrihetsintyg

låter sig påverkas av möjligheten att säljaren ej kommer att begära inlösen.

Nämnden kan med andra ord komma i den situationen, att den visserligen

anser det av köparen utfästa priset vara i överkant och egentligen något

högre än vad nämnden skulle vilja betala men samtidigt bedömer risken

för att säljaren i händelse av avslag skulle begära inlösen som liten och

fördenskull avslår ansökningen. Så bör givetvis icke ske. All misstanke om

att nämnden vid behandlingen av frågan om hinderfrihetsintyg skulle kunna

spekulera i säljarens avsikter skulle emellertid helt försvinna, om nämnden

vore skyldig att redan på detta stadium för sin del taga definitiv ställning

även till inlösningsfrågan. Detta skulle innebära, att nämnden icke

skulle äga avslå ansökan om hinderfrihetsintyg med stöd av 5 § utan att

samtidigt meddela beslut om inlösen. Säljaren skulle därefter ha rätt att

inom en månad efter det beslutet delgivits honom anmäla att han vill behålla

egendomen, och en sådan anmälan skulle då givetvis ha till verkan,

att inlösningsbeslutet skulle bli ogiltigt. Inlösningsbeslutet skulle vidare

självfallet bli ogiltigt, om köparen skulle erhålla hinderfrihetsintyg efter besvär

i administrativ väg. Det förfaringssätt, som här skisserats, skulle innebara

fördelar även i andra avseenden än dem som nyss nämnts. Till en början

skulle man sålunda vinna en förkortning av den tid, under vilken frågan

om den slutliga äganderätten till marken hålles svävande, vilket måste vara

till fördel för alla parter. Den här skisserade anordningen måste vidare komina

att te sig mera lättfattlig för säljaren än den som utredningen föreslagit.

Enligt den senare skulle säljaren, sedan han erhållit underrättelse om att

lantbruksnämnden avslagit köparens ansökan om hinderfrihetsintyg och

att fånget sålunda blivit ogillt, vara skyldig att, om han vill hindra inlösen,

inkomma till nämnden med förklaring att han vill behålla egendomen. Även

om man i meddelandet till säljaren söker förklara bestämmelserna i lagen,

torde det icke kunna undgås, att det ofta för en säljare skulle framstå som

obegripligt att lian skulle behöva vidtaga särskilda åtgärder för att trygga

sin rätt i anledning av ett beslut, som i och för sig endast innebär att en av

honom verkställd försäljning till annan person blivit förklarad ogiltig. Med

den konstruktion av förfarandet, som styrelsen föreslagit, får säljaren däremot

ett direkt besked om att nämnden beslutat inlösa den salubjudna fastigheten

tillika med underrättelse om vad han har att iakttaga, om han vill

behålla egendomen. Ett sådant besked måste vara betydligt lättfattligare för

honom, och därmed måste också risken för att han av oförstånd skall underlåta

att begagna sig av sina möjligheter enligt lagen bli betydligt mindre än

■säd fallet skulle bli enligt utredningens förslag. Om nämnden redan i sam
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

band med prövningen av frågan om hinderfrihetsintyg nödgas taga ställning

till inlösningsfrågan, bortfaller vidare allt behov av en rätt för säljaren

att påkalla inlösen.

Beträffande 11 § andra stycket i utredningsförslaget anmärker hovrätten

för nedre Norrland följande:

Medan enligt 5 §, i olikhet mot vad som gäller enligt förköpslagen, möjlighet

att vägra hinderfrihetsintyg skall föreligga vid såväl köp som byte

och gåva, skall däremot enligt 11 § skyldighet att inlösa egendom endast

föreligga vid köp. Detta kan enligt hovrättens mening icke vara riktigt.

Det framstår utifrån allmänna rättsgrundsatser såsom skäligt att, då ägare

av fast egendom genom beslut av myndighet, som företräder särskilda

intressen, förvägras rätten att genom överlåtelse förfoga över egendomen,

myndigheten i fråga, oavsett fångets art, skall vara pliktig att på begäran

inlösa densamma. Hovrätten föreslår alltså att bestämmelserna om inlösen

göres tillämpliga ej blott vid köp utan även vid byte och gåva. Särskilda

värderingsregler blir för sistnämnda fall erforderliga. -— Begränsningen av

lösningsskyldigheten till fall, då hinderfrihetsintyg vägras med stöd av

»allenast» 5 §, är icke tillfredsställande. Skyldighet att inlösa egendomen

bör föreligga i alla fall, då de i 5 § upptagna rationaliseringssynpunkterna

gör sig gällande med sådan styrka, att lantbruksnämnden finner sig böra

upptaga dem bland skälen för sitt beslut. Utredningens förslag leder till

att lantbruksnämnd vid vägran av hinderfrihetsintyg skulle genom att jämte

rationaliseringssynpunkter åberopa andra skäl kunna undandraga sig

lösningsskyldighet.

RLF anser likaledes, att lösningsskyldigheten bör vara oberoende av om

annat lagrum åberopats jämte 5 §, samt hemställer vidare att lösningsplikten

får omfatta även i köpet eventuellt ingående kreatur, redskap eller

andra sådana lösören ävensom att i fråga om köp med avkomstklausul eller

annan sådan förmån bestämmelser gives till skydd åt förmånstagarens ställning.

Beträffande lösören uttalar sig bland andra lagberedningen, Svea hovrätt,

lantmäteristgrelsen och ett par lantbruksnämnder i samma riktning.

Rörande köpevillkoren i övrigt anför lagberedningen:

Av den nuvarande förköpsrättens allmänna konstruktion följer, att kronan,

när förköpsrätten utövas, principiellt blir bunden av samtliga de

köpevillkor som avtalats mellan säljaren och köparen. Inlösen enligt den

föreslagna lagen skiljer sig i viktiga hänseenden från ett förköpdet ursprungliga

köpeavtalet har blivit ogiltigt och inlösen sker icke från köparen

utan från säljaren. I lagen har sådan inlösen såtillvida anknutits till

det ogiltiga köpet, att inlösen skall ske till det av köparen utfästa priset.

Frågorna om kronans bundenhet av övriga köpevillkor och om begränsade

rättigheters giltighet mot kronan har över huvud icke berörts i betänkandet.

Utredningen får antagas ha utgått från att i dessa hänseenden samma regler

skall tillämpas som då förköpsrätt utövas. Det måste nämligen vara uteslutet

att lösrycka avtalsbestämmelsen om köpeskillingens storlek från dess

samband med de övriga villkoren. Enligt beredningens mening bör i fråga

om inlösen i princip gälla, alt kronan inträder i den rättsställning köparen

då skulle ha ägt, om han fortfarande kvarstått i rättsförhållandet till säljaren.

Den omständigheten att kronan inträder vid en senare tidpunkt än

avtalets ingående måste emellertid kunna föranleda jämkning i vissa avtalsbestämmelser,

t. ex. om tillträdesdag och betalningsterminer. Då den an
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

givna principen väsentligt avviker från vad som gäller om inlösen enligt

andra lagar, anser beredningen det oundgängligt, att uttryckliga regler i

ämnet intages i lagen. Ett sådant stadgande torde böra ges det innehållet

att då lösningsrätt utövas skall så anses, som om kronan inträtt såsom

köpare i den ursprunglige köparens ställe, dock skall sådan jämkning av

köpevilllcoren ske som föranledes av tidpunkten för kronans inträde.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län hemställer att det undantag

från lösningsplikten, som föreslås för fall där egendomen häftar för

intecknad gäld till högre belopp än priset, måtte vidgas till att avse även

annan fastigheten åvilande gäld, såsom ogulden fastighetsskatt, skifteskostnader

o. dyl.

I fråga om möjligheten att kringgå lagen genom att i köpehandlingen utsätta

ett fingerat och för lantbruksnämnden oantagbart pris vänder sig

åtskilliga remissinstanser mot att utredningen skjutit detta problem på

framtiden. Sålunda anför Svea hovrätt:

Lantbruksnämnden är, om den vägrar hinderfrihetsintyg jämlikt 5 §,

skyldig att betala ett visst pris för fastigheten, oberoende av om detta överensstämmer

med eller överstiger fastighetens värde. Följden härav synes

kunna bli den att nämnden, om priset väsentligt överstiger fastighetens

värde, icke anser sig kunna betala detta pris och av sådan anledning utfärdar

hinderfrihetsintyg, ehuru nämnden från jordrationaliseringssynpunkt

önskat inlösa egendomen. Härigenom motarbetas själva syftet med

hela inlösningsrätten. Härtill kommer att, enligt vad utredningen själv anmärkt,

det synes bli allt vanligare att i köpehandlingen utsättes ett mycket

högt pris i syfte att avskräcka lantbruksnämnden från att utöva förköpsrätt.

På grund härav finner hovrätten övervägande skäl tala för att införa

en bestämmelse av innehåll att, ojn priset får anses överstiga egendomens

värde, nämnden ej är skyldig att inlösa egendomen till sådant pris. —

Hovrätten önskar påpeka, att ett motsvarande spörsmål uppkommit i ett

annat rättsläge. I sin ursprungliga lydelse upptog jordförvärvslagen ett

stadgande, som från lagens tillämplighetsområde undantog förvärv å exekutiv

auktion. Under förarbetena till lagen uttalades farhågor för att ett

dylikt undantag skulle komma att utnyttjas för att kringgå lagen. I den

proposition, varigenom förslag till lagen framlades för 1945 års riksdag,

anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, att dessa farhågor

tydligen icke saknade fog men att å andra sidan starka skäl talade för att

lagen ej borde gälla för exekutiva förvärv. Det visade sig emellertid, att

tillvägagångssättet med arrangerade exekutiva auktioner i syfte att kringgå

lagen blev allt vanligare efterhand som kännedomen om denna möjlighet

att kringgå lagen spreds bland allmänheten, och i proposition till 1951

års riksdag uttalade departementschefen, att såväl för upprätthållandet i

praktiken av jordförvärvslagens effektivitet som med hänsyn till laglydnaden

i allmänhet det syntes angeläget att åtgärder vidtoges för att så långt

möjligt hindra skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar. Vid

sagda riksdag antogs därefter ingående och omfattande bestämmelser i detta

syfte.

