Sök i Ratio Lex

Angående hörselvårdens organisation m. m

1955-02-18 · 46 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 46 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:96, Angående hörselvårdens organisation m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 96

1

Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående hörselvårdens

organisation m. mgiven Stockholms slott den 18

februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkande avgivet av kommittén för dövhetens bekämpande

framlägges i propositionen vissa förslag i syfte att effektivisera den

hörselvårdande verksamheten. I överensstämmelse med den utveckling på

området, som ägt rum under senare år, föreslås, att den lokala hörselvården

utbygges genom upprättande av hörcentraler i anslutning till den

befintliga landstingskommunala sjukvårdsorganisationen. Erforderlig utbyggnad

av den centrala hörselvården avses skola ske genom en successiv

upprustning av de nuvarande audiologiska centra vid universitetsklinikerna,

i första hand det audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset,

vilket föreslås skola erhålla viss personalförstärkning. Förslag framlägges

vidare om en avsevärt utvidgad bidragsgivning till anskaffande av hörapparater,

innebärande bl. a., att hörapparater till hörselskadade barn upp

till 16 år helt skall bekostas av statsmedel. Bidrag till drift av hörapparater

föreslås däremot tills vidare icke skola utgå. En till medicinalstyrelsen knuten

rådgivande hörselvårdsnämnd avses skola inrättas med uppgift att följa

utvecklingen inom hörselvården och föreslå de apparattyper, för vilka statsbidrag

skall lämnas. Slutligen framlägges förslag om anvisande av anslag

till undersökning rörande hörselskador till följd av buller.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 96

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet

Hedlund.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under

elfte huvudtiteln, punkterna 95 och 96, föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1955/56 beräkna dels till

Bidrag till anskaffande och drift av hörapparater ett anslag av 500 000

kronor, dels ock till Bidrag till Hörselfrämjandet ett anslag av 65 000 kronor.

I samband med min preliminära anmälan av dessa anslagsfrågor framhöll

jag, att kommittén för dövhetens bekämpande avgivit betänkande

med utredning och förslag rörande hörselvården. Betänkandet hade varit

föremål för remissbehandling men beredningen inom inrikesdepartementet

av detsamma hade ännu icke avslutats.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

I samband härmed torde få anmälas en framställning från statens

institut för folkhälsan rörande anslag till undersökning rörande hörselskador

till följd av buller.

Inledningsvis vill jag först lämna en kortfattad översikt över betänkandets

innehåll. Jag ämnar därvid också angiva ramen för den fortsatta

framställningen.

Inledning

Genom beslut den 26 september 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande

chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga

med uppdrag att verkställa utredning rörande de hörselskadades problem

och därmed sammanhängande frågor samt att framlägga av utredningen

föranledda förslag. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 18 oktober

1947 såsom sakkunniga professorn Gunnar Holmgren, tillika ordförande,

docenten, numera laboratorn Lennart Holmgren, filosofie licentiaten, nu
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

mera rektorn Nils Malm, docenten Johannes Ramberg1 samt dåvarande

ledamoten av riksdagens första kammare, landshövdingen Ruben Wagnson.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen kommittén för dövhetens bekämpande,

har med skrivelse i maj 1954 överlämnat betänkande angående

hörselvården (SOU 1954: 14).

Över betänkandet har yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

statens priskontrollnämnd, kommerskollegium, byggnadsstyrelsen,

kanslern för rikets universitet, som överlämnat yttranden av de medicinska

fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt

lärarkollegiet vid karolinska institutet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,

som bifogat yttranden av kollegienämnden vid tekniska högskolan

i Stockholm samt av professorn i telegrafi och telefoni vid högskolan

T. Laurent, styrelsen för svenska landstingsförbundet, styrelsen för

svenska stadsförbundet, 18 landstings förvaltningsutskott eller hälso- och

sjukvårdsberedningar, sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, drätselkamrarna i Norrköping, Hälsingborg och Gävle, föreningen

Hörselfrämjandet, svensk kuratorsförening, svenska otolaryngologförbundet

och Sveriges hörapparatleverantörers förening.

Kommittén redogör i betänkandet inledningsvis för hörselskadorna samt

deras verkningar och utbredning i samhället. Efter en orientering om

äldre och nyare metoder för hörselundersökning behandlas utförligt de

olika åtgärder, som finnes att tillgripa för att förebygga och bota hörselskadorna

samt för att mildra deras verkningar. Åtgärderna, som främst

är av medicinsk, teknisk, pedagogisk och social art, har på grundval av

snabba framsteg inom berörda områden under senare år givit allt mera

påtagliga resultat i kampen mot dövheten. Ännu kvarstår dock väsentliga

möjligheter till fortsatt utveckling på området.

Kommittén understryker med skärpa behovet av en effektivt hörselvårdande

verksamhet. Genomförandet av en sådan verksamhet för landet i dess

helhet förutsätter ett ingripande från samhällets sida såväl med hänsyn till

verksamhetens organiserande som dess finansiering. Organisatoriskt finner

kommittén behov av dels en ledande och samordnande central institution

dels ock ett nät av lokala hörcentraler.

Den centrala institutionen föreslås organiserad på två med varandra intimt

samarbetande enheter, den ena avseende forskning och den andra avseende

undersökning och behandling. Till institutionen föreslås knutna specialister

från samtliga de olika fack, av vilka den audiologiska utvecklingen

är beroende.

Beträffande den lokala hörselvården finner kommittén det naturligt,

att denna anslutes till den befintliga sjukvårdsorganisationen och föreslår i

enlighet härmed, att hörcentraler upprättas vid öronavdelningarna vid

landstingens och städernas sjukvårdsanstalter.

1 Ramberg avled den 1 februari 1954.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Sedan lång tid tillbaka har man i kampen mot hörselnedsättningarna tilllämpat

en pedagogisk terapi, tidigare övervägande omfattande träning i avläsning

men numera kompletterad med träning att lyssna samt med röstoch

talvård. Ledmotivet för den framtida verksamheten för de hörselskadade

bör vara att med anlitande av alla tillgängliga medel, kombinerade i

ett enhetligt program, söka reducera hörselnedsättningarnas verkningar. I

enlighet härmed föreslår kommittén, att den pedagogiska kursverksamheten

utvidgas väsentligt samt göres tillgänglig för alla hörselskadade.

I syfte att vinna en sanering av hörapparatmarknaden och kontroll över

kvalitets- och effektivitetsförhållanden vad avser hörapparater förordar

kommittén, att en statlig hörselvårdsnämnd tillsättes med uppgift bl. a. att

fastställa de hörapparattyper, för vilka bidrag av statsmedel bör utgå, samt

att avgiva förslag beträffande storleken av de statliga bidragen till hörapparat

och dess drift. Kommittén föreslår vidare, att sådana bidrag

må utan behovsprövning utgå till varje svensk medborgare, som på grund

av allvarlig hörselnedsättning är i behov därav.

Utbildning av personal för den hörselvårdande verksamheten, särskilt av

hörselvårdsassistenter, kuratorer och instruktörer för den pedagogiska träningen,

är en nödvändig förutsättning för en fullt utbyggd hörselvård.

Kommittén förordar, att utbildningen fortsättes i enlighet med hittills tilllämpade

principer.

Under lång tid har omsorgen av de hörselskadade i väsentliga avseenden

legat utanför sjukvårdsorganisationens ram, framför allt på de hörselskadades

egna organisationer, numera sammanslutna inom föreningen Hörselfrämjandet.

Även om hörselvården i stort överflyttas på hörcentraler enligt

kommitténs förslag, kommer föreningarna att ha en viktig mission att

fylla som hjälp- och rådgivningsorgan, som bildnings- och fritidscentra och

som en fristad för den av hörselskadan isolerade. Kommittén föreslår av

denna anledning, att statsbidrag måtte utgå till föreningarna för vissa särskilt

angivna ändamål.

Kommittén föreslår slutligen, att en översyn företages av gällande bestämmelser

rörande hörselkrav och hörselnormer.

Av de av kommittén framlagda förslagen kommer jag i det följande att

till behandling upptaga hörselvårdens organisation, dock endast såvitt

angår behandling och vård, bidrag till anskaffande och drift av hörapparater

samt frågan om fortsatt anslag till Hörselfrämjandet. 1

1. Allmän orientering om hörselskadorna

I den allmänna orientering, som kommittén lämnat om hörselskadorna

samt om åtgärder mot dessa, anföres bl. a. följande.

Hörselmekanismen är ytterst känslig och kan därför också lätt råka ur

funktion, så att de olika delarna mer eller mindre skadas eller helt för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

störes. Följden blir då alltid, att hörseln försämras, vanligen parallellt med

den organiska skadan. En rubbning eller hörselnedsättning i de ljudledande

delarnas funktion förorsakar en hörsel lednings skada, motsvarande förändringar

i innerörats nervdelar o. s. v. upp mot hjärnan en hörsel nervskada.

En ledningsskada medför icke tillnärmelsevis samma hörselsvårigheter som

en nervskada. Även en nästan total förstöring av den ljudledande mekanismen

medför endast i undantagsfall mer än måttlig hörselskada. En

måttlig nervskada däremot eller t. o. in. en lätt nervkomponent till en i

och för sig icke alltför besvärande ledningsdefekt kan draga ned hörseln

mot eller över gränsen till höggradig hörselskada.

Av betydelse för hörselnedsättningens verkningar är arten och graden

av skadan samt sättet och tiden för dess uppkomst, Beträffande sättet för

skadans uppkomst måste uppmärksammas, att i de fall skadan inträder

plötsligt detta icke sällan för med sig svåra psykiska verkningar. Även vid

en successivt inträdande hörselförlust inträder ofta svåra personliga kristillstånd,

icke minst orsakade av vetskapen om det ödesdigra hotet.

En medfödd eller under de tidigare barnaåren inträdande hörselnedsättning

påverkar på ett grundläggande sätt barnets hela psykiska utveckling.

Främst sker detta därigenom, att skadan omöjliggör eller försvårar

det spontana språktillägnandet och kontakten med miljön. Svåra

och inte sällan ödesdigra är även följderna av sådana störningar av hörselfunktionen,

som drabbar ett barn under skoltiden. Det är här icke endast

fråga om sådana direkta verkningar som exempelvis svårigheten att följa

med i skolarbetet. Barnet blir ofta föremål för bristande förståelse, som

-—- även då den bottnar i okunnighet om orsaken till barnets uppträdande —

bidrar till att göra dess situation svår.

Vid en hörselnedsättning i ungdomsåren försvåras utbildningen och

uppgjorda framtidsplaner måste ofta helt skrinläggas. Komplexbildande

känslor av vanmakt, underlägsenhet och fruktan för framtiden kan uppstå.

Även om yrket inte i och för sig skulle kräva en korrekt hörsel, uppkommer

ändock ofta problem i det dagliga arbetet för vuxna personer

med hörselnedsättning. Kontakten med arbetskamrater samt med över- och

underordnade blir försvårad och kräver från den hörselskadades sida den

yttersta koncentration av uppmärksamheten; missförstånd uppstår lätt

och komplicerar situationen. Även i hemmet och familjelivet ger hörselskadan

kännbara verkningar. Den hörselskadade befinner sig utanför

gemenskapen, känner sig därför lätt kränkt och drar sig tillbaka. Dylika

indirekta och subjektiva verkningar får i många fall betraktas som de

mest allvarliga, då de på ett ingripande sätt berör hela personligheten.

Även för den åldrande människan kan de direkta följderna av inträdande

hörselnedsättning vara svårare än man vanligen förutsätter,

trots att åldringen ur försörjningssynpunkt i regel är mindre beroende

av defekten. Läget kompliceras för åldringen av att han ofta drabbas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 96

även av andra besvär, såsom minskad synförmåga, avtagande rörlighet

eller dylikt.

Ett flertal undersökningar har såväl i Sverige som utomlands företagits

för att söka fastställa hörselskadornas utbredning. De resultat, som framkommit,

har varit mycket skiftande, enär olika undersökningsmetoder

använts samt reella skillnader förefunnits mellan de undersökta grupperna

vad avser förekomsten av hörselnedsättningar. Med ledning av vissa

undersökningar har procenten skolbarn i vårt land med mera betydande

nedsättning av hörseln uppskattats till mellan 3 och 6 procent. Några

undersökningar rörande antalet hörselskadade inom den vuxna befolkningen

har hittills icke företagits i vårt land. Enligt kommittén kan antalet

hörselskadade uppskattas till cirka 100 000. Antalet hörselskadade,

som innehar hörapparat, torde f. n. uppgå till omkring 25 000.

2. Hörselvårdens organisation

Nuvarande förhållanden

Kommittén framhåller, att sjukhusens öronavdelningar och öronspecialisterna

i vårt land liksom i flertalet andra länder väsentligen inriktat

sig på behandling av de akuta öronsjukdomarna, under det att de kroniska

hörselsjukdomarna icke i önskvärd omfattning blivit föremål för omsorg.

Anledningen härtill är främst, att sjukhusen saknat erforderliga resurser

för de hörselvårdande uppgifterna.

Behovet av åtgärder ledde för över tre årtionden sedan till skapandet

av en förening, numera benämnd Hörselfrämjandet, där de hörselskadade

själva och för deras bästa intresserade personer samverkat i en strävan

att motverka hörselnedsättningarna och deras följder. Med stöd av successivt

ökade bidrag från stat och kommun har organisationen kunnat göra

en allt mera betydande insats. Föreningen har f. n. över 7 000 medlemmar

fördelade på 33 lokalavdelningar, sedan en i Malmö fristående förening

för hörselskadade i mars 1954 uppgått i föreningen.

Hörselfrämjandet söker fylla sin uppgift att hjälpa de hörselskadade

genom att bl. a. på skilda sätt sprida upplysning om hörselsjukdomarnas

natur och följder, genom att ge vägledning vid anskaffning av hörapparater

och andra tekniska hjälpmedel och genom att anordna pedagogiska

kurser särskilt i avläsning. Genom föreningsliv, bildningsverksamhet m. m.

söker man i de lokala föreningarna bringa medlemmarna en lättnad i den

isolering, som hörselskadan ofta medför.

Hörselfrämjandets verksamhet ledes av en centralstyrelse. Föreningen

har en byrå i Stockholm, som med stöd av statsanslag bl. a. ombesörjer

hörselundersökningar och utprovning av hörapparater dels i Stockholm och

dels i samarbete med lokalföreningarna och lasarettens öronavdelningar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 90

ute i landet genom utprovningsresor. Sistnämnda verksamhet har under

senare år successivt kommit att mer och mer övertagas av landstingen.

Svenska landstingsförbundet har för sin del anordnat kurser för hörselvårdsassistenter

och landstingens inköpscentral har åtagit sig förmedling

av hörapparater.

Enligt av kommittén inhämtade uppgifter (betänkandet sid. 103—106)

rörande förhållandena vid årsskiftet 1953/54 skulle åtskilliga landsting

och städer utanför landsting antingen ha upprättat hörcentral vid eller

i anslutning till öronavdelningarna vid sjukvårdsanstalterna för bl. a. hörapparatutprovning

eller planera upprättande av sadana centraler. Enligt

vad jag under hand erfarit finnes f. n. hörcentraler upprättade i sjukvårdshuvudmännens

regi inom 13 landsting och 2 städer utanför landsting.

3 landsting och 2 städer ämnar öppna dylika centraler under innevarande

år.

På senare tid har vid vissa sjukhus anordnats audiologiska laboratorier,

vilka förutom forskning även bedriver viss hörselvårdande verksamhet.

Vid karolinska sjukhuset har ett audiologiskt laboratorium existerat

sedan beredskapstidens första år, då de första arbetsuppgifterna byggdes

upp kring hörselmätningar på marinens och luftvärnets lyssnare. Vid

laboratoriet finnes f. n. en överläkare, tillika laborator i klinisk audiologi

vid karolinska institutet, en kurator, en psykologutbildad barnträdgårdslärarinna

samt en sekreterare och en assistent med laboratoriebiträdes

tjänstgöring. Vid laboratoriet har slutligen tjänstgjort flera deltidsanställda

läkare och en deltidsanställd ingenjör, som ansvarat för fortlöpande kontroll

av den befintliga apparaturen. Kostnaderna för personalens avlöning

har huvudsakligen bestritts av enskilda medel.

En genomgående linje i laboratoriets verksamhet har varit att söka

decentralisera arbetsuppgifterna genom undervisning och kursverksamhet.

Såsom ett led i en strävan att decentralisera uppgifterna har bl. a. åtta fortsättningskurser

för lasarettsläkare vid landstingens öronavdelningar genomförts

under hand.

Vid de tre universiteten har en motsvarande utveckling samtidigt skett

i mån av resurser. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har inrättats en

överläkartjänst i audiologi. Planläggningen av Sahlgrenska sjukhusets

audiologiska institution har skett i intimt samarbete med karolinska sjukhusets

audiologiska laboratorium. Även den pågående verksamheten bygger

väsentligen på samma grund.

Det audiologiska laboratoriet vid öronkliniken i Lund har uppbyggts i

samarbete mellan en landstingets hörselcentral för hörselvårdande rutinarbete

— med eu vid karolinska sjukhusets audiologiska laboratorium

utbildad hörselvårdsassistent — och öronklinikens audiologiska forskning

under ledning av klinikens professor med erforderlig assistcns av öronklinikens

olika läkare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

Den audiologiska verksamheten vid öronkliniken i Uppsala är i princip

uPPbyggd på samma sätt som i Lund. Genom samarbete mellan en av

öronklinikens docenter samt en laborator från statens institut för folkhälsan,

vilken har sin verksamhet förlagd till Uppsala, har flygteknisk

forskning med tillämpning på det audiologiska området här kommit i

förgrunden.

Kommittén

Kommittén finner det naturligt, att den hörselvårdande verksamheten

anslutes till den befintliga sjukvårdsorganisationen, till öronavdelningarna

vid landstingens och städernas sjukvårdsanstalter. I en fullt utbyggd

hörselvård bör enligt kommitténs mening hörcentraler finnas vid eller

i anslutning till länslasarettens öronavdelningar samt öronavdelningar i

de större städerna.

Hörcentralens verksamhet bör ledas av en öronläkare med audiologisk utbildning

och erfarenhet. Vid sin sida bör öronläkaren ha en utbildad hörselvårdsassistent

samt — åtminstone inom större upptagningsområden — en

social kurator med särskild utbildning. Därutöver erfordras biträden för

hörselmätning och erforderligt kontorsarbete. Hörcentralens uppgifter bör

avse såväl öppen som sluten hörselvård.

Till den öppna hörselvården räknar kommittén i främsta rummet mottagning

för hörselkontroll, hörselmätning och apparattilldelning. Kommittén

räknar vidare hit arbetet med att spåra upp och kontrollera barn

i förskoleåldern med hörselnedsättningar samt hörselkontroll i skolorna.

En annan viktig uppgift för den öppna hörselvården är att i samarbete

med vederbörande företag resp. där anställd medicinsk personal söka

åvägabringa förebyggande åtgärder mot yrkesdövheten, såsom att genom

byggnadstekniska och andra föranstaltningar förhindra onödigt buller i

arbetslokalerna och att genom individuella hörselskydd eliminera riskerna

för skador av yrkesbuller.

Kontakt bör etableras med arbetsförmedlingsorganen, särskilt arbetsvärds-

och yrkesvägledningsexpeditionerna, i syfte att underlätta yrkesutbildning

och arbetsanskaffning för de hörselskadade, som är i behov av

samhällets stöd för detta. Från hörcentralen bör vidare kontakt och samarbete

sökas och uppehållas med tjänsteläkare, distriktssköterskor och

kommunala myndigheter.

Genom föredrag, tidnings- och tidskriftsartiklar samt på andra sätt bör

representanterna för hörselvården söka såväl hos allmänheten som hos

arbetsgivare och myndigheter lämna sakkunnig upplysning om hörselnedsättningarna,

deras verkningar och möjligheterna till förebyggande och

botande därav.

Den slutna hörselvården torde främst böra omfatta medicinsk behandling

a\ hörselsjukdomarna, framför allt sadana sjukdomar hos barn och ung
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

dom. Dit bör vidare räknas utredningar av hörselnedsättningar, särskilt

snabbt fortskridande sådana och därav betingade åtgärder av medicinsk

natur. I fall där svårigheter föreligger att på vanlig väg finna lämplig

hörapparat, bör möjlighet finnas till intagning samt kontroll och eventuell

träning och anpassning att lyssna med sådan apparat.

Då behoven i skilda avseenden kan komma att ställa sig olika, är det

icke nödvändigt, att verksamheten lägges upp likartat över hela landet.

Det torde också kunna anses lämpligt, att man särskilt till en början söker

sig fram med delvis olika arbetsformer.

Kommittén räknar med en medverkan från landstingsförbundets sida

att få verksamheten införd inom samtliga landstingsområden. Inhämtade

uppgifter från städerna utanför landstingen har givit vid handen, att en

motsvarande utveckling där är att förvänta.

Enligt kommitténs uppfattning är det nödvändigt, att de blivande hörselvårdsassistenterna

erhåller en grundlig teoretisk-praktisk utbildning. I

landstingsförbundets regi har tidigare anordnats tre kurser för utbildning

av hörselvårdsassistenter. Kurserna har varit förlagda till karolinska sjukhuset,

där de praktiska övningarna samt flertalet föreläsningar hållits,

samt till Manilla dövstumsskola och tekniska högskolan. Kursplan skall

underställas medicinalstyrelsen för godkännande. Enligt vad kommittén

inhämtat har landstingsförbundet för avsikt att på egen bekostnad anordna

de ytterligare kurser, som kan komina att fordras för att tillgodose

det ständigt ökade behovet av hörselvårdsassistenter, samt att därvid efter

särskild överenskommelse mottaga deltagare från de städer, vilka önskar

få hörselvårdsassistenter utbildade. Förbundet avser vidare att under samma

betingelser anordna repetitions- och fortbildningskurser för tjänstgörande

hörselvårdsassistenter samt att genom cirkulär till dessa fortlöpande

hålla dem underrättade om utvecklingen inom området. Kommittén

har under sådana förhållanden ingen anledning framlägga förslag

till åtgärder från statsmakternas sida.

De hörselskadade kan enligt kommittén ofta inte bli tillfredsställande

behandlade med den nuvarande sjukvårdsorganisationens resurser. Man kan

nämligen inte nå önskad effekt, så länge mottagning och undersökning har

poliklinikkaraktär. Efter ingående överväganden har kommittén därför

funnit, att den effektivaste åtgärden till förbättrad behandling av de hörselskadade

i vårt land är inrättande av en central institution för dövhetens

bekämpande. Institutionen bör få karaktären av två med varandra intimt

samarbetande enheter, den ena avseende forskning och den andra avseende

undersökning och vård. Den sistnämnda skall tillgodose de vårdsökandes

behov så långt sig göra låter.

Institutionens medicinska del föreslås i princip bli uppbyggd av tre a\- delningar, eu mottagande avdelning, eu vårdavdelning och eu kirurgisk

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 96

avdelning. Gemensamt för den mottagande avdelningen och vårdavdelningen

föreslås en enhet för audiologisk behandling och pedagogisk träning.

Vid den mottagande avdelningen tänkes för undersökning, utredning och

hörselprövning skola företrädesvis mottagas fall med permanenta och

höggradiga hörselskador. Ett mycket stort latent behov av ingående hörselutredningar

föreligger inom snart sagt alla samhällskategorier i stad som

pa landsbygd. Institutionen kan därför räkna med en stor mängd undersökningar,

åtminstone under första tiden av verksamheten.

Vårdavdelningen avses dels för allvarligare observationsfall, dels för

patienter från landsorten, som måste vara tillgängliga under några dagar

för annan utredning, undersökning eller behandling''. En avsevärd del av

den sistnämnda gruppen kommer att utgöras av sådana fall, där tilldelning

av hörapparat och inträning av denna är förenad med avsevärda svårigheter,

och där man får beräkna en vårdtid av ett par dagar till några

veckor. Denna avdelning erhåller till en mindre del karaktär av invärtes

medicinsk vårdavdelning, medan den till större delen får karaktären av

B-avdelning.

En kirurgisk avdelning inrättas för patienter, som bedömes tillgängliga

för operativ behandling främst otoscleros- och mellanöronkirurgifall. Inom

en snar framtid kan man vidare räkna med, att en mångfald andra fall av

hörselskador kommer att kunna effektivt behandlas genom kirurgiska

ingrepp. För operation vid institutionen bör komma i fråga endast sådana

fall, som bedömes vara särartade eller komplicerade, eller där man genom

kirurgiska ingrepp och efterföljande observation kan vinna erfarenheter

för förbättring av gängse teknik.

På kommitténs hemställan har byggnadsstyrelsen verkställt en preliminär

utredning om behovet av erforderliga byggnader. I samband därmed har

någon beräkning av byggnadskostnaderna icke lämnats och dessa har icke

heller av kommittén uppskattats. Kostnaderna för inventarier och utrustning,

som är summariskt beräknade, uppskattas av kommittén till

774 000 kronor.

De årliga utgifterna för löner samt för omkostnader och materiel har

upptagits till cirka 632 000 resp. 200 000 kronor.

Yttranden

I remissyttrandena har allmänt understrukits vikten av att den hörselvårdande

verksamheten ytterligare utbygges och intensifieras.

Förslaget om den lokala hörsel vår dens organisation har

ansetts ligga i linje med den utveckling, som ägt rum under senare år, och

har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter.

Av vad därvid yttrats må följande redovisas.

Medicinalstyrelsen framhåller, att den i annat sammanhang föreslagit

anordnandet av lasarettsanslutna rehabiliteringscentraler, vid vilka bland

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

annat skall finnas psykiater, talpedagog, arbetsterapeut och arbetsmarknadsexpertis.

Mellan dessa och de av kommittén föreslagna hörcentralerna

vid respektive sjukhus bör ett intimt samarbete äga rum. Då det galler

hörselskadade, som bör omskolas eller som är psykiskt påverkade, torde

vissa uppgifter som testning, yrkesrådgivning och eventuell omskolning

helt kunna övertagas av nämnda rehabiliteringscentraler.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför:

När det gäller den lokala hörselvården har kommittén uttalat sig för att

denna bör anslutas till sjukvårdsorganisationen och att sålunda landsting

och städer utanför landsting böra bli huvudmän för densamma. Kommitténs

förslag härutinnan ansluter sig nära till den utveckling, som under

senare år — delvis under förbundsstyrelsens medverkan — ägt rum och

varigenom ett ej så litet antal hörcentraler anordnats vid lasarettens öronavdelningar.

Erfarenheterna från dessa centralers verksamhet har enligt

styrelsens mening givit belägg för lämpligheten av den föreslagna, organisationsformen.

Självfallet bör vid organisationens detaljutformning frihet

lämnas landstingen att anpassa denna efter de lokala förhållandena i de

skilda områdena.

Gotlands låns landstings förvaltningsutskott yttrar, att anordnandet av

hörcentraler förlagda till lasarettens öronavdelningar synes vara en naturlig

lösning för erhållande av en fastare organisation med möjligheter att kontinuerligt

ombesörja hörselvården.

Frågan om utbildning av hörselvår dsassistenter hai

närmare berörts endast i ett par yttranden. Landstingsförbundets styrelse

erinrar om, att den i samråd med kommittén tagit initiativ till utbildning

av hörselvårdsassistenter till hörcentralerna. Tre utbildningskurser har redan

hållits, och de som genomgått dessa är nu placerade vid olika hörselvårdande

institutioner. Ytterligare kurser torde bli erforderliga, därest kommitténs

förslag realiseras. Styrelsen är för sin del beredd att medverka till

anordnandet av dylika kurser även i fortsättningen. Hörselfrämjandet anser

att tiden till praktiska övningar bör vara längre.

Vad angår den centrala institutionen har förslaget härom tillstyrkts

endast av kommerskollegium, Hörselfrämjandet samt förvaltningsutskotten

inom två landsting.

Hörselfrämjandet yttrar, att det intima samarbete mellan alla teoretiskt

och praktiskt arbetande krafter, som förslaget innebär, är den viktigaste

förutsättningen för att hörselvården skall nå högsta möjliga effektivitet.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott ansluter sig till kommitténs

förslag. Utskottet utgår ifrån, att den centrala institutionen skall utgöra

ett komplement till hörcentralerna och landstingens övriga audiologiska

verksamhet och att dess klientel huvudsakligen skall utgöras av remissfall

från hörcentralerna. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott,

som åberopar vad styrelsen för landstingets hörselskola anfört, framhåller,

att möjligheter bör skapas för tillvaratagande av alla rön och er
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

farenheter och därmed även möjlighet till en högkvalificerad specialistvård.

De flesta remissmyndigheter, som berört denna fråga, har emellertid ansett,

att man i första hand bör utbygga befintliga kliniker och sjukvårdsinrättningar.

Därvid har i åtskilliga yttranden framhållits önskvärdheten

av en förstärkning av det audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset.

Statskontoret påpekar, att förslaget utmärkes av stor ofullständighet i

avseende å kostnadskalkylerna. Ej heller har byggnadsplatsen definitivt

bestämts. Ämbetsverket anser att det icke kan komma ifråga att uppföra

en så kostnadskrävande anläggning. Enbart de årliga avlöningskostnaderna

för den redovisade personalen skulle komma att uppgå till drygt

630 000 kronor. En allmän översyn av förslaget i syfte att nedbringa driftkostnaderna

synes ofrånkomlig. I avseende å institutionens förläggning

framhålles särskilt angelägenheten av att den anslutes till något befintligt

kroppssjukhus.

Medicinalstyrelsen betecknar den föreslagna institutionen som ett storstilat

framtidsprojekt men är ej beredd att nu föreslå dess realiserande.

Alltför manga andra uppgifter inom svensk hälso- och sjukvård, många av

trängande natur, anmäler sig dessförinnan. Med hänsyn även till att de

teoretiska institutioner, som av kommittén föreslagits skall ingå i forskningsavdelningen,

i stort sett redan finnes eller inom snar framtid kommer

att tillskapas vid karolinska sjukhuset, torde de uppgifter, som skulle åvila

den centrala institutionen, under den närmaste framtiden kunna fullgöras

av det vid nyssnämnda sjukhus belägna audiologiska laboratoriet och av

de olika universitetsklinikerna i landet. Styrelsen förordar, att det audiologiska

laboratoriet erhåller uppgiften att övervaka hörselvården och taga

erforderliga initiativ för dess utveckling, samt anser, att en viss utökningav

laboratoriets personal är nödvändig, främst med en öronläkare och en

fysikei (elektrotekniker). Skolöverstyrelsen anser, att erfarenheterna av

verksamheten vid de föreslagna hörcentralerna bör föreligga, innan ställning

tages till behovet av en central institution. Det synes naturligt att en utför

ändamalet av karolinska sjukhusets fackavdelning i första

hand överväges. Universitetskanslern framhåller, att samtliga av honom

horda myndigheter ansett det önskvärt, att nuvarande centra för undervisning

och forskning inom otologi vid de medicinska lärosätena i första

hand upprustas för att kunna leda den kliniska och vetenskapliga utvecklingen

inom området. I likhet med medicinska faktulteten i Göteborg och

lärarkollegiet vid karolinska institutet anser universitetskanslern, att möjligheterna

att utbygga det audiologiska laboratoriet vid institutet bör övervägas.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anför bl a.:

Sedan flera år arbetar inom institutets otiatriska klinik vid karolinska

sjukhuset ett audiologiskt laboratorium, vars föreståndare har laborators

ställning. Detta laboratorium har hitintills trots bristfälligt lokalutrymme

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

och otillfredsställande personalutrustning varit den ledande kraften i kampen

mot dövheten. Genom initiativ från laboratoriet har den av kommittén

föreslagna decentraliseringen av hörselvården till olika hörcentraler i landet

redan organiserats på ett flertal platser. Ett flertal hörselpedagogiska

kurser samt utbildningsverksamhet för hörselvårdsassistenter har framgångsrikt

organiserats vid laboratoriet varjämte en stor del av de svenska

öronläkarna därstädes erhållit utbildning i modern audiologi.

Den kirurgiska delen i det föreslagna centralinstitutets verksamhet har

varit förlagd till den otiatriska moderkliniken, som sedan många år tillbaka

har all den moderna specialutrustning, som erfordras för hörselförbättrande

kirurgi. Även om det föreslagna centralinstitutet kommer till stand, kommer

denna verksamhet att fortsätta, varigenom även på detta område en

onödig och kostsam dubblering skulle etableras.

Kollegiet, som har en varm förståelse för de dövas problem men som

anser sig av tyngande skäl tvunget att avstyrka förslaget om en central

institution, vill i stället föreslå, att en utredning om möjligheten av en utvidgning

och upprustning av det audiologiska laboratoriet vid öronkliniken

snarast möjligt kommer till stånd. Kollegiet är övertygat om att för en

bråkdel av kostnaden för ett centralinstitut såväl laboratoriets sjukvårdande

som vetenskapliga uppgifter kunna få stora möjligheter att inom en

snar framtid göra sig gällande i kampen mot dövheten. Utredningen bör

även inbegripa upprustning av samtliga audiologiska centra vid universitetsklinikerna,

även om kollegiet föreslår audiologiska laboratoriet i Stockholm

som den samordnande centralen.

