Sök i Ratio Lex

Angående statens inlösen ao Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

1955-04-07 · 68 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:192, Angående statens inlösen ao Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

1

Sr 192

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statens inlösen

ao Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds

aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag; given

Stockholms slott den 15 april 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, som grundar sig på en av särskilda sakkunniga verkställd

utredning i frågan om statens inlösen av stamaktierna i LuossavaaraKiirunavaara

aktiebolag, föreslås att staten begagnar sin avtalsenliga rätt

att inlösa stamaktierna den 30 september 1957 samt att staten hos Trafikaktiebolaget

Grängesberg-Oxelösund gör för staten bindande tillsägelse härom

senast den 30 september 1955. De med en inlösen förenade kostnaderna

för staten har preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor.

Betalningen skall enligt gällande bestämmelser erläggas antingen kontant

under första året efter inlösningsdagen eller i jämna rater under en femårsperiod

eller under en tioårsperiod. Staten äger bestämma betalningssättet.

1 propositionen föreslås att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande att senare

få bestämma sättet för betalningens erläggande. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 192

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 april 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om inlösen av de

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund (TGO) tillhöriga aktierna i

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag (LKAB) samt anför därvid följande.

Inledning

Rättsförhållandet mellan staten och TGO såsom hälftendelägare i LKAB

regleras för närvarande genom avtal av den 29 juni 1927 med tillägg den

12 maj 1932, den 30 juni 1934, den 18 juni 1937, den 29 april 1938, den

12 september 1947 och den 30 juni 1952. Enligt § 25 mom. 1 i förstnämnda

avtal, ägde staten den 30 september 1947 och sedermera vart tionde år rätt

att inlösa TGO tillhöriga aktier i LKAB. Vill staten begagna denna rätt, har

staten att därom göra bindande tillsägelse hos TGO senast två år före inlösningsdagen.

Staten har alltså, då tillsägelse om inlösen ej gjordes 1945,

att före den 30 september 1955 på nytt taga ställning till frågan, huruvida

staten skall begagna den möjlighet att bliva ensam ägare till de lappländska

malmfälten, som nu inträder.

Med anledning härav har på mitt förslag Kungl. Maj :t den 17 december

1954 uppdragit åt särskilt tillkallade utredningsmän1 att verkställa utredning

i frågan om statens inlösen av stamaktierna i LKAB. Utredningsmännen

har den 14 mars 1955 till Konungen överlämnat betänkande med utredning

i ämnet (SOU 1955: 9). över betänkandet har efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, kommerskollegium, länsstgrelsen i Norrbottens

län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Gällivare

kommun, Kiruna stad, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation

samt TGO, handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens

län samt Svenska gruvindustriarbetareförbundets styrelse.

1 Utredningsmän har varit generaldirektören O. A. V. Söderström, ordförande, samt generaldirektören

B. V. Lindskog och numera riksbankschefen P. V. Åsbrink.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

Innan jag går in på de olika skälen för och emot ett förstatligande av de

TGO tillhöriga aktierna i LKAB vill jag först redogöra för betänkandet och

de yttranden, som däröver avgivits.

Utredningen

Historisk översikt

Under 1800-talets sista decennier kom frågan om ett utnyttjande av de

norrbottniska malmfälten att aktualiseras i samband med olika förslag att

anlägga järnväg, dels från Gällivare till Bottniska viken, dels västerut från

malmfälten till isfri hamn i Norge. Byggnadsarbetet på sträckan Gällivare—

Bottniska viken påbörjades på 1880-talet och banan inlöstes av staten 1891,

sedan det utländska bolag, som erhållit rättighet utbygga banan, icke kunnat

fullgöra i koncessionen föreskrivna villkor om banans fullbordande inom

viss tid.

Under tiden fram till 1898 sökte enskilda intressenter upprepade gånger

koncession för utbyggande av järnväg mot Riksgränsen. Dessa ansökningar

avslogs av statsmakterna, som intog ståndpunkten, att om ett utbyggande

av järnvägen skulle komma till stånd, detta av både allmänpolitiska skäl och

med hänsyn till önskvärdheten av att staten finge kontroll över malmbrytningen

vid de lappländska gruvfälten borde ske i statens regi.

1898 års riksdag biföll en proposition om byggande av järnväg från Gällivare

förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält i riktning mot Ofoten,

dock med förbehåll att från norsk sida beslut fattades om anläggande av

en anslutande järnväg från Riksgränsen till Ofoten. I direkt anknytning till

beslutet om anläggande av en järnväg till Riksgränsen godkändes 1898 ett

förslag till fraktavtal med LKAB, enligt vilket staten åtog sig att, sedan banan

färdigställts, på densamma frakta årligen högst 1 200 000 ton järnmalm

samt material och bränsle, som erfordrades för bolagets rörelse. Bolaget

skulle — utöver ränta och amortering på anläggningskapitalet — gälda underhållskostnaderna

samt den driftskostnad, som belöpte på för bolagets

räkning verkställda transporter, ävensom den förlust, som kunde uppkomma

på annan trafik på banan. För transporter utöver 1 200 000 ton malm

skulle staten äga uppbära särskild avgift.

Den ställning staten intog i fråga om äganderätten till malmbanan och de

ekonomiska konsekvenserna av de med bolagen träffade överenskommelserna

om villkoren för malmbanans utnyttjande — de höga anläggningskostnaderna

kom genom amorteringsvillkoren att fördyra malmtransporterna —

blev av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av statens förhållande

till bolagen.

Under de följande åren fördes en serie förhandlingar mellan staten och

LKAB, AB Gällivare Malmfält och Mertainens Gruvaktiebolag om överlå
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

tande på staten av bolagens fasta egendom och gruvor respektive om revidering

i olika hänseenden av de gällande överenskommelserna. Sålunda

godkändes 1902 preliminärt från de ovannämnda tre gruvbolagens sida ett

avtal, enligt vilket staten skulle inköpa dessa bolags fasta egendom samt

gruvor och inmutningar m. in. för ett belopp av 21,6 milj. kronor. Gruvbolagen

skulle mot ett totalt arrendebelopp av 900 000 kronor per år under

40 år få bearbeta fyndigheterna. Brytningsrätten skulle maximeras, men

ökad brytning kunde tänkas ske mot erläggande av viss royalty. Avsikten

var att hela köpeskillingen skulle kunna gäldas via arrendeavgifterna. Kungl.

Maj :t ansåg emellertid, att avtalet, med hänsyn till de ytterligare utredningar,

som erfordrades, icke kunde föreläggas 1902 års lagtima riksdag.

Då det preliminära avtalet förutsatte godkännande av denna riksdag förföll

därmed överenskommelsen.

1903 förvärvade TGO omkring 90 procent av aktierna i vardera LKAB och

AB Gällivare Malmfält. TGO begärde därefter upptagande av förhandlingar

med staten för att erhålla vissa justeringar av gällande fraktavtal liksom av

bestämmelserna om statens inflytande i de båda bolagen. Därjämte anhöll

bolaget om ett statslån om 20 milj. kronor. Riksdagen avslog en på dessa

förhandlingar baserad proposition.

De därpå följande förhandlingarna resulterade i att 1906 års riksdag

förelädes en ny proposition, enligt vilken staten efter 50 år utan ersättning

skulle bli ägare till såväl gruvfälten som gruvdriften tillhörande fast och

lös egendom. Redan efter år 1911 skulle staten erhålla viss del av vinsten

på gruvbrytningen och efter år 1924 skulle staten ha lösningsrätt efter vissa

grunder. Brytningsrätten skulle vara begränsad, men malmbolagen skulle

ha rätt att fritt tillgodogöra sig ungefär 1/5 av malmtillgången, dock högst

187,5 milj. ton.

Riksdagen avslog propositionen närmast under motivering att riksdagen

fått för kort tid på sig för att kunna bedöma en så viktig fråga.

1907 års malmavtal. Vid 1907 års riksdag förelädes densamma en ny

proposition i ärendet, som av riksdagen antogs (Prop. 1907: 107; SU 111;

Rskr. 122). I samband därmed anförde föredragande departementschefen

bl. a. »Länge har den önskan hysts, att staten själv måtte komma i besittning

av ifrågavarande malmfält. Med det värde de numera erhållit torde

det emellertid icke längre kunna ifrågasättas, att staten skall omedelbart

inköpa desamma. Det har därför gällt att träffa en anordning, varigenom

staten med mindre uppoffringar än ett dylikt köp skulle medföra, kunde

komma i tillfälle att förvärva malmfälten. Detta syfte har vunnits därigenom

att staten från och med den dag det upprättade kontraktet skulle

träda i tillämpning eller den 1 januari 1908 varder ägare av halva aktiekapitalet

i det bolag, till vilket överlåtes samtliga de malmfält, som icke

redan nu med full äganderätt överlämnas till staten. Genom den staten

tillförsäkrade rätten att efter 25 år jämväl tillösa sig den återstående hälften

av de i samma bolag tillhöriga malmfälten, har staten härjämte satts

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

i tillfälle att för ett skäligt pris inom en icke alltför avlägsen tidsperiod erhålla

full äganderätt över hela den ifrågavarande nationalrikedomen.»

Överenskommelsen innebar i huvudsak följande. AB Gällivare Malmfält

skulle överlåta sina tillgångar på LKAB, av vars till 80 milj. kronor utökade

aktiekapital staten i preferensaktier skulle erhålla hälften såsom

ersättning för statens till bolagen överlåtna jordägareandel i ulmål och

gruvor inom malmfälten inom Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare. Intill

år 1937 skulle utdelningen på statens preferensaktier utgå enligt en på

särskilt sätt uträknad royalty. 1932 skulle staten äga rätt att inlösa samtliga

TGO eller AB Gällivare Malmfält tillhöriga aktier i LKAB. Använde sig

staten ej av denna rätt skulle avtalet gälla i huvudsak till 1937, då staten

skulle inträda i fullt utövande av sina rätligheter och skyldigheter som aktieägare

och äga samma rätt till utdelning av uppkommen vinst som övriga

aktieägare. Ny rätt till inlösen skulle tillkomma staten år 1942.

Till grund för inlösningen skulle läggas en värdering av bolagets aktier,

grundad å den medelvinst, malmbolaget haft under åren 1920—1929 på en

malmkvantitet av 30 milj. ton Kirunamalm samt 7,5 milj. ton Gällivaremalm.

Den årliga medelvinsten under nämnda period skulle kapitaliseras

efter 4 procent på sådant sätt att TGO för sin hälft av aktiestocken erhöll

en lösensumma, som uppgick till 25 gånger hälften av medelvinsten.

Bolagens rätt till malmbrytning omfattade en kvantitet av sammanlagt

93,75 milj. lön i Kiirunavaara och Gällivare under åren 1908—1932. Därjämte

fanns maximigränser för årliga brytningar. I särskilt fraktavtal utfäste

sig staten att på malmbanan till fasta fraktsatser frakta malm i kvantiteter

motsvarande den medgivna brytningsrätten.

Under de följande åren vidtogs vissa ändringar och gjordes vissa tillägg

till 1907 års avtal. Genom beslut 1908 och 1913 utökades brytningsrätten

med ytterligare 40 milj. ton för tiden fram till 1932. Staten skulle härav

uppbära en större del av nettovinsten än som gällde enligt royaltybestämmelserna.

Genom beslut vid 1922 års riksdag uppsköts tidpunkten för inlösen

till 1936. Å andra sidan skulle staten erhålla ökad representation i

malmbolagets styrelse och den skulle även få rätt att vid inlösen övertaga

en del av trafikbolagets tonnage.

1927 års malmavtal. Vid 1927 års riksdag godkändes ett nytt förslag till

malmavtal (Prop. 1927:241; SU 157; Rskr. 215). Behovet av ett nytt avtal

sammanhängde framförallt med att den tidpunkt, då staten ägde rätt

inlösa aktierna, alltmer närmade sig. Man önskade upphäva den bestående

intressemotsättningen mellan staten såsom ägare av preferensaktierna och

trafikbolaget såsom ägare av stamaktierna. Föredragande departementschefen

framhöll härutinnan bl. a. följande.

»Även om staten 1936 icke skulle begagna sin inlösningsrätt, inträder

likväl från och med år 1938 en kraftig förskjutning av kontrahenternas

rättsställning. Under det att dessförinnan statens rätt till utdelning å de

staten tillhöriga preferensaktierna är begränsad till en viss avgift å hälften

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

av den brutna malmen och stamaktieägarna uppbära nettovinsten i övrigt,

skall efter 1938 års utgång vinsten delas lika mellan stam- och preferensaktieägarna.

I den föreliggande situationen måste det givetvis vara av ett

stort ekonomiskt intresse för stamaktieägarna att i möjligaste mån driva upp

vinsten i företaget under de år, då denna i huvudsak skall tillfalla dem. Vad

som kräves för att tillgodose företagets framtida utveckling kan därvid lätt

komma att stå tillbaka. Frestelsen för stamaktieägarna att låta dylika företaget

såsom sådant ovidkommande synpunkter inverka på företagets skötsel,

är desto större som de ensamma skola ansvara för alla kostnader, som

nedläggas å företaget under ifrågavarande tid. Det kan givetvis befaras, att

nyanläggningar eller förbättringar, vilka för bolagets framtida verksamhet

kunna vara synnerligen önskvärda men som icke äro oundgängligen nödvändiga,

få stå tillbaka ju mer man nalkas tiden för en eventuell inlösen,

enär ju bolaget icke kan beräkna att amortera dem till nämnda tidpunkt.

En särskild olägenhet framträder därvid med hänsyn till en kommande

djupbrytning. Såvitt nu kan bedömas torde man i början av 1940-talet nödgas

övergå från dagbrytning till djupbrytning.---Under nuvarande

förhållanden kan det icke förväntas, att de enskilda skola nedlägga några

kostnader för förberedelsearbeten för djupbrytning.»

I syfte att såvitt möjligt eliminera de här nämnda olägenheterna borde

den inbördes relationen mellan stamaktieägarna och preferensaktieägarna

ordnas så, att den i stort sett bleve densamma under hela kontraktstiden.

Staten skulle sålunda i fortsättningen behandlas som hälftendelägare i

malmbolaget, d. v. s. komma i åtnjutande av samma rättigheter och vara

underkastad samma skyldigheter, som förefanns för TGO i egenskap av

ägare till stamaktierna. Detta innebar i stora drag, att en halvering av nettovinsten

mellan TGO och staten skulle ske fram till år 1947. Från den 1

oktober 1947 skulle nettovinsten per ton delas lika intill en kvantitet av

3,75 milj. ton och vinsten på överskjutande kvantiteter fördelas med två

tredjedelar till preferensaktierna och en tredjedel till stamaktierna. Statens

inlösningsrätt försköts till att första gången gälla den 30 september 1947.

Vidare skulle fraktsatserna ändras. Den principiellt viktigaste ändringen

låg däri, att med hänsyn till penningvärdets fluktuationer en bestämmelse

intogs att — utöver de fasta fraktutgifterna — bolaget skulle, därest efter

den 30 september 1937 medelförsäljningspriset översteg ett visst minimipris,

erlägga ett belopp motsvarande en femtedel av merpriset. Malmbrytningen

begränsades till högst 9 milj. ton per år med vissa utjämningsmarginaler.

Genom 1927 års avtal skapades förutsättningar för stordrift. Denna krävde

dock avsevärda kapitalinvesteringar, men någon fondering utöver den i

aktiebolagslagen föreskrivna avsättningen till reservfond hade med hänsyn

till statens rätt till inlösen icke skett före 1927 och ägde på grund av uttrycklig

bestämmelse i avtalet icke heller rum efter det nya avtalets ikraftträdande.

Krisen under 1930-talets första hälft aktualiserade likviditetsproblemet.

Nya överenskommelser 1932 och 1934 innebar bl. a. att aktiekapitalet utöka
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

des — med lika fördelning på preferens- och stamaktier — samt att fondering

av bolagets vinstmedel på vissa villkor finge äga rum utöver föreskriven

avsättning till reservfond. Utökningen av aktiekapitalet från 80 till 110

milj. kronor ägde rum genom att staten och TGO vardera tillförde LKAB

30 milj. kronor. Ersättning för aktierna erlades sålunda med dubbla nominella

värdet och övervärdet — 30 milj. kronor — tillfördes reservfonden.

Brytningsrätten har efter 1927 i olika omgångar utökats och för närvarande

gäller enligt beslut vid 1951 års riksdag en maximering av bortfraktningen

till 15 milj. ton per år intill 1957 års utgång.

1945 års riksdagsbeslut. Enligt 1927 års avtal ägde staten första gången den

30 september 1947 inlösa de aktier i LKAB, vilka tillhöy TGO. Vid begagnande

av denna rätt skulle staten göra för staten bindande tillsägelse härom

hos TGO senast två år före inlösningsdagen.

I den proposition (1945:247), som med anledning härav framlades för

1945 års riksdag, uppskattades den sammanlagda ersättningen enligt reglerna

i gällande avtal till ungefär 400 milj. kronor.

I propositionen framhöll föredragande departementschefen bl. a. följande.

»Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska

malmfälten togs redan vid detta århundrades början upp till övervägande.

Den har sedan vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas

behandling. Såsom framgår av den här tidigare lämnade redogörelsen,

ha därvid inga invändningar framförts mot ett dylikt förvärv. Man synes

tvärtom ha varit i stort sett ense om det önskvärda i att dessa värdefulla

malmrikedomar förr eller senare ginge över i samhällets ägo.----

Då frågan om inlösen enligt 1927 års avtal av de enskildas andel i malmbolaget

nu för första gången kommer upp till avgörande, synas de skäl fortfarande

äga giltighet, som tidigare varit bestämmande för statsmakternas

hållning. Av olika anledningar, på vilka det här icke är nödvändigt att ingå,

ha malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten ansetts intaga en sådan

särställning, att man oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar

kunnat förorda ett överförande i samhällets ägo.----

Formen av enskilt företag med ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de

enskilda delägarnas hand, har i vissa utrikespolitiska lägen ansetts innebära

fördelar, enär staten icke behövt direkt uppträda såsom förhandlande

part. Det är möjligt att denna föreställning tidigare i viss man svarat mot

de verkliga förhållandena. Erfarenheterna från krigsåren och de antaganden

som nu kunna göras om framtiden, ge icke stöd åt uppfattningen att

en dylik formell särskillnad kan bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska

eller politiska uppgörelser med utlandet. Handelspolitiskt kan det däremot

anses ha en viss betydelse att försäljningen av malm från de norrbottniska

fälten och från Grängesbergs gruvor sker gemensamt och att praktiskt taget

hela den svenska malmexporten sålunda handhaves såsom en enda stor

affär. Förutsättningar böra emellertid finnas för sådant samarbete även sedan

de norrbottniska malmfälten övergått i statens ägo.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Svagheterna i den delade äganderätten framträda när det gäller produktionspolitiken

och sysselsättningspolitiken. Regler för brytningens bedrivande

ha icke kunnat uppgöras endast med hänsyn till det för hela landet eller

ens för gruvföretaget på lång sikt bästa. Man har också haft att beakta

de båda parternas stridiga intressen rörande inlösning vid den ena eller

andra tidpunkten.---

Vad sysselsättningspolitiken beträffar är det också naturligt att den enskilde

delägaren är böjd att se frågan om arbetstillgången på kortare sikt

och med mindre hänsyn till hela arbetsmarknadens läge än som för staten

synes ofrånkomligt. En politik som syftar till utjämning av sysselsättningen

möter utan tvivel mindre svårigheter, om äganderätten helt ligger

i det allmännas hand.

De olägenheter, som sålunda måste vidlåda ett hälftenbruk av ifrågavarande

art, bli naturligtvis mindre framträdande i den mån den enskilda delägarens

syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den,

som företrädes av det allmänna. Samarbetet med den nuvarande bolagsledningen

har i detta hänseende ägt rum under gynnsamma förutsättningar.

I regel torde ett mindre mått av samstämmighet vara att räkna med och

under tider av ekonomiska påfrestningar kunna väntas slitningar mellan

enskilda och allmänna intressen, som icke kunna få en tillfredsställande lösning.

Av sålunda anförda skäl finner jag det i och för sig önskvärt, att den

sedan gammalt uppdragna linjen fullföljes och att staten förvärvar den

fulla äganderätten till de norrbottniska malmfälten.»

I fortsättningen framhöll föredragande departementschefen, att avgörande

för bedömningen av frågan om inlösen bleve det förhållandet, att den

tioårsperiod — 1935—1945 — vars vinstresultat skulle läggas till grund

för en inlösen, varit en tid av enastående högkonjunktur för malmbrytningen.

Den starka ökningen av de brutna kvantiteterna hade sänkt genomsnittskostnaden

och stegrat vinsten, samtidigt med att en fortgående rustningskonjunktur

gynnsamt påverkat priserna. Lösensumman framstod härigenom

som på längre sikt onormalt hög.

Propositionen innebar sålunda förslag om att tillsägelse om inlösen vid

denna tidpunkt icke skulle göras av staten, vilket även blev riksdagens beslut.

I riksdagens skrivelse (1945: 367) uttalades, att riksdagen delade den uppfattning,

varom departementschefen erinrat, nämligen att naturrikedomarna

i de norrbottniska malmfälten av olika anledningar ansetts inta en sådan

särställning, att man oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar

kunnat förorda deras överförande i samhällets ägo samt att en sådan överföring

borde äga rum så snart detta kunde ske på rimliga villkor.

I april 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att

i anslutning till uttalandena i propositionen själv eller genom ombud med

styrelsen för TGO upptaga förhandlingar rörande övertagande av TGO:s

aktier i LKAB på andra villkor än de avtalade. TGO:s styrelse meddelade,

sedan kontakt i frågan tagits med styrelsen, att den icke för det dåvarande

funnit sig böra upptaga dylika förhandlingar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Den 31 juli 1950 övertog LKAB aktierna i Bergverksaktiebolaget Freja,

vilka aktier ditintills legat i utländsk hand. Köpeskillingen utgjorde 33 milj.

kronor. Freja innehar den i omedelbar närhet till LKAB:s egna gruvor i

Malmberget belägna Koskullskullegruvan. Brytningen hade omfattat en årlig

kvantitet av mellan 250 000 och 300 000 ton huvudsakligen fosforfattig

malm. Det överenskoms mellan staten och LKAB såsom en förutsättning

för aktieförvärvet, att Frejas gruvdrift och affärsrörelse skulle handhas och

i räkenskapsavseende behandlas så, att så långt det skäligen lät sig göra,

ingen inverkan därav kom att äga rum på beräkningen av den medelnettovinst

per ton malm, som enligt 1927 års malmavtal vid en eventuell statsinlösen

av TGO:s aktier i LKAB skulle ligga till grund för fastställandet av

lösensumman.

Viktigare bestämmelser

LKAB:s aktiekapital uppgår numera, sedan staten och TGO år 1932 i lika

mån intill ett sammanlagt nominellt belopp av 30 milj. kronor tecknat nya

aktier i bolaget, till 110 milj. kronor. Av aktierna, som vardera lyder å

1 000 kronor, är hälften stamaktier och hälften preferensaktier. TGO är

ägare till samtliga stamaktier och staten ägare till samtliga preferensaktier.

Bolagsstämma och styrelse. De av staten ägda aktierna i LKAB (preferensaktierna)

medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje

aktie. Enligt bolagsordningen (LKAB:s bolagsordning § 17) utses styrelseledamöterna

till lika antal av stamaktieägarna och preferensaktieägarna

(§ 10). De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom

styrelsen utse såväl ordförande som verkställande direktör och vid lika

röstetal inom styrelsen har ordföranden utslagsröst (1927 års avtal § 9

mom. 1).

Statens inflytande över bolagets skötsel såsom preferensaktieägare består

huvudsakligen av rätt till insyn i bolagets förvaltning och skötsel samt vetorätt

i vissa frågor.

De statliga ledamöterna har vidare rätt att föreskriva att visst ärende eller

vissa frågor skall föredras inför styrelsen och kan begära bordläggning minst

en vecka i alla frågor av större betydelse (1927: § 9 mom. 1). De äger också

tillsätta en jourhavande revisor med erforderliga biträden, som skall ha

tillgång till »LKAB:s handelsböcker, kontrakt, korrespondens och andra

affärshandlingar» (1927: §9 mom. 2 och 3).

För beslut på LKAB:s bolagsstämma erfordras godkännande av röstande

som företräder mer än hälften av preferensaktiekapitalet i fråga om

1) fondering av bolagets vinstmedel (1932: §4)

2) ianspråktagande av fonderade medel (1932: §4)

3) fastställande av arvode eller tantiem (1927: §9 mom. 4).

Koncernförhållandet (1927: § 9 mom. 5 och 6a). Mellan TGO och LKAB

råder ett koncernförhållande med LKAB som dotterbolag till TGO. Kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10J Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

cernförhållandet är relativt långt drivet. De båda bolagen har gemensam

verkställande direktör, och den centrala administrationen i Stockholm är

likaledes gemensam för de båda bolagen. All för LKAB:s verksamhet erforderlig

personal vid Kiirunavaara, Luossavaara och Gällivare malmfält samt

i Narvik och Luleå (Svartön) skall, såvida ej minst tre av de av preferensaktieägarna

utsedda styrelseledamöterna annat medgiver, emellertid vara

anställd uteslutande i LKAB:s tjänst. All annan för bolagets verksamhet

erforderlig personal skall likaledes vara anställd i LKAB:s tjänst men utan

hinder från statens sida för densamma att jämväl vara anställd hos TGO.

Om försäljningen av LKAB:s malm gäller i organisatoriskt hänseende att

densamma skall ledas av LKAB:s personal samt ske i bolagets namn och

direkt till förbrukare, såvida ej styrelsen genom beslut, som biträdes av

minst två av de av preferensaktieägarna valda ledamöterna, bestämmer,

att försäljningen skall ske i annan ordning.

