Angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m
1955-09-22 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1955:203, Angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposition nr 203 år 1955
1
Nr 203
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare m. m.; given Stockholms
slott den 22 september 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sam. B. Norup
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att amorteringslån (stödlån) under vissa villkor
skall kunna beviljas de jordbrukare, som år 1955 tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av ogynnsam väderlek. Även handelsträdgårdsmästare,
som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster från odling på
friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, skall kunna beviljas stödlån
för mera betydande skador på dessa odlingar. Lånen föreslås skola löpa
med 4 1/2 procent ränta med möjlighet för Kungl. Maj:t att ändra räntesatsen,
om det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill: Låntagare med
brukningsdel av högst 20 hektar åker eller, i fråga om handelsträdgårdsmästare,
med förutom brukaren och tillfällig arbetskraft ej mer än en helårsanställd
arbetare må åtnjuta räntefrihet i två år för högst 3 000 kronor
av lånebeloppet. I fråga om lånebelopp, för vilket ränta skall utgå, skall de
första två årens ränta läggas till kapitalbeloppet. Lånen, som skall vara
amorteringsfria i två år, skall amorteras under en tid av fem år eller, om
särskilda skäl föreligger, högst tio år, i undantagsfall 15 år. Låneverksamheten
skall handhas av lantbruksnämnderna under medverkan av riksbanken.
Förvaltningen av lånen skall åvila riksbanken. Det begäres, att de odisponerade
medlen av de investeringsanslag, som anvisats till stödlån i anledning
av skördeskador under tidigare år, cirka 3 000 000 kronor, samt ett
nytt investeringsanslag av 60 000 000 kronor skall få disponeras för ändamålet.
Slutligen hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj :t att, om särskilda
skäl föreligger, medge högst två års förlängning av den amorteringsfria
tiden för 1952 års stödlån.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 203
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 september 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om statligt stöd
till jordbrukare för skördeskador på grund av väderleksförhållandena samt
anför därvid.
Med anledning av de skador, som uppstått på 1950 och 1951 års skördar,
anvisades under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån
till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51, dels ock ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52.
Enligt beslut av 1952 års riksdag (prop. 1952: 253, JoU 58, rskr. 448) fick
de båda investeringsanslagen tagas i anspråk jämväl för utlämnande av
stödlån med anledning av 1952 års skördeskador. Vidare anvisades av 1953
års riksdag under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån
till jordbrukare ett investeringsanslag av 30 000 000 kronor å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53.
Enligt beslut av 1954 års riksdag fick omförmälda, tidigare anvisade
investeringsanslag tagas i anspråk jämväl för utlämnande av stödlån med
anledning av 1954 års skördeskador. Till samma ändamål anvisade riksdagen
vidare under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån
till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 5 000 000 kronor å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1954: 223, JoU 47,
rskr. 392), dels ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1955: 57, JoU 6, rskr. 118).
Av de sålunda anvisade medlen kvarstod vid utgången av budgetåret
1954/55 ett odisponerat belopp av sammanlagt drygt 3 000 000 kronor. Bestämmelser
rörande låneverksamheten med anledning av 1954 års skördeskador
meddelades i kungörelsen den 10 december 1954 (nr 723) om stödlån
till jordbrukare.
Till komplettering av de år 1952 beslutade stödlånen lämnades särskilda
bidrag utan återbetalningsskyldighet på villkor som närmare utformades
av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhand
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955
lingsdelegation. För ändamålet användes medel, som redan tillförts jordbruket
inom jordbrukskalkylens ram men som icke tagits i anspråk. Sammanlagt
stod cirka 5 000 000 kronor till förfogande för sådana bidrag.
Även de år 1954 beslutade stödlånen kompletterades med särskilda bidrag
utan återbetalningsskyldighet. Till av skördeskadorna särskilt hårt drabbade
jordbrukare anvisade sålunda riksdagen i mars 1955 6 000 000 kronor
att tagas i anspråk för behovsprövade bidrag utan återbetalningsskyldighet,
därav 1 000 000 kronor skulle användas för att förstärka bidragsgivningen
i övre Norrland (prop. 1955: 57, Joll 6, rskr. 118). För ändamålet
togs i anspråk de besparingar ur reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, vilka till följd av de i samband med
skördeskadorna minskade mjölkleveranserna till mejeri beräknades uppkomma
under regleringsåret 1954/55. De anvisade medlen fördelades centralt
på lantbruksnämnderna av lantbruksstyrelsen i samråd med representanter
för jordbruksnämnden, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk, varefter varje lantbruksnämnd i samråd med representanter
för vederbörande hushållningssällskap och jordbrukets organisationer
efter ansökan slutligt fördelade det till förfogande ställda beloppet.
Lantbruksnämnderna hade enligt riksdagens beslut frihet att bestämma,
om bidraget skulle utgå kontant eller i form av avskrivning å stödlån, som
beviljats på grund av skördeskada under år 1954.
Vidare anvisade riksdagen i maj 1955 ett belopp av högst 2 500 000 kronor
för att inom Norrbottens och Västerbottens län ytterligare mildra verkningarna
av 1954 års skördeskador. I enlighet med ett av jordbruksnämnden
i samråd med Svenska mejeriernas riksförening och jordbrukets förhandlingsdelegation
framlagt förslag fördelades sagda belopp på de inom omförmälda
län verksamma mejeriföreningarna, varvid som utgångspunkt för
fördelningen togs de på grund av mjölkinvägningens minskning ökade mejeri-
och transportkostnaderna. Inom varje mejeriförenings område slutligen
fördelades de tilldelade beloppen lika på den under år 1953 invägda
myckenheten mjölk, oavsett fetthalten, och till varje mejerileverantör utgick
bidrag i relation till hans mjölkinvägning under denna tid.
Genom remiss den 10 augusti 1955 har Kungl. Maj:t anmodat lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd att avge utlåtande över dels en av
styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets sörmlandsdistrikt ingiven
skrift rörande hjälpåtgärder med anledning av felslagen skörd under år
1955, dels en från Bohusläns småbrukarförbund inkommen skrift angående
prissättningen på jordbruksprodukter in. m. Vidare har Kungl. Maj:t genom
beslut den 16 augusti 1955 uppdragit åt jordbruksnämnden att i samråd
med lantbruksstyrelsen utreda omfattningen och arten av de mera väsentliga
skador, som uppkommit å 1955 års skörd till följd av väderleksförhållandena.
Med anledning härav har lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd
i gemensam skrivelse den 16 augusti 1955, under förmälan att tidpunkten
ännu icke är inne för eu någorlunda säker bedömning av omfattningen av
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955
årets skördeskador, såsom en första åtgärd hemställt, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen, att de medel, som innestår outnyttjade å fonden
för låneunderstöd, lantbruksstyrelsens delfond, skall användas för utlämnande
av stödlån till jordbrukare, som drabbats av mera väsentliga skador
å 1955 års skörd, samt att, utöver nu nämnda outnyttjade medel, ett belopp
av 60 000 000 kronor skall anvisas för samma ändamål. I anslutning härtill
har ämbetsverken hemställt, att Kungl. Maj :t måtte utfärda kungörelse
om stödlån till jordbrukare i huvudsaklig överensstämmelse med ett av
ämbetsverken framlagt förslag.
Vidare torde jag i detta sammanhang få anmäla, att lantbruksstyrelsen i
skrivelse den 26 maj 1955 hemställt, att Kungl Maj :t måtte föranstalta om
sådan ändring av 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån
till jordbrukare att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet för
dylika lån skall kunna medges under högst två år utöver den tid, under vilken
lånen enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfria. I skrivelse
den 27 augusti 1955 har lantbruksstyrelsen därefter — under förmälan att de
områden, som i år träffats svårast av torkan, till stor del sammanfaller med
de områden, som hade svåra skördeskador år 1952 — understrukit angelägenheten
av att förslag av den innebörd, som angivits i nyssnämnda skrivelse,
snarast måtte föreläggas innevarande års höstriksdag.
I en till jordbruksdepartementet den 10 september 1955 inkommen skrift
har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anhållit, att Kungl. Maj :t
i fråga om stödåtgärder i anledning av skördeskadorna måtte låta samma
principer, som kommer att fastställas för jordbruket, gälla även för tillämpliga
delar av trädgårdsodlingen.
Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har i sin skrivelse utöver en
närmare redogörelse för nyssnämnda förslag i korthet berört vissa övriga
spörsmål, som tagits upp i de för utlåtande remitterade skrifterna. Innan jag
går in på ämbetsverkens förslag, torde jag få redogöra för det huvudsakliga
innehållet i dessa skrifter samt för ämbetsverkens utlåtande häröver.
I skrivelse den 8 augusti 1955 har styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets
sörmlandsdistrikt anfört, att den till följd av innevarande års
långvariga och intensiva torka rådande foderbristen i Södermanland medfört
utslagning av kreaturen i en omfattning, som för många jordbrukare
kommer att orsaka stora ekonomiska svårigheter för lång tid framåt genom
minskat produktionsunderlag. Till följd av det sedan år 1952 försämrade
ekonomiska resultatet av jordbruksproduktionen har de flesta jordbrukarna
inga reserver, som kan användas till att täcka de mycket kännbara förluster,
som uppkommer genom den felslagna skörden. De 40 procent av Södermanlands
jordbrukare, som är arrendatorer, har ej heller någon möjlighet
att genom skogsuttag ersätta skördebortfallet. Under sådana förhållanden
anser distriktsstyrelsen det ofrånkomligt med ingripande från statsmakternas
sida och föreslår dels att erforderliga penningmedel snarast möjligt ställes
till förfogande för lån, så att skulder för utsäde, konstgödsel, fodermedel,
inventarier m. in., vilka avsetts skola inlösas med årets skörd, kan överföras
från växlar till amorteringslån med förslagsvis fem års amorteringstid
och rimligare ränta än nu gällande, dels att kredit för inköp av utsäde och
konstgödsel till höstsådden samt fodermedel för vintern på samma sätt
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
ställes till förfogande, dels att skattebefrielse medges för inkomster av försålda
slaktdjur i de fall, där en väsentlig minskning av kreatursstammen
sker, dels att därest den stora utslaktning, som nu äger rum inom vissa områden,
skulle komma att omfatta större delen av landet, fryslagring får ske
med statsgaranti för kostnader och prisfall. Distriktsstyrelsen påtalar vidare
vikten av att till foder användbar halm i år tages tillvara i stället för alt
brännas eller plöjas ner. Slutligen framställer distriktsstyrelsen yrkanden
om justering av jordbrukets produktpriser.
Bohusläns småbruknrförbund har i skrivelse den 6 augusti 1955 anhållit,
att Kungl. Maj :t måtte dels omedelbart utfärda förbud mot att till foder
användbar halm brännes eller på annat sätt förstöres, dels använda alla
till buds stående medel för att säkra ett rimligt pris på fodersäd, oljekraftfoder
och hönsfodermjöl. Till stöd för sin anhållan har förbundet anfört,
bland annat, att den sena, kalla våren och den intensiva torkan under högsommaren
hotar att leda till en omfattande katastrof för jordbruket i Bohuslän.
Även om en del djur nedslaktas till följd av foderbristen, kommer
flertalet jordbrukare att bli nödsakade att köpa foder, enär en så stark decimering
av djurstammen, att denna skulle motsvara årets skörd, komme att
undergräva produktionen för flera år framåt.
I fråga om den av styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets sörmlandsdistrikt
föreslagna skattebefrielsen för inkomster av försålda slaktdjur
anför lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden i huvudsak följande.
I de fall där en minskning av djurbesättningarna sker som ett led i en
stadigvarande produktionsomläggning ingår likviderna för försålda liv- eller
slaktdjur enligt gällande skatteregler icke bland de intäkter, å vilka skatt för
inkomst av jordbruksfastighet beräknas. Distriktsstyrelsens förslag tager
således sikte på de fall, då en tillfällig minskning av kreatursstammen äger
rum, och avser att förhindra att det tillfälliga kapitaluttag, som därigenom
sker, medför en ökning av vederbörandes skatteplikt för inkomst. Det är
att märka, att detta problem i huvudsak icke torde uppkomma i de fall, där
inkomst av jordbruksfastighet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.
