Sök i Ratio Lex

Angående statstjänstemånnens sjukvårdsförmåner m. m

1955-10-14 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:208, Angående statstjänstemånnens sjukvårdsförmåner m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

1

Nr 208

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statstjänstemånnens

sjukvårdsförmåner m. m.; given Stockholms

slott den 14 oktober 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sigurd Lindholm

Propositionens huvudsakliga innehåll

Med anledning av att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall

icke kommer att stå till förfogande föreslås i propositionen, som grundar

sig på en med statstjänstemännens huvudorganisationer träffad överenskommelse,

att Kungl. Maj :t erhåller riksdagens bemyndigande att utfärda

sådana föreskrifter, att tjänstemän i dylika fall skall komma i åtnjutande

av de i statens allmänna avlöningsreglemente angivna sjukvårdsförmånerna,

därest de anlitar läkare, som vederbörande myndighet anvisat. Vidare förordas,

att de anställningshavare, som för närvarande enligt de statliga avlöningsreglementena

har att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,

skall likställas med statstjänstemän i allmänhet. Förslag framlägges

också om en samordning av myndigheternas sjukkontroll med sjukkassornas.

1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 208

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å

Stockholms slott den 14 oktober 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för civildepartementet, statsrådet Lindholm, fråga om siatstjänstemännens

sjukvårdsförmåner m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vid de förhandlingar, som under år 1954 fördes med statstjänstemännens

huvudorganisationer angående statstjänstemännens sjukvårdsförmåner efter

sjukförsäkringslagens ikraftträdande, uppkom fråga om verksläkarinstitutionens

avskaffande. Sålunda yrkades från Sveriges akademikers centralorganisations

sida, att verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från

och med sjukförsäkringsref ormens genomförande. Statstjänarkartellen,

Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation

yrkade, att en utredning omedelbart skulle verkställas rörande förutsättningarna

för verksläkarinstitutionens avskaffande. Organisationerna förbehöll

sig därvid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning.

Dåvarande chefen för civildepartementet uttalade i anledning av dessa yrkanden,

att han, även om han icke var främmande för tanken, att verksläkarinstitutionen

avskaffades, ej kunde taga ställning till frågan med hänsyn

till att det utan närmare utredning icke var möjligt att överblicka konsekvenserna

därav, särskilt i organisatoriskt avseende. I detta läge förklarade

sig Sveriges akademikers centralorganisation, till vilken Sveriges läkarförbund

är anslutet, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen bibehölls

under år 1955. Organisationen förutsatte därvid, att den ifrågasatta utredningen

rörande verksläkarinstitutionens avskaffande kunde slutföras i så

god tid, att möjlighet skulle finnas att upptaga förevarande spörsmål till

bedömning under år 1955.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 oktober 1954 tillkallades

en särskild utredningsman (1954 års verksläkarutredning1) för att utreda

1 Numera överdirektören J. E. O. Montell.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

3

frågan om verksläkarinstitutionens avskaffande m. m. Utredningen har med

skrivelse den 21 februari 1955 avlämnat sitt betänkande. Över betänkandet

i vad detsamma avser organisatoriska eller eljest administrativa frågor har

efter remiss yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,

försvarets fabriksstyrelse, riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,

skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Norrbottens län, Svenska sjukkasseförbundet

samt Sveriges läkarförbund. Anledningen till den nyss nämnda

begränsningen av remissen till att gälla organisatoriska eller eljest administrativa

frågor var den, att förhandlingar i ämnet avsågs skola upptagas

med statstjänstemännens huvudorganisationer.

Under sommaren och hösten 1955 har förhandlingar ägt rum dels beträffande

frågan om förutsättningarna för bibehållande av verksläkarinstitutioncn

med Sveriges läkarförbund och dels beträffande frågan om tjänstemännens

sjukvårdsförmåner i den situation, som uppkommer, om verksläkare

icke längre står till förfogande, med Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens

centralorganisation. Innan jag ingår på resultatet av dessa förhandlingar

och de förslag, som i samband därmed framlagts beträffande

såväl verksläkarinstitutionen som sjukvårdsförmånerna till statstjänstemän

in. fl., torde jag få närmare redogöra för gällande bestämmelser för verksläkarinstitutionen,

verksläkarutredningens betänkande och remissyttrandena

däröver. I fråga om tjänstemännens sjukvårdsförmåner enligt avlöningsförfattningarna

och de genom den allmänna sjukförsäkringen införda sjukvårdsförmånerna

torde jag få hänvisa till de redogörelser härför, som lämnats

i prop. 1954: 217. II.

II. Verks- och tjänsteläkarinstitutionen

Verksläkarinstitutionen vid den civila statsförvaltningen erhöll sin nuvarande

utformning i samband med ikraftträdandet av 1939 års civila avlöningsreglemente.

Tillskapandet av denna institution ansågs därvid vara

en förutsättning dels för att de väsentligt utvidgade sjukvårdsförmåner,

som nämnda reglemente tillförsäkrade statstjänstemännen, icke skulle

kunna missbrukas och dels för att nödig kontroll över tjänstemännens sjukledigheter

skulle kunna vinnas.

Enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen för verksläkare vid

den civila statsförvaltningen är verksläkarens huvuduppgift att ombesörja

läkarvård vid sjukdom. Han skall därjämte utfärda intyg för anställning,

fortsatt tjänstbarhet samt sjuk- eller invalidpensionering eller eljest intyg,

som är erforderliga i tjänsten. Vidare har han att pröva behovet av specialistvård

och sjukhusvård m. m. och att i samband härmed utfärda erforderliga

remisser. Han skall också tillse, att sjukvårdsförmånerna icke miss
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

brukas. Slutligen åligger det verksläkaren att avge utlåtanden i ärenden,

som står i samband med hans förenämnda åligganden. Sistnämnda uppgift

innebär medicinsk rådgivning i viss utsträckning.

Verksläkare vid myndighet, tillhörande den civila statsförvaltningen, utses

av medicinalstyrelsen utom i fråga om de affärsdrivande verken, vilka

som regel äger att själva utse verksläkare. För uppdrag som verksläkare anlitas

dels provinsialläkare och extra provinsialläkare, vilka är pliktiga att

vara verksläkare för statens befattningshavare, dels särskilt förordnade

verksläkare. Systemet med särskilt förordnade verksläkare tillämpas företrädesvis

i de större städerna.

För personal vid statlig anstalt eller statligt sjukhus, där läkare finns anställd

för vård av intagna patienter, kan anstaltens eller sjukhusets styrelse

förordna sådan läkare att vara verksläkare. Vad särskilt sinnessjukhusen

beträffar, har man dock under senare år i allt större utsträckning anlitat

utanför sjukhusen verksamma läkare för verksläkaruppdrag. För personalsjukvården

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet finns

tjänst inrättad för en läkare, som är avsedd uteslutande för denna vård.

1 avseende på arbetsuppgifterna är denne läkare att betrakta som verksläkare.

Även vid försvarets förband och institutioner finns verksläkare eller tjänsteläkare

med motsvarande uppgifter som verksläkare. Åliggandena för

verks- och tjänsteläkarna vid försvaret är reglerade genom särskilt beslut

den 30 juni 1953.

För lärarpersonalen vid de högre kommunala skolorna, de statsunderstödda

privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet

för huslig utbildning i Umeå samt särskolorna och epileptikerskolorna,

på vilken personal sjukvårdsbestämmelserna i Saar är tillämpliga, finns

icke några särskilda verksläkare förordnade. Denna personal har i stället att

vid behov av sjukvård vända sig till tjänsteläkare. Härmed förstås läkare,

anställd av staten eller av kommunen i öppen sjukvård, skolläkare eller läkare

å poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken ombesörjer läkarvård å tjänstemannens

stationeringsort, eller, om tillgång till dylik vård ej finns där,

sådan läkare å närmaste ort.

Liksom lärarpersonal vid högre kommunala in. fl. skolor har även personal,

som är underkastad avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet

för kyrkomusiker, prästlönereglementet eller avlöningsreglementet

för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,

samt personal, på vilken kungörelsen med bestämmelser om sjukvårdsförmåner

för vissa polismän är tillämplig, att vid behov av sjukvård vända

sig till tjänsteläkare. Avlöningsreglementet för övningslärare innehåller

föreskrift om att övningslärare skall erhålla sjukvård eller sjukvårdsersättning

enligt de grunder, som gäller vid den skola, där han är anställd. Detta

innebär bl. a., att exempelvis övningslärare vid allmänt läroverk är hänvisad

till verksläkare, medan övningslärare vid statsunderstött privatläroverk vid

behov av sjukvård har att vända sig till tjänsteläkare av nyss angivet slag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Som allmän regel gäller, att varje statstjänsteman hänvisas till viss verkseller

tjänsteläkare. Undantag härifrån göres dock understundom. Således

förekommer i enstaka fall, att man för viss personal ej förordnar någon speciell

verksläkare. Detta är fallet t. ex. beträffande viss personal vid televerkets

kabelkontor, vars arbetsplats ofta flyttas från en ort till en annan. I

dylika fall har personalen medgivits rätt att anlita den statligt eller kommunalt

anställde läkare den önskar.

Ersättningen till verksläkarna utgår dels i form av ett prestationsarvode

och dels i form av ett särskilt verksläkararvode. Förstnämnda ersättning

utgår enligt provinsialläkartaxan, medan verksläkararvodet utgår för varje

hänvisad befattningshavare till provinsialläkare och extra provinsialläkare

med 4 kronor och till annan verksläkare med 12 kronor för år räknat. Sistnämnda

kategori äger dessutom åtnjuta årlig semester under 30 dagar med

rätt att under semestern erhålla semesterarvode å, för 30 dagar räknat,

3 kronor för varje till honom hänvisad befattningshavare. Detta semesterarvode

är maximerat till 3 000 kronor.

De i det föregående nämnda anstalts- och sjukhusläkarna, som förordnats

som verksläkare, åtnjuter utöver sin lön ingen fast ersättning och erhåller

prestationsersättning endast för läkarvård i tjänstemannens bostad. Samma

är förhållandet med tjänsteläkarna vid garnisonssjukhusen. Övriga militära

tjänsteläkare erhåller utöver sin lön i vederbörande befattning ersättning

enligt provinsialläkartaxan för läkarvård, som meddelas militär eller civilmilitär

beställningshavare i dennes bostad eller läkarens privata mottagningslokal.

För fullgörandet av tjänsteläkarbestyren i vad avser civil personal

utgår ersättning enligt huvudsakligen samma grunder, som gäller för

verksläkare. Även de läkare slutligen, som av försvarets sjukvårdsstyrelse

förordnats som verksläkare, åtnjuter ersättning enligt huvudsakligen samma

grunder som verksläkare vid den civila statsförvaltningen. III.

III. 1954 års verksläkaiutrednings förslag och remissyttrandena däröver

Allmänna synpunkter

Verksläkarutredningen

Verksläkarutredningen framhåller inledningsvis, att dess utredningsuppdrag

enligt meddelade direktiv avsett att undersöka i vilka former sjukvårdsförmåner

kan tillerkännas slatstjänstemännen och de med dem i detta hänseende

jämförliga befattningshavarna, därest verksläkarinstitutionen avskaffas.

Med hänsyn härtill och till vad som förekommit vid de inledningsvis

berörda förhandlingarna med statstjänstemännens huvudorganisationer har

utredningen bedrivit sitt arbete med utgångspunkt från att några verksläkare

icke står till förfogande efter utgången av år 1955.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

Remissyttrandena

Ehuru verksläkarutredningen såsom av det anförda framgår enligt sina

direktiv icke haft att till övervägande upptaga frågan om verksläkarinstitutionen

lämpligen bör bibehållas eller icke, har detta spörsmål ingående behandlats

i flertalet remissyttranden. Så gott som samtliga remissmyndigheter

har därvid uttryckt önskemål om att verksläkarorganisationen bibehålies.

Generalpoststyrelsen uttalar, att de särskilda sjukvårdsförmånerna enligt

Saar, för den händelse de alltjämt bör utgå, bör anknytas till verksläkarinstitutionen.

Med hänsyn härtill och med särskilt beaktande av kontrollsynpunkten

anser styrelsen, att en allsidig bedömning av det föreliggande

spörsmålet bör leda till att verksläkarna bibehålies.

Telestyrelsen finner det i hög grad angeläget, att verksläkarinstitutionen

såsom sådan bibehålies och anför som motiv för sitt ståndpunktstagande

bl. a. följande.

Verksläkarinstitutionen är, åtminstone för ett verk som televerket, en förutsättning

för att en tillfredsställande kontroll skall kunna erhållas över

tjänstemännens sjukledigheter, och endast om myndigheterna ha tillgång

till verksläkare, som i sin verksamhet få en betydande kännedom om arbetsförhållandena

på olika tjänsteställen hos myndigheten samt om de enskilda

anställningshavarnas hälsotillstånd och personliga förhållanden, blir myndigheternas

behov av kontakt med medicinsk sakkunskap i frågor rörande

t. ex. placering, sjuk- eller invalidpensionering, förtidspensionering m. m.

tillgodosett på nöjaktigt sätt. Systemet med »konsultationsläkare» är icke till

fyllest för att fylla nu berörda behov. En viktig sak är också, att den tidsutdräkt,

som uppstår vid personalens hänvändelser till läkare, förvisso blir

väsentligt mindre, i den män som verksläkare stå till personalens förfogande,

än om personalen skulle behöva söka annan läkare. Detta betyder bl. a.

— såsom även verksläkarutredningen synes inse — att onödiga förluster

av arbetstid för läkarvård i många fall kunna undvikas, om personalen har

möjlighet anlita verksläkare.

Även vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen gör dylika för verksläkarinstitutionen

positiva uttalanden.

Järnvägsstyrelsen uttalar sitt beklagande av att verksläkarinstitutionen,

som av styrelsen bedömes som synnerligen värdefull, skulle stå inför sin

avveckling. Statskontoret ger uttryck åt samma uppfattning.

Försvarets civilförvaltning och riksförsäkringsanstalten, som båda är positivt

inställda till verksläkarinstitutionen, rekommenderar eu avvaktande

hållning. Det förstnämnda verket anser således det vara naturligast att ställa

sig avvaktande, tills närmare erfarenhet vunnits av samordningen mellan

den allmänna sjukförsäkringens förmåner och statstjänstemännens särskilda

sjukvårdsförmåner, helst som sjukvårdsutredningen i sitt den 26 februari

1954 avgivna betänkande angående sjukvårdsförmåner för statsanställda

in. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen efter ingående

överväganden förordat, att verksläkare alltjämt skall finnas med skyldighet

att meddela sjukvård åt de anställda. Riksförsäkringsanstalten åter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kangl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

ifrågasätter, om ej verksläkarinstitutionen av praktiska skäl kan bibehållas

vid de större ämbetsverken tills vidare, till dess någon tids erfarenhet vunnits

rörande verkningarna av institutionens avskaffande i övrigt.

Medicinalstyrelsen anser, att en verksläkarinstitution ej helt kan undvaras,

men att institutionens nuvarande omfattning bör begränsas på så sätt,

att verksläkarnas sjukvårdsskyldighet mot befattningshavarna upphäves.

Styrelsen förordar i stället införandet av en s. k. förtroendeläkarinstitution.

Sveriges läkarförbund yttrar följande.

Den nuvarande verksläkarinstitutionen har haft två principiellt olikartade

slag av uppgifter, nämligen dels sjukvårdande, dels kontrollerande samt

—• i alltför ringa grad —■ rådgivande och hälsovårdande. Den kritik som

från olika håll riktats mot institutionen torde i huvudsak ha grundats dels

på att det förra slaget av uppgifter varit olyckligt utformade därigenom att

de statsanställda för att komma i åtnjutande av vissa förmåner varit tvångsmässigt

hänvisade till en viss läkare, dels på att det senare slaget av uppgifter

ej effektivt tillgodosetts. Mot bakgrund härav har läkarförbundet hävdat,

att verksläkarnas sjukvårdande uppgifter i nuvarande utformning bör

försvinna och att verksläkarna i stället bör erhålla karaktär av förtroendeläkare

efter mönster av industri- och företagsläkarinstitutionen. Införandet

av den allmänna sjukförsäkringen gör det speciellt naturligt och lämpligt

att nu genomföra en sådan förändring.

Sjukvårdsförmåner till statstjänstemän i allmänhet

Verkslåkarutredningen

Verksläkarutredningen har funnit, att verksläkarinstitutionen varit och

allt fortfarande är en grundläggande förutsättning för statstjänstemännens

särskilda sjukvårdsförmåner. Härvid åberopar utredningen bl. a. följande

uttalande av 1936 års lönekommitté, vars förslag lades till grund för 1939

års avlöningsreglementen.

Kommittén har ansett sig icke kunna biträda ett i vissa yttranden över

1930 års reglementsförslag framställt yrkande om rätt för tjänsteman att

efter fritt val anlita den läkare, till vilken han hyser största förtroendet.

En oundgänglig förutsättning för att sjukvårdsförmånen icke skall kunna

missbrukas och för vinnande av nödig kontroll över tjänstemännens sjukledigheter

synes kommittén vara, att läkarvården ombesörj es av läkare, vilka

särskilt anställts för ändamålet eller med vilka avtal därom träffats och

som på grund därav äro i sin verksamhet skyldiga att följa för verksläkare

utfärdade instruktionsbestämmelser. Emellertid synes hinder icke böra möta

att å större orter, där mer än en verksläkare anställts, medgiva tjänstemännen

viss valfrihet mellan de olika verksläkarna. (SOU 1937: 48, sid. 207).

Med utgångspunkt från det sålunda existerande nära sambandet mellan

verksläkarinstitutionen och statstjänstemännens sjukvårdsförmåner har utredningen

ansett det följdriktigt, alt dessa förmåner bortfaller samtidigt

med att verksläkarinstitutionen avvecklas. Enligt utredningens mening bör

emellertid statstjänstemännen icke berövas det värde, som deras sjukvårdsförmåner

representerar, och föreslår därför, att ekonomisk gottgörelse bör

lämnas för desamma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Trots att utredningen sålunda funnit, att en avveckling av verksläkarinstitutionen

bör få till följd att statstjänstemännens särskilda sjukvårdsförmåner

helt avlöses, har utredningen ändock undersökt, om något alternativ

till fullständig avlösning är möjligt, d. v. s. om det är möjligt att låta samtliga

nuvarande enligt Saar utgående förmåner eller vissa av dem hestå mer

eller mindre omgestaltade, därest verksläkarinstitutionen avvecklas.