Brytningsbestämmelser (1927: §§ 3, 6, 19 mom. 1, och 20). Rätten till bortfraktning

och därmed också i realiteten till brytning av malm begränsades

enligt 1927 års avtal till nio milj. ton järnmalm för varje bokslutsår, varav

6,1 milj. ton från Kiirunavaara, 2,5 milj. ton från Gällivare och 0,4 milj.

ton från Luossavaara. Denna rätt har sedermera genom olika överenskommelser

mellan staten och TGO utökats. Senast genom Kungl. Maj :ts beslut

den 30 juni 1952 har LKAB medgivits rätt att från och med den 1 oktober

1951 tills vidare till och med den 30 september 1957 i samråd med järnvägsstyrelsen

bortfrakta en malmkvantitet beräknad efter högst 15 milj.

ton per år. Därutöver äger LKAB bortfrakta de kvantiteter, som levereras

till Norrbottens Järnverk AB (NJA).

Vad beträffar staten tillhöriga gruvor och inmutade områden inom Syväjärvi,

Nokutusvaara, Haukivaara, Svappavaara, Leveäniemi, Tansari och Salmivaara

malmfält samt i Mertainens gruvaktiebolag tillhöriga gruvor och

inmutade områden gäller, dels att för export avsedd malm från dessa fyndigheter

ej får bortfraktas till billigare frakter än LKAB-malmen, dels att

den malm, som utom nu lagligen gällande utmål finns inom Gällivare, Kiirunavaara

och Luossavaara malmfält icke — så länge staten ej begagnat sig

av sin inlösningsrätt till stamaktierna — får vare sig inmutas för annans

räkning eller brytas.

Leveranser till inhemska köpare (1927: §§ 16, 17 och 19, 1938: § 6). LKAB

har åtagit sig att, om sa åstundas, utöver de tidigare angivna bortfraktningskvantiteterna

bryta och till ett pris motsvarande självkostnaden ökad

med 10 procent tillhandahalla staten eller den eller dem till vilka staten

överlåter sin rättighet intill 100 000 ton malm från Luossavaara. Enligt

1938 års avtal § 6 skall pristillägget bortfalla, när malmen användes för

järntillverkning inom Norrbottens län. För järntillverkning i samma län har

LKAB vidare åtagit sig att, likaså utöver de kvantiteter bolaget avtalsenligt

äger bortfrakta från sina gruvfält, till självkostnadspris tillhandahålla intill

100 000 ton fosformalm från Gällivare och/eller Kiirunavaara.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Dessa stadganden har haft sin betydelse främst när det gällt leveranser

för planerad järntillverkning inom Norrbottens län och tjänat som utgångspunkt

för de leveransavtal som sedermera härutöver slutits mellan LKAB

och NJA. Enligt 1947 års leveransavtal mellan LKAB och NJA, skulle NJA

för egen tillverkning ha rätt att köpa intill 500 000 ton malm per kalenderår.

Malmpriset skulle bestämmas såsom självkostnaden ökad med 10 procent.

Enligt ett nytt leveransavtal från januari 1954, som ersätter 1947 års

avtal, har NJA rätt att köpa intill 275 000 ton järnmalm per kalenderår.

Fraktavtalen (1927: §§ 13, 14 och 15). Nu gällande bestämmelser rörande

LKAB:s malmfraktning på malmbanan fastställdes i sina grunddrag genom

1927 års malmavtal. Vissa smärre förändringar vidtogs genom överenskommelsen

1946 mellan järnvägsstyrelsen och LKAB samt genom 1952 års avtal.

Det kan erinras om att fraktavtalet i stort sett var oförändrat från 1908

till 1937 och baserat på att staten åtog sig att på malmbanan frakta de

kvantiteter LKAB enligt malmavtalet årligen ägde bortfrakta. Fraktsatserna

per ton malm var sålunda oförändrade under denna tid. Enligt 1927 års

malmavtal höjdes de fasta fraktsatserna något från och med utgången av

1937. Av väsentligare betydelse för den framtida utvecklingen var den med

hänsyn till penningvärdets förändringar införda bestämmelsen om en efter

malmpriset varierande justering av fraktsatserna. Därest efter den 30 september

1937 medelförsäljningspriset fritt ombord för malm, som utskeppades

från Narvik eller Svartön, översköt ett angivet belopp, kr. 16: 75 per ton

malm, skulle nämligen frakten ökas med en femtedel av det sålunda överskjutande

beloppet.

Enligt malmavtalet har SJ tillförsäkrats en viss fraktgaranti. LKAB skall

nämligen utbetala ett frakttillägg, därest sammanlagda inkomsten på järnvägen

Svartön—Riksgränsen med bibanor till Malmberget och Koskullskulle

under något år från och med den 1 januari 1927 räknat understiger kostnaderna

för järnvägens drift och underhåll, däri inräknad avsättning till förnyelsefond,

jämte ränta å nuvarande och blivande anläggningskostnad för

järnvägen, omfattande jämväl alla statens upplags-, lossnings- och lastningsanordningar

å Svartön. Därvidlag skall räntan på anläggningskostnaden

från och med den 1 januari 1938 beräknas efter 6 procent vid en bortfraktad

malmkvantitet av högst 5 milj. ton och i annat fall efter 6 procent

jämte 1/20 procent däröver för varje påbörjat ytterligare 100 000-tal ton.

Den i samband med utbyggandet av brytningskapaciteten vid gruvorna

år 1951 beslutade utökningen av malmbanans kapacitet kom att kräva stora

investeringar från statens järnvägars sida. Fraktgarantibeloppet kunde därför

vid hög bortfraktning komma att bli mycket stort. Efter förhandlingar

mellan TGO och staten överenskoms 1951 att räntan å anläggningskostnaderna

icke skulle utgå med högre procenttal än det som svarade mot en

brytningskapacitet om c:a 11 milj. ton eller 9 procent.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Inlösen av fartygsrum (1927: § 10). Samtidigt som genom överenskommelse

1922 inlösningsrätten försköts från år 1932 till år 1936 erhöll staten

rätt att vid inlösen även övertaga en del av TGO:s fartygstonnage.

Genom 1927 års avtal ändrades bestämmelserna därhän att lösenrätten

till fartygsrum skildes från statens inlösenrätt till LKAB:s stamaktier. Numera

äger sålunda LKAB självt rätt att ett år efter tillsägelse inlösa högst

så stor del av TGO tillhörigt fartygsrum, att med detsamma kan utskeppas

lika stor kvantitet malm, som i medeltal under närmast föregående femårsperiod

utskeppats med TGO:s eget tonnage. De av staten utsedda styrelseledamöterna

i LKAB äger påfordra dylik inlösen.

Avskrivningar (1927: § 7). LKAB är icke skyldigt att göra avskrivningar

på grund av substansminskningen i gruvorna. I övrigt gäller bestämmelser

som fastlagts i en särskild bilaga till avtalet. I huvudsak föreskrives därvid,

att anläggningar inklusive byggnader och maskiner, vilka utförs huvudsakligen

eller uteslutande för visst brytningsområde, skall avskrivas för varje

år med så stor del, som svarar mot under året bruten malmkvantitet i förhållande

till hela den utnyttjningsbara malmkvantiteten inom området samt

att i övrigt avskrivningar skall företas med för anläggningar 2,5 procent,

maskiner 5 procent och inventarier 8 procent.

Extra fonderingar (1932: § 4). Då förut relaterade avskrivningsregler ej

medgav, att medel för de större investeringar, som skulle komma att erfordras

i samband med en småningom förutsebar övergång till underjordsbrytning

i Kiirunavaara, avsattes genom en konsolidering inom företaget via

större avskrivningar, infördes i 1932 års malmavtal en bestämmelse, enligt

vilken ordinarie bolagsstämma ägde besluta om fondering av bolagets vinstmedel

utöver föreskriven avsättning till reservfond. För beslut härom fordras

att det godkännes av röstande, vilka företräder mer än hälften av preferensaktieägarna.

Vinstfördelning (1927: § 5, 1932: § 5). Enligt 1907 års malmavtal skulle

utdelningen på statens preferensaktier utgå såsom en på hälften av den i bolagets

gruvor i Kiirunavaara och Gällivare brutna och bortförda malmen beräknad

royalty, som småningom skulle ökas från 1 krona till 2 kronor respektive

från 50 öre till 1 krona från Kiirunavaara respektive Gällivare. Om

staten ej begagnade sin inlösningsrätt 1932 skulle från 1937 staten äga samma

rätt till utdelning av uppkommen vinst som övriga aktieägare.

Enligt 1927 års malmavtal erlade bolaget royalty till staten under tiden 1

oktober 1927—30 september 1947 med 1 krona 50 öre för varje ton bortfraktad

järnmalm. Den utdelningsbara nettovinsten fördelades därefter så,

att staten under samma period tilldelades ett belopp per ton, som med 75

öre understeg halva nettovinsten per ton, och återstoden av nettovinsten tilldelades

stamaktieägarna.

Från och med den 1 oktober 1947 bortföll statens rätt till royalty, och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

nettovinsten per ton malm fördelas numera intill en kvantitet av 3,75 milj.

ton bortfraktad malm per bokslutsår lika mellan de båda kontrahenterna,

medan nettovinsten för överskjutande kvantiteter fördelas med två tredjedelar

till staten och en tredjedel till TGO.

Detta är huvudregeln. Genom vissa särbestämmelser erhåller TGO en något

större del av vinsten än som framgår av huvudregeln.

Exporttull- och skattegaranti (1927: § 28). Under förhandlingarna i början

av 1900-talet spelade frågan om statens möjlighet att pålägga en exporttull

eller en särskild skatt på malmförsäljningarna en stor roll.

En av de förmåner LKAB åtnjuter genom 1907 och 1927 års avtal är att

staten de facto utfäst sig att ej uttaga exporttull för malm som bryts i

LKAB:s gruvor och ej ålägga LKAB eller TGO någon speciell direkt beskattning.

Inlösenbestämmelser (1927: §§ 25 och 26, 1932: § 6). Enligt 1927 års

malmavtal skall lösensumman uppgå till ett belopp lika med hälften av vinsten

på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås i detta avseende LKAB:s

utdelningsbara medelnettovinst per ton enligt § 5 (efter royalty, skatter och

avskrivningar) under den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före

inlösningsdagen, ökad med den royalty av 1 krona 50 öre per ton som under

perioden må ha utgått till staten.

Därest under tioårsperioden sammanlagda fraktade kvantiteten icke uppgått

till 42,5 milj. ton, skall till grund för lösensummans beräkning i stället

läggas en tiondel av den verkliga fraktade kvantiteten. Därest bolagets

utskeppning över Narvik och Luleå till följd av krig eller blockad under

ett eller flera bokslutsår icke uppgått till 6 milj. ton per år, skall vid beräkningen

av medelnettovinsten per ton i stället för sagda å,r medtagas

motsvarande antal närmast före tioårsperioden liggande år, under vilka utskeppningen

icke på angivet sätt påverkats.

Staten äger även vid andra tidpunkter än de ovan angivna inlösa stamaktierna

i LKAB. Lösensumman skall i så fall uppgå till ett belopp lika med

20 gånger halva LKAB:s årliga medelnettovinst under den tioårsperiod, vars

sista dag infaller ett år före inlösningsdagen. Enligt uttalande i 1927 års

proposition av föredragande departementschefen borde denna möjlighet till

inlösen icke begagnas enbart av den anledning att en inlösen med hänsyn

till rådande konjunkturläge vid något tillfälle skulle visa sig ekonomiskt fördelaktig

för staten.

Även TGO kan under vissa speciella omständigheter, därest staten ej ger

tillsägelse om inlösen per de i § 25 angivna data, begära, att staten verkställer

inlösen av stamaktierna. Sådan begäran kan ske om vid någon av tidpunkterna

för tillsägelse om inlösen uppgörelse ej kan träffas angående

malmfrakterna. I sådant fall skall lösensumman beräknas på samma sätt

som om staten givit tillsägelse om inlösen enligt § 25 i 1927 års avtal, dock

att summan skall beräknas på 25 gånger medelncttovinsten på en malmkvantitet

om 3,75 milj. ton i stället för 4,25 milj. ton.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Därest inlösen äger rum skall lösensumman erläggas antingen kontant på

inlösningsdagen, dock med rätt för staten att dröja med erläggande av lösensumman

eller del därav intill den 30 september nästföljande år, under

vilken tid ränta beräknas efter fyra procent, eller med en femtedel på inlösningsdagen

samt en femtedel jämte upplupna räntor den 30 september ett

vart av de fyra närmast följande åren eller med en tiondel på inlösningsdagen

samt en tiondel jämte upplupna räntor den 30 september ett vart av de

nio närmast följande åren. Förräntningen av oguldna delar av lösensumman

skall ske med fyra procent under första året efter inlösningsdagen och därefter

med sex procent om året. Staten äger välja betalningsmodalitet.

Det åligger staten att senast inom två år före inlösningsdagen meddela

bolaget, enligt vilket av dessa tre alternativ lösensumman kommer att erläggas.

Ersättning för fonderade vinstmedel (1932: § 6). Förutom den på grundval

av nettovinsten uträknade lösensumman skall staten i händelse av inlösen,

jämlikt 1932 års avtal § 6, gottgöra TGO för dess andel i de vinstmedel,

som på grund av sistnämnda kontrakt icke blivit utdelade utan fonderade

i LKAB. Vidare skall TGO på grund av det kapitaltillskott, som 1932

tillfördes LKAB genom nyteckning av aktier från TGO:s sida, tillgodoföras

ersättning enligt särskilda regler.

Övergångsbestämmelser (1927: §25 mom. 5). Från och med den dag, då

tillsägelse om inlösen skett, skall i fråga om sådant styrelsens beslut, som

avser tiden efter inlösningsdagen, beträffande försäljning för export, anställande

av och anställningsvillkor för personal, upprättande av agenturkontrakt

och vidtagande av liknande anordningar för försäljning samt uppgörande

av befraktningsavtal, gälla den mening, som omfattas av flertalet av

de av preferensaktieägarna utsedda ledamöterna.

Förhandlingar mellan staten och TGO år 1954

I skrivelse till finansministern den 1 februari 1954 anmälde de statliga

representanterna i LKAB:s styrelse1 att, därest inlösen skall ske, tillsägelse

därom måste delges TGO senast den 30 september 1955 och att frågan, huruvida

inlösningsrätten skall begagnas, måste avgöras vid 1955 års riksdag.

Statsrepresentanterna ansag det icke ankomma på dem att avge något yttrande

beträffande frågan, huruvida staten borde övertaga TGO:s aktier eller

om fortsatt samarbete i en eller annan form borde eftersträvas. Däremot

framhöll styrelserepresentanterna, att om det senare alternativet skulle väljas,

vissa jämkningar vore påkallade i fråga om statens och TGO:s inbördes

ställning.

I en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls vidare följande. De av

staten ägda aktierna i LKAB medför enligt bolagsordningen endast en tion
-

1 F. d överståthållaren Torsten Nothin, direktören Knut Norlin, generaldirektören Åke

Rusck och numera landshövdingen Mats Lemne.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

dels röst för varje aktie. Styrelseledamöterna utses till lika antal av stamaktieägare

och preferensaktieägare. De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna

äger att inom styrelsen utse såväl ordförande som verkställande

direktör; vid lika röstetal inom styrelsen har ordföranden utslagsröst. Från

allmän synpunkt torde det vara otillfredsställande att staten icke har större

inflytande på skötseln av LKAB med dess stora naturrikedomar. Efter en

inlösen övergår hela bestämmanderätten till staten, vilket ur nyssnämnda

synpunkt får anses önskvärt.

På försommaren 1954 inbjöd jag TGO till förhandlingar om ett fortsatt

samarbete på vissa villkor och anmodade samtidigt de sedermera tillkallade

utredningsmännen att härvid biträda mig. Vid ett sammanträde med TGO:s

representanter den 13 augusti 1954 meddelades TGO, att man från regeringens

sida kunde tänka sig att staten avstode från att 1957 inlösa TGO:s aktier

i LKAB under förutsättning att vissa önskemål, som betingades av statens

dominerande intresse i företaget, tillgodosågs. Dessa önskemål specificerades

sålunda.

1. Staten skall ha det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i styrelsen.

2. LKAB organiseras som ett från TGO helt fristående bolag, vilket bland

annat innebär, att LKAB skall ha egen verkställande ledning och att tjänstemännen

uteslutande skall vara anställda i LKAB.

3. I den mån samarbete prövas lämpligt mellan LKAB och TGO eller dess

tjänstemän regleras detta genom intermittenta avtal.

Därest dessa önskemål blev tillgodosedda, var staten villig att i samarbetsavtal

med TGO inrymma bestämmelser till skydd för TGO:s minoritetsintresse.

Från TGO-representanternas sida förklarade man sig ha förståelse för

statens önskan att få ökad kontroll över malmfälten och deras utnyttjande.

Då man betraktade det som mycket olyckligt att bryta sönder koncernen,

anhöll man att få inkomma med ett motförslag, som i väsentliga delar beaktade

statens synpunkter men bibehöll koncernen.

Med skrivelse den 31 augusti 1954 överlämnade verkställande direktören

i TGO ett förslag från TGO:s sida till ändringar i 1927 års avtal, vilket förslag

syftade till att på olika punkter utvidga statens inflytande över LKAB:s

skötsel men bibehålla koncernförhållandet och 1927 års avtals regler om

bestämmanderätt för TGO på bolagsstämma och i styrelsen.

Statens utvidgade inflytande skulle avse följande punkter.

1. Staten skulle få oinskränkt granskningsrätt, omfattande även tekniska

och ekonomiska rapporter, utredningar o. s. v.

2. För beslut i LKAB:s styrelse skulle fordras samtycke av statsrepresen1

an terna i fråga om

a) avtal om bolagets malmförsäljningar

b) avtal om malmens befraktning till lands och sjöss

c) nyinvesteringar

d) kollektivavtal för personalen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition, nr 192 år 1955

3. Avskrivningsreglerna skulle ändras så, att man kunde övergå till avskrivningar

enligt de satser som godkändes av skattemyndigheterna vid avskrivning

enligt plan.

4. För att undvika »inlösningstänkande» hos bolagets ledning skulle den

periodiskt återkommande inlösningsrätten upphöra. TGO var i gengäld beredd

att medge staten rätt att när som helst med tre års varsel inlösa TGO:s

aktier mot en i förväg fixerad lösensumma. Det föreslogs, att lösensumman

skulle fixeras till det belopp som kunde beräknas utgå om inlösen enligt nuvarande

avtal gjordes den 30 september 1957. Inlösensumman skulle dock

justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar enligt någon lämplig

index.

5. I förslaget berördes även frågan om substansminskningen i gruvorna.

Med hänsyn till att en utnyttjningstid av »åtminstone 200 år» återstod syntes

det TGO naturligast att överlämna åt parterna att först i ett läge då frågan

om den återstående malmreservens storlek kom att nämnvärt påverka värdet

av TGO:s aktier i LKAB överenskomma om det sätt varpå substansminskningen

då lämpligen skulle beaktas.

6. TGO var berett att låta gruvfyndigheterna överföras i samhällets ägo

under förutsättning att LKAB utan erläggande av avgift fick arrendera dem

under den tid TGO var delägare. Anläggningarna över och under jord skulle

dock alltjämt tillhöra LKAB.

Då TGO:s motförslag icke innebar ett godtagande av någon av de huvudpunkter

staten velat lägga till grund för förhandlingar om ett fortsatt samarbete,

överlämnades från de statliga representanternas sida till TGO ett

memorandum med närmare precisering av de statliga önskemålen och förslagen.

I detta memorandum utsädes att TGO:s förslag innehöll från statens synpunkt

beaktansvärda förändringar i avtalsförhållandet mellan staten och

TGO för det fall att LKAB:s skötsel även framgent skulle handhas av TGO.

Emellertid kunde staten enligt förhandlarnas mening icke avstå från att

begagna sin inlösenrätt utan att de vid sammanträdet den 13 augusti framställda

önskemålen tillgodosågs. Å andra sidan var staten villig att i händelse

av ett fortsatt samarbete ge TGO ett minoritetsskydd, i stort sett svarande

mot det inflytande som TGO erbjudit staten för det fall att den nuvarande

organisationen av bolagets skötsel skulle ha bestått.

Följande punkter föreslogs ingå i ett nytt avtal.

A. Nuvarande aktie- och vinstfördelning bibehålies. Förhållandet med avseende

å rösträtten mellan statens och TGO:s aktier omkastas, så att TGO:s

aktier ges lägre röstvärde än statens. Styrelsen skall bestå av 9 ledamöter

jämte samma antal suppleanter, av vilka staten utser 5 och TGO 4. Styrelsen

utser inom sig ordförande och vice ordförande. Verkställande direktör

utses av styrelsen. Samförstånd bör eftersträvas om personvalet till denna

post.

B. Staten och TGO utser vardera två revisorer jämte två suppleanter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj ds proposition nr 192 år 1955

C. För beslut på LKAB:s bolagsstämma fordras godkännande av röstande,

som företräder minst hälften av TGO:s aktiekapital i LKAB i fråga om

1) fondering av vinstmedel för annat ändamål än föreskriven avsättning

till reservfond, vinstutjämning mellan olika år eller finansiering av produktionsapparatens

utbyggnad;

2) ianspråktagande av fonderade vinstmedel för annat ändamål än nu

sagts.

D. För styrelsebeslut i följande frågor fordras samtycke av minst hälften

av TGO:s styrelseledamöter i LKAB

1) avvikelse från de allmänna riktlinjer för gruvbrytningens ordnande,

varom överenskommelse träffas i samband med det nya avtalets ingående;

2) malmförsäljning, avslutad för längre tid än fem år;

3) nyinvesteringar, avseende större brytning än som är tänkt enligt nuvarande

planering;

4) kollektivavtal rörande arbets- och löneförhållanden för LKAB:s personal.

E. TGO berättigas att vid utgången av varje tioårsperiod, efter visst varsel,

få sina aktier inlösta av staten enligt de regler, som anges i § 25 av nuvarande

avtal, med vissa ändringar. Den kvantitet malm, till vilken vid

lösensummans beräkning hänsyn skall tas, skall därvid utgöra 3,75 milj.

ton. Den tidsperiod, som enligt § 25 mom. 2 skall läggas till grund för beräkning

av medelnettovinsten, förlängs till 20 år. Den i enlighet härmed

beräknade lösensumman minskas med en hundradel för varje år som förflutit

efter 1957.

F. Staten medges rätt att vid utgången av varje tioårsperiod, efter visst

varsel, inlösa TGO:s aktier enligt samma regler som angivits under E, dock

att den kvantitet malm, till vilken vid lösensummans beräkning hänsyn skail

tas, skall utgöra 4,25 milj. ton.

G. Staten är beredd att sluta ett avtal med TGO om samarbete vid försäljning

av malm från LKAB och TGO.

H. Nu gällande skatte- och exporttullgaranti bibehålies.

Från TGO:s sida meddelades som svar på detta förslag, att man icke

kunde ingå i förhandlingar på de grunder som angetts i förslaget. Det viktigaste

för TGO var att koncernen icke sprängdes och att TGO fick behålla

det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i styrelsen. Endast om

detta accepterades var TGO berett att inträda i förhandlingar.

Den 17 januari 1955 ägde ett sammanträde rum mellan verkställande direktören

i TGO och LKAB samt de tillkallade utredningsmännen. Vid delta

sammanträde konstaterades, att man å ömse sidor var beredd att diskutera

jämkningar eller alternativa lösningar beträffande vissa av de upptagna frågorna.

I huvudfrågorna förelåg dock icke möjlighet att nå en sådan grad av

enighet, att den kunde utgöra en bas för förhandlingar om fortsatt samarbete

med delad äganderätt. TGO kunde ej finna det förenligt med bolagets

uppgift att avstå från att ha huvudansvaret för den direkta förvaltningen

2 Dihang till riksdagens protokoll 1995. 1 samt. Nr 192

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kiingl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

av LKAB, eftersom TGO:s i LKAB satsade kapital representerade den dominerande

delen av TGO:s förmögenhet, önskade staten upplösa den bestående

gemenskapen och övertaga skötseln av LKAB måste TGO:s styrelse

ta på sig uppgiften att i nya former söka nyttiggöra det kapital som bolaget

hittills haft nedlagt i de lappländska gruvorna. Vid sådant förhållande lönade

det sig enligt TGO:s mening icke att diskutera de ändringar till TGO:s förmån,

som staten på vissa punkter kunde vara villig att göra i förhållande

till det överlämnade memorandumet. Utredningsmännen meddelade å sin

sida, att de ansåg sig icke kunna tillstyrka en överenskommelse mellan staten

och TGO om fortsatt samarbete på de villkor, som innefattades i TGO:s

förslag till nytt avtal.

Lapplandsmalmernas avsättningsmöjligheter

Utredningsmännen har genom särskilt tillkallade experter1 låtit företaga

en studie över järnmalmstillgångarna i världen och över de tendenser i

fråga om den framtida försörjningen med järnmalm, som kan utläsas ur

tillgängligt material rörande järn- och ståltillverkningens framtida utveckling

och den framtida tillgången på järnmalm i olika länder. Därvid har

särskild uppmärksamhet ägnats sådana förhållanden, som kan få betydelse

för den framtida avsättningen av svensk exportmalm.

Malmtillgångarna i de malmfält, som tillhöra LKAB, uppskattas ned till

de djup, intill vilka man i dag med någorlunda säkerhet kan räkna med

att de tekniska svårigheterna för brytning ej skall bliva för stora eller för

ekonomiskt betungande för att övervinna, till omkring 2 000 milj. ton. Efter

färdigställandet av nu pågående utbyggnader av gruvdrift och transportanläggningar

beräknas brytningen kunna uppgå till över 15 milj. ton årligen.

En ytterligare ökning till omkring 20 milj. ton kan tekniskt genomföras.

Malmtillgångarna i de av staten helt ägda gruvfälten i Norrbotten uppgår

enligt hittillsvarande beräkningar till något över 300 milj. ton.

LKAB-malmerna har genomgående en hög järnhäl t, varierande mellan 60

och 70 procent. Fosforhalten är också för huvudparten av malmen hög,

d. v. s. det är en typisk thomasmalm.

Icke oväsentliga kvantiteter, särskilt i Malmberget, uppvisar dock en lägre

fosforhalt. Frejamalmen i Koskullskulle är fosforfattig.

Brytningens årliga omfattning, nettovinstens storlek samt utdelningen till

staten respektive TGO framgår av efterföljande tablå.

