Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956

1955-04-15 · 39 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:193, Med förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

1

Nr 193

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om premiering av frivilligt sparande under åren

1955 och 1956; given Stockholms slott den 15 april

1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande

under åren 1955 och 1956.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås viss statlig premiering av frivilligt banksparande

under åren 1955 och 1956. För sparbelopp, för varje år högst 1 000 kronor,

som under nämnda år insättes på särskilt upplagt bankkonto och som innestår

intill utgången av år 1960, skall utgå sparpremie med i fråga om

1955 års sparande 20 och i fråga om 1956 års sparande 15 procent av sparbeloppet.

Som villkor gäller, att spararen under sparåret skall ha ökat sina

sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet. Premien skall

vara skattefri. Den skall preliminärt gottskrivas på kontot vid insättningen

men skall icke få lyftas förrän år 1961, då statsverket skall utanordna premiebeloppet

till banken. Viss kontroll skall ankomma på taxeringsnämnderna.

1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 193

opaginerad Kontrollera mot PDF

,''‘»V; ''

; ,n>

(W.s \

sV-.<» t.*\U

1 o in u Hi/ r {tAl

;hj (Öl !•.ij• . )>•• n;ilo.: . • sr

A*‘ inli (• ;j<)i i l i J i J i

f ''!■(>) «.».(?V rrn; tiIshk

110(1/ I/IAIJ3

• .* -

*< t»l i i; i s; f{/I n i ;i i '',.(!! t:» il''1 / *j n < : i i .i j * * i.!s?\i -»lilz-niti i.Ao.j-•..{ i

. iori<; t>i (»f>0 J ir.tfui ■'' : •■j/n.r ko! !*<''.(?! ;''•!.» <j,’ge| i,v!«

'' * ‘ ■ '' ''i • * (il ■ . ''''Mjf, il ! i(|j /OMk/IM !. (■ i >! i *'' \ f; It ''1''llit''l/ (|M*>

I i’’1" it^U> lir.J. .<!••«»''{ •:/; VI, (I }r.i :

*

■; lvu» T/imii ;; -. ;. i.q/ • . :.v ,

)<l (Biji- ■ :\t , ■> Uit .-Iin . .ii

<i /ilyl/i in I li.Mfif f fK| |;.,/y •<< .Öl

• *(,(> (.ii l «»U1 IlfVn. ''i •<*;)''(•/{ n! »>i-*i jii.yjy

.--i t c-xiiic* !l>j -iiic

o. .-irioti!

ri|< i r1 i i y i; /

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

3

Förslag

till

förordning om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Å sparbelopp, som under år 1955 eller 1956 insättes å för ändamålet upplagt

premiesparkonto hos bank, äger spararen av staten erhålla sparpremie

enligt vad nedan sägs.

Med bank avses i denna förordning sparbank, affärsbank, postsparbanken

samt centralkassa för jordbrukskredit.

2 §.

Sparare må för varje år icke erhålla sparpremie för mer än ett premiesparkonto.

I den mån bank så bestämmer, må insättning å och uttag från premiesparkonto

hos banken ske endast i helt tiotal kronor.

3 §.

Sparpremie må åtnjutas å ett årligt sparbelopp av högst 1 009 kronor för

varje sparare.

Sparpremie utgår med 20 procent av sparbelopp som insättes under år

1955 och med 15 procent av sparbelopp som insättes under år 1956, allt i

den mån sparbeloppet vid utgången av år 1960 fortfarande innestår å premiesparkontot.

4 §•

Sparpremie må åtnjutas endast av fysisk person, vars taxerade inkomst

enligt förordningen om statlig inkomstskatt vid taxering året efter sparåret

uppgår till minst 1 200 kronor. Skola äkta makar taxeras enligt de för gift

skattskyldig gällande bestämmelserna, må sparpremie åtnjutas av envar av

makarna, om endera makens taxerade inkomst eller makarnas sammanlagda

taxerade inkomster uppgå till minst nämnda belopp.

Sparpremie utgår endast i den mån sparbeloppet svarar mot en ökning under

sparåret av spararens sammanlagda hos banker och andra penninginrättningar

innestående medel. Beträffande äkta makar skall dylik ökning

föreligga för makarna tillhopa.

5 §•

Vid insättning å premiesparkonto under år 1955 eller 1956 gottskrives

spararen preliminärt mot del insatta beloppet svarande sparpremie. Uttages

belopp från sådant konto före utgången av år 1960, avföres för det uttagna

beloppet tidigare gottskriven premie.

Å preliminärt gottskriven sparpremie utgår icke ränta.

6 §•

Sparare, som vill erhålla sparpremie, har att ingiva skriftlig anmälan härom

till beskattningsnänind, å vilken hans taxering till statlig inkomstskatt

året efter sparåret ankommer. Såvida icke särskilt hinder möter däremot,

skall sådan anmälan fogas vid allmän självdekleration, som avgives till ledning

för taxering varom nyss sagts. För gift sparare, som icke själv har att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

avgiva allmän självdeklaration, må anmälan fogas vid den andra makens

deklaration. Anmälan, som inkommer efter utgången av året efter sparåret,

må icke upptagas till prövning.

Vederbörande taxeringsnämnd eller, vad angår anmälan som inkommer

efter det att taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, vederbörande prövningsnämnd

har att pröva, huruvida i 4 § angivna förutsättningar för rätt till

sparpremie äro för handen. Om nämndens beslut skall banken underrättas.

Har underrättelse om beskattningsnämnds beslut enligt föregående stycke

icke kommit banken till handa senast den 1 oktober året efter sparåret, skall

banken skyndsamt lämna spararen meddelande härom.

Har beträffande visst premiesparkonto anmälan varom i denna paragraf

sägs icke inom föreskriven tid ingivits eller har enligt till banken inkommen

underrättelse rätt till sparpremie befunnits helt eller delvis icke föreligga,

avföres å kontot för ifrågavarande sparår preliminärt gottskriven sådan premie

eller vederbörlig del därav.

7 §•

Bank äger att av statsverket utfå sammanlagda beloppet av de sparpreinier,

som vid utgången av år 1960 äro enligt denna förordning gottskrivna

å premiesparkonton hos banken.

8 §-

Sparpremie skall icke utgöra skattepliktig inkomst vid taxering enligt

kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt.

9 §•

Ä sparbelopp, för vilket rätt till sparpremie föreligger, skall utgå ränta

efter en räntesats, som icke må understiga den högsta räntesats för inlåning

från allmänheten, som av vederbörande bank i övrigt tillämpas.

GottSkrivning av å premiesparkonto upplupen ränta skall icke anses som

insättning å kontot enligt denna förordning. Uttag från sådant konto före

utgången av år 1960 skall i första hand anses avse insatt sparbelopp.

10 §■

Har beskattningsnämnd funnit rätt till sparpremie helt eller delvis icke

föreligga för med anmälan enligt 6 § avsett sparbelopp, skall spararen

underrättas härom genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. I underrättelsen,

som skall lämnas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt

formulär, skall finnas angivet, vad som skall iakttagas vid anförande

av besvär över beskattningsnämndens beslut.

över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning må besvär anföras

endast av spararen. Besvär skola anföras, vad angår beslut av taxeringsnämnd

hos vederbörande prövningsnämnd och vad angår beslut av

prövningsnämnd hos kammarrätten, allt inom sextio dagar från det spararen

erhållit del av beslutet, över utslag av kammarrätten må besvär icke

anföras.

Har beskattningsnämnds beslut om rätt till sparpremie efter besvär ändrats,

skall banken underrättas härom.

11 §•

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer äger utfärda

för tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

5

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 april 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om premiering av

frivilligt sparande under åren 1955 och 1956 samt anför därvid följande.

Inledning

Förändringarna i det allmänna konjunkturläget sedan årsskiftet, sedda i

belysning bl. a. av den nu snart avslutade avtalsrörelsen för året, kommer

att inom kort redovisas och analyseras i den reviderade nationalbudgeten

och i konjunkturinstitutets rapport, vilka f. n. är under utarbetande. I propositionen

angående komplettering av riksstatsförslaget för 1955/56 kommer

detta material att redovisas och på grundval härav riktlinjerna för den

ekonomiska politiken uppdragas.

Med hänsyn till nödvändigheten att i rådande läge begränsa konsumenternas

efterfrågan på varor och tjänster framstår åtgärder, ägnade att stimulera

det frivilliga sparandet, som synnerligen angelägna. En ökning av det frivilliga

sparandet i samhället är av stor vikt även ur andra perspektiv än dagens

mera kortsiktiga, övervägandena beträffande möjligheterna att främja sparandet

med statliga åtgärder har lett till att förslag med sådant syfte utarbetats

inom finansdepartementet. Jag hemställer att nu få anmäla denna

fråga.

Till en början vill jag här erinra om att frågan om åtgärder från statsmakternas

sida för att främja det enskilda frivilliga sparandet under senare

tid i skilda sammanhang aktualiserats. Vissa sådana åtgärder har vidtagits

— här må hänvisas till sparformerna sparobligationer och rikskonto

och till det tidsbundna lönsparandet med vinstutlottning. Förslag till andra

åtgärder i liknande syfte har däremot hittills icke förverkligats. Till dessa

förslag hör ett som i december 1947 framlades av 1944 års allmänna skattekominitté.

Enligt detta skulle avdrag, under vissa förutsättningar och med

viss maximering, få åtnjutas vid inkomsttaxeringen för banksparande under

åren 1948 och 1949. Hit hör likaledes ett förslag, som ungefär samtidigt

framfördes i en inom finansdepartementet upprättad promemoria; i denna

förordades, att sparande av eller till förmån för ungdom skulle stimuleras

genom kontantpremier.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Vid 1951 års riksdags vårsession fördes frågan — som berörts också vid

vissa föregående riksdagar — på nytt fram i motioner i båda kamrarna (de

likalydande I: 186 och II: 284 och de likalydande I: 279 och II: 367). I utlåtande

(nr 12) över dessa motioner uttalade bankoutskottet bl. a., att det

enligt utskottets mening i det aktuella ekonomiska läget vore i hög grad önskvärt

att genom särskilda åtgärder söka uppmuntra till en ökning av det frivilliga,

enskilda sparandet på kort sikt. I enlighet med utskottets hemställan

anhöll riksdagen (skrivelse nr 209), att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande

möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga

och enskilda sparandet samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

dessa överväganden kunde föranleda.

I anledning härav utarbetades under år 1951 inom finansdepartementet

av regeringsrådet, dåvarande expeditionschefen H. Klackenberg en PM med

utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt sparande under

år 1952. Promemorian blev föremål för remissbehandling. Bl. a. på grund

av den kritik, som i vissa avseenden framfördes under remissbehandlingen,

kom promemorieförslaget inte att läggas till grund för någon proposition i

ämnet. Vissa fortsatta överväganden förekom därefter inom finansdepartementet,

men de föranledde icke några åtgärder.

Jag vill tillägga, att frågan om statlig stimulans åt sparandet också senare

motionsvägen har tagits upp i riksdagen.

Huvudlinjer i 1951 års förslag

Eftersom bakgrunden till att frågan om sparfrämjande åtgärder nu tas

upp är i viss mån densamma som då sådana åtgärder övervägdes 1951 och

vidare de tekniska problem som härvid möter inte nämnvärt har förändrats

sedan dess, torde det vara befogat att jag här kortfattat redogör för 1951

års förslag och remissyttrandena över det.

Inledningsvis framhöll utredningsmannen, att utredningen begränsats

till att söka utforma riktlinjer för en enda åtgärd, som hade en så generell

räckvidd som möjligt och kunde beräknas få en mera avsevärd sparfrämjande

effekt. Det framlagda förslaget finge ses såsom en försöksanordning,

och erfarenheterna av detta försök finge avgöra, om anordningen borde givas

förlängd giltighet och därvid utbyggas i olika avseenden.

Utgångspunkten vid utformningen av förslaget hade varit, att åtgärden

borde vara inriktad på att gynna nysparandet, och att de förmåner, som vore

avsedda för detta sparande, i möjlig mån icke skulle komma annat, tidigare

sparande till del. Vid utformningen av åtgärden borde alltså tillses, att mera

omfattande missbruk förebyggdes. Hur åtgärden än utformades finge man

dock vara beredd på att missbruk i viss utsträckning förekomme.

Beträffande frågan i vilken omfattning missbruk kunde tolereras åberopade

utredningsmannen följande uttalande av 1950 års bevillningsutskott

i dess betänkande nr 49 i anledning av vissa motioner rörande främjande av

frivilligt enskilt sparande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Allmän enighet råder därom att ett ökat sparande under nuvarande förhållanden

är synnerligen angeläget ur allmän synpunkt. Den omständigheten,

att en sparform innebär risk för att densamma kan komma att begagnas

även i andra fall än som därmed avses, synes fördenskull utskottet icke utan

vidare böra föranleda, att densamma avvisas. Vilka risker som helst i detta

hänseende böra givetvis icke tagas. Med hänsyn till syftet med de anordningar,

som här ifrågasättas, bör det dock enligt utskottets mening kunna anses

försvarligt om någon risk härutinnan förefinnes, såvida det kan antagas

att anordningarna eljest komma att på ett tillfredsställande sätt fylla sitt

syfte. Utskottet anser sålunda, att även sådana utvägar, som under mera

normala förhållanden icke kunnat ifrågakomma, för närvarande bora tagas

under omprövning. Huruvida en sådan utväg trots därmed förenade

olägenheter — bör väljas blir en avvägningsfråga. Vid denna avvägning kan

givetvis icke bortses från att olägenheterna med en viss anordning bliva

större i den mån det belopp, som kan ifrågakomma till en gynnad behandling,

är mera avsevärt.

Till missbruk finge enligt utredningsmannen icke räknas det förhållandet,

att de föreslagna förmånerna komme även sådant sparande till del, som

skulle ha ägt rum oavsett premieringen.

I fråga om formen för premieringen hade man enligt utredningsmannen

att välja mellan kontantbidrag och skattelättnad. Hur man

här valde kunde ur allmänna ekonomiska synpunkter vara relativt likgiltigt.

