Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om socialhjälp, m. m

318 sidor, varav 311 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 311 av 318 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:177, Med förslag till lag om socialhjälp, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

1

Nr 177.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

socialhjälp, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars

1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

bifogade förslag till

1) lag om socialhjälp,

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om

socialregister.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1918 års fattigvårdslag avlöses av en ny lag

om socialhjälp. Härigenom utmönstras den nuvarande samhälleliga hjälpformen

fattigvård ur lagstiftningen och ersättes av en ny generell hjälpform

betecknad socialhjälp.

Enligt förslaget skall socialhjälpsverksamheten, i likhet med vad som

f. n. är fallet beträffande fattigvården, handhavas och bekostas av kommunerna.

Något statsbidrag föreslås således ej skola utgå.

I varje kommun skall enligt förslaget finnas en socialnämnd med i princip

samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämndens

inre organisation föreslås regler, som nära ansluter sig till nya kommunallagens

bestämmelser om kommunens styrelse.

I likhet med vad som nu gäller enligt fattigvårdslagen skiljes i förslaget

mellan obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig alt lämna, och frivillig

hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Området för den obligatoriska

hjälpen föreslås emellertid utvidgat så att inte blott den, som är oförmögen

till arbete, utan även den, som av hälsoskäl bör avhålla sig från

arbete, vid behov skall tilldelas dylik hjälp.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 277 år 1955

Mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet anses icke böra

inrymmas under socialhjälpen.

I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från

vad som nu gäller. Som en nyhet föreslås, att socialhjälp i vissa fall skall

kunna meddelas genom att socialnämnden tecknar borgen för hjälptagaren.

De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes ersättningsskyldighet

har i hög grad förenklats. Kravet på ett hjälpfritt år

såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså

regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även

systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. I

stället föreslås en huvudregel, som innebär, att den kommun, i vilken en

hjälptagare är mantalsskriven, skall slutligt svara för obligatorisk socialhjälp,

som utgives åt honom. Är hjälptagaren inte svensk medborgare eller

ej mantalsskriven i riket, skall det slutliga ansvaret åvila staten.

Förslaget saknar helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändningsregler.

Även åtskilliga andra regler, som ansetts otidsenliga, har utmönstrats

ur lagstiftningen.

Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning

åvilar hjälptagarna, föreslås begränsad. Ersättning för obligatorisk socialhjälp

skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa

undantagsfall, bl. a. då hjälpen har karaktär av förskott å någon annan

förmån. Motsvarande inskränkning föreslås i fråga om frivillig socialhjälp

till den som ej fyllt 16 år. Däremot skall ersättning för frivillig socialhjälp

åt äldre person kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu

gäller.

Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga,

föreslås inskränkt. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebär, att ersättning

inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras

föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år.

I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reglerna

om ålderdomshem och andra anstalter samt om tvångsåtgärder mot

försumliga försörj are ansetts böra göras till föremål endast för en huvudsakligen

formell översyn.

Den nya lagen om socialhjälp föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1957.

I anslutning till den nya socialhjälpslagen föreslås vissa följdändringar i

barnavårdslagen och lagen om socialregister.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

3

Förslag

till

Lag om socialhjälp

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och som

finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (socialhjälp).

Om socialnämnd

2 §•

1 varje kommun skall finnas en socialnämnd.

3 §•

Ledamöter och suppleanter i socialnämnden väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många

väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes

antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet

vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

4 §.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens

upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande

och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants

tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv,

förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande

varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottagas,

skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till

nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och

skadeståndsskyldighet skall vad i 32- -42 §§ kommunallagen är stadgat

rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

5 §•

Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga

i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden samt

anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam

för socialnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

6 §•

Socialnämnden har

att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former

socialhjälp skall meddelas;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga

samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske,

lämna annat bistånd i personliga angelägenheter;

att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest

hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan

nämnd eller åt särskild styrelse;

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden,

som angå socialhjälpsverksamheten; samt

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen

inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på nämnden.

Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga

nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som

finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder

samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden

och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

7 §•

Socialnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar

och andra, vilkas verksamhet berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra socialnämnden

och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes

påkallat sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra

båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning

av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt

21 år, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör socialnämnden

skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barna
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vårdsnämnden, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av socialnämnden införskaffad

utredning bör därvid tillhandahållas barnavårdsnämnden jämte

förslag till den åtgärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas.

Råda olika meningar mellan nämnderna, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,

bestående av den gemensamma ledamoten jämte ytterligare en

ledamot av socialnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot

av barnavårdsnämnden, vald av denna för motsvarande tid. Tremannanämnden

har att skyndsamt avgöra, huruvida socialnämnden eller barnavårdsnämnden

skall taga befattning med ärendet. Finner socialnämnden tremannanämndens

avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden

tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

8 §•

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande

ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må nämndens ordförande

tills vidare bevilja honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden

eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å nämndens

vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall

angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande, som avses i 41 §, ävensom

framställning eller yttrande till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes

än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket fattats med stöd av första stycket eller på grund av uppdrag

som sägs i andra stycket, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

9 §•

Där så finnes påkallat för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning

mellan socialnämndens ledamöter, må kommunens fullmäktige eller, efter

bemyndigande av dem, socialnämnden indela kommunen i distrikt. Har

så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva

den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten inom distriktet.

10 §.

Socialnämnden äger för vård och förtecknande överlämna nämndens

protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens

styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

11 §•

Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga

om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige

fastställas av Konungen.

Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas

efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens

fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp

12 §.

Minderårig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom

arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger,

i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat

sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes

erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås den som icke fyllt 16 år.

Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller

annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

13 §.

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder,

som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej

fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

14 §.

Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt

blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.

Hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets

art föranleder till annat och anledning ej heller finnes att antaga, att dylikt

understöd icke kommer till behörig användning.

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp

finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg

eller annat dylikt, i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar

borgen å lån, som erfordras för ändamålet.

Föreligger behov av vård, skall socialnämnden, efter vad med hänsyn

till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föranstalta

om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras,

att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats beredes

honom å sjukvårdsinrättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem,

som avses i 18 §. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem må ej ske

med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kommer

att få en god omvårdnad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 777 år 1955

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp

15 §.

Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra anmälan därom

hos socialnämnden i den kommun, där han vistas, eller hos nämndens

ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden

kan hava utsett att mottaga sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är den som mottagit anmälan

skyldig att ofördröj ligen vidarebefordra densamma till socialnämnden

eller dess ordförande.

Oavsett om anmälan skett, åligger det socialnämnden att ombesörja att

den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp, erhåller

sådan.

16 §.

Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden

göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om

behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt

avhjälpas.

Vid utredning, som avses i första stycket, skall hjälpsökanden såvitt möjligt

höras samt, i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter

och andra, som kunna lämna upplysning i ärendet.

Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp beror på sjukdom

eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall yttrande

inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

17 §.

Kan det antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kommer

att sökas av annan kommun, av enskild person eller av staten, skall

över utredning, som avses i 16 §, upprättas särskilt protokoll, vilket skall

innehålla

a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd, födelseort och bostadsadress;
b)

redogörelse för hans levnadsförhållanden och ekonomiska omständigheter

samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill;

c) uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser jamte de

upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och

23 §§; samt

d) uppgift, huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyldighet

enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje sådan

persons namn och bostadsadress.

Protokollet skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälpsökanden

skall såvitt möjligt genom påskrift på protokollet bestyrka riktigheten

av de uppgifter, som lämnats av honom.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Om ålderdomshem m. m.

18 §.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra

personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses.

Två ellei flera kommuner må gemensamt hava hem, som avses i första

stycket. I sådant fall skola de bestämmelser, vilka äro erforderliga för hemmets

skötsel, upptagas i reglemente, som fastställes av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kommun

från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava

hem, varom stadgas i denna paragraf. Har så skett, åligger det likväl kommunen

att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i

första stycket, blir tillgodosett.

19 §.

Hem, som avses i 18 §, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav

på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna

möj liggöres.

Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras

genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat

ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från socialstyrelsen,

hava godkänt plan för hemmet.

Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och

med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla tillfredsställande

vård och tillsyn.

20 §.

De som beretts plats i hemmet skola fördelas å olika rum eller avdelningar

på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet

och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önska.

21 §.

Finnes någon som beretts plats i hem, som avses i 18 §, med hänsyn till

sitt beteende icke lämpligen kunna behållas därstädes, skall landstingskommunen

eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun,

staden draga försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom

på annat sätt.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla

ersättning därför av denna kommun.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättringseller

uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller

fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han

fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits

enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i enskilt

hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan

kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren

för det år han mottagits i hemmet —- eller, om han omedelbart dessförinnan

under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad

i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —- var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för

hjälpen.

Ersättning, som avses i denna paragraf, utgår oavsett om enskild person

jämlikt 35 eller 36 § är skyldig att lämna gottgörelse för hjälpen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, för

det år, som där avses, ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort

för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat

hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten, i den mån gottgörelse

ej kunnat uttagas av enskild person.

Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för socialhjälp,

som enligt 12 § lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall

som avses i 22 § andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk

medborgare.

24 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 23 §, utgår med det belopp, vartill kommunens

kostnader för hjälpen skäligen kunna uppskattas.

Där så finnes påkallat, äger Konungen fastställa taxa, enligt vilken

ersättning skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller

annan inrättning.

25 §.

Kommun, som enligt 22 § vill erhålla ersättning av annan kommun, skall

före utgången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits skriftligen

anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersättningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet

och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,

efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid anmaningen skola fogas

avskrift av protokoll, som avses i 17 §, ävensom de övriga handlingar, vilka

åberopas till stöd för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis, skall

mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för delfåendet.

26 §.

Kommun, som mottagit anmaning enligt 25 §, skall snarast möjligt och

senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt

svar därå.

I svaret skall angivas, huruvida kravet medgives eller bestrides. Därest

kravet bestrides, skall anledningen härtill uppgivas samt de handlingar, som

åberopas till stöd för bestridandet, fogas vid svaret. Medgives kravet delvis,

skall svaret innehålla upplysning om de grunder, efter vilka godkänt

belopp beräknats.

27 §.

Sedan anmaning skett samt svar avgivits eller tiden härför gått till

ända, må talan om utbekommande av ersättning väckas hos länsstyrelsen

i det län, där den kommun som sökes är belägen.

Har anmaning skett hos en kommun men anledning sedermera yppats,

att annan kommun är ersättningsskyldig, må talan föras, ändå att anmaning

ej skett hos sistnämnda kommun.

Talan utan föregående anmaning må ock föras, därest upplysning ej

kunnat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger; och skall

i dylikt fall talan väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som

utgivit hjälpen är belägen.

28 §.

Talan, som avses i 27 §, skall väckas genom skriftlig ansökan.

Ansökningen skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras,

hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av juni månad året näst

efter det år hjälpen utgivits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då talan föres

om utbekommande av ersättning, som medgivits men det oaktat ej erlagts.

Vid ansökningen skola fogas bevis att anmaning skett samt avskrift

av anmaningen och svaret därå jämte tillhörande handlingar ävensom den

utredning i övrigt, som kommunen vill åberopa. I fall, där jämlikt 27 §

andra eller tredje stycket talan må föras utan att anmaning skett, åligger

det kommunen att, i stället för vad nu sagts, i ansökningen lämna noggranna

uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande

samt om de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ävensom att vid ansökningen foga avskrift av protokoll, som avses i 17 §,

och de övriga handlingar, vilka kommunen åberopar till stöd för ansökningen.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i tredje stycket, skall länsstyrelsen

föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd

att ansökningen eljest icke upptages till prövning.

29 §.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den kommun, mot vilken kravet riktas, ävensom annan

kommun inom länet, vilken kan antagas vara ersättningsskyldig. Kommun,

med vilken delgivning sker, skall föreläggas att inom viss tid inkomma med

skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må

meddelas vid påföljd, att målet avgöres i befintligt skick.

Finner länsstyrelsen, att ersättningsskyldighet ej åvilar kommun inom

länet men att sådan skyldighet kan antagas åvila kommun inom annat län,

skall målet för fortsatt handläggning överlämnas till länsstyrelsen därstädes,

vilken har att förfara på sätt ovan i denna paragraf är stadgat.

Utdömes ersättning, skall därå gäldas ränta efter fem procent om året

från den dag ansökningen delgivits den kommun, som finnes ersättningsskyldig.

30 §.

Lämnas å allmän anstalt eller inrättning vård åt någon, som kan antagas

äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten eller inrättningen

utan dröjsmål underrätta socialnämnden i vårdtagarens vistelsekommun

eller i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att slutligen

svara för vårdkostnaden.

Har kommun, som erhållit underrättelse enligt vad i första stycket sägs,

ej avgivit ansvarsförbindelse avseende vårdkostnaden, må talan om utbekommande

av ersättning för vården väckas hos länsstyrelsen i det län, där

den kommun som sökes är belägen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten

till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken

skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året

näst efter det år vården lämnats.

Beträffande mål, som avses i denna paragraf, skall i övrigt vad i 28 §

tredje stycket andra punkten och fjärde stycket samt 29 § äga motsvarande

tillämpning; och skall i fråga om ersättningens belopp gälla vad i 24 § sägs.

31 §.

Kommun, som enligt 23 § vill erhålla gottgörelse av staten, skall före utgången

av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits göra skriftlig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ansökan härom hos länsstyrelsen i länet. Har ersättning sökts av annan

kommun eller enskild person men talan därom ogillats, skall ansökan

om gottgörelse av staten göras inom tre månader från det länsstyrelsens

utslag i tvisten vunnit laga kraft mot kommunen eller, om det överklagats,

från det kammarrättens utslag delgivits kommunen.

När skäl äro därtill, må ansökningen upptagas till prövning, ändå att den

göres senare än i första stycket sägs. Finner länsstyrelsen så ej böra ske,

skall frågan härom underställas Konungen.

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet

och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,

efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom redogörelse

för de åtgärder, som må hava vidtagits för att utröna hjälptagarens mantalsskrivningsförhållanden

och för att utfå ersättning av annan kommun eller

enskild person.

Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt

de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet.

32 §.

Sedan länsstyrelsen granskat handlingarna samt genom sökanden eller

själv införskaffat den ytterligare utredning som må vara behövlig, skall

länsstyrelsen så snart det kan ske besluta i ärendet.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits

till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under

förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad,

efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande

uPPgift rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild

social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen

att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet

som villkor för dylik förmån.

34 §.

För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt 16

år, är hjälptagaren ersättningsskyldig.

35 §.

Make är skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad

samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt

avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

För socialhjälp, som utgått till make för tid, då andra maken varit häktad

eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, skola tillhörande

barna- och ungdomsvården eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet enligt denna

paragraf.

36 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt barn under 16 år, må ersättning

uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn,

av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten

båda makarna.

Ersättning enligt denna paragraf må icke uttagas av fader eller moder

till barn utom äktenskap, vilken enligt avtal, som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller

adoptivbarn under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har socialhjälp

till följd härav måst lämnas åt barnet, föreligger ej ersättningsskyldighet

för den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig

skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet.

Vad i 35 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i

fall som avses i denna paragraf.

37 §.

Socialnämnd äger meddela eftergift från ersättningsskyldighet varom

stadgas i 33—36 §§.

38 §.

I fråga om det belopp, varmed ersättning enligt 35 och 36 §§ skall utgå,

skall vad i 24 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke

godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som

sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande

av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest

förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit

till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning begäres,

lämnats eller, i fall som avses i 14 § tredje stycket, efter det kommunen

fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet

och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de

grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen

skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga handlingar,

som åberopas till stöd för kravet.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i andra stycket, skall länsstyrelsen

föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd

att målet eljest icke upptages till prövning.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den, mot vilken kravet riktas, samt föreläggande meddelas

honom att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må meddelas

vid påföljd att målet avgöres i befintligt skick.

Anspråk på ersättning för socialhjälp må icke bifallas, om den ersättningsskyldige

genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig

och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

40 §.

Har någon mottagit socialhjälp, för vilken annan enligt 35 eller 36 § är

ersättningsskyldig, och finnes hjälpbehovet vara stadigvarande, äger länsstyrelsen

på talan av kommunen ålägga den ersättningsskyldige att å lämpliga

tider, så länge hjälpbehovet fortfar, till kommunen utgiva skäligt bidrag

till hjälptagarens försörjning.

I fråga om talan, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat i 39 §.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,

utan hinder av tidigare meddelat beslut, upptaga mål, som här avses,

till ny prövning.

Från skyldighet, som ålagts någon enligt denna paragraf, äger socialnämnden

meddela eftergift.

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41 §.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet

mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att

socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden

föreläggas att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt 18 år.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

42 §.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt,

om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran

av socialnämnden ombesörja delgivningen.

43 §.

Underlåter den, som enligt 41 § förelagts att utföra arbete i arbetshem,

att inställa sig därstädes eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten

att på begäran meddela handräckning för hans hämtande.

Handräckning må ock påkallas för att överföra den, som är intagen i

ett arbetshem, till ett annat sådant hem.

Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej fullständigt

skilda avdelningar finnas för dem.

44 §.

Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp upphört att utgå,

kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning föreligger till antagande

att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oavbruten

följd under längre tid än ett år.

45 §.

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra landstingskommun,

att var för sig eller två eller flera i förening anordna och

driva erforderligt antal arbetshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun

eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbetshem

eller del i sådant hem.

För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

46 §.

Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom

om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ändamål,

skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

47 §.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Konungen

fastställt reglemente.

Om intagning i och utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra anvisat

arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förutsättning

att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om den

påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet skall skriftligen

delgivas den felande.

49 §.

Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats varning, ej låter sig rätta därav,

må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans

dömande till tvångsarbete.

Vid framställningen skola fogas bevis att varning skett samt den utredning

i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen.

Framställningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg ofördröj ligen delgivas den som framställningen avser med

föreläggande för honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen

förklara sig vid påföljd att ärendet ändock avgöres.

50 §.

I mål, som avses i 49 §, har länsstyrelsen att sörja för att fullständig utredning

förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa förhör

med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom med annan

person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Finner

länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon höres såsom

vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta därom.

Om skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete

eller, om omständigheterna äro mildrande, låta bero vid varning. Ålägges

tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex

månader.

Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, avvikit

från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning

antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna om hans

häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom han dömts

till tvångsarbete, vinner laga kraft.

51 §.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den

dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke

lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsanstalt

och där hållas till lämpligt arbete.

Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,

må utslaget ej bringas till verkställighet; ej heller må, om tvångsarbetet

tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av vad nu sagts må dock

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 17

den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas till dess sådan vård

kan beredas honom.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad som stadgas i 8 §, 9 a § och 13 § lagen om lösdrivares behandling.

Om tillsyn

52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårdskonsulenter

noga följa tillämpningen av denna lag samt därvid tillse, att

socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras,

skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet härutinnan.

Yppas eljest missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd,

som finnes erforderlig för dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör genom

råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbetshemmen.

Det ankommer på Konungen att fastställa instruktion för socialhjälpsinspektören.

Om besvär

54 §.

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må

besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Klagan må ej föras över föreläggande, som meddelats med stöd av 41 §.

55 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som meddelats enligt 43 §, må

han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket, må föras utan inskränkning till viss

tid.

56 §.

Över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende rörande

intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

2 — Bibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

Klagan må ej föras över varning, som avses i 48 §; dock äger länsstyrelsen

i mål, varom sägs i 49 §, pröva huruvida varningen varit befogad.

57 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun, som beröres därav.

Delgivningen skall, om ej länsstyrelsen finner den böra verkställas på

annat sätt, ske genom posten. Om postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

58 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende,

som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §

första stycket, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej

fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser,

och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må

i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan

meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra

hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet

härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

59 §.

Besvär, varom sägs i 58 §, skola ställas till kammarrätten samt ingivas

eller insändas till den länsstyrelse, som meddelat det överklagade utslaget

eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade

handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom

viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända,

har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handlingarna i målet

till kammarrätten.

60 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

61 §.

över länsstyrelses utslag i mål, som avses i 49 §, må besvär anföras hos

den hovrätt, inom vars domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda

hovrätter, skola besvären anföras hos den hovrätt, under vilken den stad

hör, där länsstyrelsen har sitt säte.

Besvären skola ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till länsstyrelsen

inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,

om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för

honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande

i häkte vare dock ej inskränkt till viss tid.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt

tid, skall den av länsstyrelsen avvisas. Om fullföljd av talan mot avvisningsbeslut

gäller vad ovan i denna paragraf är stadgat; dock skall besvärstiden

alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet.

Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen genast till hovrätten insända

besvären jämte vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att infordra

sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och

utslag samt övriga till målet hörande handlingar.

I samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångsarbete

må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länsstyrelsen

föranstalta därom.

62 §.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna

lag än ovan berörts må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till socialdepartementet.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämnden

alt göra anmälan härom hos överförmyndaren.

64 §.

Vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden

må ej yppas för obehörig. Bryter någon häremot straffes med dagsböter

eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast

efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

65 §.

Delgivning och annan handräckning, som ombesörjes av polismyndighet,

meddelas kostnadsfritt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

66 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen

i socialhjälpshänseende av dess undersåtar här i riket och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen

den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.; dock att

i fråga om sådan fattigvård och lindring i vårdkostnad, som utgått före

den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.

Val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd skall första gången

äga rum i december månad 1956. Valet skall avse tiden intill utgången av

året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången

efter lagens ikraftträdande ägt rum.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

21

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

Härigenom förordnas, dels att 68 § 4 och 5 mom. samt 84 § 2 mom. lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

skola upphöra att gälla, dels ock att 1 §, 3 § 1 mom., 5 g, 6 § 2 mom.,

7 g, 16 § 2 mom., 20 g, 21 g, 33 g, 62 g, 63 g, 65 g, 68 § 2 inom., 69 g, 70 g,

71 g 1 inom., 72 §, 78 g, 81 § 1 mom., 82 g, 84 g 1 och 3 mom. samt 85 g

1 inom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Varje kommun — — ----— kallas ungdomsnämnd.

Vad nedan------— av 22 g d).

Hava två eller flera kommuner,

enligt vad i lagen om fattigvården

sägs, förenat sig att tillsammans utgöra

ett fattigvårdssamhälle, skola de

även gemensamt handhava sin barnavård.

1 sådant fall skola de anses

såsom en kommun i fråga om vad

till barnavården hörer samt hava

gemensam barnavårdsnämnd; och

skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen

om fattigvården meddelade bestämmelser

äga motsvarande tilllämpning.

3 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden ut- 1 mom. Barnavårdsnämnden utgögöres

av res av

a) en ledamot av kommunens fat- a) en ledamot av kommunens so
tigvårdsstyrelse;

cialnämnd;

b) en i —- — —-------en läkare.

De i------— -— — — i nämnden.

Minst en —• ------—- — inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 62, 63, 65 och 78 §§ SFS 1934: 204, beträffande 20 och 33 §§

SFS 1945: 503, 21 § SFS 1946: 335, beträffande 68 § 2 mom. SFS 1939: 66, beträffande 70 § SFS

1926: 203, beträffande 72 § SFS 1936: 266 samt beträffande 81 § 1 mom., 82 § och 84 § 1 mom.

SFS 1954: 358.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot

eller suppleant i kommunens fattigvårdsstyrelse,

dels ock, där så kan

ske, en sådan präst, som i nämnda

mom. b) sägs, och en sådan representant

för skolväsendet, som i samma

mom. c) omförmäles; dock skola

i kommun, där allenast en dylik präst

och en dylik representant för skolväsendet

finnas att för uppdraget

tillgå, dessa utan val vara suppleanter

i nämnden.

För de------ -— ---över hälften.

Minst en--—----■ —--vara kvinna.

Har i —---------— annan läkare.

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot eller

suppleant i kommunens socialnämnd,

dels ock, där så kan ske, en

sådan präst, som i nämnda mom. b)

sägs, och en sådan representant för

skolväsendet, som i samma mom.

c) omförmäles; dock skola i kommun,

där allenast en dylik präst och

en dylik representant för skolväsendet

finnas att för uppdraget tillgå,

dessa utan val vara suppleanter i

nämnden.

6

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet

skett; dock att ledamot, som avses

i 3 § 1 mom. a), och suppleant för

honom icke utses för längre tid än

till utgången av den för dem bestämda

tjänstgöringstid i kommunens

fattigvårdsstyrelse.

I kommun,----- •----

Särskilt val--- -—-----

Avgår av----------- •

§•

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1

januari året näst efter det, då valet

skett; dock att ledamot, som avses

i 3 § 1 mom. a), och suppleant

för honom icke utses för längre tid

än till utgången av den för dem bestämda

tjänstgöringstid i kommunens

socialnämnd.

— särskilda val.

--vartannat år.

— avgångne återstått.

7

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

§•

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnavårdsnämnden utgöras av fat- barnavårdsnämnden utgöras av sotigvårdsstyrelsen,

förstärkt med cialnämnden, förstärkt med

a) en i-----------eller lärarinna.

ne i —■ -— -— ------i nämnden.

Till suppleanter--------

Beträffande rätt -—-----

16

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, representanter

för barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen eller dessa

myndigheter i deras helhet sammankomma

för rådplägning om angelägenheter,

som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål

för barnavårdsnämndens behandling,

skäl till antagande, att förefintligt

missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom understöd från

fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan

sådant understöd, bör barnavårdsnämnden

skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jämväl

i fattigvårdsstyrelsen, inhämta

dess uppfattning i ärendet. Av nämnden

införskaffad utredning bör därvid

tillhandahållas styrelsen jämte

förslag till de åtgärder, vilka nämnden

finner lämpligen höra vidtagas.

Råda olika meningar mellan nämnden

och styrelsen, bör ärendet överlämnas

till en tremannanämnd, bestående

av den gemensamma ledamoten

samt ytterligare en ledamot av

barnavårdsnämnden, vald av denna

för ett år i sänder, och en ledamot

av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av

styrelsen för enahanda tid. Tremannanämnden

har att skyndsamt av
-

--— i nämnden.

- motsvarande tillämpning.

§•

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, representanter

för barnavårdsnämnden

och socialnämnden eller dessa myndigheter

i deras helhet sammankomma

för rådplägning om angelägenheter,

som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål

för barnavårdsnämndens behandling,

skäl till antagande, att förefintligt

missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom socialhjälp, eller

utgår redan sådan hjälp, bör barnavårdsnämnden

skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jämväl

i socialnämnden, inhämta dess

uppfattning i ärendet. Av barnavårdsnämnden

införskaffad utredning

bör därvid tillhandahållas socialnämnden

jämte förslag till de

åtgärder, vilka barnavårdsnämnden

finner lämpligen böra vidtagas. Råda

olika meningar mellan nämnderna,

bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,

bestående av den gemensamma

ledamoten samt ytterligare

en ledamot av barnavårdsnämnden,

vald av denna för ett år i sänder,

och en ledamot av socialnämnden,

utsedd av denna för enahanda

tid. Tremannanämnden har att

skyndsamt avgöra, huruvida barna
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

göra, huruvida barnavårdsnämnden

eller fattigvärdsstyrelsen skall taga

befattning med ärendet. Finner barnavårdsnämnden

tremannanämndens

avgörande icke kunna utan

våda avvaktas, må barnavårdsnämnden

tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

(Föreslagen lydelse)

vårdsnämnden eller socialnämnden

skall taga befattning med ärendet.

Finner barnavårdsnämnden tremannanämndens

avgörande icke kunna

utan våda avvaktas, må barnavårdsnämnden

tills vidare vidtaga lämplig

åtgärd.

20 §.

Länsstyrelserna hava —--omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommunernas

barnavård skola länsstyrelserna

hava biträde av barnavårdskonsulenter

och barnavårdsassistenter,

vilka jämväl skola hava till uppgift

att tillhandagå med upplysningar

och råd rörande barnavården. Befattningen

som barnavårdskonsulent

skall innehavas av fattigvårdskonsulent,

varom förmäles i lagen om fattigvården.

Konungen utfärdar instruktion

för fattigvårdskonsulenterna

i deras egenskap av jämväl barnavårdskonsulenter

samt meddelar närmare

bestämmelser angående barnavårdsassistenternas

verksamhet.

Där så — •— -— -—-----

21

Jämte det övervakande av samhällets

barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för fattigvård och

barnavård verka för barnavårdens

ändamålsenliga ordnande och främja

dess utveckling. Verksamheten vid

barnavårdsanstalter varom i 5 kap.

sägs skall stå under socialstyrelsens

tillsyn. I fråga om socialstyrelsens

och inspektörens åligganden i här

Vid sin befattning med kommunernas

barnavård skola länsstyrelserna

hava biträde av socialvårdskonsulenter

och barnavårdsassistenter,

vilka jämväl skola hava till uppgift

att tillhandagå med upplysningar

och råd rörande barnavården. Om

utfärdande av instruktion för socialvårdskonsulenterna

är stadgat i 52 §

lagen om socialhjälp. Det ankommer

på Konungen att meddela närmare

bestämmelser angående barnavårdsassistenternas

verksamhet.

ungdoms vård.

§•

Jämte det övervakande av samhällets

barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för barnavård verka

för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling.

Verksamheten vid barnavårdsanstalter

varom i 5 kap. sägs skall stå under

socialstyrelsens tillsyn. I fråga

om socialstyrelsens och inspektörens

åligganden i här nämnda hän
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nämnda hänseenden meddelar Ko- seenden meddelar Konungen närnungen

närmare föreskrifter. mare föreskrifter.

Angående tillsyn----— — förordnar Konungen.

33

Kan avgörande ej omedelbart träffas

rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstingsområdet

ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i anstalt,

som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården,

men må ej utan medgivande

av länsstyrelsen vårdas därstädes

under längre tid än en månad.

62

Utgift, som kommun haft för omhändertagen,

inverkar på förvärv

av hemortsrätt på enahanda sätt, som

i 49 § i lagen om fattigvården är

stadgat beträffande fattigvård, lämnad

enligt 1 § samma lag; dock inverkar

utgift för den, som fyllt sexton

år, allenast på hans eget förvärv

av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemortskommun

för utgift för omhändertaget

barn har kommunen den rätt,

som enligt 50 och 51 §§ samma lag

tillkommer fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för samhållsvård

inom annan kommun än

den, där det har hemortsrätt, gäller

om barnavårdsnämnds rätt att påfordra

hemsändning samt om ersättning

för hemsändningskostnad i

motsvarande tillämpning vad i 57 §

i nämnda lag är stadgat.

§•

Kan avgörande ej omedelbart träffas

rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstingsområdet

ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i hem,

som omförmäles i 18 § lagen om socialhjälp,

men må ej utan medgivande

av länsstyrelsen vårdas därstädes

under längre tid än en månad.

§•

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp

är stadgat om rätt för kommun

att av annan kommun eller av

staten erhålla ersättning för socialhjälp,

som lämnats enligt 12 § nämnda

lag, skall äga motsvarande tilllåmpning

i fråga om kommuns rätt

att erhålla ersättning för utgift för

omhändertaget barn.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 8.

Har kommun haft utgift för omhändertaget

barns vård i fall, som

avses i AO, Al eller A2 § i lagen om

fattigvården, eller har kommun haft

utgift för sådant barn i fall, då jämlikt

60 § samma lag ersättning för

fattigvård lämnas av staten, äger

kommunen i förhållande till vederbörande

landsting eller staten den

rått, som enligt omförmälda lagrum

tillkommer fattigvårds samhälle.

För utgift,---------

65

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhändertaget

barn samt om övertagande av

skyldighet att ansvara för kostnad för

sådant barn ävensom i avseende å tid

för anhängiggörande av talan gäller i

tillämpliga delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 8 kap. i lagen om

fattigvården, med iakttagande dock,

att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse

och fattigvårdssamhälle skall

gälla barnavårdsnämnd och kommun.

Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av staten

för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 56 § 3

mom. i lagen om fattigvården.

68

2 mom. För kostnaden för omhändertaget

barn under sexton år äger

— av staten.

§•

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun eller staten

för utgift för omhändertaget barn

samt om övertagande av skyldighet

att ansvara för kostnad för sådant

barn ävensom i avseende å tid för

anhängiggörande av talan gäller i tilllämpliga

delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 25—29, 31 och 32

§§ lagen om socialhjälp, med iakttagande

dock, att vad där är sagt om

socialnämnd skall gälla barnavårdsnämnd.

Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av staten

för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 29 §

lagen om socialhjälp.

§•

2 mom. Beträffande kommuns rätt

att för kostnad för omhändertaget

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnavårdsnämnden uttaga ersättning

av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad,

som här sägs, må ej bifallas,

där den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon

del därav kan antagas komma att

sakna nödiga medel till underhåll för

sig och de sina eller eljest synnerliga

skål tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Make, som enligt lag är underhållsskyldig

mot andra makens barn eller

adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden

omhändertagit barnet,

skyldig att efter sin förmåga ersätta

kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för

skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter

fyllda sexton år, äro föräldrarna

skyldiga att efter sin förmåga utgiva

ersättning för kostnaden för barnet.

Anspråk på ersättning för kostnad,

som i tredje och fjärde styckena

sägs, må ej bifallas, där synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

I fråga om det belopp, varmed ersättning

för kostnad för omhändertaget

barn skall enligt detta moment

utgå, gäller i tillämpliga delar vad

för motsvarande fcdl är stadgat i 51 §

i lagen om fattigvården.

69

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,

barnhem, förbättrings-

eller uppfostringsanstalt eller

till åtgärder för förebyggande av

framtida fattigvårdsbehov ställt särskilda

medel till

(Föreslagen lydelse)

barn under 16 år uttaga ersättning

av barnets fader, moder eller adoptant

gäller i tillämpliga delar vad

som i 36—38 §§ lagen om socialhjälp

är stadgat om kommuns rätt att uttaga

ersättning för socialhjälp, som

enligt 12 § nämnda lag lämnats åt

barn under 16 år.

§•

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,

barnhem eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt

ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens

förfogande, ankommer det

på kommunen att bestämma, huru
-

barnavårdsnämn
dens

förfogande, ankommer det på vida ersättningsskyldighet, varom i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kommunen att bestämma, huruvida 68 § sägs, skall äga rum för utgift,

ersättningsskyldighet, varom i 68 § som bestrides av dessa medel,

sägs, skall äga rum för utgift, som

bestrides av dessa medel.

70

Talan om utbekommande av ersättning

enligt 68 § anhängiggöres

hos länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och

hemvist eller uppehåller sig i annat

län, överlämnas ärendet för prövning

till länsstyrelsen därstädes. Talan

mot den, som ingenstädes äger stadigt

hemvist eller icke år svensk

medborgare, prövas av länsstyrelsen

i det län, där han finnes.

1 fråga om de uppgifter och handlingar,

vilka skola fogas vid ansökning,

som hår avses, samt i fråga om

målets behandling skall vad i 67 §

i lagen om fattigvården stadgas äga

motsvarande tillämpning.

§•

Vill barnavårdsnämnd erhålla ersättning

enligt 68 § och sker betalning

icke godvilligt, äger nämnden

att hos länsstyrelsen i det län, där

den som sökes har att vid domstol

svara i tvistemål, föra talan om utbekommande

av ersättningen. I fråga

om sådan talan skall i tillämpliga

delar gälla vad som finnes stadgat

i 39 § lagen om socialhjälp.

71 §•

1 mom. Då enskild -— •— •— barnets vård.

Vid bidragets---utgivandet underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun,

där barnet äger hemortsrätt,

bör med den ersättningsskyldige om

utgivandet träffa avtal, vilket skall

slutas genom skriftlig, av två personer

bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger nämnden att, med bifogande

av utredning rörande den ersätt

ningsskyldiges betalningsförmåga,

hos länsstyrelsen i länet göra ansökan

om fastställande av bidrag.

Länsstyrelsen prövar efter ovan angivna

grunder, med vilket belopp och

å vilka tider bidrag skall utgå. I fall,

Barnavårdsnämnden bör med den

ersättningsskyldige om utgivandet

träffa avtal, vilket skall slutas genom

skriftlig, av två personer bevittnad

handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger länsstyrelsen på talan av

barnavårdsnämnden ålägga den ersättningsskyldige

att å lämpliga tider

utgiva bidrag, som avses i denna paragraf.

I fråga om talan, som här avses,

skall i tillämpliga delar gälla vad

som är stadgat i 39 § lagen om socialh

jälp.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som här avses, skall vad i 70 § andra

stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

72 §.

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden inställa sig till

och efter sin förmåga fullgöra honom

å fattigvårdsanstalt eller eljest

anvisat arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet,

lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika undandrager

sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättningsskyldighet,

samt

b) den, som enligt av domstol

meddelat slutligt utslag eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal

är pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva

underhållsbidrag till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranleder

sådan försämring av det uppehälle

och den uppfostran, som lagligen

tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens

fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

ä anstalten eller i arbetet, intill dess

grundad anledning föreligger till antagande,

att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden efter sin förmåga

utföra arbete i arbetshem, som

avses i lagen om socialhjälp, är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet,

lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika undandrager

sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättningsskyldighet,

samt

b) den, som enligt av domstol meddelat

slutligt utslag eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag

till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranleder

sådan försämring av det uppehälle

och den uppfostran, som lagligen

tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens

fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i

arbetshem må dock icke meddelas

den som ej fyllt 18 år.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

i arbetshemmet, intill dess grundad

anledning föreligger till antagande,

att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot bar
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnet; dock må han ej kvarhållas

i oavbruten följd under längre tid

än ett år.

Vad i 11, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen

om fattigvården är stadgat om

föreläggandes innehåll, om inverkan

av arbetsskyldighetens fullgörande,

om handräckning samt om varning

och tvångsarbete såsom påföljd vid

underlåtenhet av eller tredska eller

dåligt uppförande vid utförande av

anvisat arbete skall i motsvarande

tillämpning lända till efterrättelse,

med iakttagande dock, att vad enligt

nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen

i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

(Föreslagen lydelse)

net; dock må han ej kvarhållas i

oavbruten följd under längre tid än

ett år.

Vad i 42, 43 samt 48—51 §§ lagen

om socialhjälp är stadgat om delgivning

av föreläggande, om handräckning

samt om varning och tvångsarbete

skall i motsvarande tillämpning

lända till efterrättelse.

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående Vad i denna lag stadgas angående

föräldrar gäller adoptant, när fråga föräldrar gäller adoptant, när fråga

är om adoptivbarn. Barnets föräld- är om adoptivbarn.

rar är o ej skyldiga att utgiva ersättning

enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten

samt, om denne är gift, hans

make bliva ur stånd att fullgöra sin

ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden —---har vårdnaden.

81

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat

beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för skola tillhörande barnaoch

ungdomsvården avslagit framställning

om slutlig utskrivning av

för skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

§•

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat

beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställning

om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för anstalt meddelat beslut rörande

behandlingen vid fullgörande

av arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten

eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,

för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag eller

kommunallagarna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej förbud

däremot meddelas av länsstyrelsen.

82

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tre veckor från handräckningens

fullbordande.

84

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget

barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning

för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande

eller styrelse för arbetshem meddelat

beslut i ärende rörande intagning

i eller utskrivning från hemmet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller

förvaltningsfråga, för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag

eller kommunallagarna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför

kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej förbud

däremot meddelas av länsstyrelsen.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket,

må föras utan inskränkning till

viss tid.

§•

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget

barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad, eller

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

av arbetsskyldighet eller kvarhållande

av arbetsskyldig å anstalt eller i

arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt

63 §,

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast beträffande

ränta å kostnad för omhändertaget

barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola-----

3 mom. Bestämmelserna i 81

och i- mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning

beträffande mål enligt denna lag. 1

(Föreslagen lydelse)

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast beträffande

ränta å kostnad för omhändertaget

barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen.

— eget utlåtande.

3 mom. Bestämmelserna i 57 §,

58 § andra stycket och 60 § första

stycket lagen om socialhjälp skola

äga motsvarande tillämpning beträffande

mål enligt denna lag.

§ 3

85 §.

1 inom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 83 § i lagen

om fattigvården är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

1 mom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 61 § lagen om

socialhjälp är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1957; dock att i fråga om

ersättning för sådan kostnad för omhändertaget

barn, vilken belöper på

tiden före den 1 januari 1957, äldre

lag alltjämt skall äga tillämpning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)

om socialregister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

I varje kommun skall av fattigvårdsstyrelsen

eller annat kommunalt

organ, som kommunen därtill

utser, föras ett register (socialregister)

över hjälpverksamheten

inom kommunen.

(Föreslagen lydelse)

I varje kommun skall av socialnämnden

eller annat kommunalt organ,

som kommunen därtill utser,

föras ett register (socialregister)

över hjälpverksamheten inom

kommunen.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1951.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 111

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om lagstiftning

rörande socialhjälp samt anför.

Inledning

Socialvård skommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en översyn

av den svenska socialvårdslagstiftningen, upptog på ett tidigt stadium

frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Kommitténs preliminära

överväganden i detta hänseende ledde fram till att fattigvården

borde avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, som kommittén

ville kalla socialhjälp. En förutsättning härför var dock enligt kommitténs

mening, att det s. k. småkommunsproblemet kunde lösas på ett

eller annat sätt. Kommittén ansåg sig därför böra i första hand pröva sistnämnda

spörsmål och den därmed sammanhängande frågan om den kommunala

nämndsorganisationen. Förslag härom framlades i kommitténs betänkande

nr VI (SOU 1942:56), vari kommittén jämväl redovisade sina

principiella överväganden beträffande socialhjälpen.

För att komma till rätta med småkommunsproblemet föreslog kommittén

i nyssnämnda betänkande, att man i avvaktan på en ändrad kommunal

indelning skulle låta sig nöja med att för socialvårds- och hälsovårdsärenden

sammansluta små kommuner till en ny form av specialkommuner,

socialvårdskommuner. Kungl. Maj:t beslöt emellertid att i stället ta upp

frågan om en revision av den kommunala indelningen, och kommitténs

arbete med en reformering av fattigvårdslagstiftningen fick därför vila tills

vidare. Sedan kommunindelningsfrågan lösts i princip, framlade kommittén

år 1946 ett betänkande, nr XIV, med förslag om ålderdomshem m. m.

(SOU 1946: 52). På grundval av detta betänkande förelädes 1947 års riks
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kangl. Maj:ts proposition nr til år 1955

dag proposition (nr 243), vari riktlinjer uppdrogs för hur dessa hem skulle

anordnas. Propositionen antogs av riksdagen (skr. nr 361).

Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstiftningen

avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII

med utredning och förslag angående lag om socialhjälp in. m. (SOU 1950:

11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpform

— socialhjälp — som enligt kommitténs mening bör avlösa inte bara den

nuvarande fattigvården utan även vissa andra behovsprövade hjälpformer,

hland dem mödrahjälpen och kontantunderstöden till arbetslösa. I del II,

som utgör en komplettering av det nyssnämnda betänkandet om ålderdomshemmen,

behandlas vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen har karaktär av

en överarbetning av 1942 års betänkande, såvitt angår den kommunala

nämndsorganisationen.

Över kommitténs slutbetänkande inhämtades år 1950 yttranden från ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Vid de överväganden, som härefter ägde rum inom socialdepartementet,

ansågs det av flera skäl lämpligt att i första hand inrikta sig på en effektivisering

av socialförsäkringen och att först därefter upptaga frågan om en

revision av fattigvårdslagstiftningen. I enlighet med denna arbetsplan framlades

för riksdagen åren 1952 och 1953 olika förslag till förbättrade folkpensioner,

år 1953 förslag till genomförande av den obligatoriska sjukförsäkringen

samt år 1954 förslag till lagstiftning om moderskapsförsäkring

och till ny yrkesskadeförsäkringslagstiftning. Sedan samtliga dessa förslag

antagits av riksdagen, synes tiden nu vara inne att ta upp frågan om en

reformering av fattigvårdslagstiftningen.

Jag anhåller därför att nu få anmäla denna fråga.

Huvuddragen av gällande lagstiftning

Huvudreglerna rörande den offentliga fattigvården återfinnes i lagen den

74 juni 1918 om fattigvården1 (nr 422; ändr. 298/1919, 97/1920, 390/1920,

250/1921, 246/1922, 356/1924, 362/1924, 82/1925, 84/1926, 202/1926, 208/1927,

326/1929, 178/1931, 205/1934, 265/1936, 386/1937, 65/1939, 482/1940, 61/1944,

421/1944, 504/1945, 761/1945, 767/1945, 471/1946, 492/1946, 876/1946, 555/

1947, 291/1948, 720/1948, 620/1950, 102/1954 och 361/1954).

Enligt Fvl är fattigvården en kommunal angelägenhet. Varje borgerlig

kommun utgör ett fattigvårdssamhälle men möjlighet finnes för två eller

flera landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. Beslutanderätten

i fattigvårdssamhället utövas av kommunal- resp. stadsfullmäktige

eller — om samhället utgöres av två eller flera landskommuner — av s. k.

1 Denna lag benämnes i det följande Fvl.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

fattigvårdsfullmäktige. Vad som är att hänföra till förvaltning och verkställighet

ombesörjes inom varje fattigvårdssamhälle av en fattigvårdsstyrelse.

Fvl skiljer mellan fattigvård, som samhället är skyldigt att lämna, och

fattigvård, som det står samhället fritt att lämna. I förra fallet brukar man

tala om obligatorisk fattigvård, i senare fallet om frivillig fattigvård. Denna

åtskillnad har betydelse i flera avseenden. En annan betydelsefull skillnad

är den som göres mellan fattigvård till vuxen person och fattigvård till

minderårig; med minderårig avses härvid den som ej fyllt 16 år.

Obligatorisk fattigvård (1 §) kan endast utgå till minderåriga

och sådana vuxna personer, som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna till arbete. Härav

följer att vuxna personer, som visserligen är arbetsföra men som inte kan

skaffa sig arbete eller av profylaktiska skäl bör avhålla sig från arbete,

inte har rätt till obligatorisk fattigvård. Den obligatoriska fattigvården är

med andra ord inte avsedd för arbetslösa, inte heller kan den användas i

syfte att förebygga arbetsoförmåga.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves utöver vad som framgår

av det nyss anförda, att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle

och att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Genom att sistnämnda

krav uppställes anges fattigvårdens karaktär av en sekundär hjälpform,

som skall tillgripas endast i den mån hjälp inte erhålles från annat håll,

t. ex. genom socialförsäkring eller bistånd från anhöriga.

Den obligatoriska fattigvården omfattar det underhåll och den vård som

erfordras samt för minderårig jämväl uppfostran.

För meddelande av frivillig fattigvård (2 §) uppställes i Fvl

inga som helst förutsättningar eller begränsningar. Fattigvårdssamhället

har full frihet att bestämma de grunder, efter vilka dylik fattigvård skall

utgivas. Om några sådana grunder ej fastställts, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen

att meddela frivillig fattigvård i den mån styrelsen prövar

nödigt. Av det anförda framgår, att frivillig fattigvård kan utgivas exempelvis

till arbetsföra arbetslösa eller för att förebygga en befarad arbetsoförmåga.

En väsentlig skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård är att

den förra har karaktär av en medborgerlig rättighet, som kan framtvingas

på rättslig väg genom besvär över fattigvårdsstyrelsens beslut. I fråga om

frivillig fattigvård föreligger däremot ingen besvärsrätt.

I fråga om sättet för meddelande av fattigvård föreskrives,

att fattigvård — obligatorisk såväl som frivillig — i allmänhet skall lämnas

genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å

anstalt (27 §). Rörande de båda förstnämnda formerna ges i lagen vissa

direktiv för fattigvårdsstyrelserna. Sålunda stadgas, att hemunderstöd inte

bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbets
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ovillighet och ej heller när det eljest finnes anledning att antaga, att understödet

inte kominer till behörig användning (28 §). Utackordering får

endast ske till personer, om vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla de

skyldigheter, som för vart fall åligger dem, fattigvårdsstyrelsen gjort sig

förvissad (29 §).

För att kunna mottaga hjälptagare, som är i behov av vård och inte

lämpligen kan understödjas i hemmet, är i princip varje fattigvårdssamhälle

skyldigt att ha fattigvårdsanstalt (ålderdomshem, försörjningshem,

vårdhem). Lagen öppnar dock möjlighet för flera samhällen att

förena sig om gemensam anstalt liksom också för samhälle, som på grund

av det ringa antalet understödstagare eller eljest inte kan anses vara i behov

av egen anstalt eller del i sådan, att erhålla befrielse från sin skyldighet

härutinnan (31 §).

Förutom de nyss angivna anstalterna skall enligt Fvl finnas arbetshem,

som skall inrättas av landstingen och de städer som ej deltar i landsting.

Arbetshemmen är avsedda dels för en speciell grupp av hjälptagare — nämligen

för sådana i någon mån arbetsföra behövande, som har behov av anstaltsvård

men inte lämpligen kan mottagas eller behållas på ålderdomshem,

försörjningshem eller vårdhem — och dels för personer, som försummat

sin försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföreläggande.

Såsom framgår av det anförda är fattigvården en kommunal angelägenhet.

I överensstämmelse härmed föreskrives, att kostnaderna för

fattigvården skall, i den mån de ej kan täckas med avkastningen av

fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, bötesmedel,

gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de

grunder, som i allmänhet är stadgade för kommunalutskylders utgivande

"(39 §).

När det gäller frågan, vilken kommun som har att svara för kostnaderna

i ett visst fattigvårdsfall, är till en början att märka, att den kommun, i

vilken den hjälpbehövande vistas, alltid är i första hand ansvarig för att

fattigvård utgives. Om hjälptagaren har s. k. hemortsrätt i annan

kommun, äger vistelsekommunen emellertid under vissa förutsättningar

återkräva sina utgifter eller en del därav av hemortsrättskommunen.

Enligt Fvl:s huvudregel har svensk medborgare hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,

inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att under

det år mantalsskrivningen avser ha åtnjutit obligatorisk fattigvård och utan

att under samma år ha erhållit frivillig fattigvård från annat fattigvårdssamhälle

än det, vari han mantalsskrivits. Från denna huvudregel finnes

åtskilliga undantag, för vilka eu utförlig redogörelse senare kommer att

lämnas i ett särskilt avsnitt rörande hemortsrätten. I detta sammanhang

må endast nämnas, att den som fyllt 00 år inte kan förvärva ny hemortsrätt

samt att gift kvinna alltid har samma hemortsrätt som mannen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Vistelsekommunens rätt att kräva ersättning av hemortskommunen för

utgiven fattigvård är i olika avseenden begränsad. Den viktigaste begränsningen

ligger däri, att återkravsrätt inte föreligger för frivillig fattigvård;

kostnaderna härför får alltså slutligen bäras av vistelsekommunen. Men

inte heller allt vad som utgivits i obligatorisk fattigvård kan återkrävas av

hemortskommun. Ersättning kan nämligen inte uttagas för fattigvård,

som meddelats för vissa i lagen angivna ändamål, t. ex. för att bekosta kläder

åt skolbarn. Och vad angår lämnad vård utgår ersättning endast med

det belopp, vartill kostnaden för vården skäligen kan uppskattas. För att

minska antalet beloppstvister har Kungl. Maj:t enligt bemyndigande i lagen

fastställt en vårdtaxa, som tillämpas härvidlag.

Vistelsekommun, som vill kräva ersättning av hemortskommun, skall

göra detta genom att tillställa fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda kommun

en s. k. anmaning (53 §). Om kravet inte godkännes eller anmaningen

lämnas obesvarad, äger vistelsekommunen inom viss tid anhängiggöra talan

mot hemortskommunen hos vederbörande länsstyrelse, som i så fall får

slita tvisten (54 §). över länsstyrelsens utslag kan klagan föras i kammarrätten,

som är sista instans.

För obligatorisk fattigvård, som lämnats utlänning eller någon vars hemortsrätt

inte kan utredas, äger vederbörande fattigvårdssamhälle rätt att

få gottgörelse av staten. Ersättning av statsmedel utgår under vissa förutsättningar

även i det fall att understödstagaren efter fyllda 16 men före

fyllda 60 år oavbrutet under minst tre år med sin familj vistats utom hemortskommunen

(60 §).

I detta sammanhang må nämnas, att fattigvårdssamhälles kostnader för

våld av sinnessjuka, tuberkulösa, vanföra och andra kroniskt sjuka samt

lasarettspatienter under vissa förutsättningar gottgöres av vederbörande

landsting (40—42 §§).

Med hemortsrättsinstitutet sammanhänger ett annat institut nämligen

hemsändnin g, vilket innebär att en hjälptagare, som vistas utom sin

hemortskommun, kan sändas dit. En förutsättning härför är, att vistelsekommunen

utgivit obligatorisk fattigvård till honom under omständigheter

som synes utvisa, att fattigvårdsbehovet kommer att bli varaktigt. Hemsändning

får dock ej äga rum, om hjälptagaren skulle lida men därav till sin

hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt minska

eller han har stadigvarande bostad hos vissa närstående. Initiativet till

hemsändningen kan tagas såväl av fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen

som av fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen. Är styrelserna av olika

mening eller bestrider hjälptagaren att hemsändning får ske, kräves länsstyrelsens

tillstånd till åtgärden (57 §). Länsstyrelsens beslut kan överklagas

i kammarrätten (81 §).

Fattigvårdssamhälle, som tått vidkännas kostnad för fattigvård, har —

utom i vissa undantagsfall, som här kan lämnas å sido — en i princip oin
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skränkt återkravsrätt mot hjälptagaren. Detta gäller i fråga

om såväl obligatorisk som frivillig fattigvård; i båda fallen är hjälptagaren

skyldig att återbetala allt vad han mottagit. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen

full frihet att efterskänka kravet (62 §).

Återkravsrätt föreligger även mot vissa anhöriga till

hjälptagaren under förutsättning att dessa enligt Fvl:s regler äi försörj

ningsplik tiga mot honom; man brukar här tala om fattigvårdsrättslig

försörjningsplikt i motsats till den familjerättsliga underhållsskyldigheten.

Enligt Fvl är föräldrar skyldiga att utan fattigvårdssamhällets betungande

försörja sina minderåriga barn. Samma försörjningsplikt har en man gentemot

sin hustru. I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger

däremot i fattigvårdshänseende försörjningsplikt endast såtillvida, att de

är i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja

varandra så att de ej faller fattigvården till last. Detsamma gäller i fråga

om hustrus försörjningsplikt gentemot mannen (3 §).

Om obligatorisk fattigvård utgått till någon, för vilken annan är försorjningspliktig,

äger fattigvårdssamhället uttaga ersättning härför av den försörjningspliktige.

Här liksom i fråga om hjälptagaren själv föreligger dock

frihet för samhället att helt eller delvis efterskänka kravet. För frivillig

fattigvård kan ersättning inte utfås av försörjningspliktig (63 §).

Fattigvårdssamhälle, som vill framställa ersättningsanspråk mot hjälptagaren

själv eller mot försörjningspliktig, skall väcka talan därom hos

vederbörande länsstyrelse. I båda fallen gäller, att anspråket inte får bifallas,

om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller

någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll

för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket

(65 §).

Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom

lättja eller liknöjdhet ådrager sina minderåriga barn eller adoptivbarn

eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk fattigvård måste lämnas någon

av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och medför skyldighet

för vederbörande att inställa sig och efter sin förmåga fullgöra honom

anvisat arbete på arbetshem eller annorstädes (71 §). Själva föreläggandet

kan inte överklagas, men om föreläggandet inte fullgöres frivilligt äger

fattigvårdsstyrelsen begära handräckning hos polismyndigheten (72 §),

och i handräckningsärendet kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) samt

över dess beslut hos regeringsrätten (84 §). Om den, som avses med föreläggandet,

underlåter att fullgöra det anvisade arbetet eller lämnar arbetet

utan tillstånd eller visar tredska eller gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ordning kan han, efter erhållen varning, av

länsstyrelsen dömas till tvångsarbete (75 §). Ett mål av denna beskaffenhet

fullföljes från länsstyrelsen till vederbörande hovrätt och därifrån

till högsta domstolen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Tillsynen över fattigvårdens handhavande utövas

av länsstyrelserna, som har att vaka över att fattigvården inom länen

ordnas och handhaves i enlighet med lagen så att de behövande kommer i

åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas av omständigheterna.

Länsstyrelserna biträdes av statens socialvårdskonsulenter (43 §).

Viss tillsyn utövas centralt av socialstyrelsen, som biträdes av statens

inspektör för fattigvården (44 §).

Från början ingick det i fattigvårdsstyrelsernas åligganden att omhändertaga

barn, som på grund av nöd eller annan dylik anledning var i behov av

vård utom hemmet. Genom barnavårdslagen den 6 juni 19241 (nr 361;

ändr. 203/1926, 209/1927, 327/1929, 171/1931, 179/1931, 204/1934, 266/1936’,

387/1937, 66/1939, 324/1939, 789/1940, 62/1942, 730/1943, 168/1944, 230/1944,

503/1945, 762/1945, 767/1945, 335/1946, 877/1946, 300/1947, 322/1947,

524/1947, 292/1948, 402/1948, 250/1949, 410/1950, 792/1952, 358/1954) överflyttades

emellertid denna uppgift på barnavårdsnämnderna. Det förutsattes

härvid, att behov av enbart ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses

genom fattigvårdsstyrelsernas försorg.

Det bör i detta sammanhang nämnas att reglerna i Bvl och Fvl i många

viktiga avseenden överensstämmer, bl. a. beträffande hemortsrätt, ersättningsskyldighet

kommuner emellan samt det processuella förfarandet. Bvl

hänvisar på många punkter till Fvl.

Av den lämnade redogörelsen för Fvl framgår, att staten i vissa fall ersätter

fattigvårdssamhällena deras utgifter för fattigvård. Staten bidrar

också till kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar, som nomadiserar.

Bestämmelser härom återfinnes i kungörelsen den 27 juni 1927 angående

statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar (nr 277; ändr.

133/1928, 462/1932, 238/1933, 1018/1937, 264/1948, 326/1953).

Vid sidan av Fvl finnes ett flertal författningar, enligt vilka ekonomisk

hjälp kan utgå efter prövning av behovet från fall till fall. En sådan författning

är lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott m. m.

(nr 528; ändr. 401/1952), som öppnar möjlighet för fattigvårdssamhälle att

stalla medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift att tillskott

och bidrag, som utdelas av dessa medel, inte skall anses som fattigvård.

Sådana tillskott och bidrag får utdelas endast i vissa fall, som angives i

lagen, nämligen för att bereda

1) understöd (kommunala pensionstillskott) åt folkpensionärer, som

inte är uteslutna från inkomstprövade folkpensionsförmåner men ändock

av särskilda skäl har behov av fattigvård,

2) understöd (kommunala tillskott till bidrag till änkor och änklingar

med barn) åt personer, som har behov av fattigvård, oaktat de åtnjuter

bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn,

1 Denna lag betecknas i det följande Bvl.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

3) understöd (kommunala tillskott till särskilda barnbidrag eller till bidragsförskott)

åt barn, som har behov av fattigvård, oaktat särskilt barnbidrag

eller bidragsförskott utgår för dem, samt

4) bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande gemensamt med

pensionsstyrelsen av kostnader för åtgärder för förebyggande eller hävande

av höggradig nedsättning av arbetsförmågan.

Bidragen eller tillskotten får ej utdelas till andra personer än sådana,

som är mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äger hemortsrätt

i fråga om fattigvård.

I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som skall iakttagas av fattigvårdsstyrelsen,

när denna beviljar tillskott eller bidrag.

En annan behovsprövad lijälpform innefattas i förordningen den 11 juni

1937 om mödrahjälp (nr 339; ändr. 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950,

107/1953). Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i anledning

av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd.

Skillnad göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda

fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven

i landet.

Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som

för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett

sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsområde

och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd, bestående

av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barnavårdsnämnden.

Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som äger

meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödrahjälpsnämnderna;

styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds beslut.

För hjälpbehövande arbetslösa finns en särskild behovsprövad lijälpform,

som regleras i kungörelsen den 27 maj 19ri9 angående vissa statliga och

statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (nr 278).1 Enligt denna kungörelse

kan kommun med bidrag av statsmedel lämna arbetslösa personer

kontantunderstöd intill vissa av Kungl. Maj :t fastställda maximibelopp, som

är olika höga i olika dyrortsgrupper och inom en och samma dyrortsgrupp

därjämte är beroende av huruvida den arbetslöse är ensamstående eller

familjeförsörjare. Bortsett från vissa i kungörelsen angivna undantagsfall

får sådant understöd ej utgå till den, som uppbär fattigvård eller dagunderstöd

från erkänd arbetslöshetskassa.

Kommun, som anvisat medel till kontantunderstöd och som önskar åtnjuta

statsbidrag, skall innan verksamheten begynner, inhämta arbetsmarknadsstyrelsens

medgivande därtill. Fn förutsättning för alt statsbidrag skall

utgå är att vad som utgives av kommunala medel förklaras inte vara att

anse som fattigvård.

1 Denna kungörelse benämnes i det följande hjälpkungörclscn.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kontantunderstödsverksainheten handhaves lokalt av kommunala arbetslöshetsnämnder

samt ledes centralt av arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a.

bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontantunderstöd

vid varje tillfälle får utgå, och prövar, huruvida visst antal av de

understödsrum, som tilldelats kommunen, skall förbehållas hjälpsökande,

som enligt Fvl har hemortsrätt i annan kommun.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1950 angående bistånd åt utlandssvenskar

som återvända till Sverige, m. m. (nr 383), kan svensk medborgare, som

vid sin ankomst till Sverige efter längre tids vistelse utrikes är medellös och

i behov av hjälp, för sig och sin familj erhålla bistånd i form av mottagningshjälp,

starthjälp och rörelselån. Om skäl därtill föreligger, kan inottagningshjälp

och starthjälp — men inte rörelselån — under samma förutsättningar

tilldelas även förutvarande svensk medborgare. Mottagningshjälp

kan lämnas till uppehälle, kläder och resor och utgå under högst tre,

i undantagsfall högst sex månader från ankomsten till riket. Starthjälp kan

meddelas för resa eller flyttning för tillträdande av första anställning, uppehälle

till första löneutbetalningen, arbetskläder samt oundgängligen erforderligt

bohag. För att rörelselån skall kunna beviljas kräves, att vederbörande

är arbetsför men ej kan erhålla lämplig arbetsanställning samt att

förutsättningar anses föreligga för att han med hjälp av lånet skall kunna

börja hantverks- eller annan rörelse och därigenom vinna sin försörjning.

Maximibeloppet för rörelselån utgör 15 000 kronor. Starthjälp, som inte

avser rese- eller flyttningskostnad, ävensom rörelselån utgives med återbetalningsskyldighet.

Av vad som nyss anförts framgår, att hjälpen är avsedd för dem, som

vistats utrikes en längre tid. Svensk medborgare, som anländer hit från

utlandet och därvid är i nödställd belägenhet, kan emellertid, även om han

inte vistats utomlands under längre tid, erhålla hjälp till uppehälle, resa

till hemorten eller dylikt. Sådan hjälp utgives med återbetalningsskyldighet

och får endast lämnas med mindre belopp.

Ansökan om hjälp enligt ifrågavarande kungörelse prövas av arbetsmarknadsstyrelsen,

då det gäller rörelselån, och eljest av länsarbetsnämnd — i

Stockholm arbetsnämnden — eller annat arbetsförmedlingsorgan. Kostnaderna

bestrides helt av statsmedel.

Enligt lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader

för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka (nr 283) skall

sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk person, som under viss längre tid

mot billigaste avgift vårdats å visst slag av sjukhus eller anstalt, erhålla

lindring i vårdkostnaden under förutsättning att han utan att vara i behov

av obligatorisk fattigvård dock är att anse som mindre bemedlad. Lindringen

skall beredas honom av det fattigvårdssamhälle, där han senast mantalsskrivits.

Återbetalningsskyldighet föreligger för den händelse den sjukes

ekonomiska ställning skulle så förbättras att han inte längre är att anse

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1955

som mindre bemedlad. Om fattigvårdssamhället inte kan återfå sina kostnader

av den sjuke, äger samhället erhålla gottgörelse härför av det landsting,

inom vars område samhället är beläget.

Slutligen må nämnas, att stadgan angående folkundervisningen i riket

den 26 september 1921 (nr 604), stadgan angående folkundervisningen i

Stockholm den 22 juni 1923 (nr 294) och stadgan för fortsättningsskolan

den 16 september 1918 (nr 1001) öppnar möjligheter för skoldistrikten att

efter behovsprövning lämna hjälp av kommunala medel åt skolbarn för att

bekosta deras skolgång och, beträffande landsorten, resor för undersökning

och behandling vid den statsunderstödda psykiska barna- och ungdomsvården.

Dylik hjälp får ej anses som fattigvård.

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag

Efter att ha lämnat en historisk översikt över den svenska fattigvårdslagstiftningen

och en redogörelse för motsvarande lagstiftning i vissa andra

länder —- härom hänvisas till s. 1—25 i betänkandet1 — tar kommittén upp

frågan huruvida behov av en generell och på behovsprövning

grundad hjälpform kommer att föreligga sedan

socialförsäkringen uppbyggts och gjorts effektiv.

Denna fråga besvaras jakande av kommittén, som framhåller, att hur vi än

sökte höja de sämst ställdas standard samt bygga ut socialvården med särskilda

grenar för varje behov, så komme det alltid på grund av de skiftande

förhållandena att emellanåt uppstå hjälpbehov, vilka ej kunde bli avhjälpta

från någon av de speciella grenarna; och hur väl vi än sökte avväga ersättningsbeloppen

i de särskilda grenarna, komme det alltid att för vissa

fall uppstå behov av hjälp därutöver, alltså hjälp efter behovsprövning.

Redan härav följde att socialvården inom sin ram måste rymma behovsprövad

hjälp. Endast en generell och behovsprövad hjälpform utgjorde

garanti för medborgaren, att han i varje nödläge, vad det än kunde vara

förorsakat av och hur omfattande det än kunde vara, skulle fa erfordei lig

hjälp.

1 överensstämmelse härmed bar socialvårdskommittén utgått från, att eu

sådan hjälpform måste ingå i vår socialvård. För denna hjälpform föreslås

benämningen socialhjälp.

Kommittén anför vidare.

En dylik hjälpforms styrka ligger just i att den tack vare sitt oberoende

av beloppsfixerande författningsregler kan lämna en garanti av angivet

innehåll. Därigenom blir hjälpformen även särskilt lämpad för att tillgodose

1 Med betänkandet avses här och i det följande, såvida ej annat framgår av sammanhanget,

kommitténs betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjälp

in. m.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

de till innehåll och omfattning starkt växlande behoven av förebyggande

åtgärder. Men i denna obundenhet ligger också hjälpformens svaghet. Hjälpens

anpassning efter behovet kan ha en tendens att minska lusten att

spara och vara förtänksam. Den som sörjt för sig själv utestänges från en

jalpform, som vilar på denna princip. Den trygghetskänsla, som man

genom socialvården vill skapa hos medborgarna, vinnes lättare genom hjälpanordmngar,

som icke äro förenade med behovsprövning d. v. s. utgå med

i förväg fixerade förmåner. För det stora flertalet fall föreligger vid de

van iga risktillfällena (sjukdom o. s. v.) ett ekonomiskt hjälpbehov, och i

stor utstracknmg är därför prövning av om så är förhållandet eller icke

onodig.

De nu berörda omständigheterna utgör enligt kommitténs mening en

barande motivering för att man i första hand bör bygga samhällets åtgärder

för att skapa ekonomisk trygghet för medborgarna på hjälpformer, vilka

icke är behovsprövade, och först i andra hand tillgripa behovsprövade

former.

Enligt kommitténs mening är det angeläget, att socialhjälpen

inte förknippas med rättsverkningar, som är ägnade att

inge allmänheten den föreställningen att socialhjälpen

är nedsättande för mottagaren. Om man gjorde så, nådde man

inte alla hjälpbehövande. Just de ambitiösa medborgarna droge sig mest

för att anlita en hjälpform, som på ett eller annat sätt betraktades som

nedsättande, och man skulle lämna utan hjälp mycket av vad som understundom

benämndes den tysta nöden under det att personer med parasittendenser

likväl inte skulle låta sig avskräckas från att hålla sig framme.

Den begränsning av socialhjälpens omfattning, som vore önskvärd, borde

i stället söka åvägabringas i första hand genom utjämning av barnfamiljernas

kostnader och genom effektivisering av socialförsäkringens alla grenar,

vare sig förmånerna utginge med eller utan inkomstprövning. Därigenom

minskades antalet fall, vid vilka överhuvud taget hjälp efter behovsprövning

behövde ifrågakomma. I andra hand gällde det att skapa

sådana bestämmelser och en sådan organisation för den behovsprövade

hjälpformen, att den ur den hjälpbehövandes synpunkt väl fyllde sin uppgift

på samma gång som dess sunda handhavande garanterades.

Redan i sitt år 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organisation

in. in. tog kommittén ståndpunkt till frågan om huvudmannaskapet

för och finansieringen av socialhjälpen. Därvid

uttalade kommittén som sin principiella uppfattning, att en så universell

hjälpform som socialhjälpen utan tvivel vore en statsuppgift. Kommittén

fann sig emellertid — bl. a. av organisatoriska skäl — icke kunna förorda,

att staten övertoge huvudmannaskapet för socialhjälpen. Likaså avvisades

tanken på att låta landstingen, häradena eller pastoraten tjäna som underlag

för socialhjälpen. Det funnes därför enligt kommitténs mening ingen annan

utväg än att i princip behålla primärkommunerna som huvudmän. Emel
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

lertid förordade kommittén, att staten skulle bidraga till kommunernas

kostnader. Härvid borde enligt kommitténs mening ett sådant system väljas,

att statsbidrag lämnades med viss andel av vederbörande kommuns totala

kostnader för socialhjälp och barnavård. Storleken av denna andel ansågs

för det dåvarande inte kunna preciseras men kommittén uttalade, att statsbidraget

borde vara så stort, att det i betydande omfattning lindrade kommunernas

socialvårdskostnader. Samtidigt måste tillses, att kommunerna

finge vidkännas så stor anpart av kostnaderna, att de kommunala organen

iakttoge tillbörlig varsamhet och utövade erforderlig kontroll vid verksamhetens

handhavande. Bidraget borde utgå på nettokostnaderna men inte

beräknas för varje fall för sig utan på den totala kostnaden; i den mån en

differentiering av bidraget ansåges böra ske, borde bidraget beräknas med

hänsyn till de totala kostnaderna för varje kategori hjälpfall. En motsatt

anordning skulle nämligen nödvändiggöra ett tidsödande ansöknings- och

granskningsförf arande.

I sitt år 1950 avgivna slutbetänkande rörande socialhjälpen uttalar kommittén,

att intet inträffat, som givit kommittén anledning frångå sin principiella

ståndpunkt beträffande huvudmannaskap och statsbidrag samt att

kommittén därför utgått från att primärkommunerna skulle vara huvudmän

för socialhjälpen och erhålla statsbidrag med en betydande andel av

totalkostnaderna. Kommittén understryker, att socialhjälpen därigenom till

skillnad från fattigvården bleve icke en kommunal utan en blandat ltommunal-statlig

verksamhet, vilket förhållande självfallet finge viktiga konsekvenser

i flera avseenden.

De bestämmelser, som kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidragets

storlek och utformning, har av kommittén sammanfattats i ett förslag

till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsåndamål.

Enligt detta förslag skall kommun äga att för varje kalenderår

erhålla statsbidrag till de kostnader, som under året förekommit för

socialhjälp, omhändertagande av barn enligt Bvl, driften av ålderdomshem

och bidragsförskott. Statsbidraget skall beräknas på ett underlag, som erhålles

genom att de verkliga kostnaderna minskas med vad som under året

influtit från annan kommun och enskilda; i avseende å driftkostnaderna

vid ålderdomshem skall bidraget dock alltid beräknas på ett underlag av

2 kr. per person och vårddag. För kostnad, som hänför sig till utlänning

eller icke mantalsskriven svensk medborgare, skall statsbidrag utgå med

hela bidragsunderlaget. I övrigt skall statsbidraget allt efter kommunens

ekonomiska bärkraft, mätt i antalet skattekronor per innevånare, variera

mellan lägst 30 och högst 80 % av bidragsunderlaget. Bidraget skall sökas

hos och beviljas av länsstyrelsen.

Med hänsyn hl. a. till statsbidragets storlek finner kommittén det nödvändigt,

att statliga organ får möjlighet att ingripa, därest någon kommun

handhaft verksamheten på sådant sätt att det allmänna vållats utgifter, som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

inte varit avsedda med gällande författningar och därtill knutna anvisningar.

I dylikt fall skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen efter

hörande av socialstyrelsen kunna föreskriva, att statsbidraget skall utgå

med lägre belopp än som eljest skulle ha varit fallet.

I övrigt förutsättes, alt kontroll från statsmakternas sida skall utövas

främst genom en allmän fortlöpande tillsyn över verksamheten. Såsom närmare

kommer att utvecklas i det följande föreslås emellertid därjämte

vissa, huvudsakligen av statsbidraget betingade begränsningar i den frihet,

som kommunerna nu har med avseende å fattigvården. Det kan i detta

sammanhang vidare nämnas, att enligt kommitténs förslag länsstyrelsen

skall utse en ledamot i socialhjälpens kommunala verkställighetsorgan,

socialnämnden; även härmed avses att skapa en viss garanti för att socialhjälpen

inte användes på ett sådant sätt, att staten därigenom tillskyndas

icke avsedda kostnader.

Enligt kommitténs beräkningar skulle ett genomförande av kommitténs

förslag — enligt vilket, på sätt kommer att framgå av det följande, vissa

nu av staten helt eller delvis bekostade hjälpformer skulle inrymmas under

socialhjälpen —- medföra en årlig kostnadsökning för staten av omkring

38 milj. kr., bortsett från administrationskostnaderna.

Kommitténs förslag i fråga om finansieringen av socialhjälpen är inte

enhälligt. Två av kommitténs ledamöter (herrar Birke och Hagård) har

nämligen som sin mening uttalat, att socialhjälpen liksom den nuvarande

fattigvården i det stora hela borde vara en kommunal angelägenhet även i

fråga om finansieringen. Till stöd för denna uppfattning anför reservanterna

bl. a., att ett genomförande av kommitténs förslag skulle kunna leda

till en uppluckring av de kommunala organens ansvarsmedvetande i ekonomiskt

avseende. Erfarenheten visade, att det vore frestande att hårt utnyttja

statsbidrag. Särskilt framträdde sådana tendenser, där man i undantagsfall

anförtrott socialvårdsuppgifter åt oerfarna personer eller åt personer

som av ena eller andra skälet vore benägna att uppträda frikostigt,

för att icke säga slösaktigt. I sådana fall vittnade erfarenheten om att statsbidragen

utnyttjades intill gränsen för det otillbörliga. I viss mån kunde

vådor av antydd art förekommas och stävjas genom kontroll och inspektion

från de statliga myndigheternas sida. För att verkligt effektivt förebygga

missbruk av statsmedel, skulle dock krävas en ännu mera ingående och

väsentligt dyrbarare kontrollapparat än den kommitténs majoritet föreslagit.

Redan de i detta avseende föreslagna åtgärderna utgjorde emellertid

ett allt för långt gående ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt. Statsbidragen

finge icke vara en förevändning för den starka insyn i och kontroll

av socialhjälpens handhavande, som kommitténs förslag utgjorde.

Kommunernas sociala nämnder skulle därigenom bli icke organ för den

kommunala förvaltningen utan snarare verkställighetsorgan för staten. En

sådan utveckling vore olycklig. Härtill komme, att man ännu inte hade

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

någon möjlighet att beräkna, vilka konsekvenser den nya kommunindelningen

kunde komma att medföra beträffande socialhjälpen. Det kunde

dock väntas att den utjämning i kommunernas bärkraft, som därmed

komme till stånd, skulle ha en avsevärd inverkan också på bandhavandet

av socialhjälpen. Man borde också kunna räkna med att utgifterna för den

behovsprövade hjälpformen till följd av andra socialvårdsreformer, främst

den nya folkpensioneringen, borde väsentligen minskas. Det funnes alltså

bärande skäl för att först under någon tid avvakta resultatet av kommunindelningsreformen.

Skulle ett statligt bidrag visa sig nödvändigt, borde i

varje fall kommittémajoritetens förslag modifieras. Maximigränsen borde

vara 50 % och minimigränsen 15 %.

Även en annan av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har anmält

avvikande mening i fråga om statsbidraget, dock endast såtillvida att han

ansett minimigränsen för bidraget böra sättas vid 20 %.

Beträffande spörsmålet, huruvida speciella behovsprövade

hjälpformer bör förekomma vid sidan av socialh

j ä 1 p e n yttrar kommittén bl. a.

De förhållanden, som föranlett tillkomsten av speciella behovsprövade

hjälpformer vid sidan av fattigvården, torde icke vidare föreligga, om fattigvårdslagen

ersättes med en lämpligt utformad lag om socialhjälp. Kommittén

har under sitt arbete med socialhjälpslagen direkt eftersträvat att giva

denna en sådan utformning att behovsprövade hjälpformer i övrigt skola

kunna undvaras. Starka skäl tala nämligen för att den behovsprövade hjälpen

skall vara enhetlig. Det är uppenbart olämpligt att ha skilda grenar,

inom vilka man såsom exempelvis nu sker ifråga om fattigvården och mödrahjälpen

söker tillämpa olika »grader» av behovsprövning. En dylik ordning

kan endast leda till ojämnheter i tillämpningen och orättvisor gentemot de

hjälpbehövande. Uppdelningen på skilda behovsprövade grenar är i och för

sig ägnad att inge den föreställningen, att den generella hjälpformen måste

vara på något sätt mindervärdig. Om man, såsom kommittén föreslår, inför

väsentliga statsbidrag till socialhjälpen samt i viktiga avseenden förbättrar

denna i förhållande till fattigvården, måste de faktiska skiljaktigheterna

mellan socialhjälpen och speciella behovsprövade grenar komma att bli oväsentliga.

Desto sannolikare blir det då, att man kommer att antaga att skiljaktigheter

föreligga på det moraliska planet. Det är därför ingen överdrift

att påstå, att om man bibehåller eller skapar speciella behovsprövade hjälpformer

vid sidan av socialhjälpen, så skjuter man därmed ett grundskott

i strävandena att göra socialhjälpen till en hjälp, vars mottagande av den

behövande icke uppfattas såsom nedsättande.

Vad särskilt angår mödra hjälpen erinrar kommittén om, att kommittén

i sitt år 1946 avgivna betänkande nr XII (SOU 1946: 23) framlagt

förslag till standardiserade, icke behovsprövade kontantbidrag vid havandeskap

och barnsbörd och i samband därmed föreslagit, att mödrahjälpen

skulle avskaffas. Enligt kommitténs mening borde mödrahjälpsförordningen

upphöra att gälla, när lagen om socialhjälp trädde i kraft, vare sig frågan

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

om icke behovsprövade bidrag vid moderskap löstes genom förverkligande

av nyssnämnda förslag eller efter andra linjer.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att sistnämnda fråga numera

lösts genom lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

I fråga om de nuvarande kontantunderstöden vid arbetslöshet

anför kommittén bl. a.

Om man skulle överväga att vid sidan av socialhjälpen tillskapa en speciell

arbetslöshetshjälp efter behovsprövning, som alltså skulle motsvara hjälpkungörelsens

föreskrifter om understöd, måste man utgå från att den icke

finge erbjuda sämre villkor än socialhjälpen. En skillnad skulle komma att

däri, att den speciella hjälpen liksom enligt hjälpkungörelsen fixerades

till vissa belopp att utgå i den mån behovsprövningen ej skulle leda till

lägre belopp. Då detta dock icke skulle innebära någon garanti för att behovet

helt avhjälptes, och då hjälptagaren kan från socialhjälpen erhålla

fullt tillfredsställande belopp, torde denna skillnad icke vara av beskaffenhet

att ge hjälpkungörelsen företräde. Om man i övrigt granskar skillnaden

mellan hjälp formerna, finner man att dessa icke bli nämnvärda. Behovsprövningen

och hänsynen till anhörigas ekonomiska ställning måste bli

densamma som i socialhjälpen liksom även friheten från återbetalningsskyldighet.

Att begränsa den speciella hjälpformens tillämpning till vissa

kommuner eller visst antal arbetslösa måste vara uteslutet. Det" skulle betyda,

att socialhjälpen — alldeles som nu fattigvården — för en del av de

arbetslösa normalt och på vissa orter periodvis finge fungera som arbetslöshetshjälp

bredvid den speciella hjälpformen. En sådan ordning har visat sig

ha stora olägenheter och bör snarast övergivas. Vad beträffar statsbidraget

kommer ingen avgörande skillnad att kvarstå och detsamma bör enligt vad

ovan anförts gälla om kontrollsystemet.

Om man inrättar en särskild understödsform för arbetslösa, kommer den

sålunda att bli praktiskt taget likformig med socialhjälpen. Slutsatsen måste

bli den att det bör bli socialhjälpens sak att fungera som arbetslöshetshjälp

för vissa grupper.

Kommittén håller sålunda före, att socialhjälpen ensam bör ha funktionen

att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med understöd

efter behovsprövning. Detta borde inte vara liktydigt med att de stora

grupper av förvärvsarbetande, som stode utanför den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen,

skulle vara helt hänvisade till socialhjälpen vid behov

av arbetslöshetsunderstöd. Fastmer vore det i hög grad angeläget att även

dessa grupper erhölle möjlighet till arbetslöshetsunderstöd i försäkringsbetonad

form.

Beträffande omfattningen av socialhjälpen till arbetslösa föreslår kommittén

att tillsynsmyndigheten, dvs. socialstyrelsen, i fall av behov skall

äga utfärda anvisningar om de högsta belopp, som i regel skall få utgå.

Dessa maximibelopp skulle gälla endast arbetslösa.

Kommitténs förslag i fråga om kontantunderstöden vid arbetslöshet är

inte enhälligt.

En av kommitténs ledamöter (fru Nordgren) har avstyrkt, att kontant
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

understödsverksamheten vid arbetslöshet införes under socialhjälpen och

som skäl härför anfört bl. a., att oförvållad arbetslöshet inte i främsta

rummet vore en socialvårdsfråga utan en arbetsmarknadsfråga samt att det

skulle bli ett alltför svårbemästrat problem för en socialnämnd att handha

ifrågavarande understödsverksamhet. Rörande det närmare innehållet i

fru Nordgrens reservation hänvisas till s. 458—460 i betänkandet.

Två andra ledamöter i kommittén (herrar Birke och Hagård) har — på

skäl som redovisas å s. 454—456 i betänkandet —- inte ansett det försvarbart

att, innan regler för de samhälleliga åtgärderna mot arbetslöshet definitivt

utformats, företaga vittgående och till konsekvenserna så omfattande

och svårbedömbara förändringar, som kommittémajoriteten i detta hänseende

föreslagit. De nuvarande anordningarna för kontantunderstödsverksamhet

för arbetslösa borde därför enligt reservanternas mening bibehållas.

Först vid en senare tidpunkt, då arbetslöshetsförsäkringen utvidgats och

effektiviserats, borde kommittémajoritetens förslag ånyo kunna upptagas

till prövning, om så befunnes erforderligt.

Även övriga specialformer av behovsprövad hjälp bör

enligt kommitténs mening upphöra, när lagstiftningen om socialhjälp träder

i kraft.

Kommittén har övervägt att föreslå en särskild hjälpform för

asociala men avvisat tanken härpå och som skäl härför anfört bl. a.

För svenskt rättsmedvetande och ur social synpunkt ligger det något

motbjudande i att en viss hjälpform skall stämpla en människa såsom mindervärdig

samt beröva henne vissa medborgerliga rättighetei, eventuellt

beröva henne rätten att bestämma över sig själv i elementära avseenden.

Metoden har tillämpats inom vår fattigvård men är ju numera åtminstone

i huvudsak avskaffad. I den mån en människa på grund av sin livsföring

måste bli föremål för ingripande från samhällsorganens sida skall detta

ske enligt särskild lagstiftning t. ex. alkoholistlagen. Samhällets kostnader

för ingripandet betraktas då icke som ett understöd åt vederbörande. Om

däremot en person anses ha en olämplig livsföring incn ingripande enligt

dylik speciell lagstiftning likväl ej bör eller ej kan ske, så skall han icke

heller, om han blir i behov av ekonomisk hjälp, därvid eftei socialhjälpsorganets

bestämmande offentligen stämplas som asocial. Metoden påminner

om äldre strafflagstiftnings vanfrejd.

Socialhjälpen måste med hänsyn till de skiftande förhållanden, under

vilka dylik hjälp är påkallad, kunna varieras rent individuellt i fråga om

de med hjälpen förenade omständigheterna (formen eller sättet för hjälpen

in. in.). Om bestämmelserna om socialhjälp utformas tillräckligt smidigt,

får man möjlighet att meddela även asociala behövande hjälp i den form

och på de villkor, som med hänsyn till individens egenskaper äro lämpliga.

Ett sådant förfaringssätt överensstämmer nära med vad som numera tilllämpas

inom socialförsäkringen.

Av det anförda framgår, alt socialhjälpen enligt kommitténs mening i

betydande omfattning bör finansieras av statsmedel och vara den enda

form, i vilken samhället lämnar hjälp efter behovsprövning. b rån dessa

4 — Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 17/

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

båda utgångspunkter har kommittén utformat sitt förslag till lag om socialhjälp

m. m.

Förslaget inledes med ett kapitel om personligt bistånd. Envar,

som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma

i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att bibehålla

eller återvinna förmågan till självförsörjning är i behov av råd och

upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, skall enligt

förslaget äga erhålla detta genom socialhjälpens kommunala organ, socialnämnden.

Även om någon anmälan ej skett, skall nämnden vara skyldig

ombesörja, att dylikt behov blir tillgodosett (1 §).

I ett följande kapitel upptas allmänna bestämmelser o in socialhjälp,

närmast motsvarande Fvl:s regler om obligatorisk och frivillig

fattigvård. En viktig nyhet i förhållande till vad som nu gäller är,

att området för den obligatoriska hjälpen föreslås utvidgat såtillvida, att

socialhjälp blir en rättighet inte blott för dem, som till följd av ålderdom,

sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna

att försörja sig genom arbete, utan även för arbetslösa och för personer, som

utan att vara arbetsoförmögna av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

För att rätt till socialhjälp skall föreligga kräves enligt förslaget, att vederbörande

saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt

att hans behov inte avlijälpes på annat sätt (3 §). I fråga om arbetslösa

uppställes därjämte en rad speciella förutsättningar. I den obligatoriska

hjälpen inbegripes även kostnad för resa, varigenom livsuppehälle och

erforderlig vård möjliggöres för den hjälpbehövande.

Av flera skäl — bl. a. med hänsyn till statsbidraget — har kommittén

inte velat lämna kommunerna frihet att i fall, där rätt till socialhjälp inte

föreligger, utgiva dylik hjälp efter eget gottfinnande. I förslaget saknas därför

motsvarighet till Fvl:s regler om frivillig fattigvård. I stället angives, att

socialhjälp bör utgå då det prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga

till självförsörjning och må utgå för att bereda viss tandvård eller

specialvård. I båda dessa fall får socialhjälp utgivas även till kostnad för

resor i samband med hjälpåtgärderna (4 §). Härutöver får socialhjälp endast

utgå för resa inom den kommun, som beviljar hjälpen, samt_ under

vissa starkt begränsade förutsättningar — för resa till annan kommun (5 §).

Enligt förslaget skall det åligga socialnämnden att bestämma under

vilka former socialhjälp skall meddelas. Innan hjälp beviljas

skall nämnden göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden

och behov av socialhjälp samt undersöka, hur detta behov

på lämpligaste sätt kan avhjälpas. Om det finnes anledning att antaga,

att den behövandes oförmåga till självförsörjning beror på eller är förenad

med kroppslig eller själslig sjukdom, brist eller svaghet, skall läkares utlåtande

inhämtas rörande behovet av ingripande och de lämpliga formerna

därför (12 §).

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

'' Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

I förslaget inskärpes vikten av att socialhjälp lämnas på sådant sätt, att

den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden försörja sig och

de sina genom eget arbete. Socialnämnden rekommenderas därför att alltid

överväga, huruvida den behövande bör erhålla hjälp för att förbättra sin

förmåga till självförsörjning, och att nära samarbeta med andra samhälleliga

organ, som har till uppgift att förbättra eller återställa självförsörjningsförmågan

(14 §).

Förslaget utgår ifrån, att socialhjälp i allmänhet skall meddelas genom

understöd i hemmet och utgå med kontant belopp. Om det emellertid finnes

anledning att antaga, att kontant understöd inte skulle komma till behörig

användning, skall hjälpen utgå på annat lämpligt sätt. Föreligger behov av

vård eller omhändertagande och erfordras för sådant ändamål socialhjälp,

skall hjälpen utgå i den form, som med hänsyn till behovet finnes påkallad

(16 §).

Som en nyhet föreslås, att kommun skall äga medge socialnämnden att

i stället för att bevilja socialhjälp teckna borgen för lån till den hjälpbehövande.

Som förutsättning härför uppställes dock, att lånet skall vara

avsett för att bekosta hans utbildning eller för inköp av redskap, verktyg

eller annat dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning.

Kommuns rätt att medge sådan borgensteckning föreslås vidare

begränsad såtillvida, att borgensteckningen för varje kalenderår inte får

avse större sammanlagt belopp än som motsvarar 1/10 av de i staten för

ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för socialhjälp (9 §).

I överensstämmelse med vad som nu gäller föreslås, att den kommun, i

vilken den hjälpbehövande vistas, i första hand skall bära ansvaret för

att socialhjälp utges till honom (10 §). Däremot förordas en genomgripande

revision av de nuvarande reglerna om hemortsrätt och om e rs ä 11- ningsskyldighet kommuner emellan.

Enligt kommitténs mening vore det principiellt riktigast att den kommun,

som meddelat hjälpen, också finge stå för den del av kostnaden, som

inte täcktes av statsbidrag. Emellertid har kommittén främst av praktiska

skäl inte ansett det lämpligt att lägga kostnaden på vistelsekommunen. I

stället föreslås, att det definitiva betalningsansvaret skall åvila den kommun,

där hjälptagaren är mantalsskriven. Denna kommun benämnes i

förslaget ersättningskommun. Det krav på en viss hjälpfri tid,

som Fvl uppställer för förvärv av hemortsrätt, har alltså inte någon motsvarighet

i förslaget. Även den nuvarande föreskriften, att ny hemortsrätt

inte kan förvärvas av den som fyllt 60 år, har slopats. Detsamma gäller beträffande

Fvl:s regel att hustru har samma hemortsrätt som mannen; för

gift kvinna skall alltså hennes egen mantalsskrivning vara avgörande, inte

mannens. Däremot föreslås, att minderårig skall ha samma ersättningskommun

som fadern, om båda föräldrarna har vårdnaden om barnet, och

eljest samma ersättningskommun som vårdnadshavaren.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om kravet på hjälpfri tid slopas och ersättningsskyldigheten helt baseras

på mantalsskrivningen, bör man enligt kommitténs mening av försiktighetsskäl

säkra sig mot att illojala åtgärder kan företagas i syfte att påverka

mantalsskrivningen och därigenom undgå försörjningsbördan för personer,

som är eller befaras bli understödstagare. Kommittén har därför föreslagit,

att länsstyrelsen under vissa förutsättningar skall kunna förordna,

att den kommun, i vars intresse en dylik åtgärd företagits, skall vara skyldig

att svara lör socialhjälpskostnaden trots att vederbörande inte blivit mantalsskriven

i kommunen.

Vistelsekommunen skall enligt förslaget alltid äga utfå gottgörelse av

ersättningskommunen för vad som utgivits i obligatorisk socialhjälp enligt

förslagets 3 §. Rätt till ersättning föreslås emellertid även skola föreligga

för sådan hjälp, som utgivits enligt törslagets 4 § — dvs. förebyggande

hjälp eller hjälp till tandvård eller specialvård — dock endast under förutsättning

att hjälpen utgivits antingen på grundval av beslut, som fastställts

av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som godkänts

av ersättningskommunen (22 §).

Beträffande det formella ersättningsförfarandet ansluter sig förslaget

nära till vad som nu gäller enligt Fvl.

För socialhjälp åt personer, som inte är mantalsskrivna och för vilka

någon ersättningskommun därför inte finnes, skall enligt förslaget ersättning

utgivas av statsmedel.

Kommitténs förslag saknar motsvarighet till Fvl:s regler om hemsändning.

Dessa regler betecknas av kommittén som en kvarleva från

gamla tider vilken snarast bör avskaffas.

I motsats till vad som gäller i fråga om fattigvård föreslår kommittén,

att socialhjälp endast i undantagsfall skall vara förenad med å t e r betalningsskyldighet

för mottagaren. Enligt förslaget skall socialnämnden

i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälptagaren skall vara återbetalningsskyldig

eller ej. Därvid skall nämnden i vissa situationer vara

pliktig att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälpbehovet

uppstått på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller en för

självförsörjningen skadlig livsföring eller den hjälpbehövande lämnat

oriktiga eller vilseledande uppgifter. I vissa andra situationer skall nämnden

ha frihet att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälptagaren

har tillgångar, som han inte för tillfället kan disponera, eller är berättigad

till någon förmån, som ännu inte är tillgänglig, eller när han är i tillfälligt

nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning eller

hjälpen utgått till förebyggande åtgärder. I övriga fall kan enligt förslaget

återbetalningsskyldighet ej komma i fråga. Nämndens beslut i återbetalningsfrågan

skall fattas i samband med hjälpens beviljande eller så snart

tillräckliga upplysningar erhållits för frågans bedömande samt grundas på

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

omständigheterna vid tiden för hjälpens beviljande. Har återbetalningsskyldighet

fastställts, skall nämnden sedermera kunna efterskänka kravet

(28 och 29 §§).

Även anhörigas åter betalningsskyldighet föreslås inskränkt

i förhållande till vad som gäller. Enligt förslaget skall endast vissa

personer, som enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken är underhallspliktiga

mot hjälptagaren, kunna göras ersättningsskyldiga för den utgivna

hjälpen nämligen, om hjälptagaren är under 16 år, hans föräldrar eller

adoptivföräldrar samt, om hjälptagaren är gift och hjälpbehovet föranletts

av arbetsoförmåga, hans make. Övriga kategorier av underhållsskyldiga

t. ex. föräldrar till hjälptagare över 16 år och hjälptagares barn — skall

däremot icke vara återbetalningsskyldiga. I förslaget förutsättes, att socialnämnden

från fall till fall skall pröva huruvida återbetalningsskyldighet

skall föreligga eller ej samt att nämnden därvid i vissa situationer skall

vara pliktig och i vissa andra situationer äga rätt att efter eget beprövande

fastställa dylik skyldighet; reglerna härom ansluter sig nära till dem, som

föreslagits i fråga om hjälptagarens egen ersättningsskyldighet. I överensstämmelse

med den princip, som nu gäller, skall anhöriga enligt förslaget

endast kunna göras ersättningsskyldiga för sådan hjälp, som utgått enligt

förslagets 3 § (30 och 31 §§).

I likhet med vad som nu gäller enligt Fvl förutsättes i förslaget, att socialnämnd,

som vill driva in sin fordran hos hjälptagaren själv eller hans anhöriga,

skall väcka talan därom hos länsstyrelsen (34 §) samt att fordringsanspråket

inte får bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna

nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl

talar mot bifall till fordringsanspråket (32 §).

Den närmaste tillsynen över socialhj älpsverksamheten

skall enligt förslaget utövas av länsstyrelserna, vilka föreslås få befogenhet

att i skilda hänseenden ingripa i det kommunala handhavandet av verksamheten,

t. ex. genom att ålägga socialnämnderna att utge socialhjälp enligt

3 och 4 §§ (37 §). Länsstyrelsen skall även ha att pröva besvär över

beslut, som meddelats av socialnämnd. Då länsstyrelsen skall ha skyldighet

och rättighet att ingripa även när besvär ej anförts, har kommittén funnit

det onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser. Den ställning,

som länsstyrelsen skall ha enligt förslaget, karakteriseras av kommittén

sålunda, att länsstyrelsen i själva verket skall fungera som en socialnämnd

för hela länet. Till varje länsstyrelse bör enligt kommitténs mening knytas

en socialläkare.

Högsta tillsynen över verksamheten skall enligt förslaget utövas av socialstyrelsen.

Besvär över länsstyrelses beslut i socialhjälpsfrågor föreslås skola

fullföljas till socialstyrelsen och avgöras av en till denna förlagd domstols
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

avdelning, benämnd socialöverdomstolen, vilken skall fungera som sista

instans jämväl i andra socialvårdsmål, som f. n. fullföljas till kammarrätten

eller regeringsrätten.

Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson)

samt en av kommitténs sakkunniga, kammarrättsrådet Stern, har förklarat

sig ej kunna biträda förslaget om inrättande av en dömande avdelning i

socialstyrelsen såsom sista instans i socialvårdsmål.

I det av kommittén år 1946 avlämnade betänkandet om ålderdomshem

in. m. framförde kommittén tanken att försummelse av försörjnings

plikt skulle kriminaliseras och sålunda helt utbrytas ur den sociala

lagstiftningen. Vid frågans definitiva handläggning har kommittén

övergivit denna linje och i stället förordat, att arbetsföreläggande liksom

hittills skall meddelas i administrativ ordning. Bestämmelser härom har

upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag till lag om arbetsföreläggande.

Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges är enligt

förslaget, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet åsidosätter

honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år

eller mot arbetsoförmögen make så, att för den underhållsberättigades uppehälle

eller uppfostran uppkommer kostnad enligt socialhjälpslagen, Bvl

eller bidragsförskottslagen, samt att den underhållsskyldige underlåter att

fullgöra sin skyldighet att återbetala kostnaden.

Arbetsföreläggande skall enligt förslaget meddelas av länsstyrelsen på

ansökan av socialnämnden och innebära skyldighet för vederbörande att

inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning samt att fullgöra återbetalningsskyldigheten

mot det allmänna (1 §).

Föreläggandet skall avse en tid av två år (6 §). I regel skall den, som avses

med föreläggandet, stå under övervakning (7 §). Om så finnes erforderligt

skall han av länsstyrelsen kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse särskilda

föreskrifter, t. ex. angående bostad, avhållsamhet från bruk av rusdrycker,

förfogande över arbetsförtjänst in. m. (8 §). Åsidosätter han föreskrift,

som meddelats honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden

kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem (13 §). På

sådant hem får han kvarhallas ett år (23 §). Så snart det finnes grundad

anledning att antaga, att han efter utskrivning kommer att fullgöra sin

underhållsskyldighet samt sin ersättningsskyldighet mot det allmänna,

skall han emellertid utskrivas villkorligt; om inte särskilda skäl föranleder

till annat skall villkorlig utskrivning dock äga rum senast sex månader

efter intagningen (25 §). Om utskrivning beslutar hemmets styrelse, som

vid villkorlig utskrivning skall fastställa en prövotid av ett år, under vilket

den utskrivne skall sta under övervakning och — om så finnes erforderligt

— vara underkastad av hemmets styrelse utfärdade särskilda föreskrifter

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av det slag som nyss nämnts (27 §). Undandrar han sig övervakning eller

bryter han mot eljest meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas

till hemmet (28 §).

Arbetsheminen skall enligt förslaget inrättas av staten.

Kommitténs förslag till lag om socialhjälp innehåller inte några bestämmelser

om social vårdsanstalter. Föreskrifter härom har i stället

upptagits i ett fristående förslag till lag om vissa socialvårdsanstalter.

I avseende på ålderdomshemmen är detta förslag utformat i överensstämmelse

med riksdagens förut omnämnda principbeslut år 1947.

Förutom ålderdomshem skall enligt förslaget finnas försörjningshem och

vårdhem.

Försörj ningshem skall upprättas av landstingen samt vara avsedda för

yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra

saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och tillsyn

å anstalt. Endast ett fåtal hem av denna typ beräknas bli erfordeiliga per

landstingsområde.

Vårdhem skall enligt förslaget upprättas av staten och vara avsedda för

omhändertagande av personer, som på ålderdomshem eller föisöijningshem

visat sig vara störande för övriga vårdtagare.

Även de frågor, som berör socialvårdens kommunala or g anisation,

föreslås reglerade i en särskild lag.

Såsom förut framhållits föreslog kommittén i ett år 1942 avgivet betänkande,

att det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och

hälsovårdens del tillsvidare lösas genom bildandet av särskilda enheter,

socialvårdskommuner. I anslutning härtill framlades ett förslag till lag

om socialnämnd in. m., syftande bl. a. till en centralisering av socialvårdsorganisationen

i varje kommun. Sedan småkommunsproblemet fått sin lösning

genom en ändrad kommunal indelning, har kommittén företagit en

översvn av nyssnämnda lagförslag och framlagt nytt förslag till lag om

socialnämnd in. in. Det nya förslaget innebär att kommittén å ena sidan

vidhåller sin år 1942 uttalade mening, att inom varje kommun skall inrättas

en socialnämnd med central ställning inom kommunens socialvåld men

å andra sidan beaktat de erinringar som framställts mot en långt driven

centralisering av den kommunala nämndsorganisationen. Det nya förslaget

är så utformat, att kommunerna skall i bög grad få fria händer att ordna

organisationen efter de lokala och personliga förhållandena, samt innebär

i huvudsak följande.

Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om inte särskilda fölhållanden

till annat föranleder bör emellertid kommunen tillsätta särskild

barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd ecb pensionsnämnd. Vid mera omfattande

arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Särskild

familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

när den så finner påkallat. Konungen kan föreskriva, att särskild barnavårdsnämnd,

nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas i

viss kommun. Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta

förvaltning och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda

kommunen i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke

tillsatts ankommer det på socialnämnden att sköta förvaltning och verkställighet

på ifrågavarande område.

Länsstyrelsen skall utse en ledamot i socialnämnden och denne skall i

regel vara ledamot även i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden.

De nu för vissa nämnder gällande bestämmelserna om specialrepresentation,

t. ex. en lärare i barnavårdsnämnden, har icke fått någon motsvarighet

i lagförslaget.

Socialnämnden skall ha till uppgift att sköta de uppgifter som enligt särskilda

författningar — främst socialhjälpslagen — vilar på denna nämnd.

Därjämte skall socialnämnden förvalta de till kommunens socialvård anslagna

eller eljest hörande medel samt företräda kommunen och bevaka

dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter. Den

skall vidare upprätta utgifts- och inkomstförslag, föra räkenskaper över de

medel den har om händer, föra socialregistret samt tillsätta de befattningar,

vilka kommunen inrättat för socialvårdsarbetet. Har socialnämndens medelsförvaltning

sammanförts med annan kommunal myndighets, kan dock

kommunen besluta att befattningshavare, som anställes i huvudsak för

denna verksamhet och därför tillsättes i annan ordning än genom socialnämnden,

skall biträda vid socialvårdsarbetets handhavande. Så snart en

befattning tillsättes i huvudsak för socialvårdens behov skall den dock tillsättas

av socialnämnden.

Där tjänstemän anställts för socialvårdens behov, bör enligt förslaget

genom lämpliga åtgärder beträffande lokaler in. in. en socialvårdsbyrå anordnas

med uppgitt att meddela råd och upplysningar, mottaga ansökningar

och handha löpande ärenden för socialvårdens område i dess helhet.

Om socialvårdsarbetet är mera omfattande, bör denna byrå skiljas från det

kontor som handhar den kommunala medelsförvaltningen, varvid dock en

lokal gemenskap så långt möjligt bör uppehållas.

Kommittén räknar med att socialvårdsarbetet alltjämt i många kommuner

kommer att skötas av enbart förtroendemän.

Remissyttranden över förslagets huvudgrunder

över socialvårdskommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialinstituten

i riket, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen,

1949 års folkbokföringssakkunniga, besvärssakkunniga, Svenska landstings
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 1T7 år 1955

förbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation, De blindas förening, De lungsjukas

riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,

Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat yttranden från bl. a. samtliga

mödrahjälpsnämnder och socialvårdskonsulenter. Pensionsstyrelsen har bilagt

utlåtanden från vissa styrelsens ombud. Länsstyrelserna har bifogat

yttranden från sammanlagt ca 250 kommunala organ samt i några fall från

förste provinsialläkare. Vidare har flertalet landstings förvaltningsutskott

avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet avgivits yttrande av barnavardskommittén

samt inkommit skrivelser från bl. a. Allmänna svenska prästföreningen

och från ärkebiskopen såsom representant för Sveriges biskopar.

Alla, som yttrat sig i ärendet, utgår från att en generell och behovsprövad

hjälpform erfordras sasom komplement

till socialförsäkringen.

Enighet råder vidare om att den nuvarande fattigvår dslagstiftningen

är så otidsenlig och bristfällig, att en

revision av densamma är av behovet påkallad.

Enligt socialstyrelsen framträder bristerna hos fattigvården och den kommunala

fattigvårdsförvaltningen huvudsakligen i två hänseenden. Härom

anföres.

Erfarenheten har visat, att så länge fattigvården icke ersättes med en

hjälptekniskt och psykologiskt med övriga understödsfonner likvärdig

hjälpform, konserveras den vid sidan av socialförsäkringen behövliga understödsverksamheten

i olika värdighetsklasser: fattigvård, mödrahjälp,

arbetslöshetsunderstöd etc. Denna differentiering är icke rationell. Fattigvårdens

ersättande — icke reformering — genom en ny hjälpform och

fattigvårdslagens ersättande genom en helt ny lag är en oundgänglig förutsättning

för att varje medborgare i vilket som helst nödläge, som icke kan

avhjälpas genom socialförsäkringsförmåner eller på annat sätt, må kunna

garanteras effektiv hjälp i en för alla likvärdig organisation.

Vidare kräver en rationell social service för allmänheten, att den socialkommunala

organisationen befrias från fattigvårdsprägel på varje del av

verksamheten. Man har i en ganska stor utsträckning i större kommuner

inrättat socialvårdsbyråer, i vilka socialvårdens specialiteter delvis eller

fullständigt sammanförts. Att man här enligt fattigvårdslagen måste utreda

fattigvårdsbehov, sköta omfattande återkravsverksamhet, utfärda arbetsföreläggandcn

för försumliga försörjningspliktiga etc. är hindrande fölen

öppen och god kontakt med allmänheten. Terminologien i fattigvårds
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

lagen avviker på ett för de hjälpsökande besvärande och deprimerande

sätt från vad som förekommer i andra socialvårdsformer.

Socialstyrelsen betecknar vidare Fvl som olämplig inför kravet på rationell

och sakkunnig samverkan mellan samhällets hjälporgan samt anför

härom.

Det är ingen tvekan om att den samverkan mellan samhällets olika socialvårdsresurser,

som är nödvändig för ett gott resultat, icke sällan hämmas

genom att hänvisning till fattigvården måste ske. Kravet på samverkan

mellan fattigvård och sjukvård, alkoholistvård, annan specialvård, arbetsvärd

för partiellt arbetsföra etc. blir alltmera oavvisligt med den fortgående

utbyggnaden av socialförsäkringsförmånerna, de allmänna barnbidragens

betydelse för barnfamiljerna och andra schematiska förmåner.