Flertalet jordbrukare tillämpar emellertid i sina deklarationer kontantprincipen.
Ämbetsverken vill erinra om de förslag i liknande riktning, som var aktuella
i anledning av de stora utslaktningarna till följd av den landsomfattande
missväxten under de första åren på 1940-talet. Situationen var till följd
av då rådande avspärrningsförhållanden av helt annan svårighetsgrad än
den nuvarande. Man kan konstatera, att nuvarande lagbestämmelser och
dessas tillämpning i praxis, vilka får ses som ett resultat av den då förda
diskussionen, icke möjliggör någon generell skattebefrielse av här avsett
slag. Ämbetsverken förmodar, att allmänna förutsättningar nu icke föreligger
för en ändring av dessa bestämmelser med sikte enbart på jordbruket.
Det torde nämligen knappast vara möjligt att genomföra en ändring på
denna punkt för jordbrukets del utan att samtidigt upptaga till övervägande
en motsvarande ändring i tillämpningen av kontantprincipcn även inom
andra näringsgrenar. Det får enligt ämbetsverkens mening icke förbises,
att den nackdel man här för jordbrukets del vill undanröja, i själva verket
skulle medföra ett avsteg från kontantprincipen samt alt tillämpningen av
denna princip i andra avseenden på sina hall ansetts vara förmånlig för
jordbruket.
Utöver dessa allmänna betänkligheter synes det ur jordbruksekonomisk
synpunkt vara tveksamt, om den föreslagna skattebefrielsen är lämplig sett
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
på längre sikt. Distriktsstyrelsen framhäver i sin skrivelse, på tal om mjölkpriset,
betydelsen av att man förhindrar en ökad övergång till kreaturslösa
jordbruk, men dess förslag till skattebefrielse måste, om det förverkligas,
medföra en minskning av de enskilda jordbrukarnas betänkligheter
mot en utslaktning. Skattebefrielsen skulle dessutom kunna inbjuda till
spekulativa överväganden i den mån fördelen därav skulle komma även de
jordbrukare till godo, som icke lidit av årets torka men som ändock av
annan orsak skulle finna det lämpligt att för viss tid minska sina besättningar.
En legal möjlighet att undgå skattekonsekvenser vid en tillfällig minskning
av kreatursbesättningen föreligger å andra sidan för de jordbrukare,
som i sin skatteredovisning tillämpar kontantprincipen, däri att likviden
för försålda djur kan uppdelas på flera beskattningsår. Därest likviden
tages i anspråk under något följande år för återuppbyggnad av besättningen
blir visserligen likviden skattepliktig intäkt, men den kommer att mer än
väl uppvägas av en avdragsgill omkostnad för inköp av livdjur. Enligt vad
jordbruksnämnden inhämtat är man inom jordbrukets föreningsrörelse inställd
på att medverka till en sådan uppdelning av likviderna vid uppgörelser
med leverantörerna. Denna i och för sig lätt framkomliga väg kan emellertid
i vissa fall medföra en tillfällig försämring av jordbrukarnas likviditetsställning
och aktualiserar sålunda även i denna del behovet av statliga åtgärder
för att underlätta långivningen till jordbruket.
Beträffande den av distriktsstyrelsen i Sörmland föreslagna statsgarantien
för kostnader och prisfall vid fryslagring av kött uttalar jordbruksnämnden,
att några landsomfattande tecken på väsentligt större slakt än
normalt i vart fall icke vid tiden för uttalandet har givit sig tillkänna.
Nämnden erinrar vidare om att åtgärder, innefattande statlig garanti för
täckning av lagringskostnader och prisfallsförluster för lagrade köttvaror,
skulle stå i strid mot 1947 års riksdagsbeslut, enligt vilket statlig lagring
ej skall ifrågakomma för animaliska produkter. För att underlätta lagring
av kött och fläsk har emellertid vissa andra åtgärder vidtagits. Härom anför
jordbruksnämnden följande.
För innevarande regleringsår finnes enligt riksdagens bemyndigande
möjlighet att till lagerhållare av kött och fläsk utbetala rörelsemedel mot
en förmånlig räntesats, nämligen gällande diskonto plus 0,5 procent. Enligt
riksdagens beslut avses denna anordning skola kvarstå oförändrad även
under regleringsåret 1955/56. Möjligheterna att på nu anfört sätt erhålla
lån har redan i viss utsträckning utnyttjats av Sveriges slakteriförbund.
Nämnden har vidare beslutat, att bidrag till täckning av kostnaderna för
lagring av kött och fläsk skall kunna utgå av medel, som insamlats eller
kommer att insamlas genom slaktdjursavgifter, samt har hemställt hos
Kungl. Maj :t om att i fortsättningen få uttaga en slaktdj ursavgift för storboskap
för nu anfört ändamål. Nämnden har för avsikt att tillämpa detta
beslut med verkan redan från den 20 augusti 1955. Enligt nämndens uppfattning
torde de vidtagna åtgärderna verksamt bidraga till att stimulera
till en lagerhållning av köttvaror, vilken i nuvarande läge av flera skäl
måste anses önskvärd.
Med anledning av Bohusläns småbrukarförbunds anhållan att ett »rimligt»
pris på fodersäd, oljekraftfoder och hönsfodermjöl med alla till buds
stående medel skall säkras, erinrar jordbruksnämnden till en början om
den nuvarande regleringen på fodermedelsområdet.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
Importen av fodermedel är icke föremål för kvantitativ reglering och införselavgift
vid import av fodermedel uttages endast i fråga om majs och
melass samt sockersnitzel och torkad betmassa. Avgiften är i samtliga fall
3 kronor 50 öre per deciton. Att den bibehållits sammanhänger med att
avgiftsmedlen erfordrats för att stödja äggproduktionen, vilket måste anses
vara ett direkt småbrukarintresse. Inom nämnden är frågan om en sänkning
av avgiften på sockersnitzel och torkad betmassa aktuell. Denna fråga
kommer att behandlas under den närmaste tiden. Vidare må erinras om att
tullfrihet på nämndens förslag sedan den 1 december 1954 medgivits vid
import av korn. (Den införselavgift, som fortfarande är i kraft för oljekraftfoder
ur vissa inom landet odlade slag av oljeväxtfröer, saknar i detta
fall betydelse, då den endast avser att skydda avsättningen av svenskodlade
produkter, vilkas prissättning regleras av nämnden.)
Jordbruksnämnden anför vidare att, oaktat de flesta fodervaror icke är
belagda med införselavgift, priserna till förbrukare enligt lantbruksförbundets
noteringar är förhållandevis höga.
Sålunda noterades den 9 augusti 1955 i Malmö ett pris per deciton av för
majs — däri inräknat införselavgift om 3 kronor 50 öre — 48 kronor 25
öre, för utländskt korn 37 kronor, för sorghum 32 kronor 50 öre och för
vetekli (i säckar) 39 kronor 25 öre. Anledningen till de förhållandevis höga
priserna torde vara det tidigare på världsmarknaden rådande fasta prisläget.
En viss nedgång har emellertid kunnat märkas, vilket inom den närmaste
tiden synes kunna komma att påverka de svenska försäljningspriserna.
Jordbruksnämnden anmäler därefter, att den haft kontakt med representanter
för såväl de privata importörerna som riksförbundsorganisationen
och därvid framhållit vikten av att behovet av importerade fodermedel
i god tid tillgodoses. I detta sammanhang anför nämnden i huvudsak följande.
Vid nyssnämnda kontakter har även diskuterats frågan om en import —
eventuellt genom föreningen Svensk spannmålshandel av vete och råg
för foderändamål. Den importerade brödsäden, som i förhållande till sitt
fodervärde ställer sig relativt förmånlig i inköp jämfört med annan fodersäd,
skulle i så fall bli föremål för denaturering i samband med försäljning
till foder på samma sätt, som tidigare gällt för svensk brödsäd, vilken sålts
för utfodringsändamål.
För att bättre kunna bedöma försörjningssituationen med importfodermedel,
har jordbruksnämnden även föranstaltat om undersökning av i vilken
utsträckning fodervaror inköpts men ännu ej inkommit till landet.
Denna inventering visar, att för leverans under tiden intill den 31 december
1955 redan inköpts 53 000 ton fodersäd och 22 000 ton kli. Vidare har
sockerbolaget redan nu kontrakterat köp av 10 000 ton melass från Cuba.
Med hänsyn till den tidiga tidpunkten på säsongen får dessa kvantiteter enligt
nämndens mening anses tillfredsställande. Allt tyder enligt nämnden
på alt importbehovet kommer att tillgodoses genom importhandelns försorg.
Nämnden kommer emellertid för sin del att fortlöpande följa fodersituationen
samt, om så skulle erfordras, föranstalta om kompletterande import
via föreningen Svensk spannmålshandel. Jordbrukarna bör därför kunna
räkna med att någon brist på köpfodermedel icke kommer att uppstå under
regleringsåret. Som tidigare nämnts har det internationella prisläget på
foderspannmål under de senaste månaderna visat en fallande tendens. Havrepriset
kan dock enligt nämnden antagas komma att ligga högt även i fort
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955
sättningen, varför import av denna vara för foderändamål icke torde komma
att ske i någon nämnvärd omfattning.
Såsom förut anförts har såväl distriktsstyrelsen i Sörmland som småbrukarförbundet
i Bohuslän patalat vikten av att all till foder användbar
halm i år tages tillvara i stället för att brännas eller plöjas ner. På denna
punkt delar lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden helt de synpunkter,
som framförts i de remitterade skrivelserna, samt anför, att frågan om
halmens tillvaratagande redan tagits upp i jordbrukarpressen. Ämbetsverken
håller för troligt, att fortsatt upplysning i denna form kan vara av betydelse,
och har för avsikt att själva medverka däri. Däremot anser ämbetsverken
det icke erforderligt, att staten i rådande läge utfärdar formligt förbud
mot att halm brännes eller nedplöjes.
Beträffande de yrkanden om justering av jordbrukets produktpriser, som
framställts a\ distriktsstyrelsen i Sörmland, anför ämbetsverken, att dessa
yrkanden med hänsyn till vårens prisöverenskommelse icke slutligen torde
böra prövas, förrän omräkningen av jordbrukskalkylen ägt rum på grundval
av de skörderapporter, som avses skola lämnas per den 15 oktober 1955.
Jordbruksnämnden anmäler därför, att den avser att återkomma till denna
fråga.
I lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens gemensamma skrivelse den
16 augusti 1955 lämnar jordbruksnämnden, efter anmälan av de remitterade
skrifterna, på basis av föreliggande material en preliminär redogörelse för
bland annat skördeläget. Nämnden framhåller därvid, att tidpunkten ännu
icke är inne för en någorlunda säker bedömning av omfattningen utav årets
skördeskador. Till grund för uppskattningen föreligger nämligen än så
länge endast skörderapporter per den 15 juli 1955. Härom anför nämnden
i huvudsak följande.
Enligt sistnämnda rapporter syntes utsikterna för årets skörd vid ifrågara»jlri(^e--^<^Unk''
sätt katastrofala trots den kalla och regniga våren.
I Malmöhus och större delen av Kristianstads län visade rapporterna för
vete och fodersäd, att skörden kunde väntas bli bättre än på många år.
I andra delar av landet var dock förutsättningarna för en god skörd av
spannmål i regel sämre. Främst gällde detta för Södermanlands, östergötlands
och Kalmar län, norra delen, där skördeomdömena för vårsäden lå<*
mellan 1,7 och 2,1 mot normalt 3,0. I fråga om oljeväxter och rotfrukter
vantades för hela riket något under normal skörd. För vallhö registrerades
genomsnittstalet 2,4. Nedgången kvantitativt sett jämfört med normalskörd
motvages emellertid i väsentlig mån av höets goda kvalitet (hög proteinhalt).
I positiv riktning har även verkat de sällsynt goda bärgningsförhållandena
i större delen av riket.
Jordbruksnämnden framhåller, att den intensiva torka, som rått efter det
att rapporterna per den 15 juli avgavs, har väsentligt försämrat skördeutsikterna,
framför allt för vårsäden och potatisen. Att döma av nederbördens
fördelning på olika delar av landet finnes det hårdast drabbade större
området i ett brett bälte kring en linje Stockholm—Göteborg. Bältet täcker
praktiskt taget hela norra Götaland och östra Svealand. Sagda område har
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
under tiden den 6 juli—6 augusti (31 dygn), bortsett från några strängt
begränsade lokala skurar, erhållit mindre än 5 millimeter regn. Stora delar
av Uppland, Södermanland och Östergötland har under tiden därefter fram
till den 16 augusti varit praktiskt taget nederbördsfria.