Vid denna undersökning har utredningen först behandlat ett av de uppslag

till lösning av detta spörsmål, vilka diskuterats vid 1954 års förhandlingar

mellan representanter för civildepartementet och statstjänstemännens huvudorganisationer,

och vilka utredningen enligt direktiven anbefallts att

upptaga till övervägande. Ifrågavarande förslag har följande innehåll.

Alla tjänstemän skall i sjukvårdshänseende stå viss självrisk i likhet med

vad som för närvarande gäller i fråga om bl. a. vissa kommunala lärare.

Självriskbeloppet skall därvid utgöra exempelvis 25 kronor för år. Samtliga

tjänstemän skall utöver lönen erhålla ett belopp av denna storleksordning

mfn siälva svara för alla sjukvårdskostnader, som utöver ersättningen

från sjukkassan uppgår till detta belopp för år. Överskjutande kostnader

skall ersättas enligt i huvudsak nuvarande bestämmelser under förutsättning

att, liksom nu gäller för de kommunala lärarna, tjänsteläkare anlitats.

Utredningen har funnit, att detta förslag måste avföras såsom i praktiken

icke realiserbart. Som orsak härtill anföres dels, att kommunala tjänsteläkare

— bortsett från dem vid poliklinikerna -— icke annat än undantagsvis

torde vara skyldiga att behandla statstjänstemän mot viss taxa, och dels,

att sagda tjänsteläkares antal i de största städerna, särskilt i Stockholm med

dess anhopning av statstjänstemän, icke på långt när kommer att förslå för

ändamålet.

Beträffande varje särskild i Saar angiven sjukvårdsförmån har utredningen

vidare prövat möjligheterna att bibehålla densamma mer eller mindre

oförändrad. För denna prövning har utredningen uppställt följande allmänna

riktlinjer.

Sjukvårdsförmån som för sin administrering kräver mera kontinuerlig

tillgång till medicinsk expertis kan icke bibehållas, då det icke bör ifrågakomma

att för sådant ändamål medicinsk sakkunskap tillföres verken samtidigt

med att verksläkarinstitutionen avvecklas. Förutsättningen för att

förmån skall få bestå bör dock vara, att den kan givas sådan utformning

eller förbindas med sådan kontroll att obehörigt utnyttjande av förmånen

förhindras och onödiga kostnader i övrigt undvikes. Sagda särskilda utformning

eller kontroll måste vara administrativt och organisatoriskt enkel och

allt enklare i den mån det genomsnittliga ekonomiska värdet av förmånen

minskar. Slutligen bör nu utgående sjukvårdsförmån som i allt väsentligt

motsvaras av förmån enligt allmänna sjukförsäkringen bortfalla.

Vid sin tillämpning av dessa riktlinjer på de i Saar angivna särskilda

sjukvårdsförmånerna kommer utredningen till följande resultat.

När det gäller frågan, huruvida förmånen av kostnadsfri läkarvård skall

kunna bibehållas, därest verksläkarinstitutionen avvecklas, har verksläkarutredningen

upptagit till behandling ett annat vid 1954 års förhandlingar

mellan representanter för civildepartementet och statstjänstemännens hu
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

vudorganisationer diskuterat uppslag. Detta uppslag innebär, att tjänstemannen

skall, utöver den ersättning han uppbär från sjukkassan, erhålla

en sådan ersättning av statsmedel, att det sammanlagda beloppet får uppgå

till högst 100 procent av det i sjukkassetaxan för motsvarande fall upptagna

beloppet. I kostnaderna för läkarvården skall inräknas läkarens resekostnader

och kostnader för vissa läkarintyg. Ifrågavarande rätt till ersättning

skall icke vara knuten till bestämd läkare, utan vara förenad med fritt

läkarval. Även kostnaden för den tandvård, som omfattas av den allmänna

sjukförsäkringen, skall ersättas pa samma sätt. Beträffande delta förslag

anför utredningen.

En påtaglig fördel med den föreslagna anordningen är, att den är mycket

enkel att administrera. Huruvida och i vad mån kostnaden är ersättningsgill

enligt sjukkassetaxan måste nämligen alltid prövas av sjukkassan och

en ytterligare utbetalning av 25 procent av det sålunda såsom ersättningsberättigat

prövade beloppet bör kunna uppdragas åt sjukkassan med resth

tutionsrätt i förhållande till myndigheten. Förslaget har emellertid också

avsevärda olägenheter. Den mest framträdande är att kontroll i fråga om

förmånens utnyttjande saknas nära nog fullständigt — den för sjukkassemedlemmar

i allmänhet enligt 14 § tjärde stycket SFL gällande har betydelse

först vid uppenbart missbruk — och att denna avsaknad av kontroll

icke motväges av någon kostnad för befattningshavaren själv, när han begagnar

sig av förmånen. Detta är klart otillfredsställande och torde komma

att föranleda, att helt omotiverade kostnader åsamkas statsverket och

sjukförsäkringen. Förmånen kommer att få en omfattande och rutinmässig

verkan och torde med hänsyn till frekvensen av dess användning och

risken för missbruk åsamka staten och sjukkassorna betydande kostnader.

Utredningen får därför avstyrka detta uppslag.

I fråga om specialist- och tandläkarvård framhåller utredningen, att vid

svårare sjukdomsfall, där vederbörande intagits på sjukhus, dylik vård ingår

som ett led i sjukhusvården, för vilken kostnaden i princip ersättes helt

av sjukförsäkringen. Utredningen papekar vidare, att i de större städerna

specialist- och tandläkarvård meddelas vid sjukhusens polikliniker. Behov

av att anlita privatpraktiserande specialist eller tandläkare för sådan konsultation

eller behandling, som nu är ersättningsgill, anses av utredningen

därför icke alltför ofta uppkomma för den enskilde tjänstemannen. Med

hänsyn till att sådan vård, då den blir behövlig, dock kan medföra förhållandevis

stora utgifter, har utredningen ägnat frågan om dessa förmåner

ingående behandling och framför i betänkandet två uppslag i fråga om

denna förmånsgrupp. Beträffande dessa anför utredningen följande.

Närmast tillhands torde ligga att överväga, huruvida förmånerna kan bibehållas

i huvudsakligen den utformning de för närvarande har. Detta innebär,

att ersättning skulle utgå med 3/4 av de verkliga kostnaderna och att

en auktoritativ prövning av behovet av specialistvård resp. det medicinska

orsakssammanhanget i fråga om tandläkarvård verkställes. Sådan prövning

förutsätter, att verken för ändamålet disponerar över medicinsk sakkunskap.

Då detta enligt de tidigare angivna riktlinjerna för undersökningen

icke kan komma i fråga, måste detta alternativ avvisas.

Ett annat alternativ i fråga om denna förmånsgrupp, som diskuterats av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

utredningen, innebär följande. Verket skall, därest läkare, som undersökt

tjänstemannen funnit specialistvård erforderlig eller tjänstemannen eljest

anfört tillräckliga skäl för anlitande av specialist, kunna för efterföljande

specialistvård medgiva särskild ersättning härför. Ersättningen skulle då

bestämmas på sådant sätt, att den tillsammans med ersättningen från

sjukkassan utgjorde högst 100 procent av sjukkassetaxans belopp för motsvarande

fall. Från verkets sida skulle alltså prövas, huruvida i det individuella

fallet förutsättningen för överförmånen var uppfylld. Denna prövning

torde vara möjlig utan tillgång till särskild medicinsk expertis. Det kan

dock ifrågasättas, om värdet av förmånen i det särskilda fallet motiverar

det bestyr dess administrering skulle föranleda för verket och sjukkassan,

vilken sistnämnda torde böra utbetala även den överskjutande ersättningen

och bokföra densamma för att senare »klumpdebitera» verket ersättningar

av detta slag. Utredningen finner fördelar och nackdelar med denna anordning

förhålla sig på sådant sätt, att anordningen icke bör genomföras.

Beträffande förmånen att kostnadsfritt erhålla läkemedel framhåller

verksläkarutredningen, att tillgång till en naturlig kontroll av denna förmån

saknas, när verksläkarinstitutionen avvecklas. Att knyta förmånen

till attest av särskild, för ändamålet anlitad läkare beträffande varje recept

skulle innebära ett avsteg från tidigare angivna riktlinjer och skulle för

övrigt med hänsyn till frekvensen av förmånen och det ringa värdet ur kontrollsynpunkt

av sådan attest vara orimligt. Utredningen har icke kunnat

finna andra kontrollåtgärder, som med erforderlig effektivitet förenar kravet

på administrativ enkelhet. Utredningen anser därför, att förutsättningar

för förmånen av fria läkemedel icke föreligger när verksläkarinstitutionen

avvecklas, och föreslår, att förmånen indrages.

Verksläkarutredningen har funnit, att de enligt avlöningsförfattningarna

utgående förmånerna av sjukgymnastik, bad, massage m. m. är i stort sett

likvärdiga med de förmåner av motsvarande slag, som tillkommer statstjänstemännen

från sjukförsäkringen, och föreslår därför, att bestämmelserna

i denna del utgår ur Saar.

De i Saar meddelade bestämmelserna om sjukhusvård, vilka i korthet

innebär, att vård i halvenskilt eller enskilt rum i vissa fall kan beredas

tjänstemannen kostnadsfritt, anses av utredningen böra utgå ur Saar. Som

motiv härför anföres följande.

Vården på allmän sal är medicinskt likvärdig med vården i halvenskilt

rum och den avskildhet och ro, som på allmän sal vårdade patienter kan

behöva, kan i regel beredas dem i särskilda isoleringsrum. Ur denna synpunkt

torde alltså ifrågavarande särbestämmelser icke vara erforderliga.

Det mest typiska exemplet på att myndigheten finner särskilda skäl föreligga

för vård i halvenskilt rum torde vara, att myndigheten på grund av

den på sjukhuset intagne tjänstemannens särskilda kvalifikationer har behov

av att i tjänsteärenden ha mera kontinuerlig kontakt med tjänstemannen

och sjukdomen icke i och för sig lägger hinder i vägen härför. Att tjänstemannen

under sådana förhållanden, vilka torde vara sällan förekommande,

beredes vård i halvenskilt eller enskilt rum, torde knappast kunna betecknas

som en sjukvårdsförmån för tjänstemannen utan snarare som en

praktisk anordning för myndighetens verksamhet i detta läge. Situationen

bör alltså icke regleras i Saar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Även efter den här relaterade prövningen beträffande varje sjukvårdsförmån

för sig av möjligheterna att bibehålla densamma mer eller mindre oförändrad,

när verksläkarinstitutionen avvecklas, har verksläkarutredningen,

såsom av det anförda framgår, funnit, att i och med en dylik avveckling

samtliga statstjänstemännen nu tillkommande sjukvårdsförmåner utöver

dem, som utgår från den allmänna sjukförsäkringen, bör slopas. Utredningen

föreslår, att förmånerna avlöses mot ekonomisk gottgörelse.

Remissyttrandena

Beträffande utredningens förslag, att i och med verksläkarinstitutionens

avveckling samtliga statstjänstemännen nu tillkommande sjukvårdsförmåner

skall avlösas, är meningarna i remissyttrandena ganska delade.

Generalpoststyrelsen anser det vara klart, att verksläkarinstitutionens vara

eller icke vara är av avgörande betydelse för fortvaron av statstjänstemännens

sjukvårdsförmåner, och telestyrelsen anser att, om den berörda institutionen

tages bort, förmånerna ifråga också måste avvecklas.

Statskontoret delar utredningens uppfattning, att de särskilda sjukvårdsförmånerna

bör avvecklas, därest förutsättningar för ett bibehållande av

verksläkarinstitutionen icke skulle befinnas föreligga. Vattenfallsstyrelsen

ger uttryck åt samma uppfattning.

Försvarets civilförvaltning uttalar att, innan så genomgripande förändringar

i tjänstemännens sjukvårdsförmåner vidtages som de i betänkandet

föreslagna, bör prövas ett system, där liksom hittills tjänstemännen kan bibehållas

vid de särskilda sjukvårdsförmåner, vartill de är berättigade.

Medicinalstyrelsen kan icke ansluta sig till utredningens uppfattning och

anser det således icke föreligga ett sådant påtagligt samband mellan den

nuvarande verksläkarinstitutionen och de till de statsanställda nu utgående

sjukvårdsförmånerna att denna institution utgör en nödvändig förutsättning

för dessa förmåners bibehållande. Enligt styrelsens mening bör en förtroendeläkarinstitution

inrättas och ersättning intill 100 procent av sjukkassetaxans

belopp medges de anställda under förutsättning att vården meddelas

av förtroendeläkare. Ifråga om specialistvård och tandläkarvård bör nuvarande

ersättningsnormer bibehållas men remiss av förtroendeläkare fordras.

Utredningens uppfattning att nuvarande bestämmelser om vård å halvenskilt

rum icke är nödvändiga kan styrelsen icke dela. Ur så väl ekonomiska

som socialmedicinska och rent medicinska synpunkter förordar styrelsen,

att statstjänstemännen beträffande läkemedel icke skall erhålla några särskilda

förmåner utöver vad som följer av den allmänna läkemedelsrabatteringen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att uppslaget om utfyllnad till 100 procent

av sjukkassctaxans belopp är välfunnet och värt att ytterligare utredas.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län förordar detta uppslag.

Sveriges läkarförbund säger sig icke ha något att erinra mot att stalstjänstemännens

sjukvårdsförmåner avlöses mot en lämpligt avpassad kompensation

samt anför härom följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Beträffande vissa av förmånerna är detta tvärtom direkt lämpligt. Detta

sista gäller t. ex. läkemedlen. Utredningsmannen har ansett, att även i övrigt

möjligheter för speciella sjukvårdsförmåner åt statstjänstemännen ej föreligga.

Hans bevisföring i detta avseende är emellertid icke hållbar. En grundläggande

förutsättning för bevisföringen är att det ej bör ifrågakomma, att

verken tillföres medicinsk sakkunskap för administrering av sjukvårdsförmåner.

Det skulle i och för sig kunna ifrågasättas, huruvida och av vilka

skäl detta måste vara ett axiom. Avgörande är emellertid, att verken för

andra ändamål behöver kontinuerlig tillgång till medicinsk sakkunskap. Det

är då väl genomförbart, att dessa läkare deltager vid administrering av eventuellt

kvarstående sjukvårdsförmåner.

Även andra sätt att bibehålla vissa sjukvårdsförmåner eller avlösa dessa

på annat sätt än genom en generell ekonomisk kompensation föreligger

emellertid. Sålunda vill läkarförbundet erinra om ett vid föregående års förhandlingar

i ärendet framlagt förslag till kumulation av fria sjukdagar enligt

vissa regler. Detta förslag har bl. a. den fördelen, att det skulle gynna de

svårt och långvarigt sjuka, vilka onekligen genom tillämpning uteslutande

av sjukförsäkringslagens förmåner skulle komma i ett sämre läge. Inte minst

av detta skäl förtjänar förslaget om kumulation av fria sjukdagar, mot vilket

inga socialmedicinska eller administrativa invändningar synes kunna

resas, att noggrant övervägas. Även ur arbetsgivarsynpunkt torde detta förslag

te sig tilltalande, då det motverkar ett överdrivet och svårkontrollerbart

uttagande av korta sjukledigheter.

En ytterligare möjlighet är att alla tjänstemän erhåller en ekonomisk

kompensation av t. ex. 25 kronor per år. I den män detta belopp ej förslår

för kostnader för läkarvård skulle — oavsett vilken läkare tjänstemannen

anlitat — en ersättning utgå, vilken tillika med ersättningen från sjukkassan

skulle uppgå till verkliga beloppet av läkararvodena under ett kalenderår,

dock med den begränsningen att för varje läkarbesök högst 100 % av återbäringstaxans

belopp skulle utbetalas. Eftersom endast i ett mindretal fall

läkarvårdskostnaden per år torde överstiga 25 kronor, bör detta system vara

administrativt enkelt att genomföra. Kontrollen torde vid genomfört företagsläkarsystem

inom statsförvaltningen ej behöva bereda nämnvärda svårigheter.

Därest från personalhåll önskemål skulle framställas om högre återbäring

än enligt sjukförsäkringen för specialistvård, skulle även detta kunna genomföras

efter attest av företagsläkaren.

Mot förslaget, att statstjänstemännens särskilda sjukvårdsförmåner skall

avlösas mot ett för alla lika kontantbelopp, har gjorts vissa erinringar. Sålunda

uttalar generalpoststijrelsen, att mot ett sådant avlösningsförfarande

synes i och för sig erinran kunna göras med hänsyn särskilt till det ur sjukvårdskostnadssynpunkt

försämrade läge de tjänstemän, som drabbas av

sjukdom, i stor utsträckning därigenom måste komma i. Särskilt obillig

kommer verkan av utredningens förslag att bli för långvarigt sjuka tjänstemän

i fråga om tid, då de utförsäkrats och av denna anledning icke längre

är berättigade till ersättning för sjukhusvård.

Riksförsäkringsanstalten redovisar samma uppfattning och tillägger i fråga

om avlösningsbeloppets storlek, att kompensationen, om den skall bli av

reellt värde, bör bli av sådan storleksordning, alt den kan täcka premiekostnaderna

för en kollektivförsäkring, som ger statstjänstemännen samma

särskilda sjukvårdsförmåner, som nu föreslås skola upphöra.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Knngl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Tanken, att kompensationen för de slopade sjukvårdsförmånerna skall

beräknas enligt försäkringstekniska grunder och på sådant sätt, att kompensationsbeloppen

täcker premierna för en mot de borttagna förmånerna

svarande försäkring, framföres även av domänstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Sjukvårdsförmåner till vissa tjänstemän

V erksläkarutredningen

Sj ukvårdsbestämmelserna i vederbörande avlöningsreglementen äger icke

tillämpning på justitieråd, regeringsråd, överståthållare, landshövding och

biskop. Verksläkarutredningens förslag om avlösning av statstjänstemännens

särskilda sjukvårdsförmåner berör således icke nämnda befattningshavare.

Utredningen framhåller därför, att den förutsatta gottgörelsen i anledning

av avlösningen icke skall tillkomma dessa.

I fråga om rätt till sjukvård under tjänstgöring med stationering utomlands

gäller enligt Saar vad därom särskilt stadgas. Dylika särskilda föreskrifter

har av Kungl. Maj :t utfärdats den 8 december 1950, gällande befattningshavare

vid beskickningar och konsulat samt den 9 november 1951, gällande

försvarsattachéer. I sitt den 19 juni 1954 avgivna betänkande förordade

den s. k. utlandslönekommittén, att nämnda föreskrifter skall med

mindre jämkningar bestå, och att vissa sjukvårdsförmåner för utomlands

stationerade tjänstemäns familjemedlemmar skall generellt införas. Kommittén

framhöll emellertid, att de föreslagna reglerna kunde komma att behöva

modifieras i samband med att sjukförsäkringslagen trädde i kraft.

Verksläkarutredningen anför om ifrågavarande tjänstemäns sjukvårdsförmåner.

Verksläkarutredningens förslag, för vilka verksläkarinstitutionens avskaffande

och den allmänna sjukförsäkringens förmåner är av grundläggande

betydelse, torde icke i och för sig påverka nu ifrågavarande befattningshavares

ställning, enär för dessa verksläkare saknas redan tidigare och sjukförsäkringslagen

icke är tillämplig på dem. Deras sjukvårdsförmåner torde

därför böra utformas med utgångspunkt från föreskrifterna i nämnda båda

beslut den 8 december 1950 och den 9 november 1951 och med hänsynstagande

till utlandslönekommitténs förslag. Eventuellt bör även de föreskrifter

om ersättning för sjukvård utom riket, som torde komma att meddelas

beträffande medlemmar i svensk allmän sjukkassa, beaktas i detta sammanhang.

Föreskrifterna rörande ersättning för sjukvårdskostnader till beställningshavare

med lönegradsbeteckningen Mha, vilka föreskrifter finnes meddelade

i brev den 30 december 1954, anses av utredningen böra bestå, även för det

fall att verksläkarinstitutionen avvecklas. Detsamma gäller också föreskriften,

att ifrågavarande befattningshavare under vissa förutsättningar äger

åtnjuta fri sjukvård även viss tid efter anställningens upphörande. Utredningen

motiverar sitt ställningstagande med de särpräglade anställnings
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

och avlöningsvillkoren för denna personalkategori. När det däremot gäller

motsvarande rätt till fri sjukvård efter anställningens upphörande för beställningshavare

i lönegraden Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt fältflygare i

lönegraden Me 14 eller Me 16, anför utredningen, att dess förslag om avlösning

av nuvarande särskilda sjukvårdsförmåner bör medföra, att ifrågavarande

rätt för dessa beställningshavare upphör.

Beträffande sjukvård under sjötjänstgöring vid försvaret anser utredningen,

att ingen ändring bör göras i nu utgående förmåner, bestående i rätt

till vård på fartygs sjukavdelning eller på sjulcvårdsfartyg, vård av från

land tillkallad läkare samt viss specialistvård utomlands.

Verksläkarutredningen påpekar, att, under förutsättning att verksläkarinstitutionen

slopas och statstjänstemännens sjukvårdsförmåner i samband

härmed indrages, verksläkarkungörelsen måste upphöra att gälla. Likaså

måste förenämnda beslut den 30 juni 1953 angående verks- och tjänsteläkare

vid försvaret upphävas. Enligt utredningen rubbar detta dock icke

skyldigheten för militärläkare vid truppförband och garnisonssjukhus att

utan ersättning utöver lönen meddela läkarvård och utfärda läkarintyg åt

militär och civilmilitär beställningshavare, som hänvisats till honom. Beträffande

frågan, om sålunda meddelad läkarvård och utfärdade läkarintyg

skall vara kostnadsfria för beställningshavaren, anför utredningen följande.

Etter avlösning av statstjänstemännens särskilda sjukvårdsförmåner bör

givetvis principen vara att ingen tjänstemannagrupp får behålla någon sådan

förmån. Särskilda skäl måste föreligga för att denna princip skall i något

sammanhang få genombrytas. Inom vissa grenar av krigsmakten innenär

den dagliga verksamheten sådana risker till person och egendom att

kontinuerlig läkarkontroll är nödvändig. Att denna utövas av vederbörande

militärläkare, vilken ur utbildnings- och erfarenhetssynpunkt är särskilt ägnad

härför, och att läkarkontrollen tillhandahålles utan kostnad för den enr-

synes självklart. Även i övrigt synes den militära personalens arbetstorhallanden

både under verksamheten på förläggningsorten och i synnerhet

under övningar o. d. utanför denna vara sådana, att särskilda skäl kan

fOTel1^ för att Personalen bibehålies vid sin rätt att kostnadsfritt

erhalla läkarvård jämte läkarintyg. Denna rätt bör emellertid begränsas att

avse sadan vård som meddelas på militärläkarens mottagning vid truppförbandet

eller garnisonssjukhuset.

Den på karolinska sjukhusets stat upptagna tjänsten som personalläkare

vid detta sjukhus och serafimerlasarettet föreslås av utredningen skola indragas.

Orsaken härtill är, att denne läkare, som är avsedd endast för personalsjukvården

vid de båda sjukhusen, är att betrakta som ett särskilt sia''-''

av verksläkare.

Vad slutligen angår lärare, präster in. fl. befattningshavare, vilka är underkastade

av staten fastställda avlöningsbestämmelser och f. n. står viss

självrisk för sjukvårdskostnader, anser utredningen, att dessa tjänstemän

i förevarande avseende bör principiellt likställas med statstjänstemännen.

Deras särskilda sjukvårdsförmåner anses alltså böra avlösas mot ekonomisk

gottgörelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

15

Remissyttrandena

Utredningens förslag, att den militära personalen skall bibehållas vid sin

rätt att kostnadsfritt erhålla läkarvård och läkarintyg, kan icke biträdas av

statskontoret, som anför, att för en konsekvent genomförd avveckling av de

nu enligt Saar utgående förmånerna särskilt talar det förhållandet, att

den ekonomiska kompensationen till tjänstemännen icke gärna synes kunna

avvägas annat än efter generella grunder. Detta skulle innebära, att vissa

personalgrupper skulle komma i gynnsammare läge, därest de även i fortsättningen

kom i åtnjutande av speciella sjukvårdsförmåner.

Även försvarets sjukvårdsstyrelse lägger rättvisesynpunkter på problemet

och anser vidare, att förslaget med hänsyn till den stora rörligheten bland

den militära personalen kommer att medföra betydande svårigheter i administrativt

hänseende. Styrelsen avser härmed, att för en och samma beställningshavare

sjukvårdsförmånerna kan bli olika vid olika tidpunkter,

beroende på vilket förband eller vilken institution vederbörande beställningshavare

för tillfället tillhör.

Efter att ha framhållit, att av försvarets tjänstemän endast en ringa del

är hänvisade till verksläkare, påpekar försvarets civilförvaltning, att en uppdelning

av förmånerna på olika personalkategorier ej är möjlig.

Sveriges läkarförbund avvisar bestämt tanken på kostnadsfri läkarvård

och kostnadsfria läkarintyg åt militär personal. Utredningen har nämligen

enligt förbundets mening ej förebragt några skäl för att ifrågavarande personal

skulle ges en särställning.

I övrigt må nämnas, att försvarets civilförvaltning anser, att beställningshavare

i lönegraderna Mg 10, Me 10 och Me 11 samt fältflygare i lönegraderna

Me 14 och Me 16 bör bibehållas vid sin rätt till sjukvård under ett år

efter anställningens upphörande, medan statskontoret delar utredningens

uppfattning, att denna förmån bör slopas och dessutom föreslår, att motsvarande

rätt för befattningshavare med lönegradsbeteckningen Mha skali

avvecklas.

Undersöknings- och behandlingsavdelningar i anslutning

till större arbetsplatser

Verksläkar utredningen

Beträffande de vid vissa statliga arbetsplatser inrättade läkarmottagningarna

anför utredningen, att den närmast till hands liggande konsekvensen

av verksläkarinstitutionens avveckling synes vara, att ifrågavarande läkarmottagningar

försvinner. En sådan utveckling skulle dock enligt utredningens

mening medföra vissa olägenheter både för staten-arbetsgivaren och

för de anställda. För verken innebär nämligen systemet med egna läkarmottagningar

i omedelbar anslutning till arbetsplatsen fördelar ur den synpunkten,

att förlusten av arbetstid för läkarvård o. d. begränsas. För de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

anställda innebär ifrågavarande anordning fördelar i form av lättare tillgång

till undersöknings- och behandlingsmöjligheter och i form av kortare

väntetider. Utredningen förordar därför, att befintliga mottagningar får

bestå och nya inrättas, där så är möjligt och där tillräckliga motiv härför

finnes. En grundläggande princip för denna anordning anser dock utredningen

vara, att de berörda tjänstemännen icke härigenom får erhålla någon

nämnvärd ekonomisk förmån utöver vad som tillkommer andra statliga

befattningshavare. Beträffande sättet för anordnande av en dylik undersöknings-

och beliandlingsavdelning uttalar utredningen följande.

Genom avtal upplåter verket till lämplig läkare lokal för läkarmottagning

inom eller i omedelbar anslutning till arbetsplatsen. Lokalen bör vara

försedd med utrustning för ändamålet och där så påfordras bör verket ställa

erforderlig sjuksköterskepersonal till förfogande. För dessa prestationer från

verkets sida bör läkaren erlägga skälig ersättning. Vidare bör läkaren förbinda

sig att begränsa den på läkarmottagningen bedrivna verksamheten till verkets

anställda och att för lämnad vård icke betinga sig högre ersättning av

patienten än enligt exempelvis sjukkassetaxan. Beträffande annan på mottagningen

meddelad behandling än läkarvård, såsom sjukgymnastik, kortvågs-

eller värmebehandling, skall sådan behandling icke omfattas av verkets

avtal med läkaren utan meddelas av den hos verket för ändamålet anställda

personalen för verkets räkning. Patientavgiften för sistnämnda behandling

skall principiellt motsvara verkets självkostnader. Prestationer av

ringa ekonomiskt värde såsom flertalet injektioner, enkla omläggningar

o. d. bör dock för undvikande av ett kostnadskrävande uppbördsförfarande

iillhandahållas utan avgift.

Slutligen framhåller utredningen, att medicinsk vård, lämnad på här

ifrågavarande mottagningar, ej är att betrakta som en löneförmån och därför

ej skall regleras genom bestämmelser i Saar.

Itemissyttrandena

Utredningens förslag, att de vid vissa arbetsplatser befintliga undersöknings-

och behandlingsavdelningarna skall bibehållas, även om verksläkarinstitutionen

avvecklas, samt att nya sådana inrättas, har i allmänhet fått

ett gynnsamt mottagande hos remissmyndigheterna.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att man inom statens järnvägar har en ingående

erfarenhet av dylik verksamhet. Styrelsen yttrar, att förslaget ligger

belt i linje med styrelsens egna strävanden härvidlag, som går ut på en ökning

av antalet dylika avdelningar; att förutsättningarna för ett gott utbyte

av denna verksamhet försämras vid avveckling av järnvägsläkarinstitutionen

ligger i öppen dag, anser styrelsen.

Även försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets fabriksstyrelse, vattenfallsstyrelsen,

medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund uttalar sig till förmån

för dylika avdelningar.

Statskontoret säger sig kunna tillstyrka, att nu befintliga undersökningsocli

behandlingsavdelningar får behållas, endast under den förutsättningen

att befattningshavare vid verk med dylika avdelningar i sjukvårdshänseende

icke får komma i ett förmånligare läge än andra befattningshavare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

17

De statliga verkens behov av medicinsk sakkunskap

Verksläkarutredningen

Efter att ha framhållit, att avskaffandet av verksläkarinstitutionen icke

får föranleda, att läkare med uppgift att administrera sjukvårdsförmåner

för statstjänstemännen engageras av myndigheterna, konstaterar utredningen,

att verken även i fortsättningen kommer att i viss utsträckning ha

behov av medicinsk sakkunskap. Utredningen anför härom följande.

Nuvarande krav på läkarintyg för anställning m. m. kvarstår oförändrat

vid avveckling av verksläkarinstitutionen. Anställning, som är eller avses

bli pensionsberättigande, bör sålunda normalt kunna vinnas endast av den

som företett läkarintyg om sitt hälsotillstånd. Om i visst fall befattningshavares

tjänstbarhet ifrågasättes på grund av hans hälsotillstånd, måste

läkarintyg i detta avseende införskaffas. Vidare förutsätter uppenbarligen

prövning av fråga om tjänstemans sjukpensionering tillgång till upplysning

i form av läkarintyg om vederbörandes hälsotillstånd.

Även ur andra synpunkter kan enligt utredningens mening verken ha

behov av tillgång till medicinsk expertis. Utredningen framhåller sålunda

följande.

Personalledaren kan ibland anse sig behöva rådfråga den medicinska expertisen,

hur han bör förfara beträffande en befattningshavare, vilkens sjukledigheter

företer en från det mera normala avvikande bild. Vid sådan kontakt

mellan läkare och personalledare kan emellanåt befinnas lämpligt, att

befattningshavaren inställer sig hos läkaren för undersökning. Även i annat

sammanhang kan personalledaren undantagsvis finna läkarundersökning av

viss befattningshavare erforderlig. Någon gång kan det inträffa, att personalledaren

med hänsyn till sin kännedom om viss tjänsteman skulle vilja

få innehållet i ett för tjänstemannen av läkare utfärdat sjukledighetsintyg

bedömt från vissa närmare preciserade utgångspunkter. I dessa och liknande

situationer, där personalledaren finner medicinsk konsultation behövlig,

är det angeläget att sådan kan erhållas utan omgång.

Härutöver framhåller utredningen, att de statliga verken — särskilt de

affärsdrivande — kan behöva konsultera läkare i frågor rörande omplacering,

arbetsprövning och omskolning.

Beträffande frågan, hur de statliga verkens behov av medicinsk sakkunskap

skall täckas, framhåller utredningen, att statens verk och myndigheter

givetvis bör utnyttja de möjligheter i detta avseende, som utan särskilda

anordningar erbjuder sig. Sjukkassorna anses sålunda i vissa fall kunna

rådfrågas beträffande kontroll av sjukledigheter. Vidare bör den statliga

yrkesinspektionen och arbetsvårdsorganisationen i viss utsträckning kunna

lämna bistånd med råd i frågor rörande yrkeshygien resp. arbetsvärd.

I vilka former de statliga verken i övrigt bör beredas tillgång till erforderlig

medicinsk sakkunskap har utredningen upptagit till behandling särskilt

för den allmänna civilförvaltningen, för försvaret och för de affärsdrivande

verken. Beträffande den allmänna civilförvaltningen anför utredningen

följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll VJ55. 1 samt. Nr 208

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

För den allmänna civilförvaltningen är behovet begränsat till dels utfärdande

av läkarintyg för anställning, fortsatt tjänstbarhet och sjukpensionering,

dels viss medicinsk konsultation in. in. vid personalledningens kontroll

av sjukledigheter, dels ock i ringa utsträckning sådan konsultation av

annan anledning. Det synes uppenbart att dessa arbetsuppgifter icke har

den omfattning, att verksläkare behöver för ändamålet vara anställd för

varje särskilt verk inom den allmänna civilförvaltningen. Å andra sidan bör

personalledarna vid behov ha lätt tillgång till medicinsk sakkunskap. Liksom

hittills torde vidare läkarintyg för stalsanställning som är eller avses

bli pensionsberättigande böra normalt utfärdas endast av läkare, som erhållit

särskilt uppdrag härtill. Att detta bör vara fallet även beträffande

läkarintyg i fråga om för tjänstemannen så betydelsefulla förhållanden som

fortsatt tjänstbarhet och sjukpensionering synes självklart. Vissa organisatoriska

åtgärder torde sålunda böra vidtagas i syfte att tillgodose behovet

av medicinsk sakkunskap för den allmänna civilförvaltningens verk. Då

dessa verk sinsemellan är likartade till sin struktur, bör sagda åtgärder

kunna i hög grad standardiseras.

Utredningen finner att behovet av medicinsk expertis inom den allmänna

civilförvaltningen väsentligen är betingat såsom led i personaladministrationen.

Utredningen anser, att det därför skulle vara värdefullt, om de läkare,

som ställde sin sakkunskap till verkens förfogande, förvärvat viss

administrativ erfarenhet i tidigare verksamhet. Sådan erfarenhet besittes

av statligt och kommunalt anställda tjänsteläkare i öppen vård. Utredningen

anser därför, att dylika läkare bör anlitas för ifrågavarande verksamhet,

och föreslår i sådant syfte, att den i allmänna läkarinstruktionen angivna

skyldigheten för provinsialläkare och extra provinsialläkare att vara verksläkare

utbytes mot skyldighet att i egenskap av konsultationsläkare utfärda

vissa intyg för anställning, fortsatt tjänstbarhet och sjukpensionering och

på begäran ställa sin medicinska sakkunskap till statsmyndigheternas förfogande

inom de distrikt, där de är stationerade. Behovet av konsultationsläkare

på landsbygden och å mindre och medelstora orter torde normalt

kunna tillgodoses på detta sätt. Utredningen har funnit problemet något

annorlunda för de större städerna och anför härom.

I de större städerna däremot antingen saknas läkare av nämnt slag, exempelvis

i Stockholm, eller är tillgången på sådana läkare emellanåt otillräcklig

för ifrågavarande ändamål. För sådana fall måste andra åtgärder

vidtagas. Med hänsyn till å ena sidan att behovets omfattning icke inom den

allmänna civilförvaltningen påkallar anställning av konsultationsläkare vid

de särskilda verken och å andra sidan att personalledarna bör kunna utan

omgång konsultera medicinsk expertis föreslår utredningen, att medicinalstyrelsen

vidtalar ur olika synpunkter lämpliga läkare, främst läkare med

administrativ erfarenhet, att ställa sig till förfogande såsom konsultationsläkare.

Antalet sådana läkare på varje ort blir givetvis beroende av det behov

som där föreligger. Myndigheterna bör fritt få välja mellan de av medicinalstyrelsen

vidtalade läkarna. Den enskilda myndigheten torde emellertid

i allmänhet komma att finna det fördelaktigt att vid konsultering i

allmänmedicinska frågor alltid vända sig till samma läkare.

De av utredningen lämnade förslagen för tillgodoseende av verkens behov

av tillgång till medicinsk sakkunskap, för vilka här redogjorts, avser all
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 är 1955

mänmedicinsk expertis. Utredningen framhåller dock, att det emellanåt

kan vara nödvändigt att konsultera specialist och föreslår därför, att medicinalstyrelsen

träffar avtal även med vissa dylika läkare att ställa sig till

de statliga myndigheternas förfogande.

Ersättning till konsultationsläkare — även specialister — inom den allmänna

civilförvaltningen anses böra utgå som prestationsersättning.

För de statsanstalter, som har läkare anställda för att bereda sjukvård

åt de på anstalten intagna, t. ex. sinnessjukhus och större fångvårdsanstalter,

anser utredningen inga utomstående konsultationsläkare erforderliga.

Anstaltsläkare anses av utredningen vara i sin tjänst skyldiga att ställa sig

till förfogande för ifrågavarande konsultation m. m.

Beträffande behovet av konsultationsläkare vid försvaret anför utredningen.

Inom krigsmakten torde behov av särskilda konsultationsläkare i allmänhet

icke föreligga, enär de militära tjänsteläkarna självfallet i sin

tjänst står till förfogande för ifrågavarande uppgifter vid de förband och

institutioner, vid vilka de är anställda eller vilka eljest för sin sjukvård

är hänvisade till dem. För de militära förband och institutioner, som saknar

anknytning till militär tjänsteläkare, exempelvis vissa centrala förvaltningsmyndigheter,

torde behovet av konsultationsläkare få tillgodoses på enahanda

sätt som i det föregående förordats beträffande verk inom den allmänna

civilförvaltningen. Avtal med vederbörande läkare bör dock i detta

sammanhang slutas av försvarets sjukvårdsstyrelse.

Vad slutligen angår de affärsdrivande verken, anser utredningen, att

dessa verk bör bemyndigas att vidtaga de organisatoriska åtgärder, som

varje verk finner mest ägnade att rationellt och till rimliga kostnader tillgodose

verkets behov av medicinsk expertis. Dock bör en generell precisering

ske av omfattningen för denna behovstäckning. I enlighet med vad i

det föregående anförts bör konsultationsläkarna hos de affärsdrivande verken

väsentligen ha till uppgift att verkställa undersökning och utfärda härpå

grundade läkarintyg i samband med anställning och när fråga uppkommit

om befattningshavares fortsatta tjänstbarhet eller sjukpensionering

samt att vid behov biträda personalledningen vid dennas sjukledighetskontroll

och vid den inom vissa affärsverk ingalunda obetydliga arbetsvårdande

verksamheten. Härutöver anser utredningen behov av medicinsk konsultation

för annat ändamål kunna förekomma, som regel dock i begränsad omfattning.

Remissyttrandena

Samtliga remissmyndigheter instämmer i utredningens uttalande, att

verken även i fortsättningen har behov av medicinsk sakkunskap, som genom

särskilda åtgärder ställes till verkens förfogande. När det gäller på

vilket sätt detta skall ske, är dock meningarna något delade.

Skolöverstyrelsen uttalar sin anslutning till utredningens förslag om anlitande

av s. k. konsultationsläkare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Boluis

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

län anför, att utredningens förslag på denna punkt icke föranleder någon

erinran från länsstyrelsens sida, och länsstyrelsen i Västmanlands län vill

för sin del kraftigt understryka nödvändigheten av att tillgång finnes till

en konsultationsläkare.

Statskontoret gör följande uttalande.

Till den del förevarande förslag avse, att särskilda läkare skulle finnas

tillgängliga för utfärdande av läkarintyg för anställnings vinnande, för

prövning av tjänstbarheten eller för sjukpensioneringsfrågans bedömande,

har statskontoret icke funnit anledning till erinran. Läkarens ersättning för

dylika intyg torde dock böra utgå efter en av medicinalstyrelsen fastställd

taxa. Beträffande verkens behov av medicinsk sakkunskap i övrigt må uppmärksammas,

att utredningen ansett, att verken givetvis borde utnyttja de

möjligheter, som stode till buds utan att särskilda anordningar vidtoges.

Härutinnan har framhållits, att vederbörande sjukkassa i viss utsträckning

borde kunna anlitas för rådgivning i samband med kontroll av sjukledigheten.

Bistånd borde jämväl kunna lämnas av den statliga yrkesinspektionen

och arbetsvårdsorganisationen. Statskontoret håller före, att man i vart fall

tills vidare bör pröva de utvägar, som av utredningen sålunda angivits, innan

åtgärder vidtagas för att bereda myndigheterna tillgång till särskild

medicinsk sakkunskap. Även provinsialläkare och extra provinsialläkare

böra kunna anlitas endast för utfärdande av nyssnämnda intyg. Vad nu

anförts bör jämväl äga giltighet å de affärsdrivande verken.

Medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund kan för sin del icke biträda

förslaget om anlitande av s. k. konsultationsläkare utan förordar i stället,

såsom tidigare angivits, införandet av en förtroendeläkarinstitution.

Förebyggande hälsovård

Verksläkarut redningen

Utredningen har särskilt diskuterat möjligheterna att vid en avveckling

av verksläkarinstitutionen ersätta nu utgående sjukvårdsförmåner med

viss förebyggande hälsovård, i första hand i form av periodiska medicinska

undersökningar. Utredningen erinrar härvid om det allt större intresse,

som från såväl statens som enskildas sida under senare år ägnats frågan om

en utvidgning av den förebyggande hälsovården. En grundläggande förutsättning

för att sådana undersökningar skall kunna införas som en löneförmån

för statstjänstemännen anser utredningen vara, att förmånen kan preciseras.

Utredningen har emellertid funnit, att detta icke är möjligt för närvarande,

och har därför avstått från att föreslå, att vissa terapeutiska sjukvårdsförmåner

skall utbytas mot förmåner avseende förebyggande hälsovård.

Remissyttrandena

Utredningens synpunkter på frågan om förebyggande hälsovård för statstjänstemännen

har givit anledning till en del uttalanden.

Försvarets sjukvårdsstyrelse ifrågasätter, om icke värdet av nuvarande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

kontinuerliga läkarvård är avsevärt större än värdet av de av utredningen

skisserade förebyggande hälsovårdsåtgärderna, vilka kan förväntas komma

till utförande endast med avsevärda tidsintervaller och vilkas reella

värde därigenom blir starkt begränsat.

Medicinalstyrelsen gör sig till tolk för en något avvikande mening, i det

den anför, att vägande skäl kan anföras för att åtminstone i viss utsträckning

utbyta nuvarande sjukvårdsförmåner mot hälsovårdande åtgärder.

Framför allt genom sådana åtgärder torde enligt styrelsens mening ett ur

medicinsk och ekonomisk synpunkt gynnsamt medel erhållas för att befordra

statstjänstemännens hälsotillstånd och minska kostnaderna för sjuklöner

och sjukpensioner. Statens ställning som mönsterarbetsgivare bör i

detta sammanhang även beaktas.

Enligt generalpoststyrelsens uppfattning är det angeläget, att åtgärder

vidtages för att åstadkomma en lämplig lösning av frågan om förebyggande

hälsovård. Särskilt om verksläkarinstitutionen avvecklas, torde den påfallande

skillnad, som inom detta område förefinnes mellan statsförvaltningen

och ett flertal enskilda företag med större antal anställda, komma att te

sig såsom än mera anmärkningsvärd än tidigare, anser styrelsen.

Vattenfallsstyrelsen, som säger sig vara i princip positivt inställd till förebyggande

hälsovård, anser att frågan härom bör ytterligare utredas, medan

skolöverstyrelsen förordar, att förebyggande hälsovård tillförsäkras

tjänstemännen, så snart de materiella och personella resurserna härför står

till buds.

Sveriges läkarförbund vänder sig mot att utredningen vill betrakta förebyggande

hälsovård såsom en löneförmån och uttalar, att det i första hand

ligger i arbetsgivarnas intresse att en sådan läkarverksamhet kommer till

stånd.

Kontroll av sjukledigheter

V er ksläkar utredning en

De betydande sjuklönekostnader, som statsverket årligen har att bestrida

—- för kalenderåret 1952 uppskattade till 90 å 100 miljoner kronor — gör

det enligt verksläkarutredningen nödvändigt, att kontrollen av sjukledigheterna

ägnas stor uppmärksamhet. Härför talar också, anser utredningen,

att arbetet inom många statliga verksamhetsgrenar är av sådan art, att det

vid ett inträffat sjukdomsfall ej är möjligt att låta anstå med arbetets fullgörande.

Särskild vikarie måste alltså beordras, eventuellt från ett annat

tjänsteställe. Förutom att detta vållar administrativt bestyr, kan det även

medföra en dyrbar reservhållning av personal samt höga traktamentskostnader.

De möjligheter att kontrollera de anställdas sjukledighetsbehov, som de

statliga myndigheterna har, är personalledningens kontroll, avkrävande av

verk släkarintyg, kontrollåtgärder från verksläkarnas sida, avkrävande av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

s. k. sjukförklaring för kort sjukledighet, beordring till läkarundersökning

och sjukbesök. Utredningen anser sig kunna göra det påståendet, att inom

de statliga verken utövad kontroll av förevarande slag till allra största delen

bestått i att redan vid mycket korta ledigheter avkräva läkarintyg, utfärdade

eller attesterade av verksläkare. Beträffande värdet av denna kontrollmöjlighet

anför utredningen följande.

Givetvis innebär skyldigheten att förete läkarintyg vid sjukledighet viss

garanti mot missbruk av sjuklöneförmånerna. Det vill emellertid synas utredningen,

som om verken i allmänhet något överskattar läkarintygens

effekt som kontrollmedel. Ofta nödgas nämligen verksläkaren godta av

tjänstemannen per telefon gjord anmälan om sjukdom och på grund härav

utfärda intyg om behov av kortare tids sjukledighet. Om å andra sidan

läkarundersökning förekommer i sådant fall, kan häremot invändas, att

vid nuvarande knapphet på läkare dessas arbetstid bör utnyttjas för angelägnare

ändamål än undersökningar, som utgör underlag för läkarintyg vid

kortare sjukledighet och som eljest sannolikt icke påkallats. Även kostnadssynpunkten

bör beaktas i sammanhanget. Utredningen finner tvivelaktigt,

om värdet av läkarintyget såsom medel att kontrollera behovet av kortare

sjukledighet motiverar kostnader och andra olägenheter för intygets anskaffning.

Även för sjukkassornas kontroll av utnyttjandet av försäkringens förmåner

lämnar utredningen en redogörelse, varvid följande kontrollåtgärder

anges, nämligen avkrävande av läkarintyg, avkrävande av medlemsintyg,

kontroll med ledning av inom sjukkassan tillgängliga uppgifter, sjukbesök,

andra externa kontrollåtgärder och förtroendeläkarens kontroll. Utredningen

redovisar även följande direktiv, som riksförsäkringsanstalten utfärdat för

användningen av nämnda kontrollmöjligheter.

Läkarintyg bör i vanliga fall påfordras först efter viss tids sjukskrivning.

Såsom allmän norm bör härvid gälla, att läkarintyg kräves först omkring

8:e sjukdagen. Speciella förhållanden kan i vissa fall föranleda, att läkarintyg

begäres först senare. Senast efter 12:e sjukdagen bör likväl läkarintyg

krävas.

För den tid, som förflyter fr. o. m. att karenstiden med 3:e sjukdagen

utgår t. o. in. den dag då läkarintyg påfordras, skall sjukkassemedlemmen

själv avgiva ett s. k. medlemsintyg om sjukdom, vari lämnas de för sjukhjälpsrättens

bedömande nödvändiga upplysningarna.

Ifråga om alla anmälda sjukdomsfall skall granskning ske på sjukkassans

expedition för att utröna, om sjukhjälpsrätten kan anses styrkt genom tillgängliga

uppgifter eller om särskilda utrednings- och kontrollåtgärder erfordras.

Vid denna s. k. interna kontroll, som innefattar förhandsgranskning

av nyanmälda och fortlöpande granskning av pågående sjukdomsfall, beaktas

särskilt sådana förhållanden som sjukdomens art, sjukskrivningstidens

längd, tidigare sjuklighet, förvärvsförhållanden in. in.

Den interna kontrollen kompletteras med sjukbesök i den mån sådant vid

den föregående granskningen befunnits erforderligt. Även annan utåtriktad

aktivitet i kontrollsyfte kan utövas från sjukkassans expedition, såsom

telefonsamtal eller skriftväxling med den sjuke eller hans vårdare eller kontakt

med behandlande läkare eller arbetsgivare.

Hos centralsjukkassorna är anställt ett begränsat antal förtroendeläkare.

Dessas arbete skall komma även lokalsjukkassorna tillgodo. Sådana fall,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 208 år 1955

som för sin bedömning kräver medicinsk sakkunskap eller som eljest påkallar

medverkan av förtroendeläkare, skall underställas denne.

När det gäller frågan, huruvida för statstjänstemännen särskilda kontrollåtgärder

erfordras utöver dem, som vidtages av sjukkassorna, erinrar utredningen

om att den av sjukkassorna verkställda kontrollen givetvis i första

hand är betingad av kassornas egna intressen och utformats från den förutsättningen,

att en karenstid av tre dagar gäller för vilken tid ingen sjukpenning

utbetalas. Därest den anställde för samma dagar ej heller erhåller någon

lön från arbetsgivaren, torde en ganska effektiv spärr mot missbruk få

anses föreligga. Om däremot den anställde erhåller avlöning även under

karenstiden, finnes, om från arbetsgivarens sida särskilda kontrollåtgärder

icke vidtages, betydande risker för missbruk. Den omständigheten, att till

det stora flertalet statstjänstemän utgår i princip full lön för 10—25 sjukdagar

per år — i förekommande fall även under sjukförsäkringens karenstid

— och att sjukkassorna endast i enstaka fall kan komma att verkställa

kontroll av kortare ledigheter, medför enligt utredningens mening risk för

obehörigt utnyttjande av sjuklöneförmånerna. Utredningen framhåller, att

som en konsekvens härav uppstår behov av vissa kontrollåtgärder, som måhända

ej varit erforderliga efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande

vid annan utformning av nyssnämnda förmåner.

Utredningen har alltså funnit, att sjukkassornas system för kontroll av

sjukledigheter måste kompletteras med särskilda kontrollåtgärder för statstjänstemännen.

Ansvaret för denna kompletterande kontroll bör enligt utredningens

mening helt åvila personalledningen. Verkens kontroll bör emellertid

baseras på och samordnas med sjukkassornas kontrollverksamhet.

Varje slag av dubbelkontroll bör sålunda undvikas.

Vad angår kontroll genom avkrävande av läkarintyg, efter det att verksläkarinstitutionen

avvecklats, anför utredningen, att anskaffning av läkarintyg

kommer att vara förenad med betydligt större omgång och kostnader

än tidigare. Med hänsyn härtill och till utredningens i det föregående redovisade

uppfattning om läkarintygets värde för kontroll av kortare sjukledigheter

föreslår utredningen, att verkens kompletterande kontroll endast i undantagsfall

skall ske genom att avkräva vederbörande läkarintyg.

Med utgångspunkt härifrån och från att sjukkassans kontroll regelmässigt

helt saknas beträffande sjukledighet, som innefattas i karenstiden, och även

är obetydlig i fråga om något längre bortovaro på grund av sjukdom, har

utredningen utarbetat vissa allmänna riktlinjer för myndigheternas egen

kontrollerande verksamhet.

Vissa myndigheter kräver för närvarande, att tjänsteman, i de fall då

sjukledighet erhålles utan företeende av läkarintyg, skall avge skriftlig

försäkran, att bortovaron orsakats av viss angiven sjukdom, s. k. sjukförklaring.

Utredningen har ansett sjukförklaringarna värdefulla ur kontrollsynpunkt

och fördelaktiga ur kostnadssynpunkt och föreslår därför, att de

införes vid samtliga statliga myndigheter för sjukledigheter om 1—3 dagar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Härigenom erhålles ett komplement till sjukkassornas kontrollinstrument

av samma karaktär, d. v. s. medlemsintygen för sjukledigheter om 4_7

dagar och läkarintygen för längre ledigheter. Utredningens förslag innebär

dock, att i särskilda fall skall kunna föreskrivas att läkarintyg skall avlämnas

jämväl för ledighet om högst 3 dagar.

De i samband med sjukförsäkringsreformen tillkomna obligatoriska sjukkorten

utgör enligt utredningens uppfattning ett gott hjälpmedel vid kontroll

av sjukledigheter. Utredningen anser, att vederbörande personalledare

genom att studera dessa kort kan följa varje anställds sjukledighetsförhållanden

och, i de fall anledning till ingripande anses föreligga, vidtaga

särskilda åtgärder. Vid ett dylikt studium kan personalledaren nämligen

få fram för bedömningen så betydelsefulla uppgifter som det antal sjukledigheter,

som resp. tjänstemän åtnjutit under en viss tidsperiod, dessa

ledigheters längd samt deras infallande i förhållande till vanliga ledighetsdagai

eller semesterdagar. Dessa uppgifter jämte den allmänna kännedom

om de enskilda tjänstemännen, som vederbörande personalledare besitter,

utgör enligt utredningens uppfattning goda utgångspunkter för vidtagande

av särskilda åtgärder.

Utredningen anför, att dylika särskilda åtgärder kan bestå i att vederbörande

kallas till personalledaren eller personalkonsulenten, där sådan

linnes, för ett samtal, varunder han beredes tillfälle att närmare redogöra

för sin situation. Härom anför utredningen.

Av ett dylikt samtal kan i vissa fall framgå, att sjukledigheterna sammanhanger

med svårigheter för den anställde att anpassa sig efter förhållandena

på arbetsplatsen, dåliga bostadsförhållanden eller personliga svårigheter

av annat slag. I sådana fall bör givetvis personalledaren söka vidtaga

särskilda åtgärder för att hjälpa den anställde till rätta. Visserligen

rån nog med visst fog göras gällande, att de statliga verken som regel har

begränsade möjligheter till dylika insatser för närvarande, men utredningen

har trots detta den uppfattningen, att vissa åtgärder av personalvårdande

karaktär kan vidtagas redan nu. Ehuru frågan om effektivisering av den

personalvårdande verksamheten vid de statliga verken faller utanför denna

utrednings uppdrag, vill utredningen ändock ifrågasätta, om icke detta

spörsmål bor närmare övervägas i annat sammanhang. Utredningen är

nämligen av den meningen, att man genom en positiv och förebyggande

kontroll kan uppnå betydande resultat i sjukdomsbegränsande hänseende.

I ett annat fall kan av personalledarens samtal med vederbörande tjänsteman

framgå, att en läkarundersökning är erforderlig. Om så skulle vara

iorhallandet, torde personalledaren komma att föreslå tjänstemannen att

undergå sådan undersökning.

Utredningen framhåller vidare, att personalledarens kontroll också kan

resultera i ett sjukbesök. Enligt vad utredningen uppger förekommer sjukbesökarverksamhet

i de statliga verkens regi i obetydlig utsträckning för

närvarande. Då man emellertid vid de verk, där dylik verksamhet förekommer,

bär goda erfarenheter av densamma, ifrågasätter utredningen om man

icke i större utsträckning bör anlita detta medel för sjukkontroll. Särskilt

om sjukbesöken handhades av sjuksköterskor, skulle de anställda vid besö
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

25

ken även beredas en viss service i sjukvårdshänseende. Sjukbesökarverksamhet

genom anlitande av sjuksköterskor kan dock förutsättas endast i de

fall, då verket har sådan personal anställd huvudsakligen för andra arbetsuppgifter.

Utredningen framhåller slutligen beträffande personalledarens verksamhet

i förevarande hänseende, att det tillkommer vederbörande myndighet

att bevilja tjänstledighet — även sådan för sjukdom — och att därför varje

sjukledighet i princip skall prövas. Det förhållandet, att en tjänsteman företer

ett läkarintyg om erforderlig sjukledighet under en viss tidsperiod innebär

således icke, att myndigheten oundgängligen har att bevilja sjukledighet

för den i intyget angivna tiden. Förhållanden, som för den läkare, som

utfärdat intyget, ej varit kända, kan kanske föranleda en omprövning. Utredningen

förutsätter, att i dylika fall erforderligt samråd äger rum mellan

verksmyndigheten och berörd sjukkassa.

Utredningen förordar vidare införandet av en hela statsförvaltningen omfattande

sjukstatistik som ett instrument för sjukkontrollen samt anger som

ett allmänt krav på en dylik statistik att den måste klargöra variationen i

sjukledigheten inom de olika personalgrupperna. Tabellmaterialet bör sålunda

främst ange spridningen i sjukledigheterna och det synes särdeles

värdefullt att härvid ge akt såväl på antalet sjukdagar som på antalet sjukperioder.

Vidare anför utredningen, att det även bör undersökas, hur sjukledigheten

infaller i förhållande till helgdagar, semesterdagar och andra

tjänstefria dagar.

Utredningen framhåller, att mot utredningens synpunkter på och förslag

till kontroll av statstjänstemännens sjukledigheter kan anföras, att vissa

privata företag, som ger sina anställda sjuklöneföremåner fullt i paritet

med statstjänstemännens sjuklöneförmåner, ej vidtager särskilda kontrollåtgärder

utan nöjer sig med sjukkassornas kontrollverksamhet. Enligt utredningens

uppfattning kan emellertid någon jämförelse i detta hänseende

ej göras mellan statlig och enskild verksamhet. Utredningen anför härom,

att de privata företagens avsevärt lösare anställningsformer och friare lönesättning

ger de privata arbetsgivarna åtminstone i vissa fall större möjligheter

att reagera mot vad som framstår såsom ett otillbörligt utnyttjande av

möjligheterna till sjukledighet med bibehållen lön.

Remissyttrandena

Mot utredningens uppfattning, att sjukkassornas system för kontroll av

sjukledigheter måsle beträffande statstjänstemännen kompletteras med särskilda

kontrollåtgärder, har icke riktats några invändningar i remissyttrandena.

Ej heller har utredningens uttalande, att den kompletterande kontrollen

bör baseras på och samordnas med sjukkassornas kontrollverksamhet

kritiserats. Beträffande utformningen av myndigheternas kontrollåtgärder

är emellertid meningarna delade.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

Statskontoret säger sig icke ha något att invända i och för sig mot de förslag,

som utredningen framlagt i detta hänseende. Ämbetsverket anser det

dock uppenbart, att en dylik kontroll kommer att medföra ökat arbete för

verken, även om den anpassas efter föreliggande omständigheter. Enligt

ämbetsverkets mening torde behovet av speciella kontrollåtgärder med säkerhet

komma att avsevärt minska, därest den nuvarande förmånen av oavkortad

lön under visst antal dagar för år bortföll, och löneavdrag regelmässigt

verkställdes fr. o. m. den första sjuldedighetsdagen. Vid den förestående

prövningen om ekonomisk kompensation till tjänstemännen för

slopade överförmåner synes därför spörsmålet om de avdragsfria sjukdagarna

förtjäna att närmare övervägas. Domänstyrelsen anför liknande synpunkter

i fråga om de avdragsfria sjukdagarna.

Mot utredningens uttalande, att ansvaret för myndigheternas kompletterande

kontroll av personalens sjukledigheter helt skall åvila personalledningsorganen

intar (jeneralpoststyrelsen och telestyrelsen en avvisande hållning.

Förstnämnda ämbetsverk anför i detta hänseende bl. a. följande.

Utredningens förslag, att ansvaret för verkens kompletterande kontroll

av personalens sjukledigheter helt skall åvila personalledningsorganen måste

väcka allvarliga betänkligheter. Särskilt på tjänsteställen med stor personal

och med tjänstgöring av sådant slag, att iakttagande av tjänstgöringslistans

tider är något för driftens behöriga gång oundgängligt, kan den lätthet

till tjänstebefrielse, som de föreslagna sjukförklaringarna medföra, leda

till mycket svårbemästrade förhållanden på vederbörande tjänsteställe. Det

synes vidare kunna ifrågasättas, huruvida det är riktigt att, i den utsträckning

utredningen tydligen avser, lägga prövningen av det berättigade i en

sjukledighet på personal, som helt saknar utbildning för dylika till det medicinska

området hörande uppgifter. Att en sådan skyldighet kommer att

leda till konflikter och irritation samt försvåra befälspersonalens redan nu

svårbemästrade uppgifter synes ofrånkomligt. Det må även framhållas, att

en mera kontinuerlig övervakning i syfte att motverka missbruk av sjukledigheter

åtminstone vid de större tjänsteställena icke lär kunna ske utan

personalökning.

Utredningens uttalanden om värdet av läkarintyg och dess förslag att

läkarintyg endast undantagsvis skall avkrävas vederbörande har i flera fall

mött gensagor.

Försvarets sjukvårdsstyrelse håller före att avkrävande av läkarintyg är

den utan tvekan effektivaste och ur såväl medicinsk som psykologisk synpunkt

lämpligaste kontrollåtgärden, trots att den medför avsevärda kostnader.

Försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen och telestyrelsen anser,

att kontrollen genom läkarintyg icke kan tillfredsställande ersättas med de

av utredningen föreslagna åtgärderna. Dessa myndigheter anför vidare, afl

kontroll genom sjukförklaringar icke kan bli tillräckligt effektiv och anser

sig därför icke kunna biträda utredningens förslag i detta hänseende.

Sveriges läkarförbund förklarar sig icke kunna acceptera, att personalledningen

efter gottfinnande skall kunna underkänna värdet av ett läkarintyg.

Fn förtroendeläkare kan däremot enligt förbundets uppfattning på

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S år 1955

ett smidigt sätt, bl. a. genom kontakt med den intygsskrivande läkaren, eliminera

verkningarna av ett intyg, byggt på felaktiga uppgifter från en patient.

Medicinalstyrelsen anser, att behovet av sjukledighet bäst styrkes med

läkarintyg, men vill med hänsyn till de med sådana intyg förenade kostnaderna

icke motsätta sig införandet av de av utredningen föreslagna sjukförklaringarna

vid kortare ledighet under förutsättning att möjlighet finnes

att i särskilda fall fordra läkarintyg även vid sådan ledighet.

Vattenfallsstyrelsen uttalar, att läkarintyget såsom medel att kontrollera

kortare sjukledigheter enligt styrelsens uppfattning i princip har större

värde än en av tjänstemannen avgiven sjukförklaring. Av praktiska och

andra skäl tillämpas emellertid vid statens vattenfallsverk ett system med

sjukförklaringar för sjukledigheter om 1—3 dagar. Styrelsen förklarar sig

därför ha anledning tillstyrka utredningens förslag i detta hänseende.

Skolöverstyrelsen hävdar att läkarintyg bör krävas endast då myndigheten

med ledning av sjukkort och sjukstatistik finner detta erforderligt

samt tillstyrker att systemet med sjukförklaringar införes.

Utredningens förslag om införande av en hela statsförvaltningen omfattande

sjukstatistik har över lag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

IV. I ärendet förda förhandlingar

Såsom inledningsvis nämnts har i ärendet upptagits förhandlingar dels

med Sveriges läkarförbund beträffande frågan om förutsättningarna för

bibehållande av verksläkarinstitutionen och dels med Statstjänarkartellen,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation beträffande frågan om tjänstemännens

sjukvårdsförmåner i den situation, som uppkommer, om verksläkare

icke längre står till förfogande. Förhandlingarna med Sveriges läkarförbund

har icke lett till något resultat. Däremot har förhandlingarna med

tjänstemännens huvudorganisationer resulterat i att dessa organisationer

den 12 oktober 1955 godkänt ett från civildepartementets sida, under förbehåll

för Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande, framlagt förslag. Detta

förslag är av följande lydelse.

Förslag

rörande sjukvårdsförmåner till statstjänstemän m. fl. 1

1. I den mån lämplig verksläkare icke står till buds, skall myndighet, hos

vilken verksläkare enligt bestämmelserna i Saar skall finnas, äga anvisa

annan allmänpraktiserande läkare, i första hand tjänsteläkare — anvisningsläkare

— som tjänstemännen skall kunna hänvända sig till som

om denne varit verksläkare.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

2. Författningsbestämmelserna omredigeras i förtydligande syfte, i samband

varmed i huvudsak följande sakliga ändringar göres:

a) Läkarintyg, som erfordras för utfående av ersättning enligt lagen

om allmän sjukförsäkring eller lagen om moderskapshjälp, likställes

i ersättningshänseende med läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten.

b) Attest å intyg och kvitton kräves endast i den omfattning Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet det

påfordrar.

c) I den mån så prövas skäligt utgår ersättning för tjänstemans resa

eller forslande till och från läkare, dispensär eller sjukvårdsinrättning.

d) Bestämmelserna om vaccination och om hel- eller halvenskilt rum

borttages och ersättes med administrativa föreskrifter avseende statsförvaltningen

i anslutning till verksläkarutredningens förslag.

3. För den, som nu står viss självrisk, införes i princip samma regler som

för Övriga befattningshavare, varvid dock de nuvarande bestämmelserna

om tjänsteläkare i huvudsak bibehålies.

Departementschefen

Då förslag framlades till 1954 års riksdag om statstjänstemännens sjuklöne-

och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande

m. m. (prop. 1954: 217), var utgångspunkten att åstadkomma ett

system, som medgav att de dåvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas

reella värde i princip kunde bibehållas oförändrat. Vad särskilt sjukvårdsförmånerna

beträffar övervägdes vid ärendets beredning inom civildepartementet,

om icke dessa förmåner skulle kunna avlösas mot ekonomisk gottgörelse.

Väsentliga administrativa fördelar skulle ha vunnits härigenom.

Avsevärda svårigheter mötte emellertid att generellt fastställa vad som skall

anses utgöra skälig kompensation för en förmån av ifrågavarande slag, särskilt

som behovet av denna förmån uppvisar mycket starka variationer olika

grupper emellan. Tanken på en avlösning av alla sjukvårdsförmåner kunde

därför icke fullföljas. Också statstjänstemännens huvudorganisationer ställde

sig vid förra årets förhandlingar slutligen avvisande till denna tanke.

Liksom i fråga om sjuklöneförmånerna ansågs därför en samordning

böra åstadkommas mellan avlöningsreglementenas sjukvårdsförmåner och

den allmänna sjukförsäkringens motsvarande förmåner. Den samordning,

som kom till stånd, bygger i huvudsak på ett förslag, som framlagts av den

år 1952 tillkallade sjukvårdsutredningen. Fn av huvudgrunderna i utredningens

förslag var att verksläkarinstitutionen skulle bibehållas och ha

ungefär samma funktioner som dittills. Under de förhandlingar i samordningsfrågan,

som ägde rum under år 1954, uppkom emellertid fråga om

verksläkarinstitutionens avskaffande. Sålunda yrkade Sveriges akademikers

centralorganisation, att verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

och med sjukförsäkringsreformens genomförande. Statstjänarkartellen,

Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation

krävde å sin sida, att en utredning skulle verkställas rörande förutsättningarna

för verksläkarinstitutionens avskaffande. Dessa organisationer förbehöll

sig därvid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning.

I anslutning till dessa yrkanden diskuterades vid förhandlingarna —

förutom sjukvårdsutredningens förslag till samordning — vissa alternativa

uppslag för utformningen av tjänstemännens sjukvårdsförmåner för den

händelse verksläkarinstitutionen avskaffades. Dåvarande chefen för civildepartementet

ansåg sig emellertid icke kunna omedelbart taga ställning

till dessa uppslag med hänsyn till att det utan närmare utredning icke

var möjligt att överblicka konsekvenserna därav, särskilt i organisatoriskt

hänseende. I detta läge förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation,

till vilken läkarna är anslutna, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen

skulle bibehållas under år 1955. Organisationen förutsatte därvid,

att den ifrågasatta utredningen rörande verksläkarinstitutionens avskaffande

kunde slutföras i så god tid att möjlighet skulle finnas att upptaga

förevarande spörsmål till bedömning under år 1955.

På grundval av vad sålunda förekommit upptogs i det i nyssnämnda proposition

redovisade departementsförslaget, att tjänstemännen i avvaktan på

en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande skulle

erhålla sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutredningens

förslag till samordning. Detta innebar, att dåvarande förmåner

skulle tills vidare i allt väsentligt bibehållas med de modifikationer, som

följer av att tjänstemännen för vissa sjukvårdskostnader erhåller ersättning

från sjukkassa enligt sjukförsäkringslagen.

De anställningshavare, som då stod självrisk av 100 kronor för år i fråga

om sjukvårdskostnader, skulle enligt sjukvårdsutredningens förslag inordnas

under de för statstjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna. Med

hänsyn till de invändningar, i huvudsak avseende administrativa olägenheter,

som vid remissbehandlingen framfördes mot att dessa befattningshavare

skulle underkastas verksläkarsystemet, och med beaktande av det

ovissa läge, vari verksläkarfrågan då befann sig, ansågs emellertid dessa

personalgruppers självrisksystem böra bibehållas tills vidare. Självriskbeloppet

nedsattes dock till 25 kronor för år utöver vad som sjukkassa kunde

komma att erlägga till vederbörande. Det förutsattes uttryckligen i den

till grund för propositionen liggande överenskommelsen, att detta skulle

gälla endast i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens

avskaffande och införandet av enhetliga sjukvårdsbestämmelser.

Verksläkarinstitutionen och tjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m.

Den utredning, som enligt det sagda ansågs böra föregå de fortsatta diskussionerna

om verksläkarinstitutionen och de därtill knutna sjukvårdsförmånerna,

har i överensstämmelse med lämnade direktiv naturligen begränsats

till att avse de frågor, som ett fullständigt avskaffande av verks
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

läkarinstilutionen aktualiserar. I utredningens arbetsprogram ingick sålunda

ej att behandla de fördelar verksläkarinstitutionens bevarande kunde

innefatta. Den nämnda begränsningen av utredningsuppdraget innebar givetvis

icke att ståndpunkt tagits till frågan om värdet av verksläkarorganisationen

eller till denna organisations fortsatta bestånd.

Verksläkarutredningen har under sitt arbete kommit till det resultatet,

att det föreligger ett så intimt samband mellan verksläkarinstitulionen och

statstjänstemännens sjukvårdsförmåner, att en avveckling av verksläkarorganisationen

måste medföra att samtliga i nuvarande former utgående

sjukvårdsförmåner samtidigt slopas. Utredningen har härvid utgått från

att det icke bör förekomma att medicinsk expertis för administrering av

sjukvårdsförmåner tillföres verken samtidigt med att verksläkarinstitutionen

avskaffas.

Vid de överläggningar, som i anslutning till verksläkarutredningens förslag

under sommaren upptogs med statstjänstemännens huvudorganisationer,

förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation vidhålla sitt

krav på verksläkarorganisationens avveckling med utgången av år 1955.

Därvid angavs, att Sveriges läkarförbund, som är anslutet till organisationen,

icke var berett att efter utgången av nämnda år medverka i en verksläkarinstitution

av nuvarande omfattning. Som motivering härför anfördes

de principer, på vilka den allmänna sjukförsäkringen baserats, och den kritik,

som framförts mot den nuvarande verksläkarinstitulionen. Mot bakgrunden

av denna motivering, som närmare utvecklats i läkarförbundets

tidigare återgivna yttrande över verksläkarutredningens betänkande, har

organisationen yrkat, att verksläkarinstitulionen avskaffas och att för tillgodoseende

av de statliga myndigheternas behov av kontinuerlig tillgång av

medicinsk sakkunskap tillskapas en förtroendeläkarinstitution. De till denna

institution anknutna läkarnas arbetsuppgifter skulle icke innefatta sjukvård

åt de anställda i andra fall än då dessa valde att söka dessa läkare i

deras egenskap av privatpraktiserande läkare. Enligt organisationens mening

borde i samband med avskaffandet av verksläkarinstitulionen sjukvårdsförmånerna

till tjänstemännen utformas i anslutning till ett av de av

verksläkarutredningen diskuterade alternativen i förening med viss kumulation

årsvis av fria sjukdagar.

De övriga tre huvudorganisationerna förklarade sig icke vara intresserade

av en avveckling av verksläkarinstitulionen annat än under förutsättning

att tjänstemännens nuvarande sjukvårdsförmåner kunde bevaras oförändrade.

Varken en avlösning av dessa förmåner mot kontant gottgörelse eller

en utformning av förmånerna i enlighet med det av Sveriges akademikers

centralorganisation framförda förslaget kunde accepteras av dessa organisationer,

enär båda dessa alternativ enligt organisationernas mening skulle

innebära en reell försämring av förmånerna. Med hänsyn härtill och då

verksläkarinstitutionens värde ur verkssynpunkt starkt understrukits i

flertalet yttranden över verksläkarutredningens betänkande ansåg min företrädare

i ämbetet, som svarade för den tidigare delen av de här redovi
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj:ts proposition nr 20S år 1955

sade överläggningarna, sig icke ha anledning att vid diskussionen med personalorganisationerna

påfordra, att institutionen skulle avskaffas.

På grund av vad sålunda förekommit upptogs förnyade överläggningar

med Sveriges akademikers centralorganisation och speciellt Sveriges läkarförbund,

varvid från departementets sida framhölls, att dess primära intresse

icke var tillskapandet av en särskild organisation för tillgodoseende av behovet

av medicinsk rådgivning åt verken utan åstadkommandet av möjligheter

för tjänstemännen att få bibehålla sina nuvarande sjukvårdsförmåner

oförändrade. Dessa överläggningar ledde till att läkarförbundet accepterade

att, om förtroendeläkare anställdes vid de statliga verken med huvuduppgift

att vara verkens medicinska rådgivare, dessa förtroendeläkare skulle

stå till förfogande för meddelande av sjukvård till de tjänstemän, som vid

behov av läkarvård önskade hänvända sig till dem. Läkarförbundet krävde

emellertid, att dessa förtroendeläkare skulle förordnas för en tid av sex

år, att de för sina åligganden såsom medicinska rådgivare skulle erhålla

ett fast arvode för varje vid verket anställd tjänsteman och att de för meddelande

av sjukvård åt tjänsteman skulle äga att av denna uppbära skäligt

arvode. Att behålla någon bestämmelse om grunderna för dessa läkares arvodessättning

ansåg läkarförbundet icke »lämpligt». Läkarförbundets ståndpunkt

innebar alltså, att statsverket skulle vara för längre tid bundet vid

vissa läkare, som skulle få utvidgade arbetsuppgifter i förhållande till de

nuvarande verksläkarnas, medan förstnämnda läkare vid meddelande av

den sjukvård, som tjänstemännen enligt avlöningsreglementena äger åtnjuta

utan kostnad, icke skulle vara bundna av någon taxa. De orimliga

konsekvenser en dylik anordning skulle kunna medföra är uppenbara, och

den kunde givetvis icke accepteras från departementets sida. Läkarförbundet

förklarade sig visserligen berett att lämna sin medverkan till att

ifrågavarande läkare vid meddelande av sjukvård till tjänstemännen skulle

låta sjukkassetaxan vara vägledande, men detta torde i förevarande sammanhang

sakna betydelse, då några garantier från förbundets sida icke kan

lämnas för att en dylik rekommendation efterföljes. Vid överläggningar

med läkarförbundet krävdes därför från civildepartementets sida, att förtroende-

eller verksläkarna skulle vara taxebundna. Det förslag i detta hänseende,

som framlades av departementet, innebar att sjukkassetaxan

skulle tillämpas av dessa läkare. Detta skulle ha medfört, att prestationsersättningen

för en verksläkare, som icke är provinsialläkare eller extra

provinsialläkare, skulle ha ökat med ungefär 100 procent i Stockholms-området

och med omkring 50 procent i landet i övrigt. Sveriges läkarförbund

avböjde emellertid en lösning i enlighet med dessa riktlinjer.

Det uppkomna läget innebär, att vissa verksläkaruppdrag kommer att

upphöra med utgången av år 1955 utan att kunna förnyas. Emellertid är

icke alla befattningshavare, som är underkastade de statliga avlöningsreglementena,

för åtnjutande av de i reglementena angivna sjukvårdsförmånerna

beroende av att verksläkare finnes. Sålunda bar med undantag av

vissa övningslärare alla de befattningshavare, som är underkastade andra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

avlöningsreglementen än Saar, att för erhållande av kostnadsfri läkarvård

in. in. hänvända sig till tjänsteläkare. Detsamma gäller vissa tjänstemän,

varå Saar är tillämpligt, nämligen vissa tjänstemän vid försvaret samt

befattningshavare vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken,

fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i

Umeå, särskolorna och epileptikerskolorna. Vidare är åtskilliga av de Övriga

tjänstemän, som är underkastade Saar, för åtnjutande av sina sjukvårdsförmåner

hänvisade till läkare, som är skyldiga att vara verksläkare.

Provinsialläkare och extra provinsialläkare är nämligen enligt allmänna

läkarinstruktionen skyldiga att efter förordnande av vederbörande myndighet

vara verksläkare vid den civila statsförvaltningen, försvaret och riksdagens

verk, och förbandsläkare vid försvaret åligger att ombesörja läkarvård

för jämväl civil personal vid förbanden. Även vissa anstaltsläkare m. fl.

har motsvarande skyldighet.

De nu angivna befattningshavarnas sjukvårdsförmåner påverkas således

icke av den omständigheten att uppgörelse icke kunnat träffas med läkarförbundet.

Under sådana förhållanden har enligt min mening vad i saken

förekommit icke givit anledning till att statsmakterna skulle gentemot yrkanden

från de huvudorganisationer, som företräder större delen av de

statsanställda, genomdriva att verksläkarinstitutionen som sådan avskaffas

och att sjukvårdsförmånerna i samband därmed avlöses på ett eller annat

sätt. Ansträngningar har därför gjorts att söka finna en ur ekonomiska

och administrativa synpunkter försvarbar utväg att jämväl i det uppkomna

läget tillhandahålla de nuvarande sjukvårdsförmånerna för de befattningshavare,

för vilka verksläkare enligt Saar skall finnas men för vilka

verksläkare icke kommer att stå till förfogande d. v. s. i huvudsak i de

större städerna stationerade tjänstemän vid den civila statsförvaltningen

och andra tjänstemän vid försvaret än de vid förbanden anställda. Att lämna

ersättning intill fulla kostnaden vid besök hos läkare, som de anställda

själva valde, skulle sannolikt medföra alltför höga läkarvårdskostnader.

Och ersättning enligt någon taxa skulle kunna ge dessa tjänstemän en

försämrad förman i jämförelse med tjänstemän hos myndigheter med

verksläkare. Däremot synes det vara möjligt att erbjuda ifrågavarande

tjänstemän samma förmåner, som tillkommer tjänstemän med verksläkare,

i de fall då de anlitar läkare på vilken myndigheten lämnat anvisning.

I enlighet härmed har det i det föregående återgivna departementsförslaget,

vilket godtagits av statstjänstemännens huvudorganisationer, utformats.

Detta förslag innebär i förevarande hänseende, att myndighet, hos vilken

verksläkare enligt bestämmelserna i Saar skall finnas, skall äga att, i den

mån lämplig verksläkare icke längre står till buds, anvisa annan allmänpraktiserande

läkare, i första hand tjänsteläkare, som tjänstemännen skall

kunna hänvända sig till för att komma i åtnjutande av de i reglementet

angivna sjukvårdsförmånerna. Sådan läkare, i förslaget kallad anvisningsläkare,

torde i allmänhet icke vara taxebunden. Å andra sidan är myndigheten

icke bunden vid att behålla en läkare som anvisningsläkare, om den
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

33

nes debitering visar sig vara oskälig. Inom civildepartementet gjorda utredningar

synes ge vid handen, att ersättningsbestämmelserna kan utformas

så att myndigheternas kontroll av debiteringens skälighet icke behöver

vålla större administrativa olägenheter.

Då verksläkare alltjämt kommer att finnas i viss utsträckning och jag

är beredd att på grundval av förut angivna förutsättningar på nytt upptaga

diskussioner om anställningsvillkor för verksläkare, därest vederbörande

personalorganisation det önskar, synes de nuvarande bestämmelserna om

verksläkare i Saar böra tills vidare bibehållas. De erforderliga föreskrifterna

om anvisningsläkare bör således meddelas vid sidan av Saar. Riksdagens

bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela sådana föreskrifter synes

böra inhämtas. Dessa bestämmelser torde böra innehålla i huvudsak följande.

Om myndighet, som har att förordna verksläkare för annan myndighets

verksamhetsområde, finner att lämplig verksläkare efter utgången av år

1955 icke kan förordnas antingen därför att läkare, som är skyldig att vara

verksläkare, icke finnes tillgänglig eller av annan anledning, har den att

ofördröj ligen underrätta den andra myndigheten därom. Sistnämnda myndighet

skall då anvisa annan allmänpraktiserande läkare, i första hand en

tjänsteläkare, som myndighetens tjänstemän skall kunna vända sig till för

erhållande av sjukvård. 1 de fall då myndighet själv äger förordna verksläkare

för sitt verksamhetsområde, bör myndigheten välja anvisningsläkare

så snart den konstaterat, att lämplig verksläkare icke står till förfogande å

viss ort. Det står givetvis vederbörande myndighet fritt att med den eller de

läkare, som avses skola anlitas som anvisningsläkare, träffa avtal om mottagningstider

e. d. Jag förutsätter, att myndigheterna vid val av anvisningsläkare

beaktar såväl det allmännas intresse av att tjänstetid icke i onödig

utsträckning tages i anspråk för läkarbesök som tjänstemännens berättigade

önskan att ha bekväm tillgång till anvisningsläkare. Myndighet bör därför

kunna välja mer än en anvisningsläkare; i exempelvis Stockholm kan

det för många myndigheter vara praktiskt att välja anvisningsläkare i de

olika stadsdelarna. Vid val av anvisningsläkare bör myndighet, där så anses

lämpligt, samråda med medicinalstyrelsen resp. försvarets sjukvårdsstyrelse

och sjukkassa.

Vid överläggningarna med tjänstemännens huvudorganisationer har framkommit,

att stort avseende fästes vid den ordning i vilken ersättningen för

sjukvårdsförmånerna skall utgå till läkare för meddelad vård, till apotek

för medicin etc. I fråga om verksläkarvård tillämpas nu den ordningen att

verksläkarens prestationsersättning av läkaren uttages från myndigheten,

som i sin tur debiterar vederbörande sjukkassa på den belöpande belopp.

I fråga om läkemedel förfares vanligen så att tjänstemannen på apoteket

samtidigt med receptet lämnar ett s. k. ersättningsbevis, vari av tjänstemannen

ifyllda uppgifter av apoteket kompletteras med uppgift om läkemedelskostnad,

som ej ersättes genom den allmänna läkcmedelsrabatteIiihanij

till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 208

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

ringen. Ersättningsbeviset behålles av apoteket och fogas vid räkning från

apoteket till myndigheten. För nu nämnda förmåner erfordras sålunda

icke att tjänstemannen erlägger betalning, som sedan skall återkrävas hos

myndigheten. I fråga om specialistvård och massage in. m. för statstjänstemän

erfordras däremot i allmänhet, att tjänstemannen betalar behandlingskostnaden;

han kan sedan först från sjukkassan och därefter från myndigheten

med utnyttjande av särskild blankett uttaga vederbörlig ersättning.

Statstjänsteman, som har att i stället för verksläkare anlita anvisningsläkare,

måste naturligen själv ersätta denne. Då tjänstemannen emellertid

skall erhålla täckning för hela behandlingskostnaden, torde det vara mest

lämpligt att vederbörande myndighet utbetalar hela ersättningen till tjänstemannen

och i sin tur debiterar sjukkassan dess andel av kostnaden. Denna

debitering kan göras månads- eller kvartalsvis och i anslutning därtill

bör myndigheten — i förekommande fall i samråd med sjukkassan — kontrollera,

om anvisningsläkarens debitering varit skälig.

Samma förfaringssätt synes lämpligen i fortsättningen böra komma till

användning även i fråga om annan läkarvård, för vilken statstjänsteman

är berättigad att helt eller delvis erhålla ersättning. Huruvida det förhållandet,

att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall icke kommer

att stå till förfogande, måste få till konsekvens att den tidigare nämnda

anordningen i fråga om betalning av läkemedelskostnader jämkas, är för

närvarande föremål för undersökning. Denna anordning innebär emellertid

påtagliga fördelar även för myndigheterna och om möjlighet därtill finnes

bör den i huvudsak bibehållas.

Som av det föregående framgår har tjänsteman, som haft tillgång till

verksläkare, icke behövt vidkännas några utlägg för erhållande av den läkarvård,

som verksläkaren kunnat meddela. Att sådan tjänsteman i fortsättningen

kan ha att anlita anvisningsläkare, kan i detta hänseende medföra

vissa olägenheter för tjänstemannen. Med hänsyn härtill synes det

skäligt att vederbörande myndighet erhåller möjlighet att i fall av behov

lämna tjänstemannen lämpligt förskott.

De ökade kostnader, som anlitandet av anvisningsläkare kan medföra, torde

endast uppskattningsvis kunna anges. Kostnadsökningen torde dock icke

komma att överstiga en miljon kronor för år. I

I detta sammanhang torde jag också till behandling få upptaga den av

verksläkarutredningen berörda frågan om undersöknings- och behandlingsavdelningar

i anslutning till större arbetsplatser. Vid vissa större verk

förekommer, att mottagningslokal med eller utan utrustning och sköterskepersonal

tillhandahålles verksläkaren för dennes arbete med personalen

i verket. Verksläkarutredningen har funnit, att denna anordning för såväl

verket som dess personal innebär fördelar; för verket bl. a. i form av minskad

förlust av arbetstid för läkarvård o. d. samt för personalen bl. a. i form

av lättare tillgång till undersöknings- och behandlingsmöjligheter. Utred
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

ningen har därför förordat att, även om verksläkare icke längre står till

buds, befintliga läkarmottagningar av detta slag får bestå och nya sådana

tillskapas, där så befinnes ändamålsenligt. Utredningen har i sitt betänkande

närmare redogjort för hur en dylik läkarmottagning lämpligen bör

anordnas.

Jag anser i likhet med verksläkarutredningen, att verken även i fortsättningen

bör, då så är ändamålsenligt, kunna ställa särskilda lokaler till

förfogande för läkarvård och träffa avtal därom med lämplig läkare. Dessa

avtal synes mig i huvudsak böra utformas enligt de av utredningen uppdragna

riktlinjerna.

Därest frågan om möjligheterna alt bereda läkarvård även för tjänstemän,

som icke kommer att ha tillgång till verksläkare, löses på sätt jag i det

föregående förordat, skulle de nuvarande sjukvårdsbestämmelserna i Saar

kunna i huvudsak kvarstå oförändrade. En omredigering i förtydligande

syfte har emellertid ansetts påkallad. I samband därmed har även vissa

sakliga ändringar upptagits till övervägande. Det av statstjänstemännens

huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats i enlighet

härmed.

I anslutning till vad härom anförts av verksläkarutredningen förordar

jag, att gällande föreskrifter om ersättning för sjukhusvård skall utgå ur

sjukvårdsbestämmelserna. Därest i något fall myndighet finner det erforderligt,

att tjänsteman vårdas i halvenskilt eller enskilt rum för att bereda

möjlighet till konferenser i tjänsteärenden eller eljest handläggning av sådana

ärenden under sjukhusvistelsen, har vårdformen ej karaktären av en

avlöningsförmån för tjänstemannen utan är en anordning, som vidtagits i

verkets intresse. Ej heller nuvarande föreskrift om gäldandet av kostnad

för av verket anordnad vaccination mot epidemisk sjukdom har karaktären

av cn avlöningsbestämmelse i egentlig mening. Därest riksdagen icke

har något att erinra häremot, synes föreskrifter om bestridande av kostnader

för avsedd sjukhusvård och vaccination få utfärdas i annan ordning.

Jag förutsätter härvid, att bestämmelsernas gillighetsområde avgränsas

till att omfatta den egentliga statsförvaltningen. Inom övriga av reglementet

omfattade verksamhetsområden bör det ankomma på vederbörande

huvudman att taga ställning till frågan om bestridande av dylika kostnader.

För närvarande ersättes av statsmedel kostnaderna för eller utlämnas

kostnadsfritt läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Erinringar har

emellertid gjorts mot att kostnader för intyg, som begärts av sjukkassa

för utfående av ersättning enligt sjukförsäkringslagen eller lagen om moderskapshjälp,

delvis stannar på tjänstemännen. Då angivna ersättningar

ingår i de totala förmåner, som är tillförsäkrade tjänstemännen, har jag

funnit mig böra föreslå, att möjlighet tillskapas att av statsmedel ersätta

ifrågavarande skillnadsbelopp.

Sjukvårdsbestämmelserna innehåller från och med den 1 januari 1955

inga föreskrifter om ersättning för tjänstemans resa till och från läkare

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

eller sjukvårdsinrättning. Dylik ersättning åtnjutes endast i den utsträckning

som följer av sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Det har från personalorganisationernas sida anförts, att ersättning för

resa till och från läkare härigenom kommit att bortfalla i vissa fall, där

tjänstemannen enligt de före den 1 januari 1955 gällande bestämmelserna

hade rätt till full ersättning, och att i andra fall den av sjukkassan utgivna

ersättningen väsentligt understiger vad som skulle ha utgått om sagda bestämmelser

alltjämt varit gällande. Det har särskilt framhållits, att ersättning

för resor till och från verksläkaren icke alls eller i mycket begränsad

omfattning utgår i fall, där verksläkaren har sin mottagning å annan

ort än den där tjänstemannen är bosatt, om på sistnämnda ort eller

i dess närhet annan läkare finnes att tillgå. Likaså ersättes kostnader för

resor till och från specialist, till vilken tjänsteman hänvisats av verksläkaren,

i många fall icke av sjukkassan. Vidare har önskemål framförts om

möjlighet till ersättning för resor till och från dispensär.

Vad sålunda anförts ger otvivelaktigt vid handen, att den från och med

den 1 januari 1955 gällande ordningen kommit att i förevarande hänseende

innebära en försämring för tjänstemännen. Jag torde i detta sammanhang

emellertid få erinra om att slopandet av tidigare gällande reseersättningsförmåner

motiverades bl. a. med att utbetalning i förekommande fall från

statsverkets sida av tillägg till ersättning från sjukkassa oftast skulle avse

småbelopp och medföra ett oproportionerligt stort administrativt merarbete.

Såsom förutsättning för ett återinförande av avlöningsbestämmelser av

denna natur måste därför enligt min mening gälla, att man kan göra detta

utan att därav föranledes en alltför invecklad samordning mellan sjukkasseförmåner

och ersättningar av statsmedel. Av myndighet primärt utgiven

ersättning för sådan kostnad bör därför helt bestridas av statsmedel.

Jag vill i anslutning till vad sålunda anförts föreslå återinförande av på

nyss angivet sätt utformade bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel

för resor till och från läkare. Jämväl för resor till och från dispensär

torde ersättning böra kunna utgå.

Likaså synes rätt till ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning

i samband med in- eller utskrivning böra återinföras. Med hänsyn

bl. a. till att kostnad för dessa resor i vissa fall upptages å sjukhusräkning

finner jag mig i detta fall böra föreslå att en samordning genomföres. De

administrativa olägenheter, som medföres härav, kan med hänsyn till det

jämförelsevis ringa antalet dylika resor icke anses bli otillbörligt betungande.

För samtliga här omhandlade resor bör gälla att ersättning härför endast

må utgå i den mån vederbörande myndighet så prövar skäligt. Härvid

bör givetvis beaktas, att småbelopp icke ersättes och att tjänstemannen i

övrigt icke erhåller lägre ersättning än som motsvarar den, vartill han är

berättigad enligt sjukförsäkringslagen.

I fråga om den närmare utformningen av de bestämmelser, som jag här

föreslagit skola införas i avlöningsreglementet, ävensom beträffande den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

37

verkställda omredigeringen av sjukvårdsbestärnmelserna torde jag få hänvisa

till den i det följande lämnade specialmotiveringen.

Självrisksystemet

Såsom jag förut nämnt innebar den överenskommelse, som förra året

träffades med statstjänstemännens huvudorganisationer, att de personalgrupper,

som då hade att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,

skulle bibehållas vid detta system i avvaktan på en närmare utredning rörande

verksläkarinstitutionens avskaffande och införandet av enhetliga

sjukvårdsförmåner. Självriskbeloppet nedsattes dock från 100 kronor till

25 kronor för år utöver vad sjukkassa kunde komma att erlägga till vederbörande.

De anställningshavare det här gäller är främst sådana som är underkastade

andra avlöningsreglementen än Saar, sålunda i huvudsak befattningshavare

underkastade avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet

för kyrkomusiker, prästlönereglementet, avlöningsreglementet

för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

samt polislönereglementet. Anställningshavare, underkastad övningslärarreglementet,

erhåller sjukvårdsförmåner enligt samma grunder som övriga

lärare vid den skola, där han är anställd. Självrisksystemet tillämpas vidare

å vissa befattningshavare, underkastade Saar, nämligen befattningshavare

vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig

ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna och

epileptikerskolorna.

Med hänsyn till innehållet i nyssnämnda överenskommelse har det i förevarande

sammanhang ansetts naturligt, att självrisksystemet för de nu angivna

personalgrupperna slopas och att dessa anställningshavare i princip

likställes med statstjänstemännen i fråga om sjukvårdsförmåner. Däremot

torde det icke låta sig göra alt inordna ifrågavarande grupper under verksläkarsystemet,

utan dessa befattningshavare bör i fortsättningen, om de

önskar komma i åtnjutande av de i avlöningsreglementena angivna sjukvårdsförmånerna,

ha att liksom hittills hänvända sig till tjänsteläkare. De

här ifrågavarande avlöningsbestämmelserna bör givetvis ges i huvudsak

samma innehåll som motsvarande bestämmelser i Saar. Det av statstjänstemännens

huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats

i enlighet härmed. Den härav föranledda kostnadsökningen kan uppskattas

till ungefär en halv miljon kronor för år.

Alt dessa anställningshavare jämställes med statstjänstemännen får anses

innefatta även rätt för dem att uppbära ersättning för kostnaderna för

läkarbehandling in. in. i nära anslutning till att vården meddelats. Det nuvarande

systemet med årsräkningar bör således icke bibehållas. Sjukvårdsutredningen

föreslog, att statliga myndigheter, i första rummet länsstyrelserna,

skulle, i den mån de liade att utbetala statsbidrag till dessa befattningshavares

löner, verkställa utbetalningarna direkt till tjänstemännen i

varje ersätlningsärendc. Eu sådan anordning synes emellertid vara allt för

arbetskrävande för myndigheterna. 1 stället torde utbetalningarna till tjänstemännen

av dem tillkommande ersättning utöver vad de erhållit från sjuk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

kassa få handhavas av vederbörande lokala huvudman (skolstyrelsen e. d.).

I samband med rekvisition av statsbidrag till den ifrågavarande verksamheten

eller eljest genom rekvisition en gång per år torde huvudmannen få

begära utbetalning av under ett helt år havda kostnader för sjukvårdsförmåner

i den mån kostnaderna icke täckes av vad vederbörande sjukkassa

haft att erlägga.

Specialmotivering

Statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)

På grundval av vad i det föregående anförts har inom civildepartementet

upprättats förslag till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente

den 30 juni 1948 (nr 436), vilket förslag torde få fogas såsom

bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Erforderliga föreskrifter rörande bestämmelsernas tillämpning i fall, då

anvisningsläkare skall inträda i stället för verksläkare, torde jag under förutsättning

att riksdagen meddelar begärt bemyndigande senare få anmäla

för Kungl. Maj :t.

Såsom jag redan i det föregående uttalat, skulle de nuvarande sjukvårdsbestämmelserna

i Saar kunna i huvudsak bibehållas oförändrade med den

tilltänkta lösningen av frågan om beredande av läkarvård för tjänstemän,

som i fortsättningen icke kommer att ha tillgång till verksläkare. Av vad

jag tidigare anfört beträffande avvecklandet av självrisken för vissa grupper

av tjänstemän och om beredandet i samband härmed av likställighet för

dessa med andra tjänstemän i fråga om rätten till sjukvårdsförmåner följer

emellertid behov av vissa ändringar i reglementsbestämmelserna. Jag har

vidare redan i det föregående i korthet berört frågan om å ena sidan uteslutande

ur reglementet av vissa nu förefintliga bestämmelser om vaccination

mot epidemisk sjukdom och om sjukhusvård och å andra sidan införande

av bestämmelser om vidgad rätt till ersättning för läkarintyg och om rätt

till ersättning för vissa resekostnader.

Med angivna utgångspunkter i fråga om reglementsbestämmelsernas materiella

innehåll har vid utarbetandet av förslaget företagits en omredigering

i förtydligande och förenklande syfte. Härom förtjänar särskilt nämnas, att

begreppet specialistvård slopats, att det för vissa lärargrupper (ävensom för

tjänstemän underkastade något av de speciella avlöningsreglementena) gällande

tjänsteläkarbegreppet ändrats, att ersättningsnormerna för läkarvård

i olika fall sammanförts i en paragraf samt att bestämmelserna om ersättning

för kostnader för röntgen- och andra undersökningar för ställande av

diagnos eller för kontroll av sjukdomsförlopp meddelats i en särskild paragraf.

Beträffande det närmare innehållet i de föreslagna reglementsbestämmelserna

torde jag få lämna följande redogörelse.

41 §. Grundläggande bestämmelser om sjukvård. I första stycket av 1 mom.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

meddelas till en början de allmänna förutsättningarna för åtnjutande av

ersättning för kostnader för sjukvård ävensom föreskrifter om avgränsningen

av de förmåner, till vilka tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1

skall vara berättigad. Vidare uttryckes här den grundläggande principen för

samordningen mellan förmåner enligt avlöningsbestämmelserna och förmåner,

som utgår från allmän sjukkassa. Av bestämmelserna framgår, att i vissa

fall ersättningen i dess helhet avses skola bestridas av statsmedel medan

i övrigt av statsmedel endast skall utgå skillnaden mellan å ena sidan ersättningen

upp till i de särskilda förmånsparagraferna angiven kvotdel av kostnaderna

och å andra sidan från sjukkassa utgående ersättning. Bestämmelsen

har undergått viss omformulering i avsikt att täcka in såväl fall, då

ersättning först utbetalas från verket, som fall, då från sjukkassa utgående

ersättning först uttages. Uppmärksammas bör redan här att 48 § om läkemedel

icke är medtagen i uppräkningen. Detta sammanhänger med utformningen

av gällande föreskrifter om läkemedelsrabattering, vilken innefattar

att prisnedsättningen administreras av apoteken. Enligt angivna paragraf

ersättes efter rabatteringen kvarstående kostnad under vissa förutsättningar

av statsmedel.

1 andra stycket av samma moment återfinnes en hänvisning till av Kungl.

Maj :t meddelade bestämmelser beträffande ersättning för kostnader för

sjukvård vid yrkesskada i tjänsten och vad därmed i förevarande hänseende

jämställes. Bestämmelser härom har meddelats genom kungörelse den 30

december 1954 (nr 834) om särskilda sjukvårdsförmåner vid yrkesskada i

tjänsten m. m. för vissa statsanställda m. fl.

2 och 3 mom. har upptagits med oförändrad lydelse, medan i 4 och 5 mom.

företagits vissa redaktionella ändringar i förhållande till gällande formulering.

Av de f. n. i paragrafen upptagna särskilda bestämmelserna för olika förvaltningsområden

har föreskrifterna beträffande Läroverk m. fl. läroanstalter

helt utgått, medan övriga bestämmelser intagits med i allmänhet oförändrad

lydelse.

Strykningen av särbestämmelserna för Läroverk in. fl. läroanstalter sammanhänger

med förslaget om slopande av självrisken beträffande sjukvårdskostnaderna

för vissa tjänstemän. I Saar beröres härav rektorer och lärare

vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig

ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna

och epileptikerskolorna. Angivna tjänstemän kommer enligt förslaget att

bli underkastade de i paragrafen meddelade allmänna bestämmelserna.

Härav följer — utöver bortfallet av självrisken med tjugufem kronor per

redovisningsår — att ifrågavarande tjänstemän jämväl i övrigt likställes

med andra tjänstemannagrupper. Även lärare i avdragsgrupp 1 beredes möjlighet

till viss fri sjukvård. Vidare bortfaller det nuvarande systemet med

ingivande av årsräkning å sjukvårdskostnader.

Genomförandet av nyss angivna ändringar förutsätter en omläggning av

utbetalningssystemet beträffande sjukvårdsersättning till angiven personal.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 208 år 1955

Enligt gällande ordning har i allmänhet efter beslut av skolöverstyrelsen

ersättning för sjukvårdskostnader direkt utbetalats av statsmedel från anslag,

som stått till skolöverstyrelsens förfogande. I det följande torde vederbörande

tjänsteman, såsom jag förut antytt, böra ha möjlighet att i anslutning

till sjukvårdens åtnjutande erhålla honom tillkommande ersättning

från vederbörande huvudman, vilken i sin tur skall äga utfå täckning för

sina kostnader av statsmedel.

En omläggning av utbetalningssystemet av angiven innebörd medför behov

av ändring i gällande statsbidragskungörelser. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att förordna om utfärdande av erforderliga ändringsförfattningar

ävensom att meddela de föreskrifter och övergångsbestämmelser,

som kan visa sig behövliga för ett genomförande av förslaget från årsskiftet

1955/56, d. v. s. under loppet av löpande redovisningsår.

42 §. Verks- och tjänsteläkare in. m. 1 samband med överarbetningen avgällande

bestämmelser har ur förevarande paragraf utbrutits de föreskrifter,

som avhandlar ersättningsnormer. Dylika föreskrifter med avseende å läkarvård

har sammanförts i 43 §. Till nämnda paragraf har i samband härmed

överförts föreskrifterna om anlitande av- annan läkare än verksläkare i vissa

speciella fall.

Beträffande de särskilda föreskrifterna inom paragrafen må följande anföras.

1 mom. har utformats med beaktande av möjligheten att lämplig verksläkare

ej finnes att tillgå. Såsom av det föregående framgår, avses i dylikt

fall s. k. anvisningsläkare i princip skola inträda i verksläkarens ställe.

I 2 mom. meddelas föreskrifter angående attest å räkning för kostnad för

sjukvård. Enligt stadgandet förutsättes det skola ankomma på Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande myndighet att bestämma

i vilken utsträckning attest skall påfordras före utbetalning i anledning

av räkning.

Beträffande de särskilda bestämmelserna inom paragrafen har ändring

skett endast i bestämmelserna för Läroverk in. fl. läroanstalter. Ändringen

berör tjänsteläkarbegreppet och har samband med utformningen av 43 § i

förslaget. Såsom framgår av 1 inom. i sistnämnda paragraf avses under vissa

förutsättningar full ersättning för läkarvård och läkarintyg skola utgå i den

mån vården meddelats å öppen mottagning vid allmänt sjukhus. I anslutning

härtill har ur den i förevarande sammanhang aktuella definitionen av

tjänsteläkarbegreppet strukits läkare å poliklinik vid allmänt sjukhus.

43 §. Läkarvård m. m. Paragrafen innehåller, såsom nyss anförts, de ersättningsnormer

som skall gälla vid anlitande av läkare i olika fall.

I 1 mom. regleras de fall, då full ersättning skall utgå för läkarvård och

läkarintyg. Främst gäller detta naturligen vid anlitande av verksläkare. Härmed

har liksom för närvarande likställts vissa speciella fall av anlitande av

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S år 1955

annan läkare, nämligen när tjänsteman anlitar en läkare, då han uppehåller

sig å sådan ort, alt han icke lämpligen kan anlita verksläkaren, eller da vid

trängande behov av läkarvård sistnämnde läkare icke hinner anlitas (jouifall).

I momentets tredje stycke återfinnes nu gällande föreskrift om att

tjänsteman i nvss angivna specialfall i första hand skall anlita annan av

staten eller av kommun anställd läkare.

Såsom redan i motiveringen till föregående paragraf berörts, innefattar

förslaget att liksom för närvarande under vissa förutsättningar full ersättning

skall utgå jämväl i fall, då vården meddelats å öppen mottagning vid

allmänt sjukhus. Härför skall till skillnad mot vad som nu gäller i fråga

om häremot svarande bestämmelser om specialistvård, som meddelas på poliklinik

vid allmänt sjukhus, icke erfordras att remiss förelegat.

För att full ersättning för vård å öppen mottagning skall utgå, kräves att

kostnaderna för vården beräknats enligt den för sjukhuset fastställda poli

kliniktaxan eller motsvarande taxa. Angivna förutsättning överensstämmer

med den som för närvarande enligt 32 § tilläggsbestämmelserna till Saar

gäller med avseende å specialistvård, som meddelats a poliklinik ellei öppen

mottagning vid allmänt sjukhus. Åtnjutes vården å tid, då taxan icke gäller,

eller meddelas den av läkare, som icke är taxebunden, är bestämmelserna

i 1 mom. icke tillämpliga å vården, såvida icke jourfall föreligger. Ersättning

för vården kan i stället, i den mån remiss föreligger, utgå enligt 2 inom.,

d. v. s. med i allmänhet tre fjärdedelar av vårdkostnaden.

Till ledning för myndigheternas bedömning av frågan, huruvida kostnad

för vård i det särskilda fallet beräknats enligt fastställd taxa, a^es vissa

kompletterande föreskrifter och anvisningar skola meddelas.

2 mom. motsvarar tidigare bestämmelser om läkarvård genom specialist.

Även om termen specialistvård av olika skäl ansetts böra utgå ur sjukvårdsbestämmelserna,

torde få förutsättas, att de fall av läkarvård, som avhandlas

i detta moment, väsentligen kommer att motsvara de fall, som föll in

under den tidigare benämningen. I momentet avsedd hänvisning till annan

läkare torde sålunda komma att lämnas allenast i den utsträckning den behandlande

läkaren finner sig icke ha möjlighet att meddela patienten den

för sjukdomens behöriga behandling lämpade vården.

Enligt 3 mom. skall i förekommande fall läkares resekostnad för sjukbesök

inräknas i läkarvårdskostnaden. Bestämmelsen, som har viss motsvarighet

i nu gällande bestämmelser, utgör en kompletterande föreskrift till

de i 1 och 2 mom. meddelade stadgandena och innefattar exempelvis, att

tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1 icke skall behöva vidkännas kostnad

för verksläkares resekostnad vid sjukbesök i tjänstemannens bostad.

44 §. Röntgen- eller annan undersökning. I denna paragraf har med vissa

redaktionella ändringar införts de nuvarande bestämmelserna om ersättning

för röntgen- eller andra undersökningar i fråga om såväl diagnosundersökningar

som kon troll undersök ningar i anslutning till pågående eller avslutad

behandling. Understrykas bör, att paragrafen äger tillämpning allenast å

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 208 år 1955

undersökningar, som verkställes i samband med läkarvård; undersökningar

avseende hälsokontroll faller sålunda icke in under bestämmelserna.

Enligt första stycket skall kostnad för här avsedd undersökning, därest

den utförts av verksläkaren eller av annan läkare, som tjänstemannen anlitat

med stöd av bestämmelserna i 43 §, inräknas i läkarvårdskostnaden.

Kostnaden ersättes följaktligen i samma utsträckning som kostnaden för

den åtnjutna läkarvården.

I andra stycket regleras ersättningsgrunderna med avseende å sådana här

avsedda undersökningar, som i föregående stycke angiven läkare ansett

erforderliga men som han själv icke lämpligen kunnat utföra.

45 §. Tandläkarvård. I paragrafen har upptagits bestämmelser av i sak

samma innehåll som de nu gällande. Med hänsyftning på de nu i 33 § tilläggsbestämmelserna

till reglementet meddelade kompletterande föreskrifterna

har emellertid i törslaget inskrivits, att kostnaderna för vården ersättes

till tre fjärdedelar i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter.

46 §. Sjukgymnastik, bad och massage m. m. Bestämmelsen överensstämmer

med nuvarande 46 § 1 mom. Saar, dock har i förtydligande syfte angivits,

att föreskriften har avseende jämväl å fall, där verksläkaren själv meddelat

den ifrågavarande behandlingen.

47 §. Resor och sjuktransporter. Såsom framgår av vad jag i det föregående

anfört innefattar förslaget i denna del ett återinförande av förmåner,

som för statstjänstemannens del funnits inskrivna i sjukvårdsbestämmelserna

intill utgången av år 1954.

Bestämmelserna omfattar resor och sjuktransporter till och från läkare,

dispensär eller sjukvårdsinrättning. Då resor till och från dispensär i regel

icke ersattes enligt de tidigare gällande bestämmelserna, innebär förslaget

en något vidgad ersättningsrätt. Såsom villkor för rätt till ersättning gäller,

att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen anlitat med stöd

av 43 §, förklarat resan eller förflyttningen nödvändig för att tjänstemannen

skall erhålla den erforderliga läkar- eller sjukhusvården eller för att

verkställa sådan röntgenundersökning m. m., som avses i 44 §.

I andra stycket har bestämmelser intagits om ersättning jämväl för följeslagares

resor. En motsvarighet till dessa bestämmelser återfinnes i sjukförsäkringslagen.

Före den 1 januari 1955 gällande bestämmelser innehöll icke

nagon direkt föreskrift att ersättning kunde utgå för följeslagares resor men

enligt praxis ersattes jämväl dessa resor, där så prövades skäligt. I förtydligande

syfte har nu en direkt föreskrift om ersättning för sådana resor intagits

i paragrafen.

Såsom anförts i det föregående förutsättes en skälighetsprövning äga rum,

innan ersättning för resekostnad utges. Vid denna prövning bör beaktas bl. a.

vad i 16 § andra stycket a)—c) sjukförsäkringslagen angives beträffande

sjukkassans ersättningsberäkningar. Härutöver bör gälla, att resekostnads
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

ersättning i allmänhet icke skall medges för resor med spårvagn eller buss

i lokaltrafik. Till vägledning vid myndigheternas skälighetsbedömning avses

närmare föreskrifter och anvisningar skola meddelas.

Slutligen må framhållas att ersättning för resor till och från annan läkare

än verksläkare avses skola få utbetalas endast mot avlämnande av kvitto

å den läkarvård, som föranlett resan, eller, om tjänstemannen först uttagit

ersättning från sjukkassan, mot avlämnande av ersättningsbevis upptagande

av sjukkassan ersatt belopp.

Övriga avlöningsreglementen m. m.

Jämväl i avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948 (nr 437),

avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385), piästlönereglementet

den 29 juni 1951 (nr 577) och avlöningsreglementet för statsunderstödda

folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. m. den

27 augusti 1951 (nr 615) erfordras ändringar i anledning av vad förut anförts.

I fråga om polismän underkastade polislönereglementet den 14 maj

1954 (nr 226) meddelas f. n. bestämmelser om sjukvårdsförmåner i kungörelsen

den 3 december 1954 (nr 804). Jämväl i dessa sjukvårdsföreskrifter

erfordras ändringar, därvid det kan övervägas att intaga de ändrade föreskrifterna

i själva polislönereglementet. Bestämmelser rörande sjukvårdsförmåner

finnes meddelade jämväl i vissa andra författningar, såsom t. ex.

i kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala

verkstadsskolor.

I fråga om samtliga i föregående stycke angivna författningar gäller, att

deras lydelse icke fastställts av riksdagen. Med hänsyn härtill och då de ändringar,

som påkallas i författningarna, i huvudsak överensstämmer med de

ändringar, som för tjänstemän med rätt att anlita tjänsteläkare föreslås i

Saar, framlägges icke nu några utarbetade författningsförslag. Särskilda

kommentarer torde heller icke i allmänhet erfordras utöver dem som lämnats

i specialmotiveringen till Saar. Jag inskränker mig därför till att närmare

utveckla vissa speciella frågor.

I det föregående har förordats, att i samband med slopandet av självrisken

beträffande sjukvårdskostnader för härav berörda tjänstemän dessa jämväl

1 övrigt skulle beredas samma ställning i sjukvårdshänseende som övriga

tjänstemän. Detta skulle bl. a. medföra, att de jämväl under den tid, då de

tillhör avdragsgrupp 1, skulle ha rätt till vissa sjukvårdsförmåner. Härvid

uppkommer ett speciellt spörsmål beträffande folkskolans lärare.

Enligt avlöningsreglementet för folkskolan i dess gällande lydelse åtnjuter

allenast ordinarie och extra ordinarie lärare rätt till sjukvårdsförmåner.

Till skillnad från övriga avlöningsreglementen är sålunda angivna rätt icke

knuten till att vederbörande tillhör någon av avdragsgrupperna 2 och 3. Erinras

må, att folkskolans lärare normalt erhåller extra ordinarie anställning

först efter ett och ett halvt års anställning, medan inplacering i avdragsgrupp

2 sker redan efter sex månaders anställning. Folkskolans lärare har sålunda

hittills i allmänhet varit utan rätt till sjukvårdsförmåner under ett år efter

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

det att de inplacerats i avdragsgrupp 2. Även om ett genomförande av förut

skisserade riktlinjer beträffande rätten till sjukvårdsförmåner skulle innefatta

en större förbättring för folkskolans lärare än för andra berörda grupper,

har jag icke funnit mig böra föreslå någon avvikelse från angivna riktlinjer

i fråga om denna grupp. Därest riksdagen icke har något att erinra

häremot, bör sålunda gränsdragningen beträffande rätten till sjukvårdsförmåner

för folkskolans lärare lå bli densamma som för övriga tjänstemannagrupper.

Jämväl inom de områden, för vilka avlöningsföreskrifterna meddelas

genom någon av förut angivna författningar, kommer slopandet av gällande

självrisk beträffande sjukvårdskostnader och övergången till ett utbetalningssystem,

som närmar sig det för statstjänstemännen tidigare tillämpade,

att medföra behov av ändringar i vissa andra författningar ävensom vissa

övergångsbestämmelser. I den utsträckning fråga är om ändringar i författningar,

vilka icke till sin lydelse är fastställda av riksdagen, torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att förordna om utfärdande av ändringsförfattningar.

Jämväl erforderliga övergångsbestämmelser torde få utfärdas av

Kungl. Maj:t.

Myndigheternas behov av medicinsk sakkunskap m. m.

Den omständigheten, att verksläkare i vissa fall icke kommer att stå till

förfogande, medför vissa konsekvenser i fråga om kontrollen av sjukledigheter.

Härtill återkommer jag i det följande. Även i ett annat hänseende

kommer denna omständighet att bli av betydelse. Verksläkare har för närvarande

att i viss utsträckning vara medicinsk rådgivare åt myndighet, hos

vilken han är förordnad, ehuru i väsentligt mindre utsträckning än Sveriges

läkarförbund föreslagit beträffande förtroendeläkare. Då inrättandet

av en förtroendeläkarinstitution med hänsyn till de föreliggande omständigheterna

för närvarande icke är aktuellt, bör verkens behov av medicinsk

rådgivning i de fall, då verksläkare ej står till buds, tillgodoses på annat

sätt. Det gäller här t. ex. fall av ifrågasatt sjukpensionering samt långvariga

eller ofta upprepade sjukskrivningar. Det av verksläkarutredningen för dylika

fall förordade systemet med s. k. konsultationsläkare synes mig härvidlag

kunna tills vidare komma till användning. Riksdagens medgivande

att genomföra denna anordning torde böra inhämtas. Vad beträffar den av

utredningen berörda frågan om införande av förebyggande hälsovård förvissa

tjänstemän torde densamma få upptagas till övervägande i annat sammanhang

liksom också spörsmålet om den personalvårdande verksamheten

i övrigt.

Kontroll av sjukledigheter

Det ovissa läge, vari verksläkarfrågan befunnit sig, har medfört att den

samordning av verkens sjukkontroll med sjukkassornas, som bort äga rum

den 1 januari 1955, fått anstå. Den hittillsvarande av myndigheterna bedrivna

sjukkontrollen har uppenbarligen i hög grad baserats på av verksläkaren

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

utfärdade sjukintyg; andra medel för sjukkontroll synes ha utnyttjats i

mycket ringa omfattning. Sjukkassorna för sin del arbetar i stor utsträckning

med andra medel för sin sjukkontroll och deras granskning av såväl

nyanmälda som pågående sjukdomsfall försiggår utan ett rutinmässigt avkrävande

av läkarintyg. Det är angeläget att nu få till stånd en samordning

av verkens och sjukkassornas sjukkontroll så att dessa kontrollsystem kompletterar

varandra. Härvid må erinras om att för sjukpenning från sjukkassa

i regel gäller en karenstid omfattande de tre första dagarna i varje

sjukdomsperiod. Den omständigheten, att löntagare i allmänhet under sjukdom

ej uppbär lön, avhåller från ett omotiverat utnyttjande av sjukförmåner.

Statstjänstemännens flertal uppbär emellertid lön, ofta oavkortad, under

sjukdom även för de dagar sjukpenning ej utbetalas av sjukkassan. Det

av sjukkassorna upplagda kontrollsystemet är avpassat efter förhållandena

för löntagare i allmänhet och förutsätter, att karenstid föreligger. Konsekvensen

här blir sålunda, att statstjänstemännens särskilda förmåner —

i främsta rummet de, som faller på sjukperiodernas första dagar — gör en

kompletterande kontroll av sjukledigheter na nödvändig. Verksläkarutredningen

har framfört vissa förslag beträffande utformningen av kontrollen

■över sjukledigheter. Enligt min mening är dessa förslag till samordnad sjukkontroll

lämpliga och bör i den nu föreliggande situationen i huvudsak genomföras.

Andra kontrollåtgärder än införskaffande av läkarintyg bör således

utnyttjas i större utsträckning än som nu är fallet. Händelser, som

inträffat efter det utredningens betänkande avlämnades, understryker det

välmotiverade i detta förslag.

Jag instämmer med verksläkarutredningen även i fråga om behovet av

en hela statsförvaltningen omfattande sjukstatistik. Avsaknaden av statistik

på detta område medför, att dimensioneringen och inriktningen av kontrollarbetet

blir ytterligt osäker. Ställning till detta spörsmål synes emellertid icke

böra tagas nu, utan först torde böra närmare undersökas hur en dylik

frånvarostatistik lämpligen bör utformas och vilka kostnader den kan medföra.

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört

hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att I. II.

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga ändringar i statens

allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i

huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga vid

statsrådsprotokollet i ärendet fogade författningsförslaget,

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående förordats vidtaga ändringar i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

dels avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948

(nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni

1950 (nr 385), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr

577) samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor

och lantbruksundervisningsanstalter den 27 augusti

1951 (nr 615) ävensom de övriga författningar, som innehåller

bestämmelser om sjukvårdsförmåner,

dels gällande statsbidragsbestämmelser,

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående anförts meddela bestämmelser

om bestridande av kostnader för sjukhusvård

och vaccination i vissa fall och om anlitande av anvisningsläkare

och konsultationsläkare,

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,

som kan bli erforderliga i anledning av förenämnda

förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars-Arvid Frithiof

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

47

Bilaga

Förslag

till

kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente

den 30 juni 1948 (nr 436)

Härigenom förordnas, att 7 kap. statens allmänna avlöningsreglemente

den 30 juni 19481 skall erhålla följande ändrade lydelse.

7 kap. Sjukvård

41 §.

Grundläggande bestämmelser om sjukvård

A. Allmänna bestämmelser

1 mom. Tjänsteman äger erhålla ersättning för kostnader för sjukvård

i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas eller av

Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas; dock äger tjänsteman tillhörande

den i 27 § 3 mom. angivna gruppen 1 allenast åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna

i 43 § 1 mom. första stycket. Av ersättning, beräknad enligt

43—46 §§ samt enligt 47 § i vad avser ersättning för resa eller sjuktransport

till och från sjukvårdsinrättning, bestrides av statsmedel endast det belopp,

varmed sagda ersättning i förekommande fall överstiger vad som av kostnaderna

för åtnjutna förmåner må utgå från allmän sjukkassa enligt lagen

om allmän sjukförsäkring.

1 fråga om ersättning för kostnader för sjukvård vid sjukdom eller skada,

som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller annan författning medför

rätt till ersättning, vilken bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller annan försäkringsinrättning, varom förmäles i 1 § nämnda

lag, eller som, ulan att dylik rätt föreligger, omfattas av bestämmelserna i

28 § I punkt 6 b), gäller vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

2 mom. Då tjänsteman av annan anledning än för offentligt uppdrag åtnjuter

tjänstledighet mer än 14 dagar i en följd med skyldighet att därunder

vidkännas C-avdrag å lönen, skall han för tiden efter nämnda 14 dagar

avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles; vederbörande

myndighet likväl obetaget att medgiva, att rätt till sådan ersättning

må bibehållas för en tid av högst tre månader.

3 mom. I fall, som avses i 28 § III första och tredje styckena samt IV,

skall tjänsteman avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel

förmäles.

/,. mom. I fråga om ersättning för kostnader för sjukhusvård för tid efter

det att rätt till ersättning för dylik vård upphört enligt lagen om allmän

sjukförsäkring gäller vad Kungl. Maj :t därom förordnar.

1 Senaste lydelse se 1951:760 och 1955:319.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

5 mom. I fråga om rätt till ersättning för kostnader för sjukvård undei

tjänstgöring med stationering utomlands gäller vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

B. Särskilda bestämmelser

Högsta domstolen. Regeringsrätten

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å justitieråd eller regeringsråd.

Försvaret

1. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha äger rätt till sjukvård

enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

2. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha, beställningshavare i lönegraden

Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt fältflygare och flygnavigatör i lönegraden

Me 14 eller Me 16, som vid anställningens upphörande är i behov av sjukvård, äger

enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, bibehållas vid sin

rätt till ersättning för kostnader för sjukvård så länge sjukdomen varar, dock

högst under ett år efter anställningens upphörande.

3. Angående rätt till sjukvård under sjötjänstgöring och avmönstring från fartyg

gäller vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

Universiteten och vissa högskolor

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i fråga om tjänsteman vid Stockholms

högskola i stället avse högskolans medel.

Hushållningssällskapen. Skogs vårds styrelserna

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i stället avse vederbörande hushållningssällskaps

eller skogsvårdsstyrelses medel.

Länsstyrelserna

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å landshövding.

42 §.

Verks- och tjänsteläkare m. m.

A. Allmänna bestämmelser

1 mom. Läkarvård, för vilken enligt detta kapitel ersättning av statsmedel

utgår, skall, där ej annat följer av vad här nedan och i 43 § stadgas eller

av bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj it, ombesörjas av särskilda

verksläkare. Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t.

2 mom. Räkning å kostnad för sjukvård skall i den omfattning som följer

av bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bemyndigande, av vederbörande myndighet, vara attesterad av verksläkaren,

innan utbetalning på grund av räkningen må äga rum.

B. Särskilda bestämmelser

Försvaret

Vid vissa försvarets förband och institutioner ombesörjes i detta kapitel avsedd

läkarvård av tjänsteläkare. Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tilllämpliga

delar gälla i fråga om tjänsteläkare. Instruktion för tjänsteläkare utfärdas

av Kungl. Maj :t.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

Läroverk m. fl. läroanstalter

Vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig

ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna och

epileptikerskolorna skall vad i detta kapitel stadgas om verksläkare i stället avse

tjänsteläkare. Därmed förstås läkare, anställd av staten eller av kommunen i öppen

sjukvård eller skolläkare, vilken ombesörjer läkarvård å tjänstemannens stationeringsort

eller, om tillgång till dylik vård ej finnes därstädes, sådan läkare å

närmaste ort.

Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettet

Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tillämpliga delar gälla i fråga

om personalläkare vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

43 §.

Läkarvård m. m.

1 mom. Kostnader för erforderlig läkarvård ävensom för läkarintyg, som

skall åberopas i tjänsten eller som erfordras för utfående av ersättning enligt

lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om moderskapshjälp, ersättas

helt, därest vården meddelats eller intyget utfärdats av verksläkaren.

Ovan avsedda kostnader ersättas helt jämväl vid anlitande av annan läkare

än verksläkaren i fall,

a) då tjänsteman uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan

anlita verksläkaren, eller då vid trängande behov av läkarvård verksläkaren

icke hinner anlitas, eller

b) då vården meddelats å öppen mottagning vid allmänt sjukhus, under

förutsättning att kostnaderna för vården beräknats enligt den för sjukhuset

fastställda polikliniktaxan eller motsvarande taxa.

Tjänsteman skall i fall som avses under a) ovan i första hand anlita

annan av staten eller av kommun anställd läkare.

2 mom. Vid anlitande av läkare i andra fall än som i 1 mom. angivas

ersättas där avsedda kostnader vid tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar,

under förutsättning att verksläkaren eller sådan annan läkare, som

tjänstemannen anlitat i fall, varom förmäles i 1 mom. a), hänvisat tjänstemannen

till läkaren i fråga.

3 mom. I kostnad för läkarvård skall i förekommande fall inräknas

läkarens resekostnad för sjukbesök.

44 §.

Röntgen- eller annan undersökning

Kostnad för röntgen- eller annan undersökning, som verkställts i samband

med läkarvård och som av läkaren prövats erforderlig för ställande avdiagnos

eller ur behandlings- eller kontrollsynpunkt, inräknas i läkarvårdskostnaden,

därest undersökningen utförts av verksläkaren eller av annan

läkare, vilken tjänstemannen anlitat i enlighet med bestämmelserna i 43 §.

Har förut avsedd undersökning icke lämpligen kunnat utföras av i första

stycket angiven läkare, ersättes kostnaden för undersökningen vid tuberkulos

eller om den utförts å öppen mottagning vid allmänt sjukhus helt

och eljest till tre fjärdedelar, allt under förutsättning att läkaren lämnat

anvisning på vem som skall utföra densamma.

4 ltihang till riksdagens protokoll 195!>. t samt. Nr 208

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

45 §.

Tandläkarvård

Därest verksläkaren prövat tandläkarvård vara av väsentlig betydelse för

botande av sådan till tandsjukdom icke hänförlig sjukdom, vilken står i

orsakssammanhang med tändernas tillstånd, samt hänvisat tjänstemannen

till tandläkare för erhållande av sådan vård, ersättas kostnaderna för vården

i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter till tre fjärdedelar.

46 §.

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

Kostnad för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet

eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelats

eller ordinerats av verksläkaren såsom erforderlig vid viss angiven sjukdom,

ersättes till hälften.

47 §.

Resor och sjuktransporter

I den mån så prövas skäligt må i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade

föreskrifter av statsmedel bestridas kostnad för tjänstemans resa eller forslande

till och från läkare, dispensär eller sjukvårdsinrättning, under förutsättning

att verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen anlitat

i enlighet med bestämmelserna i 43 §, förklarat resan eller förflyttningen

nödvändig för erhållande av läkar- eller sjukhusvård eller för verkställande

av undersökning, som avses i 44 §.

Om tjänstemannens tillstånd påkallar, att anhörig eller annan åtföljer

honom under resan eller sjuktransporten, må under ovan angivna förutsättningar

jämväl särskild kostnad för följeslagarens resor ersättas av statsmedel.

48 §.

Läkemedel

Utgift för läkemedel, som genom recept föreskrivits av verksläkaren eller

av annan läkare eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat i enlighet

med bestämmelserna i 43 respektive 45 §, ersättes helt av statsmedel.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955 51

Innehållsf ör teckning

I. Inledning....................................................... 2

II. Verks- och tjänsteläkarinstitutionen............................... 3

III. 1954 års verksläkarutrednings förslag och remissyttrandena däröver . . 5

Allmänna synpunkter......... 5

Sjukvårdsförmåner till statstjänstemän i allmänhet................. 7

Sjukvårdsförmåner till vissa tjänstemän........................... 13

Undersöknings- och behandlingsavdelningar i anslutning till större

arbetsplatser.................................................. 15

De statliga verkens behov av medicinsk sakkunskap................ 17

Förebyggande hälsovård.......................................... 20

Kontroll av sjukledigheter........................................ 21

IV. I ärendet förda förhandlingar..................................... 27

Departementschefen.................................................. 28

Verksläkarinstitutionen och tjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m. . .. 29

Självrisksystemet.................................................. 37

Specialmotivering.................................................. 38

Myndigheternas behov av medicinsk sakkunskap m. m................ 44

Kontroll av sjukledigheter.......................................... 44

Hemställan.......................................................... 45

Förslag till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente

den 30 juni 1948 (nr 436).......................................... 47

661526. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:383 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens sjukvårdsförmåner m.m. a1 i texten
  2. SU 1955:187 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens sjukvårdsförmåner m. m. s. 1 i texten