Härigenom avskiljes nämligen från det förutvarande fattigvårdsklientelet

en mycket stor del av folkpensionärer, vidare vissa grupper av sjuka, särskilt

kortvarigt sjuka, genom sjukförsäkringens reformering, huvudparten

av arbetslösa vid genomförande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

slutligen som sagt talrika barnfamiljer samt gravida kvinnor efter moderskapsförsäkringens

genomförande. För samhällets generella hjälpverksamhet

kvarstå då dels tillfälliga hjälpsökande, som ha behov av någon hjälp

utöver andra hjälplormer, dels synnerligen problematiska och socialt komplicerade

fall och dels sådana fall, i vilka förebyggande och förbättrande

hjälpåtgärder av olika slag'' böra vidtagas. Detta innebär starkt vidgade krav

på sakkunnigt biträde, främst av läkare och utbildade socialvårdsfunktionärer,

samt på samverkan med andra socialvårdsspecialiteter.

Slutligen framhåller styrelsen, att individernas flyttningsfrihet och

familjebildning nu hämmades genom onödigt bindande hemortsrättsbestämmelser

och obegränsad ersättningsskyldighet.

I viss motsättning till socialstyrelsen ifrågasätter överståthållarämbetet,

huruvida man inte borde nöja sig med att vidtaga partiella reformer, innebärande

vissa modifikationer av nu gällande lagstiftning. I följande avseenden

syntes det överståthållarämbetet angelägnast att sådana reformer

vidtoges. De diskriminerande elementen hos fattigvården borde upphävas;

av betydelse härvidlag framstode icke minst ett upphävande av fattigvårdsbenämningen.

Fn utvidgning av den obligatoriska fattigvården enligt 1 §

fattigvårdslagen borde äga rum. Det vore att förorda att en utökning av

den kurativa verksamheten skedde. Vidare vore en uppmjukning av de enskildas

ersättningsskyldighet för meddelad fattigvård önskvärd. Slutligen

förordades att förfarandet beträffande arbetsföreläggande för försumliga

underhållsskyldiga omreglerades i huvudsaklig överensstämmelse med socialvårdskommitténs

förslag.

I några yttranden framhålles vikten av att den nya lagstiftningen utformas

så, att plikten till självförsörjning framstår som det primära. Sålunda

hävdar länsstyrelsen i Västernorrlands län, att medborgarens trygghet mot

nöd alltjämt måste först och sist grundas på individens ansvar för sig och

sin familj. Staten borde endast i grova drag ange målsättningen och fixera

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

en något så när elastisk inen principiellt klar och hållbar norm för samhällets

skyldigheter. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Kopparbergs

län.

Beträffande förhållandet mellan socialhjälp och socialförsäkring

anför Svenska sjukkasseförbundet.

Om än förbundet skulle hälsa med tillfredsställelse åtgärder för skapandet

av en humaniserad och effektiviserad socialhjälp, anser sig förbundet

böra framhålla vikten av att hjälpformen så konstrueras, att den icke skall

behöva täcka hjälpbehov, som kunna och böra tillgodoses genom socialförsäkring.

Endast om så sker, kan, som förbundet finner påkallat, en klar

gränslinje dragas mellan å ena sidan socialförsäkringen och å den andra

socialhjälpen. Det bör icke förhålla sig så, alt socialhjälpen regelmässigt

skall behöva träda istället för eller komplettera socialförsäkringen, då det

gäller försörjningsfall, som på förhand kunna förutses fa en viss frekvens

och med hänsyn härtill kunna göras till föremål för försäkring. Att strävandena

böra gå ut på att ge socialförsäkringen sadana resurser att den

i stort sett ensam kan svara för dylika fall förefaller förbundet vara naturligt

och i överensstämmelse med den av kommittén företrädda uppfattningen

om socialhjälpen såsom en socialförsäkringen kompletterande och

väl någon gång också supplerande individualiserad hjälpform. Förbundet

anser, att den sålunda önskvärda begränsningen i socialhjälpens eller —

såvitt angår den för närvarande gällande ordningen — fattigvårdens omfattning

bör åstadkommas genom beslutsamma åtgärder för effektivisering

av den eller de grenar av socialförsäkringen, som icke äro tillfredsställande

ordnade.

Kommitténs förslag i fråga om huvudmannaskapet för och

finansieringen av socialhjälpen har behandlats i ca 140

av de avgivna yttrandena. Därvid har någon invändning inle framställts

mot förslaget att i princip bibehålla primärkommunerna som huvudmän

för verksamheten, men delade meningar har yppats rörande förslaget att

statsbidrag skulle utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. I sistnämnda

avseende har förslaget tillstyrkts i drygt 50 men avstyrkts i närmare

90 av yttrandena.

De som tillstyrkt statsbidrag — eller i varje fall inte ställt sig

avvisande till tanken härpå — utgöres av statskontoret, kammarrätten,

socialstyrelsen, 8 länsstyrelser, 24 landskommuner, 16 städer, 1 landsting,

Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk och

Svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Förslaget i denna del har avstyrkts av hl. a. riksräkenskapsverket,

pensionsstyreisen, 17 länsstyrelser, 32 landskommuner, 23 städer, 3 landsting,

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen,

Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoförbund och Högerns

kvinnoförbund.

I de remissyttranden, i vilka förslaget tillstyrkts, har i allmänhet åbeio
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

pats de skäl som socialvårdskommittén anfört till stöd för sitt förslå" i

o

denna del. Av innehållet i de tillstyrkande yttrandena må här återgivas

följande.

Statskontoret uttalar, att detsamma med hänsyn till att statsmakterna

numera i allt större utsträckning ansett sig böra ingripa finansiellt stödjande

på olika kommunala verksamhetsområden i och för sig icke vill motsätta

sig att statsbidrag medgives utgå för socialhjälps- och närstående

kostnader.

Socialstyrelsen anför, att man icke kan räkna med att storkommunbildningens

utjämning av skatteunderlaget kommer att allmänt ge ekonomisk

bärkraft för de socialhjälpsåtgärder, som ur folkvårdens synpunkt är

oundgängligen nödvändiga. Fastmer vore en ytterligare utjämning av utgifterna

med statsmedel uppenbarligen erforderlig. Statsbidraget vore en

oundgänglig förutsättning för att socialhjälpen skulle kunna bli den enda

behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet. Statsbidraget vore över

huvud en från den föreslagna socialhjälpen oskiljaktig del.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att några farhågor beträffande statsbidragens

farlighet för den kommunala självbestämmanderätten och benägenhet

att draga med sig en besvärande statskontroll ej behövde hysas. Det

låge i socialhjälpens natur att den måste bygga på personliga kontakter

och därför måste vara knuten till undersökningar och beslut i kommunerna.

Genom en effektiv socialhjälpsverksamhet hävdade kommunerna i

själva verket sin självstyrelserätt. Statskontroll över verksamheten måste

utövas under alla förhållanden och oberoende av om statsbidrag infördes

eller icke. Det vore emellertid angeläget, att statens kontrollerande verksamhet

begränsades till mera väsentliga sidor av verksamheten.

Göteborgs stads barnavårdsnämnd uttalar, att socialvården är en hela

rikets angelägenhet. Det förefölle därför helt naturligt att staten lämnade

bidrag till denna vård.

Behovet av statsbidrag framhålles av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län.

Innehållet i de avstyrkande yttrandena kan sammanfattas i huvudsak sålunda.

Kommitténs utgångspunkt att socialhjälpen vore en statsuppgift saknade

historiskt underlag och vore en meningslös konstruktion. Det kunde

ifragasättas om, efter den nya kommunindelningens genomförande, det

förelåge behov av statsbidrag; och därest kommun skulle vara i behov av

hjälp i förevarande hänseende, så borde hjälpen lämnas genom skatteutjämningsbidrag.

Mot införandet av statsbidrag talade statsfinansiella skäl.

Med statsbidrag skulle följa centraldirigering och statliga ingripanden på

ett område, som det av ålder varit kommunerna förbehållet att sköta. Risk

funnes att socialvårdens standard komme att sänkas. Statsbidraget skulle

slutligen draga med sig avsevärda administrationskostnader.

Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas följande.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Enligt Svenska landskommunernas förbund måste det le sig egendomligt,

om statsbidrag skulle införas för en så ursprunglig kommunal uppgift

sedan den nu fått relativt mindre kommunalekonomisk betydelse än

tidigare. Redan år 1946 hade fattigvårdens och barnavårdens andel av de

samlade kommunala utgifterna sjunkit till ca 10 %, och till följd av folkpensionsreformen

och de allmänna barnbidragen hade nedgången däi efter

säkerligen varit betydande. För en gammal kommunal uppgift, som numera

icke omfattade genomsnittligen ens en tiondedel av de kommunala

utgifterna, skulle statsbidrag knappast ifrågasättas, om icke den ekonomiska

belastningen på olika kommuner vore så ojämn.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Det torde visserligen få förutsättas, att även efter kommunindelningens

genomförande vissa kommuner fortfarande komma att få ett skatteunderlag,

som i och för sig motiverar ekonomisk hjälp från statens sida i skatteutjämnande

syfte. Att för den skull utbygga det hittills i stort sett endast

beträffande engångskostnader tillämpade systemet med efter skatteunderlagei

graderade statsbidrag för vissa speciella förvaltningsuppgifter bör

dock enligt länsstyrelsens uppfattning undvikas. Frågan om skatteutjämningsbidrag

åt kommunerna synes lämpligen böra lösas i ett större sammanhang,

och då denna fråga är under utredning inom allmänna statsbidragsutredningen,

bör resultatet härav ej utan tvingande skäl föregripas

genom införande av nya, efter varierande principer graderade statsbidrag

för speciella uppgifter.

Skatteutjämningsfrågan har särskilt uppmärksammats av Svenska landskommunernas

förbund (styrelsen) som bl. a. anför.

Uppenbart är att man icke kan åstadkomma en skatteutjämning genom

att gradera ett statsbidrag till en uppgift, som icke intager större utrymme

i den kommunala ekonomien än ca 10 %. Icke ens om man graderade det

ifrågasatta bidraget från 0 till 100 %, något som givetvis av olika skäl

är praktiskt ogenomförbart, skulle man ernå en sådan utjämning. Icke

ens om man genomförde en stark gradering av samtliga statsbidrag till

kommunerna skulle man ernå en skatteutjämning. Anledningen härtill är

givetvis att stora områden av kommunal verksamhet helt äro undandragna

statsbidragsgivning. I de kommunala staterna intaga utgifter lör icke statsunderstödda

ändamål allt större utrymme.

Styrelsen, som bland annat i olika remissyttranden under senare år

ägnat särskild uppmärksamhet åt statsbidragsfrågor, har blivit övertygad

om att det fördelningsproblem, varom här är fråga, icke kan lösas med

de hittills tillämpade metoderna. Trots en avskräckande flora av statsbidrag,

varav flera på olika sätt graderade, har man icke kunnat nå ett

tillnärmelsevis rimligt resultat. Den kommunala standarden är fortfarande

praktiskt taget lika ojämn som de kommunala utdebiteringarna.

Den successiva utbyggnaden av statsbidragssystemet har icke tagit hänsyn

till kommunalförvaltningens ändrade ekonomiska organisation. Under

ett tidigare skede med föga differentierad förvaltning var det naturligt att

betrakta varje förvaltningsgren som en avskild enhet. Då fastställde man

också särskild utdebitering för de olika förvaltningsändamålen. Under de

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 19.55

senaste årtiondena har det framstått som alltmera nödvändigt att betrakta

hela kommunalförvaltningen som en ekonomisk enhet. I praktiken innebär

detta bl. a. att statsbidrag till olika specialändamål vid statbehandlingen

och eljest icke intaga någon särställning gentemot den allmänna kommunalskatten

och de övriga inkomster, som stå till buds för finansiering av

kommunens utgifter. Man är icke längre på samma sätt som tidigare intresserad

av att se vad fattigvården, barnavården etc. kostar i utdebitering

per skattekrona. Ett statsbidrag till socialvården inom viss kommun ieder

då ingalunda säkert till en standardhöjning inom just socialvården. Det

kan i stället befinnas nödvändigt att med detta statsbidrag möjliggöra antingen

en standardhöjning inom någon annan förvaltningsgren eller också

en skattesänkning.

Detta betraktelsesätt, som nu blivit vanligt också i mindre kommuner,

kan väntas komma att bli en regel utan undantag efter kommunsammanslagningen.

Men härmed har också eliminerats den stimulerande effekt,

man velat ge åt många speciella statsbidrag till driftsändamål. På sin höjd

verkar bidraget stimulerande under en kortare övergångstid, när det lämnas

till ett nytt ändamål. Så snart den ifrågavarande verksamheten kommit

igång, upplöses ur kommunens synpunkt sambandet mellan statsbidraget

och det speciella statsbidragsändamålet. Statsbidragens väsentligaste

uPPgift blir då att åstadkomma en rimlig avvägning mellan den progressiva

statsbeskattningen och den proportionella kommunalbeskattningen

samt en utjämning av den senare olika kommuner emellan. Det blir icke

nödvändigt eller lämpligt att som hittills knyta statsbidrag till vissa bestämda

förvaltningsändamål. Det bör i stället bli fråga om ett allmänt statsbidrag,

baserat på objektivt fastställbara faktorer, och med främsta syfte

att eliminera de ojämnheter olika kommuner emellan, som nuvarande kommunalskattelag

åstadkommer. Den verksamhet som obligatoriskt åvilar

kommunerna och den verksamhet, som dessa i övrigt med stöd av sin allmänna

kompetens utöva, måste också vid statsbidragsgivningen på ett annat

sätt än hittills betraktas som en enhet. Ett understödjande från statens

sida av vissa förvaltningsändamål, som ur kommunala synpunkter

ofta framstå som godtyckligt utvalda, har med våra många statsbidragsförfattningar

lämnat tillräckligt med avskräckande exempel.

I ett läge, då en reformering av kommunalbeskattningen är ställd i utsikt

och då utredning redan pågår om statsbidragen till kommunerna,

skulle enligt styrelsens mening ett nytt betydande specialbidrag kunna fördröja

eu välbehövlig reform. Av ovan angivna principiella skäl måste styrelsen

därför ställa sig avvisande till socialvårdskommitténs förslag om

statsbidrag till den nya socialhjälpen. Om det statsfinansiella läget redan

nu medger ett nytt statsbidrag av föreslagen storlek, bör detta givas karaktären

av ett allmänt statsbidrag med utjämnande effekt. Eftersom det icke

skulle vara någon mening i att utdela ett sådant statsbidrag till också de

ekonomiskt välbeställda kommunerna, skulle utjämningseffekten bli vida

starkare än med det av socialvårdskommittén föreslagna statsbidraget. En

höjning av bl. a. socialvårdens standard skulle då också möjliggöras, där

sådan höjning är mest behövlig.

Belysande för de avstyrkandes inställning till frågan om intrång i den

kommunala självbestämmanderätten är det yttrande, som avgivits av Svenska

stadsförbundet (styrelsen), vari uttalas bl. a. följande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1055

Även utan att i allo penetrera den föreslagna lagstiftningen ur nu berörda

synpunkt kan det konstateras, att den ger synnerligen stort utrymme

för och ofta direkt inbjuder till dirigering av verksamheten från övervakande

statliga myndigheters sida. Praktiskt taget varje avgörande inom

verksamheten kan bli föremål för omprövning i sak av högre myndighet.

Varje anmälan till länsstyrelsen — icke endast av hjälpbehövande själv

om förment försummelse av socialnämnd att lämna hjälp skall länsstyrelsen

vara skyldig att upptaga till behandling. Även där det gäller utebliven

hjälp av förebyggande natur, skall länsstyrelsen tillhålla nämnden att ingripa,

om länsstyrelsen anser, att sådan hjälp bör lämnas. Socialstyrelsen

skall äga generell befogenhet att meddela länsstyrelserna och socialnämnderna

de anvisningar, som den finner påkallade beträffande handhavandet

av verksamheten och främjandet av dennas utveckling. Då det synes råda

delade meningar om den språkliga innebörden av ordet »anvisningar»,

bör det även anmärkas, att det enligt motiveringen här gäller anvisningar,

som skola vara av bindande natur.

Att kommittén också tänkt sig verksamhetens bedrivande under mycket

effektiv tillsyn och med ej ringa inblandning från de statliga myndigheternas

sida synes framgå av en rad uttalanden i betänkandet. Mera allmänt

framhåller kommittén beträffande dessa uppgifter för länsstyrelsens

del, att länsstyrelsen bör effektivare, än för närvarande sker, utöva en

fortlöpande övervakning, intimt förenad med rådgivande och upplysande

verksamhet. I anslutning därtill framhålles också, att det av kommittén

föreslagna statsbidraget till socialhjälpen förutsätter, att länsstyrelsen successivt

följer den ekonomiska sidan av kommunernas socialhjälpsverksamhet.

Kommittén finner det nödvändigt, att tjänstemän hos länsstyrelserna

skola under besök i kommunerna årligen kunna stickprovsvis gå igenom

handlingar och räkenskaper och förvissa sig om att förvaltningen följer

gällande författningar och givna anvisningar. I många särskilda sammanhang

ger kommittén dessutom påminnelser om att det skall finnas säker

tillsyn över socialnämnderna med möjlighet att åstadkomma rättelse i dessas

handlande, om ej på annat sätt så genom nedsättning av statsbidraget.

Så i samband med frågan om prövning av hjälpbehövandes arbetsvillighet,

liksom ock på tal om förebyggande socialhjälp, där det dock gäller hjälpåtgärder,

varom kommittén själv förklarat sig ur stånd att angiva, under

vilka förutsättningar och i vilken omfattning de skola anses berättigade.

Samma påminnelser ges beträffande understödsnivån, här med formuleringen,

att »det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna

i samråd med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga

om understödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt

efter förhållandena», och med tillägg att socialnämnd icke bör vidtaga generella

höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna. Länsstyrelsens

löpande tillsyn och möjligheten att minska statsbidraget nämnes

likaledes som garanti mot missbruk i fråga om socialhjälp till specialvård

och på samma sätt hänvisas till statsbidragsminskning för motverkande av

missbruk i fråga om sådan hjälp till resekostnader. Även beträffande tilllämpningen

av de föreslagna bestämmelserna om återbetalningsskyldighet

möter man en erinran om tillsynen. När sådan skyldighet beslutats, skall

socialnämnd äga att på grund av särskilda senare omständigheter eftergiva

kravet, men i detta avseende anför kommittén, att det får bli de övervakande

myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet icke missbrukas,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 195.7

varigenom stadgandena om skyldighet att i vissa fall besluta om återbetalningsskyldighet

skulle kunna göras illusoriska. Ej heller saknas det i betänkandet

påpekanden, att den föreslagna befogenheten för socialstyrelsen

att utfärda anvisningar kan eller bör utnyttjas i åtskilliga avseenden,

exempelvis beträffande de högsta belopp, som »i regel» få utgå såsom socialhjälp

åt arbetslös, hänsynstagande till hjälpsökandes tillgångar vid avvägning

av hjälpen, naturaformens användning i hjälpverksamheten och beräkning

— för statsbidragets bestämmande — av kommuns kostnad för hjälp

in natura.

Till denna sammanställning, som styrelsen funnit angelägen för att ge

en så allmän belysning som möjligt av vad kommunerna ur nu berörda synpunkt

ha att vänta sig enligt kommitténs förslag och intentioner, kan styrelsen

ej underlåta att foga ett påpekande om ännu ett uttalande av kommittén,

vilket visserligen ej hänför sig till socialhjälpen men väl passar

in i sammanhanget. Det visar nämligen kommitténs uppfattning om hur

hänsynslöst statliga organ böra kunna utnyttja sin tillsyn över statsunderstödd

kommunal verksamhet. Detta uttalande gäller en för kommunerna

så ömtålig sak som påtryckning från tillsynsorgans sida till stöd åt kommunalanställdas

lönekrav. Det påpekas i betänkandet, att — från personalhåll

— framförts önskemål om att som villkor för statsbidrag till driften

av ålderdomshem kräva utbetalande av vissa av statsmakterna bestämda

minimilöner. Kommittén finner det visserligen »knappast ådagalagt» att

detta »är av behovet påkallat» men tillägger som motiv för att avstå därifrån:

»I den mån kommunerna i särskilda fall icke bereda tillfredsställande

löne- och anställningsförhållanden få ju tillsynsorganen, därest statsbidrag

överhuvudtaget utgår och alltså oberoende av formen för detta, betydligt

ökade möjligheter att utöva inflytande för att få fram en bättre

ordning.»

På grund av det anförda ter det sig för styrelsen uppenbart, att kommittén

åsyftat att beträffande socialhjälpen säkerställa en utpräglat statligbyråkratisk

dirigering av verksamheten, oaktat kommunerna skulle till

namnet vara huvudmän för densamma. För de kommunala organen, socialnämnderna,

synas uppgifterna kunna väsentligen bli till en del att rent

expeditionellt ombesörja hjälpåtgärder enligt anvisningar, som meddelats

av tillsynsmyndigheten, och till en annan del att visserligen efter eget bedömande

besluta om sådana åtgärder men under besvärande övervakning

och med ständig risk att få dessa beslut underkända, kanske med ekonomiska

påföljder för kommunen. Det sistnämnda är ej minst anmärkningsvärt

ur den synpunkten, att besluten skola gälla uppenbart svårbedömliga

frågor, varom delade meningar måste förutsättas och där den beslutande

fördenskull sällan kan känna sig säker att undgå rättelse. Man kan ej gärna

påräkna, att socialnämndernas arbete skulle under sådana förhållanden

präglas av initiativkraft och i övrigt fullgöras på bästa sätt. Tvärtom måste

man befara, att verksamheten skulle bedrivas med ständig tveksamhet och

att socialnämnderna ideligen skulle finna sig föranlåtna att före sina avgöranden

söka på högre ort inhämta besked om »rätta meningen». Styrelsen

kan omöjligen tro, att den åsyftade övervakningen och centraldirigeringen

skulle medföra fördelar — vare sig till direkt gagn för verksamheten eller

i besparande sjTte — vilka skulle kunna uppväga nackdelarna av sådana

arbetsförhållanden för socialnämnderna.

Styrelsen anser sålunda, att åt kommunernas huvudmannaskap för social
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

hjälpen måste ges en helt annan innebörd med vida större handlingsfrihet

för kommunerna än kommitténs förslag och uttalanden i förevarande betänkande

ställa i utsikt.

Det framgår påtagligt av betänkandet, att det föreslagna statsbidraget

till socialhjälpen och vissa andra socialvårdsgrenar anses utgöra ett mycket

vägande skäl för begränsning av kommunernas handlingsfrihet på

området. Från kommunalt håll kan man icke gå med på att statsbidrag

måste få så vittgående konsekvenser i detta avseende, som kommittén synes

förutsätta. Det är emellertid också påtagligt, att dessa konsekvenser i

förevarande fall anses särskilt betingade av det föreslagna bidragssystemets

konstruktion. Då det här gäller ett system, enligt vilket bidragets storlek

skulle vara beroende av kommunernas faktiska kostnader och detta

med en gradering, som skulle betyda bidrag med ända upp till 80 procent

av kostnaderna, kan styrelsen förstå, att visst inflytande från statliga

myndigheters sida på bestämmandet av dessa kostnaders storlek befinnes

erforderligt. Men man får då icke heller förbise, att denna verkan av

bidragssystemet bestämts av hänsyn till de ekonomiskt svagast ställda

kommunerna och att densamma — således inskränkningen i den kommunala

handlingsfriheten — dock skulle i lika mån drabba kommuner med

vida mindre procentuell bidragstilldelning, och även om dessa hittills

visat sig fullgöra motsvarande socialvårdande uppgifter på ett föredömligt

sätt. Försåvitt det föreslagna statsbidraget skall anses vara anledningen

till den utpräglade dirigering av verksamheten från tillsynsorganens sida,

som man enligt det ovan sagda måste befara, finner styrelsen det uteslutet,

att det avsedda ekonomiska stödet från statens sida åt kommunerna för

befrämjande av socialvården bör lämnas på sätt som föreslagits. Om detta

stöd i stället ges kommunerna i former som endast ta sikte på att bereda

dem över hela linjen erforderliga resurser överhuvudtaget för att fullgöra

sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt — vilket ju bör vara det statliga

stödets rätta syfte ur skatteutjämningssynpunkt — så är styrelsen övertygad

om att verkan skulle bli vida mera till gagn för socialvården.

Beträffande faran för att socialvårdens standard kommer att sänkas

uttalar överståthållarämbetet.

Samtidigt som socialvårdskommittén velat vinnlägga sig om att öka de

behövandes rätt till bistånd av samhällets hjälporgan, har kommittén —

eftersom det icke ansetts möjligt att låta kommunerna utan inskränkningar

disponera statsmedel — sett sig nödsakad att på olika sätt begiänsa

kommunernas rätt att utgiva socialhjälp. Sålunda skall socialnämnden

endast i de i socialhjälpslagen angivna fallen få bevilja dylik hjälp. Risk

finnes för att en i enlighet med förslaget utformad socialhjälpslag kommer

att visa sig återhållande på socialvården i kommuner, som redan väl utvecklat

sin socialvård, och det kan till och med befaras, att följden blir

en standardförsämring i dylika kommuner. Sålunda ha Stockholms stads

socioIvårdsmyndigheter i sitt yttrande angivit exempel på sådan i Stockholm

utgående fattigvård, beträffande vilken det är klart, att densamma icke

skulle falla under socialhjälpslagen, medan det i andra fall framstår som

tveksamt huru därmed förhåller sig. En spärr för socialnämndernas rätt

att utgiva socialhjälp står för övrigt i strid mot det av socialvårdskommittén

angivna allmänna syltet med socialhjälpen — att avhjälpa varje behov

utan inskränkning.

5 Bihting till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Liknande åsikter uttalas av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Överståthållarämbetet anser vidare att det icke råder något som helst

tvivel om att ett genomförande härutinnan av förslaget skulle komma att

medföra en betydande, icke önskvärd ansvällning av den administrativa

apparaten hos såväl socialnämnderna som länsstyrelserna. Detta måste

i sin tur föranleda olägenheter beträffande handläggningen av själva ärendena

och medföra avsevärda, i och för sig improduktiva kostnader för

det allmänna. Länsstyrelsen i Östergötlands län är av samma åsikt och

kan icke bortse från den möjligheten, att förslagen rörande den statliga

kontrollen bygger på ett överskattande av de administrativa organens

möjligheter att utan en väsentlig kaderförstärkning förhindra eventuella

missbruk av statsmedel, därest statsbidrag komme att utgå i den omfattning

som föreslagits. Liknande farhågor uttalas av bl. a. länsstyrelsen i

Västernorrlands län och Svenska arbetsgivareföreningen.

Vidkommande härefter frågan huruvida mödrahjälpen

skall inordnas i socialhjälpen har flertalet av dem, som

yttrat sig härom, ansett att därmed bör anstå tills frågan om icke behovsprövad

hjälp vid havandeskap och barnsbörd fått en tillfredsställande

lösning. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. socialstyrelsen —- som dock

i princip tillstyrkt förslaget — länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, 10

mödrahjälpsnämnder, Svenska socialvårdsförbundet, Högerns kvinnoförbund

och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Ett fåtal tillstyrker förslaget utan nämnda förbehåll, bland dem mödrahjälpsnämnderna

i Hälsingborgs stad samt i Värmlands och Kopparbergs

läns landstingsområden ävensom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent

i första distriktet.

I direkt avstyrkande riktning — dvs. mot avveckling över huvud av

mödrahjälpen — uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och 11

mödrah jälpsnämnder.

Av de kommuner, som diskuterat mödrahjälpen, har ungefär tre fjärdedelar

förordat dess bibehållande tills vidare eller för framtiden.

De som uttalat sig för att mödrahjälpen förr eller senare införlivas med

socialhjälpen har, i den mån motivering lämnats, hänvisat till socialvårdskommitténs

skäl för kommitténs ståndpunktstagande.

Kronobergs läns landstingsområde anför, att det är möjligt att allmänhetens

inställning till socialhjälpen kan bli en annan än den man nu i

allmänhet intar till fattigvården, om socialhjälpen göres till en hjälpform

även för mödrarna. Liknande synpunkter anlägger statens fattigvårds- och

barnavårdskonsulent i första distriktet.

En annan uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Jämtlands län,

som yttrar.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Mödrahjälpen, som i sin helhet bekostas av statsmedel, har nu funnits

under så lång tidsperiod, att allmänheten vant sig vid att denna hjälpform

vid havandeskap står till buds för mödrar i ekonomiskt besvärliga situationer.

Mödrahjälpens utformning har gjort, att mödrarna i allmänhet icke

torde ha känslan att uppbära understöd. Hjälpen utgår till en mycket stor

procent av mödrarna (i Jämtlands län mellan 50 och 70 %). Sannolikt

skulle det bli psykologiskt mindre tillfredsställande, om mödrahjälpen

(innan moderskapsbidraget införts) inordnades under socialhjälpen. Den

omständigheten, att hjälpen komme att delvis utgå av kommunala medel,

torde nämligen komma att verka hämmande på eu icke ringa del av dem

som komma i fråga för erhållande av hjälp vid barnsbörd.

Farhågor för att mödrarna skulle dra sig för att söka socialhjälp uttalas

även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands lön, mödrahjälpsnåmnderna

i Södermanlands och Östergötlands läns landstingsområden samt i Malmö

stad och ett tiotal kommuner, bland dem Stockholms stad.

Eu del remissorgan, bl. a. mödrahjälpsnåmnderna i Västernorrlands och

Västerbottens läns landstingsområden och Hälsingborgs barnavårdsnämnd,

erinrar om mödrahjälpens befolkningspolitiska syfte och framhåller att

detta skulle gå förlorat, om mödrahjälpen upphörde som självständig

hjälpform.

1 ett flertal yttranden framhålles, att ett utbyte av mödrahjälpen mot

den föreslagna socialhjälpen skulle medföra försämringar i olika avseenden

för mödrarna. Sålunda påpekas, att socialnämnderna understundom

skulle tvingas att behandla sökande med annan ersättningskommun

snävare än om sökanden varit mantalsskriven i den egna kommunen.

Mödrahjälpsnåmnderna i Göteborg och Malmö anser, att kommuns rätt

att göra återkrav mot annan kommun och mot enskild kommer att verka

tillbakahållande på mödrarnas önskan att söka hjälp.

Mödrahjälpsnåmnderna i Uppsala och Gävleborgs läns landstingsområden

samt i Gävle stad tvivlar på att socialhjälpen i samma utsträckning

som mödrahjälpen ger möjlighet att lämna bidrag till hemhjälp och

tandvård och anser dessutom, att den tämligen frikostiga och alltid välbehövliga

utrustningen till mor och barn med all säkerhet skulle inskränkas.

Även mödrahjälpsnåmnden i Älvsborgs läns landstingsområde

finner förutsättningarna för socialhjälp strängare än de för mödrahjälp

gällande.

I flera andra remissyttranden ifrågasättes, om inte socialnämnderna

kommer att bli restriktiva vid beviljande av hjälp, enär kommunerna

själva skall bestrida en del av kostnaderna för socialhjälpen.

Från kommunalt håll har understrukits, att förslaget ur kommunalekonomisk

synpunkt är ofördelaktigt, enär kommunerna skulle få deltaga

i socialhjälpens finansiering — de större städerna med 70 % av kostnaderna

— under det att mödrahjälp nu helt bestrides av statsmedel.

Några remissorgan — bland dem socialstyrelsen och Folkpartiets kvinno
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

förbund - uttalar, att en förutsättning för att mödrahjälpen skall kunna

uPPgå i socialhjälpen är att statsbidrag lämnas till den senare.

Vad åter angår frågan om arbetslöshetsunderstödens

inordnande i socialhjälpen har kommitténs förslag tillstyrkts

i omkring en fjärdedel och avstyrkts i omkring tre fjärdedelar av de

yttranden där frågan härom upptagits till behandling.

Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget

märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, ett tjugutal kommuner,

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Riksförbundet

landsbygdens folk.

Yttranden i avstyrkande riktning har avgivits av pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, 17 länsstyrelser, 40 kommuner, Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

1 rkeskvinnors samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Socialstyrelsen uttalar, att den av kommittén gjorda jämförelsen mellan

å ena sidan arbetslöshetsunderstöd enligt gällande hjälpkungörelse och å

andra sidan fattigvård resp. socialhjälp uppenbarligen ger vid handen att

en särskild understödsform för arbetslösa blir praktiskt taget likformig

med socialhjälpen. Endast socialhjälpen borde förbehållas uppgiften att

supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med erforderliga

understöd efter behov. Socialhjälp skulle vara en rättighet för en behövande

arbetslös. Att socialhjälp ens under en arbetslöshetsperiod skulle

förmedlas till arbetslösa av två olika organ, både arbetslöshetsnämnd och

socialnämnd, borde icke förekomma. Anknytningen till socialhjälpen av

arbetslösa hjälpbehövande vore ägnad att göra skillnaden mellan helt

arbetsföra och partiellt arbetsföra mindre framträdande än för närvarande.

Kontakten mellan socialvårdsorganen och de arbetsförmedlande

och arbetsvårdande institutionerna över hela linjen kunde förväntas bli

livlig, till båtnad för alla kategorier hjälpbehövande. Statsbidraget till

socialhjälpen vore emellertid en oundgänglig förutsättning för att socialhjälpen

skulle kunna bli den enda behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet.

Av dem, som avstyrkt kommitténs förslag i denna del, har åtskilliga

instämt i reservanten fru Nordgrens uttalande, att hjälpåtgärder avseende

de oförvållat arbetslösa är en arbetsmarknadsfråga och icke en

socialvårdsfråga. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län.

Bortsett från att för närvarande ej oväsentliga yttre olikheter föreligga

mellan hjälpformerna förbiser kommittén den djupare liggande skillnaden

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

dem emellan. Medan understödet till de arbetsoförmögna bestämmes enbart

med hänsyn till vad som finnes erforderligt för livsuppehälle och vård,

måste utformningen av hjälpåtgärderna för de arbetslösa ske under beaktande

jämväl av arbetsmarknadspolitiska och konjunkturpolitiska

överväganden.

Svenska socialvårds^ örbundet framhåller, att ett av de mest karakteristiska

dragen i modern socialpolitik är att hjälpbehov, som uppstår på

grund av specifika förhållanden, t. ex. sjukdom, olycksfall i arbete, oförvållad

arbetslöshet o. s. v., normalt skall avhjälpas på annat sätt än genom

socialhjälpsbidrag. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tyngdpunkten

i arbetslöshetspolitiken alltid legat på arbetslinjen, medan man

i möjligaste mån inskränkt de kontanta understöden. Samhällets hjälp

åt de arbetslösa borde alltjämt utgå efter arbetslinjen.

Landsorganisationen hänvisar till följande av organisationen avgivna

yttrande över förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

I samhällets aktiva konjunkturpolitik måste kommunernas insatser för

planering av sysselsättningen tillmätas väsentlig betydelse. Samhällsadministrationens

utbyggnad efter kriget har också skett under motivering

att stimulera och få kommunerna att aktivt medverka i planeringsarbetet

för att hålla sysselsättningen uppe på maximal höjd. Utan tvivel har

samhället också genom de senaste årens reformer på det ekonomisktadministrativa

området — t. ex. vad gäller bostads- och jordbrukspolitiken

— skaffat sig hjälpmedel som gör samordningen lättare men ställer

samtidigt ökade krav på samhällets alla olika organ. Landsorganisationen

anser därför att ett från de övriga socialgrenarna fristående obligatoriskt

kommunalt organ bör inrättas med uppgift att handlägga de allmänna

sysselsättnings- och arbetslöshetsfrågorna. Redan nu äger Kungl. Maj :t

förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande

av lokala åtgärder ifråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid oförvållad arbetslöshet. Det finns därjämte skäl som talar för att kommunerna

efter kommunreformens genomförande skall administrativt få

större möjligheter att handhava de på detta område viktiga arbetsuppgitterna.

I anslutning härtill framhåller Landsorganisationen, att inordnandet av

hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa i socialhjälpslagen skulle

kunna tolkas som om samhället icke betraktade denna del av det sociala

medborgarskyddet som så betydelsefull och särpräglad att det fordrade

särskilda samhällsåtgärder.

Länsstyrelsen i Södermanlands län — som avstyrkt statsbidrag till socialhjälpen

— finner det uteslutet att ålägga kommunerna att helt svara

för de hjälpkostnader, som väsentligen bero på det allmänna läget på

arbetsmarknaden.

Kommitténs förslag om införande av maximibelopp för socialhjälp till

arbetslösa har mött enhällig och stark kritik. Förslaget anses allmänt

strida mot socialhjälpens karaktär av generell, supplerande hjälpform.

överståthållarämbetet anför i denna del.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

En maximering av ett bidrag medför med nödvändighet, att understödet

måste taga sikte på normalfallen och därför i vissa, icke nödvändigtvis sällsynta

fall, måste bliva otillräckligt. Detta förhållande medför f. n. ingen

allvarlig olägenhet, eftersom fattigvården alltid äger möjlighet att avhjälpa

tillfälligt hjälpbehov utanför det maximerade arbetslöshetsunderstödets

ram. Annorlunda skulle saken ställa sig vid ett inordnande av

arbetslöshetshjälpen under socialhjälpen, eftersom — då någon supplerande

hjälpform icke skulle stå till buds — möjlighet att gå utöver det

högsta tillåtna bidraget icke skulle föreligga. Ett sådant arrangemang är

vidare, såsom Stockholms stads socialvårdsmyndigheter framhållit, ägnat

att väcka betänkligheter även såtillvida, att införandet under socialhjälpen

av en maximerad hjälpform icke kan undgå att i olika riktningar påverka

socialhjälpsunderstöden i övrigt. Erfarenheten ger nämligen vid handen,

att maximerade understöd tendera att utveckla sig till normalbelopp för

hela den verksamhet, som beröres, och det strider som sagt mot hela

socialhjälpens idé om en alltför schablonmässig prövning skulle bliva

regel.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening kan icke mycket vara att vinna

på den föreslagna ordningen, som i praktiken åstadkommer två hjälpformer,

ehuru båda komma att benämnas socialhjälp. Av liknande uppfattning

är Stockholms stad, som anför att kommittén i samma hjälpforin

infört olika grader av behovsprövning, vilket otvivelaktigt måste leda

till skapandet av en särställning för de arbetslösa. Svenska arbetsgivareföreningen

befarar att denna splittring av socialhjälpen i praktiken måste

innebära avsevärda olägenheter.

Frågan, vilket lokalt organ som bör handha den kontanta hjälpen till

arbetslösa, har diskuterats i en mängd yttranden. I endast en mindre del

av dessa tillstyrkes kommitténs förslag, att hjälpen skall utges av socialnämnden.

Pensions styrelsen har sålunda svårt att föreställa sig att alla socialnämnder

skall kunna uppfylla de stora krav i olika avseenden, som ställes

på en socialnämnd vid tillämpningen av bestämmelserna i vilka fall arbetslösa

skall få uppbära socialhjälp. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför,

att socialnämnden kommer att bli bunden av reglerande föreskrifter i en

omfattning, som måste anses oförenlig med socialhjälpens karaktär av

obunden hjälpverksamhet. Svenska socialvårdsförbundet anser, att socialnämnden

kommer att bli nödsakad taga hänsyn till av länsarbetsnämnden

och arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade föreskrifter.

Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar att arbetslöshetspolitiken måste betraktas

som en enhet, skild från socialhjälpen, samt anför.

Vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle arbetslöshetsåtgärderna

komma att splittras även i den lokala instansen. Enligt kommittén

skulle liksom nu är fallet särskild arbetslöshetsnämnd kunna inrättas.

Man torde väl också kunna förutsätta, att detta bleve förhållandet

åtminstone i kommuner, som kontinuerligt eller relativt ofta drabbas av

arbetslöshet. Då socialnämnden förutsättes handha all socialhjälpsverk
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

samhet, även den för arbetslösa, bleve följden alltså en uppdelning av

hjälpåtgärderna på två lokala organ. pnliut

Därest särskild arbetslöshetsnämnd icke finnes inrattad, kan enl g

»ällande författning kommun uppdraga åt kommunalnämnd respektive

drätselkammare att vara arbetslöshetsnämnd. Enligt kommitténs förslag

skall i det nu avsedda fallet socialnämnden vara arbetslöshetsnämnd

Fnli«t styrelsens mening är den nuvarande ordningen att föredraga, ena

drätselkammaren respektive kommunalnämnden har ett storre mflytande

på kommunernas investeringspolitik och ekonomi, vllk^ haforSunfngen

tydelse för arbetslöshetsåtgärderna, enar arbetslinjen a\en i fortsättning

måste äga företräde framför kontantunderstödslinjen.

Vad övriga specialformer av behovsprövad hjälp

angår har kommitténs förslag, att dessa skall upphöra, när lagstiftningen

om socialhjälp träder i kraft, allmänt lämnats utan erinran, dock att pensionsstyrelsen

— under förklaring att styrelsen delar kommitténs uppfattning

att lagen om kommunala pensionstillskott bör upphavas i den man

den avser dylika tillskott — framhåller att denna lag är tillämplig aven i

vissa fall då folkpension ej utgår och att med hänsyn härtill det bor til s

vidare anstå med lagens upphävande.

Mot själva utformningen av kommitténs förslag framföres

i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och på flera hall

ges uttryck för den uppfattningen, att förslaget inte utan genomgripande

överarbctning kan läggas till grund för lagstiftning. Denna standpunkt intages

av bl. a. pensionsstprelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och

Bohus, Våsternorrlands och Jämtlands län, besvårssakkunniga, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet

och Riksförbundet landsbygdens folk.

Departementschefen

Den lagstiftning, som i vårt land reglerar den samhälleliga generella och

behovsprövade hjälpformen, dvs. fattigvården, är av ganska gammalt datum.

Lagen om fattigvården är nämligen utfärdad den 14 juni 1918. Efter

tillkomsten av denna lag har förhållandena på det socialpolitiska området

utvecklats snabbt. Fattigvårdslagen har emellertid inte undergått stora forändringar.

Ändringarna avseende denna lagslittning har jainte det att

fattigvård slopats som rösträttshinder — främst tagit sikte på att nnnska

antalet fattigvårdsprocesser, dvs. processer rörande vem som i sista hand

skall svara för kostnaden för meddelad fattigvård.

När fattigvårdslagen kom till år 1918 — och då ersatte en år 1871 utfärdad

fattigvårdsförordning — utgjorde fattigvården en dominerande

lijälpform. Under utvecklingens gång har emellertid fattigvården forlorat

i relativ omfattning till följd av olika sociala reformer. 1 första band märkes

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

härvid den utbyggnad av socialförsäkringssystemet som kommit till stånd.

De allmänna ålderspensionerna har undan för undan höjts, och dessa pensioner

är nu sådana att de eljest medellösa åldringarna — som förut utgjort

huvuddelen av7 fattigvårdens klientel — inte längre behöver anlita

fattigvården för sin försörjning. Även invalidpensionerna och övriga former

av folkpension har successivt förbättrats; och jag vill erinra om att för

arets riksdag framlagts förslag till höjning av folkpensioneringens änkepensioner

och hustrutillägg.

Genom den allmänna sjukförsäkring, som trätt i kraft vid årsskiftet, har

mlorts skydd mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom; och

enligt den samtidigt genomförda moderskapsförsäkringen lämnas ekonomiskt

bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Försäkringsskyddet vid

olycksfall i arbete har utvidgats genom den nya yrkesskadeförsäkringslagen.

Denna avser visserligen endast nya skadefall. Därest av mig tidigare

anmält förslag till omreglering av äldre olvcksfallsersättningar genomföres,

kommer emellertid också sådana livräntetagares ekonomiska förhållanden

att bli väsentligt bättre. Även arbetslöshetsförsäkringens förmåner har avsevart

forbattrats, sedan — efter beslut av 1953 års riksdag — statsbidragen

till denna gren av socialförsäkringen ökat.

Vidare må erinras om de allmänna barnbidragens införande, höjningen

av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, genomförandet av

bostadspolitiska åtgärder av skilda slag, arbetsförmedlingens och särskilt

arbetsvärdens ökade resurser samt de vidgade möjligheterna till vård och

försörjning av långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra in. fl. Slutligen

bor erinras om att det vicl sidan av fattigvården finnes ett flertal specialformei

av behovsprövad samhällelig hjälp, främst bland dem mödrahjälpen

samt kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Genom ifrågavarande åtgärder har området för och behovet av fattigvård

under utvecklingens gång alltmer beskurits.

Frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen har länge stått

på dagordningen; och socialvårdskommittén — som tillkallades år 1938

för att \erkställa en allmän översyn av den svenska socialvårdslagstiftningen

och som under årens lopp framlagt en rad förslag, vilka sedermera

legat till grund för ett flertal betydelsefulla reformer på detta område _

upptog ganska tidigt denna fråga till behandling. Frågan ansågs emellertid

böra vila tills vidare, främst med hänsyn till att spörsmålet om en revision

av den kommunala indelningen först borde lösas. Sedan kommunindelningsreformen

genomförts, tog kommittén upp frågan om en reviderad

fattigvårdslagstiftning. Arbetet härmed avslutades år 1950, då kommittén

avgav ell betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m.

Enligt kommitténs förslag skall den nuvarande fattigvården avlösas av

en ny generell och behovsprövad hjälpform, kallad socialhjälp. Denna föreslås

skola i sig inrymma nu förekommande olika specialformer av behovs
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

prövad hjälp, även mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Socialhjälpen är således avsedd att bli en betydligt mer omfattande hjälpform

än fattigvården är. Vidare föreslår kommittén, att staten skall i avsevärd

utsträckning, i normalfallen till hälften, bidraga till socialhjälpens

finansiering, något som i sin tur ansetts nödvändiggöra en mer detaljerad

lagstiftning på området än den nuvarande.

Från dessa utgångspunkter har kommittén utformat ett förslag till lag

om socialhjälp, vari sammanfattats bestämmelserna rörande den nya hjalpformens

innehåll, meddelande, rättsverkningar m. m. De bestämmelser, som

kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidragets storlek och utformning,

har sammanförts i ett förslag till lag om bidrag av statsmedel till

kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Den i nuvarande

fattigvårdslagen behandlade frågan om försummelse av försörjningsplikt

har kommittén funnit böra lösas för sig och bestämmelserna harom har

upptagits i ett förslag till lag om arbetsföreläggande. Regler rörande ålderdomshem

och andra socialvårdsanstalter har upptagits i ett fristående föislag

till lag om vissa socialvårdsanstalter; även de frågor, som berör socialvårdens

kommunala organisation, föreslås reglerade i en särskild lag.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har allmänt vitsordats,

att den nuvarande fattigvårdslagstiftningen är så otidsenlig och bristfällig,

att en reformering av densamma är behövlig; och icke från något hall har

ifrågasatts annat än att det även i fortsättningen föreligger behov av en

lagstiftning rörande en hjälpform av detta slag. Jag är av samma uppfattning.

Trots de förbättringar av socialförmånerna, som genomförts under

senare år, torde det uppstå situationer, då socialförsäkring och andra

hjälpformer inte står till förfogande eller inte räcker till; och föi dessa fall

behövs en generell, behovsprövad hjälpform. Denna hör, såsom kommittén

föreslagit, benämnas socialhjälp.

Om det råder enighet om att den nuvarande fattigvården bör avlösas

av en ny motsvarande hjälpform, går däremot meningarna isär beträffande

frågan hur reglerna för den nya hjälpen bör utformas. Detta gäller inte

minst de grundprinciper, efter vilka kommittéförslaget utarbetats, nämligen

införande av statsbidrag och slopande av de nuvarande speciella behovsprövade

hjälpformerna. Med hänsyn till att ett ställningstagande till dessa

spörsmål får verkningar i åtskilliga andra hänseenden, vill jag först uppehålla

mig vid dem.

Vad angår frågan om socialhjälpens finansiering har kommittéförslaget

rönt stark kritik, icke minst från kommunerna själva och

deras företrädare. Därvid har framhållits bl. a. att kommitténs utgångspunkt,

att socialhjälpen vore en statsuppgift, saknade historiskt underlag,

i det att fattigvården av ålder varit cn socknens angelägenhet och således

av rent kommunal karaktär. Vidare har pekats på att fattigvården genom

den utveckling, som ägt rum på detta område, blivit en hjälpform av jäm
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

förelsevis underordnad betydelse, samtidigt som kommunerna efter kommunindelningsreformens

genomförande fått större ekonomisk bärkraft,

varför det ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget föreligger något behov

av statsbidrag till socialhjälpen. Det har också hänvisats till att frågan angående

formerna för statsbidrag till kommunerna f. n. är under utredning.

Ytterligare har gjorts gällande att förekomsten av statsbidrag skulle medföra

statskontroll och centraldirigering med därav följande detaljreglering

och inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten och ökade

administrationskostnader.

Den i detta hänseende framkomna kritiken är enligt min mening berättigad;

och jag anser att skäl saknas att övergiva det nuvarande systemet.

Enligt min mening bör således socialhjälpen finansieras av kommunerna

utan annat bidrag från statens sida än som f. n. utgår till fattigvården.

Vidkommande härefter frågan, huruvida nu förefintliga specialformer

av behovsprövad hjälp bör avskaffas och ersättas med socialhjälp, är jag

principiellt ense med kommittén om att man såvitt möjligt bör söka komma

bort från den splittring av den behovsprövade hjälpen, som nu föreligger.

Frågan huruvida dessa hjälpformer skall slopas bör emellertid enligt min

mening avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden;

och jag kan inte dela kommitténs uppfattning att socialhjälpen skulle bli

betraktad som en mindervärdig och nedsättande hjälpform, därest man

vid sidan av socialhjälpen behåller en eller annan behovsprövad hjälpform.

En av de speciella behovsprövade hjälpformer, som kommittén vill avskaffa,

är in ö d r a h j ä 1 p e n. Denna helt av statsmedel utgående hjälpform

infördes år 1937, och den kom till bl. a. i abortförebyggande syfte.

Frågan om mödrahjälpens slopande har diskuterats vid flera tillfällen. Vid

anmälan av det förslag till lag om moderskapshjälp, som antogs vid 1954

års riksdag, anförde jag (propositionen nr 144), att mödrahjälpen under

lång tid i sina huvuddrag fungerat tillfredsställande och jag ansåg att i

dåvarande läge beträffande mödrahjälpen inga andra ändringar borde vidtagas

än som direkt påkallades av den nya, generellt utgående och till sjukförsäkringen

anknutna moderskapshjälpen.

Mödrahjälpen har tidigare svarat för inemot hälften av kostnaderna för

samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Hur förhållandena

här kommer att gestalta sig efter moderskapsförsäkringens genomförande

är naturligen svårt att yttra sig om. Givetvis kommer emellertid

kostnaderna för mödrahjälpen att nedgå. Det må nämnas att i årets statsverksproposition

för budgetåret 1955/58 äskats ett anslag till mödrahjälp

med 4,5 milj. kronor, under det att medelsförbrukningen under sistförflutna

budgetår var i det närmaste dubbelt så stor.

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansiering

skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till

kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet

om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i

ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vidare bör märkas, att det häi äi

fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur befolkningspolitiska

synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts

behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek.

Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutanderätten

i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala expertorganen

till lokala nämnder.

Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda,

att mödrahjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ.

En annan specialform av behovsprövad hjälp, som kommittén föreslår

skola slopas och uppgå i socialhjälpen, utgör kontantunderstöden

vid arbetslöshet, varom regler finnes i den s. k. hjälpkungörelsen

den 27 maj 1949 (nr 278). Det är att märka, att förslaget i detta hänseende

i sin tur bygger på förutsättningen att kostnaderna för socialhjälpen i betydande

omfattning skall bestridas av statsmedel. Jag har tidigare uttalat

som min mening, att socialhjälpen bör finansieras av kommunerna. Häiigenom

har alltså själva grunden för kommitténs förslag i denna del ryckts

undan. Även bortsett härifrån talar emellertid både principiella och praktiska

skäl för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverksamheten

vid arbetslöshet inte i detta sammanhang bör avskaffas.

Ifrågavarande verksamhet bedrives, med arbetsmarknadsstyrelsen som

centralorgan, i olika former, nämligen anskaffande av arbete, meddelande

av utbildning samt lämnande av kontantunderstöd. Arbetslinjen är den

primära, och först då vederbörande ej kan beredas arbete följer man undeistödslinjen.

Av naturliga skäl måste en snabb övergång kunna ske från

den ena linjen till den andra. Särskilt är det angeläget att den som uppbär

kontantunderstöd utan omgång kan placeras i arbete. Kontantunderstöden

syftar till att skydda och bevara arbetskraften under den tid, då den på

grund av arbetsbrist ej kan användas i produktionen. Understöden har

således en annan karaktär än fattigvården. Arbetslöshetshjälpen bör enligt

min uppfattning ses som en enhet och som en integrerande del i hela

arbetsmarknadspolitiken. Det gäller här icke en socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga.

Den av kommittén förordade lösningen torde vidare göra det nödvändigt

att — vilket kommittén även föreslagit — i socialhjälpslagen införa ett

flertal specialregler för de arbetslösa. Särbestämmelser skulle bl. a. erfordras

rörande kontroll av arbetsviljan, angående avstängning från rätten till

socialhjälp vid självförvållad arbetslöshet och i vissa konfliktsituationer,

beträffande socialhjälpens storlek i förhållande till arbetslöshetsförsäkringens

förmåner osv. Regler av denna typ skulle stämma dåligt överens

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

med den obundenhet, som i övrigt bör utmärka socialhjälpen, och dessutom

bereda socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter.

Jag förordar således, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten

för arbetslösa enligt hjälpkungörelsen i detta sammanhang lämnas orubbad.

Som en konsekvens härav bör de arbetslösa intaga samma ställning i socialhjälpshänseende

som de nu gör i fattigvårdshänseende.

De skäl, som föranlett mitt ifrågavarande ståndpunktstagande, äger sin

motsvarande giltighet såvitt avser den behovsprövade hjälp, vilken utgår

till utlandssvenskar in. fl. enligt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr

383) angående bistånd åt utlandssvenskar, som återvända till Sverige,

in. in. Någon anledning att nu slopa denna hjälpform synes ej föreligga.

Bestämmelserna rörande kommunala pensionstillskott finnes

i lagen den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.,

enligt vilken kommun har möjlighet att till fattigvårdsstyrelses förfogande

ställa medel med föreskrift, att tillskott eller bidrag, som utdelas av dessa

medel, inte skall anses som fattigvård. Den verksamhet, som bedrives med

stöd av ifrågavarande lag, är av begränsad omfattning och är centraliserad

till de större städerna. I praktiken utgår hjälpen i allmänhet i form av

hjälp till dietkost och till kläder; stundom utgår hjälp till tandvård, läkarvård

och medicin.

Anledningen till att en lagstiftning rörande kommunala pensionstillskott

infördes var att fattigvården på grund av sitt namn och sin karaktär —

bl. a. innebärande obegränsad återbetalningsskyldighet — inte ansågs vara

en lämplig hjälpform i hithörande fall. Med den utformning, som socialhjälpslagen

är avsedd att få, äger dessa skäl ej någon bärkraft. Då ej heller

i övrigt skäl torde föreligga att ha två så likartade hjälpformer för samma

ändamål, bör enligt min mening lagen om kommunala pensionstillskott

in. m. upphävas samtidigt med att socialhjälpslagen träder i kraft.

Samma skäl talar för att låta i socialhjälpen uppgå den hjälp, som kan

lämnas sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka enligt

lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilken

lag för övrigt tillämpats i endast obetydlig utsträckning.

Reglerna rörande skoldistrikts rätt att efter behovsprövning lämna hjälp

av kommunala medel åt skolbarn för bekostande av deras skolgång

eller resor för undersökning och behandling vid den statsunderstödda psykiska

barna- och ungdomsvården är upptagna i stadgan den 26 september

1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket, stadgan den 22 juni 1923

(nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm samt stadgan den 16

september 1918 (nr 1001) för fortsättningsskolan. Reglerna har tillkommit

för beredande av möjlighet till hjälp utan fattigvårds karaktär. Bortsett

från bidraget till resor utgår i praktiken hjälpen endast i form av kläder

och skodon.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Den nuvarande ordningen på detta område synes innebära eu onödig

splittring; det kan enligt min mening icke anses motiverat att samma

behov tillgodoses i vissa fall av skolmyndigheten och i andra fall av socialhjälpsorganet.

Förhållandet blir särskilt markant, när det t. ex. gällei

utrustning av ett och samma barn under skolterminerna och under feriei na

samt utrustning av syskon, av vilka icke alla är i skolåldern. För öviigt

torde det väl mången gång förhalla sig sa, att, där skoldisti iktet ansei sig

böra träda hjälpande emellan, familjen även i annat avseende redan uppbär

eller kan vara i behov av hjälp från det allmännas sida. Jag förordar

därför att skoldistriktens ifrågavarande hjälpverksamhet får övertagas av

socialhj älpsorganen.

Efter det socialvårdskommittén avgav sitt förslag har det utfärdats två

författningar — den ena avseende tandvårdskostnader och den

andra avseende läkarvårdskostnaderna för mindre bemedlade

på landsbygden — vilka jag i detta sammanhang vill något

beröra.

Bestämmelserna i förra hänseendet innehålles i förordningen den 22

september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården.

Enligt denna förordning äger kommun bidraga till bestridande

av kostnader, som sammanhänger med folktandvården. Någon anledning

att i detta sammanhang avhända kommunerna deras ifrågavarande rätt

synes icke föreligga.

Den andra författningen utgöres av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr

510) angående statsbidrag till lindring i läkarvårdskostnaderna för mindre

bemedlade å landsbygden. Denna kungörelse kom till i samband med den

allmänna sjukförsäkringen; och den bör bestå även efter det att den nya

socialhjälp slagen trätt i kraft.

Av den redogörelse jag lämnat för socialvårdskommitténs förslag framgår,

att kommittén tänkt sig att socialhjälpen skall intaga en central ställning

inom vårt socialvårdssystem samt att lagstiftningen rörande socialhjälpen

skall utgöra ett ganska omfattande lagkomplex. Emellertid har under

senare år inträffat åtskilliga omständigheter, som gör att kommitténs

förslag i vissa hänseenden måste anses vila på förutsättningar, vilka ej

längre är för handen.

Sålunda har den utbyggnad av socialförsäkringarna och den förbättring

i övrigt av hjälpformerna på det sociala området, vilken jag tidigare berört,

till avsevärd del skett efter det kommittén år 1950 avgav sitt betänkande.

Efter nämnda år har vidare antagits en ny kommunallagstiftning,

i samband med vars tillkomst statsmakterna enade sig om att kommunerna

borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer

med hänsyn till skiftande lokala behov ävensom att det vore

önskvärt att speciallagstiftningens bestämmelser rörande den kommunala

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förvaltningsorganisationen såvitt möjligt anpassades efter den nya kommunallagen.

Ytterligare är i detta sammanhang att märka, att vissa spörsmål

inom eller i vart fall berörande ifrågavarande område f. n. är föremål

för omprövning av särskilda sakkunniga. Jag syftar härvid på att barnavårdskommittén

är sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen,

därvid åtskilliga för barnavården och socialhjälpen gemensamma frågor

torde komma att omprövas, att ålderdomshemmens ställning prövas av

1952 års åldringsvårdsutredning samt att frågan om de administrativa frihetsberövandena

också är föremål för särskild sakkunnigutredning.

Med hänsyn till vad som anförts och med den ståndpunkt jag intagit

till frågorna om socialhjälpens finansiering och omfattning anser jag att

den nya socialhjälpslagstiftningen bör utformas efter delvis andra riktlinjer

än som föreslagits av kommittén.

Genom att kommunerna själva får svara för kostnaderna för socialhjälpen

förfaller till en början kommitténs förslag till lag om bidrag av

statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Vidare

torde det icke bli erforderligt med en sådan detaljreglering av olika

spörsmål, vilken kommittén ansett nödvändig. Vad som förekommit i samband

med den nya kommunallagens tillkomst föranleder att kommitténs

förslag till lag om socialnämnd in. m. ej bör förverkligas. I avbidan på resultatet

av pågående utredningar synes ej heller kommitténs förslag till

särskild lagstiftning om socialvårdsanstalter och om arbetsföreläggande

böra omsättas i praktiken.

Från dessa utgångspunkter har inom socialdepartementet samtliga de

bestämmelser, som ansetts böra gälla i förevarande hänseende, sammanfattats

i ett förslag till lag om socialhjälp.

Jag övergår nu till att i skilda avsnitt behandla de viktigaste delarna i

detta förslag för att därefter redogöra för förslagets detaljer.

Socialhjälpens innehåll

Gällande bestämmelser

Såsom förut nämnts skiljer Fvl mellan fattigvård, som fattigvårdssamhällena

är skyldiga att lämna, och fattigvård, som det står dem fritt att

lämna, eller — för att använda gängse terminologi — mellan obligatorisk

och frivillig fattigvård.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves enligt lagens

1 § att den person, om vilken det är fråga, antingen är minderårig, d. v. s.

under 16 år, eller till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande

kropps- eller själskrafter är oförmögen att försörja sig genom arbete. I

lagen anges inte, vilken grad av arbetsoförmåga som bör föreligga för att

villkoren för obligatorisk fattigvård skall vara uppfyllda, men avsikten

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kiingl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

torde inte ha varit att kräva total oförmåga till arbete; i praxis lärer inte

heller krävas mera än att vederbörande saknar tillräcklig förmåga att

genom arbete förskaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle. Det ar

att märka, att arbetsoförmågan måste vara föranledd av ålderdom, sjukdom

eller därmed likställda omständigheter. En vuxen person, som inte är

arbetsoförmögen av dylik orsak men som av annan anledning t. ex.

arbetslöshet — inte kan försörja sig, bar alltsa ej rätt till obligatorisk

fattigvård.

Utöver vad som framgår av det nu anförda kräves för att obligatorisk

fattigvård skall utgå dels att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle

och dels att lians behov inte avhjälpes på annat sätt.

Obligatorisk fattigvård omfattar erforderligt underhåll och erforderlig

vård. Därmed torde avses, att vederbörande skall erhålla vad som å den

ort, där han uppehåller sig, anses erforderligt för livsuppehället samt, om

han är gammal eller lider av sjukdom, lyte e. dyl., den omvårdnad som i allmänhet

bestås gamla eller sjuka personer. Om hjälptagaren är minderårig,

skall den obligatoriska fattigvården omfatta även uppfostran; meningen

torde vara att han på samhällets bekostnad skall erhålla samma uppfostran,

som beredcs det uppväxande släktet i allmänhet.

Genom de regler rörande obligatorisk fattigvård, för vilka redogörelse nu

lämnats, har gränserna uppdragits för samhällets skyldighet att lämna

fattigvård åt nödställda personer. Denna skyldighet motsvaras av en rättighet

för den enskilde, som äger anföra besvär hos länsstyrelsen över beslut,

varigenom fattigvård helt eller delvis vägrats honom. Oavsett om besvär

anförts eller ej åligger det emellertid länsstyrelserna att tillhålla de

fattigvårdssamhällen, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då

förutsättningarna därför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härutinnan

(78 §).

Fvl överlämnar helt åt fattigvårdssamhällena att bestämma, i vilka fall

frivillig fattigvård skall utgivas (2 §). Samhällets fullmäktige

kan fastställa de grunder, som faltigvårdsstyrelsen härvidlag har att tilllämpa,

men om så ej skett, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att lämna

frivillig fattigvård i den mån så prövas nödigt. Med hänsyn till att fall

understundom kan inträffa, då ett fattigvårdssamhälle inte kan undgå att

avhjälpa ett föreliggande behov, ehuru förutsättningarna för obligatorisk

fattigvård ej är uppfyllda, har i sista punkten av 2 § intagits ett stadgande,

som syftar till att erinra samhällena om att de bör inskrida i dylika fall.

Nämnas må vidare, att .87 § innehåller en rekommendation för samhällena

att genom tjänliga åtgärder söka förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Genom ifrågavarande stadgande torde lagstiftaren ha velat uppmana samhällena

alt lämna frivillig fattigvård i vissa fall, t. ex. då så är lämpligt

för att förebygga befarad arbetsoförmåga.

Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen att från fall till fall bestämma,

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

i vilken form fattigvård skall meddelas (10 §). I lagen anges

dock vissa allmänna riktlinjer, som härvid bör följas. Sålunda föreskrives,

att fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att lämna understöd

på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för

framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (26 §). Vidare stadgas,

att fattigvård i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering

i enskilt hem eller vård å anstalt (27 §). Understöd i hemmet

bör enligt lagen inte lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap

eller arbetsovillighet, och ej heller eljest när anledning finnes att antaga,

att understödet inte kommer till behörig användning (28 §). Utackordering

av behövande får endast ske till personer, rörande vilkas

lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter som åvilar dem, fattigvårdsstyrelsen

i förväg gjort sig förvissad (29 §). Då hemunderstöd

lämnas eller utackordering sker, tillrådes fattigvårdsstyrelsen att vaka över

att understödet kommer till behörig användning och att den, som mottagit

understödstagaren till vård, fullgör sina skyldigheter (30 §).

Enligt 31 § skall fattigvårdssamhälle ha anstalt för sådana understödstagare,

som är i behov av vård och inte lämpligen kan understödjas i hemmet

eller utackorderas. Reglerna härom kommer att närmare behandlas i

ett senare avsnitt. I detta sammanhang må endast nämnas, att understödstagare,

som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan

kroppslig eller andlig brist eller svaghet har behov av vård å särskild anstalt,

såvitt möjligt skall beredas dylik vård. Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen

att vidtaga erforderliga åtgärder för att skaffa honom inträde å

sådan anstalt (35 §).

Slutligen må nämnas, att varje fattigvårdssamhälle skall ha ett reglemente

för fattigvården, såvida inte Konungen medgivit befrielse

därifrån. Reglementet skall antagas av samhället och fastställas av länsstyrelsen.

Socialvårdskommittén

Kommittén finner det vara en brist i nu gällande lagstiftning att intet

organ finnes, som har på sitt ansvar att lämna ensamma och rådlösa människor

bistånd i personliga angelägenheter, samt anför härom

bl. a.

Då och då påträffas människor, som befinnas ha sedan längre eller kortare

tid levat under i hygieniskt avseende upprörande dåliga förhållanden,

ehuru de ha lätt tillgängliga tillgångar, som de underlåtit att använda.

Något ekonomiskt hjälpbehov föreligger icke, och enligt fattigvårdslagen

hör det därför icke till fattigvårdsstyrelsens uppgifter att ingripa. Ofta ser

emellertid en fattigvårdsstyrelse bort från detta och ingriper oavsett att

fattigvårdsbehov icke föreligger. Den känner sig som ett organ, som har

att svara för att människor i kommunen icke fara illa överhuvud taget, och

den handlar därefter. Många fattigvårdsstyrelser fylla sålunda här en viktig

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

uppsift utan att för sitt handlande ha något stöd i författning. Är det fråga

just om hygieniska förhållanden kan det vara hälsovårdsnämndens sak att

ingripa, och så sker även understundom. Uppenbart är dock att detta icke

kan ske annat än i flagranta fall.

Enligt kommitténs mening borde i varje kommun finnas ett organ, som

hade till uppgift att bistå medborgare, vilka vore i behov av hjälp i personliga

angelägenheter. Denna personligt betonade verksamhet borde utövas

utan hänsyn till om det förelåge behov av ekonomiskt bidrag från någon av

de olika hjälpgrenarna. Den borde sålunda icke vara inskränkt till någon

viss grupp, t. ex. socialhjälpens klientel, utan kunna anlitas av medborgarna

vare sig de samtidigt behövde söka ekonomisk hjälp eller icke. Ej hellei

borde den ha karaktären av fortlöpande tillsyn över vissa kategorier, utan

ingripande borde ske, när det genom framställning, anmälan eller eljest

vunnits upplysning om att bistånd av här berörd art vore av beho\et påkallat.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande verksamhet skall handhavas av

socialnämnden samt bestämmelser härom inryckas i socialhjälpslagen. I

enlighet härmed har i 1 § i det av kommittén utarbetade förslaget till socialhjälpslag

upptagits bestämmelser av innehåll, att envar, som för att kunna

leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av erforderlig

vård eller för att bli i tillfälle att behålla eller återvinna sin förmåga

till självförsörjning är i behov av råd och upplysningar eller annat

bistånd i personliga angelägenheter, äger erhålla detta genom nämnden

samt att nämnden, oavsett om anmälan skett, har att ombesörja att dylikt

behov hos person, som vistas i kommunen, blir tillgodosett.

Till dessa stadganden ansluter sig en föreskrift i förslagets 37 §, enligt

vilken det åligger länsstyrelse att, så snart det genom klagomål från hjälpbehövande

eller annan anmälan kommer till dess kännedom att socialnämnd

underlåter att lämna bistånd enligt 1 §, tillhålla nämnden att lämna

dylikt bistånd. I sin motivering till 37 § — som reglerar länsstyrelsens befogenheter

även i andra avseenden än det nu förevarande — uttalar kommittén

bl. a., att det vore självfallet att länsstyrelsen skulle ha rättighet

och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts samt att det darfor

vore onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser.

I-detta sammanhang må nämnas, att kommittén understrukit önskvärdheten

av att läkare medverkar i socialvårdsarbetet. De erfarenheter

som gjorts i större städer genom inrättande av särskilda socialläkartjänster

hade visat sig synnerligen goda. Endast härigenom hade

man kunnat tillgodose det angelägna behovet av läkares medverkan särskilt

för återanpassning i samhället av människor, vilka av olika anledningar

förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de hade själva arbetsförmågan

i behåll. Bortsett från större städer kunde kommunerna emellertid

självfallet inte lösa problemet på dylikt sätt. I regel stode inga andra läkare

(i — B ilning till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

till buds än tjänsteläkarna, och det vore därför av vikt, att man successivt

kunde räkna med en aktiv insats från deras sida. Även om så bleve fallet,

kunde man dock inte vänta sig att en tjänsteläkare med sin mångfald av

uPPgifter skulle kunna representera den speciella sakkunskap i fråga om

de missanpassades problem och vägarna för deras återanpassning, som en

socialläkare kunde besitta och som otvivelaktigt vore av största betydelse

för resultatet. Det vore därför enligt kommitténs mening angeläget att

socialläkarinstitutionen infördes i någon form över hela landet. Detta skulle

kunna ske genom att åtminstone en socialläkarbefattning anknötes till varje

länsstyrelse. Med hänsyn bl. a. till den knappa tillgången på läkare, måste

man säkerligen till att börja med huvudsakligen hjälpa sig fram med deltidsanställda

läkare, men successivt finge denna anordning ersättas med

att heltidstjänsterna besattes.

En av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har med hänsyn till läkarbiisten

funnit det gagnlöst att inrätta läkartjänster, till vilka kvalificerade

sökande måste komma att saknas. Under den tid, som åtginge för att få

utbildat ett tillräckligt antal läkare för socialvården, vore det nödvändigt

att söka utnyttja de nu verksamma tjänsteläkarna. I den mån tillgången

på läkare, som specialiserat sig på socialvården, medgåve, att särskilda

tjänster inrättades, borde dessa knytas till landstingen. Inom länsstyrelserna

borde förste provinsialläkaren kunna biträda när så funnes påkallat.

Vad härefter angår den ekonomiska hjälpen har kommittén,

såsom framhållits i föregående avsnitt, frångått det nuvarande systemet

med en uppdelning av fattigvården i obligatorisk och frivillig sådan och i

stället föreslagit en uppdelning av socialhjälpen i flera olika grader.

Enligt förslagets 3 § skall den enskilde i vissa fall ha rätt att erhålla

socialhjälp. Stadgandena härom motsvarar de nuvarande reglerna om obligatorisk

fattigvård men täcker ett vida större område än dessa. Underlåter

en kommun att lämna socialhjälp, ehuru de i 3 § angivna förutsättningarna

därför är uppfyllda, skall länsstyrelsen enligt förslaget, i likhet med vad

som nu gäller beträffande den obligatoriska fattigvården, tillhålla kommunen

att lämna dylik hjälp. Över länsstyrelsens beslut skall klagan kunna

föras hos överinstansen.

I förslagets 4 § anges vissa fall, då socialhjälp bör eller må eller får utgå.

I dessa fall, som kan sägas intaga en mellanställning mellan den obligatoriska

och den frivilliga fattigvården, skall socialhjälpen visserligen inte

vara en rättighet för den enskilde, men å andra sidan skall kommunen

inte ha full frihet att besluta, huruvida hjälp skall utgå eller ej. Om

länsstyrelsen finner hjälp enligt 4 § böra utgå men kommunen underlåter

att bevilja dylik hjälp, skall länsstyrelsen nämligen tillhålla kommunen att

göra detta. I fråga om tillämpningen av 4 § skall klagan över länsstyrelsens

beslut ej kunna föras.

Enligt 5 § i förslaget, vars bestämmelser kan sägas motsvara de nuvarande

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

reglerna om frivillig fattigvård, skall kommunen under vissa noga reglerade

förutsättningar kunna utgiva socialhjälp till vissa resekostnader. Beslut

härom skall inte kunna överklagas, och kommunerna skall alltså ha full

frihet att avgöra, huruvida hjälp enligt 5 § skall beviljas eller ej.

I andra fall än som avses i förslagets 3—5 §§ skall socialhjälp inte kunna

meddelas.

Vidkommande den obligatoriska socialhjälpen innebar kommitténs

förslag (3 §), att dylik hjälp skall utgå för att täcka hjälpbehov

hos minderåriga — och därmed avses liksom i Fvl de som ej fyllt 16 år

samt hos vuxna, vilka till följd av ålderdom, sjukdom, lyte o. d. saknar

förmåga att försörja sig genom arbete. Härutinnan överensstämmer förslaget

helt med vad som nu gäller enligt 1 § Fvl. Emellertid föreslår kommittén,

att obligatorisk socialhjälp därjämte skall utgå till två grupper av

medborgare, som enligt nu gällande bestämmelser icke har rätt till obligatorisk

fattigvård, nämligen dels hjälpbehövande arbetslösa och dels personer,

vilka med hänsyn till sitt hälsotillstånd helt eller delvis bör avhålla

sig från arbete och därför behöver hjälp.

I fråga om de arbetslösa har jag redan tagit ståndpunkt till kommitténs

förslag. Vid behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen

har jag nämligen förordat, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten

vid arbetslöshet — i motsats till vad kommittén tänkt sig — skall

bestå som en särskild hjälpform, och som en konsekvens härav förklarat

att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende intaga samma ställning som

de nu gör i fattigvårdshänseende. Rörande sistnämnda spörsmål får jag

därför hänvisa till föregående avsnitt samt, såvitt angår detaljerna, till kommitténs

betänkande sid. 71—80.

I sin motivering till förslaget att den, som med hänsyn till sitt

hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från

arbete, i fall av behov skall ha obligatorisk socialhjälp anför kommittén

bl. a.

Kommittén åsyftar här det fall, att vederbörande kan erhålla och utföra

arbete, som skulle ge honom försörjning, men att det under någon tid med

hänsyn till hans framtida hälsotillstånd och därmed till hans framtida försörjningsförmåga

är olämpligt att han gör detta. Det kan gälla en konvalescent

eller en person, som eljest är i behov av att en tid avhalla sig fian

sitt arbete. Hur omfattande denna grupp är, beror framför allt på innebörden

av det här använda uttrycket oförmögen att genom arbete försörja

sig. Det har tidigare erinrats om att detta uttryck, som användes i 1 § fattigvårdslagen,

vid denna lags tillämpning synes ha fått en allt vidare innebörd.

Även om denna utveckling möjligen skulle fortskrida, kan man dock

icke gärna tänka sig annat än att begreppet dock alltid kommer — och bör

komina — att innefatta krav på en viss icke alltför obetydlig nedsättning av

den fysiska eller psykiska arbetsförmågan. De fall, i vilka läkaren alltså

endast kan intyga att det är önskvärt alt personen avhåller sig från arbete

hänföras till 2 § fattigvårdslagen. Frågan är alltså nu, huruvida den social
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

hjälp, som det är önskvärt att här ifrågavarande personer erhålla för uppehälle

och vård under den tid vederbörande avhålla sig från arbete, skall i

motsats till vad som gäller motsvarande fattigvård vara en rättighet. Det

bör uppmärksammas, att det här icke behöver vara fråga om personer, som

måste helt avhålla sig från arbete, utan att det många gånger kan gälla endast

en viss begränsning av arbetets omfattning. Läkaren kan t. ex. i fråga

om en person, som nyligen genomgått en sjukdom, föreskriva, att han viss

tid ej bör utföra arbete under mer än tre timmar per dag.

Om det skulle bli möjligt att i praktiken ge socialhjälpen den förebyggande

karaktär, som det vore så angeläget att den verkligen erhölle, måste

man enligt kommitténs mening besvara den nyss uppställda frågan jakande.

Även om socialnämnderna, särskilt med hänsyn till att statsbidrag komme

att utgå till förebyggande socialhjälp, kunde antagas i detta avseende få en

mera positiv inriktning än fattigvårdsstyrelserna, vore det synnerligen viktigt

att frågan, huruvida hjälpen skulle vara en rättighet eller icke, ej gjordes

avhängig av läkarens tolkning av begreppet oförmögen att försörja sig

genom arbete eller liknande uttryck. Särskilt borde beaktas, att man inte

utan att komplicera förfaringssättet och därigenom göra detta tidsödande

kunde ålägga hemortskommunen ersättningsskyldighet gentemot vistelsekommunen

annat än för socialhjälp, som vistelsekommunen vore skyldig

meddela. Gjordes icke meddelandet av socialhjälp även i dessa fall till en

skyldighet för socialnämnden, komme därför den som vistades i en kommun

och hade hemortsrätt i en annan ofta att erhålla socialhjälp först på

ett stadium, som med hänsyn till den framtida arbetsförmågan vore för sent.

Man skulle sålunda bibehålla samma otillfredsställande ordning, som följde

av gällande fattigvårdslag.

I likhet med vad som nu gäller förutsättes i förslaget, att obligatorisk

socialhjälp skall utgivas endast under förutsättning att vederbörande

saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt att

hans behov inte avhjälpes på annat sätt.

Kommittén föreslår emellertid ännu ett villkor för att rätt till obligatorisk

hjälp skall föreligga samt anför härom.

Enligt gällande lagstiftning finnes icke någon uttrycklig rätt för

fattigvårdsstyrelsen att utöva direkt inflytande på frågan om tillgodoseendet

av förefintligt hjälpbehov i annan form än genom fattigvård. Styrelsen

kan sålunda icke på den hjälpbehövandes vägnar ansöka om folkpension,

särskilt barnbidrag etc., för den händelse vederbörande själv skulle

avböja att göra sådan ansökan, ehuru förutsättningarna härför synas föreligga.

När en person hos socialnämnden ansöker om socialhjälp eller anmälan

om behov av dylik hjälp eljest göres, torde nämnden på grundval av sin

erfarenhet i allmänhet kunna bilda sig ett omdöme i frågan huruvida den

hjälpsökande är berättigad till hjälp av annat slag. Såsom i det föregående

omnämnts kan vederbörande hjälporgan f. n. icke inge ansökan om dylik

hjälp i den hjälpbehövandes ställe till vederbörande beslutande myndighet.

Att införa en dylik rätt för socialnämnden möter åtskilliga betänkligheter.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Nämnden skulle t. ex. näppeligen ha möjlighet att utan den hja psokandes

bistånd meddela uppgifter i alla hänseenden, som vore erforderliga.

I avvaktan på att ansökningen bifalles och förmånen utbetalas bor naturligen,

där behov föreligger, socialhjälp utgå, varvid hjälpen bor vara förenad

med återbetalningsskyldighet. Därest den hjälpsökande av någon anledning

vägrar att söka folkpension eller annan ifrågakommande forman,

bör nämnden icke vara skyldig att, ehuru förutsättningarna i ovngt föreligga

för erhållande av socialhjälp, meddela sådan. Socialhjälpens subsidiära

natur bör med andra ord gälla även i förhållande till andra hjalpformer

och en person, som är berättigad till hjälp i annan ordning, skall alltsa

i första hand få sitt hjälpbehov tillgodosett genom sadan hjalp. Att härvid

låta valet av hjälpform bliva beroende av den hjälpsökandes eget skon kan

icke anses tillfredsställande.

Skulle en person, som sålunda vägras socialhjälp, fortfarande underlata

att inge ansökan om den förmån, till vilken han synes berättigad, och därigenom

ådraga sig själv umbäranden och nöd, torde hans mentala tillstånd

vara sådant, att efter framställning av socialnämnden förmyndare kan förordnas,

vilken då kan å hans vägnar ingiva ansökan.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit

ett stadgande av innebörd att socialhjälp ej må utgå, där den hjälpbehövande

underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åtnjutande

av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt socialnämndens

mening kan vara berättigad (6 § 1 st.). Med hänsyn till att

i enstaka fall ett strikt fasthållande vid denna regel kunde tänkas leda till

en situation, som ur humanitära synpunkter vore ohållbar, har kommittén

dock funnit nödvändigt att genom en undantagsbestämmelse ge socialnämnden

möjlighet att under dylika omständigheter likväl meddela socialhjälp

(6 § sista st.). Kommittén avser att denna undantagsbestämmelse skall tilllämpas

endast när så synes oundgängligen erforderligt samt att, när socialhjälp

i dylikt fall meddelats, ingenting får försummas att snarast söka en

annan lösning av det föreliggande försörjnings- och vårdproblemet.

I fråga om vad som bör inrymmas inom den obligatoriska

hjälpen föreslår kommittén inte några större avvikelser från vad som

nu gäller.

Enligt förslaget skall hjälpen först och främst omfatta vad som erfordras

för 1 i v s u p j) e h ä 11 e t.

Härom anföres.

Vad som erfordras för en persons livsuppehälle kan naturligen icke generellt

fastställas. Därtill samverka ett antal faktorer, som variera icke blott

med hänsyn till vederbörandes personliga omständigheter utan även efter

hans bostadsort in. in. Det kan uppenbarligen icke komma i fråga, att en

person genom socialhjälpen skall beredas en levnadsstandard, som är högre

än den, som råder hos de medborgare, vilka leva under små förhållanden

men likväl äro helt självförsörjande. Om så vore fallet, skulle risk föreligga

för att åtskilliga av de nu självförsörjande medborgarna överläte åt samhället

att helt eller delvis svara för deras försörjning. Det är självfallet

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mycket svårt att i det enskilda fallet draga denna övre gräns för socialhjälpen.

Det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna i samråd

med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga om understödsnivåns

höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt efter förhållandena.

Synnerligen angeläget är att socialnämnd icke vidtager generella

höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna, varigenom

konsekvenserna för socialförsäkringens del komma under övervägande. Genom

den kontroll, som förutsättes skola utövas från statsmakternas sida,

torde finnas möjlighet att komma till rätta med eventuellt förekommande

missbruk av socialnämndernas fria prövningsrätt, därvid möjligheten att

reglera statsbidragets storlek givetvis har stor betydelse.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt förslaget vidare omfatta erforderlig

vård. I detta avseende anser kommittén anledning saknas att

vare sig inskränka eller utvidga den vård, som kommun enligt nu gällande

lag är skyldig meddela. Av sakens natur följde emellertid, att samhällets

skyldigheter mot understödstagarna i detta avseende ökades allteftersom

samhällets vårdmöjligheter i allmänhet förbättrades. Socialhjälpens uppgifter

på vårdområdet inskränktes dock genom socialförsäkringsreformerna.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén till diskussion upptagit

spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart

vårdbehov. Enligt vad kommittén härutinnan uttalar förekommer det

understundom, att människor i ytterlig grad vanvårdar sig själva och därvid

ibland även blir en fara för andra men vägrar att mottaga av myndigheter

erbjuden hjälp. Dylika fall, som ofta gällde personer, vilka vore sinnessjuka

eller på grund av ålderdomssvaghet eljest saknade normal omdömesförmåga,

hade givit upphov till krav på att någon myndighet skulle

betros med befogenhet att bereda en dylik människa erforderlig vård mot

hennes vilja. Framför allt gällde det personer, vilka vore i behov av anstaltsvård

men vägrade mottaga dylik. Ett närstående problem gällde personer,

vilka parasiterar på människor, som åtnjuter sociala förmåner.

Kommittén har haft båda dessa frågor under övervägande och därvid

kommit till det resultatet, att någon laglig reglering av dessa icke bör ske

inom ramen för den lagstiftning, som tillhör kommitténs arbetsområde.

Kommittén har vidare övervägt, hur behovet av beklädnad och

fickpengar för anstaltsvårdade personer lämpligen bör

tillgodoses. Vad beklädnaden beträffar finner kommittén det riktigast, att

en person, som skall intagas på sjukvårdsanstalt och därvid måste medföra

en klädesutrustning som han saknar, erhåller bistånd därtill i form av socialhjälp.

Under vårdtiden uppstående kostnader för förnyelse eller komplettering

av beklädnaden borde däremot bestridas av sjukhusets huvudman.

För pensionärer på ålderdomshem borde klädbehovet alltid täckas

genom socialhjälp. I fråga om fickpengar uttalar kommittén som sin mening,

att de behov av material för brevväxling, inköp av en tidning in. in.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

dylikt, för vilka fickpengar vore avsedda, borde inbegripas i det livsuppehälle

och den vård, som samhället erkände sig skyldigt att tillhandahålla.

Rörande de nu behandlade spörsmålen hänvisas i övrigt till betänkandet

s. 190—195.

Kommittén framhåller, att frågan om beredande av tandvård på

fattigvårdens bekostnad varit omstridd. I stort sett hänfördes numera dylik

vård till 1 § Fvl, om vården kunde anses ingå som ett led i behandlingen

av en sjukdom, t. ex. en tarmkatarr eller infektiös ledgångsreumatism. I

övrigt hänfördes tandvård till 2 §. Enligt kommitténs mening saknades anledning

att inskränka eller utvidga den vård en kommun nu vore skyldig

att meddela enligt 1 § Fvl. I enlighet härmed borde en kommun vara skyldig

att bereda tandvård i överensstämmelse med de dömande myndigheternas

tolkning av sagda paragraf. I stort sett torde detta vara liktydigt med

att en person bleve berättigad till socialhjälp för tandvård genom tandläkare,

när tandvården vore betingad av »medicinska grunder».

Kommittén finner det uppenbart, att r e s h j ä 1 p bör vara en rättighet

•för det fall att resan företagits under omständigheter som ger densamma

karaktären av ett led i en åtgärd i syfte att bereda sökanden erforderligt

uppehälle och vård. Det kunde emellertid förekomma fall då resekostnaden

ej kunde betraktas som en del av en vårdkostnad, t. ex. resa för att erhålla

kostnadsfri sjukhusvård. Det vore därför nödvändigt att i lagen direkt

ange att reshjälp i dylika fall — även om de icke bleve så många — vore

en obligatorisk hjälp. På grund härav föreslår kommittén ett stadgande av

innebörd, att den som saknar medel till kostnad för resa, varigenom livsuppehälle

och erforderlig vård för honom möjliggöres, skall erhålla socialhjälp

därtill under förutsättning att hans behov icke annorledes avhjälpes

(3 § 3 st.).

I likhet med vad som är fallet beträffande fattigvården bör enligt kommitténs

mening begravningshjälp falla under den obligatoriska

socialhjälpen. Något uttryckligt stadgande härom anser kommittén ej

erforderligt.

Jag övergår härefter till den mellanform av obligatorisk och

frivillig socialhjälp, som regleras i 4 § av kommitténs förslag.

Ifrågavarande stadgande avser främst s. k. förebyggande socialh

j ä 1 p. Som exempel på vad som åsyftas härmed nämner kommittén i sin

motivering hjälp till utbildning, startande av mindre företag, inventarieutrustning

o. d.

Kommittén har låtit verkställa en utredning rörande förekomsten av

fattigvård för dylika ändamål. Beträffande resultatet av utredningen, som

redovisas i bil. 1 till betänkandet, anför kommittén.

Undersökningen avsåg åtgärder vidtagna såväl enligt fattigvårdslagen som

enligt lagen om kommunala pensionstillskott in. in. och gällde samtliga fall,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

som påbörjats eller avslutats under något av åren 1944—1946. Dessa fall

uppgingo till närmare 3 000 för hela riket och kostnaderna voro 4,6 milj. kr.

I medeltal kan man sålunda per år räkna med 1 000 fall och en kostnad av

l1/2 milj- kr. Icke mindre än 35 % av antalet fall utgjordes av sådana, där

åtgärden gällde yrkesutbildning och bidrag utgått från pensionsstyrelsen. Av

samtliga fall kommo nära 2 300 på landsbygden och 700 på städerna.

Åtgärderna äro i det väsentliga av fyra slag nämligen 1) yrkesutbildning

inklusive eventuell maskinanskaffning, 2) enbart anskaffning av maskin,

redskap o. d., 3) startandet av företag samt 4) bostadsförbättring och bostadsanskaffning.

Av dessa dominerar yrkesutbildningen (48,5 %) och närmast

följa bostadsåtgärderna (29,9%). Att de senare kommit att intaga

en så framträdande plats beror nästan helt på den stora omfattning de äga

i Dalarna och Norrland. Beträffande den regionala fördelningen är det påfallande,

att icke mindre än 70,2 % av alla fall på landsbygden hänförde sig

till sistnämnda landsdelar. Inom andra delar av landsbygden är verksamheten

sålunda mycket sparsamt företrädd.

Enligt kommitténs mening visar utredningen, att verksamheten i stort

sett är av alltför begränsad omfattning, men att många fattigvårdsstyrelser

nedlägger ett erkännansvärt intresse på de förebyggande uppgifterna. Fvl

lämnade emellertid ett otillräckligt stöd åt strävandena att förebygga hjälpbehov.

Såväl fattigvårdens finansiering som dess organisatoriska utformning

lade hinder i vägen. Det vore ofta svårt att bedöma utsikterna att

nå avsedda resultat, och en viss djärvhet vore nödvändig. Även om utsikterna

kanske icke syntes ljusa, borde man ofta ge vederbörande en chans

att komma till självförsörjning. Att hela kostnaden träffade kommunen

utövade därvid helt naturligt ett hämmande inflytande. Det kommunala

organet hade vidare många gånger behov av att kunna få samarbeta med

sakkunniga personer, men möjligheterna härtill vore f. n. alltför begränsade.

Efter att ha berört vissa förslag, som framlagts av kommittén för partiellt

arbetsföra och 1941 års befolkningsutredning samt den av pensionsstvi

elsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten — härom hänvisas till

betänkandet s. 54—55 — konstaterar kommittén med tillfredsställelse,

att det numera utgör en viktig del av socialpolitiken att man i generella

former ger tillfälle till utbildning m. in. dylikt och genom stipendier m. m.

underlättar för medborgarna att utnyttja dessa möjligheter, samt att omfattande

åtgärder av likaledes generell natur, såsom anordnandet av skyddad

verksamhet, vidtages för partiellt arbetsföra. På dessa vägar kunde

man emellertid icke na alla dem, beträffande vilka åtgärder av förebyggande

slag behövde sättas in. Det vore därför av stor vikt att socialhjälpslagen

erhölle en utformning, som befrämjade en intresserad och

effektiv verksamhet från kommunernas sida på nu ifrågavarande område.

Genom sin av preciserade bestämmelser obundna natur vore socialhjälpen

principiellt otvivelaktigt den lämpligaste hjälpformen när det såsom på

här ifrågavarande område vore av vikt att kunna laga efter läglighet.

Emellertid finner kommittén något konkret svar inte kunna lämnas på

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

frågan, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning socialhjälp

för åtgärder av här ifrågavarande slag borde vara en rättighet. Trots vad

som anförts rörande nödvändigheten av att den förebyggande verksamheten

skötes i förgrunden, vore det därför enligt kommitténs mening omöjligt

att göra förebyggande åtgärder av detta slag till en rättighet för den

enskilde.

Kommittén fortsätter.

Av en sådan ståndpunkt behöver dock icke följa, att det kommunala

organet skall vara ensamt avgörande. 1 själva verket är det en fråga för

sig, vilket samhällsorgan som skall avgöra, huruvida en medborgare ska 1

erhålla en förmån, vilken må kunna utgå, ehuru någon rättighet därtill

ej är lagfäst. En sådan förmån är mödrahjälpen, vilken bestrides av statsmedel.

Det tillkommer i första hand mödrahjälpsnämnden, vars majoritet

tillsättes av Kungl. Maj :t, och i andra hand — efter antörda besvär

socialstyrelsen att avgöra om mödrahjälp skall utgå. När nu väsentliga

statsbidrag skola utgå till socialhjälpen i dess helhet och sålunda även

till förebyggande åtgärder, borde avgörandet av frågan huruvida dylik

hjälp skall beviljas i fall, där den sålunda icke är en lagfäst rättighet,

ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ. En dylik lösning synes

emellertid stöta på allvarliga praktiska svårigheter. Det torde i praktiken

knappast finnas någon annan utväg än att lägga avgörandet hos socialnämnden.

Samtidigt bör man, för att säkerställa sig för att hjälp av nu

ifrågavarande slag utgår, då den verkligen behövs, medge sökande ratt

att genom klagan draga frågan under länsstyrelsens prövning. -

Medges icke klagorätt för den enskilde, kommer denne i här ifrågavarande,

kanske för hela hans framtid avgörande situationer att vara

beroende av det kommunala organets (socialnämndens) fria skön. Även

om de som närmast företräda statens intressen finna att socialhjälp (med

väsentliga statsbidrag) bör utgå till exempelvis startandet av ett mindre

företag, skulle detta kunna omöjliggöras genom socialnämndens vägran.

En sådan ordning måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan

det av praktiska skäl väcka betänkligheter att länsstyrelsen mot en socialnämnds

beslut beviljar socialhjälp av ifrågavarande slag, som dock i

kanske avsevärd grad belastar kommunens ekonomi. Huruvida förebyggande

åtgärder skola få åsyftad framgång, torde i hög grad bero på den

lokala nämndens intresse för saken. En avvisande inställning lios socialnämnden

skulle åtminstone i en del fall kunna antagas bero på att denna

anser utsikterna för att nå en verklig förbättring av försörjningsförmågan

obetydliga. I dylika fall kan man befara, att denna nämnd, om länsstyrelsen

mot dess yrkande beviljar socialhjälp, ej kommer att taga hand om

saken på det rätta sättet.

Socialvårdskommittén underskattar icke betydelsen av de invändningar,

som sålunda kunna göras mot omprövning beträffande förebyggande hjälp,

men kan likväl icke finna dessa vara av sådan styrka, att de böra beröva

den hjälpsökande rätten att få sina önskemål prövade av länsstyrelsen.

Emellertid böra länsstyrelserna med varsamhet utnyttja sin befogenhet

att ålägga socialnämnd att lämna hjälp i förebyggande sytte framförallt

då socialnämnd avböjt detta av den anledningen, att nämnden ansett utsikterna

för ett gott resultat alltför ringa.

Huruvida besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden av detta slag

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

bör förekomma kan synas mera tveksamt. Allvarliga erinringar kunna

riktas mot att ge sökande tillfälle att besvära sig hos central myndighet,

vilka besvär då skulle innebära yrkande att socialnämnden skulle mot länsstyrelsens

uppfattning åläggas att vidtaga förebyggande åtgärder. För bedömandet

av dylika ärenden erfordras kännedom om lokala och personliga

omständigheter, varför värdet av ett centralt organs prövning knappast

är så stort, att det finnes anledning medge besvärsrätt över länsstyrelsens

beslut. Det må även erinras om att länsstyrelsen här förutsättes delvis

representeras av socialt erfarna förtroendemän och sålunda kan i viss

män karakteriseras som en länssocialnämnd. De skäl som tala för att den

sökande, eventuellt socialnämnden, skall kunna få sin sak prövad av ett

dylikt organ för ett vidare område än kommunen äga ej samma styrka

när fråga är om att ge rätt att anföra besvär hos en central domstol.

Efter dessa överväganden har kommittén i 4 § av förslaget upptagit ett

stadgande av innehåll, att socialhjälp bör utgå där så prövas påkallat för

att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Hjälp av denna

beskaffenhet är alltså enligt förslaget inte obligatorisk. Å andra sidan är

den inte heller helt frivillig, eftersom länsstyrelsen — såsom förut framhållits

enligt förslagets 37 § skall ha befogenhet att pröva, huruvida

dylik hjälp bör utgå samt, om så finnes böra ske, tillhålla kommunen att

lämna sådan.

Till den mellanform av obligatorisk och frivillig socialhjälp, varom nu

är fråga, har kommittén vidare hänfört hjälp till sådan tandvård eller

specialvård, som är angelägen, ehuru den ej faller under bestämmelserna

om obligatorisk hjälp i förslagets 3 §. I sin motivering framhåller

kommittén bl. a., att tandvård självfallet i stor utsträckning vore ägnad

att förbättra en persons förmåga att försörja sig. Såtillvida skulle det

vara onödigt att i 4 § särskilt ange tandvårdsbehov såsom anledning till

socialhjälp. Emellertid vore det ofta angeläget att tandvård bereddes ehuru

man inte kunde ange ett bindande samband med försörjningsförmågan.

Det vore därför lämpligast, att tandvården särskilt omnämndes i 4 §.

Till förslagets 4 § har slutligen hänförts socialhjälp till resekostnad, som

står i samband med åtgärd enligt paragrafen.

Enligt förslagets 5 § skall frivillig socialhjälp kunna utgå

för att i andra fall än som avses i 3 eller 4 § bekosta resa inom kommunen

samt under vissa starkt begränsade förutsättningar — till annan

kommun.

Kommittén anför härom.

I fattigvårdslagen har ej angivits under vilka förutsättningar reshjälp

må beviljas enligt 2 §. Detta förhållande har i förening med den fria prövning,

som är karakteristisk för tillämpningen av detta lagrum, gjort att

fattigvårdsstyrelserna mången gång missbrukat rätten att bestrida kostnaderna

för understödstagares resor. Understundom har den metoden praktiserats

av fattigvårdsstyrelserna, att en hjälpsökande utrustats med respengar

och ett litet kontantbelopp för att han skall bege sig till en annan

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

kommun. Det kan inträffa, att en person under loppet av en relativt kort

tidrymd på detta sätt uppbär hjälp från ett stort antal kommuner, vilket

uppenbarligen icke bör tillåtas. I regel motiveras väl ett dylikt förfarande

från fattigvårdsstyrelsernas sida av fruktan för att vederbörande skall vinna

hemortsrätt i kommunen. Vidare måste fattigvårdsstyrelserna finna det

bekvämare att utan någon vidlyftigare undersökning förse den hjälpbehövande

med ett mindre kontantbelopp i respengar än att göra en grundligare

utredning av vederbörandes hjälpbehov. Ibland är huvudsyftet nied

denna form av »hjälp» att bli kvitt en personligen besvärlig understödstagare.

Förfarandet i fråga måste karakteriseras som sådan illojal åtgärd

från kommuns sida, som enligt vad kommittén i annat sammanhang föreslår

skall kunna föranleda en förklaring av länsorganet, att den hjälpbehövande

— oavsett lagens stadganden i övrigt — skall anses ha hemortsrätt

i den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits. Här gäller det emellertid

icke blott att skydda den ena kommunen mot illojala åtgärder från den

andra utan framförallt att förekomma att socialhjälpen användes för helt

andra syften än som avsetts.

Å andra sidan är det uppenbart att reshjälp enligt 2 § ofta meddelas i

fullt lojala syften och i full överensstämmelse med fattigvårdslagens mening.

Det kan t. ex. vara fråga om det fall, att en gammal folkpensionär, som ej

åtnjuter understöd, vill flytta till sina barn på en avlägset belägen ort men

varken pensionären eller barnen kunna bestrida resekostnaderna. Kommittén

anser det därför angeläget, att det meddelas uttryckliga bestämmelser,

som ge en kommun rättighet att bevilja reshjälp i sådana fall, dar

hjälpen icke utgör ett led i tillgodoseendet av sådana behov, som inrymmas

under »livsuppehälle och vård», men vilka bestämmelser också uppdraga

bestämda gränser för denna rättighet. Med kommitténs inställning till frågan

om syftet med socialhjälpen skulle visserligen reshjälp, som icke lämnades

i omedelbar anslutning till vård, i vissa fall kunna anses såsom förebyggande

socialhjälp. Självklart ingå resekostnader ofta såsom en del av

kostnaderna för förebyggande åtgärder t. ex. yrkesutbildning. Om det icke

gives särskilda bestämmelser om reshjälp, kan det dock befaras, att man

i praktiken kommer att söka under rubriken förebyggande åtgärder pressa

in åtskilliga fall, där enbart reshjälp synes önskvärd, ehuru de i sjalva

verket icke ha sådan karaktär. Det torde därför över huvud taget vara ett

önskemål, att fixera gränser för kommunernas rättighet att bevilja understöd,

som endast syftar till att möjliggöra personens resa till annan kommun.

Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag i förevarande

hänseende hänvisas till s. 98 99 i betänkandet.

Av det anförda framgår, att kommitténs förslag inte innehåller någon

mot 2 S Fvl svarande bestämmelse, som ger kommunerna full frihet att

utge socialhjälp efter eget beprövande. Som skäl härför anföi kommittén,

att eu dylik frihet skulle kunna leda till att socialhjälp komme alt utgå

under omständigheter som ej avsetls av statsmakterna. Vidare måste en

kommuns rättighet att bedriva hjälpverksamhet givetvis vara mera begränsad

i ett system, enligt vilket eu betydande del av hjälpen finansierades

av statsmedel, än i ett system, som förutsatte att kommunen själv skulle

bära hela kostnaden för meddelad hjälp. Socialhjälpen bleve ju en bland
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ning av kommunal och statlig verksamhet. Om en kommun medgåves rätt

att på egen hand meddela socialhjälp med betydande statsbidrag utan hänsyn

till vissa gränser i fråga om orsakerna till hjälpbehovet och hjälpens

ändamål, skulle fara för missbruk ligga nära.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall det enligt kommitténs förslag

ankomma på socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken

form socialhjälp skall meddelas (12 § 1 st.). Med hänsyn till

att anstaltsvård komme att tillhandahållas kostnadsfritt eller — för invalider

och åldringar — till en kostnad, som täcktes av folkpensionen, komme

enligt kommitténs mening understöd i hemmet att bli den till omfattningen

dominerande hjälpformen. Kommittén avsåge emellertid, att olika slag av

förebyggande åtgärder skulle spela en betydande roll även om antalet dylika

fall ej kunde antagas bli jämförligt med antalet understöd i hemmet. Självfallet

måste därför socialnämnden liksom fattigvårdsstyrelsen äga frihet

att med hänsyn till det särskilda fallets art välja andra hjälpformer än

understöd i hemmet. Frågan om valet av form för socialhjälp borde liksom

i fråga om fattigvård kunna besvärsvis dragas under länsorganets prövning.

Enligt kommitténs mening bör hemunderstöd i regel utgå med kontant

belopp (16 §). Härigenom finge hjälptagaren möjlighet att självständigt

sköta sin hushållning. Den delvis starka utbredningen av naturaformen,

som nu förekomme, vore en traditionsbunden praxis sedan den tid, då fattigvården

praktiskt taget helt och hållet utgick in natura. Denna praxis

finge inte gå i arv till socialhjälpen. I lagen borde ges uttryck åt denna

principiella inställning.

För att hindra missbruk av kontant understöd är det emellertid enligt

kommitténs uppfattning nödvändigt att i vissa fall lämna hjälp in

n a t u r a. Om hjälpbehovet vore förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet,

kunde det understundom vara en tillräcklig garanti mot missbruk,

att understödet utbetalades till alkoholmissbrukarens hustru, men

med hänsyn till den press, för vilken hon vore utsatt från mannens sida,

erbjöde dock naturaformen större garantier mot missbruk. Hjälp in natura,

t. ex. matanvisningar, borde meddelas även då familjen under andra omständigheter

klart ådagalagt oförmåga att hushålla med kontanta medel.

Vidare finner kommittén naturaformen lämplig vid avhjälpande av ett

visst, konkret behov, t. ex. att anskaffa bostad eller betala hyran för den

behövande, att avhjälpa behovet av ett visst klädesplagg, t. ex. skor, eller

komplettera ett hems inventarieutrustning med t. ex. sängkläder. Det låge

nära till hands att hjälpen då utginge direkt med vad som erfordrades.

Detta gällde även överhuvudtaget för större, mera engångsbetonade utgifter.

Många gånger kunde det vara förenat med stora fördelar att ge

hjälpen i form av lån. Socialnämnden kunde således inköpa en maskin

eller ett kreatur, och i dylika fall bestode socialhjälpen av rätten att tills

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vidare nyttja den utlånade egendomen. Nödvändig hänsyn skulle sjähfallet

tagas till hjälpsökandens önskemål.

I vissa fall kan det enligt kommitténs mening vara lämpligt att tillgodose

eu persons behov av vård och försörjning genom inackordering i

enskilt h e m. Särskilt kunde detta vara fallet i fråga om arbetsföra

personer, vilka på grund av hämmad förståndsutveckling inte själva kunde

klara sin försörjning. Det gällde självfallet att verkligen kunna finna ett

lämpligt enskilt hem, varvid i regel ett lantbrukarhem torde ge de bästa

möjligheterna. Intill dess den särskilda sinnesslövården, icke minst familjevården

för sinnesslöa, nått full utveckling, torde socialhjälpen få omhändertaga

även en del sinnesslöa, varvid en placering på angivet sätt för dessa

borde ifrågakomma. Det vore ju i själva verket här icke fråga om annat

än en av socialhjälpen arrangerad familjevård. Innan inackordering i enskilt

hem ägde rum borde socialnämnden förvissa sig om att den behövande

kunde få en god omvårdnad i hemmet.

Kommitténs förslag i fråga om socialvårdsanstalter kommer

att behandlas i ett särskilt avsnitt.

Som en nyhet föreslår kommittén, att socialnämnden i vissa fall skall

äga teckna borgen för en hjälpbehövande. Enligt vad kommittén

upplyser förekommer det i praxis, att en fattigvårdsstyrelse i stället

för att ställa medel till förfogande, t. ex. för inköp av en arbetsmaskin,

iklädde sig borgensansvar för ett lån i en bank eller annan kreditinstitution,

vilket den hjälpbehövande eljest inte skulle ha kunnat erhålla, och

därigenom gåve honom tillfälle att själv köpa maskinen. Detta förfaringssätt

hade dock varit omstritt.

Kommittén fortsätter.

Om en av fattigvårdsstyrelsen tecknad borgen måste infrias under samma

budgetår, under vilket den tecknats, och de för fattigvårdsändamål anslagna

medlen förslå härtill, blir förfarandet — även om det skett utan

fullmäktiges hörande — ur kommunalekonomisk synpunkt att betrakta på

samma sätt som om fattigvårdsstyrelsen till den hjälpbehövande utbetalat

understöd till borgenssummans belopp. Detsamma gäller det fall, att en

borgensförbindelse infrias under ett senare budgetår men med anslagsmedel,

som vid borgensförbindelsens tillkomst reserverats för detta ändamål.

I båda dessa fall har borgen tecknats inom ramen för fattigvårdsstyrelsens

anslag. Om däremot en fattigvårdsstyrelse utan fullmäktiges medgivande

tecknar borgen utom ramen för sina anslag, innebär det ett obehörigt

intrång i fullmäktiges principiella rätt att bestämma omfattningen

av kommunens fattigvårdskostnader av här ifrågavarande slag. Skulle det

sedermera bli fråga om att infria borgensåtagandet, vilket i så fall oftast

torde inträffa under ett senare år, och borgensförbindelsen kan anses bindande

för kommunen, ha fullmäktige icke annat val än att ställa erforderliga

medel till förfogande, och den då sittande fattigvårdsstyrelsen kan icke,

även om den icke själv beslutat borgensteckningen i fråga och anser att

åtgärden varit olämplig i det särskilda fallet, underlåta att utbetala be
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

loppet. Härtill kommer, att nu ifrågavarande förfarande står i strid med

kommunallagarnas bestämmelser angående kommunala borgensbeslut. Enligt

dessa bestämmelser, till vilka kommittén nedan återkommer, äger endast

det representativa organet ådraga kommunen borgensansvar och är

denna rätt begränsad på det sättet, att kommunens sammanlagda skuldoch

borgensbelopp icke utan Kungl. Maj :ts medgivande må ökas utöver

ett för varje särskild kommun på visst sätt beräknat belopp. Mot det ovan

antydda förfarandet, som innebär, att fattigvårdsstyrelsen i samband med

tecknandet av borgen avsätter anslagsmedel till motsvarande belopp till

säkerhet för borgensåtagandet, kan man rikta den principiella invändningen,

att anslagsmedlen äro avsedda att förbrukas och icke att ligga till

säkerhet för borgensförbindelser.

Efter att ha redogjort för den vid tiden för kommitténs övervägande gällande

kommunallagstiftningens regler om ingående av borgen och sedan

kommittén givit uttryck för viss tveksamhet hur dessa regler borde tolkas

— härom hänvisas till s. 185—188 i betänkandet — uttalar kommittén som

sin uppfattning, att socialnämnden borde få rätt att teckna borgen uto in

ramen för beviljade anslag.

Kommittén fortsätter.

Det är tveksamt om socialnämnds beslut om tecknande av borgen utom

anslagsramen skulle utan vidare vara underkastat kommunallagarnas bestämmelser

om underställningsskyldighet. Dessa ha enligt sin ordalydelse

avseende endast å beslut, som meddelats av representativt organ. Då de

emellertid utformats med utgångspunkt från det förhållandet, att de beslut,

beträffande vilka underställningsskyldighet föreskrivits, kunnat fattas

endast av sådant organ, torde man böra anse, att om — såsom här föreslagits

— annat organ tillerkännes behörighet att fatta beslut av samma

slag, och särskilt undantag därvid icke gjorts, bestämmelserna i fråga ex

analogia bli tillämpliga å detta organs beslut. Om detta är riktigt skulle

socialnämnden vara nödsakad att i varje särskilt fall göra sig underrättad

om huruvida en tilltänkt borgensförbindelse kunde inrymmas i kommunens

underställningsfria lånerätt och, därest så icke vore fallet, underställa

beslutet Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse. En sådan ordning måste

emellertid anses innebära att förfarandet bleve så komplicerat att det knappast

alls kan antagas komma till användning. Vidare skulle det, då kommunens

underställningsfria lånerätt till större delen tagits i anspråk, kunna

visa sig föreligga olika uppfattningar hos socialnämnden och det representativa

organet beträffande frågan om vilket av dessa organ, som borde

för sina ändamål få utnyttja den återstående delen av lånerätten. Med

hänsyn till här berörda förhållanden synes det kunna ifrågasättas, om icke

socialnämnds borgensbeslut skulle kunna undantagas från underställningsskyldighet.

Vid bedömandet av detta spörsmål är att märka, att det skydd

för den kommunala förmögenheten, som åsyftas med underställningsreglerna,

icke är i lika hög grad påkallat i fråga om socialnämnds borgensåtagande

som beträffande det representativa organets låne- och borgensbeslut.

Socialvårdskommittén avser nämligen, att infriandet av en av socialnämnden

ingången borgen skall vara att betrakta såsom socialhjälpskostnad,

och till dylika kostnader skall enligt vad kommittén föreslagit utgå

statsbidrag med belopp, som åtminstone i fråga om kommuner med lågt

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

eller medelhögt skatteunderlag bli betydande. Kommittén tvekar därför icke

att här föreslå, att det genom ett tillägg till respektive författningsrum i

lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad uttryckligen stadgas,

att Konungens fastställelse icke erfordras å socialnämnds beslut om ingående

av borgen för hjälpbehövandes lån.

Om en kommun, såsom kommittén föreslagit, skall kunna ge socialnämnden

rätt att med för kommunen bindande verkan teckna borgen utom

ramen för sina anslag och utan den begränsning, som enligt underställningsreglerna

gäller för andra kommunala låne- och borgensbeslut, blir

det enligt kommitténs mening uppenbarligen nödvändigt att på annat sätt

begränsa kommunens behörighet. Spörsmålet komplicerades emellertid därav

att borgensteckningsförfarandet till följd av den rådande osäkerheten,

huruvida det äger stöd i gällande lagstiftning, hittills icke erhållit sådan

omfattning och stadga, att man med ledning därav skulle kunna beräkna

den enskilda socialnämndens behov i förevarande hänseende. I detta läge

torde man ha de största utsikterna att komma till ett ur de båda ovan angivna

synpunkterna rimligt resultat, om man bestämde det högsta belopp,

som kommun finge medge att socialnämndens under ett budgetår ingångna

borgensförbindelser tillsammans finge motsvara, i viss relation till de beräknade

kostnaderna för socialhjälp under samma budgetår. Huru denna

relation skulle vara beskaffad vore en bedömningsfråga. Kommittén ville

föreslå, att begränsningsregeln utformades på det sättet, att summan av de

under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna icke skulle få överstiga

ett belopp motsvarande 1/10 av de i staten för ifrågavarande år beräknade

bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Sedan denna hjälpform

lagfästs och under någon tid praktiskt tillämpats, torde spörsmålet angående

den rationella maximigränsen böra göras till föremål för förnyad prövning

och erforderlig justering ske.

Kommittén anför vidare.

Med den här föreslagna ordningen komme det att bli helt beroende på

kommunen, huruvida socialnämnden skall kunna tillämpa borgensteckning

som hjälpform. Kommittén har övervägt att medge socialnämnden rätt till

borgensteckning inom den angivna gränsen utan beslut av kommunen.

Emellertid torde behovet av borgensteckning kunna vara mycket skiftande

i olika kommuner. Med all sannolikhet är den angivna gränsen att beteckna

som vid och på många håll torde borgensteckning behöva ifrågakomma

endast för en avsevärt mindre del av bruttoutgifterna än 1/10. Med hänsyn

härtill bör det ligga i kommunens hand att inom den angivna ramen själv

bestämma, i vilken utsträckning borgensteckning må ske. Kommittén anser

sig kunna utgå ifrån att kommunerna icke skola vare sig utnyttja denna

sin rätt till att begränsa omfattningen så snävt att det i praktiken blir

kommunen i stället för socialnämnden som prövar och beslutar i det särskilda

fallet eller överhuvudtaget underlåta att medge socialnämnden att

använda borgensteckning. Utifrån dessa förutsättningar har kommittén

funnit riktigast att lägga beslutanderätten om hjälpformens användning

hos kommunen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

De stadganden om borgensteckning, som kommittén anser böra inflyta

i socialhjälpslagen, har upptagits i förslagets 9 §. Enligt denna paragraf

skall kommun äga medgiva, att socialnämnden, om skäl därtill äro, i stället

för att bevilja socialhjälp må teckna borgen för lån till den hjälpbehövande

för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg eller annat

dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning.

Sådan borgensteckning får dock av kommunen för varje kalenderår medgivas

till högst ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1/10 av de i staten

för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp.

Belopp, som socialnämnd utgivit på grund av dylik borgensteckning,

skulle i vissa, i den föreslagna lagtexten närmare angivna avseenden anses

som vid betalningstillfället utgiven socialhjälp.

Enligt vad kommittén uttalar är borgensteckning av sådan natur, att det

borde helt ankomma på socialnämnden att bestämma, huruvida denna

hjälpform i det särskilda fallet skulle komma till användning eller ej. Kommittén

hade därför fullt avsiktligt avfattat stadgandet angående socialnämnds

borgensteckning på sådant sätt, att denna hjälpform icke kommit

att innefattas i begreppet socialhjälp, varav följde att tillsyns- och besvärsbestämmelserna

icke vore tillämpliga å hjälpformen i fråga.

En av kommitténs ledamöter (herr Bexelius) har anmält avvikande mening

beträffande förslaget, att kommunens rätt att teckna borgen skulle

begränsas till visst belopp för år. Ehuru reservanten inte trodde att kommunerna

i någon större utsträckning komme att använda sig av bemyndigandet

att teckna borgen, vid vilket förhållande den föreslagna gränsdragningen

inte skulle vålla några svårigheter, ville han ur principiella synpunkter

opponera sig mot att hinder uppställdes för kommunernas rätt

att utge socialhjälp i den form de själva funne lämpligt.

I kommitténs förslag saknas motsvarighet till Fvl:s bestämmelser om

reglemente för fattigvården.

Remissyttranden

Kommitténs förslag, att enskilda personer skall äga rätt att genom

socialnämnden erhålla råd och upplysningar eller annat bistånd i

personliga angelägenheter har behandlats i ett stort antal

yttranden. Tanken på att vidga den kurativa verksamhet, som redan nu

bedrives av vissa fattigvårdsstyrelser, har härvid vunnit anslutning, men

i de flesta yttrandena har betänkligheter framförts mot att lagfästa kommitténs

förslag i oförändrat skick.

Bland dem, som tillstyrkt förslaget, märkes socialstyrelsen, som anför.

Socialläkaren Inghe har ägnat förslaget utförlig uppmärksamhet och

anser bestämmelsen, rätt tillämpad, vara av största värde för socialhjälpens

psykologiska och medicinska effektivitet. Han erinrar om den bety
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

dande förekomsten i socialhjälpsklientelet av f. d. sjukhuspatienter, psykiskt

sjuka, defektläkta sinnessjuka, lätt efterblivna, hjärnskadade etc.

och framhåller vikten av att dessa människor bemötas med förståelse.

Det personliga stödet och rådgivningen enligt den föreslagna nya bestämmelsen

bör dock i sådant fall naturligtvis icke få medicinsk karaktär utan

begränsas till hänvisning till läkare. Till övervägande delen torde det —

särskilt i fråga om den avsevärda del av klientelet, som på grund av andra

orsaker än sjukdom är i behov av dylik rådgivning — i allmänhet komma

att röra sig om råd och upplysningar i psykologiska, sociala och ekonomiska

frågor.

Socialstyrelsen anser det angeläget, att socialläkarens anförda synpunkter

underströkes och att syftet med bestämmelserna om personligt stöd

inte uppfattades såsom märkvärdigare än det vore: att ge så goda råd som

kunde ges i sådana situationer av bekymmer och rådvillhet, vilka inte

krävde ekonomisk hjälp. Att det rekommenderade personliga biståndet

ställde särskilda krav på den, som anförtroddes att svara för det, vore

uppenbart. Det kräves god omdömesförmåga, takt, förståelse, tålamod,

välvilja och förmåga att finna råd och upplysningar. Dessa krav i förening

med det rimliga i att envar, som vore i behov av bistånd i personliga

angelägenheter, borde kunna påräkna sådan hjälp, motiverade det föreslagna

åliggandet för socialnämnden.

Socialstyrelsen uttalar vidare att, även om något värdefullt inte kunde

vinnas med tvång, den för länsstyrelsen föreslagna befogenheten att efter

klagomål eller anmälan tillhålla socialnämnden att lämna avsett bistånd

hade den fördelen, att socialnämnd inte kunde avvisa en rådsökande.

Vad särskilt angår förslaget att socialnämnden skulle ha att vid behov

självmant lämna bistånd föreslår socialstyrelsen ett tillägg, vari klart

utsädes, att erbjuden rådgivning kunde avböjas vare sig råd påkallats

eller ej.

De lungsjukas riksförbund håller före, att ett lagfästande av kommitténs

förslag skulle få stor profylaktisk betydelse. Stadsfullmäktige i Nässjö

betecknar den föreslagna verksamheten som ett naturligt led i socialnämndens

arbetsuppgifter. Barnavårdsnämnden i Ystad anser det vara

fråga om så självklara uppgifter att det förefölle överflödigt med en direkt

lagbestämmelse därom, men en viss betydelse kunde en sådan bestämmelse

få i fråga om tillsättande av tillräckligt antal tjänstemän för dessa

uppgifter.

De flesta remissorganen har emellertid, såsom antytts, inte ansett sig

kunna godtaga kommitténs förslag i oförändrat skick. Till dessa hör länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, som yttrar.

Det personliga biståndet är av synnerligen stor betydelse inom det

sociala området och det är därför önskvärt att den sociala hjälpen icke

inskränkes till att enbart bli ett utbetalande av understöd. Vid de upplysningskurser,

som länets fattigvårdsförbund och barnavårdsförbund tid

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

efter annan hållit för kommunernas fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnderna

och vid vilka länsstyrelsens socialvårdsföredragande och konsulent

medverkat, har alltid framhållits angelägenheten av att det personliga

stödjande momentet i socialvården icke bortglömmes. Länsstyrelsen

har vidare, då länsstyrelsen i något socialvårdsärende funnit att den enskilde

varit i behov av personlig omvårdnad, alltid sökt medverka till att

dylik lämnats i en eller annan form. Trots denna sin inställning till förevarande

fråga kan länsstyrelsen dock ej biträda kommitténs förslag. Såsom

förslaget utformats ha socialnämndens skyldigheter och verksamhetens

omfattning givits allt för vida och obestämda gränser. Bestämmelserna

böra omformas så att verksamheten på lämpligt sätt begränsas och gives

formen av en rekommendation för nämnderna att i mån av förmåga lämna

personligt bistånd. En dylik bestämmelse bör ej intagas i lagen om socialhjälp

utan i stället i lagen om socialnämnd in. m. Länsstyrelsen vill därjämte

bestämt avstyrka att det införes besvärsrätt över vägrat personligt

bistånd. Ytterligare erfarenhet av möjligheterna till ifrågavarande hjälp

bör vinnas innan ett besvärsinstitut överväges.

Även medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att det

av kommittén föreslagna stadgandet fått en alltför allmän och vag avfattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om inte skyldigheten för

socialnämnd att ombesörja kuratorsverksamhet tillsvidare borde inskränkas

att avse allenast lämnandet av råd och upplysningar i frågor som

rörde tillämpning av socialvårdsförfattningarna och bestämmelserna på

familjerättens område. Det torde nämligen med visshet kunna förutses

bli förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt

utöva en så många områden tangerande upplysningsverksamhet som den

förslaget avsåge. Genom begränsning av verksamheten skulle risken för

friktion troligen minskas.

I flera yttranden framhålles, att många socialnämnder komme att sakna

erforderliga resurser för att fullgöra de skyldigheter som åsyftas med kommitténs

förslag. Som exempel härpå må anföras följande uttalande av

länsstyrelsen i Kalmar län.

Kommittén har överskattat socialnämndens möjlighet att lämna sådan

assistans. Icke minst när det gäller en socialnämnd, som saknar anställda

befattningshavare, torde det ibland bliva svårt för nämnden och dess ledamöter

att med framgång utöva en rådgivning i sådana personliga angelägenheter,

där en speciell fackkunskap ofta är en förutsättning för ett

gott resultat. Sedan länge utöva representanter för olika statliga och kommunala

myndigheter i viss utsträckning på begäran en dylik rådgivande

verksamhet, i den mån den kan förenas med myndighetens uppgifter.

Ävenledes må framhållas den rådgivande verksamhet, som utövas av för

dylikt arbete särskilt tillsatta personer såsom sjukhuskuratorer, skyddskonsulenter

och den offentliga arbetsförmedlingens arbetsberedningar. Det

finnes således redan i viss utsträckning en på vederbörandes personliga

förhållanden inriktad stödjande verksamhet. Länsstyrelsen anser, att den

speciella rådgivningsverksamhet, som på de ovan angivna och andra områden

börjat växa fram, bör utvecklas än ytterligare.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

Svenska socialvårdsförbundet anför.

De problem, som socialnämnden skulle få upptaga i den personliga rådgivningen,

skulle komma att gälla exempelvis barnuppfostran, abortfrågor,

steriliseringsfrågor och frågor, sammanhängande med individens anpassning

till arbete och hemliv. Det är sannolikt, att vi här i stor utsträckning

ha att göra med människor med mer eller mindre starka patologiska

drag, som ofta framträda endast i den formen, att individerna visa sig

allmänt nervösa, ängsliga och bekymrade. Här fordras det ingående och

djupgående diagnos av en läkare, en specialist, för att kunna få utrönt

orsakssammanhangen till missanpassningstendenserna. Det är icke så enkelt,

att de svårmanövrerade konfliktanledningar, som kunna ligga bakom

en till synes enkel frågeställning, kunna lösas genom råd lämnade av en

erfaren och klok, socialt verksam person. Ett »gott» råd givet av en icke

sakkunnig person riskerar ofta att bliva felaktigt. Ett felaktigt råd icke

blott skadar, det kan till och med bliva ödesdigert för den, som försöker

följa det.

För att i enskilda fall kunna utröna, vad som är orsaken till en missanpassning

eller en tendens därtill, kräves speciell sakkunskap och särskild

teknik. Så länge tillgång till sådan sakkunskap saknas, bör icke

heller som en obligatorisk skyldighet i lag fastställas, att socialnämnden,

som endast är ett socialt sakkunnigt organ, skall svara för rådgivning i

personliga angelägenheter. Denna uppgift bör i stället anförtros åt de

speciella organ, som under senare tid börjat inrättas för exempelvis barnpsykiatrisk

rådgivning, för sexuell rådgivning och för psykisk vuxenvård.

Vidare bör eftersträvas en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen.

Socialnämndens kurativa verksamhet bör begränsas till bistånd i

praktiska och materiella angelägenheter, icke i psykiska frågor, och socialnämnden

bör fungera som ett lokalt, socialt upplysningsorgan.

Svensk kuratorförening hävdar, att ett vidgat och förståelsefullt samarbete

med de socialmedicinskt arbetande kuratorerna i respektive län

komme att visa sig vara av större praktiskt värde för de hjälpsökande

än verksamhet av den art kommittén föreslagit. Ett sådant samarbete krävde

en utvidgning av anstalternas och poliklinikernas kuratorsverksamhet, då

kuratorerna i nuvarande läge vore alldeles för få för att på ett tillfredsställande

sätt kunna tillgodose en ökad tillströmning av klienter.

Stadsfullmäktige i Härnösand yttrar.

För alla människor finns väl något moment i deras livsform, som är

otillfredsställande och förtjänt av en ändring till det bättre. I normala

fall behöver ju icke den enskilde särskild kuratorshjälp för att komma

till rätta med de mer eller mindre otillfredsställande förhållandena i sitt

privata liv utan kan genom eget initiativ själv anpassa sin livsföring på

bästa tänkbara sätt. Lagbestämmelsen i fråga skulle emellertid bli ett

onödigt incitament för medborgaren att även i icke trängande fall anlita

socialnämnden. För tjänstemännen och för socialnämnden, som skulle

handlägga ifrågavarande ärenden, skulle det 1)1 i hart när omöjligt att

kunna ta ställning till om i det föreliggande fallet det objektivt sett verkligen

föreligger ett hjälpbehov, om den hjälpsökande envetet hävdar ståndpunkten,

att han själv inte kan komma till rätta med fallet och åberopar

sin lagstadgade rätt. Om med eu dylik lagbestämmelse — och det ligger

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

nära till hands — utvecklingen skulle gå i den riktningen, att varje bagatellärende

skulle dras inför socialnämnden, skulle arbetsuppgifterna svälla

på ett sätt, som nämnden i praktiken icke skulle kunna bemästra, samtidigt

som den personliga ansvarigheten för medborgarna att i görligaste

mån ordna för sig själva skulle avtrubbas.

Kommitténs förslag att socialnämnden skulle ha att självmant lämna

bistånd åt personer, som är i behov därav, avvisas av Svenska socialvårdsförbundet,

som framhåller att ett opåkallat ingripande från socialnämndens

sida lätt kunde komma att skada mer än gagna. I vart fall måste det

krävas av den som vore satt att handha en dylik verksamhet, att han vore

i besittning av en känsla för takt och hade ett omdöme utöver det vanliga.

Enligt fattigvårdsstyrelsen i Göteborg borde socialnämnden inte åläggas

att tillgodose andra behov av råd och upplysningar än sådana, som på

ett eller annat sätt bringades till nämndens kännedom. Det borde med

andra ord icke ankomma å nämnden att själv söka uppspåra dylika behov.

Kommunalfullmäktige i Åker befarar att förslaget lätt kunde leda till sådant

missförstånd att åtgärder vidtoges utan att det rådgjordes med den person

det gällde. Stadgandet borde därför få sådan lydelse, att det klart framginge

att överläggning först skulle ske med den person det gällde.

Så som förut nämnts har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrkt

kommitténs förslag om besvärsrätt i ärenden om personligt bistånd.

Av samma uppfattning är bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Jämtlands och Västernorrlands län samt en del kommunala remissinstanser.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller, att om socialnämnden,

någon dess ledamot eller tjänsteman i ett svårbedömt och intrikat

ärende icke ansåge sig kunna ge något råd, så kunde vederbörande,

åtminstone enligt den föreslagna konstruktionen, vända sig till länsstyrelsen

och få ett åläggande för socialnämnden att lämna ett råd i det förekommande

ärendet. Detta måste anses orimligt. Besvärsrätt skulle även

ha till följd att särskilda protokoll och register måste föras över varje

åtgärd, som vidtoges. Ur ren arbetssynpunkt skulle detta medföra orimliga

konsekvenser för Stockholms del. Rörande dessa olägenheter anföres vidare.

Vid en jämförelse mellan 37 § mom. 1 och 2 kan man draga den slutsatsen,

att den rådgivningsverksamhet som bedrives av socialnämnden,

skall protokollföras i nämndens protokoll. Detta torde dock knappast vara

avsett. Ett sådant förfarande skulle dels vara alltför omständligt och dels

framför allt vara till hinder för verksamheten. Skulle det bli känt, att

de åtgärder som i detta hänseende bli vidtagna skulle föras till protokollet

och därigenom bli bekanta för ett stort antal personer, torde allmänheten

i det längsta draga sig för att vända sig till socialnämnden

för att erhålla råd i sina personliga angelägenheter.

I ett flertal yttranden betonas vikten av att läkare medverkar i

sociala hjälparbete t. Samtidigt framhålles emellertid från skilda

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

håll, att tillgången på specialutbildade läkare för en avsevärd tid med

all sannolikhet komme att vara otillräcklig.

Medicinalstyrelsen anför beträffande dessa frågor.

Handhavandet av socialvårdens klientel är i stor utsträckning ett medicinskt

betonat arbete, i vilket läkarna icke kunna undvaras, om ett tillfredsställande

resultat skall kunna uppnås. Insikten härom är i vida

kretsar icke så gammal. När det nu börjar bli klart även för en större

allmänhet, att de sociala problemen i själva verket till sin kärna ofta äro

medicinska problem, måste medicinalstyrelsen emellertid tyvärr konstatera,

att mycket av vad kommittén i sitt betänkande skisserat icke på

ganska lång tid kan realiseras på grund av rådande läkarbrist. De läkare,

som behövas i socialvården, till exempel i den psykiska barna- och ungdomsvården,

i psykopatvården, vid öppna psykiatriska avdelningar vid

länslasaretten samt såsom socialläkare i länsstyrelsernas och landstingens

tjänst med flera, finnas för närvarande endast i mycket ringa utsträckning.

Det kommer att taga en avsevärd tid, innan ett tillräckligt antal

dylika läkare utbildats och trätt i verksamhet, även om statsmakterna

bifalla nu föreliggande förslag om utvidgning av utbildningsmöjligheterna

för läkare vid universitet och högskolor.

Vad angår kommitténs förslag att till varje länsstyrelse knyta en socialläkare

anför medicinalstyrelsen.

Vad de sakkunniga anfört om behovet av särskilda socialläkare, knutna

till länsstyrelserna, vill medicinalstyrelsen starkt understryka. När det till

exempel är fråga om avgöranden i besvärsmål och när det gäller att besluta

vilka åtgärder, som skola vidtagas för återanpassning i samhället

av människor, som förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de ha sin

arbetsförmåga i behåll, kan socialläkaren icke undvaras. Minst en heltidsanställd

sådan bör finnas i varje län, även de mindre. Detta önskemål

kan emellertid, som ovan anföres, icke tillgodoses på ganska länge. När

de sakkunnige föreslå, att förste provinsialläkarna under tiden provisoriskt

skola träda in som socialläkare, vill medicinalstyrelsen framhålla,

att förste provinsialläkaren med hänsyn till sin redan nu avsevärda arbetsbörda

endast i mycket begränsad omfattning kan fullgöra en socialläkares

arbete, i vart fall kan han aldrig tänkas medhinna den individuella undersökning

av klientelet, som en fullständig utredning i de enskilda fallen

oftast kräver. I vissa fall torde för denna uppgift lämplig psykiater, där

sådan finnes, kunna inträda. I detta sammanhang vill medicinalstyrelsen

betona, att icke blott inom länsstyrelserna utan även inom socialstyrelsen

synes en väl kvalificerad socialläkare med egen byrå synnerligen nödvändig,

en sak som kommitterade icke beaktat.

Även i åtskilliga andra yttranden än det som avgivits av medicinalstyrelsen

tillstyrkes förslaget att knyta socialläkare till länsstyrelserna.

Bland dem, som intagit denna ståndpunkt, märkes socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala,

Kronobergs, Blekinge, Örebro och Västmanlands län, De lungsjukas riksförbund,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och TCO.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget beaktansvärt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

men anser försiktigheten bjuda, att socialläkartjänster först upprättades

på försök i ett par län.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde den socialmedicinska

expertisen anknytas inte till länsstyrelserna utan till en förstärkt första

provinsialläkarinstitution utanför länsstyrelserna.

Svenska landstingsförbundet finner det tveksamt, om socialläkare bör

anknytas till länsstyrelserna, samt anför.

Rådande brist på läkare medför nu betydande svårigheter att tillgodose

hälso- och sjukvårdens behov av läkarkrafter. Det måste därför bliva en

fråga på lång sikt att anskaffa berörda socialläkare. Under sådana förhållanden

förefaller det egendomligt, att kommittén föreslår att särskilda

socialläkartjänster likväl skola utan dröjsmål inrättas, för att lämpliga

läkare skola uppmuntras att inrikta sig på dessa uppgifter. Därigenom

blir ju den nuvarande läkarbristen ytterligare accentuerad, vilket är

ägnat att medföra svårigheter på andra områden. Styrelsen har för sin

del därför rekommenderat landstingen återhållsamhet med inrättande av

nya läkarbefattningar. Det behov av läkarmedverkan i länsstyrelsen, som

kan finnas, torde därför under överskådlig tid få tillgodoses på annat sätt.

Ett vidgat samarbete med landstingen i dessa frågor torde härvid böra

undersökas.

Svenska socialvårdsförbundet avstyrker förslaget i förevarande hänseende

samt anför.

Huvudsyftet härmed skulle vara, att vidgade möjligheter skulle skapas

för de sociala organen att hjälpa missanpassade människor tillrätta och

sålunda förekomma en hotande eller häva en redan inträdd oförmåga till

självförsörjning. En kurativ verksamhet på det psykiatriska området måste,

för att kunna bedrivas med framgång, vara uppbyggd förutom på läkarexpertis

även på goda resurser i fråga om vård och terapi. Detta förhållande

synes icke hava uppmärksammats av kommittén vid dess utformande

av organisationen för socialläkarinstitutionen. Särskilda psykiatriska

avdelningar såväl vid länslasaretten som fristående ha av vissa

landsting redan inrättats och äro inom andra under uppbyggnad. En vidare

utbyggnad av samhällets psykiska rådgivning efter dessa linjer måste

enligt förbundets uppfattning förutsättas bäst tjäna det syfte som socialvårdskommittén

uppställt för den psykiatriska läkarverksamheten, bedriven

av socialläkare vid länsstyrelserna.

Svensk kuratorförening ifrågasätter, om det inte vore välbetänkt att —

i stället för att inrätta socialläkartjänster vid länsstyrelserna — fortsätta

utbyggnaden av landstingens psykiatertjänster.

Statskontoret uttalar som sin mening, att det borde ankomma på förste

provinsialläkaren att i förevarande hänseende biträda länsstyrelserna med

erforderliga råd och upplysningar.

Jag övergår härefter till att redogöra för vad yttrandena innehåller

beträffande den ekonomiska hjälpen.

Under remissbehandlingen har inte från något håll ifrågasatts annat

än att området för den obligatoriska hjälpen enligt 3 § i

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

förslaget borde helt täcka området för den obligatoriska fattigvården enligt

1 § Fvl. Enighet råder således om att obligatorisk hjälp bör utgå till

behövande minderåriga och till vuxna, som till följd av ålderdom, sjukdom,

lyte e. dyl. saknar förmåga att försörja sig. Däremot är meningarna

delade, huruvida obligatorisk socialhjälp bör utgå till behövande arbetslösa.

Frågan härom, som hänger intimt samman med spörsmålet, huruvida

den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet bör

bestå som en särskild hjälpform eller inarbetas i socialhjälpen, har behandlats

redan i avsnittet om grunderna för den nya lagstiftningen, varför

jag i detta sammanhang kan inskränka mig till att hänvisa till vad som

där anförts.

Kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas till b ehövande,

som med hänsyn till sitt hälsotillstånd

helt eller delvis hör avhålla sig från arbete, har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i så gott som alla yttranden.

De lungsjukas riksförbund hälsar förslaget i detta avseende med särskild

tillfredsställelse. Förbundet hade en bitter erfarenhet av att alltför

många lungsjuka på grund av besvärliga ekonomiska förhållanden sett

sig nödsakade börja arbeta alldeles för snart efter sanatorievistelsen, ofta

mot läkarnas bestämda avrådanden. Otaliga annars onödiga återfall i sjukdomen

hade därigenom inträffat. Ett rätt handhavande av socialhjälpen

komme att framdeles betyda snabbare och säkrare tillfrisknande för många

lungsjuka. Förbundet understryker vidare vikten av att kommunerna inte

omedelbart drar in hela eller största delen av socialhjälpen när den sjuke

får börja arbeta igen. Fortfarande minskade manga fattigvardsstyrelser

hjälpen med samma belopp, som vederbörandes arbetsinkomst utgjorde.

Detta vore högst olämpligt, särskilt som t. ex. de lungsjuka oftast haft

lång sjuk- och konvalescenttid, under vilken av naturliga skäl många

gånger skulder åsamkats familjen eller också behövlig nyanskaffning av

kläder in. in. måst åsidosättas. Dylika hårda avdragsbestämmelser kunde

lätt komma att hämma konvalescenternas arbetslust och därmed motverka

uppnåendet av samhällets önskemal att samtliga medhorgare sa

långt som möjligt och rimligt skulle sörja för sig själva. Här torde det

vara lämpligt, att socialstyrelsen använde sin möjlighet att utfärda bindande

anvisningar.

Bland övriga remissorgan, som uttryckligen tillstyrkt kommitténs förslag

i förevarande hänseende, må nämnas socialstyrelsen, öv er ståthållar ämbetet

och socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

En något kritisk inställning till förslaget intar kommunalfullmäktige i

Itättvik, som finner den av kommittén använda formuleringen alltför vag.

Hälsotillståndet äventyrades alltid vid utförande av arbete av något slag.

Ehuru det vore sällsynt måste dock framhållas, att vissa kategorier människor

ej till fullo gjorde vad på dem ankomme för alt själva klara sitt

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

uppehälle. De hade stora familjer och försörjde sig genom »fria yrken» såsom

agenturer, skrothandel, lumphandel in. m. Under ett flertal år hade

från kommunen utgått fattigvård till sådana familjer, men då de ej alltid

kunnat erhålla läkarintyg, som berättigat dem till fattigvård jämlikt 1 §

fattigvårdslagen, hade de mången gång fått klara sig själva. Om 3 § i kommitténs

förslag godtoges, syntes läkarintyg lättare kunna utfärdas och på

de ställen, där särskilda socialläkare ej vore anställda, torde en stor förbistring

bliva rådande rörande gränsfallen. Därest socialhjälp enligt 3 §

skulle meddelas, borde föreskrivas, att socialnämnden vore berättigad hänvisa

den sökande till lasarett för undersökning och fastställande av graden

av arbetsförmåga.

Helt avstyrkande är endast pensionsstyrelsen, som i stort sett vill bibehålla

den nuvarande gränsdragningen för den obligatoriska hjälpen.

Någon invändning har i yttrandena inte framställts mot kommitténs förslag,

att obligatorisk socialhjälp (enligt 3 §) endast skall utgå, om vederbörande

saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig

vård samt hans behov ej avhjälpes på annat sätt.

Vad kommittén föreslagit därom, att socialhjälp i regel ej får utgå om den

hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma

i åtnjutande av hjälp i annan form, har inte heller föranlett någon

erinran.

I fråga om vad som bör inrymmas i den obligatoriska

hjälpen har förslaget i stort sett godtagits. Vissa meningsskiljaktigheter

har dock framkommit.

Sålunda vill överståthållarämbetet under uttrycket erforderlig

vård inbegripa även specialvård. Specialvården intoge en särställning

såtillvida, att den kunde vara betingad i fall, då verklig arbetsoförmåga

förelåge och vården också kunde anses erforderlig för arbetsförmågans återvinnande.

Visserligen hade med uttrycket erforderlig vård i 1 § Fvl avsetts

endast vård inom den allmänna sjukvårdens ram, men denna begränsning

kunde inte rätt gärna vidmakthållas, därest man, såsom skett i förslaget,

önskade införa en på visst sätt konstruerad rätt till specialvård. Rent språkligt

täckte uttrycket erforderlig vård även specialvård. Det syntes därför

vara tillfyllest med ett klart uttalande från statsmakternas sida, att även

specialvård skulle ingå under uttrycket i fråga. Det bleve sedan en uppgift

för praxis att avgöra vad som i varje särskilt fall kunde vara rimligt

med hänsyn till behovet av vården och kostnaderna därför. Att märka vore,

att i erforderlig vård enligt 1 § Fvl i praxis inbegripits proteser åt invalider.

Beträffande spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodose

uppenbart vårdbehov uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län,

att ovisshet rådde i fråga om myndigheternas befogenhet i fall där visserligen

uppenbart behov av bistånd förelåge men där den hjälpbehövande,

som icke vore omyndigförklarad, vägrade att mottaga hjälp från det all
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mannas sida. Länsstyrelsen funne starka skäl tala för att denna lucka i

lagstiftningen fylldes; den avvägning som måste ske mellan den enskildes

krav på personlig frihet och å andra sidan samhällets intressen borde vara

uttryckligt reglerad i lag.

Av samma mening är fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborgs stad, som framhåller

att — trots att dylika fall kunde sägas vara relativt fåtaliga ett

ganska starkt behov av att tvångsvis kunna omhändertaga sådana personer

likväl gjort sig gällande. Fattigvårdsstyrelsen funne det därför önskvärt,

att en regel om tvångsvis omhändertagande infördes i socialhjälpslagen,

exempelvis av den innebörden att personer, vilka icke kunde taga erfordeilig

vård om sig själva eller på grund av sjukdom (tbc i smittsamt stadium)

utgjorde en fara för sig själva och för sin omgivning, kunde omhändertagas,

dock först sedan länsstyrelsen lämnat sitt medgivande därtill.

I yttrandena har någon kritik ej framförts mot kommitténs uppfattning,

att socialhjälp vid behov borde utgå till att bekosta kläder, som erfordras

vid intagning å anstalt. Däremot har delade meningar

yppats, huruvida socialhjälp borde utgå även till förnyelse och komplettering

av klädesutrustning under sjukhusvistelse. Länsstyrelsen i Jämtlands

län, Svenska landstingsförbundet samt 3 landstings förvaltningsutskott har

i sistnämnda avseende anslutit sig till kommitténs uppfattning, att förnyelse

och komplettering borde bekostas av sjukhusets huvudman, medan

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ett landstings förvaltningsutskott,

fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt De lungsjukas riksförbund förmenar,

att socialhjälp borde utgå för ändamålet. Vad angår pensionärer på ålderdomshem

har länsstyrelsen i Hallands län uttalat, att inackorderingsavgiften

borde omfatta klädesutrustning i den mån vederbörande ej själv kunde

anskaffa sådan.

Vad kommittén anfört därom att fickpengar borde inbegiipas i det

livsuppehälle och den vård, som samhället vore skyldigt att tillhandahålla,

har allmänt godtagits. De lungsjukas riksförbund anser, att 200 kr. per år

borde vara ett absolut minimum för de lungsjuka, som ofta vistades längre

tider på sanatorier.

I fråga om tandvården upplyser socialvårdens chefstjänstemän i

Stockholm, att under senare år praxis blivit i Stockholm, att fattigvårdsnämnden

ingrepe vid praktiskt taget alla behov av tandvård. Man hade

därvid ansett, att tandvård vore en form av erforderlig vård, som även

obemedlade borde ha tillgång till.

Kommitténs förslag att hjälp till resa, varigenom livsuppehälle eller

erforderlig vård möjliggöres, samt begravningshjälp skulle vara

obligatorisk har allmänt godtagits under remissbehandlingen.

.lag övergår nu till att redogöra för vad yttrandena innehåller rörande

den mellanform av obligatorisk och frivillig socialh

j ä 1 p, som avses i förslagets 4 §. För sammanhangets skull synes det

opaginerad Kontrollera mot PDF

!06 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

lämpligt att härvid även redovisa de synpunkter, som anförts beträffande

den frivilliga socialhjälpen enligt förslagets 5 §.

Till en början må nämnas, att de flesta remissorgan, som yttrat sig

rörande hithörande spörsmål, anser att den nya lagen borde innehålla en

mot 2 § Fvl svarande bestämmelse, som lämnade kommunerna full frihet

att utge frivillig socialhjälp efter eget beprövande. Bland dem som intagit

denna ståndpunkt märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, stadsfullmäktige

i Stockholm, Linköping, Göteborg och Borås, fattigvårdsstgrelsen

i Ystad, kommunalfullmäktige i Åstorp, Hällefors, Sköldinge och Grangärde,

Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och De lungsjukas

riksförbund.

Rörande innehållet i dessa yttranden må här nämnas följande.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller i ett utlåtande,

som åberopats av Stockholms stadsfullmäktige, att förebyggande hjälp sedan

länge lämnats i ett flertal kommuner med mera utvecklad socialvård. Bestämmelserna

i 2 § Fvl hade lämnat kommunerna full frihet på detta

område, och förekomsten av denna paragraf hade gjort det möjligt att anpassa

hjälpen efter en nyare tids synpunkter och genomföra en differentierad

hjälp i enlighet med de principer, som kommittén lagt till grund vid

utarbetandet av sitt förslag till socialhjälp. Ett framhävande av betvdelsen

av den förebyggande hjälpen, vilken enligt förslaget kunde tillerkännas den

hjälpsökande även mot kommunens bestridande, liksom ett angivande av

fall, då socialhjälp finge lämnas utöver den nuvarande obligatoriska fattigvårdens

ram, kunde givetvis medverka till att höja standarden i kommuner

med mindre utvecklad socialvård. Genom frånvaron av bestämmelser, motsvarande

den nuvarande 2 §, betoges emellertid kommuner med en högre

socialvårdsstandard möjligheten att såsom hittills skett genom egna initiativ

medverka till utvecklingen på detta område. Detaljregleringen medförde

dessutom en så snäv ram, att detta omedelbart måste medverka till en

sänkning av standarden på åtskilliga håll. Vad man sålunda syntes uppnå,

vore en utjämning av socialvårdsstandarden genom att standarden höjdes

i vissa, sannolikt mindre kommuner, under det att standarden samtidigt

komme att sänkas i många större kommuner. Man måste emellertid fråga

sig om icke syftet att uppnå en minimistandard skulle kunna ernås utan

att man beskure kommunernas möjligheter att höja standarden därutöver.

Det syntes för övrigt icke möjligt att, såsom kommittén gjort, katalogisera

de olika hjälpbehoven. Detta strede mot kommitténs uttalande, att socialhjälpen

skulle vara en generell hjälpform, alltså att hjälp skulle utgå utan

hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet. Därest icke den hittillsvarande

utvecklingen på detta område skulle hindras, syntes det därför nödvändigt,

att bestämmelser motsvarande 2 § i nuvarande fattigvårdslag intoges i lagen

om socialhjälp.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

I utlåtandet pekas på ett flertal hjälpbehov, för vilka socialhjälp enligt

förslaget inte skulle kunna utgå, och som exempel härpå nämnes bl. a. verksamhet

som åtsyftade att förbättra åldringars och invaliders livsförhållanden

i den öppna vården. Härom anföres.

Just för detta klientel har emellertid fattigvårdsnämnden i Stockholm

sedan flera år bedrivit viss verksamhet. Med utgångspunkt från erfarenheten,

att just passiviteten, känslan av onyttighet för en vid verksamt liv

van människa, som ännu känner sig ha en viss arbetskraft i behåll, uppfattas

som en särskilt svår prövning, inrättades därför i rent terapeutiskt

syfte redan 1943 på försök en vävstuga inom Sabbatsbergsområdet. Sedan

har denna verksamhet, de s. k. hemarbetscentralerna, utbyggts så, att den

för närvarande omfattar fyra olika hemarbetscentraler och en tempoverkstad.

Här sysselsättes huvudsakligen sådant klientel, som definitivt kan

sägas vara ute ur förvärvsarbetet. Denna rent terapibetonade sysselsättningsverksamhet

för den öppna vårdens klientel har icke något samband

med den verksamhet, som går ut på att genom omskolning och arbetsträning

söka utvinna fullgod eller i det närmaste fullgod arbetsprestation

från personer, som på grund av olika skador blivit urståndsatta att fortsätta

i sitt tidigare yrke. Den verksamhet, som här beröres, syftar i framsta

rummet till att bereda sysselsättning åt sådana personer, vilkas krafter pa

grund av ålder och sjukdom äro så nedsatta, att de icke kunna vinna anställning

eller arbete i den öppna marknaden. Denna så att säga rent manniskovårdande

del av socialvårdsarbetet, som igångsatts av rent humamtara

skäl för långvarigt understödda personer, synes icke kunna inrymmas inom

socialhjälpslagens ram och det är givetvis angeläget att så kan ske.

Sammanfattningsvis konstateras i utlåtandet, att de föreslagna reglerna

_ med hänsyn till att den nuvarande socialvårdsstandarden icke skulle

behöva sänkas till förfång för just de delar av klientelet, som för en människovärdig

existens främst syntes vara i behov av samhällets omvårdnad

_ vore i behov av en sådan komplettering, att socialhjälp kunde lamnas

i samma mån som fattigvård enligt 2 § i gällande lag. Därest statsbidrag

icke ansåges kunna lämnas till andra ändamål än som föreslagits, borde

kommunen erhålla rätt att av egna medel, utan anspråk på statsbidrag

och utan statskontroll, lämna hjälp för de ändamål, som den funne angelägna.

Stadsfullmäktige i Göteborg uttalar, att genom samhällslivets fortgående

utveckling nya behov kunde uppstå, vilka det kunde befinnas angeläget

och behjärtansvärt att avhjälpa, men där socialnämnden enligt forslaget

icke bleve befogad att ingripa. I varje fall, där fråga icke vore om hjalp till

livsuppehället eller om hjälp i förebyggande syfte, måste socialnämnden,

innan hjälp beviljades, ängsligt fråga sig, om hjälpen kunde inrymmas

under lagens bestämmelser, hur övertygad socialnämnden än kunde känna

sig om det befogade i att hjälp lämnades. Skulle nämnden överskrida sin

befogenhet, kunde nämnden påräkna en reprimand av staten, eventuellt

åtföljd av hot om minskning eller indragning av statsbidraget eller hotets

verkställande. Särskilt erinrades om ett understödsfall, där hjälp med 37o

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Mctj:ts proposition nr 177 år 1955

kronor beviljades för anskaffande av en peruk åt en helt invalidiserad

kvinna, vars lidanden än mer ökats därigenom att hon förlorat allt sitt

hår. I detta fall — och flera dylika hade förekommit — skulle hjälp enligt

socialhjälpslagen icke kunnat ifrågakomma, enär hjälpen icke avsåg livsuppehälle

eller erforderlig vård och ej heller lämnades i förebyggande syfte

något hopp om återvinnande av arbetsförmåga fanns icke här — utan

endast av rent humanitära skäl. Ett annat fall, där stor tvekan om hjälpens

laghghet enligt socialhjälpslagen måste uppstå, vore det, där på socialläkarens

initiativ fattigvård beviljats en förslöad understödsfamilj för anställande

av en kvinna en kortare tid med uppgift att söka rycka upp det vanvårdade

hemmet genom att bibringa familjen de elementära grunderna i

hemmets skötsel och vård; möjligen kunde dock med god vilja denna

hjälp betecknas som hjälp till förebyggande av framtida fattigvårdsbehov.

En annan understödsgrupp, som icke fölle under den nya lagen, vore understöden

till badresor åt vissa understödstagare, främst mödrar med minderåriga

barn, under sommarmånaderna. Vidare vore att nämna understöd

för resa till nära anhörigs dödsbädd eller begravning eller till begravningskläder.

Exemplen kunde mångfaldigas. Ehuru de behov, det kunde vara

fråga om, kanske icke vore livsviktiga borde dock socialnämnden ha möjlighet

att själv avgöra, om den ville avhjälpa desamma, därest fallen vore

ömmande och behoven befunnes behjärtansvärda. Vad särskilt anginge reshjälpen,

som kringgärdats av ett flertal inskränkande bestämmelser, kunde

noteras, att hjälp enligt den nya lagen icke torde kunna beviljas en konvalescent

för att bereda honom tillfälle att resa exempelvis till sitt föräldrahem

i annan kommun för att rekreera sig efter sin sjukdom, såvida erforderlig

vård kunde meddelas honom i vistelsekommunen och såframt den

andra kommunen motsatte sig resan och det kunde antagas att han bleve

i behov av socialhjälp i denna andra kommun. Dylik hjälp beviljades nu

i icke ringa utsträckning även i Göteborg hemortsrättsberättigade personer,

och ersättning lämnades givetvis den andra kommunen för där eventuellt erforderlig

fattigvård. Ofta kunde en dylik vistelse i föräldrahemmet vara det

bästa medlet för vederbörande att återvinna full hälsa, och det kunde icke

vara riktigt att socialnämnden skulle vara lagligen förhindrad att lämna

honom hjälp till sådan rekreation. Ej heller syntes rätt finnas att förhjälpa

sjömän, som frivilligt avmönstrat och som därefter förgäves sökt nytt arbete

tdl sjöss, att återvända till hemorten. Av det sagda framginge, att man i

en modern socialhjälpslag icke kunde undvara ett stadgande, som motsvarade

2 § i gällande fattigvårdslag och som sålunda gåve socialnämnden

fria händer att lämna hjälp såväl av den standard, som nämnden ansåge

skälig, som ock i samtliga de fall där nämnden funne behjärtansvärt, att

hjälp skulle utgå. Kommunernas gamla självbestämmanderätt på detta område,

nastan det enda område, där denna rätt ännu kvarstode obeskuren,

måste för de hjälpbehövandes skull bibehållas. Därest detta icke ansåges

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 109

kunna ske utan slopande av statsbidragen, vore statsbidragens slopande

ett mindre ont.

Enligt överståthållarämbetet borde kommunerna inte hindras av bindande

föreskrifter. Detta borde i varje fall gälla om generellt statsbidrag icke

komme att utgå. Rätten till socialhjälp borde vara reglerad på liknande sätt

som i fattigvårdslagen. I en paragraf borde således fastslås i vilka fall socialhjälp

skulle utgå, medan det i en annan paragraf endast hänvisades till

att beträffande socialhjälp i övriga fall skulle gälla vad kommunen själv

beslutade.

Svenska stadsförbundet anför.

Det ligger i sakens natur, att det inom den generella hjälpform, som har

avses, gäller att tillgodose skiftande hjälpbehov och följaktligen måste

ställas stora anspråk på differentieringen och speciell anpassning av hjälpen

efter behovet i särskilda fall. Motiveringsvis har detta också understrukits

i betänkandet. Att genom lagbestämmelser närmare reglera verksamheten

med hänsyn härtill torde emellertid knappast vara möjligt. Om man överhuvud

ger sig på att i lagen söka klargöra differentieringsmöjligheterna,

riskerar man att indirekt begränsa verksamheten till vad som i lagen uttryckligen

angivits och kan på så vis förhindra eller försvara, att nya uppslag,

som skulle kunna leda till en förbättring av verksamheten, bli prövade

och accepterade för allmännare tillämpning. Likaså måste det erbjuda

stora svårigheter att på förevarande område göra en bestämd gränsdragning

mellan vad som under alla förhållanden skall göras och hjälpåtgärder,

som i särskilda fall böra vidtagas.

Uppfattningen att kommunerna bör ha full frihet att meddela hjälp

av icke obligatorisk natur är emellertid inte enhällig. Bland dem, som har

en annan mening, märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge lån, stadsfullmäktige

i Nässjö, Oskarshamn och Gävle samt kommunalfullmäktige i

Oland, vilka alla tillstyrkt kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Blekinge

län finner uppdelningen av den icke obligatoriska socialhjälpen i två former

vara väl avvägd och uttrycker särskilt sin tillfredsställelse över det positiva

uttryck, som i lagförslaget givits socialnämndens förebyggande verksamhet.

Länsstyrelsen hade i sin verksamhet mött en viss brist på förståelse hos

fattigvårdsstyrelserna för den hjälp till självhjälp som enligt gällande fattigvårdslag

kunde lämnas. I dylika fall syntes lämpligt att länsstyrelserna

ägde möjlighet påverka socialnämndernas ställningstagande. Enligt stadsfullmäktige

i Oskarshamn hade visserligen 2 § Fvl lämnat möjlighet att

bestrida de i förslagets 4 och 5 §§ omnämnda utgifterna, men det hade varit

en stor del kommuner som ej låtsats om att 2 § Fvl funnits till i lagstiftningen.

Vad särskilt angår de i förslagets 4 § upptagna reglerna om f ö r e b y ggande

hjälp må utöver vad som redan upptagits följande nämnas.

De lungsjukas riksförbund noterar tacksamt den framträdande plats,

som den förebyggande hjälpen erhållit i 4 §. En av fattigvårdens största

brister vore att kommuner, som sällan eller aldrig funne för gott att an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

vända 2 §, hänvisade till 1 § med dess krav på oförmåga till arbete som villkor

för fattigvård. Härigenom komme hjälpen ofta alltför sent på ett stadium,

då möjligheter till självförsörjning inte längre kunde skapas. Denna

tillämpning av fattigvårdslagen hade bevisligen orsakat enskilda individer

onödigt lidande och kommunerna lika onödiga livslånga understödsfall.

Förbundet ville uttrycka förhoppningen, att den förebyggande hjälpen

hädanefter komme att intaga en dominerande plats i socialhjälpen och att

i kommuner, där så eventuellt inte bleve fallet, länsstyrelsen utnyttjade

sin möjlighet att ålägga kommunerna utgiva hjälp enligt 4 §.

Svenska socialvårdsförbundet ifrågasätter, huruvida ej förbättring av

självförsörjningsförmågan i första hand vore en arbetsmarknadspolitisk

fråga samt anför.

Det centrala arbetsvårdsorganet, statens arbetsmarknadsstyrelse, bedri\er

i samaibete med överstyrelsen för yrkesutbildning en viss omskolningsverksamhet

för arbetslösa, avseende såväl partiellt som helt arbetsföra.

Denna myndighet har även utrustats med särskilda organ för beredande

av arbete till partiellt arbetsföra. Likaledes bedriver pensionsstyrelsen en

viss yrkesutbildande verksamhet.

o För ändamålsenligt utövande av en verksamhet på hithörande områden,

måste krävas en god överblick över näringslivet i stort och en ingående

kännedom om den enskildes möjligheter att effektivt utnyttja sina

arbetsresurser inom olika arbetsområden. När det gäller problem sammanhängande

med att mera långsiktigt återinföra arbetslösa i produktivt arbete

måste socialnämnden i stort sett förlita sig på det sakkunniga bistånd, som

kan erhållas från de arbetsvårdande organen. Härtill kommer att den här

avsedda verksamheten liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt enligt förbundets

uppfattning måste anses som en statlig och icke kommunal angelägenhet.

På grund av det anförda finner förbundet det ändamålsenligast och

riktigast, att verksamheten i huvudsak bedrives av arbetsmarknadsorganen

m. fl. statliga organ. Av de av kommittén tilltänkta huvudfallen för socialhjälp

enligt 4 § socialhjälpslagen återstode härefter bostadsförbättring och

bostadsanskaffning. En verksamhet från socialnämndens sida på dessa områden

måste förutsättas få en mera begränsad omfattning. Det allmännas

åtgöranden på hithörande områden fölle huvudsakligen inom ramen för

den bostadssociala politiken. Förbundet hade med det sagda velat påvisa

att de hjälpbehov, som kommittén tänkt sig skola rymmas inom 4 § socialhjälpslagen,

i stort måste förutsättas bli lösta i annan ordning. Dock hade

förbundet härmed icke på något sätt velat förringa värdet av en förebyggande

verksamhet från socialnämndens sida utan endast velat göra gällande,

att kommittén syntes ha överskattat omfattningen av socialnämndernas

verksamhet på hithörande områden. Här liksom på övriga områden

för socialhjälpen komme det att röra sig om en supplerande och kompletterande

verksamhet. De åtgärder, det här bleve fråga om, komme emellertid

att tangera en verksamhet, som redan bedreves eller borde bedrivas av stat

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

och kommun i andra former, och delvis under för kommunerna skiljaktiga

ekonomiska villkor, vilket, om statsbidrag för socialhjälpen skulle komma

att utgå, säkerligen skulle framtvinga inskränkande och reglerande bestämmelser

för denna form av socialhjälp.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför.

Vid varje länsarbetsnämnd finnes för närvarande en arbetsvårdsexpedition,

vilkens arbete i första hand är inriktat på att finna lämpliga anställningar

för partiellt arbetsföra. På grund av de omfattande arbetsuppgifter,

som åvila arbetsvårdsexpeditionerna, ha vissa led i omvårdnaden av de

partiellt arbetsföra icke kunnat ägnas önskvärd uppmärksamhet. Detta gäller

framför allt uppspårandet av nya fall och efterkontrollen av de vidtagna

åtgärdernas effektivitet. Genom att ansvaret för vederbörliga åtgärders

vidtagande och för kontinuerlig tillsyn över detta klientel lägges på

socialnämnderna, torde effektiviteten av hithörande verksamhet komma

att främjas, varjämte arbetsvårdsexpeditionerna i högre grad än för narvarande

kunna koncentrera sitt arbete på arbetsanskaffning.

I fråga om yrkesutbildning till partiellt arbetsföra, som icke äro skadade

i militärtjänst, svarar styrelsen för hela kostnaden för vederbörandes uppehälle

under utbildningstiden, medan hemkommunen bidrager med 25 % av

kostnaden för familjens uppehälle. Kommunens andel i kostnaderna för

familjens försörjning bör vara lika stor som kommunens andel i öviiga

socialvårdskostnader, vilket styrelsen härmed har velat påpeka. Styrelsen

understryker emellertid värdet av att kommunerna får vidgade befogenheter

och ökade möjligheter att lämna socialhjälp i form av näringshjälp

av olika slag.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde mindre kostsam hjälp

för höjande av självförsörjningsförmågan göras obligatorisk. Det vore naturligt

att som obligatorisk socialhjälp betrakta ett rimligt engångsbidrag

åt t. ex. en partiellt arbetsför, som stadigvarande åtnjöte understöd, för

att denne skulle kunna skaffa sig ett arbetsredskap, en utbildning eller

dylikt, som gjorde vidare understöd onödigt eller minskade behovet. Så

länge engångsbidraget icke överstege den klart inbesparade framtida understödskostnaden

för exempelvis de närmaste två åren torde någon tvekan

icke behöva föreligga. När kostnaderna för förbättring av självförsörjningsförmåga

däremot uppginge till mera betydande belopp och den förebyggande

vården icke hade samma karaktär av förskott på socialhjälp, som

eljest måste utgå inom den närmast överskådliga framtiden, ansåge länsstyrelsen

någon skyldighet icke böra åläggas kommunen. Dylika hjälpfall

syntes böra tillgodoses genom de arbetsvårdande statsmyndigheternas försorg,

eventuellt med viss måttlig obligatorisk medverkan av kommunen.

Beträffande den rättsliga karaktären av hjälp enligt förslagets 4 § uttalar

socialstyrelsen, att dylik hjälp vore en rättighet, eftersom socialnämndens

beslut efter besvär kunde korrigeras av länsstyrelsen. Skillnaden mellan

hjälp enligt 3 och 4 §§ vore sålunda i viss män utsuddad. Länsstyrelsen i

Uppsala län framhåller, att kommittén inte klart hållit begreppen isär. Sålunda

hade kommittén å ena sidan funnit hjälp enligt 4 § inte böra utgöra

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

en rättighet men å andra sidan velat ge länsstyrelsen befogenhet att föreskriva

socialhjälp i denna form. Oklarheten hade satt sina spår även i lagtexten.

En sådan mellanform mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp

kunde länsstyrelsen inte tillstyrka.

Svenska socialvårdsförbundet motsätter sig bestämt att länsstyrelserna

tillerkännes befogenhet att ålägga kommunerna att utge sådan hjälp, som

avses i förslagets 4 §. Redan i det fall, att ett till beloppet dock ganska begränsat

statsbidrag utginge, ville förbundet starkt ifrågasätta skäligheten

i att länsstyrelse skulle kunna ålägga en kommun åtgärder, för vilka

kommunen finge bära i många fall det huvudsakliga ekonomiska ansvaret.

Ett slopande av statsbidraget måste då anses utgöra ett absolut hinder för

ett dylikt förfaringssätt. Sett mot bakgrund av den ställning den förebyggande

socialhjälpen kunde förutsättas komma att intaga i förhållande

till övriga förebyggande åtgärder från samhällets sida och med beaktande

av att kommunerna i sin socialvård i stort sett redan nu ådagalade en stark

vilja att i de fall, där så kunde prövas påkallat, lämna förebyggande hjälp,

borde emellertid ett slopande av den här avsedda tvångsmöjligheten icke

behöva befaras medföra några allvarligare men för den enskilde medborgaren.

Vad här framhållits gjorde, att socialvårdsförbundet ville uttala sig

för att den förebyggande hjälpen inom socialhjälpen, av vilken obestridligen

förelåge ett mycket stort behov, grundades icke som i förslaget på

möjligheter för länsstyrelse att ålägga kommun att meddela dylik hjälp

utan på en allmän bestämmelse om att socialhjälp i andra fall än de som

avsåges i 3 § socialhjälpslagen finge utgå i den utsträckning, socialnämnd

funne det påkallat.

Även fattigvårdsstyrelsen i Göteborg finner det vara ägnat att väcka betänkligheter

att länsstyrelsen skall mot en socialnämnds beslut kunna ikläda

kommunen betydande kostnader. Även i en del andra kommunala yttranden

förordas, att den definitiva beslutanderätten stannar hos socialnämnden.

Sålunda uttalar exempelvis kommunalfullmäktige i Byske att de, som

handhade kommunens socialvård, vore fullt omdömesgilla, ansvarskännande

och för sina uppdrag intresserade samt därtill i besittning av den lokaloch

personkännedom som borde vara tillräcklig för bedömande av en sådan

fråga. Kommunalfullmäktige i Bunge förmodar, att åläggande behövdes endast

då socialnämnden uppenbart motsatte sig förebyggande åtgärd. På

liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige i Örebro och Härnösand.

I en del yttranden — bl. a. i dem som avgivits av kammarrätten, socialstyrelsen,

länsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge län samt besvärssakkunniga

uttalas, att besvär borde få föras över länsstyrelses beslut i

ärenden enligt 4 §.

Besvärssakkunniga anför härom.

Enhgt de sakkunnigas mening ha övertygande skäl icke anförts för

standpunkten att länsstyrelses beslut i sistnämnda ärenden icke skola få

överklagas. De sakkunniga ha i sitt utredningsarbete som en allmän prin
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

cip vid utformandet av instansordningar uppställt kravet att i alla viktigare

frågor sista instans om möjligt skall vara en för hela riket gemensam besvärsmyndighet.

Avsevärd olikformighet i rättstillämpningen kan forvantas

uppstå, om de i och för sig förmodligen svårbedömda frågorna om socialhjälp

enligt 4 § i sista instans skola avgöras av 25 olika länsmyndigheter.

Länsstyrelses beslut i dessa frågor böra därför kunna överklagas.

Besvärsrätt torde därvid enligt huvudregeln lämpligen bora tillkomma

enskilda och kommuner, som beröras av beslutet.

Medicinalstyrelsen anser, att besvärsrätt bör föreligga åtminstone beträffande

specialvård. Huruvida en i visst fall ifrågasatt specialvård medicinskt

sett vore nödvändig eller icke, torde i sista hand icke kunna bedömas

av annat ämbetsverk än medicinalstyrelsen, varför styrelsen ansåge

att medicinalstyrelsens yttrande åtminstone i tveksamma fall skulle inhämtas,

innan ärendet slutgiltigt avgjordes i högsta instans.

Kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp till resor

har helt tillstyrkts endast av socialstyrelsen och Kristianstads läns landstings

förvaltningsutskott.

Socialstyrelsen anför som skäl för sin ståndpunkt sålunda.

Att fattigvårdslagens hemsändningsmetod avskaffas i socialhjälpslagen

är ett framsteg. När så sker, måste givetvis en begränsning av resor inom

socialhjälpens ram iakttagas för att hindra att socialhjälpsfall avbördas

från en kommun till en annan. Möjlighet till reshjälp utan alltför snä\a

gränser öppnas dock genom rätten att anföra besvär hos länsstyrelsen.

Socialstyrelsen vill härtill blott erinra om att det för en person kan vara

uppenbart fördelaktigt ur annan synpunkt än den ekonomiska att byta

vistelsekommun, t. ex. med hänsyn till möjligheten att erhålla lämplig

personlig tillsyn.

Socialvårds förbundet nöjer sig med att konstatera, att de föreslagna bestämmelserna

delvis vore för snävt avgränsade och delvis hade ett för vitt

tillämpningsområde. Vid ett slopande av statsbidraget syntes några särskilda

föreskrifter för socialhjälp i form av reshjälp icke erforderliga, utan denna

hjälpform torde, i den mån den icke fölle inom ramen för 3 § socialhjälpslagen,

kunna inrymmas i en allmänt formulerad paragraf. Även en del

andra remissorgan — bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser

att detaljerade bestämmelser om reshjälp ej erfordrades, om statsbidragslinjen

övergåves. Överståthållarämbetet hävdar, att den frivilliga reshjälpen

skall vara helt oreglerad. Det föreliggande lagförslaget hade influerats

av intresset att förhindra ett obehörigt utnyttjande av lättheten att erhålla

ny hemortsrätt. Det i och för sig förbluffande förhållandet att denna inom

socialvården periferiska fråga erhållit en så detaljerad reglering funne endast

härigenom sin förklaring.

Rörande reshjälpen må vidare anföras följande ur det utlåtande, som

avgivits av socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

För förhindrande av illojala åtgärder torde vissa bestämmelser vara erforderliga.

Emellertid synas bestämmelserna med den utformning de fått lägga

.3 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

hinder i vägen i sådana fall, där det ur mänskliga synpunkter måste finnas

möjlighet att ge hjälp till resa. Det ter sig sålunda inhumant, att socialhjälp

för att exempelvis täcka reskostnader för en persons resa till en nära

anhörigs begravning eller sjukbädd inte skall kunna ges utan att socialnämnden

i inresekommunen tillfrågas. Ur den hjälpsökandes synpunkt

torde ett sådant tillkännagivande för socialnämnden i inresekommunen av

hans oförmåga att bekosta resekostnaden te sig otillfredsställande. Ofta

torde exempelvis inresekommunen vara identisk med vederbörandes födelsekommun

eller hemkommun. Därest en folkpensionär eller en redan invalidiserad

person i rekreationssyfte vill besöka anhöriga eller bekanta eller

på annat sätt söka erhålla exempelvis landsvistelse, och socialnämnden skulle

anse skäligt att bekosta en dylik resa, måste den först underhandla med

socialnämnden i den kommun, dit resan skall anträdas. Till de större städerna

ha ofta sökt sig i synnerhet unga personer, som icke kunnat erhålla

lämpligt arbete och lämplig bostad och som därför vänt sig till de sociala

nämnderna för erhållande av hjälp. Vid utredning visar det sig därvid att

det bästa vore, att vederbörande kunde återvända till den kommun, där han

har sitt föräldrahem. Enligt lagförslaget skulle även här, där ett snabbt ingripande

givetvis är angeläget, inresekommunens medgivande inhämtas.

Fattigvårdsnämnden har i ett flertal fall fått bekosta vistelse för hjälpbehövande

på pensionat, då detta ur socialmedicinska synpunkter befunnits

vara det bästa sättet att behandla patienten eller finna en utväg ur en

svårlöst situation. Förutom att tveksamhet kan råda, om detta skulle vara

tillåtet enligt socialhjälpslagen, därest vederbörandes förmåga till självförsörjning

icke därigenom kan tänkas bli förbättrad, förefaller det absurt,

om medgivande före beviljandet av resan skulle behöva inhämtas av socialnämnden

i den kommun, där pensionatet är beläget.

Det syntes starkt kunna ifrågasättas, om en sådan detaljreglering är motiverad

och nödvändig för att i detta fall förhindra ett illojalt utnyttjande

av socialhjälpen.

Vad beträffar de former, i vilka socialhjälp skall kunna

meddelas, har intresset under remissbehandlingen huvudsakligen kretsat

kring kommitténs förslag i fråga om borgensteckning.

Svenska stadsförbundet avstyrker helt förslaget i denna del och förordar

direkt utlåning i stället för borgen. Risken att återbetalning aldrig kunde

ske vore lika stor i båda fallen, och det vore då riktigast att välja det alternativ,

enligt vilket socialnämndens befogenhet inte behövde begränsas på

annat sätt än genom totalbeloppet för hjälpverksamheten anslagna medel.

Övriga remissorgan, som yttrat sig rörande ifrågavarande spörsmål,

har intagit en positiv ställning till tanken att vidga möjligheterna att teckna

borgen för hjälpbehövande. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län bleve borgensteckning

ett viktigt instrument för den hjälp till självhjälp, som vore

en av de största vinsterna med den föreslagna nya lagstiftningen. I samma

riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Uppsala och Svensk kuratorförening.

Föreningen framhåller bl. a. att det vore praktiskt ogörligt för en

ekonomiskt hårt trängd familj att erhålla lån samt att en ekonomisk sanering

i vissa fall vore av stor betydelse för förbättring av den enskilda

människans arbetsförmåga.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

I fråga om utformningen av kommitténs förslag rörande borgensteckning

har emellertid vissa meningsskiljaktigheter framkommit under remissbehandlingen.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om inte stadgandet om borgen borde begränsas

att avse personer som på grund av sjukdom eller lyte kommit i det

läget, att de för att i fortsättningen kunna försörja sig behövde yrkesutbildning,

omskolning, utrustning eller lån för startande av egen verksamhet.

Stadgandet skulle i så fall begränsas att i huvudsak avse de kategorier som

omfattades av pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet.

Enligt stadsfullmäktige i Söderhamn borde borgen få tecknas även för

anskaffande av bostäder.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm förutsätter, att socialnämnden

vid tecknande av borgen skall få göra sadana förbehåll, som kunde anses

erforderliga för att medlen skulle komma till rätt användning och för att

vederbörande inte sedan genom försäljning eller pantförskrivning skulle

avhända sig egendomen, innan den vore till fullo betald.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag ej godtages saknas enligt

Svenska socialvårdsförbundet anledning att utbryta borgenstecknandet ur

socialhjälpen. Förbundet ifrågasatte, om inte även ett dylikt borgenstecknande

borde betecknas som socialhjälp, och om inte lagtexten borde omformuleras

därhän, att socialhjälp, när skäl därtill vore, finge beviljas i den

form, att borgen tecknades för lån till hjälpbehövande.

Stadsfullmäktige i Linköping förutsätter, att kommun finge lämna generellt

medgivande till borgensteckning. Eljest skulle socialnämnden nödgas

ingå till stadsfullmäktige med begäran om sådant medgivande i varje

särskilt fall, och då bleve lånesökandens förhållanden publicerade i stadsfullmäktiges

tryckta handlingar, vilket lånesökanden alldeles säkert inte

åstundade och vilket i övrigt måste anses olämpligt.

Enligt kommunalfullmäktige i Nykyrka borde en kommuns fullmäktige

inte få delegera rätten att teckna borgen till socialnämnden. Eljest skulle

svårigheter uppstå för kommunens representativa organ att överblicka

kommunens ekonomiska ställning. Sådana borgensförbindelser kunde komma

att av kommunen få infrias under ett år, då medel härför icke vore

anvisade.

Kommitténs förslag, att rätten att teckna borgen borde begränsas till att

för varje år avse högst det belopp, som motsvarar 1/10 av de för året beräknade

bruttoutgifterna för socialhjälp, har uttryckligen godtagits endast

av stadsfullmäktige i Växjö.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en snävare begränsning nämligen

till ‘/so av berörda bruttoutgifter. Det vore nämligen vid en kommande

omprövning lättare att justera gränsen i riktning mot en utvidgning av

befogenheterna än i motsatt riktning och försiktigheten bjöde att nu intaga

en mera restriktiv ståndpunkt än kommittén gjort.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Å andra sidan anser socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs

län, De lungsjukas riksförbund, arbetslöshetsnämnden i Luleå samt

kommunalfullmäktige i Vendel, Älvkarleby och Rödön, att kommuns rätt

att teckna borgen för ifrågavarande ändamål ej borde begränsas. Som skäl

härför anför socialstyrelsen, att någon större skillnad inte förelåge mellan

borgenslån och socialhjälp med återbetalningsskyldighet. Då borgenslånet

i därför lämpade fall kanske vore mera ägnat att för mottagaren inskärpa

skyldigheten att återbetala erhållet belopp, funnes principiellt knappast

någon anledning till begränsning härav.

Kammarrätten föreslår en annan metod än kommittén för att begränsa

rätten att teckna borgen. Enligt kammarrätten borde begränsningen anknyta

till skatteunderlaget eller uttaxeringsbehovet. Kommitténs förslag vore

nämligen irrationellt och mindre lämpligt. Med den supplementära ställning

som socialhjälpen enligt förslaget skulle intaga kunde det väl tänkas

inträffa, att socialhjälpskostnaderna i en kommun kunde bli mycket obetydliga,

varigenom kommunen skulle vara avskuren från möjlighet att

teckna borgen.

Departementschefen

Enligt Fvl är kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer än sådana,

som har behov av ekonomisk hjälp. Den fattigvård, som enligt lagen

skall lämnas dem, är emellertid inte enbart av ekonomisk art. Till kommunernas

skyldigheter hör nämligen också att på olika sätt lämna de s. k.

understödstagarna bistånd i personliga angelägenheter. Detta

kommer främst till uttryck i de stadganden, varigenom kommunerna ålägges

att bereda understödstagare erforderlig vård, att hålla ålderdomshem

och andra s. k. fattigvårdsanstalter samt att vid behov vidtaga åtgärder

för att skaffa understödstagare inträde å anstalter för specialvård. Men

även i andra sammanhang framskymtar omsorgen om understödstagarens

person. Som exempel kan nämnas en bestämmelse i lagens 19 §, där vissa

möjligheter öppnas för fattigvårdsstyrelserna att till sitt biträde kalla s. k.

vårdare. Överhuvud taget torde kunna sägas, att fattigvården har ett ganska

starkt inslag av rent personligt betonad hjälpverksamhet.

Såsom nämnts är det bistånd i personliga angelägenheter, som lämnas

enligt Fvl, inte avsett för andra personer än understödstagarna. Föreligger

ej något ekonomiskt hjälpbehov, är fattigvårdsstyrelsen således inte skyldig

att stå till tjänst vare sig med råd eller upplysningar eller på annat sätt.

Socialvårdskommittén har funnit detta vara en brist i lagstiftningen och

därför föreslagit, att regler om personligt bistånd upptages i den nya lagen

om socialhjälp. Enligt den av kommittén utarbetade lagtexten skall var

och en, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och

komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle

att behålla eller återvinna sin förmåga till självförsörjning är i behov av

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, äga

erhålla detta genom socialnämnden. Även om anmälan ej skett, skall det

enligt förslaget åligga nämnden att ombesörja att behov av dylikt bistånd

blir tillgodosett. Vidare föreslås, att besvär skall kunna anföras hos länsstyrelsen

i ärende rörande bistånd av här avsedd art, att länsstyrelsen även

utan att besvär anförts skall kunna tillhålla socialnämnd att läinna sådant

bistånd ävensom att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos överinstansen.

I ett stort antal remissyttranden har tanken på att vidga den personligt

betonade hjälpverksamheten vunnit anslutning. De flesta av dem som

yttrat sig i frågan anser emellertid, att kommitténs förslag är alltför vittsyftande,

och har därför avstyrkt, att det lagfästes i oförändrat skick. Enligt

min mening är den kritik, som sålunda framkommit, i stort sett berättigad.

Att döma av den föreslagna lagtexten synes kommittén ha tänkt sig att

tillerkänna den enskilde en mycket vidsträckt rätt att påkalla bistånd av

socialnämnden i personliga angelägenheter, således ej blott i frågor som rör

tillkallande av läkare, platsanskalfning på sjukhus etc. Som exempel på

verksamhet, som nämnderna enligt förslaget skulle bli skyldiga att bedriva,

nämnes i yttrandena rådgivning i barnuppfostrings-, abort- och steriliseringsfrågor

samt frågor, som hänger samman med individens anpassning

till arbete och hemliv. Vidare skulle enligt förslaget den enskilde

genom besvär hos länsstyrelsen kunna framtvinga ett åläggande för socialnämnden

att lämna dylikt bistånd.

Enligt min mening är det uppenbart, att många socialnämnder ej kommer

att vara tillräckligt rustade för att bemästra alla de uppgifter, som

enligt förslaget skulle läggas å dem. Å andra sidan är det önskvärt, att

nämnderna i all den utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten

till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd, och

detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Redan nu

torde åtskilliga fattigvårdsstyrelser bedriva verksamhet av detta slag, ehuru

någon skyldighet härtill inte föreligger. Denna praxis synes vara förtjänt

av att lagfästas. Att närmare precisera de skyldigheter, som i detta avseende

bör åligga socialnämnderna, torde dock med hänsyn till livets mångskiftande

förhållanden knappast vara möjligt. Det bör också beaktas, att

somliga nämnder kommer att ha större resurser än andra för att bedriva

sådan biståndsverksamhet. Jag tänker härvid särskilt på skillnaden

mellan å ena sidan storstäderna, där socialläkare och annan specialutbildad

personal står till nämndernas förfogande, och å andra sidan landsbygden,

där verksamheten i stor utsträckning torde komma att handhavas av valda

förtroendemän. Man synes därför böra nöja sig med ett i allmänna ordalag

hållet stadgande, som ålägger nämnderna att ställa sin erfarenhet och

sakkunskap på det sociala området till förfogande för dom, som anser sig

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

vara i behov av ett personligt bistånd, varmed i detta sammanhang bör förstås

inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska

angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egendom

vid sjukhusvistelse. Det bör ankomma på nämnderna själva att fritt

pröva, huruvida i det enskilda fallet bistånd av här avsedd art skall lämnas

eller ej, liksom också att avgöra, på vilket sätt biståndet skall givas;

i många fall torde sökanden bäst betjänas om nämnden hänvisar honom

till något specialorgan, t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbetsvärd

eller central för psykisk vård. Besvärsrätt bör inte föreligga i de enskilda

ärendena.

I enlighet med vad som anförts föreslår jag att i den nya lagen upptages

ett stadgande, enligt vilket socialnämnd har att tillhandagå allmänheten

med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verksamhet,

samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga

angelägenheter. Stadgandet synes böra inflyta i den paragraf, i vilken

nämndens skyldigheter i övrigt regleras.

I likhet med socialvårdskommittén finner jag det önskvärt, att läkare

medverkar i socialvårdsarbetet. I en del större städer har särskilda

socialläkartjänster inrättats och den sakkunskap, som härigenom

tillförts nämnderna, har visat sig vara av stort värde inte minst när det

gäller att till arbetslivet återanpassa människor, som av olika anledningar

förlorat sin försörjningsförmåga. Jag är därför ense med kommittén om

att en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd.

Med den läkarbrist, som råder här i landet, torde emellertid de praktiska

möjligheterna till en sådan utbyggnad f. n. vara starkt begränsade. Under

sådana omständigheter anser jag det inte böra komma i fråga att — såsom

kommittén föreslagit — inrätta en socialläkartjänst vid varje länsstyrelse.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag till socialhjälpen frånfalles och

den därav betingade utvidgningen av länsstyrelsernas befogenheter inte

kommer till stånd, kan det f. ö. ifrågasättas, om anledning finnes att knyta

socialläkare just till länsstyrelserna. I det läge, som nu råder, saknas emellertid

anledning att här vidare ingå på denna fråga.

Genom 1871 års fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning den

karakteristiska uppdelningen i obligatorisk fattigvård, som den enskilde

har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna, samt frivillig fattigvård,

som det står samhället fritt att lämna. Uppdelningen behölls i 1918

års fattigvårdslag, varvid dock en mindre utvidgning av området för den

obligatoriska fattigvården kom till stånd. Kommitténs förslag överensstämmer

med gällande lagstiftning såtillvida, att den enskilde i vissa fall skall ha

rätt att erhålla och samhället skyldighet att lämna socialhjälp. Förslaget

inrymmer med andra ord regler om obligatorisk socialhjälp av samma

karaktär som den nuvarande obligatoriska fattigvården. Däremot innebär

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp markanta avvikelser

från vad som nu gäller i fråga om frivillig fattigvård.

Som bakgrund till de av kommittén föreslagna reglerna om obligatorisk

socialhjälp (3 § i förslaget till socialhjälpslag) må erinras om

att Fvl uppställer tre förutsättningar för att obligatorisk fattigvård skal

utgå, nämligen dels att vederbörande är minderårig eller till följd av ålderdom,

sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter ar oförmögen

att försörja sig, dels att han saknar medel till sitt livsuppehälle oc

dels att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Om dessa förutsättningar

är uppfyllda, skall han erhålla fattigvård, vilken skall omfatta erforderligt

underhåll och erforderlig vård samt, om han är minderårig, jämväl uppfostran.

Vägrar fattigvårdsstyrelsen att lämna fattigvård enligt vad nu

sagts, kan rättelse vinnas efter besvär hos länsstyrelsen, som även ex

officio har att tillse, att fattigvårdssamhällena inom länet fullgör små

skyldigheter härutinnan.

I sak innebär kommitténs förslag i förevarande hänseende inte någon

annan avvikelse från vad som nu gäller än att obligatorisk socialhjälp skall

utgå till två grupper av behövande, som f. n. inte har rätt till obligatorisk

fattigvård, nämligen dels arbetslösa och dels personer, som visserligen inte

är arbetsoförmögna men som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

Någon inskränkning av det nuvarande området för den obligatoriska hjälpen

har således ej föreslagits av kommittén. Ej heller i remissyttrandena

har något yrkande härom framställts, och även jag är av den uppfattningen,

att området för den obligatoriska hjälpen inte är för vidsträckt.

Jag kan därför direkt övergå till frågan, huruvida de av kommittén föreslagna

utvidgningarna bör komma till stånd.

Vad först angår de arbetslösa förutsätter kommitténs förslag, att

den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet slopas

som särskild hjälpform och uppgår i socialhjälpen. Detta bygger, såsom

redan framhållits, i sin tur på förutsättningen, att betydande statsbidrag

kommer att utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. Redan i samband

med behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag

tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål. Jag har därvid uttalat som min

uppfattning, att socialhjälpen borde finansieras av kommunerna utan bidrag

av statsmedel samt att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten

vid arbetslöshet borde bestå vid sidan av socialhjälpen. Som en konsekvens

härav har jag förklarat, att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende

intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende, vilket

innebär att jag ej kan biträda kommittén» förslag om obligatorisk socialhjälp

till arbetslösa. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig

vid sistnämnda spörsmål. Jag anser mig dock böra framhålla, att obligatorisk

socialhjälp givetvis skall utgå till en arbetslös persons make och

barn, om beträffande dem förutsättningarna är uppfyllda för erhållande

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av sådan hjälp. Vidare bör en person, som på grund av sjukdom är oförmögen

att försörja sig, ha rätt till obligatorisk hjälp utan hinder därav att

han samtidigt är att anse som arbetslös.

Mot den nuvarande fattigvårdslagstiftningen har stundom riktats den invändningen,

att den inte garanterar hjälp förrän arbetsförmågan gått förlorad.

Genom kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas

även till personer, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd

bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, undanröjes

denna invändning. Härigenom kommer området för den obligatoriska hjälpen

att utvidgas på ett sätt, som länge ansetts önskvärt. Förslaget har i

denna del så gott som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen och

även jag anser att det bör lagfästas.

Genomföres denna utvidgning kommer den första förutsättningen för att

obligatorisk socialhjälp skall utgå att vara, att den hjälpbehövande antingen

är minderårig eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte

eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom

arbete eller att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete.

Härutöver bör, i likhet med vad som nu gäller, krävas dels att vederbörande

saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen

är avsedd att täcka, och dels att hans behov inte avhjälpes på

annat sätt; i dessa båda hänseenden har varken kommittén eller remissinstanserna

ansett det påkallat att vidtaga någon ändring i nuvarande

regler.

Kommittén har föreslagit ytterligare ett villkor, nämligen att den hjälpbehövande

inte underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma

i åtnjutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt

socialnämndens uppfattning kan vara berättigad. För egen del anser jag

det inte erforderligt att uppställa något sådant villkor. Det torde nämligen

vara ytterst sällsynt, att en person, som befinner sig i sådana omständigheter

att han fyller förutsättningarna för att erhålla obligatorisk socialhjälp,

vägrar att efterkomma socialnämndens uppmaning att söka hjälp

i annan form, t. ex. folkpension. Skulle något sådant fall inträffa, lär inte

mycket vara att vinna genom att vägra socialhjälp. Kommittén har f. ö.

själv ansett, att ett strikt fasthållande av ifrågavarande villkor i vissa fall

skulle leda till en ur humanitära synpunkter ohållbar situation, och därför

föreslagit en undantagsregel, enligt vilken hinder inte skulle föreligga att

meddela socialhjälp, därest vederbörandes behov och omständigheterna i

övrigt gjorde en sådan åtgärd nödvändig. Genom en så formulerad undantagsregel

skulle det föreslagna villkoret praktiskt taget komma att fullständigt

upphävas.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska

hjälpen överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med vad

som nu gäller. Under remissbehandlingen har endast smärre meningsskilj
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

aktigheter yppats rörande denna fråga och även jag anser, att Fvl:s regler

i förevarande hänseende i stort sett är väl avvägda.

Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a.

vad som erfordras för livsuppehället. Därmed torde asyftas detsamma,

som i Fvl uttryckes genom orden det underhåll, som är erforderligt.

Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses

med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening

synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i allmänhet

å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att vederbörande

skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad

som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för

inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas

så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men

å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren

beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande

medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma

på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med

hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omständigheter

kan anses erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erforderlig

vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i förhållande

till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande

innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala,

att även specialvård — tandvård häri inbegripen — bör omfattas

av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård

kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld

torde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga

föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer,

som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen ständigt

gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen.

Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att samhällets

skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheterna i

allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjukförsäkringen

i detta avseende innebär en betydande avlastning av socialhjälpen.

Kommittén har diskuterat, huruvida kostnaden för kläder åt

behövande personer på anstalter borde bestridas av anstalternas

huvudmän eller genom socialhjälp. Enligt min mening saknas anledning

att i detta lagstiftningsärende ålägga anstalternas huvudmän att helt

eller delvis bestrida dessa kostnader. I den män vederbörandes behov av

kläder inte tillgodoses vare sig genom anstalten eller på annat sätt, bör

socialhjälp enligt vanliga regler utgå för ändamålet.

I likhet med kommittén anser jag, att fickpengar bör inbegripas i

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

det livsuppehälle och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla.

Detsamma bör gälla i fråga om sådan r e s h j ä 1 p, som erfordras

för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället eller

för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av erforderlig vård.

Liksom nu bör vidare begravningshj älp falla under den obligatoriska

hjälpen. Uttryckliga stadganden rörande de förmåner, som nu berörts,

torde inte vara behövliga.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt Fvl bör obligatorisk hjälp

till minderårig även avse uppfostran.

Jag övergår nu till att behandla de regler, som föreslagits rörande

socialhjälp av icke obligatorisk karaktär. Härvid vill jag

till en början erinra om att kommunerna f. n. har en i princip oinskränkt

rätt att utge frivillig fattigvård i all den utsträckning de anser lämpligt.

Den enda begränsningen ligger däri, att själva uttrycket fattigvård förutsätter

en individuell behovsprövning.

Enligt kommitténs förslag skall kommunerna inte längre ha den frihet

att bevilja hjälp åt behövande personer, som Fvl tillerkänner dem. Som

skäl härför har kommittén bl. a. anfört, att en kommuns rättighet att bedriva

hjälpverksamhet givetvis borde vara mera begränsad i ett system,

enligt vilket en betydande del av hjälpen finansierades av statsmedel, än

i ett system, som förutsatte, att kommunen själv skulle bära hela kostnaden

för meddelad hjälp. Om en kommun medgåves rätt att på egen hand

bevilja socialhjälp med betydande statsbidrag, skulle enligt kommitténs

mening fara föreligga för missbruk.

De regler om hjälp av icke obligatorisk art, vilka kommittén ansett böra

gälla, återfinnes i förslagets 4 och 5 §§; i andra fall än som anges i dessa

paragrafer skall socialhjälp överhuvud inte få utgivas.

I 4 § föreskrives, att socialhjälp — förutom i de fall, där sådan hjälp

enligt 3 § skall vara obligatorisk — bör utgå, där detta prövas påkallat för

att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Därjämte anges i

sagda paragraf, att socialhjälp må kunna utgå för att bereda sådan tandvård

eller specialvård, som är angelägen ehuru inte obligatorisk, och får

utgå till täckande av vissa resekostnader. I sin motivering till ifrågavarande

stadganden, som syftar till att skjuta den s. k. förebyggande socialhjälpen

i förgrunden, har kommittén uttalat som sin mening, att det vore

omöjligt att göra den hjälp, som åsyftades i 4 §, till en rättighet för den enskilde.

Med hänsyn bl. a. till att väsentliga statsbidrag komme att utgå

borde det emellertid enligt kommitténs mening inte ligga i kommunernas

fria skön att avgöra, huruvida hjälp i dessa fall borde utgå eller ej. Avgörandet

borde egentligen ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ, men

av praktiska skäl funnes knappast någon annan utväg än att lägga avgörandet

hos socialnämnden. För att säkerställa att hjälp av nu före
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

varande slag utginge, då den verkligen behövdes, borde sökanden emellertid

medges rätt att genom klagomål draga frågan under länsstyrelsens prövning.

I enlighet härmed har kommittén i 37 § av sitt förslag upptagit ett

stadgande, enligt vilket länsstyrelsen —- därest den finner socialhjälp enligt

4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att meddela dylik hjälp har

att tillhålla nämnden att göra detta.

Av vad som nu anförts framgår, att sådan hjälp, som avses i förslagets

4 §, å ena sidan inte är obligatorisk men å andra sidan inte heller är beroende

av kommunernas fria prövning.

Förslagets 5 § handlar uteslutande om reshjälp i andra fall än dem, som

reglerats i 3 och 4 §§. Dylik hjälp skall enligt förslaget kunna utges för

resa inom kommunen samt under vissa, i detalj angivna förutsättningar

för resa till annan kommun. Den detaljreglering, som föreslagits beträffande

resa till annan kommun, syftar till att förhindra, att hjälpbehövande

personer på ett illojalt sätt avbördas från en kommun till en annan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i nu berörda delar

rönt en påfallande stark kritik, vilken enligt min mening i allt väsentligt

måste anses befogad.

Ett karakteristiskt drag i den nuvarande lagstiftningen är, att kommunerna

har full frihet att bevilja fattigvård i all den utsträckning de själva

finner lämpligt. Tack vare denna obundenhet kan de mest skiftande behov

tillgodoses och hjälpen differentieras efter omständigheterna i varje särskilt

fall. De möjligheter, som lagstiftningen sålunda öppnar för kommunerna,

har på många håll tillvaratagits på ett mycket förtjänstfullt sätt; särskilt

i de större kommunerna bedrives numera en vidsynt hjälpverksamhet, som

är stadd i ständig utveckling. Det är enligt min mening angeläget, att kommunerna

genom egna initiativ bidrar till en fortsatt utveckling pa detta

område. Om kommitténs förslag godtages skulle emellertid kommunernas

handlingsfrihet i förevarande hänseende begränsas genom detaljerade regler

om när hjälp borde eller finge utgå. Följden härav bleve måhända, att

standarden i kommuner med mindre utvecklad socialvård komme att höjas,

men å andra sidan kan det starkt befaras, att standarden i andra kommuner

skulle sänkas; i yttrandena har flera exempel anförts rörande behov,

som nu tillgodoses genom fattigvård men som enligt förslaget inte skulle

kunna tillgodoses genom socialhjälp. Det bör vidare beaktas, att samhällsutvecklingen

kan leda till att nya behov uppkommer, som inte kan förutses

men som det likväl kan befinnas angeläget att avhjälpa, överhuvudtaget

synes det inte möjligt att i en lagstiftning, som syftar till att lämna hjälp

utan hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet, katalogisera de olika

hjälpbehoven. En sådan katalogisering måste av naturliga skäl bli ofullständig

och kan leda till att verksamheten begränsas.

Det främsta skälet till att kommittén velat beskära kommunernas handlingsfrihet

torde vara att söka i det av kommittén föreslagna finansierings
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

systemet. Detta skäl bortfaller helt om man, såsom jag förordat, avstår

från tanken på att ge statsbidrag till socialhjälpsverksamheten och låter

kommunerna själva bära kostnaderna härför. Om så sker, saknas enligt

min mening all anledning att inskränka kommunernas nuvarande rätt att

lämna hjälp i den omfattning de anser önskvärt. Detta hindrar naturligtvis

inte att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i vissa

fall, t. ex. för ändamål som avses i förslagets 4 §. Att till en sådan rekommendation

knyta befogenhet för länsstyrelserna att mot kommunernas vilja

ålägga dem att utge hjälp synes emellertid inte böra komma i fråga, därest

statsbidrag ej skall utgå. Under sådana omständigheter anser jag, att man

bör avstå från att i lagen framhäva vissa hjälpbehov framför andra.

Vad särskilt angår de av kommittén uttalade farhågorna för att en fullständig

frihet för kommunerna att bevilja reshjälp skulle kunna missbrukas,

vill jag endast uttala, att sådant missbruk knappast lärer kunna förhindras

utan en långt gående övervakning och kontroll från statens sida.

Emellertid tror jag, att man numera i stort sett kan bortse från risken för

illojala förfaranden av det slag, som kommittén haft i tankarna; jag återkommer

i avsnittet rörande hemortsrätten till detta spörsmål.

På grund av vad som nu anförts föreslår jag, att kommunerna i likhet

med vad som nu gäller får rätt att utge frivillig socialhjälp enligt grunder,

som de själva äger bestämma. Om kommunernas fullmäktige icke fastställt

några sådana grunder, bör det ankomma på socialnämnden att utge dylik

hjälp efter vad nämnden prövar erforderligt.

Såsom kommittén föreslagit bör det, i likhet med vad som nu gäller, ankomma

pa socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken form

socialhjälp skall meddelas. I lagen bör dock anges vissa riktlinjer,

som härvid bör följas. I syfte att betona socialhjälpens karaktär av

hjälp till självhjälp bör sålunda föreskrivas, att hjälpen bör lämnas på

sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden

genom eget arbete försörja sig och de sina; ett stadgande av denna innebörd

finns både i Fvl och kommitténs förslag.

Det ligger i sakens natur, att hjälpbehovets art i främsta rummet måste

vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till användning.

Enligt vad som blivit upplyst, förekommer det fortfarande i ganska stor

utsträckning att hjälp utges in natur a, t. ex. genom matanvisningar.

Denna hjälpform, som är starkt traditionsbunden, är givetvis den mest

lämpliga i fall, där risk kan anses föreligga för att kontant understöd inte

skulle komma till behörig användning, t. ex. därför att hjälptagaren är

alkoholmissbrukare eller visat sig sakna förmåga att hushålla med kontanta

medel. Även hjälpbehovets art kan ibland vara sådan, att naturaformen

är att föredraga; som exempel härpå kan nämnas att vederbörande

har behov av en viss konkret sak, t. ex. inventarieutrustning till hemmet.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kangl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om inte dylika omständigheter föreligger, bör emellertid, såsom kommittén

föreslagit, hjälpen i regel utgå med kontant belopp. Lämnas hjälpen

på dylikt sätt får hjälptagaren nämligen tillfälle att självständigt sköta sin

ekonomi, vilket kan vara av stort värde med tanke på hans framtida självförsörjning.

Ivontantlinjen synes särskilt lämplig i sådana fall, där fortlöpande

hjälp utgår periodvis.

Om hjälptagaren har behov av vård bör det ankomma på socialnämnden

att draga försorg om att hans vårdbehov blir tillgodosett. Detta torde

i många fall kunna ske i vederbörandes hem, t. ex. genom att nämnden

betalar kostnaderna för hemvårdarinna. I somliga fall kan det vara lämpligt

att vårdbehovet tillgodoses genom inackordering i enskilt hem; denna

utväg bör dock inte anlitas med mindre nämnden förvissat sig om att den

behövande kommer att få en god omvårdnad i inackorderingshemmet.

Någon skyldighet att upprätta skriftligt kontrakt rörande inackorderingen

synes ej böra föreskrivas. Erfordras sjukhus- eller anstaltsvård, bör det

åligga nämnden att vidtaga åtgärder för att bereda dylik vård. Anses plats

böra beredas å ålderdomshem eller annat dylikt hem, bör nämnden föranstalta

därom. Nämndens uppgifter på hithörande område torde kunna

karakteriseras så, att nämnden har att föranstalta om att varje vårdbehövande

får möjlighet till vård i den form som med hänsyn till vårdbehovets

art och övriga omständigheter prövas mest lämplig.

I detta sammanhang må erinras om den av kommittén berörda frågan om

tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart vårdbehov.

Härmed åsyftas framför allt fall, där någon, som vanvårdar sig själv i

ytterlig grad — stundom så, att han kan bli en fara för andra — vägrar

att mottaga erbjuden hjälp, t. ex. vård å sjukhus eller ålderdomshem. Kommittén

har diskuterat lämpligheten av bestämmelser, som skulle göra det

möjligt att omhändertaga en dylik person mot hans vilja, men funnit, att

ifrågavarande spörsmål ej bör bli föremål för reglering i en lagstiftning om

socialhjälp. För egen del vill jag framhålla, att spörsmålet uppenbarligen

är av den naturen, att det ej bör ses enbart ur socialvårdssynpunkt; och

vidare torde de personer, som det här är fråga om, mestadels vara sadana,

att ett ingripande från samhällets sida mot vederbörandes önskan, om ett

sådant ingripande måste äga rum, kan ske enligt annan lagstiftning. Såsom

kommer att framgå av vad jag ämnar anföra i det följande är jag av den

meningen, att bestämmelser av tvångskaraktär såvitt möjligt bör undvikas

i en lag av socialhjälpslagens natur. Med denna min uppfattning och då

det torde vara att förvänta att socialvårdens organ skall — utan några

särskilda bestämmelser i detta hänseende i socialhjälpslagen — genom gott

omdöme och handlag kunna komma till rätta med härvidlag uppkommande

problem anser jag, i likhet med kommittén, att dylika bestämmelser ej bör

upptagas i lagen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Såsom kommittén framhållit förekommer det i praxis att en fattigvårdsstyrelse,

i stället för att själv ställa medel till förfogande t. ex. för inköp

av en arbetsmaskin, tecknar borgen å ett lån, som är avsett att användas

för ändamålet. Det har dock varit omstritt, huruvida detta förfaringssätt

står i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Oavsett hur därmed

må förhålla sig, vill jag uttala som min uppfattning, att det i vissa fall kan

vara lämpligt att meddela hjälp i den mera affärsmässiga form, som tecknande

av borgen innebär. Särskilt då det är fråga om personer, som är

angelägna att själva reda upp sina svårigheter, kan det — inte minst ur

psykologiska synpunkter — vara av värde, att vederbörande betraktar sig

själv som eu vanlig låntagare i en bank och att han får tillfälle att sköta

sina affärer på samma sätt som andra låntagare. Jag kan därför inte finna

annat än att de kommuner, som själva vill meddela hjälp genom att teckna

borgen, bör ha möjlighet att göra detta. För att undanröja den ovisshet,

som råder huruvida den nuvarande lagstiftningen medger ett dylikt förfaringssätt,

synes uttryckliga bestämmelser härom böra intagas i den nya

lagen.

I likhet med kommittén anser jag, att det bör ankomma på kommunens

fullmäktige att avgöra, huruvida socialnämnden skall äga rätt att teckna

borgen för hjälpsökande.

När kommittén lade fram sitt förslag var kommunernas rätt att upptaga

lån och ingå borgen reglerad i 1930 års kommunallagar. Som huvudregel

gällde härvid, att beslut om lån eller borgen skulle för att vinna bindande

kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Från denna regel

fanns vissa undantag, av vilka det viktigaste avsåg den s. k. underställningsfria

låne- och borgensteckningsrätten. Denna rätt var beroende på

skattetryckets höjd, vilket medförde att den i allmänhet var starkt begränsad.

Kommunernas rätt att utan underställning upptaga lån eller ingå borgen

var härjämte beskuren genom en bestämmelse om att låne- och borgensteckningsrätten

skulle anses vara tagen i anspråk, om kommunerna

nyttjade vissa fondmedel.

Enligt kommitténs förslag skulle den begränsning av kommunernas rätt

att utan underställning ingå borgen, som sålunda var föreskriven i 1930

års kommunallagar, inte gälla beträffande borgen, som tecknades enligt

lagen om socialhjälp. I stället skulle rätten att teckna dylik borgen begränsas

genom att i sistnämnda lag intoges ett stadgande av innebörd, att

summan av de under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna inte

finge överstiga ett belopp motsvarande 7™ av de i staten för ifrågavarande

år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Rörande

detta förslag var meningarna ganska delade under remissbehandlingen.

Sedan kommittén framlade sitt förslag och yttranden däröver avgavs,

har en ny kommunallag antagits och trätt i kraft. Enligt denna är den

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten inte längre beroende

på skattetryckets höjd utan baserad på skatteunderlaget. Lån får numera

utan underställning upptagas till ett sammanlagt belopp motsvarande for

stad som ej deltar i landsting sju kronor per skattekrona och för annan

kommun fem kronor per skattekrona. Sådant lån skall utom i vissa undantagsfall

vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är

mer än ett år, att årligen avbetalas. Med lån likställes borgen. Vidare medger

den nya lagen, att kommunerna får nyttja medel ur små fonder utan

att den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten därmed anses

tagen i anspråk. Härigenom har den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten

vidgats avsevärt.

Enligt min mening saknas anledning att beträffande borgen, som tecknas

med stöd av socialhjälpslagen, göra undantag från den nya kommunallagens

underställningsregler. I samband med att socialnämnden bemyndigas

att teckna borgen, bör det ankomma på kommunens fullmäktige att

fastställa det sammanlagda belopp, för vilket borgen högst får tecknas.

Detta belopp bör vara så avvägt, att kommunens rätt att teckna borgen inte

överskrides ens om bemyndigandet skulle utnyttjas till fullo. Det bör med

andra ord inte ankomma på socialnämnden att i varje särskilt fall göra

sig underrättad, huruvida en tilltänkt borgensförbindelse, som faller inom

ramen för bemyndigandet, kan inrymmas i kommunens underställningsfria

borgensrätt.

I det följande kommer jag att föreslå, att hjälptagaren i regel inte skall

vara skyldig att återbetala vad han erhållit i obligatorisk hjälp. Härav följer,

att hjälp i form av borgen endast bör kunna lämnas, då hjälpen har

karaktär av en frivillig prestation från kommunens sida. Det ligger emellertid

i sakens natur, att borgensteckning inte bör användas i andra fall

än då vederbörande har behov av ett större engångsbelopp, t. ex. för att

bekosta utbildning eller inköpa redskap, verktyg eller annat dylikt. Detta

synes böra komma till uttryck i lagtexten.

Givetvis bör det ankomma på nämnden att från fall till fall pröva, huruvida

hjälp bör lämnas i form av borgen. Eftersom nämnden härvid kommer

att röra sig inom området för den frivilliga hjälpen, kommer det att stå

nämnden fritt att för borgensteckning uppställa de villkor, som anses erforderliga

för att lånemedlen skall komma till behörig användning.

Med den konstruktion av den frivilliga socialhjälpen, som jag föreslagit,

synes själva borgensteckningen lagtekniskt sett böra betraktas som en

form av socialhjälp.

I likhet med kommittén anser jag det ej erforderligt att föreskriva skyldighet

för kommunerna att ha reglemente för social hjälpsverksam

heten.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ålderdomshem m. m.

%

Gällande bestämmelser

Såsom redan berörts i föregående avsnitt stadgas i 27 § Fvl att fattigvård

i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering i

enskilt hem eller vård på anstalt. Om sistnämnda form av fattigvård ges

bestämmelser i 31 och följande §§. Sålunda föreskrives i 31 § bl. a., att

fattigvårdssamhälle skall ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem)

för mottagande av understödstagare, vilka är i behov av vård samt

ej lämpligen kan understödjas i hemmet eller utackorderas. Flera fattigvårdssamhällen

kan förena sig om gemensam anstalt. Under vissa omständigheter

kan ett fattigvårdssamhälle befrias från skyldigheten att ha anstalt.

Vissa bestämmelser om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, avsedda

att garantera en lämplig fördelning av vårdtagarna inom anstalten, återfinnes

i 32 §. Där stadgas även, att tillfälle bör beredas till arbete på anstalten

för sådana understödstagare, som är i någon mån arbetsföra. Vidare

föreskrives, att minderåriga inte annat än tillfälligtvis får intagas på fattigvårdsanstalt

såvida inte en särskild avdelning, godkänd som barnhem, inrättats

vid anstalten.

Under 33 § har upptagits regler om arbetshem. Enligt dessa skall genom

landstingets försorg upprättas erforderligt antal arbetshem för omhändertagande

av i någon mån arbetsföra behövande, vilka är i behov av anstaltsvård

men inte lämpligen kan tagas emot eller behållas på fattigvårdsanstalt.

Sådana personer brukar betecknas som störande understödstagare.

På arbetshem omhändertages vidare försörj ningspliktiga personer, vilka

jämlikt 71 § av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete. Dylika personer benämnes

vanligen försumliga försörjare. För landstingsfria städer skall

arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Flera landsting och

sådana städer får förena sig om gemensamt arbetshem. Personer under

18 års ålder må ej intagas i arbetshem. Arbetshem skall stå under ledning

av en styrelse och ha ett av Konungen fastställt reglemente. Om intagning

i hemmet beslutar dess styrelse.

Plan för kommunal fattigvårdsanstalt skall enligt 34 § underställas länsstyrelsen,

medan plan till arbetshem underställes Konungens prövning.

I 35 § stadgas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet

är i behov av vård på särskild anstalt, såvitt ske kan skall beredas dylik

vård. Fattigvårdsstyrelsen har att vidtaga erforderliga åtgärder för att förskaffa

honom inträde på sådan anstalt.

I Fvl:s 9 kap. finnes vissa bestämmelser rörande de disciplinära förhållandena

på fattigvårdsanstalterna. Sålunda stadgas i 69 § bl. a., att om

någon, som intagits på kommunal fattigvårdsanstalt, gör sig skyldig till

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

grövre förseelse mot ordningen på anstalten, fattigvårdsstyrelsen eller i

förekommande fall anstaltsstyrelsen äger att tillrättavisa honom. Tillrättavisningen

kan ta formen av minskning i kosten eller inskränkning i eljest

medgivna friheter och förmåner; för gossar under femton år och flickor

under tolv år får aga användas. Styrelsen för arbetshem äger myndighet

över de på hemmet intagna i enlighet med det för anstalten fastställda

reglementet.

Den som inte endast tillfälligt åtnjuter fattigvård enligt lagens 1 § (obligatorisk

fattigvård) eller som för egen försörjning är intagen på fattigvårdsanstalt,

är enligt 70 § skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av

fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas.

I 73 § stadgas, att den, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri

och på grund av att han varit i behov av fattigvård intagits på fattigvårdsanstalt,

inte är berättigad att lämna anstalten med mindre grundad anledning

finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig.

Om en sådan vårdtagare eller någon annan på fattigvårdsanstalt intagen

vårdtagare skall intagas på arbetshem, har vederbörande polismyndighet

enligt 72 § att på begäran meddela handräckning för vederbörandes överförande

till arbetshemmet. Polishandräckning skall meddelas för överförande

till arbetshem även av försumliga försörjare. Om såväl understodstagare

som försumliga försörjare gäller, att polishandräckning kan begäras

även för deras återhämtande till kommunal fattigvårdsanstalt, varifrån de

olovligen avvikit.

Enligt 74 § kan fattigvårdsstyrelsen eller i vissa fall anstaltsstyrelsen

utdela varning till den vårdtagare, som på anstalten undandrager sig att

fullgöra anvisat arbete eller som utan tillstånd lämnar arbetet. Detsamma

gäller den som visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning.

Varningen skall innefatta en erinran därom, att den telande, om han inte

låter sig rätta av varningen, kan komma att ådömas tvångsarbete på allmän

tvångsarbetsanstalt. Detta förfarande gäller dock inte den, som inte

fyllt 21 år eller är arbetsoförmögen. — Om dömande till tvångsarbete och

om tvångsarbetes förrättande stadgas i 75 och 76 §§.

I fråga om tillsynen över fattigvårdsanstalterna gäller vad i fattigvårdslagens

6 kap. (43 och 44 §§) är stadgat om uppsikt över kommunernas fattigvård.

Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som åligger länsstyrelserna,

ankommer det på socialstyrelsen att verka för fattigvårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling samt öva uppsikt över

arbetshemmen.

I detta sammanhang må erinras om att vissa beslut av principiell karaktär

rörande ålderdomshemsvårdens framtida ordnande fattades av 1947 års

9 — Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

riksdag med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 243. Någon ändring

av fattigvårdslagens bestämmelser föranleddes emellertid inte härav. Till

följd av beslut vid 1953 års riksdag på grundval av proposition nr 69 utfärdades

kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anordnande

samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Beslut rörande sådant

statsbidrag fattas av länsstyrelsen efter inhämtande av yttrande från

socialstyrelsen.