Vidare anför jordbruksnämnden, att det redan av julirapporterna framgår,
att jordbrukets produktionsvolym under regleringsåret 1955/56 kommer
att bli betydligt lägre än man räknade med i normkalkylen våren 1955.
Enbart för brödsäd torde man få räkna med ett inkomstbortfall, som överstiger
100 miljoner kronor. Härtill kommer, bland annat, sannolikt starkt
ökade kostnader för importfodermedel, i den mån önskemålet att hålla underlaget
för animalieproduktionen någorlunda intakt skall kunna förverkligas.
Nämnden erinrar i detta sammanhang om att jordbrukarna enligt
prisöverenskommelsen på våren 1955 äger erhålla kompensation för inkomstbortfall
på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet överstiger
4 procent av jordbrukets totala inkomstsumma enligt den på våren uppgjorda
prognosen. Huruvida inkomstbortfallet kommer att bli större än
4 procent, motsvarande cirka 160 miljoner kronor, är ännu för tidigt att yttra
sig om. Undersökning härav skall ske på grundval av skörderapporter
per den 15 oktober 1955. Det förefaller emellertid nämnden sannolikt att sä
kommer att bli fallet.
Även om skadornas totala omfattning sålunda ännu icke kan slutligt
överblickas, anser jordbruksnämnden det dock uppenbart, att jordbruket i
de delar av landet, som särskilt hårt drabbats av torkan, i år kommer att
ställas inför ett betydande inkomstbortfall. För ett stort antal jordbrukare
torde detta medföra kreditsvårigheter av sådan natur, att katastrofala följder
kan uppkomma, därest icke hjälp lämnas från statens sida. Nämnden
erinrar i detta sammanhang om att vissa delar av torkområdet drabbades
av skördeskador även 1952 och/eller 1954 samt att många jordbrukare redan
till följd därav befinner sig i ett ansträngt finansiellt läge.
Med hänsyn till vad nu anförts har jordbruksnämnden funnit det angeläget
att bilda sig en uppfattning om i vad mån omedelbara åtgärder behöver
vidtagas från myndigheternas sida för att dels undvika katastrofsituationer,
dels underlätta för jordbrukarna i de drabbade områdena att
hålla animalieproduktionen uppe under det kommande året. Nämnden har
i detta syfte haft överläggningar med ordförandena i Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk jämte vissa företrädare för
jordbrukets ekonomiska organisationer, föreningen Svensk spannmålshandel
och spannmålsimportörerna. Nämnden anför, att därvid särskilt har
understrukits önskvärdheten av att jordbrukarna omedelbart får kännedom
om huruvida och vid vilken tidpunkt de av torkan hårdast drabbade
jordbrukarna kan påräkna hjälp från statens sida i fråga om kreditlättnader.
Visserligen är man enligt nämnden på det klara med att beslut i denna
fråga kräver riksdagens medverkan, men det bar framhållits, att redan elt
förslag från lantbruksstyrelsen och nämnden skulle åstadkomma en lugnande
verkan. Denna verkan skulle avsevärt förstärkas om elt sådant förslag
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
omedelbart behandlades i Kungl. Maj :ts kansli och snarast ledde till beslut
om proposition i ärendet till den riksdagssession, som börjar i mitten
av oktober. Nämnden anför vidare, att det i detta sammanhang har framhållits,
att jordbrukarna har en stor växelportfölj, som förfaller den 1 oktober
och att många jordbrukare har stora svårigheter att utan hjälp infria sina
växlar. Nämnden uppger, att därest beslut om kreditlättnader vore att
förvänta i början av riksdagssessionen, i vart fall jordbrukets organisationer
skulle vara villiga att i trängande fall bevilja något anstånd.
Efter nyssnämnda överläggningar har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden,
efter samråd, avlåtit en gemensam skrivelse i ämnet till Kung!.
Maj :t. Som en första åtgärd i anledning av årets skördeskador föreslår
lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden i skrivelsen, att statliga
s t ö d 1 å n snarast möjligt skall utlämnas till de av kreditsvårigheter hårdast
drabbade jordbrukarna. Ämbetsverken anmäler vidare, att de längre
fram ämnar taga ställning till frågan, huruvida skäl föreligger att, på samma
sätt som skett under regleringsåret 1954/55, lämna bidrag utan
återbetalningsskyldighet till jordbrukare, som är i trängande
behov därav. Ämbetsverken har nämligen ansett lämpligt att först avvakta
resultatet av den närmare undersökning av skördeskadornas omfattning,
som nämnden blivit anbefalld att utföra i samråd med lantbruksstyrelsen.
Redan i sin förevarande skrivelse uttalar emellertid ämbetsverken, att därest
frågan om kontanta bidrag till de hårdast drabbade jordbrukarna längre
fram skulle aktualiseras, dylika bidrag bör avräknas på den kompensation,
som kan komma att räknas jordbruket till godo enligt 4-procentregeln.
Syftet med lanehjälpen bör enligt lantbruksstyrelsens och
nämndens mening i princip endast vara att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter,
som kan uppkomma till följd av inkomstbortfall i anledning
av skördeskador, och att på så sätt förebygga, att dessa skador får en för
vederbörande jordbrukare katastrofal verkan.
I fråga om grunderna för lånehjälpen förordar ämbetsverken,
att dessa skall i väsentliga delar utformas i överensstämmelse med
stadgandena i 1954 års kungörelse om stödlån till jordbrukare. Med hänsyn
bland annat till det angivna syftet för lånehjälpen finner ämbetsverken
dock vissa avvikelser från dessa bestämmelser vara motiverade. I fråga om
dessa avvikelser anföres i huvudsak följande.
Vad först gäller räntefoten må erinras om att de statliga stödlånen i anledning
av 1954 års skördeskador löper med 4 procent ränta. Med hänsyn
till den förändring i det allmänna ränteläget, som numera ägt rum, synes
enligt ämbetsverkens mening en höjning av räntefoten till 4 1/2 procent
vara väl motiverad. Det bör dock understrykas, att denna högre räntefot hör
tillämpas endast så länge det nuvarande ränteläget äger bestånd. Ämbetsverken
förutsätter salunda, att Kungl. Maj :t, därest det allmänna ränteläget
skulle nedjusteras, kommer att vidtaga motsvarande sänkning av räntan
ä nu ifrågavarande lån.
11
Kungi. Maj. ts proposition nr 203 år 195.1
I anslutning till vad lantbruksstyrelsen och nämnden anfört om att lånen
i och för sig ej hör innefatta något särskilt bidrag från det allmännas sida
utan endast ha till uppgift att bidraga till att avhjälpa de av skördeskadorna
vållade kreditsvårigheterna torde skäl ej föreligga alt bibehalla den i
1954 års stödlånekungörelse medgivna räntefriheten under två år. Om rantefriheten
borttages, bör emellertid uppmärksammas, att skördeskadorna för
många jordbrukare torde komma att bli av sådan omfattning, att det
oavsett vilka stödåtgärder, som i övrigt vidtages från det allmännas sida —
kan bli svårt för dem att under de första åren betala ränta å de erhallna
stödlånen. Ämbetsverken föreslår därför, att ränta visserligen skall beräknas
redan från tiden för lånets utlämnande men att skyldighet att gälda
ränta icke skall föreligga under de första två åren. Den under sagda tid
upplupna räntan skall i stället läggas till det belopp, som vid utgången av
den amorteringsfria tiden av två år skall förräntas och amorteras.
Vad härefter gäller amorteringstiden erinrar ämbetsverken om att denna
enligt 1954 års stödlånekungörelse i regel skall utgöra fem år, dock att lantbruksnämnderna
skall ha möjlighet att i särskilda fall medge förlängning
till tio år. Med hänsyn till omfattningen av de skador, det bär är fråga om,
torde man få räkna med att det ofta ej kommer att bli möjligt för jordbrukarna
att fullgöra amorteringsskyldigheten på så kort tid som fem ar,
i synnerhet som vissa delar av de områden, där lånen i första hand torde bil
aktuella, drabbats av svag skörd även åren 1952 och/eller 1954 samt nianga
av de jordbrukare, som nu kan väntas söka stödlån, även torde ha att iuugöra
återbetalningsskyldighet på grund av tidigare erhållna stödlån ellei
eljest torde ha fått sin ekonomi försvagad till följd av skördeskador under
de senaste åren. I detta sammanhang må erinras om att lantbruksstyrelsen
funnit en omprövning av amorteringstiden för de tidigare beviljade stodiånen
nödvändig och därför i skrivelse till lantbruksnämnderna rekommenderat
dessa att, om ansökan därom göres, i regel medge förlängning av sagda
tid till tio år. Ämbetsverken finner det med hänsyn till vad nu anförts för
sin del mest ändamålsenligt, att man redan nu för bär ifrågavarande lan
räknar med en normal amorteringstid av tio år. I särskilda fall, da skadorna
är mycket betydande, hör möjlighet finnas att medge förlängning av
amorteringstiden till högst 15 år.
Vad angår frågan om lånens storlek 111a franihallas, att enligt o $ törsta
stycket 1954 års stödlånekungörelse lån i allmänhet ej må beviljas till
högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den förlust, sökanden beräknas
ha lidit. Något hinder att bibehålla en dylik bestämmelse i den nya
stödlånekungörelsen torde enligt ämbetsverken ej föreligga i och för sig.
Ämbetsverken finner sig dock böra framhalla, att man särskilt i sådana fall,
då skadorna är av stor omfattning, ej sällan torde få räkna med att ett lånebelopp,
motsvarande två tredjedelar av den lidna förlusten, icke äi tillräckligt
för att sökanden skall kunna övervinna de av skördeskadorna förorsakade
kreditsvårigheterna och att det sålunda ej sällan kan finnas nödvändigt
att utlämna lån till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar
av den lidna förlusten. ..
Ämbetsverken vill slutligen beröra ett mera detaljbetonat spörsmål rörande
kravet på säkerhet för stödlån. I 1954 ars stödlånekungörelse stadgas
som allmän princip, att för lån skall ställas säkerhet som lantbi uksnämndcn
finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Från kravet på
sådan säkerhet må dock göras eftergift, om lånebeloppet ej överstiger 3 000
kronor eller om det, vid lån å högre belopp, möter svårighet lor sökanden
att ställa dylik säkerhet och lantbruksnämnden finner sannolikt, att han
kommer att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet.
Undanlagsbe
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1953
stämmelsen beträffande lånebelopp å högst 3 000 kronor torde ha tillkommit
i syfte att förenkla förfarandet såväl för de lånesökande som för lantbruksnämnderna.
Ämbetsverken är även av den uppfattningen, att man beträffande
lån å dylika relativt begränsade belopp regelmässigt ej bör fordra
säkeihet. Erfarenheterna vid tillämpningen av 1954 års stödlånekungörelse
har emellertid visat, att det är förenat med vissa olägenheter att i författningen
angiva en fix gräns härvidlag. Denna har nämligen ej sällan uppfattats
så, att det skulle föreligga en ovillkorlig rätt för lånesökande att
erhålla lån upp till 3 000 kronor utan säkerhet, således även i sådana fall,
då lantbruksnämnderna med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
ansett sig ha anledning betvivla, att han kommer att söka fullgöra sin
betalningsskyldighet. Det synes därför enligt ämbetsverkens mening mest
ändamålsenligt, att den särskilda bestämmelsen beträffande lån å högst
3 000 kionor utgår ur lånekungörelsen och att det i stället får ankomma på
lantbruksnämnderna att fritt pröva, huruvida beträffande mindre lån skall
fordras säkerhet eller ej. Vid en dylik prövning bör dock, såsom nyss antytts,
gälla att säkerhet i regel ej bör fordras.
Ansökningstiden för lån i anledning av 1955 års skördeskador bör förslagsvis
utgå den 31 oktober 1955, dock att, om särskilda skäl föreligger,
lantbruksnämnderna bör äga till prövning upptaga ansökningar, som inkommer
senare.
