Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

1955-02-04 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:69, Med förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 69 år 1955

1

Nr 69

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28

juni 1946 (nr 469); given Stockholms slott den 4 februari

1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 35 § 2 mom.

och 63 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att präst, som bebor prästgård, i mantalsskrivningshänseende

icke vidare skall anses likställd med ägare av prästgården

samt att polisman, som verkställer delgivning av anmaning att lämna uppgift

till kyrkobokföring eller mantalsskrivning, icke längre skall äga rätt

till särskild gottgörelse för delgivningen. 1

1 Bihong till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 69.

opaginerad Kontrollera mot PDF

- Kungl. Maj.ts proposition nr 69 är 1955

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 63 § folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 35 § 2 inom. och 63 § folkbokföringsförordningen

den 28 juni 19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

35 §.

2 inom. Lika med ----menig
het;

samt

4) innehavare av publikt boställe,

prästgård eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe,

prästgård eller på lön anslagen

jord skall anses den tjänsteinnehavare

eller annan, som författningsenligt

äger nyttja fastigheten eller

tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande

i ecklesiastik boställsordning

avsett löneboställe är vederbörande

pastorat att anse som innehavare.

63 §.

Anmaning, varom — — — lämpligt

vite.

Polisman, som verkställer delgivning

av anmaning, äger att därför av

den försumlige undfå gottgörelse

med fem kronor för varje förrättning.

Rörande indrivning av gottgörelse

som här avses är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse.

35 §.

2 mom. Lika med---menig
het;

samt

4) innehavare av publikt boställe,

eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe

eller på lön anslagen jord

skall anses den tjänsteinnehavare eller

annan, som författningsenligt

äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta

dess avkastning. Beträffande

i ecklesiastik boställsordning avsett

löneboställe är vederbörande pastorat

att anse som innehavare.

63 §.

Anmaning, varom---lämp
ligt

vite.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955. 1

1 Senaste lydelse av 63 § se 1953:336.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för ecklesiastik- och civildepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,

fråga om vissa ändringar i folkbokföring sförordningen den 28 juni 19 hd

(nr b69) samt anför därvid följande.

1. Ändring av 35 § 2 mom. folkbokföringsförordningen

Gällande bestämmelser in. in.

Enligt 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen skall vid mantalsskrivning

i mantalslängder uppföras alla vid ingången av mantalsåret bestående fastigheter

med angivande vid varje fastighet av dess ägare eller innehavare.

Enligt 35 § 2 mom. skall lika med ägare av fastighet vid mantalsskrivningen

anses, bland andra, innehavare av prästgård. Vidare föreskrives, att såsom

innehavare av prästgård skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som

författningsenligt äger utnyttja fastigheten eller tillgodonjuta avkastningen.

De i 35 § 2 mom. meddelade bestämmelserna angående vem som skall anses

likställd med ägare av fastighet, är föranledda av och utformade med hänsyn

till bestämmelserna i 13 § kommunalskattelagen angående skattskyldighet

för fastighet, sådant detta författningsrum löd enligt lag den 30 augusti

1932, nr 411.

Enligt dessa äldre bestämmelser i kommunalskattelagen, vilka tillämpades

sista gången vid 1953 års taxering, var präst skyldig utgöra fastighetsskatt

för prästgård på landet, som han behodde, ävensom skatt för inkomst

därav. Ifrågavarande bestämmelser om prästs skattskyldighet föranleddes

därav, att enligt 1910 års prästlöneregleringslag präst på landet såsom löneförmån

ägde rätt till fri bostad å prästgård.

Enligt lag den 5 juni 1953 (nr 400) om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), som trädde i kraft den 1 januari 1955, skall

fastighetsskatt påföras sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxe
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Knngl. Maj.ts proposition nr 69 år 1959

ring. Därefter skall i stället för fastighetsskatt kommunal inkomstskatt uttagas,

beräknad på ett s. k. garantibelopp för fastigheten.

Vid 1954 års riksdag beslöts i anledning av propositionen nr 11/1954,

bland annat, att prästgårdarna skulle undantagas från skatteplikt. I anslutning

därtill vidtogs den ändringen av kommunalskattelagen att där

förekommande stadganden om att innehavare av prästgård vore i ägarens

ställe skattskyldig och att såsom innehavare av prästgård skulle anses den

tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt ägde nyttja fastigheten

eller tillgodonjuta dess avkastning, utgick. Vidare infördes ett stadgande

av innebörd att prästgård, som avses i ecklesiastik boställsordning,

skall vara undantagen från skatteplikt. Ifrågavarande bestämmelser har

upptagits i lagar den 19 februari 1954, nr 43 och 44, innefattande vissa ändringar

i kommunalskattelagen, vilka tillämpats första gången vid 1954 års

taxering.

Departementschefen

I 35 § 2 mom. folkbokföringsförordniingen förekommande stadgande om

att innehavare av prästgård skall anses lika med ägare är föranledd av den

äldre bestämmelsen i kommunalskattelagen att präst, som bebodde prästgård,

skulle utgöra fastighetsskatt för denna. Sedan prästgård blivit undantagen

från skatteplikt, bör nyssnämnda stadgande i folkbokföringsförordningen

utgå. Jag förordar att 35 § 2 mom. nämnda förordning ändras i överensstämmelse

härmed.

2. Fråga om ändring av 63 § folkbokföringsförordningen

Inledning

I en den 3 november 1954 dagtecknad promemoria har assessorn i kammarrätten

S. F. von Otter, vilken av mig, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 29 juni 1951, den 30 juni samma år tillkallats med uppdrag att

tillsvidare såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda med utredning

av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet, föreslagit sådan

ändring i 63 § folkbokföringsförordningen, att polisman, som verkställer

delgivning av anmaning, varom där förmäles, icke vidare skall vara berättigad

till särskild gottgörelse härför.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet —

efter hörande av direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län — efter hörande av Göteborgs stads drätselkammare,

länsstyrelsen i Norrbottens län, statspolisintendenten, Svenska

stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

Gällande bestämmelser m. in.

Folkbokföringsförordningen innehåller bestämmelser om bl. a. allmänhetens

anmälnings- och uppgiftsskyldighet rörande sådana förhållanden,

som är av betydelse för kyrkobokföring och mantalsskrivning. Underlåtenhet

att fullgöra föreskriven anmälnings- eller uppgiftsskyldighet kan i

vissa fall straffas med böter högst trehundra kronor (jfr 62 §). I

andra fall av underlåtenhet kan den försumlige anmanas att fullgöra sin

skyldighet (jfr 63 §) nämligen: då anmälan om barns födelse icke gjorts

inom föreskriven tid (16 §); då, i samband med att anmälan om flyttning

göres, flyttningsbetyg icke avlämnas eller icke, efter meddelad påminnelse,

insändes (21 §); då någon, som uttagit utvandringscertifikat, icke utvandrat

samt underlåtit att återlämna utvandringscertifikatet (24 § 4 mom.);

då pastor erhåller vetskap om att någon flyttat till eller inom församlingen

men flyttningen icke anmälts inom föreskriven tid (27 §); och då mantalseller

arbetsgivareuppgift eller huvudförteckning ej avlämnats inom föreskriven

tid eller avlämnad uppgift är ofullständig (44 §).

Anmaning bör enligt 63 §, där omständigheterna ej till annat föranleder,

tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Då så anses påkallat må

dock polismyndighet anlitas för delgivningen. Om anmaningen icke hörsammas,

må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen,

som äger förelägga den försumlige lämpligt vite.

63 § andra och tredje styckena folkbokföringsförordningen har följande

lydelse: »Polisman, som verkställer delgivning av anmaning, äger att därför

av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

,,

Rörande indrivning av gottgörelse som här avses är särskilt stadgat.»

Av kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 441) angående indrivning av polisman

m. fl. tillkommande gottgörelse för infordrande av uppgifter in. m. till

mantals- och kyrkoskrivning framgår, att gottgörelsen under vissa angivna

förutsättningar må uttagas genom utmätning utan föregående dom eller

utslag.

Enligt kungörelse den 4 juni 1954 (nr 317) angående redovisning av andel

i restavgift in. in., som utgår till vissa polismän, vilken kungörelse trätt i

kraft den 1 juli 1954, äger polisman icke längre, såvida han icke jämlikt

övergångsbestämmelserna till polislönereglementet är bibehållen vid sin

rätt till sportler, behålla den gottgörelse, som tillkommer honom jämlikt 63 §

folkbokföringsförordningen. Gottgörelsen skall i stället tillfalla statsverket,

därest statsverket bidrager till kostnaden för polismannens avlöning, samt

eljest vederbörande polisdistrikt.

Beträffande tillkomsten av stadgandet i 63 § folkbokföringsförordningen

må erinras om följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

hungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

I 1861 ars mantalsskrivningsförordning stadgades bötespåföljd för underlåtenhet

att avlämna mantalsuppgift. Det År 1889 avgivna betänkande, som

sedermera efter överarbetning kom att ligga till grund för förordningen den

6 augusti 1894 angående mantalsskrivning, innehöll icke någon föreskrift om

bötespåföljd i förevarandc avseende utan allenast ett stadgande angående

skyldighet för pastor eller mantalsskrivningsförrättare att låta infordra vederbörlig

mantalsuppgift. I 1889 års betänkande anfördes.

llava för sin del *cke kunnat annat än finna det oegentligt,

att bötesstraff stadgas för en försummelse av ifrågavarande beskaffenhet

och erfarenheten har också ådagalagt, att de nu föreskrivna böterna, särskdt

de för underlåtenhet att avlämna flyttningsbetyg, i verkligheten icke

.i i.a utdomas> Vllket förhållande naturligen föranletts, bland annat av

vederbörande pastorers motvilja för att anmäla sina församlingsbor tilfbötesstraff.

Det synes kommitterade för övrigt vara av mindre vikt att en person

blir straffad för det han underlåtit att avlämna en för mantalsskrivning

n. , ^ handling än att denna handling verkligen kommer till någon nytta

vid förrättningen.

Enligt de intill år 1947 gällande 1894 års mantalsskrivningsförordning

och förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande

ålåg det allmänheten att till mantalsskrivningen och kyrkobokfOringen lämna

vissa uppgifter angående personliga förhållanden. Uraktlåt någon att

lämna mantalsuppgift borde han enligt 15 § mantalsskrivningsförordningen,

om han fanns inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren anmanas att

inom viss tid efter delfåendet fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Anmaning

kunde genom polismyndighetens försorg tillställas den försumlige. Hörsammades

icke anmaning eller fanns den försumlige icke inom orten

finge biträde anlitas av länsstyrelsen, som ägde förelägga lämpligt vite. Motsvarande

bestämmelser gällde vid fall av underlåtenhet att lämna flyttningsbetyg.

Polisman, som verkställde delgivning av anmaning att lämna mantalsuppgift

eller föreläggande att lämna flyttningsbetyg, ägde av den försumlige

undfå gottgörelse med fem kronor.

Försummade någon att, om han tagit ut flyttningsbetyg till utlandet men

icke lämnat riket, inom föreskriven tid återlämna betyget eller försummade

den som inflyttat från utlandet att anmäla sig till kyrkobokföring i riket

kunde han straffas med böter från och med fem till och med etthundra

kronor (35 § 2 mom. kyrkobokföringsförordningen).

Folkbokföringskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till omorganisation

av folkbokföringen (SOU 1944:52) bestämmelser, i huvudsak

överensstämmande med de ovan återgivna bestämmelserna i folkbokföringsförordningen.

Dock skulle polisman, som verkställde delgivning av anmaning

eller föreläggande, enligt förslaget undfå gottgörelse med tio kronor.

I motiven till de föreslagna bestämmelserna erinrade folkbokföringskommittén

om nyssnämnda i 1889 års betänkande gjorda uttalande. Kommittén

erinrade vidare om att i propositionen 1894 däremot föreslagits ett stad
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 6!) år 1955

7

gande om bötespåföljd för underlåtenhet att avlämna mantalsuppgift. Därjämte

hade den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om uteblivna mantalsuppgifters

infordrande bibehållits. Departementschefen hade anfört, att

det här gällde icke blott att avhjälpa följderna av den försummade uppgiftsskyldigheten

utan lika mycket att förebygga själva försummelsen. I detta

avseende syntes det näppeligen kunna betvivlas, att böteshotet, helst i förening

med ersättningsskyldighet för infordrandet av felande uppgift, skulle

verka kraftigare än endast risken att få betala sistnämnda ersättning. I

riksdagen hade det emellertid ansetts olämpligt att stadga bötesstraff för

en försummelse av förevarande beskaffenhet. Folkbokföringskommittén,

för vilken det ifrågavarande spörsmålet vore aktuellt icke blott med avseende

å uppgiftsskyldigheten vid mantalsskrivning utan även i vissa andra

hänseenden, anslöt sig i princip till den åsikt, som i propositionen uttalats

av departementschefen. I vissa fall, då på grund av tillräckliga kontrollmöjligheter

försummelse svårligen kunde undgå upptäckt och dess menliga

verkan sålunda i huvudsak torde inskränka sig till att skyldigheten måste

särskilt utkrävas, förklarade sig kommittén dock, för att så mycket som

möjligt begränsa användningen av straff, anse infordrandet och den därmed

under vissa förutsättningar förbundna ersättningsskyldigheten kunna

vara tillfyllest jämväl som preventivreaktion. Angelägenheten av att försummelse

förebyggdes syntes nämligen i dylika fall framstå med något

mindre styrka än eljest, och för övrigt syntes den förebyggande verkan,

sedan insikten om att försummelse städse måste tvångsvis gottgöras, väl

trängt igenom i det allmänna medvetandet, icke bliva mindre trots den

mindre strängheten.

över folkbokföringskommitténs förslag inhämtades yttrande av, bland

andra, statspolisintendenten, vilken framhöll, att anmaning i första hand

borde tillställas vederbörande i rekommenderat brev och att endast i andra

hand delgivning genom polismyndighet borde ifrågakomma. Föreskriften

om gottgörelse vid delgivning hade viss karaktär av sportel. Sportelsystemet

vore emellertid på avskrivning. Däremot syntes ett > bötesbelopp > om tio

kronor böra utkrävas, vilket belopp borde tillfalla statsverket.

I det förslag till folkbokföringsförordning, som genom proposition nr 255

förelädes 1946 års riksdag, upptogs efter omarbetning de inledningsvis omnämnda

bestämmelserna om uppgiftsskyldighet och amnaningsförfarande

i 38, 44 och 63 §§.

Vid propositionens avlåtande anförde dåvarande chefen för finansdepartementet,

efter att ha framhållit att den, soin trots påminnelse försummat

att för kyrkobokföring anmäla barns födelse eller namn, borde av pastor anmanas

att inom viss tid efter delfåendet av anmaningen fullgöra sin skyldighet

och att länsstyrelsen borde äga befpgephet att förelägga den försumlige

vite, om anmaniqgen ej hör.samjpades, bl. a, följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kuiujl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

Polisman som verkställer delgivning av anmaning äger enligt kommittéförslaget

rätt att av den försumlige erhålla gottgörelse härför ined 10 kronor

för varje förrättning. Liknande bestämmelser finnas för närvarande i

bland annat kyrkoboktöringsförordningen, mantalsskrivningsförordningen

och taxeringsförordningen, dock att gottgörelsen enligt dessa författningar

utgår med endast 5 kronor för varje förrättning. I ett par remissyttranden

har emellertid framhållits, att gottgörelsen hade viss karaktär av sportel

och att sportelsystemet vore på avskrivning. Med hänsyn härtill har i yttrandena

föreslagits, att i stället ett »bötesbelopp» om 10 kronor borde

utkrävas, vilket belopp borde tillfalla statsverket. Frågan om en revidering

av de hittills tillämpade principerna i förevarande hänseende synes emellertid

böra upptagas till behandling först i sammanhang med en omprövning

av andra liknande spörsmål. För närvarande torde därför bestämmelser i

ämnet böra utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag,

dock att någon höjning av ersättningsbeloppet utöver vad nu gäller icke

torde böra ske.

Vad angick frågan om tvångsmedel vid försummelse att fullgöra uppgiftsskyldighet

till mantalsskrivningen förklarade sig departementschefen biträda

kommittéförslaget, vilket byggde på att för anmaningsförfarandet vid mantalsskrivning

skulle gälla samma bestämmelser som i fråga om anmaning

att göra anmälan till kyrkobokföringen.

Sedan andra särskilda utskottet med en redaktionell ändring i 63 § första

stycket tillstyrkt det framlagda förslaget, antogs propositionen i här ifrågakomna

delar av riksdagen med den av utskottet föreslagna ändringen.

Promemorian

Utredningsmannen framhåller, att försummelse att fullgöra anmälningseller

uppgiftsskyldighet enligt folkbokföringsförordningen i allmänhet syntes

bero på glömska eller förbiseende. Som regel fullgjorde också den

försumlige sin skyldighet omedelbart efter det han blivit påmind därom.

Enär det för folkbokföringsmyndigheterna vore angeläget att — framför allt

under den tid då mantalsskrivningsförrättningarna påginge — få in felande

uppgifter snarast möjligt, skedde påminnelse ofta per telefon eller genom

vanligt brev. Erfarenheten hade nämligen visat att det i regel toge längre

tid att få ett rekommenderat brev än ett vanligt brev besvarat. Först

om en på angivet sätt gjord påminnelse ej finge åsyftad verkan, utsändes

anmaning med rekommenderat brev eller delgåves den genom polismyndighetens

försorg. Sistnämnda form för delgivning vore avsedd att komma till

användning allenast i undantagsfall för att polismyndigheten i största möjliga

utsträckning skulle befrias från delgivningsuppdrag av detta slag samt

i någon mån även för att en försumlig icke i onödan skulle betungas med

kostnad för delgivningen.

Delgivning genom polismyndighets försorg skedde också numera mycket

sällan, framhålles vidare i promemorian. I de fall, då polisman anlitats för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år J955

9

delgivning, hade det inträffat att den stadgade ersättningen om fem kronor

icke avkrävts vederbörande. I fall, där krav visserligen framställts men ersättning

trots detta ej lämnats, syntes det höra till sällsyntheterna att indrivning

skett.

Utredningsmannen erinrar vidare om, att det hittills icke förelegat någon

skyldighet för polisman att utkräva ersättningen eller att föranstalta om

indrivning av sådan. Efter polislöneregleringens genomförande syntes det

emellertid få anses vara ett tjänsteåliggande för polisman, som verkställer

delgivning jämlikt 63 § folkbokföringsförordningen, att avfordra vederbörande

den ifrågavarande gottgörelsen, vilken därefter skall, om icke polismannen

jämlikt övergångsbestämmelserna till polislönereglementet är bibehållen

vid sin rätt till sportler, redovisas till statsverket eller polisdistriktet.

Polismannen blir vidare skyldig att föranstalta om indrivning av belopp

som ej erlagts.

Enligt utredningsmannens mening vore det att befara att — om nu gällande

bestämmelse om gottgörelse till polisman för verkställd delgivning

bibehålies — statsverkets kostnader för redovisning och indrivning av ersättningarna

kommer att överstiga vad som inflyter. Därtill komme att det

skäl, som tidigare kunde åberopas till stöd för bestämmelsens fortvaro —

nämligen att gottgörelsen om fem kronor hade karaktären av ersättning till

polismannen för av honom nedlagt arbete — icke längre förelåge. Utredningsmannen

föreslår därför att bestämmelserna i 63 § andra och tredje

styckena folkbokföringsförordningen upphäves.

Utredningsmannen erinrar om, att förslag om införande av bestämmelser

om bötespåföljd för underlåtenhet att lämna bland annat mantalsuppgift

tidigare avvisats av riksdagen. Om den särskilda gottgörelsen till

polisman, som verkställer delgivning av anmaning, i enlighet med vad utredningsmannen

föreslagit slopas, kunde detta möjligen utgöra anledning

att på nytt upptaga frågan om införande av bötespåföljd för underlåtenhet

som här avses. Därvid måste emellertid beaktas ett av de skäl, som tidigare

åberopats mot införande av påföljd, nämligen att straff icke lämpligen

borde stadgas i fall, där på grund av tillräckliga kontrollmöjligheter försummelse

svårligen kunde undgå upptäckt. Anledning syntes icke föreligga

att nu intaga någon annan ståndpunkt till denna principiella fråga, helst

som erfarenheten visat dels att det i regel icke mötte några svårigheter för

myndigheterna att få in felande uppgifter och dels att vitesföreläggande

praktiskt taget aldrig behövt tillgripas. Om de nu gällande bestämmelserna

skulle ersättas med ett stadgande om påföljd för underlåtenhet att fullgöra

anmälnings- eller uppgiftsskyldighet, varom här vore fråga, måste förutsättas

att antalet åtal bleve obetydligt. Kostnaderna för det allmänna för

genomförandet av ett sådant åtal samt för indrivning av utdömda böter

skulle sannolikt, såvida icke bötesbeloppet sattes relativt högt, överstiga

vad som komme att inflyta till statsverket.

Bi haag till riksdagens protokoll 195!). 1 sand Nr til).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

I promemorian erinras vidare om att enligt 55 § 3 mom. gällande taxeringsförordning,

krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning av vitesföreläggande,

som meddelats jämlikt nämnda förordning, därför äger att

av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

Denna bestämmelse saknade emellertid motsvarighet i det förslag till ny

taxeringsförordning, vilket upprättats av 1950 års skattelagssakkunniga (Betänkande

med förslag till effektivare taxering: SOU 1954:24).

Det förelåge enligt utredningsmannens mening icke någon anledning att

ersätta det i folkbokföringsförordningen förekommande stadgandet om gottgörelse

till polisman med ett stadgande om bötesstraff.

Om de föreslagna ändringarna i folkbokföringsförordningen genomfördes,

borde motsvarande ändring göras i 57 § kungörelsen den 19 december

1947 (nr 944) angående folkbokföringen i Stockholm och 52 § kungörelsen

den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i Göteborg, sådant sistnämnda

författningsrum lyder enligt kungörelse den 30 maj 1952 (nr 340).

Därjämte borde den inledningsvis berörda kungörelsen den 15 juni 1944 (nr

441) upphävas.

Yttranden

Utredningsmannens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av

samtliga remissmyndigheter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

framhåller i sitt yttrande, att i den mån polismännens och exekutorernas

sportler indragits till det allmänna, avgiftens karaktär av ersättning

för utfört arbete bortfölle. I den mån sportlerna icke indragits, kunde dock

avgiftens slopande komma att i förekommande fall innebära en inkomstminskning

för vederbörande exekutor. Då det emellertid, enligt vad länsstyrelsen

inhämtat, ytterst sällan förekomme, att anmaningar delgåves mot såd-an

avgift, syntes inkomstbortfallet praktiskt taget bli utan betydelse.

Departementschefen

Enligt utredningsmannens förslag skall nu gällande bestämmelse om rätt

för polisman, som verkställer delgivning av anmaning att lämna vissa uppgifter

till kyrkobokföring och mantalsskrivning, att uppbära gottgörelse därför

upphävas. Enär ersättningen i fråga har viss karaktär av sportel och

sportelsystemet är under avskrivning, får jag förorda att författningsändringen

genomföres. Jag finner mig även böra biträda vad utredningsmannen

uttalat därom, att anledning saknas att ersätta den nuvarande bestämmelsen

med ett stadgande om bötesstraff.

3. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

11

måtte genoin proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet

i överensstämmelse med det anförda upprättat förslag till förordning

om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 63 § folkbokföringsförordningen

den 28 juni 19i6 (nr i69).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Häggquist

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:127 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen dem, 3 januari 1949 a1 i texten
  2. 3LU 1955:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i fotkbokföringsförordningen den 28 juni 19i6 s. 1 i texten