Länsstyrelsen i Örebro län anför liknande synpunkter:

Utredningen har icke velat föreslå en bestämmelse om att lantbruksnämnd,

som vägrar hinderfrihetsintyg, kan befrias från inlösningsplikt, därest ett

mellan säljare och köpare överenskommet pris uppenbart överstiger egen
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

81

domens värde. Enligt länsstyrelsens mening är detta en allvarlig brist i det

föreliggande förslaget. Om lantbruksnämnden behöver en på detta sätt

övervärderad egendom för rationaliseringsändamål, blir den — om förslaget

i denna del accepteras — tvingad att antingen avstå från en måhända

mycket starkt motiverad rationaliseringsåtgärd eller betala ett för högt pris,

vilket senare betyder att i första hand staten åsamkas större utgifter än

som i och för sig är rimligt och att i andra hand de jordbrukare, till vars

förmån rationaliseringen vidtages, belastas mer än skäligt. Detta kan icke

vara en klok anordning. Trots de av utredningen anförda argumenten, vilka

ej kan frånkännas en viss tyngd, vill länsstyrelsen alltså föreslå införandet

i § It av en bestämmelse, som gör det möjligt för lantbruksnämnden att

påkalla prövning av frågan om köpeskillingens skälighet vid allmän domstol

eller på annat sätt. Blotta förekomsten av en sådan bestämmelse skulle

säkerligen göra det möjligt för nämnderna att avvärja flertalet försök att

ockra på statsmakternas intresse för jordbrukets rationaliseringsproblem.

I samma riktning som de nu återgivna yttrandena uttalar sig bland

andra länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt

ett flertal hushållningssällskap och lantbruksnämnder ävensom Landsorganisationen.

Hushållningssällskapet och lantbruksnämnden i Hallands lån

föreslår undantag från inlösningsplikten för fall, där egendomen tidigare

sålts till samma köpare för lägre pris och förvärvstillstånd därvid vägrats.

Hushållningssällskapet i Värmlands län föreslår, att i dylikt fall det lägre

priset får bli normerande för löseskillingen.

Departementschefen. På sätt utredningen antytt, ligger den föreslagna

lagens väsentliga betydelse som rationaliseringsinstrument däri, att den ger

lantbruksnämnderna möjlighet att hindra överlåtelser av mark som behövs

för rationaliseringsverksamheten. I jämförelse med denna möjlighet, förenad

med en aktiv inköpspolitik från nämndernas sida, är inlösningsbestämmelserna

av helt underordnad betydelse med hänsyn till lagens effektivitet.

Ändamålet med dessa bestämmelser är i stället huvudsakligen att tillgodose

den enskildes rättssäkerhet.

Frågan om utformningen av inlösningsbestämmelserna har i viss mån

kommit i annat läge därigenom, att någon ändring av bolagsförbudslagstiftningen

icke överväges i detta sammanhang. Då ett bolag förvägrats att

köpa en fastighet, som lantbruksnämnden vill disponera för rationaliseringsändamål,

inträder enligt gällande bolagsförbudslag icke någon som helst

rätt för nämnden att lösa till sig fastigheten från säljaren. Det kan givetvis

icke komma i fråga att ställa den, som sålt sin fastighet till enskild person,

i ett ofördelaktigare läge. Bestämmelsen i 11 § första stycket av utredningens

förslag, vari säljarens rätt att behålla sin fastighet göres beroende

av att anmälan sker i viss ordning, torde därför böra utgå.

När lantbruksnämnd funnit cn såld faslighet behövlig för rationaliseringsändamål

och därför jämlikt 5 § vägrat förvärvstillstånd, bör nämnden ofördröjligen

ge säljaren del av beslutet. Bestämmelse härom torde böra utfärdas

i administrativ ordning. Även i fortsättningen torde ärendet i normalfallen

komma att förlöpa i nära anslutning till det av lantbruksstyrel
(i

Biliang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr It;:,

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sen skisserade förfaringssättet. Lantbruksnämnden lärer sålunda i allmänhet

utan dröjsmål inleda förhandlingar med säljaren om överlåtelse av fastigheten

antingen till nämnden eller också direkt till ägaren av det jordbruk,

som enligt nämndens planer skall förstärkas med den ifrågavarande

fastigheten. I sakens natur ligger att nämnden härvid bör bjuda det pris

som avtalats vid den ogiltigblivna försäljningen, om detta icke mera påtagligt

under- eller överstiger fastighetens värde. Förklarar nu säljaren att

han vill behålla fastigheten, förfaller givetvis hela frågan. Nämndens anbud

får vidare självfallet icke leda till överlåtelse, om den ursprunglige köparen

skulle erhålla förvärvstillstånd efter besvär i administrativ väg.

Även om säljarens berättigade intressen således regelmässigt torde bli behörigen

tillgodosedda på initiativ av lantbruksnämnden, vore det uppenbarligen

en brist i lagstiftningen, om däri saknades garantier för säljarens

rätt. Emellertid måste dessa garantier vara så utformade, att de icke inbjuder

till missbruk. Bestämmelsen i 11 § andra stycket av utredningsförslaget

kan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Såsom påpekats

i betänkandet kan den föreslagna lagen lätt kringgås på så sätt, att i köpehandlingen

utsättes ett fingerat pris, som är betydligt högre än fastighetens

värde. Som följd av den i nyssnämnda bestämmelse stadgade skyldigheten

för lantbruksnämnden att lösa fastigheten till det utfästa priset blir nämnden

i dylikt fall tvungen att meddela tillstånd för att undgå lösningsskyldighet,

och detta även om starka skäl skulle tala för vägran jämlikt 5 §.

Härigenom skulle lagens värde som rationaliseringsinstrument förringas och

respekten för lagar över huvud taget kunna skadas. I likhet med vissa remissinstanser

anser jag därför, att undantag från inlösningsplikten bör

stadgas för fall där priset uppenbart överstiger fastighetens värde. Utredningens

betänkligheter mot ett dylikt undantagsstadgande synes mig överdrivna.

Redan genom sin förefintlighet torde stadgandet få den verkan, att

alltför högt uppskruvade köpeskillingar blir sällsynta. Skulle emellertid ett

eller annat dylikt fall inträffa och säljaren dessutom draga lösningsfrågan

under domstols prövning, kan detta säkerligen icke undergräva nämndernas

anseende mera än som skulle bli fallet, om nämnderna gång efter annan

måste kapitulera inför oblyga försök att kringgå lagen. För att bedöma,

huruvida mellan pris och värde föreligger en uppenbar differens, erfordras

tydligen icke någon mera ingående värdering av fastigheten, och ej heller i

övrigt torde bedömandet erbjuda större svårigheter för vare sig lantbruksnämnd

eller domstol.

I överensstämmelse med vad nu anförts upptager 10 § i departementsförslaget

ett stadgande av innehåll, att, därest förvärvstillstånd vägrats jämlikt

5 §, kronan är skyldig att, om säljaren så påyrkar, lösa fastigheten till

det pris köparen utfäst; dock att lösningsplikt ej föreligger, om priset uppenbart

överstiger fastighetens värde. Motsvarande bestämmelse i utredningsförslaget

förutsätter för sin tillämplighet, att 5 § ensam legat till grund för

avslagsbeslutet. Har jämväl 3 eller 4 § åberopats, inträder enligt sagda förslag

icke någon lösningsplikt. Där tillräcklig grund finnes för avslag en
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

83

ligt någon av de senare paragraferna, torde nämnden i regel sakna anledning

att åberopa jämväl 5 §. Skulle emellertid nämnden av någon orsak

se sig föranlåten att stödja sitt beslut även på 5 §, synes detta också böra

medföra lösningsplikt. — Av skäl, som utredningen anfört, är även enligt

departementsförslaget lösningsbestämmelsen icke knuten till fall där det

hindrade förvärvet skett genom byte eller gåva. Ej heller inträder lösningsplikt,

där den avslagna ansökningen avsåg framtida förvärv. Såväl i dylikt

fall som i bytes- och gåvofallen får fastighetens överförande på lantbruksnämnden

helt bero på huruvida mellan nämnden och ägaren kan träffas

överenskommelse om priset. — I likhet med utredningens förslag stadgar

departementsförslaget undantag från lösningsplikten för det fall där fastigheten

häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset. Syftet med detta

stadgande — att hindra viss form av missbruk -—- torde knappast motivera

att undantaget, på sätt föreslagits av en remissmyndighet, vidgas till att avse

även annan fastigheten åvilande gäld.

Förslaget att låta lösningsplikten omfatta även i köpet ingående kreatur,

redskap och andra sådana lösören anser jag mig icke böra biträda. En

sådan skyldighet skulle kunna leda till att lantbruksnämndernas tid alltför

mycket upptoges av ovidkommande göromål såsom försäljning av kreatur

och inventarier. Däremot torde lösningsplikten böra utsträckas i ett annat

hänseende. Det kan t. ex. inträffa, att två fastigheter gått i ett köp och att

förvärvstillstånd meddelas beträffande den ena men i fråga om den andra vägras

jämlikt 5 §. Ej sällan torde köparen i dylika fall äga påfordra återgång

av köpet i dess helhet. Där så sker, synes säljaren ha ett berättigat intresse

av att få båda fastigheterna inlösta, om de ingår i samma brukningsenhet

eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från varandra. Bestämmelse

härom har införts i 10 § andra stycket. Liknande bestämmelser finnes i 3 §

förköpslagen. Det bör självfallet vara angeläget för lantbruksnämnderna

att i här avsedda fall tillse, att avvecklingen av köpet sker utan rättsförlust

för vare sig säljare eller köpare. Oftast torde fastigheterna redan på

förhand för både kontrahenter och nämnd framstå som en naturlig enhet,

och då bör avslagsbeslutet givetvis icke begränsas till en del därav.

Lagberedningen föreslår, att i lagen införes ett uttryckligt stadgande av

innebörd att lantbruksnämnden skall vara bunden av samtliga vid köpet

avtalade villkor med endast sådan jämkning, som föranledes av tidpunkten

för nämndens inträde. Med anledning härav vill jag återgiva ett uttalande

ur motiven till kapitlet om förköpsrätt i lagberedningens förslag till jordabalk

(SOU 1947:38 s. 255). Inledningsvis framhålles att förköpsrätten i

lagtexten säges innebära befogenhet att, när fastigheten säljcs, övertaga

densamma till det pris köparen utfäst, men att den förköpsberättigade principiellt

blir bunden av samtliga i köpehandlingen upptagna villkor. Vidare

uttalas att det emellertid icke ansetts påkallat att i lagtexten ge ett särskilt

uttryck åt denna princip. När det gällde andra köpevillkor än priset, kunde

nämligen avvikelser från principen stundom vara erforderliga. Vid fastställandet

av de villkor, som den förköpsberättigade skulle vara underkastad,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

kunde exempelvis de i köpehandlingen förekommande bestämmelserna om

tillträdesdag och betalningsterminer icke utan vidare göras tillämpliga på

den som utövade förköpsrätt. Vad särskilt anginge det fall, att ett av köparen

gjort åtagande vore av personlig art, så att detsamma endast kunde fullgöras

av köparen själv eller i alla händelser icke kunde uppfyllas av den

förköpsberättigade, vore det enligt dessa motiv näppeligen tillfredsställande,

om utövandet av förköpsrätt i följd härav skulle förhindras. Hur ett dylikt

fall i övrigt borde bedömas kunde emellertid vara föremål för delade meningar.

