Sök i Ratio Lex

Angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m

1955-09-22 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:203, Angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 203 år 1955

1

Nr 203

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående utlämnande

av stödlån till jordbrukare m. m.; given Stockholms

slott den 22 september 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att amorteringslån (stödlån) under vissa villkor

skall kunna beviljas de jordbrukare, som år 1955 tillfogats mera betydande

skördeskador på grund av ogynnsam väderlek. Även handelsträdgårdsmästare,

som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster från odling på

friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, skall kunna beviljas stödlån

för mera betydande skador på dessa odlingar. Lånen föreslås skola löpa

med 4 1/2 procent ränta med möjlighet för Kungl. Maj:t att ändra räntesatsen,

om det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill: Låntagare med

brukningsdel av högst 20 hektar åker eller, i fråga om handelsträdgårdsmästare,

med förutom brukaren och tillfällig arbetskraft ej mer än en helårsanställd

arbetare må åtnjuta räntefrihet i två år för högst 3 000 kronor

av lånebeloppet. I fråga om lånebelopp, för vilket ränta skall utgå, skall de

första två årens ränta läggas till kapitalbeloppet. Lånen, som skall vara

amorteringsfria i två år, skall amorteras under en tid av fem år eller, om

särskilda skäl föreligger, högst tio år, i undantagsfall 15 år. Låneverksamheten

skall handhas av lantbruksnämnderna under medverkan av riksbanken.

Förvaltningen av lånen skall åvila riksbanken. Det begäres, att de odisponerade

medlen av de investeringsanslag, som anvisats till stödlån i anledning

av skördeskador under tidigare år, cirka 3 000 000 kronor, samt ett

nytt investeringsanslag av 60 000 000 kronor skall få disponeras för ändamålet.

Slutligen hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj :t att, om särskilda

skäl föreligger, medge högst två års förlängning av den amorteringsfria

tiden för 1952 års stödlån.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 203

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 september 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om statligt stöd

till jordbrukare för skördeskador på grund av väderleksförhållandena samt

anför därvid.

Med anledning av de skador, som uppstått på 1950 och 1951 års skördar,

anvisades under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån

till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1950/51, dels ock ett investeringsanslag

av 20 000 000 kronor å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52.

Enligt beslut av 1952 års riksdag (prop. 1952: 253, JoU 58, rskr. 448) fick

de båda investeringsanslagen tagas i anspråk jämväl för utlämnande av

stödlån med anledning av 1952 års skördeskador. Vidare anvisades av 1953

års riksdag under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån

till jordbrukare ett investeringsanslag av 30 000 000 kronor å tilläggsstat II

till riksstaten för budgetåret 1952/53.

Enligt beslut av 1954 års riksdag fick omförmälda, tidigare anvisade

investeringsanslag tagas i anspråk jämväl för utlämnande av stödlån med

anledning av 1954 års skördeskador. Till samma ändamål anvisade riksdagen

vidare under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån

till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 5 000 000 kronor å tillläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1954: 223, JoU 47,

rskr. 392), dels ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1955: 57, JoU 6, rskr. 118).

Av de sålunda anvisade medlen kvarstod vid utgången av budgetåret

1954/55 ett odisponerat belopp av sammanlagt drygt 3 000 000 kronor. Bestämmelser

rörande låneverksamheten med anledning av 1954 års skördeskador

meddelades i kungörelsen den 10 december 1954 (nr 723) om stödlån

till jordbrukare.

Till komplettering av de år 1952 beslutade stödlånen lämnades särskilda

bidrag utan återbetalningsskyldighet på villkor som närmare utformades

av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhand
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955

lingsdelegation. För ändamålet användes medel, som redan tillförts jordbruket

inom jordbrukskalkylens ram men som icke tagits i anspråk. Sammanlagt

stod cirka 5 000 000 kronor till förfogande för sådana bidrag.

Även de år 1954 beslutade stödlånen kompletterades med särskilda bidrag

utan återbetalningsskyldighet. Till av skördeskadorna särskilt hårt drabbade

jordbrukare anvisade sålunda riksdagen i mars 1955 6 000 000 kronor

att tagas i anspråk för behovsprövade bidrag utan återbetalningsskyldighet,

därav 1 000 000 kronor skulle användas för att förstärka bidragsgivningen

i övre Norrland (prop. 1955: 57, Joll 6, rskr. 118). För ändamålet

togs i anspråk de besparingar ur reservationsanslaget till Prisreglerande

åtgärder på jordbrukets område, vilka till följd av de i samband med

skördeskadorna minskade mjölkleveranserna till mejeri beräknades uppkomma

under regleringsåret 1954/55. De anvisade medlen fördelades centralt

på lantbruksnämnderna av lantbruksstyrelsen i samråd med representanter

för jordbruksnämnden, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk, varefter varje lantbruksnämnd i samråd med representanter

för vederbörande hushållningssällskap och jordbrukets organisationer

efter ansökan slutligt fördelade det till förfogande ställda beloppet.

Lantbruksnämnderna hade enligt riksdagens beslut frihet att bestämma,

om bidraget skulle utgå kontant eller i form av avskrivning å stödlån, som

beviljats på grund av skördeskada under år 1954.

Vidare anvisade riksdagen i maj 1955 ett belopp av högst 2 500 000 kronor

för att inom Norrbottens och Västerbottens län ytterligare mildra verkningarna

av 1954 års skördeskador. I enlighet med ett av jordbruksnämnden

i samråd med Svenska mejeriernas riksförening och jordbrukets förhandlingsdelegation

framlagt förslag fördelades sagda belopp på de inom omförmälda

län verksamma mejeriföreningarna, varvid som utgångspunkt för

fördelningen togs de på grund av mjölkinvägningens minskning ökade mejeri-

och transportkostnaderna. Inom varje mejeriförenings område slutligen

fördelades de tilldelade beloppen lika på den under år 1953 invägda

myckenheten mjölk, oavsett fetthalten, och till varje mejerileverantör utgick

bidrag i relation till hans mjölkinvägning under denna tid.

Genom remiss den 10 augusti 1955 har Kungl. Maj:t anmodat lantbruksstyrelsen

och statens jordbruksnämnd att avge utlåtande över dels en av

styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets sörmlandsdistrikt ingiven

skrift rörande hjälpåtgärder med anledning av felslagen skörd under år

1955, dels en från Bohusläns småbrukarförbund inkommen skrift angående

prissättningen på jordbruksprodukter in. m. Vidare har Kungl. Maj:t genom

beslut den 16 augusti 1955 uppdragit åt jordbruksnämnden att i samråd

med lantbruksstyrelsen utreda omfattningen och arten av de mera väsentliga

skador, som uppkommit å 1955 års skörd till följd av väderleksförhållandena.

Med anledning härav har lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd

i gemensam skrivelse den 16 augusti 1955, under förmälan att tidpunkten

ännu icke är inne för eu någorlunda säker bedömning av omfattningen av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955

årets skördeskador, såsom en första åtgärd hemställt, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen, att de medel, som innestår outnyttjade å fonden

för låneunderstöd, lantbruksstyrelsens delfond, skall användas för utlämnande

av stödlån till jordbrukare, som drabbats av mera väsentliga skador

å 1955 års skörd, samt att, utöver nu nämnda outnyttjade medel, ett belopp

av 60 000 000 kronor skall anvisas för samma ändamål. I anslutning härtill

har ämbetsverken hemställt, att Kungl. Maj :t måtte utfärda kungörelse

om stödlån till jordbrukare i huvudsaklig överensstämmelse med ett av

ämbetsverken framlagt förslag.

Vidare torde jag i detta sammanhang få anmäla, att lantbruksstyrelsen i

skrivelse den 26 maj 1955 hemställt, att Kungl Maj :t måtte föranstalta om

sådan ändring av 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån

till jordbrukare att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet för

dylika lån skall kunna medges under högst två år utöver den tid, under vilken

lånen enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfria. I skrivelse

den 27 augusti 1955 har lantbruksstyrelsen därefter — under förmälan att de

områden, som i år träffats svårast av torkan, till stor del sammanfaller med

de områden, som hade svåra skördeskador år 1952 — understrukit angelägenheten

av att förslag av den innebörd, som angivits i nyssnämnda skrivelse,

snarast måtte föreläggas innevarande års höstriksdag.

I en till jordbruksdepartementet den 10 september 1955 inkommen skrift

har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anhållit, att Kungl. Maj :t

i fråga om stödåtgärder i anledning av skördeskadorna måtte låta samma

principer, som kommer att fastställas för jordbruket, gälla även för tillämpliga

delar av trädgårdsodlingen.

Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har i sin skrivelse utöver en

närmare redogörelse för nyssnämnda förslag i korthet berört vissa övriga

spörsmål, som tagits upp i de för utlåtande remitterade skrifterna. Innan jag

går in på ämbetsverkens förslag, torde jag få redogöra för det huvudsakliga

innehållet i dessa skrifter samt för ämbetsverkens utlåtande häröver.

I skrivelse den 8 augusti 1955 har styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets

sörmlandsdistrikt anfört, att den till följd av innevarande års

långvariga och intensiva torka rådande foderbristen i Södermanland medfört

utslagning av kreaturen i en omfattning, som för många jordbrukare

kommer att orsaka stora ekonomiska svårigheter för lång tid framåt genom

minskat produktionsunderlag. Till följd av det sedan år 1952 försämrade

ekonomiska resultatet av jordbruksproduktionen har de flesta jordbrukarna

inga reserver, som kan användas till att täcka de mycket kännbara förluster,

som uppkommer genom den felslagna skörden. De 40 procent av Södermanlands

jordbrukare, som är arrendatorer, har ej heller någon möjlighet

att genom skogsuttag ersätta skördebortfallet. Under sådana förhållanden

anser distriktsstyrelsen det ofrånkomligt med ingripande från statsmakternas

sida och föreslår dels att erforderliga penningmedel snarast möjligt ställes

till förfogande för lån, så att skulder för utsäde, konstgödsel, fodermedel,

inventarier m. in., vilka avsetts skola inlösas med årets skörd, kan överföras

från växlar till amorteringslån med förslagsvis fem års amorteringstid

och rimligare ränta än nu gällande, dels att kredit för inköp av utsäde och

konstgödsel till höstsådden samt fodermedel för vintern på samma sätt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

ställes till förfogande, dels att skattebefrielse medges för inkomster av försålda

slaktdjur i de fall, där en väsentlig minskning av kreatursstammen

sker, dels att därest den stora utslaktning, som nu äger rum inom vissa områden,

skulle komma att omfatta större delen av landet, fryslagring får ske

med statsgaranti för kostnader och prisfall. Distriktsstyrelsen påtalar vidare

vikten av att till foder användbar halm i år tages tillvara i stället för alt

brännas eller plöjas ner. Slutligen framställer distriktsstyrelsen yrkanden

om justering av jordbrukets produktpriser.

Bohusläns småbruknrförbund har i skrivelse den 6 augusti 1955 anhållit,

att Kungl. Maj :t måtte dels omedelbart utfärda förbud mot att till foder

användbar halm brännes eller på annat sätt förstöres, dels använda alla

till buds stående medel för att säkra ett rimligt pris på fodersäd, oljekraftfoder

och hönsfodermjöl. Till stöd för sin anhållan har förbundet anfört,

bland annat, att den sena, kalla våren och den intensiva torkan under högsommaren

hotar att leda till en omfattande katastrof för jordbruket i Bohuslän.

Även om en del djur nedslaktas till följd av foderbristen, kommer

flertalet jordbrukare att bli nödsakade att köpa foder, enär en så stark decimering

av djurstammen, att denna skulle motsvara årets skörd, komme att

undergräva produktionen för flera år framåt.

I fråga om den av styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets sörmlandsdistrikt

föreslagna skattebefrielsen för inkomster av försålda slaktdjur

anför lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden i huvudsak följande.

I de fall där en minskning av djurbesättningarna sker som ett led i en

stadigvarande produktionsomläggning ingår likviderna för försålda liv- eller

slaktdjur enligt gällande skatteregler icke bland de intäkter, å vilka skatt för

inkomst av jordbruksfastighet beräknas. Distriktsstyrelsens förslag tager

således sikte på de fall, då en tillfällig minskning av kreatursstammen äger

rum, och avser att förhindra att det tillfälliga kapitaluttag, som därigenom

sker, medför en ökning av vederbörandes skatteplikt för inkomst. Det är

att märka, att detta problem i huvudsak icke torde uppkomma i de fall, där

inkomst av jordbruksfastighet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.

Flertalet jordbrukare tillämpar emellertid i sina deklarationer kontantprincipen.

Ämbetsverken vill erinra om de förslag i liknande riktning, som var aktuella

i anledning av de stora utslaktningarna till följd av den landsomfattande

missväxten under de första åren på 1940-talet. Situationen var till följd

av då rådande avspärrningsförhållanden av helt annan svårighetsgrad än

den nuvarande. Man kan konstatera, att nuvarande lagbestämmelser och

dessas tillämpning i praxis, vilka får ses som ett resultat av den då förda

diskussionen, icke möjliggör någon generell skattebefrielse av här avsett

slag. Ämbetsverken förmodar, att allmänna förutsättningar nu icke föreligger

för en ändring av dessa bestämmelser med sikte enbart på jordbruket.

Det torde nämligen knappast vara möjligt att genomföra en ändring på

denna punkt för jordbrukets del utan att samtidigt upptaga till övervägande

en motsvarande ändring i tillämpningen av kontantprincipcn även inom

andra näringsgrenar. Det får enligt ämbetsverkens mening icke förbises,

att den nackdel man här för jordbrukets del vill undanröja, i själva verket

skulle medföra ett avsteg från kontantprincipen samt alt tillämpningen av

denna princip i andra avseenden på sina hall ansetts vara förmånlig för

jordbruket.

Utöver dessa allmänna betänkligheter synes det ur jordbruksekonomisk

synpunkt vara tveksamt, om den föreslagna skattebefrielsen är lämplig sett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

på längre sikt. Distriktsstyrelsen framhäver i sin skrivelse, på tal om mjölkpriset,

betydelsen av att man förhindrar en ökad övergång till kreaturslösa

jordbruk, men dess förslag till skattebefrielse måste, om det förverkligas,

medföra en minskning av de enskilda jordbrukarnas betänkligheter

mot en utslaktning. Skattebefrielsen skulle dessutom kunna inbjuda till

spekulativa överväganden i den mån fördelen därav skulle komma även de

jordbrukare till godo, som icke lidit av årets torka men som ändock av

annan orsak skulle finna det lämpligt att för viss tid minska sina besättningar.

En legal möjlighet att undgå skattekonsekvenser vid en tillfällig minskning

av kreatursbesättningen föreligger å andra sidan för de jordbrukare,

som i sin skatteredovisning tillämpar kontantprincipen, däri att likviden

för försålda djur kan uppdelas på flera beskattningsår. Därest likviden

tages i anspråk under något följande år för återuppbyggnad av besättningen

blir visserligen likviden skattepliktig intäkt, men den kommer att mer än

väl uppvägas av en avdragsgill omkostnad för inköp av livdjur. Enligt vad

jordbruksnämnden inhämtat är man inom jordbrukets föreningsrörelse inställd

på att medverka till en sådan uppdelning av likviderna vid uppgörelser

med leverantörerna. Denna i och för sig lätt framkomliga väg kan emellertid

i vissa fall medföra en tillfällig försämring av jordbrukarnas likviditetsställning

och aktualiserar sålunda även i denna del behovet av statliga åtgärder

för att underlätta långivningen till jordbruket.

Beträffande den av distriktsstyrelsen i Sörmland föreslagna statsgarantien

för kostnader och prisfall vid fryslagring av kött uttalar jordbruksnämnden,

att några landsomfattande tecken på väsentligt större slakt än

normalt i vart fall icke vid tiden för uttalandet har givit sig tillkänna.

Nämnden erinrar vidare om att åtgärder, innefattande statlig garanti för

täckning av lagringskostnader och prisfallsförluster för lagrade köttvaror,

skulle stå i strid mot 1947 års riksdagsbeslut, enligt vilket statlig lagring

ej skall ifrågakomma för animaliska produkter. För att underlätta lagring

av kött och fläsk har emellertid vissa andra åtgärder vidtagits. Härom anför

jordbruksnämnden följande.

För innevarande regleringsår finnes enligt riksdagens bemyndigande

möjlighet att till lagerhållare av kött och fläsk utbetala rörelsemedel mot

en förmånlig räntesats, nämligen gällande diskonto plus 0,5 procent. Enligt

riksdagens beslut avses denna anordning skola kvarstå oförändrad även

under regleringsåret 1955/56. Möjligheterna att på nu anfört sätt erhålla

lån har redan i viss utsträckning utnyttjats av Sveriges slakteriförbund.

Nämnden har vidare beslutat, att bidrag till täckning av kostnaderna för

lagring av kött och fläsk skall kunna utgå av medel, som insamlats eller

kommer att insamlas genom slaktdjursavgifter, samt har hemställt hos

Kungl. Maj :t om att i fortsättningen få uttaga en slaktdj ursavgift för storboskap

för nu anfört ändamål. Nämnden har för avsikt att tillämpa detta

beslut med verkan redan från den 20 augusti 1955. Enligt nämndens uppfattning

torde de vidtagna åtgärderna verksamt bidraga till att stimulera

till en lagerhållning av köttvaror, vilken i nuvarande läge av flera skäl

måste anses önskvärd.

Med anledning av Bohusläns småbrukarförbunds anhållan att ett »rimligt»

pris på fodersäd, oljekraftfoder och hönsfodermjöl med alla till buds

stående medel skall säkras, erinrar jordbruksnämnden till en början om

den nuvarande regleringen på fodermedelsområdet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

Importen av fodermedel är icke föremål för kvantitativ reglering och införselavgift

vid import av fodermedel uttages endast i fråga om majs och

melass samt sockersnitzel och torkad betmassa. Avgiften är i samtliga fall

3 kronor 50 öre per deciton. Att den bibehållits sammanhänger med att

avgiftsmedlen erfordrats för att stödja äggproduktionen, vilket måste anses

vara ett direkt småbrukarintresse. Inom nämnden är frågan om en sänkning

av avgiften på sockersnitzel och torkad betmassa aktuell. Denna fråga

kommer att behandlas under den närmaste tiden. Vidare må erinras om att

tullfrihet på nämndens förslag sedan den 1 december 1954 medgivits vid

import av korn. (Den införselavgift, som fortfarande är i kraft för oljekraftfoder

ur vissa inom landet odlade slag av oljeväxtfröer, saknar i detta

fall betydelse, då den endast avser att skydda avsättningen av svenskodlade

produkter, vilkas prissättning regleras av nämnden.)

Jordbruksnämnden anför vidare att, oaktat de flesta fodervaror icke är

belagda med införselavgift, priserna till förbrukare enligt lantbruksförbundets

noteringar är förhållandevis höga.

Sålunda noterades den 9 augusti 1955 i Malmö ett pris per deciton av för

majs — däri inräknat införselavgift om 3 kronor 50 öre — 48 kronor 25

öre, för utländskt korn 37 kronor, för sorghum 32 kronor 50 öre och för

vetekli (i säckar) 39 kronor 25 öre. Anledningen till de förhållandevis höga

priserna torde vara det tidigare på världsmarknaden rådande fasta prisläget.

En viss nedgång har emellertid kunnat märkas, vilket inom den närmaste

tiden synes kunna komma att påverka de svenska försäljningspriserna.

Jordbruksnämnden anmäler därefter, att den haft kontakt med representanter

för såväl de privata importörerna som riksförbundsorganisationen

och därvid framhållit vikten av att behovet av importerade fodermedel

i god tid tillgodoses. I detta sammanhang anför nämnden i huvudsak följande.

Vid nyssnämnda kontakter har även diskuterats frågan om en import —

eventuellt genom föreningen Svensk spannmålshandel av vete och råg

för foderändamål. Den importerade brödsäden, som i förhållande till sitt

fodervärde ställer sig relativt förmånlig i inköp jämfört med annan fodersäd,

skulle i så fall bli föremål för denaturering i samband med försäljning

till foder på samma sätt, som tidigare gällt för svensk brödsäd, vilken sålts

för utfodringsändamål.

För att bättre kunna bedöma försörjningssituationen med importfodermedel,

har jordbruksnämnden även föranstaltat om undersökning av i vilken

utsträckning fodervaror inköpts men ännu ej inkommit till landet.

Denna inventering visar, att för leverans under tiden intill den 31 december

1955 redan inköpts 53 000 ton fodersäd och 22 000 ton kli. Vidare har

sockerbolaget redan nu kontrakterat köp av 10 000 ton melass från Cuba.

Med hänsyn till den tidiga tidpunkten på säsongen får dessa kvantiteter enligt

nämndens mening anses tillfredsställande. Allt tyder enligt nämnden

på alt importbehovet kommer att tillgodoses genom importhandelns försorg.

Nämnden kommer emellertid för sin del att fortlöpande följa fodersituationen

samt, om så skulle erfordras, föranstalta om kompletterande import

via föreningen Svensk spannmålshandel. Jordbrukarna bör därför kunna

räkna med att någon brist på köpfodermedel icke kommer att uppstå under

regleringsåret. Som tidigare nämnts har det internationella prisläget på

foderspannmål under de senaste månaderna visat en fallande tendens. Havrepriset

kan dock enligt nämnden antagas komma att ligga högt även i fort
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955

sättningen, varför import av denna vara för foderändamål icke torde komma

att ske i någon nämnvärd omfattning.

Såsom förut anförts har såväl distriktsstyrelsen i Sörmland som småbrukarförbundet

i Bohuslän patalat vikten av att all till foder användbar

halm i år tages tillvara i stället för att brännas eller plöjas ner. På denna

punkt delar lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden helt de synpunkter,

som framförts i de remitterade skrivelserna, samt anför, att frågan om

halmens tillvaratagande redan tagits upp i jordbrukarpressen. Ämbetsverken

håller för troligt, att fortsatt upplysning i denna form kan vara av betydelse,

och har för avsikt att själva medverka däri. Däremot anser ämbetsverken

det icke erforderligt, att staten i rådande läge utfärdar formligt förbud

mot att halm brännes eller nedplöjes.

Beträffande de yrkanden om justering av jordbrukets produktpriser, som

framställts a\ distriktsstyrelsen i Sörmland, anför ämbetsverken, att dessa

yrkanden med hänsyn till vårens prisöverenskommelse icke slutligen torde

böra prövas, förrän omräkningen av jordbrukskalkylen ägt rum på grundval

av de skörderapporter, som avses skola lämnas per den 15 oktober 1955.

Jordbruksnämnden anmäler därför, att den avser att återkomma till denna

fråga.

I lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens gemensamma skrivelse den

16 augusti 1955 lämnar jordbruksnämnden, efter anmälan av de remitterade

skrifterna, på basis av föreliggande material en preliminär redogörelse för

bland annat skördeläget. Nämnden framhåller därvid, att tidpunkten ännu

icke är inne för en någorlunda säker bedömning av omfattningen utav årets

skördeskador. Till grund för uppskattningen föreligger nämligen än så

länge endast skörderapporter per den 15 juli 1955. Härom anför nämnden

i huvudsak följande.

Enligt sistnämnda rapporter syntes utsikterna för årets skörd vid ifrågara»jlri(^e--^<^Unk''

sätt katastrofala trots den kalla och regniga våren.

I Malmöhus och större delen av Kristianstads län visade rapporterna för

vete och fodersäd, att skörden kunde väntas bli bättre än på många år.

I andra delar av landet var dock förutsättningarna för en god skörd av

spannmål i regel sämre. Främst gällde detta för Södermanlands, östergötlands

och Kalmar län, norra delen, där skördeomdömena för vårsäden lå<*

mellan 1,7 och 2,1 mot normalt 3,0. I fråga om oljeväxter och rotfrukter

vantades för hela riket något under normal skörd. För vallhö registrerades

genomsnittstalet 2,4. Nedgången kvantitativt sett jämfört med normalskörd

motvages emellertid i väsentlig mån av höets goda kvalitet (hög proteinhalt).

I positiv riktning har även verkat de sällsynt goda bärgningsförhållandena

i större delen av riket.

Jordbruksnämnden framhåller, att den intensiva torka, som rått efter det

att rapporterna per den 15 juli avgavs, har väsentligt försämrat skördeutsikterna,

framför allt för vårsäden och potatisen. Att döma av nederbördens

fördelning på olika delar av landet finnes det hårdast drabbade större

området i ett brett bälte kring en linje Stockholm—Göteborg. Bältet täcker

praktiskt taget hela norra Götaland och östra Svealand. Sagda område har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

under tiden den 6 juli—6 augusti (31 dygn), bortsett från några strängt

begränsade lokala skurar, erhållit mindre än 5 millimeter regn. Stora delar

av Uppland, Södermanland och Östergötland har under tiden därefter fram

till den 16 augusti varit praktiskt taget nederbördsfria.

Vidare anför jordbruksnämnden, att det redan av julirapporterna framgår,

att jordbrukets produktionsvolym under regleringsåret 1955/56 kommer

att bli betydligt lägre än man räknade med i normkalkylen våren 1955.

Enbart för brödsäd torde man få räkna med ett inkomstbortfall, som överstiger

100 miljoner kronor. Härtill kommer, bland annat, sannolikt starkt

ökade kostnader för importfodermedel, i den mån önskemålet att hålla underlaget

för animalieproduktionen någorlunda intakt skall kunna förverkligas.

Nämnden erinrar i detta sammanhang om att jordbrukarna enligt

prisöverenskommelsen på våren 1955 äger erhålla kompensation för inkomstbortfall

på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet överstiger

4 procent av jordbrukets totala inkomstsumma enligt den på våren uppgjorda

prognosen. Huruvida inkomstbortfallet kommer att bli större än

4 procent, motsvarande cirka 160 miljoner kronor, är ännu för tidigt att yttra

sig om. Undersökning härav skall ske på grundval av skörderapporter

per den 15 oktober 1955. Det förefaller emellertid nämnden sannolikt att sä

kommer att bli fallet.

Även om skadornas totala omfattning sålunda ännu icke kan slutligt

överblickas, anser jordbruksnämnden det dock uppenbart, att jordbruket i

de delar av landet, som särskilt hårt drabbats av torkan, i år kommer att

ställas inför ett betydande inkomstbortfall. För ett stort antal jordbrukare

torde detta medföra kreditsvårigheter av sådan natur, att katastrofala följder

kan uppkomma, därest icke hjälp lämnas från statens sida. Nämnden

erinrar i detta sammanhang om att vissa delar av torkområdet drabbades

av skördeskador även 1952 och/eller 1954 samt att många jordbrukare redan

till följd därav befinner sig i ett ansträngt finansiellt läge.

Med hänsyn till vad nu anförts har jordbruksnämnden funnit det angeläget

att bilda sig en uppfattning om i vad mån omedelbara åtgärder behöver

vidtagas från myndigheternas sida för att dels undvika katastrofsituationer,

dels underlätta för jordbrukarna i de drabbade områdena att

hålla animalieproduktionen uppe under det kommande året. Nämnden har

i detta syfte haft överläggningar med ordförandena i Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk jämte vissa företrädare för

jordbrukets ekonomiska organisationer, föreningen Svensk spannmålshandel

och spannmålsimportörerna. Nämnden anför, att därvid särskilt har

understrukits önskvärdheten av att jordbrukarna omedelbart får kännedom

om huruvida och vid vilken tidpunkt de av torkan hårdast drabbade

jordbrukarna kan påräkna hjälp från statens sida i fråga om kreditlättnader.

Visserligen är man enligt nämnden på det klara med att beslut i denna

fråga kräver riksdagens medverkan, men det bar framhållits, att redan elt

förslag från lantbruksstyrelsen och nämnden skulle åstadkomma en lugnande

verkan. Denna verkan skulle avsevärt förstärkas om elt sådant förslag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

omedelbart behandlades i Kungl. Maj :ts kansli och snarast ledde till beslut

om proposition i ärendet till den riksdagssession, som börjar i mitten

av oktober. Nämnden anför vidare, att det i detta sammanhang har framhållits,

att jordbrukarna har en stor växelportfölj, som förfaller den 1 oktober

och att många jordbrukare har stora svårigheter att utan hjälp infria sina

växlar. Nämnden uppger, att därest beslut om kreditlättnader vore att

förvänta i början av riksdagssessionen, i vart fall jordbrukets organisationer

skulle vara villiga att i trängande fall bevilja något anstånd.

Efter nyssnämnda överläggningar har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden,

efter samråd, avlåtit en gemensam skrivelse i ämnet till Kung!.

Maj :t. Som en första åtgärd i anledning av årets skördeskador föreslår

lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden i skrivelsen, att statliga

s t ö d 1 å n snarast möjligt skall utlämnas till de av kreditsvårigheter hårdast

drabbade jordbrukarna. Ämbetsverken anmäler vidare, att de längre

fram ämnar taga ställning till frågan, huruvida skäl föreligger att, på samma

sätt som skett under regleringsåret 1954/55, lämna bidrag utan

återbetalningsskyldighet till jordbrukare, som är i trängande

behov därav. Ämbetsverken har nämligen ansett lämpligt att först avvakta

resultatet av den närmare undersökning av skördeskadornas omfattning,

som nämnden blivit anbefalld att utföra i samråd med lantbruksstyrelsen.

Redan i sin förevarande skrivelse uttalar emellertid ämbetsverken, att därest

frågan om kontanta bidrag till de hårdast drabbade jordbrukarna längre

fram skulle aktualiseras, dylika bidrag bör avräknas på den kompensation,

som kan komma att räknas jordbruket till godo enligt 4-procentregeln.

Syftet med lanehjälpen bör enligt lantbruksstyrelsens och

nämndens mening i princip endast vara att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter,

som kan uppkomma till följd av inkomstbortfall i anledning

av skördeskador, och att på så sätt förebygga, att dessa skador får en för

vederbörande jordbrukare katastrofal verkan.

I fråga om grunderna för lånehjälpen förordar ämbetsverken,

att dessa skall i väsentliga delar utformas i överensstämmelse med

stadgandena i 1954 års kungörelse om stödlån till jordbrukare. Med hänsyn

bland annat till det angivna syftet för lånehjälpen finner ämbetsverken

dock vissa avvikelser från dessa bestämmelser vara motiverade. I fråga om

dessa avvikelser anföres i huvudsak följande.

Vad först gäller räntefoten må erinras om att de statliga stödlånen i anledning

av 1954 års skördeskador löper med 4 procent ränta. Med hänsyn

till den förändring i det allmänna ränteläget, som numera ägt rum, synes

enligt ämbetsverkens mening en höjning av räntefoten till 4 1/2 procent

vara väl motiverad. Det bör dock understrykas, att denna högre räntefot hör

tillämpas endast så länge det nuvarande ränteläget äger bestånd. Ämbetsverken

förutsätter salunda, att Kungl. Maj :t, därest det allmänna ränteläget

skulle nedjusteras, kommer att vidtaga motsvarande sänkning av räntan

ä nu ifrågavarande lån.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj. ts proposition nr 203 år 195.1

I anslutning till vad lantbruksstyrelsen och nämnden anfört om att lånen

i och för sig ej hör innefatta något särskilt bidrag från det allmännas sida

utan endast ha till uppgift att bidraga till att avhjälpa de av skördeskadorna

vållade kreditsvårigheterna torde skäl ej föreligga alt bibehalla den i

1954 års stödlånekungörelse medgivna räntefriheten under två år. Om rantefriheten

borttages, bör emellertid uppmärksammas, att skördeskadorna för

många jordbrukare torde komma att bli av sådan omfattning, att det

oavsett vilka stödåtgärder, som i övrigt vidtages från det allmännas sida —

kan bli svårt för dem att under de första åren betala ränta å de erhallna

stödlånen. Ämbetsverken föreslår därför, att ränta visserligen skall beräknas

redan från tiden för lånets utlämnande men att skyldighet att gälda

ränta icke skall föreligga under de första två åren. Den under sagda tid

upplupna räntan skall i stället läggas till det belopp, som vid utgången av

den amorteringsfria tiden av två år skall förräntas och amorteras.

Vad härefter gäller amorteringstiden erinrar ämbetsverken om att denna

enligt 1954 års stödlånekungörelse i regel skall utgöra fem år, dock att lantbruksnämnderna

skall ha möjlighet att i särskilda fall medge förlängning

till tio år. Med hänsyn till omfattningen av de skador, det bär är fråga om,

torde man få räkna med att det ofta ej kommer att bli möjligt för jordbrukarna

att fullgöra amorteringsskyldigheten på så kort tid som fem ar,

i synnerhet som vissa delar av de områden, där lånen i första hand torde bil

aktuella, drabbats av svag skörd även åren 1952 och/eller 1954 samt nianga

av de jordbrukare, som nu kan väntas söka stödlån, även torde ha att iuugöra

återbetalningsskyldighet på grund av tidigare erhållna stödlån ellei

eljest torde ha fått sin ekonomi försvagad till följd av skördeskador under

de senaste åren. I detta sammanhang må erinras om att lantbruksstyrelsen

funnit en omprövning av amorteringstiden för de tidigare beviljade stodiånen

nödvändig och därför i skrivelse till lantbruksnämnderna rekommenderat

dessa att, om ansökan därom göres, i regel medge förlängning av sagda

tid till tio år. Ämbetsverken finner det med hänsyn till vad nu anförts för

sin del mest ändamålsenligt, att man redan nu för bär ifrågavarande lan

räknar med en normal amorteringstid av tio år. I särskilda fall, da skadorna

är mycket betydande, hör möjlighet finnas att medge förlängning av

amorteringstiden till högst 15 år.

Vad angår frågan om lånens storlek 111a franihallas, att enligt o $ törsta

stycket 1954 års stödlånekungörelse lån i allmänhet ej må beviljas till

högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den förlust, sökanden beräknas

ha lidit. Något hinder att bibehålla en dylik bestämmelse i den nya

stödlånekungörelsen torde enligt ämbetsverken ej föreligga i och för sig.

Ämbetsverken finner sig dock böra framhalla, att man särskilt i sådana fall,

då skadorna är av stor omfattning, ej sällan torde få räkna med att ett lånebelopp,

motsvarande två tredjedelar av den lidna förlusten, icke äi tillräckligt

för att sökanden skall kunna övervinna de av skördeskadorna förorsakade

kreditsvårigheterna och att det sålunda ej sällan kan finnas nödvändigt

att utlämna lån till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar

av den lidna förlusten. ..

Ämbetsverken vill slutligen beröra ett mera detaljbetonat spörsmål rörande

kravet på säkerhet för stödlån. I 1954 ars stödlånekungörelse stadgas

som allmän princip, att för lån skall ställas säkerhet som lantbi uksnämndcn

finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Från kravet på

sådan säkerhet må dock göras eftergift, om lånebeloppet ej överstiger 3 000

kronor eller om det, vid lån å högre belopp, möter svårighet lor sökanden

att ställa dylik säkerhet och lantbruksnämnden finner sannolikt, att han

kommer att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet.

Undanlagsbe
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1953

stämmelsen beträffande lånebelopp å högst 3 000 kronor torde ha tillkommit

i syfte att förenkla förfarandet såväl för de lånesökande som för lantbruksnämnderna.

Ämbetsverken är även av den uppfattningen, att man beträffande

lån å dylika relativt begränsade belopp regelmässigt ej bör fordra

säkeihet. Erfarenheterna vid tillämpningen av 1954 års stödlånekungörelse

har emellertid visat, att det är förenat med vissa olägenheter att i författningen

angiva en fix gräns härvidlag. Denna har nämligen ej sällan uppfattats

så, att det skulle föreligga en ovillkorlig rätt för lånesökande att

erhålla lån upp till 3 000 kronor utan säkerhet, således även i sådana fall,

då lantbruksnämnderna med hänsyn till sökandens personliga förhållanden

ansett sig ha anledning betvivla, att han kommer att söka fullgöra sin

betalningsskyldighet. Det synes därför enligt ämbetsverkens mening mest

ändamålsenligt, att den särskilda bestämmelsen beträffande lån å högst

3 000 kionor utgår ur lånekungörelsen och att det i stället får ankomma på

lantbruksnämnderna att fritt pröva, huruvida beträffande mindre lån skall

fordras säkerhet eller ej. Vid en dylik prövning bör dock, såsom nyss antytts,

gälla att säkerhet i regel ej bör fordras.

Ansökningstiden för lån i anledning av 1955 års skördeskador bör förslagsvis

utgå den 31 oktober 1955, dock att, om särskilda skäl föreligger,

lantbruksnämnderna bör äga till prövning upptaga ansökningar, som inkommer

senare.

För att låneverksamheten skall kunna komma i gång utan dröjsmål är

det enligt ämbetsverkens mening angeläget, att lantbruksnämnderna så

snart som möjligt får in ansökningar från åtminstone flertalet av dem, som

önskar begagna stödlånemöjligheterna, och därefter får börja granskningen

av dessa ansökningar. Därest Kungl. Maj:t beslutar proposition till innevarande

års höstriksdag i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda

förslaget, torde det enligt ämbetsverken vara lämpligt, att lantbruksnämnderna

omedelbart därefter börjar tillhandahålla ansökningsblanketter samt

vidtager en preliminär granskning av inkomna ansökningar, så att definitiva

beslut i anledning av dessa kan fattas, så snart propositionen behandlats

av riksdagen.

Beträffande medelsbehovet för lånen erinrar lantbruksstyrelsen

och jordbruksnämnden om att av de under kapitalbudgeten, fonden för

.åneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare anvisade investeringsanslagen

den 1 juli 1955 återstod outnyttjat ett belopp av drygt 3 000 000 kronor. Ämbetsverken

föreslår, att detta belopp, i den omfattning det alltjämt står till

föi fogande, får användas för stödlån på grund av skördeskador år 1955.

Med hänsyn till det stora inkomstbortfall för jordbruket, som redan nu

kan förutses, samt med beaktande av att skadorna denna gång icke är av

lokal natur utan drabbat stora områden utgår ämbetsverken från att lånebehovet

kommer att bli av betydligt större omfattning än år 1954. Ämbetsverken

föreslår därför en förstärkning av lånefonden med 60 000 000 kronor

samt upplyser, att avsikten är att i samband med omräkningen av

jordbrukskalkylen i november överväga frågan om en ökning av detta belopp.

Därest de föreslagna lånebeslämmelserna kommer att godtagas, bör

nämligen vid sagda tid alla ansökningar om stödlån ha inkommit till lantbruksnämnderna.

Lantbruksstijrelsen anmäler i sin skrivelse den 26 maj 1955, att Riksförbundet

Landsbygdens folk i en skrift till lantbruksstyrelsen den 10 maj

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

1955 anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda sådan jordbrukare,

som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador, största möjliga

lättnad i fråga om lånets återbetalning i fall, då låntagaren drabbats av

skördeskador även år 1954 och på grund härav eller av annan anledningbefinner

sig i ekonomiska svårigheter. Riksförbundet har i sin skrift bland

annat hänvisat till föreliggande möjligheter att i mån av behov förlänga

amorteringstiden för stödlån på grund av skördeskador år 1952. För det

fall att låntagaren befinner sig i utpräglade ekonomiska svårigheter, har

riksförbundet vidare ifrågasatt, om lantbruksstyrelsen icke borde utrustas

med befogenhet att avskriva stödlån.

Lantbruksstyrelsen erinrar därefter om de för 1952 års stödlån gällande

bestämmelserna i fråga om amorteringstiden och anför.

I fråga om sättet för återbetalning av 1952 års stödlån gäller enligt bestämmelserna

i 4 § andra stycket kungörelsen den 19 december 1952 (nr

764) om stödlån till jordbrukare, att lånen, som är amorteringsfria under

två år, därefter skall återbetalas med en femtedel årligen. Om särskilda

skäl föreligger, kan lantbruksnämnden medge förlängning av amorteringstiden

till högst tio år. Den tid, inom vilken lånen senast skall vara slutbetalda,

uppgår sålunda normalt till tolv år. Enligt föreskrifter, som riksbanken

i samråd med lantbruksstyrelsen meddelat riksbankskontoren rörande

lånens förvaltning, skall som amorteringsfria år räknas det kalenderår,

under vilket lånet utbetalts, samt det därpå följande kalenderåret. Då

förfallodagen för stödlån enligt nämnda föreskrifter skall vara den 31 december,

skall sålunda den första kapitalavbetalningen å 1952 års stödlån

som regel ske den 31 december 1955. Enligt samma föreskrifter kan stödlåntagare,

som har betalningssvårigheter, i enlighet med vanliga bankinässiga

grunder erhålla viss tids anstånd — som regel högst sex månader

med inbetalning av amortering, som förfaller till betalning.

De i skriften från Riksförbundet Landsbygdens folk påtalade svårigheterna

för jordbrukarna finner lantbruksstyrelsen i hög grad beaktansvärda.

Styrelsen anför, att den vid sitt övervägande av de åtgärder, varigenom

ifrågavarande jordbrukare skulle kunna beredas erforderlig lättnad, funnit

ett genomförande av en mera liberal tillämpning av gällande bestämmelser

om förlängning av amorteringstiden för stödlånen vara den åtgärd,

som i första hand bör komma i fråga. I de fall då jordbrukare erhållit stödlån

på grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör sålunda

enligt styrelsens mening förlängning till högst tio år efter ansökning kunna

medges utan någon mera ingående behovsprövning. Styrelsen anmäler

i detta sammanhang sin avsikt att utfärda anvisningar härom till lantbruksnämnderna.

Genom förlängning av amorteringstiden från normalt fem till tio år reduceras

beloppet av varje särskild amortering med 50 procent. Lantbruksstyrelsen

framhåller, att enbart en sådan uppmjukning av lånevillkoren i

åtskilliga fall icke torde vara ägnad att ge låntagaren tillräcklig hjälp. Eu

effektivare hjälp kan enligt styrelsens mening behövas i sådana fall, då

låntagarens ekonomi kommit att utsättas för särskilt starka påfrestningar,

t. ex. om den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955

stor eller om, utan att så varit fallet, även andra omständigheter än skördeskador

bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning. Styrelsen anser,

att i dylika fall möjlighet bör finnas att framflytta tidpunkten för lånets

amortering, förslagsvis ytterligare högst två år utöver den tid, som

enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfri. En förutsättning härför

torde emellertid böra vara, att lånebeloppet i och för sig icke kan anses

ringa. Styrelsen föreslår därför, att en generell gräns sättes vid omkring

1 000 kronor, så att den ifrågasatta förlängningen av den amorteringsfria

tiden som regel icke skall beviljas, om lånet understiger detta belopp. Ytterligare

förutsätter styrelsen, att den för lånet förut fastställda amorteringsplanen

skall avpassas så, att lånet likväl kan beräknas bli slutbetalat

senast inom tolv år. Ett genomförande av styrelsens förslag kräver ändring

av 4 § andra stycket i förut omförmälda stödlånekungörelse.

I remissutlåtande den 26 augusti 1955 över lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens

framställning anför statskontoret, att något subventionsmoment

icke bör ingå i stödlåneverksamheten. Ur denna synpunkt ifrågasätter

ämbetsverket, om räntan icke bör höjas åtminstone något över nuvarande

obligationslåneränta för statslån, 4 1/2 procent. Då statsverket

även har andra omkostnader för sin upplåning, skulle eljest ränteinkomsterna

av stödlånen icke täcka statens kapitalkostnader. För en något högre

ränta talar enligt statskontorets mening även den omständigheten, att

lånen icke förutsättes skola löpa med en för hela lånetiden fast ränta. Med

hänsyn till att återbetalningsmöjligheterna blir avhängiga av de närmaste

årens skördeutfall, anser statskontoret en så lång amorteringstid som tio

år icke nu böra fixeras. I övrigt finner statskontoret de av lantbruksstyrelsen

och jordbruksnämnden föreslagna bestämmelserna väl avvägda. Hur

stort anslag som kan erfordras, undandrager sig helt statskontorets bedömande.

Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 5 september 1955,

att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anser

det ofrånkomligt, att åtgärder skyndsamt vidtages för att lämna finansiell

hjälp i form av lån till sådana jordbrukare, som i år särskilt svårt drabbats

av skördeskador. Av tänkbara former för dylik hjälp, nämligen statlig kreditgaranti

eller stödlån, anser fullmäktige av flera skäl stödlåneformen vara att

föredraga.

När det gäller att bedöma, vilka som bör kunna få stödlån, bör enligt fullmäktiges

mening beaktas, att lån bör beviljas endast i sådana fall, då verkligt

behov av ekonomiskt bistånd föreligger. Fullmäktige anför vidare härom

samt om lånens storlek i huvudsak följande.

År jordbrukarens ekonomiska ställning trots skördeskadorna betryggande

eller har han genom tillgång på skog eller andra saluprodukter möjlighet

att anskaffa erforderligt rörelsekapital, bör lån sålunda ej ifrågakomma. Det

bör nämligen undvikas, att stödlån utlämnas till sådana jordbrukare, som

kan befaras utnyttja här avsedda låneform för att kringgå gällande kreditrestriktioner.

Eftersom det förutsättes, att låntagaren skall ha lidit en vä
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955

sentlig förlust, torde lån, som avser relativt sett mindre betydande skördeskador

— eller relativt små belopp — icke böra komma i fråga.

I likhet med vad som stadgades i 1954 års stödlånekungörelse må stödlån

enligt det nu föreliggande förslaget i allmänhet ej beviljas till högre belopp

än som motsvarar två tredjedelar av den förlust sökanden beräknas ha lidit.

I sin skrivelse har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden framhållit, att

man i sådana fall, då skadorna är av stor omfattning, ej sällan torde få räkna

med att ett dylikt lånebelopp icke är tillräckligt, för att^ sökanden skall

kunna övervinna de av skördeskadorna förorsakade kreditsvårigheterna. Detta

uttalande torde få uppfattas så, att ämbetsverken tänkt sig, att denna

gång avsteg från den normala maximiregeln skall kunna bli vanligare än

vid tillämpning av tidigare stödlånekungörelse. Enligt fullmäktiges mening

bör man emellertid vara synnerligen restriktiv, när det gäller att medge överskridande

av den normala maximigränsen. En viss schablonmässighet måste

nämligen tillämpas bland annat för att uppnå en snabb handläggning och

undvika ojämnheter i lånebehandlingen.

Beträffande den särskilda bestämmelsen i 1954 års stödlånekungörelse

om eftergift i fråga om säkerhet vid lån å högst 3 000 kronor finner fullmäktige

i likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden det vara att föredraga,

att denna bestämmelse icke medtages i den nya stödlånekungörelsen.

Däremot kan fullmäktige icke ansluta sig till ämbetsverkens uttalande, att

huvudregeln vid låneprövningen ändock bör vara, att säkerhet i regel

ej bör fordras. Snarare anser fullmäktige, att säkerhet bör krävas även

för dylika mindre lån, såvitt ej särskilda skäl undantagsvis föranleder

till annat. Det torde nämligen i allmänhet icke möta stora svårigheter för

jordbrukare, som här avses, att uppbringa säkerhet, även om man kanske

oftare än när det gäller större låntagare kan finna anledning att frångå

fordran på att säkerheten skall vara fullt bankmässig.

Fullmäktige biträder förslaget om att ränta för ifrågavarande lån för närvarande

bör utgå efter 4 1/2 procent. Om det allmänna ränteläget skulle därtill

föranleda, bör Kungl. Maj :t enligt fullmäktiges mening äga att under

löpande lånetid besluta om ändring av räntesatsen.

I likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anser fullmäktige

skäl icke föreligga att bibehålla den i äldre stödlånekungörelser medgivna

räntefriheten under två år. Däremot kan fullmäktige icke ansluta sig till

ämbetsverkens förslag, att skyldighet att inbetala ränta icke skall föreligga

under de första två åren. Att såsom ämbetsverken föreslagit i stället lägga

den upplupna räntan till det belopp, som vid utgången av en amorteringsfri

lid av två år skall förräntas och amorteras, skulle medföra ganska avsevärt

merarbete vid låneförvaltningen. Det finnes för övrigt enligt fullmäktiges

mening intet, som nu ger anledning till antagande, att låntagarna skall ha

mindre möjligheter alt betala upplupen ränta vid utgången av nästa år

än framdeles. Visar det sig, att låntagare icke förmår erlägga ränta under

de två första åren — eller senare —- och beror detta icke på brister hos

låntagaren själv, bör enligt fullmäktige efter framställning från låntagaren

anstånd självfallet kunna ifrågakomma. Fullmäktige ifrågasätter vidare, om

det finnes tillräcklig anledning all generellt medge två års anstånd med amor
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

tering av erhållet stödlån. Vad nyss sagts om uppskov med räntebetalning

kan sägas äga tillämpning även när det gäller amorteringsfrihet under viss

tid. Frågan härom torde enligt fullmäktiges mening böra bedömas från fall

till fall.

Icke heller anser fullmäktige det lämpligt att i författning fastställa en

viss normal tid för lånets amortering — i förslaget tio år. Förhållandena

kan vara olika, och normalt bör en låntagare kunna återbetala ett lån betydligt

snabbare än en annan. Att medge längre amorteringstid än som är

nödvändigt strider mot allmänna låneprinciper och måste te sig särskilt

olämpligt under en tid, då restriktivitet måste uppehållas i den allmänna

kreditgivningen. Såsom fullmäktige förut framhållit, är det givetvis önskvärt

att erhålla så schablonmässiga regler som möjligt, men endast om så

kan ske utan eftersättande av väsentliga intressen. I den blivande författningen

torde enligt fullmäktiges mening följaktligen böra inflyta en föreskrift

om att lån skall vara återbetalt senast tio år efter dess beviljande,

dock alt om särskilda skäl föreligger, lånetiden må utsträckas till högst

femton år.

Beträffande vissa tekniska detaljer i fråga om amortering och ränta anför

fullmäktige i huvudsak följande.

Därest bestämmelserna om ränta och amortering, oaktat vad fullmäktige

förut anfört, skulle få det materiella innehåll, som innefattas i ämbetsverkens

förslag, är det av rent tekniska skäl icke lämpligt, att amorteringen skall

utgöra (exakt) en tiondel om året. Om två års ränta skall läggas till kapitalet,

torde nämligen i allmänhet uppkomma amorteringsbelopp, som slutar

på ören. En avrundning till jämna tiotal kronor bör i så fall ske och det uppkommande

ojämna beloppet uttagas som första amortering.

För tidigare lämnade stödlån gäller, att ränta och amortering skall erläggas

årsvis i efterskott, vilket i praktiken kommit att betyda, att den 31

december blir förfallodag för dessa inbetalningar. För att undvika en alltför

stor arbetsanhopning vid årsskiftet vore det för den låneförvaltande myndigheten

av betydelse, att annan förfallodag fastställdes för de ifrågasatta

nya lånen, förslagsvis den 15 november varje år. En sådan anordning torde

bli till fördel även för låntagarna.

I fråga om förfarandet med stödlån, då låntagaren avhänder sig sitt jordbruk,

anför fullmäktige följande.

Ämbetsverkens förslag upptager en bestämmelse av innehåll, att om låntagare

överlåter den brukningsdel, som han innehade då lånet beviljades,

eller väsentlig del därav till ny ägare, lånet skall av lantbruksnämnden kunna

uppsägas till betalning å tid, som nämnden bestämmer. Detsamma skall

enligt förslaget gälla, om låntagaren är arrendator och brukningsdelen övertages

av ny arrendator. Enligt fullmäktiges mening bör lånet automatiskt

förfalla till betalning i fall, som här avses, å den tidpunkt då egendomen

frånträdes, om icke låntagaren efter ansökan får medgivande att behålla

lånet, i vilket fall ändrade amorteringsvillkor bör kunna föreskrivas.

Fullmäktige berör slutligen frågan om låneärendenas handläggning och

erinrar om att ämbetsverkens förslag utgår från samma system i detta avseende

som 1954 års stödlånekungörelse. Låneverksamheten skall sålunda

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1955

17

under lantbruksstyrelsens tillsyn omhänderhas av lantbruksnämnderna. Förvaltningen

av beviljade lån skall dock handhas av riksbanken med den inskränkningen,

att det är lantbruksnämnd, som har att besluta om uppsägning

av lån.

Fullmäktige framhåller i anledning härav, att lantbruksnämnderna i allmänhet

torde ha en stor arbetsbörda även utan att få sig ålagda en så omfattande

ny uppgift, som ifrågavarande låneverksamhet torde komma att

innebära — särskilt med tanke på den mera ingående prövning av låneärendena,

som fullmäktige anser påkallad — och att dessa nämnder icke tillsatts

med tanke på att bedöma kreditfrågor. Det måste också enligt fullmäktige

vara en olägenhet, att låneärenden kommer att handläggas av två

olika myndigheter, icke minst när det gäller att uppnå skyndsam behandling.

Fullmäktige finner det därför önskvärt att i möjligaste mån undvika en

dylik anordning och anför, att man beträffande det övervägande antalet

stödlåneärenden kan utgå från att det är fråga om krediter, som i stort

sett är av bankmässig karaktär och bör bedömas bankmässigt. Detta gäller

alldeles särskilt om låneärenden som avser relativt sett större belopp. Med

hänsyn härtill synes det fullmäktige önskvärt, att låneprövningen anförtros

åt ett organ med erfarenhet och vana vid behandling av kreditfrågor. Av de

organ, som därvid kan komma i fråga, synes riksbanken äga de bästa förutsättningarna

för att snabbt och effektivt lösa föreliggande uppgifter. Riksbankskontoren

kan visserligen, anför fullmäktige, icke sägas ha förvärvat

någon stor erfarenhet på jordbrukskreditens område, men genom handläggning

av ett betydande antal lån, övertagna från egnahemsorganen och hushållningssällskapen,

samt genom den tidigare stödlåneverksamheten är kontoren

ingalunda främmande för jordhrukskreditfrågor och har i kredithänseende

även fått beröring med ett relativt stort antal personer, som kan förutsättas

ingå i det nya låneklientelet. Fullmäktige ifrågasätter därför, om det icke

skulle vara lämpligt, att de stödlåneärenden, där det blir fråga om bedömning

icke endast av skördeskadornas omfattning och sökandenas behov av

att erhålla lån utan även av säkerhets-, avbetalnings- och andra kreditspörsmål,

bör helt prövas och avgöras av riksbankens avdelningskontor.

Fullmäktige nämner i detta sammanhang, att i riksbankens kontorsstyrelser

regelmässigt ingår en erfaren jordbrukare. Om prövningen av ifrågavarande

stödlåneärenden anförtros åt riksbanken, är avsikten att komplettera

de kontorsstyrelser, som för närvarande saknar representant för jordbruket.

Enligt vad riksbanksledningen förvissat sig om vid sammanträde med direktörerna

vid de avdelningskontor, som mest skulle komma att beröras av

ett genomförande av fullmäktiges förslag på denna punkt, bar kontoren möjlighet

att snabbt behandla och avgöra inkommande låneärenden. Sannolikt

kommer behandlingen att bli minst lika snabb, som om ärendena först skall

prövas av lantbruksnämnderna. Dessa har nämligen, så snart beslut i låneärende

föreligger, att underrätta vederbörande riksbankskontor, vilket sedan

i sin tur får vidtaga åtgärder för införskaffande av erforderliga lånchandlingar.

Om riksbanken ensam hade ansvaret för lånebehandlingen, skulle

2 Iiihang till riksdagens protokoll 19!>5. i samt. Nr 203

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

de olika momenten kunna handläggas mera i ett sammanhang. Fullmäktige

anför, att på en del håll den omständigheten vållat viss tidsutdräkt, att

lantbruksnämndernas beslut icke från början lämnat tillräckligt klara besked

om vari säkerheten för beviljat lån skall bestå.

Enligt fullmäktiges mening bör låneverksamheten sålunda organiseras

efter följande linjer.

Samtliga ansökningar om stödlån bör insändas till vederbörande riksbankskontor.

Inkomna ansökningar bör skyndsammast möjligt bli föremål för

utredning genom kontorsstyrelsens försorg. Har sökanden icke erbjudit säkerhet

och finner kontorsstyrelsen, att han saknar möjlighet att ställa sådan,

bör ärendet skyndsamt överlämnas till lantbruksnämnden för fortsatt handläggning.

Beträffande övriga låneärenden skall kontorsstyrelsen, med anlitande

av tillgänglig expertis, undersöka om förutsättningar för lån enligt

författningen är för handen. I fall då lån prövas böra utgå och den erbjudna

säkerheten bedömes såsom tillfredsställande, skall kontorsstyrelsen därefter

med tillämpning av grunderna i författningen bestämma lånebelopp, eventuell

amorteringsfrihet och amorteringstidens längd. Omedelbart efter det

att erforderliga låne- och säkerhetshandlingar ingått, skall kontoret utbetala

beviljat lånebelopp. När det gäller lån, som beviljas av riksbankskontor, bör

det sedan ankomma på kontoret att även i fortsättningen besluta i uppkommande

frågor, bland annat om eventuell uppsägning av lånet på grund av

bristande betalning m. m.

De låneansökningar, som avslås av riksbanken, bör överlämnas till lantbruksnämnden

tillika med den utredning, som riksbankskontoret införskaffat.

Finner lantbruksnämnden särskilda skäl tala för att lån bör utgå, trots

att riksbanken funnit sig icke böra bevilja lånet — det kan här förutsättas

komma att främst röra sig om lån, där riksbanken bedömt säkerheten såsom

otillfredsställande — bör lantbruksnämnden ha möjlighet att besluta om lån

enligt samma grunder, som tillämpas beträffande låneansökningar, vilka

omedelbart överlämnats till lantbruksnämnden med hänsyn till att någon

säkerhet icke kunnat ställas.

Själva förvaltningen av de lån, som beviljas av lantbruksnämnd, torde böra

omhänderhas av riksbanken enligt samma regler, som gäller för äldre stödlån.

Det för stödlåneverksamheten tillgängliga beloppet torde av Kungl. Maj :t

böra fördelas mellan riksbankskontoren och lantbruksnämnderna. Man torde

böra förutsätta, att icke hela beloppet fördelas på en gång utan att viss

reserv innehålles, till dess det blir möjligt att överblicka lånebehovens storlek

inom de olika distrikten.

Mot fullmäktiges beslut har herr Kristensson i Osby reserverat sig och

med instämmande av herr Kollberg anfört följande.

Fullmäktige bör tillstyrka förslaget från jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen

beträffande stödlån till reglering av 1955 års skördeskador.

Dessa lån är av sådan karaktär, att låneprövningen bör såsom föreslagits

av de båda ämbetsverken verkställas av lantbruksnämnderna och icke av

riksbanken.

Herr Rubbestad bar med anledning av bankofullmäktiges beslut i särskilt

yttrande anfört följande.

Såsom framgår av skrivelse den 16 augusti 1955 från jordbruksnämnden

och lantbruksstyrelsen torde det vara uppenbart, att jordbruket i de delar

av landet, som särskilt hårt drabbats av torkan i år, kommer att ställas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

19

inför ett betydande inkomstbortfall, som för många jordbrukare medför

samma ekonomiska avbräck som inträffad arbetslöshet för en vanlig arbetare.

Det har i detta sammanhang också framhållits, att jordbrukarna till

följd av inköp av utsäde, konstgödsel och kraftfoder har en stor växelportfölj,

som förfaller den 1 oktober, och att många har svårigheter att utan

hjälp infria sina växlar. I likhet med jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen

måste man anse det ofrånkomligt, att åtgärder skyndsamt vidtages

för att lämna finansiell hjälp till sådana jordbrukare, som i år särskilt

hårt drabbats av skördeskador.

De förslag till hjälpåtgärder, som förordats av dessa två myndigheter, bör

därför biträdas. Det är också lämpligt att i författningen fastställa en viss

normal tid för lånets amortering på sätt, som de båda myndigheterna förordat.

Detta kan icke strida mot allmänna låneprinciper, och låntagarna

erhåller därigenom större trygghet och bättre förutsättningar skapas för

fullgörandet av betalningsskyldigheten.

Beträffande såväl frågan om ärendenas handläggning som andra i samband

därmed berörda frågor tillstyrkes det från de båda myndigheterna

framlagda förslaget. Låneverksamheten bör sålunda under lantbruksstyrelsens

tillsyn omhänderhas av lantbruksnämnderna. Dessa har ju tidigare

handhaft dylika kreditfrågor, och en viss sakkunskap för nämnda ändamål

finnes därför tillgänglig i dessa organ, vilket icke är fallet, om ärendena

skall handläggas av ett nytt organ. Och att överlämna ärendenas handläggning

till två organ, skulle vara olyckligt, icke minst ur den synpunkten, att

en mängd ärenden därigenom komme att fördröjas.

Slutligen måste framhållas, att en betydande lättnad för en mängd jordbrukare

skulle erhållas, om de nu gällande kreditrestriktionerna kunde lättas.

Behovet av stödlån skulle då säkerligen minskas.

Över lantbruksstyrelsens framställning om ändring av bestämmelserna om

amorteringsfrihet i 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån

till jordbrukare har statskontoret efter remiss avgivit utlåtande den 30 augusti

1955. Statskontoret anför, att då det synes önskvärt, att 1952 års stödlån

nedamorteras så snabbt som möjligt, ämbetsverket för sin del ifrågasätter,

om icke anstånd med amorteringarnas början bör medgivas för endast ett år.

Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 1 september 1955,

att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och på de grunder styrelsen

anfört anser det ofrånkomligt, att jordbrukare, som erhållit stödlån på

grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör beredas lättnad

i vissa fall och att fullmäktige därför anser sig böra tillstyrka bifall till styrelsens

förslag.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför i sin skrift, att förbundet

anser det rimligt, att vid uppgörandet av stödprogrammet mot skördeskador

inom jordbruket samma bedömningsgrunder tillämpas för erhållande

av statligt stöd för skördeskador på frilandsodlingar av köksväxter och

bär även inom trädgårdsodlingen. Förbundet upplyser, att den fältmässiga

köksväxtodlingen inom jordbruket uppgår till cirka 10 000 hektar, medan

arealen frilandsodling i handelsträdgårdar utgör cirka 4 500 hektar. Till

största delen omfattar den senare odlingen samma kulturer som inom

jordbruket, varför samma principer beträffande stödåtgärder mot skördc
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

skador på dessa kulturer bör kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives

inom jordbruk eller handelsträdgård.

Till stöd för sin framställning anför handelsträdgårdsmästareförbundet

vidare bland annat följande.

Den ihållande torkan har orsakat odlarna av köksväxter och bär på friland

i trädgårdar betydande förluster på grund av väsentligt nedsatt eller

i vissa fall helt felslagen skörd. Detta gäller framförallt för odlingarna av

kål, övriga slag av grövre grönsaker och rotsaker samt jordgubbar och

hallon. För dessa odlingar finnes i allmänhet ej bevattningsanordningar,

eftersom priserna på dessa produkter under vanliga förhållanden ej kan

bära kostnaderna för dylika anläggningar. Dessutom har det visat sig, att

även odlingar med bevattningsanläggningar under de extrema förhållandena

under den gångna sommaren haft stora svårigheter att tillfredsställande tillgodose

vattenbehovet. Vidare bedrives i allmänhet köksväxtodlingen i handelsträdgårdar

i små enheter, varför förlusterna kanske endast kan uppskattas

till mindre belopp, men för den enskilde odlaren kan följderna av en

felslagen skörd relativt sett bli lika svåra som för odlingar i större skala,

där det rör sig om större totala belopp. För att ge trädgårdsodlare, som på

grund av torkan ställts inför en synnerligen brydsam ekonomisk situation,

möjlighet till fortsatt drift av sin rörelse trots lidna förluster, bör även trädgårdsodlingen

inbegripas i de stödåtgärder, som planeras för jordbruket.

Lantbruksstijrelsen och statens jordbruksnämnd föreslår i gemensamt

remissutlåtande den 13 september 1955 över framställningen, att av torkan

hårt drabbade odlare av köksväxter på friland (inklusive jordgubbar och

hallon), oavsett om odlarna betraktas som jordbrukare eller handelsträdgårdsmästare,

skall få möjlighet att söka stödlån. Ämbetsverken anser dock,

att lån icke bör beviljas handelsträdgårdsmästare, som erhåller huvudparten

av sina inkomster från andra grenar av sin verksamhet än köksväxtodling

på friland. Till vägledning för beviljande av stödlån bör sålunda enligt

ämbetsverken gälla, att företagaren i fråga normalt har sin huvudsakliga

försörjning från odling av köksväxter eller trädgårdsbären jordgubbar

och hallon.

Till stöd för sitt förslag anför lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden

i huvudsak följande.

Ämbetsverken vill till en början erinra om de olikheter i principiellt hänseende,

som föreligger mellan jordbruket och trädgårdsnäringen i fråga om

prisbildningen. För den senare råder — liksom för jordbrukare som odlar

köksväxter och matpotatis — helt fria priser. Minskad produktionsvolym

kan i viss utsträckning kompenseras genom att högre priser uttages, i den

mån marknaden tillåter detta. Så synes vara fallet i år, framför allt i fråga

om matpotatis, ärter, bönor och blomkål, där priserna varierat omkring

fjolårets dubbla genomsnittsnivå. Härtill är emellertid att märka, att odling

av tidig potatis, ärter och bönor numera endast i begränsad omfattning

sker i handelsträdgårdar. Den fältmässiga odlingen inom jordbruket svarar

för huvuddelen av produktionen. För övriga köksväxter, som icke odlas

under glas, föreligger även betydande prisstegringar jämfört med föregående

år. Stegringen har dock här, i vart fall hittills, varit avsevärt lägre än

för matpotatis, ärter och bönor. Endast i fråga om gurkor ligger priserna

under fjolårsnivån. Skörden år 1954 av gurkor på friland var emellertid till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 är 1955 21

följd av kyla, regn och solbrist mycket svag och priserna låg långt över det

normala.

Även om sålunda minskad skörd av köksväxter (och likaså av trädgårdsbär)

i genomsnitt kan uppvägas av höjda priser — förutsättningen härför

är att produkterna i fråga är normalelastiska i prishänseende, något som

enligt undersökningar för tidigare år äger approximativ giltighet för vårt

land — vill ämbetsverken framhålla, att de enskilda odlarna i många fall

icke blir nämnvärt hjälpta därav. Prishöjningarna ger icke kompensation åt

de odlare, som nu befinner sig i en brydsam ekonomisk situation i de av

torkan värst drabbade områdena. Skälet härför är helt enkelt, att skördevolymen

därstädes ligger långt under det i och för sig låga genomsnittet.

Ämbetsverken vill vidare erinra om 4-procentregeln, vilken enligt prisavtalet

våren 1955 skall äga tillämpning för jordbrukets del. Enligt denna

regel äger jordbrukarna erhålla kompensation för det inkomstbortfall, som

överstiger cirka 160 miljoner kronor. Trädgårdsnäringen har ej någon motsvarande

garanti i händelse av felslagen skörd men har, som förut nämnts,

i stället förmånen av fri prisbildning. Ämbetsverken finner det icke lämpligt,

att ett stöd åt trädgårdsnäringen i form av kontanta bidrag lämnas,

även om dessa skulle bli av tillfällig natur. Avgörande för ämbetsverkens

ställningstagande har härvidlag varit, förutom hänsynstagande till den fria

prisbildningen inom trädgårdsnäringen, dels att denna näring på ett helt

annat sätt än jordbruket är, eller i vart fall borde vara, oberoende av årsmånen

(odling under glas, bevattningsanordningar etc.), dels att varusortimentet

i handelsträdgårdarna är så heterogent, att en stödverksamhet

i form av statliga bidrag icke låter sig genomföra enligt väl avvägda beslut.

Å andra sidan kan ämbetsverken icke bortse från att svåra skador i år

har inträffat inom vissa geografiska områden och där också inom vissa

delar av trädgårdsnäringen. Ämbetsverken fäster särskilt avseende vid att

kål och övriga slag av grövre grönsaker ävensom rotfrukter odlas på friland

i handelsträdgårdar under ungefär samma betingelser som i den fältmässiga

köksväxtodlingen i jordbruket och att ifrågavarande växtslag, enligt vad

ämbetsverken har sig bekant, lidit stor skada i torkområdena. Bevattningsanordningar

för dessa grödor förekommer här lika litet i handelsträdgårdarna

som i jordbruket. Såsom handelsträdgårdsmästareförbundet framhållit,

torde skälet härför främst vara, att den fältmässiga odlingen av

produkterna i fråga ej kan bära kostnaderna för dylika anläggningar.

I fråga om medelsbehovet för de föreslagna stödlånen till handelsträdgårdsmästare

anför lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden bland annat

följande.

Frilandsodlingen i handelsträdgårdar utgör cirka 4 500 hektar eller ungefär

hälften av arealen av den fältmässiga köksväxtodlingen inom jordbruket.

Av jordbrukets totala intäkter svarar den fältmässiga köksväxtodlingen

för drygt 1 procent. Man kan alltså schematiskt räkna med att frilandsodlingen

i handelsträdgårdar ger en bruttointäkt motsvarande 0,5

procent av jordbrukets sammanlagda intäkter. Till stödlån åt jordbrukare

bär ämbetsverken föreslagit, att 60 miljoner kronor skall anvisas utöver

ett outnyttjat belopp om cirka 11 miljoner kronor till tidigare års slödlån.

Mot 0,5 procent av sagda totalbelopp svarar drygt ,‘500 000 kronor. .Skadorna

i köksväxtodlingen in. in. kan dock tänkas vara betydligt större än i

genomsnitt för jordbrukets samtliga produkter. Till exemplifiering härav

kan nämnas, att i del fall skador om 2 000 kronor per hektar drabbat eu

femtedel av frilandsodlingen i handelsträdgårdarna, motsvarande inkomst
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

bortfall skulle uppgå till inemot 2 miljoner kronor. Under alla förhållanden

är det emellertid tydligt att, därest ämbetsverkens nu framlagda förslag

till stödåtgärder vinner Kungl. Maj:ts beaktande, det sammanlagda lånebehovet

kommer att undergå endast en mindre ökning. En höjning av anslaget

till stödlån, utöver vad ämbetsverken i skrivelse den 16 augusti 1955

föreslagit, synes därför nu icke vara påkallad.

I ett till jordbruksdepartementet den 20 september 1955 inkommet utlåtande

anför statskontoret, att ämbetsverket för sin del icke vill motsätta

sig handelsträdgårdsmästareförbundets framställning. Något subventionsmoment

bör enligt statskontorets mening icke ingå i stödlåneverksamheten.

Det synes statskontoret vidare böra uppställas som ovillkorlig förutsättning

för lån, att trädgårdsmästarens verksamhet helt eller till övervägande

del hänför sig till frilandsodling.

Departementschefen

I stora delar av vårt land har väderleksförhållandena under våren och

sommaren 1955 varit synnerligen ogynnsamma för jordbruksnäringen. På

grund av ovanligt sen snösmältning och tjällossning samt kall och regnig

väderlek försenades vårsådden och hämmades utvecklingen av vallar och

höstsådda grödor flerstädes avsevärt. Varm väderlek under slutet av juni

och början av juli påskyndade visserligen utvecklingen och förbättrade

skördeutsikterna, men den långvariga och intensiva torkan medförde en

allvarlig och tämligen allmän försämring av såväl betena som den växande

grödan i övrigt och vållade inom stora områden betydande skador på skörden.

Med anledning därav har statens jordbruksnämnd fått i uppdrag att i

samråd med lantbruksstyrelsen närmare utreda omfattningen och arten av

de mera väsentliga skadorna på skörden. Utredningen är ännu icke avslutad,

varför det icke är möjligt att här lämna någon närmare redogörelse för skadornas

omfattning. Redan av de nu föreliggande upplysningarna framgår

emellertid klart, att inom betydande områden de enskilda jordbrukarna i

ett stort antal fall drabbats av så omfattande skador, att de kommer att få

vidkännas ett avsevärt inkomstbortfall och ställas inför kreditsvårigheter av

sådan natur, att katastrofala följder kan uppkomma för den enskilde. Enligt

min mening föreligger ett trängande behov av åtgärder från statsmakternas

sida för att mildra verkningarna av skadorna.

Till frågan om formerna för dessa åtgärder synes emellertid slutlig ställning

icke böra tagas nu. I enlighet med riksdagens beslut våren 1955 (prop.

1955: 180, JoU 25, rskr. 320) torde sålunda spörsmålet om kompensation

för inkomstbortfall på grund av minskad skörd icke böra prövas, förrän den

i vårens prisöverenskommelse avtalade omräkningen av jordbrukskalkylen

ägt rum. Därvid torde även mera fullständiga upplysningar om skördeskadornas

art och omfattning bli tillgängliga. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att jordbruket enligt denna överenskommelse äger erhålla kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

pensation för inkomstbortfall på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet

överstiger 4 procent av jordbrukets totala intäkter enligt den våren

1955 uppgjorda jordbrukskalkylen (justerad för de i överenskommelsen

förutsatta prisändringarna). Enligt överenskommelsen skall vidare omräkning

av jordbrukskalkylen ske efter vissa regler på grundval av skörderapporterna

per den 15 oktober 1955. För att i möjligaste mån påskynda

utredningsarbetet i samband med kalkylomräkningen har Kungl. Maj :t

efter framställning av jordbruksnämnden i samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation

beslutat, att tidpunkten för avgivandet av skörderapporterna

flyttas från den 15 till den 1 oktober.

Som jag redan anfört, är det uppenbart, att det av årets skördeskador

orsakade inkomstbortfallet för ett stort antal jordbrukare medför sådana

iikviditetssvårigheter, att skyndsam hjälp är av nöden. Enligt min mening

bör man därför icke vänta på resultatet av nyssnämnda utredning och omräkning

av jordbrukskalkylen utan snarast möjligt vidtaga de hjälpåtgärder,

som är möjliga utan att utredningen och omräkningen föregripes. Jag

ansluter mig därför till lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag

att i avbidan härpå möjlighet skapas att lämna stödlan till sadana

jordbrukare, som på grund av felslagen skörd lidit väsentlig förlust och

fördenskull behöver ekonomiskt bistånd. Syftet med stödlånen bör vara

att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter, som uppkommer till följd

av förlusten. Såsom Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anfört bedrives

odling av köksväxter, jordgubbar och hallon såväl fältmässigt inom

jordbruket som på friland i handelsträdgårdar. Med hänsyn härtill bör

beträffande stödlån i anledning av skördeskador på dessa odlingar samma

principer kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives inom jordbruk

eller handelsträdgård. Jag ansluter mig därför till förslaget att även handelsträdgårdsmästare,

som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster

från odling på friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, i likhet

med jordbrukare bör få möjlighet att erhålla stödlån på grund av väsentligt

felslagen skörd i fråga om nämnda odlingar.

Vad angår den närmare utformningen av stödlånen anser jag, att denna

lämpligen bör anknyta till de bestämmelser, som enligt kungörelsen 1954:

723 gäller för dylika lån med anledning av 1954 års skördeskador. Såsom

förutsättning för lån bör sålunda gälla, att jordbrukaren på grund av felslagen

skörd år 1955 har lidit väsentlig förlust och av denna anledning är

i behov av ekonomiskt bistånd samt att han gjort vad på honom ankommit

för alt motverka förlusten. Liksom år 1954 torde vidare lån som regel ej

böra beviljas till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den inkomstminskning,

skadorna beräknas ha medfört.

Bland annat med hänsyn till det angivna syftet med lånen bör dessa

även denna gång löpa med ränta. Räntefoten, som för 1954 års stödlån utgör

4 procent, synes med anledning av den förändring i det allmänna ränteläget,

som sedermera ägt rum, böra bestämmas till 4 1/2 procent. Jag förutsätter

dock att, därest det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

Kungl. Maj :t skall äga att under löpande lånetid besluta om ändring av

denna räntesats.

Beträffande 1954 års stödlån gäller, att låntagarna är befriade från att

erlägga ränta under de två första åren av lånets löptid för belopp upp till

10 000 kronor. Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har ej funnit

skäl föreligga att bibehålla denna räntefrihet. Ämbetsverken har i stället

föreslagit, att ränta skall beräknas redan från tiden för utlämnandet av

lån men att någon skyldighet att gälda räntan icke skall föreligga under de

två första åren. Den under sagda tid upplupna räntan avses i stället skola

läggas till kapitalbeloppet. Riksbanksfullmäktige har tillstyrkt ämbetsverkens

förslag om slopande av räntefriheten men har avstyrkt förslaget om

uppskjutande av de två första årens ränteinbetalningar. För min del finner

jag det med hänsyn till den föreliggande situationen skäligt att i viss utsträckning

bibehålla systemet med räntefrihet samt att i övrigt medge

uppskjutande av inbetalningen av de två första årens räntor. Jag anser sålunda,

att låntagare, vars brukningsenhet icke innehåller mer än 20 hektar

åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark, bör åtnjuta räntefrihet

för visst lånebelopp under de två första åren av lånetiden. Det torde därvid

vara till fyllest, om sagda belopp fastställes till 3 000 kronor. Lantbruksnämnderna

bör undantagsvis kunna medge låntagare, vars brukningsenhet

innehåller mer än 20 hektar åker, samma förmån, därest brukningsenheten

på grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt

ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsdel

under nämnda arealgräns. Dylik räntefrihet bör även tillkomma handelsträdgårdsmästare,

vars företag ej är av större omfattning än att för driften

erfordras, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft, allenast en helårsanställd

arbetare. I fråga om lånebelopp, för vilket ränta skall utgå, bör

räntan för nämnda båda år läggas till kapitalbeloppet samt därefter förräntas

och amorteras i samma ordning som detta.

Amorteringstiden har för såväl 1952 års som 1954 års stödlån fastställts

till fem år med rätt för lantbruksnämnderna att, om särskilda skäl föreligger,

medge förlängning till tio år. För att lätta de ekonomiska svårigheterna

för de jordbrukare, som drabbats av svag skörd såväl år 1952 som år

1954 och som i anledning därav erhållit stödlån, har lantbruksstyrelsen

funnit sig böra rekommendera lantbruksnämnderna att, om ansökan därom

göres, i regel medge förlängning av amorteringstiden till tio år. Med hänsyn

härtill och då skälen för en längre amorteringstid blir än starkare om

jordbrukare, som tidigare erhållit stödlån, nödgas söka sådana även i år,

har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden funnit mest ändamålsenligt

att redan nu för här ifrågavarande lån räkna med en normal amorteringstid

av tio år med möjlighet för lantbruksnämnderna att i särskilda fall,

då skördeskadorna är mycket betydande, medge förlängning till högst 15

år. Riksbanksfullmäktige har emellertid icke ansett det lämpligt att fastställa

en viss normaltid för stödlånens amortering utan har förordat den

bestämmelsen, att lånen skall vara återbetalda senast tio år efter det att de

beviljats, dock att om särskilda skäl föreligger lånetiden skall kunna ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

sträckas till högst 15 år. För min del anser jag, att amorteringstiden bör

fastställas till normalt fem år, dock med möjlighet till förlängning till högst

tio år, därest så anses påkallat med hänsyn till låntagarens ekonomiska

ställning eller eljest särskilda skäl finnes. I undantagsfall, då särskilt

ömmande skäl föreligger, bör kunna medges förlängning till högst 15 år.

Vidare synes låntagarna — i likhet med vad som gäller beträffande 1954

års lån — böra erhålla två års amorteringsfrihet. — I likhet med riksbanksfullmäktige

anser jag det vidare lämpligt föreskriva, att det första

amorteringsbeloppet skall avpassas så, att amorteringen de därpå följande

åren kommer att utgå i jämna tiotal kronor.

Liksom fallet var beträffande stödlånen år 1954 bör, i anslutning till

vad som gäller för avskrivningslån för inre och yttre rationaliseringsåtgärder,

för de nu ifrågavarande lånen som regel krävas säkerhet, som kan

anses tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Det är emellertid tydligt,

att rigorösa fordringar härvidlag lätt kan medföra, att den hjälp, som

åsyftas med den föreslagna låneverksamheten, icke blir effektiv. Jag vill

därför understryka vad jag anförde i enahanda fråga föregående år, nämligen

att anspråken på säkerhet icke får sättas så höga, att de otillbörligt

försvårar långivningen i sådana fall, där det med hänsyn till lånesökandens

personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes anledning antaga,

att han skall fullgöra sin betalningsskyldighet. För 1954 års stödlån

gällde, att eftergift från kravet på säkerhet kunde medges, om lånebeloppet

icke översteg 3 000 kronor eller om det, vid lån å högre belopp, mötte

svårigheter för sökanden att ställa erforderlig säkerhet och lantbruksnämnden

fann sannolikt, att han skulle komma att fullgöra betalningsskyldigheten.

Med anledning av de erfarenheter, som gjorts i fråga om 1954 års

lån, bör dessa bestämmelser undergå en mindre justering. I enlighet med

lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag bör sålunda kravet på

en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande säkerhet kunna efterges,

om det — oavsett lånebeloppets storlek — möter svårigheter för sökanden

att ställa nyssnämnda säkerhet eller om dylik eftergift eljest kan befinnas

motiverad med hänsyn till beloppets ringa storlek och omständigheterna i

övrigt. Förutsättningen för eftergift bör emellertid städse vara, att lantbruksnämnden

finner sannolikt, att sökanden skall fullgöra sin betalningsskyldighet.

Innebörden härav är, att den särskilda bestämmelsen beträffande

lån å högst 3 000 kronor skall utgå och i fråga om dylika mindre lån

ersättas med en fri prövning från den lånebeviljande myndighetens sida.

I fråga om dessa mindre lån bör emellertid enligt min mening säkerhet alltjämt

som regel icke fordras.

I likhet med vad som gäller för 1954 års stödlån bör lantbruksnämnd

äga rätt att uppsäga stödlån till betalning å tid, som nämnden bestämmer,

om låntagaren överlåter den brukningsenhet, som han innehade, då

lånet beviljades, eller väsentlig del därav till ny ägare. Detsamma bör även

gälla för del fall, att låntagaren är arrendator och brukningsenheten övertages

av ny brukare. Jag finner sålunda ej skäl ansluta mig till det av riks
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

banksfullmäktige framförda förslaget, att stödlån i fall, som nu avses,

automatiskt skall förfalla.

Riksbanksfullmäktige har anmält, att förfallodagen för amortering och

ränta för tidigare stödlån i praktiken blivit den 31 december. För att undvika

alltför stor arbetsanhopning vid årsskiftena för den låneförvaltande

myndigheten har fullmäktige föreslagit en tidigare förfallodag. Mot en dylik

ändring har jag icke något att erinra. Jag förordar därför, att den 1 december

i regel skall angivas såsom förfallodag i lånevillkoren.

I fråga om 1954 års stödlån omhänderhades beviljandet av lånen och vad

därmed sammanhänger av lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens

överinseende och i samarbete med hushållningssällskapen, medan utbetalningen

och förvaltningen av lånen ankom på riksbanken. Riksbanksfullmäktige

har nu föreslagit, att även beviljandet av stödlån skall överlåtas å

riksbanken utom i de fall, då lånesökanden icke erbjudit säkerhet eller

saknar möjlighet att ställa sådan. I sistnämnda fall liksom i fråga om låneansökning,

som avslagits av riksbanken, avses ärendet skola överlämnas

till lantbruksnämnden för fortsatt handläggning.

Bland annat med hänsyn till karaktären av den långivning, varom här

är fråga, kan jag icke ansluta mig till det av fullmäktige framförda förslaget.

Emellertid finner jag det med tanke på den åtminstone i vissa län

väntade stora anhopningen av låneansökningar och önskemålet om en så

skyndsam behandling som möjligt av ansökningarna lämpligt, att en fördelning

av arbetet med låneverksamheten äger rum mellan lantbruksnämnderna

och riksbanken. Enligt min mening bör sålunda lantbruksnämnderna,

till vilka ansökan skall ställas, pröva sökandes behov av lån, lånebeloppets

storlek samt amorteringstidens längd. Därjämte bör det åligga lantbruksnämnderna

att besluta, huruvida säkerhet skall ställas, samt fastställa

beskaffenheten av sådan säkerhet. Det bör vidare ankomma på lantbruksnämnderna

att avgöra, om sökande skall medgivas räntefrihet i enlighet

med förenämnda grunder. Besked om beslutet skall översändas till riksbanken.

På riksbanken bör därefter ankomma att införskaffa skuldförbindelse

och eventuella säkerhetshandlingar, granska dessa handlingar samt

utbetala lånebeloppet till sökanden. Kan denne icke lämna den föreskrivna

säkerheten, skall riksbanken göra anmälan därom till lantbruksnämnden.

Det bör därefter ankomma på nämnden att, om den så finner påkallat, upptaga

frågan om säkerheten till förnyad prövning. Jag förutsätter, att ett

nära samarbete skall uppehållas mellan lantbruksnämnden och riksbanken,

så att ärendenas behandling underlättas och dubbelarbete undvikes. Riksbanken

skall vidare omhänderha själva förvaltningen av stödlånen. Liksom

beträffande tidigare stödlån skall det emellertid ankomma på lantbruksnämnd

att besluta om uppsägning av lån. I låneverksamheten, som skall

äga rum under lantbruksstyrelsens överinseende, bör lantbruksnämnderna

även samarbeta med hushållningssällskapen. Lånen torde på samma sätt

som förut utlämnade stödlån böra redovisas på riksbankens delfond av

fonden för låneunderstöd. Frågan om ersättning till riksbanken för förvalt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

ningen av de tidigare lånen har i avbidan på vidare erfarenheter ännu icke

avgjorts. Vid sådant förhållande torde det även böra anstå med att bestämma

gottgörelsen för riksbankens arbete med de nu föreslagna lånen.

Ansökan om stödlån bör göras senast den 1 december 1955. Hinder bör

dock icke föreligga att till prövning upptaga ansökan, som inkommer efter

nämnda dag, därest särskilda omständigheter föreligger. Då behovet av lån

är trängande, är det angeläget, att ansökningarna upptages till behandling,

så snart de kommit vederbörande lantbruksnämnd tillhanda, ävensom att

prövningen av säkerheten och utbetalningen av lånebeloppet verkställes utan

dröjsmål.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet

upprättats ett förslag till kungörelse om stödlån till jordbrukare. Förslaget

torde få fogas till detta protokoll som bilaga A.

Vad beträffar finansieringen av den sålunda föreslagna låneverksamheten

har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden erinrat om att av de under

kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare under

tidigare år anvisade investeringsanslagen kvarstår odisponerat ett sammanlagt

belopp av omkring 3 000 000 kronor. Ämbetsverken föreslår, att

detta belopp skall få tagas i anspråk för stödlån på grund av innevarande

års skördeskador samt att därutöver skall anvisas ett belopp av 60 000 000

kronor. Det är givetvis icke möjligt att för närvarande med någon tillförlitlighet

beräkna medelsbehovet. De av ämbetsverken föreslagna beloppen

torde emellertid i nuvarande läge få anses vara till fyllest. Kungl. Maj :t

torde sålunda böra dels inhämta riksdagens medgivande att för ändamålet

få använda den del av nämnda investeringsanslag, som icke tagits i anspråk

för stödlån i anledning av tidigare skördeskador, dels föreslå riksdagen

att å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa ett

investeringsanslag av 60 000 000 kronor, vilket bör benämnas Stödlån till

jordbrukare. Skulle det, sedan flertalet ansökningar om stödlån inkommit

till lantbruksnämnderna och det totala medelsbehovet salunda bättre kan

överblickas, visa sig att ytterligare medelsanvisning är påkallad, torde jag

framdeles få framlägga förslag därom.

Som förut nämnts, har lantbruksstyrelsen föreslagit sådan ändring av 4 §

kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån till jordbrukare

att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfriliet för stödlån kan medges

under ytterligare högst två år utöver den tid, under vilken lånen enligt nu

gällande bestämmelser är amorteringsfria. Avsikten med förslaget är att

bereda de jordbrukare, som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador,

lättnad i fråga om lånets återbetalning i de fall, då låntagarna

drabbats av skördeskador även år 1954 eller år 1955 eller båda dessa år

och den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt stor eller,

utan att så är fallet, även andra omständigheter utanför låntagarens rådighet

än skördeskador bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning.

För min del vill jag förorda den av lantbruksstyrelsen föreslagna möj
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

ligheten till framflyttning av tidpunkten för amorteringen av 1952 års stödlån,

om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör icke anses vara för handen,

om lånebeloppet i och för sig är ringa. Lantbruksstyrelsen har härutmnan

angivit ett lånebelopp av omkring 1 000 kronor som ungefärlig undre

grans for beviljandet av förlängd amorteringsfrihet. Häremot synes icke

vara något att erinra. Jag biträder även lantbruksstyrelsens förslag, att

amorteringsplanen bör anpassas så, att lånet kan beräknas bli slutbetalat

senast tolv år efter dess beviljande. Förslag till författningsändring torde fä

fogas till detta protokoll såsom bilaga B.

Vad som anförts i framställningarna av styrelsen för Landsbygdspartiet

Bondeförbundets sörmlandsdistrikt och Bohusläns småbrukarförbund föranleder

icke i detta sammanhang något mitt vidare yttrande. Jag vill här

blott erinra om att kungörelse utfärdats den 12 september 1955 angående

tullfrihet för vete och råg, som införes för foderändamål och denatureras,

varigenom möjligheten att skaffa foder till rimligt pris förbättrats.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

1) alt medge, att stödlån med anledning av 1955 års

skördeskador ma utlämnas i enlighet med de grunder, som

förordats i det föregående;

2) att till bestridande av kostnaderna för stödlånen

a) medge, att förut omförmälda tidigare anvisade investeringsanslag

till Stödlån till jordbrukare må tagas i anspråk;
b)

till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I till riksstaten

för budgetåret 1955/56 under kapitalbudgeten, fonden

för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag av

60 000 000 kronor; samt

3) att bemyndiga Kungl. Maj:t att medge förlängning av

den amorteringsfria tiden för stödlån med anledning av

1952 års skördeskador i enlighet med de grunder, som förordats

i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Malte Olsson

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1955

29

Bilaga A

Förslag

till

kungörelse om stödlån till jordbrukare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Jordbrukare, som på grund av felslagen skörd år 1955 lidit väsentlig förlust

och av denna anledning är i behov av ekonomiskt bistånd må, därest

han gjort vad på honom ankommit för att motverka förlusten, kunna erhålla

lån av statsmedel enligt bestämmelserna i denna kungörelse.

Vad i kungörelsen sägs om jordbrukare skall, i fråga om felslagen skörd

av odling på friland av köksväxter, jordgubbar och hallon, jämväl gälla

handelsträdgårdsmästare, som normalt har sin huvudsakliga försörjning

av sådan odling.

2 §•

Låneverksamheten skall omhänderhavas av lantbruksnämnderna under

medverkan av riksbanken på sätt i 8 § stadgas. Verksamheten skall såvitt

angår lantbruksnämnderna stå under lantbruksstyrelsens tillsyn.

Lantbruksnämnderna äga bevilja lån i den utsträckning Kungl. Maj:t

efter framställning av lantbruksstyrelsen anvisar medel därtill. Vid låneverksamhetens

bedrivande skola lantbruksnämnderna samarbeta med hushållningssällskapen.

3 §.

Lån må i allmänhet ej beviljas till högre belopp än som motsvarar två

tredjedelar av den förlust sökanden beräknas hava lidit.

För lån skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden finner tillfredsställande

ur det allmännas synpunkt. Från detta krav må göras eftergift,

om det möter svårigheter för sökanden att ställa dylik säkerhet eller om

sådan eftergift eljest finnes motiverad med hänsyn till beloppets ringa

storlek och omständigheterna i övrigt. Eftergift i fråga om säkerhet må dock

medgivas allenast om nämnden finner sannolikt, att sökanden kommer att

fullgöra sin betalningsskyldighet.

4 §•

Å lån skall gäldas ränta efLer 4,5 procent om året. Under de två första

åren åtnjutes dock räntefrihet för belopp upp till 3 000 kronor under förutsättning

att låntagarens brukningsenhet ej innehåller mer än 20 hektar

åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark eller, såvitt angår handelsträdgårdsmästare,

trädgårdsföretaget ej är av större omfattning än att

för driften erfordras, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft, allenast

en helårsanställd arbetare. Om särskilda skäl därtill föreligga må räntefri
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

het som nyss sagts medgivas jämväl låntagare, vars brukningsenhet innehåller

mer än 20 hektar åker men på grund av mindre lämplig form eller

beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig

brukningsenhet under nämnda arealgräns.

I fråga om belopp, för vilket räntefrihet icke åtnjutes de två första åren,

lägges räntan för dessa år till det beviljade lånebeloppet.

Därest det allmänna ränteläget skulle därtill föranleda, äger Kungl. Maj :l

besluta om ändring av räntesatsen under löpande lånetid.

5 §.

Lån är amorteringsfritt under två år och skall därefter återbetalas genom

avbetalning med en femtedel om året, varvid dock första amorteringsbeloppet

må avpassas så, att amorteringen de därpå följande åren utgår i

jämna tiotal kronor. Om särskilda skäl föreligga, må lantbruksnämnden

medgiva förlängning av amorteringstiden till högst tio år eller i undantagsfall

till högst femton år.

6 §•

Ränta och amortering skall årsvis i efterskott inbetalas till riksbanken.

Å amorteringsbelopp, som ej erlägges inom föreskriven tid, skall från förfallodagen

tills betalning sker gäldas dröjsmålsränta efter 6 procent om

året.

7 §•

Ansökan om lån skall göras hos lantbruksnämnden och skall innehålla

uPPgift om storleken av den förlust sökanden anser sig hava lidit.

Ansökningen skall vara lantbruksnämnden tillhanda senast den 1 december

1955. Om särskilda skäl föreligga må nämnden dock till prövning

upptaga ansökan, som inkommit efter nämnda dag.

8 §.

I fråga om handläggningen av inkomna ansökningar skall följande gälla.

Lantbruksnämnden prövar om sökanden är i behov av lån samt fastställer

lånebeloppets storlek och amorteringstidens längd. Tillika beslutar nämnden,

huruvida säkerhet för lånet skall ställas, samt föreskriver beskaffenheten

av sådan säkerhet. Nämnden avgör vidare om sökanden skall åtnjuta

räntefrihet enligt 4 §. Handlingarna överlämnas därefter, med nämndens

beslut i nu angivna frågor, till riksbanken, som har att införskaffa

och granska erforderliga låne- och säkerhetshandlingar. Rån föreskriven

säkerhet ej lämnas, anmäler riksbanken förhållandet till nämnden. Det ankommer

därefter på nämnden att, om nämnden så finner påkallat, upptaga

frågan om säkerheten till förnyad prövning.

Beviljat lån utbetalas, mot förskrivning å beloppet, genom riksbankens

försorg.

Riksbanken handhaver, med den inskränkning som angives i 9 § första

stycket, förvaltningen av beviljade lån.

9 §.

Lantbruksnämnd må uppsäga lån till omedelbar betalning, om det befinnes,

att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande, eller

låntagaren åsidosätter sina förpliktelser i fråga om räntelikvid eller amor
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

tering, överlåter låntagaren den brukningsenhet, som han innehade då lånet

beviljades, eller väsentlig del därav till ny ägare, eller övertages, i fall

då låntagaren är arrendator, brukningsenheten av ny brukare, äger lantbruksnämnden

uppsäga lånet till betalning å tid som nämnden bestämmer.

Om uppsägning skall nämnden ofördröj ligen underrätta riksbanken.

Å uppsagt kapitalbelopp som ej i rätt tid erlägges skall från förfallodagen

tills betalning sker gäldas dröjsmålsränta efter 6 procent om året.

10 §.

Uppkommer fråga om avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån,

skall ärendet underställas Kungl. Maj :t.

11 §•

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna kungörelse

meddelas av lantbruksstyrelsen eller, i fråga om den del av låneverksamheten

som handhaves av riksbanken, av denna bank.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1955

Bilaga B

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 19 december

1952 (nr 764) om stödlån till jordbrukare

Härigenom förordnas, att 4 § kungörelsen den 19 december 1952 om stödlån

till jordbrukare skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Å lån —-- 10 000 kronor.

Lån är amorteringsfritt under två år. Därefter skall det återbetalas genom

amortering med en femtedel om året. Om särskilda skäl föreligga, må lantbruksnämnden

medgiva förlängning av den amorteringsfria tiden till högst

fyra år och av amorteringstiden till högst tio år, varvid dock skall iakttagas

att amorteringsplanen avpassas så, att lånet kan beräknas bli slutbetalat

senast tolv år efter dess beviljande.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

551419

Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1955:43 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret 1955/56 s. 3 i texten
  2. Rskr. 1955:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. a1 i texten
  3. JoU 1955:36 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten