Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om fortsatt giltighet av samma förordning, m. m

1955-02-11 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:85, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om fortsatt giltighet av samma förordning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

1

i <ii

Nr 85

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 5 § förordningen

den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent

av svensk film, så ock om fortsatt giltighet

av samma förordning, m. m.; given Stockholms slott

den 11 februari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni

1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om

fortsatt giltighet av samma förordning; samt

2) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni

1951 (nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om fortsatt statligt stöd åt den svenska

filmproduktionen intill utgången av juni månad 1959. Medan bidraget hittills

utgått med 20 procent av statens andel i nöjesskatteintäkterna för all

bidragsberättigad film förordas nu ett differentierat bidrag med 20 procent

för svartvit film och 35 procent för färgfilm. I övrigt förutsättes bidraget

utgå i oförändrad ordning. Det betonas sålunda alt bidraget är att betrakta

som en temporär anordning och innebär en hjälp till självhjälp för

filmproduktionen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 85

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951

(nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock

om fortsatt giltighet av samma förordning

Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 8 juni 1951 om särskilt

bidrag till producent av svensk film, vilken gäller intill utgången av

juni månad 1955, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

ock att förordningen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet intill

utgången av juni månad 1959.

(Nuvarande lydelse)

5 §.

Bidraget utgår med tjugo procent

av statens andel i nöjesskatten för

biografföreställning, vid vilken bidragsberättigande

film visas och i vilken

till högst femton procent ingå utländska

filmer. Annonsfilm anses

icke utgöra del av föreställningen.

(Föreslagen lydelse)

< 5 §.

Bidraget utgår beträffande film,

som framställts helt i färg, med trettiofem

procent och beträffande annan

film med tjugo procent av statens andel

i nöjesskatten för biograf föreställning,

vid vilken bidragsberättigande

film visas och i vilken till högst femton

procent ingå utländska filmer.

Annonsfilm anses icke utgöra del av

föreställningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951

(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1951 (nr 458) om tilllägg

till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, vilken

förstnämnda förordning gäller intill utgången av juni månad 1955, skall

äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1959.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11

februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om fortsatt

stöd åt den svenska filmproduktionen och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 4 juni 1954

t. f. reuisionskommissarien Nils Detlofsson att såsom särskild utredningsman

utreda frågan om fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen.

Med skrivelse den 8 december 1954 har utredningsmannen överlämnat en

promemoria i ärendet.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, statens biografbyrå, statens priskontrollnämnd, Föreningen

Sveriges filmproducenter, Sveriges biograf ägareförbund samt Folkets

husföreningarnas riksorganisation.

Gällande bestämmelser m. m.

Särskilt bidrag av statsmedel till producent av svensk film infördes genom

förordning den 8 juni 1951 (nr 457). Förordningen trädde i kraft den 1 juli

1951 och gäller intill utgången av juni månad 1955.

Enligt förenämnda förordning utgår bidrag för svensk film med ett belopp,

motsvarande 20 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,

vid vilken filmen visas. Filmer, vars längd understiger 2 000

meter såsom bredfilm eller 800 meter såsom smalfilm, är emellertid icke bidragsbcrättigade.

Bidrag utgår icke heller då fråga är om biografföreställning,

där inslaget av utländsk film utgör mer än 15 procent. Om en film är

svensk i förordningens mening avgöres, med ledning av i förordningen meddelade

närmare bestämmelser, av statens biografbyrå. Bidraget utbetalas till

filmproducenten eller dennes ombud direkt av biografföreställningens anordnare,

som får avräkna motsvarande belopp vid sin redovisning av nöjesskatt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

Beslutet om statsbidrag åt filmproduktionen hade föregåtts av en kommittéutredning

om filmproduktionens ekonomiska förhållanden. Kommittén,

1950 års filmutredning, uttalade i sitt betänkande (SOU 1951: 1), att filmproduktionens

dåvarande ekonomiska villkor var så ogynnsamma, att — med

hänsyn till denna produktions betydelse från kulturella och andra synpunkter

— ekonomiskt stöd från det allmänna var motiverat. Enligt en kalkyl av

utredningen skulle det behövas ett stöd motsvarande i runt tal 30 % av den

statliga nöjesskatten, om det genomsnittliga underskottet per film helt skulle

läckas. Av olika skäl ansåg emellertid utredningen, att stödet borde begränsas

till 20 % av den statliga delen av nöjesskatten.

Förslag i frågan förelädes riksdagen genom proposition 1951: 142. I propositionen

förordades samma bidrag som i kommittéförslaget. I övrigt framhölls

att stödet borde få karaktären av hjälp till självhjälp. Det borde sålunda

inte innebära en garanti för att producenten skulle få täckning för i

det närmaste varje förlust. I propositionen betonades vidare, att det förordade

bidragssystemet självfallet borde betraktas som en temporär understödsform.

Konjunkturerna på filmmarknaden kunde nämligen växla, och även

annat kunde inträffa, som gjorde att behovet av stöd minskades eller bortföll.

Statsutskottet hemställde om bifall till propositionen (SU 162). Utskottet

underströk liksom departementschefen att statsstödet borde få karaktären

av en hjälp till självhjälp. Emellertid fann utskottet sannolikt, att

filmproduktionens utgiftssida hade påverkats av den betydande pris- och

löneutvecklingen under den då gångna delen av 1951 och att filmutredningens

kalkyl därför inte utgjorde ett så tillförlitligt underlag för bedömningen

som hade varit önskvärt. Utskottet förutsatte därför, att Kungl. Maj :t på

grundval av eventuell utredning från producenternas sida i detta avseende

skulle ta frågan om procentsatsens höjd under omprövning. Riksdagens beslut

blev, såvitt nu är i fråga, i enlighet med utskottets hemställan.

Under hänvisning till statsutskottets nyss refererade uttalande anhöll Föreningen

Sveriges filmproducenter i en framställning i december 1952, att

frågan om en höjning av det utgående producentbidraget skulle tas upp till

prövning. Till stöd för framställningen åberopades, att kostnadsökningarna

för filmproduktionen efter 1950 hade blivit avsevärt större än enligt filmutredningens

förhandskalkyl — uppskattningsvis 26 % i stället för utredningens

8 % — och därjämte att ett särskilt produktionsbidrag från biografägarna,

varmed det hade räknats vid statsbidragets bestämmande, till väsentlig

del hade uteblivit. Dessa förändringar i läget motvägdes endast delvis av

att biografbiljettpriserna och med dem filmhyrorna hade höjts under 1951.

Sammanfattningsvis konstaterades, att det genomsnittliga underskottet per

lilm skulle bli i runt tal 80 000 kronor. Då det motsvarande underskott, som

enligt 1950 års filmutrednings beräkningar inte skulle täckas av det 20-procentiga

bidraget, uppgick till drygt 30 000 kronor, skulle det ekonomiska utfallet

alltså ha försämrats med 50 000 kronor per film.

Över producentföreningens framställning avgavs, efter remiss, yttranden

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

av statskontoret och riksräkenskapsverket. Remissmyndigheterna ansåg sig

inte utan närmare utredning kunna tillstyrka en höjning av bidraget. Riksräkenskapsverket

pekade dessutom på möjligheten att i mån av behov komma

närmare ekonomisk balans genom någon ytterligare höjning av biljettpriserna.

Sedan producentföreningen hade tagit del av remissyttrandena, framförde

den i en skrivelse den 18 februari 1953 vissa ytterligare synpunkter i saken.

Utredningen

Undersökningar rörande filmproduktionens ekonomi. Utredningsmannen

erinrar om att 1951 års beslut baserades på vissa undersökningar angående

filmproduktionens kostnader och intäkter in. in., vilka redovisats i 1950 års

filmutrednings betänkande. Uppgifterna om filmproduktionens kostnader

hade därvid avsett vissa spelår till och med spelåret 1949/50. Intäktsuppgifter

hade lämnats till och med spelåret 1948/49. Med kostnader och intäkter

för ett visst spelår (— tiden 1/7 ett år—30/6 följande år) hade avsetts

kostnaderna resp. intäkterna för de filmer, som premiärsatts under

spelåret. Motsvarande undersökningar har för den nu föreliggande utredningen

företagits för tiden efter nyss angivna spelår. Undersökningarna

har på uppdrag av filmproducentföreningen verkställts av Nils Olssons revisonsbyrå.

Angående undersökningarnas uppläggning anför utredningsmannen

följande.

Revisionsbyråns undersökningar har lagts upp så, att deras resultat skall

vara fullt jämförbara med de av 1950 års filmutredning redovisade. I första

hand bygger undersökningarna på uppgifter, som har infordrats från producenterna.

Revisionsbyråns representanter har i viss utsträckning stickprovsvis

kontrollerat de lämnade uppgifterna mot producenternas räkenskaper.

De har därjämte, vid besök hos producenterna, dels ägnat uppmärksamhet

åt bokföringsorganisation och redovisningsprinciper och dels inhämtat

närmare uppgifter om beräkningen aA'' vissa kostnader. Om producenternas

räkenskaper och de ur dem hämtade uppgifterna har det i revisionsbyråns

rapport uttalats, att det inte finns anledning att anta, att kostnader

har redovisats för högt eller att intäkter har kommit att tas upp till

för låga belopp.

Av olika anledningar har undersökningarna inte omfattat samtliga filmer

under de aktuella spelåren. Bl. a. har sålunda vissa filmer, för vilka

befrielse från nöjesskatt enligt 14 § nöjesskatteförordningen medgetts,

på grund av sin särställning i ekonomiskt avseende inte medtagits. Aa7 141

filmer med premiär under spelåren 1949/50—1953/54 har i undersökningarna

ingått 125, A''araAr 29 1949/50, 24 1950/51, 18 1951/52, 27 1952/53 och

27 1953/54. Intäktsuppgifter har förelegat för de fyra förstnämnda spelåren

och kostnadsuppgifter för de två sistnämnda.

I fråga om produktionskostnadernas utveckling lämnas följande

uppgifter. Det påpekas alt i kostnaderna icke inräknats sådana distributionskostnader,

som har med själva uthyrningsverksamheten alt göra.

Dessa kostnader avräknas i stället på intäkterna. Icke heller har sådana all
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

inänna produktionskostnader, såsom kostnader för den administrativa ledningen

och kontorspersonalen, kostnader för outnyttjade manuskript etc.,

inräknats.

Genomsnittskostnaden (aritmetiska mediet), som enligt föregående utredning

spelåret 1949/50 uppgått till 344 000 kronor, redovisas för såväl 1952/53

som 1953/54 till 438 000 kronor. Höjningen motsvarar 27 procent. Mediankostnaden1

för samma spelår var 330 000, 417 000 och 436 000 kronor (i relativa

tal resp. 100, 126 och 132).

Filmernas fördelning på olika kostnadsklasser framgår av följande tabell.

Kostnadsklass (i tusental kr.)

Antal filmer

1949/50

1952/53

1953/54

200—300 ..............

.. 10

4

5

300—400 ..............

.. 14

8

6

400—500 ..............

.. 4

11

7

500—600 ..............

—

2

6

600—700 ..............

1

1

3

över 700 ..............

—

1

_

Summa 29 27 27

De olika kostnadselementens utveckling har icke varit enhetlig, vilket

framgår av efterföljande i utredningen återgivna uppställning. Det påpekas

att totalgenomsnitten i denna avviker från de nyss lämnade siffrorna, då

underlag för detaljanalys icke stått till buds för två av de undersökta filmerna

ettvart av spelåren 1952/53 och 1953/54.

Kostnadsslag

Genomsnittskostnad (aritmetiskt medium)

Index

(1949/50 =

100)

1949/50

1952/53

1953/54

kr.

%2

kr.

%2

kr.

%2

1952

/53

1953

/54

Manuskript ..................

21000

6,2

21900

5,3

20 800

4,6

104

99

Regipersonal..................

27 100

8,0

29 000

7,0

30 400

6,8

107

112

Skådespelare och statister......

56 800

16,7

67 000

16,1

68 600

15,3

118

121

Teknisk personal o. d.........

20 600

6,1

34 100

8,2

36 700

8,2

166

178

Hantverkare och scenarbetare ..

34 900

10,3

45 400

10,9

50 900

11,4

130

146

Ateljé ........................

54 000

15,9

55 200

13,3

59 200

13,2

102

no

Material och rekvisita ........

12 500

3.7

14 300

3,4

18 500

4,1

114

148

Resor och transporter ........

19 300

5.7

24 000

5,8

30 900

6,9

124

160

Råfilm och laboratorium......

35 100

10,3

51200

12,4

57 100

12,8

146

163

Musik........................

9 600

2,8

10 300

2,5

11 300

2,5

107

118

Filmkopior ..................

24 100

7,1

35 000

8,4

32 600

7,3

145

135

Fyllnadsprogram..............

5100

1.5

4 500

1,1

5 800

1,3

88

114

Reklam ......................

16 300

4,8

18 200

4,4

19 900

4,5

112

122

Diverse ......................

3 200

0,9

5100

1,2

4 900

1,1

159

153

Totalt

339 600

100,0

415 200

100,0

447 600

100,0

122

132

1 Aritmetiska mediet är lika med summan av de enskilda enheternas värden dividerad med

antalet enheter. Medianen är lika med värdet för den mellersta enheten i en serie, där enheterna

är ordnade i storleksföljd.

2 procent av totalkostnaden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

1950 års filmutredning beräknade — i överensstämmelse med praxis inom

branschen — distributionskostnaderna schematiskt till 15 procent av filmliyran.

I de uppgifter, som producenterna nu har lämnat, har distributionskostnaderna

beräknats efter liknande schematiska ehuru något varierande

grunder; för 1952/53 års filmer skulle dessa kostnader sålunda i genomsnitt

uppgå till 16,5 procent av filmhyrorna. Revisionsbyrån har emellertid

ansett sig kunna konstatera, att de faktiska distributionskostnaderna genomsnittligt

är något högre eller 17 å 20 procent av filmhyrorna.

Vad angår de allmänna produktionskostnaderna återgavs i 1950 års filmutrednings

betänkande ett uttalande av en då anlitad revisionsbyrå, enligt

vilket dessa kostnader knappast i något fall torde motsvara mindre än 10

procent av den redovisade produktionskostnaden. Den nu verkställda utredningen

har bl. a. syftat till att närmare söka bestämma storleken av dessa

allmänna produktionskostnader. Den utredande revisionsbyrån har i detta

avseende funnit, att kostnaderna i fråga — där de största delposterna utgöres

av dels administrationskostnader och dels ränta på i filmerna investerat

kapital — kan anges till ca 36 000 kronor per film eller drygt 8 procent av

genomsnittskostnaden för 1952/53 och 1953/54 års filmer. Beträffande

vissa delposter har iakttagits en tendens till någon nedgång under de senaste

åren. I den nyssnämnda summan ingår inte underskott på filmdistributionen,

dvs. skillnaden mellan faktiska och redovisade distributionskostnader;

med tillägg för detta uppgår de kostnader varom här är fråga till i runt tal

10 procent av den redovisade genomsnittskostnaden per film.

Genom snittsintäkten (aritmetiskt medium) för 1948/49 var enligt

den tidigare utredningen 268 000 kronor. För senare år redovisas följande

siffror: 1949/50 252 000, 1950/51 266 000, 1951/52 315 000, 1952/53

296 000 (i relativa tal 100 för 1948/49 och 94, 99, 118, 110 för följande år).

Mediansiffrorna var för 1948/49 240 000 och för följande år resp. 238 000,

235 000, 277 000 och 296 000 (i relativa tal 100, 99, 98, 115 och 123).

De sålunda redovisade intäktssiffrorna avser intäkterna på den svenska

marknaden t. o. m. mars året efter premiäråret. Beloppen avser nettointäkt

efter avdrag för distributionskostnader beräknade till 16,5 procent av filmliyran.

Från det statliga producentbidraget (från och med den 1 juli 1951)

har i detta sammanhang bortsetts. Det bör vidare —— påpekar utredningsmannen

— beaktas, dels att biografbiljettpriserna under 1951 höjts med i

genomsnitt drygt 25 öre och dels att samtidigt tillkommit ett inkomsttillskolt

i form av produktionsbidrag från biografägarna, uppgående för ettvart

av de två senaste åren till 7 000 ä 8 000 kronor (aritmetiskt medium)

per film.

Rörande fördelningen på intäktsklasser lämnas följande sammanställning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Intäktsklass (i tusental kr.)

Antal filmer

1948/49 1949/50

0—100 ..............

.. 3

1

100—200 ..............

.. 5

10

200—300 ..............

.. 9

10

300—400 ..............

.. 6

4

400—500 ..............

4

500—600 ..............

_

600—700 ..............

_

över 700 ..............

—

1950/51

1951/52

1952/53

•—

1

4

10

6

7

5

4

3

6

4

5

2

2

5

1

—

3

1

Summa 28 29 24 18 27

Det statliga producentbidraget har för 1951/52 och 1952/53 års filmer —

räknat i båda fallen till och med mars 1954 — uppgått till resp. 83 000 och

76 000 kronor per film (aritmetiskt medium).

Revisionsbyrån har vidare undersökt dels, i fråga om 1949/50—1951/52

års filmer, intäkterna på den svenska marknaden under tiden fr. o. in. april

året efter premiäråret t. o. m. mars påföljande år och dels, i fråga om 1949/

50—1952/53 års filmer, exportintäkterna till och med maj 1954. Per film

(aritmetiskt medium) har de förra utgjort resp. 9 000, 14 000 och 8 000

kronor och de senare resp. 11 000, 9 000, 122 000 och 20 000 kronor. Exportintäkterna

härrör till alldeles övervägande del från ett fåtal filmer; av de

fyra årens filmer har resp. 2, 0, 3 och 4 gett mer än 50 000 kronor. Den jämförelsevis

höga genomsnittssiffran för 1951/52 beror huvudsakligen på eu

enstaka film, vilken för övrigt inte oväsentligt inverkat också på genomsnittet

för inlandsintäkterna.

Om man utgår från de kostnads- och intäktsbegrepp, som har använts —

varvid alltså bortses bl. a. från det statliga producentbidraget — har av

1952/53 års 27 undersökta filmer 6 gett överskott (mot 8 av 28 för 1948/49);

genomsnittsunderskottet för de 27 filmerna är 142 000 kronor.

Rörande biografbiljettpriser och f i 1 m h y r o r från och med

1951 lämnas i utredningen följande redogörelse.

Inträdesavgifter till biografer, för vilka stadgandena om prisstopp tidigare

hade gällt, undantogs härifrån med verkan fr. o. m. den 29/1 1951. Sedan

vissa höjningar av dessa avgifter hade aviserats, återinfördes prisstoppet

fr. o. m. den 12/5 1951, detta därför att de ifrågasatta höjningarna var så

stora, att deras skälighet ansågs böra bli föremål för priskontrollnämndens

prövning. Efter förhandlingar med biografägarorganisationerna och vissa

undersökningar angående biografnäringens lönsamhet medgav priskontrollnamnden

därefter, med giltighet fr. o. m. den 9/7 1951, höjning av inträdesavgifterna

med — bortsett från barnföreställningar — 20 öre per biljett.

Det avsågs, att denna prishöjning inte till någon del skulle komma filmproducenterna

till godo; fördenskull bestämdes, att avgiftshöjningen inte fick

leda till någon höjning, räknat i öre per biljett, av tidigare uttagen filmhyra.

Efter fortsatta förhandlingar medgav nämnden — med beaktande bl. a. av

kostnadsökningarna för den svenska filmproduktionen -—- ytterligare höjning

fr. o. m. den 22/10 1951 av biograf biljettpriserna med 10 öre för biljett
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

priser på 2 kronor och däröver och 5 öre i övrigt, varvid samtidigt bestämdes,

att filmhyrorna skulle få höjas till samma procentuella andel av biljettpriserna

som före den 9/7 1951.

Efter 1951 har såväl biograf biljettpriser som filmhyror varit i huvudsak

oförändrade. Fr. o. m. den 15/9 1954 har dock medgetts höjning med 5 öre

av biljettpriser på 1:95 och 2:45 och därjämte viss höjning för barnföreställningar.

Fr. o. in. den 1/7 1953 är filmhyrorna undantagna från prisstoppet.

En framställning från biografägarorganisationerna i oktober 1954, att

prisstoppet antingen skulle hävas i fråga om biograf biljettpriserna eller återinföras

i fråga om filmhyrorna, har av priskontrollnämnden lämnats utan

bifall. .....

Det genomsnittliga biografbiljettpriset, som före 1951 års prishöjningar

var c:a 1: 95, torde nu uppgå till 2: 20 ä 2: 25. Den nuvarande genomsnittliga

filmhyran för svensk film synes, på basis av det material som nu har

tillhandahållits, kunna uppskattas till drygt 40 % av bruttobiljettintäkterna

efter avdrag för nöjesskatt.

I utredningen har gjorts en sammanställning av vissa uppgifter rörande

publikfrekvensen vid biograferna i Stockholm, Göteborg och

Malmö 1947—1953. Uppgifterna härrör från vederbörande myndigheter i de

nämnda städerna, som för statistik på området. Sammanställningen visar,

att besökarantalet från ett bottenläge 1950 fram till 1953 i de tre städerna

ökat med resp. 8, 10 och 12 %.

År

Miljoner utlämnade biografbiljetter

Stockholm Göteborg

Malmö

1947.........

....... 15,19

5,96

2,86

1948.........

....... 14,22

5,59

2,73

1949.........

....... 14,41

5,69

2,75

1950.........

....... 14,01

5,58

2,71

1951.........

....... 14,02

5,76

2,85

1952.........

....... 14,27

5,87

2,87

1953.........

....... 15,13

6,16

3,03

I utredningen lämnas slutligen vissa uppgifter om statsverkets

kostnader för producentbidraget budgetåren 1951/52—1953/54.

Statsverkets kostnader för producentbidraget under budgetåren 1951/52,

1952/53 och 1953/54 har uppgått till resp. 2,0, 2,5 och 2,3 miljoner kronor

(på grund av sättet för redovisningen avser 1951/52 års kostnader i realiteten

dock bara 11 månader). 1950 års filmutredning hade, med utgångspunkt

från ett antal av 30 filmer per år, beräknat årskostnaderna till 2,3

miljoner kronor. Den höjning av det genomsnittliga bidragsbeloppet per

film, som prishöjningen på biograf biljetter har åstadkommit i jämförelse

med utredningens beräkningar, har motvägts av att det under spelåret

1951/52 premiärsattes avsevärt färre filmer än normalt.

Till jämförelse må nämnas, att statsverkets sammanlagda nöjesskatteinkomster

under budgetåret 1953/54 har uppgått till drygt 55 miljoner kronor

(efter avdrag för bidraget till filmproducenterna).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:is proposition nr 85

Utredningsmannens förslag. Utredningsmannen föreslår att förordningen

om särskilt bidrag till producent av svensk film ges förlängd giltighet intill

utgången av juni månad 1959 samt att bidraget skall utgå med 25 procent

i stället för 20 procent av statens andel i nöjesskatten.

Vad beträffar formen för det allmännas stöd har enligt utredningsmannen

inga sådana särskilda omständigheter framkommit, som skulle motivera

en omprövning av stödåtgärdernas formella konstruktion.

Såsom utgångspunkt för bedömningen presenteras en sammanställning

av genomsnittliga kostnader och intäkter för 1952/53 års filmer.

Aritm.

medium

Median

Kostnader

Redovisade produktionskostnader..................

Vissa allmänna produktionskostnader, upptagna till

438 000

417 000

10 % av föregående............................

44 000

42 000

Summa

482 000

459 000

Intäkter (utom statsbidrag)

Intäkter på den svenska marknaden t. o. m. mars

1954 ..................................

296 000

296 000

Intäkter på den svenska marknaden därefter, upp-

skattning....................................

Exportintäkter, uppskattning (t. o. m. maj 1954

10 000

5 000

20 000—4 000).......................

22 000

4 000

Summa

328 000

305 000

Genomsnittsunderskottet per film blir sålunda enligt utredningsmannen

— vare sig man räknar med det aritmetiska mediet eller med medianen —

154 000 kronor. Motsvarande kalkyl av 1950 års filmutredning, varifrån

man utgick när det nuvarande stödet bestämdes, visade ett genomsnittsunderskott

på i runt tal 110 000 kronor.

Utredningsmannen kommenterar härefter de olika posterna i kalkylen.

I fråga om kostnaderna uttalas följande.

Genomsnittskostnaderna per film har från slutet av 1940-talet (1948/49

och 1949/50) ökat med c:a 100.000 kronor eller en dryg fjärdedel. Mot bakgrunden

av den allmänna prisutvecklingen under perioden lär denna ökning

inte kunna betraktas som anmärkningsvärd. Det må särskilt observeras,

att ökningen har varit lägre än den genomsnittliga för sådana kostnadsposter

som manuskript, regipersonal och skådespelare, där producenterna

kan antas ha något större möjligheter att öva inflytande på utvecklingen än

i fråga om en del andra kostnadsposter. Vid en bedömning av kostnadsutvecklingen

under den närmaste framtiden synes det inte nu finnas anledning

att räkna med större förändringar. En övergång i större skala till färgfilmsproduktion

eller liknande tekniska omläggningar torde åtminstone än

så länge inte ha aktualitet. Sådana omläggningar får f. ö. — om de så småningom

kommer till stånd -— antas påverka inte bara produktionens kostnadssida

utan också dess intäktssida.

De närmare uppgitter om de allmänna produktionskostnadernas storlek

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

som nu har framlagts torde vara ägnade att undanröja en viss tidigare tveksamhet

om huruvida dessa kostnader inte rätteligen borde tas upp till mer

än 10 % av de specifikt redovisade produktionskostnaderna.

I fråga om intäkterna framhålles att dessa under senare år ökat.

Utredningsmannen anser att man inom den närmaste framtiden i varje fall

icke skall behöva räkna med någon sänkning av intäktsnivån.

Intäkterna på den svenska marknaden har ökat något under de senaste

åren, dock inte fullt så mycket som vid oförändrad publikfrekvens skulle

svara mot höjningen av biografbiljettpriserna. En viss frekvensminskning

synes sålunda ha förekommit. Det är givetvis svårt att bedöma, i vad mån

denna är enbart tillfällig. Som ovan har visats har publikfrekvensen för

film överhuvud särskilt under 1953 ökat i storstäderna; anledning saknas

därtill att förmoda, att utvecklingen skulle ha varit väsentligt annorlunda

i landet i övrigt. Bl. a. med hänsyn härtill torde man åtminstone på kort

sikt knappast behöva räkna med någon sänkning av den nuvarande intäktsnivån

för svensk film. På längre sikt kan man böra beakta risken för en

viss konkurrens från televisionen i detta sammanhang.

Intäkterna från utlandet har under de senaste åren visat en klart uppåtgående

tendens. Även om man betraktar den höga genomsnittssiffran för

1951/52 års filmer, 122 000 kronor — som påpekats beroende till väsentlig

del på en enstaka film — som helt exceptionell, torde det inte kunna anses

orealistiskt att förutsätta, att denna tendens skall hålla i sig.

Utredningsmannen erinrar vidare om att i de redovisade intäkterna ingår

också produlctionsbidrag från biograf ägarna med 7 å 8 000 kronor per

film. I likhet med 1950 års filmutredning har emellertid utredningsmannen

utgått från ett bidrag å 23 000 kronor per film. Härom anföres följande.

Om orsakerna till att bidrag inte kom att utgå med de belopp, som sålunda

hade avsetts, har det upplysts, att åtskilliga biografägare med hänvisning

till sina rörelsers mindre goda lönsamhet inte hade velat åta sig

bidrag av den ursprungligen ifrågasatta storleken. Det synes emellertid

oaktat vad som sålunda har förekommit kunna antas, att åtminstone ett

betydande antal biografer, särskilt de större, utan nämnvärt men för lönsamheten

skulle kunna bära ett större bidrag än det som nu utgår. Det bör

också observeras, att en väsentlig del av de 15 000 kronor, som har bortfallit

i jämförelse med kalkylen, skulle ha härrört från producenternas egna

biografer; i den mån så är fallet har tydligtvis bortfallet inte annat än formellt

inverkat på det ekonomiska resultatet.

Eu viss betydelse i förevarande sammanhang har enligt utredningsmannen

också den sedan 1952 existerande möjligheten att erhålla befrielse från

nöjesskatt för filmer, som genom sitt innehåll tjänar vetenskapligt ändamål

eller undervisnings-, upplysnings- eller uppfostringssyfte. Det påpekas

visserligen, alt det hittills varit endast några få svenska långfilmer, som fyllt

förutsättningarna för skattebefrielse och alt det är föga antagligt att det

kommer alt bli fråga om något avsevärt större antal i framtiden. Även en

produkion av en å två sådana filmer per år skulle emellertid enligt utredningsmannen

komma att ge filmproducenterna inte alldeles oväsentliga inkomst

tillsko! t, särskilt med hänsyn till all den del av intäkterna, som eljest

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

skulle gå till skatt, praktiskt taget oavkortad tillfaller producenterna. Vid

den nu verkställda utredningen har dock bortselts från ifrågavarande typ av

filmer bl. a. emedan det knappast skulle vara möjligt att med någon grad

av säkerhet uppskatta deras kommande inverkan på årsgenomsnitten.

I vad avser de åtgärder som kan vidtagas för att minska filmproduktionens

underskott beröres först möjligheten av en höjning av biljettpriserna.

Härvidlag anföres följande.

Det har i flera sammanhang erinrats om att en prishöjning är det naturliga

sättet att komma till rätta med bristande ekonomisk balans inom

en produktionsgren. Visserligen uttalade 1950 års filmutredning, att eu

ytterligare höjning redan då — utöver 1948 års i tiden rätt närliggande avsevärda

höjning — kunde befaras inte obetydligt pressa ned publikfrekvensen

och att en sådan därför måste betraktas som föga önskvärd. Det kan

väl också generellt hållas för troligt, att en prishöjning när den än företas

inverkar, åtminstone tillfälligt och i någon mån, på publikfrekvensen. Oavsett

hur det förhåller sig härmed kan det emellertid uppenbarligen inte

komma i fråga, att kostnadsökningar i allmänhet inom filmproduktionen

skulle kompenseras subventionsvägen. I sammanhanget må det f. ö. hänvisas

till att — enligt vad som tidigare har sagts — biografpubliken idag synes

vara inte oväsentligt större än närmast före 1951 års biljettprislkijningar.

1

Vid en diskussion om en höjning av biografbiljettpriserna som medel all

öka den svenska filmproduktionens intäkter måste det emellertid beaktas,

att — vid oförändrade filmhyror — bara en obetydlig del av det som publiken

får betala mer kommer denna produktion till godo. Av en prishöjning med

10 öre per biljett får, med hänsyn tagen till nu utgående statsbidrag, det

allmänna i form av nöjesskatt över 4 öre, biografägarna bortåt 3,5 öre, de utländska

producenterna 1,5 öre och de svenska producenterna mindre än 1

öre. Det kan väl tänkas, att man genom justeringar av filmhyrorna skulle

kunna något reducera biografägarnas och de utländska producenternas andelar

av höjningen till förmån för de svenska producenterna; genom sådana

justeringar skulle å andra sidan den svenska filmens konkurrenskraft i någon

mån minska. Under sådana förhållanden vill det synas, som om i dagens

läge övervägande skäl skulle tala mot att enbart hänvisa den svenska

filmproduktionen att via en höjning av biografbiljettpriserna skaffa sig den

intäktsförbättring, som kan vara motiverad.

Det redovisade genomsnittsunderskottet för 1952/53 års filmer, sammanställt

med vad som kan antagas om kostnads- och intäktsutvecklingen

under de närmaste åren torde enligt utredningsmannen kunna anses tala

för någon justering uppåt av det nuvarande bidraget. Härvidlag syntes det

rimligt att sikta till ett stöd av samma omfattning som avsågs med 1951

års beslut. Detta resultat skulle enligt utredningsmannen uppnås om bidraget

höjdes till 25 procent av statens andel av nöjesskatteintäkterna. Utredningsmannen

anför följande.

Av ett kalkylmässigt genomsnittsunderskott på ca 110 000 kronor skulle

1951 30 000 å 40 000 kronor (aritmetiskt medium 31 000 och median 44 000)

inte täckas av det 20-procentiga bidraget. Enligt den nu upprättade kalkylen

äi motsvarande underskott 154 000 kronor. Med hänsyn till vad som ovan

har sagts om produktionsbidraget från biografägarna "torde man emellertid

vid eu jämförelse med 1951 års kalkyl böra bortse från alt detta bidrag inte

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

har kommit att utgå med det ursprungligen avsedda beloppet; hade så skett

skulle underskottet nu ha stannat vid ca 140 000 kronor. Om vidare beaktas

det inkomsttillskott, som möjligheten till nöjesskattebefrielse för vissa filmer

kan ge, kan det konstateras, att ett statsbidrag med 25 % av den statliga

nöjesskatten, motsvarande i runt tal 100 000 kronor per film, skulle ge

den svenska filmproduktionen hjälp till självhjälp i åtminstone samma grad

som vid det nuvarande bidragets tillkomst åsyftades.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har enighet rått därom, att bidrag av statsmedel

bör utgå till den svenska filmproduktionen även efter utgången av den nu

löpande fyraårsperioden. Vidare har icke från något håll ifrågasatts ändring

i stödåtgärdernas formella konstruktion. Rörande bidragets storlek har däremot

delade meningar framkommit.

IUksräkenskapsverket vill icke motsätta sig utredningsmannens förslag om

ett bidrag å 25 procent av statens andel i nöjesskatteintäkterna och lämnar

utredningsmannens uttalanden i huvudsak utan erinran.

Statskontoret och statens priskontrollnämnd förordar oförändrat bidrag

med 20 procent.

Statskontoret anser att den svenska filmproduktionen bör skaffa sig den i

förhållande till 1951 års kalkyl erforderliga intäktsförbättringen inom ramen

för den egna näringen och pekar därvidlag på höjda bidrag från biografägarna,

rationalisering och höjning av biografernas biljettpriser. I övrigt

betonas att det måste framstå såsom ett mål att det statliga bidraget successivt

avvecklas.

Statens priskontrollnämnd utgår vid sitt bedömande av frågan om bidragets

storlek från en ekonomisk kalkyl, som i viss mån avviker från den av

utredningsmannen presenterade. Sålunda uppskattas de allmänna produktionskostnaderna

till 8,2 procent av den genomsnittliga produktionskostnaden

för 1952/53 och 1953/54 års filmer. Enligt utredningsmannen borde

nämnda post beräknas till 10 procent av den genomsnittliga produktionskostnaden.

Skillnaden utgör i kronor räknat 8 000. Någon siffermässig grund

för att upptaga de allmänna produktionskostnaderna till mer än 8,2 procent

föreligger icke enligt nämnden. Å andra sidan anses icke skäl föreligga

att beräkna distributionskostnaderna till mer än de 16,5 procent av filmhyran

som ingår i utredningsmannens kalkyl. Den anlitade revisionsbyråns

åsikt att ifrågavarande kostnader genomsnittligt uppgår till 17 å 20 procent

av filmhyran avvisas såsom siffermässigt ogrundad. Bidraget från biografägarna

har av utredningsmannen, i anslutning till vad som förutsatts 1951,

beräknats till ca 23 000 kronor. Enligt priskontrollnämnden borde detta bidrag

upptagas till ca 20 000 kronor. Nämnden erinrar om alt bidraget ursprungligen

av biografägarna beräknats till viss procent på biljettintäkterna.

Med hänsyn till att dessa ökat sedan 1951 borde därför också nämnda

bidrag uppräknas. På grundval av de sålunda vidtagna modifikationerna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

i utredningsmannens kalkyl och med utgångspunkt från oförändrat statsbidrag

å 20 procent erhålles ett årligt underskott å ca 48 000 kronor (aritmetiskt

medium) per film. Då motsvarande underskott enligt den kalkyl,

som låg till grund för 1951 års beslut, beräknats till ca 31 000 kronor, skulle

underskottet alltså enligt priskontrollnämnden ha ökat med ca 17 000 kronor

under den gångna fyraårsperioden. Med hänsyn till det inkomsttillskott,

som möjliggjorts genom 1952 års beslut om nöjesskattebefrielse för vissa

filmer och då på grund av den utredningsmetod som tillämpats viss försiktighet

bör iakttagas vid bedömningen av bidragsbehovet, har nämnden ansett

sannolika skäl tala för att den svenska filmproduktionen vid oförändrat

statsbidrag skulle komma att även i fortsättningen få stöd i samma omfattning

som avsetts 1951.

Sveriges biograf ägareförbund förordar en höjning av bidraget utan att närmare

precisera sin ståndpunkt.

Övriga remissinstanser förordar större höjning av bidraget än som föreslagits

av utredningsmannen. Sålunda anser statens biografbyrå en höjning av

bidraget till 30 procent motiverad. I likhet med utredningsmannen anser biografbyrån

det vara riktigt att vid bestämmandet av bidragets storlek sikta

till ett stöd åt filmproduktionen av ungefär samma omfattning, som avsågs

vid bidragets införande. Det synes emellertid biografbyrån som om spännvidden

mellan det nu redovisade genomsnittsunderskottet — 154 000 kronor

— och det belopp därav — 100 000 kronor — som skulle täckas av ett bidrag

å 25 procent, vore tillräckligt stort för att motivera fastställandet av procentsatsen

till 30 procent. Detta skulle betyda, att av det enligt utredningen redovisade

genomsnittsunderskottet ett belopp å ca 34 000 kronor icke skulle täckas

av bidraget. Den vid bidragsförordningens införande av statsmakterna

hävdade principen att bidraget skulle ha karaktär av hjälp till självhjälp

skulle enligt biografbyrån därigenom bli i tillbörlig mån tillgodosedd. Biografbyrån

fiamhåller att man bör kunna antaga att den svenska filmproduktionen

under åren efter produktionsstödets införande av ren självbevarelsedrift

sökt att tillvarataga alla till buds stående möjligheter att genom egna

åtgärder skapa ökad lönsamhet. I yttrandet betonas särskilt de ekonomiska

svårigheter filmbranschen har att möta i samband med övergången till färgiihn

och genom den väntade konkurrensen från televisionen.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer om bidrag med 30 procent

for svart-vit film och 50 procent för färgfilm. Föreningen framhåller att man

vid beräkning av bidragsbehovet helt måste bortse från en ökning i bidraget

från biografägarna. Icke heller kunde man räkna med något nämnvärt inkomsttillskott

genom möjligheten till skattebefrielse för vissa filmer, då sådan

skattebefrielse i realiteten är sällan förekommande. Med det av utredningsmannen

föreslagna bidraget å 25 procent skulle av det nu konstaterade

genomsnittsunderskottet å 154 000 kronor återstå en brist å 54 000 kronor,

medan motsvarande belopp år 1951 beräknats till ca 30 000 kronor. De nu

framlagda beräkningarna motiverar sålunda en ytterligare höjning. Föreningen

delar icke heller på alla punkter utredningsmannens uppfattning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15-

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

om filmbranschens ekonomiska ställning under den närmaste fiamtiden.

Sålunda befaras, att intäkterna kan minska bland annat på grund av konkurrensen

från utländsk film. Icke heller kan man enligt föreningen läkna

med oförändrad kostnadsnivå med hänsyn till att löneutgifterna in. in. kan

väntas stiga. Föreningen framhåller vidare, att en ökad produktion av färgfilmer

är nödvändig om de svenska producenterna skall kunna stå sig i konkurrensen

bl. a. med televisionen. Da färgfilmer drar en större kostnad än

svartvita filmer borde större bidrag utga till färgfilmsproduktionen.

Folkets husföreningarnas riksorganisation förordar i första hand en höjning

av bidraget till 30 procent. Alternativt yrkas att bidraget till svart-vit

film utgår enligt utredningsförslaget med 25 procent och bidrag till färgfilm

med förslagsvis 40 procent. I yttrandet betonas särskilt färgfilmsproduktionens

betydelse.

Vissa av de i utredningen berörda problemen behandlas mera utförligt i de

olika yttrandena.

I priskontrollnämndens yttrande beröres frågan om metodiken vid

de utförda undersökningarna. Nämnden betonar att flera osäkerhetsfaktorer

föreligger beträffande de nu gjorda beräkningarna och anför

bland annat följande.

Filmbranschens karaktär kan på goda grunder anses vara spekulativ, vilket

till sin huvudsakliga del får tillskrivas den irrationella faktor, som publiken

och publiksmaken utgör. Branschens spekulativa karaktär måste bland

annat leda till stora variationer i det ekonomiska utfallet mellan olika år.

Det kan således starkt ifrågasättas, huruvida det ekonomiska läget, sådant

det ter sig för ett begränsat års produktion, kan sägas återspegla det verkliga

läget inom branschen. Nämnden anser därför, att utredningen bort omfatta

korresponderande uppgifter om intäkter och kostnader under en flerårsperiod,

om det skall vara möjligt att bilda sig en någorlunda riktig uppfattning

om branschens ekonomiska läge. I utredningen föreligger intäktsuppgifter

för filmer, premiärsatta under spelåren 1949/50, 1950/51, 1951/52 och

1952/53, under det att kostnadsuppgifterna avser 1952/53 och 1953/54. Härigenom

begränsas bedömningen till förhållandena 1952/53. Vad angår själva

metodiken i utredningen må framhållas, att enligt nämndens erfarenhet måste

varje kalkyl, som bygger på en renodling av intäkter och kostnader för en

viss gren av ett företags eller företagargrupps verksamhetsområde, betraktas

som approximativ, även när utredningen utförts med stor noggrannhet. Metoden

medför nämligen, att ett flertal faktorer, som påverkar lönsamheten,

måste fördelningsmässigt beräknas eller uppskattas. Med hänsyn härtill borde

utredningen ha kompletterats med undersökningar av det ekonomiska

resultatet, avseende företagen i dess helhet. De osäkerhetsfaktorer, som här

ovan belysts, bör enligt nämndens mening mana till viss försiktighet vid ett

ställningstagande till behovet av statsbidrag. I varje fall synes det nämnden

tveksamt, huruvida någon höjning av bidraget skall beviljas, innan en utredning

av sådan omfattning presterats, att ett tillförlitligare underlag skapas

för bedömning av bidragsbehovets storlek.

Flertalet remissinstanser berör frågan huruvida filmproduktionens ekonomi

kan förbättras genom höjning av biografernas b i 1 j e 11 p r is

e r.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Statskontoret uttalar, att — därest de efter 1951 stegrade produktionskostnaderna

icke skulle kunna kompenseras genom rationalisering och ökat stöd

i rån biograf ägarnas sida — jämväl utvägen att höja biljettpriserna synes

kunna övervägas. I sådant sammanhang borde även undersökas om icke en

omfördelning till producenternas förmån kunde ske av de genom prishöjningen

ökade intäkterna.

Enligt riksräkenskapsverket torde i och för sig icke saknas utrymme för

någon höjning av biljettpriserna. De från producenternas sida uttalade farhågorna

för en kraftig nedgång i publikfrekvensen vid en prishöjning torde

^ara icke obetydligt överdrivna. Å andra sidan syntes de av utredningsmannen

anförda skälen mot en prishöjning såsom hjälp åt den svenska filmproduktionen

värda att beaktas, varför ämbetsverket icke vill motsätta sig en

höjning av det statliga bidraget.

Enligt priskontrollnämnden talar övervägande skäl mot en höjning av

biljettpriserna som ett medel att motverka eventuell bristande ekonomisk

balans inom den svenska filmproduktionen. Nämnden anser att detta spörsmål

snarare är en fråga om inkomstfördelningen mellan de olika ekonomiska

intressenterna, varvid i första hand producenternas och biografägarnas

inkomstandel samt de statliga nöjesskatteintäkterna tilldrar sig intresset.

Genom att såväl nöjesskatten som filmhyrorna för utländska filmer i likhet

med svenska utgår med viss procent av biljettpriserna, måste varje höjning

av dessa, som icke kan bäras inom biografägarnas marginaler, göras

med betydligt större belopp, än vad behovet för den svenska filmproduktionen

i och för sig kan motivera. Denna konsekvensprisstegring skulle dock

k33r!a m°tverkas, i den händelse det i samband med en prishöjning vore

möjligt att i sådan omfattning reducera de procenttal, med vilka nöjesskatten

och filmhyrorna för de utländska filmerna utgår, så att prishöjningen

helt tillfölle den svenska filmproduktionen. Nämnden finner det emellertid

icke realistiskt att räkna med en sådan möjlighet.

För att täcka det ytterligare underskott på ca 1,25 miljoner kronor per år,

som uppstått efter 1951, skulle enligt priskontrollnämnden biljettpriserna

behöva höjas med ungefär 10 öre per biljett. Biljettintäkterna skulle visserligen

härigenom ökas med ca 6 miljoner kronor. Av detta belopp skulle

emellertid 2,7 miljoner gå till nöjesskatt och till filmhyror för utländsk film

2,2 miljoner. De svenska filmproducenterna skulle sålunda, om man utgår

från att biografägarna icke skulle få någon andel av prishöjningen, endast

erhålla 1,1 miljoner kronor, bortsett från att statsbidraget automatiskt ökades

med 135 000 kronor.

Icke heller Sveriges biografägareförlmnd anser att prishöjning är en möjlig

utväg. Biografägareförbundet framhåller, att den erforderliga prishöjningen

är sa stor, att den bleve alltför kännbar för publiken och säkerligen

skulle orsaka minskad publikfrekvens.

Beträffande beräkningen av ett särskilt bidrag från biografäga rn

a till producenterna har delade meningar framkommit. Statskontoret fin
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

ner det naturligt, att biografägarna påtar sig väsentligt större andel av understödet

till svensk filmproduktion än för närvarande är fallet. Några övertygande

skäl för att ifrågavarande bidrag begränsats till ca 200 000 kronor i

stället för de ca 700 000 kronor som ställdes i utsikt vid förhandlingar med

1950 års filmutredning, hade icke redovisats i den nu framlagda promemorian.

Statskontoret framhåller i sammanhanget särskilt att publikfrekvensen

ökat i storstäderna åren 1951—53 och att en viss ökning i biljettpriserna

under denna tid medgivits.

Liknande synpunkter anlägges av priskontrollnämnden, som anser, att

man vid beräkningarna av erforderligt statsstöd bör utgå från att biografägarna

skall bidraga i minst samma omfattning, som förutskickades år

1951. Eftersom bidraget ursprungligen beräknades till viss procent på intäkterna

borde detta i kalkylen för 1952/53 upptagas till ca 26 000 kronor. Nämnden

erinrar om att 1950 års filmutredning ansett det naturligt att räkna med

biografägarnas medverkan, då den svenska filmproduktionen är av vital betydelse

för biografrörelsens lönsamhet. I övrigt anför nämnden bl. a. följande.

Enligt nämndens mening måste den grundläggande faktorn vid bedömningen

av biografägarnas förmåga att lämna produktionsbidrag vara förändringarna

i de ekonomiska förutsättningarna härför sedan år 1950. Nämnden

utgår nämligen ifrån, att Sveriges Biografägareförbund ingående prövat

de ekonomiska förutsättningarna, innan förbundets styrelse enhälligt beslöt

rekommendera sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag med mellan

1 och 5 procent på bruttointäkterna efter avdrag av nöjesskatt.

Till grund för nämndens prövning av förbundets framställning 1951 om

prishöjning låg en sammanställning av uppgifter om intäkts- och kostnadsförhållandena

hos vissa stora och medelstora biografer jämte en beräkning

av de kostnadsstegringar, som hade inträtt efter år 1950. Dessa uppgifter

hade på uppdrag av förbundet bearbetats av Dahlgrens revisionsbyrå. Enligt

denna undersökning utgjorde det samlade överskottet hos de undersökta

företagen efter avskrivningar men före avdrag för räntor och företagarlöner

1 834 000 kronor bokföringsåret 1949/50. Kostnadsökningarna beräknades

av nämnden uppgå till cirka 6 000 000 kronor. Den medgivna prishöjningen

avsåg att kompensera biografägarna för inträffade kostnadsökningar. Efter

prishöjningen beräknades överskottet vid oförändrad publikfrekvens komma

att uppgå till 2 124 000 kronor, sedan hänsyn tagits till inträffade kostnadsstegringar.

I ovannämnda överskott har icke inräknats nettoöverskottet på

reklamfilm och konfektförsäljning, som 1949/50 uppgick till 1 244 000 kronor.

Efter år 1951 har förbundet endast vid ett tillfälle gjort framställning

om ytterligare prishöjning, nämligen i slutet av år 1954. Man begärde därvid

en höjning med 5 öre av biljettpriser på 1: 95 och 2: 45 jämte viss höjning

för barnföreställningar. Nämnden biföll i stort sett denna framställning.

Vid en bedömning av utvecklingen bör jämväl hänsyn tagas till att

1949/50 betecknade ett bottenläge i fråga om publikfrekvensen. Efter år 1950

har antalet utlämnade biografbiljetter fram till år 1953 i de tre största städerna

ökat med mellan 8—12 procent. Biografägarnas förmåga alt lämna

produktionsbidrag synes således, mot bakgrunden av vad ovan anförts,

icke ha blivit mindre efter år 1950.

it Ilihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr So

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biograf ägareförbund och

Folkets husföreningarnas riksorganisation framhåller, att något ökat bidrag

från biografägarna icke kan påräknas.

Biografågareförbundet framhåller, att biografdriften under senare år måst

vidkännas betydande kostnadsökningar för personallöner, annonsering

m. m. och att biografägarna tvingas göra betydande investeringar med anledning

av den tekniska omvälvning, som filmen nu undergår. På dessa

grunder kan man enligt förbundets uppfattning ej räkna med något ökat

produktionsbidrag från biograferna. Snarare föreligger risk för minskning

av detta bidrag. Det betonas att bidraget är frivilligt och att förbundet saknar

befogenhet att ålägga sina medlemmar att utgiva detsamma.

Föreningen Sveriges filmproducenter anser det uteslutet, att man under

överskådlig tid kan räkna med någon ökning av ifrågavarande bidrag, bland

annat med hänsyn till den utveckling inom biografbranschen, som framtvingats

av det nya filmformatet med därav följande betydande nyinvesteringar.

I övrigt anför föreningen bland annat följande.

Hela idén om produktionsbidrag från biografägarna synes vara mindre

genomtänkt. Såväl 1950 års filmutredning som utredningsmannen bortse

från att produktionsbidraget endast är ett annat namn för höjd filmhyra.

Redan förut har för svensk film i allmänhet kunnat utvinnas en filmhyra

överstigande den som kan utfås för utländsk film. Den utländska filmens

ökade konkurrenskraft för emellertid denna högre filmhyra mer och mer

in i riskzonen. För en justering av producenternas intäkter genom ett produktionsbidrag

gäller givetvis samma ekonomiska regel som den utredningsmannen

påpekar ifråga om en justering genom höjning av filmhyra: genom

sådana justeringar minskar den svenska filmens konkurrenskraft.

Folkets hus föreningarnas riksorganisation understryker, att bidrag icke

under några förhållanden kan påräknas av det betydande antal småbiografer

i Folkets hus, Bygdegårdar och Medborgarhus, som riksorganisationen

företräder, samt fortsätter.

Ett stort antal av dessa biografer bär redan nu att räkna med sådana

ekonomiska förutsättningar, att styrelseledamöternas frivilliga och kostnadsfria

arbete är ett villkor för att biograferna skall hjälpligt gå ihop och

lämna åtminstone någon liten lokalhyra. Ett faktiskt bidrag av denna art

kan endast de filmbolag påräkna, som äro förbundna med kedjor av större

lönsammare biografer och detta kan under alla förhållanden icke bli av den

storleksordning, som utredningsmannen förutsätter.

Betydelsen av den möjlighet till fullständig skattebefrielse för

vissa filmer, som tillkom 1952, diskuteras i några yttranden. Priskontrollnåmnden

understryker utredningsmannens uttalande att den ifrågavarande

befrielsen även med en produktion av endast 1 å 2 till skattefrihet

berättigade filmer per år kommer att ge filmproduktionen inte alldeles oväsentliga

inkomsttillskottt.

Filmproducentföreningen anser icke den berörda skattebefrielsen ha större

betydelse i förevarande sammanhang. Föreningen anför.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj-.ts proposition nr 85

De filmer som det här är fråga om är för det första av speciell karaktär

(hittills huvudsakligen djurlivs- och resefilmer) och mycket få till antalet.

Det kan också starkt ifrågasättas, om det verkligen varit regeringens och

riksdagens avsikt att genom denna förordning lämna ett ökat stöd åt svensk

filmproduktion; i varje fall har resultatet blivit att 1952—1954 4 svenska

långfilmer och 10 utländska åtnjutit sådan skattebefrielse. Det framgår

klart av förordningens lydelse, att den avser informativa filmer men icke

vanliga spelfilmer, d. v. s. sådana filmer som tillhör den »normala» repertoaren.

Skattebefrielsen förutsätter i motsats till skatteåterbäringen en kvalitativ

prövning, verkställd av Statens biografbyrå, och avsikten med skattebefrielsen

synes uteslutande ha varit hänsynen till att dylik informativ film

i regel icke kan produceras med blott 20 % skatteåterbäring utan kräver

total skattefrihet. För att den i förordningen avsedda skattebefrielsen skulle

komma den svenska filmproduktionen till godo i sådan utsträckning, att

den kunde minska genomsnittsförlusten på en svensk film, måste antingen

produktionen läggas om, vilket säkerligen inte varit utredningsmannens

mening, eller gällande bestämmelser ändras.

Likartade synpunkter anföres av Folkets husföreningarnas riksorganisation,

som erinrar om att berörda skattebefrielse kan tillkomma utländska

likaväl som svenska filmer.

I fråga om den svenska filmproduktionens framtidsutsikter

beröres i några yttranden särskilt de problem, som sammanbänger

dels med färgfilmen och de nya framställningsmetoderna (cinexnascope

m. fl.) dels med den väntade konkurrensen från televisionen.

Film producent föreningen betonar att svensk filmproduktion för att kunna

hävda sig i konkurrensen måste ha möjlighet att följa med i den pågående

tekniska omdaningen på området. I sådant hänseende är en ökad

svensk färgfilmsproduktion av största betydelse. Föreningen, som yrkar på

högre bidrag för produktion av färgfilm, anför bland annat följande.

Även försiktiga iakttagare synes vara ense om att filmproduktionen befinner

sig i en period av teknisk omdaning. Framför allt tycks färgfilxnen på

allvar lia slagit igenom. I alla filmproducerande länder framställs det nu

betydande antal färgfilmer, främst naturligtvis i USA men även i Italien,

Frankrike, Tyskland och England. I USA torde antalet filmer i färg vida

överstiga antalet filmer i svart-vitt. Därtill kommer en allt starkare markerad

tendens, även den utgående från USA, att inspela filmer avpassade efter

en större och annorlunda proportionerad bildyta än den hittills gängse. Sådana

filmer är undantagslöst i färg. Om svensk film i längden skall kunna

hävda sig i konkurrensen med utländsk film överhuvudtaget, vare sig

hemma eller utomlands, är det uppenbarligen ett oeftergivligt villkor, att

svensk film i någon mån kan följa med i utvecklingen. Trots våra begränsade

resurser har vi hittills icke utan framgång både i Sverige och i främmande

länder kunnat hävda oss gentemot utländsk film tack vare cn jämförelsevis

hög konstnärlig och teknisk standard. Skall så kunna ske även i

fortsättningen, måste vår filmproduktion beredas möjligheter att i någon

utsträckning anpassa sig efter de tekniska framsteg, som präglar världsproduktionen.

Del vore olyckligt om den svenska och utländska filmpubliken

bibringades den föreställningen, alt våra filmer är gammalmodiga, omoderna,

mindre lockande. EU sjunkande intresse för svensk film icke endast rubbar

grundvalarna för produktionens ekonomiska läge, det skulle dessutom

på längre sikt omöjliggöra denna produktion eller i varje fall göra inhemsk

film betydelselös som samhällsfaktor. Alla torde vara ense om att delta icke

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

får ske. Svensk film är — för att citera 1950 års filmutrednings betänkande

— »ett väsentligt samhälleligt spörsmål, vare sig man på detta anlägger kulturella,

sociala, nationalekonomiska eller fiskaliska synpunkter».

Frågan om produktionens utsikter för framtiden har utredningsmannen

tyvärr vidrört endast i förbigående. Han säger därom: »En övergång i

större skala till färgfilmsproduktion eller liknande tekniska omläggningar

torde åtminstone än så länge icke ha aktualitet». En övergång »i större

skala» till färgfilmsproduktion är självfallet icke aktuell, så långt har utredningsmannen

rätt; det skulle vara uteslutet redan av ekonomiska skäl.

eftersom en produktion i färg för närvarande medför en ökning av produktionskostnaderna

med ca 40 %. Men att problemet färgfilm likväl är i hög

grad aktuellt för svenska producenter framgår av att trots de större kostnaderna

flera färgfilmer producerats på försök. Om det ekonomiska utfallet av

dessa filmer är ännu för tidigt att döma, men ingenting talar för utredningsmannens

antagande, att färgen skulle påverka »inte bara produktionens

kostnadssida utan också dess inkomstsida»; i varje fall icke på sådant sätt,

att producenten kompenseras för merkostnaden.

Föreningen berör härefter konkurrensen från televisionen och uttalar följande.

Föreningen har beretts tillfälle att yttra sig över televisionsutredningens

betänkande och skall därför här icke gå närmare in på konsekvenserna för

filmfacket av televisionens utveckling. Två ting bör dock framhållas. Det

ena är att televisionens konkurrenskraft, framför allt under uppbvggnadsåren,

icke får underskattas. Det torde vara ofrånkomligt, att dess expansion

under en följd av år kommer att på ett ytterst kännbart sätt inverka på

biografernas publikfrekvens och därmed på produktionens inkomstmöjligheter.

Även om frekvensminskningen icke blir större än 15—20 %, kommer

den att innebära ett allvarligt hot mot produktionens bestånd. Om televisionens

dragningskraft på publiken icke skall få katastrofala följder för

biograferna och därmed för de svenska producenterna, måste filmfacket vara

berett på att möta denna konkurrens med särskilda åtgärder. Detta är vad

som skett i USA, där färgfilmen, särskilt genom att presenteras i stort bildformat,

utgjort filmproduktionens främsta vapen i kampen om publiken.

Också i England, det enda europeiska land, där televisionen slagit igenom,

synes man gå mot liknande utveckling. Även av hänsyn till televisionen vore

det naturligt, att också den svenska produktionen till en viss grad inriktade

sig på att producera färgfilm.

Med hänsyn till den betydelse, som föreningen anser sig böra tillmäta

färgfilmens roll i den utveckling, som kommer att karakterisera de närmaste

åren» * h°g grad att beklaga, att utredningsmannen endast tagit sikte

på tidigare rådande förhållanden. Den utveckling, som sedan någon tid tillbaka

är i gång, låter icke hejda sig. På grunder som ovan angivits vill de

svenska producenterna icke utan tvingande skäl avstå från att utvidga produktionen

att omfatta också färgfilm även om sådan kan produceras endast

i mycket begränsad omfattning. Produktionskostnaderna för en färgfilm

torde ligga mellan C50—750 000 kronor. Detta innebär att producenten,

även om han kalkylerar intäkterna optimistiskt, måste räkna med risken av

en förlust på 225—325 000 kronor. Förlustrisken är alltså väsentligt större

än vid inspelning av svart-vit film.

Under sadana förhallanden och med beaktande av de skäl, som ovan anförts

och som talar för önskvärdheten av en begränsad produktion av färgfilm,

synes det föreningen rimligt, att producenten av färgfilm bör komma

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kanyl. Maj.ts proposition nr 85

i åtnjutande av ett bidrag, som står i någon proportion till de högre produktionskostnaderna.

Föreningen har tidigare gett sin anslutning till tanken att

statliga bidrag till produktionen bör utgå utan kvalitetsbedömning. Detta

bör dock icke lägga hinder i vägen för en differentiering av bidraget till två

olika slag av film, då skillnaden kan fastställas genom en enkel teknisk beskrivning.

Det av föreningen föreslagna 50-procentbidraget till produktion av färgfilm

skulle enligt föreningen motsvara ca 200 000 kronor per film och innebära,

att producenten måste vara beredd att själv bära en förlust av minst

120 000 kronor per film. Antalet färgfilmer kunde uppskattas till sex per

år, motsvarande en femtedel av årsproduktionen. Det sammanlagda årliga

bidraget av nöjesskattemedel skulle därmed överstiga det av utredningsmannen

beräknade med 600 000 kronor.

Likartade synpunkter anföres även av statens biografbyrå. I avseende på

televisionens inverkan på filmbranschens ekonomi uttalar biografbyrån bland

annat följande.

Oberoende av om en nedgång i biograffrekvensen i samband med television

är ett bestående fenomen eller icke, är det, som televisionsutredningen framhåller,

klart, att införandet av television i länder, där filmen redan befinner

sig i ett kritiskt läge, skapar problem, som inte bör förbises eller nedvärderas.

En stark nedgång i biograffrekvensen som följd av televisionen kan,

med hänsyn till den svenska filmens redan nu ogynnsamma situation, tänkas

ge anledning till vädjanden om ökat stöd från statens sida, vilka onekligen

skulle få större tyngd och starkare stöd från den allmänna opinionens

sida, därest staten tidigare underlåtit att genom tillräckligt effektiva

lättnader i nöjesskattebelastningen bidraga till den svenska filmens ekonomiska

sanering. Ett betydande ansvar för filmens konstnärliga och kulturella

utveckling åvilar i denna del statsmakterna. Biografbyrån vill framhålla,

att den genom förevarande utredning påvisade bristen i balans mellan

produktionens utgifts- och intäktssidor kan leda till att även ambitiösa producenter

i större utsträckning än nu hellre satsar sina pengar på ur

kassasynpunkt beprövade publikfilmer än tar de förlustrisker som är förenade

med framställningen av filmer som i konstnärligt och artistiskt avseende

företräder en förfinad eller exklusiv typ till form och/eller innehåll.

Färgfilmens betydelse framhålles också av Folkets busföreningarnas riksorganisation.

Utredningsmannens förslag att författningen ges fortsatt giltighet för en

ny fyraårsperiod har mött erinran endast från statens biografbyrå, som ifrågasätter

om icke giltighetstiden bör begränsas till två eller högst tre år.

Byrån anför.

Särskilt om bidragsprocenten skulle fastställas till 25 procent vill biografbyrån

ifrågasätta, huruvida icke vad som i det föregående anförts om ett

ökat utnyttjande inom den svenska spelfilmproduktionen av färgfilm liksom

om risken för en starkt nedgående publikfrekvens på biograferna efter

ett införande av televisionen i vårt land bör motivera, att giltighetstiden

för bidragsförordningens fortsatta tillämpning icke fastlåses vid så pass

lång tid som fyra år utan begränsas till två eller högst tre år. Det förutsattes

därvid, att frågan om det statliga stödets storlek före giltighetstidens utgång

upptages till förnyat övervägande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Pris kontrollnämnden utgår i likhet med utredningsmannen ifrån att en

förlängning av bidragsförordningens giltighetstid bör göras tidsbegränsad,

och att staten även i fortsättningen skall ha möjlighet ompröva bidragsbehovet,

när så kan finnas påkallat samt framhåller, att säkrare underlag

bör skapas vid en framtida omprövning av statsbidraget.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter i förevarande sammanhang om icke,

därest ytterligare prolongering blir aktuell, anledning kan finnas att närmare

undersöka icke blott filmproduktionens utan även biografnäringens

ekonomiska villkor, varigenom skulle åstadkommas ett bättre underlag för

en bedömning av den rimliga fördelningen av biografinkomsterna mellan

biografägare och filmproducenter.

Filmproducentföreningen erinrar om att statens inkomster av nöjesskatt

från biograferna automatiskt ökat som en följd av de under år 1951 företagna

höjningarna av biografernas biljettpriser, vilket jämte en mindre

ökning av publikfrekvensen har inneburit att den årliga nöjesskatten sedan

år 1950 stigit med närmare 10 miljoner kronor. Statsverkets kostnader för

bidraget hade uppgått till genomsnittligen 2,4 miljoner kronor per år. Föreningens

förslag om att bidraget för svart-vit film skall utgöra 30 procent

och bidraget till färgfilm 50 procent skulle innebära en sammanlagd kostnad

för statsverket om ca 4,1 miljoner kronor per år.

Föreningen anför i sammanhanget.

Även ur rent fiskaliska synpunkter synes det av föreningen föreslagna bidraget

vara väl motiverat. Därest den svenska filmproduktionen icke kommer

i åtnjutande av ett bidrag som möjliggör att den såväl i fråga om kvalitet

som omfattning kan upprätthållas på nuvarande nivå, blir resultatet

utan varje tvivel en icke obetydlig nedgång i publikfrekvensen, vilket i sin

tur förorsakar en minskning av nöjesskattemedlen. Sålunda innebär en nedgång

av publikfrekvensen med 10 % en minskning av nöjesskatteintäkterna

med närmare 6 miljoner kronor per år.

Riksräkenskapsverket framhåller, att det i och för sig icke torde vara uteslutet

att genom någon justering uppåt av nöjesskattesatserna bereda staten

kompensation för stödet åt den svenska filmproduktionen.

Enligt biografägareförbundet skulle en omläggning av nöjesskatten för

biograferna, så att densamma kommer i paritet med den nöjesskatt, som

uttages för övriga nöjesgrenar, på helt annat sätt än genom andra åtgärder

kunna skapa ekonomiska förutsättningar för film- och biografbranschen att

själv lösa sina ekonomiska problem.

Filmproducentföreningen, som icke finner anledning till erinran mot att

det statliga stödets konstruktion bibehålies oförändrad, erinrar om att icke

blott s. k. kortfilmer utan även filmer, avsedda för barn, är uteslutna från

bidrag genom villkoret att bidragsberättigad film skall ha en längd av minst

2 000 meter. Det framhålles, att en växande opinion under senare år uppmärksammat

vikten av en produktion av barnfilm och att 1949 års filmkommitté

framställt vissa förslag om statligt stöd åt sådan film. Statens biografbyrå

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

erinrar om att 1951 års riksdag hemställt om utredning om möjligheterna

att utsträcka stödet till filmer under 2 000 meters längd och om formerna

därför. Biografbyrån framhåller, att det skulle vara tacknämligt, om en

sådan utredning utan ytterligare dröjsmål kunde komma till stånd. Betydelsen

av en svensk barnfilmsproduktion understrykes också av Folkets

husföreningarnas riksorganisation.

Enligt vad jag inhämtat är såväl det av 1949 års filmkommitté avgivna

betänkandet »Barn och film» (SOU 1952: 51) som riksdagens framställning

om utredning angående stöd åt produktionen av kortfilmer för närvarande

föremål för prövning inom ecklesiastikdepartementet.

Departementschefen

Utredningsmannen förordar att statsbidrag lämnas till producent av

svensk film under ytterligare en fyraårsperiod eller alltså intill utgången

av juni månad 1959 och att bidraget ökas från 20 till 25 procent. Såsom utgångspunkt

för sitt förslag redovisar utredningsmannen en undersökning

rörande filmproduktionens ekonomiska förhållanden, vilken i huvudsak

upplagts efter samma linjer som den motsvarande undersökning, som låg

till grund för 1951 års beslut om det nu utgående bidraget. Undersökningen

har givit till resultat, att någon förbättring i den svenska filmens produktionsförhållanden

icke synes ha inträtt. I stället visar den nu presenterade

kalkylen ett större genomsnittsunderskott per film än 1950 års kalkyl.

Enligt utredningsmannens beräkningar skulle ett med fem procent förhöjt

bidrag innebära att den svenska filmproduktionen skulle erhålla understöd

i åtminstone samma grad som med det nuvarande bidraget vid dess

tillkomst.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt fortsatt bidrag till den svenska

filmproduktionen. Beträffande bidragets storlek har däremot framkommit

delade meningar. Riksräkenskapsverket ansluter sig till utredningsmannens

förslag. Statskontoret och statens priskontrollnämnd förordar oförändrat

bidrag med 20 procent. Statskontoret framhåller härvid, att filmproduktionen

bör söka nå den erforderliga intäktsförbättringen inom ramen för den

egna näringen. Priskontrollnämnden anser, att tillräckliga skäl för en höjning

av bidraget icke framkommit och betonar i övrigt att med hänsyn till

de använda undersökningsmetoderna viss försiktighet bör iakttagas vid

bedömningen av bidragsbehovet. Övriga remissorgan förordar högre bidrag

än som föreslagits av utredningsmannen. I dessa yttranden understrykes

särskilt den svenska filmproduktionens osäkra framtidsutsikter. Härvidlag

erinras bland annat om konkurrensen från utländsk film och eu kommande

svensk television. Det betonas också alt en successiv övergång till färgfilm

är ofrånkomlig och att inspelning av sådan film drar avsevärt större

kostnader än inspelning av svartvit film.

Det nu utgående statsbidraget infördes i syfte att i den ekonomiska kris
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

situation som uppstått för den svenska filmproduktionen skapa möjligheter

för en fortsatt inspelning av svensk film. Bidraget var avsett som en temporär

understödsform och skulle fungera som en hjälp till självhjälp. Vid

ett ställningstagande till frågan om eventuellt fortsatt stöd måste dessa utgångspunkter

för den statliga bidragsgivningen hållas i minnet. Den omständigheten

att det kalkylmässiga underskottet på inspelad film nu visats

vara större än då bidragsfrågan prövades för fyra år sedan kan därför icke

i och för sig motivera en häremot svarande ökning av bidraget. Tvärtom kan

ett sådant konstaterande ge anledning till överväganden om förutsättningar

föreligger för en fortsatt bidragsgivning. Med hänsyn till att erfarenheterna

av de statliga stödåtgärderna endast omfattar cn så pass kort tidrymd som

fyra år vill jag emellertid icke motsätta mig, att understöd får utgå under

ytterligare en fyraårsperiod. Jag vill emellertid understryka, att jag därmed

icke avsett att frångå den ursprungliga principen att det statliga stödet skall

ha karaktär av hjälp till självhjälp och vara en temporär anordning.

Vad härefter angår frågan om bidragets storlek kan jag från nu angivna

utgångspunkter icke tillstyrka en generell höjning av bidragsprocenten. Däremot

synes kunna övervägas huruvida icke ett förhöjt bidrag skulle kunna

ifrågakomma vid framställning av färgfilm. När den nuvarande procentsatsen

fastställdes skedde avvägningen uteslutande utifrån de förutsättningar

som gällde för produktion av svartvit film. Betydelsen av en utvidgad svensk

färgfilmsproduktion har berörts i flera remissyttranden. Härvid har bland

annat framhållits, att en successiv övergång till inspelning av sådan film

är en förutsättning för att den svenska filmproduktionen över huvud skall

kunna vidmakthållas till omfattning och kvalitet. De sålunda anförda synpunkterna

är enligt min mening värda beaktande. Då det vidare här är

fråga om särskilt kostnadskrävande och för svenska förhållanden nya tekniska

framställningsmetoder torde ett förhöjt stöd av statsmedel vara motiverat

för att underlätta möjligheterna att skapa en svensk färgfilmsproduklion.

Emellertid bör än en gång understrykas att här är fråga endast om

en temporär anordning. Med beaktande av dessa synpunkter anser jag mig

kunna tillstyrka att bidraget för svartvit film fastställes till oförändrat 20

procent och att bidrag för framställning av färgfilm skall lämnas med 35

procent.

Statens kostnader för producentbidraget har de senaste två åren uppgått

till i genomsnitt 2,4 miljoner kronor per år. Genomföres förslaget om förhöjt

bidrag till färgfilm torde kostnaderna —- med utgångspunkt från de uppgifter

som lämnats i remissyttrandena rörande färgfilm sproduktionens väntade

omfattning — kunna beräknas stiga med ca 360 000 kronor per år.

Med hänvisning till det anförda förordar jag, att förordningen den 8 juni

1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film ges förlängd

giltighet intill utgången av juni månad 1959 med den ändringen att bidraget

fastställes till 20 procent för svartvit film och 35 procent för färgfilm.

Samtidigt härmed torde förordningen den 8 juni 1951 (nr 458) om tillägg

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

25

till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt ges förlängd

giltighet under samma tid.

Såväl i utredningsmannens promemoria som i remissyttrandena har diskuterats

verkningarna i olika hänseenden av en höjning av biljettpriserna

i syfte att öka intäkterna för den svenska filmproduktionen. Därvid har

hl. a. pekats på det förhållandet att på grund av nöjesskattens konstruktion

som en procentuell andel av biljettprisets brutto, d. v. s. skatten inräknad,

en höjning av priset, som kan framstå som motiverad exempelvis för filmproduktionens

behov, slår igenom med avsevärt större belopp i bruttopriset.

Härigenom skulle möjligheterna att skaffa ökad täckning för filmproduktionens

kostnader med biljettintäkter avsevärt försvåras. Onekligen medför

en rent procentuell skatt vissa olägenheter i nu angivna hänseende. Det

synes böra närmare undersökas huruvida icke skatten skulle kunna ges

en sådan ändrad konstruktion — t. ex. genom att en viss del av den nuvarande

procentuella skatten omvandlas till en fast avgift — att skattens

prisfördyrande effekt vid en eventuell höjning av biljettpriserna minskas,

bin undersökning av hithörande problem kan lämpligen ske i samband med

den översyn av vissa bestämmelser i nöjesskatteförordningen, som för närvarande

verkställes av 1954 års nöjesskatteutredning. Jag har för avsikt att

i senare sammanhang upptaga denna fråga till övervägande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951 (nr

457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om fortsatt

giltighet av samma förordning; samt

2) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951 (nr

458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Jag hemställer, att dessa författningsförslag måtte genom proposition

förelägges riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Rydén

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 85

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:221 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna arvsfondens rätt till a a1 i texten
  2. SU 1955:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951 s. 5 i texten