I 1909 års förslag förekomme ej något särskilt stadgande härom men

i motiven uttalades, att det borde ankomma på köparen att fullgöra åtagandet,

under det att den lösningsberättigade skulle vara skyldig att därför

lämna honom skälig gottgörelse. En annan tänkbar utväg vore att åtagandet

omsattes i en ersättningsskyldighet mot säljaren och att sålunda den

förköpsberättigade lämnade säljaren skälig gottgörelse samtidigt som köparen

befriades från åtagandet. Den sistnämnda utvägen kunde understundom

synas vara den mest ändamålsenliga. Emellertid torde det få överlämnas

åt rättstillämpningen att avgöra under vilka omständigheter en sådan

lösning kunde anses förenlig med avtalets innebörd och säljarens befogade

intressen. Beredningen ansåge för sin del ej påkallat att i lagtexten införa

ett uttryckligt stadgande för de sällsynta fall varom här vore fråga.

Med hänsyn till grunden för de nu föreslagna inlösningsbestämmelserna

synes det mig som om det i förestående uttalande anlagda betraktelsesättet

skulle kunna tillämpas även i förevarande fall och uttryckligt stadgande

i angivet hänseende således icke vara påkallat. Då i 10 § talas om det utfästa

priset, bör detta med andra ord fattas i vidsträckt bemärkelse såsom

avseende varje form av vederlag. Huruvida någon jämkning i köpevillkoren

bör ifrågakomma, får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Infördes

obetingad skyldighet för lantbruksnämnd att ikläda sig köparens samtliga

förpliktelser i oförändrad form, skulle på nytt öppnas en väg att kringgå

lagen genom att utsätta fingerade och för nämnden oantagbara köpevillkor.

Enligt 1 § tredje stycket bör fångeshandlingen företes i tillståndsärende.

Med avseende å inlösningsbestämmelserna är emellertid köpehandlingen av

så grundläggande betydelse, att dess företeende torde böra i lagen uttryckligen

uppställas som en förutsättning för lösningspliktens inträde. Så har ock

skett i departementsförslaget.

11 §.

Första, tredje och fjärde styckena överensstämmer med 12 § i utredningens

förslag med endast smärre jämkningar, vilka huvudsakligen sammanhänger

med omarbetningen av nästföregående paragraf. Andra stycket motsvarar

8 § förköpslagen.

Under remissbehandlingen har lantbruksstyrelsen föreslagil,

att tidsfristen för talans väckande skulle minskas till tre månader. Styrelsen

har vidare ifrågasatt, huruvida icke i lagen borde införas motsvarighe
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

ter till — förutom 8 § — 9 § andra stycket samt 10 § första och tredje

styckena förköpslagen, vilka bestämmelser avser rättegångskostnader, tid

och sätt för löseslcillingens gäldande ävensom dröjsmålsränta. Med hänvisning

till ett rättsfall (NJA 1950 s. 584), enligt vilket lantbruksnämnd jämlikt

20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken och 7 kap. rättegångsbalken

ansetts icke behörig att i förköpsmål fullfölja talan till högsta domstolen,

har styrelsen också hemställt, att dylik behörighet tillerkännes nämnderna

genom särskilt stadgande i den nya lagen. Lagberedningen berör förhållandet

mellan lösningsplikten enligt denna lag och kronans rätt till expropriation

för stärkande av ofullständigt jordbruk samt antyder vissa

riktlinjer för en processuell samordning av de båda instituten. Enligt beredningens

åsikt är detta spörsmål av sådan vikt med hänsyn till såväl kronans

som jordägarens rättsställning, att det bör närmare regleras i lagen.

Vidare föreslås några lagtekniska jämkningar i 12 § av utredningens förslag.

Departementschefen. För att i största möjliga utsträckning undvika rättegångar

och bereda parterna tillfälle till godvillig uppgörelse torde man

icke böra inskränka tidsfristen för talans väckande på sätt lantbruksstyrelsen

föreslagit. I fråga om rättegångskostnader och dröjsmålsränta lärer böra

gälla vad därom i allmänhet är stadgat. Beträffande tid och sätt för löseskillingens

gäldande synes särskilda bestämmelser icke vara påkallade utöver

vad tredje stycket innehåller i dessa hänseenden. — Med den nya

lagens uppläggning torde lantbruksnämndens talan i en eventuell rättegång

icke kunna ha annat syfte än att — sedan genom lagakraftvunnet beslut

förvärvstillstånd vägrats enligt 5 § — värja kronan mot obefogade ekonomiska

anspråk i anledning av beslutet. Under sådana omständigheter synes

de åberopade bestämmelserna i rättegångsbalken och dess promulgationslag

icke lägga hinder i vägen för nämnden att fullfölja sin talan till högsta

domstolen. — Kronans rätt till expropriation för stärkande av ofullständigt

jordbruk har visat sig vara av synnerligen ringa praktisk betydelse. Endast

ett försvinnande fåtal sådana ärenden har förekommit. Att införa särskilda

bestämmelser till förebyggande av konflikt mellan inlösen och expropriation

synes därför knappast vara påkallat. I förekommande fall torde myndigheterna

säkerligen finna former att undvika dylika konflikter. I allmänhet

lärer lantbruksnämnd icke böra söka tillstånd till expropriation, när situationen

är sådan, att ett lösningsanspråk kan göras gällande.

12—13 §§.

Rörande dessa paragrafer, vilka motsvarar 13—14 §§ i utredningens förslag,

anföres i betänkandet:

Dessa paragrafer, vilka motsvarar de år 1951 i jordförvärvslagen införda

bestämmelserna i 4 a § andra t. o. m. fjärde styckena och 4 b §, innehåller

i jämförelse med dessa endast en ändring av saklig natur. 1 4 a §

tredje stycket jordförvärvslagen stadgas undantag från avyttringsplikten,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

där inropet gjorts av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att

avyttra fastigheten är föreskriven i annan författning. De med sistnämnda

uttryck åsyftade avyttringsföreskrifterna återfinnes i 45 § lagen den 22

juni 1911 om bankrörelse, 30 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker,

36 och 60 §§ kungl. förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor,

7 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt 8 § bolagsförbudslagen.

I samband med 1951 års ändringar i jordförvärvslagen

ifrågasatte lagrådet om det verkligen vore lämpligt att från den däri stadgade

avyttringsplikten befria sådana rättssubjekt som avses i 1916 års

lag och bolagsförbudslagen. Avyttringsreglerna i dessa båda lagar vore,

uttalade lagrådet, i olika hänseenden mindre stränga, och det kunde icke

vara rimligt att bolag och utlänningar erhölle en mera gynnad ställning

än svenska medborgare. Departementschefen genmälde emellertid, att frågan,

huruvida ett bolag eller en utlänning skulle få behålla en inropad

fastighet, av praktiska skäl icke borde vara underkastad prövning såväl

av lantbruksnämnden som, ur delvis andra synpunkter, av Kungl. Maj :t

eller länsstyrelsen. Hellre än att inbegripa juridiska personer och utlänningar

under jordförvärvslagens avyttringsregler borde man enligt departementschefen

överväga att förkorta de i 1916 års lag och bolagsförbudslagen

stadgade avyttringsfristerna. Härmed kunde dock anstå, tills ståndpunkt

tagits till frågan om jordförvärvslagens fortsatta bestånd.

Om tillämpningen av bolagsförbudslagen, såsom nu föreslås, anförtros

åt lantbruksnämnderna minskar de av departementschefen anförda praktiska

skälen i betydelse, i det spörsmålet inskränkes till att avse endast

utlänningar och därmed i 1916 års lag jämställda subjekt. I detta nya

läge synes övervägande skäl tala för att utlänningar och dylika subjekt

— liksom självfallet de under bolagsförbudslagen lydande sammanslutningarna

— skall vara avyttringspliktiga jämväl enligt jordrationajiseringslagen.

Åt undantagsstadgandet, vilket i förslaget "återfinnes i 13 §

andra stycket, kan då också givas en mera pregnant avfattning. Undantaget

torde i överensstämmelse med likartade regler i 14 § andra stycket ävensom

i 2 § första stycket i förslaget till ny bolagsförbudslag lämpligen kunna

förklaras skola avse bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit

och jordbrukskassa. Alternativet att omarbeta de sällan eller aldrig

tillämpade avyttringsbestämmelserna i 1916 års lag förefaller mindre praktiskt.

I ett par yttranden har uttalats önskemål om särskilda regler till

förhindrande av skadlig exploatering under tvåårsfristen efter exekutiv

auktion.

Departementschefen. Eftersom ifrågavarande bestämmelser gällt endast

en kortare tid torde ytterligare erfarenheter av deras verkningar böra avvaktas,

innan man överväger att utbygga dem med regler av nyss angiven

innebörd. — Av förut anförda skäl ansluter sig departementsförslaget till

den gällande lagen i fråga om behandlingen av förvärv som lyder under

bolagsförbudslagen eller 1916 års lag. Även beträffande avyttringsplikten

har ansetts lämpligt att på motsvarande vis anknyta till vad för närvarande

gäller. Med hänsyn till avfattningen av första punkten i 12 § har detta resultat

ernåtts utan ändring av paragrafens text. I förhållande till utredning
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

ens förslag har i lagtexten vidtagits vissa jämkningar i förtydligande syfte

ävensom en ändring, vilken föranletts av det i 1 § första stycket 2 föreslagna

undantaget i fråga om kommuns jordförvärv.

14 §.

Rörande denna paragraf, som motsvarar 15 § i utredningsförslaget, anföres

i betänkandet:

Denna paragraf motsvarar 5 § jordförvärvslagen samt 14 och 15 §§ förköpslagen.

Till skillnad från den förra lagen, enligt vilken klagan över lantbruksnämnds

beslut skall föras hos Kungl. Maj it, ansluter sig förslaget

till förköpslagens system med tre instanser. I övriga hänseenden ansluter

sig paragrafen närmast till jordförvärvslagens fullfölj dsregler. Föreskriften

om besvärstidens längd har dock avfattats i huvudsaklig överensstämmelse

med föreliggande förslag till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut (prop. 201/1954). Principiellt riktigast vore måhända

att icke alls upptaga någon dylik föreskrift i lagtexten, vilket skulle medföra

att lagen om besvärstid bleve omedelbart tillämplig. För de^ lokala

myndigheter, som omhänderhar tillämpningen av förevarande lagstiftning,

liksom för den stora allmänheten är det emellertid uppenbarligen en praktisk

fördel att ej behöva söka upplysning om besvärstidens längd i annan

författning. — I sakens natur torde ligga att klagorätt endast tillkommer

den som anhängiggjort ärendet, d. v. s. förvärvaren och, i ärenden som

avses i 5 § 2, fastighetens ägare.

I ett par yttranden har ifrågasatts huruvida icke även överlåtaren

borde få besvärsrätt.

Departementschefen. Enligt gällande jordförvärvslag har säljare ansetts

obehörig att fullfölja talan. Även enligt den nya lagen torde för överlåtaren

knappast föreligga något egentligt behov av att ha besvärsrätt. Där förvärvstillstånd

vägras jämlikt 5 § skyddas han av inlösningsreglerna, och i övriga

fall då tillstånd vägras har han i regel möjlighet att söka sig en ny köpare.

Huruvida överlåtare likväl i något fall bör tillerkännas besvärsrätt torde få

avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser. - Till första stycket har

gjorts ett tillägg av innehåll att även avvisningsbeslut må överklagas. Sedan

numera utfärdats särskild lag om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut (SFS 355/1954), synes mig lämpligast att låta den lagen

direkt reglera besvärstiden. Jag anser även lämpligast att besvären, i enlighet

med vad utredningen föreslagit och nu gäller i fråga om överklagande av

lantbruksnämnds beslut i jordförvärvsärende, avlämnas till lantbruksnämnden,

som har att överlämna dem till vederbörande fullföljdsinstans. Förevarande

paragraf har avfattats i överensstämmelse härmed.

15 §.

Denna paragraf är likalydande med 8 § i gällande jordförvärvslag och

16 § i utredningens förslag.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Övergångsbestämmelserna

Om dessa bestämmelser, vilka oförändrade upptagits i departementsförslaget,

anför utredningen:

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1955, då giltighetstiden utgår

för 1948 års jordförvärvslag. Den avlöser icke blott jordförvärvslagen utan

även förköpslagen. I överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser bör

emellertid dessa båda lagar fortfarande tillämpas beträffande fång som skett

under deras giltighetstid. Stadgande härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Jämfört med en motsvarande föreskrift i jordförvärvslagens

övergångsbestämmelser, leder detta stadgande till att 1945 års lag blir

tillämplig å fång som skett under dess giltighetstid.

Enligt 4 § förköpslagen är lantbruksnämnd skyldig att efter framställning

från ägare av jordbruksfastighet meddela beslut huruvida fastigheten

ar behövlig för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Beslutet

skall meddelas för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden

tunnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må enligt paragrafens

andra stycke förköpsrätten ej göras gällande under den tid beslutet avser.

Beslut av detta innehåll, som gäller ännu vid den nya lagens ikraftträdande,

synes rmiligen böra under sin fortsatta giltighetstid få den verkan, att hin.

1ejfrihetsintyg ej må vägras enligt 5 § i nya lagen. Bestämmelse härom har

mlorts i sista stycket av övergångsbestämmelserna.

Förhandstillstånd, som meddelats enligt jordförvärvslagen, och s. k.

landsfiskalsintyg blir utan verkan beträffande fång som sker efter den nya

lagens ikraftträdande. Om dylika handlingar finge gälla som hinderfrihetsmtyg,

skulle forvärvet undgå prövning såväl enligt förköpslagen som jämlikt

5 § i nya lagen. J

Departementschef en. I fråga om tiden för lagens giltighet får jag hänvisa

till vad jag därom anfört i samband med de allmänna synpunkterna på

lagstiftningen.

Förslaget till ändring i lagen om arrendators förköpsrätt

Beträffande detta förslag anföres i betänkandet:

Lagen den 22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt, vilken

lag delvis ändrats genom lagar den 30 juni 1947 (nr 325) och den 20 april

1951 (nr 190), innehåller bl. a. vissa bestämmelser, som äger samband med

,.r°n.?ns förköpsrätt. Sålunda stadgas i 2 §, att arrendator ej må utöva

förköpsrätt, om fastigheten i fråga säljes till kronan för ändamål, som

avses i 1 § lagen om kronans förköpsrätt, och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten av an^n„

aaledmng än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket

dara. Utredningen föreslår, att denna bestämmelse i samband med upphävandet

av lagen om kronans förköpsrätt ändras på det sätt, att ändamålet

med kronans förvärv angives skola vara att främja jordbrukets yttre rationalisering.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Vidare innehåller 2 § lagen om arrendators förköpsrätt bl. a. en erinran

om att vissa fall, då kronans förköpsrätt äger företräde framför arrendatorns,

är reglerade i lagen om kronans förköpsrätt. Denna erinran bor

självfallet utgå ur lagtexten, när sistnämnda lag upphäves.

Det sist sagda gäller slutligen också beträffande 4 § tredje stycket lagen

om arrendators förköpsrätt, vari föreskrives att, om förköpstalan föres av

såväl kronan som arrendator, de båda målen skall handläggas i en rättegång.

Departementschefen. Mot utredningens förslag i denna del har jag intet

att erinra.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och -4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Föredraganden hemställer härefter att lagradets utlåtande över lagförslagen

av den lydelse bilagorna A och B till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(jordförvärvslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom

köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd (förvårvstillstånd);

dock erfordras ej tillstånd

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet

för något av de ändamål, som angivas i 1 § 4, 7 och 16 lagen den 12 maj

1917 om expropriation;

3. dar förvärvaren är fangesmannens make och ej heller där förvärvaren

eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller

hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller syskons

avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen ej är avyttringspliktig

jämlikt 12 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom eller egendomen enligt förklaring

av länsstyrelsen ä,r av beskaffenhet att få förvärvas utan sådant tillstånd;
5.

där fånget sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. dar egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som vid avstyckning bildats för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Avser fång, som enligt bestämmelserna i första stycket skulle kräva förvärvstillstånd,

del av fastighet och sökes avstyckning skriftligen hos vederbörande

myndighet sist tre månader efter fångesdagen, behöver tillstånd

inhämtas endast efter hänvisning som sägs i 2 §.

Förvärvstillstånd skall, där annat icke följer av vad i 2 § stadgas, sist

tre månader efter fångesdagen skriftligen sökas hos lantbruksnämnd inom

vars verksamhetsområde egendomen är helt eller delvis belägen. I ärendet

bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fangeshandlingen eller, om

sådan ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen.

Har så ej skett och är ej fråga om förvärv ä auktion varom stadgas i 13 §,

äger lantbruksnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen vid äventyr

att ansökningen eljest avvisas.

2 §•

Finnes i avstyckningsärende som sägs i 1 § andra stycket, att egendomen

är avsedd för jordbruks- eller skogsbruksändamål, skall förvärvaren, innan

tillstånd till avstyckningen meddelas, hänvisas att inom en månad från det

han fått del av hänvisningen söka förvärvstillstånd.

Sådan hänvisning må dock underlåtas under förutsättning att egendomen

skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig, att den därigenom

uppkommande brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen

kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande

arbetskraft samt att anledning icke finnes till antagande att egendomen

kan med större fördel läggas till annat jordbruk.

3 §.

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att

egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren

med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av

densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat

som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, i den mån annat ej föranledes

av bestämmelserna i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen

huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan

fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,

eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet

skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses läm
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts proposition nr t65

pade för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras

i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver

det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §.

Finnes egendomen böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till

storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter, må förvärvstillstånd

vägras, såframt i ärendet företetts fångeshandling eller samtycke

som avses i 1 § tredje stycket; dock må ej av nu nämnd anledning vägran

ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;
2.

där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

beslutat, att denna ej skall tagas i anspråk för ändamål som avses i denna

paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som

må hava utsatts i beslutet; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 13 §.

6 §.

Finnes förvärvstillstånd icke kunna meddelas med mindre förvärvaren

därvid ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främjande

av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att under viss tid nyttja

denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning av densamma,

må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat skriftlig utfästelse

att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse. I tillståndsbeslutet

skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläggande

av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan förvärvaren

tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningsenhet

som den med fånget avsedda.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres

samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt,

under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsakligen

ligger, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt vite.

Utan sadan hemställan ma talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

7 §•

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder

till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas

viss tid, inom vilken åtgärden skall sökas, samt angivas hos vilken

myndighet och på vad sätt ansökningen skall göras.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning

samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande

endast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen

icke hindras därav att lagfarten ej beviljats.

8 §‘

Lantbruksnämnden är skyldig att snarast möjligt och, om ej särskilt

skäl föreligger till längre rådrum, sist två månader efter det förvärvstillstånd

blivit sökt meddela beslut i ärendet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett

år, för dess giltighet.

Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skal

å vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 10 §,

skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga.

9 §•

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 §

inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd

genom lagakraftägande beslut, skall fanget vara ogillt. Detsamma skall gälla

där ansökan i fastighetsbildningsärende, som sägs i 1 § andra stycket eller

i 7 § första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall.

Intill dess giltigt förvärvstillstånd föreligger skall beträffande lagfart å

fånget anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen den 16 juni

1875 om lagfart å fång till fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats å

fånget, skall vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning.

10 §.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och

har köpehandlingen i huvudskr^ft eller bestyrkt avskrift varit företedd i

ärendet, är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till

det pris köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart

överstiger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld

till högre belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart

träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att

återgå, skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den

sålunda försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhet

som den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från

denna.

11 §•

Lösningsyrkande som avses i 10 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen

delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet

vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det beslutet

vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister dock räknas

från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling

utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger vad

å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve

rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses vara utfäst för

den egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser

om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsättas

viss dag då egendomen skall anses övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag

anses som försäljning till kronan.

12 §.

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om vid

vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två år

förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inroparen

erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. Har inropet

skett för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen

häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken,

må lansstyrelsen på ansökan medgiva skäligt anstånd med egendomens avyttrande,

om sannolika skäl visas, att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma.

Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på

framställning av lantbruksnämnden förordna, att den skall säljas å offentlig

auktion efter vad i 13 § sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall

göras i det köpebrev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen

och skall tillika, när lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej

sökanden visar att hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, postsparbanken, kassa för

jordbrukskredit eller hypoteksförening.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall vad i 3—8 §§

är stadgat om förvärvstillstånd äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Förordnande som sägs i 12 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att

inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller

han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;’

dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, försäljning

ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det

värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen må säljas

- forutom till den som erhållit förvärvstillstånd — allenast till kronan, till

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för

ändamål varom förmäles i 1 § första stycket 2, till kreditinrättning som sägs i

12 § andra stycket eller till andelsägare som avses i 1 § första stycket 8.

Avgives vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljning

ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen

i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning

stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas till

ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla

förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven

tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas,

skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas

av statsmedel.

14 §.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden avvisat ansökan eller vägrat

förvärvs tillstånd eller tillstånd att behålla inropad egendom eller avslagit

begäran som avses i 5 § 2 eller ock tillämpat 7 §, må klagan föras genom

besvär hos lantbruksstyrelsen. Talan mot styrelsens beslut föres hos Konungen

genom besvär. Besvären skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har

att snarast möjligt till besvär smyndigheten insända handlingarna i ärendet

jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden,

jämväl eget utlåtande över besvären. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras

över beslut av nämnden eller styrelsen.

Konungen äger förordna, att i vissa fall nämndens eller styrelsens beslut

i frågor enligt denna lag skola underställas högre myndighets prövning.

15 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955 och gäller till och med den 30 juni

1962.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till bestämmelse i lagen om

kronans förköpsrätt eller i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet, skall i stället tillämpas motsvarande

bestämmelse i nya lagen.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tilllämpas

vad därom stadgas i förenämnda lagar av 1947 och 1948.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall

vid tillämpningen av den nya lagen anses som beslut varom stadgas i 5 § 2.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Bilaga B

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators

förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att 4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2 §.

Förköpsrätt må---i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt utövas om fastigheten köpes av kronan

för främjande av jordbrukets yttre rationalisering och arrendatorn är

ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten

av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av

jordbruket därå.

Har jordägaren---för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951: 190.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

97

Bilaga C

(Utredningens förslag)

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre

rationalisering m. m. (jordrationaliseringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som genom köp, byte eller gåva förvärvar såsom jordbruksfastighet

taxerad egendom skall sist två månader därefter anmäla detta hos den eller

de lantbruksnämnder inom vars verksamhetsområde egendomen ligger.

Anmälningsskyldighet föreligger dock ej:

1. för kronan;

2. för föregående ägarens make, avkomling, adoptivbarn, syskon och adoptivbarns

eller syskons avkomling samt, där sådan anhörig förvärvar gemensamt

med sin make, ej heller för denne, allt under förutsättning att överlåtaren

ej är avyttringspliktig jämlikt 13 §;

3. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 13 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel;

4. där fånget avser fastighetsdel som för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk utbrytes genom avstyckning varom ansökan sker sist två månader

efter fångesdagen;

5. där fånget avser fastighet som genom avstyckning utbrutits för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

6. där fånget sker genom inrop på exekutiv auktion; eller

7. där lantbruksnämnden på förhand utfärdat intyg, varom stadgas i 2 §,

samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som må hava

utsatts i intyget.

2 §•

När anmälan sker enligt 1 § eller någon med avseende å tillärnat fång å

auktion, varom stadgas i 14 §, begär lantbruksnämndens intyg att mot

fånget ej möter hinder enligt denna lag (hinderfrihetsintyg), skall sådant

intyg utfärdas, där annat ej föranledes av bestämmelserna i 3—6 §§. Dylikt

intyg må ock eljest på begäran utfärdas med avseende å förestående fång.

3 §.

Hinderfrihetsintyg skall vägras, om anledning finnes till antagande att

egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren

med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av

7 Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 saml. Nr 165

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,

inventarier eller annat som tarvas för egendomens brukande, så ock om

fånget finnes medföra uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter.

4 §•

Föreligger ej fall som sägs i 3 § men kan det antagas, att förvärvaren vill

åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår

egendom med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, skall

hinderfrihetsintyg vägras, såvida ej fånget kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren

har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt

skäl föreligger att godtaga fånget.

Vad i första stycket stadgas skall, om ej fall som sägs i 3 § är för handen,

gälla jämväl där genom fånget i en ägo sammanföras brukningsenheter,

som prövas kunna bestå vara för sig, så ock där fånget avser sådan fastighet

eller sämjelott, som ingår i dylik brukningsenhet, och brukningsenhetens

bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen.

5 §■

Vill lantbruksnämnden inlösa egendom som avses med fånget för att med

densamma underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter, må hinderfrihetsintyg vägras.

Dock må ej av dylik anledning intyg vägras:

1. där förvärvaren är arrendator, som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

meddelat beslut, att denna ej skall tagas i anspråk för ändamål som avses i

första stycket, samt fanget sker inom fem år därefter eller den kortare tid

som må hava utsatts i beslutet;

3. där intyget endast är avsett att gälla vid auktion, varom stadgas i 14 §.

6 §.

Erfordras tillstånd enligt lagen om förbud för bolag, förening och stiftelse

att förvärva jordbruksfastighet, må hinderfrihetsintyg ej utfärdas med

mindre samtidigt meddelas dylikt tillstånd. Ej heller må sådant tillstånd

ineddelas, där ej samtidigt utfärdas hinderfrihetsintyg.

7 §•

Finnes förutsättning för utfärdande av hinderfrihetsintyg ej vara för

handen med mindre förvärvaren utfäster sig att inom viss tid verkställa

erforderlig åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen

eller att under viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller underlåta

särskild användning av densamma, och lämnas sådan utfästelse skriftligen,

äger lantbruksnämnden vid utfärdande av hinderfrihetsintyg däri utsätta

vite för tredska att uppfylla utfästelsen.

Nämnden har att hålla uppsikt över att utfästelsen fullgöres samt vid

tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse, hemställa hos

allmän åklagare att vid rätten i den ort, där egendomen ligger, anhängiggöra

och utföra talan om vitets utdömande ävensom om utsättande av nytt

vite. Utan att hemställan som nu sagts blivit gjord må dylik talan icke anhängiggöras

av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan. \ ite må i händelse av bristande tillgång till

dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 165

99

8 §•

Hinderfrihetsintyg må för sin giltighet göras beroende av att egendomen

ingår i sammanläggning eller avskiljes till särskild fastighet. I sådant intyg

skall utsättas viss tid, inom vilken åtgärden skall sökas, samt angivas, hos

vilken myndighet ansökningen skall ske.

9 §•

Lantbruksnämnden är skyldig att snarast möjligt och, om ej synnerligt

skäl föreligger till längre rådrum, sist två månader efter det anmälan enligt

1 § skett utfärda hinderfrihetsintyg eller, där intyg vägras, meddela beslut

härom med angivande av det eller de lagrum varå beslutet grundas.

10 §.

Sker ej anmälan enligt 1 § inom där föreskriven tid eller vägras hinderfrihetsintyg

genom beslut som vinner laga kraft, skall fånget vara ogillt.

Detsamma skall gälla, där ansökan som avses i 8 § ej göres inom utsatt

tid eller avslås genom beslut som vinner laga kraft.

Så länge fånget kan bliva ogillt enligt första stycket skall beträffande

lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen den 16 juni

1875 om lagfart å fång till fast egendom.

Skulle i något fall lagfart hava meddelats mot bestämmelserna i denna

paragraf, skall vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning.

11 §•

Varder vid köp hinderfrihetsintyg vägrat jämlikt 5 § och giver ej säljaren

sist en månad efter det beslutet delgivits honom lantbruksnämnden skriftligen

tillkänna att han önskar behålla egendomen, äger nämnden, sedan beslutet

vunnit laga kraft, inlösa egendomen till det av köparen utfästa priset.

Vägrades intyget med stöd av allenast 5 §, må nämnden ej undandraga

sig att, om säljaren det yrkar, inlösa egendomen till sagda pris med mindre

egendomen häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset.

12 §.

Vill lantbruksnämnden eller säljaren påkalla inlösen enligt It §, skall

detta vid äventyr av talans förlust skriftligen delgivas motparten inom två

månader från det köpet blev ogillt. Kan ej inlösen ske genom överenskommelse,

skall anspråket vid enahanda äventyr anhängiggöras genom stämning

inom sex månader från delgivningen. Väckt talan må ej återkallas

utan svarandens samtycke. Bifalles käromålet, skall i domen, förutom erforderliga

bestämmelser om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för

dess gäldande, utsättas viss dag då egendomen skall anses övergå i kronans

ägo. När inlösningstalan väckts och när målet blivit slutligen avgjort, skall

genom rättens föranstaltande göras anteckning därom i fastighetsboken å

nästa inskrivningsdag.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag

anses som försäljning till kronan.

13 §.

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om vid

annat slags fång skulle hava förelegat anmälningsskyldighet enligt 1 §, åter

avyttras innan två år förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej

dessförinnan inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens fordran

eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt

It kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökani medgiva skäligt

anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas, att förlust

för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen inom föreskriven

tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden fölordna,

att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 14 § sägs. Anteckning

om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev som utfärdas med

anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika, när lagfart sökes,

införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar att hans skyldighet att

avyttra egendomen upphört.

_ Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit eller

jordbrukskassa.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall vad i 3—8 §§

är stadgat om hinderfrihetsintyg äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Förordnande som sägs i 13 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att

inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller

han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;

dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, försäljning

ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det

värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen må säljas —

förutom till kronan, bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit,

jordbrukskassa eller andelsägare som avses i 1 § andra stycket 3 _

allenast till den som erhållit hinderfrihetsintyg. Avgives vid auktionen bud

som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljning ske, ändå att innehavare

av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om fast egendoms

försäljning och köpeskillingens fördelning stadgar beträffande gäldenären

skall i ärende som nu avses lämpas till ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla

förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven

tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas,

skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas

av statsmedel.

15 §.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden vägrat hinderfrihetsintyg eller

tillstånd att behålla inropad egendom eller avslagit begäran som avses i 5 §

andra stycket 2 eller ock tillämpat 8 §, må klagan föras hos lantbruksstyrelsen

genom besvär. Mot styrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen.

Besvär skola vid äventyr av talans förlust hava inkommit till nämnden inom

tre veckor från den dag klaganden fick del av det beslut som överklagas;

dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Nämnden skall snarast

möjligt till besvärsmyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte

eget utlåtande över besvären, där sådant erfordras. Utöver vad nu sagts må

klagan ej föras över beslut av nämnden eller styrelsen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Konungen äger förordna, att i vissa fall nämndens eller styrelsens beslut

i frågor enligt denna lag skola underställas högre myndighets prövning.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955 och gäller till och med den 30

juni 1960.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tilllämpas

vad därom stadgas i sistnämnda lag och i lagen den 17 juni 1948

(nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall

vid tillämpningen av den nya lagen anses som beslut varom stadgas i 5 §

andra stycket 2.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 3 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag);

och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn Sven Gösta Jonzon.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till jordförvärvslag

Vägande invändningar av principiell natur kunna resas mot att rätten

att äga jord och skog, på sätt den föreslagna lagstiftningen innebär, förbehålles

vissa grupper av medborgare. De inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet

med avseende å honom tillhörig fast egendom som äro förknippade

med lagstiftningen äro likaledes ägnade att väcka principiella betänkligheter.

Det framstår därför som uppenbart att den föreslagna regleringen

icke bör bliva bestående längre än det ur andra samhälleliga synpunkter

är nödvändigt. Hur angeläget det bör anses att för tillgodoseende

av jordpolitiska syften alltjämt bibehålla en lagstiftning av ifrågavarande

slag är ett spörsmål, varom lagrådet knappast har anledning att yttra sig.

