Sök i Ratio Lex

Angående befrielse från nöjesskatt i vissa fall

1955-01-21 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:86, Angående befrielse från nöjesskatt i vissa fall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86

1

Nr 86

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse från

nöjesskatt i vissa fall; given Stockholms slott den

21 januari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anför följande.

1 :o

Enligt 14 § nöjesskatteförordningen i dess lydelse före den 1 juli 1952

skulle nöjesskatt icke utgå för nöjestillställning, som tjänade vetenskapligt

ändamål. Ej heller skulle nöjesskatt utgå för nöjestillställning, som anordnades

i undervisnings- eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt

innehåll jämväl vore ägnad att tjäna sådant syfte. Då det enligt föreskrifterna

i nöjesskatteförordningen åligger den kommun, inom vars område nöjeslillställning

äger rum, att fastställa nöjesskattens belopp samt uppbära densamma,

prövades sålunda även frågan om eventuell skattebefrielse enligt

förenämnda paragraf i första hand av den kommunala uppbördsinyndighe1

Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. AV SO

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 86

ten, d. v. s. drätselkammare eller kommunalnämnd. Över den kommunala

uppbördsmyndighetens beslut härvidlag kunde besvär anföras till vederbörande

länsstyrelse samt i sista hand till regeringsrätten. Sedan riksräkenskapsverket

i skrivelse den 27 februari 1951 anmält, att bestämmelserna i

14 § visat sig svåra att tillämpa i vad gällde biograf föreställningar, uppdrog

Kungl. Maj:t åt 1949 års filmkommitté att verkställa utredning, varefter i

proposition nr 178 till 1952 års riksdag föreslogs och av riksdagen beslutades

ändrade föreskrifter i ämnet att gälla från och med den 1 juli 1952.

Sålunda gäller från och med nämnda dag att nöjesskatt — såvitt nu är i

fråga — icke skall utgå för biografföreställning med film, vars visning enligt

särskilt, före föreställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked

förklarats vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,

undervisnings- eller uppfostringssyfte, varvid det ankommer på statens biografbyrå

att efter framställning meddela förhandsbesked som nyss sagts.

I skrivelse till riksräkenskapsverket den 3 oktober 1949 hemställde Aktiebolaget

Wivefilm, Stockholm — med förmälan att bolaget hade för avsikt

att inköpa och distribuera en i Danmark producerad film med titeln »Vi

vill ha ett barn» — att ämbetsverket ville göra ett uttalande, huruvida förevisningen

av filmen i enlighet med 14 § nöjesskatteförordningen kunde

undantagas från nöjesskatt. Riksräkenskapsverket uttalade i skrivelse till

bolaget den 12 oktober 1949, att det i första hand ankomme på vederbörande

uppbördsmyndighet, länsstyrelse eller överståthållarämbetet i Stockholm,

att besluta i frågor om uttagande av nöjesskatt och att det i betraktande

härav närmast torde ankomma på samma myndigheter att besvara förfrågningar

om dylika spörsmål. Då emellertid representanter för riksräkenskapsverket

beretts tillfälle närvara vid en särskilt anordnad visning av filmen i

Stockholm, finge riksräkenskapsverket för egen del som sin uppfattning uttala,

att med hänsyn till filmens innehåll 14 § 2 stycket nöjesskatteförordningen

syntes kunna tillämpas. Jämväl det stora flertalet länsstyrelser fann sedermera,

då de i samband med filmens visning på biograferna hade att taga

ställning till nöjesskattefrågan, förutsättningar för skattefrihet föreligga. I

de fall, då de lokala uppbördsmyndigheterna påfört nöjesskatt och besvär

häröver anfördes hos länsstyrelsen, biföllo dessa länsstyrelser besvären, och

den till statsverket inlevererade andelen av nöjesskatten restituerades. Efter

besvär i ett flertal fall av såväl filmaktiebolaget och biografägare som vederbörande

kommuner meddelade emellertid regeringsrätten den 25 januari

1951 utslag av den innebörden, att föreställningarna icke skulle vara fria

från nöjesskatt, enär de icke anordnats i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Sedan frågan, huruvida nöjesskatt skulle utgå för visning av denna film,

sålunda blivit slutligt prövad, utställdes från riksräkenskapsverkets revision

några typanmärkningar. Anmärkningarna riktades, i fall då skatt överhuvud

icke påförts, mot vederbörande biografägare och, när skatt väl påförts

och erlagts men efter beslut av länsstyrelse sedermera restituerats,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86 d

mot de för beslutet ansvariga länsstyrelse^änstemännen. Revisionens talan

grundade sig i förra fallet på uppbördsförordningens bestämmelser om efterkrav

av skatt och i senare fallet på det så kallade redogöraransvaret. I dessa

typfall meddelade riksräkenskapsverket därefter beslut.

Beträffande först revisionens talan mot länsstyrelsetjänstemännen fann

riksräkenskapsverket densamma icke kunna bifallas, enär något redogöraransvar

icke förelåge i förevarande fall, där länsstyrelsen haft att avgöra ett

besvärsmål och grunda sitt beslut på en skälighetsprövning. Efter besvär

över sistnämnda beslut visades målet av kammarrätten åter till riksräkenskapsverket

för förnyad behandling, enär länsstyrelsetjänstemännen måste

anses ansvariga för ifrågavarande utbetalningar. Genom beslut den 2 december

1954 fann emellertid regeringsrätten, med ändring av kammarrättens

utslag, skäligt fastställa riksräkenskapsverkets beslut.

I vad gäller den grupp av fall, då skatt överhuvud icke påförts, må följande

framhållas. Vid granskning av Uppsala läns uppbördsredogörelse för

februari 1950 framställdes anmärkning av revisionen hos riksräkenskapsverket.

Enligt Uppsala stads drätselkammares nöjesskatteredovisning för

januari 1950 och därvid fogad nöjesskattedeklaration från biografägaren

Inge Hellqvist såsom innehavare av biografen Lillan i Uppsala hade under

hänvisning till 14 § nöjesskatteförordningen nöjesskatt icke påförts för biografföreställningar

med visning av filmen »Vi vill ha ett barn», som Hellqvist

anordnat under tiden den 23—den 29 januari 1950. Den enligt 7 §

nöjesskatteförordningen uträknade nöjesskatten för föreställningarna skulle

utgöra 2 106 kronor 25 öre. Då de ifrågavarande föreställningarna icke kunde

hänföras till sådana nöjestillställningar, som avsåges i 14 § nöjesskatteförordningen,

och då annan grund för skattebefrielse icke förelåge, hade

nöjesskatt bort utgå med nyssnämnda belopp, 2 106 kronor 25 öre. Enligt

2 § nämnda förordning skulle nöjesskatt, varom här vore fråga, fördelas

med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till vederbörande kommun.

Anordnaren borde fördenskull inbetala 1 579 kronor 69 öre till statsverket.

Riksräkenskapsverket anmodade därefter den 19 juni 1951 länsstyrelsen i

Uppsala län att med anledning av anmärkningen låta anställa krav mot

Hellqvist jämlikt 91 § uppbördsförordningen. Sedan sådant krav anställts

och Hellqvist avgivit förklaring, fann enligt utslag den 17 september 1951

riksräkenskapsverket med gillande av anmärkningen skäligt föreskriva, att

1 579 kronor 69 öre skulle uttagas hos Hellqvist. I anledning av anförda

besvär fann kammarrätten icke skäl att göra ändring i riksräkenskapsverkets

utslag. Regeringsrätten, som fann riksräkenskapsverkets revision ha

ägt rätt att i förevarande ordning föra talan om utbekommande av nöjesskatt

för ifrågavarande tillställningar, lämnade genom utslag den 23 januari

1953 anförda besvär utan bifall.

I besvären hos Kungl. Maj :t bar Hellqvist tillika anhållit att, därest besvären

icke skulle bifallas, Kungl. Maj:t ändock måtte befria honom från

skyldighet alt erlägga ifrågavarande skattebelopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr SO

Sökanden hai till stöd för den i besvärsärendet gjorda ansökningen inledningsvis

erinrat om riksräkenskapsverkets förenämnda skrivelse den 12

oktober 1949. \ ad särskilt Uppsala län angår har sökanden framhållit, att

länsstyrelsen därstädes i skrivelse den 13 januari 1950 till filmuthyraren_

med erinran att beslutanderätten i första hand tillkom den kommunala

uppbördsmyndigheten — uttalat, att länsstyrelsen funnit lämnade uppgifter

om filmens innehåll och syfte styrka, att förutsättningar för skattefrihet

förelåg. Sedan filmen visats under tiden den 23—den 29 januari 1950 samt

den kommunala uppbördsmyndigheten vid granskningen av ingiven nöjesskattedeklaration

beträffande nu ifrågavarande biografföreställningar funnit

förutsättningar för skattefrihet föreligga, hade länsstyrelsen lämnat

detta beslut utan anmärkning och genom beslut, som låg till grund för den

månadsredogörelse, som expedierats den 31 mars 1950, funnit ifrågavarande

biografföreställningar skattefria. Besvär över beslutet hade ej blivit anförda.

Enligt sökandens uppfattning kunde den omständigheten att regeringsrätten

i andra fall, avseende andra orter och andra anordnad, där

länsstyrelsens beslut i behörig ordning överklagats, funnit förevisningar avfilmen

skattepliktiga, icke betraktas som prejudikat för fall, som tidigare

avgjorts och icke överklagats. Ytterligare har framhållits att sökanden i enlighet

med den lokala uppbördsmyndighetens anvisningar inlevererat nöjesskatten

för ifrågavarande föreställningar till filmuthyraren. Därest skatt

ånyo skulle erläggas i enlighet med riksräkenskapsverkets yrkande, skulle

sökanden tvingas erlägga dubbel nöjesskatt: först till filmuthyraren och därefter

ånyo till det allmänna. Sökanden har slutligen anfört att utsikterna

att inför allmän domstol med framgång föra talan för att från filmuthyraren

utfå till denne inlevererad nöjesskatt icke vore stora och i vart fall

skulle förorsaka alla parter betydande rättegångskostnader. Vid ansökningen

har fogats ett utlåtande av professor Phillips Hult, Uppsala, vari denne

sammanfattningsvis uttalat, att det icke kunde antagas föreligga någon

skyldighet för Aktiebolaget Wivefilm att till biograf ägare återbetala de

belopp, som dessa i överensstämmelse med uppbördsmyndighets eller länsstyrelses

beslut inbetalat till bolaget, i den mån dessa belopp av bolaget

sedermera redovisats till den danske filmägaren A/S Asa filmudlejning

ävensom att starka skäl talade för att icke heller i övrigt någon återbetalningsskyldighet

för bolaget i förhållande till biografägarna kunde antagas

föreligga.

Riksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande över den av Hellqvist

gjorda ansökningen framhållit, att på grund av regeringsrättens beslut den

23 januaii 1953 i nu törevarande ärende ytterligare anmärkningar hade

framställts mot ett stort antal biografägare. Dessa anmärkningar vore sålunda

aktuella i nu förevarande sammanhang. Riksräkenskapsverket hade

meddelat utslag den 12 och 13 november 1954 i 51 mål, varvid fastställts

betalningsskyldighet till statsverket å ett belopp av sammanlagt 88 346 kronor

89 öre. I fyra fall hade biografägare redan efter anmärkningarnas framställande

erlagt den krävda skatten, tillhopa 699 kronor 11 öre. I en del

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86

5

fall hade anmärkningarna enligt riksräkenskapsverkets mening icke blivit

delgivna inom stadgad tid, varför revisionens talan icke bifallits.

Riksräkenskapsverket har vidare uttalat att det läge, som enligt vad

tidigare anförts inträtt beträffande nöjesskatt i fråga om filmen »Vi vill

ha ett barn», även gällde filmen »Kon-Tiki». Den 25 juli 1950 hade riksräkenskapsverket

på förfrågan av länsstyrelsen i Blekinge län uttalat, att

filmen trots viss tveksamhet beträffande dess undervisande syfte närmast

vore att hänföra till sådan nöjestillställning som jämlikt 14 § nöjesskatteförordningen

kunde undantagas från nöjesskatt. Flertalet länsstyrelser hade

då redan beslutat sig för befrielse från nöjesskatt. Sedan regeringsrätten

genom utslag den 25 januari 1951 funnit filmen »Kon-Tiki» icke skola

befrias från nöjesskatt, hade anmärkningar framställts mot såväl biografägare,

vilka icke erlagt nöjesskatt, som länsstyrelsetjänstemän, vilkas beslut

föranlett restitution av sådan skatt. Anmärkningarna av det senare slaget,

avseende ett sammanlagt belopp av 106 365 kronor 92 öre förfölle på

grund av regeringsrättens förutnämnda utslag den 2 december 1954. Beträffande

de krav, som riktade sig mot biografägare, meddelades först utslag

i ett typfall, avseende 1 029 kronor 72 öre. Den av riksräkenskapsverket

ålagda betalningsskyldigheten fastställdes av kammarrätten genom

utslag den 6 februari 1952, vilket vann laga kraft, varefter beloppet inlevererades.

Den 13 november 1954 hade riksräkenskapsverket meddelat utslag

i 14 liknande anmärkningsmål, avseende ett belopp av tillhopa 6 052

kronor 77 öre. Vidare hade i tre fall det till betalning anmärkta beloppet,

tillhopa 1 060 kronor 35 öre, inlevererats utan att utslag meddelats.

Riksräkenskapsverket har beträffande båda filmerna sammanfattningsvis

konstaterat att i de fall då nöjesskattebefrielse från länsstyrelsens sida

tagit formen av restitution biografägarna icke komme att stå risken att få

vidkännas några dubbla utbetalningar av nöjesskatt, medan detta däremot

på grund av anmärkningarna kunde bli fallet, då befrielsen haft formen

av ett godkännande av att skatt icke inlevererats till statsverket. Inom ett

och samma län kunde den kommunala uppbördsmyndigheten i en ort från

början ha vägrat befrielse från nöjesskatt, medan den i en annan ort

medgivit befrielse. Om vederbörande länsstyrelse haft den meningen, att

filmerna borde vara fria från nöjesskatt, bleve resultatet nu att biografägarna

i den förra orten sluppe betala i efterhand, medan däremot biografägare

i den senare orten måste betala. Detta syntes icke tillfredsställande.

Riksräkenskapsverket har med hänsyn härtill funnit skäl tala för att riksdagens

medgivande inhämtades till att betalningsanspråk från statsverkets

sida, härrörande från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt

för filmförevisningarna i fråga eftergåves och till att de belopp, som erlagts

till följd av sådana anmärkningar, restituerades. Riksräkenskapsverket har

hemställt att Kungl. Maj:t ville till riksdagen avlåta proposition av sådan

innebörd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 86

Departementschefen. I likhet med riksräkenskapsverket anser jag med

hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter skäl tala för eftergift av

statens nu ifrågavarande betalningsanspråk samt för restitution i förekommande

fall av erlagda belopp. Härför erfordras riksdagens samtycke.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att betalningsanspråk från statsverkets sida, härrörande

från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt för

visning av filmerna »Vi vill ha ett barn» och »Kon-Tiki»,

måtte eftergivas samt att de belopp, som erlagts till följd

av sådana anmärkningar, måtte restitueras.

2:o

Enligt 18 § andra stycket nöjeskatteförordningen må befrielse från nöjesskatt

enligt 16 eller 17 § samma förordning icke meddelas i anledning

av ansökan som inkommit senare än tre månader efter det nöjestillställning

ägt rum.

I en till länsstyrelsen i Jönköpings län den 13 september 1951 inkommen

ansökning anhöll Föreningen Barnens dag i Jönköping om befrielse

från nöjesskatt för barnensdagsfestligheter, som föreningen anordnat i

Jönköping den 24 maj—den 3 juni 1951 och vilkas behållning skulle användas

till barnkoloniverksamhet. Genom resolution den 6 oktober 1951

fann länsstyrelsen sig med hänsyn till förenämnda föreskrift i 18 § andra

stycket nöjesskatteförordningen förhindrad bifalla ansökningen. Sedan föreningen

hos Kungl. Maj :t fullföljt sin talan fann regeringsrätten genom

beslut den 12 mars 1954 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens resolution.

I besvären hos Kungl. Maj :t har föreningen tillika hemställt att, därest

besvären icke skulle kunna bifallas, föreningen ändock måtte befrias från

staten tillkommande nöjesskatt för festligheterna. Av handlingarna i ärendet

inhämtas att nöjesskatten uppgår till sammanlagt 18 491 kronor 6 öre,

varav statens andel utgör hälften eller 9 245 kronor 53 öre, vilket belopp

icke är erlagt. Drätselkammaren i Jönköping har den 30 augusti 1951 medgivit

föreningen befrielse från den kommunala nöjesskatteandelen.

Föreningen har till stöd för sin förenämnda hemställan anfört följande.

Föreningen hade den 7 juli 1951 till drätselkammaren i Jönköping ingivit

en den 5 i samma månad dagtecknad, till länsstyrelsen i Jönköping ställd

ansökan om befrielse från nöjesskatt för förenämnda festligheter. Föreningen

hade under tidigare år alltid ingivit ansökan på samma sätt, d. v. s.

icke direkt till länsstyrelsen utan genom drätselkammaren i Jönköping.

Drätselkammaren hade tydligen legat på handlingarna så länge, att nämnda

ansökan icke inkommit till länsstyrelsen, förrän tre månader förflutit från

festligheternas hållande. Föreningen ansåge det orimligt, att den omständigheten

att de kommunala myndigheterna icke inom vederbörlig tid vidarebefordrat

ansökan till den statliga myndigheten, skulle få till resultat,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 86

att föreningen icke kunde anses ha ingivit sin ansökan inom vederbörlig

tid. Föreningen hölle före, att föreningen måste anses ha fullgjort vad på

den ankomme genom att inom den i författningen fastställda tiden ingiva

sin ansökan till vederbörande kommunala organ, på vilket det ankomme

att med eget yttrande vidarebefordra densamma till länsstyrelsen. Föreningen

har vidare uttalat att föreningen vore i stort behov av hela den från

barnensdagsfestligheterna härrörande inkomsten för att därmed kunna fullfölja

sin koloniverksamhet.

Drätselkammaren i Jönköping har tillstyrkt den av föreningen gjorda

ansökningen. Drätselkammaren har uttalat, att länsstyrelsen i sin resolution

tolkat föreskriften i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen på det

sätt, att ansökning skulle ha inkommit till länsstyrelsen inom angivna

tidrymd. Denna tolkning avveke från den tolkning, som länsstyrelsen tidigare

tillämpat beträffande föreskriften. Drätselkammaren hade också för

sin del ansett, att ansökan skulle kunna bifallas, därest densamma inkommit

till drätselkammaren inom nämnda tidrymd, och länsstyrelsen hade

vid åtskilliga tillfällen tidigare bifallit ansökningar, som sålunda inkommit

till drätselkammaren. Det hade sålunda icke förelegat någon anledning

för drätselkammaren att forcera behandlingen av ärendet, då länsstyrelsen

icke lämnat drätselkammaren något meddelande om sin ändrade

uppfattning rörande tolkningen av förenämnda föreskrift. — I förnyat yttrande

i ärendet har drätselkammaren sedermera såtillvida ändrat sitt nyssnämnda

uttalande, att fall av angiven art uppgåves ha avsett icke till drätselkammaren

i Jönköping inkomna ansökningar utan ärenden ingivna till

andra uppbördsmyndigheter inom länet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i ärendet upplyst, att undersökning

verkställts, i vilken utsträckning framställningar om befrielse enligt 16 §

nöjesskatteförordningen bifallits i de fall framställningen ingivits till vederbörande

lokala myndigheter inom tre månader efter det tillställning ägt

rum men inkommit till länsstyrelsen först efter utgången av nämnda tid.

Därvid hade visat sig att dylika framställningar under åren 1947—1951

bifallits i sammanlagt tio fall. Icke något av de angivna fallen avsåge framställning,

som inkommit genom drätselkammaren i Jönköping. Länsstyrelsen

har vidare uttalat att enligt vad som uppgivits av den tjänsteman,

som under de angivna åren handlagt de inkomna framställningarna, den

omständigheten att ansökningar icke inkommit till länsstyrelsen inom tremånadersfristen

tidigare icke hade ansetts medföra hinder för bifall till

desamma, därest de inkommit till vederbörande kommunala myndighet

inom fristen.

Departementschefen. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen

framgår torde Föreningen Barnens dag i Jönköping vid ingivandet av

sin ansökning om befrielse från nöjesskatt till drätselkammaren i staden

— med hänsyn till länsstyrelsens tidigare handläggning av dylika ärenden

— haft visst fog för alt utgå från alt ansökningen skulle av länsstyrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 86

behandlas som om den inkommit inom den i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen

angivna tidsfristen av tre månader efter det nöjestillställningen

ägt rum. Länsstyrelsen har emellertid sedermera i överensstämmelse

med prejudikat av regeringsrätten funnit angivna stadgande skola

tolkas på det sätt att befrielse från nöjesskatt icke må meddelas i anledning

av ansökning, som från kommunal myndighet inkommit till länsstyrelsen

senare än tre månader efter det nöjestillställning ägt rum. Med hänsyn

till sålunda föreliggande särskilda omständigheter samt till storleken

av det nöjesskattebelopp föreningen skulle nödgas utge till följd av att ansökningen

icke inkommit till länsstyrelsen inom föreskriven tid, anser

jag mig böra föreslå, att föreningen befrias från erläggande av staten tillkommande

nöjesskatt för nu ifrågavarande nöjestillställningar. Härför erfordras

riksdagens samtycke.

I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, afl Kungl. Maj:t genom

beslut tidigare denna dag förordnat, att handlingarna i annat, med

förevarande — i fråga om underlåtenheten att iakttaga den stadgade tidsfristen

likartat ärende skulle överlämnas till 1954 års nöjesskatteutredning

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Även om omständigheterna i övrigt i sistnämnda ärende icke varit sådana

att skäl ansetts föreligga för bifall, synes dock jämväl av detta ärende framgå,

att stadgandet i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen bör omprövas.

Utredningen har därför ansetts böra undersöka möjligheterna att undanröja

de nuvarande olägenheterna.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att Föreningen Barnens dag i Jönköping befrias från betalningsskyldighet

för staten tillkommande nöjesskatt för

av föreningen anordnade barnensdagsfestligheter i Jönköping

under tiden den 24 maj—den 3 juni 1951 eller 9 245

kronor 53 öre.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o och 2:o hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Olle Lindberg

650417. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1955:22 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående befrielse från nöjesskatt i vissa fall. s. 15 i texten