Statsbidrag utgår till driftkostnaderna vid arbetshem enligt kungörelsen

den 9 juli 1920 (nr 607) angående driftkostnaderna vid i lagen om fattigvården

den 14 juni 1918 (nr 422) avsedda arbetshem. Ett anslag för ändamålet

finnes uppfört under femte huvudtiteln.

Socialvårdskommittén

I del II av betänkandet behandlar socialvårdskommittén vissa anstaltsfrågor.

Kommittén erinrar om sitt år 1946 avgivna betänkande nr XIV med

förslag angående ålderdomshem in. m. och framhåller, att anstaltsfrågorna

såvitt angår ålderdomshemmen därmed blev slutbehandlade för kommitténs

del. Vidare påpekas, att nämnda förslag låg till grund för 1947 års riksdagsbeslut

i fråga om ålderdomshemmen. I den del betänkandet nr XIV innefattade

utredning om försörjningshem och vissa andra anstalter blev förslagen

emellertid inte prövade av statsmakterna, och efter ett referat av

sitt förslag i denna del samt däröver avgivna yttranden återkommer kommittén

nu med slutliga förslag angående försörj ningshem in. fl. anstalter.

Förslaget grundas även på en i betänkandet refererad undersökning av

klientelet på arbetshemmen år 1946, som utförts av socialläkaren G. Inghe

på uppdrag av socialstyrelsen.

Kommittén föreslår, att bestämmelser rörande ålderdomshem, försörjningshem

och för det störande klientelet avsedda vårdhem undantages från

socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag om vissa socialvårdsanstalter.

Bestämmelser angående arbetshem för försumliga försörj are föreslås

hänförda till en särskild lag om arbetsföreläggande.

Vad ålderdomshemmen angår innebär kommitténs förslag ett lagfästande

av riksdagens nyssnämnda principbeslut av år 1947. Det skall enligt

förslaget åligga kommun att, i den mån icke annan drager försorg därom,

anordna och driva ålderdomshem för inom kommunen bosatta åldringar

och invalider, vilka är i behov av omvårdnad och tillsyn på anstalt men

för vilka dock icke erfordras vård på sjukvårdsanstalt eller annan därmed

jämförlig anstalt. Kommunens beslutande organ skall utse en styrelse

på minst tre personer för ålderdomshemmet.

F örsörjningshem skall enligt förslaget upprättas av landstingen

för yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra

saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tillsyn på anstalt utan att vård på sjukvårdsanstalt eller annan jämförlig

vårdanstalt är påkallad, och vilka inte heller lämpligen bör beredas vård

på ålderdomshem. Sådana försörjningsfall skall i begränsad utsträckning

kunna tagas emot på ålderdomshem där så kan ske utan olägenhet för

åldringarna. Kommittén antar, att minimibehovet av försörjningshem motsvarar

omkring 1 500 vårdplatser. Endast ett fåtal hem beräknas bli erforderliga

per landstingsområde. En stad inom landstingsområdet kan själv

efter överenskommelse med landstinget anordna försörj ningshem. I

särskilt yttrande föreslår en ledamot av kommittén (herr Pettersson), att

staten skall svara för försörjningshemmen.

Försörj ningshemmen föreslås liksom ålderdomshemmen vara anordnade

som inackorderingshem med låga avgifter och helt ha karaktären av öppna

anstalter. I den mån den intagne inte har folkpension eller andra möjligheter

att betala för sig, skall socialnämnden bevilja honom socialhjälp för

ändamålet. Med hänsyn till vårdtagarnas arbetsförmåga skall försörj ningshemmen

bereda goda arbetsmöjligheter. Kommittén finner det å ena sidan

nödvändigt, att arbetsskyldighet stadgas för försörjningshemmens vårdtagare,

men anser det å andra sidan angeläget att arbetsförhållandena blir

sådana, att arbetet inte kännes som ett straff e. dyl. Ersättning för utfört

arbete anses böra utgå.

Kommittén uttalar, att disciplinmedel ej torde kunna undvaras på en

anstalt med ett försörjningshems klientel. I ett för varje särskilt försörjningshem

gällande, av länsstyrelsen efter socialstyrelsens anvisningar fastställt

reglemente bör finnas ordningsföreskrifter t. ex. avseende att de intagna

måste vara inne på anstalten vid viss tid pa kvällen. Inskiänkning

av friheten att på fritiden lämna anstalten anföres som ett lämpligt disciplinmedel.

Även i andra avseenden föreslås inskränkning av eljest medgivna

friheter och förmåner kunna ske. För en vårdtagares överförande från

ålderdomshem till försörj ningshem föreslås rätt att erhålla polishandräckning

bli meddelad. Ingen skall emellertid kunna kvarhållas på ett försörjningshem

mot sin vilja, och handräckning skall enligt förslaget inte kunna

begäras för en avviken vårdtagares återförande till försörjningshemmet. Om

en vårdtagare upprepade gånger lämnar försörj ningshemmet för ett par

dygn i taget eller om nyssnämnda disciplinmedel inte förslår för att hålla

en intagen till ordningen, skall hans överförande till vårdhem övervägas.

Vårdhem föreslås skola upprättas av staten för omhändertagande av

personer, vilka på ålderdomshem eller försörj ningshem visat sig vara

störande för de övriga vårdtagarna. Endast fyra mindre hem anses erforderliga

för hela riket.

Kommittén erinrar om att den i annat sammanhang i förevarande betänkande

tagit den ståndpunkten, att arbetsföreläggande på grund av försummad

försörjningsplikt bör, i den män intagning på anstalt måste ske,

verkställas på för ändamålet inrättade arbetshem. Den sammanblandning

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av försumliga försörj are med störande under stödstagare från kommunala

ålderdomshem och försörjningshem, som hittills förekommit på arbetshemmen,

bör sålunda enligt kommitténs mening i princip upphöra.

Enligt kommitténs mening synes den tidigare nämnda undersökningen

rörande klientelet på arbetshemmen utvisa, att de intagna störande understödstagarna

i huvudsak bort beredas vård på olika specialanstalter, t. ex.

alkoholistanstalter. Det bedömes som sannolikt, att behovet av platser

för störande understödstagare på arbetshem kvarstår i huvudsak därför

att platser på specialanstalter icke stått till förfogande. Det rör sig här

enligt kommitténs mening företrädesvis om personer, vilkas vårdbehov

ställer dem sist i kön till respektive specialanstalter. Med hänsyn till de

övriga vårdtagarnas rätt till trevnad och ro på ålderdomshem och försörjningshem

måste emellertid anstalter finnas för omhändertagande av störande

vårdtagare från dessa hem.

Något krav på viss arbetsförmåga föreslås inte bli uppställt för vårdhemmens

vårdtagare. Inte heller bör hinder resas för intagning av personer

som är psykiskt abnorma, alkoholskadade osv. Intagningen föreslås centraliserad

till socialstyrelsen, som inte skall medgiva intagning utan att vårdtagaren

undersökts av psykiater. Varje möjlighet att bereda vård på specialanstalt

för den som är i behov därav skall undersökas och utnyttjas.

Arbetsskyldighet föreslås bli stadgad även såvitt angår vårdhemmen.

Vårdhemmen bör ha öppen karaktär, och ehuru förflyttningen till vårdhemmet

enligt kommitténs uppfattning i sak har en repressiv karaktär, innebär

överföring till sådant hem icke i och för sig en internering. Handräckning

för en vårdtagares överförande till vårdhem föreslås kunna erhållas. Däremot

vill kommittén inte föreslå rätt till handräckning för återförande till

ett vårdhem av en vårdtagare, som avvikit från ett sådant hem. Beträffande

disciplinmedel på vårdhem föreslås i huvudsak samma ordning som i fråga

om försörj ningshem.

Till kommitténs förslag rörande av staten inrättade arbetshem för

försumliga försörjare hänvisas till s. 380—382 i betänkandet.

Remissyttranden

I remissyttrandena understrykes beträffande ålderdomshemmen

från flera håll önskemålet, att specialanstalterna för kroniskt sjuka, sinnessjuka

in. fl. utbygges så, att klientelblandningen på ålderdomshemmen

i möjligaste mån kan undanröjas och 1947 års riksdagsbeslut förverkligas.

Å andra sidan betonas, att ålderdomshemmen även i framtiden torde

komma att få hysa inte så få sjuka och skröpliga människor och att anordningarna

bör anpassas med hänsyn härtill.

Från ett avsevärt antal remissorgan reses invändningar mot förslaget,

att kommunens beslutande organ skall utse ålderdomshemmets styrelse.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Socialnämnden anses därvid böra själv utgöra styrelse för ålderdomshemmet

eller få ett avgörande inflytande på styrelsens sammansättning. Såsom

skäl för denna ståndpunkt anföres, att socialnämnden enligt den föreslagna

socialhjälpslagen skulle få en ovillkorlig skyldighet att för en åldring, som

är i trängande behov av vård på ålderdomshem, bereda sådan vård; det

vore då följdriktigt att nämnden finge inflytande på intagningen vid hemmet.

Behovet av de föreslagna försörj ningshemmen diskuteras i

många yttranden. Riktigheten av kommitténs uppskattningar av detta behovs

storlek ifrågasättes, och stor försiktighet rekommenderas vid ett eventuellt

införande av vårdformen; i flera fall önskas ny utredning härom.

Det framhålles härutöver från ett flertal remissorgan, i första hand länsstyrelser

och landsting, att den planerade eller pågående utbyggnaden av

olika slag av specialanstalter på kropps- och sinnessjukvårdens område

samt inom området för vården av psykiskt efterblivna och alkoholister medverkar

till en fortgående minskning av det klientel, för vilket försörjningshemmen

avsetts. I åtskilliga fall påpekas därjämte, att de åtgärder för

partiellt arbetsföras återförande till arbetslivet, som får allt större omfattning,

i stor utsträckning avser just de tilltänkta försörjningshemmens

klientel; allteftersom arbetsvärden utbygges minskar behovet av dylika anstalter.

Det framhålles även, att det ur de vårdbehövandes synpunkt skulle

vara olämpligt att anordna anstalter belägna på orter där flertalet av vårdtagarna

inte hör hemma.

Huvudmannaskapet för de föreslagna försörj ningshemmen anses böra

sammanfalla med huvudmannaskapet för de föreslagna vårdhemmen. I

flertalet yttranden, där frågan behandlas, förordas staten som huvudman;

i synnerhet företrädes denna mening av landstingen.

Behovet av särskilda anstalter för sådana vårdtagare på ålderdomshemmen,

vilka är störande för omgivningen, vitsordas i flera yttranden; och förslaget

att skilja ifrågavarande personer från arbetshemmen, där de för närvarande

är omhändertagna tillsammans med försumliga försörjare, godtages

allmänt. Socialstyrelsen finner det dock svårt att yttra sig om behovet

av de föreslagna anstalterna på längre sikt allteftersom de olika vårdspecialiteterna

utbygges.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det klientel, som kan beräknas bli omhändertaget

på de föreslagna vårdhem m e n, huvudsakligen utgöres av

psykiskt sjuka eller defekta individer. Det syntes föga troligt, att man skulle

kunna åstadkomma en ur såväl behandlingssynpunkt som trevnadssynpunkt

önskvärd differentiering av klientelet på sätt som föreslagits. Man

skulle icke med fördel sammanföra senila, sinnesslöa, alkoholdementa,

epileptiker och psykopater, vilket de sakkunniga förutsatte och som komme

atl bli följden, om endast tvenne anstalter för vartdera könet skulle stå

organisationen till förfogande. Det vore därför ett ur många synpunkter

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

mindre lyckligt provisorium, som skulle komma till stånd, om förslaget

realiserades. Förslaget att intagning på vårdhem aldrig borde medgivas

utan att vårdtagaren undersökts av psykiater tillstyrktes.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anser att

vårdhem icke bör upprättas. Samma ståndpunkt intages av socialvårdsnämnden

i Karlskrona, vilken anser, att det obetydliga antal störande understödstagare,

som nu vistas på arbetshem och varav flertalet lider av psykisk

ohälsa, bör kunna erhålla vård på hem, som anslutes till vårdorganisationen

för lättskötta sinnessjuka.

Frågan om de föreslagna inrättningarnas karaktär av öppna eller

slutna anstalter, om disciplin medel på anstalterna samt om

möjligheten till polishandräckning för förflyttning mellan

eller återförande till anstalterna diskuteras i några yttranden.

Socialstyrelsen framhåller, att försörjnings- och vårdhemmen skulle bli

specialanstalter för ett klientel, bestående av sjukliga, utvecklingsavvikande,

psykiskt abnorma människor. Med hänsyn härtill och då svårare sinnessjuka

borde föras till sinnessjukhus, borde tvångsåtgärder enligt styrelsens

mening få förekomma endast i ofrånkomliga undantagsfall. Styrelsen behandlar

i detta sammanhang förslaget, att rätt till polishandräckning fölen

störande vårdtagares överförande från ålderdomshem till försörj ningshem

eller vårdhem skulle meddelas, och anför, att eu sådan möjlighet tyvärr

torde vara oundviklig. Styrelsen ville dock ej underlåta att påpeka, att blotta

förhandenvaron av en i lagen inskriven möjlighet därtill kunde bli till ett

hot om repressalier från personal på ålderdomshem. Tvånget kunde också

underhålla den falska och farliga föreställningen, att försörjningshemmen

och vårdhemmen vore något slags korrektionsanstalter; tvångsföreskrifterna

måste därför ägnas oavlåtlig uppmärksamhet.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anför bl. a.

att anordningen med polishandräckning icke stämmer med tanken på »det

kommunala pensionatet». Fn person, som vårdades på ålderdomshem, skulle

ju icke vara omhändertagen i lagens nuvarande mening utan vore att anse

som en inackorderad. Den som bodde på ett pensionat riskerade ju icke att

bli bortförd genom handräckning, och lika litet borde en sådan risk sväva

över dem, som inackorderat sig på kommunens pensionat för gamla personer.

Stadgandena om handräckningsförfarande i samband med åldringsvården

borde utgå. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det av konsulenten

gjorda uttalandet förtjäna beaktande.

Ronneby landskommun, som ifrågasätter behovet av försörjningshem,

finner det inte tilltalande med bestämmelser om polishandräckning vid förflyttning

från ålderdomshem till försörj ningshem, och från Skara stad

understrykes, att försörj ningshemmen skall vara öppna anstalter, på vilka

ingen kan kvarhållas mot sin vilja. Fattigvårdsstyrelsen i Oskarshamn

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

finner det icke tilltalande, att man i lagen föreslår möjlighet att med polishandräckning

överföra vårdtagare till val dhem.

Besvårssakkunniga har ur lagförslaget utläst, att intagning på försörjningshem

icke alltid förutsattes vara frivillig, och framhåller, att föreskrifter

i lagförslaget saknas såväl om detta tvångsintagningsförfarande som

beträffande de grunder, efter vilka styrelse för försörjningshem skall avgöra

framställning om inackordering på hemmet i fråga om den, som

icke själv ansökt därom.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att beslut om handräckning

i fråga om överförande av en vårdtagare från ålderdomshem till föisörj

ningshem bör anförtros länsstyrelserna och ej polismyndigheterna.

Beträffande vårdhemmen säger sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

lån ej dela kommitténs uppfattning, att desamma bör ha öppen karaktär.

Stora praktiska svårigheter komme enligt länsstyrelsens mening att uppstå,

om handräckning ej medgåves för återförande till vårdhem av den som

olovligen avvikit därifrån. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands lan

är av samma mening. Medicinalstyrelsen, vilken anser det olämpligt att

införa isolering som disciplinmedel på vårdhem, finner att återförande även

vårdhemsintagen bör kunna ske genom polishandräckning på framställning

av vårdhemsföreståndaren. Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent

i fjärde distriktet säger sig bestämt hålla före, att vårdtagare, som olovligt

avviker, absolut bör efterspanas och återföras till vårdhemmet snarast

ske kan; man måste eljest befara att han skulle återvända till ålderdomshemmet.

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, som finner det böra övervägas

att ge vårdhemmen sluten karaktär, anser att möjlighet till handräckning

bör finnas för intagning direkt på vårdhem utan föregående intagning pa

ålderdomshem eller försörj ningshem av sådana personer, vilka enligt vad

man tidigare vet om dem bör vårdas på vårdhem.

Departementschefen

I direktiven för 1952 års åldringsvårdsutredning erinrade jag om de

riktlinjer för verksamheten vid ålderdomshemmen, som på min företrädares

förslag antogs av 1947 års riksdag. Propositionen i ämnet (nr 243) hade

grundats på socialvårdskommitténs år 1946 avgivna betänkande angående

ålderdomshem in. in. .lag framhöll, att en viss osäkerhet numera gjoit sig

gällande rörande åldringsvårdens utformning. Åldringsvårdsutredningen

fick i uppdrag bl. a. åt! skaffa sig eu överblick över vårdfrågornas läge när

det gällde åldringar, att granska ändamålsenligheten av gällande bestämmelser

och tillämpade riktlinjer samt att, i den mån granskningen skulle

ge anledning därtill, föreslå de förbättringar som med hänsyn till samhällets

och de enskildas intressen kunde befinnas påkallade. Jag hänvisade

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

till pågående ansträngningar att möjliggöra för åldringarna att bo kvar i

sina bostäder även i de fall, där de behöver tillsyn och hjälp i någon form.

Vidare pekade jag på verksamheten för upprustning och förbättring av

åldringsbostäder med samhällets ekonomiska stöd samt på byggandet av

olika slag av pensionärslägenheter. Utvecklingen torde, anförde jag, leda

till att vård på ålderdomshem i större utsträckning förbehålles personer,

som behöver en mera kvalificerad vård. Detta kunde aktualisera en omprövning

av de år 1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården.

Utredningsmännen borde undersöka möjligheterna att till ledning för kommunerna

och statsmakterna dra upp riktlinjer för avvägningen mellan

olika vårdformer.

Åldringsvårdsutredningens arbete är ännu inte avslutat. Det är därför

inte möjligt att nu fatta definitiv ståndpunkt till frågan om ålderdomshemmens

ställning som socialvårdsanstalter.

Riksdagsbeslutet år 1947 innebar, att ålderdomshemmens karaktär av

fattigvårdsanstalter skulle bringas att försvinna. Av denna uppfattning ansågs

följa, att bestämmelser om ålderdomshemmen icke längre hörde hemma

i fattigvårdslagstiftningen utan borde upptagas i särskild lagstiftning.

Denna revision av lagstiftningen sköts emellertid på framtiden.

Socialvårdskommitténs nu förevarande förslag innebär såtillvida ett fullföljande

av den återgivna tankegången, att bestämmelserna om såväl ålderdomshem

som andra socialvårdsanstalter hänföres till en fristående las

om vissa socialvårdsanstalter in. m. I avvaktan på åldringsvårdsutredningens

slutförande har jag emellertid funnit det mest praktiskt, att de

lagbestämmelser, som reglerar de kommunala socialvårdsanstalterna, införes

i den nya socialhjälpslagen och får kvarstå där åtminstone till dess

slutlig ställning kan tagas till organisationen och inriktningen av denna

anstaltsvård.

Fattigvårdskaraktären hos ålderdomshem och liknande anstalter har i

första hand bestått däri, att hjälpen till den understödsbehövande utgått i

form av omhändertagande på anstalt och att vårdtagaren i och med intagningen

enligt lagen ställts under fattigvårdsstyrelsens tillsyn och haft

att underkasta sig viss arbetsplikt och vissa disciplinära bestämmelser, vilka

genom sin utformning förlänat anstaltsvården en i någon mån frihetsberövande

karaktär. Utvecklingen har emellertid radikalt förändrat de anstaltsvårdades

ställning. Den höjd som folkpensionerna nu uppnått och

de regler som vunnit insteg för avgiftssättningen på de kommunala socialvårdsanstalterna

har medfört, att åldringar och invalider på dessa anstalter

i regel kan betala för sig med sin pension och inte är att anse som understödsfall.

Då någon, som inte är folkpensionär, på grund av sjukdom mer

eller mindre tillfälligt vistas på en kommunal anstalt, är det min förhoppning

att den allmänna sjukförsäkringen mestadels skall visa sig

kunna lösa vardtagarens ekonomiska problem. I den mån personer på

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

grund av bristande försörjningsförmåga av andra skäl måste soka sig till

kommunala anstalter, bör frågan om vårdkostnaden enligt min mening

betraktas som en sak och tillgodoseendet av vårdbehovet som en annan.

De kommunala socialvårdsanstalterna bör vara helt öppna hem, i vilka

vårdsökande tages emot, då de av fri vilja — om också ofta under de

yttre omständigheternas tryck — söker sig dit. Detta hindrar helt naturligt

inte, att ordningsregler kan behövas för att garantera lugn och trevnad

på anstalten. Lagstiftningen bör emellertid befrias från föreskrifter av den

typ, som närmast betingat vad man kallat fattig vårdskaraktär en.

Från här angivna utgångspunkter är det enligt min mening lämpligast

att nu i socialhjälpslagen endast intages vissa grundläggande bestämmelser i

detta hänseende.

Klicntelblandningen på ålderdomshemmen betraktas sedan lång tid som

ett av åldringsvårdens svåraste problem. Det är inte minst blandningen på

dessa hem av å ena sidan kroniskt sjuka, sinnessjuka, efterblivna och alkoholiserade

människor och å andra sidan relativt friska åldringar och invalider,

som på sina håll gett ålderdomshemsinstitutionen dåligt anseende.

I 1947 års riksdagsbeslut uttalades, att det icke då var möjligt att spärra

hemmen för fortsatt intagning av sådana personer, som inte lämpligen

borde vårdas där. Det är ett framträdande önskemål, uttalade riksdagen,

att den åsyftade begränsningen av ålderdomshemmens klientel genomföres

utan onödigt uppskov.

Klientelblandningen är fortfarande i hög grad besvärande på många ålderdomshem.

Det råder å andra sidan inte något tvivel om att den önskvärda

differentieringen av anstaltsklientelet på senare år gjort betydelsefulla

framsteg. En av orsakerna härtill är utbyggnaden av vårdanordningarna

för olika grupper som är i behov av specialvård; jag tänker härvid på anordningar

såväl för sluten som för öppen vård av kropps- eller sinnessjuka,

alkoholister etc. Ytterligare framsteg är förestående till foljd av den fortgående

utbyggnaden av sinnessjuk vården, alkoholistvården och kronikervården,

den påbörjade reformeringen av vården av de psykiskt efterblivna

samt de åtgärder, som kan förväntas följa, sedan statens kommitté för

sinnessjukvårdens utbyggande fullgjort sitt uppdrag att pröva de av 1947

års psvkopatvårdsu t redning framlagda förslagen.

Socialvårdens egna resurser har samtidigt ökat. Ny- och ombyggnaden

av ålderdomshem pågår i jämförelsevis snabb takt, varvid möjligheterna

till differentierad vård på dessa hem successivt ökar. Dessa möjligheter okar

också därigenom, att de genom kommunindelningsreformen nybildade

större kommunerna kan företa omdispositioner av anstaltsbcståndet och

använda olika byggnader för skilda grupper av vårdbehövande. Klientelblandningen

kan vidare motverkas genom åtgärder för upprustning av

äldre bostäder, där vårdbehövande personer i en del fall kan beredas

möjligheter att leva ett självständigt liv om också under en viss tillsyn

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

från socialvårdsorganen. Det är å andra sidan troligt, att bostadsbristen

på en del orter medverkar till att man på anstalterna fortfarande måste

ta emot personer, som inte borde vistas där. Slutligen spelar den alltmer

aktiva arbetsvärden för partiellt arbetsföra en stor roll då det gäller att

ordna ett självständigt liv för personer, som under tidigare rådande förhållanden

måste placeras på anstalter.

Det är bland annat dessa förhållanden som gör, att jag inte nu är

beredd att ta ställning till socialvårdskommitténs förslag om en uppdelning

av anstaltsväsendet inom socialvården på dels kommunala ålderdomshem

för åldringar och invalider, dels av landstingen anordnade försörjningshem

för vissa i någon mån arbetsföra personer och dels statliga vårdhem för

det på ålderdomshem och försörjningshem störande klientelet. Den tveksamhet,

som mött kommitténs förslag rörande behovet av försörjningshem,

samt den bristande enigheten rörande huvudmannaskapet för detta slag

av anstalter utgör ytterligare skäl att avvakta utvecklingen.

De tilltänkta försörjningshemmens klientel, de s. k. försörjningsfallen,

återfinnes till största delen i de stora städerna. I den mån ifrågavarande

personer lever på anstalt vistas de för närvarande i övervägande utsträckning

på kommunala socialvårdsanstalter av det skälet, att resurserna inom

alkoholistvården, sinnessjukvården och vården av de psykiskt efterblivna

ej är tillräckliga. Därutöver rör det sig främst om ett antal arbetsvårdsfall.

De städer det här i första hand är fråga om står utanför landstingen och

svarar i hög grad själva för vårdinrättningar av skilda slag. I den mån de

är beredda att genomföra en ytterligare differentiering av sitt anstaltsbestånd,

kommer klientelblandningen på de kommunala socialvårdsanstalterna

att minska ytterligare och behovet av en särskild, av lagstiftningen reglerad

anstaltsorganisation för s. k. försörj ningsf all att framstå som mindre

angeläget.

Såväl socialvårdskommittén som remissorganen har emellertid understrukit

det angelägna i att bereda möjlighet att från ett ålderdomshem

flytta sådana vårdtagare, som är störande på hemmet och skapar vantrevnad

och osäkerhet för de övriga gästerna. De personer det här gäller kan för

närvarande intagas på arbetshem. För sådan intagning fordras emellertid,

att vårdtagaren är i någon mån arbetsför. Socialvårdskommittén har föreslagit,

att sammanförandet på arbetshemmen av dels s. k. störande understödstagare

och dels s. k. försumliga försörjare, som erhållit arbetsföreläggande,

skall upphöra och att staten för den förstnämnda kategorien skall

upprätta ett litet antal s. k. vårdhem. Något krav på viss arbetsförmåga skulle

inte uppställas för intagning på vårdhem, och intagningen skulle obligatoriskt

föregås av psykiatrisk undersökning.

Såsom belysts av den tidigare omnämnda undersökning, vilken socialläkaren

Inghe företagit av arbetshemmens klientel, utgöres de s. k. störande

understödstagarna på dessa hem i stor utsträckning av personer, som

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

egentligen borde vårdas på olika specialanstalter men för vilka plats inte

kunnat beredas på sådana anstalter. Orsaken härtill torde inte sällan \ara

att de på grund av hög ålder eller av andra skäl betraktas som fall. för

vilka ingen bättring är möjlig.

Riksdagen har vid olika tillfällen och senast år 1950 uttalat som sin

uppfattning, att arbetshemsorganisationen bör såvitt möjligt minskas intill

dess frågan om dess fortbestånd kan avgöras. I ett senare sammanhang

kommer jag att beröra frågan om arbetshennnens roll såsom anstalter

för försumliga försörjare. Här skall jag behandla frågan om dessa hem

som inrättningar för störande understödstagare vid de kommunala anstalterna.

Efter hand har detta klientel minskat i antal. Vid Långmora, Vastergårdens

och Malmö stads arbetshem för män har antalet störande understödstagare

under de senaste tio åren överstigit 40 endast vid två årsskiften,

nämligen den 1 januari 1952, då antalet var 41, och den 1 januari 19o5,

då en som tillfälligt hög betraktad beläggning av 51 personer redovisades.

Antalet personer av samma kategori vid Malmköpings arbetshem för kvinnor

har inte sedan år 1951 varit så hög som 10.

Arbetshemmen erbjuder kommunerna en möjlighet till differentiering av

vårdtagarna på ålderdomshem och liknande hem. I den mån kommunerna

och särskilt de stora städerna erhåller andra möjligheter att avskilja de

störande vårdtagarna från ålderdomshemmen — t. ex. i form av särskilda

kommunala anläggningar inom specialsjukvården eller den öppna vården

__ minskar behovet av platser på arbetshemmen. Betecknande är att av 10

störande understödstagare, som vid utgången av januari månad 1955 vistades

på Långmora arbetshem, 10 hade överförts dit från Vårdhemmet Högalid

i Stockholm, medan hela övriga mellersta och norra Sverige, som betjänas

av denna anstalt, svarade för beläggningen av de 6 Övriga platserna.

En viss efterfrågan på platser föreligger emellertid.

Ansträngningar har på senare tid gjorts att vidta sådana anordningar, att

de störande understödstagarna på arbetshemmen kan skiljas från övriga

interner. Planer föreligger alt disponera särskilda byggnader, eventuellt

belägna på avstånd från arbetshemmet i övrigt, för understödstagarna.

Enligt min mening bör de störande vårdtagarna så snart som möjligt

avlägsnas från arbetshemmen. Jag är emellertid inte beredd att lörorda,

all eu ny anstaltsorganisation tillskapas för de fall det här gäller.

Vid sidan om de största städerna, som själva torde kunna organisera den

differentiering av vårdtagarna som är nödvändig för trivseln på ålderdomshemmen,

är nämligen behovet av platser lör detta klientel mycket litet

- i all synnerhet om de störande vårdtagarna placeras på de typer av

specialanstalter där flertalet av dem egentligen hör hemma. Varje möjlighet

att placera vårdtagaren i sådan anstalt bör naturligtvis tillvaratagas.

Som ett provisorium bör sålunda den landstingen ålagda skyldigheten att

sörja för vården av dessa personer t. v. bestå. I vilka former denna \aid

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skall ordnas anser jag inte böra fastslås i lag. Då frågan om arbetshemmens

framtid kommer att övervägas i samband med barnavårdskommitténs

förslag rörande behandlingen av försumliga försörjare, blir det tillfälle att

på nytt pröva frågan om de störande vårdtagarnas behandling.

Jag återkommer så till frågan om de disciplinregler, som lagstiftningen

nu inrymmer för de anstaltsvårdade. Socialvårdskommitténs förslag innebär,

att arbetsplikt skulle råda vid försörjningshem och vårdhem och att

vissa disciplinära åtgärder skulle föreskrivas i lagen för behandling av personer

som inte respekterar gällande föreskrifter. Arbetsplikt föreslås sålunda

inte bli gällande vid ålderdomshem, där sådan plikt nu föreligger enligt Fvl.

Jag vill erinra om att arbetsplikten vid de kommunala anstalterna ursprungligen

bl. a. varit avsedd att möjliggöra för kommunen att bereda sig någon

ersättning för medellösa vårdtagares vårdkostnader. Rätten för fattigvårdsstyrelsen

att förelägga vårdtagaren arbete ingick också som ett led i den

styrelsen tidigare tillkommande husbonderätten över de intagna. En kvarleva

av denna husbonderätt utgör även den i Fvl inskrivna rätten till vissa disciplinära

åtgärder gentemot de intagna. Enligt min mening bör man icke i

lag uppställa arbetsplikt vid vissa slag av anstalter vare sig i syfte att ekonomiskt

utnyttja vårdtagarnas arbetskraft eller som ett disciplinmedel.

På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan finnes

i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens natur, att

regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana fall. När

intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes vilja och

på hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han önskar

vistas på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på denna

arbetsplats likaväl som på varje annan arbetsplats. Då arbetet i sådana

fall ersättes dels in natura och dels kontant, framstår det säkerligen för

flertalet vårdtagare som en förmån att få den sysselsättning som anstalten

bereder men som de inte har förmåga att skaffa sig i öppna marknaden.

En störande understödstagares överförande till arbetshem kan enligt fattigvårdslagen

ske med polishandräckning. Socialvårdskommittén har föreslagit,

att polishandräckning skall kunna meddelas för överförande av en

vårdtagare från ålderdomshem eller försörj ningshem till vårdhem, däremot

inte för återförande av en person, som avvikit från vårdhem. Vid

remissbehandlingen har oenighet visat sig råda i denna fråga.

Att de kommunala socialvårdsanstalterna är helt öppna anstalter, på

vilka vårdtagarna vistas av fri vilja, innebär enligt min mening också, att

vårdtagaren underkastar sig de regler, som för trevnaden på hemmet är

nödvändiga. Den som bryter mot dessa regler utsätter sig för risken att ej

längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta, att socialnämnden

kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta

torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning, låta sig göra. Inte

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

sällan beredes den behövliga omvårdnaden i den vårdbehövandes enskilda

hem, där hans beteende inte behöver innebära någon fara eller vantrevnad

för omgivningen. Det rör sig här endast i sällsynta undantagsfall om personer,

som utgör en fara för den allmänna säkerheten. I den mån sådana

fall förekommer torde andra vårdformer än vård på nu ifrågavarande

socialvårdsanstalter böra komma i fråga.

Inom nykterhetsvården strävar man efter att så långt möjligt undvika

att anlita polishandräckning för vårdtagares överförande till anstalt. Det

har sedan länge varit en strävan att också beträffande störande understödstagares

överförande till arbetshem undvika polishandräckning. Från Vårdhemmet

Högalid i Stockholm har jag erfarit, att polishandräckning inte i

något fall anlitats på åtminstone 30 år, trots att inte endast en avsevärd

del av alla s. k. störande understödstagare på arbetshemmen utan säkerligen

också många av de svaraste fallen överförts därifrån.

I den mån överförande av störande vårdtagare till arbetshem ellei liknande

anstalt skall ske, bör det enligt min mening vara möjligt att undvika

att anlita polishandräckning. I fall då på ett ålderdomshem eller liknande

hem uppenbar risk för övriga vårdtagares säkerhet föreligger, torde

polishandräckning för vederbörandes avförande från anstalten kunna ske

utan bestämmelse härom i socialhjälpslagen. Om en resa till annan vårdanstalt

bedömes som nödvändig och ressällskap behöver anlitas t. ex.

på grund av att vårdtagaren är gammal och osäker om resvägen bör det

vara möjligt att ordna saken utan att tillgripa tvång. Några bestämmelser

om rätt till polishandräckning för här åsyftade fall torde sålunda ej vara

behövliga.

Hemortsrätten

Gällande bestämmelser

Fvl:s regler om hemortsrätt bygger på den registrering av rikets innevånare,

som skall ske enligt folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946.

I denna förordning skiljes mellan kyrkobokföring och mantalsskrivning.

Huvudregeln i fråga om kyrkobokföringen är, att var och en skall

bokföras i den församling, där han är bosatt (13 § 1 inom.). Fn person

anses utom i vissa specialfall, som saknar större intresse i detta sammanhang,

bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller, då ombyte

av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under nattvilan

eller motsvarande vila (13 § 2 inom.). Från huvudregeln att kyrkobokföringen

skall ske i bosättningsförsamlingen stadgas vissa undantag,

av vilka ett särskilt berör socialvården. Det åsyftade undantagsstadgandet

innehåller, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, detta inte medför ändring i

avseende å hans kyrkobokföring, såvida inte under tiden sådana förhållanden

inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen

å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes; i fråga om

kyrkobokföring av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits

från fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han

fortfarande intagen å anstalten (14 § 6 mom.).

För att möjliggöra en riktig kyrkobokföring innehåller folkbokföringsförordningen

utförliga bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Sålunda åligger det i regel var och en som ändrar bosättning att ofördröj

ligen och senast inom fjorton dagar göra anmälan därom hos pastor

i den församling, där han efter flyttningen är bosatt (21 §). Den som

inflyttat till en församling skall införas i församlingsboken och anses

kyrkobokförd i församlingen fr. o. m. den dag, då anmälan om inflyttningen

gjordes eller, om pastor fattat beslut om hans kyrkobokföring utan att

flyttningsanmälan skett, fr. o. m. beslutets dag. Samtidigt anses hans

kyrkobokföring i annan församling ha upphört (13 § 1 mom.).

Mantalsskrivningen sker årligen av de lokala skattemyndigheterna,

som därvid i mantalslängder uppför bl. a. alla fysiska personer,

vilka den 1 november förrättningsåret skall vara kyrkobokförda i riket.

Mantalsskrivningen gäller för nästkommande kalenderår (mantalsåret).

Som regel gäller, att fysisk person skall mantalsskrivas där han den 1

november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd (32, 33, 35

och 36 §§). Mantalslängden skall underskrivas av mantalsskrivningsförrättaren

senast den 1 mars mantalsåret och därefter anses längden justerad

(54 §). Klagan över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd föres

hos länsstyrelsen genom besvär, som skall ha inkommit före den 15 maj

under mantalsåret (65 §). Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten,

som är sista instans (68 och 70 §§).

Enligt Fvl gäller som huvudregel, att svensk medborgare äger hemortsrätt

i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven

utan att ha under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande

av sådan fattigvård, som enligt lagens 49 § utövar inverkan på

förvärv av hemortsrätt. I sistnämnda lagrum föreskrives, att om någon

under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,

åtnjutit fattigvård enligt 1 § eller om samma år fattigvård enligt 2 § meddelats

honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskrivits,

så vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock inte av fattigvård, som

bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som

avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller

förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes

än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. I fråga om

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

inverkan på förvärv av hemoidsrätt likställes med fattigvård, som någon

själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn eller

adoptivbarn, ävensom för mannen fattigvård, som tilldelats hans hustru

eller under bestående äktenskap åtnjutits av minderårigt barn, som hon

ägt före äktenskapet, eller av hennes minderåriga adoptivbarn, såvida

ifrågavarande barn har hennes hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom

äktenskap inverkar ej på faderns förvärv av hemortsrätt, ej heller inverkar

fattigvård åt barn, som blivit adopterat, på faderns eller modems

förvärv av hemortsrätt.

Från de huvudregler, för vilka redogörelse nu lämnats, finnes vissa

undantag upptagna i Fvl 46—48 §§.

Sålunda föreskrives i 46 § att den, som fyllt 60 år, inte därefter kan

förvärva ny hemortsrätt.

Enligt 47 § 1 mom. har hustru oberoende av sin ålder samma hemortsrätt

som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest,

behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde,

till dess annan tillkommer henne.

I 47 § 2 mom. stadgas, att minderårigt barn inom äktenskap har faderns

eller, om han är död och modern lever, moderns hemortsrätt. Är bada

föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist avlidna ägde

vid sin död. Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt

som modern eller, om hon är död, den hon senast ägde. Minderårigt adoptivbarn

har samma hemortsrätt som adoptanten eller, om han är död,

den han senast ägde. Är barn adopterat av makar eller har ena maken

adopterat den andres barn, äger reglerna om hemortsrätt för barn inom

äktenskap motsvarande tillämpning. Den hemortsrätt ett barn äger, då

det fyller 16 år, bibehåller barnet, tills det själv förvärvar annan.

47 § 3 mom. innehåller vissa specialregler om hemortsrätt för hustru

och barn för den händelse mannen flyttar från riket.

48 §, som i viss mån ansluter till 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen,

avser dels den som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller

anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt

hem under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens

tillsyn och dels den som eljest mot ersättning mottagits i enskilt

hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig

brist eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stadgas,

att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det

fattigvårdssamhälle, där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej

gäller till bestämmande av hans hemortsrätt.

Av huvudregeln i Fvl 45 § följer, att den som saknar svenskt medborgarskap

inte kan äga hemortsrätt i något fattigvardssamhälle i i iket.

Enligt 62 § Bni inverkar utgift, som kommun haft för den som om
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

händertagits av barnavårdsnämnd, på förvärv av hemortsrätt på enahanda

sätt, som i 49 § Fvl stadgas beträffande fattigvård enligt 1 §, dock inverkar

utgift för den, som fyllt 16 år, endast på hans eget förvärv av

hemortsrätt.

Om ett fattigvårdssamhälle lämnat obligatorisk fattigvård åt någon,

som har hemortsrätt inom ett annat fattigvårdssamhälle, äger det förra

samhället med vissa undantag erhålla ersättning för sina utgifter av det

senare samhället (Fvl 50 §). På motsvarande sätt äger en kommun, som

jämlikt Bvl fått vidkännas kostnader för ett barn, vilket har hemortsrätt

i annan kommun, erhålla ersättning av denna (Bvl 63 §). Hemortsrättsreglerna

kan därför sägas syfta till att åstadkomma en lämplig fördelning

mellan rikets kommuner av de kostnader, som fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen

medför för dem. Det kan anmärkas att staten svarar gentemot

kommunerna för sådana kostnader, som hänför sig till personer,

vilka saknar hemortsrätt (Fvl 60 §, Bvl 63 §). När det gäller barnavården

svarar staten även för vissa andra kostnader.

Vid sidan av Fvl finnes inom sociallagstiftningen åtskilliga bestämmelser,

som motsvarar hemortsrättsreglerna såtillvida som de — i fall när

kostnaderna för sociala ändamål skall fördelas mellan stat och kommun

— reglerar vilken kommun som skall bära den kommunala delen.

Enligt lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna

för folkpensioneringen skall kommun för varje kalenderår bidraga med

dels viss andel av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg

och vårdtillägg, som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna

pensionsberättigade, och dels viss andel av kostnaden för kommunala

bostadstillägg, som under året utbetalats till pensionsberättigade,

mantalsskrivna inom kommunen. Mantalsskrivningen för det år, till vilket

kostnaderna hänför sig, är alltså avgörande för frågan vilken kommun

som skall svara för kommunbidraget. Om en pensionstagare flyttar från

en kommun till en annan kommun och blir mantalsskriven i den nya kommunen,

flyttas således ansvaret för kommunandelen till inflyttningskommunen.

Blir en pensionstagare för visst år ej mantalsskriven, svarar staten

för hela kostnaden. I detta sammanhang må nämnas, att kommunen har

frihet att bestämma, huruvida och efter vilka grunder kommunalt bostadstillägg

skall utgå till pensionsberättigade, som är mantalsskrivna inom

kommunen, men att denna frihet är inskränkt såtillvida, att för rätt till

dylikt tillägg inte får fordras viss tids bosättning inom kommunen eller

uppställas annat därmed jämförligt villkor (7 § folkpensioneringslagen).

Även enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors

och invaliders m. fl. barn och bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 är

mantalsskrivningen avgörande för vilken kommun, som skall bära den del

av kostnaderna som inte bestrides av statsverket.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att enligt lagen om allmän sjukförsäkring

försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i

lokal sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven.

Socialvårdskommittén

Kommittén redogör först för den kritik, som riktats mot

F v 1 : s hemortsrättsregler. Efter att ha berört en grupp invändningar,

som hänger samman med det numera inte längre aktuella s. k. småkommunsproblemet

och som därför kan lämnas åsido i detta sammanhang,

uttalar kommittén, att den från kommunalt håll oftast framställda invändningen

mot nuvarande hemortsrättsregler är, att de alltför litet tillgodoser

kravet på samhörighet mellan individen och hemortsrättskommunen.

Härom anför kommittén bl. a. följande.

Kravet på större samhörighet mellan den enskilde medborgaren och hans

hemortskommun har efter ikraftträdandet av 1918 års fattigvårdslag i huvudsak

följt tvenne huvudlinjer. Å ena sidan har hävdats att utöver mantalsskrivningen

borde fordras viss tids vistelse inom en kommun för att

hemortsrätt skulle inträda. Sålunda har uppställts krav på ett och även

två års vistelse. Å andra sidan har påyrkats revision av mantalsskrivningsförfarandet

i olika avseenden, framför allt i syfte att uppnå bättre överensstämmelse

mellan den faktiska mantalsskrivningen och bosättningen. Bland

de erinringar, som vid diskussionen om hemortsrättsproblemen framförts

mot mantalsskrivningsförfarandet kunna nämnas följande: Underlåtenhet

att göra föreskrivna anmälningar kan leda till oöverensstämmelse mellan

mantalsskrivningen och den faktiska bosättningen. Detta kan ske t. ex.

därigenom att en person underlåter att inlämna flyttningsbetyg till inflyttningskommunen.

Ett pastorsämbete kan uraktlåta eller förbise att i rätt

tid lämna underrättelse till annan kommun om inflyttning. Pastorsämbetet

mottager måhända icke underrättelse om inflyttning eller nekar att kyrkobokföra

personen i fråga. En fastighetsägare kan uraktlåta att göra anmälan

om in- eller utflyttning i sina lägenheter. Vidare har påpekats, att

en kommun kan förlora möjligheten att föra besvär i mantalsskrivningsärende

därigenom att flyttningsbetyg icke uttages vid avflyttning från hemkommunen

och afl inflyttningskommunen därför ej kan uppgivas. I samband

med liknande erinringar har uttryckts önskvärdheten av bättre kommunikation

mellan mantalsskrivningsförrättaren i inflyttningskommunen

och fattigvårdsstyrelsen i utflyttningskommunen.

De anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna om det s. k.

fattigvårdsfria året, sammanfattas av kommittén på följande sätt.

Ä ena sidan har föreslagits, atl dessa bestämmelser skulle helt utgå.

Ä andra sidan har uttalats, att åtgärder böra vidtagas för att förhindra,

att bestämmelserna i fråga genom illojala förfaranden åsidosättas. Exempel

har icke saknats därpå, att myndigheterna i avflyttningskominunen fak- III

III Ili haag till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

tiskt underhålla en till annan kommun inflyttad person genom gåvor, lån,

ingående av borgen, understöd från donationsmedel etc., eller genom att

de för understödstagares räkning inköpa en i inflyttningskommunen belägen

fastighet. Emellertid har även anmärkts, att bestämmelserna om det

fattigvårdsfria året fresta till meddelande av understöd från inflyttningskommunens

sida. Till sist har det påpekats, att skapandet av ett flertal

nya former av förmåner, vilkas åtnjutande ej utgör hinder för hemortsrättsförvärv,

innebär en inkonsekvens i förhållande till fattigvårdslagens

här ifrågavarande föreskrift. Det har sålunda gjorts invändningar mot att

en person kan inflytta till en kommun och bli där mantalsskriven samt

åtnjuta t. ex. mödrahjälp och bidragsförskott och detta oaktat förvärva

hemortsrätt i kommunen.

Enligt vad kommittén upplyser har kritik riktats även mot den s. k.

60-årsregeln, som ansetts verka på ett ogynnsamt och nyckfullt sätt.

Vidare hade vid upprepade tillfällen ändring yrkats i reglerna om de s. k.

bipersonernas hemortsrätt. I den offentliga debatten hade särskilt framhållits

såsom olämpligt att kvinna med minderåriga barn, vilka fötts utom

äktenskapet, genom äktenskap erhölle mannens hemortsrätt, samt att

barnen förty erhölle samma hemortsrätt. Denna innebörd av gällande

bestämmelser föranledde anstiftande av s. k. fattigvårdsäktenskap. Till

motverkande av dylika manipulationer med hemortsrätten hade föreslagits,

att, om kvinna med minderårigt barn inginge äktenskap och barnet under

det år, äktenskapet blivit ingånget, erhållit fattigvård eller varit föremål

för sådan åtgärd från barnavårdsnämnden, som utgjorde hinder för förvärv

av hemortsrätt, barnet skulle behålla den hemortsrätt det ägde, då

modern ingick äktenskapet.

Som en generell anmärkning mot nuvarande hemortsrättsregler liksom

mot hemortsrättssystemet som sådant hade — fortsätter kommittén —

ofta anförts, att de främjade uppkomsten av en osund anda och misstänksamhet

i det interkommunala umgänget. Kommunerna underkastade

ärendena en byråkratisk och formalistisk prövning, vore obenägna att

göra medgivanden, som kunde öka deras försörjningsbörda, och misstänkte

gärna förekomsten av manipulationer av ett eller annat slag från

andra kommuners sida i syfte att undslippa kostnaderna för en persons

underhåll och vård. Tendenser till rättshaveri vore icke sällan märkbara.

Ett ofta uppmärksammat förhållande vore därjämte, att nuvarande henir

ortsrättssystem och hemortsrättsregler föranlett tvister mellan kommuner

liksom mellan kommuner och enskilda i en betydande omfattning.

Kommittén har låtit verkställa en undersökning av de fattigvårds- och

barnavårdsmål, som under år 1937 anhängiggjorts hos överståthållarämbetet

och länsstyrelserna. Resultatet av undersökningen redovisas å s. 208 i

betänkandet, till vilket hänvisas. Här må endast nämnas att totala antalet

fattigvårdsmål utgjorde 9 767, därav 1 322 mål om hemortsrätt, och totala

antalet barnavårdsmål 1 074, därav 233 hemortsrättsmål.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén har vidare från kammarrätten erhållit följande uppgifter

angående antalet till kammarrätten under åren 1930—1948 inkomna fattigvårds-,

barnavårds- och folkbokföringsmål:

År

Antal mål

År

Antal mål

1930

1 251

1940

954

1931

1 298

1941

1 341

1932

1 515

1942

1 279

1933

2 034

1943

1 061

1934

2 507

1944

1 006

1935

2 478

1945

934

1936

2 121

1946

1 252

1937

1 677

1947

683

1938

1 202

1948

628

1939

998

De under åren 1940—1948 inkomna målen fördelade sig på de olika

grupperna enligt följande tablå: I

Inkomna år

Kyrkobok- förings- och

mantalsskriv- ningsmål (folk- bokföringsmål)

Fattigvårds- och barnavårdsmål

Summa

angående

ersättning

av staten

Övriga

summa

1940

280

67

607

674

954

1941

236

359

746

1 105

1 341

1942

300

316

663

979

1 279

1943

353

77

631

708

1 061

1944

413

65

528

593

1 006

1945

452

83

399

482

934

1946

341

569

342

911

1 252

1947

284

72

327

399

683

1948

189

172

267

439

628

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet anför kommittén.

Ehuru avsevärda fluktuationer i antalet mål förekommit finner socialvårdskommittén

uppenbart att en varaktig och betydande nedgång av antalet

fattigvårdsprocesser ägt rum. Vad särskilt beträffar hemortsrättsmål

rörde 13,5 % av de hos länsstyrelserna år 1937 anhängiggjorda målen

dylika frågor; motsvarande tal i fråga om barnavårdsmålen utgjorde

21,7 %. Av de i kammarrätten år 1925 avgjorda målen rörde enligt särskilda

från kammarrätten inhämtade uppgifter 25,1 % hemortsrättsfrågor,

medan av de till samma myndighet under år 1938 inkomna fattigvårdsmål

17,1 % rörde sådana frågor. Huruvida hemortsrättsfrågornas relativa

andel i antalet mål över huvud taget ändrats efter 1938 är icke känt. Kommittén

har icke funnit anledning att låta verkställa en ny utredning därav,

enär en dylik fordrar genomgång av varje ärende och saken numera torde

få anses sakna större betydelse. Antalet fattigvårds- och barnavårdsmål,

som gäller hemortsrättsfrågor, kan uppenbarligen numera icke vara så

stort att man har anledning ta någon större hänsyn till de administrativa

besvär vilka därigenom vållas fattigvårdsstyrelserna och deras tjänstemän

samt statliga myndigheter. Ur denna synpunkt finnes i och för sig enligt

kommitténs mening knappast anledning påyrka ändring av hemortsrätts
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

bestämmelserna. Detta gäller emellertid endast själva processerna. Helt

oavsett processerna vålla hemortsrättsbestämmelserna fattigvårdsstyrelser

och barnavårdsnämnder ett drygt arbete, i första hand för införskaffande

av utredning om de olika omständigheter, vilka måste vara kända, innan

hemortsrätten kan bedömas. Enär bestämmelserna under avsevärd tid förhindra

hemortsrättsförvärv och vidare enär hemortsrätt ej alls kan förvärvas

vid årligen återkommande fattigvård liksom ej heller vid uppnådda

60 års ålder, är det ofta förekommande att den hjälpbehövande får fattigvård

i en kommun men har hemortsrätt i en annan, varav följer en omfattande

kravverksamhet mellan kommunerna. Det är självfallet angeläget

att söka begränsa dylikt arbete.

De i det föregående redovisade erinringarna mot hemortsrättssystemet

i Fvl härleder sig till övervägande delen ur rent kommunala intressesynpunkter.

Kommittén framhåller emellertid, att många av dessa erinringar

äger samband med förhållanden, som mer eller mindre övar inflytande

på den enskilde individens ställning i fattigvårdshänseende. Kommunmedlemmarnas

uppdelning i hemortsberättigade och icke liemortsberättigade

medförde av rent folkpsykologiska skäl, därvid ekonomiska intressesynpunkter

givetvis mer eller mindre medvetet spelade en roll, att de senare

betraktades som främlingar (»utsocknes»). Särskilt i de mindre kommunerna

kunde detta leda till att nyinflyttade personer, som kunde antagas

komma att behöva samhällelig hjälp, finge svårt att skaffa sig bostad

eller erhålla arbete eller att de i annan form utsattes för mer eller mindre

öppen bojkott. Med hemortsrättssystemet som sådant följde också att den

enskilde, som vore i behov av fattigvård, måste underkasta sig betydligt

grundligare förhör och vidlyftigare utredning än vad eljest varit nödvändigt,

i det att hans personliga omständigheter, bosättningsförhållanden

in. m. ofta måste utredas för tid, som låge långt tillbaka. Även utanför

fattigvården hade understundom konstaterats vissa för den enskilde medborgaren

menliga påföljder av hemortsrättssystemet såsom sådant. Sålunda

hade påtalats det förhållandet att i kommunerna, särskilt under arbetslöshetsperioder,

framträtt en benägenhet att mer eller mindre uttryckligt påverka

arbetsgivarna att endast anställa sådana arbetare som hade hemortsrätt

inom kommunen. En sådan tendens vore givetvis ägnad att försvåra

medborgarnas förflyttningar emellan olika kommuner och därigenom deras

förmåga att ärligen försörja sig själva genom eget arbete. Olägenheterna

accentuerades genom den bestående uppdelningen av fattigvård i obligatorisk

och frivillig och genom denna uppdelnings betydelse för ersättningsskyldigheten

kommuner emellan. Ifrågavarande bestämmelser torde ha

haft till följd att kommun, som icke vore den hjälpsökandes hemortskommun,

i regel tillgodosett hjälpbehovet endast så långt hjälpen kunde

återsökas av hemortskommunen. Detta vore givetvis ägnat att leda till en

restriktiv och formellt betonad prövning av såväl hjälpbehovet som hjälpens

omfattning. Över huvud taget torde beträffande den frivilliga fattig
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vården det omdömet vara allmänt, att den som icke hade hemortsrätt

inom kommunen vanligen hade svårt att erhålla sådan hjälp. Detta hade

betydelse särskilt i tvenne fall, nämligen dels i fråga om hjälp åt arbetsföra

men arbetslösa personer och dels när det gäller att meddela förebyggande

fattigvård.

Vid ett bedömande av nuvarande hemortsrättsregler kan man enligt

kommitténs mening inte undgå att beröra den ställning som de intaga

i den allmänna opinionen. Otvivelaktigt funnes en vitt utbredd uppfattning

att hemortsrättssysteinet i sin nuvarande utformning utgjorde ett onus

inom fattigvården. Sett ur den allmänna opinionens synpunkt vore systemet

tungrott och för den enskilde individen ur skilda synpunkter besvärande.

Begreppet samhörighet mellan kommun och individ såsom grund

för hemortsrätten hade numera en ytterst vag innebörd.

Kommittén framlägger härefter vissa allmänna synpunkter

på frågan, hur hemortsrättsregler na bör vara utformade

inom den nya socialhjälpslagstiftningen

och påpekar härvid till en början, att utgångspunkterna genom ett flertal

ingripande reformer på olika områden blivit helt andra än dem man haft

vid diskussion om fattigvårdens hemortsrättsregler. Socialhjälpen bleve i

avseende på omfattningen endast en mindre del av samhällets hjälpåtgärder.

Höjda folkpensioner, sjukhjälp, barnbidrag (allmänna och särskilda)

in. m. trädde i fattigvårdens ställe, och socialhjälpen finge endast överta

de därefter återstående begränsade uppgifterna. I den mån kommunerna

hade gjorts delaktiga i kostnaderna för de nya förmånerna, hade anknytningen

till viss kommun skett efter regler som helt byggde på behovet av

enkelhet och toge mycket liten eller snarare ingen hänsyn till det gamla

kravet på samhörighet mellan kommunen och förmånstagaren. Vidare

märktes, att de mycket små kommunerna, för vilka en i och för sig ej stor

utgift kunde vara relativt sett betungande, försvunnit genom den ändrade

kommunala indelningen, samt att kostnaderna för socialhjälpen enligt

kommitténs förslag skulle delas mellan stat och kommun.

Enligt kommitténs mening bör man vid utformningen av socialhjälpens

hemortsrättsbegrepp helt bortse från det gamla kravet på verklig samhörighet

mellan kommunen och den hemortsberättigade samt de därpå

grundade föreställningarna om vad som gentemot en kommun är rättvist

eller inte. Till stöd för denna mening anföres.

Det gamla kravet på verklig samhörighet mellan kommunen och den

hemortsrättsberättigade har övergivits inom socialvården i övrigt. Det synes

oförenligt med nutida uppfattning om samhällets förpliktelser mot den

enskilde alt för socialhjälpens del söka bibehålla detta krav. Under forna

tider, då flyttningar mellan kommunerna voro fåtaliga och kommunikationsmöjligheterna

begränsade, var det naturligt icke blott att invånarna i

en kommun kände samhörighet med denna och övriga kommunmedlem
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mar utan även att såsom uttryck härför accepterades ett gemensamt ansvar

för de orkeslösa eller eljest försörjningsodugliga kommunmedlemmarnas

uppehälle. I det moderna samhället råda helt andra förhållanden. En livligbefolkningsomflyttning

äger rum, gynnad av ett vitt utgrenat kommunikationsväsen.

Den faktiska samhörigheten mellan medborgaren och kommunen

är vid dessa förhållanden mången gång obetydlig.

På grund härav är i själva verket den generella, behovsprövade hjälpformen

liksom socialvården i övrigt principiellt en statsuppgift. Socialvårdskommittén

har i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisation

m. in. understrukit detta förhållande och diskuterat de fördelar och

olägenheter som skulle följa, därest man i anledning därav förstatligade

fattigvården (socialhjälpen). När kommittén kom till det resultat, att en

lokal samfällighet, kommunen, måste bära en del av kostnaderna, berodde

detta bl. a. därpå att kommittén fann obestridligt, att fara eljest skulle föreligga

för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Samma synpunkt ligger

till grund för den kommunala ansvarigheten för inkomstprövade delar

av socialförsäkringen. Den kommun, vars organ utövar ett betydelsefullt

inflytande vid beviljandet av hjälpen, skall bära en del av kostnaden. Däremot

kan denna ansvarighet icke byggas på något slag av samhörighet

mellan en viss kommun och den enskilde, medförande en på allmänna rättssynpunkter

grundad skyldighet för denna kommun att bistå den enskilde.

Att under angivna förhållanden så som ofta skett och ännu sker tala om

att det är rättvist eller orättvist att en person får hemortsrätt i en kommun

är ett sätt att se på problemet som sålunda numera saknar reell grund. Det

är i regel icke möjligt att avgöra vad som i det särskilda fallet är »rättvist»

eller »orättvist». I diskussionen kring hemortsrättsproblemen torde kunna

spåras en benägenhet, framför allt från kommunernas sida, att bedöma ett

hemortsrättssystems verkningar med utgångspunkt från allenast ett eller

ett fåtal individuella fall, i vilka reglernas tillämpning förmenats medföra

för respektive kommun orättvisa verkningar, medan man förbiser det ofta

betydligt större antal fall, där kommunen icke haft några olägenheter utan

tvärtom ekonomiska fördelar av bestämmelserna i fråga.

Kommittén finner det vara ett bestämt intresse för den enskilde medborgaren

att kunna så fort som möjligt förvärva hemortsrätt i den kommun,

där han flyttar in. Även i fråga om ersättningsförfarandet kommuner

emellan kunde stora fördelar vinnas genom att hemortsrättsförvärvet

gjordes lättare. Allvarliga olägenheter vore nämligen förknippade med dessa

ersättningsförfaranden, som innebure ett tidsödande och i och för sig meningslöst

arbete. Därför vore ett lätt hemortsrättsförvärv av intresse även

med hänsyn till önskvärdheten av att det administrativa arbetet förenklades.

Mot ett underlättande av hemortsrättsförvärv hade tidigare ofta riktats

den invändningen, att man därmed även underlättade medvetna åtgärder

från en kommuns sida att förhindra att en person vunne hemortsrätt i

kommunen eller att ordna så att han vunne hemortsrätt i en annan kommun.

Obestridligen hade i varje fall tidigare dylika manipulationer förekommit

i icke obetydlig utsträckning. De väsentligt förändrade förhållandena

i fråga om den behovsprövade hjälpens ställning i hjälpsystemet, den

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av kommittén föreslagna finansieringen m. m. hade i varje fall i hög grad

minskat risken för att denna företeelse skulle få någon större spridning.

Därest man ginge mycket långt i sin strävan att göra hemortsrättsförvärvet

lätt, kunde det dock väl hända, att manipulationer skulle kunna

uppstå i en kanske icke obetydlig omfattning. Det vore därför nödvändigt

att vid utformningen av hemortsrättsbestämmelserna ta viss hänsyn till

denna faktor.

Kommittén diskuterar härefter frågan, huruvida ett lätt hemortsrättsförvärv

kan anses betänkligt ur den mycket vidsträckta synpunkten, att

människor vid valet av bosättningsort kan tänkas ta hänsyn till omfattningen

och arten av de sociala förmåner, som i olika sammanhang erbjuder

sig i den ena eller andra kommunen. Härom anföres.

På grund av den riktning som befolkningsrörelserna för närvarande ha,

d. v. s. från landsbygden till städerna och industricentra, torde det vara

vanligt att de senare samhällena, särskilt de större, befara att deras socialvårdsbudget

genom inflyttning från landsbygden av mer eller mindre, tillfälligt

eller varaktigt försörjningsodugliga personer samt under kristider av

arbetslösa skall över hövan belastas. Huruvida farhågor för ett dylikt resultat,

om hemortsrättsförvärvet enligt socialhjälpslagen göres lättare än enligt

fattigvårdslagen, äro grundade eller icke, kan synas svårt att på förhand

avgöra. Erfarenheterna från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är

synnerligen lätt, torde närmast tala för att hemortsrättsreglerna i och för

sig icke spela större roll för inflyttningsfrekvensen till storstäderna. Det

bör erinras om att socialhjälp vid arbetslöshet blir en rättighet, som den

arbetslöse alltid kan påräkna i vilken kommun han än befinner sig. Det

kommer därför i jämförelse med vad som varit fallet under fattigvårdslagens

tid för den arbetslöse icke att finnas samma anledning att för att

kunna få hjälp söka sig över till annan kommun. Socialvården inom de

skilda kommunerna kommer vidare genom de såväl på socialvårdens som

på vissa andra områden företagna reformerna att utvecklas mot en allt

mera enhetlig standard. I denna riktning strävar man målmedvetet. Ett

viktigt led i denna strävan är differentieringen av statsbidragen efter kommunernas

bärkraft. Man torde därför våga antaga, att eventuella tendenser

hos understödstagare eller hjälpbehövande att genom ombyte av boningsort

förskaffa sig bättre sociala förmåner av olika slag komma att sakna

egentlig betydelse. Även om delade meningar kunna förefinnas, huru långt

utvecklingen fram mot en utjämning av de sociala anordningarnas standard

i olika kommuner kan drivas, är det enligt socialvårdskommitténs

mening uppenbart, att med den begränsade roll socialhjälpen kommer att

spela inom socialvården i dess helhet, de till socialhjälpen anknutna hemortsrättsbestämmelserna

knappast kunna komma att påverka medborgarnas

val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämnvärd grad. Komma

skiljaktigheter i den sociala standarden att leda till flyttningar, så blir det

på grund av att den ena kommunen bättre än den andra ordnat frågor som

icke tillhöra socialhjälpens område t. ex. skapat bättre tillgång på pensionärshem

och visat större aktivitet på bostadsområdet i övrigt.

t anslutning till vad sålunda anförts understryker kommittén, att om

eu inte önskvärd inflyttning till tätorterna anses böra motverkas genom

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

särskilda bestämmelser dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens

område i dess helhet. I den mån det visade sig nödvändigt att inom

detta område fastställa bestämmelser, som motverkade en icke önskvärd

inflyttning, borde dessa bestämmelser självfallet avse de delar av socialvården,

där en ojämnhet kommunerna emellan kunde ge den ena kommunen

en påfallande större dragningskraft än den andra. En sådan företeelse

kunde tänkas uppstå t. ex. i fråga om pensionärshem. Därest den

ena kommunen ordnade god tillgång på platser på sådana hem men den

andra försummade detta, kunde skillnaden leda till att åldringar sökte få

tillfälle att bosätta sig i den förra kommunen för att sedan kunna få plats

på pensionärshem. Detta kunde emellertid motverkas därigenom att för

plats på pensionärshem ställdes krav på en längre tids bosättning, vissa

års mantalsskrivning e. d. Därmed hade kommittén inte velat förorda att

spärrbestämmelser av ifrågavarande slag skulle bli vanliga inom socialvården.

Det vore tvärtom angeläget att de tillgrepes endast i den mån de

visade sig nödvändiga för att förekomma ur allmänna synpunkter irrationella

flyttningar. Och när sådana bestämmelser uppställdes av stat eller

kommun, vore det angeläget att tillämpningen bleve varsam och att stor

möjlighet bereddes att ta hänsyn till förhållandena i de enskilda fallen.

Oavsett hur man på socialvårdens övriga områden förfore i här ifrågavarande

hänseende kvarstode emellertid, att de anförda synpunkterna på

befolkningens flyttningar inte behövde utgöra något hinder för att förverkliga

önskemålet att underlätta hemortsrättsförvärvet beträffande socialhjälpen.

Kommittén finner det slutligen önskvärt, att samtliga arter av samhällelig

hjälp eller åtminstone så många av dem som möjligt är baserade på

samma hemortsrättsbegrepp. En person borde med andra ord i socialvårdshänseende

om möjligt tillhöra allenast en kommun. Ett sådant system

skulle skapa reda och enhetlighet inom socialvården och förenkla dess

administration. För den enskilde medborgaren vore det givetvis lättare att

hålla reda på sitt läge i hemortsrättshänseende, om hemortsrättsreglerna

vore enhetliga än om olika regler funnes för de olika hjälp formerna. Under

nuvarande förhållanden kunde en person i fattigvårdshänseende tillhöra

viss kommun, medan han i fråga om rätt till t. ex. folkpension eller annan

förmån tillhörde annan kommun. Detta förhållande hade medfört, att

socialvårdsorganen frestades att, vid avgörandet av hjälpformen i det enskilda

fallet, välja den som bleve för kommunen minst betungande och

detta ofta i strid med vad lagstiftarna avsett angående den ena eller den

andra hjälpf ormens tillämpning.

Efter dessa allmänna överväganden har socialvårdskommittén kommit

fram till att i huvudsak följande synpunkter bör beaktas vid utformningen

av socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

153

1) En medborgare bör vid flyttning från kommun till annan så snabbt

som möjligt förvärva hemortsrätt i inflyttningskommunen.

2) De bestämmelser, som reglera hemortsrätten, böra vara enkla och

lättfattliga för gemene man och vidare i minsta möjliga mån ägnade att ge

upphov till tvister avseende frågan, vilken kommun som är rätt hemortskommun.

Härigenom begränsas hela den formella sidan av socialhjälpsarbetet.

3) Så långt som möjligt böra bestämmelserna sammanfalla med motsvarande

bestämmelser i övriga, i ekonomiskt avseende till kommunen anknutna

socialvårdsgrenar. Man bör sålunda söka skapa sådana bestämmelser,

att den enskilde medborgaren i det närmaste undantagslöst för

socialvården i dess helhet äger hemortsrätt i en och samma kommun.

4) Bestämmelserna få icke vara sådana, att de inbjuda myndigheter och

andra till åtgärder, syftande till att överflytta en persons hemortsrätt från

en kommun till annan eller att hindra hemortsrättsförvärv i deras egen

kommun.

En omläggning av hemortsrättsbestämmelserna bör enligt kommitténs

mening främst ta sikte på att underlätta hemortsrättsförvärvet. I detta

syfte kan man, uttalar kommittén, angripa båda huvudgrunderna för detta

förvärv, mantalsskrivningen och kravet på viss fattigvårdsfri tid.

Kommittén diskuterar, huruvida vistelsen skulle kunna läggas till

srund för hemortsrättsförvärv men avvisar tanken härpå med följande

o

motivering.

Begreppet vistelsekommun, som redan enligt fattigvårdslagen äger aktualitet,

är icke så entydigt som det vid första påseende kan synas vara. Jämlikt

23 § fattigvårdslagen har den, som vill komma i åtnjutande av fattigvård,

att göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle,

där han vistas. Vistas den hjälpbehövande därvid icke i sin

hemortsrättskommun, äger vistelsekommunen under vissa förutsättningar

rätt till ersättning av hemortsrättskommunen. Vid prövning av sådana

ersättningsfrågor har såsom vistelsekommun betraktats endast den kommun,

där den hjälpbehövande personen vistades, när fattigvårdsbehovet

uppstod. Här kräves sålunda en utredning, som kan bereda svårigheter.

Man har likväl på detta sätt förhindrat, att vederbörande skulle genom

en enkel förflyttning, företagen efter det att hjälpbehovet blivit aktuellt,

kunna lägga på en annan kommuns organ att bereda honom hjälp. En

sådan valfrihet för den understödsbehövande måste anses olämplig. Vidare

har man även härigenom motverkat en tendens irån kommunens sida att

skjuta över besvärligheter in. in. på en annan kommun genom att endast

skicka över personen till den andra kommunen.

Skulle nu vistelsen ej endast grunda kommuns skyldighet att i första

hand hjälpa utan även ge hemortsrätt, ökas i hög grad de olägenheter som

nyss berörts. Funnes icke något krav på viss socialhjälpsfri tid, måste

fältet bli fritt för snabba och lätt genomförda manipulationer både från den

understödssökandes sida och från kommunalt håll. Däremot skulle icke

erfordras, att det — såsom nu är fallet — krävdes en så lång hjälpfri tid

som ett år. Om man fastställde en socialh jälpsfri tid på åtminstone sex

månader och krävde att därav tre skulle ligga före inflyttningen skulle man

i kanske tillräcklig grad förebygga de rena missbruken. Ett sådant system

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

skulle i princip överensstämma med det danska. Erfarenheterna från Danmark

äro emellertid icke uppmuntrande. Man har där funnit nödvändigt att

komplicera bestämmelserna med en rad undantag avseende exempelvis

olycksfall och sådana nödlägen, som ofta uppstå i en kommun och fortsätta

i en annan. Ehuru särskilda anordningar vidtagits för att öka möjligheterna

att få besked huruvida hjälp utgått under de tre månaderna före

inflyttningen, vållar denna sida av bestämmelserna svårigheter. I jämförelse

med svenska förhållanden synas tvister om hemortsrätten förekomma

ofta.

Inte heller bosättningen bör enligt kommitténs mening läggas till

grund för hemortsrättsförvärv. Man ställdes nämligen i så fall inför nödvändigheten

att kunna tämligen exakt angiva den dag, då bosättning ägde

rum. Detta måste uppenbarligen många gånger bereda svårigheter och ge

anledning till tvister. Ofta hade en persons uppehåll i en kommun till att

börja med karaktären av vistelse för att så småningom övergå till bosättning.

Med hänsyn härtill bör man enligt socialvårdskommitténs uppfattning

icke frångå den ståndpunkt, som intogs år 1918, nämligen att den första

grunden för hemortsrätten skall vara en faktisk folkbokföringsåtgärd.

Alternativet till att behålla mantalsskrivningen som grund bleve därför att

övergå till kyrkobokföringen. Härom anföres.

Den påtagliga fördelen av att grunda hemortsrätten på kyrkobokföringen

i stället för på mantalsskrivningen är att man blir oberoende av kalenderåret

och nära anpassar sig efter den faktiska bosättningen. Visserligen kan

invändas, att kyrkobokföringen ej alltid överensstämmer med den faktiska

bosättningen, främst på grund av försummelser från de enskilda medborgarnas

sida att fullgöra sin anmälningsskyldighet. De brister i övrigt i

kyrkobokföringssystemet, som länge förefunnits, torde genom den nya folkbokföringen

ha avhjälpts eller vara på god väg att avhjälpas. Emellertid

måste det betecknas som en olägenhet att hemortsrätten blir beroende av

själva dagen för kyrkobokföringen, vilken inom vissa gränser kan väljas

godtyckligt. Rent praktiskt kan det även betraktas såsom en olägenhet, att

upplysning om denna dag måste i varje särskilt fall införskaffas.

Med en viss rätt torde man kunna befara, att om kyrkobokföringen lägges

till grund för hemortsrätten, detta kan komma att försvåra genomförandet

av en rätt kyrkobokföring. Om man emellertid bibehölle kravet på en socialhjälpsfri

tid av icke alltför ringa omfattning, torde i detta avseende några

allvarliga olägenheter knappast komma att uppstå. Effektivast vore om en

del av denna tid t. ex. tre månader förlädes före inflyttningen. Emellertid

blir då socialnämnden nödsakad att undersöka den hjälpsökandes understödsförhållanden

i den kommun, från vilken han inflyttat, och har vederbörande

flyttat flera gånger, blir en sådan utredning synnerligen betungande.

Även om man bestämde, att förhållandena före inflyttningen skulle

sakna betydelse, därest personen varit kyrkobokförd sex månader i kommunen

utan att under den tiden ha åtnjutit socialhjälp, skulle anordningen

dock bli alltför tungrodd. Man synes därför nödsakad släppa tanken på en

socialhjälpsfri tid före inflyttningen och nöja sig med att kräva en dvlik

tid därefter.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Man skulle sålunda, om man tills vidare bortser från ovan berörda olägenheter,

som i och för sig vidlåda kyrkobokföringen såsom hemortsrättsgrund,

kunna komma fram till en huvudregel för hemortsrättsförvärv av

innebörd, att en person förvärvar hemortsrätt i den kommun, inom vilken

han varit kyrkobokförd i sex månader utan att under denna tid ha åtnjutit

socialhjälp. En sådan regel skiljer sig principiellt icke mycket från den nu

gällande huvudregeln i fattigvårdslagen. Genom att ersätta mantalsskrivningen

med kyrkobokföringen har man nära anpassat hemortsrättsförvärvet

efter de löpande ändringarna i den faktiska bosättningen och är icke

fastlåst vid årsskiftena och genom att minska den hjälpfria tiden från ett

år till sex månader har man ytterligare förkortat tiden för hemortsrättsförvärvet.

Såtillvida skulle denna ordning innebära ett avsevärt framsteg.

Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan uppnå överensstämmelse

med socialförsäkringen, om man bygger på kyrkobokföringen. Inom

socialförsäkringen vore mantalsskrivningen genomgående grunden för kommu

nansvarigheten. Angelägenheten av att uppnå överensstämmelse utgjorde

alltså ett starkt motiv för att i fråga om socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser

släppa tanken på kyrkobokföringen och välja mantalsskriv - ningen, dvs. i detta avseende bibehålla den grundval, på vilken fattigvårdslagens

ifrågavarande bestämmelser byggde. Man undginge därmed de olägenheter

som enligt vad i det föregående anförts vidlådde kyrkobokföringen

som grund, dvs. möjligheten att godtyckligt bestämma tidpunkten, det

därav föranledda behovet av utredning om den faktiska tidpunkten samt

de större möjligheterna till manipulationer.

Efter dessa överväganden har kommittén kommit fram till att skälen

mot kyrkobokföringen som grund för socialhjälpens kommunanknytning''

är avgörande, och kommittén föreslår därför att mantalsskrivningen

liksom hittills skall läggas till grund för hemortsrättsförvärv.

Beträffande det andra grundelementet i Fvl:s hemortsrättsbestämmelser,

nämligen kravet på en viss hjälpfri tid anför kommittén

bl. a. följande.

Till grund för detta krav ligger principiellt tanken, att en viss samhörighet

skall finnas mellan kommunen och den hjälpbehövande. Om man —

såsom här avsetts — släpper samhörigheten som grund för hemortsrätt,

motiveras kravet på en socialhjälpsfri tid endast av önskvärdheten av att

försörjningsodugliga personer hindras att genom inflyttning till en kommun

få rätt till dess sociala förmåner samt av behovet att försvåra medvetna

åtgärder från en kommuns sida för överflyttning av en persons hemortsrätt

till annan kommun. Kommittén har i förstnämnda avseende redan

tillbakavisat tanken atl ge socialhjälpens hemortsrättsregler karaktären av

spärregler mot inflyttning. Icke heller ur denna synpunkt finnes alltså anledning

behålla kravet på en hjälpfri tid.

Obestridligen medför det stora fördelar, om man släpper kravet på eu

hjälpfri tid. Bestämmelserna bli enkla och lättfattliga, och utredningen kan

i det särskilda fallet inskränkas till frågan om den hjälpbehövandes faktiska

folkbokföring. Man behöver icke — såsom nu är fallet — undersöka,

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

huruvida och i vilken form vederbörande under visst år åtnjutit hjälp i

någon kommun.

Kommittén är angelägen påpeka att en sådan åtgärd skulle medföra, att

en person, som åtnjuter fortlöpande socialhjälp, likväl skulle kunna växla

hemortsrätt, nämligen så snart vederbörande blivit folkbokförd i annan

kommun. Denna ordning är emellertid redan genomförd i fråga om folkpensioneringen.

Sedan man uppgivit samhörigheten som grund för hemortsrättsförvärv

och avstått från att använda hemortsrättsbestämmelserna

i socialhjälpslagen som spärr för inflyttning, bör berörda förhållande i

själva verket icke ge anledning till erinringar.

Ett starkt skäl för slopandet av kravet på viss hjälpfri tid är enligt

kommitténs mening att man först därigenom kan nå fram till överensstämmelse

med socialförsäkringen. Det vore angeläget, att en och samma

kommun, vilken form av socialvård en person än erhållit, finge bära den

andel av kostnaden, som överhuvudtaget skall falla på kommun. Om en

person kommit i åtnjutande av exempelvis såväl folkpension som socialhjälp

borde kommunandelen för båda dessa socialvårdsgrenar åvila en och

samma kommun. Inom socialförsäkringen funnes icke någon bestämmelse,

att försäkringstagare skulle ha tillbragt viss hjälpfri tid i en kommun för

att denna skall bli ansvarig för kommunandelen av kostnaderna för av

vederbörande uppburna socialförsäkringsförmåner. Någon sådan bestämmelse

borde därför ej heller gälla i fråga om socialhjälpen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén eu

huvudregel av innebörd, att varje medborgare skall

äga hemortsrätt i den kommun, där han är mantalsskriven.

Kommittén framhåller, att tiden för hemortsrättsförvärv härigenom

blir minst två månader (vid inflyttning den 31 oktober) och högst

14 månader eller i genomsnitt åtta månader. Detta innebure ett mycket

stort framsteg i jämförelse med lattigvårdslagens bestämmelser, enligt vilka

motsvarande tider om fattigvård ej utgått, vore minst 14 och högst 26

månader; i motsatt fall kunde ju hemortsrättsförvärv över huvud taget

icke ske.

Till förtydligande av den föreslagna huvudregeln anför kommittén.

På grund av kravet på fattigvårdsfritt år kommer enligt fattigvårdslagen

frågan, huruvida en viss mantalsskrivning lett till hemortsrättsförvärv,

bortsett från rena undantagsfall, icke under prövning förrän ifrågavarande

mantalsskrivning vunnit laga kraft. I de få fall så icke skett, utan process

pågår om mantalsskrivningen, vållar det inga olägenheter att avvakta mantalsskrivningsmålets

avgörande, innan fattigvårdsmålet slutprövas. Med

den av socialvårdskonnnittén föreslagna regeln kommer saken att ställa

sig annorlunda. Ersättningsfrågor, som uppkomma i början av året, skola

prövas på grundval av mantalsskrivningen för samma år, vilken icke

vinner laga kraft förrän tidigast den 15 maj, då besvärstiden utgår. Anföres

besvär kan det dröja ytterligare avsevärd tid, innan frågan om mantalsskrivningsorten

blir slutligt klarlagd. Det måste därför leda till avsevärda

olägenheter, om ersättningsfrågan skulle göras beroende av senare beslutade

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ändringar beträffande mantalsskrivningen. I realiteten skulle detta kunna

leda till att behandlingen av alla ersättningsfrågor under de första 4 ä 5

månaderna av året förhalades i avvaktan på att besvär eventuellt skulle

komma att anföras; i den mån besvär anfördes skulle dylika frågor tå

vila i avvaktan på besvärens slutliga avgörande. En dylik ordning finner

kommittén icke rimlig. Innebörden av den angivna regeln bör därför vara,

att den kommun är hemortsrätlskommun, med andra ord den kommun är

ersätiningsskijldig för socialhjälp, i vilken hjälptagaren faktiskt är mantalsskriven

vid det tillfälle, då hjälpen utgivits. Om t. ex. länsstyrelsen sedermera

skulle upphäva åtgärden att mantalsskriva personen i ifrågavarande

kommun bör detta icke upphäva denna kommuns ersättningsskyldighet

för socialhjälp, som utgivits för tiden före dagen för länsstyrelsens

beslut.

Det har tidigare ej varit ovanligt och torde fortfarande någon gång förekomma,

att person blir för ett år mantalskriven i två kommuner. Kammarrätten

har i dylika fall, oavsett att båda mantalsskrivningarna vunnit laga

kraft, i uppkommande fattigvårdsmål upptagit frågan om rätt mantalsskrivningsort

till prövning. Socialvårdskommittén finner det nödvändigt

att det så förfares även i fråga om socialhjälp. I den mån besvärstiden

beträffande mantalsskrivningen ej utgått, kommer självfallet någon av de

berörda kommunerna att anföra besvär i mantalsskrivningsfrågan och frågan

om ersättning för socialhjälp får då vila. i motsatt fall bör länsstyrelsen

vid prövning av ersättningsfrågan även avgöra frågan om rätt mantalsskrivningsort.

Det bör erinras om att med den nya ordningen på folkbokföringens

område dubbel mantalsskrivning måste antagas ha blivit

sällsynt.

Vad angår sådana svenska medborgare, som undandrar

sig mantalsskrivnin g, kan man enligt kommittén tänka sig tre

olika alternativ; man kan låta dem sakna hemortsrätt eller också tillerkänna

dem hemortsrätt antingen i den kommun, där de senast varit

mantalsskrivna, eller i vistelsekommunen. Kommittén förordar för sin del

det förstnämnda alternativet och föreslår alltså, att den, som för visst år

inte är mantalsskriven, skall sakna hemortsrätt. För socialhjälp, som

vistelsekommunen utgivit till dylik person, skall vistelsekommunen enligt

förslaget få full ersättning av staten.

I fråga om hemortsrätt för utlänningar anför kommittén.

Så länge hemortsrätten principiellt grundas på samhörigheten med eu

kommun, är det naturligt att det ansetts självfallet att hemortsrättsbestämmelserna

skola avse enbart svenska medborgare. En utlänning är visserligen

berättigad till fattigvård enligt 1 S fattigvårdslagen, vilken fattigvård

enligt 23 § skall lämnas honom av vistelsekommunen, men denna får för

erhållande av gottgörelse av statsmedel vända sig direkt till länsstyrelsen.

Om hemortsrältsbegreppet får den av kommittén ovan föreslagna utformningen,

kan saken bedömas annorlunda och man skulle ha större

möjlighet att jämställa utlänningar och svenska medborgare, något som ur

allmänna synpunkter vore önskvärt. Därigenom vinnes också, att man icke

behöver tillskapa särskilda regler för statens bidrag till socialhjälp för utlänningar

(jämför vad ovan sagts om hemortsrältslösa svenska medbor
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

gare). Emellertid skulle medgivandet av hemortsrätt åt utländska medborgare

innebära en särskild belastning för kommuner, i vilka utländska

medborgare framför allt samlas. Icke minst med hänsyn till den stora

grupp av utländska medborgare, vilka äro flyktingar från sitt hemland,

skulle denna belastning bli synnerligen ojämn. Visserligen är det här fråga

endast om utlänningar, vilka hunnit bli mantalsskrivna, men synpunkten

har likväl stor betydelse. Man kan befara, att de utländska medborgarnas

ställning härigenom skulle kunna försvåras.

På grund av det anförda anser kommittén det inte tillrådligt att avvika

Irån hittillsvarande ordning, enligt vilken endast svenska medborgare

kunde äga hemortsrätt i viss kommun under det att socialhjälp åt andra

helt ersattes av staten till den kommun, som i egenskap av vistelsekommun

meddelat hjälpen.

Beträffande frågan, huruvida den nya lagstiftningen

bör innehålla någon motsvarighet till F v 1: s regel

att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som

fyllt 60 år, anför kommittén.

Vad maximiåldern angår ha vid olika tillfällen framställts yrkanden om

en höjning av densamma. Starka skäl föreligga härför, icke minst med

hänsyn till den förskjutning av åldersfördelningen bland befolkningen som

inträtt. Nära till hands ligger att välja den ålder, då enligt folkpensioneringslagen

rätt till ålderspension inträder, alltså 67 år.

Emellertid grundar sig åldersgränsen i själva verket helt på det gamla

samhörighetskravet. Sedan medborgaren blivit gammal, kunde kommunen

icke längre räkna på några aktiva insatser från hans sida och därmed

borde också hans möjlighet att vinna den rätt till en motprestation från

en ny kommuns sida, som ligger i hemortsrättsförvärvet, upphöra. När en

viss åldersgräns fixerats, vid vilken möjligheterna att förvärva hemortsrätt

i en ny kommun upphör, utgör sålunda detta en klar konsekvens avsjälva

den grundtanke, på vilken det gamla hemortsrättsbegreppet vilar.

Annorlunda ställer sig saken, om denna grundval övergives. I så fall

saknas bärande skäl för en åldersgräns.

I överensstämmelse med de grunder, efter vilka kommittén angivit att

hemortsreglerna för socialhjälpen bör utformas, föreslår kommittén, att

Fvl:s 60-årsregel inte får någon motsvarighet i socialhjälpslagen. Kommittén

framhåller, att man härigenom upprätthåller kongruens med motsvarande

bestämmelser angående kommunandelen i folkpensionen.

Kommittén tar härefter upp frågan om särskilda undantagsregler rörande

hemortsrätt för hustru och barn och framhåller härvid det önskvärda i

att familjer betraktas som en enhet i hemortsrättshänseende. Detta medförde

bl. a. betydande administrativa fördelar och en reducering av antalet

uppgörelser och tvister mellan olika lokala samfälligheter. I gällande fattigvårdslag

vore i princip familjefaderns ställning i hemortsrättsavseende

bestämmande för de övriga familjemedlemmarna. Ehuru denna princip

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

tedde sig självfallen och riktig, då de s. k. bipersonerna hade gemensamt

hushåll med huvudpersonen, bleve förhållandet ett annat, om familjemedlemmarna

vore bosatta på olika håll. Vid tillämpningen av nuvarande regler

uppkomme mången gång situationer, då det för en kommun tedde sig

obilligt att behöva belastas med försörjningsbördan för bipersoner, vilka

icke vore eller ens varit bosatta inom kommunen. Man torde därför böra

eftersträva ett system, enligt vilket principerna om en enhetlig hemortsrätt

för familjen såsom sådan i möjligaste mån bibehölles men större

hänsyn toges till de individuella familjemedlemmarnas bosättningsförhållanden.

Efter dessa mera allmänna synpunkter yttrar kommittén beträffande

hustrus hemortsrätt.

För bedömandet av frågan om hustrus hemortsrätt saknar det enligt 1918

års lag betydelse, huruvida hon sammanlever med mannen eller ej. Avgörande

är, att äktenskapet består, d. v. s. att det icke upplösts genom mannens

död eller genom äktenskapsskillnad. Att hustru under bestående

äktenskap icke kan självständigt förvärva egen hemortsrätt har otvivelaktigt

haft åtskilliga mindre tillfredsställande verkningar, t. ex. om makarnas

samlevnad upphört, ehuru legal äktenskapsskillnad ej vunnits, samt

hustrun utflyttat till annan kommun. Särskilt egendomliga kunna nuvarande

regler te sig ur hemortskommunens synpunkt för det fall att mannen

efter samlevnadens upphörande förvärvat ny hemortsrätt i en kommun,

med vilken hustrun icke ägt eller äger någon som helst beröring.

Kommittén framhåller, att samboende makar i regel kommer att få

samma hemortsrätt även om hustrun kommer att självständigt förvärva

hemortsrätt enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln. Endast för

det fall, att makarna varit bosatta i olika kommuner senaste 1 november,

komme de att ha hemortsrätt i olika kommuner för tiden intill de båda blivit

mantalsskrivna under den gemensamma bosättningsadressen. Denna situation

komme att föreligga framför allt vid nya äktenskap. Olägenheterna av

sådana klart tidsbegränsade skiljaktigheter i makarnas hemortsrätt kunde

inte vara av någon större betydelse. Det borde särskilt framhållas, att man

i och med undanröjandet av särregeln för gift kvinnas hemortsrätt även

undanröjde grunden för vissa i mer eller mindre förtäckta former utförda

manipulationer med hennes hemortsrätt. Detta gällde om de s. k. fattigvårdsäktenskapen,

vilka dock numera torde förekomma i mindre omfattning

än tidigare, d. v. s. äktenskap som kommunala organ främjat i syfte

att därigenom få kvinnans och hennes eventuella barns hemortsrätt överflyttad

till annan kommun. Samma gällde det omvända förhållandet, d. v. s.

när ett äktenskap av personliga skäl åsyftades men kommunalt organ i

mannens hemortskommun sökte på olika sätt förmå kontrahenterna att

avstå från äktenskapet för att därigenom undgå att hemortsrätten för kvinnan

och hennes barn överflyttades till kommunen.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i år 1955

Socialvårdskommittén anser sig sålunda icke böra föreslå någon specialregel

angående gift kvinnas hemortsrätt.

Däremot finner kommittén vägande skäl tala mot att låta barn självständigt

förvärva hemortsrätt. Detta skulle nämligen innebära en alltför

stor splittring i familjens hemortsrättsförhållanden. De erfarenheter från

Danmark, där barnen självständigt förvärvade hemortsrätt, talade också

mot en dylik anordning. Om barnen utackorderades i fosterhem i skilda

kommuner, skulle varje barn erhålla hemortsrätt på sitt håll och kanske

ett flertal kommuner kunna få fordran hos föräldrarna. Om ett fosterbarn

snabbt skulle få hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet låge, skulle

detta även kunna försvåra anskaffandet av fosterhem; denna synpunkt

måste enligt kommitténs mening tillmätas stor betydelse. Slutligen borde

det erinras om att moderns eller faderns mantalsskrivning enligt gällande

lagar om särskilda barnbidrag och bidragsförskott vore avgörande för frågan,

vilken kommun som skall gälda kommunandel i dessa förmåner.

På dessa grunder finner kommittén, att man bör bibehålla Fvl:s princip

att barns hemortsrätt skall härledas från en av föräldrarnas, samt anför i

fortsättningen bl. a. följande.

Emellertid får denna princip med den utformning av huvudbestämmelsen,

för vilken kommittén i det föregående stannat, mindre fördelaktiga

konsekvenser vid tillämpning å kostnader för barn, vilka omhändertagits

av barnavårdsnämnd enligt 3 kap. barnavårdslagen. Om exempelvis ett omhändertaget

barn är fött utom äktenskap bör barnet liksom enligt fattigvårdslagen

ha moderns hemortsrätt. Skulle modern ofta byta mantalsskrivningskommun

— något särskilt inom vissa yrken vanligt — kan barnets

växlingar av hemortsrätt bli täta, understundom kanske äga rum varje år.

Den omhändertagande nämnden måste sålunda för varje år ta reda på

vilken kommun som är skyldig lämna ersättning, d. v. s. ta reda på var

modern blivit mantalsskriven för det året. För denna kommun kommer

kravet som en överraskning.

Det skulle innebära en betydande förenkling, om man för de omhändertagna

barnen införde en undantagsbestämmelse, innebärande att dylikt

barn, så länge omhändertagandet består, behåller den hemortsrätt det ägde

vid tiden för omhändertagandet. I så fall borde motsvarande bestämmelse

gälla för kommunandelen i särskilda barnbidrag. Emellertid måste det befaras

att en sådan undantagsbestämmelse skulle leda till att ett omhändertagande

ej komme till stånd, även om detta vore klart påkallat, och behovet

i stället avhjälptes genom socialhjälp. I praktiken skulle sålunda gränsen

mellan barnavårdslagen och socialhjälpslagen förskjutas. Om exempelvis

en ogift moder vore mantalsskriven i den kommun, där hennes barn vistas,

och detta behöver omhändertagas, låge det nära till hands att barnavårdsnämnden

med hänsyn till den kanske mycket stora sannolikheten för att

hon skulle bliva mantalsskriven i annan kommun för följande år — dylik

mantalsskrivning kan i vissa fall redan ha företagits — underläte att omhänderta

barnet och gjorde upp med socialnämnden att denna i stället tills

vidare skulle lämna socialhjälp. Här som i andra avseenden, där kommunernas

ekonomiska intressen spela in, gäller därför att man icke för samma

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

sak kan ha olika bestämmelser i fråga om socialhjälp å ena och samhällsvård

å andra sidan.

Under dessa förhållanden har kommittén icke ansett sig kunna föreslå

någon särbestämmelse för omhändertagna barns hemortsrätt.

För den händelse båda föräldrarna äro döda behåller barnet enligt fattigvårdslagen

den hemortsrätt den sist avlidne ägde vid frånfället. Liknande

regel tillämpas beträffande kommunandelen i särskilda barnbidrag och i

bidragsförskott. Det kan synas oegentligt att på dylikt sätt en mantalsskrivning,

som i enskilda fall kan ligga upp emot 15 å 16 år tillbaka i tiden,

blir avgörande för frågan, vilken kommun som skall gälda andel (vara

hemortsrättskommun), och nära till hands ligger att tänka sig att när föräldrarna

äro döda låta barnets egen mantalsskrivning bli avgörande. Emellertid

måste eu sådan ordning vålla samma olägenheter för dessa barn som

skulle följa för samtliga, om den gjordes till huvudregel, nämligen i avseende

på anskaffandet av fosterhem. Just för dessa barn blir fosterhemsplacering

det normala och en ordning, som skapar svårigheter för fosterheinsanskaffningen,

är för deras del särskilt oläglig och måste avvisas.

Kommittén har sålunda, ehuru i vissa avseenden med beklagande, stannat

för att man i fråga om socialhjälp liksom i fråga om sainhällsvård bör utan

undantag fasthålla vid Fvl:s principiella regel, att barns hemortsrätt härledes

från en av föräldrarna. I fråga om omhändertaget barn borde den

omhändertagande nämnden följa hemortsrättsledarens mantalsskrivningsförhållanden,

eventuellt genom förfrågningar till länsstyrelsens folkbokföringsavdelning.

I den mån likväl krav riktades mot felaktig kommun,

bleve det dennas sak att påvisa, att vederbörande ej längre vore där mantalsskriven

utan avflyttat till annan kommun, något som för denna kommuns

del vore enkelt att utreda.

Beträffande frågan vilken av föräldrarna som skall vara hemortsrättsledare

för barnet kan man enligt kommittén tänka sig ett system, enligt

vilket barn i äktenskap i hemortsrättshänseende skall följa den av föräldrarna,

som har barnet hos sig och faktiskt har eller senast hade vård

om barnet. Mången gång skulle det emellertid vara synnerligen svårt att

avgöra vem av föräldrarna, som har eller senast hade den direkta vården

av barnet. Man måste också taga med i beräkningen, att de kommunala

myndigheterna skulle kunna utöva påtryckningar på föräldrarna så att

barnets bosättningsförhållanden ordnades på det för vederbörande kommun

fördelaktigaste sättet. Åtskilliga av dessa nackdelar undvekes om

hemortsrätten för barn i äktenskap anknötes till det rättsliga vårdnadsbegreppet.

Då båda föräldrarna, om de vore i livet, hade vårdnaden om

barnet, intill dess denna genom domstols beslut tillagts allenast endera av

föräldrarna, så måste uppenbarligen ställning tagas till frågan, vilken av

föräldrarna barn i regel skulle följa i hemortsrättshänseende. Kommittén

funne icke tillräckliga skäl föreligga att överge den hittillsvarande huvudregeln,

att de härvidlag följde fadern. Därest vårdnaden överflyttades på

modern, borde de däremot följa hennes hemortsrätt. Om åter annan per
II—Bihang

till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

son än någon av föräldrarna hade vårdnaden, borde barnet lämpligen behålla

den hemortsrätt det ägde, när vårdnaden övergick till annan än någon

av föräldrarna, intill dess vårdnaden återginge till någon av föräldrarna

eller barnet efter att ha uppnått 16 års ålder kunde förvärva annan hemortsrätt.

Det förhållandet, att för vårdnadens överflyttande från båda föräldrarna

till allenast en av dem eller till utomstående person fordrades domstols

beslut, torde så gott som helt eliminera riskerna för att en kommun

skulle utöva obehörigt inflytande på A^årdnadsfrågan.

Beträffande barn utom äktenskap bör enligt kommitténs mening gälla

motsvarande regler som för barn i äktenskap. Så länge vårdnaden icke

fråntagits modern, borde sålunda barnet följa hennes hemortsrätt. Om

vårdnaden av barnet överflyttades till fadern, borde hemortsrätten härledas

från denne. Överflyttades åter vårdnaden till annan person än någon

av föräldrarna, borde samma regler gälla som beträffande barn i äktenskap

i motsvarande fall.

För adoptivbarns hemortsrätt föreslås motsvarande härledning från

adoptanten.

I fråga om förhållandena vid den tidpunkt, då barnet uppnår 16 års ålder,

anför kommittén.

Enligt nuvarande bestämmelser i den tolkning de erhållit genom kammarrättens

utslag behåller barnet den hemortsrätt det efter endera av föräldrarna

ägde på sin 16-årsdag, intill dess det förvärvat sig annan hemortsrätt

efter huvudregeln, och därvid anses endast mantalsskrivning för

kalenderår, som helt ligger efter 16-årsdagen, kunna grunda hemortsrätt.

Tillämpas denna princip på den av kommittén föreslagna huvudregeln,

skulle en 16-åring först vid det närmaste årsskiftet efter 16-årsdagen kunna

erhålla egen hemortsrätt. Ehuru detta sålunda blir fallet ett år tidigare än

enligt fattigvårdslagen, uppstår dock frågan, om han för tiden därintill

skall behålla den hemortsrätt han ägde nämnda dag. En sådan ordning

skulle emellertid strida mot kommitténs grundprincip, enligt vilken den

icke minderårige äger hemortsrätt i sin mantalsskrivningskommun och saknar

hemortsrätt, om mantalsskrivning icke skett. Kommittén föreslår därför,

att huvudregeln skall tillåtas verka redan från 16-årsdagen utan hänsyn

till att mantalsskrivningsåret redan delvis har förflutit.

Minderårig bör sålunda i hemortsrättshänseende följa en av föräldrarna

intill den dag, då han fyller 16 år, och fr. o. in. denna dag erhålla hemortsrätt

i den kommun, i vilken han blivit för det året mantalsskriven. Den

senare regeln torde få egentlig betydelse för fosterbarn, som sålunda på sin

16-årsdag komma att förvärva hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet

ligger. Kommittén finner en sådan ordning helt överensstämma med

strävandena att så långt som möjligt ge personer, som passerat minderårighetsgränsen,

hemortsrätt i den kommun, där de äro bosatta.

Som en konsekvens av de föreslagna nya hemortsrättsreglerna har kommittén

förordat vissa ändringar i folkbokföringsförordningen.

Såsom tidigare omnämnts stadgas i 14 § 6 mom. av denna förordning,

att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta ej skall medföra förändring

i avseende å hans kyrkobokföring — och således ej heller i fråga om

hans mantalsskrivning — såvida inte under tiden sådana omständigheter inträffar,

att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrättningen

eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes,

rummet, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på prov

frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden så

anses, som vore han fortfarande intagen å anstalten.

I fråga om personer, som är intagna å förbättrings-, uppfostrings-,

tvångsarbets- eller straffanstalter, anför kommittén

bl. a.

Socialvårdskommittén har funnit angeläget, att det överväges, om särskilda

bestämmelser verkligen erfordras för att förekomma mantalsskrivning

på anstalter, vilka ha till uppgift att mottaga personer, som berövats

sin''frihet. Redan efter huvudregeln bör folkbokföring å t. ex. ett fängelse,

en alkoholistanstalt eller en ungdomsvårdsskola icke kunna ifrågakomma,

enär det här icke kan anses vara fråga om bosättning. Sålunda uttalar numera

t. f. presidenten S. Norrman i sin handbok »Rätt mantalsskrivningsorl»

(1944) angående motsvarande bestämmelse i mantalsskrivningsförordningen,

att då fånges vistelse i fängelse icke vore frivillig och då dylik vistelse

givetvis icke kunde betecknas som bosättning, det vore uppenbart, att

nu ifrågavarande stadgande blott innebure ett förtydligande av huvudregeln

om bosättningsorten som mantalsskrivningsort. Socialvårdskommittén finner

det förståeligt, om ett dylikt förtydligande tidigare ansetts erforderligt.

Numera skulle det väl, även om bestämmelsen upphävdes, knappast kunna

ifrågasättas, att en internerad skulle folkbokföras å den anstalt, där han

vore internerad.

På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den del av 14 §

6 inom. folkbokföringsförordningen, som avser »förbättrings-, uppfostrings-,

tvångarbets- eller straffanstalt» är överflödig och därför bör upphävas.

Däremot bör lagrummet enligt kommitténs mening fortfarande gälla beträffande

personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar eller

_ för att använda kommitténs terminologi — å anstalter för sjuka och

abnorma. Kommittén framhåller, att endast sådana sjukvårdsanstalter, å

vilka långtidsvård förekommer, är av intresse i detta sammanhang, enär

det endast på sådana anstalter kunde hli fråga om att en bosättning förelåge,

samt yttrar vidare.

Till dessa höra t. ex. hem för kroniskt sjuka. Av praktiska skäl böra

samtliga sjukvårdsanstalter medtagas, trots att detta delvis är en överloppsgärning.

Någon närmare specifikation finner socialvårdskommittén icke

påkallad; i praktiken behöver säkerligen icke tvekan råda om vad som avses

med sjukvård sanstalt, och att bestämmelsen har betydelse endast för dylika

anstalter för långtidsvård framgår ju av sammanhanget. Samma gäller

om abnormvårdens anstalter. Kommittén syftar här endast på allmänna

anstalter av detta slag.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén föreslår vidare, att 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen

göres tillämpligt å personer, som vistas å ålderdo in she in. Som skäl

härför anför kommittén, att man åtminstone under en övergångstid måste

räkna med samverkan mellan olika kommuner för gemensamt ålderdomshem.

En bestämmelse, som innebure, att samtliga på ålderdomshemmet

intagna skulle mantalsskrivas därstädes och att alltså den kommun, där

hemmet vore beläget, skulle för alla intagna betala andel i folkpension,

skulle självfallet vara ett absolut hinder för dylik samverkan. Orimliga

konsekvenser skulle även uppstå om ett ålderdomshem, tillhörigt endast

en kommun, låge i en annan kommun, t. ex. om en stads ålderdomshem

vore beläget alldeles utanför stadsgränsen. Dylika fall förekomme.

Kommittén fortsätter.

Man torde kunna tänka sig att genom undantagsbestämmelser i de sociala

lagarna häva här berörda konsekvenser av mantalsskrivning på åldersdomshenimet

av de där intagna. Några oöverstigliga svårigheter för detta torde

knappast föreligga. Lämpligast vore i så fall att i förbundsordningen för ett

gemensamt ålderdomshem föreskriva att den kommun, där hemmet vore

beläget, skulle av den kommun, där en intagen vid tiden för intagningen

varit bosatt, i fortsättningen erhålla gottgörelse för sina kostnader för

socialhjälp, folkpension in. in. åt den intagna. För det fall att en kommuns

ålderdomshem är beläget i annan kommun torde man ej kunna undgå särskild

lagbestämmelse att mantalsskrivning på ålderdomshem i dylikt fall

ej skall grunda betalningsansvar för den kommun, där hemmet är beläget,

eller bestämmelse att denna kommun för sina utlägg äger få ersättning från

den tidigare bosättningskommunen. Uppenbart är emellertid att dylika

bestämmelser måste bli skäligen invecklade och leda till en successivt fortgående

ersättning mellan kommunerna, vilket är en allvarlig administrativ

olägenhet.---

Det bör även beaktas, att åldringarna på ett förbundshem på intet sätt

torde räkna sig som tillhörande den kommun, där hemmet är beläget, utan

den kommun, i vilken de voro bosatta vid intagningen. Detsamma gäller

om möjligt i högre grad om åldringar på ett hem, som helt tillhör en kommun

men ligger i en annan. Åldringarna själva skulle i regel finna det

egendomligt om de ej hade rösträtt i »sin» kommun utan i den kommun,

där ålderdomshemmet ligger. Att en åldring ej blir mantalsskriven på ålderdomshemmet

utan under sin gamla adress i den kommun, från vilken han

kommit vid intagningen, torde därför ytterst sällan komma att av honom

uppfattas som en nackdel utan tvärtom.

Såsom närmare kommer att utvecklas i ett senare avsnitt skall enligt

kommitténs förslag inom varje landstingsområde finnas s. k. försörjningshem

för vissa yngre och medelålders personer, som är i behov av

omvårdnad och tillsyn men inte lämpligen bör intagas å ålderdomshem.

Kommittén finner det uppenbart, att dessa försörjningshem bör inrymmas

under 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen.

Däremot anser kommittén att ifrågavarande lagrum inte bör göras tilllämpligt

å pensionärshemmen. Efter genomförandet av reformen

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

beträffande ålderdomshemmen stode onekligen dessa och pensionärshemmen

rättsligt varandra så nära, att frågan om deras jämställdhet i avseende

på folkbokföringen kunde förtjäna övervägas. Emellertid stode dock skillnaden

i deras art fast. Pensionärshemmen vore bostadshus och de där

boende kunde åtminstone i regel i huvudsak sköta sig själva, ålderdomshemmen

vore anstalter och de där intagna vårdbehövande. Att hindra en

person, som hyrt lägenhet i ett hus, att folkbokföra sig på denna fastighet,

därför att den hade karaktären av pensionärshem, kunde icke vara rimligt.

För den händelse det i sällsynta undantagsfall skulle anses önskvärt med

ett för två eller flera kommuner gemensamt pensionärshem borde fördelningen

av kostnaderna för andel i folkpension kunna regleras i samband

med avtalet därom, nämligen på så sätt att den kommun, i vilken pensionärshemmet

icke låge, förbunde sig att successivt ersätta den andra kommunen

för dess kostnader för andelar i folkpension åt personer, vilka vid

flyttningen till pensionärshemmet vore mantalsskrivna i den första kommunen.

Med hänsyn till att behovet av en dylik ordning torde bli sällsynt

finge man finna sig i de olägenheter den innebure.

I fråga om personer, som villkorligt eller på försök utskrivits

från fångvårds-, ungdomsvårds- eller alkoholistanstalt

anför kommittén.

När personer tillhörande dessa kategorier efter att ha varit intagna på

anstalt vistas under tillsyn eller övervakning i enskilt hem, utgör detta begynnelsen

till den fullständiga friheten, ett första led i strävandena att anpassa

vederbörande i en normal miljö. Den eftersträvade sociala anpassningen

kan lätt vedervågas, om man sätter dessa personer i särställning och

markerar deras situation genom att föreskriva att den normala regeln för

mantalsskrivning icke skall gälla för dem. Det får ur denna synpunkt anses

synnerligen angeläget, att de icke underkastas någon undantagsbestämmelse.

Fråga är då om man därigenom skulle kunna riskera, att en kommun

av fruktan för kostnader för socialvård åt dem söker förekomma, att de

mottagas i enskilt hem och beredas anställningar i kommunen. I motsats

till när det gäller sjukvårdsfall har kommittén svårt att föreställa sig att

det egentligen föreligger någon sådan risk beträffande dessa i regel fullt

arbetsföra personer. Om åtgärder av ifrågavarande slag skulle förekomma,

är det mera sannolikt, att de bottna i en strävan att undgå de personliga

obehag, som befaras uppkomma, något som saknar samband med frågan

om mantalsskrivning eller icke. Emellertid bör en speciell form av eftervård,

som synes få allt större spridning, ägnas särskild uppmärksamhet.

Eftersom det ofta mött stora svårigheter att under anpassningstiden ordna

en lämplig inackordering för vederbörande har tanken uppkommit, att för

dem ordna särskilda inackorderingshem, s. k. övergångshem, som tar hand

om dem under en övergångstid. Övergångshemmen äro icke anstalter utan

snarast utvidgade enskilda hem. Såsom exempel må nämnas de hem, vilka

efter hand tillkomma genom samarbete mellan socialstyrelsen och IOGT.

EU lämpligt äkta par vidtalas att i en för ändamålet av organisationen förhyrd

våning mottaga cirka tio ungdomar, av vilka hälften skola vara villkorligt

utskrivna från ungdomsvårdsskola och den andra hälften lämpliga

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ungdomar i övrigt, som behöva få en sådan inackordering. Samtliga skola

inneha anställning samt av sina inkomster betala en skälig inackorderingsavgift.

övergångshem finnas i någon mån även för fångvårdens och alkoholistvårdens

utskrivna, och en stark strävan gör sig gällande att på detta

sätt öka möjligheterna till en god placering. Onekligen kan det synas ligga

närmare till hands, att en kommun gör svårigheter, om man inom densamma

söker ordna ett dylikt hem än om saken endast gäller enskilda placeringar

i spridda hem. Å andra sidan kan man ej gärna göra någon skillnad

mellan dessa hem och helt privata hem. Att på förenämnda IOGT:s

hem göra skillnad mellan ungdomarna från ungdomsvårdsskolorna och de

övriga kan även göras till föremål för vägande erinringar. När härtill kommer,

att det ju även här gäller försörjningsdugliga personer, finner kommittén,

att farhågorna för kommunalt motstånd mot inrättandet av övergångshem

i kommunen icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Uppmärksammas bör, att vissa fall, tillhörande fångvårdens och kanske

än mer alkoholistvårdens klientel, kunna vara i ett sådant hälsotillstånd,

att de böra betecknas såsom vårdfall. Detta måste bli föremål för individuell

prövning. I den mån en person befinnes vara icke försörj ningsduglig utan

i behov av vård, bör självfallet mantalsskrivningsfrågan bedömas från denna

utgångspunkt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår socialvårdskoinmittén, att

den undantagsbestämmelse rörande villkorligt och på prov utskrivna, som

återfinnes i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen, upphäves.

Vad beträffar personer, som placerats i enskilda hem för

att där erhålla vård, må som bakgrund till den följande redogörelsen

för kommitténs förslag erinras om det förut berörda stadgandet i 48 § Fvl,

vilket avser dels den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller anstaltens

försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem

under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens

tillsyn, och dels den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för

erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist

eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att

om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle

där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande

av hans hemortsrätt.

Kommittén finner det vara ett uppenbart intresse såväl för samhället

som för den enskilde, att man söker utvidga vårdmöjligheterna genom att

i ökad utsträckning anlita vad som blivit kallat familjevård. Många års

erfarenheter talade för att det i detta syfte vore nödvändigt att skapa största

möjliga garantier för att den kommun, inom vilken vederbörande vårdades

inte belastades med kostnader för socialvård åt honom. I motsatt fall finge

kommunerna lätt en avog inställning till familjevården och det bleve svårare

att erhålla enskilda hem, som ville åtaga sig dylik vård. Det borde

emellertid understrykas, att dylika garantier alltid måste ha en begränsad

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

räckvidd, om man inte ville göra undantagsbestämmelser från folkbokföringsförordningens

huvudregel även för personer, vilka visserligen vore

arbetsföra och självförsörjande men beträffande vilka det kunde anses

föreligga en onormalt hög risk för att de skulle bli i behov av socialvård av

något slag. Dylika bestämmelser måste bli mycket svårtillämpliga, och

kommittén funne en sådan väg oframkomlig. Även om man sålunda inte

kunde skapa fullständiga garantier mot att ett familjevårdsfall i en framtid

kunde medföra ekonomisk belastning för kommunen, vunnes dock det

väsentliga i dylikt avseende genom bestämmelser som i fråga om innehållet

nära anslöte sig till 48 § fattigvårdslagen.

Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan inskränka sig till

att i den nya socialhjälpslagen införa en motsvarighet till 48 § Fvl. Kommunernas

socialvårdskostnader bestode nämligen relativt sett i allt mindre

grad av fattigvård och allt mer av andel i andra hjälpformer såsom folkpension,

särskilda barnbidrag, bidragsförskott in. in. Även de socialförsäkringslagar,

som icke innebure ett ekonomiskt ansvar för kommunen såsom

sådan, måste i detta sammanhang beaktas, t. ex. lagen om allmän sjukförsäkring.

Enligt sistnämnda lag skulle försäkringspliktig för varje

kalenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma

år blivit mantalsskriven. Om i en kommun familjevård för t. ex. sinnessjuka

vunnit vidsträckt utbredning, komme detta att för sjukkassan i kommunen

medföra en belastning med ett ur risksynpunkt särskilt ogynnsamt

klientel, vilket för kommunens medlemmar kunde leda till högre avgifter

till kassan. Skulle man fullfölja den linje, som i viss mån följts i 48 §

fattigvårdslagen, finge man alltså i ett flertal sociala författningar införa

undantagsbestämmelser av dylik typ. En sådan splittring av bestämmelserna

måste ur praktiska synpunkter vara förenad med olägenheter.

Kommittén uttalar vidare, att särskilt på landsbygden den uppfattningen

vore rotfäst och utövade starkt inflytande på människors handlande, att

redan det förhållandet, att en vårdbehövande person bleve mantalsskriven

i kommunen, medförde risker för att kommunen skulle belastas med kostnader

för hans räkning. Detta förhållande hade otvivelaktigt i hög grad

minskat värdet av 48 § Fvl ur familjevårdens synpunkt. Det vore angeläget,

att man toge hänsyn till denna erfarenhet. Skulle man nå verklig

effekt av en undantagsbestämmelse måste den innebära undantag ej från

mantalsskrivningens verkningar utan från själva mantalsskrivningsåtgärden.

Socialvårdskoinmittén tilläde denna synpunkt stor vikt och ansåge

densamma jämte förut anförda skäl böra leda till att i folkbokföringsförordningens

14 § inrycktes en bestämmelse av det huvudinnehållet, att den

person, vars bosättning i enskilt hem hade karaktären av ett mottagande

mot ersättning för erhållande av vård för sjukdom e. d., ej skulle mantalsskrivas

därstädes.

Enligt kommitténs mening ligger det i sakens natur, att vad som sålunda

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

föreslagits i fråga om den, som placerats i enskilt hem, även borde gälla

den, som placerats på enskilt vårdhem för sjuka personer.

Kommittén erinrar slutligen om att fosterbarn enligt gällande bestämmelser

folkbokföres i den kommun, där fosterhemmet ligger, och detta

även om barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd. Kommittén funne

denna ordning riktig. Det vore av vikt för barnen i flera avseenden, att de

vore kyrko- och mantalsskrivna i samma kommun som fosterföräldrarna;

denna bleve likväl icke barnets ersättningskommun, enär ett barn alltid

hade samma ersättningskommun som endera av föräldrarna. Kommittén

ansåge därför någon ändring i detta hänseende icke böra ifrågasättas.

De ändringar i folkbokföringsförordningen, som förordats av kommittén,

har av kommittén sammanfattats i följande förslag till ny lydelse av förordningens

14 § 6 mom.

Intages någon på allmän anstalt för sjuka eller abnorma, på ålderdomshem

eller försörjningshem, medför detta ej förändring i avseende å hans

kyrkobokföring, såvida icke under tiden sådana förhållanden inträffa, att

han på grund därav bort, därest han ej varit intagen på anstalten eller hemmet,

annorstädes kyrkobokföras. Motsvarande skall gälla den som varit

intagen på sjukvårdsanstalt och genom anstaltens försorg för fortsatt vård

överlämnats till enskilt hem, under villkor att han fortfarande står under

anstaltens tillsyn, liksom även den som eljest mot ersättning mottagits i

enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller

andlig brist eller svaghet, som blivit av läkare intygad, under förutsättning

att personen uppnått 16 års ålder. Med enskilt hem jämställes av enskild

person eller sammanslutning ordnad vårdanstalt för sjuka.

I fråga om behovet av föreskrifter, som ger möjligheter

att reagera mot manipulationer i syfte att påverka en

hjälptagares förvärv av hemortsrätt, yttrar kommittén bl. a.

De kommunala tjänstemännens och förtroendemännens understundom

dokumenterade benägenhet att genom mer eller mindre illojala åtgärder

söka undgå försörjningsbördan för personer, som äro eller befaras bliva

understödstagare, bottnar naturligen ytterst i nuvarande fattigvårdslags

regler angående fördelningen av kostnaderna kommunerna emellan för fattigvård.

I samma mån som de enskilda kommunernas försörjningsbörda

lättas, torde frestelserna att tillgripa dylika utvägar förminskas. Kommitténs

förslag innebär en genomgripande förändring av kostnadsfördelningen för

fattigvården (socialhjälpen), i det att ett väsentligt statsbidrag skall utgå

till kommunerna. Härigenom kan man förvänta eu minskad benägenhet till

illojala eller direkt ohederliga åtgärder från kommunernas sida i nyss angivet

syfte. Den starka förenklingen av reglerna för hemortsrättsförvärv

inskränker även fältet för manipulationer. Dylika kunna ju ifrågakomma

enbart i avseende på mantalsskrivningen. Kommittén anser sig emellertid

icke kunna utgå från att de reformer, som föreslås, skola verka hindrande

i tillräcklig utsträckning. Det torde i varje fall vara försiktigast att räkna

med att det kan förekomma att kommunala organ i syfte att undgå kostnaden

för socialhjälp vidtaga åtgärder för att få en person mantalsskriven i

en annan kommun eller i samma syfte söka förhindra mantalsskrivning i

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kung1. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

den egna kommunen. Att utanför nu gällande strafflags bestämmelser om

ämbetsbrott kriminalisera förfaranden av nu nämnt slag möter stora svårigheter,

såväl vid bestämmandet av brottets beskaffenhet som vid en eventuell

straffbestämmelses tillämpning i praktiken. De bevismngssvårigheter,

som säkerligen komma att föreligga, torde ofta göra en dylik straffbestämmelse

mer eller mindre illusorisk. Kommittén finner däremot lämpligt, att

länsorganet gives befogenhet att i enskilda fall, där anledning finnes att

antaga att illojala förfaranden förekommit, fastställa hemortsrätten med

bortseende från vad reglerna om denna eljest stipulera.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén en bestämmelse

av innebörd, att länsstyrelsen, där manipulationer beträffande någon av de

tre sista mantalsskrivningsförrättningarna förekommit, skall kunna förklara,

att en person, även om han efter gällande regler skulle förvärvat

hemortsrätt i ny kommun, skall ha kvar sin förutvarande hemortsrätt.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen anför kommittén.

Beslut enligt en sådan bestämmelse skall sålunda begränsas till att innebära,

att den aktuella mantalsskrivningen icke skall grunda ersättningsskyldighet

för den kommun, mantalsskrivningen avser utan ersättningsfrågan

bedömas som om vederbörande varit mantalsskriven i samma kommun

som för föregående år. Skulle följande år mantalsskrivning i den nya

kommunen ånyo äga rum och dragés frågan om denna kommuns betalningsskyldighet

för socialhjälp under länsstyrelsens prövning (på nytt eller

första gången) får denna överväga, huruvida vad som förekommit tidigare

varit av så allvarlig natur att huvudregeln om den aktuella mantalsskrivningen

som grund för ersättningsskyldigheten bör sättas ur kraft i a\ seende

på denna andra mantalsskrivning i den nya kommunen. Ju längre

bort man kommer från det tillfälle, då manipulationerna företogos, desto

sällsyntare bör det vara att så sker. Efter tre år bör huvudregeln få gälla

utan undantag. Även förekomsten av en sålunda begränsad möjlighet att

göra en tidigare mantalsskrivningskommun ersättningsskvldig, torde vara

av värde för förebyggande av manipulationer.

Till förekommande av missförstånd understryker kommittén särskilt, att

prövningen av fråga om manipulationer ägt rum ej i något avseende skall

innebära en prövning av vad som enligt folkbokföringsförordningens bestämmelser

varit riktig mantalsskrivningsort. Manipulationerna hade i allmänhet

den innebörden att man genom särskilda åtgärder skapade det

underlag för mantalsskrivning i en viss kommun, som folkbokföringsförordningen

föreskreve. I den mån så ej skett men mantalsskrivning likväl

ägt rum kunde den därav berörda genom besvär i den ordning, som stadgades

i folkbokföringsförordningen, föranstalta om att mantalsskrivningen

undanröjes. Vore det fråga enbart om dylika fall erfordrades knappast

några manipulationsbestämmelser. Dessa syftade på de fall, där den faktiska

mantalsskrivningen vore fullt riktig men tillkommit genom åtgärder

i berört syfte. Länsstyrelsen hade endast att utgå från den taktiska mantalsskrivningen.

Til! undvikande av att lid och arbete nedlades på ett mal

om manipulationer angående en mantalsskrivning, vilken sedan av veder
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

börlig myndighet undanröjdes, borde länsstyrelse, när i fråga om manipulationer

talan väcktes, innan den mantalsskrivning frågan gällde vunnit

laga kraft, förklara målet vilande i avvaktan på att så skulle bli förhållandet,

eller mantalsskrivningen upphävas, i vilket senare fall manipulationsmålet

ej behövde bli föremål för prövning.

Kommittén framhåller, att den endast av försiktighetsskäl funnit sig

böra föreslå ifragavarande bestämmelser. Enligt kommitténs mening funnes

det all anledning att räkna med att mål angående manipulationer i hemortsrättsfrågor

bleve sällsynta.

Slutligen föreslår kommittén, att benämningen hemortsrätt

utmönstras ur lagstiftningen. Som skäl härför anföres.

Det gamla ordet hemortsrätt har under senare tid understundom använts

icke endast i samband med fattigvården utan som en samlingsterm för bestämmelser

, vilka ange vilken kommun som skall betala stadgad kommunandel

i viss allmän förmån. Emellertid ligger det i själva ordet hemortsrätt

ofrånkomligen i avseende på sambandet mellan individen och kommunen

någonting långt starkare än det som behöver ligga bakom en mantalsskrivning.

I gamla tider innebar ordet, att man verkligen i djupare mening

hörde hemma i kommunen och därför hade rätt att betrakta denna som sin

hemort och ställa krav pa kommunen därefter. Visserligen har samhörighetskravet

sedermera kraftigt uttunnats men det ligger dock till grund

även för 1918 års lags bestämmelser och det är därför följdriktigt att man

även i denna lag använt ordet hemortsrätt.

Kommittén har ovan föreslagit, att samhörighetskravet skall helt släppas

vid fastställande av bestämmelser om kommuns ansvarighet för meddelad

socialhjälp. De av kommittén föreslagna bestämmelserna äro i själva verket

icke några hemortsrättsbestämmelser i egentlig mening. Den hjälpbehövande

erkännes i regel mera höra hemma i vistelsekommunen än i den

kommun, som göres i sista hand betalningsskyldig. Det är därför lämpligast

att låta även ordet hemortsrätt försvinna.

Enligt kommitténs mening föreligger det inte något egentligt behov av en

särskild term för att i lagtexten beteckna den i sista hand ekonomiskt ansvariga

kommunen. Det läte sig väl göra att direkt hänföra sig till mantalsskrivningen.

Å andra sidan torde det vara svårt att i tvister om ersättningsskyldighet,

vid allmänna diskussioner om frågan m. in. reda sig utan

en dylik term. Därvid borde man emellertid för att beteckna den kommun,

som vore betalningsskyldig gentemot vistelsekommunen, använda ett ord

som utsade endast detta. Kommittén ville för ändamålet föreslå ordet »ersättningskommun»,

vilken nya term borde fastslås i lagtexten.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Remissyttranden

Socialvårdskommitténs förslag till ändring av de nuvarande reglerna om

hemortsrätt har varit föremål för delade meningar bland de remissinstanser,

som yttrat sig i frågan.

Den av kommittén förordade huvudregeln, att varje medborgare

skall anses äga hemortsrätt i den kommun, där han

är mantalsskriven, har — om ock i vissa fall med tvekan i

princip tillstyrkts av kammarrätten, socialstyrelsen, länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Hallands, Gävleborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, 7 stader —

nämligen Katrineholm, Västervik, Kristianstad, Lund, Landskrona, Mariestad

och Sala —- 8 landskommuner eller köpingar, Gävleborgs läns fattigvårdsförbund,

1949 års folkbokföringssakkunniga, De lungsjukas riksförbund,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Som skäl för sin positiva inställning till kommitténs förslag anför länsstyrelsen

i Kopparbergs län, att förslaget innebure färre anledningar till

tvister mellan kommunerna och minskat arbete inom förvaltningsorganen.

Liknande synpunkter framföres i åtskilliga andra av de tillstyrkande yttrandena.

Sålunda uttalar t. ex. länsstyrelsen i Gotlands län sin stora tillfredsställelse

över att de nuvarande inkrånglade hemortsrättsreglerna och

med dem de olustiga hemortsrättstvisterna kommer att försvinna. Stadsfullmäktige

i Kristianstad fäster sig särskilt vid att samtliga samhällets

hjälpformer kommer att grundas på samma hemortsrättsbegrepp, vilket

måste medföra enhetlighet inom socialvården och administrativt sett verka

förenklande. Även den enskilde medborgaren bleve självfallet mera betjänt

av den lättfattliga regeln, att han erhölle hemortsrätt i den kommun, där

han för det löpande året vore mantalsskriven. Stadsfullmäktige i Lund finner

det ur humanitär synpunkt glädjande att de gamla hemortsrättsreglerna

föreslås borttagna, även om den praktiska betydelsen av förändringen

sannolikt övervärderats av socialvårdskonimittén. De lungsjukas riksförbund

anför som skäl för sitt tillstyrkande, att de nuvarande svårigheterna

att få frivillig fattigvård, om man ej vistas i hemortsrättskommunen, kommer

att bortfalla liksom alla de anledningar till irritation, som gällande

regler innebär.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län skulle det självfallet ha varit önskvärt,

om hemortsrättsbestämmelser kunnat helt slopas och det slutliga ansvaret

för social hjälpskostnaderna läggas på vistelsekommunen. Därmed

hade man kommit bort från ersättningstvister mellan kommunerna. Om

socialhjälpsförslaget genomfördes först sedan det försäkringsinässiga skyddet

blivit väl utbyggt, borde kunna övervägas, om icke hemortsrättsbestämmelserna

kunde upphävas. Förutsättningar för eu sådan förenkling av för
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1955

farandet saknades emellertid enligt länsstyrelsens mening för närvarande,

och under sådana omständigheter vore länsstyrelsen, om förslaget till socialhjälpslag

ändå genomfördes, beredd att tillstyrka att mantalsskrivningskommunen

gjordes till ersättningskommun och att kravet på fattigvårdsfritt

år icke upprätthölles. Även länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och

Kristianstads län har varit inne på tanken att låta vistelsekommunen stå

för samtliga socialvårdskostnader men avvisat denna tanke och i stället

anslutit sig till kommitténs förslag. Sistnämnda länsstyrelse har dock

uttalat farhågor för att de av kommittén förordade reglerna i praktiken

komme att visa sig lika litet fullt tillfredsställande som de nuvarande. Enligt

länsstyrelsen i (tävlcborgs län skulle ett genomförande av kommitténs

förslag medföra, att frågan om en persons rätta mantalsskrivning komme

att ägnas större uppmärksamhet från kommunernas sida än tidigare. Det

\ore följaktligen att förvänta att antalet mantalsskrivningsprocesser komme

att öka. Det oaktat ville länsstyrelsen hälsa de föreslagna nya bestämmelserna

med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ger uttryck för tveksamhet, huruvida

en kodifiering av kommitténs förslag komme att avsevärt nedbringa antalet

kommunala tvister. Ett slopande av den interkommunala ersättningsskyldigheten

skulle säkerligen bland annat medföra mycket väsentliga besparingar

i fråga om statens och kommunernas administrationskostnader för

hithörande ärenden. Men å andra sidan skulle ett upphävande av ersättningsskyldigheten

otvivelaktigt ha följder, som ur skilda synpunkter icke

kunde anses tillfredsställande. Länsstyrelsen ansåge sig därför _ ehuru

med tvekan — icke höra avstyrka kommitténs förslag på denna punkt.

En viss tveksamhet rörande lämpligheten att lagfästa kommitténs förslag

har kommit till uttryck även i en del andra yttranden. Sålunda uttalar

stadsfullmäktige i Landskrona, att det nog i och för sig vore sant att de

många och ofta invecklade hemortsrättsprocesserna komme att elimineras

genom den föreslagna reformen. Men sannolikt finge vi i stället en mångfald

ofta invecklade mantalsskrivningsprocesser. Fullmäktige kunde emellertid

inte förorda ett bibehållande av den gamla ordningen; och eftersom

inget tredje alternativ diskuterats syntes icke vara något annat att erinra

mot förslaget än att det ej vore fullt tillfredsställande. Stadsfullmäktige i

Örebro befarar, att det av kommittén föreslagna systemet möjligen kan

komma att medföra ett inkomstbortfall för de större och medelstora städerna,

vars socialvård på grund av högre kvalitet och bättre förmåner utövar

en viss lockelse på hjälpbehövande från andra kommuner. Även från

andra synpunkter kunde anmärkningar riktas mot förslaget men det torde

knappast vara möjligt att på andra vägar komma fram till en bättre lösning

av det besvärliga hemortsrättsproblemet. Dessutom torde bärande

skäl saknas att för socialhjälpens del tillämpa hemortsrättsbestämmelser

av principiellt annan karaktär än för socialvården i övrigt, och kommitténs

förslag borde därför följas i detta avseende.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:Is proposition nr 177 år 1955

Kammarrätten (majoriteten) finner socialvårdskommitténs kritik mot

de nuvarande hemortsrättsreglerna i viss mån ensidig. Sålunda hade icke

framhållits, att desamma utgjorde ett viktigt skydd för de hjälpbehövande.

Hemortsrättskommunen kunde icke komma undan sitt ansvar för den som

åtnjöte vård enligt 1 § Fvl annat än genom arrangerande av s. k. fattigvårdsäktenskap

och andra dylika uppseendeväckande åtgärder. Ville under - stödstagaren flytta till annan kommun, behövde han icke riskera ovilja dit

han komme — inflyttningskommunen vore i regel villig att ge honom

hjälp. Kommitténs förslag kunde där tänkas medföra allvarliga olägenheter

för den hjälpbehövande. Saknades verklig samhörighet mellan honom

och den kommun där han bodde, kunde han riskera, att påtryckningar

gjordes för att få honom att flytta ur kommunen och att hinder lades i

hans väg, när han ville bosätta sig i en annan kommun. Han kunde hindras

att få bostad och arbete, och han kunde tvingas bort genom njugghet vid

beviljande av understöd. Enligt kammarrättens förmenande gå\e också

kommitténs framställning av risken för s. k. manipulationer anledning till

invändningar. Man finge av densamma den föreställningen att nuvarande

hemortsrättsbestämmelser skulle vara mera ägnade att framkalla manipulationer

från kommunernas sida för att undgå ersättningsskyldighet än de

bestämmelser kommittén föreslagit. I själva verket torde det förhålla sig

tvärtom. För närvarande vore det svårt att genom manipulationer överflytta

hemortsrätten för en understödstagare; understödstagaren skulle

som regel bringas att dels flytta till en annan kommun, dels uppehålla sig

i den nya kommunen utan fattigvård ett kalenderår. Enligt förslaget däremot

vore det tillfyllest att understödstagaren flyttade ur kommunen för

att man skulle slippa vidare kostnader för honom. De manipulationer man

kunde befara vore åtgärder från en kommuns sida för att bringa personer

att flytta ut ur kommunen eller hindra personer att flytta in i kommunen.

Sådana åtgärder kunde tydligen vara av de mest växlande slag från personliga

påtryckningar till systematiska och generella åtgärder för att försvåra

vistelse i kommunen för icke önskvärda personer. De kunde också

gå ut på att bereda dylika personer bostad på annat håll. Mången gång

torde det vara svårt att draga gränsen för vad som kunde anses tillåtet och

ej tillåtet i detta avseende. Med det anförda hade kammarrätten velat

framhålla att vissa risker vore förbundna med den föreslagna förenklingen

av reglerna för kommunernas inbördes ersättningsskyldighet. Huru stora

dessa risker kunde vara, vore svårt att bedöma. Införandet av statsbidrag

och sammanslagningen av småkommuner borde, såsom kommittén framhållit,

i allt fall minska de antydda riskerna. Att folkpensioneringslagens

likartade regler om ersättningskommun icke såvitt försports vållat några

större olägenheter i förevarande avseende, vore också ett gynnsamt tecken.

Kammarrätten ansågc med hänsyn härtill alt man knappast hade anledning

alt på grund av de berörda riskerna avstå från de stora fördelar, som

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

den av kommittén förordade fördelningen mellan kommunerna av kostnaderna

för socialhjälpen onekligen innebure, främst därutinnan att denna

fördelning överensstämde med vad som gällde inom socialvården i allmänhet.

Några remissinstanser har uttalat sig om de av kommittén föreslagna

hemortsrättsreglerna utan att direkt vare sig till- eller avstyrka

dem. Sålunda säger sig Landsorganisationen inte ha möjlighet

i detalj bedöma förslaget. Organisationen funne emellertid grundtanken

riktig och förordade förenklingar i den utsträckning de kunde genomföras.

Det förefölle dock som om förslagets förverkligande i hög grad vilade på

förutsättningen, att staten lämnade betydande bidrag till socialhjälpens

finansiering.

Kommitténs förslag till huvudregel har avstyrkts eller i varje

fall starkt kritiserats av två reservanter i kammarrätten, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län, ett 20-tal städer

och ett 10-tal landskommuner, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter

i Växjö och Vänersborg ävensom Svenska stadsförbundet och Svenska

socialvårds förbundet.

En del av dem som inte ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag

har förordat, att det ekonomiska ansvaret för utgiven socialhjälp lägges på

vistelsekommunen utan rätt för denna att av annan kommun återkräva

vad som utgivits. Till dem som intagit denna ståndpunkt hör statens

fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Växjö, vilken utvecklar sina synpunkter

på följande sätt.

Att hemortsrättsbestämmelsernas betydelse, om den i betänkandet föreslagna

lagstiftningen i huvudsak genomföres, blir avsevärt reducerad, är

uppenbart. För närvarande kan ny hemortsrätt endast i sällsynta fall,

exempelvis genom giftermål, förvärvas efter fyllda 60 år. Familjer och

mödrar med omhändertagna barn äro ofta under 10-tal år förhindrade att

törvärva ny hemortsrätt, likaså många invalider, sinnesslöa, epileptiker,

m. fl. För alla dessa föreslås undanröjande av hindren för förvärv av ny

hemortsrätt. Det synes mig ostridigt, att det är just de nämnda grupperna

och deras för avsevärd tid eller för all framtid bundna hemortsrätt som ur

kostnadsfördelningssynpunkt betyder mest. Gives åt samtliga dessa hemortsrätt

i mantalsskrivningskommunen, då frågar man sig om det verkligen

är motiverat att behålla ett ersättningssystem och vad därmed följer

av processer, utredningar och annan pappersexercis för det relativa fåtal

personer, som nödgas söka och befinnas berättigade till socialhjälp i annan

kommun än mantalsskrivningskommunen. Konsekvenserna av hemortsrespektive

ersättningsbestämmelsernas totala slopande bleve kanske svårast

för vissa städer, men kommittén uttalar själv (s. 215—216) att erfarenheterna

från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är synnerligen lätt, närmast

talar för att hemortsrättsreglerna i och för sig icke spela större roll

för inflyttningsfrekvensen till storstäderna och att med den begränsade roll

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

socialhjälpen kommer att spela inom socialvården i dess helhet, de till

socialhjälpen anknutna hemortsrättsbestämmelserna knappast komma att

påverka medborgarnas val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämn
Frågan

blir då — kan det vara någon mening med att bibehålla särskilda

ersättningsbestämmelser kommunerna emellan och den för regleringen av

ersättningarna erforderliga administrativa apparaten endast for den i förhållande

till de ovan nämnda grupperna obetydliga grupp, som etter flyttning

under året nödgas söka socialhjälp utanför sin mantalsskrivningskommun?

Jag tror det icke, och om man av hänsyn till vissa stader skulle

vara nödsakad fastställa ersättningsbestämmelser för hjälp åt gruppen tillhörande

torde det av allt att döma bli stora besparingar för det allmänna

om staten påtager sig kostnaderna under i huvudsak samma former som

föreslagits i fråga om icke mantalsskrivna m. fl. Det blir ju inte som nu

fråga om att kostnaderna i vissa fal! under närmare en mansålder ska

påverka statsverket eller viss kommun. Nästa mantalsskrivning bör ju

leda till att bördan överflyttas på den kommun, som enligt huvudregeln

bör bära den. För det allmänna och t. o. in. för statsverket torde den har

antydda anordningen snarare medföra besparingar än ökade utgifter.

Kommunernas intresse av att vidtaga åtgärder för att förhindra eller

främja persons mantalsskrivning i viss kommun torde också under sadant

förhållande avsevärt reduceras och som följd därav mantalsskrivnmgsprocesserna.

Att så sker synes angeläget inte minst därför att den föreslagna

befogenheten för länsstyrelse att förordna att kommun, i vars intresse åtgärder

för påverkande av mantalsskrivningen vidtagits, skall under visst

år vara skyldig svara för socialhjälpskostnad för den ifrågavarande personen,

förefaller otillräckligt för sitt syfte. När visst år gått, kan det av kommunen

i fråga eftersträvade syftet i många fall vara uppnått.

Tanken på att låta vistelsekommunen bära det slutliga ansvaret för socialhjälpskostnaden

har vunnit anslutning även i de yttranden, som avgivits

av stadsfullmäktige i Uppsala, Linköping, Karlstad, Arboga och Borlänge

samt kommunalfullmäktige i Slite kommun och Skellefteå landskommun,

vilka alla ansett, att samtliga hemortsrättsregler borde slopas. De skäl som

åberopats härför överensstämmer i allt väsentligt med vad som anförts i

det nyss refererade yttrandet av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i

Växjö; stadsfullmäktiges i Uppsala ståndpunktstagande härutinnan bygger

dock på förutsättningen att kostnaderna för barnavården helt eller i

varje fall till största delen bestrides av staten. Stadsfullmäktige i Borlänge

upplyser, att barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen i Borlänge tillsammans

under åren 194a—1949 utbetalat cirka 112 000 kr. till »india kom

muner medan andra kommuner till Borlänge inbetalat cirka 102 000 kr.

Skillnaden utgjorde sålunda endast cirka 2 000 kr. per år för en stad av

Borlänges storlek. Det kunde väl vara värt dessa 2 000 kr. att slippa ilrån

uppgörelser med andra kommuner, varvid jämväl processerna hos högre

myndigheter skulle bortfalla. En icke ringa arbetsbesparing skulle göras

på olika håll, om ersättningsförfarandet slopades och den kommun, som

beviljat socialhjälpen, själv finge svara för kostnaderna. Med det slats
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

bidrag, som föreslagits av socialvårdskommittén, syntes kostnaden komma

att bli överkomlig.

I ett yttrande — nämligen det som avgivits av kommunalfullmäktige i

Östervåla kommun — förordas, att hemortsrätten baseras på kyrkobokföringen.

Flertalet av de remissorgan, som avstyrkt kommitténs förslag, riktar

emellertid inte sin kritik mot att mantalsskrivningen lägges till

grund för hemortsrätten utan mot att det nuvarande kravet på en viss

h j ä 1 p f r i tid föreslås slopat.

Överståthållarämbetet säger sig vara väl medvetet om att de nu gällande

hemortsrättsbestämmelserna inte är tillfredsställande i alla avseenden. De

finge dock sägas utgöra en i stort sett nöjaktig lösning av de sinsemellan

motstridiga intressen, som måste ligga till grund för utformningen av regler

på detta område. Ämbetet hävdade med bestämdhet, att en övergång till

nya hemortsrättsregler inte borde ifrågakomma utan att dessa framstode

såsom de gamla klart överlägsna.

Frågan huruvida ett snabbare hemortsrättsförvärv är önskvärt eller ej

har enligt överståthållarämbetets mening olika aspekter allteftersom man

ser denna fråga ur den enskildes eller ur kommunernas synvinkel. Härom

anför ämbetet.

Den enskildes intresse av snabbare hemortsrättsförvärv är beroende av

omfattningen av den socialvård, som vistelsekommunen skall vara skyldig

utgiva. För närvarande torde fattigvårdsstyrelserna i allmänhet icke göra

åtskillnad mellan inom kommunen hemortsberättigade och icke hemortsberättigade

såvitt angår meddelande av obligatorisk fattigvård enligt 1 §

fattigvårdslagen. Fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen åter lärer i stort

sett vara reserverad för inom kommunen hemortsberättigade. Samma åtskillnad

torde jämväl i fortsättningen komma att upprätthållas, därest i

socialhjälpslagen intagas bestämmelser, som innebära olika grader av skyldighet

för vistelsekommunen att ingripa vid hjälpbehov. I den mån utrymmet

för den obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen utvidgas,

minskas emellertid den enskildes intresse av snabbare hemortsrättsförvärv.

Sett ur kommunernas synvinkel framstår åtminstone för vissa kommuner

en utveckling i enlighet med socialvårdskommitténs förslag såsom mycket

betänklig. Visserligen eftersträvas en socialvård, som i princip skall

vara likvärdig i hela landet, men det torde dröja länge innan denna standardisering

uppnåtts, och det torde för övrigt alltid komma att förhålla sig

så, att socialvården inom kommuner med särskilt stark ekonomisk ställning

— främst de större städerna — alltid kommer att erbjuda vidsträcktare

förmåner än inom andra kommuner. Man kan ej bortse från risken, att

personer i huvudsaklig avsikt att komma i åtnjutande av den bättre socialvårdsstandarden

i orter tillhörande förstnämnda kategori, inflytta dit.

överståthållarämbetet finner det vidare uppenbart, att den fördel av den

föreslagna reformen av hemortsrättsreglerna, som skulle bestå i en minskning

av antalet hemortsrättsprocesser, till stor del komme att uppvägas av

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

en ökning av antalet xnantalsskrivningsprocesser. Särskilt betänkligt vore

emellertid, att den föreslagna omläggningen av hemortsrättsinstitutet inbjöde

till manipulationer från en kommuns sida i syfte att antingen åvägabringa,

att vårdbehövande erhölle hemortsrätt i annan kommun, eller förhindra

uppkomsten av sådan rätt i den egna kommunen. Så länge bestämmelser

funnes av innehåll att ersättningsskyldighet kommuner emellan förelåge,

framstode det som ett oeftergivligt krav att reglerna vore så avfattade

att de i möjligaste mån tryggade mot dylika manipulationer. Redan med

nuvarande lagstiftning, som främst genom bestämmelsen om ett s. k. fattigvårdsfritt

år ville tillgodose kravet pa säkerhet i detta avseende, saknades

icke exempel på att obehörigt verkande i syfte att överflytta fattigvårdsbörda

på annan kommun förekommit. Kn övergång till mantalsskrivningen

som ensamt avgörande skulle säkerligen medföra en ansvällning av sådana

försök till obehörigt verkande. Socialvårdskommittén hade å ena sidan

bagatelliserat denna fara men å andra sidan funnit sig föranlåten att i lagtexten

intaga mycket ingående bestämmelser i syfte att motverka den tendens

i antydd riktning, som kunde bliva följden därest kravet på ett fattigvårdsfritt

år slopas. I första hand märktes därvid det föreslagna stadgandet

av innebörd att länsstyrelsen i nu förevarande fall under vissa omständigheter

kunde bortse från skedd mantalsskrivning. I motiveringen till detta

stadgande hade socialvårdskommittén anfört, att den övervägt kriminalisering

av manipulationer men att den avstått härifrån med hänsyn till bevissvårigheter.

Det syntes överståthållarämbetet uppenbart, att samma

bevissvårigheter gjorde sig gällande i lika hög grad vid prövning enligt detta

lagrum, då länsstyrelsen icke gärna på mer eller mindre lösa antaganden

kunde bortse från eljest avgörande mantalsskrivning. Värdet av stadgandet

finge därför anses vara synnerligen begränsat.

Sammanfattningsvis finner sig överståthållarämbetet kunna fastslå, att

de föreslagna hemortsrättsbestämmelserna företer sådana brister, att ämbetet

finner det vara betydligt lyckligare att de nu gällande bestämmelserna

i huvudsak bibehållas än att en omreglering i enlighet med förslaget

äger rum.

Knligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har socialvårdskommittén

i icke obetydlig grad överdrivit nackdelarna av de nuvarande hemortsrättsreglerna.

Dessa behärskades nu tämligen väl av kommunalmännen och

även allmänheten hade blivit förtrogen med dem. Antalet hemortsrättsprocesser

torde under de senaste tio åren ha betydligt nedgått i antal och hemortsrättsreglerna

vållade ej kommunalmännen samma bekymmer och tidsödande

arbete som tidigare. Kommittén hade för undanröjande av påtalade

nackdelar föreslagit avskaffande av hemortsrättsbegreppet och dettas ersättande

med begreppet ersättningskommun, innefattande synnerligen

enkla regler för bestämmande av vilken kommun, som slutligen skulle ansvara

för socialhjälp åt en person. Det föreslagna institutet slode och fölle

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr In

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

med förslaget om statsbidrag till socialhjälpen. Men även om kommitténs

förslag om statsbidrag skulle godtagas vore det synnerligen tvivelaktigt om

hemortsrättsproblemet kunde lösas efter de av kommittén uppdragna

linjerna.

Efter att ha berört frågan om barns hemortsrätt — denna fråga kommer

att behandlas i det följande — fortsätter länsstyrelsen.

Kommittén har såsom ett av villkoren för godtagbara hemortsrättsbestämmelser

angivit, att bestämmelserna ej få vara sådana att de inbjuda myndigheter

och andra till s. k. manipulationer. De nuvarande bestämmelserna

göra knappast detta men det kan med fog ifrågasättas, huruvida ej de av

kommittén föreslagna i allt för hög grad komma att möjliggöra dylika

manipulationer. Kommittén synes själv befara detta då kommittén ansett

sig böra införa en särskild påföljd för manipulationer. Det kan dock ifrågasättas

om förefintligheten av dylik påföljd kommer att verka hämmande,

då bevisningssvårigheterna säkerligen bli betydande och bestämmelserna i

övrigt svåra att tillämpa.

Kommittén har vidare beträffande den förebyggande fattigvården framhållit

att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna verka så, att sådan

hjälp sällan kommer en person till del, som icke har hemortsrätt i vistelsekommun.

Kommittén förmenar att denna olägenhet skulle i avsevärd utsträckning

undanröjas genom de föreslagna bestämmelserna, då enligt dessa

vistelsekommun och »hemortskommun» skulle i betydligt större antal fall

än nu komma att sammanfalla. Länsstyrelsen vill icke bestrida riktigheten

i och för sig i detta resonemang men det finnes en annan omständighet som

talar för att de föreslagna bestämmelserna komma att verka i motsatt riktning.

När det enligt förslaget kommer att bli mycket lätt för en person att

förvärva ny »hemortskommun», kommer säkerligen kommunernas intressen

för att genom kostsamma förebyggande åtgärder återgiva en person

självförsörjningsförmågan att betydligt avtrubbas, då ju kommunen kan

säga sig att kommunen har stora utsikter att redan nästa år bli kvitt personen

i fråga. Det räcker ju med att vederbörande blir mantalsskriven i

annan kommun.

På grund av det anförda kan länsstyrelsen inte biträda kommitténs förslag

utan anser, att de nuvarande hemortsrättsreglerna med en del mindre

justeringar är att föredraga.

De synpunkter, som framförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, återkommer i åtskilliga andra yttranden.

Sålunda sammankopplas i en del av yttrandena hemortsrättsfrågan med

spörsmålet om statsbidrag till kommunernas socialhjälpskostnader. Länsstyrelsen

i Jönköpings län uttalar härom, att införandet av ett statsbidrag

möjliggjort en radikal förenkling av hemortsrättsbestämmelserna. Bortfölle

statsbidraget, kunde emellertid kommitténs förslag inte genomföras

utan man måste söka sig andra vägar. Även kommunalfullmäktige i Klinte

och Stora Kopparbergs kommuner är av den uppfattningen, att kommitténs

förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag i statsbidragsfrågan.

Av samma mening är länsstyrelsen i Södermanlands lön, som emellertid

inte är beredd att acceptera den av kommittén förordade lösningen

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ens om rätt till statsbidrag skulle införas. Som skäl härför anför länsstyrelsen

bl. a., att förslaget visserligen tillgodosåge högt ställda anspråk på

enkelhet men att rättvisesynpunkten knappast vunnit tillräckligt beaktande.

Socialvårdsförbundet anför bl. a.

Redan den omständigheten att förbundet, som framhållits i det föregående,

icke ansett sig kunna biträda socialvårdskommitténs förslag om

införande av statsbidrag för socialhjälp, gör, att förbundet icke heller kan

ansluta sig till kommitténs förslag till lösning av hemortsrättsproblemet.

Förbundet vill emellertid ifrågasätta om ens med bibehållande av ett statsbidrag,

utformat efter de linjer, som socialvårdskommittén uppdragit, hemortsrättsproblemet

kan lösas på sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Om

staten i allt väsentligt hade svarat för kostnaderna för socialhjälpen, kan

givetvis frågan, vilken kommun som skall bära eventuellt överskjutande

kostnader för socialhjälp, anses vara av relativt underordnad ekonomisk

betydelse för kommunerna, och i dylikt fall hade icke varit något att erinra

mot kommitténs förslag. Även med det föreslagna statsbidraget komma

emellertid kommunernas kostnader för socialhjälp att uppgå till långt ifrån

oväsentliga belopp. Detta förhållande gör, att man måste söka sig fram

till en på verkliga skälighetsavgöranden byggd lösning av problemet om

kommunansvarighet för socialhjälp.

Såsom framgår av det förut anförda har från flera håll uttalats farhågor

för att ett slopande av kravet på en viss hjälpfri tid kommer att öka riskerna

för manipulationer i syfte att överflytta försörjningsbördan från en

kommun till en annan och därmed också riskerna för påtryckningar och

ovilja mot personer, som är eller kan befaras bli hjälpbehövande. Bland

dem som framfört betänkligheter av angivet slag märkes även de båda

reservanterna i kammarrätten, som finner det betänkligt att skapa möjligheter

för kommunerna att minska sina socialvårdsutgifter på så enkelt

sätt som genom att förmå sina understödstagare att bosätta sig i annan

kommun. De bestämmelser, som kommittén föreslagit för att hindra manipulationer,

torde inte utgöra tillräckligt skydd för personer, som ur kommunernas

synpunkt vore mindre önskvärda. De åtgärder, som man kunde

befara, torde i allmänhet inte kunna hänföras under uttrycket manipulationer.

Dit torde sålunda inte kunna räknas den inverkan på bostadspolitik,

arbetsanställningar och socialvård, som kommunens organ kunde utöva.

Det torde f. ö. inte endast bli fråga om åtgärder från de kommunala organens

sida utan kanske mera om inställningen hos de fastighetsägare, arbetsgivare

och andra, som dessa personer vore beroende av för att få bostad

och arbete. Om manipulationer tillgrepes, torde man få räkna med att de

som regel skulle bli av den art alt de inte bleve kända eller i vart fall inte

kunde bevisas. I samma riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Uppsala

och fatt ig va rds styrelsen i Göteborg. Stadsfullmäktige i Strömstad

anför.

Den hittills gällande regeln om förvärv av hemortsrätt har hindrat många

människor från att flytta från eu ort till en annan. På samma sätt har

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

fattigvårdsmyndigheterna inför hotet, att en person eller familj skulle

flytta till en annan ort, där kostnaderna kunde befaras bli högre, sökt förmå

vederbörande att stanna i hemkommunen. Ett komplement till dessa faktorer

har ytterligare det s. k. hemsändningsinstitutet varit. Man har anledning

antaga, att under ett så restriktivt system, som den nuvarande fattigvårdslagens

latenta önskemål att flytta blivit uppdämmade. Släpper man

nu dessa latenta önskemål lösa och direkt uppmuntrar utflyttningskommunen

att understödja utflyttning, gör man i motsvarande grad inflyttningskommunen

värnlös. Har man starkt fördömt, vad man ofta misstänkt,

men sällan fört i bevis, att den ena kommunen lämnat hemliga understöd

åt i kommunen hemortsberättigad, som varit bosatt i annan kommun,

för att därigenom förändra hemortsrätten, får man visserligen i det nya

systemet inget underlag för juridisk åtgärd mot den kommun, som understöder

en utflyttning, men så mycket mer anledning till moralisk harm

över att ett understött utflyttningsförfarande skall vara legalt. Man må

säga, att det tillhör ett förgånget skede att se på människor på det krassa

sätt, som kan vara uttryckt i denna harm, men icke desto mindre är det så,

att den ena kommunala enheten vinner och den andra förlorar på flyttningen.

Statsbidraget spelar därvid ingen roll i motiveringen, emedan en

del av kostnaden alltid stannar på mantalsskrivningskommunen, varjämte

utflyttningskommunens förvaltningskostnader tenderar att minska och inflyttningskommunens

att öka genom varje flyttning.

Man kan inte anse hemortsrättsproblemet i dess egenskap av kommunalt

problem rättvist löst på det sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Det

skall erkännas, att problemet, som är mycket omfattande, kan lösas soin

en gordisk knut men då må staten med i stort sett bibehållna regler för bestämmandet

av ersättningsrätten mellan kommunerna åtaga sig det ansvar

för full betalning, som hittills åvilat hemortskommunen. I annat fall bör

kommunerna bestämt avvisa kommitténs förslag i här berörda avseende.

Farhågor för att ett genomförande av kommitténs förslag skall medföra

en benägenhet för socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner med

högre socialhjälpsstandard har kommit till uttryck i åtskilliga yttranden.

Svenska stadsförbundet erinrar om att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna

bl. a. haft till uppgift att motverka benägenheten hos enskilda

medborgare att söka genom inflyttning i kommuner med en mera frikostig

fattigvård komma i åtnjutande av därmed förenade fördelar. Om riktigheten

av kommitténs uppfattning, att sådan benägenhet numera på grund

av ändrade förhållanden inom socialvården icke skulle göra sig gällande

i nämnvärd grad, kunde förbundet ej känna sig övertygat. Sannolikt borde

man alltjämt räkna med lokala skiljaktigheter beträffande socialhjälpens

förmåner, som i samverkan med andra faktorer skulle medföra, att en del

kommuner finge — med den av kommittén föreslagna regleringen i nu berörda

avseende — vidkännas otillbörligt stora kostnader för socialhjälpen.

Det syntes också tvivelaktigt, om kommitténs förslag vore i detaljhänseenden

tillräckligt genomtänkt för att utan vidare kunna accepteras.

Borgarrådsberedningen i Stockholm finner visserligen, att skäl i och för

sig talar för en uppmjukning, men anser sig likväl icke kunna tillstyrka

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

kommitténs förslag. Som skäl härför åberopades vad som anförts i två

tjänsteutlåtanden, det ena av socialvårdens chefstjänstemän och det andra

av socialvårdens planeringskommitté. I det förstnämnda utlåtandet framhålles

bl. a., att Stockholm ur olika synpunkter utövar en stor dragningskraft

inte minst på personer, vilkas försörjningsförmåga är nedsatt. Ett

underlättande av hemortsrättsförvärvet komme därför för Stockholms del

— liksom även för andra kommuner med stort inflyttningsöverskott att

öka socialvårdskostnaderna. Samma synpunkter frainföres av planeringskommittén,

som därjämte framhåller, att de svåraste problemfallen visar

en tendens att i allt större utsträckning söka sig till storstäderna. Bland

övriga remissinstanser, som uttalat betänkligheter av liknande art, märkes

stadsfullmäktige i Enköping, Värnamo, Hälsingborg och Strömstad samt

fattigvårdsstgrelserna i Göteborg och Hälsingborg.

Såsom framgår av den hittills lämnade redogörelsen för innehållet i

yttrandena har yppats farhågor för att ett genomförande av kommitténs

förslag kommer att medföra en ökning av antalet mantalsskrivningsprocesser.

Denna uppfattning är ganska utbredd. Sålunda uttalar exempelvis

stadsfullmäktige i Enköping och Köping, att kommunerna med största

säkerhet komme att gå in för en skärpt kontroll av mantalsskrivningarna,

vilket måste föra med sig ett ökat antal processer. Fattigvårdsstgrelsen i

Göteborg erinrar om att de nuvarande fattigvårdsprocesserna endast rörde

personer, som redan erhållit hjälp, medan mantalsskrivningsprocesserna

komme att röra den vidare personkrets, som kunde befaras komma att i en

framtid söka hjälp. Enligt stadsfullmäktige i Luleå skulle trasslet kommuner

emellan bli minst lika stort som f. n.

Ett flertal remissinstanser — även sådana som i princip tillstyrkt att

enbart mantalsskrivningen skall vara avgörande för kommunernas inbördes

ersättningsskyldighet — har riktat invändningar mot kommitténs förslag

att den faktiska mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgivits,

skall vara bestämmande härutinnan. Detta spörsmål behandlas mest utförligt

av 1949 års folkbokföringssakkunniga, som anför.

Kommittén synes icke ha tillräckligt beaktat, att mantalsskrivning avser

helt kalenderår, det s. k. mantalsåret, och detta vare sig mantalsskrivningen i

fråga grundas på beslut av mantalsskrivningsförrättare eller överinstans. Om

(. ex. överinstansen, med undanröjande av en persons mantalsskrivning i

kommunen A, förklarar kommunen B vara personens rätta mantalsskrivningsort,

är personen därmed för hela mantalsåret och sålunda även för

tiden före överinstansens beslut mantalsskriven i kommunen B. Med hänsyn

härtill är kommitténs uttryckssätt »vid det tillfället varit mantalsskriven»

icke helt tillfredsställande. 1 detta sammanhang vilja de sakkunniga,

med hänsyn till möjligheten till missuppfattning på grund av vad i betänkandet

(s. 229) anförts om behandlingen av ersättningsfrågor, vidare framhålla

att definitiva beslut om personernas mantalsskrivning föreligga först

sedan mantalshingden justerats (se 54 § andra stycket tolkbokföringsförordningen;

angående visst anstånd med justeringen se även 28 § 2 mom.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

andra stycket mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947, nr 654).

De sakkunniga utgå från, att med den av kommittén föreslagna bestämmelsen

icke avses, att även de preliminära beslut om mantalsskrivning, som

framgå av stommar till mantalslängder och icke justerade mantalslängder,

skola tillmätas betydelse vid bestämmande av ersättningskommun. Om

t. ex. en person, som blivit upptagen i mantalslängdsstommen för A kommun,

den 2 januari mantalsåret erhåller socialhjälp i kommunen B och

sedermera efter skriftväxling mellan mantalsskrivningsförrättarna slutligen

mantalsskrives i B, bör sålunda icke denna kommun kunna återsöka den

utgivna kostnaden hos kommunen A under åberopande av att hjälptagaren

»vid tillfället varit mantalsskriven» i A.

Folkbokföringssakunniga finner emellertid anledning till invändningar

mot den föreslagna bestämmelsen även ur sakliga synpunkter samt yttrar

härom.

Till motivering av den föreslagna skyldigheten för kommunerna att deltaga

i kostnaderna för socialhjälpen, vilken kommittén (s. 218) i princip

betraktar som en statsuppgift, anför kommittén, att fara eljest skulle föreligga

för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Den kommun, vars

organ utövade ett betydelsefullt inflytande vid beviljandet av hjälpen, skulle

bära en del av kostnaden. Däremot kunde denna ansvarighet icke byggas

på något slag av samhörighet mellan viss kommun och den enskilde, medförande

en på allmänna rättssynpunkter grundad skyldighet för denna

kommun att bistå den enskilde. Att under sådana förhållanden tala om att

det vore rättvist eller orättvist att en person finge hemortsrätt i en kommun

vore ett sätt att se på problemet som numera saknade reell grund. Enligt

kommitténs förmenande borde man sålunda vid utformningen av hemortsrättsbegreppet

för socialhjälpen liksom för socialvården i övrigt bortse från

samhörighetssynpunkter och de därpå grundade föreställningarna om vad

som gentemot en kommun vore rättvist eller icke.

Utan att ingå på frågan, huruvida den sålunda anförda motiveringen för

kommuns skyldighet att bära kostnad för socialhjälp även täcker den föreslagna

bestämmelsen om regressrätt i vissa fall för kommun, vars organ

beslutat utgiva socialhjälp, mot en annan kommun, kunna de sakkunniga

emellertid icke underlåta att framhålla den nyckfullhet i ansvarsfördelningen

som bestämmelsens tillämpning kan medföra. Huruvida den ena

eller andra kommunen blir ansvarig för socialhjälpskostnad, kan nämligen,

då mantalsskrivning överklagats, bliva beroende av tillfälligheter, såsom

när hjälpbehovet inträder och när överinstansen med hänsyn till utredningsbehovets

omfattning, myndighetens arbetsbelastning o. s. v. hinner avgöra

målet. Det sagda må belysas med ett par exempel.

Antag att tre kommuner, envar beträffande i kommunen mantalsskriven

person, klagat över mantalsskrivningen och vinna bifall till besvären så att

annan kommun av länsstyrelsen förklaras vara rätt mantalsskrivningsort.

De tre personerna antagas vidare under mantalsåret bliva hjälptagare. I

det ena fallet hinner länsstyrelsen meddela beslut innan socialhjälp utgivits

och den klagande kommunen undgår kostnadsansvar. I det andra

fallet, där besvären måhända samtidigt avgöras av länsstyrelsen, har hjälpbehovet

inträtt tidigare och den klagande kommunen får, eventuellt jämte

den av länsstyrelsen bestämda mantalsskrivningskommunen, bära kostnad

för utgiven socialhjälp. I det tredje fallet har den kommun, som länssty
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

relsen anser vara rätt mantalsskrivningsort, under hela året utgivit socialhjälp,

men länsstyrelsens beslut hinner ej meddelas förrän efter arets utgång;

denna kommun äger därför, trots att dess organ beslutat utgiva

socialhjälpen och trots att den befunnits vara rätt mantalsskrivningsort,

återsöka hela kostnaden hos den kommun, där hjälptagaren enligt länsstyrelsens

beslut felaktigt mantalsskrivits. o

Ett annat exempel: En person, som under hela mantalsaret ar hjalptagare,

har upptagits i mantalslängd för kommunen A, vilken mantalsskrivning

fastställes av kammarrätten genom utslag den 1 december mantalsåret med

ändring av länsstyrelsens beslut den 15 juli samma år, varigenom kommunen

B förklarats vara rätt mantalsskrivningsort. Kommunen A har torlorat

mantalsskrivningsmålet men dock vunnit, att kommunen B blivit ansvarig

för en del av hjälpkostnaden.

Folkbokföringssakkunniga kan inte tillstyrka en lagstiftning med dylika

konsekvenser. Inte blott ur formella utan även ur sakliga synpunkter borde

därför förslaget överarbetas på denna punkt, därvid de sakkunniga för sin

del ville förorda, att ersättningskommun skulle vara den kommun, där

hjälptagaren enligt lagakraftägande beslut skulle vara mantalsskriven för

det år, under vilket hjälpen utgivits.

I huvudsak samma synpunkter, som utvecklats av folkbokföringssakkunniga,

har kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits av kammarratten,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och Hallands

län, ett antal städer och landskommuner, socialvårds förbundet och

Gävleborgs läns barnavårdsförbund.

Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar för egen del innehållet i en av

drätselkammaren i Malmö upprättad promemoria, vari anföres bl. a.

Det kommer att bliva oerhört svårt att under årets första månader fastställa

vilken kommun som skall vara ersättningsskyldig'' för lämnad socialhjälp.

Under tiden 1—20 januari kommer det att bliva så gott som omojligt.

Enligt § 52 i gällande folkbokföringsförordning åligger det nämligen

mantalsskrivningsförrättarna att i anledning av förhållanden, som vid mantalsskrivningen

eller eljest komma till deras kännedom, meddela varandra

erforderliga underrättelser till förebyggande av att någon blir från mantalsskrivning

obehörigen utesluten eller på mer än ett ställe samtidigt mantalsskriven.

Besked i anledning av inkommen framställning från annan mantalsskrivningsförrättare

skall meddelas skyndsamt och senast den 20 januari

mantalsåret. Intill denna dag kan sålunda en persons mantalsskrivning

ändras utan beslut av länsstyrelsen. Ärendet behandlas som om personen

i fråga aldrig varit upptagen i den mantalslängd, varur han efter skriftväxling

"avförts. Sådan skriftväxling berör för Malmö stads del ca 900 personer

årligen. . . , ,

1 mantalslängden kunna vidare företagas justeringar under tiden tram

till den 1 mars, då längden skall vara justerad. Även under denna tid kommer

det sålunda att bliva svårt att fastställa ersättningskommun.

Jämlikt § 20 i det föreliggande förslaget skall talan anhängiggöras inom

120 dagar från det socialhjälpen börjat utgå. Kommunen skall dessförinnan

hava givit ersättningskommunen skriftlig anmaning att ersätta socialhjäl
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

pen. På grund av de svårigheter, som ovan framhållits, torde det bliva besvärligt

för kommunerna att hinna bevaka sin rätt till ersättning för socialhjälp,

som lämnats i början av året.

Att hänföra ersättningsskyldigheten till den faktiska mantalsskrivningen

kommer att för de större städerna med deras sjukhus, skolor och sociala

inrättningar medföra <m uppenbar olägenhet. Det är nämligen vanligt, att

personer, som söka vård å stadens sjukhus, låta kyrkoskriva sig i staden

för att på detta sätt få billigare sjukvård. Vidare händer det mycket ofta,

att en person, som saknar bostad, låter kyrkoskriva sig å ett ungkarlshärbärge,

som han kanske tillfälligt besöker. I dessa fall anses personen icke

vara i folkbokföringsförordningens mening bosatt å den plats, där han

kyrkobokförts, men om kyrkoskrivningen kvarstår den 1 november, blir

vederbörande mantalsskriven i staden och myndigheterna måste anföra

besvär över mantalsskrivningen, för såvitt icke rättelse kan uppnås genom

ovan nämnd skriftväxling. Malmö stad har årligen ett hundratal besvärsärenden,

där staden av olika skäl yrkar upphävande av mantalsskrivning

här. I de allra flesta fallen bifaller länsstyrelsen detta yrkande. Länsstyrelsens

utslag kommer dock vanligen ganska sent, vilket innebär, att staden

jämlikt det nu ifrågavarande förslaget måste ersätta ev. utgående socialhjälp

under större delen av året till sådana, som högst tillfälligt, kanske

aldiig, vistats i staden, och som icke hava någon som helst anknytning hit.

I vissa fall kommer länsstyrelsens utslag, varigenom mantalsskrivning

undanröjes, så sent, att vederbörande person även för det nya året blir

mantalsskriven i staden. Då måste besvär anföras på nytt. Staden kan på

detta sätt under ett par år bli ersättningsskyldig för socialhjälp åt personer,

som icke skolat vara här mantalsskrivna. I detta sammanhang är att märka,

att det i vanliga fall är svårast och mest tidsödande att utreda mantalsskrivningsärenden

angående sådana personer, som anlita socialhjälp. I

I den av drätselkammaren upprättade promemorian ifrågasättes om man

inte i stället för att låta den faktiska mantalsskrivningen bli avgörande

skulle kunna införa begreppet »ersättningsår», vilket förslagsvis kunde omfatta

tiden 1 juli 30 juni. Kommun, där en person blivit mantalsskriven

ett visst år, skulle bli ersättningskommun intill den 1 juli påföljande år.

Man kunde vänta, att åtminstone en del mantalsskrivningsärenden då vore

avgjorda av länsstyrelsen. I de fall, där besvär över mantalsskrivning anförts,

borde ersättningskommun icke fastställas, förrän ärendet avgjorts

av länsstyrelsen. Eftersom endast ett fåtal ärenden fullföljdes till kammarrätten,

torde man kunna bortse därifrån och låta länsstyrelse^ beslut vara

avgörande.

Den kritik, som riktats mot den av socialvårdskommittén föreslagna

huvudregeln rörande hemortsrätten, har — om man bortser från de jämkningsförslag

som redovisats i det föregående — i allmänhet inte utmynnat

i andra slutsatser än att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna vore att

föredra framför de av kommittén förordade eller att frågan borde ytterligare

utredas. Emellertid har Svenska socialvårdsförbundet och stadsfullmäktige

i Borås ifrågasatt, huruvida inte de nuvarande hemortsrättsregleina

borde överföras till den nya lagstiftningen med den jämkningen, att

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

den hjälpfria tiden inskränktes från ett år till sex månader. Socialvårdsförbundet

anför härom.

Också förbundet finner det emellertid angeläget, att den enskildes intresse

av att utan alltför stor tidsutdräkt kunna vinna hemortsrätt i den

kommun, där han bosätter sig, tillbörligen beaktas. Förbundet vill därför

ifrågasätta om icke nu gällande bestämmelser borde kunna uppmjukas.

Tänkbart är, att den tid om ett år, under vilken vederbörande enligt gällande

lag icke skall hava kommit i åtnjutande av fattigvård, för socialhjälpens

vidkommande skulle kunna inskränkas exempelvis till sex månader.

Till skillnad från det av socialvårdskommittén framlagda förslaget skulle

en sådan lösning av hemortsrätt sproblemet innebära ett skäligt hänsynstagande

till kommunernas intresse av en såvitt möjligt skälig avvägning av

kommunansvarigheten för meddelad socialhjälp. De kroniserade hjälpfallen

skulle nämligen med en dylik ordning icke kunna övervältras från en kommun

till en annan. Samtidigt skulle den enskildes intresse av att utan alltför

stor tidsutdräkt vinna hemortsrätt i den kommun, där han är bosatt, tillgodoses

bättre än nu gällande bestämmelser medge.

Kommitténs förslag i fråga om svenska medborgare, som ej är

mantalsskrivna i riket, och om personer, som saknar

svenskt medborgarskap, har lämnats utan erinran i yttrandena.

Någon erinran har ej heller framställts mot förslaget att slopa den nuvarande

övre åldersgränsen för hemortsrätts förvärv, 60

år. En del av de anmärkningar, som riktats mot den av kommittén föreslagna

huvudregeln — särskilt de farhågor som yppats för att hjälpbehövande

i ökad omfattning skall söka sig till orter med en mera utvecklad

socialvård — torde emellertid delvis hänga samman med att den nuvarande

60-årsregeln föreslås slopad. I detta avseende hänvisas till vad som anförts

i det föregående. Som ett ytterligare inlägg i denna fråga må här endast

redovisas följande uttalande av stadsfullmäktige i Halmstad.

Medan nu åldern 60 år utgör övre gränsen för förvärv av hemortsrätt,

skall enligt lagen om socialhjälp hemortsrätt kunna förvärvas oavsett åldern.

Det torde lätt kunna bliva följden, att just de människor, som bäst och

oftast behöva hjälp och vård av det allmänna, komma att flytta till sådana

orter, som bäst ordnat sin socialvård. En inflyttning till städerna och liknande

tätorter med goda ålderdomshem och pensionärshem och bättre möjligheter

till sjuk- och läkarvård torde sålunda komma att äga rum, vilket

icke kan anses önskvärt, även om statsbidrag kommer att utgå med avsevärda

belopp.

Vad kommittén föreslagit i fråga om hemortsrätt för hustru bär

lämnats utan erinran i yttrandena.

Däremot har kommitténs förslag i fråga om b arns he in ortsrätt

rönt åtskillig kritik.

Denna kritik riktar sig framför allt mot att fosterbarn och barn, som

blivit omhändertaget för samhällsvård, skulle byta hemortsrättskommun

varje gång fadern resp. modern ändrar mantalsskrivningsort. I ett av

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän avgivet utlåtande, vilket åberopats

av såväl borgarrådsberedningen i Stockholm som överståthållarämbetet,

anföres härom.

Förutom de rent tekniska olägenheterna av en bestämmelse, som medför,

att ett barn kan byta hemortsrätt varje år, för detta även med sig vissa

betänkliga konsekvenser i rent humanitärt hänseende. Därest en moder

till barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, flyttar till annan kommun

och där blir mantalsskriven, kommer den omhändertagande kommunen

att anmana moderns nya mantalsskrivningskommun. Det kan sålunda

bli den omhändertagande kommunens skyldighet att anmana den ena kommunen

efter den andra. I synnerhet om flyttningarna äga rum mellan

mindre kommuner, där man i nämnderna väl känner invånarna i kommunen,

torde detta kunna medföra vissa olägenheter. Den som anställer

kvinnlig arbetskraft torde få anledning, när konsekvenserna av hemortsrättsreglerna

bli kända, att granska vederbörandes familjeförhållanden för

att undvika, att anställningen skall medföra några ekonomiska konsekvenser

för kommunen. I varje fall i mindre kommuner torde man inom nämnderna

ogärna se att inflyttning sker av personer, som omedelbart kunna

öka kommunernas kostnader för ersättning till andra kommuner genom att

deras minderåriga barn redan äro omhändertagna i annan kommun.

Stadsfullmäktige i Enköping framhåller, att mantalsskrivningsledarna för

de omhändertagna barnen — i synnerhet de ogifta mödrarna —- ofta växlar

mantalsskrivningsort. Det betydde alltså att eftersom omhändertagandekommun

icke växlar denna finge ett oerhört arbete varje år att kontrollera

mantalsskrivningarna och fastställa ersättningskommuner för alla omhändertagna

barn. Men den måste också kontrollera mantalsskrivningsledarnas

mantalsskrivningar i alla fall där räkningar komme från andra kommuner.

För medelstora och större kommuner innebure detta en så stor merbörda

administrativt sett att kommitténs förslag enbart ur denna synpunkt inte

kunde tillstyrkas, då det innebure en byråkratisering av verksamheten. Vad

det komme att betyda av administrativ belastning t. ex. för en storstad

vore uppenbart för var och en. Man kunde knappast antaga att förslaget

på detta område skulle medföra minskning i antalet processer, om man med

de faktiska förhållandena beträffande fosterlegornas olika höjd i olika

kommuner som bakgrund granskade händelseförloppet. De större städerna

utanför landsting kunde föra och hade i realiteten redan bestämt en taxepolitik

som låge långt över medelfosterlönen i riket, detta beroende bl. a.

på de höga kostnaderna för anläggande och drift av barnhem. Risken för

en allvarlig ökning av antalet processer vore här uppenbar när ersättningskommunen

genom de föreslagna bestämmelserna kunde växla praktiskt

taget varje år och det bleve nya anmaningar som skulle göras och »nya»

principer som skulle brytas. Detta förhållande komme att bli än värre när

det gällde en yrkesutbildning av ett barn eller, vilket också torde kunna

förekomma, en vuxen. Hela utbildningen kunde äventyras genom att det

ideligen kunde komma att uppträda nya parter i ersättningsfrågan.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Jämtlands

läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Uppsala, Uddevalla,

Karlstad, Köping, Karlskoga, Sundsvall, Östersund och Sollefteå, fattigvårdsstyrelsen

och barnavårdsnämnden i Göteborg, barnavårdsnämnden

i Norrköping samt kommunalfullmäktige i Brastads och St. Kopparbergs

kommuner påtalar det olämpliga i — eller i varje fall ifrågasätter lämpligheten

av — att omhändertagna barn och fosterbarn växlar hemortsrätt allteftersom

fadern eller modern byter mantalsskrivningsort. En dylik växling

anses i flera av dessa yttranden medföra administrativt merarbete för

kommunerna samt intressekonflikter och irritation.

Södermanlands läns barnavårds förbunds arbetsutskott anlägger följande

synpunkter på frågan om ersättningskommun för barn utom äktenskap,

vilket omhändertagits för samhällsvård.

Enligt utskottets uppfattning skulle det vara lyckligt, om denna fråga

kunde lösas på något annat sätt än de sakkunniga föreslagit, exempelvis

genom att högre statsbidrag möjliggöres för kostnaderna i dessa fall. Om

man utgår från nu gällande barnavårdslagstiftning kommer socialnämnden

i den omhändertagande kommunen bli nödsakad att ständigt följa moderns

vistelseorter. Skulle modern byta mantalsskrivningskommun varje år,

måste följden bli, att den kommun, där barnet omhändertagits, årligen

kommer att få rikta sitt ersättningskrav mot ny kommun. För den händelse

modern skulle gifta sig och båda makarna komma att få inkomster

torde man även få räkna med, att socialnämnden i vederbörande mantalsskrivningskommun

beslutar om ersättningsskyldighet för modern, i vad

rör den kostnad, som det åligger denna nämnd att utgiva. Härigenom kan

det — arbetsutskottet utgår fortfarande från bestämmelserna i gällande

barnavårdslag — för närvarande icke alltför sällsynta förhållandet komma

att uppstå, att modern i stället för att erlägga fordrad ersättning och utan

att hysa någon personlig önskan att själv ta hand om barnet skiljer detta

från ett gott fosterhem, "där barnet vuxit fast, för att låta det växa upp i ett

hem med en ointresserad moder och styvfader. Som en indirekt verkan av

bestämmelserna om barnets ersättningskommun kan man även tänka sig,

att fosterföräldrarna av rädsla att förlora barnet icke våga begära förhöjd

fosterlön, även om sådan skulle vara i hög grad erforderlig för barnets uppfostran.

Visserligen är det tydligt, att nu nämnda olägenheter i viss utsträckning

kunna avhjälpas genom ändrad lagstiftning i fråga om fosterbarnsvården,

men utskottet ställer sig likväl tveksamt till de sakkunnigas

förslag i detta avseende.

Stadsfullmäktige i Uppsala finner många skäl tala för att kostnaderna

för barnavården helt eller i varje fall till största delen övertages av staten.

Härigenom skulle institutet »ersättningskommun» bli överflödigt för barnavårdens

del. Enbart hotet om förlust eller minskning av statsbidraget jämte

den kontroll, som skulle företagas av länsstyrelsernas socialbyråer, torde

vara tillräcklig för att förhindra eventuella missbruk.

Vad särskilt angår frågan vilken av föräldrarna, som bör vara hemortsrättsledare

för barnet, anför länsstyrelsen i Västerbottens län.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Hemortsrätten för barn under 16 år göres enligt förslaget beroende av

mantalsskrivningsorten för den av föräldrarna, som har vårdnaden om

barnet. Detta kan väl vara teoretiskt motiverat men synes ur praktisk svnpunkt

mindre lämpligt. Det blir nämligen mången gång svårt att konstatera

huruvida domstol förordnat om ändring beträffande vårdnaden. Visserligen

skall domstol, som meddelat beslut om vårdnaden, underrätta barnavårdsnämnden

där barnet är kyrkobokfört, men därigenom vinnes icke

någon garanti för att beslutet är känt eller lätt kan utrönas, när fråga om

socialhjälp uppkommer. Barnet kan ju då vistas i en annan kommun och

möjligheterna att taga reda på huruvida ett domstolsbeslut av angivna slag

någon gång meddelats kan vara ganska små, då detta ej framgår av något

officiellt register. Dessutom förväxlar allmänheten ej sällan begreppen

vårdnad och vård, vilket lätt kan leda till onödiga tvister mellan kommunerna.

Det lärer vara ganska vanligt att annan än den som har vårdnaden

om barnet vårdar detsamma.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då några nämnvärda orättvisor

i förhållandet mellan kommunerna icke torde uppstå, om man lämnar

vårdnadsbegreppet åsido i detta sammanhang, anser länsstyrelsen anledning

saknas att frångå huvudregeln om den faktiska mantalsskrivningen

för föräldrarna vid bestämmande av ersättningskommun beträffande minderåriga

barn.

Med anledning av kommitténs förslag att ett barn fr. o. in. den dag det

fyller 16 år skall erhålla hemortsrätt i den kommun, i vilken barnet för

det året är mantalsskrivet, uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

fattigvärdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Göteborg, samt barnavårdsnämnden

i Norrköping, att en dylik regel kan väntas komma att bereda

svårigheter vid anskaffande av fosterhem. Även i det av överståthållarämbetet

och borgarrådsberedningen i Stockholm åberopade utlåtandet av

socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän fästes uppmärksamheten på

den menliga inverkan det kunde få för utackorderingsverksamheten om

barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnden, fr. o. in. 16-årsdagen

skulle få hemortsrätt i utackorderingskommunen. Särskilt betänkliga konsekvenser

syntes detta komma att medföra i fråga om barn, som vore

omhändertagna för skyddsuppfostran och där vården sålunda kunde fortfara

eller börja efter det barnet fyllt 16 år.

Barnavårdsnämnden i Solna befarar att ett genomförande av kommitténs

förslag kan leda till att en ansvarskännande barnavårdsnämnd, som fullföljt

sitt omhändertagande med hjälp till start eller utbildning, möts med

negativ inställning från den främmande kommun, där barnet varit placerat

som fosterbarn och som tran dess 16-årsdag blivit ersättningskommun.

Å andra sidan kunde en mindre ansvarsfull barnavårdsnämnd, som haft

omhändertagandet om hand, överlåta åt den främmande kommun, vilken

på grund av barnets placering och mantalsskrivning vore både vistelse- och

ersättningskommun från barnets 16-årsdag, att efter eget skön jämlikt

bestämmelserna i socialhjälpslagen svara för ifrågavarande hjälp. I båda

fallen syntes barnets intressen kunna bli eftersatta. Över huvud taget

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

torde hemortsrättsförvärvets fixering till en tidpunkt, till vilken barnavårdsnämndernas

kostnader på ett särskilt sätt koncentrerats, vara ägnat

att vålla tvister och oklarhet. Då det dessutom vore lättare att bevaka

överflyttningen av ersättningsskyldigheten från en kommun till en annan,

om alla sådana förändringar ägde rum den 1 januari, borde minderårigas

förvärv av självständig hemortsrätt fastställas till utgången av det kalenderår,

under vilket personen fyllde 17 år.

Kommitténs förslag till ändringar i folk bo k fö ringsförord

ningen har tillstyrkts av pensionsstyrelsen men a vstyrkts

av kammarrätten, länsstyrelsen i Gävleborgs län och 1,949 års

folkbokföringssakkunniga. Övriga remissinstanser har inte yttrat sig särskilt

över förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför bl. a.

Principiellt synes det vara riktigast att mantalsskrivningen så troget som

möjligt avspeglar den faktiska bosättningen och att de ekonomiska rättsverkningarna

regleras på annat sätt. Farhågorna för att det skulle erfordras

invecklade bestämmelser lör att reglera de ekonomiska förhållandena

mellan kommunerna synas överdrivna. Under alla förhållanden torde dylika

bestämmelsers tillämpning bli långt enklare än tillämpningen av kommitténs

förslag i fråga om folkbokföringen, vilket förslag, om detsamma

genomfördes, till stort men för de redan nu hårt ansträngda lokala skattemyndigheterna,

skulle komma att återinföra många av de svårigheter, som

avskaffats genom upphävandet av 14 § 5 mom. och därutöver öka svårigheterna

i vad gäller folkbokföring av personer, som överlämnats till enskilda

hem. Om genom socialvårdsreformens genomförande »så gott som

samtliga på ålderdomshem intagna komme att betraktas som inackorderade

på egen bekostnad» synes det också mest följdriktigt att mantalsskrivningen

får följa denna faktiska bosättning. Att som stöd för avvikelse

från den faktiska bosättningen åberopa att berörda personer själva »på

intet sätt torde räkna sig som tillhörande den kommun» där ålderdomshemmet

eller försörjningshemmet är beläget, synes verklighetsfrämmande,

eftersom den enskilde medborgarens egen önskan hittills knappast tillåtits

utöva någon inverkan vid folkbokföringen. Skulle därför föreslagna specialregler

komma att införas beträffande personer, som intagits å ålderdomshem

eller försörjningshem, skulle detta endast komma att markera dessa

anstalters fattigvårdskaraktär, vilket väl knappast torde stå i god överensstämmelse

med grundtankarna i den ifrågasatta socialvårdsreformen.

Enligt 7949 års folkbokf öringssakkunniga skulle ett genomförande av

kommitténs förslag, i stället för att medföra förenklingar, komma att innebära

en icke eftersträvansvärd komplicering av undantagsbestämmelserna

i 14 § folkbokföringsförordningen. En sådan komplicering borde enligt de

sakkunnigas bestämda mening icke ske utan synnerligen tungt vägande

skäl. Såsom särskilt ovälkommet framstode kommitténs förslag, att folkbokföringsförordningen

skulle belastas med vissa undantagsbestämmelser

rörande förhållanden, vilka för närvarande reglerades genom bestämmelser

i sociallagstiftningen. De sakkunniga, vilka ännu ej kunnat taga ställ
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

ning till frågan vilka bestämmelser folkbokföringsförordningen borde innehålla

angående rätt kyrko- och mantalsskrivningsort, vore icke beredda att

taga slutlig ställning till vad kommittén härutinnan föreslagit. Med hänsyn

härtill föresloge de sakkunniga i första hand att kommitténs förslag, så

vitt detsamma avsåge vissa folkbokföringsfrågor, icke i detta sammanhang

lades till grund för lagstiftning. De av kommittén berörda spörsmålen

borde i stället tagas i beaktande av de sakkunniga under deras fortsatta

arbete och bli föremål för avgörande samtidigt med de förslag, vilka

de sakkunnigas översyn i övrigt kunde föranleda.

Utöver vad sålunda upptagits innehåller folkbokföringssakkunnigas yttrande

en vidlyftig detaljgranskning av kommitténs förslag. Anledning torde

saknas att närmare redogöra för vad yttrandet innehåller härutinnan. Nämnas

må endast, att de sakkunniga i så gott som alla detaljfrågor intagit

en mycket kritisk ståndpunkt gentemot kommitténs förslag.

Redan i samband med behandlingen av den av kommittén föreslagna

huvudregeln har en redogörelse lämnats för vissa synpunkter, som i remissyttrandena

framkommit rörande behovet av föreskrifter i syfte

att förebygga s. k. manipulationer. Härutöver må nämnas,

att 1949 års folkbokföring ssakkunniga i denna fråga anfört följande.

Kommittén uttalar vidare (s. 225 och 248 ff.), att ett genomförande av

förslaget om mantalsskrivningskommunens ansvar för socialhjälpskostnader

kan giva upphov till manipulationer; främst då att en kommuns representanter

försöka ordna bosättning i annan kommun för en person, som

åtnjuter eller beräknas komma i åtnjutande av hjälp i den egna kommunen.

Ehuru kommittén visserligen — vid ett fasthållande av mantalsskrivningen

såsom grund för socialhjälpens anknytning — betraktar möjligheten

av manipulationer från kommunernas sida såsom varande utan

större betydelse sedan ändringarna i kommunindelningen genomförts,

socialhjälpslagen efterträtt fattigvårdslagen samt övriga hjälpformer börjat

till fullo fungera, har kommittén ändock av försiktighetsskäl (s. 226 och

252) föreslagit den i 22 § andra stycket förslaget till socialhjälpslag intagna

inanipulationsbestämmelsen.

Att på så svaga grunder införa en lagbestämmelse av för svenskt rättsväsende

så egendomlig natur anser de sakkunniga icke tillrådligt. De sakkunniga

finner härjämte anledning till starka betänkligheter mot bestämmelsen

med hänsyn till att, därest den av kommittén föreslagna instansordningen

för handläggning av socialvårdsmål konnne att genomföras, den

processuella behandlingen av frågor av detta slag komme att bli mycket

egenartad. Sålunda komme i sista instans kammarrätten att avgöra mantalsskrivningsfrågan

och den föreslagna socialöverdomstolen frågan om

manipulation förekommit, vilket i och för sig syntes orimligt.

Folkbokföringssakkunniga anför vidare.

Mot värdet av den föreslagna bestämmelsen talar även, att den kommun,

dit vederbörande på här angivet sätt flyttas, ändock snart d. v. s. sedan

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

»treårsfristen» utgått, får bära kostnaden för socialhjälp åt honom man

torde nämligen kunna förutsätta att i de fall manipulationer kunna förekomma,

dessa komma att avse personer, som ha ett stadigvarande behov

av hjälp. Det kan också tänkas bliva ett intresse för sistnämnda kommun

att »manipulera tillbaka» vederbörande till den ursprungliga kommunen.

Visserligen torde, såsom lagrummet är skrivet, den då såsom »manipulerande»

ansedda kommunen bliva fast för kostnaderna för socialhjälp något

eller några år framåt men blir därefter fri. Man kan för övrigt ifrågasätta

det rättvisa i att en kommun, som genom »återmanipulationer» gör sig

av med en person, skall svara för en socialhjälpskostnad, vilken för kommunens

del aldrig uppkommit därest någon manipulation aldrig förekommit.

De sakkunniga äro ej övertygade om att detta varit kommitténs mening.

En ej obetydlig fara föreligger för att ett genomförande av förslaget

kommer att medföra ett ökat processande.

Ett genomgående drag i kommitténs betänkande vore, fortsätter folkbokföringssakkunniga,

att största möjliga hänsyn skulle tagas till de enskilda

hjälptagarna. Enligt de sakkunnigas uppfattning hade denna princip

frångåtts genom införandet av manipulationsbestämmelsen. Det vore nämligen

icke nog med att en kommun »gör sig av med» hjälptagaren, utan

denne skulle tillika, i värsta fall tre år i följd, få sina förhållanden prövade

av länsstyrelsen för att inflyttningskommunen skulle slippa betala för

honom. Att någon sådan prövning ej kunde förekomma utan en för hjälptagaren

ofta pinsam utredning torde vara uppenbart.

Kommitténs förslag att benämningen hemortsrätt utmönstras

ur lagstiftningen har i och för sig ej föranlett någon erinran i yttrandena.

Departementschefen

Enligt Fvl är den kommun, där en hjälpbehövande person vistas, skyldig

att lämna honom fattigvård oavsett om han anses tillhöra kommunen eller

ej. Om hjälpen har karaktär av frivillig fattigvård, får vistelsekommunen

alltid själv bära kostnaderna därför. År hjälpen däremot att betrakta som

obligatorisk fattigvård, åvilar det slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i

regel den kommun, där hjälptagaren har hemortsrätt. En kommun, som

utgivit obligatorisk fattigvård till någon som har hemortsrätt i annan kommun,

kan därför merendels vända sig mot denna för att få ersättning för

sina utgifter.

Genom regeln, att vistelsekommunen i första hand skall svara för att

fattigvård meddelas, tillgodoses de behövandes intresse alt snabbt erhålla

hjälp. Det torde vara ställt utoin all diskussion, att denna regel bör gälla

även inom den nya lagstiftningen. Det ligger vidare i sakens natur, att

ersättning för socialhjälp, som en kommun lämnat utan att vara genom

lag förpliktad därtill, inte bör kunna utkrävas av annan kommun. Kostnaderna

för frivillig socialhjälp bör med andra ord liksom biltills alltid

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

stanna å den kommun, som lämnat hjälpen. Den fråga, som här skall

diskuteras, är alltså, vilken kommun som i det enskilda fallet slutligen

bör svara för kostnaderna för obligatorisk hjälp. Såsom nyss antytts, åvilar

detta ansvar enligt gällande lagstiftning hjälptagarens hemortsrättskommun.

Enligt Fvl:s huvudregel äger svensk medborgare hemortsrätt i den

kommun, inom vilken han blivit mantalsskriven för det senaste år, under

vilket han ej åtnjutit fattigvård. För att någon skall förvärva hemortsrätt

i en viss kommun kräves alltså först och främst, att han mantalsskrives

där. Men det räcker inte därmed; han får hemortsrätt i kommunen först

vid utgången av det år, mantalsskrivningen avser, och endast under förutsättning

att detta år förlöpt fattigvårdsfritt. Från denna huvudregel göres

en del viktiga undantag, från vilka jag dock bortser tills vidare.

Socialvårdskommittén har ansett, att hemortsrätten även i fortsättningen

bör grunda sig på mantalsskrivningen men att det nuvarande kravet på

ett fattigvårdsfritt år bör kunna slopas. I enlighet härmed har kommittén

förordat en huvudregel av innebörd att varje medborgare skall äga hemortsrätt

i den kommun, där han är mantalsskriven. Under remissbehandlingen

har meningarna om detta förslag varit starkt delade.

Innan jag går närmare in på hithörande spörsmål, vill jag erinra om

att frågan om hemortsrätten tidigare ansetts höra till de mest svårlösta

inom fattigvårdslagstiftningen. Granskar man de regler, som från tid till

annan gällt i detta ämne, finner man, att de haft ett skiftande innehåll

men att de städse grundat sig på en och samma princip, vilken i äldre tider

brukade uttryckas så, att varje kommun skulle draga försorg om sina

fattiga. Så länge befolkningen var i stort sett stationär, var behovet av

detaljerade hemortsrättsregler inte så stort. Den ort, där en person vistades

när han kom i behov av fattigvård, var nämligen då mestadels också hans

egentliga hemort. Efter hand som befolkningens rörlighet växte blev det

emellertid allt mera vanligt att tvister uppkom mellan olika kommuner

om vilka som vore att anse som den ena eller den andra kommunens fattiga.

För att råda bot på dessa tvister har lagstiftningen allt sedan slutet

på 1700-talet innehållit mer eller mindre detaljerade regler om hemortsrätt.

Att delade meningar rått om hur dessa bestämmelser borde utformas,

är lätt att förstå, om man betänker, dels att fattigvården i äldre tider var

den så gott som enda förekommande hjälpformen för orkeslösa och andra

behövande, dels att rikets kommuner, som ofta var små och ekonomiskt

föga bärkraftiga, helt svarade för fattigvårdskostnaderna och dels att hemortsrättsreglernas

innehåll var av avgörande betydelse för hur dessa kostnader

skulle fördelas mellan de olika kommunerna.

Fvl:s regler om hemortsrätt bygger alltså — liksom tidigare stadganden

i ämnet — på grundsatsen, att en verklig samhörighet bör föreligga mellan

den enskilde och den kommun, som skall vara hans hemortsrättskommun.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ett osökt uttryck för denna samhörighet har ansetts ligga i den tid, under

vilken en person vistats i kommunen. Ju längre vistelsen varat, desto

naturligare har det ansetts vara att kommunen fick svara för hans försörjning.

Mot bakgrunden härav får man se Fvl:s huvudregel, vilken innebär,

att en främling, som flyttar in i en kommun, inte vinner hemortsrätt

i denna förrän han mantalsskrivits därstädes och det visat sig att han

under det år mantalsskrivningen avser kunnat försörja sig och de sina.

När det gäller att utforma den nya lagstiftningens hemortsbegrepp kan

man inte bortse från den samhällsutveckling som ägt rum sedan Fvl antogs.

Av särskild betydelse är, att befolkningen till följd av den fortskridande

industrialiseringen, det förbättrade kommunikationsväsendet och

andra faktorer numera är betydligt mera rörlig än förut. Den livliga omflyttningen

mellan olika kommuner gör, att den faktiska samhörighet, som

Fvl förutsätter skola föreligga mellan individen och hans hemortskommun,

i många fall är ytterst svag. Det synes mig därför riktigt att skjuta

samhörighetssynpunkterna i bakgrunden vid utformningen av den nja lagstiftningens

hemortsrättsbegrepp.

Hemortsrättsreglerna syftar ytterst till att åstadkomma en lämplig fördelning

av socialhjälpskostnaderna mellan rikets olika kommuner. Ännu

år 1918, då Fvl kom till, intog fattigvården en central ställning inom det

sociala hjälpsystemet men sedan dess har — såsom jag närmare utvecklat

i avsnittet rörande grunderna för den nya lagstiftningen — tillskapats ett

flertal andra hjälpformer, vilka är primära i förhållande till fattigvården

och därför inneburit en avlastning av denna.

Även i ett annat betydelsefullt hänseende är förhållandena nu helt annorlunda

än tidigare. Jag syftar härvid på den ändrade kommunindelning,

som innebar, att den stora mängden av smakommuner med ringa folkmängd

och liten ekonomisk bärkraft uppgick i större kommunala enheter.

Mot bakgrunden av de förändringar, som sålunda ägt rum, kan man

fråga sig, huruvida inte vistelsekommunen skulle kunna åläggas inte bara

att meddela socialhjälp utan även att slutligen svara för samtliga kostnader

härför. Under remissbehandlingen har en dylik lösning haft vissa

förespråkare, vilka förmenat, att man härigenom skulle slippa ifrån alla

tvister mellan kommuner om hemortsrätt och ersättning för lämnad socialhjälp.

För egen del anser jag det emellertid inte tillrådligt att låta en så

pass tillfällig omständighet, som vistelsen ofta är, vara avgörande för vilken

kommun, som i sista hand skall svara för kostnaderna i ett visst socialhjälpsfall.

Såsom kommittén anfört är dessutom uttrycket vistelse ingalunda

så entydigt, som det vid första påseende kan synas, och det kan

därför inte väntas, att all anledning till meningsskiljaktigheter skulle undanröjas,

om vistelsen skulle bli utslagsgivande i förevarande hänseende.

Av det anförda framgår, att regler som svarar mot de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna

enligt min mening inte kan helt avvaras i den

13 — Dihong till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. År 177

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

nya lagstiftningen. I likhet med socialvårdskommittén och det stora flertalet

remissinstanser anser jag, att dessa regler i överensstämmelse med

vad som nu gäller bör basera sig på mantalsskrivningen.

Den kritik, som framkommit under remissbehandlingen, har emellertid

främst riktat sig mot kommitténs förslag att helt slopa det krav på ett

hjälpfritt år, som Fvl uppställer som villkor för förvärv av ny hemortsrätt.

I åtskilliga yttranden uttalas farhågor för att ett lagfästande av förslaget

i denna del skulle leda till mindre tillfredsställande konsekvenser.

Med anledning härav vill jag först något uppehålla mig vid vissa olägenheter,

som utan tvivel är förenade med det nuvarande hemortsrättssystemet.

Kravet på ett hjälpfritt år medför, att utredning måste verkställas i

de enskilda ärendena inte bara beträffande frågan huruvida behov av

hjälp föreligger utan även rörande spörsmålet var den hjälpbehövande

senast var mantalsskriven utan att åtnjuta hjälp under mantalsåret. Man

måste därför inte sällan gå flera år tillbaka i tiden för att kunna fastslå

var vederbörande har hemortsrätt. Utredningen härom kompliceras av att

Fvl innehåller flera undantag från regeln om ett hjälpfritt år. Som exempel

härpå kan nämnas, att frivillig fattigvård, som meddelats av mantalsskrivningskommunen,

inte utgör hinder för hjälptagaren att förvärva hemortsrätt

därstädes; utredning måste alltså verkställas rörande karaktären av

den fattigvård, som kan ha utgått. Det är uppenbart, att ett sådant system

är tungrott ur administrativ synpunkt samt ägnat att ge upphov till meningsskiljaktigheter

och därmed också till processer mellan olika kommuner.

Belysande härför är det siffermaterial, som lämnats av kommittén och

för vilket redogörelse lämnats i det föregående.

Om kommitténs förslag genomföres och hemortsrätten alltså uteslutande

baseras på mantalsskrivningen, kommer de nuvarande hemortsrättstvisterna

och de därmed förknippade olägenheterna att automatiskt försvinna, vilket

givetvis måste betraktas som en stor fördel. Under remissbehandlingen

har emellertid uttalats att denna fördel till stor del skulle komma att uppvägas

av att antalet mantalsskrivningsprocesser ökades. För egen del håller

jag inte för osannolikt, att kommunerna, därest förslaget genomföres, kommer

att skärpa sin uppmärksamhet i fråga om mantalsskrivningarna. Mot

en sådan utveckling kan knappast vara något att invända. En ökad kontroll

från kommunernas sida bör vara ägnad att medföra en riktigare folkbokföring,

och det är ur skilda synpunkter önskvärt att folkbokföringen blir

så riktig som möjligt. Visserligen kan man inte helt bortse från att en

skärpt uppmärksamhet från kommunalt håll kan leda till en ökning av

antalet mantalsskrivningsmål, men denna konsekvens bör enligt min mening

utan tvekan tagas, om man i gengäld slipper från de besvärliga och

olustiga hemortsrättsprocesserna.

Mot kommitténs förslag att helt slopa kravet på ett hjälpfritt år har

vidare invänts, att det ur den enskildes synpunkt vore betänkligt att låta

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

den kommun, i vilken han mantalsskrivits, komma ifrån sitt ansvar för

honom genom en så enkel åtgärd som att förmå honom att flytta till en

annan kommun. Risk förelåge, menar man, för att hjälpbehövande personer

skulle utsättas för påtryckningar av olika slag i syfte att påverka

deras bosättning och därmed även deras mantalsskrivning. F. n. kunde

hemortsrättskommunen inte komma ifrån sitt ansvar för sina hjälpbehövande

på annat sätt än genom uppseendeväckande åtgärder. Om kommitténs

förslag genomfördes komme det att finnas betydligt större möjligheter

att på ett illojalt sätt övervältra försörjningsbördan från en kommun

till en annan.

Jag har inte blivit övertygad om att dessa invändningar har sådan styrka,

att man på grund av dem bör frångå kommitténs förslag. Den nuvarande

lagstiftningen utesluter ingalunda påtryckningar och andra illojala åtgärder

från en kommuns sida i syfte att påverka hemortsrätten, och det är ett

känt faktum, att dylika manipulationer tidigare var ganska vanliga. Såvitt

jag kan bedöma är situationen emellertid nu i grunden så förändrad, att

man i stort sett kan bortse från manipulationsrisken. Det tryck, som fattigvårdskostnaderna

förut utövade i synnerhet på de små kommunernas ekonomi,

har särskilt genom socialförsäkringens utbyggnad men även som

en följd av kommunindelningsreformen lättat avsevärt, och därmed har

den främsta anledningen till manipulationer bortfallit. Av betydelse är

också, att mentaliteten blivit en annan, i det att omsorgen om de hjälpbehövande

skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska intressena

i bakgrunden.

I en del yttranden har man befarat, att ett slopande av kravet på en viss

hjälpfri tid såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt komme att medföra

en benägenhet hos socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner

med hög socialhjälpsstandard. En sådan utveckling anses få till följd, att

dessa kommuner komme att få vidkännas otillbörligt stora socialhjälpskostnader.

Med anledning härav vill jag först framhålla, att en rättvis fördelning

av socialhjälpskostnaderna mellan landets olika kommuner inte kan erhållas

enbart genom hemortsrättsregler. Det är nämligen inte möjligt att

vid utformningen av hemortsrättsreglerna taga hänsyn till alla de faktorer,

som är av betydelse ur rättvisesynpunkt. Bl. a. måste en så viktig

faktor som skillnaden i ekonomisk bärkraft lämnas ur räkningen. Härmed

är dock inte sagt, att utformningen av hemortsrättsreglerna skulle

sakna betydelse för kommunernas inbördes ekonomiska förhållande. Ett

lätt hemortsrättsförvärv kan antagas vara till en viss fördel för kommuner

med utflyttningsöverskott, ett svårt hemortsrättsförvärv till en viss fördel

för kommun med inflyttningsöverskott. Med den riktning som befolkningsomflyttningen

har i vårt land — nämligen från landsbygden till städer

och andra tätorter — är det därför förklarligt, att farhågor för de eko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1^6 Kungl. Alnj.ts proposition nr 177 år 1955

nomiska konsekvenserna av kommitténs förslag yppats främst från städernas

sida.

Socialvårdskommittén har understrukit, att om en inte önskvärd inflyttning

till tätorter anses böra motverkas genom särskilda bestämmelser,

dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens område. Jag

delar till tullo denna uppfattning. I likhet med kommittén anser jag

vidare, att utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp inte i

nämnvärd grad påverkar en eventuell benägenhet hos enskilda medborgare

att flytta från en kommun till en annan för att komma i åtnjutande av

bättre förmåner. Jag vill erinra om att folkpensioneringslagen tidigare

innehöll en bestämmelse, som var avsedd att tjäna som en spärr mot att

folkpensionärer i syfte att erhålla högre bostadstillägg flyttade från en

lägre till en högre bostadskostnadsgrupp. Som villkor för att det högre bostadstillägget

skulle utgå föreskrevs nämligen tre års mantalsskrivning i

inflyttningskommunen, dock med rätt för pensionsstyrelsen att meddela

dispens. Denna spärr slopades helt år 1952, men trots detta har folkpensionärerna,

såvitt jag känner till, inte visat någon benägenhet att flytta

till kommuner med högre bostadstillägg.

Ett starkt skäl för att helt slopa det nuvarande villkoret om ett hjälptritt

år för förvärv av hemortsrätt är enligt min mening, att någon motsvarighet

till detta villkor inte finnes inom socialförsäkringen. Både för

de enskilda medborgarna och för de organ, som handhar socialvårdens

olika grenar, måste det vara en fördel att enhetliga regler gäller i detta

avseende. En och samma person bör, såsom kommittén framhållit, om

möjligt tillhöra endast en kommun i socialvårdshänseende. Det är vidare

önskvärt, att reglerna om kommuntillhörigheten utformas så, att de blir

begripliga för allmänheten och kan tillämpas utan alltför stora svårigheter.

De nuvarande bestämmelserna i Fvl fyller enligt min mening inte dessa

krav; de lämnar mycket övrigt att önska i fråga om enkelhet och lättfattlighet,

de föranleder ett tidsödande ai''bete vid tillämpningen och de

ger upphov till en mängd interkommunala tvister. Att under sådana omständigheter

överföra Fvl:s regler i oförändrat skick till den nya lagstiftningen

bör enligt min mening inte komma i fråga med mindre dessa regler

av andra skäl anses nödvändiga. De invändningar, som redovisats i det

föregående, har inte gjort mig övertygad härom. Inte heller det förhållandet

att något statsbidrag ej kommer att utgå till kommunernas kostnader

för socialhjälp utgör enligt min mening ett tillräckligt starkt motiv

för att ifrågavarande regler skall bibehållas; jag har alltså i detta hänseende

en annan uppfattning än de remissinstanser, som förmenat att

kommitténs förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag

om statsbidrag.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida man inte skulle

kunna överföra de nuvarande hemortsrättsreglerna till den nya lagstift
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ningen med den jämkningen, att den hjälpfria liden inskränktes från ett

år till sex månader. Även efter en sådan uppmjukning skulle emellertid

olägenheterna med det nuvarande systemet i huvudsak kvarstå. \id undersökningar,

som verkställts inom socialdepartementet, har det dessutom visat

sig svårt att finna någon tillfredsställande lösning av frågan från vilken

tidpunkt det hjälpfria halvåret skulle räknas. Jag anser därför att man

bör ta steget fullt ut och helt slopa kravet på hjälpfri tid.

På grund av det anförda tillstyrker jag den av kommittén föreslagna

huvudregeln, att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun,

där han är mantalsskriven.

Kommittén har emellertid givit denna regel sådan innebörd, att den faktiska

mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgives, blir avgörande

för vilken kommun som slutligen skall svara för hjälpkostnaden,

och detta även om mantalsskrivningen inte vunnit laga kraft vid sagda

tillfälle. De erinringar, som under remissbehandlingen framförts mot förslaget

i detta avseende, är enligt min mening tungt vägande. I överensstämmelse

med vad som föreslagits bl. a. av folkbokföringssakkunniga

förordar jag därför, att det slutliga betalningsansvaret lägges på den kommun,

i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut mantalsskrivits

för det år, under vilket hjälpen utgivits.

Fvl:s regler om hemortsrätt avser endast svenska medborgare. En utländsk

medborgare eller statslös person, som vistas här

i riket, har visserligen samma rätt att erhålla fattigvård som en svensk

medborgare, men han har inte hemortsrätt i någon kommun. Om fattigvård

skulle tilldelas honom, har den kommun som lämnat fattigvården

emellertid rätt att under vissa förutsättningar erhålla gottgörelse för sina

utgifter av staten. Kommittén har inte föreslagit någon principiell ändring

i dessa regler. Enligt förslaget skall staten vidare lämna ersättning för

socialhjälp till svensk medborgare, som inte är mantalsskriven

i riket. Även i detta avseende överensstämmer förslaget nära

med vad som nu gäller i det att staten lämnar gottgörelse för fattigvård,

som utgivits till personer vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas. Förslaget

har i båda de avseenden, som nu berörts, tillstyrkts under remissbehandlingen

och även jag biträder detsamma. Liksom hittills bör den ersättningsskyldighet,

som sålunda kommer att åvila staten, endast avse kostnader

för obligatorisk socialhjälp.

Enligt Fvl kan den som fyllt 60 år inte förvärva ny hemortsrätt.

Kommittén har föreslagit att denna regel, vilken icke har någon motsvarighet

inom sociallagstiftningen i övrigt, helt slopas. Förslaget har allmänt

godtagits under remissbehandlingen; och även enligt min mening

saknas anledning alt längre upprätthålla ifrågavarande åldersgräns.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor rörande gift kvinnas samt

minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende.

Enligt Fvl har en hustru alltid samma hemortsrätt som sin man;

man brukar säga att hon härleder sin hemortsrätt från honom. En kvinna,

som gifter sig, får alltså, oavsett om hon vid vigseln är under eller över

60 år, automatiskt mannens hemortsrätt, och hon följer sedan honom i

hemortsrättshänseende så länge äktenskapet består. Det är härvid utan

betydelse, huruvida makarna sammanlever eller ej. Upplöses äktenskapet

genom mannens död eller äktenskapsskillnad, behåller hustrun den hemortsrätt

hon senast ägde under äktenskapet, till dess hon enligt lagens

huvudregel eller genom nytt gifte förvärvar ny hemortsrätt.

Såsom kommittén framhållit leder Fvl:s bestämmelser om hustrus härledda

hemortsrätt ibland till resultat, som måste anses mindre tillfredsställande.

Som exempel härpå nämner kommittén, att om makarna lever

åtskilda på grund av söndring hustrun kan komma att förvärva hemortsrätt

i en kommun, med vilken hon varken ägt eller äger någon som helst

beröring. Kommittén har för sin del ansett, att den nya lagstiftningen inte

bör innehålla någon särbestämmelse om gift kvinnas hemortsrätt och att

den nuvarande regeln om härledd hemortsrätt för hustru alltså bör utmönstras.

Detta förslag, som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen,

synes välbetänkt, och jag ansluter mig därför till detsamma.

Även minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — har enligt

gällande lagstiftning en härledd hemortsrätt. Barn i äktenskap följer

härvid fadern, och detta även om äktenskapet är upplöst samt modern

har vårdnaden om barnet. Om fadern dör men modern lever, följer barnet

henne i hemortsrättshänseende. Dör båda föräldrarna, behåller barnet den

hemortsrätt det ägde vid den sist avlidnes död. Barn utom äktenskap har

moderns hemortsrätt eller, om hon är död, den hemortsrätt hon ägde vid

dödsfallet. På motsvarande sätt härleder adoptivbarn sin hemortsrätt från

adoptanten. Är det adopterat av makar, gäller samma regler som för barn

i äktenskap. Först när ett barn fyllt 16 år kan det självständigt förvärva

hemortsrätt enligt lagens huvudregler. Intill dess så skett, har det kvar

den hemortsrätt det ägde på 16-årsdagen.

Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen

ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén,

avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under

remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs förslag

att lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifrågasatts

annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna

härledd hemortsrätt. För egen del har jag emellertid inte blivit övertygad

om lämpligheten av att bibehålla denna anordning.

Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets innevånare,

vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt

återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för

närvarande inte avgörande för hur fattigvardskostnaderna skall fördelas

mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en

person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt

i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående,

skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun,

där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp

kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen

svara för vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen.

Kommittén har i huvudsak anfört tva skäl, varför denna enkla fördelningsregel

inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn.

Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda

barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller moderns

mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen

bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möjligt

kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och

samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyssnämnda

speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare

sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid

utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera naturligt

att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan

befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån

en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat

sammanhang än det nu förevarande.

Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet

med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhållanden

eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner

som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner

och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få

fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen

av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemortsrätt

i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt

min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som

omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas

även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehandlingen

skulle ett genomförande av detta förslag leda till att ett fosterbarn

eller ett omhändertaget barn komme att växla hemortsrätt allteftersom

fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större

kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategoiier, måste det

bli ett tidsödande och kostnadskrävande arbete att år Irån ar följa föräldrarnas

mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intressen

gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner.

Om än den ena än den andra kommunen komme att slutligen svara för

kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte

heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt

angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare

att skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhemskommunen,

må påpekas, att de av kommittén föreslagna reglerna om härledd

hemortsrätt endast avser barn under 16 år; fr. o. m. den dag barnet

fyllt 16 år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där

det själv vore mantalsskrivet. Ett barn, som efter fyllda 16 år av barnavårdsnämnden

i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och inackorderats

i ett enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt förslaget

mycket snabbt få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant

system måste enligt min mening medföra en betydande risk för att anskaffningen

av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades.

Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde,

så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det

omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som

befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till att barn, som borde omhändertagas,

inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp.

Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala

socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska

intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet

borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från

risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk

bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under

nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande

liten, att man inte behöver räkna därmed.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare

skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,

bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel

bör finnas för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt

barnavardslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier

av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så

länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den

hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att

uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i Bvl.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte den av mig förordade undantagsregeln

i vad den rör de för samhällsvård omhändertagna barnen egentligen

hör hemma i Bvl. Socialhjälp torde nämligen som regel inte tilldelas dylika

barn, för vilkas vård och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emeller
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tid synes det ur praktiska synpunkter vara lämpligt att — åtminstone

så länge den nuvarande Bvl gäller — samla alla hemortsrättsregler i socialhjälpslagen

och i Bvl hänvisa till dem.

Jag övergår nu till den av kommittén diskuterade frågan, huruvida

en anknytning av hemortsrätten till mantalsskrivningskom

munen bör föranleda ändring i gällande

folkbokföringsregler.

Folkbokföringsförordningen bygger på principen, att befolkningen i

största möjliga utsträckning skall registreras efter de faktiska bosättningsförhållandena.

Från denna princip göres vissa undantag i förordningens

14 § 6 inom., där det stadgas, att om någon intages å sjukvårdsinrättning

eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta

ej skall medföra ändring i avseende å hans kyrkobokföring (och därmed

ej heller i fråga om hans mantalsskrivning), såvida inte under tiden sådana

omständigheter inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit

intagen å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes,

föreskrives, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på

prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden

så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten.

Kommittén har föreslagit ganska vittgående ändringar i 14 § 6 mom.

folkbokföringsförordningen. Å ena sidan skulle enligt kommitténs förslag

ifrågavarande stadgande upphävas utom i vad det avser personer, som är

intagna å sjukvårdsinrättning; å andra sidan skulle det utvidgas till att

omfatta vissa grupper, som f. n. folkbokföres enligt förordningens huvudregler,

bland dem ålderdomshemmens vårdtagare samt personer, som placerats

i enskilt hem för att där erhålla vård. Det huvudsakliga syftet med

kommitténs förslag har varit att söka åstadkomma sådana folkbokföringsregler,

att sociallagstiftningens hemortsrättsbestämmelser utan undantag

kunde anknyta direkt till mantalsskrivningen.

Då kommittén framlade sitt förslag, var folkbokföringsförordningen föremål

för översyn av 1949 års folkbokföringssakkunniga, vilka enligt sina

direktiv hade att eftersträva förenklingar i folkbokföringsarbetet. I det

yttrande, som avgivits av dem, har uttalats, att ett genomförande av kommitténs

förslag, i stället för att medföra förenklingar, komme att innebära

en komplicering, som enligt de sakkunnigas bestämda mening inte borde

ske utan synnerligen tungt vägande skäl. De sakkunnigas verksamhet har

numera upphört men deras arbete fullföljes inom finansdepartementet av

en tillkallad utredningsman. Då frågan om rätt kyrkobokförings- och mantalsskrivningsort

alltså prövas i ett större sammanhang än det nu förevarande

och de spörsmål, som behandlats av kommittén, inte synes höra

lösas enbart med hänsyn till vad som kan befinnas lämpligt för socialvårdens

vidkommande, anser jag det riktigast, att kommitténs förslag till

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

ändringar i folkbokföringsförordningen inte nu lägges till grund för lagstiftning.

Jag förutsätter härvid, att ifrågavarande spörsmål kommer att

beaktas vid det pågående utredningsarbetet.

I stället för att, såsom kommittén föreslagit, ändra folkbokföringsförordningen

kan man tänka sig att i socialhjälpslagen införa

undantagsbestämmelser, som för vissa personkategorier

upphäver mantalsskrivningens verkan i he mortsrättshänseende.

Kommittén har själv varit inne på denna

tanke men avvisat densamma av den anledningen att kommunernas socialvårdskostnader

inte bara hänför sig till socialhjälpen utan även till andra

hjälp former såsom folkpension, särskilda barnbidrag, bidragsförskott m. m.

Skulle undantagsbestämmelser av nyss angiven innebörd införas i socialhjälpslagen,

borde därför enligt kommitténs mening liknande bestämmelser

intagas i ett flertal andra författningar, vilket ur praktiska synpunkter

skulle vara olägligt.

Enligt min mening saknas anledning att i nu förevarande sammanhang

ingå på frågan, i vad mån ändrade regler erfordras rörande fördelningen

av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner än socialhjälp.

De bestämmelser, som nu gäller härom, påverkas nämligen inte av att

socialhjälpslagstiftningens hemortsrättsbegrepp får ett annat innehåll.

Skulle det anses, att ifrågavarande bestämmelser i något avseende bör

jämkas, bör frågan härom upptagas i särskild ordning.

Om — såsom jag föreslagit — folkbokföringsförordningen inte ändras,

erfordras i socialhjälpslagen inte några särbestämmelser om hemortsrätt

för de kategorier, som åsyftas med undantagsreglerna i förordningens 14 §

6 mom. dvs. personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar

eller å förbättrings-, uppfostrings-,

tvångsarbets- eller straffanstalter samt villkorligt

frigivna fångar m. fl.

För personer, som är intagna å ålderdomshem, finnes inga särbestämmelser

i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantalsskrivas

där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet. Den av mig förordade

huvudregeln rörande hemortsrätten får därför till följd, att samtliga

vårdtagare å ett ålderdomshem får hemortsrätt i den kommun, där

hemmet är beläget. Det blir således denna kommun, som får bära kostnaderna

för obligatorisk socialhjälp åt dem. Eftersom de personer, det

här gäller, merendels är intagna å ålderdomshem i sin egentliga hemkommun,

är det uppenbart, att några modifikationer av huvudregeln inte erfordras

för det stora flertalet av dem. Kommittén nämner emellertid två

fall, i vilka otillfredsställande resultat kunde uppkomma om ålderdomshemmens

vårdtagare finge hemortsrätt i den kommun, där hemmet vore

beläget, nämligen dels då två kommuner hade ett gemensamt ålderdomshem

och dels då en kommun hade ett ålderdomshem, som låge i en annan

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kommun. Vad angår det förra fallet kan — såsom kommittén själv framhållit

— mantalsskrivningens rättsverkningar i avseende å hemortsrätten

upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdomshem

intages en föreskrift av innebörd att den kommun, där hemmet är

beläget, skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen var bosatt,

erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp åt honom. Om

denna utväg anlitas skulle alltså undantagsregler erfordras endast i de

med all säkerhet sällsynta fall, då en kommuns ålderdomshem är beläget

i en annan kommun. Det är emellertid att märka, att personer, som är

intagna å ålderdomshem, i regel har folkpension, och att obligatorisk socialhjälp

därför endast i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan

om deras hemortsrätt har därför inte någon större praktisk betydelse såvitt

angår socialhjälpen. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare anförts,

anledning saknas att i detta sammanhang överväga ändrade regler

för fördelning av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner,

anser jag att särbestämmelser rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens

klientel kan undvaras i den nya socialhjälpslagen.

Av skäl, som jag redan utvecklat, kan jag inte biträda kommitténs förslag

att landstingen skall inrätta s. k. f ö r s ö r j n i n g s h e in för vissa

vårdbehövande vngre och medelålders personer. Anledning saknas därför

att här behandla frågan om hemortsrätten för dem, som enligt förslaget

skulle intagas å dylika hem.

I likhet med kommittén anser jag, att särbestämmelser ej bör gälla för

personer, som bor i pensionärshem.

Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas

i annat enskilt hem än sitt eget, vill jag erinra om att 48 §

Fvl innehåller vissa specialregler, som är avsedda att underlätta möjligheterna

att bereda vårdbehövande s. k. familjevård. Stadgandet avser dels

den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt

och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för

fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att

han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels

den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av

vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig hrist eller svaghet,

som blivit intygad av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att om han

på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet

är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans

hemortsrätt.

Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § Fvl överföras till socialhjälpslagen

utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse även

sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så sker

uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén för

samtliga vårdgrenar velat uppnå genom ändring av folkbokföringsförordningen.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén har föreslagit en särskild regel, som skulle öppna möjlighet

att reagera mot s. k. manipulationer med avseende

å en persons hemortsrätt. Om det kunde visas att, i

huvudsakligt syfte att undgå kostnad för socialhjälp, åtgärd avseende någon

av de tre sista mantalsskrivningsförrättningarna vidtagits för att förhindra

att en person mantalsskrives i viss kommun eller främja att han

mantalsskrives i annan kommun, skulle länsstyrelsen enligt denna regel

äga förordna, att den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits, skulle

vara skyldig att svara för socialhjälpskostnad för ifrågavarande person,

ehuru denne inte blivit för det året mantalsskriven inom kommunen.

I sin motivering har kommittén uttalat, att den endast av försiktighetsskäl

funnit sig böra föreslå ifrågavarande regel samt att all anledning

funnes att räkna med att mål angående manipulationer bleve sällsynta.

För egen del håller jag före, att risken för manipulationer numera är så

ringa, att man vid socialhjälpslagens utformning bör kunna helt bortse

därifrån.

Kommittén har slutligen föreslagit, att benämningen hemortsrätt

utmönstras ur lagstiftningen. I stället användes i kommitténs förslag

till lagtext uttrycket »ersättningskommun», och därmed åsyftas den

kommun, som i sista hand är ekonomiskt ansvarig för utgiven socialhjälp.

Enligt min mening föreligger inte något behov av att i lagtexten använda

vare sig uttrycket hemortsrätt eller uttrycket ersättningskommun. Den av

mig förordade huvudregeln torde kunna sammanfattas i ett stadgande av

innehåll, att kommun, som lämnat obligatorisk socialhjälp åt svensk medborgare,

vilken för det år hjälpen utgivits är mantalsskriven inom annan

kommun, äger erhålla ersättning därför av sistnämnda kommun. Och de

undantagsregler, som jag föreslagit, synes kunna lagfästas genom en bestämmelse

av innebörd, att om obligatorisk socialhjälp utgives till svensk

medborgare, medan han — under vissa i lagtexten närmare angivna omständigheter,

vilka berörts i det föregående — vistas eller är inackorderad

i enskilt hem eller vårdhem, så är den kommun, som lämnat hjälpen, berättigad

att, såframt vederbörande för det år han mottogs i hemmet eller

— om han omedelbart dessförinnan under samma omständigheter vistats

eller varit inackorderad i annat enskilt hem eller enskilt vårdhem — för

det år han mottogs i detta var mantalsskriven i annan kommun, av denna

erhålla ersättning för hjälpen. På motsvarande sätt torde reglerna om ersättning

av statsmedel för hjälp åt utlänningar in. fl. kunna utformas.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan, huruvida kostnaderna

för obligatorisk hjälp i undantagsfall bör

stanna å vistelsekommunen samt till vissa andra spörsmål, som

hänger samman med kommunernas inbördes ersättningsskyldighet.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

205

Hjälptagarens återbetalningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Enligt Fvl äger fattigvårdsstyrelsen — utom i vissa undantagsfall soin

behandlas i det följande —- rätt att av den som åtnjutit fattigvård uttaga

ersättning därför, i den mån styrelsen ej finner skäl till eftergift. För fattigvård,

som någon erhållit innan han fyllt 16 år, får ersättning dock ej

uttagas av hans arbetsförtjänst (62 § 1 st.). Det är att märka, att den

ersättningsskyldighet, som sålunda är föreskriven, avser såväl obligatorisk

som frivillig fattigvård. Understödstagaren är alltså pliktig att ersätta

allt vad han mottagit i fattigvård. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen

full frihet att helt eller delvis efterskänka kravet.

Fattigvårdsstyrelsen kan i regel inte driva in sin fordran hos understödstagaren

utan att ersättningsanspråket prövats av länsstyrelsen och, om

dess beslut överklagas, av kammarrätten. Härvid gäller, att ersättningsanspråket

inte får bifallas, om understödstagaren genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kommer att sakna nödiga medel till underhåll

för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till

ersättningsanspråket (65 §). Fattigvårdsstyrelsens återkravsrätt är därjämte

inskränkt såtillvida att den är underkastad de allmänna civilrättsliga

reglerna om tioårspreskription (68 §).

Om understödstagaren mottagits till stadigvarande försörjning gäller en

specialregel, enligt vilken fattigvårdsstyrelsen äger omhändertaga egendom

som tillhör honom vid mottagandet eller tillfaller honom, medan han åtnjuter

försörjning, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård som

lämnats honom. För att omhändertaga sådan egendom äger fattigvårdsstyrelsen

erhålla handräckning hos polismyndigheten (62 § 2 st.). Detta

specialstadgande befriar fattigvårdsstyrelsen från skyldigheten att i vanlig

ordning utsöka sin fordran. Det är dock att märka, att styrelsens befogenheter

är begränsade till att bereda sig ersättning ur den omhändertagna

egendomen. Vad som kan bli över sedan fattigvårdskostnaden täckts måste

alltså redovisas till vederbörande.

Från regeln om understödstagarens återbetalningsskyldighet finnes två

undantag, som dock båda har en mycket begränsad praktisk betydelse.

Det ena av dem avser det fall, att någon intagits å sinnessjukhus utan

all ansökan därom gjorts av honom själv eller hans förmyndare eller

gode man. Om i dylikt fall den intagne utskrives från sjukhuset därför

att behov av vård inte förefunnits vare sig vid intagandet eller under

vistelsen på sjukhuset, får ersättning för vårdkostnaden inte återkrävas

av annan än den som särskilt åtagit sig att svara härför. Bestämmelser

härom återfinnes i 15 § sinnessjuklagen, till vilken Fvl (62 § 8 st.) hän
-

visar.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Det andra undantaget kan föreligga, om ett fattigvårdssamhälle anslagit

särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande för vård å sjukvårdsinrättning

eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller för

förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd

i samband med missväxt, annan allmännare olycka eller allmän kristid,

vilken vållats av förhållanden utom riket. Om så skett, kan fattigvårdssamhället

nämligen bestämma, att enskild person inte skall vara skyldig

att utgiva ersättning för understöd, som lämnats av de anslagna medlen

(64 §).

Socialvårdskommittén

För att belysa återbetalningsskyldighetens praktiska

betydelse har socialvårdskommittén verkställt en särskild utredning,

som redovisas i bil. 1 till kommitténs betänkande. Vid denna utredning,

som avser åren 1944, 1945 och 1946, har det inte ansetts möjligt att skilja

mellan vad som återbetalats av understödstagarna själva och vad som återbetalats

av försörjningspliktiga. Resultatet gäller alltså den totala återbetalningen

från enskilda personer. Av det siffermaterial som redovisas

framgår, att förhållandena är mycket skiftande i olika kommuner och

kommungrupper samt att en viss förskjutning mot en mindre återbetalningsprocent

förekommit under de år undersökningen omfattar. Av utgivna

hemunderstöd återbetalades i genomsnitt ca 4 % eller ca 2 milj. kr.

per år. Återbetalningsprocenten var högre på landsbygden (i genomsnitt

4,5 %) än i städerna (3,4 %), särskilt hög i de rena jordbrukskommunerna

(10,2 %) och särskilt låg i Stockholm (1,8 %).

Rörande resultatet av utredningen hänvisas i övrigt till bilagan, som förutom

siffermaterial bl. a. innehåller en redogörelse för praxis på området.

Kommittén anser sig på grundval av utredningen sammanfattningsvis

kunna säga, att de genom återkrav inflytande beloppen är av ringa storlek

ur finansiell synpunkt och att tendensen går mot en ytterligare

minskning.

Kommittén diskuterar härefter, huruvida den vidsträckta

återbetalningsskyldighet, som enligt Fvl åligger

hjälptagaren, bör inskränkas samt anför härom.

Den automatiskt inträdande och synnerligen omfattande återbetalningsskyldighet

med vilken fattigvård enligt gällande lag är förenad är i hög

grad historiskt betingad. När fattigvården nu skall avlösas av socialhjälp

är det av vikt, att man vid socialhjälpens utformning icke låter till socialhjälpen

övergå egenskaper hos fattigvården, vilka i själva verket icke äro

betingade av socialhjälpens art och dess ställning inom socialvården i dess

helhet. Denna art och denna ställning böra vara utgångspunkter vid bedömande

av frågan, i vad mån socialhjälp bör vara förenad med återbetalningsskyldighet

för mottagaren. Å andra sidan bör självfallet hänsyn tagas

till de erfarenheter som vunnits i ifrågavarande avseende inom fattigvården.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialhjälpen skall under vissa förutsättningar vara en medborgerlig rättighet

liksom socialförsäkringens förmåner äro det. Socialförsäkring och

socialhjälp bilda ett sammanhängande system, syftande till att garantera

medborgarens försörjning, när han av olika skäl ej själv kan förskaffa

sig den. Socialförsäkringens förmåner äro icke förenade med återbetalningsskyldighet,

ehuru även de numera i det väsentliga bekostas av skattemedel.

Man måste därför fråga sig, vilken den principiella skillnad mellan

socialförsäkring och socialhjälp är som skulle motivera automatisk återbetalningsskyldighet

för den senare, ehuru den ej förekommer inom den

förra. Skillnaden dem emellan ligger framför allt däri, att socialhjälpen

i motsats till socialförsäkringen icke är bunden till bestämda orsaksfaktorer

och icke utgår med fixerade belopp utan bestämmes efter behovsprövning

i varje särskilt fall. Personer, vilkas individuella situation kräver hjälp

med högre belopp än socialförsäkringen i dylikt fall ger, måste i motsats

till de lyckligare lottade, som kunna reda sig på försäkringens belopp,

underkasta sig behovsprövning. Att fattigvården är förenad med en automatisk

och allmän återbetalningsskyldighet är historiskt grundat men oförenligt

med en modern syn. Möjligen kan den missuppfattningen föreligga,

att om en hjälpform är behovsprövad det är nödvändigt att förena den

med dylik skyldighet. Det må därför endast ånyo erinras om att vi f. n.

ha tre hjälpformer förenade med behovsprövning men icke med automatisk

återbetalningsskyldighet (kommunala pensionstillskott, arbetslöshetsunderstöd,

mödrahjälp).

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att socialhjälpen

inte bör vara förenad med automatisk och allmän återbetalningsskyldighet.

En sådan ståndpunkt vore icke liktydig med att återbetalningsskyldighet

aldrig borde föreligga. Det vore otvetydigt att socialhjälp understundom

komme att utgå under sådana förhållanden, att det låge i sakens

natur att mottagaren borde vara återbetalningsskyldig. Hjälpen kunde

t. ex. ha karaktären av förskottering av tillgångar, som för tillfället icke

vore disponibla. Även under sådana omständigheter vore det en rättighet

för vederbörande att få hjälp, om han befunne sig i ett faktiskt nödläge.

Överhuvudtaget följde det av socialhjälpens karaktär av en hjälp för behov

av skilda slag och under skiftande omständigheter att den inbegrepe åtskilliga

grupper, där återbetalningsskyldighet vore motiverad.

De situationer, i vilka återbetalningsskyldighet är

påkallad, sammanfattas av kommittén i följande punkter.

1. Den hjälpbehövande har tillgångar, vilka icke för det närvarande kunna

disponeras för uppehället (vården), t. ex. fastighet. Jämställt härmed är att

tillgångarna visserligen snabbt kunna göras likvida men icke utan ekonomisk

förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art. Socialhjälpen har

här karaktären av ett förskott å den behövandes egna tillgångar, varför

denne hör vara skyldig alt återbetala mottagen hjälp.

2. Den hjälpbehövande synes vara berättigad till förmån från socialförsäkringen,

från pensionskassa e. d., ehuru förmånen ännu icke är disponibel.

1 detta fall har socialhjälpen karaktär av förskott på den väntade

förmånen.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

3. Genom ofta oförutsebara händelser har ett tillfälligt hjälpbehov uppstått

och man har anledning räkna med att den behövande inom en nära

framtid återfår en god ekonomisk ställning. Ofta för att icke säga i regel

torde den tillfälligt behövande i sådana fall själv önska erhålla hjälp endast

som lån. På samma sätt bör man betrakta en konfliktinblandad när dylik

i särskilda undantagsfall beredes socialhjälp.

4. Hjälpen har förebyggande karaktär och innebär en kapitalinsats med

kanske betydande belopp t. ex. för att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin

e. d. Det är klokt att här ge hjälpen såsom ett förlagslån. Hela syftet

med åtgärden kan äventyras, om vederbörande omedelbart och på en gång

får helt på egen hand disponera ett icke oväsentligt kapital.

5. Behovet har uppenbarligen vållats genom bristande hushållning. Vederbörande

har nyligen under en icke oväsentlig tid haft goda inkomster

(säsong inom hans försörjningsområde) men försummat att spara något

för den tid av minskning i inkomsterna som han bort kunna beräkna snart

skola inställa sig. Här åsyftas sålunda fall av uppenbar misshushållning,

alldeles oavsett hur vederbörandes möjligheter att framdeles verkställa återbetalning

bedömas, liksom sådana fall där personen mera regelbundet lever

på en högre standard än hans inkomster tillåter.

6. Behovet av socialhjälp har uppstått därigenom att personen nekats förmån

från socialförsäkringen av den orsaken, att han i sin ansökan lämnat

felaktiga uppgifter e. d. Härmed bör jämställas de fall när den behövande

vid utredning om behovet av socialhjälp lämnar sådana uppgifter.

7. Den hjälpbehövande saknar vilja till självförsörjning eller har eljest

en sådan livsföring, att denna uppenbarligen varit orsak till eller i varje fall

i avsevärd mån bidragit till att behovet av socialhjälp uppstått.

Kommittén framhåller, att de sålunda angivna grupperna inte alla kan

så klart avgränsas, att det är möjligt i lagen fastställa automatisk återbetalningsskyldighet

för dem. Det finge överlämnas åt socialnämnden att

i varje fall, som prövades tillhöra dessa grupper, vid beviljandet av socialhjälp

eller på grund av senare inkomna upplysningar besluta, att denna

skulle vara förenad med återbetalningsskyldighet. Därvid torde det ej sällan

kunna ifrågakomma att besluta dylik skyldighet endast för en del

av den lämnade hjälpen.

Enligt kommitténs mening bör socialnämnden ha frihet att fastställa

eller inte fastställa återbetalningsskyldighet i fallen 1—4. Exempelvis borde

en viss försiktighet iakttagas vid fastställande av ersättningsskyldighet för

bidrag till yrkesutbildning. I fallen 5—7 däremot borde nämnden vara

skyldig besluta att ersättningsskyldighet skulle föreligga.

Vid prövningen av frågan, hurpvida återbetalningsskyldighet

skall föreligga, bör enligt kommitténs mening endast

vid tiden för hjälpens meddelande föreliggande omständigheter tagas i betraktande.

Utginge fortlöpande hjälp kunde självfallet socialnämnden, om

nya omständigheter tillkommit, upptaga frågan om återbetalningsskyldighet

för den i fortsättningen meddelade hjälpen till prövning. Däremot finge

dylik prövning icke ges retroaktiv verkan. Även om tvist uppkommit, huru
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vida återbetalningsskyldighet borde föreligga, och nya omständigheter tillkommit,

innan tvisten slutligt avgjorts, skulle sålunda frågan bedömas efter

förhållandena vid tiden för hjälpens meddelande. Undantag borde gälla

endast för det fall, att det senare upptäckes, att en person, som beviljats

socialhjälp utan att beslut fattats om återbetalningsskyldighet, lämnat felaktiga

eller vilseledande uppgifter, vilka haft en mera väsentlig inverkan

på socialnämndens beslut. Det borde då åligga nämnden att i efterhand

bestämma att återbetalningsskyldighet skulle föreligga.

Beslut om återbetalningsskyldighet skall enligt kommitténs förslag i regel

fattas samtidigt med att socialhjälp beviljas. Emellertid kunde man,

framhåller kommittén, icke bortse ifrån, att hjälp understundom måste

beviljas, innan sådana upplysningar erhållits, att återbetalningsfrågan

kunde slutligt bedömas. Med hänsyn härtill borde nämnden kunna bordlägga

denna fråga i avvaktan på införskaffandet av ytterligare upplysningar.

Självfallet skulle det åligga nämnden att upptaga frågan till slutligt

avgörande så snart det kunde ske.

Återbetalningsskyldigheten borde ha samma innebörd som enligt fattigvårdslagen.

Socialnämnden borde ha samma befogenhet som fattigvårdsstyrelse

att efter en ren skälighetsprövning eftergiva kravet. Det kunde

inträffa omständigheter av växlande slag, vilka borde ge anledning till att

man avstode från kravet, d. v. s. upphävde det tidigare fattade beslutet

om återbetalningsskyldighet. Så kunde vara fallet även under de omständigheter,

då socialnämnden varit skyldig att besluta om återbetalningsskyldighet.

Nämnden måste därför äga befogenhet att eftergiva kravet.

Det finge bli de övervakande myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet

icke av nämnderna missbrukades. I vissa fall torde det vara lämpligt

att hjälptagaren finge preciserat i vilken ordning återbetalning skulle

ske. Socialnämnden borde därför vid beslut om återbetalningsskyldighet

äga att bestämma, att återbetalning skulle ske i viss ordning (bestämda

terminsbelopp), och hade då med laga verkan avhänt sig rätten att återkräva

i snabbare tempo; i den mån den bestämda ordningen icke hölles

av hjälptagaren, borde dock hela del obetalade beloppet omedelbart vara

förfallet till betalning.

Om hjälptagaren äger hemortsrätt i annan kommun än den, som beviljat

hjälpen, föreslår kommittén, att socialnämnden i hemortsrättskommunen

får rätt att besluta om återkrav, därest sådant beslut inte fattats

av socialnämnden i vistelsekommunen.

Det blir alltså socialnämnderna som enligt kommitténs förslag får befogenhet

att besluta, att socialhjälpen skall vara förenad med återbetalningsskyldighet

och att, sedan sådant beslut fattats, eventuellt eftergiva denna

skyldighet, ävensom att verkställa återkrav. Med hänsyn till att en del av

kostnaderna skall stanna på kommunen, har kommittén inte funnit anledning

att befara, att dessa angelägenheter skall av socialnämnderna hand
14

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

havas på ett av statsmakterna icke avsett sätt. En viss kontroll måste dock

enligt kommitténs mening utövas av länsstyrelserna närmast genom stickprovsundersökningar.

I enlighet med vad sålunda föreslagits har i 28 och 29 §§ i det av kommittén

utarbetade förslaget till lag om socialhjälp upptagits följande bestämmelser.

28 §.

Den som erhållit socialhjälp är skyldig att till socialnämnden återbetala

vad som utgivits, i den mån nämnden med stöd av 29 § beslutat att dylik

ersättningsskyldighet skall föreligga och sedermera icke funnit skäl till

eftergift.

När skäl därtill äro må nämnden besluta, i vilken ordning dylik ersättningsskyldighet

skall fullgöras. Därest denna ordning icke av den ersättningsskyldige

iakttages, skall nämndens fordran i dess helhet anses omedelbart

förfallen till betalning.

Beslut om ersättningsskyldighet skall fattas i samband med hjälpens

beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande

eljest erhållits och under hänsynstagande till de omständigheter vilka föreligga

vid tiden för hjälpens beviljande. Därest socialnämnd i kommun, i

vilken hjälptagaren icke är mantalsskriven, underlåtit att fatta beslut om

ersättningsskyldighet och nämnden i mantalsskrivningskommunen i samband

med prövning av frågan om betalningsskyldighet gentemot förstnämnda

kommuns socialnämnd finner att hjälptagaren bör åläggas ersättningsskyldighet,

må nämnden i mantalsskrivningskommunen besluta om

dylik skyldighet i vad rör den kostnad som av denna nämnd utgives.

Därest det efter hjälpens beviljande eller efter det att frågan om ersättningsskyldighet

gentemot annan kommun slutligt prövats kommer till

socialnämndens kännedom att hjälptagaren vid utredningen om behovet

av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter och därigenom

tillskansat sig socialhjälp som eljest icke bort utgå, åligger det nämnden

besluta, att hjälptagaren skall vara ersättningsskyldig.

29 §.

Vid tillämpning av i 28 § givna bestämmelser om hjälptagares ersättningsskyldighet

skall iakttagas följande.

Ersättningsskyldighet må "fastställas, när den hjälpbehövande

1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke

kunna disponeras för uppehälle och vård;

2) synes vara lagligen berättigad till annan förmån, ehuru denna ännu

icke är för honom tillgänglig;

3) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort åter komma i god

ekonomisk ställning;

4) har erhållit hjälp enligt 4 §.

Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den hjälpbehövande

1) uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av bristande hushållning,

arbetsovillighet eller en eljest för hans självförsörjning skadlig

livsföring;

2) nekats förmån från socialförsäkringen på den grund att han i ansökningen

lämnat oriktiga uppgifter eller

3) vid utredningen om behovet av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande

uppgifter.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Det kan anmärkas, att 30 och 31 §§ i förslaget innehåller motsvarande

regler rörande vissa underhållspliktigas skyldighet att återbetala socialhjälp,

som utgivits till den underhållsberättigade; frågan härom kommer

att behandlas i följande avsnitt.

Enligt vad kommittén uttalar i sin motivering bör socialnämnds beslut

om återbetalningsskyldighet kunna överklagas hos länsstyrelsen. Å andra

sidan anser kommittén det självfallet, att länsstyrelsen bör ha rättighet

och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts. Kommittén har därför

funnit det onödigt att utforma särskilda bestämmelser om besvärsrätt.

I stället har i förslagets 37 § intagits bestämmelser, enligt vilka länsstyrelse

har att i vissa situationer —- bl. a. då socialnämnds beslut i avseende å

hjälptagarens återbetalningsskyldighet ej överensstämmer med lagen

förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig för missförhållandets

avhj älpande.

Kommittén synes emellertid ha tänkt sig, att socialnämndens fordian

hos hjälptagaren inte skall kunna indrivas med mindre ersättningsanspråket

prövats på samma sätt som enligt nu gällande lagstiftning. Enligt förslagets

34 §, som inte närmare kommenterats, skall nämligen talan om

utbekommande av ersättning i de fall, som här avses, anhängiggöras hos

vederbörande länsstyrelse; och enligt 32 § i förslaget får ersättningsanspråket

inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden

eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel

till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall

till ersättningsanspråket.

I fråga om preskription av återkravsrätten föreslår kommittén

inte någon ändring i vad som nu gäller. Enligt förslaget skall alltså

de allmänna reglerna om tioårspreskription tillämpas även i fortsättningen.

Beträffande konsekvenserna av kommitténs förslag

anföres.

De finansiella konsekvenserna av den här föreslagna ordningen torde

knappast bliva mera betydande. Den överensstämmer i avsevärd grad med

den ordning som sedan början av 1946 tillämpas av Stockholms stads

fattigvårdsnämnd beträffande fattigvård i Stockholm, och liknande principei

synas tillämpas på många håll runt om i landet, ehuru dessa principer icke

satts på papperet. Sammanlagt från understödstagare och försörjningspliktiga

inflytande belopp stannar vid en så blygsam summa som 2 milj. kr.

per år. Én del av detta belopp kommer alltjämt att uttagas av understödstagarna.

Vad samhället avstår ifrån torde alltså vara av skäligen obetydligt

vävde ur ekonomisk synpunkt.

Det torde vara en icke alldeles ovanlig föreställning, att den allmänna och

automatiska återbetalningsskyldigheten utgör ett verksamt medel Jitt bekämpa

parasittendenser, och vad kommittén här föreslagit skulle sålunda

kunna befaras främja dylika. På grund härav bör understrykas, att just i

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sådana fall återbetalningsskyldigheten skall bibehållas. Den nuvarande ordningen

betyder, att skötsamma människor, vilka frukta att sätta sig i skuld,

avhålla sig från att söka fattigvård, ehuru de lida nöd. Detta förhållande

bör undanröjas. I fråga om människor, vilka ej draga sig för att parasitera,

torde den hittills gällande ordningen ej verka mera avskräckande än den av

kommittén föreslagna.

Av det anförda framgår, att en del personer, vilka nu särskilt med hänsyn

till den allmänna återbetalningsskyldigheten ej söka fattigvård, kunna

antagas komma att söka socialhjälp, för vilken de ej bli återbetalningsskyldiga.

En viss ökning av socialhjälpens klientel i förhållande till fattigvårdens

kan sålunda förväntas. Detta är direkt åsyftat med den reform, varigenom

fattigvårdslagen avlöses av en socialhjälpslag. Reformen avser bl. a.

att råda bot på det missförhållandet, att människor, vilka äro i behov av

hjälp, på grund av fattigvårdslagens utformning faktiskt icke komma i

åtnjutande av dylik.

Kommittén tar slutligen upp spörsmålet, huruvida socialhjälpslagen

bör innehålla en motsvarighet till Fvl:s

bestämmelse om rätt att omhändertaga egendom tillhörande

dem, som mottagits för stadigvaran de försörjning.

Kommittén avvisar emellertid tanken härpå och anför som

skäl härför, att ifrågavarande bestämmelse borde betraktas som en rest

av äldsta tiders fattigvård, vars innebörd vore helt främmande för socialvården.

Att emottagandet av samhällets hjälp skulle innebära förlust av

medborgarens rätt att själv förfoga över sin egendom vore inte förenligt

med socialhjälpens karaktär av en fullvärdig hjälpform. Ur rent principiella

synpunkter ansåge kommittén det därför uteslutet, att socialhjälp

skulle förknippas med en dylik påföljd. För övrigt skulle en bestämmelse

i socialhjälpslagen av denna innebörd få en långt mera inskränkt betydelse

än för fattigvårdens del. Den nuvarande bestämmelsen hade sin huvudsakliga

betydelse beträffande personer, vilka på fattigvårdens bekostnad beretts

anstaltsvård, av vilka det stora flertalet återfunnes på ålderdomshemmen

och de offentliga sjuk vårdsanstalterna. Då enligt statsmakternas beslut

ålderdomshemmen skulle förvandlas till inackorderingshem och vården

på sjukvårdsanstalterna bli kostnadsfri, komme ifrågavarande vårdtagargrupper

i fortsättningen endast i rena undantagsfall att åtnjuta socialhjälp.

En bestämmelse av angivet slag skulle därför kunna bli tillämplig

endast på det säkerligen ringa antal personer, som på socialhjälpens bekostnad

stadigvarande beretts vård på andra anstalter än de angivna samt på

dem som av socialnämnden utackorderats hos enskilda personer. Även den

senare gruppens omfattning bleve säkerligen ringa. När till det anförda

lades, att ett omhändertagande av egendom självfallet för ifrågavarande

lilla grupp skulle kunna ifrågakomma endast i den mån socialnämnden

vid beviljandet av hjälpen förklarat denna skola vara förenad med återbetalningsskyldighet,

vore det uppenbart, att eu rätt till dylikt omhändertagande

praktiskt sett skulle bli betydelselös.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

Kommittén anför vidare.

I detta sammanhang må en fråga om lösöre, som efterlämnas av åldeidomshemmens

eller andra vårdanstalters vårdtagare, beröras. Den veikställda

utredningen visar att dylikt lösöre, när det är av ringa värde, ofta

icke alls efterfrågas av de anhöriga, om nu dylika överhuvud taget finnas.

Fattigvårdsstyrelserna taga då hand om dylik egendom och tillgodoföra

ålderdomshemmet eller understödstagare i den öppna vården densamma,

varigenom den kommer till nyttig användning. De ha därvid genom bestämmelsen

i 62 § andra stycket varit i sin fulla rätt och skyddade mot

eventuellt senare framställda anspråk från arvsberättigade anhöriga. Även

för understödstagare i den öppna vården har fattigvårdsstyrelsen kunnat

tillgodoföra sig dylika tillgångar med stöd av den fordran, (ten för utgiven

fattigvård ägt i boet.

I fortsättningen kommer ingen rätt att omhändertaga boets tillgångar att

föreligga och i de flesta fall socialnämnden icke alls att ha någon fordran

på vederbörande. Anstalternas vårdtagare och de som åtnjutit socialhjälp

bli sålunda i avseende på efterlämnade tillgångar jämställda med övriga

medborgare.

Den ordning, som f. n. är föreskriven i avseende på boutredning och bouppteckning,

kan otvivelaktigt, när boet är av synnerligen ringa värde, betecknas

som med hänsyn härtill alltför omständlig. Det må erinras om att

bouppteckning alltid skall upprättas, hur ringa boets värde än är, samt att

dylik skall inregistreras i rätten, varefter följer boutredning och arvsskifte.

Endast arvingarna äro berättigade att disponera över boet. När detta är av

ringa värde (t. ex. gamla illa medfarna möbler) intressera sig arvingarna

ofta ej för saken och låta sig eventuellt ej alls avhöra. Det blir då många

gånger ett socialt organ, som får taga lösöret om hand och magasinera

det; någon rätt att avyttra det förefinnes icke.

Socialvårdskommittén finner erforderligt att det skapas enklare former

för omhändertagande och upplösning av dödsbon, när boets tillgångar äro

mycket små. En dylik administrativ förenkling kan icke skapas genom bestämmelser

inom sociallagstiftningens ram utan torde böra eftersträvas

genom ändringar i lagen om boutredning och arvsskifte. Kommittén förordar

att frågan om en dylik förenkling snarast upptages till prövning.

Remissyttranden

Socialvårdskommitténs förslag att inskränka den allmänna

återbetalningsskyldighet, som enligt Fvl åligger hjälptagaren,

har i princip tillstyrkts av samtliga, som yttrat sig därom. I

fråga om detaljerna är meningarna däremot något delade.

Vad först angår frågan, i vilka situationer återbetalningsskyldighet

bör föreligga, anser kommunalfullmäktige i Slite, att

socialnämnden bör tillerkännas rätt att vid beviljande av all socialhjälp

själv avgöra, huruvida återbetalningsskyldighet skall föreligga eller ej.

Vetskapen om att en dylik bestämmelse funnes skulle enligt fullmäktiges

mening helt säkert minska risken för att socialhjälp begärdes i fall, då

direkt behov kanske ej förelåge.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

I övriga yttranden har någon invändning inte gjorts mot den av socialvårdskommittén

föreslagna metoden att i lagtexten angiva de situationer,

där återbetalningsskyldighet bör föreligga.

Kommitténs uppfattning, att återbetalningsskyldighet är påkallad i de

fall, som avses i förslagets 29 § 2 st. 1) och 2) har inte mött någon gensaga

i yttrandena.

Beträffande det fall, som åsyftas i 29 § 2 st. 3) uttalar stadsfullmäktige

i Skövde, att uttrycken »tillfälligt nödläge» och »god ekonomisk ställning»

borde utbytas mot mera pregnanta uttryck i syfte att förebygga en mot

lagstiftningens anda stridande tolkning i de kommuner, där den gamla

inställningen hade svårt att ge vika för en modernare syn.

Stadsfullmäktige i Karlskoga anser, att återkravsrätt inte bör föreligga

i fall, som avses i 29 § 2 st. 4), dvs. där hjälpen haft förebyggande karaktär.

Det vore nämligen enligt fullmäktiges mening i hög grad orättvist att lagöverträdare

och andra misskötsamma personer skulle lämnas förmånligare

villkor om återbetalning än t. ex. sjuka personer, vilka erhållit hjälp till

yrkesutbildning e. d.

I fråga om de fall, som avses i 29 § 3 st. 1), dvs. då hjälpbehovet uppkommit

på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller eljest

för vederbörandes självförsörjning skadlig livsföring, uttalar socialstyrelsen

— under hänvisning till ett av socialläkaren Inghe avgivet utlåtande, enligt

vilket de personer som åsyftas i regel är missanpassade samt ofta psykiskt

och måhända även kroppsligt sjuka — att en reservation borde göras för

den händelse läkarundersökning visat, att sjukdom eller svaghet förelåge.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna finner det vara ett slag i luften att fastställa

återbetalningsskyldighet för personer, som kommit i behov av hjälp

på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller skadlig livsföring.

Av sådana personer finge man nämligen som regel aldrig tillbaka någonting

och den nämnd, som skulle träffa avgörandet i dessa fall, finge sannerligen

inte någon lätt uppgift. På liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige

i Nyköping och kommunalfullmäktige i Ytterhogdal.

Beträffande de fall, som avses i 29 § 3 st. 2) och 3), uttalar länsstyrelsen

i Östergötlands län, att lagtexten enligt ordalydelsen syntes innebära, att

uppgifter, som visserligen varit oriktiga men som lämnats i god tro och ej

inverkat på beslutet om socialhjälp, skulle medföra återbetalningsskyldighet.

Detta hade givetvis inte varit åsyftat och en omredigering borde

därför ske.

Malmöhus läns fattigvårdsförbund föreslår, att 29 § 3 st. kompletteras

med en föreskrift om skyldighet att återbetala arbetslöshetshjälp, som

hjälptagaren själv åtnjutit.

I några yttranden ifrågasättes — såsom närmare kommer att utvecklas

i det följande — huruvida inte återbetalningsskyldighet borde föreligga

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

jämväl i det fall, att hjälptagarens ekonomiska ställning förbättrats till

följd av omständigheter, som inte kunnat förutses vid hjälpens meddelande.

Den av kommittén föreslagna uppdelningen av återkravsfallen i en

grupp, där återbetalningsskyldighet må fastställas (29 § 2 st.), och en

grupp, där sådan skyldighet skall fastställas (29 § 3 st.), kritiseras av

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Gotlands

län och Svenska stadsförbundet, som alla anser att samtliga fall böi in

rymmas under kategorien »må fastställas». Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län anför som skäl för sin mening härutinnan, att den föreslagna

uppdelningen vore helt betingad av att socialhjälpen förbundits med statsbidrag.

Frånfölles denna linje, vore uppdelningen omotiverad, och kommunerna

kunde tillerkännas fullständig valfrihet. Därest uppdelningen

emellertid godtoges, skulle länsstyrelsen till gruppen »skall faststallas» vilja

hänföra även de fall, där socialhjälpen hade karaktären av förskott på

väntad förmån från socialförsäkringen. Svenska stadsförbundet anför.

Det bör kunna överlåtas åt socialnämnden att i samtliga fall fritt bedöma,

om ersättningsskyldighet bör ifrågakomma. Föga rimligt synes det

vara att ålägga nämnden att fastställa ersättningsskyldighet under en sa

svårbedömlig förutsättning som att den hjälpbehövande uppenbarligen

kommit i behov av hjälp på grund av »bristande hushållning» eller »en

eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring». Man torde också ha

anledning fråga, på vilket sätt socialnämnden skulle beträffande varje

hjälpbehövande ha vetskap, huruvida han eller hon nekats förmån från

socialförsäkringen på den grund, att han i ansökningen lämnat oriktiga uppgifter

— något som ju enligt förslaget likaledes skulle vara bestämmande

för om det skall åligga nämnden att fastställa ersättningsskyldighet

eller icke.

Vad härefter angår prövningen av återkravsf rågan har

kommitténs förslag, att avgörandet skall ske med hänsyn till omständigheterna

vid hjälpens beviljande i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Detsamma gäller beträffande kommitténs förslag, att

beslut om återbetalningsskyldighet i regel skall fattas samtidigt med att

hjälpen beviljas. Bland dem, som motiverat sin ståndpunkt härutinnan,

märkes Högerns kvinnoförbund, som finner det riktigt och väsentligt att

återkravsf rågan skall avgöras redan vid hjälpens meddelande och sedan ej

få upptagas till prövning. Den känsla av otrygghet, som skulle skapas av

att möjligheter förelåge att återupptaga frågan längre fram, vore har avgörande

för förbundets ståndpunktstagande.

Svenska socialvårdsförbundet anför.

De regler för enskildas skyldighet att lämna ersättning för socialhjälp,

som socialvårdskommittén uppställt i förslaget till socialhjälpslag, finner

förbundet väl avvägda och lämpade att åstadkomma en förbättring i förhållande

till nu gällande fattigvårdslag. Delta gäller såväl hjälptagares egen

som nära anhörigs återbetalningsskyldighet. Redan nu tillämpas på de

opaginerad Kontrollera mot PDF

21(> Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

flesta håll en ordning, som i stort överensstämmer med vad socialvårdskommittén

bär föreslagit. På sina håll har emellertid med fattigvårdslagens

stöd bedrivits en allmän återkravsverk samhet, som skapat friktioner mot

allmänheten. Det skall icke här förnekas, att invändningar mot att ersättningsfrågan

skall avgöras redan vid hjälpens meddelande kunna riktas i de

fall, där socialhjälp, som icke förbundits med återbetalningsskyldighet, utgått

till person, som genom arv, gåva, vinst eller annan dylik oförutsebar

omständighet kort tid efter hjälpens erhållande försättes i goda ekonomiska

omständigheter. Beaktas att det här rör sig om ytterst enstaka undantagsfall,

väga emellertid dessa invändningar lätt i förhållande till det stora

värde, som det såväl för den enskilde som socialnämnden måste anses ligga

i att ersättningsfrågan får sin lösning redan i samband med hjälpens meddelande.

r

Till dem som anslutit sig till principen att ersättningsskyldigheten bör

bestämmas i samband med hjälpens meddelande hör bl. a. socialstyrelsen.

Enligt styrelsens mening hade emellertid denna princip suddats ut genom

tillägget »eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande

eljest erhållits» i 28 § 3 st. i lagförslaget. Ett någon tid efter hjälpens meddelande

fattat beslut om ersättningsskyldighet kunde bereda den hjälpte

nya och måhända större svårigheter än dem som avhjälpts. Socialstyrelsen

ville därför ifrågasätta, att beslut om ersättningsskyldighet skulle fattas

inom förslagsvis tre månader efter hjälpbeslutet, såvida inte ersättningsbeslut

föranleddes av att sökanden lämnat oriktiga uppgifter.

En kritisk inställning till kommitténs förslag i förevarande hänseende

intages av länsstyrelsen i Kopparbergs lån, som anför.

Enligt förslaget kan enskild icke åläggas att lämna ersättning för erhållen

socialhjälp i andra fall än då beslut om ersättningsskyldighet fattats i

samband med hjälpens beviljande. Även om man accepterar kommitténs

ståndpunkt, att den nuvarande återkravsrätten är för vidsträckt, och beaktar,

att lämnad hjälp i mycket ringa omfattning kunnat återfås, förefaller

forslaget gå för långt i motsatt riktning. Det kan icke vara riktigt, att en

socialnämnd skall avhända sig rätten till återkrav allenast på basis av bedömanden

som kunna göras vid tidpunkten för hjälpens lämnande. Ändrade

förhållanden kunna uppkomma, som göra det fullt skäligt att hjälpen ersättes.

Det är härvid icke de ekonomiska synpunkterna som överväga,

eftersom det i allmänhet blir fråga om enstaka fall och relativt blygsamma

belopp, utan det är det principiella kravet på rättvisa olika samhällsmedlemmar

emellan. Vetskapen om att en person som erhållit socialhjälp kommit

i goda ekonomiska omständigheter utan att behöva återgälda hjälpen

kan lätt bli en källa till irritation, till skada såväl för den det gäller som

för den sociala verksamheten över huvud taget. Stadgandets avfattning kan

också komma att leda till att en socialnämnd för att vara skyddad för alla

framtida eventualiteter fattar förhandsbeslut om återbetalning i onödigt

många fall. Det vore önskligt med en supplerande bestämmelse som tilläte

nämnden att under vissa omständigheter upptaga frågan om ersättningsskyldighet

vid en senare tidpunkt. Eventuellt kunde en tidsgräns därvidlag

införas på exempelvis 5 år.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

Även statskontoret ifrågasätter lämpligheten av att endast förhållandena

vid tiden för hjälpens meddelande tages i betraktande vid prövningen huruvida

återbetalningsskyldighet skall föreligga. Det syntes inte obilligt, att

krav på återbetalning sedermera framställdes, om vederbörandes ekonomiska

ställning avsevärt förbättrats till följd av orsaker, som ej kunnat förutses

vid hjälpens meddelande. För undvikande av att återbetalningsfrågan

hölles svävande under en längre tid, syntes preskriptionstiden i 1’örevarande

fall kunna nedsättas till förslagsvis tre år. Uttalanden av i huvudsak samma

innebörd förekommer i de yttranden, som avgivits av kommunalfullmäktige

i Bollnäs och Jämjö samt stadsfullmäktige i Härnösand. Som exempel nämnes

härvid, att vederbörande efter hjälpens meddelande erhåller ett arv

eller en lotteri- eller tipsvinst. Länsstyrelsen i Gotlands län befarar, att ett

genomförande av kommitténs förslag i förevarande hänseende kommer att

medföra, att socialnämnden för att vara på den säkra sidan meddelar beslut

om ersättningsskyldighet i samtliga de fall, där sådant beslut må fattas.

Stadsfullmäktige i Enköping anför.

En av fattigvårdslagens kanske mörkaste sidor har varit den obligatoriska

ersättningsskyldigheten. Att begränsa denna och giva den minsta möjliga

omfattning är därför angeläget. Socialvårdskommitténs resonemang i denna

fråga och förslagen om hjälptagares och försörj ningspliktigas ersättningsskyldighet

giver stadsfullmäktige sitt fulla stöd. Emellertid vill fullmäktige

anföra några synpunkter på bestämmelserna i 28 §. Enligt föreskrifterna i

denna paragraf och såsom dessa tolkas av kommittén skall socialnämnden

med undantag för enstaka bordläggning fatta beslut i återbetalningsfrågan

samtidigt med att hjälpen beslutas. I många fall kanske så kan ske med

fördel, men i andra fall, och dessa torde icke bliva fåtaliga, kan ett ställningstagande

omöjligt tagas vid början av hjälpfallet. Om man tager hänsyn

till det förhållandet, att länsstyrelsen kan nedsätta statsbidraget i ärenden,

där återbetalningsskyldigheten icke fastställts, men där länsstyrelsen

anser sådan bort fastställas, torde det i praktiken bliva så att återbetalningsskyldighet

fastställes i alla fall. Möjligheten att bevilja befrielse från

återbetalningsskyldighet kommer härigenom endast att finnas på papperet.

Ingen kommun vill väl riskera förlora statsbidrag enbart av sådan anledning.

För en skattetyngd kommun kan fråga bli om stora summor, om man

tänker sig ett fall av stor familj och tämligen långvarigt understödsbehov.

Så länge hjälpen utgår fortlöpande kan inte beslutet ändras, och statsbidraget

kommer alltså att bliva indraget, så länge hjälpfallet fortlöper. Med hänsyn

till de konfliktmöjligheter, som här kunna uppstå, bör uttrycket i 28 §

3 st. 1 p. mildras och icke göras absolut tvingande. Möjlighet bör givas

socialnämnden att fatta beslut antingen omedelbart eller också senare —

betydligt senare än en enkel bordläggning kan innebära.

Länsstyrelsen i Blekinge län tar i sitt yttrande upp frågan om rätt för

socialnämnden att meddela beslut om retroaktiv återbetalningsskyldighet.

Enligt förslaget skulle sådant beslut endast kunna fattas, om hjälptagaren

genom oriktiga eller vilseledande uppgifter tillskansat sig socialhjälp. Det

torde emellertid kunna tänkas även andra fall, då ett retroaktivt beslut

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kunde vara berättigat. Exempelvis kunde sådana omständigheter, som enligt

förslaget finge eller skulle föranleda återbetalningsskyldighet, på grund av

ett förbiseende från utredarens sida bliva bortglömda och först senare

komma till socialnämndens kännedom. Ett stadgande av innebörd, att

socialnämnd om särskilda skäl därtill föranledde finge retroaktivt besluta

om återbetalningsskyldighet, syntes därför böra införas i socialhjälpslagen.

Någon risk för missbruk härav torde, med hänsyn bl. a. till besvärsmöjligheterna,

inte föreligga.

I fråga om den situation, som föreligger då hjälptagaren äger hemortsrätt

i annan kommun än den som beviljat hjälpen, anför länsstijrelsen i

Hallands län följande.

Enligt 28 § i förslaget till socialhjälp slag skall beslut om ersättningsskyldighet

för enskilda som regel fattas av socialnämnden i den kommun, som

meddelar socialhjälpen. Därest socialnämnderna i vistelsekommunerna

skulle medge befrielse från dylik ersättningsskyldighet i större utsträckning

än vad som kan anses meningen, synes någon möjlighet ej finnas för

hemortskommunen att åtminstone som regel få frågan omprövad. Det torde

nämligen ej vara möjligt att i händelse av tvist angående ersättningsskvldigheten

mellan vistelsekommun och ersättningskommun nedsätta ett i och

för sig skäligt understödsbelopp på den grunden, att vårdtagaren bort åläggas

ersättningsskyldighet. Länsstyrelsen anser därför, att beslut om ersättningsskyldighet

för hjälp till vårdtagare, vilka äro mantalsskrivna i annan

kommun lämpligen bör meddelas av socialnämnden i ersättningskommunen

och ej av socialnämnden i vistelsekommunen.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen även ifrågasätta, huruvida ej ersättningskommunen

bör höras i samtliga mål och ärenden, vari enskilda

yrka att vistelsekommunen skall åläggas att utgiva socialhjälp, därest yrkandet

ej likväl anses kunna avslås. Beslutet bör även givas rättskraft gentemot

ersättningskommunen. Härigenom undviker man nämligen att ett

beslut först meddelas mellan en enskild och vistelsekommunen om vad som

kan anses utgöra skälig vård och att därefter samma fråga kanske måste

tagas upp till behandling mellan vistelsekommunen och ersättningskommunen.

Som ett allmänt omdöme om de av kommittén föreslagna reglerna rörande

återbetalningsskyldighet, uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län, att

dessa regler är onödigt invecklade och ägnade att främja uppkomsten av

meningslösa processer. Belysande härför vore, att prövning av frågan om

fastställandet av återbetalningsskyldighet i varje särskilt fall komme att

bereda nämnderna betydande arbete. Ehuru dessa beslut icke innebure

betalningsskyldighet för hjälptagaren, skulle de likväl av denne kunna

överklagas. Man kunde befara att denna möjlighet komme att användas i

betydande utsträckning såväl av kverulanter som av personer, som missuppfattade

beslutets innebörd och trodde att de ålagts betalningsskyldighet.

Det kunde även starkt ifrågasättas, huruvida bestämmelserna ur psykologisk

synpunkt vore så lyckliga. Under alla omständigheter borde en enklare

ordning kunna skapas. Lämpligast syntes vara att den automatiska ersättningsskyldigheten

kvarstode.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Även länsstyrelsen i Uppsala län anser det mindre lämpligt, att återbetalningsskyldigheten

formellt göres beroende av socialnämndens beslut i varje

särskilt fall. Äterbetalningsskyldigheten borde i stället grundas direkt på

stadgande i lag. Av samma mening är kommunalfullmäktige i Åtvidaberg.

Besvärssakkunniga anför.

Av lagtexten synes närmast framgå, att nämnden är skyldig meddela beslut

i saken, även om utgången blir att ersättningsskyldighet icke ålägges.

Beslut rörande ersättningsskyldighet kan enligt 37 § ändras av länsstyrelse

och efter besvär till socialstyrelsen av denna. Att frågan om enskilds ersättningsskyldighet

på detta sätt kan göras till föremål för särskild process

synes i och för sig riktigt med hänsyn till de rättsverkningar ett beslut

härom har t. ex. såsom förutsättning för meddelande av arbetsföreläggande

enligt 1 § förslaget till lag om arbetsföreläggande. Samtidigt ha emellertid

i lagförslagets 34 § upptagits regler motsvarande fattigvårdslagens nuvarande

stadganden om ersättningsprocessen mellan kommun och enskild.

Förhållandet mellan processen om ersättningsskyldighet enligt 28 och

30 §§ och ersättningsprocessen enligt 34 § har icke klargjorts. Ovisst är

huruvida den materiella frågan, om ersättningsskyldighet enligt någon av

den i 29 och 31 §§ angivna grunderna föreligger, skall avgöras i den första

processen enligt 28 § resp. 30 § och om i den därpå följande processen enligt

34 § allenast den ersättningsskyldiges möjlighet att erlägga betalning

(se härom 32 §) skall komma till bedömande.

Förfarandet i processen enligt 28 § är synnerligen otillfredsställande utformat.

Till en början kan anmärkas att någon tidpunkt då beslut i ersättningsfrågan

senast skall fattas icke angivits i vidare mån än att det föreskrivits

att så skall ske så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande

erhållits. Fattat beslut kan sedan ändras vid en långt senare tidpunkt

under de i 28 § fjärde stycket angivna omständigheterna. I samband

med dessa regler uppställer sig frågan huruvida beslut rörande ersättningsskyldighet

äro avsedda att taga åt sig laga kraft. Hur detta problem löses

kan bliva av betydelse, t. ex. i mål om arbetsföreläggande, varom mera

nedan.

Förfarandet enligt lagförslaget erbjuder icke tillräckliga garantier for

den enskildes rättssäkerhet. Sålunda saknas stadganden om att hjälptagaren

själv skall höras i ärendet. Tillfredsställande utredning angående t. ex. de

i 29 § tredje stycket angivna förhållanden, vid vilka ersättningsskyldighet

är obligatorisk, kan knappast förebringas utan vederbörandes eget hörande.

Motsvarande gäller då fråga är om att jämlikt 31 § tredje stycket ålägga

underhållsskyldig ersättningsskyldighet.

I 28 § tredje stycket angives att mantalsskrivningskommun må fatta beslut

om ersättningsskyldighet, då den hjälplämnande kommunen »underlåtit

att fatta beslut om ersättningsskyldighet». Det kan ifrågasättas, om

sådan befogenhet icke bör tillkomma mantalsskrivningskommunen även i

de fall, då den hjälplämnande kommunen visserligen fattat beslut i frågan

men vederbörande därvid icke ålagts ersättningsskyldighet.

Fn jämförelse mellan 28 § första och andra styckena ge vid handen, att

så snart ersättningsskyldighet blivit någon ålagd, det ersättningsbelopp

varom är fråga förfaller till betalning. Om detta verkligen är meningen, bör

regeln klart formulerad intagas i lagen.

Placeringen av 32 § kan giva anledning till missförstånd. Den däri in
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tagna regeln skall uppenbarligen icke tillämpas i mål enligt 28 § om ersättningsskyldighet

utan först i ersättningsmål enligt 34 §. Möjligen skall regeln

även iakttagas i ärenden enligt 33 §.

Stadsfullmäktige i Västervik anser utsökningsförfarandet hos länsstyrelsen

överflödigt. Det vore rationellare, smidigare och mera tidsbesparande,

om socialnämnden kunde få indriva sin fordran enbart på grundval av sitt

eget beslut, givetvis under förutsättning att detta vunnit laga kraft. Det

skulle i så fall ankomma på den återbetalningsskyldige att i händelse av

missnöje överklaga nämndens beslut.

Kommitténs förslag att slopa Fvl:s regler rörande omhändertagande

av egendo m, som tillhör hj älptagaren, har under remissbehandlingen

lämnats utan erinran. I ett av stadskollegiet i Stockholm

åberopat gemensamt utlåtande av socialvårdens chefstjänstemän därstädes

har dock ifrågasatts, om icke kommunerna bör erhålla rätt att, därest ingen

gör anspråk på en avliden vårdtagares tillgångar, försälja lösöret och i

samband därmed även uttaga ersättning för uppburen socialhjälp. I varje

fall måste närmare föreskrifter utfärdas om huru det skulle förfaras med

en vårdtagares dödsbo. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förutsatt,

att hinder inte möter för socialnämnd, som ombesörjt och bekostat en

persons begravning, att av tillgångarna i boet helt eller delvis gottgöra sig

för sina utlägg. Skulle sådana möjligheter på grund av förslagets bestämmelser

ej föreligga, borde dessa omarbetas.

Departementschefen

Enligt Fvl är en hjälptagare i princip skyldig att till fattigvårdssamhället

utgiva ersättning för all fattigvård, som lämnats honom. Å andra sidan har

samhället full frihet att efterskänka sitt krav mot honom. Understödet betraktas

med andra ord som ett förskott eller, om man så vill kalla det, ett

lån, som skall återbetalas i den mån långivaren inte finner skäl till eftergift.

Äterbetalningsskyldigheten är vidare — för att använda socialvårdskommittens

terminologi automatisk, d. v. s. den inträder direkt på grund

av lagens stadgande i och med att hjälpen utgives. En annan sak är, att

samhället inte utan vidare kan uttaga sin fordran hos hjälptagaren; liksom

en vanlig långivare måste samhället först få sitt fordringsanspråk fastställt

i en process. Som domstol fungerar härvid i första instans länsstyrelsen

samt i andra och sista instans kammarrätten.

Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i dessa

regler. Ändringarna avser såväl återbetalningsskyldighetens omfattning som

förutsättningarna för dess inträdande. I förra hänseendet innebär förslaget,

att återbetalningsskyldighet skall föreligga endast i vissa undantagsfall, som

noggrant regleras i lagtexten. 1 senare hänseendet föreslås, att återbetal
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ningsskyldighet inte längre skall inträda automatiskt utan vara beroende

av socialnämndens beslut från fall till fall.

Innan jag går in på dessa frågor, vill jag erinra om att de förslag, som

jag i det föregående framlagt rörande socialhjälpens innehåll, i flera betydelsefulla

avseenden avviker från vad kommittén tänkt sig. Enligt kommitténs

förslag skulle socialhjälpen vara den enda behovsprövade hjälpformen,

vilken i sig skulle innesluta de specialformer av behovsprövad

hjälp som nu finnes. De viktigaste av dessa speciella hjälpformer — mödrahjälpen

och arbetslöshetshjälpen — är inte förenade med återbetalningsskyldighet,

och om de skulle uppgå i socialhjälpen vore detta givetvis ett

tungt vägande skäl för att starkt begränsa återbetalningsslcyldigheten inom

socialhjälpen överhuvudtaget. Enligt det förslag som jag framlagt skall

emellertid mödrahjälpen och arbetslöshetshjälpen bestå som särskilda hjälpformer;

socialhjälpslagen kan därför utformas utan att hänsyn tages speciellt

till dem. Vidare innebar kommitténs förslag, att kommunerna skulle

erhålla betydande statsbidrag till sina utgifter för socialhjälp men att i

gengäld deras handlingsfrihet skulle beskäras i olika avseenden; bl. a.

skulle deras nuvarande rätt att efter fri prövning utge frivillig hjälp kringgärdas

av detaljerade bestämmelser om när sådan hjälp borde eller finge

utges. Med ett så uppbyggt system framstår det som konsekvent att genom

noggrant fixerade lagbestämmelser begränsa kommunernas frihet även med

avseende å återkravsrätten. Jag har emellertid inte ansett mig kunna tillstyrka

statsbidrag och inte heller funnit anledning att föreslå någon principiell

ändring i vad som nu gäller rörande kommunernas rätt att efter

eget beprövande meddela frivillig hjälp, där sådan anses behövlig. Genom

de avvikelser, som sålunda gjorts från kommitténs förslag, har frågan om

återbetalningsskyldigheten i viss mån kommit i ett annat läge än den hade,

då kommittén från sina utgångspunkter tog ställning till densamma.

Om man ser återbetalningsskyldigheten enbart ur kommunalekonomisk

synpunkt, finnes det knappast någon anledning att bibehålla densamma.

De belopp, som kan uttagas av hjälptagarna, är nämligen så pass ringa,

att de spelar en mycket underordnad roll i kommunernas budget, och uppväges

därjämte i viss utsträckning av de administrationskostnader, som

återbetalningsskyldigheten för med sig. Det är emellertid helt andra synpunkter

än återbetalningsskyldighetens betydelse för kommunernas ekonomi,

som varit avgörande vid utformningen av Fvl:s regler om kommunernas

vidsträckta åtcrkravsrätt. Under förarbetena till lagen betonades

särskilt den betydelse, som återbetalningsskyldigheten hade ur folkuppfostringssynpunkt.

Det framhölls, att om man överhuvudtaget ville fasthålla

vid synpunkten att fattigvården så långt det vore möjligt skulle vara

eu hjälp till självhjälp, så borde man inte eftergiva fordran på att fattigunderstödet

skulle återbetalas, om förmåga därtill funnes. En underlåten
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

het att taga denna förmåga i anspråk ansågs kunna verka neddragande på

understödstagarens uppfattning av sin ställning till samhället och hans

därav beroende strävan att hålla sig uppe. Vidare framhölls bl. a., att ett

borttagande av återbetalningsskyldigheten skulle kunna leda till att fattigvårdsmyndigheterna

bleve mindre benägna att lämna understöd på ett tidigare

stadium och krävde, att all tillgänglig egendom tagits i anspråk, innan

samhället inskrede.

Helt naturligt är det svårt att konstatera, huruvida Fvl:s regler om återbetalningsskyldighet

haft den betydelse ur folkuppfostringssynpunkt, som

lagstiftaren räknat med. Däremot är det ganska påtagligt, att ifrågavarande

regler haft en annan folkpsykologisk effekt, som måhända inte varit förutsedd

vid lagens tillkomst. Efter hand som socialvården byggts ut med nya

hjälpformer, vilka inte förknippats med återbetalningsskyldighet, har den

i princip oinskränkta skyldigheten att utge ersättning för erhållen fattigvård

alltmera kommit att framstå som en kvarleva från äldre tid. Återbetalningsskyldigheten

har på så sätt medverkat till att diskreditera fattigvården

som hjälpform betraktad och i vida kretsar skapa motvilja mot att

anlita denna hjälpform. Måhända är detta en av anledningarna till att återkravsrätten

med åren kommit att begagnas med allt större försiktighet. Utvecklingen

torde i själva verket ha gått så långt, att återkrav i de flesta

kommuner numera sker endast i undantagsfall.

Vad som nu anförts talar enligt min mening för att den i princip

oinskränkta återbetalningsskyldighet, som enligt

gällande lagstiftning åligger hjälpt aga ren, bör inskränkas.

Emellertid är det ingalunda givet att obligatorisk och frivillig

socialhjälp härvid bör följa samma regler.

I fråga om den obligatoriska hjälpen kan även andra skäl än

de nyss berörda anföras för att begränsa återbetalningsskyldigheten. Såsom

tidigare framhållits i olika sammanhang, har den obligatoriska hjälpen

karaktär av en rättighet, som vederbörande kan tilltvinga sig på processuell

väg. För nutida uppfattning torde det vara ganska främmande att

ge denna rättighet en så begränsad innebörd, att den nödställde endast

skulle äga erhålla ett lån, som han oberoende av omständigheterna i det

enskilda fallet skulle vara skyldig att återbetala. Visserligen bör socialhjälpen

— även den obligatoriska — så långt det är möjligt vara en hjälp

till självhjälp, men det kan starkt ifrågasättas, om detta syfte främjas genom

att hjälptagaren utan inskränkning blir skyldig att återbetala vad han

mottagit. I de fall, där utsikter verkligen finnes till att en hjälptagare i

sinom tid skall kunna inte bara försörja sig själv och de sina utan även helt

eller delvis återbetala vad han mottagit från samhället, kan återbetalningsskyldigheten

tvärtom bidraga till att han inte gör sitt bästa för att återställa

sin försörjningsförmåga; återbetalningsskyldigheten kan med andra

ord verka som en tillbakahållande i stället för en pådrivande faktor i hans

strävan att hålla sig uppe.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

På grund härav anser jag, att en hjälptagare endast i vissa undantagsfall

bör vara skyldig att återbetala vad han mottagit i obligatorisk socialhjälp.

Jag är alltså i detta avseende ense med socialvårdskommittén.

Ett sådant undantagsfall föreligger, då socialhjälpen har karaktär av förskott

å någon förmån, vartill hjälptagaren eljest är berättigad. Som exempel

härpå kan nämnas, att en hjälpbehövande person fyller förutsättningarna

för erhållande av invalidpension, ehuru sådan ännu ej beviljats, eller

att han äger rätt till underhållsbidrag som av någon anledning uteblivit.

Om socialhjälp i dylikt fall tilldelas honom och han sedermera skulle få

uppbära sin invalidpension eller sitt underhållsbidrag retroaktivt för den tid

.hjälpen avsett, synes det rimligt att han får återbetala så stor del av vad

han erhållit i socialhjälp, som täckes av pensionen eller bidraget. Eljest

skulle han nämligen komma i bättre ställning än han skulle ha varit, om

pensionen eller bidraget utbetalats till honom redan innan han sökte socialhjälp.

Kommittén har föreslagit återbetalningsskyldighet jämväl för det fall

att hjälptagaren »är i besittning av tillgångar, ehuru dessa f. n. inte kan

disponeras för uppehälle och vård». Av motiveringen till förslaget synes

framgå, att kommittén åsyftat dels sådan egendom som överhuvud taget

inte bör realiseras för att täcka hjälpbehovet, och dels tillgångar, som inte

utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art snabbt

kan göras likvida. Nu förhåller det sig väl så, att de flesta hjälptagarna har

tillgångar av något slag, låt vara att tillgångarna merendels är av ringa

värde. Det är vidare uppenbart, att kommittén inte tänkt sig, att vilken

obetydlig tillgång som helst skulle konstituera återbetalningsskyldighet. Var

gränsen skulle dragas framgår emellertid inte av betänkandet, och mig synes

det svårt att fastställa några allmängiltiga normer i detta avseende. Det är

inte heller lätt att på ett tillfredsställande sätt fixera övriga förutsättningar

för att återbetalningsskyldighet skulle inträda. Då härtill kommer,

att det torde vara ganska sällsynt att obligatorisk socialhjälp behöver tilldelas

någon som har egna tillgångar av mera betydande värde, anser jag,

att man bör avstå från att i den nya lagstiftningen införa en regel av den

innebörd som kommittén föreslagit.

Enligt kommitténs förslag skall återbetalningsskyldighet vidare föreligga

för hjälptagare, som »är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom

kort åter komma i god ekonomisk ställning». En bestämmelse av detta

innehåll måste enligt min mening medföra betydande tillämpningssvåriglieter.

Att bedöma huruvida ett nödläge är tillfälligt eller ej torde ofta vara

svårt, och ännu vanskligare måste det vara att göra några antaganden om

den nödställdes framtida ekonomiska ställning. Det av kommittén använda

uttrycket »god ekonomisk ställning» är därjämte så obestämt, att det alltför

lätt kan ge upphov till meningsskiljaktigheter. Möjligen skulle man

kunna tänka sig en regel av innebörd, att vederbörande bleve återbetalnings
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skyldig, för den händelse han efter hjälpens beviljande på grund av särskilda

förhållanden — t. ex. genom ett arv eller en lotterivinst — finge sin

ekonomi förbättrad på ett mera markerat sätt. En sådan regel torde emellertid

ej bli av någon större praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då

en regel av antydd innebörd skulle få till följd, att återbetalningsfrågan

alltid hölles svävande i avbidan på vad som möjligen kunde inträffa i framtiden,

kan jag inte tillstyrka, att en sådan regel lagfästes.

Inte heller kan jag tillstyrka kommitténs förslag om återbetalningsskyldighet

för den som »uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av

bristande hushållning eller eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring».

Även denna regel skulle nämligen enligt min mening bereda stora

tillämpningssvårigheter. Dessutom kan det befaras, att den skulle leda till

en ur psykologisk synpunkt olycklig uppdelning av socialhjälpsklientelet i

två grupper, sådana som vore värdiga att erhålla hjälp utan återbetalningsskyldighet

och andra. En dylik uppdelning skulle lätt kunna få till följd,

att ambitiösa personer, som råkat i nödläge, skulle dra sig för att söka

hjälp inför risken att hänföras till den senare kategorien. Härtill kommer,

att de personer, som kommittén åsyftat, merendels torde sakna både förmåga

och vilja att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Den föreslagna

regeln bleve därför med all sannolikhet tämligen verkningslös mot dem,

som den verkligen riktade sig mot.

Av de regler om återbetalningsskyldighet, som föreslagits av kommittén,

är ytterligare två av intresse i detta sammanhang, nämligen de som upptagits

i 29 § tredje stycket 2) och 3) i kommitténs förslag. Jag kan i dessa

avseenden i huvudsak ansluta mig till förslaget. Vissa modifikationer synes

dock böra göras i detsamma. Enligt min mening bör återbetalningsskyldighet

drabba dels den, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat

oriktig eller vilseledande uppgift rörande sitt behov av socialhjälp och dels

den, som varit berättigad att för den tid hjälpen utgått uppbära annan social

förmån, vilken emellertid indragits eller minskats därför att han brutit

mot vad som föreskrivits såsom villkor för erhållande av ifrågavarande

förmån. Som exempel på dylika villkor må hänvisas till 27 § sjukförsäkringslagen,

som medger vederbörande sjukkassa rätt att under vissa förutsättningar

minska eller indraga sjukpenning.

Vad jag hittills föreslagit avser endast obligatorisk socialhjälp. Vid behandlingen

av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp bör vara

förenad med återbetalningsskyldighet, synes det lämpligt att först ägna

uppmärksamhet åt de minderåriga hjälptagarna. Såsom framgår

av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser innehåller

Fvl en specialregel, enligt vilken ersättning för fattigvård, som lämnats

minderårig, inte får uttagas av hans arbetsförtjänst. Denna regel, som avser

både obligatorisk och frivillig fattigvård, grundar sig därå, att en minder
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

årigs hjälpbehov ej beror på bristande omtanke från hans sida; han anses

på grund av sin ålder ur stånd att själv försörja sig.

Det är uppenbart, att den nya lagstiftningen i nu förevarande hänseende

inte bör innehålla strängare regler än Fvl. Tvärtom kan goda skäl anföras

för att helt slopa återbetalningsskyldigheten för personer, som var minderåriga

då hjälpen lämnades dem. Emellertid kan man inte bortse ifrån att

socialhjälp -— även frivillig sådan — i vissa fall lämnas barn såsom förskott

på någon förmån, vartill barnet är berättigat men som inte är tillgänglig

till lyftning. Som exempel härpå kan nämnas, att en ansökan om

särskilt barnbidrag ännu inte hunnit prövas då hjälpen utbetalas. I dylikt

fall är förhållandena tämligen analoga med dem som föreligger då obligatorisk

socialhjälp utgives till en vuxen såsom förskott å en väntad folkpensionsförmån.

De regler, som jag i det föregående föreslagit i fråga om

skyldighet att återbetala obligatorisk socialhjälp, synes med hänsyn härtill

böra tillämpas även beträffande frivillig socialhjälp, som utgives till minderåriga.

Vid bedömande av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp

åt vuxen person bör medföra återbetalningsskyldighet för honom,

bör man enligt min mening fästa stort avseende vid att det kommer att

stå kommunerna fritt att efter egen prövning avgöra, huruvida dylik hjälp

skall utgå eller ej. Det synes mig med hänsyn härtill mest konsekvent att

också överlåta åt kommunerna att bestämma, om hjälpen helt eller delvis

skall återbetalas. Även ur andra synpunkter synes denna lösning vara att

förorda. Jag syftar härvid särskilt på att den frivilliga hjälpen i stor utsträckning

kommer att få förebyggande karaktär och att den i många fall

kan innebära en betydande kapitalinsats från samhällets sida, t. ex. för

att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin e. dyl. I dessa fall kan det,

såsom kommittén framhåller, vara klokt att ge hjälpen som ett förlagslån,

enär hela syftet med åtgärden skulle kunna äventyras, om vederbörande

finge på egen hand disponera över hela kapitalbeloppet utan återbetalningsskyldighet.

I andra fall, då frivillig hjälp lämnas, framstår det säkerligen

som mindre motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet. Förhållandena

är emellertid så skiftande, att det knappast torde vara möjligt att på

ett tillfredsställande sätt lösa hithörande spörsmål genom detaljerade lagbestämmelser.

Då fråga är om vuxna hjälpbehövande bör det därför enligt

min mening överlämnas åt kommunerna att liksom hittills fritt pröva, inte

bara om frivillig hjälp skall utgivas utan även huruvida meddelad hjälp av

denna karaktär skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. En dylik

frihet för kommunerna bör vara ägnad att vidmakthålla och stärka intresset

för att sätta in den förebyggande socialhjälpen på ett så tidigt stadium

som möjligt.

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

s. 226 Kontrollera mot PDF

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Jag övergår härefter till de formella förutsättningarna

för att återbetalningsskyldigheten skall inträda.

Såsom tidigare framhållits inträder skyldigheten att utge ersättning för

erhållen fattigvård f. n. automatiskt i och med att fattigvården mottagits.

Denna skyldighet kan upphävas av fattigvårdsstyrelsen, som har en oinskränkt

rätt att efterskänka sin fordran hos hjälptagaren. Det torde dock

höra till sällsyntheterna att fordringar formligen efterskänkes; i regel får

fordringsrätten stå kvar tills den upphör antingen genom att betalning erlägges

eller genom preskription.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att systemet med automatiskt inträdande

återbetalningsskyldighet övergives och att det i stället överlämnas

åt socialnämnden att från fall till fall besluta, huruvida återbetalningsskyldighet

skall föreligga eller ej. Enligt förslaget skulle dylikt beslut fattas

i samband med hjälpens beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar

för frågans bedömande eljest erhållits. Vid beslutets meddelande

skulle hänsyn inte få tagas till andra omständigheter än dem som förelåg

vid tiden för hjälpens beviljande. Om nämndens beslut ginge ut på att

återbetalningsskyldighet skulle föreligga, skulle nämnden sedermera kunna

efterskänka sin fordran. I förslaget förutsättes, att nämndens beslut skulle

kunna överklagas hos länsstyrelsen men att länsstyrelsen skulle ha rättighet

och skyldighet att ingripa och rätta till ett enligt dess mening felaktigt

beslut även när besvär ej anförts. Över länsstyrelsens beslut skulle klagan

kunna fullföljas till den högsta instansen, enligt kommitténs förslag socialöverdomstolen.

Kommittén synes emellertid ha tänkt sig, att socialnämndens fordran hos

hjälptagaren inte skulle kunna indrivas på grundval av ett beslut, varigenom

återbetalningsskyldighet på nyss angivet sätt blivit fastställd. I förslaget

har nämligen upptagits regler, enligt vilka talan om utbekommande

av ersättningen skall anhängiggöras hos länsstyrelsen. Dessa regler överensstämmer

i sak helt med vad som nu gäller.

Kommitténs förslag förutsätter således, att två helt skilda processer

skulle kunna förekomma i ett och samma ärende. I den ena av dem skulle

nämnden själv fungera som första instans och ex officio pröva, huruvida

hjälptagaren vore skyldig att ersätta vad han mottagit eller ej. Hur förfarandet

inför nämnden skulle anordnas framgår varken av lagtexten eller

av motiveringen. Tydligen har kommittén ansett, att nämndens beslut inte

skulle vinna laga kraft utan kunna ändras eller upphävas av länsstyrelsen

trots att besvär ej anförts.

Enligt kommitténs förslag skulle den process, vari ersättningsskyldigheten

skulle prövas, inte kunna utmynna i ett föreläggande för hjälptagaren

att återbetala vad han erhållit eller någon del därav. Om nämnden

ville taga ut sin fordran hos honom, skulle nämnden vara skyldig att anhängiggöra

en särskild talan mot honom. Därvid skulle nämnden uppträda

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

som part och länsstyrelsen fungera som första instans på samma sätt som

nu är fallet. Måhända har nämnden tänkt sig att prövningen i denna senare

process skulle inskränka sig till att avse, om hjälptagaren hade förmåga

att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Enligt min mening är det uppenbart, att det av kommittén föreslagna

systemet är alltför komplicerat för att kunna förstås av den allmänhet,

som skulle beröras därav, samt i hög grad ägnat att ge upphov till ett

meningslöst processande. Det synes dessutom kunna få till följd, att frågor

om återbetalningsskyldighet finge en mycket större betydelse i det praktiska

socialvårdsarbetet än vad som f. n. är fallet. Överhuvudtaget har jag

fått ett bestämt intryck av att ett genomförande av kommitténs förslag,

vilket förefaller oklart i åtskilliga hänseenden, skulle medföra ett ökat

administrativt arbete och därmed också ökade kostnader.

Det huvudsakliga syftet med kommitténs förslag torde ha varit att tillgodose

hjälptagarnas intresse av att på ett så tidigt stadium som möjligt

och helst redan i samband med hjälpens beviljande erhålla besked huruvida

skyldighet förelåge för dem att återbetala vad de erhållit. Om förutsättningarna

för att skyldighet skall inträda att återbetala obligatorisk

socialhjälp och frivillig socialhjälp till minderåriga begränsas på sätt föreslagits

i det föregående, torde något behov av dylika beslut inte föreligga i

fråga om sådan hjälp; ingen hjälptagare lärer i dessa fall behöva sväva

i okunnighet om de i lagen angivna förutsättningarna för återbetalningsskyldighet

är uppfyllda eller ej. Vad beträffar frivillig socialhjälp till vuxna

kan omständigheterna i de enskilda fallen vara så skiftande, att man enligt

min mening inte rimligen kan fordra, att socialnämnden alltid redan från

början skall ta ståndpunkt till frågan, huruvida hjälpen helt eller delvis

skall återkrävas eller ej. Om en dylik skyldighet föreskreves, ligger det

nära till hands att antaga, att nämnderna i mycket stor utsträckning skulle

förbehålla sig rätt till återkrav. Därigenom skulle det syfte, som kommittén

velat tillgodose, kunna förfelas.

Socialvårdskommittén har sammankopplat frågan, huruvida den nu föreliggande

allmänna återbetalningsskyldigheten bör inskränkas, med spörsmålet,

huruvida skyldigheten bör inträda automatiskt eller ej. En sådan

sammankoppling är enligt min mening inte nödvändig. I ett system med

allmän återbetalningsskyldighet kan man mycket väl göra skyldighetens

inträde beroende av beslut från fall till fall. Underlåtenhet att meddela beslut

om att skyldigheten skall inträda innebär då, att samhället avstår från

sin rätt att kräva ersättning. Å andra sidan kan man i ett system, där återbetalningsskyldighet

hör till undantagen, låta skyldigheten inträda direkt

på grund av lagens stadgande men medge samhället rätt att efterskänka

sin fordran. Av vad som förekommit i detta ärende har jag inte blivit övertygad

om lämpligheten att frångå den princip, som ligger till grund för den

nuvarande lagstiftningen. Jag anser alltså, att skyldigheten att utge ersätt
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ning för erhållen socialhjälp inte bör göras beroende av att nämnden meddelat

beslut därom utan inträda direkt på grund av lag. Anser nämnden,

att dylik skyldighet föreligger, bör det liksom hittills stå nämnden fritt att

efterskänka sin fordran. Vill nämnden däremot göra sin fordran gällande,

bör nämnden på samma sätt som nu är föreskrivet anhängiggöra talan

mot hjälptagaren hos länsstyrelsen. I denna process får länsstyrelsen pröva,

huruvida de i lagen angivna förutsättningarna för återbetalningsskyldighet

är uppfyllda. Om så finnes vara fallet, bör fordringen utdömas, såvida inte

länsstyrelsen finner sig kunna antaga, att hjälptagaren genom att betala

sin skuld eller någon del därav skulle komma att sakna erforderliga medel

till underhåll för sig och de sina, eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall

till ersättningsanspråket.

För att undvika att återbetalningsfrågan hålles svävande alltför länge

synes preskriptionstiden, som f. n. är tio år, böra förkortas avsevärt.

Av den utredning, som kommittén låtit verkställa rörande nuvarande

praxis (bil. 1 i betänkandet), framgår, att återkrav senare än tre år

efter understödets utgivande, är sällsynta. Med hänsyn härtill föreslår jag,

att preskriptionstiden bestämmes till tre år. I vanliga fall bör preskriptionstiden

löpa från den dag hjälpen utgivits. Om hjälpen lämnats i form av

borgen, bör preskriptionstiden däremot räknas från den dag, då kommunen

på grund av sitt borgensåtagande fick vidkännas den utgift, för vilken ersättning

kräves.

Enligt nu gällande bestämmelser har fattigvårdsstyrelsen rätt att under

vissa förutsättningar omhändertaga hjälptagares egendom

samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård som lämnats honom.

Socialvårdskommittén har karakteriserat stadgandet härom som en rest av

äldsta tiders fattigvård och föreslagit, att någon motsvarighet till detsamma

ej upptages i den nya lagstiftningen. Förslaget har så gott som enhälligt

lämnats utan erinran under remissbehandlingen, och jag tillstyrker att det

genomföres. Med anledning av vad som i ett par av yttrandena anförts rörande

dödsbon efter avlidna vårdtagare, vill jag som min mening framhålla,

att frågan huruvida särskilda regler erfordras för avvecklingen av

dylika dödsbon bör prövas först sedan någon erfarenhet vunnits av den

nya lagstiftningen.

Försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Som bakgrund till Fvl:s regler om försörjningsplikt och om försörj ningspliktigas

skyldighet att utgiva ersättning för fattigvård, som lämnats försörjningsberättigade,

må först en redogörelse lämnas för giftermålsbalkens

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj.ts proposition nr J77 år i955 229

och föräldrabalkens bestämmelser rörande den familjerättsliga underhållsskyldigheten.

Enligt giftermålsbalken är makar pliktiga att, var efter sin förmåga,

genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga

till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas

villkor kan anses tillbörligt. Till familjens underhåll räknas vad som erfordras

för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt

för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov (5: 2). Har det dömts

till hemskillnad, är den ena maken skyldig att bidraga till den andres tillbörliga

underhåll enligt samma grunder som före hemskillnaden. Härvid

gäller dock den modifikationen, att om ena maken huvudsakligen bär

skulden till hemskillnaden den andre inte är skyldig att utgiva underhållsbidrag

med mindre synnerliga skäl är därtill (11:25). För att rätt till

underhållsbidrag skall föreligga efter det att ett äktenskap upplösts genom

äktenskapsskillnad kräves, att den ene av makarna efter skillnaden blir i

behov av sådant bidrag. Dess storlek bestämmes i varje särskilt fall efter

skälighetsprövning, varvid hänsyn tages till såväl den andres förmåga som

övriga omständigheter. Den som huvudsakligen bär skulden till skillnaden

har dock inte någon rätt till bidrag. Bidraget kan bestämmas att utgå antingen

en gång för alla eller periodvis. I sistnämnda fall upphör bidragsskvldigheten,

om den berättigade gifter om sig (11:26).

Enligt föräldrabalken är föräldrar skyldiga att vidkännas kostnaderna

för sina barns uppehälle och utbildning, om barnen ej har egna tillgångar.

Denna underhållsskyldighet upphör inte förrän barnet erhållit den utbildning,

som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag är tillbörlig,

och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år (7: 1). Om barnet, sedan

dess rätt till underhåll enligt nu angivna regler upphört, till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, är föräldrarna

i mån av förmåga skyldiga att ge barnet skäligt underhåll. På motsvarande

sätt är barn underhållsskyldigt mot fader eller moder, som av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig (7:3). Under vissa

förutsättningar föreligger underhållsskyldighet även mot styvbarn. Om ene

maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,

är nämligen andre maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga

till barnets underhåll, så länge äktenskapet består. Detta medför

dock ej ändring i den underhållsskyldighet, som kan åligga den andre av

barnets föräldrar (7:4). Adoptant och adoptivbarn har samma skyldighet

att underhålla varandra som föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har

hans make samma underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som mot den

andre makens egna barn. Adoptivbarnets naturliga föräldrar är ej skyldiga

att bidraga till barnets underhåll, såvida inle adoptanten samt, om

han är gift, hans make blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet

<7: 5).

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Slutligen må nämnas, att föräldrabalken föreskriver skyldighet för fader

till barn utom äktenskap att bidraga till moderns underhåll under sex veckor

före och sex veckor efter nedkomsten. Om havandeskapet eller amning

eller annan vård om barnet medför avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet

eller modern ådrager sig sjukdom genom havandeskapet eller

nedkomsten, kan denna underhållsskyldighet utsträckas, dock högst under

fyra månader före och nio månader efter nedkomsten (7: 10).

Huvudreglerna rörande den fattigvårdsrättsliga underhållsplikten återfinnes

i 3 § Fvl. Enligt detta lagrum är föräldrar pliktiga att utan fattigvårdssamhälles

betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda underhållsplikt

åligger man gentemot hustrun (1 st.). Denna försörjningsplikt

brukar kallas ovillkorlig.

I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger i fattigvårdshänseende

en villkorlig försörjningsplikt, dvs. de är i mån av behov å ena

samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja varandra, så att de ej

faller fattigvården till last. Sådan underhållsplikt åligger också hustru

gentemot mannen (3 § 2 st.).

Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom

äktenskap, är så länge äktenskapet består andra maken jämte honom

skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej faller fattigvården

till last. Detta medför dock inte ändring i den försörjningsplikt i förhållande

till det allmänna, som kan åligga den andre av barnets föräldrar

(3 § 3 st.).

Slutligen regleras i 3 § makes underhållsskyldighet mot andra makens

adoptivbarn samt adoptants och adoptivbarns ömsesidiga underhållsskyldighet

mot varandra. Reglerna härom är utformade i överensstämmelse

med vad som gäller i förhållandet mellan föräldrar och barn (4 st.).

Därest på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare

har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare* åligger

det enligt 4 § honom att gentemot det allmänna svara för att detta fullgöres,

så att tjänare och arbetare ej faller fattigvården till last.

Till de nu berörda föreskrifterna om försörjningsplikt ansluter sig lagens

63 §, som bemyndigar fattigvårdsstyrelse att för fattigvård, som lämnats

någon enligt lagens 1 §, uttaga ersättning av den som enligt 3 eller 4 §

är försörjningspliktig mot hjälptagaren. Här liksom i fråga om hjälptagaren

själv äger fattigvårdsstyrelsen dock full frihet att helt eller delvis

efterskänka kravet.

Omfattningen av fattigvårdsstyrelsens återkravsrätt mot den försörjningspliktige

är begränsad — förutom genom föreskrift att fattigvården

skall ha utgått enligt lagens 1 § — såtillvida, att ersättning inte får uttagas

med större belopp än det vartill kostnaden för fattigvården skäligen kan

skattas. I avseende å anstaltsvård äger Kungl. Maj :t fastställa taxa för

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

dylik uppskattning. Så har också skett; och en försörjningspliktig är alltså

— i motsats till hjälptagaren själv — inte skyldig att ersätta anstaltsvård

annat än efter denna taxa (63 § 3 st. och 51 §).

Vidare kan i undantagsfall den försörj ningspliktiges ersättningsskyldighet

vara upphävd på grund av 15 § sinnessjuklagen eller 64 § Fvl. Härutinnan

gäller samma regler som för hjälptagaren själv.

Den som fullgör arbetsskyldighet är inte pliktig att ersätta fattigvård, som

under liden utgår till personer för vilka han är försörjningsskyldig.

En undantagsregel gäller för det fall att någon enligt dom eller avtal

är pliktig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet mot barn eller adoptivbarn

men försummar detta och därigenom orsakar att fattigvård måste

lämnas åt barnet. I dylikt fall äger fattigvårdsstyrelsen inte återkräva sina

utgifter av den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som inte gjort sig

skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet (63 § 2 st.).

I likhet med vad som gäller i fråga om hjälptagarens egen ersättningsskyldighet

kan fattigvårdsstyrelsen inte driva in sin fordran hos en försörj

ningspliktig med mindre fordringsanspråket prövats och godkänts i

en fattigvårdsprocess. Härvid får anspråket inte bifallas, om den försörjningspliktige

genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kommer

att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest

synnerliga skäl talar mot bifall till anspråket (65 §).

Slutligen må nämnas, att prövningen huruvida villkorlig försörjningsplikt

föreligger enligt lagens 3 § i rättstillämpningen hänföres till omständigheterna

vid det tillfälle, då fattigvården utgavs. Om t. ex. en vuxen son

saknar förmåga att bidraga till sina föräldrars försörjning och dessa därför

erhåller fattigvård, kan fattigvårdsstyrelsen alltså inte kräva ersättning

av sonen, om denne sedermera skulle komma i goda ekonomiska förhållanden.

Socialvårdskommittén

Beträffande den praktiska betydelsen av Fvl:s regler om

återkravsrätt mot försörjningspliktiga hän\isas till den

i föregående avsnitt omnämnda utredning, vilken återfinnes som bilaga 1

i kommitténs betänkande.

Rörande förhållandet mellan den fattig v år ds rättsliga

och den civilrättsliga försörjningsplikten anför kommittén.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att bristande

överensstämmelse i åtskilliga avseenden rader mellan den fattigvårdsrättsliga

och den civilrättsliga försörjningsplikten. Olikheterna hänföra sig

såväl till kretsen av försörjningspliktiga personer som till försörjningspliktens

omfattning. I förstnämnda avseendet är att märka, att civilrättslig

men ej fattigvårdsrättslig försörjningsplikt kan åvila make mot andra

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

maken efter äktenskapsskillnad. Å andra sidan kan domstol befria make

från underhållsplikt mot andre maken efter hemskillnad, när den senare

huvudsakligen bär skulden till söndringen. Fall kan alltså förekomma, då

make efter hemskillnad har offentligrättslig men ej civilrättslig försörjnmgsplikt

mot andra maken. I fattigvårdsrättsligt hänseende är hustruns

försörjningsplikt mot mannen utformad annorlunda än mannens mot

hustrun; civilrätten åter fastställer enahanda underhållsplikt för man

o^h^tru. (I detta sammanhang torde kunna bortses från de speciella

förhållanden, som råda i äktenskap ingångna före år 1921).

Den civilrättsliga skyldigheten att underhålla barn övergår tidigast vid

16 år men i övrigt vid obestämd åldersgräns från den mera omfattande att

ge barnet uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till föräldrarnas

*r.och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas

tillbörligt till den mera begränsade att lämna barnet underhåll, när det

till foljd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja

sig. Denna skillnad motsvarar nära fattigvårdslagens uppdelning i ovillkorlig

och villkorig försörjningsplikt mot barn men åldersgränsen går därvidlag

utan undantag vid 16 år.

Beträffande omfattningen av försörjningsplikten märkes, att den offentligrättsliga

försörjningsplikten ej innefattar tillgodoseendet av andra behov

^.n.s^?an£?’ som aro a*t hänföra under 1 § fattigvårdslagen, under det att den

civilrättsliga underhållsplikten icke är förknippad med dylika inskränkningar.

Till sist bör ett speciellt fall uppmärksammas. En fader till barn utom

äktenskap kan med barnavårdsnämndens godkännande fullgöra sin civilrättsliga

underhållsplikt genom att erlägga ett engångsbelopp och är därmed

för framtiden definitivt fri från sin underhållsskyldighet. Åtgärden har

emellertid ingen motsvarighet i fattigvårdslagen (och ej heller i barnavårdslagen)

och utövar ingen inverkan på hans skyldighet att ersätta fattigvårdsstyrelsen

(barnavårdsnämnden) för dess utgifter för barnet.

Emellertid framhåller kommittén, att de civilrättsliga reglerna om enskildas

försörjningsplikt och Fvl:s motsvarande regler inte vore i allo jämställda.

Civilrättens regler vore avsedda att bestämma enskilda medborgares

rätt gentemot varandra. Fvl:s bestämmelser om försörjningsplikt

däremot innebure i själva verket endast en reglering av frågan om fattigvårdsstyrelses

återkravsrätt gentemot annan enskild person än hiälptasaren

själv.

Denna skillnad tillmäter kommittén — såsom kommer att framgå av

det följande — betydelse i olika avseenden.

Vid sina överväganden av hithörande spörsmål tar kommittén först upp

frågan, huruvida automatisk återbetalningsskyldighet

bör föreligga för någon grupp av anhöriga. Härvid

erinrar kommittén om att kommittén föreslagit återbetalningsskyldighet

för hjälptagaren själv endast i de fall, där socialnämnden beslutar därom.

Det vore inte självfallet, att samma ordning skulle gälla beträffande nära

anhörigs återbetalningsskyldighet. Man kunde väl tänka sig att även vid

ett godtagande av nyssnämnda förslag bibehålla en automatisk återbetal
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ningsskyldighet för en viss krets av anhöriga. Denna skyldighet vore icke

i samma grad som understödstagarens egen återbetalningsskyldighet historiskt

betingad utan kunde sägas grunda sig på den alltjämt bestående civilrättsliga

underhållsplikten, vars avskaffande icke torde vara från något

håll ifrågasatt. Emellertid förelåge i detta avseende enligt kommitténs

mening i viss mån en felsyn. De civilrättsliga bestämmelserna hade ända

fram till 1920 varit ofullständiga, och de offentligrättsliga hade därför i

avsevärd grad fått ersätta bristen på civilrättsliga bestämmelser. Såsom

framginge av den lämnade historiska redogörelsen för försörjningsskyldighetens

utformning i tidigare fattigvårdslagstiftning1 hade Fvl:s regler om

försörjningsplikt för anhöriga närmast ansetts vara av provisorisk natur

i avbidan på en närmare reglering av förhållandet mellan den civilrättsliga

och offentligrättsliga försörjningsplikten. Någon sådan reglering hade emellertid

icke kommit till stånd. I olika sammanhang hade under årens lopp

framhållits önskvärdheten av överensstämmelse i möjligaste mån mellan

de båda formerna av försörjningsplikt, ehuruväl också viss tvekan angående

lämpligheten av att genomföra sådan samstämmighet i full utsträckning

kommit till uttryck. Fasthölle man att Fvl:s bestämmelser om försörjningsplikt

i själva verket till sin natur endast vore bestämmelser om fattigvårdsstyrelses

återkravsrätt mot vissa anhöriga, kunde strävan efter likformighet

mellan de civilrättsliga och de offentligrättsliga bestämmelserna

enligt kommitténs mening icke utgöra motiv för att återkravsrätten skulle

vara automatiskt inträdande.

Kommittén fortsätter.

Avskaffande av den automatiska återbetalningsskyldigheten skulle endast

betyda att prövningen av om återkrav bör ske eller icke företoges redan

vid hjälpens meddelande i stället för senare. I övrigt blir frågan beroende av

de regler, vilka uppställas för denna prövning. Vid avgörande av frågan

om nära anhörigas återbetalningsskyldighet skall vara automatisk behöver

sålunda hänsyn icke tagas till strävandena efter likformighet med civilrätten.

Andra synpunkter få bli avgörande. Här inställa sig liknande hänsyn

som i fråga om hjälptagarens egen återbetalningsskyldighet. Föräldrar

till minderåriga barn erhålla samhällets stöd för barnens försörjning genom

allmänna barnbidrag samt i vissa fall särskilda barnbidrag, bidrag till sjukvård

för dem genom sjukförsäkringen o. s. v. Det inträffar omständigheter,

som understundom göra det omöjligt för föräldrarna att trots dessa bidrag

svara för barnens försörjning och vård, och det är i dessa fall socialhjälpens

uppgift att anpassa samhällets hjälp efter de särskilda omständigheterna i

varje fall. Såsom kommittén i kap. VI framhållit angående understödstagares

återbetalningsskyldighet utgör det förhållandet att socialhjälpen

men ej socialförsäkringen är behovsprövad intet skäl för att den förra i

motsats till den senare skall vara förenad med automatisk återfaetalningsskyldighet.

Samma gäller den underhållspliktiges återbetalningsskyldighet.

Allmänna och särskilda barnbidrag liksom bidragsförskott utgå med för

hela landet enhetliga belopp. Sådana skiftningar i levnadskostnaderna före
1

Denna redogörelse återfinnes å s. 117—119 i betänkandet.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

komma dock, att det är nödvändigt att i vissa delar av landet mer än i

andra komplettera bidragen med socialhjälp. Mottagarna måste därvid underkasta

sig behovsprövning. Att de därjämte i motsats till dem som bo i

orter med lägre prisnivå för hjälp med samma realvärde skola bli delvis

återbetalningsskyldiga är icke rimligt. Det kan enligt socialvårdskommitténs

mening över huvud taget icke anföras något bärande skäl, varför socialhjälpen

automatiskt i motsats till samhällets hjälp i övrigt skall innebära,

att föräldrarna komma i skuld till samhället. Däremot är det uppenbart,

att av liknande skäl som anföx-ts i fråga om understödstagarens egen återbetalningsskyldighet

dylik är påkallad även för nära anhöriga under vissa

omständigheter.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att socialhjälp inte

skall medföra automatisk återbetalningsskyldighet för någon anhörig men

att socialnämnden vid hjälpens beviljande skall äga besluta att vissa nära

anhöriga skall vara skyldiga att återbetala hjälpen eller någon del därav.

Endast för det fall att socialnämnden först senare finge kännedom om

omständigheter, vilka förelegat vid tiden för hjälpens beviljande och vilka

skulle ha varit av mera väsentlig betydelse för nämndens beslut, borde

beslut om återbetalningsskyldighet för anhörig få fattas i efterhand. Liksom

i fråga om återkrav mot hjälptagaren själv borde socialnämnden vara

berättigad att när så ansåges skäligt eftergiva kravet.

Kommittén anför vidare.

För den händelse återbetalningsskyldighet beslutas i alla de fall, där den

anhörige vid tiden för socialhjälpens meddelande bedömes ha förmåga att

själv hjälpa vederbörande, skulle denna ordning i avseende på villkorligt

försörjningspliktiga icke betyda någon inskränkning av försörjningsplikten.

Såsom tidigare framhållits tillämpas fattigvårdslagen så att återkrav mot

villkorligt försörjningspliktig bifalles, endast om denne vid tiden för fattigvårdens

meddelande haft förmåga att fullgöra försörj ningsskyldighet. Beträffande

ovillkorligt försörjningspliktiga däremot innebär förslaget den

väsentliga inskränkningen, att en efter hjälpens meddelande inträffad förbättring

av den försörjningspliktiges ekonomi, när beslut om återkrav ej

träffats, ej kan ge anledning till återkrav, under det att i dylika fall i fråga

om fattigvård återkrav kan resas av fattigvårdsstyrelsen så länge dess

fordran ej preskriberats.

Kommittén behandlar härefter frågan om kretsen av de anhöriga,

mot vilka återkrav bör kunna riktas genom särskilt

beslut av socialnämnden, och tar därvid först upp spörsmålet, huruvida

socialhjälp åt vuxen person bör kunna återkrävas

av hans föräldrar (adoptivföräldrar) eller barn

(adoptivbarn).

Härom anföres bl. a.

Vad angår barns plikt att ersätta fattigvårdsstyrelsen för fattigvård åt

deras gamla föräldrar torde denna icke sakna ett visst stöd i den allmänna

rättsuppfattningen framförallt på landsbygden under det att denna uppfattning

torde vara mindre utbredd i de större städerna. Likaså torde man

opaginerad Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj ds proposition nr 177 år 1055

vara berättigad till omdömet att uppfattningen ifråga ter sig mera självfallen

i vissa lager av befolkningen än i andra. Vägande skäl kunna anföras

för ett upphävande av samhällets återkravsrätt i dylika fall. Otvivelaktigt

bidrager regressrätten mot vuxna barn för fattigvård, meddelad

deras föräldrar, till att i vida kretsar skapa motvilja mot anlitande av denna

hjälpform. Åtskilliga hjälpbehövande gamla draga sig i det längsta för att

anlita fattigvården, då de icke vilja utsätta sina barn för risken och obehaget

av ett regressanspråk från det allmännas sida. Detta gäller naturligen

särskilt i sådana fall, där barnens ekonomi är mindre god. Ateikravsrätten

kan jämväl vara ägnad att skapa irritation och osämja i förhållandet

mellan vuxna barn och deras föräldrar. Att så också i verkligheten

sker, torde kunna omvittnas av envar fattigvardsman. Även om

denna rätt utövas med den största urskillning, torde nämnda menliga föihållanden

ej kunna undvikas. Understundom torde fattigvårdsmyndigheterna,

av fruktan för att skapa osämja mellan föräldrar och barn, underlåta

att verkställa återkrav mot barnen, även där materiella förutsättningar

härför föreligga. Detta kan måhända vara en av anledningarna till den

jämförelsevis ringa omfattning, vari återkrav anställas.

Kommittén framhåller vidare, att återkravsrätt för hjälp åt föräldrar är

ägnad att motverka familjebildning och försvåra barnens och deras familjers

utkomstmöjligheter samt minska barnens förmåga att ge sina barn

en god uppfostran och utbildning. Dylikt kunde tynga hårt på en gammal

människa och blotta förekomsten av möjligheten till återkravsrätt mot

barnen kunde avskräcka henne från att söka eu hjälp, som hon vore i

största behov av.

Kommittén fortsätter.

Det är här av intresse att konstatera, att i Danmark barn icke äro försörj

ningspliktiga mot föräldrar och föräldrar icke mot barn, som fyllt 18

år. i dansk civilrätt finnes icke heller någon sådan skyldighet stipulerad.

K. K. Steincke konstaterar detta förhållande i sitt arbete »Fremtidens Fors0rgelsev£esen»

(1920) och diskuterar behovet av en ändring. Han uttalar

bl. a. att det obestridligen är tilltalande för känslan att barn hjälpa sina

föräldrar, men han ser ingen anledning till att tvinga dem därtill genom

lag; ha barnen icke själva den känslan att det är dom en kär plikt att göra

det, och finnes icke en allmän uppfattning härom hos befolkningen, kominer

en lagstiftning i stället för att framkalla en sådan känsla att verka i

motsatt riktning. Därtill kommer att en sådan bestämmelse är onödig för

över- och medelklassen och för underklassen skulle den endast betyda ett

mindre gott förhållande mellan föräldrar och barn och idelig inblandning

från det allmännas sida. — Den stora socialreform, som under Steinckes

ledning utarbetades och förverkligades i början av 1930-talet, innebar

heller ingen ändring i berörda avseende.

Kommittén erinrar om att det svenska samhället redan genom sjukförsäkring,

folkpensionering in. in. intill en viss normaliserad minimistandard

påtagit sig enskildas underhållsskyldighet. Om återkravsrätt gentemot föräldrar

för socialhjälp åt vuxna barn och vice versa ej längre bibehölles,

skulle detta endast betyda att samhället utsträckte sitt åtagande till att

s. 236 Kontrollera mot PDF

236 Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

efter behovsprövning gälla den från fall till fall preciserade minimistandard

som reglerades av 3 § i kommitténs förslag till socialhjälpslag. Ju mera

socialförsäkringen effektiviserades, desto mindre ekonomisk betydelse för

samhället finge en sådan utsträckning av dess åtaganden. Mot en sådan

ordning borde i huvudsak enligt kommitténs mening inte kunna riktas

några vägande erinringar.

Emellertid uttalar kommittén, att det måhända skulle te sig stötande

för många om barn i goda ekonomiska förhållanden skulle kunna överlämna

åt samhället att utöver socialförsäkringens förmåner lämna erforderlig

hjälp åt föräldrarna. Därvid borde dock observeras, att det vore en

förutsättning för socialhjälp att behovet icke annorledes avhjälptes. Det

vore kommitténs mening att i sådana fall, där barnen ägde förmåga att

hjälpa föräldrarna, socialhjälp skulle utgå först sedan det visats, att vederbörande

verkligen inte erhölle hjälp av barnen. I dylika fall torde förhållande

praktiskt taget utan undantag bero på ett spänningstillstånd mellan

föräldrar och barn, som kunde ha långt tillbaka liggande orsaker och som

i och för sig utgjorde skäl för att icke kräva den ena parten på ersättning

för socialhjälp åt den andra.

De finansiella konsekvenserna av att helt slopa återkravsrätten i fråga

om föräldrar och vuxna barn kan enligt kommitténs mening icke bli mera

omfattande. Frågan gällde praktiskt taget endast hemunderstöd. Verkställd

utredning visade att de belopp, som i ersättning för hemunderstöd

inflöte från samtliga försörjningspliktiga, vore skäligen blygsamma; dylika

belopp från villkorligt försörj ningspliktiga måste vara oväsentliga. En viss

ökning av benägenheten att söka socialhjälp kunde visserligen uppstå,

men sedan samhället genom socialförsäkring m. m. påtagit sig de väsentliga

kostnaderna för tillförsäkrandet av en normaliserad minimistandard

och vidare iklätt sig kostnaderna för anstaltsvården kunde denna ökning

av utgifterna icke bli av nämnvärd storlek.

Vad som anförts angående återkravsrätt gentemot föräldrar och barn

gäller enligt kommitténs mening i tillämpliga delar adoptant och adoptivbarn.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att socialhjälp åt

vuxen person inte skall kunna återkrävas av hans föräldrar (adoptivföräldrar)

eller barn (adoptivbarn).

Kommittén ställer frågan, huruvida dess förslag i förevarande avseende

bör medföra en ändring i de civilrättsliga reglerna om underhållsskyldighet,

samt anför härom.