Den avgörande synpunkten på valet syntes i stället böra vara den

sannolika psykologiska effekten på spararna. Det vore svårt att bedöma, om

ett avdrag, alltså en sparad utgift, vore mera lockande för dem, som man

ville förmå spara, än ett skattefritt kontanttillskott av samma storlek. Det

vore möjligen en fråga om personlig läggning. För den psykologiska bedömningen

torde det dock vara viktigt, att avdraget från skatten för den enskilde

skattebetalaren framstode, icke som ett bidrag från det allmänna,

utan som en rätt att behålla mera av den egna inkomsten på grund av det

samhällsnyttiga i hans sparande. Sammanfattningsvis finge enligt utredningsmannen

övervägande psykologiska skäl anses tala för att skattelättnadslinjen

borde givas företräde framför ett system med kontantbidrag.

I fråga om graderingen av skatteförmånerna anförde utredningsmannen

i huvudsak följande.

Då man söker utarbeta en skattelättnadslinje för främjande av sparandet

bryta sig mot varandra kraven på enkelhet i utformning och tillämpning

och önskan om tillräcklig effekt hos åtgärden mot allmänna hänsyn till

rättvisa och skälighet i avvägningen av förmånerna.

Den första viktiga frågan gäller, om skattelättnaden bör givas i form

av avdrag för sparbeloppet från den inkomst, på vilken skatten beräknas,

eller i form av ett från skatteberäkningen fristående avdrag från den påförda

skatten, in. a. o. en skatteavkortning. Valet mellan dessa former har

avgörande betydelse för graderingen av skatteförmånerna.

Den förstnämnda linjen, som utan närmare motivering valts i ett av 1944

års skattekoinmitté den 8 december 1947 framlagt förslag angaende skattepremiering

av frivilligt banksparandc, innebär fullständig skattefrihet fär

den sparade inkomstdelen, och förmånen motsvarar till beloppet marginalskatten

på denna inkomstdel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Efter att med exempel ha visat, hur skattelättnaden i sådant fall skulle

komma att variera dels efter spararens inkomstläge dels efter hans civilstånd

in. in., ifrågasatte utredningsmannen rimligheten av en sådan gradering

av stimulansen åt sparandet och anförde vidare.

Förslaget om skattefritt avdrag för sparande intill visst belopp kan sägas

utmäta förmånerna för ett och samma sparande efter sparförmågan, alltså

efter principen: ju lättare att spara, desto större förmån! Alldeles oavsett

benägenheten för socialpolitiska betraktelsesätt, då förmåner från det allmänna

skola utmätas, lär ett sådant system för en sparfrämjande åtgärd

icke vara godtagbart. Snarare torde en på sparande enbart inriktad åtgärd,

sasom förut antytts, böra utformas efter den omvända principen. Ju svårare

en person på grund av exempelvis låg inkomst eller stor försörjningsbörda

har att avstå från att konsumera hela sin inkomst, desto större uppmuntran

och sannolikt också större förmåner behövas för att locka honom till att

spara en del därav. Om det ligger någon allvarlig mening i talet om uppmuntran

åt spararnas ansträngningar, bör skattelättnadslinjen under alla

förhållanden utformas så, att den i främsta rummet innefattar en verklig

uppmuntran till vad som gemenligen kallas sparsamhet, alltså en påverkan

på sparviljan. Lägre förmåner äro då icke rimliga för de mindre inkomsttagarnas

sparande än för de större inkomsttagarnas sparande. Endast en så

utformad skattelättnadslinje lär, om den icke skall draga onödiga och för det

allmänna delvis orimliga kostnader, kunna få avsedd effekt i form av ökat

nysparande på bredare front.

Utredningsmannen ansåg därför tanken på ett sparsystem av denna typ

på grund av dess principiella felkonstruktion och därav följande delvis

orimliga kostnader för det allmänna kunna avföras ur diskussionen.

Härefter anförde utredningsmannen.

Måhända kan den lämpliga riktpunkten för utformningen av skattelättnadslinjen

angivas så, att de förmåner systemet erbjuder för det stora flertalet

av de människor, som ha möjlighet att spara ytterligare, skola framstå

som så gynnsamma, att detta sparande kommer till stånd, samtidigt som

tormanerna hållas inom en sådan ram, att de icke verka förryckande på

andra områden av det ekonomiska livet och ej heller kosta det allmänna

mer än nödigt.

Om stimulansen åt sparandet gives i form av skatteavkortning, d. v. s.

ett från skatteberäkningen fristående avdrag från den påförda skatten, har

man relativt fria händer vid bestämmandet av förhållandet mellan skattelättnad

och sparande. Man kan då välja mellan olika graderingar, å ena

sidan procentuellt högre förmåner åt sparare med liten inkomst och försörinmgsplikter

och i motsvarande mån lägre förmåner vid större inkomster

och för ogifta samt å andra sidan förmåner, som äro formellt lika för alla

oavsett inkomstläge och försörjningsplikt. Det möter sålunda inga principiella

hinder att utforma en i förhållande till inkomsten regressiv

skala för den skattelättnad, som skulle stimulera sparandet. De psykologiska

övervägandena torde som förut antytts närmast peka i riktning

mot en sådan utformning. Detta önskemål måste emellertid vägas mot andra

hänsyn, i första hand kravet på enkelhet i utformning och tillämpning av

systemet.

Kravet på enkelhet i systemets utformning kan på denna punkt antagas

vara av väsentlig betydelse för dess effekt. En regressiv skala är sålunda

betydligt svårare att arbeta med i propagandan vid systemets igångsättande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

Det torde vara ej oväsentligt lättare att hos allmänheten skapa intresse tör

en linje med formellt lika skattelättnad för alla, exempelvis 20 % av det

sparade beloppet.

För framgången av systemet torde även vara av stor vikt att skattelättnaden

kommer omedelbart, sålunda redan vid källskatteuppbörden. Om arbetsgivarna

skola kunna påtaga sig arbetet att minska källskatteavdragen

samtidigt med att de verkställa avdrag för sparandet å lönen, måste beräkningen

av källskatteavdragets minskning göras så enkel som möjligt och kan

då icke göras efter en regressiv skala.

Slutligen innefattade linjen med procentuellt lika förmåner avsevärda

administrativa förenklingar vid skattedebiteringen liksom i de fall, då skattelättnaden

skulle återgå, därför att förutsättningarna icke uppfyllts.

Med hänsyn till angivna fördelar och till den provisoriska karaktären av

den ifrågasatta sparfrämjandeåtgärden ansåg utredningsmannen betänkligheterna

mot att låta skattelättnaden utgå med samma procent av det på

skattesparkonto insatta beloppet i olika inkomstlägen böra få vika.

Rörande skattelättnadens storlek uttalade utredningsmannen,

att den borde bli beroende av vilka fördelar som ansåges påkallade för att

locka till avsett ökat sparande och vilka kostnader staten vore villig att

påtaga sig för ändamålet. Av viss vikt från den förstnämnda synpunkten

vore, hur länge sparmedlen skulle vara bundna. Den tid, varunder den enskilde

skulle avstå från disposition av medlen, borde icke för honom framstå

som oöverskådlig. Det syntes emellertid rimligt att utgå från en bindning

under fyra år, så differentierad att under de två första åren uttag skulle få

ske blott vid vissa extraordinära omständigheter, medan under de två återstående

åren uttag skulle få ske fritt mot återbetalning av skattelättnaden.

Från i huvudsak dessa utgångspunkter uttalade sig utredningsmannen för

en skattelättnad med 20 procent av det sparade beloppet.

Det föreslogs i promemorian vidare att det sparbelopp, för vilket skattelättnaden

skulle utgå, skulle maximeras till 1 000 kronor för varje sparare

eller beträffande äkta makar för makarna tillhopa, detta under förutsättning

att nämnda belopp icke skulle anses uteslutet av statsfinansiella skäl.

Ett sparande på 50 kronor i månaden — utöver försäkringspremier, avbetalningar

o. d. — förmodades visserligen vara det högsta, som i praktiken

mera allmänt förekomme även ett stycke upp i inkomstklasserna. Till förmån

för ett något högre maximum talade emellertid, att syftet med åtgärden

ju vore att öka sparandet; för ett sparande, som redan förut legat vid

eller över maximibeloppet, gjorde förmånen ingen större nytta.

För att systemet skulle bibehålla sin stimulans till ökat sparande också

högre upp i inkomstskikten borde som ytterligare villkor för skattelättnaden

för inkomsttagare över eu viss gräns föreskrivas, att visst sparande

(bottensparande) skulle föreligga utöver det på vilket skattelättnaden skulle

beräknas. Denna gräns borde förläggas vid eu beskattningsbar inkomst av

20 000 kronor för makar med barn och 15 000 kronor för övriga. Av inkomsttagare

med minst dessa inkomster borde krävas ett bottensparande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

med dels ett fast belopp av 500 kronor och dels 10 procent av den överskjutande

delen av inkomsten. Bottensparandet skulle icke vara spärrat.

Skattelättnaden skulle enligt promemorian omfatta i första hand statlig

inkomstskatt men om denna ej försloge även kommunal inkomstskatt. Staten

skulle ersätta kommunerna den minskning i skatteintäkterna, som kunde

bli följden av att kommunal inkomstskatt bortfölle på grund av skattelättnaden.

Skattelättnaden för sparande skulle enligt utredningsmannens förslag icke

kunna komma alla skattebetalare till del, utan begränsas till sådana

inkomsttagare, vilka hade att erlägga preliminär

A - s k a 11. Detta sammanhängde i första hand med att systemet tekniskt

skulle bygga på arbetsgivarnas medverkan; härför redogöres närmare i det

följande. Även sakligt sett funnes emellertid skäl att godtaga en dylik begränsning

vid ett provisorium som det föreslagna. Behovet att stimulera sparandet

hos löntagare och pensionärer, vilka grupper gemenligen ansåge sig

särskilt hårt pressade av skatter och prishöjningar, kunde sägas vara mera

trängande än för andra grupper. Det vanligaste sparalternativet för deras

del vore, jämte försäkringssparandet, sparande i bank. Försämringen av

penningvärdet hade fördenskull varit speciellt ägnad att försvåra sparandet

bland dessa grupper. För de självständiga företagarna vore läget i detta

hänseende vanligen gynnsammare. Merendels hade dessa bl. a. helt andra

närliggande möjligheter än löntagarna att placera sitt sparande i investeringar,

som vore oberörda av eller måhända rent av lockande på grund av

inflationsrisken. Svårigheter att utbygga systemet till att omfatta även de

självständiga företagarna förelåge vidare med avseende å den kontroll, som

skulle utövas av taxeringsnämnderna.

För den händelse den föreslagna anordningen skulle bli mer varaktig, borde

emellertid eventuellt möjligheter skapas även för B-skattebetalare att få

del av skattelättnaden.

I promemorian drogs jämväl upp riktlinjer för skattepremieringens

tekniska utformning.

Insättningarna på sparkonto föreslog utredningsmannen skola ske med

anlitande av organisationen för uppbörd av skatt. Arbetsgivare skulle vara

skyldig att efter anmälan från arbetstagare av denne eljest tillkommande

lönebelopp innehålla det för insättning å skattesparkonto avsedda beloppet.

Samtidigt skulle arbetsgivaren minska källskatteavdraget för löntagaren

med 20 procent av nämnda sparbelopp. Arbetsgivaren skulle därefter ha

att leverera de sparade beloppen till postens skatteavdelningar på samma

sätt och i samma ordning som källskattemedel.

Med detta system vunne man, att ett beslut att spara för många bleve

effektivare genomfört än om de själva skulle göra insättningarna. Lika väl

som skattebetalning torde sparande vara säkrare vid källan. Man finge

vidare en viss garanti för att skattesparandet representerade sparande av

årets inkomst.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Hos postens skatteavdelningar skulle sparmedlen, åtskilda från skattemedlen,

bokföras under uppbördsåret på de skattskyldigas kreditkort. Från

skatteavdelningarna skulle medlen efter summering efter uppbördsårets slut

uppsorteras och överföras till den bank, som angivits i den till arbetsgivaren

gjorda anmälan. Detta överförande kunde beräknas ske i april månad året

efter inkomståret. Skattesparkonto skulle kunna uppläggas i sparbank, postsparbanken

eller affärsbank ävensom, vad angår sparmedel avsedda för inköp

av statsobligationer, i riksgäldskontoret. Ränta å medlen skulle utgå

redan från årets början och efter samma räntesats som högsta sparbanksräntan

vid varje tidpunkt.

För att skattskyldig vid debiteringen av slutlig skatt skulle tillgodoräknas

de vid källskatteuppbörden åtnjutna skattelättnaderna erfordrades, att taxeringsnämnd

konstaterat, att insättning å skattesparkonto motsvarades av

sparande under året. Skattskyldig borde för att möjliggöra sådan granskning

i sin självdeklaration för inkomståret yrka avkortning å slutlig skatt

samt angiva det å skattesparkonto insatta beloppet. Vidare skulle arbetsgivare

vara skyldig att till ledning för granskningen i samband med uppgift

angående utbetalade löneförmåner angiva beloppet av för arbetstagarens

räkning å sådant konto insatta medel. Taxeringsnämnd eller — om

denna ej medhunne det — länsstyrelsens taxeringsavdelning skulle dessutom

ha möjlighet att kontrollera insatta belopp genom att dessa skulle

noteras i debiteringslängd för skatt. Taxeringsnämndens kontroll borde ej

göras alltför ingående, för att den icke skulle draga taxeringsnämndens uppmärksamhet

och arbete från mera angelägna uppgifter. I allmänhet finge

den antagas bli mycket enkel på grund av den enkla sammansättningen av

löntagarnas förmögenhetsbestånd.

Taxeringsnämndens konstaterande att bottensparande förelåge i tillräcklig

omfattning hos högre inkomsttagare bleve i princip ensartat med kontrollen

av att sparande legat bakom insättningarna å skattesparkonto och

torde sålunda icke innefatta några speciella svårigheter.

Det vore givet, att den förordade kontrollen icke kunde bli fullt effektiv.

I regel bleve det ju endast en formell, rent siffermässig kontroll. Med hänsyn

till den ringa uppmärksamhet, som taxeringsnämnderna på sistone haft

anledning ägna åt förmögenheter under 30 000 kronor, och icke minst till

den bristfälliga skuldredovisningen i deklarationerna, vore redan utgångspunkterna

för kontrollen osäkra. Man finge därför vara beredd på att oberättigad

skattelindring kunde komma att åtnjutas i vissa fall. Den omständigheten,

att taxeringsmyndigheterna ägde rätt och möjlighet att ingripa,

torde dock i det övervägande antalet fall vara tillräcklig som återhållande

moment.

Av taxeringsnämnd godkända insättningar på skattesparkonto skulle av

nämnden införas i inkomstlängden, där tillika skulle angivas belopp, som

insatts å skattesparkonto men icke godkänts för avkortning av slutlig skatt.

Av de godkända sparbeloppcn skulle 20 procent genom den lokala skatte
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

myndighetens försorg avkortas från den påförda statliga inkomstskatten

eller, när denna skatt icke försloge, från den påförda kommunalskatten.

Om taxeringsnämnden icke godkände avdragsyrkande, borde den skattskyldige

vara berättigad att erhålla de å skattesparkonto insatta medlen

tillbaka efter avdrag för preliminärt erhållen skattenedsättning på det icke

godkända beloppet.

I promemorian berördes även den föreslagna åtgärdens inverkan

på annat sparande. Därvid framhöll utredningsmannen, att de förmåner,

som enligt det föreslagna skattepremieringssystemet skulle givas åt

banksparande, torde vara av en sådan storlek, att andra sparformer kunde

påverkas ogynnsamt därav. Detta vore en nackdel, som man finge vara beredd

att taga och vars betydelse borde bedömas med hänsyn till försöksanordningens

provisoriska karaktär. En mera allmän samordning med olika

sparformer borde övervägas, i den mån åtgärden skulle få större varaktighet.

Vid förevarande försök syntes det kunna räcka med en samordning

med sparande för inköp av statsobligationer samt med ungdomens lönesparande.

Statens kostnader för sparpremieringen kunde enligt utredningsmannen

väntas bli mycket betydande om systemet bleve känt och

sloge igenom. Det vore dock icke möjligt att med rimlig grad av säkerhet

beräkna dessa kostnader. Ett par schematiska kalkyler utmynnade i sparbelopp

på resp. 250 och 500 miljoner kronor; ett sparande av sistnämnda

storlek kunde emellertid icke hållas för sannolikt.

Kostnaderna komme främst till synes däri, att intäkten av inkomstskatten

minskades med 20 procent av insättningarna. Vid en avsevärd ökning av

nysparandet torde också intäkterna av olika konsumtionsskatter nedgå. Härtill

komme de direkta utgifterna av administrativ art, såsom kostnaderna

för den ökade belastningen på postverket och på taxeringsorganisationen.

Dessa kostnader bleve dock med den föreslagna utformningen tämligen obetydliga.

Utredningsmannen framhöll vidare, att det i och för sig icke kunde betraktas

som osannolikt, att skattelättnaden till övervägande delen komme

sådant sparande till godo, som även utan denna åtgärd skulle ha kommit

till stånd, och endast till en mindre del tillfölle det av åtgärden framkallade

nysparandet. Om sistnämnda sparande dock komme att i någon mån överstiga

en femtedel av de totala sparbelopp, som komme i åtnjutande av skattelättnaden,

hade åtgärden icke föranlett en större minskning av det dåvarande

statliga tvångssparandet -— genom budgetens överbalansering — än

som motsvarade ökningen av det enskilda sparandet och sålunda åtminstone

icke skadat den samhällsekonomiska balansen. Om däremot statens kostnader

för skattelättnaden skulle överstiga det av åtgärden framkallade nysparandet,

hade försöket med den sparfrämjande åtgärden misslyckats, även

om åtgärden vunnit stor anslutning och utåt framstått som en betydande

framgång.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

13

Remissyttrandena över 1951 års förslag

Jag övergår härefter till de uttalanden om 1951 års promemoria, som

gjordes i remissyttrandena, och skall till en början redogöra för den allmänna

inställningen hos remissinstanserna till förslaget i dess helhet.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna var det endast ett

mindretal, som tillstyrkte eller icke motsatte sig, att förslaget genomfördes,

oförändrat eller med mindre ändringar, nämligen bank- och fondinspektionen,

riksbanksfullmäktige, sju länsstyrelser, Riksförbundet Landsbygdens

folk och Tjänstemännens centralorganisation.

Åtskilliga remissinstanser gav i sina uttalanden uttryck åt betänkligheter

eller tveksamhet, utan att fördenskull formligen avstyrka förslaget, eller

framförde invändningar i olika avseenden, utan att yttra sig om lämpligheten

av att förslaget genomfördes. Till denna grupp hörde kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, sparbanksinspektionen, konjunkturinstitutet,

riksskattenämnden, riksgäldsfullmäktige, 1949 års uppbördssakkunniga,

nio länsstyrelser, Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Landsorganisationen

i Sverige, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Försäkringsanstalterna

Folket-Samarbete.

Klart avstyrkande uttalanden gjordes av ungefär en tredjedel av remissinstanserna,

nämligen generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet, åtta länsstyrelser,

Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Kooperativa förbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges häradsskrivarförening och Taxeringsnänmdsordförandenas

riksförbund.

Flera av de remissinstanser, som avstyrkte eller uttalade betänkligheter

mot det föreliggande förslaget, framlade egna förslag till sparpremiering

med annan teknisk utformning.

Vid remissbehandlingen bedömdes utredningsmannens förslag sålunda

mycket olika av olika remissinstanser. Det var emellertid en allmänt utbredd

uppfattning hos remissinstanserna, att åtgärder borde vidtagas för

att stimulera den stora allmänheten till ett ökat sparande. I flera remissyttranden

betecknades utredningsmannens förslag såsom varande det av de

dittills i diskussionen framförda förslagen mest lämpade för att temporärt

få en sådan ökning till stånd. Även åtskilliga av dem som avstyrkt förslagets

genomförande instämde i dess allmänna syfte.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhöll, att stora ansträngningar

måste göras för att i möjligaste mån förhindra ytterligare verkningar av

den fortgående försämringen av penningvärdet. Ett organiserat lönsparande

syntes också kunna bidraga härtill.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrade, att i dåvarande läge ett så omfattande

sparande som möjligt otvivelaktigt vore av största betydelse för

samhällsekonomien. Även vid ett mindre stabilt penningvärde kunde man

måhända vinna tämligen stor anslutning till ett utvidgat enskilt sparande,

om detta gjordes tillräckligt lockande genom särskilda ekonomiska fördelar.

Man borde med tillfredsställelse hälsa varje försök, som med utsikt

till framgång och utan att bli alltför betungande för statskassan kunde

tänkas bidraga till en ekonomisk stabilisering.

I huvudsak samma synpunkter återkom i flera andra remissuttalanden.

Från många hall gjordes å andra sidan gällande, att en premiering av den

typ utredningsmannen förordat icke vore den rätta lösningen eller att den i

varje fall icke finge vara den enda åtgärden för att åstadkomma ett ökat

sparande på längre sikt.

Riksgäldsfullmäktige anförde i detta sammanhang följande.

yttrande HH bankoutskottet i mars 1951 över motioner om åtgärder

for främjande av det frivilliga enskilda sparandet anförde fullmäktige bland

annat, att det i rådande läge i högre grad än tidigare gällde att ge den ekonomiska

politiken en utformning, som vore ägnad att öka detta sparande,

ned att det viktigaste härvidlag vore, att förtroendet för penningvärdet återställdes.

Detta är givetvis alltjämt gällande, och om åtgärder i detta avseende

kunde vidtagas under nästkommande år, skulle sparandet otvivelaktigt

komma att stiga. Fullmäktige gåvo i sitt förenämnda yttrande därjämte uttryck

åt den uppfattningen, att den höga skattebelastningen vore en annan

väsentlig orsak till den otillfredsställande utvecklingen av det enskilda sparandet.

I sistnämnda hänseende vilja fullmäktige erinra om att 1949 års

skatteutredning, i vilken jämväl spörsmålet om de nuvarande skatternas inverkan

på sparandet är föremål för undersökning, torde komma att under

innevarande höst avlämna förslag till ny skattelagstiftning. Även denna omständighet

synes tala mot att man nu skulle göra ett försök med skattepremiering

av nysparande enligt det framlagda förslaget med dess konstlade

Påfayggnad av skattesystemet.

Liknande synpunkter uttalades av, bland andra, länsstyrelserna i Värmlands

och Jämtlands lån, Svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges grossistförbund

samt i ett gemensamt yttrande av Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen.

Jämväl sparbanksinspektionen och Kooperativa förbundet underströk betydelsen

av ett fast penningvärde. Styrelsen för Kooperativa förbundet anförde

sålunda.

Styrelsen vill framhålla, att i nuvarande läge åtgärder på kort sikt knappast

kunna få större betydelse. I dag har allmänhetens tilltro till penningvärdet

rubbats, och man är följaktligen inte lika benägen att spara som tidigare;

Vad som i detta sammanhang är viktigare än allt annat är, att förtroendet

för penningvärdet återställes.

I sitt nyligen avgivna yttrande angående räntereglering m. in. underströk

styrelsen vikten av en rörlig ränta, som vid sidan av andra inflationsbekämpande

åtgärder har till uppgift att åstadkomma balans på penningmarknaden

for att sakra kronans värde. Räntans uppgift är därvid dubbel nämligen

att påverka i första hand efterfrågan men i viss män även tillgången

på sparmedel. ° °

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1953

Svenska sparbanksföreningen framhöll, att en premiering av sparandet

hade begränsade verkningar såsom medel mot penningvärdeförsämring. På

längre sikt vore andra faktorer och framför allt ett stabilt penningvärde

oundgängliga förutsättningar för sparviljan. I dåvarande läge borde man

emellertid kunna åstadkomma en starkare sparvilja och ett ökat sparande

genom en lämplig, tillräckligt kraftig premiering, en stöt i rätt riktning.

I flera remissyttranden underströks, att förslaget från spar psykologiska

utgångspunkter vore ägnat att ingiva betänkligheter.

Vidare invändes, att den föreslagna premieringen av nysparandet kunde

komma att få en ogynnsam inverkan på det ordinarie sparandet.

Generalpoststyrelsen anförde härom.

Den nu föreslagna skattepremieringen innebär ett försök att påverka sparandet

genom en omedelbar ekonomisk förmån åt spararna, vartill motstycke

tidigare icke funnits. Men just i detta förhållande och i premieringens

natur av tillfällig krisåtgärd ligger enligt generalpoststyrelsens åsikt en

uppenbar fara. I en propaganda för det nya skattesparandet måste man

skjuta de s. a. s. ideella sparmotiven i bakgrunden och i stället starkt framhäva

den ekonomiska vinningen. Det kan med andra ord befaras, att en tillfällig

premiering av sparandet i enlighet med förslaget, även om den resulterar

i en kraftig ökning av det samlade sparandet under år 1952, får en sådan

effekt på den allmänna sparviljan och sparmentaliteten, att intresset

för det normala, frivilliga penningsparandet i stället för att främjas tvärtom

motverkas. Att det normala sparandet kommer att nedgå under nästa år,

därest skattesparandet kommer till stånd och får en mera avsevärd omfattning,

kan nog anses som ganska säkert. Detta är särskilt beklagligt, när

det enskilda banksparandet alltsedan juni månad i år befinner sig på stadig

uppgång. Synnerligen betänkligt är också, att det med stora kostnader uppbyggda

sparklubbssparandet kommer att få svårt att bestå vid sidan av

skattesparandet.

De ogynnsamma verkningarna av den föreslagna skattepremieringen

skulle självfallet bli än allvarligare, därest anordningen skulle få längre

varaktighet. En framtida återgång till normala sparförhållanden och sparvillkor

komme i sådant fall att medföra betydande vanskligheter.

Bank- och fondinspektionen ansåg, att förslaget bedömt från sparpsykologiska

utgångspunkter vore ägnat att väcka starka betänkligheter. Den

avsevärda premiering, som ansetts erforderlig för den kortvariga sparprestation

varom här vore fråga, måste sålunda betraktas som en bekräftelse på

att sparandets ursprungliga bevekelsegrunder vore på väg att förlora sin

betydelse. Premieringen kunde även verka förryckande på kontinuiteten i

nysparandet; det låge nära till hands, att ett utbrett premierat sparande ett

år komme till stånd därigenom att sparare uppsköte sina eljest planerade

utgifter till ett följande år.

Landsorganisationen ansåg, att sparfrämjande åtgärder borde ha långsiktskaraktär.

Tillfälliga åtgärder, som droge den sparande allmänhetens

uppmärksamhet från de vanliga formerna för sparande, vore mera till skada

för sparandet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Nu anförda synpunkter kom även till uttryck i de yttranden, som avgavs

av riksgäldsfullmäktige, Svenska sparbanksföreningen, riksskattenämnden

och Sveriges grossistförbund.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhöll, i likhet med flera

andra remissinstanser, faran för att förslagets genomförande skulle medföra

skadeverkningar för livförsäkringssparandet, vilket vore att anse såsom

den mest betydelsefulla formen av frivilligt, regelbundet, långsiktigt sparande.

Sparpremieringen borde därför utsträckas att omfatta även livförsäkringspremier,

i den män de icke redan vore avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Örebro län erinrade om att de som kunde och ville överflytta

sitt sparande från andra sparformer till lönesparande, skulle komma

i bättre läge än de som sparade på annat sätt. Överflyttande av sparande,

som tidigare skett i annan form, till lönesparande endast i syfte att vinna

skattelättnad hade ett visst drag av osunt manipulerande, som vore ägnat att

verka undergrävande på skattemoralen.

Kooperativa förbundet riktade likaledes invändningar mot förslagets begränsning

till en viss sparform. Sparande i form av viss skuldavbetalning,

livförsäkringssparande, det regelbundna sparklubbssparandet vore exempel

på några former av sparande, som finge nöja sig med normal ersättning.

Det vore beklagligt, att t. ex. skuldsatta ägare av egnahemsfastigheter, jordbruk

och bostadslägenheter, vars skuldavbetalning innebure minst lika stor

uppoffring som insättning på bank, enligt förslaget lämnades utan premiering.

I frågan, huruvida den föreslagna lagstiftningen kunde antagas få sådan

effekt, att sparandet komme att öka i en omfattning, som svarade mot

såväl statens kostnader för själva premieringen som kostnaderna för den administrativa

organisationen, gjordes åtskilliga uttalanden.