Lagrådet vill fördenskull varken tillstyrka eller motsätta sig att en ny jordförvärvslag

kommer till och i huvudsak erhåller det föreslagna innehållet.

i §■

Med avseende å släktskapsundantaget i första stycket punkt 3 har i remissprotokollet

anmärkts, att för stadgandets tillämpning å anförvanter

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

till fångesmannens make förutsättes att äktenskapet består vid tiden för

förvärvet. För att detta skall tydligare framgå synes förutsättningen, att

fångesmannen är gift, böra upptagas i lagtexten.

I remissprotokollet förekommer i detta sammanhang ett uttalande, att

vid tillämpningen av lagen fastighet som äges av dödsbo bör anses tillhora

dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.

I enlighet med denna tolkning, vilken i och för sig ej föranleder

någon erinran, bör försäljning utan tillstånd även kunna ske till

den som står i sådant förhållande till dödsbodelägare som sägs i ovannämnda

stadgande. Anmärkas må att ett sådant överförande av egendomen också

kan, efter arvskifte, åstadkommas genom att delägaren överlåter sin lott,

varefter förvärvaren enligt punkt 8 i förevarande stycke ägei förvärva ö\

rigas lotter i egendomen.

Bestämmelser om förvärv av fastighet som bildas genom avstyckning

upptagas i förslaget dels under punkt 7 i första stycket av förevaiande paragraf,

dels i andra stycket av samma paragraf, dels ock i 2 §. Den förstnämnda

bestämmelsen gäller förvärv av område som redan vid tiden för

förvärvet utbrutits genom fastställd avstyckning. De två övriga stadgandena

avse frågan om förvärvstillstånd, då försäljning sker av område som skall

utbrytas; därunder ingå såväl fall, då vid tiden för förvärvet ansökan om

avstyckning väl ingivits men ej lett till att utbrytning genomförts, som fall

då dylik ansökan sker först efter förvärvet. Ökad överskådlighet synes

kunna vinnas genom att sistnämnda båda stadganden upptagas i ett sammanhang.

Det är därför att förorda, att andra stycket i 1 § utgår och ersättes

med föreskrifter i 2 §. _

Beträffande de bestämmelser som i förslaget äro upptagna i 1 § tredje

stycket synes det vara lämpligast att i en första punkt angiva, att förvärvstillstånd

skall sökas inom tre månader från det fånget skedde samt

att föreskrifterna om hur ansökningen skall göras och till vilken lantbruksnämnd

den skall ingivas upptagas såsom en andra punkt. Det torde knappast

vara erforderligt att i första punkten göra förbehåll för fall som avses

i 2 §; däremot torde det vara anledning att där antyda möjligheten att

söka tillstånd redan före fånget. Vad angår den föreslagna sista punkten

må framhållas, att föreskriften om företeende av fångeshandling eller samtycke

av ägaren icke avser ansökan att få behålla egendom som sökanden

ämnar inropa på exekutiv auktion.

2 §.

I överensstämmelse med lagrådets yttrande under 1 § hemställes att till forevarande

paragraf med vissa jämkningar överföras de enligt förslaget i 1 §

andra stycket upptagna bestämmelserna rörande befrielse från sökande av

förvärvstillstånd då fånget avser ännu ej avstyckad del av fastighet, och ansökan

om avstyckning göres antingen före fånget eller inom viss hd efter det
samma.

I ett första stycke bör, i huvudsaklig överensstämmelse med 1 § andra stycket

i förslaget, angivas de allmänna förutsättningarna för tillämpning av

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

2 §, nämligen att fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, avser

del av fastighet och att sist tre månader efter fånget göres skriftlig ansökan

om avstyckning; att dylik ansökan skall ställas till vederbörande myndighet

torde ej behöva utsägas. Bestämmelsen bör vidare innefatta att, i enlighet

med förslaget, under sagda förutsättningar lörvärvstillstånd ej erfordras

såframt egendomen genom avstyckningen avskiljes för annat ändamål än

jordbruk eller skogsbruk.

I andra stycket bör upptagas motsvarighet till förslagets stadganden i 2 §

första stycket, avseende det fallet aLt i avstyckningsärende som nyss sagts

egendomen finnes vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk. För detta fall

skall enligt förslaget såsom huvudregel gälla att förrättningsmannen, innan

tillstand till avstyckningen må meddelas, skall hänvisa förvärvaren att inom

en månad från det han fått del av hänvisningen söka förvärvstillstånd hos

lantbruksnämnden, vid äventyr att fånget eljest skall vara ogillt. En förenkling

av förfarandet i dylika fall och även undanröjande av risk för rättsförlust

synes emellertid ernås genom att i stället för den föreslagna ordningen

foreskrives skyldighet för förrättningsmannen att direkt hänskjuta frågan

om förvärvstillstånd till lantbruksnämndens prövning. Av anförda skäl hemställer

lagrådet att andra stycket i förevarande paragraf får det innehållet,

att om i avstyckningsärendet egendomen finnes vara avsedd för jordbruk

eller skogsbruk avstyckning på grund av fångeshandlingen ej må tillåtas

utan att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts

lantbruksnämndens prövning. Vid meddelande av instruktioner torde böra

beaktas behovet av föreskrift för nämnden att tillse att sökanden får tillfälle

att yttra sig ävensom att utan dröjsmål avgöra ärendet och underrätta

förrättningsmannen och sökanden om sitt beslut.

De i förslagets 2 § andra stycket införda föreskrifterna rörande vissa undantag

från huvudregeln om hänvisningsskyldigheten böra som följd av det

sagda få avseende å de fall då underställning må underlåtas. Med hänsyn till

sambandet torde dessa föreskrifter böra upptagas i samma stycke som

huvudregeln. Beträffande föreskrifternas innehåll synes på en punkt vara

anledning att genomföra en mindre modifikation. En av de tre förutsättningar,

vilka samtliga skola vara uppfyllda för att hänvisning till lantbruksnämnd

må underlåtas, är att den genom tillskottet uppkommande

brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen kan skötas av

brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. Förutsättningen

medför att även de mest obetydliga tillskott till en brukningsenhet

som redan är större än sålunda angivits skall hänskjutas till nämndens

prövning. Särskilt med hänsyn till fall då en jordbit i samband med vägrätmng

eller liknande företag tillföres ett större jordbruk förefaller det innebara

en onödig omgång att förrättningsmannen skall nödgas hänskjuta ärendet

till nämnden. Lagrådet hemställer att den angivna förutsättningen för

att underställning må underlåtas icke skall avse fall då egendomen är av

allenast obetydlig omfattning.

Till följd av den utformning av bestämmelserna i 2 § som lagrådet för
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majits proposition nr 165

ordat erfordras att däri slutligen upptages ett stadgande, att om vid avstyckningsförrättning

som i andra stycket avses underställning icke göres, tillstånd

till förvärvet ej erfordras. Stadgandet bör tydligen icke avse fall, där

avstyckning ej kommer till stånd på grund av förvärvarens fångeshandling

utan sker på säljarens begäran och enligt dennes bestämmande; i sådan

händelse har förrättningslantmätaren ej anledning att taga ställning till

spörsmålet om förvärvstillstånd och hans underlåtenhet att hänskjuta ärendet

bör därför icke medföra att dylikt tillstånd icke skall behöva sökas.

Att dessa, i det remitterade förslaget icke beaktade fall ej inbegripas under

det av lagrådet nu föreslagna stadgandet lärer bliva tydligt genom den däri

gjorda hänvisningen till andra stycket, vilket ju förutsätter avstyckning

på grundval av förvärvarens fångeshandling.

3 §■

Enligt förevarande paragraf skall förvärvstillstånd vägras bland annat om

anledning finnes till antagande att förvärvaren med fånget huvudsakligen

åsyftar att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av densamma

eller andel däri.

Såsom lantmäteristyrelsen anmärkt synes detta enligt bokstavlig tolkning

innebära förbud mot fastighetsförvärv för nära förestående exploatering för

tätbebyggelse. Häremot har visserligen anförts, att det icke torde kunna hävdas,

att dylika förvärv i och för sig huvudsakligen skedde i syfte att bereda

förvärvaren vinst genom snar avyttring av egendomen, och det har gjorts

gällande, att den eftersträvade vinsten i stället borde anses som utbyte av

den rörelse exploateringen innefattar. Detta synes emellertid knappast fullt

övertygande. I klarhetens intresse synes vara att förorda, att före uttrycket

»bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen» insättas exempelvis

orden »utan motsvarande gagn för orten».

5 §.

1 paragrafen angives företeende av fångeshandling eller samtycke som avses

i 1 § tredje stycket såsom villkor för att lantbruksnämnd skall få vägra

förvärvstillstånd med stöd av paragrafen. Då bestämmelsen har övervägande

instruktorisk karaktär, finner lagrådet icke erforderligt att densamma upptages

i lagen. Därest stadgandet likväl finnes böra bibehållas, synes detsamma

lämpligen böra upptagas såsom ett andra stycke i paragrafen.

8 §■

I paragrafens första stycke har beträffande ansökan om förvärvstillstånd

stadgats skyldighet för lantbruksnämnden att inom viss tid meddela beslut i

ärendet. På grund av hänvisning i 12 § gäller föreskriften även ansökan om

rätt att behålla egendom. Emellertid synas de skäl som tala för införandet

av en sådan skyldighet även göra sig gällande när fråga är om förklaring

varom förmälcs i 5 § 2. Även i detla fall är det angeläget att rättsläget icke

hålles svävande längre än som är oundgängligen nödvändigt. En utsträckning

av paragrafens räckvidd i enlighet härmed torde icke heller behöva vål
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

la lantbruksnämnderna några särskilda svårigheter, bland annat med hänsyn

till att möjlighet medgivits att överskrida den fastställda tidsfristen.

Under hänvisning jämväl till vad som förordas beträffande lydelsen av 12 §,

hemställer lagrådet att första stycket gives det innehåll, att när till lantbruksnämnd

inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom

eller om förklaring som avses i 5 § 2, det åligger nämnden att snarast

möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader därefter meddela

beslut i ärendet.

Paragrafen synes lämpligare böra få sin plats omedelbart efter 13 §.

9 §.

I paragrafens första stycke första punkten stadgas bland annat att fångblir

ogillt, om ansökan om förvärvstillstånd ej göres inom föreskriven tid.

Till belysning av stadgandets innebörd må erinras därom, att enligt förslaget

endast rättidig ansökan om avstyckning befriar från skyldighet att

söka förvärvstillstånd och att avstyckning skall sökas inom samma tid som

gäller för dylikt tillstånd. På grund härav blir bestämmelsen om ogiltighet

tillämplig även å den som försummar att i rätt tid söka avstyckning.

Enligt första stycket andra punkten skall fång vara ogillt, där ansökan

i fastighetsbildningsärende, som sägs i 1 § andra stycket eller i 7 § första

stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall. Efter orden inträder

således ogiltighet även om den i 1 § stadgade tidsfristen för ansökan

om förvärvstillstånd icke utlupit. Detta torde emellertid icke vara avsett.

Med hänsyn till den kategoriska avfattningen av nu ifrågavarande bestämmelse

torde emellertid en uttrycklig reservation i lagtexten för det angivna

fallet vara nödvändig.

Iakttages vad lagrådet beträffande 1 och 2 §§ föreslagit, föranledes härav

en ändring i den upptagna hänvisningen till föregående paragrafer.

10 §.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om lösningsplikt för

kronan när förvärvstillstånd vägrats jämlikt 5 §. Ändamålet med bestämmelserna

angives huvudsakligen vara att tillgodose den enskildes rättssäkerhet.

Det ligger i öppen dag att det kan lända den som äger fast egendom

till avsevärt men att ej genom avyttring få fritt förfoga över egendomen.

Skälig hänsyn till rättvisa och billighet kräver, att den enskildes intresse

åtminstone såtillvida beaktas, att han genom åläggande för kronan

att lösa den egendom, varöver han ej fått fritt förfoga, sättes i tillfälle att

i stället disponera över det värde i penningar som egendomen representerar.

Emellertid har i förslaget lösningsplikten för kronan inskränkts till fall

där den hindrade överlåtelsen utgjorts av en försäljning. Har egendomen

överlåtits genom byte eller gåva, skulle överlåtaren regelmässigt få finna sig

i att se sig berövad varje annan möjlighet att avyttra egendomen än att

sälja den på de villkor lantbruksnämnden bjuder. Som skäl för att överlåtaren

i dessa fall skulle lämnas utan det skydd som anses böra tillkomma

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

en säljare har anförts allenast att vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra,

den enskilde knappast skulle vara betjänt av ett inlösningsförfarande

som icke kunde tillföra honom annat än penningar i vederlag och

att om inlösningsrätten anknötes även till byten proceduren skulle tyngas

med värderingar av ofta invecklad beskaffenhet. Detsamma skulle gälla

beträffande gåvofången. De åberopade skälen synas näppeligen kunna motivera

att byten och gåvor undantagas från rätten att påkalla inlösning. Det

låter sig väl tänkas att den som hindrats byta sin fasta egendom mot annan

eller att bortskänka densamma i stället vill disponera över egendomens penningvärde

för att därigenom bliva i tillfälle att för egen räkning inköpa

annan egendom eller genom bortgivande av annan egendom tillgodose den

utsedde gåvotagaren. Och vad beträffar den värdering som skulle bli nödvändig,

skulle den väl i regel icke behöva bli särskilt komplicerad. I fråga

om gåvofången tillkommer att det under alla förhållanden — särskilt med

hänsyn till den risk för rättsförlust som gåvotagaren löper — måste anses

tvivelaktigt om den föreslagna lagen över huvud bör vara tillämplig å gåvor.

Det kan så mycket mindre anses befogat att ej bereda en givare samma

möjlighet som en säljare att disponera över den överlåtna egendomens

värde.

Även om det må förhålla sig så, att överlåtarens intressen i regel skulle

bli behörigen tillgodosedda vid frivillig uppgörelse med lantbruksnämnden,

synes denna omständighet lika litet vid bytesavtal och gåvor som vid köp

vara ägnad att göra inlösningsplikt för kronan överflödig. Såsom departementschefen

framhållit i fråga om köp vore det en brist i lagstiftningen,

om däri saknades garantier för överlåtarens rätt. Det kan näppeligen anses

att dylika garantier skulle vara obehövliga vid andra fång än köp. Att bytesavtal

och sådana gåvor rörande fast egendom, där förvärvaren icke tillhör

den privilegierade personkrets som angives i 1 § första stycket 3 i förslaget,

äro jämförelsevis sällsynta, kan knappast vara ett tillräckligt skäl

att på detta område lämna rättssäkerhetskravet å sido.

Visserligen lärer den som vill bortbyta eller bortskänka sin fasta egendom,

blott han är tillräckligt förtänksam, kunna fa till stand inlösning genom

att mot vad som är den verkliga avsikten med rättshandeln låta denna

taga form av ömsesidiga försäljningar i stället för byte eller av försäljning

i stället för gåva. Att en lagstiftning genom sin konstruktion föranleder

till dylika transaktioner, vilka knappast kunna betecknas som i egentlig

mening illojala, måste dock anses betänkligt.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att lösningsplikten utsträckes

att gälla även vid byten och gåvor samt för dessa fall bestämmes att

innebära skyldighet för kronan att lösa egendomen eller dess värde vid

den tid då bytesavtalet slöts eller gåvohandlingen upprättades. Lösmngsplikt

bör emellertid icke föreligga om egendomen häftar för intecknad gäld

till belopp som uppenbart överstiger värdet. Bestämmelse om lösningsplikten

vid nu ifrågavarande fång synes kunna upptagas som ett andra stycke

i förevarande paragraf.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

För det fall att köpehandling innefattar jämväl fastighetsförsäljning,

som ej omedelbart träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma

bringas att återgå, har lösningsplikten i 10 § andra stycket utsträckts att

under vissa betingelser gälla även sådan fast egendom. Departementschefen

framhåller att det självfallet bör vara lantbruksnämnden angeläget att i

här avsedda fall tillse att avvecklingen av köpet sker utan rättsförlust för

vare sig säljare eller köpare. Liknande bestämmelser finnas i lagen om kronans

förköpsrätt, men i motsats till vad där stadgats har i förslaget icke

föreskrivits lösningsplikt beträffande i köpet ingående kreatur, redskap eller

andra sådana lösören, vilka finnas på den fasta egendom som skall lösas.

En dylik skyldighet skulle nämligen, anför departementschefen, kunna

leda till att lantbruksnämndernas tid alltför mycket upptoges av ovidkomkommande

göromål, såsom försäljning av kreatur och inventarier. De skäl

som föranledde att sådan skyldighet stadgades i lagen om kronans förköpsrätt

torde emellertid nu vara lika bärande. Det synes obilligt, att om kronan

inlöser den fasta egendomen, överlåtaren som väl då i regel saknar

användning för ifrågavarande yttre inventarier skall åsamkas besväret med

och kostnaderna för realisation av desamma samt risken för därav uppkommande

förlust. Angelägenheten av att den som förvägrats förvärvstillstånd

icke till följd därav drabbas av dylika påföljder synes böra väga

tyngre än det anförda motivet för att ej låta lösningsplikten omfatta annat

än fast egendom.

Lagrådet hemställer därför att bestämmelserna i förevarande paragrafs

första stycke göras tillämpliga även å kreatur, redskap eller andra sådana

lösören, vilka finnas på den fasta egendom som skall lösas.

Vad som skall gälla med avseende å lösningsplikten när ett köp blir

ogillt bör tydligen, därest lösningsplikt stadgas även i fråga om ogiltigblivna

bytesavtal och gåvor, äga motsvarande tillämpning i dessa fall.

n §.

Det kan ifrågasättas om icke talan som avses i förevarande paragraf

boide väckas icke, sasom tydligen är förslagets mening, vid allmän underrätt

utan vid expropriationsdomstolen. Skälen härför vinna tydligen något

i styrka, om i enlighet med lagrådets hemställan den med avseende å köp

stadgade lösningsplikten utsträckes att gälla även vid byten och gåvor. Särskilt

med hänsyn till möjligheten att, om så skulle visa sig nödigt, anlita

sakkunnig, kan det dock knappast anses ägnat att väcka betänkligheter,

att tvister av ifrågavarande slag i likhet med vad som för närvarande är

fallet med mål om tillämpning av förköpsrätt upptagas av allmän underrätt.

Angående verkan av att fångesmannen återkallar sin talan synas allmänna

regler böra gälla.

o Efter de ändringar som förslaget innebär i förhållande till förköpslagen

får, enligt lagradets uppfattning, lantbruksnämndens talan i mål varom nu

är fråga anses avse tillvaratagande av kronans enskilda rätt. Lagrådet an
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sluter sig alltså till departementschefens i remissprotokollet uttalade uppfattning

att 20 § promulgationslagen till rättegångsbalken och 7 kap. rättegångsbalken

icke äro tillämpliga i dessa fall.

12 §.

För förvärv genom inrop å exekutiv auktion erfordras enligt 1 § första

stycket 5 icke förvärvs tillstånd. Däremot är förvärvaren i princip skyldig

att åter avyttra egendomen, därest vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd.

Dock kan inroparen erhålla lantbruksnämndens tillstånd att

behålla egendomen.

Enligt lagrådets mening kan en spekulant hava ett berättigat intresse att

redan före den exekutiva auktionen få besked huruvida han får behålla

egendomen. Även om ordalagen i förevarande paragraf ingalunda utesluta,

att ett sådant förhandsbesked kan lämnas, synes detta dock böra komma

till tydligt uttryck i lagtexten i första stycket av förevarande paragraf.

I andra stycket undantages bland annat postsparbanken från tillämpning

av bestämmelserna i första stycket. Detta undantag är emellertid onödigt

då detsamma gäller redan på den grund att kronan jämlikt 1 § är befriad

från skyldighet att söka förvärvstillstånd.

Om den som inropat egendom å exekutiv auktion och är skyldig att avyttra

densamma underlåter detta, skall egendomen säljas å offentlig auktion.

För tillstånd att förvärva egendom å sådan auktion gäller enligt 5 § 3,

att tillstånd icke får vägras av anledning som angives i sistnämnda paragraf.

På grund av avfattningen av tredje stycket i förevarande paragraf,

som hänvisar till 5 §, gäller icke detsamma i fråga om tillstånd att behålla

egendom som inropats å den föregående exekutiva auktionen. Om sålunda

hinder mot ett förvärv icke möter enligt 3 och 4 §§ men däremot enligt 5 §,

skall enligt förslaget förvärvaren, oavsett att han äger inropa egendomen

å exekutiv auktion, icke kunna få tillstånd att behålla egendomen, vilken

han därför måste avyttra. Vid avyttringen å tvångsauktionen kan den nämnde

förvärvaren emellertid icke förvägras tillstånd att ånyo inropa egendomen.

En sådan anordning synes innebära en onödig omgång, som dessutom kan

föranleda extra kostnader. Även för tillstånd att behålla egendom som inropats

å exekutiv auktion bör därför gälla, att tillstånd icke må vägras

jämlikt 5 §. Lantbruksnämnden har ju alltid möjlighet att själv inropa

egendomen å den exekutiva auktionen. Hänvisningen i sista stycket till föregående

paragrafer torde därför icke böra avse 5 §.

Iakttages vad lagrådet hemställt i fråga om 8 § erfordras icke att hänvisning

sker till nämnda paragraf.

13 §.

Stadgandena i 12 och 13 §§ om skyldighet för den, som inropat fast egendom

å exekutiv auktion, att åter avyttra densamma och om påföljden av

underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet överensstämma i stort sett med

bestämmelser som finnas upptagna i 4 a och 4 h §§ i den gällande jordförvärvslagen.

Dessa bestämmelser infördes i lagen 1951 i syfte att så långt

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

möjligt förhindra, att exekutiva förvärvs undantagande från skyldighet att

söka förvärvstillstånd utnyttjades till att kringgå lagen genom skentransaktioner

i form av exekutiva försäljningar. Det lagförslag som innefattade

herörda ändringar i jordförvärvslagen blev i den delen utsatt för ingående

kritik av dåvarande lagrådets ledamöter, utmynnande i att de föreslagna

anordningarna icke kunde tillstyrkas. Mot förslaget erinrades bland annat

att spörsmålet om tillbörligt skydd för jordägare, inteckningshavare och

andra rättsägare icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Med stöd av utförlig

motivering framhölls att ett av utmätningsmannen, eventuellt med biträde

av sakkunniga, åsatt värde icke lämpade sig att tjäna som minimipris

vid den på den exekutiva auktionen eventuellt följande tvångsauktionen och

därför icke erbjöde tillfyllestgörande garanti mot rättsförluster.

Lagrådet finner sig under hänvisning till berörda kritik icke kunna tillstyrka,

att ifrågavarande anordningar bibehållas i den nu föreslagna lagen

med mindre åtminstone möjlighet öppnas att till grund för tvångsförsäljningen

få till stånd en värdering som bättre lämpar sig för ändamålet. En

utväg som enligt lagrådets mening skulle innebära en icke oväsentlig förbättring

vore, att egendomens ägare berättigades att påkalla särskild värdering

av värderingsmän som överexekutor skulle utse.

Ändras förevarande paragrafs andra stycke i enlighet med vad lagrådet

nu anmärkt, synes sista stycket böra kompletteras med en föreskrift av innebörd

att kostnad för sådan särskild värdering som ovan sägs städse skall

gäldas av statsmedel.

U §.

För att det ej skall kunna råda någon tvekan om att klagan må föras

över beslut, varigenom lantbruksnämnden tillämpat 6 §, synes detta böra

uttryckligen angivas i lagtexten. Med den högre myndighet, vars prövning

lantbruksnämndens eller lantbruksstvrelsens beslut efter förordnande av

Konungen skola underställas i viss utsträckning, lärer avses i förra fallet

styrelsen och i senare fallet Konungen. Även detta synes lämpligen böra

utsägas. För att det skall bliva otvetydigt, att även styrelsens beslut i anledning

av dylik underställning må överklagas, synes stadgandet om rätt

för Konungen att förordna om underställning böra få sin plats omedelbart

före bestämmelsen om rätt till talan mot styrelsens beslut. Föreskrifterna

om besvärs avlämnande och vissa lantbruksnämndens åligganden torde

böra komma sist och utgöra ett särskilt stycke.

Enligt paragrafen föreligger rätt att föra talan mot beslut, varigenom

lantbi uksnämnd avvisat ansökan enligt 1 § sista stycket, men däremot ej

mot det föreläggande som föregått avvisningsbeslutet. Lagrådet finner en

dylik begränsning försvarlig eftersom det torde vara uppenbart att i besvärsmål

angående avvisning även frågan huruvida föreläggandet varit befogat

kan komma under bedömning.

15 §.

Lagen om kronans förköpsrätt och gällande jordförvärvslag innehålla

icke några bestämmelser om lantbruksnämndernas sammansättning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

beslutmässighet, men vila det oaktat uppenbarligen på den förutsättningen

att nämnderna, åt vilka lagtillämpningen anförtrotts, hava en fast och för

utövandet av denna betydelsefulla uppgift lämpad organisation. I sådant

hänseende gäller för närvarande enligt den av Konungen utfärdade instruktionen,

att lantbruksnämnd skall bestå av sju ledamöter. Beträffande nämndens

beslutmässighet vid tillämpandet av ifrågavarande lagar innehåller instruktionen

bland annat, att alla beslut rörande förköpsärenden och ansökningar

enligt jordförvärvslagen skola fattas av nämnden i plenum, dock

att beslut må fattas av s. k. delegation, då ansökan enligt jordförvärvslagen

avser förvärv för utvidgning av icke bärkraftig brukningsdel. Beträffande

dylika delegationer stadgas att de skola tillsättas av nämnden och bestå avtre

nämndledamöter. Delegationerna äro beslutmässiga då samtliga ledamöter

äro närvarande, medan nämnden i plenum i regel är beslutmässig då

ordföranden och fyra ledamöter äro närvarande.

I samband med sitt ställningstagande till riktlinjerna för den nya lagstiftningen

har departementschefen berört behovet av nya beslutmässighetsregler

för lantbruksnämnderna. I detta hänseende har departementschefen

framhållit bland annat, att den betydande ökning av antalet ärenden rörande

tillämpning av förevarande lagstiftning, som ett godtagande av lagförslaget

komme att föra med sig, syntes nödvändiggöra delegering i viss utsträckning

av beslutanderätten i tillståndsärenden till befattningshavare hos nämnderna.

Det borde därvid inom vissa gränser ankomma på nämnderna själva

att avgöra i vilken omfattning och till vilka befattningshavare de ville överlåta

sin beslutanderätt. Departementschefen har vidare närmare utvecklat

i vilken omfattning och ordning ett sådant överlåtande av beslutanderätten

borde få äga rum.

Vad departementschefen sålunda anfört föranleder vissa erinringar. I

samma mån som beslutanderätten i förevarande ärenden anförtros åt enskild

ledamot av eller befattningshavare hos lantbruksnämnderna, förlora

besluten sin karaktär av nämndavgöranden i egentlig mening. Vid lantbruksnämndernas

tillkomst lade man — icke minst med tanke på nämndernas befattning

med jordbrukets yttre rationalisering — stor vikt vid deras sammansättning.

Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, huruvida

det är välbetänkt att nu försvaga nämndens inflytande på avgörandet av

förevarande ärenden. Särskilda betänkligheter av principiell natui möta

mot att låta lantbruksnämnderna på angivet sätt själva få bestämma över

sin beslutmässighet — och därmed ock i viss mening över sin egen organisation

— vid den grannlaga uppgiften att tillämpa förevarande lagstiftning.

Även om den delegeringsrält som avses komma att tilläggas nämnderna

skulle bli kringgärdad med begränsande bestämmelser, tar del anses tveksamt

huruvida den är förenlig med de grundsatser i fråga om nämndernas

organisation, på vilka lagstiftningen är och bör vara uppbyggd.

Därest det likväl av organisatoriska skäl skulle befinnas oundgängligt att

utrusta nämnderna med delegeringsrätt, synes i varje fall med hänsyn till

det ovan anförda denna rätt böra komma till uttryck i lagen. Detta kunde

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

lämpligen ske genom att i 15 § upptages ett stadgande av innehåll att lantbruksnämnd

äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i övrigt

som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss befattningshavare

hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor som

avses i denna lag.

övergångsbestämmelserna

Enligt förslaget skall beträffande fång som skett före den nya lagens

ikraftträdande fortfarande tillämpas vad som stadgas i 1947 års lag om kronans

förköpsrätt och 1948 års lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Bland de äldre bestämmelser som på grund härav skola

kunna tillämpas ingår givetvis även en till 1948 års lag knuten övergångsbestämmelse,

avseende fång som skett före ikraftträdandet av 1948 års lag.

Då genom lag den 20 april 1951 genomfördes ändringar i 1948 års lag, bland

annat innefattande utvidgning av lagens tillämpningsområde, stadgades att

äldre bestämmelser fortfarande skulle tillämpas beträffande fång som skett

före ändringslagens ikraftträdande den 5 maj 1951. Av ovannämnda, nu

föreslagna övergångsbestämmelse framgår ej att, såsom torde vara avsikten,

även 1951 års övergångsbestämmelse alltjämt skall äga giltighet. Det

hemställes att övergångsbestämmelserna underkastas den jämkning som

föranledes härav.

[ Förslaget till lag angående ändring i lagen om arrendators förköpsrätt

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

113

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj: t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, lagrådets den 23 mars

1955 avgivna utlåtande över de den 25 februari 1955 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad lagrådet anfört rörande 1, 2, 5, 8, 9, 12 och 14 §§ samt övergångsbestämmelserna

i det remitterade förslaget till jordförvärvslag har beaktats.

Detta har bland annat medfört omnumrering av 8 § (numera 13 §) samt

9—13 §§ (numera 8—12 §§).

Det av lagrådet förordade tillägget till 3 § synes alltför mångtydigt för att

lämpligen böra införas i lagtexten. Såsom torde framgå av min vid lagrådsremissen

lämnade upplysning om de synpunkter, som enligt piaxis lägges

på frågor om tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet för exploatering,

lärer något praktiskt behov av ändrade regler för dylika förvärv knappast

föreligga.

Under 10 § har lagrådet föreslagit, att kronans skyldighet att inlösa fastighet,

som ägaren på grund av 5 § hindrats att sälja, skall utvidgas i olika

hänseenden. Sålunda bör enligt lagrådets mening lösningsplikten inträda

även i fall, där det hindrade förvärvet skett genom byte eller gåva, samt omfatta

även vissa slag av lös egendom som ingått i förvärvet och finnes på den

fasta egendomen. Såsom framgår av remissprotokollet har jag förut tagit

ställning till dessa spörsmål, och lagrådets yttrande ger mig ej anledning

att ändra ståndpunkt.

Lagrådets förslag under 13 § att berättiga ägare av fastighet, som skall

säljas på tvångsauktion, att påkalla särskild värdering har jag icke velat

motsätta mig. Däremot finner jag ej tillräcklig anledning att biträda försla
8

Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 165

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

get jämväl i fråga om värderingskostnaden. Denna bör enligt min mening

behandlas på samma sätt som övriga kostnader i samband med auktionen.

Med anledning av de av lagrådet under 15 § anförda betänkligheterna mot

att lantbruksnämnderna skulle äga i viss omfattning till befattningshavare

överlåta sin beslutanderätt vill jag framhålla, att det i praktiken torde bli

nödvändigt med sådan delegering, om lagstiftningen skall kunna fungera

med den smidighet som allmänheten äger påfordra. Med den begränsning,

som delegeringen skulle få enligt de av mig antydda riktlinjerna, torde några

olägenheter av densamma icke vara att befara. Vederbörande befattningshavares

tillståndsgivning blir närmast jämförlig med den intygsgivning, som

nu utövas av landsfiskaler m. fl. Det av lagrådet förordade tillägget till 15 §

har där införts såsom ett första stycke.

Utöver vad nu sagts har i lagförslagen gjorts några redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer därefter, att förslagen, efter nu angivna ändringar,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Liizell

650194. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:345 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag till förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag, m. m. jämte i ämnet väckta m a1 i texten
  2. 3LU 1955:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m., dels ock i ämnet vä s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2024/25 s. 266 s. 283 i texten · dokumentnivå