Tekniska högskolans i Stockholm kollegienämnd framhåller, att ett tekniskt

utvecklingsarbete inom hithörande områden måste bedrivas vid tekniska

högskolan, även om den verksamhet som sammanhänger med undersökning

av patienter m. m. förlägges till den hörselvårdande institutionen.

Innan de föreslagna laboratorierna inrättas bör utredas vilka forskningsuppgifter,

som närmast bör ankomma på högskolan och vilka som bör

handhas av den hörselvårdande institutionen. Styrelsen för svenska landstingsförbundet

anser, att ytterligare erfarenheter i hithörande frågor bör

vinnas, innan det föreslagna institutet kommer till stånd. I avvaktan härpå

finner styrelsen det motiverat, att större anslag och tekniska resurser ställes

till förfogande för den teoretiska och kliniska forskningen på detta betydelsefulla

område. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation avstyrker den föreslagna

centrala institutionen och föreslår istället, att de medicinska högskolorna

och de därmed samverkande sjukvårdsinrättningarna förses med

tillräckliga personella och materiella resurser för forskning på området.

Svenska otolaryngologförbundet påpekar, att behovet av en central institution

för vissa fall, som t. ex. kräver kirurgisk behandling eller fordrar speciell

apparatur för diagnostik, torde vara mycket ringa, eftersom flera öronkliniker

redan är komplett utrustade härför och ytterligare avdelningar

inom snar framtid kommer alt utbyggas. Man bör redan nu undersöka

möjligheten av eu ytterligare utbyggnad av det audiologiska laboratoriet

vid karolinska sjukhuset. För rimliga kostnader och inom snar framtid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 96

bör detta laboratorium kunna fylla de flesta av de uppgifter, som i betänkandet

föreslås förlagda till det s. k. centrala hörselinstitutet. Även i yttranden

från två landsting och Stockholms stads sjukhusdirektion påyrkas en

förstärkning av det audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset.

Departementschefen

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har hittills icke några mera

exakta beräkningar verkställts rörande hörselskadornas utbredning i vårt

land. Enligt vad kommittén uppgivit kan antalet hörselskadade uppskattas

till omkring 100 000. Det är icke osannolikt, att antalet i verkligheten är

större.

Kommittén har enligt min mening lämnat en mycket belysande översikt

över hörselskadornas verkningar i skilda avseenden. Av denna framgår

bl. a., att arten och graden av en hörselskada liksom sättet och tiden för

dennas uppkomst är av stor betydelse för verkningarnas natur och omfattning.

En allvarlig hörselskada kan menligt inverka på individens möjligheter

till utbildning och deltagande i arbetslivet samt på hela hans personlighetsutveckling.

Den hörselskadades svårigheter att nå språklig kontakt

med andra misstolkas ofta och kan stundom uppfattas som intellektuell

underlägsenhet. Omgivningens bristande förståelse för hörseldefekten medför

icke sällan, att den hörselskadade undviker umgänge. Känslan av isolering

förstärkes härigenom och kan ge anledning till psykiska depressionstillstånd.

Från samhällsekonomisk synpunkt innebär förekomsten av hörselskador

givetvis minskade insatser i produktionslivet.

För att förebygga och bota hörselskadorna samt för att mildra deras

sociala och psykiska verkningar kräves åtgärder främst av medicinsk, teknisk,

pedagogisk och social art. På grund av snabba framsteg inom berörda

områden har under senare år kampen mot dövheten kunnat föras med

allt större framgång. Jag delar dock kommitténs uppfattning, att ett starkt

behov av en effektivare hörselvård föreligger. Vid remissbehandlingen har

denna uppfattning också vunnit allmän anslutning.

En effektivisering av den hörselvårdande verksamheten lär icke kunna

ernås utan ökade insatser från det allmännas sida. Kommittén har för sin

del ansett det naturligt, att den lokala hörselvården anslutes till den befintliga

sjukvårdsorganisationen under landstingskommunalt huvudmannaskap.

I en fullt utbyggd hörselvårdsorganisation bör enligt kommittén finnas

hörcentraler vid eller i anslutning till öronavdelningarna vid landstingens

och städernas sjukvårdsanstalter. Hörcentralernas verksamhet bör

avse såväl öppen som sluten vård. Till den öppna vården räknar kommittén

främst mottagning för hörselkontroll, hörselmätning och apparattilldelning

samt till den slutna vården främst medicinsk behandling av hörselsjukdomarna.

Verksamheten vid hörcentralerna föreslås skola ledas av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

öronläkare med audiologisk utbildning och erfarenhet med biträde av för

verksamheten särskilt utbildad personal.

I likhet med i ärendet hörda myndigheter ansluter jag mig i huvudsak

till kommitténs förslag om den lokala hörselvårdens organisation. Landsting

och städer utanför landsting — i den fortsatta framställningen innefattas

nämnda städer i begreppet landsting, där ej annat angives — har

redan tagit sig an en icke ringa del av hörselvården. Enligt vad jag erfarit

har i sjukvårdshuvudmännens regi redan inrättats 15 hörcentraler och ytterligare

5 centraler torde tillkomma under innevarande år. Att utbyggnaden

av hörcentraler i landstingens regi hittills skett i ganska begränsad omfattning

torde främst ha bottnat i ovisshet om statsmakternas inställning

till organisationens utformning samt var ansvaret på olika plan för hörselvården

skall ligga. En förutsättning för en mera planmässigt utbyggd hörselvård

torde därför vara, att statsmakterna tager ställning till, hur hörselvården

lämpligen bör organiseras och vem som skall ha ansvaret för densamma.

I likhet med kommittén förordar jag, att jämväl den öppna hörselvården

anslutes till den befintliga landstingskommunal sjukvårdsorganisationen.

Jag utgår från, att ett dylikt ställningstagande från statsmakternas

sida i förening med en väsentligt utvidgad statsbidragsgivning till anskaffande

av hörapparater, till vilken fråga jag återkommer i det följande,

skall medverka till att hörcentraler upprättas inom samtliga sjukvårdsområden

inom en snar framtid. I anledning av vad landstingsförbundets styrelse

anfört därom vill jag uttala, att huvudmännen självfallet bör lämnas frihet

att anpassa organisationens detaljutformning efter de lokala förhållandena.

Landstingsförbundets styrelse har förklarat sig villig att anordna de kurser,

som erfordras för att tillgodose behovet av utbildning och fortbildning

av hörselvårdsassistenter. Styrelsen har vidare förklarat sig villig dels att

efter särskild överenskommelse mottaga deltagare till dessa kurser även från

städer, som önskar få dylik personal utbildad, och dels att genom cirkulär

till hörselvårdsassistenterna fortlöpande hålla dessa underrättade om utvecklingen

inom området. Under sådana förhållanden och då medicinalstyrelsen

avses skola fastställa plan för ifrågavarande kurser, finner jag i

likhet med kommittén icke påkallat att föreslå särskilda åtgärder från statsmakternas

sida i fråga om denna kursverksamhet.

Om jag sålunda anser mig kunna godtaga kommitténs förslag i avseende

på den lokala hörselvården, är jag däremot icke beredd att förorda tillskapandet

av en central institution av den karaktär och omfattning, som

kommittén föreslagit. De uppgifter, som tankes skola åvila den centrala

institutionen, torde nämligen kunna fullgöras av det vid karolinska sjukhuset

belägna audiologiska laboratoriet samt övriga centra för undervisning

och forskning inom otologi vid de medicinska lärosätena. En förutsättning

härför synes dock vara, att dessa centra erhåller ökade perso
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

nella och materiella resurser, varvid i första hand en upprustning av det

audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset bör ifrågakomma.

Sistnämnda laboratorium har hittills trots begränsade resurser gjort

betydande insatser på hörselvårdens område. Utbyggnaden av hörcentraler

har skett i intimt samarbete med laboratoriet, vilket även bedriver en omfattande

utbildningsverksamhet för läkare och hörselvårdsassistenter. Det

synes mig i hög grad angeläget, att denna verksamhet kan ytterligare intensifieras.

Enligt vad jag under hand inhämtat är detta emellertid icke

möjligt, därest icke viss personalförstärkning erhålles. I första hand erfordras

tillgång till en utbildningstjänst för läkare. Avsaknaden av en dylik

befattning försvårar f. n. i hög grad utbyggnaden av den lokala hörselvården.

Då jag finner det synnerligen önskvärt att tillskapa förbättrade utbildningsmöjligheter

för läkare inom audiologien, anser jag mig böra förorda

inrättande vid laboratoriet av en förste underläkartjänst fr. o. m. nästa

budgetår. Kostnaden härför, 21 924 kronor, torde böra bestridas från den

under karolinska sjukhusets avlöningsanslag upptagna anslagsposten till

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Denna anslagspost, som är av

förslagsanslags natur, har i årets statsverksproposition föreslagits uppförd

med i runt tal 14 miljoner kronor. Någon ändring i förslaget till avlöningsstat

för karolinska sjukhuset torde icke vara påkallad.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

ville föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för hörselvårdens framtida

organisation, vilka angivits i det föregående.

3. Bidrag till anskaffande och drift av hörapparater

Nuvarande förhållanden

Under elfte huvudtiteln finnes upptaget ett anslag till anskaffande och

drift av hörapparater, vilket för innevarande budgetår uppförts med 110 000

kronor. Enligt gällande bestämmelser må bidrag till anskaffande av hörapparat

utgå till person, som av öronläkare förklaras vara för sitt arbete

i behov av hörapparat, och vilken med hänsyn till sin ekonomiska ställning

kan antagas icke vara i stånd att utan bidrag skaffa sig sådan apparat. Såsom

villkor gäller vidare, att apparaten utprovats genom av Hörselfrämjandet

eller av landsting eller stad utanför landsting anställd befattningshavare,

vilken i enlighet med av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter

erhållit för ändamålet erforderlig utbildning. Bidrag till anskaffande av

apparat må i regel utgå med högst två tredjedelar av kostnaden för den

prisbilligaste apparat, som prövats vara ur förstärkningssynpunkt tillfredsställande.

Bidrag till kostnaderna för drift av hörapparat må utgå med

högst 100 kronor för år.

Bidrag har hittills icke lämnats till personer över pensionsåldern och

mera sällan till personer över 60 år. Inte heller har ur nämnda anslag be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

viljats bidrag åt hörselskadade barn och ungdomar. Endast i sällsynta fall

har bidrag med två tredjedelar av apparatkostnaden utgått. Som regel har

en begränsning till halva apparatpriset eller lägre belopp måst ske. Bestämmelsen

om bidrag till drift av hörapparat har icke kunnat tillämpas, då anslaget

icke ansetts tåla den belastning, som utanordnande av driftbidrag

skulle innebära.

Utom läkarutlåtande och apparatprovning med angivande av höravstånd

utan och med hörapparat samt bästa apparattyp i det individuella fallet erfordras

för bedömning av frågan om statsbidrag en redogörelse för sökandens

ekonomiska förhållanden med bestyrkt uppgift ur senaste inkomstlängden

på det till statlig inkomstskatt taxerade beloppet. Den övre gränsen

för beviljande av bidrag utgör f. n. för ensam person 5 500 kronor i taxerad

inkomst, för makar 7 000 kronor; därutöver tillägges för vart tillkommande

barn respektive 600, 500, 400 och 300 kronor. Förtidspensionerade, för varaktig

försörjning omhändertagna personer samt utländska medborgare kan

som regel icke erhålla bidrag.

Från allmänna arvsfonden har åren 1949, 1951 och 1954 beviljats sammanlagt

(90 000 + 100 000 + 50 000) 240 000 kronor till hörapparater för

barn och ungdom. Medlen skall i första hand disponeras för inköp och drift

av apparater avsedda för träningsändamål och därefter för inköp och drift

av apparater att tilldelas barn och ungdom. Den övervägande delen av de

anvisade medlen är förbrukade.

Tillverkningen av hörapparater sker främst i monteringsfabriker i USA,

England, Tyskland, Schweiz, Holland och Danmark m. fl. länder. Apparaterna

sätts samman av delar, fabricerade i USA, England, Danmark och

Tyskland. Praktiskt taget alla apparater, som försäljs i vårt land, är av utländskt

ursprung. I ett par fall sker montering av hörapparater inom landet,

men härvid är flertalet delar importerade. För närvarande säljes inom

landet ett 40-tal olika apparattyper av cirka 15—20 olika firmor. En del av

firmorna har en relativt obetydlig försäljning. I vissa fall är hörapparatförsäljningen

en obetydlig detalj i företagets verksamhet. Jämte kompletta

hörapparater importeras apparatdelar för montering av apparater samt

reservdelar för service och reparationer.

Även de för driften av hörapparaterna specialtillverkade batterierna importeras

från utlandet, främst från England, Danmark och USA. Då apparattyperna

är byggda för olika spänningar, och då vidare en del apparater

har inbyggda och andra lösa batterier, tillhandahålles i handeln ett stort

sortiment olika batterier.

Sedan några år tillbaka har i USA gjorts försök att ersätta förstärkarröret

i hörapparaten med en s. k. transistor. Transistorn, som består av ett

mycket litet stycke av metallen germanium, knappt ett par millimeter i fyrkant,

är ett förstärkningselement, som redan ersatt elektronrören inom

skilda områden av förstärkningstekniken, och som väntas komma att öppna

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 96

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

nya och hittills icke anade framtidsmöjligheter inom ett flertal användningsområden.

Bland fördelarna med transistorn må nämnas, att den är

mindre utrymmeskrävande än rören, varför apparaten kan göras mindre.

Den främsta vinsten med transistorn är emellertid, att den endast fordrar

ett batteri med mycket låg strömförbrukning. Driftkostnaden blir därför

avsevärt mycket lägre än i den rörförstärkta apparaten. Ett flertal hörapparatfabrikat

har redan försetts med transistorer. Priserna på dessa apparater

är dock ännu relativt höga. Problemet om massproduktion av den

viktiga artikeln anses dock snart kunna lösas.

Av ett beräknat antal om hundratusen personer i vårt land, vilka anses

lida av allvarligt nedsatt hörsel, torde omkring 25 000 använda hörapparat.

Uppskattningsvis kan den årliga försäljningen anges till 6 000—8 000 apparater.

Försäljningen har särskilt under de allra senaste åren ökat med

ökad insikt bland allmänheten om apparaternas värde.

Rörande prissättningen av hörapparater har kommittén lämnat följande

redogörelse:

Utvecklingen vad rör priserna på hörapparater under den tid dessa försålts

i våld land måste med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen här

samt den internationella prissättningen på hörapparater i stort sett sägas

ha varit tillfredsställande. Trots att den tekniska utvecklingen medfört,

att marknaden i fortlöpande följd tillförts allt bättre modeller, såväl vad

gällei den akustiska kvaliteten som det mekaniska utförandet, har priserna

successivt kunnat nedbringas.

Enligt uppgifter från Hörselfrämjandet hade föreningen i januari 1954 ett

fyrtiotal hörapparater från ett tiotal firmor prisnoterade. För rörförstärkta

apparater varierade priserna mellan högst 492 och lägst 250 kronor med ett

genomsnittspris av ungefär 340 kronor för luftledningsapparat. Hörselfrämjandets

priser å tre hörapparater inköpta genom landstingens inköpscentral

utgjorde samtidigt respektive 310, 310 och 300 kronor. För entransistorapparater,

av vilka fyra apparater funnos med å noteringen, varierade priserna

mellan högst 550 och lägst 435 kronor, och för tre alltransistorapparater

mellan högst 950 och lägst 785 kronor.

Landstingens inköpscentral noterade samtidigt priser mellan högst 245

och lägst 169 kronor å sex kvalitativt mycket tillfredsställande rörförstärkta

apparater. Skillnaderna i pris mellan de i inköpscentralens lista upptagna

apparaterna och övriga är högst väsentliga. Återförsäljarrabatten bortfaller

här, och köparen behöver inte svara för kostnaderna i distributionsledet.

Den hörselskadades utgifter för bruket av hörapparat är inte bara beroende

av engångskostnaden för apparaten utan också och i högre grad av

kostnaderna för batterier och service. De årliga batteriutgifterna kan uppgå

till 150—200 kronor för en person, som ständigt måste använda sin hörapparat.

I genomsnitt kan kostnaden uppskattas till 75—100 kronor per år.

Härtill kommer reparationskostnaden. De nyare apparattyperna är visserligen

driftsäkra, men förslitningen av delarna, olyckshändelser och andra

förhallanden skapar ändå ett visst behov av reparationer och översyn.

Batterier tillhandahålles av hörapparatfirmorna och deras återförsäljare

samt hos vissa radiohandlare och specialoptiker. Därjämte försäljes batterier

genom landstingens inköpscentral på flertalet av landstingens sjukhus.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Under senare år har svenska landstingsförbundets inköpscentral startat

en hörapparatförsäljning med den engelska Medresco (Standard)-apparaten

jämte vissa andra märken, vilka kunnat säljas till de hörselskadade till

mycket förmånliga priser. För närvarande är inköpscentralens huvudlinje

att sluta fördelaktiga avtal med olika generalagenturer i Sverige. Varje avslut

föregås av noggranna prov och inköpscentralen konsulterar ett särskilt

råd innan beslut fattas. De olika landstingen håller små baslager av hörapparater

och allt eftersom apparaterna försäljs, sker påfyllning av lagret

i regel från firmorna via inköpscentralen. Inköpscentralen har hittills funnit

det förmånligast att generalagenten fått förbinda sig att svara för service

av sina apparater.

Kommittén

Kommittén erinrar om, att de grupper av vårt folk, vilka f. n. icke kan

komma i åtnjutande av det statliga bidraget till anskaffande av hörapparater,

är dels barn och ungdom, åldringar, förtidspensionerade och vissa andra

mindre grupper, dels alla personer, som enligt för bidragets beviljande tilllämpad

praxis med hänsyn till sin ekonomiska ställning antages vara i

stånd att utan bidrag förskaffa sig sådan apparat. Vad först gäller barn och

och ungdom, torde det inte kunna råda någon tvekan om, att dessa grupper

mer än några andra bör tillgodoses. I fråga om åldringar föreligger den

särskilda omständigheten, att eftersom förekomsten av hörselnedsättningar

ökar med tilltagande ålder, behovet av hörapparater och därmed medel

till bidrag i denna grupp är mycket stort. Fn äldre person är ur försörjningssynpunkt

i regel mindre än en yngre beroende av hörseldefekten. Denna

kan dock medföra stora svårigheter, särskilt i de fall, där läget kompliceras

av andra besvär såsom minskad synförmåga eller avtagande rörlighet. Kommittén

kan för sin del icke tillstyrka, att ifrågavarande grupp i fortsättningen

ställes utan möjlighet att med statens stöd erhålla hörapparat. Kommitténs

inställning är densamma beträffande förtidspensionerade och andra

f. n. särskilt undantagna grupper. Kommittén har slutligen kommit till den

uppfattningen, att en ekonomisk behovsprövning icke bör tillämpas vid bedömningen

av frågan om en hörselskadad persons rätt till bidrag till hörapparat.

Kommitténs förslag innebär sålunda, att varje svensk medborgare,

som på grund av allvarlig hörselnedsättning behöver hörapparat, skall kunna

erhålla statsbidrag till anskaffande av apparat.

Bidrag utgår f. n. med högst två tredjedelar av kostnaderna för den prisbilligaste

apparat, som prövats ur förstärkningssynpunkt tillfredsställande.

Enligt detta bidragssystem har den hörselskadade sålunda att själv svara

för lägst en tredjedel av apparatkostnaden. Kommittén finner övervägande

skäl tala för att också i fortsättningen bidragsbeloppet begränsas, och att

den hörselskadade blir skyldig att bidraga med viss del av kostnaden. Denna

del bör emellertid enligt kommitténs mening fastställas till omkring en

tredjedel av kostnaden och utgöras av en fast avgift lika för alla.

Med rådande prissättning på hörapparater beräknar kommittén, att kva
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

litativt goda rörförstärkta apparater genom landstingens inköpscentral skall

kunna erhållas till ett pris av omkring 150 kronor per styck. Den fasta avgiften

för den hörselskadade bör då fastställas till 50 kronor, oberoende av

vilken apparat, som vid tilldelningen befinnes mest lämplig för honom.

En särställning vad avser bidrag till hörapparater bör ges barn och ungdom.

Som ett oundgängligt hjälpmedel för barnet att på bästa sätt tillgodogöra

sig skolans undervisning bör hörapparaten helt bekostas av statsmedel.

För budgetåret 1955/56 beräknar kommittén ett bidragsbehov till 7 500

apparater och i enlighet härmed ett medelsbehov om 750 000 kronor. En

fortsatt prisreducering kan komma att minska medelsbehovet.

Kommittén förordar, att hörapparat, som erhållits med statsbidrag, efter

förslitning får utbytas mot ny apparat, och att därvid samma ekonomiska

grunder tillämpas som vid första tilldelningen. En utbytesavgift av samma

storlek som grundavgiften vid första tilldelningen bör sålunda uttagas och

den förslitna apparaten lämnas tillbaka. Utbytesavgiften torde utgöra en

säker garanti mot okynnesbyten. Utbyte bör såsom regel få ske först åtta

år efter det apparaten erhållits. Kommittén avser, att dylikt utbyte skall

medgivas endast under förutsättning, att apparatens ljudförstärkande funktion

prövats icke längre vara tillfredsställande. Vederbörande organ bör

emellertid äga möjlighet medgiva undantag från regeln i fall, där särskilda

skäl föreligger. Utbyte bör icke medgivas, därest mindre än fyra år förflutit

från den tidpunkt, då apparaten beviljades. I fall då apparat blivit stulen

och i liknande fall torde ny apparat böra tilldelas vederbörande oberoende

av den tid som förflutit från den tidigare tilldelningen. Kommittén föreslår,

att det överlåtes åt vederbörande tjänsteläkare vid hörcentralen att

utan närmare formulerade bestämmelser avgöra, huruvida hörselnedsättningen

och övriga föreliggande omständigheter motiverar beviljande av

hörapparat.

Enligt kommitténs mening kan den tekniska utvecklingen väntas medföra

möjligheter att högst väsentligt nedbringa kostnaderna för driften av

hörapparat. Det är därför enligt kommittén mycket vanskligt att taga ställning

till frågan om den lämpliga bidragsgivningen till hörapparatdriften.

I överensstämmelse med förslaget om bidrag för anskaffande av hörapparat

föreslår emellertid kommittén, att bidrag till hörapparatdriften beviljas

utan behovsprövning med högst hälften av vederbörligen styrkta utgifter

för batterier, dock högst 50 kronor per år. För budgetåret 1955/56 beräknar

kommittén härför ett medelsbehov om 600 000 kronor. Kommittén räknar

därvid med ca 15 000 personer, som nu har hörapparat, samt ca 8 000 under

1954 och 1955 tillkommande, sammanlagt 23 000 personer. Härifrån bör

av olika skäl dragas cirka 3 000. Av kvarstående 20 000 personer beräknar

kommittén, att högst 75 procent kommer att söka bidrag. Genomsnittligt

räknar kommittén med ett bidragsbelopp för budgetåret om 40 kronor per

person.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj.ts proposition nr 96

Kommittén finner däremot icke skäl föreslå bidrag av statsmedel för

reparation av hörapparat eller service i övrigt.

I fråga om apparatförmedlingen till de hörselskadade föreslår kommittén,

att landstingens inköpscentral förser hörcentralerna med erforderligt

lager av hörapparater, batterier och delar. Då en hörselskadad person efter

vederbörlig öron- och hörselundersökning konstaterats i behov av hörapparat,

hänvisas han till hörselvårdsassistenten. I samråd mellan öronläkaren

och hörselvårdsassistenten sker bedömning av, vilken apparattyp

som i det individuella fallet bör komma i fråga. Inom ramen för därvid

fastställt behov av förstärkning får den hörselskadade därefter prova ett

mindre antal apparater och göra sitt val mellan dem. Den sålunda utvalda

apparaten utlämnas på prov under viss tid, sedan rådgivning skett om det

rätta bruket av den. Om apparaten visar sig lämplig — vilket i regel torde

komma att bli fallet — görs köpet upp, varvid beviljat statsbidrag avräknas

från apparatpriset.

Kommittén framhåller, att dess förslag icke syftar till att för de hörselskadade

skapa tvång att köpa hörapparater genom hörcentral.

Vid fastställandet av hörapparatsortimentet, vilken uppgift skall fullgöras

av en av kommittén föreslagen hörselvårdsnämnd bör enligt kommitténs

mening antalet apparater hållas inom en mycket begränsad ram i

syfte att antalet försålda typer och därmed priserna skall kunna nedbringas.

Ur administrativ och ekonomisk synpunkt är en apparat den bästa

lösningen, ur medicinskt-akustisk synpunkt åter kan antalet typer utan

olägenhet inskränkas till två å tre. Endast från psykologisk synpunkt kvarstår

önskemålet om flera apparattyper. Hänsyn bör inte endast tagas till

apparatens pris och kvalitet utan även till andra förhållanden av betydelse

för utvecklingen på marknaden. Inte minst bör beaktas, om försäljaren

eller generalagenten på fullt betryggande sätt och till fördelaktiga priser

kan åtaga sig att sörja för batteriförsäljning och service. Det är vid urvalet

av apparater mycket viktigt att söka följa den tekniska utvecklingen och

tillgodogöra marknaden förbättringar inom området så snart detta är möjligt.

Å andra sidan bör vid urvalet även nödvändigheten att vinna en viss

kontinuitet och stabilitet beaktas. Ett ständigt utbyte av hörapparattyper

kommer att försvåra en gynnsam prisutveckling och att äventyra en tillförlitlig

service.

Inom det sålunda fastställda sortimentet utväljer inköpscentralen det

antal apparattyper den finner lämpligt för förmedling via sjukhusens hörcentraler.

Kommittén anser det kunna ifrågasättas, huruvida inköpscentralens verksamhet

skall fortgå enligt nu gällande riktlinjer, d. v. s. att avslut endast

göres med generalagenter inom landet, eller om inköpscentralen därjämte

själv skall uppträda som importör. Kommittén vill inte taga bestämd ställning

till frågan, om en hörapparatimport genom inköpscentralen bör ske

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

eller inte, utan har endast velat antyda att centralen vid direktimport av

större partier kan bli bunden till vissa apparattyper och därigenom nödsakad

att utöva en viss dirigering över apparatförmedlingen. Denna kan då

komma att bli mera bestämd av kommersiella synpunkter än av kvalitetsförhållanden.

Samma riskmoment föreligger, om avslut avseende mycket

stora partier träffas med svenska generalagenter. Kommittén förutsätter,

att inköpscentralen, som inte har eget vinstintresse av verksamheten på

hörapparatmarknaden, kommer att såsom hittills planera denna sin verksamhet

helt med tanke på de hörselskadades och samhällets behov, samt

att den statliga hörapparatnämnden kommer att vaka över utvecklingen.

Beträffande batteridistributionen anser sig kommittén icke böra föreslå

några särskilda åtgärder.

I regel kan den enklare apparatservicen utföras hos batteriförsäljarna.

På hörcentralerna bör service och enklare reparationer kunna utföras av

hörselvårdsassistenterna. Större reparationer ombesörjes f. n. av hörapparatfirmorna

och kommittén har sig inte bekant, att några allvarliga erinringar

riktats mot det sätt, varpå detta sker. Under våren 1954 kommer

landstingens inköpscentral att starta en verkstadsavdelning för reparation

av hörapparater. Avsikten är att för reparation emottaga alla slags hörapparattyper,

även äldre sådana, som det f. n. är svårt att få reparerade.

Kommittén finner under hänvisning till anförda förhållanden icke skäl

föreslå några åtgärder vad avser service och reparation av hörapparater.

I syfte att erhålla ett statligt kontrollorgan föreslås att Kungl. Maj :t tillsätter

en hörselvårdsnämnd bestående av ordförande jämte 6 ledamöter.

Tre av ledamöterna skall vara experter inom audiologin och representera

en den medicinska, en den elektrotekniska och en den psykologisk-pedagogiska

sakkunskapen. Representanter utses vidare för svenska landstingsförbundet

och svenska stadsförbundet, de hörselskadade samt handelskammarnämnden.

Hörselvårdsnämnden skall övervaka hörselvården och

taga erforderliga initiativ för dess utveckling. Särskilt skall åligga nämnden

att på grundval av expertutlåtanden fastställa de hörapparattyper, för vilka

hörselskadade skall kunna erhålla hörapparatbidrag av statsmedel.

Nämnden skall vidare årligen avgiva förslag beträffande storleken av

det statliga hörapparatbidraget samt bidraget till driftskostnader för hörapparat.

Förslaget skall grundas på inhämtade uppgifter om prisutvecklingen

inom det berörda området.

Yttranden

Flertalet remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan

erinran vad som föreslagits ifråga om bidrag till anskaffande och drift av

hörapparater. Erinringar har dock framförts mot vissa delar av förslaget.

Vad först angår den personkrets, som skulle bli berättigad

till statsbidrag framhåller sålunda statskontoret, att det

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

rådande statsfinansiella läget nödvändiggör en avvägning mellan statsutgifterna

för skilda utgiftsändamål. I syfte att begränsa statsverkets ekonomiska

insatser på förevarande område förordar ämvetsverket, att kravet

på att vederbörande skall vara för sitt arbete i behov av hörapparat bibehålies.

Från denna regel bör dock undantag göras för barn och ungdom.

Även om det vore önskvärt, att åldringar och med dem närstående personalgrupper

kunde få bidrag till inköp av hörapparater, anser sig likväl statskontoret

svårligen kunna tillstyrka detta främst med hänsyn till att de

anslagsmedel, som kan ställas till förfogande, måste bli begränsade.

Socialstyrelsen anför bl. a.:

Vad åldringarna beträffar vill styrelsen framhålla, att ett större antal

åldringar än vad man i allmänhet föreställer sig är ur försörj ningssynpunkt

beroende av hörseln. Därtill kommer, att åldringar över huvud taget

är utomordentligt beroende av hörseln för sådan sysselsättning och förströelse,

som enligt den moderna åldersforskningen är av betydelse för motverkande

av åldersbesvär. Dövhet innebär dessutom för många gamla med

ålderdomens nedsatta rörelseförmåga en icke obetydlig olycksfallsrisk. Styrelsen

finner med hänsyn härtill väl motiverat, att även gamla människor

erhåller bidrag till inköp och drift av hörapparater.

Styrelsen påpekar vidare, att kommittén icke angivit någon åldersgräns

för vad som skall anses som barn och ungdom, och föreslår, att gränsen

dragés vid 21-årsåldern.

Några remissinstanser uttalar sig för en behovsprövning med hänsyn till

vederbörandes ekonomi. Sålunda anför statskontoret, att det icke kan ligga

något stötande däri, att en hörselskadad får på egen bekostnad anskaffa

hörapparat, därest han har erforderliga ekonomiska resurser härför. Ett

slopande av behovsprövningen anser lärarkollegiet vid karolinska institutet

icke försvarligt under nuvarande statsfinansiella läge. Älvsborgs läns landstings

förvaltningsutskott är icke övertygat om nödvändigheten av att införa

ett icke behovsprövat statsbidrag. Genom medverkan av landstingens

inköpscentral har en så avsevärd sänkning av hörapparatpriserna åstadkommits,

att många, som är i behov av hörapparat, kan förvärva sådan

utan bidrag från det allmänna. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott

anser även, att skattemedel icke bör användas för att finansiera

apparatinköp åt personer i god ekonomisk ställning. Utskottet avstyrker

kommitténs förslag i denna del.

I fråga om storleken av bidraget till anskaffande av

hörapparater förordar statskontoret, att bidrag utgår med 2/3 av

anskaffningskostnaden, dock högst 100 kronor, vilken regel bör gälla generellt

för alla hidragsberättigade kategorier. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott

anser det ur flera synpunkter skäligt, att det allmänna

påtager sig hela kostnaden, men avstår från att framlägga förslag därom

med hänsyn till att kravet på ansvarskänsla och aktsamhet hos den enskilde

i fråga om apparaten torde säkras genom alt en del av kostnaden får stanna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

på den enskilde. Med hänsyn till att statsmakterna i samband med den allmänna

sjukförsäkringen befriat sjuka från hela kostnaden för vissa läkemedel

ifrågasätter utskottet, om icke statens bidrag till anskaffande av

hörapparater kan höjas från 2/3 till ungefär 4/5 av totalkostnaden. Vidare

framför utskottet tanken på att denna bidragsverksamhet om möjligt samordnas

inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen, vilket skulle leda

till en önskvärd ökad kontroll och påtagliga administrativa fördelar.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet ifrågasätter — utan att taga ställning

till de pensionerades och äldres bidragsrätt, vilken fråga måste avgöras

med hänsyn till statsfinansiella resurser — huruvida icke ett eventuellt

bidrag för nämnda kategori utan alltför stor grad av missgynnande

kan sättas lägre.

Stockholms stads sjukhusdirektion ifrågasätter lämpligheten av att oavsett

apparattypen fastställa en fast avgift för den hörselskadade, vilken

anordning kan komma att motverka en önskvärd konkurrens på hörapparatmarknaden.