De civilrättsliga bestämmelserna om underhållsplikt torde i vad de avse

den ömsesidiga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn knappast

för medborgarna i allmänhet vara en levande realitet. Härtill har enligt

kommitténs mening bidragit, att de undanskymmas av fattigvårdslagens

regler om försörjningsplikt. Om dessa försvinna men de civilrättsliga^ bestämmelserna

bibehållas, komma de senare att framträda på ett helt nytt

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sätt. Det är sannolikt, att det under dessa omständigheter kan bli relativt

vanligt att enskild person med stöd av de civilrättsliga bestämmelserna instämmer

föräldrar eller vuxna barn inför domstol med yrkande om underhållsbidrag.

Redan nu har det i enstaka fall visat sig föreligga behov av en

bestämmelse, motsvarande föreskriften i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk

på ersättning för fattigvårdskostnad av försörj ningspliktig icke må bifallas,

där synnerliga skäl tala mot ersättningsanspråket. Så länge en dylik bestämmelse

saknas i civilrätten är i själva verket den civilrättsliga underhållsplikten

strängare än den offentligrättsliga. Under alla förhållanden

torde därför med hänsyn till de civilrättsliga bestämmelsernas ökade betydelse

en komplettering av dessa i berört avseende bli nödvändig.

Huruvida man bör på längre och i mera avsevärd mån inskränka eller

borttaga den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna

barn är enligt kommitténs mening en svåröverskådlig fråga. Kommittén

kunde för sin del inte finna att den offentligrättsliga försörjningsplikten,

som till sin natur endast innebure rätt för samhällets organ att, när vissa

sociala förmåner utgått till en person, av dennes nära anhöriga återkräva

utgivna belopp, behövde sammanfalla med den civilrättsliga underhållsplikten.

När kommittén föreslagit att återkrav ej skulle kunna resas mot

barn för vad som utgått till deras föräldrar och mot föräldrar för vad

som utgått till deras vuxna barn, behövde detta därför ej medföra, att

den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn upphävdes.

Å andra sidan kunde vissa av de skäl, som anförts för den offentligrättsliga

underhållspliktens inskränkning, möjligen åberopas för att

motsvarande åtgärd borde vidtagas i fråga om den civilrättsliga, varigenom

man skulle komma fram till ungefärligen den ordning, som gällde sedan

länge i Danmark. Kommittén hade för sin del ej ansett sig böra taga

ställning till frågan om en dylik omfattande ändring i den civilrättsliga

underhållsplikten utan ville endast föreslå, att i anslutning till kommitténs

förslag om den offentligrättsliga försörjningsplikten frågan om den civilrättsliga

underhållspliktens innehåll gjordes till föremål för särskild utredning.

Enligt kommitténs förslag skall socialnämnden äga besluta, att socialhjälp,

som lämnats till minderårigt barn, skall återbetalas

av barnets fader eller moder eller adoptant. Skälen för sitt ståndspunktstagande

härutinnan utvecklar kommittén inte i vidare mån än som framgår

av den redogörelse, som redan lämnats för kommitténs motivering att

slopa den automatiska återkravsrätten.

Emellertid tar kommittén upp ett par specialfrågor på hithörande område.

Den första av dem rör minderårighetsgränsen. Härom anföres.

Enligt fattigvårdslagen går gränsen för minderårighet vid 16 år. Denna

gräns är avgörande för gränsdragningen mellan 1 och 2 §§, mellan ovillkorlig

och villkorlig försörjningsplikt och vidare för avhängigheten till

föräldrarna i avseende på hemortsrätt. Om nu återkravsrätt gentemot för
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Moj.ts proposition nr ill år 1955

äldrar för socialhjälp åt deras vuxna barn icke stadgas, kan det ifrågasättas,

att man i stället bör höja minderårighetsgränsen till 18 år och sålunda

bibehålla återkravsrätten gentemot föräldrarna för socialhjälp åt barnen

upp till denna ålder. En dylik höjning av minderårighetsgränsen är emellertid

ägnad att inge betänkligheter. Sextonårsgränsen har stor betydelse för

omhändertagande enligt barnavårdslagen, utgör övre gräns för allmänt och

särskilt barnbidrag och undre gräns för folkpension, rätt till sjukpenning

enligt sjukförsäkringslagen m. in. Skall återkravsrätt föreligga för dem

som äro mellan 16 och 18 år, kan dylik utan att rubba på en väsentlig

punkt i hela den sociala lagstiftningen icke vinnas genom att höja minderårighetsgränsen

till 18 år utan man nödgas utforma en särskild återkravsrätt

beträffande personer mellan 16 och 18 år eller med andra ord uttryckt

man behåller den del av den villkorliga försörjningsplikten som avser föräldrars

skyldighet att försörja sina barn i sagda ålder. Kommittén har

emellertid icke funnit bärande skäl för en dylik komplikation av återkravsbestämmelserna.

Den andra specialfrågan gäller, huruvida återkravsrätt bör

föreligga mot fader eller moder till barn utom äktenskap

i fall då den civilrättsliga underhållsskyldigheten

mot barnet fullgjorts genom ett engångsbelopp.

Härom yttrar kommittén.

Avtal om underhållsbidrag till barn utom äktenskap genom engångsbidrag

har, såsom lagberedningen framhöll, till syfte mindre att reglera

underhållsskyldighetens fullgörande än att för framtiden från den underhållsskyldige

avlyfta denna skyldighet. För den underhållsberättigade innebär

det dock den fördelen att det framtida underhållet blir säkrat (i regel

inköpes i riksförsäkringsanstalten en livränta för beloppet). Sedan bidragsförskottslagen

tillkommit har dock denna fördel minskat i betydelse, enär

redan denna lag utgör en garanti för underhållet. Avtal av detta slag torde

icke ha förekommit i nagon större utsträckning. I Stockholm godkände

barnavårdsnämnden under tiden från bestämmelsens ikraftträdande 1

januari 1918 t. o. m. 1945 (28 år) ,307 dylika avtal, av vilka 78 gällde inbetalningar

av faderns sterbhus enligt 11 § i lagen om barn utom äktenskap.

Om man bortser från dessa senare avtal, vilka i detta sammanhang äro av

mindre intresse, förekom det alltså 8 avtal per år. Motsvarande siffra för

1946 var 5 (jämte 2 avtal med sterbhus) och för 1947 8 (jämte 1 med

sterbhus).

Kommittén framhåller, att underhållsskyldig, som fullgjort sin underhållsskyldighet

genom att betala ett engångsbelopp, enligt nuvarande

ordning likväl är ersättningsskyldig i förhållande till det allmänna, om

fattigvård av någon anledning måste tilldelas barnet. I det enskilda fallet

kunde en dylik skyldighet naturligen vara svår att förstå för den, som

erlagt engångsbeloppet, och den uppfattningen kunde vinna insteg, att

han vid avtalets slutande blivit vilseledd. I övrigt vore det ur allmänna

synpunkter olämpligt att vederbörande skulle vara ersättningsskyldig gentemot

samhället vid en tidpunkt, då underhållsplikt gentemot barnet icke

längre förelåge. Man borde därför avstå från återkravsrätt från samhällets

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

sida, när den civilrättsliga underhållsskyldigheten fullgjorts genom engångsbetalning.

En sådan ändring inskärpte emellertid ytterligare vikten

av garantier för att engångsbeloppet vore av tillräcklig storlek och bleve

väl förvaltat. Kommittén kunde icke finna den nuvarande ordningen tillfredsställande,

särskilt icke i vad gällde förvaltningen av beloppet. Med

hänsyn till att rättigheten att fullgöra underhållsplikten genom engångsbetalning

syntes ha skäligen begränsad omfattning kunde det ifrågasättas

att helt avskaffa densamma.

Kommittén fortsätter.

Kommittén har icke ansett sig böra ta ställning till denna fråga utan

förutsätter att densamma uppmärksammas vid den utredning om den

civilrättsliga underhållsplikten i dess helhet som ovan förordats. Därvid

hör emellertid, för den händelse utredningen utmynnar i att bestämmelsen

bör bibehållas, även följande specialproblem beaktas.

Enligt F.B. 6 kap. 7 g (tidigare 10 g lagen om barn utom äktenskap)

skall barnavårdsnämnden hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag

för beloppet åt barnet inköpa en livränta, lämpad efter de

för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt avtalet hinder

möter för sådant inköp eller nämnden eljest finner, att beloppet må på

annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll. Det åsyftade hindret

i avtalet torde åtminstone så gott som undantagslöst utgöras av att fadern

förbehållit sig att om barnet dör återfå resterande belopp. Såvitt kommittén

kunnat finna är detta emellertid mycket sällsynt. Vanligare synes vara att

barnavårdsnämnden eljest på moderns önskan underlåter att köpa livränta

och placerar pengarna på bankräkning samt successivt utbetalar underhållet.

Tyvärr förekommer därvidlag att utbetalningarna till att börja med

— oavsett hela beloppets storlek — hållas så höga att bidrag från kommunen

icke skall erfordras, varigenom hela beloppet kan vara förbrukat

kanske långt före 16-årsåldern, och den kommun, i vilken barnet då äger

hemortsrätt, får — med återkravsrätt mot fadern — helt svara för barnets

försörjning, i den mån modern ej ensam förmår detta. I viss mån synas

förhållanden av detta slag kunna hänföras till att barnavårdsnämnd godkänt

avtal med alltför små engångsbelopp.

Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas att göra inköp av livränta

obligatoriskt. Detta skulle betyda, att avtal, innehållande hinder för

inköp av livränta, icke skulle kunna godkännas. En annan utväg vore att

överflytta uppgiften att förvalta bidraget — och även att godkänna avtalet

— från barnavårdsnämnden till det sociala länsorganet. Den senare

utvägen innebär en ökning av det organisatoriska arbetet och kan såtillvida

förefalla mindre tilltalande. Å andra sidan kan det möjligen i vissa

fall vara olägligt att helt vara hänvisad till inköp av livränta.

Oavsett resultatet av den förordade utredningen om den civilrättsliga

underhållsskyldigheten föreslår kommittén emellertid, att socialhjälp åt

barn, vars fader eller moder erlagt underhållsbidrag genom engångsbelopp,

inte skall kunna återkrävas av fadern eller modern.

Kommittén ifrågasätter om Fvl:s bestämmelser om makes offentlig

r ä 11 s 1 i g a försörjningsplikt in o t andra makens barn

liar ett så starkt folkpsykologiskt underlag som vore önskvärt för undvi
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kande av friktioner. Den civilrättsliga underhållsskyldigheten torde på

grund av förhållandenas egen natur allmänt erkännas — medvetet eller

omedvetet — medan försörjningsplikten i förhållande till det allmänna allt

fortfarande i stor utsträckning torde vara okänd i eller framstå såsom

främmande för det allmänna medvetandet. Uppenbarligen kunde denna

plikt ge upphov till ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna

samt emellan barnet och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer.

Ej ens vid den mest försiktiga tillämpning av regressrätten torde

detta kunna helt undvikas. Härtill komme att behovet av en dylik samhällelig

rätt mot den andra maken icke längre förelåge med samma styrka

som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Härigenom

hade vissa garantier vunnits för att förefintligt hjälpbehov hos den större

kategorien av dessa barn skulle kunna i betydande grad tillgodoses i annan

ordning än genom socialhjälp.

På grund av vad sålunda anförts förordar kommittén, att nuvarande

bestämmelser om makes försörjningsplikt mot andra makens barn i förhållande

till samhället inte skall få någon motsvarighet i socialhjälpslagen.

Vad härefter angår frågan om återkravsrätt mot hjälptagarens

make erinrar kommittén om att mannen enligt Fvl är ovillkorligt

försörjningsskyldig mot hustrun, medan hustrun endast är villkorligt

försörj ningspliktig mot mannen. Denna olikhet hade på sin tid

haft en viss motsvarighet i makarnas inbördes olika ställning till varandra

enligt gamla giftermålsbalken. Enligt nya giftermålsbalken förelåge inte

någon dylik olikhet. Kommittén föreslår därför, att återkravsrätten mot

ena maken för socialhjälp åt den andre blir likformig för båda makarna.

I fråga om hemskilda makar föreslår kommittén en ändring i förhållande

till vad som gäller enligt Fvl. Härom anföres.

Beträftande hemskilda makar föreligger f. n. i princip civilrättslig underhållsplikt,

därvid dock domstol kan befria make, som eljest skolat vara

underhållspliktig, från denna skyldighet där den andra maken huvudsakligen

bär skulden till hemskillnaden. Även i de fall där dylik befrielse

skett, kvarstår f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten. Detta förhållande

kan icke anses tillfredsställande. Den enskilda medborgare som

av offentlig myndighet befriats från eljest föreliggande skyldighet att

utgiva bidrag till sin hemskilda makes underhåll, bör därför icke av

annan myndighet kunna åläggas att i förhållande till det allmänna svara

för samma underhåll. Kommittén föreslår därför att socialnämnd i dylika

fall icke skall kunna resa återkrav.

Enligt vad kommittén uttalar skulle det kunna ifrågasättas att utsträcka

återkravsrätten även till äktenskapsskild make, som ålagts erlägga underhållsbidrag

till den andra maken. I dylikt fall förelåge civilrättslig underhållsplikt

men icke offentligrättslig försörjningsplikt. Kommittén hade

emellertid icke kunnat finna, att hittillsvarande erfarenheter givit an
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ledning att låta den grupp av anhöriga, mot vilka återkrav skulle kunna

riktas, omfatta även frånskild make.

I fråga om kretsen av de anhöriga, mot vilka återkrav skall kunna

riktas, innebär alltså kommitténs förslag, att dylikt krav skall kunna

komma ifråga endast gentemot hjälptagarens make samt, om hjälptagaren

är minderårig, mot hans föräldrar eller adoptivföräldrar, i den mån

vederbörande är civilrättsligt underhållspliktig. Enligt kommitténs mening

saknas anledning att göra dylikt återkrav beroende av att även hjälptagaren

själv göres ersättningsskyldig. Tvärtom funnes mycket ofta skäl att

besluta återkrav mot anhörig, ehuru hjälptagaren själv inte förklarats

ersättningsskyldig. Det vore vidare kommitténs mening att beslut om

ersättningsskyldighet alltid skulle avse viss person eller vissa personer

och sålunda icke kunna generellt gälla samtliga de personer, för vilka

ersättningsskyldighet kunde ifrågakomma.

Beträffande återkravsrättens omfattning framhåller kommittén,

att Fvl:s försörjningsplikt endast omfattar vad som utgivits enligt

1 §, dvs. erforderligt uppehälle och vård samt för minderårig uppfostran,

allt under förutsättning att understödstagaren är minderårig eller på grund

av sjukdom e. d. arbetsoförmögen. Återkravsrätten enligt socialhjälpslagen

borde enligt kommitténs mening ges motsvarande utsträckning. Ehuru

socialhjälp bleve en rättighet för en arbetslös person, borde sålunda maken

icke kunna utsättas för återkrav utan detta borde begränsas till att avse

de fall, då sjukdom eller dylik orsak vållat behovet.

I nära överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande hjälptagaren

själv sammanfattar kommittén de situationer, i vilka

återbetalningsskyldighet är påkallad för hjälptagarens

anhöriga, i följande punkter.

1. Den underhållsskyldige har tillgångar, vilka icke för det närvarande

kunna disponeras för fullgörande av underhållsskyldigheten eller vilka

eljest icke utan allvarlig olägenhet kunna göras likvida t. ex. en fastighet.

2. Den underhållsskyldiges oförmåga att avhjälpa behovet beror på tillfälliga

omständigheter, och man har anledning räkna med att han inom

en nära framtid återfår sin förmåga att svara för sin underhållsskyldighet.

3. Den underhållsskyldiges oförmåga beror på bristande hushållning

(ojämna inkomster och intet sparande under de tider då inkomsterna äro

höga eller slösaktig hushållning i allmänhet).

4. Hjälpbehov för minderårig har uppstått därigenom att fadern (modern)

i ansökning om social förmån för barnet lämnat felaktiga eller

vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan. Härmed jämställes

att fadern (modern) vid ansökning om socialhjälp lämnat vilseledande

uppgifter.

5. Den underhållsskyldige har visal lättja eller liknöjdhet vid fullgörandet

av sin underhållsplikt eller har eljest en sådan livsföring att denna

omöjliggör eller avsevärt försvårar underhållspliktens fullgörande.

] 0 - lii han g till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

G. Den underhållspliktige är oförmögen att fullgöra sin underhållsplikt

på grund av konflikt på arbetsmarknaden.

Vid prövning av återkravsfrågan i fall under 1) och 2) bör socialnämnden

enligt kommitténs mening ha frihet att fastställa eller inte fastställa

återbetalningsskyldighet. Vore t. ex. tillgångarna ej av större värde, borde

återkravsrätt inte förbehållas. I fall under 3)—6) däremot borde nämnden

vara skyldig besluta om ersättningsskyldighet.

Kommittén erinrar om att den, som enligt Fvl fullgör arbetsföreläggande,

inte är skyldig att utge ersättning för fattigvård, som under tiden

lämnas åt hans anhöriga. Motsvarande borde självfallet gälla i fråga om

återkrav mot underhållspliktig för socialhjälp. Denna regel borde emellertid

utvidgas till att avse alla frihetsberövade och överhuvudtaget personer,

vilka underginge av samhällsorgan anbefallda åtgärder för deras tillrättaförande,

när dessa åtgärder innebure hinder för underhållspliktens fullgörande,

t. ex. en person som frivilligt ingått på alkoholistanstalt.

Rörande utformningen av den nya lagstiftningens bestämmelser

om återkravsrätt mot anhöriga yttrar kommittén.

Vid tidpunkten för nuvarande fattigvårdslags tillkomst saknades i stor

utsträckning uttryckliga lagbestämmelser angående den civilrättsliga underhållsplikten.

Någon möjlighet att närmare anknyta den offentligrättsliga

försörjningsplikten till den civilrättsliga genom en hänvisning i fattigvårdslagen

till civillagens stadganden fanns sålunda ej. Numera föreligger

icke detta hinder. Det är sålunda möjligt att i lagen om socialhjälp

uttrycka den offentligrättsliga försörjningsplikten genom en hänvisning

till civillagens motsvarande stadganden, därvid givetvis sådana modifikationer

måste göras som föranledas av förpliktelsernas olika innehåll och

räckvidd.

Såsom tidigare framhållits, ha redan fattigvårdslagens bestämmelser om

försörjningsplikt i huvudsak karaktären av en reglering av fattigvårdsstyrelses

återkravsrätt mot civilrättsligt underhållsskyldiga personer. Om

de fall, då offentligrättslig försörjningsplikt föreligger men ej civilrättslig

underhållsplikt, enligt kommitténs förslag undanröjas, saknas anledning

att icke låta sagda förhållande komma till direkt uttryck i lagstiftningen.

An starkare bli skälen för detta, om återkravsrätten såsom kommittén

ävenledes föreslår, begränsas till en viss krets av de civilrättsligt underhållspliktiga.

På grund av vad sålunda anförts bör enligt kommitténs mening socialhjälpslagen

inte innehålla någon motsvarighet till Fvl 3 § utan enbart

bestämmelser om mot vilka civilrättsligt underhållspliktiga personer återkrav

skall kunna förekomma samt angående omfattningen av återkravsrätten.

I enlighet härmed har i 30 och 31 §§ i det av kommittén utarbetade

förslaget till lag om socialhjälp upptagits följande bestämmelser.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

30 §.

Har socialhjälp enligt 3 § meddelats

gift person, som i följd av sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller

själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, och gentemot

vilken make enligt giftermålsbalken är underhållsskyldig, eller

minderårig, gentemot vilken fader eller moder eller den som adopterat

den minderårige enligt föräldrabalken är underhållsskyldig,

är den underhållsskyldige pliktig att ersätta socialnämnden för vad som

utgivits i den mån nämnden beslutat att dylik ersättningsskyldighet skall

föreligga och sedermera icke funnit skäl till eftergift.

Vid beslut enligt första stycket skall vad i 28 § stadgas angående beslut

om hjälptagares ersättningsskyldighet äga motsvarande tillämpning.

För socialhjälp som utgått under tid, då den underhållsskyldige undergår

frihetsstraff eller eljest i tillrättaförande syfte är underkastad åtgärder,

som anbefallts av samhälleligt organ och som utgöra hinder för underhållsskyldighetens

fullgörande, är denne icke ersättningsskyldig.

31 §.

Vid tillämpning av i 30 § givna bestämmelser om underhållsskyldigs

ersättningsskyldighet skall iakttagas följande:

Ersättningsskyldighet må fastställas, när den underhållsskyldige

1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke kunna

disponeras för underhållsskyldighetens fullgörande;

2) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet på grund av tillfälligt

nödläge och kan antagas inom en nära framtid komma i god ekonomisk

ställning.

Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den underhållsskyldige

1) uppenbarligen brustit i fullgörande av sin underhållsskyldighet på

grund av bristande hushållning, lättja eller liknöjdhet eller ock på grund

av att han har en sådan livsföring, att denna omöjliggör eller försvårar

underhållsskyldighetens fullgörande;

2) i ansökan om annan social förmån än socialhjälp för barnet lämnat

felaktiga eller vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan;

3) vid utredning om behovet av socialhjälp för den underhållsberättigade

lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter eller

4) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet, enär han berörs

av konflikt på arbetsmarknaden på sätt i 6 § andra stycket sägs.

Till de sålunda föreslagna stadgandena ansluter sig de föreskrifter i

förslagets 32, 34 och 35 §§, för vilka redogörelse lämnats i avsnittet rörande

hjälptagarens egen ersättningsskyldighet och som är avsedda att tillämpas

jämväl i fråga om anhörigas ersättningsskyldighet.

Vad slutligen angår frågan, huruvida stadgandet i 4 § Fvl om arbetsgivares

offentligrättsliga försörjningsplikt bör erhålla

motsvarighet i den nya lagen anför kommittén bl. a. följande.

Efter fattigvårdslagens ikraftträdande har dels legostadgan upphävts,

dels arbetsgivares tidigare förefintliga ansvar för viss karenstid efter olycksfall

i arbete bortfallit. Förutsättningarna för tillämpningen av 4 § fattigvårdslagen

ha sålunda till stor del förändrats. Numera regleras ej annat

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

än i undantagsfall arbetsgivares förpliktelser mot sina anställda enligt

»särskilda författningar». I sjömanslagen finnas emellertid fortfarande

vissa stadganden som ålägga arbetsgivare viss vårdplikt gentemot de

anställda.

4 § fattigvårdslagen är däremot ej tillämplig i fråga om det stora antal

arbetsförhållanden, där förmånen av sjukvård m. m. garanteras arbetstagaren

i kollektivavtal. I dylika fall har fattigvårdsstyrelse, som meddelat

fattigvård, ej annan möjlighet att vända sig mot arbetsgivaren än att,

efter att hava fått på sig överlåten arbetares rätt, i civilrättslig väg föra

talan mot arbetsgivaren, vilken talan dock icke kan sträcka sig utöver

avtalets innehåll.

Principen om arbetsgivarens offentligrättsliga ansvar för vården av de

hos honom anställda har sålunda i våra dagars samhälle föga aktualitet.

Det är ju också på ett mycket begränsat område av arbetsmarknaden,

som denna princip fortfarande äger någon relevans. Kommittén kan icke

finna anledning att beträffande en så begränsad grupp arbetsgivare som

den inom sjöfartsnäringen behålla detta ansvar i en reformerad socialvård.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att 4 § Fvl inte får någon

motsvarighet i socialhjälpslagen.

Remissyttranden

I föregående avsnitt har en redogörelse lämnats för vad yttrandena

innehåller i fråga om hjälp tagarens egen återbetalningsskyldighet. En del

av de synpunkter, som därvid redovisats, har aveeende även på anhörigas

återbetalningsskyldighet; i somliga fall har detta kommit till direkt uttryck

i yttrandena, i andra fall torde det ha underförståtts. Jag får därför i

första hand hänvisa till nyssnämnda redogörelse.

Emellertid innehåller yttrandena åtskilligt, som endast tar sikte på

anhörigas återbetalningsskyldighet och som därför bör redovisas i detta

sammanhang.

Kommitténs förslag att slopa den nuvarande automatiska återbetalningsskyldigheten

för anhöriga har genomgående lämnats

utan erinran. Bland dem, som uttryckligen tillstyrkt förslaget i denna

del, märkes Högerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och Yrkeskvinnors

samarbetsförbund. Sistnämnda förbund anser att den frihet,

som förslaget lämnar för ett individuellt bedömande, är riktig men fäster

uppmärksamheten på att kommunala ekonomiska intressen kan komma

att spela in vid avgörandet av frågor angående ersättningsskyldighet och

storleken därav.

I fråga om den krets av anhöriga, mot vilka återkrav bör kunna riktas,

förekommer åtskilliga uttalanden i remissyttranden.

Vad först angår kommitténs förslag, att socialhjälp åt vuxen

person inte skall kunna återkrävas av hans föräldrar (adoptivföräldrar)

eller barn (adoptivbarn) framhåller stadsfullmäktige i Nässjö, att ersätt
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 ur 1955

ningsskyldighet mellan föräldrar och vuxna barn endast i undantagsfall

ifrågasättes vid tillämpningen av Fvl. Fullmäktige tillstyrker därför förslaget

i denna del. Samma ståndpunkt intar stadsfullmäktige i Eslöv, som

särskilt understryker, att socialhjälp till åldringar torde bli jämförelsevis

sällsynt med hänsyn till folkpensioneringen. De fall, där mindre tillfredsställande

resultat kunde befaras vid borttagande av barns skyldighet att

ersätta socialhjälp som utgivits till föräldrarna, torde därför bli mycket

sällsynta. Socicilvårdskonsulenten i nionde distriktet säger sig otaliga

gånger ha sett exempel på att gamla människor hellre lede nöd än begärde

hjälp från fattigvården just därför att de visste att deras barn kunde

få betala igen understödet. Det vore därför lyckligt om vuxna barn inte

gjordes ersättningsskyldiga för hjälp, som lämnats till deras föräldrar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig i huvudsak till

förslaget i förevarande del. Detta innebure dock inte, att länsstyrelsen

instämde i kommitténs motivering, vilken i flera avseenden förefölle länsstyrelsen

föga bärande. Då kommittén sökt beräkna den nu gällande försörjningspliktens

ekonomiska betydelse för det allmänna, hade kommittén

tagit allt för ringa hänsyn till den indirekta verkan, som försörjningsplikten

hade genom att försörj ningspliktiga med vetskap om återkravsrätten i ej

obetydlig utsträckning frivilligt fullgjorde sin skyldighet. Kommitténs

förhoppning att — även efter borttagandet av den offentligrättsliga försörjningsplikten

för barn gentemot föräldrar — barn, som ägde förmåga att

hjälpa sina föräldrar, komme att göra detta i alla fall utom där ett spänningstillstånd

mellan föräldrar och barn förelåge, syntes mer än lovligt

optimistisk och komme säkerligen att i stor utsträckning ej infrias. Man

finge ej heller bortse från att borttagandet av nämnda försörjningsplikt

komme att i åtskilliga fall ställa socialnämnderna inför besvärliga problem,

t. ex. då det gällde frågan om minskning eller indragning av socialhjälp

åt en person, som visat sig erhålla ej obetydlig hjälp från barnen, eller då

det gällde frågan om socialhjälp åt en person, som hushållade för sina

vuxna barn, vilka kunde anses äga förmåga bidraga till dennes försörjning.

Fredrika-Bremer-förbundet är tveksamt, huruvida återkravsrätten bör

slopas gentemot barn och föräldrar till vuxen hjälptagare. Tveksamheten

sammanhängde med att den civilrättsliga underhållsskyldigheten omfattade

även dessa kategorier och att det med skäl kunde anses, att reglerna om

underhållsskyldighet borde vara överensstämmande i alla sammanhang.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar.

Enligt förslaget till socialhjälpslag ha försörjningspliktigas ersättningsskyldighet

gentemot samhället avsevärt beskurits beträffande såväl kretsen

av de försörj ningspliktiga som ersättningspliktens omfattning. I fråga om

kretsen av de försörjningspliktiga kommer, även om kommitténs förslag

härutinnan godtages, afl finnas vissa skiljaktigheter mellan den civilrättsliga

och den offentligrättsliga försörjningsplikten. Av särskilt intresse är

att samhällets regressrätt gentemot barn för socialhjälp åt deras föräldrar,

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vilka på grund av sjukdom eller annan dylik orsak äro ur stånd att försörja

sig, nu föreslås skola upphöra. Utan tvekan har en viss omsvängning

i uppfattningen börjat göra sig gällande under senare år. På många håll,

särskilt på landsbygden, torde dock alltjämt anses självklart att barnen

skola sörja för sina föräldrar. Därjämte kan det stundom, såsom då barnen

ha en god ekonomisk ställning, förefalla obilligt att samhället skall svara

för föräldrarnas uppehälle och vård. För egen del vill länsstyrelsen ifrågasätta

om icke alltjämt den allmänna uppfattningen är den att, liksom

föräldrarna sörja för barnen, dessa böra vid behov ekonomiskt stödja

sina föräldrar. Visserligen kan till stöd för den föreslagna ändringen med

fog anföras att samhällets regressrätt ekonomiskt spelar så ringa roll

att den på grund därav bör kunna slopas. Man torde dock ej kunna bortse

från det förhållandet att, om regressrätten slopas, den civilrättsliga försörjningsplikten

minskar i betydelse och det blir anledning undersöka om

icke också den bör upphöra. Om nämligen regressrätten försvinner, komma

föräldrarna i nyss anförda fall sannolikt att vända sig till socialnämnden

med begäran om hjälp. Någon hänvändelse till domstol i sådant syfte

torde av naturliga skäl ifrågakomma endast i undantagsfall.

Med anledning av vad sålunda anförts om sambandet mellan den civilrättsliga

och den offentligrättsliga försörjningsplikten föreslår länsstyrelsen,

att båda slagen av försörjningsplikt göres till föremål för en närmare

undersökning.

Högerns kvinnoförbund anför.

Socialvårdskommitténs förslag om upphävande av återkravsrätten mot

vissa enligt den civilrättsliga lagstiftningen försörjningspliktiga, nämligen

barn respektive föräldrar till vuxna hjälptagare, har inom Förbundet väckt

vissa betänkligheter. Bärande motiv för en sådan inskränkning i återkravsrätten

ha visserligen anförts, nämligen hänsynen dels till de gamla hjälpbehövande,

som på grund av denna återkravsrätt mot deras barn dra sig

för att söka behövlig hjälp, dels till risken att den skall motverka familjebildningen

och försvåra barnens och deras familjers utkomstmöjligheter

samt minska barnens förmåga att ge sina barn en god uppfostran och

utbildning. Att olägenheter och risker av dessa slag verkligen föreligga,

visar erfarenheten, och härtill måste uppenbarligen hänsyn tagas. Å andra

sidan kan det i enskilda fall te sig stötande, att anhöriga utan vidare

genom en hänvisning till kommunens skyldigheter enligt lag skola kunna

avbörda sig den försörjningsplikt, som dock enligt civilrättsliga regler

åvilar dem; detta så mycket mer som den bristande överensstämmelsen

mellan civilrätts- och socialvårdslagstiftningen knappast är tilltalande. Som

en konsekvens av förslaget om ett slopande av den offentligrättsliga ersättningsskyldigheten

i dessa fall förordar också socialvårdskommittén,

att jämväl frågan om den civilrättsliga underhållsplikten på denna punkt

göres till föremål för utredning. Förbundet skulle helst se, att båda dessa

frågor i ett sammanhang toges under omprövning och att således i socialhjälpslagen

tillsvidare i avvaktan härpå infördes återkravsrätt även mot

barn respektive föräldrar till vuxna hjälptagare. Härvid synes dock angeläget,

att genom t. ex. tillsynsmyndighetens råd och anvisningar manades

till en restriktiv tillämpning av denna rätt.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om inte en tillämpning

av kommitténs förslag i vissa fall kunde medföra resultat, som för rättskänslan

skulle framstå som i viss mån tveksamma. Sålunda skulle ersättningsskyldighet

kunna ifrågakomma för en person i förhållandevis blygsamma

ekonomiska omständigheter, om hjälpen lämnats hans minderåriga

barn, under det att ersättningsskyldighet skulle vara utesluten för en person

i god ställning, därest hjälpen utgått till hans föräldrar.

Helt avvisande till kommitténs förslag ställer sig länsstyrelsen i Jönköpings

län som yttrar.

Barns försörjningsplikt mot föräldrar liksom även föräldrars mot vuxna

barn bör bestå. Otvivelaktigt har särskilt förstnämnda plikt tidigare i många

fall varit mycket betungande. Läget har emellertid härutinnan väsentligt

ändrats främst genom folkpensioneringsreformen varigenom samhället i betydande

utsträckning övertagit försörjningen av åldringarna och de varaktigt

arbetsoförmögna. Det synes då ej obilligt att kräva att barnen i niån

av förmåga skola bära den återstående försörjningsbördan. Det torde också

alltjämt för de flesta framstå som stötande att barn i god ekonomisk ställning

icke skola gentemot samhället vara skyldiga bidraga till sina föräldrars

uppehälle. Konsekvensen härav blir att om barn i sådan ställning sammanbo

med sina föräldrar begäran om socialhjälp till dessa måste prövas

utan hänsyn till barnens inkomster. Även om försörjningsplikten rent ekonomiskt

kanske icke betyder så mycket för samhället, är dess upphävande

ägnat att försvaga den solidaritet och intressegemenskap — ej blott ekonomisk

— som i allmänhet i ett kultursamhälle kännetecknar förhållandet

mellan föräldrar och barn och som utgör en så stark sammanhållande kraft

dem emellan. Staten, för vars bestånd familjen utgör grunden, bör göra allt

för att hålla denna samhörighetskänsla levande. I detta sammanhang må

påpekas, att det föreliggande betänkandet även i andra hänseenden dessvärre

ger uttryck för bristande förståelse för den visserligen i mångas ögon

gammalmodiga men likafullt ofrånkomliga grundsatsen, att det är en var

medborgares plikt att göra sitt yttersta för att själv försörja sig och de

sina utan bidrag från det allmänna och att samhällets mellankomst bör

vara att betrakta som en nödfallsutväg. Såväl i motiveringen som i vissa

lagbestämmelsers utformning skymta tankegångar, som icke kunna undgå

att provocera hjälpbegäret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar som sin mening, att anledning

saknas för samhället att tillmötesgå tidsandan genom att legalisera

de nya generationernas alltmer tilltagande likgiltighet mot nödställda anhöriga.

Statskontoret anser det ligga i sakens natur, att socialhjälp åt

vuxen person bör kunna återkrävas av hans föräldrar eller barn, därest

dessa befinner sig i goda ekonomiska omständigheter. För flertalet samhällsmedlemmar

skulle det te sig stötande om inte under angivna förhållande

anspråk på återbetalning skulle kunna göras gällande från det allmännas

sida. Uttalanden av liknande art förekommer i de yttranden, som

avgivits av stadsfullmäktige i Linköping och barnavårdsnämnden i Ystad.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:t s proposition nr til år 1955

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg anför.

Slopas försörjningsplikten och lämnas hjälpen i en fullvärdig form, torde

de fall, där barn i goda omständigheter underlåta att hjälpa sina föräldrar,

icke komma att inskränka sig till de fall, där förhållandet mellan parterna

är mindre gott. Då rätt föreligger för föräldrarna att erhålla hjälp av samhället

i en fullvärdig form, likvärdig med t. ex. folkpension, komma säkerligen

barnen att anse, att föräldrarna i första hand böra begagna sig av

denna rätt och att barnen skola ha full frihet att utöver socialhjälpen lämna

föräldrarna bistånd, närhelst och med vilka belopp de önska utan att detta

skall inverka på socialhjälpen. Ett hänsynstagande till utom hemmet boende

barns bidrag vid utmätande av socialhjälp, på sätt socialvårdskornmittén

förutsätter, torde säkerligen bliva svårt att genomföra i praktiken och i

varje fall ofta medföra, att barnen draga in sina underhållsbidrag, när de

finna, att socialhjälpen på grund av dem i motsvarande mån minskas. Det

kunde möjligen därför förtjäna att övervägas, huruvida icke en skyldighet

för barn i goda ekonomiska omständigheter att bidraga till sina föräldrars

försörjning i någon form borde bibehållas för att motverka benägenheten

att övervältra allt ansvar på samhället även i sådana fall, där socialvårdskommittén,

såsom av ovan citerade uttalande får anses framgå, menar, att

barnen böra hjälpa föräldrarna utan samhällets mellankomst. Särskilt torde

i det allmänna rättsmedvetandet saknas stöd för att vuxna barn med goda

inkomster, vilka bo tillsammans med exempelvis sin moder, som ehuru

kanske oförmögen till förvärvsarbete dock är i stånd att i huvudsak sköta

hemmet för barnen, icke skola vara skyldiga att försörja modern. Sådana

barn hava säkerligen nu i det stora flertalet fall en stark känsla av att de

böra sörja för sin moder även i ekonomiskt avseende, och fattigvården får

därför i ringa utsträckning kontakt med dylika fall. Slopas försörjningsplikten

och utbytes fattigvården mot den »finare» socialhjälpen, torde denna

känsla så småningom försvinna och modern komma att uppmanas att begagna

sig av sin rätt till socialhjälp.

Vad härefter angår frågan om föräldrars (adoptivföräldrars) skyldighet

att utgiva ersättning för socialhjälp åt minderåriga barn

(adoptivbarn) har länsstyrelsen i Jämtlands län, Jämtlands läns landstings

förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige i Norrtälje, Sundsvall och

Östersund ifrågasatt en höjning av den nu gällande och i kommitténs förslag

bibehållna minderårighetsgränsen, 16 år. Som skäl härför

anföres, att 16-årsgränsen varit naturlig på den tid, då de flesta ungdomarna

vid 16 års ålder haft flera års förvärvsarbete bakom sig. Att under

nutida förhållanden helt upphäva föräldrarnas offentligrättsliga försörjningsplikt

då barnet fyllt 16 år, vore inte lämpligt i all synnerhet som utökad

skolgång och strävan efter bättre yrkesutbildning medfört, att ungdomar

i åldern 16—18 eller kanske 20 år inte nått förutsättningarna för att

försörja sig. En lämplig garanti mot missbruk av socialvården vore därför

att stadga villkorlig försörjningsplikt för föräldrar mot barn upp till 18 år

eller 20 år. I samma riktning uttalar sig barnavårdsnämnderna i Malmö

och Hälsingborg, som båda framhåller, att kommitténs förslag står i dålig

överensstämmelse med utvecklingen på det civilrättsliga området. Det hade

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

blivit alltmera vanligt, att underhållsbidrag i domar och avtal bestämdes

att utgå tills barnet fyllt 18 år. I och med att föräldrabalken öppnat möjlighet

att låta barnavårdsmannaskap kvarstå till 21 år funnes anledning

att räkna med en ytterligare utsträckning av tiden för underhållsskyldigheten.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner starka skäl

tala för att den offentligrättsliga försörjningsplikten mot barn inte bör

upphöra förrän vid 18 eller 20 års ålder. Enligt länsstyrelsens mening boide

denna fråga emellertid lösas i samband med frågan om ändring av 16-årsgränsen

i en del andra socialförfattningar, varför länsstyrelsen inte ansage

sig böra nu påkalla en ändring av förslaget i denna del.

Barnavårdsnämnderna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg framhåller,

att de av kommittén föreslagna reglerna medför en orättvisa såtillvida,

att en fader till ett omhändertaget barn utom äktenskap eller till ett omhändertaget

barn i ett upplöst äktenskap bleve skyldig att utgiva underhåll

till barnet medan en fader till ett omhändertaget barn i ett bestående

äktenskap i regel bleve helt befriad från ersättningsskyldighet i allt fall så

länge underhållsskyldighet inte ålagts honom.

Förslaget att helt slopa makes offentligrättsliga försörjningsplikt

mot andra makens barn har allmänt godtagits i

remissyttrandena. Högerns kvinnoförbund uttalar, att förslaget visserligen

leder till en bristande överensstämmelse mellan den offentligrättsliga och

den civilrättsliga lagstiftningen men att erfarenheterna gåve så klart besked

om de ofta olyckliga verkningarna av återkrav, i fall av detta slag, att denna

olägenhet måste accepteras med hänsyn till barnen. På liknande sätt uttalar

sig Fredrika-Bremer-förbundet.

Vad kommittén föreslagit i fråga om återkravsrätt mot hjälptagarens

make har under remissbehandlingen lämnats utan erinran

utom av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken inte biträtt förslaget

att inskränka hemskild makes offentligrättsliga försörjningsplikt

mot andra maken. Enligt länsstyrelsens mening hade kommittén helt bortsett

från att domstol i hemskillnadsmål kunde ålägga make att utgiva

underhåll till den andre maken endast därest yrkande härom framställts.

Om nu maken av en eller annan anledning eller kanske rentav i samförstånd

med andre maken icke framställt dylikt yrkande, skulle alltså den

andre maken icke få någon offentligrättslig försörjningsplikt mot den

förstnämnde. Kommittén hade funnit det stötande att en enskild medborgare,

som av domstol befriats från eljest föreliggande skyldighet alt utgiva

bidrag till sin hemskilda makes underhåll, skulle kunna av annan myndighet

åläggas att i förhållande till det allmänna svara för samma underhåll.

Kommittén hade därvid tydligen ej beaktat att, därest domstol ogillat

i hemskillnadsmål av ena maken framställt yrkande om underhåll av den

andre maken, yrkande om åläggande för den senare att gentemot det all
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

männa fullgöra sin försörjningsplikt redan nu regelmässigt torde komma

att ogillas med hänsyn till bestämmelserna i 65 § Fvl.

jpw

Beträffande de situationer, i vilka åter kravsrätt bör

föreligga, förordar länsstyrelsen i Hallands län en utvidgning av den

i 31 § 3 st. 2) i kommitténs förslag upptagna regeln så att denna kommer

att gälla även i fall, då den underhållspliktige lämnat felaktiga eller vilseledande

uppgifter i ansökan om annan social förmån än socialhjälp för

make eller maka.

RLF förklarar sig ej kunna biträda kommitténs förslag att befria försörj

ning splik tig från skyldighet att utgiva ersättning för socialhjälp, som

utgått under tid då han undergår frihetsstraff eller eljest i tillrättaförande

syfte är underkastad åtgärder, som anbefallts av samhälleligt organ och

som utgör hinder för underhållsskyldighetens fullgörande. Regeln härom

i förslagets 30 § 3 st. vore kategorisk. Ersättningsskyldigheten borde vara

beroende av huruvida den underhållsskyldige, sedan han åter kunde försörja

sig själv, hade förutsättningar att fullgöra en återbetalning. Detta

borde prövas från fall till fall. Södermanlands läns fattigvårdsförbund uttalar

rörande ifrågavarande regel, att den av principiella skäl torde väcka

betänkligheter.

Departementschefen

Enligt Fvl är vissa anhöriga skyldiga att försörja varandra, så att de

ej faller fattigvården till last. Man brukar här tala om en offentligrättslig

försörjningsplikt i motsats till den civilrättsliga underhållsskyldighet, som

är reglerad i giftermåls- och föräldrabalkarna. Dessa båda slag av försörjningsplikt

är av olika karaktär. Genom de åsyftade bestämmelserna

i nyssnämnda balkar regleras enskilda personers inbördes rättigheter

och skyldigheter; anspråk på underhåll kan med stöd av dem göras

gällande av enskild mot enskild. Fvl:s regler däremot har till syfte att

bestämma den enskildes förpliktelser mot det allmänna. Inom de gränser,

som utstakas för den offentligrättsliga försörjningsplikten, äger samhället

kräva, att den enskilde fullgör sina skyldigheter mot sina anhöriga, samt,

om det uraktlåtes och samhället till följd härav måste träda emellan

genom att meddela fattigvård, uttaga ersättning härför av den försumlige.

I fråga om den krets av anhöriga, som är skyldiga att försörja varandra,

överensstämmer Fvl nära med giftermålsbalken och föräldrabalken. Beträffande

omfattningen av försörjningsplikten råder däremot en bestämd

skillnad såtillvida, att den fattigvårdsrättsliga försörjningsplikten — i

motsats till den civilrättsliga — inte i något fall sträcker sig längre än

samhällets egen skyldighet att utge obligatorisk fattigvård; ersättning för

frivillig fattigvård kan aldrig uttagas av den, som är försörjningspliktig.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i Fvl:s

regler om återkravsrätt mot anhöriga. Den viktigaste nyheten i förslaget

innebär, att socialhjälp åt vuxen person inte skall kunna

återkrävas av hans föräldrar eller barn.

I remissyttrandena har vissa betänkligheter framförts mot att lagfästa

förslaget i denna del. Därvid har anförts bl. a., att föräldrar och barn i

civilrättslig mening vore underhållsskyldiga mot varandra och att överensstämmelse

borde råda mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga

försörjningsplikten. Vidare har framhållits, att för rättskänslan stötande

resultat skulle uppkomma, om en person i goda ekonomiska omständigheter

inte bleve skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som

lämnats hans föräldrar eller vuxna barn. Farhågor har också uttalats för

att solidariteten och intressegemenskapen mellan föräldrar och barn skulle

försvagas, därest återkravsrätten borttoges i dessa fall.

Med anledning av dessa invändningar vill jag erinra om att samhället

i en mängd andra former än genom socialhjälp bistår behövande personer

utan att av deras anhöriga kräva ersättning för sina utgifter. Som exempel

vill jag nämna folkpensioneringen, vars inkomstprövade förmåner

säkerligen utgår till ett stort antal åldringar, som har barn i goda ekonomiska

förhållanden. Det lär inte i något sammanhang ha ifrågasatts, att

ersättning för dessa förmåner skulle kunna utkrävas av barnen ens i

sådana fall, där dessa uppenbarligen åsidosatt sin civilrättsliga skyldighet

att utge underhåll till föräldrarna. På liknande sätt förhåller det sig med

t. ex. mödrahjälpen; åtskilliga kvinnor, som erhåller dylik hjälp, har med

all sannolikhet föräldrar i så god ekonomisk ställning, att underhållsbidrag

kunnat uttagas av dem med stöd av föräldrabalkens iegler. Med

det sagda har jag velat framhålla, att samhällets återkravsrätt ingalunda

behöver sträcka sig lika långt som den civilrättsliga underhållsskyldigheten.

I vad mån korrespondens bör föreligga, torde för varje hjälpform för sig

böra avgöras med hänsyn till vad som kan befinnas vara mest lämpligt.

Härvid bör hänsyn givetvis tagas även till den normbildande verkan, som

återkravsrätten kan ha för enskilda personers handlingssätt.

Av det siffermaterial, som redovisats av kommittén, synes framgå, att

socialhjälp åt vuxna personer i mycket blygsam omfattning återkräves

från deras anhöriga. Återkravsrätten har alltså i dessa fall en ganska

ringa direkt betydelse för kommunernas ekonomi. Måhända kan det göras

gällande, att den indirekta betydelsen är större, i det att redan vetskapen

om att återkravsrätt föreligger kommer en del försörjningspliktiga att

frivilligt fullgöra sin underhållsskyldighet. För egen del håller jag dock

för sannolikt, att denna indirekta verkan är tämligen ringa. Det är enligt

min mening helt andra omständigheter än vetskapen om Fvl:s regressregler

som gör att barn bidrar till sina föräldrars underhåll och tvärtom.

Inte heller tror jag att den känsla av samhörighet, som vanligen kanne
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tecknar förhållandet mellan föräldrar och barn, skulle försvagas, om

dessa regressregler slopades. I varje fall torde, så länge den civilrättsliga

underhållsskyldigheten kvarstår oförändrad, reglerna härom utgöra ett

tillräckligt stöd för att hålla denna känsla vid liv.

Den främsta anledningen till att kommittén föreslagit att regressrätten

slopas i förevarande fall är, att den i vida kretsar skapat motvilja mot

att anlita fattigvården. Enligt vad kommittén uttalar drar sig åtskilliga

hjälpbehövande gamla för att söka fattigvård, enär de inte vill utsätta

små barn för risken och obehaget av ett regressanspråk från det allmännas

sida. Att denna iakttagelse är riktig, torde vara allmänt erkänt bland dem,

som handhar fattigvården. Det torde vidare förhålla sig så, att många

fattigvårdsstyrelser underlåter att verkställa återkrav av den anledningen,

att de inte vill skapa osämja mellan föräldrarna och barnen.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag övervägande skäl tala

för att såsom kommittén föreslagit — helt slopa återkravsrätten mot

barn för hjälp åt deras föräldrar och mot föräldrar för hjälp åt deras

vuxna barn. Godtages detta förslag, bör motsvarande givetvis gälla i fråga

om adoptant och adoptivbarn.

Enighet torde råda om att socialhjälp, som meddelats åt

minderårigt barn, åtminstone i vissa fall bör kunna återkrävas

av barnets föräldrar.

Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för minderårighet dragen vid

16 år och kommittén har inte föreslagit någon ändring härutinnan. I en

del av remissyttrandena har emellertid uttalats, att föräldrars offentligrättsliga

försörjningsplikt mot barn inte borde upphöra redan då barnet

fyllt 16 år utan först vid 18 eller 20 års ålder. Som skäl härför har anförts

bl. a., att många ungdomar i 16—20-årsåldern med hänsyn till den utökade

skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kunde försörja

S!g själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar

och avtal bestämdes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Dessa skäl är enligt

min mening beaktansvärda. Å andra sidan måste beaktas, att 16-årsåldern

gäller som minderårighetsgräns enligt en mängd olika författningar av

social karaktär. Som exempel må nämnas, att 16 år utgör övre gräns för

rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och undre gräns för rätt till folkpension

och sjukpenning samt att 16-årsgränsen har stor betydelse vid

tillämpningen av barnavårdslagen, vilken lag ju f. n. är föremål för omprövning.

Frågan om en höjning av ifrågavarande åldersgräns synes därför

ej lämpligen böra avgöras i detta sammanhang.

Enligt kommitténs förslag skulle ersättning för socialhjälp till minderårig

få uttagas av dennes föräldrar endast under vissa i förslagets 31 §

närmare angivna förutsättningar. För egen del anser jag emellertid, att

en fader eller moder i princip alltid bör vara skyldig att utge ersättning

för socialhjälp, som lämnats till deras minderåriga barn. Då fråga är om

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

barn utom äktenskap bör dock, såsom kommittén föreslagit, undantag

göras för den händelse fadern eller modern enligt avtal, som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång

för alla. Vidare torde — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt

63 § 2 st. Fvl — undantag böra göras för det fall, att någon av föräldrarna

enligt dom eller avtal är skyldig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet

mot sitt minderåriga barn men försummar att göra detta och därigenom

förorsakar att socialhjälp måste lämnas åt barnet; i dylikt fall

bör ersättning inte kunna utkrävas av den av föräldrarna, som inte försummat

sin underhållsplikt.

Enligt föräldrabalken föreligger i vissa fall underhållsskyldighet mot

makes barn. Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare

gifte eller utom äktenskap, är nämligen den andre maken jämte honom

skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll, så länge

äktenskapet består. Under samma förutsättningar föreligger enligt Fvl

offentligrättslig försörjningsplikt mot makes barn, och ersättning för

socialhjälp, som lämnats åt ett sådant barn, kan alltså uttagas av barnets

styvfader eller styvmoder. Kommittén har föreslagit, att återkravsrätten

i dessa fall helt slopas. Som skäl härför har bl. a. anförts, att den offentligrättsliga

försörjningsplikten mot andra makens barn gåve upphov till

ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna samt mellan barnet

och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer ävensom att behov

av återkravsrätt i dessa fall inte längre förelåge med samma styrka

som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Dessa skäl

synes mig väga tungt för att helt avstå från återkravsrätt mot styvföräldrar.

Då förslaget härom dessutom enhälligt godtagits under remissbehandlingen,

tillstyrker jag att det genomföres.

De naturliga föräldrarna till ett adopterat barn har enligt föräldrabalken

inte någon primär underhållsskyldighet mot detta. Underhållsskyldigheten

åvilar i stället adoptanten samt, om han är gift och barnet

står under hans vårdnad, hans make. Endast om de blir ur stånd att

underhålla barnet, inträder de naturliga föräldrarnas underhållsskyldighet.

I konsekvens härmed åvilar f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten

i regel inte de naturliga föräldrarna utan adoptanten samt, i förekommande

fall, hans make. Enligt den nya lagstiftningen bör de naturliga

föräldrarna till ett adopterat barn vara helt befriade från att utge ersättning

för socialhjälp åt barnet. Ersättningsskyldigheten bör i stället vila

på adoptanten. Av skäl som anförts beträffande styvbarn bör däremot

adoptantens make vara fritagen från dylik skyldighet. Från sistnämnda

regel synes dock ett undantag böra göras; skulle adoptanten vara gift

med någon av barnets föräldrar, bör ersättningsskyldigheten åvila båda

makarna.

Enligt Fvl gäller i fråga om återkr a v s r ä 11 in o t in a k e olika

s. 254 Kontrollera mot PDF

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

regler för man och hustru; mannen är ovillkorligt försörjningspliktig mot

hustrun medan hon endast har en s. k. villkorlig försörjningsplikt mot

honom. Kommittén har föreslagit att denna skiljaktighet slopas och att

likformiga regler utformas för båda makarna. Vidare har kommittén

föreslagit en regel av innebörd, att om socialhjälp utgives till en hemskild

make ersättning härför inte skall kunna uttagas av andra maken, därest

denne befriats från sin civilrättsliga underhållsskyldighet mot hjälptagaren.

För egen del anser jag mig i huvudsak kunna godtaga förslaget i dessa

delar. Som regel bör gälla, att make är skyldig att utge ersättning för

socialhjälp som lämnats andra maken. Men om makarna vid tiden för

hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad samt den

av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt avtal var

berättigad till underhåll av andra maken, bör denne inte vara ersättningsskyldig.

I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att utsträcka återkravsrätten

till frånskild make.

Vad härefter angår återkravsrättens omfattning är, såsom

förut nämnts, en hjälptagares anhöriga enligt nu gällande lagstiftning

endast skyldiga att utge ersättning för obligatorisk fattigvård. Jag har i

det föregående föreslagit, att området för den obligatoriska hjälpen utvidgas,

och i konsekvens härmed synes återkravsrätten böra utsträckas

på motsvarande sätt. I sak innebär detta ingen annan skillnad från vad

som nu gäller än att en make blir skyldig att, om andra maken finnes

böra av hälsoskäl avhålla sig från arbete, utge ersättning för vad som

utgives i obligatorisk hjälp åt denne.

Liksom nu bör ersättning inte kunna uttagas av försörj ningspliktig

med högre belopp än det, vartill kommunens kostnader för hjälpen skäligen

kan skattas. Vad anstaltsvården beträffar, bör Konungen tillerkännas

samma befogenhet som enligt Fvl att fastställa taxa för denna uppskattning.

Enligt Fvl anses den, som försummat sin försörjningsplikt mot sin

hustru eller sina minderåriga barn och som till följd därav erhållit s. k.

arbetsföreläggande, genom arbetets utförande fullgöra sin skyldighet

att utge ersättning för fattigvård, som under tiden tilldelas hustrun

eller barnen. Kommittén har föreslagit att denna regel bibehålies och utvidgas

till att avse alla personer, som undergår av samhällsorgan anbefallda

åtgärder för deras tillrättaförande, när dessa åtgärder innebär

hinder för underhållspliktens fullgörande. För egen del kan jag i stort sett

ansluta mig till förslaget, som i denna del så gott som undantagslöst

lämnats utan erinran. Om någon är häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och till följd därav är ur stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot sin make eller sina barn, bör ersättning för

socialhjälp, som under tiden utgivits åt dem, ej kunna uttagas av honom.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Beträffande de formella förutsättningarna för att

återbetalningsskyldigheten skall inträda samt preskription

bör i fråga om anhöriga gälla samma regler som föreslagits

för hjälptagarna själva. Härom hänvisas till vad som anförts i föregående

avsnitt.

Vad angår den lagtekniska utformningen är jag ense med

kommittén om att behov ej föreligger att i den nya lagen upptaga bestämmelser,

som svarar mot reglerna om försörjningsplikt i 3 § Fvl. Det torde

räcka att direkt ange i vilka fall återkravsrätt föreligger.

Såsom kommittén föreslagit bör Fvl:s regler om arbetsgivares

offentligrättsliga försörjningsplikt inte få någon motsvarighet

i den nya lagen.

Den kommunala organisationen

Inledning

Sedan socialvårdskommittén avgav sitt förslag rörande socialhjälpens

kommunala administration, har antagits en ny kommunallag, vilken trätt

i kraft den 1 januari 1955. Den nya lagen innebär bl. a., att en för stad

och land enhetlig organisation skapats för den centrala kommunalförvaltningen

och dess ledning. I varje kommun skall sålunda finnas en styrelse,

som i landskommun skall utgöras av kommunalnämnden och i stad i regel

av drätselkammaren. Styrelsen skall leda förvaltningen, taga erforderliga

initiativ och ha överinseende över övriga nämnders verksamhet. I lagen

finnes upptagna åtskilliga organisatoriska föreskrifter för kommunens

styrelse. De flesta av dem äger tillämpning jämväl i fråga om sådana

nämnder, som inte är reglerade i särskild författning. Däremot gäller

ifrågavarande bestämmelser inte för de nämnder, som utses för reglerad

förvaltning. Under förarbetena till lagen uttalade föredragande departementschefen

(prop. nr 210/1953), att kommunerna borde åtnjuta största

möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med

hänsyn till skiftande lokala behov. Samtidigt underströks, att det vore

önskvärt att de bestämmelser om den kommunala förvaltningsorganisationen

m. m., som funnes upptagna i fattigvårds- och barnavårdslagarna

in. fl. specialförfattningar, i möjligaste mån anpassades efter den nya

kommunallagen. Riksdagen fann det vara av största vikt för vinnande av

enkla och rationella arbetsformer i den kommunala förvaltningen, att en

sådan anpassning snarast komme till stånd (konstitutionsutskottets utlåtande

nr 22/1953).

I detta sammanhang är vidare att märka att en ny lagstiftning om

nykterhetsvård, i vilken ingår bestämmelser rörande nykterhetsnämnder,

träder i kraft den 1 oktober 1955 och alt den allmänna sjukförsäkringens

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

genomförande inneburit ställningstagande av betydelse för det administrativa

handhavandet av socialvårdande uppgifter. Det må även erinras om

att 1953 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag (prop. nr 180) antog en

lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. Slutligen

må erinras om att barnavårdskommittén f. n. är sysselsatt med en översyn

av barnavårdslagstiftningen och därmed även av den kommunala organisationen

för barnavård och ungdomsskydd samt att 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen prövar frågor av betydelse för den kommunala

organisationen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit måste socialvårdskommitténs

förslag i förevarande hänseende anses vila på förutsättningar, som

nu till stor del ej längre är för handen. Det synes därför ej vara erforderligt

att här lämna någon närmare redogörelse för kommittéförslaget och

de däröver avgivna yttrandena. Ej heller torde här böra redogöras för

detaljerna i den nuvarande lagstiftningen. En redogörelse för lagstiftningens

innehåll synes kunna anstå till specialmotiveringen. Det torde

emellertid vara lämpligt att — innan huvudinnehållet i kommittéförslaget

och remissyttrandena beröres — lämna en översikt av den nuvarande

kommunala organisationen på det socialpolitiska området.

Översikt av den kommunala socialvårdsorganisationen

Fattigvårdsstyrelsen är det äldsta kommunala organet med socialpolitiska

uppgifter; före 1914 var fattigvårdsstyrelsen det enda lokala socialvårdsorganet.

Enligt 9 § fattigvårdslagen skall i varje fattigvårdssamhälle

varje kommun bildar numera ett eget fattigvårdssamhälle — finnas en

fattigvårdsstyrelse.

Barnavårdsnämnden tillkom samtidigt med 1924 års barnavårdslag. Enligt

1 § denna lag skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd.

Mindre kommun kan dock av Kungl. Maj :t befrias från denna skyldighet,

i vilket fall kommunens fattigvårdsstyrelse med viss förstärkning tjänstgör

som barnavårdsnämnd (7 §).

Pensionsnåmnden inrättades genom 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring

och har nu att verka i enlighet med bestämmelserna i lagen

den 29 juni 1946 om folkpensionering. I regel bildar varje kommun ett

pensionsdistrikt, men en kommun kan uppdelas i flera distrikt. Flera

kommuner kan enligt lagen slås samman till ett pensionsdistrikt, men detta

förekommer inte i något fall. Enligt folkpensioneringslagens 25 § skall för

varje pensionsdistrikt finnas en pensionsnämnd.

Nykterhetsnåmnden leder sitt ursprung från 1913 års lagstiftning om

behandling av alkoholister. Enligt 1931 års alkoholistlag (2 §) liksom enligt

lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård (3 §) skall i varje kommun

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

finnas en kommunal nykterhetsnämnd. Enligt 5 § lagen om nykterhetsvård

kan kommunens fattigvårdsstyrelse utgöra nykterhetsnämnd, därest

kommunens ringa folkmängd eller liknande förhållande gör särskild nykterhetsnämnd

obehövlig.

Arbetslöshetsnämnd ■— vid tillkomsten år 1914 kallad arbetslöshetskommitté

— skall, därest Kungl. Maj :t så förordnar, enligt lagen den 30 juni

1944 om arbetslöshetsnämnd finnas inom kommun för handhavande av

lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid oförvållad arbetslöshet. Om förordnandet inte innefattar föreskrift om

att särskild arbetslöshetsnämnd skall tillsättas, kan kommunen själv besluta

inrätta särskild nämnd; i annat fall skall kommunens styrelse vara

arbetslöshetsnämnd. Arbetslöshetsnämnd må vara gemensam för flera

kommuner.

Familjebidragsnämnd skall enligt 23 § förordningen den 29 mars 1946

om familjebidrag åt värnpliktiga in. in. inrättas av kommun. Där ej särskild

familjebidragsnämnd inrättats, skall kommunen uppdra åt annan

kommunal myndighet att vara familjebidragsnämnd.

Hemhjälpsnämnd skall finnas i kommun, där statsunderstödd social

hemhjälpsverksamhet bedrives. Kommun skall enligt 6 § kungörelsen den

31 december 1943 antingen inrätta särskild hemhjälpsnämnd eller uppdraga

åt annan kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd; dock att,

där kommuner för handhavande av den sociala hemhjälpsverksamheten

sammanslutit sig till kommunalförbund, förbundsdirektionen må utgöra

hemhjälpsnämnd för i förbundet ingående kommuner.

Lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens

främjande stadgar i 2 §, att kommun är skyldig att genom lämpligt

kommunalt organ förmedla lån och bidrag, som utgår av statsmedel i syfte

att främja bostadsförsörjningen inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning

Kungl. Maj :t närmare bestämmer, biträda vid handhavandet av

den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål.

Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall lokalsjukkassa

finnas för varje lokalsjukkasseområde (3 §). Sådant område

omfattar en eller flera kommuner.

Hälsovårdsnämnd skall enligt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 finnas

i varje kommun; i vissa landskommuner må dock kommunalnämnden

utgöra hälsovårdsnämnd.

Enligt lag den 22 maj 1953 om tillsättning av vissa befattningshavare

inom socialvården gäller, att om kommun beslutat inrätta befattning, som

skall vara gemensam för fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, pensionsnäinnd,

nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd och

hemhjälpsnämnd eller för två eller flera av dessa organ, sådan befattning

må tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

17—Biliang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén

Kommittén erinrar om att den år 1942 framlade ett förslag till lag om

socialnämnd m. m. Kommitténs förslag innebar sammanfattningsvis, att

det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och hälsovårdens

del tills vidare lösas genom bildandet av särskilda enheter, socialvårdskommuner.

I samband därmed föreslogs, att det i princip skulle i varje

kommun finnas en socialnämnd och en barnavårdsnämnd, av vilka den

senare skulle handha den samhälleliga barna- och ungdomsvården, medan

socialnämnden skulle omhänderha uppgifter motsvarande dem, som nu

handhas av fattigvårdsstyrelse, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd,

pensionsnämnd och familjebidragsnämnd. Där särskilda förhållanden

därtill föranledde, skulle kommun kunna vid sidan av socialnämnden

tillsätta en eller flera särskilda nämnder med uppgift att omhändertaga

verksamheten inom någon eller några av de socialvårdsgrenar, som

eljest skulle ha ankommit på socialnämnden. Beslut om tillsättande av

särskild nämnd skulle underställas länsstyrelsen för godkännande. Vare

sig inom en kommun inrättats särskilda nämnder eller icke, skulle socialnämnden

vara det ledande socialvårdsorganet inom kommunen samt

handha kommunens medelsförvaltning, företräda kommunen och bevaka

dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter och i

princip tillsätta de tjänstemannabefattningar, som kommunens beslutande

myndighet inrättat.

Över detta förslag inhämtades yttranden från ett stort antal myndigheter

och organisationer. Förslaget blev dock inte förelagt riksdagen.

Kommittén redogör i sitt nu ifrågavarande betänkande för innebörden

av ett flertal reformer och reformförslag från tiden efter framläggandet

av nyssnämnda förslag rörande socialnämnd. Bl. a. omnämnes härvid det

förslag om tillskapande av ett för socialförsäkringarna gemensamt lokalt

organ, förslagsvis benämnt socialförsäkringsnämnden, som socialvårdskommittén

framlade i sitt betänkande av år 1948 om arbetslöshetsförsäkringen.

Vidare erinras om att befolkningsutredningen år 1946 föreslog, att i varje

kommun skulle tillsättas ett för handhavandet av de familjevårdande uppgifterna

och barnavårdsnämndens uppgifter gemensamt organ, förslagsvis

kallat familj enämnden, i vilket barnavårdsnämnden skulle uppgå.

Sedan kommittén redogjort för kommunernas egna åtgärder för centralisering

av socialvårdsarbetet framlägger kommittén sitt slutliga förslag

angående den kommunala socialvårdsorganisationen. Sammanfattningsvis

innebär förslaget följande.

Kommittén anser, att en fristående lagstiftning rörande den kommunala

socialvårdsorganisationen bör utfärdas. Förslaget innebär å ena sidan att

kommittén vidhåller sitt förslag av år 1942, att inom varje kommun skall

inrättas en socialnämnd med central ställning inom kommunens social
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vård, å andra sidan att kommittén beaktat erinringarna mot en långt

driven centralisering av den kommunala nämndorganisationen och i detta

avseende föreslår, att kommunerna skall i hög grad få fria händer att

ordna organisationen efter de lokala och personliga förhållandena.

Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om icke särskilda förhållanden

till annat föranleda bör emellertid kommunen tillsätta särskild

barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och pensionsnämnd. Vid mera omfattande

arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Särskild

familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta,

när den så finner påkallat. Kungl. Maj :t skall kunna föreskriva, att särskild

barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall

tillsättas i viss kommun.

Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta förvaltning

och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda kommunen

i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke tillsatts ankommer

det på socialnämnden att sköta förvaltning och verkställighet på

ifrågavarande område.

Beträffande kommittéförslaget i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

sid. 387—447.

Remissyttranden

Yttrandena över kommitténs förslag rörande socialvårdens kommunala

organisation ger i dominerande utsträckning uttryck åt den meningen,

att de lokala förhållandena är alltför olikartade för att en likformig organisation

av nämndväsendet på det sociala området skulle vara lämplig.

Från många håll uttalas sympati för tanken på en mer eller mindre långt

gående centralisering av socialvårdsarbetet till en eller ett fåtal nämnder.

Samtidigt förutsättes emellertid, att kommunerna i enlighet med förslaget

får frihet att organisera nämndväsendet efter lokala förutsättningar och

behov. Från större kommuners sida framhålles i åtskilliga fall, att man

har behov av alla eller flertalet av nu inrättade nämnder. Myndigheter,

som företräder avgränsade förvaltningsuppgifter, uttalar sig i flera fall

bestämt till förmån för obligatoriskt bibehållande av den ena eller andra

nämnden, som i kommittéförslaget inte förutsatts obligatoriskt skola inrättas.

Departementschefen

Strävandena till samordning och enhetlighet i fråga om de socialpolitiska

anordningarna är gamla. Dessa strävanden utgjorde ett av de starkaste

motiven för alt socialvårdskommittén tillsattes år 1937.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Det är emellertid skäl att erinra om att samordningsdiskussionen gäller

olika ting. I fråga om de sociala förmånernas konstruktion eftersträvas

en samordning, varigenom luckor i skyddet undvikes likaväl som möjligheter

till dubbelersättningar elimineras. Med avseende på förmånernas

belopp eftersträvas enhetlighet, så att hjälpbehovets storlek blir bestämmande

för förmånernas belopp snarare än hjälpbehovets orsak. Dessa

strävanden har de senaste åren beaktats vid utformningen av nya bestämmelser

rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring och folkpensionering.

Ett annat slag av samordning avser den sociala administrationen. Därvidlag

åsyftas på det lokala planet samordning av såväl beslut som verkställighet.

Närmare bestämt eftersträvas en koncentration av det kommunala

nämndväsendet och av det expeditionella arbetet. I sistnämnda

avseende söker man underlätta allmänhetens kontakt med de samhälleliga

hjälpformerna samt minska omgången för de hjälpbehövande.

I detta sammanhang är det fråga om den organisatoriska samordningen

på det kommunala planet.

En av de viktigaste orsakerna till bristerna på socialvårdens område var

tidigare att kommunerna saknade tillräckliga personella och ekonomiska

resurser. I direktiven för socialvårdskommittén uttalades, att den starka

splittringen i små kommunala enheter tedde sig i hög grad irrationell och

att det vore betydelsefullt, om man kunde finna vägar för skapande av

större fattigvårdssamhällen. Detta önskemål förverkligades genom den

kommunindelningsreform, som genomfördes den 1 januari 1952.

Inför nämnda reforms genomförande utarbetades inom inrikesdepartementet

vissa anvisningar, vari uttalades beträffande antalet ledamöter i

nämnder och styrelser bl. a., att det —- för att olika kommundelar i möjligaste

mån skulle bli representerade i de olika organen — ofta kunde

vara lämpligt att dessa organ åtminstone till en början gåves ett något

större antal ledamöter än vad som med hänsyn till kommunens storlek

och det väntade arbetets omfattning framstode som naturligt.

Kommunerna torde i viss utsträckning ha följt dessa anvisningar. Strävandena

till koncentration av nämndväsendet har härigenom på sina håll

åtminstone temporärt motverkats av kommunindelningsreformen. Samtidigt

har emellertid de nybildade kommunerna i stor utsträckning fått

praktiska möjligheter att genomföra en rationalisering av det expeditionella

arbetet på socialvårdens område, varigenom allmänhetens kontakt

med socialvårdsorganen underlättats.

Kommunindelningsreformen banade vägen för den revision av kommunallagstiftningen,

som avslutades genom utfärdandet av kommunallagen

den 18 december 1953, vilken jag berört i den inledande redogörelsen i

detta avsnitt.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 dr 1955

Utgångspunkten för den revision av bestämmelserna rörande kommunernas

socialvårdsorganisation, som nu är aktuell, bör alltså -— i enlighet med

vad som uttalades under den nya kommunallagens förarbeten — vara, att

kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skall ges så vida

gränser som är möjligt och som samtidigt är förenligt med den nya kommunallagens

bestämmelser. Den nya kommunallagen ger, såsom nämnts,

kommunens styrelse uppgiften att leda förvaltningen, taga erforderliga

initiativ och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Att därutöver

fastställa någon form av rangordning mellan de kommunala nämnderna

torde ej böra komma i fråga. Med hänsyn härtill synes det inte vara nödvändigt

att närmare utveckla varför socialvårdskommitténs år 1950 avgivna

förslag om en socialnämnd, vilken ges en central ställning inom

kommunens socialvård, inte bör förverkligas.

Såsom jag redan i det föregående framhållit, har fattigvården som hjälpform

förlorat i relativ omfattning till följd av sådana reformer som den

successiva förbättringen av folkpensionerna, den nya sjukförsäkringen och

moderskapsförsäkringen, förbättringen av arbetslöshetsförsäkringens förmåner,

de allmänna barnbidragens införande, höjningen av de särskilda

barnbidragen och bidragsförskotten, bostadspolitiska åtgärder av skilda

slag och däribland bostadsrabatternas införande, arbetsförmedlingens och

särskilt arbetsvärdens ökade resurser samt förbättrade möjligheter till

vård och försörjning för långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra m. fl.

Man torde kunna utgå ifrån, att socialhjälpen kommer att få karaktären

av en kompletterande hjälpform av ■— kvantitativt sett -— jämförelsevis

underordnad betydelse. Den träder in i de fall, då socialförsäkring och

andra hjälpformer inte står till förfogande eller inte förslår. Dess klientel

blir, såsom genomförda undersökningar av det nuvarande fattigvårdsklientelet

redan visat, i huvudsak inskränkt till ett antal personer eller

familjer med nedsatt försörjningsförmåga — sjuka, efterblivna, alkoholister,

straffade, socialt missanpassade och ömtåliga människor — vilka

behöver ekonomisk hjälp men för vilka de på längre sikt viktigaste åtgärderna

består i sådan vård, som är ägnad att göra dem försörjningsdugliga.

Verkställigheten av dessa åtgärder ankommer i regel på sjukvården,

arbetsvärden, nykterhetsvården etc.

Enligt min mening — och därvid delar jag eu vid remissbehandlingen

i ett flertal fall uttalad uppfattning — bör socialhjälpsfrågorna handläggas

av ett organ med i huvudsak samma ställning som nu tillkommer fattigvårdsstyrelsen.

Jag föreslår att detta organ benämnes socialnämnd.

Socialvårdskommitténs förslag innebär, att bestämmelserna om socialnämnden

skall sammanfattas i en särskild lag om socialnämnd in. in.

1 denna lag skulle sammanföras bestämmelser om de nämnder, som handhar

kommunens socialpolitiska uppgifter, förutom socialnämnden således

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

även barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, pensionsnämnd, familj ebidragsnämnd,

hemhjälpsnämnd och arbetslöshetsnämnd. Såsom redan av det

föregående framgått, är tidpunkten inte lämplig för en ändring av gällande

lagstiftning rörande andra nämnder än fattigvårdsstyrelsen. Nykterhetslagstiftningen

har reviderats så sent som år 1954. Barnavårdslagstiftningen

är föremål för översyn av en sakkunnigkommitté. Hemhjälp sverksamheten

beröres av åldringsvårdsutredningens arbete, och pensionsnämndernas

ställning och uppgifter kan komma att påverkas av den allmänna

sjukförsäkringens införande och samordningen mellan denna försäkring

och folkpensioneringen.

Liksom bestämmelserna om fattigvårdsstyrelsen nu återfinnes i fattigvårdslagen,

bör sålunda enligt min mening reglerna rörande socialnämnden

upptagas i socialhjälpslagen. Någon särskild lag om socialnämnd bör

sålunda inte utfärdas. Tvärtom synes lagstiftningen böra utformas så, att

socialnämndens organisation i möjligaste mån regleras genom hänvisningar

i socialhjälpslagen till tillämpliga bestämmelser i kommunallagen om kommunens

styrelse och övriga nämnder.

Att socialnämnden skall vara obligatorisk har allmänt förutsatts. Även

jag finner det ställt utom diskussion att i varje kommun skall finnas en

socialnämnd.

I detta sammanhang torde jag böra något beröra frågan om i vad mån

de övriga kommunala nämnderna med socialvårdande uppgifter bör vara

obligatoriska. Principen att varje kommun skall ha en särskild nykterhetsnämnd

har fastslagits — om ock med vissa möjligheter till undantag —

i den nya nykterhetsvårdslagen. Att även särskilda barnavårds- och pensionsnämnder

bör finnas i varje kommun torde vara en allmän uppfattning,

som jag delar och som överensstämmer med nuvarande lagstiftning.

De frågor, som de nu ifrågavarande nämnderna liar att handlägga, torde

oftast vara av så skild karaktär och de lagstiftningskomplex de har att

tillämpa vara så omfattande, att det är väl motiverat att ha skilda nämnder

för de olika uppgifter det i dessa fall är fråga om. Då det gäller de uppgifter,

som åvilar familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd, synes det

i många fall vara lämpligt att uppdra åt någon annan kommunal nämnd

att handlägga förekommande ärenden — vilket också den nuvarande lagstiftningen

medger. Även beträffande de bostadspolitiska förmedlingsuppgifterna

har kommunerna full frihet att välja det organ, som de önskar

utnyttja för ändamålet.

I komplicerade hjälpfall, där ofta en hel familj är i behov av ingripande

från samhällets sida, beröres inte sällan flera kommunala organ samtidigt.

Det kan t. ex. vara fråga om en familj, vars behov av ekonomisk hjälp

kan vara betingat av alkoholism hos familjefadern och sjuklighet hos

modern. I ett sådant fall kan, förutom socialnämnden och nykterhets
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

nämnden, t. ex. barnavårdsnämnden inkopplas på fallet för att bereda

barnen vård, medan hemhjälp e. dyl. kan behöva ordnas för modern. Förutom

den samordning på det verkställande planet, som ur den hjälpsökandes

synpunkt i ett sådant fall är angelägen och till vilken jag återkommer

i det följande, är det uppenbarligen ur allmän synpunkt av betydelse,

att i de olika nämnderna sakkunskap från olika nämnders områden

finnes företrädd. I viss utsträckning representeras en sådan allmän

sakkunskap av verkställande tjänstemän, som arbetar för flera nämnder.

Det torde emellertid i många fall vara värdefullt, att de olika nämnderna

är representerade i varandra genom gemensamma ledamöter. En sådan

representation är direkt föreskriven såvitt angår barnavårdsnämnden, i

det att barnavård slagen stadgar (3 § 1 mom. a), att en ledamot av kommunens

fattigvårdsstyrelse skall ingå i barnavårdsnämnden.

Enligt min mening bör någon liknande föreskrift i fråga om andra

nämnders representation i socialnämnden inte införas i lagen. Det bör vara

varje kommuns sak att själv skapa förutsättningarna för den önskvärda

samverkan mellan olika nämnder. Om lagstiftningen helt befriades från

kvalificerande bestämmelser rörande olika nämnders sammansättning,

skulle det till och med vara möjligt att göra sammansättningen av flera

nämnder helt identisk, varigenom samordningen av nämndväsendet skulle,

där så befinnes lämpligt, kunna göras fullständig. För närvarande lägger

de olika lagarna hinder i vägen för en så långt driven samordning. Lagen

om nykterhetsvård lämnar kommunen en vittgående frihet vid sammansättningen

av nykterhetsnämnden. Beträffande socialnämnden bör kommunen

ha full frihet att välja de personer bland kommunens vuxna befolkning

som anses bäst lämpade för uppdraget.

Vad angår frågan om samordningen av kommunernas socialvård på

det verkställande planet är det, som jag redan uttalat, såväl ur samhällets

som ur allmänhetens synpunkt av vikt, att de verkställande funktionerna

är samordnade och så koncentrerade som möjligt. I syfte att åstadkomma

större enhetlighet inom den kommunala hjälpverksamheten infördes

fr. o. in. år 1937 socialregistret, i vilket de personer skall antecknas, som

erhåller vissa slag av sociala bidrag från samhället eller enskilda organisationer.

I den mån denna anordning utnyttjas på ett riktigt sätt möjliggör

den, att den hjälpsökande inte i onödan besväras med frågor och undersökningar

under utredningen av hjälpbehovet vid varje tillfälle. Samtidigt

kan de verkställande organen lätt förvissa sig om att hjälp på grund av

samma behov inte lämnas från flera håll.

Socialregistret fyller alltjämt eu viktig funktion. Av inte mindre vikt

är utvecklingen mot en koncentration av de olika sociala nämndernas

kontorsorganisation. Genom ändringar i kommunallagstiftningen har kommunerna

berelts möjligheter att centralisera sin medelsförvaltning. Genom

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj ds proposition nr 177 år 1955

den i det föregående omnämnda lagstiftningen av år 1953 om tillsättningen

av vissa befattningshavare inom socialvården undanröjdes vissa formella

hinder för kommunerna att själva bestämma den ordning, som de önskar

tillämpa vid tillsättningen av tjänstemän för olika sociala nämnders förvaltning.

Delvis oberoende av dessa åtgärder har utvecklingen under de senaste årtiondena

gått i riktning mot en koncentration av de sociala verksamhetsgrenarnas

kontorsorganisation. Mindre kommuner har i allt flera fall inrättat

kommunalkontor och tillsatt kommunalkamrerare, socialassistenter eller

andra tjänstemän, som haft i uppdrag att lämna upplysningar om den sociala

hjälpverksamheten och göra utredningar i aktuella hjälpfall för flera olika

kommunala nämnder. I större kommuner har särskilda socialvårdsbyråer

inrättats, där allmänheten på ett ställe kan komma i kontakt med alla

eller flertalet av den socialpolitiska verksamhetens olika grenar. Inte sällan

har kommunerna i sistnämnda fall funnit för gott att tillsätta särskilda

styrelser för dessa socialvårdsbyråer, varvid ett samordningsorgan

med företrädare för olika sociala nämnder uppkommit. Kommunindelningsreformen

har ytterligare påskyndat utvecklingen i det den givit resurser för

inrättandet av kommunalkontor eller socialvårdsbyråer e. dyl. på många

håll, där man tidigare saknade sådana.

Med det sagda har jag naturligen inte avsett att ge uttryck åt uppfattningen,

att det under alla förhållanden är önskvärt att de utredande funktionerna

i socialvården överlåtes på särskilt anställda tjänstemän. Att

valda lekmannarepresentanter kan ställa sina krafter till förfogande även

i denna verksamhet är av stort värde. På många håll lär det även i fortsättningen

bli så, att kommunala förtroendemän på sin fritid utövar betydelsefulla

funktioner på det verkställande planet. I den mån kornmunindelningsreformen

medverkat till en geografisk utspridning av uppdrag,

som är förenade med sådant arbete, kan det emellertid ur den hjälpsökande

allmänhetens synpunkt uppstå svårigheter. Jag hyser den förhoppningen,

att man i ifrågavarande kommuner skall ha uppmärksamheten riktad på

värdet av åtgärder, som är ägnade att underlätta allmänhetens kontakt med

hjälporganen.

Till de närmare detaljerna i departementsförslaget såvitt angår socialnämndens

sammansättning in. m. återkommer jag i specialmotiveringen.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lag om socialhjälp. Då i ett

flertal lagrum i Bvl hänvisas till bestämmelser i Fvl, har även upprättats

ett därav betingat förslag till lag angående ändring i Bvl. Vidare har i detta

sammanhang utarbetats ett förslag till lag angående ändrad lydelse

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister. Ett genomförande

av lagen om socialhjälp påverkar också viss annan lagstiftning, t. ex. lagen

om nykterhetsvård. Med hänsyn till att lagen om socialhjälp inte torde böra

träda i kraft förrän den 1 januari 1957, synes det emellertid kunna anstå

med vidtagandet av ifrågavarande följdändringar.

Förslaget till lag om socialhjälp

Inledande bestämmelse

1 §•

I likhet med vad som nu gäller bör den kommun, i vilken en hjälpbehövande

vistas, vara skyldig att lämna honom socialhjälp, oavsett om han

anses höra hemma i kommunen eller ej. Denna för lagstiftningen grundläggande

princip synes böra komma till uttryck i en inledande bestämmelse

i den nya lagen. I enlighet härmed har i förevarande paragraf upptagits ett

stadgande, enligt vilket varje kommun skall sörja för att den, som vistas i

kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp, erhåller sadan.

Genom stadgandets formulering framhäves även en annan för socialhjälpslagstiftningen

viktig grundsats, nämligen att en individuell behovsprövning

måste anställas innan socialhjälp beviljas.

Frågan, huruvida en kommun är att anse som vistelsekommun, torde

liksom hittills få överlämnas åt rättstillämpningen.

I It § kommitténs förslag till socialhjälpslag har upptagits en regel,

som i viss mån innebär ett avsteg från principen att vistelsekommunen

skall vara skyldig att meddela socialhjälp. Om en hjälpbehövande tillfälligtvis

uppehåller sig i en kommun, där han inte är mantalsskriven,

och mantalsskrivningskommunen är närbelägen, skall vistelsekommunen

enligt denna regel kunna hänvisa vederbörande till mantalsskrivningskommunen,

såvida han alltjämt är bosatt i denna och hänvisningen inte

länder honom till avsevärd olägenhet. I sin motivering till ifrågavarande

stadgande uttalar kommittén, att hjälp inte finge utgå i någon form och

hjälpbehovet överhuvudtaget inte prövas i samband med en sådan hänvisning.

Det förutsättes med andra ord, att hjälpsökanden äger medel att

bekosta sin resa till mantalsskrivningskommunen. Enligt min mening ar

det föga sannolikt, att en hänvisningsregel av denna innebörd skulle få

någon större praktisk betydelse. Härtill kommer, att stadgandet är så vagt

avfattat, att dess tillämpning kan befaras medföra olägenheter; huruvida

uppehållet i vistelsekommunen är tillfälligt eller mantalsskrivningskommunen

är närbelägen eller hänvisningen leder sökanden till avsevärd

olägenhet kan lätt bli föremål för delade meningar och ge upphov till

irritation och tvistigheter mellan olika kommuner. Följden härav kan bli,

att ingen kommun anser sig skyldig att lämna hjälp. Med hänsyn härlill

anser jag, att ifrågavarande stadgande inte bör upptagas i den nya

lagen.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om socialnämnd

Såsom redovisats i den allmänna motiveringen har kommittén föreslagit,

att socialnämnden — i motsats till vad som nu är fallet beträffande fattigvårdsstyrelsen

— skulle få en central ställning i den kommunala socialvårdsorganisationen

samt att regler härom skulle upptagas i en fristående

lag. I anslutning till redogörelsen för huvudinnehållet i kommitténs förslag

i denna del har jag uttalat som min mening, att socialnämnden borde

få i huvudsak samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har samt att

bestämmelser om nämnden och dess verksamhet borde inflyta i socialhjälpslagen.

Vidare har jag förordat, att socialnämndens organisation i

möjligaste mån regleras genom att i socialhjälpslagen intages hänvisningar

till den nya kommunallagens bestämmelser om kommunens styrelse. Med

hänsyn härtill kommer jag i det följande att redovisa detaljerna i kommitténs

förslag endast i den mån särskild anledning föreligger därtill.

2 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 9 § Fvl, skall en socialnämnd

finnas i varje kommun.

Fvl innehåller i 6 § regler, som öppnar möjlighet för två eller flera

landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. För dylikt samhälle

gäller vissa specialbestämmelser, som är upptagna i lagens 7 § 2 mom.

Socialvårdskommittén har utgått från att varje kommun bör bilda en enhet

i fråga om socialhjälpsverksamheten, och dess förslag innehåller därför

inte någon motsvarighet till de nyss berörda reglerna i Fvl. Något

behov av dylika regler synes ej heller föreligga.

3 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om antalet ledamöter och suppleanter

i socialnämnden m. in.

Enligt Fvl utses ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen av

fattigvårdssamhället till det antal, som erfordras med hänsyn till samhällets

vidd och folkmängd. Ledamöternas antal skall dock vara minst

tre på landet och minst fem i stad. Suppleanterna utses till minst ledamöternas

halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till minst det antal

som är närmast över hälften. Minst en av ledamöterna och en av suppleanterna

skall vara kvinna (11 §).

Enligt kommunallagen väljes ledamöter och suppleanter i kommunens

styrelse av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer.

Antalet ledamöter får dock inte vara under fem (31 § 1 st.). Valet skall

vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande, som motsvarar

det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det

antal personer valet avser, ökat med 1 (22 § 4 st.). Om val av suppleanter

opaginerad Kontrollera mot PDF

207

Iiungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

inte sker proportionellt, skall fullmäktige bestämma den ordning, i vilken

suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring (31 § 2 st.).

Enligt min mening synes den nya kommunallagens bestämmelser om

antalet ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse vara lämpliga

även för socialnämndens del.

Med hänsyn till de uppgifter, som kommer att åvila socialnämnderna,

är det givetvis önskvärt, att inte blott män utan även kvinnor invaljes i

dem. Detta torde numera vara så självklart, att anledning saknas att genom

tvingande bestämmelser tillföra nämnderna kvinnliga ledamöter. Fvl.s

regler härom bör därför inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Den proportionella metoden har efter hand vunnit utsträckt tillämpning

vid val inom de kommunala representationerna. Enligt den nya kommunallagen

tillämpas den, om så begäres av erforderligt antal väljande,

inte bara vid val av kommunens styrelse utan även vid val av revisorer,

revisorssuppleanter, särskilda beredningar och oreglerade nämnder, och

enligt speciallagstiftningen användes den bl. a. vid val av folkskolestyrelse,

fortsättningsskolestyrelse och polisnämnd. Om Fvl:s regel att minst eu

ledamot och minst en suppleant i fattigvårdsstyrelsen skall vara kvinna

inte överföres till socialhjälpslagen och — såsom jag kommer att föreslå

i det följande — nuvarande bestämmelser om successiv förnyelse av fattigvårdsstyrelsen

inte får giltighet beträffande socialnämnden, synes val av

ledamöter och suppleanter i denna nämnd böra förrättas proportionellt

under samma förutsättning som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse.

Härigenom får de skilda meningsriktningar, som är företrädda i kommunens

fullmäktige, möjlighet att i förhållande till sin styrka öva inflytande

på nämndens sammansättning, vilket måste anses vara i överensstämmelse

med demokratisk ordning.

4 §•

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om socialnämndens

inre organisation och verksamhetsformer.

Enligt Fvl utses ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen bland

svenska män och kvinnor, som är bosatta inom fattigvårdssamhället och

fyllt 23 år. Den, som inte råder över sig och sitt gods, är ej valbar. Med

hänsyn til! ämbets- eller tjänstemannaställning får landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor eller landsfogde inte vara ledamot

eller suppleant i fattigvårdsstyrelse, ej heller landsfiskal i fattigvårdsstyrelse

i sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för

sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, får inte

vara ledamot eller suppleant i samma styrelse. Beträffande ratt till avsägelse

hänvisas, såvitt angår landet, till vad som är stadgat om ledamot

eller suppleant i kommunalnämnd och, i fråga om stad, till vad som är

stadgat om stadsfullmäktig (12 §'' 1 inom.).

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen väljes för en tid av

fyra år i sänder. Förnyelse av styrelsen sker successivt på så sätt, att

halva antalet ledamöter och suppleanter väljes vartannat år. Om ordinarie

ledamot avgår under tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval för den tid,

som återstått för den avgångne (12 § 2 mom.).

Fattigvardssamhället utser bland styrelsens ledamöter ordförande och

vice ordförande. Uppgift om ordförandens namn och bostad skall ofördröj

ligen sändas till länstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom

1 länskungörelserna. Om både ordföranden och vice ordföranden är frånvarande

från styrelsens sammanträde, utser styrelsen inom sig ordförande

för tillfället. Styrelsen utser inom eller utom sig för varje år en kassaförvaltare,

såvida ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör

sådan kassaförvaltare obehövlig (14 §).

Ordinarie sammanträden bör enligt lagen hållas i mån av behov och på

regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden

bör av styrelsen kungöras till allmänhetens kännedom. Extra sammanträde

hålles, då ordföranden finner det nödigt eller minst halva antalet

ledamöter gör framställning därom. Kallelse till sådant sammanträde meddelas

på sätt styrelsen beslutar (15 § 1 mom.).

För beslutförhet kräves, att flera än halva antalet ledamöter är närvarande;

om ledamöterna endast är tre, bör hela antalet vara tillstädes (15 §

2 inom.).

Omröstning till beslut sker öppet och varje röstande har en röst. Vid

lika röstetal gäller ordförandens mening. Val skall, om det begäres, förrattas

med slutna sedlar, och lotten skiljer mellan lika röstetal. På samma

sätt skall förfaras vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning (15 §

3 inom.).

Rörande påföljd för uteblivande vid sammanträde hänvisas till vad som

är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig

(15 § 4 inom.).

Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande

styrelsens beslut och skälen därför. Protokollet skall justeras genast eller

sist vid styrelsens nästa sammanträde. Styrelsen kan dock för varje gång

särskilt uppdraga åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden

verkställa justeringen (16 §).

Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen har att befordra styrelsens beslut till

■serkställighet och för sådant ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal, att

föra eller låta föra protokoll över styrelsens sammanträden, att vårda styrelsens

handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga förande, att

med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som skall

delgivas styrelsen, samt att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och

sjalv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda

styrelsen och föra dess talan (17 §).

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Med hänsyn till det intresse, som den nya kommunallagen har i detta

sammanhang, torde här böra återgivas bestämmelserna i 32 42 §§ kom
munallagen,

vilka paragrafer har följande lydelse.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse,

verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 §

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom

personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kommunens

tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens

förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant

i styrelsen.

33 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet

skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av

fullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda

inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår

annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ordförande

och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit

invalda som ledamöter.

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,

skall ofördröj ligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig

vid sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan

ledamot att för tillfället föra ordet.

35 §.

Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom

då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör

framställning därom.

36 §.

Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder

för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter

ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden

och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

37 §.

Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling av

ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

38 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för fullmäktige

är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å

kommunens styrelse.

39 §.

Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges sammanträde

och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid

sammanträde med kommunens styrelse.

Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen

utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkstälias av stvrelsen antingen

genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 g föreskrivna

ordningen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet

bestyrkt. ö

40 §.

Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka

tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.

Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans inseende.

Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar

skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas.

41 §.

Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en

kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt,

som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

42 §.

Om ansvar och skadestandsskyldighet för ledamot av kommunens styrelse,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller

författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet

honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

För sammanhangets skull må nämnas, att 7, 16, 22, 24 och 25 §§ samt

63 § 2 st. kommunallagen innehåller följande bestämmelser.

7 §•

Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen

och uppnått tjugutre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd

kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens

tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens

styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den

ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses

till fullmäktige.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar,

frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara fullmäktig.

Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindie han

uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

16 §.

Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör

honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken

om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut

med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra stycket.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden

proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med

klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika

meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall

den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsättande

av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan

kommunal nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och

revisorssuppleanter, som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för

särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av fullmäktige,

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många

väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal

delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid

sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

24 §.

Ordföranden skall vid fullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar

låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt

för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva

däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av

fullmäktige i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse

för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för

eller emot. Har omröstning skett Öppet, skall i protokollet angivas, huru

envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av

ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda

närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen

genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning

om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller,

där''justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och minst två

vid sammanträdet närvarande ledamöter.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens

försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,

tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall

vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före

utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande

skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §.

Den som vid fullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas

innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas

skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

63 § 2 st.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller

eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige

närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisorssuppleant

för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten,

ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för

granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen.

Efter denna redogörelse för innehållet i gällande rätt vill jag framhålla,

att de valbarhets- och avsägelsegrunder, som enligt kommunallagen gäller

för kommunens styrelse, synes böra tillämpas även beträffande socialnämnden.

Enligt Fvl är mandattiden fyra år, men förnyelse av fattigvårdsstyrelsen

sker successivt så, att halva antalet ledamöter och suppleanter väljes vartannat

år. Genom att föreskriva denna metod torde man ha velat skapa

garantier för en viss kontinuitet i styrelsens sammansättning. Enligt min

mening bör det hädanefter kunna anförtros åt kommunerna själva att

sörja för att en -önskvärd kontinuitet blir bevarad. Med hänsyn härtill och

då, såsom tidigare anförts, möjlighet bör öppnas att använda det proportionella

valsättet vid utseende av ledamöter och suppleanter i socialnämnden,

anser jag att hela nämnden bör väljas på en gång. Såsom gäller beträffande

kommunens styrelse bör valet förrättas i december månad året

efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Genomföres vad jag nu

föreslagit bör även kommunallagens regler om avgång tillämpas beträffande

socialnämnden.

Bestämmelserna i kommunallagen om val av ordförande och vice ordförande

i kommunens styrelse (34 §), ställe och tid för sammanträde (35 §),

suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde (36 §), beslutförhet

och jäv (37 §), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll

och reservation (39 §), tillkännagivande var och på vilka tider till styrelsen

ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande

av handlingar hörande till styrelsens arkiv (40 §), utseende av kassaförvaltare

(41 §) samt ansvar och skadeståndsskyldighet (42 §) synes vara

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av så allmängiltig karaktär, att de bör äga motsvarande tillämpning beträffande

socialnämnden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunallagen innehåller

åtskilliga bestämmelser, som gäller för alla kommunala förvaltnings- och

verkställighetsorgan och således även för socialnämnden. Som exempel

härpå må nämnas reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande

av inkomst- och utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda

medel (62 §). Det torde ej vara erforderligt att i socialhjälpslagen erinra

om dessa bestämmelser.

5 §•

Enligt Fvl är kyrkoherden eller hans ställföreträdare berättigad att deltaga

i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt har i stad stadsläkaren

och på landet provinsialläkaren (13 §).

Fattigvårdssamhälle kan i reglemente bestämma, att fattigvårdsstvrelsen

skall äga till sitt biträde kalla därför skickade, inom samhället bosatta

män och kvinnor, s. k. vårdare, vilka om förhållandena så kräver kan

sammanslutas till särskilda distriktsstyrelser. Därest så anses nödigt, äger

samhället meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga sådant uppdrag

och om tjänstgöringstid, men dessa bestämmelser får ej göras strängare

än de som gäller om ledamöterna i fattigvårdsstvrelsen (19 §).

Samhället äger vidare bestämma, att särskilda tjänstemän må anställas

av fattigvårdsstyrelsen (20 §).

Socialvårdskommittén

Kommittén har inte funnit anledning att föreslå någon generell rätt för

kyrkoherden att närvara vid nämndens sammanträden. Däremot föreslår

kommittén, att åtskilliga andra personer -— bland dem vederbörande

tjänsteläkare — skall ha rätt att komma tillstädes vid sammanträdena

samt deltaga i överläggningarna men ej i besluten (14 §).

Fvl:s regler om tillkallande av s. k. vårdare har i huvudsak oförändrade

överförts till kommitténs förslag (3 §).

Även Fvl:s bestämmelser om tillsättande av tjänstemän har sin motsvarighet

i förslaget (22 §).

Remissyttranden

Frågan om prästs rätt att närvara vid socialnämndens sammanträden

har berörts i ett par yttranden.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför härom.

Vi kunna inte undertrycka som förbundets mening, att kommittén i det

fallet visar en förvånande brist på kännedom om de praktiska förhållandena

främst inom många av landsbygdskommunerna, där nutidens för social18

— Iiibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 274 Kontrollera mot PDF

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vård mycket intresserade präster utföra ett stort och gagnande arbete i

socialvårdens tjänst. Tvingas prästen som genom sitt ämbete kommer i

bättre kontakt med de behövande än andra församlingsmedlemmar, att

ansluta sig till ett visst politiskt parti för att kunna praktiskt ingripa i den

samhälleliga socialvården, skulle det på många ställen åstadkomma en besvärlig

irritation mellan honom och de medlemmar av församlingen, som

hyser andra politiska åsikter. Detta är icke någon teoretisk konstruktion

från förbundets sida, utan erfarenheter från många håll peka tydligt i den

riktningen.

Sveriges biskopar finner det vara ett samhällsintresse att kyrkoherden

eller hans ställföreträdare berättigas att deltaga i nämndens förhandlingar

samt anför.

Genom sina studier äro prästerna förtrogna med social lagstiftning och

ha därtill fått etisk, pedagogisk och psykologisk utbildning. Kyrkoförsamlingarna

äga ofta icke obetydliga, av kyrkoråden förvaltade fonder, genom

vilka kyrkoråden ha att tillgodose vissa hjälpbehov. Genom prästernas

och kyrkorådens försorg liksom genom frivilliga kyrkliga organisationer

under prästernas ledning utövas en icke obetydlig hjälpverksamhet, som

på olika sätt kan samordnas med samhällets egen, om en av de inom

kommunen tjänstgörande prästerna berättigas att deltaga i socialnämndens

arbete. I de större församlingarna förekommer därjämte kyrklig diakoni

av icke ringa omfattning. Genom diakonissornas och prästernas hembesök

och sjukbesök får man inom församlingarna stor personlig kännedom om

enskilda människors lägen och behov. Då enligt förslag till lag om socialhjälp

utredning om hjälpbehövande verkställes genom socialnämnden, kan denna

icke förbigå vad prästerskapet i många fall i sak har att meddela. Det är

ju ett känt förhållande, att mantalslängden rörande många uppgifter på

intet sätt kan ersätta församlingsbok, personakt eller de till bokföringen

hörande längderna. Detta förutsätter en livlig förbindelse mellan socialnämnden

och kyrkobokföraren och motiverar ytterligare de av oss framförda

kraven. Socialvårdskommittén framhåller också, s. 437, att åtgärderna

»för att garantera sammanhållning i arbetet» bli viktigare, när man

släpper centraliseringen av nämndsorganisationen till en enda nämnd.

För sådant ändamål finner kommittén det vara en »nödvändig konsekvens

av socialnämndens centrala ställning inom socialvårdens förvaltning» att

socialnämnden alltid är företrädd i de särskilda nämnder, som kommun

beslutat tillsätta på socialvårdens område. Men denna tanke kommer ej

till uttryck, då det gäller de kyrkliga organ, som stå i hjälpverksamhetens

eller uppfostrans tjänst.

Då det med tanke på de hjälpbehövande inom en kommun skulle vara

till gagn om socialnämnden tillgodogjorde sig den sakkunskap och den

personkännedom, som finnes hos prästen, bör såsom här föreslagits präst

tillerkännas rätt att närvara vid socialnämndens sammanträden, där framställa

förslag och deltaga i förhandlingarna.

På liknande sätt uttalar sig Allmänna svenska prästföreningen.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

275

Departementschefen

Det är ett känt förhållande, att prästerskapet utfört och fortfarande

utför ett mycket förtjänstfullt arbete på socialvårdens område. Det oaktat

är jag ense med kommittén om att prästerskapet inte längre bör ha en

lagfäst rätt att närvara vid socialnämndernas sammanträden. En dylik

rätt bör enligt min mening inte heller tillerkännas någon annan grupp av

socialt verksamma personer och således inte heller tjänsteläkarna. I stället

bör det ankomma på nämnden själv att avgöra, huruvida församlingsprästen

eller annan socialt intresserad person skall tillkallas för att såsom

sakkunnig deltaga i överläggningarna. Ehuru det måhända är självklart,

att nämnden har denna befogenhet, synes en bestämmelse härom böra intagas

i lagen.

Givetvis bör nämnden ha rätt att i sin verksamhet anlita biträde av

socialt intresserade män och kvinnor även i andra fall än de nu berörda.

Anledning torde dock saknas att till den nya lagen överföra de detaljerade

regler om s. k. vårdare, som nu återfinnes i 19 § Fvl. I stället bör i lagen

intagas ett i allmänna ordalag hållet stadgande av innebörd att nämnden

äger anlita biträde i sin verksamhet, om så finnes erforderligt.

De regler om tillsättande av tjänstemän, som nu finnes i Fvl, är utformade

med tanke på att fattigvårdsstyrelsen har egna tjänstemän.

Detsamma gäller om motsvarande bestämmelser i vissa andra författningar,

t. ex. barnavårdslagen. Utvecklingen har emellertid gått mot en

centralisering av socialvårdens lokala organisation och det är numera

vanligt, att två eller flera nämnder har gemensamma befattningshavare.

För att skapa smidiga regler om tillsättande av dylika befattningshavare,

antogs år 1952 en lag om tillsättande av vissa befattningshavare inom

socialvården. I denna lag föreskrives, att — om kommun beslutat inrätta

befattning som skall vara gemensam för fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd,

pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd

och hemhjälpsnämnd eller för två eller flera av dessa

organ — sådan befattning får tillsättas i den särskilda ordning kommunen

bestämmer. Genom denna lag torde frågan om tillsättande av gemensamma

befattningshavare inom socialvården ha lösts på ett tillfredsställande sätt.

.lag anser därför, att innehållet i lagen bör, såvitt det angår socialnämnden,

överföras till lagen om socialhjälp. Det synes härvid lämpligt att vidga

bestämmelserna till att avse alla befattningar, som skall vara gemensamma

för socialnämnden och något annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan.

I fråga om tillsättande av tjänstemän, som inte skall

betjäna socialnämnden men två eller flera andra nämnder, bör 1952 års lag

alltjämt gälla.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

6 §■

I denna paragraf, som motsvarar 10 § Fvl, anges socialnämndens åligganden.

Som en nyhet föreslås, att nämnden skall tillhandagå allmänheten

med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens

verksamhet, samt där så lämpligen kan ske lämna annat bistånd i personliga

angelägenheter. Rörande motiveringen till detta stadgande hänvisas

till avsnittet om socialhjälpens innehåll.

I övrigt torde innehållet i paragrafen, som utformats med 30 § kommunallagen

som förebild, inte behöva närmare kommenteras.

7 §•

Första stycket i denna paragraf, vilken motsvarar 38 § Fvl, innehåller allmänna

bestämmelser om samarbete mellan å ena sidan socialnämnden

samt å andra sidan myndigheter, institutioner, föreningar och andra,

vilkas verksamhet berör nämndens. Det har inte ansetts erforderligt att

namngiva någon eller några av dem, med vilka samarbete bör äga rum,

men jag vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att socialnämnderna

i sitt arbete håller kontakt med övriga nämnder på det sociala

området, i synnerhet barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder, samt

med vederbörande tjänsteläkare.

Andra och tredje styckena har utan ändring i sak överförts från Fvl. Motsvarande

bestämmelser finns i Bvl. I samband med revisionen av Bvl torde

få övervägas, huruvida någon ändring i dessa regler är påkallad.

Det har inte ansetts erforderligt att — såsom skett i Fvl — närmare

reglera samarbetet mellan socialnämnderna och sjukhusens kuratorer.

8 §•

Första stycket i denna paragraf har samma innehåll som 24 § 1 mom. 1 st.

Fvl. En motsvarande bestämmelse finnes i 4 § kommitténs förslag till

lag om socialnämnd.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i Fvl men har en viss likhet med

5 § kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om delegation av beslutanderätten.

Dessa bestämmelser har utformats i nära anslutning till

vad som enligt kommunallagen gäller beträffande kommunens styrelse

och nämnder för oreglerad förvaltning.

Enligt 43 § kommunallagen kan kommunens fullmäktige i ett reglemente

för kommunens styrelse bestämma, att styrelsen skall äga uppdraga åt

särskild inom densamma bildad avdelning eller åt ledamot av styrelsen

eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens

vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall

angivas i reglementet. Framställning eller yttrande till fullmäktige får dock

inte beslutas annorledes än av styrelsen samfällt. Beslut som fattas på

grund av uppdrag, som nu nämnts, skall anmälas vid styrelsens nästa

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sammanträde. Reglementet skall underställas länsstyrelsens prövning.

För de oreglerade nämnderna gäller samma regler om delegationsrätt

som för kommunens styrelse utom såtillvida, att något reglemente inte

erfordras.

Åtminstone i de större kommunerna torde socialnämnderna få att ta

befattning med ett stort antal ärenden av skiftande natur. En del av dessa

ärenden kommer med all säkerhet att vara av helt rutinmässig karaktär,

och lagstiftningen bör med hänsyn härtill inte vara så utformad, att

nämnden blir nödsakad att i plenum fatta beslut i varje enskilt ärende.

Det bör emellertid inte ifrågakomma att tillåta nämnden att efter eget

gottfinnande delegera sin beslutanderätt. Å andra sidan synes det knappast

erforderligt att — såsom gäller beträffande kommunens styrelse — reglera

delegationsrätten i ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. Den lämpligaste

lösningen synes mig i stället vara att — på sätt föreskrivits beträffande

de oreglerade nämnderna — överlåta åt kommunens fullmäktige

att besluta, att socialnämnden skall äga uppdraga åt särskild inom nämnden

bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst

anställd befattningshavare att fatta beslut i vissa grupper av ärenden.

I samband med att ett sådant beslut fattas bör fullmäktige vara skyldiga

att angiva, i vilka slag av ärenden delegationsrätt skall föreligga. Jag

förutsätter, att kommunerna härvid kommer att iakttaga en viss försiktighet

och inte medge delegation av beslutanderätten i ärenden av större

vikt. Två grupper av beslut synes uttryckligen böra undantagas, nämligen

dels beslut om arbetsföreläggande och dels beslut om framställning eller

Yttrande till kommunens styrelse. För att socialnämnden i sin helhet

skall ha möjlighet att öva kontroll över hur den delegerade beslutanderätten

användes bör, på sätt skett i kommunallagen, stadgas, att beslut

som fattats på grund av delegation, alltid skall anmälas vid nämndens

nästa sammanträde.

9 §.

Paragrafen, som motsvarar 19 § 1 mom. Fri och 3 § 1 mom. kommitténs

förslag till lag om socialnämnd, innehåller bestämmelser om

distriktsindelning. Enligt nu gällande regler är det fattigvårdsstyrelsen

som bestämmer, huruvida sådan indelning skall och hur den skall verkställas.

Departementsförslaget däremot överlåter åt kommunens fullmäktige

att antingen själva besluta i dessa frågor eller bemyndiga socialnämnden

att fatta beslut däri. Oavsett huruvida fullmäktige eller nämnden

verkställer distriktsindelningen, skall det enligt departementsförslaget —- i likhet med vad som nu gäller — ankomma på nämnden att utse en av

sina ledamöter att utöva den närmaste uppsikten över socialt! jälpsverksamheten

i varje distrikt.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

10 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i Fvl och kommitténs förslag,

överensstämmer med vad som enligt 45 § kommunallagen gäller beträffande

de oreglerade nämnderna.

11 §•

Paragrafen motsvarar 22 § Fvl och 26 § kommitténs förslag.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp

12—14 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnittet rörande

socialhjälpens innehåll.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid ett spörsmål, som

inte berörts tidigare, nämligen frågan om gränsdragningen mellan

socialhjälps ver k samhet och barnavård. När Bvl

kom till år 1924 innebar detta inte, att fattigvårdsstyrelsens befattning

med minderåriga helt upphörde. Det förutsattes nämligen, att behov av

endast ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses genom fattigvård. När

däremot ett omhändertagande var påkallat, skulle det ankomma på barnavårdsnämnden

att ingripa. I enlighet härmed infördes i Fvl (1 § 4 st.) en

erinran om barnavårdslagens regler rörande omhändertagande av minderårig,

som på grund av nöd eller annan dylik anledning vore i behov av

vård utom hemmet. Kommittén har å s. 102—105 i sitt betänkande diskuterat,

var gränsen mellan socialhjälpsverksamhet och barnavård borde

dragas, och därvid föreslagit en viss jämkning i Bvl samt en omformulering

av nyssnämnda stadgande i Fvl. Då barnavårdslagstiftningen emellertid

är föremål för översyn av barnavårdskommittén, vilken torde komma att

på nytt pröva förevarande gränsdragningsspörsmål, anser jag mig inte

böra föregripa resultatet av denna prövning genom att nu föreslå någon

ändring i Bvl. Med hänsyn härtill har inte heller stadgandet i 1 § 4 st. Fvl

ansetts böra jämkas. Det har därför överförts till 12 § 3 st. departementsförslaget.

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp

15 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § Fvl och 10 § kommitténs förslag.

I 23 § 4 st. Fvl föreskrives, att polisman, läkare eller barnmorska, som

finner någon vara i sådan belägenhet att fattigvårdsstyrelsens ingripande

är av nöden, bör göra anmälan härom hos styrelsen. Då föreskrifter av

denna art synes höra hemma i instruktionen för vederbörande befattningshavare,

har någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande ej upptagits

i departementsförslaget.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

16 §.

Första stycket i denna paragraf har samma innehåll som 25 § Fvl och

12 § 2 st. 1 p. kommittéförslaget.

Andra stycket motsvarar 52 § 2 inom. Fvl och 13 § 3 st. kommittéförslaget.

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i Fvl, överensstämmer med

12 § 2 st. 2 p. kommitténs förslag, som i denna del allmänt godtagits

under remissbehandlingen.

17 §.

Enligt Fvl föreligger inte någon allmän skyldighet att uppratta protokoll

över utredning som företages i de enskilda ärendena. Endast för det fall

att fattigvårdsstyrelsen vill söka ersättning för lämnad fattigvård av annat

fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten, skall ett protokoll

upprättas, vilket skall innehålla upplysning om vissa i 52 § narmare

angivna förhållanden.

Enligt 13 § i kommitténs förslag skall protokoll alltid upprättas över

utredning, som verkställes innan hjälp beviljas. Som skäl härför anfor

kommittén, att socialnämndens beslut om socialhjälp icke kunde innehalla

alla de upplysningar på vilka beslutet grundades, varigenom vid nytt

hjälpbehov uppgifter om grunden för det tidigare beslutet saknades. Det

vore icke tillfredsställande att de beslutande personerna vore hanvisade

till enbart sin minnesbild av fallet. Ett ytterligare skäl vore att statsbidrag

komme att utgå, varför länsstyrelsens tjänstemän måste ha tillgång

till protokoll angående utredningen för att kunna bilda sig en tillförlitlig

uppfattning om socialhjälpens skötsel.

För egen del vill jag framhålla vikten av att en ordentlig utredning

äger rum i varje socialhjälpsärende. Om statsbidrag inte skall utgå, torde

emellertid anledning saknas att föreskriva skyldighet att under alla omständigheter

upprätta protokoll över utredningen. En sådan ordning skulle

enligt min mening leda till en alltför tyngande byråkratisering av verksamheten.

Däremot bör föreskrivas, att protokoll skall upprättas i sådana

fall, där den hjälpbeviljande kommunen kan tänkas komma att söka ersättning

av annan kommun, av staten eller av enskild. Protokollet har i

dessa fall till uppgift att tjäna som underlag för en eventuell ersättningsprocess

och det hör därför innehålla upplysning om de faktiska förhållanden,

som kan tänkas vara av intresse i en dylik process. För att protokollet

skall bli så fullständigt och tillförlitligt som möjligt, bör det upprättas

på ett så tidigt stadium som möjligt och inte först då det är aktuellt att

inleda processförfarandet. Det hör därför föreskrivas, att protokollet skall

upprättas därest det kan antagas, att ersättning kommer att sökas avannan

kommun, enskild person eller staten.

Förevarande paiagraf har utformats i enlighet med vad salunda anföits.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om ålderdomshem m. m.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag, bl. a. med hänsyn

till pågående utredningar, icke ansett mig kunna förorda, att kommitténs

å sid. 357—386 i betänkandet redovisade förslag till lag om vissa

soeialvårdsanstalter genomföres. Jag har vidare tillkännagivit, att jag

anser att, åtminstone tills vidare, bestämmelserna i detta hänseende bör

ha sin plats i lagen om socialhjälp. I överensstämmelse härmed har de

nuvarande bestämmelserna på detta område, vilka återfinnes i 31—34 §§

Fvl, överförts till den nya lagen efter en huvudsakligen formell översyn,

innebärande bl. a. att vissa detaljbestämmelser ansetts kunna utmönstras

ur lagstiftningen.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § Fvl. Jfr 1 och 2 §§ i förslaget till lag

om vissa soeialvårdsanstalter.

Det bör erinras om att för anordnande och drift av här avsett hem två

eller flera kommuner äger bilda förbund jämlikt lagen om kommunalförbund.

19 och 20 §§.

Dessa två paragrafer innehåller bestämmelser motsvarande dem som

nu är upptagna under 32 och 34 §§ Fvl. De föreslagna reglerna har dock

i överensstämmelse med de allmänna principer som ansetts böra vara

vägledande vid förslagets utformning — erhållit en mera allmän avfattning

än de nuvarande.

I kommitténs förslag till lag om vissa soeialvårdsanstalter finnes bestämmelser

i detta hänseende i 5, 6 och 9 §§.

Enligt 19 § erfordras plan för hem icke blott, såsom enligt 34 § Fvl, vid

uppförande av hem utan även, såsom kommittén föreslagit, vid mera omfattande

om- och tillbyggnad av hem samt vid inrättande av hem i byggnad,

som uppförts för annat ändamål. Innan länsstyrelsen godkänt planen skall

denna ha underställts socialstyrelsen för yttrande. En motsvarande skyldighet

finnes föreskriven i 6 § förordningen den 5 juni 1953 (nr 339) om

statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.

Stadgandet i 19 § 3 st. tager sikte på samtliga befattningshavare vid

hemmet.

Den i 20 § 2 st. intagna rekommendationen, att tillfälle till sysselsättning

bör finnas för dem som så önskar, avser ej blott vad som i dagligt

tal menas med arbete utan även mera fritidsbetonad sysselsättning.

21 §.

Den i denna paragraf föreskrivna skyldigheten motsvarar landstingens

åliggande enligt 33 § Fvl att upprätta arbetshem för — som det heter _

»i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård men

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

ej lämpligen kunna emottagas eller behallas a anstalt, soni omfömiäles

i 31 §s>, d. v. s. ålderdomshem och andra hithörande anstalter.

Stadgandet i förevarande paragraf är, såsom framgår av den allmänna

motiveringen, av provisorisk karaktär. Bestämmelsen är ej avsedd att för

landstingens vidkommande innebära någon ändring, d. v. s. varken att

ålägga landstingen någon ny uppgift eller att befria dem från någon nuvarande.

I sin föreslagna lydelse avser paragrafen icke personer, som ännu

ej mottagits i kommunalt hem men annorstädes uppträtt störande. Det är

först då vederbörandes vistelse på ett kommunalt hem visat sig - med

hänsyn till övriga i hemmet bosatta — icke kunna fortvara, som hänvisning

till landstingsanstalten bör ske. I detta sammanhang torde böra erinras

om bestämmelserna i 14 § 4 st. och 18 § 1 st. departementsförslaget, av

vilka följer att vårdbehovet i komplicerade fall i första hand skall tillgodoses

genom intagning på sjukvårdsinrättning eller annan för ändamålet

lämpad vårdanstalt.

Den nu i 33 § Fvl uppställda förutsättningen, att här ifrågavarande

personer skall vara i någon mån arbetsföra, har inte upptagits i förslaget.

Det ligger emellertid i sakens natur att personer, som är helt arbeisoförmögna,

inte skall hänvisas till anstalt, där det förutsättes att arbete utföres

av samtliga intagna.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22—24 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnittet rörande

hemortsrätten.

Det återstår emellertid att behandla vissa specialfrågor, som hänger

samman med hemortsrätten, nämligen dels huruvida kostnaderna för obligatorisk

hjälp i undantagsfall bör stanna å vistelsekommunen, dels hur

kostnaderna för dylik hjälp bör beräknas och dels huruvida det nuvarande

hemsändningsinstitutet bör bibehållas.

Innan jag går in på dessa spörsmål, vill jag nämna, att enligt kommitténs

förslag vistelsekommunen skulle äga utfå ersättning av hemortskommunen

inte bara för hjälp enligt förslagets 3 § utan även för hjälp,

som utgått enligt förslagets 4 §. I sistnämnda fall skulle dock för rätt till

ersättning krävas, att hjälpen utgått antingen på grundval av beslut, som

fastställts av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som godkänts

av hemortskommunen. Med den konstruktion av den frivilliga hjälpen,

som jag förordat, saknas anledning att här närmare ingå på kommitténs

förslag i detta hänseende; jag får härutinnan hänvisa till betänkandet

s. 256—258.

Vidare må nämnas, att kommittén övervägt, huruvida kostnaderna för

socialhjälp borde fördelas mellan vistelse- och hemortskommun, förslags
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vis med Va på den förra och -J3 på den senare. Kommittén har emellertid

själv avvisat tanken härpå och en dylik kostnadsfördelning har inte förordats

i något av remissyttrandena. Jag kan därför även i detta avseende

nöja mig med att hänvisa till betänkandet s. 259 och 260.

Vidkommande härefter den första av de nämnda specialfrågorna eller

huruvida kostnaderna för obligatorisk hjälp i undantagsfall

bör stanna å vistelsekommunen så ersättes

enligt Fvl ej all obligatorisk fattigvård av hemortskommunen. I 50 §

2 mom. Fvl föreskrives nämligen att ersättning ej utgår för sådan obligatorisk

fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll

eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller

medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp.

Beträffande de grunder, efter vilka ersättning mellan

kommuner för obligatorisk hjälp skall beräknas, stadgas

i 51 § Fvl, att ersättning för lämnad vård skall utgå med det belopp, vartill

kostnaden därför skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhället

ägt uppbära folkpension för understödstagaren eller åtnjutit statsbidrag

till vården, skall vad samhället sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.

Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar äger fastställa

det belopp, med vilket ersättning för vård i anstalt skall i olika fall

utgå. Dylik vårdtaxa, som alltså avser enbart anstaltsvård, har fastställts

av Kungl. Maj:t vid flera tillfällen, senast den 17 december 1948 (nr 742).

I de fall, där staten lämnar gottgörelse för utgiven fattigvård, beräknas

ersättningen efter samma grunder som tillämpas mellan kommuner (60 §

4 mom.).

I detta sammanhang må erinras om de taxeöverenskommelser, som träffats

mellan ett flertal kommuner angående grunderna för ersättning mellan

kommunerna för öppen fattigvård. Främst märkes den överenskommelse,

som innefattas i Svenska socialvårdsförbundets taxedelegation, till

vilken den 1 januari innevarande år 756 kommuner, varav 127 städer, var

anslutna. Huvudsyftet med ifrågavarande taxeöverenskommelser är att

reglera ersättning mellan fattigvårdssamhällena och sålunda förhindra

processer.

Bestämmelser om hem sändning återfinnes i 57 § Fvl. Om ett fattigvårdssamhälle

lämnat obligatorisk fattigvård åt någon, som har hemortsrätt

i annat samhälle, och förhållandena synes utvisa, att behovet av

fattigvård kommer att bli varaktigt, kan understödstagaren enligt detta

lagrum hemsändas till sin hemortsrättskommun. Hemsändning får dock

ej äga rum, då understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa

eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligen minskas

eller han har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedsti
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kangl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

gande led eller hos adoptant eller adoptivbarn eller hos syskon eller då

eljest synnerliga skäl talar einot hemsändning. Ej heller får hustru, vilkens

sammanboende med mannen upphört, mot sin vilja sändas till samhälle,

varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning som skett sedan

makarna börjat leva åtskilda. I vissa fall fordras för hemsändning länsstyrelsens

tillstånd, nämligen då olika meningar härom yppas mellan vederbörande

fattigvårdsstyrelser eller då understödstagaren själv eller sådan

anhörig som nyss nämnts bestrider att hemsändning får ske. Hemortssamhälle

är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning.

Socialvårdskommittén

Vad först angår frågan, huruvida den nya lagen bör innehålla någon

motsvarighet till stadgandet i 50 § 2 inom. Fvl, anför kommittén bl. a.

Undantagandet av vissa slag av fattigvård från ersättningsrätt har vållat

att hjälpbehövande gått miste om dylik hjälp, enär kommunerna haft

svårt att erkänna det berättigade i en ordning, enligt vilken vistelsekommunen

i vissa särskilda fall själv skall stå för hela kostnaden. Understundom

torde fattigvård för här ifrågavarande ändamål ingå i vad som

angives avse uppehället i allmänhet och på så sätt på en omväg likväl bli

föremål för ersättning. —--

Frågan har 1946 varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens revisorer,

vilka uttalat att syftet med stadgandet i 50 § 2 inom. till stor del

förfelats, varför det borde tagas under övervägande, huruvida icke en ändring

vore påkallad. Riksdagen, som lann behov föreligga av en översyn a\

bestämmelserna, hemställde hos Kungl. Maj:t att de av revisorerna anförda

synpunkterna måtte bringas till socialvårdskommitténs kännedom

för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess utredningsuppdrag.

Kungl. Maj :t har genom beslut den 17 oktober 1947 anbefallt kommittén

att så göra.

Kommittén finner den kritik, som sålunda framförts mot stadgandet

i 50 § 2 mom. Fvl, befogad och föreslår att stadgandet inte får någon motsvarighet

i den nya lagen.

Kommittén föreslår vidare, att den ersättning, som hemortskommun

enligt förslaget skall vara skyldig att utgiva, skall utgå med det belopp,

vartill kostnaden för hjälpen skäligen kan uppskattas, med avdrag för de

hjälptagaren tillkommande förmåner, som socialnämnden ägt uppbära. Med

hänsyn till att socialhjälp endast mera undantagsvis komme alt utgå i

form av anstaltsvård, finner kommittén det inte påkallat, att ersättningsbeloppen

för dylik vård regleras genom särskild taxa. Däremot kunde det

ifrågasättas, huruvida i motsats till nu gällande ordning ersättning för

utgivet hemunderstöd borde regleras genom offentlig taxa. Detta kunde

dock knappast ske, såvida inte en dylik taxa utfärdades även för storleken

av socialhjälp till hjälptagaren själv. Då kommittén funnit dylika taxor

inte böra utfärdas, kunde kommittén ej heller tillstyrka särskilda ersättningstaxor.

Enligt kommitténs uppfattning komme med säkerhet antalet

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ersättningsfal] att kraftigt minska, och det förelåge inte några allvarliga

olägenheter att liksom nu överlämna frågan om taxereglerad ersättning

mellan kommunerna till det kommunala initiativet.

Enligt kommitténs mening bör i den nya lagen inte upptagas någon motsvarighet

till Fvl:s bestämmelser om hemsändning. Som skäl härför anföres.

Grundvalen för dessa bestämmelser är att söka i hemortsrättskommunens

bestående skyldighet att svara för kostnaderna för fattigvård åt en

person, som synes vara i varaktigt behov av fattigvård. Enligt gällande

bestämmelser kan ju dylik person — bortsett från kvinna, som ingår

äktenskap — icke förvärva ny hemortsrätt. Då sålunda kommunen fortlöpande

får svara för kostnaderna har det ansetts rimligt att den själv

även får ordna fattigvården, för vilket ändamål den behövandes hemsändande

till kommunen är nödvändigt. Den principiellt viktigaste sidan av

dessa bestämmelser är att dylik hemsändning kan ske mot den hjälpbehö\andes

Den allmänna synen på detta tvångsförfarande torde emellertid ha starkt

förskjutits. Människor, som äro i behov av det allmännas ekonomiska hjälp

och befinna sig i ett främmande land, få visserligen under vissa omständigheter

finna sig i att bli återsända till sitt hemland, men även därvidlag

går man från vårt lands sida fram med varsamhet. En motsvarighet till

detta förfarande gentemot landets egna medborgare inom landets gränser,

ett tvångsvis översändande av hjälpbehövande från kommun till annan,

måste betecknas som en kvarleva från gamla tider, eu inskränkning

av medborgerliga fri- och rättigheter, vilken snarast bör avskaffas.

Härtill kommer att med de av socialvårdskommittén föreslagna reglerna

för viss kommuns ansvarighet för socialhjälpskostnader den ovan berörda

grunden för hemsändningsförfarandet helt bortfaller. Även när behov av

fortlöpande hjälp föreligger, vinner den behövande genom mantalsskrivning

anknytning till sin nya bosättningskommun i angivet avseende. Alldeles

bortsett från de synpunkter i övrigt som kunna anläggas på hemsändningsfrågan

är det därför uppenbart att om kommitténs ifrågavarande

förslag godtages inga bestämmelser om översändande med tvång av

en hjälpbehövande person från kommun till annan alls kunna ifrågakomma.

Socialvårdskommittén finner detta vara en avsevärd fördel och utgöra

ett ytterligare skäl för den enkla bestämmelsen om mantalsskrivningskommunens

ansvarighet. Som förut framhållits innebär detta förslag, att hemortsrätt

i traditionell mening försvinner och därmed alltså att även hemsändning

försvinner. Även hemsändningen bör tillhöra en förgången tid.

Remissyttranden

Kommitténs förslag, att hemortskommunen utan undantag skall slutligen

svara för all obligatorisk socialhjälp, har lämnats utan erinran.

\ad angår frågan med vilket belopp ersättning skall utgå, har kommitténs

förslag att bibehålla den nuvarande skälighetsuppskattningen i allmänhet

godtagits. Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm finner dock

på grund av bl. a. angelägenheten att förenkla ersättningsförfarandet mel
-

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 285

lan kommunerna det vara lämpligast att ersättning utgår för de faktiska

kostnaderna.

Kommitténs förslag att slopa den särskilda vårdtaxan beträffande anstaltsvård

har inte berörts i något yttrande.

Däremot har ett tiotal remissorgan yttrat sig i fråga om hemsändningsinstitutet.

I samtliga dessa yttranden tillstyrkes förslaget att slopa möjligheten

till hemsändning.

Departementschefen

Enligt 50 § 2 mom. Fvl får obligatorisk fattigvård, som en vistelsekommun

utgivit för vissa, i lagtexten närmare angivna ändamål, t. ex. för att

bekosta kläder åt skolbarn, inte återkrävas av vederbörandes hemortskommun.

Kommittén har föreslagit och remissorganen har enhälligt tillstyrkt,

att någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte upptages i den

nya lagen. Även jag anser, att något undantag ej bör göras från regeln, att

hemortskommunen skall stå det slutliga betalningsansvaret för obligatorisk

hjälp.

I likhet med kommittén anser jag, att vistelsekommunen bör erhålla

ersättning av hemortskommunen med det belopp, vartill vistelsekommunens

kostnader för hjälpen skäligen kan skattas. Detsamma bör gälla i

fråga om beräkning av ersättning, som staten är skyldig att utgiva. Bestämmelser

härom har upptagits i 24 § 1 st. departementsförslaget. Av de

använda ordalagen torde framgå, att endast vistelsekommunens nettokostnader

avses. Det har därför inte ansetts erforderligt att — såsom skett i

Fvl — uttryckligen stadga, att avdrag skall ske för vad kommun ägt uppbära

av hjälptagarens folkpension eller i statsbidrag.

Även om det kan antagas, att socialhjälp endast mera sällan kommer

att utgå i form av anstaltsvård, är det enligt min mening lämpligt att i

den nya lagen upptaga ett bemyndigande för Konungen att, om så skulle

anses påkallat, fastställa taxa, enligt vilken ersättning för anstaltsvård

skall utgå. Genom en sådan taxa förhindras processer om vad som skall

anses vara skälig kostnad för anstaltsvård och därjämte vinnes den fördelen,

att tillämpningen blir enhetlig. Med anledning härav har i 24 §

2 st. departementsförslaget intagits ett stadgande motsvarande 51 § 2 st.

Fvl. I departementsförslaget förutsättes, att taxan skall — på sätt hittills

skett — utfärdas av Konungen.

Det skäl, som kommittén anfört för att slopa det nuvarande hemsändningsinstilutet,

synes mig övertygande. Då härtill kommer, att förslaget

enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen, saknar jag anledning att

närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.

25—29 §§.

1 dessa paragrafer regleras processförfarandet i mål mellan kommuner

om ersättning för lämnad socialhjälp.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286 Kungl. Maj.ls proposition nr 177 år 1955

Enligt Fvl skall fattigvårdsstyrelse, som vill att annat fattigvårdssamhälle

skall utgiva ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten

för behövande, göra en skriftlig anmaning hos fattigvårdsstyrelsen

i detta samhälle. Anmaningen skall ske ofördröj ligen efter det att utredning

ägt rum enligt lagens 52 § och innehålla en så vitt möjligt specificerad

uppgift å fattigvårdskostnaden, i vad den då kan uppgivas, med upplysning

om tiden för utbetalningen och för vård, för vilken ersättning yrkas, samt

de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom uppgift,

huruvida vården fortfar eller vid tiden för anmaningens tillställande

upphört. Vid anmaningen skall fogas avskrift av protokollet över nyssnämnda

utredning samt de övriga handlingar, på vilka fattigvårdsstyrelsen

kan vilja stödja sitt krav på ersättning (53 § 1 inom.).

Fattigvårdsstyrelse, som erhållit anmaning, har att inom 30 dagar efter

anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om kravet inte alls

eller inte till alla delar godkännes, skall fattigvårdsstyrelsen i svaret angiva

anledningen till bestridandet samt i avskrift bifoga de handlingar, som

styrelsen i sådant hänseende kan vilja åberopa. Medges kravet delvis, skall

i svaret även angivas, efter vilka grunder det godkända beloppet beräknats

(53 § 2 inom.).

Anmaningen och svaret därå får tillställas vederbörande med posten.

Därvid gäller rekommendationsbevis som bevis om tillställandet och mottagningsbevis

som bevis om dagen för mottagandet (53 § 3 inom.).

Bestrider fattigvårdsstyrelsen framställt krav eller har svar inte avgivits

inom föreskriven tid, äger den fattigvårdsstyrelse, som gjort anmaningen,

anhängiggöra sin talan hos länsstyrelsen i länet. Vid den skrift, varigenom

talan anhängiggöres, skall fogas bevis att anmaning skett tillika med avskrift

av anmaningen och erhållet svar därå jämte vidfogade handlingar

ävensom de bevis i övrigt som åberopas (54 § 1 inom.).

Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle men anledning sedermera

yppats att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,

får talan mot detta samhälle föras utan att anmaning skett

hos dess fattigvårdsstyrelse. Talan utan föregående anmaning får även

föras, om upplysning inte vunnits, vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigheten

åligger. Fattigvårdsstyrelse, som utan föregående

anmaning anhängiggör talan, skall vid ansökningen foga de uppgifter, som

skall innehållas i anmaning, samt där så kan ske de handlingar, som skall

medfölja denna (54 § 2 inom.).

Talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det fattigvård, för vilken

rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller gottgörelse för sådan vård

av den sökande fattigvårdsstyrelsen utgivits till annan, som i dess ställe

eller mot dess ansvarsförbindelse lämnat vården. Väckes ej talan inom

sådan tid, skall rätten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits

mer än 120 dagar före det ansökningen gjordes hos länsstyrelsen, anses

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

förfallen. Vad nu sagts gäller dock inte för det fall, att fattigvårdsstyrelse,

hos vilken anmaning gjorts, förklarat sig till alla delar godkänna kravet

men ersättning sedermera ej lämnats (55 §).

Över ansökningen skall länsstyrelsen höra fattigvårdsstyrelsen i det ellei

de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som eljest kan antagas vara

ersättningsskyldiga. Länsstyrelsen skall vidare själv eller genom parterna

införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig för målets

prövning. Har fattigvårdsstyrelse försummat att ingiva de handlingar, som

enligt lagen skall fogas vid ansökningen, äger länsstyrelsen föreskriva viss

tid, inom vilken det försummade skall fullgöras, vid äventyr att ansökningen

eljest inte upptages till vidare behandling. Länsstyrelsen äger även

förelägga part att inkomma med upplysningar, förklaringar och yttranden

vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick (56 § 1 inom.).

Finnes anledning antaga att den nödställde har hemortsrätt inom fattigvårdssamhälle

i annat län, skall målet överlämnas till handläggning av

länsstyrelsen därstädes (56 § 2 inom.).

Fattigvårdssamhälle, som förpliktas utge ersättning för fattigvår dskostnad,

är skyldigt att å utdömda belopp samt å belopp, varom parterna i

utslaget må ha hänvisats att i brist på åsämjande föra särskild talan och

som avser vård under tiden t. o. m. dagen för länsstyrelsens utslag, gälda

ränta efter 5 procent om året från ingången av kalenderkvartalet näst efter

det, då kostnaden utgavs, till dess betalning sker. Ränta utgår dock inte i

något fall för tiden före ingången av kalenderkvartalet näst efter dagen för

delgivning av den till länsstyrelsen ingivna ansökningen (56 § 3 mom.).

Socialvårdskommittén

Kommittén har i 24—27 §§ i sitt förslag upptagit bestämmelser som

bortsett från vissa formella jämkningar — helt överensstämmer med de

nyss refererade reglerna i Fvl.

Remissyttranden

Kommitténs förslag har i nu berörda delar rönt ringa uppmärksamhet

under remissbehandlingen. Malmöhus läns fattigvärdsförbund anser, att

den särbestämmelse, som finnes upptagen i 55 § Fvl och som tar sikte på

det fall att en fattigvårdsstyrelse förklarat sig till alla delar godkänna kravet

men sedermera inte lämnar ersättning, inte bör överföras till den nya

lagen. Det borde inte möta större svårigheter att i en administrativ process

få utdömd en fordran til! den del den vore medgiven än att i en dylik process

utfå en fordran, som i sin helhet medgåves. Det vore numera ganska

vanligt att fattigvårdsstyrelser reglerade sina ekonomiska mellanhavanden

genom utsändande av räkningar hel- eller halvårsvis. Denna tendens torde

bli än mer framträdande sedan storkommunerna bildats. Även Örebro stad

har i sitt yttrande berört ifrågavarande särbestämmelse och därvid uttalat,

s. 288 Kontrollera mot PDF

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

att formuleringen av densamma inte syntes taga hänsyn till det fall, att en

kommun delvis medgåve ett krav men sedermera inte kunde förmås att

lämna ersättning i enlighet med medgivandet.

Departementschefen

Socialvårdskommittén har inte föreslagit någon ändring i de processuella

regler, som nu gäller på förevarande område. Om man bortser från ett

specialspörsmål, har något yrkande härom inte heller framkommit under

remissbehandlingen. Jag saknar därför anledning antaga annat än att

Fvl:s bestämmelser om processförfarandet i stort sett är tillfredsställande.

Vissa ändringar torde dock vara erforderliga, om hemortsrättssystemet omlägges

i enlighet med vad jag föreslagit i det föregående.

Enligt den huvudregel, som jag förordat, kommer det slutliga betalningsansvaret

för obligatorisk hjälp att åvila den kommun, i vilken hjälptagaren

genom lagakraftägande beslut är mantalsskriven för det år hjälpen utgivits.

Härav följer, att frågan om ersättning för hjälp, som lämnats i början av

ett år, inte kan regleras förrän mantalsskrivningen vunnit laga kraft, dvs.

tidigast den 15 maj, då tiden för anförande av besvär över mantalsskrivningen

går till ända. Anföres besvär, dröjer det ytterligare en tid innan det

slutgiltigt fastslås, i vilken kommun hjälptagaren skall vara mantalsskriven

för året. Med hänsyn härtill torde det inte vara möjligt att bibehålla den

nuvarande regeln, att talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det

hjälpen började utgå. Ändras tiden för väckande av talan, bör även reglerna

om det anmaningsförfarande, som skall äga rum före den egentliga

processen, jämkas.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att frågor rörande ersättning mellan kommuner bör kunna regleras

årsvis. I likhet med vad som nu gäller bör det åligga den kommun,

som vill kräva ersättning, att skriftligen anmana den kommun, mot vilken

kravet riktas, att betala ersättningen. Anmaningen synes böra ske före

utgången av april månad året näst efter det då hjälpen utgivits. Den kommun,

som erhållit anmaningen, bör så snart det kan ske och senast inom

en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om

dessa tidsfrister fastställes, kommer den i lagen reglerade skriftväxlingen

att vara avslutad senast den 31 maj. Det är emellertid önskvärt, att kommunerna

får tillfälle att, om så erfordras, ytterligare förhandla med varandra

innan rättegång inledes. Då en tid av en månad torde vara tillräcklig

härför, bör det föreskrivas, att talan om utbekommande av ersättningen

skall anhängiggöras före utgången av juni månad. Försittes denna tid, bör

rätten till ersättning vara förlorad, såvida inte den krävda kommunen godkant

kravet men det oaktat ej erlagt betalning. Det avgörande bör härvid

vara vad som kräves i rättegången, inte vad som fordrats dessförinnan.

Talan, som endast avser utbekommande av godkänd men ej erlagd er
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sättning, bör med andra ord få föras utan annan inskränkning än som

följer av allmänna preskriptionsregler, oavsett om högre ersättning fordrats

före rättegången.

Anmaningsförfarandet syftar till att förhindra, att talan väckes innan

parterna sökt att i godo träffa uppgörelse i saken. För att detta syfte skall

kunna tillgodoses bör anmaningen innehålla allt vad som behövs för att

den krävda kommunen skall kunna bedöma, huruvida kravet är berättigat.

I detta hänseende synes böra föreskrivas, att anmaningen skall innehålla

noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande

samt om hjälpkostnaden och de grunder, efter vilka den begärda ersättningen

beräknats. Givetvis bör det åligga den kommun, som gör anmaningen,

att vid denna foga en avskrift av det protokoll, som enligt 17 §

departementsförslaget skall upprättas för att ligga till grund för ersattningsförfarandet.

Önskar kommunen åberopa andra handlingar till stöd

för kravet, bör kommunen vara skyldig att foga även dem vid anmaningen.

I lagen bör föreskrivas, att svaret skall innehålla uppgift, huruvida kravet

medgives eller bestrides. I avseende å svarets innehåll i övrigt synes

Fvl:s bestämmelser kunna överföras till den nya lagen med vissa redaktionella

jämkningar.

Enligt Fvl får talan utan föregående anmaning väckas i två fall, nämligen

dels när anmaning skett hos en kommun men det sedermera befunnits,

att annan kommun är ersättningsskyldig, och dels när upplysning ej kunnat

vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger. Någon anledning

att ändra dessa regler synes ej föreligga.

Den nuvarande fattigvårdsprocessen präglas av en starkt processledande

verksamhet från länsstyrelsernas sida. Grunden härtill torde vara att söka

dels i fattigvårdsmålens offentligrättsliga natur och dels i det förhållandet,

att det många gånger är förenat med betydande svårigheter föi parterna

att själva förebringa all den utredning, som erfordras. Dessa svårigheter

gör sig framförallt gällande, då det skall utredas var hjälptagaren har hemortsrätt.

Med de nuvarande invecklade reglerna om hemortsrätt saknar

den kommun, som vill föra talan om ersättning, ofta möjlighet att bedöma,

vilken kommun som är ersättningsskyldig. Talan om utbekommande av

ersättning behöver emellertid inte rikta sig mot någon viss kommun, ty en

sådan talan anses alltid — även om en viss kommun anges som svarandepart

_ rikta sig mot varje kommun, som kan antagas vara ersättnings
skyldig.

I enlighet härmed kräves av den sökande kommunen inte mera än

att den i föreskriven ordning och inom föreskriven tid anhängiggör sin

talan hos länsstyrelsen »i länet», varmed torde åsyftas länsstyrelsen i det

län, där sökandekommunen är belägen. Sedan handlingarna kommunicerats

med den eller de kommuner inom länet, mot vilka kravet riktas eller som

eljest kan antagas vara ersättningsskyldiga, föranstaltar länsstyrelsen sjalv

eller genom parterna om den ytterligare utredning som kan vara behövlig,

19 - Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

därvid länsstyrelsen äger ålägga parterna att inkomma med upplysningar,

förklaringar och yttranden vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick.

Finner länsstyrelsen anledning antaga att hjälptagaren har hemortsrätt i

kommun i annat län, överlämnas målet till handläggning av länsstyrelsen

därstädes. Målet kan på detta sätt vandra från den ena länsstyrelsen till

den andra, innan det slutligt avgöres.

Om hemortsrätten, såsom jag föreslagit, anknytes direkt till mantalsskrivningen,

lärer i allmänhet någon tvekan inte behöva råda om vilken

kommun som är ersättningsskyldig. Fall kan emellertid tänkas inträffa,

då mantalsskrivningsorten inte kunnat utrönas, innan tiden för väckande

av talan går till ända, eller då det på grund av innehållet i 22 § 2 st. departementsförslaget

kan råda delade meningar, huruvida den ena eller den andra

kommunen är ersättningsskyldig. Med tanke på dylika fall synes det nuvarande

systemet böra i princip bibehållas åtminstone tills vidare. Jag utgår

emellertid från att frågan, vilken kommun som är rätt svarande, i normalfallen

kommer att vara fullt klarlagd, innan målet anhängiggöres. Det synes

därför kunna krävas, att talan i dessa fall anhängiggöres direkt hos länsstyrelsen

i det län, där den sökta kommunen är belägen.

30 §.

I 58 § Fvl regleras förfarandet, då offentlig myndighet eller allmän anstalt

eller inrättning, som enligt gällande föreskrifter lämnat underhåll

och vård åt någon, vill kräva ersättning härför av hans vistelse- eller hemortskommun.

Kommitténs förslag saknar motsvarighet till dessa bestämmelser.

Emellertid torde man även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande

få räkna med möjligheten, att allmän anstalt eller inrättning vill

kräva ersättning av vederbörande kommun för vård som lämnas personer,

som kan antagas äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden. Den

nya lagen bör därför innehålla regler om hur det skall förfaras i dylika

fall. De regler härom, som upptagits i förevarande paragraf, ansluter sig

nära till vad som gäller enligt Fvl. De avvikelser som gjorts är betingade

av de ändringar, som föreslagits beträffande processen mellan kommuner.

31 och 32 §§.

I dessa paragrafer regleras förfarandet, då kommun vill söka ersättning

av staten. Förslaget överensstämmer med 61 § Fvl utom i vissa detaljer,

som inte torde behöva kommenteras.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid spörsmålet huruvida

landstingen bör vara skyldiga att bidraga till

kommunernas kostnader för socialhjälp.

I 5 kap. Fvl, som är rubricerat »Om bidrag till fattigvården», återfinnes

i 40—42 §§ bestämmelser, enligt vilka fattigvårdssamhälle äger erhålla

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

gottgörelse av vederbörande landsting för avgifter, som samhället erlagt för

vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, blinda barn under skolåldern,

psykopatiska och nervösa barn, tuberkulösa och vanföra, andra

kroniskt eller obotligt sjuka samt å länslasarett och av landsting underhållna

sjukstugor eller andra med länslasarett likställda sjukvårdsinrättningar

vårdade sjuka. För att gottgörelse skall utgå från landstinget kräves,

att behov aV obligatorisk fattigvård föreligger samt att ersättning för

vården ej kunnat uttagas av den vårdade själv eller för honom försörjmngspliktig

person och ej heller av staten. Härutöver innehåller lagen ett flertal

speciella förutsättningar för att landstinget skall vara skyldigt att utge

gottgörelse. I fråga om dessa förutsättningar liksom också beträffande

övriga detaljer hänvisas till lagtexten.

Socialvdrdskommittén

I sitt år 1942 avgivna betänkande nr VI med utredning och förslag angående

socialvårdens organisation m. in. (SOU 1942:56) framhöll socialvårdskommittén,

att bestämmelserna om landstingsgottgörelse för sjukhusvård

i praktiken föranlett allt mer stegrade utgifter för landstingen, vilket

sammanhängde med den starkt förbättrade tillgången på sjukhusplatser.

Sjuka, som tidigare vårdades å kommunala fattigvårdsanstalter, bereddes

nu i allt större utsträckning vård å sjukhus, varigenom kostnaden i sista

hand överflyttades på landstingen.

Efter att ha avvisat tanken på att vissa av kommunernas fattigvårdskostnader

skulle överflyttas på landstingen kom kommittén till det resultatet,

att i stället statsbidrag borde utgå till socialvården. Enligt kommitténs

mening måste man därvid välja ett statsbidragssystem som innebuie,

att statsbidrag lämnades till viss andel av vederbörande kommuns totala

kostnader för socialhjälp och barnavård. I samband därmed borde landstingen

befrias från nuvarande bidragsskyldighet till dessa verksamhetsgrenar.

I viss omfattning konune dessa bidrag vid en obligatorisk sjukförsäkring

att ersättas av bidrag från sjukkassorna. I den mån så icke i enskilda

fall skedde, borde staten övertaga dessa landstingens kostnader.

En närmare redogörelse för berörda fråga återfinnes i betänkandet nr

VI sid. 49—58.

I sitt år 1950 avgivna betänkande nr XVII med utredning och förslag angående

lag om socialhjälp har kommittén inte närmare berört frågan om

landstingens bidragsskyldighet. De av kommittén upprättade lagförslagen

innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 40—42 §§ Fvl.

Remissyttranden

Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande har kommitténs åtgärd

alt utelämna bestämmelser om ersättning av landsting endast berörts

av Svenska landstingsförbundet, som uttalar, alt slopandet av dylika bestämmelser

vore en naturlig lösning.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Departementspromemoria m. in.

I februari 1955 upprättades inom socialdepartementet en promemoria i

ämnet. I denna konstateras att kommittén utgått från, att statsbidrag

komme att utgå till kommunernas samtliga socialhjälpskostnader med i

genomsnitt 50 procent, samt att vården å de i 40—42 §§ Fvl avsedda anstalterna

bleve helt avgiftsfri. Statsbidrag till kommunernas socialhjälpskostnader

skulle emellertid enligt det förslag till lag om "socialhjälp, som

vore under utarbetande i departementet, inte komma att utgå i större utsträckning

än vad nu skedde enligt Fvl. Vidare hade den allmänna sjukförsäkringen

fått en annan utformning än kommittén tänkt sig och sjukvården

hade icke gjorts avgiftsfri i obegränsad utsträckning.

I promemorian omnämndes vidare, att Svenska landstingsförbundets

styrelse i en den 10 juni 1954 dagtecknad till inrikesdepartementet för

kännedom överlämnad skrivelse angående landstingens åtgärder i anledning

av sjukförsäkringsreformen anfört följande.

Besparingar kunna landstingen genom sjukförsäkringsreformens genomförande

göra på anslagen enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen. Då flertalet

av de i dessa paragrafer berörda sjuka bli sjukförsäkrade, kommer sjukförsäkringen

att svara för deras avgifter vid sjukhusvård. Kvar skulle därefter

egentligen stå 1) sinnessjuka, som vårdas i enskilt hem, 2) sinnesslöa,

3) blinda barn under skolåldern samt 4) psykopatiska och nervösa

barn. För de sinnesslöa är genom det reformförslag, som godkänts av årets

riksdag, sörjt för att de erhålla kostnadsfri eller praktiskt taget kostnadsfri

vård i annan ordning. Landstingsanslagen torde därför kunna nedskrivas

högst väsentligt, och fråga är om stort mer än ett symboliskt förslagsanslag

om något tiotusental kronor behöver stå kvar.

I promemorian uttalades slutligen, att vad landstingsförbundet sålunda

anfört syntes ge vid handen att — trots de förändrade förutsättningarna —

den nuvarande rätten till ersättning av landsting för utgiven socialhjälp

skulle, såsom socialvårdskommittén föreslagit, kunna slopas.

över innehållet i promemorian har Svenska landskommunernas förbund

och Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att yttra sig.

Svenska landskommunernas förbund (arbetsutskottet) uttalar att, även

om man inte med någon säkerhet kan uppskatta storleken av socialvårdens

kostnader för ifrågavarande ändamål efter sjukförsäkringens genomförande,

det icke kunde röra sig om belopp av nämnvärd kommunalekonomisk

betydelse. Förbundet komme därför inte att reagera emot ett slopande

av denna primärkommunernas bidragsrätt.

Svenska stadsförbundet (direktören) meddelar, att förbundets styrelse

icke ansett sig kunna taga ställning till frågan utan närmare utredning.

Verkställda undersökningar hade riktat uppmärksamheten på åtskilliga

omständigheter, som gåve anledning befara att ersättningsrättens slopande

skulle medföra mera komplicerade och för primärkommunerna kännbarare

verkningar än landstingsförbundets uttalande i ämnet gåve vid handen.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 är 1955

Full klarhet syntes kunna vinnas först genom någon tids tillämpning av

ersättningsbestämmelserna under de ändrade förutsättningar, som inträtt

genom sjukförsäkringsreformen in. in.

Departementschefen

För egen del vill jag framhålla, att landstingens bidrag till kommunernas

kostnader för fattigvård åt sjukhuspatienter och andra anstaltsvårdade

personer minskat under senare år. Efter den allmänna sjukförsäkringens

införande har man anledning att räkna med en kraftig minskning av kostnaderna

för socialhjälp till anstaltsvård av sjuka. Hur stor denna reducering

kommer att bli är svårt att bedöma. Även om den inte skulle bli så

omfattande som Svenska landstingsförbundet räknat med, torde dock ifrågavarande

vårdkostnader bli av så liten kommunalekonomisk betydelse, att

det inte finnes tillräckliga skäl att bibehålla Fvl:s regler om ersättningsskyldighet

för landsting. Det behov av skatteutjämning, som på sin tid

motiverade tillkomsten av landstingens ifrågavarande ersättningsskyldighet,

föreligger inte efter genomförandet av kommunindelningsreformen och utbyggnaden

av socialförsäkringssystemet.

När staten påtagit sig stora kostnader för utbyggnaden av socialvården

i övrigt med minskade fattigvårdskostnader för kommunerna som följd,,

synes det rimligt att kommunerna själva får stå för kostnaderna för socialhjälp

i form av sjukhusvård och därmed jämförlig vård, i den mån dylika

kostnader överhuvudtaget uppstår.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild

33—39 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnitten om hjalptagarens

återbetalningsskyldighet och försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet.

Såsom förut nämnts stadgas i sinnessjuklagen, att ersättning för vårdkostnad

i vissa fall inte får uttagas av annan än den, som särskilt åtagit

sig att svara härför. Del har inte ansetts erforderligt att i departementsförslaget

intaga någon erinran om detta stadgande.

Enligt (17 § Fvl skall talan om utbekommande av ersättning anhängiggöras

hos länsstyrelsen »i länet», varmed torde åsyftas det län dar den

sökte är bosatt. 1 departementsförslaget har forumregeln preciserats så, att

talan skall föras hos länsstyrelsen i det län, där den som sökes har att vid

domstol svara i tvistemål. Bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken om

laga domstol i tvistemål får härigenom i tillämpliga delar motsvarande giltighet

beträffande mål mellan kommuner och enskilda om ersättning för

utgiven socialhjälp.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

40 §.

Paragrafen motsvarar 66 § Fvl och 33 § kommitténs förslag,

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41—51 §§.

Såsom framhållits i avsnittet rörande ålderdomshem in. in. är landstingen

och de landstingsfria städerna skyldiga att upprätta ett visst slag

av fattigvårdsanstalter, s. k. arbetshem, där personer, soin försummat sin

försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföreläggande, kan

omhändertagas. Varje arbetshem skall stå under ledning av en styrelse

och vara försett med ett av Konungen fastställt reglemente. Intagning i

hemmet beslutas av styrelsen, även då det är fråga om överflyttning från

annat hem (33 §).

Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom lättja eller

liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru

sådan nöd att obligatorisk fattigvård — även tillfällig sådan — måste

lämnas någon av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och

medför skyldighet för vederbörande att inställa sig till och efter sin förmåga

fullgöra arbete, som anvisas honom å fattigvårdsanstalt eller annorstädes.

Förelägges försörj ningspliktig att inställa sig till och fullgöra arbete

å visst arbetshem, får föreläggandet även innefatta skyldighet för honom

att efter föreskrift av arbetshemmets styrelse inställa sig till och fullgöra

arbete å annat arbetshem. Den försörjningspliktige kan, oavsett om fattigvården

upphört, kvarhållas å anstalten eller i arbetet till dess grundad anledning

föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja

sig själv och de sina, dock inte i oavbruten följd under längre tid än ett år.

Genom att utföra det förelagda arbetet anses han fullgöra sin skyldighet

att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må tilldelas hans minderåriga

barn eller adoptivbarn eller hans hustru (71 §).

Polismyndigheten är skyldig att på begäran verkställa delgivning av

arbetsföreläggande (72 §).

Själva arbetsföreläggandet kan inte överklagas, men om föreläggandet

inte fullgöres frivilligt har polismyndigheten att på begäran meddela handräckning

för att inställa vederbörande till arbetet (72 §) och i handräckningsärendet

kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) och över dess beslut

hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten (84 §).

Såsom framgår av det anförda kan arbetsföreläggande fullgöras genom

att vederbörande intages i arbetshem. Män och kvinnor får inte intagas i

samma arbetshem, såvida inte fullständigt skilda avdelningar finns för dem.

Personer under 18 år får inte intagas i sådant hem (33 §). Plan till arbetshem

skall underställas Konungens prövning (34 §).

Om den, som intagits å anstalt eller inställt sig eller hämtats för att för
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

rätta arbete utanför anstalt, undandrar sig att fullgöra anvisat arbete eller

lämnar arbetet utan tillstånd eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter

eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller

god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, såvida han fyllt 21 år och inte är

oförmögen till arbete, tilldela honom varning med erinran om att han,

därest han ej låter sig rätta av varningen, kan dömas till tvångsarbete.

Styrelse för fattigvårdsanstalt, vars reglemente fastställts av Konungen

eller länsstyrelse, får enligt stadgande i reglementet meddela i anstalten

intagen person sådan varning som nyss nämnts. Sådan varning får även

meddelas av styrelsens ordförande eller av den, som av styrelsen utsetts

att meddela varning, varvid anmälan om varningen skall goras vid styrelsens

nästa sammanträde. Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet

skall delges den felande muntligen av den, som beslutat varningen,

eller skriftligen genom utdrag av protokollet. Polismyndigheten har att pa

begäran utan kostnad verkställa sadan delgivning (74 §).

Om den felande ej låter sig rätta av varningen äger fattigvårdsstyrelsen

eller anstaltens styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om den felandes

dömande till tvångsarbete. Vid sådan framställning skall fogas bevis

om varningen samt tillgänglig utredning i ärendet. Sedan den felande lämnats

tillfälle att yttra sig över framställningen och förhör, om sådant ar av

nöden, ägt rum samt erforderlig utredning förebragts, i vilket avseende

länsstyrelsen äger förordna om förhör vid domstol, må länsstyrelsen ålägga

den felande tvångsarbete eller, då mildrande omständigheter förekommer,

låta bero vid varning. Ålägges tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas

till minst en och högst sex månader. Har vederbörande avvikit från anstalt,

där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning att han håller sig

undan, äger länsstyrelsen förordna om hans häktande i avbidan på att

målet avgöres eller utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, vinner laga

kraft (76 §).

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Om den dömde

på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning inte lämpligen

bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter,

som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte och där hållas till

lämpligt arbete. Blir vederbörande efter det han dömts till tvångsarbete

oförmögen till arbete, får utslaget inte bringas till verkställighet; har tvångsarbetet

börjat får det inte fortfara. I dylikt fall skall i stället förfaras med

honom på sätt som är föreskrivet i 7 § lösdrivarlagen. I övrigt gäller i fråga

om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga delar vad som är stadgat i

8 §, 9 a § och 13 § lösdrivarlagen (75 §).

Ifrågavarande lagrum i lösdrivarlagen har följande lydelse.

7 §. Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande

oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om

s. 296 Kontrollera mot PDF

296 Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

han börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han

tillhör annat län än det, där han vistas, av KB översänd eller förpassad

till KB i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock den, som är i behov av vård

å sinnessjukhus, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt, intill dess dylik vård

kan beredas honom.

8 §. I fråga om verkställighet av tvångsarbete, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag, så ock om beräkning av tiden för ådömt tvångsarbete,

vare lag, som i dessa hänseenden stadgas angående fängelsestraff.

9 a §. Arbetsanstaltens styrelse eller, efter dess bemyndigande, föreståndaren

för anstalten äger meddela den som undergår tvångsarbete tillstånd

att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning,

så ock att i annat fall, då med hänsyn till tvångsarbetstidens längd

eller eljest starka skäl äro därtill, lämna "anstalten för viss kort tid, allt

såframt fara för missbruk ej kan anses föreligga.

Tid, varunder intagen enligt tillstånd som nu sagts vistas utom anstalten,

skall inräknas i verkställighetstiden, såvitt ej styrelsen av särskild anledning

annorlunda förordnar. Sådant förordnande skall gå i verkställighet

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Har föreståndaren ej funnit skäl bifalla framställning om tillstånd att

lämna anstalten för viss tid, äger den intagne påkalla styrelsens beslut i

saken. Styrelsens beslut i fråga om sådant tillstånd äge den intagne överklaga

hos KB i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, över KB:s

beslut må talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit

till inrikesdepartementet sist å trettionde dagen efter den då klaganden

erhöll del av beslutet.

13 §. Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade villkor,

sa att hans kvarhallande vid arbetsanstalten icke vidare är av nöden, äge

KB i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, förordna, att han skall

i rån anstalten frigivas. I sådant fall varde han utan förpassning på fri fot

ställd; skolande vad 11 § 1 mom. och 12 § innehålla icke äga tillämpning

på den sålunda frigivne.

Mål om å döm ande av tvångsarbete fullföljes från länsstyrelsen till vederbörande

hovrätt (83 §) och därifrån till högsta domstolen.

Det förtjänar påpekas, att även Bvl innehåller bestämmelser om arbetsföreläggande.

Enligt dess 72 § kan arbetsföreläggande meddelas

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran

eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig

fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av

tva personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt

sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt

och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,

som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige

prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

I övrigt är institutet i Bvl reglerat genom hänvisning till Fvl:s regler.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj.ts proposition nr ill dr 1955

Socialvårdskommittén

Redan i sitt betänkande nr XIV angående ålderdomshem in. in. (SOU

1946:52) redovisade socialvårdskommittén vissa preliminära överväganden

angående formerna för samhällets ingripande mot försumliga försörj are.

Härvid uttalade kommittén bl. a., att man borde eftersträva ett system,

som inrymde samma för den enskilde avskräckande moment som det nuvarande

men samtidigt lämnade större möjligheter till en differentierad

behandling samt innebure, att ingripandet kunde ske i så nära anslutning

som möjligt till redan befintliga kriminalpolitiska behandlingstormer och

under bättre beaktande av rättssäkerhetens krav än som vore fallet enligt

nu gällande ordning. Samtliga dessa synpunkter skulle enligt kommitténs

mening bli tillgodosedda, om försummelse av försörjningsplikt kriminaliserades,

varvid 1939 års lag om villkorlig dom kunde tillämpas på de försumliga

försörj arna.

Bland det stora antal myndigheter och organisationer, till vilka ålderdomshemsbetänkandet

remitterades, var det endast 28, som redovisade sin

ståndpunkt i kriminaliseringsfrågan. Av dem tillstyrkte 21 i princip kriminalisering,

medan 4 avstyrkte och 3 ställde sig tveksamma.

I sitt ifrågavarande betänkande har kommittén ånyo behandlat spörsmålet

om åtgärder mot försumliga försörjare och därvid funnit, att allvarliga

erinringar kan resas mot att nu kriminalisera försummelse av försörjningsplikten.

Kommittén har därför föreslagit, att man åtminstone tills

vidare bibehåller den administrativa formen av ingripande mot försumliga

försörjare men i grunden reformerar Fvl:s och Bvl:s bestämmelser härom.

De regler, som kommittén ansett böra gälla i detta avseende har sammanfattats

i ett förslag till en fristående lag om arbetsföreläggande, innefattande

41 paragrafer. Rörande huvudinnehållet i lagförslaget hänvisas till den

redogörelse, som inledningsvis lämnats rörande huvuddragen av kommitténs

förslag. I fråga om detaljerna hänvisas till kommitténs lagförslag och till

den motivering därför, som återfinnes å sid. 142—-169 och 380—382 i betänkandet.

Remissyttranden

I remissyttrandena har behovet av en reformering av hithörande bestämmelser

i allmänhet vitsordats. Meningarna har emellertid varit delade såväl

beträffande huvuddragen av kommitténs förslag som i fråga om detaljerna.

Rörande innehållet i yttrandena må här återgivas följande.

Straff lagberedningen föreslår, alt prövningen av åtgärder mot försumliga

försörjare skall ske vid domstol antingen så, att försumligheten kriminaliseras,

varigenom den vanliga domstolsinstansordningen tillämpas, eller i

varje fall så att talan mot länsstyrelses beslut föres hos hovrätt eller regeringsrätten.

Beredningen har samrått med straffrättskommittén, som förklarat

sig i princip instämma i vad beredningen anfört.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Mot kriminalisering uttalar sig bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus samt Gävleborgs län.

Socialstyrelsen anser, att den administrativa formen under rådande förhållanden

borde bibehållas i reviderat skick men att saken borde upptagas

till omprövning i sinom tid, när nya omständigheter förelåge, vilket dock

inte borde få fördröja den utomordentligt angelägna revisionen av gällande

bestämmelser.

I åtskilliga yttranden — bl. a. dem som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings,

Blekinge, Malmöhus och Gävleborgs län — betecknas kommitténs

förslag som ett framsteg ur rättssäkerhetssynpunkt.

Å andra sidan framhålles i vissa yttranden, att det föreslagna förfarandet

vore alltför tungrott och omständligt. Sålunda uttalar stadsfullmäktige i

Borås och Uddevalla, att förslaget innebure en byråkratisering, som komme

att minska effektiviteten av åtgärderna mot de försumliga. På liknande sätt

uttalar sig länsstyrelsen i Hallands län.

Enligt stadsfullmäktige i Landskrona förefölle det, som om kommittén

icke vore fullt underkunnig om att enligt den hittills tillämpade ordningen

ett arbetsföreläggande utgjort ett effektivt hot, som i de flesta fall resulterat

i att den försörj ningspliktige tagit arbete och att betalning mellankommit

utan att föreläggandet behövt verkställas. Säkert förlorade detta vapen i

effektivitet genom de långdragna förhandlingar, som nödvändigtvis måste

förenas med ett länsstyrelsens handhavande därav. Även stadsfullmäktige i

Örebro framhåller, att värdet av föreläggandet framför allt ligger i det avskräckande

momentet. Inför hotet att komma in på arbetshem brukade de,

som över huvud läte sig påverka, taga sig till vara och bättre fullgöra sina

skyldigheter. Om man nu skulle uppskjuta intagningsbeslutet, torde man

enligt fullmäktiges uppfattning med ytterst ringa utsikter till positivt

resultat endast giva den försumlige en ytterligare chans att sabotera försörjningspliktens

fullgörande. Barnavårdsnämnden i Karlstad anser att

förslaget är osmidigt och att ett genomförande av detsamma med all sannolikhet

skulle få till följd, att antalet försumliga försörj are komme att öka.

Besvär ssakkunniga uttalar som ett allmänt önskemål, att ett i huvudsak

likartat förfarande skapas för mål om administrativt frihetsberövande. Härvid

åsyftar de sakkunniga främst mål om behandling av alkoholister, tredskande

underhållsskyldiga och lösdrivare samt om omhändertagande av

barn.

Departementschefen

Det administrativa förfarande, som leder fram till ett arbetsföreläggande

enligt Fvl, är knapphändigt reglerat. Den enskilde har i lagen inte tillförsäkrats

rätt att anlita försvarare eller att genom vittnen eller annorledes

förebringa den utredning han önskar åberopa, proceduren är undandragen

den offentlighet, som utmärker t. ex. en domstolsförhandling, och beslutet

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

fattas av ett kommunalt organ utan att den enskilde har rätt att besvära

sig över själva föreläggandet. Vidare är att märka, att, såsom de nuvarande

behandlingsformerna gestaltar sig, man knappast kan räkna med att

arbetstvånget i och för sig har den fostrande effekt som vore önskvärd. Ett

beslut om arbetsföreläggande har i praktiken främst en indirekt betydelse

genom det hot om frihetsberövande, som det innebär.

Frågan om kriminalisering av försörjningsförsummelse har vid skilda

tillfällen varit på tal, bl. a. vid tillkomsten av barnavårdslagen. Även socialvårdskommittén

har i sitt år 1946 avgivna betänkande om ålderdomshem

framfört tanken, att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras

och således helt utbrytas ur sociallagstiftningen. Vid frågans slutliga handläggning

har kommittén emellertid övergivit denna linje och i stället framlagt

ett lagförslag, som innebär att arbetsföreläggande även i fortsättningen

skall meddelas i administrativ ordning. Förslaget, som är avsett att ersätta

såväl Fvl:s som Bvl:s regler om arbetsföreläggande, innehåller åtskilliga

nyheter i förhållande till vad som nu gäller. Beslut om arbetsföreläggande

skall enligt förslaget fattas av länsstyrelsen på framställning av socialnämnden.

Kommittén föreslår vidare, att den försumlige i törsta hand

skall åläggas att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning och att

fullgöra sin återbetalningsskyldighet mot det allmänna. I samband härmed

skall han enligt förslaget ställas under övervakning, såvida det inte av särskilda

skäl kan antagas att han likväl skall rätta sig efter föreläggandet.

Om så anses erforderligt, skall han dessutom kunna åläggas att ställa sig

till efterrättelse särskilda föreskrifter angående bostad, avhållsamhet från

bruk av rusdrycker, förfogande över arbetsförtjänst in. in. Åsidosätter han

vad som sålunda åligger honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden

kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem, där han skall

kunna kvarhållas i högst ett år. Enligt förslaget bör han emellertid utskrivas

villkorligt senast efter sex månader. Efter villkorlig utskrivning

skall enligt förslaget följa en prövotid av ett år, under vilket han skall stå

under övervakning och, om så finnes erforderligt, vara underkastad särskilda

föreskrifter av samma slag som nyss nämnts. Undandrar han sig

övervakningen eller bryter han mot meddelade föreskrifter, skall han kunna

återhämtas till arbetshemmet. Nämnas må vidare, att förslaget innehåller

detaljerade föreskrifter om förfarandet i mål av här avsedd art.

Under remissbehandlingen har frågan om kriminalisering av försörjningsförsunnnelse

ånyo förts på tal. I den situation, som nu föreligger, är

jag emellertid inte beredd att förorda eu dylik lösning. Jag är alltså av den

uppfattningen, att ingripande mot försumliga försörjare åtminstone tills

vidare bör ske i administrativ ordning.

Sedan kommittén avgav sitt betänkande har på förslag av chefen för

justitiedepartementet tillsatts särskilda sakkunniga med uppgift att utreda

frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövande!!.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Enligt direktiven har de sakkunniga att pröva två huvudfrågor, nämligen

dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden

bör ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden

verksamma organet i första instans. Båda dessa frågor berör i hög grad

den lagstiftning varom nu är fråga.

Det är vidare att märka att Bvl, som innehåller bestämmelser om arbetsföreläggande

vilka nära ansluter sig till Fvl:s regler härom, är föremål för

revision.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag att Fvl:s regler om åtgärder

mot försumliga försörj are bör gälla tills vidare i avbidan på det

resultat, vartill de nyss nämnda utredningarna kan leda. En utväg vore

härvid att upphäva Fvl utom såvitt angår bestämmelserna om arbetsföreläggande

och vad därmed äger samband. Emellertid är dessa bestämmelser

så sammanvävda med andra regler, att denna utväg inte synes

böra anlitas. Jag har därför stannat vid att föreslå, att ifrågavarande bestämmelser

i Fvl överföres till den nya lagen om socialhjälp. Jag är angelägen

att betona, att denna åtgärd är av rent provisorisk karaktär och att

frågan om åtgärder mot försumliga försörjare bör upptagas till prövning i

hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs arbete föreligger

och den pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden

slutförts.

Vad härefter angår de olika detaljbestämmelserna må framhållas, att

41 § 1 st. motsvarar 71 § 1 st. 1 p. Fvl. Med hänsyn till att det numera inte

förekommer, att någon förelägges att utföra arbete annorstädes än i arbetshem,

har departementsförslaget utformats så, att endast föreläggande att

utföra arbete i sådant hem kan komma i fråga.

41 § 2 st. motsvarar 33 § 4 st. 2 p. Fvl, där det föreskrives, att personer

under 18 år ej må intagas i arbetshem.

42 § 1 p. har inte någon direkt motsvarighet i Fvl, som emellertid torde

förutsätta att arbetsföreläggande delges vederbörande. 42 § 2 p. motsvarar

72 § 1 st. andra dels-satsen i Fvl. Fvl:s spridda regler om att delgivning

och handräckning genom polismyndighets försorg skall vara avgiftsfri

har samlats i departementsförslagets 65 §.

43 § 1 och 2 st. motsvarar 72 § 1 st. fjärde och femte dels-satserna. 43 §

3 st. överensstämmer med 33 § 4 st. 1 p. Fvl.

44 § svarar mot 71 § 1 st. 3 p. Fvl.

45 § har sin motsvarighet i 33 § 1 och 3 st. Fvl.

46 § motsvarar 34 § 2 st. Fvl.

47 § har samma innebörd som 33 § 5 och 6 st. Fvl.

48 § motsvarar 74 § Fvl. De ändringar, som föreslagits, är betingade av

att arbetsföreläggande enligt departementsförslaget alltid skall fullgöras i

arbetshem. Under sådana omständigheter har det ansetts, att det alltid

bör ankomma på hemmets styrelse att utdela varning. Tillräckliga skäl har

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

inte ansetts föreligga att bibehålla den nuvarande möjligheten för styrelsens

ordförande eller därtill utsedd person att meddela varning. Varning bör

vidare alltid delges den felande skriftligen genom utdrag av protokollet.

49 och 50 §§ motsvarar 75 § Fvl. I konsekvens med vad som föreslagits beträffande

varning har det ansetts böra ankomma på arbetsheinmets styrelse

att göra framställning om dömande till tvångsarbete.

51 § överensstämmer i sak med 76 § Fvl.

Om tillsyn

I Fvl har 6 kap., som omfattar 43 och 44 §§, rubriken »Om uppsikt över

kommunernas fattigvård».

Enligt 43 § har länsstyrelserna att vaka över att fattigvården inom länen

ordnas och handhaves enligt gällande författningar, sa att de hjälpbehövande

kommer i åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas

av omständigheterna. Därvid skall länsstyrelserna biträdas av särskilda

tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka tillika är barnavårdskonsulenter

och som jämväl har till uppgift att tillhandagå med upplysningar och

råd rörande fattigvården och barnavården.

I 44 § stadgas att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av statens

inspektör för fattigvård och barnavård verka för fattigvårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling ävensom öva uppsikt över

arbetshemmen. Angående socialstyrelsens och inspektörens ifrågavarande

verksamhet äger Kungl. Maj :t meddela närmare föreskrifter.

Det må i detta sammanhang erinras om att bland Fvl:s besvärsbestämmelser

under 78 § 2 mom. stadgas dels att länsstyrelsen skall, oavsett

huruvida besvär anförts, ej blott tillhålla fattigvårdssamhälle, som undeilåter

att lämna obligatorisk fattigvård, då sådan erfordras, att fullgöra

sin skyldighet, utan även, där eljest missförhållande föreligger, förordna

om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande,

dels ock att envar äger att om underlåtenhet eller missförhållande som nu

nämnts göra anmälan hos länsstyrelse, fattigvårdsinspektören eller fattigvårdskonsulent.

Socialvårdskommittén

I kommitténs förslag till socialhjälpslag har kap. VIII, som omfattar

36—41 §§, rubriken »Uppsikten över verksamhet enligt denna lag. Besvär

in. in.».

Enligt 36 § 1 mom. skall länsstyrelsen vaka över att den personliga

biståndsverksamheten och socialhjälpen inom länet handhaves ändamålsenligt

och i enlighet med lagen och i övrigt gällande stadganden, så att

de behövande kommer i åtnjutande av den omvårdnad och det underhåll,

som omständigheterna påkallar. I 2 mom. av samma paragraf stadgas att

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

det ankommer på socialstyrelsen att utöva tillsyn över verksamhetens handhavande

inom riket och främja dess utveckling; och skall styrelsen äga

meddela länsstyrelserna och socialnämnderna de anvisningar, som i detta

syfte anses påkallade.

Mot socialstyrelsens ifrågavarande anvisningar må enligt 39 § talan föras

hos Kungl. Maj :t.

Till innehållet i övriga av ifrågavarande paragrafer återkommer jag i

följande avsnitt.

Beträffande den närmare motiveringen för kommitténs förslag i detta

avseende hänvisas till betänkandet sid. 264—266, 268, 271—285.

Remissyttranden

Förslaget att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet icke blott, såsom

nu är fallet, för arbetshemmen utan även för den egentliga socialhjälpsverksamheten

med rätt för styrelsen att utfärda anvisningar för såväl

länsstyrelserna som socialnämnderna tillstyrkes av socialstyrelsen, som

uttalar, att rätten för styrelsen att med bindande verkan utfärda råd och

anvisningar vore nödvändig för att hela organisationen skulle fungera ändamålsenligt.

I övriga yttranden, där ifrågavarande spörsmål behandlats, har man

emellertid ställt sig kritisk mot förslaget i denna del.

Kammarrätten anser det av såväl principiella som praktiska skäl vara

att föredraga att länsstyrelserna och socialnämnderna får på eget ansvar

och utan att vara bundna av anvisningar tillämpa socialhjälpslagen.

Besvärssakkunniga anför.

Visserligen förekommer stundom i lagstiftningen att ett centralt verk såSom

tillsynsmyndighet utrustats med lika vidsträckta befogenheter, som

genom förevarande stadgande avses skola tilläggas socialstyrelsen, men

önskvärt är att dylik befogenhet för tillsynsmyndigheten kan preciseras.

I viss utsträckning regleras i förevarande lagförslag rena rättsfrågor. I

fråga om dylika bör varsamhet iakttagas, då det gäller att dirigera lagtilllämpningen

genom anvisningar från en administrativ myndighet. Enligt de

sakkunnigas mening är därför desto mera önskvärt, att i lagen närmare

angåves i vilka hänseenden socialstyrelsen skall äga meddela anvisningar.

De sakkunniga förutsätta vidare, att anvisningar icke få lämnas beträffande

enskilda fall eller till enstaka kommuner utan endast i form av generella

föreskrifter gällande t. ex. hela riket, viss landsdel eller kommuner av

viss beskaffenhet. Uppenbarligen får icke ifrågakomma, att tillsynsmyndigheten

annorledes än efter besvär ingriper i länsstyrelses eller socialnämnds

sätt att handha enskilt ärende. Med hänsyn till det anförda anse

de sakkunniga lämpligt, att ordet anvisningar utbytes mot annat uttryck

t. ex. tillämpningsföreskrifter. I vart fall bör utsättas att fråga är allenast

om allmänna anvisningar.

Enligt 39 § skola enligt kommitténs förslag besvär få anföras över socialstyrelsens

beslut i vad avser meddelande av anvisningar. I motiven säges

att var och en skall äga sådan besvärsrätt. Uttryckliga regler rörande be
-

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

svär över normbeslut förekomma endast sparsamt i svensk rätt. De sakkunniga

ha för egen del övervägt olika sätt att lösa de problem, som sammanhänga

med överklagande av normbeslut, men ha ännu icke tagit definitiv

ställning till denna fråga. I förevarande läge vilja de sakkunniga endast

framhålla att det icke kan vara lämpligt att göra kretsen av besvärsberättigade

så vid, att besvärsrätten tillkommer en och var.

Länsstyrelsen i Kristianstads län befarar, att en så stark centraldirigering,

som förordats av kommittén, leder till att önskvärd hänsyn icke blir

tagen till olika förhållanden inom skilda delar av riket och att kommunernas

beslutanderätt i hithörande frågor blir illusorisk. Liknande synpunkter

framföres av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Hallands samt

Göteborgs och Bohus län ävensom av barnavårdsnämnden i Norrköping samt

stadsfullmäktige i Kalmar, Ljungby och Kristinehamn.

Departementschefen

Inom det område det nu gäller torde en central ledning av verksamheten

icke vara erforderlig eller ens möjlig på samma sätt som inom t. ex. folkpensionsväsendet.

Därtill är den personkategori, varom här är fråga, alltför

heterogent sammansatt samt verksamhetens art och medel alltför skiftande.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit, bör kommunerna ha frihet att

handha verksamheten allt efter de lokala förhållandena. Med denna min

inställning och då kommitténs förslag -— i motsats till departementsförslaget

— bygger på att ett betydande statsbidrag utgår till kommunernas

kostnader för socialhjälpen anser jag anledning saknas att tillerkänna

socialstyrelsen rätt att utfärda bindande anvisningar för socialhjälpsverksamheten.

Tillsynen bör liksom hittills utövas av länsstyrelserna; och

socialstyrelsen bör utöva sin uppgift som central myndighet med samma

befogenheter såsom f. n.

Jag vill här erinra om vad jag i årets statsverksproposition (V ht p. 7)

anfört därom att det är min avsikt att, sedan arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen

avslutats, taga upp frågan om konsulentorganisationen

till omprövning. I enlighet härmed synes mig i detta sammanhang ej

böra vidtagas några sakliga förändringar med avseende å personalorganisationen

på detta område.

I överensstämmelse med vad nu anförts har bestämmelserna under 52

och 53 §§ i departeinentsförslaget utarbetats.

52 §.

Första och fjärde styckena i denna paragraf motsvarar första och andra

styckena i 43 § Fvl; fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna betecknas

numera socialvårdskonsulenter. Tredje stycket av sistnämnda paragraf

har ansetts kunna utgå.

I andra och tredje styckena av 52 § har upptagits bestämmelser motsva
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

rande reglerna i 78 § 2 mom. Fvl., vilka regler systematiskt synes böra ha

sin plats i förevarande avsnitt.

Det ligger i sakens natur att envar äger hos länsstyrelsen, socialhjälpsinspektören

eller socialvårdskonsulent göra anmälan om missförhållande,

därest sådant skulle föreligga. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras.

53 §.

Denna paragraf svarar mot 44 § Fvl.

Av vad anförts torde framgå att socialhjälpsinspektören avses få samma

befogenheter som nu tillkommer statens inspektör för fattigvården.

Om besvär

54 §.

Enligt Fvl kan fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt

eller delvis vägrats eller som avser sättet för meddelande av fattigvård,

överklagas av den, som beslutet rör, genom besvär hos länsstyrelsen. Beslutet

går dock i verkställighet, såvida ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen

(78 § 1 mom.).

Av lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut följer, att besvär, som här avses, skall ha inkommit till länsstyrelsen

inom tre veckor efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Oavsett om besvär anförts eller ej, åligger det länsstyrelsen att tillhålla

fattigvårdssamhälle, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då

förutsättningarna härför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härutinnan

ävensom att, där missförhållande eljest föreligger i något av de avseenden

som avses i 78 § 1 inom., förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig

till att avhjälpa missförhållandet. Anmälan om underlåtenhet att meddela

obligatorisk fattigvård eller om annat missförhållande kan göras av envar

(78 § 2 mom.).

Såsom förut nämnts får beslut om arbetsföreläggande ej överklagas.

över fattigvårdsstyrelses beslut i ärende, som inte nämnts i det föregående

och som ej heller angår förvaltningsfråga för vars behandling fattigvårdsstyrelsen

är ansvarig endast inför fattigvårdssamhället, får besvär anföras

hos länsstyrelsen (78 § 4 mom.).

Socialvårdskommittén

Kommittén framhåller, att Fvl:s regler om besvärsrätt förlorat all betydelse

genom den i 78 § 2 mom. Fvl föreskrivna skyldigheten för länsstyrelsen

att ingripa även då besvär ej anförts. Enligt kommitténs mening

vore det självklart, att länsstyrelsen i detta avseende skulle ha motsvarande

ställning enligt den nya lagen. Kommittén har därför funnit det onödigt att

utforma särskilda besvärsbestämmelser.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955 305

I stället har kommittén i 37 § 1 mom. av sitt förslag till lag om socialhjälp

upptagit följande regler.

Det åligger länsstyrelsen att så snart det genom klagomål från hjälpbehövande

eller annan anmälan kommer till dess kännedom att socialnämnd

underlåter att lämna sådant bistånd, som angives i 1 §, eller sådan socialhjälp,

som jämlikt 3 § skolat utgå, tillhålla socialnämnden att lämna dylikt

bistånd eller hjälp. Detsamma gäller, därest länsstyrelsen finner socialhjälp

jämlikt 4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att bevilja dylik

hjälp. Därest det befinnes, att socialhjälp meddelas i annan form än som

enligt denna lag bort ske eller att beslut i avseende på hjälptagarens eller

för dylik underhållsskyldigs ersättningsskyldighet ej överensstämmer med

gällande bestämmelser eller att det eljest föreligger missförhållanden beträffande

socialhjälpens skötsel, har länsstyrelsen att förordna om den åtgärd

som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande.

Envar äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande som nu nämnts

göra anmälan hos länsstyrelsen.

Remissyttranden

Besvärssakkunniga anför bl. a.

De sakkunniga kunna icke finna det av kommittén i 37 § föreslagna systemet

för vinnande av rättelse i socialnämnds beslut ändamålsenligt. Det

måste uppstå betydande oklarhet om den verkliga innebörden av det rättsmedel,

socialvårdskommittén söker lancera i 37 § 1 inom. Detta är utformat

som ett anmälningsförfarande, därvid rätten att göra anmälan

skall tillkomma envar. Anmälningsrätten anses enligt motiven inkludera

även besvärsrätt. Denna tankegång återspeglas i lagtexten, där det talas om

»klagomål från lijälpbehövande eller annan anmälan». Kommittén använder

själv på skilda ställen i betänkandet termen besvär som beteckning för

dessa klagomål enligt 37 §.

Åt de sakkunniga har lämnats i uppdrag att söka förenhetliga och normalisera

de inom förvaltningsförfarandet brukade besvärsreglerna. Det

skulle vara ett steg i motsatt riktning, om i större utsträckning i specialförfattningar

infördes bestämmelser oförenliga med de allmänna regler,

vilka i övrigt gälla för förvaltningsförfarandet. Såvitt de sakkunniga första,

föreligger icke i förevarande lagstiftning något trängande behov av att

konstruera regler, som avvika från de eljest gällande. Beträffande beslut,

som skola kunna överklagas, bör besvärsrätt på vanligt sätt tillerkännas de

av beslutet berörda. Vill man av någon anledning vidga kretsen av besvärsberättigade,

låter detta sig enklast göra genom att positiva bestämmelser

av sådant innehåll införas i lagen. De sakkunniga vilja dock ifrågasätta nödvändigheten

av att göra kretsen av besvärsberättigade så vid, att den

omfattar envar.

D c pa rtementschcfen

Såsom förut berörts har i 52 § departemcntsförslaget upptagits regler,

som nära överensstämmer med vad som nu gäller enligt 78 § 2 mom. Fvl.

Om en kommun underlåter att lämna obligatorisk socialhjälp, da sådan

erfordras, skall enligt 52 § 2 st. länsstyrelsen ålägga kommunen att full20

llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 smal. Nr 177

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

göra sin skyldighet härutinnan. Och om det eljest yppas missförhållande,

har länsstyrelsen enligt tredje stycket av samma paragraf att vidtaga den

åtgärd som finnes erforderlig för dess avhjälpande. På sätt redan framhållits

står det givetvis var och en fritt att hos länsstyrelsen göra anmälan

om dylikt missförhållande, men en sådan anmälan har endast karaktär av

en påstötning på länsstyrelsen att ingripa ex officio och kan därför utan

vidare lämnas å sido, om den befinnes obefogad.

Ur skilda synpunkter är det angeläget att besvärsförfarandet hålles isär

från de ingripanden, som kan ske enligt departementsförslagets 52 §. Jag

anser därför, i likhet med besvärssakkunniga, att den nya lagen bör innehålla

särskilda bestämmelser om besvär och att dessa bör utformas i överensstämmelse

med vad som vanligen gäller för förvaltningsförfarandet.

I 54 § har upptagits regler om besvär över beslut, som meddelas av socialnämnd,

och i de följande paragraferna bestämmelser om besvär över beslut,

som meddelas av andra organ.

Enligt första stycket av nu förevarande paragraf får besvär över socialnämnds

beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp anföras hos

länsstyrelsen. Av allmänna regler torde följa att besvärsrätt endast tillkommer

den, som beslutet rör. Beträffande besvärstiden gäller vad som

finnes stadgat i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut; någon erinran härom torde ej erfordras i

socialhjälpslagen. I likhet med vad som nu gäller föreslås, att socialnämndens

beslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, såvida

ej länsstyrelsen förordnar annorlunda.

I andra stycket har — i överensstämmelse med vad som nu gäller ■—

föreskrivits, att klagan ej må föras över arbetsföreläggande; härom hänvisas

till vad som anförts i specialmotiveringen till 41— 51 §§.

Det torde böra erinras om att kommunallagen innehåller vissa för alla

kommunala nämnder gemensamma besvärsbestämmelser, vilka således

även kan bli tillämpliga när det gäller beslut av socialnämnden.

55 §.

Paragrafen, som innehåller regler om besvär över handräckning enligt

departementsförslagets 43 §, motsvarar 79 § Fvl. Enligt gällande bestämmelser

är besvärstiden tre veckor från handräckningens fullbordande, men

enligt departementsförslaget skall besvären — i likhet med vad som är

föreskrivet i 83 § Fvl beträffande klagan över någons häktande eller kvarliållande

i häkte — få föras utan inskränkning till viss tid.

56 §.

Enligt Fvl får besvär anföras hos länsstyrelsen över beslut av fattigvårdsstyrelse

eller styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kommuner

eller som tillhör landsting, rörande behandlingen å anstalt eller

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt

i vissa fall (78 § 1 inom.). Över varning, som meddelats med stöd av

74 §, får besvär ej anföras, men i samband med prövning av yrkande om

den felandes dömande till tvångsarbete äger länsstyrelsen pröva varningens

befogenhet (78 § 3 inom.). Vidare föreskrives, att fattigvårdsstyrelse äger

anföra besvär hos länsstyrelsen över beslut av styrelse för arbetshem rörande

understödstagares eller försörjningspliktigs intagande i hemmet

(78 § 5 inom.).

Enligt min mening saknas anledning att bibehålla de nuvarande bestämmelserna

om besvär över behandlingen på anstalt. Anser någon, som

vistas på ålderdomshem eller därmed likställt hem eller arbetshem, att

han utsättes för olämplig behandling, står det givetvis honom fritt att

när som helst anmäla förhållandet till vederbörande tillsynsmyndighet,

som har att ex officio utreda saken och vidtaga lämpliga åtgärder för att

avhjälpa eventuella missförhållanden.

Jag har i det föregående förordat, att arbetsföreläggande — i motsats

till vad som förutsättes i Fvl — inte skall kunna fullgöras annorstädes än

i arbetshem. Enligt 47 § departementsförslaget skall beslut om intagning

i och utskrivning från sådant hem fattas av hemmets styrelse. I anslutning

härtill har i 56 § 1 st. upptagits ett stadgande, enligt vilket besvär över

dylikt beslut får föras hos länsstyrelsen. Stadgandet motsvarar 78 § 1 mom.

och 5 mom. Fvl, förstnämnda mom. i vad det avser besvär över kvarhållande

på arbetshem.

56 § 2 st. har samma innehåll som 78 § 3 mom. Fvl.

57 §.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om delgivning av länsstyrelses

beslut och utslag, har utformats efter förebild av 66 § lagen om nykterhetsvård.

Motsvarande bestämmelser finnes i 81 § 4 mom. och 5 mom. Fvl.

58—62 §§.

Enligt Fvl anföres besvär hos kammarrätten över länsstyrelses utslag

i vissa grupper av mål, som närmare angives i lagens 81 §. I vissa andra,

i 83 § angivna mål anföres besvär över länsstyrelses ulslag i hovrätten.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut i andra frågor, som berörs

i Fvl, hänvisas i 84 § till vad som i kommunallagarna eller eljest är stadgat

om besvär över länsstyrelses beslut.

De mål, som fullföljes från länsstyrelse till kammarrätten, är enligt

81 § dels mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning och

om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad dels mål som

avses i 78 § 1 och 2 mom. — dvs. till länsstyrelse fullföljda mål om vägrad

fattigvård, om sättet för meddelande av fattigvård, om behandlingen å

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

anstalt eller vid fullgörande av arbetsskyldighet och om kvarhållande å

anstalt ävensom av länsstyrelse ex officio upptagna mål om föreläggande

för kommun att lämna obligatorisk fattigvård och om åtgärder för avhjälpande

av annat missförhållande — och dels mål om ersättning av

statsmedel. Talan får ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Rörande de mål, som skall fullföljas till kammarrätten, föreskrives i

81 §, att besvären skall avlämnas till länsstyrelsen, som infordrar vederbörandes

förklaring och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten insänder

handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning och eget

utlåtande (1 mom. 2 st.). Är utslaget meddelat av länsstyrelse i annat län

än det klaganden tillhör, får besvären, om klaganden det föredrager, avlämnas

till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger alt översända

dem till länsstyrelsen i det län, som meddelat utslaget, för att vidare behandlas

i föreskriven ordning (2 inom.). Vidare föreskrives att — om mål

som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles därav beroende

anspråk på ersättning för fattigvård förevarit hos länsstyrelser i särskilda

län och besvär anföres över det i huvudsaken sist meddelade utslaget — då

må i samband därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat

beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess

helhet (3 mom.). Slutligen innehåller 81 § föreskrifter om delgivning av

länsstyrelses och kammarrättens utslag (4 mom.). Enligt 82 § får klagan

ej föras över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i Fvl.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt 85 § länsstyrelses utslag,

varigenom förordnats om fattigvård åt nödställd, går i verkställighet utan

hinder av förd klagan.

Enligt 83 § fullföljes talan i mål rörande ådömande av tvångsarbete

från länsstyrelse till hovrätt. Den som vill klaga har att inkomma

med sina till hovrätten ställda besvär, om han är häktad,

inom två veckor från den dag då beslutet avkunnades för honom

och i annat fall inom samma tid från den dag då beslutet delgavs honom.

Hör län under skilda hovrätter, skall besvären ställas till den hovrätt,

under vilken den stad hör, där länsstyrelsen har sitt säte. Finnes besvärstalan

ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den avvisas av länsstyrelsen.

Mot beslut om avvisning fullföljes talan på samma sätt som mot länsstyrelsens

utslag i huvudsaken, dock räknas besvärstiden alltid från den dag klaganden

erhöll del av beslutet. Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen

så fort det kan ske till hovrätten insända besvären tillika med vederbörandes

yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, ävensom

eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och utslag samt övriga till

målet hörande handlingar. I samband med prövning av besvär, som här

avses, får lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats om någons häk
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tande eller kvarhållande i häkte, är besvärstiden inte inskränkt till viss tid.

Slutligen föreskrives i 83 § att om häktad behöver biträde vid besvärens avfattande

länsstyrelsen har att föranstalta om att sådant biträde erhålles.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut i andra frågor än de förut

nämnda hänvisas, såsom förut nämnts, till vad som i kommunallagarna

eller eljest är stadgat om besvär över länsstyrelses beslut. Enligt lagen

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall besvär, som skall fullföljas hos

Konungen i stalsdepartementen, upptagas och avgöras av regeringsrätten

bl. a. i mål angående fattigvården, såframt ej klagan rör länsstyrelses

beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle att ha egen fattigvårdsanstalt

eller del i sådan. Till de mål, som regeringsrätten sålunda

har att avgöra, hör bl. a. från länsstyrelserna fullföljda mål om handräckning

för överförande av försörjningspliktig till arbetshem (79 § Fvl)

och om intagande i arbetshem (78 § 5 inom.).

Socialvårdskommittén

Kommittén föreslår, att en särskild domstolsavdelning, benämnd socialöverdomstolen,

inrättas inom socialstyrelsen. Enligt förslaget skulle denna

socialöverdomstol bestå av en lagfaren överdirektör såsom ordförande och

två ledamöter, av vilka den ene skulle vara antingen socialstyrelsens lagbyråchef

eller en lagfaren befattningshavare med titeln socialassessor och

den andre vara endera av cheferna för socialstyrelsens socialvårds- och

barnavårdsbyråer. Socialöverdomstolen skulle fungera som sista instans

i mål om socialhjälp och arbetsföreläggande samt i vissa andra mål, som

f. n. fullföljes till kammarrätten eller regeringsrätten, bl. a. i mål rörande

omhändertagande av barn för skyddsuppfostran och mål om internering av

alkoholister.

Beträffande motiveringen till kommitténs förslag samt detaljerna i detsamma

hänvisas till betänkandet s. 273—287.

Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson) samt

en av dess sakkunniga (herr Stern) har förklarat sig ej kunna biträda förslaget

om inrättande av en dömande avdelning i socialstyrelsen men tillstyrkt,

att en sådan anordning överväges, varigenom kammarrätten erhåller

förstärkning med särskilda socialsakkunniga. Rörande den närmare

motiveringen till reservationerna hänvisas till betänkandet s. 450 och

451 samt 462—474.

Remiss!] It randen

Kommitténs förslag om inrättande av en dömande avdelning inom

socialstyrelsen har tillstyrkts av socialstyrelsen (majoriteten), tre

socialvårdskonsulenter och tre kommunalorgan men avstyrkts av övriga

remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Bland dem, som avstyrkt

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förslaget, märkes statskontoret, kammarrätten, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen, besvärssakkunniga,

19''i9 års folkbokföringssakkunniga, Landstingsförbundet, Stadsförbundet,

Landskommunernas förbund, Socialvärdsförbundet, Fredrika

Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, samtliga politiska

kvinnoorganisationer, som yttrat sig i ärendet, LO, TCO, RLF samt ett

betydande antal kommunala remissinstanser.

En del av de avstyrkande remissinstanserna har anslutit sig till det av

vissa reservanter inom kommittén framförda förslaget om förstärkning av

kammarrätten med särskilda socialsakkunniga.

Departementschefen

I likhet med det överväldigande flertalet av remissinstanserna kan jag

inte tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av en till socialstyrelsen

knuten överinstans för socialvårdsmål. Någon anledning att i detta sammanhang

göra ändring i den nuvarande instansordningen synes mig ej

föreligga. Jag är inte heller beredd att nu föreslå, att kammarrätten förstärkes

med särskilda socialsakkunniga.

I enlighet med vad som nu anförts har Fvl:s regler om besvär över

länsstyrelses beslut överförts till departementsförslaget och upptagits i

dess 58—62 §§. Därvid har vissa smärre jämkningar vidtagits i de nu

gällande bestämmelserna.

I 58 § 1 st. anges de mål och ärenden, i vilka talan skall fullföljas till

kammarrätten. Om man bortser från sådana mål — t. ex. om hemsändning

— som överhuvudtaget inte skall kunna förekomma enligt den

nya lagstiftningen, överensstämmer departementsförslaget med vad som

nu gäller utom i ett avseende. Enligt nuvarande regler fullföljes mål om

kvarhållande i arbetshem till kammarrätten, medan mål om intagning i

arbetshem och handräckning för överförande till arbetshem fullföljes till

regeringsrätten. Det har synts mig mest konsekvent, att samtliga dessa

mål i sista instans prövas av regeringsrätten, och departementsförslaget

har utformats i enlighet härmed.

Enligt nu gällande bestämmelser äger den, som vill klaga till kammarrätten,

avlämna sina besvär till länsstyrelsen i det län han tillhör, även

om det överklagade utslaget meddelats av annan länsstyrelse. Någon

motsvarighet till denna regel, som inte torde vara erforderlig med nuvarande

postförhållanden och som dessutom kan medföra en viss omgång

vid anskaffande av lagakraftbevis, har inte upptagits i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer departementsförslagets bestämmelser om kammarrättsprocessen

(58—60 §§) — frånsett vissa huvudsakligen redaktionella

skiljaktigheter — med vad som gäller enligt Fvl.

I 61 § departementsförslaget har upptagits regler om besvärsförfarandet

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

i mål om tvångsarbete. Stadgandena härom överensstämmer i pk med

83 § Fvl.

Slutligen har i 62 § upptagits en bestämmelse av innebörd att besvär

över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av socialhjälpslagen

än de tidigare berörda skall föras hos Konungen och ingivas till

socialdepartementet. Liksom hittills bör besvären i dessa fall avgöras av

regeringsrätten, såvida inte klagan rör länsstyrelses beslut i fråga om

skyldighet för kommun att själv eller gemensamt med annan kommun ha

ålderdomshem eller därmed likställt hem.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Motsvarande stadgande återfinnes i 77 § Fvl och 2 § kommitténs förslag

till socialhjälpslag.

64 §.

Särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för befattningshavare inom

fattigvården saknas i Fvl.

Kommittén har funnit regler i detta hänseende erforderliga och i 25 §

förslaget till lag om socialnämnd m. m. upptagit bestämmelser häroxn. Enligt

kommitténs förslag — som avser samtliga sociala nämnder — får ledamöter

och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda

organ anställda tjänstemän icke till obehöriga lämna upplysningar om

enskilda förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde

eller eljest i deras arbete.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Med hänsyn till angelägenheten av att i ärenden av det slag, det här rör

sig om, enskilds personliga förhållanden skyddas mot obehörig insyn synes

det mig motiverat att i lagen om socialhjälp upptaga en bestämmelse om

tystnadsplikt. Stadgandet torde kunna formuleras så, att vad hos socialnämnd

förekommit i ärende rörande enskilds personliga förhållanden ej må

yppas för obehörig, överträdelse häremot bör, i överensstämmelse med

vad som är stadgat t. ex. i 57 § 3 st. lagen om yrkesskadeförsäkring, förenas

med straffpåföljd.

Efter mönster av 64 § lagen om nykterlietsvård torde nyssnämnda bestämmelse

böra kompletteras med en föreskrift, att alla handlingar i förekommande

ärenden skall så förvaras, att de ej åtkommes av obehöriga.

65 §.

Bestämmelser om kostnadsfri delgivning och annan handräckning genom

polismyndighet finnes i 72 och 74 §§ Fvl samt i 34 och 41 §§ av kommitténs

förslag till lag om arbetsföreläggande.

Ett stadgande härom har upptagits under ifrågavarande paragraf.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

66 §.

Under denna paragraf har upptagits ett stadgande om rätt för Konungen

att med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen av

dess undersåtar här i riket i socialhjälpshänseende och om gottgörelse

för därvid uppkommen kostnad.

En motsvarande bestämmelse återfinnes i 61 § 3 mom. Fvl. Jfr 41 §

kommitténs förslag till lag om socialhjälp.

Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till att viss tid torde böra förflyta innan lagen om socialhjälp

föres ut i praktiken, bör tidpunkten för lagens ikraftträdande lämpligen

bestämmas till den 1 januari 1957.

Då lagen om socialhjälp träder i kraft, bör Fvl upphöra att gälla; dock

bör Fvl fortfarande tillämpas i fråga om ersättning för fattigvård, som

lämnats under tiden fram till den 1 januari 1957.

Vidare bör på skäl, som anförts i det inledande avsnittet, lagen om lindring

i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa

och fallandesjuka samt lagen om kommunala pensionstillskott m. m.

upphävas samtidigt som lagen om socialhjälp träder i kraft. I fråga om

lindring i kostnad för sådan vård, som lämnats intill den 1 januari 1957,

bör dock äldre lag alltjämt äga tillämpning.

I de fall där enligt vad nu sagts äldre lag efter den 1 januari 1957 fortfarande

skall tillämpas, skall iakttagas att vad som är sagt om fattigvårdsstyrelse

och fattigvårdssamhälle skall gälla socialnämnd och kommun.

I fråga om socialnämnd kommer i vissa avseenden att gälla andra bestämmelser

än i fråga om fattigvårdsstyrelse. Särskilt märkes att minimiantalet

ledamöter i det lokala organet å landsbygden höjts från tre till

fem. På grund härav bör de vid 1956 års utgång existerande fattigvårdsstyrelserna

inte automatiskt bli socialnämnder, utan särskilt val av samtliga

ledamöter och suppleanter i den nya socialnämnden bör ske. Sådant

val bör hållas i december månad 1956, varvid mandattiden kommer att löpa

fr. o. m. den 1 januari 1957 t. o. m. den 31 december 1959. Sistnämnda

månad skall val av ny socialnämnd ske för den normala mandattiden om

fyra år.

Förslaget till lag angående ändring i barnavårdslagen

I och med att Fvl ersättes med en lag om socialhjälp uppstår — enligt

vad socialvårdskommittén i betänkandet sid. 288 anför — behov av en omarbetning

av Bvl i de delar som f. n. bygger på Fvl. I stort sett bleve det

fråga om en direkt överflyttning av socialhjälpslagens bestämmelser till

Bvl. Enligt kommitténs mening borde i samband härmed vissa andra

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

jämkningar vidtagas i Bvl. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra

utarbeta något författningsförslag i dessa hänseenden.

För egen del vill jag anföra att, eftersom barnavårdslagstiftningen i dess

helhet nu är föremål för översyn av en särskild kommitté — vars arbete

ej torde vara slutfört i sådan tid att något förslag i frågan kan föreläggas

1956 års riksdag — i detta sammanhang ej bör göras andra ändringar i Bvl

än som direkt påkallas av den nya socialhjälpslagstiftningen.

1 §•

Då enligt förslaget till lag om socialhjälp varje kommun skall vara en

enhet i socialhjälpshänseende, bör tredje stycket av denna paragraf upphävas.

3, 5, 6 och 7 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer består endast däri att ordet fattigvårdsstyrelse

utbytts mot ordet socialnämnd.

16 §.

I denna paragraf har vidtagits ändringar av rent formell karaktär.

20 §.

Benämningen barnavårdskonsulent har här ersatts med benämningen

socialvårdskonsulent varjämte en hänvisning skett till 52 § lagen om

socialhjälp.

21 §.

Den nuvarande benämningen statens inspektör för fattigvård och barnavård

är ej fullt adekvat, eftersom det numera finnes två inspektörer, en

för fattigvård och en för barnavård. I detta sammanhang bör endast

statens inspektör för barnavård omnämnas.

33 §.

Hänvisningen till 31 § Fvl har ändrats att avse 18 § lagen om socialhjälp.

62 och 63 §§.

Första stycket av 62 § i dess nuvarande lydelse kommer på grund av

de föreslagna nya hemortsrättsreglerna att sakna motsvarighet i socialhjälpslagen.

Likaså har de i tredje stycket av samma paragraf angivna

bestämmelserna om hemsändning och ersättning för hemsändningskostnad

utelämnats, eftersom hemsändningsinstitutet slopats i socialhjälpslagcn.

De nu gällande bestämmelserna i 62 § 2 st. och 63 § 1 st. om ersättning

av annan kommun eller av staten synes böra sammanföras till ett lagrum,

nämligen en ny 62 §. I denna paragraf har inte upptagits några bestämmelser

om ersättning av landsting, eftersom dylik ersättningsrätt slopats

s. 314 Kontrollera mot PDF

314 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

1 socialhjälpslagen och i än högre grad torde komma att sakna ekonomisk

betydelse såvitt angår Bvl.

65 §.

Nuvarande bestämmelser om ersättning av landsting och om fattigvårdssamhälle

har uteslutits ur paragrafen, varjämte i övrigt vissa formella

jämkningar vidtagits.

68 §.

Enligt förslaget till socialhjälpslag skall föräldrar inte bli ersättningsskyldiga

för socialhjälp, som lämnats åt deras barn efter det barnen fyllt

16 år. Ej heller skall skyldighet föreligga för make att ersätta socialhjälp,

som lämnats åt andra makens barn. I enlighet härmed bör stadgandena i

2 mom. 3—5 st. slopas.

Bestämmelserna i 2 mom. 2 st. angående i vilka fall anspråk på ersättning

ej må bifallas har — då de är rent processuella bestämmelser —

i tillämpliga delar överförts till 70 § Bvl, genom att i sistnämnda lagrum

en hänvisning gjorts till 39 § socialhjälpslagen.

Nuvarande 4 och 5 mom. av ifrågavarande paragraf föreslås upphävda.

Det förra av nämnda båda moment är överflödigt, sedan i 2 mom. hänvisning

skett till 36 § socialhjälpslagen; och eftersom i den föreslagna socialhjälpslagen

hänvisning ej skett till sinnessjuklagen synes hänvisningen i

5 mom. böra utgå. Vad sist sagts innebär naturligen ingen ändring i sak i

vad nu gäller.

69 §.

I 64 § Fvl stadgas om rätt för fattigvårdssamhälle, som bl. a. till åtgärder

för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov anslagit särskilda medel till

fattigvårdsstyrelsen, att bestämma huruvida ersättningsskyldighet för hjälptagare

eller försörj ningspliktig skall äga rum för understöd, som utlämnas

av dessa medel. Då ett motsvarande stadgande inte ansetts böra upptagas

i socialhjälpslagen, har stadgandet slopats jämväl i Bvl.

70 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har ändrats så att överensstämmelse

vunnits med reglerna i 39 § socialhjälpslagen.

71 §.

Ändringen i 1 mom. 3 st. har betingats av att begreppet hemortsrätt

slopats i socialhjälpslagen. Den i fjärde stycket företagna ändringen är

rent formell.

72 §.

Arbetsföreläggande skall enligt 41 § förslaget till lag om socialhjälp endast

avse arbete i arbetshem och ej få meddelas den som ej fyllt 18 år. Motsvarande

bör gälla enligt Bvl.

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

I 71 § Fvl stadgas att den försumlige försörjaren genom det förelagda

arbetets utförande anses fullgöra honom åvilande skyldighet att ersätta

kostnad för fattigvård, som under tiden tilldelas hans minderåriga barn

eller adoptivbarn eller hans hustru. Till nämnda stadgande hänvisas i 72 §

sista stycket Bvl. I socialhjälpslagen (35 och 36 §§) har stadgandet emellertid

fått en annan utformning, i det att ersättningsskyldighet inte föreligger

för socialhjälp, som utgått till make eller barn för tid, då vederbörande

varit intagen i arbetshem och till följd därav inte varit i stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet mot maken eller barnet. I 68 § Bvl

hänvisas till 36 § socialhjälpslagen, och hänvisningen i förevarande

lagrum bör därför utgå.

78 §.

På grund av den föreslagna nya utformningen av 68 § 2 mom. Bvl bör

andra punkten av första stycket av 78 § Bvl utgå.

81 §.

Enligt förslaget till lag om socialhjälp skall besvär inte få anföras över

behandlingen i arbetshem. I stället har den i arbetshemmet intagne möjlighet

att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten om missförhållande på arbetshemmet.

På grund härav bör den i Bvl förefintliga besvärsrätten i

fråga om behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet slopas. Då arbetsföreläggande

alltid kommer att avse arbete i arbetshem, kommer f. ö. barnavårdsnämndens

beslutanderätt i hithörande frågor att upphöra. Den föreslagna

lydelsen av punkten rörande besvär över beslut av styrelse för arbetshem

ansluter sig nära till 56 § förslaget till socialhjälpslag.

82 §.

Besvär över handräckning i samband med arbetsföreläggande får enligt

55 § förslaget till socialhjälpslag föras utan inskränkning till viss tid. Motsvarande

bör gälla enligt Bvl.

84 §.

Eftersom hemsändningsinstitutet föreslås slopat, bör 1 mom. c) upphävas.

Beträffande besvär över behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet

hänvisas till vad som anförts under 81 § Bvl. Besvär över länsstyrelses

beslut rörande intagning i eller utskrivning från arbetshem skall anföras

hos regeringsrätten; och motsvarande bör gälla enligt Bvl.

Den nuvarande punkten e) i 84 § 1 mom. angående ersättning av staten

synes överflödig, enär frågan torde vara reglerad redan genom vad som

upptagits under punkten a).

Bestämmelsen i nuvarande 2 mom. överensstämmer med 81 § 2 mom.

Fvl. Då sistnämnda stadgande ej ansetts böra få någon motsvarighet i förslaget

till lag om socialhjälp, bör 2 mom. av 84 § Bvl i enlighet härmed

upphävas.

I 3 inom. har vidtagits eu formell jämkning.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

85 §.

Hänvisningen till 83 § Fvl har ändrats till 61 § socialhjälpslagen.

Ändringarna i Bvl bör träda i kraft samtidigt med lagen om socialhjälp,

dvs. den 1 januari 1957. I fråga om ersättning för sådan kostnad för omhändertaget

barn, vilken belöper på tiden före den 1 januari 1957, bör

dock, i enlighet med vad som föreslagits beträffande övergångsbestämmelserna

till lagen om socialhjälp, äldre lag fortfarande tillämpas.

Förslaget till lag angaende ändrad lydelse av 1 § lagen om socialregister

I denna lag har endast vidtagits den ändringen, att ordet fattigvårdsstyrelsen

utbytts mot ordet socialnämnden.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande att

jag icke har något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas

senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom socialdepartementet upprättade förslag

till

1) lag om socialhjälp;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924- (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)

om socialregister.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

317

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen

Förslag till lag om socialhjälp ..............• ■ • ...............

Förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) ..............

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936

om socialregister ............................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1954

Inledning ..................................

Huvuddragen av gällande lagstiftning

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag

Remissyttranden över förslagets huvudgrunder

Departementschefen ........................

Socialhjälpens innehåll ....................

Gällande bestämmelser ....................

Socialvårdskommittén ......................

Remissyttranden ..........................

Departementschefen ........................

Ålderdomshem m. m.......................

Gällande bestämmelser

Socialvårdskommittén

Remissyttranden ..........................

Departementschefen ........................

Hemortsrätten ............................

Gällande bestämmelser......................

Socialvårdskommittén ......................

Remissyttranden

Departementschefen .......................

Hjälptagarens äterbetalningsskgldighet

Gällande bestämmelser

Socialvårdskommittén

Remissyttranden .........................

Departementschefen

Försörj n i ags plik tigs äterbetalningsskgldighet

Gällande bestämmelser

Socialvårdskommittén

Remissyttranden

Departementschefen

34

34

35

43

56

71

78

78

80

96

116

128

128

130

132

135

141

141

145

171

191

205

205

206

213

220

228

228

231

244

250

s. 318 Kontrollera mot PDF

318 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Den kommunala organisationen .................................. 255

Inledning ...................................................... 255

Översikt av den kommunala socialvårdsorganisationen ............ 256

Social värdskommiltén ......................................... 258

Remissyttranden .............................................. 259

Departementschefen ............................................ 259

Specialmotivering .............................................. 264

Förslaget till lag om socialhjälp ................................ 265

Förslaget till lag angående ändring i barnavårdslagen.............. 312

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om socialregister

...................................................... 316

Departementschefens hemställan ................................ 316

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55

603242

Doktrin (3)

  1. Sture Bergström, Göran Landerdahl, Tolkning av ramlag, FT 1985 nr 4–5 s. 176, på s. 188, 189, 203, 204, 205 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Olov Mattson, Placering av ett för samhällsvård omhändertaget barn hos den från vårdnaden skilde föräldern, FT 1973 nr 5 s. 181, på s. 195 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Stig Wernlund, Den nya lagen om socialhjälp, FT 1957 nr 1 s. 15 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:397 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om socialhjälp, m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1955:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 2LU 1955:33 Andra lagutskottets memorial nr 33 år 1955 s. 1 i texten

Doktrin (7)

7 kopplingar i 3 dokument.

  1. FT 1985 s. 176 Sture Bergström, Göran Landerdahl, Tolkning av ramlag s. 188 · s. 189 · s. 203 · s. 204 · och 1 till i texten
  2. FT 1973 s. 181 Olov Mattson, Placering av ett för samhällsvård omhändertaget barn hos den från vårdnaden skilde föräldern s. 195 i texten
  3. FT 1957 s. 15 Stig Wernlund, Den nya lagen om socialhjälp s. 15 i texten