Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

1955-02-04 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:66, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66

1

Nr 66

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen

den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag

från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,

till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall

å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet; given

Stockholms slott den 4 februari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen, att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4

§§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting

och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna

för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att s. k. vårdbidrag från hemortslandsting skall

utgå för patient, som intagits å radiumhemmet vid karolinska sjukhuset,

oberoende av remissförfarandet vid patientens intagning.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 66.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 66

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)

angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till

bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och

serafimerlas arettet.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående

bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till

bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Då någon-------nedan

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag

föreligger under förutsättning

antingen att den å karolinska

sjukhuset intagne under vistelse

inom Stockholms stad eller Stockholms

län insjuknat i den sjukdom,

vården avser, eller ock att han

erhållit hänvisning till karolinska

sjukhuset för vård, som ej kan beredas

å landstingets sjukvårdsinrättningar.

Sådan hänvisning skall

ske skriftligen och må meddelas av

lasarettsläkare vid lasarett som drives

av landstinget, överläkare vid

akademiska sjukhuset i Uppsala

samt överläkare vid statens sinnessjukhus

och annat därmed jämförligt

sinnessjukhus. Hänvisning må

även, efter samråd med lasarettsläkare

vid landstingslasarettet i fråga,

meddelas av sjukstugu-, sanatorie-

eller tuberkulossjukstuguläkare

vid sjukstuga, sanatorium eller tu
-

(Föreslagen lydelse)

1 §•

sägs.

I fråga om vård å annan avdelning

vid karolinska sjukhuset än

radiumhemmet föreligger skyldighet

att utgiva vårdbidrag som i första

stycket avses endast under förutsättning

antingen att den å sjukhuset

intagne under vistelse inom

Stockholms stad eller Stockholms

län insjuknat i den sjukdom, vården

avser, eller ock att han erhållit

hänvisning till sjukhuset för vård,

som ej kan beredas å landstingets

sjukvårdsinrättningar. Sådan hänvisning

skall ske skriftligen och må

meddelas av lasarettsläkare vid lasarett

som drives av landstinget,

överläkare vid akademiska sjukhuset

i Uppsala samt överläkare vid

statens sinnessjukhus och annat

därmed jämförligt sinnessjukhus.

Hänvisning må även, efter samråd

med lasarettsläkare vid landstingslasarettet

i fråga, meddelas av sjuk
-

1 Senaste lydelse av 1 och 4 §§, se SFS 1953:270.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 66

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

berkulossjukstuga, som drives av stugu-, sanatorie- eller tuberkuloslandstinget,

så ock av vederbörande sjukstuguläkare vid sjukstuga, satjänsteläkare.

natorium eller tuberkulossjukstuga,

som drives av landstinget, så ock av

vederbörande tjänsteläkare.

Vårdbidraget skall------tre kronor.

Vad ovan------i landsting.

Utgår vårdbidrag------svarande belopp.

4 §•

Då någon, som ej är boende inom

Stockholms stad eller Stockholms

län, intages å serafimerlasarettet,

skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande

tillämpning.

4 §•

Då någon, som ej är boende inom

Stockholms stad eller Stockholms

län, intages å serafimerlasarettet,

skall vad i 1 och 2 §§ sägs i tilllämpliga

delar äga motsvarande giltighet.

Denna förordning träder i kraft

dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

4 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund,

fråga om remissförfarandet vid intagning av patienter å karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet samt anför.

Inledning

Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst

antal avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och

ett visst antal, de s. k. riksplatserna — beträffande vilka staten ensam

svarat för byggnadskostnaderna — för patienter från landet i övrigt. Beträffande

serafimerlasarettet förhåller det sig på liknande sätt. Mellan

staten samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting har ingåtts avtal,

som bl. a. innehåller bestämmelser om skyldighet för staden och landstinget

att bidraga till sjukhusens vårdkostnader. Beträffande övriga landsting

och städer utanför landsting regleras motsvarande skyldighet genom

förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och

städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i

vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, i fortsättningen

kallad bidragsförordningen. Enligt denna förordning åligger det landsting

(varmed här och i det följande jämställes stad utanför landsting) att — då

en inom dess område boende person intages vid ifrågavarande sjukhus för

vård, som avses i 1 § sjukhuslagen — till statsverket erlägga bidrag till kostnaden

för vården, s. k. vårdbidrag. Vårdbidraget skall, oavsett huruvida

vården meddelas å allmänt, enskilt eller halvenskilt rum, för vårddag utgå

med det belopp, varmed den för sjuka från landstingsområdet fastställda

legosängsavgiften å allmänt rum vid karolinska sjukhuset överstiger tre

kronor. Vårdbidraget, som intill den 1 juli 1953 utgick med 2 kronor 50 öre

per vårddag, utgör numera 32 kronor per vårddag. Som förutsättning för

bidragsskyldighet stadgas emellertid att den intagne antingen under vistelse

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj ds proposition nr 66

inom Stockholms stad eller Stockholms län insjuknat i den sjukdom, vården

avser (akuta fall), eller erhållit hänvisning till sjukhuset för vård, som

ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar (remissfall). Sådan

hänvisning skall enligt bidragsförordningen ske skriftligen och får meddelas

av lasarettsläkare vid lasarett som drives av landstinget, överläkare

vid akademiska sjukhuset i Uppsala samt överläkare vid statens sinnessjukhus

och annat därmed jämförligt sinnessjukhus. Efter samråd med

lasarettsläkare vid landstingslasarettet i fråga får hänvisning även meddelas

av sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare vid sjukstuga,

sanatorium eller tuberkulossjukstuga, som drives av landstinget,

samt av vederbörande tjänsteläkare. Utgår vårdbidrag enligt vad nu sagts,

minskas legosängsavgiften för den intagne med motsvarande belopp.

Vid karolinska sjukhuset finns en särskild radioterapeutisk klinik,

Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, som består av bl. a. en klinisk avdelning,

benämnd radiumhemmet. Radiumhemmet är en av landets centralanstalter

för radioterapi vid kräfta. Verksamheten vid radiumhemmet

bedrives i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits

i »betänkande och förslag rörande användningen av Konung Gustaf V:s

jubileumsfond» avgivna den 23 maj 1929 av en den 29 juni 1928 tillsatt

kommitté.

I två särskilda skrivelser har direktionen för karolinska sjukhuset hemställt

om ändring av bestämmelserna i bidragsförordningen såvitt de avser

remissrätten.

I skrivelse den 23 februari 1954 — vid vilken finns fogade en framställning

från överläkaren vid radiumhemmet och yttrande av överläkareföreningen

vid karolinska institutets undervisningssjukhus hemställer

sålunda direktionen om sådan ändring av bidragsförordningen, att vårdbidrag

för patienter intagna å radiumhemmet skall utgå oberoende av

remissförfarandet vid patientens intagning. Över denna skrivelse har

efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen samt styrelserna för

svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, varefter överläkaren

vid radiumhemmet inkommit med påminnelser.

I en den 29 juni 1954 dagtecknad skrivelse har direktionen därefter

hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att tillerkänna överläkarna vid

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samma remissrätt som lasarettsläkare

eller alltså med verkan att vårdbidrag skall utgå. Vid skrivelsen

finns fogade en framställning från överläkareföreningen vid karolinska

institutets undervisningssjukhus och yttrande av karolinska institutets

lärarkollegium. Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgivits

av kanslern för rikets universitet, medicinalstyrelsen, utredningen

angående utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus in. in. samt

styrelserna för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.

Jag anhåller nu att få taga upp dessa frågor till närmare behandling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

Remissfrågans tidigare behandling

I skrivelse den 15 januari 1937 framlade direktionen förslag till bestämmelser

angående bidrag från landsting för vård i vissa fall å karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet. I fråga om remissrätten innefattade

förslaget att hänvisning skulle få utfärdas av lasaretts- eller

sanatorieläkare vid av landstinget drivet lasarett eller sanatorium eller,

där intagningen avsåg Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, av vederbörande

tjänsteläkare. Mot denna utformning av hänvisningsrätten riktades

under förslagets remissbehandling vissa erinringar. Med anledning härav

uttalade departementschefen, då han i propositionen nr 272/1937 framlade

förslag till bidragsförordning, att frågan om remissrätten borde helt

bedömas ur synpunkten av vad som var lämpligast för de vårdbehövande

själva. Dessa syntes ha intresse av att få så bekväm tillgång till remissberättigade

läkare som omständigheterna medgav. Remissrätten borde

därför utsträckas till att gälla bl. a. sjukstuguläkare (även tuberkulossjukstuguläkare),

och tjänsteläkare borde få rätt att meddela hänvisning

även till andra avdelningar än till jubileumskliniken.

Propositionen antogs av riksdagen och i enlighet härmed utfärdades

bidragsförordningen.

I propositionen nr 68/1953 förelädes riksdagen förslag om ändringar

i bidragsförordningen. Ändringarna avsåg främst en höjning av vårdbidraget

men i anslutning därtill behandlades jämväl frågan om ändring

av remissförfarandet. Svenska landstingsförbundets styrelse hade nämligen

föreslagit, att om vårdbidragen skulle utgå med samma belopp som

enligt det s. k. utomlänsavtalet borde även remissrätten anpassas efter

detta avtal, vilket -— enligt då gällande utomlänsavtal — skulle innebära

att remissrätt skulle tillkomma endast lasaretts- och sanatorieläkare inom

landstingets sjukvårdsområde. Mot detta anförde överläkareföreningen

vid karolinska institutets undervisningssjukhus, att en sådan begränsning

av remissrätten skulle komma att menligt inverka på de akademiska

lärarnas fria val av undervisnings- och forskningsmaterial. Hänvisningen

av patienter till de båda sjukhusen skulle helt bli beroende av de inremitterande

läkarnas godtycke och personliga inställning till fallen och i flertalet

fall vara betingad enbart av sjukvårdande synpunkter och ej av

undervisnings- och forskningssynpunkter. En viktig förutsättning för en

fullgod undervisningsverksamhet vid sjukhusen vore, att överläkarna hade

möjlighet till fritt urval av patienter, som lämpade sig ur undervisningsoch

forskningssynpunkt, överläkarna borde därför erhålla rättighet att

själva utfärda remisser till intagning på sjukhusen i full överensstämmelse

med vad som gällde för lasarettsläkare vid utfärdande av remiss för vård

av patient utanför det egna sjukvårdsområdet. I detta uttalande instämde

karolinska institutets lärarkollegium.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

Direktionen för karolinska sjukhuset anslöt sig icke till något av de

nu anmärkta ändringsförslagen utan ansåg, att remissrätten borde bibehållas

sådan den utformats i bidragsförordningen.

Styrelserna för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet

avstyrkte den föreslagna utvidgningen av remissrätten. Medicinalstyrelsen

däremot ansåg visst fog föreligga för att överläkarna fick remissrätt enligt

bidragsförordningen. Av medicinalstyrelsen framlagt förslag att remissrätten

skulle utsträckas till överläkare vid statens sinnessjukhus eller annat

därmed jämställt sinnessjukhus lämnades i huvudsak utan erinran.

Departementschefen fann sistnämnda förslag välmotiverat och förordade,

att remissrätt tillerkändes överläkarna vid sinnessjukhusen. I

övrigt anförde departementschefen angående remissrätten följande.

Vad härefter angår remissrätten, d. v. s. rätten att med verkan att vårdbidrag

enligt 1937 års förordning utgår remittera patient till karolinska

sjukhuset eller serafimerlasarettet, anser jag — i överensstämmelse med

vad vederbörande departementschef yttrade vid tillkomsten av nämnda

förordning — att frågan härom främst bör bedömas från synpunkten av

vad som är lämpligast för de vårdbehövande. Jag finner det därför uteslutet

att nu begränsa kretsen av remissberättigade läkare. När det gäller

frågan, huruvida denna krets bör utvidgas till att omfatta även överläkarna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, torde detta böra

få bli beroende av huruvida en sådan utvidgning kan anses nödvändig

ur forsknings- och undervisningssynpunkt. F. n. synes ett sådant behov

icke vara ådagalagt. Skulle emellertid svårigheter uppstå att tillgodose

detta behov bör frågan tas upp på nytt.

I likalydande motionerna I: 371 och II: 499 hemställdes bl. a., att riksdagen

måtte besluta utforma bestämmelserna om remissrätt i huvudsaklig

överensstämmelse med utomlänsavtalet.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 17) delade departementschefens uppfattning

att remissrätten borde bedömas främst från synpunkten av vad

som vore lämpligast för de vårdbehövande. Att inskränka kretsen av

remissberättigade läkare borde därför icke komma i fråga. Utskottet biträdde

förslaget om utvidgning av remissrätten till nyssnämnda sinnessjukhusläkare

samt anförde därefter följande.

Vissa skäl tala för att giva även överläkarna vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet rätt att remittera patienter till sjukhusen med

verkan att vårdbidrag skall utgå. Frånsett det intresse härför som från

forsknings- och undervisningssynpunkt må hysas, skulle härigenom ytterligare

en möjlighet yppas för patienter som önska vård på riksplats att

i tveksamma fall erhålla remiss. Utskottet anser emellertid att med avgörandet

av frågor om en ytterligare utvidgning av remissrätten bör anstå

tills man vunnit erfarenhet av den nu föreslagna ordningen.

I en reservation (nr 2) anlördes bl. a., att den fordran borde uppställas

i fråga om remissrätten, att tjänsteläkare m. fl. läkare, som tillerkändes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

remissrätt, skulle samråda med vederbörande kroppssjukhusläkare innan

remiss skedde och att anteckning om sådant samråd skulle ske å remissblanketten.

För berörda läkare skulle en bestämmelse av detta innehåll

icke bliva betungande — hette det vidare i reservationen —- helst som

samrådet i regel torde kunna ske muntligen och ofta per telefon.

Sedan kamrarna fattat skiljaktiga beslut — första kammaren biföll

utskottets förslag och andra kammaren biföll reservationen med därvid

fogat författningsförslag — föreslog utskottet (memorial nr 23), att

sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut skulle ske sålunda, att

remissrätten utvidgades på sätt Kungl. Maj :t föreslagit samt att kravet

på samråd begränsades till att avse sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare

vid sjukstuga, sanatorium eller tuberkulossjukstuga, som

drevs av landstinget, samt vederbörande tjänsteläkare. Någon föreskrift

om anteckning rörande samrådet borde ej intagas i lagrummet.

Riksdagen godkände utskottets memorial och författning i ämnet utfärdades

i enlighet därmed. Ändringarna i bidragsförordningen trädde i kraft

den 1 juli 1953.

Ändringsförslagen och yttrandena däröver

1. Direktionens skrivelse den 23 februari 1954

I sin skrivelse den 23 februari 1954 hemställer direktionen för karolinska

sjukhuset, såsom inledningsvis nämnts, om sådan ändring i bidragsförordningen

att vårdbidrag för patienter intagna å radiumhemmet skall utgå

oberoende av remissförfarandet vid patientens intagning. Till stöd för denna

hemställan åberopas en framställning från överläkaren vid radiumhemmet,

i vilken framställning t. f. vicedirektören vid sjukhuset i princip instämt.

Av denna framställning torde framgå, uttalar direktionen, att gällande

remissrätt och de höjda vårdavgifterna, som helt måste erläggas av patienterna

om remissvillkoren icke är uppfyllda, medför ett fördröjande av inledandet

av en rationell behandling till stor skada för de vårdbehövande.

I överläkarens vid radiumhemmet (professorn Sven Hultberg) framställning

anföres inledningsvis, att vid de 1953 företagna ändringarna i bidragsförordningen

förbisetts att radiumhemmet intar en särställning i sin egenskap

av centralanstalt för radioterapi för mellersta och norra Sverige,

företrädesvis avsedd för behandling av elakartade tumörer. Intet av de skäl

som legat till grund för ändringarna synes vara bärande för radiumhemmets

del.

I riket finns f. n. tre radioterapeutiska centralanstalter för kräfta, heter

det vidare i framställningen, nämligen i Stockholm, Göteborg och Lund,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

och upptagningsområdet för anstalten i Stockholm utgöres av Stockholms

stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Gotlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I framställningen redogöres

härefter för förhållandena vid centralanstalterna (jubileumsklinikerna)

i Göteborg och Lund och härom sägs följande.

För jubileumsklinikerna i Lund och Göteborg gälla icke samma bestämmelser

beträffande landstingsbidragen till vården med fordringar från

landstingens sida på remiss från vederbörande lasarettsläkare etc. som för

övriga kliniker vid Lunds lasarett och Sahlgrenska sjukhuset. Vid jubileumskliniken

i Lund mottagas patienter från respektive upptagningsområde

på remiss från såväl tjänsteläkare som privatpraktiserande läkare och

tandläkare. Dessutom får vederbörande överläkare eller poliklinikföreståndare

själv bestämma om intagning av patient, även om remiss ej finnes alls,

utan att detta påverkar landstingets skyldighet att erlägga bidrag till vården

d. v. s. största delen av vårdavgiften. Respektive landsting tilltror alltså

denna kliniks överläkare att kunna bedöma, huruvida vårdbehov vid jubileumskliniken

föreligger, och visar honom det förtroendet att godtaga hans

beslut med de ekonomiska konsekvenser detta kan hava för landstinget.

Vid jubileumskliniken vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg erlägges landstingsbidrag

för alla patienter, inremitterade av vederbörande tjänsteläkare

eller av läkare vid allmän sjukvårdsanstalt inom klinikens upptagningsområde.

Intagningsförfarandet är alltså icke lika enkelt som vid Lundakliniken

men betydligt mindre komplicerat än vid radiumhemmet.

överläkaren understryker härefter att radiumhemmet redan enligt de

före den 1 juli 1953 gällande bestämmelserna var sämre ställt än övriga

centralanstalter, då för att bidrag till vårdavgiften skulle utgå från landstingen

samma fordringar i fråga om remiss ställdes för radiumhemmets

patienter som för patienter vid övriga kliniker. En centralanstalt för radioterapi

borde icke vara underkastad dylika bestämmelser. Att från radiumhemmets

sida inga försök gjordes att få rättelse häri, fortsätter överläkaren,

berodde på att vårdavgiften var så låg, att när rättighet icke förelåg att

erhålla bidrag av landstingen, patienten i de flesta fall själv kunde erlägga

avgiften. Med nuvarande höga vårdavgifter existerade denna möjlighet praktiskt

taget icke längre.

Angående förhållandena efter den 1 juli 1953, då ändringarna i bidragsförordningen

trädde i kraft, anföres i skrivelsen följande.

De från den 1 juli 1953 gällande bestämmelserna, att landstingsbidrag

till patienters vård vid radiumhemmet utgår endast under förutsättning,

att patienten antingen insjuknat under vistelse i Stockholms stad eller län

eller ock erhållit remiss av lasarettsläkare samt, efter samråd med lasarettsläkare,

av sjukstuguläkare etc. och av vederbörande tjänsteläkare,

ha som ovan nämnts visat sig medföra stora olägenheter av allvarlig natur.

Den minsta svårigheten ligger i att »regelrätt» remiss genast måste infordras,

när en »icke-regelrätt» remiss inkommer. Detta medför visserligen ett

visst merarbete men fördröjer i regel icke patientens behandling nämn
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

värt. Vad som har svåra konsekvenser är den direkta försening med patientens

intagning och behandling på radiumhemmet, som de nya bestämmelserna

av olika skäl medföra i ett stort antal fall. Så ha provinsial- och därmed

jämställda läkare ofta svårigheter att snabbt komma i kontakt med

lasarettsläkaren i och för det stipulerade samrådet och detta försenar inremitterandet.

En viss tveksamhet i oklara fall inför ev. samråd med lasarettsläkare

medför även dröjsmål, och det är utan tvekan bättre, att en

patient någon gång kanske onödigtvis sändes till radiumhemmet på oklar

diagnos än att adekvat terapi för en verkligt kräftsjuk skall fördröjas.

En allvarlig komplikation inträder vidare, när vederbörande lasarettsläkare

icke anser sig kunna tillstyrka remiss till radiumhemmet enbart på en

beskrivning. I så fall blir det nödvändigt med en omväg över lasarettet,

kanske med väntetid, innan vederbörande patient kan bliva intagen där,

innan nödvändig remiss blir sänd till radiumhemmet. Lasarettsläkaren har

det stora ansvaret — på grund av själva innebörden i förordningen — att

icke åsamka landstinget något som skulle kunna rubriceras som onödiga

utgifter, medan läkaren på radiumhemmet på grund av vunna erfarenheter

främst har för ögonen, att läkningsmöjligheterna försämras, allteftersom

väntetiden till behandlingens igångsättande utsträckes. När det gäller de

kräftsjuka, kan det ej bliva tal om att landstingen åsamkas onödiga utgifter

därigenom att patienterna kan komma direkt och utan lasarettsläkarens

bedömande till centralanstalt för vård. Tvärtom torde landstingets

utgifter bliva större på grund av den vård det måste ge den som

genom fördröjd adekvat terapi antingen ej kunnat botas eller som i stället

för kanske några dagars behandling nu måste ligga på centralanstalten

avsevärt mycket längre tid. Risken för spridning av kräftsjukdomen ökar

dessutom med varje dag av väntan.

Då vi nu i vårt land är så lyckligt lottade, att vi ha centralanstalter för

våra kräftsjuka och alltså möjlighet att där giva dessa bästa möjliga behandling,

är det självfallet, att intagningsförfarandet bör vara ordnat på

bästa tänkbara sätt, d. v. s. som vid jubileumskliniken i Lund. Enhetliga

bestämmelser bör givetvis råda för samtliga tre centralanstalter, men detta

är icke den viktigaste synpunkten. Det avgörande är, att intagningen av en

kräftsjuk på centralanstalt skall underlättas på allt sått i stället för att,

som nu är förhållandet vid radiumhemmet, försvåras och försenas.

Genom en på senare år alltmer ökad upplysning om kräftsjukdomarna

sam^ ökad propaganda för att patienter i tid skola söka läkarvård för

tumöråkommor har utan tvekan fler kräftsjuka än vad förr var fallet

kommit till behandling, innan svulstsjukdomen visat tecken till spridning.

De ha härigenom fått ökade möjligheter till definitiv bot. Och det förtjänar

att framhållas, att det framförallt varit provinsialläkarna ute i bygderna,

praktiserande läkare och tandläkare, som fångat upp de tidiga

fallen och snabbt remitterat dessa till radiumhemmet. Endast undantagsvis

ha patienter från avlägsna orter sökt på eget bevåg direkt på radiumhemmets

poliklinik. Allt bör göras för att kampen mot kräftsjukdomarna

Skall klmna alltmer effektiviseras. En av de viktigaste förutsättningarna

härför är att patienten kommer så tidigt som möjligt till adekvat behandling,

och denna ges bäst på våra centralkliniker för cancervård, där den

största erfarenheten och de förnämsta tekniska resurserna äro tillfinnandes.

Genom det nya remissförfarandet motverkas dessa strävanden allvarligt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

I yttrande till direktionen tillstyrker överläkareföreningen vid karolinska

institutets undervisningssjukhus med bestämdhet den gjorda framställningen

om ändring av remissreglerna och anför bl. a. följande.

En intensiv och omfattande propaganda bedrives i Sverige för tidigdiagnostiken

och den tidiga behandlingen av kräfta. Riksdagen har klart

insett den stora betydelsen av att kräftsjukdomarna bekämpas och har

beviljat Riksföreningen för kräfIsjukdomarnas bekämpande ett statsbidrag.

Radiumhemmet utgör en centralanstalt för behandling av ett stort antal

kräftsjuka patienter från mellersta och norra Sverige. Kungl. Maj :ts förordning

av den 22 maj 1953 måste medföra ett fördröjande av inledandet

av en rationell behandling. Erfarenheten vid Radiumhemmet har tyvärr

även visat, att detta upprepade gånger blivit förhållandet.

I sitt yttrande över direktionens framställning uttalar medicinalstyrelsen

■— under framhållande av att varje fördröjande med inledandet av en rationell

behandling av en cancersjuk person bör undvikas — att styrelsen till

alla delar ansluter sig till vad direktionen anfört i sin skrivelse.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet säger sig vara av den uppfattningen,

att förefintliga bestämmelser vid ett smidigt och förtroendefullt

samarbete läkarna emellan icke behöver leda till att patientens krav på

snabbast möjliga och riktiga specialvård åsidosättes. För att gardera sig

emot en ödesdiger tidsutdräkt skulle man enligt styrelsen möjligen kunna

tänka sig den uppmjukningen, att kravet på samråd kunde efterges i särskilt

brådskande fall.

Styrelsen anför till en början att skäl föreligger att alltjämt upprätthålla

ett remissförfarande beträffande radiumhemmet och anför härom

följande.

Att radiumhemmet intar en särställning i förevarande hänseende i förhållande

till vissa andra specialiteter, som ej länsvis utbyggts, är även

enligt styrelsens mening riktigt. Den omständigheten, att enligt den företagna

rayonindelningen radiumhemmet utgör centralanstalt för ett relativt

stort område, kan emellertid enligt styrelsens mening knappast åberopas

för att intagningsförfarandet skall vara detsamma som vid ett inomlänssjukhus.

Det kan sålunda enligt styrelsens mening icke anses riktigt,

att patienter skola efter eget skön företaga långa och dyrbara resor till

radiumhemmet utan att klarhet föreligger, att patienten är i behov av

vård å detta. Det kan knappast heller vara lämpligt, att radiumhemmets

specialutbildade personal i stor utsträckning tages i anspråk för undersökning

av dylikt klientel.

Skulle bestämmelsen om samråd — såsom gjorts gällande — i avsevärd

grad försena en nödvändig behandling och därmed äventyra resultatet av

denna, anser styrelsen dock alt anledning finns att överväga vissa modifikationer.

Styrelsen slutar med att uttala att bl. a. med hänsyn till att det ej kunde

uteslutas, att även beträffande vissa andra kliniker — i första hand sadana

som ej förekommer i den länsvis utbyggda vården — skäl för upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 66

mjukning av remissförfarandet kan föreligga, det synes styrelsen motiverat,

att direktionens skrivelse remitteras till utredningen angående utomlänspatienter

vid vissa undervisningssjukhus in. m.

Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar ett av förbundets sjukvårdsdelegation

avgivet yttrande, vari delegationen visserligen finner lämpligast,

att direktionens ifrågavarande framställning överlämnas till den

tidigare nämnda utredningen, men — om så ej anses böra ske — likväl

tillstyrker, om än med tvekan, att en provisorisk uppmjukning av bestämmelserna

genomföres för att förhindra menligt dröjsmål med intagningen

å radiumhemmet. I yttrandet sägs bl. a., att då statsmakterna så sent som

1953 prövat frågan om remissrätten och då särskilda sakkunniga har att

utreda samma fråga, skäl icke föreligger att nu på nytt taga upp frågan

till omprövning. De olägenheter av gällande reinissbestämmelser, som kan

påvisas ur synpunkten av de vårdbehövandes intresse, synes delegationen

kunna undanröjas med enklare medel än genom remissrättens utvidgning

till sjukhusens överläkare. I anledning av överläkarens vid radiumhemmet

uppgifter uttalar delegationen bl. a. följande.

Det förefaller sjukvårdsdelegationen anmärkningsvärt, att det i själva

verket mycket enkla remissförfarandet ej skulle kunna tillämpas på ett

smidigt och snabbt sätt med god vilja till samarbete mellan de engagerade

läkarna i patientens hemort. Uppenbarligen har dock radiumhemmets överläkare

haft tillfälle att konstatera fall, där föreskriften om samråd medfört

en ödesdiger försening av patientens intagning å radiumhemmet. Även om

en dylik försening sannolikt måste tillskrivas en onödig formalism eller

bristande omdöme hos vederbörande läkare, synes skäl föreligga att undanröja

anledningen till en sådan verkan av samrådsföreskriften. Detta behöver

icke innebära, att man principiellt avstår från kravet på samråd, vilket

enligt sjukvårdsdelegationens mening vore både obehövligt och olämpligt.

Syftemålet med den föreliggande framställningen torde väsentligen kunna

vinnas genom en uppmjukning av samrådsföreskriften på sådant sätt, att

undantag från föreskriftens tillämpning medgives för det fall, att samrådet

enligt den remitterande läkarens mening skulle förorsaka ett för den sjuke

menligt dröjsmål med intagningen å radiumhemmet.

Vad sålunda anförts, fortsätter delegationen, gäller närmast inremitteringen

av patienter till radiumhemmet men torde även vara tillämpligt i

fråga om remisser till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet av kirurgiska,

thoraxkirurgiska, neurokirurgiska och andra fall, där skyndsam intagning

kan vara betydelsefull. Därest en uppmjukning av föreskriften

om samråd anses motiverad för radiumhemmets vidkommande, synes

den enligt delegationen lämpligen böra utsträckas till att avse remisser

till de bägge sjukhusen i deras helhet. Under hänvisning till den tidigare

nämnda utredningen är det endast med tvekan som delegationen tillstyrker

en modifikation av bestämmelserna och en ändring bör enligt delegationens

mening ges karaktären av ett provisorium, vilket sannolikt måste

omprövas så snart resultatet av de sakkunnigas utredning föreligger.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

I skrivelse den 5 januari 1955 till chefen för inrikesdepartementet anför

överläkaren vid radiumhemmet därefter bl. a. följande.

När landstingsförbundet i sin skrivelse påpekar, att »det icke kan anses

riktigt, att patienter skola efter eget skön företaga långa och dyrbara resor

till radiumhemmet utan att klarhet föreligger, att patienten är i behov

av vård å detta», instämmer jag helt och fullt i detta yttrande. Det är

nämligen icke alls fråga härom, utan om rätten för varje läkare, saväl

tjänsteläkare som praktiker, att utan för patienten belastande omvägar

kunna remittera patienten direkt till radiumhemmet samt om rätten för

överläkaren vid radiumhemmet att utan särskild remiss taga in patient

från län inom upptagningsområdet, om han anser indicerat, med rätt

för patienten att erhålla vanligt vårdbidrag från landsting resp. stad som

ej deltager i landsting. Man kan ju för övrigt också ifrågasätta, varför

just patienter inom Stockholms stad och län härvidlag skall ha större

förmåner än de kräftsjuka inom övriga län, som ingå i radiumhemmets

upptagningsområde.

När stadsförbundet i sin skrivelse påpekar, att »uppenbarligen har dock

radiumhemmets överläkare haft tillfälle att konstatera fall, där. föreskriften

om samråd medfört en ödesdiger försening av patientens intagning

å radiumhemmet», så vill jag framhålla, att så alltför många gånger

varit förhållandet. Det har t. o. m. förekommit fall, där radiumhemmet

begärt lasarettsläkarremiss under angivande av fallets art och nödvändigheten

av behandling på radiumhemmet men vederbörande lasarettsläkare

dock krävt, att" patienten skulle skickas från radiumhemmet till

hemortslasarettet för undersökning, innan dylik remiss utfärdades. Detta

har gällt fall, där patienten kommit till radiumhemmet med remiss i

handen från praktiker.

Jag vill även gärna påpeka beträffande möjligheterna för provinsialoch

andra läkare ute i bygderna att snabbt komma i kontakt med vederbörande

lasarettsläkare för s. k. samråd, att detta icke alls är så enkelt

i praktiken som i teorien.

Då jag under i det närmaste 6 års tid tjänstgjort som underläkare på

jubileumskliniken i Lund och varit anställd på radiumhemmet sedan

1943, alltså i mer än 10 år, har jag haft rikliga tillfällen att se fördelarna

av de smidigare bestämmelser, som gälla för Lunda-kliniken, i jämförelse

med de alltför byråkratiska remissbestämmelserna för radiumhemmet.

Det är på basis härav som jag enträget vidhåller min hemställan.

I skrivelsen understrykes vidare, att det icke kan anses rimligt, att den

ena hälften av Sveriges befolkning — den i norra och mellersta Sverige

bosatta — skall ha betydligt sämre förmåner än den andra, i södra Sverige

bosatta.

2. Direktionens skrivelse den 29 juni 1954

I skrivelsen hemställes att åtgärder måtte vidtagas för att tillerkänna

överläkarna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet rätt att remittera

patienter för intagning å dessa sjukhus i överensstämmelse med

vad som gäller för lasarettsläkare vid vård av patient utanför det egna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

sjukvårdsområdet, dvs. med verkan att vårdbidrag skall utgå. Till stöd

för framställningen åberopas, att av utredningen i ärendet torde framgå,

att karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet i icke ringa grad mist

sin ställning som rikssjukhus till förfång för såväl sjukvård, undervisning

som forskning. De nackdelar, som uppstått vid höjningen av legosängsavgifterna

utan samtidig utvidgning av remissrätten till att jämväl

avse överläkarna vid undervisningssjukhusen torde visa, heter det vidare

i skrivelsen, att remissfrågan redan nu bör tagas under omprövning på

sätt departementschefen förutsatt i propositionen nr 68/1953.

I den vid framställningen fogade skrivelsen från överläkareföreningen

vid karolinska institutets undervisningssjukhus sägs bl. a., att de av föreningen

tidigare uttalade farhågorna för att ifrågavarande sjukhus skulle

komma att förlora sin ställning som rikssjukhus och att remissbestämmelserna

var ägnade att menligt inverka på de akademiska lärarnas möjligheter

att sörja för ett fullgott undervisnings- och forskningsmaterial nu

hade besannats. Föreningen fortsätter.

Det har upprepade gånger inträffat att patienter, som vid undersökning

på poliklinik eller överläkares mottagning visat sig lida av sjukdom, vars

rationella behandling krävt vård å nämnda sjukhus, först måst hemsändas

till vederbörande lasarettsläkare för att av denne undersökas i

och för eventuellt erhållande av vederbörlig remiss. Detta medför onödiga

kostnader för patienten och kan innebära ett riskabelt dröjsmål med behandlingen.

Vidare kunna patienter med för undervisningen och forskningen

intressanta sjukdomar, vilka ofta utretts på sjukhusens polikliniker

eller överläkarnas privatmottagning, ej inläggas med mindre att

remiss från vederbörande lasarettsläkare erhålles, vilket ej alltid är fallet.

Bland annat har de nya remissbestämmelserna försvårat den efterundersökning

av på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet behandlade

patienter, vilken såväl för sjukvården som forskningen är av största betydelse.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att undervisningssjukhusen

ej blott äro avsedda för undervisning av medicine kandidater utan

även för utbildning av blivande lasarettsläkare. Redan nu torde de flesta

av dessa äga en längre eller kortare tids utbildning på ett kliniskt sjukhus,

och inom lasarettsläkareföreningen äro planer under utarbetande,

som skulle göra klinisk utbildning obligatorisk för överläkartjänster på

alla delade lasarettsavdelningar.

\ id framställningen finns vidare fogat ett av lärarkollegiet vid karolinska

institutet avgivet yttrande, vari kollegiet instämmer i överläkareföreningens

hemställan om ändring av remissreglerna. Kollegiet anför

bl. a. följande.

Sedan den 1 juli 1953 har karolinska institutets båda undervisningssjukhus,

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, liksom tidigare

varit hänvisade till att utan större möjlighet till urval av för undervisningen

och forskningen lämpligt material å riksplatserna mottaga patienter,

som belasta verksamheten på ett sätt, som innebär betydande svårigheter

vid fullföljande av sjukhusens uppgifter som landets största utbildningssjukhus

för läkare. Antalet rikspatienter har visserligen trots taxe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

höjningen i stort sett hållit sig oförändrat och antalet remisser från andra

delar av landet än Stockholms stad och län ej undergått någon minskning

men detta har påtagligt skett på bekostnad av kvaliteten hos materialet,

som i långt mindre utsträckning än förut visat sig användbart ur undervisnings-

och forskningssynpunkt.

Det torde vara högst sannolikt, att gällande remissförfarande för undervisningssjukhusens

del kommer att innebära en förlängning av medelvårdtiden

med åtföljande försämrad omsättning av klientelet. Enligt kollegiets

mening är varje faktor, som försämrar möjligheten för de tjänstgörande

medicine studerande att få en så allsidig kontakt som möjligt

med ett stort undervisningsmaterial, en allvarlig brist särskilt med hänsyn

till den planerade ökade tillströmningen av studerande. Avsikten med

riksplatser var obestridligt från början att garantera undervisningsanstalternas

berättigade krav på lämpligt undervisnings- och forskningsmaterial

och den förändring, som inträtt, är såväl ur allmänhetens som

kollegiets synpunkt ett påtagligt steg bakåt.

Det har efter den senast vidtagna ändringen i bidragsförordningen upprepade

gånger inträffat att patient, som vid undersökning å poliklinik

eller överläkares mottagning visat sig lida av sjukdom, vars rationella

behandling bedöms kräva vård å nämnda sjukhus, först måst hemsändas

till vederbörande lasarettsläkare för att av denne undersökas i och för eventuellt

erhållande av vederbörlig remiss. Upprepade gånger ha vidare patienter,

som under åratal genomgått specialbehandling å undervisningssjukhusen

och som varit i behov av långvarig kontroll, efter de nya remissreglernas

ikraftträdande nekats remiss. För många människor innebär

detta en stark psykisk påfrestning, som säkerligen icke varit förutsedd

av lagstiftaren.

I första hand synes det emellertid kollegiet vara synnerligen betänkligt,

att den efterundersökning av behandlade patienter äventyras, som för

klinisk forskning är nödvändig för bedömande av varierande behandlingsmetoders

värde och en av de viktigaste förutsättningarna för utveckling

och framsteg inom medicinens olika områden. Möjligheterna för intagning,

även med kortvariga sjukhusvistelser, för efterkontroll äro numera

osäkra och helt beroende på vederbörande remissberättigade läkares

godtycke. Framför allt torde detta gälla beträffande de elakartade

tumörerna, där efterkontrollen är en ytterst viktig del i kampen mot den

allt vanligare cancersjukdomen. Men även andra områden av den kliniska

medicinen äro för sin utveckling i hög grad beroende av efterkontroller.

Det synes kollegiet ytterst allvarligt, att en sådan omständighet som ett

visst remissförfarande kan tillåtas äventyra en för medicinens utveckling

så grundläggande uppgift som den kliniska efterundersökningen av på

visst sätt behandlade patienter. Erfarenheten från den tid de ändrade

remissreglerna varit i kraft är i detta hänseende icke uppmuntrande.

Kollegiet slutar med att framhålla, att de befarade nackdelarna för

den kliniska undervisningen och forskningen redan bestyrkts i sådan

grad, alt remissfrågan redan nu bör tagas under omprövning på sätt

departementschefen förutsatt i propositionen nr 68/1953.

Kanslern för rikets universitet finner de anförda synpunkterna för en

utvidgning av remissrätten synnerligen beaktansvärda, men då ifrågava
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

rande spörsmål i viss utsträckning sammanhänger med de problem, som

är föremål för utredning av särskilda sakkunniga (utredningen angående

utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus m. m.), förordar kanslern,

att de sakkunnigas utredningsuppdrag utvidgas till att omfatta jämväl

förevarande spörsmål.

Medicinalstyrelsen tillstyrker, att överläkarna erhåller den begärda

remissrätten, vilken dock enligt styrelsen i princip bör begränsas till för

undervisning och forskning lämpade fall. Styrelsen uttalar, att enligt vad

som framgår av handlingarna i ärendet svårigheter har uppkommit såväl

för de sjuka och sjukvården som för undervisningen och forskningen

till följd av att legosängsavgifterna för rikspatienterna höjts utan att

överläkarna samtidigt tillerkänts rätt att remittera patienter till sjukhusen

med verkan att vårdbidrag utgår. Med hänsyn till de vunna erfarenheterna

synes det styrelsen erforderligt för att ifrågavarande sjukhus

skall tillförsäkras ett ur undervisnings- och forskningssynpunkt tillräckligt

och lämpligt klientel, att frågan om remissrätt för berörda överläkare

omprövas.

Utredningen angående utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus

m. m. — som har att verkställa utredning om åtgärder mot den

minskade tillströmningen av utomlänspatienter vid universitetsklinikerna

i Lund och Malmö — anser vägande skäl tala för en omprövning av ifrågavarande

remissbestämmelser på sätt såväl departementschefen som riksdagen

förutsatt 1953. Utredningen framhåller, att överläkarna vid karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet, sedan den väsentliga taxehöjningen

trätt i kraft den 1 juli 1953, uppenbart kommit i ett ogynnsamt

läge i vad avser undervisningens och forskningens tillgodoseende med

fullgott patientmaterial. Före den 1 juli 1953 var, fortsätter utredningen,

på grund av den dåvarande låga legosängsavgiften avsaknaden av remissrätt

utan praktisk betydelse, då många patienter själva kunde stå för

sjukvårdskostnaderna, vilket också skedde i relativt stor utsträckning,

enligt vad intagningssiffrorna visar. Utredningen anför vidare.

Mot bakgrunden av sitt utredningsuppdrag om åtgärder mot den minskade

tillströmningen av utomlänspatienter vid vissa andra undervisningssjukhus

än karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, anse de sakkunniga

frågan om vederbörande överläkares möjlighet till urval av lämpligt

undervisnings- och forskningsmaterial vara synnerligen betydelsefull.

Det kan icke vara statens intresse att dyrbara vårdplatser vid dess största

utbildningsanstalter för blivande läkare beläggas med ett patientmaterial,

som på grund av sin karaktär belastar sjukvården utan att i större utsträckning

tjäna undervisningens, utbildningens och forskningens intresse.

När så sker, ha riksplatserna vid undervisningssjukhusen förlorat en

väsentlig förutsättning för sin uppgift att säkerställa en fullgod undervisning

och läkarutbildning.

I likhet med lärarkollegiet anse de sakkunniga det betänkligt, att genom

den nuvarande ordningen den efterundersökning av behandlade patienter

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 66

äventyras, som för klinisk forskning är nödvändig för bedömning av olika

behandlingsmetoders värde och som är en av de viktigaste förutsättningarna

för medicinens utveckling.

Såväl styrelsen för svenska landstingsförbundet som styrelsen för

svenska stadsförbundet avstyrker direktionens framställning.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet kan icke tinna att i ärendet

påvisats sådana nya omständigheter, att en omprövning av remissbestämmelserna

är motiverad. Styrelsen påpekar, att direktionen hemställt om

ändring av bestämmelserna innan ens ett års erfarenhet vunnits. Av ett

av styrelsen för lasarettsläkarföreningen — vars medlemmar till största

delen är ansvariga för hithörande remisser — till landstingsförbundet

avgivet yttrande framgår, anför förbundsstyrelsen vidare, att någon ändring

i fråga om grunderna för utskrivande av remiss icke skett efter den

1 juli 1953. Förbundsstyrelsen fortsätter.

Det är under sådana förhållanden oförklarligt, att det från landstingen

remitterade klientelet från och med denna tidpunkt skulle ha undergått

en så påtaglig försämring, som i de remitterade handlingarna göres gällande.

Styrelsen kan ej undgå att finna det egendomligt, att karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet, som betjäna ett så stort upptagningsområde

som Stockholms stad och län och därjämte erhålla ett stort antal

remisspatienter från riket i övrigt, skulle lida brist på för undervisning

och forskning lämpligt material. I jämförelse med exempelvis Akademiska

sjukhuset i Uppsala ter sig de båda Stockholmssjukhusens ställning i detta

hänseende mycket gynnsam.

Utgångspunkten för remissinstitutionen i förevarande fall har varit

patientens behov av sjukvård, ej sjukhusens behov av material för undervisning

och forskning. Det är naturligt, att behovet av remisser för specialvård

minskar i samma mån som specialistvården utbygges inom de

olika landstingsområdena. Att nu utöka indikationerna för remiss så att

även sjukhusens behov av speciellt för undervisning och forskning intressanta

fall och ej endast vederbörande patients vårdbehov skall beaktas

finner styrelsen stridande mot förutsättningarna för den nuvarande ordningen.

Under alla förhållanden kan det knappast vara en landstingsuppgift

att i dylika fall bidraga till vårdkostnaderna. Ur patientens synpunkt

kan det ej heller anses rimligt, att han skall underkasta sig en mången

gång lång och besvärlig resa för att få vård, som kan lämnas inom det

egna området.

Vid landstingsförbundets yttrande finns fogat det däri åberopade yttrandet

från styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen, som bestämt

avstyrker direktionens framställning och framhåller, att det med hänsyn

till de vårdsökandes intresse icke kan anses styrkt, att behov föreligger

att utvidga remissrätten i enlighet med direktionens förslag samt att undervisningens

och forskningens behov icke under några förhållanden kan

godtagas som skäl för att bevilja överläkarna vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet rätt alt med verkan att vårdbidrag utgår remittera

patienter till nämnda sjukhus.

2 — llihang till riksdagens protokoll t!)55. 1 sand. Nr 66.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 66

Föreningens styrelse framhåller, att om ifrågavarande sjukhus för att

fylla sin uppgift som utbildningsanstalter och forskningsinstitutioner

behöver ett större patientmaterial än vad Stockholms stad och län kan

erbjuda — vilket förefaller egendomligt — bör kostnaderna härför rimligtvis

icke bäras av landstingen utan helt gäldas av staten såsom den för

undervisningen ansvarige huvudmannen. Styrelsen granskar härefter frågan

ur den primära synpunkten, nämligen vad som är lämpligast för de

vårdsökande, och framhåller i anslutning därtill, att det är styrelsens bestämda

uppfattning, att alla lasarettsläkare i landsorten är angelägna om

att utan tvekan och dröjsmål remittera sådana patienter till specialsjukhus,

vilka icke kan erhålla lika god vård eller behandling vid sjukvårdsområdets

egna lasarett. Styrelsen fortsätter.

Det förtjänar här påpekas, att flertalet lasarettsläkare vid centrallasaretten

och även många vid de mindre lasaretten har en långvarig och

grundlig utbildning vid undervisningssjukhus och sålunda äro väl skickade

att bedöma, vilka sjukdomsfall, som äro av så komplicerad art, att de

egna resurserna ej äro tillräckliga. Genom att vidmakthålla det intresse

för vetenskap och forskning, som grundlagts under utbildningstiden vid

universitetsklinikerna och genom att fortlöpande tillgodogöra sig medicinens

landvinning, ha dessa lasarettsläkare både möjligheter och förmåga

att såväl diagnostiskt som terapeutiskt utföra samma prestationer som

undervisningssjukhusens läkare. Det kan mot denna bakgrund icke anses

rimligt, att en sjuk människa skall nödgas företaga dyrbara och tidsödande

resor för att vårdas på ett undervisningssjukhus, då hon kan

beredas samma vård inom sitt eget sjukvårdsområde. Många människor

ha också en övertro på universitets- och huvudstadsklinikernas resurser

och sätter genom att av eget initiativ söka sig dit igång en stor och dyrbar

undersökningsapparat — ofta till ingen nytta, eftersom exakt samma undersökningar

kanske ett flertal gånger utförts vid hemortslasarettet. Lasarettsläkaren

vid det egna lasarettet känner i regel dessa patienter och kan

genom att vägra remiss förhindra slöseri med dyrbara sjukplatser.

I detta sammanhang vill styrelsen ifrågasätta riktigheten av ett uttalande

i överläkarföreningens skrivelse, där det framhålles, att det upprepade

gånger inträffat, att patienter, som vid undersökning på poliklinik

eller överläkares mottagning visat sig lida av sjukdom, vars rationella

behandling krävt vård å karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet,

först måst hemsändas till vederbörande lasarettsläkare för att av denne

undersökas i och för ev. erhållande av vederbörlig remiss. Detta angives

medföra onödiga kostnader för patienten och innebära riskabelt dröjsmål

med behandlingen. Styrelsen finner detta uttalande egendomligt. Därest

sjukdomen är av sådan beskaffenhet, att dess rationella behandling

objektivt sett kräver vård vid karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet,

torde remiss utan svårighet kunna erhållas hos vederbörande lasarettsläkare

genom ett enkelt telefonsamtal från den ansvarige överläkaren

vid sjukhuset.

Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar ett yttrande från förbundets

sjukvårdsdelegation vari bl. a. sägs, att enligt delegationens upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 66

fattning icke inträffat något som skulle kunna föranleda ett ändrat ställningstagande

till remissfrågan. Delegationen säger sig sålunda icke ha

blivit övertygad om riktigheten av direktionens påstående, att de båda

undervisningssjukhusen i den utsträckning som angives mist sin ställning

som rikssjukhus under den korta tid, varom fråga är; i vart fall har icke

förebringats något statistiskt material till belysning härav. Visserligen

göres gällande, att kvaliteten hos materialet undergått försämring, men

detta påstående dokumenteras icke, fortsätter delegationen. Delegationen

slutar med att uttala, att den i allt väsentligt instämmer i de synpunkter

som framförts av styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen.

Departementschefen

Å de statliga undervisningssjukhusen i Stockholm, karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet, är ett visst antal platser avsedda för patienter från

Stockholms stad och län och ett visst antal, de s. k. riksplatserna, disponeras

för patienter från landet i övrigt. Då någon intages för vård å sjukhusen

åligger det, som jag förut nämnt, det landsting inom vars område

han är boende — bortsett från Stockholms stad och Stockholms läns landsting

— enligt en förordning av år 1937 att till respektive sjukhus utgiva

bidrag till vårdkostnaderna, s. k. vårdbidrag. Såsom förutsättning för skyldighet

att utgiva vårdbidrag stadgas emellertid att patienten insjuknat i

Stockholms stad eller län eller också att han hänvisats, remitterats, till

sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.

Sådan hänvisning får endast meddelas av vissa bestämda läkare,

såsom lasarettsläkare vid lasarett som drives av landstinget, in. fl. Vederbörande

tjänsteläkare får meddela remiss först efter samråd med lasarettsläkare

vid landstingslasarettet ifråga. Remissrätt tillkommer däremot icke

överläkare vid nu ifrågavarande sjukhus. Ej heller privatpraktiserande

läkare äger utfärda remiss med verkan att vårdbidrag skall utgå. — Vårdbidraget

utgår f. n. med 32 kronor för varje vårddag.

Före den 1 juli 1953 utgjorde vårdbidraget endast 2 kronor 50 öre per

vårddag. I samband med att frågan om höjning av vårdbidraget upptogs

till prövning behandlades även spörsmålet om ändring av remissreglerna.

Av sjukhusens överläkare gjord hemställan om alt de skulle berättigas att

utfärda remiss lämnades utan bifall. Jag framhöll emellertid då, alt denna

fråga finge bli beroende av huruvida eu sådan utvidgning kunde anses nödvändig

ur forsknings- och undervisningssynpunkt och att för det dåvarande

ett sådant behov icke syntes vara ådagalagt. Om svårigheter skulle

uppstå att tillgodose detta behov ansåg jag att frågan borde las upp på

nytt. Liknande synpunkter framfördes vid ärendets behandling i riksdagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr (it)

Direktionen för karolinska sjukhuset har nu i två särskilda framställningar

hemställt om ändring av remissreglerna. I den ena framställningen

yrkas att överläkarna skall erhålla den tidigare begärda remissrätten medan

den andra framställningen gäller remissförfarandet vid intagning av patienter

å radiumhemmet.

Vad först angår frågan om överläkarnas rätt att utfärda remiss med

verkan att vårdbidrag skall utgå, åberopar direktionen att sjukhusen

numera — till följd av de höjda legosängsavgifterna och remissreglernas

utformning — i icke ringa grad mist sin ställning som rikssjukhus till förfång

för såväl sjukvård och undervisning som forskning. Den utredning

och de skäl som direktionen åberopar till stöd för sin hemställan synes

mig icke kunna frånkännas betydelse. Att frågan om remissrätten före

den 1 juli 1953 icke hade samma betydelse berodde uppenbarligen på att

legosängsavgifterna då var så låga, att patienterna å riksplatserna i stor

utsträckning själva betalade avgifterna. De höjda avgifterna och överläkarnas

avsaknad av remissrätt synes ha medfört såväl svårigheter för de

sjuka som försämrade möjligheter att tillgodose undervisningens krav.

Ur undervisnings- och forskningssynpunkt kan det måhända synas egendomligt

med hänsyn till att Stockholms stad — med sin stora folkmängd

— och Stockholms län disponerar ett stort antal platser å sjukhusen, att

tillräckligt material icke skulle kunna erhållas. Utredningen synes mig

emellertid i varje fall ge vid handen, att möjligheterna att tillgodose undervisningen

och forskningen med lämpligt patientmaterial tenderar att försämras.

Att jag, oaktat vad jag anfört, likväl icke är beredd att nu

förorda en ändring av bestämmelserna om remissförfarandet beror på

att jag anser att den tid, som förflutit sedan de nu gällande bestämmelserna

trädde i kraft, är alltför kort för att man skall våga dra några säkra slutsatser

angående verkningarna av de nya bestämmelserna. Det synes mig

därför riktigare att ytterligare en tid framåt ställa sig avvaktande. Skulle

det visa sig att de olägenheter som nu påtalats är bestående får hela det

frågekomplex, som här kan uppkomma, upptagas till omprövning. — Att,

såsom föreslagits i några remissyttranden, uppdraga åt utredningen angående

utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus in. in. att utreda

jämväl förevarande spörsmål synes mig icke lämpligt, i varje fall icke f. n.

Denna utredning har till uppgift att utreda frågan om åtgärder mot den

uppgivna minskade tillströmningen av utomlänspatienter vid universitetsklinikerna

i Lund och Malmö och utredningen har erhållit sin sammansättning

med hänsyn bl. a. till detta speciella uppdrag.

Beträffande härefter frågan om remissförfarandet vid intagning av patienter

å radiumhemmet synes mig särskilda omständigheter tala för att

en uppmjukning av remissbestämmelserna snarast möjligt genomföres. Då

det gäller att bedöma denna begränsade fråga synes man böra utgå ifrån

att radiumhemmet är en centralanstalt för radioterapi, främst avsedd för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj ds proposition nr 66

behandling av elakartade tumörer. Det är alltså här fråga om vård av

patienter som lider av kräfta, och alla torde vara ense om det angelägna i

att så effektivt som möjligt försöka bekämpa kräftsjukdomarna. En av de

viktigaste förutsättningarna i kampen mot kräftsjukdomarna är att patienten

snarast möjligt erhåller rätt behandling. Det kan då icke vara

riktigt att en sådan sak som ett visst remissförfarande skall få inverka

fördröjande till men för patienten.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har överläkaren vid radiumhemmet

varit i tillfälle att konstatera åtskilliga fall, där remissbestämmelserna

och närmast föreskriften om samråd medfört en ödesdiger försening

av patientens intagning å radiumhemmet. Det har enligt överläkarens

uppgift t. o. in. förekommit fall, där radiumhemmet begärt lasarettsläkarremiss

under angivande av fallets art och nödvändigheten av behandling

å radiumhemmet men vederbörande lasarettsläkare likväl krävt, att patienten

skulle skickas från radiumhemmet till hemortslasarettet för undersökning

innan dylik remiss utfärdats; och detta i fall där patienten dock haft

remiss från praktiserande läkare. Sådana förhållanden förefaller mig i hög

grad otillfredsställande.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att ett betydligt smidigare förfarande

tillämpas vid landets övriga två centralanstalter för radioterapi,

nämligen i Lund och Göteborg. Till centralanstalten i Lund kan sålunda

vilken läkare som helst — utan något krav på samråd — remittera patienter

och även överläkaren vid anstalten får lov att ta in patienter utan

speciell remiss med verkan att bidrag från hemortslandstinget utgår. Denna

ordning torde här icke ha medfört några olägenheter. Vad angår Göteborgskliniken

finns en bestämmelse, enligt vilken remiss får meddelas av

alla tjänsteläkare utan samråd med lasarettsläkare. I praktiken torde

bestämmelsen ha erhållit en mycket smidig tillämpning och några svårigheter

liknande dem vid radiumhemmet har icke uppkommit.

Någon risk för att landstingen skulle komma att förorsakas onödiga

kostnader om kravet på remiss vid intagning på radiumhemmet slopades

synes mig icke föreligga. Det gäller här vård som i regel icke kan meddelas

på landstingslasaretten, och det torde icke komma i fråga, att det förhållandevis

ringa antalet platser å radiumhemmet belägges med patienter

som icke verkligen är i behov av vård på hemmet. Det kan f. ö. anmärkas,

att ett landstings utgifter för eu patient å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

är lägre än landstingets kostnader för en patient å landstingets

eget sjukhus.

Jag anser sålunda att kravet på remiss vid intagning på radiumhemmet

icke hör utgöra eu oeftergivlig förutsättning för alt vårdbidrag skall utgå.

I de flesta fall torde det dock vara lämpligt alt remiss från hemorten finns,

men överläkaren vid hemmet hör ha möjlighet alt även i andra fall ta in

cn patient. Jag förutsätter emellertid alt överläkaren och vederbörande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 66

lasarettsläkare skall samarbeta i dessa frågor. Sålunda bör samråd i regel

ske, såvida detta icke skulle medföra menligt dröjsmål med patientens intagning

å radiumhemmet.

Radiumhemmet synes mig alltså inta en särställning och de i bidragsförordningen

föreskrivna villkoren för att vårdbidrag skall utgå torde icke

böra avse radiumhemmet.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet utarbetats

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 § § förordningen

den 30 juni 1937 (nr 655).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom inrikesdepartementet

upprättade förslaget till förordning om ändrad Igdelse av

1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från

landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna

för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Jeppsson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55

502664

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:134 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i den kommunala vallagen. s. 10 i texten
  2. 2LU 1955:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 s. 1 i texten