1 Direktions sekreteraren i AB Statsgruvor, juris kandidaten O. Asplund, extra byrådirektören

hos riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Å. Englund, direktören för utrikeshandelsärenden

i statens handels- och industrikommission E. Grafström, professorn vid tekniska

högskolan I. Janelid, byråchefen i försvars väsendets radioanstalt S. von Porat och kommerserådet

I. Sahlin.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

År

Malmlev.

Nettovinst

Utdeln. till

Utdeln. till

(milj. ton)

(milj. kronor) TGO (milj. kronor) staten

(milj. kronor)

Årsgenom

Årsgenom-

Årsgenom-

Årsgenom-

snitt

snitt

snitt

snitt

1910/14..........

. . .. 3,6

18,4

16,4

1,8

1915/19..........

____ 3,0

12,3

11,0

1,4

1920/24 ..........

____ 3,5

15,7

13,6

2,1

1925/27 ..........

.... 6,1

27,7

23,6

4,1

Totalt 1910/27 ....

68,7

315,3

276,0 38,5

1928/32 ..........

..... 4,6

14,7

10,9

8,6

1933/37 ..........

____ 5,5

20,3

4,8

7,4

1938/42 ..........

.... 7,1

49,6

16,2

21,0

1943 ............

.... 6,2

45,7

20,0

20,0

1944 .............

.... 3,6

27,1

5,5

5,5

1945 .............

.... 0,6

- 9,1

0,0

1,8

1946 .............

.... 3,1

21,0

10,5

10,5

1947 .............

____ 5,8

39,3

19,5

19,5

1948 .............

____ 8,8

59,4

19,5

24,6

1949 .............

____ 10,6

81,7

23,1

33,5

1950 .............

____ 9,7

89,0

26,1

37,9

1951.............

.... 11,4

127,6

29,4

43,2

1952 ............

____ 12,5

216,1

42,7

63,4

1953 .............

..... 12,1

247,2

43,3

63,9

1954 .............

..... 10,6

195,1

39,4

55,7

Totalt 1928/54 . . .

181,2

1 545,2

438,0 563,1

Totalt 1910/54 . . .

250,0

1 860,5

714,0 602,:

Av brytningen vid LKAB-gruvorna har den helt övervägande delen gått

på export. Först under senare år har leveranser av någon betydenhet ägt

rum till den inhemska marknaden främst till NJA. Före det senaste kriget

gick huvuddelen av malmexporten till Tyskland. Under efterkrigstiden har

exporten fått en jämnare spridning på de stora stålproducerande länderna

i Västeuropa och Amerika.

Exportfördelningen för LKAB-malmerna var under verksamhetsåret 1953/

54 följande.

USA........

Storbritannien

Belgien......

Västtyskland .

Polen........

Övriga.......

...... 1,6 milj. ton

...... 2,6 » »

...... 2,2 » »

...... 3,7 i) »

...... 0,4 » »

...... 0,4 » »

Totalt 10,9 milj. ton

Den fosfor rikaste malmen med omkring 2 procent fosfor gick i allt väsentligt

till Västtyskland och Belgien. Såväl Storbritannien som USA erhöll övervägande

malmer med medelhög fosforhalt mellan 0,3 och 1 procent. Huvudparten

av den fosforfattiga malmen gick till Storbritannien.

Under senare år bär tackjärnsproduktionen i världen legat vid omkring,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

70 procent av stålproduktionen. En tidigare utbredd uppfattning, att skrotet

till stor del skulle uttränga malmen som råvara har numera övergivits.

En avsevärd del av det producerade stålet går i användningen definitivt förlorat,

och man räknar med att tackjärnsbehovet och därmed behovet av

järn i malm kommer att stå i ungefär samma relation till stålproduktionen

som för närvarande.

Olika utredningar om det framtida behovet av järnmalm i de stora stålproducerande

länderna i Västeuropa och i Nordamerika ger skäl för uppfattningen

att konsumtionen inom några decennier skulle stiga med c:a 50

procent utöver den nuvarande konsumtionen om drygt 100 milj. järnton

och att de stora stålproducerande länderna i framtiden i avsevärt ökad utsträckning

för sin försörjning skulle bli beroende av importmalmer.

För en bedömning av den svenska malmens långsiktiga avsättningsmöjligheter

får hållpunkter sökas i jämförelser mellan betingelserna för den

svenska malmproduktionen och försäljningen, inklusive malmens transport

till avnämarna och de motsvarande betingelserna för nuvarande och potentiella

konkurrenter pa för den svenska malmen väsentliga avsättningsmarknader.

Det förhållande, som härvidlag främst får tillmätas vikt, är LKAB-malmens

höga järnhalt. Bortsett från Grängesbergsmalmen finns i Europa ingen

mer betydande malmtillgång med samma höga järnhalt. Det är främst tack

vare den, som LKAB-malmen kunnat erövra sin hittillsvarande ställning

på marknaden. För framtiden bör den höga järnhalten närmast få ökad betydelse

i samma mån som avnämarländerna i stigande grad tvingas att

tillgodose sina malmbehov från mer avlägsna gruvor och transportkostnaderna

i motsvarande grad kommer in i bilden som en faktor av större vikt

än hittills. Den stigande prisutvecklingen och tilltagande knappheten på malmens

viktigaste komplementråvara i järnhanteringen — kolet och främst

det för järnhanteringen behövliga kokskolet — kommer ävenså att stärka

den järnrika malmens konkurrenskraft på grund av den koksbesparing denna

möjliggör. I den utsträckning nu nämnda omständigheter tvingar fram

ökad anrikning och förarbetning av de fattigare malmerna före deras användning

i masugnsprocessen, uppkommer ökade kostnader härför, som

på samma sätt bör förbättra den rika malmens pris och avsättningsmöjligheter.

En jämförelse mellan de direkta tekniska brytningsbetingelserna för

LKAB-malmen och för vissa andra konkurrerande malmer utfaller även

gynnsamt för LKAB-malmernas del. Bortsett från den franska minettmalmen,

som har låga brytningskostnader men vars konkurrensmöjligheter av

andra skäl begränsas, torde i varje fall i Europa inga betydelsefullare malmtillgångar

finnas, som tekniskt sett erbjuder gynnsammare brytningsbetingelser

än LKAB-malmen. Ett sådant omdöme torde stå sig även efter övergång

till under jordsbrytning i Kiruna. Många nu bearbetade europeiska fyndigheter

synes erbjuda så svaga betingelser för brytningen, att långsiktig

kostnadstäckning vid nuvarande malmpriser icke uppnås. I alla de icke säll
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

synta fall, då en konkurrerande malmbrytning arbetar under väsentligt sämre

betingelser än LKAB:s, bör det vara berättigat att säga, att om sådana

fyndigheter i framtiden skall kunna lämna ett i och för sig behövligt bidrag

till Europas malmförsörjning och få full kostnadstäckning härför, LKABmalmen

bör kunna brytas med god vinst. — Det är riktigt att en jämförelse

mellan LKAB och dess konkurrenter i fråga om de tekniskt ekonomiska

betingelserna för malmbrytningen delvis utfaller annorlunda, om jämförelsen

utsträckes till att omfatta även utomeuropeiska gruvor. Vissa av dessa

erbjuder eller kan i framtiden efter utbyggnad erbjuda utmärkta förutsättningar

för en tekniskt effektiv och rationell stordrift. Att emellertid inte heller

detta alltför mycket förändrar den allmänna bilden av konkurrenssituationen,

sammanhänger med andra faktorer. De gruvföretag det här är fråga

om har i varje fall i förhållande till den europeiska marknaden sina fyndigheter

avlägset belägna och hämmas även i vissa fall av speciellt besvärliga

transportförhållanden. LKAB-malmen bör därför på grund av sitt gynnsamma

läge ha goda marginaler även i konkurrensen med dem.

I expertutredningen har synpunkterna i detta hänseende sammanfattats

på följande sätt.

»1. Man kan räkna med en successivt stegrad efterfrågan på järn och stål

i världen och därmed även en väsentligt ökad efterfrågan på järnmalm. Då

man ej räknar med möjligheten att öka den relativa skrotinsatsen vid järnframställningen,

torde efterfrågan på malm komma att stiga i åtminstone

samma utsträckning som på järn.

2. Som en följd av ovanstående och med hänsyn till en förutsebar minskning

eller stagnation av malmproduktionen i många i nära anslutning till

järnverken bearbetade malmfyndigheter, kommer importmalmerna i framtiden

att spela en avsevärt större roll för malmförsörjningen än hittills.

Detta är framförallt fallet i fråga om USA:s försörjning. I Europa torde en

liknande utveckling vara att förvänta för Västtyskland, Storbritannien och

sannolikt även Belgien.

3. För dagen kan inte pekas på några kända förhållanden, som skulle

tyda på att de fosforrika malmerna skulle löpa risk att bli mindre efterfrågade

än de fosforfattiga.

4. Lapplandsmalmernas brytningskostnader torde efter övergången till

under jordsbrytning ligga på ungefär samma nivå som brytningskostnaderna

vid andra större, modernt utrustade rikmalmsfyndigheter. Man kan sålunda

räkna med att underjordsbrytningen i Kiruna kommer att ske till

lägre kostnader än underjordsbrytningen i flertalet konkurrerande gruvor,

medan dessa kostnader kommer att ligga något över kostnaderna i konkurrerande

gruvor med ovanjordsbrytning.

5. Lapplandsmalmerna synes ha ett bättre transportekonomiskt läge än

de främsta konkurrenterna på de viktigaste malmmarknaderna och synes

på de europeiska avsättningsmarknaderna med hänsyn till sin höga järnhalt

vid nuvarande priser även vara fullt konkurrenskraftiga med de inhemska

malmerna.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

En rimlig slutsats av detta torde vara, att lapplandsmalmerna i framtiden

vid ett tillfredsställande allmänt konjunkturläge torde kunna påräkna

avsättningsmöjligheter motsvarande brytningskapaciteten vid gruvorna.

Ersättningen till TGO vid inlösen

Inlösensummans storlek är beroende av medelnettovinsten per ton malm,

sådan denna beräknas enligt § 5 i 1927 års avtal för tioårsperioden den 1

oktober 1945 den 30 september 1955. Till följd av dessa tidsbestämningar

kan lösensumman för närvarande icke anges med någon större grad av

exakthet.

Osäkerheten om lösensummans storlek beror icke blott av svårigheten att

förutse resultatet av företagets drift intill den 30 september 1955 utan jämväl

av vissa bestämmelser i avtalen, om vilkas tolkning olika meningar gjorts

gällande.

Med hänsyn till dessa tolkningsfrågor och till de uppskattningar rörande

utfallet av driften under periodens sista räkenskapsår, som måste göras,

har lösensumman för aktierna ej kunnat med exakthet anges. Den har

ansetts komma att ligga mellan gränsvärdena 630 och 675 milj. kronor.

Förutom den på grundval av nettovinsten uträknade lösensumman skall

staten, i händelse av inlösen, jämlikt 1932 års avtal § 6 gottgöra TGO för

dess andel i de vinstmedel, som på grund av detta avtal icke bär blivit utdelade

utan fonderade i LKAB. Denna gottgörelse skall avse fonderade medel

av berörd art per den 30 september 1957. På grund av denna tidsbestämning

kan storleken av gottgörelsen nu ej exakt anges. Som huvudregel

gäller att i fråga om här avsedda fonderingar av vinstmedel gottgörelse till

TGO skall äga rum i den utsträckning dessa vinstmedel, om fondering ej

ägt rum, skulle ha tillfallit TGO.

Man torde kunna beräkna den fondmedelsgottgörelse, som staten i samband

med en inlösen kan komma att få vidkännas, till 250 å 300 milj. kronor.

Bakom denna ersättning ligger i huvudsak TGO-partens bidrag till en

om- och utbyggnad av gruvdriften, som medför bl. a. övergång till underj

ordsbrytning i Kiruna, rationalisering av hela verksamheten i såväl Kiruna

som Malmberget, nya utlastningsanläggningar i Narvik och en ökning av

brytningskapaciteten för framtiden till över 15 milj. ton per år.

Det totala ersättningsbelopp, som staten i framtiden vid inlösen bör räkna

med att förränta och amortera genom den del av vinsten, som vid fortsatt

samgående med TGO skulle ha tillfallit sistnämnda bolag, kan sålunda i

runda tal beräknas komma att ligga mellan 880 och 975 milj. kronor. Som

tidigare nämnts, har här hänsyn ej tagits till vissa tolkningsfrågor, vilkas

lösande i för staten förmånlig riktning kan medföra att det lägre gränsvärdet

sänkes med några tiotal miljoner kronor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

23

Avkastningsvärdet av TGO:s andel i LKAB

Därest man räknar med en brytningstid av åtminstone 100 år blir nuvärdet

av 100 års vinster approximativt detsamma som det för evig tid

kapitaliserade värdet på samma årsvinst.

Om man — sedan hänsyn först tagits till vinstutdelningen från Bergverks

AB Freja — i anslutning härtill räknar med en kapitalisering på

evig tid blir vid de aktuella ersättningsbeloppen och en räntefot av 4 procent

avkastningsbeloppen 33 respektive 37 milj. kronor. För att det på TGO.s

andel skulle falla belopp, som motsvarar de här nämnda, skulle det vid en

vinst om 13 kronor per ton eller lika med den beräknade genomsnittsvinsten

under åren 1945—55, erfordras en brytning av 5,5 till 6,7 milj. ton årligen

eller blott en dryg tredjedel av den brytning som efter de nu pågående

utbyggnadernas färdigställande möjliggöres. Under aren 1945 55 beräknas

den genomsnittliga brytningen till 9,35 milj. ton och den har under de fem

sista åren legat mellan 11 och 12 milj. ton.

Av följande tablå framgår avkastningsvärdet för hela företaget respektive

för TGO-andelen därav vid en amorteringstid om 50 år och varierande antaganden

rörande räntefot, årsproduktion och nettovinst per ton malm.

Avkastningsvärden [TGO-andelen angives

inom ( )]

i milj. kronor

Amorteringstid 50 år

Årsproduktion i milj. ton Nettovinst per ton malm

12 kr

16 kr

Räntelot

8 kr

10 kr

1. Årsproduktion 10 milj. ton

TGO-andelen 39,6 %

Räntefot 3 Va %..............

, . . 1 876

2 346

2 815

3 753

(743)

(929)

(1 115)

(1 486)

Räntefot 4 %................

. . . 1 719

2 148

2 578

3 437

(681)

(851)

(1 021)

(1 361)

2. Årsproduktion 13 milj. ton

TGO-andelen 38,1 %

Räntefot 3 1/a %.............

... 2 439

3 049

3 659

4 879

(929)

(1 162)

(1 393)

(1 858)

Räntefot 4 %...............

.. . 2 234

2 793

3 351

4 468

(851)

(1 064)

(1 277)

(1 702)

3. Årsproduktion 15 milj. ton

TGO-andelen 37,5 % ____

Räntefot 3 1/a %.............

. . . 2 815

3 518

4 222

5 629

(1 056)

(1 319)

(1 583)

(2 111)

Räntefot 4 %...............

. . . 2 578

3 222

3 867

5 156

(967)

(1 208)

(1 450)

(1 934)

Man kan sammanfattningsvis säga att vid en årlig brytning om 13 milj.

ton och med en medelvinst per ton om ca 9 kronor uppnås full förräntning

och amortering på 50 år även vid det högre ersättningsbeloppet och den högre

räntefoten. Utsträcker man amorteringstiden till 75 år ernås under samma

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

förutsättningar förräntning och amortering vid en vinst per ton om ca 8

kronor.

Därest nuvarande vinstkonjunktur skulle bestå, d. v. s. medelvinsten per

ton uppgå till 18 kr och brytningen per år till 13 milj. ton, skulle det högre

ersättningsbeloppet vara förräntat och amorterat efter ca 13 år vid 3 1/2

procent räntefot. Om man för att ta ett annat mindre extremt exempel antar,

att de närmaste 20 aren skulle medföra först 10 år med en årsvinst om

200 milj. kronor per år och en produktion om 13 milj. ton per år, d. v. s.

en vinst per ton av omkring 15 kronor 40 öre, och därefter skulle följa en

10-årsperiod med en årsproduktion om 10 milj. ton och 100 milj. kronors årsvinst

(vinst 10 kr/ton) skulle det högre ersättningsbeloppet vara amorterat

efter ca 19 år och det lägre efter 15—16 år.

Utredningen sammanfattar de ekonomiska övervägandena i fråga om en

inlösen av stamaktierna i LKAB sålunda.

1. Gynnsamma utsikter föreligger för en förräntning och amortering inom

en 50-årsperiod av de ersättningsbelopp, som ifrågakommer. Vid god konjunktur

i periodens början kan man räkna med full amortering på betydligt

kortare tid.

2. Det är icke osannolikt att ersättningsbeloppet vid kommande inlösentillfällen

kommer att bli högre än nu.

3. Det försiggår en icke obetydlig substansminskning i fyndigheterna, varigenom

ett senare förvärv från statens sida jämfört med ett förvärv nu innebär

att icke obetydliga kvantiteter av de lättast tillgängliga malmtillgångarna

under tiden har utbrutits.

4. Även om staten kunde säga sig, att de allmänna skäl som motiverar en

inlösen i huvudsak är av sådan karaktär, att staten skulle kunna låta nuvarande

förhållanden bestå ytterligare några decennier, talar dock de ekonomiska

synpunkterna på inlösenfrågan mot att en inlösen uppskjutes.

Allmänna synpunkter

Ett forhållande, som ger det allmänna särskild anledning att intressera

sig för verksamhetens bedrivande vid de norrbottniska malmfälten, utgör råvarans

icke beständiga karaktär. I områden av vårt land med ett mångsidigare

näringsliv skulle ett sådant förhållande ej nödvändigtvis behöva föranleda

särskilda åtgärder från det allmännas sida. Verksamheten i Kiruna

och Malmberget är helt avhängig av gruvdriften och större förändringar i förutsättningarna

för driftens upprätthållande skulle skapa stora problem för

dessa samhällen och därmed även för det allmänna. En kraftig nedgång i

brytningen på längre sikt eller en successiv nedgång i densamma i riktning

mot dess totala nedläggande skulle nödvändiggöra stora statliga insatser för

överförande av befolkningen till andra verksamhetsgrenar och andra delar

av landet.

Det finns ej anledning att inom den framtid, man vanligen brukar söka

överblicka, anta att förändringar av nu nämnd art skulle inträffa. Proble
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

25

mens storleksordning gör dock, att det kan finnas skäl förlänga perspektivet

utöver det normala. Allteftersom decennierna går rycker den tidpunkt närmare,

då exempelvis malmtillgångarna i Malmberget kan börja visa sig otillräckliga

för vidmakthållande av nu planerad brytning, då under jordsbrytningen

i Kiruna börjar nå sådana djup att det är vanskligt att uttala sig

om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för den fortsatta brytningen,

eller då sådana tekniska omdaningar kan inträda, som kan fordra helt

nya dispositioner från bolagsledningens sida.

Skulle en längre period av dåliga konjunkturer inträda för gruvdriften

uppkommer i dessa från landet i övrigt avskilda befolkningsområden speciella

problem från sysselsättningssynpunkt och från sociala synpunkter. Staten

kommer i sådana fall alltid att i sista hand få bära ansvaret för bemästrandet

av dessa problem. Staten måste därför också ha en sådan bestämmanderätt

över bolaget, att den har möjlighet att vidtaga de ekonomiska

dispositioner och de åtgärder ifråga om brytning m. m., som från dessa

synpunkter ter sig önskvärda.

I området kring Kiirunavaara och Malmberget finns även andra, staten

helt tillhöriga gruvfyndigheter (Svappavaara, Mertainen, Ekströmsberg,

Kaunisvaaragruppen m. fl.). Någon brytning vid dessa har hittills ej alls ägt

rum om man bortser från provbrytning. En del av fyndigheterna är i och

för sig brytvärda redan i dag, andra kan komma att bli det genom teknikens

vidare utveckling. Tillsammans torde malmtillgångarna kunna uppskattas

till över 300 milj. ton.

Det kan tänkas vara en klok politik från det allmännas synpunkt — mot

den bakgrund som här tecknats — att redan innan det från LKAB:s ekonomiska

synpunkter ter sig motiverat, påbörja brytningen även vid dessa

fyndigheter i syfte att utdryga livslängden hos malmkropparna i Malmberget

och Kiirunavaara.

En del av de nämnda staten tillhöriga fyndigheterna innehåller fosforfattig

malm, vilket även är fallet med en mindre del av LKAB-malmen. Den

begränsade livslängden hos de svenska på kvalitetsstål inriktade brukens

råvarubas, de mellansvenska malmfälten, kan inom en relativt kort tid medföra

ett behov att samordna utnyttjandet av de norrbottniska och de mellansvenska

fosforfattiga malmerna. Även från dessa utgångspunkter är det

önskvärt att staten erhåller vidsträcktare bestämmanderätt över LKAB:s

verksamhet. Större tekniska förändringar i framtiden, exempelvis genom

atomenergiens ianspråktagande för den industriella produktionen, kan även

komma att påkalla dispositioner av sådant slag, att staten har intresse av

att aktivt kunna påverka dessa.

De, visserligen ej aktuella men likväl i framtiden skymtande spörsmål,

som nu antytts, synes vara av sådan art att det snarast skulle vara förvånande

om ej vid deras prövning den enskilde och den ståtlige delägarens

intressen kom att bryta sig mot varandra. Ett starkt skäl för staten att redan

nu ta hänsyn till dessa problem, ligger i själva konstruktionen av det

avtal, som f. n. reglerar mellanhavandena mellan staten och den enskilda

intressenten i gruvföretaget.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Staten har visserligen påtryckningsmedel i den inlösenrätt, som staten enligt

avtalet med tioåriga intervaller kan aktualisera. Så som denna inlösenrätt

och framför allt bestämmelserna om lösensummans storlek är utformade

— lösensumman bestäms vid varje framtida inlösentillfälle genom en

enkel kapitalisering av en viss bolagets vinst under den närmast föregående

tioårsperioden och således utan hänsynstagande till den vid tillfället kvarvarande

malmtillgångens storlek — kan emellertid efter hand inlösenrätten

i sammanhanget bli värdelös. Om en förändring av förhållandet mellan staten

och den enskilda intressenten i malmbolaget på denna grundläggande

punkt ej åvägabringas, kommer staten en dag att befinna sig i det läget, att

TGO-andelens i LKAB kvarvarande värde ej ens uppgår till den då på föreskrivet

sätt fixerade lösensumman. I ett sådant läge har inlösenrätten blivit

helt illusorisk.

Vill staten icke försätta sig i denna situation, är en inlösen eller i vart

fall en ändring av de rättsförhållanden mellan staten och TGO, som det nuvarande

malmavtalet grundlägger, ofrånkomlig.

I diskussionen om ett statligt övertagande av stamaktierna i LKAB har

understundom utrikespolitiska, handelspolitiska och valutapolitiska synpunkter

andragits. Man har å ena sidan menat, att det i vissa lägen kunde

innebära fördelar, att staten i politiska eller handelspolitiska förhandlingar

icke samtidigt behövt uppträda som förhandlare och som ägare av de största

järnmalmsfyndigheterna i landet, då järnmalmen i sådana förhandlingar

ofta intagit en mycket betydelsefull plats. Man har därjämte sagt sig, att

en gemensam försäljning av malm från de två största malmföretagen i landet

kunde medföra fördelar i förhandlingar med mäktiga utländska köpare.

Å andra sidan har även i skilda sammanhang framhållits, att det kunde

vara värdefullt, om staten hade större möjligheter att påverka malmexportens

inriktning på från handels- och valutapolitisk synpunkt betydelsefulla

marknader. I 1945 års tidigare åberopade proposition anförde departementschefen

härom följande.

»Formen av enskilt företag med ledningen i väsentliga hänseenden lagd

i de enskilda delägarnas hand har i vissa utrikespolitiska lägen ansetts innebära

fördelar, enär staten icke behövt direkt uppträda såsom förhandlande

part. Det är möjligt att denna föreställning tidigare i viss mån svarat mot

de verkliga förhållandena. Erfarenheterna från krigsåren och de antaganden

som nu kunna göras om framtiden, ge icke stöd åt uppfattningen att

en dylik formell särskillnad kan bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska

eller politiska uppgörelser med utlandet. Handelspolitiskt kan det däremot

anses ha en viss betydelse, att försäljningen av malm från de norrbottniska

fälten och från Grängesbergs gruvor sker gemensamt och att praktiskt taget

hela den svenska malmexporten sålunda handhaves såsom en enda stor

affär. Förutsättningar böra emellertid finnas för sådant samarbete även sedan

de norrbottniska malmfälten övergått i statens ägo.»

Utredningsmännen anser att dessa bedömanden står sig även idag. Det

synes ej finnas anledning att hävda, att äganderättsförhållanden i fråga om

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

LKAB över huvud taget skulle spela någon större roll för de politiska eller

handelspolitiska överläggningar, som svenska staten deltager i, vare sig i

den ena eller andra riktningen. En gemensam försäljningspolitik lär — i den

mån den visar sig vara i båda parters intresse — även kunna komma till

stånd, därest det nuvarande avtalsförhållandet mellan TGO och LKAB

upphör.

Slutsatser och förslag

Enligt utredningsmännens uppfattning skulle för statens vidkommande en

inlösen av stamaktierna i LKAB vara en ekonomiskt fördelaktig affär och

från denna synpunkt att föredra framför ett fortsatt samarbete med hittillsvarande

regler för vinstfördelningen. Härtill kommer, att de synpunkter

utredningsmännen i övrigt har lagt vikt vid, då de bedömt frågan om

den fortsatta skötseln av LKAB, även talar för att staten i första hand borde

sikta till att helt övertaga äganderätten till LKAB.

Emellertid har det ansetts, att staten jämväl borde beakta att företaget

nu under lång tid drivits i samarbete mellan staten och TGO och att detta

samarbete, där TGO haft bestämmanderätten, hittills har ägt rum utan större

friktioner och meningsmotsättningar. Att företaget letts med skicklighet

har också omvittnats. Med hänsyn härtill har det ansetts föreligga skäl för

staten att, ehuru strängt ekonomiska synpunkter talar däremot, erbjuda

TGO ett fortsatt samarbete med vissa ändringar i fråga om bestämmanderätten

och koncernförhållandet, som betingas av statens ställning som den ekonomiskt

dominerande intressenten och dess önskan att på ett mer aktivt sätt

än hittills kunna göra sina synpunkter gällande i fråga om företagets skötsel

Då de kontakter som mot bakgrunden härav under 1954 på statligt initiativ

togs med TGO-ledningen icke visat sig kunna leda fram till en överenskommelse

med TGO om fortsatt samarbete på för staten godtagbara villkor

har utredningen kommit till slutsatsen att en statlig inlösen av stamaktierna

bör företas.