Från remissyttrandena torde i detta sammanhang följande få återgivas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg det vara tveksamt, huruvida

de föreslagna förmånerna kunde påverka sparandet i sådan utsträckning,

att det avsedda resultatet i någon mån kunde uppnås. För en stor del av

inkomsttagare i de lägre och medelhöga inkomstklasserna vore möjligheterna

att spara synnerligen begränsade.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg, att frågan, huruvida man med den

föreslagna premieringen kunde beräknas uppnå önskat resultat, vore svårbedömd

och att det vore tveksamt, om denna bedömning över huvud kunde

ske med någon slörre grad av säkerhet. Emellertid syntes förslaget erbjuda

den säkrast framkomliga vägen att med skattepremiering nå dem som verkligen

åstadkommit avsett sparande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län sade sig visserligen icke vara övertygad

om att genomförandet av förslaget skulle komma att i större utsträckning

stimulera till sparande inom andra medborgargrupper än sådana, soin hittills

intresserat sig för sparande, men ansåg likväl tanken att genom direkt

skattelättnad uppmuntra till enskilt sparande värdefull.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 ur 1955

17

Riksskattenämnden anförde följande.

När det gäller att taga ställning till det upprättade förslaget uppställer sig

först frågan, i vad mån sparandet över huvud taget låter sig påverkas i

önskad riktning genom åtgärder av den art, som här ifrågasättes. I promemorian

framhålles, att några beräkningar i egentlig mening icke kunna göras

i detta avseende utan man är hänvisad uteslutande till antaganden. Åtgärderna

få med andra ord karaktären av ett experiment. Därest ett dylikt

betraktelsesätt anlägges, kan emellertid gentemot de ifrågasatta åtgärderna

invändas, att resultatet av experimentet med all sannolikhet aldrig kommer

att kunna fastslås. Även om vad som sammanlagt insättes å skattesparkonton

skulle komma att uppgå till belopp, som i och för sig äro tillfredsställande

med hänsyn till de syften man vill uppnå, torde det bliva ytterst vanskligt

att bedöma, i vad mån de insatta beloppen äro resultat av verkligt nysparande,

föranlett av skattepremieringen.

Frågan är om det i förslaget avsedda förfarandet med minskning av källskatteavdraget

med 20 procent av innehållet sparbelopp kan innebära tillräcklig

stimulans för åstadkommande av ett verkligt nysparande av större

omfattning. Det bör därvid framhållas, att anslutning till den ifrågasatta

sparformen helt naturligt kommer att, trots minskningen av källskatteavdraget,

för den skattskyldige medföra en minskning av det belopp,

han vid varje avlöningstillfälle får uppbära av sin arbetsgivare. Ifrågasättas

kan, om icke många skattskyldiga fästa huvudvikten vid nämnda

omständighet och därför se sig föranledda att avstå från anslutning till

sparaktionen, ofta kanske beroende på att vederbörande på grund av prisstegringen

har svårt att få lönen att räcka till för erforderliga utgifter. Den

utbetalda lönen reduceras ju alltid med 80 procent av det belopp, med vilket

den skattskyldige anmält sig vilja deltaga i sparkontosparandet.

Nu berörda omständigheter synas innebära vissa skäl för antagande, att

skattskyldiga av den kategori som med förslaget närmast avses — d. v. s.

sådana skattskyldiga som eljest icke skolat avsätta någon del av lönen för

sparande — icke komma att mera allmänt ansluta sig till det ifrågasatta

sparsystemet. I fråga om möjligheterna att genom en ändamålsenlig och

effektiv propaganda animera de skattskyldiga härtill torde kunna erinras,

att dessa möjligheter i ej ringa mån begränsas av att stora — och därtill för

opinionsbildningen i samhället betydelsefulla — grupper av skattskyldiga

komma att vara avstängda från möjligheten att deltaga i sparkontosparandet

dels emedan alla skattskyldiga med B-skatt, omkring 25 procent av alla

skattebetalare, äro definitivt uteslutna och dels emedan föreskrifterna om

visst bottensparande i realiteten komma att förhindra anslutning från åtskilliga

skattskyldiga med A-skatt. En propaganda, som kunde vända sig

till alla inkomsttagare, skulle givetvis erhålla en helt annan slagkraft.

Även om riksskattenämnden sålunda ställer sig tvivlande till tanken att

man genom den föreslagna skattepremieringen kan i mera betydande grad

stimulera löntagarna till ökat nysparande, innebär detta likväl icke att

nämnden utgår från all insättningarna å sparkonton skulle bli av helt obetydlig

omfattning. Tvärtom anser nämnden att man bör räkna med alt åtskilligt

av det sparande, som ändå skolat äga rum, kommer att ske i form av

insättningar å skattesparkonton. lin anslutning till sparkontorörelsen, som

icke förutsätter ett ökat nysparande, är emellertid utan intresse ur samhällsekonomisk

synpunkt. 1 den mån sparkonlorörelsen avser medel, som icke äro

resultat av elt ökat nysparande, kommer verksamheten tvärtom att utgöra

eu belastning för folkhushållel dels i form av minskade skatteintäkter och

dels genom det administrativa merarbete som förslaget förutsätter.

2 Hit,iiiu.i till riUsthtyens /no/o/.o// Ii).''./ små/. AV

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Liknande synpunkter framfördes även av, bland andra, sparbanksinspektionen,

som tillika påpekade, att om tillfälliga medel tillgrepes för att öka

sparandet risk förelåge för att sparandet åter sjönlte, när den särskilda

stimulansen upphörde. En premiering av sparandet borde därför ske på

lång sikt och i grunden borde sparandet vara sin egen belöning.

Konjunkturinstitutet underströk utredningsmannens uttalande, att endast

i det fall att den genom skattepremieringen åstadkomna ökningen av

sparandet överstege den minskning i budgetöverskottet, som premieringen

medförde, hade man uppnått en för den samhällsekonomiska balansen gynnsam

ökning av det totala sparandet i samhället. Det vore emellertid praktiskt

taget omöjligt att förutsäga, hur stort detta tillskott kunde bli eller ens om

över huvud taget något tillskott kunde uppnås. Resultatet bleve beroende icke

blott på det vederlag som erbjödes utan även i hög grad på en sådan faktor

som tilltron till penningvärdets stabilitet. Såtillvida komme man icke ifrån

de långsiktsproblem, som i utredningen förutsatts skola upptagas i annat

sammanhang.

Tjänstemännens centralorganisation sade sig för sin del till fullo inse

nödvändigheten av ett ökat sparande i dåvarande ekonomiska läge. Det vore

dock tveksamt, huruvida de föreslagna åtgärderna verkligen kunde resultera

i ett väsentligt ökat nysparande. Det förefölle, som om sparviljan — särskilt

då fråga vore om sparande med sikte på en mer avlägsen framtid —- vore i avtagande. Den största anledningen härtill torde vara de senaste årens

sjunkande penningvärde. Dessutom hade ett flertal i och för sig mycket

önskvärda sociala förmåner skapat en sådan trygghet för framtiden, att

ett flertal motiv för ett långsiktigt sparande avsevärt förlorat i vikt.

överståtbållarämbetet uttalade, att anordningen väl icke komme att ha

den direkt skadliga verkan, som utredningsmannen pekat på som en möjlighet,

men att den konsumtionsbegränsande effekt den skulle medföra

bleve så pass ringa, att samma effekt borde kunna nås genom en obetydlig

skärpning av det statliga tvångssparande, som inginge såsom ett led i den

ekonomiska politikens strävanden att överbalansera budgeten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatte, om mentaliteten hos den stora

allmänheten verkligen vore sådan, att ett ökat sparande ens med skattepremiering

vore att förvänta. Hos de allra flesta torde kravet på bibehållande

av uppnådd levnadsstandard vara dominerande. Om man ville åstadkomma

ett allmänt nysparande — och krav på allmängiltighet borde uppställas

i förevarande hänseende — torde, om läget bedömdes vara så allvarligt,

endast utvägen med tvångssparande återstå.

Åtskilliga övriga remissinstanser ställde sig likaledes tveksamma i fråga

om premieringens effekt. Många framhöll emellertid, att spörsmålet vore

mycket svårbedömbart och att man därför i stor utsträckning vore hänvisad

till gissningar. En vanlig uppfattning var, att man genom att i någon

mån ändra förslaget, exempelvis genom att icke uppställa krav på bottensparande

eller genom att mildra reglerna om sparmedlens spärrande, kunde

vinna säkrare garantier för att den åsyftade effekten skulle uppnås. Andra

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

återigen ansåg sådan verkan kunna nås endast om den föreslagna premieringen

utbyggdes i ett eller annat avseende eller om utformningen av premieringen

mer genomgripande förändrades.

Bland annat ansåg konjunkturinstitutet det böra vara möjligt att till

en del eliminera den återhållande verkan på sparandet, som ovissheten om

penningvärdets stabilitet över en 4-årsperiod kunde medföra, genom att

man garanterade spararna en viss ersättning för en eventuell försämring av

penningvärdet. En sådan garanti syntes lämpligen kunna få formen av en

prisindexklausul, enligt vilken spararna medgåves tillägg till de på skattesparkontona

innestående beloppen, om t. ex. en stegring med mer än 10

procent inträdde i levnadskostnadsindex under 4-årsperioden. Med en sådan

klausul skulle man enligt institutets åsikt säkrare uppnå ett gott resultat

av den föreslagna skattepremieringen.

Till vissa andra ändringsförslag får jag anledning återkomma i ett annat

sammanhang.

Jag skall härefter övergå till att redogöra för de uttalanden i remissyttrandena,

som berörde den närmare utformningen av skattepremieringen enligt

utredningsmannens förslag.

I spörsmålet, om kontantpremie- eller skattelättnads^

linjen skulle väljas, gjordes några uttalanden. Därvid förordades i allmänhet

skattelättnadslinjen, vanligen utan närmare motivering. Länsstyrelserna

i Värmlands och Norrbottens län hänvisade till det alltmer utbredda

skattetänkandet och ansåg det vara psykologiskt riktigast, att de sparfrämjande

åtgärderna icke finge formen av kontantpremier, utan i stället

på ett eller annat sätt sammankopplades med beskattningen.

Även den motsatta inställningen fanns emellertid företrädd. Sålunda anförde

Föreningen Sveriges kronokamrerare följande.

Utredningsmannen har sökt träffa valet mellan kontantpremier och skattelättnad

såsom form för belöning åt spararen företrädesvis efter psykologiska

bedömningsgrunder. Om man så gör och alltså huvudsakligen ser till effekten

av de tänkta åtgärderna för sparfrämjandet, kan det måhända sägas ej

spela någon dominerande roll, vilken belöningsform man väljer. Alldenstund

det här gäller endast en enstaka aktion, torde resultatet i stort sett

bero på hur lyckosam propagandan varit. Men ur andra än psykologiska

synpunkter är valet av väsentlig betydelse. Främst kommer här i betraktande

vilken anordning, som är mest komplicerad och kostsam. Utredningsmannen

synes ej hava ägnat detta spörsmål den uppmärksamhet, det förtjänar.

Med sin nyss antydda utgångspunkt har han förordat skattelättnaden

såsom form för belöningen utan att söka utreda skillnaden mellan denna

form och kontantbidragen med hänsyn till kostnader, administrativa olägenheter

etc. Det kan vitsordas, att den föreslagna anordningen med skatteavdrag

är genomförbar men också, att den blir så omständlig, att man ej

undgår att hysa starka betänkligheter mot den. De psykologiska resonemang,

som lett utredningsmannen till åsikten, att skattelättnaden är den hästa lösningen,

äro f. ö. ej övertygande. Vårt heskattningsväsen äger knappast

någon good will hos allmänheten, och det kunde därför tänkas visa sig vara

ett psykologiskt missgrepp att blanda samman skatt och sparsamhet. En

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

alldeles särskild anledning att hålla dessa saker åtskilda är att diskussionen

i skattefrågor ofta rör sig om förmenta orättvisor. Skall premiering av sparande

ske i form av skattelättnad och i samband med löneavdrag för källskatt,

kan det befaras, att de många, som bl. a. på grund av de höga

skatterna trots god vilja ej se sig någon möjlighet att spara och därmed

gå miste om en förmån, som kommer bättre lottade medborgare till del,

skola finna sig »orättvist» behandlade.

Det hade ur de olika synpunkter, som ovan förts på tal, varit synnerligen

värdefullt, om utredningen mera sysslat med den alternativa lösningen,

kontantbidrag, främst för att erhålla en jämförelse i fråga om arten och

storleksordningen av de administrativa bestyr, den skulle nödvändiggöra.

Jämväl överståthållarämbetet ansåg, att skattelättnadslinjen ur beskattningens

egen synpunkt tedde sig mindre tilltalande. Den syntes ägnad att

skymma blicken för vederlagets karaktär av förtäckt statsbidrag och hos

allmänheten inge den föreställningen, att skattelättnaden i stället i sak innebure

befrielse från skattskyldighet för inkomst använd för vissa besparingar

och därmed även att statsmakterna vore benägna medge eftergifter med

avseende å den direkta beskattningen för enskildas insatser av samhällsnyttig

art.

Bl. a. kammarrätten och Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund

framhöll såsom sin uppfattning, att den i promemorian ifrågasatta skattepremieringen

icke syntes stå i överensstämmelse med de principer, varå

våra skattelagar vilade.

Frågan om skatteavkortningen borde medgivas redan i samban d in e d

källskatteuppbörden eller först i samband med debiteringen

av slutlig skatt berördes i några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg det sålunda nödvändigt, att skattelättnaden

tillgodonjötes redan i samband med källskatten, om allmänheten i

avsedd grad skulle stimuleras till skattesparande. Denna ståndpunkt sade

sig också länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län intaga, men länsstyrelsen

ansåg, att det ur redovisningssynpunkt varit lyckligt, om skattelättnaden

kunnat anknytas endast till slutskatten.

Länsstyrelsen i Värmlands län — som likaledes medgav, att det av utredningsmannen

förordade systemet utan tvekan skulle bli det mest effektiva

— ifrågasatte, om detta system icke skulle kräva en särskilt med hänsyn

till provisoriekaraktären alltför stor organisatorisk apparat. Härefter

anförde länsstyrelsen.

En förenkling skulle kunna åstadkommas, därest — med bibehållande av

arbetsgivarnas obligatoriska avdragsskyldighet för sparmedel — avräkning

med 20 % å sparbeloppet icke verkställdes å källskatteavdraget utan först

i samband med uträkningen av slutlig skatt. I så fall skulle systemet också

rent tekniskt kunna utvidgas till att omfatta jämväl löntagare med B-skatteavdrag.

Mot denna förenkling kan visserligen invändas, att skattelättnaden

icke skulle komma till synes i källskatteavdraget, vilket av utredningsmannen

eftersträvats såsom en psykologiskt betydelsefull anordning. Enligt länsstyrelsens

förmenande torde emellertid det väsentliga för den skattskyldige vara,

att avdrag för sparandet får åtnjutas vid taxeringen med ty åtföljande ned
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

21

sättning av den slutliga skatten samt att sådant lönesparande — genom

arbetsgivarnas medverkan — kan åstadkommas utan alltför mycket personligt

besvär för löntagaren. Som en direkt följd härav skulle jämväl vinnas

en nedgång i kvarskattebeloppens storlek. Enär sparåtgärderna avse

att omedelbart inverka på ett köpkraftsöverskott hos allmänheten för att

därigenom motverka föreliggande inflationstendenser, skulle genom det ifrågasatta

förenklade systemet jämväl vinnas den fördelen, att den tjugoprocentiga

skattelättnaden skulle bliva tillgänglig för konsumtion först omkring

årsskiftet 1953/54, då eventuellt överskjutande skatt på grund av

1953 års taxering konime att återbetalas till allmänheten.

Jämväl statskontoret och riksskattenämnden sade sig föredraga systemet

med en först vid debiteringen av den slutliga skatten inträdande skattelättnad.

Den i promemorian förordade formen för skattelättnaden —

viss skatteavkortning för sparbeloppet och icke generell skattefrihet —

föranledde i all huvudsak icke invändningar av remissinstanserna. Något

uttalande, däri skattefrihetslinjen ansågs i stället böra föredragas, gjordes

icke. Sveriges köpmannaförbund framhöll dock, att den sistnämnda metoden

skulle i dåvarande läge få den största spareffekten. Såsom anfördes i

promemorian finge dock med hänsyn till skattelättnadens kostnader för

det allmänna och skillnaderna i skattebetalarnas sparförmåga en viss intresseavvägning

ske, och förbundet ville därför icke motsätta sig systemet

med skatteavkortning sådant det utformats i promemorian.

Utredningsmannens förslag, att skattelättnaden skulle medgivas endast

sådana inkomsttagare, som hade att utgöra preliminär

A - s k a 11, väckte kraftiga gensagor. I det övervägande antalet yttranden

avstyrktes den av utredningsmannen föreslagna lösningen. Därvid

stödde man sig icke endast på principiella skäl och rättvisekrav utan åberopade

även, att det saknades anledning att icke genom premiering söka

åstadkomma ökat sparande hos B-skattebetalare. Ytterligare anfördes, att

det ur propagandasynpunkt vore en fördel, om skattelättnaden vore generell.

Det framhölls också, att de psykologiska verkningarna av den föreslagna

begränsningen icke borde underskattas.

Av de nu åsyftade yttrandena må det vara tillräckligt att här återgiva

vad länsstyrelsen i Västerbottens län anförde. Länsstyrelsen framhöll, att

det ur psykologiska synpunkter och kanske icke minst propagandamässigt

hade varit önskvärt, att den föreslagna begränsningen kunnat undvikas.

Det finge anses föga tilltalande, att huvudsakligen av tekniska skäl hålla

stora medborgargrupper utanför de sparfrämjande åtgärderna. Bland de

skattskyldiga, som på detta sätt utestängdes, funnes grupper, där intresset

för nysparande erfarenhetsmässigt vore förhållandevis starkt. Detta gällde

exempelvis hantverkare och småföretagare ocli kanske framför allt stora

skikt av jordbrukarebefolkningen. Förslaget vore därför enligt länsstyrelsens

mening ägnat att ingiva starka betänkligheter, även om fråga vore om

ett provisorium.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

Av de remissinstanser, som tillstyrkte utredningsmannens förslag i denna

del, må här återgivas följande uttalanden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att någon större olägenhet

knappast torde uppkomma av den föreslagna begränsningen eftersom

B-skattebetalare, vilka ju ofta vore rörelseidkare, i regel vore mera beroende

av att ha sina eventuella sparmedel lätt disponibla och sålunda icke

i samma utsträckning kunde tänkas vara intresserade av den föreslagna

sparformen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att av de skäl, som utredningsmannen

åberopat för begränsningen, i själva verket endast ett torde äga avgörande

tyngd, nämligen den praktiska fördelen av ett enhetligt på arbetsgivarnas

medverkan uppbyggt, endast löntagare omfattande och till källskatteuppbörden

anknutet sparsystem. Att anvisa en någorlunda enkel form för

motsvarande skattesparande, avsedd för andra medborgargrupper än löntagare,

torde knappast vara möjligt. Det kunde då starkt ifrågasättas, om icke

det allmänna borde, som komplement till lönesparandet, samtidigt stödja en

mera generell sparform, till exempel genom att återinföra sparobligationer.

En annan utväg att tillgodose B-skattebetalarnas rättvisekrav vore att

medgiva sparkontoinbetalningar, varå tillgodoräknades viss räntegottgörelse

från statsverket.

Från många håll, däribland flertalet länsstyrelser, framhölls, att kontrollen

av att nysparande faktiskt skett skulle bli betungande

för taxeringsmyndigheterna. Med hänsyn till den vanligen bristfälliga

förmögenhetsredovisningen i de mindre förmögenhetsägarnas deklarationer

kunde därtill förväntas, att kontrollen i många fall bleve ogenomförbar

eller i varje fall försvårad.

Riksskattenämnden framhöll, bland annat, att förslaget innebure att nya

arbetsuppgifter skulle åläggas den redan förut i förhållande till sina prestationsmöjligheter

hårt belastade taxeringsorganisationen. Redan då vore förhållandena

sådana, att en nöjaktig taxeringskontroll icke medhunnes. Redan

beslutade ändringar i skattelagstiftningen och framlagda förslag om andra

sådana ändringar komme att öka och komplicera taxeringsorganisationens

arbetsuppgifter. Arbetsuppgifterna ökade dessutom automatiskt till följd av

det ekonomiska livets alltmera invecklade beskaffenhet och taxeringsmaterialets

tillväxt. Av olika skäl torde beskattningsorganisationen icke kunna

förstärkas så snabbt och i den omfattning, som fordrades för ett fullgott

utförande av alla på densamma ankommande arbetsuppgifter. Om man ansåge

sig kunna slopa denna kontroll av att nysparande verkligen förelåge,

skulle en betydelsefull förenkling vinnas. Det vore tveksamt, om icke den

kontroll, som över huvud kunde komma att ske, skulle kosta mera än den

gåve i utbyte.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg, att man om möjligt borde undvika

att engagera taxeringsnämnderna för ifrågavarande kontroll. Skulle kontrollen

bli till avsedd nytta, bleve den mycket arbetskrävande. I ytterst få fall

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

torde nämligen skattskyldiga med preliminär A-skatt, vilka hade en behållen

förmögenhet under skattepliktsgränsen, deklarera sina förmögenhetstillgångar.

Landsorganisationen ifrågasatte, huruvida taxeringsnämnderna skulle

kunna gå i land med de nya arbetsuppgifterna utan att eftersätta andra

mera angelägna uppgifter. Den risken funnes, att vad som samhällsekonomiskt

kunde vinnas genom ett ökat individuellt sparande till följd av premieringen,

ginge förlorat genom att skattemyndigheterna ej kunde ägna det

ordinarie granskningsarbetet tillräcklig omsorg.

Länsstgrelsen i Jönköpings län ansåg den tilltänkta kontrollapparaten vara

behäftad med vissa svagheter. Den kontroll över faktiskt nysparande, som

taxeringsnämnderna enligt förslaget skulle utöva, förutsatte nämligen långt

större tillförlitlighet i de förmögenhetsuppgifter, som skulle lämnas i vederbörliga

deklarationer, än den dylika uppgifter plägade ha. Antingen

måste kontrollen göras effektivare än utredningsmannen förutsatt, något

som icke vore påkallat ur taxeringskontrollsynpunkt, eller också finge man

utsätta sig för risken av en betydande uppluckring av skattemoralen.

Länsstgrelsen i Östergötlands län vände sig mot ett uttalande i promemorian,

att granskningen i allmänhet skulle kunna göras schablonmässig.

Enligt länsstyrelsens uppfattning borde kravet på effektivitet i kontrollen

icke eftersättas. Härav följde, att beskattningsmyndigheternas medverkan

komme att bli mera betungande än utredningsmannen förutsatt. Länsstyrelsen

erinrade även om att utvecklingen under senare tider alltmer gått

i den riktningen, att taxeringsmyndigheterna belastades med göromål, som

tidigare ansetts ej tillhöra deras verksamhetsområde.

Länsstgrelsen i Västerbottens län uttalade, att det funnes anledning förmoda,

att kontrollen i allmänhet icke komme att kunna inskränkas till att

vara enbart formell och siffermässig. Man finge nog tvärtom antaga, att

taxeringsnämnderna icke vore sinnade att lämna ett yrkande om avdrag,

vilket kunde medföra ett skattebortfall å 200 kronor, utan en mera ingående

prövning, samtidigt som man ägnade yrkanden om avdrag med betydligt

mindre inverkan på skatterna ingående undersökningar och utredningar.

Däremot sade sig länsstyrelsen i Malmöhus län dela utredningsmannens

uppfattning i detta hänseende. Taxeringsmyndigheternas granskning borde

alltså icke vara alltför ingående. Den erforderliga granskningen av deklarationernas

förmögenhetsuppgifter torde endast i ringa omfattning behöva

medföra en ökad arbetsbörda för taxeringsnämnderna, eftersom en sådan

granskning närmast vore ett led i nämndernas normala verksamhet.

Utredningsmannens förslag, att arbetsgivarna skulle obligatoriskt

lämna sin medverkan vid insättandet på sparkonto av

de sparade lönebeloppen, mötte kraftiga gensagor, icke endast från de organisationer,

vilka kan sägas representera arbetsgivarsidan, utan även från

annat håll.

Sveriges köpmannaförbund uttalade, att förslaget i denna del vore ägnat

att väcka starka betänkligheter. Genom att sparpremicringcn samordnats

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

med källskatteuppbörden komme enligt förslaget ett flertal nya arbetsuppgifter

att åläggas arbetsgivarna. Dessa nya uppgifter funne förbundet vara

orimliga. Förbundet såge sig även föranlåtet att betvivla, att mindre arbetsgivare

ägde tid, förutsättningar eller resurser att minutiöst uppfylla samtliga

de skyldigheter, som enligt förslaget skulle åvila dem.

De av Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen utsedda delegerade

framhöll, att en lagstiftning enligt förslaget skulle medföra en

väsentlig ökning av arbetsgivarnas redan i hög grad betungande arbete

med skatteuppbörden. Det av arbetsgivare med ett större antal arbetare

tillämpade redovisningssystemet skulle i många fall få omarbetas och en

betydande ökning av kontorskostnaderna bli följden. Det torde därför för

förslagets genomförande vara en förutsättning, att arbetsgivarens medverkan

gjordes frivillig. Vidare borde systemet förenklas så att merarbetet och

ansvaret för de arbetsgivare, som önskade lämna sin medverkan, väsentligt

minskades.

194-9 års uppbördssakkunniga sade sig med bekymmer se, hur uppbördsorganisationen

i förslaget avsåges skola tagas i anspråk för ändamål, vilka

vore uppbördsväsendet främmande. Det vore angeläget ur de synpunkter

de sakkunniga hade att företräda, att arbetsgivarnas medverkan i uppbördsarbetet

i första hand komme skatteuppbörden till godo. Jämväl riksräkenskapsverket

framhöll liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekade, att arbetsgivarna enligt

förslaget skulle fa sätta sig in i ett delvis nytt system för löneavdrag.

Man kunde på goda grunder förmoda, att i många fall åtminstone till en

början svårigheterna icke kunde övervinnas. Man finge därför räkna med

att systemet, särskilt då det gällde mindre arbetsgivare, mången gång icke

komme att fungera tillfredsställande förrän vid slutet av sparåret. Detta

tillika med de ökade arbetsuppgifterna för arbetsgivarna åstadkomme tvekan

hos länsstyrelsen mot förslagets genomförande i stort sett. Endast mycket

vägande statsfinansiella skäl syntes böra leda till att det likväl genomfördes.

Å andra sidan framhölls i vissa yttranden, att för förslagets genomförande

arbetsgivarnas obligatoriska medverkan vore oundgängligen nödvändig.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansåg förslaget i denna del vara

väl genomtänkt och motiverat. Icke heller länsstyrelsen i Malmöhus län hade

något att invända mot förslaget i denna del. Det torde kunna hävdas, framhöll

länsstyrelsen, att arbetsgivarens medverkan innebure en god personalvårdande

insats helt i linje med de frivilliga åtaganden, som arbetsgivarna

ansett sig ur företagssynpunkt böra underkasta sig.

Som jag förut framhållit framlades i flera remissyttranden över 1951 års

promemoria förslag till en annan lösning av skattepreinieringens tekniska

utformning än den som utredningsmannen föreslagit.

Jag skall i korthet redogöra för huvuddragen av dessa förslag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

Till en början bör därvid framhållas, åt! förslagen i allmänhet syftade till

att befria arbetsgivarna från den föreslagna ovillkorliga skyldigheten att

medverka vid sparandet och skattepremieringen eller att avsevärt begränsa

denna medverkan. För att nå detta mål valde man i förslagen vanligen

utvägen att låta spararen i ökad omfattning själv vara verksam och att

låta en del av det arbete, som arbetsgivaren enligt utredningsmannens förslag

hade att utföra, i stället utföras av bank eller annan penninginrättning.

Av de särskilda förslagen skall jag först redogöra för det, som framlades i

det av delegerade för Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen

avgivna yttrandet. Enligt detta förslag skulle den som ville komma i åtnjutande

av den föreslagna skattelättnaden själv insätta sparmedlen på en

iskattesparräkning» hos kreditinrättning. Denna utfärdade omedelbart ett

kvitto på beloppet å ett särskilt formulär i två delar, vari angåves vederbörliga

uppgifter för insättarens identifiering. Därest insättaren vore anställd

hos en sådan arbetsgivare, som förklarat sig villig medverka vid premieringen,

kunde insättaren, om han så önskade, överlämna den ena delen

av nämnda kvitto till arbetsgivaren. Denne skulle då minska insättarens

avdrag för källskatt på sätt som utredningsmannen föreslagit. De till arbetsgivaren

överlämnade kvittona skulle återställas till arbetstagaren efter

den sista skatteinbetalningen för året. Kvittona skulle insättaren bifoga sin

självdeklaration till styrkande av rätten till skattelättnad. Prövningen härav

skedde i vanlig ordning hos taxeringsmyndigheterna, vilka sålunda erhållit

alla för kontrollen erforderliga handlingar. Systemet hade den fördelen, att

det kunde tillämpas beträffande alla skattskyldiga. Den som icke önskade

förete sina insättningskvitton för arbetsgivaren kunde underlåta detta, ehuru

han då icke kunde få skattelättnaden förrän i samband med den slutliga

skatten. Detta bleve även förhållandet beträffande sådana skattskyldiga,

för vilka löneavdrag icke skedde eller vilka vore anställda hos arbetsgivare,

som icke förklarat sig villig att medverka vid skattesparandet. En

ytterligare fördel vore, att ränta på det insatta beloppet började utgå omedelbart

från insättningen. Vidare vunnes, att arbetsgivarens besvär och ansvar

bleve väsentligt mindre än enligt utredningsmannens förslag, att skatteuppbörden

vid postkontor och banker etc. icke bleve extra belastad och att

arbetet för postverket med distribuering av sparbelopp helt undvekes.

Någon anledning att antaga, att insättningarna å skattesparkonto skulle bli

mindre än enligt utredningsmannens förslag, förelåge icke. För vissa löntagare

kunde visserligen den omständigheten, att sparbeloppet innehölles av

arbetsgivaren, måhända verka spar främjande, men beträffande andra kunde

motsatsen antagas bli fallet, exempelvis av den anledningen, att löntagaren

icke önskade bringa sparandet till arbetsgivarens kännedom.

Ett liknande förslag framfördes av Svenska jordbrukskreditkassan. Enligt

detta skulle dock arbetsgivaren vara skyldig alt efter framställning

minska källskatteavdragen.

Svenska sparbanksföreningens förslag till lösning av hithörande problem

skilde sig från de nu refererade främst däri, att premien skulle gottskrivas

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

spararen icke på skattsedeln utan direkt på sparkontot. Även enligt delta

förslag skulle spararen själv insätta sparbeloppet hos kreditinrättning. Utöver

det insatta beloppet skulle emellertid kreditinrättningen tillgodoföra

honom en premie med 25 procent av samma belopp, detta dock endast s. a. s.

villkorligt under förutsättning att skatteavkortning beviljades. Avdrag för

källskatt verkställdes i vanlig ordning av arbetsgivaren. Varje månad insände

kreditinrättningen till vederbörande myndighet en räkning å premiebeloppet,

åtföljd av de uppgifter som kunde erfordras för identifieringen

av insättaren. Beloppet överfördes snarast möjligt till sparinrättningen.

Den därefter följande kontrollen kunde ske i den ordning utredningsmannen

tänkt sig. Om skatteavkortning beviljades, behövde något särskilt

meddelande härom icke sändas till kreditinrättningen. Avsloges däremot

sådant yrkande helt eller delvis, skulle sparinrättningen underrättas härom;

denna hade då att återställa motsvarande premiebelopp. -— Enligt sparbanksföreningens

åsikt vore dess förslag förenat med åtskilliga fördelar.

Spararen kunde själv sköta sitt sparande. Medlen komme snabbt till förräntning.

Sparmedlen stannade inom spararens synfält och behövde icke

passera genom hela det statliga redovisningsförfarandet. Den psykologiska

effekten av skattelättnaden bleve väl så stark som enligt utredningsmannens

förslag, bl. a. därlör att spararen omedelbart finge premien s. a. s. mera påtagligt

i sin ägo. Ytterligare vunne man den fördelen, att annat regelbundet

sparande såsom sparklubbssparande och lönsparande kunde ske parallellt

med det premierade sparandet. Vidare befriades arbetsgivarna från uppgiften

att omhänderhava sparandet. Slutligen vore att beakta, att systemet

vore användbart även för andra småsparare än löntagare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund utformade likaledes ett förslag

avseende det tekniska förfarandet. Förbundet utgick därvid från att de^

för en sparpremiering i form av eftergift å skatt icke vore nödvändigt, att

spararen tillgodofördes skatteeftergiften hos arbetsgivaren. För spararen

vore det likgiltigt, om nedsättningen av skatten tillgodofördes honom hos

arbetsgivaren eller hos kreditinrättningen. För arbetsgivarna och sparinstituten

samt för taxerings- och uppbördsmyndigheterna skulle det emellertid

innebära en förenkling, om skattepremieringen tillgodofördes hos kreditinrättningen

och icke hos arbetsgivaren. Eftersom skattelättnaden ginge förlorad,

i den mån spararen i förtid toge i anspråk det på skattesparkonto insatta

beloppet, vore det vidare ur spararens synpunkt likgiltigt, om detta

konto gottskreves skattepremieringen omedelbart vid spartillfället eller först

nar premien finge lyftas. Kunde överföringen ske först vid sistnämnda tidpunkt,

innebure detta en förenkling. Skattepremieringen borde med hänsyn

till det anförda givas i form av skatterestitution genom sparinstituten. Eftersom

det stora flertalet sparare redan hade konton hos sparinstituten borde

det icke kravas, att det premierade sparandet skulle ske på speciella konton.

Spararen skulle vidare kunna använda sig av ett eller flera sparinstitut

efter eget val. I sin självdeklaration för sparåret skulle han i särskild bilaga

uppgiva de sparposter, för vilka han yrkade skattelättnad. Ä taxerings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1953

myndigheterna skulle det ankomma att pröva, huru stor restitution av skatten

som kunde medgivas spararen, under förutsättning att sparmedlen icke

loges i anspråk före den fastställda tidpunkten. Storleken av delta restitutionsbelopp

angåves på ett särskilt bevis, som tillställdes spararen. Denne

hade att bevara restitutionsbeviset och i sinom tid förete det hos vederbörande

sparinstitut. Sparinstitutet skulle bekräfta pa beviset, att sparvillkoren

uppfyllts, och sedan spararen fått sådan bekräftelse, eventuellt från

flera berörda sparinstitut, kunde han hos något av dem lyfta den honom tillkommande

skatterestitutionen. Den kreditinrättning, som gottgjort spararen

skatterestitutionen, hade sedan att hos riksgäldskontoret mot överlämnande

av beviset lyfta därå angivet belopp. — Förbundet menade ytterligare, att det

icke borde krävas viss tids spärrning av sparmedlen som villkor för rätt till

restitution — en sådan spärrning förmodades i hög grad motverka allmänhetens

intresse för sparandet — ävensom att det icke vore någon olägenhet,

att, i motsats till vad utredningsmannen föreslagit, olika räntesatser tilllämpades

för skilda här berörda sparkonton.

Även riksskattenämnden, sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i

Kalmar och Hallands lån framlade förslag till annan utformning av premieringen.

Då dessa förslag i många avseenden påminde om de nyss berörda

systemen, torde det dock icke vara nödvändigt att här närmare beröra

dem.

I detta sammanhang vill jag slutligen omnämna ännu ett förslag till sparpremiering,

vilket framlades i en från Svenska sparbanksföreningen inkommen,

den 31 januari 1952 daterad skrivelse. Detta förslag innebar, att banksparande

skulle på lämpligt sätt jämställas med försäkringssparande i fråga

om avdragsgillhet vid inkomsttaxeringen. Fysisk person skulle sålunda få

åtnjuta avdrag, maximalt med 400 kronor, för ökning av tillgodohavande

på motboks- eller sparklubbsräkning i sparbank och i postsparbanken,

på sparkasseräkning i affärsbank och jordbrukskassa samt på Kooperativa

förbundet och HSB:s sparkasseräkningar. Om man ville söka förhindra,

att denna avdragsrätt utnyttjades på så sätt, att sparmedel insattes kort

före ett årsskifte och uttoges strax efter detsamma, kunde man tänka sig

en spärrbestämmelse av innebörd, att de berörda banktillgodohavandena vid

ett års slut i detta avseende icke finge beräknas till högre belopp än t. ex.

50 gånger motsvarande ränteinkomst under året. Den föreslagna avdragsrälten

antoges ej komma alt medföra någon väsentlig ökning av taxeringsmyndigheternas

arbetsbörda, ökningen av bankmedlen skulle, liksom försäkringsavdraget

f. n., icke behöva kontrolleras annat än stickprovsvis, och

taxeringsmyndigheterna hade vid deklarationsgranskningen som regel föregående

års deklarationer tillgängliga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

28

Departementschefen

De allra flesta är val ense om att en ökning på bred front av det enskilda

sparandet skulle vara av stor betydelse som ett led i strävandena att stärka

stabiliteten i vårt ekonomiska liv. Inte minst gäller detta i dagens ekonomiska

läge. För att man skall nå fram till denna ökning av sparandet måste olika åtgärder

prövas, med verkan såväl på längre som på kortare sikt. En sådan åtgärd,

som — enligt vad jag tidigare har nämnt — vid skilda tillfällen har tagits

upp till diskussion, är en särskild statlig stimulering av det enskilda sparandet.

Givetvis låter sig en dylik i och för sig väl infogas i detta sammanhang.

Det kan naturligtvis frågas, om det är möjligt att vinna några påtagliga

fördelar på denna väg. En del av dem, som hade att yttra -sig över 1951

års promemorieförslag i ämnet, betvivlade detta. De satt-e i fråga, om allmänhetens

sparande lät sig på kort sikt nämnvärt påverkas av åtgärder som

de då föreslagna. Tveksamhet kom följaktligen till synes vid bedömningen

om det extra nysparande, vartill premieringen skulle -stimulera, kunde väntas

bli stort nog för att uppväga statens kostnader. Det hävdades därtill från

några håll, att kortsiktsåtgärder närmast vore direkt till skada. De komme

att motverka intresset för det normala sparandet och rubba balansen mellan

olika sparformer. Och uppenbarligen måste man ge dessa kritiker rätt i så

måtto, att man kan säga, att det icke är möjligt att prestera förhandsbevis

för att man med en premiering verkligen skall uppnå en effekt tillräckligt

kraftig för att rationellt motivera åtgärden. Man kan därför icke undgå att

hysa en viss tvekan om lämpligheten att genomföra ett premieringsförfarande

av nu avsett slag. Å andra sidan torde emellertid, om sparpremieringen

konstrueras i en ur teknisk synpunkt ändamålsenlig form, enligt min mening

icke några större nackdelar kunna följa av en sådan åtgärd. Tillämpningstiden

för en sådan anordning bör emellertid till en början begränsas till

innevarande och nästa år. På grundval av de erfarenheter som därvid vinnes

får bedömas vad som därefter bör företagas. Jag anser mig sålunda i

princip böra förorda, att staten under en begränsad tid främjar visst nysparande

genom en på lämpligt sätt anordnad premiering.

Det vitsordades i flera remissuttalanden över 1951 års promemoria, att en

premiering av sparandet enligt de linjer, som uppdragits i promemorian,

skulle vara tekniskt väl genomförbar. Jämsides härmed riktades det dock i

avsevärd utsträckning kritik mot den belastning av främst arbetsgivare och

taxeringsnämnder, som en lagstiftning enligt förslaget skulle få till följd.

Vad angår arbetsgivarna pekades det på att redan deras arbete med skatteuppbörden

vore betungande. Också taxeringsorganisationen vore synnerligen

arbetstyngd. Dess föreslagna medverkan vid sparpremieringen kunde befaras

bli till men för dess centrala och mera angelägna uppgifter. Till detta

komme, att den avsedda kontrollen av att endast nysparande premierades

knappast kunde bli fullt effektiv.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

För den sålunda framförda kritiken mot det 1951 föreslagna systemets

administrativa komplikationer föreligger enligt min mening visst fog. Bl. a.

med tanke på den provisoriska karaktären hos de planerade åtgärderna är det

av betydelse, att administrationsapparaten icke göres vidlyftigare än som är

nödvändigt, liksom att de anlitade organen icke tvingas att åsidosätta permanenta

och för det allmänna väsentliga uppgifter.

De invändningar, som då gjordes mot att premieringen skulle anknytas

till beskattningen — att med andra ord premien skulle få formen av en

skattenedsättning — synes mig likaledes förtjäna beaktande. Från andra

håll betecknades visserligen, i anslutning till promemorieförslaget, skattelättnaden

som den psykologiskt effektivaste premieringsmetoden. Det kan

heller icke bestridas, att en sparpremiering i form av minskning av

källskatteavdraget kan ha utsikter att åstadkomma resultat. Det är dock

icke givet, att en lämpligt ordnad kontantpremiering blir mindre effektiv.

Om sålunda intet bestämt kan sägas om den ena eller andra formens företräde

från denna synpunkt, synes emellertid vissa principiella synpunkter

böra fälla utslaget till förmån för linjen med kontantbidrag. Att bereda

skattelättnad för viss form av sparande står i mindre god överensstämmelse

med principerna för vår skattelagstiftning. Enstaka avsteg har gjorts

från dessa principer, såsom när det gäller avdraget för försäkringspremier.

Detta är dock knappast skäl nog att nu göra ytterligare avsteg för syften,

som måhända i samma mån kan tillgodoses på annat sätt.

Av vad jag har sagt lär framgå, att den sparpremiering som jag förordar

inte i alla delar bör utformas efter de riktlinjer, som drogs upp i 1951 års

promemoria. Den kritik, som framfördes under remissbehandlingen av promemorian,

liksom de alternativa förslag som från vissa håll samtidigt framlades,

inrymde i flera avseenden uppslag och synpunkter som nu bör beaktas.

Från dessa utgångspunkter har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till kontantpremiering av frivilligt sparande under

åren 1955 och 1956.

Närmast kommer jag att lämna en redogörelse för det huvudsakliga i det

sålunda utarbetade förslaget.

Det sparande, som enligt förslaget kan premieras, skall ha formen av insättningar

under år 1955 eller 1956 på särskilt upplagda konton i bank. Insättningarna

ombesörjs av spararen själv. Vid insättning krediteras spararen

preliminärt en sparpremie, som avses skola utgå med 20 procent av

1955 års och 15 procent av 1956 års sparbelopp. Högst 1 000 kronors sparande

per år skall kunna komma i fråga till premiering. Vid utgången av år

1960 tillfaller premien slutligt spararen, under förutsättning att sparbeloppet

fortfarande innestår å kontot. De innestående medlen skall icke vara

spärrade. Men vid uttag före år 1961 går spararen miste om sparpremien

för det uttagna beloppet. Endast sparpremie, som definitivt tillfallit spararen,

utbetalas av statsverket till vederbörande bank. Som konsekvens bär
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

av gottgör banken icke ränta på preliminärt gottskrivna premier utan endast

på det av spararen själv insatta beloppet. Sparpremie skall icke vara

skattepliktig inkomst.

För rätt till sparpremie skall krävas, utöver vad som nyss sagts, att spararens

taxerade inkomst under sparåret enligt förordningen om statlig inkomstskatt,

vid sambeskattning tillhopa med makens, uppgår till minst 1 200

kronor och att spararen — om han är gift makarna tillsammans — under

samma år ökar sina sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet.

Kontrollen över att så är fallet skall ankomma på taxeringsnämnderna.

Fördenskull skall spararen, samtidigt med att han avlämnar självdeklaration

för sparåret, göra en särskild anmälan till taxeringsnämnden.

Sedan denna funnit, att de angivna kraven är fyllda, lämnas meddelande

härom till vederbörande bank. För konto, beträffande vilket sådant meddelande

icke ingått, åtnjutes ingen sparpremie.

Efter denna översiktliga redogörelse skall jag närmare beröra vissa särskilda

punkter i förslaget.

Vad först angår frågan, vilka sparformer som skall premieras,

valde utredningsmannen 1951 att låta de föreslagna åtgärderna avse

i huvudsak endast banksparandet. Det har häremot invänts, att andra sparformer,

icke minst det ekonomiskt viktiga försäkringssparandet, vore lika

förtjänta av premiering. Invändningarna kan icke utan vidare avvisas. Frågan

sammanhänger dock i viss man med hur man vill begränsa premieringen

i tiden och till beloppet. Dras gränserna tills vidare tämligen snävt i dessa

avseenden, minskas risken för ogynnsam inverkan på andra sparformer.

Tekniskt skulle det vara en svårlöslig uppgift att utsträcka premieringen till

allt sparande; det betydelsefulla kravet på enkelhet i tillämpningen skulle

vid en utsträckning bli svårt att tillgodose.

I fråga om försäkringssparandet skulle en premiering måhända visserligen

lättare lata sig anordna. Jag vill emellertid erinra om att denna form

av sparande redan är premierad genom det avdrag för kapitalförsäkringsm.

fl. premier, som får atnjutas vid taxeringen. Det försäkringssparande,

som kan vara att påräkna från det stora flertalets sida, torde oftast rymmas

inom det sålunda medgivna avdraget. Försäkringssparandet får dessutom i

mindre grad än banksparandet antagas vara känsligt för en tillfällig stimulans.

Jag förordar sålunda, att premieringen begränsas till banksparandet.

Bl. a. med hänsyn till den form för sparkontoinsättningarna jag föreslår

finner jag för närvarande icke tillräckliga skäl föreligga att låta premieringen

omfatta också sparkonton för obligationsköp hos riksgäldskontoret.

Däremot bör sparkonto kunna uppläggas även hos centralkassa för jordbrukskredit.

Det kunde ifrågasättas att inbegripa även KF:s och HSB:s

sparkassoi. Det är emellertid att märka, att dessa kassors rörelse, om än

tämligen omfattande, icke avser inlåning från allmänheten utan från organisationernas

medlemmar. Därtill kommer, att dessa sparinstitut, även om

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

missbruk från deras sida icke skulle kunna befaras, icke är anknutna till

det offentliga på samma sätt som bankerna, vilka är underkastade särskild

inspektion. Med hänsyn härtill torde kretsen av de sparinstitut, som skall

kunna medverka vid premieringen, icke lämpligen böra utvidgas till att

omfatta även de nu nämnda eller andra med liknande sparverksamhet.

Det må framhållas, att premieringen givetvis skall kunna komma även

sådant organiserat banksparande som exempelvis sparklubbssparande och lönsparande

till godo, i den mån de uppställda villkoren fylls.

Vad beträffar arbetsgivarnas medverkan vid sparandet

torde de skäl överväga, som tala mot en obligatorisk sådan. Enligt min

mening bör den föreslagna sparpremieringen icke begränsas till löntagare

utan kunna komma alla till godo. Genom att man icke gör arbetsgivarnas

medverkan obligatorisk vinner man den fördelen, att i princip ett enhetligt

system kan genomföras för alla sparare.

Även om jag sålunda föreslår, att spararen principiellt själv skall ombesörja

insättningarna av sparmedel, är det givet, att en medverkan från arbetsgivarens

sida är värdefull, där den kan åstadkommas på frivillighetens

väg. Sådan medverkan har förekommit och förekommer vid andra former av

sparande.

Det system som jag skisserat innebär vissa avvikelser från 1951 års

förslag beträffande förhållandet mellan spararen och banken.

Jag avser här frågorna om i vad mån sparmedlen skall vara spärrade

och om vilken räntesats som skall gälla för dessa medel.

I den förra frågan föreslogs i promemorian, att uttag från sparkonto

under de två första åren efter sparåret skulle få ske endast i vissa extraordinära

situationer. Det har invänts, att en sådan spärrning måhända icke

vore psykologiskt lämplig; alt den avskräckte potentiella sparare kunde

betyda mer från allmän synpunkt än att den hindrade förbrukning av sparmedel.

Jag anser, att denna invändning förtjänar beaktande. Utan spärrning

blir visserligen uttagen fler. Men det synes rimligt att antaga, att en

sparare, som avsett att få sitt sparande premierat, i allmänhet icke i oträngt

mål gör uttag från sitt sparkonto och därmed mister sin rätt till sparpremie.

Enligt min mening talar övervägande skäl mot särskilda bestämmelser

om spärrning av sparkontomedlen. Detta utesluter dock inte, att det kan

vara lämpligt, att bankerna i fråga om premiesparandet normalt tillämpar

en viss uppsägningstid. Härigenom kan motverkas, att premiesparkontona

i onödan utnyttjas för utpräglat kortfristigt sparande. För sparbankernas

del ligger det härvid nära till hands, att de tillämpar den i reglementena

bestämda uppsägningstiden, som lagenligt skall vara minst en månad. Eu

liknande uppsägningstid torde vara lämplig också för övriga berörda kreditinstitut.

I särskilda fall bör givetvis efter prövning uttag kunna få ske ulan

föregående uppsägning.

I den andra nyssnämnda frågan, om räntesatsen för sparmedlen, inne
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

bär 1951 års förslag, att ränta skulle utgå enligt den vid varje tillfälle

gällande högsta inlåningsräntan i sparbank. Bakgrunden till förslaget var

bl. a., att postsparbankens och, vad angår sparkasseräkning, affärsbankernas

högsta inlåningsränta är en halv procent lägre än flertalet sparbankers;

en enhetlig räntesats sades vara nödvändig från propagandasynpunkt.

Att den högsta inlåningsräntan gjordes till norm motiverades med

att bankernas kostnader för sparkontomedel bleve särskilt låga. Dels komme

nämligen hela sparbeloppet att insättas på en gång, genom postverkets

förmedling, och dels skulle, som nyss nämnts, medlen vara spärrade under

viss tid. Med den uppläggning jag föreslår bortfaller dessa argument

för en standardisering uppåt av räntenivån. I och för sig vore det väl icke

otänkbart att det oaktat föreskriva en räntesats i nivå med den högsta

förekommande sparbanksräntan. Enligt min mening är emellertid en dylik

föreskrift knappast av behovet påkallad. Med hänsyn bl. a. till vad Svenska

bankföreningen anfört i sitt yttrande över 1951 års förslag torde det icke

vara uteslutet, att den högsta sparbanksräntan kommer att bli normgivande,

även om detta icke särskilt föreskrives. Olägenheterna av att icke alla

medverkande banker skulle tillämpa en och samma räntesats torde för övrigt

icke vara av sådan art, att det i författningsväg bör uppställas krav

på dylik likformighet. Däremot bör det lämpligen stadgas, att envar bank

skall vara skyldig att för det premierade sparandet tillämpa sin högsta

inlåningsränta. Till en del fyller ett dylikt stadgande samma uppgift som

det av 1951 års utredning föreslagna.

I anslutning härtill vill jag något beröra spörsmålet, om särskilda konton

hos bankerna obligatoriskt bör uppläggas för premiesparandet. I den mån

detta sparande, bortsett från premieringen, likställes med annat sparande —

insättning ombesörjes av spararen själv, medlen förblir disponibla, vanlig

ränta tillämpas — kan behovet av sådana särskilda konton uppenbarligen

diskuteras. Det är dock sannolikt, att det spelar en viss roll från propagandasynpunkt,

att det premierade sparandet koncentreras till särskilda konton.

Från vissa synpunkter torde det också tekniskt bli enklare, åtminstone om

sparpremien skall krediteras i samband med insättningen, en fråga som jag

senare återkommer till. Det må vidare nämnas, att bankorganisationerna i

sina förslag 1951 till alternativa lösningar icke räknade med annat än att

särskilda konton skulle uppläggas. Enligt min uppfattning bör med hänsyn

till det sagda en författning i ämnet innehålla föreskrift av denna innebörd.

Kontona i fråga bör lämpligen benämnas premiesparkonton. Vad angår organiserat

lönsparande och sparklubbssparande kan det måhända vara ändamålsenligt,

att sparandet sker i vanlig ordning under året och det för

premiering avsedda sparbeloppet först i slutet av året överföres till premiesparkonto.

Beträffande lönsparandet kan det kanske i viss utsträckning visa

sig möjligt att låta redan upplagda konton fungera som premiesparkonton.

I förenklingssyfte bör vidare föreskrivas, att en och samma person icke

får premieras för mer än ett premiesparkonto varje år. Av samma skäl bör,

när banken så bestämmer, insättningar på och uttag från premiesparkonto

få ske endast i helt tiotal kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

I fråga om formen för premieringen liar på åtskilliga håll

ansetts, att skattelättnad skulle vara att föredraga framför kontantbidrag.

Som jag i det föregående utvecklat kan emellertid vissa principiella skäl

anföras mot skaltelättnadslinjen. Därutöver är det att märka, att valet

mellan de båda premieringsformerna påverkas av hur systemet i övrigt bygges

upp. Anlitas arbetsgivarnas medverkan, kan en premiering i form av

skattelättnad komma spararen till godo redan på källskattestadiet, med andra

ord i direkt samband med sparandet. En skattelättnad utan arbetsgivarnas

medverkan skulle däremot svårligen kunna komma till synes förrän på slutskattedebetsedeln,

alltså ett å två år efter tidpunkten för sparandet.

Det har betonats att det psykologiskt sett är av vikt, att premieringen

kommer till uttryck redan vid spartillfället. Vid ett system, som icke bygger

på arbetsgivarnas medverkan, har alltså från denna synpunkt kontantpremiering

försteget, om premien tillfaller spararen omedelbart vid insättningen

på sparkontot. Tekniskt skulle det inte vara uteslutet att i sådant syfte

successivt med sparandet insätta kontanta premier på sparkontona; vid

förtidsuttag av sparmedlen skulle premierna i så fall återgå till staten. Den

sålunda skisserade ordningen har dock den olägenheten, att det måste bli

en omständlig redovisning och återredovisning av sparpremier mellan statsverket

och bankerna, i varje fall om sparmedlen icke skall vara spärrade.

Denna olägenhet lär dock vara möjlig att undvika. Eftersom det är avsett,

att sparpremierna icke skall kunna utbetalas till spararna, förrän den

bestämda kvalifikationstiden gått till ända, har bankerna dessförinnan intet

behov av att få premiebeloppen utanordnade från statsverket. Spararen bör

det oaktat vid insättningen kunna preliminärt krediteras vederbörlig sparpremie;

i bankens räkenskaper kommer denna villkorliga skuld till spararen

att motsvaras av en lika stor villkorlig fordran hos statsverket. Vid

förtida uttag från sparkontot minskas på samma sätt spararens premietillgodohavande.

Gottgjord ränta bör icke ifrågakomma för premiering. Av

banktekniska skäl bör uttag i första hand anses avse insatt sparbelopp. Under

år 1956 insatt belopp bör vid uttag, när spararen ej annat önskar, anses

taget i anspråk framför under år 1955 insatt. Vid varje insättning och uttag

torde anteckning om den på beloppet belöpande sparpremien böra göras i

motboken eller motsvarande handling. Premiekreditering i samband med

insättning bör göras så att det klart framgår, att den är endast villkorlig.

Preliminärt gottskrivna sparpremier skall uppenbaidigen icke beaktas vid

tillämpningen av för bankerna gällande lagstadganden om inlåningsrätt och

kassareserv.

Först vid kvalifikationstidens utgång bör banken äga att av statsverket

rekvirera premierna för de sparbelopp, som då fortfarande innestår på kontona.

Av denna uppläggning följer givetvis, att ränta icke kommer att

utgå å premiebeloppen, förrän från den dag de slutligt tillfallit spararen.

Detta kan dock icke anses ha någon reell betydelse för spararen: för honom

bör det vara likgiltigt, om han får eu premie, som icke avkastar ränta, eller

eu premie, som avkastar ränta men i gengäld är i motsvarande mån lägre.

3 Bihnng till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 193

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

Rent tekniskt skulle det uppenbarligen vara ännu enklare att över huvud

icke gottskriva sparpremien, förrän spararen vore berättigad att lyfta den.

Genom en sådan ytterligare förenkling riskerade man dock att, som jag nyss

nämnt, gå miste om åtskilligt i psykologisk effekt. Jag anser under sådana

förhållanden, att kravet på enkelhet skäligen tillgodoses, om det föreskrives,

att sparpremien krediteras preliminärt på sparkontot vid insättningen

men icke utbetalas till banken förrän den får lyftas av spararen.

Det nu angivna systemet synes vara att föredraga framför skatlelättnadslinjen

också från den synpunkten, att det icke belastar budgeten redan

under sparåret. Då premierna icke skall utbetalas förrän vid ett senare

tillfälle, kommer det nysparande, som premieringen stimulerar till, att innebära

en nettoökning av det totala sparandet under ifrågavarande år, något

som självfallet är av vikt när man som här överväger åtgärder med sikte

i första hand på de närmaste åren. Därmed vill jag icke förneka, att man

från vissa synpunkter kan ha anledning att tveka inför att uppskjuta en

utgift till en framtid, vars möjligheter endast föga låter sig överblickas. Om

så skulle befinnas önskvärt, kan man givetvis fördela den formella belastningen

på flera år genom anslag på budgeten.

Härefter torde få upptagas frågan om premiens storlek och vissa

andra frågor i anslutning därtill.

Fasta utgångspunkter saknas för bedömningen, hur stor premien bör

vara och vilka villkor som i övrigt bör uppställas. Man är här hänvisad

till antaganden och uppskattningar. Å ena sidan har man att beakta, att

premien skall vara stor nog för att kunna tänkas verkligen stimulera sparandet.

Å andra sidan bör det tillses, att statsverkets kostnader hålls inom

en rimlig ram.

Det är vidare givet, att premiens storlek hänger nära samman med kvalifikationstidens

längd. Om sparmedlen måste stå inne t. ex. fem år för

att ge rätt till premie, bör premien rimligtvis vara högre än om spararens

väntetid begränsas till tre eller fyra år. Enligt min mening kan det vad

gäller denna kvalifikationstid propagandamässigt vara till en viss fördel,

att premiesparandet kan få formen av ett målsparande, att in. a. o. hela

det premierade sparbeloppet, både 1955 och 1956 års, på en gång kan

ställas till spararens förfogande. Det synes mig därför lämpligt, alt för båda

åren rätten till sparpremie blir definitiv, när sparbeloppet fortfarande står

inne vid 1960 års utgång. Det innebär sålunda i sin tur, att det bör ges en högre

premie för 1955 års sparande än för 1956 års. Efter olika överväganden har

jag ansett mig böra föreslå, att premien bestäms till 20 procent av sparbeloppet

för 1955 och 15 procent av sparbeloppet för 1956. En sådan differentiering

kan måhända också i någon mån stärka en önskvärd snabb effekt av

premieringen.

Vidare förordar jag, att premie utgår för ett årligt sparbelopp av högst

1 000 kronor för varje sparare. Med detta maximum bör det finnas golt

utrymme för en ökning av det stora flertalets banksparande. Av statsfinan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

siella skäl kan därtill ett högre maximum knappast komma i fråga, särskilt

som jag — enligt vad jag i det följande kommer att utveckla — ansett

mig icke böra föreslå en genomgående kontroll av att sparkontoinsättningarna

verkligen representerar nysparande.

De belopp, som utgår i form av sparpremie, bör icke hänföras till skattepliktig

inkomst. Uttrycklig bestämmelse därom bör intagas i författningen.

Att en blott preliminärt gottskriven sparpremie icke ingår i den skattepliktiga

förmögenheten torde icke behöva särskilt föreskrivas. Jag vill i detta

sammanhang också erinra om de möjligheter till skattefrihet för ränta på

sparbelopp, som öppnats genom det av årets riksdag efter förslag i proposition

nr 59 beslutade bottenavdraget från kapitalinkomst.

Sammanfattningsvis föreslår jag sålunda i de senast berörda avseendena,

att sparpremie skall utgå för belopp, som innestått till utgången av år 1960,

dock för högst 1 000 kronor årligen, att sparpremien skall utgöra 20 procent

av sparbeloppet för år 1955 och 15 procent för år 1956 samt att den icke

skall ha karaktär av skattepliktig inkomst. En sparpremie av denna storlek

är, med hänsyn även till skattefriheten, liktydig med en tilläggsränta av

fyra å fem procent per år. Denna förmån synes vara så pass väl tilltagen,

att den borde kunna få en påtagligt sparstimulerande verkan.

Vad härefter beträffar kravet på nysparande som villkor för

rätt till sparpremie möttes, som jag tidigare nämnt, 1951 års förslag av

många invändningar. Dessa innebar huvudsakligen, att kontrollen härutinnan

skulle avsevärt tynga taxeringsnämnderna, i varje fall om den skulle

bli någorlunda effektiv. Jag delar uppfattningen att det är synnerligen angeläget,

att taxeringsorganisationen i möjligaste mån får koncentrera sig

på vad som är dess huvuduppgifter. Av 1951 års utredning hävdades, att

taxeringsorganisationens engagemang i sparpremieringen beträffande flertalet

sparare skulle bli föga krävande. Det bör emellertid beaktas, att den

form av kontroll som då föreslogs avsåg en premiering, som skulle omfatta

blott löntagare. I promemorian påpekades att en kontroll i enlighet

med förslaget merefndels skulle bli komplicerad, om premieringen utsträcktes

till de självständiga företagarna. Som jag framhållit förordar jag

en sådan utsträckning. Icke minst med hänsyn härtill har jag ansett det

icke lämpligt att anordna en detalj kontroll av att sparkontoinsättningarna

härrör från nysparande.

I och för sig kunde det sättas i fråga, om icke kravet på nysparande helt

kunde utgå. Det kan sägas, alt en premiering likväl skulle innebära en

viss stimulans till nysparande och att det från vissa synpunkter skulle

kunna tolereras, att en del äldre sparande samtidigt droge fördel av premieringen.

Men mot en dylik uppläggning kan å andra sidan anföras, att

den i förhållande till den antagliga effekten bleve betydligt kostsammare för

statsverket. För alla som redan hade banktillgodohavanden bleve del den

enklaste vägen till premiering att göra en överföring från ett konto till ett

annat.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 år 1955

Då denna lösning sålunda näppeligen kan godtagas, återstår möjligheten

att förenkla kontrollen av att nysparande föreligger. Svenska sparbanksföreningens

förslag i dess tidigare refererade skrivelse den 31 januari 1952 synes

därvid erbjuda en lämplig utgångspunkt. Enligt detta förslag skulle viss

ökning av banktillgodohavanden premieras, oavsett förmögenhetsutvecklingen

i övrigt. Jag finner en sådan begränsning, som i hög grad skulle minska

taxeringsnämndernas belastning, i princip acceptabel. Den medför visserligen,

att en person kan skaffa sig rätt till sparpremie bl. a. genom att

realisera t. ex. värdepapper eller lösören eller upptaga lån för ändamålet.

Enligt min mening bör dock risken för att premieringen skulle orsaka

dylika transaktioner i större skala kunna betraktas som relativt liten.

Jag föreslår sålunda, att som villkor för rätt till sparpremie skall gälla,

att spararen skall ha ökat sina sammanlagda tillgodohavanden hos banker

och andra penninginrättningar minst med sparbeloppet. Det må påpekas,

att med penninginrättningar här avses även andra än de, hos vilka premiesparkonto

får uppläggas.

Härjämte förordar jag att endast den, vars taxerade inkomst under sparåret

enligt förordningen om statlig inkomstskatt uppgår till minst 1 200 kronor

— beloppet anknyter till gränsen för deklarationsskyldighet — skall

äga rätt till sparpremie. Utan denna spärr skulle en välbärgad person kunna

bli flerdubbelt premierad genom att överflytta egna medel till sparkonton

för minderåriga barn eller andra närstående utan egna inkomster, något

som icke är avsett.

Äkta makar bör få upplägga var sitt premiesparkonto, om den taxerade

inkomsten för endera maken eller för makarna tillhopa uppgår till minst

1 200 kronor. Kravet på ökning av banktillgodohavanden minst med sparbeloppet

bör gälla för makarna tillhopa. Härigenom förebyggs, att en överföring

från den ene makens bankkonto till den andres ger rätt till sparpremie.

I övrigt bör enligt min mening äkta makar behandlas som två av varandra

oberoende sparare. I 1951 års promemoria föreslogs motsatsen: för makar

tillhopa skulle sålunda bl. a. gälla samma sparbeloppsmaximum som för ensamstående

sparare. Det har häremot invänts, att sambeskattningen icke

borde få sträcka sina verkningar även till sparpremieringen. Det kan dessutom

antagas, att det i viss mån skulle komplicera förfarandet att göra den

ene makens premiering beroende av den andres. Vad jag föreslår innebär sålunda,

att vardera maken skall kunna premieras för ett sparande av 1 000

kronor, om den taxerade inkomsten för någon av makarna eller för dem båda

tillsammans uppgår till minst 1 200 kronor och därjämte deras sammanlagda

banktillgodohavanden har ökat med 2 000 kronor eller mer.

När det gäller det närmare förfarandet hos taxeringsnämnderna

är det av betydelse, att möjligheterna till förenklingar även i detaljerna

tas tillvara.

På taxeringsnämnderna kommer att falla kontrollen av att spararen vederbörligen

har ökat sina banktillgodohavanden och att hans taxerade in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:Is proposition nr 193 år 1955

komst uppgår till föreskrivet belopp. Genom taxeringsnämndernas medverkan

förebygges, att en sparare premieras för flera sparkonton i olika banker.

Det må här inskjutas, att det i och för sig skulle ha varit möjligt att anförtro

de båda senare uppgifterna åt andra organ. Då dessa båda uppgifter

emellertid torde kräva endast ett ringa mått av arbete och då för den återstående

uppgiften, kontrollen av banktillgodohavandena, andra än taxeringsnämnderna

icke med fördel kan komma i fråga, måste den nyss angivna

lösningen anses vara den lämpligaste.

Den som vill erhålla sparpremie bör ha att anmäla detta, med uppgift om

premiesparkonto och sparbelopp, samtidigt med att han avlämnar självdeklaration

för sparåret. Gift sparare, som icke själv är deklarationsskyldig,

bör foga sin anmälan vid makens deklaration. Rent tekniskt kan det i övrigt

i fråga om anmälan förfaras på olika sätt. En möjlighet är, att motboken,

när sådan användes, förses med genom perforering frånskiljbara blad, ett

för varje sparår, på vilka noteras saldot på kontot, och att det avrivna bladet

bifogas deklarationen som anmälan om premiesparandet. Även andra

möjligheter kan emellertid övervägas. I riksskattenämndens deklarationsupplysningar

och eventuellt också på själva deklarationsblanketten kan

lämpligen tas in eu erinran om vad premiespararen har att iaktta vad anmälan

beträffar.

I fråga om ökningen av banktillgodohavanden torde taxeringsnämndens

kontroll normalt kunna begränsas till en summarisk jämförelse mellan årets

och föregående års deklaration. Även den senare står i allmänhet till nämndens

förfogande i dess arbete. I de fall då föregående års deklaration inte

utan omgång är tillgänglig, torde nämnden — om särskild anledning till

närmare undersökning ej föreligger eller stickprovskontroll anses böra verkställas

— få förutsätta att kravet på ökning av banktillgodohavandena är

fyllt.

Om resultatet av sin prövning bör taxeringsnämnden ha att underrätta

banken. Lämpligen kan beslutet antecknas på den inkomna anmälan, som

därefter översändes till banken. De konton, för vilka beslut om bifall, helt

eller delvis, inkommer till banken, blir s. a. s. auktoriserade och medför rätt

till sparpremie.

Om en sparare skulle ha gjort anmälan om premie för flera konton,

bör det konto, som upptar det högsta sparbeloppet, godkännas för premiering.

Skulle äkta makar ha anmält var sitt konto för premiering men deras

sammanlagda ökning av banktillgodohavanden vara mindre än summan av

sparbeloppen, bör bristen avräknas i enlighet med vederbörandes egna önskemål.

De sparare, som kan komma i fråga för sparpremie men av förbiseende

e. d. icke anmält sig för sådan hos taxeringsnämnden, torde böra ha möjlighet

att i stället göra anmälan till prövningsnämnden. Anmälan bör dock,

för afl vinna beaktande, göras före utgången av året efter sparåret.

Har enligt meddelande från taxeringsnämnden rätt till sparpremie befunnits

icke föreligga eller inkommer över huvud intet meddelande — i vilket

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 193 år 1955

senare fall banken i god tid bör ha aviserat spararen -- bör preliminärt

gottskrivna sparpremier för ifrågavarande sparår avföras från härav berörda

konton hos bankerna.

Spararen bör ha rätt att anföra besvär över beslut som gått honom emot,

med den begränsningen att kammarrätten bör bli högsta instans. Något

nämnvärt behov av besvärsrätt för representant för kronan eller av rätt för

prövningsnämnderna att ex officio granska taxeringsnämndernas beslut i

detta avseende torde däremot icke föreligga. Icke heller synes det erforderligt

att meddela föreskrift om att ändring av taxeringen i förekommande

fall skall föranleda motsvarande ändring av tidigare meddelade beslut om

rätt till sparpremie. Ett beslut härvidlag bör med andra ord stå fast, i den

mån icke spararen efter besvär vinner ändring i beslutet.

1 fråga om de föreslagna premieringsbestämmelsernas

ikraftträdande och giltighetstid vill jag framhålla, att de skäl

som föranleder förslaget uppenbarligen gör det angeläget, att bestämmelserna

träder i kraft utan dröjsmål. Premieringen bör sålunda till att börja med

ta sikte på sparande under 1955. Vad sedan giltighetstiden beträffar bör

såsom jag förut antytt den föreslagna anordningen betraktas som ett försök.

Det är under sådana förhållanden icke lämpligt att redan nu utsträcka

tillämpningstiden längre än två år. Om en fortsättning i en eller annan

form bör följa får bli beroende av den ekonomiska utvecklingen och därjämte

av de erfarenheter, som det föreslagna systemets tillämpning under

åren 1955 och 1956 kan skänka.

Jag förordar alltså, att tills vidare endast sparande under åren 1955 och

1956 skall ifrågakomma för premiering.

För en uppskattning av statens kostnader för s p a r p rein

i e r i n g e n saknar man praktiskt taget hållpunkter. 1951 års utredning

betraktade synbarligen en årskostnad på uppåt 50 miljoner kronor som

icke direkt osannolik. Det system för premieringen jag föreslår skiljer

sig i flera avseenden från det då ifrågasatta; ändringarna är i stort sett

ägnade att höja statsverkets kostnader. Till siffermässig belysning må

nämnas, att mot exempelvis en miljon sparposter per år på i genomsnitt

halva maximibeloppet, alltså ett totalt årsbelopp av 500 miljoner kronor, svarar

ett sammanlagt premiebelopp av 100 miljoner kronor för år 1955 och

75 miljoner kronor för år 1956. För min del anser jag det emellertid knappast

sannolikt, att premiesparandet skall kunna få denna omfattning. För 1955

inverkar det dessutom, att premieringen inte kommer att verka under mer

än en del av året.

Då premierna såsom jag tidigare utvecklat avses skola utbetalas till bankerna

först då de definitivt tillkommer vederbörande sparare, erfordras f. n.

ingen medelsanvisning för ändamålet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 193 år 1955

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om premi&ring av frivilligt sparande

under åren 1955 och 1956.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olle Lindberg

550771. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:358 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition a1 i texten
  2. BevU 1955:51 Betänkande i anledning av väckta motioner med förslag till förordning om bostadssparande. s. 2 i texten
  3. BU 1955:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956, dels i ämnet s. 1 i texten