Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 1940 års lagtima riksdag

1955-02-04 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:77, Angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 1940 års lagtima riksdag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

1

Kr 77

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till

vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning

i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 1940

års lagtima riksdag; given Stockholms slott den 4

februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I två den 23 november 1954 meddelade domar har högsta domstolen förklarat,

att vissa vid 1940 års lagtima riksdag beslutade inskränkningar i

löne- och semesterförmåner till bl. a. vissa ordinarie civila befattningshavare

under tjänstledighet för fullgörande av militärtjänstgöring, som ålegat dem

i egenskap av beställningshavare i reserven in. m. under förstärkt försvarsberedskap

eller partiell mobilisering, icke låter sig förena med den rätt som

genom civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 tillerkänts dem. Till

följd härav har statsverket förpliktats att till kärandena i de två ifrågavarande

målen utge ersättning för de minskade förmånerna jämte ränta och rättegångskostnadsersättning.

I propositionen föreslås, att Kungl. Maj :t erhåller

bemyndigande att — utan hinder av de ifrågavarande vid 1940 års lagtima

riksdag fattade besluten — medge ersättning i sådana fall, där förhållandena

är desamma som i nyss åsyftade båda mål och preskription icke inträtt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195!). 1 samt. Nr Ti

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för civildepartementet, statsrådet Lange, fråga om ersättning till vissa

beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till

följd av beslut vid 19&0 års lagtima riksdag samt anför därvid följande.

I civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939, vilket trädde i kraft den

1 juli 1939, stadgades i 12 §, att för tid, under vilken ordinarie tjänsteman

åtnjöt tjänstledighet från sin befattning, skulle med hans avlöning förhållas

på sätt i 13—17 §§ reglementet stadgades, så framt icke Kungl. Maj:t fann

skäl att för visst fall bestämma annorlunda. Enligt 13 § 2 mom. skulle ordinarie

tjänsteman vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han fullgjorde

honom såsom beställningshavare i reserven, å reservstat eller å övergångsstat

eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren åliggande tjänstgöring

eller under vilken han genomgick utbildningskurs för äldre reservofficerare

eller under vilken han var inkallad till värnpliktstjänstgöring. Vidare skulle

tjänsteman likaledes vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han genomgick

för konstituerad landstormsofficer föreskriven befälskurs, landstormsbefälsövning

eller kompletteringskurs eller med kompletteringskurs jämställd

annan kurs eller övning, dock högst 14 dagar av ett och samma kalenderår.

Bestämmelser liknande dem, som sålunda meddelats för ordinarie tjänstemän

vid den nyreglerade civila statsförvaltningen, fanns intagna i civila

icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939, såvitt angår extra ordinarie

tjänstemän i allmänhet. Vid tjänstledighet för vanlig värnpliktstjänstgöring

fick dock sådan tjänsteman vidkännas C-avdrag men erhöll i stället viss

särskild ersättning.

Enligt 11 § 1 mom. civila avlöningsreglementet ägde ordinarie tjänsteman

årligen å tid, som prövades lämplig med hänsyn till göromålens behöriga

gång, åtnjuta semester under visst antal dagar. Motsvarande bestämmelser

fanns meddelade i civila icke-ordinariereglementet. Lärare vid de allmänna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 77

läroverken, folk- och småskoleseminarierna m. fl. statliga läroanstalter ägde

enligt de i reglementena meddelade föreskrifterna i stället för semester åtnjuta

ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrevs. Några bestämmelser

om utbyte av semester eller ferier mot kontant gottgörelse fanns ej meddelade.

De här anförda bestämmelserna i civila avlöningsreglementet om lön under

tjänstledighet för militärtjänstgöring samt om semester och ferier var

icke medtagna bland de bestämmelser, i vilka ordinarie tjänsteman uttryckligen

var skyldig att underkasta sig ändring.

I prop. 1939 V: 72 anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, att

de i civila avlöningsreglementet meddelade bestämmelserna om avlöning till

civil tjänsteman, som i egenskap av beställningshavare i reserven m. m. inkallades

till militärtjänstgöring, föranledde, att den sammanlagda löneinkomsten

från försvarsväsendet och å den civila tjänsten blev högre än den

löneinkomst tjänstemannen under tiden skulle ha uppburit vid tjänstgöring

i den civila tjänsten. Åtminstone i vissa fall uppgick härvid den sammanlagda

löneinkomsten till ett belopp, som icke kunde anses sakligt motiverat. Emellertid

framhöll departementschefen samtidigt, att en reservofficer redan enligt

gällande förordningar rörande arméns och marinens reserver var under

tjänstgöring i fredstid tillförsäkrad lön enligt löneklass motsvarande den,

som stadgades i krigsavlöningsreglementet. En ändring av bestämmelserna

om reservofficerarnas löneförmåner syntes därför knappast kunna göras tilllämplig

på de civila tjänstemän, som då innehade fullmakt å beställning såsom

reservofficer. Liknande var förhållandet i fråga om beställningshavare

å reservstat och å övergångsstat samt beträffande officer i väg- och vattenbyggnadskåren.

Ej heller var det enligt departementschefens uppfattning

med då gällande civila avlöningsbestämmelser möjligt att från tillämpningen

av stadgandena om rätt till lön med B-avdrag å den civila tjänsten undantaga

dåvarande ordinarie befattningshavare som inkallades till tjänstgöring under

den anbefallda förstärkta försvarsberedskapen. För befattningshavare

åter, som framdeles vann ordinarie anställning, syntes ändrade bestämmelser

i förevarande hänseende böra genomföras.

Departementschefen framhöll vidare, att i motsats till vad som gällde för

ordinarie befattningshavare något hinder icke förelåg att häva den rätt till

lön med B-avdrag, som extra ordinarie tjänsteman enligt civila icke-ordinariereglementet

ägde vid tjänstgöring under den förstärkta försvarsberedskapcn

såsom beställningshavare i reserven in. in.

I överensstämmelse med ett i nämnda proposition framlagt förslag, vilket

riksdagen lämnat utan erinran, utfärdade Kungl. Maj :t den 22 december

1939 kungörelse (nr 967), innefattande hl. a. bestämmelser om avlöning till

i civila icke-ordinariereglemenlet avsedda extra ordinarie och extra tjänstemän

samt aspiranter under tjänstledighet för fullgörande i anledning av anbefalld

förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering av dem åliggande

militär t jänstgöring i egenskap av beställningshavare i reserven, å re
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

servstat eller å övergångsstat eller såsom officerare i väg- och vattenbyggnadskåren.

Kungörelser med bestämmelser av motsvarande innehåll utfärdades

samtidigt beträffande extra ordinarie och vikarierande lärare vid högre

kommunala skolor samt vid folkskoleväsendet (nr 968 och 969). Ifrågavarande

bestämmelser innebar i huvudsak, att vederbörande skulle, utan

hinder av vad som fanns stadgat däremot stridande, på den civila befattningen

avstå samtliga på tjänstledighetstiden belöpande avlöningsförmåner; dock

skulle han, om den honom enligt de för försvarsväsendet gällande bestämmelserna

tillkommande månadslönen understeg den avlöning för månad,

som han vid tjänstgöring i den civila befattningen skulle ha ägt åtnjuta, på

denna befattning uppbära skillnaden (den s. k. minimiregeln).

Frågan om avlöning till ordinarie befattningshavare, som av nyssnämnd

anledning inkallats till militärtjänstgöring såsom beställningshavare i reserven

m. in. upptogs sedermera till behandling i en inom finansdepartementet

utarbetad promemoria. Efter erinran om vad i ärendet förekommit

vid 1939 års urtima riksdag uttalades i promemorian, att den för icke-ordinarie

tjänstemän beslutade minimiregeln, i den mån så lät sig göra, borde gälla

också de ordinarie tjänstemännen. Enligt den uppfattning, som kom till

uttryck i promemorian, skulle en dylik bestämmelse icke kunna göras tilllämplig

på de tjänstemän, som redan då innehade ordinarie befattning, utan

endast på de befattningshavare, som därefter vann ordinarie anställning. Det

syntes angeläget, att denna sistnämnda kategori av ordinarie tjänstemän genom

en uttrycklig föreskrift i reglementet förpliktades att underkasta sig

ändring i reglementets bestämmelser på förevarande punkt. I sådant syfte

borde bland de bestämmelser, beträffande vilka tjänsteman uttryckligen var

skyldig att underkasta sig ändringar, jämväl böra upptagas 13 § 2 mom.

I utlåtande över promemorian tillstyrkte allmänna lönenämnden, att minimiregeln

utsträcktes att gälla jämväl beträffande ordinarie befattningshavare.

Emellertid ville lönenämnden erinra, att i 12 § civila avlöningsreglementet

stadgades, att för tid, under vilken tjänsteman åtnjöt tjänstledighet

från sin befattning, skulle med hans avlöning förhållas på sätt i 13—17 gg

stadgades, så framt icke Kungl. Maj :t fann skäl att för visst fall annorlunda

bestämma. Lönenämnden ville för sin del ifrågasätta, huruvida icke Kungl.

Maj :t ägde möjlighet att med stöd av denna bestämmelse föreskriva större

avdrag å lönen än B-avdrag i särskilda fall, där redan utnämnda ordinarie

tjänstemän under sin militära tjänstgöring åtnjöt en sammanlagd avlöning

av statsmedel, som framstod såsom onormalt hög.

Promemorieförslaget framlades i mars 1940 för riksdagen i prop. VJW

L: 144. Dåvarande chefen för finansdepartementet tillstyrkte därvid, att civila

avlöningsreglementet så ändrades, att blivande innehavare av ordinarie

tjänster generellt förpliktades att underkasta sig jämkningar i de i 13 g 2

mom. meddelade föreskrifterna om lön under ledighet för militärtjänstgöring

och att minimiregeln gjordes tillämplig på dem. Enligt departementschefens

uppfattning kunde det av allmänna lönenämnden åberopade stadgandet icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

anses ge Kungl. Maj:t befogenhet att jämväl beträffande dem, som redan

innehade ordinarie anställning, vidtaga begränsning i de i 13 § 2 mom. reglementet

stadgade avlöningsförmånerna. Däremot mötte icke hinder att tilllämpa

minimiregeln jämväl på dåvarande ordinarie lärare, vilkas avlöningsförhållanden

reglerades genom avlöningsreglementena för de högre kommunala

skolorna samt för lärare vid folkskole- och nomadskoleväsendet. Löneregleringen

för dem hade nämligen endast provisoriskt genomförts.

I utlåtande den 23 april 1940 nr 113 tillstyrkte statsutskottet förslaget om

utfärdande av bestämmelser i syfte att göra minimiregeln tillämplig på blivande

innehavare av ordinarie befattningar under civila avlöningsreglementet

för tid, varunder dessa tjänstemän i egenskap av beställningshavare i

reserven m. in. fullgjorde militärtjänst i anledning av anbefalld förstärkt

försvarsberedskap eller partiell mobilisering. Utskottet ansåg emellertid, att

ur såväl rättvise- som statsfinansiella synpunkter starka skäl talade för att

jämväl dåvarande ordinarie tjänstemän underkastades minimiregelns tilllämpning.

Förarbetena till civila avlöningsreglementet syntes utskottet också

ge vid handen, att bestämmelserna i 13 § 2 mom. om B-avdrag för tid,

varunder befattningshavare fullgjorde honom såsopi beställningshavare i

reserven in. in. åliggande tjänstgöring, närmast utformats med tanke på sådan

tjänstgöring, som vederbörande under normala förhållanden hade att

författningsenligt fullgöra för att kunna bibehalla sin anställning vid försvaret,

men däremot icke varit avsedda att reglera avlöningsförmånerna under

en försvarsberedskap av den omfattning, som dåmera genomförts. Under

sådana omständigheter syntes utskottet hinder icke föreligga att utsträcka

minimiregelns tillämpning till ordinarie befattningshavare, som redan innehade

ordinarie tjänst. Vad departementschefen anfört rörande minimiregelns

tillämpning på ordinarie lärare vid de högre kommunala skolorna samt

folk- och nomadskolorna gav icke utskottet anledning till erinran.

Riksdagen anslöt sig enhälligt till utskottets utlåtande.

Genom kungörelse den 24 maj 1940 (nr 470) förordnade Kungl. Maj :t,

att minimiregeln skulle tillämpas på ordinarie tjänsteman, som avsågs

i civila avlöningsreglementet. I enlighet med riksdagens beslut omfattade

kungörelsen även tjänstemän, som redan tidigare blivit innehavare av ordinarie

tjänst. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juni 1940. Genom kungörelse

den 21 juni 1940 (nr 607) ändrades civila avlöningsreglementet så att ordinarie

befattningshavare uttryckligen förklarades skyldiga att underkasta

sig ändringar i reglementets bestämmelser om lön under tjänstledighet för

militärtjänstgöring.

Samma dag, som förstnämnda kungörelse utfärdades, avlät Kungl. Maj:t

en proposition till riksdagen angående vissa av krisläget föranledda lönespörsmål

(prop. 1940 L: 294). I propositionen, som grundade sig på cn inom

finansdepartementet upprättad promemoria rörande vissa lönespörsmål, som

sammanhängde med krisläget, behandlades eu fråga om semester eller ferier

under militärtjänstgöring.

I skrivelse den 15 maj 1940 hade statens krisrevision hemställt, att be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

stämmelser skulle utfärdas av innebörd, att semester icke skulle få beviljas

tjänsteman under tid, då han var inkallad till militärtjänstgöring, och att av

ferietid skulle såsom tjänstledighet betraktas tid, under vilken tjänsteman

fullgjorde militärtjänstgöring. Enligt vad krisrevisionen erfarit hade vissa

myndigheter dittills ansett sig oförhindrade att på ansökan medge, att inkallad

tjänsteman fick utbyta tjänstledighet mot semester. Likaså hade det

förekommit, att lärare eller annan tjänsteman, som i stället för semester

åtnjöt ferier, beviljats tjänstledighet till ferietidens början och därefter ansetts

i vanlfg ordning åtnjuta ferier, oaktat den militära tjänstgöringen alltjämt

pågått. Detta innebar, att vederbörande under den fingerade semesteroch

ferietiden erhållit oavkortad lön från sin civila befattning eller med

andra ord att förmånen av semester eller ferier i strid mot sitt egentliga

syfte och — såvitt krisrevisionen kunde finna — även i strid mot grunderna

för avlöningsreglementet evalverats i kontanter. Särskilt anmärkningsvärd

skulle en dylik ordning te sig, om den kom att tillämpas på reserv- och

landstormsofficerare under sommarferierna. En lärare, som tillika var reservofficer,

skulle exempelvis under omkring 2 1/2 månader få uppbära såväl

oavkortad lön från sin civila befattning som krigslön i officersbeställningen.

Därigenom skulle han uppnå eu sammanlagd inkomst, som icke blott väsentligt

översteg hans vanliga avlöning utan även var långt större än den aktive

officerens avlöning.

I promemorian anfördes, sedan det konstaterats att minimiregeln enligt

liksdagens beslut skulle äga tillämpning på alla ordinarie tjänstemän, att

den av krisrevisionen berörda frågan syntes böra beaktas. De olägenheter,

som krisrevisionen påpekat, gällde visserligen främst sådana tjänstemän,

som vid militärtjänstgöring uppbar högre avlöning än den, som tillkom

värnpliktig. Det mötte dock svårighet att göra åtskillnad i förevarande

avseende mellan värnpliktiga och andra inkallade tjänstemän. I anslutning

till krisrevisionens förslag borde därför riksdagens medgivande inhämtas

till att bestämmelser meddelades av innebörd, att semester icke fick beviljas

tjänsteman för tid, varunder han var inkallad till militärtjänstgöring,

samt att tid, varunder ferieberättigad tjänsteman under ferier var inkallad

till militärtjänstgöring, icke skulle betraktas såsom ferietid utan såsom tid,

varunder tjänstledighet för den militära tjänstgöringen åtnjöts. Därav följde,

att tjänstemannen blev skyldig att vidkännas mot tjänstledigheten svarande

avdrag å lön. Vad sålunda sagts borde äga tillämpning på såväl statstjänstemän

som övriga befattningshavare, om vilka här var fråga.

Dåvarande chefen för finansdepartementet anslöt sig till de i promemorian

framförda synpunkterna.

Statsutskottet anförde i utlåtande den 13 juni 1940 nr 250, att utskottet

ställt sig tveksamt till det föreslagna förbudet att låta tid, varunder tjänsteman

var inkallad till militärtjänstgöring, räknas såsom semester- eller ferietid.

Ett dylikt förbud kunde åtminstone beträffande värnpliktiga tjänstemän,

som var berättigade till ferier, leda till obilliga konsekvenser av sådan

art, att de om möjligt borde undvikas. Ä andra sidan hade utskottet icke

kunnat bortse från den gynnsamma ställning, som statstjänstemännen och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

med dem likställda under rådande förhållanden intog gentemot stora grupper

av övriga medborgare. Utskottet hade därför sökt finna en lösning på

ifrågavarande spörsmål, som skulle kunna i någon mån tillgodose tjänstemännens

intressen utan att sistnämnda synpunkt lämnades obeaktad. Vid

dessa överväganden hade utskottet funnit rimligt, att semesterberättigade

tjänstemän, som så önskade, medgavs rätt att under högst 30 dagar av den

tid, som motsvarade dem tillkommande semester, uppbära så stor del av

sin civila lön, att densamma jämte den militära lönen uppgick till den civila

lönen oavkortad, detta givetvis under förutsättning att de avstod från att

senare uttaga semester under motsvarande tid. Ett medgivande av samma

innebörd borde lämnas beträffande de ferieberättigade tjänstemännen under

beaktande av att någon möjlighet att senare uttaga ferier som regel

icke förelåg. I sak innebar vad utskottet sålunda förordat en komplettering

av Kungl. Maj :ts förslag i så måtto, att den s. k. minimiregeln utsträcktes

att gälla även för värnpliktiga under en tid av högst 30 dagar av

dem eljest tillkommande semester eller ferier.

Två av utskottets ledamöter fann tillräcklig anledning icke föreligga att

till någon del frångå Kungl. Maj:ts förslag. Enligt deras mening intog de

ferieberättigade befattningshavarna, liksom statstjänstemännen i allmänhet,

under militärtjänstgöring en i förhållande till stora grupper av övriga medborgare

gynnsam ställning genom att få behålla större delen av sin lön.

Riksdagen godkände utskottsmajoritetens förslag.

Genom kungörelse den 21 juni 1940 (nr 611) förordnade Kungl. Maj .t

därefter, att befattningshavare i statens tjänst icke fick beviljas semester

för tid, varunder han var inkallad till militärtjänstgöring i anledning a\

anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. Ej heller

fick sådan tid betraktas såsom ferietid. I särskild kungörelse samma dag

(nr 704) meddelades bestämmelser om tillämpning av minimiregeln för

statsanställda under värnpliktstjänstgöring på sätt avsetts i statsutskottets

utlåtande 1940 L: 250.

En ordinarie gymnastiklärare vid ett högre allmänt läroverk, som i egenskap

av kapten i luftvärnets reserv varit inkallad till beredskapstjänstgöring

under tiden den 1 juni—den 31 juli 1940, instämde i juni 1947 statsverket

till Stockholms rådhusrätt och gjorde därvid gällande, att utfärdandet

av kungörelserna 1940: 470 och 611 icke kunnat rubba hans rätt till någon av

de förmåner eller ersättningar, som tillkommit honom enligt civila avlöningsreglementet.

På grund härav yrkades, att statsverket skulle förpliktas

utge skillnaden mellan vad under ifrågavarande beredskapstjänstgöring

skulle ha utgått av den civila lönen enligt civila avlöningsreglementet och

vad han faktiskt uppburit.

Rådhusrätten förklarade i sin dom, att bestämmelserna i 12 § civila avlöningsreglementet

icke kunde ges sådan innebörd, att ifrågavarande tjänsteman

såsom innehavare före den 1 juni 1940 av ordinarie befattning blivit

skyldig att underkasta sig bestämmelserna i kungörelsen 1940:470 rörande

honom i den civila befattningen tillkommande löneförmåner under tjänst
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 77

ledighet för militärtjänstgöring eller att han blivit pliktig att enligt föreskrifterna

i kungörelsen 1940:611 vidkännas inskränkning i rätten till

terier. I målet hade icke förebragts omständigheter av beskaffenhet att föranleda

att bestämmelserna i 13 § 2 mom. reglementet eller reglementets

bestämmelser om ferier icke varit avsedda att tillämpas under sådana förhållanden,

som mtratt i följd av det under år 1939 utbrutna världskriget. På

grund härav ansåg rådhusrätten tjänstemannen ha varit berättigad att under

tjänstledighet i sin civila befattning för militärtjänstgöring åtnjuta civil

lön med B-avdrag och vid ferier, varunder han fullgjort militärtjänstgöring,

oavkortad lon. I enlighet härmed förpliktades statsverket att utge visst belopp

jämte ränta.

Svea hovrätt fann ej skäl att göra ändring i rådhusrättens dom.

I dom den 3 augusti 1949 förklarade högsta domstolen, att av grunderna

för civila avlöningsreglementet fick anses följa, att bestämmelserna om avlöning

åt befattningshavarna vid deras tjänstgöring som reservofficerare och

om rätt till ferier under tiden för dylik tjänstgöring icke var avsedda att

tillampas, om riket kom i krig, utan att särskilda föreskrifter då skulle utfärdas.

Den situation, som uppkom för vårt land i och med ockupationen av

Danmark och Norge i april 1940, var vad beträffar omfattningen av inkallelserna

till militärtjänstgöring och dessas långvarighet enligt högsta domstoiens

mening att jämställa med ett krigsläge. Vid angivna förhållanden

förelåg ej anledning att ifrågasätta tillämpligheten på ifrågavarande tjänsteman

av kungörelserna 1940: 470 och 611. På grund härav ändrade högsta

domstolen hovrättens dom på det sättet, att statsverket förpliktades utge endast

visst belopp, avseende tiden före ikraftträdandet av kungörelsen 1940:

I ett annat samtidigt avgjort mål ogillade högsta domstolen av samma

skal yrkande om oavkortad lön under semester, varunder ordinarie tjänsteman

i egenskap av kapten i reserven varit inkallad till beredskapstjänstgö- I

I två senare anhängiggjorda mål, i vilka förhållandena varit i sak identiskt

lika med de nyss angivna, har emellertid utgången blivit en annan. En

tjänsteman, som sedan ar 1921 innehaft anställning som kamrerare vid ett

centralt ämbetsverk och som den 1 juli 1939 blivit underkastad civila av
lomngsreglementet,

hade fullgjort militärtjänstgöring under åren 1939_

1942 i egenskap av kapten i intendenturkårens reserv. Vid utbetalning av lön

i hans civila anställning hade för tiden för militärtjänstgöringen på honom

tillämpats förenämnda kungörelser 1940: 470 och 611. Detta hade inneburit,

att han för tiden för militärtjänstgöringen av den civila lönen fått uppbära

endast så stor del, att den tillsammans med honom enligt de för försvarsväsendet

gällande bestämmelserna tillkommande månadslön uppgått till den

civila lönen. Under förmenande att Kungl. Maj :t icke varit behörig att genom

kungörelserna inskränka hans avlöningsförmåner och rätt till semester

yrkade ifrågavarande tjänsteman vid Stockholms rådhusrätt förpliktande

för statsverket att utge visst belopp jämte ränta.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

9

I dom den 23 april 1952 yttrade rådhusrätten bl. a., att rådhusrätten icke

funnit grund för annat antagande än att stadgandet i 13 § 2 mom. civila

avlöningsreglementet, i vad detsamma angått befattningshavare i reserven,

varit avsett att tillämpas på sådan tjänstgöring, som tjänstemannen under

ifrågavarande tider fullgjort. Tjänsteman, som före den 30 juni 1940 vunnit

ordinarie anställning, kunde icke antagas vara på grund av stadgandet i

12 § reglementet skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser i hänseenden,

som ej särskilt angivits i reglementet, med mindre särskilda och

starka skäl talade därför. Några sådana skäl fann rådhusrätten icke ha förebragts.

Stadgandet gav alltså icke Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda föreskrifter,

som hade karaktären av generella normer, innefattande ändring

av avdragsreglerna. Med stöd av det anförda fann rådhusrätten, att kungörelserna

1940: 470 och 611, såsom innefattande obehöriga inskränkningar av

de förmåner och rättigheter som tillförsäkrats tjänstemannen enligt civila

avlöningsreglementet, icke var för tjänstemannen bindande. Statsverket förklarades

på grund härav skyldigt att till tjänstemannen utbetala ifrågavarande

lönebelopp jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader.

Svea hovrätt fann i dom den 16 december 1952 ej skäl göra ändring i rådhusrättens

dom beträffande huvudsaken.

Vid målets handläggning i högsta domstolen förordnade dess tredje avdelning,

att målet skulle avgöras av högsta domstolen i dess helhet. I dom

den 23 november 1954 fastställde högsta domstolen hovrättens domslut. Domstolens

flesta ledamöter1 förklarade därvid, att frågan om skyldighet för

ifrågavarande tjänsteman att enligt kungörelserna, vilka ej ägde verkan såsom

allmän civillag, vidkännas minskning i honom eljest tillkommande

avlöning och semester skulle bedömas ur synpunkten huruvida den genom

kungörelserna vidtagna regleringen var förenlig med civila avlöningsreglementet.

Även med beaktande av de onormala förhållanden, som rådde vid

ifrågavarande tid, fann högsta domstolen, på de grunder rådhusrätten åberopat,

att regleringen icke lät sig förena med den rätt som genom avlöningsreglementet

tillförsäkrats tjänstemannen.

Skiljaktiga meningar uttalades av nio av högsta domstolens ledamöter.

Sex ledamöter2 anförde sålunda, att av grunderna för civila avlöningsreglementet

fick anses följa att, om riket kom i krig eller därmed jämförligt

läge, de jämkningar som fanns påkallade av sålunda inträdda särskilda förhållanden

skulle kunna vidtagas i reglementets bestämmelser om befattningshavares

avlöning samt semester och ferier efter inkallelse till tjänstgöring

såsom reservofficer. Ett sådant läge måste anses ha inträtt vid tiden för

ifrågavarande militärtjänstgöring. Med hänsyn härtill och då tillämpning av

kungörelserna ej medförde minskning av vad som motsvarade avlöning vid

tjänstgöring i den civila befattningen, var kungörelserna icke att anse såsom

oförenliga med civila avlöningsreglementet.

En ledamot3 yttrade, att anledning fanns att antaga att reglementet vä
1

Justitieråden Aisén, Hrik Lind, Sterz.el, Ericsson, Nissen, Strandberg, Lech, Karlgren, Reckman,

Gösta I.ind, Romanus, Hagbergh, af Trolle, Tammelin och Edling.

2 Justitieråden Gyllenswärd, Santcsson, Hcllquist, Sjöwall, Regncr och Digman.

11 Justitierådct Söderlund.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

sentligen avpassats för fredsförhållanden och att fråga om vad som borde

åtgöras i händelse av krig tills vidare undanskjutits. Vissa uttalanden under

förarbetena gav stöd för ett sådant antagande. Ifrågavarande kungörelser tillkom

vid en tid, då läget för vårt land av statsmakterna bedömdes så, att

utomordentliga åtgärder erfordrades för att avvärja ett måhända omedelbart

förestående fientligt angrepp. Att under den stridsberedskap, som med hänsyn

härtill erfordrades, civila statstjänstemän vid tjänstgöring som reservofficerare

skulle alltjämt äga — utöver den ledighet om högst 36 dagar årligen

som, i den mån förhållandena det medgav, kunde beredas dem i den

militära tjänsten — tillgodoräkna sig semester eller ferier med full civil lön

i den civila tjänsten, syntes ha innefattat ett sådant missförhållande, att ett

inskridande däremot måste anses befogat. Såsom något otillbörligt avsteg

från den rätt som tillförsäkrats dessa tjänstemän framstod icke heller den

avlöningsbegränsning som i övrigt för beredskapstiden genomfördes, i det att

inkallade reservofficerare — vilka till en början fick uppbära dels såsom

officerare månadslön och terminslön enligt krigsavlöningsreglementet dels

ock såsom tjänstlediga från sin civila befattning civil lön med B-avdrag enligt

civila avlöningsreglementet — skulle erhålla, utom terminslön, allenast

månadslön med sådan utfyllnad att den månatliga lönen ej kom att underskrida

vad som skolat utgå vid tjänstgöring i den civila befattningen.

Två ledamöter1 slutligen ansåg, att reservofficerare genom kungörelsen

1940: 470 icke behandlats otillbörligt ur rättvisesynpunkt, men ville bifalla

tjänstemannens talan i vad den avsåg lön under semester.

I det andra samtidigt avgjorda målet blev utgången densamma som i det

nu refererade.

Departementschefen. De utomordentliga förhållanden, som inträdde även

i vårt land under det andra världskriget, föranledde statsmakterna att vidtaga

åtskilliga åtgärder, som innefattade ingrepp i vad som eljest gällde. I

den då rådande situationen var det en ofrånkomlig nödvändighet att vi fick

underkasta oss långt gående regleringar och inskränkningar. Verkningarna

av flertalet av dessa åtgärder sträckte sig till hela vårt folk. Men även mot

speciella grupper riktade åtgärder ansågs nödvändiga i det dåvarande läget.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår gällde detta bl. a. vissa statstjänstemännen

tillkommande förmåner.

Enligt civila avlöningsreglementet, vilket trätt i kraft kort tid före krigsutbrottet,

ägde ordinarie tjänsteman behålla mer än hälften av lönen i den

civila befattningen, icke blott under värnspliktstjänstgöring, då han därjämte

erhöll till värnpliktiga i allmänhet utgående förmåner, utan också då han

fullgjorde sådan tjänstgöring som ålåg honom såsom beställningshavare i

reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren.

Under sistnämnda slag av tjänstgöring erhöll ordinarie

tjänsteman på grund härav icke blott samtliga de förmåner, som tillkom

alla dylika beställningshavare, utan också större delen av sin civila lön.

1 Justitieråden Ljunggren och Wallin.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

Även extra ordinarie befattningshavare åtnjöt denna förmån. Under normala

förhållanden synes några större invändningar icke kunna riktas mot

en sådan anordning, vilken för övrigt bibehållits även i nu gällande avlöningssystem.

Annorlunda blir emellertid bedömandet då fråga är om krig

eller längre tids försvarsberedskap, dvs. då inkallelser till militärtjänstgöring

måste ske i stor omfattning och för avsevärd tid.

Stora delar av vårt folk fick under andra världskriget underkasta sig en

betungande militärtjänstgöring, som för det stora flertalet innebar betydande

uppoffringar, icke minst i ekonomiskt hänseende. Att de beställningshavare

i reserven och med dem likställda, som innehade statstjänst, under

sådana förhållanden skulle åtnjuta löneförmåner, som väsentligt översteg

deras inkomster i den civila befattningen och även vida översteg vad motsvarande

aktiva beställningshavare erhöll, kunde icke vara rimligt, utan åtgärder

ansågs böra vidtagas för att anpassa löneförmånerna under militärtjänstgöringen

till vad som med beaktande av andras villkor var mera

skäligt.

Mot bakgrunden härav beslöts vid 1939 års urtima riksdag på förslag av

Kungl. Maj :t vissa inskränkningar i bestämmelserna om löneförmåner till

icke-ordinarie tjänstemän under tjänstledighet för fullgörande i anledning

av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering av militärtjänstgöring,

som ålåg dem i egenskap av beställningshavare i reserven,

å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officerare i väg- och vattenbyggnadskåren.

Dessa inskränkningar innebar, att officerare i reserven och

med dem likställda fick uppbära, förutom månadslön och terminslön enligt

krigsavlöningsreglementet, sådan utfyllnad att den månatliga lönen icke

kom att understiga vad som skulle ha utgått vid tjänstgöring i den civila

befattningen. Var den militära lönen högre än den civila, uppbars den militära

lönen oavkortad men ingen del av den civila.

För 1940 års lagtima riksdag framlades därefter under mars månad förslag

om att denna s. k. minimiregel skulle göras tillämplig även på dem

som därefter vann ordinarie anställning. Av formella skäl ansåg sig dåvarande

chefen för finansdepartementet icke böra föreslå, att regeln gjordes

gällande också på dem, som redan erhållit ordinarie tjänster. Statsutskottet

uttalade emellertid i ett den 23 april 1940 dagtecknat utlåtande, att regeln

borde tillämpas också på de dåvarande innehavarna av ordinarie tjänster.

Enligt utskottets mening hade de ifrågavarande bestämmelserna i civila

avlöningsreglementet om lön med B-avdrag under tjänstledighet för fullgörande

av militärtjänstgöring i egenskap av beställningshavare i reserven

in. in. närmast utformats med tanke på tjänstgöring under normala förhållanden.

Bestämmelserna hade däremot icke varit avsedda att reglera avlöningsförmånerna

under en försvarsberedskap av den omfattning, som dåmera

genomförts. Under sådana omständigheter syntes utskottet hinder icke

föreligga att utsträcka minimiregelns tillämpning till sådana befattningshavare,

som redan innehade ordinarie tjänst. På hemställan av utskottet be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

slöt en enhällig riksdag i enlighet härmed. Kungl. Maj :t utfärdade i kungörelse

den 24 maj 1940 (nr 470) bestämmelser i ämnet i överensstämmelse

med riksdagens beslut.

Även i ett annat hänseende fann statsmakterna inskränkande bestämmelser

erforderliga. Det hade nämligen förekommit, att vissa myndigheter

ansett sig oförhindrade att på ansökan medge inkallad tjänsteman att utbyta

tjänstledighet mot semester och att inkallad lärare beviljats tjänstledighet

till ferietidens början och därefter ansetts i vanlig ordning åtnjuta ferier,

oaktat militärtjänstgöringen alltjämt pågått. Detta innebar, att vederbörande

under den fingerade semester- eller ferietiden erhållit oavkortad lön från sin

civila befattning och att förmånen av semester eller ferier i strid mot grunderna

för avlöningsreglementet evalverats i kontanter. Särskilt anmärkningsvärd

tedde sig en dylik ordning i fråga om befattningshavare, som var

reservofficerare och som uppbar lön jämväl såsom beställningshavare. På

grund av anförda skäl framlades förslag för 1940 års lagtima riksdag av

innebörd, att semester icke fick beviljas tjänsteman för tid, varunder han

var inkallad till militärtjänstgöring, och att sådan tid icke fick betraktas såsom

ferietid.

Statsutskottets majoritet fann ej anledning till erinran mot förslaget utom

såvitt angick värnpliktiga, för vilka utskottsmajoriteten förordade tillämpning

av minimiregeln under en tid av högst 30 dagar av den tid som motsvarade

dem tillkommande semester eller ferier. I fråga om dem, för vilka

minimiregeln redan gällde, dvs. beställningshavare i reserven och med dem

jämställda, förordade utskottsmajoriteten alltså icke någon ändring i Kungl.

Maj :ts förslag. Två av utskottets ledamöter fann tillräcklig anledning icke

föreligga att till någon del frångå Kungl. Maj :ts förslag. Riksdagen beslöt

i enlighet med utskottsmajoritetens förslag, varefter bestämmelser i ämnet

meddelades i kungörelser den 21 juni 1940 (nr 611 och 704).

De här angivna inskränkande bestämmelserna ägde därefter tillämpning

under hela den tid förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering

var anbefalld.

Efter det andra världskrigets slut riktades från vissa reservofficerare krav

mot staten på de avlöningsförmåner, som skulle ha utgått till dem i egenskap

av innehavare av ordinarie civila befattningar, om icke förenämnda

kungörelser varit tillämpliga på dem. Därvid gjordes gällande, att utfärdandet

av kungörelserna icke kunnat rubba deras rätt till någon av de förmåner

eller ersättningar, som enligt civila avlöningsreglementet tillkommit dem

såsom innehavare av ordinarie tjänster före kungörelsernas ikraftträdande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår ogillade högsta domstolen i

domar den 3 augusti 1949 dessa krav. Domstolens motivering innebar ett

godkännande av den uppfattning, som statsutskottet vid 1940 års lagtima

riksdag givit uttryck åt.

I två senare anhängiggjorda mål med i sak identiskt lika förhållanden

har emellertid utgången blivit en annan. Vid handläggningen av dessa mål

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11

13

förordnade högsta domstolens tredje avdelning, att målen skulle enligt

3 kap. 4 § rättegångsbalken avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

I domar den 23 november 1954 fastställde högsta domstolen därefter Svea

hovrätts och Stockholms rådhusrätts i målen meddelade domar, varigenom

de framställda kraven bifallits. Högsta domstolens flesta ledamöter förklarade

därvid, att frågan om skyldighet att enligt kungörelserna, vilka ej ägt

verkan såsom allmän civillag, vidkännas minskning i eljest utgående avlöning

och semester resp. ferier skulle bedömas ur synpunkten huruvida

den genom kungörelserna vidtagna regleringen var förenlig med civila avlöningsreglementet.

Även med beaktande av de onormala förhållanden, som

rådde vid ifrågavarande tid, fann majoriteten, på de grunder Stockholms

rådhusrätt åberopat, att regleringen icke lät sig förena med den rätt, som

genom avlöningsreglementet tillförsäkrats vederbörande.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår uttalades skiljaktiga

meningar av nio av högsta domstolens ledamöter.

Av motiveringen till högsta domstolens båda sistnämnda domar synes

framgå, att domstolen även med beaktande av de utomordentliga förhållanden,

vari vårt land befann sig vid ifrågavarande tid, icke ansett sig kunna

godtaga den av statsmakterna valda formen för de beslutade inskränkningarna

i avlöningsförmånerna. Utgången torde sålunda ha blivit en annan,

om de beslut, som fattades vid 1940 års lagtima riksdag, iklätts formen av

allmän civillag.

I förevarande båda domar har statsverket förpliktats utge, i det ena fallet

ersättning för minskad lön med 8 035 kronor 28 öre jämte ränta uppgående

till i runt tal 6 500 kronor samt ersättning för rättegångskostnader med

10 700 kronor och i det andra fallet ersättning för minskad lön med 7 329

kronor 65 öre jämte ränta uppgående till omkring 5 500 kronor samt ersättning

för rättegångskostnader med 9 500 kronor eller således sammanlagt

över 25 000 kronor i det ena fallet och 22 000 kronor i det andra fallet.

Genom beslut den 21 januari 1955 har Kungl. Maj :t anbefallt överståthållarämbetet

att med anlitande av det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Ersättning åt domare, vittnen och parter utbetala de utdömda

rättegångskostnaderna samt kommerskollegium resp. skolöverstyrelsen

att erlägga de utdömda lönebeloppen jämte ränta med anlitande av de för

budgetåret 1954/55 uppförda anslagen till Kommerskollegium: Avlöningar

resp. Allmänna läroverken: Avlöningar.

Till civildepartementet har inkommit ett flertal framställningar, vari under

åberopande av högsta domstolens förevarande båda domar hemställts, att

ersättning måtte utgå för de löneavdrag, som under militärtjänstgöring under

andra världskriget verkställts med stöd av kungörelserna 1940: 470 och

611. I åtskilliga av dessa fall torde förhållandena vara desamma som i nyssnämnda

båda mål. Kungl. Maj:t synes emellertid icke äga befogenhet att

mot riksdagens uttryckliga beslut förordna om utbetalande av ersättning i

angivna hänseende ulan att lagakraftvunnen dom i varje särskilt fall föreligger.

För undvikande av ett onödigt och kostsamt rättegångsförfarande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 77

torde riksdagens bemyndigande böra inhämtas för Kungl. Maj :t att efter

ansökan, vari ersättningsanspråken angivits, besluta om ersättning för den

löneminskning vissa ordinarie befattningshavare prövas ha fått vidkännas

till följd av kungörelserna 1940: 470 och 611.

Enligt vad jag inhämtat har över 200 beställningshavare i reserven eller

förutvarande beställningshavare genom skrivelser till överståthållarämbetet

eller annan myndighet avbrutit preskription med avseende å sina fordringar.

Till sådana personer torde i enlighet med vad jag förut anfört ersättning

böra kunna utbetalas efter särskild ansökan. I den mån fordran av

förevarande slag preskriberats, bör emellertid ersättning icke utgå. Till stöd

för en motsatt uppfattning kan icke åberopas billighetssynpunkter. De genom

kungörelserna 1940: 470 och 611 gjorda inskränkningarna i avlöningsförmånerna

överensstämmer nämligen helt med vad statsmakterna funnit

skäligt, och det kan ej göras gällande att inskränkningarna icke skulle vara

giltiga beträffande extra ordinarie befattningshavare eller dem som först

efter de ändrade bestämmelsernas ikraftträdande erhållit ordinarie tjänster

resp. befordrats till högre ordinarie tjänster.

Storleken av de sammanlagda ersättningsbelopp, som bör utgå, kan endast

gissningsvis uppskattas. Kostnaderna torde dock komma att uppgå till inemot

en miljon kronor. Ersättningarna synes böra bestridas från avlöningsanslagen

till de myndigheter, hos vilka vederbörande under den aktuella

tiden varit anställda.

I nu gällande avlöningsreglementen är sörjt för att jämväl ordinarie

tjänsteman skall kunna underkastas ändrade bestämmelser om lön under

tjänstledighet för militärtjänstgöring.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av vad i

ämnet beslutats vid 1940 års lagtima riksdag —- i huvudsaklig

överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat

medge ersättning i sådana fall, där förhållandena är desamma

som i förenämnda, genom högsta domstolens domar den

23 november 1954 avgjorda mål och preskription icke inträtt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

L-A. Frithiof

650370 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsfö a1 i texten
  2. SU 1955:88 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner til s. 1 i texten
  3. SU 1955:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till fö s. 5 i texten