Penning- och kapitalmarknadspolitiska frågor

Utredningen har även berört frågan, om det ansenliga belopp, som ersättningen

utgör och som staten vid en inlösen måste uppbringa och utbetala

till TGO, genom sin storlek skulle kunna medföra sådana störningar på

penning- och kapitalmarknaden, att redan den omständigheten kunde framstå

som ett allvarligt argument mot en inlösen.

En av särskilda experter1 utarbetad promemoria i detta ämne har legat

till grund för utredningsmännens bedömning. Slutsatserna i promemorian

kan sammanfattas på följande sätt.

TGO:s möjligheter att disponera lösenbeloppet för direkt realinvestering

inom antingen det egna företaget eller inom andra företag, vars nyemitte
*

Filosofie licentiaten G. Arvidsson och filosofie licentiaten K. Wickman.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

rade aktier TGO i sådant fall finge överta eller vars kapitalbehov eljest täcktes

genom lån från TGO, måste anses relativt begränsade.

Ett betydande behov av finansiell investering, inriktad på bl. a. gamla

aktier och obligationer, kommer att kvarstå, sedan TGO maximalt utnyttjat

möjligheterna till realinvestering.

Placeringsmöjligheterna på aktiemarknaden begränsas genom att en stor

efterfrågan driver upp kurserna och pressar ned den effektiva avkastningen.

En stigande efterfrågan på obligationer måste därför väntas, utlöst dels

av TGO:s egna obligationsköp, dels av köp från placerare, som genom

TGO:s aktieköp fått placeringssökande kapital frigjort, och dels på grund

av den genom den stegrade aktieefterfrågan framkallade förändrade relationen

mellan aktie- och obligationsräntan.

Vid en adekvat emissionspolitik från statens sida och förutsatt att den

totala investeringsvolymen bibehålies oförändrad, kan det behov av statlig

upplåning i marknaden, som inlösen medför, väntas bli tillfredsställt tämligen

automatiskt.

Verkningarna av den ökade investeringsbenägenhet, som i och för sig kan

väntas som en följd av det likviditetstillskott till marknaden, som en inlösen

primärt medför, kan i och för sig icke väntas bli av annan storleksordning

än som staten ständigt måste vara beredd att möta i den ekonomiska politiken.

Dessa verkningar kan, i den grad det vid inlösentillfället rådande konjunkturläget

så påkallar, mötas med sedvanliga finans- och penningpolitiska

åtgärder.

Den granskning av frågan, som företagits i de tillkallade experternas

promemoria, och de resultat den givit hänför sig närmast till det alternativet,

att staten vid en inlösen väljer att erlägga ersättningsbeloppet kontant

inom ett år — staten kan som förut nämnts även välja att erlägga beloppet

på fem eller tio år med en femtedel respektive en tiondel om året. I princip

blir verkningarna desamma, vare sig staten väljer det ena eller det andra

betalningsalternativet; skillnaden blir att vid avbetalningsalternativen den

till varje tidpunkt under betalningstiden koncentrerade effekten av marknadens

likviditetsförändringar rent kvantitativt blir mindre och det eventuella

behovet av motåtgärder i motsvarande grad också mindre.

Utredningsmännen har vid sin bedömning av den här upptagna frågan

inte kommit till annat resultat än de anlitade experterna. Detta gäller även

det fall, att staten vid en inlösen väljer att erlägga hela lösensumman inom

ett år. De verkningar på kreditmarknaden respektive de realekonomiska

verkningar, som ersättningen för TGO:s andel i LKAB kan tänkas utlösa,

skiljer sig till arten icke från de motsvarande verkningar, som varje annat

likviditetstillskott till marknaden kan föra med sig, och de kan, även om

frågans vikt därmed icke skall bagatelliseras, på samma sätt neutraliseras

med gängse finans- och penningpolitiska medel.

Med den nu behandlade frågan sammanhänger också, förutom som

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

29

nämnts det val staten skall träffa i fråga om betalningssättet, sådana spörsmål

som uppkommer, därest staten efter en föregående inlösen, som tillgodosåg

statens anspråk på att få ett mot dess reella intressen i LKAB svarande

inflytande över bolagets ledning, skulle finna, att den utifrån denna

nya förutsättning ånyo ville engagera privat kapitals medverkan i företaget,

t. ex. genom emission av preferensaktier som utbjöds på marknaden eller

dylikt.

Eftersom spörsmålet om ett eventuellt nytt engagemang av privat kapital

i LKAB hör till de frågor som, sedan statsmakternas slutliga beslut i själva

inlösenfrågan föreligger, liksom en rad andra då aktuella problem får upptagas

till särskild prövning, har utredningsmännen icke ytterligare uppehållit

sig härvid.

Med hänsyn till den, jämfört med nu rådande ränteläge, oförmånliga

ränta som staten, därest den väljer att belala ersättningsbeloppet under fem

eller tio år, efter första året får erlägga å oguldna delar av lösensumman,

torde övervägande skäl tala för att staten bör välja att erlägga likviden

enligt det förstnämnda alternativet, som ju ger staten möjlighet att utan

onormala räntekostnader för det året fördela betalningarna över ett år. Under

vissa i varje fall teoretiskt tänkbara förutsättningar, avhängiga av den

kommande utvecklingen, skulle dock en betalning enligt något av alternativen

med uppdelade likvider kunna komma att förtjäna övervägande. Dels

med hänsyn härtill, dels med hänsyn till det allmänna övervägandet, att

sättet för betalningens erläggande bör bestämmas så sent och så nära inlösendagen

som möjligt, har utredningsmännen icke ansett sig böra ge bestämt

förord åt någotdera av de tre betalningsalternativen.

Därest statsmakternas slutliga ställningstagande blir, att staten skall begagna

sig av sin inlösenrätt, torde vissa ytterligare frågor därefter få upptagas

till särskild prövning. En sådan fråga, som vid ett inlösenbeslut aktualiseras,

rör utformningen av den bolagsordning m. m., som efter en inlösen

— utredningsmännen förutsätter, att LKAB även därefter skall drivas i

aktiebolagsform — skall gälla för företaget. En annan dylik fråga, nämligen

spörsmålet huruvida staten efter en inlösen bör inbjuda till viss privat

aktieteckning i LKAB, bär redan antytts. Även vissa frågor, som avser statens

roll och uppgifter i samband med LKAB:s förvaltning under den mellan

tillsägelsedagcn och inlösendagen fallande perioden, då bl. a. vissa nya

befogenheter enligt avtalet tillfaller statens representanter i bolagets styrelse,

torde vidare få upptagas i sådant sammanhang.

Yttranden

Av remissinstanserna har statskontoret, fullmäktige i riksbanken, landsorganisationen

samt Kiruna siad och Gällivare kommun uttalat sig för att

Kungl. Maj:t bemyndigas giva tillsägelse om inlösen av stamaktierna i LKAB

senast den 50 september 1955. Kommerskollegium bär likaså förordat detta

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

men med förbehållet att sådan tillsägelse ej skall ske, om dessförinnan

överenskommelse kan träffas med TGO om att tillsägelse må uppskjutas

ett år. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat uppskov ett år med

beslut i frågan om tillsägelse, därest överenskommelse därom kan träffas

med TGO. Fullmäktige i riksgäldskontoret har icke uttalat sig i huvudfrågan

om inlösen bör företas eller ej. TGO har icke ansett det ankomma

på företaget att tillstyrka eller avstyrka förslaget om statlig inlösen. Gruvindustriarbetarförbundets

styrelse har ansett att frågan om inlösen kan

skjutas på framtiden om vissa av styrelsen begärda ändringar i nuvarande

malmavtal ernås. Tjänstemännens centralorganisation samt handelskammaren

i Norrbottens och Västerbottens län har uttalat sig mot inlösen.

Statskontoret har kommit till uppfattningen att staten bör utnyttja sin

rätt till inlösen av stamaktierna den 30 september 1957. Detta har skett under

beaktande av att statsmakterna i princip tidigare — senast i samband

med 1945 års riksdagsbeslut i inlösenfrågan — uttalat sig för att LKAB vid

lämplig tidpunkt borde förstatligas, och med hänsyn till att i betänkandet

gjorda ekonomiska beräkningar ger vid handen, att förutsättningar får anses

föreligga för en tillfredsställande förräntning och amortering av de

aktuella ersättningsbeloppen liksom med hänsyn till att i övrigt ej heller

omständigheter framkommit, som med fog kan andragas mot ett förvärv av

stamaktierna. Statskontoret anför vidare, att även vid ett upphörande av det

nuvarande avtalsförhållandet mellan LKAB och TGO det dock vill synas

angeläget, att en gemensam försälj ningspolitik kommer till stånd med

hänsyn till den dubblering av försäljningsorganisationen i utlandet, som i

annat fall knappast torde kunna undvikas.

Vidare fäster statskontoret uppmärksamheten på det ytterligare kapitalutlägg,

som påkallas, därest staten skall utnyttja sin avtalsenliga rätt att

övertaga en del av TGO:s fartygstonnage.

Kommerskollegium konstaterar till en början i sitt yttrande att syftet med

inlösenklausulen, såsom framgår av statsmakternas uttalanden vid olika

tillfällen, varit att ifrågavarande gruvor förr eller senare — när en lämplig

tidpunkt inträdde — skulle överföras i statens ägo och att frågan om inlösen

därmed framstår som ett i första rummet praktiskt ekonomiskt problem.

I vad gäller uppskattningen av de totala malmtillgångarna erinrar kollegiet

om att, såsom bergmästaren i norra distriktet framhållit, malmtillgångarna

i de norrländska malmfält varom nu är fråga endast delvis tillhör

LKAB och att en mycket stor del av dessa tillgångar tillkomma staten utan

att någon åtgärd erfordras beträffande 1927 års malmavtal. Bergmästaren

anför härom i sitt yttrande till kommerskollegium.

Som bekant inskränker sig LKAB:s gruvinnehav till de nu utmålslagda

områdena och då malmerna genom sin sido- och fältstupning mot djupet

kommer utanför utmålen blir staten automatiskt ensamägare till fyndigheterna

långt innan malmtillgångarna börja sina.

Kiirunavaaramalmens centrala del når utmålsgränsen ca 350 m under

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

31

Luossajärvis yta — med nuvarande avsänkning om 20 å 25 år — och de

övriga delarna av malmen följa därefter successivt. Den korta remisstiden

har icke medgivit någon mera ingående beräkning av de inom utinål anstående

kvantiteterna, men i stort sett torde man kunna räkna med att inemot

hälften av malmen faller utanför utinålen. Luossavaaramalmen kommer

redan om något tiotal år alt överskrida utmålsgränsen. Gällivaremalmens

västra tredjedel och de östra småmalmerna nå utmålsgränserna på

ca 500 m avv. d. v. s. ca 250 in under nuvarande brytningsnivå och Frejabolaget

erhåller redan nu ca 20 % av sin malmfångst från utmål i vilka

staten äger jordägarandelen och uppbär arrende.

Kollegiet redogör därefter för de olika bestämmelser i 1907 och 1927 års

avtal, som äger betydelse för bedömning av denna fråga, och konstaterar att

staten utan inlösen har full bestämmanderätt över stora delar av de kvarvarande

malmtillgångarna och utan vidare blir ensam ägare till fyndigheterna,

när brytningen i sinom tid måste förläggas heli till de utanför nuvarande

utmål befintliga malmtillgångarna. I detta sammanhang omnämner kollegiet

även att LKAB — under åberopande av en genom lagändring 1952

tillkommen bestämmelse, varigenom Konungen äger, när synnerliga skäl

därtill äro, medgiva enskild rätt att inmuta å statsgruvfält -—• hösten 1953

hos Konungen hemställt om medgivande till utmålsläggning på statsgruvfälten

utanför befintliga utmål i den utsträckning som påkallas av malmernas

förhållande mot djupet. Ansökningen har ännu icke slutgiltigt behandlats.

Kollegiet finner även att på grund av dessa omständigheter avkastningsvärdet

av de malmtillgångar som genom inlösen nu skulle tillfalla staten

måste beräknas på en väsentligt lägre kvantitet än vad utredningsmännen

förutsatt och att alltså de ekonomiska fördelarna för staten blir mindre. Vidare

betonas att avkastningsvärdet till följd av den relativt sett snabbare

substansminskningen i LKAB:s gruvor kommer att sjunka ganska fort under

årens lopp. Kollegiet fortsätter därefter.

I detta sammanhang måste också beaktas att den fortsatta brytningen av

kvarvarande fyndigheter i malmfälten måste planläggas redan inom de närmaste

åren. Det är nämligen av tekniskt-ekonomiska skäl knappast genomförbart

att bryta ut malmen inom de nuvarande utmålen och först därefter

angripa den bredvidliggande malmen på andra sidan utmålsgränsen----.

Det är därför nödvändigt att samordna brytningen i redan lagda utmål med

ett fortsatt bearbetande av utanför liggande fyndigheter.---. En sådan

samordning kan åstadkommas antingen genom att staten i fortsättningen

ensam driver hela verksamheten eller träffar överenskommelse med LKAB/

TGO om ett samarbete i lämplig form.

För den händelse 1927 års malmavtal skulle komma alt gälla i nuvarande

utformning, kan alltså befaras att staten vid ett senare inlösentillfälle

får med ett för högt belopp lösa till sig ett på grund av substansminskningen

i LKAB:s gruvor lägre värde, ävensom alt fyndigheterna i malmfälten icke

bli utnyttjade på ett ändamålsenligt sätt.-------------------

Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes ofrånkomligt alt 1927

års avtal snarast bringas att upphöra. Härför fordras emellertid riksdagens

medverkan.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Kollegiet framför därefter vissa synpunkter på hur den framtida förvaltningen

av de norrländska malmfälten bör ordnas. Enligt kollegiet ligger

det nära till hands att förorda en inlösen av stamaktierna, då det kan

sägas vara en naturlig sak att samtliga malmtillgångar — när statens malm i

alla fall bör brytas —• först som sist överföres i statens ägo. En sådan åtgärd

skulle på ett enkelt sätt skapa förutsättning för en samordnad brytning av

fyndigheterna i deras helhet. För ett allsidigt bedömande är det emellertid

nödvändigt att förvissa sig om att en statsinlösen icke medför påtagliga

nackdelar. Kollegiet fortsätter.

Sålunda bör det till en början vara ådagalagt att en inlösen är försvarbar

ur ekonomisk synpunkt. Huru härmed förhåller sig är vanskligt att avgöra

med hänsyn till de förhållanden som tidigare berörts av kollegium. Det kan

sålunda icke helt uteslutas, att en inlösensumma, beräknad med ledning av

de i 1927 års avtal lämnade ersättningsgrunderna, är för hög med hänsyn

till den malm som nu finnes att bryta i LKABrs gruvor. Skulle en närmare

undersökning visa att så är fallet, bör underhandlingar inledas med TGO

för att parterna tillsammans skola — utan att inlösen sker — kunna finna

en väg som ur deras och allmän synpunkt är framkomlig. Det bör vara förenligt

med TGO:s egna intressen att ingå på sådana förhandlingar, eftersom

TGO:s utbyte av gruvorna (jfr LKAB:s ansökan av den 4 september 1953) —

därest 1927 års avtal får löpa vidare i nuvarande utformning — blir allt

mindre ju närmare utmålsgränserna brytningen kommer.

I fråga om verkningarna på penning- och kapitalmarknaden i samband

med lösensummans uppbringande och utbetalande liksom i fråga om de

utrikespolitiska och handelspolitiska synpunkterna på äganderätten till

LKAB anser kollegiet att de —■ även om de ej bör förringas eller bortses

från i detta sammanhang — icke är av den art, att de i och för sig bör

avhålla staten från inlösen.

Däremot anser kollegiet, att det ur praktisk-ekonomisk synpunkt skulle

vara en betydande nackdel för vårt land, om den nuvarande förvaltningsformen

helt skulle brytas sönder.

Utredningsmännen ha framhållit, att den nuvarande ledningen omhänderhaft

förvaltningen på ett skickligt sätt och att samarbetet med staten varit

gott. Det enda skälet för en ny förvaltningsform vore då, att det ekonomiska

utbytet för landet skulle bli ännu större. Kollegium kan icke finna något som

talar för att så skulle bli fallet. Snarare kan motsatsen befaras. Därest

staten helt oinhändertoge lapplandsfälten och TGO sålunda hänvisades till

sina mellansvenska gruvor, skulle sannolikt det sammanlagda resultatet bli

sämre än för den nuvarande gemensamma organisationen, även om staten

och TGO samarbetade i försäljningsfrågor. Bl. a. bör beaktas att vid eu

uppdelning den administrativa och i viss mån även den tekniska personalen

måste dubbleras----.

Även när det gäller försäljningen torde det nära sambandet mellan LKAB

och TGO vara av betydelse och till fromma för båda parter. Visserligen

kunna staten och TGO vid en uppdelning överenskomma att driva en gemensam

försäljningspolitik, men detta är dock icke detsamma som en gemensam

försäljning, vilken för att kunna bedrivas rationellt måste nära samordnas

med driften, t. ex. i fråga om brytningens inriktning på olika malmkvaliteter,

malmens anrikning och dess behandling i övrigt. Möjligen skulle

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

det kunna räcka med en gemensam försäljningspolitik, därest det vore fråga

om en eller ett fåtal standardprodukter, vilka levererades till ett huvudsakligen

av världsmarknadsnoteringar bundet pris. Så är emellertid icke fallet

beträffande de malmer som säljas från de norrländska malmfälten och

TGO:s egna gruvor. De levererade malmernas beskaffenhet i fråga om exempelvis

kemisk sammansättning måste anpassas efter kundernas önskemål

På grund av vad sålunda anförts finner kollegium övervägande skäl

tala för att den framtida förvaltningen av de norrländska malmfälten bör —

oavsett huruvida inlösen av stamaktierna sker eller ej — ordnas så att det

väsentliga i den nuvarande organisationen kan behållas, utan att statens

berättigade anspråk på inflytande över malmfälten åsidosättes.

Kollegiet slutar med att förorda, att Kungl. Maj:t hos riksdagen hemställer

om bemyndigande att senast den 30 september 1955 hos TGO göra för

staten bindande tillsägelse om inlösen av stamaktierna i LKAB, att riksdagen

emellertid därvid tillika beslutar att tillsägelse då ej skall ske, därest

dessförinnan avtal kunnat träffas med TGO om att tillsägelsen må uppskjutas

ett år, samt att — om sådant avtal kommer till stånd — det närmare

undersökes huru förvaltningen av fyndigheterna i de lappländska malmfälten

i framtiden lämpligen bör ordnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller först att det med hänsyn till

den utomordentliga betydelse — ekonomiskt och i andra avseenden — som

alla med äganderätten till och driften vid dessa malmfält sammanhängande

frågor har för de direkt berörda kommunerna och för hela länet, måste framstå

som orimligt, att länsstyrelsen och de kommunala myndigheterna på så

kort tid skulle kunna ta ställning till de komplicerade frågor utredningen

behandlar.

I fråga om ett av de motiv utredningsmännen framfört för ett statligt förvärv

av stamaktierna, nämligen att den nuvarande maktfördelningen inom

LKAB:s styrelse och dess bolagsstämma icke ger statens representanter ett

tillräckligt inflytande över bolagets verksamhet, uttalar länsstyrelsen i huvudsak

följande. Bortsett från att länsstyrelsen menar att utredningsmännen

ej påvisat att det s. k. »minoritetsskyddets» otillräcklighet inneburit några

reella olägenheter, anser länsstyrelsen att det torde vara en i och för sig

rimlig begäran, att statens även formella representation och konstitutionella

inflytande bringas i bättre överensstämmelse med dess aktieinnehav och

avtalsmässiga andel av rörelseresultatet än vad det nuvarande avtalet föreskriver.

Hur staten eller det allmänna, företrädd av andra intressenter, skulle

kunna tillförsäkras en sådan ökad delaktighet i företagets skötsel är en

fråga, som enligt länsstyrelsens mening icke borde anses avförd från dagordningen

i och med de förhandlingar, som hittills förekommit mellan de

statliga representanterna å ena och LKAB:s verkställande direktör å andra

sidan.

I sin sammanfattning säger länsstyrelsen härom vidare:

Beträffande maktfördelningen inom bolagets styrelse och vid bolagsstämma

bör en utjämning kunna åstadkommas på så sätt att exempelvis TGO

och staten disponerade ett lika röstetal och att det allmänna därutöver töre
3

Bihang till riksdagens protokoll 1''Jöö. t sand. Nr l!)2

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

träddes av en representant eller två representanter från förslagsvis landstinget

i Norrbottens län samt Kiruna stad och Gällivare kommun.

I fråga om substansminskningens betydelse för värdet av en framtida inlösen

anser länsstyrelsen det riktigt att denna fråga särskilt upptagits. Länsstyrelsen

fäster i det sammanhanget uppmärksamheten på ett avsnitt i ett

av bergmästaren i norra bergmästaredistriktet till kommerskollegium avgivet

remissyttrande i ärendet, som länsstyrelsen under hand fått ta del av.

Avsnittet avser en beskrivning av det förhållandet, att LKAB:s gruvinnehav

inskränker sig till de nu utmålslagda områdena och att staten då malmerna

genom sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför utmålen

automatiskt blir ensamägare till fyndigheterna långt innan malmtillgångarna

börjar sina. Länsstyrelsen säger härom.

Med hänsyn till den betydelse den av bergmästaren berörda problemställningen

synes kunna ha beträffande statens möjligheter att engagera LKAB

för en samverkan vid förberedandet av gruvdriftens slutliga avveckling,

hade det varit önskvärt att detta spörsmål upptagits till närmare granskning

av utredningsmännen.

I fråga om den framtida driften av LKAB uttalar länsstyrelsen.

Företaget bör — om ett förstatligande äger rum — organiseras som ett

bolag och den exekutiva ledningen bör få en mycket stor handlingsfrihet.

Likaledes utgår länsstyrelsen från att ett sådant statligt bolag skall tillämpa

generösa principer, när det gäller löner och andra förmåner till sådana tekniska

och administrativa chefstjänstemän, vars insatser måste tillmätas

en avgörande betydelse för bolagets möjligheter att bedriva verksamheten

på ett i alla avseenden rationellt sätt.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang gärna ge till känna sin stora uppskattning

av det sätt, på vilket LKABrs nuvarande ledning löst sina uppgifter

inom länet. Med såväl den centrala instansen i Stockholm som platsförvaltningarna

i Kiruna, Malmberget och Luleå har länsstyrelsen haft ett

gott samarbete. Därtill kommer ett mycket bestämt intryck av att företagets

just nu pågående dynamiska utveckling i hög grad är ett resultat av vad

synnerligen skickliga och ansvarskännande tekniker, administratörer och

arbetare i samverkan med — i detta fall bl. a. staten — kunna åstadkomma.

Även när det gäller företagets nuvarande relationer till malmkommunerna

har länsstyrelsen fått ett gott intryck. Det skulle ur bl. a. dessa olika synpunkter

vara av stor betydelse, att den sakkunskap, som företaget nu förfogar

över, i största möjliga utsträckning kunde förvärvas av ett eventuellt

statligt bolag, detta icke minst för att så långt som möjligt bevara kontinuiteten

i den fortlöpande rationaliseringen och verksamheten i övrigt. I

I fråga om återverkan på malmkommunernas och landstingets finanser

av en statlig inlösen beklagar länsstyrelsen att dessa verkningar ej berörts

i betänkandet och anför själv några synpunkter.

Om staten övertar stamaktierna och den med aktieinnehavet sammanhängande

verksamheten men driften fortfarande sker genom det »gamla»

bolaget (LKAB), vill det synas som om man icke till följd av inlösen skulle

behöva räkna med några menliga följder beträffande landstingets och kommunernas

skatteintäkter. Denna slutledning måste dock omgärdas med den

reservationen, att förhållandet kan bli ett annat, om detta bolag skulle ingå

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

som en del i någon statlig gruv- eller annan koncern. Om ett helt nytt bolag

bildas för gruvdriften och detta nya bolag skulle upplåna erforderligt kapital

för statens inlösen av stamaktierna, kunna räntorna på lånet bli avdragsgilla

vid taxering av det nya bolaget och delta i sin tur påverka landstingets

och de berörda kommunernas skatteunderlag. Även i detta fall bör nämnas

att en eventuell sammanslagning av LKAB med något annat bolag kan

komma att ytterligare markera detta förhållande. Oklart synes vara, huruvida

det statliga bolaget skulle kunna tänkas komma att bokföra en del

av köpeskillingen såsom ersättning för goodwill. I så fall skulle detta vid

taxeringen medföra rätt till avskrivning av goodwillbeloppet fördelat på en

period av minst 10 år.

Länsstyrelsen har, som redan framhållits, icke närmare hunnit utreda

dessa frågor men har å andra sidan icke kunnat undvika att nämna dem

med hänsyn till den betydelse, som varje om än aldrig så liten relativ försämring

av gruvdriftens vinster kan få för såväl landstingets som malmkommunernas

ekonomi. Med bortseende ifrån de förändringar i detta avseende,

som automatiskt kunna följa av försämrade konjunkturförhållanden,

utgår emellertid länsstyrelsen såsom självklart ifrån att statens eventuella

övertagande av gruvdriften icke får medföra några sådana ekonomiska komplikationer,

som här antytts.

Även om frågan om det nu gällande fraktavtalet mellan LKAB och SJ icke

inrymts i utredningsuppdraget, vill länsstyrelsen ändå erinra om de mycket

bestämda erinringar mot detta avtal, som förut gjorts från malmkommunernas

och landstingets sida---. Oberoende av hur det kan kom
ma

att bli med äganderätten till gruvorna och den framtida gruvdriftens

ordnande, måste det anses uteslutet att den nu de facto till följd av avtalets

formella konstruktion pågående delvisa vinstöverföringen från LKAB till

SJ skall få fortsätta. Det är här fråga om mycket betydande belopp, som

genom fraktavtalets tillämpning undandrager sig beskattning inom länet.

En revision av detta avtal bör därför snarast komma till stånd på det sätt,

som närmare utvecklats i den skrivelse, vilken samarbetskommittén tidigare

överlämnat.

Länsstyrelsen förordar slutligen att de med statens inlösen av stamaktierna

i LKAB förknippade frågorna göres till föremål för fortsatta kompletterande

utredningar samt förhandlingar mellan avtalsparterna och ovannämnda

myndigheter ävensom att frågan om ett beslut, att staten skulle

göra tillsägelse om inlösen av TGO:s stamaktier, uppskjutes ett år om statens

företrädare kan träffa en överenskommelse härom med TGO. En proposition

till årets riksdag skulle i så fall kunna inskränka sig till en hemställan,

att riksdagen lämnade sitt bifall till ett sådant uppskov.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser sig icke kunna

tillstyrka förslaget om att staten skulle inlösa stamaktierna i LKAB utan förordar

att man på grundval av TGO:s förslag till fortsatt samarbete upptar

nya förhandlingar mellan staten och TGO. Tidpunkten för tillsägelse om

inlösen borde därvid genom särskild överenskommelse kunna framflyttas.

Handelskammaren anser att LKAB är ett ur alla synpunkter välskött företag,

vilket även gäller företagets sociala politik. Handelskammaren uttalar

även sin tvekan om hållbarheten av de ekonomiska bedömningarna i betänkandet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Fullmäktige i riksbanken erinrar om att genom de olika avtalen mellan

staten och TGO anordningar träffats för statligt inflytande på LKAB:s verksamhet

och möjlighet hållits öppen för staten att vid lämplig tidpunkt slutligt

förvärva äganderätt till den betydande naturtillgång som ifrågavarande

malmfält utgör och fortsätter.

Alternativet till en statsinlösen av stamaktierna är ett fortsatt samarbete

i en eller annan form mellan staten och TGO. Ett val enligt det senare alternativet

förutsätter enligt fullmäktiges mening sådan jämkning i gällande

avtal att staten tillförsäkras det avgörande inflytandet på exploateringen av

ifrågavarande naturtillgångar. Vid de förhandlingar som förts för att söka

finna en form för fortsatt samarbete har också från TGO:s sida uttalats

förståelse för statens önskan att få ökad kontroll över malmfälten och deras

utnyttjande. De förändringar som TGO föreslagit i avtalsförhållandet anse

fullmäktige emellertid icke tillräckliga för att tillfredsställa statens berättigade

krav på avgörande inflytande över LKAB:s skötsel.

Då alltså överenskommelse ej kunnat träffas med TGO om fortsatt samarbete

på för staten godtagbara villkor få fullmäktige i enlighet med utredningsmännens

förslag tillstyrka att staten begagnar sin'' rätt att inlösa

stamaktierna i LKAB den 30 september 1957 och senast den 30 september

1955 hos TGO gör tillsägelse därom.

Tillsägelsen bör ju icke utesluta att vid fortsatta förhandlingar undersökes

om förutsättningar finnes för ett fortsatt samarbete i för staten tillfredsställande

form.

Fullmäktige anser, att spörsmålet om betalningssättet och finansieringsfrågan

bör prövas ytterligare innan staten binder sig för det ena eller andra

alternativet och föreslår i likhet med utredningsmännen, att därest statsmakterna

beslutar göra tillsägelse om inlösen, Kungl. Maj:t samtidigt bemyndigas

att få bestämma sättet för lösenbeloppets erläggande.

Inom fullmäktige har särskilt yttrande avgivits av herr Rubbestad, som

ansluter sig till uppfattningen, att de förändringar som TGO föreslagit i

avtalsförhållandet icke är tillräckliga för att tillfredsställa statens berättigade

krav på erforderligt inflytande över LKAB :s skötsel. Enligt herr

Rpbbestad borde fullmäktiges yttrande i fortsättningen ha givits följande

lydelse.

Vid ett eventuellt godkännande av utredningsmännens förslag att staten

hos TGO gör tillsägelse om att den kommer att begagna sin rätt att den

30 september 1957 inlösa stamaktierna i LKAB förutsätter fullmäktige att

detta sker i avsikt att åstadkomma bättre betingelser för fortsatt samarbete

med TGO i för staten tillfredsställande form.

Vidare har herr Kristensson i Osby med instämmande av herrar Iiollberg

och Sundén reserverat sig mot fullmäktiges uttalande. De har icke

ansett att bärande skäl för inlösen framlagts. De har yrkat på förhandlingar

om en uppgörelse antingen på grundval av nuvarande typ för överenskommelse

eller efter en omläggning av avtalet i sådan riktning, som av

de enskilda intressenterna framlagts som en möjlighet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har icke ansett sig böra ingå på frågan

huruvida ett förstatligande av LKAB bör komma till stånd eller icke, utan

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

har begränsat sitt yttrande till att avse de statsfinansiella och samhällsekonomiska

verkningarna av en statsinlösen.

Fullmäktige anför härom bland annat följande.

Det belopp av inemot en miljard kronor, som staten skulle ha att vid en

kontantinlösen erlägga, måste, då utrymme för en så stor utgift näppeligen

kan finnas inom driftbudgeten, upplånas av riksgäldskontoret. I ett konjunkturläge

av den struktur, som kännetecknat de senare åren med full

sysselsättning och väl utnyttjade resurser, torde det vara otänkbart att kapitalmarknaden

skall kunna i ett sammanhang tillgodose ett så stort extraordinärt

lånebehov vid sidan om det upplåningsbehov — för staten, kommunerna

och enskilda — som normalt förefinnes. Riksgäldskontoret skuile

då — såsom även utredningsmännen förutsatt — tvingas att för transaktionens

genomförande tillfälligt låna upp en betydande del, kanske hela det

erforderliga beloppet i riksbanken. Genom utbetalningen av inlösningssumman

skulle bankernas inlåning och likviditet ökas. Det är antagligt, att

denna ökade medelstillgång i väsentlig utsträckning komme att av bankerna

placeras i skattkammarväxlar och korta statsobligationer, varigenom

riksgäldskontoret bleve i tillfälle att med motsvarande belopp reducera skulden

till riksbanken. Möjligheterna att nedbringa likviditeten inom banksystemet

bleve beroende på i vad mån läget på kapitalmarknaden skulle

medge en emission av långa statsobligationer. Såvitt redan nu kan bedömas

måste särskilt med tanke på det övriga statliga lånebehovet, som jämsides

måste tillgodoses, svårigheterna härvidlag komma att bli stora. Det synes

därför sannolikt att man måste räkna med en mera långvarig ökning av

bankernas likviditet. Denna likviditet skulle i ett konjunkturläge liknande

det nu rådande kunna medföra ogynnsamma verkningar för samhällsekonomien,

därest staten ej genom särskilda åtgärder förhindrar, att dessa likvida

resurser utnyttjas för nyinvesteringar, som kunna skapa en överkonjunktur

och leda till en försämring av penningvärdet.

Fullmäktige anser sig ur praktisk politisk synvinkel ha anledning ställa

sig tveksamma angående möjligheterna att genomföra de ingripande åtgärder,

som skulle bli nödvändiga för att neutralisera de inflationsdrivande

verkningarna av en kontantinlösen. Härom uttalar fullmäktige:

Det förda resonemanget synes fullmäktige leda till den slutsatsen, att staten

bör söka undvika alternativet med engångsbetalning av inlösensumman

för stamaktierna i LKAB och i stället utnyttja möjligheten att erlägga likviden

i rater. Även alternativet med fem årliga inbetalningar synes dock

fullmäktige innebära kapitalanspråk av den storleksordning, att liknande

risker, som föreligga i fråga om kontantinlösen, skulle kunna bli aktuella,

ehuru givetvis i mindre omfattning. Fullmäktige anse sig därför inför valet

av de tre betalningsalternativen nu i princip böra giva förord åt alternativet

med uppdelning på tio år.

Landsorganisationen anser icke, att det finnes anledning ändra uppfattning

ifråga om den principiella målsättning, som tidigare väglett statsmakterna

och som senast kom till uttryck i 1945 års riksdagsbeslut, nämligen

att staten borde inlösa stamaktierna, så snart detta lät sig göra på rimliga

villkor. Landsorganisationen framför även som sin mening att de ekonomiska

skälen, inklusive de som medför att inlösningsrätten såsom indirekt

kontrollmedel från det allmännas sida över bolagets skötsel småningom kan

förlora silt värde, talar för att inlösen ej bör uppskjutas ytterligare. Lands
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

organisationen förordar sålunda att tillsägelse om inlösen sker nu men önskar

ytterligare utredning om sättet för betalningens erläggande.

Svenska grnvindustriarbetareförbundets stgrelse berör i sitt yttrande till

en början statens engagemang i landets bergshantering över huvud taget och

framför i detta sammanhang vissa önskemål om en personell och teknisk

upprustning av »bergöverstyrelsen, bergsstaten och geologiska undersökningen».

I fråga om de sociala konsekvenserna av att malmbrytningen en

gång kommer att upphöra framhåller förbundsstyrelsen, att detta är ett

problem, som berör alla gruvföretag i landet liksom industrier, som har sin

råvarubas i inhemska gruvföretag och att dessa frågor bör upptas till

granskning i ett vidare sammanhang.

Förbundsstyrelsen menar att statliga bolag kan driva gruvorna lika bra

som privata bolag, men anser det inte lyckligt att bryta sönder en organisation,

som enligt dess uppfattning arbetar utmärkt. I fråga om sysselsättningen

i gruvsamhällena vid ekonomiska kriser anför styrelsen, att koncernledningen

lagt upp stora reserver för att möta en eventuell konjunkturnedgång.

I fråga om malmbrytningen i Kiruna anför förbundsstyrelsen följande:
År

1951 beslutade riksdagen, att malmbrytningen i Kiirunavaara skulle

ökas. För att beslutet skulle kunna fullföljas måste arbetet pågå jämväl på

nätterna. Detta skapade en mycket stark irritation bland arbetarna. Nattskift

hade under senare år ej förekommit i Kiirunavaara. Mot bakgrunden

av att år 1949 lag om förbud mot nattarbete stiftats föreföll åtgärden märklig.

Förbundets avdelning i Kiruna vände sig också till regeringen i ärendet.

Förbundsstyrelsen försvarade riksdagens åtgärd med att en utökning av

brytningen var nödvändig av valutaskäl. Skulle nu den ekonomiska balansen

vara så god som de sakkunniga synes vilja göra gällande, hemställer förbundsstyrelsen,

att riksdagen måtte besluta, att utbyggnaden av underjordsbrytningen

i Kiirunavaara och utbrytningen av dagbrottet därstädes ej skall

ske i snabbare takt än att nattarbete ej behöver förekomma.

Beträffande arbetarpensioneringen citerar styrelsen första stycket § 27 i

1927 års malmavtal. »Staten utfäster sig att, om staten begagnar sig av inlösningsrätt

enligt § 25 eller § 26, i den mån sådant lämpligen kan ske, bibehålla

den hos LKAB anställda personalen ävensom att svara för fortsatt

utbetalning av då utgående, till beloppet rimliga pensioner och understöd åt

tjänstemän och arbetare, som varit anställda vid nämnda bolag.» Därefter

fortsätter styrelsen.

o Om koncernförhållandet kommer att bestå, bör avtalstexten förtydligas

så att det framgår, att utgående pensionsförmåner ej få minskas. Tolkningen

av avtalstexten bör också göras klar, så att icke ovisshet om tillämpningen

vid en eventuell framtida inlösen verkar hämmande på förbundets möjligheter

att förbättra arbetarpensionerna.

Förbundsstyrelsen ifrågasätter vidare bl. a. sådana förändringar i gällande

avtal att viss del av statens järnvägars fraktinkomster på malmbanan

skall kunna bli föremål för kommunal beskattning, att vinstfördelningen

mellan staten och TGO ändras så att vid en brytning av över 9 milj. ton per

år vinsten på överskjutande kvantiteter fördelas med exempelvis en fjärde
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

del till stamaktieägarna och tre fjärdedelar till staten, att en fast lösensumma

fastställes för eventuell framtida inlösen samt att nuvarande tio-årsperioder

för statens inlösenrätt ändras till tre år.

Blir dessa förändringar av malmavtalet genomförda, anser förbundsstyrelsen

att frågan om inlösen av stamaktierna i LKAB kan ställas på framtiden.

Av förbundsstyrelsens fem ledamöter har en uttalat sig för statsinlösen,

om ej överenskommelse med TGO:s styrelse kan träffas med av mig framlagt

förslag som förhandlingsbas.

Av svenska gruvindustriarbetareförbundets avdelningar i Kiruna, Malmberget

och Luleå har de i Kiruna och Luleå anslutit sig till förbundsstyrelsens

yttranden, medan avdelningen i Malmberget uttalat sig för en statlig

inlösen.

Kiruna stad och Gällivare kommun erinrar till en början om den dominerande

ställning LKAB rent skattemässigt intar i kommunerna. Av antalet

skattekronor vid 1954 års taxering utgör gruvbolagets andel i Kiruna 79,60

procent och i Gällivare 56,50 procent. Kommunerna har ansett sig i första

hand böra granska betänkandet utifrån dessa förhållanden och beklagar att

utredningen så gott som helt undvikit att diskutera och klarlägga spörsmålet

om förstatligandet av LKAB från dessa synpunkter. Kommunerna beklagar

även, att utredningen ej berört andra för kommunerna i samband med

statens ekonomiska verksamhet i Norrbottens gruvkommuner och län aktuella

frågor och åsyftar därvid särskilt den av kommunerna resta frågan

om kommunal beskattning av statens järnvägars fraktinkomster på malmbanan.

I huvudfrågan anför malmkommunerna följande.

Malmkommunerna vill dock från principiella utgångspunkter och med

tanke på möjligheterna att genom en differentierad industri trygga de anställdas

och samhällets ekonomiska ställning förorda utredningens förslag,

att staten inlöser TGO:s stamaktier i LKAB.

Kiruna stad fortsätter sedan.

Skulle emellertid en från statens sida godtagbar överenskommelse kunna

träffas med TGO om fortsatt samgående i fråga om malmbrytning och

malmförsäljning eller att till tiden något förskjuta inlösen av aktierna, bär

malmkommunerna intet att invända häremot utan finner snarare fog härför

---.

Vid sin tillstyrkan av gruvornas förstatligande förutsätter malmkommunerna

följande.

1) Av Kungl. Maj :ts proposition och riksdagens behandling och beslut

i ärendet bör klart framgå, att kommunernas intressen skattemässigt och

helst ock i andra hänseenden inte eftersättes eller försämras.

2) Vid utarbetandet av riktlinjer och organisation för den kommande

verksamheten beredes läns- och kommunala myndigheter tillfälle och möjlighet

att medverka, helst genom utsedda representanter från län och malmkom

3

3) övergångstidens svårigheter skall särskilt beaktas och noggrant övervägas,

varvid som oeftergivligt villkor skall gälla, att malmproduktion och

investeringsverksamhet skall fortgå i planlagd omfattning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Vid behandlingen av denna fråga i drätselkammaren i Kiruna och i Gälli■\are

kommunalnämnd har vissa ledamöter reserverat sig och ansett, att

man förhandlingsvägen bör söka få till stånd ett nytt avtal, som icke innebär

en upplösning av nuvarande organisation, men i vilket skäliga hänsyn tages

till såväl statens som kommunernas berättigade intressen på grundval av

de erfarenheter, som vunnits under den tid nuvarande avtal varit gällande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) uttalar vid sin granskning av

de olika skäl, som av utredningen anförts för ett beslut om inlösen, i fråga

om de framtida ekonomiska vinstutsikterna för företaget och inlösensummans

beräknande följande.

Utvecklingen av efterfrågan bedömes i utredningen som gynnsam. Detta

motiverar än mer en inlösen i dagens läge, anser utredningsmännen, då

lösensumman eljest med den överenskomna metodiken synes komma att

tl1,.äl?nrH_?törre samlidigt som den kvarvarande malmtillgången minskar.

Knhgt TCO:s uppfattning synes dock det av TGO lämnade förslaget om inlosningsrätt

vart tredje år samt maximering av inlösensumman, i realvärde

raknat, till det belopp den skulle uppgå vid inlösen 1957, både leda till undvikande

av det eventuella inlösningstänkande, som enligt utredningsmännen

kunde påverka LKAB:s ledning i avseende på vinstmaximering, och medtora

att utredningsmännens farhågor i detta avseende kan betraktas som helt

ogrundade.

I fråga om de från staten och TGO framförda förslagen om ändring av

avtalen mellan parterna anför TCO.

De förslag om_ ändring av avtalen mellan staten och TGO som framförts

vid de under 1954 förda förhandlingarna ger enligt TCO:s uppfattning utlr?ck,

f„°r 1 viss mån samstämmig uppfattning. Vissa medgivanden har gjorts

Iran bada parter, men i frågan om bestämmanderätten och koncernförhållandet

mellan TGO och LKAB synes parterna oförenliga. TCO kan ej dela

uppfattningen att koncernförhållandet i detta fall i princip bör upplösas.

En upplösning av koncernen förefaller skola medföra en dubblering av eu

nu effektivt arbetande förvaltningsapparat samt eventuellt ett sönderbrytande

av en väl fungerande försäljningsorganisation samt ett ersättande av

denna i dess mest betydelsefulla del av en ny organisation, som inte i och

for sig kan väntas medföra att ett bättre ekonomiskt resultat uppnås.

TCO sammanfattar sin uppfattning i huvudfrågan sålunda:

Med hänvisning till vad som i det föregående anförts och med beaktande

av att de förslag som framförts om en utvidgad medbestämmanderätt för

staten i LKAB synes medföra icke oväsentliga förbättringar, får TCO uttrycka

som sin uppfattning att övervägande skäl av ekonomisk och praktisk

natur talar för att inlösen nu ej bör äga rum. Ett fortsatt arbete för

en revidering av avtalen synes i första hand vara den utväg som bör prövas.

Skulle ändock från andra utgångspunkter en inlösen nu komma till stånd

får TCO ifrågasätta om ej ett betalningsalternativ, där betalningarna skedde

under en längre tidsperiod, vore det ur samhällsekonomisk synpunkt

lämpligaste likvidsättet.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund sammanfattar sin redovisning

av de diskussioner mellan staten och TGO, som föregått utredningen, på följande

sätt:

.>1 ,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

De diskussioner mellan parterna som föregick utredningen har alltså icke

inneburit några förhandlingar i detta ords egentliga mening. De av finansministern

utsedda förhandlarna hade emellertid redan under nämnda diskussioner

klart givit till känna att enligt deras mening staten i det uppkomna

läget borde begagna sin inlösenrätt. Det synes som om det efterföljande

utredningsarbetet i konsekvens härmed i stor utsträckning fått till syfte att

ange argument till stöd för en redan intagen ståndpunkt snarare än att göra

en allsidig och förutsättningslös undersökning.

TGO anför i fråga om värdet av den gemensamma organisationen och skötseln

av LKAB under övervägande enskild regi bl. a. följande.

Att vad som i betänkandet benämnes »koncernförhållandet», varmed väl

torde avses den gemensamma organisationen, under den långa tid som gått

blivit i hög grad sammansvetsad, har full riktighet. Förutom den gemensamma

affärs-, försäljnings- och driftsledningen, till vilken anknytes bl. a.

gemensamma skeppnings- och inköpsavdelningar, samt en rad stabsorgan

(t. ex. för teknisk forskning och planering, intern revision, statistik, personaladministrativa

och juridiska frågor etc.) kan nämnas den gemensamma

utlandsorganisationen med egna kontor i Berlin, Essen, Antwerpen, London

och Middlesbrough samt agentur i New York.

Skulle en splittring ske, måste man räkna med att vart och ett av de bägge

företagen kan komma att behöva en i stort sett lika stor central organisation

som hela koncernen har för närvarande. Man finge alltså i dylikt fall

räkna med ungefär en fördubbling av hela den centrala förvaltningsapparaten

jämte en stor del av utlandsrepresentationen. Även om man helt bortser

från de fördelar i rationaliseringshänseende som man därigenom går

miste om, måste en splittring komma att medföra högst kännbara ingrepp

såväl när det gäller den administrativa rutinen inom de bägge bolagen som

även eljest i personalhänseende. Hela detta viktiga spörsmål har man fullständigt

förbigått i betänkandet.

Att kombinationen av enskild skötsel med statligt inflytande och statlig

kontroll medfört stora fördelar ur försäljnings- och handelspolitisk synpunkt,

torde kunna vitsordas av alla som haft närmare beröring med malmexporten.

Erfarenheterna av de senaste årens handelspolitik ävensom av

förhållandena under andra världskriget och av relationerna dessförinnan till

tredje rikets Tyskland torde i särskild grad ha bekräftat värdet för staten

av att närhelst det varit lägligt kunna hänvisa till företagets övervägande

enskilda karaktär, samtidigt som staten alltid kunnat påräkna bolagets medverkan

när det gällt att tillgodose landets handelspolitiska intressen. —

Det bör i detta sammanhang erinras om att det bland vissa större utländska

köpare, icke minst under senare år, funnits en tendens att vilja

ersätta den hittillsvarande, på en fri världsmarknad grundade prissättningen

på den svenska malmen med olika slag av icke marknadsmässiga bindningar

(»prisvågar» otc.), som väsentligen skulle fa karaktären av mellanstatliga

överenskommelser grundade på resp. länders handelspolitiska maktoch

intresseförhållanden. TGO hävdar att det icke skulle bli lättare att hålla

stånd mot sådana tendenser, därest malmexporten i framtiden skulle komma

alt framstå som en den svenska statens angelägenhet.

Sammanfattningsvis anför TGO om sitt förslag till ändringar i nuvarande

avtal följande:

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mnj:ts proposition nr 192 år 1955

TGO:s förslag har syflat till att ge staten möjlighet att överföra naturtillgångarna

i samhällets ägo utan att nu behöva göra något kapitalutlägg

och utan att staten skulle förbinda sig till annat än att låta dessa tillgångar

tills vidare skötas av den organisation som hittills fungerat med stor framgång

och över vilken staten skulle erhålla ett ytterligare ökat inflytande.

Därutöver skulle de förmenta nackdelarna med avseende på inlösentänkande,

avskrivningar in. m. elimineras. Skulle mot all förmodan svårigheter

eller intressekonflikter komma att uppstå i framtiden, står det staten öppet

att närsomhelst med några få års varsel avlösa arrendeavtalet och bli ensam

ägare till LKAB med samma inlösenbelopp (i realvärden räknat) som 1957.

Enligt lGO:s uppfattning skulle därmed — med användande av ordalagen

i 1945 års proposition — naturtillgångarna ha överförts i samhällets

ägo på rimliga villkor.

TGO har utförligt kommenterat utredningsmännens ekonomiska överväganden

och säger bland annat:

Den bild, som utredningsmännen ger, utmynnar i ett antagande att LKABmalmerna

med sin höga järnhalt och med sitt i förhållande till i första

hand europeiska järn- och stålcentra gynnsamma transportläge på lång sikt

kan beräknas få sin ställning på den internationella malmmarknaden relativt

förbättrad. Med hänsyn till de även efter övergången till underjordsbrytning

i Kiruna låga produktionskostnaderna, anses LKAB-malmerna även

i ogynnsamma konjunkturer böra ha möjlighet att hävda sig i konkurrensen.

Så långt kan TGO dela utredningsmännens uppfattning.

Men när utredningsmännen synes vara beredda att basera ekonomiska bedömningar

på antaganden att försäljningarna skall kunna ske till priser

som förutsättes ej komma att i någon väsentlig mån understiga de nuvarande,

d. v. s. med mycket betydande vinstmarginaler, synes underlaget betydligt

mera bräckligt. De skäl som anförts för LKAB-malmernas kostnadsmässigt

goda konkurrenskraft saknar ju praktisk relevans för eu bedömning

av utsikten att i framtiden kunna räkna med vinstmarginaler på mellan

100 och 200 procent som utredningen gör i olika alternativa beräkningar.

Utredningsmännen synes ha ensidigt betonat den stigande efterfrågan på

malm och icke i samma grad lagt vikt vid de väldiga'' produktionstillskott,

som uppnåtts eller ligger inom räckhåll vid nyöppnade fyndigheter, och

som skapat helt nya förutsättningar för en balans mellan tillgång och efterfrågan

på malmmarknaden. Denna förändrade situation har kommit till uttryck

redan under innevarande år. Trots en gynnsam konjunktur inom järnoch

stålindustrien och en därav föranledd stark efterfrågan på malm har

sålunda de internationella malmpriserna i genomsnitt något sänkts. Detta

synes antyda att den nuvarande malmprisnivån icke utan vidare kan betraktas

som stabil på längre sikt. Vid en bedömning av den framtida utvecklingen

av malmpriserna bör det beaktas att malmen från de nya fyndigheterna

■vid nuvarande priser kan säljas med en högst betydande vinstmarginal även

i de fall då malmen måste bära högre transportkostnader än LKAB-malmerna.

I samma mån som dessa fyndigheter med låga brytningskostnader

får ökad betydelse för malmför sörj ningen på LKAB:s hittillsvarande marknader,

torde även priserna på dessa marknader tendera att närma sig kostnaderna

för brytning och transport. Denna utveckling kan medföra att

vinstmarginalen på LKAB-malmerna högst avsevärt pressas samman. Den

effekt som bl. a. det ökade norska utbudet nyligen haft på sligpriserna i

Europa belyser dessa tendenser. Även det brasilianska malmutbudet har

haft liknande effekt på t. ex. Kiruna A-malmens prisutveckling. Malm från

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

Venezuela har nyligen börjat säljas i Tyskland till priser som, fritt Ruhr,

understiger LKAB:s noteringar för likvärdigt sortiment med ca 20 procent.

Sammanfattningsvis vill TGO framhålla att utredningsmännen i sin framiidsbedömning

synes ha förbisett viktiga omständigheter soin skulle ha motiverat

en större försiktighet. Samtidigt har de faktorer, till vilka utredningsmännen

i sitt resonemang tagit hänsyn, av dem genomgående tolkats

i optimistisk riktning. En på långvarig direkt erfarenhet av LKAB :s avsättningsproblem

grundad bedömning synes näppeligen ge stöd åt antagandet

att den direkta avkastning staten kan påräkna på ett utbetalat lösenbelopp

skulle bli av den storleksordning att avkastningssynpunkten över

huvud taget borde kunna tillmätas någon avgörande vikt för inlösenfrågan.

I fråga om gruvornas återstående utnyttjningstid uppger TGO, att man

inom LKAB :s ledning på goda grunder räknar med åtminstone 200 år.

Delvis mot bakgrunden härav, delvis också under hänvisning till att TGO

föreslagit att lösensumman skulle fixeras till sitt nu beräknade belopp (i

realvärde räknat) med möjlighet att framdeles jämväl kunna ta hänsyn till

malmernas minskning menar TGO att utredningsmännens argumentering,

att inlösenrätten genom malmtillgångens successiva minskande småningom

blir värdelös, förlorat sitt berättigande.

I fråga om substansminskningen i gruvorna framhåller TGO i en till dess

yttrande fogad bilaga med kommentar till bolagets eget förslag följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida man vid en dylik fixering av lösesumman

även bör beakta substansminskningen i gruvorna. Med den betydande osäkerhet,

som ännu så länge måste vidlåda uppskattningarna av den totala

storleken av LKAB.s malmtillgångar, blir emellertid en beräkning av substansminskningens

inverkan ytterst vansklig. Det är vidare uppenbart, att

med en nu förutsedd utnyttjningstid för gruvorna av åtminstone 200 år det

kommer att dröja mycket länge innan frågan om den återstående malmreservens

storlek över huvud taget kommer att nämnvärt påveika Aäidet av

TGO:s aktier i LKAB. När den tidpunkt närmar sig, då en dylik påverkan

blir att räkna med, torde väsentligt noggrannare uppskattningar föreligga

betr. malmreserven än vad som nu är tekniskt möjligt att åstadkomma. Det

synes oss därför naturligast att man nu överlämnar åt parterna att i ett sadant

läge överenskomma om det sätt varpå substansminskningen då lämpligen

skall beaktas. I alla händelser torde staten, genom sin inlösningsrätt

och sin redan i nuvarande avtal tillförsäkrade rättighet att själv anställa

undersökningar rörande LKAB:s malmreserver, vara skyddad för ekonomiska

risker i detta avseende.

Beträffande de synpunkter, som av utredningsmännen anförts i fråga om

erforderliga åtgärder i gruvsamhällena vid tider av ekonomiska påfrestningar,

meddelar TGO, att man inom TGO uppsamlat en konjunkturreserv

för liela koncernens räkning, vilken för närvarande uppgår till ca 250 milj.

kronor. I anslutning härtill uttalas följande.

Genom planmässiga åtgärder för att trygga sysselsättningen har permitteringar

alltsedan 1930-talets kris kunnat undvikas och delta i allt väsentligt

t o m. vid tiden omkring krigsslutet, då praktiskt taget inga malmlcve
.

..... '' att säga

ranser agde rum

....... ...... under nära ett års lid. Det torde knappast vara

för mycket om man betecknar malmkoncernens nuvarande ekonomiska och

tekniska konjunkturberedskap som utan motstycke i vårt näringsliv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44?

Kungl, Maj. ts proposition nr 192 åt- 1955

Sammanfattningsvis anför TGO följande:

Som redan framhållits, anser sig TGO icke ha anledning vare sig tillstyrka

eller avstyrka utredningsmännens förslag att staten skall begagna sig av

sin rätt att inlösa TGO:s aktier i LKAB.

Det nuvarande avtalsförhållandet baseras alltsedan 1907 på principen att

TGO som har den allt dominerande delen av sitt kapital nedlagt i LKAB,

skall ha huvudansvaret för LKABrs direkta skötsel. TGO varken kan eller

vill bestrida statens rätt att förskaffa sig majoriteten i LKAB:s styrelse och

därigenom påtaga sig det direkta ansvaret för LKAB:s skötsel. TGO har

emellertid framhållit att man därvid maste följa de i gällande avtal angivna

reglerna för en avlösning av TGO:s ekonomiska engagemang i LKAB.

I den framlagda utredningen har emellertid, såvitt TGO kan finna, icke

framförts några hållbara argument för en sådan förändring. Starka skäl

synes tvärtom tala för att den nuvarande driftsformen och det däri grundade

samarbetet — som sedan decennier varit erkänt framgångsrikt — får

bestå så länge det fungerar tillfredsställande.

I den mån som de stora lappländska gruvfyndigheterna av principiella

skäl kan anses böra överföras i samhällets ägo, har TGO förklarat sig berett

medverka härtill. Jämväl i andra avseenden har TGO medgivit betydelsefulla

ändringar till statens förmån i gällande avtal genom det förslag som

bolaget på ett tidigt stadium överlämnade till finansministern.

Departementschefen

Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska

malmfälten har varit aktuell alltsedan malmbrytningen på allvar togs

upp omkring sekelskiftet. Statsmakterna intog då liksom senare den ståndpunkten,

att malmfyndigheterna i de norrbottniska malmfälten i sin helhet

borde överföras i samhällets ägo. När så ändå icke skett, har detta berott på

att statsmakterna, vid de tillfällen frågan varit aktuell, ansett att ett omedelbart

övertagande skulle medföra så stora utgifter från statens sida, att

den vägen ej borde beträdas under de då rådande omständigheterna. Bakom

uppgörelser och förslag till uppgörelser under 1900-talets första decennium,

som slutligen resulterade i att staten blev hälftendelägare i LKAB, låg tanken,

att ersättningen från staten till de enskilda intressenterna helt eller

delvis skulle ske på så sätt, att dessa först fick tillgodogöra sig en del av

malmtillgången.

År 1927 träffades mellan svenska staten, å ena sidan, samt LKAB och TGO,

å andra sidan, det avtal, som med vissa senare tillägg alltjämt reglerar

förhållandet mellan staten och TGO i LKAB. LKAB:s aktiekapital uppgår

till 110 milj. kronor. Av aktierna, som vardera lyder å 1 000 kronor, är

hälften stamaktier och hälften preferensaktier. TGO är ägare till samtliga

stamaktier och staten ägare till samtliga preferensaktier. Preferensaktierna

medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje aktie. Styi

elseledamöterna utses till lika antal av stamaktieägare och preferensaktieägare.

De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom sig

utse såväl ordförande som verkställande direktör och vid lika röstetal inom

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

styrelsen har ordföranden utslagsröst. Genom dessa bestämmelser har TGO

såsom stamaktieägare erhållit bestämmanderätten i LKAB. Det inflytande

staten såsom preferensaktieägare har över bolagets skötsel består huvudsakligen

av rätt till insyn i bolagets förvaltning och skötsel samt vetorätt i

vissa frågor, exempelvis i fråga om malmförsäljning i annans namn än

LKAB:s, malmförsäljning avslutad för längre tid än fem år, malmförsäljning

eller annan rättshandling, som innefattar åtagande för längre tid än

till närmaste inlösendag, fondering av bolagets vinstmedel samt ianspråktagande

av fonderade vinstmedel. Staten har på vissa villkor och vid vissa

tidpunkter rätt att inlösa TGO:s aktier i LKAB.

Efter ingåendet av 1927 års malmavtal blev frågan om statens inlösen av

TGO:s aktier i LKAB första gången aktuell 1945. Föredragande departementschefen

förordade därvid i proposition till riksdagen att — ehuru han

ansåg att staten borde förvärva den fulla äganderätten till de ifrågavarande

naturrikedomarna -—• tillsägelse i dåvarande läge ej borde ske med hänsyn

till att lösensumman på grund av säregna omständigheter framstod som

onormalt hög på längre sikt.

Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, varom departementschefen

erinrat, nämligen att malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten av

olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att man oberoende av

skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras överförande

i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga rum så snart detta

kunde ske på rimliga villkor.

Riksdagen har sålunda, utan att skilda ekonomiska samhällsuppfattningar

därvidlag föranlett meningsskiljaktigheter, 1945 uttalat sig för att ett överförande

i statens ägo av malmfälten borde äga rum, så snart detta kunde

ske på rimliga villkor.

I en skrivelse av den 1 februari 1954 från de statliga styrelserepresentanterna

i LKAB till mig anmälde de, att frågan om statens inlösen nu åter

var aktuell och att, därest inlösen skulle ske den 30 september 1957, tillsägelse

därom måste delges TGO senast den 30 september 1955. Statsrepresentanterna

ansåg det icke ankomma på dem att avge något yttrande beträffande

frågan, huruvida staten borde övertaga TGO:s aktier eller om fortsatt

samarbete i en eller annan form borde eftersträvas. Däremot framhöll styrelserepresentanterna,

att om det senare alternativet skulle väljas, vissa

jämkningar vore påkallade i fråga om statens och TGO:s inbördes ställning.

I en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls vidare att det från allmän

synpunkt torde vara otillfredsställande att staten icke hade större inflytande

på skötseln av LKAB. Efter en inlösen överginge hela bestämmanderätten

till staten, vilket ur nyssnämnda synpunkt finge anses önskvärt.

Några omständigheter har efter 1945 enligt mitt förmenande icke tillkommit,

som skulle motivera en omprövning av den principiella inställningen

från statsmakternas sida. Det borde därför, när frågan om inlösen nu åter

blivit aktuell, allenast undersökas, huruvida de villkor, som i dagens läge

gäller för en inlösen, är att betrakta som för staten rimliga från dessa synpunkter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr i92 år 1955

Kontakter med TGO. Med hänsyn till att LKAB nu under lång tid drivits

i samarbete mellan staten och TGO och detta samarbete, där TGO haft bestämmanderätten,

hittills ägt rum utan större friktioner och meningsmotsättningar,

har jag emellertid ansett skäl föreligga att pröva, huruvida ett

fortsatt samarbete med TGO vore möjligt. Min avsikt var att i sådant fall som

ett alternativ till inlösen underställa riksdagen även förslag om fortsatt samarbete

på basis av delad äganderätt men med vissa betydelsefulla förändringar

i nu gällande avtal mellan staten och TGO. Under det första skedet av

LKAB:s bestånd fram till 1907 tillsköt TGO i kapital omkring 55 milj. kronor.

Statens insats bestod i ett överförande av statens jordägarandelar i

vissa inmutningsområden till LKAB. I malmbanan investerade staten under

samma skede 54 milj. kronor. Under hela perioden fram till 1954 har TGO:s

bidrag till kapitalbildningen inom LKAB inklusive fonderade vinstmedel utgjort

omkring 290 milj. kronor. Motsvarande insats från statens sida uppgår

till 345 milj. kronor. Investeringarna från statens sida i malmbanan

har fram till och med 1953 uppgått till omkring 295 milj. kronor.

De ifrågasatta ändringarna borde framför allt bestå däri att staten som

den på grund av kapitaltillskott och vinstandel i företaget liksom på grund

av investeringarna i malmbanan dominerande intressenten i gruvrörelsen

erhöll större möjligheter att aktivt göra sina synpunkter gällande i fråga

om företagets skötsel. Härav skulle följa förändringar i bestämmanderätten

inom bolaget och i koncernförhållandet.

Jag tog sålunda på sommaren 1954 kontakt med ledningen för TGO för

att få klargjort, huruvida genom ändringar i avtalet en sådan ordning kunde

åvägabringas, som eventuellt kunde medföra, att statsmakterna skulle

kunna avstå från att begagna sin inlösenrätt.

De från min sida framförda synpunkterna om önskvärda förändringar i

nuvarande avtal kan sammanfattas sålunda.

1. Staten borde erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i

styrelsen.

2. LKAB borde organiseras som ett från TGO helt fristående bolag.

3. Samarbete mellan LKAB och TGO eller dess tjänstemän borde regleras

genom intermittenta avtal.

4. Inlösenrätten borde bibehållas i huvudsak i sin nuvarande utformning

men inlösensumman borde med hänsyn till den fortgående utbrytningen

av malm ur gruvorna minskas med en hundradel för varje år som

förflutit efter 1957.

5. TGO borde erhålla ett minoritetsskydd, i stort sett svarande mot det,,

som hittills tillkommit staten.

Någon förändring i nuvarande aktie- och vinstfördelning förutsågs ej.

De från TGO:s sida framförda motförslagen innebar i huvudsak följande.

1. TGO skulle behålla bestämmanderätten inom styrelsen och på bolagsstämman.

2. Koncernförhållandet borde bestå.

3. Statens granskningsrätt skulle utvidgas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

4. De statliga styrelserepresentanternas vetorätt i styrelsen skulle utökas

att gälla bl. a. alla avtal om inalmförsäljningar, avtal om malmens befraktning

till lands och sjöss samt nyinvesteringar.

5. Inlösensumman skulle fixeras en gång för alla till det belopp som

kunde beräknas utgå om inlösen gjordes den 30 september 1957. Den skulle

dock justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar. Inlösenyätt

skulle tillkomma staten när som helst med tre års varsel.

6. I fråga om substansminskningen i gruvorna syntes det TGO naturligast

— med hänsyn till att en utnyttjningstid av åtminstone 200 år återstod

— att överlämna åt parterna att först i ett läge då frågan om den återstående

malmreservens storlek kom att nämnvärt påverka värdet av TGO:s

aktier i LKAB överenskomma om det sätt varpå substansminskningen då

lämpligen skulle beaktas.

7. TGO var berett att låta överföra gruvfyndigheterna i samhällets ägounder

förutsättning att LKAB utan erläggande av avgift fick arrendera dem

under den tid TGO var delägare.

I fråga om de av TGO föreslagna utökade vetorätterna från de statliga

styrelserepresentanternas sida har jag den uppfattningen, att förslagen icke

lämnar utrymme för den aktiva medverkan i företagets skötsel från statens

sida, som enligt min mening utgör en förutsättning för att statsmakterna

skulle kunna överväga att som ett alternativ till statsinlösen träffa en ny

överenskommelse om fortsatt samarbete baserat på delad äganderätt till

LKAB. Denna uppfattning framkommer även direkt eller indirekt i flertalet

remissyttranden.

Ej heller har förslagen till beräkning av lösensumman vid kommande inlösentillfällen

eller förslaget om ett formellt överförande av LKAB:s gruvinnehav

till staten synts mig innebära jämkningar i nuvarande avtal av

sådant slag, som kunde ge mig anledning att betrakta TGO:s förslag som

en bas för ett till inlösenmöjligheten praktiskt alternativ att underställa riksdagen.

TGO:s inställning till frågan om ett hänsynstagande till den fortgående

utbrytningen av malm ur gruvorna vid inlösensummans beräknande,

enligt vilken ett sådant hänsynstagande visserligen i princip kan tänkas men

på grund av gruvornas förmodade återstående utnyttjningstid tills vidare

saknar aktualitet, skiljer sig alltför mycket från den uppfattning jag på

denna punkt har. överförandet av gruvorna i statens ägo — såsom TGO

skisserat sitt erbjudande — skulle få en helt formell innebörd. Statens möjligheter

att påverka brytningen vid gruvorna skulle ej bli större, och skulle

staten i framtiden önska företa en inlösen, blir ersättningsbeloppet detsamma

som om LKAB alltjämt var ägare till malmtillgångarna. Vad som på

sistone framkommit om de nuvarande äganderättsförhållandena till gruvtillgångarna

i de ifrågavarande malmfälten, och till vilket förhållande jag

senare återkommer, bär icke gjort dessa TGO:s förslag mer acceptabla från

de synpunkter, som jag anser att det allmänna bör lägga på denna fråga.

Då sålunda TGO:s förslag ej kunnat läggas till bas för en förhandling i

syfte att finna en alternativ lösning till en statlig inlösen, och då TGO ej

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

ansett sig kunna acceptera de från min sida framförda förslagen som bas

för förhandlingar, har det gällt att närmare undersöka, huruvida en inlösensumma

enligt i avtalen gällande bestämmelser med hänsyn till den bedömning,

som kan göras av malmbolagets ekonomiska framtidsutsikter,

kan betraktas som godtagbar, och om i övrigt de praktiska konsekvenserna

av en inlösen kommer att bli av sådant slag, att i nuvarande läge ett beslut

härom från statens sida ter sig befogat. På min hemställan tillkallade

därför Kungl. Maj:t särskilda sakkunniga att verkställa utredning i frågan

om statens inlösen av stamaktierna i LKAB.

Utredningens förslag. Utredningsmännen har med skrivelse den 14 mars

1955 överlämnat betänkande med utredning av frågan om statens inlösen av

stamaktierna i LKAB jämte bilagor. Enligt utredningsmännens uppfattning

skulle för statens vidkommande en inlösen av stamaktierna i LKAB vara en

ekonomiskt fördelaktig affär och från denna synpunkt att föredra framför

ett fortsatt samarbete med hittillsvarande regler för vinstfördelningen. Utredningsmännen

uttalar vidare, att de synpunkter, som de i övrigt lagt vikt

vid, då de bedömt frågan om den fortsatta skötseln av LKAB, även talar för

att staten i första hand borde sikta till att helt övertaga äganderätten till

LKAB. Under hänvisning härtill och då överenskommelse ej kunnat träffas

med TGO om fortsatt samarbete på för staten godtagbara villkor, förordar

utredningsmännen, att staten begagnar sin avtalsenliga rätt att inlösa stamaktierna

i LKAB den 30 september 1957 och senast den 30 september 1955

hos TGO gör tillsägelse härom.

Sammanfattning av yttranden. Statskontoret, fullmäktige i riksbanken,

landsorganisationen i Sverige och Gällivare kommun har i sina yttranden

över betänkandet tillstyrkt en inlösen. Detsamma är fallet beträffande Kiruna

stad, som dock under vissa förutsättningar ej ansett sig ha något att

erinra mot att staten träffar överenskommelse med TGO antingen om fortsatt

samarbete eller att till tiden något förskjuta inlösen av stamaktierna.

Kommerskollegium har förordat att staten gör tillsägelse om inlösen senast

den 30 september 1955 men har samtidigt föreslagit att sådan tillsägelse nu

ej skall ske, därest staten kan träffa överenskommelse med TGO att skjuta

tidpunkten för tillsägelsen om inlösen ett år framåt. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har förordat att beslut i frågan om inlösen skjutes ett år framåt i

tiden under förutsättning att överenskommelse härom kan träffas mellan

staten och TGO. Fullmäktige i riksgäld.skontoret har icke yttrat sig i huvudfrågan,

om staten bör begagna sin inlösenrätt eller ej. TGO har ansett det

icke ankomma på bolaget att tillstyrka eller avstyrka utredningens förslag

om att staten skall begagna sig av sin inlösenrätt. Svenska gruvindustriarbetareförbundets

styrelse har ansett, att frågan om statens inlösen av stamaktierna

kan ställas på framtiden, därest vissa av styrelsen preciserade ändringar

i nuvarande avtal kan utverkas. Tjänstemännens centralorganisation

samt handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län har uttalat sig

mot att staten begagnar sin rätt till inlösen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 19Ö5

Ekonomiska överväganden. Huvudprincipen för vinstfördelningen mellan

TGO-stamaktieägaren och staten-preferensaktieägaren är att nettovinsten

per ton malm fördelas lika mellan parterna intill en kvantitet om 3,75 milj.

ton bortfraktad malm per bokslutsår, medan nettovinsten för överskjutande

kvantiteter fördelas med två tredjedelar till staten och en tredjedel till TGO.

Vid nuvarande brytningsnivå erhåller staten drygt 60 procent av vinsten

och TGO knappt 40 procent. Enligt 1927 års avtal skulle hela nettovinsten,

efter föreskriven avsättning till reservfond och sedan avskrivningar verkställts

enligt avtalets bestämmelser, utdelas. Enligt 1932 års avtal äger ordinarie

bolagsstämma besluta om fondering av bolagets vinstmedel utöver

föreskriven avsättning till reservfond. Genom sådana fonderingar har medel

skapats för de stora investeringarna under senare år. Vid inlösen skall

TGO:s andel av sålunda fonderade vinstmedel återgå till TGO.

Enligt 1927 års avtal ägde staten första gången inlösa TGO:s aktier i

LKAB den 30 september 1947. Därefter äger staten dylik inlösenrätt den

30 september vart tionde år. Vill staten begagna denna rätt, skall staten

därom göra för staten bindande tillsägelse hos TGO senast två år före inlösningsdagen.

Lösensumman skall uppgå till ett belopp lika med hälften

av vinsten på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås LKAB:s utdelningsbara

medelnettovinst per ton efter skatter och avskrivningar under

den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före inlösningsdagen. Härutöver

skall som nyss nämnts TGO bl. a. gottgöras för dess andel av vissa i

LKAB fonderade vinstmedel. Då lösensumman för aktierna är beroende på

utfallet av rörelsen t. o. m. den 30 september 1955 och gottgörelsen för fonderade

vinstmedel avser läget den 30 september 1957, kan det totala ersättningsbeloppets

storlek i dag icke exakt anges. Vissa punkter i gällande bestämmelser

rörande inlösen ger dessutom utrymme för olika tolkningar och

möjlighet är att därvid kan bli fråga om fastställande genom domstolsförfarande.

Det totala ersättningsbeloppet har under hänsynstagande till ovanstående

preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor, varav 630 till

675 milj. kronor utgör lösen för själva aktierna och 250 till 300 milj. kronor

gottgörelse för TGO:s i LKAB fonderade vinstmedel m. m. År 1945 beräknades

det totala ersättningsbeloppet vid en inlösen komma att uppgå till

c:a 400 milj. kronor. Härav utgjorde 350 milj. kronor lösen för själva aktierna

och 50 milj. kronor fondmedelsgottgörelse m. m. Räknat i dagens

penningvärde har inlösenbeloppet för aktierna från år 1945 till år 1955 stigit

med mellan 20 och 25 procent. Mot den ökade fondmedelsgottgörelsen

står de stora utvidgningarna och rationaliseringarna av företaget; företagets

brytningskapacitet kommer från den 1 oktober 1957 att vara mer än 60 procent

högre än den faktiska genomsnittliga brytningen under de gångna tio

åren.

Utredningen har ansett att en inlösen skulle vara en för staten ekonomiskt

fördelaktig affär. Man har angivit, att vid en amorteringstid om 75 år full

4 II i han g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. ,Vr 192

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

amortering och förräntning efter 4 procent erhålles vid en genomsnittlig produktion

om 13 milj. ton och en vinst per ton om c:a 8 kronor. Sättes amorteringstiden

till 50 år erfordras för full amortering och förräntning under

i övrigt lika förhållanden en vinst per ton malm om c:a 9 kronor. Under den

nu aktuella tioårsperioden har genomsnittliga årsbrytningen beräknats till

9,35 milj. ton och vinsten per ton genomsnittligt legat vid c:a 13 kronor.

Under de senaste åren har vinsten per ton legat vid omkring 18 kronor. Den

bedömning som legat bakom de senare årens stora utbyggnader vid malmföretaget,

synes även böra leda till uppfattningen att stora utsikter föreligger

för att den genomsnittliga brytningen i framtiden skall kunna ligga betydligt

högre än vad den gjort i det förgångna. I andra exempel har utredningsmännen

visat, hurusom vid ett fortsättande under någon tid av nuvarande

gynnsamma konjunkturer en full amortering och förräntning av ersättningsbeloppet

skall kunna nås på relativt kort tid — mellan 12 och 20 år.

TGO har i sitt yttrande anfört, att utredningsmännen i sin framtidsbedömning

synes ha förbisett viktiga omständigheter, som skulle ha motiverat

en större försiktighet. Bolaget hävdar sålunda att den direkta avkastning

staten kan påräkna på ett utbetalat lösenbelopp icke skulle bli av den storleksordning,

att avkastningssynpunkten över huvud taget borde kunna tillmätas

någon avgörande vikt för inlösenfrågan. Flertalet övriga remissinstanser

har i stort sett ej haft något att erinra mot den bedömning, som i betänkandet

förekommer, nämligen att gynnsamma utsikter föreligger för en förräntning

och amortering av de aktuella ersättningsbeloppen inom en 50- arspeiiod, respektive att man vid goda konjunkturer i periodens början kan

räkna med full amortering på betydligt kortare tid.

En bedömning av de framtida vinstutsikterna för ett företag av denna

art är alltid vansklig att göra. TGO synes i sitt yttrande främst ha tagit sikte

på de exempel, som i utredningen redovisats om möjligheterna att under

vissa betingelser nå en full amortering redan efter 20 år eller mindre. Jag

kan dela TGO:s synpunkter däri, att sådana exempel icke ensamma kan

ligga till grund för en bedömning om de ekonomiska villkoren för en inlösen

av stamaktierna är gynnsamma. Det synes väl ej heller ha varit utredningsmännens

avsikt. Undersöker man i stället de minimikrav, staten bör

ha på avkastningens storlek, finner man, att om brytningstiden antas närma

sig 75 år, det skulle behövas en genomsnittlig årlig brytning om ej fullt

8 milj. ton för att vid en genomsnittlig vinst om 13 kronor per ton ersättningsbeloppet

skulle kunna förräntas och amorteras. Begränsar man amorteringstiden

till 50 år skulle under lika förutsättningar i övrigt brytningen

behöva ligga vid c:a 9 milj. ton årligen i genomsnitt. Omvänt skulle — om

brytningen uppgår till 13 milj. ton per år — vinsten per ton behöva uppgå

till c:a 9 kronor. Det förefaller mig icke som om TGO:s betänkligheter

åsyftade det berättigade i att räkna med sådana utfall av driften.

Så långt man över huvud taget kan säga något om de ekonomiska framtidsutsikterna

förefaller också mig ett sådant minimikrav på den kommande

avkastningen vara lågt mot bakgrunden av omdömena om de all
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

mänt sett gynnsamma betingelserna för avsättning av lapplandsmalinerna,

varom utredningsmännen och TGO synes vara ense. Att möjligheterna, särskilt

som företaget nu genomgår en snart fullbordad rationaliserings- och

utbyggnadsprocess, för den närmaste tiden är särskilt goda för att utnyttja

en tillfredsställande konjunktur för stora brytningskvantiteter med i förhållande

till kostnaderna relativt goda priser, anser jag icke heller att man

helt skall bortse från i detta sammanhang.

Emellertid har kommerskollegium i sitt yttrande framhållit en omständighet,

som ansetts böra tillmätas en icke oväsentlig vikt. Jag syftar härvidlag

på vad bergmästaren i norra distriktet i sitt yttrande till kommerskollegium

anfört, nämligen att LKAB:s gruvinnehav inskränker sig till de

nu utmålslagda områdena och att staten — på grund av att malmerna genom

sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför utmålet •

automatiskt blir ensamägare till fyndigheterna långt innan malmtillgångarna

börjar sina. Bergmästaren räknar med att inemot hälften av malmen

i Kiirunavaara faller utanför utmålen och att liknande förhållanden råder

i Luossavaara och Malmberget. Kommerskollegium finner med anledning

härav, dels att avkastningsvärdet av de malmtillgångar, som genom inlösen

skulle tillfalla staten, måste beräknas på en väsentligt lägre kvantitet

än vad utredningsmännen förutsatt, dels att det icke kan uteslutas, att

inlösensumman, beräknad med ledning av de i 1927 ars avtal angivna ersättningsgrunderna,

är för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes

att bryta i LKAB:s gruvor.

De totala malmtillgångarna beräknas inom Kiirunavaara malmfält ned

till 1 000 meters djup uppgå till c:a 1 600 milj. ton och inom Gällivare malmfält

ned till 800 meters djup till c:a 420 milj. ton. Även under dessa djup

finnes malm, beträffande Kiirunavaara malmfält i vart fall sannolikt ned

till 1 700 meters djup, men noggrannare undersökningar om omfattningen

har ej verkställts.

En genom utredningsmännens försorg numera verkställd undersökning,

vilken utredningsmännen överlämnat till mig med skrivelse den 7 april 1955

och vilken jämte sagda skrivelse torde få fogas till detta protokoll såsom bilaga,

ger vid handen att LIvAB:s gruvinnehav inom Kiirunavaara malmfält

kan antas innehålla närmare 650 milj. ton malm och vid Malmberget c:a 230

milj. ton, d. v. s. de motsvarar vid en genomsnittlig brytning av 13 milj. ton

per år 65 till 70 års brytning. Det förhållandet, att utmålsgränserna nås

långt innan LKAB:s malminnehav definitivt utbrutits, fordrar att — därest

nuvarande form för samarbete skulle bestå — nya överenskommelser träffas

mellan LKAB och staten om brytning av statsmalm vid en tidigare tidpunkt,

för Kirunamalmens del senast om 35—40 år och för Malmbergets efter c:a

30 år. För utnyttjandet av malmtillgången i Luossavaara finnes ett relativt

omgående behov av sådana överenskommelser och för Frejamalmen föreligger

redan överenskommelser om brytning av statsmalm på arrendebasis.

De av utredningsmännen gjorda bedömandena har baserats på förutsättningen

att en amortering skulle kunna äga rum på 50 till 75 år eller kortare

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

tid. De nyss redovisade äganderättsförhållandena till malmen påverkar således

icke utredningsmännens bedömning i frågan om lönsamheten vid en

omedelbar inlösen. Än starkare framträder detta om hänsyn tas även till

den omständigheten att anläggningarna vid malmfälten, även sedan all

LKAB tillhörig malm utbrutits, äger ett bruksvärde för bearbetning av den

staten tillhöriga malmen. Kollegiets farhåga, att inlösensumman skulle vara

för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes att bryta i LKAB:s gruvor,

synes mig därför undanröjd.

Jag har sålunda — även med hänsynstagande till den omständigheten att

en avsevärd del av återstående malmtillgångar redan nu tillhör staten _

kommit till uppfattningen, att det ersättningsbelopp varom nu kan bli fråga

ur ekonomisk synvinkel för statens vidkommande kan betraktas som ett

godtagbart vederlag för de värden staten skulle övertaga, därest inlösen nu

äger rum. Däremot ställer sig frågan om vederlagets förhållande till ersättningsbeloppet

annorlunda beträffande en inlösen längre fram i tiden.

Utredningsmännen anser det icke osannolikt att ersättningsbeloppet vid

kommande inlösentillfällen kommer att bli högre än nu. De fäster även

uppmärksamheten på substansminskningen i fyndigheterna, varigenom ett

senare förvärv från statens sida jämfört med ett förvärv nu innebär att icke

obetydliga kvantiteter av de lättast tillgängliga malmtillgångarna kommer att

ha utbrutits. De anser därför att en inlösen, därest den skall ske, bör företas

vid nu instundande tillfälle. Om härutöver hänsyn tages till det förhållandet

att LKAB:s eget gruvinnehav ej motsvarar en brytningsperiod om

mer än 65—70 år, blir det än angelägnare att — om staten skall inlösa

stamaktierna — detta sker redan vid nu stundande tillfälle. Ett ytterligare

uppskjutande därav något eller några decennier skulle — vid oförändrade

regler för lösensummans beräknande liksom även vid ett accepterande av

de från TGO:s sida föreslagna bestämmelserna — kunna leda till att inlösensumman

icke skulle kunna amorteras medelst avkastningen från de

LKAB tillhöriga malmtillgångarna. Ur den synpunkten ansluter jag mig

till kommerskollegiets uppfattning, att det synes ofrånkomligt att 1927 års

avtal snarast bringas att upphöra.

Även för bedömandet av frågan, hur vid ett eventuellt fortsatt samarbete

mellan TGO och staten bestämmelserna om en framtida inlösen bör utformas,

får frågan om nuvarande äganderättsförhållanden till gruvtillgångarna

en avgörande betydelse. I sitt förslag till nytt avtal anför TGO i fråga

om en eventuell substansminskningsklausul följande. »Det kan ifrågasättas,

huruvida man vid en dylik fixering av lösensumman även bör beakta substansminskningen

i gruvorna. Med den betydande osäkerhet, som ännu så

länge måste vidlåda uppskattningarna av den totala storleken av LKAB:s

malmtillgångar, blir emellertid en beräkning av substansminskningens inverkan

ytterst vansklig. Det är vidare uppenbart, att med en nu förutsedd

utnyttjningstid för gruvorna av åtminstone 200 år det kommer att dröja

mycket länge innan frågan om den återstående malmreservens storlek över

huvud taget kommer att nämnvärt påverka värdet av TGO:s aktier i LKAB.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

När den tidpunkt närmar sig, då en dylik påverkan blir att räkna med, torde

väsentligt noggrannare uppskattningar föreligga beträffande malmreserven

än vad som nu är tekniskt möjligt att åstadkomma. Det synes oss därför

naturligast, att man nu överlämnar åt parterna att i ett sådant läge överenskomma

om det sätt, varpå substansminskningen då lämpligen skall beaktas.

I alla händelser torde staten, genom sin inlösningsrätt och sin redan

i nuvarande avtal tillförsäkrade rättighet att själv anställa undersökningar

rörande LKAB:s malmreserver, vara skyddad för ekonomiska risker i detta

avseende.» Som framgått av det föregående är de malmtillgångar, som ägs

av LKAB, relativt överskådliga och räcker ej ens 100 år vid den förutsedda

brytningen. TGO synes här ha resonerat som om samtliga malmtillgångar i

området vore att hänföra till LKAB:s malmreserver, vilket synes förvånansvärt.

De angivna förhållandena gör det fullt klart att substansminskningsfrågan

— långt från att kunna skjutas mot en avlägsen framtid — är aktuell

redan i dag och att den hänsyn, som togs till denna fråga i mitt förhandlingsbud

till TGO, snarast var otillräcklig.

Följande torde även böra beaktas vid bedömningen av tidpunkten för inlösen

och villkoren för ett fortsatt samarbete. Vid de förhandlingar, som

— under förutsättning av fortsatt samarbete enligt nu gällande avtal eller enligt

TGO:s förslag — senast om några decennier blir nödvändiga för att

träffa överenskommelse om de villkor på vilka LKAB skall äga bryta den

malm, som tillhör staten, blir statens ställning starkt försvagad, då avkastningsvärdet

på stamaktierna icke längre kan antas motsvara ersättningsbeloppet.

Alternativet till en då ur ekonomisk synvinkel icke längre lönsam

inlösen blir en överenskommelse om LKAB:s brytning av statens malm på

arrendebasis. Det torde vara obestridligt att LKAB i ett dylikt läge kommer

att äga större möjlighet än staten att påverka arrendevillkoren. Staten skulle

nämligen, då den med hänsyn till gruvdriftens fortbestånd ej kan förvägra

LKAB att utnyttja även statens malm, icke med full styrka kunna hävda i

och för sig rimliga anspråk på arrendeersättning, därest LKAB skulle motsätta

sig detta.

Sociala motiv. I fråga om de sociala motiv, som talar för en statlig inlösen

eller ett större statligt inflytande över företagets skötsel, har i betänkandet

en närmare redovisning lämnats.

Sålunda har framhållits, att malmtillgångarna en gång i framtiden kommer

att sina och att verksamheten i Kiruna och Malmberget är helt avhängig

av gruvdriften. Större förändringar i förutsättningarna för dess upprätthållande

skulle skapa stora problem för gruvsamhällena och därmed även

för det allmänna. En kraftig nedgång i brytningen på längre sikt eller eu

successiv nedgång i densamma i riktning mot dess totala nedläggande skulle

nödvändiggöra stora statliga insatser för överförande av befolkningen till

andra verksamhetsgrenar och andra delar av landet. Det synes därför utredningsmännen

kunna vara rimligt att småningom låta en del av de likvida

värden, som erhålles genom utnyttjande av dessa naturrikedomar,

reserveras för alt möta sådana eventualiteter.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

I Norrbotten finnes även andra staten helt tillhöriga gruvfyndigheter med

malmtillgångar som uppskattas till över 300 milj. ton. Utredningsmännen

menar, att det kan vara lämpligt att vid en relativt tidig tidpunkt påbörja

brytningen även vid dessa fyndigheter i syfte att utdryga livslängden hos

malmkropparna i Malmberget och Kiirunavaara. Detta kan bli aktuellt redan

innan något sådant från LKAB:s ekonomiska synpunkter ter sig motiverat.

Skulle en längre period av dåliga konjunkturer inträda för gruvdriften

uppkommer i dessa från landet i övrigt avskilda befolkningsområden speciella

problem från sysselsättningssynpunkt och från sociala synpunkter.

Utredningsmännen anser att staten även med hänsyn härtill bör ha en sådan

bestämmanderätt över bolaget, att den har möjlighet att vidtaga de ekonomiska

dispositioner och de åtgärder i fråga om brytning m. m., som från

dessa synpunkter ter sig önskvärda.

I stora drag kan jag ansluta mig till dessa tankegångar. Vissa av dem har

emellertid i remissyttrandena berörts på ett sätt, som påkallar en kommentar

från min sida.

De motiv för inlösen, som sammanhänger med det förhållandet, att gruvdriften

en gång kommer att upphöra, får givetvis ökad tyngd i den mån det

kan befaras att detta kan komma att ske inom en icke alltför avlägsen framtid.

Utredningsmännen har i detta avseende ansett sig böra räkna med att

svårigheter för den fortsatta driften kan komma att uppträda efter en tidpunkt

om ca 100 år. TGO uppger att man på goda grunder inom LKAB:s

ledning uppskattat gruvornas utnyttjningstid till åtminstone 200 år. Bakom

dessa olika uttalanden ligger icke skiljaktiga meningar om storleken av de

befintliga malmtillgångarna. Förhållandet synes vara, att experterna i dag

är osäkra om de ekonomiskt-tekniska förutsättningarna för en brytning på

större djup än 1 000 meter under nuvarande brytningsnivå. För det bedömande,

som här kommer i fråga, synes ej erforderligt att göra ett preciserat

sannolikhetsantagande om hur länge tekniskt-ekonomiska förutsättningar

kommer att finnas för en fortsatt brytning.

Anses det vara en staten påkommande uppgift att i tid sörja för att stora

sociala vådor i samband med gruvdriftens upphörande i dessa från landet

i övrigt avskilda samhällen icke uppkommer, bör staten i sin planering räkna

med den tidpunkt, då ett sådant upphörande tidigast kan bli aktuellt.

Ur den synpunkten synes icke utredningsmännens val av brytningstid för

kort tilltagen. Jag anser, att man därvid även bör ägna uppmärksamhet

åt efterfrågesidan. Även om förändringarna inom den tunga metallurgin går

relativt långsamt, är det vanskligt att spå något om förhållandena efter

100 år.

Enligt mitt förmenande har man så begränsade möjligheter att göra sig

föreställningar om hur förhållandena i dessa hänseenden kan gestalta sig,

att staten vid bedömningen om tidpunkten för en inlösen bör ta i betraktande

att redan då en ur gruvsamhällenas synpunkt icke önskvärd utveckling

kan inträda. Skulle så bli fallet måste långt dessförinnan vittgående

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

dispositioner vidtas för att möjliggöra önskvärda omställningar och omflyttningar.

Man kan hävda — och det har också framskymtat i vissa yttranden över

betänkandet — att även i så fall de åsyftade händelserna ligger så långt

fram i tiden, att de knappast i dag kan utgöra ett motiv för en inlösen från

statens sida. Därvid synes dock följande omständigheter förtjäna att beaktas.

För amortering av ersättningsbeloppet har utredningsmännen i sina kalkyler

räknat på perioder från under 15 och upp till 75 år. TGO:s försiktigare

bedömning av vinstutsikterna skulle väl snarast innebära, att man realistiskt

ej borde räkna med mindre än 50 å 75 år. Om — för att ta det ogynnsamma

alternativ, som staten i detta fall måste räkna med det skulle

visa sig efter några decennier, att utvecklingen kommersiellt eller tekniskt

skulle göra det sannolikt att brytningen efter ytterligare 50—60 år skulle få

upphöra eller nedskäras till en bråkdel av dess nuvarande omfattning, hur

skulle då statens möjligheter till inlösen på rimliga villkor se ut? Enligt

TGO:s förslag skulle inlösensumman vara densamma räknat i 1957 års penningvärde.

Möjligheterna att då under en femtioårsperiod amortera densamma

måste av följande skäl bli avsevärt sämre än nu. Företaget genomgår för

närvarande en rationaliseringsprocedur och brytningskostnaderna är ännu

så länge låga. Vidare blir den femtioårsperiod, varunder amortering i så fall

skulle ske, en period med begynnande svårigheter för brytningen eller försäljningen

och en period då samtidigt omfattande ekonomiska och andra

dispositioner kommer att erfordras för den nödvändiga omställningen.

Jag har valt delta exempel — icke för att jag anser en sådan utveckling

sannolikare än någon annan — utan för att åskådliggöra, att en inlösen

från dessa synpunkter bör företas i god tid. Staten bör kunna räkna med

att under åtminstone en femtioårsperiod icke behöva reservera en större

del av vinstmedlen för att lösa de slutliga omställningsproblemen och att

under samma tid icke behöva riskera en successiv nedgång av brytningen

och försäljningen och därmed minskade amorteringsmöjligheter.

Utredningsmännen har som ovan nämnts andragit andra förhallanden,

som inom betydligt kortare tidrymder kan aktualisera en aktivare insats

från det allmännas sida i fråga om förvaltningen och skötseln av LKAB.

Detta gäller bl. a. de insatser, vilka till gruvsamhällenas stöd kan aktualiseras

i samband med en inträdande kraftigare lågkonjunktur. TGO anför i

sitt yttrande i detta sammanhang, att man inom TGO uppsamlat en konjunkturreserv,

vilken för närvarande uppgår till ca 250 milj. kronor, och

att man genom planmässiga åtgärder för att trygga sysselsättningen alltsedan

1930-talets kris kunnat undvika permitteringar och detta i allt väsentligt

t. o. in. vid tiden omkring krigsslutet, då praktiskt taget inga malmleveranser

ägde rum under nära ett års tid.

En liknande uppfattning om TGO:s möjligheter att med insats av egna

medel vid lågkonjunktur kunna undvika sociala vådor vid de lappländska

gruvfälten framskymtar även i de yttranden, som avgivits av gruvindustriarbetarförbundets

styrelse och av reservanterna i Kiruna drätselkammare.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Jag har från senare år icke erfarenheter, som skulle föranleda ett annat

omdöme från min sida om bolagets syn på och sätt att behandla de sociala

problemen inom gruvdriften, än depås som sagt att den enskilde delägarens

syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den,

som företrädes av det allmänna.

Till undvikande av missförstånd viil jag på denna punkt dock framhålla

följande. Enligt de informationer jag erhållit föreligger ej några formella

beslut om inrättande av en konjunkturreserv inom TGO. Icke heller finnes

mom TGO några beslut om att de likvida medlen inom TGO skall stå till

hela koncernens förfogande. Förefintligheten av likvida medel inom TGO

medför sålunda^ i och för sig icke, att man med säkerhet kan räkna med

att de skulle stå till förfogande för LKAB eller att man skulle kunna krä\a,

att de ställdes till LKAB:s förfogande för att undvika sysselsättningssvårigheter.

När den av TGO åberopade sysselsättningskrisen inträdde i

samband med det senaste krigsslutet erhöll LKAB av staten ett räntefritt

lån för att i förskott kunna bryta gråberg. Av sysselsättningspolitiska

skäl igångsattes sålunda ett arbete, som från företagsekonomiska

synpunkter ej var motiverat förrän åtskilliga år senare. Det ansågs då icke

möjligt eller lämpligt att härför använda bolagets egna medel eller medel

på ett eller annat sätt upplånade i marknaden. Anledningen var att detta

genom räntebelastningen skulle leda till en minskad vinst i framtiden och

därmed till minskad utdelning till TGO. Staten fick sålunda ensam påtaga

sig den prestation, som här krävdes. Det är icke min avsikt att med

detta exempel söka rikta en kritik mot TGO; det var ur företagets synpunkt

naturligt att betrakta saken på detta sätt och det framgår också av

propositionen (prop. 1945: 138 s. 6 ff) i ärendet, att frågan betraktades på

samma sätt av den föredragande departementschefen. Men det belyser den

begränsning i fråga om användningsmöjligheterna, som naturligen vidlåder

en i en enskild koncern uppsamlad reserv, och den vidare roll, som staten

i ett fall som detta skulle kunna tilldela en motsvarande reserv. Skulle

TGO numera vara villigt att exempelvis garantera att redan befintliga fonder

inom TGO ställdes till förfogande för de användningsområden, som

framgår av det föregående, eller att låta uppbygga nya fonder inom LKAB

för sådana ändamål, skulle detta innebära, att nuvarande avtal på ett väsentligt

område finge ändras i den riktning, som jag på andra vägar med

mitt bud till TGO-ledningen eftersträvat.

Övriga synpunkter. Som ett praktiskt skäl, som skulle tala mot en inlösen,

har vissa remissinstanser anfört det förhållandet, att en statlig äganderätt

till LKAB under vissa utrikespolitiska och handelspolitiska förhållanden

skulle kunna utgöra en belastning för den svenska staten. Jag har

icke funnit någon anledning att frångå den bedömning, som härom gjordes

i 1945 års proposition i frågan om statlig inlösen. I denna uttalades att erfarenheterna

från krigsåren och de antaganden som kunde göras om framtiden

icke gav stöd för uppfattningen att formen av enskilt företag med

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år I9öö

ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de enskilda delägarnas hand kunde

bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska eller politiska uppgörelser

med utlandet. Bedömningen byggde på erfarenheterna under kriget, medan

dessa ännu va,r alldeles färska. Vad som i detta avseende förekommit

efter kriget ger ännu mindre belägg för dylika farhågor. Anledning finns

därför ej att tillmäta frågan om äganderätten någon större betydelse i dessa

hänseenden.

Ett annat skäl, som från flera håll anförts mot en statlig inlösen, liksom

mot den punkt i det förhandlingsbud jag överlämnat till TGO, där det krävs

att koncernförhållandet skall upplösas, har varit att ett upplösande av den

nuvarande förvaltningsformen ur praktisk-ekonomisk synpunkt skulle vara

till en betydande nackdel för vårt land. Det torde ha framgått av den föregående

redovisningen för ärendets behandling, att jag ansett alt ett bibehållande

av samarbetet mellan de två största malmbolagen i Sverige medför

vissa fördelar. Jag har utgått från att man, därest en form kunde finnas,

varigenom statens anspråk på ökat inflytande över företagets skötsel tillgodosågs,

genom olika avtal om samarbete mellan TGO och LKAB skulle

kunna bevara det väsentliga av de fördelar som den nuvarande formen

för samarbete medför. Men jag har ansett det ofrånkomligt, att LKAB måste

ges en självständigare ställning gentemot TGO än vad hittills varit fallet.

Utan att därmed avse att rikta någon kritik mot de grenar av koncernförvaltningen,

som är gemensamma för LKAB och TGO, har jag ansett

det självklart, att det ökade inflytande över LKAB:s skötsel, som bör

tillkomma huvuddelägaren staten, icke rimligen låter sig förverkliga utan

att LKAB själv dels besitter en stab av forskare, planerare och försäljningsexperter,

som med direkt ansvar gentemot statens representanter i

bolagsstyrelsen kan tillhandahålla dem önskade informationer och förslag,

dels ock kan föra en självständig försäljningspolitik, även om genom samarbetsavtal

en koordinering äger rum med TGO:s försälj ningspolitik.

Den kostnadsökning, detta sannolikt skulle komma att medföra, torde

få betraktas som ganska liten och väl värd att bära för att kunna nå

de allmänna syften, som legat bakom önskemålet från statens sida om en

förändring i bestående förhållanden. Det må ock framhållas, då kostnadssynpunkten

av vissa remissinstanser framdragits, att de ökade kostnader,

som skulle uppstå vid ett upplösande av koncemförhållandet, i vart fall

för LKAB:s del blir relativt måttliga. Den helt övervägande delen av koncernens

malmleveranser faller nämligen på LKAB och kostnaderna för den

centrala administrationen fördelas för närvarande i stora drag i proportion

till malmleveranserna från LKAB och TGO. Förhållandet blir givetvis ett

annat för TGO.

Av kommcrskollegium har vidare framhållits, att även om staten och

TGO skulle komma överens om att driva en gemensam försäljningspolitik,

detta icke är detsamma som en gemensam försäljning. En dylik måste för

att kunna bedrivas rationellt nära samordnas med driften, t. ex. i fråga om

brytningens inriktning på olika malmkvaliteter, malmens anrikning och

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

dess behandling i övrigt. Vid gemensam försäljning kan hänsyn också tas

till bl. a. de olika malmernas kemiska sammansättning och kundernas önskemål

i olika situationer.

Att fördelar kan nås vid en gemensam försäljning, som icke helt får sin

motsvarighet vid avtal om en gemensam försäljningspolitik, torde vara

ovedersägligt. Dock kan en gemensam försälj ningspolitik också omfatta

delar av vad nyss angivits naturligt falla inom ramen för en gemensam

försäljning, därest båda parter skulle finna detta med sitt ekonomiska intresse

förenligt. Vad gäller LKAB:s gruvtillgångar inklusive de i Koskullskulle,

innehåller de kvaliteter av en mångfald skiftande slag. I och för

sig kan därför ej tvekan råda om att inom detta företag förutsättningar

finns — i ungefär samma utsträckning som i dag inom hela koncernen —

att erbjuda kunderna för försäljningsresultatet gynnsamma kombinationer

av olika malmkvaliteter. Även i detta avseende torde behovet av samarbete

vara större för TGO än för LKAB.

Några remissinstanser, däribland kommerskollegium och länsstyrelsen i

Norrbottens län, har ifrågasatt att beslut om tillsägelse om inlösen skulle

skjutas ytterligare ett år, under förutsättning att staten med TGO kunde

träffa överenskommelse härom.

Ett av skälen härtill har varit, att man då skulle erhålla tid för ytterligare

undersökning, huruvida de nuvarande äganderättsförhållandena i fråga

om malmtillgångarna påverkar bedömningen av om ersättningsbeloppet är

att betrakta som godtagbart. Efter de undersökningar, som nu genomförts

och för vars resultat jag i det föregående redovisat, synes ett uppskov av

denna anledning ej erforderligt.

Kommerskollegium har vidare ifrågasatt att — därest det skulle visa sig

att inlösensumman vore för hög med hänsyn till den malm som finnes att

bryta i LKABrs gruvor — förhandlingar skulle upptas utan att inlösen sker

i syfte att finna en väg som ur TGO:s och allmän synpunkt vore framkomlig.

Enligt kollegiets mening borde TGO ha intresse av en sådan förhandling

sedan det klargjorts att vid ett bibehållande av nuvarande avtal TGO:s

utbyte av gruvorna blir allt mindre ju närmare utmålsgränserna brytningen

kommer.

Som av det föregående framgått är icke inlösensumman för hög med hänsyn

till de malmtillgångar, som äges av LKAB. Jag vill emellertid till detta

foga den kommentaren att det ingalunda synes mig självklart, att det i detta

läge skulle vara den enskilde delägaren, som hade det största intresset

att frångå nuvarande avtal. Det förefaller mig — även om man som kollegiet

intar ståndpunkten att inlösenrätten närmast bör brukas i syfte att skapa

en plattform för förnyade förhandlingar med TGO — som om statens ställning

i sådana förhandlingar blir bättre, om de föregåtts av en tillsägelse om

inlösen.

Andra skäl för ett uppskov med tillsägelse om inlösen har varit — och

det är närmast länsstyrelsen i Norrbottens län samt malmkommunerna,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 ar 1955

som gjort sig till tolk härför -— att utredningen ej tagit upp till behandling

och ej gjort några uttalanden om de konsekvenser för den kommunala

beskattningen m. m., som kunde följa med en statlig inlösen av stamaktierna.

Även här har kompletterande utredningar ifrågasatts. Jag vill härtill

säga, att avsikten icke varit att utredningsmännen nu skulle ta upp dessa

frågor till behandling. För det fall att samarbetet med TGO skulle bibehållas

i ungefär nuvarande form, finns icke anledning att i detta sammanhang

ingå på dessa frågor. Endast om inlösen sker eller avgörande förändringar

i nu gällande avtal kommer i fråga får dylika spörsmål aktualitet.

Jag har därför betraktat det som naturligt att eventuella problem i detta

sammanhang upptas till behandling vid de utredningar som påkallas, först

sedan statsmakterna definitivt tagit ställning till frågan om inlösen.

Sättet för betalningen. I fråga om valet av betalningssätt gäller, att staten,

därest den gör tillsägelse om inlösen, också senast den 30 september 1955

skall meddela TGO enligt vilket av de i 1927 års avtal angivna alternativen

betalning kommer att erläggas. De tre alternativen är att lösensumman erlägges
1.

kontant å inlösningsdagen; dock med rätt för staten att dröja med erläggande

av lösensumman eller någon del därav intill den 30 september

nästföljande år, mot skyldighet för staten att meddela TGO dagen för inbetalningen

en månad förut samt att erlägga fyra procent ränta å det resterande

beloppet från inlösningsdagen till dess betalning sker;

2. med en femtedel å inlösningsdagen samt en femtedel jämte upplupna

räntor den 30 september ett vart av de fyra närmast följande åren; och skall

oguldna delar av lösensumman från inlösningsdagen förräntas efter fyra

procent om året till och med den 30 september nästföljande år samt därefter

med sex procent om året;

3. med en tiondel å inlösningsdagen samt en tiondel jämte upplupna räntor

den 30 september ett vart av de nio närmast följande åren; och skall

oguldna delar av lösensumman förräntas på sätt nyss under 2. sagts.

Vid en kontantbetalning inträder främst genom den ökade likviditeten i

bankerna risker för försämrad balans i samhällsekonomien, om utbetalningen

sker i ett konjunkturläge liknande det som nu råder. Utredningsmännen

har visserligen ansett, att de icke önskvärda verkningarna av en kontantmlösen

skall kunna neutraliseras med gängse finans- och penningpolitiska

medel. De har emellertid icke givit bestämt förord för någotdera av betalningsalternativen

utan förordat att Kungl. Maj:t måtte hemställa om riksdagens

bemyndigande att senare efter hörande av bankofullmäktige och

riksgäldsfullmäktige få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Även flertalet remissinstanser har understrukit de risker för inflationistiska

verkningar som föreligger vid en kontantinlösen. I vissa yttranden bär

man därför ifrågasatt ytterligare utredningar i denna fråga innan definitiv

ståndpunkt tas till sättet för ersättningsbeloppets erläggande. Fullmäktige

i riksbanken anser alt de eventuella samhällsekonomiska verkningarna bör

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kangl. Maj:Is proposition nr 192 år 1955

ytterligare prövas innan staten binder sig för det ena eller andra alternativet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har vid sin prövning av de föreliggande

riskerna och möjligheterna för statsmakterna att genomföra de åtgärder,

som kan bli nödvändiga för att neutralisera de inflationsdrivande verkningarna

av en kontantinlösen, kommit till slutsatsen, att staten bör undvika

alternativet med engångsbetalning av ersättningsbeloppet. Fullmäktige

ger i princip förord för alternativet med uppdelning på tio år av betalningen.

Jag är liksom utredningsmännen och remissinstanserna medveten om att

en kontantbetalning kan skapa rubbningar på penning- och kapitalmarknaden,

som icke är önskvärda och vars neutraliserande kan erfordra användandet

av penning- och finanspolitiska medel av relativt genomgripande

art. I och för sig torde åtgärder kunna vidtagas som medför en önskad neutralisering.

Mycket beror därvid på det ekonomiska läget vid tidpunkten för

en inlösen. Då staten måste träffa sitt val av betalningssätt två år innan

inlösen äger rum, är det emellertid icke möjligt att vid bestämmandet av

betalningssättet veta något bestämt om det ekonomiska läget vid tiden för

inlösen. Det kan därför finnas skäl att följa den linje, som fullmäktige i

riksgäldskontoret förordat, även om statens räntebörda härigenom ökar under

de tio åren. ökningen i räntekostnaden blir under perioden ca 70 milj.

kronor, därest man som alternativ räknar med att staten vid kontantbetalning

skulle kunnat upplåna beloppet till 4 procent ränta. Att märka är, att

om tioårsalternativet väljes, några större bekymmer för rubbningar på penning-

och kapitalmarknaden ej behöver befaras. Så länge nuvarande konjunkturläge

består skulle de årliga utbetalningarna till TGO inte bli särskilt

mycket större än detta bolags andel i vinsten enligt nu gällande avtal. Skulle

en konjunkturförsämring med lägre vinstmöjlighet uppkomma under avbetalningsperioden,

skulle detta å andra sidan innebära att några inflationsrisker

ej längre skulle föreligga i samband med inlösensummans utbetalande.

Emellertid anser jag — bl. a. med hänsyn till att man jämväl bör beakta

statens övriga kapitalbehov vid den för inlösen aktuella tidpunkten _

att vissa ytterligare undersökningar bör verkställas innan bestämt beslut fattas

om sättet för betalningen. Jag vill därför ansluta mig till utredningsmännens

och bankofullmäktiges förslag att — vid framläggandet av proposition

om att staten skall giva tillsägelse om inlösen — Kungl. Maj :t samtidigt

hemställer om riksdagens bemyndigande att senare få bestämma sättet

för ersättningsbeloppets erläggande. Jag förutsätter därvid, att innan beslut

fattas förnyade yttranden i frågan inhämtas från bankofullmäktige och

riksgäldsf ullmäktige.

Då i den offentliga debatten kring spörsmålet om statens inlösen av stamaktierna

i LKAB även frågan om det skatterättsliga läge, som uppkommer

för TGO vid en eventuell inlösen, varit föremål för olika uppfattningar, vill

jag härom framhålla följande. Någon tvekan kan inte råda om att de av

TGO innehavda aktierna i LKAB har karaktär av s. k. organisationsaktier.

Häi av följer att den framkomna vinsten skall beskattas i den mån reglerna

lör beskattning av realisationsvinst föranleder därtill. Då aktierna i fråga

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

61

innehafts mer än fem år, blir resultatet i detta fall att den framkomna vinsten

blir skattefri. Utslag av regeringsrätten bekräftar riktigheten av denna

uppfattning.

LKAB.s framtida förvaltning m. m. Jag har icke — innan statsmakterna

fattat definitivt beslut i inlösenfrågan — ansett mig böra framlägga mer

preciserade förslag om den framtida förvaltningen av de norrrländska malmfälten.

Om detta och andra härmed sammanhängande spörsmål har jag

avsett att föreslå utredning så snart definitivt beslut i huvudfrågan föreligger,

för att i den mån frågornas art så påfordrar hemställa till Kungl.

Maj:t att vid en kommande riksdag framlägga erforderliga förslag. Jag vill

dock redan nu säga, att jag finner det naturligt att LKAB även efter en inlösen

skall drivas i aktiebolagsform. Det torde också vara lämpligt att undersöka,

under vilka förutsättningar — därest ett fortsatt samarbete med

TGO ej befinnes möjligt — enskilt och kommunalt kapital skall kunna beredas

tillfälle att ingå i företaget.

Enligt 1927 års avtal äger de statliga styrelserepresentanterna i LKAB påfordra

att LKAB begär att få inlösa viss del av det fartygstonnage som tillhör

TGO. Skulle beslut träffas om inlösen av stamaktierna, torde denna

fråga få upptas till närmare övervägande av statsrepresentanterna i LKAB:s

styrelse. Vid en inlösen av fartygstonnage från LKAB:s sida kan härför erforderliga

medel tillskjutas ur företagets egna tillgångar.

Sammanfattning. Statsmakterna har tidigare vid ett flertal tillfällen och

senast i samband med denna frågas behandling under 1945 års riksdag uttalat,

att staten helt borde övertaga äganderätten till ifrågavarande norrbottniska

malmfält, så snart detta kunde ske på rimliga villkor. Statens dominerande

ekonomiska intresse i gruvrörelsen och dess ansvar för utvecklingen

i gruvsamhällena gör det naturligt att staten — så länge inlösen

ej skett — äger ett avgörande inflytande på LKAB:s bolagsstämma och i

dess styrelse. Kontakter från statens sida med TGO i syfte att undersöka

om överenskommelse kunde träffas om sådana förändringar i nu gällande

avtal, som kunde erfordras härför, har icke lett till positivt resultat. Efter

de ytterligare undersökningar, som nu gjorts i fråga om äganderättsförhållandena

till malmtillgångarna i de berörda malmfälten, står det vidare klart

att vid fortsatt samarbete såväl inlösenbestämmelserna som vinstfördelningsbestämmelserna

skulle behöva överses. Det är mot denna bakgrund som

frågan om inlösen måste övervägas. De bedömningar, som kan göras rörande

de framtida avsättningsmöjligheterna för LKAB-malmerna och rörande

möjligheterna att efter en inlösen amortera och förränta ersättningsbeloppet

med den del av LKAB:s vinst, som, därest inlösen ej skulle ske, skulle

tillfalla TGO, visar att en inlösen kan ske på för staten godtagbara villkor.

Ej heller har i övrigt omständigheter framkommit, som i det föreliggande

läget med fog kan andras mot ett förvärv från statens sida av stamaktierna

i LKAB.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Jag finner mig av anförda skäl böra förorda, att Kungl. Maj :t utverkar

riksdagens bemyndigande att senast den 30 september 1955 göra för staten

bindande tillsägelse om inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB i enlighet

med föreskrifterna i gällande malmavtal. Jag vill understryka, att ett

sådant bemyndigande enligt min mening icke bör utesluta, att — om intresse

från TGO:s sida föreligger för fortsatta förhandlingar — sådana upptages.

Skulle de leda till ett godtagbart resultat, bör tillsägelsen under förbehåll

av riksdagens senare godkännande kunna återtas. Grunden för nya

förhandlingar bör dock utgöra ett accepterande av statens önskemål att som

den störste intressenten i LKAB och den för utvecklingen i malmsamhällena

i sista hand ansvarige erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman

och i styrelsen. Vid sådana nya förhandlingar måste därutöver — med

beaktande av vad som numera ytterligare framkommit beträffande äganderätten

till malmfyndigheterna — för statens del som villkor bl. a. uppställas

att ändrade bestämmelser utformas för vinstfördelning och inlösenrätt.

Departementschefens hemställan

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

genom proposition föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t

att göra för staten bindande tillsägelse om inlösen av de

TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30 september 1957

enligt bestämmelserna i gällande malmavtal, samt

att senare få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olle Lindberg

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

63

Bilaga

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Undertecknade får såsom utredningsmän i frågan om statens inlösen av

stamaktierna i Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag härmed bringa följande

till Herr Statsrådets kännedom.

I sitt yttrande över betänkandet angående frågan om statsinlösen av stamaktierna

i LKAB har kommerskollegium bland annat berört det förhållandet,

att malmtillgångarna i de norrländska malmfält, varom i detta sammanhang

är fråga, endast delvis tillhör LKAB. På grund av att malmerna

genom sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför de utmålsgränser,

som anger LKAB:s gruvinnehav, blir staten vid fortgående brytning

småningom ensamägare till de kvarvarande fyndigheterna. Kollegium har

ansett ytterligare undersökningar erforderliga, bland annat för att det skall

bli möjligt bedöma, huruvida en inlösen är försvarlig ur ekonomisk synvinkel.

Med anledning härav har vi låtit verkställa en närmare undersökning av

dessa förhållanden. Resultatet framgår av bifogade av professor Janelid

och kommerserådet Sahlin den 7 april 1955 dagtecknade skrivelse jämte bilagor.

1 Undersökningarna har av dem verkställts i samarbete med bergmästaren

i norra distriktet samt LKAB:s tjänstemän i Kiruna och Malmberget.

Av skrivelsen framgår, att de malmtillgångar, som tillhör LKAB, kan beräknas

uppgå till cirka 645 milj. ton i Kiirunavaara, 12 milj. ton i Luossavaara

och cirka 230 milj. ton i Malmberget. Vid en genomsnittlig år sbrytning

av 13 milj. ton skulle de sålunda räcka mellan 65 och 70 år. Med hänsyn

till att utmålsgränserna nås långt innan LKAB:s malmfyndigheter definitivt

utbrutits erfordras vid en tidigare tidpunkt överenskommelser mellan

staten och LKAB om de villkor under vilka LKAB skall ha rätt bryta staten

tillhörig malm. För Kiirunavaaras del aktualiseras detta senast om cirka 35

år och för Malmbergets del senast om cirka 30 år. I fråga om malmen i

Luossavaara är behovet av en överenskommelse redan nu aktuellt.

Vi har ej funnit anledning att på grund av vad sålunda framkommit ändra

våra i betänkandet gjorda uttalanden om den ekonomiska lönsamheten av

en vid nu instundande tillfälle företagen inlösen. Dessa uttalanden har i

huvudsak byggt på kalkyler, vid vilka man antagit att ersättningsbeloppet

skulle kunna förräntas och amorteras på 75 år eller kortare tid vid en genomsnittlig

årsbrytning av 13 milj. lon. Med hänsyn till att LKAB:s malmer

under samma förutsättning skulle räcka mellan 65 och 70 år och då

anläggningarna även efter utbrytning av LKAB:s malm har kvar ett ansenligt

bruksvärde för brytning av statens malm, äger de beräkningar, från

vilka bedömandena gjorts, alltjämt giltighet.

De redovisade omständigheterna stärker ytterligare den uppfattningen, att

staten — om den skall företaga en inlösen — bör företa den nu och ej

skjuta den framåt i tiden. En annan slutsats, som torde kunna dras av den

nu verkställda undersökningen är, att den hänsyn, som de statliga representanterna

i sitt förslag till TGO rörande inlösenbestämmelsernas utformning

tog till substansminskningen i gruvorna, snarast var otillräcklig.

1 Iliir ej intagna.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Med anledning av att TGO i sitt yttrande över betänkandet bl. a. hänvisat

till att inom TGO uppsamlats en konjunkturreserv om ca 250 milj. kronor

för hela koncernens räkning och med hänsyn till de kommentarer härom,

som förekommit i den offentliga debatten kring betänkandet, får vi meddela

följande. Enligt från TGO:s ledning erhållna informationer föreligger

inom TGO ej något formellt beslut om upprättande av en konjunkturreserv.

Ej heller föreligger inom TGO något beslut om att de likvida medel, varöver

TGO disponerar, skall stå till hela koncernens och alltså även LKAB:s förfogande.

Stockholm den 7 april 1955.

Vördsamt

O. SÖDERSTRÖM

B. Lindskog

P. Åsbrink

/

E. Grafsiröm

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

65

Till Ordföranden i utredningen angående inlösen av stamaktierna i LKAB

Undertecknade, som anmodats att närmare uppskatta storleken av de

LKAB tillhöriga malmtillgångarna i Kiirunavaara, Luossavaara och Gellivarc

järnmalmsfält, får härmed till fullgörande av detta uppdrag anföra

följande.

Såsom närmare utvecklats i Kommerskollegii yttrande över betankandet

angående frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB är detta bolag

ägare endast till de malmtillgångar i ovannämnda gruvfält, som är belägna

inom de vid tillkomsten av 1927 års malmavtal lagligen gällande utmålen,

varvid utmålens gränser på djupet skall räknas lodrätt från ytan.

Vid uppskattningen av malmtillgångarna har vi räknat med de utmål,

som finnes angivna i de till proposition nr 107/1907 som pl. II och IV bilagda

kartorna. Härvid har utan åtskillnad sammanräknats de utmål, som

på kartorna angivits som tillhöyande bolaget ensamt och de som angivits

tillhöra bolaget och staten gemensamt, enär de senare genom 1907 års avtal

överförts i bolagets ägo.

Till stöd för nyssnämnda avgränsning av bolagets malmtillgångar äberopar

vi skrivelse den 4 april 1955 från bergmästaren i Norra distriktet (bil.

I1). Av denna skrivelse framgår att inom Gellivare malmfält har tillkommit

ett utmål, N. Ridderstolpe, utöver 1907 års utmålskarta, men några nämnvärda

malmtillgångar är ej konstaterade inom detta utmål. Inom de övriga

i skrivelsen särskilt nämnda utmålen finnes veterligen icke sådana malmtillgångar

att en kvantitetsberäkning ansetts motiverad.

Uppskattningen av malmtillgångarna har baserats på detaljberäkningar

utförda av LKÅB:s tjänstemän på bolagets kontor i Kiruna och Malmberget

under kontroll av professor Janelid. Utmålsgränserna har därvid kontrollerats

av bergmästare Fröman.

Tillvägagångssättet vid kvantitetsuppskattningarna och resultaten därav

framgår av följande redogörelser för de olika malmfälten.

Kiruna

Beräkning av malmtillgångarna inom LKAB:s utmål i Kiruna har skett

för huvudmalmen i Kiirunavaara samt för Luossavaara. Malmerna under

Luossajärvi är ännu ej närmare undersökta och deras brytvärdhet kan ifrågasättas,

varför de icke medtagits. Ej heller har de mindre malmkropparna

på Kiirunavaaras sydöstra sluttning medräknats, då deras djupförhållanden

ej är undersökta. Kvantiteterna här hav uppskattats till 2 ä <5 milj. ton. Rektorsmalmen

intill Luossavaara är synnerligen oregelbunden och närmare

kännedom om densamma på djupet saknas. De malmkvantiteter, som ovannämnda

småmalmer representerar, saknar i detta sammanhang betydelse,

då de är mindre än felmarginalen för Kiirunavaaras huvudmalm.

Kiirunavaaras huvudmalm (se karta bil. 21). Vid kvantitetsberäkningen

bär antagits att malmen fortsätter nedåt med samma horisontalsnitt som på

320 in avvägning (utfraktstunnelns nivå) eller 325 000 m2. Vid en spec. vikt

1 Här ej intagen.

.* Iiihanq till riksdagens protokoll 1 suml. AV 192

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

av 4,25 ger detta en malmkvantitet av 1,38 milj. ton per avsänkt meter. Malmens

sidostupning varierar något inom olika delar av fältet men har med

ledning av utförda diamantborrhål uppskattats till i genomsnitt 55°, vilket

betyder 70 m sidoförflyttning föy 100 in avsänkning.

På grundval av ovanstående har malmens läge inritats på kartan för varje

jämnt 100-tal meter mellan 400 och 1400 m avvägning, varefter den inom

utmålsgränserna fallande delen beräknats. På kartan bil. 21 har för tydlighetens

skull malmens konturer endast inritats på 500, 700, 900 och 1400 in

avvägning.

Resultatet framgår av följande tabell:

Nivå

Malmarea

inom

Malmkvantitet inom utmål

LKAB:s utraål

mellan angivna nivåer

m3

%

milj. ton

Över 320..........

151,4

320..........

........ 325 200

100

110,5

400..........

100

131,7

500..........

........ 295 500

91,5

106,5

600..........

........ 205 800

63,7

64,0

700..........

........ 95 400

29,1

27,8

800..........

10,7

13,2

900..........

........ 26 900

8,3

11,2

1000..........

7,9

10,9

1 100..........

7,9

10,7

1200..........

7,6

6,6

1 300..........

1,9

1,3

1 400..........

........ 00

0

Summa 645,8 milj. ton

Den totala malmkvantitet, som LKAB har rätt att bryta inom Kiirunavaaras

huvudmalm, är alltså ca 645 milj. ton, varav ca 100 milj. ton ligger

inom den kil, som bildas mellan liggväggen och de vertikalsnilt, som uppstår

där utmålsgränserna skär malmen.

Den punkt där en utmålsgräns tidigast träffar malmens hängvägg är sannolikt

vid profil 83 på ca 400 m avvägning. Ovan 500 m avvägning kommer

liknande kontakter sannolikt att ske mellan profilerna 51—63 samt 96—99.

Dessa kontakter inverkar dock obetydligt på tillredning och brytning ovan

500 m avvägning.

Den malmkvantitet, som av LKAB kan brytas utan praktiska olägenheter

evad det gäller kontakter med utmålsgränser, är enligt ovanstående

beräkningar ca 400 milj. ton. Vid en antagen genomsnittlig brytning av 10

milj. ton per år räcker detta i ca 40 år. Med hänsyn till förberedelse- och

tillredningsarbeten borde avtal om brytning utanför nuvarande utmålsgränser

träffas senast om 35 å 40 år.

Luossavaara. Luossavaara-malmen är på djupet undersökt med 4 diamantborrhål,

som övertvärar malmen på ca 400 m avvägning. Dessa visar

att malmen på denna nivå endast på enstaka ställen torde vara brytvärd.

Vid den här aktuella kvantitetsberäkningen har antagits att malmen från

den kända nivån, 220 m avvägning, fortsätter till 370 in avvägning med

samma area och sidostupning (se karta bil. 31).

Resultatet framgår av följande tabell:

1 Här ej intagen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

67

Nivå

Inom utmål

Utom utmål

malmarea

malmkvant.

malmarea

malmkvant.

ma

%

milj. ton

ma

O/

/o

milj. ton

Över 220......

4,87

0,02

220......

23 000

98,4

3,82

380

1,4

0,41

270......

12 930

78,6

3 510

21,4

2,10

0,95

320......

6 790

55,7

5 410

44,3

1,30

0,88

370......

1 500

18,1

6 800

81,9

Summa

11,67 milj.

ton

2,68 milj. ton

Den totala maimkvantitet, som LKAB har rätt att bryta inom Luossavaara,

uppgår alltså till ca 12 milj. ton. Vid 220 m avvägning börjar malmen

gå utanför nuvarande utmål, varför det redan nu är aktuellt med avtal om

brytning utanför utmålen.

Malmberget

Beräkningen av malmtillgångarna inom LKAB:s utmål i Malmberget är

betydligt mer komplicerad än vad fallet är i Kiruna. Som framgår av utmålskartan

(bil. 41) har det utmålsbelagda området mycket ojämna gränslinjer

och dessutom finnes ett par smärre icke utmålsbelagda områden inom fältet.

Malmkropparna är dessutom mycket oregelbundna, såväl i horisontal som

i vertikal led, och undersökningar på djupet har endast skett genom de 5

diamantborrhål, som angivits på utmålskartan. Den beräknade malmkvantiteten

måste därför bli mycket approximativ, men på vertikalprojektionen

(bil. 51) har angivits hur kontakten med utmålsgränsen dragits. Av

profilkartan (bil. 61) framgår den antagna sidostupningen av malmen.

Inom den västra delen av Stora Malmlagret (Hermelin-Välkomman området)

torde redan på 450 m avvägning en mindre del av malmerna gå utanför

LKAB:s utmål. Inom östra delen (Skåne-Tingvallskulle området) kommer

delar av malmen in i icke utmålsbelagda områden på ungefär samma

avvägning. På djupare nivåer kommer dessa östliga malmer ånyo in på

LKAB tillhöriga utmål.

Dennewitz-områdets malmer har till ungefär hälften gått utanför utmålen

på 450 m avvägning.

Inom Kaptens-lagret avskär utmålsgränsen malmkroppen redan vid dagytan,

varför brytningen endast kunnat ske fram till denna utmålsgräns, vilken

följer Tingvallskulle—järnvägen.

De inom LKAB:s utmål belägna malmtillgångarna har beräknats till följande:
Totala

Härav över 450 m

malmtillgångar avvägning

Stora Malmlagret .............. 190 milj. ton 75 milj. ton

Dennewitz-området.............. 20 » » 10 » »

Kaptens-lagret........... 20 » »_5 » »

Summa 230 milj. ton 90 milj. ton

Om man räknar med en genomsnittlig årsbrytning av 3 milj. ton exklusive

Koskullskulle, varvid avsänkningen förutsättes vara densamma i Stora

1 Här cj intagen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Malmlagret som Dennewitz-området och Kaptens-lagret, beräknas denna

avsänkning uppgå till ca 5,5 m/år.

Västra delen av Stora Malmlagret är nu bruten ned till ca 200 m avvägning,

under det att brytningen inom östra delen liksom Dennewitz-området

nått ned till ca 250 m avvägning. Detta innebär att brytningen av de senare

nämnda malmerna om ca 35 år skulle vara nere på 450 m avvägning. I den

mån den genomsnittliga årsbrytningen ökar eller minskar, kommer här angivna

tid att ändras i proportion härtill.

Med hänsyn till bl. a. nuvarande statsavtal, vilket föreskriver att förberedande

arbeten motsvarande 6 års brytning skall vara utförda, är det nödvändigt

att i god tid träffa avtal med staten om brytning utanför utmålen.

För att kunna fortsätta en rationell brytning borde detta avtal vara klart i

god tid innan brytningen i genomsnitt nått ned till 450 in avvägning, vilket

vid den beräknade brytningskvantiteten av 3 milj. ton per år i tid räknat

betyder ca 30 år.

Inom vissa malmer ligger brytningen för närvarande så pass nära utmålsgränsen

att det ur brytningstekniska synpunkter kan vara önskvärt att på

ett betydligt tidigare stadium träffa överenskommelse om tillredning och

brytning utanför de nuvarande utmålsgränserna. Som av ovanstående framgår

kvarstår dock stora delar av LKAB:s malmtillgångar under 450 in avvägning.

Frejabolaget (Koskullskulle)

Inom Frejabolagets utmål vid Koskullskulle har brytningen redan nu nått

utmålsgränserna (se bil. 51), varför avtal träffats med staten om brytning

även utanför egna utmål. Den malmkvantitet, som kvarstår inom Frejabolagets

egna utmål, har beräknats till ca 4 milj. ton. För utmålen Gottfried

och Elise har LKAB endast inmutarrätten, varför endast halva malmtillgången

medräknats eller ca 6 milj. ton. LKAB:s totala malmtillgångar vid

Koskullskulle beräknas då uppgå till ca 10 milj. ton.

Sammanfattning

I nedanstående sammanställning har angivits dels de totalt kvarstående

malmtillgångarna inom LKAB:s utmål, dels den tid inom vilken avtal om

tillredning och brytning även utanför nuvarande utmål borde träffas med

hänsyn till planering för samordnad brytning.

Totalt kvarstående malm- Avtal med staten om fortsatt

tillgångar inom LI<AB:s brytning utanför utmålsgrän
utmål

serna borde upprättas inom an
givet

antal år

Kiruna.............

....... 645

milj. ton

35 å 40

Luossavaara .......

....... 12

» »

omgående

Malmberget .......

....... 230

» »

ca 30

Freja .............

....... 10

» »

avtal finnes

Stockholm den 7 april 1955.

I. Sahlin 1. Janelid

1 Här ej intagen.

550783. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:332 Skrivelse till Konwngen i anledning av Kungl. Maj: ts ‘proposition med förslag till ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen m. m. s. 1 i texten
  2. SU 1955:154 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg- — Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara ak s. 1 i texten