För att låneverksamheten skall kunna komma i gång utan dröjsmål är
det enligt ämbetsverkens mening angeläget, att lantbruksnämnderna så
snart som möjligt får in ansökningar från åtminstone flertalet av dem, som
önskar begagna stödlånemöjligheterna, och därefter får börja granskningen
av dessa ansökningar. Därest Kungl. Maj:t beslutar proposition till innevarande
års höstriksdag i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda
förslaget, torde det enligt ämbetsverken vara lämpligt, att lantbruksnämnderna
omedelbart därefter börjar tillhandahålla ansökningsblanketter samt
vidtager en preliminär granskning av inkomna ansökningar, så att definitiva
beslut i anledning av dessa kan fattas, så snart propositionen behandlats
av riksdagen.
Beträffande medelsbehovet för lånen erinrar lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden om att av de under kapitalbudgeten, fonden för
.åneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare anvisade investeringsanslagen
den 1 juli 1955 återstod outnyttjat ett belopp av drygt 3 000 000 kronor. Ämbetsverken
föreslår, att detta belopp, i den omfattning det alltjämt står till
föi fogande, får användas för stödlån på grund av skördeskador år 1955.
Med hänsyn till det stora inkomstbortfall för jordbruket, som redan nu
kan förutses, samt med beaktande av att skadorna denna gång icke är av
lokal natur utan drabbat stora områden utgår ämbetsverken från att lånebehovet
kommer att bli av betydligt större omfattning än år 1954. Ämbetsverken
föreslår därför en förstärkning av lånefonden med 60 000 000 kronor
samt upplyser, att avsikten är att i samband med omräkningen av
jordbrukskalkylen i november överväga frågan om en ökning av detta belopp.
Därest de föreslagna lånebeslämmelserna kommer att godtagas, bör
nämligen vid sagda tid alla ansökningar om stödlån ha inkommit till lantbruksnämnderna.
Lantbruksstijrelsen anmäler i sin skrivelse den 26 maj 1955, att Riksförbundet
Landsbygdens folk i en skrift till lantbruksstyrelsen den 10 maj
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
1955 anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda sådan jordbrukare,
som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador, största möjliga
lättnad i fråga om lånets återbetalning i fall, då låntagaren drabbats av
skördeskador även år 1954 och på grund härav eller av annan anledningbefinner
sig i ekonomiska svårigheter. Riksförbundet har i sin skrift bland
annat hänvisat till föreliggande möjligheter att i mån av behov förlänga
amorteringstiden för stödlån på grund av skördeskador år 1952. För det
fall att låntagaren befinner sig i utpräglade ekonomiska svårigheter, har
riksförbundet vidare ifrågasatt, om lantbruksstyrelsen icke borde utrustas
med befogenhet att avskriva stödlån.
Lantbruksstyrelsen erinrar därefter om de för 1952 års stödlån gällande
bestämmelserna i fråga om amorteringstiden och anför.
I fråga om sättet för återbetalning av 1952 års stödlån gäller enligt bestämmelserna
i 4 § andra stycket kungörelsen den 19 december 1952 (nr
764) om stödlån till jordbrukare, att lånen, som är amorteringsfria under
två år, därefter skall återbetalas med en femtedel årligen. Om särskilda
skäl föreligger, kan lantbruksnämnden medge förlängning av amorteringstiden
till högst tio år. Den tid, inom vilken lånen senast skall vara slutbetalda,
uppgår sålunda normalt till tolv år. Enligt föreskrifter, som riksbanken
i samråd med lantbruksstyrelsen meddelat riksbankskontoren rörande
lånens förvaltning, skall som amorteringsfria år räknas det kalenderår,
under vilket lånet utbetalts, samt det därpå följande kalenderåret. Då
förfallodagen för stödlån enligt nämnda föreskrifter skall vara den 31 december,
skall sålunda den första kapitalavbetalningen å 1952 års stödlån
som regel ske den 31 december 1955. Enligt samma föreskrifter kan stödlåntagare,
som har betalningssvårigheter, i enlighet med vanliga bankinässiga
grunder erhålla viss tids anstånd — som regel högst sex månader
med inbetalning av amortering, som förfaller till betalning.
De i skriften från Riksförbundet Landsbygdens folk påtalade svårigheterna
för jordbrukarna finner lantbruksstyrelsen i hög grad beaktansvärda.
Styrelsen anför, att den vid sitt övervägande av de åtgärder, varigenom
ifrågavarande jordbrukare skulle kunna beredas erforderlig lättnad, funnit
ett genomförande av en mera liberal tillämpning av gällande bestämmelser
om förlängning av amorteringstiden för stödlånen vara den åtgärd,
som i första hand bör komma i fråga. I de fall då jordbrukare erhållit stödlån
på grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör sålunda
enligt styrelsens mening förlängning till högst tio år efter ansökning kunna
medges utan någon mera ingående behovsprövning. Styrelsen anmäler
i detta sammanhang sin avsikt att utfärda anvisningar härom till lantbruksnämnderna.
Genom förlängning av amorteringstiden från normalt fem till tio år reduceras
beloppet av varje särskild amortering med 50 procent. Lantbruksstyrelsen
framhåller, att enbart en sådan uppmjukning av lånevillkoren i
åtskilliga fall icke torde vara ägnad att ge låntagaren tillräcklig hjälp. Eu
effektivare hjälp kan enligt styrelsens mening behövas i sådana fall, då
låntagarens ekonomi kommit att utsättas för särskilt starka påfrestningar,
t. ex. om den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955
stor eller om, utan att så varit fallet, även andra omständigheter än skördeskador
bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning. Styrelsen anser,
att i dylika fall möjlighet bör finnas att framflytta tidpunkten för lånets
amortering, förslagsvis ytterligare högst två år utöver den tid, som
enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfri. En förutsättning härför
torde emellertid böra vara, att lånebeloppet i och för sig icke kan anses
ringa. Styrelsen föreslår därför, att en generell gräns sättes vid omkring
1 000 kronor, så att den ifrågasatta förlängningen av den amorteringsfria
tiden som regel icke skall beviljas, om lånet understiger detta belopp. Ytterligare
förutsätter styrelsen, att den för lånet förut fastställda amorteringsplanen
skall avpassas så, att lånet likväl kan beräknas bli slutbetalat
senast inom tolv år. Ett genomförande av styrelsens förslag kräver ändring
av 4 § andra stycket i förut omförmälda stödlånekungörelse.
I remissutlåtande den 26 augusti 1955 över lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens
framställning anför statskontoret, att något subventionsmoment
icke bör ingå i stödlåneverksamheten. Ur denna synpunkt ifrågasätter
ämbetsverket, om räntan icke bör höjas åtminstone något över nuvarande
obligationslåneränta för statslån, 4 1/2 procent. Då statsverket
även har andra omkostnader för sin upplåning, skulle eljest ränteinkomsterna
av stödlånen icke täcka statens kapitalkostnader. För en något högre
ränta talar enligt statskontorets mening även den omständigheten, att
lånen icke förutsättes skola löpa med en för hela lånetiden fast ränta. Med
hänsyn till att återbetalningsmöjligheterna blir avhängiga av de närmaste
årens skördeutfall, anser statskontoret en så lång amorteringstid som tio
år icke nu böra fixeras. I övrigt finner statskontoret de av lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden föreslagna bestämmelserna väl avvägda. Hur
stort anslag som kan erfordras, undandrager sig helt statskontorets bedömande.
Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 5 september 1955,
att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anser
det ofrånkomligt, att åtgärder skyndsamt vidtages för att lämna finansiell
hjälp i form av lån till sådana jordbrukare, som i år särskilt svårt drabbats
av skördeskador. Av tänkbara former för dylik hjälp, nämligen statlig kreditgaranti
eller stödlån, anser fullmäktige av flera skäl stödlåneformen vara att
föredraga.
När det gäller att bedöma, vilka som bör kunna få stödlån, bör enligt fullmäktiges
mening beaktas, att lån bör beviljas endast i sådana fall, då verkligt
behov av ekonomiskt bistånd föreligger. Fullmäktige anför vidare härom
samt om lånens storlek i huvudsak följande.
År jordbrukarens ekonomiska ställning trots skördeskadorna betryggande
eller har han genom tillgång på skog eller andra saluprodukter möjlighet
att anskaffa erforderligt rörelsekapital, bör lån sålunda ej ifrågakomma. Det
bör nämligen undvikas, att stödlån utlämnas till sådana jordbrukare, som
kan befaras utnyttja här avsedda låneform för att kringgå gällande kreditrestriktioner.
Eftersom det förutsättes, att låntagaren skall ha lidit en vä
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955
sentlig förlust, torde lån, som avser relativt sett mindre betydande skördeskador
— eller relativt små belopp — icke böra komma i fråga.
I likhet med vad som stadgades i 1954 års stödlånekungörelse må stödlån
enligt det nu föreliggande förslaget i allmänhet ej beviljas till högre belopp
än som motsvarar två tredjedelar av den förlust sökanden beräknas ha lidit.
I sin skrivelse har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden framhållit, att
man i sådana fall, då skadorna är av stor omfattning, ej sällan torde få räkna
med att ett dylikt lånebelopp icke är tillräckligt, för att^ sökanden skall
kunna övervinna de av skördeskadorna förorsakade kreditsvårigheterna. Detta
uttalande torde få uppfattas så, att ämbetsverken tänkt sig, att denna
gång avsteg från den normala maximiregeln skall kunna bli vanligare än
vid tillämpning av tidigare stödlånekungörelse. Enligt fullmäktiges mening
bör man emellertid vara synnerligen restriktiv, när det gäller att medge överskridande
av den normala maximigränsen. En viss schablonmässighet måste
nämligen tillämpas bland annat för att uppnå en snabb handläggning och
undvika ojämnheter i lånebehandlingen.
Beträffande den särskilda bestämmelsen i 1954 års stödlånekungörelse
om eftergift i fråga om säkerhet vid lån å högst 3 000 kronor finner fullmäktige
i likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden det vara att föredraga,
att denna bestämmelse icke medtages i den nya stödlånekungörelsen.
Däremot kan fullmäktige icke ansluta sig till ämbetsverkens uttalande, att
huvudregeln vid låneprövningen ändock bör vara, att säkerhet i regel
ej bör fordras. Snarare anser fullmäktige, att säkerhet bör krävas även
för dylika mindre lån, såvitt ej särskilda skäl undantagsvis föranleder
till annat. Det torde nämligen i allmänhet icke möta stora svårigheter för
jordbrukare, som här avses, att uppbringa säkerhet, även om man kanske
oftare än när det gäller större låntagare kan finna anledning att frångå
fordran på att säkerheten skall vara fullt bankmässig.
Fullmäktige biträder förslaget om att ränta för ifrågavarande lån för närvarande
bör utgå efter 4 1/2 procent. Om det allmänna ränteläget skulle därtill
föranleda, bör Kungl. Maj :t enligt fullmäktiges mening äga att under
löpande lånetid besluta om ändring av räntesatsen.
I likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anser fullmäktige
skäl icke föreligga att bibehålla den i äldre stödlånekungörelser medgivna
räntefriheten under två år. Däremot kan fullmäktige icke ansluta sig till
ämbetsverkens förslag, att skyldighet att inbetala ränta icke skall föreligga
under de första två åren. Att såsom ämbetsverken föreslagit i stället lägga
den upplupna räntan till det belopp, som vid utgången av en amorteringsfri
lid av två år skall förräntas och amorteras, skulle medföra ganska avsevärt
merarbete vid låneförvaltningen. Det finnes för övrigt enligt fullmäktiges
mening intet, som nu ger anledning till antagande, att låntagarna skall ha
mindre möjligheter alt betala upplupen ränta vid utgången av nästa år
än framdeles. Visar det sig, att låntagare icke förmår erlägga ränta under
de två första åren — eller senare —- och beror detta icke på brister hos
låntagaren själv, bör enligt fullmäktige efter framställning från låntagaren
anstånd självfallet kunna ifrågakomma. Fullmäktige ifrågasätter vidare, om
det finnes tillräcklig anledning all generellt medge två års anstånd med amor
-
16
Kungi. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
tering av erhållet stödlån. Vad nyss sagts om uppskov med räntebetalning
kan sägas äga tillämpning även när det gäller amorteringsfrihet under viss
tid. Frågan härom torde enligt fullmäktiges mening böra bedömas från fall
till fall.
Icke heller anser fullmäktige det lämpligt att i författning fastställa en
viss normal tid för lånets amortering — i förslaget tio år. Förhållandena
kan vara olika, och normalt bör en låntagare kunna återbetala ett lån betydligt
snabbare än en annan. Att medge längre amorteringstid än som är
nödvändigt strider mot allmänna låneprinciper och måste te sig särskilt
olämpligt under en tid, då restriktivitet måste uppehållas i den allmänna
kreditgivningen. Såsom fullmäktige förut framhållit, är det givetvis önskvärt
att erhålla så schablonmässiga regler som möjligt, men endast om så
kan ske utan eftersättande av väsentliga intressen. I den blivande författningen
torde enligt fullmäktiges mening följaktligen böra inflyta en föreskrift
om att lån skall vara återbetalt senast tio år efter dess beviljande,
dock alt om särskilda skäl föreligger, lånetiden må utsträckas till högst
femton år.
Beträffande vissa tekniska detaljer i fråga om amortering och ränta anför
fullmäktige i huvudsak följande.
Därest bestämmelserna om ränta och amortering, oaktat vad fullmäktige
förut anfört, skulle få det materiella innehåll, som innefattas i ämbetsverkens
förslag, är det av rent tekniska skäl icke lämpligt, att amorteringen skall
utgöra (exakt) en tiondel om året. Om två års ränta skall läggas till kapitalet,
torde nämligen i allmänhet uppkomma amorteringsbelopp, som slutar
på ören. En avrundning till jämna tiotal kronor bör i så fall ske och det uppkommande
ojämna beloppet uttagas som första amortering.
För tidigare lämnade stödlån gäller, att ränta och amortering skall erläggas
årsvis i efterskott, vilket i praktiken kommit att betyda, att den 31
december blir förfallodag för dessa inbetalningar. För att undvika en alltför
stor arbetsanhopning vid årsskiftet vore det för den låneförvaltande myndigheten
av betydelse, att annan förfallodag fastställdes för de ifrågasatta
nya lånen, förslagsvis den 15 november varje år. En sådan anordning torde
bli till fördel även för låntagarna.
I fråga om förfarandet med stödlån, då låntagaren avhänder sig sitt jordbruk,
anför fullmäktige följande.
Ämbetsverkens förslag upptager en bestämmelse av innehåll, att om låntagare
överlåter den brukningsdel, som han innehade då lånet beviljades,
eller väsentlig del därav till ny ägare, lånet skall av lantbruksnämnden kunna
uppsägas till betalning å tid, som nämnden bestämmer. Detsamma skall
enligt förslaget gälla, om låntagaren är arrendator och brukningsdelen övertages
av ny arrendator. Enligt fullmäktiges mening bör lånet automatiskt
förfalla till betalning i fall, som här avses, å den tidpunkt då egendomen
frånträdes, om icke låntagaren efter ansökan får medgivande att behålla
lånet, i vilket fall ändrade amorteringsvillkor bör kunna föreskrivas.
Fullmäktige berör slutligen frågan om låneärendenas handläggning och
erinrar om att ämbetsverkens förslag utgår från samma system i detta avseende
som 1954 års stödlånekungörelse. Låneverksamheten skall sålunda
Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955
17
under lantbruksstyrelsens tillsyn omhänderhas av lantbruksnämnderna. Förvaltningen
av beviljade lån skall dock handhas av riksbanken med den inskränkningen,
att det är lantbruksnämnd, som har att besluta om uppsägning
av lån.
Fullmäktige framhåller i anledning härav, att lantbruksnämnderna i allmänhet
torde ha en stor arbetsbörda även utan att få sig ålagda en så omfattande
ny uppgift, som ifrågavarande låneverksamhet torde komma att
innebära — särskilt med tanke på den mera ingående prövning av låneärendena,
som fullmäktige anser påkallad — och att dessa nämnder icke tillsatts
med tanke på att bedöma kreditfrågor. Det måste också enligt fullmäktige
vara en olägenhet, att låneärenden kommer att handläggas av två
olika myndigheter, icke minst när det gäller att uppnå skyndsam behandling.
Fullmäktige finner det därför önskvärt att i möjligaste mån undvika en
dylik anordning och anför, att man beträffande det övervägande antalet
stödlåneärenden kan utgå från att det är fråga om krediter, som i stort
sett är av bankmässig karaktär och bör bedömas bankmässigt. Detta gäller
alldeles särskilt om låneärenden som avser relativt sett större belopp. Med
hänsyn härtill synes det fullmäktige önskvärt, att låneprövningen anförtros
åt ett organ med erfarenhet och vana vid behandling av kreditfrågor. Av de
organ, som därvid kan komma i fråga, synes riksbanken äga de bästa förutsättningarna
för att snabbt och effektivt lösa föreliggande uppgifter. Riksbankskontoren
kan visserligen, anför fullmäktige, icke sägas ha förvärvat
någon stor erfarenhet på jordbrukskreditens område, men genom handläggning
av ett betydande antal lån, övertagna från egnahemsorganen och hushållningssällskapen,
samt genom den tidigare stödlåneverksamheten är kontoren
ingalunda främmande för jordhrukskreditfrågor och har i kredithänseende
även fått beröring med ett relativt stort antal personer, som kan förutsättas
ingå i det nya låneklientelet. Fullmäktige ifrågasätter därför, om det icke
skulle vara lämpligt, att de stödlåneärenden, där det blir fråga om bedömning
icke endast av skördeskadornas omfattning och sökandenas behov av
att erhålla lån utan även av säkerhets-, avbetalnings- och andra kreditspörsmål,
bör helt prövas och avgöras av riksbankens avdelningskontor.
Fullmäktige nämner i detta sammanhang, att i riksbankens kontorsstyrelser
regelmässigt ingår en erfaren jordbrukare. Om prövningen av ifrågavarande
stödlåneärenden anförtros åt riksbanken, är avsikten att komplettera
de kontorsstyrelser, som för närvarande saknar representant för jordbruket.
Enligt vad riksbanksledningen förvissat sig om vid sammanträde med direktörerna
vid de avdelningskontor, som mest skulle komma att beröras av
ett genomförande av fullmäktiges förslag på denna punkt, bar kontoren möjlighet
att snabbt behandla och avgöra inkommande låneärenden. Sannolikt
kommer behandlingen att bli minst lika snabb, som om ärendena först skall
prövas av lantbruksnämnderna. Dessa har nämligen, så snart beslut i låneärende
föreligger, att underrätta vederbörande riksbankskontor, vilket sedan
i sin tur får vidtaga åtgärder för införskaffande av erforderliga lånchandlingar.
Om riksbanken ensam hade ansvaret för lånebehandlingen, skulle
2 Iiihang till riksdagens protokoll 19!>5. i samt. Nr 203
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
de olika momenten kunna handläggas mera i ett sammanhang. Fullmäktige
anför, att på en del håll den omständigheten vållat viss tidsutdräkt, att
lantbruksnämndernas beslut icke från början lämnat tillräckligt klara besked
om vari säkerheten för beviljat lån skall bestå.
Enligt fullmäktiges mening bör låneverksamheten sålunda organiseras
efter följande linjer.
Samtliga ansökningar om stödlån bör insändas till vederbörande riksbankskontor.
Inkomna ansökningar bör skyndsammast möjligt bli föremål för
utredning genom kontorsstyrelsens försorg. Har sökanden icke erbjudit säkerhet
och finner kontorsstyrelsen, att han saknar möjlighet att ställa sådan,
bör ärendet skyndsamt överlämnas till lantbruksnämnden för fortsatt handläggning.
Beträffande övriga låneärenden skall kontorsstyrelsen, med anlitande
av tillgänglig expertis, undersöka om förutsättningar för lån enligt
författningen är för handen. I fall då lån prövas böra utgå och den erbjudna
säkerheten bedömes såsom tillfredsställande, skall kontorsstyrelsen därefter
med tillämpning av grunderna i författningen bestämma lånebelopp, eventuell
amorteringsfrihet och amorteringstidens längd. Omedelbart efter det
att erforderliga låne- och säkerhetshandlingar ingått, skall kontoret utbetala
beviljat lånebelopp. När det gäller lån, som beviljas av riksbankskontor, bör
det sedan ankomma på kontoret att även i fortsättningen besluta i uppkommande
frågor, bland annat om eventuell uppsägning av lånet på grund av
bristande betalning m. m.
De låneansökningar, som avslås av riksbanken, bör överlämnas till lantbruksnämnden
tillika med den utredning, som riksbankskontoret införskaffat.
Finner lantbruksnämnden särskilda skäl tala för att lån bör utgå, trots
att riksbanken funnit sig icke böra bevilja lånet — det kan här förutsättas
komma att främst röra sig om lån, där riksbanken bedömt säkerheten såsom
otillfredsställande — bör lantbruksnämnden ha möjlighet att besluta om lån
enligt samma grunder, som tillämpas beträffande låneansökningar, vilka
omedelbart överlämnats till lantbruksnämnden med hänsyn till att någon
säkerhet icke kunnat ställas.
Själva förvaltningen av de lån, som beviljas av lantbruksnämnd, torde böra
omhänderhas av riksbanken enligt samma regler, som gäller för äldre stödlån.
Det för stödlåneverksamheten tillgängliga beloppet torde av Kungl. Maj :t
böra fördelas mellan riksbankskontoren och lantbruksnämnderna. Man torde
böra förutsätta, att icke hela beloppet fördelas på en gång utan att viss
reserv innehålles, till dess det blir möjligt att överblicka lånebehovens storlek
inom de olika distrikten.
Mot fullmäktiges beslut har herr Kristensson i Osby reserverat sig och
med instämmande av herr Kollberg anfört följande.
Fullmäktige bör tillstyrka förslaget från jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen
beträffande stödlån till reglering av 1955 års skördeskador.
Dessa lån är av sådan karaktär, att låneprövningen bör såsom föreslagits
av de båda ämbetsverken verkställas av lantbruksnämnderna och icke av
riksbanken.
Herr Rubbestad bar med anledning av bankofullmäktiges beslut i särskilt
yttrande anfört följande.
Såsom framgår av skrivelse den 16 augusti 1955 från jordbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen torde det vara uppenbart, att jordbruket i de delar
av landet, som särskilt hårt drabbats av torkan i år, kommer att ställas
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
19
inför ett betydande inkomstbortfall, som för många jordbrukare medför
samma ekonomiska avbräck som inträffad arbetslöshet för en vanlig arbetare.
Det har i detta sammanhang också framhållits, att jordbrukarna till
följd av inköp av utsäde, konstgödsel och kraftfoder har en stor växelportfölj,
som förfaller den 1 oktober, och att många har svårigheter att utan
hjälp infria sina växlar. I likhet med jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen
måste man anse det ofrånkomligt, att åtgärder skyndsamt vidtages
för att lämna finansiell hjälp till sådana jordbrukare, som i år särskilt
hårt drabbats av skördeskador.
De förslag till hjälpåtgärder, som förordats av dessa två myndigheter, bör
därför biträdas. Det är också lämpligt att i författningen fastställa en viss
normal tid för lånets amortering på sätt, som de båda myndigheterna förordat.
Detta kan icke strida mot allmänna låneprinciper, och låntagarna
erhåller därigenom större trygghet och bättre förutsättningar skapas för
fullgörandet av betalningsskyldigheten.
Beträffande såväl frågan om ärendenas handläggning som andra i samband
därmed berörda frågor tillstyrkes det från de båda myndigheterna
framlagda förslaget. Låneverksamheten bör sålunda under lantbruksstyrelsens
tillsyn omhänderhas av lantbruksnämnderna. Dessa har ju tidigare
handhaft dylika kreditfrågor, och en viss sakkunskap för nämnda ändamål
finnes därför tillgänglig i dessa organ, vilket icke är fallet, om ärendena
skall handläggas av ett nytt organ. Och att överlämna ärendenas handläggning
till två organ, skulle vara olyckligt, icke minst ur den synpunkten, att
en mängd ärenden därigenom komme att fördröjas.
Slutligen måste framhållas, att en betydande lättnad för en mängd jordbrukare
skulle erhållas, om de nu gällande kreditrestriktionerna kunde lättas.
Behovet av stödlån skulle då säkerligen minskas.
Över lantbruksstyrelsens framställning om ändring av bestämmelserna om
amorteringsfrihet i 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån
till jordbrukare har statskontoret efter remiss avgivit utlåtande den 30 augusti
1955. Statskontoret anför, att då det synes önskvärt, att 1952 års stödlån
nedamorteras så snabbt som möjligt, ämbetsverket för sin del ifrågasätter,
om icke anstånd med amorteringarnas början bör medgivas för endast ett år.
Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 1 september 1955,
att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och på de grunder styrelsen
anfört anser det ofrånkomligt, att jordbrukare, som erhållit stödlån på
grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör beredas lättnad
i vissa fall och att fullmäktige därför anser sig böra tillstyrka bifall till styrelsens
förslag.
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför i sin skrift, att förbundet
anser det rimligt, att vid uppgörandet av stödprogrammet mot skördeskador
inom jordbruket samma bedömningsgrunder tillämpas för erhållande
av statligt stöd för skördeskador på frilandsodlingar av köksväxter och
bär även inom trädgårdsodlingen. Förbundet upplyser, att den fältmässiga
köksväxtodlingen inom jordbruket uppgår till cirka 10 000 hektar, medan
arealen frilandsodling i handelsträdgårdar utgör cirka 4 500 hektar. Till
största delen omfattar den senare odlingen samma kulturer som inom
jordbruket, varför samma principer beträffande stödåtgärder mot skördc
-
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
skador på dessa kulturer bör kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives
inom jordbruk eller handelsträdgård.
Till stöd för sin framställning anför handelsträdgårdsmästareförbundet
vidare bland annat följande.
Den ihållande torkan har orsakat odlarna av köksväxter och bär på friland
i trädgårdar betydande förluster på grund av väsentligt nedsatt eller
i vissa fall helt felslagen skörd. Detta gäller framförallt för odlingarna av
kål, övriga slag av grövre grönsaker och rotsaker samt jordgubbar och
hallon. För dessa odlingar finnes i allmänhet ej bevattningsanordningar,
eftersom priserna på dessa produkter under vanliga förhållanden ej kan
bära kostnaderna för dylika anläggningar. Dessutom har det visat sig, att
även odlingar med bevattningsanläggningar under de extrema förhållandena
under den gångna sommaren haft stora svårigheter att tillfredsställande tillgodose
vattenbehovet. Vidare bedrives i allmänhet köksväxtodlingen i handelsträdgårdar
i små enheter, varför förlusterna kanske endast kan uppskattas
till mindre belopp, men för den enskilde odlaren kan följderna av en
felslagen skörd relativt sett bli lika svåra som för odlingar i större skala,
där det rör sig om större totala belopp. För att ge trädgårdsodlare, som på
grund av torkan ställts inför en synnerligen brydsam ekonomisk situation,
möjlighet till fortsatt drift av sin rörelse trots lidna förluster, bör även trädgårdsodlingen
inbegripas i de stödåtgärder, som planeras för jordbruket.
Lantbruksstijrelsen och statens jordbruksnämnd föreslår i gemensamt
remissutlåtande den 13 september 1955 över framställningen, att av torkan
hårt drabbade odlare av köksväxter på friland (inklusive jordgubbar och
hallon), oavsett om odlarna betraktas som jordbrukare eller handelsträdgårdsmästare,
skall få möjlighet att söka stödlån. Ämbetsverken anser dock,
att lån icke bör beviljas handelsträdgårdsmästare, som erhåller huvudparten
av sina inkomster från andra grenar av sin verksamhet än köksväxtodling
på friland. Till vägledning för beviljande av stödlån bör sålunda enligt
ämbetsverken gälla, att företagaren i fråga normalt har sin huvudsakliga
försörjning från odling av köksväxter eller trädgårdsbären jordgubbar
och hallon.
Till stöd för sitt förslag anför lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden
i huvudsak följande.
Ämbetsverken vill till en början erinra om de olikheter i principiellt hänseende,
som föreligger mellan jordbruket och trädgårdsnäringen i fråga om
prisbildningen. För den senare råder — liksom för jordbrukare som odlar
köksväxter och matpotatis — helt fria priser. Minskad produktionsvolym
kan i viss utsträckning kompenseras genom att högre priser uttages, i den
mån marknaden tillåter detta. Så synes vara fallet i år, framför allt i fråga
om matpotatis, ärter, bönor och blomkål, där priserna varierat omkring
fjolårets dubbla genomsnittsnivå. Härtill är emellertid att märka, att odling
av tidig potatis, ärter och bönor numera endast i begränsad omfattning
sker i handelsträdgårdar. Den fältmässiga odlingen inom jordbruket svarar
för huvuddelen av produktionen. För övriga köksväxter, som icke odlas
under glas, föreligger även betydande prisstegringar jämfört med föregående
år. Stegringen har dock här, i vart fall hittills, varit avsevärt lägre än
för matpotatis, ärter och bönor. Endast i fråga om gurkor ligger priserna
under fjolårsnivån. Skörden år 1954 av gurkor på friland var emellertid till
Kungl. Maj.ts proposition nr 203 är 1955 21
följd av kyla, regn och solbrist mycket svag och priserna låg långt över det
normala.
Även om sålunda minskad skörd av köksväxter (och likaså av trädgårdsbär)
i genomsnitt kan uppvägas av höjda priser — förutsättningen härför
är att produkterna i fråga är normalelastiska i prishänseende, något som
enligt undersökningar för tidigare år äger approximativ giltighet för vårt
land — vill ämbetsverken framhålla, att de enskilda odlarna i många fall
icke blir nämnvärt hjälpta därav. Prishöjningarna ger icke kompensation åt
de odlare, som nu befinner sig i en brydsam ekonomisk situation i de av
torkan värst drabbade områdena. Skälet härför är helt enkelt, att skördevolymen
därstädes ligger långt under det i och för sig låga genomsnittet.
Ämbetsverken vill vidare erinra om 4-procentregeln, vilken enligt prisavtalet
våren 1955 skall äga tillämpning för jordbrukets del. Enligt denna
regel äger jordbrukarna erhålla kompensation för det inkomstbortfall, som
överstiger cirka 160 miljoner kronor. Trädgårdsnäringen har ej någon motsvarande
garanti i händelse av felslagen skörd men har, som förut nämnts,
i stället förmånen av fri prisbildning. Ämbetsverken finner det icke lämpligt,
att ett stöd åt trädgårdsnäringen i form av kontanta bidrag lämnas,
även om dessa skulle bli av tillfällig natur. Avgörande för ämbetsverkens
ställningstagande har härvidlag varit, förutom hänsynstagande till den fria
prisbildningen inom trädgårdsnäringen, dels att denna näring på ett helt
annat sätt än jordbruket är, eller i vart fall borde vara, oberoende av årsmånen
(odling under glas, bevattningsanordningar etc.), dels att varusortimentet
i handelsträdgårdarna är så heterogent, att en stödverksamhet
i form av statliga bidrag icke låter sig genomföra enligt väl avvägda beslut.
Å andra sidan kan ämbetsverken icke bortse från att svåra skador i år
har inträffat inom vissa geografiska områden och där också inom vissa
delar av trädgårdsnäringen. Ämbetsverken fäster särskilt avseende vid att
kål och övriga slag av grövre grönsaker ävensom rotfrukter odlas på friland
i handelsträdgårdar under ungefär samma betingelser som i den fältmässiga
köksväxtodlingen i jordbruket och att ifrågavarande växtslag, enligt vad
ämbetsverken har sig bekant, lidit stor skada i torkområdena. Bevattningsanordningar
för dessa grödor förekommer här lika litet i handelsträdgårdarna
som i jordbruket. Såsom handelsträdgårdsmästareförbundet framhållit,
torde skälet härför främst vara, att den fältmässiga odlingen av
produkterna i fråga ej kan bära kostnaderna för dylika anläggningar.
I fråga om medelsbehovet för de föreslagna stödlånen till handelsträdgårdsmästare
anför lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden bland annat
följande.
Frilandsodlingen i handelsträdgårdar utgör cirka 4 500 hektar eller ungefär
hälften av arealen av den fältmässiga köksväxtodlingen inom jordbruket.
Av jordbrukets totala intäkter svarar den fältmässiga köksväxtodlingen
för drygt 1 procent. Man kan alltså schematiskt räkna med att frilandsodlingen
i handelsträdgårdar ger en bruttointäkt motsvarande 0,5
procent av jordbrukets sammanlagda intäkter. Till stödlån åt jordbrukare
bär ämbetsverken föreslagit, att 60 miljoner kronor skall anvisas utöver
ett outnyttjat belopp om cirka 11 miljoner kronor till tidigare års slödlån.
Mot 0,5 procent av sagda totalbelopp svarar drygt ,‘500 000 kronor. .Skadorna
i köksväxtodlingen in. in. kan dock tänkas vara betydligt större än i
genomsnitt för jordbrukets samtliga produkter. Till exemplifiering härav
kan nämnas, att i del fall skador om 2 000 kronor per hektar drabbat eu
femtedel av frilandsodlingen i handelsträdgårdarna, motsvarande inkomst
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
bortfall skulle uppgå till inemot 2 miljoner kronor. Under alla förhållanden
är det emellertid tydligt att, därest ämbetsverkens nu framlagda förslag
till stödåtgärder vinner Kungl. Maj:ts beaktande, det sammanlagda lånebehovet
kommer att undergå endast en mindre ökning. En höjning av anslaget
till stödlån, utöver vad ämbetsverken i skrivelse den 16 augusti 1955
föreslagit, synes därför nu icke vara påkallad.
I ett till jordbruksdepartementet den 20 september 1955 inkommet utlåtande
anför statskontoret, att ämbetsverket för sin del icke vill motsätta
sig handelsträdgårdsmästareförbundets framställning. Något subventionsmoment
bör enligt statskontorets mening icke ingå i stödlåneverksamheten.
Det synes statskontoret vidare böra uppställas som ovillkorlig förutsättning
för lån, att trädgårdsmästarens verksamhet helt eller till övervägande
del hänför sig till frilandsodling.
Departementschefen
I stora delar av vårt land har väderleksförhållandena under våren och
sommaren 1955 varit synnerligen ogynnsamma för jordbruksnäringen. På
grund av ovanligt sen snösmältning och tjällossning samt kall och regnig
väderlek försenades vårsådden och hämmades utvecklingen av vallar och
höstsådda grödor flerstädes avsevärt. Varm väderlek under slutet av juni
och början av juli påskyndade visserligen utvecklingen och förbättrade
skördeutsikterna, men den långvariga och intensiva torkan medförde en
allvarlig och tämligen allmän försämring av såväl betena som den växande
grödan i övrigt och vållade inom stora områden betydande skador på skörden.
Med anledning därav har statens jordbruksnämnd fått i uppdrag att i
samråd med lantbruksstyrelsen närmare utreda omfattningen och arten av
de mera väsentliga skadorna på skörden. Utredningen är ännu icke avslutad,
varför det icke är möjligt att här lämna någon närmare redogörelse för skadornas
omfattning. Redan av de nu föreliggande upplysningarna framgår
emellertid klart, att inom betydande områden de enskilda jordbrukarna i
ett stort antal fall drabbats av så omfattande skador, att de kommer att få
vidkännas ett avsevärt inkomstbortfall och ställas inför kreditsvårigheter av
sådan natur, att katastrofala följder kan uppkomma för den enskilde. Enligt
min mening föreligger ett trängande behov av åtgärder från statsmakternas
sida för att mildra verkningarna av skadorna.
Till frågan om formerna för dessa åtgärder synes emellertid slutlig ställning
icke böra tagas nu. I enlighet med riksdagens beslut våren 1955 (prop.
1955: 180, JoU 25, rskr. 320) torde sålunda spörsmålet om kompensation
för inkomstbortfall på grund av minskad skörd icke böra prövas, förrän den
i vårens prisöverenskommelse avtalade omräkningen av jordbrukskalkylen
ägt rum. Därvid torde även mera fullständiga upplysningar om skördeskadornas
art och omfattning bli tillgängliga. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att jordbruket enligt denna överenskommelse äger erhålla kom
-
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
pensation för inkomstbortfall på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet
överstiger 4 procent av jordbrukets totala intäkter enligt den våren
1955 uppgjorda jordbrukskalkylen (justerad för de i överenskommelsen
förutsatta prisändringarna). Enligt överenskommelsen skall vidare omräkning
av jordbrukskalkylen ske efter vissa regler på grundval av skörderapporterna
per den 15 oktober 1955. För att i möjligaste mån påskynda
utredningsarbetet i samband med kalkylomräkningen har Kungl. Maj :t
efter framställning av jordbruksnämnden i samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation
beslutat, att tidpunkten för avgivandet av skörderapporterna
flyttas från den 15 till den 1 oktober.
Som jag redan anfört, är det uppenbart, att det av årets skördeskador
orsakade inkomstbortfallet för ett stort antal jordbrukare medför sådana
iikviditetssvårigheter, att skyndsam hjälp är av nöden. Enligt min mening
bör man därför icke vänta på resultatet av nyssnämnda utredning och omräkning
av jordbrukskalkylen utan snarast möjligt vidtaga de hjälpåtgärder,
som är möjliga utan att utredningen och omräkningen föregripes. Jag
ansluter mig därför till lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag
att i avbidan härpå möjlighet skapas att lämna stödlan till sadana
jordbrukare, som på grund av felslagen skörd lidit väsentlig förlust och
fördenskull behöver ekonomiskt bistånd. Syftet med stödlånen bör vara
att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter, som uppkommer till följd
av förlusten. Såsom Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anfört bedrives
odling av köksväxter, jordgubbar och hallon såväl fältmässigt inom
jordbruket som på friland i handelsträdgårdar. Med hänsyn härtill bör
beträffande stödlån i anledning av skördeskador på dessa odlingar samma
principer kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives inom jordbruk
eller handelsträdgård. Jag ansluter mig därför till förslaget att även handelsträdgårdsmästare,
som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster
från odling på friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, i likhet
med jordbrukare bör få möjlighet att erhålla stödlån på grund av väsentligt
felslagen skörd i fråga om nämnda odlingar.
Vad angår den närmare utformningen av stödlånen anser jag, att denna
lämpligen bör anknyta till de bestämmelser, som enligt kungörelsen 1954:
723 gäller för dylika lån med anledning av 1954 års skördeskador. Såsom
förutsättning för lån bör sålunda gälla, att jordbrukaren på grund av felslagen
skörd år 1955 har lidit väsentlig förlust och av denna anledning är
i behov av ekonomiskt bistånd samt att han gjort vad på honom ankommit
för alt motverka förlusten. Liksom år 1954 torde vidare lån som regel ej
böra beviljas till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den inkomstminskning,
skadorna beräknas ha medfört.
Bland annat med hänsyn till det angivna syftet med lånen bör dessa
även denna gång löpa med ränta. Räntefoten, som för 1954 års stödlån utgör
4 procent, synes med anledning av den förändring i det allmänna ränteläget,
som sedermera ägt rum, böra bestämmas till 4 1/2 procent. Jag förutsätter
dock att, därest det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
Kungl. Maj :t skall äga att under löpande lånetid besluta om ändring av
denna räntesats.
Beträffande 1954 års stödlån gäller, att låntagarna är befriade från att
erlägga ränta under de två första åren av lånets löptid för belopp upp till
10 000 kronor. Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har ej funnit
skäl föreligga att bibehålla denna räntefrihet. Ämbetsverken har i stället
föreslagit, att ränta skall beräknas redan från tiden för utlämnandet av
lån men att någon skyldighet att gälda räntan icke skall föreligga under de
två första åren. Den under sagda tid upplupna räntan avses i stället skola
läggas till kapitalbeloppet. Riksbanksfullmäktige har tillstyrkt ämbetsverkens
förslag om slopande av räntefriheten men har avstyrkt förslaget om
uppskjutande av de två första årens ränteinbetalningar. För min del finner
jag det med hänsyn till den föreliggande situationen skäligt att i viss utsträckning
bibehålla systemet med räntefrihet samt att i övrigt medge
uppskjutande av inbetalningen av de två första årens räntor. Jag anser sålunda,
att låntagare, vars brukningsenhet icke innehåller mer än 20 hektar
åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark, bör åtnjuta räntefrihet
för visst lånebelopp under de två första åren av lånetiden. Det torde därvid
vara till fyllest, om sagda belopp fastställes till 3 000 kronor. Lantbruksnämnderna
bör undantagsvis kunna medge låntagare, vars brukningsenhet
innehåller mer än 20 hektar åker, samma förmån, därest brukningsenheten
på grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt
ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsdel
under nämnda arealgräns. Dylik räntefrihet bör även tillkomma handelsträdgårdsmästare,
vars företag ej är av större omfattning än att för driften
erfordras, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft, allenast en helårsanställd
arbetare. I fråga om lånebelopp, för vilket ränta skall utgå, bör
räntan för nämnda båda år läggas till kapitalbeloppet samt därefter förräntas
och amorteras i samma ordning som detta.
Amorteringstiden har för såväl 1952 års som 1954 års stödlån fastställts
till fem år med rätt för lantbruksnämnderna att, om särskilda skäl föreligger,
medge förlängning till tio år. För att lätta de ekonomiska svårigheterna
för de jordbrukare, som drabbats av svag skörd såväl år 1952 som år
1954 och som i anledning därav erhållit stödlån, har lantbruksstyrelsen
funnit sig böra rekommendera lantbruksnämnderna att, om ansökan därom
göres, i regel medge förlängning av amorteringstiden till tio år. Med hänsyn
härtill och då skälen för en längre amorteringstid blir än starkare om
jordbrukare, som tidigare erhållit stödlån, nödgas söka sådana även i år,
har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden funnit mest ändamålsenligt
att redan nu för här ifrågavarande lån räkna med en normal amorteringstid
av tio år med möjlighet för lantbruksnämnderna att i särskilda fall,
då skördeskadorna är mycket betydande, medge förlängning till högst 15
år. Riksbanksfullmäktige har emellertid icke ansett det lämpligt att fastställa
en viss normaltid för stödlånens amortering utan har förordat den
bestämmelsen, att lånen skall vara återbetalda senast tio år efter det att de
beviljats, dock att om särskilda skäl föreligger lånetiden skall kunna ut
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
sträckas till högst 15 år. För min del anser jag, att amorteringstiden bör
fastställas till normalt fem år, dock med möjlighet till förlängning till högst
tio år, därest så anses påkallat med hänsyn till låntagarens ekonomiska
ställning eller eljest särskilda skäl finnes. I undantagsfall, då särskilt
ömmande skäl föreligger, bör kunna medges förlängning till högst 15 år.
Vidare synes låntagarna — i likhet med vad som gäller beträffande 1954
års lån — böra erhålla två års amorteringsfrihet. — I likhet med riksbanksfullmäktige
anser jag det vidare lämpligt föreskriva, att det första
amorteringsbeloppet skall avpassas så, att amorteringen de därpå följande
åren kommer att utgå i jämna tiotal kronor.
Liksom fallet var beträffande stödlånen år 1954 bör, i anslutning till
vad som gäller för avskrivningslån för inre och yttre rationaliseringsåtgärder,
för de nu ifrågavarande lånen som regel krävas säkerhet, som kan
anses tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Det är emellertid tydligt,
att rigorösa fordringar härvidlag lätt kan medföra, att den hjälp, som
åsyftas med den föreslagna låneverksamheten, icke blir effektiv. Jag vill
därför understryka vad jag anförde i enahanda fråga föregående år, nämligen
att anspråken på säkerhet icke får sättas så höga, att de otillbörligt
försvårar långivningen i sådana fall, där det med hänsyn till lånesökandens
personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes anledning antaga,
att han skall fullgöra sin betalningsskyldighet. För 1954 års stödlån
gällde, att eftergift från kravet på säkerhet kunde medges, om lånebeloppet
icke översteg 3 000 kronor eller om det, vid lån å högre belopp, mötte
svårigheter för sökanden att ställa erforderlig säkerhet och lantbruksnämnden
fann sannolikt, att han skulle komma att fullgöra betalningsskyldigheten.
Med anledning av de erfarenheter, som gjorts i fråga om 1954 års
lån, bör dessa bestämmelser undergå en mindre justering. I enlighet med
lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag bör sålunda kravet på
en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande säkerhet kunna efterges,
om det — oavsett lånebeloppets storlek — möter svårigheter för sökanden
att ställa nyssnämnda säkerhet eller om dylik eftergift eljest kan befinnas
motiverad med hänsyn till beloppets ringa storlek och omständigheterna i
övrigt. Förutsättningen för eftergift bör emellertid städse vara, att lantbruksnämnden
finner sannolikt, att sökanden skall fullgöra sin betalningsskyldighet.
Innebörden härav är, att den särskilda bestämmelsen beträffande
lån å högst 3 000 kronor skall utgå och i fråga om dylika mindre lån
ersättas med en fri prövning från den lånebeviljande myndighetens sida.
I fråga om dessa mindre lån bör emellertid enligt min mening säkerhet alltjämt
som regel icke fordras.
I likhet med vad som gäller för 1954 års stödlån bör lantbruksnämnd
äga rätt att uppsäga stödlån till betalning å tid, som nämnden bestämmer,
om låntagaren överlåter den brukningsenhet, som han innehade, då
lånet beviljades, eller väsentlig del därav till ny ägare. Detsamma bör även
gälla för del fall, att låntagaren är arrendator och brukningsenheten övertages
av ny brukare. Jag finner sålunda ej skäl ansluta mig till det av riks
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
banksfullmäktige framförda förslaget, att stödlån i fall, som nu avses,
automatiskt skall förfalla.
Riksbanksfullmäktige har anmält, att förfallodagen för amortering och
ränta för tidigare stödlån i praktiken blivit den 31 december. För att undvika
alltför stor arbetsanhopning vid årsskiftena för den låneförvaltande
myndigheten har fullmäktige föreslagit en tidigare förfallodag. Mot en dylik
ändring har jag icke något att erinra. Jag förordar därför, att den 1 december
i regel skall angivas såsom förfallodag i lånevillkoren.
I fråga om 1954 års stödlån omhänderhades beviljandet av lånen och vad
därmed sammanhänger av lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens
överinseende och i samarbete med hushållningssällskapen, medan utbetalningen
och förvaltningen av lånen ankom på riksbanken. Riksbanksfullmäktige
har nu föreslagit, att även beviljandet av stödlån skall överlåtas å
riksbanken utom i de fall, då lånesökanden icke erbjudit säkerhet eller
saknar möjlighet att ställa sådan. I sistnämnda fall liksom i fråga om låneansökning,
som avslagits av riksbanken, avses ärendet skola överlämnas
till lantbruksnämnden för fortsatt handläggning.
Bland annat med hänsyn till karaktären av den långivning, varom här
är fråga, kan jag icke ansluta mig till det av fullmäktige framförda förslaget.
Emellertid finner jag det med tanke på den åtminstone i vissa län
väntade stora anhopningen av låneansökningar och önskemålet om en så
skyndsam behandling som möjligt av ansökningarna lämpligt, att en fördelning
av arbetet med låneverksamheten äger rum mellan lantbruksnämnderna
och riksbanken. Enligt min mening bör sålunda lantbruksnämnderna,
till vilka ansökan skall ställas, pröva sökandes behov av lån, lånebeloppets
storlek samt amorteringstidens längd. Därjämte bör det åligga lantbruksnämnderna
att besluta, huruvida säkerhet skall ställas, samt fastställa
beskaffenheten av sådan säkerhet. Det bör vidare ankomma på lantbruksnämnderna
att avgöra, om sökande skall medgivas räntefrihet i enlighet
med förenämnda grunder. Besked om beslutet skall översändas till riksbanken.
På riksbanken bör därefter ankomma att införskaffa skuldförbindelse
och eventuella säkerhetshandlingar, granska dessa handlingar samt
utbetala lånebeloppet till sökanden. Kan denne icke lämna den föreskrivna
säkerheten, skall riksbanken göra anmälan därom till lantbruksnämnden.
Det bör därefter ankomma på nämnden att, om den så finner påkallat, upptaga
frågan om säkerheten till förnyad prövning. Jag förutsätter, att ett
nära samarbete skall uppehållas mellan lantbruksnämnden och riksbanken,
så att ärendenas behandling underlättas och dubbelarbete undvikes. Riksbanken
skall vidare omhänderha själva förvaltningen av stödlånen. Liksom
beträffande tidigare stödlån skall det emellertid ankomma på lantbruksnämnd
att besluta om uppsägning av lån. I låneverksamheten, som skall
äga rum under lantbruksstyrelsens överinseende, bör lantbruksnämnderna
även samarbeta med hushållningssällskapen. Lånen torde på samma sätt
som förut utlämnade stödlån böra redovisas på riksbankens delfond av
fonden för låneunderstöd. Frågan om ersättning till riksbanken för förvalt
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
ningen av de tidigare lånen har i avbidan på vidare erfarenheter ännu icke
avgjorts. Vid sådant förhållande torde det även böra anstå med att bestämma
gottgörelsen för riksbankens arbete med de nu föreslagna lånen.
Ansökan om stödlån bör göras senast den 1 december 1955. Hinder bör
dock icke föreligga att till prövning upptaga ansökan, som inkommer efter
nämnda dag, därest särskilda omständigheter föreligger. Då behovet av lån
är trängande, är det angeläget, att ansökningarna upptages till behandling,
så snart de kommit vederbörande lantbruksnämnd tillhanda, ävensom att
prövningen av säkerheten och utbetalningen av lånebeloppet verkställes utan
dröjsmål.
I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats ett förslag till kungörelse om stödlån till jordbrukare. Förslaget
torde få fogas till detta protokoll som bilaga A.
Vad beträffar finansieringen av den sålunda föreslagna låneverksamheten
har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden erinrat om att av de under
kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare under
tidigare år anvisade investeringsanslagen kvarstår odisponerat ett sammanlagt
belopp av omkring 3 000 000 kronor. Ämbetsverken föreslår, att
detta belopp skall få tagas i anspråk för stödlån på grund av innevarande
års skördeskador samt att därutöver skall anvisas ett belopp av 60 000 000
kronor. Det är givetvis icke möjligt att för närvarande med någon tillförlitlighet
beräkna medelsbehovet. De av ämbetsverken föreslagna beloppen
torde emellertid i nuvarande läge få anses vara till fyllest. Kungl. Maj :t
torde sålunda böra dels inhämta riksdagens medgivande att för ändamålet
få använda den del av nämnda investeringsanslag, som icke tagits i anspråk
för stödlån i anledning av tidigare skördeskador, dels föreslå riksdagen
att å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 60 000 000 kronor, vilket bör benämnas Stödlån till
jordbrukare. Skulle det, sedan flertalet ansökningar om stödlån inkommit
till lantbruksnämnderna och det totala medelsbehovet salunda bättre kan
överblickas, visa sig att ytterligare medelsanvisning är påkallad, torde jag
framdeles få framlägga förslag därom.
Som förut nämnts, har lantbruksstyrelsen föreslagit sådan ändring av 4 §
kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån till jordbrukare
att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfriliet för stödlån kan medges
under ytterligare högst två år utöver den tid, under vilken lånen enligt nu
gällande bestämmelser är amorteringsfria. Avsikten med förslaget är att
bereda de jordbrukare, som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador,
lättnad i fråga om lånets återbetalning i de fall, då låntagarna
drabbats av skördeskador även år 1954 eller år 1955 eller båda dessa år
och den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt stor eller,
utan att så är fallet, även andra omständigheter utanför låntagarens rådighet
än skördeskador bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning.
För min del vill jag förorda den av lantbruksstyrelsen föreslagna möj
-
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
ligheten till framflyttning av tidpunkten för amorteringen av 1952 års stödlån,
om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör icke anses vara för handen,
om lånebeloppet i och för sig är ringa. Lantbruksstyrelsen har härutmnan
angivit ett lånebelopp av omkring 1 000 kronor som ungefärlig undre
grans for beviljandet av förlängd amorteringsfrihet. Häremot synes icke
vara något att erinra. Jag biträder även lantbruksstyrelsens förslag, att
amorteringsplanen bör anpassas så, att lånet kan beräknas bli slutbetalat
senast tolv år efter dess beviljande. Förslag till författningsändring torde fä
fogas till detta protokoll såsom bilaga B.
Vad som anförts i framställningarna av styrelsen för Landsbygdspartiet
Bondeförbundets sörmlandsdistrikt och Bohusläns småbrukarförbund föranleder
icke i detta sammanhang något mitt vidare yttrande. Jag vill här
blott erinra om att kungörelse utfärdats den 12 september 1955 angående
tullfrihet för vete och råg, som införes för foderändamål och denatureras,
varigenom möjligheten att skaffa foder till rimligt pris förbättrats.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
1) alt medge, att stödlån med anledning av 1955 års
skördeskador ma utlämnas i enlighet med de grunder, som
förordats i det föregående;
2) att till bestridande av kostnaderna för stödlånen
a) medge, att förut omförmälda tidigare anvisade investeringsanslag
till Stödlån till jordbrukare må tagas i anspråk;
b)
till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1955/56 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag av
60 000 000 kronor; samt
3) att bemyndiga Kungl. Maj:t att medge förlängning av
den amorteringsfria tiden för stödlån med anledning av
1952 års skördeskador i enlighet med de grunder, som förordats
i det föregående.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Malte Olsson
Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955
29
Bilaga A
Förslag
till
kungörelse om stödlån till jordbrukare
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Jordbrukare, som på grund av felslagen skörd år 1955 lidit väsentlig förlust
och av denna anledning är i behov av ekonomiskt bistånd må, därest
han gjort vad på honom ankommit för att motverka förlusten, kunna erhålla
lån av statsmedel enligt bestämmelserna i denna kungörelse.
Vad i kungörelsen sägs om jordbrukare skall, i fråga om felslagen skörd
av odling på friland av köksväxter, jordgubbar och hallon, jämväl gälla
handelsträdgårdsmästare, som normalt har sin huvudsakliga försörjning
av sådan odling.
2 §•
Låneverksamheten skall omhänderhavas av lantbruksnämnderna under
medverkan av riksbanken på sätt i 8 § stadgas. Verksamheten skall såvitt
angår lantbruksnämnderna stå under lantbruksstyrelsens tillsyn.
Lantbruksnämnderna äga bevilja lån i den utsträckning Kungl. Maj:t
efter framställning av lantbruksstyrelsen anvisar medel därtill. Vid låneverksamhetens
bedrivande skola lantbruksnämnderna samarbeta med hushållningssällskapen.
3 §.
Lån må i allmänhet ej beviljas till högre belopp än som motsvarar två
tredjedelar av den förlust sökanden beräknas hava lidit.
För lån skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden finner tillfredsställande
ur det allmännas synpunkt. Från detta krav må göras eftergift,
om det möter svårigheter för sökanden att ställa dylik säkerhet eller om
sådan eftergift eljest finnes motiverad med hänsyn till beloppets ringa
storlek och omständigheterna i övrigt. Eftergift i fråga om säkerhet må dock
medgivas allenast om nämnden finner sannolikt, att sökanden kommer att
fullgöra sin betalningsskyldighet.
4 §•
Å lån skall gäldas ränta efLer 4,5 procent om året. Under de två första
åren åtnjutes dock räntefrihet för belopp upp till 3 000 kronor under förutsättning
att låntagarens brukningsenhet ej innehåller mer än 20 hektar
åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark eller, såvitt angår handelsträdgårdsmästare,
trädgårdsföretaget ej är av större omfattning än att
för driften erfordras, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft, allenast
en helårsanställd arbetare. Om särskilda skäl därtill föreligga må räntefri
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
het som nyss sagts medgivas jämväl låntagare, vars brukningsenhet innehåller
mer än 20 hektar åker men på grund av mindre lämplig form eller
beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig
brukningsenhet under nämnda arealgräns.
I fråga om belopp, för vilket räntefrihet icke åtnjutes de två första åren,
lägges räntan för dessa år till det beviljade lånebeloppet.
Därest det allmänna ränteläget skulle därtill föranleda, äger Kungl. Maj :l
besluta om ändring av räntesatsen under löpande lånetid.
5 §.
Lån är amorteringsfritt under två år och skall därefter återbetalas genom
avbetalning med en femtedel om året, varvid dock första amorteringsbeloppet
må avpassas så, att amorteringen de därpå följande åren utgår i
jämna tiotal kronor. Om särskilda skäl föreligga, må lantbruksnämnden
medgiva förlängning av amorteringstiden till högst tio år eller i undantagsfall
till högst femton år.
6 §•
Ränta och amortering skall årsvis i efterskott inbetalas till riksbanken.
Å amorteringsbelopp, som ej erlägges inom föreskriven tid, skall från förfallodagen
tills betalning sker gäldas dröjsmålsränta efter 6 procent om
året.
7 §•
Ansökan om lån skall göras hos lantbruksnämnden och skall innehålla
uPPgift om storleken av den förlust sökanden anser sig hava lidit.
Ansökningen skall vara lantbruksnämnden tillhanda senast den 1 december
1955. Om särskilda skäl föreligga må nämnden dock till prövning
upptaga ansökan, som inkommit efter nämnda dag.
8 §.
I fråga om handläggningen av inkomna ansökningar skall följande gälla.
Lantbruksnämnden prövar om sökanden är i behov av lån samt fastställer
lånebeloppets storlek och amorteringstidens längd. Tillika beslutar nämnden,
huruvida säkerhet för lånet skall ställas, samt föreskriver beskaffenheten
av sådan säkerhet. Nämnden avgör vidare om sökanden skall åtnjuta
räntefrihet enligt 4 §. Handlingarna överlämnas därefter, med nämndens
beslut i nu angivna frågor, till riksbanken, som har att införskaffa
och granska erforderliga låne- och säkerhetshandlingar. Rån föreskriven
säkerhet ej lämnas, anmäler riksbanken förhållandet till nämnden. Det ankommer
därefter på nämnden att, om nämnden så finner påkallat, upptaga
frågan om säkerheten till förnyad prövning.
Beviljat lån utbetalas, mot förskrivning å beloppet, genom riksbankens
försorg.
Riksbanken handhaver, med den inskränkning som angives i 9 § första
stycket, förvaltningen av beviljade lån.
9 §.
Lantbruksnämnd må uppsäga lån till omedelbar betalning, om det befinnes,
att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande, eller
låntagaren åsidosätter sina förpliktelser i fråga om räntelikvid eller amor
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
tering, överlåter låntagaren den brukningsenhet, som han innehade då lånet
beviljades, eller väsentlig del därav till ny ägare, eller övertages, i fall
då låntagaren är arrendator, brukningsenheten av ny brukare, äger lantbruksnämnden
uppsäga lånet till betalning å tid som nämnden bestämmer.
Om uppsägning skall nämnden ofördröj ligen underrätta riksbanken.
Å uppsagt kapitalbelopp som ej i rätt tid erlägges skall från förfallodagen
tills betalning sker gäldas dröjsmålsränta efter 6 procent om året.
10 §.
Uppkommer fråga om avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån,
skall ärendet underställas Kungl. Maj :t.
11 §•
De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna kungörelse
meddelas av lantbruksstyrelsen eller, i fråga om den del av låneverksamheten
som handhaves av riksbanken, av denna bank.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955
Bilaga B
Förslag
till
kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 19 december
1952 (nr 764) om stödlån till jordbrukare
Härigenom förordnas, att 4 § kungörelsen den 19 december 1952 om stödlån
till jordbrukare skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 §•
Å lån —-- 10 000 kronor.
Lån är amorteringsfritt under två år. Därefter skall det återbetalas genom
amortering med en femtedel om året. Om särskilda skäl föreligga, må lantbruksnämnden
medgiva förlängning av den amorteringsfria tiden till högst
fyra år och av amorteringstiden till högst tio år, varvid dock skall iakttagas
att amorteringsplanen avpassas så, att lånet kan beräknas bli slutbetalat
senast tolv år efter dess beviljande.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
551419
Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- JoU 1955:43 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret 1955/56 s. 3 i texten
- Rskr. 1955:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. a1 i texten
- JoU 1955:36 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten