Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet

1955-02-25 · 42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:89, Med förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

1

Nr 89

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet; given Stockholms slott den 25 februari

1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom den föreslagna lagändringen öppnas möjlighet att i större utsträckning

än nu är fallet göra avsteg från huvudregeln vid laga skifte att

varje ägolott skall tilldelas exakt så mycket mark som svarar mot vad som

tillkommer ägolotten enligt delningsgrund.

1 Tlihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 89

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning ar

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 18 §, 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 §

lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att i lagens 13 kap. skall införas en ny

paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Kan vid

1 KAP.

18 §.

— utgör samfällighet.

Finnes kostnaden för sådan jämk
-

Finnes kostnaden för sådan jämkning

ej stå i skäligt förhållande till

den betydelse, det må hava för dessa

delägare att undfå vederlag i jord,

eller skulle genom jämkning ägoanordningen

mellan nyssnämnda ägolotter

bliva mindre lämplig, då må, i

den mån vederlaget icke överstiger

två procent av det uppskattade ägobelopp,

som jämlikt äldre delning

tillagts delägare, ersättning i penningar

i stället för jord tillerkännas denne,

där det kan ske utan någon delägares

förfång.

ning ej stå i skäligt förhållande till

den betydelse, det må hava för dessa

delägare att undfå vederlag i jord,

eller skulle genom jämkning ägoanordningen

mellan nyssnämnda ägolotter

bliva mindre lämplig, då må, i

den mån vederlaget icke överstiger

fem procent av det sammanlagda

uppskattade ägobelopp, som jämlikt

äldre delning tillagts och vid skiftet

enligt delningsgrund tillkommer delägare,

ersättning i penningar i stället

för jord tillerkännas denne, där

det kan ske utan någon delägares förfång.

Därvid skall vad i 13 kap. 2 §

fjärde stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

13 KAP.

2 §•

Till varje----------samma ägolott.

Finnes det för lämplig skifteslägg- Finnes det för lämplig skiftesläggning

av synnerlig vikt att till ägolott ning av synnerlig vikt att till ägolott

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

(Gällande lydelse.)

lägges visst av fastighets- eller andra

ägogränser, vägar, större diken eller

varaktiga naturliga skillnader begränsat

område, må dock, utan hinder

därav att detta område ensamt

eller tillsammans med andra till ifrågavarande

ägolott vid skiftet lagda

ägor icke jämnt svarar mot vad den

enligt delningsgrund har att bekomma,

området tilldelas ägolotten, därest

avvikelse från det envar ägolott

tillkommande ägobelopp, som därigenom

uppkommer, icke överstiger

två procent av samma belopp och sådan

avvikelse icke länder till någon

delägares förfång. Där fråga år om

delning av område, som vid lantmäteriförrättning

undantagits för gemensamt

ändamål eller eljest lämnats

oskiftat, må för fastighet, som

vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen

utgöra högst två procent av

det ägobelopp, som motsvaras av

uppskattningsinnehållet av fastighetens

andel efter delningsgrund i det

skiftade området sammanlagt med

det fastigheten vid tidigare laga delning

tillagda uppskattade ägobelopp.

Gottgörelse för ----------

(Föreslagen lydelse.)

lägges visst område, må dock avsteg

från vad i första stycket stadgas ske,

såframt därav föranledd avvikelse

från det ägobelopp, som vid skiftet

tillkommer envar ägolott enligt delningsgrund,

icke länder till någon

delägares förfång. Vad nu sagts skall

ock gälla, därest jämkning av sådan

skiftesplan, som avses i 19 §, skulle

medföra kostnad, vilken icke står i

skäligt förhållande till den betydelse

det må hava för delägarna att erhålla

jord enligt delningsgrund. Det ägobelopp,

som vid skiftet lägges till ägolott,

må icke understiga det ägolotten

enligt delningsgrund tillkommande

ägobeloppet med mera än fem procent

eller, såvitt gäller ägolott avsedd för

bostadsändamål eller för industriell,

kommunikationsteknisk eller kulturell

anläggning eller för annat därmed

jämförligt ändamål, tjugufem

procent av sistnämnda ägobelopp.

Där fråga är om laga skifte av sådant

skifteslag, som i 1 kap. 2 § under

3 avses, skola angivna procenttal beräknas

å fastighet enligt delningsgrund

vid skiftet tillkommande ägobelopp

sammanlagt med det uppskattade

ägobelopp, som tillagts fastigheten

vid tidigare laga delning.

----stycket förmäles.

Lägges till följd av vad nu stadgats

till fastighet, som på grund av inteckning

eller eljest häftar för fordran

eller annan rättighet, ägobelopp,

vilket understiger vad som enligt delningsgrund

tillkommer fastigheten,

skall i fråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättningen

samt om verkan därav vad om

expropriationsersättning är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Så
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

framt innehavarna av samtliga sådana

fordringar och rättigheter det

medgiva eller ock uppenbart år, att

avvikelsen ej kan lända dylik innehavare

till skada, skall dock vad nu

sagts ej gälla.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stadgandet i

2 § första stycket äga rum, såframt

det skriftligen medgives av därav berörda

ågolotters ägare samt det ej

medför försämrad fastighetsindelning.

Det ägobelopp, som vid skiftet

lägges till ägolott, må icke understiga

det ägolotten enligt delningsgrund

tillkommande ägobeloppet med mera

än tio procent av sistnämnda ägobelopp

eller, i fall som avses i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp som

där sägs.

Häftar fastighet, vilken genom avvikelse

som avses i första stycket

skulle vidkännas minskning i ägobelopp,

på grund av inteckning eller eljest

för fordran eller annan rättighet,

må avvikelsen ej äga rum med mindre

innehavare av sådan fordran eller

rättighet lämnar medgivande till avvikelsen

eller det är uppenbart, att den

icke kan lända honom till skada.

16 KAP.

6 §.

Har vid prövning av laga skifte be- Har vid prövning av laga skifte

funnits, att delägare obehörigen fått befunnits, att delägare obehörigen

mindre ägobelopp än honom tillkom- fått mindre ägobelopp än honom tillmit,

och understiger det honom till- kommit men dock icke mindre än

lagda belopp ej med mera än två vad som kunnat oberoende av hans

procent vad enligt delningsgrund bort medgivande lägst tilldelas honom vid

laggas till hans lott, må, där jämk- skiftet, må, där jämkning i skif
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

(Gällande lydelse.)

ning i skiftet skulle medföra avsevärd

kostnad utan motsvarande fördel,

rättelse verkställas på det sätt,

att ersättning för vad som brister tillerkännes

delägaren i penningar enligt

den uppskattning, varom i 11

kap. 2 § andra stycket sista punkten

sägs, att gäldas av den eller de delägare,

som erhållit större ägobelopp

än dem tillkommit.

(Föreslagen lydelse.)

tet skulle medföra avsevärd kostnad

utan motsvarande fördel, rättelse

verkställas på det sätt, att ersättning

för vad som brister tillerkännes

delägaren i penningar enligt

den uppskattning, varom i 11 kap. 2

§ andra stycket sista punkten sägs,

att gäldas av den eller de delägare,

som erhållit större ägobelopp än dem

tillkommit. Därvid skall vad i 13 kap.

2 § fjärde stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

*

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955; dock skall vid den fortsatta

prövningen och vid rättelse av förrättning,

som avslutats före nämnda

dag, äldre lag gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 december 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler t.f. chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om utvidgad ägokravsjämkning

samt anför därvid följande.

Med skrivelse den 25 november 1953 har lantmäteristyrelsen till Kungl.

Maj .t överlämnat en inom styrelsen utarbetad promemoria (stencilerad)

angående utvidgad ägokravsjämkning, varmed åsyftas utvidgning av möjligheterna

vid laga skifte att vid utläggande av ägolotterna avvika från delningsgrunden.

över promemorian har efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,

agodelningsdomarna i Nedansiljans, Ovansiljans, Sevede och Tunaläns,

östra och Medelsta, Orust och Tjörns samt Gällivare domsagor, lantbruksstyrelsen

— som bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Kalmar läns

norra område, Kopparbergs län och Norrbottens län — länsstyrelserna i

Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Norrbottens län, överlanlmätarna

i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län,

Sveriges lantmätarförening, svenska kommunal-tekniska föreningen, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan samt

Sveriges allmänna hypoteksbank, vilken sistnämnda bifogat yttranden från

två hypoteksföreningar.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga detta ärende.

Gällande rätt

Enligt 13 kap. 1 § jorddelningslagen skall vid 1 a g a skifte till efterrättelse

vid skiftesläggningen upprättas en tilldelningslängd. I denna skall

angivas bl. a. dels uppskattningsinnehållet av skifteslagets samtliga ägor,

som undergått gradering, dels uppskattningsinnehållet av ägor, som skall

undantagas för gemensamt eller enskilt behov, i den mån gradering ägt rum

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds proposition nr 89

av dessa ägor, ävensom sättet för deras avräknande, dels den eller de delningsgrunder

som skall tillämpas och dels uppgift for varje ägolott å de

ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. Sistnämnda uppo-ift

som i tilldelningslängden framkommer efter det att markundantagen

för gemensamt och enskilt behov avräknats, kan sägas ange delagarnas

slutliga ägokrav. . ...

Principen vid laga skifte är att vid skiftesläggnmgen varje delagare skall

erhålla mark som1 svarar mot hans slutliga ägokrav. I 13 kap. 2 § forsta

stycket stadgas nämligen, att till varje ägolott skall genom skiftet laggas

det ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Denna princip uppratthalles

emellertid icke undantagslöst, utan jorddelningslagen medger i vissa fall

s k ägokravs jämkning, d. v. s. att avsteg göres från nyss angivna princip

och att avvikelsen i fråga om tilldelning i mark utjämnas genom penningar.

Huvudregeln om ägokravsjämkning upptages i 13 kap. 2 § andra stycket

första punkten. Som förutsättning för avsteget anges i detta stadgande att

det för lämplig skiftesläggning är av synnerlig vikt att till ägolott lagges

visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller varaktiga

naturliga skillnader begränsat område. Som villkor upptages vidare,

att den avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som uppkommer

genom att området tilldelas viss ägolott, icke må överstiga två procent

av samma ägobelopp samt att avvikelsen icke får lända till någon de - ägares förfång. Stadgandet, som är indispensabelt, gäller såväl plus- som

minusavvikelse. Gottgörelse för minskning i ägovälde skall enligt 13 kap.

2 § tredje stycket utgå i penningar.

Vid laga skifte å skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 3 jorddelningslagen

_ alltså å område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt

ändamål eller eljest lämnats oskiftat eller som i vissa fall efter laga

skifte genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslag har

man att vid sidan om huvudstadgandet iakttaga föreskrifterna i 1 kap. 18 §

andra stycket och — beträffande vissa slag av sådana skifteslag föreskriften

i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten. Enligt 1 kap. 18 § forsta

stycket må vid skifte av samfälld mark, om denna icke lämpligen kan fördelas

mellan alla delägarna, skifteslaget uppdelas mellan några av dem eller

i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som tillägges de Övriga

delägarna genom jämkning av de ägolotter för vilka skifteslaget utgör samfällighet.

Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande

till den betydelse det må ha för sistnämnda delägare att undfå vederlag i

jord eller skulle genom jämkningen ägoanordningen bli mindre lämplig, må

enligt 1 kap. 18 § andra stycket, i den män vederlaget icke överstiger två

procent av det ägobelopp som jämlikt äldre delning tillagts delägare, ersättning

i penningar i stället för jord tillerkännas denne, där det kan ske utan

någon delägares förfång. Regeln i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten

innehåller, att där fråga är om delning av område, som vid lantmateriforrättning

undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat,

avvikelsen må för fastighet, som vid skiftet erhåller del i området, utgöra

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

högst två procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehallet

av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sam
ägobelopp1611

dCt faStigheten Vid tidiSare laga delning tillagda uppskattade

Enligt 16 kap 6 § gäller, att om vid prövning av laga skifte befunnits,

att delagare obehorigen fått mindre ägobelopp än honom tillkommit, och

et honom tillagda beloppet ej med mera än två procent understiger vad

enlig delnmgsgrund bort läggas till hans lott, rättelse må, där jämkning

i skiftet skulle medföra avsevard kostnad utan motsvarande fördel, verks

allas pa det sätt att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren

i penningar att galdas av den eller de delägare, som erhållit större ägobe
•TVf-m?

tlIlkommit- Samma regel gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse

i fastställt laga skifte.

Jämkning av liknande innebörd som den förut behandlade kan förekomma

också vid andra lantmäteriförrättningar.

. Så<la» fÖrrattning är servitutsutbrytning. I 20 kap. 3 § andra stycket

staddas, att om flera vid laga delning inom ett skifteslag utlagda ägolotter

besvaras av servitut som kan utbrytas genom fristående servitutsutbrytning,

vederlagsjorden för servitutet vid sådan förrättning må uttagas från endast

n eller nagra av agolotterna. Sådan ägolott blir då berättigad till ersättning

tor det agobeiopp den avstår utöver den andel som den har att tillskjuta.

Enhgt 20 kap. 7 § forsta stycket skall ersättningen utgå i penningar om ägoe

Öppet i fråga motsvarar högst två procent av ägolotten. Utgör den frångångna

jorden storre andel av ägolotten, skall förrättningsmännen avgöra,

. ruvida eHer på vad satt från andra ägolotter inom skifteslaget jord bör

utbrytas för att tillaggas den aktuella ägolotten samt skiftet på grund därav

lamkas eller huruvida eller i vad mån ersättningen må utgöras i penningar.

Det kan, sedan skifteslag undergått laga delning, inträffa att jord frånannes

därvid utlagd agolott av anledning att jorden hör till annat skifteslag^

Agolottens agare är då enligt 20 kap. 5 § berättigad att inom viss tid

pakalia förrättning för fastställande av vederlag från Övriga ägolotter inom

kifteslaget, s k. jamkningsförrättning. På sådan förrättning är nyssnämnda

i 20 kap. 7 § forsta stycket upptagna regler tillämpliga.

Jämkning kan också ske vid ägoutbyte. Härom nu gällande regler, vilka

tillkom vid lagändring 1951, återfinnes i 8 kap. jorddelningslagen. I 1 8 upptages

en rad fall, i vilka ägoutbyte kan ske. Förutsättningen för tillåtligheten

av agoutbytet kan i samtliga fall i stort sägas vara att genom detsamma

dåah.Tnan Cr rUr arr°ndering- Enligt 1 a § får ägoutbyte äga rum också

å bestående fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd general
p

an, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning och sådan överensstämmdse

framjas genom ägoutbytet. I samtliga dessa fall kan ägoutbytet genomforas

aven mot bestridande från ägare av berörd fastighet; denna form

av agoutbyte plagar darfor också kallas tvångsägoutbyte. Enligt 2 8 första

stycket skall de utbytta ägorna vara av lika uppskattningsinnehåll. Härn

me gives ock undantag. Enligt andra stycket i samma paragraf må

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

nämligen ägoutbytet äga rum, om skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan

ägorna uppgår till högst fem eller i fall, som avses i 1 a §, till högst

tjugufem procent av uppskattningsinnehållet av den fastighet, varifrån ägovidden

med högre uppskattningsinnehåll tages. Vederlag för vad å ena sidan

brister skall lämnas i penningar. En ytterligare förutsättning för ägoutbytet

är att det kan ske utan någon delägares förfång. För det fall att ägovidden

med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas från område samfällt

för flera ägolotter gäller den särskilda regeln, att förut angivna procenttal

skall beräknas å ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll. Särskild

regel har meddelats i fjärde stycket till skydd för inteckningshavare

m. fl. Om ägovidden med det högre uppskattningsinnehållet hör till intecknad

fastighet, skall nämligen i fråga om sättet för erläggande och fördelning

av penningersättningen samt om verkan därav vad om expropriationsersättning

är stadgat äga motsvarande tillämpning. Det sist sagda skall dock ej

gälla, om samtliga inteckningshavare så medger eller det är uppenbart att

utbytet ej kan lända inteckningshavare till skada.

I 4 § upptages regler, som medger ägoutbyte i vidare omfattning än förut

sagts. Förutsättning därför är att samtliga delägare träffar förening därom

samt att ägoutbytet ej medför försämrad fastighetsindelning eller försvårar

fastighetsindelningens genomförande enligt plan, som omförmäles i 1 a §.

Även för denna form av ägoutbyte, s. k. frivilligt ägoutbyte, gäller en gräns

för möjligheten att minska en fastighets ägovälde. Gränsen har satts vid

tio procent, beräknade enligt samma principer som anges i 2 §. Vidare har

med hänsyn till inteckningshavarna givits den regeln, att därest med utbytet

avsedd äga hör till intecknad fastighet, ägoutbytet ej må ske med

mindre inteckningshavarna lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart

att utbytet icke kan lända honom till skada.

I anslutning härtill må nämnas att fastighetsbildningslagen i fråga om

möjligheten att genomföra ägoutbyte hänvisar till jorddelningslagen. Enligt

6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen gäller dock i det fall, som avses i

8 kap. 1 § jorddelningslagen, i stället för denna lags femprocentregel en

tioprocentregel.

Lantniäteristyrelsen

I promemorian har lantniäteristyrelsen inledningsvis framhållit,

att under de närmast förflutna åren ett stort antal partiella reformer genomförts

i jorddelningslagstiftningen. Läget kunde nu karakteriseras så att de

partiella reformernas tid vore förbi och att arbetet borde koncentreras på

skapandet av en ny fastighetsbildningslag. Detta syntes emellertid icke böra

hindra att fråga upptoges om ytterligare partiella reformer av sådan art

att de kunde beräknas ge en väsentlig effekt ur rationaliseringssynpunkt.

Inom Kopparbergs län pågingc en livlig skiftesverksamhet, som för närvarande

berörde omkring 0 000 jordägare. Skiftena omfattade cirka 200 000

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

hektar mark eller en yta motsvarande två tredjedelar av hela Blekinge.

Statsverkets totala ekonomiska insats vid dessa skiften rörde sig årligen om

ett miljonbelopp. Även inom Kalmar län och inom Norrbottens län vore åtskilliga

laga skiften av betydande omfattning under handläggning. Laga

skiften påginge också för att uppordna de invecklade fastighetsförhållandena

inom fiskelägen i Göteborgs och Bohus län.

De pågående laga skiftena representerade tillsamman en verksamhet av

sådan omfattning att det finge anses vara särskilt angeläget att denna bedreves

rationellt. Å ena sidan vore det av vikt att lagstiftningen ej föranledde

mera omfattande och tidskrävande åtgärder än vad som vore oundgängligen

nödvändigt. Å andra sidan vore det angeläget att skiftena gåve ett förstklassigt

resultat med hänsyn till att kostnaderna för såväl staten som de

enskilda jordägarna under alla förhållanden bleve relativt höga. Styrelsen

hade funnit, att skiftesverksamheten skulle avsevärt underlättas och tillika

giva rationellare resultat om reglerna för ägokravsjämkning vid laga skifte

vidgades. Den nya fastighetsbildningslagen finge antagas komma att innehålla

mera långtgående anordningar för överförande av jord mellan fastigheter.

För utformningen av dessa borde det vara värdefullt om erfarenheter

förelåge rörande verkan i praktiken av en utvidgad ägokravsjämkning.

Styrelsen har härefter till närmare granskning upptagit frågan om

behovet av vidgade möjligheter till ägokravsjämkning.

Till grund för det i 13 kap. 2 § andra stycket upptagna huvudstadgandet

om ägokravsjämkning låge planläggningstekniska skäl, d. v. s.

den ofta föreliggande lämpligheten av att ägogränser och begränsningslinjer

för tekniska anläggningar eller sådana av viss topografisk art bringades att

sammanfalla. Huvudstadgandet finge antagas vara utformat främst med

tanke på planläggningen av jordbruksfastigheter. För åkerjorden borde riktlinjen

vara den att vad som tillädes en fastighet skulle kunna brukas i lämpliga

årsskiften. Schematiskt kunde därför uppställas det önskemålet att vad

som borde tilläggas en fastighet, sedan den i första hand erhållit visst eller

vissa naturligt avgränsade områden, skulle motsvara minst ett årsskifte.

Detta innebure att det skulle erfordras möjlighet till ägokravsjämkning motsvarande

ett halvt årsskifte. Om årsskiftena utgjorde mellan sju och fem,

skulle det alltså vara önskvärt att ägokravsjämkning finge ske med ett belopp

motsvarande en fjortondel å en tiondel eller sju å tio procent av det

uppskattningsinnehåll åker som belöpte å den särskilde delägaren. Beträffande

skogsmarken kunde sägas att möjlighet till ägokravsjämkning borde,

när skogsinnehaven vore små, beredas efter något högre procenttal än nyss

nämnts. För större skogsinnehav kunde man å andra sidan reda sig med ett

lägre procenttal. För jordbruks- och skogsbruksfastigheter kunde man därför

med en viss schematisering ange behovet av ägokravsjämkning ur planläggningsteknisk.

synpunkt till fem å åtta procent av ägobeloppet.

Ett mycket stort antal bostadslägenheter berördes av nu pågående laga

skiften. Dessa bostadslägenheter vore ofta alltför ringa till sin omfattning.

Det finge anses önskvärt att sådana lägenheter utökades till rimlig storlek

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

varvid självfallet speciella lokala förhållanden — såsom exempelvis inom

västkustfiskelägena — finge beaktas. Förekomsten av de små bostadslägenheterna

medförde att det i många fall bleve svårt att få till stånd en lämplig

skiftesläggning inom vissa områden och särskilt inom skifteslagens mera

tätbebyggda delar. Svårigheterna bleve särskilt stora därigenom att man i

praktiken så gott som alltid måste respektera den befintliga bebyggelsen

in. in. inom lägenheterna. Möjligheterna till ägokravsjämkning enligt tvåprocentregeln

minskade icke nämnvärt svårigheterna. För att bemästra dessa

erfordrades en regel medgivande ett vida högre procenttal. Då fastigheterna

i fråga vore små, komme dock även mot ett relativt högt procenttal att svara

absolut taget ganska obetydliga jämkningsbelopp. En annan utväg vore att

genom köp tillföra bostadslägenheterna erforderlig tillskottsmark men ett

sådant förfaringssätt vore förenat med mycken omgång både för att få till

stånd köpen och för att genomföra erforderlig avstyckning och sammanläggning.

Det skulle därför bl. a. ur arbetssynpunkt innebära en bestämd

fördel om utökningen av bostadslägenheterna finge ske i form av ägokravsjämkning.

En sådan anordning kunde ej heller, förutsatt att den användes

med nödig varsamhet, antagas verka betungande eller besvärande. En väsentligt

vidgad ägokravsjämkning borde tillåtas för att medge den förstoring

av de minsta bostadslägenheterna, som ofta vore önskvärd ur skiftesläggningssynpunkt.

Även i fråga om bostadslägenheter med i och för sig tillfredsställande

omfattning förelåge ett påtagligt behov av en vidgad ägokravsjämkning.

Sålunda medförde omläggningar inom vägnätet ofta att

lägenhetens område måste undergå en betydande jämkning för att kunna

inpassas i skiftesplanen. Lägenheterna hade vid upplåtelsen ofta erhållit

olämplig form. De hade därefter ofta försetts med •— utom boningshus —

varjehanda anläggningar såsom uthus, brunnar. Dessa anläggningar hade

ofta förlagts invid lägenheternas yttergränser och därvid icke sällan i utskjutande

hörn av lägenhets markområde. Sålunda antydda förhållanden

minskade möjligheterna att åstadkomma en lämplig skiftesläggning, när

man såsom för närvarande vore strängt bunden av envar delägares ägokrav.

På sätt i det föregående återgivits innehåller jorddelningslagen i 1 kap.

18 § andra stycket bestämmelse om ägokravsjämkning av förrättning stekniska

skäl. Att efter skiftes avslutande ägokravsjämkning av sådan

anledning kan få förekomma framgår av 16 kap. 6 § och 21 kap. 48 §. I promemorian

har lantmäteristyrelsen föreslagit, att ägokravsjämkning av förrättningstekniska

skäl skulle få förekomma även i visst annat fall. Det ålåge

enligt 13 kap. 19 § förrältningsmännen — har styrelsen anfört — att upprätta

provisionell plan till skiftet och att utvisa denna såväl å kartan som

ock, där det begärdes eller eljest ansåges erforderligt, å marken. Det vore

en relativt enkel arbetsoperation att därvid utmärka ett område av sådan

omfattning att det ungefärligen motsvarade en delägares ägokrav. Uträknandet

av det exakta ägobeloppet för det utmärkta området innebure ej heller

någon mera betungande uppgift. När det däremot gällde att jämka gränserna

för sådana preliminärt utlagda områden därhän, att vart och ett av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

dem skulle komma att exakt innehålla respektive delägares ägokrav, ställdes

lantmätaren vid ett större omskifte inför ett utomordentligt tidsödande

detaljarbete. Härtill komme bl. a. att man ännu på ett sent stadium av eu

skiftesförrättning ofta funne att förändringar och kompletteringar måste

vidtagas beträffande markområden som utlagts för gemensamt behov. Detta

medförde att ägokraven ändrades, varigenom nedlagt arbete på nyssnämnda

detaljarbete till väsentlig del kunde bli onyttigt. Ersattes detta med ägokravsjämkning

skulle redan härigenom kunna inbesparas avsevärd tidsåtgång.

Ytterligare fördelar kunde vinnas därigenom. Vid utstakning av långa

skifteslinjer i skogsmark komme staklinje ofta icke att träffa den avsedda

slutpunkten, varför den först utstakade linjen måste vridas, vilket medförde

åtskillig tidsspillan och ökad skogshuggning. Detta skulle i stor utsträckning

kunna undvikas, om ägokravsjämkning finge ske av förrättningstekniska

skäl.

Lantmäteristyrelsen har på nu återgivna skäl föreslagit en regel — utformad

i nära anslutning till stadgandet i 1 kap. 18 § andra stycket — av innehåll,

att ägokravsjämkning skulle få tillgripas, där flyttning mellan ägolotter

av gränslinje, som provisionellt utmärkts på skifteskartan eller försöksvis

utstakats på marken, skulle medföra kostnad som icke stode i skäligt

förhållande till den betydelse det kunde ha för vederbörande delägare

att erhålla jord enligt delningsgrund. Enligt styrelsens mening varierade

storleken av den ägokravsjämkning, som det kunde vara önskvärt att få vidtaga

av förrättningstekniska skäl, avsevärt från fall till fall. I stort sett fölle

emellertid den behövliga jämkningsmånen inom det utrymme för ägokravsjämkning

som erfordrades av planläggningstekniska skäl. För vinnande av

enkelhet och klarhet syntes man böra tillåta att sådant utrymme finge i sin

helhet utnyttjas jämväl för förrättningsteknisk jämkning.

Vidare har lantmäteristyrelsen upptagit frågan om alt genom ägokravsjämkning

möjliggöra storleksrationalisering inom jordbruket.

Styrelsen har i detta hänseende framhållit, att spörsmålet hur

omskiftesinstitutet borde samordnas med verksamheten för jordbrukets

storleksrationalisering finge anses utgöra en av de huvudfrågor som vore

att lösa vid arbetet med den nya fastighetsbildningslagen. Åtskilliga skäl av

betydande styrka syntes emellertid tala för att man redan genom en partiell

reform öppnade möjlighet att vid laga skifte utnyttja anordningen med

ägokravsjämkning som ett, låt vara begränsat, medel för storleksrationaliseringen.

Man hade i princip infört motsvarande möjlighet vid frivilligt ägoutbyte.

Redan i samband med nu pågående större laga skiften försökte man

på frivillighetens väg åstadkomma en storleksrationalisering genom frivilliga

köp och försäljningar. Ett nära samarbete ägde härvid rum mellan lantbruksnämnderna

och förrättningslantmätarna. Det hade emellertid visat sig

att denna verksamhet vore förbunden med åtskillig omgång. Verksamheten

skulle underlättas om den beträffande mindre överlåtelser finge ske i ägokravsjämkningens

form. Styrelsen förordade därför att möjlighet öppnades

att få till stånd storleksrationalisering inom jordbruket genom ägokravs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

13

jämkning. Möjligheten härtill syntes emellertid — liksom vid ägoutbyte —

tillsvidare böra få ske endast efter medgivande av berörda jordägare. I

ägokravsjämkningens form syntes — i varje fall tillsvidare samt i överensstämmelse

med reglerna för ägoutbyte — endast få ske överlåtelser av mera

begränsade ägobelopp. Om möjligheterna till ägokravs jämkning skulle vidgas

därhän att fastighet genom sådan kunde avhändas all mark inom skifteslaget

skulle svåröverskådliga och stundom mindre önskvärda konsekvenser

kunna uppstå. Fastighet, som berördes av storleksrationaliseringen inom

jordbruket, hade icke sällan andel i samfälligheter utanför skifteslaget eller

i häradsallmänning eller i allmänningsskog. Då jorddelningslagstiftningen

icke innehölle något institut för överflyttande av samfällighetsandelar mellan

befintliga fastigheter, skulle genom en obegränsad ägokravs jämkning

kunna uppkomma s. k. andelsfastigheter, vilket icke vore önskvärt. Då ägokravsjämkning

inom skogsmark återverkade på beräknandet av ståndskogslikviden

vid laga skifte och då sambanden härvidlag icke alltid torde kunna

överblickas av delägaren, skulle vidare, om återverkan genom stor ägokravsjämkning

bleve betydande, denne kunna bli eller anse sig vara missledd.

Även andra skäl betingade av bland annat stelheten i jorddelningslagens

värderingssystem talade mot en alltför kraftig utvidgning av möjligheterna

till ägokravsjämkning.

Lantmäteristyrelsen har övervägt, huruvida huvudstadgandet om ägokravsjämkning

i 13 kap. 2 § lämpligen kunde utformas i nära anslutning

till motsvarande regler för ägoutbyte. Därvid har styrelsen till en början

behandlat frågan huruvida den för ägoutbyte inom planområden gällande

tjugufemprocentregeln vore lämplig i detta sammanhang. Styrelsen har utgått

från den omständigheten att skifteslag ofta omfattade såväl ett mer eller

mindre tätbebyggt område som annan mark. Om i dylikt fall byggnadsplan

funnes upprättad för bebyggelseområdet, skulle motsvarande regler som

vid tvångsägoutbyte innebära, att en tjugufemprocentregel finge tillämpas

för att bringa fastighetsindelningen till överensstämmelse med byggnadsplanen,

medan i övrigt en femprocentregel skulle gälla. Därest man fördelade

skifteslagets mark med början inom byggnadsplanområdet, vilket medförde

att delningen skulle bringas att gå ihop annorstädes inom skifteslaget,

skulle schematiskt sett femprocentregeln bli avgörande för ägokravsjämkningen

beträffande sådana fastigheter som tillädes mark såväl inom som

utom byggnadsplanen. Om åter skiftesläggningen påbörjades annorstädes

än inom byggnadsplanområdet, skulle beträffande nyss angivna fastigheter

uppslå större möjligheter att tillämpa tjugufemprocentregeln. Ett införande

för skifte av motsvarande regler som vid ägoutbyte skulle därför medföra

viss oklarhet i rättstillämpningen. Ofta funnes icke byggnadsplan upprättad

för lälbebyggelseområde inom skiftcslaget. Vanligen väcktes då i

samband med skiftet fråga om upprättande av sådan plan, vars uppgift i

realiteten bleve att garantera alt den vid skiftet åstadkomna planläggningen

av tälbebyggelscområdet bleve effektiv för framtiden. Erfarenheten hade visat

alt det i regel vore lämpligast att arbetet med skiftesplanen och med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj.ts proposition nr 89

byggnadsplanen bedreves parallellt. Ett fastställande av byggnadsplanen redan

under skiftet kunde däremot föregripa och försvåra lösandet av åtskilliga

planläggningsfrågor. Behovet av vidgad ägokravsjämkning inom tätbebyggelseområdet

vore därför i realiteten oberoende av huruvida byggnadsplan

funnes fastställd eller ej. Därtill koinme, att inom skifteslag kunde

finnas samlad bebyggelse, för vilken byggnadsplan kunde undvaras, men

där behov ändock förelåge att få tillämpa en vid regel för ägokravsjämkning.

Vidare finge tjugufemprocentregeln användas endast för att åstadkomma

överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och yttergränserna för

de i byggnadsplan angivna kvarteren men icke för jämkning av fastighetsgränser

inom sådant kvarter. Styrelsen funne därför att man måste avstå

från tanken att för skifte nu införa regler beträffande ägokravsjämkning,

direkt motsvarande dem som för närvarande gällde för ägoutbyte. Däremot

syntes ägoutbytesreglerna i vissa hänseenden kunna tagas till mönster för

skiftesreglerna.

Styrelsen — som i fortsättningen först behandlat frågan om utformningen

av regeln för tvångsägokravsjämkning — har framhållit, att av

den beträffande jordbruksfastigheter ur planläggningsteknisk synpunkt erlorderliga

jämkningen om fem å åtta procent den lägre siffran hänförde sig

till större fastigheter och den högre siffran till mindre fastigheter. För de

större fastigheterna skulle man alltså kunna tillämpa samma jämkningsmån

som representerades av femprocentregeln vid ägoutbyte. En sådan regel

skulle däremot för de minsta jordbruksfastigheterna, stödjordbruken, ge

en något för snäv begränsning. Vad anginge bostadslägenheterna syntes bestämmelserna

om ägokravsjämkning icke lämpligen kunna anslutas till visst

procenttal av lägenhets ägobelopp. För de allra minsta lägenheterna skulle

nämligen ett procenttal som motsvarade de praktiska behoven ur skiftesläggningssynpunkt

bli utomordentligt högt, medan för de största bostadslägenheterna

ett avsevärt mindre procenttal skulle vara tillfyllest. Man syntes

därför få utforma bestämmelserna så, att ägokravsjämkning finge till en

början ske med ett visst grundbelopp oberoende av ägolotts storlek.

När det gällde att fastställa lämplig storlek för grundbeloppet ställdes man

inför praktiska förhållanden som växlade starkt. Sålunda kunde graderingen

inom skifteslag ske med hänsyn till markens värde ur jordbrukssynpunkt

eller, om samtliga ägor hade högre värde för annat användningssätt, med

hänsyn till detta senare värde. Om graderingen grundades på jordbruksvärdet,

komme normalt ägobeloppet för bostadslägenhet att bli lågt. Om graderingen

skedde med hänsyn till värdet såsom byggnadsmark, bleve ägobeloppet

för sådan lägenhet i regel högre. Samtidigt syntes dock förhållandet beträffande

skifteslag, som nu vore föremål för laga skifte, i stort sett vara det

att bostadslägenheternas genomsnittsstorlek vore större inom »jordbruksskifteslagen»

än inom »byggnadsmarkskifteslagen». Detta förhållande underlättade

i viss mån valet av ett gemensamt grundbelopp. Med hänsyn till

jorddelningslagens värderingssystem låge det närmast till hands att uttrycka

grundbeloppet i visst antal uppskattade ytenheter. Konsekvensen härav bleve

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

dock att spelrummet för ägokravsjämkningen omräknat i penningar i realiteten

komme att variera såväl inom skifteslag som mellan sådana. Om marken

graderats ur jordbrukssynpunkt komme nämligen en ägokravsjämkning

att föranleda penningersättningar beräknade dels på grundval av värdet

per uppskattad enhet ur jordbrukssynpunkt och dels på grundval av

eventuellt övervärde såsom byggnadsmark. Värdet per uppskattad enhet

komme därvid att variera relativt måttligt mellan skilda skifteslag, medan

däremot övervärdet redan inom skilda delar av skifteslag kunde växla starkt

och för vissa områden vara obefintligt. Om marken graderats med hänsyn

till dess värde såsom byggnadsmark kunde vidare värdet per uppskattad enhet

variera betydligt redan mellan skifteslag inom samma trakt. Det syntes

emellertid icke vara helt oegentligt att en värdemässigt sett större ägokravsjämkning

finge ske inom skifteslag eller delar av sådana med höga markvärden.

Vissa svårigheter tillstötte också om man ville hålla en ekonomiskt

sett konstant jämkningsnivå eller om man med andra ord ville uttrycka

grundbeloppet i penningar. Man syntes nämligen i sådant fall bli nödsakad

att grunda bestämmelserna om ägokravsjämkning på ett värdebegrepp inneslutande

eventuellt övervärde. En sådan anordning torde emellertid medföra

mindre lämpliga konsekvenser, då det i praktiken visat sig vara mest ändamålsenligt

att taga ställning till frågan om eventuella övervärden först efter

det skiftesläggningen verkställts, övervägande skäl syntes sålunda tala för

att grundbeloppet borde uttryckas i visst antal uppskattade ytenheter. Styrelsen

hade, efter hänsynstagande å ena sidan till behovet av ägokravsjämkning

i vissa normalfall och å andra sidan till att stötande konsekvenser måste

undvikas i ytterlighetsfall, för sin del funnit, att grundbeloppet borde kunna

sättas till trehundra uppskattade kvadratmeter.

Styrelsen har sammanfattningsvis framhållit, att ägokravsjämkningen sålunda

för de större jordbruksfastigheterna borde regleras efter en femprocentregel

samt för de minsta bostadslägenheterna efter en regel som medgåve

jämkning med ett grundbelopp på trehundra uppskattade kvadratmeter.

En gemensam regel borde emellertid skapas genom en kombination av dessa

preliminära normer. Styrelsen har därför föreslagit, att ägokravsjämkning

skulle få ske med högst trehundra kvadratmeter i uppskattning med tillägg

av fem procent av ägobeloppet för ägolotten. Regeln, som härletts med utgångspunkt

från behovet av ägokravsjämkning ur planläggningsteknisk synpunkt,

finge jämväl anses ge den jämkningsmån som vore behövlig ur förrättningsteknisk

synpunkt.

Beträffande utformningen av huvudstadgandet har lantmäteristyrelsen vidare

förordat, alt den i lagtexten nu gjorda uppräkningen av vissa planläggningsfall

finge utgå. Med hänsyn till fastighetsteknikens utveckling syntes

nämligen uppräkningen icke längre erforderlig.

I fråga om frivillig ägokravsjämkning borde gälla, att densamma

skulle få äga rum oberoende av ändamålet blott ej åtgärden medförde

försämrad fastighetsindelning. Härigenom bereddes bl. a. möjlighet

att vid skifte åstadkomma sådan förstoring av mindre bostadslägenhet, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

visserligen icke vore erforderlig ur skiftesläggningssynpunkt men som av

andra skäl kunde vara önskvärd. Under hänvisning till det förut återgivna

uttalandet, att i vart fall tillsvidare endast mindre överlåtelser borde få ske

i ägokravs jämkningens form, har styrelsen föreslagit, att frivillig ägokravsjämkning

borde tillåtas med högst dubbla beloppet av vad eljest kunnat

komma i fråga. En motsvarande regel gällde för frivilligt ägoutbyte. Innebörden

av förutsättningen att avvikelsen från delningsgrunden icke finge

medföra försämrad fastighetsindelning borde — liksom beträffande motsvarande

stadgande vid ägoutbyte -— vara, att de riktlinjer för fastighetsbildningen,

som kommit till uttryck i gällande bestämmelser om avstycknings

tillåtlighet, skulle iakttagas.

Styrelsen har vidare framhållit, att anordningen med ett grundbelopp i

huvudregeln för ägokravs jämkning medförde, att det teoretiskt sett bleve

H^öjligt att inlösa all mark till lägenheter, vilkas ägobelopp understege

den tillåtna jämkningsmånen. Man behövde emellertid icke befara

att detta förhållande, vilket måhända i och för sig kunde framstå såsom

en oegentlighet, komme att utlösa opåkallade ingrepp. Redan nuvarande föriångsregel,

vilken borde bibehållas, gåve erforderliga garantier härför. Härtill

komme, att det endast i sällsynta fall syntes kunna göras gällande att en

totalinlösen skulle vara motiverad av skiftesläggningsskäl. Om i undantagsfall

totalinlösen skulle ske efter jordägarens medgivande — varvid måste

vara klarlagt att sådan inlösen kunde ske utan skada för någon och utan

nackdel ur fastighetsbildningssynpunkt —• torde å andra sidan ej vara något

att erinra häremot. Ett praktiskt fall där totalinlösen skulle kunna komma

i fråga vore när delägares jordinnehav omfattade, utom annat, sådan lägenhet

på vilken han ej kunnat förskaffa sig lagfart. Möjligheterna till ägokravsjämkning

skulle därvid kunna utnyttjas så, att någon ägolott ej utlades

för lägenheten i fråga, medan motsvarande utökning skedde för de

fastigheter varav delägarens jordinnehav i övrigt bestode. Lägenheten skulle

därpå, om den vore införd i jordregistret, efter skiftets fastställelse uteslutas

ur registret.

En vidgning av möjligheterna till ägokravsjämkning i enlighet med vad

förut anförts medförde — har lantmäteristyrelsen fortsatt — behov av en

regel till skydd för inteckningshavarna. För den ägokravsjämkning,

som förutsatts kunna ske vid skifte även mot delägares bestridande,

syntes det naturligt att införa samma skyddsregler som de för tvångsägoutbyte

gällande. Frivillig ägokravsjämkning komme i regel att te sig önskvärd

från det allmännas synpunkt. Det kunde därför knappast vara lämpligt

att för denna ägokravsjämkning uppställa motsvarande regel, som gällde

vid frivilligt ägoutbyte, nämligen att ägoutbytet ginge om intet därest oskadiighetsprövningen

gåve negativt resultat och medgivande ej erhölles av inteckningshavarna.

Styrelsen föresloge därför att motsvarande skyddsregler

som vid tvångsägoutbyte uppställdes att gälla även för frivillig ägokravsjämkning.

Vid prövning huruvida inteckningshavare kunde lida skada av

att fastighets ägovälde minskades borde hänsyn också få tagas till den sta
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

digvarande förbättring som laga skiftet kunde komma att medföra beträffande

fastighetens arrondering, vägförbindelser m. in. Behov kunde icke

sägas föreligga av att utsträcka skyddsbestämmelserna till andra kategorier

sakrättsinnehavare än sådana som beaktats vid utformningen av reglerna

om ägoutbyte.

Lantmäteristyrelsen har även berört frågan om vissa specialregler.

Sålunda har styrelsen framhållit, att då vid delning av område, som vid

lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt behov eller eljest lämnats

oskiftat, nu gällande procenttal två beräknades på summan av fastighetens

ägobelopp inom delningsområdet och det ägobelopp fastigheten erhållit vid

tidigare delning, möjligheterna till ägokravsjämkning i praktiken bleve relativt

stora. Förevarande beräkningsregel syntes därför kunna bibehållas oförändrad

tillsvidare. Däremot föresloge styrelsen, att ägokravsjämkning vid

samfällighetsdelning tillätes jämväl av förrättningstekniska skäl.

Om möjligheter till ägokravsjämkning vidgades på sätt föreslagits, skulle

det ofta icke finnas utrymme för tillämpning av bestämmelserna i 16 kap.

6 §, vilka avsåge att underlätta rättelse i verkställt men ännu ej fastställt

laga skifte. Behovet av ökade möjligheter till rättelse genom penningvederlag

syntes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt att sådan rättelse i princip

finge ske, därest det tillagda ägobeloppet icke understege vad enligt den

föreslagna lydelsen av 13 kap. 2 § siffermässigt sett lägst kunnat tilldelas

lotten vid skiftet oberoende av delägarens medgivande. Regeln skulle —

liksom den för närvarande gällande —- endast taga sikte på delägare som

erhållit för liten ägotilldelning. I lagen skulle sålunda fortfarande icke föreskrivas

någon begränsning beträffande möjligheterna att ålägga delägare,

som fått för stor ägotilldelning, att utgiva ersättning härför i penningar. Man

kunde nämligen utgå från att domstolarna icke komme att föreskriva rättelse

i penningar när sådan skulle bli betungande för jordägare. Den föreslagna

utvidgningen av möjligheterna till ägokravsjämkning vid rättelse av

förrättning syntes påkalla att till skydd för inteckningshavarna samtidigt

infördes en regel av samma konstruktion som förut skisserats vid behandlingen

av bestämmelserna i 13 kap. 2 §.

För ägokravsjämkning vid rättelse i fastställd förrättning borde i varje

fall tillsvidare gälla samma regler som om rättelsefrågan uppkommit innan

förrättning fastställts. Någon lagändring erfordrades icke för uppehållande

av denna princip, då 21 kap. 48 § första stycket hänvisade till bestämmelserna

i 16 kap. 6 §.

Vid promemorian har fogats ett av lantmäteristyrelsen i enlighet med

förut återgivna synpunkter utarbetat utkast till lag angående ändring i lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet. Lagutkastet

torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga (bilaga A).

Yttrandena

Lantmäteristyrclsens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av remissinstanserna med endast få undantag. Ingen har ställt sig

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr SO

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

helt avvisande till förslaget. Däremot har fyra remissinstanser — Svea hovrätt,

ägodelnings domaren i Östra och Medelsta domsaga, lantbruksstyrelsen

och Mälarprovinsernas hypoteksförening — givit uttryck för betydande tveksamhet

om förslagets lämplighet eller påyrkat mera väsentliga jämkningar

i detsamma.

En av de allmänna synpunkter, som uttryckligen framhållits

av ett stort antal remissinstanser, är att ett tydligt behov av lagstiftningsåtgärd

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget föreligger.

Så har ägodelningsdomaren i Ovansiljans domsaga uttalat, att det ofta

framstode som en allvarlig brist i lagstiftningen, att institutet ägokravsjämkning

i jorddelningslagen erhållit så snäva gränser, att de goda verkningar,

som från början avsetts med institutet, ofta icke lagligen kunde ernås.

Tidsödande och kostsamma omarbetningar av skiftesplan för att rätta

vid laga skifte begånget fel skulle mången gång kunna undvikas, om smidigare

regler för ägokravs jämkning funnes. Statsmakternas strävan efter

rationalisering av landets jordbruk skulle ock lättare kunna fullföljas, om

friare bestämmelser för ägokravsjämkning meddelades. Den föreslagna reformen

måste anses synnerligen berättigad och nödvändig och skulle otvivelaktigt

vara till stort värde ej minst inom Kopparbergs län. Och överlantmätaren

i Kopparbergs län har anfört, att lantmäteristyrelsens motivering

för förslaget utan tvekan vore bärande och knappast tarvade några kommentarer.

En snar och genomgripande reform skulle för Kopparbergs läns

vidkommande få särskilt stort värde.

Överlantmätaren i Norrbottens län har framhållit, att inom Kiruna stad

och Karesuando socken i länets lappmark funnes ett stort antal ännu icke

skiftade byar. Primärskiften hade begärts i stort antal och omfattande sammanlagt

över 160 000 hektar. Den särskilda skiftesverksamheten inom länet

vore sålunda av sådan omfattning att det måste vara särskilt angeläget att

densamma bedreves rationellt. Förenklingar i det tekniska förfarandet vore

nödvändiga för att skiftena skulle kunna genomföras inom rimlig tid och till

rimliga kostnader. Av främst förrättningstekniska skäl vore det nödvändigt

att utrymmet för ägokravsjämkning vidgades, varigenom åtskillig tidsspillan

samt avsevärd och i form av hantlangning kostnadskrävande skogshuggning

vid utstakning av skifteslinjerna kunde undvikas. De i promemorian

föreslagna ändringarna medförde avsevärda sådana förenklingar i det tekniska

förfarandet.

\ idare har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län funnit det vara i hög

giad beaktansvärt att genom ökade möjligheter till ägokravsjämkning underlätta

och rationalisera den skiftesverksamhet som bl. a. bedreves i Göteborgs

och Bohus län för uppordnande av de invecklade fastighetsförhållandena

inom vissa fiskelägen. Genom det samtidigt bedrivna arbetet med laga

skifte och byggnadsplan ville man söka på en gång ordna fiskelägenas plan-,

lastighets- och äganderättsförhållanden. Den i fiskelägena karakteristiska

bebyggelsen med vanligen mycket små tomtplatser och jordägarnas ofta

mycket små delaktighetstal medförde, att det med de ringa möjligheter till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr SO

ägokravsjämkning, som den nu gällande tvåprocentregeln medgåve, vore

synnerligen svårt att särskilt inom de tätbebyggda delarna åstadkomma en

ur planteknisk synpunkt lämplig skiftesläggning. För den skiftesverksamhet

inom fiskelägena i länet, som nu påginge och ytterligare vore att förvänta,

skulle uppenbarligen även den hovsamma ökning av möjligheterna

till ägokravsjämkning, som förslaget avsåge, vara av stor betydelse och avsevärt

öka laga skiftets användbarhet som plangenomförande medel.

Under åberopande av en eller flera av de nu återgivna synpunkterna har

önskvärdheten av lagstiftningsåtgärd på grundval av förslaget betonats även

av ägodelningsdomarna i Nedansiljans samt Orust och Tjörns domsagor,

länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs och Norrbottens län samt överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län.

I anslutning härtill må nämnas, att några remissinstanser berört frågan

om lämpligheten av att genomföra den ifrågasatta utvidgningen av ägokravsjämkning

genom en partiell reform. Sålunda har Svea hovrätt uttalat,

att fastighetsbildningssakkunniga i en den 12 oktober 1951 avgiven promemoria,

vilken föranlett proposition till 1953 års riksdag, uttalat att, såvitt

då kunde bedömas, arbetet med partiella reformer i och med promemorian

vore avslutat. Det syntes därför i viss mån överraskande att lantmäteristyrelsen

nu föresloge ytterligare en partiell ändring i jorddelningslagen, helst

som förslaget berörde ett ämne, vilket tidigare behandlats av fastighetsbildningssakkunniga,

och dessa därvid funnit sig böra begränsa sitt förslag

i ämnet till ägoutbytet. Emellertid framhölle lantmäteristyrelsen nu, att det

vid den livliga skiftesverksamhet, som särskilt under senare år uppkommit

såväl i Dalarna som i vissa andra delar av riket, visat sig, att de i nu föreliggande

promemoria berörda frågorna vore av stor betydelse och att en

lagändring i föreslagen riktning i skilda hänseenden skulle kunna åstadkomma

en betydande rationalisering av verksamheten i fråga. Riktigheten

av detta uttalande syntes vara obestridlig. Vidare gällde om den nu föreslagna

lagändringen — liksom beträffande åtskilliga av dess föregångare —

att praktiska erfarenheter av reformförslaget måste bli av värde vid den pågående

utformningen av en helt ny fastighetsbildningslag. Under sådana förhållanden

borde invändningar icke resas mot en reform av ifrågasatt innebörd,

i varje fall icke om en lagtekniskt enkel och tillfredsställande lösning,

som icke onödigtvis rubbade jorddelningslagens systematik, kunde utfinnas.

Under åberopande av snarlika synpunkter har även ägodelningsdomarna

i Nedansiljans och Gällivare domsagor, länsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätaren

i Norrbottens län samt Sveriges lantmätarförcning uttryckligen

förklarat, att hinder icke borde möta mot en partiell reform.

Av de i fråga om det framlagda förslagets lämplighet mera tveksamma

remissinstanserna har Svea hovrätt anfört, att det låge närmast till hands

att vinna vad som åsyftades genom att utvidga tillämpningsområdet för reglerna

om ägokravsjämkning vid ägoutbyte. Lantmäteristyrelsen hade själv

framkastat tanken men på anförda skäl i huvudsak avvisat densamma. Hovrätten

hade för sin del icke blivit övertygad om att avgörande skäl mot den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

angivna lösningen verkligen förelåge. I detta hänseende ville hovrätten i korthet

erinra om att tjugufemprocentregeln vid tvångsägoutbyte avsåge de

fall, då bestående fastighetsindelning skulle bringas i överensstämmelse

med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning.

Laga skiftet syntes i varje fall icke annat än rent undantagsvis användas i

syfte att genomföra en plan. Vidare torde vid jämförelsen mellan ägoutbytesreglerna

och styrelsens förslag böra observeras att femprocentregeln vid

tvångsägoutbyte anknöte till den fastighet, vilken vid ägoutbytet skulle

minskas mot likvid i pengar. Regeln uteslöte således ingalunda att den

mindre fastigheten ökades med t. ex. hundra procent. Regler anslutande sig

till ägoutbytesreglerna uteslöte i motsats till styrelsens förslag att en fastighet,

som omfattade 300 uppskattade kvadratmeter eller därunder, skulle

kunna tvångsvis helt inlösas. Hovrätten ville följaktligen såsom sin uppfattning

uttala att alternativet med en utvidgning av ägoutbytesreglernas tillämpningsområde

lämpligen kunde underkastas en ytterligare prövning. Skulle

emellertid denna väg icke befinnas framkomlig, ville hovrätten icke motsätta

sig att styrelsens förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet, även

om förslaget syntes mera avpassat efter förhållandena i Dalarna och Bohusläns

skärgård än i rikets övriga delar.

Vidare har Mälarprovinsernas hypoteksförening anmält vass tveksamhet

om lämpligheten att utnyttja och anpassa jorddelningslagstiftningen för de

aktuella jordpolitiska rationaliseringssträvandena. Dessa strävanden tillgodosåges

genom särskild lagstiftning, som gåve myndigheterna tillräckliga

medel att uppnå de för dagen såsom riktiga ansedda målen. Men då de jordpolitiska

målsättningarna, efter vad erfarenheten visade, växlade från tid

till annan, syntes det ej välbetänkt att för närvarande och i föreliggande

lagstiftningsfråga betona andra hänsyn än de förrättningstekniskt motiverade.

Anmärkningarna från övriga mer kritiska remissmyndigheter kommer

att återgivas i det följande.

De för tillämplighet av tvångsägokra vs jämkning upptagna

förutsättningarna — nämligen att ägokravsjämkningen skall vara påkallad

av planläggningstekniska eller förrättningstekniska skäl — har i stort sett

gillats eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Lantmäteristyrelsens

mening att man nu ej bör öppna möjlighet att genom tvångsägokravsjämkning

genomföra åtgärder i syfte att befordra storleksrationaliseringen inom

jordbruket har ej mött någon gensaga.

Mot utformningen av lantmäteristyrelsens förslag i nu angivna hänseenden

har dock ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga erinrat, att

genom den av styrelsen föreslagna uteslutningen av den i lagtexten nu förekommande

uppräkningen av vissa planläggningsfall lagtexten fått en mycket

vag utformning, som i och för sig icke syntes utesluta att jämkning i

ägotilldelningen skedde även för vinnande av andra ändamål än en lämplig

arrondering. Vad som skulle avses med »lämplig skiftesläggning» utan den

närmare bestämning som gåves åt orden genom den nuvarande uppräk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

ningen av planläggningsfall vore icke utan vidare klart. Under en lämplig

skiftesläggning syntes naturligt att även hänföra en lämplig ägoslagssammansättning

av en jordbruksfastighet och måhända kunde under vissa omständigheter

därtill hänföras också en med hänsyn till fastighetens ändamål

lämplig storlek. Styrelsens uttalanden syntes också visa, att man, särskilt

i fråga om mindre bostadslägenheter men även i viss utsträckning i

fråga om jordbruksfastigheter, syftat till ägokravsjämkning för att åstadkomma

storleksrationalisering. Vid lagrådsremissen av de förslag, som ledde

till 1951 års ändringar av reglerna om ägoutbyte, hade justitieministern

framhållit, att man —- i avvaktan på den blivande fastighetsbildningslagstiftningen

—• borde helt lämna åsido tvångsåtgärder syftande till rationalisering

ur storleks- och ägosammansättningssynpunkt. Detsamma borde

gälla i fråga om partiella ändringar av reglerna om laga skifte. Ändrade

regler om jämkning i ägotilldelningen, vilkas tillämplighet vore inskränkt

till fastighetsarrondering i egentlig mening, syntes emellertid bliva av ganska

begränsad nytta vid de omskiften, som närmast föranlett förslagets framläggande.

Redan av nu anförda skäl ställde sig ägodelningsdomaren tveksam

till förslaget i denna del.

Lantbruksstyrelsen har funnit att ordalydelsen av det i lagtexten upptagna

villkoret för ägokravsjämkning att det funnes vara »av synnerlig

vikt att till ägolott lägges visst område» närmast gåve den föreställningen

att det vore jämkningsområdets fastighetstekniska sammanhang med ägolotten

i fråga, som i och för sig vore avgörande. Emellertid kunde väl det

huvudsakliga skälet för en jämkning vara att visst område icke kunde nyttiggöras

av viss lott men väl kunde brukas inom annan lott. Styrelsen ifrågasatte

därför om icke villkoret borde angivas vara att det funnes för lämplig

skiftesläggning vara av synnerlig vikt att jämkning företoges innebärande

avvikelse från det ägobelopp, som enligt delningsgrunden tillkomme

ägolott.

Lantmäteristyrelsens förslag om storleken av den ägokravsjämkning som

skulle kunna genomföras tvångsvis och om utformningen av regeln härom

har biträtts av flertalet remissinstanser. Från åtskilliga håll har dock jämkningar

i förslaget påfordrats.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit, att det föreslagna grundbeloppet

vore av så ringa storlek att detsamma endast i fråga om mycket små

fastigheter finge någon nämnvärd betydelse för möjligheterna att vidtaga

ägokravsjämkning. Beträffande jordbruksfastigheter över stödjordbrukets

storlek kunde alltså högsta tillåtna avvikelsen vid tvångsägokravsjämkning

anges till fem procent. Styrelsen förordade därför, att om grundbelopp

skulle införas avseende andra fastigheter såsom bostadslägenheter in. fl.,

det lämpligen kunde ske genom särbestämmelser för dessa.

Mest kritisk mot den föreslagna storleken för tillåten avvikelse vid tvångsägokravsjämkning

är ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga,

som ansett att förslaget i denna del måste väcka allvarliga betänkligheter.

Trehundra kvadratmeter i uppskattning kunde, om den jord som skulle

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr S9

överföras liade ett lågt gradtal, motsvara en mångdubbelt större areal på

marken. Hela fastigheter kunde jämkas bort. Om skifteslaget såsom vanligen

vore förhållandet graderats ur jordbrukssynpunkt, men de ägor som

berördes av jämkningen hade tätbebyggelsevärde, uppkomme stora penninglikvider.

Beaktas borde även att fastighet kunde få vidkännas minskning i

ägotilldelningen icke blott enligt de nu förevarande bestämmelserna i 13

kap. 2 § jorddelningslagen utan också enligt reglerna om tvångsägoutbyte,

nämligen för det fall att i samband med laga skiftet företagits ägoutbyte

med fastighet utanför skifteslaget. Den föreslagna bestämmelsen kunde alltså

under vissa förhållanden medföra att en fastighet till följd av skiftet

finge sitt uppskattade ägobelopp tvångsvis minskat — eller ökat -— med

mera än tio procent. Med hänsyn till det anförda och vad redan tidigare

återgivits avstyrkte ägodelningsdomaren förslaget om ändrade bestämmelser

i fråga om tvångsmässig ägokravsjämkning av planläggningstekniska

skäl. Däremot syntes visst behov föreligga av tvångsmässig ägokravsjämkning

av förrättningstekniska skäl. Detta behov kunde emellertid i de allra

flesta fall tillgodoses genom att sådan ägokravsjämkning tillätes inom ramen

för den nuvarande tvåprocentregeln. I allmänhet syntes nämligen fastighetsägarna

komma att finna det med sin fördel förenligt att till undvikande

av extra förrättningskostnader lämna medgivande till frivillig ägokravsjämkning

enligt de föreslagna reglerna därom, vilka — på sätt i det

följande skall återgivas — ägodelningsdomaren tillstyrkte. Skulle den föreslagna

större avvikelsen godtagas i fråga om tvångsmässig ägokravsjämkning

av planläggningstekniska skäl, funnes emellertid intet att erinra mot

att denna finge i hela sin vidd utnyttjas även för jämkning av de förrättningstekniska

skäl som angivits i lantmäteristyrelsens förslag.

Ägodelningsdomaren i Gällivare domsaga har framhållit, att den tillåtna

marginalen för jämkning ur förrättningsteknisk synpunkt enligt förslaget

vore densamma som uppställts beträffande jämkning av planläggningstekniska

skäl. Det kunde ifrågasättas om fördelar av förrättningsteknisk art

kunde anses motivera så betydande jämkningsmöjliglieter. En snävare begränsning

av detta jämkningsfall syntes böra övervägas.

Vidare har riksförbundet landsbygdens folk uttalat, att den ersättning,

som skulle utgivas av mottagaren av ett i förhållande till ägokravet högre

ägobelopp, många gånger bleve mycket låg. Annorlunda kunde förhållandet

bli, när ägokravs jämkningen avsåge skogsmark, då likvid skulle utgivas

icke blott för överskjutande ägobelopp utan även för ståndskog, motsvarande

det överskjutande ägobeloppet. Ståndskogslikviderna kunde särskilt under

tider med långvarigt höga virkespriser uppgå till betydande belopp, som

kunde vara svåra att uppbringa. Ägokravsjämkning borde teoretiskt inskränkas,

så att värdet av mottaget överskjutande ägobelopp jämte den

ståndskogslikvid, som härrörde från detta överskjutande ägobelopp, icke

finge överskrida värdet av det i förslaget framlagda tillåtna jämkningsägobeloppet.

Om denna jämförelse skulle göras, förfelades emellertid det prak
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr SO

tiska värdet av föreslagen lagändring. Förbundet föresloge i stället, att vid

ägokravsjämkning avseende skogsmark mottagaren icke mot sitt bestridande

skulle kunna påföras större jämkningsägobelopp än hittillsvarande två procent,

därest han samtidigt hade att utge ståndskogslikvid. Vad åter gällde

den som på grund av ägokravs jämkningen hade att avstå mark vore att beakta,

att flertalet jordbrukare principiellt motsatte sig att deras ägokrav ej

till fullo tillgodosåges samt att man borde räkna med att i flertal fall missnöje

uppstode beträffande likvidens storlek. En viss återhållsamhet vore

därför motiverad vid bestämmandet av marginalen för underskott i ägotilldelning.

Behovet av ägokravsjämkning utöver fem procent torde vara ovanligt

och syntes kunna uppkomma endast beträffande mindre fastigheter.

Då förslaget i viss mån syntes vara framkallat av behovet att på grund av

planläggningstekniska skäl kunna tillägga mindre fastigheter ett i förhållande

till deras storlek jämfört med tidigare relativt större ägobelopp,

kunde man räkna med att större fastigheter oftast — av planläggningstekniska

skäl — finge avstå ägobelopp, medan mindre fastigheter finge

mottaga ägobelopp. Med hänsyn härtill borde avstående av ägobelopp få

ske till ett lägre relativt belopp än vid tilldelning av ett överskjutande ägobelopp.

Förbundet föresloge för sin del, att avvikelse i form av underskott

finge utgöra högst trehundra kvadratmeter i uppskattning med tillägg av

tre procent av fastigheten tillkommande ägobelopp.

I fråga om det av lantmäteristyrelsen föreslagna grundbeloppet har lantbruksstyrelsen

anfört följande:

Innebörden härav är — liksom när det gäller den procentuella avvikelsen

— att arealen av det område, som kan tas i anspråk för jämkning, varierar

beroende på det vid graderingen åsatta gradtalet. Det synes ändamålsenligt

att man i fråga om mark, som används för jordbruksändamål, på så sätt

— vid arealmässig jämförelse — har större jämkningsmöjligheter, där marken

har lågt värde ur jordbrukssynpunkt och mindre sådana, där marken

har högt sådant värde. Däremot är det med hänsyn till nu gällande graderingsregler

tveksamt, om man lämpligen bör ha en pa samma sätt verkande

variation i fråga om jämkningsmöjligheterna, där jämkningsområdena tas

å mark, som graderats ur jordbrukssynpunkt men kan användas för annat

än jordbruksändamål och därför kan ha ett betydande övervärde. Det särskilda

värde, som åsätts sådan mark och som kan utgöra huvuddelen av

det verkliga värdet, får ju i sådant fall icke någon inverkan på jämkningsmöjligheterna.

De formella möjligheterna att i ett visst fall exempelvis »inlösa»

en hel bostadslägenhet kunna sålunda bli beroende av om marken

åsätts graden 1 eller 2 etc., medan markens värde ur bostadssynpunkt icke

inverkar i detta avseende. — Om man åter ser till det fallet, då all mark i

skifteslaget graderas som tomtmark eller dylikt, torde olägenheterna av att

grundbeloppet bestämmes till visst uppskattningsinnchåll bli mindre framträdande.

— Med hänsyn till det nu anförda har det vid föredragningen

inom styrelsen ifrågasatts att grundbeloppet lämpligen borde anges i viss

areal. Även med bibehållande av den av lantmäteristyrelsen föreslagna konstruktionen

kan emellertid en spärr mot missbruk av jämkningsreglerna

måhända upprätthållas. Oskadlighets-(förfångs-)prövningcn bör nämligen

utgöra binder mot sådan ägokravsjämkning, som skulle innebära att icke

blott den tillåtna avvikelsen i uppskattningsinnchåll utnyttjas utan alt där
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

utöver värde av betydenhet i form av nyssberört övervärde eller fast anläggning

överföres från en fastighet till en annan.

Vidare är det enligt styrelsens mening tveksamt om så långt gående möjligheter

i fråga om tvångsvis ianspråktagande av mark från mindre lägenheter

nu böra införas att även »totalinlösen» kan ske. I varje fall bör då

närmare angivas, under vilka förutsättningar sådana ingrepp skola tillåtas.

Det må framhållas att det otvivelaktigt kan förekomma fall, då en sådan

inlösen kan ske utan nämnvärd olägenhet för den från vilken fastigheten

loses. Om t. ex. en delägares brukningsenhet består av ett flertal registerfastigheter,

så innebär inlösen av en sådan, som faller inom grundbeloppet

beräknat på hans totala innehav, inte större ingrepp än vad" envar annan

delägare skulle få tåla. Är det då fråga om en liten fastighet, varå han icke

kunnat få lagfart — eller kanske en äga som ej registrerats som särskild

iastighet — kan inlösen för alla parter vara en fördelaktig utväg. — Vidare

kan nämnas det fallet, då vid uppdelning av ett tätortsområde små restfastigheter

uppkommit, som inga i väg eller dylikt och belastas med sådana

servitut att de icke på något sätt kunna av den lagfarne ägaren utnyttjas.

Inlösen av en sådan fastighet, som visserligen kan utgöra ägarens hela innehav

i skifteslaget men inte representerar något verkligt värde för honom,

bor ibland kunna vara en praktisk åtgärd.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har uttalat, att eftersom syftet med

regeln om grundbelopp vore att möjliggöra en arealkomplettering av småfastigheter,

varvid markens gradvärde vore av underordnad betydelse, det

måhända kunde varit motiverat att i stället uttrycka nämnda belopp i oreducerade

ytenheter. Det saknade emellertid praktisk betydelse om man valde

det ena eller andra systemet, och det föreslagna anslöt sig bäst till jorddelningslagens

värderingssystem. Grundbeloppets storlek borde så avpassas,

att de mindre fastigheterna i samband med laga skifte kunde utformas så

att de uppfyllde det minimikrav, som lagen uppställde då det gällde nybildning

av dylika fastigheter genom avstyckning. I utomplansbestämmelserna

brukade uppställas det kravet, att tomtplats, som avsåges för bebyggande

med boningshus, icke finge givas mindre areal än 1 500 kvadratmeter annat

än då särskilda omständigheter därtill föranledde. I sådant fall medgaves

en mindre areal, i regel dock ej mindre än 800 kvadratmeter. Med

hänsyn härtill kunde man med en viss schematisering påstå, att därest

mindre bostadslägenheter och därmed jämförliga fastigheter vid laga skifte

skulle kunna utläggas på ett ur planläggningstekniska synpunkter någorlunda

godtagbart sätt, de regelmässigt borde kunna kompletteras till en

areal av 1 000 å 1 500 kvadratmeter. Det torde i vart fall kunna uppställas

som ett minimikrav att de icke behövde göras mindre än 800 kvadratmeter.

Om man, såsom normalt för de flesta skifteslag, utginge från att bostadslägenheter

med så ringa areal som 300 kvadratmeter icke vore helt sällsynta,

komme man fram till en minimistorlek på grundbeloppet av 500 uppskattade

kvadratmeter. Även detta måste ur planläggningsteknisk synpunkt anses

mycket lågt, men torde, om det av vissa skäl prövades angeläget att snävt

begränsa jämkningsmöjligheterna, ändock kunna godtagas.

Även ägodelningsdomarna i Nedansiljans och Ovansiljans domsagor samt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

länsstyrelsen i Kopparbergs län har påyrkat, att maximigränsen för grundbeloppet

måtte bestämmas till 500 kvadratmeter. Höjning av det föreslagna

grundbeloppet har ifrågasatts även av lantbruksnämnden i Kalmar läns

norra område.

I anledning av den möjlighet, som konstruktionen med grundbelopp medför,

nämligen att mindre fastighet kan komma att helt inlösas, bär ägodclningsdomaren

i Gällivare domsaga anfört, att dylikt förfarande icke borde

tillåtas utan ägarens medgivande, varom uttrycklig regel borde införas.

Ytterligare må nämnas, att Sveriges lantmätarförening uttalat, att innebörden

av begreppet »kvadratmeter i uppskattning» icke frainginge av lagtexten

och icke heller annorstädes i jorddelningslagen. Vid utkastets författande

syntes man ha utgått från att graderingen av marken skett så att \äidefullaste

mark åsatts graden 1, hälften så värdefull mark åsatts graden 2

och så vidare, samt att uppskattningsinnehållet uträknats genom alt en ägofigurs

areal dividerats med gradtalet. Även om det kunde synas självklart

att den föreslagna lagtexten byggde på ett dylikt system, kunde inom ramen

för de i 11 kap. 2 § givna reglerna helt andra graderingssystem förekomma,

och med ett annat system kunde begreppet »kvadratmeter i uppskattning»

få en helt annan innebörd. Exempelvis kunde hästa marken åsättas

graden 10, hälften så god mark graden 5 o. s. v. och därefter kunde

arealen multipliceras med gradtalet, och i dylikt fall finge storheten »trehundra

kvadratmeter i uppskattning» en helt annan innebörd än vad man

förutsatt i utkastet. Det kunde dock kanske synas tveksamt, huruvida några

vådor härigenom skulle uppstå, eftersom gängse graderingssystem vore så

allmänt känt och använt. Det kunde måhända jämväl anses föreskrivet i

kungörelsen den 25 november 1927 med vissa föreskriftei rörande skiftesförrättningar.

Vidare har lantbruksstyrelsen anfört följande:

Såsom ett villkor för ägokravs jämkning har angivits att »avvikelsen icke

länder till någon delägares förfång». Detta uttryck finnes definierat i 1 kap.

1 § andra stycket jorddelningslagen. Definitionen, som synes avpassad till

de små avvikelser, som enligt lagens ursprungliga lydelse voro tillåtna, synes

icke på lämpligt sätt ansluta till de nu föreslagna utvidgade möjligheterna

till ägokravsjämkning. Det må bland annat observeras att enligt definitionen

hänsyn ej tages till plusavvikelse — vilket ju är förklarligt, eftersom

denna ursprungligen var så liten som 2 %. Emellertid måste ju ä\en plusavvikelsen

— särskilt när det gäller ägor ined s. k. »särskilt värde» — beaktas

vid ägokravsjämkning i den omfattning, som nu föreslagits. Definitionen

kan uppenbarligen icke heller anses tillfyllest såsom ledning för bedömning

av huruvida eventuell minusavvikelse rörande lägenhet, exempelvis

totalinlösen, bör få ske. Styrelsen föreslår således att nu ifrågavarande

villkor omformuleras så att innebörden därav i möjligaste män klargöres.

Villkoret synes i sak böra innebära att nagon olägenhet av betydelse icke

tillskyndas ifrågavarande delägare. — Vad nu sagts gäller i sak även beträffande

nu gällande regler om ägoutbyte.

Tanken att öppna möjlighet till frivillig ägo k r a v s j ä in k ning

bär i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ls proposition nr 89

Lantbruksstyr elsen liar emellertid ansett, att icke heller frivillig ägokravsjämkning

borde få ske i syfte att åstadkomma storleksrationalisering inom

jordbruket utan att detta institut borde begränsas till att ge vidgat utrymme

för förenkling av förfarandet och för faslighetstekniska synpunkter. En utvidgning

av möjligheterna till ägokravs jämkning i syfte att åstadkomma

storleksrationalisering skulle nämligen föra in på en rad principiella frågor

av grundläggande betydelse för lagstiftningen på området, vilka icke berörts

i det föreliggande förslaget och vilka borde behandlas av den kommitté,

som nu arbetade med ny fastighetsbildningslag, innan ställning toges till dem.

Av liknande mening är även lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område.

Mot förslaget att begränsa rätten till frivilligt avstående från ägokrav till

att gälla viss i lagen angiven del av ägokravet har erinran ej framförts.

Däremot har förslaget att avvikelsen från ägokrav i motsatt riktning likaledes

skulle begränsas på motsvarande sätt föranlett erinringar från vissa

håll.

Sålunda har ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga framhållit,

att det icke kunde vara något allmänt intresse att lägga hinder i vägen

för att en fastighet med vederbörande fastighetsägares medgivande utökades

utöver en viss fix mall genom ägotillskott från flera andra fastigheter.

Tvärtom syntes fastighetsägarnas åtgöranden i dylikt syfte böra inom

vissa gränser uppmuntras. De allmänna intressen, som i detta sammanhang

borde beaktas vid skiftet, tillgodosåges i erforderlig utsträckning genom bestämmelsen

om att avvikelser ej finge medföra försämrad fastighetsindelning.

Begränsningsregeln beträffande frivillig ägokravs jämkning borde därför

givas sådant innehall, att den i likhet med vad fallet vore vid ägoutbyte

icke inskränkte möjligheterna att göra avvikelse uppåt i fråga om fastighets

ägotilldelning. Samma jämkning i lantmäteristyrelsens förslag har påyrkats

även av ägodelningsdomaren i Nedansiljans domsaga samt överlantmätaren

i Kopparbergs län.

I anslutning härtill må nämnas, att även lantbruksstyrelsen funnit, att det

i vissa situationer kunde vara önskvärt att icke vara bunden av några genom

fixa procenttal angivna gränser. En utvidgning av möjligheten till plusavvikelse

utöver den föreslagna tioprocentgränsen skulle emellertid svårligen

kunna avgränsas från egentlig storleksrationalisering och därmed förenade

problem, vilka enligt lantbruksstyrelsens mening icke borde tagas upp

vid ifragavarande partiella lagändring.

I några yttranden bär berörts frågan om erforderligheten av speciella

regler för särskilda fall.

En av dessa särfrågor avser lantbruksnämnd tillhörig mark. I detta hänhanseende

har lantbruksnämnden i Kopparbergs län framhållit, att de fastigheter

som av lantbruksnämnderna ställdes till förfogande såsom rationaliseringsreserv

skulle på ett eller annat sätt bringas att upphöra såsom självständiga

enheter. Kunde detta ske på ett enklare sätt än genom nuvarande

försäljningsförfarande torde sådan utväg naturligen böra prövas. Hinder

syntes ej föreligga mot att redan i detta sammanhang införa friare regler

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

om ägokravs jämkning beträffande lantbruksnämndens fastighetsinnehav an

i fråga om fastigheter i övrigt. Och överlantmätaren i Kopparbergs lön, som

framhållit att det ur rationaliseringssynpunkt vore i och för sig önskvärt

med vida gränser för möjligheten att genomföra ägokravs jämkning, har vidare

uttalat, att en verkligt betydande rationalisering av skiftesarbetet skulle

kunna vinnas genom att beträffande lantbruksnämnds fastighetsinnehav

medgiva helt fri jämkning nedåt. De betänkligheter, som vid tillkomsten av

de nya ägoutbytesreglerna restes mot att i obegränsad utsträckning tillåta

vederlag i pengar för underskott i tilldelning av mark, syntes icke motiverade

då det gällde nämndens fastigheter. Dessa skulle ju i allt fall i sin helhet

konsumeras och användas i storleksrationaliserande syfte. I den mån nämnden

önskade öva direkt inflytande på dispositionen av det uppskattningsinnehåll,

dess fastigheter representerade, kunde detta enkelt ske genom en

lämplig formulering av jämkningsmedgivandet.

Lantbruksstyrelsen å sin sida har, med utgångspunkt från sin uppfattning

att ägokravs jämkning icke borde få syfta till storleksrationalisering

och att därför plusavvikelse över tioprocentgränsen ej borde tillåtas, gjort

gällande, att det skulle vara en praktisk lösning att lantbruksnämnden övertoge

sådana ägor, som inom ramen för den tillåtna minusavvikelsen kunde

frigöras men som skiftesdelägarna för ögonblicket icke ville mottaga eller

icke kunde tilldelas genom ägokravs jämkning. Dessa ägor borde då —- om

lantbruksnämnden vore villig att mottaga dem — få läggas till en av nämnden

redan innehavd rationaliseringsreserv oberoende av plusavvikelsens

storlek. Med hänsyn till lantbruksnämndernas uppgifter funnes det nämligen

icke någon anledning att med en lagregel begränsa utökningen av lantbruksnämnds

rationaliseringsreserv.

En annan särfråga är hur man skall förfara da skiftet avser samfällighet.

I detta hänseende har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört, att

det vid dylika skiften av arronderingsskäl ofta vore ändamålsenligt och

önskvärt att uppdela skifteslaget på ett ringa fåtal delägare eller eventuellt

att tilldela en enda delägare hela området. Stadgandet i 1 kap. 18 § första

stycket jorddelningslagen möjliggjorde ett sådant förfarande, men detta

kunde draga med sig en jämkningsförrättning enligt andra stycket samma

paragraf. Om den för laga skitten i allmänhet föreslagna utökade möjlig

heten till ägokravs jämkning finge tillämpas jämväl vid de relativt talrikt

förekommande samfällighetsdelningarna, skulle säkerligen i många fall dylika

jämkningsförrättningar kunna undvikas. För den enskilde skiftesdelägaren

kunde uppenbarligen intx-essct av att erhålla mark enligt delningsgrund

icke vara så stort vid en samfällighetsdelning som vid ett annat laga

skifte. Gällande lag medgåve ju också ett förhållandevis betydligt större

jämkningsutrvmmc vid samfällighetsdelningar än vid andra laga skiften.

Eu sådan anordning syntes böra bibehållas. Huvudstadgandet om ägokravsjämkning

syntes böra utsträckas att gälla jämväl vid laga skifte å skifteslag,

som avsåges i 1 kap. 2 § under 8 jorddelningslagen, varvid jämkningsprocentcn

skulle beräknas på det fastigheten enligt delningsgrund tillkomman
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

de uppskattade ägobeloppet sammanlagt med det uppskattade ägobelopp,

som tillagts fastigheten vid tidigare delning. Yrkande av samma innebörd

b31'' framförts även av ägodelningsdomarna i Nedansiljans och Ovansiljans

domsagor samt Sveriges lantmätarförening. Sistnämnda förening har därjämte

påpekat det samband som rådde mellan stadgandena i 13 kap. 2 §

och 1 kap. 18 § jorddelningslagen samt framhållit att det följdriktiga syntes

vara, att vid ändring i 13 kap. 2 § motsvarande ändring gjordes i 1 kap.

18 §. Denna ändring borde innebära att övre gränsen för ägokravs jämkning

vid laga skifte å samfällighet sattes lika hög som vid annat laga skifte.

Vidare har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört följande:

Jämlikt 13 kap. 3 § sista punkten jorddelningslagen skall vid ägotilldelningen

iakttagas, att icke någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid

aga delning eller sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning, att

den mindre an fore skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill ägolotten

användes. Det kan ifrågasättas huruvida vid en utökning av möjligheterna

till frivillig agokravsjämkning detta hör kvarstå oförändrat. Stadgandet

kan, åtminstone vid ett strängt formellt betraktelsesätt, komma att

utgöra hinder mot en eljest ändamålsenlig och ur alla synpunkter önskvärd

ändring i fastighets storlek och ägosammansättning. Det torde därför lämphgen

hora omredigeras på sådant sätt, att regeln om oförminskad lämplighet

för viss art av hushållning icke kommer att gälla beträffande fastighet,

vars storlek förändrats genom frivillig agokravsj ämkning.

I vissa yttranden har den föreslagna regeln till skydd för i n t e c kningshavarna

berörts.

Sålunda har ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga framhållit,

att enligt förslaget ägokravsjämkning kunde genomföras inom de för

varje särskilt fall stadgade gränserna för avvikelse i ägotilldelning, därest

penninglikvid för bristande tilldelning i uppskattningsinnehåll nedsattes och

fördelades enligt expropriationslagens regler. Om så skedde, lämnades helt

utan beaktande den försämring i fordringshavarnas ställning, som kunde

bli en följd av att de icke finge någon täckning ur de likvider som utginge

för annat än minskat uppskattningsinnehåll. Dessa likvider kunde uppgå

till betydande belopp. Det kunde därför ifrågasättas om skyddet för inteckmngshavarna

vore tillfredsställande. Förhållandet vore emellertid detsamma

vid tvångsägouibyte enligt nu gällande regler och fordringshavarna kunde

ju för övrigt komma att löpa ännu större risker som cn följd av tillämpning

av de allmänna reglerna om skiftesläggningen. De anmärkta riskerna

för innehavare av sakrätter för vilka fastigheten häftade torde därför icke

utgöra hinder mot förslagets genomförande.

Ägodelningsdomaren i Nedansiljans domsaga har förklarat sig sakna regler,

vilka garanterade en utredning beträffande inteckningshavarens rätt av

den omfattning som expropriationslagen föreskreve. Liknande synpunkt har

framförts av ägodelningsdomaren i Ovansiljans domsaga.

Mot den prövningsrätt som tillagts jorddelningsmyndigheterna, den s. k.

oskadlighetsprövningen, har Norrlands hgpoteksförening anmärkt, att det

måste anses uteslutet, att vederbörande förrättningsman eller domstol med

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

100-procentig säkerhet kunde avgöra, huruvida fastighetsförändringen kunde

lända inteclcningshavare till skada eller ej. Föreningen ville därför med

bestämdhet hävda, att undantag från den föreslagna huvudregeln om nedsättning

borde gälla allenast, om samtliga innehavare av fordringar och

rättigheter i egendomen det medgivit. I stort sett samma mening har kommit

till uttryck i Målar provins er nas hypoteksförenings och Sveriges allmänna

hypoteksbanks yttranden. Svenska jordbrukskredilkassan har förklarat

sig förutsätta, att oskadlighetsprövningen tillämpades med erforderlig

restriktivitet, så att nedsättningsförfarande komme tiH användning vid varje

fall av tveksamhet, huruvida fastighetens förändring genom skiftet kunde

lända inteckningshavare eller därmed jämställd fordringsägare till skada.

Liknande synpunkt har framförts i yttrandet från svenska bankföreningen.

Frågan om samarbete mellan lantmätarna och lantbruksnämnderna

har berörts åv lantbruksstyrelsen, som därvid återgivit

ett i 1951 års proposition om ändring av ägoutbytesreglerna förekommande

uttalande av innehåll, att det vore angeläget att lantmätarna nära

samarbetade med lantbruksnämnderna, så snart det ifrågasattes ett ägoutbyte,

som låge inom jordbruksrationaliseringens område, att detta vore av

särskild vikt, då fråga vore om storleksrationalisering vid frivilligt ägoutbyte

eller det ifrågasattes att genomföra arronderingsrationalisering genom

tvångsägoutbyte, samt att det utan närmare motivering syntes vara klart

att ett tvångsägoutbyte av nu åsyftad art som regel ej borde komma till

stånd, om lantbruksnämnden ställde sig avvisande. Enligt vad lantbruksstyrelsen

uttalat borde vad sålunda anförts gälla även i fråga om ägokravsjämkning

vid laga skifte.

I fråga om lagstiftningens ikraftträdande har flera remissinstanser

understrukit att de nya reglerna borde gälla även redan pågående laga

skiften. Svea hovrätt har ifrågasatt om icke förslaget borde kompletteras

med en övergångsbestämmelse.

Departementschefen

Jorddelningslagen ger endast mycket begränsade möjligheter att vid laga

skifte genomföra ägokravs jämkning, d. v. s. att göra avsteg från huvudregeln,

att varje ägolott skall tilldelas exakt så mycket mark som svarar mot

vad som tillkommer ägolotten enligt delningsgrunden. Ägokravs jämkning får

_ om man bortser från vissa specialfall — ske endast av planläggningstekniska

skäl och är därjämte såtillvida snävt begränsad, att skillnaden

mellan det ägobelopp, som faktiskt lägges till ägolotten, och det ägobelopp,

som enligt delningsgrund tillkommer ägolottcn, ej får överstiga två procent

av sistnämnda ägobelopp. Ägokravsjämkning i den sålunda föreliggande

formen kan genomföras utan medgivande från delägarna och kan därför

kallas tvångsägokravsjämkning. Möjlighet att på frivillighetens väg åstadkomma

längre gående jämkning finnes ej.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

Lantmäteristyrelsen har funnit sålunda föreliggande möjligheter till ägokravsjämkning

vara alltför begränsade för att nu pågående skiftesverksamhet

skall kunna bedrivas rationellt och leda till en lämplig fastighetsindelning.

Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit ökade möjligheter alt

tvångsvis genomföra ägokravs jämkning. Styrelsen har emellertid dessutom

ansett att möjligheter bör öppnas för ägokravsjämkning, som går längre än

tvångsägokravsjämkningen men för vilken förutsättning bör vara medgivande

från delägarnas sida, s. k. frivillig ägokravsjämkning.

En av huvudpunkterna i styrelsens förslag i fråga om tvångsägokravsjämkningen

kan sägas vara att, i syfte att underlätta att skiftesläggningen

leder till en lämplig fastighetsindelning, medgiva större avvikelse

än för närvarande mellan det ägobelopp, som utlägges för en ägolott,

och det ägobelopp, som enligt delningsgrunden tillkommer ägolotten. Till

stöd härför har styrelsen såvitt avser jordbruksfastigheter främst åberopat,

att nuvarande jämkningsmöjligheter icke är tillräckliga för att åstadkomma

att ägolotternas begränsningslinjer i önskvärd omfattning sammanfaller med

sådana naturliga skiljelinjer som vägar, diken och vattendrag. Vidare har

styrelsen framhållit, att om skiftet berör område med tätbebyggelse, det

med nu föreliggande begränsningar av jämkningsmöjligheterna ofta icke går

att uppnå en lämplig planläggning inom dylikt område. Svårigheterna hänför

sig enligt styrelsens uttalanden främst till sådana fastigheter som är

avsedda endast för bostadsändamål eller för liknande användning. De grundtankar

som sålunda ligger bakom styrelsens förslag har omfattats med allmänt

gillande av remissinstanserna. Även jag anser det vara påkallat att

för det ändamål, som styrelsen åsyftar, öppna möjlighet till ägokravsjämkning

även mot delägarnas önskan i en vidare omfattning än för närvarande.

Enligt styrelsens förslag skall avvikelsen, avseende såväl minskning som

ökning av en ägolotts ägobelopp, kunna avse högst trehundra kvadratmeter

i uppskattning med tillägg av fem procent av det ägobelopp, som enligt delningsgrunden

tillkommer ägolotten. Den föreslagna gränsen vid ett bestämt

ägobelopp utan relation till ägolottens ägokrav utgör eu principiell nyhet.

Grunden till detta förslag är att söka i de svårigheter som bostadslägenheterna

och därmed jämställda fastigheter vållar. Sådana fastigheter har ofta en

obetydlig ytvidd. För att en lämplig skiftesläggning skall kunna ske erfordras

därför en jämkning, som, om den också ej avser så stort område på marken,

likväl är stor i förhållande till fastighetens ägoinneliåll. Till följd av

bostadslägenheternas ofta ringa storlek blir deras ägokrav små och på grund

härav kommer en begränsning av jämkningsmöjligheterna, som ställes i

relation till ägokravet, att bli relativt snäv i fråga om det faktiska antalet

kvadratmeter som jämkningen kan avse. Detta kan självfallet motverkas,

om relationstalet sättes mycket högt, men i så fall är det ej lämpligt för de

egentliga jordbruksfastigheterna.

Ehuru sålunda skäl kan anföras för förslaget att införa en fast gräns vid

visst antal uppskattade kvadratmeter, måste man enligt min mening ställa

sig tveksam till detsamma. Eftersom regeln är knuten till visst antal kvadratmeter

i uppskattning, kommer regelns reella innebörd att bero på vil
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

ken gradering som tillämpats vid skiftet. Det synes med hänsyn härtill svårt

att överblicka, till vilka resultat regeln i praktiken kan leda. Härtill kommer,

såsom lantmäteristyrelsen själv påpekat, att regeln kan medföra att ägolott

på grund av skedd jämkning icke tillägges någon mark. Sker detta och har

ägolotten del i samfällighet, skapas en s. k. andelsfastighet, något som i varje

fall i dessa situationer icke är önskvärt. Även om risken för en sådan tilllämpning

av skäl som lantmäteristyrelsen anfört ej bör vara alltför stor, ger

dock styrelsens förslag ej full garanti i detta hänseende. Vidaie är att märka,

att, såsom den av styrelsen föreslagna regeln till skydd för inteckningshavarna

är utformad, genom ägolottens försvinnande inteckningshavarnas rätt

kan sättas i fara. Väl får inteckningshavaren hålla sig till den ersättning som

skall utgå med ledning av graderingen. Men trygghet finnes ej för att denna

ersättning svarar mot ägolottens verkliga värde; övervärde som avses i 11

kap. 3 § och värde som hänför sig exempelvis till byggnad ingår ej

häri. Med hänsyn till vad som nu anförts bör den av lantmäteristyrelsen anvisade

vägen med ett fast grundbelopp ej beträdas, därest det är möjligt att

finna en lösning, som står i bättre överensstämmelse med hittills tillämpade

principer inom jorddelningsrätten och som likväl är tillfredsställande med

hänsyn till det syfte reformen avser.

Det önskemål i fråga om de små bostadslägenheterna, som i första hand

behöver tillgodoses, är att kunna ge dem en lämplig utformning utan hinder

av att deras ägobelopp därigenom utökas och i vissa fall utökas kanske

ganska betydligt. Detta önskemål kan uppenbarligen tillgodoses därest

man ej uppställer någon begränsning av möjligheten att genom ägokravsjämkning

utöka en ägolott. Fråga uppkommer då om olägenheter är att

vänta om man underlåter att i nämnda hänseende uppställa en direkt begränsning

vid sidan av den som följer av syftet med åtgärden, d. v. s. att

tillgodose planläggningssynpunkterna. Den fara, som måhända skulle kunna

föreligga, är att en delägare kunde komma att åläggas emottaga mark i så

stor omfattning att den därför utgående ersättningen skulle vara alltför betungande

för honom. Såvitt gäller de små bostadslägenheterna synes den utökning

som kan komma i fråga avse så begränsade områden att någon större

risk för olägenhet i angivna avseende icke behöver befaras. I varje fall torde

risken i fråga om dessa lägenheter ej vara större med den här diskuterade

ordningen än enligt den av lantmäteristyrelsen föreslagna regeln; och mot

denna har under remissbehandlingen icke riktats anmärkning i det hänseende

varom nu är fråga. Vad åter gäller de större bostadslägenheterna samt

jordbruksfastigheterna är att beakta att det begränsade syftet med ägokravsjämkningen,

nämligen alt åstadkomma en lämplig arrondering, kominei att

beträffande dessa i än högre grad än i fråga om de små bostadslägenheterna

inskränka möjligheten att tvångsvis utöka fastigheterna. En lemissinstans

har påpekat, alt i fall, då likvid skall utgå icke blott för Överskjutande ägobelopp

utan även för ståndskog, det kan vara svart för delägarna alt uppbringa

det erforderliga beloppet. I anledning härav må understiykas, att ägokravsjämkning

i direkt sylte att utöka en fastighets skogsinnehav icke kan

ske tvångsvis. Den skogsareal, med vilken en ägolott in arronderingssyn
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

punkt kan komma att utökas, torde regelmässigt bli relativt obetydlig. Härtill

kommer att det kan förutsättas, att förrättningsmännen iakttager särskild

försiktighet, därest det, då fråga om att genomföra ägokravs jämkning

uppkommer, göres gällande, att utgivandet av gottgörelse som föranledes av

jämkningen skulle bli betungande. Med hänsyn till vad nu anförts synes man

utan nämnvärd risk för att delägarna skall åläggas utgiva penningersättning

över förmåga kunna avvara en regel, varigenom möjligheten att tvångsvis

utöka en fastighet begränsas till vissa procent av ägolottens ägokrav enligt

delningsgrunden.

Det torde ej utom i undantagsfall ifrågakomma att ytterligare minska de

redan förut små bostadslägenheterna. Erforderlig mark för påkallade jämkningar

uppåt lärer därför regelmässigt i sista hand få tagas från jordbruksfastigheterna

eller från de större bostadslägenheterna. Jordbruksfastigheterna

torde i allmänhet ha den omfattning att en möjlighet att minska dem

med fem procent — en gräns mot vilken under remissbehandlingen i stort

sett erinringar ej framställts — torde medföra goda förutsättningar för att

inom skifteslagets tätbebyggelseområde erhålla en lämplig skiftesläggning.

Är åter förhållandena sådana att man för att erhålla erforderlig mark för

lämplig planläggning inom ett tätbebyggelseområde är nödsakad att hålla

sig till bostadslägenheterna och då väl i allmänhet de större, torde däremot

en femprocentgräns ge alltför små möjligheter. Medger man däremot —- i

likhet med vad som vid ägoutbyte gäller i fråga om fastigheter inom vissa

planområden — en minskning upp till tjugufem procent, torde vida bättre

förutsättningar att ernå ett tillfredsställande resultat föreligga. Ser man åter

till skiftesläggningen utom tätbebyggelseområdet torde man i varje fall ej

för närvarande böra medge minskning i arronderingssyfte utöver femprocentramen.

Med en ordning efter de linjer, som i det föregående angivits och som nära

ansluter sig till vad som gäller för ägoutbyte, torde de behov, som nu är

aktuella, i allt väsentligt bli tillgodosedda. Ordningen kan icke sägas på

samma sätt som lantmäteristyrelsens förslag innebära någon principiell nyhet

och de olägenheter, som på sätt påtalats i det föregående är förbundna

med styrelsens förslag, torde på det hela taget undvikas. Jag förordar därför

en reform i enlighet med nu antydda linjer.

I lantmäteristyrelsens framställning har också föreslagits, att tvångsägokravsjämkning

skall få användas för ett nytt ändamål, nämligen att underlätta

själva arbetet med förrättningen. Styrelsen åsyftar därvid det fall, att

det, sedan provisorisk skiftesläggning enligt 13 kap. 19 § verkställts, visar

sig att ägotilldelningen enligt denna provisoriska skiftesläggning ej helt

överensstämmer med delägarnas exakta ägokrav enligt delningsgrunden.

För att undvika merarbete och ökade kostnader har styrelsen framlagt förslag

av innebörd att man skall lata bero vid den provisoriska skiftesläggningen,

där rubbning i densamma skulle medföra kostnad som icke står"i

skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för delägarna att erhålla

jord enligt delningsgrund. Jämkning i detta syfte skall enligt styrelsens förslag

tillsamman med den jämkning som kan ha skett av planläggnings
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

tekniska skäl hålla sig inom den ram styrelsen föreslagit. Förslaget har

allmänt biträtts av remissinstanserna. Även jag ansluter mig i princip till

detsamma. Ramen för jämkningsmöjligheterna ur förrättningsteknisk synpunkt

synes i och för sig kunna göras snävare än den jag i det föregående

förordat för jämkningar av planläggningstekniska skäl. För att uppnå enhetliga

regler torde det emellertid vara lämpligt att hela den förordade jämkningsmarginalen

får begagnas för nu förevarande ändamål, i den mån den

ej redan utnyttjats för jämkningar av planläggningstekniska skäl.

Det ligger i sakens natur att man vid genomförande tvångsvis av omregleringar

i fastighetsindelningen iakttager försiktighet och endast gör sadana

ingrepp i bestående förhållanden för vilka föreligger starka skäl ur allmänna

synpunkter. Uppenbarligen kan längre gående åtgärder — vilka dock

ej kan anses så nödvändiga att det är försvarligt att genomföra dem tvångsvis

— leda till en ännu bättre fastighetsindelning än den man uppställer som

ett minimikrav. Om delägarna vill medverka till sadana åtgärder bör självfallet

lagstiftningen ej lägga hinder i vägen för dem. Möjlighet till frivillig

ägokravsjämkning bör därför finnas. En annan sak är att eu

åtgärd, som delägarna önskar genomförd, kan leda till ett resultat, som ej

är godtagbart ur allmän synpunkt. Principen för frivillig ägokravsjämkning

bör därför vara att sådan bör tillåtas, såvitt icke därigenom samhälleliga

intressen trädes för när.

Av skäl som framgår av det anförda anser jag i likhet med lantmäteristyrelsen,

att frivillig ägokravsjämkning bör kunna förekomma för vilket

ändamål som helst samt att den enda allmänna begränsning, som ur samhällelig

synpunkt bör uppställas, är att jämkningen ej medför försämrad

fastighetsindelning. Innebörden av denna begränsning bör vara densamma

som gäller för motsvarande regel i fråga om det frivilliga ägoutbytet. Med

denna ordning bör den frivilliga ägokravs jämkningen kunna bli ett lämpligt

medel att åstadkomma viss stor leksrationalisering inom jordbruket. De

betänkligheter lantbruksstyrclsen anmält mot att genom frivillig ägokravsjämkning

få till stånd storleksrationalisering kan jag ej dela. Jag förutsätter

nämligen att vid bedömande av spörsmålet, huruvida den storleksrationalisering

som kan bli följden av en ägokravsjämkning är lämplig, erforderligt

samarbete kommer att äga rum mellan förrättningsmännen och vederbörande

lantbruksnämnd och att därvid den sistnämndas uppfattning kommer att

tillmätas stor vikt.

Av den ståndpunkt jag intagit till frågan om möjligheten att vid tvångsägokravsjämkning

kunna utöka en fastighet följer utan vidare att jag anser

att ej heller möjligheten att vid frivillig ägokravsjämkning utöka en fastighet

bör begränsas till visst procenttal av fastighetens ägokrav enligt delningsgrund.

Vad åter angår möjligheten att genom ägokravsjämkning minska

en ägolott torde det ej vara lämpligt att vid en sådan partiell reform,

varom här är fråga, gå längre än vad som i motsvarande situation gäller

i fråga om ägoutbyte. Jag anser därför alt man beträffande frivillig ägokravsjämkning

bör begränsa möjligheten att minska en fastighet till att

gälla tio procent av fastighetens ägokrav.

i! liihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 89

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

I detta sammanhang vill jag beröra den av några remissinstanser väckta

frågan om särskilda regler i fråga om lantbruksnämnd tillhörig fastighet.

Med den reglering som i det föregående förordats får lantbruksstyrelsens

önskemål om möjlighet att i obegränsad utsträckning öka sådan fastighet

anses ha blivit tillgodosett. Mot förslaget att kunna minska sådan fastighet

i obegränsad utsträckning kan främst åberopas, att det för den nuvarande

jorddelningslagen är främmande att låta frågan om äganderätten vara avgörande

för hur viss mark skall behandlas. De problem som är förknippade

med detta förslag synes sålunda vara av den genomgripande natur, att det

icke kan vara lämpligt att upptaga dem till prövning vid en sådan partiell

reform som den förevarande.

En utvidgning av möjligheterna till ägokravs jämkning i enlighet med vad

förut sagts nödvändiggör regler till skydd för inteckningshavare

m. fl. Erforderlig regel i detta hänseende för tvångsägokravsjämkning

torde, i likhet med vad som gäller för tvångsägoutbyte, böra givas det

innehållet, att penningersättning, som skall utgå till följd av att intecknad

fastighet minskas, skall nedsättas och fördelas i enlighet med de principer

som gäller för expropriationsersättning samt att undantag härifrån skall

äga rum, därest samtliga inteckningshavare så medger eller därest det är

uppenbart, att minskningen ej kan lända dylik innehavare till skada. Lantmäteristyrelsen

har föreslagit att motsvarande regel skall gälla även vid frivillig

ägokravs jämkning. Enligt min mening är den risk inteckningshavarna

löper vid denna typ av ägokravs jämkning större än vid ägokravsjämkning

tvångsvis. Jag anser därför att man även beträffande frivillig ägokravsjämkning

bör upprätthålla parallellen med reglerna för ägoutbyte. Regeln

till inteckningshavarnas skydd vid frivillig ägokravsjämkning bör därför ha

den innebörden att jämkningen ej får ske med mindre inteckningshavarna

medger jämkningen eller också det är uppenbart, att jämkningen ej kan

lända inteckningshavare till skada. I anslutning till det anförda vill jag understryka,

att j orddelningsmyndigheterna vid prövningen, huruvida skada

kan uppkomma för inteckningshavare, bör iakttaga den största försiktighet.

Lämpligaste ordning vid lagtextutformningen torde vara att

i 13 kap. 2 § upptaga — utom huvudregeln att till varje ägolott skall genom

skiftet läggas det ägobelopp, som tillkommer samma ägolott — erforderliga

bestämmelser om tvångsägokravs jämkning. Reglerna om frivillig

ägokravsjämkning synes lämpligen kunna angivas i en ny paragraf, som

införes omedelbart efter 2 § och erhåller beteckningen 2 a §.

I 2 § andra stycket torde böra anges förutsättningarna för och tillåten

omfattning av tvångsägokravs jämkning.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag, att betingelsen för ägokravsjämkning

av planläggningstekniska skäl bör angivas vara att det finnes

för lämplig skiftesläggning vara av synnerlig vikt att till ägolott lägges visst

område. Den nuvarande uppräkningen av vissa planläggningsfall — som sålunda

föreslås skola utgå — synes nämligen göra regeln snävare än vad som

åsyftas med reformen. Då å andra sidan uttrycket lämplig skiftesläggning

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

närmast avser vinnande av en lämplig arrondering, torde ej behöva befaras,

att genom den nyssnämnda uteslutningen regeln gives en alltför vid omfattning;

under angivna uttryck torde nämligen icke kunna inbegripas jämkning

som bar till direkt syfte att ändra ägolotternas storlek eller ägoslagssammansättning.

Förutsättningen för den i det föregående åsyftade ägokravsjämkningen

av förrättningstekniska skäl torde kunna angivas vara att jämkning av

sådan skiftesplan, som avses i 19 §, d. v. s. den provisionella skiftesplanen,

skulle medföra kostnad vilken icke står i skäligt förhållande till den betydelse

det må ha för delägarna att erhålla jord enligt delningsgrund.

Såsom allmänt villkor för tvångsägokravsjämkning bör i likhet med vad

nu är fallet upptagas, att av jämkningen föranledd avvikelse från det agobelopp,

som enligt delningsgrund tillkommer envar ägolott vid skiftet, icke

länder till någon delägares förfång.

På sätt förut angivits bör i lagtexten angivas allenast den högsta tillåtna

avvikelsen för minskning av ägolott. För att tillgodose behovet av jämkning

inom tätbebyggelseområde har jag förut förordat att avvikelsen för

bostadslägenheter och därmed jämförliga fastigheter skall kunna uppgå till

tjugufem procent. Förutsättning för en avvikelse av denna storleksordning

är vid ägoutbyte, att ägoutbytet främjar fastighetsindelningens överensstämmelse

med vissa uppräknade byggnadsreglerande planer. I och för sig hade

det varit önskvärt att även i fråga om ägokravsjämkningen anknyta till

att genomförandet av dylik plan främjas. Av vad lantmäteristyrelsen anfört,

vilket av remissinstanserna lämnats obestritt, framgår emellertid, att en sådan

ordning här icke skulle medföra asyftat resultat; skiftesläggningen och

planförfattandet — då plan över huvud taget erfordras — fortgår parallellt

och ingen av åtgärderna bör lämpligen avslutas före den andra. I detta

läge har jag ansett mig böra hänföra tjugufemprocentregeln till ägolott avsedd

för bostadsändamål eller för industriell, kommunikationsteknisk ellei

kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål. Då det är

anledning förmoda att jorddelningsmyndighetcrna iakttager stor varsamhet

vid tjugufemprocentregelns tillämpning, torde olägenheter ej vara att befara

av den sålunda föreslagna ordningen.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att den nuvarande tvåprocentregeln

skulle bibehållas i fråga om skifte å område som undantagits för gemensamt

behov eller eljest lämnats oskiftat. Vissa remissinstanser har ansett lämpligt

att den vidgade jämkningsmöjligheten skulle bli tillämplig även vid

skiften varom nu är fråga. Därigenom skulle sadana särskilda jämkningsåtgärder

som avses i 1 kap. 18 § kunna undvikas i större utsträckning.

Det av remissinstanserna sålunda framförda förslaget synes välgrundat och

jag är därför beredd biträda detsamma. Regeln i fråga om dessa samfällighetsskiften

innefattar ett undantag från huvudstadgandet i så måtto all

procenttalet här beräknas å det ägobelopp, som motsvarar fastighetens andel

efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt med fastigheten

vid tidigare laga delning tillagt ägobelopp. Denna undantagsregel torde bora

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kanyl. Maj:ts proposition nr 89

bibehållas. Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang utsträcka undantagsregeln

att gälla även skifte av område, som, sedan skifteslag varom

är fråga i 1 kap. 2 § under 1 och 2 undergått laga skifte, genom rågångsförrättning

eller eljest tillkommit skifteslaget.

Tredje stycket i 13 kap. 2 § synes kunna bibehållas oförändrat. I ett nytt

fjärde stycke bör upptagas den förut omnämnda regeln till skydd för inteckningshavarna.

Bestämmelserna i detta hänseende synes kunna utformas i

nära anslutning till motsvarande regler för ägoutbyte i 8 kap. 2 § fjärde

stycket.

Vid genomförande av den nyss behandlade ändringen av regeln rörande

skiften å samfälligheter torde, såsom ock en remissinstans påfordrat, lämpligen

den jämkningen böra vidtagas i 1 kap. 18 § andra stycket, att gränsen

för jämkningsmöjligheten höjes till fem procent. Denna ändring torde nödvändiggöra

att regeln till skydd för inteckningshavarna blir tillämplig även

i nu förevarande fall. Därjämte synes för att uppnå överensstämmelse med

särregeln i 13 kap. 2 § andra stycket procenttalet böra beräknas, ej som nu

endast å det ägobelopp som vid tidigare delning tillagts fastigheten, utan å

summan av detta ägobelopp och den del av samfällighetens ägobelopp som

tillkommer fastigheten enligt delningsgrund.

Som framgår av vad tidigare anförts bör de bestämmelser angående frivillig

ägokravsjämkning, som upptages i 2 a §, icke angiva att visst syfte

skall tillgodoses genom jämkningen. Med hänsyn till räckvidden av åtgärd,

som kan vidtagas inom ramen för frivillig ägokravsjämkning, torde det icke

vara tillfyllest att medgivandet lämnas allenast genom en muntlig förklaring

vid förrättningen. Viss form för medgivandet torde böra föreskrivas. Institutet

förening synes icke lämpligen kunna komma till användning. Jag vill

i stället föreslå, att medgivande till frivillig ägokravsjämkning skall lämnas,

genom skriftlig förklaring av delägare som berörs av densamma — alltså av

delägare som avstår eller erhåller mera mark än som ligger inom ramen

för tvångsägokravsjämkning eller som vidkännes avvikelse i annat syfte än

sådant som gäller för sistnämnda form av ägokravsjämkning. Medgivandet

bör ej lämnas förrän på sådant stadium i skiftet att delägaren kan överblicka

konsekvenserna av detsamma. Särskild regel härom kan dock ej anses

vara erforderlig. I paragrafen torde därför till en början böra stadgas, att

avsteg från huvudregeln om tilldelning av mark exakt svarande emot ägokravet

må ske utöver vad som följer av vad förut sagts, såframt avsteget

skriftligen medgives av därav berörda ägolotters ägare samt — i enlighet

med vad jag förut berört — det ej medför försämrad fastighetsindelning.

Därefter torde böra upptagas regeln om att ägolott genom jämkning vid skiftet

ej får minskas med mera än tio procent. I ett andra stycke torde böra

upptagas den förut behandlade regeln till skydd för inteckningshavarna.

Den omreglering av ägokravsjämkningsmöjligheterna som förordats i det

föregående föranleder, såsom ock lantmäteristyrelsen framhållit, att ändringar

är erforderliga beträffande reglerna om ägokravsjämkning i de fall

då det efter skiftets avslutande befinnes att ägolott tillagts mindre mark än

som vederbort. Principen bör i likhet med vad nu gäller vara att man bör

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Iiungl. Maj.ts proposition nr 89

kunna av förrättningstekniska skäl underlåta att vidtaga ändring i den gjorda

skiftesläggningen, därest den ägokravsjämkning som därigenom uppkommer

tillsamman med den ägokravsjämkning, som må hava gjorts vid

skiftet, ej överstiger den jämkning som vid skiftet kunnat genomföras

tvångsvis. Jag får därför förorda, att 16 kap. 6 § erhåller det ändrade innehållet,

att om det vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen

fått mindre ägobelopp än honom tillkommit men dock icke mindre än

vad som kunnat oberoende av hans medgivande lägst tilldelas honom vid

skiftet, rättelse må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad

utan motsvarande fördel, verkställas på det sätt att han erhåller ersättning

för vad som brister i penningar. Den sålunda ökade jämkningsmöjligheten

föranleder, att en regel till skydd för inteckningshavarna får anses erforderlig.

Hänvisning bör därför göras till den förut behandlade regeln i 13 kap.

2 § fjärde stycket. Införandet av den frivilliga ägokravsjämkningen synes

ha till konsekvens att rättelse genom penninglikvid bör vara tillåten också

beträffande en större avvikelse än nyss sagts, såframt berörda delägare är

ense därom och den genom rättelsen uppkomna avvikelsen ligger inom ramen

för frivillig ägokravsjämkning samt även övriga förutsättningar för

denna är uppfyllda. En sådan ordning torde kunna vinna tillämpning utan

någon särskild regel därom i förevarande paragraf.

Med den utformning 21 kap. 48 § har blir vad sålunda förordats tillämpligt

även i fall som avses i nämnda lagrum.

Det är angeläget att reformen träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna

torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 juli 1955. Den nya ordningen

bör vinna tillämpning även i fråga om förrättningar, som påbörjats före lagens

ikraftträdande. Härför erfordras ej någon övergångsbestämmelse. Om

förrättningen avslutats före lagens ikraftträdande, bör dock vid fastställelseprövningen

och vid prövningen av anförda besvär samt i fråga om sättet för

rättelse av förrättningen äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde

en särskild övergångsbestämmelse böra meddelas.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson

1 Bilagan, som här medtagits allenast såvitt rör 13 kap. 2 a §, är i utelämnade delar likalydande

med det vid propositionen fogade lagförslaget.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (ur 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 18 §, 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 §

lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att i lagens 13 kap. skall införas en ny

paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stadgandet i

2 § första stycket äga rum, såframt

det skriftligen medgives av därav berörda

ägolotters ägare samt det ej

medför försämrad fastighetsindelning.

Det ägobelopp, som vid skiftet

lägges till ägolott, må icke understiga

det ägolotten enligt delningsgrund

tillkommande ägobeloppet med mera

än tio procent av sistnämnda ägobelopp

eller, i fall som avser i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp som

där sägs.

Häftar fastighet, som i första stycket

avsedd avvikelse berör, på grund

av inteckning eller eljest för fordran

eller annan rättighet, må avvikelsen

ej äga rum med mindre innehavare

av sådan fordran eller rättighet lämnar

medgivande till avvikelsen eller

det är uppenbart, att den icke kan

lända honom till skada.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

39

Bilaga A.

Lantmäteristyrelsens utkast

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet.

Härigenom förordnas att 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 § lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

13 KAP.

2 §•

Till varje---samma ägolott.

Finnes det för lämplig skiftesläggning av synnerlig vikt att till agolott

lägges visst område, må dock, utan hinder därav att detta område ensamt

eller tillsammans med andra till ifrågavarande ägolott vid skiftet lagda ägor

icke jämnt svarar mot vad den enligt delningsgrund har att bekomma, området

tilldelas ägolotten, därest avvikelse från det envar ägolott tillkommande

ägobelopp, som därigenom uppkommer, icke överstiger vad nedan sägs

och sådan avvikelse icke länder till någon delägares förfång. Lag samma

vare, där flyttning mellan ägolotter av gränslinje, som provisionellt utmärkts

på skifteskartan eller försöksvis utstakats på marken, skulle medföra

kostnad, som icke stode i skäligt förhallande till den betydelse det ma

ha för vederbörande delägare att erhålla jord enligt delningsgrund.

Där fråga är om laga skifte av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits

för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, må för fastighet,

som vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen utgöra högst två

procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet av

fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt

med det fastigheten vid tidigare laga delning tillagda uppskattade ägobe
-

^Vid annat laga skifte må avvikelsen utgöra hegst trehundra kvadratmeter

i uppskattning med tillägg av fem procent av fastigheten tillkommande

ägobelopp. . , .........

Utan hinder av att sådant ändamål, varom i andra stycket sags, ej ar tor

handen må, om fastighetens ägare så medgiver, avvikelsen uppgå till det

dubbla av vad stadgats i tredje och fjärde styckena för däri angivna fall

under förutsättning att avvikelsen icke medför försämrad fastighetsindel
-

ning.

Gottgörelse för---stycket förmäles.

Uppkommer på grund av bestämmelserna i denna paragraf minskning av

ägoväldet för fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för

fordran eller annan rättighet, skall ifråga om sättet för erläggande och for
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 89.

delning av penningersättningen samt om verkan därav vad om expropriationsersättning

är stadgat äga motsvarande tillämpning. Såframt innehavarna

av samtliga sådana fordringar och rättigheter det medgiva eller ock

uppenbart är, att den stadigvarande förändring, som fastigheten kommer

att undergå genom skiftet, ej kan lända dylik innehavare till skada, skall

dock vad nu sagts ej gälla.

16 KAP.

6 §.

Har vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen fått

mindre ägobelopp än honom tillkommit, och understiger det honom tillagda

belopp icke vad jämlikt 13 kap. 2 § oberoende av hans medgivande lägst

kunnat tilldelas honom vid skiftet, må, där jämkning i skiftet skulle medföra

avsevärd kostnad utan motsvarande fördel, rättelse verkställas på det

sätt, att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren i penningar

enligt den uppskattning, varom i 11 kap. 2 § andra stycket sista punkten

sägs, att gäldas av den eller de delägare, som erhållit större ägobelopp än

dem tillkommit.

Uppkommer på grund av bestämmelserna i denna paragraf minskning

av rätta ägoväldet för fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar

för fordran eller annan rättighet, skall ifråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättningen samt om verkan därav vad om expropriationsersättning

är stadgat äga motsvarande tillämpning. Såframt

innehavarna av samtliga sådana fordringar och rättigheter det medgiva

eller ock uppenbart är, att den stadigvarande förändring, som fastigheten

kommer att undergå genom skiftet, ej kan lända dylik innehavare till skada,

skall dock vad nu sagts ej gälla.

Denna lag träder i kraft den

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 februari

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 18 januari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 10 december 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet O.

Petrén.

Lagrådet yttrade:''

För frivillig ägokravsjämkning skall enligt 13 kap. 2a § beträffande båda de

ägolotter som beröras därav krävas medgivande, förutom av ägarna, även av

innehavare av fordran eller rättighet, för vilken sådan fastighet häftar på

grund av inteckning eller eljest, där det ej är uppenbart att jämkningen

icke kan lända honom till skada. Skada till följd av ägokravsjämkning torde

emellertid icke kunna uppkomma för annan dylik rättsinnehavare än den,

vilkens rätt gäller ägolott som skulle erhålla mindre ägobelopp än enligt

delningsgrund bort läggas därtill. Det torde därför icke behöva fordras medgivande

till åtgärden av den vilkens rätt avser den andra ägolotten. Lagrådet

hemställer att sista stycket i paragrafen ändras i enlighet härmed.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 89

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj:ts proposition nr 89

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

samt statsrådet Hjalmar Nilson, lagrådets den 11 februari 1955

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 december 1954 remitterade

förslaget till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att lagförslaget

torde böra ändras i det av lagrådet angivna hänseendet, hemställer föredraganden

att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:165 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 a1 i texten
  2. 3LU 1955:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 s. 1 i texten