Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

1955-02-11 · 34 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:88, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

1

Nr 88

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; given

Stockholms slott den 11 februari 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april

1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i lagen om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna skall införas föreskrifter som gör det möjligt att i vissa fall få till

stånd avlösning av andel i allmänningsskog. Lagändringen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1956.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 88

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att i lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna skall under följande överskrift införas en ny paragraf,

betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.

Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog

7 a §.

Är rätt till delaktighet i allmänningsskog förenad med fastighet som ej

är taxerad såsom jordbruksfastighet, må länsstyrelsen, på framställning av

allmänningsstyrelsen och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld

innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall

avlösas mot ersättning i penningar.

Ersättningens belopp fastställes av länsstyrelsen och må, efter vad som

finnes skäligt, bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda

värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste

tio åren, som svarar mot fastighetens delaktighetstal. Länsstyrelsen skall

utsätta viss dag, då löseskillingen senast skall hava erlagts och bevis därom

inkommit till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest

är förfallet.

Då beslut om avlösning vunnit laga kraft och bevis som omförmäles i

andra stycket inkommit till länsstyrelsen, åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen

översända meddelande om avlösningen till den som för fastighetsregistret.

Genom dennes försorg skall anteckning om avlösningen verkställas

i registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

li januari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Strang, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om ändring i

lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

samt anför därvid följande.

I propositionen nr 15 till 1952 års riksdag framlades på min hemställan

förslag till bl. a. lag om häradsallmänningar samt lag om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna. Förslaget till lag om häradsallmänningar innehöll

föreskrifter om möjlighet i vissa fall till avlösning av andel i sådan allmänning.

Dylika föreskrifter fanns däremot ej upptagna i förslaget till lag om

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

I skrivelse den 18 mars 1952 (nr 87), vari hänvisades till vad riksdagens

tredje lagutskott anfört i sitt utlåtande nr 5 beträffande propositionen nr

15 och motioner som väckts i anledning därav, anmälde riksdagen, att den

för sin del, efter att ha vidtagit viss ändring, antagit lagförslagen, varjämte

riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om

möjligheterna ätt anordna avlösning även vid allmänningskogarna. Sedermera

utfärdades den 18 april 1952 dels lag om häradsallmänningar (nr 166),

dels lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (nr 167).

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog jag den 9 november 1953 åt

f. d. generaldirektören E. F. L. Lindeberg att enligt meddelade direktiv

verkställa utredning och avgiva förslag i den av riksdagen berörda frågan

om avlösning av andel i allmänningsskog.

Utredningsmannen har den 30 september 1954 avgivit betänkande (stencilerat)

med förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog

(Norrland och Dalarna).

över detta betänkande har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarkollegiet,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen — som

bifogat yttranden från överlantmätarna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens

och Norrbottens län — skogsstyrelsen, hovrätten för övre Norrland,

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

av länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna i Kopparbergs,

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt av Knås, Tibergets,

Gävunda, Finngruvans, Landbobyns och Kättbo allmänningsstyrelser,

allmänningsstyrelsen för Johannisholms skifteslags besparingsskog,

Västbygge och Stutts allmänningsstyrelser, Älvdalens allmänningsstyrelse,

Särna Och Idre socknars allmänningsstyrelse, Orsa sockens allmänningsstyrelse,

Hamra kapellags allmänningsstyrelse, Tärna-Stensele allmänningsstyrelse,

styrelsen för Sorsele övre allmänningsskog, styrelsen för Arjeplogs

allmänningsskog, styrelsen för nybyggarnas särskilda allmänning i Arjeplog,

Gällivare allmänningsstyrelse, styrelsen för nybyggarnas i Gällivare

socken särskilda allmänningsskog ävensom styrelsen för Paj ala, Junosuando

och Tärendö socknars allmänningsskog.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

1952 års lagstiftning

Innan jag redogör för utformningen av de regler om avlösning av andel

i häradsallmänning, som infördes genom 1952 års lagstiftning, och de överväganden,

som föranledde, att inga motsvarande regler utfärdades beträffande

allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna, torde jag med några

ord få redogöra för vad som enligt 1952 års lagstiftning skiljer häradsallmänningarna

och allmänningsskogarna åt i hänseenden som är av betydelse

i förevarande sammanhang.

Häradsallmänningarna i riket har bestått sedan urminnes tid. De redovisas

i jordregistret såsom särskilda fastigheter och tillhör ägarna av de

fastigheter inom häradet, vilka är satta i mantal eller med vilka, enligt vad

vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.

Delaktighet åtnjutes efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter

för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den

därvid stadgade grunden. Häradsallmänning skall i princip bibehållas oförminskad.

Den får icke belastas med inteckning eller tagas i mät för annan

fordran än sådan som är förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.

Delägare i allmänning får ej till annan överlåta sin rätt till

delaktighet annorledes än gemensamt med den fastighet varmed rätten är

förenad. Överlåtelse som sker i strid däremot är ogill.

Förvaltningen av häradsallmänning skall handhavas av en allmänningsstyrelse

som utses på s. k. allmänningsstänmia. I vissa viktigare frågor är

dock avgörandet förbehållet allmänningsstämman. För häradsallmänning

skall finnas reglemente, vari förvaltningsorganens uppgifter närmare regleras.

Reglemente fastställes av Kungl. Maj :t på grundval av ett av delägarna

upprättat förslag.

Behållen avkastning av häradsallmänning får användas eller fonderas

för utdelning åt allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i

allmänningen eller för annat ändamål som är till gagn för delägarna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

5

Det finns såsom framgår av propositionen nr 15 till 1952 års riksdag 60

häradsallmänningar i riket. Deras sammanlagda areal utgör omkring 116 000

hektar.

Till allmänningsskogar räknas enligt lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna dels de s. k. besparingsskogarna i Kopparbergs

och Gävleborgs län, dels vissa allmänningar i Västerbottens och

Norrbottens län. Samtliga dessa skogssamfälligheter har tillkommit under

senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Besparingsskogarna i

Kopparbergs och Gävleborgs län har bildats på så sätt, att när storskiftet

genomfördes i dessa län vissa delar av de skogsanslag som tilldelades socknarna

avsattes för de jordägande socknemännens gemensamma räkning.

Allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län har tillkommit

genom avsättning vid avvittringen.

Besparingsskogarna och de övriga allmänningsskogarna har tidigare, i

motsats till häradsallmänningarna, i allmänhet ej varit redovisade i jordregistret

såsom särskilda fastigheter. Numera har emellertid enligt beslut

av lantmäteristyrelsen, mot vilka beslut talan ej förts, samtliga allmänningsskogar

i Norrland blivit upptagna såsom särskilda fastigheter i jordregistret.

Styrelsen har meddelat, att den snarast möjligt kommer att meddela

beslut också beträffande registreringen av allmänningsskogarna i Dalarna.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid

storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning

bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Delaktighet åtnjutes

i regel efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om fastigheter

för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den

därvid stadgade grunden.

Allmänningsskog skall i princip behållas oförminskad och den får icke

belastas med inteckning eller tagas i mät för annan fordran än sådan som

är förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. överlåtelse

av rätt till delaktighet i allmänningsskog annorledes än gemensamt med den

fastighet varmed rätten är förenad får ej ske. Äger sådan överlåtelse rum

är den ogiltig. Förvaltningen av allmänningsskog skall handhavas av allmänningsstyrelse,

utsedd på allinänningsstämma i enlighet med reglemente

som fastställes av Kungl. Maj :t. I alla dessa hänseenden gäller alltså samma

regler som beträffande häradsallmänning. I reglemente för allmänningsskog

skall dock kunna föreskrivas att viss förvaltning skall ankomma på särskild

av delägarna vald ekonominämnd eller på myndighet.

En på frågan om avlösning inverkande skillnad gentemot häradsallmänningarna

framträder i reglerna för användningen av behållen avkastning.

Medan bestämmelserna härom i lagen om häradsallmänningar utgår från

utdelning till delägarna som det normala användningssättet, ger lagen om

allmänningsskogar i första hand anvisningar om andra användningssätt.

Det heter i dess 18 §, all behållen avkastning enligt närmare föreskrifter i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

reglementet får användas eller fonderas för betalning av utskylder för de

fastigheter med vilka rätt till delaktighet i skogen är förenad, för främjande

av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas

jordägare skogen blivit avsatt eller för annat ändamål som är till gagn för

delägarna eller för befolkningen i sagda socknar eller sockendelar. Av särskilt

intresse är, att avkastningen förutsättes kunna användas inte blott

till gagn för delägarna i allmänningsskogen, utan även till gagn för befolkningen

i hela socknen eller i en del av socknen. I fråga om vissa uppräknade

allmänningsskogar gäller dock inskränkning i möjligheten att använda avkastning

till gagn för befolkningen i socknen oavsett delägarskap.

Såsom framgår av propositionen nr 15 till 1952 års riksdag finns 32 allmänningsskogar,

som omfattar en areal av sammanlagt över 711 000 hektar.

Den möjlighet till avlösning av andel i hår ads allmänning, som infördes

genom lagstiftningen år 1952, angives i 8 § lagen om häradsallmänningar.

I paragrafens första stycke stadgas att, om rätt till delaktighet i häradsallmänning

är förenad med fastighet som ej är taxerad såsom jordbruksfastighet,

så må länsstyrelsen, på framställning av allmänningsstyrelsen och

efter hörande av fastighetens ägare eller den som innehar fastigheten

med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt — förordna

att rätten till delaktighet skall avlösas mot ersättning i penningar.

8 § andra stycket handlar om ersättningens belopp. Detta fastställes av

länsstyrelsen och skall bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda

värdet av den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen från allinänningen

för de senast förflutna tio åren. Länsstyrelsen skall utsätta

viss dag, då löseskillingen senast skall ha erlagts och bevis därom inkommit

till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest är

förfallet.

I paragrafens tredje stycke ges regler om anteckning i fastighetsregistret,

att avlösning ägt rum. Där stadgas att, då beslut om avlösning vunnit laga

kraft, och bevis som omförmäles i andra stycket inkommit till länsstyrelsen,

åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen översända meddelande om avlösningen

till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning

om avlösningen verkställas i registret.

Införandet av lagregler om avlösning motiverades i det utredningsförslag

som låg till grund för propositionen nr 15 till 1952 års riksdag med att

häradsallmänningarna var avsedda att lända den jordbrukande befolkningen

till gagn. I närheten av tätorterna skedde emellertid ofta en omfattande

avstyckning av tomter från mantalssatta jordbruksfastigheter. Denna utveckling

hade stundom gått så långt, att av den ursprungliga fastigheten

slutligen återstod endast gator, vägar och allmänna platser, vilka dock alltjämt

var bärare av mantalet och den därmed förenade andelen i häradsallmänniugen.

Vidare hade det före tillkomsten av nu gällande jorddelningslag

i stor utsträckning förekommit att fastigheter med del i häradsallmän
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Mnj:ts proposition nr 88

ning genom ägostyckning uppdelats i mindre lotter för tomtändamål. Dessa

lotter hade åsatts hemmantal och därigenom erhållit andelar i allmänningen.

Ej sällan var dessa andelar så små, att den rätt till utdelning de medförde

saknade praktisk betydelse. Som exempel nämndes i utredningsförslaget att

mer än 300 av de 414 fastigheter, vilka ägde del i Sollentuna häradsallmänning,

år 1947 hade fått en utdelning från allmänningen, som understeg 50

öre. Uppenbart var att det i fall av nu åsyftad beskaffenhet var fördelaktigt

att kunna lösa ut fastighet från dess delaktighet i allmänningen.

Som villkor för rätt till inlösen skulle enligt utredningsförslaget gälla,

att den fastighet, vartill andelen hörde, ej längre var att betrakta såsom

jordbruksfastighet. Det var angeläget, att inlösen — denna beteckning användes

i utredningsförslaget — icke begärdes förrän det var uppenbart att

fastigheten förlorat sin karaktär av jordbruksfastighet.

Möjlighet att påkalla inlösning borde föreligga endast för allmänningsstyrelsen,

bl. a. av det skälet att likvida medel måste finnas tillgängliga för

ändamålet. Om någon delägare ville få sin andel inlöst borde han därför

anmäla detta för allmänningsstyrelsen, som då fick bestämma huruvida

frågan skulle tas upp. Om däremot styrelsen själv tog initiativet, borde den

i första hand vända sig till fastighetsägaren och höra efter om han var villig

att låta inlösen ske. Skulle han sätta sig emot detta, syntes det icke utan

särskilda skäl böra komma i fråga att tvinga honom därtill. Skulle någon

utan anledning vägra att gå med på inlösen ehuru sådan måste anses befogad,

borde dock länsstyrelsen kunna meddela inlösningstillstånd även mot

hans vilja.

Det hade övervägts att överlämna åt parterna att genom överenskommelse

själva bestämma löseskillingen. För att orättvisor skulle förekommas syntes

det dock önskvärt att dess storlek fastställdes i lagen. Det hade funnits

lämpligast att lösenbeloppet fick motsvara kapitaliserade värdet av den på

fastigheten belöpande årliga utdelningen från allmänningen. Emellertid

måste det beaktas, att utdelningens storlek kunde växla från år till år.

För att förebygga alltför stor inverkan av dylika fluktuationer borde till

grund för kapitaliseringen läggas medeltalet av den utdelning fastigheten

erhållit under de tio sist förflutna åren. Vad angick frågan efter vilken

räntefot kapitaliseringen skulle ske, ansågs det önskvärt att lösenbeloppen

blev tillräckligt höga för att fastighetsägarna skulle uppmuntras att medverka

till inlösning. Från denna utgångspunkt borde procentsatsen för kapitaliseringen

sättas så låg som möjligt. Å andra sidan hade de kvarstående

allmänningsdelägarna intresse av att löseskillingarna fastställdes till låga

belopp, vilket förutsatte att utdelningens kapitalvärde beräknades efter en

högre procentsats. Efter avvägning mellan dessa båda synpunkter hade i

utredningsförslaget upptagits att kapitalisering skulle ske efter 4 procent.

Förslaget att införa en möjlighet till avlösning av andelar i häradsallmänning

vann allmän anslutning i remissyttrandena. Beträffande innehållet

i remissyttrandena må här i övrigt nämnas, att lantbruksstyrelscn och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

lantmäteristyrelsen ifrågasatte, att avlösning skulle kunna ske av andelar

som tillhörde rena skogsfastigheter samt att kammarkollegiet anmärkte, att

utredningen icke berört frågorna, huruvida hänsyn behövde tagas till innehavare

av inteckningar och andra begränsade sakrätter i fastighet, vars andel

inlöstes, samt huruvida anteckning om inlösningen borde ske i fastighetsboken.

Kollegiet höll för sin del för troligt, att inteckningshavarna

icke betraktade en fastighets andel i allmänning som en del av kreditunderlaget

och att hänsyn därför ej behövde tas till inteckningshavarna.. Anledning

saknades då att göra anteckning om inlösningen i fastighetsboken.

Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget framställdes emellertid

också från flera hall önskemål om lösningsrätt i fråga om allmänningsskogarna

i Norrland och Dalarna, således ej blott i fråga om häradsallinänningarna.

Styrelserna för Tärna och Stensele, för Sorsele och för Vilhelmina övre

allmänningsskogar förklarade, att det fanns behov av regler om inlösningsrätt

också i lagen om allmänningsskogar och motiverade detta bl. a. med att

på senare tid ett flertal fastigheter med delaktighet i allmänningsskog förlorat

karaktären av jordbruksfastighet. Lantbruksnämnden i Norrbottens

län, som likaledes ansåg önskvärt att det fanns möjlighet avlösa andel i allmänningsskog,

anförde, att det inom länet fanns talrika exempel på mantalssatta

fastigheter som icke användes för jordbruk. Man kunde visserligen

gentemot tanken på avlösning anföra att ägare till fastigheter, på vilka ej

drevs jordbruk, icke fick någon del i avkastningen av allmänningsskog vari

de hade andel. Emellertid ägde de ju dock rösträtt på allinänningsstämmorna

och kunde därigenom öva inflytande på allmänningens förvaltning och

avkastningens användning.

Tre centrala verk, nämligen kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen

önskade i och för sig att möjlighet till avlösning skulle införas

också för allmänningsskogarnas del. Men de förklarade samtidigt,

att frågan därom syntes kunna lösas först efter ytterligare utredning.

Kammarkollegiet åberopade som skäl för denna uppfattning, att man beträffande

allmänningsskogarna hade att räkna med att mycket betydande

andelar tillhörde bolagsägda skogsfastigheter utan jordbruk. De sociala och

ekonomiska motsättningarna mellan stora och små andelsägare syntes också

vara större vid allmänningsskogarna än vid häradsallmänningarna.

Lantbruksstyrelsen anförde.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna har i motiven icke närmare redovisats

de skäl, som föranlett utredningen att begränsa förslaget om inlösen

av andelar till enbart häradsallmänningar. Vissa omständigheter talar måhända

för en dylik avgränsning. Häradsallmänningarna är ju redovisade

som särskilda fastigheter i jord- och fastighetsregistren. Presumtionen är

sålunda för att andelar i dessa allmänningar icke berörs av gäld, som är

intecknad i de fastigheter, vartill andelarna hör. Tredjemansintresset av

en inlösen av andelarna synes därför vara en fråga av mindre betydelse. Vidare

torde någon fonderad avkastning i allmänhet icke finnas vid ''häradsallmänningarna.

Bestämmandet av löseskillingen synes därför i dessa fall utan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

alltför stort men för vederbörande kunna ske på det tämligen enkla sätt, som

utredningen föreslagit.

Beträffande allmänningsskogarna däremot gäller, att de i flertalet fall

icke är redovisade som särskilda fastigheter i jordregistret. Vidare finnes

vid dessa skogar ofta en betydande fonderad avkastning. En inlösen av andelar

i en allmänningsskog torde därför vara en mera komplicerad fråga än

en inlösen av andelar i en häradsallmänning. Emellertid talar så starka jordpolitiska

skäl för att inlöseninstitutet utsträckes till att gälla även allmänningsskogarna,

att styrelsen anser sig böra närmare ingå på denna fråga.

Styrelsen tänker härvid bland annat på Gällivare samhälle med dess speciella

förhållanden. Här finnes nämligen ett stort antal bostadstomter, bildade

genom ägostyckning, som har kvar del i mantalet för stamfastigheten

och följaktligen även andelar i allmänningsskog. Även i Orsa socken finnes

en stor mängd fastigheter av dylikt slag, som är andelsberättigade i besparingsskog.

Innehavarna av dylika fastigheter, d. v. s. icke jordbrukare, har

rösträtt i allmänningens angelägenheter, vilket väl knappast kan anses lämpligt

med hänsyn till den betydande fonderade avkastning som ofta finnes

vid besparings- och allmänningsskogarna och till att denna^ avkastning

också enligt det föreliggande förslaget får användas till förmån även för

icke delägare och för en hel del tämligen skilda ändamål.

Lantmäteristyrelsen uttalade följande.

Om inlösenförfarandet skulle gälla även allmänningsskogarna, torde vissa

för dem speciella frågor få beaktas. Till dessa hör, huruvida andel i allmänningsskog

belastas av inteckning, beviljad i den andelsberättigade fastigheten.

Därest fastighets andel i allmänningsskog skall anses belastad av i fastigheten

beviljad inteckning, torde man vid inlösen av dylik andel vara

nödsakad reglera inteckningshavares rätt.

Ett annat spörsmål, som också skulle kräva beaktande är skogsmedelsfondernas

ställning vid inlösen. I vissa fall kan fondernas avkastning komma

även andra än delägarna i allmänningsskogen till godo. Lämpligheten

av inlösen torde i sådana fall vara tvivelaktig och under alla förhållanden

synes sambandet mellan delaktigheten i allmänningsskogen och i fonden

böra beaktas. Särskilda rättigheter, som kunnat härflyta ur delägarskapet

(t. ex. naturaförmåner, såsom rätt till elektrisk kraft) torde även tå beaktas

vid eventuell inlösen av andelar.

Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet uttalade vid lagrådsremissen,

att enligt hans mening villkoret för att avlösning av andel i häradsallmänning

skulle få ske borde vara att fastigheten ej längre var taxerad såsom

jordbruksfastighet. Han ansåg sig nämligen icke kunna förorda att avlösning

skulle medgivas även beträffande andelar som tillhörde skogsfastigheter

utan jordbruk. Sådana andelar var stundom av betydande storlek

och det var därför icke uteslutet alt en förlust av andelsrätten skulle

kunna leda till en sänkning av fastighetens marknadsvärde med åtföljande

försämring av inteckningshavares säkerhet. Departementschefen framhöll

vidare, att skogsfastigheter med andel i häradsallmänning ej sällan torde ligga

i sambruk med jordbruksegendomar och alt i dylika fall andelsrätten kunde

utgöra ett värdefullt stöd för jordbruket. Avlösningsrätt beträffande

skogsfastigheter skulle därför lätt kunna ge upphov till stridigheter och

konflikter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Departementschefen förklarade vidare, att om avlösningsrätten begränsades

i enlighet med vad han sålunda förordade, det endast i sällsynta

undantagsfall torde kunna bli fråga om avlösning av annat än små andelar

med obetydligt värde. Vid sadant förhallande borde hinder ej möta mot

att prövningen av avlösningsärenden på sätt utredningen föreslagit förlädes

till länsstyrelsen och att löscskillingen beräknades enbart på grundval av

utdelningen utan hänsyn till fonder och liknande tillgångar. Lösenbeloppet

borde bestämmas av länsstyrelsen. Rätt att göra framställning borde tillkomma

endast allmänningsstyrelsen. Departementschefen underströk att

sådan framställning icke borde göras utan att förhandlingar med andelsägaren

ägt rum. Hade denne ej därvid lämnat medgivande till avlösningen,

borde länsstyrelsen höra honom i ärendet.

Vad angick frågan om avlösning av andelar i allmänningsskogar uttalade

departementschefen, att det i och för sig skulle vara önskvärt att sådan avlösning

kunde äga rum, även om behovet av avlösningsbestämmelser icke

var lika framträdande i fråga om allmänningsskogarna som beträffande

häradsallmänningarna. Såsom kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och

lantmäteristyrelsen framhållit, anförde departementschefen vidare, var det

emellertid betydligt svårare att anordna ett avlösningsförfarande vid allmänningsskogarna

än vid häradsallmänningarna. Bl. a. var det på grund

av de regler som gällde för användningen av allmänningsskogarnas avkastning

förenat med stora svårigheter att beräkna värdet av en andel i

sådan skog. Departementschefen var därför icke beredd tillstyrka att bestämmelser

om avlösningsrätt meddelades också för allmänningsskogarnas

del. Skulle detta framdeles visa sig påkallat, borde emellertid frågan

upptagas till förnyat övervägande.

Lagrådet påpekade, att det avlösningsförfarande som föreslogs för häradsallmänningarnas

del kunde medföra vissa faror för inteckningshavares

säkerhet. Det borde därför ankomma på länssstyrelsen att vid sin handläggning

av avlösningsärenden beakta inteckningshavarnas rätt och att i deras

intresse företaga en oskadlighetsprövning. Stadgande därom hade ej upptagits

i lagtexten. Men med hänsyn till att lagtexten ej hindrade en sådan

prövning och till att avlösning blott torde komma i fråga beträffande andelar

med bagatellartade värden kunde lagrådet likväl godtaga förslaget. Lagrådet

anförde.

Enligt det föreliggande förslaget skall väl ägaren av den fastighet, om

vars andelsrätt är fråga, höras över ansökan om avlösning av andelsrätten,

men avlösning kan äga rum trots att han bestrider ansökningen. Löseskillingen

skall bestämmas enbart på grundval av utdelningen utan hänsyn

till fonder och liknande tillgångar. Uteslutet är alltså icke, att löseskillingen

kan komma att understiga det verkliga värdet av andelsrätten och att fastighetsägaren

följaktligen kan komma att lida förlust, om avlösningen genomföres.

Vidare är att märka, att förslaget icke heller innehåller några bestämmelser,

som avser att skydda inteekningshavare mot förlust.

Av vad nu anförts framgår, att fastighetsägarens och inteckningshavarnas

rätt icke kan anses vara tillgodosedd på ett betryggande sätt, därest frå
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S8

11

är om avlösning av andelar, som äger mera betydande värde. Enligt lagrådets

mening är det därför välbetänkt, att avlösnmgsratt betraftande andelar,

som tillhör skogsfastigheter, icke medgivits. IDepartementschefen har

framhållit, att det enligt förslaget endast i saUsynta undantagsfall k

de bli fråga om avlösning av annat an andelar av obetydlig: varde. Det

må emellertid framhållas, att avlösning icke under n&pra förhållanden bo

få ske, därest densamma skulle medföra avsevart förfång för fastigheten

ägare eller i 3 § omförmäld innehavare av fastigheten eUcr lntecknin^shavare

och denne icke lämnat medgivande till avlösningen. Sålunda bor till

stånd ej givas utan fastighetsägarens samtycke därest oseskillingen skulle

komma att med något avsevärt belopp understiga andelens verkhf varde

och även om ägaren lämnat medgivande till avlösning, bor sådan i allt iall

icke tillåtas, om det kan antagas, att avlösningen skulle landa lntecknmgshavare

till skada, och denne icke samtyckt till åtgärden. Det bor fo jaktligen

ankomma å länsstyrelsen att, då ansökan om avlösning ^jort , c

blott tillse, att fastigheten äger delaktighet i allmanningen och ej ar taxerad

som jordbruksfastighet, utan jämväl företaga en sadan oskadlighetsprovning.

soni nu är sagd. Visserligen vore det ur principiell synpunkt riktigast,

att detta åliggande''komme till uttryck i lagtexten. Denna kan emellertid ej

anses resa något hinder mot att sådan prövning ager rum. Härtill kommer

att med den utformning det remitterade forslaget fått, avlösning praktiskt

ta«et torde komma att avse endast andelar med bagatellartade värden °c

att man kan utgå från att länsstyrelsen självmant kommer att beakta forhållandet

i de, av allt att döma, få undantagsfall, vari anledning därtill fo
16

Med hänsyn härtill har lagrådet funnit sig kunna godtaga förslaget. Emellertid

vill lagrådet understryka, att därest det skulle bliva frå„a om åt ,

såsom utredningen föreslagit, tillämpa avlösmngsforfarandet aven beträffande

skogsfastigheter, särskilda lagbestämmelser måste anses eiforder g

såsom garanti för att avlösning icke må lända rattsagare till verkligt forfång.

Utredningsmannens förslag

Utredningsmannen har, i enlighet med sina direktiv, i forsta hand undersökt

frågan om avlösning av andel i allmänningsskog som tillkommer agare

av fastighet taxerad såsom annan fastighet än jordbruksfastighet, och framlagt

förslag, enligt vilket avlösning av sådan andel skall kunna ske. I andra

band har utredningsmannen undersökt frågan om avlösning, oavsett om

fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet, dels

av andel vilken icke kan tillgodogöras av fastighetsägaren emedan fastigheten

är belägen i annan socken än allmänningsskogen, dels av andel, vilken

tillkommer mindre, inom allmänningssocknen belägen fastighet vars agare ar

bosatt utom socknen. Utredningsmannen har emellertid ej funnit anledning

föreslå bestämmelser om avlösning i dessa fall. Vidare bär utredningsmannen

berört frågan om avlösning av andel i allmänningsskog, som tillkommer agare

av jordbruksfastighet, i fyra särskilda fall, nämligen 1) då fastigheten u - .,jort eu ringa del av elt hemman och förvärvats enbart i avsikt att förval varen

skulle få tillgång till fiske eller jakt på allmänningsskogen, 2) i fall då

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

till foljd av skifte vid arvfall hemman uppdelats i ett stort antal små fastigheter,

3) i fall då andel tillhörande kronobygge förenats med kronoparken,

sedan åbon dömts förlustig inrymningen, samt 4) i fall då andel varit

knuten till fastighet, som utgjorts av en sedermera till kronan indragen

ströäng. Enligt utredningsmannens mening bör avlösning ej heller i något

av dessa fall komma i fråga.

För att utröna ungefär vilka värden som kan komma att beröras av den

föreslagna lagstiftningen om avlösning har utredningsmannen genom lantmaterikontoren

i länen, häradsskrivarna och styrelserna för alhnänningsskogarna

skaffat vissa upplysningar om den procentuella del av allmänmngsskogarna,

som tillkommer »annan fastighet». Av dessa upplysningar

framgår, att i Kopparbergs län Transtrands sockens besparingsskog är den

enda allmanningsskogen med dylika andelsberättigade fastigheter. Dessas

andelslal ar med all sannolikhet mycket små. Enligt ett uttalande av lantbruksstyrelsen

skall även i Orsa socken finnas fastigheter, som ej har karaktär

av jordbruksfastighet men likväl har andel i besparingsskog. En noggrann

och uttömmande redogörelse för förekomsten av dylika fastigheter

inom Kopparbergs län skulle enligt utredningsmannens mening med hänsyn

tdl lastighetsförhållandena inom länet kräva tid och kostnader, som ej

star i rimlig proportion till nyttan därav. Utredningsmannen har därför ansett

sig böra avstå från att lämna en sådan redogörelse. I Hamra kapella«s

besparingsskog i Gävleborgs län har fastigheter, som ej är taxerade såsom

jordbruksfastighet, del efter andelstal vilka tillsammans uppgår till endast

0,12 promille av samtliga andelstal. Motsvarande tal är för Arvidsjaurs

sockens allmänningsskog 0,9 promille, för Jokkmokks sockens allmänningsskog

0,6 promille, för Gällivare sockens allmänningsskog 9,9 promille och

för Jukkasjärvi allmänningsskog 1,1 promille. Beträffande Övriga allmänningsskogar

i Norrland gäller, att alla andelsberättigade fastigheter är taxerade

såsom jordbruksfastighet.

Kostnaderna för avlösning av sådana andelar som kan komma i fråga

för avlösning torde, konstaterar utredningsmannen, med hänsyn till dessa

små tal icke bliva särskilt betungande. Han erinrar i detta sammanhang

också om att det till följd av ändringar i jorddelningslagstiftningen i fortsättningen

sällan torde komma att inträffa, att en fastighet som nybildas

för annat ändamål än jordbruk får del i allmänningsskog. Utredningsmannen

erinrar vidare om att rättsgrunden för avlösning av andel, som tillkommer

»annan fastighet», för häradsallmänningarnas vidkommande är

att allmänningar i främsta rummet är avsedda att vara den jordbrukande

befolkningen till gagn. Samma rättsgrund torde kunna åberopas i frå«a omallmänningsskogarna.

Det förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog,

som utredningsmannen framlagt omfattar dels regler om avlösmngen

och förfarande! därvid, upptagna i en ny paragraf, 7 a §, och under

särskild rubrik, »Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog»

i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, dels viss ändrin* i

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

18 § nämnda lag, varigenom i lagen införes beteckningen delägarbåtnad då

behållen avkastning användes så att den länder till gagn endast för delägarna

i skogen, och beteckningen sockenbåtnad då den behållna avkastningen

användes så att den blir till gagn för befolkningen i dess helhet i den eller de

socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, dels

slutligen ett specialstadgande upptaget i lag om ändring i 24 § förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Den av utredningsmannen föreslagna 7 a § i lagen om allmänningsskogar

är uppdelad i två moment.

7 a § 1 mom. innehåller först ett allmänt stadgande, att om rätt till delaktighet

i allmänningsskog är förenad med fastighet som ej är taxerad såsom

jordbruksfastighet, så må länsstyrelsen, på framställning av allrnänningsstyrelsen

och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld

innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall avlösas

mot ersättning i penningar. — Detta stadgande överensstämmer med 8 §

första stycket lagen om häradsallmänningar.

Vidare föreskrives, att ersättningens belopp skall fastställas av länsstyrelsen

och vara lika med andelens värde vid tiden för avlösningen. Andelsvärdet

skall bestämmas till en mot fastighetens andelstal svarande del av

det belopp, varmed allmänningsskogens tillgångar överstiger dess skulder,

d. v. s. av dess behållna tillgångar. Från behållna tillgångarna skall emellertid

först dras ett belopp, som förhåller sig till dessa tillgångars totalsumma

som den sammanlagda sockenbåtnaden av allmänningsskogen förhåller sig

till summan av denna båtnad och den sammanlagda delägarbåtnaden. Vid

beräkningen av behållna tillgångarna skall fast egendom upptagas till ett

realisationsvärde, som uppskattats med ledning av taxeringsvärdet och den

officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden

för jordbruksfastigheter.

Den löseskilling, som bestämis enligt dessa regler, skall senast den dag,

som länsstyrelsen bestämmer, nedsättas hos länsstyrelsen, vid påföljd att

förordnandet om avlösning eljest skall vara förfallet. Då beslut om avlösning

vunnit laga kraft och löseskillingen blivit nedsatt hos länsstyrelsen,

åligger det länsstyrelsen att ofördröj ligen översända meddelande om avlösningen

till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning

om avlösningen verkställas i registret.

7 a § 2 mom. reglerar förhållandet mellan den vid avlösning ersättningsberättigade

fastighetsägaren och inteckningshavarna i hans fastighet. Där

stadgas, att om fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas, är besvärad

av inteckning för fordran, så skall fastighetens ägare utan hinder

av inteckningen äga hos länsstyrelsen utbekomma löseskillingen, förutsatt

att han visar, att löseskillingen ej överstiger eu tiondel av fastighetens taxeringsvärde.

Är löseskillingen däremot större, får den ej utbetalas till fastighetens

ägare annat än om han visar, alt inteckningshavarna medger det.

Visas ej senast vid löseskillingens nedsättande, att sådant medgivande lämnats,

skall länsstyrelsen så snart ske kan utsätta sammanträde för förhand
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

ling om rättsägares anspråk och löseskillingens fördelning. Länsstyrelsen

skall pröva fråga om inteckningshavares rätt till betalning utom i fall då

inteckningshavaren givit tillkänna, att han ej önskar betalning.

Kallelse till sammanträde skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton

dagar förut sändas med posten till fastighetens ägare och till kända innehavare

av sådan fordran som avses i lagrummet. Därjämte skall den införas

i Post- och Inrikes tidningar samt i tidning inom orten. I övrigt skall

i avseende på fördelningen vad i utsökningslagen stadgas om fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tilllämpning.

Har vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit

på intecknings huvudstol, skall inteckningen till den del den guldits vara

utan verkan. Därom skall länsstyrelsen, sedan fördelningen blivit godkänd

och vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

Länsstyrelsen skall tillika insända fördelningslängden till inskrivningsdomaren.

När anmälan inkommit, skall anteckning om förhållandet införas

i fastighets- eller inteckningsboken.

Bestämmelserna om inteckningshavare skall, enligt vad som till sist stadgas

i detta moment, också gälla den som för ogulden köpeskilling äger fordran

med förmånsrätt som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

18 § lagen om allmänningsskogar skall i den föreslagna nya lydelsen ändras

allenast såtillvida, att beteckningarna »delägarbåtnad» och »sockenbåtnad»

införes i paragraftexten.

24- § 3 mom. inteckningsförordningen innehåller i sin nuvarande lydelse

en hänvisning till vad som särskilt stadgas beträffande inteckning som utgått

ur brandskadeersättning. Lagrummet har i utredningsmannens förslag

kompletterats så, att hänvisningen till särskilda stadganden skall komma

att avse också specialreglerna om avlösning av allmänningsskog och sådan

avlösnings inverkan i vissa fall på inteckning.

I sin motivering till förslaget om avlösning gör utredningsmannen först

det allmänna uttalandet, att behovet av bestämmelser, varigenom möjlighet

beredes att avlösa andel i allmänningsskog, framgår såväl av förarbetena till

1952 års lagstiftning som av muntliga uttalanden inför utredningen, gjorda

av representanter för allmänningsskogar i Norrland. Mot denna åsikt står

visserligen uppfattningen hos företrädare för allmänningsskogar i Dalarna.

Inställningen hos dessa torde emellertid icke behöva anses tala emot att införa

regler som är enhetliga för alla allmänningsskogar, eftersom enligt förslaget

frågan om avlösning skall prövas endast efter framställning av allinänningsstyrelsen.

Det blir alltså beroende på allmänningsstyrelserna själva

om och i vad mån de föreslagna reglerna om avlösning kommer att tillämpas

i praktiken.

Beträffande rätten att pakalla avlösning och frågan om b eslutande

instans i avlösningsärenden uttalar utredningsmannen vidare,

att om ägare av »annan fastighet» vill få sin andel avlöst, så bör han

anmäla detta för allmänningsstyrelsen, vilken enligt vad nyss sagts ensam

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

är behörig att göra framställning om avlösning. Styrelsen har sedan att bestämma

huruvida frågan skall tas upp. Avlösning skall icke i något fall

kunna äga rum, om allmänningsstyrelsen av ett eller annat skäl, t. ex. bristande

tillgång på likvida medel, finner den ej vara lämplig. I första hand

bör avlösning komma till stånd genom frivillig överenskommelse mellan

allmänningsstyrelsen och den person, vars andel skall lösas. Skulle delägare

icke vara villig att låta sin andel avlösas, bör tvangsavlösning icke

utan särskilda skäl tillgripas. Liksom i fråga om häradsallmänningar skall

det- ankomma på länsstyrelsen i det län där den andelsberättigade fastigheten

är belägen att ta upp ärende om avlösning och att besluta däri.

Vad angår värderingen av andel som skall avlösas framhåller utredningsmannen

först att denna skall syfta till att få fram ett belopp, som

motsvarar andelens värde vid tiden för avlösningen. För häradsallmänningarnas

del skall löseskillingen bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda

värdet av den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen

från allmänningen för de senast förflutna tio åren. Man skall med

andra ord kapitalisera den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen

efter en räntefot av 4 procent. Men denna metod torde vara utesluten

i fråga om allmänningsskogarna. Ofta lämnas nämligen ingen utdelning

från allmänningsskogarna utan den behållna avkastningen användes på annat

sätt till delägarnas eller socknens båtnad.

Enligt utredningsmannens mening är man därför nödsakad att i stället

utgå från en uppskattning av allmänningsskogens behållna

kapitaltillgångar vid tiden för avlösningen. Man har därvid

att beräkna dels värdet av själva allmänningsskogen, inberäknat rätten

till jakt, fiske, vattenfall, mineraltillgångar o. s. v., dels värdet av fonderna

och övriga tillgångar såsom ofonderade penningmedel, maskiner in. m. Vid

uppskattningen bör allmänningsskogen upptagas till ett beräknat realisationsvärde.

Den omständigheten att realisation av allmänningen ej kan komma

i fråga på grund av att lagen innehåller ett principiellt förbud däremot

har ingen betydelse i detta sammanhang. Realisationsvärdet bör beräknas

med ledning av dels senaste fastighetstaxering av allmänningen

med därtill hörande införlivade eller ej införlivade områden, dels den

officiella statistiken rörande förhållandet mellan saluvärden och

taxeringsvärden för jordbruksfastigheter. Till det salunda erhallna realisationsvärdet

på fastigheten eller fastigheterna bör läggas det vid tiden för

avlösningen befintliga fondkapitalet samt värdet av övriga vid samma tid

befintliga tillgångar. Sedan totalsumman av tillgångarna sammanräknats,

delas denna summa i två delar efter förhållandet mellan den del av allmänningsskogens

behållna avkastning vilken användes till delägarbåtnad och

den de) av avkastningen som användes till sockenbåtnad. Löseskillingen beräknas

sedan, efter fastighetens andelstal, till viss kvotdel i den del av tillgångarna

som svarar mot delägarbåtnaden. Grunden för denna uppdelning

är att sockenbåtnaden utgår oavsett delaktighet i allmänningen.

Eu förutsättning för åt! den föreslagna beräkningsmetoden skall kunna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

användas är uppenbarligen att räkenskaperna för allmänningsskog föres

på sådant sätt, att därav kan utläsas vad av allmänningsskogens avkastning

som går till delägarbåtnad och vad som går till sockenbåtnad. Vid uppdelningen

av de samlade behållna tillgångarna efter förhållandet mellan delägarbåtnad

och sockenbåtnad kan man, allt efter det krav på noggrannhet

som ställes, räkna med båtnadsbeloppen under ett eller under flera år. Det

torde kunna överlämnas till länsstyrelsen att utan särskild föreskrift därom

i lagen bedöma huruvida tillräcklig omsorg iakttagits vid beräkningarna.

Beträffande stadgandet att taxeringsvärdet skall läggas till grund

för uppskattningen av allmänningsskogens värde anför utredningsmannen

vidare, att allmänningsstyrelsen redan genom att den har rätt att överklaga

taxeringen kan förebygga att löseskillingen vid en framtida avlösning bestämmes

till ett alltför högt belopp. Därtill kommer den ytterligare garanti

mot rättsförlust, som ligger i att både allmänningsstyrelsen och fastighetsägaren

kan överklaga själva förordnandet om avlösning.

Beträffande den andra i värderingsmetoden ingående faktorn, d. v. s. d e n

officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden och

taxeringsvärden för jordbruksfastigheter, anför utredningsmannen bl. a.

följande.

Statistiken avsei'' prisföi''hallandena inom den noiunala fastighetsmarknaden,

d. v. s. vad kommunalskattelagen kallar fastigheternas allmänna saluvärde

eller, synonymt därmed, deras värde enligt ortens pris. Med hänsyn

härtill har i statistiken naturligen ej medräknats andra köp än sådana, som

kunna anses representera den normala fastighetsmarknaden. Först och

främst har endast köp vid frivillig försäljning medtagits; förvärv på exekutiv

auktion eller konkursauktion, genom inlösen enligt ensittarlagen, expropriation

eller annat exstinktivt fång har sålunda utelämnats. Vidare har

vissa kategorier av köp vid frivillig försäljning förbigåtts därför att de lika

litet som de exstinktiva fången kan anses representera den normala fastighetsmarknaden.

Hit hör bland annat s. k. släktköp.

De i statistiken medtagna köpen har i olika tabeller fördelats i grupper

efter skilda synpunkter. Gemensamt för samtliga tabeller är, att för varje

sådan grupp vid sidan av varandra ställts uppgifter om antalet i gruppen

ingående köp, summan av köpeskillingarna och summan av taxeringsvärdena

för de köpta fastigheterna samt skillnaden mellan dessa båda summor,

d. v. s. överpris eller underpris, i procent av gruppens sammanlagda taxeringsvärde.

För varje särskilt län redovisas över- och underprisprocent för

fastigheterna fördelade i grupper.

Utredningsmannen har även varit inne på tanken att allmänningsstyrelsen

och delägaren skall ha rätt att träffa överenskommelse om

löseskillingens storlek utan att vara beroende av lagfästa värderingsregler.

En sådan ordning kunde ha visst fog för sig bl. a. därför att avlösningen

såsom sådan ju ansetts i regel böra bero på överenskommelse

parterna emellan. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken på att parterna

skulle äga bestämma fritt över löseskillingens storlek. Han framhåller,

att en sådan ordning ej godtogs för häradsallmänningarnas del, därför att

den kunde leda till orättvisa resultat. Av samma skäl bör den avvisas också

för allmänningsskogarna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

Såsom motivering för de utförliga regler till skydd för inteckningsha

varnas rätt som utredningsmannen föreslår, anför han först

allmänt, att även om det måhända i regel förhåller sig så, att inteckningshavare

icke torde räkna med den intecknade fastighetens andel i allmänningsskog

såsom del av kredilunderlaget, måste dock beaktas att andelens förekomst

kan öka fastighetens marknadsvärde. Där så är fallet, måste naturligen

vid bortfall av andelen den andelsberättigade fastighetens marknadsvärde i

motsvarande grad minskas. Därmed minskas också, såvitt ej särskilda anordningar

vidtages, säkerheten för inteckningshavare. Utredningsmannen har utarbetat

de föreslagna reglerna efter förebild av stadgandena i lagen den 8

april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår

på grund av brandförsäkringsavtal.

Utredningsmannen påpekar, att även andra rättsinnehavare än

inteckningshavare, t. ex. nyttjanderättshavare, kan tänkas lida

men av att fastighets andel i allmänningsskog avlöses. Har fastighet upplåtits

för att en nyttjanderättshavare skall få rätt att fiska i vatten, tillhörande

allmänningsskogen, kommer det att innebära ett avbräck för nyttjanderättshavaren

att fiskerätten förfaller genom avlösningen. Utredningsmannen

har beaktat att sådana fall kan uppkomma men har ansett, att nya lagbestämmelser

för att reglera därav följande konflikter mellan fastighetsägare och

rättsinnehavare inte behövdes. Lagstiftningen om nyttjanderätt till fast

egendom och allmänna avtalsrättsliga regler torde enligt utredningsmannens

mening vara tillfyllest.

Förfarandet i ärenden angående avlösning av andel i allmänningsskog

regleras enligt utredningsmannens förslag i övrigt huvudsakligen på samma

sätt som motsvarande förfarande enligt lagen om häradsallmänningar.

Beträffande sin avvisande inställning till tanken på avlösning av andel

vilken icke kan tillgodogöras av fastighetsägaren på den grund

att fastigheten är belägen i annan socken än allmänningsskogen, har utredningsmannen

först redogjort för den motion — 11:407 vid 1952 års riksdag —

som låg till grund för riksdagens hemställan om undersökning därav.

1 motionen hemställdes, att i fråga om allmänningsskogar i Dalarna avlösning

av delaktighet skulle kunna medgivas av länsstyrelsen också i sådana

fall, då delägaren bevisligen icke kunde tillgodogöra sig någon nytta

av allmänningsskogens avkastning. Det borde enligt motionären i dylika

fall ankomma på delägaren att göra framställning om avlösning. Länsstyrelsen

skulle alltså pröva dels om delägaren ej haft någon nytta av allmänningen,

dels också frågan om hur stor löseskillingen skulle vara. Som

exempel på fall då sådan avlösning borde ske har motionären anfört, att

en viss allmänningsskog bildats av hl. a. mark som vid storskiftet tilldelats

fäbodar med slåtterängar och mindre odlingar, tillhörande personer

utom den socken i vilken allmänningen var belägen. Avkastningen av allmänningen

användes för olika ändamål uteslutande i den socknen och någon

utdelning i penningar förekom icke till delägarna.

2 llilmng till riksdagens protokoll 1955. I samt. .Yr 88

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

Utredningsmannen uttalar, att han, efter att vid sammanträde med representanter

för allmänningsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län ha

hört motionären personligen uttala sig i frågan, kommit till den uppfattningen,

att motionen icke gällde i allmänning delaktiga, utsocknes belägna

fastigheter utan vissa mindre, inom allmänningssocknen belägna, obebodda

fastigheter med del i allmänningen, vilkas ägare var bosatta utom socknen.

Därför har utredningsmannen undersökt dels det av motionären avsedda

spörsmålet, dels den i utredningsdirektiven angivna frågan huruvida avlösning

borde kunna ske av sådan andel i allmänningsskog, vilken icke kunde

tillgodogöras av fastighetsägare, emedan fastigheten var belägen i annan

socken än allmänningsskogen.

Båda dessa frågor har av utredningsmannen behandlats med utgångspunkt

från uppspaltningen av den båtnad, som allmänningsskog ger, i delägarbåtnad

och sockenbåtnad.

Vad sockenbåtnaden beträffar erinrar utredningsmannen om att sådan

båtnad åtnjutes av dem som bor i viss socken alldeles oberoende av om

de är delägare i allmänningsskog. Om delägare icke får andel i sockenbåtnad

på grund av att han bor i annan socken, så är detta enligt utredningsmannen

en omständighet till vilken hänsyn ej torde behöva tagas i det

förevarande sammanhanget.

Vad angår delägarbåtnaden, framhåller utredningsmannen, att allmänningsskog

enligt 2 § i 1952 års lag tillhör ägarna av de fastigheter för vilka

skogen vid storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt

vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Denna

regel gäller oavsett var fastighetsägarna är bosatta och oavsett inom vilken

socken fastigheterna är belägna. Om gränsdragningen mellan socknar

ändras, kan detta icke medföra, att fastighet uteslutes från delaktighet i

allmänningsskog, utan ägaren behåller sin rätt att efter sitt andelstal njuta

delägarbåtnad.

Det kan emellertid tänkas, fortsätter utredningsmannen, att behållen avkastning

av allmänningsskog fullt rättsenligt bestämmes att utgå såsom

delägarbåtnad i sådan form — t. ex. byggnadsbidrag — att vissa fastigheter

med del i allmänningsskogen på grund av sin beskaffenhet icke får

någon nytta därav. Så kan ske utan att dessa fastigheters ägare genom

kontant utdelning eller på annat sätt kompenseras. En sådan disposition

kan givetvis väcka missnöje hos de eftersatta. Det vore emellertid icke riktigt

att som korrektiv däremot stadga skyldighet för allmänningsskogs styrelse

att avlösa missgynnad delägares andel. Sedan allmänningsskogarnas

tillkomst har ingenting inträffat som kan rättfärdiga ett så långt gående

ingrepp i bestående rättsförhållanden. I den mån ojämnheter vid fördelning

av behållen avkastning förekommer, torde de enligt utredningsmannens

mening bäst kunna förebyggas genom ändring i föreskrifterna om avkastningens

användning. Detta spörsmål faller utanför utredningsuppdraget.

Därför framlägges ej något förslag till sådan ändring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. M(ij:ts proposition nr 88

19

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser synes gilla tanken att andel i

allmänningsskog skall kunna avlösas och de flesta har i princip godtagit

utredningsförslaget eller lämnat det utan erinran. Emellertid har även vissa

anmärkningar framställts. Dessa riktar sig huvudsakligen mot värderingsmetoden.

Av gjorda uttalanden med mera allmän innebörd må

här några återges. Domänstyrelsen uttalar, att det synes angeläget att åt

allmänningsskog beredes möjlighet att avlösa sådan andel, som icke längre

tjänar det med allmänningsskogen avsedda syftet. Andra remissinstanser

är mera förbehållsamma i sina omdömen om behovet av lagstiftningen.

Lantmäteristyrelsen anför således, att den i princip biträder förslaget, även

om behovet av avlösning icke är lika påtagligt när det gäller allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna som när det gäller häradsallmänningar.

Lantbriiksstyrelsen förklarar, att det icke föreligger något intresse av betydenhet

ur jordpolitisk synpunkt av den ifrågasatta lagändringen och att

den föreslagna avlösningsrätten torde få praktisk betydelse väsentligen genom

att den kan medföra förenkling av arbetet med allmänningsskogarnas

administration. Länsstyrelsen i Västerbottens län samt skogsvårdsstyrelsen

och lantbruksnämnden i detta län framhåller, att förslaget saknar

betydelse för Västerbottens län, emedan alla fastigheter i länet med andel

i allmänningsskog är taxerade såsom jordbruksfastighet och förslaget medger

avlösning endast i fråga om fastighet som är taxerad såsom annan fastighet.

Flera remissinstanser i Kopparbergs län har, utan att göra någon erinran

mot utredningsmannens förslag i och för sig, avstyrkt förslaget för

detta läns del. Till de avstyrkande hör länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Länsstyrelsen anför i sitt remissyttrande, att lagstiftningen ej är av behovet

påkallad för länets del. Antalet fastigheter med annan karaktär än

jordbruksfastighet, som har andel i allmänning, är visserligen ringa och

länet skulle därför ej ha någon direkt olägenhet av lagstiftningen. Men

avlösningsförfarandet lämpar sig ej i de fall då andel tillkommer fastighet

som utbrutits vid sämjedelning. Eftersom sämjedelning ofta förekommer

i Dalarna och eftersom vidare delägarna i länets allmänningsskogar

icke uttalat sig till förmån för lagstiftningen, bör den ej genomföras för

länet, överlantmätaren i Kopparbergs län, lantbruksnämnden i samma län

samt nio allmänningsstyrelser för skogar i Dalarna har uttalat sig på liknande

sätt. övriga remissinstanser i Kopparbergs län, nämligen skogsvårdsstyrelsen

och tre allmänningsstyrelser har — utan att göra något förbehåll

om undantag för detta län — lämnat förslaget utan erinran. Frågan om avlösning

av sämjelotter har lagits upp även av lantmäteristyrelsen, som därutinnan

anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

I vissa undantagsfall synes frågan om avlösning böra få anstå även när

det gäller icke jordbruksfastigheter. Detta gäller främst i fråga om sämjedelningslotter,

vilka huvudsakligen utnyttjas såsom bostadsfastigheter och

taxerats såsom sådana. Det skattetal och därmed den andel i allmänningsskogen,

som tillkommer sådan sämjedelningslott, återföres stundom till en

jordbruksfastighet i samband med att sämjedelningen bringas att upphöra.

Detta kan t. ex. tänkas ske genom återköp, eventuellt kombinerat med återförsäljning

och avstyckning av ett bestämt område på marken. En mellankommande

avlösning skulle i ett sådant fall lätt medföra framtida oklarhet

i fråga om delaktigheten i allmänningsskogen utan att några bestående

fordelar av förvaltningsmässig eller jordpolitisk art vinnes.

Det bör framhallas, att det ifrågasatta anståndet med avlösning då det

gäller sämjelotter icke bör tolkas så att sådana fastigheter i princip skall

undandragas avlösningsmöjligheten utan blott så att frågan om avlösning

uppskjutes till dess sämjedelningen ersatts med en legal fastighetsbildning.

Fragan torde emellertid i stort sett äga praktisk betvdelse endast i fråga

om Kopparbergs län.

Kammarkollegiet samt skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län och lantbruksnämnden

i samma län har betonat vikten av att avlösning kommer

till stånd efter frivillig överenskommelse mellan allmänningsstyrelsen

och fastighetsägaren, varjämte de uttalat, att tvångsavlösning

ej bör tillgripas utan särskilda skäl.

Vissa remissinstanser har i fråga om omfattningen av rätten

till avlösning velat gå längre än utredningsmannen föreslagit. Sålunda

har lantbruks styrelsen förklarat, att det ur jordpolitisk synpunkt

skulle vara av intresse att få utrett i vad mån avlösning kan ske av andel,

tillkommande fastighet som icke nyttjas för jordbruk i egentlig mening,

oberoende av om fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet eller

annan fastighet. Styrelsen anför vidare därom.

Styrelsen tänker bland annat på det fall att större allmänningsandelar hör

till skogskomplex, som skilts från åkerjorden och kommit i icke jordbrukares

ägo. Emellertid ma här papekas att avlösen av sådana andelar i praktiken

blir av betydelse såsom stöd åt jordbruket endast om den behållna avkastningen

eller någon del därav disponeras såsom utdelning åt andelsägarna

i förhallande till andelstalen. I den mån den behållna avkastningen

disponeras såsom s. k. sockenbåtnad eller delägarbåtnad i form av bidrag

till investeringar i jordbruk etc. är ett visst inslag av icke jordbrukareande^

lar av någon betydelse endast om det förekommer i sådan omfattning att

andra andelsägare än jordbrukarna kan få reellt inflvtande vid beslut om

allmänningens angelägenheter.

En utredning rörande en dylik utvidgad avlösningsrätt torde väl även

kunna föra in på jordpolitiska principfrågor av betydande räckvidd. Det

synes bl. a. sannolikt att det ur jordpolitisk synpunkt kan vara lämpligare

att överföra andelar från sådana ägarekategorier, som nyss nämnts, till jordbruksfastigheter,

som innehas och brukas av jordbrukare. Detta är spörsmål,

som torde komma att övervägas vid andra pågående utredningar?

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att utvägar bör sökas att i Västerbottens

län möjliggöra avlösning av andel i allmänningsskog även i vissa

fall då den fastighet, som har andel i skogen, är taxerad som jordbruksfas
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

tighet. Länsstyrelsen förordar, att detta spörsmål göres till föremål för

ytterligare utredning. Behov föreligger enligt länsstyrelsens mening av möjlighet

att avlösa andel i allmänning som är knuten till fastighet, vilken icke

drives som jordbruk eller på vilken bosättning ej förekommer, särskilt då

ägaren brukar fastigheten endast för fiske och jakt och för att få jaga och

fiska på allmänningsskogen. 1 åtskilliga fall har fastigheter uppdelats i mycket

små lotter, som har delaktighet i allmänningsskog. Detta har försvårat

skogens förvaltning. Som exempel nänmes, att en fastighet om 1/128 mantal

uppdelats på 36 ägare. Även överlantmätaren i Västerbottens län, lantbruksnämnden

i länet samt styrelsen för Arjeplogs allmänningsskog, styrelsen

för nybyggarnas i Gällivare socken särskilda allmänningsskog, TärnaStensele

allmänningsstyrelse och styrelsen för Sorsele övre sockenallmänning

har uttalat sig för en mera omfattande avlösningsrätt, därvid sistnämnda

styrelse särskilt framhållit önskvärdheten av att andelar tillkommande

skogsfastigheter skall kunna avlösas. Länsstyrelsen, överlantmätaren och

lantbruksnämnden i Västerbottens län har, samtidigt som de velat utvidga

avlösningsrätten, liksom lantbruksstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke avlösta

andelar i allmänningsskog lämpligen skulle kunna tilläggas annan fastighet

än den utlösta, så att de kom jordbruket i orten till del, eller möjligen

tilldelas kommunen såsom företrädare för ortsintresset.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län och skogsvårdsstyrelsen i samma län

framhåller, att det många gånger bl. a. ur rationaliseringssynpunkt kan vara

av värde, att de minsta jordbruksfastigheternas andelar blir avlösta. Myndigheterna

ifrågasätter att fastigheter med jordbruksareal om mindre än ,r>

hektar skall omfattas av lagstiftningen.

Om sålunda vissa remissinstanser gjort sig till förespråkare för en utvidgad

lösningsrätt, så har andra direkt uttalat sig för att lösningsrätten

skall hållas inom de föreslagna gränserna. Kammarkollegiet yttrar, att fastän

skäl kan anföras för en utvidgad avlösningsrätt, så bör avlösningsinstitutet

likväl begränsas till att avse endast andelar, tillkommande fastigheter, vilka

är taxerade såsom annan fastighet och ej som jordbruksfastigheter. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län uttalar, att den finner den begränsning i avlösningsinstitutet

utredningen föreslagit riktig. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län kan icke förorda en utvidgad avlösningsrätt och skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län anser, alt avlösningsförfarandet åtminstone tills

vidare bör begränsas så som skett i det föreliggande förslaget. Skogsstyrelsen,

som är av samma mening, framhåller särskilt att avlösning icke bör

tillåtas av andelar tillkommande rena skogsfastigheter. Styrelsen anför.

Av betänkandet framgår, all från flera håll framställts önskemål att avlösningsrält

i vissa fall skulle medgivas, även om den fastighet andelen

tillhör är taxerad såsom jordbruksfastighet. Därvidlag har tidigare det

största intresset ägnats avlösning av andelar, tillhörande rena skogsfastigheter.

Denna fråga h ar på grund av utredningsdirektivens avlattning icke

närmare berörts i betänkandet. Med anledning härav vill skogsstyrelsen

framhålla, att enligt styrelsens mening avlösning icke bör tillåtas i dylika

fall. Den omständigheten, alt en skogsfastighet utan jordbruk äger andel

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

i allmänningsskog, kan nämligen ur skoglig synpunkt vara till fördel, t. ex.

på så sätt att ägaren kan från allmänningsskogen få bidrag till skogsvårdande

åtgärder. Skogsstyrelsen delar också utredningens uppfattning att

regler om avlösning icke bör meddelas för de fall, då någon förvärvat

en obetydlig men som jordbruksfastighet taxerad fastighet enbart för att

få rätt till jakt och fiske på allmänningsskogen eller då ett hemman till

följd av upprepade arvskiften styckats i smådelar. Samma slags olägenheter,

som visat sig följa av dylika förvärv, kan ju lika väl uppkomma

genom att jaktintresserade, respektive arvingar erhåller ideella andelar i eu

större fastighet, och att tillgripa avlösning i sistnämnda fall torde väl få

anses uteslutet. I fråga om andelar, som tillhör indragna krononybyggen

eller ströängar eller indirekt är knutna till utsocknes belägna fastigheter,

kan skogsstyrelsen likaledes ansluta sig till vad utredningen anfört.

Vad beträffar värderingsmetoden har utredningsförslaget såsom

redan antytts rönt åtskillig kritik. Några remissinstanser har gjort allmänna

uttalanden om att den föreslagna värderingsmetoden synes invecklad

och svår att tillämpa. Vissa förslag om andra metoder för värdering har

framställts. Till dessa torde jag få återkomma efter det jag återgivit detaljkritiken.

Denna riktas särskilt dels mot att den officiella statistiken rörande

förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter

skall inverka på uppskattningen av värdet på allmänningsskogens behållna

tillgångar, dels mot den roll vid uppskattningen av andelsvärdena,

som utredningen tillagt uppdelningen av allmänningsskogs avkastning efter

dess användning till sockenbåtnad eller delägarbåtnad.

I fråga om sättet för uppskattning av allmänningsskogs

värde har kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

länsstyrelsen i Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens

län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, skogsuårdsstyrelsen i Västerbottens

län och styrelsen för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars

allmänningsskog framställt erinringar mot tanken på att vid uppskattningen

b>Tgga på den officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden

och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter. Man har bl. a. framhållit, att

försäljningarna inom den grupp av fastigheter dit allmänningsskogarna

hänföres är alldeles för fåtaliga för att det statistiska materialet skall bli

representativt. Sålunda anför länsstyrelsen i Norrbottens län och lantbruksnämnden

i samma län i gemensamt yttrande.

Utredningen har föreslagit, att vid beräkningen av de behållna tillgångarna

hos allmänningsskogen fastigheter skall upptagas till ett värde, som

uppskattas med ledning av taxeringsvärdet och den officiella statistiken över

förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter.

Detta innebär att taxeringsvärdet skall multipliceras med den köpeskillingskoefficient,

som kan hämtas ur statistiken. Man bör då begagna den

koefficient som gäller för respektive län och den bör hämtas ur den statistikgrupp,

som avser fastigheter där summan av skogsmarksvärde och

skogsvärde utgör över 90 procent av hela taxeringsvärdet. Endast fastigheter

i denna grupp kan anses jämförbara med allmänningsskogarna. Länsstyrelsen

och lantbruksnämnden har tillgång till statistiken för tiden 1/1

1945—30/6 1951. Därav framgår att i Norrbottens län icke varit ett enda

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

fall, som under nämnda period kommit in i den här aktuella statistikgiuppen

I hela landet har det varit 73 och i de aktuella länen tillsammans 27

fall under perioden. Enligt länsstyrelsens och lantbruksnämndens mening

är denna statistik av alldeles för ringa omfattning för att kunna laggas till

grund för en något så när tillförlitlig uppräkning av allmänmngsskogarnas

taxeringsvärden. Länsstyrelsen och lantbruksnämnden anser att någon hansyn

till statistiken icke bör tagas.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län och kammarkollegiet har, liksom

de nyss angivna två remissinstanserna, till belysande av statistikmetodens

hristfällighet lämnat vissa sifferuppgifter. Kammarkollegiet anser, att om

utredningsmannens metod att bestämma avlösningsbeloppet efter fastighetens

andel i allmänningsskogens tillgångar skall godtagas, så bör själva

skogen vid uppskattningen av tillgångarna upptagas enligt sitt taxeringsvärde

och ej till ett beräknat saluvärde. Även styrelsen för Pajala, Junosuando

och Tärendö socknars allmänningsskog vill att taxeringsvärdet

eventuellt efter korrektion med ett i lagen angivet fast relationstal —

i stället för realisationsvärdet skall läggas till grund för uppskattningen

av allmänningsskogens värde. Lantmäteristyrelsen vill ej förorda en värderingsmetod

som är alltför bunden av lagregler och ifrågasätter om ej lagtexten

hör begränsas till att ange att allmänningsskogen bör upptagas till

ett uppskattat marknadsvärde, överlantmätaren i Gävleborgs län, som i och

för sig ej har något att erinra mot det föreslagna sättet att uppskatta allmänningsskogens

värde, förklarar, att det vill synas som om andel kan ha så

ringa värde att värderings- och andra inlösningskostnader kan komma att

överstiga andelens värde. Fördenskull bör enligt överlantmätarens mening

finnas dispositiva bestämmelser om ett enklare förfaringssätt. Han föreslår

för sådana fall en skönsmässig värdering jämte möjlighet att helt utesluta

ersättning för oväsentliga andelar. Domänstyrelsen har å andra sidan den

uppfattningen, att den föreslagna metoden kan accepteras, försåvitt det

rör sig om fall av obetydliga andelar och lösenbelopp, då noggrannheten i

en värdeuppskattning av hela allmänningsskogen ej behöver sättas särskilt

högt. Men det kan bli tal om att inlösa också större andelar. För sådana

fall bör det enligt styrelsen finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna

om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog på grundval av lösenbelopp,

som bestämts efter företagen särskild värdering av de i allmänningsskogen

ingående fastigheterna.

Uppdelningen av avkastningen från allmänningsskog efter sockenbåtnad

och delägarbåtnad och denna uppdelnings inverkan på värderingen

av andel i allmänningsskogen har huvudsakligen föranlett den erinran,

att gränsen mellan delägarbåtnad och sockenhåtnad stundom kan

vara rätt obestämd och att det ej är säkert att allmänningsskogarnas räkenskaper

ger ledning för gränsdragningen. Uttalanden av denna innebörd har

gjorts av kammarkollegiet, skogsvårdsstyrelscn i Norrbottens län och länsstyrelsen

i Gävleborgs län. Sistnämnda myndighet anför.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Länsstyrelsen har i princip icke något att invända mot utredningsmannens

beräkningssätt. Men länsstyrelsen förmenar, att det i praktiken kan

komma att visa sig mycket besvärligt att tillämpa. Den av utredningen angivna

förutsättningen, att räkenskaperna skall föras på sådant sätt att därav

tramgar vad av allmannmgsskogens avkastning belöper på »delägarbåtnat»

respektive »sockenbåtnad», brister kanske redan av den anledningen

att atskilhga utgifter, till exempel för väganläggningar, elektrifieringar,

fiskevård in. in., kan tillgodose båda ändamålen utan att någon rationell

fordelningsgrund låter sig konstrueras.

Mot metoden med uppdelning av kapitaltillgångarna efter förhållandet

mellan sockenbåtnad och delägarbåtnad har också erinrats, att allmänningsskog

kan ha tillgångar som avsatts för bestämd användning och att en uppdelning

av dessa efter den angivna grunden kan te sig orättvis. Denna synpunkt

har anförts av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län.

styrelsen för nybyggarnas i Gällivare socken särskilda allmänningsskog och

skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen utvecklar synpunkten på följande sätt.

Därest det vid en allmänningsskog finnes en fond, som inrättats uteslutande

tor att främja allmänt kommunala ändamål, synes andelsägaren näppeligen

ha något befogat anspråk på att löseskillingen skall omfatta någon

del av denna fond. Riktigast synes vara, att alla fonder, som enbart avser

sockenbatnad, redan från början avföres ur tillgångsberäkningen. På motsvarande

sätt synes man lämpligen böra förfara, om''det beträffande en fond

med blandat ändamål skulle finnas sådana föreskrifter rörande användnmgen

av fonden eller dess avkastning, som tydligt visar att en viss matematiskt

bestämbar del av fonden är att anse såsom anslagen till åstadkommande

av sockenbåtnad. Denna del bör då jämställas med en särskild

tond tor sadan batnad. a andra sidan bör fonder (och delfonder), som uteslutande

far anvandas för delägarbåtnad, ej heller bli föremål för någon

uppdelning utan till hela sitt belopp ingå i underlaget för andelsvärdet. Till

uppdelning kommer därefter att återstå »blandade» fonder, för vilkas an\

andning närmare föreskrifter saknas, medel som fonderats utan angi\ande

behör.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och skogsstyrelsen har mot förslaget om

uppdelning efter sockenbåtnad och delägarbåtnad ytterligare framhållit, att

förslaget icke upptager något stadgande om de tidsperioder, som skall iakttagas

när man bestämmer de olika slagen av båtnad. Skogsstyrelsen anser,

att bestämd tidrymd, ej understigande tio år, bör fastställas. Styrelsen anför

i denna del bl. a.

Utredningen har föreslagit att uppdelningen skall ske med utgångspunkt

tran de belopp, som årligen använts eller fonderats för delägarbåtnad resIT6

s°ckenbåtnad. I anslutning därtill har utredningen anfört, att man

alltefter det krav på noggrannhet, som ställdes, kunde räkna med båtnadsbeloppen

under ett eller flera år, samt att det syntes kunna överlämnas åt

Jansstyreisen att bedöma huruvida tillräcklig omsorg iakttagits vid beräk
rffT:

Hfrav viI] det synas som om utredningen tänkt sig att parterna

skulle tran fall till fall komma överens om, med vilken tidrymd man skall

rakna, och att lansstyrelsen blott skulle ha att kontrollera att denna överenskommelse

ej medförde ett orättvist resultat. En sådan ordning förefaller

dock mindre lämplig. Beräkningarna kan nämligen utfalla i hög grad olika,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

om man ej tillser att de blir grundade på material från en relativt lång

period. I den mån uppdelningen av tillgångarna efter delägarbåtnad och

sockenbåtnad skall ske på grundval av en jämförelse med den årliga medelsdispositionen,

torde det därför vara nödvändigt att i lagen klart ange, till

vilken tidrymd jämförelsen skall hänföra sig. Ur skilda synpunkter vill det

därvid synas som om kortare tidsperiod än den, som anges i lagen om

häradsallmänningar, d. v. s. de senast förflutna 10 åren, icke bör väljas.

Såsom tidigare antytts har förslag framställts om andra värder

i ngs metode r. Kammarkollegiet, som understrukit att det bör eftersträvas

att avlösning i regel skall ske genom frivillig överenskommelse, hyser

den uppfattningen att överenskommelsen bör omfatta också det vederlag,

fastighetsägaren skall få för sin andel. Om så ej blir fallet kan det bli

svårt att få andelshavaren med på överenskommelsen, eftersom en förståndig

person i allmänhet inte lär vilja frivilligt avstå från en rättighet, som

hör till hans fastighet, utan att veta vilken ersättning han kommer att få.

Har överenskommelse om ersättning träffats, torde länsstyrelsens prövning

kunna inskränkas till ett godkännande av den träffade överenskommelsen,

för så vitt icke det avtalade vederlaget befinnes oskäligt. Skulle så

anses vara fallet, synes det i allmänhet vara lämpligast att länsstyrelsen

avslår framställningen om avlösning. I lagtexten behöver endast stå att

ersättningsbeloppet skall vara skäligt med hänsyn huvudsakligen till de

förmåner, som delägaren går förlustig genom avlösningen. Lantbruksstyrelsen

anser, att man bör kunna använda en liknande värderingsmetod som

den vilken gäller för häradsallmänningarnas del d. v. s. kapitalisering efter

fastställda grunder av den på andelen belöpande avkastningen. Styrelsen

framhåller, att utredningsmannens förslag om uppdelning av avkastningen

i delägarbåtnad och sockenbåtnad i själva verket innebär, att den andel som

skall avlösas anses ha fått så stor avkastning som den skulle ha erhållit,

om hela delägarbåtnaden utbetalats såsom kontantutdelning. Vid sådant

förhållande har man, fortsätter styrelsen, möjlighet att — sedan man även

fastställt en skälig kapitaliseringsprocent — få fram de uppgifter som erfordras

för att man skall kunna tillämpa ett sådant förfarande som i fråga

om häradsallmänningarna. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter som ett tänkbart

alternativ till utredningsmannens förslag en anknytning av värderingsreglerna

till de allmänna normerna i expropriationslagen, antingen genom hänvisning

till denna eller genom att motsvarande regler intages i lagen om

allmänningskogar. Styrelsen har utvecklat sina synpunkter på följande

sätt.

Det torde vara ostridigt, att huvudprincipen för ersättningens bestämmande

i detta fall liksom vid expropriation, lösen av vägmark eller inlösen

enligt ensittarlagen etc. bör vara, att den som avlöses från delaktighet i allningsskogen

skall erhålla full kompensation för den ekonomiska skada han

Hder _ hans ekonomiska ställning som helhet betraktat skall icke ändras

genom avlösningen. Att viss värderingsmetod fastslås i lagen behöver icke

innebära något principiellt avsteg från denna ståndpunkt.

Det förefaller emellertid tveksamt om värdet av delaktighet i en alhnänningsskog

kan, när det gäller t. cx. cn bostadsfastighet, sättas lika med den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

mot delaktigheten svarande kvotdelen av allmänningsskogens tillgångar. I

Norrland torde det ofta vara så, att det i första hand är fiskerätten på allmänningsskogen

och först i andra hand utdelningen eller subventionerna

från denna, som bestämmer delaktighetens värde när det gäller bostadsfastigheter.

Beträffande många avlösningsfall kan därför sägas, att den av

utredningen föreslagna metoden endast beaktar de sekundära faktorerna —

utdelningen och subventionerna — ej den primära faktorn, fiskerätten. Ur

denna synpunkt kan utredningens metod befaras underskatta den ersättning,

som i princip borde utgå.

Det kan emellertid också anmärkas, att den av utredningen föreslagna

metoden i ett annat avseende synes överskatta värdet av den nytta, som en

icke jordbruksfastighet har av delaktigheten i en allmänningsskog. En del

av allmänningsskogens avkastning kan således användas för »främjande

av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas

jordägare skogen blivit avsatt». Det synes tveksamt om den delägarbåtnad,

som svarar mot denna användning av avkastningen, bör beaktas Vid beräkning

av det värde delaktigheten har för t. ex. en bostadsfastighet.

Det torde icke vara möjligt, att för nu aktuellt ändamål formulera generella

schematiska värderingsregler, som samtidigt är enkla att tillämpa

och ur principiell synpunkt invändningsfria. Ett tänkbart alternativ till utredningens

förslag vore att anknyta värderingen till de allmänna normerna

i expropriationslagen; antingen genom hänvisning till denna eller genom

att motsvarande regler intages i lagen om allmänningsskogar. I det enskilda

fallet borde ersättningen därvid — därest frivillig överenskommelse icke

träffas mellan parterna — fastställas av domstol (ev. länsstyrelsen) efter

förslag av två av länsstyrelsen förordnade värderingsmän — t. ex. två expropriationstekniker.

Jämfört med en i lagen direkt intagen värderingsmetod innebär en lösning

sådan som den nu skisserade dock väsentliga nackdelar med hänsyn

till den praktiska tillämpningen. Vill man undvika dessa synes f. n. ingen

bättre lösning stå till buds än den som föreslagits av utredningen.

Vad angår de föreslagna reglerna till skydd för in teckning shavares

rätt ifrågasätter kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen och

skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län om sådana regler är behövliga. Lantmäteristyrelsen

har i sitt remissyttrande i denna fråga anmält, att styrelsen

ombesörjt att samtliga allmänningsskogar i Norrland nu är upptagna såsom

särskilda fastigheter i jordregistret, sedan styrelsen först konstaterat,

att en registrering icke kunde lända inteckningshavare till skada. Styrelsen

ämnar snarast möjligt meddela beslut även beträffande registreringen av allmänningsskogarna

i Dalarna. Styrelsen framhåller vidare, att bestämmelser

som syftar till att skydda inteckningshavares rätt saknas i lagen om

häradsallmänningar och ifrågasätter om sådana bestämmelser icke kan

undvaras även i detta fall. Förfarandet vid avlösning skulle därigenom i hög

grad förenklas. Med den begränsning av avlösningsrätten, som utredningen

föreslagit, torde skyddsbestämmelserna ha mycket liten betydelse ur kreditsynpunkt.

Styrelsen har ej kunnat finna, att behovet av skyddsregler är

större vid avlösning av andel i allmänningsskog än vid avlösning av andel i

häradsallmänning. Med hänsyn till den ståndpunkt styrelsen intagit i registreringsfrågan

finner styrelsen det även ur principiell synpunkt knappast på
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

kallat att införa särskilda skyddsbestämmelser. Kammarkollegiet anför

bl. a. att andelarnas betydelse för fastigheternas kreditvärde vid allmänningsskogarna

måste vara mindre än vid häradsallmänningarna, eftersom

kontantutdelningar är sällsynta och de indirekta förmånerna huvudsakligen

är avsedda för jordbruksfastigheter. När avlösning av andel i häradsallmänning

medgavs under samma förutsättningar som nu föreslås för allmänningsskogar

ansågs del överflödigt med särskilda bestämmelser till

skydd för inteckningshavarna. I stället angavs i förarbetena, att det skulle

ankomma på länsstyrelsen att vägra avlösning när inteckningshavares rätt

kunde påverkas därav. På den grund ifrågasätter kollegiet om skyddsbestämmelserna

i utredningsmannens förslag verkligen är behövliga.

Departementschefen

Under förarbetena till 1952 års allmänningslagstiftning framkom från

åtskilliga håll önskemål om att ett avlösningsförfarande, liknande det som

föreslagits för häradsallmänningarnas del, skulle införas också i fråga om

allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Riksdagen anhöll om utredning

i ämnet.

I den utredning, som nu föreligger, föreslås ett förfarande varigenom det

blir möjligt att i vissa fall avlösa andel i allmänningsskog. Förfarandet är

i åtskilliga hänseenden detsamma som vid avlösning av andel i häradsallmänning.

Det skiljer sig från sistnämnda förfarande väsentligen däri, att

metoden för värdering av andel, som skall avlösas, är en annan. Vidare skall

enligt förslaget gälla ganska detaljerade bestämmelser till skydd för inteckningshavares

säkerhet. Sådana bestämmelser finnes ej i lagen om häradsallmänningar.

I likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser förordar

jag att möjlighet till avlösning i viss utsträckning införes även ifråga om

andelar i allmänningsskog. Vissa remissinstanser har anmärkt, att allmänningsskogarna

i Dalarna borde undantagas från tillämpning av avlösningsförfarandet.

Som skäl för ett sådant undantag har särskilt åberopats, att

ondel som tillkommer sämjelott av det slag, som är vanligt förekommande

; Dalarna, i allmänhet ej bör avlösas. Det är i och för sig riktigt, att avlösning

av sämjelotter i många fall skulle kunna medföra olägenheter. Med

hänsyn till att avlösning enligt förslaget skall ske endast om länsstyrelsen,

efter framställning av allmänningsstyrelsen, förordnar därom, torde det

emellertid ej behöva befaras att avlösning kommer till stånd i dessa fall.

Då något lagstadgat undantag för här avsedda skogar enligt min mening därför

icke är erforderligt, har departementsförslaget utformats så att avlösningsförfarandet

i princip kan bli tillämpligt i fråga om alla allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna.

1 fråga om förutsättningarna för avlösning uppkommer till en början det

spörsmålet, om — i likhet med vad som gäller för häradsallmänningaina

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

— avlösning skall kunna ske endast då den fastighet som skall avlösas ej

är taxerad såsom jordbruksfastighet. Därmed skulle visserligen möjligheten

att använda avlösningsförfarandet bli begränsad till ett jämförelsevis ringa

antal fastigheter och så gott som alltid till sådana med andelar, vilkas

värde är relativt obetydligt. Fördelen med sådan begränsning är emellertid,

att förfarandet kan göras mera schablonmässigt och enkelt. Vidare uppstår

då mindre risk för att inteckningshavares rätt kan röna inverkan av avlösningen.

Skulle man, såsom vissa remissinstanser ifrågasatt, låta avlösningstörlarandet

omfatta även fastigheter vilka är taxerade såsom jordbruksfastighet,

blir frågan däremot av annan och mera invecklad beskaffenhet.

Ett visst utrymme för vidgad möjlighet att tillämpa förfarandet kan emellertid

synas önskvärt. Jag syftar på att vissa i allmänningsskog delaktiga

fastigheter, vilka inte längre användes för jordbruk eller skogsbruk, alltjämt

kan vara taxerade såsom jordbruksfastighet. Frågan om fastighets

taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet tillägges emellertid

betydelse i allt flera sammanhang. Det är därför troligt, att ökad uppmärksamhet

från taxeringsmyndigheternas sida kan komma att ägnas denna

fråga och att detta kan leda till att fastigheter av det angivna slaget blir omtaxerade

och överförda till gruppen annan fastighet. Sedan sådan överföring

skett kan fastighetens andel avlösas. Jag finner bland annat med hänsyn

härtill att tillräcklig anledning ej föreligger att göra avsteg från den klara

gränsdragning, som vinnes genom att, såsom utredningsmannen föreslagit,

avlösning endast skall kunna ske av andel, som tillhör fastighet vilken icke

är taxerad som jordbruksfastighet.

För att avlösning skall få ske fordras, efter mönster av lagen om häradsnllmänningar,

länsstyrelsens tillstånd. Rätt att göra framställning om avlösning

tillkommer, såsom jag tidigare nämnt, endast allmänningsstyrelse.

Framställning bör ej göras utan att förhandlingar med andelsägaren ägt

rum. Allmänningsstyrelsen bör vid förhandlingarna söka nå en överenskommelse

om avlösning. Medger ägaren ej avlösning, bör länsstyrelsen höra

honom i ärendet innan avlösning beslutas.

I fråga om häradsallmänningarna gäller en i lagen angiven och där närmare

utformad metod för värdering av andel som skall avlösas. Värderingen

grundar sig på en kapitalisering av värdet av den utdelning, som tillfallit delägaren.

Denna metod kan ej oförändrad tillämpas på allmänningsskogarna,

eftersom avkastningen av dessa endast i undantagsfall kommer delägare till

godo i form av utdelning i reda penningar efter delaktighet. Enligt den av

utredningsmannen förordade värderingsmetoden skall man först uppskatta

allmänningsskogens behållna tillgångar. Den fasta egendomen skall därvid

värderas med ledning av taxeringsvärdet och den officiella statistiken

över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden på jordbruksfastigheter.

Löseskillingen skall beräknas motsvara den del av de behållna tillgångarnas

värde, som belöper på delägarens fastighet efter dess delaktighet,

sedan avdrag gjorts för den del av tillgångarna, vars avkastning användes

till vad utredningsmannen kallar sockenbåtnad, d. v. s. vad som

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

kommer de i socknen boende till del oavsett delaktighet i allmänningsskogen.

Mot denna metod har vid remissbehandlingen framställts åtskilliga erinringar.

Man har framhållit, att värderingsmetoden blir svår att tillämpa,

bland annat därför att det i praktiken är svårt att göra uppdelningen efter

sockenbåtnad och delägarbåtnad. Ytterligare har påpekats, att om uppdelning

skall ske, så bör till undvikande av orättvisor hänsyn tagas till förhållandet

mellan sockenbåtnad och delägarbåtnad under en i lagen fixerad längre period

om förslagsvis tio år. Det har vidare sagts, att den officiella statistiken

över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter

ej torde ge någon tillförlitlig ledning vid värdering av sådana fastigheter

som allmänningsskogar.

Den av utredningsmannen föreslagna värderingsmetoden har enligt min

mening förtjänster ur rent principiell synpunkt. Såsom flera remissinstanser

framhållit är den emellertid invecklad och svår att tillämpa i praktiken.

Jag har därför undersökt möjligheten att, i anslutning till vad vissa remissinstanser

och bland dem särskilt lantbruksstyrelsen anfört, finna en metod,

som är enklare och så mycket som möjligt överensstämmer med den som

gäller vid avlösning av andel i häradsallmänning. Svårigheten är därvid

främst att finna en lämplig utgångspunkt, som motsvarar den vilken användes

vid värdering av andel i häradsallmänning, nämligen utdelningen

från allmänningen. Som jag tidigare nämnt lämnas endast i undantagsfall

utdelning efter delaktighetstal för andel i allmänningsskog. Den behållna

avkastningen kan enligt 18 § i lagen om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna användas för betalning av delägarnas utskylder, för främjande av

jordbruket eller för annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller för

befolkningen i den eller de socknar för vilkas jordägare skogen är avsatt.

Avkastningen användes alltså i viss utsträckning även till gagn för personer,

som ej är delägare. Detta är anledningen till att utredningsmannen

ansett sig böra föreslå ett system, som ger möjlighet att vid värderingsförfarandet

avräkna de tillgångar vilkas avkastning användes för sockenbåtnad.

Då det emellertid står allmänningsstämman fritt att årligen — inom

de i denna lag angivna vida gränserna — besluta om den behållna avkastningens

användning och alltså även att ändra den fördelning mellan delägarbåtnad

och sockenbåtnad som under tidigare år tillämpats, ställer det

sig i fråga om allmänningsskogarna mycket svårare att beräkna det ekonomiska

utbyte, som delägarna framdeles kan komma att få av sina andelar, än

när det gäller häradsallmänningarna. Visserligen kan begränsande bestämmelser

rörande avkastningens användning ha meddelats i det för allmänningsskogen

gällande reglementet, men Kungl. Maj :t torde i regel sakna

anledning motsätta sig sådan ändring härutinnan som ligger inom lagens

gränser. Jag har därför kommit till den slutsatsen, att man vid bedömandet

av en andels värde bör utgå från den sammanlagda behållna avkastning, som

en allmänningsskog lämnat i medeltal under en följd av år, oberoende av

om avkastningen använts till sockenbåtnad eller delägarbåtnad. Någon svå
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

righet att avgöra vad som skall anses utgöra behållen avkastning kan ej

föreligga, då detta, bland annat för tillämpning av såväl nuvarande som

tidigare lags bestämmelser rörande avkastningens användning, bör framgå

av bokföringen.

Det förslag, som jag efter dessa överväganden framlägger, utgår alltså

från att en beräkning skall ske av den del av allmänningsskogens behållna

avkastning, som vid en fördelning efter delaktighetstalet skulle belöpa på

andelen. Sådan beräkning bör göras för vart och ett av de senaste tio åren.

Det sammanlagda avkastningsbeloppet kommer då att motsvara det kontanta

belopp, som andelen skulle ha erhållit under tioårsperioden, därest

all behållen avkastning utdelats kontant efter andelstalet.

I fall, då sådan kontant utdelning skett och även framgent kan väntas ske,

är situationen densamma som vid häradsallmänning. Ersättningsbeloppet

bör då bestämmas efter kapitalisering enligt samma princip som gäller för

häradsallmänningar. Avkastningsvärdet för de tio åren bör alltså multipliceras

med 2,5, vilket motsvarar en kapitalisering efter 4 procent.

I andra fall däremot skulle ett användande av multiplikatorn 2,5 ofta

komma att ge ett för högt ersättningsbelopp. Har ingen eller blott obetydlig

avkastning kommit delägaren till godo under tioårstiden, torde det i regel

tramstå såsom klart att så skulle bli fallet. Anses andel i allmänningsskog

med hänsyn till användningen av avkastningen ha ett mindre värde än om

avkastningen delats ut till delägaren efter delaktighetstalet, bör multiplikatorn

sålunda sättas till lägre tal än 2,5. Vid bestämmandet av detta tal bör

hänsyn tagas till samtliga omständigheter, som kan inverka på värdet av

andelen, alltså ej blott till omfattningen av den avkastning, vilken tidigare

fallit på andelen, utan även till den nytta som delägaren i övrigt haft såsom

andelsägare exempelvis i form av fiske- eller jakträtt. Det är med denna

metod i regel ej möjligt att få fram ett exakt värde på andel i allmänningsskog

utan man får ofta nöja sig med en värdering efter skälighet. Detta

synes, med hänsyn bland annat till att de andelsvärden, varom här är fråga,

så gott som alltid torde vara jämförelsevis obetydliga, kunna godtagas. I

lagtexten torde blott böra utsägas att det tal, varmed den sammanlagda beräknade

tioårsavkastningen skall multipliceras, må bestämmas till högst

två och en halv. Då varje delägare genom sin rösträtt vid allmänningsstämma

har möjlighet att påverka beslut om avkastningens användning, och delägaren

genom avlösningen i varje fall går miste om denna rätt, bör det ej

törekomma att avlösning sker helt utan ersättning. I förslaget stadgas därför

att avlösning alltid skall ske mot ersättning. Någon minimigräns i

övrigt har jag däremot ej föreslagit.

Redan tidigare har jag betonat önskvärdheten av att avlösning kommer

till stånd genom överenskommelse mellan allmänningsstyrelsen och delägaren.

Överenskommelsen bör omfatta även löseskillingens belopp. Har

parterna i avlösningsärendet enats om löseskillingen, torde länsstyrelsen i

regel kunna fastställa det överenskomna beloppet utan mera ingående prövning

av dess skälighet. För länsstj^relsens bedömning bör emellertid allmänt

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

gälla, att länsstyrelsen, om den finner att en avlösning skulle vara till nämnvärd

nackdel för inteckningshavare, bör lämna tillstånd endast om inteckningshavaren

ej har något att erinra däremot.

Beträffande avlösningsärendenas handläggning torde vidare böra gälla,

att Jänsstyrelsen, därest förordnande meddelas om avlösning, bör utsätta

viss dag då löseskillingen senast skall vara erlagd vid påföljd att förordnandet

eljest är förfallet. Länsstyrelsen bör vidare, sedan avlösning skett,

sända meddelande därom till fastighetsregisterföraren för anteckning i registret.

Förfarandet överensstämmer i denna del helt med vad som gäller

för häradsallmänningar.

Utredningsmannen har föreslagit tämligen utförliga regler till skydd för

inteckningshavarna i fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas.

Såsom bland annat lantmäteristyrelsen och kammarkollegiet anfört torde

större behov av sådana regler ej finnas då det gäller avlösning av andel i

allmänningsskog än vid motsvarande förfarande i fråga om andel i häradsallmänning,

vid vilket inga i lag givna skyddsregler i detta avseende gäller.

I likhet med dessa remissinstanser anser jag därför att sådana regler icke

erfordras. Liksom vid avlösning av andel i häradsallmänning torde, som jag

tidigare påpekat, emellertid få förutsättas, att länsstyrelserna icke lämnar

tillstånd till avlösning i de av allt att döma fåtaliga undantagsfall, då det

kan antagas, att avlösningen skulle lända inteckningshavare till skada och

denne icke samtyckt till åtgärden.

Länsstyrelses beslut om avlösning av andel i allmänningsskog är av sådan

beskaffenhet, att besvär däröver torde böra prövas av regeringsrätten. Starka

skäl talar för att även besvär över beslut om avlösning av andel i häradsallmänning,

vilka nu prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, skall prövas av

regeringsrätten. Dessa skäl ökar i styrka, därest förevarande förslag genomföres.

För genomförande av detta fullföljdssätt erfordras ändring i regeringsrättslagen.

Frågan härom kommer att anmälas i annat sammanhang.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari

1956.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i g 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Arne Beckman

'' Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 februari

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 2 februari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

14 januari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167)

om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn P.-E. Furst.

Lagrådet yttrade:

De föreslagna lagreglerna om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningssltog

innehålla i fråga om fastställande av löseskillingsbelopp allenast,

att beloppet ma bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda

värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste

tio åren, som svarar mot delaktighetstalet, samt att inom den sålunda angivna

maximigränsen beloppet bestämmes efter vad som finnes skäligt.

Maximigränsen för löseskillingen kommer således att bliva beroende av

den behållna avkastningen. En andels värde står emellertid icke alltid i relation

till denna. Den rätt att nyttja fisket å allmänningsskog som jämlikt

23 § första stycket lagen om rätt till fiske tillkommer delägare skall sålunda

enligt bestämmelse i 17 § lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

icke inräknas i allmänningsskogs avkastning i vidare mån än allmänmngsfisket

må hava nyttjats för gemensam räkning. Lantmäteristyrelsen

har anfört, att det i Norrland ofta torde vara så att det i första hand är

fiskerätten på allmänningsskogen och först i andra hand utdelningen eller

subventionerna från denna, som bestämmer delaktighetens värde när det

gäller bostadsfastigheter. Rätten att fiska å allmänningen kan således representera

en icke oväsentlig förmån som ligger helt vid sidan om värdet

av andelen i den behållna avkastningen. Departementschefen har beaktat

detta genom att framhålla andelsägarens fiskerätt såsom en av de omständigheter

vilka böra beaktas vid löseskillingens bestämmande inom den givna

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS

33

maximigränsen. Fråga är emellertid om icke fiskerättens värde stundom

kan vara så stort att den föreslagna maximigränsen kan bliva för snäv,

och detta även om värdet av fiskerätten, såsom tillbörligt är, bestämmes

med hänsyn allenast till ett skäligt och normalt utnyttjande av rättigheten.

Med anledning härav vill lagrådet understryka vad dåvarande lagrådet den

16 maj 1951 yttrade i anledning av förslaget om upptagande i en ny lag

om häradsallmänningar av stadganden om avlösning av rätt till delaktighet

i dylika allmänningar (NJA II 1953 s. 231 ff). I detta yttrande, vilket

återgivits i förevarande remissprotokoll, framhölls att avlösning icke under

några förhållanden borde få ske, därest densamma skulle medföra avsevärt

förfång för fastighetens ägare eller med honom likställd innehavare eller

för inteckningshavare och denne icke lämnat medgivande till avlösningen.

Vad lagrådet sålunda anförde synes böra iakttagas även beträffande avlösning

av rätt till delaktighet i allmänningsskog.

Den föreslagna lagregeln innefattar icke någon minimigräns för löseskillingen.

Av stadgandet framgår allenast, att avlösning icke må ske helt utan

ersättning. Departementschefen har motiverat detta med att varje delägare

genom sin rösträtt vid allmänningsstämma hade möjlighet att påverka beslut

om avkastningens användning och genom avlösningen i varje fall ginge

miste om denna rätt. Med hänsyn till det mer eller mindre latenta värde

(»framtidsvärde») som andelen alltid kan sägas representera även om densamma

icke under det senaste decenniet tillfört fastigheten någon utdelning

eller annan nyttighet, vore det måhända motiverat att uppställa en minimigräns

för löseskillingen. Lagrådet finner sig dock böra avstå från att förorda

detta, då det uppenbarligen skulle möta svårigheter att finna en lämplig

gräns och det därjämte lärer kunna förutsättas att länsstyrelsen vid sin

prövning skall komma att taga vederbörlig hänsyn till alla de omständigheter

som skäligen kunna tillmätas betydelse vid fastställandet av löseskillingen.

Vad eljest förekommit i lagärendet har icke givit lagrådet anledning till

erinran.

Ur protokollet:

Harriet Slangenberg

3

lliluuuj till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr SS

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, lagrådets den 11 februari

1955 avgivna utlåtande över det den 14 januari 1955 till lagrådets remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167)

om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Efter att ha redogjort för lagrådets yttrande hemställer föredraganden, alt

lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arne Beckman

550126. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1955:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o), li:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 4 i texten
  2. Rskr. 1955:164 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 s. 9 i texten
  3. 3LU 1955:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 s. 1 i texten