Hörselfrämjandet tillstyrker förslaget om en fast avgift för

den hörselskadade men föreslår, att avgiften sättes till 30 kronor. Sveriges

hörapparatleverantörers förening, som anser statsbidrag böra utgå även för

apparater av godkänd typ, som försäljes i den privata handeln, förordar,

att bidraget skall utgå med ett fixerat belopp för alla apparattyper. Helt

medellösa bör dock kunna få hela apparatkostnaden av allmänna medel.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning anser, att tilldelning

av hörapparater till barn och ungdom helt kostnadsfritt icke torde

främja aktsamhet och omvårdnad av apparaturen. Det synes därför beredningen

böra övervägas, om icke jämväl för dessa apparater en något reducerad

avgift bör erläggas av eller för patienten. Lärarkollegiet vid karolinska

institutet finner det ur många synpunkter vara mindre välbetänkt att

bevilja hörapparat till barn helt kostnadsfritt, om än skäl kan tala för ett

högre statsbidrag till dessa åldersgrupper. Liknande synpunkter framföres

av svenska otolaryngologförbundet.

Frågan om utbyte av hörapparat beröres i ett par yttranden.

Sålunda anser Hörselfrämjandet, att utbyte i regel bör kunna medges efter

högst 5 år och att undantag bör göras så snart verkligt behov konstaterats.

Erfarenheten vid föreningens apparatcentraler visar nämligen, att en apparat

— även om den behandlas varsamt — är försliten efter cirka fem år

och då kräver dyrbara reparationer. Därtill kommer, att hörselskadan ofta

fortskrider eller ändrar karaktär, så att den gamla apparaten icke längre

är tillfyllest. Örebro låns landstings förvaltningsutskott ställer sig tveksamt

till förslaget att hörapparat som regel skall få utbytas mot ny apparat

först 8 år efter det apparaten erhållits. Enligt utskottets uppfattning

har man skälig anledning räkna med en snabbare förslitning. Det kan därför

ifrågasättas, huruvida icke en individuell prövning av varje särskilt fall

får anses påkallad.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

I fråga om bidrag till driften av hörapparat föreslår

några remissinstanser vissa ändringar beträffande bidragets avvägning.

Sålunda förordar socialstyrelsen att bidrag skall utgå med ett årligt fast

belopp om 40 kronor till vuxna och 80 kronor till barn och ungdom. De

skäl, som talar för att sistnämnda kategori skall erhålla apparater kostnadsfritt,

motiverar, att även apparatdriften är kostnadsfri. Medicinalstyrelsen

föreslår ett fast belopp, förslagsvis 40 kronor per år.

Åtskilliga remissmyndigheter har avstyrkt förslaget. Statskontoret påpekar,

att den tekniska utvecklingen, enligt vad kommittén uppgivit, kan

väntas medföra möjligheter att högst väsentligt nedbringa kostnaderna för

hörapparaternas drift, varför det är mycket vanskligt att taga ställning till

den lämpliga bidragsgivningen till hörapparatdriften. Under sådana omständigheter

anser statskontoret, att med prövningen av kommitténs förslag

i denna del tills vidare bör anstå. Liknande synpunkter anföres av

pensionsstyr elsen.

Svenska landstingsförbundet anser, att statsbidrag till drift och underhåll

av hörapparat ej bör utgå, då utvecklingen går i riktning mot transistorapparater,

vilka är synnerligen ekonomiska i drift.

Priskontrollnåmnden yttrar bl. a.:

Enligt nämndens mening skulle det medföra vissa administrativa förenklingar

och ekonomiska fördelar, om inköpscentralen importerade batterierna

direkt från tillverkarna, varefter de distribuerades utan särskild

ersättning genom hörcentralerna i likhet med vad som föreslagits i fråga

om hörapparaterna. Nämnden förutsätter härvid, att till importpriset icke

göres större pålägg än att inköpscentralens kostnader täckes. Då nuvarande

importpriser på batterier i genomsnitt endast uppgår till ungefär hälften

av tillämpade konsumentpriser, skulle prisskillnaden i stort sett komma

att motsvara det föreslagna statsbidraget, vilket således skulle kunna slopas.

Gentemot detta förslag skulle kunna invändas, att radiohandeln, specialoptikerna

och hörapparatfirmorna ej längre komme att saluföra batterier,

vilket kunde medföra vissa olägenheter för de hörskelskadade. Dessa olägenheter

synes emellertid kunna elimineras genom att de hörselskadade får

möjligheter att inköpa sina batterier även hos distriktssköterskorna och

hörselfrämjandets lokalavdelningar.

I några yttranden ifrågasättes införande av bidrag till reparationer

och service. Sålunda anser Malmöhus läns landstings hälsooch

sjukvårdsberedning, att man bör överväga att utge ersättning för någon

del av reparationskostnaderna eller att låta reparationer på statens bekostnad

ombesörjas vid de belintliga universitetsklinikerna. Örebro läns landstings

förvaltningsutskott anför, att reparations- och servicekostnaden i

regel uppgår till minst samma belopp som kostnaden för batteridriften. I

de statsbidragsberättigade kostnaderna för batteridriften borde få inräknas

även styrkta utgifter för reparationer och annan service. Det är av vikt, att

apparatservicen ordnas på ett ur de hörselskadades synpunkt tillfredsställande

sätt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

I fråga om kommitténs kostnadsberäkningar framhåller

statskontoret, att ett beaktande av ämbetsverkets förslag om att behovsprövningen

i princip bibehålies kommer att medföra en högst avsevärd

reducering av medelsbehovet i förhållande till kommitténs förslag. Även

maximeringen av bidragsbeloppet till 100 kronor medför en minskning. Å

andra sidan uppstår en ökning av medelsbehovet, därest jämväl barn och

ungdomar omfattas av bidragsgivningen. Med beaktande av olika inverkande

faktorer har statskontoret stannat för, att en uppräkning av anslaget

till högst 300 000 kronor bör vara tillfyllest. Anslaget bör icke vara av förslagsanslags

karaktär.

Pris kontrollnämnden, som påpekar, att kommittén icke synes ha tagit

hänsyn till en eventuell övergång till de dyrare transistorapparaterna, anför

bland annat:

Försäljningen uppgick år 1953 till något över 7 000 apparater, d. v. s.

i stort sett samma antal, som legat till grund för kommitténs beräkningar.

Emellertid finnes ett stort latent behov av hörapparater. Ett genomförande

av reformen leder därför sannolikt till, att ett större antal hörselskadade

anskaffar hörapparat. Att döma av utvecklingen i såväl England som Danmark

efter genomförandet av en liknande reform synes det nämnden vara

realistiskt räkna med en efterfrågan, som avsevärt kommer att överskrida

7 500 apparater per år, i synnerhet under de första åren tills det ackumulerade

behovet blivit täckt.

Sveriges hörapparatleverantörers förening anser det föreslagna systemet

för apparatförmedling och apparatsortimentets begränsning

innebära påtagliga nackdelar.

Föreningen anför bl. a.:

Hörselskadade boende utanför den ort, där hörcentralen är belägen, kommer

att nödgas företa avsevärda resor för utprovning och återbesök. En

stor del av de hörselskadade utgöres av äldre personer, för vilka den försämrade

service, som måste bli en oundviklig följd av kommitténs förslag,

kommer att förorsaka stora påfrestningar. Enligt föreningen bör vederbörande

mot uppvisande av intyg från läkare vid lasaretts öronavdelning

kunna erhålla statsbidrag även för hörapparat, inköpt i den privata handeln,

varvid förutsättes, att apparattypen godkänts av hörselvårdsnämnden.

Någon möjlighet för föreningens medlemmar att utan statsbidrag till av

dem försålda apparater konkurrera med hörcentralernas utprovningsverksamhet

finnes icke, utan samtliga hörapparatleverantörer tvingas i sådant

fall att upphöra med sin direkta distribution av hörapparater, batterier och

reservdelar samt nedlägga service- och reparationsverksamheten. För de ca

25 000 hörselskadade, som nu innehar i privat handel inköpta hörapparater,

uppkommer härigenom avsevärda svårigheter att hålla hörapparaten i brukbart

skick, enär hörapparatleverantörerna under dessa omständigheter ej

har möjlighet att föra de speciella reservdelar i lager, som är typiska för

de olika modellerna. För dessa apparatinnehavare återstår då ingen annan

möjlighet än att avstå från den hörapparat, vid vilken de vant sig, samt att

genom hörcentralen anskaffa ny apparat. Till den av kommittén beräknade

siffran 7 500 hörapparater för första verksamhetsåret bör därför läggas en

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 96

relativt hög siffra, svarande mot den del av de 25 000 nuvarande hörapparatinnehavare,

som kommer att göra anspråk på statsbidrag för anskaffande

av ny apparat redan första året.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför, att de erfarenheter utskottet

fått genom den hörselvårdande verksamhet, som bedrivits i landstingets

regi sedan 1950, visar att provning och val av hörapparat bör kunna

begränsas till ett fåtal apparattyper. Utskottet anser det dock angeläget,

att denna begränsning av rent psykologiska skäl icke göres alltför snäv.

Liknande synpunkter anföres av Hörselfrämjandet.

Priskontrollnämnden, som under våren 1954 företagit en ny undersökning

i avsikt att konstatera de prisförändringar, som inträffat inom branschen

sedan år 1950, framför vissa synpunkter på prissättningen

av hörapparater. Nämnden anför bl. a.:

Den årliga försäljningen har stigit från cirka 3 500 å 4 000 apparater år

1949 till över 7 000 år 1953 med ett utförsäljningsvärde av cirka 2,3 miljoner

kronor. Försäljningsökningen har emellertid samtidigt åtföljts av

en ytterligare splittring av sortiment, så att detta f. n. omfattar ett 50-tal

olika typer. Endast 10 företag sålde år 1953 mer än 100 apparater. Något

mer än hälften av samtliga hörapparater distribuerades genom återförsäljare,

av vilka landstingens inköpscentral och Hörselfrämjandet utgjorde

de största. Det genomsnittliga utförsäljningspriset per apparat uppgick till

316 kronor 36 öre, vilket innebär en sänkning från år 1949 med 118 kronor

64 öre. Denna prissänkning har till sin huvudsakliga del varit föranledd

av sjunkande import- och tillverkningspriser. Den genomsnittliga totalmarginalen

har dessutom minskat från 207 kronor 27 öre till 175 kronor

25 öre, d. v. s. med 32 kronor 2 öre. Denna utveckling synes till viss del

böra tillskrivas det förhållandet, att inköpscentralen i allt större utsträckning

genom landstingens sjukhus försålt apparater, varvid tillämpats avsevärt

lägre marginaler än de, som betingats vid försäljning genom Hörselfrämjandet

och hörapparatfirmorna. I procent räknat har emellertid påläggsmarginalen

ökat från i genomsnitt 90,7 procent år 1949 till 123,3 piocent

år 1953.

Den konstaterade marginalutvecklingen, som bör ses i samband med den

väsentliga omsättningsökningen, motiverar enligt nämndens mening alltjämt

omdömet, att de tillämpade handelsmarginalerna måste anses alltför

höga. Den konkurrens, som råder inom branschen medför icke en rationell

distribution med låga priser, utan tar sig bl. a. uttryck i att föi etagen med

bibehållande av relativt höga priser ökar sina reklam-, försäljnings- och

övriga kostnader. Mot bakgrunden av vad sålunda framhållits har nämnden

i princip intet att erinra mot av kommittén föreslagna åtgärder i syfte att

sanera hörapparatmarknaden.

Förslaget om en statlig hörselvardsnä in nd har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av bl. a. kommerskollcgium, lärarkollegiet vid karolinska

institutet, styrelsen för svenska landstingsförbundet, Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott, Hörselfrämjandet, svensk kuratorsförening

och svenska otolaryngologförbundet.

I flertalet yttranden, vari denna fråga berörts, ifrågasättes emellertid

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

behovet och lämpligheten av en fristående hörselvårdsnämnd. Statskontoret

avstyrker förslaget och förordar, att medicinalstyrelsen får handha den

allmänna uppsikten över hörselvården, varvid styrelsen i erforderlig utsträckning

bör hålla kontakt med Hörselfrämjandet. Medicinalstyrelsen

anser, att nämndens uppgifter kan handläggas i administrativt enklare former.

Därest audiologiska laboratoriet å karolinska sjukhuset förstärkes,

såsom styrelsen i annat sammanhang föreslår, bör uppgiften att övervaka

hörselvården och taga erforderliga initiativ för dess utveckling, främst beträffande

apparattyperna, i stället handhavas av nämnda laboratorium i

samråd med landstings- och stadsförbunden. Även skolöverstyrelsen finner

den föreslagna organisationen alltför vidlyftig. Uppgiften att taga initiativ

till hörselvardens utveckling bör kunna anförtros Hörselfrämjandet, varjämte

uppdraget att fastställa hörapparattyper kan lämnas tekniska högskolans

institution för telegrafi och telefoni i samråd med expertis vid

karolinska sjukhuset. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation ifrågasätter, om

icke de uppgifter, som tillagts nämnden, väl kan och bör utföras av medicinalstyrelsen,

eventuellt efter hörande av ett till styrelsens förfogande ställt

fakultativt organ med den sammansättning kommittén förordat. Liknande

synpunkter anföres av Stockholms stads sjukhusdirektion. Även förvaltningsutskotten

i Stockholms, Gotlands, Blekinge och Gävleborgs låns landsting

ifrågasätter behovet av en särskild, fristående hörselvårdsnämnd.

Departementschefen

Bidrag av statsmedel till anskaffande av hörapparat utgår f. n., såsom

framgår av det tidigare anförda, endast till person, som av öronläkare

förklarats vara för sitt arbete i behov av hörapparat och som på grund

av sin ekonomiska ställning kan antagas icke vara i stånd att utan bidrag

skaffa sig sådan apparat. På grund av anslagets otillräcklighet har utbetalade

bidrag i regel varit mindre än som förutsatts i bestämmelserna.

Av samma skäl har bidrag till drift av hörapparat över huvud icke kunnat

beviljas.

Bidrag har hittills icke lämnats till personer över pensionsåldern och

mera sällan till personer över 60 år. Hörselskadade barn och ungdomar

har icke kunnat få bidrag från nämnda anslag, men från allmänna arvsfonden

har sammanlagt 240 000 kronor beviljats till anskaffande av hörapparater

åt sistnämnda kategori. Dessa medel torde nu vara i det närmaste

förbrukade och något nytt anslag från fonden torde f. n. icke kunna

påräknas.

Kommittén har ansett, att nuvarande behovsprövning — såväl beträffande

vederbörandes behov av hörapparat för sitt arbete som den ekonomiska

behovsprövningen — bör slopas samt att varje svensk medborgare,

som på grund av allvarlig hörselnedsättning behöver hörapparat, skall kunna

få bidrag till anskaffande av dylik apparat. I flertalet remissyttranden har

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition, nr 96

kommitténs förslag i denna del tillstyrkts. Erinringar har dock framförts

mot vissa delar av förslaget.

För egen del vill jag till en början framhålla, att det för hörselvårdens

effektivisering och av sociala skäl måste anses angeläget, att det allmänna

mera verksamt än hittills underlättar de hörselskadades möjligheter att

skaffa hörapparater. Av särskild vikt är, att i barna- och ungdomsåren inträdande

hörselskador effektivt motverkas och att skadornas verkningar i

möjligaste mån begränsas. För hörselskadade i arbetsför ålder är hörapparat

ofta en oundgänglig förutsättning för bl. a. möjligheten att deltaga

i arbetslivet och där göra en fullgod insats. Beträffande åldringarna har anförts,

att dessa i regel för sin försörjning är mindre beroende av hörapparat

än yngre personer. Åldringarna har emellertid ofta svårigheter på grund av

sämre synförmåga och minskad rörlighet och detta i förening med dålig

hörsel kan väsentligt försvåra vederbörandes möjligheter till umgänge med

andra och att reda sig på egen hand. Främst av dessa skäl bör enligt min

mening åldringar icke undantagas från bidragsrätt. I likhet med kommittén

och flertalet remissinstanser anser jag sålunda i princip, att varje person

med allvarlig hörselskada, som av öronläkare konstaterats vara i behov av

hörapparat, bör vara berättigad till bidrag för anskaffande av en sådan

apparat. Härmed är dock icke sagt, att även den ekonomiska behovsprövningen

bör avskaffas. Olika omständigheter har bidragit till att icke oväsentliga

prissänkningar på hörapparater inträffat under senare tid. Det synes

icke osannolikt, att den tekniska utvecklingen liksom tillkomsten av fler

hörcentraler och en vidgad bidragsgivning för anskaffande av dylika apparater

skall möjliggöra ytterligare prissänkningar. Härtill kommer, att den

av mig förordade utvidgningen av den bidragsberättigade personkretsen till

barn, åldringar och andra, som icke i och för sig behöver apparater för sitt

arbete, sannolikt kommer att medföra så stora krav på bidrag, att en begränsning

blir nödvändig. Av dessa skäl är jag i likhet med statskontoret

och förvaltningsutskotten i två landsting icke beredd att förorda, att den

ekonomiska behovsprövningen för ifrågavarande bidrag slopas.

Enligt för närvarande tillämpad praxis vid behovsprövningen utgör den

övre gränsen för beviljande av apparatbidrag en taxerad inkomst av för

ensamstående person 5 500 kronor samt för makar tillsammans 7 000 kronor.

Som av den tidigare redogörelsen framgått, höjes dessa inkomstgränser

med vissa belopp, då vederbörande har minderåriga barn. Med

hänsyn såväl till det bidragsbelopp jag senare föreslår skall tillkomma

barn, som till önskvärdheten av att granskningsarbetet underlättas, förordar

jag, att bidrag må beviljas endast om vederbörandes till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst enligt nästföregående års taxering icke överstiger

för ensamstående person 5 500 kronor och för makar tillsammans

8 000 kronor, samt att nämnda gränser tillämpas oavsett antalet barn. Som

villkor bör vidare gälla, att vederbörande ej påförts statlig förmögenhetsskatt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Vad därefter angår bidragets storlek har kommittén ansett, att barn

och ungdom bör ges en särställning och att för denna kategori erforderliga

hörapparater helt bör bekostas av statsmedel. Någon åldersgräns för

denna förmån har emellertid icke föreslagits och i ett yttrande ifrågasättes

att gränsen sättes vid 21 år. Då kommittén som motiv för ett förmånligare

bidrag åt denna grupp av hörselskadade särskilt framhållit, att

hörapparat är ett oundgängligt hjälpmedel för barnet att på bästa sätt

tillgodogöra sig skolans undervisning, vill jag förorda, att hörapparat helt

bekostas av statsmedel för barn upp till 16 år. Från den behovsprövning

jag tidigare föreslagit bör sålunda denna kategori undantagas.

För övriga kategorier förordar jag i likhet med statskontoret, att bidrag

till anskaffande av hörapparat utgår med */» av apparatkostnaden, dock

högst 100 kronor. Som villkor bör gälla, att den hörselskadades behov av

hörapparat fastställts av öronläkare samt att hörapparaten är av godkänd

typ. Närmare bestämmelser torde få meddelas av medicinalstyrelsen, till vars

disposition förevarande anslag torde ställas fr. o. in. nästkommande budgetår.

Beträffande villkoren för utbyte av hörapparat torde i huvudsak

böra gälla vad kommittén härutinnan förordat. Jag vill i detta sammanhang

betona vikten av en tillfredsställande kontroll. Till förhindrande av missbruk

torde bl. a. register över bidragsmottagarna upprättas.

Av tidigare angivna skäl har bidrag till drift av hörapparat hittills icke

kunnat beviljas. Åtskilliga remissmyndigheter, bl. a. statskontoret och

landstingsförbundets styrelse, har avstyrkt förslaget om införande av ett

dylikt bidrag. Även om enligt min mening vissa skäl talar för att ett dylikt

bidrag bör utgå i vart fall till barn, anser jag att med ett ställningstagande

till denna fråga bör tills vidare anstå. Jag hänvisar härvid främst till att

kommittén räknat med att den tekniska utvecklingen kan medföra möjligheter

att högst väsentligt nedbringa kostnaderna för apparaternas drift

och att den därför funnit det mycket vanskligt att taga ställning till frågan

om en lämplig bidragsgivning för ifrågavarande ändamål. Därjämte vill jag

framhålla, att ett driftbidrag skulle medföra ett icke oväsentligt administrativt

merarbete. Jag är på av kommittén anförda skäl icke heller beredd förorda,

att bidrag utgår till reparationer och service.

Sveriges hörapparatleverantörers förening har i sitt yttrande förordat,

att bidrag även bör utgå till inköp av hörapparater av godkänd typ, som

försäljes i den privata handeln. I anledning härav vill jag framhålla, att

förevarande bidrag hittills endast utgått till hörapparater, som utprovats

genom särskilt utbildad personal, anställd hos Hörselfrämjandet eller av

resp. sjukvårdshuvudmän. Någon ändring härutinnan har icke föreslagits

av kommittén och kan icke heller av mig tillstyrkas. Något tvång för den

hörselskadade att inköpa hörapparat hos hörcentral eller vederbörande

landstingssjukhus föreligger givetvis icke, men statsbidrag utgår icke för

på annat håll inköpt apparat. Jag förutsätter, att i de landstingsområden,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

(lax- hörcentral icke inrättats den 1 januari 1956, fr. o. in. denna dag vid

lämpligt lasarett ordnas utlämning av i vederbörlig ordning utprovade hörapparater.

Beträffande den föreslagna statliga hörselvårdsnämnden har flertalet

remissmyndigheter ifrågasatt behovet och lämpligheten av ett sådant fi''istående

organ. För egen del föreslår jag i nära anslutning till vad stadsförbundets

sjuk vårdsdelegation anfört, att de uppgifter, som enligt kommittén

tillagts nämnden, handhaves av medicinalstyrelsen som den centrala

sjukvårdsmyndigheten. Ett x-ådgivande organ synes emellertid böra

ställas till styrelsens förfogande med uppgift att följa utvecklingen på

hörselvårdens område samt till styrelsen avgiva förslag särskilt vad angår

de apparattyper, för vilka statsbidrag bör utgå. I nämnden bör förutom

audiologisk expertis ingå representanter för landstingsförbundet och stadsförbundet,

de hörselskadade, handelskammarnämnden och priskontrollnämnden.

Nämnden bör bestå av en ordförande och högst 7 ledamöter

samt utses av Kungl. Maj :t på förslag av medicinalstyrelsen efter hörande

av vederbörande organisation eller myndighet. Närmare bestämmelser angående

nämndens uppgifter torde få meddelas av Kungl. Maj :t. Till ledamöterna

i nämnden bör utgå arvode för sammanträden i enlighet med kommittékungörelsens

bestämmelser. Kostnaderna härför torde böra bestridas

från den under medicinalstyrelsens avlöningsanslag upptagna anslagsposten

till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t.

I anledning av vad kommittén och vissa remissmyndigheter anfört om

apparatsortimentet vill jag framhålla angelägenheten av, att antalet apparattyper

hålles inom en mycket begränsad ram i syfte att nedbringa kostnaderna

för såväl den enskilde som statsverket. Ekonomiska synpunkter

bör emellertid icke få vara helt avgörande, då ett visst ehuru starkt begränsat

sortiment kan vara motiverat av bl. a. psykologiska skäl. Av vikt är därjämte

att hänsyn tages icke blott till apparatens pris och kvalitet utan även

till andra omständigheter av betydelse i sammanhanget, främst behovet av

en tillfredsställande organisation för batteriförsäljning och service. Slutligen

bör eftersträvas, att de tekniska framstegen på området kan tillgodogöras

med beaktande av att ett alltför snabbt utbyte av apparattyper kan

försvåra en gynnsam prisutveckling och en tillfredsställande service.

Vid sina kostnadsberäkningar har kommittén utgått från, alt kvalitativt

goda rörförstärkta hörapparater genom landstingens inköpscentral skall

kunna erhållas till ett pris av omkring 150 kronor per styck. Då kommittén

vidare räknat med, att den hörselskadade i regel borde betala en tredjedel

av apparatkostnaden, skulle på statsverket komma en kostnad av omkring

100 kronor per apparat. För budgetåret 1955/56 beräknar kommittén ett

bidragsbehov till 7 500 apparater och i enlighet härmed ett medelsbehov av

750 000 kronor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

För egen del vill jag framhålla, att betydande svårigheter föreligger

att beräkna anslagsbehovet redan med hänsyn till att säkra uppgifter om

antalet personer i behov av hörapparat icke föreligger. Kommittén har

uppgivit, att de hörselskadades antal kan uppskattas till omkring 100 000.

Denna siffra är som jag tidigare anfört sannolikt för låg. Hur många av

dessa, som är i behov av apparat, undandrager sig bedömande. Exakta uppgifter

föreligger icke heller om antalet hörselskadade, som innehar hörapparat,

men antalet sådana personer torde f. n. uppgå till omkring 25 000.

En viss osäkerhet måste sålunda vidlåda anslagsberäkningarna i avbidan

på närmare erfarenhet av bidragsbehovet. En högst väsentlig reducering av

medelsbehovet i förhållande till kommitténs förslag följer emellertid av vad

jag i det föregående förordat i fråga om den ekonomiska behovsprövningen.

Å andra sidan uppkommer ett ökat medelsbehov i förhållande till kommitténs

kostnadsberäkningar, då kommittén icke synes ha beaktat de ekonomiska

konsekvenserna av en förmånligare bidragsgivning till barn och ungdom.

Jag vill i detta sammanhang erinra om, att det torde dröja ännu någon

tid, innan hörcentraler med apparatutprovning och apparattilldelning inrättats

i samtliga sjukvårdsområden. Vidare måste beaktas, att en förutsättning

för beviljande av bidrag är att den hörselskadades behov av hörapparat

fastställts av öronläkare samt att apparaten utprovats av särskilt

utbildad personal. Då organisationens kapacitet är och även under de

närmaste åren torde bli begränsad, kommer detta förhållande givetvis också

att påverka medelsbehovet. Med de av mig föreslagna bidragsvillkoren

erfordras dock en väsentlig ökning av ifrågavarande anslag, som för innevarande

budgetår är upptaget med 110 000 kronor.

Med hänsyn till att de medel, som av allmänna arvsfonden beviljats till

hörapparater åt barn och ungdom, nu torde vara i det närmaste förbrukade,

förordar jag, att de av mig föreslagna bidragsvillkoren för anskaffande

av hörapparat åt barn upp till 16 år tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1955.

För övriga kategorier av hörselskadade bör de av mig förordade bidragsvillkoren

träda i kraft först fr. o. in. den 1 januari 1956. Härför talar, att

landstingen bör beredas möjlighet till en viss övergångstid, innan de nya

bidragsvillkoren samt den nya ordningen för apparatutlämning träder i

kraft. En utvidgad bidragsgivning torde nämligen ställa större anspråk på

den lokala hörselvårdsorganisationen. Landstingen synes därför böra ha

viss tid för vidtagande av de åtgärder till organisationens utbyggande, som

kan påkallas av förevarande förslag. Med utgångspunkt härifrån samt med

beaktande av att bidrag bör av medicinalstyrelsen utbetalas kvartalsvis i

efterskott, föreslår jag, att förevarande anslag, som framdeles bör benämnas

Bidrag till anskaffande av hörapparater och erhålla förslagsanslags karaktär,

för budgetåret 1955/56 uppföres med 450 000 kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 33

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående förordade ändrade

grunder för beviljande av statsbidrag till anskaffande av

hörapparater;

b) till Bidrag till anskaffande av hörapparater under elfte

huvudtiteln för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag

av 450 000 kronor.

4. Bidrag till Hörselfrämjandet

Kommittéförslaget jämte yttranden

Kommittén

Kommittén förutsätter, att relativt snart såväl apparatverksamheten som

en hel del av de uppgifter i övrigt inom hörselvården, vilka tidigare ombesörjts

genom Hörselfrämjandet, kommer att överflyttas på hörcentralerna

vid sjukhusen. Den naturliga utvecklingen torde därför bli, att de hörselskadades

organisation intensifierar den viktiga del av verksamheten, som

tar sikte på att inom lokala föreningar bidraga till att underlätta situationen

för de hörselskadade på orten.

Den lokala föreningsverksamheten har till huvuduppgift att på olika sätt

befordra de hörselskadades intressen. Detta sker genom anordnande av

avläsekurser, gudstjänster, föreläsningar och kurser, studiecirklar och diskussioner,

underhållning och samkväm samt särskilt för ungdom fritidssysselsättningar

av olika slag, utfärder, nöjen m. m. Inom flertalet föreningar

har verksamheten nått en sådan omfattning och en sådan stabilitet, att en

mera bestämd värdesättning av dess insats är möjlig. Föreningarna måste

utan tvekan anses ha fyllt och fyller en synnerligen viktig mission, inte

endast som hjälp- och rådgivninsgorgan utan även som bildnings- och fritidscentra.

En väsentlig orsak till att medlemsanslutningen likväl är relativt begränsad

är att föreningarnas blygsamma ekonomi hindrar dem att nå ut

till vidare kretsar och att intensifiera verksamheten i önskvärd utsträckning.

Medlemsavgifterna kan inte sättas så höga, att man genom dem får

en ekonomisk grundval för arbetet. Flertalet föreningar erhåller visserligen

anslag från landsting eller kommuner, men dessa medel förbrukas huvudsakligen

för utgifter i hjälpverksamheten.

De ekonomiska betingelser, under vilka de hörselskadades föreningar i

många fall arbetar, är otillfredsställande. Kommittén ifrågasätter, om icke,

såsom ett led i de strävanden, som under senare år från samhällets sida

aktualiserats i syfte alt främja eu målmedveten och samhällsgagnande förenings-

och fritidsverksamhet, det vore motiverat, att statsmakterna i en

g — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 96

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

eller annan form gåve sitt stöd åt de hörselskadades lokala föreningar.

Därmed skulle för föreningarna underlättas att i högre grad än f. n. göra

en insats för dem, som på grund av ett olyckligt öde blivit mer eller mindre

avskilda från livsviktig social gemenskap. Kommittén understryker härvid,

att föreningarna icke endast genom sin direkta hjälpverksamhet utan även

genom bildningsarbetet, fritidsverksamheten och den direkta medlemsvården

i icke oväsentlig grad tjänar ett samhälleligt ändamål.

Beträffande formen för statsmakternas understöd ifrågasätter kommittén

till en början ett mindre bidrag till arvode till sekreterare eller annan styrelseledamot,

som har att svara för rådgivnings- och upplysningsverksamhet

i förening å ort, där sådan verksamhet icke bedrives i annan ordning.

Kommittén finner vidare skäligt, att föreningarna erhåller bidrag med

viss del — förslagsvis 2/3 — av kostnaderna för sådan ljudförstärkningsapparat

med mikrofon och högtalare, som erfordras för själva föreningsarbetet.

För att i övrigt skapa gynnsammare villkor för verksamheten —

i första hand förhyrning av egen permanent lokal — förordar kommittén

ett visst årligt statligt grundanslag till behövande föreningar i proportion

till verksamhetens omfattning. Det torde böra ankomma på Hörselfrämjandets

centralstyrelse att efter prövning av lokalföreningarnas ansökningar

om anslag för nu nämnda önskemål ingå med framställning i ämnet till

myndigheterna samt att fördela erhållna anslag och övervaka deras användning.

Yttranden

Frågan om bidrag till Hörselfrämjandet har berörts endast i ett fåtal

yttranden. Statskontoret framhåller, att om bestyret med bidragsgivning

för hörapparater övertages av sjukvårdens huvudmän, nu utgående bidrag

till Hörselfrämjandet för motsvarande ändamål bör bortfalla. Vid en fullt

utbyggd organisation av hörcentraler lärer jämväl en allmän omprövning

av statsbidragsgrunderna till Hörselfrämjandet böra komma till stånd. Då

några som helst kostnadsberäkningar rörande det föreslagna statsbidraget

till lokalföreningarna icke företetts och då kommittén vidare ansett, att

Hörselfrämjandets styrelse efter prövning av lokalföreningarnas önskemål

på området borde ingå med framställning i ämnet, anser sig ämbetsverket

i förevarande sammanhang icke kunna taga ställning till dessa förslag.

Pensionsstyr elsen framhåller, att faran för att döva och hörselskadade

på grund av skadans art skall glida in i en mer eller mindre fullständig

isolering torde vara större än för de flesta andra grupper invalider. Ett

värdefullt hjälpmedel i kampen mot kontaktsvårigheter och isolering är

en livlig föreningsverksamhet. Styrelsen finner därför de föreslagna åtgärderna

ändamålsenliga och tillstyrker statsbidrag härför av lämplig storlek.

Hörselfrämjandet vill kraftigt understryka vikten av att det får ekonomiskt

stöd för sin verksamhet. Föreningen anför bl. a.:

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majt.s proposition nr 96

En nödvändig förutsättning för att föreningen överhuvudtaget skall kunna

påtaga sig i vissa avseenden ökade uppgifter inom hörselvården är att

en centralbyrå med kvalificerad, avlönad personal finnes. Den är nödvändig

icke blott för att sammanhålla föreningen; därifrån skall även upplysning

och propaganda, kursverksamhet och fördelning av statsanslag till lokalföreningarna

skötas. Kostnaderna för lokalhyra och löner är alltför stora

för att kunna bäras av lokalföreningarnas bidrag till centralen. Den största

delen av årsavgifterna kommer alltid att behållas av lokalföreningarna för

deras egen verksamhet. Nödvändigheten av denna centrala verksamhet har

icke uppmärksammats av kommittén.

Vid Hörselfrämjandets allmänna årsmöte 1954 antogs enhälligt en resolution,

vari påpekas vikten av att hörselskadornas sociala följder uppmärksammas

mera än nu är fallet och att dithörande uppgifter bör anförtros

åt kuratorer, utbildade på socialinstitut och helst med specialutbildning,

som förvärvats genom praktik bland hörselskadade, eventuellt även vid

psykiatrisk klinik eller rådgivningsbyrå.

Då endast ett fåtal sålunda utbildade kuratorer f. n. finnes men den

sociala rådgivningen för hörselskadade är ett dagligt behov på många platser,

vore det önskvärt och praktiskt, att en specialutbildad kurator alltjämt

funnes anställd vid Hörselfrämjandets centrala byrå. Dit kunde liksom

nu enskilda hörselskadade i hela landet, sjukhusens på detta område

mindre erfarna kuratorer, lokalföreningarnas sekreterare in. fl. vända sig

för att få verkligt sakkunniga råd och upplysningar. Hörselfrämjandet anhåller,

att statsmedel alltjämt måtte beviljas till avlöning av en »rikskurator»

för de hörselskadade, knuten till föreningens centrala byrå.

Beträffande ekonomiskt stöd till lokalföreningarna vill Hörselfrämjandet

framhålla, att, om lokalföreningarna skall kunna göra den insats i hörselvården,

som förväntas, det är nödvändigt, att de får offentligt stöd för uppgifterna,

vilka i allmänhet överstiger deras ekonomiska förmåga.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om icke understödjandet

av Hörselfrämjandets lokalavdelningar hör anses som en primärkommunal

uppgift, då dylika avdelningar endast finnes på ett fåtal

platser inom landet och de i stort sett endast kan komma att betjäna de

hörselskadade på den ort, där verksamhet bedrives.

Hörselfrämjandets hemställan om statsbidrag för budgetåret 1955/56

Yrkande

Hörselfrämjandet (skr. 9/11 1954) hemställer, att det under elfte huvudtiteln

upptagna anslaget för år 1955 (i riksstaten budgetåret 1955/56) höjes

till 160 310 kronor, varav 82 310 kronor till verksamheten i den form den

hittills bedrivits, 58 000 kronor till lokalföreningarnas verksamhet och

20 000 kronor till avlönande av sekreterare på föreningens centralbyrå.

Motiv

Även om utbyggnaden av landstingens hörselvårdande verksamhet successivt

pågår, måste man under nästa budgetår räkna med att eu viss del av

Hörselfrämjandets organisation måste utnyttjas för sådana uppgifter. Om

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majt:s proposition nr 96

under en övergångstid kompetent personal icke finnes att tillgå i tillräcklig

omfattning, synes det nödvändigt att Hörselfrämjandets verksamhet icke

omedelbart helt avvecklar sin apparatutprovningsverksamhet. Vid omställningen

av föreningens verksamhet för nya samhälleliga uppgifter bör

man icke på en gång bryta sönder en organisation, som under en lång följd

av år handhaft betydelsefulla samhällsvårdande uppgifter. Föreningen

hemställer, att densamma även för 1955 såsom ett övergångsår beviljas anslag

till verksamheten i den form den hittills bedrivits, dock med reducerad

personal. Föreningen framhåller, att genom apparatutprovningens överlåtande

på landstingen Hörselfrämjandet hädanefter icke i sin budget kan

räkna med den förmedlingsavgift, som hörapparatfirmorna hittills erlagt

och som tidigare utgjort ett icke oväsentligt bidrag till nedbringande av

statens kostnader för verksamheten ifråga.

Så länge bidragsfördelningen av anslaget till inköp av hörapparater åvilar

Hörselfrämjandet måste även viss personal handha detta arbete. Även om

bidragsgivningen hädanefter skall ske på annat sätt än genom föreningen,

kommer med all säkerhet Hörselfrämjandets kuratoriska uppgifter icke

att minska. Behovet av den i föreningens remissyttrande föreslagna rikskuratorn

är synnerligen stort. Detta framgår tydligt av att Hörselfrämjandets

kurator — förutom handläggandet av bidragsfrågor — i ständigt

växande utsträckning får omhändertaga svårt hörselskadade från olika

delar av landet för bl. a. omskolning, yrkesvägledning och inplacering i

lämpligt förvärvsarbete. Dessa hörselskadade måste i de flesta fall följas

under lång tid, då de även måste erhålla mycken moralisk hjälp vid sitt

inlemmande i en mera normal tillvaro. Fn centralisering av denna verksamhet

är nödvändig, så länge socialutbildade kuratorer saknas vid sjukhusen,

och torde behövas även i framtiden, då den pedagogiska och sociala

omvårdnaden om dessa svåra fall hunnit bli mera ordnad, något som förmodligen

måste ske centralt.

Enligt av föreningen inhämtade uppgifter kommer Göteborgs stad att

tidigast sommaren 1956 kunna övertaga den hörselvårdande verksamheten

där. Vid beräknandet av anslaget för år 1955 har därför 9 000 kronor upptagits

för föreningens apparatcentral i Göteborg.

I anslutning till vad kommittén anfört om den betydelse Hörselfrämjandets

föreningsverksamhet haft och har för de hörselskadades rehabilitering och

till vad föreningen i sitt remissyttrande på ifrågavarande punkt uttalat,

hemställer föreningen om anslag till avlönande av sekreterare på Hörselfrämjandets

centralbyrå.

Föreningen hemställer vidare, om att anslag beviljas för behövande lokalföreningar

såsom bidrag till anskaffande av ljudförstärkare, grundanslag

till förhyrande av egen lokal och mindre bidrag till avlönande av sekreterare

m. m. Det faktiska behovet har beräknats till 88 000 kronor, varav 2/3 äskas.

Medlen skall fördelas av Hörselfrämjandets centralstyrelse.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

37

Yttrande

Statskontoret kan ej tillstyrka statsbidrag till avlönande av en sekreterare.

Då Hörselfrämjandets anslagsframställning icke innehåller några uppgifter,

som kan tjäna till vägledning för bedömandet av lokalföreningarnas bidragsbehov,

kan ämbetsverket icke tillstyrka bidrag till lokalföreningarnas verksamhet.

Landstingens hörcentraler tänkas successivt skola övertaga all utprovning

av hörapparater, vilket minskar föreningens befattning härmed. Med

hänsyn härtill och då föreningens med statsmedel bekostade verksamhet

i övrigt i nuvarande läge ej torde behöva intensifieras, finner ämbetsverket,

att en nedräkning av statsanslaget i och för sig kunde vara motiverad. Avvecklingen

av apparatutprovningsverksamheten kommer å andra sidan att

medföra minskade inkomster för föreningen. På grund härav torde anslaget

böra uppföras med oförändrat belopp.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört har ej mindre än 15 hörcentraler redan inrättats

i sjukvårdshuvudmännens regi och torde ytterligare 5 sådana centraler

tillkomma under innevarande år. Vidare har jag i samband med behandlingen

av frågan om hörselvårdens lokala organisation uttalat, att jag

utgår från att ett fastläggande av ett landstingskommunalt ansvar jämväl för

den öppna hörselvården i förening med en väsentligt utvidgad statsbidragsgivning

till anskaffande av hörapparater skall medverka till att hörcentraler

upprättas inom samtliga sjukvårdsområden inom snar framtid. Vid

sådant förhållande och då jag dessutom tidigare förordat, att medicinalstyrelsen

i fortsättningen skall disponera anslaget till anskaffande av hörapparater

och utbetala bidrag från detsamma, räknar jag med att Hörselfrämjandets

bestyr med hörapparatutprovning och bidragsgivning kommer

att starkt minska och inom en relativt snar framtid helt upphöra. Såsom

jag anförde i fjolårets statsverksproposition, synes det mig uppenbart,

att landstingens ökade insatser måste medföra en begränsning av

arbetsuppgifterna för föreningen och därmed en minskning av dess personalbehov.

Jag underströk dessutom i 1953 års statsverksproposition angelägenheten

av, att föreningen i tid avpassade sin verksamhet efter de förändrade

förhållandena. Så länge föreningen sysslar med hörapparatutprovning

och bidragsgivning bör emellertid staten lämna erforderligt ekonomiskt

stöd för denna verksamhets uppehållande. Staten bör därjämte i

viss utsträckning bidraga till kostnaderna för den verksamhet, som finnes

böra ankomma på föreningen inom den nya organisationens ram. Föreningen

har för nästa budgetår hemställt om en avsevärd höjning av nuvarande

anslag. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningsgrunderna och

med beaktande i övrigt av vad statskontoret anfört, anser jag mig emellertid

icke böra tillstyrka någon ökad medelstilldelning. Jag förordar alltså,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 96

att anslaget uppföres med samma belopp som i gällande riksstat eller med

65 000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till Hörselfrämjandet under elfte huvudtiteln

för budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag av 65 000

kronor.

5. Undersökning rörande yrkeshygieniska problem i samband med buller

Kommittén

Sedan den 1 januari 1945 har bland yrkessjukdomarna upptagits dövhet

eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för inverkan av

ihållande buller eller skakningar från maskiner eller tryckluftdrivna

verktyg.

Hörselskador till följd av långvarigt buller har påvisats bl. a. hos arbetare

i den tunga industrien, särskilt gruvindustrien, och i väverier samt över

huvud taget i all verksamhet, där arbetaren under större delen av arbetsdagen

vistas i buller av sådan styrkegrad, att samtal på nära håll försvåras.

Det är emellertid inte bara långvarigt starkt buller, som har skadlig inverkan

på hörselorganet. Detsamma är fallet även vid momentana mycket

starka ljud av detonationskaraktär, såsom vid skjutningar, sprängningar

etc. Bullerskadan drabbar hörselsnäckans nervelement, som bedövas mer

eller mindre, sätts ur funktion eller förstörs. En sådan utveckling fortskrider

vanligen långsamt — över decennier -— varför det vanligen först

blir höggradiga hörselsvårigheter, som driver arbetaren till undersökning

och diagnos. I sådana fall finns det icke någon möjlighet att på medicinsk

eller kirurgisk väg häva eller ens lindra skadan. Då några möjligheter till

omskolning icke finns och en överflyttning till bullerfri sysselsättning ofta

icke kan komma i fråga, blir följden den, att arbetaren återgår till sitt arbete,

tills han på grund av nära nog fullständig dövhet icke längre kan

kvarstå i sitt yrke.

Hörselskadans grad sammanhänger med dels omfattningen av expositionen

för buller, såväl beträffande antalet timmar under arbetsdagen som

antalet arbetsår, dels bullerintensiteten, dels ock den varierande känsligheten

hos olika individer. En del personer är starkt överkänsliga för ljud,

vilket medför risk för tidigt uppträdande allvarliga skador även vid måttliga

bullerstyrkor.

Mot alltför starka ljud förslår inte örats naturliga skyddsanordningar.

Redan en halv timmes vistelse i mycket intensivt maskinbuller sänker känsligheten

för vissa ljud med 20—30 procent. Upprepas försöket sjunker

känsligheten på nytt, något mer för varje gång, och återgår så småningom

ej längre fullt till det normala. Försämringen sker emellertid så sakta och

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

hörseln blir ändå så bra efter varje nattvila, i jämförelse med bedövningstillståndet

strax efter arbetet, att arbetaren vanligen inte märker förloppet.

Vilopauserna spelar här en mycket väsentlig roll. Ingående och uttömmande

försök på mänskligt material för att utröna hur starkt, respektive

långvarigt bullret får vara i förhållande till vilopausernas längd, för att

bestående skada skall respektive icke skall följa, har ej kunnat utföras.

Först en noggrann, fortlöpande audiometerkontroll av arbetarnas hörsel

vid bullerindustrier kan bidraga till vår kännedom härom. Sa mycket kan

dock redan nu sägas, att det är det kontinuerliga bullret, som är ojämförligt

mera riskabelt än t. o. in. smärtsamt starka ljud av intermittent karaktär.

Noggranna mätningar från skeppsvarv med skrällande buller har visat,

att de flesta arbetare efter 25—30 års exposition icke längre kan höra vanligt

samtal mer än på någon meters avstånd ens efter veckors vila — hörselnerven

är delvis utsliten och kan aldrig repa sig igen.

Från 40—50-årsåldern tillkommer åldersdövheten. En normalhörande har

sådana hörselreserver, att svårigheterna knappast observeras förrän vid

60_70 års ålder. Den hörselskadade har däremot inga sådana reserver

och går därför mot »gubbhörseln» trettio år eller mera i förväg. Även om

han slutar sitt bullrande arbete, är det lika illa beställt. Han har redan förbrukat

sina hörselresurser.

För att minska riskerna för yrkesdövhet för i starkt buller arbetande

personal kan följande olika vägar tänkas, nämligen 1) minskning av bullerutstrålningen

från arbetsmaskinerna; 2) isolering av starkt bullrande

enheter genom väggar eller avskärmningar samt ljudabsorberande, bullerdämpande

väggbeklädnad i arbetslokalerna; 3) individuella, ljudisolerande

hörselskydd — kåpor, proppar e. dyl.; 4) strängt genomfört skiftesarbete

vid starkt bullrande maskiner; samt 5) hörselkontroll före anställning i

bullerindustrier och fortlöpande kontroll med omplacering vid tidigt uppträdande

hörselförsämring.

Bullerutstrålningen kring en arbetande maskin och åtgärder däremot är

en fråga av rent ingenjörsteknisk karaktär.

Hörselskydd bör vara så konstruerade, att det skadliga bullret utestänges

men samtidigt vissa önskvärda ljud genomsläppes. Med lämpligt avpassade

hörselskydd går det t. o. in. att samtala under sådana bullerförhållanden,

där detta annars vore en omöjlighet. En arbetare, som vant sig vid och känt

fördelarna av att använda effektiva hörselskydd, slipper i första hand det

värsta bullret men ökar även ofta sin prestationsförmåga och precision

tack vare mindre uttröttning, särskilt mot slutet av arbetsdagen. Den ur

såväl medicinsk som social synpunkt största vinsten är emellertid, att han

undgår yrkesdövheten.

Vid vissa industrier bar genomförts skiftesarbete vid starkt bullrande

maskiner samt hörselkontroll. För varje nyanställd arbetare registrerar

verkssköterskan hörseln med ett fullständigt tonaudiogram, som sedan

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

kontrolleras med bestämda mellanrum. Visar det sig, att hörseln börjar

sjunka efter några månaders stark bullerexposilion, verkställes en omflyttning

av vederbörande till en mindre riskabel avdelning. Hittills tillämpade

metoder för att fastställa bullerkänslighet in. in. har emellertid ej varit

helt tillförlitliga och ej heller så enkla att de medgivit snabba rutinundersökningar.

Med hänsyn till bullerskadornas mycket stora socialmedicinska betydelse

framstår det som synnerligen angeläget att samordna alla erforderliga åtgärder

mot yrkesdövheten. I första hand måste bättre metoder skapas såväl

för uppmätning av bullerkänsligheten som för snabba kontrollmätningar.

Den planerade institutionen i kampen mot dövheten har här en forskningsuppgift

av mycket betydade mått och av största värde både för individen

och samhället. En annan uppgift, som bör kunna fullgöras i samarbete med

laboratoriet för taltransmission vid Tekniska högskolan, är fortlöpande

kontroll av hörselskydd jämte utformning av ytterligare sådana lämpade

för arbete i buller av olika karaktär och styrka.

Yttranden över kommitténs förslag

Den speciella frågan om yrkesdövheten har behandlats endast i några

yttranden. Kommerskollegium framhåller sålunda, att det för sjöfolkets

del är av stor vikt, att regelbundna läkarundersökningar företages, så att

de ofta oförmärkt tilltagande hörselskadorna upptäckas i tid, innan hörselförmågan

sjunkit ned mot svår hörselnedsättning eller dövhet. Detta gäller

särskilt för maskinpersonalen med hänsyn till de hörselskador, som ofta

åsamkas denna personal till följd av besvärande buller från maskinerna

och mindre goda arbetsförhållanden i övrigt. För sjöfolkets vidkommande

synes det vidare vara av behovet påkallat att genom intensifierade vetenskapliga

undersökningar söka utröna orsakerna till ifrågavarande yrkesskador

och möjligheterna att upphäva eller minska desamma.

Skolöverstyrelsen anser det vara av stort värde, om mera effektiva möjligheter

erhölles till forskning rörande hörselskadorna bl. a. vad gäller

yrkesdövheten.

Framställning från styrelsen för statens institut för folkhälsan

Styrelsen för statens institut för folkhälsan har i skrivelse den 12 oktober

1954 hemställt om anvisande av 125 000 kronor för undersökning av hörselskador

till följd av buller. Styrelsen framhåller därvid, att hörselskador

till följd av buller under senare år blivit ett allt större yrkeshygieniskt

problem. Säkerligen är f. n. ett mycket stort antal personer i Sverige

utsatta för buller av sådan styrka, att de löper risk att få permanenta

hörselskador. När det gäller att exakt avgöra, vilket buller som är skadligt,

är kunskaperna mycket begränsade. I varje fall kan buller överstigande

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

100—Ilo dB1 ge permanenta hörselskador, medan buller understigande 80

dB1 med all sannolikhet icke ger upphov till skador, såvida icke någon alldeles

speciell känslighet föreligger. Däremot vet man icke, om risken för

hörselskador inträder vid 80, 90 eller 100 dB, varjämte kunskaperna är

mycket ofullständiga beträffande betydelsen av bullrets sammansättning av

olika frekvenser.

De skyddsåtgärder, som på arbetsplatserna måste vidtagas för att undvika

hörselskador och därmed sammanhängande ersättningsanspråk från

de skadade, står givetvis i relation till skaderisken för buller av olika intensitet

och sammansättning. Till dess större erfarenhet vunnits om var

gränsen för skadligt buller ligger, måste emellertid industrierna rådas att

vidtaga skyddsåtgärder även vid förekomst av relativt svagt buller. Enär

detta ofta kan få mycket stora ekonomiska konsekvenser för företagen,

är det av stort intresse att så nära som möjligt få klarlagt, vid vilken ljudnivå,

frekvensfördelning och exponeringstid risk för hörselskador föreligger.

Institutets yrkeshygieniska avdelning har efter samråd med representanter

för karolinska sjukhusets öronklinik, tekniska högskolans i Stockholm

audiologiska laboratorium samt svenska arbetsgivarföreningen uppgjort

en preliminär plan för en undersökning av ifrågavarande problem,

varvid undersökningen, som beräknats pågå under två år, kostnadsberäknats

till cirka 125 000 kronor. Av kostnaderna hänför sig omkring

39 000 kronor till inköp av vissa instrument in. in., 53 000 kronor till avlöningar

under två år av två ingenjörsutbildade befattningshavare, 10 000

kronor till arvoden åt experter, 15 000 kronor till ersättning till försökspersoner

in. in. samt 8 000 kronor till instrumentkontroll in. m. och diverse

utgifter. Undersökningen planeras omfatta såväl laboratorie- som fältundersökningar.

Styrelsen anför härom bl. a. följande:

Laborntorieundersökningar. Hittills har endast försök omfattande kort

exponeringstid utförts på människa. Avsikten är att exponera försökspersoner

för buller av olika frekvenser och intensitet under cirka åtta timmar

och att i anslutning därtill audiometriskt studera graden och utbredningen

av övergående hörselnedsättningar. Besultaten bör kunna belysa den mest

skadliga sammansättningen av buller med avseende på dess frekvensspektrum.

I anslutning till dessa försök bör studeras, vilken inverkan kortvariga

uppehåll i expositionen har för att förebygga eller minska hörselnedsättningen.

Om en eller annan kortare paus avsevärt minskar risken för hörselnedsättning,

bör detta kunna få stor praktisk betydelse.

Olika människor är olika känsliga för buller, men orsaken till detta förhållande

har icke klarlagts. Det anses icke omöjligt, att en ökad syinpaticotonus

kan medföra ökad känslighet för buller. Det torde vara av värde

1 Bullrets styrka angives med ljudtrycket eller tjudintensiteten, vilka storheter angivcs i dB,

decibel, relativt ett utgångsvärde, 0,0002 mikrobar, respektive 10~18 watt/cm2 ( = hörseltröskeln).

Vanligt samtal motsvarar cirka 40 dB. 100 dB motsvarar ett ljudtryck, som är 10 gånger

större än det motsvarande 80 dB, och 80 dB ett ljudtryck, som är 100 gånger större än

det motsvarande 40 dB.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

att studera den effekt i negativ eller positiv riktning, som tillförsel av vissa

farmaca kan framkalla. Jämväl dessa försök kan få praktisk betydelse,

främst vid undersökningar i samband med nyanställning.

Fältundersökningar. Hittills har risken för uppkomst av hörselskador

studerats så gott som uteslutande genom undersökningar vid mycket kraftigt

»bullrande» industrier, medan endast ringa erfarenheter i detta avseende

finnes från arbetsplatser med mindre kraftigt buller. Undersökningar bör

därför ske på arbetsplatser, där bullerintensiteter på ca 70—90 dB förekommer,

vilket torde vara mycket vanligt inom svensk industri. Arbetsplatserna

bör icke utväljas enbart med tanke på den totala bullerintensiteten

utan även med hänsyn till att industrier med buller av olika frekvenssammansättning

blir representerade. Undersökningarna bör omfatta hörselprövningar

på arbetstagarna jämte bullermätningar på de olika arbetsplatserna.

Genom resultaten av nämnda undersökningar torde man erhålla en väsentligt

säkrare kännedom om gränsvärdet för skadligt buller och om risken

för permanent skada av buller av viss sammansättning. Inom den svenska

industrien finnes buller med mycket olika frekvenssammansättning. För

att få generellt tillämpliga resultat erfordras därför mycket omfattande

undersökningar.

Samma resultat kan möjligen uppnås fortare med en form av »biologisk

bullermätning». De tidigare undersökningsresultaten bör då kombineras med

vissa experimentella undersökningar på arbetsplatserna. Genom fältundersökningarna

kan kännedom erhållas om graden av permanenta hörselskador

vid exposition för visst buller. Om friska försökspersoner utsättes för detta

buller under t. ex. åtta timmar, kan ett värde erhållas på den temporära

hörselnedsättning, som bullret ifråga förorsakar. Samma försökspersoner

kan sedan under lika lång tid exponeras för buller i andra industrier, där

man icke känner till risken för permanenta skador och där man icke kan

klarlägga denna med hjälp av vanliga tekniska bullermätningar. Med ledning

av de temporära hörselnedsättningar, som härvid erhålles, samt tidigare

resultat bör risken för permanenta hörselskador kunna bedömas med

relativt stor säkerhet.

Förutom nämnda undersökningar kan det möjligen bliva nödvändigt att

på ett friskmaterial studera graden av normal åldersdövhet. Resultaten

av utländska undersökningar kan nämligen icke säkert tillämpas på svenska

förhållanden.

Yttranden över folkhälsoinstitutets framställning

över folkhälsoinstitutets framställning har yttranden avgivits av statskontoret,

medicinalstyrelsen, karolinska institutets lärarkollegium, arbetarskyddsstyrelsen,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige och svensk otolaryngologisk förening.

Samtliga remissinstanser utom statskontoret har därvid förordat, att de

av institutet föreslagna undersökningarna kommer till stånd. Statskontoret

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

håller emellertid för uteslutet, att ett anslag av avsedd storleksordning skulle

anvisas i nuvarande läge. Genom att utnyttja redan tillgängliga anslag torde

den erforderliga medelsanvisningen kunna avsevärt begränsas. Sålunda bör

personalen vid statens institut för folkhälsan i sådan utsträckning kunna

anlitas för undersökningarna, att utgifterna för en beräknad arbetskraft

härigenom inbesparas. Från institutets omkostnadsanslag bör under vartdera

av de två år, undersökningen avser, kunna disponeras 5 000 kronor

för materielanskaffning. Vidare bör för ändamålet kunna tagas i anspråk

en betydande del av det belopp om 50 000 kronor, som av eltte huvudtitelns

förslagsanslag till viss försöksverksamhet på yrkesmedicinens område årligen

ställes till förfogande till bidrag till forskningsverksamhet rörande

yrkessjukdomarna. Härigenom torde det bliva möjligt att begränsa det

särskilda anslag, som skulle behöva anvisas för undersökningen, till i det

närmaste samma belopp — 35 000 kronor — som ställts i utsikt av svenska

arbetsgivareföreningen.

Medicinalstyrelsen ansluter sig helt till folkhälsoinstitutets synpunkter

rörande den ställning hörselskadorna till följd av buller intager bland de

yrkeshygieniska problemen. Även andra än arbetstagare är t. ex. genom

trafikbuller utsatta för risk för sådana hörselskador. Det är därför av

största vikt för såväl förebyggande av dessa skador som den medicinska

och försäkringstekniska bedömningen av uppkomna sådana skador att få

klarlagt vid vilken ljudnivå, frekvensfördelning och exponeringstid risk

för hörselskador inträffar. Styrelsen har intet att erinra beträffande huvudlinjerna

för undersökningen eller kostnaderna för densamma.

Karolinska institutets lärarkollegium åberopar som eget utlåtande ett av

laboratorn L. Holmgren och docenten Å. Swensson utarbetat yttrande, vari

bl. a. anföres följande:

Hittills utförda arbeten rörande bullerverkningar har antingen varit allmänt

orienterande eller omfattat vissa uppgifter av begränsad omfattning.

Resultaten är icke enhetliga och ofta varandra direkt motsägande, varjämte

försöksserierna i allmänhet varit för små för att tillåta säkra slutsatser.

Den brett upplagda undersökning, som föreslås av statens institut för

folkhälsan, synes däremot innefatta mycket goda förutsättningar att klarlägga

en mångfald hittills oklara frågor. För att man skall kunna nå någon

säkerhet i bedömningen av industriundersökningarna fordras emellertid

ett stort och representativt kontrollmaterial. Även den diskuterade metoden

att studera industribullrens inverkan på människans hörsel vid relativt kortvarig

påverkan kräver stort material på grund av stora biologiska variationer

och variationer i expositionsmiljön. Det är också nödvändigt att visa

en korrelation mellan trötthetsreaktionen vid kortvarig exposition och skadefrekvensen

för alt man av trötthetsreaktionen på ett buller skall kunna

dra några slutsatser om bullrets skadlighet. Kostnadsberäkningen för undersökningen

synes låg och de angivna posterna väl motiverade.

Den föreslagna undersökningen bör väl kunna samordnas med eu undersökning,

som planlagts vid karolinska sjukhusets audiologiska laboratorium

och som bl. a. avser att fastställa gränserna för normalhörsel och individuell

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

bullerkänslighet vid varierande buller, de olika hörselskadetypernas och

speciellt den yrkesdöves hörselförmåga och svårigheter vid varierande bullertyper

och nivåer samt hörselkraven i bullermiljön.

Arbetarskijddsstijrelsen framhåller, att förebyggandet av hörselskador till

följd av buller ur arbetarskyddssynpunkt är av utomordentlig betydelse.

Kunskaperna beträffande den hörselskadande verkan av buller av olika

intensitet och natur är emellertid i många avseenden ofullständiga. Det kan

många gånger icke med säkerhet avgöras, huruvida ett buller är sådant, att

åtgärder bör vidtagas för att förhindra uppkomsten av hörselskador. För

tillämpningen av 26 § arbetarskyddskungörelsen finner styrelsen det synnerligen

önskvärt, att bullerproblemet inom olika arbetsområden blir föremål

för en ingående undersökning. De allmänna riktlinjerna för den nu föreslagna

undersökningen synes ändamålsenliga.

Även svenska arbetsgivareföreningen understryker de nu bristfälliga kunskaperna

om skadliga former av buller samt bästa sättet att skydda sig

mot av sådant buller orsakade hörselskador. Föreningen finner det därför

angeläget, att den föreslagna undersökningen kommer till stånd, och har

intet att erinra mot uppläggningen av densamma. Det av föreningen bildade

personaladministrativa rådet har beslutat anslå 35 000 kronor till undersökningen,

under förutsättning att statsanslag utgår med resterande belopp,

90 000 kronor.

Landsorganisationen i Sverige anser, att det från arbetarskyddssynpunkt

utan tvivel är angeläget, att hithörande yrkesskaderisker utforskas. Framställningen

tillstyrkes sålunda.

Svensk otolargngologisk förening framhåller, att den medicinska bedömningen

av hörselskador såsom yrkessjukdom försvåras särskilt när det

gäller äldre personer av att börjande åldersdövhet erbjuder likartad klinisk

bild som bullerskador. Ur medicinsk synpunkt är därför den föreslagna utredningen

angående olika bullertypers deletära inverkan på hörseln av

stort värde. Man torde härigenom med större säkerhet få möjlighet att bedöma

sambandsfrågor rörande av buller framkallad hörselskada.

Departementschefen

Folkhälsoinstitutet har framhållit, att hörselskador till följd av buller

under senare år blivit ett allt större yrkeshygieniskt problem. Riktigheten

av denna uppfattning har också vitsordats av remissinstanserna, såväl från

medicinskt håll som Irån arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.

Man torde sålunda böra räkna med att f. n. ett stort antal personer är

utsatta för buller av sådan styrka, att risk för permanenta hörselskador

kan föreligga. Detta gäller givetvis främst arbetstagare av olika slag i

såväl industriellt som annat arbete, men också en stor del av allmänheten

är i våra dagar utsatt för sådana risker. Detta är så mycket mera betänkligt

som en bullerskada i vanliga fall fortskrider så långtsamt, att ofta

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

först höggradiga hörselsvårigheter föranleder undersökning och diagnos.

Det möter i sådana fall svårigheter eller kan t. o. m. vara omöjligt att

lindra eller bota en uppkommen hörselskada. Framförallt ur arbetar - skyddssynpunkt måste det därför — såsom också arbetarskyddsstyrelsen

framhållit — vara av stor betydelse, att hörselskador till följd av buller

i möjligaste mån förebygges. Enligt 1954 års yrkesskadeförsäkringslag och

i anslutning därtill utfärdade bestämmelser räknas såsom yrkesskada sådan

dövhet eller hörselnedsättning, som framkallats genom inverkan av

buller eller av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg.

Enligt gällande arbetarskyddskungörelse åligger det visserligen arbetsgivare

att vid arbete, där arbetstagare under längre tid är utsatt för ihållande

eller med kortare tidsmellanrum regelbundet återkommande buller

eller skakningar såvitt möjligt vidtaga lämpliga skyddsåtgärder. Såsom

från olika håll framhållits är emellertid kunskaperna om vilka former av

buller, som är skadliga, och om bästa sättet att skydda sig mot av buller

orsakade hörselskador i flera avseenden ofullständiga. Hittills utförda

undersökningar på området synes icke ha givit tillräckliga eller entydiga

resultat.

Av det anförda framgår, att det ur skilda synpunkter måste anses angeläget,

att eu undersökning av hithörande problem kommer till stånd. I

första hand bör därvid upptagas de betydelsefulla frågorna om vid vilken

ljudnivå, frekvensfördelning och exponeringstid risker för hörselskador

genom buller kan anses föreligga. Den av folkhälsoinstitutets styrelse nu

föreslagna undersökningen synes erbjuda förutsättningar för ett klarläggande

av dessa problem. Undersökningen avses skola ledas av en läkare

vid institutets yrkeshygieniska avdelning med biträde av för ändamålet

särskilt anställd teknisk och annan personal samt beräknas pågå under

omkring två år. I samråd med karolinska sjukhusets öronklinik, tekniska

höaskolans i Stockholm audiologiska laboratorium och svenska arbetsgivareföreningen

har utarbetats en preliminär plan för undersökningarna,

omfattande bl. a. laboratorie- och fältundersökningar. Såväl planen för

undersökningarna som de för ändamålet beräknade kostnaderna, sammanlagt

125 000 kronor, torde i huvudsak kunna godtagas. Jag förutsätter,

att vid den närmare utformningen av planerna samråd i erforderlig omfattning

äger rum med såväl berörda arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer

som med medicinsk och teknisk expertis. Av förenämnda belopp

om 125 000 kronor hänför sig 39 000 kronor till engångsanskaffning av

vissa instrument in. m. samt 86 000 kronor till rörliga kostnader under

två år. För nästa budgetår skulle sålunda erfordras (39 000 + 43 000)

82 000 kronor. Såsom framgår av svenska arbetsgivareföreningens yttrande

i ärendet har emellertid föreningen utfäst sig att bidraga till ifrågavarande

undersökning med 35 000 kronor. I enlighet härmed kan medclsbehovet

för budgetåret 1955/56 begränsas till (82 000 —35 000) 47 000 kronor. Jag

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 96

förordar, att för ändamålet anvisas ett särskilt reservationsanslag, lämpligen

under rubriken Undersökning rörande hörselskador till följd av buller.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att till Undersökning rörande hörselskador till följd av

buller för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln anvisa

ett reservationsanslag av 47 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Göran Herner

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 55

503099

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:249 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående hörselvårdens organisation m. m. a1 i texten
  2. SU 1955:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hörselvårdens organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten