Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

1955-03-25 · 92 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 92 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:172, Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

1

Nr 172

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648); given Stockholms slott den

25 mars 1955.

Under åberopande av bi lagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr

648).

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, vilken i huvudsak grundar sig på ett av trafiksäkerhetsutredningen

den 15 december 1954 avgivet betänkande (SOU 1954:38),

föreslås vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Ändringarna rör följande

ämnen, nämligen dels hastighetsbegränsning, dels skyldighet att stanna vid

huvudled, dels passerandet av vissa järnvägskorsningar, dels omkörning,

dels överskridande av maximilast m. m., dels fordonsbelysning in. m., dels

ock hastighetsmätare.

De föreslagna bestämmelserna om hastighetsbegränsning går ut på att

det inom tättbebyggt område skall vara generellt förbjudet att framföra

motorfordon med högre fart än 50 km i timmen, dock att. länsstyrelsen kan

för viss eller vissa vägar föreskriva annan fartgräns. En mindre jämkning

föreslås i fråga om de särskilda bestämmelserna om maximihastighet för

1—478 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 172

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

tyngre fordon. Däremot föreslås i detta sammanhang icke någon generell

hastighetsbegränsning för vägar utom tättbebyggt område.

Förslaget upptager bestämmelser om skyldighet för fordonsförare, som

vill korsa eller köra in på huvudled, att dessförinnan stanna sitt fordon.

I fråga om passerandet av järnvägsövergång föreslås ovillkorlig skyldighet

för vägtrafikant att stanna framför korsning, då där anbragt ljussignal

visar rött sken eller ringklocka ringer, samt att kvarstanna, till dess

signalen upphört. Vidare föreslås en rådgivande hastighetsbegränsning till

40 km i timmen å vägsträckan närmast före korsningen.

Vad angår reglerna rörande omkörning mellan fordon föreslås vissa

skärpningar i fråga om skyldigheten att avgiva omkörningssignal m. m.

Vid överträdelser av föreskrifter om maximilast eller högsta axeltryck

skall enligt förslaget polisman äga förbjuda eller hindra fortsatt färd med

det överbelastade fordonet.

I fråga om fordonens belysningsutrustning föreslås skärpning av föreskrifterna

för bilar, motorcyklar, traktorer, släp- och efterfordon, cyklar

och hästanspända fordon. Bl. a. föreslås, att bil alltid skall vara försedd

med två baklyktor och två reflektorer baktill samt att cykel, som framföres

på väg under mörker, skall vara försedd med baklykta. Vidare föreslås

skärpta föreskrifter om sättet för utmärkande av gods, som skjuter utanför

fordon.

Med avseende å buss, som är byggd för befordran av mer än 30 passagerare,

och lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, föreslås skyldighet att

i den utsträckning Kung], Maj :t förordnar inmontera instrument, som

automatiskt registrerar fordonets hastighet m. in. (färdskrivare). Vidare

föreslås, att bilar i allmänhet skall vara utrustade med vanlig hastighetsmätare

samt stänkskydd och vindrutetorkare.

Flertalet av de nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli

1955 med vissa undantag för äldre bilar. I fråga om åtskilliga föreskrifter

om belysningsanordningar m. m. föreslås dock ikraftträdande först den

1 juli 1956.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

3

Förslag

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom., 4 § 1 och 3 mom., 5 § 2, 3 och

4 mom., 6 § 1, 2 och 4 mom., 7 § 1 och 2 mom., 8 §, 27 § 6 mom., 42 § 1

och 2 mom., 46 § 1 mom., 47 § 2 och 3 inom., 48 § 1 mom., 51 §, 52 § 2 mom.,

56 § 1 och 2 mom., 57 § 1 inom., 61 § 1 mom., 65 § 1 och 6 mom. samt 67

och 69 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ävensom punkten

4 i övergångsbestämmelserna till nämnda förordning skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, samt att i vardera av 3 och 10 §§ samma

förordning skall införas ett nytt moment, benämnt 6 mom., och i 6 § berörda

förordning införas ett nytt moment, benämnt 5 mom., allt av nedan

angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

1 mom. Bil skall---tillfredsställande sätt;

f) baktill dels lykta, varigenom

på bilen anbragt registrerings-, interims-

eller saluvagnsskylt kan så

belysas med vitt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta),

dels två på samma höjd, en på

vardera sidan av bilen, anbragta lyktor,

som kunna visa rött sken bakåt

(baklyktor), dels lykta, som vid

användning av fotbroms eller motsvarande

anordning visar rött eller

gult sken bakåt (stopplykta), dels

ock två på samma höjd, en på vardera

sidan av bilen, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta

rött sken bakåt; och få lyktor

och reflexanordningar kombineras;

g) apparat, med — ---avloppsgaserna (ljuddämpare);

k) stänkskydd, bestående av k) stänkskydd, bestående av

stänkskärmar eller däremot svarande stänkskärmar eller däremot svarande

anordningar; stänkskydd erfordras anordningar; stänkskydd erfordras

dock icke på chassi och cj heller dock icke på chassi och ej heller

f) baktill dels lykta, varigenom

på bilen anbragt bakre registrerings-,

interims- eller saluvagnsskylt kan så

belysas med vitt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta),

dels lykta, som kan visa rött sken

bakåt (baklykta), dels ock lykta

som vid användning av fotbroms

eller motsvarande anordning kan

visa rött eller gult sken bakåt

(stopplykta); och få dessa lyktor

kombineras;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse)

på sådan lastbil, varest skyddet finnes

medföra avsevärd olägenhet med

hänsyn till bilens konstruktion och

ändamål; samt

1) om bilen är avsedd för att

draga släpfordon, tillfredsställande

kopplingsanordning.

(Föreslagen lydelse)

på sådan lastbil, varest skyddet finnes

medföra avsevärd olägenhet med

hänsyn till bilens konstruktion och

ändamål;

l) om bilen är avsedd för att

draga isläpfordon, tillfredsställande

kopplingsanordning;

m) instrument på vilket föraren

under färd kan avläsa bilens hastighet

(hastighetsmätare); samt

n) om bilen är försedd med vindruta,

effektiv vindrutetorkare.

6 mom. På buss, som är byggd

för befordran av flera ån 30 personer

(passagerare) utöver föraren,

och på lastbil, vars totalvikt överstiger

7 ton, skall, därest Kungl.

Maj.t så förordnar, finnas instrument,

som på ett varaktigt sätt upptecknar

dels vid varje tidpunkt under

färd bilens hastighet, dels körtiden,

dels ock den tillryggalagda

våglängden (färdskrivare). Uppteckningen

skall av bilens ägare bevaras

under ett år. Det åligger bilens ägare

och förare att på anmodan överlämna

av honom innehavda uppteckningar

till besiktningsman eller

polisman eller i övrigt till den myndighet

Konungen förordnar.

Färdskrivaren skall vara av typ,

som godkänts av statens provningsanstalt.

4

1 mom. Motorcykel skall---

e) baktill dels lykta, varigenom

på motorcykeln anbragt bakre registrerings-,

interims- eller saluvagnsskylt

kan så belysas med vitt

sken, att den under mörker lätt avläses

(skyltlykta), dels ock lykta,

§•

- 3 § 1 mom. e);

e) baktill dels lykta, varigenom

på motorcykeln anbragt bakre registrerings-,

interims- eller saluvagnssikylt

kan så belysas med vitt

sken, att den under mörker lätt avläses

(skyltlykta), dels lykta, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

5

(Föreslagen lydelse)

kan visa rött sken bakåt (baklykta),

dels ock reflexanordning, som vid

belysning återkastar rött sken bakåt;

och få lyktor och reflexanordning

kombineras;

f) apparat, med---svarande anordningar.

Vad i---för motorcykel.

(Gällande lydelse)

som kan visa rött sken bakåt (baklykta);

och få dessa lyktor kombineras

;

3 mom. På tillkopplad sidvagn

skall framtill på den från motorcykeln

vända sidan finnas lykta,

som kan visa vitt eller gult sken

framåt. Om sidvagnen är kopplad

till höger om motorcykeln, skall sidvagnen

dessutom baktill på högra

sidan vara försedd med lykta, som

kan visa rött sken bakåt, eller ock

med reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken.

3 mom. På tillkopplad sidvagn

skall på den från motorcykeln vända

sidan finnas dels lykta, som kan

viisa vitt eller gult sken framåt, dels

lykta, som kan visa rött sken bakåt,

dels ock reflexanordning, som vid

belysning återkastar rött sken bakåt.

Lyktor och reflexanordning få kombineras.

Tillkopplad sidvagn---svarande anordningar.

5 §.

2 mom. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan allmän

plats, där tillfredsställande belysning

ej finnes, skall på traktor

föras minst två på samma höjd, en

på vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka kunna framåt

kasta vitt eller gult sken av sådan

sammanlagd ljusstyrka, att traktorn

kan föras på betryggande sätt. Dessa

lyktor skola, om de hava bländande

sken, kunna snabbt avbländas på

tillfredsställande isätt. Vid färd som

nyss sagts skall dessutom baktill på

traktorn föras lykta, som kan visa

rött sken bakåt (baklykta), eller reflexanordning,

som vid belysning

återkastar rött sken. Baklykta eller

reflexanordning erfordras dock ej,

då sådan anordning finnes på tillkopplat

fordon.

2 mom. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan allmän

plats, där tillfredsställande belysning

ej finnes, skall på traktor

föras minst två på isamma höjd, eu

på vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka framåt kasta

vitt eller gult sken av sådan sammanlagd

ljusstyrka, att traktorn

kan föras på betryggande sätt. Dessa

lyktor skola, om de hava bländande

sken, kunna snabbt avbländas på

tillfredsställande sätt. Vid färd som

nyss sagts skall dessutom baktill på

traktorn föras dels på högra sidan

lykta, som visar rött sken bakåt

(baklykta), dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan av

traktorn, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött

sken bakåt; och få baklykta och re
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

flexanordning kombineras. Baklykta

och reflexanordning erfordras dock

ej, då sådana anordningar finnas på

tillkopplat fordon.

Då skäl--— myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet —- -— —- eller kommunalborgmästare.

3 mom. Då traktor i annat fall

än i 2 inom. sagts föres under mörker,

skall den vara försedd antingen

med en eller flera lyktor så anbragta,

att ljus kan synas såväl

framifrån som bakifrån, eller ock

med reflexanordningar, som återkasta

sken såväl framåt som bakåt. Lyktor

och reflexanordningar skola visa

vitt eller gult sken framåt och rött

sken bakåt. En lykta eller reflexanordning

för sken framåt skall vara

anbragt vid högra sidan av traktorn.

Lyktor, vilka hava bländande sken

framåt, iskola kunna snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt. Anordning

för rött sken bakåt erfordras

icke, då sådan anordning finnes på

tillkopplat fordon.

4 mom. Motorredskap skall — - Vid färd under mörker skola på

motorredskap föras belysnings- eller

reflexanordningar, som beskrivas i

3 mom.

6

1 mom. Släpvagn, som---

e) baktill dels lykta, varigenom

på släpvagnen anbragt registrerings-,

interims- eller saluvagnsskylt, som

avser bilen, kan så belysas med vitt

sken, att den under mörker lätt avläses

(skyltlykta) dels lykta, som

kan visa rött sken bakåt (baklykta),

dels ock lykta, som vid använd
-

3 mom. Då traktor i annat fall

än i 2 mom. sagts föres under mörker,

skall den vara försedd dels på

högra sidan med lykta, som visar vitt

eller gult sken framåt, dels på

högra sidan med lykta, som visar rött

sken bakåt, dels ock baktill med två

på samma höjd, en på vardera sidan

av traktorn, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta

rött sken bakåt; och få lyktor och

reflexanordning kombineras. Lyktor,

vilka hava bländande sken framåt,

skola kunna snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt. Anordning

för rött sken bakåt erfordras

icke, då sådan anordning finnes på

tillkopplat fordon.

— lämnat detta.

Vid färd under mörker skola på

motorredskap föras belysnings- och

reflexanordningar, som beskrivas i

3 mom.

§•

därtill förordnar;

e) baktill dels lykta, varigenom

på släpvagnen anbragt registrerings-,

interims- eller saluvagnsskylt, som

avser bilen, kan så belysas med vitt

sken, att den under mörker lätt avläses

(skyltlykta), dels två på

samma höjd, en på vardera sidan av

fordonet, anbragta lyktor, som kun
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

7

(Gällande lydelse)

ning av fotbroms eller motsvarande

anordning på dragande bil kan visa

rött eller gult sken bakåt (stopplykta)

; och få dessa lyktor kombineras;

samt

f) stänkskydd, bestående ----

Vad i detta moment stadgas om

broms, skyltlykta och stopplykta

skall icke gälla släpvagn, som vid

eldfara användes av brandväsendet.

På sådan släpvagn må i stället för

baklykta föras reflexanordning, som

vid belysning återkastar rött sken.

2 mom. Släpsläde, som---

Vid färd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses,

eller på slädens last föras lykta, som

kan visa rött sken bakåt (baklykta),

eller reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken. Vad sålunda

föreskrives skall vid färd med

flera släpslädar äga avseende endast

å den sista av dessa.

4 mom. Släpfordon, som---

Vid färd med släpfordon, som här

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats, där tillfredsställande

belysning ej finnes, skall baktill på

fordonet eller dess last finnas belysningsanordning,

som kan visa rött

sken bakåt (baklykta), eller ock

(Föreslagen lydelse)

na visa rött sken bakåt (baklyktor),

dels lykta, som vid användning av

fotbroms eller motsvarande anordning

på dragande bil visar rött eller

gult sken bakåt (stopplykta), dels

ock två på samma höjd, en på vardera

sidan av fordonet, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning

återkasta rött sken bakåt; och få

lyktor och reflexanordningar kombineras;

samt

och ändamål.

Vad i detta moment stadgas om

broms, skyltlykta, baklyktor och

istopplykta skall icke gälla släpvagn,

som vid eldfara användes av brandväsendet.

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid ifärd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses,

eller på slädens last föras dels på

högra sidan lykta, som visar rött

sken bakåt (baklykta), dels ock

två på samma höjd, en på vardera

sidan, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött

sken bakåt; lykta och reflexanordning

få kombineras. Vad sålunda

föreskrives skall vid färd med flera

släpslädar äga avseende endast å

den sista av dessa,

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall baktill på fordonet

eller dess last föras dels på högra

sidan lykta, som visar rött sken bakåt

(baklykta), dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan, an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse)

reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken. Vad nu sagts

skall vid färd med flera släpfordon

eller efterfordon gälla blott det sista

av dem.

Vad i — — — föregående stycke.

(Föreslagen lydelse)

bragta reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

och få lykta och reflexanordning

kombineras. Vad nu sagts skall vid

färd med flera släpfordon eller efterfordon

gälla blott det sista av dem.

5 mom. Släpfordon eller efterfordon,

vars högra del skjuter längre

in på vägen än det dragande fordonet,

skall, om skillnaden överstiger

20 cm, vid färd under mörker framtill

på högra sidan vara försett med

lykta, som visar vitt eller gult sken

framåt.

7 §•

1 mom. Cykel skall---lämnat denna;

b) under mörker dels framtill

lykta, som kan visa vitt eller gult

sken av tillräcklig ljusstyrka för att

cykeln skall kunna föras på betryggande

isätt, och som, därest den

har bländande sken, kan snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt,

dels ock baktill antingen lykta,

som visar rött sken bakåt, eller reflexanordning,

som vid belysning

återkastar rött sken; samt

c) ringklocka.

2 mom. Fordon, som kopplats vid

sidan av cykel, skall vid cykling under

mörker framtill på den från

cykeln vända sidan vara försett med

lykta, som visar vitt eller gult sken

framåt, eller ock reflexanordning,

som vid belysning återkastar sådant

sken. Om sidofordonet är kopplat

till höger om cykeln, skall det dessutom

baktill på högra sidan vara

försett med lykta, som visar rött

b) under mörker dels framtill

lykta, som visar vitt eller gult

sken av tillräcklig ljusstyrka för att

cykeln skall kunna föras på betryggande

sätt, och som, därest den

har bländande sken, kan snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt,

dels ock baktill lykta, som visar

rött sken bakåt (baklykta) och reflexanordning,

som vid belysning

återkastar rött sken bakåt; och få

baklykta och reflexanordning kombineras;

samt

c) ringklocka.

2 mom. Fordon, som kopplats vid

sidan av cykel, skall vid cykling under

mörker på den från cykeln vända

sidan vara försett med dels

lykta, som visar vitt eller gult sken

framåt, dels lykta, som visar rött

sken bakåt, dels ock reflexanordning,

som vid belysning återkastar

rött sken bakåt; och få lyktor och

reflexanordning kombineras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sken bakåt, eller ock med reflexanordning,

som vid belysning återkastar

rött sken.

Är fordon------rätt sken.

8

Föres med dragare förspänt fordon

under mörker på allmän väg,

gata eller annan allmän plats, där

tillfredsställande belysning ej finnes,

skall på fordonet, dragaren eller fordonets

last finnas antingen en eller

flera lyktor så anbragta, att ljus kan

synas såväl framifrån som bakifrån,

eller ock reflexanordningar, som

återkasta sken såväl framåt som

bakåt. Lyktor och reflexanordningar

skola vara inrättade för vitt eller

gult sken framåt och rött sken bakåt.

En lykta eller reflexanordning

för sken framåt skall, om sådan anordning

ej finnes på dragaren, vara

anbragt vid högra sidan av fordonet

eller lasten.

Vad i--— föregående stycke

10

§•

Föres med dragare förspänt fordon

under mörker på allmän väg,

gata eller annan allmän plats, skall

dels på dragaren eller på högra

sidan av fordonet eller av dess last

finnas lykta, som visar vitt eller gult

sken framåt, dels på högra sidan

av fordonet eller av dess last finnas

lykta, som visar rött sken bakåt,

dels ock baktill på fordonet eller

dess last finnas två på samma höjd,

en på vardera sidan av fordonet, anbragta

reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken; och få

lyktor och reflexanordning kombineras.

§•

6 mom. Vid färd med lastbil skall

för fordonet gällande besiktningsinstrument

eller typintyg eller styrkt

avskrift eller fotografisk kopia härav

medföras och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

Handlingen skall vara i sådant skick,

att den utan svårighet kan läsas.

27 §.

6 mom. Kontrollbesiktning av fordon,

för vilket turistvagnslicens utfärdats,

avser att utröna, huruvida

fordonet är i sådant skick, som

6 mom. Kontrollbesiktning av fordon,

för vilket turistvagnslicens utfärdats,

avser att utröna, huruvida

fordonet är i sådant skick, som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse)

stadgas i 2—4 samt 6 §§, dock att

körriktningsvisare, varom i 3 § förmäles,

icke erfordras. Därest fordonet

befinnes vara i föreskrivet skick,

skall besiktningsmannen på licensen

teckna bevis därom.

(Föreslagen lydelse)

stadgas i 2—4 samt 6 §§, dock att

bil icke behöver vara försedd med

mer ån en baklykta eller med körriktningsvisare

eller hastighetsmätare.

Därest fordonet befinnes vara

i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen

på licensen teckna bevis

därom.

42

1 mom. Vägtrafikant, som ämnar

passera korsning i samma plan mellan

väg och järnväg, skall, oavsett

förekommande säkerhetsanordningar,

genom uppmärksamhet på järnvägen

förvissa sig om huruvida tåg

nalkas. Vid färd med fordon skall

därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna

tillräckligt låg hastighet.

§•

1 mom. Vägtrafikant, som ämnar

passera korsning i samma plan mellan

väg och järnväg, skall, oavsett

förekommande säkerhetsanordningar,

genom uppmärksamhet på järnvägen

förvissa sig om huruvida tåg

nalkas. Vid färd med fordon skall

därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna

tillräckligt låg hastighet.

Inom 50 meter från korsningen

bör hastigheten ej överstiga 40

kilometer i timmen.

Med tåg-----

på järnvägsskenor.

2 mom. Då av signal eller annat

förhållande framgår, att tåg nalkas,

skall vägtrafikant stanna på betryggande

avstånd från korsningen och

före ljussignal, om sådan finnes.

Föreligger ej förhållande, som nu

sagts, skall korsningen skyndsamt

passeras.

2 mom. Då av signal eller annat

förhållande framgår, att tåg nalkas,

får korsningen ej passeras förrän

signalen upphört eller, därest signal

ej givits, tåget kört förbi.

På fordon---annalkande tåg.

46 §.

1 mom. Fordons hastighet skall

anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna

i övrigt kräver.

1 mom. Fordons hastighet skall

anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna

i övrigt kräver. Den bör ej

vara högre än att fordonet kan stannas

å den del av den framförvarande

vägbanan, som föraren tydligt kan

överblicka.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Särskilt åligger---eller påstigning;

j) då fordonet nalkas småbarn, j) då fordonet nalkas barn, som

som uppehåller sig på eller invid uppehåller sig på eller invid vägen;

vägen;

k) då fordonet---nalkas kreatur.

Förare av---att passera.

Vid smutsigt---för smutsstänk.

47 §.

2 mom. Omkörning av annat fordon

må ej ske, där sikten är skymd,

och under inga förhållanden strax

före eller i vägkorsning eller skarp

kurva eller strax före eller på backkrön.

3 mom. Fordonsförare, som vill

köra om annat fordon, skall före

omkörningen övertyga sig om att

den framförvarande är beredd på

omkörning. För sådant ändamål bör

den omkörande giva sig tillkänna

genom ljud- eller ljussignal eller på

annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt

område eller vid tät trafik må

dock, om så kan ske utan fara, omkörning

äga rum utan hinder av afl

2 mom. Omkörning av annat fordon

må ej ske, där sikten är skymd,

och under inga förhållanden strax

före eller i vägkorsning eller skarp

kurva eller strax före eller å backkrön

eller tydligt markerat övergångsställe

för gående.

3 mom. Fordonsförare, som vill

köra om annat fordon, skall före

omkörningen övertyga sig om att

den framförvarande är beredd på omkörning.

För sådant ändamål skall

den omkörande giva sig tillkänna

genom ljud- eller ljussignal eller på

annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt

område eller vid tät trafik må

dock, om så kan ske utan fara, om
-

signal ej avgivits.

Föraren på —

Den omkörtande —-

körning äga rum utan hinder av att

signal ej avgivits.

— besvara denna.

— den omkörde.

48 §.

1 mom. Vid korsning mellan väg,

som enligt 61 § förklarats såsom huvudled,

och annan väg åligger det

fordonsförare, vilken från sistnämnda

väg vill korsa huvudleden eller

svänga in på denna, att lämna företräde

åt fordon på huvudleden.

1 mom. Vid korsning mellan väg,

som enligt 61 § förklarats för huvudled,

och annan väg, så ock eljest

vid färd in på huvudled åligger det

fordonsförare, vilken vill passera

huvudleden eller svänga in på denna,

att dessförinnan stanna fordonet

samt att lämna företräde åt fordon

på huvudleden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

51 §.

— dylik släpvagn.

-- är anordnad.

Då fordon —

I stället--

Angående rätt att i vissa fall på

fordon föra reflexanordning i stället

för belysningsanordning gäller vad

därom finnes stadgat i 4—8 §§.

Fordon, som under mörker är

uppställt på väg, där tillfredsställande

belysning icke är anordnad,

skall vara försett med belysningseller

reflexanordning, som utmed

vägen utsänder eller reflekterar vitt

eller gult ljus framåt och rött ljus

bakåt.

På fordon--

På fordon ---

Fordon, som under mörker är

uppställt på väg, där tillfredsställande

belysning icke är anordnad,

skall vara försett med belysningsoch

reflexanordning i enlighet med

vad som är föreskrivet, då fordonet

föres under mörker på väg; dock att

skyltlykta, då sådan finnes, icke behöver

vara tänd och att i stället för

stadgad lykta för sken framåt motsvarande

parkeringslykta får användas.

--god tid.

icke körriktningsvisare.

52

2 mom. Om på fordon föres gods,

som skjuter utanför fordonet framtill

eller mer än 150 centimeter baktill,

skall godsets yttersta del vara

tydligt utmärkt med flagga, lykta

eller annan lämplig anordning, såframt

icke godset föres på sådant

sätt, att särskilt utmärkande uppenbarligen

ej erfordras.

56

1 mom. Buss eller lastbil får icke

föras med högre hastighet än 60

kilometer i timmen. Inom tättbebyggt

område får dock hastigheten

icke överstiga 40 kilometer i timmen.

§•

2 mom. Om på fordon föres gods,

som skjuter utanför fordonet framtill

eller mer än 150 centimeter baktill,

skall godsets yttersta del vara

tydligt utmärkt med flagga eller annan

lämplig anordning av vit och

röd färg. Under mörker skall utmärkandet

baktill ske med lykta,

som visar rött sken bakåt och åt

sidorna.

§•

1 mom. Buss eller lastbil får icke

föras med högre hastighet än 60

kilometer i timmen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse)

2 mom. Har till bil kopplats fordon,

få fordonen icke föras med

högre hastighet, än nedan för varje

fall sägs, nämligen då fråga är om

Hastighet

km i timmen

a) en påhängsvagn samt

bilens och påhängsvagnens

samtliga hjul äro försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar

................................. 60

b) en släpvagn i annat fall,

än som under a) sägs, samt

släpvagnen är försedd med

effektiva från fotbroms eller

motsvarande anordning på bilen

manövrerbara bromsar ... 50

c) en släpvagn i annat fall,

än som under a) och b) sägs,

samt släpvagnen har en bruttovikt

icke överstigande bilens

bruttovikt .................. 40

d) två släpvagnar samt

släpvagnarna äro försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar

................................. 40

e) en släpsläde samt släp
släden

har en bruttovikt icke

överstigande bilens bruttovikt

................................. 60

f) ett eller flera fordon i

andra fall, än som under a
-

e) sägs

20

(Föreslagen lydelse)

Har till bil kopplats fordon, få

fordonen icke föras med högre hastighet,

än nedan för varje fall sägs,

nämligen då fråga är om

Hastighet

km i timmen

a) en påhängsvagn samt

bilens och påhängsvagnens

samtliga hjul äro försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar

................................. 60

b) en släpvagn i annat fall,

än som under a) sägs, samt

släpvagnen är försedd med

effektiva från fotbroms eller

motsvarande anordning på bilen

manövrerbara bromsar ... 50

c) en släpvagn i annat fall,

än som under a) och b) sägs,

samt släpvagnen har en bruttovikt

icke överstigande bilens

bruttovikt .................. 40

d) två släpvagnar samt

släpvagnarna äro försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar

................................. 40

e) en släpsläde samt släp
släden

bär en bruttovikt icke

överstigande bilens bruttovikt

................................. 36

f) ett eller flera fordon i

andra fall, än som under a—

e) sägs ........................... 20

I de under a) och b) angivna

fallen får inom tättbebyggt område

hastigheten icke överstiga ''i0 kilometer

i timmen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

(Gällande lydelse)

Har till bil kopplats endast en

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av

vad ovan stadgats föras med samma

hastighet, .som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

(Föreslagen lydelse)

Har till bil kopplats endast en

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av

vad ovan stadgats föras med samma

hastighet, som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

2 mom. Inom tättbebyggt område

får fordons hastighet icke överstiga

50 kilometer i timmen.

57 §.

1 mom. Har för — ---sålunda fastställts.

Finner polisman, att å fordon

tagits så stor last eller sådant antal

passagerare, att den för fordonet

fastställda maximilasten eller det

vid fordonets färd å vägen tillåtna

högsta axeltrycket överskridits, äger

han, därest fortsatt färd med fordonet

icke kan äga rum utan fara eller

olägenhet, förbjuda fortsatt färd, så

ock, där förbudet icke efterkommes,

hindra färden. Har maximilasten

överskridits med mer än 20 procent

eller axeltrycket med mer än 10 procent,

åligger det polismannen att vidtaga

åtgärd, som nu sagts, där ej särskilda

skäl till annat föranleda. Polismannen

skall snarast möjligt underrätta

vederbörande förman om

åtgärden.

61

1 mom. Det tillkommer,såvitt angår

stads område, stadsmyndighet,

som angives i 6 mom., och eljest

länsstyrelsen att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän

plats eller beträffande samtliga dylika

vägar inom visst område meddela

erforderliga föreskrifter, avseende
-

§•

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen

att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän plats

eller beträffande samtliga dylika

vägar inom visst område meddela

erforderliga föreskrifter, avseende

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

15

(Gällande lydelse)

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last av

viss beskaffenhet, färdhastighet eller

körriktning samt provkörning eller

övningskörning med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än

som tillätes i 54 §;

d) att viss väg skall anses såsom

huvudled; eller

e) andra särskilda åtgärder för

reglering av trafiken.

(Föreslagen lydelse)

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last av

viss beskaffenhet, körriktning samt

provkörning eller övningskörning

med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än

som tillätes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled; eller

f) andra särskilda åtgärder för

reglering av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer

det stadsmyndighet, som

angives i 6 inom., att meddela erforderliga

föreskrifter i de fall, som

under a), b), d) och f) sägs.

Länsstyrelsen äger föreskriva lägre

eller högre hastighet än som tilllåtes

i 56 §.

65 §.

1 mom. Brukas fordon —--förenad därmed.

Den, som icke efterkommer vad

i 3 § 6 mom. sägs om skyldighet att

bevara uppteckning eller att på anmodan

överlämna sådan uppteckning,

straffes med dagsböter.

6 mom. Den, som---med dagsböter.

Till samma — ---femte stycket.

Förseelse mot 12 § 2 inom. femte

stycket, 3 mom. tredje stycket eller

4 inom., 13 § 3 inom. fjärde stycket

eller 4 mom., 21 § 2 mom. första

stycket a—d), samma moment förs
-

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 inom. femte stycket, 3 inom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 21 § 2

mom. första stycket a—d), samma

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse)

ta stycket e), såvitt angår tjänstevikt,

bredd, maximilast och istörsta

antal passagerare, eller andra stycket

eller 3 mom. eller 27 § 4 inom.

sjätte stycket eller 5 mom. tredje

stycket, straffes med böter, högst

trehundra kronor.

67

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41

§ 1 inom. eller 2 inom. andra stycket,

42 § 4 inom., 46 § 1 mom. tredje

stycket, 48 § 3 momi., 49 § 2, 3 eller

4 inom., 53 §, 54 § 2 eller 4 inom.,

55 § 1 mom. eller 2 inom. första

stycket, 56 § eller 57 § 2 mom. tredje

stycket eller 3 eller 4 inom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 46 § 1 mom. fjärde stycket, 50

§ 3 inom., 52 § 2 mom., 55 § 2 mom.

andra stycket, 57 § 2 inom. fjärde

stycket, 58 §, 59 § 1 mom. första

stycket eller 2, 3 eller 4 inom. eller

60 § 3 inom.

Förseelse mot---trehundra

Befordrats med-----och vilja.

69

Om den, som ertappats med att

under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall,

handling, som avses i 12 § 2 eller

4 inom., 13 § 4 inom., 27 § 4

mom. eller 57 § 2 inom. fjärde

stycket, isenast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker, att han

(Föreslagen lydelse)

moment första stycket e), såvitt angår

tjänstevikt, bredd, maximilast

och största antal passagerare, eller

andra stycket eller 3 mom. eller 27 §

4 mom. sjätte stycket eller 5 mom.

tredje stycket, straffes med böter,

högst trehundra kronor.

§•

Med dagsböter straffes den, isom

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41

§ 1 inom. eller 2 inom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom., 46 § 1 mom.

tredje stycket, 47 § 3 mom. första

stycket, 48 § 1 eller 3 inom., 49 § 2, 3

eller 4 mom., 52 § 2 mom., 53 §, 54 §

2 eller 4 mom., 55 § 1 mom. eller 2

inom. första stycket, 56 § eller 57 §

2 inom. tredje stycket eller 3 eller 4

mom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 46 § 1 mom. fjärde stycket, 50

§ 3 mom., 55 § 2 inom. andra stycket,

57 § 2 mom. fjärde stycket,

58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller

2, 3 eller 4 -mom. eller 60 § 3 inom.

kronor.

§•

Om den, som ertappats med att

under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall,

handling, som avses i 10 § 6 mom.,

12 § 2 eller 4 mom., 13 § 4 mom., 27 §

4 inom. eller 57 § 2 inom. fjärde

stycket, -senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker, att han

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

17

(Gällande lydelse)

vid tiden, för förseelsen innehaft gällande

körkort eller sådan handling,

som nyss sagts, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen

haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

(Föreslagen lydelse)

vid tiden för förseelsen innehaft gällande

körkort eller sådan handling,

som nyss sagts, och omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

Övergångsbestämmelser.

4. Stadgandena under 3 § 1 mom.

k), 4 § 1 mom. h) och 3 mom. andra

stycket, 6 § 1 inom. c) och f) samt

21 § 2 mom. andra stycket skola

icke äga tillämpning å fordon, som

före dagen för denna förordnings

ikraftträdande undergått besiktning

eller för vilket före samma dag typintyg

utfärdats, under förutsättning

att fordonet vid besiktning eller vid

typintygets utfärdande icke var försett

med anordning, som i nämnda

författningsrum sägs.

4. Stadgandena under 6 § 1 inom.

c) samt 21 § 2 mom. andra stycket

skola icke äga tillämpning å fordon,

som före dagen för denna förordnings

ikraftträdande undergått besiktning

eller för vilket före samma

dag typintyg utfärdats, under förutsättning

att fordonet vid besiktning

eller vid typintygets utfärdande icke

var försett med anordning, som i

nämnda författningsrum sägs.

Denna förordning träder i kraft

a) den 1 juli 1955 såvitt angår

bestämmelserna i 3 § 6 inom., 10 §

6 inom., 27 § 6 mom. beträffande

hastighetsmätare, 42 § 1 och 2 inom.,

46 § 1 inom., 47 § 2 och 3 mom., 48 §

1 inom., 51 §, 52 § 2 mom., 56 § 1

och 2 inom., 57 § 1 mom., 61 § 1

inom., 65 § 1 och 6 mom. samt 67

och 69 §§;

b) den 1 juli 1955 såvitt angår

bestämmelserna i 3 § 1 mom. in)

och n); dock att dessa bestämmelser

icke skola äga tillämpning å bil,

som före nämnda dag undergått besiktning

eller för vilken dessförinnan

typintyg utfärdats, under förutsätt

ning att fordonet vid besiktning

2—478 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 172

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller vid typintygets utfärdande icke

var försett med hastighetsmätare

eller vindrutetorkare;

c) den 1 juli 1956 såvitt angår

bestämmelserna i övrigt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

19

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om

förbättrad trafiksäkerhet samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande tillkallade jag den 25 september 1953 landshövdingen

E. Mossberg att såsom utredningsman inom kommunikationsdepartementet

utarbeta förslag till åtgärder för åstadkommande av en förbättrad

trafiksäkerhet. Utredningen antog benämningen 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Den 5 januari 1954 avgav utredningen ett förslag om förstärkning av

statspolisorganisationen i syfte att därigenom möjliggöra effektivare övervakning

av trafiken. En på förslaget grundad proposition föranledde beslut

av 1954 års riksdag.

Härefter har utredningen, till fullföljande av sitt uppdrag, den 15 december

1954 framlagt ett betänkande med förslag till vissa åtgärder för

åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet.

Över sistberörda betänkande jämte därvid fogade författningsförslag hav

efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, chefen

för försvarsstaben, armétygförvaltningen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens

biltrafiknämnd, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, överståthållarämbetet

— efter hörande av Stockholms stad —, länsstyrelserna i

samtliga län med undantag av länsstyrelsen i Kopparbergs län, kontrollstyrelsen,

domänstyrelsen, skogsstyrelsen, statens provningsanstalt samt

gatunämnden i Malmö, stadsfullmäktige i Hälsingborg och drätselkammaren

i Gävle. Yttranden har vidare avgivits av föreningen för samhällsplanering,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfiskaler,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

cykel- och mopedfrämjandet, kungl. automobilklubben, motorförarnas hclnykterhetsförbund,

motormännens riksförbund, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, riksförbundet landsbygdens folk, skogsbrukets

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

motortransportkommitté, svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen,

svenska lasttrafikbilägareförbundet, svenska lokaltrafikföreningen, svenska

omnibusägareförbundet, svenska stadsförbundet, svenska transportarbetareförbundet,

svenska vägföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

automobilhandlareförbund och bilverkstädernas riksförbund, de två sistnämnda

gemensamt yttrande, Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges

automobilindustriförening, Sveriges bilskolors riksförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges läkarförbund, Sveriges motorcykelhandlares riksförbund,

Sveriges motorcykelimportörers förbund och trafikförsäkringsföreningen.

Vid yttrandena har i flera fall fogats utlåtanden av andra myndigheter,

föreningar m. fl.

Sedan de frågor, som behandlats i utredningens sist omförmälda betänkande,

varit föremål för ytterligare beredning inom kommunikationsdepartementet,

anhåller jag att nu få upptaga desamma.

Jag hemställer att i detta sammanhang jämväl få upptaga ett av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse den 25 mars 1954 framlagt förslag

om införande av skyldighet att under färd med lastbil medföra för bilen utfärdat

besiktningsinstrument eller typintyg för att på begäran av polisman

eller besiktningsman uppvisas för denne. Över framställningen har överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, kungl. automobilklubben, motormännens

riksförbund och svenska lasttrafikbilägareförbundet yttrat sig.

A. Gällande författningar

Främst hänvisas till vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (SFS

1951: 648; ang. ändringar se 1952: 164 och 1953: 300).

I det följande kommer jag även att i större eller mindre omfattning

beröra vissa andra författningar, nämligen:

lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott (SFS 1951:

649);

kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken m. in. (SFS 1951:

744);

kungörelsen den 5 november 1955 med särskilda föreskrifter angående

den militära vägtrafiken in. m. (militär vägtrafikkungörelse) (SFS 1954:

636);

kungörelsen sistnämnda dag med särskilda föreskrifter angående civilförsvarets

vägtrafik m. m. (vägtrafikkungörelse för civilförsvaret) (SFS

1954:637);

kungörelsen den 26 juni 1933 angående varningsmärken och säkerhetsanordningar

m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg

(SFS 1933:469);

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

kungörelsen den 23 mars 1945 angående straffrihet i vissa falt vid överskridande

av maximilast m. in. vid transport av vissa skogsprodukter

(SFS 1945: 75); samt

förordningen den 21 maj 1954 om brännoljeskatt (SFS 1954: 260).

Härjämte åberopas den av bl. a. Sverige biträdda internationella konventionen

den 24 april 1926 rörande automobiltrafik, kungörelsen den 11

oktober 1930 med anledning av Sveriges tillträde till nämnda konvention

(SFS 1930:371; ang. ändringar se 1932:494, 1948:475, 1952:521 och

1954:796), den likaledes av Sverige biträdda konventionen den 19 september

1949 rörande vägtrafik ävensom i anledning av sistnämnda konvention

utfärdad kungörelse den 30 juni 1952 (SFS 1952: 520; ang. ändring

se 1954:795).

B. Vägtrafikolyckorna

Utredningen

Utredningen har i sitt betänkande inledningsvis lämnat en redogörelse

för utvecklingen av fordonsbeståndet i riket. Av denna redogörelse framgår,

att särskilt antalet motorfordon ökats mycket starkt. Det totala antalet

motorfordon har under åren 1946—1953 stigit från 317 000 till

848 000. Därjämte har trafiken sedan sommaren 1952 tillförts cirka 300 000

mopeder. Åtskilliga försök har gjorts att beräkna den framtida utvecklingen

av motorfordonsbeståndet, och alla prognoser, som härvid upprättats,

räknar med en xnycket kraftig stegring i antalet motorfordon. Exempelvis

kan nämnas att, enligt en av industriens utredningsinstitut verkställd

beräkning, enbart antalet bilar, som år 1953 utgjorde 540 000, vid slutet av

år 1960 kommer att uppgå till inte mindre än 900 000.

Frekvensen av olycksfall i trafik har av utredningen belysts genom

statistiska uppgifter. Av dessa uppgifter framgår, bl. a., att totala antalet

vägtrafikolyckor, som under år 1953 blev föremål för polisundersökning,

utgjort 32 706. Enligt utredningens mening kan emellertid med säkerhet

antagas, att de redovisade talen är för låga. Antalet anmälda trafikförsäkringsskador

utgjorde samma år 83 114. Vid bedömningen av olycksfrekvensen

måste vidare hänsyn tagas till att icke alla motorfordon är

försäkringspliktiga och att t. ex. övex-vägande antalet av de fordon, som

tillhör stat eller kommun, faller utanför. Åtskilliga vägtrafikolyckor anmälcs

icke, enär däri delaktiga personer föredrager att själva stå skadan.

Ytterligare märkes, att försäkringsplikt gäller endast i fråga om skador,

som tillfogats annan person än föraren eller sådan egendom, som icke befordras

med fordonet. En jämförelse av antalet registrerade motorfordon,

trafikintensiteten och antalet motortrafikolyckor enligt statistiska centralbyråns

uppgifter ger vid handen att kurvorna för motortrafikolyckorna,

motorfordonstrafiken och motorfordonsbeståndet i stort sett väl följer

varandra.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kun{/1. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Särskild uppmärksamhet bör enligt utredningens mening ägnas de

olyckor i trafiken, som haft till följd att människor dödats eller skadats.

Vid ett studium av statistiken över dylika olyckor faller — såsom utredningen

framhållit — i ögonen, att utvecklingen under åren 1946—1953

inneburit en fortgående stegring av antalet dödade och skadade. År 1953

kom enligt statistiska centralbyråns uppgifter över polisundersökta olyckor

15 956 personer till skada vid vägtrafikolyckor. Härav utgjorde antalet

dödade 923, antalet svårt skadade (fall med längre sjukhusvistelse eller

bestående invaliditet) 3 414 samt antalet lindrigare skadade 11 619. Åtskilliga

trafikolyckor, huvudsakligen sådana där skadorna är ringa, kommer

emellertid aldrig till polisens kännedom. Antalet personer, som

för trafikolycksfall lagts in för sluten vård på sjukhus eller behandlats å

sjukhusens öppna mottagningar, uppgick år 1947 till icke mindre än 19 565,

medan statistiska centralbyrån för samma år angav antalet vid vägtrafikolyckor

skadade till 9 855. — Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår

vidare, att bilförare och bilpassagerare i förhållandevis liten utsträckning

drabbas av dödliga eller andra svårare kroppsskador, varemot procentsiffrorna

för dessa två grupper är högre när det gäller lindrigare skador.

I fråga om motorcykelförarna däremot visar statistiken mycket höga siffror

för dem, som dödats eller erhållit svårare skador. En femtedel av alla

dem, som år 1953 dödats i vägtrafiken, var förare av tunga motorcyklar.

Nära hälften av de dödade i vägtrafiken år 1953 var cyklister eller fotgängare.

Även i fråga om svårare kroppsskador visar dessa två trafikantgrupper

höga siffror — tillhopa 40,i % av alla sådana skadefall i vägtrafiken.

Av de dödade fotgängarna var nära en tredjedel under 10 år.

Dödsoffren bland fotgängarna var också påfallande många i den äldsta

åldersklassen; hit hörde ungefär en tredjedel av hela antalet. Påfallande

är — enligt vad utredningen framhållit — att antalet vägtrafikolyckor i

städerna är större än på landsbygden men att antalet dödsolyckor i vägtrafiken

är betydligt högre på landsbygden än i städerna. Två tredjedelar

av alla dödsolyckor inträffade på landsbygden, över huvud är olyckor med

svårare påföljder relativt sett talrikare på landsbygden än i städerna.

Utredningen har påvisat, att den svenska officiella statistiken icke är

så utformad, att den medger närmare slutsatser om orsakerna till trafikolyckorna.

På privat initiativ har emellertid genom trafikförsäkringsföreningen

genomförts en relativt omfattande undersökning rörande de vägtrafikolyckor

med personskador, som anmälts under år 1947. Vidare har

på utredningens uppdrag verkställts en bearbetning av tillgängligt material

beträffande de vägtrafikolyckor med dödlig utgång, som inträffat

under år 1952. Resultatet av undersökningarna har utförligt redovisats i

tabeller, som införts i betänkandet. Vidare har vid betänkandet fogats en

kortfattad redogörelse för varje trafikolycksfall med dödlig utgång, som

inträffat år 1952.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Beträffande resultatet av undersökningen för år 1947 liar utredningen

framhållit bl. a. följande. Vid studiet av materialet finner man, att vägoch

gatukorsningarna dominerar som riskökande faktor. Därefter kommer

kurvor och anslutningar mellan allmän och enskild väg. Vid 52

olyckor med dödlig utgång, utgörande 17,7 % av samtliga dodsolyckor,

bedömdes korsning ha haft betydelse för olyckans uppkomst. Av det beräknade

totala antalet olyckor inom detta utredningsmaterial har i 27,i % av

fallen korsning bedömts såsom riskökande faktor. — Halt vinterväglag

har spelat en framträdande roll som olycksfrämjande faktor, och därnäst

har slirigt väglag haft betydelse vid olyckornas uppkomst. Vinterväglag

har vid dödsolyckor i 10,5 % och vid olyckor med annan personskada i

16,6 % av fallen haft betydelse som riskökande faktor. I ett mycket

stort antal fall har skymd sikt av olika slag haft betydelse för olyckans

uppkomst. De största grupperna i denna tabell är fall, då sikten skymts

av buskar, häckar, träd etc., vidare fall, då sikten skymts av fordon på

vägbanan och slutligen fall, då sikten varit skymd genom någon del av

fordonet eller dess last. 9,5 % av dödsolyckorna har orsakats av att sikten

varit skymd för föraren genom del av fordonet eller dess last. Häri innefattas

exempelvis sådana fall, då föraren under backning icke kunnat iakttaga

barn, som uppehållit sig omedelbart bakom bilen. — Särskild uppmärksamhet

förtjänar mörkret såsom olycksbefrämjande faktor. Vid inte

mindre än 13,7 % av dödsolyckorna har mörker haft betydelse såsom riskökande

faktor. Sammanfattas alla dödsolyckor, vid vilka skymning, gryning

och mörker haft betydelse, stiger antalet till 23,6 %. — Däremot har

fel på fordonen endast i ett ganska ringa antal fall medverkat till trafikolyckor.

Utredningen har dock såsom sin åsikt framhållit, att fordonens

dåliga beskaffenhet sannolikt spelar en större roll som olycksfaktor an

vad polisutredningarna ger vid handen. — En gruppering av undersökningsmaterialet

med hänsyn till de fel, som motorfordonsförarna begått i

trafiken, visar att felaktigt beteende vid korsande av väg eller vid

kursändring kunnat konstateras vid 214 olyckor. Vårdslös omkörning har

orsakat 174 olyckor. Oförsiktighet vid passerande av fotgängare har förelegat

vid 132 olyckor. Felaktigt beteende vid möte eller förande av fordel

på fel sida''av vägen har vållat 104 olyckor. För hög hastighet har

orsakat 95 olyckor. I runt tal 20 % av de felhandlingar, som begåtts av

förare i samband med dödsolyckor, bär kunnat hänföras till orsaksgruppcn

för hög hastighet. Härvid måste även beaktas, att, enär försäkringsskyddet

i regel icke omfattar skydd för föraren, sådana olyckor, vid vilka

endast föraren dödats eller skadats, blott undantagsvis förekommer i

grundmaterialet.

Beträffande undersökningen rörande dödsolyckorna i vägtrafiken år

1952 bär utredningen framhållit, bl. a., att i fråga om olyckor, i vilka

motorfordonsförare varit inblandade, för hög hastighet ansetts ha med
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

verkat vid 137 olyckshändelser och att dessa händelser utgör den näst

största gruppen i materialet. Vidare är att märka, att förekomsten av

korsväg eller sidoväg i 146 fall angivits såsom medverkande omständighet

till dödsolycka. Av dessa siffror kan utläsas, att hög hastighet hos motorfordonen

samt förekomsten av vägkorsningar och anslutande vägar i påfallande

hög grad påverkar olycksstatistiken. Fotgängares oförsiktiga beträdande

av körbanan utgör eu annan vanlig omständighet, som medverkar

till uppkomsten av dödsolyckor. Spritpåverkan eller påverkan av drog har

anförts såsom medverkande omständighet i 42 fall beträffande motorförare,

i 9 fall beträffande cykelåkare, i 12 fall beträffande fotgängare och i ett

fall beträffande annan trafikant eller sålunda i sammanlagt 64 fall.

Utredningen — som icke ansett sitt uppdrag avslutat med det nu framlagda

betänkandet — har i förevarande sammanhang upptagit i första

hand en rad olika spörsmål, vilka äger samband med fordonens hastighet

och tyngd såsom olycksframkallande faktor. Därjämte har utredningen

ägnat särskild uppmärksamhet åt de olyckor, som inträffat under mörker

och äger samband med att fordon och trafikanter icke är tillräckligt väl

synliga.

För vinnande av en bättre trafiksäkerhet har utredningen föreslagit

dels hastighetsbegränsning utom och inom tättbebyggt samhälle, dels skyldighet

att stanna vid huvudled, dels regler för passerandet av vissa järnvägskorsningar,

dels regler rörande omkörning, dels föreskrifter om maximilast,

dels föreskrifter om fordons belysningsutrustning m. in., dels ock

föreskrifter om hastighetsmätare in. m.

yttrandena

I nara nog samtliga yttranden har framhållits, att förhållandena på

vägarna icke är tillfredsställande ur säkerhetssynpunkt och att åtgärder

med ändamål att åstadkomma en förbättring är önskvärda för att icke säga

nödvändiga. Icke i något yttrande har behovet av sådana åtgärder blivit

bestritt. I vissa hänseenden har — på sätt kominer att framgå av det följande

— yppats delade meningar om flera av de åtgärder, som utredningen

töreslagit i detta syfte. Genomgående har emellertid i yttrandena betonats,

att utredningens förslag går i rätt riktning och utgör ett betydelsefullt steg

på vägen mot en förbättrad trafiksäkerhet.

Departementschefen

De förslag, som utredningen framlagt, kan i korthet sägas gå ut på en

skärpning och närmare reglering av bestämmelserna om förarnas uppträdande

i trafiken samt strängare krav på de särskilda anordningar, med

vilka fordonen skall vara utrustade. Jag ansluter mig till utredningens

mening, att vid sidan av pågående åtgärder för förbättrande av vägnätet

en skärpning av reglerna på förevarande områden kan på längre sikt leda

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

till en förbättring av trafiksäkerheten och en minskning av olycksfrekvensen.

Målet kan givetvis icke nås utan uppoffringar. Vad angår den föreslagna

närmare regleringen av förarnas uppträdande innebär föreskrifter

av denna art att på trafikanterna lägges band, som kan synas överflödiga

och irriterande i de fall, då vederbörandes eget omdöme säger honom, att

en överträdelse icke skulle medföra någon fara. Bestämmelserna om viss

utrustning å fordonet medför vissa kostnader för trafikanterna. Frågan om

trafiksäkerheten är emellertid av den vikt, att dylika betänkligheter icke

får vara avgörande. Det bör beaktas, att fråga i sista hand är om åtgärder,

som föreskrives i trafikanternas eget intresse. Utan att föregripa nntt ställningstagande

till de särskilda åtgärder, som de sakkunniga föreslagit, vill

jag därför redan här uttala, att jag anser hänsyn till trafiksäkerheten motivera

mera långtgående bestämmelser än de nu gällande.

C. Hastighetsbegränsning

Utredningen

Utredningen har inledningsvis redogjort för de i Sverige tidigare och

alltjämt gällande reglerna om maximihastighet för motorfordon samt har

därvid erinrat, att bestämmelser om allmän maximihastighet varit gällande

fr. o. m. år 1907 till ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning

och att liknande bestämmelser för tättbebyggda områden bibehållits

ända till ikraftträdandet av 1936 års vägtrafikstadga. Alltjämt

gäller enligt 56 § vägtrafikförordningen, att buss eller lastbil inom tättbebyggt

område icke får framföras med högre hastighet än 40 km i timmen

och annorstädes ej med högre hastighet än 60 km i timmen. Sistnämnda

hastighet är dessutom icke tillåten för alla bussar och lastbilar.

Härjämte gäller vissa ytterligare begränsningar av hastigheten, vilka ar

tillämpliga beträffande såväl bussar och lastbilar som personbilar. Såsom

exempel kan anföras att, om släpvagn kopplas till en bil, fordonen icke

får föras med mer än 50 km i timmen samt att, om två släpvagnar tillkopplats,

hastigheten är begränsad till 40 km i timmen. Utredningen

har också redogjort för gällande bestämmelser om hastighetsbegränsning

i olika europeiska länder samt i Amerikas förenta stater.

Vidare har utredningen med omfattande statistiskt material och siffermässiga

beräkningar sökt belysa dels i vad mån hög hastighet kan antagas

ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, dels vilka hastighetei

som kan betecknas såsom vanliga på svenska vägar, dels hur motorfordonen

successivt utvecklats mot större fartmöjligheter, dels hur farten inverkar

på fordonens levande kraft och bromssträckor, dels hur en fartbegränsning

visat sig inverka på hastigheten i allmänhet, dels ock hur

hastigheten inverkar på framkomligheten. Härjämte har utredningen redovisat

vissa erfarenheter av bestämmelser om fartbegränsning i främmande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

länder liksom ock de erfarenheter, som vunnits rörande effekten av vissa

på särskilda orter i Sverige (Tranebergsbron i Stockholm samt Karlskoga

stad) införda speciella föreskrifter om fartbegränsning.

På grundval av det sålunda förebragta materialet har utredningen såsom

sin mening framhållit, att hög hastighet är en av de viktigaste — ja,

kanske den allra viktigaste — olycksframkallande faktorn i vägtrafiken.

Till stöd för denna mening har utredningen åberopat bl. a. följande omständigheter.

Om fordonen i allmänhet framföres med hög hastighet, blir

antalet olyckor av svår beskaffenhet större än om hastigheten är lägre.

De flesta trafikolyckorna i vårt land inträffar i städerna, där trafikhastigheten

är relativt låg, men ungefär -Is av alla dödsolyckor i trafiken äger,

detta oaktat, rum på landsbygden, där hastigheten merendels är betydligt

högre än i städerna. Erfarenheten visar också, att olyckornas antal och

svårhetsgrad stigit, då tidigare gällande generella hastighetsbestämmelser

slopats samt att, då hastigheten sänkts, t. ex. därigenom att begränsande

maximibestämmelser införts, detta haft en förmånlig inverkan och

lett till ett minskat antal olyckor. — Att fordonens hastighet på detta sätt

utövar ett stort inflytande såväl på olycksfrekvensen som på olyckornas

svårhetsgrad, heror kanske i första hand på att den levande kraften hos

ett fordon ökas mycket starkt vid ökad hastighet. Men även andra omständigheter

medverkar direkt till den höga hastighetens farlighet. Att ett

fordon under färd snabbt kan inbromsas är uppenbarligen av vikt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vid en trafiksäker bromsning uppgår bromssträckan

med hänsyn tagen till reaktionstiden vid en hastighet av 80 km i timmen

till 120 m samt växer vid 100 km i timmen till 180 m och vid 120 km i

timmen till 255 in. — Våra huvudvägar torde visserligen ofta projekteras

för hastigheter upp till 80—120 km i timmen, men dessa tal är endast

riktvärden, som måste underskridas där terrängen så kräver. _ Hög

hastighet ger föraren mindre tid att manövrera sitt fordon till undvikande

av en olycka. Under mörker blir den alltför höga hastigheten

särskilt farlig. Den innebär då ofta, att fordonet föres med en hastighet,

som är så stor, att fordonet icke kan stanna inom den sträcka,

som upplyses av dess strålkastare. Visserligen är förarens personliga

skicklighet en av de viktigaste faktorer, som bör vara avgörande, då

det gäller att bestämma den hastighet, varmed ett fordon bör framföras.

Men hög hastighet hos ett fordon medför, att Övriga trafikanter

får kortare rådrum än vanligt för sitt eget handlande. Även den oerfarne

och den som är psykiskt eller fysiskt ofullkomlig i ena eller andra hänseendet

måste kunna röra sig i trafiken och därvid åtnjuta ett tillfredsställande

mått av säkerhet. Motorförarna, som i regel får anses utgöra

de ur utbildningssynpunkt mest kvalificerade trafikanterna, får vara" beredda

att delvis rätta sin hastighet och sitt allmänna uppträdande i trafiken

efter de förutsättningar, som är för handen hos de mindre kvalifi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ls proposition nr 172 år 1955

cerade trafikanterna. Ett mycket stort antal olyckor har orsakats av att

trafikanter felbedömt hastigheten hos annalkande fordon. Av betydelse

är också det förhållandet, att sikten från anslutande vägar ofta är starkt

nedsatt och att en trafikant, även om han stannar före utfarten på den

korsande vägen, löper risk för att ett fordon med hög hastighet kan uppträda,

då han väl kommit ut på densamma. En övre gräns för hastigheten

minskar variationerna i körhastigheten på vägarna och därmed

också antalet omkörningar. Av särskild betydelse är att nedbringa fiek\ ensen

av de farligaste omkörningarna, nämligen sådana som sker då det

framförvarande fordonet har hög hastighet. — De nu anförda skälen talai

enligt utredningen med styrka för att bestämmelser om maximihastighet

kan ha en viktig uppgift att fylla ur säkerhetssynpunkt.

Vad angår tänkbara invändningar mot en bestämmelse om maximihastighet

har utredningen särskilt behandlat omkörningssituationen och

därvid framhållit, att en omkörning bör ske så snabbt som möjligt. Emellertid

har utredningen under hänvisning till det nyss anförda sagt sig förmena,

att en bestämmelse om hastighetsbegränsning — där en sådan

gäller _ bör avse även omkörningar; eljest skulle en förare i tat trafik

praktiskt taget alltid kunna åberopa, att han befunne sig under omkörning.

_ Utredningen har icke kunnat finna något som helst stöd for det

ofta hörda påståendet, att existensen av en fartgrans skulle överlag driva

upp hastigheterna i riktning mot den maximalt tillåtna hastigheten. Tvärtom

har utredningen funnit erfarenheten visa, att eu fartgräns leder till

en allmän dämpning av hastigheterna — även de hastigheter, som liggei

långt ifrån fartgränsen — och att en sådan gräns därför är ett medel icke

endast att eliminera de mycket höga hastigheterna utan aven att åstadkomma

en säkrare och bättre hastighetsanpassning i allmänhet. — Ej

heller har utredningen kunnat finna, att en hastighetsbegränsning skulle

innebära någon otillbörlig inskränkning i möjligheterna att effektivt utnyttja

motorfordonen. Eftersom blott ett relativt litet antal av fordonen

framföres med icke önskvärd hastighet, skulle en rimlig fartgräns beröra

blott en minoritet bland förarna och skulle för övriga förare knappast

framstå såsom någon mera påtaglig inskränkning i deras rätt att fritt anpassa

hastigheten efter vad trafiksituationen kräver. Man kan enligt utredningen

knappast göra gällande, att fordonsförarna med avseende på

förstånd och omdöme representerar något slags urval bland befolkningen.

Bland motorförarna finns personer med dåligt omdöme, med låg förståndsutveckling,

och det finns även de, som är hårda och känslokalla.

På grund av dessa förhållanden måste det enligt utredningens uppfattning

förefalla nästan äventyrligt alt utan någon fastställd gräns uppåt

överlämna hastighetsanpassningen vid framförande av motorfordon, som

i regel är stora och tunga maskiner med hastighctskapacilctcr på upp till

150 km i timmen och mera, helt till den enskilde förarens eget omdöme.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Frågan om möjligheten att övervaka efterlevnaden av en bestämmelse

om allmän hastighetsbegränsning bör enligt utredningens mening ses ur

den synpunkten, att för närvarande stor svårighet föreligger för polisen

att åstadkomma övertygande bevisning då en förare — trots att någon

olycka icke inträtfat — ändock betett sig så, att han måste anses ha

brustit i varsamhet. Att genom en fartgräns skapa en möjlighet att ingripa

mot dem, som färdas med alltför hög hastighet, är angeläget särskilt

ui den synpunkten, att fortkörarna otta torde utgöras av förare, som

i allmänhet är vårdslösa i trafiken och som brister i hänsyn till sina medtrafikanter.

Utredningen har sagt sig vara övertygad om att en lägre körhastighet

i allmänhet på våra gator och vägar kommer att leda till en förbättrad

trafiksäkerhet och att den enda möjlighet, som föreligger att genom författningsbestämmelser

påverka fordonets körhastighet, är att föreskriva

en högsta hastighet, som icke får överskridas. Införandet av en fartgräns

skulle enligt utredningen gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden,

nämligen dels genom att de ur trafiksäkerhetssynpunkt farligaste

hastigheierna skäres bort och dels genom att hela trafikrytmen blir lägre

med en bättre hastighetsanpassning i allmänhet som följd.

Vad först angår den fartgräns, som enligt utredningen bör gälla vägar

i allmänhet utom tättbebyggda områden, har framhållits såsom

angeläget, att denna gräns å ena sidan sättes så högt alt den inte onödigtvis

verkar hindrande på den trafik, som framgår med eu efter våra förhållanden

normal hastighet, men å andra sidan så lågt, att en erforderlig

hastighetsminskning kommer till stånd. Ur dessa synpunkter har utredningen

funnit eu hastighetsgräns av 80 km i timmen vara lämplig utom

tättbebyggt område för lättare fordon (personbilar, motorcyklar m. fl.).

Utredningen har övervägt, huruvida denna maximihastighet bör vara

absolut eller om den bör ges karaktären av en s. k. prima-facie-gräns,

sådan som tillämpas flerstädes i Amerikas förenta stater. En sådan regel

innebär, att förare, som hållit en hastighet utöver den fastställda gränsen,

kan fria sig från ansvar genom alt förebringa övertygande utredning om

att hastigheten likväl icke varit för hög i förhållande till omständigheterna.

Utredningen har dock stannat inför att gränsen bör vara absolut, dvs. att

den som överskrider gränsen under alla förhållanden är förfallen till ans\ai

för det att han tärdats med för hög hastighet.

Eftersom en fartgräns av 80 km i timmen kan komma att framstå som

alltför låg, då fråga är om väg av alldeles speciellt god beskaffenhet, på

vilken trafikriskerna får anses ringa, har utredningen förordat att, om särskilda

skal föreligger, länsstyrelse skall kunna genom särskilt beslut höja

hastighetsgränsen till 00 km i timmen. -— Vidare bör liksom hittills på

den egentliga landsbygden kunna bestämmas en lägre hastighetsgräns än

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 ur 1955

80 km i timmen på platser, där förhållandena påfordrar, att fordonen regelmässigt

framföres med lägre hastighet än den generellt medgivna. Utredningen

har sagt sig vilja kraftigt understryka angelägenheten av att denna

möjlighet begagnas i någorlunda stor utsträckning.

Vad särskilt angår hastigheten å gator och vägar inom tättbebyggda

områden har utredningen funnit det förhållandet, att myndigheterna

i växande utsträckning ansett sig böra med stöd av nu gällande

bestämmelser begränsa hastigheten inom sådana områden, utgöra ett bevis

för att ett ganska allmänt behov föreligger av en särskild fartgräns

inom samhällen med tätbebyggelse. Detta behov har även kommit till utredningens

kännedom på flera andra sätt, t. ex. genom upprepade framställningar

om hastighetsbegränsning på vissa vägar. Så t. ex. har överståthållarämbetet

i en den 20 november 1952 dagtecknad skrivelse till

Kungl. Maj :t uttalat sig för att hastighetsgränsen för bussar och lastbilar

generellt bör inom tättbebyggda områden sättas till högst 50 km i timmen,

varvid såsom skäl för den valda hastighetsgränsen anförts, bl. a., att framkomligheten

på gatorna ökas, om trafiken löper undan så fort som behörig

hänsyn till trafiksäkerheten tillåter, samt att, om bussarnas och lastbilarnas

hastigheter något höjes, antalet omkörningar kan antagas komma

att nedgå. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i yttrande över överståthållarämbetets

framställning bl. a. betonat fördelarna av att samtliga fordon

i en trafikström förmås att framgå med samma hastighet.

Utredningen har på grund av de erfarenheter, som föreligger, ansett, att

en för tättbebyggda områden avsedd hastighetsgräns lämpligen bör sättas

till 45 km i timmen.

Efter införandet av en 45 km-gräns bör enligt utredningens mening tillses,

att den enhetlighet, som eftersträvas, icke går förlorad. Utan tvivel

kan det emellertid understundom befinnas, att en hastighetsgräns av 45 km

i timmen icke är lämplig beträffande ett visst område eller en viss väg

eller gata. Enligt nu gällande stadgande i 61 § 1 inom. vägtrafikförordningen

tillkommer det, såvitt angår stads område, stadsmyndighet och

eljest länsstyrelse att fatta beslut i sådana frågor. Det måste emellertid

efter antagandet av eu hastighetsgräns anses synnerligen angeläget, att avsteg

icke göres från gränsen annat än då sådant betingas av verkligt

vägande skäl och att även de eventuellt behövliga undantagsreglerna blir

så enhetliga som möjligt. För att kunna vinna en större enhetlighet i besluten

utan att dock överge de fördelar, som är förenade med att beslutanderätten

ligger hos en lokal myndighet, har utredningen föreslagit en

sådan ändring i 61 § 1 inom. vägtrafikförordningen, att stadsmyndighets

rätt att besluta om färdhastighet samt att besluta huruvida väg skall anses

som huvudled överflyttas på länsstyrelsen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition nr 172 ur 1955

Vad åter angår de särskilda hastighetsreglerna för lastbilar

och bussar går dessa, såsom förut sagts, ut på att hastigheten är begränsad

till (50 km i timmen. Att särskilda bestämmelser för dessa fordon

bör gälla även i framtiden har utredningen funnit uppenbart. Utredningen

har förordat, att den nu gällande hastighetsgränsen i princip bibehålies

för bussar och lastbilar. I samband härmed har utredningen emellertid

framhållit, att på senare tid ett allt större antal lastbilar och bussar

kommit i bruk, vilka beträffande såväl konstruktion som vikt mera är att

jämställa med personbilar än med övriga lastbilar och bussar. Utredningen

bar funnit hinder ur trafiksäkerhetssynpunkt icke möta att beträffande

hastighetsföreskrifterna jämställa de lättare lastbilarna och bussarna med

personbilar och har därför föreslagit, att den särskilda hastighetsgränsen

av 60 km i timmen endast skall gälla för lastbilar och bussar med en totalvikt

över 2 500 kg.

Enligt utredningens mening är det ur trafiksäkerhetssynpunkt alldeles

särskilt nödvändigt, att hastigheten vid färd i mörker anpassas med

hänsyn till den begränsning av den fria sikten, som sammanhänger med

strålkastarljusets räckvidd. Vikten av eu sådan hastighetsanpassning

torde emellertid i det allmänna medvetandet icke framstå på långt när

så klar, som önskvärt vore, och utredningen har ansett det nödvändigt, att

uppfattningen om iordonstörares skuld till påkörning under mörker undergår

en väsentlig skärpning.

Utredningen säger sig ha övervägt möjligheterna att för färd under

mörker fastställes en högsta tillåtna hastighet, lägre än den som föreslagits

att gälla för färd i dagsljus, men har stannat för att behov av en

sådan särbestämmelse icke föreligger. Däremot har utredningen föreslagit

ett tillägg till 46 § 1 mom. vägtrafikförordningen av innehåll, att förare av

fordon under mörker alltid skall anpassa hastigheten så, att fordonet kan

stannas å den del av den framförvarande vägbanan, som föraren tydligt

kan överskåda.

Yttrandena

Beträffande förslaget om införande av allmän hastighetsbegränsning på

vägar i allmänhet utom tättbebyggda områden har svnnerligen

delade meningar gjort sig gällande. I många yttranden har förslaget rönt

kraftig gensaga. Även bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, har i

allmänhet uttalats stor tvekan om dess verkningar. Åtskilliga yttranden

innehåller yrkanden om modifikationer i utredningens förslag eller utkast

till andra regler med samma syfte.

Bland dem som förordat bestämmelser om hastighetsbegränsning i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningens förslag märkes främst Svea

hovrätt, armétijgförvattningen, slatspolisintendenten, länsstyrelserna i Älvs
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ls proposition nr 172 år 1955

borgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, statsåklagaren och polismästaren i Stockholm, landsfogdarna

i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands och Gävleborgs län, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges landsfogdar, svenska stadsförbundet,

Sveriges bilskolors riksförbund, Sveriges molorcgkelhandlares

riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk. De flesta tillstyrkande

yttrandena har dock avgivits med uttalad tvekan, och mot åtskilliga yttranden

av myndigheter och korporationer har reservationer anmälts.

De argument, som anförts till stöd för förslaget, är genomgående desamma

som utredningen åberopat, nämligen främst att åtgärden är ägnad att leda

till att trafikens tempo i allmänhet blir lugnare än hittills varit fallet men

även att en absolut hastighetsgräns ger ett betydligt bättre utgångsläge

för de trafikövervakande myndigheterna i fråga om ingripanden mot de

oförsvarligt höga hastigheterna. Allmänt har — även i eljest klart tillstyrkande

yttranden — framhållits, att en förutsättning för införandet av

en bestämmelse om absolut hastighetsbegränsning är att tillräckliga möjligheter

skapas att övervaka bestämmelsen. Sistnämnda synpunkt har särskilt

starkt understrukits av statspolisintendenten, länsstyrelsen i Norrbottens

län och föreningen Sveriges landsfiskaler.

I vissa yttranden — bl. a. dem som avgivits av riksåklagarämbetet, statens

trafiksäkerhetsråd, länsstyrelsen i Uppsala län och landsfogden i Östergötlands

län samt föreningen Sveriges stadsdomare — har föreslagits, att

regler av den innebörd, utredningen skisserat, införes med en till tiden

begränsad giltighet, t. ex. för två eller tre år, och att man först efter utgången

av denna tid på grund av vunna erfarenheter tar slutlig ställning

till frågan om införande av en allmän fartgräns.

Några yttranden innehåller tillstyrkande av utredningens förslag med

den modifikationen, att hastighetsgränsen bör sättas högre än utredningen

förordat. Till denna grupp hör yttrandena från länsstyrelsen i Gotlands

län och stadsfiskalen i Visby, vilka förordat en maximihastighet av 90 km

i timmen, ävensom landsfogden i Norrbottens län, väg förvaltningen i

Gävleborgs län och svenska transportarbetareförbundet, vilka förordat en

maximihastighet av 100 km i timmen.

Åtskilliga i princip tillstyrkande yttranden betonar, att rikliga möjligheter

måste beredas till undantag från den allmänna regeln i fråga om

goda vägar. Länsstyrelsen i Örebro län har föreslagit, att länsstyrelsen

skall erhålla möjlighet alt beträffande vissa vägar medgiva en hastighet

av 100 km i timmen. Länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands och Gävleborgs

län, riksförbundet landsbygdens folk in. fl. har ansett, alt länsstyrelsen

bör kunna medgiva fri hastighet å viss eller vissa vägar.

I några fall har uttalats, alt eu regel om absolut hastighetsbegränsning

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

icke bör gälla fordon, som verkställer omkörning. Denna mening har biträtts

av bl. a. generaipoststyrelsen, väg- och vattenbgggnadssiyrelsen, länsstyrelsen

i Jämtlands län och gatunämnden i Malmö.

Den av utredningen diskussionsvis nämnda s. k. prima-facie-regeln har

tilldragit sig intresse i många av yttrandena. Länsstyrelserna i Östergötlands

och Kronobergs län, statens biltrafiknämnd och svenska lokaltrafikföreningen

har uttryckligen tillstyrkt en sådan regel framför de bestämmelser,

som utredningen förordat. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förordat

att en sådan regel införes försöksvis. Från åtskilliga håll, där man

stannat för att förorda annan principiell lösning, har också uttalats beklagande,

att prima-facie-regelns verkningar och tillämpning på svenska

förhållanden icke blivit närmare undersökta. Till denna grupp är att

räkna bl. a. yttrandena från Svea hovrätt, statspolisintendenten, domänstyrelsen,

länsstyrelsen i Stockholms län, gatunämnden i Malmö, motorförarnas

helnykterhetsförbund, motormännens riksförbund, svenska vägföreningen

och Sveriges läkarförbund. — Å andra sidan har i några yttranden utsagts,

att prima-facie-regeln är främmande för svensk rättsuppfattning.

Denna invändning har kommit till synes i åtskilliga av de yttranden,

vilka innefattar tillstyrkande av utredningens förslag, såsom riksåklagarämbetet,

samt har vidare utvecklats av bl. a. landssekreteraren i Norrbottens

län. I några yttranden har också antytts, att en prima-facie-regel

skulle innebära en alltför långt gående uppmjukning av hastighetsgränsen

och medföra svårigheter ur kontrollsynpunkt.

I åtskilliga yttranden har som ett alternativ till en allmän regel om

hastighetsbegränsning framförts tanken på att i större omfattning införa

speciella hastighetsbegränsningar för vissa vägar. Denna mening bär omfattats

av bl. a. statens våginstitut, som framhållit att trafikriskerna på

vissa håll är särskilt stora och av permanent natur, samt ansett att en

hastighetsbegränsning inom t. ex. hela yttre stockholmsräjongen till 80 km

i timmen är väl motiverad.

Bland dem, som avstyrkt en allmän hastighetsbegränsning, är särskilt

att nämna statens väginstitut, domänstyrelsen, överståthållarämbetet,

Stockholms stad, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands län, åklagarmyndigheterna

i Göteborg och Malmö, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg,

landsfogdarna i Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt

Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Hälsingborg, drätselkammaren i

Gävle,cykel- och mopedfrämjandet, bilverkstädernas riksförbund, föreningen

för samhällsplanering, föreningen Sveriges stadsfiskaler, kungl. automobilklubben,

motorförarnas helnykterhetsförbund, motormännens riksförbund,

svenska vägf öreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilin
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

33

dustriförening, Sveriges motorcykelimportörers förbund, svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges läkarförbund.

Bland de skäl, vilka anförts mot utredningens förslag, är främst att

nämna ett, som åberopats i nära nog samtliga avstyrkande yttranden, nämligen

att en absolut hastighetsgräns icke i och för sig är ägnad att nedbringa

antalet olyckor i trafiken. Denna ståndpunkt har med särskild

skärpa åberopats av en reservant inom statens trafiksäkerhetsråd, vilken

ansett att utredningens ståndpunktstagande berott på underlåtenhet att

särskilja begreppet »hög hastighet» och begreppet »för hög hastighet». Vad

utredningen anfört ger enligt reservantens mening otvetydigt vid handen,

att »för hög hastighet» varit den dominerande orsaken vid ett flertal vägolyckor

men att de »höga hastigheternas» roll såsom olycksalstrare är av

relativt ringa omfattning. Statens väginstitut har framhållit, att ett mycket

stort antal trafikolyckor visserligen beror på att bilarna framföres oförsiktigt

vid farliga punkter på vägarna men att detta förhållande icke till

någon del kan avhjälpas genom en allmän hastighetsbegränsning, eftersom

vid varje sådan punkt den kritiska hastighetsgränsen ligger lägre än 80 km

i timmen.

Vidare är att nämna det argument, som går ut på att ett stadgande

om hastighetsbegränsning för att få någon effekt måste bli föremål för en

mycket effektiv övervakning samt att resurser för en sådan övervakning

saknas. Även detta argument har kommit till synes i flertalet av de yttranden,

som ställt sig avvisande till utredningens förslag. Såsom exempel

må anföras yttrandet av öv er ståthållar ämbetet, vari framhållits, att den

av 1954 års riksdag beslutade utökningen av statspolisorganisationen icke

medför att denna ännu på lång tid blir rustad att effektivt sköta den övervakning,

som blir erforderlig, särskilt som — åtminstone i Stockholm —- ej ens första etappen av utökningen påbörjats utan tvärtom statspolisstyrkan

måst minskas på grund av arbetskonflikt. Länsstyrelsen i Södermanlands

län bär ansett, att den ökade arbetsbördan kommer att betänkligt

minska polisens resurser för andra och viktigare övervakningsuppgifter.

Sveriges automobilindustriförening m. fl. har givit uttryck åt tankegången,

att den föreslagna nya bestämmelsen icke kommer att respekteras av flertalet

förare och därigenom kommer att minska respekten för trafikföreskrifter

överhuvud. Sveriges advokatsamfund har yttrat, att utredningens

förslag helt saknar förankring i det allmänna rättsmedvetandet.

Ett annat skäl mot förslaget, vilket kommit till synes i flertalet yttranden

— såväl tillstyrkande som avstyrkande — är det, att en absolut hastighetsgräns

icke anses minska utan tvärtom öka riskerna vid omkörning.

Särskilt kraftigt har denna synpunkt framhävts i yttrandena av kungl.

automobilklubben och motormännens riksförbund. Den förra av dessa

sammanslutningar har bl. a. åberopat att på riksväg 1 mellan Stockholm

3—478 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 172

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

och Hälsingborg linnes endast något över 100 sträckor utan spärrlinje,

vilka uppgår till 1 km eller mera, samt att möjligheterna att utan överskridande

av maximihastigheten köra om t. ex. en lastbil, som håller föreskrivna

60 km i timmen, därigenom blir ytterst begränsade och mestadels

helt obefintliga. Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att utredningen

— som själv sagt sig ha konstaterat att det endast mera sällan

förekommer fall, då den som omköres, minskar sin hastighet i enlighet

med vägtrafikförordningens föreskrift — därigenom riktat en vägande invändning

mot sitt eget förslag.

I ett stort antal yttranden har framhållits, att en maximering av hastigheten

kan medföra risk för att trafikövervakningen blir fel inriktad och

huvudsakligen kommer att koncentreras till goda vägar, varest förarna erfarenhetsmässigt

håller hög hastighet, men lämnar åsido de fall, då en hög

hastighet vållar verklig trafikfara. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har befarat,

att bestämmelsen kommer att leda till trakasseri, kitslighet och angiveri

med ty åtföljande olust och irritation hos den trafikerande allmänheten.

Motormännens helnykterhetsförbund har ansett, att utredningen på

denna punkt gått mot sina i tidigare betänkande gjorda uttalanden om att

polisens uppgitt inte i första hand bör vara att beivra förseelser utan att

vara vägtrafikanternas hjälpare och trafiksäkerhetens talesmän.

Från flera håll har vidare sagts, att den föreslagna regeln om hastighetsbegränsning

innebär en olämplig schematisering, som medför att

vägarnas, fordonens och förarnas kapacitet icke utnyttjas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har bestritt riktigheten av vad utredningen yttrat om

att det icke skulle vara möjligt och lämpligt att på framtida vägar hålla

den hastighet, för vilken vägen projekterats, samt har framhållit, att de

projekterade hastigheterna normalt skall kunna hållas även vid de svåra

passagerna på vägen och att därför den maximihastighet, som vägen medger

utan ökning av riskerna, ligger avsevärt högre. Även statens väginstitut

har framhållit, att de kalkyler, som ligger till grund för projekteringen,

är gjorda med vissa konservativa förutsättningar. Gentemot utredningens

påstående att en hastighetsökning icke skulle innebära någon avsevärd

tidsvinst bär institutet därjämte framhållit, att en ökning av genomsnittshastigheten

med t. ex. 20 km i timmen vid en dagskörning på 6 timmar

dock innebär 12 mil längre dagsfärd, samt att denna vinst ingalunda

är obetydlig i ett land med långa avstånd.

Utredningens förslag i fråga om hastighetsbegränsning på gator och

vägar inom tättbebyggda områden har i princip allmänt tillstyrkts,

därvid dock delade meningar uttalats i fråga om den lämpliga hastighetsgränsen.

Bestämda avstyrkanden har förekommit blott i yttrandena från länsstyrelsen

i Kalmar län, vägförvaltningarna i Gotlands och Norrbottens län,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

kungl. automobilklubben samt Sveriges automobilimportörjörbund. Av

dessa har klubben, åberopat samma skäl som enligt dess mening talar emot

en hastighetsbegränsning i allmänhet samt förbundet hänvisat till att förhållandena

är mycket olika inom stadscentra och i städernas ytterområden.

Såväl klubben som förbundet har emellertid tillstyrkt lokala hastighetsbegränsningar.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län har sagt sig föredraga,

att erforderliga bestämmelser utfärdas i varje särskilt fall.

I flertalet remissyttranden har uttalats, att den föreslagna maximihastigheten

45 km i timmen är för låg. I allmänhet har en hastighetsgräns av

50 km i timmen ansetts lämplig; så i yttrandena från bl. a. Svea hovrätt,

statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, Stockholms stad, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, gatunämnden

i Malmö, stadsfullmäktige i Hälsingborg, föreningen Sveriges stadsfiskcder,

kungl. automobilklubben, motormännens riksförbund, nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande, svenska lokaltrafikföreningen,

svenska vägföreningen och Sveriges advokatsamfund. På några håll har

föreslagits 60 km i timmen; till denna grupp hör bl. a. Sveriges automobilhandlareförbund

och bilverkstädernas riksförbund, stadsfiskalen i Visby

och motorförarnas helnykterhetsförbund.

Allmänt har förutsatts, att en generell regel om hastigheten inom tättbebyggda

områden måste kompletteras med föreskrifter om möjlighet att i

särskilda fall höja eller sänka denna gräns. Föreningen Sveriges stadsfiskaler

har ansett, att den av föreningen föreslagna maximihastigheten

50 km i timmen bör på vissa vägar kunna höjas till 65 km i timmen.

Motorförarnas helnykterhetsförbund har förklarat, att den av förbundet

förordade hastighetsgränsen 60 km i timmen bör vid behov kunna sänkas.

Gatunämnden i Malmö har ansett det icke vara lämpligt att sätta någon

viss gräns för tillåten höjning. Statens väginstitut har särskilt kraftigt

betonat vikten av att maximihastigheten differentieras. I ytterzon, där

trafikförhållandena är goda, kan den tillåtna hastigheten sättas högre än

i innerzon. Särskilt låg hastighet bör anbefallas vid skolor, dock endast

under skoltid. — Å andra sidan har nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande framhållit såsom önskvärt, att hastighetsgränsen inom

tättbebyggda områden blir enhellig.

I anslutning till de nu berörda frågorna har i flera yttranden fästs uppmärksamhet

på frågan om en lämplig avgränsning av det område, inom

vilket hastighetsbestämmelserna för tättbebyggt område skall gälla.

Svenska vägf öreningen m. fl. har i detta hänseende framhållit, att infartsvägarna

till städerna i många fall utbyggts till så trafiksäkra leder, alt en

hastighetsbegränsning på dessa ter sig onödig. På flera håll — så t. ex.

i yttrandet från motorförarnas helnykterhetsförbund — har betonats nöd
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

vändigheten av att placeringen av de vägmärken, vilka nu angiver gränsen

för tättbebyggt område, blir föremål för översyn. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har rekommenderat, att de nu brukliga vägmärkena för

tättbebyggt område, vilka saknar motsvarighet i det internationella vägmärkessystemet,

slopas och ersättes med förbudsmärket »begränsad hastighet».

Kungl. automobilklubben och motormännens riksförbund har ansett

det önskvärt, att märken av sistnämnda slag åtminstone i vissa fall

uppsättes på båda sidorna av vägen.

I yttrandena har också berörts frågan, på vilken myndighet det skall

ankomma att meddela särskild föreskrift om maximihastighet inom tättbebyggt

område. I allmänhet har utredningens förslag, att föreskrifterna

skall meddelas av länsstyrelsen, icke mött erinran. Svenska lokaltrafikföreningen

har dock —• under åberopande att föreskrifterna bör vara enhetliga

— ansett, att bestämmanderätten bör tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

åtminstone vad angår huvudleder. Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen

har av samma skäl föreslagit en sådan ordning, att beslutanderätten

i princip ankommer på länsstyrelsen, dock med skyldighet

för denna att inhämta styrelsens yttrande, samt att, om skiljaktiga meningar

råder mellan dessa myndigheter, underställa frågan Kungl. Maj :ts

prövning. — Överståthållarämbetet har med avseende å Stockholm anfört,

att beslut i hithörande frågor bör liksom hittills meddelas av poliskammaren.

Poliskamrarna i Karlskrona och Malmö har uttalat sig för att bestämmanderätten

i stad med poliskammare bör tillkomma denna. Stadsfiskalen

i Visby har ansett, att beslut i hithörande frågor bör meddelas

av vederbörande polischef. Landsfiskalen i Enköpings distrikt har förordat,

att beslutanderätten bör ankomma på polismyndigheten efter hörande av

drätselkammare eller kommunalnämnd. — Svenska stadsförbundet har uttalat

den meningen, att bestämmanderätten bör ankomma på kommunen

eller en av kommunen tillsatt nämnd.

De särskilda hastighetsreglerna för lastbilar och bussar

har i yttrandena icke tilldragit sig samma uppmärksamhet som övriga

föreslagna hastighetsregler. I allmänhet har förslagets bestämmelser lämnats

utan erinran. I några yttranden har dock framställts särskilda önskemål

på vissa punkter.

Sveriges automobilhandlareförbund och bilverkstädernas riksförbund

har i sitt gemensamma yttrande anfört, att bestämmelser om hastighetsbegränsning

torde kunna avvaras även för de tyngsta fordonen, såvitt angår

speciella motorvägar och andra vägsträckor, varest utrymmet, vägbanans

motståndskraft och övriga omständigheter tillåter den härav följande

påfrestningen. Sveriges automobilindustriförening, som i princip icke

haft något att erinra mot utredningens förslag i förevarande del, har emellertid

hemställt, att länsstyrelsen måtte få möjlighet att å vägar av god be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

skaffenhet medgiva högre hastighet än den i allmänhet gällande. Järnvägsstyrelsen

har såsom sin mening anfört, att för sådana fall, då länsstyrelsen

å viss väg medgivit högre hastighet än 80 km i timmen, maximihastigheten

för tyngre fordon bör kunna sättas till 70 km i timmen.

Utredningens förslag att i förevarande hänseende jämställa vissa lättare

lastfordon med personbilar har i allmänhet livligt tillstyrkts. Undantag

utgör länsstyrelsen i Skaraborgs län, som förklarat sig vara tveksamt inställd

till klassindelningen, samt länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs

län, svenska transportarbetareförbundet och Sveriges lantbruksförbund,

vilka avstyrkt en kategoriklyvning av lastfordonen. Lantbruksförbundet

har såsom skäl för sitt ställningstagande anfört, att utredningen underskattat

de risker, som föreligger vid för hög fart hos lastfordon, samt att

kategoriklyvningen skulle göra det nära nog omöjligt för de kontrollerande

myndigheterna och allmänheten att avgöra, till vilken klass det ena eller

andra lastfordonet skall hänföras.

Ganska delade har meningarna varit i fråga om den föreslagna bestämmelsen

om skyldighet för fordonsförare att anpassa hastigheten vid

färd under mörker så, att fordonet kan stannas å den del av vägbanan,

som föraren tydligt kan överblicka. Även denna bestämmelse har

dock i det övervägande antalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Det hårdaste uttalandet mot den föreslagna bestämmelsen förekommer i

yttrandet från motormännens riksförbund, som ansett att bestämmelsen

skulle göra bilisten till en presumtiv brottsling vid varje motorolycka.

Även länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att en biltörare, som icke

skall göra sig skyldig till brottslig handling, måste ha kännedom om icke

allenast den våglängd, som upplyses av halvljuset, utan även den effektiva

bromssträckan under just de speciella förhållanden, som råder i det

aktuella ögonblicket. Vidare torde bestämmelsen lätt kunna föranleda

trafikfarliga inbromsningar, t. ex. vid möte under mörker, där den mötande

bilens strålkastare verkar bländande. Liknande synpunkter har framförts

av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län, landsfogden i Södermanlands

län samt kungl. automob ilklubb en. Stats polisintendenten, som

tillstyrkt bestämmelsen, har dock härvid gjort den erinringen, att det ofta

torde bli svårt såväl för föraren som för polisen att avgöra, huruvida

hastigheten hållits inom tillåten gräns. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande har framhållit, alt bestämmelsen troligen snarare

kommer att få betydelse som anvisning än som en föreskrift, vars efterlevnad

skall kunna kontrolleras.

Gentemot dessa synpunkter bär statens trafiksäkerhetsråd åberopat, alt

fordonsstrålkastare av god kvalitet numera tillåter vid halvljus eu fordonsfart

av 45 km i timmen och vid helljus cn fart av 80 km i timmen samt att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1955

dessa hastigheter får anses tillräckligt höga för att icke lägga en onödig

hämsko på motorfordonstrafiken. Påkörningsolyckor under mörker sammanhänger

ofta med att förarna icke håller en tillräckligt låg hastighet

varför utredningens förslag enligt rådet får anses väl motiverat.

I ganska många yttranden har uttalats önskemål om slopande av det

löreslagna stadgandet om straff för överträdelse av bestämmelsen. Uttalanden

i denna riktning har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus,

Hallands och Västerbottens län. I yttrandena från ordningspolisintendenten

i Stockholm och föreningen Sveriges häradshövdingar bär

framhållits, att borttagande av straffbestämmelsen medför att förseelserna

blir bedömda enligt trafikbrottslagen såsom vårdslöshet vid förande av

motorfordon samt uttalats att denna lösning är att föredraga.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt föreningen Sveriges stadsdomare

har rekommenderat, att den föreslagna bestämmelsen inarbetas i den uti

vägtrafikförordningen förekommande förteckningen på situationer, i vilka

särskild försiktighet bör iakttagas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har såsom sin mening uttalat, att

den föreslagna bestämmelsen är uttryck för en allmän regel och icke bör

begränsas att avse blott förhållandena under mörker.

Departem en t schef en

Förslaget om allmän hastighetsbegränsning är utan jämförelse den fråga,

kring vilken meningarna skarpast brutit sig i remissyttrandena, och goda

skäl har anförts både för och emot förslaget.

Intet tvivel råder om att ett mycket stort antal trafikolyckor med motorfordon

helt eller delvis vållas av att fordonen framföres med en hastighet,

som icke i tillräcklig mån anpassats till väg- och trafikförhållandena. Den

verkställda utredningen ger även i övrigt vid handen, att det icke alltid

är väl beställt med förarnas förmåga och vilja att rätta hastigheten efter

vad situationen kräver. Varje åtgärd, som kan leda till en bättring i dessa

hänseenden, innebär ett steg mot förbättrad trafiksäkerhet. Frågan är enligt

min uppfattning av den betydelse, att man icke får tveka att tillgripa även

radikala åtgärder, om syftet icke kan nås med mildare medel.

De tekniska framsteg, som bilismen under de sista årtiondena genomgått,

har medfört, att man på goda vägar kan hålla en betydligt högre fart

än tidigare. Vägnätet bär också avsevärt förbättrats. Det är naturligt, att

den enskilde bilföraren söker efter förmåga utnyttja de sålunda förbättrade

framkomstmöjligheterna. De tekniska framstegen och den fortgående förbättringen

av vägbeståndet bör emellertid utnyttjas icke blott för att förkorta

körtiden utan även för att befordra trafiksäkerheten. Utredningen har

visat, att de vinster i tid och väg, som uppstår genom högre hastighet, är

ganska obetydliga. Det kan därför i och för sig knappast sägas vara något

ohemult krav på bilisterna, att de avstår från att tillämpa de högsta hastig
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

heterna och genom detta ringa offer i sin män bidrager till att öka trafiksäkerheten.

önskvärdheten härav inses säkerligen av de flesta bilförare,

men den ganska allmänna förekomsten i trafiken av bilar med onödigt

hög hastighet visar, att icke alla rättar sitt handlande därefter. Om så varit

fallet, skulle frågan om en allmän hastighetsbegränsning icke ha behövt på

allvar övervägas.

Det är givetvis riktigt, att även en låg hastighet kan vara alltför hög i

förhållande till omständigheterna, liksom att en hög hastighet icke alltid

innebär någon mera betydande olycksrisk. Kärnpunkten i hastighetsproblemet

är därför också en fråga om hastighetsanpassning och icke en fråga

om hastighetsbegränsning. Detta utesluter dock icke att frågeställningarna

delvis sammanfaller och att en hastighetsbegränsning kan vara lämplig

såsom medel att i vissa fall nå en bättre hastighetsanpassning.

Uppfattningen att en allmän hastighetsbegränsning skulle innebära att

en viss hastighet angåves såsom generellt lämplig kan jag icke biträda.

Regeln innebär ju allenast att en hastighet över den angivna gränsen betecknas

såsom generellt olämplig.

Vad åter angår den invändning mot förslaget, som går ut på att en hastighetsbegränsning

leder till att trafikövervakningen huvudsakligen inriktas

på hastighetskontroll å huvudleder och andra ställen, där överträdelser

mot en generell hastighetsbegränsning förmodas bli vanliga, medan övervakningen

av trafiken å andra vägar lämnas åsido, är det uppenbart, att

övervakningen måste inriktas på att stävja överträdelser var de än förekommer.

Man kan emellertid inte helt bortse från risken att fastställandet

av en allmän fartgräns får till resultat att trafikpolisen kommer att tagas

i anspråk för övervakning härav i sådan utsträckning att kontrollen över

det individuella körsättet även i fortsättningen kan bli eftersatt.

Ett allvarligare argument mot den föreslagna bestämmelsen är farhagan

för att den icke kommer att efterlevas i sådan omfattning, att den kan

sägas fullfölja sitt syfte att minska körtempot på vägarna. Nyttan av bestämmelsen

beror mycket på huruvida den av det övervägande antalet

motorförare betraktas som lämplig eller åtminstone rimlig och därför i

allmänhet efterleves, eller om överträdelser kommer att höra till vanligheten.

Att införa en bestämmelse, som manga, kanske flertalet motorförare

i större eller mindre omfattning överträder, väcker betänkligheter bl. a. ur

den synpunkten, att den minskar respekten för trafikföreskrifter över

huvud och såmedelst motverkar sitt syfte att höja trafiksäkerheten.

Det måste, bl. a. av skäl som sist sagts, anses vara av synnerlig vikt, att

en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med en intensiv

övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. övervakningen

får icke begränsas till stickprovskontroll utan bör vara så effektiv, att en

motorförare, som överträder bestämmelsen, måste såsom en praktisk möjlighet

räkna med att bli åtalad och sakfälld. Den måste utsträckas till alla

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:Is proposition nr 172 år 1955

delar av landet och till alla slags vägar. Alldeles speciellt är det av vikt, att

övervakningen blir tillräckligt omfattande och -effektiv under tiden närmast

efter bestämmelsens ikraftträdande. För närvarande finnes emellertid

uppenbarligen icke tillräckliga resurser för eu övervakning av denna omfattning.

Möjligen kan detta bli fallet efter den utökning av statspolisens

personal och förbättring av dess utrustning, som beslutats av 1954 års

riksdag. Det då antagna upprustningsprogrammet kan icke förväntas bli

slutfört förrän tidigast vid utgången av år 1956. Å andra sidan är det icke

uteslutet, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en sådan

förbättring av trafikförhållandena, att behovet av en allmän hastighetsbegränsning

väsentligt minskas. Redan de nu gällande bestämmelserna torde,

i de fall då en tillfredsställande utredning kan förebringas, ge icke ringa

möjligheter att ingripa mot förare, som färdas med påtagligt för hög

hastighet.

En annan allvarlig invändning mot förslaget är att detta sannolikt icke

enbart länder till att minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden t. o. in.

kan skapa nya faromoment. Jag syftar härvid speciellt på de förhållanden,

som uppkommer, då ett fordon skall köra om ett framförvarande fordon.

I detta läge är det av vikt, att det omkörande fordonet håller så hög hastighet,

att omkörningssträckan icke blir onödigt lång. Även med en bestämmelse

om maximihastighet måste man räkna med att körhastigheten för

olika fordon varierar högst avsevärt. För vissa fordon gäller ju en lägre

hastighetsgräns än den vanliga, och för de lättare fordonen, vilka utgör

flertalet, är den föreslagna maximihastigheten 80 km i timmen på många

\ägar uppenbart för hög. Särskilt på de tätare trafikerade vägarna kan

problemet bli av den storleksordning, att speciella åtgärder påkallas för

dess lösande, t. ex. införande av filer med olika körhastighet e. d.

Även i andra hänseenden möter vid genomgång av utredningsmaterialet ett

flertal spörsmål, som enligt min mening bör ytterligare utredas och belysas.

Önskvärt vore att genom omsorgsfull analys av ett större antal trafikolyckor

få närmare klarlagt, vilken roll hastighetsfaktorn spelar för uppkomsten

av trafikolyckor och över huvud ur trafiksäkerhetssynpunkt. För

bedömande av en lämplig hastighetsgräns erfordras en mera omfattande

utredning rörande de hastigheter, som i allmänhet faktiskt tillämpas på

vägar av olika slag, i olika delar av riket och under olika yttre förhållanden.

Speciellt intresse tilldrager sig i detta sammanhang den av utredningen

omnämnda s. k. prima-facie-regeln. I den utformning, regeln erhållit i vissa

av Amerikas förenta stater, d. v. s. som en ren bevisbörderegel, torde den

visserligen knappast vara helt lämpad för svenska förhållanden. Däremot

kunde väl övervägas att införa en i princip gällande regel om viss maximihastighet,

försedd med modifikationer, som icke har karaktär av bevisbörderegler

men syftar till ungefärligen samma effekt, t. ex. att den angivna

hastigheten får överskridas där sådant med hänsyn till vägförhållandena

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

41

och övriga omständigheter uppenbarligen icke medför någon fara ur trafiksäkerhetens

synpunkt. Om denna lösning väljes, måste emellertid synnerlig

möda nedläggas på att utforma undantaget så, att tillämpningen blir

den avsedda och att undantaget icke kommer att i praktiken helt upphäva

huvudregeln. Även denna fråga fordrar för sin lösning undersökningar och

överväganden, vilka icke lämpligen kan komma till stånd i förevarande

sammanhang.

Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande

fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför

hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en

regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,

att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria

hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller

senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller annan

form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella åtgärder

till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant bättring.

För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en bestämmelse

i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna. Mindre

lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd med

övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa uppmärksamheten

på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari 1955, nr 16,

angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.

Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna

biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda

områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med

trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande

spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,

jag förut angivit.

De invändningar, som kan anföras mot en hastighetsbegränsning, gällande

vägar i allmänhet, talar i viss mån också emot en särskild hastighetsbegränsning

för tättbebyggda områden. Det är sålunda

uppenbart, att en hastighetsgräns, hur den än väljes, icke kan ge något

mått på den hastighet, som det på skilda platser och i olika situationer är

lämpligt att hålla. Vad jag nyss anfört i fråga om hl. a. de ökade risker

vid omkörningar, till vilka en absolut hastighetsgräns kan ge upphov, gäller

i någon omfattning också förhållandena i tättbebyggda områden.

Detta oaktat är skälen för införande av en hastighetsgräns betydligt

starkare i fråga om tätorterna än eljest. Inom eu sådan ort kan de högre

hastigheterna utan vidare stämplas såsom oförsvarliga. Här bör det alltså

vara möjligt att utan alltför stor generalisering angiva ett högsta mått för

hastigheten, vilket under inga förhållanden får överskridas. Åtminstone där

fråga är om typiska tätortsbildmingar — städer och liknande samhällen —

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

har dessutom trängseln i trafiken oftast lett till att flertalet fordon framföres

med lika hög eller åtminstone jämförlig hastighet. Ett avsevärt överskridande

av denna för orten normala hastighet medför i regel knappast

någon större tidsvinst men ger upphov till ett flertal omkörningar och

andra trafikfarliga manövrer och kan därför alltid sägas i viss mening innebära

ett åsidosättande av tillbörlig aktsamhet. En hastighetsgräns för tättbebyggda

områden kan därför sättas tämligen lågt, utan att detta kan sägas

innebära något kännbart tvång för trafikanterna. Riktigheten av det antörda

bestyrkes bl. a. därav, att en hastighetsbegränsning för tättbebyggda

orter i princip tillstyrkts nästan enhälligt i remissyttrandena och att meningsskiljaktigheterna

i stort sett begränsat sig till vad som är att anse

såsom den lämpligaste hastighetsgränsen. Även jag ansluter mig till den

meningen, att en allmän hastighetsbegränsning för tättbebyggda områden

skulle höja trafiksäkerheten utan att medföra några allvarligare betänkligheter

ur annan synpunkt. Jag tillstyrker därför att en bestämmelse i

detta ämne införes i vägtrafikförordningen.

Vad angår den lämpligaste hastighetsgränsen biträder jag åsikten, att

maximihastigheten bör angivas i helt tiotal kilometer i timmen. I valet mellan

de tal, som närmast kommer i fråga, nämligen 40 och 50 km i timmen,

anser jag den förstnämnda siffran väl tåg för att komma i fråga såsom en

generell regel. Den är dessutom mindre lämplig av den anledningen att åtskilliga

av de vanligaste typerna av bilar icke kan bekvämligen framföras

med så låg hastighet utan nedväxling. Fartgränsen bör därför enligt min

mening bestämmas till 50 km i timmen. Liksom utredningen anser jag, att

fartgränsen bör i fråga om visst område eller viss väg kunna höjas, men

finner ej skäl att begränsa denna behörighet inom någon viss i författningen

angiven ram. Givetvis skall fartgränsen liksom hittills även kunna sänkas.

Införandet av en allmän hastighetsbegränsning för tättbebyggda områden

medför att behovet av särskilda hastighetsbegränsningar för vissa

orter eller vägsträckor avsevärt nedbringas. Det är också ur trafikanternas

synpunkt önskvärt, att särbestämmelser icke införes utan tvingande skäl.

Speciellt i fråga om orter, som korsas av större genomfartsleder, bör dylika

bestämmelser givas endast i rena undantagsfall. Med hänsyn härtill är

det enligt min mening mindre lämpligt, att avgörandet av frågor om fartbegränsning

i städerna överlämnas åt kommunal myndighet. Å andra sidan

synes icke erforderligt att driva enhetssträvandet så långt, att beslutanderätten

överlämnas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utredningens förslag,

att beslut om lokal hastighetsbegränsning skall ankomma på länsstyrelsen,

synes här representera en antaglig medelväg. Att länsstyrelsen

bör före avgörandet av dylik fråga höra de kommunala myndigheterna och,

där sådant kan anses påkallat, även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde

även utan särskild bestämmelse vara uppenbart.

Jag ansluter mig till utredningens mening, att andra lokala trafik,före
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

skrifter än sådana som rör hastighetsbegränsning, t. ex. föreskrifter om

parkering in. in., alltjämt bör, såvitt angår städerna, ankomma på dessas

eget beprövande.

Tättbebyggda områden är redan nu utmärkta genom särskilda vägmärken.

Emellertid torde det mångenstädes vara lämpligt att i samband med

de nya bestämmelsernas ikraftträdande en översyn sker beträffande märkenas

placering, så att hastighetsbegränsningen icke onödigtvis kommer att

gälla å sådana vägsträckor, som icke ligger i direkt anslutning till någon

bebyggelse, t. ex. vissa genomfartsleder och tillfartsvägar inom större

städer.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att frågan om en revision av

vägmärkesförordningen kommer att upptagas senare.

Utredningen har vidare föreslagit vissa justeringar av hastighetsgränserna

för lastbilar och andra tyngre fordon. De salunda föreslagna

bestämmelserna är icke i och för sig motiverade av hänsyn till trafiksäkerheten

men utgör i viss mening konsekvenser av utredningens förslag

till bestämmelser om allmän hastighetsbegränsning. Då jag, på sätt jag

förut yttrat, icke kan för närvarande förorda införandet av regler om allmän

hastighetsbegränsning å vägar utom tättbebyggda områden, förfaller

behovet av en mera genomgripande revision av de särskilda hastighetsreglerna

för tyngre fordon.

En viss jämkning i nuvarande bestämmelser kan emellertid vara påkallad

av önskemålet att afl trafik inom tättbebyggda orter skall såvitt

möjligt framgå med samma hastighet. Om den generella hastighetsgränsen

inom dylika orter sättes till 50 km i timmen, vilket jag förordat, bör därför

övervägas, om icke den maximihastighet av 40 km i timmen, som nu

är stadgad för färd inom sådan ort med buss och lastbil, bör höjas till

50 km i timmen. Enligt min mening kan en sadan höjning icke anses

menlig ur trafiksäkerhetssynpunkt utan är tvärtom att törorda. Jag tillstyrker

därför, att ändring i angiven riktning vidtages.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för fordonsförare

att under mörker begränsa hastigheten så, att

fordonet kan stanna å den vägsträcka, vilken tydligt kan

överblickas, är denna regel enligt min mening så naturlig, att frågan

närmast bör anses gälla, huruvida den för sin giltighet behöver inskrivas

i författningen. Redan i det allmänna kravet pa att föraren skall visa den

omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av

omständigheterna, ligger uppenbarligen att eu fordonsförare icke bör onödigtvis

försätta sig i en situation, som han ej kan behärska. Sedd ur denna

synpunkt är regeln icke begränsad till de särskilda förhållanden, som

råder under mörker, utan kan med fog uppställas såsom eu allmän norm

för eu bilförares bedömande i fråga om den hastighet, som i olika situationer

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

ar försvarlig. Att i vägtrafikförordningen inskriva en uttrycklig regel i

ämnet, begränsad att avse mörkersituationen, synes då mindre lämpligt,

eftersom härav kan dragas en oriktig slutsats i fråga om regelns tillämplighet

i andra fall.

Mot den föreslagna regeln kan emellertid också riktas invändningar ur

motsatt synpunkt, nämligen att den i vissa situationer är svår eller rentav

omöjlig att efterkomma. I remissyttrandena har särskilt framhållits det

fallet, att en förare under mörker blir utsatt för bländning från ett mötande

fordon; enligt den föreslagna regeln skulle det då åligga honom att omedelbart

nedbringa farten till ett minimum, även om detta skulle kräva en

trafikfarlig inbromsning. Också andra fall är tänkbara, där sikten plötsligt

blir försämrad. Stundom kan det ur trafiksäkerhetssynpunkt vara lämpligt

att föraren — t. ex. för att taga sig ur en uppkommen kritisk situation —

ökar hastigheten även i ett läge, där sikten är skymd. Det anförda visar,

att en tvingande regel om skyldighet att anpassa hastigheten med hänsyn

till längden av den överskådliga vägsträckan mången gång skulle visa

sig för stel och lägga onödig hämsko på förarens omdöme.

Med beaktande av de nu anförda synpunkterna bör en författningsbestämmelse

i förevarande ämne utformas så, att den dels får karaktären av en

allmän handlingsregel utan begränsning till viss eller vissa situationer och

dels bereder möjligheter till undantag, där sådant påkallas av omständigheterna.

Dessa önskemål torde kunna tillgodoses genom att stadganden får

inflyta i 46 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen såsom ett tillägg

till den där givna bestämmelsen om att fordons hastighet skall anpassas

till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt

kräver. Stadgandet bör vara av huvudsakligen rådgivande karaktär och kan

lämpligen avfattas så, att hastigheten ej bör vara högre, än att fordonet

kan stannas å den del av den framförvarande vägbanan, som föraren tydligt

kan överblicka. Väljes denna lösning — vilket jag förordar — bör i vägtrafikförordningen

icke inskrivas någon särskild bestämmelse om ansvar

för överträdelse av föreskriften. Att en underlåtenhet att anpassa hastigheten

efter vad trafiksäkerheten kräver kan bestraffas enligt trafikbrottslagen

såsom ovarsamhet vid förande av motorfordon är uppenbart oavsett förekomsten

av en bestämmelse sådan som den nu förordade.

D. Skyldighet att stanna vid huvudled

Utredningen

Utredningen har redogjort för bestämmelserna om huvudled och har

därvid först omnämnt stadgandet i 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen, enligt

vilket trafiken på huvudled har företräde framför trafiken på annan

väg. Sådan företrädesrätt gällde även enligt 1936 års vägtrafikstadga men

var där begränsad genom en reservation, att ingen förare fritoges från

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

45

skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid passerande av eller färd

in på korsande eller anslutande väg. I nu gällande vägtrafikförordning är

denna reservation icke bibehållen. Härav följer, att föraren på en sidoväg

måste nalkas huvudleden med stor vaksamhet. Den grad av försiktighet,

som måste iakttagas, är emellertid överlämnad åt förarens eget omdöme.

Länsstyrelser och stadsmyndigheter kan genom lokala föreskrifter

förordna om uppsättande av visst i 10 § punkt 15 vägmärkeskungörelsen

omförmält vägmärke, varav följer förbud för den, som nalkas korsning

med huvudled eller annan större väg, att passera märket utan att omedelbart

dessförinnan ha stannat.

Utredningen har, under hänvisning till det förebragta statistiska materialet,

framhållit, att ett stort antal dödsolyckor inträffat vid vägkorsningar

eller på platser, där sidovägar ansluter. Ett närmare studium av olyckornas

karaktär ger enligt utredningen vid handen, att av olyckorna i vägkorsningar

den typ av olyckor är den vanligaste, som hestår i att två fordon

sammanstöter vid korsande möte. Detta slag av olyckor har även visat

sig farligast med hänsyn till skadans svårighetsgrad.

Av nu anförda skäl har utredningen ansett sig böra överväga införande

av en allmän regel om skyldighet för den, som vill köra in på huvudled,

att dessförinnan stanna sitt fordon.

Vad som enligt utredningen talar mot införandet av allmän stoppskyldighet

före infart på huvudled är huvudsakligen farhågor för att skyldigheten

icke kommer att respekteras av trafikanterna. De hittills vunna erfarenheterna

angående den utsträckning, i vilken trafikanterna respekterar

de redan befintliga stopptavlorna, är nämligen icke goda. Eftersom den

dåliga efterlevnaden av gällande bestämmelser i icke ringa grad torde ha

sin grund i bristande kännedom om märkets innebörd, har dock utredningen

icke velat tillmäta detta förhållande någon större betydelse.

Ett viktigt argument för införandet av allmän stoppskyldighet är, enligt

vad utredningen anfört, att motorfordonsförarna själva i allmänhet har en

positiv inställning till en sådan regel. De stora motororganisationerna är

ivriga förespråkare för allmän stoppskyldighet, och åtskilliga förare har

redan tagit för vana att alltid stanna före infart på huvudled. -— I första

hand har utredningen ansett stoppskyldighet påkallad i sådana fall, då

sikten är skymd, men det har framhållits, att stoppskyldigheten också har

en annan innebörd, som gör den påkallad även i sådana korsningar, där

sikten är fri. Genom att kräva allmän skyldighet att stanna före infart

på huvudled bereder man varje förare tillfälle att under ett tidsmoment

besinna de risker, som huvudledstrafiken innebär. En förare, som stannat

sitt fordon, är med all sannolikhet mera villig att låta fordonen på huvudleden

passera än den förare, som med fordonet under gång vill köra ut

på huvudleden. Den omständigheten att huvudledstrafiken har ett absolut

företräde framför trafiken på korsande och anslutande vägar är ägnad att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

inge föraren på huvudled en falsk känsla av säkerhet. Varje plötsligt uppdykande

fordon på huvudleden innebär för honom ett överraskningsmoment,

och i den oväntade situation, som han då ställes inför, kan han företaga

mindre lämpliga manöveråtgärder. Dylika olycksanledningar minskas

genom införandet av allmän stoppskyldighet. Ur många synpunkter kan

alltså göras gällande, att den allmänna stoppskyldigheten är en nödvändig

konsekvens av huvudledens absoluta företräde.

Med hänsyn till det anförda har utredningen föreslagit en regel om skyldighet

för fordonsförare att alltid stanna före infart på huvudled.

För det fall att generell stoppskyldighet vid huvudled införes, har utredningen

framhållit, att s. k. stoppmärken bör uppsättas icke endast där

allmän väg löper ut i huvudled utan även där så är fallet med enskild

väg, å vilken främmande trafik förekommer i större omfattning. — Enligt

lydelsen av nuvarande bestämmelse i 10 § punkt 15 vägmärkeskungörelsen

är törare skyldig att stanna sitt fordon omedelbart framför den

punkt, där stoppmärke finnes uppsatt. Utredningen har sagt sig känna

till platser, där en fordonsförare, som stannar vid märket, icke har någon

sikt över huvudleden. För att undanröja denna olägenhet bör enligt utredningens

mening märket få den ändrade innebörden, att det kommer att

avse förbud att med fordon färdas ut på den korsande eller anslutande

vägen utan att törst ha stannat; detta möjliggör nämligen en större frihet

vid valet av den lämpliga platsen för märkets placering.

Enligt vägmärkeskungörelsen kan stoppmärket anbringas icke endast

vid korsning med huvudled utan även vid korsning med annan större väg,

men denna möjlighet har hittills blott begagnats i ringa omfattning. Utredningen

har för sin del förordat, att man i framtiden icke tvekar att uppsätta

stoppmärken i sådana korsningar, som befinnes särskilt kritiska på

grand av skymd sikt eller stark trafik.

Utredningen har likaså funnit det angeläget, att domstolar och åklagare

vid utmätande av straff för underlåtenhet att stanna före infart på huvudled

icke betraktar en sådan underlåtenhet såsom en rutinmässig bagatellförseelse

utan vid straffmätningen tar hänsyn till de faror, som föraren

åstadkommer genom underlåtenhet att stanna.

Yttrandena

Utredningens förslag till bestämmelser, som innefattar skyldighet för

fordonsförare att stanna före infärd på huvudled, har allmänt tillstyrkts.

I många av yttrandena bär dylika bestämmelser betecknats såsom en ofrånkomlig

konsekvens av redan förefintliga bestämmelser om huvudled, varjämte

uttalats beklagande av att dylika bestämmelser ej för länge sedan

införts. Sådana uttalanden förekommer särskilt i yttrandena från motorfolkets

organisationer.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 År 1955

47

En viss betänksamhet har dock kommit till synes i ett par av yttrandena.

Järnvägsstyrelsen har funnit tveksamt, om en generell skyldighet

att stanna före huvudled är lämplig, eftersom det ofta för en förare måste

förefalla omotiverat att behöva stanna fordonet om sikten är god och företrädesberättigat

fordon icke synes till. En sådan ordning kan medföra

risk för att respekten för givna föreskrifter avtrubbas. Däremot bär styrelsen

delat utredningens åsikt om behovet av ovillkorlig stoppskyldighet

på platser, där siktförhållandena icke är mycket goda. I dylika fall bör

stoppmärke alltid uppsättas. Liknande uttalanden har gjorts av överståtliållarämbetet

och landsfogden i Norrbottens län. Betänkligheter mot

regeln har ävenledes uttalats i yttrandena av ordningspolisintendenten och

trafikpolisintendenten i Stockholm, länsstyrelsen i Kronobergs län, poliskammaren

i Malmö samt stadsfiskalen i Trelleborg.

Poliskammaren i Malmö har i sitt yttrande förordat, att på platser,

där stoppmärke ej uppsatts, skyldigheten att stanna ej bör vara absolut

utan att föreskriften bör gå ut på att vederbörande trafikant antingen skall

stanna eller ock nedbringa hastigheten så, att han vid behov kan stanna

omedelbart. Ett liknande uttalande har gjorts av svenska lokaltrafikföreningen.

Statens väginstitut har tillstyrkt bestämmelsen men samtidigt betonat

vikten av att likartade bestämmelser gäller inom alla de nordiska länderna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län — som i princip tillstyrkt förslaget — har

understrukit att regeln kommer att öka svårigheten för trafiken på sidovägar

att taga sig in på huvudled, vilka svårigheter redan nu är betydande

särskilt sommartid vid huvudleder till större städer.

På åtskilliga håll har betonats, att bestämmelsen förutsätter en mycket

omfattande poliskontroll för att trygga efterlevnaden. Yttranden av denna

innebörd har avgivits av bl. a. statens biltrafiknämnd, gatunämnden i

Malmö och föreningen Sveriges häradshövdingar.

Kungl. automobilklubben har särskilt fäst uppmärksamheten på förhållandena

vid korsning mellan två huvudleder och har ansett lämpligt att

den ena av dessa på lämpligt avstånd från korsningen nedklassas till ickehuvudled.

Stor uppmärksamhet har i yttrandena ägnats frågan om de vägmärken,

som kommer att erfordras efter en författningsändring av föreslagen innebörd.

I åtskilliga fall bär uttalats meningen, att huvudled bör konsekvent

utmärkas med stoppmärke eller varningsmärke. Dylika yttranden har avgivits

av bl. a. statens biltrafiknämnd och länsstyrelsen i Västmanlands

län. Länsstyrelsen i Södermanlands län har särskilt betonat vikten av att

stoppskyldigheten markeras på ett enhetligt sätt. Sveriges automobilindustriförening

har ifrågasatt, om icke särskilda förvarningsmärken bör

uppsättas i god lid före korsningen, så att stoppmärket kan ange den lämpliga

stoppgränsen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Kohus län har bedömt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

stoppmärken vara onödiga, såvida icke internationella hänsyn påkallar sådana

märken. Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

har ansett, att befintliga stoppskyltar vid huvudleder bör borttagas,

eftersom huvudledsmärket samtidigt kommer att angiva stoppskyldigheten.

Svenska vägföreningen har betonat vikten av att stoppskyldighet alltjämt

vid behov införes vid utfart på annan starkt trafikerad väg än huvudled,

i vilket tall stoppmärken bör uppsättas. Till samma mening har också

bilverkstädernas riksförbund och Sveriges automobilhandlareförbund anslutit

sig med tillägg att uppmärksamhet dock i första hand bör ägnas åt

utformningen av vägskäl och utfarter i syfte att göra användning av stoppskyltar

obehövlig.

Departementschefen

Frågan om skyldighet för fordonsförare att stanna före infart på huvudled

diskuterades redan i samband med tillkomsten av 1936 års vägtrafikstadga

och har sedan dess aldrig helt mist sin aktualitet. I allmänhet torde

den ifrågasatta bestämmelsen — vilken särskilt varmt förordas av motorförarorganisationerna

— ha betraktats såsom ett medel att förbättra

framkomligheten på huvudlederna. I det sammanhang, vari frågan nu aktualiserats,

har den emellertid helt erhållit karaktär av åtgärd till främjande

av trafiksäkerheten. Även i sådant hänseende kan åtskilliga argument anföras

såväl för som emot det av utredningen förordade stadgandet.

Till stöd för förslaget i denna del har främst åberopats att ett mycket

stort antal olyckshändelser orsakats av förarnas felaktiga åtgärder i vägkorsningar

samt att skyldigheten att stanna ger föraren tillfälle att bedöma

de lisker han löper vid färd in på huvudleden och sannolikt minskar

hans benägenhet att taga den risk det innebär att söka föra upp fordonet

i en alltför liten lucka i trafiken på huvudleden. Vidare bär åberopats, att

det överraskningsmoment, som ett plötsligt uppdykande fordon innebär

för den som färdas på huvudleden, lätt leder till panikartade åtgärder från

hans sida och därför vållar avsevärd risk för olyckor. Det har också sagts,

att en allmän stoppskyldighet även eljest ur flera synpunkter är en nödvändig

konsekvens av huvudledens absoluta företräde.

Å andra sidan hav gjorts gällande farhågor för att en bestämmelse av nu

åsyftat innehåll i många fall icke kommer att efterlevas i praktiken. I

detta hänseende har särskilt åberopats, att flertalet vägfarande icke

ställer sig till efterrättelse de nuvarande bestämmelserna om skyldighet

att stanna å sadana platser, där stoppskyldighet påbjudits genom

särskilt trafikmärke. Vidare kan anmärkas, att det med den föreslagna bestämmelsen

i vissa fall, nämligen då trafiken på huvudleden är tät och

framgår med större hastighet, kan ställa sig svårt att över huvud komma

in på huvudleden, vilket i sin tur kan leda till tnafikstockning på anslutande

bivägar.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

49

Det allvarligaste argumentet mot den föreslagna bestämmelsen är likvisst

den omständigheten, att det vid vissa tunga transporter, speciellt vid

utdrivning av timmer, stundom kan bli mycket svårt för att icke säga

omöjligt att efterkomma densamma. Särskilt i Norrland framgår de viktigaste

vägarna ofta i anslutning till älvdalarna och kommer därigenom att

korsas av ett stort antal permanenta och tillfälliga skogsvägar, vilka ibland

löper i kraftigt medlut. Det kan stundom vara svårt eller omöjligt att bringa

en tyngre hästanspänd timmerfora att stanna vid passerandet av en väg

eller att, sedan den stannats, föra den över vägen. F. ö. kan ifrågasättas,

om en stoppskyldighet i dylika fall är lämplig ens ur huvudledstrafikens

synpunkt med hänsyn till risken för att foran blir stående på vägen.

Oaktat de argument, som sålunda kan anföras mot en bestämmelse om

skyldighet att stanna före infärd på huvudled, anser jag dock övervägande

skäl tala för bestämmelsen. Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla,

att det stora flertalet motorförare är positivt inställda till densamma samt

att redan detta förhållande utgör en viss garanti för att den i allmänhet

kommer att efterlevas. Regeln torde minska risken för sammanstötningar

i korsning mellan huvudled och biväg samt på platser, där biväg eljest

ansluter till en huvudled. Detta är särskilt önskvärt ur den synpunkten, att

trafiken på huvudled oftast framgår med relativt stor hastighet och att

sammanstötning med fordon på huvudled därför ofta leder till allvarliga

skador. Vad nyss anförts om praktiska svårigheter för bestämmelsens tilllämpning

å vägar med mycket tät trafik torde numera beaktas på det sättet,

att de vägar inom tätare bebyggda områden, varest dylika svårigheter

främst gör sig gällande, endast undantagsvis förklaras för huvudleder. Detsamma

bör gälla de vägar, över vilka timmer transporter förekommer i

avsevärd omfattning. För vissa sådana fall kan övervägas, om icke vägen

lämpligen bör under den säsong, då timmertransporter pågår, helt eller på

vissa sträckor nedklassas till icke-huvudled. Jag förutsätter givetvis, att

skogsnäringens och andra näringars intressen, vilka i manga fall avsevärt

väger över det intresse, som kan påkalla stoppskyldighet vid huvudled,

kommer att tillbörligen beaktas av de tillämpande myndigheterna.

Under hänvisning till det anförda anser jag mig kunna förorda, att en

bestämmelse av den sakliga innebörd, utredningen föreslagit, intages i vägtrafikförordningen.

Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att s. k. stoppmärken

uppsättes icke allenast där allmän väg löper ut i huvudled utan även där

så är fallet med enskild väg, å vilken främmande trafik förekommer i

större omfattning, kan jag i allo biträda. Speciellt med hänsyn till det nordiska

samarbetet på vägtrafikens område och till andra av Sverige ingångna

internationella förpliktelser är det av vikt att stoppskyldigheten konsekvent

utmärkes. Likaledes delar jag utredningens uppfattning att stoppmärket

4—478 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 172

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 dr 1955

bör i större omfattning än hittills anbringas även vid trafikfarliga kors
ningar

av annan väg än huvudled.

Vad angår förhållandena i korsning av två huvudleder anser jag att hithörande

frågor bör lösas av vederbörande myndigheter från fall till fall.

Den av utredningen föreslagna ändringen av stoppmärkets innebörd

anser jag vara påkallad. Frågan kommer att tagas upp vid den översyn av

kungörelsen angående vägmärken som är omedelbart förestående.

E. Passerande av vissa järnvägskorsningar

Utredningen

Utredningen har redogjort för en undersökning, som statens trafiksäkerhetsråd

under juni och juli 1950 verkställt angående motorfordonsförarnas

beteende vid ljus- och ljudsignalbevakade järnvägskorsningar i

skilda orter inom riket. Av närmare 14 000 fordon, som observerats vid

korsningarna, när det vita ljuset var i funktion, fördes över 90 % med sådan

hastighet, att de icke skulle ha kunnat stanna på betryggande avstånd

från närmaste rälssträng. På vissa ställen uppgick procenttalet till 98. Av

de observerade fordonen kom cirka 300 fram till korsningen, när det röda

ljuset var i tunktion. Drygt 2U av dessa fordons förare reagerade positivt

för det röda ljuset genom att stanna, avvakta tågets ankomst och passera

först sedan signalen övergått till att visa vitt sken. Återstoden eller cirka

31 % av förarna passerade korsningen mot rött sken. Antalet förare, som

tog den avsevärda risken alt passera mot rött sken innan tåget ankommit

till korsningen, uppgick till 26 %, medan övriga eller 5 % av förarna

stannade fordonet framför korsningen och lät tåget passera men förde fordonet

över korsningen utan att avvakta signalens omslag till vitt.

Utredningen har framhållit, att författningsbestämmelserna i ämnet

icke är helt tillfredsställande. I 40 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen

stadgas, att vägtrafikant skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar

rörande trafiken, vilka meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken

och signaler. I 33 § vägmärkeskungörelsen stadgas, att trafiksignal,

som användes för reglering av fordonstrafik på annan plats än vid

järnvägskorsning i plan, vid färja eller vid rörlig bro, skall ha signalljus

med fast sken i färgerna rött, gult och grönt. Beträffande innebörden av

signalerna stadgas i fråga om det röda skenet, att detta betyder »stopp».

Den, som icke ställer sig till efterrättelse trafikanvisningar, är förfallen till

ansvar jämlikt 67 § vägtrafikförordningen. Straffansvaret är alltså obetingat.

I fråga om det röda ljuset vid korsningar med järnväg finnes däremot

icke angivet, att sådant ljus skall ha någon klar och bestämd innebörd

i förhållande till vägtrafikanterna. I 4 § kungörelsen den 26 juni 1933

angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

51

i samma plan mellan järnväg och väg är föreskrivet, att ljussignal skall

visa rött blinkande sken åt vägen, då tåg nalkas. Det röda skenet betyder

alltså ej »stopp» utan är blott en säkerhetsanordning, som innebär en varning

till vägtrafikanter om att tåg nalkas. Detta betyder visserligen icke,

att den fordonsförare, som passerar mot rött sken, alltid undgår ansvar

härför. I 42 § vägtrafikförordningen, som innehåller regler om vägtrafikants

beteende vid järnvägskorsningar i plan, stadgas bl. a. att denne, då

av signal eller annat framgår, att tåg nalkas, har att stanna på betryggande

avstånd från korsningen och före ljussignal, om sådan finnes.

Underlåtenhet att stanna kan medföra ansvar jämlikt 1 § trafikbrottslagen.

Frågan, huruvida straff skall följa, blir emellertid beroende av den

omständigheten, huruvida trafikanten genom sin underlåtenhet att stanna

förfarit vårdslöst eller icke.

Vid övervägandet, huruvida det röda ljuset vid järnvägskorsningar bör

innebära ovillkorlig skyldighet att stanna, måste enligt utredningen beaktas,

att signalljus vid järnvägskorsningar gives blott i färgerna rött och

vitt, varemot andra signalljus visar sken i färgerna rött, gult och grönt.

Detta innebär, att fordonsföraren icke vid en järnvägskorsning får samma

rådrum att stanna som eljest och att man icke i varje situation kan av

föraren kräva, att han skall kunna stanna framför ljussignalen, då denna

börjar visa rött sken. Det är då ur trafiksäkerhetssynpunkt bättre att

föraren fortsätter färden över korsningen än att han kraftigt inbromsar

fordonet och kanske ej kan bringa det att stanna förrän i själva korsningen.

Utredningen har för sin del förordat en sådan ändring i 42 § 2 mom.

vägtrafikförordningen, att blinkande rött sken vid järnvägskorsning i

princip kommer att innebära skyldighet för vägtrafikant att stanna och

att icke fortsätta färden, förrän det röda skenet upphört. Samma regel

har föreslagits i fråga om ringklockor vid järnvägskorsningar, då dessa

börjat ringa före tågets ankomst till korsningen. För att undanröja

tveksamhet har utredningen vidare föreslagit en uttrycklig bestämmelse

om att fordonsförare, som vid det röda ljusets inträde eller då klockorna

börjar ringa befinner sig så nära korsningen, att tillräcklig bromssträcka

icke står honom till buds, skall äga fortsätta färden över korsningen.

Underlåtenhet att stanna i de fall, som nu nämnts, har föreslagits medföra

ansvar enligt 57 § vägtrafikförordningen.

Utredningen har vidare såsom en tänkbar åtgärd diskuterat införande

av allmän skyldighet att stanna före passerande av järnvägskorsning.

Emellertid har utredningen funnit, att en obetingad skyldighet alt stanna

kan innebära vissa riskmoment, speciellt risk för motorstopp i själva korsningen.

Däremot har utredningen funnit, att eu regel om nedsatt hastighet

före passerande av järnvägskorsning i stort sett kan tillgodose samma

syfte som eu stoppskyldighet. Med hänsyn till betydelsen av eu rätt hastig
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

hetsanpassning och under åberopande av att fordonen ofta föres med

mycket hög hastighet, har utredningen förordat att en generellt bestämd

hastighetszon införes framför varje korsning. Enligt utredningen bör sålunda

i 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen införas ett nytt stycke av innehåll,

att fordonsförare, som nalkas plankorsning med järnväg, icke får föra

sitt fordon med högre hastighet än 45 km i timmen på den vägsträcka,

som är belägen mellan sista avståndsmärket och korsningen. Finnes avståndsmärken

ej uppsatta, skall vad nu sagts om högsta tillåtna hastighet

enligt förslaget gälla en vägsträcka av 50 meter framför korsningen.

Yttrandena

Utredningens förslag om ovillkorlig skyldighet att stanna framför järnvägskorsning,

då ljussignal visar rött blinkande sken eller då klocka ringer,

har allmänt tillstyrkts. Järnvägsstyrelsen har emellertid framhållit, att

varningssignalen på platser med fällbommar och grindar utgöres av fast

rött sken, att det röda skenet visas även under den tidrymd, då bommarna

är under fällning eller lyftning, samt att passerande av korsningen vid sådana

tillfällen kan innebära stora risker, i synnerhet om vägen korsar

flera spår. Med anledning härav bör enligt styrelsens mening de föreslagna

bestämmelserna tillämpas även när signal vid järnvägskorsning visar fast

rött sken. — Liknande uttalanden har gjorts i yttrandena från statspolisintendenten,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Malmöhus

län.

Svenska lokaltrafikföreningen har uttalat önskemål om att bestämmelsen

får gälla även plankorsning i gata med spårväg. Från några håll, särskilt

av statspolisintendenten, har anmärkts, att bestämmelser av enahanda

innehåll som i fråga om järnvägskorsningar bör givas även i fråga om rött

varningsljus vid färja och rörlig bro.

Statspolisintendenten in. fl. bär anmärkt, att en särskild undantagsbestämmelse

ej synes behövlig för det fall, då en bilförare, när signal avgivits,

hunnit så långt att fordonet ej kan stannas före korsningen.

Jämväl förslaget till bestämmelser om maximihastighet för fordon, som

nalkas järnvägskorsning, har tillstyrkts i de flesta yttrandena. Svenska

vägförcningen har emellertid framhållit, att hastighetsbegränsningen bör

gälla vid en viss punkt, nämligen vid det närmast korsningen uppsatta varningsmärket,

i stället för på sträckan mellan märket och korsningen.

Fn viss tveksamhet om lämpligheten överhuvud av skärpta bestämmelser

i ämnet har uttalats av kungl. automobilklubben, som ansett det tveksamt,

huruvida en dylik skärpning kan bidraga till att minska antalet

olyckor vid järnvägskorsningar. Även Sveriges automobilimportörförbund

har ansett olämpligt att genom en uttrycklig bestämmelse legalisera en viss

hastighet, eftersom fall alltid förekommer, då hastigheten bör vara lägre.

En annan uppfattning har kommit till uttryck i yttrandet från statens

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

biltrafiknämnd, som ansett att bestämmelserna, såvitt angår obevakade

järnvägskorsningar, bör gå ut på skyldighet för fordonsförare att stanna

fordonet före korsning. Gentemot vad utredningen anfört om att ett fordon,

som stannat, löper risk för motorstopp efter starten har biltrafiknämnden

för sin del gjort gällande att risken för motorstopp är mindre, då

ett fordon omedelbart efter starten framföres på lägsta växel, än om fordonets

hastighet nedbringats, kanske utan att lägre växel inlagts. Liknande

uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, landsfiskalen i Älvkarleby distrikt och Sveriges bilskolors riksförbund.

Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, har dock i många fall uttalats

delade meningar om den maximihastighet, som lämpligen bör föreskrivas

i detta sammanhang. I åtskilliga yttranden, bl. a. dem från länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län, motormännens

riksförbund, svenska vägföreningen och Sveriges advokatsamfund, har —

med hänvisning till vad i dessa yttranden sagts rörande maximihastigheten

i tätorter — föreslagits en hastighetsgräns av 50 km i timmen. Å

andra sidan har i yttrandena från bl. a. motorförarnas helnykterhetsförbund

och nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande sagts att en

hastighet av 45 km i timmen är alltför hög. Länsstyrelsen i Jämtlands län

har föreslagit 40 km i timmen. Statspolisintendenten, järnvägsstyrelsen

och statens trafiksäkerhetsråd har rekommenderat en hastighet av 30 km

i timmen. Svenska lokaltrafikföreningen har framfört önskemål om att

hastighetsgränsen måtte bestämmas till jämnt tiotal kilometer i timmen.

Svenska transportarbetareförbundet har uttalat sig för en sådan bestämmelse,

att fordon i nu avsett fall icke får föras med högre hastighet än att

det kan stannas på eu fjärdedel av avståndet till korsningen och ej heller

med högre hastighet än 50 km i timmen. Länsstyrelsen i Jönköpings län

har ansett, alt en bestämmelse om maximihastighet bör vara av blott rådgivande

karaktär.

Departementschefen

Vad utredningen föreslagit i fråga om skyldighet för fordonsförare att

stanna vid plankorsning mellan järnväg och väg, där ljussignal visar rött

blinkande sken eller ringklocka ringer, och att förbliva stående, till dess

signalen upphört, innefattar enligt min mening en sådan förbättring

av de gällande reglerna, som jag helt kan förorda. Med anledning av att

vissa signaler i järnvägskorsningar visar fast rött sken anser jag vidaie,

att den föreslagna bestämmelsen bör utvidgas att avse även dylika signaler.

Härvid är dock att märka, alt vissa signaler vid järnvägskorsningar

är så konstruerade, alt de visar fast rött sken, om de råkar ur funktion.

Där detta uppenbarligen är fallet, bör hinder givetvis icke möta att passera

korsningen under iakttagande av de försiktighetsmått, som föieskrives

för järnvägskorsning, varest signalsystem ej är anordnat.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Det har ifrågasatts, om icke principen om skyldighet att stanna, då

signal avgives med rött ljus, bör gälla även sådan signal, som uppsatts vid

svängbro eller färjläge. Frågan synes emellertid icke vara av den praktiska

betydelse, att en särskild bestämmelse erfordras i detta ämne.

Den föreslagna undantagsbestämmelsen om att förare skall äga fortsätta

färden över korsningen, då tillräcklig bromssträcka icke står honom

till buds, synes mig icke behövlig. Det torde vara uppenbart, att

föraren i detta fall liksom eljest i nödläge äger vidtaga de åtgärder, som

är påkallade för undvikande av olycksfall.

Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning

mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande

vid passerande av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade

med dem, som föreligger vid infart på huvudled. En viktig skillnad

föreligger emellertid i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänneligen

befarna vägar i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i

form av signaler m. in. Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana

järnvägsövergångar får därför väsentligen karaktären av föreskrifter

om skyldighet att respektera signalerna. I fråga om järnvägskorsningar

utan signalanordningar är en analogi med huvudledskorsning mera befogad.

Även här föreligger emellertid den olikheten, att tågföraren till

skillnad från eu törare av fordon på huvudled i regel icke kan genom sitt

handlande i avsevärd mån påverka en uppkommen hotande situation.

Till grund för reglerna om vägtrafikanters uppträdande vid korsning

med järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen

stadfästa principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett

förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet

åt järnvägen samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av

fordon skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg

hastighet. Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling

av den allmänna regeln, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg

och varsamhet, som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.

Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,

vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan

närmast före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, bl. a., att en

förare visserligen bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga

observationer och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas,

men att han å andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen,

sedan han fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen

borde därför strängt taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen

utan hellre en sträcka eller en punkt på något avstånd från densamma.

Det kan vidare övervägas, om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten

snarare bör taga form av en skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

plats, varifrån god sikt råder längs järnvägen. En föreskrift om stoppskyldighet

inger emellertid ganska stora betänkligheter eftersom den skulle

leda till en ökning av tiden för passerande av korsningen. Därtill kommei

att bestämmelsen skulle på vissa vägar leda till besvärande trafikstockningar.

En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr JO),

som andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de

nuvarande bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis

då klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd ej

torde vara erforderligt att miniska farten eller stanna före korsningen och

att man i sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet

att minska farten eller att stanna blir efterlevda. Respekten för

bestämmelsen skulle därigenom avtrubbas.

Efter övervägande av de nu anförda skälen bär jag kommit till den

slutsatsen, att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej

är att tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen

angiva en viss hastighet, vilken i regel icke bör överskridas. Jag föreslår

därför att i anslutning till det nyss omnämnda stadgandet i 41 § 1 mom.

vägtrafikförordningen intages en föreskrift om att fordonsförare, som

avser att passera plankorsning med järnväg, icke bör på vägsträckan inom

50 m från korsningen hålla högre hastighet än 40 km i timmen. Underlåtenhet

att iakttaga bestämmelsen kommer således icke att straffbeläggas

i vägtrafikförordningen men kan uppenbarligen inverka på bedömandet

om en förare jämlikt trafikbrottslagen skall anses ha förfarit oaktsamt.

Vid den nu förordade lösningen förfaller spörsmålet om uppsättande

vid järnvägsövergångarna av vägmärken, som utvisar hastighetsbegränsning.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna torde däremot bl. a.

med hänsyn till innehållet i 1949 års vägtrafikkonvention — ha medfört

skyldighet att uppsätta dylika märken i högst betydande omfattning.

F. Omkörning

Utredningen

Utredningen har framhållit, att omkörning kanske är den manöver i

trafiken, som inrymmer de farligaste riskmomenten, samt har diskuterat

åtgärder till minskande av dessa risker. Härvid har utredningen främst

framhållit vikten av att förarna iakttager de försiktighetsmått, som foreskrives

i 47 § 3 mom. vägtrafikförordningen. Enligt vad där sägs bör den,

som vill verkställa omkörning, ge sin avsikt tillkänna genom ljud- eller

ljussignal eller på annat lämpligt sätt. Föraren av det framförvarande fordonet

skall, då han uppmärksammat tillämnad omkörning, hålla till

vänster och sakta farten samt bör på lämpligt sätt besvara avgiven signal.

Den omkörande får icke hålla till vänster, förrän han förvissat sig om

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1955

att detta kan ske utan fara för den omkörde. Överträdelse av bestämmelserna

ar icke straffbelagd i vägtrafikförordningen men kan bedömas så
framfart

eilHgt trafikbrottslagen. - Utredningen har framhållit

att dessa bestämmelser icke efterföljes i önskvärd omfattning och att

överträdelser sallan beivras. Genom förfrågningar hos fyra olika statspol

i s a vdel n i n ga r i mellersta Sverige har utredningen utrönt, att under en

tidsperiod av ett år blott två rapporter över underlåtenhet att avge signal

upprattats inom en statspolisavdelning och icke någon inom de övriga&tre

avdelningarna. Det är enligt utredningens uppfattning möjligt, att bestämmelserna

i 47 § 3 mom. vägtrafikförordningen icke uppfattas såsom binande

utan endast sasom rekommendationer, vilka det står eu fordonsorare

fritt att efterfölja eller icke. Utredningen har därför föreslagit, att

i mom forsta och andra styckena ordet »bör, på några ställen utbytes

mot oi det »skall», sa att skyldigheten att efterfölja bestämmelserna mera

betonas samt att överträdelse av bestämmelserna straffbelägges direkt i

'' agtrafikforordnmgen.

Vidare har utredningen framhållit, att det i 10 § punkten 6 vägmärkeskungorelsen

upptagna vägmärket, som innebär förbud mot omkörning

mellan motordrivna fordon, icke använts i tillräcklig omfattning och att

enligt utredningens mening länsstyrelser och stadsmyndigheter icke bör

tveka att lata uppsätta sådant märke varhelst omkörning är särskilt riskabel.

Det bor emellertid därvid särskilt övervägas, om förbudet skall gälla

aven omkornmg av mopeder, motorcyklar, traktorer och motorredskap

Däremot har utredningen ansett, att möjligheten att generellt förbjuda omorningar

pa en längre vägsträcka bör användas restriktivt och att sådant

forbud ej bor föreskrivas i andra fall än då det av trafikanterna uppfattas

sasom pakallat.

Utredningen har framhållit som önskvärt, att variationerna i körhasti*- heterna minskas, så att man uppnår en lugnare trafikrytm och så att antalet

omkörningar nedbringas. Huruvida särskilda åtgärder bör vidtagas

för att oka de låga körhastigheterna är dock enligt utredningens mening

i logsta grad tveksamt, och det har framhållits såsom beklagligt, om den

uppfattningen skulle vinna utbredning, att låg hastighet är oförenlig med

ett trafiksakert körsätt. Eftersom det i vissa situationer kan vålla olägenheter,

om en bilförare färdas med onormalt låg hastighet, nämligen

da vagens bredd icke tillåter trafiken att gå fram i mer än eu fil i årdern

riktningen samt vägen dessutom är hårt trafikbelastad, har utredningen

emellertid föreslagit, att i 47 § 3 mom. vägtrafikförordningen intages

eu särskild bestämmelse för detta fall. Bestämmelsen skall enli«t

or slaget ga ut på att förare av motordrivet fordon, som framföres påtagigt

saktare an övrig med normal hastighet framgående trafik, har att hålla

uppsikt även över körbanan bakom fordonet samt, om trafikförhållandena

ar sadana att förare av efterföljande fordon icke kan utan svårighet eller

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ls proposition nr 172 år 1955

risk verkställa omkörning, på lämplig plats föra sitt fordon åt sidan samt

stanna och låta efterföljande fordon passera.

Det är enligt utredningen ett känt förhållande, att förare av tunga fordon,

såsom dieseldrivna lastbilar, lastbilar med släpfordon, sammansatta

fordon och bussar, på grund av det kraftiga motorbullret ofta icke uppfattar

omkörningssignalerna från ett bakomvarande fordon. Eftersom utredningen

haft sig bekant, att i marknaden föres särskilda anordningar,

avsedda att monteras baktill på de tunga fordonen och med uppgift att

vidarebefordra omkörningssignalen till förarhytten, har utredningen föreslagit,

att Kungl. Maj :t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdrager att

följa den tekniska utvecklingen på detta område och till Kungl. Maj :t anmäla,

när dessa anordningar föreligger i fullt utexperimenterat skick, samt

att Kungl. Maj :t därefter föranstaltar om att i vägtrafikförordningen intages

en bestämmelse om att tyngre fordon skall vara utrustade med sådana

anordningar.

Yttrandena

Utredningens förslag om skärpning av de nuvarande reglerna rörande

omkörning mellan fordon har i allmänhet lämnats utan erinran och i åtskilliga

fall varmt tillstyrkts.

I några yttranden har satts i fråga, huruvida en fordonsförare under

alla förhållanden skall vara skyldig att besvara omkörningssignal. Särskilt

har framhållits, att sådana fall är tänkbara, då ett mötande fordon

är skymt för den bakomvarande men synligt för den framförvarande och

denne finner att en omkörning skulle vara förenad med uppenbar fara.

Frågan är omnämnd i yttrandena från bl. a. statspolisintendenten, länsstyrelsen

i Södermanlands län och motormännens riksförbund.

I några yttranden har ifrågasatts, om icke de föreslagna särskilda bestämmelserna

för s. k. långsamkörare bör utgå. Stockholms läns avdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler har ansett att föreskriften innebär

alltför långtgående krav på denna grupp av förare och kan medföra

att de vissa tider helt enkelt icke kan använda sådana vägar, där en snabb

och tät trafik råder, eftersom de då kunde bli tvingade att stå stilla avsevärd

tid. Sveriges bilskolors riksförbund har ansett bestämmelsen medföra

risk för spridning av den oriktiga uppfattningen, att skyldigheten att

hålla viss uppsikt bakåt skulle åvila endast förare av sådant fordon, som

föres påtagligt saktare än andra. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som fäst

särskild vikt vid den föreslagna bestämmelsen om långsamkörare, har

framhållit, att efterlevnaden a\ regeln bör noga kontrolleras vid polisövervakningen

samt har ifrågasatt, om icke regeln bör straffsanktioneras.

— En motsatt ståndpunkt har däremot intagits av föreningen Sveriges

häradshövdingar, som ansett det sannolikt att underlåtenhet att efterkomma

regeln i många fall kommer att bedömas såsom straffbar enligt 2 §

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

trafikbrottslagen men funnit detta mindre lämpligt och därför föreslagit

en sådan uppmjukning av bestämmelsen, att denna konsekvens icke inträder.

I nagra yttranden har påyrkats förbud mot omkörning vid övergångsställe

för gående. Statspolisintendentcn och nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande har i detta hänseende särskilt framhållit, att många

olyckor uppkommer i samband med att en förare söker köra om annat

fordon, vilket stannat för att låta en fotgängare passera; denne är nämligen

ofta icke synlig för den omkörande föraren. Polismästaren i Malmö

har fäst uppmärksamheten på att den nuvarande bestämmelsen, enligt

vilken fordonsförare, som närmar sig obevakat, tydligt markerat övergångsställe

för gående, skall nedbringa hastigheten så att han kan stanna framför

övergångsstället, i praktiken icke gör det möjligt att beivra överträdelser

i andra fall, än då någon fotgängare blivit påkörd.

Departemen t schef en

Vad utredningen anfört beträffande omkörning mellan fordon innebär

icke, att utredningen ej skulle anse de nuvarande reglerna rimliga och

lämpliga utan blott att trafikanterna icke ställer sig dessa regler till efterrättelse

i den omfattning, som är önskvärd. Eu viss skärpning i reglernas

formulering kan därför vara önskvärd både såsom ett medel att påverka

den trafikerande allmänhetens inställning och såsom en hjälp åt polisorganen

i deras övervakande verksamhet. Vad särskilt angår sistberörda

synpunkt finnes skäl till förmodan, att övervakningen kommer att intensifieras,

om bestämmelsernas tvingande karaktär blir mera tydligt klargjord

i författningstexten.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag, att den nuvarande bestämmelsen

i 47 § 3 mom. vägtrafikförordningen om att fordonsförare, som

vill verkställa omkörning, bör giva sig tillkänna genom ljud- eller ljussignal

eller på annat lämpligt sätt, undergår en sådan jämkning i formuleringen,

som utredningen föreslagit. Vad åter angår den i samma lagrum

förekommande bestämmelsen om att föraren på det framföi''varande fordonet

bör, då han uppmärksammat tillämnad omkörning, hålla till vänster

och sakta farten samt, om signal avgivits, besvara denna, kan en alldeles

ovillkorlig föreskrift om skyldighet för föraren att avgiva svarssignal

någon gång visa sig mindre lämplig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Den nuvarande

formuleringen kan därför på denna punkt sägas vara mera ändamålsenlig

än den av utredningen föreslagna, ovillkorligen tvingande regeln,

och den bör därför enligt min mening bibehållas oförändrad. — Jag tillstyrker

utredningens förslag, i vad det innebär, att underlåtenhet att avgiva

omkörningssignal straffbelägges direkt i vägtrafikförordningen men föreslår

icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om underlåtenhet att

avgiva svarssignal.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 172 År 1955

59

Likaledes biträder jag den uppfattning, varåt utredningen givit uttryck

i fråga om lämpligheten av att genom uppsättande av vägmärke helt förbjuda

omkörning på särskilt farliga platser.

Vad angår de av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna om

s. k. långsamkörare finner jag för min del uppenbart, att en person, som

färdas påtagligt långsammare än andra trafikanter, måste vidtaga erforderliga

åtgärder för att låta dessa passera. Att skyldighet härtill föreligger,

anser jag följa redan av de nyss refererade bestämmelserna i vägtrafikförordningen.

En närmare uppräkning av de särskilda försiktighetsmått,

som bör iakttagas av den, vilken färdas med särskilt låg hastighet, är ur

viss synpunkt önskvärd men kan lätt missförstås på det sättet, att dylika

åtgärder icke skulle vara påkallade i andra situationer. Med hänsyn härtill

anser jag tillräckliga skäl för närvarande icke föreligga att införa några

speciella stadganden för den nu ifrågavarande situationen.

Eu mera speciell fråga, som aktualiseras i detta sammanhang, gäller omkörning

vid övergångsställe för gående. Enligt 46 § 1 mom. tredje stycket

vägtrafikförordningen åligger det förare av fordon, som närmar sig obevakat,

tydligt markerat övergångsställe för gående, att nedbringa hastigheten

så, att fordonet kan stannas framför övergångsstället för att lämna

gående tillfälle att passera. Det torde mycket ofta brista i efterlevnaden av

denna bestämmelse, och därigenom har — såsom jag framhöll redan i

direktiven för utredningen — frågan om skärpning av bestämmelserna om

motorfordonens hastighet och förarnas beteende i övrigt vid övergångsställen

blivit alltmera aktuell. I viss mån torde de mindre tillfredsställande

förhållandena bero på brist i övervakningsresurserna, men även själva

bestämmelsen är otvivelaktigt i behov av utbyggnad och komplettering.

Redan i sin nuvarande lydelse bör den visserligen i allmänhet anses utgöra

hinder för att omkörning mellan fordon verkställes vid ett övergångsställe.

Ofta torde emellertid stadgandet icke uppfattas på detta sätt, och

härigenom vållas lätt olyckor t. ex. i det fallet, att någon söker köra om

ett fordon, som stannat för att låta en gående passera. Ett generellt förbud

mot omkörningar å övergångsställen utgör enligt min mening en

nära nog nödvändig komplettering av den nuvarande bestämmelsen. För

fordonstrafikens del innefattar ett sådant förbud knappast någon olägenhet,

eftersom ju varje fordonsförare ändock är skyldig att i erforderlig

mån nedbringa hastigheten, då han nalkas övergångsstället. Jag föreslår

därför, att ett dylikt förbud inskrives i 47 § 2 inom. vägtrafikförordningen.

Liksom fallet är med övriga bestämmelser i detta moment torde överträdelser

av förbudet icke böra straffbeläggas direkt i vägtrafikförordningen

ulan bedömas enligt trafikbrottslagen.

Liksom utredningen anser jag att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör

med uppmärksamhet följa de tekniska framstegen i fråga om mottagningsapparater

för fordonssignaler in. in.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

G. Överskridande av maximilast m. in.

Utredningen

Utredningen har redogjort för nuvarande bestämmelser om maximilast

för motorfordon och därvid främst omnämnt stadgandet i 57 § 1 mom. vägtrafikförordningen,

enligt vilket maximilast, som fastställts för ett motordrivet

fordon eller därtill kopplat fordon, icke får överskridas, samt de i

54 § samma förordning givna reglerna av innebörd att lasten icke får vara

så stor, att det för vägen tillåtna högsta axeltrycket överskrides.

Det är enligt utredningen ett känt förhållande, att överbelastning av fordon

förekommer i mycket stor utsträckning, vilket förhållande ur trafiksäkerhetssynpunkt

är synnerligen bekymmersamt. Överbelastning av ett

fordon innebär bl. a., att bromsarna icke fungerar med den effektivitet,

som erfordras. En upprepad överbelastning utsätter även fordonet för en

onormal förslitning, vilket i sin tur kan vara ägnat att äventyra trafiksäkerheten.

Eftersom den levande kraften hos ett fordon i rörelse bestämmes

av fordonets vikt och av den hastighet, med vilken det framföres, kan

den förstörelse, som ett överbelastat fordon förorsakar vid en sammanstötning,

bli fruktansvärd, överbelastning av fordon åstadkommer också i

många fall skador å vägbanan och förslitning av densamma framför allt å

grusvägar, vilket försvårar vägunderhållet. Detta kan i sin mån medföra

försämring av trafiksäkerheten.

Utredningen har framhållit, att den främsta anledningen till att överbelastning

av fordonen förekommer i så stor utsträckning, är den ekonomiska

vinning, som transportören har av att åsidosätta bestämmelserna om

maximilast. Att transportören någon gång ådömes böter för det han överbelastat

fordonet, har i regel icke någon avhållande effekt. Bötesbeloppet

utgör vanligen endast en ringa del av den merinkomst, som tillföres honom

genom att bryta mot bestämmelsen. Det oaktat har utredningen icke föreslagit

någon straffskärpning. Samhällets ingripande mot en försumlig

motorfordonsförare kan enligt utredningens mening ändock ges tillbörlig

effekt genom åtgärder beträffande hans körkort. Ej heller har utredningen

funnit lämpligt att föreslå någon bestämmelse om att den uppkomna vinsten

skall vara förverkad till kronan, eftersom betydande svårigheter regelmässigt

uppkommer att åstadkomma utredning om vinstens storlek.

I ett annat hänseende har utredningen emellertid ansett en skärpning

av de nuvarande bestämmelserna vara på sin plats, nämligen på det sättet,

att polisman, som anträffar överbelastat fordon, får rätt att förbjuda fortsatt

färd med fordonet. I 9 § andra stycket vägtrafikförordningen stadgas

redan nu att, om ett fordon befinnes vara så bristfälligt, att det ej utan

uppenbar fara för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, polisman äger förbjuda

användande av fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra

användandet. Vidare stadgas i 28 § 2 mom. samma förordning att, om

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

61

polisman finner skäl antaga, att förare av fordon å väg saknar vissa nödiga

förutsättningar att på betryggande sätt föra fordonet, polismannen äger

förbjuda honom att föra fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes,

hindra honom därifrån. Slutligen finnes i 52 § 3 mom. vägtrafikförordningen

en bestämmelse av innehåll att, om polisman finner fordon vara

så lastat, att fortsatt färd med fordonet icke kan äga rum utan uppenbar

fara eller olägenhet, han äger förbjuda sådan färd, så ock, där förbudet

icke efterkommes, hindra färden. Stadgandet torde emellertid icke omfatta

de fall, då den fastställda maximilasten överskridits, utan hänför sig

endast till situationer, då ett fordon lastats på sådant sätt, att föraren saknar

nödig sikt, erforderliga möjligheter till manövrering etc. — De möjligheter

till ingripande, som angivits i 9, 28 och 52 §§ vägtrafikförordningen,

torde f. ö. stundom tillkomma polisman redan enligt 1948 års allmänna

polisinstruktion; dess 1 § ålägger nämligen polisman att upprätthålla allmän

ordning och säkerhet samt att söka förebygga brott och hindra att ordningen

och säkerheten störes. Eftersom det synts utredningen vara av värde

att på ett otvetydigt sätt få fastslaget, vilka befogenheter polisman äger

i nu förevarande sammanhang, har utredningen föreslagit, att i 57 § vägtrafikförordningen

införes en bestämmelse om att polisman, vilken finner,

att den för ett fordon fastställda maximilasten så överskridits, att fortsatt

färd med fordonet icke kan äga rum utan fara eller olägenhet, äger förbjuda

sådan färd samt, om förbudet icke efterkommes, hindra färden.

Stadgandet bör därjämte enligt utredningen kompletteras med en föreskrift

om att det åligger polisman att meddela sådant förbud i alla de fall, då den

tillåtna maximilasten befinnes vara överskriden med mera än 20 %.

Utredningen har vidare framhållit, att överbelastning i särskilt stor utsträckning

förekommer vid virkestransporter. Enligt kungörelsen den 23

mars 1945 angående straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast

m. in. vid transport av vissa skogsprodukter gäller vid befordran med

lastbil eller släpfordon av sådana skogsprodukter, som är upptagna i en

vid kungörelsen fogad tabell, att lastens vikt får beräknas efter volymen i enlighet

med vad som angivits i denna tabell. Mätningsförfarandet innebär

inga svårigheter, när det gäller virkessortiment i jämna meterlängder (massaved,

långved och kastved). I fråga om virke i fallande längder, huvudsakligen

sågtimmer, är emellertid praktiskt taget all kontroll från polisens sida

omöjlig. Enligt tabellen skall lastens vikt beräknas efter timrets toppinått i

kubikfot. På ett timmerlass är emellertid i regel hälften av stockarna placerade

med toppänden mot förarhytten. Stockarna är vidare ofta av olika

längd, och korta stockar ligger dolda av längre stockar. Någon uppmätning

av lasset kan därför icke ske, med mindre polismannen följer med till

avlastningsplatsen, något som i praktiken icke kan ske annat än i undantagsfall.

— Författningen har föranletts av tidigare krisförhållanden, vilka icke

längre föreligger. Enligt utredningens mening kan redan av denna anled
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

ning övervägas, huruvida icke kungörelsen bör upphöra att gälla. Utredningen

har vidare erinrat om, att polisen sedan länge icke brukar beivra

andra fall av överlast, än då maximilasten överskridits i mera väsentlig

män. Om en chaufför med relativt stor noggrannhet kan bedöma lastens

vikt och han verkligen utnyttjar denna sin förmåga, då lastningen äger

rum, torde han därför icke löpa någon risk att bli bötfälld. Utredningen

har dock sagt sig vara medveten om att det i många fall kan vara svårt att

lasta så, att maximilasten icke överskredes. Denna svårighet är dock inte

större än svårigheten att bedöma lastens vikt vid transporter av exempelvis

jord, grus, malmslig eller annat material, vars vikt varierar beroende av

dess art, sammansättning och fuktighetsgrad. Någon anledning att längre

giva virkestransporterna den särställning, som de haft alltsedan 1942, föreligger

icke enligt utredningens uppfattning. Utredningen har därför förordat,

att kungörelsen upphäves.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hemställan

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har som motivering till sitt förslag

om införande av skyldighet att under färd med lastbil medföra besiktningsinstrument

eller typintyg anfört bl. a. följande. Besiktningsmännen har

förmärkt en tilltagande tendens att lastbilar inställes till registreringsbesiktning

utan annan utrustning än den författningsenligt föreskrivna men

därefter kompletteras med viss utrustning, såsom plåtbeklädnad på flaket,

lastanordning eller högre lämmar. Avsikten med detta förfaringssätt är

uppenbarligen, att fordonet vid besiktningen skall få sig åsatt lägre tjänstevikt,

än det i avsett färdigt skick rätteligen bör ha, och därigenom draga

lägre fordonsskatt. — Vid den polisiära fordonskontrollen i form av flygande

inspektion in. m. finnes endast små möjligheter att genom vägning

konstatera fordonets tjänstevikt. Det är icke heller möjligt att undersöka,

huruvida fordonet överensstämmer med besiktningsinstrumentet eller typintyget,

enär detta endast undantagsvis medföres på fordonet. Det är helt

otänkbart att vid inspektionstillfället erhålla upplysningar från bilregistret

om fordonet och dess utrustning. — För att ernå en fordonskontroll utöver

den i samband med kontrollhesiktningen verkställda fordonsövervakningen,

måste åtgärder vidtagas som gör det möjligt att vid flygande inspektion

kontrollera att fordonet överensstämmer med besiktningsinstrumentets eller

typintygets uppgifter.

Yttrandena

Utredningens förslag till åtgärder mot överlast har i de flesta

yttrandena tillstyrkts. I några fall har även påyrkats skärpning av de föreslagna

bestämmelserna. Göteborgs och Bohus läns trafiksäkerhetskommitté

har sålunda förordat att de föreslagna bestämmelserna utvidgas att gälla

även när andra slag av fordon än lastfordon, t. ex. personbilar eller bussar,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

63

överbelastas och därigenom blir till fara för trafiksäkerheten. Länsstyrelsen

i Norrbottens län har ansett nödvändigt att polisman får befogenhet att

ingripa på sätt utredningen föreslagit även i fall, då för vägen gällande

axeltryck och totalvikt överskrides. Vidare har länsstyrelsen ifrågasatt,

om icke vid svårare förseelser den av överbelastningen föranledda vinsten

bör förklaras förverkad till kronan. Föreningen Sveriges häradshövdingar —

som delat utredningens mening att överskridande av maximilast trots förseelsens

ofta allvarliga karaktär icke bör medföra fängelsestraff eller konfiskation

av uppkommen vinst — har som ett alternativ härtill framfört

förslag om normerade böter med normeringen anknuten till de viktsenheter

eller det procenttal, varmed maximilasten överskridits, eller till en

kombination av dessa faktorer.

En mera kritisk ståndpunkt har intagits av statens väginstitut, som ansett

att utredningens uttalanden om risken ur trafiksäkerhetssynpunkt av

överbelastning icke är sakligt grundade samt att farhågorna för att överbelastning

medför sådan ökad vägslitning, att trafiksäkerheten minskas, är

överdrivna. Viktigare är enligt institutets mening fordonens bromsförmåga

och lastens fördelning. Institutet har därför i stället för de av utredningen

föreslagna åtgärderna rekommenderat skärpt övervakning av de tyngre

fordonens bromsförmåga.

Statspolisintendenten — som förklarat sig förutsätta att en polisman

icke påtager sig något ekonomiskt ansvar för kvarlämnad last genom att

förbjuda fortsatt färd — har ansett att den gräns, vid vilken skyldighet

skall inträda att meddela sådant förbud, bör sättas vid ett överskridande

av lastförmågan med 30 %. Vidare har i yttrandet framhållits att fall kan

tänkas, då avlastning skäligen icke bör föreskrivas, t.ex. om lasten består

av ömtålig vara, som kan förstöras, om avlastning icke kan komma till

stånd utan användande av lyftkran eller om fordonet har blott en obetydlig,

ur trafiksynpunkt icke farlig vägsträcka kvar till målet. Med tanke på

dylika situationer har ifrågasatts sådan jämkning av den föreslagna författningstexten,

att skyldighet att förbjuda eller hindra färd skall föreligga

blott där ej synnerliga skäl till annat föranleder. Statens biltrafiknämnd har

icke ansett lämpligt stadga uttrycklig skyldighet för polisman att meddela

förbud mot fortsatt framförande av överbelastat fordon utan ansett, att

eu prövning i varje särskilt fall bär verkställas huruvida åtgärden är behövlig,

i vilket hänseende eventuellt en särskild instruktionell föreskrift

kan utfärdas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har haft liknande uttalanden.

Bilverkstädernas riksförbund och Sveriges aulomobilhandlareförbund

har i sitt gemensamma yttrande föreslagit den uppmjukningen

av utredningens förslag, alt fortsatt färd skall kunna medgivas till närmaste

färdmål med nedsatt hastighet. Samma tanke har framförts av svenska

vägf öreningen.

En fråga, som berörts i flera yttranden, utgör den s. k. nedklassningen

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ls proposition nr 172 år 1955

av vissa lastbilar. Mest ingående har denna fråga berörts i yttrandet från

statens biltrafiknämnd, som framhållit, att frågan om maximilasten äger

samband med rätten att bedriva yrkesmässig trafik. Detta bar i sin tur

medfört, att tillverkare och försäljare av lastbilar föranletts att uppdela

varje fordonstyp i ett antal undergrupper, vilka icke motsvaras av någon

reell skillnad i fråga om fordonens beskaffenhet. Om t. ex. en person

vägrats tillstånd att utöva yrkesmässig trafik med en bil med en högsta

tillåten last av 9 500 kilogram, kan han efter en hänvändelse till försäljaren

få en totalviktsuppgift, som ger en lastförmåga av blott 7 000 kilogram,

utan att bilen undergår någon förändring. På grund av dessa missförhållanden

har nämnden —• som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 februari

1950 hemställt om ändring av gällande bestämmelser för registrering av

lastfordon — framhållit angelägenheten av en dylik ändring. Nämnden

har ytterligare påpekat, att våda ur trafiksäkerhetssynpunkt icke kan anses

föreligga med mindre den för fordonets grundtyp beräknade maximilasten

överskrides. — Sistnämnda synpunkt har framhållits också av bl. a. svenska

vägf öreningen.

Vad beträffar väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag i

fråga om skyldighet att medföra besiktningsinstrument eller

typintyg, vilket förslag tillkommit efter samråd med stats polisintendenten,

har detsamma tillstyrkts av länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län samt motormännens

riksförbund. Förslaget har däremot avstyrkts av överståthållarämbetet,

kungl. automobilklubben och svenska lasttrafikbilägareförbundet. Ämbetet

har därvid åberopat utlåtanden av olika polisorgan i Stockholm, vilka framhållit

svårigheten för polisen att vid flygande inspektion kontrollera överensstämmelsen

mellan bilen och besiktningsinstrumentet. Därest en dylik

kontroll anses skola företagas torde följden bli att angelägnare arbetsuppgifter

måste åsidosättas. Lasttrafikbilägareförbundet har uttalat att,

därest föreskrift av angivet innehåll anses böra utfärdas, den bör gälla

för alla kategorier av motorfordon. Kungl. automobilklubben har yrkat att

eventuell föreskrift skall avse skyldighet att medföra fotostatkopia av besiktningsinstrumentet

eller typintyget.

Departementschefen

Vad utredningen föreslagit i fråga om befogenhet för polisman att förbjuda

eller hindra fortsatt färd med motorfordon, vars fastställda maximilast

överskridits i så avsevärd mån, att förhållandet medför fara eller

olägenhet, innefattar — såsom utredningen också framhållit — knappast

någon principiell nyhet, eftersom en liknande bestämmelse för närstående

fall finnes given i 52 § 3 mom. vägtrafikförordningen. Den avsevärda

trafikfara, som en mera allmän förekomst av överbelastade fordon representerar,

och den skadegörelse, som dessa fordon åstadkommer på

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

vägarna, kan enligt min mening väl motivera att dylikt förbud också meddelas,

då en mera allvarlig överträdelse av bestämmelserna om maximilast

konstateras. Mot en bestämmelse av sådant innehåll torde icke kunna

åberopas annat argument, än att föreskriften i vissa fall kan leda till

ekonomiskt avbräck för fordonets ägare och förare. Det synes dock ej

vara något rationellt betraktelsesätt att taga särskild hänsyn till deras intresse

av att kunna fullfölja sin olovliga verksamhet. Enligt min mening

talar detta argument i stället med skärpa för att den av utredningen

skisserade bestämmelsen är behövlig för att trygga efterlevnaden av gällande

bestämmelser om maximilast.

Den fara för trafiksäkerheten, som ligger i att ett fordon lastats utöver

den maximilast, som må tagas på fordonet, kan emellertid enligt mitt förmenande

uppstå också därigenom att fordonet, även om det icke för

större last än det ur tekniska synpunkter kan bära, lastats till ett axeltryck,

som överstiger högsta tillåtna axeltryck på den väg, där fordonet

framföres. Särskilt på svaga vägar och broar kan redan ett måttligt

överskridande av axeltrycksbestämmelserna medföra skador på vägöverbyggnaden

och broarna, vilka innebär allvarlig fara för såväl den trafikant,

som förorsakar skadan, som efterföljande trafikanter. Härtill kommer

de dryga kostnader för vägväsendet, som eftersättandet av nämnda bestämmelse

förorsakar. Jag anser därför starka skäl tala för att den av utredningen

föreslagna befogenheten för polisman att förbjuda eller hindra

färd med motorfordon, vars maximilast på angivet sätt överskridits, bör

omfatta även de fall då de för vägen gällande axeltrycksbestämmelserna

på motsvarande sätt åsidosatts.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för polisman

att i vissa fall förbjuda fortsatt färd med fordon, vars maximilast överskridits,

synes denna bestämmelse i och för sig motiverad. En överlast av

mer än 20 % måste såsom regel anses innebära en så betydande trafikfara,

att körförbud bör tillgripas. Skyldigheten synes mig också av motsvarande

skäl böra föreskrivas, då det för vägen tillåtna högsta axeltrycket

överskridits med mer än 10 %. För att möjliggöra en smidig tillämpning

i fall, då praktiska synpunkter eller billighetsskäl talar för undantag från

regeln, bör polismannen dock få möjlighet att medgiva att färden fortsättes,

om särskilda skäl därtill föreligger.

Frågan om upphävande eller ändring av kungörelsen den 23 mars 1945

angående straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast in. m.

vid transport av vissa skogsprodukter är för närvarande löremal för särskild

utredning inom kommunikationsdepartementet. Jag är därför icke

nu beredd att taga slutlig ställning till utredningens förslag om upphävande

av denna kungörelse.

5—478 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 172

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om införande av skyldighet

att vid färd med lastbil medföra gällande besiktningsinstrument eller typintyg

tar närmast sikte på kontrollen av att fordonen befinner sig i registrerat

skick och att automobilskatt ej undandrages. Den av mig förordade

befogenheten och, i vissa fall, skyldigheten för polisman att förbjuda

eller hindra färd med motorfordon, vars axeltryck överstiger det för vägen

tillåtna, förutsätter emellertid också att det omedelbart vid den flygande

inspektionen finnes möjlighet att avgöra huruvida axeltrycksbestämmelserna

åsidosatts eller ej. Den för lastbilar — vilka är det slag av fordon

som närmast berörs av dessa bestämmelser — vid olika axeltryck

föreskrivna maximilasten framgår av besiktningsinstrumentet eller typintyget.

De uppgifter i detta hänseende, som förekommer å den s. k.

namnskylten, torde däremot icke alltid vara tillförlitliga. Ett genomförande

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag är därför även ett

trafiksäkerhetsintresse, och jag har med hänsyn härtill funnit mig böra

i detta sammanhang upptaga och förorda förslaget. Av praktiska skäl

synes föreskrift i ämnet böra utformas så, att vid färd med lastbil skall

i bilen medföras det för densamma gällande besiktningsinstrumentet eller

typintyget eller styrkt avskrift eller fotografisk kopia härav. Likaså bör

skyldighet föreligga att hålla handlingen i fullt läsbart skick och att på

tillsägelse uppvisa densamma för besiktningsman eller polisman. Underlåtenhet

att medföra handlingen i fråga synes böra ur straffrättslig synpunkt

behandlas på samma sätt som underlåtenhet att vid färd medföra

körkort.

H. Fordonsbelysning m. m.

Utredningen

Utredningen har — under hänvisning till det förut redovisade statistiska

materialet — ansett att särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna

att nedbringa antalet vägtrafikolyckor under mörker.

Vägtrafikförordningen innehåller, såsom utredningen framhållit, detaljerade

föreskrifter om belysnings- och reflexanordningar på olika typer av

fordon. För vissa slag av fordon är föreskrivet, att dylika anordningar

skall inga i fordonens obligatoriska utrustning, d. v. s. att anordningarna

skall finnas både vid färd i dager och vid färd i mörker. I sådant hänseende

har beträffande skyldighet att föra baklykta och bakre reflektor —

vilka anordningar utredningen ansett särskilt betydelsefulla — givits bestämmelser

av det innehåll som framgår av nedanstående sammanställning:

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Fordonsslag:

Bil.

Motorcykel.

Till motorcykel kopplad sidvagn.

Släpvagn, som dragés av bil.

Föreskriven anordning:

Lykta, som kan visa rött sken bakåt.

Som på bil.

Är sidvagnen kopplad till höger om

motorcykeln, skall sidvagnen baktill

på höger sida vara försedd

med lykta, som kan visa rött sken

bakåt eller reflexanordning, som

vid belysning återkastar rött

sken.

Som på bil.

I fråga om vissa andra slag av fordon än de nu nämnda gäller, att belysningsanordningar

skall finnas vid färd under mörker. Bestämmelserna

är, i vad de avser baklykta och bakre reflektor, av följande innehåll.

Fordonsslag:

Traktor.

Motorredskap.

Släpsläde, som dragés av bil.

Släpfordon, som dragés av traktor,

ävensom efterfordon.

Cykel och moped.

Fordon, som kopplats vid sidan av

cykel eller moped.

Fordon, som kopplats efter cykel

eller moped.

Fordon, förspänt med dragare.

Föreskriven anordning:

Lykta, som kan visa rött sken bakåt

eller reflexanordning, som vid

belysning återkastar rött sken.

Som på traktor.

Som på traktor.

Som på traktor (dock endast i det

fall, då fordonet dragés på allmän

plats, där tillfredsställande

belysning icke finnes).

Som på traktor.

Som på traktor i det fall då fordonet

är kopplat till höger om cykeln

eller mopeden.

Som på traktor.

Som på traktor (dock endast i det

fall, då fordonet föres på allmän

plats, där tillfredsställande belysning

icke finnes).

Fordon, som är uppställt på väg, skall enligt 51 § vägtrafikförordningen,

om tillfredsställande vägbelysning icke är anordnad, vara försett med belysnings-

eller reflexanordning, som utsänder eller reflekterar vitt eller

gult ljus framåt och rött ljus bakåt.

Utredningen har redovisat ett omfångsrikt statistiskt material samt

låtit företaga praktiska prov för alt utröna värdet av olika typer av belys
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

nings- och reflexanordningar samt har anfört vissa synpunkter och förslag

beträffande anordningarnas beskaffenhet. På grundval härav har utredningen

föreslagit att åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte uppdragas

att på grundval av dessa förslag och efter de ytterligare undersökningar

och överväganden, som kan befinnas erforderliga, utarbeta närmare föreskrifter

om beskaffenheten av baklyktor och reflexanordningar samt deras

placering å fordon.

Utredningen har vidare utförligt redovisat de slutsatser, som ansetts

kunna dragas redan av det förebragta materialet, samt har i sådant hänseende

anfört bl. a. följande. De företagna undersökningarna ger vid

handen att bedömningen av avståndet till ett framförvarande fordon i hög

grad underlättas, om fordonet utrustas med dubbla baklyktor, placerade

på ett visst givet avstånd från varandra. Dubbla baklyktor medför också

den fördelen att en bakomvarande genast får en klar uppfattning om

bredden av det fordon, som han har framför sig. En baklykta på höger

sida blir ofta bemängd med smuts, som kastas upp av den mötande trafiken,

och kan då bli svår att observera. Ävenledes är det en fördel att

ha två baklyktor, om den ena lyktan av någon anledning slocknar. I flera

länder kräver man därför dubbla baklyktor på bilar. Också i vårt land

ger erfarenheten stöd för antagandet, att den nu föreskrivna bakbelysningen

icke är tillräckligt effektiv såsom varning för efterföljande trafikanter.

— Vad särskilt angår traktorer, motorredskap, mopeder, cyklar, hästfordon

m. fl. fordon, för vilka finnes valrätt mellan baklykta och reflexanordning,

har det alldeles övervägande antalet ägare valt den billigare

reflexanordningen. Det är dock enligt utredningens mening ur flera synpunkter

mera angeläget, att sådana fordon blir väl utmärkta för bakomvarande

trafikanter, än vad fallet är med bilar och motorcyklar. Ett långsamt

gående fordon blir ideligen upphunnet och omkört av andra fordon.

Reflexanordning är ett nödfallsmedel, som i den starkt växande trafiken

icke längre kan accepteras. Den är klart otillräcklig i fall, då ett omkörande

motorfordon endast har parkeringslyktorna tända, och är icke heller

tillfyllest om det bakomvarande fordonet föres med halvljus. Särskilt

kritisk blir situationen vid möte med annat fordon, vars lyktor icke är

rätt avbländade; förmågan hos en förare att upptäcka framförvarande

fordon är nämligen vid bländning starkt nedsatt. En nedsmutsad baklykta

är i princip bättre än en rengjord reflektor. Enligt utredningens mening

bör därför varje fordon på väg under mörker vara försett med lykta, som

visar rött sken bakåt. —- I fråga om fordon, som står parkerade på vägbanan,

är f. n. enbart reflexanordningar obligatoriska. Att detta icke är

tillräckligt, framgår bl. a. av olycksstatistiken. Exempelvis visar en undersökning

angående de år 1952 på landsbygden under mörker inträffade påkörningsolyckorna,

att en tredjedel av samtliga påkörda fordon varit stillastående.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

På grund av det anförda har utredningen redovisat den bestämda uppfattningen,

att det ur trafiksäkerhetssynpunkt är ofrånkomligen nödvändigt

med skärpta föreskrifter i vissa hänseenden rörande fordonens belysningsanordningar.

Utredningen har till en början föreslagit, att alla bilar skall vara försedda

med två baklyktor och att skyldighet att föra baklykta skall föreskrivas

även beträffande de slag av motordrivna fordon, för vilka nu

finnes valrätt mellan lykta och reflexanordning. Beträffande sistnämnda

slag av fordon har utredningen emellertid icke i något fall ansett sig böra

ställa högre krav, än att fordonet skall vara försett med minst en baklykta.

I fråga om bakbelysningen på motorcyklar har utredningen icke

föreslagit annan ändring i nu gällande regler, än att sidvagn till motorcykel

alltid skall vara försedd med baklykta. — Vad angår bestämmelserna

om motorredskap och traktorer — i vilka hänseenden de nuvarande stadgandena

i 5 § 3 och 4 mom. samt 51 § vägtrafikförordningen i stor omfattning

medger valrätt mellan lykta och reflexanordning, även när fråga

är om främre belysningsanordningar — har utredningen med skärpa framhållit

som sin mening att alla fordon, som under mörker uppträder i trafiken,

skall vara försedda med åtminstone en lykta, som visar vitt eller

gult ljus framåt. Utredningen har i konsekvens härmed föreslagit sådana

ändringar i gällande bestämmelser, att å traktor och motorredskap skall

föras minst en lykta med sken framåt under mörker.

Enligt vad utredningen betonat bör reflektorn dock icke alldeles underkännas

ur trafiksäkerhetssynpunkt. Såsom komplement till baklyktorna

måste reflektorn anses fylla en betydelsefull uppgift, särskilt då lyktorna

slocknar eller eljest icke fungerar på ett tillfredsställande sätt. Även om

föreskrifter meddelas om att fordon, som parkeras på en icke tillräckligt

upplyst väg, skall ha fordonsbelysningen tänd, är det möjligt att en förare

kan glömma att tända belysningen eller felaktigt anse vägbelysningen tillfredsställande.

Även på platser med fullgod belysning kan t. ex. regn,

dimma eller snöfall göra ett fordon svårt att upptäcka för en annalkande

förare. Utredningen har därför föreslagit, att bil skall obligatoriskt utrustas

med två reflexanordningar och övriga motorfordon med en reflexanordning.

Vidare har föreslagits, att traktor och motorredskap vid färd under

mörker skall vara utrustade med två reflexanordningar.

De sålunda föreslagna skärpta bestämmelserna angående fordonsbclysning

har angivits skola i princip gälla inte endast då fordonen framföres i

trafiken, ulan även då de står uppställda på väg, som ej är tillfredsställande

belyst, så att l. ex. bilar, som står parkerade på sådan väg, skall ha både

parkeringslyktorna och baklyktorna tända. — Eftersom det i 51 § fjärde

stycket vägtrafikförordningen förekommande uttrycket »där tillfredsställande

belysning icke är anordnad» enligt utredningens mening icke är tillräckligt

klarläggande, har utredningen föreslagit sådan ändring av regeln,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

att belysningsanordningarna skall vara tända, om vägen icke är så belyst,

att fordonet tydligt kan iakttagas på ett avstånd av 150 in. — I detta sammanhang

har utredningen såsom sin mening framhållit, att det med hänsyn

till vägnätets beskaffenhet icke torde vara möjligt att införa något

allmänt förbud att parkera fordon å vägbana. Även där ett parkeringsförbud

i och för sig är tänkbart med hänsyn till vägförhållandena, bör enligt

utredningens mening ett ovillkorligt förbud att parkera eller eljest stanna

fordon icke tillgripas annat än i särskilda undantagsfall.

Vad angår bestämmelserna om cyklar har utredningen förordat att

cykel skall vid färd under mörker vara försedd med såväl baklykta som

reflexanordning.

Även hästfordon bör enligt utredningens mening bli bättre utmärkta

under mörker. Enligt åberopad statistik löper hästfordonen en risk att

bli pakörda bakifrån, som är mer än 44 gånger så stor som motsvarande

risk för bilar. Om hästfordonen i framtiden skulle bli de enda större

fordon, som skulle förekomma på vägen utan belysning, skulle — enligt

vad utredningen framhållit — riskerna för att dessa fordon utsättes för

påkörning ytterligare ökas. Utredningen har därför -— i främsta rummet

med hänsyn till säkerheten för dem som färdas med hästfordon — föreslagit

skyldighet att å sådant fordon under mörker föra såväl lykta med

vitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt som ock två reflexanordningar,

vilka återkastar rött sken bakåt. I samband härmed har framhållits, att

lyktor, som föres å fordon under mörker, givetvis kan vara av enkel beskaffenhet

och att hinder sålunda icke bör föreligga att använda t. ex.

en fotogenlykta eller en vanlig batteridriven elektrisk lykta.

Vidkommande bestämmelserna om fotgängare och deras uppträdande

i trafiken under mörker har utredningen framhållit, att av alla trafikantgrupper

fotgängarna är den grupp, som drabbas hårdast av påkörningsolyckorna,

huvudsakligen beroende på att fotgängarna ofta är synnerligen

svåra att upptäcka under mörker. Lämpligast är enligt utredningens

mening att fotgängarna mera allmänt bär med sig varningslykta eller begagnar

något av de nya reflekterande material, som finnes i handeln, t. ex.

manschetter eller skärp av s. k. scotchlite eller knappar av reflekterande

material. En författningsmässig skyldighet för en fotgängare att vara utrustad

på detta sätt kan dock — enligt vad utredningen framhållit — i

dagens läge icke övervägas. Men en allmän upplysning om de risker, som

fotgängare, sparkstöttingåkare och andra därmed jämställda trafikanter

löper under mörker, i förening med en kraftig propaganda för att de skall

vara försedda med skyddsanordningar av reflekterande material, skulle

säkerligen kunna få en mycket god verkan. Utredningen har föreslagit,

att 60 § 2 mom. vägtrafikförordningen tillföres ett nytt stycke av huvudsakligen

rådgivande karaktär och av innehåll, att gående, som använder

cykelbana eller körbana, bör bära en tänd lykta eller vara försedd med

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande material eller ock

bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande

åtgärd för att bliva bättre synlig för andra trafikanter. Utredningen har

vidare hemställt, att Kungl. Maj:t anmodar nationalföreningen for trafiksäkerhetens

främjande att upptaga spörsmålen om bättre säkerhet for fotgängarna

under mörker till behandling enligt de riktlinjer, som utredningen

angivit. — Vidare har utredningen fäst uppmärksamhet vid den i 60 §

1 mom vägtrafikförordningen givna föreskriften att — om gångbana eller

cykelbana icke finnes — gående skall där så påkallas för undvikande av

fara eller olägenhet för annan trafik begagna yttersta delen av vägen, företrädesvis

den på högra sidan. Utredningen har föreslagit att till detta

stadgande fogas en föreskrift om att fotgängare under mörker skall ga på

vägens högra sida, utan att härvid det uppmjukande ordet »företrädesvis»

kommer till användning. Utredningen har dock härvid framhållit, att en

fotgängare, som bryter mot bestämmelsen, bör straffas endast om han

därigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet.

Bland de omständigheter, som mera avsevärt påverkar olycksfrekvensen,

har utredningen också framhållit det förhållandet, att å fordon stundom

föres last, som skjuter utanför fordonet framtill eller baktill.

Härom finnes — såsom utredningen framhållit — i 52 § 2 mom. vägtrafikförordningen

ett stadgande av innehåll att, om på fordon föres gods, som

skjuter utanför fordonet framtill eller mer än 150 cm baktill, godsets

yttersta del skall vara tydligt utmärkt med flagga, lykta eller annan lämplig

anordning, såframt icke godset föres på sådant sätt, att särskilt utmärkande

uppenbarligen ej erfordras. — Utredningen har framhållit, att

vägtrafikförordningen sålunda lämnat åt föraren att själv avgöra icke

endast om särskilt utmärkande av lasten överhuvud är påkallat utan även

vilken anordning som är bäst lämpad att tydligt utmärka lasten. En följd

härav blir, att valet mellan olika tänkbara anordningar ofta träffas mera

av kostnadshänsyn än av hänsyn till trafiksäkerhetens krav, och i praktiken

förekommer många mer eller mindre otydliga sätt att utmärka en

utskjutande last. På grund av det anförda och med ledning av de bestämmelser

i nämnda hänseende, som meddelats i Västtyskland, Storbritannien

och USA, har utredningen föreslagit, att 52 § 2 inom. vägtrafikstadgan

ändras på sådant sätt, att baldill utskjutande last skall utmärkas under

mörker med lykta, som visar rött sken bakåt och åt sidorna samt i dagsljus

med röd flagga eller skylt av storlek minst 30 x 30 cm och så placerad,

att hela dess yta är synlig för trafikanter, vilka nalkas bakifrån.

Yttrandena

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om fordonsbelysning

in. in. har nästan utan undantag tillstyrkts. I några fall har påyrkats ännu

strängare föreskrifter i detta hänseende.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Chefen for försvarsstaben och armétygförvaltningen har erinrat, att avsteg

i vissa avseenden från de föreslagna bestämmelserna kan vara behövbga

på grund av särskilda militära förhållanden samt förklarat sig förutsätta,

att i detta hänseende kommer att tillämpas de grunder, som gäller

enligt militära vägtrafikkungörelsen den 5 november 1954.

Vad först beträffar förslagets bestämmelser om belysning å motorfordon

har statspolisintendenten på grundval av utredningens uttalande

om betydelsen av reflexanordningar såsom reservanordningar i fall, då den

bakre belysningen icke fungerar, anmärkt att fordonen måhända borde

förses med reflexanordningar även framtill. Härvid har särskilt framhållits

risken för påkörning av fordon, som exempelvis till följd av belysmngsfel

lamnats på vägen utan parkeringsljus. Samma anmärkning har

framställts av bl. a. statens pr övning sanstalt och föreningen Gävleborgs läns

landsfiskaler. Statens biltrafiknämnd har med tanke på detta fall i stället

ifrågasatt en föreskrift om skyldighet för den, som lämnar fordon parkerat

utan belysning, att i stället anbringa någon form av belysning framför eller

bakom fordonet. Kungl. automobilklubben har erinrat, att Förenta Nationernas

ekonomiska kommission för Europa tidigare framfört förslag om

portabelt varningsmärke med reflexanordning att medföras i lastbilar samt

har ansett det lämpligt med en bestämmelse om att alla bilar, traktorer

och motorredskap skall vara utrustade med sådant märke eller annan

jamforbar signalanordning, t. ex. uppställningsbar lvkta med blinkande

ljus och tillräcklig lystid.

Beträffande släpfordon och ef ter for don har i några yttranden påyrkats

skärpning av reglerna i utredningens förslag. Statspolisintendenten

bär framhållit att på landsbygden ofta förekommer att traktorer användes

för att draga släp- eller efterfordon, som är betydligt bredare än dragfordonet,

samt att det i dylika fall — om traktorn har belysningen tänd _

är mycket svårt för en mötande trafikant att få en uppfattning om släpeHer

efterfordonets bredd. Med anledning härav har ifrågasatts ett stadgande

av innebörd att släp- eller efterfordon, som under mörker föres på

väg och har en bredd, som med mer än 50 cm överstiger dragfordonets

bredd, skall framtill på fordonets längst utskjutande delar vara försett

med lykta, som visar vitt eller gult sken framåt. Samma synpunkt har

anlagts av bl. a. riksåklagarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, föreningen

Sveriges landsfiskaler, motormännens riksförbund och svenska

vägföreningen.

Motorförarnas helnykterhetsförbund har funnit angeläget att det på

något sätt framifrån utmärkes, huruvida ett fordon har släpvagn, samt

har föreslagit att det dragande fordonet skall på vänster sida ha en markering,

som anger släpvagnen, t. ex. ett lysande »S». Liknande uttalande

har gjorts av kungl. automobilklubben som därjämte — under hänvisning

till att släpfordon stundom uppställes på väg utan dragfordon — påyrkat

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 är 1955

en bestämmelse om skyldighet att å sådant fordon föra vit eller gul reflexanordning

på framsidan.

Statens biltrafiknämnd har givit uttryck för samma tankegång men har,

i anslutning till vad nämnden uppgivit vara brukligt utomlands, föreslagit

ett märke i form av en triangulär gul belysning över förarhytten och en

extra lykta baktill.

Göteborgs och Bohus läns trafiksäkerhetskommitté har yrkat på att

lastbil med släp skall vara försedd med sådan sidomarkering — ett antal

små lampor — att under mörker hela fordonets inklusive släpets sidor

belyses.

I åtskilliga yttranden har de föreslagna bestämmelserna om belysning

och reflexanordningar å traktorer och hästfordon betecknats som

otillräckliga. Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt om ej alla

bredare fordon bör — i motsats till cyklar, motorcyklar m. fl. — vara utrustade

med två framlyktor och två baklyktor för att underlätta avståndsbedömningen.

Liknande anmärkningar har gjorts i yttrandena av bl. a.

landsfogden i Hallands län, poliskamrarna i Malmö och Örebro, svenska

vägföreningen, Sveriges advokatsamfund, kungl. automobilklubben, motormännens

riksförbund och Sveriges automobilimportörförbund.

Med anledning av vad utredningen yttrat om förbud mot fordonsparkering

på vägbana har länsstyrelsen i Stockholms län framhållit, att länsstyrelsen

redan utfärdat sådant förbud beträffande riksvägarna och vissa

andra viktiga huvudleder inom länet samt att erfarenheterna härav varit

mycket goda. Länsstyrelsen har därför ansett sig kunna rekommendera

en utsträckning av förbudet till alla viktigare huvudleder under förutsättning

att parkeringsplatser blir utbyggda vid sidan av körbanan i erforderlig

omfattning. Uttalanden för ett generellt parkeringsförbud på viktigare

vägar har likaledes gjorts av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län, motormännens

riksförbund, svenska vägföreningen och Sveriges advokatsamfund.

Vissa andra yttranden, bl. a. dem som avgivits av stats polisintendenten och

statens väginstitut, har däremot anslutit sig till utredningens mening att

ett generellt parkeringsförbud icke kan genomföras. Statspolisintendenten

har dock härvid fogat den anmärkningen, att länsstyrelserna bör i större

utsträckning undersöka möjligheterna att införa parkeringsförbud på vissa

huvudleder.

Bestämmelserna om belysning å cyklar och mopeder har i de flesta

yttranden ansetts tillfredsställande i den utformning de erhållit enligt utredningens

förslag. I yttrandet från statspolisintendenten har dock framhållits

att bestämmelsen troligen på sina håll icke kommer att lända till

efterrättelse bl. a. därför att ett stort antal cyklar framföres av minderåriga.

I syfte att möjliggöra ökad kontroll har därför yrkats på en sådan

jämkning av bestämmelsen, att cyklar, som brukas på väg — oavsett om

det sker under mörker eller icke — skall vara försedda med lykta och

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

reflexanordning baktill. Liknande tankegångar har framförts i yttrandena

från polismyndigheterna i vissa städer, landsfogden i Blekinge län m. fl. —

Trafiksäkerhetskommittén i Värmlands län har ansett att bestämmelsen

bör avse icke blott färd under mörker utan även färd i dimma.

A andra sidan har svenska cykelfabrikant- & grossistföreningen — som

framhållit att de av utredningen föreslagna anordningarna kan ingå i

cyklarnas standardutrustning utan någon betungande ökning av cyklarnas

pris — härvid uttryckligen undantagit mindre barncyklar, vilkas pris

måste betecknas som förhållandevis lågt och vilka praktiskt taget aldrig

användes för cykling under mörker. Stadsfiskalen i Trelleborg har ansett

det vara tillfyllest med en föreskrift, att cykel skall vara försedd med baklykta

vid färd under mörker å allmän väg, där tillfredsställande belysning

ej finnes. Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler har uttalat tvekan om

ur trafiksäkerhetssynpunkt överhuvud något är att vinna med en föreskrift,

att cykel skall vara försedd med baklykta.

Med avseende å de av utredningen föreslagna, i huvudsak blott rådgivande

bestämmelserna om fotgängares utrustning och uppträdande

under mörker har från flera håll framförts tvivel på bestämmelsernas

ändamålsenlighet. Å andra sidan har framförts flera förslag i

skärpande riktning.

I åtskilliga yttranden har uttalats tvekan om lämpligheten av att belasta

vägtrafikförordningen med bestämmelser av blott rådgivande karaktär.

Såsom exempel på yttranden av denna innebörd kan angivas yttrandet

från föreningen Sveriges häradshövdingar. Stockholms läns avdelning av

föreningen Sveriges landsfiskaler har uttalat, att uppgiften att bibringa

fotgängare insikt i hithörande ämnen bäst fullgöres genom propaganda.

I några yttranden har påyrkats, att den föreslagna bestämmelsen om att

gående bör medföra tänd lykta eller vara försedd med anordning av reflekterande

material eller bära ljust klädesplagg eller tygstycke omformuleras

så, att det klart framgår att dylik anordning skall medföras av varje gående.

Sådana uttalanden har gjorts av bl. a. motorförarnas helnykterhetsförbund,

som tillika påyrkat föreskrift om att anordningen skall bäras så

lågt, att den blir synlig för en motorförare även om han färdas med halvljus.

Kungl. automobilklubben har påyrkat förtydligande av bestämmelsen

så att därav tydligt framgår, att den ljusreflekterande ytan skall vara tillräckligt

stor, eftersom det i avsaknad av sådan bestämmelse kan befaras,

att i marknaden kommer att tillhandahållas reflexanordningar av alltför

ringa storlek. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har

ansett det ej vara önskvärt att i bestämmelsen särskilt fästa uppmärksamheten

på sådana hjälpmedel, som är mindre effektiva än tänd lykta eller

anordning av reflekterande material.

Statsåklagaren i Stockholm samt stadsfiskalen i Visby in. fl. har ifrågasatt

om icke skyldigheten för fotgängare att gå på vägens högra sida bör

i viss omfattning straffsanktioneras.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kimgl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Slatspolisintendenten har ansett att den föreslagna bestämmelsen om att

gångtrafikanter under mörker skall begagna vägens högra sida, om icke

särskilda skäl föranleder till annat, utan olägenhet kan utsträckas att omfatta

alla tillfällen, då gående färdas på väg. Liknande uttalanden har

gjorts av länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län m. fl.

Svenska lokaltrafikföreningen har yrkat på en bestämmelse, som förbjuder

fotgängare att under mörker gå flera i bredd på sådant sätt, att de

utsätter sig för fara.

I några yttranden har framhållits, att vägtrafikförordningen efter förslagens

genomförande visserligen kommer att medföra, att de flesta fordon

och trafikanter blir tillfredsställande belysta men att bestämmelser i detta

hänseende dock kommer att saknas för vissa grupper av trafikanter.

Stats polisintendenten har såsom exempel på dylika trafikanter nämnt

ryttare och marscherande trupp. Kungl. automobilklubben har pekat på

det fallet, att en dragare med remtyg köres eller föres av någon, som färdas

på cykel. I flera fall har ifrågasatts, om icke bestämmelser bör införas,

som föreskriver något slag av belysning eller reflexanordning för sparkstöttingar.

Sådana uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens

län och kungl. automobilklubben.

Vad beträffar utredningens förslag om utmärkning av utskjutande

last har detsamma i allmänhet lämnats utan erinran.

Statens pr övning sanstalt har föreslagit, att i dagsljus allenast tillätes

flagga av vit och röd färg, medan gatunämnden i Malmö har ifrågasatt,

om flagga eller skylt icke lämpligen bör ha annan färg eller färgkombination

än den föreslagna. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat tvekan

om en fladdrande flagga utav föreskriven storlek utgör eu godtagbar utmärkning,

även om den är röd. Trafiksäkerhetskommittén i Göteborgs och

Bohus län har ansett att den baktill utskjutande lasten bör utmärkas med

lykta såväl under mörker som under dagsljus.

Kungl. automobilklubben och motormännens riksförbund har tillstyrkt

förslaget men föreslagit viss omredigering i förtydligande syfte.

Åtskilliga yttranden innehåller förslag om andra skärpningar av bestämmelserna

om fordonsutrustningen än sådana, som har samband med

mörkerolyckorna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen in. fl. har framhållit, att vägtrafikförordningen

icke innehåller någon föreskrift om att bil skall vara försedd

med vindrutetorkare. I åtskilliga andra länder är vindrutetorkare obligatorisk.

Vindrutetorkaren är oumbärlig vid körning i regn eller snöfall.

Eftersom nästan alla bilar är försedda med vindrutetorkare vid leveransen,

skulle en föreskrift i ämnet i regel icke få annat resultat, än att fordonsägaren

tvingas att hålla apparaten i funktionsdugligt skick. Styrelsen har

av dessa skäl förordat en bestämmelse om att vindrutetorkare skall finnas

på varje bil.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Från flera håll har framförts yrkanden om skärpning av bestämmelserna

om stänkskydd på bilar. Motormännens riksförbund har framhållit,

att föreskrift i ämnet redan finnes meddelad i 3 § 1 mom. k) vägtrafikförordningen

men enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till

förordningen icke äger tillämpning å fordon, som undergått besiktning

före dagen för förordningens ikraftträdande eller för vilket före samma

dag typintyg utfärdats, under förutsättning att fordonet vid besiktningen

eller typintygets utfärdande icke var försett med stänkskydd. Enligt förbundets

mening finnes nu icke längre anledning till sådant undantag. _

Svenska transportarbetareförbundet har påyrkat ytterligare utvidgning av

bestämmelsen i 3 § 1 mom. k) vägtrafikförordningen och har särskilt framhållit,

att stänkskydd f. n. icke erfordras på chassi och ej heller på sådan

lastbil, varest skyddet finnes medföra avsevärd olägenhet med hänsyn till

bilens konstruktion och ändamål. Enligt förbundets uppfattning finnes

icke något som helst tekniskt hinder att förse såväl chassi som lastbilar

och andra fordon med lämpligt stänkskydd, som skyddar bakomvarande

fordon från att i smutsigt väglag få sin framdel och vindruta nedsmorda

med vägsmuts. Skyddet kan konstrueras i form av nedhängande gummi

eller annat material, som gör att det vid tippning eller liknande förrättning

böjes undan utan att taga skada. •— Även Göteborgs och Bohus läns trafiksäkerhetskommitté

har framfört liknande tankegångar samt har framhållit,

att ett stänkskydd för att vara effektivt bör nå ned till halva hjulradien,

räknat från vägbanan.

Bland den mångfald andra förslag, som kommit till synes i vttrandena,

må vidare nämnas, att i vissa yttranden påyrkats föreskrifter om förbud

mot onödiga kylarprydnader, om placeringen av körri k t ningsvisare,

om anordning till förhindrande av frostbildning på

vindrutan in. in.

Departementschefen

Utredningens förslag till ändrade bestämmelser om fordonens belysningsutrustning

m. in. är genomgående välmotiverade och framstår i flera

hänseenden närmast såsom ofrånkomliga. Dessa förslag har också endast

i fråga om några detaljer mött gensaga i remissyttrandena. Mot en skärpning

av gällande bestämmelser talar i stort sett blott kostnadsfrågan. Kostnaderna

för de åtgärder, som utredningen föreslagit, är emellertid måttliga.

Jag tillstyrker därför, att förslagen förverkligas i alla väsentliga delar.

På några punkter anser jag dock, att en jämkning av förslagen bör ske.

En svaghet i förslagen kan sägas vara, att förslagen i fråga om fordonens

bakbelysning icke helt konsekvent utformats efter den principen att alla

bredare fordon förses med två lyktor och två reflektorer. En sådan princip

skulle enligt min mening befrämja trafiksäkerheten under mörker.

Erkännas må dock, att bestämmelser av sådant innehåll kan bliva

svåra att efterleva i fråga om vissa typer av fordon, såsom traktorer och

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

77

hästfordon, samt i fråga om vissa särskilda typer av transporter, exempelvis

timmerforor. Efter stor tvekan har jag därför stannat för att tillstyrka

utredningens förslag beträffande traktorer och motorredskap. Ej heller

med avseende å hästfordon finner jag en skärpning av de bestämmelser,

utredningen föreslagit, vara möjlig. Tvärtom talar starka skäl för att icke

göra någon ändring i nuvarande bestämmelser om belysningsutrustning

å hästfordon vid färd å enskild väg. Utredningens förslag i fråga om hästfordon

bör alltså enligt min mening avse blott fordon, som framföres på

allmän väg, gata eller annan allmän plats.

I fråga om släpfordon och efterfordon förordar jag den ändringen i

utredningens förslag, att föreskrifterna för släpfordon, som dragés avtraktor,

och efterfordon skall gälla allenast då fordonet framföres på allmän

väg, gata eller annan allmän plats. En viss skärpning synes mig påkallad

i fråga om släpfordon eller efterfordon, som är avsevärt bredare

än det dragande fordonet. I detta fall kräver enligt min mening hänsyn

till mötande trafikanter, att å högra delen av släpfordonet under mörker

föres lykta, som visar vitt eller gult sken framåt och därigenom ger den

mötande en föreställning om forans totala bredd. Jag förordar därför, att

i vägtrafikförordningen intages en bestämmelse av det innehåll, som nu

nämnts.

Vad beträffar fordon, som kopplats efter cykel, anser jag icke behövligt

att kräva både baklykta och reflexanordning, då ju baklykta enligt utredningens

förslag skall finnas på cykeln.

Att nu införa ett allmänt förbud mot parkering av fordon å vägbana

finner jag icke möjligt. Däremot bör enligt min uppfattning länsstyrelser

och övriga myndigheter, vilka har att meddela beslut i hithörande frågor,

uppmärksamma möjligheterna att, där så befinnes lämpligt, meddela parkeringsförbud

i fråga om viktigare vägar, särskilt riks- och länsvägar.

Vad beträffar fotgängares beteende under mörker anser jag att de

föreslagna bestämmelserna, vilka icke är förenade med någon straffsanktion,

ej har sin plats i vägtrafikförordningen. Däremot finner jag det vara

en angelägen uppgift för myndigheter och sammanslutningar, som sysslar

med trafiksäkerhetsfrågor, att bibringa allmänheten insikt om den verkliga

omfattningen av de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga

de av utredningen förordade försiktighetsmåtten.

På sätt framgår av det sagda innehåller vägtrafikförordningen bestämmelser

om fordonsbelysning och liknande anordningar blott för vissa angivna

grupper av trafikanter men ger icke några generella regler i ämnet.

Detta har medfört, att bestämmelser i ämnet helt saknas för vissa grupper

av trafikanter, t. ex. ryttare och marscherande trupp. Det skulle emellertid

medföra vissa svårigheter att ge praktiska, för alla fall tillämpliga

regler i sådant hänseende. Behovet är ej heller mera framträdande, än att

frågan om åtgärder till undvikande av olycksfall kan få ankomma på vcderbörandes

eget beprövande. De råd, som utredningen givit angående fot
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

gängares uppträdande under mörker, bör därvid kunna tjäna till vägledning.

Med avseende å det fall att å fordon föres gods, som skjuter utanför

fordonet, finner jag liksom utredningen mindre tillfredsställande, att de

nuvarande bestämmelserna i 52 § vägtrafikförordningen i första hand överlämnar

åt förarens eget bedömande såväl huruvida godset överhuvud behöver

särskilt utmärkas för andra trafikanter som ock på vad sätt utmärkandet

skall ske. Dessa frågor hör uppenbarligen till dem, som tarvar

en mera ingående reglering i själva författningen. Vad utredningen föreslagit

om att å godsets yttersta del skall under dager föras en röd flagga

eller skylt av viss storlek samt under mörker en lykta, som visar rött

sken bakåt och åt sidorna, utgör i och för sig en godtagbar lösning. Jag

föreslår dock, att flaggan eller skylten skall vara av vit och röd färg.

Vidare torde den föreslagna bestämmelsen om viss minimistorlek på

flaggan eller skylten av praktiska skäl höra ersättas med en mera allmänt

hållen föreskrift av innebörd, att anordningen skall vara av sådan beskaffenhet

och så anbragt, att lasten tydligt utmärkes.

I fråga om fordonsutrustningen har utredningen i det väsentliga begränsat

sig till vad som sammanhänger med önskemålet att begränsa antalet

olyckor under mörker. Enligt min mening påkallar även vissa andra

detaljer i fordonsutrustningen uppmärksamhet i detta sammanhang. Speciellt

vill jag rikta uppmärksamheten på det angelägna i att alla fordon,

som har vindruta, är försedda med brukbara vindrutetorkare. Eftersom

vindrutetorkare ingår i fordonens standardutrustning, behöver en föreskrift

i ämnet icke medföra någon nämnvärd kostnad eller svårighet för

bilägarna. I detta sammanhang vill jag erinra om att enligt 1949 års konvention

rörande vägtrafik bil skall för att godkännas i internationell trafik

vara försedd med vindrutetorkare. — En annan fråga av viss betydelse

gäller fordonens utrustande med stänkskydd. Enligt föreskrift i 3 § 1 mom.

k) vägtrafikförordningen skall bil vara försedd med stänkskydd av viss

beskaffenhet, men denna föreskrift gäller enligt övergångsbestämmelserna

till förordningen icke fordon, som före dagen för förordningens ikraftträdande

undergått besiktning eller för vilket före samma dag typintyg

utfärdats, därest fordonet icke var försett med stänkskydd vid besiktningen

eller typintygets utfärdande. Till följd härav finnes alltjämt ett mycket

stort antal fordon, som icke är utrustade med stänkskydd. Ur trafiksäkerhetssynpunkt

fyller stänkskydden en viktig funktion. De är dessutom en

detalj som, åtminstone i enklare utformning, icke drar någon avsevärd

kostnad. — Under hänvisning till det nu anförda föreslår jag, att i vägtrafikförordningen

intages en bestämmelse om att bil skall vara försedd med

effektiv vindrutetorkare samt att den särskilda övergångsbestämmelsen

rörande stänkskydd upphäves.

De förslag till ytterligare säkerhetsåtgärder, som framställts i vissa

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

79

remissyttranden, är i många fall beaktansvärda. Emellertid fordrar de

för sitt förverkligande undersökningar och överväganden, som icke lämpligen

kan komma till stånd i detta sammanhang. Jag förutsätter, att frågan

om ytterligare åtgärder till åstadkommande av bättre trafiksäkerhet beaktas

av utredningen under dess fortsatta arbete.

I. Hastighetsmätare

Utredningen

Utredningen har framhållit, att buss eller lastbil enligt 56 § vägtrafikförordningen

icke får föras med högre hastighet än 40 km i timmen inom tättbebyggt

område och 60 km i timmen annorstädes men att denna bestämmelse

ofta överträdes. Bl. a. har utförda hastighetsstudier visat, att upp till

80 % av bussarna och upp till 95 % av lastbilarna färdats med otillåten

hastighet.

Eftersom den skadegörelse, som de tunga fordonen åstadkommer vid en

sammanstötning, kan bli mycket stor, är det enligt utredningens mening av

utomordentlig vikt, att förarna noggrant ställer sig till efterrättelse givna

bestämmelser om maximihastighet. Emellertid har förarna, framför allt

lastbilsförarna, ofta ett ekonomiskt intresse av att åsidosätta hastighetsbestämmelserna,

och detta intresse är så starkt, att trafikövervakningen

skulle behöva i hög grad inriktas på beivran av hastighetsöverträdelser för

att en tillfredsställande efterlevnad av bestämmelserna skulle kunna uppnås.

Utredningen har vidare framhållit, att i 1923 års motorfordonsförordning

funnits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t ägde förordna, att automobil

skulle vara försedd med självregistrerande hastighetsmätare, men

att denna bestämmelse — huvudsakligen därför att någon praktiskt användbar

dylik mätare icke framkommit i marknaden — fått utgå ur 1927

års motorfordonsförordning. Numera finnes emellertid — enligt vad utredningen

framhållit — registrerande hastighetsmätare, som fyller högt

ställda anspråk på precision och hållbarhet. Bestämmelser, som föreskriver

sådana mätare å tyngre fordon, har meddelats i flera länder. Fördelarna

med en sådan mätare ligger främst i att den ger polisen möjlighet till

effektiv hastighetskontroll, varav följer att förarna blir mindre benägna att

överskrida maximihastigheten. Den registrerande hastighetsmätaren kan

också väntas påverka förarna till ett i allmänhet lugnare och jämnare

färdsätt. Ur fordonsägarnas synpunkt innebär detta bl. a. den fördelen alt

bromsar och andra vitala anordningar på fordonen icke utsättes för onormal

förslitning. Mätaren ger även i andra hänseenden eu god kontroll över

att fordonen utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. För fordonens förare är

mätaren till gagn bl. a. genom att den i händelse av trafikmissöde ger vittnesbörd

angående färdhastigheten.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kiingl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Utredningen har därför i princip uttalat sig för att alla tyngre lastbilar

och större bussar skall vara utrustade med registrerande hastighetsmätare.

När det gäller att närmare bestämma, vilka fordon som skall vara försedda

med ifrågavarande instrument, har utredningen dock velat gå fram med

försiktighet samt har därför inskränkt sig till att föreslå, att lastbil med

totalvikt överskridande 7 ton och buss byggd för befordran av mer än 30

passagerare skall vara utrustad med dylik mätare.

Utredningen har vidare erinrat, hurusom redan i 1943 års betänkande

med förslag till ny vägtrafikstadga diskuterats om icke hastighetsmätare

borde göras obligatorisk för sådana motorfordon, för vilka gällde särskilda

hastighetsbestämmelser, d. v. s. bussar och lastbilar. Att frågan fått förfalla,

torde ha berott på att i marknaden knappast fanns någon hastighetsmätare

av fullt tillförlitlig konstruktion. Enligt vad utredningen erfarit

har emellertid hastighetsmätarna under de senaste åren utvecklats mot

allt större tillförlitlighet och hållbarhet. Praktiskt taget alla bilar är försedda

med hastighetsmätare, och en bestämmelse om att bil skall vara utrustad

med sådan kommer därför i regel icke att vålla fordonsägarna några

större kostnader. Utredningen har under hänvisning till det sagda föreslagit,

att bil obligatoriskt skall vara utrustad med hastighetsmätare.

Yttrandena

Förslaget om införande av skyldighet att på tyngre fordon föra självregistrerande

hastighetsmätare, s. k. färd skr i vare, har i allmänhet tillstyrkts.

I åtskilliga av yttrandena har dock yppats betänkligheter mot de

föreslagna bestämmelserna i detta hänseende, och i vissa yttranden har

förslaget bestämt avstyrkts.

Starkast har betänkligheterna kommit till uttryck i yttrandet av svenska

lokaltrafikföreningen. Föreningen har framhållit, att en färdskrivare är betydligt

mindre driftsäker än en vanlig hastighetsmätare, sannolikt beroende

på att det registrerade instrumentet fordrar större kraft för sin drivning.

Försök har — enligt vad föreningen uppgivit — verkställts med dylika instrument

vid bl. a. Saltsjöbadsbanans bussavdelningar men har numera avbrutits,

eftersom svårigheter förelegat att hålla apparaterna i funktionsdugligt

skick. Den typ av färdskrivare, som utredningen föreslagit, medger

ej noggrann avläsning av hastigheten vid en inträffad trafikhändelse, eftersom

tidsskalan är mycket hopträngd. Kostnaderna för anskaffande av färdskrivare

uppgår till omkring 500 kr. per fordon oberäknat förlorad inkomst

under monteringstiden. För samtliga de fordon, som omfattas av

utredningens förslag, kommer dessa kostnader jämte kapitaliserade beloppet

av årskostnaden enligt föreningens beräkning att uppgå till ett sammanlagt

belopp av 320 milj. kr., vartill bör läggas de förluster, som uppkommer

genom att ett antal fordon städse måste hållas avställda för felak
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

81

tigheter på färdskrivaren. Enligt föreningens mening bör därför föreskrift

om färdskrivare åtminstone ej införas såvitt angår lokaltrafiken. Eftersom

bussarna omväxlande begagnas i lokaltrafik och beställningstrafik, är

det enligt föreningens mening omöjligt att göra en avgränsning mellan

dessa kategorier. Föreningen har därför bestämt avstyrkt varje föreskrift

om färdskrivare å bussar. Liknande synpunkter har anlagts av gatunämnden

i Stockholm och svenska omnibusägareförbundet. Polismästaren och

ordningspolisintendenten i Stockholm har ställt sig tveksamma till bestämmelsen,

åtminstone vad angår lokaltrafiken.

I yttrandena av järnvägsstyrelsen, svenska vägföreningen och Sveriges

automobilindustriförening m. fl. har hänvisats till ett nyligen ingånget avtal

mellan statens biltrafiknämnd och svenska lasttrafikbilägareförbundet

m. fl., enligt vilket färdskrivare fr. o. m. den 1 juli 1955 skall vara installerade

på omkring 1 000 av de tyngsta fjärrtrafikbilarna. I anslutning härtill

har påyrkats, att erfarenheterna från detta omfattande försök avvaktas,

innan färdskrivare göres obligatorisk. Statens biltrafiknämnd, länsstyrelsen

i Kronobergs län m. fl. har av samma skäl hemställt, att i vägtrafikförordningen

allenast intages en föreskrift om att Kungl. Maj:t har att meddela

närmare föreskrifter angående den omfattning, i vilken färdskrivare skall

vara obligatorisk, samt beträffande den tidpunkt, då en bestämmelse i

ämnet skall träda i tillämpning.

Statens väginstitut har förklarat sig anse, att färdskrivare icke bör göras

obligatorisk med mindre föreskrift därom införes också i Danmark och

Norge. Väginstitutet har vidare ifrågasatt, om icke föreskriften beträffande

totalviktsgränsen bör vara likartad i Sverige och i Västtyskland och sålunda

begränsas att gälla lastbilar med en totalvikt av 7,5 ton och därutöver.

Också bilverkstädernas riksförbund, Sveriges autopiobilhandlareförbund

och svenska lasttrafikbilägareförbundet har ansett, att viktgränsen

bör sättas högre än den av utredningen föreslagna. Lasttrafikbilägareförbundet

har ansett det lämpligt, att närmare föreskrifter angående omfattningen

av färdskrivarnas användning och tidpunkten från vilken de skall

bli obligatoriska fastställes av Kungl. Maj :t först sedan erfarenhet vunnits

om färdskrivarnas användning inom fjärrtrafiken. Länsstyrelsen i Norrbottens

län samt lastbilscentralen i Luleå har ansett lämpligt, att möjlighet

beredes länsstyrelserna att meddela dispens från bestämmelsen om färdskrivare.

Ä andra sidan har från några håll framställts yrkanden om avsevärda

skärpningar av de bestämmelser, utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i

Södermanlands län och svenska transportarbetareförbundet har yrkat på

att bestämmelserna göres tillämpliga på alla lastbilar och bussar. Statspolisintendenten

har ansett, att bestämmelserna om färdskrivare bör gälla alla

lastbilar och bussar, vilkas totalvikt överstiger 2,5 ton, samt alla i yrkes6—478

55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 172

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 dr 1955

mässig trafik använda fordon, vilkas förare enligt biltrafiknämndens kungörelse

den 29 juni 1941 har skyldighet att föra anteckningar angående

arbetstid m. in. Vidare har hemställts, att bestämmelserna avfattas så, att

instrumentet skall fortlöpande uppteckna icke blott bilens hastighet vid

varje tidpunkt under färden utan även tiden för uppehåll under färd; i så

fall kan de nuvarande bestämmelserna om förarbok upphävas. I de tillämpningsföreskrifter

angående instrumentets handhavande, som torde komma

att utfärdas, bör enligt statspolisintendentens mening föreskrivas skyldighet

att anteckna, vem som vid varje tillfälle varit förare av bilen. Slutligen

har yrkats, att bestämmelserna om möjligt träder i kraft tidigare än som

förutsättes i förslaget.

Kontrollstyrelsen har framhållit, att bestämmelserna i ämnet har betydelse

för den kontroll över brännoljeförbrukningen, som föranledes av

förordningen den 21 maj 1954 om brännoljeskatt. Jämlikt 7 § nämnda förordning

må Kungl. Maj :t förordna, att skattskyldig skall på egen bekostnad

låta å sitt fordon installera mätinstrument för underlättande av skattekontrollen.

Enligt styrelsens mening är körlängdmätare erforderlig för

vissa fordon, medan i andra fall oljeförbrukningsmätare är att föredraga.

En så komplicerad mätare som färdskrivarna är däremot icke erforderlig

ur styrelsens synpunkt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett att färdskrivaren skall vara

av typ, som godkänts av statens provningsanstalt. I så fall kan den vidare

kontrollen av mätaren inskränkas till att besiktningsmannen vid besiktning

av fordonet konstaterar att utväxlingen mellan fordonets hjul och

mätare är den rätta. En dylik kontroll är relativt enkel att utföra, och merbelastningen

för trafikinspektionen blir måttlig. Statens provningsanstalt

har förklarat sig beredd att påtaga sig typprovningen.

Utredningens förslag om införande av skyldighet för bilägare att ha

fordonen utrustade med hastighetsmätare har i allmänhet icke rönt

kraftigare gensaga i yttrandena. I de yttranden, som särskilt avhandlar

frågan, har i allmänhet åberopats, att förslaget icke innebär någon större

börda för fordonsägarna, eftersom hastighetsmätare ingår i standardutrustningen

för praktiskt taget alla bilar.

I några yttranden har dock förslaget avstyrkts. Svenska vägföreningen

har anfört, att hastighetsmätarna icke är fullt driftsäkra, att utbyte av

hastighetsmätare tar lång tid i anspråk, att enligt de föreslagna bestämmelserna

bilen måste därunder tagas ur trafik samt att man å andra sidan

icke kan säga att hastighetsmätaren är absolut nödvändig ur säkerhetssynpunkt.

Samma skäl har åberopats av kungl. automobilklubben. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har ansett, att hastighetsmätaren är av ringa betydelse

ur trafiksäkerhetssynpunkt och att en bestämmelse i ämnet därför

kan avvaras.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Frågan om hastighetsmätarnas bristande driftsäkerhet har diskuterats

även i vissa av de yttranden, som i princip ställer sig positiva till förslaget.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen har särskilt framhållit, att utredningen

icke uppställt något krav på att hastighetsmätare skall vara av typ, som

godkänts av myndighet, och att det icke heller är möjligt att införa en

sådan ordning med hänsyn till den mängd olika biltyper, som säljes inom

landet. Fråga uppstår emellertid, huruvida någon kontroll skall utövas

över att mätarna visar rätt hastighet. Eftersom bilinspektionen icke kan

åtaga sig denna uppgift med nuvarande organisation, har styrelsen ansett,

att det bör ankomma på fordonsägarna själva att förvissa sig om hastighetsmätarens

pålitlighet. Statens provningsanstalt har sagt sig vara beredd

att verkställa typkontroll. Bilverkstädernas riksförbund och Sveriges automobilhandlareförbund

har hemställt, att bestämmelsen förklaras icke äga

tillämpning på bil, som före den 1 juli 1955 undergått besiktning eller godkänts

genom typintyg utan hastighetsmätare. Svenska lokaltrafikföreningen

har framhållit, att den föreslagna nya bestämmelsen i princip innebär att

det blir straffbelagt att föra bil, vars hastighetsmätare är ur funktion.

De fordonsägargrupper, som föreningen representerar, har — enligt vad

föreningen uppgivit — erfarenheten att hastighetsmätarna har en mycket

otillfredsställande driftsäkerhet och livslängd. Bristfälliga detaljer är dels

skruvhjulen i växellådan för drivningsuttaget, dels den till drivningsuttaget

anslutna reduktionsväxeln och dels den böjliga axeln samt dess anslutning

till reduktionsväxeln och själva hastighetsmätaren. Bestämmelsen

skulle i sin föreslagna form innebära, att ett betydande antal vagnar alltid

måste stå avställda för felaktiga hastighetsmätare. Föreningen har ansett

det orealistiskt att på detta sätt jämställa ett fel på hastighetsmätaren

med sådana grova fel, som innebär fara för trafiksäkerheten, samt har därför

yrkat på att i vägtrafikförordningen lämnas sådant medgivande, att ett

fel på hastighetsmätare icke utgör absolut hinder för fordonets användande

utan att ett fordon under en viss tidsperiod får framföras med hastighetsmätaren

ur funktion, när omständigheterna är sådana, att felet skäligen ej

hunnits avhjälpas.

I ett tämligen stort antal yttranden har framhållits såsom en inkonsekvens

i förslaget, att detta icke upptager bestämmelser om hastighetsmätare

å motorcyklar. Yrkanden att bestämmelser härom skall införas har

framkommit i bl. a. yttrandena från Svea hovrätt, stats polisintendenten,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, länsstyrelserna i Gotlands

och Malmöhus län samt nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande. Kungl. automobilklubben har såsom sin mening framhållit, att

en bestämmelse om hastighetsmätare, därest en sådan införes, bör avse

icke blott bilar och motorcyklar utan även mopeder.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Departementschefen

Utredningens förslag att större lastbilar och bussar skall obligatoriskt

utrustas med självregistrerande hastighetsmätare, s. k. färdskrivare,

anser jag vara välfunnet. Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste det sägas vara

av största betydelse, att polismyndigheten får möjlighet till en mera effektiv

kontroll av de tyngsta fordonens färdhastighet. Icke mindre viktigt är

emellertid att ett instrument av denna typ ger betydligt bättre möjligheter

än hittills att kontrollera förarnas körtid och därigenom hindra trafikfarliga

överträdelser av gällande bestämmelser om arbetstidens begränsning.

Både i detta och i andra hänseenden kan instrumentet tjäna till

att undanröja meningsskiljaktigheter i förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare i transportfacket. Kostnaden för instrumentet torde mer

än väl uppvägas av den nytta som bilägaren har av detsamma. Nutida färdskrivare

kan framställas i sådant driftsäkert utförande, att någon invändning

icke torde ur denna synpunkt kunna riktas mot att färdskrivare i vissa

fall görs obligatorisk. Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda införandet

av en bestämmelse att färdskrivare skall finnas på buss, som är

byggd för befordran av flera än 30 personer utöver förare, och på lastbil,

vars totalvikt överstiger 7 ton.

En bestämmelse av nu angivet innehåll kan dock icke göras helt undantagslös.

För bussar i lokalt begränsad linjetrafik är uppteckningen av mindre

värde. Överträdelser av föreskrifterna om körhastighet, arbetstid m. in.

torde dessutom i dylik trafik vara mindre vanliga än eljest. Jag anser därför

att möjlighet till undantag bör beredas i fråga om bussar, som uteslutande

användes i trafik av sist angivet slag. — Antalet fordon, för vilket

den ifrågasatta bestämmelsen blir gällande, uppgår till minst 50 000 och

är alltså ganska betydande. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att bestämmelsen

träder i kraft successivt, så att skyldighet att hålla färdskrivare

först införes för de allra tyngsta fordonen och sedan tid efter annan utvidgas

att avse nya fordonskategorier. — De nu angivna modifikationerna i utredningens

förslag bör därför enligt min mening författningstekniskt komma

till uttryck på det sättet, att /skyldigheten att hålla färdskrivare skall inträda

blott i den mån Konungen så förordnar och att alltså erforderliga föreskrifter

om undantag från förordningens bestämmelser och om ikraftträdandet

sedermera utfärdas av Kungl. Maj:t. Detta utesluter givetvis icke

att Kungl. Maj:t kan till någon del överlåta prövningen åt lämplig myndighet.

I övrigt bör stadgandet i ämnet i allt väsentligt utformas på sätt utredningen

förordat. För att möjliggöra önskvärd kontroll över förarnas arbetstid

och brännoljeförbrukningen bör dock stadgas, att instrumentet

skall utvisa icke blott fordonets hastighet utan även körtiden och den tillryggalagda

våglängden. Enligt vad jag inhämtat är brukliga typer av färd
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955 85

skrivare inrättade på sätt nu sagts. Härjämte bör föreskrivas, att färdskrivaren

skall vara av typ, som godkänts av statens provningsanstalt.

Utredningens förslag att bilar skall vara utrustade med hastighetsmätare

av den vanliga typen, torde närmast vara föranlett av utredningens

förslag till bestämmelser om allmän hastighetsbegränsning. En bestämmelse

om skyldighet att ha hastighetsmätare kan emellertid anses

motiverad, även om utredningens förslag i sistnämnda del icke genomföres.

Redan nu gäller fartbegränsning på vissa vägsträckor enligt lokala

föreskrifter. Jag har vidare i det föregående förordat en bestämmelse, som

generellt begränsar hastigheten inom tättbebyggda områden till 50 km i

timmen. Även oavsett fartbegränsningen har hastighetsmätaren en viktig

funktion att fylla såsom ett medel att motverka den tendens till fartblindhet,

som enligt erfarenhetens vittnesbörd kan göra sig gällande även hos

vana och omdömesgilla förare.

Alla bilar torde numera vara utrustade med hastighetsmätare vid leveransen,

och den kostnad, som en föreskrift om hastighetsmätare skulle

orsaka för fordonens ägare, inskränker sig därför till utgifter för underhåll

av mätaren. Orsaken till att en sådan föreskrift ej införts långt

tidigare ligger sannolikt mindre i hänsyn till kostnaden än däri, att man

hyst misstro till precisionen hos mätarna och därför tvivlat på ändamålsenligheten

av en bestämmelse i ämnet. Nutida mätare torde emellertid vara

konstruerade med tillräckligt hög precision. Man kan därför utgå från

att de mätare, med vilka bilarna är utrustade vid leveransen, fyller de anspråk,

som skäligen kan ställas på ett sådant instrument. Däremot torde

mätarna ganska lätt skadas, vilket har till följd att precisionen gärna

nedgår efter någon tids körning. Emellertid är det för föraren en relativt

enkel sak att tid efter annan själv verkställa viss kontroll av hastighetsmätaren,

och en justering av mätaren torde icke draga någon mera väsentlig

kostnad. Det kan därför icke anses orimligt att begära att ägaren av

ett motorfordon skall hålla detta utrustat med hastighetsmätare, om blott

anspråken på mätarens precision hålles inom måttliga gränser. Att f. n.

hastighetsmätarna är ur funktion på ett relativt stort antal bilar motsäger

knappast det nu anförda, eftersom detta uppenbarligen beror på att bilägarna

hittills blott sällan låtit avhjälpa skador å mätarna.

I detta sammanhang vill jag något närmare beröra frågan, vilka krav

som bör uppställas på en hastighetsmätare för att den skall kunna godtagas

såsom sådan. Uppenbart är att kravet icke kan ställas alltför högt. Brister

i mätarens justering bör icke i och för sig leda till att den föreslagna ''bestämmelsen

anses åsidosatt. För alt så skall vara fallet måste mätaren vara

funktionsoduglig i den meningen att den antingen icke alls ger utslag vid

förändringar i hastigheten eller alt dess utslag icke ger möjlighet att med

nöjaktig säkerhet bedöma den verkliga hastigheten.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Även om hastighetsmätaren skulle vara helt ur funktion, så är det därmed

icke givet att bilens ägare omedelbart är förfallen till ansvarspåföljd.

Det kan ibland vara förenat med dröjsmål att få fel å hastighetsmätare

avhjälpt. Vid sådant dröjsmål kan också avsevärd olägenhet uppstå

för bilens ägare, om han skulle bliva tvungen att taga bilen ur trafik

för tiden till dess hastighetsmätaren hunnit sättas i tjänstdugligt skick.

Att hastighetsmätaren på en bil undantagsvis är ur funktion under en

kortare tid får i regel anses vara att beteckna som en bristfällighet av

blott ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vid detta förhållande bör

det med hänsyn till stadgandena i 23 § tredje stycket och 65 § 1 mom,

normalt ej ifrågakomma, att bilägaren betages möjligheten att bruka bilen

under skälig tid för hastighetsmätarens iståndsättande.

Vad nu sagts om skyldighet att hålla hastighetsmätare på bilar kan i

princip aberopas till stöd för att en liknande skyldighet bör införas också

i fråga om motorcyklar. Emellertid ingår hastighetsmätare icke alltid i

motorcyklarnas standardutrustning. I fråga om vissa typer av motorcyklar

— särskilt s. k. scooters — torde dessutom föreligga vissa tekniska

svårigheter att inmontera sådana mätare och hålla dem i brukbart skick.

Generellt kan dessutom sägas, att hastighetsmätarna på motorcyklar är

utsatta för skador i betydligt större omfattning än vad fallet är med mätarna

på bilar. En föreskrift om skyldighet att hålla mätaren i skick skulle

därför i många fall bli ganska betungande. Med hänsyn härtill kan jag

icke förorda, att de föreslagna bestämmelserna om hastighetsmätare utsträckes

att gälla motorcyklar.

K. Författningstextens detaljutformning

Det av utredningen framlagda förslaget till förordning om ändring i

vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) har undergått överarbetning

inom kommunikationsdepartementet med beaktande av de synpunkter,

jag förut anfört. Då jag nu övergår till att lämna en närmare redogörelse

för de särskilda ändringar i vägtrafikförordningen, som föranledes

av mitt ställningstagande till huvudfrågorna, torde framställningen lämpligen

böra anknyta till förslaget i dess sålunda föreliggande skick.

3 §.

Bestämmelserna i 1 mom. f) samt k)—m) är — på sätt framgår av vad

jag anfört under H. och I. — avsedda att i sakligt hänseende överensstämma

med utredningens förslag. Vissa formella jämkningar bär i förtydligande

syfte vidtagits i bestämmelsen om stopplyktas och reflektorers beskaffenhet

och placering samt i bestämmelsen om kombinering av lyktor och

reflektorer.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

Såsom 1 mom. n) har tillagts den bestämmelse om vindrutetorkare, för

vilken jag uttalat mig under H.

Beträffande 6 mom. och de jämkningar, detta moment undergått i förhållande

till utredningens förslag, hänvisar jag till vad jag yttrat under I.

4 §•

I enlighet med vad jag anfört under H. har utredningens förslag bibehållits

oförändrat i sak. Bestämmelserna i 1 mom. e) och 3 inom. första

stycket om kombinering av olika lyktor samt av lyktor och reflektorer

bär undergått motsvarande redaktionella jämkningar som bestämmelserna

i 3 § 1 mom.

5 §.

Jag hänvisar till mina uttalanden under H„ av vilka framgår, att jag i sak

anslutit mig till utredningens förslag i hithörande ämnen. I formellt hänseende

har bestämmelserna undergått liknande jämkningar som bestämmelserna

i 3 § 1 mom.

6 §.

De sakliga ändringar, som föreslagits i gällande bestämmelser, har närmare

motiverats under H. I förhållande till utredningens förslag föreligger

de olikheterna, att i 4 mom. andra stycket bibehållits det nuvarande uttrycket

»på allmän väg, gata eller annan allmän plats», samt att det nuvarande

tredje stycket kvarstår. I formellt hänseende bär bestämmelserna

undergått en liknande överarbetning som i 3 § 1 inom. Såsom ett särskilt

moment har upptagits den av mig förordade bestämmelsen om belysning

framåt på utskjutande släpfordon och efterfordon.

7 §•

I enlighet med vad jag anfört under H. har utredningens förslag bibehållits

i sak utom vad angår belysning på fordon, som kopplats efter cykel.

Vissa redaktionella jämkningar har vidtagits i förslaget i konsekvens med

vad jag yttrat vid 3 § 1 mom.

8 §.

På sätt framgår av vad jag yttrat under H. överensstämmer de sakliga

ändringarna i paragrafen med vad utredningen förordat utom därutinnan,

att bestämmelserna i sin nu föreslagna lydelse är tillämpliga blott då hastfordon

föres på allmän väg, gata eller annan allmän plats. I konsekvens harmed

föreslås också, att det nuvarande andra stycket, som ger länsstyrelsen

befogenhet att förordna om att stadgandet skall tillämpas även å viss enskild

väg, skall bibehållas oförändrat. — Formella jämkningar i utredningens

för falt ningsförslag har verkställts i enlighet med de principer, som

angivits vid 3 § 1 mom.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

10 §.

Den bestämmelse, som bär föreslås införd såsom 6 mom., saknar motsvarighet

såväl i författningens gällande lydelse som i utredningens förslag.

Beträffande motiven till bestämmelsen hänvisas till vad jag anfört under G.

27 §.

De undantag, som enligt 6 mom. medgives från bestämmelserna i 2—4

samt 6 §§ i fråga om fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, har till

ändamål att icke onödigtvis lägga hinder i vägen för turisttrafiken från

länder, vilkas bestämmelser om fordonsutrustning överensstämmer med

fordringarna i 1949 års konvention rörande vägtrafik.

Enligt utredningens förslag skulle —- eftersom konventionen i dessa

hänseenden icke uppställer krav på mer än en baklykta eller på körriktningsvisare

eller färdskrivare — bestämmelserna om kontrollbesiktning av

fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, bereda motsvarande lättnader.

Till denna ståndpunkt kan även jag ansluta mig. Därest emellertid bestämmelsen

i 3 § 6 mom. får den lydelse jag tidigare uttalat mig för,

d. v. s. om skyldigheten att ha fordon utrustat med färdskrivare får bero

på förordnande av Kungl. Maj :t, kan erforderligt undantag från skyldigheten

lämpligen göras i samband med detta förordnande, och en särskild

föreskrift därom i vägtrafikförordningen är således icke behövlig. Däremot

anser jag att i förevarande paragraf bör göras undantag beträffande fordon

med turistvagnslicens icke blott från bestämmelserna om baklyktor och körriktningsvisare

utan även från bestämmelsen om hastighetsmätare. I 1949

års konvention finnes nämligen icke upptaget något krav på hastighetsmätare,

och bestämmelser om hastighetsmätare saknas i åtskilliga länder.

I det nu föreliggande författningsförslaget har paragrafens ordalydelse

jämkats i enlighet med vad nu sagts.

42 §.

Jag hänvisar till vad jag anfört under E.

46 §.

Beträffande ändringen i 1 mom. första stycket åberopas vad jag yttrat

under C.

I andra stycket j) har utredningen föreslagit sådan ändring, att den där

omnämnda skyldigheten för fordonsförare att hålla särskilt tåg hastighet

skulle inträda då fordonet nalkas barn eller åldringar, som uppehåller sig

på eller invid vägen. Jag biträder utredningens mening, att stadgandet bör

omformuleras så, att det i princip kommer att avse även barn i yngre skolåldern,

vilka enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta drabbas av trafikolyckor.

I viss mån kan detta skäl också åberopas till stöd för en särskild bestäm
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

89

melse till skydd för åldringar i trafiken. Eftersom en sådan bestämmelse

vore ägnad att vålla ganska stora tillämpningssvårigheter, har jag dock

— i anslutning till uttalanden i remissyttrandena av bl. a. länsstyrelsen i

Jönköpings län och föreningen Sveriges häradshövdingar — ansett mig

icke kunna förorda densamma. Utredningens förslag har därför jämkats

så, att ordet »åldringar» utgått ur texten.

47 §.

Jag åberopar vad jag yttrat under F.

48 §.

På sätt framgår av D. har utredningens förslag bibehållits oförändrat

i sak. Det har emellertid undergått viss omarbetning av redaktionell natur.

51 §.

Jag hänvisar till vad jag anfört under H.

Bestämmelserna överensstämmer med utredningens förslag utom beträffande

förutsättningen för att fordon skall få parkeras på väg under

mörker utan fordonsbelysning. Enligt förordningens gällande lydelse får

detta ske på väg, där tillfredsställande belysning är anordnad. Utredningen

har i förtydligande syfte föreslagit en bestämmelse om att vägen skall vara

genom andra ljuskällor så belyst, att fordonet tydligt kan iakttagas på ett

avstånd av 150 meter. Enligt min uppfattning ger stadgandet även i den

nuvarande formuleringen vid handen, att kravet normalt icke bör sättas

lägre än utredningen angivit. I vissa fall — t. ex. vid parkering på vissa

särskilt anordnade parkeringsplatser i stad — skulle emellertid den föreslagna

bestämmelsen kunna orsaka praktiska svårigheter för fordonsförarna

utan motsvarande nytta ur trafiksäkerhetssynpunkt. Jag anser

därför, att den nuvarande formuleringen är att föredraga och har låtit

omarbeta förslaget i enlighet härmed.

52 §.

Här hänvisas till vad som anförts under H.

56 §.

Beträffande de här föreslagna ändringarna i gällande författningar

och dessas förhållande till utredningens förslag hänvisar jag till framställningen

under C.

57 §.

Vad i paragrafen sägs om åtgärder från polismans sida i fall, då den

för visst fordon föreskrivna maximilasten överskridits, överensstämmer i

huvudsak med utredningens förslag. I förtydligande syfte har särskilt an7—487

55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 172

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

givits, att bestämmelserna även är att tillämpa å personbil och buss, om med

sådant fordon befordras större antal passagerare, än som är tillåtet. Stadgandena

har vidare — i anledning av vad jag yttrat under G. — utvidgats

att avse det fall, då det för fordonets färd å vägen tillåtna högsta axeltrycket

överskridits.

61 §.

Jag hänvisar till mitt ställningstagande under C.

65 §.

Utredningen har föreslagit, att i 1 mom. såsom andra stycke intages ett

stadgande om straff för underlåtenhet att på tillsägelse uppvisa diagramblad

eller andra -färdskrivaruppteckningar för besiktningsman eller polisman.

Jag har låtit detta stadgande undergå viss jämkning i ändamål att på

ett entydigt sätt angiva, att straffbudet omfattar icke blott underlåtenhet

att på anfordran uppvisa sådana uppteckningar utan även underlåtenhet

att på föreskrivet sätt bevara uppteckningarna eller att överlämna dem till

myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.

I 6 mom. tredje stycket har gjorts ett tillägg, varigenom underlåtenhet

att efterkomma den föreslagna nya bestämmelsen i 10 § 6 mom. om skyldighet

att vid färd med lastbil medföra besiktningsinstrument eller motsvarande

handling belägges med bötesstraff.

67 §.

De här föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser överensstämmer

med utredningens förslag med allenast de jämkningar, som följer av den

ståndpunkt, jag i det föregående intagit till de särskilda punkterna i sistnämnda

förslag.

Beträffande .straffbestämmelsen till 42 § 2 mom. hänvisar jag till vad jag

yttrat under E. En av utredningen föreslagen straffbestämmelse till 42 §

1 mom. första stycket har fått utgå i anledning av den jämkning av sistnämnda

stadgande, för vilken jag tidigare uttalat mig.

Utredningen har jämväl föreslagit en bestämmelse om straff för överträdelse

av det enligt dess förslag i 46 § 1 mom. femte stycket infogade

stadgandet om skyldighet för fordonsförare att under mörker avpassa

hastigheten så, att fordonet kan stannas å den del av den framförvarande

vägbanan, som föraren tydligt kan överblicka. Även denna straffbestämmelse

har fått utgå. Beträffande skälen härtill hänvisar jag till mitt yttrande

under C.

Den föreslagna nya bestämmelsen om straff för överträdelse av det i 47 §

3 mom. första stycket intagna .stadgandet om skyldighet att avgiva omkörningssignal

överensstämmer med vad utredningen förordat. Däremot har

jag icke funnit skäl att, såsom utredningen jämväl förordat, hår upptaga

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955 91

bestämmelse om straff för underlåtenhet att avgiva svarssignal eller lämna

plats för omkörning. Jag hänvisar till vad jag anfört under F.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om straff för förseelse mot de

i 48 § 1 mom. givna reglerna om färd in på huvudled har utredningen för

sin del förordat, att i vägtrafikförordningen straffbelägges endast underlåtenhet

att stanna vid huvudled, medan däremot annan överträdelse av

hithörande bestämmelser borde bedömas enligt trafikbrottslagen. Reglerna

har emellertid sådant samband med varandra, att en dylik uppdelning av

straffbestämmelsen enligt min mening icke är att förorda. Straffbestämmelsen

har därför i samband med den överarbetning, som 48 § 1 mom. av

andra orsaker undergått, erhållit sådan utformning, att den kommer att

omfatta alla överträdelser av reglerna om färd in på huvudled. Jag hänvisar

i övrigt till vad jag anfört under D.

Enligt utredningens författningsförslag skall underlåtenhet att efterkomma

den i 52 § 2 mom. förekommande bestämmelsen om skyldighet att

utmärka utskjutande last bestraffas med dagsböter och icke, såsom för närvarande,

med böter högst 300 kronor. Den sålunda förordade straffskärpningen

synes mig välbetänkt och har därför bibehållits vid överarbetningen

av förslaget.

69 §.

Beträffande denna bestämmelse, vilken saknar motsvarighet i utredningens

förslag, åberopar jag vad jag yttrat under G.

Övergångsbestämmelser

Här åberopas vad jag yttrat under H.

Bestämmelser med avseende å ikraftträdandet av nu förordade

författningsändringar

Utredningens förslag till övergångsbestämmelser innebär i korthet, att

bestämmelserna om förares uppträdande i trafiken och om hastighetsmätare

på bil skall träda i kraft den 1 juli 1955, att bestämmelserna om

cykelbelysning skall träda i kraft den 1 juli 1956 samt att övriga föreslagna

stadganden — d. v. s. i huvudsak övriga nya bestämmelser om fordonsutrustning

— skall träda i kraft den 1 januari 1957. Bestämmelserna i 3 §

1 mom. in) rörande hastighetsmätare bör dock enligt utredningen icke äga

tillämpning på bil, som besiktigats före den 1 juli 1955 eller för vilken typintyg

dessförinnan utfärdats, om bilen icke var försedd med hastighetsmätare

vid besiktningen eller intygets utfärdande.

Det är enligt min uppfattning angeläget, att de föreslagna nya bestämmelserna,

vilka alla har till ändamål att förbättra trafiksäkerheten, blir

gällande så snart som möjligt. Ur denna synpunkt tillstyrker jag utred
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kangl. Maj:ts proposition nr 172 år 1955

ningens förslag att de bestämmelser, vilka avser annat än ändringar i fordonsutrustningen,

träder i kraft redan den 1 juli 1955. Jag tillstyrker också

utredningens förslag i fråga om ikraftträdandet av bestämmelsen i 3 §

1 mom. m) rörande hastighetsmätare på bil samt föreslår, att samma regel

får gälla det av mig förordade stadgandet i 3 § 1 mom. n) om skyldighet

att hålla bil utrustad med vindrutetorkare. Med den utformning, som bestämmelsen

om färdskrivare erhållit i det omarbetade förslaget, bör även

denna bestämmelse kunna träda i kraft vid samma tidpunkt. I fråga om

annan fordonsutrustning erfordras däremot en viss frist med ikraftträdandet,

så att fordonsägarna får tillfälle att i tid anskaffa den saknade utrustningen.

Denna frist bör dock ej göras onödigt lång. Av nämnda orsaker och

för att göra övergångsbestämmelserna ,så enhetliga som möjligt föreslår

jag, att övriga nu föreslagna stadganden träder i kraft den 1 juli 1956.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu ett inom kommunikationsdepartementet

upprättat förslag till förordning om ändring i

vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 618). Förslaget torde såsom

bilaga fogas vid protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer,

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition anhålla om riksdagens

yttrande över förslaget.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno

Sthlm 195T». K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:351 Skrivelse till Konungen angående stat sreglering en för budgetåret 1955/56. s. 12 i texten
  2. 2LU 1955:34 Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955 s. 1 i texten