Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m

1956-03-16 · 267 sidor, varav 261 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 261 av 267 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:122, Med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

1

Nr 122

Ktingl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

jordbrukskasserörelsen m. m.; given Stockholms slott

den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen; samt

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

Jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet regleras f. n. av

förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor och av

lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor

för jordbrukskredit samt av ytterligare några specialförfattningar. I fråga

om kreditkassornas organisation gäller därjämte den allmänna föreningslagstiftningen.

Genom propositionen framlägges förslag att speciallagstiftningen skall

sammanföras i en författning, lagen om jordbrukskasserörelsen. Därmed

kommer jordbrukskasserörelsen att inordnas under en speciallagstiftning

av samma valör som de för affärsbanker och sparbanker gällande lagarna

om bankrörelse och om sparbanker. Den allmänna föreningslagstiftningen

skall alltjämt tillämpas, i den mån speciallagstiftningen ej innehåller särregler.

Vad angår jordbrukskasserörelsens organisation innebär förslaget en betydelsefull

omdaning av rörelsens toppled, vilket nu utgöres av Svenska

jordbrukskreditkassan. Denna kassa skall ersättas av en riksorganisation,

som skall överta de administrativa uppgifterna. Vid sidan härav förutsättes

1 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

att ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, skall bildas och utföra topporganets

bankmässiga funktioner. Banken skall icke ingå i jordbrukskasserörelsen

utan vara ett serviceorgan åt denna.

Centralkassor och jordbrukskassor bibehålies i stort sett vid sin nuvarande

organisation och sina hittillsvarande uppgifter. En viss uppmjukning

av reglerna för medlemskap i jordbrukskassa vidtages. Sålunda skall kommun

kunna antagas såsom medlem. Liksom hittills kan endast medlemmarna

få lån i kreditkassorna. Kassemedlemmarnas personliga ansvarighet bortfaller.

Kreditkassorna skall således ej vidare vara ekonomiska föreningar

in. b. p. a. utan ekonomiska föreningar av gängse typ.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har i förslaget reglerna

om maximering i förhållande till det egna kapitalet av centralkassas rätt

till inlåning utformats på samma sätt som motsvarande regler för sparbankerna

enligt 1955 års lag om sparbanker. I förhållande till gällande reglering

innebär den föreslagna viss lättnad.

Centralkassorna skall, liksom affärsbankerna och sparbankerna, kunna

utge förlagsbevis. Förlagsinlåningen skall, under förutsättning av Kungl.

Maj :ts tillstånd, i viss utsträckning kunna räknas såsom inlåningsgrundande

eget kapital.

Förslagets bestämmelser om centralkassas kassareserv följer helt motsvarande

bestämmelser i 1955 års lag om bankrörelse. Förslaget medför, att

den hittillsvarande kassareservskyldigheten vidgas. Centralkassa skall nämligen

hålla kassareserv ej blott såsom hittills med 25 procent av avista-förbindelserna

utan därutöver med 4 procent av övriga förbindelser.

De föreskrifter i förslaget som avser kassornas utövande av bankmässig

rörelse innebär, allmänt sett, att kassorna får möjlighet att bedriva sin verksamhet

på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än enligt gällande lagstiftning.

Särskilt må anmärkas, att förslaget frångått de schablonmässiga

spärregler för utlåningen till samma kredittagare, som tillämpas enligt gällande

lagstiftning. Förslaget upptar i stället efter förebild av lagen om bankrörelse

en allmänt hållen regel att kassa icke bör bevilja kredit åt samma

kredittagare i sådan utsträckning att fara kan uppkomma för kassans säkerhet.

Mot den vidgade friheten för kasserörelsen alt arbeta i bankmässiga former

svarar skyldighet att tillämpa regler av liknande slag som de för banker

och sparbanker också i fråga om bl. a. sättet för årsredovisning och revision

samt i fråga om det allmännas auktorisation och tillsyn. Den offentliga

tillsynen över kasserörelsen skall utövas huvudsakligen i samma former

som hittills. En nyhet är att bank- och fondinspektionen, som är tillsynsmyndighet,

skall utse revisor i centralkassa.

Tilläggas må att i propositionen föreslås, å ena sidan, att det allmänna

icke vidare skall äga utse representanter i topporganisationens styrelse

samt, å andra sidan, att det statliga stödet till jordbrukskasserörelsen skall

upphöra. Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas grundfon
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

der skall sålunda återlämnas till staten och de hittills från nionde huvudtiteln

lämnade förvaltningsbidragen skall icke vidare utgå. Inom kasserörelsen

planeras i gengäld åtgärder för att stärka rörelsens kapitalbildning.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1957. Vissa bestämmelser föreslås dock skola tillämpas redan från och med

den 1 juli 1956.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ktingl. Maj.ls proposition nr 122 ur 1956

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets

kreditbehov samt att främja sparverksamhet.

I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgöras

av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomiska

föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt

ej annat följer av vad nedan förordnas.

2 §.

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

3 §.

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,

minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

4 §•

Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas

firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».

Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden

»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest

vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket

centralkassa för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §•

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Om jordbrukskasserörelsens organisation och de olika organens uppgifter

Jordbrukskassorna

6 §•

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

5

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall

tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och

den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt

lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter

som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa

stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut

om ändring i jordbrukskassas stadgar.

8 §•

Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening må ej ske med

mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller

må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

9 §•

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.

10 §.

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av riksorganisationen.

Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

11 §•

Jordbrukskassa är ansvarig för centralkassans förbindelser i enlighet med

vad därom stadgas i 21 §.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan

fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller

därtill hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder

utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill

eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar (jordbruksorganisation), samt

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa

om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn

till jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller

centralkassa sådan särskild prövning som sägs i andra stycket.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit

av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

riksorganisationen bestämmer, förmedla inlåning för centralkassans räkning

samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas verksamhet.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må

ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om

den sammanlagda utlåningen till kommuner.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar

för verksamheten som meddelas av riksorganisationen och centralkassan,

hålla hos jordbrukskassan inneliggande kontanta medel och övriga

tillgångar samt kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning av behöriga företrädare för riksorganisationen och

centralkassan ävensom tillhandagå dem med de upplysningar som de begära

angående verksamheten.

16 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

Riksorganisationen äger dock efter hörande av centralkassan, om särskilda

skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att för viss tid, ej över fem

år, utse högst nio styrelseledamöter.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av

bank allmänneligen begagnas ävensom upptaga lån mot sådana för den allmänna

rörelsen avsedda förskrivningar som medföra rätt till betalning först

efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Det åligger centralkassa, att i den mån så erfordras, meddela instruktioner

och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt

att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

18 §.

Sedan beslut att bilda centralkassa fattats och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen. Konungen prövar

stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag och författning i övrigt

så ock om stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad

att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för

det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och godkänner kassan.

På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens

ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.

Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening må ej ske med

mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller

må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

7

19 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisationen.

20 §.

Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksamhetsområdet

skall vara skilt från andra centralkassors.

21 §.

Kunna centralkassas förbindelser icke infrias med anlitande av dess

egna medel, äger centralkassan infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna.

Därvid skall beloppet av jordbrukskassas tillskott bestämmas i

förhållande till jordbrukskassans låneskuld till centralkassan vid utgången

av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Kan jordbrukskassa

icke utgiva infordrat tillskott, skola övriga till centralkassan anslutna

jordbrukskassor efter den angivna fördelningsgrunden ansvara för bristen.

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller

del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det

område som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma bestämmelser

som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger

Konungen meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisation

och verksamhet som må prövas erforderliga.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation

eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej

överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger

dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning

till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en

tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda

utlåningen till kommuner.

25 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar

för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, hålla hos centralkassan

inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt kassans

böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av

behöriga företrädare för riksorganisationen ävensom tillhandagå dem med

de upplysningar som de begära angående verksamheten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

26 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio på kassans

stämma valda ledamöter. Dessa styrelseledamöter skola utse verkställande

direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten. Utses annan än

styrelseledamot till verkställande direktör, skall denne ingå som ledamot i

styrelsen. Styrelsen äger därjämte förordna ställföreträdare för verkställande

direktören. Därest till ställföreträdare utses annan än styrelseledamot

eller suppleant, skall ställföreträdaren ingå som suppleant i styrelsen. Verkställande

direktör eller annan befattningshavare i centralkassan må icke

vara ordförande i styrelsen.

Av styrelseledamöterna må högst en eller, om antalet styrelseledamöter

överstiger fem, högst två vara befattningshavare i jordbrukskassa, som är

ansluten till centralkassan.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela

föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma

verkställande direktören. Uppdrag som meddelas i instruktion för verkställande

direktör må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av

uppdrag äger styrelsen själv avgöra varje slag av ärende.

27 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Riksorganisationen

28 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation är ett organ för central ledning,

samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verksamhet.

Annan än centralkassa för jordbrukskredit kan ej antagas såsom

medlem i riksorganisationen.

I riksorganisationens verksamhet ingår

att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas

verksamhet,

att följa och, i mån av behov, genom undersökning eller på annat sätt

övervaka kassornas verksamhet,

att främja sparverksamhet, samt

att fullgöra de särskilda uppgifter som eljest enligt denna lag ankommer

på riksorganisationen.

Registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening må ej ske

med mindre Konungen meddelat stadfästelse på dess stadgar. Ej heller må

registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

Om kreditkassornas verksamhet

Reservfond

29 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall

gälla följande.

Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av

möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent

avsättas till reservfond. Då reservfonden uppgår till belopp som motsvarar

tio procent av kassans utlåning vid utgången av det senast förflutna räkenskapsåret,

må vidare avsättning till fonden upphöra. Nedgår fonden under

vad sålunda stadgats, skall avsättning ånyo vidtaga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Till resex-vfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem

vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 87 § 3 mom.,

beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning

finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan

ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen

i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står

i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler

för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt

vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må

ej meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmänheten.

I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning

skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet"

prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar

samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må

återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare

föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och

innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed

likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 §

stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta

medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning

på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i

motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den

omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,

att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

på bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller

motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast

såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda

balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall

gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas

på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats

av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla

bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket

avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som

förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,

må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utställda räntebärande

förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande

kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt

bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhöriga, på inländsk

penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av

sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid

anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana centralkassan

tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges

allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa

samt på andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av

fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnaderna

*

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån

återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom

vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels

beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån

dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna

medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än

centralkassan.

På ansökan av centralkassa äger Konungen, efter hörande av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva

att av centralkassan utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning

samt att med eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av det belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av

centralkassan.

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med

lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till

belopp lika med summan av
al

tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras

av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed

jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,

åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i

kassareserven; dock att,"där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,

som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,

som centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare

utbekomma.

36 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller

genom växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall

räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning

eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter

uppsägning. Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras

på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj:is proposition nr 122 är 1956

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas

betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt

jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning

i jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obelaget att

mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Jordbrukskassa må bevilja kredit mot förlagsinteclcning allenast om annan

i och för sig fullgod säkerhet ställes eller centralkassan för varje särskilt

fall lämnat medgivande.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa

eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till sammanlagt

belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital; dock

att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen

består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor

gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa

utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel i

eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparbank

kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Vad i första stycket

stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kredittagare

som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för

kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan garantiförpliktelse

till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse

för kredittagaren.

39 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,

utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av

jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för

styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i

egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.

40 §.

io Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.

För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,

aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda

användning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår

till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis,

utfärdat av sådant bolag. Vill kreditkassa göra förvärv som här sägs

skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej

minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt

beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana

inventarier, som anskaffas för rörelsen eller" till fastighet eller lokal,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 ur 1956

som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande

högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,

som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,

som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

41 §.

Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,

på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel

i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,

skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial

av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där

huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning

43 §.

Jämte vad i bokföringslagen föreskrives om inventarium, balansräkning

samt vinst- och förlusträkning skall i fråga om styrelsens årsredovisning

gälla vad i 38 och 39 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt,

i stället för bestämmelserna i 40—44 §§ sistnämnda lag, de föreskrifter som

meddelas i 44—48 §§ nedan.

44 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke

upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill

kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande bruk för

kassan, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen,

upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras

anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång

avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats

från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än

det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må

tillgäng, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande

nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten

medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall

uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas

komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

45 §.

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt

som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna

bokföringsgrunder.

Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av

inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet

anmärkcs med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden utföres

såsom särskild skuldpost.

Ej må medelsredovisning ske under benämningen pensionsfond eller understödsfond

eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats

för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas

välfärd.

Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans borgens-

och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland

skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters

sammanlagda bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,

utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen.

Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning

upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

46 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredställande redovisning

erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.

Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga

poster.

47 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förläng

för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av

kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning

viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoch

förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,

jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Där medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda överstiger

tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda.

För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i

vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet

av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till

styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare

hos kassan.

Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för kassan,

verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden till

uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen

av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning,

därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna för deras

anskaffning, stadgas i 44 g andra stycket.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättningtill

reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i

anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

15

48 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift

eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen

hos kassan tillgängliga för envar som vill taga kännedom om

desamma. Skulle stämmans beslut i anledning av den framlagda balansräkningen

innebära ändring däri, skall jämväl protokoll eller annan handling,

som utvisar beslutet, hållas tillgängligt på sätt nyss sagts.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas

tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som inom

anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

49 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper

skall i tillämpliga delar gälla vad i 45, 46 och 49 §§ lagen om ekonomiska

föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 47, 48, 50 och

51 §§ nämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 50—54 §§ nedan.

50 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa

lägst tre.

Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befattningshavare

hos ansluten jordbrukskassa.

Av revisorerna i centralkassa utses en av tillsynsmyndigheten enligt vad

i 70 § är stadgat och en av riksorganisationen. Minst en av centralkassas revisorer

skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. För auktoriserad

revisor skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

51 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts

utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska

föreningar eller 50 § andra eller tredje stycket denna lag, åligger det styrelsen

och styrelseledamot att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos

tillsynsmyndigheten. Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan eller

borgenär.

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,

anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som utfärdats

av styrelsen eller verkställande direktören;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de

hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda

handlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna

granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten

kunna hava gjorts till kassan; samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga

för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

53 §.

De på stämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som meddelas av stämma och ej innefatta inskränkning

i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning

eller mot stadgarna.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till kassans böcker, räkenskaper och

andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget.

Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen

vägras.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om

kassans verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

54 §.

1 mom. Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två

\eckor

tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

Revisorerna i centralkassa skola därvid på balansräkningen samt vinstoch

förlusträkningen hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa

handlingar överensstämma med kassans av dem granskade böcker eller icke,

och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning

till revisionsberättelsen.

2 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av

revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende

på de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kassans bokföring

eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen

av kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning

till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga

ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till medlemmarnas

kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

kreditkassans förvaltningsutgifter;

den inre kontrollen inom kassan;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen,

därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad avsättning

till reservfonden.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning

eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig

mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen

foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Stämma

55 §.

1 mom. I fråga om kreditkassas stämma skall i tillämpliga delar gälla

vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om ekonomiska föreningar

är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 57 § 2 mom. nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 2 mom. nedan.

2 mom. Styrelsen är pliktig att på ordinarie stämma, i den mån det av

medlem äskas och kan ske utan förfång för kassan eller nämnvärd olägenhet

för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar angående

förhållanden som kunna inverka på bedömandet av värdet av kassans tillgångar,

av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt

av styrelsens förvaltning av kassans angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest på stämma giva medlem upplysning

efter vad nu är sagt i avseende på ärende som skall förekomma på stämman.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan förfång

för kassan eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas på stämman,

skall upplysningen i stället lämnas till revisorerna inom två veckor därefter.

Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt

yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt

huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen

eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,

skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande

skall av styrelsen hållas hos kassan tillgängligt för medlemmarna samt i

avskrift översändas till medlem, som framställt begäran om upplysningen.

Likvidation och upplösning

56 §.

1 fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga

delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93

och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna

i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar

skall iakttagas

att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och

71 §§ samt 78 § denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna

lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§

denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 § denna

lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,

förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kassan skall träda i likvidation. I

annat fall än i 58 § sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre samtliga

medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande

stämmor och på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar

av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor

bestämt i stadgarna, länder det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst

två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet

och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i

föreningsregistret blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på

ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av tillsynsmyndigheten

och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda

i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande

sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §,

vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen avsändas dels till länsstyrelsen

för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,

dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator

med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

59 §.

Beslutar stämma att kassan skall träda i likvidation, skall stämman välja

två eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas, att

en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att jämte de på

stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 § förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger

det styrelsen att genast sammankalla stämma för val av likvidatorer, ändå

att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts på stämma eller förordnats av rätten, skall kassan

anses hava trätt i likvidation, såframt ej stämman, efter vad i 57 § andra

stycket sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först senare dag.

60 §.

Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan nedgått

under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej

inträtt inom tre månader, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga

i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar,

ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för en såsom

för egen skuld. Därest efter utgången av nämnda tid om tre månader tillräckligt

antal medlemmar inträder, äger dock ej ansvarighet rum för förbindelse,

som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet sålunda

uppnåtts.

61 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,

men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn

och utse annan i hans ställe. Kreditkassas stämma äger ock utse likvidator

i stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan

i fjärde stycket sägs.

Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller

avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröjligen

sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor

och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna

annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat

annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga

namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till tillsynsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende

av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av

länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsändas

underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans

fullständiga namn och postadress.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt

i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall

inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälningen

skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter

för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma

allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka

och hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda

personerna eller ifråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans

postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för

registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena

sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda

fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om

dagen för val eller rättens förordnande.

64 §.

I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upptagas

kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. Insatskapitalet

skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall

beträffande inventarium och balansräkning för kredilkassa i likvidation gälla

vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

65 §.

Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsynsmyndigheten

enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand utan

ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger

myndigheten på ansökan a-v likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,

som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande börspris

överlåta på fondbörs noterat värdepapper.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

66 §.

Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att

fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej

ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs,

skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna meddelande

på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka

ännu icke erhållit betalning.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses

kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas och skall i avseende därpå

vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning, dock ej 81 §

lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad efter konkursens

avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt i likvidation, skall rätten,

på ansökan av styrelseledamot, medlem eller borgenär eller på anmälan

av tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I fråga

om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla

vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan

dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 § lagen om

ekonomiska föreningar är stadgat.

Om den offentliga tillsynen

68 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och riksorganisationen

i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag och

andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasserörelsen,

ävensom de för riksorgansationen och kassorna gällande stadgarna

samt de föreskrifter, som med stöd av bestämmelse i lag eller stadgar meddelats

av stämma eller stjTelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet

följa jordbrukskasserörelsen i den mån så erfordras för kännedom om de

förhållanden som kunna inverka på kreditkassas säkerhet eller eljest äro

av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.

Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att

övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskasserörelsens

inre angelägenheter.

69 §.

Tillsynen över jordbrukets kreditkassor utövas med ledning av handlingar,

vilka jämlikt lag eller eljest insändas till tillsynsmyndigheten, ävensom

upplysningar, som inhämtas vid undersökning eller annorledes. Undersökning

skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av

Konungen anbefalles.

70 §.

Tillsynsmyndigheten skall förordna en revisor att med övriga revisorer

deltaga i granskningen av centralkassas räkenskaper och styrelsens förvaltning.

Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande som här avses

och i stället utse ny revisor. För revisor, varom i denna paragraf stadgas,

skall myndigheten utfärda instruktion.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

21

71 §.

På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer

icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är

revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare,

utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts

till revisor i strid med vad i 46 § 1 inom. andra stycket lagen om ekonomiska

föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara

honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts

av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen

att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess

annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället

utse nv revisor.

72 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant

prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd

begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma, må kallelse utfärdas

av myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

iöreträda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten utlyst

styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

73 §.

Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela

närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om

förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som

enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda

myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan finna

för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen

och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare

därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att

rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan

cenlralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild

balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans ställning

samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen

avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisningshandlingar,

översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de anslutna

jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §. •

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslulet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra

vad styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må

dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,

icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter,

vilkas överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten

meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten

kan finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på

sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndigheten

att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och

äger den myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller

förbud enligt denna lag.

76 §.

Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna ombud,

som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att

yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt granska

kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet

begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer

och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation, enligt

denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

Tillsynsmyndigheten må, därest så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.

Beträffande denne skall vad om revisor i 70 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

77 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med övriga konkursförvaltare.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

av boel, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan, som sägs i

80 § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande

arvode till konkursförvaltare.

78 §.

Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70, 71

eller 76 § skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer

utgivas av den kassa som avses med förordnandet.

79 §.

Vad i 69 §, 72 §, 74 § första och tredje styckena, 75 § första, andra och

fjärde styckena, 76 §, 77 § samt 78 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla

jämväl med avseende på tillsynen över riksorganisationen. På riksorganisationen

skall särskilt ankomma att, på den tid och i den ordning tillsynsmyndigheten

äskar, tilljiandahålla översiktliga uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen

i dess helhet.

80 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och

verksamhet skall jordbrukskasserörelsen årligen erlägga bidrag. Närmare

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956 23

föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av

Konungen.

81 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller

riksorganisationen.

82 §.

Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,

må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,

om icke Konungen annorlunda förordnar.

Straffbestämmelser

83 §.

Med avseende på jordbrukets kreditkassor skola, i stället för vad i 110—

112 §§ lagen om ekonomiska föreningar stadgas, gälla de straffbestämmelser

som nedan upptagas i 84—86 §§. I fråga om riksorganisationen skall, förutom

nyss nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, gälla

stadgandet i 84 § 3 denna lag.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning

eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 § lagen om ekonomiska

föreningar eller i 81 § samma lag, jämförd med 56 § denna lag, eller

i 74 § andra stycket denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna

i 43 §, 44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och femte styckena, 46 § eller

47 § denna lag;

2. likvidator, vilken vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse som avses i 83 § första och tredje styckena

eller 86 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § samma lag, jämförd

med 56 § denna lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelser

i sagda lagrum;

3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken uppsåtligen

eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnande

av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 § denna lag;

4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse eller annan

handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles tillgänglig för

medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift

rörande kreditkassas angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att

anledning därtill föreligger.

Har gärning som avses i första stycket 1 eller 2 skett av vårdslöshet, är

straffet dagsböter.

85 §.

Med dagsböter straffes

1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;

2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stadgar;
3.

styrelseledamot, likvidator eller annan, som i anmälan för eller ansökan

om registrering eller i handling som fogas därvid eller i uppgift varom

förmäles i 10 § lagen om ekonomiska föreningar uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

4. styrelseledamot eller likvidator, vilken, i annat fall än i 84 § första

stycket 1 och 2 samt andra stycket avses, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig

för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på stämma,

eller i påskrift å sådan handling;

5. styrelseledamot, vilken deltagit i beslut om åtgärd som strider mot bestämmelserna

i 9 eller 19 §;

6. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i

strid med bestämmelserna i 18 § lagen om ekonomiska föreningar låter verkställa

utdelning eller utbetalning till medlem eller annan;

7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidation srevisors medhjälpare

som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa,

yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,

utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

86 §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift

som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen om ekonomiska föreningar

eller i 48 § eller 53 § andra stycket denna lag eller i 80 § sista stycket

eller 81 § sista stycket förstnämnda lag, vartdera lagrummet jämfört

med 53 § andra stycket och 56 § denna lag;

2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift

som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37, 68, 90 eller 92 §

lagen om ekonomiska föreningar eller i 63 § denna lag;

3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor eller likvidationsrevisor

avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 38 § andra

stycket, 81 § andra stycket, 83 § sista stycket eller 86 § sista stycket lagen

om ekonomiska föreningar eller i 89 § första stycket samma lag, jämfört

med 56 § denna lag;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i 55 §

sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista stycket, eller 86 §

andra stycket sista punkten lagen om ekonomiska föreningar finnes stadgat

eller som underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende på framläggande

av handlingar på stämma eller tillhandahållande av handlingar viss

tid före stämma är meddelad i 57 § 1 mom., 81 § andra stycket, 87 § andra

stycket eller 89 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 81 §

sista stycket samma lag, jämfört med 56 § denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 54 §

1 mom. denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar,

så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra vad i 87 § första

stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde punkten sistnämnda

lag finnes stadgat.

Särskilda bestämmelser

87 §.

1 mom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller

del därav, såframt riksorganisationen det medgivit.

Ej må centralkassa övertaga annan kreditkassas rörelse eller del därav,

med mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet

icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis

och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej

må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som

i 40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyss
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Knngl. Maj.ls proposition nr 122 år 1956

nämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen

kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa,

må efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av tillsynsmyndigheten

och riksorganisationen eller, såvitt gäller övergång endast

mellan jordbrukskassor inom samma centralkassas verksamhetsområde,

med godkännande av riksorganisationen ensam reservfonden nedsättas med

skäligt belopp.

88 §.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion

skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

89 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassa må ej i oträngt mål yppas.

90 §.

Driver kreditkassa verksamhet i strid med föreskrift i 9 eller 19 §, skola

medlemmar i kassan så ock styrelseledamöterna eller andra ställföreträdare

för kassan, i den mån de deltagit i åtgärden eller beslut därom svara för uppkommande

förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga

för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

92 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall redan från och

med den 1 juli 1956, i stället för stadgandet i 30 § tredje stycket förordningen

den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, gälla vad i 31 §

andra stycket denna lag stadgas.

Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, nyssnämnda

förordning samt lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit tillika med alla de särskilda stadganden,

vilka innefatta ändring i, tillägg till eller föreskrifter om tillämpningen

av nämnda författningar, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild

författning stridande mot lagens bestämmelser.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

93 §.

Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga

stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag, att gälla från det lagen

trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må, utan hinder av att lagen ej trätt

i kraft, stadfästas enligt lagen och registrering verkställas med anteckning i

föreningsregistret, att de nya stadgarna skola gälla från dagen för lagens

ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,

ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen

för särskilt fall må bava bestämt, erhållit stadfästelse av stadgarna samt

registrering varom i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet

återkallas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

_ Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande så länge Konungen

ej annorlunda förordnar av sin bankmässiga verksamhet enligt förordningen

den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens

riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift vunnit

registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamål.

Ej må kassan utan att den ombildats och nya stadgar antagits och stadfästs

samt registrering verkställts verka såsom riksorganisation efter den 1 januari

1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge jordbrukskreditkassan

uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan

vid tillämpning av 34 § första stycket b) och c) jämställas med

inländskt bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

94 §.

Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år

1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller meddelas

efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund

av framställning som skett före den 1 januari 1958, skola kassans medlemmar,

därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borgenärernas

rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestämmelser.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,

skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

Skola enligt vad nu sagts äldre bestämmelser gälla och är överträdelse

av bestämmelserna belagd med straff, skola jämväl i fråga om straffet äldre

bestämmelser lända till efterrättelse.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna

lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag

under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor

att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej

överförmyndaren anorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 32 § stadgas

så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de ma uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall ock gälla

medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen, och

ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§

forordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad i

särskild ordning föreskrives.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

27

Förslag

till

Lag

om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

De kreditinrättningar som avses i denna lag äro bankaktiebolag, sparbanker

och centralkassor för jordbrukskredit. _

Beträffande sådan kreditinrättnings konkurs skola, förutom de föreskrifter

i konkurslagen, som ej strida mot vad i denna lag stadgas, följande bestämmelser

lända till efterrättelse.

2 §•

Angående allmänt ombud, som förordnas i kreditinrättnings konkurs, stadgas

i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.

3 §•

Konkursdomaren äger att utan hinder av vad som stadgats i 19 § konkurslagen

bestämma att kungörelser angående konkursen skola införas, i

flera än två tidningar i den ort, varest kreditinrättningens styrelse har sitt

säte, samt en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka

enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen

på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen

skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på

fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogulden

jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas

till konkursdomaren. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det antal,

som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas överensstämmelse

med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall förteckningen

i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före

utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envai, som

vin taga del av densamma, hållas tillgänglig hos konkursdomaren, hos rättens

ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.

Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i

konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för

fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev

enligt 20 § konkurslagen icke utsändas. Erinran därom skall intagas i kungörelse,

som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 § konkurslagen

skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad konkursdomaren

enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna

tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offent
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

liggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 156, 160,

161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden

samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda

meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren

bestämmes efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna, bringas till

ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts

skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de tidningar,

som nyss sagts.

4 §.

För beslut av borgenärerna om uppskov med försäljning av boets egendom

eller med indrivning av dess fordringar erfordras ej den särskilda röstövervikt,

som sägs i 64 § konkurslagen, därest fråga ej är om uppskov för längre

tid än tre år från första borgenärssannnanträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957, då lagen den 18 september

1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs skall upphöra att gälla.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

29

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1955.

N är val-ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,

Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstiftning

om jordbrukskasserörelsen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet den 30 juni 1950 numera landshövdingen M. H.

Lemne, verkställande direktören i Svenska jordbrukskreditkassan, f. d. professorn

T. V. E. Björkman, verkställande direktören i Smålands bank G.

Didner och ledamoten av riksdagens andra kammare I. Johansson att

såsom sakkunniga företaga en översyn av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens

organisation och verksamhet. Åt Lemne uppdrogs att vara de

sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga, som antog benämningen 1950 års jordbrukskasseutredning,

avgav i december 1954 betänkande med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen

in. m. (SOU 1955: 1). Förutom förslag till lag om jordbrukskasserörelsen

innefattar betänkandet förslag till lag om vissa kreditinrättningars

konkurs.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Östergötlands län —- med bifogande av yttrande från

Östergötlands och Södermanlands handelskammare — länsstyrelsen i Kristianstads

län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västerbottens län,

Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges allmänna hypoteksbank — med bifogande av

yttranden från Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas och

Norrlands hypoteksföreningar — Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, hushållningssällskapens förbund, Svenska landskommunernas

förbund och Föreningen Auktoriserade revisorer.

Jag torde nu få anmäla denna fråga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Jordbrukskasserörelsens nuvarande organisation och verksamhet

I jordbrukskasserörelsen, som är den sammanfattande benämningen på

jordbrukets kreditkassor och den verksamhet dessa utövar, ingår kreditkassor

av tre skilda slag, nämligen jordbrukskassor, centralkassor för jordbrukskredit

och — såsom rörelsens topporganisation — Svenska jordbrukskreditkassan.

Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa

och varje centralkassa till jordbrukskreditkassan.

Kassornas uppgift är att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand

dess behov av driftkredit, att befordra sparverksamhet på landsbygden och

att främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden.

Kasserörelsen är en av jordbrukarna själva driven kooperativ rörelse. Alla

kassorna är ekonomiska föreningar av typen in. b. p. a. Jordbrukskasserörelsen

är genom Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna ansluten

till Sveriges lantbruksförbund, d. v. s. till huvudorganet för jordbrukets

ekonomiska föreningsrörelse.

Kasserörelsen har statligt stöd, bl. a. i form av förvaltningsbidrag till

vissa kassor. Dessa bidrag utgår emellertid numera med obetydliga belopp.

Kassorna står under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Den 31 oktober 1954 hade jordbrukskasserörelsen omkring 160 000 medlemmar,

en inlåning om cirka 710 miljoner kronor, en utlåning om cirka

640 miljoner kronor samt eget kapital om cirka 22 miljoner kronor.

Jordbrukskassorna är kasserörelsens lokala organ. Det finnes något över

600 jordbrukskassor i landet. Medlemskap i jordbrukskassa kan i första

hand vinnas av svensk medborgare som inom kassans verksamhetsområde

äger eller brukar jordbruksfastighet samt i andra hand av vissa andra fysiska

och juridiska personer. Jordbrukskassornas huvudsakliga uppgift är

att bereda kredit åt sina medlemmar. Emellertid kan endast de som äger

eller brukar fastighet komma i fråga såsom kredittagare. De medel som behövs

för kreditgivningen lånar jordbrukskassorna hos centralkassan mot

säkerhet av fordringsbevis med tillhörande säkerheter, som presteras av

jordbrukskassornas låntagare.

Centralkassorna, kasserörelsens regionala organ, är för närvarande 11 till

antalet. En tolfte centralkassa är under bildande. De kan som medlemmar

antaga, förutom jordbrukskassor, jordbruksekonomiska föreningar, d. v. s.

sammanslutningar med ändamål att befordra jordbrukets eller någon till

jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av produkter

från jordbruket med tillhörande binäringar. Centralkassornas huvudsakliga

uppgift är att lämna krediter åt jordbrukskassorna och, i begränsad

utsträckning, åt de anslutna jordbruksekonomiska föreningarna. De anskaffar

medel genom att från allmänheten mottaga inlåning på räkning »som av

bank allmänneligen begagnas» — sparkasseräkning, depositionsräkning,

kapitalräkning, checkräkning. Staten har ställt grundfond i form av statsobligationer

till ett värde av en miljon kronor till förfogande för varje centralkassa

såsom säkerhet för dess förbindelser.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

31

Svenska jordbrukskreditkassan, vilken såsom medlemmar endast kan antaga

centralkassor, är rörelsens topporganisation. Bankmässigt fungerar den

såsom centralt clearinginstitut för kassorna. Den kan således ta emot medel

från centralkassa med placeringsbehov och låna ut medel till centralkassa

som behöver krediter. Den kan vidare bl. a., i begränsad utsträckning,

lämna krediter till jordbruksekonomiska föreningar. Jordbrukskreditkassan

äger tillika å ena sidan låna upp pengar och å andra sidan placera pengar

i vissa statspapper. Kassan äger ej driva inlåning från allmänheten på

räkning, som av bank allmänneligen begagnas. Rätten därtill är förbehållen

centralkassorna. I administrativt avseende skall jordbrukskreditkassan såsom

kasserörelsens ledande organ öva kontroll och tillsyn över de andra

kassorna. Därjämte arbetar den allmänt för kasserörelsens utveckling bl. a.

genom upplysning och propaganda, riktad såväl till rörelsens medlemmar

som till utomstående. Jordbrukskreditkassan har statligt stöd i form av en

grundfond, bestående av statsobligationer till ett värde av 25 miljoner kronor,

vilken ställts till förfogande såsom säkerhet för kassans förbindelser.

Staten utser tre av de sju ledamöterna i jordbrukskreditkassans styrelse

samt en av kassans tre revisorer. Staten har på så sätt visst direkt inflytande

och inseende över kassan.

Gällande lagstiftning om jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet

återfinnes främst i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets

kreditkassor (jordbrukskasseförordningen). Denna har ändrats

flera gånger, senast i samband med att den nya lagstiftningen om ekonomiska

föreningar genomfördes 1951. Vid sidan av jordbrukskasseförordningen

och som ett komplement till de bestämmelser om centralkassas inlåning,

vilka meddelas där, gäller sedan 1948 vissa provisoriska stadganden

om centralkassas in- och upplåning. För närvarande och intill utgången av

1956 gäller en förordning, utfärdad den 30 maj 1952 (nr 325) och sedermera

förlängd den 24 april 1953 (nr 165) och den 29 april 1955 (nr 182).

För centralkassorna gäller därjämte en särskild lag den 26 juni 1936 (nr

373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit. Lagens

bestämmelser handlar väsentligen om centralkassas inlåning på räkning

som av bank allmänneligen begagnas. Vissa ytterligare föreskrifter, avseende

jordbrukets kreditkassor, meddelas i kungörelsen den 19 juni 1942 (nr

455) med vissa föreskrifter rörande grundfonder för ccntralkassor för jordbrukskredit

och kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag

åt jordbrukets kreditkassor.

Kreditkassornas förhållanden regleras emellertid icke blott av de nämnda

specialförfattningarna utan även av den allmänna föreningslagstiftningen.

Denna gäller i alla avseenden som inte behandlas i specialförfattningarna.

Kassornas egenskap av föreningar in. b. p. a., en typ av föreningar som ej

förekommer i den nya föreningslagstiftningen, gör alt såväl äldre föreningslagsliftning

— lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar — som

1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar är tillämpliga på dem.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Huvuddragen i utredningens förslag

Utredningen har uttalat, att dess arbete bedrivits under den allmänna

förutsättningen, att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall

kunna arbeta och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestämmanderätt

än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens

bankmässiga beskaffenhet.

Från denna utgångspunkt har utredningen till en början föreslagit att det

direkta statsinflgtandet över kasserörelsen skall upphöra. Det allmänna skall

således ej vidare utse representanter i topporganisationens styrelse och bland

dess revisorer. Eftersom statsrepresentationen ursprungligen har motiverats

med att kasserörelsen åtnjuter statligt stöd av olika slag, och eftersom vidare

behov av det statliga stödet ej vidare torde finnas, föreslås därjämte att statens

stöd till kasserörelsen skall upphöra. Detta förslag innebär, att Svenska

jordbrukskreditkassans och centralkassornas s. k. grundfonder skall avvecklas

liksom också att de förvaltningsbidrag till kassorna, som utgått från ett

förslagsanslag som för budgetåret 1955/56 upptagits till 9 000 kronor, skall

upphöra att utgå.

Offentlig kontroll skall emellertid utövas över jordbrukets kreditkassor

liksom över andra kreditinrättningar. Vissa ändringar i de hittillsvarande

formerna för övervakningen föreslås emellertid.

I fråga om jordbrukskasserörelsens organisation föreslår utredningen, att

systemet med tre led skall kvarstå ehuru viss möjlighet skall lämnas centralkassa

att, efter Kungl. Maj:ts tillstånd, arbeta utan jordbrukskasseledet,

d. v. s. efter tvåledssystem av typen toppledet — centralkassa. En ledamot

av utredningen, professor Björkman, har i särskilt yttrande föreslagit, att

möjlighet därjämte skall öppnas för jordbrukskassorna att arbeta direkt

under toppledet utan centralkasseledet d. v. s. att tvåledssystem skall kunna

förekomma såväl av typen toppledet — centralkassa som av typen toppledet

— jordbrukskassa. Centralkassor och jordbrukskassor skall emellertid eljest,

såväl enligt huvudförslaget som enligt reservantens förslag, bibehållas och

ha väsentligen samma uppgifter som hittills.

Inom toppledet skall däremot betydelsefulla ändringar vidtagas. Svenska

jordbrukskreditkassan skall ersättas av en riksorganisation som övertar

dess administrativa uppgifter, d. v. s. riksorganisationen skall leda, samordna

och kontrollera de i jordbrukskasserörelsen ingående centralkassorna

och jordbrukskassorna, driva propaganda och upplysning in. in. Toppledets

bankmässiga uppgifter förutsättes skola övergå till en jordbrukets bank.

Denna, som bör få rätt att driva fullständig bankrörelse, skall främst fungera

såsom ett gemensamt serviceorgan för jordbrukets kreditkassor.

Professor Björkman förutsätter i sin förut omtalade reservation att vid

tillämpningen av tvåledssystem av typen riksorganisationen — jordbrukskassa

de uppgifter som vid treledssystem ankommer på centralkassa skall

övertagas av riksorganisationen och jordbrukets bank. Han anför därom.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

De uppgifter, som vid nuvarande treledssystem faller på centralkassan, får

uppdelas på riksorganisationen och jordbrukets bank, så att banken övertar

de bankmässiga uppgifterna och riksorganisationen de övriga. I sammanhanget

får beaktas, att banken i egenskap av ett kasserörelsens gemensamma

serviceorgan kan förutsättas stå i mycket nära förbindelse med riksorganisationen

och även få en viss särprägel i förhållande till vanliga affärsbanker.

Dessa omständigheter måste vara ägnade att verksamt underlätta lösandet

av de tekniska problem, som ett genomförande av tvåledssystem enligt

alternativet riksorganisation — jordbrukskassa ställer.

Reglerna om medlemskap i jordbrukskassa skall uppmjukas. Bl. a. skall

jordbruksorganisation — vilken beteckning föreslås träda i stället för jordbruksekonomisk

förening — och kommun kunna bli medlem i jordbrukskassa.

Den personliga ansvarigheten för kassemedlemmar skall bortfalla. I stället

bör kassorna ägna ökad uppmärksamhet åt att stärka sin kapitalbildning

genom kapitaltillskott från medlemmarna i form av insatser och avgifter.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har jordbrukskasseutredningen

till en början, i fråga om verksamhetens allmänna inriktning,

föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen att kassorna i första hand

skall tillgodose jordbrukets behov av driftskredit skall slopas. I lagförslaget

ges ingen annan allmän bestämmelse för kreditgivningens inriktning än den

som ligger i att krediterna lämnas av jordbrukets kreditkassor till medlemmar,

vilka skall vara jordbrukare eller tillhöra jordbruket närstående

kategorier av personer eller sammanslutningar. Utredningen har vidare uttalat,

att den anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra

kreditinrättningar, alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt

inom det område där de är behöriga att verka.

I fråga om verksamhetens art och avgränsning i övrigt gäller för närvarande

en allmän bestämmelse att centralkassor och jordbrukskassor ej får idka

annan rörelse än in- och utlåning av penningar. Utredningen som konstaterat,

att det i praktiken ej är möjligt att hålla verksamheten inom denna snäva

ram, har ändrat den allmänna bestämmelsen till att kassorna skall äga

driva penningrörelse. Vad som skall ingå däri, förutom att in- och utlåna

penningar, angives i en särskild bestämmelse (41 § lagförslaget).

Formerna för inlåning från insättare skall enligt utredningsförslaget regleras

av stadganden som ansluter till ordalydelsen i de bestämmelser som

skall gälla för bankernas del enligt 1955 års banklagstiftning.

Regleringen av centralkassas inlåningsrätt i förhållande till det egna kapitalet

föreslås bli utformad efter delvis andra principer än dem som för närvarande

tillämpas. En nyhet, som lämpligen torde kunna nämnas i detta

sammanhang, är att centralkassa skall få rätt att utfärda förlagsbevis. Förlagsbevisen

skall vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt under vissa

förutsättningar kunna likställas med eget kapital.

Bestämmelserna om kassareserv har i viss mån omreglerats. De nya bestämmelserna

bygger på samma principer som motsvarande bestämmelser i

1955 års banklagstiftning.

it Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kassornas utlåning bör enligt vad som uttalas i jordbrukskasseutredningens

betänkande alltjämt vara inriktad på att lämna de enskilda jordbrukarna

krediter. Förslaget innebär dock viss utökning av kassornas möjligheter

till kreditgivning åt jordbruksorganisationer. Detaljregleringen av utlåningen

har, med vissa jämkningar, bibehållits.

Vad beträffar förslagets lagtekniska utformning må anföras, att utredningens

lagförslag innebär en i skilda hänseenden genomgripande omläggning

av den hittillsvarande lagstiftningen. Utredningen har samlat specialbestämmelserna

om jordbrukskasserörelsen i en författning. Denna har rubricerats

såsom lag om jordbrukskasserörelsen. Utredningen har, enligt vad

som framgår av betänkandet, så långt möjligt sökt ur lagstiftningen utmönstra

bestämmelser av stadgekaraktär, d. v. s. sådana föreskrifter som

normalt hör hemma i föreningsstadgar. På det föreningsrättsliga området

skall 1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar gälla i den mån den

ej strider mot vad som förordnas i lagen om jordbrukskasserörelsen.

Utredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen torde som Bilaga

C få fogas till detta protokoll.

Yttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet antingen tillstyrkt, att utredningsförslaget

lägges till grund för lagstiftning eller lämnat förslaget i huvudsak

utan erinran. Ett flertal anmärkningar har emellertid framförts.

Dessa gäller oftast detaljer i förslaget men även vissa grundsatser och väsentliga

bestämmelser har rönt åtskillig kritik.

Bland remissinstanser som givit särskilt uttryck för en positiv inställning

till utredningsförslaget i stort är Svenska jordbrukskreditkassan. Kassan

säger sig med tillfredsställelse ha konstaterat, att förslaget synes öppna möjligheter

för jordbrukskasserörelsen att driva sin verksamhet med ökad frihet

och ökat självansvar samtidigt som en bättre anpassning av rörelsen

till jordbrukets nuvarande förhållanden och behov möjliggöres. Jordbrukskreditkassan

har över huvud taget funnit lagförslaget väl ägnat att läggas

till grund för den nya lagstiftningen på området. Fullmäktige i riksbanken

ansluter sig till utredningens principiella inställning att kasserörelsen bör

fa arbeta och utvecklas utan hinder av de speciella bestämmelser som nu

anger allt för snäva gränser för verksamheten. Riksförbundet Landsbygdens

folk uttalar, att det synes mycket önskvärt att jordbrukskassornas utveckling

på allt sätt främjas inom ramen för skäliga hänsyn till bankmässiga

kontroll- och säkerhetssynpunkter. En fortsatt förstärkning av kassornas

verksamhet synes kunna bli ett värdefullt bidrag till tjänst för landsbygdens

näringsliv. Sveriges lantbruksförbund framhåller i sitt yttrande, att

förslaget i alla väsentliga avseenden synes tillgodose av jordbrukskreditkassan

vid särskilda tillfällen framställda önskemål, vilka föranletts av

utvecklingen i fråga om både jordbrukskasserörelsen och jordbrukets ekonomiska

föreningsrörelse, och tillstyrker på den grund utredningens förslag.

Liknande omdömen uttalar fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen

i Örebro län, hushållningssällskapens förbund och Sveriges allmänna

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

35

hijpoteksbank. Norrlands hypoteksförening instämmer i förslagets huvudsyfte,

nämligen att vidga jordbrukskasserörelsens möjligheter att på olika

sätt tjäna såsom ett jordbrukets eget bankföretag. Föreningen konstaterar,

att detta bl. a. innebär att rörelsens hittillsvarande karaktär av ett i första

hand driftkreditgivande organ — en karaktär som i praktiken redan får

anses ha upphört —- även formellt försvinner. Mälarprovinsernas hypoteksförening

förklarar, att det nu framlagda förslaget innebär ett verkligt steg

mot kasserörelsens erkännande såsom ett med affärsbanker och sparbanker

likvärdigt penninginstitut och tillägger att från föreningens sida intet

finnes att invända mot en sådan utveckling.

Bland remissinstanser med särskilt kritisk inställning till förslaget må

nämnas Svenska bankföreningen som anser, att kassornas verksamhet bör

organiseras enligt lagen om bankrörelse och att förslaget bör helt omarbetas

i enlighet därmed. En liknande åsikt hyser Östergötlands och Södermanlands

handelskammare. En ledamot i bank- och fondinspektionen har uttalat,

att utredningsförslaget på viktiga punkter är så ofullständigt, att det

icke utan åtskillig kompletterande utredning torde kunna läggas till grund

för en ny lagstiftning om jordbrukskasserörelsen.

En närmare redogörelse för remissvarens innehåll kommer att lämnas i

samband med den mera utförliga behandlingen av utredningens olika förslag.

Redan nu torde jag emellertid få återge vissa i yttrandena framförda

allmänna synpunkter och anmärkningar av principiell innebörd.

Spörsmålet om gränsdragningen mellan jordbrukets kreditkassor

och andra slags kreditinstitut beröres av statskontoret som ifrågasätter om

icke utredningen borde ha upptagit problemet om en samordning av jordbrukskasserörelsens

verksamhet och landshypoteksinrättningarnas. Förhållandet

mellan kassorna och andra kreditinstitut behandlas också av Svenska

bankföreningen, som gör gällande, att utredningsförslaget gynnar jordbrukskassorna

på andra kreditinstituts bekostnad. Föreningen anför.

De sakkunniga har genomgående strävat efter att utforma förslaget på

sådant sätt att kassorna skulle erhålla frihet att utvecklas utan hinder av

alltför ingående detaljregleringar. Bankföreningen finner denna uppfattning

välbetänkt, förutsatt att samtliga kreditinstitut behandlas lika och att

särskilda förmåner icke gives till vissa kreditinstitut. Skulle emellertid den

föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen antagas utan väsentliga jämkningar

under det att affärsbanker och sparbanker reglerades enligt de lagförslag,

som nu behandlas av statsmakterna, skulle detta betyda att jordbrukskassorna

erhöll sådana förmåner. Man kan icke bortse från att de sakkunniga

strävat efter att konstruera lagen om jordbrukskasserörelsen så,

att jordbrukskassorna skulle erhålla praktiskt taget alla de fördelar, som

banklagstiftningen och lagstiftningen om ekonomiska föreningar var för sig

erbjuder, men samtidigt befrias från åtskilliga av de skyldigheter som ålägges

t. ex. affärsbankerna. Någon saklig motivering för den sålunda föreslagna

diskrimineringen av vissa kreditinstitut kan säkerligen icke presteras.

Svenska sparbanksföreningen har funnit, att förslaget i fråga om uppmjukning

av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens ändamål och vill
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1956

koren för medlemskap går så långt, att man kan ifrågasätta realiteten i tanken

att rörelsen skall vara en speciell jordbruksorganisation.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att det i propositionerna rörande

den nya lagen om bankrörelse (prop. 3/1955) och den nya lagen om sparbanker

(prop. 151/1955) förebådats en särskild utredning bl. a. om gränsdragningsfrågan.

Innan den utredningen kommit till stånd torde synpunkter

på det föreliggande lagförslaget få omgärdas med reservationer.

Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det ur flera synpunkter är förenat

med olägenheter att lagstiftningen för banker, sparbanker och jordbrukskassor

samt frågan om gränsdragning mellan dessa kreditinstituts verksamhetsområden

icke kunnat behandlas i ett sammanhang. Som läget nu är bör

dock, liksom tidigare bank- och sparbankslagstiftningen, utredningens betänkande

med dess förslag om betydande förändringar i fråga om jordbrukskasserörelsens

allmänna inriktning behandlas även med risk för att resultatet

av utredningen om gränsdragningsfrågorna föregripes.

En fråga som har viss anknytning till gränsdragningsspörsmålet är om

kasserörelsen alltjämt skall drivas i den ekonomiska föreningens

form. Svenska bankföreningen, som förordat att kassorna skall inordnas

under lagen om bankrörelse, förklarar, att utredningen icke dragit

konsekvenserna av att jordbrukskasserörelsen numera är av bankmässig art,

när den föreslagit att jordbrukskassorna skall bibehålla sin karaktär av

ekonomiska föreningar och lyda under föreningslagen. Enligt bankföreningens

mening har utvecklingen medfört, att det gamla på en kooperativ tanke

vilande föreningsbegreppet inom kasserörelsen så uttunnats att det blivit

rent formellt. Icke heller Östergötlands och Södermanlands handelskammare

har velat godtaga föreningsformen för kassornas del. Den förordar, att

kasserörelsens verksamhet skall drivas i aktiebolagets form. Bank- och fondinspektionen

däremot har, med vissa reservationer, godtagit den ekonomiska

föreningen som företagsform för kassorna. Inspektionen anför i denna

fråga.

Då utredningen nu ansett tiden inne för att tillerkänna jordbrukskasserörelsen

väsentligt utvidgade befogenheter — i sådan utsträckning att man

har rätt påstå att det för framtiden blir fråga om fullständig bankrörelse

— kan man fråga sig om icke konsekvensen bort kräva att kasserörelsen

också fått anpassa sig efter de former som eljest gäller för drivande av bankrörelse.

Utredningen har emellertid icke diskuterat detta spörsmål utan förutsatt

att kreditkassorna liksom hittills skall arbe''ta i föreningsform. Den

bankmässiga topporganisationen avses dock skola bestå av ett bankaktiebolag.

Man kunde i anslutning till det sistnämnda förslaget ifrågasätta om icke

hela rörelsen kunnat framträda i bankaktiebolagets form, varvid centralkassor

och jordbrukskassor fått omvandlas till provins- respektive avdelningskontor.

Otvivelaktigt skulle en sådan anordning tillika ha givit bättre

organisatorisk stadga åt rörelsen.

Å andra sidan kan man peka på att den nuvarande organisationsformen

fungerat under den mycket starka expansion som kasserörelsen under de senaste

tio åren genomlöpt. Man kan vidare erinra om att de stora jordbruksekonomiska

organisationerna allmänt är konstruerade som kooperativa fler
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

37

ledsorganisationer och att detta system därför vunnit hävd inom jordbrukarkretsar.

Slutligen kunde väl också hänvisas till de goda erfarenheter man

inom Finland synes ha haft beträffande den s. k. andelskasserörelsen, som

ju är uppbyggd enligt samma principer som den svenska jordbrukskasserörelsen.

Inspektionen vill av de angivna skälen icke motsätta sig att man även

här i Sverige godtager den ekonomiska föreningen som organisationsform

för bankrörelse. Det kan emellertid ej bestridas att föreningen i flera viktiga

hänseenden är underlägsen aktiebolaget som företagsform för en kreditinrättning.

Främst kommer väl detta till uttryck däri att föreningens eget

kapital icke är lika fast bundet till organisationen som hos aktiebolaget:

man plägar ju också säga att detta är en kapitalassociation till skillnad

från föreningen som är en personsammanslutning. Det förhållandet att

medlemskapet i en kreditkassa praktiskt taget alltid är förbundet med låntagarställning

till denna är också ett memento. Fn kreditkassas beslutande

organ, föreningsstämman, kommer med andra ord att bestå av kassans gäldenärer.

Slutligen får ihågkommas att flerledskonstruktionen inom jordbrukskasserörelsen

skapar särskilda komplikationer, i det att ledningen för

en centralkassa i stor utsträckning kan komma att bestå av personer som

i sin egenskap av funktionärer i vederbörande jordbrukskasssor subordinerar

under centralkassan.

Det är uppenbart att de här beskrivna förhållandena bör beaktas genom

införande i lagstiftningen eller i kreditkassornas stadgar av bestämmelser

som eliminerar systemets svagheter. Sker så bör emellertid den ekonomiska

föreningen kunna godtagas som företagsform inom jordbrukskasserörelsen,

och inspektionen kan, under angivna förbehåll, acceptera den målsättning

för kassornas framtida verksamhet som utredningen förordat.

Fullmäktige i riksbanken har godtagit, att jordbrukskasserörelsen bibehåller

sin organisatoriska form, men understryker att den bör driva sin

verksamhet med de begränsningar som med hänsyn till solvens, likviditet

in. m. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fullmäktige anför.

Med den ställning jordbrukskasserörelsen föreslås få i vårt kreditväsen

bör också följa, att dess verksamhet skall bedrivas enligt samma betingelser

som gäller för övriga kreditinstitut.

Om kreditkassorna alltså enligt utredningens förslag gives befogenheter

som i stort sett innebär rätt att bedriva fullständig bankrörelse, anser fullmäktige

att, även om den organisatoriska formen bibehålies, för själva

rörelsen bör gälla de begränsningar som med hänsyn till solvens och likviditet

m. in. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fn särställning för jordbrukskasserörelsen

i detta avseende kunde endast motiveras utifrån en snävare

begränsning av ändamålet med verksamheten och striktare bestämmelser om

medlemskap än vad utredningen utgår ifrån.

Liknande tankegångar och synpunkter anföres i det yttrande som avgivits

av sparbanks inspektionen.

Mot förslaget att det statliga inflytandet ö v c r kasse r ör

c Isen skall upphöra har ingen erinran gjorts. De som särskilt

yttrat sig i denna fråga har anslutit sig till förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner förslaget innefatta cn logisk följd

av utvecklingen inom jordbrukskasserörelsen under senare år, vilken —

förutom all den lett (ill en allt starkare konsolidering av rörelsen — ten
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.is proposition nr 122 år 1956

derat att spränga de hittills uppdragna, tämligen snäva gränserna för densamma.

Fullmäktige är för sin del beredda att acceptera utredningens principiella

inställning till frågan om jordbrukskasserörelsens ställning inom

kreditväsendet och har därför icke något att erinra mot att rörelsens speciella

anknytning till staten upphör. Fullmäktige betonar emellertid samtidigt,

att insättarnas trygghet härigenom kommer att i viss mån minskas

och att detta i sin tur bör såsom motvikt föranleda krav på en ökning av

det egna kapitalet inom rörelsen. Fullmäktige i riksbanken har anfört liknande

synpunkter med det tillägget att behovet av en kapitalförstärkning

ytterligare accentueras genom att medlemmarnas personliga ansvar för rörelsens

förbindelser bortfaller.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Kristianstads län anser det angeläget,

att det direkta statsinflytandet över kasserörelsen bringas att upphöra.

Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att borttagandet av det statliga

stödet till kasserörelsen och det direkt statliga inflytandet på denna överensstämmer

med riksförbundets principiella syn på frågan om relationerna

mellan jordbrukets organisationer och statsmakterna. Det torde även kunna

förutsättas, att kasserörelsen numera besitter det egna kapital eller den förmåga

att bygga upp sådant som utgör förutsättningen för ekonomiskt oberoende.

Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat sig beredd medverka till att

det statliga förvaltningsbidraget skall upphöra i samband med att den nya

jordbrukskasselagstiftningen träder i kraft samt till att jordbrukskreditkassans

och centralkassornas grundfonder avvecklas och återställes till staten.

Beträffande den i förevarande sammanhang betydelsefulla frågan om

rörelsens kapitalbildning, har jordbrukskreditkassan — i samband med att

den behandlat spörsmålet om avveckling av kassemedlemmarnas personliga

ansvarighet — uttalat, att en tillfredsställande lösning av kapitalfrågan bör

kunna ernås och att jordbrukskreditkassan vill medverka till att så sker.

Förslaget att kasserörelsen i vissa fall skall kunna organiseras efter tvåle

d s s y s t e in bar i och för sig ej mött gensagor. Emellertid har lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Örebro län,

länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska jordbrukskreditkassan anslutit

sig till den av utredningsledamoten professor Björkman i särskilt

yttrande uttalade åsikten att tvåledssystem såväl av typen riksorganisationen

—- centralkassa som ay typen riksorganisationen — jordbrukskassa bör

kunna förekomma. Fullmäktige i riksgäldskontoret däremot ansluter sig

till utredningens förslag att endast tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa

bör få förekomma. En organisation med jordbrukskassorna

som enda led under topporganisationen skulle enligt fullmäktiges

mening sannolikt bli alltför otymplig.

Utredningsförslagets lagtekniska utformning har uttryckligen

kommenterats endast av sparbanksinspektionen, länsstyrelsen i Östergötlands

län och av en ledamot av bank- och fondinspektionen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1956

Sparbanksinspektionen har förklarat, att den anser det lämpligt att såsom

utredningen föreslagit till en lag om jordbrukskasserörelsen -vad sidan

av lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar sammanföra bestämmelserna

om hela jordbrukskasseorganisationen. Inspektionen har ej någon

erinran mot uppläggningen av ämnet i denna lag ehuru ämbetsverket i vissa

avseenden har avvikande mening om innehållet däri. Länsstyrelsen i Östergötlands

län anser, att lagförslaget blivit mera lättläst och överskådligt genom

att därur utmönstrats föreskrifter av stadgekaraktär. Den tidigare

angivne ledamoten av bank- och fondinspektionen betecknar däremot som

en brist i utredningen, att nu gällande författningsbestämmelser, vilka ansetts

vara av stadgekaraktär men som likväl är högst betydelsefulla i sammanhanget,

i stort sett har förbigåtts av utredningen.

Departementschefen. Sedan 1942, då den nu gällande jordbrukskasseförordningen

utfärdades, har jordbrukskasserörelsen undergått en betydande

utveckling. Antalet medlemmar i jordbrukskassorna var omkring 113 000

år 1942 (samtliga uppgifter avser läget 31/12 det år som angives), omkring

142 000 år 1950 och omkring 158 000 år 1954. Antalet ekonomiska föreningar,

som anslutits till centralkassorna var 317 år 1942, 492 år 1950 och 546

år 1954. Inlåningen var 108 miljoner kronor år 1942, 404 miljoner kronor år

1950 och 710 miljoner kronor år 1954. Rörelsens eget kapital uppgick år

1942 till sammanlagt 8,2 miljoner kronor, år 1950 till sammanlagt 17,6 miljoner

kronor och år 1954 till sammanlagt ca 23 miljoner kronor. Antalet centralkassor

var 10 åren 1942 och 1950 mot 11 år 1954. Antalet jordbrukskassor

uppgick till 736 år 1942, 631 år 1950 och 605 år 1954. Minskningen

i antalet jordbrukskassor sammanhänger med en sedan åtskillig tid föreliggande

tendens att driva rörelsen med större enheter i jordbrukskasseledet.

Stegringen i kasserörelsens verksamhet har försiggått parallellt med en

utveckling mot allt större bankmässighet hos kassorna. De jordbrukare och

jordbruksorganisationer, som är medlemmar i kasserörelsen och anlitar denna,

har efter hand kommit att ställa allt större anspråk på allsidig bankmässig

service från kasserörelsens sida. Detta sammanhänger bl. a. med att medlemmarna

ej sällan önskar uträtta alla, eller så gott som alla. sina bankaffärer

i en och samma kreditinrättning. För kasserörelsen har det varit

av betydelse att så långt som möjligt anpassa sin verksamhet efter detta

önskemål. Att man haft framgångar därutinnan kan sägas vara till fördel

även ur allmän synpunkt; det anses vara ett tecken på sundhet i det ekonomiska

livet, att antalet s. k. flerbanksgäldenärer begränsas.

Organisatoriskt har kasserörelsens utveckling bl. a. medfört en tendens

till övergång från mindre jordbrukskassor, drivna av oavlönade eller så gott

som oavlönade förtroendemän, till större enheter, vilkas verksamhet i stor

utsträckning besörjes av lönade tjänstemän.

Den sålunda skisserade utvecklingen har givetvis försiggått inom ramen

för gällande lagstiftning. Efterhand har emellertid jordbrukskasseförordningen

och övriga för kasserörelsen gällande specialförfattningar kommit att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

framstå såsom allt sämre avpassade för en organisation av jordbrukskasserörelsens

nuvarande storlek och beskaffenhet. Del är att märka att 1942 års

jordbrukskasseförordning innehåller bestämmelser som utan större förändringar

upptagits från äldre författningar. Lagstiftningen har av denna

och andra anledningar kommit att framstå såsom genomgående föråldrad

och såsom i vissa stycken direkt hinderlig för kasserörelsens naturliga utveckling.

Behovet av en revision av jordbrukskasselagstiftningen har därjämte

aktualiserats av den nya föreningslagstiftningen av år 1951, vilken

trätt i kraft den 1 januari 1953.

Det förslag som jordbrukskasseutredningen framlagt i sitt betänkande

innebär, att all lagstiftning som speciellt behandlar jordbrukskasserörelsens

organisation och verksamhet överarbetats och sammanförts i en författning,

lagen om jordbrukskasserörelsen. Den hittillsvarande metoden att genom

en allmän hänvisning anknyta till den allmänna föreningslagstiftningen och

att därmed göra denna tillämplig i alla avseenden, där särskilda regler ej

meddelas i jordbrukskasselagstiftningen, har emellertid bibehållits. I utredningsförslaget

ges därjämte i vissa avsnitt för överskådlighetens skull bestämmelser,

vari direkt angives i vad mån stadganden i föreningslagen

eller i förevarande lag skall gälla.

Utmärkande för utredningsförslaget är, att utredningen i den mån så kunnat

ske utan vådor, sökt komma ifrån den stela detaljreglering, som i så

hög grad utmärker den nuvarande kasselagstiftningen. Denna inställning

har utredningen särskilt betonat genom att uttala, att den arbetat under

den allmänna förutsättningen att kasserörelsen i all den utsträckning som

är möjlig skall kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin

fria självbestämmanderätt än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens

bankmässiga beskaffenhet. Utredningen har vidare uttalat, att den

anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra kreditinrättningar,

alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt inom det

område där de är behöriga att verka.

Utredningens allmänna inställning avspeglar sig i förslagets lagtekniska

utformning på så sätt, att utredningen ur lagen utmönstrat bestämmelser

som ansetts vara av stadgekaraktär. I fråga om organisationen av kasserörelsen

framträder den särskilt i förslaget, att statsinflytandet över kasserörelsen

och det statliga stödet till rörelsen skall upphöra samt i förslaget

till regler om medlemskap, vilket innebär uppmjukning av hittillsvarande

bestämmelser. Vad angår verksamheten synes utredningens principinställning

framför allt ha tagit sig uttryck dels däri att någon bestämmelse om

jordbrukskasserörelsens allmänna ändamål ej upptagits i lagen dels däri att

utredningen slopat de sedan äldre tider kvarstående reglerna om begränsningar

i medlems rätt att låna, betingade av värdet av den fastighet han innehar

eller, i fråga om jordbruksorganisation, av organisationens ekonomiska

ställning, beräknad på visst i förordningen närmare angivet sätt, samt ersatt

dessa med modernare, efter nuvarande förhållanden avpassade, bankmässiga

bestämmelser med anknytning till motsvarande föreskrifter i lagen

om bankrörelse och lagen om sparbanker.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

På det organisatoriska området innebär förslaget i övrigt reformer huvudsakligen

vad angår toppledet. Detta skall uppdelas i en riksorganisation för

de administrativa uppgifterna och ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, för

de bankmässiga. Av principiell betydelse är också förslaget att s. k. tvåledssystem

skall kunna tillämpas i den formen att centralkassa, efter Kungl.

Maj:ts dispens, skall äga arbeta utan förmedling av jordbrukskassor.

I vissa andra spörsmål, vilka ur bankmässig synpunkt är att betrakta såsom

förgrundsfrågor, har utredningen också föreslagit nyheter. Jag syftar

då särskilt på frågorna om centralkassas inlåningsrätt och kassareservskyldighet

samt på bestämmelserna om tillsyn över kassorna.

Innan jag redovisar mitt allmänna ställningstagande till utredningsförslaget

torde jag få framhålla, att under år 1955 utfärdats dels lag den 31

mars 1955 (nr 183) om bankrörelse dels lag den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker. I propositionen angående ny lag om bankrörelse (3/1955) har

dåvarande chefen för finansdepartementet, med anledning av vad vissa remissinstanser

yttrat, upptagit spörsmålet huruvida man i fortsättningen

kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan olika slags kreditinstitut.

I samband med behandlingen av frågan om bankernas inlåning gav

chefen för finansdepartementet uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga

regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptagas

till prövning i särskild ordning och att därvid också spörsmålen rörande

gränsdragningen mellan de skilda kreditinstituten borde uppmärksammas

(prop. 3/1955 s. 114). I avbidan på denna utredning har en allmän

omprövning av de regier, som utstakar gränserna för de områden inom vilka

banker och sparbanker skall äga verka, fått anstå (prop. 3/1955 s. 115,

prop. 151/1955 s. 54).

På grund härav och med hänsyn jämväl till att vissa remissinstanser ansett,

att förslaget gynnar jordbrukets kreditkassor på andra kreditinstituts

bekostnad, har jag funnit skäl att särskilt undersöka i vad mån utredningsförslaget

skulle komma att föra jordbrukskasserörelsen in på områden där

kassorna icke tidigare verkat. Jag har därvid funnit, att avsaknaden av en

allmän ändamålsbestämmelse måhända skulle kunna ge möjlighet till en

rekrytering av medlemmar i jordbrukskassorna utanför kretsen av dem

som av tradition och enligt gällande bestämmelser kan sägas ha en naturlig

anknytning till jordbrukskasserörelsen ävensom till en kreditgivning utöver

den avsedda ramen. Åtminstone formellt skulle gränsen för kasserörelsens

funktionsområde komma alt vidgas något utöver vad som kan anses

betingat av skäligt hänsynstagande till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets

utveckling, om utredningsförslaget i dessa delar skulle lagfästas i

oförändrat skick. Då detta icke är avsett torde ett återförande av gränserna

i båda de angivna hänseendena böra ske genom att en ändamålsbestämmelse

införes i lagtexten.

Ur gränsdragningssynpunkt torde därjämte erfordras en åtstramning i

de av utredningen föreslagna inlåningsreglerna och i kassareservbestämmelserna.

I övrigt kan enligt min mening befogade anmärkningar ur denna

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

synpunkt ej anföras mot utredningsförslaget. I fråga om organisationen torde

gränsdragningsfrågor nämligen ej uppkomma annat än just i samband

med reglerna om medlemskap i jordbrukskassa. Vad beträffar kasserörelsens

verksamhet innebär förslaget att den hittillsvarande verksamheten får

drivas på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än tidigare — vilket är

avsikten med lagrevisionen — men däremot icke att kassorna berättigas övergå

till verksamhetsformer, som hittills varit dem främmande.

Om en ändamålsbestämmelse införes och om utredningsförslagets inlåningsregler

och kassareservbestämmelser ändras i åtstramande riktning torde

sålunda gränsdragningssynpunkterna bli tillbörligen tillgodosedda.

Vissa andra anmärkningar mot förslagets allmänna grundsatser har också

anförts vid remissbehandlingen. Från visst håll har uttalats, att den ekonomiska

föreningen icke skulle vara lämplig företagsform för jordbrukets

kreditkassor. Detta motsäges, såsom framgår av vad andra remissinstanser

samt utredningen yttrat, av erfarenheten såväl från Sverige som från andra

länder och bör uppenbarligen ej föranleda att man avstår från att genomföra

utredningsförslaget.

Mot utredningens förslag till bestämmelser om tillsyn har vid remissbehandlingen

de två statliga inspektionsmyndigheterna reagerat. På den grund

och enär även frågan om offentlig tillsyn över de olika kreditinstituten skall

utredas i särskild ordning (prop. 151/1955 s. 184) torde det finnas anledning

att frångå utredningens förslag i denna del och bibehålla tillsynsregler

av i stor sett samma innebörd som de gällande.

I övrigt har varken genom remissbehandlingen eller i annan ordning framkommit

någon anmärkning av beskaffenhet att böra föranleda ändring i utredningsförslagets

allmänna uppläggning och disposition eller i de allmänna

huvudprinciper, varpå det vilar. Tvärtom har remissinstanserna med blott

ett par undantag i princip ställt sig positiva till utredningsförslaget eller

lämnat det utan erinran. Även jag har en sådan allmän inställning. Enligt

min mening bör alltså utredningsförslaget läggas till grund för lagstiftning

med de modifikationer som redan antytts och med vissa ytterligare jämkningar

i fråga om förslagets detaljer. Jag torde få återkomma med en närmare

redogörelse i samband med den framställning av utredningsförslagets

särskilda delar som jag avser att lämna i det följande. Därvid torde först

böra behandlas spörsmålen om jordbrukets bank, om centralkassornas inlåningsrätt

och om kassareservskyldigheten vart för sig, varefter specialmotivering

torde böra lämnas för bestämmelserna i förslaget till lag om

jordbrukslcasserörelsen. Avslutningsvis torde jag få angiva motiven till den

lag om vissa kreditinrättningars konkurs, vilken föreslagits såsom en följdförfattning

till lagen om jordbrukskasserörelsen.

Innan jag lämnar huvuddragen i utredningens förslag torde jag här i

största korthet få ingå på de återstående spörsmål av allmän innebörd som

särskilt upptagits i vissa remissyttranden.

Förslaget att det statliga inflytandet i kasserörelsen skall upphöra har ej

mött invändningar. Även jag ansluter mig därtill. I departementsförslaget

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

43

iinnes därför inga bestämmelser om att representanter för det allmänna

skall ingå i styrelsen för riksorganisationen eller för kassa. I motiveringen

till departementsförslagets övergångsbestämmelser har upptagits ett schema

för avveckling av Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas

grundfonder. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att föranstalta om att

kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag åt

jordbrukets kreditkassor upphäves fr. o. m. dagen för den nya jordbrukskasselagstiftningens

ikraftträdande så att därmed förvaltningsbidragen upphör

att utgå. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att Svenska jordbrukskreditkassan

lämnat vissa besked om åtgärder som planeras för att

stärka kasserörelsens kapitalställning. Till dessa torde jag få återkomma

i samband med behandlingen under 1 § departementsförslaget av förslaget

om borttagandet av kassemedlemmarnas personliga ansvarighet.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att tvåledssystem av typen

riksorganisationen-centralkassa med Kungl. Maj :ts tillstånd skall kunna

tillämpas. Däremot anser jag icke att förutsättningar finnes för den av en

utredningsledamot framförda och av några remissinstanser understödda tanken

att därjämte öppna möjlighet för tvåledssystem av typen riksorganisationen-jordbrukskassa.

Jag kan således icke föreslå åtgärder för att förverkliga

denna tanke.

Mot förslaget att en jordbrukets bank skall bildas som ett serviceorgan åt

jordbrukskasserörelsen har invändningar ej rests. Ej heller från min sida

finnes något att erinra däremot.

Utredningsförslagets uppläggning och lagtekniska utformning synes mig

i stort sett ändamålsenliga och väl avvägda. Utmönstringen av stadgeföreskrifter

synes vara till fördel ur olika synpunkter. Lagen blir därigenom

mera överskådlig och kassorna får större frihet att inom lagens ram anpassa

sig efter rådande förhållanden. Genom den offentliga tillsynen lärer

erforderlig garanti kunna påräknas för att friheten icke missbrukas. I fråga

om dispositionen av lagförslaget och dettas redigering vill jag här endast

tillägga, att jag överfört vissa bestämmelser från avsnittet om centralkassorna

till det om rörelsen samt att rörelseavsnittet även i andra hänseenden

omarbetats.

Därmed torde jag få övergå till de särskilda förslagen.

Jordbrukets bank

Utredningen. Såsom inledningsvis nämnts har jordbrukskasseutredningen

föreslagit, att en jordbrukets bank skall inrättas. Förslaget har, enligt vad

utredningen anför i betänkandet, föranletts av att det inom utredningen

framställts önskemål, att Svenska jordbrukskreditkassans befogenheter att

driva bankmässig verksamhet skall vidgas utöver vad tidigare gällt, helst ända

därhän att jordbrukskreditkassan skall få driva fullständig bankrörelse.

Detta önskemål har enligt utredningen sin förklaring i den samlade kas
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

serörelsens utveckling och den ställning rörelsen numera intar på kreditmarknaden.

Kasserörelsens verksamhet har år från år stegrats och har efterhand

nått en betydande omfattning —- omslutningen uppgår f. n. till omkring

750 miljoner kronor. Samtidigt har verksamheten fått en alltmera

bankmässig prägel. Därmed har anspråken på jordbrukskreditkassan från de

övriga kassornas sida stegrats och begränsningarna i dess rätt att driva bankmässig

verksamhet blivit mer kännbara.

Svenska jordbrukskreditkassan har, anför utredningen vidare, ej rätt

att driva inlåning från allmänheten på bankräkning. Den är således för sin

verksamhet som kreditgivare hänvisad att använda medel som av centralkassorna

placeras hos jordbrukskreditkassan eller medel som jordbrukskreditkassan

själv anskaffat genom upplåning. Jordbrukskreditkassans rätt att

låna ut pengar är omgärdad av ganska snäva restriktioner både i fråga om

vem som skall få låna och i fråga om hur mycket pengar som får lånas ut

till de låneberättigade. Till följd särskilt av begränsningen av utlåningen

till maximerade belopp har jordbrukskreditkassan svårt att fullgöra en uppgift,

som man inom rörelsen finner det naturligt att den skulle kunna medverka

till i vidare utsträckning än för närvarande, nämligen alt lämna de

större jordbruksorganisationerna krediter och annan bankmässig service.

Restriktionerna försvårar vidare jordbrukskreditkassans deltagande i de

kredittransaktioner penninginstituten emellan som normalt förekommer på

penningmarknaden. De nuvarande bestämmelserna är enligt utredningens

mening ej konsekvent utformade och kan ej heller sakligt motiveras i dagens

läge.

Utredningen uttalar, att vägande erinringar kan riktas mot tanken på vittgående

utvidgningar av bankmässigheten hos jordbrukskasserörelsens toppled

med dess nuvarande organisation. Jordbrukskreditkassan är nämligen

ekonomisk förening. Därav följer, att den har en helt annan struktur än en

bank av det slag som sedan lång tid tillbaka avsetts i den svenska lagstiftningen

om bankrörelse. Utredningen anser det ej lämpligen böra komma i

fråga att genom någon lagstiftningsåtgärd söka inrymma jordbrukskreditkassan

bland de kreditinstitut som skall äga driva fullständig bankrörelse.

I stället anvisas utvägen alt kasserörelsen inrättar en bank såsom ett serviceorgan.

Det förslag om inrättande av en jordbrukets bank, som utredningen framlagt,

innebär enligt vad som uttalas i betänkandet, att svenska jordbrukskreditkassan

under annan benämning och med delvis annan struktur skall

bli kvar såsom en jordbrukskasserörelsens riksorganisation men huvudsakligen,

såvitt gäller funktionerna såsom centralt ledande organ, ha administrativa

uppgifter. \ id sidan av riksorganisationen skall rörelsen driva jordbi

ukets bank, bl. a. för att med dess hjälp lämna bankmässig service. Riksorganisationen

och banken skall således vara två skilda juridiska personer

med helt olika uppgifter. Det skall ankomma på jordbrukskasserörelsen

att fastställa lämpliga benämningar på riksorganisationen och banken. Jordbrukskasseutredningen

använder beteckningarna jordbrukskasserörelsens

liksorganisation och jordbrukets bank endast såsom tekniska termer.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Den riksorganisation, som skall träda i jordbrukskreditkassans ställe

för att bl. a. omhänderhava dess administrativa uppgifter, skall, enligt

vad utredningen uttalar i betänkandet, i detta hänseende främst leda, samordna

och kontrollera kassorna. Ej minst viktig skall den kontrollerande

uppgiften bli. Enligt utredningens förslag skall nämligen riksorganisationen

bl. a. utöva en central jordbrukskasserevision vilken förutsättes ingå

som ett led i tillsynen över jordbrukets kreditkassor. Såsom rörelsens topporganisation

skall riksorganisationen därjämte driva upplysning och propaganda

för rörelsen, företräda rörelsen utåt och tillvarata för rörelsens

medlemmar gemensamma intressen.

Jordbrukets bank skall enligt utredningsförslaget övertaga jordbrukskreditkassans

bankmässiga uppgifter. Den skall alltså bl. a. handha funktionerna

såsom kasserörelsens centrala clearinginstitut. Banken bör få rätt att

driva fullständig bankrörelse. Den bör emellertid ha till huvudsaklig uppgift

att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att ge dem möjlighet

till inbördes clearing och genom att tillhandahålla dem annan bankmässig

service, varav de kan ha behov. En annan viktig uppgift för banken kan beräknas

bli att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna

med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta

från jordbrukskasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen förutsätter, att jordbrukskasserörelsen själv

skall ta initiativet till bildandet av banken och i samband därmed lösa den

mångfald av detalj spörsmål som dess inrättande för med sig.

Utredningen har inhämtat Svenska jordbrakskreditkassans mening om

tanken på att inrätta en jordbrukets bank. Jordbrukskreditkassan har i avgivet

yttrande över en av utredningen den 23 februari 1953 framlagd promemoria

ställt sig positiv till tanken att inrätta en sådan bank. I betänkandet

anför utredningen om jordbrukskasserörelsens inställning bl. a. följande.

I sitt yttrande har Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasatt om ej kasserörelsens

anspråk på ökad bankmässig service skulle kunna lösas så, att

jordbrukskreditkassan fick sina befogenheter att driva bankmässig verksamhet

väsentligt ökade. Gentemot utredningens betänkligheter mot en sådan

lösning har jordbrukskreditkassan åberopat att man inom Hollands och

Schweiz’ jordbrukskasserörelser tillämpar organisationsformer av jämförbar

typ.

Emellertid har jordbrukskreditkassan vidare uttalat, att den är positivt

inställd även till den form för organiserandet av den centrala bankmässiga

verksamheten som utredningen skisserat. Jordbrukskreditkassan förutsätter

därvid för det första att hinder icke möter för jordbrukskasserörelsens

riksorganisation och centralkassorna att inneha aktier i banken, för det

andra att sådant aktieinnehav icke åtföljes av besvärande inskränkning i

centralkassas inlåningsrätt och för det tredje att uppdelningen av jordbrukskreditkassans

uppgifter på en i huvudsak administrativ riksorganisation

och en bank icke medför menliga skattekonsekvenser för kasserörelsen.

De tre av jordbrukskreditkassan angivna förutsättningarna för alt kassan

skall godtaga detta förslag torde kunna betraktas såsom uppfyllda. Vad

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

beträffar den första har nämligen på utredningens initiativ en ändring genomförts

i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten

alt förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (SFS

1954: 315). Lagändringen har trätt i kraft den 1 juli 1954. Genom den har

klarlagts, att den blivande riksorganisationen och centralkassorna samt

dessutom vissa andra jordbruksorganisationer, beträffande vilka tidigare

tvekan kunnat råda, är formellt oförhindrade att förvärva aktier i den

planerade jordbrukets bank. Vad beträffar den andra av jordbrukskreditkassan

angivna förutsättningen har utredningen föreslagit en lösning av

frågan om hur inlåningsrätten för centralkassa skall regleras, som synes

kunna godtagas av kasserörelsen. Vad till sist angår den tredje förutsättningen

har jordbrukskreditkassan, på egen begäran, fått förhandsbesked från

riksskattenämnden enligt vilket inrättandet av jordbrukets bank i tre av

jordbrukskreditkassan angivna hänseenden ej kommer att medföra för

jordbrukskasserörelsen besvärande skattekonsekvenser.

Utredningen framhåller ytterligare att dess förslag om organisationen av

jordbrukskasserörelsens toppled ej innebär någon fullständig nyhet för

svenskt ekonomiskt liv. Sparbanksrörelsen har sålunda visat sig ha behov

såväl av ett bankmässigt som ett administrativt topporgan, Sparbankernas

bank aktiebolag och Svenska sparbanksföreningen. Och i Finland har man,

enligt vad utredningen meddelar, motsvarigheter såväl inom den finska andelskasserörelsen,

vilken svarar mot jordbrukskasserörelsen, som inom

sparbanksrörelsen.

Yttrandena. Förslaget att inrätta en jordbrukets bank tillstyrkes eller lämnas

i princip ulan erinran av samtliga remissinstanser. En ledamot av bankoch

fondinspektionen, som avstyrkt utredningsförslaget i sin helhet och förordat

ytterligare utredning, har emellertid framställt erinringar mot att jordbrukskasseutredningens

betänkande ej upptar närmare upplysningar om den

blivande bankens verksamhetsfält, dess förseende med kapital o. s. v. Fullmäktige

i riksgäldskontoret och Sveriges allmänna hypoteksbank har förklarat,

att de i och för sig ej har någon erinran mot inrättandet av jordbrukets

bank men de har samtidigt därmed konstaterat, att de icke haft möjlighet

att taga ställning till de detalj spörsmål som bildandet av banken kommer

att föra med sig.

Av de remissinstanser som särskilt yttrat sig rörande frågan om jordbrukets

bank har bank- och fondinspektionen uttalat, att den i princip ej har

något att erinra mot den föreslagna treledskonstruktionen jordbrukskassor

— centralkassor — riksorganisation samt jordbrukets bank eller mot fördelningen

av arbetsuppgifterna mellan banken och riksorganisationen. Lantbruksstgrelsen

tillstyrker den föreslagna omorganisationen av jordbrukskasserörelsens

toppled efter att ha betonat, att behovet av ett särskilt organ

inom rörelsen med rätt att driva fullständig bankrörelse blivit alltmera

framträdande. Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att förbundet betraktar

omorganisationen såsom en följd av utvecklingen och sålunda ändamålsenlig.

Förbundet hänvisar, liksom länsstyrelsen i Kristianstads län, till

att en jämförbar ordning prövats inom sparbanksrörelsen och tillägger, att

resultatet inom sparbanksrörelsen veterligen varit gott.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

47

Svenska jordbrukskreditkassan har hänvisat till sitt yttrande över utredningens

promemoria den 23 februari 1953, vari förslaget om jordbrukets

bank i princip godtogs. Samtidigt har jordbrukskreditkassan riktat en erinran

mot utredningens tolkning av en av de förutsättningar för att godtaga

bildandet av banken, som kassan angivit i yttrandet. Jordbrukskreditkassan

anför.

I yttrandet har jordbrukskreditkassan förklarat sig kunna under vissa

förutsättningar acceptera den föreslagna nya organisationsformen. Jordbrukskreditkassan

har icke funnit anledning att — sedan slutbetänkandet

i ärendet nu framlagts — frångå detta ställningstagande. I sammanhanget

måste dock ett påpekande göras. Jordbrukskreditkassan hade förutsatt

bl. a., att centralkassas aktieinnehav i banken icke skulle åtföljas av besvärande

inskränkning i centralkassans inlåningsrätt. Att sådant aktieinnehav

skulle kunna medföra inskränkning i bankens inlåningsrätt ansåg

jordbrukskreditkassan sig sakna anledning räkna med. Nu har utredningen

visserligen föreslagit, att centralkassas inlåningsrätt skall lämnas obeskuren,

men samtidigt antytt att banken eventuellt kan få tänkas vidkännas

särskild begränsning i sin inlåningsrätt. Jordbrukskreditkassan vill uttala

den bestämda förhoppningen, att sådan begränsning ej skall ifrågakomma.

Departementschefen. Förslaget att inrätta en jordbrukets bank med anknytning

till jordbrukskasserörelsens toppled och såsom serviceorgan och centralt

clearinginstitut för jordbrukskasserörelsen har fått ett gynnsamt mottagande

av remissinstanserna. Inga invändningar har gjorts mot att banken

bildas. Ingen har heller haft något att erinra mot att den skall utöva sin

verksamhet på sätt utredningen skisserat. Detta innebär alt jordbrukets bank

skall äga driva fullständig bankrörelse. Dess huvudsakliga uppgift skall vara

att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att bereda dem möjligheter

till inbördes clearing, genom att tillhandahålla dem annan bankmässig

service, och genom att biträda dem med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna

med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta

från kasserörelsen. Även jag finner den föreslagna bankbildningen ändamålsenlig

liksom också den skisserade uppläggningen av dess verksamhet.

Utredningen har förutsatt, att jordbrukskasserörelsen själv skall ta initiativ

till att bilda banken och i samband därmed lösa de detalj spörsmål som

bankbildningen för med sig. Jag kan instämma även häri.

Emellertid har vid departemcntsbehandlingen av utredningsförslaget detta

ändrats i ett för frågan om bankbildningen betydelsefullt hänseende. Enligt

utredningsförslaget skulle centralkassorna och jordbrukskassorna äga

förvärva vissa värdehandlingar, bl. a. aktier i jordbrukets bank, intill ett

belopp motsvarande högst hälften av den förvärvande kassans eget kapital.

Aktieförvärven skulle icke medföra inskränkning i inlåningsrätten för vederbörande

centralkassa. Utredningen ifrågasatte emellertid att sådan inskränkning

i stället skulle träffa banken. Frågan om och i vad män så skulle

ske borde lösas i samband med att oktroj meddelades för banken. Jag har

emellertid, av skäl som redovisats under 40 §, funnit mig böra föreslå, att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

förvärv av aktier i banken in. m. skall tillåtas allenast intill ett belopp,

motsvarande högst en tiondel av kassornas eget kapital, men att förvärv

inom denna gräns skall kunna ske utan inskränkning i vare sig centralkassans

eller bankens inlåningsrätt. Denna begränsning i kassornas rätt till

aktieförvärv innebär att kasserörelsens möjlighet att av egna tillgångar tillskjuta

aktiekapital i jordbrukets bank kommer att avsevärt minska. Jag

har därför hos Svenska jordbrukskreditkassan efterhört, huruvida dess företrädare

även med en så begränsad möjlighet till aktieförvärv önskar att

planerna på en jordbrukets bank förverkligas. Jordbrukskreditkassan har

lämnat jakande besked på denna förfrågan. Kassan har vidare upplyst, att

banken till en början bör kunna nöjaktigt fullgöra sina tilltänkta uppgifter

med ett eget kapital av måttlig storlek. Avsikten är att banken vid grundandet

skall ha ett aktiekapital om 4—5 miljoner kronor. Man ämnar emittera

aktierna till en kurs, som med 50 procent överstiger det nominella värdet.

Vad som inbetalas utöver aktiernas nominella belopp skall avsättas till reservfond,

varvid reservfonden omedelbart kommer att få sådan storlek, femtio

procent av aktiekapitalet, att enligt 50 § 1955 års lag om bankrörelse

avsättning av vinstmedel till fonden ej blir obligatorisk. Jordbrukskreditkassan

räknar bestämt med att andra organisationer inom jordbrukets föreningsrörelse

kommer att lämna tillskott till jordbrukets bank i sådan omfattning,

att beloppet, inbegripet vad kasserörelsen skall tillskjuta av egna

tillgångar, förslår för en aktieteckning av ifrågavarande omfattning.

Vad jordbrukskreditkassan uppgivit synes mig ge vid handen, att man

med säkerhet kan påräkna, att en jordbrukets bank kommer att bildas och

att det kapital, varöver banken kommer att förfoga då den startar sin verksamhet,

blir av tillräcklig storlek för att banken skall kunna fullgöra de

uppgifter som skall ankomma på den.

Centralkassornas inlåningsrätt

Historik, gällande rätt m. m. För såväl affärsbanker som sparbanker och

centralkassor gäller bestämmelser om maximering i förhållande till storleken

av det egna kapitalet (fonderna) av rätten att inlåna penningar. Dylika

bestämmelser infördes för affärsbankernas del år 1911 genom stadgande

i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse och för sparbankernas del

år 1923 genom lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. Vad centralkassorna

beträffar upptogs regler av detta slag i 32 § 1942 års jordbrukskasseförordning.

Centralkassornas inlåningsregler utformades i stort sett på samma

sätt som de vilka vid motsvarande tid gällde för sparbankerna.

32 § jordbrukskasseförordningen är, efter en mindre jämkning år 1948

i första stycket, alltjämt i kraft. I 32 § första stycket i dess gällande lydelse

stadgas som huvudregel, att centralkassa äger in- och upplåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos kassan finnes i vissa såsom

praktiskt taget riskfria betraktade tillgångar, nämligen kontanta penningar,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

49

medel som för kassans räkning innestår hos riksbanken, jordbrukskreditkassan

eller inländskt bankaktiebolag eller på postgiro, i statens eller Sveriges

allmänna hypoteksbanks obligationer eller i fordringar på grund av

lån, för vilkas fulla gäldande staten är ansvarig eller för vilka säkerheten

utgöres av inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet

på jordbruksfastighet, dels därutöver till belopp motsvarande tolv och

en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder

och insatskapital. Enligt en i 32 § andra stycket intagen särskild regel må

dock i intet fall in- och upplåningen med avdrag av ett belopp motsvarande

centralkassans kassa och de medel, som för centralkassans räkning innestår

hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt bankaktiebolag eller

på postgiro, överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna

jordbrukskassors fonder och insatskapital.

För alla tre typerna av kreditinrättningar har genom provisorisk lagstiftning

modifieringar vidtagits i huvudförfattningarnas inlåningsregler. För

centralkassorna infördes provisoriska tilläggsbestämmelser genom förordning

den 26 juni 1948 (nr 376) med särskilda bestämmelser angående inoch

upplåning vid cenlralkassa för jordbrukskredit. Enligt denna förordning

skall vid bestämmandet av den omfattning, i vilken centralkassa enligt

huvudregeln må in- och upplåna penningar, dels med kontanta penningar i

centralkassan likställas kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskassor,

dels med sådana fordringar, som upptages i huvudregeln, likställas fordringar

på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom

hälften av det senast fastställda taxeringsvärdet på viss i 52 § andra stycket

jordbrukskasseförordningen omförmäld fast egendom, vars huvudsakliga

värde består i tomt eller bostadsbyggnad. 1948 års provisoriska förordning

ersattes, då den vid utgången av år 1952 upphörde att gälla, av en ny,

utfärdad den 30 maj 1952 (nr 325), vari upptogs, förutom den tidigare förordningens

tilläggsbestämmelser till huvudregeln enligt 32 § första stycket

jordbrukskasseförordningen, en bestämmelse som gav möjlighet till uppmjukning

av den särskilda regeln i 32 § andra stycket. Enligt denna provisoriska

bestämmelse äger Konungen på framställning av centralkassa efter

hörande av bank- och fondinspektionen medgiva att, utan hinder av stadgandet

i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen, in- och upplåningen,

med det avdrag, som stadgas i det angivna författningsrummet, må

överstiga centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder och

insatskapital det antal gånger, över trettio men högst femtio, som Konungen

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt bestämma. Denna förordning

gäller, efter förlängning den 24 april 1953 (nr 165) och den 29 april

1955 (nr 182) till och med utgången av år 1956. Dispens från den särskilda

regeln har numera beviljats för nio centralkassor. Två centralkassor har fått

tillstånd att använda ett från 30 till 40 höjt relationstal. För de övriga sju

har medgivits höjning till 35.

I fråga om affärsbankernas och sparbankernas inlåningsregler samt beträffande

motiveringar till dessa torde jag få hänvisa till betänkandet s.

4 Itihanq till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

53—63. Emellertid torde jag därjämte få erinra om att efter det jordbrukskasseutredningens

betänkande utkommit av trycket såväl ny lag om bankrörelse

som ny lag om sparbanker utfärdats. I 62 § lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse har meddelats bestämmelser om affärsbanks inlåningsrätt.

Och i 27 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker meddelas

regler rörande sparbanks rätt att mottaga inlåning, vilka liksom bankreglerna

är grundade på samma system som de nuvarande inlåningsbestämmelserna.

De nya sparbanksreglerna innebär i jämförelse med de gällande

vissa lättnader i kapitalkravet. Katalogen över icke kapitalkrävande

tillgångar har jämkats och utökats något. Multipeltalet enligt den särskilda

regeln har höjts från 30 till 50. Vidare har stadgats, att förlagsbevis, med

Kungl. Maj :ts tillstånd, skall kunna räknas såsom inlåningsgrundande kapital.

I sin helhet är 27 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker av följande

lydelse.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,

svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, å sådana sparbanken tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken

tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån

återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att

av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt

att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda

av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

51

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens

omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor

som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

Utredningen. I betänkandet framlägger utredningen inledningsvis sina

allmänna synpunkter på frågan om inlåningsbestämmelser och deras funktion.

Synpunkterna avser, där ej annat utsäges, inlåningsreglerna i allmänhet,

således inte endast dem som avser centralkassorna. Utredningen understryker,

att syftet med inlåningsreglerna skall vara att trygga insättarna mot

de risker som är nödvändigt förbundna med att kreditinstituten använder

deras penningar i sin utlåningsverksamhet. Inlåningsregler av denna typ

och med detta syfte kunde antagas vara grundade på en analys av uppgifter

om förluster som inträffat och på en med ledning därav ställd prognos om

vilka förluster som kan beräknas för framtiden. Så är emellertid, enligt

vad utredningen funnit, icke fallet utan lagstiftaren har enligt utredningens

uppfattning framför allt lagt vikt vid hur kreditinstituten har haft det

ställt med inlåning, fonder och placeringar vid lagstiftningstillfället. Utredningen

anför härom.

Vissa mera allmänna överväganden av förlustriskerna återfinnes i förarbetena

till reglerna och det är tydligt att dessa på skilda sätt har kommit

att inverka på reglernas utformning. Men dessa överväganden har uppenbarligen

inte varit de i sista hand avgörande.

Lagstiftaren har nämligen, såvitt man kan se, lagt huvudvikten vid att få

fram vilken fondbildning de kreditinstitut, för vilka lagstiftning varit aktuell,

till insättarnas säkerhet maximalt kan tänkas åstadkomma i stället för

vid att utröna förlustriskerna. Tydligen har han utgått från den till synes

självklara grundsatsen att insättarnas trygghet måste bli större ju större

fonderna är.

Därför har lagstiftaren vanligen gått så tillväga, att han framför allt har

undersökt hur kreditinstituten vid lagstiftningstillfället hade det ställt med

fonder och inlåning och hur de inlånade medlen var placerade. På grundval

av sådana undersökningar har sedan reglerna brukat utformas.

Enligt vad utredningen i fortsättningen anför, har inlåningsregler, som

syftar till att stimulera kreditinstituten att till insättarnas säkerhet stärka

sina fonder, en sanerande och konsoliderande verkan på kreditväsendet.

Utredningen har därför under sina diskussioner i ämnet aldrig utgått från

annat än att det även i fortsättningen skall finnas sådana regler. Dessa regler

bör som hittills kompletteras med andra föreskrifter avsedda att ytterligare

sanera och konsolidera kreditväsendet — föreskrifter rörande kreditgivningen,

om avsättningar till reservfond, om bokföringen, om tillsyn

m. in.

Emellertid kan enligt utredningens mening mot de nu gällande reglerna

riktas ganska vägande invändningar. I betänkandet har utredningen tagit

upp några av de brister som den särskilt uppmärksammat.

Själva uppläggningen av den hittillsvarande lagstiftningen i förevarande

ämne synes enligt utredningens mening i och för sig medföra vissa nackdelar.

Eu naturlig följd av att reglerna i så hög grad anpassats eller de vid

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

varje särskilt lagstiftningstillfälle rådande förhållandena är att de blir svåra

att upprätthålla när förhållandena ändras därhän att fondbildningen försvåras.

Reglernas historia synes också visa att de haft en påfallande ringa

motståndskraft mot de påfrestningar som den ekonomiska utvecklingen

medfört.

Emellertid har enligt utredningens mening förhållandena på det ekonomiska

området i vårt land ändrats så att det ur olika synpunkter funnits

skäl att efter hand lätta på fondtäckningskraven. Inte minst genom den utveckling

som sammanhänger med nuvarande beskattning av vinstmedel,

som avsättes till reservfond, kan insättarnas intresse av trygghet för sina

insatta medel — inom vissa gränser — gagnas lika bra eller bättre om den

kreditinrättning de gynnar i stället för att avsätta beskattade överskottsmedel

till reservfonden gör avskrivningar på sina riskbärande placeringar

eller avsättningar till värderegleringskonton och liknande konton, som skall

tillgripas för att täcka förluster innan reservfonden och annat eget kapital

tas i anspråk. Inom bankvärlden är sådana dispositioner gängse och accepterade

av myndigheterna. Centralkassor och jordbrukskassor gör i regel

sina avsättningar till delcredereräkningar (för utlåningen) och värderegleringskonton

(för obligationer), vilka bådadera till sitt belopp finnes angivna

i kassornas årsredovisningar och månatliga ställningsöversikter.

Samtidigt som fondbildningen hämmats, bl. a. genom att dylika dispositioner

blivit vanliga, fortsätter jordbrukskasseutredningen, har inlåningen

ökat mer än normalt på grund av det sjunkande penningvärdet. Dessa två

omständigheter tillsammantagna har gjort, att inlåningsreglerna kommit

att utöva ett ganska hårt tryck på många kreditinrättningar. Reglerna har

medfört, att kreditinrättningarna placerat större del av de inlånade medlen

i privilegierade, såsom riskfria betraktade tillgångar. Däremot torde de ej

ha medfört att inlåningen begränsats. Man har därför skäl anse, säger utredningen

sammanfattande, att inlåningsreglerna i själva verket har karaktär

av utlåningsregler. Utredningen belyser denna karaktär hos reglerna genom

tablåer rörande sparbankerna och centralkassorna, som utvisar att

särskilt centralkassorna i allt större utsträckning kommit att ägna sig åt

primärbelåning samt att det egna kapitalet för båda typerna kreditinrättningar

ökas jämförelsevis långsammare än inlåningen. Av uppgifterna i

tablån må här återges, att centralkassornas inlåning ökat från 122,2 miljoner

kronor den 31 december 1942 till 631,0 miljoner kronor den 31 december

1953, att centralkassornas eget kapital under samma tid ökat från

7,5 miljoner kronor till 20,4 miljoner kronor samt att, under den angivna

tiden, andelen primärlån och annan täckningsfri utlåning stigit från 49,0

procent till 61,8 procent av centralkassornas hela utlåning.

Utredningen knyter till det anförda den synpunkten, att det möjligen

kan sägas vara till insättarnas fördel om sparbankerna och centralkassorna

alltmera går över till den ur trygghetssynpunkt förmånligare primärbelåningen

och om bankerna genom inlåningsreglerna drives att öka sina portföljer

av guldkantade obligationer och övriga såsom riskfria betraktade vär
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

53

dehandlingar och andra tillgångar. Men ett sådant påstående kan inte gälla

längre än intill en viss gräns. Utredningen har därför stannat för att inlåningsreglerna

för kreditinstituten bör utformas såvitt möjligt med hänsyn

uteslutande till insättarnas intresse av skydd mot förluster. Skyddet bör

därvid differentieras efter hur de insatta medlen placeras. Det bör avpassas

efter vad som skäligen kan krävas på grund av tidigare erfarenheter och

en försiktig prognos om den framtida utvecklingen. Detta har utredningen

ansett vara den princip som såväl ur samhällets som kreditväsendets och

insättarnas synpunkt är den lämpligaste.

De nya principer som utredningen vill lägga till grund vid utformningen

av inlåningsregler för kreditinstituten sammanfattas i betänkandet i fyra

punkter.

1. Katalogen över privilegierade placeringar bör vara lika för alla kreditinstitut.

Förlustrisken på en viss placering — t. ex. obligationer av visst slag,

primärlån av visst slag — bör nämligen rimligtvis vara densamma oavsett

om det är en bank, en sparbank eller en centralkassa som gör placeringen.

Vill man differentiera, måste man ge andra motiv därför än hänsyn till insättarnas

intresse av skydd för sina insatta medel. Och i den mån man t. ex.

ur penningpolitiska eller allmänekonomiska synpunkter vill öva inflytande

på kreditinstitutens placering av sina medel synes man böra välja andra

utvägar än att påverka dem genom inlåningsreglerna.

2. Bland de privilegierade placeringarna bör såsom riskfria placeringar

anses endast kassatillgångar och andra tillgångar som är så säkra att förlust

på dem kan anses praktiskt taget utesluten. Såsom riskfria blir då i

huvudsak sådana tillgångar att betrakta som för närvarande får avdragas

enligt den särskilda regeln (30-gångerregeln) för sparbanker och centralkassor.

För den del av inlåningen som motsvaras av dylika placeringar bör

ingen extra säkerhet i form av eget kapital erfordras.

3. I övrigt bör såsom privilegierade placeringar upptagas fullgoda obligationer

och liknande värdehandlingar samt primärlån in. m. Utredningen har

menat, att dessa placeringar, ehuru mera betryggande än de ej privilegierade,

dock icke är riskfria. Fördenskull bör någon extra säkerhet i form av

eget kapital krävas för den inlåning som motsvaras av dylika placeringar.

Men säkerheten bör kunna sättas väsentligt lägre än för inlåning som motsvaras

av ej privilegierade placeringar.

Den särskilda regeln för sparbanker och centralkassor, vilken just har

till syfte att garantera någon extra säkerhet för dessa placeringar, bör slopas.

Den medför anspråk på särskild säkerhet för här ifrågavarande slag av

placeringar endast om de utgör en större andel av hela utlåningen. Bärande

skäl för en regel med sådan verkan torde ej kunna anföras. Regeln synes

stel och överhuvudtaget icke helt lyckligt utformad.

4. För de placeringar, som därefter återstår, de oprivilegierade placeringarna,

hör hållas eget kapital som, med lämplig säkerhetsmarginal, svarar

mot de förlustrisker som föreligger och kan beräknas framdeles komma

att föreligga för den typ av kreditinrättningar, varom fråga är — banker,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

sparbanker, centralkassor. Den extra säkerhet i form av eget kapital som

skall bjudas för dessa placeringar skall alltså, i motsats mot den extra säkerheten

för de privilegierade placeringarna, kunna vara olika för de tre typerna

av kreditinrättningar. Den bör ju nämligen rättas efter arten av den

rörelse och den allmänna strukturen på den utlåning, som drives av kreditinrättningar

inom var och en av de tre kategorierna.

I fråga om utformningen av nya inluningsregler för centralkassorna på

grundval av de angivna principerna har utredningen lämnat följande kommentar

till sitt förslag därom i 27 § av den föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen.

I lagtextens första stycke har upptagits såsom huvudregel, att centralkassa

jämte anslutna jordbrukskassor till insättarnas säkerhet skall ha eget

kapital, som tillhopa uppgår till visst lägsta belopp, bestämt med hänsyn

till medelsplaceringen. Vad beträffar den passus i förslaget som säger att

de anslutna jordbrukskassornas egna kapital skall inräknas i centralkassans,

uttalar utredningen, att det synts naturligt att låta centralkassa tillgodoräkna

sig de anslutna jordbrukskassornas eget kapital. Så sker enligt

nu gällande bestämmelser och så bör ske även efter den omläggning i skilda

hänseenden som lagen om jordbrukskasserörelsen innebär. En given förutsättning

är emellertid, att man vid bestämningen av centralkassans och

jordbrukskassornas eget kapital beaktar det koncernförhållande som föreligger,

så att ingen dubbelräkning av eget kapital förekommer.

I 27 § andra stycket göres en uppdelning av placeringarna i tre grupper,

a), b) och c).

Under a) har utredningen räknat upp placeringar, som den anser vara

praktiskt taget riskfria. Dit har förts placeringar i kassamedel och liknande

tillgångar, d. v. s. det slags tillgångar som i nu gällande lagstiftning finnes

angivna som avdragsgilla vid tillämpning av 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen

(särskilda regeln). Utöver de i den nu gällande särskilda

regeln upptagna tillgångarna har utredningen emellertid under a)

medtagit insättning hos sparbank eller centralkassa och placeringar i statspapper

med en återstående löptid av högst ett år.

Till gruppen b) har hänförts vissa placeringar, som skall betraktas såsom

ej helt riskfria. De placeringar som uppräknas under b) har i stort

sett sin motsvarighet i uppräkningen av privilegierade placeringar i 32 §

första stycket jordbrukskasseförordningen till den del denna icke innefattar

placeringar, vilka av utredningen betraktas såsom helt riskfria och därför

i utredningsförslaget förts till grupp a). Utredningen har emellertid utökat

och jämkat katalogen jämväl över denna typ av placeringar något. Sålunda

har allmänt stadgats, att inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet

skall tagas med. I uppräkningen har vidare intagits vissa inteckningslån,

nämligen sådana vilka ligger inom 60 procent av det senast fastställda

taxeringsvärdet för jordbruksfastighet, bostadsfastighet eller affärsfastighet.

Inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet skall också inräknas, för
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

utsatt att byggnaderna på tomträttsfastigheten är avsedda väsentligen för

bostadsändamål och att inteckningen ligger inom 60 procent av taxeringsvärdet

för byggnaderna. Enligt den för närvarande för centralkassorna gällande

lagstiftningen upptas av inteckningslån bland privilegierade placeringar

endast lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller, under

vissa förutsättningar, i annan fastighet vars huvudsakliga värde består i

tomt eller bostadbyggnad. Emellertid göres åtskillnad mellan dessa två slag

av placeringar på så sätt att inteckningslån i jordbruksfastighet betraktas

som privilegierade i den mån de ligger inom 60 procent av taxeringsvärdet,

inteckningslån i annan fastighet endast i den man de faller inom 50 procent

av taxeringsvärdet. Enligt utredningens mening saknas anledning bibehålla

denna differentiering, varför sistnämnda procenttal föreslås höjt till 60.

Under c) slutligen upptas alla övriga placeringar, d. v. s. vad utredningen

kallat de oprivilegierade placeringarna. Dit skulle alltså bli att hänföra bl. a.

obligationer, som ej hör hemma under a) eller b), lan mot annan säkerhet

än i b) sägs, placeringar i aktier och andelar, fastigheter och inventarier

ävensom övriga på balansräkningens tillgångssida upptagna poster, i den

mån vad som redovisas enligt gängse uppfattning kan betecknas såsom

medelsplaceringar. För det fall att tvekan skulle uppstå huruvida eller i vad

mån en viss tillgångspost skall räknas som placering har utredningen hänvisat

till tillsynsmyndigheten såsom den instans, vilken avgörandet utan

särskilt stadgande ytterst bör tillkomma. Utredningen har ytterligare uttalat,

att man vid tillämpningen bör se bort från transaktionerna n^ellan

centralkassa samt anslutna jordbrukskassor inbördes och betrakta centralkassan

jämte anslutna jordbrukskassor såsom en enhet.

I 27 § tredje stycket anges vad som skall erfordras av eget kapital i fråga

om de skilda slagen av placeringar. För de såsom riskfria betraktade placeringarna

under a) skall enligt utredningens förslag ej erfordras säkerhet

i eget kapital. För de ej fullt riskfria placeringarna under b) erfordras en

säkerhet i eget kapital motsvarande 1 procent av det placerade beloppet.

För placeringarna under c), de oprivilegierade placeringarna, har utredningens

flesta ledamöter föreslagit procenttalet 5.

I sina kommentarer till 27 § tredje stycket uttalar utredningen beträffande

det där använda uttrycket »det placerade beloppet», att därmed skall förstås

det belopp, varmed placering upptages på balansräkningens tillgångssida.

Detta innebär, att inlåningsreglerna närmast är avpassade för kreditinstitut

som på tillgångssidan redovisar ett bruttovärde av utlåningen, obligationsinnehavet

o. s. v. medan nedskrivningar — åtminstone till större

delen —- tas upp som motkonton på skuldsidan. Utredningen menar, att ett

sådant bokföringssystem utan svårighet kan tillämpas för centralkassornas

del och antagligen också för sparbankernas och utgår från att tekniska hinder

i fråga om bokföring och annat som för bankernas del möjligen kan slå

i vägen för ett genomförande av de föreslagna inlåningsreglerna skall kunna

övervinnas. Medverkan härtill borde kunna påräknas från tillsynsmyndigheten.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

I fråga om valet av procenttal för placeringarna under b) och c) har utredningen

uttalat, att det måste grunda sig på en ganska fri bedömning och

att det följaktligen icke kan eller bör stödjas av en på matematiska grunder

utförd värdering.

Den bedömning jordbrukskasseutredningen verkställt grundar sig på

gångna tiders erfarenheter av faktiskt inträffade förluster och på en prognos

beträffande vilka förlustrisker som framdeles kan komma att föreligga. Till

grund för förslaget om 1 procent säkerhet i eget kapital för den grupp av

placeringar, som utredningen upptagit under b), ligger sålunda en bedömning

som i betänkandet redovisas på följande sätt.

Centralkassornas förluster på primärbelåning torde vara ytterst obetydliga.

Under senare år har över huvud taget inga förluster på sådan utlåning

inträffat. Sparbankernas erfarenheter sägas ge vid handen att under de senaste

20 åren praktiskt taget inga förluster på bottenlån förekommit. Vad

beträffar övriga kreditinrättningar med speciell inriktning på kreditgivning

mot botteninteckningar må nämnas, att enligt vad utredningen inhämtat

stadshvpoteksorganisationen — konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och stadshypoteksföreningarna — som varit verksamma sedan‘l910, hittills

icke råkat ut för några som helst förluster på sin fastighetskreditgivning

medan landshvpoteksorganisationen — Sveriges allmänna hypoteksbank och

hypoteksföreningarna —- under sin 100-åriga verksamhetstid haft förluster

som i allt motsvarar mindre än 1/2 promille av hela summan beviljade lån.

Vissa risker att förluster på inteckningslån skall kunna inträffa finnes

emellertid. Efter vad man för närvarande kan bedöma lär det dock knappast

kunna bli fråga om annat än enstaka förluster i exceptionella fall.

Den nu alltmera betydelsefulla och omfattande del av primärbelåningen

som innefattar kreditgivning mot statlig lånegaranti medför i och för sig

ej risk för kapitalförluster. Att den medtagits i grupp b) och ej i grupp a)

beror bl. a. på att den i allmänhet är avsedd att löpa på ganska lång tid och

att för långfristiga placeringar lämpligen synes böra fordras någon täckning.

Vad beträffar lån till kommun eller annan samfällighet torde förlustriskerna

vara obetydliga. Men kommunlånen bär förts till grupp b) eftersom

de inte är helt att jämställa med de under a) upptagna tillgångarna. Av vad

här anförts torde framgå att risken för förluster på primärbelåningen i sin

helhet normalt torde kunna uppskattas till en ringa bråkdel av 1 procent.

Placeringarna i värdepapper, mestadels obligationer, kan då innebära

större förlustrisker, eftersom dessa värdepappers dagsvärde alltid måste

variera med hänsyn till det aktuella ränteläget. Vid räntehöjningar sjunker

dagsvärdet och i allmänhet mera ju längre den återstående löptiden för papperet

är. Vid räntesänkningar uppkommer däremot kursstegringar. Man

torde dock kunna räkna med att centralkassornas obligationsportföljer kommer

att ha sådan sammansättning, att större kursförluster icke inträffar.

Det bör kanske också framhållas, att i ett stabilt ränteläge kursen på ett

värdepapper av denna typ, om dess kurs till följd av en räntehöjning nedgått,

stiger mot pari allteftersom papperets återstående löptid blir kortare.

Om man beräknar förlustrisken på placeringarna under b) till 1 procent,

bör detta därför enligt utredningens mening vara tillräckligt. Det må erinras

om att, enligt 45 § utredningens lagförslag, obligation i bokföringen ej

må upptagas vare sig över verkliga värdet eller över anskaffningskostnaden.

Med tanke därpå torde försiktigheten bjuda centralkassa att hålla värderegleringskonto

för obligationer och möjligen också att göra vissa rutin
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956 57

mässiga avskrivningar för att motverka svårigheter vid plötsliga kursförluster.

Vad angår den bedömning som föranlett utredningen att förorda procenttalet

5 i fråga om de till grupp c) hänförda oprivilegierade placeringarna

anföres i betänkandet.

De oprivilegierade placeringarna har för centralkassornas del hittills heller

inte medfört några nämnvärda förluster. Åtskilliga jordbrukskassor torde

kunna redovisa en verksamhet, som från kassans tillkomst ej medfört

någon förlust på grund av försumlig återbetalning av utlämnade lån. Ser

man till rörelsen i sin helhet, har det givetvis förekommit och förekommer

alltjämt förluster, men de är av ringa storleksordning. Enligt vad utredningen

inhämtat, har dessa förluster under senare tid brukat hålla sig vid

4—5 000 kronor om året för hela rörelsen, vilken numera har en omslutning

av över 700 miljoner kronor. Även förlusterna på de oprivilegierade

placeringarna uppgår således normalt till blott en bråkdel av 1 procent.

Skulle man lägga gångna tiders erfarenhet till grund för en bedömning av

förlustriskerna, skulle man alltså kunna stanna vid en ganska låg procentsiffra.

Ställer man en prognos för framtiden får man bl. a. ta hänsyn till att

kreditgivningen till vissa av jordbrukets industrier kan komma att öka.

Denna utlåning kan i vissa fall vara förenad med särskilda kreditrisker.

Då en utlåning i här avsedda fall måste anses vara en uppgift för jordbrukskasserörelsen

— givetvis med iakttagande av rimliga krav på säkerhet etc.

— bör hänsyn härtill tas när täckningen skall bestämmas. Samtidigt måste

emellertid beaktas, att de större krediterna till jordbrukets organisationer

huvudsakligen torde komma att lämnas av jordbrukets bank eller av annan

bank.

Den allmänna ekonomiska politik, som föres numera och som i huvudsak

torde komma att bestå under överskådlig tid, synes vara ägnad att förebygga

förhärjande ekonomiska kriser av det slag som förekom t. ex. i början

av 1920-talet och i början av 1930-talet. Risken för en allmän jordbrukskris

med därav följande betalningssvårigheter för kassornas låntagare kan, med

hänsyn till vad nyss sagts och till jordbruksnäringens utveckling organisatoriskt

och eljest, betecknas som väsentligt mindre än under tidigare tidsskeden.

Man torde därför inte behöva räkna med att för jordbruksnäringexi

inom överskådlig tid skall uppkomma sådana ekonomiska situationer som i

början av 1930-talet.

Även om man vid bedömningen av den säkerhet i eget kapital som bör

fordras synes kunna utgå från en viss stabilitet i jordbrukets ekonomiska

förhållanden och från jämförelsevis små förlustrisker, så måste man dock,

enligt vad utredningen tidigare framhållit, räkna med en avsevärd säkerhetsmarginal.

Utredningens flesta ledamöter anser, att om procenten i fråga om oprivilegierade

placeringar sättes till 5, så har man fått en betryggande marginal.

Procenttalet 5 har ansetts förslå för att täcka även den extra förlustrisk

för portföljen oprivilegierade placeringar som kan uppkomma till följd av

att kassemedel, intill högst hälften av kassas eget kapital enligt 39 § utredningsförslaget

skall kunna placeras i »sammanslutning som har till uppgift

att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen», d. v. s. framför allt

jordbrukets bank. Beträffande detta slags placering påpekar utredningen,

att det möjligen skulle kunna sägas, att kapital som jordbrukskassa eller

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

centralkassa direkt eller via riksorganisationen placerade i aktier i jordbrukets

bank skulle komma att utnyttjas såsom inlåningsunderlag två gånger,

nämligen en gång i centralkassan och en gång till i banken. Utredningen har

ansett det synnerligen tveksamt om detta betraktelsesätt är riktigt och har

för sin del närmast varit benägen att betrakta placering av kassemedel i

jordbrukets bank såsom vilken annan placering som helst och bedöma dess

verkan på inlåningsrätten uteslutande ur risksynpunkt. Skulle det befinnas,

att någon begränsning i inlåningsrätten för centralkassorna eller banken

bör förekomma, så bör denna efter utredningens uppfattning i allt fall

inte gå ut över centralkassan utan över banken. Utredningen har förklarat,

att en närmare diskussion av frågan lämpligen synes böra äga rum i samband

med att banken ansöker om oktroj. Då föreligger upplysningar i andra

hänseenden som är av betydelse för frågans bedömning, t. ex. detaljuppgifter

om bankens verksamhet.

Det procenttal, utredningen sålunda föreslagit, är avsett att vara ett provisorium

i avbidan på att det blir klarlagt, hur inlåningsrätten skall utformas

för affärsbanker och sparbanker. Utredningen har nämligen ansett, att

ett slutgiltigt procenttal ej kan fixeras förrän vid en samtidig prövning för

afärsbanker, sparbanker och centralkassor. En ledamot av utredningen,

bankdirektören Didner, har funnit svårigheten att fastställa ett provisoriskt

procenttal så stor, att han sett sig nödsakad avstå därifrån. Han står således

ej bakom förslaget om talet 5.

Vad beträffar den framtida regleringen av affärsbankernas inlåningsrätt

hänvisas i betänkandet till det förslag till ny lagstiftning om bankrörelse

som Kungl. Maj :t genom beslut den 24 september 1954 remitterade till lagrådet.

I lagrådsremissen hade föreslagits inlåningsregler för affärsbanker

av samma slag som de nu gängse. Emellertid hade jordbrukskasseutredningens

förslag till inlåningsregler, sådant det i preliminärt skick redovisats i en

den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, efter remiss till fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen

och Svenska jordbrukskreditkassan behandlats där ganska ingående.

Chefen för finansdepartementet hade i samband därmed uttalat, att de

med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste ytterligare övervägas,

innan ställning kunde tagas till en omläggning efter de av jordbrukskasseutredningen

föreslagna linjerna. Vid dessa överväganden, som skulle

anförtros en särskild utredning, borde särskilt uppmärksammas de spörsmål

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut som skulle aktualiseras

vid införande av enhetliga inlåningsbestämmelser.

Oavsett att utredningen med hänsyn till innehållet i lagrådsremissen utgått

från att affärsbankerna — och förmodligen även sparbankerna — tills

vidare skulle komma att ha inlåningsregler enligt det för närvarande tillämpade

systemet, har den föreslagit, att de nya inlåningsreglerna skall införas

för centralkassorna. Såsom motiv därför har anförts, att det kan vara av

värde att den utredning som skall syssla med frågan att ge kreditinstituten

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

gemensamma inlåningsregler får möjlighet att ta del av praktiska erfarenheter

som tillämpningen av jordbrukskasseutredningens system inom jordbrukskasserörelsen

kan komma att ge.

27 § fjärde stycket innehåller dels en bestämning av begreppet eget kapital

dels förklaring, att Kungl. Maj:t i angiven ordning skall äga medgiva

eentralkassa att vid beräkning av sitt inlåningsunderlag med eget kapital

likställa förlagsbevis intill ett värde, motsvarande högst hälften av det egna

kapitalet.

Med eget kapital skall enligt lagförslaget förstås medel, som svarar mot

inbetalat insatskapital, reservfond och annan fond. I motiveringen till förslaget

förklaras, att »annan fond» torde få anses omfatta bl. a. dispositionsfonder

och besparade vinstmedel men ej delcrederekonton, värderegleringskonton

och liknande.

Beträffande förslaget om tillgodoräknande av förlagsbevis såsom inlåningsunderlag

har utredningsledamöterna Björkman och Johansson i särskilt

yttrande intagit den ståndpunkten att sådant tillgodoräknande borde

få ske utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Till motivering för sin

ståndpunkt har de anfört att om jordbrukskasserörelsen, vid ett genomförande

av utredningsmajoritetens förslag, med hänsyn till risken av att tillstånd

icke lämnas, skulle nödgas räkna med att även i fortsättningen tillämpa

systemet med frivilliga insatser för att nå en extraordinär förstärkning

av inlåningsunderlaget, så torde det icke vara möjligt att fasthålla vid det i

34 § utredningsförslaget angivna kravet att minst 50 procent av kreditkassas

årsvinst skall avsättas till reservfond.

Verkan av de föreslagna reglerna belyses av utredningen genom ett i betänkandet

framlagt tabellmaterial. Därav må återges de uppgifter som lämnas

om in- och upplåningsrättens utnyttjande i procent den 31/12 1953.

Räknat efter gällande huvudregel i 32 § första stycket jordbrukskasseförordningen

hade centralkassornas rätt till in- och upplåning utnyttjats till

99 procent av en kassa, till 96 procent av tre kassor, till 92 procent av tre

kassor, till 91 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till 87 procent

av en kassa och till 83 procent av en kassa. Efter den gällande särskilda regeln

i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen hade rätten utnyttjats

till 101 procent av en kassa, till 95 procent av en kassa, till 94 procent av en

kassa, till 93 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till 88 procent

av en kassa, till 86 procent av en kassa och till 76 procent av en kassa. Tre

kassor hade vid denna tidpunkt, med tillämpning av 2 § 1952 års förordning,

fått tillstånd att vid beräkning av inlåningsrätten enligt den särskilda

regeln använda högre relationstal än 30.

Räknat efter utredningens regler skulle vid samma tidpunkt in- och upplåningsrätten

ha utnyttjats till 81 procent av en kassa, till 80 procent av en

kassa, till 79 procent av två kassor, till 74 procent av eu kassa, till 69 procent

av två kassor, till 68 procent av en kassa, till 66 procent av en kassa,

till 63 procent av eu kassa och till 59 procent av eu kassa.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Yttrandena. De av jordbrukskasseutredningen föreslagna inlåningsreglerna

har mottagits med gillande i princip av Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, länsstyrelsen i Östergötlands

län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. medan

fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt sparbankinspektionen,

utan att helt underkänna förslagets huvudprinciper, anlagt

övervägande kritiska synpunkter. Fullmäktige i riksbanken, som i tidigare

yttrande över utredningens preliminära förslag lämnat principerna

däri utan erinran, har utgått från att provisorisk tillämpning av de nu föreslagna

reglerna ej kan komma i fråga och på den grund ansett sig ej behöva

yttra sig över förslaget i förevarande sammanhang.

Av de positivt inställda remissinstanserna har endast Svenska jordbrukskreditkassan

anslutit sig till förslaget att de nya inlåningsreglerna skall

tillämpas provisoriskt utan avbidan på den av chefen för finansdepartementet

i propositionen med förslag till lag om bankrörelse,

m. in. (nr 3/1955 s. 114) förebådade utredningen rörande de med inlåningen

sammanhängande problemen och rörande gränsdragningen mellan

olika slag av kreditinstitut, övriga nyss angivna remissinstanser jämte

statskontoret och länsstyrelsen i Örebro län har avstyrkt eller uttalat tvekan

rörande förslaget om provisorisk tillämpning. Flera av dem har förklarat,

att några erfarenheter av värde icke torde kunna vinnas genom en provisorisk

tillämpning. I stället förordar de, att regler av samma slag som de

nu gällande alltjämt skall tillämpas i avbidan på resultatet av utredningen.

Sparbanksinspektionen har därvid förutsatt, att centralkassorna skall få

inlåningsregler, motsvarande sparbankernas enligt 27 § i 1955 års sparbankslag.

Fullmäktige i riksbanken ger uttryck åt en liknande mening

genom att föreslå att gällande bestämmelser i huvudsak skall bestå men

med den jämkningen att 30-gångerregcln skall ändras till en 50-gångerregel.

Bank- och fondinspektionen har föreslagit regler som är något mer

kapitalkrävande än de nya sparbanksreglerna, medan däremot fullmäktige

i riksgäldskontoret förordat mindre kapitalkrävande regler än sparbankernas.

Svenska jordbrukskreditkassan har — för den händelse provisorisk

tillämpning av de regler utredningen föreslagit ej skulle komma i fråga —

hemställt om regler, som är mindre kapitalkrävande än sparbankernas.

Kritiken mot utredningens förslag till inlåningsregler har framför allt

riktats mot den sänkning av kapitalkravet som dessa regler

i sin föreliggande utformning skulle medföra.

Bank- och fondinspektionen har lämnat sifferuppgifter om denna sänkning

beträffande fem centralkassor med utgångspunkt från förhållandena

den 31/12 1954. Av uppgifterna framgår, att utredningsförslaget i förhållande

till den nuvarande 30-gångerregeln för de undersökta kassorna skulle

medföra en reduktion av kapitalkraven, varierande mellan 23 och 33 procent.

Medeltalet utgör 29 procent. Inspektionen har — i anslutning till dessa

uppgifter och med återgivande av vad som uttalades i dess yttrande över

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

61

utredningens promemoria den 10 februari 1954 — med stor skärpa understrukit,

att en från risksynpunkt verkställd bedömning av kapitalbehovet

hos jordbrukskasserörelsen manar till stor försiktighet vid utformandet

av nya inlåningsregler för kasserörelsen. Ämbetsverket varnar för en riskbedömning,

vid vilken man utan vidare räknar med att nuvarande exceptionellt

goda konjunkturer för jordbruket skall bli bestående och påvisar

vissa förhållanden som kan vara ägnade att medföra avsevärt större kreditförluster

för kasserörelsen än hittills. Därom anför ämbetsverket.

Det är givetvis ytterst vanskligt att göra några förutsägelser eller antaganden

rörande jordbruksnäringens framtid här i landet. Även om man

förutsätter att det under överskådlig tid framåt föres en jordbrukspolitik

som hindrar uppkomsten av kriser för jordbruksnäringen liknande dem som

förekom på 20- och 30-talen, är det härmed ingalunda sagt att icke kreditförluster,

avsevärt större än de nu förekommande, skulle kunna uppstå på

jordbrukskrediter. Till att börja med må erinras om alt till följd av den

omfattande rationaliseringen av jordbruksproduktionen numera ett relativt

sett betydligt större värde än tidigare faller på jordbrukets byggnader och

maskiner än på själva den brukade jorden. Jordbruket har härigenom

kommit att bli väsentligt mera kapitalkrävande och, driftsmässigt sett, mera

rörelsebetonat än tidigare, vilket innebär att det ur företagsekonomisk synpunkt

avsevärt komplicerats sedan den tid, då jordens växtkraft representerade

jordbruksenhetens ojämförligt största tillgång. De stora utgifter

som rationaliseringen fört med sig för de enskilda jordbrukarna har vidare

i många fall framtvingat en hög skuldsättning. Även vid en måttlig åtstramning

i fråga om jordbrukets lönsamhet — vilken väl knappast kan undvikas

om en allmän konjunkturnedgång inträffar — torde man därför få räkna

med att en hel del investeringar i maskinköp o. d. blir oräntabla med svårfrånkomliga

förluster för jordbrukarna som påföljd. En annan omständighet,

som inte heller får förbises, är många jordbrukares beroende av skogskonjunkturen,

som står utanför jordbruksregleringen. En allmän nedgång i

denna konjunktur skulle sannolikt föranleda minskade inkomster för åtskilliga

jordbrukare.

Inspektionen har i anslutning till dessa synpunkter vidare erinrat om de

latenta kreditrisker som ackumulerats inom rörelsen och som uppkommit

till följd av att denna icke kunnat anpassa sina personella resurser efter den

snabba expansionen och därför icke alltid kunnat ägna kreditprövningen

tillräcklig uppmärksamhet. Ämbetsverket har påpekat, att kassornas förmåga

att hävda sig i konkurrensen med andra kreditinrättningar skulle avgjort

förbättras om deras fonder kunde ökas. Vidare har inspektionen riktat

uppmärksamheten på det för åtskilliga kreditkassor snart aktuella behovet

att förvärva egna kontorsfastigheter, vilket under en övergångstid

kan förutsättas medföra betungande merutgifter för kasserörelsen.

Från alla de sålunda anförda olika synpunkterna hade bank- och fondinspektionen

i det tidigare yttrandet kommit till en och samma slutsats,

nämligen att man icke hade anledning att göra några eftergifter i fråga om

fondtäckningskraven för ccntralkassorna.

Beträffande sitt ståndpunktstagande till det nu föreliggande förslaget

har bank- och fondinspektionen förklarat, att den har så mycket mindre

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

anledning att frångå vad den tidigare anfört som utredningen i betänkandet

framlagt en hel rad förslag som alla är ägnade att mana till försiktighet

på detta område. Inspektionen syftar på förslagen om avvecklande av de

statliga grundfonderna, upphörande av den personliga ansvarigheten, utvidgande

av medlemskretsen, införande i verksamheten av nya uppgifter,

borttagande av en rad spärrar i fråga om kreditstorlek och säkerheter. Tillsaminantagna

utgör dessa omständigheter enligt inspektionens mening ett

utomordentligt tungt argument mot lättnader i de nuvarande kraven på

synligt kapital. Inspektionen har på grund därav bestämt avrått statsmakterna

från att i oförändrat skick antaga utredningens förslag till inlåningsbestämmelser.

En liknande inställning till utredningsförslaget, föranledd av den sänkning

av kapitalkravet som skulle följa vid en tillämpning av de föreslagna

inlåningsreglerna i oförändrat skick, intager sparbanksinspektionen. Detta

ämbetsverk har, efter en argumentering som i väsentliga delar överensstämmer

med bank- och fondinspektionens, avgivit det sammanfattande omdömet,

att det måste hållas för uteslutet att, sedan Kungl. Maj:t i propositionerna

angående banklagen och sparbankslagen tills vidare tagit ställning

till fondkraven på affärsbanker och sparbanker, andra och lindrigare bestämmelser

än i varje fall de som gäller för sparbankerna skulle införas

för jordbrukets kreditkassor, innan den varslade utredningen om gränsdragningen

mellan olika kreditinrättningar och därmed sammanhängande

problem företagits. Även fullmäktige i riksgäldskontoret har uttryckligen

reagerat mot att i det rådande läget en så betydande sänkning av fondtäckningskravet

skulle medgivas för centralkassorna. Som skäl för en viss

restriktivitet i fråga om eftergifter därutinnan har fullmäktige anfört,

att främst förslagen om avveckling av de statliga grundfonderna i Svenska

jordbrukskreditkassan och centralkassorna samt om borttagande av kassemedlemmarnas

personliga ansvarighet är ägnade att försvaga insättarnas

säkerhet. Ytterligare torde i detta sammanhang få nämnas, att Svenska

bankföreningen betonar betydelsen av att nya inlåningsregler träder i kraft

samtidigt för alla slag av kreditinstitut. I annat fall kan vissa slag av kreditinstitut

oberättigat komma att ställas i ett förmånligare läge än andra.

Frågan om ändringar i de föreslagna inlånings reglern

a, för den händelse det skulle befinnas lämpligt att provisoriskt genomföra

dessa trots vad som anförts däremot, upptages av bank- och fondinspektionen

samt sparbanksinspektionen.

Bank- och fondinspektionen föreslår för denna eventualitet dels att placeringar

i obligationer med längre återstående löptid än 5 år skall hänföras

till de oprivilegierade placeringarna dels att fondtäckningskravet på

alla oprivilegierade placeringar skall höjas till 7 procent. Sparbanksinspektionen

föreslår en liknande modifikation men genomförd så att obligationer

med längre återstående löptid än 5 år skall utbrytas till en särskild

tillgångsgrupp, för vilken skall fordras minst 5 procent eget kapital, varjämte

för de oprivilegierade tillgångarna skall fordras 7 procent eget kapital.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6»

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vissa invändningar av mera principiell natur som

framställts mot förslaget påkallar uppmärksamhet i händelse av ett provisoriskt

genomförande.

Vid remissbehandlingen av utredningens promemoria den 10 februari

1954 gjordes åtskilliga sådana invändningar. Sålunda framställde fullmäktige

i riksgäldskontoret vissa erinringar, till vilka fullmäktige hänvisar i

sitt nu avgivna yttrande, bl. a. mot utredningens uttalande, att förlustrisken

på en placering rimligtvis borde vara densamma, oavsett om en affärsbank,

en sparbank eller en centralkassa gjort placeringen. Därutinnan och

beträffande innehållet i övrigt av remissyttrandena över promemorian den

10 februari 1954 torde jag få hänvisa till propositionen med förslag till lag

om bankrörelse, m. m. (nr 3/1955 s. 101).

Sparbanksinspektionen har — i sitt nu avgivna yttrande — lagt i dagen

tvekan rörande utredningens förslag, att fondkravet skall ställas efter tillgångarnas

bruttovärden, oavsett därå gjorda avskrivningar. Inspektionen

anför därom.

Motiveringen för att fondkravet skall beräknas på tillgångarnas bruttovärden

torde såvitt inspektionen kan förstå vara, att kreditkassa icke skall

lockas till ensidiga nedskrivningar å sådana tillgångar, som kräver den

högsta fondtäckningen. För beräkningssättets genomförande erfordras emellertid,

att tillgångarna i balansräkningen skall upptagas med sina bruttovärden

medan nedskrivningsbeloppen redovisas på värdeminskningskonto

eller annat dylikt konto på skuldsidan. Fn sådan redovisning skulle tydligen

bli obligatorisk. Sparbanksinspektionen vill emellertid häremot framhålla,

att det kan råda delade meningar om ett dylikt redovisningssätt kan anses

önskvärt. Den bankinrättning, som har stora risker i sin portfölj och därför

gjort stora nedskrivningar, kan genom desamma lätt skapa ett intryck utåt,

särskilt hos mindre initierade läsare av förvaltningsberättelsen, att institutet

har mycket större dolda reserver än konkurrerande företag utan motsvarande

behov av nedskrivningar. Enligt inspektionens mening är nettoredovisning

i allmänhet att föredraga, ehuru det icke synes föreligga tillräcklig

anledning att förbjuda det andra bokföringssättet. Bankinrättningarna synes

böra ha frihet att välja den redovisning som bäst passar dem och att

även kombinera båda sätten. Sparbanksinspektionen vill emellertid påpeka,

att i 93 § 8 mom. lagen om försäkringsrörelse den 17 juni 1948 intagits förbud

mot att i stället för avskrivning på värdet av tillgångar uppföra motsvarande

belopp bland skulderna. Förbudet har motiverats med att ett värdeminskningskonto

är ägnat att i väsentlig grad försvåra tillsynsmyndighetens

kontroll av de olika tillgångsposternas värdering. Det synes väl knappast

böra förekomma att utan mycket vägande skäl låta jordbrukskasselagstiftningen

i denna fråga intaga rakt motsatt ståndpunkt. Det kan för övrigt

ur principiell synpunkt knappast anses riktigt att en kreditkassa icke

skulle ha någon som helst fördel av verkställda nedskrivningar i fondtäckningshänseende.

Nedskrivna belopp bör väl icke få anses som dolda reserver,

som kan jämställas med beskattade reservfonder, men de bör å andra

sidan icke heller anses vara täckningskrävande. Vad beträffar fondkravets

inverkan på nedskrivningarnas inriktning, torde detta vara en olägenhet,

som kan anses förknippad med regelkonstruktionen som sådan.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Vad angår utformningen av inlåningsregler efter hittills

gällande system därest sådana regler skulle bli tillämpliga

för eentralkassorna även vid genomförande i övrigt av ny jordbrukskasselagstiftning,

har sparbanksinspektionen förklarat, att det förefaller ligga

närmast till hands, att i jordbrukskasselagstiftningen tills vidare bibehålla

den nuvarande regelkonstruktionen med en primär 12 1/2 gångerregel och

eu subsidiär gångerregel, som skulle bestämmas av multipeln 50 i stället

för nu 30 — d. v. s. inspektionen rekommenderar liksom fullmäktige i riksbanken

samma regler som enligt 27 § 1955 års sparbankslag. Fullmäktige

i riksgälds kontoret förordar, i anslutning till de uppmjukningar i inlåningsreglerna,

som tidigare genomförts för affärsbankerna och sparbankerna, en

provisorisk lösning av innebörd dels att 30-gångerregeln ändras till en 50- gångerregel eller samma regel som kommer att gälla för sparbankerna, dels

att 12 1/2-gångerregeln ändras till en 15-gångerregel. En tillämpning av

dessa regler skulle enligt fullmäktiges bedömande lämna tillräcklig marginal

för den inlåningsökning, som kan tänkas bli aktuell till dess frågan om

en enhetlig reglering av inlåningsrätten för samtliga kreditinstitut blivit löst.

Fullmäktige förutsätter, att kassorna skall låta sig angeläget vara att på olika

vägar jämsides med en konsolidering av kassornas ställning genom avsättningar

till värdereglerings- och delcrederekonton, åvägabringa en ökning av

kassornas egen kapitalbildning. Svenska jordbrukskreditkassan, som önskar

provisorisk tillämpning av utredningens inlåningsregler, hemställer, för den

händelse denna önskan skulle mötas av betänkligheter, om en uppmjukning

av inlåningsreglerna. Kassans önskemål överensstämmer med vad fullmäktige

i riksgäldskontoret föreslagit. Som motivering för tillämpning av multipeltalet

15 i stället för talet 12 1/2 åberopar kassan, att jordbrukskasseutredningens

undersökningar visat att 12 1/2-gångerregeln är onödigt hård.

Bank- och fondinspektionen, som hyser den uppfattningen att centralkassornas

verksamhet — trots tendenser till utjämning av tidigare olikheter

mellan sparbankernas och centralkassornas verksamhet — är och kommer

att förbli något mera riskbetonad än sparbankernas, anser det icke tillrådligt

att utan vidare göra den blivande sparbankslagens inlåningsbestämmelser

tillämplig på centralkassorna. Emellertid kan de enligt ämbetsverkets

mening accepteras med en relativt enkel jämkning. Denna borde innebära,

att täckningsfriheten för obligationer enligt den s. k. 12 1/2-gångerregeln

skulle gälla endast obligationer med en återstående löptid av högst 5 år.

Övriga obligationer borde betraktas som vanliga, riskbärande placeringar.

Förslaget om rätt för centralkassorna att, med Kungl. Maj :ts tillstånd få

tillgodoräkna förlagsbevis såsom inlånings underlag — vilket

kan genomföras oberoende av vilken typ av inlåningsregler som kommer

att fastställas — har ej mött gensagor. Svenska jordbrukskreditkassan har

emellertid påyrkat jämkning i förslaget såtillvida att den, med instämmande

i utredningsledamöterna Björkmans och Johanssons särskilda yttrande,

hemställt, att särskilt medgivande av Kungl. Maj:t ej skall erfordras för att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

65

förlagsupplåning skall få tillgodoräknas såsom inlåningsunderlag. Å andra

sidan har fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, med

hänvisning till att Kungl. Maj:ts medgivande skall fordras i fråga om affärsbanker

och sparbanker, uttryckligen förordat utredningsmajoritetens förslag

i denna fråga.

I utredningsförslaget förutsättes centralkassa jämte anslutna

jordbrukskassor utgöra en enhet i så måtto att vid beräkningen

av inlåningsrätten hänsyn tages till summan av centralkassornas

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, inneliggande kontanta medel

o. s. v. Bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen har anmärkt,

att kasselagstiftningen, sedan det personliga ansvaret slopats, icke

upptager någon bestämmelse om skyldighet för de anslutna jordbrukskassorna

att med sina tillgångar svara för centralkassans förbindelser. Vid sådant

förhållande saknas enligt de två myndigheterna grund för den enhetsberäkning,

som utredningen tillämpar.

Frågan om inverkan på inlåningsrätten av centralkassas innehav

av aktier i jordbrukets bank behandlas utförligt av fullmäktige

i riksbanken, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen.

De båda inspektionsmyndigheterna hävdar med väsentligen samma argumentering

i motsats mot utredningen, att centralkassas inlåningsgrundande

kapital bör reduceras i förhållande till dess innehav av aktier i jordbrukets

bank. I bank- och fondinspektionens yttrande anföres beträffande detta

spörsmål bl. a. följande.

Enligt vad som framgår av betänkandet avses jordbrukets bank komma att

driva fullständig bankrörelse och en viktig uppgift för banken beräknas bli

att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna

med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta från jordbrukskasserörelsen;

banken skall i sådant hänseende övertaga Svenska jordbrukskreditkassans

bankmässiga uppgifter. Den blivande banken skall sålunda

icke blott vara ett clearingorgan för centralkassorna, arbetande enbart

dessa kassor sinsemellan och med deras egna överskottsmedel, utan den

förutsättes uppenbarligen även få mottaga inlåning från allmänheten samt

placera denna i bankmässiga krediter, företrädesvis till större jordbruksorganisationer.

Bankens eget kapital är avsett att täcka riskerna för just ifrågavarande

krediter (och liknande engagemang), däremot ej t. ex. utlåning

till centralkassa som ju kommer att bli täckningsfri tillgång (jfr 62 § b)

nya banklagen). Bankens egna fonder avses emellertid — »i varje fall till

betydande del» — komma att bestå av kapital som skall tillskjutas av kreditkassorna

och som hos dem är inlåningsgrundande. Ur risktäckningssynpunkt

kunde man därför lika gärna tänka sig att centralkassorna finge tillstånd

att utan varje krav på riskkapital lämna ut de krediter åt större jordbruksorganisationer

som nu skall kunna beviljas av banken. Med företagsekonomiska

termer kan man uttrycka saken så att utredningen vid sin diskussion

av förhållandet mellan kreditkassorna och banken bortsett från de

regler som gäller i fråga om koncernförhållandena.

De härmed likartade förhållanden, som föreligger inom sparbanksvärlden,

uppmärksammades av 1948 års sparbankssakkunniga (SOU 1954: 10 s. 190

—1971. Med erkännande av det principiellt betänkliga i afl låta samma ka
5

Hihang till riksdagens protokoll 19ö(S. I samt. Nr 1:22

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

pital fungera som risktäckningsmedel i såväl sparbankerna som Sparbankernas

Bank fann emellertid de sakkunniga att problemet för dessa kreditinrättningars

del hade eu ganska ringa praktisk storleksordning (aktiekapitalet

i Sparbankernas Bank motsvarar mindre än 3 procent av sparbankernas

sammanlagda fonder), och att de därför kunde avstå från att föreslå de

korrektiv med avseende på inlåningsrättens omfattning som eljest kunnat

te sig påkallade.

Fullmäktige i riksbanken anför, att man icke synes kunna undgå slutsatsen,

att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar ut centralkassans eget

kapital. Fullmäktige som menar att centralkassa bör äga förvärva aktier

först efter Kungl. Maj :ts prövning anför.

Enligt fullmäktiges mening kan kreditkassas aktieförvärv i banken principiellt

icke likställas med övriga placeringar. Aktien är inget fordringsbevis

och beloppet, för vilket den förvärvats, är riskbärande hos banken och kommer

att hos den grunda en inlåningsrätt flera gånger beloppet. Man synes

icke kunna undgå slutsatsen, att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar

ut centralkassans eget kapital, som skall täcka de med verksamheten förenade

riskerna och att det ur riskfördelningssynpunkt icke är tillfredsställande,

att kreditkassa skulle få placera ända upp till hälften av sitt inlåningsgrundande

kapital i bankaktier.

Det här berörda spörsmålet om inlåningsrättens beräkning vid koncernförhållande

och vilket led i förhållandet begränsningen av inlåningsrätten

bör gå ut över, torde böra beaktas vid behandlingen av lagförslaget. Gives

icke närmare bestämmelser i lagen härom, torde det vara oeftergivligt, att

Konungens medgivande till aktieförvärvet stipuleras för att frågan om aktieförvärvets

inverkan på inlåningsrätten skall bli föremål för prövning.

Departementschefen. Av den framställning jag lämnat torde framgå, att

centralkassorna liksom affärsbanker och sparbanker enligt lag är skyldiga

att iakttaga att deras eget kapital står i viss relation till inlåningen. Kreditinstituten

använder de insatta medlen i sin rörelse för placering i lån

och annat. Därmed följer med nödvändighet vissa förlustrisker. Mot dessa

skall kreditinstitutens eget kapital bereda insättarna skälig trygghet. Förlustriskerna

växlar alltefter graden av säkerhet hos de tillgångar i vilka

de inlånade medlen placeras. Detta beaktas i inlåningsreglerna på så sätt att

kreditinstituten vid beräkningen av sin maximala inlåning i viss utsträckning

äger räkna sig tillgodo sådana placeringar, på vilka förlustrisken kan

anses vara obefintlig eller så gott som obefintlig.

Den princip på vilken inlåningsreglerna vilar är alltså densamma i fråga

om såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor, men kravet på

eget kapital är större för affärsbankerna och inlåningsreglerna för dem

skiljer sig även i andra hänseenden från de inbördes likartade reglerna för

centralkassor och sparbanker.

Utredningen har föreslagit regler som grundas på delvis andra principer

än de nuvarande. Det kapital som skulle hållas för att skydda insättarna

mot förefintliga förlustrisker borde nämligen enligt utredningsförslaget

beräknas direkt efter medelsplaceringarna. Dessa borde alltefter graden

av säkerhet indelas i tre olika grupper. För den säkraste gruppen skulle

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

67

ej krävas kapitaltäckning, för den därnäst säkraste 1 procent och för den

återstående gruppen 5 procent kapitaltäckning. Utredningen har ansett,

att inlåningsregler av detta slag bör gälla även för affärsbanker och sparbanker.

Reglerna skulle vara helt överensstämmande såvitt gällde de två

privilegierade grupperna av placeringar. För den tredje gruppen skulle kapitalkravet

kunna variera alltefter den större eller mindre förlustrisk som

kunde anses förenad med den rörelse som de olika slagen av kreditinstitut

drev.

Vad utredningen i betänkandet föreslagit har redan tidigare preliminärt

redovisats i en promemoria den 10 februari 1954. Denna promemoria, som

varit utställd till remiss av dåvarande chefen för finansdepartementet i

samband med förarbetet till den nya banklagstiftningen, har behandlats i

propositionen med förslag till lag om bankrörelse (3/1955). I denna proposition

har departementschefen beträffande de i promemorian angivna inlåningsreglerna

yttrat, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen

måste ytterligare övervägas innan ställning kunde tagas till frågan

om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen

föreslagna linjerna. Därvid borde särskilt uppmärksammas de spörsmål

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, som skulle aktualiseras

vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. När de antydda

övervägandena i sinom tid verkställts, skulle definitivt kunna avgöras

huruvida de traditionella inlåningsreglerna borde ersättas med annorlunda

konstruerade bestämmelser. Tills vidare borde emellertid för bankernas

del det nuvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten bibehållas.

Denna departementschefens ståndpunkt föranledde honom att vid utformningen

av inlåningsreglerna i förslaget till den nya banklagstiftningen

inta en försiktig hållning till framkomna förslag om förändringar och tilllägg

i rådande regelsystem. Emellertid ansåg han att sådana jämkningar i

systemet, vilka kunde förutsättas icke försvåra en eventuell framtida enhetligare

reglering, kunde genomföras i den mån de i övrigt befanns välmotiverade

(prop. 3/1955 s. 114—115).

I propositionen med förslag till lag om sparbanker har dåvarande chefen

för finansdepartementet med hänvisning till det nyss återgivna yttrandet i

banklagspropositionen förklarat, att samma synpunkter som där anförts

måste bli tillämpliga på konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas

rätt till inlåning. I enlighet med föreliggande förslag hade departementschefen

därför godtagit de grunder för regleringen av inlåningsrätten,

som bär upp gällande stadganden. Detta ställningstagande hade föranlett,

att mera betydande förändringar eller kompletteringar av de olika detaljerna

i regelsystemet icke ifrågasattes. — Jag har tidigare återgivit lydelsen

av inlåningsreglerna för sparbanker, sådana de är avfattade i 27 § 1955

års lag om sparbanker. Beträffande motiveringen för dessa regler torde jag

få hänvisa till propositionen med förslag till lag om sparbanker s. 143—146.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

Vad som uttalats vid förarbetena till de nya lagarna om bankrörelse och

om sparbanker bör enligt min mening föranleda att med frågan om införande

av inlåningsregler av det slag, utredningen föreslagit, bör anstå också

för centralkassornas del. Spörsmålet huruvida sådana regler skall genomföras

torde böra undersökas vid den bebådade utredningen, och undersökningen

bör avse reglernas tillämpning såväl på affärsbanker som på

sparbanker och centralkassor. Jag kan fördenskull icke medverka till att

de av utredningen förordade inlåningsreglerna provisoriskt upptages i det

nu förevarande lagförslaget. Inlåningsreglerna däri bör i stället vara grundade

på hittills gällande principer.

Vad beträffar frågan om konstruktionen av sådana inlåningsregler har

jag funnit det önskvärt att så nära som möjligt anpassa dem efter sparbankernas

inlåningsregler enligt 1955 års lag om sparbanker. Flera skäl

talar för en sådan ordning. Jag vill erinra om att ett nära samband sedan

länge rått mellan centralkassornas och sparbankernas inlåningsregler. Detta

samband är tydligen betingat av uppfattningen att centralkassor och

sparbanker arbetar under förutsättningar som i förevarande hänseende är

så pass likartade, att det tett sig rättvist och skäligt att jämställa dem så

långt som möjligt. Denna uppfattning lärer alltjämt ha visst fog för sig.

Därtill kommer som ett ytterligare skäl för samordning önskvärdheten att

icke försvåra en eventuell framtida reglering efter gemensamma grunder

av inlåningsrätten för affärsbanker, sparbanker och centralkassor.

Om centralkassornas inlåningsregler avfattas efter mönster av sparbankernas,

innebär detta att den provisoriska lagstiftning, som hittills funnits

vid sidan av jordbrukskasseförordningen, skall inarbetas i själva jordbrukskasselagstiftningen.

Relationstalet enligt huvudregeln skall bibehållas

vid 12 1/2 medan relationstalet enligt den särskilda regeln, vilket nu

är 30 och genom dispens kan höjas till 50, skall bli 50 utan dispens. Åtskilliga

jämkningar får vidtagas i den nu gällande katalogen över s. k. täckningsfria

placeringar. Förlagsinlåning skall med Kungl. Maj:ts tillstånd

kunna i viss omfattning räknas såsom inlåningsgrundande eget kapital.

Förslag att anknyta centralkassornas inlåningsregler till sparbankernas

har framkommit vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har därvid

fört på tal avvikelser i vissa hänseenden. Sålunda har ifrågasatts att för

centralkassorna skulle tillämpas relationstalen 15 och 50 i stället för talen

12 1/2 och 50, vilka skall gälla för sparbankerna. Jag kan icke finna att

förutsättningar finnes för en sådan åtskillnad och kan ej förorda högre

relationstal än sparbankernas. En remissinstans har menat, att vid tillämpning

av 12 1/2-gångerregeln endast obligationer med en återstående löptid av

högst 5 år skall få räknas såsom täckningsfria tillgångar medan obligationer

med längre löptid skall vara täckningskrävande. Jag kan icke ansluta

mig till denna mening. Jag vill därutinnan hänvisa till att långa obligationer

skall vara täckningsfria enligt sparbankernas nya inlåningsregler och

till att dessa obligationer skall bibehålla hittillsvarande grad av täckningsfrihet

enligt de nya inlåningsreglerna för affärsbanker trots förslag att de

skulle räknas såsom täckningskrävande (prop. 3/1955 s. 116—117).

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kiingl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Vad beträffar relationstalen bär jag nyss uttalat, att de ej bör sättas

högre än för sparbankerna. Jag vill tillägga, alt jag ej heller kan förorda

att talen sättes lägre. Beträffande talet 12 1/2 vilket är detsamma som enligt

gällande lagstiftning, kan nedsättning uppenbarligen ej komma i fråga

och beträffande talet 50 torde skälen att släppa kravet på dispens för relationstal

mellan 30 och 50 vara av samma slag och av samma styrka vad

angår centralkassorna som i fråga om sparbankerna. Relationstalet bör liksom

hittills räknas på centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital. Teknisk förutsättning för denna enhetsberäkning föreligger

genom att i departementsförslaget införts bestämmelser om att jordbrukskassa

skall ansvara för centralkassans förbindelser.

Katalogen över täckningsfria tillgångar enligt de nya inlåningsreglerna

för sparbanker torde kunna godtagas för centralkassornas del efter vissa

mindre jämkningar. Sålunda torde i stället för den i sparbanksreglerna

använda termen »inneliggande kassa» böra brukas termen »inneliggande

kontanta medel» för att undvika att ordet »kassa» blir använt i flera betydelser

i jordbrukskasselagstiftningen. Någon saklig skillnad är ej avsedd

utan innebörden av de två termerna skall vara densamma. Den hittillsvarande

enhetsberäkningen av centralkassas och de anslutna jordbrukskassornas

»kontanta medel» bör bestå. I »kontanta medel» inräknas för närvarande

inlösta checkar, postremissväxlar och liknande värdehandlingar. I

den nya sparbankslagen upptages »sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning

dragna checkar» särskilt för sig bland de täckningsfria tillgångarna.

Så bör göras också i jordbrukskasselagstiftningen, men där bör,

efter förebild av den nya banklagen 62 §, under samma punkt upptagas

också av inländsk bank eller av annan centralkassa utställda egna växlar.

Med hänsyn till att sparbank enligt 1955 års sparbankslagstiftning skall

äga hålla checkräkning samt utställa egna växlar bör lagtexten avfattas så

att även på sparbank dragna checkar och av sparbank utställda egna växlar

kommer att ingå under det här avsedda stadgandet. Vidare bör angivas att

centralkassa skall äga räkna även de anslutna jordbrukskassornas checkar

och växlar av denna beskaffenhet såsom täckningsfri tillgång. I fråga om

katalogen torde jag i övrigt få hänvisa till den nya sparbankslagens förarbeten

(prop. 151/1955 s. 144—146).

Beträffande möjligheten för centralkassa att räkna förlagsinlåning såsom

inlåningsgrundande eget kapital vill jag förorda att så får ske i den

mån förlagsinlåningen ligger inom ett belopp, motsvarande hälften av det

belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital

uppgår. Utredningen har föreslagit, att förlagsinlåning skall kunna

godtagas såsom inlåningsunderlag i denna utsträckning och ingen har

framställt erinran däremot vid remissbehandlingen. Förutsättning för att

förlagsinlåning inom den angivna gränsen vid beräkning av inlåningsrätten

skall frånräknas inlåningen och tilläggas eget kapital bör vara, att Kungl.

Maj:t lämnat tillstånd därtill. Denna förutsättning skall enligt 1955 års lag
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

stiftning gälla i fråga om såväl bankerna som sparbankerna och jag kan ej

förorda annan bestämmelse för centralkassornas del.

Jag har funnit anledning att i de inlåningsregler som skall gälla för centralkassorna

upptaga en bestämning av begreppet inlåning. En sådan bestämning

finnes i den nya banklagen men däremot ej i den nya sparbankslagen,

förmodligen därför att den med hänsyn till innehållet i andra regler

i sparbankslagen ansetts överflödig. Till centralkassas inlåning bör hänföras

dels centralkassans samtliga skuldförbindelser utom vad som må vara

outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels beloppet av de

garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser

icke täckes av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna medel.

I denna del överensstämmer bestämningen med vad som gäller för affärsbankerna.

Därutöver bör emellertid ansluten jordbrukskassas förbindelser

till annan än centralkassan hänföras till cenlralkassans inlåning med hänsyn

till den enhetsberäkning, som tillämpas vid bestämmandet av centralkassas

inlåningsrätt. Jordbrukskassas förbindelser torde i allmänhet vara

skuldförbindelser. Skulle jordbrukskassa ha utfärdat garantiförbindelser

(till annan än centralkassan), något som enligt 30 § departementsförslaget

förutsätter Kungl. Maj :ts eller tillsynsmyndighetens tillstånd, bör även

dessa räknas med i centralkassas inlåning i motsvarande utsträckning som

centralkassans egna förbindelser.

Utredningsförslaget upptar en bestämning också av begreppet eget kapital.

Någon motsvarighet därtill torde ej behöva tas in i departementsförslaget.

Till eget kapital torde utan lagstadgande liksom hittills komma att hänföras

insatskapital, i den mån det är inbetalat, reservfond, dispositionsfond

och liknande fond ävensom besparade vinstmedel men däremot icke värderegleringskonton,

delcrederekonton och liknande.

Det speciella spörsmålet om verkan på inlåningsrätten för centralkassa

samt för jordbrukets bank av centralkassas innehav av aktier i jordbrukets

bank torde ha kommit i ett annat läge i och med att centralkassas rätt att

inneha dylika aktier och liknande värdehandlingar enligt departementsförslaget

40 § skall begränsas till ett belopp, motsvarande en tiondel — i stället

för hälften enligt utredningsförslaget 39 § — av centralkassas och anslutna

jordbrukskassors eget kapital. Denna begränsning överensstämmer med

motsvarande begränsning i sparbankernas rätt att förvärva aktier i sparbankernas

bank och vissa andra värdehandlingar. Sparbankerna äger göra

dessa förvärv utan inskränkning vare sig i den förvärvande sparbankens

eller i sparbankernas banks inlåningsrätt. Jag anser, att enhetligheten bör

fullföljas på så sätt, att även centralkassans förvärv av ifrågavarande aktier

m. in. inom den angivna gränsen skall få ske utan konsekvenser för den

inlåningsrätt som skall tillkomma centralkassan och jordbrukets bank. Jag

är medveten om att centralkassornas inlåningsgrundande kapital kommer

att tunnas ut i samma mån som rätten till aktieförvärv tas i anspråk. Enligt

min mening är emellertid inlåningsreglerna så avvägda att de bereder

insättarna tillfredsställande säkerhet även om rätten begagnas fullt ut och

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956 71

centralkassas inlåningsgrundande kapital därmed i själva verket minskas

med en tiondel.

Inlåningsregler av det innehåll som framgår av vad jag bär anfört har

upptagits i 34 § departementsförslaget.

Kassareservskyldigheten

Gällande lagstiftning m. m. Reglerna om centralkassas skyldighet att sörja

för sin likviditet genom att hålla kassareserv anknöt ursprungligen till motsvarande

regler för sparbankerna. Utmärkande för dessa regler, sådana de

upptagits i 1923 års lag om sparbanker, är att kassareserven skall stå i viss

relation till insättarnas behållning. Numera regleras centralkassas skyldighet

att hålla kassareserv genom bestämmelser i 31 § jordbrukskasseförordningen.

Där stadgas, att centralkassa i tillgångar, vilka med lätthet kan förvandlas

i penningar, skall redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande

kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det åligger

kassan att fullgöra vid anfordran. I paragrafen angives icke närmare

vilka tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv. Därutinnan hänvisas

i stället till bank- och fondinspektionen. Denna myndighet skall, där så

erfordras, meddela närmare föreskrifter i ämnet. Enligt stadgande i förordningen

får emellertid tillgång som pantsatts ej tagas i beräkning såsom

kassareserv annat än om tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit som

centralkassa ej till fullo begagnat. I så fall får den nämligen räknas såsom

kassareserv intill det belopp som kassan enligt avtalet är berättigad att ytterligare

utfå. I paragrafen stadgas vidare, att om kassareserv nedgår så att

den understiger föreskrivet belopp, så skall den snarast möjligt åter uppbringas

till detta.

De sålunda återgivna kassareservbestämmelserna för centralkassorna

tillkom genom lagstiftning 1936. De överfördes oförändrade till 1942 års

jordbrukskasseförordning och har där också bibehållits utan ändringar.

Mönster för dem var affärsbankernas kassareservbestämmelser. De överensstämmer

till sitt innehåll i allt väsentligt med de regler i ämnet, vilka enligt

49 § andra stycket 1911 års lag om bankrörelse tillämpas för affärsbankerna.

I fråga om affärsbankernas kassareservskyldighet gäller emellertid alltsedan

1937 utöver stadgandena i banklagen, en särskild lagstiftning av beredskapsnatur,

vilken ej har motsvarighet för centralkassorna. Efter förlängningar

på ett år i sänder tillämpas för närvarande, med vissa ändringar

i den ursprungliga texten, intill den 1 juli 1956 en sådan beredskapslagstiftning,

utfärdad den 3 juni 1949 (nr 314). Denna ger Kungl. Maj:t möjlighet

att — på förslag av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och

fondinspektionen —■ i penningpolitiskt syfte skärpa kassareservskyldigheten

utöver den ordinarie.

I betänkandet redogöres för de ändringar i affärsbankernas kassareservskyldighet,

som 1949 års banklagssakkunniga föreslog i sitt betänkande

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

(SOU 1952: 2). Banklagssakkunnigas förslag innebar en utvidgning av den

ordinarie skyldigheten att hålla kassareserv, främst på så sätt att denna

skyldighet ej skulle begränsas till affärsbanks avistaförbindelser. De av

banklagssakkunniga förordade bestämmelserna stadgade nämligen, att kassareserv

skulle redovisas dels med 3 procent av bankens samtliga förbindelser

utom garantiförbindelser samt obligationer eller därmed jämförliga förbindelser,

dels därutöver med 20 procent av avistaförbindelserna. Till avistaförbindelserna

räknades inte blott såsom tidigare sådana förbindelser vilka

det åligger banken att fullgöra vid anfordran utan även sådana som skall

fullgöras efter uppsägning inom kortare tid än en månad, med undantag

dock för garantiförbindelser och medel innestående på sparkasseräkning.

Såsom motivering till de ändrade bestämmelserna anfördes bl. a. att rörligheten

hos insättningarna på depositions- och kapitalräkning hade stegrats

och att inlåningen i stora poster, särskilt från industriföretag, likaledes ökat.

Dessa och andra omständigheter hade medfört att det kommit att framstå

såsom en brist i banklagens likviditetsregel, att kravet på kassareserv ställdes

i relation endast till avistaförbindelserna.

I den nya lag om bankrörelse, som utfärdats den 31 mars 1955, har kassareservbestämmelserna

skärpts utöver vad banklagssakkunniga föreslog och

utformats något annorlunda. Enligt 63 § nya lagen om bankrörelse skall

nämligen banks kassareserv jämte den inneliggande kassan minst uppgå

till belopp lika med summan av dels 25 procent av de kortfristiga förbindelserna,

dels 4 procent av övriga förbindelser. Utformningen av bestämmelsen

är densamma som den vilken upptogs i det förslag till ny lag om

bankrörelse in. m. som den 24 september 1954 remitterades till lagrådet.

Jordbrukskasseutredningen hade kännedom om detta förslag och har i betänkandet

redovisat kassareservbestämmelserna för banker med lagrådsremissen

såsom källa.

Vad beträffar den särskilda beredskapslagstiftningen vid sidan av lagen

om bankrörelse uttalade chefen för finansdepartementet i nämnda lagrådsremiss

och i den proposition (nr 3 till 1955 års riksdag), som föranledde den

nya banklagstiftningen, att frågan om denna lagstiftnings framtida utformning

borde hänskjutas till särskild utredning. Han anförde i denna del.

Det torde vara mest praktiskt att liksom hittills särskilja den penningpolitiskt

motiverade kassareservregleringen från de bestämmelser, som med

sikte på mera ordinära förhållanden uppställer de av strikta likviditetshänsyn

betingade kassareservkraven. Banklagen skulle alltså även i fortsättningen

inrymma endast kassareservregler av det senare slaget. Med detta

ställningstagande skulle förevarande lagstiftningsärende icke komma att beröra

den penningpolitiska beredskapslagstiftning, som för närvarande möter

i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill jag här framhålla, att det torde få betraktas

som tveksamt, huruvida nämnda beredskapslagstiftning bör i fortsättningen

få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning av nuvarande

principer för den penningpolitiska kassareservregleringen torde

med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad. Det må nämnas, att en liknande

uppfattning kommit till synes i riksbanksfullmäktiges yttrande över

sakkunnigbetänkandet. Vid en kommande översyn synes bl. a. böra under
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

sökas om denna reglering liksom hittills bör ha tidsbegränsad giltighet eller

om en permanent beredskapslag är motiverad. En annan utredningsfråga

som anmäler sig är, huruvida icke kassaregler till kontroll över kreditvolymen

bör finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor. De här

omnämnda spörsmålen synes böra upptas till gemensam prövning av särskild

utredning.

Utredningen. I fråga om principerna för centralkassas kassareservskyldighet

uttalar jordbrukskasseutredningen att dessa, med vissa modifikationer,

bör vara desamma som de vilka banklagssakkunniga föreslagit beträffande

affärsbankerna. Utredningen föreslår i konsekvens därmed att kassareserv

skall hållas såväl för avistaförbindelser som för icke kortfristiga förbindelser.

Utredningsförslaget upptar ett särskilt procenttal i fråga om kassareserv

för avistaförbindelserna, bestämda på samma sätt som i den nya lagen

om bankrörelse, och ett annat procenttal som gäller endast för övriga förbindelser.

Utredningen framhåller, att vad banklagssakkunniga anfört som

skäl för ändringar i affärsbankernas kassareservskyldighet i stort sett har

tillämpning på centralkassorna. För en fortsatt anknytning till affärsbankernas

ordning i fråga om kassareservskyldigheten talar därjämte fortfarande

samma skäl som föranledde att centralkassorna genom 1936 års författningsändring

fick kassareservregler efter mönster av affärsbankernas,

nämligen att centralkassorna driver inlåning av samma slag som bankerna.

Centralkassorna äger enligt 2 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit »mottaga inlåning på räkning som

av bank allmänneligen begagnas». De räkningar som faller under denna beskrivning

är checkräkning, uppsägningsräkning, kapitalräkning, depositionsräkning,

kapitalsamlingsräkning och sparkasseräkning. Utredningen

framhåller, att centralkassorna i detta hänseende skiljer sig avsevärt från

sparbankerna. Dessa äger nämligen enligt 1923 års lag om sparbanker driva

inlåning endast på den för sparbankerna speciella motboksräkningen och på

sparklubbsräkning.

Vad angår kassareservens storlek har utredningen uttalat, att anspråken

på centralkassornas likviditet med hänsyn huvudsakligen till den skillnad

mellan affärsbanker och centralkassor som föreligger i frågan om inlåningens

struktur skäligen bör kunna sättas något lägre än för affärsbankerna.

I fråga om avistaförbindelserna har emellertid förordats, att även för centralkassornas

del procenttalet skall fastställas till 25.

Beträffande gruppen övriga förbindelser däremot föreslås, att procenttalet

skall sättas till 2 och icke till 4, vilket procenttal fastställts för bankerna.

Såsom skäl för denna differentiering anför utredningen, att de förhållanden

— stegrad rörlighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad

inlåning i stora poster in. m. —- som föranlett att kassareservskyldighet för

andra förbindelser än de kortfristiga införts för affärsbankerna visserligen i

någon mån har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger

i en långt mera modifierad form än i fråga om affärsbankerna. Bankernas

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

inlåning härrör till en betydande del från industriföretag och andra enskilda

företag och de stora posterna härrör till vida övervägande del från sådana

företag. Centralkassorna tar emot insättningar huvudsakligen av rörelsens

medlemmar d. v. s. mestadels enskilda jordbrukare samt organisationer

inom jordbrukets föreningsrörelse. Emellertid förvaltar centralkassorna också

betydande penningbelopp som insatts av kommuner och liknande samfälligheter,

försäkringsföretag in. fl., oaktat dessa ej kan bli medlemmar.

Dessa insättningar sker i viss utsträckning i stora poster. Organisationerna

är kassarörelsens industrimässiga kunder både på inlåningssidan och på

utlåningssidan. Varken dessa företags eller kommunernas in. fl. insättningar

i centralkassorna når emellertid tillnärmelsevis upp vare sig till sådana belopp

i enskilda poster, till sådana sammanlagda belopp eller till sådana andelar

av inlåningen, att de kan jämföras med de insättningar som presteras

av affärsbankernas industrikunder.

Vad angår innebörden i övrigt av utredningens förslag i denna del må

nämnas, att utredningen ur lagtexten uteslutit den i jordbrukskasseförordningen

upptagna uttryckliga bestämmelsen, att tillsynsmyndigheten vid behov

skall kunna ge närmare föreskrifter om vilka tillgångar som skall godkännas

såsom kassareserv. Slopandet motiveras genom en hänvisning till

att denna ordning i praxis tillämpas beträffande affärsbankerna, trots att

särskild bestämmelse därom ej upptagits i banklagstiftningen. Med hänsyn

därtill torde det också beträffande centralkassa vara klart att ifrågavarande

befogenhet tillkommer tillsynsmyndigheten.

Rörande frågan om hur beräkningen av centralkassas kassareserv skall

ske gör utredningen det påpekandet, att centralkassor och därtill anslutna

jordbrukskassor, utan att bestämmelser därom skall behöva upptagas i lagen,

torde böra betraktas såsom en enhet i den meningen att hänsyn bör tagas

till likvida tillgångar såväl hos centralkassan som hos de anslutna jordbrukskassorna.

De likvida tillgångar, som finnes hos jordbrukskassorna,

uPPgår till ej obetydliga belopp. Vid årsskiftet 1953/54 utgjorde de omkring

6 miljoner kronor, vid halvårsskiftet juni—juli 1954 omkring 8,5 miljoner

kronor. Hittills har dessa hos jordbrukskassorna befintliga kassareservtillgångar

ej fått inbegripas i centralkassornas kassareserv.

Jordbrukskasseutredningen säger sig ha varit inne på frågan huruvida

för centralkassornas del bör finnas motsvarighet till den beredskapslagstiftning

som gäller för affärsbankerna. Med hänsyn till att i förarbetena till den

nya banklagstiftningen förutsatts, att denna fråga beträffande samtliga kreditinstitut

skall tas upp till behandling av en kommande utredning, har jordbrukskasseutredningen

emellertid förklarat sig avstå från att ta ställning i

saken.

Verkan av de kassareservbestämmelser, som utredningen förordar, belyses

av en i betänkandet intagen tablå. Denna ger vid handen, att centralkassorna

den 31/12 1953 hade avistaförbindelser till ett totalt belopp av 93,7

miljoner kronor och att de övriga förbindelserna totalt utgjorde 538,4 mil
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

joner kronor. Enligt gällande regler — 25 procent kassareserv för avistaförbindelser,

intet för övriga förbindelser — hade centralkassorna att redovisa

en kassareserv om tillhopa 23,4 miljoner kronor. Den faktiskt redovisade

kassareserven utgjorde 43,8 miljoner kronor. Med tillämpning a\ de

nya bestämmelserna för affärsbankerna — 25 procent kassareserv för avistaförbindelserna,

4 procent för övriga förbindelser — skulle centralkassorna

vid den angivna tidpunkten ha varit skyldiga redovisa kassareserv om tillhopa

44,9 miljoner kronor, därav 23,4 miljoner kronor belöpande på avistaförbindelserna

och 21,5 miljoner kronor på övriga förbindelser. Med tillämpning

av de i betänkandet för centralkassorna föreslagna bestämmelserna —

25 procent för avistaförbindelserna, 2 procent för övriga förbindelser —

skulle centralkassorna ha varit skyldiga redovisa kassareserv om tillhopa

34,2 miljoner kronor, därav 23,4 miljoner kronor belöpande på avistaförbindelserna

och 10,8 miljoner kronor på övriga förbindelser.

Yttrandena. Flertalet av de remissinstanser som särskilt berört spörsmålet

om centralkassornas kassareservskyldighet har förordat, att centralkassorna

skall åläggas hålla kassareserv efter samma regler som

affärsbankerna, d. v. s. med 25 procent av avistaförbindelserna och

4 procent — i stället för förslagets 2 procent — av Övriga förbindelser. Endast

Svenska jordbrukskreditkassan och fullmäktige i riksgäldskontoret har

godtagit utredningsförslaget.

Svenska jordbrukskreditkassan har godtagit förslaget, trots att kassan

anser, att procenttalet för kortfristiga förbindelser far anses vara högt. Fullmäktige

i riksgäldskontoret bär däremot godtagit förslaget trots att fullmäktige

ifrågasätter om icke kassareservkravet ställts väl lågt. Fullmäktige har

rekommenderat en skärpning framdeles till paritet med bankerna, därest en

mera väsentlig förskjutning i sammansättningen av centralkassornas inlåning

skulle komma att äga rum.

Fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

statskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen

samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare har samtliga,

på tämligen likartade grunder, förordat att centralkassorna skall ha samma

kassareservskvldighet som affärsbankerna. Av de sju angivna remissinstanserna

har bank- och fondinspektionen mest utförligt behandlat spörsmålet.

Ämbetsverket har i sitt yttrande bl. a. framhållit, att centralkassornas tillgångsportfölj

är mindre rörlig än bankernas och att denna omständighet,

liksom sammansättningen av tillgångsportföljen och det förhållandet att

centralkassornas tillgångar och skulder icke är fördelade på olika närings^

grenar talade för en högre kassareservskyldighet än den av utredningen föreslagna.

Dessutom har den omständigheten påpekats, att centralkassorna i

praktiken håller en kassareserv som tillsammantagen täcker det kassareservkrav

som gäller för affärsbankerna. Bank- och fondinspektionen har i

sitt yttrande anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

70 Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vid bedömningar av förevarande art bör man beakta ej blott en kreditinrättnings

skuldsida utan även dess tillgångsportfölj. Om den av de sakkunniga

gjorda jämförelsen utsträckes på detta sätt, finner man omedelbart

att en väsentlig skillnad råder mellan affärsbanker och centralkassor. De

långfristiga stående lånen representerar sålunda en betydligt större del av

centralkassornas än affärsbankernas tillgångar, och de senare inrättningarna

har vidare en relativt sett väsentligt större växel- och lcreditivportfölj än

centralkassorna. Bankerna kan sålunda enbart genom att strama åt sin kreditgivning

inom vissa sektorer under loppet av några månader skapa en avsevärd

likviditetsreserv till följd av den automatiska återströmningen av

medel på korttidsengagemangen. Centralkassornas motsvarande möjligheter

är såsom framgår av vad tidigare sagts, tämligen begränsade. I detta hänseende

företer centralkassorna större likheter med sparbankerna. För dessa

har emellertid nyligen föreslagits ett kassareservkrav som beträffande icke

avistaförbindelser är dubbelt så stort (8 %) som för affärsbankerna (4 %)

och fyra gånger så stort som det för centralkassorna föreslagna (2 %). Det

bör dock genast utsägas att sparbankernas aktivsida, ehuru i somliga hänseenden

lik centralkassornas, dock är avgjort mindre rörlig än dessas; härtill

kommer att vissa av de tillgångar som för sparbankerna avses bli godtagna

som kassareserv icke är helt lämpliga för detta ändamål. Inspektionen

anser därför att man icke på grund av det nu förda resonemanget kan finna

den blivande sparbankslagens kassareservkrav nödvändiga för centralkassorna.

En annan omständighet som bör beaktas när kassareservfrågor diskuteras

är graden av fördelning hos vederbörande kreditinrättnings skulder och

tillgångar. Om fördelningsgraden är hög — som t. ex. hos en storbank med

rikt differentierad kundkrets — blir skärpningar i anspråken på likvida

medel från någon bransch ofta i viss utsträckning kompenserade, därigenom

alt en del av dessa medel på andra vägar söker sig tillbaka till banken. Vidare

gäller att en kreditinrättning med riksomspännande organisation har möjlighet

att möta lokalt framträdande likviditetspåfrestningar genom anlitande av

överskottsmedel från annat håll. I sistnämnda hänseende har jordbrukskasserörelsen

en ganska god position, som bör ytterligare förbättras efter

tillkomsten av jordbrukets bank. Beträffande fördelningsgraden är emellertid

förhållandet det motsatta: i själva verket är jordbrukskasserörelsen i allt

väsentligt koncentrerad på en enda näringsgren. Allmänna likviditetssvårigheter

inom denna skulle därför försätta kasserörelsen i en mycket besvärlig

situation. Uppstår sådana svårigheter torde man emellertid, med hänsyn till

jordbruksnäringens stora betydelse för samhället i dess helhet, ha visst fog

vänta sig att det allmänna vore intresserat av att söka avhjälpa jordbrukets

svårigheter. Det synes därför knappast vara realistiskt att för centralkassorna

uppställa kassareservkrav som tar sikte på att verksamt bekämpa krisartade

likviditetsförhållanden inom jordbruksnäringen. Å andra sidan utgör

kasserörelsens beroende av förhållandena inom en enda näring ett skäl för

att icke ta för lätt på kassareservfrågan.

Om man efter dessa överväganden ser till kassarörelsens faktiska likviditetspohtik

vill inspektionen till att börja med uttala att denna i stort sett

töretaller väl anpassad efter de föreliggande anspråken och därför sund.

.lan synes på grund härav ha fog för att undersöka vilka kassareservkrav

som vid olika tidpunkter skulle ha kunnat uppställas med hänsyn till centralkassornas

verkliga betalningsberedskap. Av betänkandet framgår, att

den redovisade kassareserven per den 31/12 1953 för samtliga centralkassor

uppgick till ett belopp svarande mot summan av 25 % av avistaförbindelserna

och 3,8 % av övriga förbindelser. Motsvarande beräkningar utförda

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

per den 30/6 och den 31/12 1954 visar att centralkassornas totala kassareserv

då utgjorde ett belopp motsvarande summan av 25 % av avistaförbindelserna

och 3,0 % av övriga förbindelser respektive 25 % av de förra

och 4,5 % av de senare.

De sålunda redovisade siffrorna ger vid handen, att centralkassorna, sedda

som en enhet, i praktiken håller en kassareserv, vilken nära motsvarar det

för bankerna nyligen uppställda likviditetskravet. Det sålunda konstaterade

törhållandet korresponderar väl med de teoretiska resonemang som inspektionen

fört. På grund härav och då förslaget i vad det avser differentieringen

av kassareservkravet på två kvoter liksom också den till avistaskulderna

relaterade likviditetskvotens storlek får anses motsvara numera vedertagna

förhållanden får inspektionen föreslå, att utredningens förslag i

förevarande ämne godtages med den modifikationen att kvoten för icke

avistaförbindelser bestämmes till 4 procent.

Departementschefen. Utredningsförslagets kassareservbestämmelser är, liksom

de gällande bestämmelserna i ämnet, utformade enbart för att skydda

centralkassornas likviditet. Därutinnan överensstämmer de med de regler

om affärsbanks kassareserv och om sparbanks kassareserv som föreslogs

i propositionerna till 1955 års riksdag angående ny lagstiftning om bankrörelse

och om sparbanker och vilka numera upptagits i 1955 års lagar om

dessa kreditinstitut. Jag torde få erinra om att det för affärsbankernas del,

men icke för sparbankernas och centralkassornas, alltsedan år 1937, vid

sidan av själva banklagen har funnits en särskild kassareservlagstiftning

av provisorisk art med penningpolitiskt syfte. I propositionen med förslag

till lag om bankrörelse uttalade dåvarande chefen för •finansdepartementet,

att den nya banklagen, liksom den gällande, endast borde inrymma de kassareservbestämmelser,

som betingades av likviditetshänsyn, medan de penningpolitiskt

motiverade kassareservreglerna alltjämt borde upptagas i särskild

lagstiftning. Samtidigt ifrågasatte han en omprövning av gällande principer

för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga, som därvid kunde bli

aktuell, var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade kassareservregler

borde gälla även för sparbanker och centralkassor (prop. 3/1955

s. 137). Med hänsyn till vad sålunda uttalats torde kassareservbestämmelserna

för centralkassorna i den nya jordbrukskasselagstiftningen, såsom

utredningen föreslagit, böra avfattas med tanke enbart på att skydda kassornas

likviditet.

Utredningen har föreslagit, att kassareserven för centralkassa skall bestämmas

till minst 25 procent för avistaförbindelserna och minst 2 procent

för övriga förbindelser. Förslaget grundar sig på samma principer, som de

nya reglerna för affärsbankerna, och är avfattat i ordalag som nära anknyter

till dessa. Mot denna allmänna uppläggning av förslaget har invändningar

ej gjorts. Även jag finner den lämplig. Emellertid avviker förslaget

från bankernas kassareservbestämmelser enligt 1955 års lagstiftning därutinnan

att bankerna skall hålla minst 4 procent kassareserv för de förbindelser

som ej är avista mot för centralkassorna föreslagna 2 procent. Avvikelsen

motiveras av utredningen med att de förhållanden — stegrad rör
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

lighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad inlåning i stora

poster in. in. — som föranlett att kassareservskyldighet för andra förbindelser

än de kortfristiga införts för affärsbankerna, visserligen i någon mån

har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger i en långt

mera modifierad form.

Vid remissbehandlingen har gentemot utredningen andragits, att den i

sitt betänkande icke tagit tillbörlig hänsyn till att centralkassornas tillgångsportfölj

skiljer sig från bankernas på ett ur likviditetssynpunkt oförmånligt

sätt. Centralkassornas växel- och kreditivportfölj var nämligen väsentligt

mindre än bankernas, medan de långfristiga lånen relativt sett representerade

en större del av centralkassornas tillgångar. Kassorna hade därför

ej samma möjligheter som bankerna att genom åtstramad kreditgivning

skapa en likviditetsreserv av medel som strömmade åter på korttidsengagemangen.

Vad som anförts av utredningen och vad därutöver framkommit vid remissbehandlingen

ger vid handen, att centralkassornas behov av kassareservmedel,

om man ser enbart till skuldsidan, är att bedöma såsom mindre

än affärsbankernas medan en bedömning enbart efter tillgångssidan ger ett

motsatt resultat. Vid remissbehandlingen har därav dragits slutsatsen, att

centralkassorna bör åläggas hålla kassareserv av samma storlek som bankerna.

Även om en allsidig jämförelse av centralkassorna och bankerna

ur likviditetssynpunkt torde ge vid handen, att risken för påfrestningar på

likviditeten allmänt sett måste anses vara något större för bankerna än för

centralkassorna synes denna slutsats böra godtagas. Bank- och fondinspektionen

har i sitt remissyttrande och i annat sammanhang lämnat uppgifter

om kasserörelsens faktiska likvidiletspolitik. Dessa utvisar, att den redovisade

kassareserven för samtliga centralkassor per den 31/12 1953 samt

den 30/6 och den 31/12 1954 utgjort belopp, motsvarande 25 procent av avistaförbindelserna

samt därutöver respektive 3,8, 3,0 och 5,4 procent av övriga

förbindelser. Enligt preliminära uppgifter, som jag nyligen erhållit från

bank- och fondinspektionen rörande centralkassornas kassareserver under år

1955, har dessa i genomsnitt betydligt ökats. Ett par kassor har visserligen

tidvis haft kassareserv, som understiger 4 procent av de förbindelser, som

icke är avista, men i allmänhet har de förefintliga kassareserverna räckt

väl till för att fylla samma krav, som de vilka ställes på bankerna enligt

1955 års banklag. Det kan alltså antagas, att centralkassorna utan större

svårigheter skall kunna mera beständigt anpassa sig till ett sådant kassareservkrav.

Jag vill därför förorda, att centralkassornas kassareservskyldighet

bestämmes på samma sätt som för bankerna, d. v. s. till minst 25

procent för avistaförbindelser och till minst 4 procent för övriga förbindelser.

Enligt utredningsförslaget skall tillsynsmyndigheten avgöra vilka tillgångar

som skall räknas såsom kassareserv. Förslaget innehåller nämligen

icke någon uppräkning av sådana tillgångar utan endast en allmän anvisning

att kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan för
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

vandias i penningar. I sak överensstämmer den föreslagna ordningen med vad

som gäller enligt jordbrukskasseförordningen. En formell skillnad föreligger

såtillvida som gällande lagstiftning uttryckligen stadgar, att tillsynsmyndigheten,

i den mån så erfordras, skall meddela föreskrifter angående vilka

tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv medan utredningens lagförslag

ej upptar någon sådan bestämmelse. Jag har ingenting att erinra

mot utredningsförslaget i denna del. Ej heller har jag någon erinran emot

utredningens uppfattning att centralkassa skall äga inräkna ansluten jordbrukskassas

kassatillgångar i sin kassareserv. Avgörandet om och i vad mån

så skall kunna ske torde, liksom andra frågor om vad som kan godkännas

såsom kassareserv, böra tillkomma tillsynsmyndigheten.

Bestämmelserna om centralkassas kassareservskyldighet har upptagits i

35 § departementsförslaget.

Specialmotivering

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen

Inledande bestämmelser

I detta avsnitt upptages först under 1—3 §§ bestämmelser, varigenom

grunddragen för kasserörelsens organisation angives. 4 § ger föreskrifter

om kasserörelsens firmabeteckningar och om skydd för dem. 5 § innehåller

en bestämmelse om offentlig tillsyn över kasserörelsen.

1—3 §§.

Såsom nyss anförts ges i dessa lagrum grunddragen för kasserörelsens

organisation.

Gällande lagstiftning. 1942 års jordbrukskasseförordning inledes med en

under 1 § upptagen ändamålsbestämmelse. Enligt denna skall jordbrukets

kreditkassor ha till ändamål att på sätt i förordningen stadgas tillgodose

jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit. På kassorna

skall vidare ankomma att befordra sparverksamheten på landsbygden

samt att i övrigt främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska

förhållanden. Bestämmelser om kasserörelsens organisation finnes i

2 § jordbrukskasseförordningen. Denna stadgar, att jordbrukets kreditkassor

utgöres av Svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna för jordbrukskredit

och jordbrukskassorna. Varje centralkassa skall vara ansluten

till jordbrukskredilkassan och varje jordbrukskassa till den centralkassa,

inom vars verksamhetsområde jordbrukskassans styrelse har sitt säte. I

fråga om kassornas rättsliga karaktär ges den bestämmelsen, att kassorna

skall vara organiserade såsom ekonomiska föreningar med begränsad personlig

ansvarighet. I 3 § jordbrukskasseförordningen upptages en definition

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

av begreppet jordbruksekonomisk förening. Motsvarande stadgande beträffande

lagförslagets begrepp jordbruksorganisation ingår i 12 § lagförslaget.

Utredningen. Det lagförslag, som utredningen framlägger i betänkandet,

innehåller ej någon motsvarighet till ändamålsbestämmelsen i 1 § jordbrukskasseförordningen.

Utredningen motiverar slopandet av ändamålsbestämmelsen

med att någon sådan ej synes erforderlig. Att jordbrukets kreditkassor

skall tillgodose jordbrukets kreditbehov framgår nämligen redan

av deras benämning och klarlägges ytterligare genom den reglering av deras

organisation och verksamhet, som ges i utredningens lagförslag. Kassornas

uppgift att befordra sparverksamhet in. in. skall givetvis bestå men

utredningen finner det överflödigt att detta utsäges i lagtexten. Däremot

bör det komma till uttryck i stadgarna.

Slopandet av anvisningen, att kassorna i första hand skall tillgodose

jordbrukets behov av driftkredit har motiverats med att utvecklingen gått

därhän att en sådan anvisning om rörelsens allmänna inriktning inte längre

bör förekomma. Utredningen anför, att kassorna, som ursprungligen hade

just driftkreditgivningen som en primär och av förhållandena direkt betingad

uppgift, efter hand kommit att ägna sig åt primärbelåning i betydande

utsträckning. Denna ändring i rörelsens allmänna inriktning finner

utredningen innebära en naturlig och affärsmässigt sund anpassning efter

de förhållanden som numera råder på jordbrukets kreditmarknad. Utredningen

utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Enligt 1 § jordbrukskasseförordningen har jordbrukets kreditkassor till

ändamål att tillgodose jordbrukets behov av krediter, i första hand behovet

av driftkredit. Denna anvisning om verksamhetens inriktning är betingad

av historiska skäl. Det förhåller sig nämligen så, att kassorna på sin tid

bildades för att bistå jordbruket — och då främst det mindre jordbruket —

just med driftkredit, för vilken inteckningssäkerhet ej kunde erbjudas. Lån

mot botteninteckningar (primärlån) kunde jordbrukarna i regel få i de

redan belintliga penninginrättningarna, främst hypoteksföreningarna och

sparbankerna. Däremot hade de svårt att skaffa driftkrediter mot annan

säkerhet på skäliga villkor. Jordbrukarna inrättade då, med stöd från det

allmänna, jordbrukskassor och centralkassor såsom kooperativa kreditinrättningar.

Dessa skulle komplettera det existerande kreditväsendet på den

punkt där komplettering behövdes och deras uppgifter avgränsades därefter.

Efterhand kom kassorna emellertid att ägna sig åt primärbelåning i betydande

utsträckning. Av förarbetena till 1942 års jordbrukskasseförordning

framgår, att jordbrukskassornas primärbelåning (lån mot inteckning

inom 60 procent av taxeringsvärdet) vid 1940 års utgång uppgick till sammanlagt

54,61 miljoner kronor, motsvarande 49 procent av deras sammanlagda

utlåning. År 1942 hade centralkassorna och jordbrukskassorna

en sammanlagd primärbelåning (i betydelsen jämlikt 32 § jordbrukskasseförordningen

täckningsfri utlåning) av 58,9 miljoner kronor, motsvarande

alltjämt 49 procent av hela utlåningen. Siffrorna blev sedan för år 1950

202,5 miljoner kronor och 50,1 procent, för år 1953 352,4 miljoner kronor

och 61,8 procent. I de angivna beloppen för åren 1950 och 1953 ingår bl. a.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 122 år 1956

81

lån, för vilka staten garanterar, med 20,9 respektive 51,6 miljoner kronor.

Av de anförda sifferuppgifterna framgår, att primärbelåningen under

tiden från 1940 ökat mycket starkt och att dess andel i den totala utlåningen

också stigit, nämligen från ungefär hälften till något över 60 procent,

d. v. s. med drygt 10 procent. Såsom indirekt kan utläsas av siffrorna

har emellertid kreditgivningen mot annan säkerhet än botteninteckning och

vad därmed järnställes, om man ser till beloppet, också ökat kraftigt under

den angivna tidsperioden. Man kan alltså inte påstå, att kassorna försummat

sin i jordbrukskasseförordningen angivna uppgift att tillgodose jordbrukets

behov av driftkredit. Desto mindre finnes det fog för ett sådant påstående

som möjligheterna för jordbruket att skaffa sig rörelsekapital under

senare tid i hög grad förbättrats tack vare jordbruksnäringens allmänna

uppsving och till följd av det omfattande stöd i form av lån, lånegaranti

och bidrag som lämnas av staten eller genom statens förmedling.

För övrigt har sedan början av 1930-talet jordbrukarnas möjligheter att

ställa botteninteckning o. d. såsom säkerhet för vissa lån, däribland även

lån av typen driftkrediter, förbättrats högst avsevärt. I och med jordbruksnäringens

uppsving har alltså de förutsättningar, under vilka jordbrukskasserörelsen

arbetar, i grund förändrats. Den inriktning, som kasserörelsens

kreditgivning numera fått, får anses innebära en naturlig och affärsmässigt

sund anpassning efter de nya förhållandena. Kreditmarknaden för

jordbrukare är inte längre sådan, att kasserörelsen har anledning att särskilt

ägna sig åt att meddela driftkrediter, för vilka ej kan ställas säkerhet

i botteninteckningar o. d. Man kan inte gärna begära, att kasserörelsen

utan tvingande skäl skall avstå från att driva sin verksamhet på det sätt

som är till det mesta gagnet för rörelsen och dess medlemmar. Och utredningen

anser det i princip önskvärt och riktigt, att kassorna och andra

kreditinrättningar, alla efter sina speciella förutsättningar, skall få konkurrera

fritt inom det område där de är behöriga att verka. Utredningen

föreslår, på de angivna grunderna, att bestämmelsen att jordbrukets kreditkassor

i första hand skall tillgodose jordbrukets behov av driftkredit

skall utgå.

I 1 § första stycket av utredningens lagförslag, som motsvarar 2 § första

stycket jordbrukskasseförordningen, utsäges, att jordbrukskasserörelsen utgöres

av jordbrukets kreditkassor och en riksorganisation. Där omtalas vidare,

att beteckningen jordbrukets kreditkassor innefattar jordbrukskassor

och centralkassor och att riksorganisationen är ett organ för central

ledning, samordning och kontroll av kassorna och deras verksamhet. Utredningen

har enligt vad som upplyses i betänkandet genom att använda

det obestämda uttrycket »en riksorganisation» velat framhålla, att riksorganisationens

ställning är mera obunden av lagregler än kassornas och mera

beroende av hur kasserörelsen vill utforma den. Bl. a. står det kasserörelsen

fritt att ge riksorganisationen den firma rörelsen finner lämplig. För

kreditkassorna är det däremot obligatoriskt att i firmanamnet upptaga ordet

jordbrukskassa respektive uttrycket centralkassa för jordbrukskredit.

Jordbrukets bank nämnes icke alls i lagförslaget då den ej skall ingå i själva

jordbrukskasserörelsen.

I 1 § andra stycket, som motsvarar 2 § andra stycket jordbrukskasseförordningen,

förklaras beträffande såväl kassorna som riksorganisationen att

de skall vara registrerade såsom ekonomiska föreningar. Eu allmän hän
ti

llihang till riksdagens protokoll 1956. t samt. Nr 122

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

visning ges till lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Denna skall lända

till efterrättelse för kreditkassorna och riksorganisationen, om ej annat

följer av vad som förordnas i den föreslagna lagen.

I sak innebär lagrummet för kassornas del en betydelsefull förändring,

nämligen att medlemmarnas personliga ansvar skall falla bort. Hänvisningen

avser nämligen 1951 års föreningslag. Denna känner ej föreningar av

typen m. b. p. a.

Föreningsformen m. b. p. a. fanns upptagen vid sidan av föreningsformen

u. p. a. i 1911 års föreningslag. Båda formerna fick alltså där sin lagliga

reglering. Bådadera torde, förklarar utredningen, vid lagens tillkomst

ha spelat viktiga roller inom det ekonomiska livet. Emellertid kom föreningsformen

m. b. p. a. efterhand alltmera ur bruk. Enligt vad som uttalas

i förarbetena till 1951 års föreningslag gjorde sig till sist intet behov

gällande att bilda andra föreningar m. b. p. a. än just jordbrukskassor. Föreningsformen

m. b. p. a. blev därför också utmönstrad ur den nya föreningslagstiftningen.

Enligt promulgationslagen till 1951 års föreningslag

skall äldre föreningar m. b. p. a. dock få bestå och jordbrukskassor -— men

inga andra föreningar m. b. p. a. — skall kunna nybildas även sedan den

nya föreningslagen trätt i kraft den 1 januari 1953. Den äldre föreningslagens

särskilda bestämmelser för föreningar in. b. p. a. skall fortfara att gälla

för alla sådana föreningar, vilka verkar efter nya lagens ikraftträdande.

I sin motivering för att jordbrukets kreditkassor icke vidare skall tillämpa

systemet med begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna anför

utredningen vidare, att orsaken till att jordbrukets kreditkassor från början

blev föreningar m. b. p. a. med all sannolikhet var, att denna föreningsform

vid tiden för den första lagstiftningen om jordbrukets kreditkassor

— år 1915 — betraktades såsom den naturliga för kooperativa organisationer

med kasseuppgifter. Till detta betraktelsesätt har antagligen bidragit

att kassorna bildades efter utländska förebilder. I utlandet arbetar

motsvarigheter till jordbrukskassorna ofta utan insatskapital eller med ett

jämförelsevis obetydligt sådant. Den säkerhet sådana kassor i sista hand kan

bjuda sina borgenärer — sedan reservfond och andra medel för täckande av

förluster tagits i anspråk — finnes alltså inte hos föreningarna själva i form

av eget kapital. Den utgöres i stället av medlemmarnas förmögenhet, vilken

kan tagas i anspråk vid föreningens likvidation eller konkurs.

Meningen torde, fortsätter utredningen, från början ha varit, att de svenska

kreditkassorna skulle arbeta efter i stort sett samma system. Insatserna

i kassorna har städse varit låga. I gengäld har medlemmarna ålagts ett ganska

omfattande personligt ansvar. Därtill har de förpliktats underkasta sig

särskilda uttaxeringar för att gälda förluster, som ej kan täckas av reservfonden

(6, 7, 24, 25, 54 och 55 §§ jordbrukskasseförordningen).

Utredningen anser det troligt, att konstruktionen av kassorna såsom föreningar

in. b. p. a. en gång spelat en verklig roll för att stärka deras ställning

och för att skapa förtroende för dem. Efterhand som föreningsformen

m. b. p. a kommit ur bruk inom det svenska föreningslivet i allmänhet har

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

emellertid fördelarna för kasserörelsen av att tillämpa denna organisationsform

minskat. Sedan den numera utmönstrats ur den allmänna föreningslagstiftningen

kan man utgå från att det snart nog kommer att bli ett besvär

utan motsvarande fördelar för kassorna att ensamma nödgas ha den

kvar. Endast om starka skäl skulle kunna åberopas för ett bibehållande av

det personliga ansvaret i jordbrukets kreditkassor — t. ex, att så erfordras

av hänsyn till kassornas insättare och övriga borgenärer — borde man avstå

från en övergång till den ordinarie föreningsformen utan sådant ansvar.

Sådana skäl föreligger emellertid enligt utredningens mening icke.

I praktiken torde det numera knappast kunna bli tal om att utkräva personlig

ansvarighet, anför utredningen vidare. Teoretiskt sett skulle en sådan

åtgärd kunna komma i fråga om en enstaka jordbrukskassa skulle råka i

svårigheter. Emellertid lär förmodligen vederbörande centralkassa eller

Svenska jordbrukskreditkassan av solidaritetsskäl och för kasserörelsens

anseendes skull komma att ingripa innan det går därhän. Skulle ett antal

kreditkassor eller jordbrukskasserörelsen i sin helhet komma i nödläge —

något som man ej synes ha anledning på allvar räkna med annat än om det

ekonomiska livet skulle drabbas av en svårartad kris som sträckte sina verkningar

också in på jordbrukets område — torde det redan av konjunkturpolitiska

skäl få anses uteslutet att utkräva personligt ansvar. Om ett sådant

försök gjordes, skulle resultatet enligt jordbrukskasseutredningens

uppfattning nog i stort sett komma att inskränka sig till att den ekonomiska

krisen förvärrades. Själva metoden att söka enskilda medlemmar för

föreningens skulder är för övrigt efter nutida svensk uppfattning stötande

och detta förhållande torde medföra att man överhuvud taget lär komma

att dra sig för att praktisera den. Den har ju på den grund också utdömts

vid den nyligen genomförda reformeringen av den allmänna föreningslagstiftningen.

Utredningen räknar med att kassorna skall kunna överföras till ekonomiska

föreningar utan personlig ansvarighet utan att någons rätt trädes för

nära. Utredningen framhåller, att den praktiska innebörden av kassemedlemmarnas

personliga ansvarighet inte bör överdrivas. Det för borgenärerna

avgörande finner utredningen vara, för det första att kassorna skaffar

sig en stark ekonomisk ställning i form av kapital, som kan disponeras

i rörelsen och alltså inte är bundet hos medlemmarna intill dess föreningen

likviderar eller går i konkurs, och för det andra att verksamheten drives på

ett betryggande sätt. Lagstiftningen bör utformas så att den i största möjliga

utsträckning främjar detta.

övergången till föreningsformen utan personlig ansvarighet föreslås ske

vid lagens ikraftträdande. För att intrång ej skall kunna ske i borgenärernas

rätt skall emellertid personligt ansvar kunna utkrävas, om kreditkassa

Iräder i likvidation eller försättes i konkurs inom viss kortare tid från det

lagen trätt i kraft. Bestämmelse härom ges i 94 § lagförslaget.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

2 § av utredningsförslaget innehåller bestämmelser om det minsta antal

medlemmar som skall finnas i jordbrukets kreditkassor och fastställer därutinnan

att jordbrukskassa skall bestå av minst 20 medlemmar samt att

eentralkassa, om ej Konungen eller myndighet som Konungen förordnar annat

medgiver, skall ha minst 10 jordbrukskassor anslutna såsom medlemmar.

Paragrafen utgör ett undantag i förhållande till 5 § föreningslagen, enligt

vilken antalet medlemmar i ekonomisk förening skall vara minst fem eller,

om minst tre av medlemmarna är föreningar, fyra eller tre. I fråga om

jordbrukskassorna innebär stadgandet ingen ändring av nu gällande bestämmelser,

vilka återfinnes i 52 § femte stycket jordbrukskasseförordningen.

I fråga om centralkassorna däremot innebär förslaget att det nuvarande

minimiantalet anslutna jordbrukskassor, som enligt 20 § andra stycket

jordbrukskasseförordningen skall vara 15, sänkes till 10, och att dessutom

införts möjlighet till dispens för centralkassa att ha ännu lägre antal anslutna

jordbrukskassor. Utredningen framhåller, att sänkningen ej föranledes

av något aktuellt behov. Utredningen har emellertid iakttagit, att utvecklingstendensen

inom kasserörelsen i viss mån synes gå mot färre och

större jordbrukskassor samtidigt som delning av vissa centralkassor kan

komma i fråga. Med hänsyn till de antydda utvecklingstendenserna har utredningen

velat sänka det nuvarande minimiantalet till centralkassa anslutna

jordbrukskassor något. Dispensregeln avses få betydelse framförallt

i sådana fall, då centralkassa jämlikt 23 § i lagförslaget vill övergå till

att driva rörelse utan jordbrukskassor inom hela sitt område eller delar

av området.

3 § i utredningens lagförslag fastslår, att de tre leden i jordbrukskasserörelsen

skall vara förenade med varandra på det sättet att varje jordbrukskassa

obligatoriskt skall vara ansluten till centralkassa och varje

centralkassa till riksorganisationen. Lagrummet ersätter 2 § tredje stycket

jordbrukskasseförordningen.

Yttrandena. Remissinstansernas allmänna inställning till de av utredningen

föreslagna grunddragen i kasserörelsens organisation har tidigare redovisats

i framställningen av huvuddragen i utredningens förslag. Här torde

nu få anmälas vissa vid remissbehandlingen framförda mera speciella erinringar

mot utformningen av förevarande lagparagrafer.

Bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och länsstyrelsen i

Östergötlands län betecknar det såsom en brist i lagförslaget att j o r dbrukskasserörelsens

ändamål icke angives däri. De tre remissinstanserna

föreslår, att en bestämmelse skall inrymmas i lagen enligt

vilken jordbrukskasserörelsen skall ha till ändamål att tillgodose jordbrukets

kreditbehov. Anledning att bibehålla anvisningen att verksamheten

i första hand skall avse jordbrukets behov av driftkredit föreligger

däremot enligt remissinstansernas mening icke.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

85

Länsstyrelsen i Östergötlands län har utvecklat sina synpunkter på frågan

om en ändamålsbestämmelse på följande sätt.

Utredningen har icke ansett att kassornas ändamål behöver särskilt angivas,

enär det redan framgår av deras benämning och klarlägges genom

regleringen av deras organisation och verksamhet. I 12 § andra stycket i

förslaget har emellertid öppnats en möjlighet för jordbrukskassa att efter

särskild prövning såsom medlemmar upptaga andra än sådana, som tillhör

de i första stycket samma paragraf uppräknade grupperna, dock under

förutsättning att hinder mot vederbörandes antagande till medlem icke

skall hava befunnits föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Förslagets

bestämmelse om jordbrukskassas ändamål och uppgifter återfinnes i

dess 7 §. Där sägs att kassans huvudsakliga uppgift är alt främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt dem. Med hänsyn

till denna paragrafs allmänt hållna formulering ävensom till att lagförslaget

i övrigt saknar en allmän ändamålsbestämmelse, synes det länsstyrelsen

tveksamt huruvida lagstiftningen kommer att utgöra något hinder

för att man vid antagandet av medlemmar går utanför den krets, som har

naturlig anknytning till kasseröreisen, något som ju synes ha varit utredningens

mening. För övrigt anser länsstyrelsen, att utredningen icke åberopat

något bärande skäl för att från lagstiftningen utmönstra en så viktig

och klarläggande bestämmelse, som den här avsedda. Enligt länsstyrelsens

åsikt bör därför bland de inledande bestämmelserna upptagas en föreskrift

vari utsäges att kreditkassorna hava till ändamål att tillgodose jordbrukets

kreditbehov. Däremot torde icke något vara att erinra mot utredningens

motivering för att slopa passusen om driftkreditgivning såsom kassornas

huvuduppgift.

Sparbanksinspektionen anför liknande synpunkter. Bank- och fondinspektionen

hänvisar särskilt till att ändamålsbestämmelser angivits i annan

lagstiftning angående kreditverksamhet.

Slopandet av det personliga ansvaret för kassornas medlemmar

har i och för sig icke föranlett erinran från remissinstanserna.

Bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i

riksgäldskontoret har emellertid understrukit utredningens påpekande, att

det personliga ansvarets borttagande bör kompenseras genom ökad kapitalbildning

inom kasserörelsen. Bank- och fondinspektionen påpekar därjämte,

att jordbrukskasseutredningen lämnat öppet hur den förordade förstärkningen

av kassornas kapitalställning skall genomföras. Ämbetsverket anför.

Mot avlysandet av det personliga ansvaret för kreditkassornas förbindelser

finnes från inspektionens sida ingen anledning till erinran, varvid inspektionen

i likhet med utredningen förutsätter att särskild uppmärksamhet

ägnas rörelsens kapitalbildning. Inspektionen vill i anslutning härtill

understryka jordbrukskasseutredningens uttalande, att kassornas fondställning

främst bör stärkas genom att medlemmarna tar på sig att bidraga

med insatser och avgifter i större utsträckning än hittills. Huru stora dessa

bidrag är avsedda att bli har dock lämnats Öppet, och man får ej heller

klart för sig huruvida avgiftsskyldigheten skall innefatta en möjlighet för

kreditkassorna alt i en given situation — t. ex. då betydande förluster uppstått

— uttaxera bidrag av medlemmarna ( jfr 0 § 5 lagen om ekonomiska

föreningar). Läsaren av betänkandet lämnas också i ovisshet huruvida och

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

under vilka förutsättningar medlem vid utträde ur föreningen skall äga

återbekomma sin insats.

Denna utredningens återhållsamhet kan enligt inspektionens mening icke

försvaras med en hänvisning till att det ytterst måste ankomma på kasserörelsen

själv att bestämma vilka pålagor som dess medlemmar skall vidkännas.

Ty det är här inte fråga om en ekonomisk förening vilken som

helst utan om en kreditinrättning med legal befogenhet att mottaga inlåning

från allmänheten. Och skall en förening betros med en dylik samhällsuppgift,

måste dess medlemmar, såsom inspektionen i inledningen antytt,

underkasta sig sådana begränsningar i sin handlingsfrihet som erfordras

för att skydda det främmande kapitalet, d. v. s. insättarnas medel. Såväl

medlemmarna i jordbrukskassorna som centralkassemedlemmarna bör därför

genom bestämmelser i stadgarna förhindras att extrahera sina insatser

i en takt som kan äventyra den lagstadgade fondrelationen och därigenom

nödvändiggöra en snabb och bryskt verkande nedskärning av utlåningsvolymen.

Lagen om ekonomiska föreningar inrymmer möjligheter att stadgevägen

införa regler härom. Inspektionen måste utgå från att dessa möjligheter

utnyttjas.

Svenska jordbrukskreditkassan, som förklarat sig tveklöst biträda förslaget

om avlysning av det personliga ansvaret för kassemedlemmar, har i

sitt remissyttrande betygat sin vilja att medverka till att kasserörelsens kapitalbildning

förstärkes bl. a. genom ökade bidrag från medlemmarna.

Jordbrukskreditkassan anför därom.

Utredningen har i sammanhanget erinrat om, att med avlysandet av den

personliga ansvarigheten följer att särskild uppmärksamhet får ägnas åt

rörelsens kapitalbildning. Jordbrukskreditkassan är väl medveten härom.

Men vad angår medlemsinsatserna lägger gällande kasselagstiftning besvärliga

hinder i vägen för en god utveckling. När nu dessa hinder föreslås

skola bortfalla och kasserörelsen får möjlighet att genom stadgebestämmelser

reglera medlemmarnas skyldighet att erlägga insatser m. m. bör en

tillfredsställande lösning av detta problem kunna ernås. Jordbrukskreditkassan

är beredd att medverka härtill.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande ingående diskuterat frågan, huruvida

jordbrukskasserörelsens riksorganisation med

den utformning bestämmelserna därom fått i utredningens lagförslag kommer

att få karaktären av ekonomisk förening. Ämbetets

slutsats blir att frågan därom är tveksam. Beträffande hänvisningen i 1 §

andra stycket lagförslaget till föreningslagen gör ämbetet i samband med

nämnda slutsats ett uttalande av innebörd, att den därstädes förekommande

bestämmelsen att riksorganisationen i likhet med kreditkassorna skall vara

registrerad som ekonomisk förening synes kunna godtagas. I den mån tveksamhet

föreligger, huruvida föreningslagens definition på en ekonomisk

törening är direkt tillämplig på riksorganisationen, får bestämmelsen i

jordbrukskasselagstiftningen om obligatorisk registrering av riksorganisationen

såsom ekonomisk förening nämligen karaktär av speciallagstiftning

utan någon prejudicerande betydelse.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Departementschefen. Såsom framgår av vad som tidigare anförts skall jordbrukskassserörelsen

även enligt den föreslagna nya lagstiftningen vara en

föreningsrörelse; organisationerna därinom skall alla vara ekonomiska föreningar.

Kasserörelsen skall lokalt arbeta med jordbrukskassor — utom i

visst undantagsfall (se 23 §) — och regionalt med centralkassor. Kassorna

skall vara förenade inbördes på samma sätt som f. n. och liksom hittills

skall de vara anslutna till en riksomfattande topporganisation. Denna har

dock annan karaktär än den nuvarande. Skillnaden är framför allt att den

tilltänkta riksorganisationen ej skall ha några bankmässiga utan endast

administrativa funktioner. Till sin allmänna struktur kommer kasserörelsen

emellertid ej att förändras på något mera genomgripande sätt. Bestämmelserna

i förevarande tre paragrafer om grunddragen i kasserörelsens organisation

avviker därför i sak ej mycket från motsvarande bestämmelser

i jordbrukskasseförordningen. Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget

så gott som genomgående godtagits i vad det angår kasserörelsens

allmänna struktur och för egen del har jag därutinnan anslutit mig till

förslaget.

Emellertid har några remissinstanser framställt vissa anmärkningar som

berör förevarande paragrafer. Sålunda har det betecknats såsom en brist att

jordbrukskasserörelsens ändamål icke finnes angivet i lagförslaget.

Även jag hyser uppfattningen att lagen bör kompletteras med en

allmän ändamålsbestämmelse. Som jag tidigare uttalat torde lagen böra

utformas så, att jordbrukskasserörelsen i sin medlemsrekrytering och i sin

verksamhet hänvisas till att väsentligen hålla sig inom det område, där rörelsen

av tradition och enligt gällande författning verkar. Genom en ändamålsbestämmelse

kan man vinna att en sådan gränsdragning kring kasserörelsen

blir lättare att upprätthålla. Enligt utredningsförslaget 12 §, där

den för kasserörelsens medlemsrekrytering avgörande frågan om medlemskap

i jordbrukskassa behandlas, har möjligheten för inträdessökande, vilken

ej tillhör vissa särskilt angivna kategorier, att vinna anslutning gjorts

beroende av att vid särskild prövning »hinder däremot funnits ej föreligga

med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter och ändamål enligt lag eller

andra för kassan gällande föreskrifter». Tydligen kommer denna regel att

vinna väsentligt i stadga om en allmän ändamålsbestämmelse införes i lagen.

En dylik bestämmelse lärer få verkan även såsom riktpunkt för verksamheten.

Vad angår avfattningen av ändamålsbestämmelsen har av remissinstanser

förordats att denna skall angiva att jordbrukskasserörelsen skall tillgodose

jordbrukets kreditbehov. Denna avfattning anknyter till den som f. n. gäller

enligt jordbrukskasseförordningen. Den i förordningen upptagna anvisningen,

att huvudsakligen behovet av driftkredit skall tillgodoses, bör däremot

utgå enligt de remissinstanser, vilka särskilt berört frågan om ändamålsbestämmelse.

Att så bör ske är också min uppfattning. Om anvisningen

rörande inriktningen på driftkredit togs upp i den nya jordbrukskasselagstiftningen

skulle detta kunna tolkas så, att man sökte tvinga jordbruks
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

kasserörelsen att uppge områden dit den nått genom en utveckling, som

jordbrukskasseutredningen med rätta betecknar såsom sund och naturlig.

Något sådant bör uppenbarligen ej komma i fråga.

I lagen bör alltså, såsom förordats, angivas att jordbrukskasserörelsen

skall tillgodose jordbrukets kreditbehov utan något tillägg om särskild inriktning

på driftkredit. Emellertid torde det vara lämpligt att tillägga, att

kasserörelsen skall främja sparverksamhet. Ändamålsbestämmelsen blir riktigare

avvägd om den kompletteras med ett sådant tillägg, eftersom kreditgivning

förutsätter sparande. Och det synes kunna bli av betydelse såväl

för det allmänna som för kasserörelsen att den nya jordbrukskasselagstiftningen

särskilt framhäver att rörelsen skall ägna sig åt denna allmännyttiga

uppgift. Jordbrukskasseförordningen innehåller en föreskrift, att jordbrukets

kreditkassor skall befordra sparverksamheten på landsbygden. Någon

anledning att framdeles begränsa den sparfrämjande verksamheten till

landsbygden torde emellertid ej finnas. Centralkassorna är berättigade att

idka inlåning från allmänheten och centralkassornas kontor är belägna i

städer. Med hänsyn till att den bestämning av jordbrukskasserörelsens ändamål,

som här närmare angivits, icke är uttömmande torde det vara

lämpligt att i lagen uttala att bestämningen gäller jordbrukskasserörelsens

huvudsakliga ändamål.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att i flera författningar förutsatts,

att lån med statlig garanti skall kunna lämnas av jordbrukskassor även för

andra ändamål än att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Som exempel

härpå må nämnas kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studielån

med statlig kreditgaranti och kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409)

med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och

småindustriföretag m. m. Bland de långivande inrättningarna nämnes i dessa

författningar jordbrukskassor.

Jag torde beträffande begreppet »jordbruket» få tillägga, att detta omfattar

skogsbruk och andra binäringar till jordbruket ävensom fiske. Det torde

också redan i detta sammanhang böra framhållas, att begreppet numera

har en annan och vidsträcktare betydelse än förr, beroende på att i jordbruket

inlemmats allt flera och i jordbrukarnas verksamhet allt mera ingripande

hjälpindustrier, framför allt sådana som drives av jordbrukets

kooperativa organisationer.

Förslaget att den personliga ansvarigheten skall borttagas

har ej mött gensagor. Även jag finner det lyckligt att jordbrukets kreditkassor

i fortsättningen ej skall behöva arbeta såsom föreningar m. b. p. a.

utan skall bli ekonomiska föreningar av gängse typ. Den ansvarighet för centralkassans

förbindelser, som enligt It och 21 §§ departementsförslaget skall

ligga på jordbrukskassa, är betingad av särskilda omständigheter och innebär

ej något betydelsefullt avsteg från principen att den personliga ansvarigheten

skall bortfalla. Utredningens påpekande, att bortfallet av den personliga

ansvarigheten förutsätter en förstärkning av rörelsens

kapitalbildning har särskilt betonats av några remissinstanser var
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 är 1956

jämte Svenska jordbrukskreditkassan i sitt remissyttrande förklarat sig beredd

medverka därtill. Enligt vad jag inhämtat från jordbrukskreditkassan

planeras inom rörelsen en höjning av medlemmarnas insatser. Planerna går

till en början ut på att få till stånd viss ökning av de insatser som skall erläggas

vid inträde i kassa. Vidare syftar man till en kapitalförstärkning på

så sätt, att automatiskt tillskott till vederbörandes insatskapital enligt särskilda

regler skall uppbäras i samband med utlämnande av krediter eller vid

ränteuppbörder. Jämsides eller alternativt härmed räknar man med att beslutade

ränterabatter stadgemässigt skall innehållas och gottskrivas medlemmarna

såsom insatser. Jag vill i anslutning härtill uttala, att vad sålunda

planerats torde komma att ge kasserörelsen en ej oväsentlig extra kapitalförstärkning.

Åtgärderna förutsätter beslut av kassemedlemmarna på stämma.

Erforderliga föreskrifter skall därefter jämlikt 6 § 4 lagen om ekonomiska

föreningar upptagas i kassans stadgar. Enligt vad jordbrukskreditkassan

uppgivit kan det beräknas, att systemet med tillskott vid ränteuppbörder

och genom ränterabatter till medlemmarnas insatskapital skall

kunna ge kasserörelsen ett årligt kapitaltillskott av åtminstone 700 000

kronor. Tilläggas må, att det såsom bank- och fondinspektionen framhållit

ligger särskild vikt på att det kapital som tillskjutes av medlemmarna

icke kan på kort tid dragas ur rörelsen. Enligt de stadgar, som f. n. är i

kraft, gäller såväl beträffande jordbrukskassa som centralkassa, att vid

medlems utträde ur kassan hans insats, med iakttagande av vad därom

stadgas i lagen om ekonomiska föreningar, skall återgäldas med en femtedel

årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning

lämpligen kunna äga rum tidigare (23 och 53 §§ jordbrukskasseförordningen).

Hänvisningen till föreningslagen innebär att återgäldandet skall

vara beroende av att kassans behållna tillgångar förslår därtill utan att

reservfonden anlitas och utan att övriga medlemmars lika rätt förnärmas.

Jag förutsätter, att kassornas stadgar efter den nya jordbrukskasselagstiftningens

ikraftträdande kommer att upptaga bestämmelser som i varje fall

ej minskar kassornas möjlighet att kvarhålla medlems insats. Jag vill i

detta sammanhang framhålla, att vad som erlagts såsom inträdesavgift enligt

29 § lagförslaget skall föras till kassas reservfond. Sådana avgifter tillfaller

alltså kassan utan återbetalningsskyldighet. — Det kan måhända

vara lämpligt att kassorna, i varje fall under en övergångstid, bibehåller

stadgeföreskrifter om rätt att, om större förlust inträffar, uttaxera bidrag

av medlemmarna. Att kassorna har befogenhet att besluta om sådan uttaxering

framgår av 6 § 5 lagen om ekonomiska föreningar.

Med anledning av att överståthållarämbetet uttalat tvekan huruvida

riksorganisationen kommer att bli ekonomisk

förening vid en strikt tillämpning av föreningslagen har jag dels från

1 § utredningsförslaget till 28 § departementsförslaget i samband med en

omredigering av sistnämnda paragraf överfört bestämmelsen, att riksorganisationen

skall vara ett organ för central ledning, samordning och kontroll

av kassorna och deras verksamhet, dels jämkat föreskriften i 1 § ut
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

redningsförslaget om registrering så att därav klart skall framgå att riksorganisationen

skall registreras såsom ekonomisk förening, oavsett om tvekan

skulle föreligga rörande dess karaktär.

Slutligen har jag i 2 § utredningsförslaget gjort den ändringen, att medgivande

för centralkassa att ha mindre än tio jordbrukskassor såsom medlemmar

skall kunna lämnas endast av Kungl. Maj:t. Ändringen föranledes

av att möjlighet att delegera Kungl. Maj :ts beslutanderätt ej skall finnas

enligt 23 §. Då medgivande enligt 2 § framför allt torde ifrågakomma i fall,

som avses i 23 §, har jag ansett, att samma bestämmelse om beslutanderätten

bör gälla enligt båda paragraferna.

Stadgandena i 3 § utredningsförslaget torde kunna utgå, då de motsvaras

av bestämmelser i 9 och 19 §§ departementsförslaget.

Efter att ha vidtagit de jämkningar och tillägg i utredningsförslaget, som

föranledes av vad jag här anfört och efter att dessutom ha uteslutit 1 §

andra stycket sista punkten såsom obehövlig, har jag i departementsförslaget

upptagit 1 § utredningsförslaget med oförändrad numrering, 2 § första

stycket som 2 § samt 2 § andra stycket som 3 §, varjämte jag låtit 3 § av

utredningsförslaget utgå.

4 §.

Detta lagrum, som ej har någon direkt motsvarighet i jordbrukskasseförordningen,

innehåller vissa föreskrifter om kasserörelsens firmabeteckningar.

Utredningen. I utredningsförslaget 4 § första stycket stadgas, å ena sidan,

att ordet »jordbrukskassa» och uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit»

skall ingå i respektive kreditkassors firma samt, å andra sidan, att

orden »ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.» icke behöver

ingå i firman. Det första stadgandet innebär icke någon nyhet i sak. Så

är däremot fallet med det senare. Detta stadgande är ett undantag från en

regel i 7 § lagen om ekonomiska föreningar. Undantaget motiveras i jordbrukskasseutredningens

betänkande med att kassornas egenskap av ekonomiska

föreningar genom andra föreskrifter är så starkt betonad att »ekonomisk

förening» eller »ek. för.» inte behöver utsättas i deras firma. Firman

blir, enligt utredningens mening onödigt lång och ohanterlig om regeln

i 7 § föreningslagen skall följas.

Lagrummets andra stycke innehaller i utredningsförslaget bestämmelser

om skydd för firmabeteckning. Däri förbjudes andra än jordbrukets kreditkassor

att använda de firmabeteckningar som tillkommer kasserörelsens

organisationer — jordbrukskreditkassa, centralkassa för jordbrukskredit

och jordbrukskassa. Förbudet sanktioneras av en straffbestämmelse i utredningsförslagets

84 § 4. Det har införts efter förebild av vad som gäller

i fråga om andra liknande sammanslutningar såsom banker, sparbanker,

bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

I 5 § utredningsförslaget angives såsom en ram för kreditkassornas verksamhet

att dessa skall äga driva penningrörelse i enlighet med bestämmelserna

i jordbrukskasselagen.

Motsvarande stadganden i gällande lagstiftning finnes i 4 § första stycket,

29 § första stycket och 57 § första stycket jordbrukskasseförordningen.

Efter ordalagen begränsar dessa bestämmelser kassornas verksamhet till

in- och utlåning. Gällande bestämmelser kan enligt vad utredningen anför

i betänkandet kritiseras bl. a. därför, att kassorna i praktiken har ansetts

oförhindrade att utöva viss verksamhet utöver in- och utlåning, t. ex. att

ingå garantiförbindelser, att deltaga i försäljningen av nyemitterade obligationer,

att upplåta kassafack för förvaring av värdeföremål och att tillhandagå

med annan liknande service. Jordbrukskasseutredningen föreslår, att i

den nya jordbrukskasselagstiftningen skall upptagas uttryckligt stadgande

om vilka befogenheter utöver in- och utlåning av penningar som skall tillkomma

kassorna såsom utövare av penningrörelse. Stadgandet återfinnes i

41 § utredningsförslaget. Detta stadgande har efter viss omredigering och

jämkningar i olika hänseenden upptagits i 90 § departementsförslaget.

Yttrandena. I fråga om 4 § utredningsförslaget har länsstyrelsen i Östergötlands

län och Svenska jordbrukskreditkassan påpekat, att vid tillämpning

av 23 § lagförslaget — som innehåller stadgande om tvåledssystem

i den formen att centralkassa skall kunna arbeta utan förmedling av jordbrukskassor

— inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet

jordbrukskassa synes komma att försvinna, om 4 § utformas på

det av utredningen föreslagna sättet. Jordbrukskreditkassan har funnit det

önskvärt, med hänsyn till att namnet jordbrukskassa vunnit hävd och i det

allmänna medvetandet liksom sammanfattar rörelsens begrepp, att lagen

lämnade möjlighet för centralkassa att vid dylik systemförändring utbyta

sitt nuvarande firmanamn mot namn vari ordet jordbrukskassa ingår.

Överståthållarämbetet avstyrker borttagandet av orden »ekonomisk» och

»förening» eller förkortningen »ek. för.» ur kreditkassornas firma. Ämbetet

kan ej finna att en undantagsbestämmelse som medger kassorna att utesluta

föreningsbeteckningen ur sin firma är motiverad. Ämbetet anser det

tvärtom angeläget att kreditkassas egenskap av ekonomisk förening framgår

av firman.

Vad angår 5 § utredningsförslaget har i flera remissyttranden frågan om

utformningen av kreditkassornas rörelse tagits upp till behandling utan att

dock någon kritik anförts, som direkt träffar denna paragraf. Remissinstansernas

synpunkter i övrigt har omnämnts i den tidigare framställningen

och kommer att ytterligare beröras i det avsnitt av framställningen som

handlar om kassornas rörelse.

Departementschefen. Vad beträffar påpekandena, att ordet jordbrukskassa

torde komma att försvinna som firmabeteckning vid en tillämpning av 23 §

utredningsförslaget, vill jag för min del instämma i den av ett par remiss
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

instanser uttalade uppfattningen att det icke vore lyckligt om så skulle ske.

Emellertid torde det här förevarande stadgandet icke lägga något hinder i

vägen för att i centralkassas firma, utöver vad däri obligatoriskt skall ingå,

upptaga ord eller uttryck som utmärker att centralkassan fullgör eljest på

jordbrukskassa ankommande uppgifter eller på annat sätt särskilt markerar

dess funktion jämväl som jordbrukskassa. Möjlighet torde finnas att på

sådant sätt i viss mån komma ifrån de påtalade olägenheterna. Att genom

jämkning i lagtexten införa möjligheter till undantag från regeln att centralkassas

karaktär skall utmärkas genom uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit»

i firmabeteckningen vill jag däremot ej förorda. Ej heller anser

jag att centralkassa bör medgivas att utöva rörelse jämlikt 23 § laglörslaget

inom en upplöst jordbrukskassas område med bibehållande av

jordbrukskassans firmabeteckning. Beträffande skälen för detta ståndpunktstagande

torde jag få anmäla att de väsentligen överensstämmer med

vad som uttalats av chefen för finansdepartementet i en liknande fråga beträffande

sparbank som efter fusion uppgått i annan sparbank. De uttalanden

jag syftar på finnes upptagna i propositionen nr 151/1955 med förslag

till lag om sparbanker s. 275.

Jag kan ansluta mig till utredningens uppfattning att kreditkassornas

firmabeteckningar icke skall behöva utvisa att de är ekonomiska föreningar.

Härför talar framförallt praktiska skäl. Några olägenheter torde ej behöva

uppkomma, eftersom kassornas karaktär klart framgår av de för dem

obligatoriska firmabeteckningarna. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen

härom har följaktligen upptagits i departementsförslaget 4 § första

stycket, vilket helt överensstämmer med motsvarande lagrum i utredningsförslaget.

I enlighet med utredningens förslag bör de särskilda benämningar som

jordbrukets kreditkassor hittills använt i sin firma eller eljest vid beteckning

av rörelsen — inbegripet »jordbrukskreditkassa» — förbehållas jordbrukskasserörelsen

genom en särskild skyddsbestämmelse. Utredningsförslaget

4 § andra stycket, där en sådan skyddsbestämmelse finnes, har fördenskull

med viss jämkning av redaktionell art, överförts till departementsförslaget.

Bestämmelsen utgör ett skydd för rörelsen gentemot utomstående.

Det torde ligga i sakens natur, att jordbrukskassa ej får kallas centralkassa.

Särskilt stadgande härom har därför ej föreslagits.

\ ad angår 5 § utredningsförslaget har jag funnit den rambestämmelse

som där upptagits överflödig med hänsyn särskilt till att 30 § departementsförslaget

innehåller en sammanfattande bestämmelse om de rörelsegrenar

som kassorna äger utöva. I departementsförslaget har därför 5 §

utredningsförslaget uteslutits.

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § utredningsförslaget, innehåller en

allmän bestämmelse om offentlig tillsgn över jordbrukskasserörelsen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Gällande lagstiftning. En mot 6 § utredningsförslaget svarande bestämmelse

finnes i 68 § första stycket jordbrukskasseförordningen, där den inleder

det avsnitt av förordningen som handlar om tillsyn. Enligt nämnda

bestämmelse skall jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbrukskassorna

stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Utredningen. I betänkandet föreslås, att jordbrukets kreditkassor skall stå

under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Vilken myndighet

som skall vara tillsynsmyndighet omtalas i 82 § utredningsförslaget

(81 § departementsförslaget), dit 6 § hänvisar. Enligt 82 §, vilken ingår i

det särskilda avsnitt av den föreslagna jordbrukskasselagstiftningen som

handlar om tillsynen, skall bank- och fondinspektionen vara tillsynsmyndighet.

I utredningens betänkande framhålles, att bank- och fondinspektionen för

bankernas del skall vara, förutom tillsynsmyndighet, också registreringsmyndighet.

Vissa av de skäl som anförts för att inspektionen skall bli registreringsmyndighet

för bankerna kan åberopas såsom stöd för att göra

ämbetsverket till registreringsmyndighet också för jordbrukets kreditkassor.

Utredningen har emellertid ansett övervägande skäl tala mot en dylik ändring.

Härvid har bl. a. beaktats, att kassorna, som jämlikt föreningslagen

registreras hos länsstyrelserna, har starkare lokal anknytning än bankerna

och vidare att deras egenskap av ekonomiska föreningar skulle framträda

mindre klart om de registrerades i annan ordning än andra föreningar. Därtill

kommer, att kassorna är så många till antalet — 11 centralkassor och

omkring 600 jordbrukskassor — att registreringsuppgifterna skulle bli ganska

betungande för bank- och fondinspektionen. Någon egentlig olägenhet

av den nuvarande ordningen har enligt vad utredningen uppgiver icke försports

och torde enligt utredningens mening knappast behöva befaras.

Yttrandena. Vissa erinringar har vid remissbehandlingen riktats mot utredningsförslaget

6 §. Sålunda anför bank- och fondinspektionen, att det

är en svaghet, att tillsynsmyndigheten icke har några som helst befogenheter

att utöva kontroll över riksorganisationen. Denna står över

huvud taget icke under tillsyn, och dess protokoll, räkenskaper och andra

handlingar är helt fredade från offentlig insyn. Detta förhållande är så

mycket mera anmärkningsvärt som riksorganisationen avses få långtgående

befogenheter inte bara i fråga om den centrala jordbrukskasserevisionen

utan också beträffande inriktningen av kreditkassornas verksamhet, deras

kreditgivning i detta sammanhang icke att förglömma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länsstyrelsen i Örebro län anser i

motsats till jordbrukskasseutredningen, att registreringen av jordbrukets

kreditkassor, liksom frågan om auktorisation av kassorna, bör

överflyttas till till syns myndig heten. Länsstyrelsen i Östergötlands

län anför, efter att ha andragit skäl för att auktorisationen av

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

kassorna skall ankomma på tillsynsmyndigheten, följande synpunkter på

frågan om att tillägga tillsynsmyndigheten registreringsuppgifterna.

Förutsätter man att auktorisationsfrågorna skall handläggas av tillsynsmyndigheten

bör denna myndighet jämväl bli registreringsmyndighet. Visserligen

är godkännandet och registreringen formellt två skilda förvaltningsakter

men, som utredningen mycket riktigt framhållit, synes det mest rationellt

om dessa ärenden handlägges av en och samma myndighet. Såsom

skäl mot en överflyttning av registreringsärendena till tillsynsmyndigheten

har utredningen bl. a. åberopat att kassornas egenskap av ekonomiska föreningar

skulle framträda mindre klart om de registrerades i annan ordning

än andra ekonomiska föreningar. I anledning härav vill länsstyrelsen

erinra om att sambruksföreningarna icke registreras hos länsstyrelsen

utan hos lantbruksstyrelsen. Vidare har i propositionen till den nya banklagen

bank- och fondinspektionen föreslagits till registreringsmyndighet i

stället för patent- och registreringsverket. Någon erinran mot denna överflyttning

har, såvitt länsstyrelsen känner till, icke framförts. Sedan kassorna

väl ändrat sina stadgar i överensstämmelse med den nya lagen, lärer icke

heller arbetet med registreringsärendena bliva alltför betungande. I motsats

till utredningen är länsstyrelsen av den uppfattningen att övervägande

skäl talar för att registreringsärendena överflyttas till tillsynsmyndigheten.

Länsstyrelsen föreslår alltså, att bank- och fondinspektionen skall stadfästa

stadgarna och godkänna kassorna ävensom registrera desamma. Genom den

föreslagna ordningen elimineras allt dubbelarbete. Vidare blir alla handlingar

beträffande kassorna samlade hos den myndighet, som handhar tillsynen.

Värdet härav bör icke underskattas.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört liknande synpunkter, därvid länsstyrelsen

särskilt betonat, att de uppgifter, som enligt utredningsförslaget

skall ankomma på länsstyrelse vid kreditkassas auktorisation och registrering,

i realiteten är så obetydliga, att de icke kan motivera en fortsatt handläggning

av dessa kasseärenden i länsstyrelserna. Länsstyrelsen har också

andragit den starka centraliseringen inom jordbrukskasserörelsen såsom ett

skäl för en centraliserad registrering hos tillsynsmyndigheten.

Departementschefen. Med hänsyn till att jordbrukskasserörelsens riksorganisation

enligt lagförslaget skall ingå i jordbrukskasserörelsen såsom dess

toppled och i denna egenskap skall ha synnerligen viktiga uppgifter såsom

ledande, samordnande och kontrollerande organ, vill jag ansluta mig till

bank- och fondinspektionens mening att den offentliga tillsynen skall avse

även riksorganisationen. Lagtexten har jämkats i enlighet härmed och paragrafen

har därefter upptagits i departementsförslaget såsom 5 §.

Vad beträffar frågan om att på tillsynsmyndigheten lägga jämväl auktorisationen

och registreringen av kreditkassorna anser jag, att de skäl fölen

sådan åtgärd som andragits av de två remissinstanser vilka berört detta

problem onekligen har visst fog för sig. Samtidigt har emellertid ett av de

skäl, som utredningen anfört till stöd för att länsstyrelserna bör bibehållas

som registreringsmyndighet, nämligen intresset av lokal anknytning, fått

ökad tyngd genom att sparbankerna enligt den numera utfärdade lagen den

It juni 1955 om sparbanker bibehållits vid sin anknytning till länsstyrelser
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

na. Jag har, särskilt med hänsyn därtill, stannat för uppfattningen att länsstyrelserna,

i allt fall tills vidare, bör bibehållas såsom registreringsmyndighet

för jordbrukets kreditkassor. Frågan om överförande till tillsynsmyndigheten

av registreringsuppgifterna torde komma att ingå i det frågekomplex

som skall prövas av den utredning rörande tillsyn över kreditinstituten,

varom chefen för finansdepartementet i propositionen med förslag

till lag om sparbanker förklarat sig vilja föranstalta (prop. 151/1955 s.

184).

Närmare bestämmelser om organisationen

I departementsförslaget har, i samband med att utredningens lagförslag

till sitt innehåll och sin disposition i vissa avseenden ändrats, »Närmare

bestämmelser om organisationen» upptagits såsom en samlingsrubrik över

de tre avsnitten om »Jordbrukskassorna», »Centralkassorna» och »Riksorganisationen.

»

Jordbrukskassorna

I departementsförslaget omfattar avsnittet om jordbrukskassorna 6—16 §§

medan utredningsförslaget under detta avsnitt upptager 7—16 §§.

I jordbrukskasseförordningen ingår motsvarande bestämmelser i 49''—

67 §§. Där behandlas jordbrukskassorna efter bestämmelserna om Svenska

jordbrukskreditkassan och om centralkassorna. Utredningsförslagets avsnitt

om jordbrukskassorna skiljer sig redan till sin disposition och avfattning

i flera avseenden från jordbrukskasseförordningens. Åtskilliga av jordbrukskasseförordningens

bestämmelser har slopats helt, bland dem de som

rör personlig ansvarighet, eftersom denna ansvarighet skall försvinna såvitt

gäller jordbrukskassornas medlemmar, men också de bestämmelser som

avser medlemmarnas insatsskyldighet och jordbrukskassas rätt att företaga

särskilda uttaxeringar. Båda dessa frågor är, enligt vad utredningen uttalar, av

stadgekaraktär och bör regleras genom föreskrifter i kassornas stadgar, icke

genom lagstiftning. Jordbrukskasseförordningens stadganden om reservfond

och vinstutdelning, detaljbestämmelser om kreditgivningen och annat som

angår rörelsen samt bestämmelserna om revision och om likvidation har

utmönstrats ur förevarande avsnitt och infogats bland de för jordbrukskassorna

och centralkassorna gemensamma bestämmelserna i dessa ämnen.

Ett nytt stadgande om jordbrukskassas ansvarighet för centralkassas

förbindelser har upptagits såsom 11 § i departementsförslaget.

6 §•

Lagrummet, som med blott en formell jämkning överförts från utredningsförslaget

till departementsförslaget, anger jordbrukskassas ändamål.

Detta har uttryckts så att jordbrukskassa skall ha till huvudsaklig uppgift

att främja medlemmarnas intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Bestämmelsen är ny.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen anför, att paragrafens formulering är avsedd att ge vid handen

att jordbrukskassa fyller de anspråk på ekonomisk förening som ställts

i 1 § lagen om ekonomiska föreningar. Den anknyter därjämte till den beskrivning

som i 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag upptagits

på sådana ekonomiska föreningar, som är undantagna från tillämpning av

lagen. Utredningen framhåller, att ändamålsbestämningen ej avses vara

uttömmande utan att det tvärtom förutsättes, att den skall kunna kompletteras

genom utförligare stadgebestämmelser.

Remissinstanserna har ej haft något att erinra mot denna paragraf.

7, 8 och 9 §§.

I dessa paragrafer, som svarar mot 8—10 §§ utredningsförslaget, ges vissa

bestämmelser som rör jordbrukskassas auktorisation och villkoren för att

jordbrukskassa skall erhålla formell behörighet att utöva kasseverksamhet.

Gällande lagstiftning. Enligt de nu tillämpade föreskrifterna i 49 § jordbrukskasseförordningen

skall en nybildad jordbrukskassa ha erhållit länsstyrelsens

godkännande, innan den får börja sin verksamhet. Ansökan om

godkännande kan göras antingen i samband med ansökningen om registrering

eller därefter. Registreringen — som sker enligt de allmänna reglerna för

ekonomiska föreningar — och godkännandet är i båda fallen formellt skilda

förvaltningsakter. Länsstyrelsen skall i ärende om godkännande inhämta

yttrande från bank- och fondinspektionen samt vederbörande centralkassa.

Sedan jordbrukskassan fått länsstyrelsens godkännande är den skyldig att

göra vad på den ankommer för att vinna inträde i centralkassan. Har jordbrukskassan

ej inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till

centralkassan, skall godkännandet vara förfallet. Enligt 50 § andra stycket

jordbrukskasseförordningen skall i de flesta fall ändringar i redan verksamma

jordbrukskassors stadgar godkännas av länsstyrelsen för att bli

gällande.

Vad beträffar den prövning, som länsstyrelsen f. n. verkställer i ärende

om godkännande, uttalar utredningen, att den närmast torde syfta till att

undersöka om det finnes behov av och utrymme för en nybildad jordbrukskassa

med den placering och det verksamhetsområde som planeras. Någon

undersökning därutöver av jordbrukskassans tilltänkta organisation och

verksamhet torde däremot ej ske i samband med godkännandet.

Utredningen. I utredningens lagförslag har ordningen för jordbrukskassas

auktorisation ändrats något. Uppdelningen i två förvaltningsakter kvarstår

formellt, men utredningen utgår från att gemensam ansökan och samtidig

behandling blir så gott som undantagslös regel.

Enligt 8 § första och andra styckena i utredningsförslaget skall nybildad

jordbrukskassa söka stadfästelse på sina stadgar hos länsstyrelsen. Ter
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

97

men stadfästelse är en nyhet, som föreslås införd efter mönster av banklagstiftningen

och sparbankslagstiftningen. Länsstyrelsen skall, sedan den

i ärendet hört tillsynsmyndigheten, jordbrukskasserörelsens riksorganisation

och vederbörande centralkassa pröva såväl att stadgarna stämmer med

lag och författning som att stadgarna innehåller föreskrifter som gör jordbrukskassan

ägnad att fullgöra sina uppgifter. Den granskning ur saklig

synpunkt, som sålunda påbjudes, skall bl. a. gälla sådant som att medlemmarnas

avgiftsskyldighet reglerats på ett sätt som kan godtagas ur allmänna

synpunkter. Sakgranskningen som är en nyhet, betingad av att regleringen

av kassornas angelägenheter i åtskilliga viktiga hänseenden icke

längre skall ske genom författning utan ankomma på kassorna själva, torde

i allmänhet ej komma att vålla länsstyrelserna större besvär. Normalstadgar

för jordbrukskassor torde komma att iordningställas och de frågor som

sakgranskningen främst skall avse torde genomgående vara lösta antingen

i enlighet med mall i normalstadgarna eller enligt allmänna anvisningar i

annan form från riksorganisationen. Genom remissen till tillsynsmyndigheten

får länsstyrelsen tillgång till fackmyndighetens bedömning. I fråga om

remissförfarandet tillägger utredningen, att frågan om nybildning av jordbrukskassa

regelmässigt torde komma att behandlas inom jordbrukskasserörelsen

innan stadfästelse av nybildad kassas stadgar begäres. Detta torde

komma att medföra att yttrande från jordbrukskasserörelsens riksorganisation

och centralkassa kan beräknas medfölja, när ansökan om stadfästelse

och registrering ingives. Är så fallet behöver givetvis remiss till riksorganisationen

och centralkassa ej ske.

Länsstyrelsens prövning förutsättes enligt utredningsförslaget, om den

innebär bifall, mynna i dels beslut om stadfästelse av den nybildade jordbrukskassans

stadgar samt om godkännande av kassan, dels beslut om registrering

av kassan i vanlig ordning. 8 § tredje stycket stadgar, att stadfästelse

skall sökas också på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

Stadfästelse erfordras för alla slags stadgeändringar. Utredningsförslaget

innebär på denna punkt en utvidgning av jordbrukskasseförordningen. Det

lär kunna förutsättas, att länsstyrelsen i regel använder samma remissförfarande

vid prövning av stadgeändring som vid prövning av nybildad kassas

stadgar. Emellertid har utredningen ej velat göra remissförfarandet

obligatoriskt vid stadgeändring. Vissa stadgeändringar torde nämligen kunna

vara av sådan art att remiss ter sig uppenbart överflödig.

9 § stadgar, att godkännande och stadfästelse är förutsättning för att

registrering skall få ske. Förutsättningen gäller såväl i fråga om registrering

av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening som i fråga om registrering

av ändring i jordbrukskassas stadgar.

10 § utredningsförslaget fastslår att nybildad jordbrukskassa, sedan den

blivit godkänd och registrerad och därmed vunnit rättskapacitet, d. v. s.

förmåga att förvärva rättigheter och skyldigheter m. in., dessutom måste bli

medlem i vederbörande centralkassa för att få driva verksamhet. Lagrummet

har samband med 3 § lagförslaget, där det sägs att jordbrukskassa skall vara

7 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 122

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

medlem i centralkassa. Skulle jordbrukskassa börja driva verksamhet, innan

den blivit medlem i centralkassa, blir påföljden att de som beslutat därom

enligt 90 § lagförslaget blir personligen ansvariga för de förbindelser som

uppkommer till följd av åtgärder, som de varit med om att besluta. Vidare

kan de straffas jämlikt 84 § 3.

Till vad utredningen i sin motivering till förevarande stadganden anfört

torde få fogas det förtydligandet att behörig länsstyrelse enligt dessa stadganden

lärer vara länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte,

d. v. s. den länsstyrelse som är registreringsmyndighet enligt 4 § lagen om

ekonomiska föreningar.

Yttrandena. Förevarande bestämmelser har föranlett erinringar allenast

från länsstyrelsen i Östergötlands län och länsstyrelsen i Örebro län. Båda

länsstyrelserna anser, såsom redan anmälts vid behandlingen av 5 §, att

såväl auktorisationen som registreringen av jordbrukets kreditkassor

bör skötas av tillsynsmyndigheten i stället för av

länsstyrelse. Länsstyrelsen i Östergötlands län motiverar sin åsikt på följande

sätt.

Länsstyrelsen, som av naturliga skäl icke kan besitta den speciella sakkunskap

som erfordras för sakgranskningen, skall enligt förslaget i detta

avseende införskaffa yttrande från fackmyndighet, det vill säga tillsynsmyndigheten.

Då enligt utredningen jordbrukskassa icke längre i stadgarna

behöver angiva sitt verksamhetsområde, utan detta skall fastställas av riksorganisationen,

som även har att besluta i frågor om filialbildning, synes

det icke erfordras någon särskild person- och lokalkännedom hos den myndighet,

som skall stadfästa stadgarna. Med hänsyn till att riksorganisationen

skall höras i auktorisationsärenden och även torde komma att iordningställa

normalstadgar för jordbrukskassa in. in., synes det lämpligt med ett

visst samarbete mellan stadfästelsemyndigheten och riksorganisationen, vilket

lättare kan etableras om båda befinner sig på samma plats. Inte heller

torde denna ordning komma att bli mera arbetsbetungande för tillsynsmyndigheten

än den föreslagna med att avgiva yttrande. Något yttrande från

länsstyrelsen torde icke behöva införskaffas. Vidare skulle man härigenom

uppnå att samma myndighet även kunde handlägga frågan om centralkassas

auktorisation. Enär tillsynsmyndigheten är en central myndighet, torde hinder

häremot icke föreligga.

Departementschefen. Av skäl som jag tidigare anfört i mitt yttrande över

5 § (utredningsförslaget 6 §) anser jag mig icke böra förorda att auktorisationen

av jordbrukets kreditkassor överföres till bank- och fondinspeklionen.

Då i övrigt inga erinringar framförts mot utredningsförslagets regler

i 8—10 §§ om jordrukskassornas auktorisation och om villkoren för att de

skall få formell behörighet att utöva verksamhet och då jag själv funnit

bestämmelserna lämpliga, har jag upptagit dem i departementsförslaget såsom

7, 8 och 9 §§ efter allenast vissa jämkningar av i huvudsak formell

natur. Jag vill tillägga, att jag uppmärksammat att de här behandlade

föreskrifterna i 8 § om stadfästelse och godkännande av jordbrukskassa

skiljer sig från motsvarande föreskrifter i 18 § lagförslaget om stadfästelse

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

99

och godkännande av centralkassa bl. a. på det sättet, att Kungl. Maj :t i fråga

om centralkassa, men ej länsstyrelsen i fråga om jordbrukskassa, skall

pröva om den tillämnade rörelsen finnes nyttig för det allmänna. Med hänsyn

till att jordbrukskassorna i första hand betjänar medlemmarna i jordbrukskasserörelsen

och att inrättandet av jordbrukskassor därför kan betraktas

huvudsakligen såsom en för jordbrukskasserörelsen intern, organisatorisk

angelägenhet, har jag funnit att denna åtskillnad har fog för sig.

10 §.

Lagrummet, som svarar mot 11 § utredningsförslaget, upptager bestämmelser

om jordbrukskassas verksamhetsområde.

Gällande lagstiftning. Denna paragraf ersätter 50 § första stycket och 51 §

jordbrukskasseförordningen. 50 § första stycket innehåller allmänna föreskrifter

av formell innebörd. Där sägs nämligen, att jordbrukskassas verksamhetsområde

skall angivas i stadgarna. 51 § är av saklig innebörd och

stadgar, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande

och skilt från andra jordbrukskassors samt ej större än att medlemmarnas

personliga och ekonomiska förhållanden kan överblickas och följas

av kassans ledning.

Utredningen. Utredningsförslaget innebär, att i jordbrukskasselagstiflningen

skall stadgas, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall fastställas

av jordbrukskasserörelsens riksorganisation och att det skall vara

skilt från andra jordbrukskassors. Utredningen framhåller, att de föreslagna

reglerna innebär vissa såväl sakliga som formella nyheter.

Den nya föreskriften att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall

bestämma verksamhetsområdet för jordbrukskassa motiveras med att det

synes vara en naturlig uppgift för det organ inom kasserörelsen, som skall

svara för central ledning och samordning av kassornas verksamhet, att utmäta

med hänsyn till förhållandena lämpliga verksamhetsområden för kassorna

och att vid förefallande behov jämka på gränserna för områdena.

Beträffande föreskriften att verksamhetsområdet skall vara skilt från

andra jordbrukskassors anför utredningen, att denna bestämmelse har bibehållits

från gällande lagstiftning därför att det får betraktas såsom ett

allmänt intresse att såsom eu organisatorisk grundprincip fastslås, att jordbrukets

kreditkassor skall ha verksamhetsområden som är avgränsade så

alt de inte griper i varandra. Den nu gällande bestämmelsen att området

skall vara sammanhängande har utredningen slopat, bl. a. därför att innebörden

av uttrycket ej är alldeles klar. F. ö. kan det enligt utredningens

mening ibland vara ändamålsenligt att ett kasseområde omfattar eu eller

flera enklaver utanför det sammanhängande området, t. ex. om kasseområdet

sammanfaller med kommuns område och till kommunen hör enklaver.

Om den i jordbrukskasseförordningen men ej i utredningens lagförslag

upptagna regeln att jordbrukskassas område ej skall vara större än all

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1956

kassans ledning skall kunna följa och överblicka medlemmarnas personliga

och ekonomiska förhållanden, säger jordbrukskasseutredningen, att den tvivelsutan

också uttrycker en viktig grundsats. Den torde härröra från den

tyske upphovsmannen till jordbrukskassornas idé, F. W. Raiffeisen. Den

torde alltjämt i princip gälla inom de flesta länders jordbrukskassor, ehuru

med större eller mindre, av utvecklingen betingade modifikationer.

Enligt utredningens mening torde det emellertid knappast finnas anledning

att i lag fixera denna grundsats för de svenska kassornas del, eftersom

den ej kan anses vara av den art, att det ur allmänna synpunkter är nödvändigt

att den upprätthålles. Den torde från början ha varit baserad på

förutsättningen att jordbrukskassorna skall vara små enheter, vilkas verksamhet

drivs med hjälp av oavlönade eller så gott som oavlönade förtroendemän.

Denna organisationsform passar emellertid inte, där kasserörelsen, såsom

numera skett inom stora delar av landet, drivs i mera intensiva och

bankmässiga former. Där har man övergått till att arbeta med större enheter

och till att hålla avlönade tjänstemän. Kasseledningens personliga kännedom

om de låntagande medlemmarnas kreditvärdighet kan inom sådana jordbrukskassor

behöva i viss utsträckning kompletteras med upplysningar som

inhämtats på sätt som är gängse inom kreditväsendet i allmänhet. Bildandet

av större enheter har, säger utredningen vidare, å andra sidan uppenbara

fördelar ur olika synpunkter, bl. a. därför att de större enheterna inom

vissa gränser ofta ger möjlighet att driva kasseverksamheten mera effektivt

och rationellt än de mindre. Utan tvekan har koncentrationen av kasseverksamheten

till större enheter medverkat till kasserörelsens starka utveckling

under senare år. På många håll i landet saknas emellertid tills vidare förutsättningar

för att bilda större, mera bankmässiga jordbrukskassor. Där

har mindre jordbrukskassor viktiga funktioner att fylla. Kasserörelsen synes

enligt utredningens uppfattning vara bäst betjänt av att inom rimliga gränser

kunna arbeta med både mindre och större jordbrukskassor, allt efter de lokala

förhållandena. Någon befogad erinran mot att tillerkänna kasserörelsen

denna frihet synes ej kunna resas från det allmännas sida. Kasserörelsen

själv torde iför sin medlemsvärvnings skull och av andra skäl ha ett påtagligt

intresse att vidmakthålla kravet på lokal förankring för jordbrukskassorna.

En ur praktisk synpunkt ej oviktig nyhet i utredningsförslaget är att

jordbrukskassas verksamhetsområde ej vidare skall behöva angivas i stadgarna.

Med gällande lagstiftning har varje justering av kassas verksamhetsområde

fört med sig att stadgeändring måst göras och att godkännande och

registrering av stadgeändringen måst sökas. Denna ordning har medfört ej

obetydliga besvär och dessutom kostnader och andra praktiska olägenheter.

Om utredningsförslaget genomföres behöver jordbrukskassas stadgar ej

innehålla annat beträffande jordbrukskassans lokalisering än en uppgift

enligt 6 § 3. lagen om ekonomiska föreningar om den ort inom riket där

kassans styrelse skall ha sitt säte.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

101

Yttrandena. Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig ej ha något att

erinra mot utredningens förslag att jordbrukskasserörelsens riksorganisation

skall bestämma jordbrukskassas område. Sparbanksinspektionen är

av samma uppfattning. Inspektionen anser att bestämmandet av verksamhetsområde

för jordbruksassa är en sådan rörelsens inre angelägenhet, som

bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen utsagts, att olika

jordbrukskassors områden ej skall ingripa i varandra.

Länsstyrelsen i Örebro län är däremot av den meningen att verksamhetsområdet

har så stor betydelse, att bestämmelser därom bör upptagas i jordbrukskassas

stadgar och således också i föreningsregistret. Avsikten med

registret torde nämligen vara, att man därur skall kunna få uppgifter i alla

väsentliga frågor angående de företag som intagits däri. Länsstyrelsen anför

därjämte att jordbrukskassorna själva bör tillförsäkras visst medinflytande

vid avgörandet av frågan om vilket verksamhetsområde de skall ha.

Svenska jordbrukskreditkassan menar, att lagen helst icke borde upptaga

något stadgande alls om jordbrukskassas verksamhetsområde. Enär särskilda

fall kan tänkas uppstå, då det vore önskvärt att kassas verksamhetsområde

icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende, vill nämligen

jordbrukskreditkassan ifrågasätta, om icke bestämmelserna om verksamhetsområde

kunde utgå och frihet lämnas åt kasseorganisationen själv att

reglera hithörande förhållanden.

Departementschefen. Vad utredningen föreslagit rörande jordbrukskassas

verksamhetsområde har lämnats utan erinran eller tillstyrkts av alla remissinstanser

utom två. För egen del finner jag förslaget ändamålsenligt

och praktiskt.

Jag kan således inte dela länsstyrelsens i Örebro län uppfattning, att vad

som gäller om en jordbrukskassas verksamhetsområde är av den art att

det måste upptagas i stadgar och införas i föreningsregistret. Jag betraktar

frågan om verksamhetsområdet som en i huvudsak intern angelägenhet för

kasserörelsen. Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att betjäna sina

medlemmar genom att lämna kredit åt dem och det gäller huvudsakligen

att avpassa verksamhetsområdet så att medlemmarna kan betjänas så bra

som möjligt och med så liten kostnad som möjligt för rörelsen. Medlemmarna

rekryteras bland dem som äger fastighet eller bor inom verksamhetsområdet.

För den som är eller tänker bli medlem i kassa torde det te sig

naturligt att vid behov inhämta uppgift om kassans verksamhetsområde hos

kassan själv eller möjligen hos centralkassan. Givetvis bör sådan uppgift

tinnas tillgänglig på båda ställena. För allmänheten utanför kassemedlemmarnas

eller tilltänkta kassemedlemmars krets lärer icke erfordras att föreningsregistret

upptager uppgifter om kassas verksamhetsområde utöver

dem som i registret torde kunna utläsas bl. a. av firmabeteckningen och av

uppgiften om sätet för styrelsen. — För länsstyrelsens prövning av fråga om

sladfästelse av jordbrukskassas stadgar eller godkännande av kassan erfordras

uppgift om kassans verksamhetsområde. Sådan uppgift kan emellertid

tillhandahållas i ärendet utan all uppgiften ingår i stadgarna.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kangl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Med anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län vidare anfört vill jag

därjämte framhålla, att jordbrukskassa givetvis ej bör sakna medinflytände

vid bestämmandet av sitt verksamhetsområde. Emellertid bör avgörandet

tydligen tillkomma riksorganisationen, eftersom avgränsandet av kassas

verksamhetsområde berör flera kassor och dessa kan ha olika meningar om

den lämpligaste gränsdragningen.

Jag vill slutligen, med anledning av vad jordbrukskreditkassan yttrat, uttala

såsom min mening att det synes vara av betydelse både ur allmänna

synpunkter och för kasserörelsen att kasselagstiftningen innehåller stadgande,

varav framgår att jordbrukskassorna skall ha klara gränser så att verksamhetsområdena

icke griper i varandra.

Jag har, efter dessa överväganden, i 10 § departementsförslaget upptagit

11 § utredningsförslaget i oförändrat skick.

11 §•

Denna paragraf innehåller en bestämmelse, att jordbrukskassa är ansvarig

för centralkassans förbindelser jämte en hänvisning till 21 §. Bestämmelsen

saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Gällande lagstiftning. Enligt 24 § jordbrukskasseförordningen äger centralkassa

för att täcka förlust, som icke kan utgå av reservfonden, anskaffa

medel genom utdebitering på medlemmarna — jordbrukskassor och jordbruksorganisationer

— i förhållande till deras låneskuld. Maximalt får utdebiteras

ett belopp motsvarande en procent av medlems låneskuld. Jämlikt

25 § jordbrukskasseförordningen är, om centralkassa försättes i likvidation

och tillgångarna ej täcker skulderna, medlemmarna ansvariga för centralkassans

förbindelser i förhållande till sin låneskuld. Ansvarigheten är begränsad

till ett belopp som motsvarar högst tio procent av låneskulden.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av jordbrukskasseutredningens betänkande

berördes spörsmålet om jordbrukskassas ansvarighet

för centralkassans förbindelser av bank- och fondsinspektionen

samt sparbanksinspektionen. De två inspektionsmyndigheterna framhöll,

att bl. a. vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt hänsyn enligt

utredningsförslaget skall tagas till vad som finnes av eget kapital inte bara

hos centralkassan utan också hos jordbrukskassorna. Enligt myndigheternas

mening saknar emellertid utredningsförslaget de tekniska förutsättningarna

för en dylik enhetsberäkning. Bank- och fondinspektionen uttalar härom.

Utredningen torde ha åsyftat att varje centralkassa och de till dem anslutna

jordbrukskassorna såtillvida skall utgöra en ekonomisk enhet att oförmåga

hos någon kreditkassa att fullgöra sina förbindelser skall medföra rätt

för borgenärerna att för täckande av bristen hålla sig till de övriga kassorna;

eljest skulle t. ex. stadgandet i 73 § andra stycket utredningsförslaget

(»kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital ej uppgår till

etc.») sakna förnuftig mening. Ett stadgande rörande solidariskt ansvar

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1956

103

finnes f. n. i 25 § jordbrukskasseförordningen men någon motsvarighet

härtill återfinnes icke i utredningsförslaget. Detta är en brist som måste

repareras.

Sparbanksinspektionen utvecklar ytterligare dessa synpunkter.

Utredningen utgår från att centralkassa med anslutna jordbrukskassor i

placeringshänseende och vid beräkning av de belopp, som skall ingå i eget

kapital, skall betraktas som en enhet. Förutsättningen härför är, ur borgenärernas

synpunkt — och härvid går tanken i första hand till insättarna i

centralkassa — att de anslutna jordbrukskassorna skall vara skyldiga att

så långt tillgångarna räcker svara för centralkassans förbindelser. I och

med att jordbrukskassornas betalningsansvar på grund av medlemskapet i

centralkassan enligt förslaget upphör och då ej heller i detta medtagits den

utdebiteringsrätt, som den senare enligt 24 § jordbrukskasseförordningen

har hos de förra — vilken i och för sig är otillräcklig för ifrågavarande ändamål

-—- saknas således varje grund för den enhetsberäkning, som tillämpas

av utredningen. Härav torde även följa att centralkassa icke må räkna med

sina fordringar på jordbrukskassorna såsom prioriterade i fondtäckningshänseende

allenast därför att de senare innehar däremot svarande prioriterade

lånesäkerheter eller tillgångar utan endast om den förra har säkerheterna

och tillgångarna i sin hand som pant. Inspektionen vill fästa uppmärksamheten

på att jordbrukskassa även kan ha andra förbindelser än

till centralkassan.

Departementschefen. En jordbrukskassa är hänvisad till att arbeta gemensamt

med centralkassan likaväl som centralkassan för sin verksamhet är

beroende av de anslutna jordbrukskassornas medverkan. Den nödvändiga

samverkan och det inbördes beroendet centralkassa och jordbrukskassor

emellan gör det naturligt att i viss utsträckning räkna med dem som en

ekonomisk enhet. Det är sålunda tvivelsutan rimligt och naturligt att centralkassa

får räkna sig till godo anslutna jordbrukskassors eget kapital vid

bestämmandet av sin inlåningsrätt. Därav följer emellertid också, såsom ett

par remissinstanser uttalat, att centralkassa och anslutna jordbrukskassor

måste uppträda såsom en enhet gentemot centralkassans insättare och övriga

borgenärer också på det sättet att jordbrukskassorna med sina tillgångar

deltager i ansvaret för centralkassans förbindelser. Denna ansvarighet

synes böra fastslås i lag. Jag har därför i departementsförslaget låtit upptaga

förevarande allmänna bestämmelse att jordbrukskassa skall vara ansvarig

för centralkassas förbindelser. Regler om utkrävandet av ansvarigheten

och fördelningen därav mellan jordbrukskassorna inbördes meddelas

i 21 § departementsförslaget.

12 §.

Detta lagrum innehåller regler om medlemskap i jordbrukskassa. Reglerna

avviker i åtskilliga hänseenden från de nu gällande, vilka återfinnes i

52 § jordbrukskasseförordningen.

Gällande lagstiftning. 52 § jordbrukskasseförordningen reglerar uttömmande

frågan om vilka som kan bli medlemmar i jordbrukskassa. Enligt be
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

stämmelserna i lagrummet fordras för medlemskap att inträdessökande

skall vara 1) i Sverige bosatt svensk medborgare eller 2) svenskt aktiebolag

med ändamål att idka jordbruk eller 3) svensk sambruksförening eller 4)

svensk ekonomisk förening eller svenskt handelsbolag med ändamål att

driva andelsladugård. Utom i fråga om ledamöter och suppleanter i jordbrukskassans

styrelse samt verkställande direktören i centralkassan, vilka

äger bli medlemmar endast på grund av sin ställning, fordras därutöver att

inträdessökande inom kassans verksamhetsområde skall äga eller bruka

jordbruksfastighet eller driva andelsladugård. Innehav av fastighet eller drivande

av andelsladugård är, enligt 58 § första stycket jordbrukskasseförordningen,

villkor för att få lån i jordbrukskassa. Lånerätten är jämlikt 59 §,

utom i vissa undantagsfall, maximerad i förhållande till fastighetens värde.

Med jordbruksfastighet jämställes i 52 § jordbrukskasseförordningen »sådan

fastighet, vars ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönsskötsel,

fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet som självständig näring,

så ock sådan som annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller

brukas av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning

av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet».

Beträffande rätten till medlemskap i jordbrukskassa gäller enligt jordbrukskasseförordningen

ytterligare att medlemskap icke får erhållas i mer

än en jordbrukskassa för en och samma brukningsdel.

Utredningen. Bestämmelserna om medlemskap i 12 § utredningens lagförslag

är av annan natur än motsvarande bestämmelser i jordbrukskasseförordningen.

De är avsedda att angiva vissa normer som skall upprätthållas

vid medlemsantagningen. Detaljregleringen överlämnas åt kasserörelsen

själv. Överinseendet över medlemsantagningen och utfärdandet av erforderliga

detalj föreskrifter förutsättes riksorganisationen komma att handhava.

12 § innehåller i första stycket en uppräkning av vissa grupper, som

skall bilda jordbrukskassans ordinarie rekryteringsbas. Dit hör till en början

två kategorier, vilka båda karakteriseras av att de som ingår däri innehar

fastighet. Det gäller för det första dem som äger eller brukar jordbruksfastighet

inom kassans verksamhetsområde. Dessa kan enbart på grund av

fastighetsinnehavet bli medlemmar. För det andra gäller det dem som äger

eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan fastighet än

jordbruksfastighet. I deras fall krävs emellertid såsom kvalifikationsgrund

för medlemskap, förutom fastighetsinnehavet, att de idkar jordbruk, därtill

hörande binäring eller fiske eller ock att de med arbete eller tjänster biträder

utövare av sådan näring i dennes verksamhet. Till jordbruk hänför utredningen

enligt vad som uttalas i betänkandet också skogsbruk. Såsom binäring

till jordbruket bör trädgårdsskötsel, hönsskötsel, biodling o. s. v. vara

att räkna.

Vidare skall enligt förevarande lagrum jordbruksorganisationer kunna bli

medlemmar. Med jordbruksorganisation förstås enligt jordbrukskasseutredningens

lagförslag bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

huvudsaklig uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket,

binäring därtill eller fisket eller för utövare av sådana näringar gemensamma

intressen. Med förening avses därvid icke blott ekonomiska föreningar

inom jordbrukets föreningsrörelse utan även ideella föreningar med ändamål

som kan inordnas under de i beskrivningen angivna. Under begreppet

jordbruksorganisation torde även falla sådana sammanslutningar som vägsamfälligheter,

diknings- och andra torrläggningsföretag samt vatten- och

avloppsföretag o. s. v. Anmärkas må att vissa bolag redan enligt gällande bestämmelser

i 3 § jordbrukskasseförordningen är jämställda med jordbruksekonomiska

föreningar.

Slutligen skall kommuner kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Kommun

kan bli medlem endast i jordbrukskassa inom vars verksamhetsområde

dess förvaltningscentrum är beläget.

12 § andra stycket i utredningens förslag innehåller en dispensregel. Genom

denna öppnas möjlighet för kassorna att efter särskild prövning såsom

medlemmar antaga andra än sådana som tillhör de i första stycket uppräknade

grupperna. Det förutsattes dock, att man ej går utanför den krets, som

har naturlig anknytning till kasserörelsen. Detta har i lagtexten uttryckts

så, att hinder mot vederbörandes antagande till medlem skall ha befunnits ej

föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål enligt lag

eller andra för kassan gällande föreskrifter.

I 12 § tredje stycket stadgas, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation

skall äga meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap

i jordbrukskassa och att prövning enligt andra stycket skall verkställas

i den ordning riksorganisationen bestämmer.

I sin motivering till stadgandena rörande medlemskap i jordbrukskassa

förklarar utredningen inledningsvis, att 12 § första stycket avfattats så, att

kasserörelsen ej skall vara ovillkorligen bunden att såsom medlemmar godtaga

alla, som kan inordnas under de däri angivna kategorierna. Lagrummet

skapar ej någon rätt för de däri angivna att vinna medlemskap. I sista

hand skall 11 § lagen om ekonomiska föreningar reglera frågan om medlemskap.

Detta innebär, anför utredningen, att principen att ekonomisk förening

skall vara öppen, gäller för jordbrukskassa med de inskränkningar

som är påkallade med hänsyn till arten av dess verksamhet. Utredningen

påpekar, att detta måste beaktas när nya stadgar för jordbrukskassorna

skall utarbetas.

Beträffande de överväganden i övrigt som föranlett utformningen av 12 S

lagförslaget återger utredningen till att börja med vissa inom utredningen

framförda kritiska synpunkter på de gällande bestämmelserna. Det påpekas,

att den nuvarande ordningen hindrar kasserörelsen att såsom medlemmar

vinna personer och organisationer med en naturlig anknytning dit. Vidare

framhålles, att reglerna om medlemskap bör avpassas efter den strukturförändring

som jordbruket genomgått. Härutinnan anföres i betänkandet.

inom utredningen har förekommit diskussioner, i vilka framhållits all den

nuvarande ordningen erbjuder svårigheter i tillämpningen och att den i onö
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Knngl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

dan hindrar kasserörelsen att som medlemmar vinna personer och organisationer

med en naturlig anknytning dit. Såsom exempel på reglernas sistnämnda

verkan har bl. a. nämnts, att dödsbo efter medlem ej torde kunna

v^ni?.a *nträde i jordbrukskassa, att medlemmars barn ej kan få anslutning

så länge de ej äger del i eller brukar fastighet, att medlemmar, som på äldre

dagar överlåter fastigheten till sina barn och kanske bosätter sig i en byggnad

på en avstyckad del av fastigheten, formellt sett ej torde få kvarstå som

medlemmar med lånerätt, att kommuner, vägsamfälligheter och andra liknande

samfälligheter ej kan bli medlemmar, att personer med anställning

såsom arbetare eller tjänstemän inom jordbrukets egna organisationer ei är

berättigade att bli med o. s. v. J

Den asikten har hävdats, att kasserörelsen — i likhet med motsvarande

rörelser i vissa främmande länder — själv borde få bestämma, vilka som

skall kunna vinna medlemskap, utan att vara bunden av föreskrifter därom

i författning. Det har påpekats att begreppen jordbruk, jordbruksbefolkning

och jordbruksdrift numera har en annan innebörd än tidigare, beroende på

att förädlingen av de i jordbruket producerade råvarorna inte längre sker

på gårdarna — annat än i undantagsfall — utan övergått till mejerier och

andra liknande företag, vilka fungerar som hjälpindustrier åt jordbruket.

Dessa företag drivs av jordbrukarnas egna kooperativa organisationer och

tör jordbrukarnas räkning. Att själva organisationerna hör jordbruket till

har för kasserörelsens del redan tidigare godtagits. De s. k. jordbruksekonomiska

föreningarna, eller jordbruksorganisationerna, som utredningen benämner

dem, kan ju bli medlemmar i centralkasseledet inom rörelsen.

Det har emellertid inom utredningen ifrågasatts om icke kasserörelsen borde

kunna fritt anpassa sig efter den strukturförändring, som inträtt, genom att,

i den man sa med hänsyn till skilda förhållanden finnes lämpligt och naturligt,

sasom medlemmar också rekrytera t. ex. anställda vid mejerier, slakterier

o. s. v. samt andra personer, vilka arbetar inom jordbruket i’ detta

begrepps nya och vidgade bemärkelse.

Den lösning utredningen enat sig om innebär, att kasserörelsen framdeles

ej skall bindas vid uttömmande författningsföreskrifter rörande medlemskapet

i jordbrukskassa. Rörelsen bör enligt utredningens mening ha

viss frihet att anpassa sin medlemsrekrytering efter inträdande förändringar

av olika slag. Emellertid har utredningen funnit, att vissa grundsatser rörande

frågan om vilka som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassan

bör finnas upptagna i lagen. Det har ansetts vara ett visst stöd för jordbrukskasserörelsen,

att lagen anger den krets, som är naturligt rekryteringsunderlag.

Kassornas egenskap av kooperativa kreditinstitutioner gör att de

inte bör stå öppna för vem som helst. De måste ha möjlighet att sovra bland

de inträdessökande. De får lättare att göra detta om de kan falla tillbaka

på bestämmelser i författning. Därför har lagförslaget utformats så att grunderna

angivits däri medan detaljregleringen lämnats åt rörelsen själv.

\ id avfattandet av de i 12 § lagförslaget upptagna grundsatserna har utledningen,

enligt vad som uttalas i betänkandet, bl. a. vägletts av synpunkten,

att det är ägnat att ge stadga och soliditet åt kasserörelsen, att medlemmarnas

krets är nagot sa när klart avgränsad och att avgränsningen göres även

med hänsyn till kreditvärdighet. Innehav av fastighet, som f. n. är av avgörande

betydelse för att vinna medlemskap, måste därvid enligt utred
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

ningens mening tillmätas stor betydelse. Därför har utredningen stannat

för att behålla fastiglietsinnehavet som en viktig kvalifikationsgrund.

Fastighetsinnehav skall emellertid ej vidare vara villkor för att medlem

överhuvudtaget skall få låna och inte heller skall någon maximering av

lånerätten till visst belopp efter värdet av innehavd fastighet förekomma.

Sådana önskemål som att vuxna barn till jordbrukare, utan att vara fastighetsägare,

skall kunna bli medlemmar och få låna pengar — t. ex. till studier

— skall alltså kunna tillgodoses. Detta skall kunna ske genom dispensregeln

i 12 § andra stycket. Genom den regeln kan rörelsen, också, i den

mån det befinnes lämpligt ur olika synpunkter, öppna tillträde till jordbrukskassa

t. ex. för personer som sysselsättes inom jordbrukets hjälpindustrier

och som f. n. ej kan bli med. Utredningen har förklarat sig sakna

anledning gå närmare in på i vilken utsträckning detta bör ske eller hur

dispensmöjligheten eljest bör användas, men har uttalat den åsikten, att

ekonomiska föreningar och handelsbolag med ändamål att driva andelsladugård

bör kunna bli medlemmar enligt andra stycket. Utredningen säger

sig ej ha avsett, att denna speciella typ av sammanslutningar, som kan

bli medlemmar enligt gällande bestämmelser, skall utestängas från medlemskap

i framtiden.

Utredningen har vidare ansett, att utländsk medborgare bör ha samma

möjlighet som svensk att bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han

innehar de kvalifikationer, som eljest fordras. Lagtexten har avfattats med

hänsyn därtill. — Utredningen påpekar att med den föreslagna lydelsen av

12 § dödsbo och annan juridisk person, som innehar jordbruksfastighet,

hör till dem som utan särskild prövning skall kunna bli medlemmar.

Jordbruksorganisationer har i utredningsförslaget medtagits inom den

krets, som normalt skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa, främst

därför att det synts naturligt, att lokala sådana föreningar skall tillhöra

kasserörelsens lokala organisationer. Meningen är emellertid att jordbruksorganisationerna

skall fördelas mellan jordbrukskassa och centralkassa.

Ordningen för denna fördelning skall det enligt utredningen ankomma på

riksorganisationen att fastställa i föreskrifter och anvisningar. Utredningen

har blott gjort den allmänna reflexionen att det synes rimligt, att t. ex. jordbruksorganisationer

med större verksamhetsområden eller med större anspråk

på krediter och service än jordbrukskassa kan tillgodose i regel ej

upptas i jordbrukskassa utan i centralkassa.

Att jordbrukskassa skall kunna få kommun som medlem är ett önskemål

som enligt vad utredningen uttalar i betänkandet tidigare framförts i

många sammanhang. Ej sällan anlitar kommunerna, genom jordbrukskassa

eller direkt, centralkassa för att förvalta kommunmedel. Däremot har kommunerna

ej genom något av kasserörelsens organ kunnat få bankmässig

service i form av kredit vid förefallande behov.

Vad beträffar de i 12 § tredje stycket angivna funktioner, vilka skall

tillkomma jordbrukskasserörelsens riksorganisation, uttalar utredningen,

att den tänkt sig, alt riksorganisationens föreskrifter skall komma att inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1°8 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

hålla t. ex. besked om uttolkningen av uppräkningen i 12 § första stycket

beträffande vissa gränsfall o. d„ anvisningar bur det skall förfaras när

det råder tvekan om i vilken jordbrukskassa eller, i fråga om jordbruksorganisation,

i vilken centralkassa eller jordbrukskassa inträdessökande

skall beviljas medlemskap o. s. v. — det skall alltså ankomma på riksorganisationen

att i lämplig form upprätthålla principen att medlemskap

i regel ej bör komma i fråga i mer än en kassa. Riksorganisationen

bör vidare utfärda anvisningar om hur dispensregeln i 12 § andra stycket

skall tillämpas och för vilka kategorier den bör gälla. Vad beträffar dispensprövningen

kan riksorganisationen lämna åt jordbrukskassorna att

själva företa den efter riksorganisationens anvisningar eller lägga prövningen

på centralkassan eller förbehålla sig själv prövningen eller fördela

befogenheterna mellan de tre leden, allt efter omständigheterna.

Yttrandena. Reglerna om medlemskap hör till de delar av utredningsförslaget,

som i särskilt hög grad ägnats uppmärksamhet vid remissbehandlingen.

Remissinstansernas bedömning av förslaget påverkas i hög grad avvad

vederbörande remissinstans har för åsikt om förslagets principer i fråga

om kasserörelsens ändamål och allmänna inriktning samt om dess rätt att

själv i största möjliga utsträckning bestämma över sina angelägenheter.

En särskild kritisk inställning intar sålunda Svenska bankföreningen samt

Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Råda dessa remissinstanser

har uttalat uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen icke vidare

bör bedrivas i föreningsform utan enligt lagen om bankrörelse. I motiveringen

till delta ståndpunktstagande ingår bl. a. att man genom det föreslagna

stadgandet i 12 § lagen om jordbrukskasserörelsen avlägsnat sig så

långt från det kooperativa föreningsbegreppet, att detta blivit helt formellt.

Även remissinstanser med positiv inställning till utredningsförslaget såsom

sådant har förordat en klarare och snävare avgränsning av möjligheterna

till medlemskap i jordbrukskassa än vad som upptagits i utredningsförslaget.

Svenska sparbanksföreningen menar, att kasscrörelsen med de

föreslagna reglerna om medlemskap riskerar alt förlora sin egenskap avjordbruksorganisation.

Föreningen anför.

Lagförslagets bestämmelser angående medlemskap i jordbrukskassa (12 §)

torde få anses gå rätt mycket utanför den krets av personer, som kan anses

tillhöra jordbruksbefolkningen även i mycket vidsträckt mening. När

exempel förutsätter, att tjänstemän och arbetare i industrier, som

förädlar jordbruksprodukter, kan beviljas medlemskap i kassorna, bör

detta ses mot bakgrunden av att sådana industrier är i övervägande grad

belägna i städer och tätorter och att de anställda själva knappast torde

räkna sig till jordbruksbefolkningen, även om de för att få krediter skulle

kunna vara intresserade av att erhålla medlemskap. Lagförslaget öppnar

icke bara möjlighet för de särskilt angivna grupperna av yrkesutövare, företag

och kommuner att erhålla medlemskap utan lämnar över huvud taget

mycket vida möjligheter för medlemsrekryteringen.

Om kasserörelsen önskar vidga sin medlemsrekrytering på föreslaget sätt,

synes man med fog kunna ifrågasätta realiteten i tanken att kasserörelsen

skall vara en speciell jordbruksorganisation.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

109

Sparbanksinspektionen anser, att frågan om medlemskap liksom f. n.

bör regleras i författning genom bestämmelser av i stort sett samma innebörd

som nu. Inspektionen framhåller, att gränserna för medlemskap i

jordbrukskassa betydligt utvidgats i förhållande till vad nu gäller. När utredningen

därjämte föreslagit dels slopande av den grundläggande ändamålsbestämmelsen

att kasserörelsen skall tillgodose jordbrukets kreditbehov

dels en väsentlig utvidgning av rätten att driva vanlig bankrörelse så

aktualiseras enligt inspektionens mening frågan huruvida tillräcklig anledning

finnes att undantaga jordbrukets kreditkassor från de bestämmelser

i banklagen, som avser själva rörelsen. Ett undantagande liksom hittills

torde enligt inspektionens mening i första hand böra grundas på att jordbrukskasserörelsen

bestämmes ha till uttryckligt ändamål att tillgodose

jordbrukets kreditbehov och att medlemskapet i stort sett begränsas på sätt

nu gäller. Sparbanksinspektionen förklarar sig dock ej vilja göra erinran

mot att även andra än fastighetsägare bland dem som har sin utkomst av

jordbruk eller dess binäringar skall kunna antagas till medlemmar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, i likhet med sparbanksinspektionen,

att avsaknaden av en allmän ändamålsbestämmelse för kasserörelsen

medför att det blir tveksamt om 12 § kommer att utgöra något hinder

för att man vid antagandet av medlemmar i jordbrukskassa går utanför

den krets som har naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen. Länsstyrelsen

föreslår därför, såsom tidigare anmälts, att lagstiftningen skall

kompletteras med en bestämmelse att kreditkassorna skall ha till uppgift

att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Kravet på klarare avgränsning framföres vidare av länsstyrelsen i Kristianstads

län, som särskilt varnar för dispensregeln och den däri upptagna

bestämmelsen att medlemskap kan erhållas, såvida »hinder däremot funnits

ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål». Länsstyrelsen

framhåller, att den generella dispensregeln under alla förhållanden

förutsätter en restriktiv tillämpning. Utan en sådan tillämpning kan

jordbrukskasserörelsens målsättning äventyras till förfång för de allmänna

kreditinstitutens verksamhet och utveckling. Fullmäktige i riksgäldskontoret

och Riksförbundet Landsbygdens folk understryker båda, att jordbrukskasserörelsen

icke får förlora sin karaktär av kooperativ kreditinstitulion

för jordbruket. Fullmäktige ifrågasätter, om måhända med hänsyn

därtill en starkare avgränsning av medlemskapet än i förslaget skulle vara

på sin plats.

Fullmäktige i riksbanken har en mera positiv inställning till utredningsförslaget.

Fullmäktige anser att i och med att fullmäktige godtagit, att kasserörelsen

skall beredas möjlighet driva sin verksamhet i friare former än

hittills och i konkurrens med andra kreditinrättningar, så finnes icke heller

anledning till invändningar mot utredningens förslag i vad avser medlemskap.

Bank- och fondinspektionen har, efter en närmare analys av utredningsförslaget,

med vissa reservationer godtagit detta. Ämbetsverket anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Av central betydelse för kasserörelsens organisation är — såsom utredningen

säger på s. 45 — frågan om medlemskapet. De i betänkandet framlagda

förslagen i detta ämne innefattar flera betydelsefulla nyheter: kretsen

av fysiska personer som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa (och

därmed erhålla kredit) vidgas sålunda till att gälla även dem som ha anknytning

till jordbrukets hjälpindustrier, kravet på fastighetsinnehav slopas,

juridiska personers möjlighet att ansluta sig till kasserörelsen har utsträckts

i flera hänseenden.

De resonemang som bär upp förslaget synes i allt väsentligt befogade

och slutsatserna borde väl därför i motsvarande omfattning godtagas. Inspektionen

anser sig också kunna tillstyrka att förslaget upphöjes till lag,

men inspektionen vill, med anknytning till utredningens eget uttalande därom

att möjlighet att erhålla medlemskap icke är liktydigt med rätt till sådant,

tillägga följande.

Jordbrukskassorna är av mycket skiftande storlek (jämför betänkandet

s. 90) och det ligger i sakens natur att kvalifikationerna lios dessa kassors

ledning är ojämna. Kreditprövningsspörsmål som utan svårighet kan lösas

av de större, mera mångsidigt erfarna och personellt välutrustade kassorna

innefattar för mindre kassor med ringa erfarenhet svårlösliga problem. En

omständighet som vidare synes böra beaktas i detta sammanhang är den

kooperativa strukturen hos kassorna som innebär att föreningsstämman,

det i sista hand bestämmande organet, domineras av kredittagarna själva,

vilka obligatoriskt måste vara medlemmar; ansökan om medlemskap i en

jordbrukskassa motiveras ju i det alldeles övervägande antalet fall av att

inträdessökanden önskar erhålla kredit hos kassan. Om, såsom avsett är,

den personliga ansvarigheten skall avlyftas från kassemedlemmarna, försvagas

vidare dessas intresse att från början sovra medlemsklientelet och

detta förhållande kan innebära risk för att kreditprövningen blir mindre

omsorgsfull än tidigare. Sagda omständighet är så mycket mera betydelsetull

som medlemsvärvningen och därmed lcreditgivningen skall kunna avse

andra personkategorier än tidigare.

Med det anförda vill inspektionen icke rubba sin ståndpunkt till utredningens

förslag rörande medlemskap i kreditkassorna, men ämbetsverket

önskar understryka vikten av att de båda övre leden i kasserörelsen utnyttjar

sina legala befogenheter att leda och övervaka jordbrukskassornas verksamhet

i syfte att eliminera de ekonomiska risker som kan åtfölja ifrågavarande

lagändring. —

Svenska jordbrukskreditkassan accepterar utredningens förslag, ehuru

jordbrukskreditkassan anser att kasserörelsen kunde fått än större frihet att

själv bestämma vilka som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa.

Jordbrukskreditkassan anför.

De i lagförslaget ingående bestämmelserna beträffande antagande av enskilda

medlemmar i jordbrukskassa är jämförelsevis komplicerade. Jordbrukskreditkassan

skulle gärna sett att reglerna gjorts enklare, helst så att

det i huvudsak överlåtits åt kasserörelsen själv att fastställa villkoren för

medlemskap. För motsvarande organisationer i främmande länder är detta

regel. Jordbrukskreditkassan kan emellertid acceptera utredningens förslag

i ämnet, samtidigt som kassan bestämt motsätter sig varje inskränkande

ändring däri.

Vissa detaljfrågor har särskilt berörts i remissyttrandena. Frågan om

kommuns möjlighet att bli medlem i jordbrukskassa har så
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

111

lunda tagits upp av flera remissinstanser. Fem remissinstanser -— fullmäktige

i riksgäldskontoret, statskontoret, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen

— avstyrker eller ifrågasätter lämpligheten av förslaget, att kommun

skall kunna bli medlem. Dessa remissinstanser anser nämligen att kommunerna

ej har någon naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen av

sådant slag att de bör kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Statskontoret

har i sitt yttrande anfört följande.

Beträffande medlemskapet i jordbrukskasserörelsen innebär utredningens

förslag bl. a. den utvidgningen, att kommun skall kunna anslutas till jordbrukskassa.

Något skäl för denna utvidgning har icke anförts. Enligt statskontorets

mening gör sig starka betänkligheter gällande mot att kommunernas

ekonomiska transaktioner i högre grad än hittills dras in i kasserörelsen.

Det kan med fog ifrågasättas, om de expansionssträvanden, som må

ligga bakom detta förslag, kan vara till gagn för rörelsen. Kommunernas

verksamhet torde göra deras penningtransaktioner i hög grad rörliga och

deras kreditbehov blir ofta av betydande storleksordning. Bärande skäl måste

därför enligt statskontorets mening förebringas, innan förslaget i denna

del vinner tillmötesgående.

Å andra sidan har detta förslag uttryckligen tillstyrkts av Svenska jordbrukskreditkassan

och Svenska landskommunernas förbund samt av Riksförbundet

Landsbggdens folk. Riksförbundet — som varnat för att alltför

mycket vidga kretsen av dem som kan bli medlemmar i jordbrukskassa —

finner kommun falla inom den krets som kan godtagas såsom medlemmar

i jordbrukskasserörelsen utan att dennas karaktär av jordbruksorganisation

förändras. Svenska landskommunernas förbund anför beträffande

sin synpunkt på frågan om kommuns medlemskap i jordbrukskassa följande.

Enligt förbundets uppfattning har det ur kommunal synpunkt framstått

som otillfredsställande att jordbrukskassorna, vilka ej sällan omhänderhar

kommunala medel till förvaltning, varit förhindrade att vid förefallande behov

lämna kredit åt kommunerna. Den av utredningen i detta avseende föreslagna

ändringen, varigenom kommunerna kan bli medlemmar i kassorna

och som sådana berättigade att uppträda som låntagare, finner förbundet

därför vara ett tillgodoseende av ett önskemål från de kommuner, som har

medel placerade i jordbrukskasserörelsen. För att kommunernas lånemöjligheter

skall få någon praktisk betydelse vill dock förbundet i detta sammanhang

understryka nödvändigheten av att kommunernas lånerätt icke begränsas

till det rent jordbruksmässiga behovet utan utsträckes till att avse

samtliga förekommande kommunala kreditbehov.

Svenska jordbrukskreditkassan hälsar med tillfredsställelse det i förslaget

införda begreppet jordbruksorganisation såsom ersättning

för »jordbruksekonomisk förening». Jordbrukskreditkassan gillar likaledes

förslaget att mindre sådan organisation skall kunna bli medlem i

jordbrukskassa. Bank- och fondinspektionen yttrar på tal om begreppet

jordbruksorganisation att beträffande aktiebolag begränsningen i nuvarande

lagstiftning till bolag »av kooperativ karaktär» (men däremot cj av lokal

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

karaktär) bör bibehållas för att förhindra att andra än jordbrukarna reellt

närstående organisationer skall kunna förvärva medlems- och lånerätt i kreditkassorna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tillfredsställande, att genom

dispensregeln möjlighet öppnats att i vissa fall såsom medlemmar i

jordbrukskassa antaga personer, som äger eller brukar fastighet inom annan

kassas område.

Överståthållarämbetet slutligen har ifrågasatt att anknytning till

11 § lagen o in ekonomiska föreningar skall utmärkas genom

att en hänvisning dit upptages i 12 § jordbrukskasselagstiftningen. överståthållarämbetet

anför härom.

I 11 § föreningslagen föreskrives att ekonomisk förening icke må vägra

någon inträde som medlem, såframt ej med hänsyn till arten eller omfattningen

av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak,

särskilda skäl därtill är. Stadgandet som fastslår, att de ekonomiska föreningarna

i princip skall vara öppna sammanslutningar, innefattar en betydelsefull

nyhet i föreningslagstiftningen. Enligt vad som uttryckligen framhållits

av utredningen skall denna princip gälla även för jordbrukskasserörelsen

med de inskränkningar som är påkallade med hänsyn till arten av

dess verksamhet. Emellertid har i förslagets 12 och 22 §§ intagits bestämmelser,

som sedda enbart för sig skulle kunna giva anledning till en motsatt

uppfattning. Sålunda sägs i 12 § första stycket att däri angivna kategorier,

vilkas medlemskap icke förutsätter särskild prövning, »må» antagas till

medlemmar i jordbrukskassa. Jordbrukskasseutredningen har härom anmärkt,

att 12 § första stycket avfattats så, att kasserörelsen icke skall vara

ovillkorligen bunden att såsom medlemmar godtaga alla, som kan inordnas

under de däri angivna kategorierna. I 12 § sista stycket har intagits bestämmelser

om att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall äga meddela

närmare föreskrifter angående villkoren för beviljande av medlemskap

i jordbrukskassa respektive centralkassa. Jordbrukskasseutredningen har

härom framhållit, att riksorganisationen skall ha överinseende över medlemsantagningen

och att detta i praktiken kan beräknas innebära, att riksorganisationen

kommer att uppställa vissa villkor för medlemskapet. Mot

bakgrunden av det nu anförda skulle det kunna ifrågasättas huruvida icke

i 12 § sista stycket och 22 § andra stycket uttryckligen bör angivas, att där

åsyftade föreskrifter skall utfärdas med beaktande av bestämmelserna i

11 § föreningslagen.

Departementschefen. De regler som gäller för medlemskap i jordbrukskassa

utmärkes särskilt av att de strikt angiver, vilka som kan vinna medlemskap.

Därjämte är det betecknande för dessa regler, att det viktigaste

villkoret för att en inträdessökande skall kunna antagas såsom medlem är

att han äger eller brukar fastighet. Innehavet av fastighet är sedermera också

förutsättning för att den som antages till medlem skall kunna få lån.

Utredningens bestämmelser är smidigare. Lagen om jordbrukskasserörelsen

skall enligt utredningsförslaget bara angiva en ram för regleringen

av frågorna om medlemskap i jordbrukskassa. Detaljregleringen skall ankomma

på kasserörelsen själv. Vad angår villkoren för medlemskap skall

innehavet av fastighet alltjämt vara en viktig, ehuru icke avgörande kvali
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

fikationsgrund. Innehav av fastighet är i utredningsförslaget ej heller förutsättning

för att medlem skall äga rätt att få krediter. Nyheter är hl. a.

att jordbruksorganisation samt kommun skall kunna bli medlem i jordbrukskassa.

Jordbruksorganisation (jordbruksekonomisk förening enligt

gällande författning) kan f. n. bli medlem endast i centralkassa. Kommun

kan överhuvudtaget icke anslutas till jordbrukskasserörelsen såsom medlem.

Själva det nya systemet för reglering av frågan o in medlemskap

har vid remissbehandlingen i allmänhet i princip godtagits, om

än ibland med vissa reservationer. På några håll har dock yppats tvekan,

huruvida icke fara föreligger att kasserörelsen med de föreslagna reglerna

skall förlora sin egenskap av jordbruksorganisation. Såsom skäl för dessa

farhågor har särskilt anförts, att dispensregeln i paragrafens andra stycke

är alltför vag. Den riktpunkt som skall gälla för dispensprövningen har i

lagförslaget angivits så, att dispens skall kunna meddelas om hinder mot

medlemskap ej anses föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Någon

allmän bestämmelse vari jordbrukskassornas ändamål fixeras och vartill

den nyss angivna regeln kunde anknyta finnes emellertid icke i utredningsförslaget.

Och bestämmelsen i 7 § (6 § departementsförslaget) att jordbrukskassa

skall ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas intressen

genom att bereda kredit åt dem är ej sådan att den kan ge erforderlig

stadga åt dispensregeln.

I departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag anförde vid min

redogörelse för 1 §, upptagits en allmän bestämmelse, enligt vilken jordbrukskasserörelsen

skall ha till huvudsakligt ändamål att tillgodose jordbrukets

kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Därmed torde dispensregeln

i nu förevarande paragraf ha vunnit sådan stadga, att den nyss återgivna

anmärkningen kan anses ha förlorat sin udd. Enligt min mening blir

det av utredningen förordade systemet för reglering av medlemskap i jordbrukskassa

efter tillkomsten av ändamålsbestämmelsen i 1 § väl ägnat att

i princip läggas till grund för lagstiftning.

Vad angår detaljerna i utredningsförslaget är det naturligt

att bland de särskilt angivna kategorier, som skall kunna

antagas till medlemmar i jordbrukskassa, upptagits ägare och

brukare av fastighet inom kassans verksamhetsområde. Förslaget

har i denna del ej föranlett erinringar. Jag torde beträffande utformningen

av bestämmelserna därom endast få erinra, att uttrycket »bruka» fastighet

får anses innebära krav på någon form av aktivt utnyttjande; blotta boendet

i en förhyrd lägenhet lärer icke vara att hänföra till »brukande» av fastighet.

— Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att utländsk

medborgare skall kunna bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han

innehar de kvalifikationer som eljest erfordras.

Begreppet jordbruksorganisation har i förslaget bestämts på

ett sätt som föranlett erinran blott från en remissistans. Denna anser, att

8 liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 122

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

aktiebolag för att kunna vinna anslutning till jordbrukskassa såsom jordbruksorganisation

bör vara av »kooperativ» karaktär. Denna uppfattning

får anses ha fog för sig. Enligt min mening torde den emellertid i stort sett

vara tillgodosedd redan med utredningsförslagets avfattning av lagtexten

i denna del. Beträffande frågan om vilka jordbruksorganisationer som bör

kunna anslutas till jordbrukskassa, finner jag skäl att till utredningens

reflexioner foga en erinran om att det enligt min mening är önskvärt, att

endast jordbruksorganisationer vilkas kreditbehov kan tillgodoses av jordbrukskassa

anslutes dit. Uppdelning av krediter mellan jordbrukskassa och

centralkassa bör nämligen enligt min mening i görligaste mån undvikas.

Jag återkommer härtill vid 22 och 24 §§. — Lagen innehåller icke någon

föreskrift om den lokala anknytning till jordbrukskassa som skall erfordras

för att jordbruksorganisation skall kunna bli medlem. Jag har ansett att

den reglering därav som kan visa sig erforderlig lämpligen bör ankomma

på jordbrukskasserörelsen själv. Jag återkommer till denna fråga i min

redogörelse för vad utredningen i 22 § föreslagit rörande medlemskap i

cenlralkassa.

Skiljaktiga meningar föreligger om lämpligheten av att föra kommun

till de kategorier som i första hand skall kunna bli medlemmar. För min

del instämmer jag i jordbrukskasseutredningens förslag härom. Förslaget

har f. ö. vid remissbehandlingen uttryckligen gillats av Svenska landskommunernas

förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska jordbrukskreditkassan.

Kommuner, främst då landskommuner där jordbruksbefolkningen

utgör flertalet, är efter mitt bedömande samfälligheter av sådant

slag, att de bör kunna anslutas till jordbrukskasserörelsen. Kommun

har tidigare haft möjlighet bli medlem i jordbrukskassa, men denna möjlighet

togs bort genom en författningsändring år 1930. Motiveringen därtill

var att jordbrukskassornas inlåningsrätt genom en samtidig ändring

skulle bortfalla. När kommun ej vidare skulle kunna sätta in pengar i jordbrukskassa

ansågs det icke finnas tillräckliga skäl att bibehålla kommunernas

möjlighet att vinna medlemskap (SOU 1930: 2 s. 43; prop. 268/1930

s. 94). Emellertid är läget numera att många kommuner utan att vara

medlemmar anlitar jordbrukskassor, i dessas egenskap av ombud för centralkassa,

för insättningar. Ofta rör det sig om insättningar till betydande

belopp. Det skäl mot kommuns medlemskap som föranledde 1930 års författningsändring

har således visat sig icke föreligga i praktiken. Den omständigheten

att kommuner anlitar jordbrukskassor i den utsträckning som

sker torde få tolkas som ett tecken på att de anser sig ha en naturlig anknytning

till jordbrukskasserörelsen. Det synes skäligt och praktiskt att

kommuner med denna åsikt ånyo får möjlighet att ansluta sig till jordbrukskassa

och därmed att utnyttja kasserörelsen både för insättningar och

för att erhålla kredit. Det ligger i sakens natur, att endast sådana kommuner

vilkas befolkning till betydande del har anknytning till jordbruket eller

dess binäringar, kommer att önska medlemskap i jordbrukskassa. Ur gränsdragningssvnpunkt

torde anmärkning ej kunna riktas mot att sådana kom
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

muner upptages såsom medlemmar i jordbrukskassa. Jag vill i samband

härmed tillfoga, att jordbrukskassas befattning med kreditgivning till kommuner

— liksom dess kreditgivning till jordbruksorganisationer — blir av

sådant slag att särskild uppmärksamhet från de högre kasseledens sida

torde böra ägnas dels spörsmålet i vad mån beslut om sådan kredit skall

underställas centralkassan för godkännande dels frågan i vad mån dylika

krediter genom jordbrukskassans förmedling bör lämnas av jordbrukets

bank.

Jag har nyss uttalat, att dispensregeln genom införandet av den

allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens ändamål i 1 § fått

större stadga än vad den kan anses ha enligt utredningsförslaget, där en

sådan bestämmelse saknas. Den ram inom vilken medlemmar skall kunna

rekryteras, har genom ändamålsbestämningen kommit att bli klarare och

snävare. Emellertid kan jag trots den skillnad som alltså består mellan utredningsförslaget

och departementsförslaget i stort sett ansluta mig till vad

utredningen anfört rörande dispensregelns tillämpning. Som jag tidigare

nämnt förutsättes i författningar redan nu att jordbrukskassor skall kunna

lämna statligt garanterade lån till studerande m. fl. Dessa måste då också

kunna bli medlemmar. Jag vill emellertid göra det påpekandet att man

inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden efter det den nya lagstiftningen

trätt i kraft, torde böra iakttaga, att medlemsrekryteringen till

kasserörelsen, med de jämkningar som kan anses betingade av skäligt hänsynstagande

till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets utveckling, hålles

inom de hittills tillämpade gränserna.

Vad slutligen angår riksorganisationens överinseende

över medlemsfrågorna vill jag i likhet med utredningen och med beaktande

av vad som anförts i ett par remissyttranden särskilt understryka att riksorganisationen

bör se till att förevarande paragraf kommer att tillämpas

med iakttagande av reglerna i 11 § föreningslagen. Detta betyder, å ena

sidan, att möjlighet till medlemskap enligt 12 § första stycket icke skall

vara liktydigt med rätt därtill, men å andra sidan också, att de villkor som

kvalificerar och som diskvalificerar för medlemskap så långt möjligt skall

fastställas av rörelsen. Jag anser emellertid icke erforderligt att erinran

härom, genom hänvisning till 11 § föreningslagen, upptages i själva lagtexten.

— Tilläggas må att vad jag nyss i frågan om dispensprövning uttalade

om återhållsamhet har tillämpning jämväl på riksorganisationens

befattning med medlemsfrågor enligt 12 § tredje stycket.

Efter dessa överväganden har jag, med allenast vissa formella jämkningar,

upptagit den av utredningen föreslagna 12 § i departementsförslaget

med oförändrat paragrafnummer.

13 §.

Denna paragraf innehåller vissa allmänna bestämmelser om jordbruksk(iss<ts

medelsanskaffning.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Gällande lagstiftning. I jordbrukskasseförordningen upptages bestämmelser

motsvarande stadgandena i 13 § utredningsförslaget, i 57 § andra och

tredje styckena. Där föreskrives, att jordbrukskassa icke må förskaffa sig

kredit på annat sätt äu genom återbelåning hos centralkassan av de lios jordbrukskassan

belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter. Jordbrukskassa

skall dock äga upptaga lån hos centralkassan för att förvärva

egendom till skyddande av fordran eller tillfälligt lån för att reglera förlust.

Vidare stadgas, att jordbrukskassa såsom ombud för centralkassan skall äga

förmedla inlåning för centralkassans räkning i den ordning jordbrukskreditkassans

styrelse bestämmer.

Utredningen. 13 § första stycket föreskriver, att jordbrukskassa ej utan

centralkassans tillstånd äger förskaffa sig kredit för sin utlåning av annan

än centralkassan. Denna ordning överensstämmer med den som f. n. gäller.

Utredningen säger sig med lagförslagets mera kortfattade avfattning

av stadgandet ej ha avsett att göra någon inskränkning i jordbrukskassas

möjligheter att anskaffa medel och har ej heller velat ändra formerna för

medelsanskaffningen. Då det i undantagsfall kan tänkas vara av intresse

för jordbrukskassa att kunna få medel från annat håll än centralkassan, har

bestämmelse införts i utredningsförslaget att detta skall få ske, om centralkassan

ger tillstånd därtill.

I andra stycket fastslås, att jordbrukskassa äger ta befattning med inlåning

från allmänheten allenast såsom förmedlare för centralkassas räkning

och i den ordning riksorganisationen föreskriver. Stadgandet överensstämmer

med det som nu gäller.

Yttrandena. Endast Svenska bankföreningen har särskilt berört förevarande

paragraf i sitt yttrande. Bankföreningen framhåller beträffande paragrafens

andra stycke, att jordbrukskassa såsom ombud för centralkassa enligt

utredningsförslaget inte bara skall kunna förmedla inlåning utan också

utöva annan i förslaget angiven bankmässig verksamhet. I praktiken skulle

därför jordbrukskassekontor komma att driva samma sorts rörelse som avdelningskontor

för en bank. Vid detta förhållande, förklarar bankföreningen,

bör också banklagens principer angående rörelsens bedrivande och inte utredningsförslagets

gälla för jordbrukskasserörelsen.

Departementschefen. Det får anses vara en för kasserörelsen grundläggande

princip att den för jordbrukskassornas verksamhet erforderliga inlåningen

och upplåningen inte skall ankomma på jordbrukskassorna utan på de högre

kasseleden. Ett stadgande härom synes alltså böra ingå i kasselagstiftningen.

Utredningen har också upptagit ett stadgande av sådan innebörd i 13 § första

stycket. Stadgandet är så avfattat, att det begränsar jordbrukskassas rätt att

skaffa sig kredit endast såvitt krediten skall användas för kassans utlåning.

Emellertid torde jordbrukskassa kunna ha behov av kredit även för andra

ändamål. Ett viktigt sådant ändamål, som kan tänkas bli aktuellt för en del

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

jordbrukskassor, är att anskaffa fastighet för jordbrukskassans inrymmancTe.

Med den föreslagna lydelsen av förevarande stadgande skulle det stå

jordbrukskassa fritt att anskaffa medel till fastighetsköpet genom upplåning

från annat håll än centralkassan. Enligt min mening är det emellertid

icke lämpligt att jordbrukskassa utan kontroll skall kunna tillgodose ett

lånebehov av så stor omfattning som detta kan beräknas bli. Även om det

torde kunna påräknas att riksorganisationen eller centralkassan kommer att

begagna sina allmänna befogenheter över jordbrukskassorna för att skaffa

sig överinseende över jordbrukskassornas fastighetsförvärv, finner jag därför

skäl föreligga att göra jordbrukskassas rätt att förskaffa sig kredit från

annat håll än centralkassan beroende av centralkassans tillstånd utan den

av utredningen föreslagna begränsningen. I departementsförslaget har 13 §

första stycket utformats i enlighet härmed.

Vad beträffar Svenska bankföreningens erinran mot paragrafens andra

stycke torde jag här allenast få understryka att jordbrukskassorna redan

nu regelmässigt biträder centralkassan i dess verksamhet. Härtill är jordbrukskassorna

oförhindrade enligt gällande författning. Vidare torde jag

få fästa uppmärksamheten på att jordbrukskasselagstiftningen enligt departementsförslaget

i allt väsentligt bibehållit den hittills gällande gränsdragningen

för kreditkassornas bedrivande av rörelse. Jag har med hänsyn

härtill ej funnit anledning jämka på utredningsförslaget till 13 § andra

stycket och har således upptagit det oförändrat i departementsförslaget.

14 §.

Denna paragraf innehåller dels en allmän regel om jordbrukskassas utlåning,

nämligen att jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar,

dels en regel om begränsning av utlåningen till jordbruksorganisationer

samt till kommuner. För vardera kategorien skall gälla en begränsning

till högst en tiondel av kassans hela utlåning. Den förra regeln motsvarar

14 § första stycket utredningsförslaget. Den senare regeln har, såvitt

gäller jordbruksorganisationer, samband med stadgande i 29 § utredningsförslaget.

Jag torde få kommentera regeln vid behandlingen av 24 § departementsförslaget.

Att jordbrukskassa i sin utlåningsverksamhet ej skall gå utanför kretsen

av sina medlemmar är en hävdvunnen princip, som följer av jordbrukskassans

kooperativa natur och de allmänna grundsatserna för dess verksamhet

och uppbyggnad. I jordbrukskasseförordningen (58 §) är lånerätten ytterligare

inskränkt, nämligen till medlemmar som äger eller brukar fastighet

eller driver andelsladugård. Någon motsvarighet till denna inskränkning

skall ej gälla enligt förevarande lagstiftning. Jag vill emellertid erinra om

att fastighetsinnehav är en viktig kvalifikationsgrund för att vinna medlemskap

i jordbrukskassa.

Andra stycket av 14 § utredningsförslaget har, efter redaktionell omarbetning,

upptagits i avsnittet om rörelsen som 39 §.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

15 §.

I förevarande lagrum har inrymts bestämmelser om skyldighet för jordbrukskassa

att i angivna hänseenden underkasta sig centralkassans och riksorganisationens

kontroll.

Gällande lagstiftning. Jordbrukskasseförordningen innehåller flera stadganden

om skyldighet för jordbrukskassorna att i olika hänseenden ställa

sig till efterrättelse vad centralkassan och jordbrukskreditkassan föreskriver.

En allmän bestämmelse återfinnes i 64 § jordbrukskasseförordningen.

Den föreskriver, att jordbrukskassa i fråga om skötseln av sin rörelse och

sina räkenskaper skall ställa sig Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassans

instruktioner och anvisningar till efterrättelse. Jordbrukskassa

skall vidare enligt samma bestämmelser lämna Svenska jordbrukskreditkassans

och centralkassans styrelse och revisorer alla uppgifter som påkallas.

Den allmänna bestämmelsen i 64 § jordbrukskasseförordningen kompletteras

av särskilda regler, enligt vilka anvisningar kan meddelas — av

Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa eller av Svenska jordbrukskreditkassan

efter centralkassas hörande — om jordbrukskassas räntesättning

enligt 65 § jordbrukskasseförordningen, om kontroll över jordbrukskassas

in- och utbetalningar av medel m. m. enligt 61 § jordbrukskasseförordningen

och om skyldighet för jordbrukskassa att inhämta godkännande

av centralkassa innan vissa krediter beviljas enligt 58 § sjunde stycket jordbrukskasseförordningen.

Utredningen. 15 § utredningsförslaget innehåller en generell bestämmelse

enligt vilken jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner

och anvisningar för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation och centralkassan. Bestämmelsen är avsedd att träda

i stället för både jordbrukskasseförordningens allmänna bestämmelse och

dess speciella bestämmelser. En förutsättning för att riksorganisationen och

centralkassa skall kunna utöva ledning och tillsyn över jordbrukskassa är

att de har tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper och andra handlingar

och att de kan få upplysningar, som de i övrigt begär angående verksamheten.

Lagrummet innehåller därför föreskrift om skyldighet för jordbrukskassa

att tillhandagå behöriga företrädare för riksorganisationen och

centralkassan i dessa hänseenden. Vem som skall anses behörig och hur behörigheten

skall styrkas blir, förklarar utredningen, en organisatorisk angelägenhet,

som får ordnas inom kasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen framhåller, att den hyser uppfattningen att

viss enhetlighet i kasserörelsens verksamhetsutövning är en förutsättning

för att rörelsen skall kunna behålla och utveckla den stadga som nåtts och

att författningsmässiga garantier därför är påkallade. Fördenskull har utredningen

ej satt i fråga annat än att hittillsvarande skyldighet för jordbrukskassa

att ställa sig till efterrättelse topporganisationens och centralkassans

anvisningar och instruktioner i fråga om verksamheten skall bestå.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen har velat utforma lagbestämmelserna så att det vid förefallande

behov skall vara möjligt att utvidga området för de högre ledens ledning

och tillsyn över verksamheten i jordbrukskassa.

Reglerna i 15 § gäller centralkassas och riksorganisationens befogenheter

att ge anvisningar och föreskrifter beträffande jordbrukskassornas verksamhet.

Specialbestämmelser med liknande befogenheter, avseende organisatoriska

spörsmål, har behandlats i 11 § om jordbrukskassas verksamhetsområde

och i 12 § om medlemskap i jordbrukskassa.

Föreskriften i 15 § om jordbrukskassas skyldigheter att ställa sig till

efterrättelse vad riksorganisationen och centralkassan föreskriver i fråga

om verksamheten motsvaras av föreskrifter i avsnitten om dessa, vari de

utrustas med motsvarande befogenheter (utredningsförslaget 17 och 33 §§;

departementsförslaget 17 och 28 §§).

Yttrandena. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot bestämmelserna

i förevarande lagrum.

Departementschefen. Mot lagrummet i den av utredningen föreslagna avfattningen

har ej framställts någon erinran vid remissbehandlingen och ej

heller jag har funnit skäl till anmärkning däremot. Paragrafen har därför

med endast vissa formella jämkningar överförts till departementsförslaget.

Jag torde emellertid få tillfoga, att jag förutsätter att riksorganisationen

och centralkassorna kommer att använda de befogenheter, som skall tillkomma

dem jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf i all den utsträckning.

som erfordras för att åstadkomma att den samlade kasserörelsens

verksamhet kommer att drivas på ett så rationellt och betryggande

sätt som möjligt. Föreskrifterna skall kunna avse såväl sådant som rör

kontorsrutinen som frågor av mera principiell betydelse i fråga om verksamhetens

bedrivande. Av särskild vikt torde vara att uppmärksamhet

ägnas åt frågan i vad mån jordbrukskassa genom instruktion eller anvisningar

skall åläggas inhämta centralkassans godkännande innan krediter

överstigande visst belopp eller av viss beskaffenhet utlämnas.

16 §.

Denna paragraf har med blott en redaktionell jämkning överförts från

utredningsförslaget. Dess första stycke upptager regler om jordhrukskassas

styrelse, andra stycket ger en specialregel om jordbrukskassas firmateckning.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke motsvaras i gällande lagstiftning

av 62 § första stycket jordbrukskasseförordningen, enligt vilket

författningsrum jordbrukskassas styrelse skall bestå av 5 7 ledamöter

jämte lämpligt antal suppleanter.

Utredningen framhåller, att bestämmelserna i förevarande paragraf är

undantag från de allmänna bestämmelserna i föreningslagen om styrelse

och firmateckning.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Till 16 § första stycket har utredningen överfört den redan enligt jordbrukskasseförordningen

gällande regeln att antalet styrelseledamöter skall

vara minst fem och högst sju. Jordbrukskasseförordningens regel att jämte

styrelseledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, har emellertid

ej upptagits i utredningsförslaget. Utredningsförslaget lämnar möjlighet för

jordbrukskasserörelsens riksorganisation att medge tillfällig utökning av

antalet styrelseledamöter till åtta eller nio. Dispensmöjligheten, som är en

nyhet, har utredningen velat införa framför allt för att underlätta sammanslagningar

av jordbrukskassor.

Förutom bestämmelserna i 62 § första stycket jordbrukskasseförordningen

om styrelsesuppleanter har 62 § tredje stycket, som handlar om protokollföring,

slopats såsom obehövligt. Därjämte har 62 § andra stycket jordbrukskasseförordningen

slopats. Enligt detta författningsrum är jordbrukskassa

skyldig vidtaga åtgärder för att entlediga tjänsteman som styrelsen

för centralkassan funnit olämplig. Utredningen har ansett, att centralkassan

har en sådan ställning att dess intressen i avseenden på rekryteringen

av jordbrukskassas personal kan i lämplig utsträckning tillgodoses utan

ett dylikt lagstadgande. F. ö. har utredningen ansett det vanskligt att i utredningsförslaget

upptaga en lagbestämmelse som är avsedd att gripa in i

anställningsförhållanden, d. v. s. ge regler i ett för lagförslaget främmande,

civilrättsligt ämne. Tvekan skulle i många fall kunna tänkas uppkomma

om vilken verkan en sådan bestämmelse hade.

Centralkassorna

Departementsförslaget upptar under avsnittet om centralkassorna IT—

27 §§. Utredningsförslaget omfattade 17—32 §§. Skillnaden sammanhänger

med att 24—28 §§ utredningsförslaget i departementsförslaget överförts till

den del av lagförslaget som sammanförts under rubriken »Allmänna bestämmelser

för kreditkassorna» och där upptagits under avsnittet om rörelsen.

I övrigt har departementsförslaget i denna del följt utredningsförslagets

disposition.

Departementsförslaget har genom överföringen av nämnda bestämmelser

gått ett steg längre än utredningen i fråga om att koncentrera avsnittet om

centralkassorna till att omfatta enbart de för dessa kassors organisation

och verksamhet grundläggande bestämmelserna. Enligt vad som framgår

av betänkandet har utredningen låtit många av stadgandena i jordbrukskasseförordningens

avdelning om centralkassorna, vilken omfattar 20—

48 §§, helt utgå ur utredningsförslaget eller överfört dem till andra avsnitt

däri. Föreskrifterna om insatsskyldighet samt särskilda uttaxeringar och

personlig ansvarighet har, liksom motsvarande bestämmelser om jordbrukskassor,

slopats. Emellertid har i 21 § departementsförslaget upptagits en

bestämmelse om rätt för centralkassa att infordra tillskott från de anslutna

jordbrukskassorna, vilka enligt 11 § departementsförslaget är ansvariga för

centralkassans förbindelser. Stadgandet om centralkassemedlemmarnas röst
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

rätt vid centralkassas föreningssammanträde har utgått på den grund att

det behandlar en fråga, soin enligt utredningens mening bör avgöras inom

kasserörelsen och fixeras i centralkassas stadgar. Bestämmelser om grundfond

bär ej upptagits i utredningsförslaget av den anledningen, att utredningen

förordar att inga nya grundfonder skall ställas till centralkassornas

förfogande och att de som redan finnes skall avvecklas. Jordbrukskasseutredningen

förutsätter, att erforderliga stadganden om grundfondernas avveckling

kan meddelas i administrativ ordning.

Stadgandena om reservfond och vinstutdelning, vissa detaljbestämmelser

om kreditgivningen och annat som angår rörelsen samt om likvidation och

upplösning har i utredningsförslaget ersatts av nya eller omarbetade bestämmelser

under de särskilda avsnitten med bestämmelser i dessa ämnen.

Flera av jordbrukskasseförordningens bestämmelser har sålunda utgått

ur utredningsförslaget. Andra har emellertid tillkommit. Av lagen den 26

juni 1936 med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit

har nämligen 1 och 2 §§ ersatts med bestämmelser i förevarande avsnitt.

17 §.

I denna paragraf angives centralkassornas ändamål.

Lagrummet ersätter gällande lagstiftning i 1 och 2 §§ lagen den 26 juni

1936 med vissa bestämmelser om centralkassa för jordbrukskredit. I 1 §

1936 års lag ges en definition, enligt vilken centralkassa är förening som

utgör sammanslutning för ett eller flera län av ekonomiska föreningar med

huvudsakligt ändamål, att var inom sin ort tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Genom 2 § tilldelas centralkassa laglig befogenhet att från allmänheten

mottaga inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas.

17 § första stycket utredningens förslag stadgar, att centralkassa har till

huvudsaklig uppgift att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom

att bereda kredit åt dem. Ändamålsbestämmelsen har avfattats på

samma sätt som den i 7 § (6 § departementsförslaget) för jordbrukskassorna.

Den syftar till att inordna centralkassorna under det föreningsbegrepp,

som avses i 1 § föreningslagen. Lika litet som i fråga om jordbrukskassorna

skall bestämmelsen vara uttömmande.

17 § andra stycket utredningsförslaget utsäger att centralkassa har den

viktiga uppgiften att driva inlåning från allmänheten.

17 § tredje stycket innehåller föreskrift för centralkassa att meddela instruktioner

och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet

och att öva kontroll och tillsyn över dem. Utredningen anför härom

att centralkassa är centralorganisation för de anslutna jordbrukskassorna

och i den egenskap har såsom en naturlig uppgift att, under riksorganisationen,

utöva samordnande och ledande funktioner över kasseverksamheten

inom sitt område. Utredningen anmärker, att centralkassa givetvis ej bör

utfärda instruktioner eller anvisningar i ämnen, som redan är reglerade av

riksorganisationen, i varje fall ej på sådant sätt att dess instruktioner och

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

anvisningar kommer att strida mot riksorganisationens. En erinran därom

ligger i lagens uttryck att centralkassas åliggande att vara verksam i detta

hänseende blott gäller i den mån det erfordras. Skulle det hända, att riksorganisationen

och centralkassan utfärdade mot varandra stridande anvisningar

eller instruktioner, skall riksorganisationens tillämpas.

Jordbrukskasseutredningen har funnit, att bestämningen i 1936 års lag

att centralkassa utgör sammanslutning för ett eller flera län ej bör ha någon

motsvarighet i utredningsförslaget. Centralkassas område bör enligt utredningens

mening bestämmas fritt efter omständigheterna så att det blir

lämpligt avvägt. I betänkandet anmärkes, att centralkassornas antal f. n.

är elva. Av dessa omfattar två — Malmöhus läns centralkassa och Gotlands

centralkassa — vardera ett län. De övriga nio har områden som är större än

ett län.

Remissyttrandena innehåller icke några erinringar mot förevarande paragraf.

I departements förslaget har förevarande lagrum upptagits med viss formell

jämkning i första stycket. Därjämte har i andra stycket tillagts en

bestämmelse, som innebär att centralkassa skall äga upptaga lån mot förlagsbevis.

Denna viktiga befogenhet för centralkassa är en nyhet. Den

beröres närmare i motiveringen till 33 §'' departementsförslaget.

18—19 §§.

Dessa två paragrafer ger regler för centralkassas auktorisation och uppställer

vissa krav för att centralkassa skall erhålla formell behörighet att

utöva kasseverksamhet. Till 18 § har efter vissa väsentligen formella jämkningar

överförts stadgandena i 18 och 19 §§ utredningsförslaget. 19 § departementsförslaget

överensstämmer i sak helt med 20 § utredningsförslaget.

Gällande lagstiftning. Enligt 20 § jordbrukskasseförordningen skall centralkassa

ha vunnit godkännande av Kungl. Maj:t innan den äger börja sin

verksamhet. Såsom villkor för godkännande stadgas, att till centralkassa

skall vara anslutna minst 15 jordbrukskassor, att kassans stadgar skall innehålla

föreskrift om kassans verksamhetsområde samt att stadgarna skall

uppta bestämmelser av samma innehåll som så gott som alla lagreglerna i

jordbrukskasseförordningens avsnitt om centralkassa. Vidare stadgas i 20 §

jordbrukskasseförordningen, att centralkassa icke kan registreras såsom

ekonomisk förening med mindre stadgarna godkänts av Kungl. Maj:t. Stadgarna

får ej heller ändras utan att Kungl. Maj :t godkänt ändringen.

Utredningen. I betänkandet förklaras inledningsvis, att formerna för centralkassas

auktorisation i utredningsförslaget i någon mån har anpassats

efter motsvarande förfarande för bank. Utredningsförslaget har viss anknytning

också till sparbankslagstiftningen.

Enligt 18 § första stycket utredningsförslaget skall, sedan stadgar antagits

för nybildad centralkassa, stadfästelse på stadgarna sökas hos Kungl.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Muj:t. Termen stadfästelse, vilken enligt utredningsförslaget 8 § skall användas

också i samband med jordbrukskassas auktorisation, har upptagits

efter mönster av banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen.

Enligt 18 § andra stycket skall prövningen av ansökan om stadfästelse på

stadgarna vara av samma slag som länsstyrelsens prövning av jordbrukskassas

stadgar, d. v. s. den skall omfatta både en granskning ur formella

synpunkter, syftande till att konstatera att stadgarna överensstämmer med

lag, och en granskning ur sakliga synpunkter, som alltså skall gå ut på att

undersöka om kassan förefaller att kunna bli ändamålsenlig. Ger prövningen

vid handen, att stadgarna håller måttet både ur legala och sakliga synpunkter

och finnes den tillämnade rörelsen nyttig för det allmänna skall

Kungl. Maj:t enligt utredningsförslaget stadfästa stadgarna och ge kassan

auktorisation genom att godkänna den. Uttrycket »nyttig för det allmänna»

har hämtats från banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen orch torde

enligt utredningens mening bl. a. avse att frågan huruvida det finnes behov

av och utrymme för den tilltänkta kreditinrättningen skall kunna besvaras

jakande.

18 § tredje stycket innehåller föreskrift, att stadfästelse skall begäras

också på ändring i centralkassas stadgar. Emellertid skall Kungl. Maj :t —

om och i den mån det befinnes lämpligt — kunna bemyndiga tillsynsmyndigheten

att i Kungl. Maj :ts ställe stadfästa beslut om stadgeändring. Utredningens

motiv för detta förslag är, att stadgeändringar kan vara av rent formell

karaktär eller avse förhållanden av ringa vikt och att deras avgörande

därför ej obligatoriskt bör ankomma på Kungl. Maj:t. En liknande möjlighet

att delegera har tillagts Kungl. Maj:t i 1955 års banklagstiftning.

19 § utredningsförslaget ger vid handen, att registrering av centralkassa

såsom ekonomisk förening kan komma i fråga först efter det att godkännande

och stadfästelse meddelats. Registrering verkställes av länsstyrelsen.

Enligt 20 § utredningsförslaget blir centralkassa emellertid ej behörig

driva verksamhet enbart genom registreringen utan först då den upptagits

såsom medlem i jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Utövar centralkassa

verksamhet utan att vara ansluten till riksorganisationen, blir de som

deltagit i verksamheten personligen ansvariga för uppkommande förbindelser

enligt 90 § utredningsförslaget. De kan därjämte dömas till ansvar enligt

84 § 3.

Jordbrukskasseförordningens bestämmelse att till centralkassa skall vara

anslutna minst 15 jordbrukskassor, motsvaras av en föreskrift i 2 § utredningsförslaget,

vari dock minsta antalet jordbrukskassor sättes till 10 och

dispensmöjlighet införts.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen har förevarande paragrafer ej föranlett

annan erinran än att länsstyrelsen i Östergötlands län samt länsstyrelsen

i Örebro län, såsom tidigare anmälts, förordat att bestyret med såväl

auktorisationen som registreringen av centralkassa skall överflyttas till tillsynsmyndigheten.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Departementschefen. Av skäl som tidigare anförts anser jag mig f. n. icke

böra förorda att handläggningen av frågorna om kreditkassornas auktorisation

och registrering överflyttas till bank- och fondinspektionen såsom

tillsynsmyndighet. Då i övrigt inga anmärkningar framförts mot de föreslagna

reglerna i 18—20 §§ utredningsförslaget och då jag själv finner

dessa regler lämpliga, har jag upptagit dem i departementsförslaget såsom

18 och 19 §§ efter allenast vissa väsentligen formella jämkningar.

20 §.

Detta lagrum, som motsvarar 21 § utredningsförslaget, handlar om centralkassas

verksamhetsområde.

Gällande lagstiftning. Föreskrifter om centralkassas verksamhetsområde

finnes i 20 g tredje stycket och 21 § jordbrukskasseförordningen samt i 1 g

lagen den 26 juni 1936 om centralkassor för jordbrukskredit. I det först

angivna författningsrummet föreskrives, att centralkassas verksamhetsområde

skall angivas i centralkassans stadgar. I 21 g jordbrukskasseförordningen

ges i första stycket bestämmelser om verksamhetsområdets beskaffenhet.

Däri utsäges nämligen att centralkassas verksamhetsområde skall

vara sammanhängande och skilt från andra centralkassors. Vidare stadgas

i andra stycket, att verksamhetsområdet skall bestämmas så, att centralkassas

styrelse utan svårighet eller oskäliga kostnader skall kunna övervaka

de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv upplysnings-

och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande inom

verksamhetsområdet. 1 § 1936 års lag slutligen innehåller bestämmelsen, att

centralkassa är sammanslutning för ett eller flera län.

Utredningen. 21 g utredningsförslaget stadgar, att centralkassas verksamhetsområde

skall fastställas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation

och att verksamhetsområdet skall vara skilt från andra centralkassors. Stadgandet

överensstämmer med vad som enligt 11g skall gälla i fråga om jordbrukskassas

verksamhetsområde och utredningen åberopar i tillämpliga delar

vad den anfört som motivering till 11 §.

Därjämte förklarar utredningen, att utvecklingstendensen i fråga om

centralkassornas verksamhetsområden i viss mån kan komma att gå i motsatt

riktning mot tendensen i fråga om jordbrukskassorna. För jordbrukskassornas

del går tendensen mot större enheter. Jordbrukskassorna blir

färre år från år. Centralkassorna har under en period från 1936—1952 varit

oförändrat tio till antalet. 1953 delades en centralkassa och antalet ökades

därmed till elva. Utredningen anser föga vara att erinra emot en utveckling

i riktning mot ett större antal centralkassor. Särskilt med hänsyn till att

jordbrukskasserörelsen stadigt gått mot högre medlemsantal och starkt

stegrad anslutning, kan en sådan utveckling gå väl ihop med de hävdvunna

riktlinjerna för verksamhetsområdets bestämmande, sådana de kommit till

uttryck i 21 g andra stycket jordbrukskasseförordningen. Dessa har visser
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

125

ligen icke överförts till utredningens lagförslag, enär de ansetts icke höra

hemma i författning, men utredningen har tagit för givet att riktlinjer av i

stort sett samma innebörd ändå kommer att gälla.

Yttrandena. Sparbanksinspektionen har förklarat, att bestämmandet av

verksamhetsområde för centralkassa är en sådan kasserörelsens inre angelägenhet,

som bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen utsagts

att olika centralkassors områden ej skall gripa in i varandra. Svenska

jordbrukskreditkassan har uttalat önskemålet, att lagen ej alls skall upptaga

någon bestämmelse om centralkassas verksamhetsområde, eftersom

det kan tänkas uppstå fall, där det vore önskvärt att kassas verksamhetsområde

icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende och kasseorganisationen

borde ha frihet att själv reglera hithörande frågor.

Länsstyrelsen i Örebro län samt bank- och fondinspektionen har däremot

förordat, att centralkassas verksamhetsområde skall angivas i centralkassans

stadgar. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att uppgift om

verksamhetsområdet är av så stor betydelse att det synes naturligt att området

angives i stadgarna och att på så sätt uppgift därom också kommer

att ingå i föreningsregistret.

Bank- och fondinspektionen menar, att Kungl. Maj :t och icke riksorganisationen

i realiteten kommer att bestämma centralkassas verksamhetsområde.

De nu existerande centralkassorna omfattar nämligen hela riksoinrådet.

Områdesändringar kommer därför att innebära överföringar från någon

centralkassas område till annan sådan kassa. Därvid torde behov uppkomma

att jämväl överflytta viss del av rörelsen. Prövningen av sådan

överflyttning skall emellertid ankomma på Kungl. Maj :t enligt 86 § 1 mom.

utredningsförslaget. Då inspektionen ej har något att erinra mot stadgandena

i det sistnämnda lagrummet och då det synes inspektionen mest tillfredsställande

att en bankinrättnings verksamhetsområde fastställes i officiell

ordning, föreslår inspektionen att första punkten 21 § utredningsförslaget

skall utgå.

Departementschefen. I fråga om jordbrukskassa har jag tidigare i mitt yttrande

över 10 § lagförslaget anslutit mig till tanken att riksorganisationen

skall fastställa verksamhetsområde och att uppgift om verksamhetsområdet

ej skall behöva ingå i jordbrukskassas stadgar. Jag framhöll därvid såsom

stöd för mitt ställningstagande, att begränsningen av jordbrukskassas

område kan betraktas som en i huvudsak intern angelägenhet för kasserörelsen

eftersom jordbrukskassa huvudsakligen betjänar sina medlemmar.

Med centralkassa ställer sig saken något annorlunda. Centralkassa äger

mottaga inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen

begagnas. Den har därigenom en annan ställning gentemot allmänheten än

jordbrukskassorna och omfattningen av dess verksamhetsområde blir ej

på samma sätt som frågan om jordbrukskassas verksamhetsområde en intern

angelägenhet för kasserörelsen. Med hänsyn därtill och på grund järn
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

väl av vad bank- och fondinspektionen anfört om innebörden av 86 § 1

mom. utredningsförslaget, vilket stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget,

har jag ansett, att 20 § bör innehålla föreskrift om att centralkassans

verksamhetsområde skall angivas i stadgarna. Jag vill för undvikande

av missförstånd tillägga, att centralkassas område ej skall behöva

angivas med detaljerad redovisning av kassans gräns i hela dess sträckning

utan endast översiktligt. Det torde vara naturligt, att verksamhetsområdet

anknytes till län och kommun eller annan del av län, eventuellt också till

de anslutna jordbrukskassornas områden.

Jag förutsätter, att inom kasserörelsen riksorganisationen kommer att

följa och vid behov ha ett avgörande inflytande i frågor rörande centralkassas

verksamhetsområde, såväl där det gäller större ändringar av kasseområde,

t. ex. vid uppdelning av centralkassa, som när det gäller jämkningar

av gränsen mellan två centralkasseområden.

21 §.

Paragrafen reglerar centralkassas befogenhet att taga i

anspråk de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet

för centralkassans förbindelser. Den har ingen motsvarighet i utredningsförslaget.

Gällande lagstiftning. 24 § jordbrukskasseförordningen stadgar, att centralkassa

skall kunna täcka förlust, som ej kan gäldas av reservfonden, av

medel som anskaffas genom uttaxering på medlemmarna — d. v. s. jordbrukskassor

och jordbruksorganisationer — i förhållande till högsta under

nästföregående räkenskapsår oguldna kapitalbelopp av deras lån från centralkassan.

Under ett och samma räkenskapsår får ej uttaxeras mer än högst

en procent av medlems sålunda beräknade låneskuld.

Enligt 25 § jordbrukskasseförordningen aktualiseras medlemmarnas personliga

ansvarighet vid centralkassas likvidation. Ansvarigheten skall fördelas

medlemmarna emellan enligt samma grund som i 24 §, således i förhållande

till högsta under nästföregående räkenskapsår oguldna kapitalbelopp

av deras lån från centralkassan. Kan medlem icke fullgöra sin betalningsskyldighet,

skall övriga medlemmar svara för bristen, alltjämt efter

samma grund. Medlems ansvarighet är begränsad till ett belopp motsvarande

tio procent av hans låneskuld.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektioncn har

såsom jag anmält vid behandlingen av 11 § departementsförslaget, uttalat

att detta måste kompletteras med regler om jordbrukskassas ansvarighet för

centralkassans förbindelser, om den enhetsberäkning av centralkassas jämte

anslutna jordbrukskassors eget kapital, som tillämpas t. ex. vid bestämmande

av centralkassas inlåningsunderlag, skall kunna godtagas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

127

Departementschefen. Såsom framgår av 11 § departementsförslaget och

vad jag i anslutning därtill yttrade, delar jag de två inspektionsmyndigheternas

uppfattning att jordbrukskasselagstiftningen bör innehålla uttryckligt

stadgande att jordbrukskassa skall ansvara för centralkassans förbindelser.

I 11 § departementsförslaget har en allmän bestämmelse av denna

innebörd upptagits. Förevarande paragraf reglerar befogenheten att utkräva

ansvarigheten. Jag har ansett att paragrafen bör stadga, att centralkassa

skall äga infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna, om dess

egna medel icke förslår för att infria dess förbindelser. Beloppet av jordbrukskassas

tillskott skall bestämmas i förhållande till dess låneskuld vid

utgången av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Om

jordbrukskassa ej förmår utgiva infordrat tillskott, skall övriga till centralkassan

anslutna jordbrukskassor ansvara för bristen efter den angivna fördelningsgrunden.

Vid mitt ställningstagande har jag bl. a. tagit visst intryck

av de bestämmelser om ansvarighet som gäller stadshypoteksorganisationen

(SFS nr 95/1953, 9 §).

De angivna stadgandena är av annan karaktär än de regler om ansvarighet,

som nu gäller och som ytterst grundar sig på föreskrifterna i 1911 års

föreningslagstiftning om begränsad personlig ansvarighet. Till en början är

att märka att departementsförslagets regler bara avser jordbrukskassorna,

d. v. s. de centralkassemedlemmar som obligatoriskt skall vara anslutna

till centralkassan för att jämte dessa driva kasserörelsens kreditverksamhet.

Jordbruksorganisationerna, vilka är anslutna till centralkassorna för

att begagna sig av kasserörelsens tjänster, skall vara fria från personlig ansvarighet

lika väl som enskilda medlemmar i jordbrukskassa.

Jordbrukskassas ansvarighet skall vara ett andrahandsansvar, som skall

kunna utkrävas av centralkassan först i lägen då centralkassas förbindelser

icke kan täckas med anlitande av dess egna tillgångar. Klart är att vid

centralkassas konkurs rätten att infordra tillskott skall kvarstå och att den

i sådant fall för insättares och andra borgenärers räkning skall kunna utövas

av konkursförvaltningen. Jordbrukskassas ansvarighet skall icke vara

begränsad till visst belopp. Detta följer av att jordbrukskassas eget kapital

tillgodoräknas centralkassan såsom inlåningsunderlag utan begränsning. Eftersom

inlåningsunderlaget skall tjäna insättarna i centralkassa till säkerhet

för insatta medel ligger det i sakens natur att täckning för deras fordringar

skall beredas dem så långt jordbrukskassornas eget kapital förslår

i fall då centralkassan ej själv förmår prestera betalning. Den ordning vari

detta kommer att ske, om lagen utformas i enlighet med departementsförslaget,

innebär, att centralkassas insättare och övriga borgenärer genom centralkassan

inträder såsom fordringsägare också gentemot de anslutna jordbrukskassorna.

Därmed får de företräde till jordbrukskassornas tillgångar

framför jordbrukskassemedlemmarna. Enligt min mening torde, för den

händelse sådant skulle bli aktuellt, ej behöva uppstå några tekniska svårigheter

att utkräva den rätt gentemot jordbrukskassorna som sålunda skall

tillkomma centralkassas borgenärer.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Jag torde till slut beträffande fördelningen av ansvarigheten mellan de

till centralkassa anslutna jordbrukskassorna få anmäla, att jag ansett det

enklare och ej mindre rättvist att anknyta till jordbrukskassornas låneskuld

vid utgången av det sist förflutna räkenskapsåret än, såsom f. n. vid uttaxering

och utkrävande av ansvarighet enligt 24 och 25 §§ jordbrukskasseförordningen,

till högsta låneskuld under detta räkenskapsår.

De regler för vilka jag sålunda redogjort har införts i departementsförslaget

såsom dess 21 §.

22 §.

Denna paragraf innehåller regler om medlemskap i centralkassa.

Gällande lagstiftning. Enligt 22 § jordbrukskasseförordningen kan såsom

medlem i centralkassa endast antagas godkänd jordbrukskassa eller ock

jordbruksekonomisk förening, vars styrelse har sitt säte inom centralkassas

verksamhetsområde. Jordbruksekonomisk förening får bli medlem endast

om centralkassas styrelse finner att den kan driva sin verksamhet på

ett ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Beslut varigenom

jordbruksekonomisk förening beviljats medlemskap i centralkassa skall underställas

Svenska jordbrukskreditkassan för godkännande.

Utredningen. Enligt 22 § första stycket utredningsförslaget må till medlem

i centralkassa antagas endast jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte

inom centralkassans verksamhetsområde, samt jordbruksorganisation, d. v. s.

motsvarigheten till vad som i jordbrukskasseförordningen kallas jordbruksekonomisk

förening. I 22 § andra stycket stadgas, att jordbrukskasserörelsens

riksorganisation skall äga meddela närmare föreskrifter om villkoren

för beviljande av medlemskap i centralkassa.

Utredningen framhåller i sin motivering till förslaget, att detta ganska

nära anknyter till jordbrukskasseförordningens bestämmelser i ämnet. En

skillnad är att 22 § första stycket utredningsförslaget ej använder uttrycket

»godkänd» jordbrukskassa. Till förklaring därav anför utredningen, att det

ej ansetts erforderligt att säga ut att jordbrukskassa för att vinna medlemskap

skall vara godkänd. Jordbrukskassa kan ju nämligen ej antagas såsom

medlem i centralkassa förrän den blivit registrerad och därmed vunnit rättskapacitet.

Och den får registreras först sedan den blivit godkänd.

Beträffande riksorganisationens funktioner enligt 22 § andra stycket utredningsförslaget

har utredningen förklarat, att riksorganisationen skall ha

överinseendet över centralkassas medlemsintagning liksom över jordbrukskassas.

I praktiken kan detta beräknas innebära, att riksorganisationen kommer

att uppställa vissa villkor för medlemskap i centralkassa. I fråga om jordbrukskassa

kan sålunda krävas, att medlemmarnas insatsskyldighet skall

vara reglerad på visst sätt och att stadgarna även i övrigt skall innehålla

inom rörelsen gängse bestämmelser. Det kan enligt vad utredningen uppger

påräknas, att normalstadgar för jordbrukskassor kommer att utarbetas.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

129

Vad beträffar frågan om fördelningen av jordbruksorganisationer mellan

centralkassor och jordbrukskassor, vilken fråga utredningen i någon mån

berört redan i samband med behandlingen av bestämmelserna i 12 § om

medlemskap i jordbrukskassor, har utredningen anfört följande.

Utredningen har avsett att riksorganisationen skall ha ganska betydande

frihet att anpassa fördelningen efter förhållandena. Hänsyn kan tas till så

dana omständigheter som att stora jordbrukskassor med mera bankmässigt

betonad verksamhet kan betjäna större jordbruksorganisationer än små

jordbrukskassor o. s. v. Efter omständigheterna skall kunna avgöras, om

inträdessökande jordbruksorganisation skall tillhöra kassa, inom vars verksamhetsområde

organisationens styrelse har sitt säte, eller om den bör bli

medlem i kassa, där den driver verksamhet vid större anläggning e. d. eller,

slutligen, om den någon gång till äventyrs bör kunna bli medlem i mer än

en kassa. Mot sistnämnda ordning talar principen, att medlemskap i kasserörelsen

i regel skall kunna vinnas blott i en kassa. Olägenheterna ur kontroll-

och kreditövervakningssynpunkt av att samma organisation är medlem

på flera håll i kasserörelsen kan emellertid motverkas genom inbördes

samarbete mellan de i kasserörelsen ingående organisationerna. Ett dylikt

samarbete är naturligt och hindras ej av 88 § utredningsförslaget, vari stadgas

att enskildas förhållanden till kreditkassor ej må i oträngt mål yppas.

Detta stadgande avser endast yppande till utomstående. Det antydda samarbetet

får än större betydelse, när jordbrukets bank knytes till kasserörelsen.

— Vad här sagts om samarbete kasserörelsens organisationer emellan

för kreditkontroll och kreditövervakning gäller uppenbarligen också i fråga

om enskilda medlemmar i jordbrukskassor.

Yttrandena. Reglerna i 22 § om medlemskap i centralkassa har icke föranlett

några kritiska kommentarer från remissinstansernas sida. Emellertid

må erinras om att bank- och fondinspektionen och överståthållarämbetet i

de delar av sina yttranden som rör medlemskapet i kasserörelsen och som

tidigare återgivits vid framställningen rörande 12 § gjort uttalanden avseende

22 §. Bank- och fondinspektionen har sålunda betonat, att möjlighet att

vinna inträde i kreditkassa icke skall vara liktydigt med rättighet därtill.

Överståthållarämbetet har framhållit vikten av principen i 11 § lagen om

ekonomiska föreningar att sådan sammanslutning skall vara öppen med

allenast de inskränkningar som föranledes av hänsyn till arten av dess verksamhet

eller av andra särskilda skäl. Ämbetet har ifrågasatt om ej en erinran

om att 11 § föreningslagen skall iakttagas vid utfärdande av föreskrifter

enligt 22 § andra stycket bör upptagas i detta lagrum.

Departementschefen. De regler som utredningen föreslagit om medlemskap

i centralkassa skiljer sig i ganska liten mån från dem som f. n. gäller.

Det nya är främst alt jordbruksorganisationerna inte obligatoriskt skall tillhöra

centralkassa utan att en fördelning av dem skall ske mellan centralkassan

och de anslutna jordbrukskassorna. Det är framför allt anvisningar och

riktlinjer för denna fördelning som torde böra meddelas i riksorganisationens

anvisningar enligt andra stycket. Jag vill beträffande principerna för

!) Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

fördelningen meddela, att det enligt min mening är av vikt att fördelningen

i görligaste mån verkställes så att varje jordbruksorganisation kan tillgodoses

med krediter från en kassa. Skulle det visa sig, att en jordbruksorganisation,

som blivit medlem av jordbrukskassa, uppenbarligen ej kan få

sitt kreditbehov fyllt av denna, bör den normala åtgärden vara, att jordbruksorganisationen

överföres till centralkassan såsom medlem. Uppdelning

av krediter mellan jordbrukskassa och centralkassa bör således undvikas.

— Med hänsyn till innehållet i 11 § föreningslagen torde det vara fördelaktigt

att riksorganisationen därjämte överväger att fixera en gränsdragning

kring begreppet jordbruksorganisation, så att det blir fastslaget vilka

typer av sammanslutningar som skall kunna påräkna att få ansökan om

medlemskap i kreditkassan bifallen. Skulle riksorganisationen finna garantier

erforderliga för att jordbruksorganisation som skall bli medlem i kasserörelsen

fyller särskilda anspråk på ekonomisk vederhäftighet, synes dessa

anspråk också böra angivas i stadgeföreskrifter. Vad sålunda anförts innebär

en ytterligare erinran om att 11 § föreningslagen skall beaktas vid

behandlingen av frågor om medlemskap. Jag har emellertid ej velat föreslå,

att en sådan erinran skall upptagas i lagen.

I samband med behandlingen av 22 § torde jag vidare få nämna, att jag

förutsätter att man genom en differentiering av rösträtten till jordbrukskassornas

förmån kommer att sörja för att jordbrukskassorna och icke jordbruksorganisationerna

får det övervägande inflytandet inom centralkassorna.

En sådan differentiering uppehälles f. n. genom föreskrift i 40 § jordbrukskasseförordningen.

Sedan ny lag om jordbrukskasserörelsen trätt i

kraft får den i stället uppehållas genom stadgeföreskrifter. Vid avfattandet

av stadgeföreskrifter finnes givetvis möjlighet att, därest omständigheterna

föranleder därtill, välja annan relation än enligt 40 § jordbrukskasseförordningen.

Jag förutsätter att riksorganisationen kommer att ombesörja

normalstadgar såväl för centralkassor som för jordbrukskassor och att centralkassorna

i normalstadgarna kommer att få erforderlig vägledning för att

lösa bl. a. frågan om differentieringen av rösträtten mellan de två skilda

kategorierna av medlemmar.

22 § utredningsförslaget har, med blott en formell jämkning, överförts

till departementsförslaget.

23 §.

I denna paragraf upptages de bestämmelser, som skall göra det möjligt

för kasserörelsen att försöksvis driva verksamhet enligt tvåledssystem i

den formen att centralkassorna, under riksorganisationen, arbetar utan

jordbrukskassor. Paragrafen saknar motsvarighet i jordbrukskasseförordningen.

Utredningen. 23 § utredningsförslaget innebär, att Kungl. Maj:t skall

kunna lämna viss centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller del

därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

13 L

Tillståndet innebär att vederbörande centralkassa, såvitt gäller det område

som avses med tillståndet, skall äga antaga medlemmar enligt samma bestämmelser

som jordbrukskassa. Kungl. Maj:t kan vidare i samband med

tillståndsgivningen meddela de särskilda föreskrifter om kassans organisation

och verksamhet som prövas erforderliga.

I sin motivering till förslaget anför utredningen, att den velat bereda

kasserörelsen viss möjlighet att experimentera med tvåledssystem i den angivna

formen. Kasserörelsen kan givetvis underlåta att begagna sig därav.

Men vill rörelsen utnyttja den givna möjligheten, har den att i de aktuella

fallen hos Kungl. Maj :t göra framställning om sådant tillstånd som avses

i paragrafen.

Utredningen har avsett att experiment skall kunna göras i begränsad skala.

I betänkandet framhålles att det kan vara praktiskt att göra experiment

utan att man medvetet syftar till en övergång till tvåledssystem, t. ex. om

en jordbrukskassa likviderat och man finner det lämpligare att — kanske

som ett provisorium — inom dess område driva rörelse direkt med centralkassa

i stället för att bilda en ny jordbrukskassa. Utredningen har därför

föreslagit, att tillstånd ej skall behöva avse hela centralkassans område

utan skall kunna inskränkas t. ex. till vad som motsvarar en eller ett par

anslutna jordbrukskassors verksamhetsområden.

Utredningen anför vidare, att den vid utformningen av förevarande paragraf

beaktat, att centralkassa måste ha möjlighet att antaga medlemmar

enligt samma regler som jordbrukskassa inom de områden, där den skall

fullgöra jordbrukskassas funktioner. Därför har en särskild regel därom

givits. I och med att vederbörande blivit medlem i centralkassan, blir centralkassan

också berättigad att bereda dem krediter enligt de vanliga, för

båda kasseleden godkända reglerna. Centralkassorna är, konstaterar utredningen,

såsom jordbrukskasserörelsens mest bankmässiga organ, tekniskt

väl rustade att övertaga denna kreditgivning. De för centralkassor i allmänhet

gällande reglerna om inlåning, kassareserv o. s. v. torde, såvitt utredningen

ansett sig kunna bedöma, oförändrade kunna tillämpas även vid en

omläggning av centralkassas verksamhet enligt 23 § utredningsförslaget.

Med hänsyn därtill har anledning ej funnits föreligga att i lagrummet upptaga

andra särskilda undantagsbestämmelser. Eftersom det emellertid kan

komma att visa sig att vissa särregler blir av behovet påkallade, har utredningen

öppnat möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela sådana i samband

med att tillstånd enligt paragrafen lämnas.

I den mån det vid en tillämpning av 23 § uppkommer tekniska problem

av sådant slag, som ej beröres i jordbrukskasselagstiftningen, får det enligt

vad jordbrukskasseutredningen vidare anför, ankomma på jordbrukskasserörelsen

själv att lösa dessa. En fråga av delta slag är hur centralkassas

medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra jordbrukskassa,

skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken rösträtt

som skall tillkomma dem. Kasserörelsens lösningar av dylika spörsmål,

vilka ibland torde få formen av stadgeändringar som kräver Kungl. Maj:ls

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

godkännande, bör, förklarar utredningen, uppenbarligen framläggas i ansökningsärendet

rörande tillstånd.

Utredningen har slutligen diskuterat övergång till tvåledssystem ur mera

principiella synpunkter och därvid framför allt berört möjligheten att vid

ett bortfall av jordbrukskassorna bibehålla jordbrukskasserörelsens lokala

förankring. Därom anföres i betänkandet.

Det kan göras gällande, att just kasserörelsens lokala organ, alltså jordbrukskassorna,

utgör kärnan i kasserörelsen och att ett slopande aA'' dessa

organ skulle kunna lossa banden mellan rörelsen och de enskilda medlemmarna

på ett sådant sätt, att rörelsen skulle bli mindre attraktiA’ på de enskilda

jordbrukarna, vilkas intressen den i första hand skall tjäna.

Gentemot denna uppfattning har inom utredningen anförts, att centralkassa

torde ha möjligheter att behålla rörelsens lokala kontakter äAen om

jordbrukskassorna upphör att existera såsom självständiga enheter. Det

torde t. ex. vara möjligt att behålla förutvarande styrelse för jordbrukskassa

såsom lokalstyrelse med lämpligt avpassade befogenheter. Skillnaden

mellan Aerksamheten enligt treledssystem och enligt tAråledssystem skulle

därför enligt utredningens mening ej behöva bli så stor. Det har Aidare

framhållits, att kassorna numera genom kommunikationernas utAeckling

kan uppehålla erforderliga kontakter med sina medlemmar och betjäna

dem inom betydligt större områden än som tidigare varit möjligt. De lokala

enheterna kan därför normalt vara större än tidigare. Detta har i någon

mån bidragit till att framkalla den förut berörda tendensen att slå

samman jordbrukskassorna till större enheter.

Yttrandena. Såsom torde framgå av redogörelsen för huvuddragen i utredningsförslaget

har förslaget om att tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa

skall få praktiseras i och för sig ej mött motstånd vid

remissbehandlingen.

En av länsstyrelsen i Östergötlands län och Svenska jordbrukskreditkassan

framställd erinran, att tillämpningen av 23 § kan befaras medföra att

inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet jordbrukskassa

försAunner har upptagits Arid behandlingen av 4 §.

Beträffande tillämpningen aA’ 23 § har bank- och fondinspektionen uttalat,

att det hade Ararit av intresse om utredningen hade mera utförligt diskuterat

de spörsmål aA’ teknisk natur som får beräknas uppkomma vid en

övergång till tvåledssystem enligt 23 §. Ämbetsverket anför.

Såsom utredningen själv påpekat uppstår vid förordnande enligt 23 § utredningsförslaget

åtskilliga problem aAr teknisk natur, bl. a. »frågan om

hur centralkassas medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra

jordbrukskassa, skall vara representerade på centralkassas stämma och A’ilken

rösträtt som skall tillkomma dem.» Denna fråga som delvis har klart civilrättslig

karaktär (jfr Hagbergh-Nisell: Lagen om ekonomiska föreningar,

s. 173) och som följaktligen kan Arara svår eller omöjlig att lösa i administrativ

ordning, borde enligt inspektionens förmenande ha blivit närmare

belyst i betänkandet. Det hade likaledes varit värdefullt att utredningen

klarlagt hur den jordbrukskassa skall förfara vars funktioner ÖATertages av

centralkassan — skall jordbrukskassan obligatoriskt likvidera? — samt hur

sistnämnda kassas behållning skall disponeras. Dessa frågor kan giAretA’is

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

133

lösas genom föreskrifter i de blivande normalstadgarna för jordbrukskassorna,

men de har så stort allmänt intresse att de med fördel hade kunnat

diskuteras i detta sammanhang. Åtskilligt besvärligt granskningsarbete —

som nu får utföras då fråga om fastställande av stadgar för jordbrukskassa

uppkommer — hade därigenom kunnat förberedas, och en mera allsidig bedömning

av hithörande problem kunde ha skett i samband med remissbehandlingen

av betänkandet.

Bank- och fondinspektionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan

om jäv i kreditförhållanden efter det centralkassa erhållit

tillstånd enligt 23 §. Inspektionen framhåller att styrelseledamot i centralkassa

då kan begära kredit i centralkassan. Eftersom enligt utredningsförslaget

frågan om kredit till styrelseledamot i jordbrukskassa skall underställas

centralkassans prövning, synes enligt inspektionens mening konsekvensen

kräva att centralkassas kredit till styrelseledamot skall underställas

riksorganisationens prövning. Detta förhållande bör beaktas vid förordnande

enligt 23 §.

Departementschefen. Såsom jag tidigare uttalat, finner jag det önskvärt,

att kasserörelsen får den av jordbrukskasseutredningen föreslagna möjligheten

att försöksvis driva verksamhet efter tvåledssystem. De för centralkassa

gällande lagreglerna torde vid en tillämpning av tvåledssystem av

denna typ behöva kompletteras, förutom med den i 23 § upptagna regeln

att centralkassa, såvitt gäller område där tvåledssystem skall råda, skall äga

antaga medlemmar enligt de bestämmelser som gäller jordbrukskassa, även

med regler som ger centralkassan möjlighet att öka utlåningen till jordbruksorganisationer

samt till kommuner utöver de kvoter om en tiondel till

vardera kategorien som gäller för centralkassa. Sådana regler har upptagits

i 24 § tredje stycket andra punkten. Jag vill understryka, att en övergång

jämlikt 23 § till tvåledssystem underlättas av att centralkassa och de anslutna

jordbrukskassorna i så många hänseenden, t. ex. vid beräkning av

inlåningsrätt och kassareserv, i lagförslaget behandlas såsom en faktisk enhet.

Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att i mån av behov i samband med att

tillstånd lämnas utfärda särskilda föreskrifter, torde dock, såsom utredningen

också framhållit, lämpligen böra inrymmas i lagtexten. Det må emellertid

framhållas, att bemyndigandet avser utfärdande av föreskrifter som

kompletterar de lagstadganden som gäller centralkassa och jordbrukskassa,

ej meddelande av föreskrifter som ersätter lagstadgandena.

Bank- och fondinspektionen har ansett det önskvärt, att tekniska spörsmål

av den art, som utredningen anser det ankomma på kasserörelsen att

själv lösa, blivit mera diskuterade i betänkandet. I anledning härav vill jag

i anslutning till de av inspektionen särskilt berörda frågorna såsom min

uppfattning uttala, att jag förutsätter att jordbrukskassa, vars rörelse skall

(ivertagas av centralkassa enligt 23 §, obligatoriskt skall likvidera. Det förfarande

som bör komma till användning i sådana fall, synes böra överensstämma

med del f. n. vid sammanslagning av jordbrukskassor praktiserade.

Detta beskrives i jordbrukskasseutredningcns betänkande i kommentarerna

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

till 86 § utredningsförslaget. Tillämpat på sammanslagning av jordbrukskassa

med centralkassa vid övergång till tvåledssvstem enligt 23 § skulle

detta förfarande innebära, att jordbrukskassan överlåter sina tillgångar och

skulder, d. v. s. hela sin rörelse, till centralkassan, varjämte medlemmarna

i jordbrukskassan överföres till centralkassan. Jordbrukskassans rörelse

fortsättes av centralkassan, medan jordbrukskassan likviderar. Av det sagda

följer även att jordbrukskassas behållning i sin helhet bör övergå till

centralkassan. Överhuvudtaget bör den ändring som sker ofta kunna inskränka

sig till att jordbrukskassan upphör att vara självständig juridisk

person, d. v. s. vad som sker är en rent strukturmässig ändring i kasserörelsens

inre organisation. Ändringen bör syfta till en förstärkning av rörelsens

effektivitet. Man bör således alltid söka undvika att kasserörelsen såsom

sådan genom övergång till tvåledssystem får vidkännas avgång av medlemmar

eller eget kapital eller att annan för rörelsen menlig följd av övergången

till tvåledssystem uppkommer.

Vad beträffar frågan om rösträtten för olika kategorier medlemmar efter

en övergång till tvåledssystem enligt 23 § så torde det icke behöva medföra

större svårigheter för kasserörelsen att själv finna rättvisa och ändamålsenliga

normer därför. Bland olika tänkbara lösningar för det fall att centralkassa

kommer att erhålla tillstånd jämlikt 23 § beträffande allenast del

av sitt område medan i övriga delar av området jordbrukskassorna kvarstår

må nämnas den, att medlemmarna från ettvart av de områden, som

tidigare varit verksamhetsområde för upplöst jordbrukskassa, på lämpligt

sätt organiserade såsom valkorporation, får utse fullmäktige till centralkassans

stämma till antal som motsvarar det antal röster vid stämman som

skulle ha tillkommit den upplösta jordbrukskassan.

Har tillstånd jämlikt 23 § lämnats för hela centralkassans område innebär

detta, att centralkassans medlemskrets blir av samma slag som en jordbrukskassas

med det undantaget att i medlemskretsen kommer att ingå de

jordbruksorganisationer, som på grund av sin storlek eller beskaffenhet

redan tidigare varit medlemmar i centralkassan. I sådant fall torde det måhända

vara lämpligast att centralkassan inför liknande system för beräkning

av rösträtten som jordbrukskassa. Om jordbrukskassorna skulle ha

tillämpat principen en medlem—en röst kan en sådan övergång emellertid

komma att medföra att de jordbruksorganisationer som redan före övergången

varit medlemmar i centralkassan får ett väsentligt minskat inflytande.

Det kan tänkas vara skäligt att dessa jordbruksorganisationer får en

högre rösträtt än de jordbruksorganisationer och andra som tidigare varit

medlemmar i jordbrukskassan. En gynnsammare ställning i fråga om rösträtten

för dessa jordbruksorganisationer kan måhända vara särskilt svår

att komma ifrån, för den händelse de betalar väsentligt större insatser eller

inträdesavgifter än övriga medlemmar. Den medlemmarna tillkommande

rösträtten torde komma att utövas inom valkorporationer för utseende av

fullmäktige till centralkassans stämma.

Med det sist sagda har jag ej velat taga ställning till vilken lösning jag

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

135

för min del finner lämpligast utan allenast velat föra diskussionen om uppkommande

problem vidare och antyda efter vilka linjer rimliga lösningar

kan stå att finna. I likhet med utredningen anser jag nämligen att det i

första hand bör ankomma på kasserörelsen själv att träffa de avgöranden

som erfordras. Det torde emellertid av det sagda framgå att kasserörelsen

på ett så tidigt stadium som möjligt bör uppmärksamma de problem

bl. a. i frågor om rösträtt och beträffande bidrag i form av avgifter och insatser

som kan uppkomma vid tillämpning av förevar ande paragraf i jordbrukskasselagstiftningen.

Jag torde här få tillägga, att jag delar bank- och fondinspektionens uppfattning

att fråga om centralkassas kredit, efter övergång till tvåledssystem

enligt 23 §, till vissa funktionärer i centralkassan bör underställas riksorganisationens

prövning och att föreskrift härom bör meddelas vid förordnande

enligt 23 §.

De här gjorda övervägandena är ej ägnade att föranleda ändring i den

av utredningen föreslagna lydelsen av 23 § lagförslaget. Paragrafen har

därför oförändrad överförts till departementsförslaget.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar utredningsförslaget 29 §, ges allmänna

bestämmelser om centralkassas utlåning.

Gällande lagstiftning. Förevarande paragraf motsvarar 33 och 34 §§ jordbrukskasseförordningen.

Av dem innehåller 33 § föreskrift, att centralkassa

ej får bereda kredit åt andra än sina medlemmar samt därjämte vissa

allmänt hållna föreskrifter rörande formerna för utlåningen. Enligt en av

dessa må kreditgivningen till jordbrukskassa bestå i återbelåning av de hos

jordbrukskassa belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter. Vidare

stadgas, att centralkassas styrelse skall tillse, att de säkerheter som

lämnas till jordbrukskassorna för lån, är fullt betryggande och att de förvaras

hos centralkassan. I 34 § stadgas vissa inskränkningar i centralkassas

rätt att låna ut medel till jordbruksorganisationer. Dels föreskrives, att

centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer — eller

jordbruksekonomiska föreningar för att använda jordbrukskasseförordningens

terminologi — ej får överstiga en tiondel av centralkassas sammanlagda

utlåning, dels att en och samma jordbruksorganisation ej skall kunna

få lån till högre belopp än som motsvarar en tjugufemtedel av sammanlagda

utlåningen. Därjämte ges vissa bestämmelser om maximering av kredit

till jordbruksorganisation i förhållande till dennas ekonomiska ställning

m. in.

Utredningen. 29 § första stycket utredningsförslaget anger den krets inom

vilken centralkassa skall äga lämna krediter. Dit hör såsom hittills kassans

egna medlemmar, d. v. s. enligt utredningsförslaget de till centralkassan

anslutna jordbrukskassorna och jordbruksorganisationerna. Därutöver

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

skall kredit kunna lämnas till jordbruksorganisationer och kommuner som

är medlemmar i de anslutna jordbrukskassorna.

29 g andra stycket innehåller en allmän regel att centralkassas kreditgivning

till jordbrukskassorna företrädesvis skall ske mot säkerhet av de hos

jordbrukskassorna belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter.

Enligt 29 § tredje stycket sättes gränser för centralkassas kreditgivning

till jordbruksorganisationer — för all sådan kreditgivning till en tiondel av

hela utlåningen och för kredit till en och samma organisation till en tjugufemtedel

av hela utlåningen.

I sin motivering till paragrafens första stycke anför utredningen, att den

i utredningsförslaget tagit upp centralkassas befogenhet att ge kredit åt

jordbruksorganisationer och kommuner som är medlemmar i ansluten jordbrukskassa

efter mönster av den ordning, som nu gäller i förhållandet mellan

Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna. Där har nämligen

jordbrukskreditkassan enligt 11 § första stycket jordbrukskasseförordningen

motsvarande befogenhet i fråga om de till centralkassorna anslutna jordbruksekonomiska

föreningarna. Den närmare regleringen av vilka omständigheter,

som skall föranleda att jordbrukskasseanslutna jordbruksorganisationer

eller kommuner skall beredes kredit av centralkassan, av frågan

om centralkassa i aktuella fall skall ge hela den begärda krediten eller blott

fyllnadskredit och av andra liknande frågor, får ankomma på kasserörelsen.

Utredningen anför, att den utgått från att centralkassa kommer att

särskilt noga följa jordbrukskassornas handhavande av kreditgivningen till

jordbruksorganisationerna och kommunerna och från att det redan av den

anledningen kan te sig naturligt för centralkassa att själv övertaga krediter

till sådan^ordbrukskassemedlemmar. Av betydelse är, enligt utredningens

mening, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation ger noggrann anvisning

om den kontroll vid kreditgivningen och den kreditövervakning, som

skall ankomma på vardera av centralkassa och jordbrukskassa i fall då

centralkassa deltager i lån till medlem i jordbrukskassa.

Beträffande första stycket tillägger utredningen, att den förutsätter, att

centralkassa utan hinder därav skall kunna deltaga i transaktioner med

andra kreditinrättningar, t. ex. tillfälligt försträcka en bank eller sparbank

kontanta medel. Likaså förutsätter utredningen, att centralkassa skall äga

förvärva statsskuldförbindelser o. d. Transaktioner av här angivet slag är

enligt utredningens mening ej att beteckna såsom kreditgivning.

Beträffande andra stycket anför utredningen, att detta innebär att centralkassa,

liksom hittills genom kreditgivningen till jordbrukskassorna först

och främst skall tillhandahålla jordbrukskassorna de medel dessa behöver

för att bereda krediter åt jordbrukskasserörelsens primärmedlemmar. Emellertid

har lagrummet avfattats så att jordbrukskassa skall kunna beredas

krediter även för andra ändamål, t. ex. för att förvärva fastighet, vari kassan

skall inrymmas.

Utredningen har framhållit en ändring i förhållande till gällande lagstiftning

som föranledes av utredningsförslaget i denna del. Enligt de f. n. gäl
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

lande reglerna skall jordbrukskassa, som får kredit av centralkassa för sin

utlåning, obligatoriskt överlämna de hos jordbrukskassa belånade fordringshandlingarna

till centralkassa att förvaras där. Någon motsvarighet till denna

regel finnes ej i utredningsförslaget. Enligt utredningens mening bör

hinder ej föreligga att sådana handlingar ligger kvar hos jordbrukskassa i

den mån detta kan visa sig praktiskt och förutsatt att de kan förvaras där

på ett sätt som kan godtagas såsom fullt betryggande.

Beträffande de i tredje stycket för utlåningen till jordbruksorganisationer

angivna limiterna, vilka övertagits oförändrade från jordbrukskasseförordningen,

förklarar utredningen inledningsvis, att man inom utredningen diskuterat

att vidga dem eller att helt avskaffa dem. Emellertid har utredningen

stannat för att de nuvarande gränserna tills vidare kan bestå. I fråga om

skälen härför anföres i betänkandet.

Gränsen vid en tjugufemtedel ger, med den omslutning centralkassa numera

har, ett ganska högt maximibelopp för kredit till enstaka jordbruksorganisation.

Vad beträffar gränsen vid en tiondel må anmärkas, att enligt

»Jordbrukskasserörelsen, Statistiska uppgifter» från år 1953 jordbrukskassornas

sammanlagda utlåning per den 31 december 1953 var i runt tal 500

miljoner kronor och centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer

nära 24 miljoner kronor. Organisationernas andel i den totala

utlåningen torde således ha varit omkring en tjugondei. Den har i allt fall

väsentligt understigit det medgivna maximum en tiondel. Visst utrymme för

den enligt utredningens mening naturliga ökningen av kreditgivningen till

jordbruksorganisationerna torde alltså finnas, åtminstone i flertalet centralkassor.

Om utredningens lagförslag genomföres, lär åtskilliga jordbruksorganisationer

komma att gå till jordbrukskassan. Därav kan tänkas följa ytterligare

något vidgat utrymme för centralkassas utlåning till jordbruksorganisationer

som är anslutna till centralkassa eftersom inga begränsningar av

här ifrågavarande slag gäller för centralkassas kreditgivning till jordbrukskassa,

oavsett vem jordbrukskassan i sin tur lånar ut pengarna till.

För jordbrukskassornas del har ej föreslagits någon i lag fastställd begränsning

av här beskrivet slag för kreditgivningen till jordbruksorganisationerna.

Jordbrukskassorna har ansetts vara kassor av sådan beskaffenhet,

att man knappast har anledning befara, att de skulle gå med på eu alltför

omfattande sådan kreditgivning. För övrigt torde det kunna antagas, att

jordbrukskasserörelsens riksorganisation och centralkassorna kommer att

utnyttja sina allmänna befogenheter att ge anvisningar och instruktioner föi

jordbrukskassans verksamhet till att dra de gränser, som finnes erforderliga.

Hittills har centralkassa haft möjligheten att låta Svenska jordbrukskreditkassan

helt eller delvis övertaga krediter till jordbruksorganisationerna.

Så har också skett. Vid slutet av 1953 hade Svenska jordbrukskreditkassan

en utlåning till jordbruksorganisationer om drygt 4 miljoner kronor. Därmed

har alltså en utväg stått öppen för centralkassa att låta kasserorelsen

tillmötesgå eu begäran om kredit även om centralkassa själv t. ex. på grund

av de bär ifrågavarande begränsningarna i sin rätt att ge krediter skulle

haft svårt att själv lämna krediten. Sedan utredningsförslaget genomiorts

bör i liknande situationer jordbrukets bank kunna tas i anspråk.

Utredningen anför slutligen beträffande förevarande paragraf, att däri ej

finnes motsvarighet till de speciella, detaljerade föreskrifter i övrigt om eea
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

tralkassas utlåning, som ges i 33 och 34 §§ jordbrukskasseförordningen. I

någon mån har, enligt vad utredningen meddelar, dessa föreskrifter ersatts

av allmänna bestämmelser i utredningsförslagets avsnitt om rörelsen.

Yttrandena. Mot förevarande paragrafs första stycke har ingen erinran

framställts av remissinstanserna. Vad beträffar andra stycket har sparbanksinspektionen

gjort anmärkning mot utredningens förklaring, att hinder ej

bör föreligga att sådana värdehandlingar, som utgör underlag för centralkassas

kreditgivning till jordbrukskassa, i motsats mot vad nu är fallet, skall

få ligga kvar hos jordbrukskassan, förutsatt att de kan förvaras där på fullt

betryggande sätt. Sparbanksinspektionen påpekar att förvaring på sådant

sätt torde innebära ett uppgivande av centralkassans panträtt i värdehandlingarna.

Därmed torde vid beräkning av centralkassas inlåningsrätt centralkassans

fordran på jordbrukskassa icke kunna räknas som prioriterad

tillgång i placeringshänseende, även om de hos jordbrukskassan kvarliggande

lånesäkerheterna eljest på grund av sin beskaffenhet skulle berättigat

därtill. Värdehandlingarna bör enligt sparbanksinspektionens mening överlämnas

till centralkassan också av den anledningen att de därigenom kommer

att bli sakkunnigare granskade än om granskningen sker enbart hos

j ordbrukskassan.

Vad därefter beträffar paragrafens tredje stycke har Svenska jordbrukskreditkassan

som sin mening uttalat, att de där angivna begränsningarna i

centralkassas rätt att lämna krediter till jordbruksorganisationer är överflödiga

och bör utgå. Jordbrukskreditkassan finner dessa bestämmelser

stridande mot den ökade frihet och rätt till friare kreditprövning, som lagförslaget

i andra hänseenden lämnar kasserörelsen.

Bank- och fondinspektionen däremot framställer i sitt remissyttrande

mot reglerna i tredje stycket två anmärkningar, som båda syftar till skärpning

av de begränsningar i kreditgivningen till jordbruksorganisationer,

som utredningen föreslagit. I fråga om regeln att sammanlagt högst tio

procent av centralkassas utlåning må avse kredit till jordbruksorganisationer,

uttalar inspektionen att procenttalet borde avse den sammanlagda utlåningen

från centralkassan jämte de anslutna jordbrukskassorna. Vad

angår regeln att kredit till en och samma jordbruksorganisation må uppgå

högst till en tjugufemtedel av centralkassans sammanlagda utlåning, förklarar

inspektionen att denna regel numera är för vid och att den ej har

någon funktion att fylla, enär dess uppgift att åstadkomma begränsning av

kredit till enstaka låntagare övergått till den allmänna regeln om sådan

begränsning i 38 § utredningsförslaget.

Beträffande 10-procentregeln har inspektionen utvecklat sina synpunkter

på följande sätt.

Denna spärregel ter sig ofullständig, eftersom jordbrukskassornas långivning

till jordbruksorganisationer icke begränsats. De sakkunnigas försvar

för denna ståndpunkt är »att man knappast har anledning befara, att jordbrukskassorna

skulle gå med på en alltför omfattande kreditgivning till

jordbruksorganisationer» samt att »det torde kunna antagas att riksorga
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

nisationen och centralkassorna kominer att utnyttja sina allmänna befogenheter

att ge anvisningar och instruktioner för jordbrukskassornas verksamhet

till att dra de gränser, som finnes erforderliga». Detta resonemangsynes

icke övertygande. Man kan nämligen mycket väl tänka sig situationer,

där det för kasserörelsen i dess helhet kan te sig fördelaktigt att låta

kreditgivningen till jordbruksorganisationer expandera. I ett sådant läge

är spärregeln för centralkassorna ägnad att fresta till missbruk genom medgivande

för jordbrukskassorna att lämna ut dylika krediter i större omfattning

än som är lämpligt. Under hänvisning härtill och då den för centralkassorna

förordade kvoten för kreditgivning åt jordbruksorganisationer

mot bakgrunden av dessa organisationers faktiska krediter hos kasserörelsen

synes tillräckligt vid för att inkludera även jordbrukskassornas utlåning

för detta ändamål, föreslås att den i 29 § tredje stycket första punkten

utredningens lagförslag inskrivna regeln får avse summan av centralkassas

och därtill anslutna jordbrukskassors krediter till jordbruksorganisationer.

Om sitt ställningstagande i fråga om tjugufemtedelsregeln anför bankoch

fondinspektionen.

Denna bestämmelse överensstämmer med vad nu gäller. Sedan regelns

tillkomst har emellertid centralkassorna ökat sin totala utlåningsvolym till

det flerdubbla, och den kredit på en hand som bestämmelsen tillstädj er

skulle därför kunna stiga till ett, absolut sett, mycket högt belopp. Den

största av centralkassorna skulle sålunda äga bevilja en och samma låntagare

krediter på tillhopa ungefär 4 miljoner kronor, vilket är ett belopp

som är t. o. m. avsevärt större än ifrågavarande kreditkassas hela egna

kapital. Att ifrågavarande regel kan få sådana verkningar beror på att kapitalrelationen

hos centralkassorna starkt uttunnats under expansionstiden,

vilket i sin tur sammanhänger med bl. a. den relativa ökning av de

täckningsfria tillgångarna som samtidigt ägt rum.

Det är uppenbart att ett engagemang, sådant som det nyss exemplifierade,

är bankmässigt alldeles förkastligt. Beträffande affärsbankerna har sålunda

inspektionen sedan lång tid tillbaka uppehållit den regeln att en och samma

låntagare ej bör erhålla kredit med sammanlagt högre belopp än som

motsvarar ungefär en tiondel av bankens fonder; om säkerheten är speciellt

god kan kreditmaximum någon gång höjas. För denna regel hyser

affärsbankerna förståelse.

På grund härav och då den i 38 § utredningsförslaget intagna bestämmelsen

synes väl ägnad att tillgodose ifrågavarande syfte föreslår inspektionen

att tjugufemtedelsregeln får utgå.

Departementschefen. Paragrafens första stycke har ej föranlett erinran

och har förty oförändrat kunnat överföras till departementsförslaget. Av

vad jag anfört vid behandlingen av 22 § torde emellertid framgå, att jag

anser att uppdelning av kredit mellan jordbrukskassa och centralkassa i

görligaste mån bör undvikas.

Sparbanksinspektionens anmärkning i anslutning till andra stycket av

paragrafen att centralkassan bör omhänderha jordbrukskassas fordringsbevis

i den män dessa lämnats såsom säkerhet för centralkassas lån till jordbrukskassa

är enligt min mening riktig. Någon lagföreskrift i ämnet synes

emellertid ej vara påkallad, utan det torde böra ankomma på kasserörelsen

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. AIaj:ts proposition nr 122 år 1056

själv att ordna med en förvaring av fordringsbevisen som både är praktisk

och fullt betryggande ur olika synpunkter, bl. a. dem som sparbanksinspektionen

framhållit. Förvaringen, vare sig denna sker hos centralkassan eller

hos jordbrukskassan, bör därför ordnas så att fordringsbevis med säkerheter

är i centralkassans besittning.

Vad slutligen angår tredje stycket så delar jag jordbrukskasseutredningens

uppfattning, att utlåningen till jordbruksorganisationer bör hållas inom

vissa i lag angivna gränser. Visserligen torde en viss förskjutning av proportionerna

mellan kasserörelsens utlåning till enskilda jordbrukare, å ena,

samt den industribetonade utlåningen till jordbruksorganisationer, å andra

sidan, mot utlåning av det senare slaget böra godtagas. Men det torde vara

av betydelse för kontinuiteten och stabiliteten i rörelsen att denna förskjutning

inte sker alltför hastigt, utan i sådan takt att rörelsen hinner anpassa

sig efter de särskilda krav på bankmässig bedömning m. m. som en utvidgad

långivning av detta slag kommer att medföra. För en i lag fixerad begränsning

av denna slags långivning talar också det av mig tidigare uttalade

allmänna önskemålet, att jordbrukskasserörelsens verksamhet i stort sett

bor utövas inom det område, där rörelsen hittills enligt författning eller av

tradition har verkat.

Den avgränsning, som enligt min mening alltså bör ske, torde såsom bankoch

fondinspektionen anmärkt böra träffa såväl centralkasseledet som

jordbrukskasseledet. Lämpligare än att låta begränsningen avse den sammanlagda

utlåningen från centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor,

vilket bank- och fondinspektionen förordat, synes vara att låta begränsningen

gälla centralkasseledet för sig och jordbrukskasseledet för sig. Vad

beträffar utmätandet av den kvot, som bör fastställas, har jag stannat fölen

tiondel i båda kasseleden. Denna gränsdragning innebär lättnad

i förhållande till vad nu gäller och den medger en ej obetydlig expansion

av nuvarande utlåning av detta slag. Med tanke på att inrättandet

av jordbrukets bank kan antagas medföra ytterligare vidgade möjligheter

till kreditgivning åt jordbruksorganisationer från kasserörelsen, inberäknat

banken, synes kasserörelsens önskemål om lättnader i nuvarande

restriktioner vara tillgodosedda. En dispensmöjlighet synes påkallad för

fall som avses i 23 §. Jag har låtit tillfoga en bestämmelse att Kungl. Maj:t

i sådana fall skall äga bestämma om kvot för centralkassan, överstigande

en tiondel men ej en sjättedel.

Såsom Iramgår av vad jag anmärkt vid 14 § skall för jordbrukskassas utlåning

till kommuner gälla enahanda begränsning som för utlåningen till

jordbruksorganisationer. Jag förordar, att begränsningen fullföljes, så att

även i centralkasseledet den sammanlagda utlåningen till kommuner hålles

inom samma kvot som för jordbruksorganisationer. För en i lag fixerad

övre gräns för den sammanlagda utlåningen till kommuner kan åberopas

samma skäl som de vilka anförts för begränsningen av utlåningen till

jordbruksorganisationer.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

141

Begränsningen av centralkassas rätt att lämna kredit till en och samma

jordbruksorganisation till belopp motsvarande en tjugufemtedel av centralkassans

hela utlåning torde, såsom bank- och fondinspektionen påpekat,

böra utgå. Frågan om lämplig gräns för kredit till enstaka jordbruksorganisation

bör alltså bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i lagförslagets

avsnitt om rörelsen.

Vid avfattningen av 24 § departementsförslaget har vad jag här anfört

beaktats, varjämte vissa formella jämkningar vidtagits i paragrafens andra

stycke.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i utredningsförslaget, innehåller bestämmelser

om skyldighet för centralkassa att underkasta sig riksorganisationens

kontroll.

Gällande lagstiftning upptar i 42 § första stycket jordbrukskasseförordningens

bestämmelser, innefattande en allmän skyldighet för centralkassa

att underordna sig Svenska jordbrukskreditkassan i fråga om skötseln av

sin rörelse liksom också skyldighet att tillhandahålla alla uppgifter som påkallas.

Vidare finnes i 43 § jordbrukskasseförordningen stadgande, enligt

vilket jordbrukskreditkassan har befogenhet att ge anvisningar för centralkassornas

räntesättning.

Utredningen har i sitt lagförslag upptagit en allmän bestämmelse om skyldighet

för centralkassa att ställa sig till efterrättelse vad riksorganisationen

föreskriver i fråga om centralkassornas verksamhet. Paragrafen har i utredningsförslaget

avfattats på liknande sätt som 15 §, vilken rör jordbrukskassas

skyldighet att underkasta sig riksorganisationens och centralkassas ledning

och kontroll. Utredningen åberopar i sin motivering till förevarande

paragraf vad den anfört rörande 15 §.

Den av utredningen föreslagna paragrafen har med vissa formella jämkningar

upptagits i 25 § departementsförslaget. Jag torde beträffande mitt

ställningstagande till förevarande paragraf i tillämpliga delar få hänvisa

till vad jag tidigare yttrat i fråga om 15 §.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 31 § utredningsförslaget, innehåller vissa

bestämmelser om centralkassas styrelse och verkställande direktör.

Gällande lagstiftning. Förevarande lagrum ersätter 37 och 39 §§ jordbrukskasseförordningen.

37 § stadgar, att centralkassas styrelse skall bestå

av 5—9 ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter samt att en ledamot och

en suppleant skall väljas av Svenska jordbrukskreditkassan, återstoden av

centralkassans medlemmar på föreningssammanträde. Vidare ges vissa föreskrifter

om minsta antal sammanträden, om arbetsutskott och om skyldighet

att föra protokoll. 39 § jordbrukskasseförordningen utsäger, att verk
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

ställande direktör skall finnas i centralkassa, att direktören skall utses genom

beslut av centralkassas styrelse, men att centralkassas beslut för att bli gällande

skall underställas Svenska jordbrukskreditkassan. Vidare ger paragrafen

Svenska jordbrukskreditkassan befogenhet att ingripa mot verkställande

direktören, om Svenska jordbrukskreditkassan finner honom olämplig

för sin befattning. Sker ett sådant ingripande skall centralkassa vara

skyldig vidtaga åtgärder för att entlediga direktören.

Utredningen. 31 § utredningsförslaget har bibehållit antalet styrelseledamöter

i centralkassa vid minst 5 och högst 9. Föreskrift därom ges i paragrafens

första stycke. Suppleanter sägs det ej något om. I fråga om dem skall

de allmänna bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar gälla med

allenast den jämkning som framgår av vad i det följande sägs.

I första stycket stadgas vidare att centralkassas stämma skall välja alla

styrelseledamöter utom en. Denne skall utses av de på stämma valda och

han skall vara centralkassas verkställande direktör. De stämmovalda styrelseledamöterna

skall också sörja för att det finnes lämplig ställföreträdare

för verkställande direktören genom att utse antingen en av stämman vald

styrelseledamot eller suppleant eller en särskilt utsedd styrelsesuppleant att

vara ställföreträdare. Jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall ej äga

samma rätt som Svenska jordbrukskreditkassan att utse en styrelseledamot

i centralkassan.

Enligt andra stycket skall styrelsen fastställa instruktion med bestämmelser

om verkställande direktörens befogenheter. Instruktionen skall gälla ett

år i sänder.

Utredningsförslaget innehåller ej några motsvarigheter till jordbrukskasseförordningens

föreskrifter om befogenheter för topporganisationen att

påverka anställande och entledigande av verkställande direktör i centralkassa,

om sammanträden, arbetsutskott in. in. Därutinnan skall alltså gälla

vad som finnes stadgat i lagen om ekonomiska föreningar eller i centralkassans

stadgar. Utredningen säger sig ha utgått från att riksorganisationen

kommer att få befogenheter att inverka på valet av direktör i centralkassa

enligt bestämmelser i centralkassans stadgar.

I sin motivering till paragrafen anför utredningen, att de betydelsefullaste

nyheterna däri är att verkställande direktören skall tillhöra styrelsen, att

han skall utses av de stämmovalda styrelseledamöterna och att styrelsen

skall reglera hans befogenheter i en särskild instruktion.

Anledningen till förslaget i denna del är enligt vad som vidare meddelas

i betänkandet, att utredningen velat understryka betydelsen av verkställande

direktörens ställning genom att införa eu ordning som lägger ett legalt ansvar

på honom för hans åtgärder. Lagen om ekonomiska föreningar innehåller

inga stadganden om verkställande direktör. Dess bestämmelser om skadestånd

och ansvar torde enligt utredningens mening endast undantagsvis

kunna tillämpas på verkställande direktör i ekonomisk förening och i fall

då så kan ske i regel på den grund att vederbörande tillika är styrelseleda
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

mot. Enligt 76 § jordbrukskasseförordningen kan styrelseledamot eller befattningshavare

hos kassa, om han mot bättre vetande avger oriktig eller

ofullständig uppgift till bank- och fondinspektionen eller länsstyrelsen, straffas

därför. Denna straffbestämmelse kan tvivelsutan träffa verkställande

direktör i centralkassa. Men i övrigt innehåller ej heller jordbrukskasseförordningen

särskilda regler vare sig om vilka åligganden verkställande direktör

— som enligt jordbrukskasseförordningen obligatoriskt skall finnas i

centralkassa — skall ha eller om hans ansvar eller skadeståndsskyldighet.

Aktiebolagslagen har en annan ordning än föreningslagstiftningen och kasselagstiftningen.

Aktiebolagslagen gör nämligen verkställande direktören —

där sådan skall finnas — till ett särskilt bolagsorgan med i lagen angivna

uppgifter och med däremot svarande lagstadgat ansvar och skadeståndsskyldighet.

1911 års banklagstiftning har en ordning som påminner om jordbrukskasseförordningens.

Enligt vad som framgår av betänkandet bygger utredningsförslaget i denna

del på de regler om verkställande direktörs ställning, som upptagits i 1955

års banklagstiftning. Dessa innebär att en ordning skall tillämpas som enligt

utredningen kan betecknas såsom ett mellanting mellan aktiebolagslagens

ordning och den som för närvarande tillämpas för banker och centralkassor.

Enligt 1955 års banklagstiftning skall nämligen bankstyrelse inom

sig utse verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten.

Styrelsen skall vidare i instruktion för ett år i sänder fastställa verkställande

direktörens befogenheter. Grunden till att befogenheterna för verkställande

direktören föreslås reglerade i en instruktion av detta slag och ej

— såsom i aktiebolagslagen — genom lagbestämmelser, är enligt vad som

framgår av förarbetena till banklagstiftningen att det befunnits ej vara

möjligt att med en generell regel fastslå vilka legala befogenheter som bör

tillkomma verkställande direktör i bankaktiebolag. En uppräkning av vissa

betydelsefulla ärenden, vilka icke får överlämnas åt verkställande direktören

att av honom ensam avgöras, fullständigar paragrafen.

Lösningen i 1955 års banklagstiftning av denna fråga innebär, att styrelsen

genom den förut angivna instruktionen överflyttar eu del av sin bestämmanderätt

till verkställande direktören och att denne blir ansvarig för sina

åtgärder på grund av sin ställning såsom styrelseledamot. Därmed blir särskilda

regler om ansvar och skadeståndsplikt för verkställande direktören

obehövliga.

Utredningsförslaget skiljer sig från vad som skall gälla för bankernas del

väsentligen i två hänseenden. Den ena olikheten är att verkställande direktör

icke skall utses bland de av stämman valda ledamöterna. I stället skall dessa

ledamöter välja ytterligare eu styrelseledamot som tillika skall vara verkställande

direktör. Den andra skillnaden mot banklagstiftningen är att i

jordbrukskasselagstiftningen ej skall angivas vad verkställande direktör

enligt sin instruktion ej skall äga göra.

Beträffande tillsättandet av verkställande direktör anföres i betänkandet.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Jordbrukskasseutredningen har ej funnit sig kunna förorda en avfattning

av lagtexten enligt vilken en på stämma våld styrelse skall inom sig utse

verkställande direktör. Detta skulle nämligen möjligen kunna tolkas så, att

verkställande direktören skulle utses bland de av stämman valda ledamöterna,

d. v. s. att valet av verkställande direktör i verkligheten skulle ankomma

på stämman. En sådan ordning torde i praktiken knappast gå att genomföra.

I varje fall föreligger avsevärd risk att tillämpningen därav för centralkassas

del skulle medföra besvär och svårigheter. Utredningen förordar därför

i stället en avfattning av lagförslaget varav direkt framgår att de stämmovalda

ledamöterna av styrelsen skall få utse en styrelseledamot som tillika

skall vara verkställande direktör. Detta torde kunna väl förenas med bestämmelsen

i 21 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar, att ledamot av

föreningsstyrelse skall kunna utses i annan ordning än genom val på föreningsstämma.

Att märka är att bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar

beträffande längsta mandattid för styrelseledamot, entledigande av

styrelseledamot o. s. v. är tillämpliga också på den ledamot som skall vara

verkställande direktör. Utredningen anser sig böra erinra om att denna omständighet

bör beaktas i de anställningsavtal som framdeles upprättas mellan

centralkassa och verkställande direktör.

Vad angår centralkassedirektörs befogenhet anser utredningen, att det är

obehövligt att i jordbrukskasselagstiftningen införa en uppräkning av de

inskränkningar däri som bör gälla. Rörande centralkassans ledning anför

utredningen vidare.

Ledning av centralkassa skall utövas av styrelsen. Verkställande direktör

skall, jämväl enligt lag, finnas. Man torde kunna utgå från att centralkassa

bibehåller det hittillsvarande systemet med ett särskilt inom styrelsen utsett

arbetsutskott. Uppenbarligen måste styrelsen göra en ändamålsenlig fördelning

av ärendena mellan styrelsen i sin helhet, arbetsutskottet och verkställande

direktören. Det ligger i sakens natur, att därvid principbeslut och

andra ärenden av särskild betydelse i regel förbehålles styrelsen eller eventuellt

arbetsutskottet. I händelse det skulle visa sig att någon centralkassestyrelse

föranstaltade om en arbetsfördelning, som uppenbarligen ej skulle

vara lämplig, får det ankomma på riksorganisationen och på tillsynsmyndigheten

att inskrida och åstadkomma rättelse.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har, under hänvisning till de

komplikationer som kan uppstå då samma person bekläder förtroendeposter

i såväl jordbrukskassa som i centralkassan, föreslagit att av styrelseledamöterna

i centralkassa icke flera än en för varje påbörjat femtal skall få

vara befattningshavare i jordbrukskassa. Inspektionen anför.

Helt kan väl dubbelrepresentation icke förbjudas, eftersom svårigheter

härigenom skulle uppstå för kasserörelsen att utnyttja sina bästa krafter

på ansvariga poster. Av naturliga skäl är det emellertid klart att centralkassans

ledning kan få en benägenhet till speciellt förtroende för eller, om

man så vill, överseende med en jordbrukskassa, vars kamrer tillika sitter i

centralkassans styrelse; det måste här utsägas att inspektionen i sin verksamhet

iakttagit flera sådana fall. För att åtminstone i någon mån begränsa

förekomsten härav vill inspektionen, efter mönster från 72 § andra stycket

i nya banklagen, föreslå den kompletterande föreskriften i jordbrukskasselagstiftningen,

att av styrelseledamöterna i centralkassa icke flera än en för

varje påbörjat femtal må vara befattningshavare i jordbrukskassa som är

ansluten till centralkassan.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat åsikten, att centralkassas verkställande

direktör i lagförslaget fått en alltför osäker ställning. Jordbrukskreditkassan

kan därför ej förorda utredningsförslagets bestämmelser om

tillsättande av verkställande direktör utan föreslår i stället antingen att verkställande

direktör blir självskriven ledamot av centralkassans styrelse eller

att han, liksom hittills, kan stå utanför styrelsen. Jordbrukskreditkassan

anför härom.

Enligt 31 § i lagförslaget skall en av ledamöterna i centralkassas styrelse

vara verkställande direktör. Stadgandet innebär, att om sådan direktör icke

skulle omväljas till styrelseledamot, så upphör därmed hans ställning som

verkställande direktör. Förhållandet kan anses medföra en försämring av

direktörernas anställningstrygghet med åtföljande icke önskvärda konsekvenser.

Enligt jordbrukskreditkassans mening bör en sådan utformning av bestämmelsen

i fråga övervägas, att verkställande direktörs anställningstid

icke blir beroende av hans ledamotskap i styrelsen. Måhända kunde en sådan

ordning vara möjlig, att verkställande direktör blir självskriven ledamot

av styrelsen. Alternativt kunde kanske tänkas, att nu gällande bestämmelser

bibehålies, vilket innebär att verkställande direktören icke obligatoriskt tillhör

styrelsen.

Departementschefen. Vad bank- och fondinspektionen anfört rörande

önskvärdheten att befattningshavare hos jordbrukskassa — d. v. s. jordbrukskassas

kamrer och andra i kassans tjänst anställda — ej i alltför stor

utsträckning skall utses såsom styrelseledamöter i centralkassan, finner jag

värt beaktande. Jag ansluter mig till inspektionens förslag att av centralkassas

styrelseledamöter högst en för varje påbörjat femtal styrelseledamöter

må vara sådan befattningshavare. Vid tillämpningen härav bör enligt

min mening iakttagas, att styrelsesuppleant som är befattningshavare i

jordbrukskassa ej må inträda i styrelsen såsom ersättare för styrelseledamot,

som icke är sådan befattningshavare, om vid sådant förhållande av

hela antalet fungerande styrelseledamöter mer än det i lagen medgivna antalet,

en för varje femtal, skulle komma att utgöras av befattningshavare i

jordbrukskassa.

Den av utredningen föreslagna ordningen för utseende av verkställande

direktör i centralkassa och förenandet av befattningen såsom verkställande

direktör med ledamotskap i centralkassans styrelse finner jag ändamålsenlig.

Jag kan icke finna, att Svenska jordbrukskreditkassan har fog för sin

uppfattning att denna ordning skulle medföra försämrad anställningstrygghet

för verkställande direktören. Det är nämligen att märka att direktören

visserligen kan nödgas frånträda sin ställning som verkställande direktör

om han icke skulle bli omvald eller om han skulle bli entledigad såsom

styrelseledamot. Emellertid lärer han i sådant fall under alla omständigheter

vara berättigad åtnjuta lön under avtalad uppsägningstid eller under den

uppsägningstid som är gängse för anställda i liknande befattningar eller

eljest skälig. Direktörens ställning för det fall att han enligt den nya ordningen

nödgas frånträda befattningen på grund av att styrelsemandatet frångår

honom blir således ej sämre än om han blir uppsagd från en befattning

10 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

såsom enbart anställd enligt den nuvarande ordningen. Jag finner således

jordbrukskreditkassans yttrande ej böra föranleda annan åtgärd från min

sida än en ytterligare erinran om att de speciella förhållanden, som följer

av den nya ordningen, bör uppmärksammas i de anställningsavtal som framdeles

upprättas mellan centralkassa och dess verkställande direktör.

Vad angår förfarandet vid tillsättande av verkställande direktör har jag

fäst mig vid att enligt utredningsförslaget de stämmovalda ledamöterna torde

vara förhindrade att utse direktör inom sin egen krets. Därmed skulle alltså

stämman nödgas avstå från att omvälja centralkassedirektör, som enligt

gällande ordning är styrelseledamot. Och i kassor, där direktören ej är

styrelseledamot, skulle direktören ej kunna inväljas i styrelsen av stämman.

Detta synes ej vara lämpligt. Lagtexten synes i stället böra avfattas så att

direktör kan väljas både inom och utom de stämmovalda styrelseledamöternas

krets. Vidare torde antalet stämmovalda styrelseledamöter böra bestämmas

till lägst fem och högst nio. Då verkställande direktör utses utom

de stämmovalda styrelseledamöternas krets kommer därvid hela antalet

styrelseledamöter alltså att kunna uppgå till tio. På så sätt kan det uppnås

■att centralkassa med nio styrelseledamöter samt verkställande direktör, som

står utanför styrelsen, vid övergången till den nya lagstiftningen får frihet

att, om den så önskar, på stämman omvälja samtliga styrelseledamöter.

Och ett högsta antal av tio styrelseledamöter synes även ur andra synpunkter

lämpligt.

Vid övervägande av innehållet i denna paragraf har jag funnit att av

utredningsförslaget icke framgår, i vad mån uppdrag, som genom den av

styrelsen för ett år i sänder utfärdade instruktionen meddelas verkställande

direktör, skall kunna återkallas eller inskränkas. Ett förtydligande av lagen

i detta hänseende synes erforderligt. — Tilläggas må att instruktionens bestämmelser

för verkställande direktören lärer äga tillämpning på dennes

ställföreträdare under tid då han tjänstgör i direktörens ställe, förutsatt att

instruktionen ej innehåller särskilda regler för ställföreträdaren.

Det torde ligga i sakens natur, att verkställande direktör eller annan befattningshavare

i centralkassan icke skall vara ordförande i styrelsen. För

att undanröja all tvekan därom torde det emellertid vara lämpligt att detta

utsäges i paragrafen. Även därutinnan synes det därför påkallat att komplettera

lagtexten med ett förtydligande.

I departementsförslaget har 26 § avfattats med de ändringar i och tillägg

till 31 § utredningsförslaget, som föranledes av vad jag här anfört.

27 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § utredningsförslaget, stadgar beträffande

centralkassas firma, att denna skall tecknas av minst två personer i

förening. Samma bestämmelse skall enligt 16 § andra stycket gälla beträffande

jordbrukskassas firma. Bestämmelsen är ny som författningsföreskrift

men den gäller redan på grund av föreskrift i centralkassornas stadgar.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Riksorganisationen

147

28 §.

Detta lagrum, som motsvarar 33 § utredningsförslaget, ersätter med sina

bestämmelser om jordbrukskasserörelsens riksorganisation ensamt det avsnitt

av jordbrukskasseförordningen, omfattande 4—19 §§, som behandlar

Svenska jordbrukskreditkassan. Redan i framställningen rörande huvuddragen

av utredningens förslag och om jordbrukets bank har redogjorts för

hur kasserörelsens toppled skall vara beskaffat samt vilken ställning och

vilka huvudsakliga funktioner riksorganisationen bör ha däri. Det återstår

i huvudsak att behandla själva avfattningen av lagreglerna om riksorganisationen.

Utredningen. I utredningsförslaget innehåller paragrafen om riksorganisationen

en allmän bestämmelse, att riksorganisationen skall ha till uppgift

att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva sådan verksamhet,

i vilken medlemmarna deltager genom att begagna sig av riksorganisationens

tjänster. Vidare nämnes särskilt vissa viktiga moment som enligt

utredningsförslaget obligatoriskt skall ingå i organisationens verksamhet,

nämligen att utöva vad utredningen kallar central jordbrukskasserevision,

att meddela instruktioner och anvisningar för kassornas verksamhet

samt att fullgöra de särskilda uppgifter som enligt utredningsförslaget eljest

skall ankomma på riksorganisationen.

I sin motivering till paragrafen anför utredningen inledningsvis att de i

paragrafen upptagna ändamålsbestämmelserna icke är uttömmande. Utredningen

förutsätter tvärtom att riksorganisationen kommer att få ett antal

viktiga uppgifter utöver dem som lagen särskilt anger. Sålunda utgår utredningen

från att riksorganisationen i sin egenskap av jordbrukskasserörelsens

topporgan kommer att ägna sig åt att sprida upplysning om jordbrukskasserörelsen,

både bland medlemmar och utomstående. Riksorganisationen torde

således komma att fullfölja den uppgift som i 4 § jordbrukskasseförordningen

angivits vara att verka för »jordbrukskasserörelsens befrämjande

och utveckling i allmänhet». En annan naturlig uppgift som utredningen

förutsätter att riksorganisationen skall fullfölja är att främja sparande

m. in. Organisationen skall sålunda leda den verksamhet, som omtalas

i 1 § jordbrukskasseförordningen och som går ut på att »befordra sparverksamheten

på landsbygden ävensom att i övrigt främja en sund utveckling

av medlemmarnas ekonomiska förhållanden». Dessa och andra uppgifter,

som hör riksorganisationen till, har utredningen ansett sig sakna anledning

att särskilt nämna i lagtexten. Utredningen har funnit det lämpligare

att bestämmelserna tas in i stadgarna och där ges den form som kasserörelsen

finner bäst.

Utredningen har alltså avsett att i lagen endast ange eu grundstomme av

uppgifter för riksorganisationen. Vid avfattningen av lagtexten har utredningen

strävat efter, att i paragrafen upptaga sådant som erfordras för alt

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj ris proposition nr 122 år 1956

riksorganisationen skall bli ekonomisk förening och för att den eljest skall

kunna rätt fylla sin plats i jordbrukskasserörelsen sedan dennas toppled antagit

den nya form som utredningen avgivit i förslaget.

Vad beträffar frågan om riksorganisationens ställning såsom ekonomisk

förening säger sig utredningen ha varit på det klara med att det inte utan

vidare är självskrivet, att riksorganisationen blir en sådan förening. En

organisation av detta slag torde, allt efter omständigheterna, kunna falla

inom eller utom den bestämning av ekonomisk förening som ges i 1 § lagen

om ekonomiska föreningar. Utredningen har emellertid funnit, att den föreslagna

riksorganisationens huvudsakliga verksamhet torde bli av sådan art,

att den kan bestämmas i ordalag som är direkt hämtade från 1 § föreningslagen.

Riksorganisationen förutsättes komma att utöva konsulent- och revisionsverksamhet

samt tillhandahålla blanketter och annat tryck m. in. Allt

detta kan och bör enligt utredningens mening drivas såsom en ekonomisk

verksamhet till medlemmarnas tjänst. Därmed bör i sin tur följa att frågan

huruvida riksorganisationen blir ekonomisk förening ganska tveklöst skall

kunna besvaras med ja.

Utredningen betonar, att den tillmätt riksorganisationens utövande av den

funktion utredningen betecknar såsom »central jordbrukskasserevision»

stor betydelse. Utredningen förklarar, att den avsett att den centrala jordbrukskasserevisionen

skall samordnas med och komplettera den offentliga

tillsynen. Beträffande den närmare utformningen av den centrala jordbrukskasserevisionen

hänvisas i betänkandet till den därstädes lämnade redogörelsen

för den offentliga tillsynen.

Vad angår riksorganisationens i utredningsförslaget upptagna befogenhet

att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas

verksamhet, framhåller utredningen, att mot stadgandet i

förevarande paragraf om denna befogenhet svarar skyldighet för centralkassorna

och jordbrukskassorna enligt 15 och 30 §§ utredningsförslaget att

ställa sig sådana anvisningar och instruktioner till efterrättelse.

Hur långt denna riksorganisationens befogenhet, som är betingad av dess

ställning såsom ledande och framför allt såsom samordnande organ, skall

sträcka sig och vad den närmare bestämt skall omfatta, får det enligt vad

utredningen uttalar ankomma på rörelsen att själv bestämma efter vad som

finnes lämpligast med hänsyn till förhållandena.

Såsom exempel på särskilda legala uppgifter för riksorganisationen, av

det slag som åsyftas i 33 § utredningsförslaget, anför jordbrukskasseutredningen

organisationens befattning med frågor om medlemskap i kreditkassa

enligt 12 och 22 §§ utredningsförslaget, frågor om fastställande av verksamhetsområde

enligt 11 och 21 §§ utredningsförslaget och frågor om delning

av jordbrukskassa enligt 86 § utredningsförslaget.

Yttrandena. Remissinstanserna har, såsom torde framgå av den tidigare

framställningen, i princip godtagit det förslag till omorganisation av jordbrukskasserörelsens

toppled, som utredningsförslaget innehåller.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

149

Utredningens förslag i förevarande paragraf till reglering av riksorganisationens

ställning och befogenheter har emellertid föranlett vissa erinringar.

Bank- och fondinspektionen samt sparbnnksinspektionen har anmärkt, att

den knapphändiga regleringen i utredningsförslaget av riksorganisationens

uppbyggnad och verksamhetssätt rimmar illa med de viktiga

uppgifter som tilldelats organisationen icke bara i fråga om för kasserörelsen

interna organisatoriska problem utan även i frågor som rör kassornas

befogenhet som bankinrättningar.

Bank- och fondinspektionen framhåller i detta hänseende såsom en brist

i betänkandet, att frågan huruvida annan än centralkassa skall kunna bli

medlem i riksorganisationen in. fl. liknande frågor ej blivit belysta. Vidare

uttalar bank- och fondinspektionen, att riksorganisationens stadgar

borde fastställas av Kungl. Maj: t. Ämbetsverket anför

härutinnan.

Det framgår ej klart av betänkandet, huruvida andra än centralkassorna

skall kunna vara medlemmar i riksorganisationen. Denna fråga är dock ingalunda

betydelselös. Om såsom föreslås — och som i och för sig synes välbetänkt

■— riksorganisationen utrustas med vittgående befogenheter att meddela

instruktioner och direktiv åt kreditkassorna är det av intresse att få

vetskap om hur denna organisation, d. v. s. kasserörelsens högsta beslutande

organ, skall sammansättas. Det hade onekligen varit önskvärt att detta

spörsmål liksom också t. ex. frågan om hur riksorganisationens styrelse

skall utses blivit närmare belyst i betänkandet. Man nödgas nu laborera med

hypoteser, som gör bedömningen osäker och därmed försvagar värdet av

själva remissförfarandet.

I detta sammanhang vill inspektionen vidare som sin mening uttala att

stadgarna för den blivande riksorganisationen bör fastställas av Kungl. Maj :t.

Det kan enligt inspektionens mening icke vara riktigt att en institution, utrustad

med så vittgående legala befogenheter som den blivande riksorganisationen,

själv skall äga utforma sina stadgar. Den stadgeprövning som äger

rum då en ekonomisk förening skall registreras är ju väsentligen blott en

kontroll av att stadgarna tillkommit i laga ordning och att deras innehåll ej

strider mot lag eller författning. Någon prövning av stadgarnas lämplighet

förekommer däremot ej.

Sparbanksinspektionen förordar en åtstramning i fråga o in

riksorganisationens befogenheter, på sådant sätt att dessa

icke skall omfatta avgöranden i frågor av allmänt intresse. Inspektionen

anför.

I riksorganisationen torde de mest aktiva jordbrukskassemännen komma

att bli bestämmande. Det är naturligt att dessa i första hand arbetar för

rörelsens utveckling och utvidgning och att de därvid såvitt möjligt undviker

att gå emot någon enskild kassas intresse. På grund härav förefaller det

vara riktigare, att avgörandet i frågor berörande allmänt intresse, i den mån

de icke regleras slutgiltigt i lagen, tillägges tillsynsmyndigheten såsom det

allmännas representant i stället för riksorganisationen. Detta torde sålunda

gälla i frågor rörande utsträckningen av jordbrukskassas befogenheter enligt

41 § utredningsförslaget om tillstånd att övertaga annan kassa eller nedsätta

reservfonden enligt 86 §. Vad beträffar frågor om medlemskap enligt 12 och

22 §§ utredningsförslaget och om kredit utan säkerhet kreditkassor emellan

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

enligt 36 §, torde dessa lämpligen böra slutgiltigt regleras i lagen. Vad slutligen

bestämmandet av verksamhetsområdena enligt 11 och 21 §§ utredningsförslaget

angår, synes detta vara en sådan rörelsens inre angelägenhet,

som bör kunna ankomma på riksorganisationen.

Båda inspektionsmyndigheterna har i sina yttranden tagit avstånd

från den roll såsom organ för tillsyn av kassorna, vilken utredningen

tillagt riksorganisationen.

Norrlands hgpoteksförening ifrågasätter om inte förslaget medför en all tför

vittgående centralisering av avgörandena inom kasserörelsen

till riksorganisationen. Hypoteksföreningen yttrar härom.

Det synes enligt föreningens mening kunna ifrågasättas, huruvida icke förslaget

innehär en alltför långtgående centralisering av olika avgöranden —■

även väsentligen lokalbetonade sådana — till riksorganisationen. Den lokala

självstyrelsen förefaller i motsats till vad fallet är inom andra jordbrukets

organisationer ha inskränkts till ett minimum. Den genom förslaget vunna

önskvärda utvidgningen av rörelsens verksamhetsmöjligheter såsom sådana

kan i praktiken tänkas bli hämmad genom en dylik centralisering. Åtminstone

centralkassorna — med deras mångåriga erfarenhet och tämligen goda

tillgång på fullt kvalificerad arbetskraft — borde enligt föreningens mening

tilläggas ett större mått av självständighet än enligt förslaget.

Överståthållarämbetet har funnit det tveksamt om riksorganisationen

kommer att utöva sådan verksamhet att den får karaktär av ekonomisk

förening enligt lagen om ekonomiska föreningar. Ämbetet anför

bl. a. att det icke kan anses uteslutet, att riksorganisationen verkligen kommer

att driva en sådan verksamhet, att organisationen får karaktär av en

ekonomisk förening. Med hänsyn till den tvekan, som dock kan anses föreligga,

ifall frågan härom bedömes uteslutande mot bakgrunden av de i betänkandet

redovisade arbetsuppgifterna, ifrågasätter dock överståthållarämbetet,

huruvida icke spörsmålet om riksorganisationens rättsliga status

bör lämnas öppen i den föreslagna lagen om jordbrukskasserörelse. Under

alla omständigheter finner ämbetet det mindre lämpligt, att ändamålet med

riksorganisationens verksamhet i lagen om jordbrukskasserörelse angives

med ordalag som hämtas från den allmänna föreningslagen. Som 33 § i lagförslaget

är utformad skulle den där gjorda exemplifieringen av riksorganisationens

uppgifter komma att framstå som en auktoritativ tolkning av

föreningslagens definition på en ekonomisk förening. Den kan därigenom

få icke avsedda konsekvenser för rättstillämpningen.

Departementschefen. Utredningsförslaget upptager i 1 § en bestämmelse

att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall vara ett organ för central

ledning, samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras

verksamhet samt därjämte en föreskrift att kreditkassa och riksorganisationen

»skola vara registrerade» såsom ekonomiska föreningar. 33 §

innehåller en allmän bestämning av riksorganisationens uppgift, avfattad i

ordalag som ansluter till 1 § föreningslagen, jämte en uppräkning av vissa

speciella uppgifter som skall ingå i riksorganisationens verksamhet.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget har överståthållarämbetet,

där registrering av riksorganisationen skall ske, anmärkt att tvekan kan

råda, huruvida riksorganisationen kommer att bli ekonomisk förening enligt

en strikt tillämpning av föreningslagen. Ämbetet har avrått från en sådan

utformning av förevarande lagstiftning, att denna skulle framstå som en

auktoritativ tolkning av föreningslagens definition på en ekonomisk förening.

Enligt min mening är överståthållarämbetets anmärkning berättigad. Med

anledning av den har, såsom tidigare anmälts, den allmänna bestämmelsen

om kassornas och riksorganisationens registrering i departementsförslaget

jämkats därhän att i 1 § fastslås, att kassorna och riksorganisationen »skola

registreras» såsom ekonomiska föreningar. I nu förevarande paragraf bör

den till föreningslagstiftningen anslutande bestämningen i 33 § utredningsförslaget

enligt min mening slopas och i stället från 1 § till den förevarande

överföras bestämningen att riksorganisationen är ett organ för central ledning,

samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verksamhet.

Vad angår de delar av 33 § utredningsförslaget, där vissa speciella uppgifter

för kasserörelsen angives, har jag funnit anledning till jämkning av den

regel, som fastslår riksorganisationens skyldighet att övervaka kreditkassorna

och deras verksamhet. Jordbrukskasseutredningens avfattning av

denna regel grundas på vad utredningen föreslagit om att riksorganisationen

skulle såsom tillsynsorgan vid den statliga tillsynsmyndighetens sida

utöva vad som i betänkandet betecknas såsom central jordbrukskasserevision.

I departementsförslaget har emellertid bestämmelserna om tillsyn

fått en annan utformning. Sålunda är avsikten att riksorganisationens obligatoriska

uppgifter som övervakare för kreditkassorna skall gälla intern

kontroll, d. v. s. räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering m. m.

Att riksorganisationens obligatoriska uppgifter avses vara pa detta sätt begränsade

skall givetvis ej utgöra hinder för organisationen att, liksom hittills

Svenska jordbrukskreditkassan, även utöva kreditkontroll och legalitetskontroll

över kassorna i den mån så anses påkallat. I förevarande paragraf

synes riksorganisationens övervakande uppgift lämpligen kunna angivas

så, att den skall följa och, i mån av behov, genom undersökning eller

på annat sätt övervaka kassornas verksamhet. I övrigt torde ej finnas anledning

att jämka på de av utredningen föreslagna bestämmelserna om

riksorganisationens särskilda uppgifter. Emellertid synes det lämpligt att

komplettera uppräkningen av de särskilda uppgifterna med en bestämmelse

att riksorganisationen skall främja sparverksamhet. En sådan bestämmelse

har upptagits i departementsförslaget. Med anledning av att ett

par remissinstanser förordat, att riksorganisationens befogenheter i frågor

av allmänt intresse skall begränsas torde jag i detta sammanhang få framhålla,

att en sådan begränsning skett genom ändringar i de särskilda paragrafer,

som i utredningsförslaget upptager dylika befogenheter.

Vad bank- och fondinspektionen uttalat rörande önskvärdheten av före
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

skrifter om att riksorganisationens stadgar skall godkännas av Kungl. Maj :t

är, liksom ämbetsverkets önskemål att lagen skall reglera vilka som skall

äga bli medlemmar i riksorganisationen, enligt min mening värt beaktande.

Jag förordar fördenskull två tillägg till förevarande paragraf, dels ett vari

stadgas att endast centralkassa skall kunna bli medlem dels ett vari föreskrives

att registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening ej

skall få ske med mindre Kungl. Maj :t meddelat stadfästelse på dess stadgar,

ävensom att beslut om ändring i stadgarna ej skall få registreras med mindre

Kungl. Maj :t meddelat stadfästelse därpå. Vad det förstnämnda tillägget beträffar

synes det ägnat att ge stadga åt riksorganisationen genom att det utestänger

andra än centralkassor från anslutning till jordbrukskasserörelsens

topporganisation och därmed från del i det inflytande över kreditkassorna

i skilda betydelsefulla hänseenden som enligt lagen skall tillkomma riksorganisationen.

Det senare tillägget anser jag motiverat därav att riksorganisationen

ingår i jordbrukskasserörelsen såsom ett toppled med vittgående

möjligheter att inverka på kreditkassorna och deras verksamhet såsom kreditinrättningar.

Samma allmänna intressen som ger fog för att myndighet

skall pröva om jordbrukskassas och centralkassas stadgar är sådana, att

kassorna är ägnade att fullgöra sina uppgifter, gör sig gällande i frågan om

riksorganisationen och bör föranleda en motsvarande prövning av dess stadgar.

Vad slutligen angår Norrlands hypoteksförenings reflexion att den nya

jordbrukskasselagstiftningen kommer att medföra en vittgående centralisering,

torde jag få göra den kommentaren att jordbrukskasserörelsen utövar

en verksamhet som kräver central ledning, samordning och kontroll från

topporganisationens sida i betydligt högre grad än verksamheten inom hypoteksorganisationen,

där det lokala inflytandet av tradition är starkt.

Efter den omarbetning, som föranledes av vad jag här anfört, har 33 §

utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget såsom 28 §.

Allmänna bestämmelser för kreditkassorna

I utredningsförslaget har motsvarigheten till detta avsnitt rubricerats

»För kassorna gemensamma bestämmelser». Omrubriceringen sammanhänger

bl. a. med att vissa enbart för centralkassorna gällande bestämmelser

överförts från avsnittet för centralkassorna till det särskilda avsnittet om

rörelsen under förevarande rubrik. Under rubriken »Allmänna bestämmelser

för kreditkassorna» har i tur och ordning upptagits särskilda bestämmelser

om reservfond, rörelsen, styrelsens årsredovisning, revision samt likvidation

och upplösning.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Reservfond

29 §.

Paragrafen motsvaras av utredningsförslaget 34 §.

Gällande lagstiftning. Enligt de nu gällande bestämmelserna i 9, 27 och

56 §§ jordbrukskasseförordningen skall, vad Svenska jordbrukskreditkassan

och centralkassorna beträffar hela årsvinsten och i fråga om jordbrukskassorna

minst 75 procent av årsvinsten avsättas till reservfond, i samtliga fall

dock först sedan avdrag skett för eventuella förluster från tidigare år. Emellertid

kan vinstmedel — respektive mer än 25 procent av vinstmedlen —

under vissa omständigheter få användas till annat ändamål än avsättning till

reservfond. I centralkassa får detta ske då reservfonden uppgår till belopp

motsvarande minst 10 procent och i jordbrukskassa då den uppgår till belopp

motsvarande minst 20 procent av utlåningen vid utgången av det senast

förflutna räkenskapsåret. Centralkassa och jordbrukskassa har därjämte

vissa möjligheter att, utan hinder av nyss angivna regler, lämna utdelning

på insatser samt återbära belopp som uttaxerats på medlemmarna till

täckande av förlust.

I 1911 års lagstiftning om ekonomiska föreningar fanns inga särskilda

regler om avsättning till reservfond. Däremot har sådana regler upptagits i

lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar, där de har sin plats i

17 §.

17 § föreningslagen stadgar skyldighet för ekonomisk förening att till reservfonden

avsätta dels 5 procent av årsvinsten, dels 5 procent av de efterlikvider,

återbäringar o. d., som tillgodoförts medlemmarna eller andra

på grund av rörelsens resultat, även i den mån dessa belopp icke ingår i

den redovisade vinsten för året, dels slutligen insatsbelopp som avgången

medlem icke äger återfå. Avsättning till reservfond skall kunna upphöra

om förenings reservfond jämte inbetalat insatskapital nått viss angiven relation

till bokförda värdet på föreningens tillgångar eller uppgår till samma

belopp som föreningens skulder enligt balansräkningen. Lagrummet innehåller

slutligen det stadgande som åt reservfonden ger dess särskilda karaktär,

nämligen att nedsättning därav får beslutas endast för att täcka förlust,

som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått på föreningens

verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida

förfogande avsatta medel. Av 17 § 2 mom. och 118 § föreningslagen

framgår, att de angivna reglerna icke gäller för jordbrukets kreditkassor

utan att reglerna i jordbrukskasseförordningen är att tillämpa på dem.

Utredningen. I betänkandet uttalas först att jordbrukets kreditkassor är

betydligt mera beroende av att få sin ställning stärkt genom fondbildning än

ekonomiska föreningar i allmänhet. Bl. a. på den grund har utredningen funnit

att särskilda regler och icke de allmänna reglerna i 17 § lagen om ekonomiska

föreningar bör gälla för kreditkassorna. Detta ulsäges i förevarande

paragraf första stycket.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

I paragrafens andra stycke bestämmes, att minst femtio procent av kreditkassas

årsvinst, lika för centralkassa och jordbrukskassa, skall avsättas

till reservfonden. Därjämte stadgas att till reservfonden skall läggas inträdesavgifter

samt vad medlem vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Beträffande avsättningen av vinstmedel uttalar utredningen, att dess förslag,

såvitt angår relationstalet, innebär en uppmjukning av gällande bestämmelser

i jordbrukskasseförordningen men en väsentligt mera omfattande

avsättningsskyldighet än enligt föreningslagen. Samtidigt påpekas att

föreningslagen stadgar skyldighet att göra avsättningar också i förhållande

till efterlikvider, återbäringar o. d. Liknande skyldighet bör enligt utredningens

mening ej komma i fråga för kassornas del. Inom kasserörelsen

förekommer återbäring till medlemmarna i form av ränterabatter. Avsikten

är emellertid att ränterabatterna framdeles i regel ej skall utbetalas utan

hållas inne av kassan och att medlemmarna skall gottskrivas innehållna belopp

såsom insatser i kassan. Denna ordning tillämpas i själva verket redan.

Vid sådant förhållande torde ränterabatterna enligt utredningens mening

komma att bidra till att stärka rörelsens ekonomiska ställning i högre

grad än vad som skulle bli fallet enligt föreskriften i föreningslagen.

Regeln att vad medlem vid avgång icke återfår av sina insatser skall läggas

till reservfonden har upptagits efter mönster av föreningslagen. Stadgandet

att inträdesavgifter skall tillföras reservfond har sin förebild i jordbrukskasseförordningens

bestämmelser (5 § andra stycket och 23 § första stycket)

att centralkassas insats i Svenska jordbrukskreditkassan och jordbruksbrukskassas

insats i centralkassa obligatoriskt skall föras till reservfond.

Sedan den av utredningen föreslagna lagstiftningen trätt i kraft torde

det, enligt vad utredningen uttalar i betänkandet, kunna komma i fråga att

jordbrukskassas insats i centralkassa helt eller delvis skall betecknas såsom

inträdesavgift. Det kan vidare tänkas att det befinnes lämpligt upptaga sådan

avgift av andra kassemedlemmar. Det har vid angivna förhållanden

synts lämpligt att i lag fastslå att inträdesavgifter skall föras till reservfonden.

I fråga om förslaget att till reservfond skall avsättas minst 50 procent av

kreditkassas årsvinst har två av utredningens ledamöter, professor Björkman

och riksdagsman Johansson, anmält en i viss mån skiljaktig mening.

De har nämligen förklarat, att en minimiavsättning av denna omfattning

kan godtagas endast om centralkassorna får rätt att utfärda förlagsbevis,

vilka utan särskilt medgivande, i viss i lagstiftningens inlåningsparagraf

närmare angiven utsträckning får tillgodoräknas såsom inlåningsunderlag.

Skulle särskilt medgivande krävas — något som är fallet enligt utredningsförslagets

inlåningsparagraf — kan man tvingas bibehålla systemet med frivilliga

insatser. Då utdelning på insatser utgår av årsvinsten, kan i sådant

fall svårigheter uppstå för kassorna att göra avsättningar i den omfattning

som föreslås i förevarande paragraf om reservfonden. De skiljaktiga ledamöterna

har anfört följande.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Såsom framgår av utredningens särskilda motivering till 26 § (s. 113—

115) kan extraordinär förstärkning av det inlåningsgrundande kapitalet ske

i affärsbank genom att höja aktiekapitalet, i sparbank genom att bilda säkerhetsfond

(enligt föreslagen ny terminologi garantifond) och i centralkassa

(jordbrukskassa) genom att anskaffa frivilliga insatser. Det förutsättes

nu, att samtliga tre kategorier av penninginrättningar skall beredas möjlighet

att utfärda förlagsbevis och att sådana skall kunna i viss utsträckning

likställas med eget kapital såsom inlåningsunderlag.

Utredningen har med rätta anmärkt, att systemet med frivilliga insatser

icke är tillfredsställande. Anordningen med förlagsbevis är avsedd att träda

i stället. Vi har biträtt förslaget till sådan omläggning. Därvid har vi emellertid

förutsatt, att något särskilt medgivande avseende rätten att i fastställd

omfattning få inräkna utställda förlagsbevis i inlåningsunderlaget ej

skall krävas. Det finnes enligt vår mening inte anledning att i denna detalj

påfordra full likställighet mellan de olika grupperna av penninginrättningar.

Både affärsbanker och sparbanker skulle ju vid sidan av förlagsbeyisen

fortfarande ha annan möjlighet till extraordinär förstärkning av inlåningsunderlaget

(ökning av aktiekapitalet respektive bildande av garantifond).

Skulle jordbrukskasserörelsen däremot nödgas räkna med att även i fortsättningen

tillämpa systemet med frivilliga insatser lär det inte vara möjligt

att fasthålla vid det i 34 § angivna kravet, att minst femtio procent av kreditkassas

årsvinst skall avsättas till reservfond. Till jämförelse må nämnas,

att enligt nu gällande regler kan centralkassas årsvinst helt tagas i anspråk

för utdelning på insatser; av jordbrukskassas årsvinst behöver endast tjugofem

procent avsättas till reservfond, därest utdelning på frivilliga insatser

motiverar sådan begränsning. Erfarenheten har också lärt, att i fall då kreditkassa

nödgats anskaffa frivilliga insatser i nämnvärd omfattning har avsättningen

till reservfond ej sällan fått begränsas till avsevärt mindre andel

av årsvinsten än vad det föreliggande lagförslaget förutsätter.

I paragrafens tredje stycke bestämmes den gräns ovanför vilken avsättning

till reservfonden ej vidare skall behöva ske. Denna gräns har liksom i

jordbrukskasseförordningen ställts i relation till utlåningen. Relationstalet

har bestämts till 10 procent, lika för centralkassa och jordbrukskassa. Utredningen

förklarar, att det relationstal som f. n. gäller för jordbrukskassor,

20 procent, är så högt att det i praktiken torde vara så gott som omöjligt

att uppnå. Talet 10 procent är också tämligen: högt, om man jämför det med

kraven på fondtäckning enligt inlåningsreglerna. Eftersom det emellertid är

önskvärt att kreditkassornas kapitalställning blir starkare än vad som enligt

inlåningsreglerna erfordras för att bjuda den minimitäckning som stadgas

med hänsyn till insättarnas säkerhet, har utredningen stannat för relationstalet

10 procent såsom lämpligt avvägt.

I paragrafens fjärde stycke slutligen upptages den för reservfond i allmänhet

karakteristiska regeln att nedsättning må ske endast för att täcka förlust.

Emellertid göres från regeln undantag för fall som avses i 86 § 3 mom.

utredningsförslaget, där det stadgas att, om del av kreditkassas rörelse skall

övergå till annan kassa, efter beslut av den förstnämnda kassan och med

godkännande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation, den kassans reservfond

skall kunna nedsättas med skäligt belopp. Lagrummet syftar på det

fall då kassa uppdelas. Uppdelning av kreditkassa, som är en ej sällan före
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kommande företeelse, innebär att verksamheten och medlemmarna inom

visst område, som förut tillkommit en kassa, delas upp mellan två kassor,

möjligen mellan flera ändå. Det är då rimligt att en fördelning av den ursprungliga

kassans aktiva och passiva äger rum mellan den kassa som tidigare

hade hela området och den som övertar del av området. Fördelningen

bör få göras så att den övertagande kassan redan från början skall kunna

redovisa bl. a. reservfond. Detta bör kunna ske genom en transaktion som

innebär motsvarande nedsättning av den överlåtande kassans reservfond. För

att undanröja all tvekan huruvida ett sådant förfarande är förenligt med lag

har utredningen upptagit den här angivna undantagsbestämmelsen i utredningsförslaget.

Yttrandena. Mot utredningens här ifrågavarade förslag har invändning

rests endast av Svenska jordbrukskreditkassan som, med åberopande

av den skiljaktiga mening vilken framförts av två ledamöter i

utredningen, uttalar att den föreslagna minimiavsättningen ej lärer kunna

bibehållas, om systemet med frivilliga insatser även i fortsättningen måste

tillämpas inom kasserörelsen.

Jordbrukskreditkassan har vidare yttrat, att den utgår från att jordbrukets

kreditkassor icke skall behöva räkna utgifter för sparfrämjande

verksamhet — däribland kostnader för gratisutdelning till

barn av motböcker med grundbelopp -—- såsom vinstdisposition utan såsom

omkostnader för rörelsen. Jordbrukskreditkassan påpekar, att denna ordning

enligt uttalanden i propositionen nr 151/1955 med förslag till lag om

sparbanker (s. 188 och 213) skall gälla för sparbankerna.

Departementschefen. De regler om kreditkassas reservfond, som utredningen

föreslagit, synes mig praktiska och väl avvägda. Av samma uppfattning

torde remissinstanserna vara eftersom de, med undantag av Svenska

jordbrukskreditkassan, ej haft något att erinra. Den erinran jordbrukskreditkassan

anfört innebär ej något underkännande av förslaget i och för sig.

Erinringen föranledes nämligen av farhågor att centralkassorna icke skall bli

i tillfälle att i erforderlig utsträckning utnyttja utvägen att stärka sitt inlåningsunderlag

genom förlagsinlåning, därför att Kungl. Maj :t skall avgöra

i vad mån förlagsinlåningen må bli inlåningsgrundande. Jordbrukskreditkassan

menar, liksom de skiljaktiga ledamöterna i utredningen, att kasserörelsen

för den händelse Kungl. Maj :ts tillstånd vägras, skulle nödgas anskaffa

inlåningsgrundande eget kapital genom att begära frivilliga insatser

från medlemmar i centralkassor eller jordbrukskassor. Medan ränta på förlagsinlåningen

räknas såsom kostnader är utdelning på frivilliga insatser

att betrakta såsom vinstdisposition. Och om centralkassa nödsakas anskaffa

frivilliga insatser kan skyldigheten att av årsvinsten betala utdelning på

dessa kollidera med skyldigheten att göra 50 procent minimiavsättning till

reservfonden. Kollisionen skulle kunna medföra att endera eller båda skyldigheterna

inte kunde fullgöras.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

157

I denna fråga vill jag till en början uttala, att jag, såsom framgår av vad

jag anfört rörande centralkassornas inlåningsrätt, icke kan förorda att centralkassa

skall äga räkna förlagsinlåning såsom inlåningsgrundande utan

Kungl. Maj :ts medgivande.

Skulle Kungl. Maj :t vägra centralkassa tillstånd att räkna förlagsinlåning

såsom inlåningsgrundande kapital, bör emellertid enligt min mening

centralkassan i eget intresse överväga åtgärden att åstadkomma höjning

av eget kapital genom att föranstalta om att medlemmarna i centralkassan

och de därtill anslutna jordbrukskassorna i lämplig form lämnar bestående

kapitaltillskott, vilka icke medför ovillkorlig skyldighet för vederbörande

kassa att lämna utdelning. Möjligheten till kapitalökning av detta slag

kommer att förbättras, om departementsförslaget genomföres, eftersom

där överlämnats åt kasserörelsen att i stadgarna bestämma beloppet av insatser

och avgifter från medlemmarna. I jordbrukskasseförordningen är dessa

belopp angivna. Höjning av beloppen förutsätter därför f. n. författningsändring.

Skulle det icke låta sig göra att öka kapitalet, torde den riktiga

utvägen vara att anpassa kassans verksamhet efter det tillgängliga egna kapitalet.

Vad jordbrukskreditkassan anfört i fråga om bestämmandet av minimiavsättning

till reservfond är således enligt min mening ej av beskaffenhet

att böra föranleda ändring i utredningförslaget.

Påpekandet i jordbrukskreditkassans remissyttrande, att jordbrukets kreditkassor

i likhet med sparbanker bör äga upptaga utgifter för sparfrämjande

åtgärder, inberäknat gratisutdelning till barn av motböcker med grundbelopp,

såsom omkostnader i rörelsen och icke som vinstdisposition, synes

mig befogat. Jag vill här uttala, att jag ansluter mig till jordbrukskreditkassans

uppfattning i detta hänseende.

Beträffande sista stycket torde jag få tillägga att den därstädes genom

hänvisning till 87 § 3 mom. öppnade möjligheten att vid delning av kreditkassa

överföra del av reservfonden till annan kassa motsvaras av ett påtagligt

praktiskt behov och att en sådan överföringsåtgärd ej synes möta

några principiella betänkligheter.

Jag har, efter dessa överväganden samt efter viss omredigering och vissa

jämkningar av formell natur i 34 § utredningsförslaget, låtit upptaga denna

paragraf i departementsförslaget såsom 29 §.

Rörelsen

I detta avsnitt, som i departementsförslaget omfattar 30—42 §§, har detalj

föreskrift erna om kreditkassornas rörelse sammanförts. I departementsförslaget

har upptagits motsvarigheter till bestämmelserna i utredningsförslagets

rörelseavsnitt samt dessutom vissa detaljföreskrifter, som i utredningsförslaget

införts i avsnitten för jordbrukskassorna (14 § andra stycket)

och centralkassorna (24—29 §§). Med anledning av den kritik, som i

remissyttrandena riktats mot de bestämmelser som avser rörelsen har vidare

inom departementet en överarbetning verkställts. Resultatet av denna

är att utredningsförslaget omredigerats samt att sakliga jämkningar och

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

kompletteringar vidtagits. Vid överarbetningen har bl. a. eftersträvats, att

så långt möjligt anknyta de för kreditkassorna gällande detalj föreskrifterna

om rörelsen till motsvarande föreskrifter för affärsbanker och sparbanker.

30 §.

Denna paragraf, som delvis motsvaras av 41 § utredningsförslaget, avser

att översiktligt angiva kreditkassornas rörelseformer. Den saknar motsvarighet

i gällande lagstiftning.

Utredningen. I utredningens lagförslag innehåller 41 § bestämmelser om

vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor skall äga

driva utöver in- och utlåning. Enligt utredningsförslaget skall sålunda centralkassa

äga förmedla inhemska obligationslån och kommunlån, ingå garantiförpliktelser

med iakttagande av de regler för kredit som meddelas i

jordbrukskasselagstiftningen, ombesörja betalningsuppdrag och liknande

uppdrag samt mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Beträffande

jordbrukskassa stadgas i paragrafens andra stycke, att den skall

äga utöva verksamhet av de för centralkassa angivna slagen i den mån

jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgiver. Kreditkassorna skall

emellertid ej vara betagna möjligheten att utöva ytterligare former av särskild

bankmässig verksamhet. Därför skall emellertid enligt tredje stycket

av samma paragraf fordras tillstånd av Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar.

I motiveringen till paragrafen uttalar utredningen, att den velat sanktionera,

att kreditkassorna skall äga utöva även annan bankmässig verksamhet

än in- och utlåning. I betänkandet påpekas, att affärsbankerna enligt banklagstiftningen

jämte in- och utlåning av penningar äger idka annan verksamhet,

som därmed står i samband. Banklagstiftningen utsäger ej vad slags

verksamhet — utöver handel med viss egendom — som skall omfattas av r>estämmelsen.

En närmare reglering upptages i bankernas bolagsordning. För

kassornas del har det synts vara att föredraga att ha en sådan reglering i

lagen.

Den dispensmöjlighet som föreslagits i paragrafens tredje stycke lägger i

Kungl. Maj:ts hand att själv eller genom myndighet som Konungen förordnar

utvidga ramen för kreditkassas verksamhet. Vid en utvidgning avaffärsbanks

verksamhet erfordras ändring i bankens bolagsordning och

Kungl. Maj:ts eller därtill förordnad myndighets stadfästelse på ändringsbeslutet.

Utredningen menar, att i dess förslag förfarandet för kreditkassornas

del avpassats så alt det något påminner om motsvarande förfarande för

bankerna.

Yttrandena. Svenska bankföreningen samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare har anmärkt, att jordbrukskasseutredningens förslag

såsom helhet betraktat innebär alltför långtgående utvidgningar av kreditkassornas

bankmässiga verksamhet. Remissinstanserna har i samband

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

därmed pekat på bestämmelserna i 41 § utredningsförslaget. Sparbanksinspektionen

ifrågasätter behovet och lämpligheten av att jordbrukskassa skall

äga utöva alla funktioner, som angives i paragrafen. Särskilt gäller inspektionens

tvekan mottagandet av värdehandlingar till förvaring och förvaltning.

Sysslandet därmed ställer nämligen stora krav på organisation och

personell utrustning. Inspektionen anmärker vidare, att tillsynsmyndigheten

och icke, såsom i förslaget, jordbrukskasserörelsens riksorganisation bör

äga ge jordbrukskassa tillstånd att utöva de former av verksamhet, som angives

i paragrafen.

Departementschefen. Bl. a. i syfte att något närmare anpassa rörelseavsnittet

i jordbrukskasselagstiftningen till motsvarande bestämmelser i banklagstiftningen,

har jag ansett att det bör inledas med en paragraf som innehåller

en översiktlig bestämmelse om vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets

kreditkassor äger utöva. Däri bör tydligen till en början stadgas att

jordbrukskassa må utlåna penningar och anskaffa medel för utlåningen i

den ordning jordbrukskasselagstiftningen föreskriver samt att centralkassa

skall äga in- och utlåna penningar. Att strikt begränsa rörelsen härtill är

emellertid icke tänkbart utan lagen om jordbrukskasserörelsen synes •— liksom

1 § 1955 års lag om sparbanker och 53 § 1955 års lag om bankrörelse —

böra medge kreditkassorna att idka i samband med dessa rörelseformer stående

verksamhet. Till sådan verksamhet torde få hänföras t. ex. placeringar

av annat slag än utlåning — jämför 40 § departementsförslaget — viss service

m. in. I förevarande paragraf torde vidare, på sätt utredningen föreslagit

i 41 § av sitt lagförslag, böra angivas vissa särskilda former av bankmässig

verksamhet som centralkassa skall äga ägna sig åt. Av hänsyn till det

allmänna önskemålet, att kasserörelsens verksamhet även efter genomförandet

av förevarande lagstiftning väsentligen skall hållas inom hittillsvarande

gränser, har jag ansett mig böra inskränka de former av särskild bankmässig

verksamhet som fritt skall få utövas av centralkassa till ingående av

garantiförbindelser och förmedling av inhemska obligationslån och kommunlån.

Jämväl jordbrukskassa bör enligt min mening kunna få utöva

dessa rörelsegrenar men endast under förutsättning att Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t förordnar meddelar tillstånd därtill. Såväl centralkassa

som jordbrukskassa bör vidare kunna få tillstånd att utöva annan

särskild verksamhet. I första hand bör sådant tillstånd komma i fråga beträffande

mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Jag

förutsätter, att denna tillståndsgivning kommer alt uppdragas åt tillsynsmyndigheten.

Tillståndsgivningen bör ske i liknande former, som sparbanksinspektionens

tillståndsgivning enligt 6 § kungörelsen den 3 juni 1955

(nr 422) om sparbanker i fråga om sparbankernas förvaring och förvaltning

av värdehandlingar. Regler av samma innehåll har fördenskull upptagits

i tredje stycket av förevarande paragraf. Jag vill i tydlighetens intresse

tillägga, alt kreditkassorna — liksom sparbankerna — bör äga hålla

kassafack utan tillstånd av myndighet. Erforderlig kontroll över kassor
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

nas kassafackrörelse får upprätthållas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

I departementsförslaget har 30 § avfattats så att den till sitt innehåll överensstämmer

med vad jag här anfört.

31 och 32 §§.

Dessa två paragrafer, som motsvarar 24 och 25 §§ utredningsförslaget,,

avser att reglera rättsförhållandet mellan centralkassa och insättare.

I gällande lagstiftning finnes regler med i stort sett motsvarande innehåll

i 30 § jordbrukskasseförordningen samt 3 och 4 §§ lagen den 26 juni

1936 med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Utredningen har vid överföringen av dessa stadganden avpassat deras lydelse

efter lydelsen av motsvarande bestämmelser i den nya banklagstiftningen

(67 och 70 §§ 1955 års lag om bankrörelse). I sak innebär förslaget

ändring i förhållande till gällande lagstiftning för jordbrukets kreditkassor

såtillvida, att maximibeloppet för insättning på sparkasseräkning ökats

från 8 000 kronor enligt 30 § jordbrukskasseförordningen till 15 000 kronor,

vilket överensstämmer med vad som enligt 67 § andra stycket 1955

års lag om bankrörelse skall gälla för affärsbankerna. Utredningen har vidare

framhållit, att den ej funnit anledning att i jordbrukskasselagstiftningen

angiva, vilka former av inlåning centralkassa skall få ägna sig åt, i

vidare mån än att det skall röra sig om »räkning som av bank allmänneligen

begagnas» (17 § andra stycket lagförslaget). Uppräkningen i 30 § jordbrukskasseförordningen

av dessa inlåningsräkningar har alltså ej motsvarighet i

utredningsförslaget. Slutligen påpekar utredningen, att den vidtagit en redaktionell

jämkning i det stadgande som från 3 § sista stycket lagen den 26

juni 1936 överförts till 24 § andra stycket utredningsförslaget. Stadgandet

avser efterlysning och dödande av förkommen motbok med centralkassa och

innehåller en hänvisning till »vad därom är särskilt stadgat». Det stadgande,

vartill det hänvisas, återfinnes i 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande

av förlcommen handling. Där begagnas ordet »bank» som en samlingsbeteckning

för kreditinrättningar. Det anses omfatta bl. a. sparbank. Enligt utredningens

mening bör lagrummet utan särskild förklaring anses avse också

centralkassor och det bör alltså vara direkt tillämpligt på dessa.

24 och 25 §§ utredningsförslaget har efter allenast några redaktionella

jämkningar upptagits i departementsförslaget såsom 31 och 32 §§. Med hänsyn

till att höjningen av insättningsmaximum på sparkasseräkning för affärsbankernas

del skall tillämpas från den 1 januari 1956, då den nya banklagstiftningen

träder i kraft, ämnar jag förorda, att 31 § andra stycket,

som innehåller regeln om insättningsmaximum på sparkasseräkning med

centralkassa genom en särskild övergångsbestämmelse i 92 § sättes i kraft

tidigare än lagen om jordbrukskasserörelsen i övrigt.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

33 §.

I denna paragraf, som har sin motsvarighet i utredningsförslaget 26 §,

meddelas dels förbud för kreditkassa att utfärda vissa löpande förbindelser

dels såvitt gäller förlagsbevis undantag från förbudet. I gällande lagstiftning

saknas motsvarighet till paragrafen.

Utredningen. I betänkandet föreslås, att paragrafens första stycke skall

stadga, att centralkassa ej må utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren

eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet

för sådana förbindelser.

I andra stycket medges det undanlaget från bestämmelserna i första stycket,

att centralkassa skall äga utställa till innehavaren eller viss man eller

order ställda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter utfärdarens

övriga fordringsägare (förlagsbevis). Sådant bevis skall lyda på minst

etthundra kronor och löpa med högst sex procent årlig ränta.

Förslaget innebär en anpassning av jordbrukskasselagstiftningen efter

den nya lagstiftningen om bankrörelse, där liknande bestämmelser finnes

upptagna i 66 §, och den nya lagstiftningen om sparbanker, som har dylika

bestämmelser i 26 §.

I den del förslaget innebär rätt för centralkassa att utfärda förlagsbevis,

är dess mening, enligt vad utredningen uppger, att ge anvisning på en lösning

av frågan på vilket sätt kasserörelsen vid föreliggande behov skall kunna

dra till sig inlåningsgrundande kapital.

Utredningen upplyser, att centralkassa, som är i behov av att stärka sitt

inlåningsunderlag, enligt nu gällande ordning måste lita till frivilliga insatser

från de egna medlemmarna och från medlemmar i anslutna jordbrukskassor.

Denna utväg är emellertid, sedan kasserörelsen nått nuvarande omfattning

och fått nuvarande bankmässiga karaktär, enligt utredningens mening

icke helt tillfredsställande.

Utredningen framhåller vidare, att affärsbankerna enligt 1911 års banklagstiftning

ej haft möjlighet att öka sitt inlåningsgrundande kapital på annat

sätt än genom att höja aktiekapitalet. Enligt 1955 års banklagstiftning

skall bankerna emellertid beredas möjlighet att, under förutsättning av

Kungl. Maj :ts tillstånd, räkna förlagsbevis såsom inlåningsunderlag intill ett

belopp motsvarande bankens halva aktiekapital.

I fråga om sparbankerna meddelar utredningen, att de enligt 1923 års

sparbank slagstiftning kan stärka sitt inlåningsunderlag genom att ta emot

bidrag till s. k. säkerhetsfond. Enligt 1955 års sparbankslagstiftning skall

sparbankerna fortsättningsvis kunna anskaffa inlåningsgrundande kapital

dels genom att ta emot bidrag till garantifond — denna benämning skall

ersätta benämningen säkerhetsfond — dels genom att utställa förlagsbevis.

Förlagsbevis skall med Kungl. Maj :ts tillstånd kunna räknas såsom inläningsgrundande

kapital intill ett belopp motsvarande högst hälften av sparbankens

reservfond.

II Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 122

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen förklarar, att den icke ansett det lämpligt att för kreditkassornas

del föreslå motsvarighet till systemet med garantifond. Däremot har

utredningen funnit förlagslåneformen lämplig för centralkassorna redan av

den anledningen, att denna form att stärka det inlåningsgrundande kapitalet

skulle bli tillgänglig för båda de typer av kreditinstitut med vilka

jordbrukets kreditkassor närmast är att jämföra. Några tekniska hinder

för centralkassorna att utställa förlagsbevis torde enligt utredningens mening

ej föreligga. Enligt de regler som skall gälla för centralkassas inlåning

— reglerna har i utredningsförslaget upptagits under 27 § — skall vidare

gälla, att centralkassas förlagsinlåning får räknas såsom inlåningsgrundande

intill belopp motsvarande högst hälften av det belopp vartill centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital uppgår. Förlagsinlåningen

skall bli inlåningsgrundande endast i den mån Kungl. Maj :t det

medgiver.

Yttrandena. Bestämmelserna i förevarande paragraf har i princip tillstyrkts

eller lämnats utan anmärkning av samtliga remissinstanser. Svenska

jordbrukskreditkassan har emellertid framställt den detaljanmärkningen,

att i paragrafen ej bör upptagas bestämmelse om högsta ränta på förlagsbevis.

Sådan bestämmelse ingår nämligen icke i den nya sparbankslagstiftningen

och anledning finnes ej att den skall ingå i jordbrukskasselagstiftningen.

Departementschefen. Den form att stärka centralkassas inlåningsunderlag,

som öppnas genom bestämmelsen om rätt för centralkassa att utställa

förlagsbevis, har godtagits av remissinstanserna. Även jag vill ansluta mig

till förslaget. Emellertid anser jag, att den föreslagna lagtexten bör jämkan

så att den får samma ordalydelse som i motsvarande lagrum i 1955 års

lag om bankrörelse och lag om sparbanker. I paragrafens första stycke

har upptagits ett i enlighet härmed formulerat förbud för kreditkassa,

d. v. s. såväl centralkassa som jordbrukskassa, att utfärda tryckta eller

graverade förbindelser av löpande natur. Andra stycket innehåller en bestämmelse

att vad i första stycket stadgats dock ej skall gälla av centralkassa

utställda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst etthundra

kronor. Bestämmelsen innehåller, som framgår av dess här återgivna text,

lika litet som sina motsvarigheter i bank- och sparbankslagstiftningen något

stadgande om högsta ränta på förlagsbevis. — En allmän regel om befogenhet

för centralkassa att utfärda förlagsbevis har i departementsförslaget

upptagits i 17 §.

Efter de ändringar, som framgår av vad här anförts, har 26 § utredningsförslaget

upptagits i departementsförslaget såsom 33 §.

34 och 35 §§.

Av dessa lagrum, som motsvarar 27 och 28 §§ i utredningsförslaget, upptar

34 § regler om centralkassas inlåning och 35 § regler om centralkassas

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Mcij.ts proposition nr 122 år 1956

kassareserv. Ifrågavarande regler har utförligt behandlats tidigare i denna

framställning. Här torde få hänvisas till vad som då anfördes.

36 §.

I denna paragraf anges i första stycket de former i vilka kredit må beviljas

av kreditkassa och i andra stycket de tider som skall gälla för de olika

formerna av kredit. Bestämmelserna i paragrafen överensstämmer med vad

som i jordbrukskasseförordningen stadgas i 35 § första och andra styckena

samt de därmed likalydande 58 § andra och tredje styckena. En allmän

föreskrift i 58 § fjärde stycket om tiden för låns beviljande har såsom överflödig

ej överförts till lagförslaget. De överförda bestämmelserna har från

35 och 37 §§ utredningsförslaget upptagits i 36 § departementsförslaget.

37 §.

Denna paragraf, som motsvarar 36 § utredningsförslaget, innehåller den

allmänna bankmässiga regeln att kredit skall beviljas mot säkerhet jämte

vissa undantag från regeln.

Gällande lagstiftning. Enligt 35 § tredje stycket och det därmed likalydande

58 § femte stycket jordbrukskasseförordningen gäller att kredit må

beviljas endast mot säkerhet som finnes fullt betryggande. Säkerheten skall

utgöras av pant eller borgen. Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning

får kredit ej lämnas, men kreditkassa äger mottaga sådan

säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Utredningen. I utredningsförslaget upptar paragrafens första stycke stadganden

som överensstämmer med de gällande, så när som på att utredningen

slopat förbudet att godtaga förlagsinteckning såsom säkerhet för lån. Utredningens

motivering för att göra åtskillnad mellan inteckning i jordbruksinventarier

och förlagsinteckning, vilka bådadera — liksom fartygsinteckning

— är säkerhetsrätter med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbalken,

är att förlagsinteckning, i högre grad än inteckning i jordbruksinventarier,

i praktiken visat sig kunna ge godtagbar säkerhet. Enligt nuvarande

bestämmelser måste förlagsinteckning alltid kompletteras med annan, i lagens

mening »fullgod», säkerhet t. ex. borgen av styrelseledamöter i det

företag som söker kredit, oavsett att en omsorgsfull bedömning ger vid handen

att förlagsinteckningen ensam skulle kunna accepteras såsom säkerhet.

Det lär enligt utredningens mening allmänt sett ej kunna sägas, att förlagsinteckning

i och för sig behöver ge sämre säkerhet än borgen och inte heller

att bedömningen av förlagsintecknings värde såsom säkerhet för kredit i allmänhet

ställer sig svårare än motsvarande bedömning av erbjuden borgen.

Att vid angivna förhållanden generellt underkänna förlagsinteckning såsom

säkerhet för kredit har förefallit utredningen olämpligt.

Paragrafens andra stycke öppnar möjlighet för jordbrukets kreditkassor

att lämna s. k. blancokredit, d. v. s. kredit utan särskild säkerhet, till staten,

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa

eller inrättning, vars reglemente blivit fastställt av Kungl. Maj:t, så ock

bankaktiebolag och sparbank. Beträffande tolkningen av uttrycket »annan

därmed jämförlig samfällighet» hänvisar utredningen till förarbetena till

den nya banklagstiftningen (prop. 3/1953 s. 77—78).

Paragrafens tredje stycke medger att kredittransaktioner får äga rum mellan

jordbrukets kreditkassor inbördes utan att särskild säkerhet ställes. Närmare

bestämmelser om ordningen för sådana transaktioner förutsättes jordbrukskasserörelsens

riksorganisation meddela.

Yttrandena. Förslaget att förlagsinteckning skall kunna gälla

såsom kreditsäkerhet har godtagits av alla remissinstanser utom statskontoret.

Bank- och fondinspektionen vill dock modifiera förslaget på så sätt att

jordbrukskassa icke skall få lämna kredit mot förlagsinteckning såsom enda

säkerhet utan medgivande av centralkassans styrelse. Inspektionen anför.

Enligt jordbrukskasseförordningen må förlagsinteckning endast godtagas

som fyllnadssäkerhet till pant eller borgen. Sparbankslagen står på samma

ståndpunkt och den nya sparbankslagstiftningen gör ingen ändring härutinnan.

Beträffande affärsbankerna innehåller lagstiftningen intet förbud mot

godtagande av förlagsinteckning som enda kreditsäkerhet, men enligt de instruktioner

som fastställes med stöd av 56 § 1911 års banklag (74 § nya

banklagen), skall krediter av ifrågavarande slag prövas av bankens styrelse.

Inspektionen, som funnit denna ordning ändamålsenlig, vill under hänvisning

härtill föreslå, att kredit mot förlagsinteckning som enda säkerhet ej

må utlämnas av kreditkassa utan medgivande för varje särskilt fall av centralkassas

styrelse. En sådan begränsning synes befogad även av det skälet

att prövningen av förlagsintecknings värde som kreditsäkerhet ofta inrymmer

juridiskt-tekniska överväganden, som icke gärna kan anförtros en jordbrukskassa.

Statskontoret motiverar sitt avstyrkande av utredningsförslaget på följande

sätt.

Utredningen menar att förlagsinteckning icke i och för sig behöver ge

sämre säkerhet än borgen och att bedömningen av dess värde i allmänhet

icke ställer sig svårare än beträffande borgen. I detta avseende kan statskontoret

icke biträda utredningens förslag. Väl kan riktigheten av utredningens

resonemang i många fall icke i och för sig bestridas. Statskontoret

bär dock för sin del alltid fäst särskild vikt vid att en borgensförbindelse

av styrelseledamöter i ett företag vittnar om deras personliga intresse för

företaget och utgör ett incitament för att bevaka företagets skötsel på ett

helt annat sätt än om någon omedelbar ekonomisk ansvarighet icke föreligger.

Enligt ämbetsverkets mening bör därför även framdeles förlagsinteckning

kompletteras med annan säkerhet, företrädesvis borgen.

Bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen betecknar det

såsom en brist i utredningsförslaget, att där saknas regler om lån mot

säkerhet av aktier eller förlagsbevis. Båda instanserna föreslår,

alt jordbrukskasselagstiftningen skall kompletteras med regler i detta

hänseende. Bank- och fondinspektionen anför i denna fråga.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:In proposition nr 122 dr 1956

I jordbrukskasseförordningen finnes inga bestämmelser om lån mot säkerhet

av aktier eller förlagsbevis och inte heller utredningsförslaget upptager

sådana. 1923 års sparbankslag åter liksom också den nya sparbankslagen

(26 § respektive 28 §) begränsar sparbanks rätt att utlämna dylika

krediter till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbanks fonder.

I nämnda förslag har vidare den restriktionen införts att sparbank icke

må som pant mottaga aktie i s. k. investmentbolag eller förlagsbevis som

sådant bolag eller sparbanken själv utställt. Vad slutligen angår affärsbankerna

innehåller den nyss antagna banklagen — liksom för övrigt 1911 års

lag i ämnet — vissa allmänna regler som inskärper vikten av särskild försiktighet

vid aktiebelåning, och vidare råder förbud mot belåning av aktier

och förlagsbevis som utställts av investmentbolag eller av banken själv.

Lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis torde vara tämligen sällsynta

hos jordbrukets kreditkassor och det synes knappast finnas anledning

tro att frekvensen av sådana lån skall ökas mera avsevärt hos kassorna. Å

andra sidan synes det oriktigt att man skulle lämna kassorna rätt att bevilja

sådana krediter helt oreglerad. Inspektionen vill för sin del föreslå, att

de för sparbankerna föreslagna bestämmelserna efterbildas i jordbrukskasselagstiftningen

och att de kompletteras med en föreskrift rörande förbud

för kreditkassa att belåna sådana aktier eller förlagsbevis som utgivits av

jordbrukets bank.

Svenska jordbrukskreditkassan konstaterar med beklagande, att utredningsförslaget

icke lämnar möjlighet för jordbrukets kreditkassor att i särskilda

fall lämna blanco-kredit åt enskild låntagare. Jordbrukskreditkassan

framhåller, att såväl den nya sparbankslagen som den

nya lagen om bankrörelse lämnar utrymme för sådan blanco-kreditgivning.

Kassan hemställer, att lagförslaget i varje fall måtte kompletteras med

bestämmelse som medger centralkassa rätt att i likhet med affärsbank

bevilja affärsidkare (jordbruksorganisation) kortvarig kredit i och för affärsrörelsen

utan särskild säkerhet, därest med hänsyn till omständigheterna

trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga.

Sparbanksinspektionen uttalar den uppfattningen att frågan om säkerhet

för kredit mellan kassor inbördes bör slutgiltigt regleras i lagen

och icke genom föreskrifter av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Departementschefen. Vad beträffar frågan i vad mån förlagsinteckning

skall kunna godtagas såsom säkerhet har enligt min mening utredningsförslaget

fog för sig. Emellertid är det givet, att kreditgivning mot säkerhet

i förlagsinteckning ofta ställer stora krav på den personal som handhar

prövningen av säkerheten och att särskild försiktighet bör iakttagas vid

sådan kreditgivning. Med hänsyn därtill synes det lämpligt, att dylika kreditfrågor

underställes en särskilt kvalificerad instans inom kasserörelsen.

Förslag av denna innebörd har vid remissbehandlingen ställts av hank- och

fondinspektionen, som förordat att fråga om beviljande av sådan kredit

skall underställas styrelsen i vederbörande centralkassa. Jag kan ansluta

mig till delta förslag. Tekniskt synes förslaget böra genomföras så att i lagen

stadgas att jordbrukskassa ej må bevilja kredit av det slag som här av
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

ses utan medgivande för varje särskilt fall av centralkassan. På riksorganisationen

får sedan ankomma att tillse att föreskrifter utfärdas, enligt vilka

centralkassas prövning av kredit mot säkerhet i förlagsinteckning, såväl då

det gäller underställd fråga om kredit som lämnas av ansluten jordbrukskassa

som då det rör sig om kredit som begäres hos centralkassan själv,

skall handhavas av centralkassans styrelse och icke av annat organ för centralkassan.

Frågan i vad mån blancokredit skall kunna meddelas av jordbrukets

kreditkassor har i utredningsförslaget fått den lösningen att sådan

kredit kan ges till staten, kommun och därmed jämförliga samfälligheter,

vissa allmänna inrättningar samt banker och sparbanker. Jag kan godtaga

förslaget i denna del. Då det icke torde bli aktuellt för kreditkassa att

lämna kredit till staten har emellertid staten icke medtagits bland ifrågavarande

kredittagare. Däremot har i departementsförslaget upptagits en bestämmelse

att föreskrifterna om särskild säkerhet icke skall gälla lån, för

vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet

är ansvarig. Lagen kommer icke att lämna möjlighet för kreditkassa

att bevilja enskild låntagare blancokredit. Jag anser, att denna avgränsning

viserligen är snäv men att den har fog för sig med hänsyn dels till de

tidigare berörda allmänna synpunkterna på spörsmålet om gränsdragningen

för de olika kreditinstitutens verksamhet dels till kreditkassornas kooperativa

karaktär. Den kooperativa karaktären innebär ju nämligen att låntagarna

är medlemmar antingen direkt i den kassa, som skall ta ställning

till frågan om beviljande av kredit, eller i en till sistnämnda kassa ansluten

kassa. Låntagaren kommer genom sitt medlemskap i kreditkassa och

därmed sitt deltagande i jordbrukskasserörelsen i ett annat och närmare

förhållande till långivaren än låntagare i affärsbanker och sparbanker.

På grund därav torde riskerna för ett alltför välvilligt bedömande av

låntagares vederhäftighet få anses vara något större i fråga om kreditkassa

än i fråga om bank eller sparbank. Det finnes därför skäl att fasthålla

kravet på säkerhet för lån till enskilda låntagare i kreditkassa även i fall

där man ansett sig kunna eftergiva det för låntagare i bank eller sparbank.

Jag delar den av ett par remissinstanser anförda uppfattningen, att utredningsförslaget

bör kompletteras med föreskrifter om kreditkassas utlåning

mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. I fråga om

hur dessa föreskrifter bör avfattas kan jag ansluta mig till bank- och fondinspektionens

förelag att anknyta till de bestämmelser som enligt 28 § i den

nya sparbankslagstiftningen skall gälla för sparbankerna. Detta innebär för

kreditkassornas del att rätten att bevilja lån mot säkerhet i aktie eller förlagsbevis

skall begränsas. För sparbank gäller såsom gräns ett belopp, motsvarande

hälften av sparbankens fonder. För kreditkassa torde gränsen lämpligen

kunna sättas till ett belopp motsvarande hälften av den långivande

kassans eget kapital. Med hänsyn till denna utlånings karaktär torde det

vara lämpligt att beträffande kredit från jordbrukskassa kräva centralkassans

medgivande. Föreskrift härom synes böra upptagas i lagen. Vidare tor
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

de i lagen böra upptagas förbud mot belåning av aktie eller förlagsbevis i

s. k. investmentbolag ävensom förbud mot att såsom pant mottaga aktie, som

utgivits av jordbrukets bank, eller förlagsbevis som utställts av banken eller

av centralkassa. Förbudet torde därjämte böra omfatta bevis om andel i eller

tillskott till kreditkassan själv eller till annan kreditkassa.

Enligt min mening föreligger icke behov av den bestämmelse rörande

kreditgiv ningen mellan kredit kassor inbördes som utredningen

föreslagit. Till centralkassa må kreditkassa lämna lån ulan säkerhet

på den grund att centralkassa är inrättning, vars reglemente blivit fastställt

av Kungl. Maj:t. Jordbrukskassas medelsanskaffning bör enligt lagförslaget

ske i den centralkassa, vartill jordbrukskassan är ansluten, och mot

säkerhet av jordbrukskassas fordringsbevis. Anledning torde ej föreligga

att öppna möjlighet för riksorganisationen att medge jordbrukskassa undantag

från denna bestämmelse eller att eljest tillåta jordbrukskassa att

upptaga lån från kreditkassa utan att ställa säkerhet. De transaktioner mellan

jordbrukskassa och centralkassan som är förbundna med den av dem i

gemenskap drivna rörelsen — t. ex. jordbrukskassas förseende med kontanta

medel från centralkassan — lärer ej vara att betrakta som kreditgivning.

På grund av vad jag här anfört har såsom första och tredje stycken i 37 §

departementsförslaget upptagits 36 § första och andra styckena utredningsförslaget

med vissa jämkningar och tillägg. Såsom andra stycke har i departementsförslaget

införts de regler rörande belåning av aktier och förlagsbevis

för vilka jag här redogjort.

38 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 38 § utredningsförslaget, innehåller

allmänna bestämmelser om begränsning av kreditgivning åt samma

låntagare.

Gällande lagstiftning. 59 § jordbrukskasseförordningen upptager detaljerade

föreskrifter om de kreditmaxima som skall gälla vid jordbrukskassas

utlåning. Sålunda uppställes för medlem i jordbrukskassa högsta lånebelopp

i förhållande till värdet av den fastighet han äger eller brukar. Därjämte

skall emellertid gälla begränsning av utlåningen till en och samma medlem

i förhållande till jordbrukskassans hela utlåning. Sistnämnda gräns är satt

till en tiondel eller, efter medgivande av centralkassans styrelse, en femtedel.

Vissa undantag skall gälla. Sålunda skall jordbrukskassa oavsett maximibestämmelserna

äga till medlem utlämna lån, för vars fulla gäldande staten

är ansvarig.

I 34 § jordbrukskasseförordningen ges stadganden om maximering av

centralkassas krediter till jordbruksorganisationer (jordbruksekonomiska

föreningar). Dessa stadganden är uppställda efter samma system som reglerna

för jordbrukskassorna. Sålunda skall för jordbruksorganisation gälla

ett högsta lånebelopp, bestämt efter föreningens ekonomiska ställning enligt

vissa i förordningen angivna grunder. Därjämte uppställes i förordningen be
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

stämmelser om maximering av jordbruksorganisationernas krediter i förhållande

till centralkassas hela utlåning. Därutinnan stadgas dels att den

sammanlagda utlåningen till jordbruksorganisationer får uppgå till högst

cn tiondel dels att utlåningen till en och samma jordbruksorganisation får

uppgå till högst en tjugufemtedel av centralkassas hela utlåning.

Utredningen. Frågan om maximering av centralkassas kreditgivning till

jordbruksorganisationer i förhållande till centralkassornas hela utlåning har

utredningen behandlat i sin kommentar till 29 § utredningsförslaget. Detta

lagrum har sin motsvarighet i 24 § departementsförslaget, för vilket tidigare

redogjorts.

Utredningen föreslår, att i jordbrukskasselagstiftningen skall stadgas

skyldighet för kreditkassa att tillse, att icke åt samma medlem eller åt medlemmar

som är förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap beviljas

kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för kassornas

säkerhet. Vidare stadgas, att borgen eller annan garantiförpliktelse till

kassan liksom också av kassan ingången garantiförpliktelse till kredittagare

skall räknas såsom kredit.

Utredningens förslag innebär att det hittillsvarande systemet med fixering

av högsta medgivna kredit i förhållande till värdet av jordbrukskassemedlems

fastighet eller i förhållande till jordbruksorganisations ekonomiska

ställning slopas helt. Vidare slopas de i jordbrukskasseförordningen

fastställda gränserna för kreditgivning till en och samma medlem i förhållande

till vederbörande kassas hela utlåning — en tiondel eller i undantagsfall

en femtedel för jordbrukskassas kredit till enstaka medlem. Utredningen

hade föreslagit att begränsningen till en tjugufemtedel av hela utlåningen

för centralkassas kredit till enstaka jordbruksorganisation skulle kvarstå,

men i departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag yttrat vid 24 §,

även denna begränsning slopats.

De allmänna bestämmelser som enligt förslaget skall träda i stället för de

enligt jordbrukskasseförordningen gällande har utredningen avfattat efter

mönster av banklagstiftningen, där liknande bestämmelser återfinnes i 47 §

1911 års lag om bankrörelse och i 61 § 1955 års lag om bankrörelse.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har funnit utbytet av de för

jordbrukskassa gällande spärreglerna i 59 § jordbrukskasseförordningen

mot de allmänna bestämmelserna i 38 § utredningsförslaget motiverat. Inspektionen

anför.

Enligt inspektionens erfarenhet har spärreglerna i 59 § jordbrukskasseförordningen

utgjort ett stöd för jordbrukskassemännen då det gällt att motverka

alltför stora engagemang på en hand. På grund av sin schablonartade

utformning har emellertid ifrågavarande bestämmelser medfört en del olägenheter,

i det att tillbörlig hänsyn ej kunnat tagas till de lånesökandes rättmätiga

och ur säkerhetssynpunkt godtagbara kreditanspråk. Systemet har

sålunda ibland nödgat låntagare hos jordbrukskassa att anlita även annan

kreditinrättning för att fylla sitt lånebehov. Antalet flerbanksgäldenärer har

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

därigenom något ökats. På grund därav har inspektionen kommit till den

uppfattningen att utbytet av bestämmelserna i 59 § jordbrukskasseförordningen

mot regeln i 38 § utredningsförslaget är motiverat.

Beträffande inspektionens mening rörande de för centralkassa gällande

spärreglerna i 34 § jordbrukskasseförordningen torde här få hänvisas till

redogörelsen i denna framställning för 24 § departementsförslaget.

Svenska jordbrukskreditkassan framhåller, att förevarande bestämmelse

måste tillämpas på jordbrukskassa med beaktande av att jordbrukskassan

regelmässigt återbelånar de krediter den lämnar i centralkassan. Jordbrukskassa

är icke ett fristående och självständigt kreditföretag. Denna omständighet,

liksom det faktum att centralkassan bär andrahandsrisken för jordbrukskassas

utlåning, är utslag av att kasserörelsen är konstruerad på annat

sätt än de affärsbanker, för vilka förevarande säkerhetsregel hittills

gällt.

Departementschefen. Bortsett från den speciella regel som upptagits i 24 §

departementsförslaget, synes jordbrukskasseförordningens spärregler för

kreditkassornas långivning icke vidare vara påkallade ur de säkerhetssynpunkter,

som ursprungligen motiverat deras införande. Dessa torde numera

kunna tillgodoses bättre genom allmänna bestämmelser av det slag som

redan gäller för affärsbankerna och som nu i utredningsförslaget förordas

också för jordbrukets kreditkassor. Med bestämmelser av detta slag vinner

man tillika att kasserörelsen får vidgade möjligheter att betjäna sina

medlemmar och att kassemedlemmarna icke onödigtvis drives att bli flerbanksgäldenärer.

Slopandet av de gamla spärreglerna och deras ersättande

med allmänna bestämmelser kommer att ge kassornas utlåning en mera

bankmässig prägel. Kraven på bankmässig bedömning av föreliggande låneansökningar

kommer därigenom också att stegras. Dessa krav bör, såsom

framgår redan av vad jag tidigare uttalat, kunna tillgodoses bl. a. genom att

riksorganisationen och, i mån av behov, centralkassorna i instruktioner och

anvisningar meddelar föreskrifter om skyldighet för jordbrukskassorna att

i lämplig utsträckning underställa centralkassan frågor om beviljande av

kredit, i den mån dessa frågor på grund av kreditens storlek eller beskaffenhet

får anses kräva ett särskilt kvalificerat bedömande.

Jag har uppmärksammat, att det lagrum, 61 §, i den nya banklagstiftningen

som är förebild till förevarande paragraf i utredningsförslaget, upptar

en bestämmelse om begränsning med hänsyn till affärsbanks säkerhet

av dess långivning mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller flera

aktiebolag som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap.

Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Med hänsyn till att aktiebelåning i jordbrukskasserörelsen förekommer i

mycket begränsad omfattning och till att behov av eu dylik bestämmelse

för kassornas del ej föreligger och ej torde bli aktuellt inom överskådlig

tid anser jag att motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse kan undvaras.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1056

I övrigt vill jag i detta sammanhang endast uttala, att tillämpningen av

förevarande bestämmelser på jordbrukets kreditkassor givetvis får anpassas

efter kasserörelsens speciella förhållanden. Sålunda bör kreditkassas

kreditgivning till en och samma låntagare bedömas med hänsyn tagen till

att kassan inte arbetar ensam utan ingår i den större enhet inom jordbrukskasserörelsen,

som centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor utgör.

Efter dessa överväganden och efter att ha vidtagit vissa, väsentligen redaktionella

jämkningar, har jag låtit överföra 38 § i utredningsförlaget till

38 § i departementsförslaget.

39 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § andra stycket utredningsförslaget, upptar

de stadganden som för kreditkassornas del skall gälla beträffande jäv i

kreditförhållanden.

Gällande lagstiftning. Enligt 58 § sjätte stycket jordbrukskasseförordningen

erfordras medgivande av centralkassas styrelse för att jordbrukskassa

skall äga bevilja kredit till eller godtaga borgen av styrelseledamot eller styrelsesuppleant

eller tjänsteman som är anställd i jordbrukskassan. Någon

bestämmelse om motsvarande jäv i kreditförhållanden beträffande kredit

som meddelas av centralkassa finnes däremot icke. Det är därvid att märka,

att centralkassa meddelar kredit till jordbrukskassor och jordbruksorganisationer,

icke till enskilda personer.

Förutom specialregeln i 58 § sjätte stycket jordbrukskasseförordningen

gäller vid behandlingen av fråga om kredit till styrelseledamot i kreditkassa

de allmänna jävsbestämmelserna i 27 § föreningslagen.

Utredningen. Enligt utredningsförslaget skall den nuvarande bestämmelsen

rörande jäv i kreditförhållanden kompletteras på det sättet att revisor

och revisorssuppleant skall inordnas bland de funktionärer i jordbrukskassa

för vilka bestämmelsen skall gälla. Vidare skall medgivande till funktionärskredit

enligt lagförslaget lämnas av centralkassan såsom sådan, d. v. s.

av det organ inom centralkassan som enligt instruktion eller andra särskilda

föreskrifter är behörigt, ej såsom f. n. nödvändigtvis av centralkassans styrelse.

Vissa redaktionella jämkningar i de gällande bestämmelserna har därjämte

vidtagits.

Utredningsförslaget upptar ej några jävsregler i fråga om kredit som

meddelas av centralkassa.

Utredningen säger i motiveringen till sitt förslag, att den övervägt att

införa mera restriktiva bestämmelser för funktionärskrediter efter exempel

av banklagstiftningen (48 § 1911 års lag om bankrörelse, 58 § 1955 års lag

om bankrörelse) och sparbankslagstiftningen (28 § 1923 års lag om sparbanker,

30 § 1955 års lag om sparbanker). Emellertid har utredningen kommit

till den uppfattningen, att det för jordbrukskassornas del ej finnes skäl för

lika stränga bestämmelser som i bank- och sparbankslagarna. Jordbruks
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kassorna har, förklarar utredningen, i sin egenskap av kooperativa kreditinrättningar

en särställning i förhållande till de andra nämnda kreditinstituten.

Denna särställning gör det motiverat, att bestämmelserna är lindrigare

för jordbrukskassorna. De hittillsvarande bestämmelserna bär därför

bibehållits med de nyss angivna jämkningarna. Några menliga verkningar

av den hittills tillämpade ordningen har, enligt vad utredningen kunnat utröna,

ej visat sig. — Utredningen har icke diskuterat frågan om särskilda

jävsbestämmelser för centralkassornas funktionärskrediter.

Yttrandena. Jordbrukskasseutredningens förslag till reglering av frågan

om jäv i kreditförhållanden har ej rönt kritik från någon remissinstans.

Bank- och fondinspektionen, som uttryckligen biträtt förslaget, har emellertid,

såsom anmälts vid redogörelsen för 23 § departementsförslaget, påpekat,

att centralkassa efter övergång till tvåledssystem enligt 23 § kommer att bevilja

kredit till enskilda personer och att fråga om centralkassas kredit till

funktionär, mot vilken jäv skulle gälla vid tillämpning av förevarande bestämmelser,

efter övergången synes böra prövas av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation.

Departementschefen. Den avvägning som ligger till grund för de av utredningen

föreslagna reglerna om jäv i kreditförhållanden har ej väckt gensagor

vid remissbehandlingen. Även jag finner den lämplig och jag kan ansluta

mig till den. Såsom jag tidigare uttalat bör av grunderna till förevarande

stadgande följa, att vid förordnande enligt 23 § föreskrift meddelas

om att kredit till centralkassas funktionärer skall underställas riksorganisationens

prövning.

40 §.

Paragrafen, som svarar mot 39 § utredningsförslaget, innehåller bestämmelser

om vad kreditkassa skall äga förvärva.

Gällande lagstiftning. Enligt 36 § första och andra styckena jordbrukskasseförordningen

äger centralkassa ej förvärva fast egendom, såvitt fråga

ej är om fastighet som är avsedd för kassas inrymmande. Fråga om fastighetsförvärv

skall behandlas på föreningsstämma och för beslut om förvärv

erfordras kvalificerad majoritet samt godkännande av jordbrukskreditkassan.

Vad angår lös egendom gäller att centralkassa icke har rätt förvärva

annan lös egendom än penningar, obligationer, av rörelsen betingade fordringar

samt sådana inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet

som kassan äger.

Enligt 60 § jordbrukskasseförordningen skall bestämmelserna i 36 § äga

motsvarande tillämpning på jordbrukskassas rätt att förvärva fast och lös

egendom.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år Wöö

Utredningen. Enligt 39 § utredningsförslaget skall vad beträffar förvärv

som syftar till att bereda kassa lokaler gälla att kreditkassa för sådant ändamål

får förvärva, förutom fast egendom, även tomträtt, bostadsrätt till lägenhet

samt aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för

detta ändamål förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital

uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, eller förlagsbevis

som dylikt bolag utfärdat. Förvärv, som sålunda avses, skall få göras

ej endast för att bereda den förvärvande kassan lokaler för dess inrymmande

utan jämväl för att inrymma ansluten kassa. — I övrigt skall enligt

utredningsförslaget kreditkassa få förvärva dels inventarier, vilka anskaffas

för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som

kassan i övrigt innehar, dels in- och utländskt mynt, växlar, checkar och

anvisningar samt obligationer och av rörelsen betingade fordringar ävensom,

intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans eget kapital,

aktier eller andelar i sammanslutning, som har till uppgift att tillgodose

för kreditkassa gemensamma intressen.

Utredningen uppgiver i motiveringen till paragrafen att lagtexten utarbe

tats med beaktande av motsvarande stadganden inom banklagstiftningen

(45 § 1911 års lag om bankrörelse, 54 § 1955 års lag om bankrörelse) och

sparbankslagstiftningen (30 § 1923 års lag om sparbanker, 32 § 1955 års

lag om sparbanker). Beträffande reglerna om förvärv för kassas inrymmande

förklaras i betänkandet, att dessa är så avfattade, att de skall medge

t. ex. att centralkassa köper fastighet för att inrymma såväl centralkassan

som en eller eventuellt flera anslutna jordbrukskassor eller t. o. in. bara

för att inrymma ansluten jordbrukskassa. Jordbrukskasseförordningens bestämmelser

om att fråga rörande förvärv av fastighet skall behandlas på

stämma m. m. har utredningen slopat på den grund att bestämmelser av

detta slag ansetts ej höra hemma i lag utan i stadgar.

Utredningen anför vidare, att den velat vidga kassas rätt att förvärva lös

egendom något. Den viktigaste jämkningen gäller rätten för kassa att placera

medel, motsvarande högst hälften av det egna kapitalet i aktier eller

andelar i vissa sammanslutningar. De sammanslutningar som avses är i

första hand jordbrukskasserörelsens riksorganisation och jordbrukets bank.

Formuleringen avses emellertid medge förvärv av andelar också i andra

sammanslutningar, t. ex. Sveriges lantbruksförbund såsom huvudorganisation

för sammanslutningarna inom jordbrukets föreningsrörelse.

Yttrandena. Mot förevarande paragraf i utredningsförslaget har till eu

början erinran framställts beträffande redigeringen av paragrafen.

Bank- och fondinspektionen anför därom, att en jämförelse mellan utredningsförslaget

samt 54 § nya banklagen -— vilken enligt vad utredningen

meddelar tjänat som förebild vid avfattandet av utredningsförslaget — visar

att det föreligger vissa tekniska olikheter vilka ej synes helt oviktiga. I 54 §

banklagen har nämligen åtskillnad gjorts mellan begreppen »driva handel

med» och »förvärva». Vidare är den egendom som kan förvärvas exklusivt

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

K it nr/l. Maj.ts proposition nr 122 år 19ö(>

angiven i texten; genoin detta skrivsätt har man dels markerat skillnaden

mellan bankernas omsättnings- och anläggningstillgångar dels klart angivit

var gränsen för bankverksamheten i förevarande hänseenden går. Dessa distinktioner

har gått förlorade i 39 § utredningsförslaget som därför synes

böra omarbetas.

Mot reglerna om fastighetsförvärv och andra förvärv som syftar

till att anskaffa lokaler för kassas inrymmande anmärker sparbanksinspektionen

att kreditkassornas förvärv i sådant syfte bör ställas under

viss kontroll. Sparbanksinspektionen erinrar om att beslut om förvärv av

detta slag enligt gällande lagstiftning skall fattas på stämma med kvalificerad

majoritet och att jordbrukskreditkassans godkännande erfordras. Vid

sparbanks motsvarande förvärv skall såväl enligt gällande sparbankslag

som enligt den nya sparbankslagstiftningen iakttagas åtskilliga i lagen upptagna

försiktighetsmått, medan utredningsförslaget synes betyda, att kreditkassa

vid antagandet av stadgar själv skall äga bestämma i vad mån några

försiktighetsmått skall gälla för dess vidkommande. Inspektionen erinrar,

att det finnes skäl till kontroll av att placeringarna i bankbyggnader icke

blir större än som betingas av jordbrukskasserörelsens krav och som är förenligt

med dess resurser. Sådan placering bör ej vara så stor att den verkar

hämmande på kreditkassans egentliga uppgift.

Mot förslaget om rätt för kreditkassa att förvärva vissa aktier och andelar

intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans

eget kapital har fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen

samt sparbanksinspektionen med skärpa vänt sig.

Fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen framhåller, att jordbrukets

kreditkassor enligt utredningsförslaget medgivits förvärv av aktier

och andelar, varom här är fråga, med väsentligt mindre restriktioner än de

som skall gälla för affärsbanker och sparbanker. Båda remissinstanserna

förordar, att kreditkassornas förvärv — i likhet med affärsbankernas —

skall göras beroende av Konungens medgivande. Fullmäktige i riksbanken

anför.

Enligt 39 § i utredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen föreslås,

att kreditkassa intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans

eget kapital skall kunna förvärva aktier eller andelar i sammanslutning, som

har till syfte att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. För affärsbankernas

del gäller att liknande aktieförvärv förutsätter Konungens

medgivande. Sparbanker kan till ett belopp motsvarande högst eu tiondel

av sina fonder förvärva aktier eller andelar i sammanslutning som med

Konungens godkännande bildats för att tillgodose för sparbankerna gemensamma

intressen. Utredningens förslag innebär alltså, att kreditkassorna

skulle få rätt att förvärva aktier eller andelar i större omfattning än sparbanker

och utan den föregående prövning av ändamålet med förvärvet, som

gäller både för affärsbanker och sparbanker. Enligt fullmäktiges mening

bör — utan alt någon gräns för förvärvets storlek behöver sättas — kreditkassas

förvärv av aktier och andelar i sammanslutning som har till uppgift

att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, göras beroende av

Konungens medgivande.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Bank- och fondinspektionen kritiserar den föreslagna femtio-procentkvoten

för aktieförvärv ur riskfördelningssynpunkt. Inspektionen förordar, att

kvoten skall begränsas till tio procent, d. v. s. att samma regel skall gälla

som för sparbankerna. Ämbetsverket anför.

Enligt förslaget skulle hälften av kasserörelsens totala inlåningsgrundande

kapital kunna bindas för att täcka en enda risk. Även om en dylik placering

i verkligheten icke kommer att uppgå till fulla 50 procent av det egna

kapitalet är det på grund av motiveringen till förevarande förslag tydligt att

centralkassorna avses komma ganska nära denna gräns. Meningen är ju att

bestämmelsen främst skall utnyttjas för tecknande av aktier i den blivande

jordbrukets bank.

Ur riskfördelningssynpunkt måste det anses alldeles otillfredsställande

att en kreditinrättning skulle få binda upp till hälften av sina inlåningsgrundande

fonder i ett enda aktieengagemang. Denna princip har kommit

till klart uttryck i t. ex. sparbankslagen, vars 30 § medger aktieplacering intill

ett belopp motsvarande högst en tiondel av sparbanks fonder. Regeln

föreslås bibehållen i den nya sparbankslagen 32 §. Uttryck för liknande

tankegångar finnes i banklagen — och även i jordbrukskasseutredningens

lagförslag, vars 38 § ålägger kreditkassa att tillse, att icke åt samma medlem

eller åt medlemmar som är förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap

beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma

fara för kreditkassas säkerhet.

Inspektionen kan på grund av det anförda icke biträda förslaget om en

femtio-procentkvot för aktier och andelar. Med beaktande av det intresse

som bär upp förevarande förslag synes det naturligt att man här följer den

regel som gäller — och föreslås gälla — för sparbankerna, d. v. s. begränsar

kvoten till 10 procent.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter i sitt uttalande vidare, att förevarande

paragraf skall kompletteras med bestämmelser om rätt för kreditkassa

att förvärva förlagsbevis. Härom anför inspektionen.

Det kan ifrågasättas om icke lagförslaget borde kompletteras med en bestämmelse

som reglerar kreditkassas rätt att förvärva förlagsbevis. Enligt

inspektionens mening kan det sålunda knappast vara motiverat att helt

förbjuda dylika förvärv. Både 1911 och 1955 års banklagar samt förslaget

till ny sparbankslag förutsätter att förlagsbevis undantagsvis må förvärvas.

Under hänvisning härtill föreslår inspektionen, att kreditkassa erhåller

samma rätt att förvärva förlagsbevis som i fråga om sparbank föreslagits

beträffande aktier och andelar. Den totala kvoten för ifrågavarande förvärv

bör dock vara maximerad till belopp motsvarande eu tiondel av kassans eget

kapital. — Skulle kreditkassa förvärva sådana av jordbrukets bank utgivna

förlagsbevis som konstituerar inlåningsrätt hos banken bör emellertid,

liksom i fråga om aktier i banken, fonderna minskas med ett belopp motsvarande

värdet av dessa förlagsbevis.

Departementschefen. Vad som anförts vid remissbehandlingen beträffande

förevarande paragraf i utredningsförslaget har föranlett mig att överarbeta

paragrafen i såväl formella som sakliga avseenden.

Vad angår anmärkningen, att kreditkassas fastighetsförvärv och liknande

förvärv bör vara underkastade viss i lagen föreskriven kontroll, så att

tillbörlig försiktighet iakttages, har jag funnit anmärkningen böra beaktas

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

175

på så sätt att i lag, föreskrives, att, i likhet med vad nu gäller, fråga om fastighetsförvärv

skall behandlas av kreditkassas stämma och att kvalificerad

majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande skall erfordras för beslut.

Vidare förordar jag, att kreditkassa skall få göra dylikt förvärv endast under

förutsättning av riksorganisationens godkännande. Det är enligt min

mening rimligt, att genom föreskrifter i lag garantier skapas för att kassa

inhämtar sådant tillstånd med hänsyn till att fastighetsförvärv genomgående

får beräknas vara så kapitalkrävande att en viss kontroll över förvärven erfordras

för att hindra att de på ett besvärande sätt inkräktar på kasserörelsens

resurser. Däremot kan jag ej finna, att anledning föreligger att i lag

uppställa detaljerade föreskrifter om viss relation mellan det belopp som

får användas för fastighetsförvärv samt den förvärvande kassans eget kapital

eller andra liknande detaljföreskrifter.

Vad som anförts mot förslaget att lämna kreditkassa möjlighet till förvärv

av aktier i jordbrukets bank m. m. intill belopp motsvarande hälften

av kassans eget kapital synes vara värt beaktande. De bestämmelser som

skall upptagas i lagstiftningen bör, av de skäl remissinstanserna anfört, enligt

min mening göras väsentligt restriktivare än de som utredningen föreslagit.

När man skall ta ställning till hur bestämmelserna bör avfattas erbjuder

sig dels möjligheten att följa lagstiftningen för affärsbanker och föreskriva

att Kungl. Maj :ts tillstånd till aktieförvärv skall inhämtas dels

möjligheten att följa lagstiftningen för sparbanker och i lagen fixera den

kvot som skall gälla för kreditkassas förvärv av här ifrågavarande slag till

högst en tiondel av kassans eget kapital. I valet mellan dessa två alternativ

har jag stannat för det sistnämnda. Därvid har jag särskilt fäst mig vid

att frågan om rätt till förvärv av dessa aktier in. fl. handlingar har ett nära

samband med bestämmelserna om centralkassas inlåning. Dessa bestämmelser

har jag strävat efter att få i sak så lika sparbankernas som möjligt. Det

har förefallit mig riktigt att fullfölja strävandena och söka åvägabringa

största möjliga likhet även i nu förevarande hänseende. Jag har sålunda

stannat för att förorda samma kvot, en tiondel, för kassas aktieförvärv som

för sparbanks. Jag har därjämte stannat för att dylikt förvärv bör få göras

allenast av centralkassa och att kvoten skall beräknas på centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, d. v. s. att samma beräkningsgrund

skall användas som vid bestämmandet av centralkassas inlåningsrätt.

Vidare vill jag förorda att centralkassa, förutom aktier och andelar

i de sammanslutningar varom är fråga, i likhet med sparbank också skall

äga inom den angivna kvoten förvärva förlagsbevis, vilket utställts av sådan

sammanslutning. Anledning synes däremot ej föreligga att driva samordningen

ända därhän att i lagen upptages föreskrift att i lagrummet avsedd

sammanslutning skall verka med Kungl. Maj:ts godkännande. Av de

sammanslutningar, som enligt betänkandet kan komma i fråga, skall jordbrukets

bank vara bankaktiebolag för vilket erfordras kunglig oktroj. Centralkassa

skall vara godkänd av Kungl. Maj :t medan för riksorganisationen

kräves att dess stadgar skall vara stadfästa av Kungl. Maj:t. Dessa samman
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

slutningar fyller alltså kravet på Kungl. Maj :ts godkännande. Det synes emellertid

lämpligt att centralkassa beredes möjlighet att vara ansluten till och

inneha andel i Sveriges lantbruksförbund, som ej skall ha godkännande eller

stadfästelse av Kungl. Maj :t. Såsom topporganisation för hela jordbrukets

ekonomiska föreningsrörelse har detta förbund otvivelaktigt till uppgift att

bl. a. tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. De restriktioner i

fråga om medelsplaceringar som denna paragraf innehåller skall givetvis

ej hindra jordbrukskassa från att erlägga föreskrivna insatser och avgifter

i centralkassa.

I övrigt har, i samband med att paragrafen omarbetats ur formella synpunkter,

beträffande kreditkassas förvärv av lösegendom stadgats, att annat

ej skall få förvärvas än penningar, obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen

betingade fordringar samt inventarier.

Efter de omredigeringar och jämkningar som föranledes av dessa överväganden

har 39 § utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget

såsom 40 §.

41 §.

Såsom 41 § har i departementsförslaget upptagits 40 § utredningsförslaget,

sedan däri vidtagits vissa jämkningar av formell natur. Paragrafen innehåller

bestämmelser enligt vilka kreditkassa skall äga förvärva egendom

utan hinder av 40 § för att skydda sig mot förlust på fordran, som blivit nödlidande.

Paragrafen överensstämmer i sak med 36 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen.

Emellertid har två tillägg gjorts. Det ena innehåller

en särskild begränsning i kassas rätt att förvärva egendom enligt förevarande

paragraf. Det andra stadgar, att tillsynsmyndigheten skall underrättas,

när kassa förvärvat egendom i den ordning paragrafen beskriver.

42 §.

Denna paragraf, som motsvarar 42 § utredningsförslaget, reglerar kreditkassas

rätt att öppna avdelningskontor eller filial av annat slag.

Gällande lagstiftning. Enligt 41 § jordbrukskasseförordningen äger centralkassa

icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor

på annan ort än där huvudkontoret är beläget. Tillstånd kan meddelas,

när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna. För

jordbrukskassas del gäller inga författningsmässiga inskränkningar i rätten

att driva verksamhet vid filial.

Utredningen. Enligt utredningsförslaget skall beträffande jordbrukskassa

gälla, att avdelningskontor eller filial av annat slag ej må öppnas utan

medgivande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Vad angår centralkassa

stadgas, att avdelningskontor ej må öppnas på annan ort än där

huvudkontoret är beläget utan tillstånd av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar. Villkoret att inrättandet av avdelningskontor skall befinnas

vara till »nytta för det allmänna» har ej medtagits.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

177

I sin motivering till förslaget meddelar utredningen, att bank- och fondinspektionen

tillställt utredningen en promemoria, vari ämbetsverket fäst

uppmärksamheten på att ett icke ringa antal jordbrukskassor funnit det

lämpligt att inom sitt verksamhetsområde inrätta filialkontor, stundom

benämnda avdelningskontor, ibland expeditionskontor, och att filialbildningen

påskyndas av det stora antalet fusioner av jordbrukskassa. Bankoch

fondinspektionen har i promemorian ifrågasatt om icke jordbrukskassas

rätt att öppna filialkontor borde på något sätt regleras i lagstiftningen.

Utredningen har i fråga om jordbrukskassa och dess filialbildning kommit

till den uppfattningen, att tillståndsgivning av statlig myndighet icke är

påkallad. Det allmänna kan nämligen, enligt vad utredningen med åberopande

också av bank- och fondinspektionen förklarar, enligt utredningens

mening knappast ha något direkt intresse att ingripa i jordbrukskassas bestämmanden

över hur den till medlemmarnas tjänst vill ordna med etableringen

av kontor, utan detta synes enligt utredningens mening vara en för

kasserörelsen intern fråga. Emellertid har utredningen funnit det lämpligt

att jordbrukskasserörelsens riksorganisation såsom samordnande organ, i

lag tilldelas uppgiften att i sista hand bestämma över jordbrukskassas filialbildning.

Därigenom bör viss garanti vinnas för att filialbildningen kommer

att följa ett något så när enhetligt system och för att rörelsens organisationskostnader

ej onödigtvis fördyras.

I fråga om centralkassa har utredningen ej funnit skäl föreslå annan

ändring än att det stadgande skall slopas, vilket sätter som villkor för tillstånd

att öppna avdelningskontor att kontoret skall prövas bli till nytta för

det allmänna. Detta stadgande synes enligt utredningens mening i förevarande

sammanhang knappast ha någon uppgift att fylla. Utredningen har

ej funnit anledning till jämkningar av det slag, som enligt den nya banklagstiftningen

skall genomföras för bankernas del och ej heller till detaljbestämmelser

liknande dem som skall genomföras för sparbankerna. För

den kooperativa jordbrukskasserörelsen med dess system av jordbrukskassor,

centralkassor och topporgan synes den här förordade bestämmelsen

tillfyllest. Det må anmärkas, att öppnandet av annan filial till centralkassa

än avdelningskontor ej torde komma i fråga. Särskilda bestämmelser

som inskränker rätten att anlita ombud, liknande vad som stadgas i 69 §

nya banklagen, har utredningen ej ansett erforderliga.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan har uttryckt sitt gillande av

förslaget. Kassan har fäst uppmärksamheten på att jordbrukskassorna verkar

var och en inom sitt fastställda område och att någon inbördes konkurrens

dem emellan sålunda ej kan förekomma.

Svenska bankföreningen menar, att det inte finnes någon saklig grund för

att behandla affärsbanker och kreditkassor olika i fråga om rätten till filialbildning.

Trots detta har kreditkassorna fått fullständig frihet att öppna

filialer under det att affärsbankernas rätt att öppna avdelningskontor är

ingående reglerad i lag.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. .Vr 122

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Sparbonksinspektionen anser, att såsom villkor för tillstånd till centralkassa

att öppna avdelningskontor alltjämt, liksom för banker och sparbanker,

bör gälla att kontoret skall prövas bli till nytta för det allmänna. Sparbanksinspektionen

kan för sin del icke finna, att tillståndsprövningen över

huvud taget har annan funktion att fylla än att tillgodose det allmännas

intresse.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning, att frågan om

kontroll över kreditkassornas filialbildning bör bedömas med hänsyn till att

kassorna i första hand betjänar medlemmar i jordbrukskasserörelsen. Mot

bakgrunden därav torde det vara berättigat att göra åtskillnad mellan kreditkassornas

filialbildning, å ena, samt bankernas och sparbankernas, å andra

sidan. Enligt min mening föreligger vidare viss skillnad mellan de grunder

efter vilka frågan om inrättande av en ny centralkassa bör prövas och

de grunder som böra avgöra om existerande centralkassa skall äga öppna

avdelningskontor. För prövning av den förstnämnda frågan bör, såsom framgår

av 18 § departementsförslaget, avgörande vikt fästas vid »nyttan för

det allmänna». Bedömandet av om en centralkassa för att inom sitt verksamhetsområde

effektivt och på ett ur ekonomisk synpunkt lämpligt sätt

skall kunna betjäna sina kunder bör öppna ett avdelningskontor, torde emellertid

i högre grad vara en för kasserörelsen intern angelägenhet. Enligt min

mening bör därför utredningens förslag i denna del godtagas.

42 § utredningsförslaget har efter dessa överväganden med viss redaktionell

jämkning upptagits i departementsförslaget.

Styrelsens årsredovisning

Jordbrukskasseförordningen innehåller inga särskilda regler för den årsredovisning

som skall avgivas av styrelse i kreditkassa. Reglerna i föreningslagstiftningen

samt bokföringslagen skall alltså gälla. 1911 års föreningslagstiftning

saknade praktiskt taget regler om periodisk redovisning

för de ekonomiska föreningarna. I 1951 års lag om ekonomiska föreningar

upptages emellertid i ett särskilt avsnitt, omfattande 38—44 §§, ganska detaljerade

stadganden härom. Vid lagens tillkomst förutsattes emellertid, enligt

vad jordbrukskasseutredningen meddelar i sitt betänkande, att de däri

upptagna reglerna för styrelsens årsredovisning kunde visa sig mindre lämpade

för jordbrukets kreditkassor med hänsyn till dessas egenskap av kreditinrättningar.

På den grund infördes genom en ändring i 69 § första stycket

jordbrukskasseförordningen den ordningen, att bank- och fondinspektionen

såsom tillsynsmyndighet tillädes befogenhet att i fråga om kreditkassas

årsredovisning meddela bestämmelser som avviker från de för ekonomiska

föreningar i allmänhet gällande.

Vid avfattningen av de regler om styrelsens årsredovisning som ingår i

utredningsförslaget har utredningen efter vad som framgår av betänkandet

ganska nära anslutit till motsvarande regler i den nya banklagstiftningen

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

179

(89—94 §§). Därvid har utredningen tillika hänvisat till den motivering

som åberopas i förarbetena till den nya banklagstiftningen. I samband med

att jordbrukskasselagstiftningen sålunda tillförts stadganden om kreditkassas

årsredovisning bär bestämmelsen om tillsynsmyndighetens befogenhet

att meddela särskilda föreskrifter ändrats till att avse sättet att föra räkenskaperna,

förvaring av värdehandlingar och inventering av sådana handlingar

(72 § utredningsförslaget). Att märka är emellertid att tillsynsmyndigheten

givetvis är oförhindrad att enligt bestämmelserna i övrigt i tillsynskapitlet

meddela de erinringar och föreskrifter, som en ofullständig eller

eljest mindre lämplig resultatredovisning kan påkalla.

Utredningsförslaget har i här ifrågavarande del ej utsatts för kritik vid

remissbehandlingen. Någon saklig ändring har ej gjorts i departementsförslaget.

Emellertid har vissa formella jämkningar skett. I 1 § tredje stycket

departementsförslaget har, som jag tidigare nämnt, upptagits en generell bestämmelse

om att lagen om ekonomiska föreningar skall lända till efterrättelse

i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt ej annat följer

av denna lag. Då 43 § i utredningsförslaget helt motsvarar 38 § lagen om

ekonomiska föreningar, har jag ansett att paragrafen bör utgå. För att göra

lagen mera lättläst har jag emellertid funnit lämpligt, att såväl detta avsnitt

som de följande avdelningarna om »Revision», »Likvidation och upplösning»

samt »Straffbestämmelser» inledes med en paragraf, vari angives vilka stadganden

i lagen om ekonomiska föreningar som i tillämpliga delar skall gälla,

samt vilka stadganden i nämnda lag som ersatts med föreskrifter i denna

lag. Vidare har i förevarande liksom andra avsnitt formella jämkningar

gjorts för att vinna bättre överensstämmelse med motsvarande stadganden

i 1955 års banklag eller lagen om ekonomiska föreningar.

Jag vill i förevarande sammanhang upplysa, att jag förutsätter, att en offentlig

redovisning av kasserörelsens ställning alltjämt skall ske genom publicering

av statistiska uppgifter om rörelsen. Publiceringen kan ske antingen,

på liknande sätt som nu, genom rörelsens egen riksorganisation, eller genom

tillsynsmyndighetens försorg.

43 §.

Denna paragraf utgör en inledning till de detaljbestämmelser som följer

i 44—48 §§.

44 §.

Denna paragraf, som oförändrad överförts från 45 § utredningsförslaget,

innehåller föreskrifter om värderingen av kreditkassas tillgångar. Föreskrifterna

svarar mot dem som ges i 91 § 1955 års bankag och ersätter 40 § föreningslagen.

Utredningen har i sin motivering till paragrafen, med hänvisning

till banklagens förarbeten, uttalat, att sådan uppskrivning av värdet

på anläggningstillgång, som enligt paragrafen må ske under villkor av tillsynsmyndighetens

medgivande, torde finnas motiverad väsentligen för att

möjliggöra avskrivning av värdet på andra tillgångar. Utredningen har till
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

lagt, att detaljerade uppgifter om uppskrivning skall lämnas i förvaltningsberättelsen

enligt stadgande i 48 § tredje stycket utredningsförslaget (47 §

tredje stycket departementsförslaget) och att särskilt uttalande skall göras

i revisionsberättelsen enligt stadgande i 56 § andra stycket utredningsförslaget

(55 § andra stycket departementsförslaget).

45 §.

Under denna paragraf (46 § i utredningsföx-slaget) upptages föreskrifter

om balansräkning. Lagrummet bör jämföras med 92 § 1955 års banklag och

har viss motsvarighet i 41 § föreningslagen.

46 §.

Denna paragraf (47 § i utredningsförslaget) handlar om vinst- och förlusträkning.

Den överensstämmer med 93 § 1955 års banklag och ersätter 42 §

föreningslagen.

47 §.

I denna paragraf (48 § i utredningsförslaget) meddelas föreskrifter om kreditkassas

förvaltningsberättelse. Lagrummets första och tredje stycken överensstämmer

med motsvarande stycken i 94 § 1955 års banklag. I paragrafens

andra och fjärde stycken har i förhållande till 94 § 1955 års banklag skett

vissa jämkningar. Dessa har föranletts av innehållet i 43 § 1 mom. tredje

stycket och 43 § 2 mom. tredje stycket föreningslagen.

48 §.

Paragrafen (49 § i utredningsförslaget) innehåller specialföreskrifter om

skyldighet för kreditkassas styrelse att hålla redovisningshandlingar in. in.

tillgängliga för allmänheten. Paragrafen motsvaras i föreningslagen av 44 §.

Den ersätter därjämte 45 § jordbrukskasseförordningen.

Revision

Jordbrukskasseförordningen upptager vissa bestämmelser om antalet revisorer

m. m. Dessa bestämmelser, som kompletterar föreningslagstiftningens

regler i ämnet (45—51 §§ 1951 års föreningslag), meddelas för varje kasseled

särskilt, för Svenska jordbrukskreditkassan i 16 §, för centralkassorna i

38 och 45 §§, för jordbrukskassorna i 63 §.

I jordbrukskasseutredningens lagförslag har bestämmelserna om revision

sammanförts i ett särskilt avsnitt. De däri upptagna paragraferna 50—56 avviker

i åtskilliga stycken från föreningslagens motsvarande regler. Jordbrukskasseutredningen

har sålunda ansett, att stadgandet i 46 § 2 mom.

föreningslagen om rätt att anlita juridisk person såsom revisor ej bör gälla

kreditkassa liksom ej heller stadgandet i 49 § föreningslagen om rätt för

revisor att anlita biträde. Utredningen har vidare från tillämpning på jordbrukets

kreditkassor undantagit bestämmelserna i 48 § föreningslagen om

minoritetsrevisor. Sådan revisor anses nämligen obehövlig med hänsyn till

att kreditkassorna står under offentlig tillsyn. I övrigt har utredningen före
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. AIaj;ts proposition nr 122 år 1956

181

slagit bestämmelser som i åtskilliga hänseenden påminner om dem som gäller

enligt banklagstiftningen.

Föreningen auktoriserade revisorer har avgivit det allmänna omdömet om

de i utredningsförslaget upptagna revisionsreglerna, att de är väl ägnade att

ligga till grund för lagstiftning.

Utredningsförslagets bestämmelser har med vissa jämkningar, vilka strax

kommer att redovisas, upptagits i departementsförslaget under §§ 49—55.

49 §.

Denna paragraf, som motsvarar 50 § i utredningsförslaget, utgör en inledning

till detaljbestämmelserna om revision och anger i vilken utsträckning

reglerna i lagen om ekonomiska föreningar skall gälla.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att auktoriserad

revisor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,

bör ha rätt att i enlighet med vad som stadgas i 49 § första stycket föreningslagen

anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten anställd lämplig

person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får anses

tillbörligt. Föreningen förklarar att ett sådant medgivande dels skulle

underlätta för yrkesrevisor att åtaga sig uppdraget såsom revisor i jordbrukskassa

dels bidraga till att hålla nere kostnaderna för revisionen.

Departementschefen. Efter mitt bedömande måste det anses vara till nytta

för kasserörelsen att yrkesrevisor, som kreditkassa anlitar, i de fall och i den

mån som angives i 49 § första stycket föreningslagen äger anlita »hos honom

för biträde i revisionsverksamhet anställd, lämplig person» såsom medhjälpare

i revisionsarbetet. En sådan befogenhet för yrkesrevisor torde, såsom

det heter i förarbetena till föreningslagen (prop. 34/1951 s. 159), kunna

befordra en grundlig och effektiv revision.

Också de i 49 § andra stycket föreningslagen meddelade reglerna om rätt

för revisor att efter särskilt samtycke anlita medhjälpare torde enligt min

mening utan men kunna tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Däremot

har jag ej ansett det påkallat, att kreditkassorna skall underkastas bestämmelserna

i tredje stycket om länsstyrelses befogenhet att tillåta revisor afl

anlita medhjälpare även mot föreningens önskan.

Jag har fördenskull jämkat den av utredningen föreslagna lydelsen av

50 § på sådant sätt att 49 § första och andra styckena men ej tredje stycket

föreningslagen förklarats skola gälla för jordbrukets kreditkassor. Vidare

bär redaktionella ändringar vidtagits.

50 §.

I 51 § utredningsförslaget, som motsvarar 50 § departementsförslaget,

stadgas dels att antalet revisorer i jordbrukskassa skall vara lägst två och

i centralkassa lägst tre dels att av revisorerna i centralkassa en skall utses

av jordbrukskasserörelsens riksorganisation varjämte en skall ha den sär
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

skilda kvalifikationen att vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor.

Bestämmelsen att minimiantalet revisorer i centralkassa skall vara minst

tre har överförts från 38 § jordbrukskasseförordningen. Detta lagrum innehåller

också bestämmelse att Svenska jordbrukskreditkassan skall utse en

av centralkassas revisorer. Där stadgas vidare, att i centralkassa skall utses

lika många suppleanter som revisorer och att jordbrukskreditkassan skall

äga utse suppleant för den revisor kassan utser. Utredningsförslaget upptar

ej några bestämmelser om suppleanter. Utredningen anmärker med anledning

därav, att den utgått från att jordbrukskasserörelsens riksorganisation

utan särskilt stadgande i lag skall bli berättigad utse suppleant för

den revisor organisationen skall tillsätta i centralkassa.

Utredningen meddelar, att den har diskuterat frågan om att efter förebild

av den ordning som gäller för affärsbankerna (68 § 1911 års banklag,

95 och 149 §§ 1955 års banklag) införa ett lagstadgande, att bank- och fondinspektionen

såsom tillsynsmyndighet skall utse en revisor i centralkassa.

Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan

ordning och avvisat tanken därpå.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att förevarande

paragraf bör kompletteras med bestämmelse att för auktoriserad revisor i

centralkassa skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

Bank- och fondinspeklionen yrkar dels att i jordbrukskasselagstiftningen

skall meddelas förbud mot att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare

hos jordbrukskassa utses till revisor i centralkassan dels

att inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall tilldelas befogenhet att utse

en revisor i centralkassa. Ämbetsverket anför.

Det är inte lämpligt att en jordbrukskassefunktionär — styrelseledamot

eller befattningshavare — fungerar som revisor i centralkassan, d. v. s.

utövar kontroll över det organ som samtidigt skall ha ledande befogenheter

gentemot honom själv i hans egenskap av representant för jordbrukskassan.

Sådana för revisionsetiken klart stötande fall har förekommit på några

håll. Inspektionen vågar påstå alt de ingalunda varit till gagn för rörelsen.

Det kan tilläggas, att inspektionen icke iakttagit något härmed analogt fall

inom affärsbanksväsendet. Inspektionen tror sig kunna påstå att bankerna

står främmande för tanken att låta t. ex. en lokalstyrelseledamot tillika

fungera som revisor för banken. På grund härav måste inspektionen, under

hänvisning jämväl till föreskriften i 97 § 1 mom. tredje stycket nya banklagen,

påyrka att jordbrukskasselagstiftningen kompletteras med en bestämmelse

att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare

hos kassan ej må utses till revisor i vederbörande centralkassa.

I detta sammanhang vill slutligen inspektionen uttala, att den måste finna

det egendomligt om centralkassorna, i motsats till både affärsbanker och

sparbanker, skulle undandragas den kontroll som består däri att en representant

för det allmänna ingår bland revisorerna. Enligt 69 § fjärde stycket

jordbrukskasseförordningen äger inspektionen vid behov utse ombud för

övervakning av en centralkassa med tillhörande jordbrukskassor. Denna

bestämmelse föreslås slopad av utredningen. I och för sig kan inspektionen

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

183

biträda detta förslag, men härvid förutsätter ämbetsverket att det i stället

tillerkännes befogenhet att utse en revisor för varje centralkassa.

Departementschefen. Vad som anförts i de två remissyttranden, som här

berörts, är enligt min mening värt beaktande. Förslaget, att tillsynsmyndigheten

skall äga utse revisor i centralkassa finner jag befogat, särskilt som

det allmänna skall äga utse revisor såväl i affärsbank som i sparbank. Såsom

framgår av den föregående framställningen utser nämligen bank- och

fondinspektionen såsom tillsynsmyndighet revisor i affärsbankerna. Enligt

51 och 81 §§ 1955 års lag om sparbanker skall länsstyrelsen — som jämte

sparbanksinspektionen skall utöva sparbankstillsyn — utse revisor i sparbank.

Anledning torde ej föreligga att sätta centralkassorna i annat läge än

de två andra slagen av kreditinrättningar. Förslaget att lagen skall innehålla

stadgande, att suppleant för auktoriserad revisor jämväl skall vara

auktoriserad, finner jag likaledes motiverat. Vad angår förslaget att i lagen

skall intagas förbud för vissa förtroendemän och befattningshavare i jordbrukskassa

att vara revisor i centralkassan, så är detta förslag enligt min

mening motiverat. Jag förordar alltså, att ett sådant förbud skall upptagas

i lagen.

Sedan de ändringar och tillägg vidtagits i den av utredningen föreslagna

51 §, vartill vad jag här anfört föranleder, samt en formell jämkning skett

har jag upptagit paragrafen som 50 § i departementsförslaget.

51 §•

Denna paragraf (52 § i utredningsförslaget) är en motsvarighet till 47 §

första stycket föreningslagen. Den upptar föreskrifter om anmälningsskyldighet

till myndighet i fall då revisorer ej utsetts i tillräckligt antal eller

då utsedd revisor saknar stadgad kompetens. Anmälan skall enligt lagförslaget

ställas till tillsynsmyndigheten, ej till länsstyrelsen såsom i föreningslagen.

Tillsynsmyndighetens handläggning av dylik anmälan behandlas i

71 § departementsförslaget.

52 §.

Paragrafen (53 § i utredningsförslaget) upptager anvisningar om vad

revisor skall iakttaga vid fullgörande av sitt uppdrag. Den ansluter med

vissa jämkningar till 99 § nya banklagen och ersätter 50 § första stycket

föreningslagen.

53 §.

I denna paragraf (54 § utredningsförslaget) regleras revisorernas ställning

till kassans stämma och styrelse. Den motsvaras av 100 § nya banklagen

samt 50 § andra och tredje styckena föreningslagen.

54 §.

Paragrafen (55 § utredningsförslaget) innehåller vissa stadganden om

revisorernas skyldighet att upprätta revisionsberättelse. Den motsvarar 101 §

nya banklagen och 51 § första stycket föreningslagen.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

55 §.

I denna paragraf (56 § utredningsförslaget) lämnas regler för vad revisionsberättelse

skall innehålla. Den ansluter med vissa jämkningar till 102 §

nya banklagen och överensstämmer därjämte i stora delar med 51 § andra,

tredje och fjärde styckena föreningslagen. Beträffande det i paragrafen

upptagna stadgandet om skyldighet för revisorerna att göra särskilt uttalande

beträffande uppskrivning av tillgång torde jag få hänvisa till vad som

yttrades i kommentaren till 47 §.

Likvidation och upplösning

Kreditkassas likvidation och upplösning regleras enligt den nu gällande

lagstiftningen väsentligen av föreningslagstiftningen, kompletterad med ett

fåtal särbestämmelser i jordbrukskasseförordningen. Särbestämmelserna

upptas för Svenska jordbrukskreditkassan i 19 §, för centralkassorna i 46—

48 §§ och för jordbrukskassorna i 67 §. De innehåller bl. a. föreskrifter att

tvångslikvidation av Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassa skall

ske om förlust av viss storleksordning inträffat ävensom att centralkassa

och jordbrukskassa obligatoriskt skall likvidera om deras medlemsantal

sjunkit under det i författningen stadgade.

Utredningen uttalar i betänkandet, att likvidationsförfarandet för jordbrukets

kreditkassor även fortsättningsvis väsentligen bör vara detsamma

som för andra ekonomiska föreningar. Vissa jämkningar i föreningslagstiftningens

regler erfordras emellertid med hänsyn till att kassorna är kreditinrättningar.

Utredningen anser sålunda, att reglerna om likvidation bör

byggas ut något utöver de allmänna reglerna i föreningslagstiftningen. Vidare

bör enligt utredningens mening vissa av tillsynsmyndighetens funktioner

i samband med kreditkassas likvidation angivas i förevarande kapitel.

Om alltså några av föreningslagstiftningens regler bör utbyggas, så kan

andra enligt utredningens bedömande undvaras. Dit hör de genom 1951 års

lag om ekonomiska föreningar nyinförda föreskrifterna om förenklat likvidationsförfarande

för förening utan tillgångar (91 § föreningslagen) samt

föreskrifterna om avförande ur föreningsregistret av förening beträffande

vilken anmälan till föreningsregistret ej inkommit till registret under de senaste

tio åren (74 § föreningslagen). Till stadganden som ej bör gälla kreditkassorna

hänför utredningen också det i 94 § föreningslagen upptagna om

rätt för förening, som varit i konkurs men därvid visat överskott, att i visst

fall fortsätta rörelsen. Enligt jordbrukskasseutredningen bör det ej komma

i fråga att kreditkassa efter konkurs skall äga fortsätta sin verksamhet.

Utredningen har disponerat förevarande avsnitt så att däri upptagits elva

paragrafer av vilka en är en hänvisningsparagraf som anknyter till vissa av

föreningslagens stadganden. Utredningen säger sig vid utformningen av

jordbrukskasselagstiftningens likvidationsregler i viss mån ha vägletts av

den metod som använts i lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar.

De av jordbrukskasseutredningen föreslagna bestämmelserna om kredit
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kassas upplösning och likvidation har icke föranlett några särskilda uttalanden

från remissinstansernas sida. Vid departementsbeliandlingen har

såsom en följd av andra ändringar i utredningsförslaget vissa jämkningar

fått vidtagas i avsnittets hänvisningsparagraf (66 §). Efter vissa formella

ändringar har 1 mom. i denna paragraf upptagits som 56 § och, i enlighet

med den teknik som använts i de närmast föregående underavdelningarna,

flyttats som inledning till detta avsnitt. 2 och 3 mom. av utredningens 66 §

har upptagits som särskilda paragrafer. De i 65 § i utredningens förslag

upptagna bestämmelserna motsvaras av stadganden i 80 § lagen om ekonomiska

föreningar och har därför ej upptagits i departementstörslaget. I

övrigt har de föreslagna likvidationsreglerna undergått huvudsakligen formella

jämkningar, varvid utredningsförslagets 64 § i departementsförslaget

upptagits som 66 §. 57—63 och 67 §§ har oförändrad paragrafnumrering.

56 §.

I denna paragraf, som motsvarar 66 § 1 mom. i utredningsförslaget, ges

en översikt av samtliga bestämmelser som skall gälla i fråga om likvidation

och upplösning av kreditkassor, varvid hänvisningar skett till vissa stadganden

i lagen om ekonomiska föreningar.

57 §.

Denna paragraf innehåller i sitt första stycke det grundläggande stadgandet

om frivillig likvidation. Stadgandet överensstämmer i sak med 70 § första

stycket föreningslagstiftningen — och 118 § 1955 års lag om bankrörelse

— med den skillnaden från stadgandet i föreningslagen att för beslut om

kreditkassas likvidation ej fordras, att någon av de två stämmor som erfordras

för giltigt beslut skall vara ordinarie.

I paragrafens andra stycke finnes en särskild regel, som innebär att kreditkassa

skall ha möjlighet bestämma, att likvidation skall inträda först

viss tid efter likvidationsbeslutet. Utredningen har ansett, att denna möjlighet

skall visa sig gagnelig. Framför allt torde det enligt utredningens mening

kunna vara lämpligt att bestämma att likvidation skall inträda den dag då

räkenskapsåret slutar. Detta stadgande, som är en nyhet för kreditkassornas

del har förebilder i 118 § andra stycket 1955 års lag om bankrörelse, 140 §

andra stycket aktiebolagslagen samt 134 § andra stycket och 223 § andra

stycket lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

58 §.

Under denna paragraf behandlas de fall då kreditkassa skall upplösas genom

tvångslikvidation. Därjämte ges vissa föreskrifter om rättens medverkan

för att en likvidation som är obligatorisk verkligen skall komma till

stånd. Grund för tvångslikvidation av kreditkassa är enligt lagrummet 1)

att rörelsen ej öppnats inom ett år från godkännandet, 2) att hela röielsen

överlåtits till annan, 3) att godkännandet återkallats, 4) att medlemsantalet

nedgått under det lägsta medgivna antalet.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Stadgandena i denna paragraf kan jämföras med 71 § föreningslagen och

119 § 1955 års lag om bankrörelse.

59—66 §§.

Dessa paragrafer upptar de särskilda regler som skall gälla för likvidationsförfarandet

i fråga om jordbrukets kreditkassor. Förfarandet har, med

vissa modifikationer utformats på samma sätt som för andra föreningar.

Jordbrukskasseutredningen har i betänkandet anmält, att den vid avfattningen

av stadgandena beaktat såväl föreningslagstiftningens som den nya

banklagstiftningens stadganden om likvidation och upplösning. Som jag i

inledningen till detta avsnitt nämnt har ett flertal ändringar av främst

redaktionell art vidtagits vid upprättandet av departementsförslaget. I sak

har 59 § ändrats så att, i likhet med vad som gäller enligt 123 § nya banklagen,

minst två likvidatorer skall utses. Vidare vinnes överensstämmelse

med stadgandet i 27 §, att centralkassas firma skall tecknas av minst två

personer i förening. Av betänkandet framgår att förevarande paragrafer

bör jämföras, 59 § med 70 § andra stycket föreningslagen och 123 § nya

banklagen, 60 § med 75 § föreningslagen och 124 § nya banklagen, 61 § med

76 § föreningslagen och 125 § nya banklagen, 62 § med 77 § föreningslagen

och 126 § nya banklagen samt 63 § med 79 § föreningslagen och 127 § nva

banklagen. 64 § (66 § 2 mom. utredningsförslaget) bör jämföras med 131 §

andra stycket nya banklagen och 83 § andra stycket föreningslagen. 65 §

(66 § 3 mom. i utredningsförslaget) ersätter 75 § tredje stycket jordbrukskassetörordningen

och har motsvarighet i 133 § andra stycket nya banklagen.

66 § (64 § i utredningsförslaget) bör jämföras med 132 § nya banklagen,

men har ingen motsvarighet i föreningslagen. Bestämmelsen i 66 §

avser enligt vad som angives i betänkandet att möjliggöra för likvidatorer na

att fritaga sig från ansvarighet för en fortsatt likvidation, när det är ovisst

huruvida konkursanledning föreligger.

67 §.

Denna paragraf behandlar bl. a. det fall, då kreditkassa varit i konkurs

och konkursen slutligen visar överskott. Paragrafen har motsvarighet i 145 §

nya banklagen. Den kan jämföras med 94 § föreningslagen, från vilken den

avviker därigenom att upplösning genom likvidation är obligatorisk för kreditkassa

som varit i konkurs, medan förening i motsvarande situation ibland

kan få fortsätta sin verksamhet.

Bestämmelser om offentlig tillsyn

Rubriken över detta avsnitt har jämkats såtillvida att i departementsförslaget

ordet »offentlig» tillagts. Rubriken har därjämte fått högre valör,

beroende på att tillsynen skall omfatta även jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Avsnittet går alltså i departementsförslaget ej in i den avdelning

som endast berör kreditkassorna.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Gällande lagstiftning m. m. Av den redogörelse soin i betänkandet lämnas

för den offentliga tillsynen över jordbrukets kreditkassor framgår, att

sådan tillsyn utövats alltsedan år 1936. Tillsynsmyndighet är bank- och

fondinspektionen. Inspektionens skyldigheter och befogenheter gentemot

kassorna regleras, förutom av ämbetsverkets instruktion, av bestämmelserna

i ett särskilt avsnitt av jordbrukskasseförordningen (68—77 §§). I stort

sett är dessa bestämmelser av samma innebörd som de vilka reglerar inspektionens

befogenheter över bankerna.

Jordbrukskasseförordningens tillsynsregler innebär, att bank- och fondinspektionen

skall övervaka lagligheten av kassornas verksamhet och att den

i allmänhet skall följa verksamheten, såvitt angår förhållanden som kan

inverka på kassornas säkerhet (69 § första och andra styckena jordbrukskasseförordningen).

Inspektionsverksamheten utövas med ledning av handlingar, som kasserörelsen

tillhandahåller bank- och fondinspektionen samt genom undersökningar

på platsen (69 § tredje stycket samt 70 § jordbrukskasseförordningen).

Inspektionen kan förordna ombud att biträda vid tillsynen av viss centralkassa

och till denna anslutna jordbrukskassor (69 § fjärde stycket jordbrukskasseförordningen)

och den har rätt att påkalla styrelsesammanträde

och extra föreningssammanträde i vilken som helst av jordbrukets kreditkassor

(71 § jordbrukskasseförordningen).

När inspektionen finner anledning till anmärkning mot kreditkassas åtgärder

eller beslut, kan den inskrida på olika sätt. Den kan, om ett olagligt

beslut träffats, förbjuda att det verkställes, eller, om det redan ar verkställt,

förelägga styrelsen för kassan att göra rättelse. I fråga om olagliga

beslut och åtgärder har inspektionen rätt att ge särskilt eftertryck åt små

förelägganden och föreskrifter genom att sätta ut vite. Den kan också falla

till vitet (72 § första och andra stycket jordbrukskasseförordningen).

Mot beslut och åtgärder, som ej är olagliga men ändå olämpliga, kan inspektionen

framställa erinringar (72 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen).

Skulle centralkassa eller jordbrukskassa inte rätta sig efter forbud och

förelägganden som inspektionen meddelat eller skulle sådan kassa eljest

handha" sina angelägenheter på ett sätt som är ägnat att rubba förtroendet

för den, kan inspektionen anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t respektive

länsstyrelsen och begära att godkännandet för kassa skall återkallas (73 $

jordbrukskasseförordningen).

Tillsynskapitlet i jordbrukskasseförordningen innehåller slutligen bestämmelser

att inspektionens beslut kan överklagas i vanlig ordning (74 § jordbrukskasseförordningen),

varjämte den reglerar inspektionens befogenheter

under centralkassas eller jordbrukskassas likvidation (73 § joidbrukskasseförordningen)

och stadgar straff för den som lämnar fel uppgifter till

inspektionen (76 och 77 §§ jordbrukskasseförordningen).

Av betänkandet framgår vidare, att jordbrukskassetillsynen inom hank
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

och fondinspektionen handhas av en särskild byrå, som förestås av en byråchef.

I tillsynsarbetet deltar en byrådirektör, som ägnar ungefär halva sin

tid åt kassetillsynen och återstoden åt banktillsyn. Undersökning av centralkassan

sker rutinmässigt minst en gång vartannat år. Samtidigt med att

centralkassan undersökes brukar ett antal av de därunder lydande jordbrukskassorna

bli undersökta. Undersökning av jordbrukskassa sker ej efter

nagon tidsbestämd rutin utan efter en ordning, där hänsyn tas till kassans

storlek, tillgängliga uppgifter om hur kassan skötes o. s. v. Undersöknmgsfrekvensen

kan alltså variera inom vida gränser. Den är genomsnittligt

åtskilligt mindre för jordbrukskassa än för centralkassa.

Undersökningarna av centralkassorna och jordbrukskassorna avser väsentligen

kreditkontroll, men kan beröra också räkenskaperna och då särskilt

sättet på vilket de föres. Kreditkontrollen omfattar undersökning både

ur säkerhetssynpunkt och legalitetssynpunkt.

Föiutom av det statliga tillsynsorganet kontrolleras jordbrukets kreditkassor

av Svenska jordbrukskreditkassan, som för ändamålet har en särskild

revisionsavdelning. Revisionsavdelningen förestås av en chef, som under

sig har tio reserevisorer och några deltidsanställda siffergranskare. Chefen

och en reserevisor är stationerade hos jordbrukskreditkassan i Stockholm.

De andra nio reserevisorerna är placerade vid centralkassorna. Jordbrukskreditkassans

reserevisorer kontrollerar givetvis såväl centralkassorna

som jordbrukskassorna. De besöker varje jordbrukskassa i regel minst en

gång om året. Besöken planeras i samråd med Svenska jordbrukskreditkassans

revisionsavdelning i Stockholm. Över varje besök upprättar reserevisorn

en promemoria. Denna tillställes sedermera jordbrukskreditkassan, centi

alkassan, den besökta jordbrukskassan samt bank- och fondinspektionen.

Utredningen. I betänkandet föreslår jordbrukskasseutredningen, att i jordbrukskasselagstiftningen

skall fastslås att tillsyn över jordbrukets kreditkassor

skall utövas såväl av en statlig tillsynsmyndighet som av jordbrukskasserorelsen

själv. Den tillsyn som skall ankomma på rörelsen själv skall

handhavas av riksorganisationen genom en särskild avdelning för central

jordbrukskasserevision.

Utredningen menar, att dess förslag innebär ett lagfästande av det system

som faktiskt råder. Den förklarar, att den tillsyn som enligt utredningsförslaget

skall ägnas kassorna i allt väsentligt kommer att bli av samma omfattning

och innebörd som den vilken hittills faktiskt förekommit. De materiella

tillsynsreglerna har därför inte ändrats mycket. Men formerna för utövningen

av tillsynen jämkas enligt förslaget något. Sålunda skall tillsynsarbetet

på fältet i stor utsträckning läggas på kasserörelsen själv både formellt

och reellt. Tillsynsmyndigheten skall i allmänhet ej behöva gå in på

rakenskapskontroll och dess kreditkontroll skall i regel, i den mån den ej

verkställes med ledning av handlingar, utövas efter undersökningar allenast

av centralkassor. Obligatoriskt samarbete skall äga rum mellan den

statliga tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens riksorganisation

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

såsom utövare av central jordbrukskasserevision. Samarbetet skall syfta till

att l''å det erforderliga tillsynsarbetet uträttat på det mest ändamålsenliga

och rationella sättet. Bl. a. bör dubbelarbete i möjligaste mån undvikas.

Vissa mera grundläggande regler för kasserörelsens andel i samarbetet skall

fastställas i en instruktion eller liknande handling som skall upprättas av

riksorganisationen efter samråd med tillsynsmyndigheten.

I sin motivering till förslaget uttalar utredningen bl. a. att det statliga tillsynsarbetet

och rörelsens egen tillsyn f. n. griper i varandra på ett sätt

som ibland synes föranleda ett ej alldeles nödvändigt dubbelarbete. I betänkandet

anföres härom.

Tillsyn av jordbrukets kreditkassor utövas såväl av den statliga tillsynsmyndigheten

som av kasserörelsens egen topporganisation genom dess revisionsavdelning.

I det statliga tillsynsarbetet ligger tyngdpunkten på kreditkontrollen

även om åtskilliga moment av räkenskapskontroll också inrvmmes

däri. Kasserörelsens egen tillsyn får väl därför kanske, såsom komplemen

till den statliga, anses ha sin största betydelse i fråga om räkenskapskontrollen.

Men det är att märka, att rörelsens egen tillsyn omfattar också

en kreditgranskning ur säkerhets- och legalitetssynpunkt, d. v. s. en kontroll

av samma slag som den bank- och fondinspektionen är särskilt inriktad

på. Ett visst faktiskt samarbete mellan bank- och fondinspektionen och

kasserörelsens eget tillsynsorgan är därför naturligt och förekommer också.

Men detta samarbete kan i nuvarande läge inte hindra, att den statliga tillsynen

och rörelsens egen tillsyn griper i varandra på ett sätt som ibland

synes föranleda ej alldeles nödvändigt dubbelarbete. Med nuvarande lagstiftning

måste man räkna med dubbelarbete och andra organisatoriska olägenheter

i fråga om tillsynen. Enligt jordbrukskasseförordningen förutsättes

ju nämligen att allt centralt tillsynsarbete — begreppet använt för att utmärka

motsats till den vanliga lokala revisionen — utföres av bank- och

fondinspektionen. Inspektionen har författningsmässiga befogenheter att företaga

praktiskt taget all slags kontroll. Den i jordbrukskasseförordningen

angivna inriktningen av tillsynsverksamheten på sådant som inverkar på

kassas säkerhet ställer nämligen ej i och för sig räkenskapskontroll utanför

vad inspektionen skall syssla med. Det kan tvärtom sägas att kassas sätt

att föra räkenskaperna kan ha stor betydelse ur säkerhetssynpunkt.

Utredningen finner det naturligt, att en ganska stor organisation för tillsyn

av kreditkassorna vuxit fram inom jordbrukskasserörelsen utan att

särskild föreskrift därom givits i författning. Rörelsen själv måste nämligen

enligt utredningens mening ha ett mycket stort intresse av tillsjm med bl. a.

just de syften som den statliga tillsynsmyndigheten enligt jordbrukskasseförordningen

skall tillgodose. För rörelsen själv är det ett livsvillkor, att

kassornas verksamhet är sund och rationell ur olika synpunkter och att

gällande lagstiftning iakttages, så att rörelsen kan skapa och vidmakthålla

allmänhetens förtroende. Ur dessa synpunkter blir det naturligt att just

topporganisationen tar sig an tillsynsuppgifter och att dessa fullgöres i kombination

med en rådgivning, som syftar till rationell samordning av verksamheten

och till stimulans av kassornas aktivitet.

Från utgångspunkten att arbetet med central tillsyn av jordbrukets kreditkassor

i stort sett har samma syfte och inriktning vare sig det utföres

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

av eu statlig tillsynsmyndighet eller av organ för rörelsen själv samt att

dubbelarbete bör undvikas har utredningen diskuterat olika möjligheter att

ordna tillsynen.

En möjlighet som särskilt synes ha intresserat utredningen är att lämna

hela tillsynen åt jordbrukskasserörelsen själv efter mönster av den ordning

som råder i Finland. Härom anföres i betänkandet.

Man kan tänka sig, att kasserörelsen accepteras såsom tillsynsorgan även

för det allmännas räkning och ensam, under formellt överinsende av statlig

tillsynsmyndighet, får svara för hela det direkta tillsynsarbetet. Den linjen

har man, med gott resultat, följt i Finland sedan länge i fråga om andelskassorna

— finska motsvarigheter till jordbrukets kreditkassor. Från och

med ingången av år 1954 har man infört tillsyn efter ett sådant system

också för de finska sparbankerna. Inom utredningen har yppats sympatier

för en sådan lösning av tillsynsfrågan för den svenska kasserörelsens del.

Emellertid har utredningen tvekat att föreslå en omedelbar övergång till en

sådan för svenska förhållanden ovanlig ordning. Bl. a. har det sagts, att det

är av värde för rörelsen att kunna peka på att statlig myndighet utövar

tillsyn över kassorna. Vidare har det framhållits, att förslag att införa ett

sådant, i Sverige okänt system, säkerligen skulle väcka åtskillig kritik ur

principiella synpunkter och att det skulle kunna bli svårt att gendriva denna

kritik innan man här under en övergångstid vant sig vid de tankegångar

som uppbär systemet i Finland.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan hälsar i sitt yttrande med

tillfredställelse utredningens förslag rörande tillsynen. Förslaget öppnar enligt

kassans mening möjlighet till en rationell övervakning. Jordbrukskreditkassan

uttalar förhoppningen, att övervakningen i fortsättningen i största

möjliga utsträckning skall överlåtas åt jordbrukskasserörelsens egna kontrollorgan.

Av de remissinstanser, som eljest berört utredningsförslaget i den del det

rör tillsynen, har Mälarprovinsernas hypoteksförening och länsstyrelsen i

Östergötlands lön uttalat sig positivt. Hypoteksföreningen anser

sålunda, att det allmännas intresse av säkerhet och offentlig kontroll i penningförvaltningen

synes ha blivit tillbörligt tillgodosett. Länsstyrelsen har

inte något att erinra mot uppdelningen av tillsynsuppgifterna mellan den

statliga tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens eget tillsynsorgan.

Med hänsyn till de befogenheter som skall tillkomma tillsynsmyndigheten

att om och när så kräves ingripa, synes enligt länsstyrelsens mening tillräckliga

garantier har skapats för att systemet med uppdelning, som redan

tillämpas i praktiken, utan risk även skall kunna lagfästas.

De två inspektionsmyndigheterna, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen,

har däremot icke godtagit utredningsförslaget.

Båda inspektionsmyndigheterna hävdar att sträng åtskillnad

bör göras mellan offentlig tillsyn och intern kontroll,

Den offentliga tillsynen bör utövas av statlig tillsynsmyndighet och

formerna för den bör regleras genom bestämmelser i förevarande avsnitt

av jordbrukskasselagstiftningen. Lagregler om den interna kontroll, som

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition av 122 år 1956

skall ankomma på kasserörelsen själv, bör däremot icke förekomma bland

tillsynsbestämmelserna utan i stället eventuellt upptagas i lagstadgandena

om jordbrukskasserörelsens riksorganisation eller i revisionskapitlet.

Bank- och fondinspektionen bar bestämt avrått från en uppdelning av

tillsynsuppgifterna i enlighet med utredningens förslag. Detta syftar till ett

tillbakaträngande av den offentliga tillsynen och måste enligt inspektionens

mening inverka i hög grad menligt på tillsynens effektivitet. Inspektionen

bar vidare kraftigt understrukit, att offentlig tillsyn och inre kontroll är

två skilda begrepp som ej bör sammanblandas. Den offentliga tillsynen har

sin särskilda motivering i det skydd den bereder det allmänna och insättarna.

Den inre kontrollen däremot är väsentligen en rörelsens egen angelägenhet.

Såtillvida måste dock tillsynsmyndigheten bära ansvaret även

därför att den tillser, att kontrollen fungerar tillfredsställande. Hur djupt

myndigheten behöver engagera sig för denna uppgift beror på omständigheterna.

I allmänhet torde det vara tillfyllest med allmänna anvisningar

och stickprov. Frågan är emellertid en omdömes- och förtroendefråga som

det enligt inspektionens mening måste ankomma på myndigheten att lösa

själv. Inspektionens inställning till tillsynsfrågan behandlas utförligare i

det följande.

Sparbanksinspektioncn har beträffande förhållandet mellan offentlig tillsyn

och intern kontroll anfört bl. a. följande.

Det torde vara till begreppsmässig fördel därest i all banklagstiftning beteckningen

tillsyn reserverades för den övervakning, som skall äga rum från

det allmännas sida. Vilka uppgifter denna tillsyn skall tilldelas får i någon

mån bero av, hur den rörelse som skall övervakas själv har löst sina kontroll-

och övervakningsproblem. Rent principiellt bör emellertid gälla, att

rörelsen själv icke skall anse den offentliga tillsynen som en utbyggnad av

sitt eget kontrollsystem. Dess kontrollsystem bör ges den omfattning och

den inriktning, som bedömes erforderliga med hänsyn till rörelsens egna

krav. Tillsynen bör sålunda icke vara en komplettering av sistnämnda övervakning

och framförallt icke innebära något avlyftande av det ansvar för

förvaltning och revision, som skall vila på rörelsens ledare, utan tillsynen

bör vara ett organ för en självständig utifrån verkställd bedömning av verksamhetens

förenlighet med det allmännas intressen.

Bank- och fondinspektionen, som ingående uppehållit sig vid hithörande

frågor, framhåller i sitt yttrande, att utredningsförslaget ingalunda

lagfäster bestående ordning. I stället innebär det såväl

i fråga om sin principiella uppläggning som till sina praktiska konsekvenser

eu genomgripande omläggning av den offentliga tillsyn som nu

utövas över jordbrukskasserörelsen. — Inspektionen hänför till den interna

kontrollen sådana åtgärder som räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering

in. in. Fn sådan kontroll måste varje ekonomiskt företag i eget

intresse utföra och företaget måste vara utrustat med särskilda organ för

ändamålet. Kontrollens närmare gestaltning beror på verksamhetens art och

omfattning. När det gäller verksamhet, som är av betydelse för det allmänna

eller berör andra viktiga enskilda intressen, kan därutöver, fortsätter in
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

spektionen, särskilda kontrollåtgärder erfordras. Är verksamheten föremål

för laglig reglering, måste efterlevnaden av lagstiftningen kontrolleras på

ett eller annat sätt. Man kan diskutera om även denna kontroll bör anförtros

företagets egna organ eller offentlig myndighet. Jordbrukskasseutredningen

har, påpekar bank- och fondinspektionen, med hänvisning till förhållandena

i Finland, varit inne på tanken att låta rörelsen själv handha

även kontroll av detta slag. Inspektionen avvisar för egen del

den finska ordningen och åberopar därvid särskilt de betänkligheter

som kan anföras i fråga om dess effektivitet. Ämbetsverket konstaterar

att jordbrukskasseutredningen visserligen ej funnit tiden mogen för denna

ordning. Inspektionen ifrågasätter emellertid om utredningen icke, med

den utformning förslaget fått, skulle handlat mera i konsekvens med sin

allmänna syn på problemet offentlig tillsyn, om den tagit steget fullt ut

och föreslagit en övergång redan nu till det finska systemet. Inspektionen

anför om vådorna av en kontroll endast genom kasserörelsens egna organ

följande.

Såvitt inspektionen förstår måste en kontroll uteslutande genom kreditinstitutens

egna organ alltid vara behäftad med vissa svagheter, som sammanhänger

med kontrollorganens beroende ställning till uppdragsgivarna,

d. v. s. ledningen för instituten eller deras sammanslutningar. Då denna ledning

genom instruktioner, direktiv eller direkta ingripanden kan vara i

betydande omfattning medansvarig i den verksamhet, som skall kontrolleras,

blir en kritik av denna en kritik även mot ledningen. Att detta kan försätta

de kontrollerande i en obehaglig situation och dämpa kritiklusten, är

tydligt. Man får i detta sammanhang icke glömma, att lagstiftningen rörande

kreditinstituten innefattar starka begränsningar av dessas rörelsefrihet.

Situationen kan därför lätt bli den, att ledningen finner en åtgärd böra

vidtagas eller en handlingslinje böra följas såsom nyttig för kreditinstitutet

eller dess kunder, medan hänsynen till insättarna eller det allmänna

kräver en annan. Att i en sådan situation med kraft hävda en ståndpunkt,

som strider mot ledningens — och måhända även avviker mot den allmänna

opinionen inom kreditinstituten eller deras sammanslutningar — blir en

svår uppgift för revisionsorgan, som icke har en fullt oberoende ställning.

Och även om man i fall, då intressena klart bryter sig mot varandra, skulie

kunna förvänta en korrekt och självständig hållning från revisionsorganens

sida, visar erfarenheten, att i andra fall, då läget icke är fullt lika klart,

dylika organ lätt låter sig påverkas av en kraftfull ledning eller en allmän

opinion inom instituten i fråga till att överse med enstaka åtgärder eller

tendenser som strider mot lagstiftarens intentioner. Inspektionen kan ur

sitt omfattande undersökningsmaterial hämta fram talrika exempel, som

bekräftar riktigheten av det sagda.

Man har sålunda enligt inspektionens mening all anledning att ställa sig

skeptisk till tanken på en överföring av den offentliga tillsynen över kreditinstituten

i allmänhet till dessa instituts egna organ. I fråga om jordbrukets

kreditkassor kan emellertid anföras vissa speciella omständigheter, som

gör det mera angeläget än i fråga om andra kreditinstitut, att insättarnas

och det allmännas intressen tillvaratages av fullt självständiga organ.

Till en början vill inspektionen sålunda än en gång erinra om kasserörelsens

organisatoriska uppbyggnad, som innebär, "att de beslutande organen

rekryteras huvudsakligen bland kredittagarna. I detta avseende skiljer

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 122 år 1956

193

sig kasserörelsen från både banker och sparbanker. Då det ligger i sakens

natur, att kredittagar- och insättarintressena delvis går isär, finnes det i

fråga om jordbrukskasserörelsen särskild anledning att slå vakt om de senare.

Att härvid en fristående offentlig kontrollmyndighet utgör en säkrare

balansfaktor mot låntagarintressen än rörelsens egna revisionsorgan ligger

i sakens natur.

En annan omständighet, som i detta sammanhang förtjänar omnämnas,

är att statens representantskap i det nuvarande topporganets styrelse föreslås

avvecklat. Visserligen har detta förhållande en särskild, i och för sig

godtagbar motivering, men avvecklingen skulle — under förutsättning att

den offentliga tillsynen överfördes till rörelsens egna organ — innebära, att

rörelsen helt frigjorde sig från insyn och inflytande från det allmännas sida.

Ytterligare anser sig inspektionen böra erinra om att jordbrukskasserörelsen

enligt det remitterade förslaget avses få väsentligt utvidgade befogenheter.

I själva verket framträder rörelsen numera med anspråk på att få driva

en i stort sett fullständig bankrörelse. Därmed kompliceras verksamheten

och ökas riskerna, något som också talar mot införandet av ett system med

kontroll, uteslutande genom rörelsens egna organ. Åtminstone under en

övergångstid måste ju dessas erfarenheter i fråga om åtskilliga bankmässiga

detaljer förbli mycket begränsade.

Bank- och fondinspektionen konstaterar därefter att jordbrukskasseutredningen,

ehuru på andra grunder än inspektionen, också kommit till slutsatsen,

att en statlig tillsyn över jordbrukskasserörelsen fortfarande är önskvärd.

Det naturliga hade då enligt inspektionens mening varit, att utredningen

hade närmare bestämt tillsynsmyndighetens uppgifter

och gränserna för dess verksamhet. Så har emellertid icke skett

utan utredningen har föredragit att lösa frågorna om den inre kontrollen

och den statliga tillsynen i ett sammanhang. Avsaknaden i lagtexten av bestämmelser,

som klart avgränsar de olika, tillsynsorganens kompetensområden

utgör enligt bank- och fondinspektionens mening en betänklig svaghet.

Oklarheten i fråga om ansvarsfördelningen kan befaras leda till kompttenstvister

och slitningar.

Inspektionen förklarar vidare, att jordbrukskasseutredningen tydligen

åsyftar ett tillbakaträngande av den offentliga tillsynen.

Som skäl härför har av utredningen särskilt åberopats att det skulle förekomma

»ej alldeles nödvändigt dubbelarbete». Inspektionen vänder

sig med skärpa mot påståendet om onödigt dubbelarbete. Ämbetsverket påpekar,

att tillsynen av kreditkassorna, som innefattar förutom topporganet,

elva centralkassor och över 600 självständiga jordbrukskassor, f. n. fullgöres

av en byråchef samt en byrådirektör på halvtid. Vidare framhålles,

att jordbrukskasserörelsens eget revisionsorgan endast i ringa mån ägnat

sig åt annat än inre kontroll och därmed sammanhängande frågor. Bankoch

fondinspektionen har visserligen i någon mån ägnat intresse även åt

den inre kontrollen, men endast i den mån så varit påkallat ur säkerhetssynpunkter.

Inspektionen menar, att det snarast skulle varit till nytta för

kasserörelsen om inspektionen kunnat öka sina insatser i fråga om granskning

av kontorsrutinen. Emellertid är inspektionen inställd på att, om den

13 liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

inre kontrollen inom jordbrukskasserörelsen effektiviseras, avpassa sin

verksamhet därefter. Ämbetsverket har i dessa frågor anfört bl. a. följande.

Svenska jordbrukskreditkassans revisionsavdelning har i betänkandet givits

en så framträdande plats, att man kanske frestas tro, att förekomsten

av en dylik avdelning vore något för jordbrukskasserörelsen utmärkande.

Så är emellertid ingalunda fallet. Ett särskilt organ för den inre kontrollen

måste finnas och finnes också i varje kreditinrättning, som står under inspektionens

tillsyn. Särskilt uttalat blir behovet därav tydligen i en inrättning

med stort filialnät; som exempel må nämnas, att den organisation, som

för ifrågavarande ändamål inrättats hos en av våra största banker, sysselsätter

65 personer under ledning av en tjänsteman i direktörs ställning. Revisionsavdelningens

uppgifter är, såvitt inspektionen kunnat finna, i det

väsentliga likartade dem som åvilar bankernas motsvarande organ. Att döma

av de till inspektionen inkommande revisionspromemoriorna har avdelningens

revisorer sålunda i huvudsak ägnat sig åt den inre kontrollen och därmed

sammanhängande frågor. Endast i begränsad omfattning synes deras

granskning ha omfattat en prövning av krediterna ur säkerhetssynpunkt.

I de fall, där reserevisorerna — av andra skäl än legalitetsskäl — anmärkt på

säkerheten för någon kredit, har det merendels gällt brister som legat i öppen

dag. Då utredningen uttalar, att rörelsens egen tillsyn delvis omfattar en

kontroll av samma slag som den inspektionen är särskilt inriktad på, är

detta därför endast i ringa utsträckning en realitet; revisorernas insatser

i detta avseende har i varje fall icke varit av den omfattning eller beskaffenhet

att den av inspektionen verkställda granskningen kunnat ens i någon

mån begränsas.

Å andra sidan har inspektionen ingalunda sett som sin uppgift att själv

utföra någon del av det arbete, som sammanhänger med den inre kontrollen.

Det är riktigt, som i betänkandet anföres, att kassas sätt att föra räkenskaperna

och andra dylika detaljer i kontorsrutinen kan vara av stor betydelse

även ur säkerhetssynpunkt. Härav får emellertid icke dragas annan slutsats,

än att det måste ankomma på tillsynsmyndigheten att tillse, alt en effektiv

inre kontroll organiseras inom rörelsen. För detta ändamål erfordras överläggningar

med rörelsens ledning om kontrollverksamhetens uppläggning i

stort och stickprov för att konstatera hur verksamheten fungerar. Något

annat har i princip heller icke förekommit. Om tillsynsmyndigheten likväl

ägnat mera intresse åt den inre kontrollen inom jordbrukskasserörelsen än

vad som under senare år varit fallet i fråga om motsvarande verksamhet

inom bankerna, har detta sin enkla förklaring däri, att kontorsrutinen inom

kreditkassorna ännu icke på alla håll motsvarar de krav, som måste ställas

på en kreditinrättning. Detta är kanske i och för sig icke så anmärkningsvärt

med tanke på att flertalet jordbrukskassetjänstemän fortfarande är ur

bankteknisk synpunkt lekmän och på att rörelsen under sin korta tillvaro

undergått en så kraftig utveckling att den helt ändrats till sin struktur. Förhållandet

kräver emellertid ständig uppmärksamhet — det visar icke minst

erfarenheterna från de senast verkställda undersökningarna, som blottat allvarliga

brister även i fråga om den inre kontrollen.

Inspektionen kan sålunda för sin del icke vitsorda att något onödigt dubbelarbete

förekommit. Tvärtom vågar inspektionen hysa den uppfattningen,

att om tillgången på arbetskraft medgivit ökade insatser från inspektionens

sida i fråga om granskningen av kontorsrutinen, detta skulle varit till betydande

nytta för jordbrukskasserörelsen. Tilläggas bör här endast, att om

den inre kontrollen inom jordbrukskasserörelsen skulle effektiviseras och

kontorsrutinen förbättras, något som man har anledning hoppas, inspektionen

självfallet kommer att anpassa sin verksamhet härefter.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

195

Ytterligare har bank- och fondinspektionen kritiserat jordbrukskasseutredningens

förslag i den del detta avser tillsynens bedrivande genom

övervakning i huvudsak med ledning av handlingar och genom undersökningar

huvudsakligen i centralkassorna. Ämbetsverket anför, att undersökningar

som grundas på skriftligt material visat sig vara betydligt mindre

effektiva och tillförlitliga än undersökningar på platsen. De torde dessutom

vara sämre ur arbets- och kostnadssynpunkt. Därtill kommer, att en begränsning

av tillsynen till att avse endast centralkassorna kan ha menliga

verkningar på jordbrukskassornas känsla av ansvar för sin kreditgivning''.

Inspektionen utvecklar den sist återgivna synpunkten sålunda.

Från centralkassehåll har man under de senare åren upprepade gånger

framhållit, att prövningen av krediterna, även de större, i första hand måste

verkställas av jordbrukskassorna, vilka har den lokala och personliga kännedom

om låntagarna, som centralkassorna saknar och som aldrig kan helt

ersättas av skriftliga upplysningar. Man har också framhållit att det skulle

vara till stort men för kasserörelsen om jordbrukskassornas känsla av ansvar

för kreditgivningen försvagades i och med att denna väsentligen förlädes

till centralkassorna.

Inspektionen som ansett sig höra respektera denna kasserörelsens ståndpunkt

vill i anslutning till det anförda framhålla vikten av att inspektionen

icke genom särskilda föreskrifter betages sin möjlighet att, i den utsträckning

inspektionen själv finner lämplig, förrätta undersökningar även av

jordbrukskassor.

Departementschefen. Det system för tillsyn över jordbrukets kreditkassoi

som f. n. faktiskt tillämpas innebär, kort uttryckt, att bank- och fondinspektionen

såsom statlig tillsynsmyndighet utövar säkerhetskontroll och legalitetskontroll

medan räkenskapskontroll och annan liknande kontroll väsentligen

utföres av jordbrukskasserörelsens egna organ med bank- och fondinspektionen

såsom övervakande instans.

Jordbrukskasseutredningen har diskuterat möjligheten, att tillsynen

skulle helt handhavas av kasserörelsen själv genom ett särskilt kontrollorgan.

Så har tillsynen över jordbrukskassornas motsvarighet i Finland -—

andelskassorna — sedan länge varit ordnad. Från och med år 1954 tillämpas

i Finland dessutom en liknande ordning för tillsynen över sparbankerna.

Emellertid bär utredningen icke velat föreslå en omedelbar övergång till en

sådan för svenska förhållanden ovanlig ordning. I stället har den förordat

ett system som skulle kunna beskrivas så, att kasserörelsen själv väsentligen

skall utöva räkenskapskontrollen och vad därtill hörer medan den egentliga

tillsynen skall uppdelas mellan bank- och fondinspektionen såsom offentlig

tillsynsmyndighet samt jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Mot den av utredningen föreslagna ordningen har, utom annat, andragits

att fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan tillsynsmyndigheten och riksorganisationen

icke är reglerad genom lagbestämmelser och att oklarheten i

fråga om ansvarsfördelningen kan befaras leda till kompetenstvister och

slitningar. Denna anmärkning är tvivelsulan vägande. En klar ansvarsfördelning

mellan olika på samma område eller angränsande områden verk
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

samma instanser erfordras regelmässigt för att verksamheten skall bli effektiv.

För den verksamhet det här gäller med dess speciella syfte att genom

inspektion och kontroll skapa garantier för att insättarmedcl handhaves

på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt måste detta vara ett alldeles

oeftergivligt krav. Emellertid torde det icke vara lyckligt att genom

bestämmelser i lag fixera en uppdelning av uppgifterna och ansvaret mellan

tillsynsmyndigheten och riksorganisationen. Det torde knappast kunna undvikas

att en sådan uppdelning blir stel och osmidig och dessutom skulle

tolkningen av lagbestämmelserna ibland möjligen kunna föranleda tvekan

och därmed fara för effektiviteten i tillsynen. Jag vill därför ogärna förorda

en ordning som synes förutsätta lagbestämmelser om ansvarsfördelningen.

Bättre än att i lag göra en uppdelning torde vara, antingen att lägga

ansvaret för tillsynen på tillsynsmyndigheten och låta den bestämma i vad

mån vissa kontrolluppgifter kan utföras av kasserörelsen ensam eller, eventuellt,

att införa det finska systemet och låta kasserörelsen själv svara för

alla kontrolluppgifter, inberäknat de egentliga tillsynsuppgifter som nu

ankommer på statlig myndighet.

Väljer man utvägen alt lägga ansvaret på tillsynsmyndigheten så måste

man enligt min mening godtaga bank- och fondinspektionens på utförlig

argumentering stödda uppfattning att tillsynen över kasserörelsen för att

fylla skäliga krav på effektivitet måste bedrivas efter samma principer som

hittills. Ordningen skulle då bli att tillsynsmyndigheten ensam kommer att

ansvara för den egentliga tillsynen medan kasserörelsen själv, under tillsynsmyndighetens

överinseende, kommer att ansvara för och utöva det mesta

av —- men inte all — räkenskapskontroll och annan intern kontroll, med

möjlighet för kasserörelsen att efter hand som kreditkassornas kontorsrutin

utvecklas helt få utföra sistnämnda kontrollverksamhet. Jag vill även i detta

sammanhang uttala, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation givetvis

skall vara oförhindrad att gå utöver denna ram och, i den mån så finnes

påkallat, för rörelsens egen räkning utöva även legalitetskontroll och kreditkontroll.

En övergång till det finska systemet torde icke kunna komma i fråga i

nu förevarande sammanhang. Jordbrukskasseutredningen har icke velat

föreslå en omedelbar övergång och vid remissbehandlingen har betänkligheter

av olika slag uttalats mot detta system. Frågan om tillämpning av det

finska systemet har för övrigt framförts även vid remissbehandlingen av

förslaget till den nu antagna lagen om sparbanker. Dåvarande chefen för

finansdepartementet uttalade i propositionen med förslag till lag om sparbanker

(prop. 151/1955 s. 184), att denna fråga för sparbankernas del borde

bil föremål för överväganden i särskild ordning, eventuellt också med

avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet. Chefen för

finansdepartementet ämnade därför sedermera ta initiativ till en utredning

för närmare prövning av denna fråga. Vid denna utredning borde också

kunna upptas spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen

över sparbanker och jämförliga kreditinrättningar. För min del vill jag, för

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

197

kreditkassornas del, instämma i uppfattningen att frågan om övergång till

det finska systemet för tillsyn — jämte andra tillsynsfrågor — bör närmare

övervägas i särskild ordning. Jag förutsätter att så kommer att ske vid

den utredning, varom chefen för finansdepartementet varskott.

Vad här anförts har föranlett mig välja utvägen att låta den statliga tillsynsmyndigheten

liksom hittills förbli ensam ansvarig för tillsynen. Jag har i

konsekvens därmed i förevarande avsnitt av departementsförslaget uteslutande

upptagit bestämmelser om tillsynsmyndighetens uppgifter och utmönstrat

de av utredningen föreslagna bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens

riksorganisation såsom tillsynsorgan och de befogenheter soin

skulle tillkomma riksorganisationen i denna egenskap. Bestämmelserna, som

alltså är grundade på samma principer som de hittills gällande, avviker i

vissa hänseenden såväl sakligt som formellt från dessa. Jag torde nu få

lämna en redogörelse för de olika paragrafer vari de upptagits.

68 §.

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om tillsynsarbetets anordnande

och inriktning. Den ersätter 69 § första och andra styckena jordbrukskasseförordningen.

68 § utredningsförslaget stadgar att övervakning av jordbrukets kreditkassor

och dessas verksamhet skall ankomma på tillsynsmyndigheten samt

på jordbrukskasserörelsens riksorganisation såsom utövande den centrala

jordbrukskasserevisionen. Beträffande tillsynens inriktning föreskriver stadgandet,

att tillsynen skall syfta till att kassorna skall ställa sig till efterrättelse

förevarande lag om jordbrukskasserörelsen, andra författningar, såvitt

de har särskilt avseende på kassorna, ävensom andra för kassorna gällande

föreskrifter. En legalitetskontroll skall alltså ske. Men även kontroll

ur andra synpunkter skall äga rum. Tillsynsorganen skall nämligen »jämväl

i övrigt» med uppmärksamhet följa kassornas verksamhet. Tillsynsmyndigheten

skall därvid inrikta sig på att få kännedom om förhållanden som

kan inverka på kassas säkerhet.

I departementsförslaget har endast tillsynsmyndighetens uppgifter medtagits.

Bestämmelserna om dessa har fått en avfattning, som nära ansluter

till motsvarande bestämmelser för affärsbankerna i 147 § 1955 års lag om

bankrörelse. Av de sakliga förändringar i förhållande till utredningsförslaget,

som vidtagits, torde jag få framhålla att icke endast jordbrukets kreditkassor

utan även jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall vara underkastad

tillsyn. Detta har nämnts redan i mitt yttrande över 5 § departementsförslaget.

Vidare torde jag här få nämna, att departementsförslaget

innehåller den från banklagstiftningen hämtade bestämmelsen att tillsynsmyndigheten

icke skall vara pliktig övervaka iakttagande av bestämmelser

som angår jordbrukskasserörelsens inre angelägenheter. Däri får bl. a. anses

ligga en antydan om att de uppgifter som avser inre kontroll kan överlämnas

åt kasserörelsen att svara för ensam, i den mån tillsynsmyndigheten

bedömer att så kan ske utan fara ur säkerhetssynpunkt. Jag torde vidare i

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

detta sammanhang få uttala såsom min mening, att förevarande paragraf

i fråga om innebörden av den tillsyn som skall ägnas riksorganisationen bör

tolkas så, att övervakningen icke utan särskilda skäl bör gälla annat än

den verksamhet som skall ankomma på riksorganisationen enligt 28 § andra

stycket första, andra och fjärde punkterna departementsförslaget.

Ytterligare torde här få nämnas, att 78 § utredningsförslaget, som innehåller

en allmän bestämmelse om de befogenheter jordbrukskasserörelsens

riksorganisation såsom utövare av central jordbrukskasserevision skulle ägt

gentemot kassorna, slopats och ej har motsvarighet bland departementsförslagets

tillsynsbestämmelser.

69 §.

I denna paragraf ges anvisningar om formerna för tillsynens utövande.

Den ersätter 69 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen.

Enligt 69 § första stycket utredningsförslaget skall tillsynen utövas med

ledning av kassornas handlingar eller med ledning av upplysningar som inhämtas

vid undersökning eller annorledes. Enligt andra stycket bör tillsynsmyndigheten

i huvudsak utöva sin tillsyn med ledning av handlingar och

helst förlägga de undersökningar den önskar företa till centralkassorna. I

tredje stycket ges en bestämmelse, att tillsynsmyndigheten skall verka för

en lämplig och ändamålsenlig fördelning av tillsynsarbetet.

I 69 § departementsförslaget har andra och tredje styckena av utredningsförslaget

slopats och endast första stycket bibehållits, sedan däri vidtagits

vissa formella jämkningar. Paragrafen ansluter nära till 148 § 1955 års lag

om bankrörelse. Jag torde särskilt få påpeka, att stadgandena i paragrafen

visserligen endast tar sikte på jordbrukskassorna och centralkassorna men

att vad i denna och vissa andra paragrafer stadgas, enligt 79 § departementsförslaget,

skall äga motsvarande tillämpning på jordbrukskasserörelsens

riksorganisation.

70 g.

Enligt 50 § departementsförslaget gäller, att en av revisorerna i centralkassa

utses av tillsynsmyndigheten. Denna ordning bekräftas genom förevarande

paragraf, vilken också innehåller vissa ordningsföreskrifter om

entledigande av sådan revisor, utseende av annan i hans ställe samt om instruktion

för revisorn. Bestämmelsen har ej någon motsvarighet vare sig i

jordbrukskasseförordningen eller utredningsförslaget. I 1955 års lag om

bankrörelse motsvaras den av 149 §.

I detta sammanhang torde få nämnas att samtidigt som tillsynsmyndigheten

fått den nya befogenheten att utse revisor i centralkassa, så har myndigheten

i enlighet med vad jordbrukskasseutredningen föreslagit avhänts

befogenheten enligt 69 § fjärde stycket jordbrukskasseförordningen att förordna

allmänt ombud att biträda vid tillsynen av viss centralkassa och till

denna anslutna jordbrukskassor. Jordbrukskasseutredningen motiverar slopandet

av denna bestämmelse om allmänt ombud med att den ej längre torde

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

vara av någon praktisk betydelse och att den ej har motsvarighet i fråga om

andm kreditinstitut. Utredningens förslag har ej föranlett erinran.

71 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 70 § utredningsförslaget, kompletterar

51 § departementsförslaget. Förevarande paragraf innehåller bestämmelse

att tillsynsmyndigheten, om obehörig person utsetts till revisor

eller om för få revisorer utsetts, skall förordna behörig person i den obehöriges

ställe, respektive förordna revisorer så att antalet blir fullt. Paragrafen

bör jämföras med 47 § andra stycket föreningslagen, enligt vilken här

ifrågavarande uppgift skall ankomma på länsstyrelsen.

72 §.

I denna paragraf, som i sak överensstämmer med 71 § utredningsförslaget,

tillägges tillsynsmyndigheten befogenhet att kalla kreditkassas verkställande

och beslutande organ att sammanträda. Den motsvarar 71 § jordbrukskasseförordningen

och ansluter vidare nära till 150 § 1955 års lag om bankrörelse.

73 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 72 § utredningsförslaget, ersätter

den punkt i 69 § första stycket jordbrukskasseförordningen, som ger

tillsynsmyndigheten befogenheten att meddela särskilda bestämmelser om

kreditkassas årsredovisning. I den nya jordbrukskasselagstiftningen skall

emellertid årsredovisningen regleras genom lagstadganden. Förevarande bestämmelse

har i samband därmed ändrats till att avse föreskrifter om sättet

att föra räkenskaper. Paragrafen innehåller dessutom bestämmelse, att tillsynsmyndigheten

skall äga ge föreskrifter om förvaring och inventering

av värdehandlingar. Den ansluter nära till 151 § 1955 års lag om bankrörelse.

74 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 70 § utredningsförslaget,

upptar i första och tredje styckena, vilka ersätter gällande föreskrifter i

70 § jordbrukskasseförordningen och i 1955 års banklag motsvaras av

152 §, stadganden om skyldighet för kassas styrelse att hålla kassatillgångar,

böcker och handlingar tillgängliga för tillsynsmyndigheten för kontroll

och att i allmänhet gå myndigheten tillhanda med äskade upplysningar.

Utredningen bär enligt vad som framgår av betänkandet förutsatt, att det

rutinmässiga tillhandagåendet med översikter, rapporter, årsredovisningar

och liknande handlingar från kassorna kommer att ske genom jordbrukskasserörelsens

riksorganisation. Paragrafens andra stycket innehåller ett

nytt stadgande om skyldighet för kassa att i visst fall, då större förlust

inträffat, upprätta balansräkning. Det ersätter i viss mån 46 § jordbrukskasseförordningen

och har motsvarigheter i 152 § sista attsatscn 1955 års

lag om bankrörelse samt 84 § sista attsatscn 1955 års lag om sparbanker.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

75 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 74 § utredningsförslaget,

ersätter 72 och 73 §§ jordbrukskasseförordningen. Den reglerar alltså tillsynsmyndighetens

möjligheter att ingripa mot olagliga eller eljest olämpliga

beslut och åtgärder. Den motsvaras i nya banklagen av 153, 154 och 157 §§.

76 §.

I denna paragraf, som motsvarar 75 § utredningsförslaget och 75 § första,

andra och fjärde styckena jordbrukskasseförordningen, behandlas tillsynsmyndighetens

befogenheter vid kreditkassas likvidation. Paragrafens fjärde

stycke medger tillsynsmyndigheten att förordna likvidationsrevisor. Denna

befogenhet, som är en nyhet i förhållande till nu gällande lagstiftning, föranledes

av 1951 års lag om ekonomiska föreningar genom vilken den nya

ordningen med särskilda likvidationsrevisorer införts. Paragrafen ansluter

till 158 § 1 mom. 1955 års lag om bankrörelse.

77 §.

Denna paragraf, soin motsvaras av 76 § utredningsförslaget, stadgar skyldighet

för tillsynsmyndigheten att vid centralkassas konkurs utse allmänt

ombud.

F. n. gäller enligt 5 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit att för centralkassas konkurs samma

bestämmelser skall gälla som för sparbanks konkurs. Och i 1 § lagen den

18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs stadgas, att länsstyrelsen skall förordna ett allmänt ombud

i sparbanks konkurs. I 2 och 3 §§ av samma lag meddelas ytterligare

stadganden om det allmänna ombudet. Samtliga dessa stadganden har emellertid

upptagits i 82 § 2 mom. 1955 års lag om sparbanker. Liknande stadganden

finnes jämväl i 158 § 2 mom. 1955 års lag om bankrörelse. 1903

års lag har, med anledning av att stadgandena om allmänt ombud upptagits

direkt i banklagen och sparbankslagen, ändrats så att lagens 1 § innehåller

en hänvisning till dessa lagar (se vidare prop. nr 3/1955 s. 230 och

prop. nr 151/1955 s. 278).

Förevarande paragraf i departementsförslaget ansluter till motsvarande

lagrum i banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen. Den har med vissa

jämkningar överförts från utredningsförslaget. Senare kommer, med anledning

bl. a. av att bestämmelserna om allmänt ombud i centralkassas konkurs

föreslås upptagna direkt i jordbrukskasselagstiftningen, att föreslås

att 1903 års lag skall ersättas med en ny lag om vissa kreditinrättningars

konkurs.

78 §.

Förevarande paragraf, som motsvaras av 77 § utredningsförslaget, fastslår

skyldighet för jordbrukets kreditkassor att betala kostnaderna för den offentliga

tillsynen.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Gällande bestämmelser. Jordbrukets kreditkassor skall redan enligt den

nu gällande ordningen svara för de kostnader som den offentliga tillsynen

över dem medför. Skyldigheten därtill grundar sig på ett principbeslut som

fattades när den nuvarande ordningen för tillsyn infördes (prop. nr 249

1936 s. 69; sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1/

1936 is. 12; rskr. nr 340/1936). Kasserörelsen har därefter årligen genom

beslut av Kungl. Maj:t påförts det belopp, vartill kostnaderna för tillsynen

beräknats. Detta belopp har gäldats av Svenska jordbrukskreditkassan för

hela rörelsens räkning.

För affärsbanker och sparbanker gäller motsvarande skyldighet enligt lag

(239 § 1911 års lag om bankrörelse, 159 § 1955 års lag om bankrörelse,

63 § 1923 års lag om sparbanker, 85 § 1955 års lag om sparbanker).

Utredningen. Enligt 77 § första stycket utredningsförslaget lagfästes kreditkassornas

skyldighet att gälda årliga bidrag till bestridande av kostnaderna

för tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet. Något maximibelopp

för bidraget angives icke i lagen utan frågan om bidrags fastställande

och erläggande skall regleras genom föreskrifter som utfärdas av Kungl.

Maj :t.

Paragrafens andra stycke stadgar skyldighet för kassa att själv betala

ersättning till ombud eller revisor, som förordnats av tillsynsmyndigheten.

Beträffande de i första stycket upptagna bestämmelserna har utredningen

anfört.

Utredningen har ansett ett lagfästande av kreditkassas skyldighet att gälda

årliga bidrag för den offentliga tillsjmen lämpligt, särskilt med hänsyn

till att motsvarande bidragsskyldighet fastslagits i lag för banker, sparbanker,

fondkommissionärer (41 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet) och hypoteksaktiebolag (15 § lagen

den 14 juni 1946 om hypoteksaktiebolag). För alla dessa gäller ett i lag

fastställt maximum för bidragsskyldigheten. Utredningen bär övervägt en

maximering också för kassornas del, men har avstått från att framlägga

förslag därom. Anledningen därtill är bl. a., att kassorna, i motsats mot

övriga till tillsynsmyndigheterna bidragsskyldiga, är förenade i en och samma

rörelse. Bidraget har betalts av rörelsens topporgan för alla kassorna

gemensamt. Därför finnes i deras fall ej så stort behov av en regel som garanterar

att betalningsskyldigheten blir rättvist fördelad mellan de bidragsskyldiga

kassorna inbördes. Utredningen har fördenskull nöjt sig med att

anmärka, att Kungl. Maj :t meddelar närmare föreskrifter om fastställande

av bidrag och bidrags erläggande. Utredningen vill blott tillägga, att den utgått

från att de jämkningar i fråga om tillsynen som föreslagits skall kunna

medge lättnader i kasserörelsens bidragsskyldighet och att kasserorelsen

skall få tillfälle att framföra sin mening om hur stort bidrag som bör utgå.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har förklarat, att utredningens

förväntningar om lättnader i skyldigheten att bidraga till tillsynsmyndighetens

kostnader torde visa sig illusoriska. Inspektionen hänvisar till att

tillsynen av kreditkassorna — förutom topporganet, elva centralkassor och

över 600 jordbrukskassor — f. n. fullgöres av en byråchef och en byrådirektör

på halvtid.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Departementschefen. Jag förordar att vad utredningen föreslagit genomföres.

Jag vill dock, i anledning av ett uttalande från utredningens sida,

framhålla, att den av mig föreslagna ordningen för tillsynen icke torde

kunna medföra några lättnader i fråga om kasserörelsens skyldighet att

bidraga till kostnaderna för denna. En jämkning erfordras i paragrafens

andra stycke med anledning av att tillsynsmyndigheten enligt 71 § skall

äga utse revisor i centralkassa. Även ersättningen till denne revisor bör

nämligen betalas av centralkassa. Sedan jämkningen i fråga vidtagits har

77 § utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget såsom 78 §.

79 §.

I denna paragraf upptages de särskilda tillsynsregler som skall gälla för

jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Paragrafen stadgar att vissa för kreditkassorna gällande bestämmelser

skall äga motsvarande tillämpning på jordbrukskasserörelsens riksorganisation

nämligen 69 § om formerna för tillsyn, 72 § om befogenhet för tillsynsmyndigheten

att kalla styrelse och stämma att sammanträda, 74 §

första och tredje styckena om skyldighet för styrelse att tillhandagå med

handlingar och upplysningar, 75 § första, andra och fjärde styckena om

tillsynsmyndighetens befogenhet i fall då olagligt eller olämpligt beslut fattats

av den kontrollerade kassan, 76 och 77 §§ om vissa befogenheter för

tillsynsmyndigheten vid likvidation eller konkurs samt 78 § andra stycket

om skyldighet att ersätta kostnaderna för ombud eller likvidationsrevisor

som förordnats av tillsynsmyndigheten. Vidare stadgas uttrycklig skyldighet

för riksorganisationen att tillhandagå tillsynsmyndigheten med översiktliga

uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen i dess helhet.

Enligt utredningsförslaget skulle riksorganisationen ej vara underkastad

tillsyn. Den enda lagbestämmelse, som utredningen föreslog med avseende

på förhållandet mellan tillsynsmyndigheten och riksorganisationen, finnes

i 79 § utredningsförslaget. Denna skulle gälla den situationen att tillsynsmyndigheten

funnit, att riksorganisationen utövat central jordbrukskasserevision

på ett uppenbart otillfredsställande sätt. I sådant fall skulle tillsynsmyndigheten

ofördröjligen anmäla förhållandet för Kungl. Maj :t varefter

Kungl. Maj :t skulle förordna om erforderliga åtgärder. Lagrummet

har ej motsvarighet i departementsförslaget.

80 §.

Denna paragraf motsvarar 80 § utredningsförslaget samt 160 § första

stycket första punkten 1955 års lag om bankrörelse och 48 § kungörelsen

den 3 juni 1955 om sparbanker. Den innehåller liksom dessa förbud för

ledamot och befattningshavare hos tillsynsmyndigheten att vara styrelseledamot

eller inneha anställning hos kreditkassa eller jordbrukskasserörelsens

riksorganisation. Därjämte upptar den förbud för ledamot och befattningshavare

hos tillsynsmyndigheten att vara revisor i kreditkassa.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

81 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 82 § utredningsförslaget, stadgar

att bank- och fondinspektionen skall vara tillsynsmyndighet, som avses i

lagen om jordbrukskasserörelsen. Genom att i lagtexten genomgående använts

beteckningen tillsynsmyndigheten undvikes, att eventuella förändringar

av bank- och fondinspektionens namn skall komma att föranleda

ändringar på ett flertal ställen i lagen om jordbrukskasserörelsen. Samma

metod har använts i 1955 års lag om bankrörelse (se 162 §; jämför prop.

nr 3/1955 s. 149—150 och s. 231).

82 §.

Paragrafen, som handlar om klagan över tillsynsmyndighetens beslut,

motsvarar 81 § utredningsförslaget, ersätter 74 § jordbrukskasseförordningen

och har motsvarighet i 175 § 1955 års lag om bankrörelse.

Straffbestämmelser

83—86 §§.

Utredningen har vid utformandet av avsnittet om straffbestämmelser utgått

från den principen att straffbestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar

skall tillämpas utom där särbestämmelser erfordras. Denna princip

har emellertid lett till vissa oklarheter vid avgörandet om de allmänna reglerna

i föreningslagen eller om särbestämmelserna i denna lag skall tillämpas.

För vissa förseelser torde enligt förslaget straffbestämmelser i båda lagarna

bli tillämpliga. I anledning härav har i departementsförslaget avsnittet

om straffbestämmelser omarbetats så, att däri införts samtliga bestämmelser

som skall gälla med avseende på jordbrukets kreditkassor. I fråga om riksorganisationen,

som ej har bankmässiga uppgifter, skall däremot de i föreningslagen

givna bestämmelserna helt tillämpas, varjämte en särskild

straffbestämmelse upptagits beträffande överträdelse av ett stadgande, som

ej har motsvarighet i föreningslagen. I enlighet med denna princip har i

83 §, varmed avsnittet inledes, utsagts att med avseende på jordbrukets kreditkassor

skall i stället för vad i 110—112 §§ lagen om ekonomiska föreningar

stadgas, gälla de straffbestämmelser, som upptagits i 84—86 §§, medan

i fråga om riksorganisationen skall gälla, förutom nyssnämnda bestämmelser

i föreningslagen, stadgandet i 84 § 3. Vid angivandet av de därefter i

84 och 85 §§ upptagna straffbestämmelserna har förebild hämtats ur såväl

1955 års banklag som föreningslagen. Motsvarighet till bestämmelserna i

86 § finnes ej i banklagen men väl i 111 § föreningslagen.

I Si § första stycket har upptagits ansvarsbestämmelser för sådana förseelser,

vilka kan anses vara av särskilt allvarlig art. Under 1 och 2 har sålunda

straff stadgats för styrelseledamot eller likvidator, som vid upprättande

av vissa viktigare redovisningshandlingar uppsåtligen förfar i strid med

givna bestämmelser. Dessa punkter motsvaras av 183 § 4 och 5 nya banklagen

samt 110 § 2 och 3 föreningslagen. Under 3 har införts straffbestäm
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

inelser för styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, som uppsåtligen

eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift till tillsynsmyndigheten.

Detta stadgande, som motsvaras av 184 § 1 nya banklagen

och 110 § 1 föreningslagen, gäller även med avseende på riksorganisationen,

vilket angivits i 83 §. Under 4 stadgas straff för revisor eller likvidationsrevisor,

som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift i revisionsberättelse eller vissa andra handlingar eller som

underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning

därtill föreligger. Detta stadgande motsvaras av 183 § 6 nya banklagen

och 110 § 4 föreningslagen. I de fall, som nu sagts, föreslås straffet vara

dagsböter eller fängelse. Har gärning som avses i 84 § första stycket 1 och 2

icke skett uppsåtligen men väl av vårdslöshet föreslås enligt andra stycket

att straffet skall vara dagsböter. Viss motsvarighet till stadgandet i andra

stycket finnes i 185 § 1 och 2 nya banklagen samt 110 § 1 och 3 föreningslagen.

I 85 § stadgas straff för vissa positiva gärningar, för vilka jag anser att

fängelsestraff ej bör komma i fråga. Punkt 1 avser förseelse mot stadgandet

i 4 § andra stycket och motsvaras av 182 § andra stycket nya banklagen

samt 110 § 7 föreningslagen. Punkterna 2 och 3 har viss motsvarighet i 183 §

1 och 2 nya banklagen och 110 § 1 föreningslagen. Punkt 4 har viss motsvarighet

i 183 § 3 nya banklagen och 110 § 1 föreningslagen. Punkt 5, vari

stadgas straff för styrelseledamot som deltagit i beslut om åtgärd som strider

mot 9 eller 19 §, saknar motsvarighet i banklagen och föreningslagen.

Motsvarighet till stadgandet i punkt 6 återfinnes i 184 § 4 nya banklagen

och 110 § 5 föreningslagen. Stadgandet i punkt 7 har motsvarighet i 184 §

5 nya banklagen och 110 § 6 föreningslagen.

I 86 § har införts bestämmelser om straff för styrelseledamot, likvidator

eller revisor, vilken underlåter att iakttaga vissa föreskrifter, som meddelats

i föreningslagen eller denna lag. Straffet föreslås vara dagsböter. Paragrafen

motsvaras av 111 § föreningslagen.

Jag har ej funnit anledning att i departementsförslaget intaga någon motsvarighet

till åtalsbestänunelsen i 112 § föreningslagen. Denna paragraf kommer

därför att gälla med avseende på riksorganisationen men ej i fråga om

kreditkassorna. Denna åtskillnad har jag funnit motiverad, då kreditkassorna

i motsats till riksorganisationen fullgör bankmässiga funktioner och

lörseelse av styrelseledamot eller likvidator i kreditkassa därför bör falla

under allmänt åtal.

Särskilda bestämmelser

87 §.

Denna paragraf, som motsvarar 86 § utredningsförslaget, innehåller vissa

regler för fall då kreditkassor förändras genom uppdelning eller sammanslagning.

Paragrafen har ej motsvarighet i gällande lagstiftning. Den motsvaras

i viss mån av 254 § och 254 a § 1911 års lag om bankrörelse samt av

189 och 190 §§ 1955 års lag om bankrörelse.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1950

Utredningen. Stadgandet i 86 § 1 mom. innebär, att Kungl. Maj:t eller

myndighet som Kungl. Maj:t förordnar skall ha lämnat tillstånd till uppdelning

av centralkassa innan åtgärden får äga rum. Tillstånd kan lämnas

om åtgärden, vilken i lagförslaget betecknas såsom övertagande av kreditkassas

rörelse eller del därav, prövas icke vara till hinder för det allmänna.

Motsvarande åtgärd i fråga om jordbrukskassa förutsätter för sitt genomförande

medgivande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation men däremot

ej särskild prövning av organ för det allmänna. Utredningen framhåller

i sin kommentar till 86 § 1 mom. att reglerna i 8 och 18 §§ utredningsförslaget

(7 och 18 §§ departementsförslaget) om godkännande av nybildad

kassa, om stadfästelse av kassas stadgar och om stadgeändringar skall

äga tillämpning också vid nybildning av kassa och vid stadgeändringar i

samband med uppdelning och sammanslagning. Utredningen tillägger att tillstånd

enligt 86 § 1 mom. samt godkännande och stadfästelse ibland torde

kunna lämnas efter ett gemensamt förfarande t. ex. vid uppdelning av en

centralkassa i två.

86 § 2 mom. utredningsförslaget innehåller en föreskrift, vilken är att

betrakta såsom eu tilläggsbestämmelse till 39 och 40 §§ (40 och 41 §§ departementsförslaget)

att tillämpas vid fall av sammanslagning och uppdelning

av kreditkassor. Den motsvaras i banklagstiftningen av 254 § 7) 1911 års

lag om bankrörelse och 189 § 5. 1955 års lag om bankrörelse.

86 § 3 mom. innebär, att när del av kreditkassas rörelse skall övergå till

annan kassa, den förra kassan med riksorganisationens medgivande skall

äga besluta att dess reservfond skall nedsättas med skäligt belopp. Stadgandet,

som anknyter till reglerna om reservfond i 34 § (29 § departementsförslaget),

utgör ett undantag från den allmänna regeln att reservfond får

nedsättas endast för att täcka förlust.

I betänkandet anföres i övrigt följande beträffande förfarandet vid uppdelning

och sammanslagning av kreditkassor.

Sammanslagning och uppdelning av kreditkassor förekommer ganska

ofta. Därvid är tillvägagångssättet i stort sett detsamma som vid motsvarande

åtgärder med banker. Det f. n. tillämpade förfarandet vid sammanslagning

av jordbrukskassor kan i korthet beskrivas så, att den upphörande

kassan överlåter sina tillgångar och skulder, d. v. s. hela sin rörelse,

till den övertagande kassan, varjämte medlemmarna i den förstnämnda

kassan överföres till den sistnämnda. Den upphörande kassans rörelse fortsättes

av den övertagande medan den upphörande likviderar. Uppdelning

av kreditkassa tillgår på motsvarande sätt, nämligen så att medlemmarna

inom viss del av verksamhetsområdet för den kassa, som skall uppdelas

beslutar bilda en ny kassa och att övergå till denna och att till den nya

kassan överföres tillgångar och skulder, som skäligen belöper därpå och

som erfordras för att den nya kassan skall kunna fortsätta rörelsen inom

det område som blivit den tilldelad. Den inom kasserörelsen tillämpade

metoden för sammanslagning och uppdelning av kreditkassor bar befunnits

enkel och praktisk. Den torde icke innebära några vådor för vederbörande

kassors medlemmar eller borgenärer. Inom kasserörelsen är man

enligt vad som uppgivits för utredningen angelägen att få ha den kvar.

Man har således önskat, att lagregler i ämnet skall utformas så, att lagliga

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

hinder för fortsatt tillämpning av metoden ej skall uppkomma. Utredningen

har funnit skäl tillgodose dessa önskemål och har utformat förevarande

paragrafer med hänsyn till dem. Därvid har det varit naturligt att vad banklagstiftningen

innehåller beaktats, eftersom den ifrågavarande metoden

tillämpas med bankerna såsom förebild.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande förklarat sig

ej ha något att erinra mot innehållet i denna paragraf. Vad beträffar 3

mom. anser inspektionen emellertid att den däri avsedda befogenheten att

godkänna nedsättning av kreditkassas reservfond bör ankomma på tillsynsmyndigheten

i stället för på jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Ämbetsverket

anför därom.

86 § 3 mom. möjliggör uppdelning av reservfond i samband med att viss

del av kreditkassas rörelse överföres till annan. Sakligt sett är en sådan regel

lämplig. Enligt inspektionens mening kan det dock av principiella skäl

ifrågasättas om rörelsen själv, låt vara dess topporganisation, anförtros

uppgiften att bestämma, hur reservfonden skall fördelas; det är ju dock

fråga om det kapital som skall skydda rörelsens borgenärer från förluster.

Då det gäller överföring av reservfond mellan jordbrukskassor som är medlemmar

av samma centralkassa har dock frågan härom underordnad betydelse,

eftersom det överförda kapitalet fortfarande är inlåningsgrundande

hos centralkassan. Om emellertid reservfondsmedel överföres från en centralkassa

till en annan eller från en jordbrukskassa till centralkassa vari

jordbrukskassan ej är medlem, har borgenärerna intressen att tillvarataga.

I princip är det mest tillfredsställande att dessa intressen bevakas av opartisk

myndighet, förslagsvis bankinspektionen.

Sparbanksinspektionen har, liksom bank- och fondinspektionen, förordat

att tillstånd till nedsättning av reservfonder skall meddelas av tillsynsmyndigheten.

Sparbanksinspektionen anser därjämte att tillstånd jämlikt 86 §

1 mom. för jordbrukskassa att övertaga annan jordbrukskassa eller del

därav skall lämnas av tillsynsmyndigheten i stället för av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation.

Departementschefen. De bestämmelser rörande kreditkassas uppdelning

och rörande sammanslagning av kreditkassor, som jordbrukskasseutredningen

under denna paragraf föreslagit synes mig praktiska och ändamålsenliga.

De har vid remissbehandlingen kritiserats endast såtillvida, att två

remissinstanser önskat, att tillsynsmyndigheten skall få större inflytande

än utredningen föreslagit. Jag finner dessa önskemål böra beaktas såtillvida

att tillsynsmyndighetens tillstånd jämte riksorganisationens bör erfordras

för nedsättning av kreditkassas reservfond i samband med uppdelning

av kreditkassa såvitt ej gäller uppdelning som endast berör jordbrukskassor

inom samma centralkassas verksamhetsområde. Med en sådan ordning

tillgodoses saväl det allmännas intresse av kontroll över åtgärder som

inverkar på insättares säkerhet som kasserörelsens eget intresse att ha översikt

över ändringar i rörelsens organisation och ekonomiska transaktioner

i samband därmed. Något allmänt intresse av sådan betydenhet att tillsyns
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

myndighetens tillstånd skall vara påkallat för jordbrukskassas övertagande

av annan kassas rörelse eller del därav föreligger enligt min mening icke.

86 § utredningsförslaget har med den jämkning som föranledes av vad

jag här yttrat och efter viss annan jämkning av redaktionell art överförts

till departementsförslaget såsom 87 §.

88 §.

Enligt denna paragraf, som upptar utredningsförslagets 87 § med oförändrad

lydelse, skall fusionsreglerna i 96—98 §§ föreningslagen ej tillämpas

på jordbrukets kreditkassor. I betänkandet förklaras, att dessa regler i oförändrat

skick ej torde kunna tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Utredningen

har ej heller funnit skäl framlägga fusionsregler, liknande dem som

skall gälla för sparbankerna enligt 78 och 79 §§ 1955 års lag om sparbanker.

89 g.

Denna paragraf, som upptar utredningsförslagets 88 § med oförändrad lydelse,

innebär att beträffande enskildas förhållanden till kreditkassa skall

gälla banksekretess. Sekretessregel saknas i jordbrukskasseförordningen

men finnes i kassornas stadgar. Den i utredningsförslaget upptagna regeln

har motsvarighet i banklagstiftningen (258 § 1911 års lag om bankrörelse,

198 § 1955 års lag om bankrörelse) och i sparbankslagstiftningen (70 § 1923

års lag om sparbanker och 98 § 1955 års lag om sparbanker).

89 § utredningsförslaget innehåller ett stadgande att reglerna i lagen om

ekonomiska föreningar beträffande skadeståndsskyldighet för förtroendemän

och medlemmar skall äga motsvarande tillämpning på jordbrukets kreditkassor.

Paragrafen har ansetts såsom överflödig kunna utgå och saknar motsvarighet

i departementsförslaget.

90 §.

Denna paragraf, som överförts till departementsförslaget efter viss redaktionell

jämkning, innebär, att medlem eller styrelseledamot i kreditkassa

skall kunna bli personligen ansvarig för förbindelse som uppkommer i anledning

av åtgärd som kassan vidtager innan den anslutits till jordbrukskasserörelsen

på sätt i 9 och 19 §§ lagförslaget stadgas. Bestämmelsen har

viss anknytning till 3 § andra stycket föreningslagen.

91 §.

Denna paragraf, vilken oförändrad upptagits i departementsförslaget, medger

åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till förevarande

lagstiftning. Enahanda befogenhet tillkommer Kungl. Maj :t i fråga

om affärsbanker (194 § 1955 års lag om bankrörelse) och sparbanker (99 §

1955 års lag om sparbanker).

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

övergångsbestämmelser

92—97 §§.

Jordbrukskasseutredningen har samlat de bestämmelser som erfordras i

samband med förevarande lagstiftnings ikraftträdande i ett särskilt avsnitt

som innehåller övergångsbestämmelser.

92 § utredningsförslaget stadgar att lagen skall träda i kraft den 1 januari

1957 och att gällande lagstiftning skall upphävas från och med denna dag,

dock med viss i övergångsbestämmelserna angiven begränsning.

93 § första stycket möjliggör för kreditkassa att redan från och med den

1 juli 1956 antaga stadgar, vilka står i överensstämmelse med lagen om

jordbrukskasserörelsen, att gälla från det lagen trätt i kraft. Sådana stadgar

skall också kunna stadfästas och registrering verkställas under senare halvåret

1956. I andra stycket upptages tiden intill den 1 januari 1958 såsom

längsta frist för ändring av kreditkassas stadgar till överensstämmelse med

nya lagen, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få fristen förlängd.

Påföljden för kassa som underlåter att iakttaga tidsfristen, blir att

kassans godkännande återkallas. Återkallandet medför enligt 58 § att kassan

blir skyldig träda i likvidation.

Beträffande de i första och andra styckena avsedda stadgefrågorna anföres

i betänkandet följande.

Utredningsförslaget förutsätter en genomgripande omarbetning av samtliga

kreditkassors stadgar. Utredningen har ansett det vara av betydelse för

kassorna själva att de får möjlighet att ordna det så, att nya stadgar blivit

antagna och stadfästa att tillämpas samtidigt som nya lagen träder i kraft.

Detta är grunden till bestämmelsen om möjlighet till antagande och stadfästelse

av nya stadgar före lagens ikraftträdande.

För de kassor som vid utredningsförslagets ikraftträdande ej antagit nya

stadgar utan har kvar de gamla blir, vid kollision mellan stadgarna och nya

lagens regler, de sistnämnda gällande i den mån de är tvingande och undantag

ej meddelas i övergångsbestämmelserna. Vad beträffar dessa delar av

stadgarna liksom de delar som rör kassas firma och ändamål in. m. är omarbetning

av stadgarna påkallad huvudsakligen ur ordningssynpunkt. Införandet

av utredningsförslaget förutsätter emellertid omreglering av åtskilliga

förhållanden, som ej alls beröres i utredningsförslaget eller för vilka

utredningsförslaget endast upptar rambestämmelser medan detaljutformningen

lämnats åt kassorna att upptagas bl. a. i stadgarna. Såsom exempel

därpå må nämnas frågorna om insatser och avgifter, om medlemskap, om

rösträtten på stämma för olika kategorier medlemmar. Vad beträffar de

delar av stadgarna som berör frågor av detta slag är det ur sakliga synpunkter

av behovet påkallat, att erforderliga stadgeändringar genomföres så snart

ske kan. I 93 § andra stycket har fristen härför bestämts till den 1 januari

1958, d. v. s. till ett år, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få

fristen förlängd. Vid sitt bestämmande av längden för tidsfristen har utredningen

räknat med att normalstadgar kommer att utarbetas för kassorna och

att detta kommer att underlätta övergången.

93 § tredje stycket utredningsförslaget lämnar en tidsfrist för omorganisationen

av Svenska jordbrukskreditkassan till den riksorganisation för

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:tu proposition nr 122 år 1956

209

jordbrukskasserörelsen som utredningen föreslagit. Tidsfristen har satts till

den 1 januari 1958 med möjlighet för Kungl. Maj :t att medge förlängning.

94 § utredningsförslaget innehåller ett särskilt övergångsstadgande, som

föranledes av att kreditkassorna redan vid lagens ikraftträdande skall övergå

från att vara föreningar m. b. p. a. till att vara föreningar u. p. a. Stadgandet

innebär, att om kreditkassa träder i likvidation eller går i konkurs på

grund av framställning som skett före den 1 januari 1958 — d. v. s. inom

ett år från lagens ikraftträdande — kassans medlemmar skall vara ansvariga

för dess förbindelser enligt nu gällande bestämmelser om begränsad personlig

ansvarighet. Härom anföres i betänkandet.

Stadgandena i 94 § föranledes av att kassorna skall omvandlas från föreningar

med begränsad personlig ansvarighet till föreningar av gängse typ,

d. v. s. utan sådant ansvar. Detta är en förändring av sådant slag, att den

måste föranleda särskild hänsyn till borgenärernas rätt. När en förening av

egen drift vill genomföra en dylik förändring av sin ställning genom stadgeändring,

gäller enligt 44 § tredje stycket 1911 års föreningslag och 68 §

tredje stycket 1951 års föreningslag att beslutet om stadgeändringen ej får

gå i verkställighet förrän ett år förflutit från det beslutet registrerades. Enligt

utredningens mening bör det personliga ansvaret för jordbrukets kreditkassor

i princip kunna avlysas i och med att den nya lagen om jordbrukskasserörelsen

träder i kraft. I annat fall blir hela övergången fördröjd. Kassorna

kan inte byta firma, vissa nya regler kan ej tillämpas o. s. v. förrän

kassorna blivit föreningar u. p. a. Emellertid bör det ansvar, som enligt jordbrukskasseförordningen

åvilar kassemedlemmarna, kunna utkrävas för den

händelse att kassan inom viss tid efter nya lagens ikraftträdande träder i

likvidation eller försättes i konkurs. Det är vid likvidation och konkurs som

personligt ansvar kan göras gällande enligt äldre lagstiftning. Tidrymden

torde lämpligen kunna sättas till ett år, d. v. s. den tid som angives i de nyss

omförmälda lagrummen i föreningslagstiftningen. Avgörande vikt torde böra

fästas vid att den framställning som leder till likvidation eller konkurs gjorts

inom ettårstiden. Denna övergångsbestämmelse torde i sak ge samma resultat

som reglerna i föreningslagstiftningen. Och den torde innebära ett tillfredsställande

hänsynstagande till borgenärerna.

95 § utredningsförslaget stadgar, att styrelseledamöter, revisorer och suppleanter

som valts före den 1 januari 1957 skall äga fortsätta att utöva sina

uppdrag under den tid för vilken de äro valda utan hinder av nya lagen.

96 § innehåller en specialregel om straffpåföljden i fall då äldre lag är

tillämplig enligt 94 och 95 §§.

97 § slutligen stadgar, att avvecklingen av Svenska jordbrukskreditkassans

och centralkassans grundfonder skall ske efter vad som föreskrives i

särskild ordning. Utredningen har förutsatt, att formerna för avvecklingen

kommer att tas upp vid överläggningar mellan Kungl. Maj:t och Svenska

jordbrukskreditkassan och att Kungl. Maj :t kommer att förelägga riksdagen

förslag i ämnet samtidigt med förslag om ny lagstiftning.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt, att den nya

lagen skall träda i kraft den 1 juli 1 956 i stället för den 1 januari

1957. Kassan har vidare i fråga om avvecklingen av j o r d
14

Bihatuj till riksdagens protokoll 1956. t sand. Nr 122

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungi. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

brukskreditkassans och centralkassornas grundfonder

förklarat sig beredd medverka till att jordbrukskreditkassans grundfond

om 25 miljoner kronor återställes till staten i samband med att jordbrukets

bank övertager den bankmässiga delen av kassans verksamhet samt

till att centralkassornas grundfonder om vardera en miljon kronor avvecklas

efter skälig övergångstid.

Departementschefen. Enligt min mening är den 1 januari 1957 en lämplig

dag för nya lagens ikraftträdande och jag förordar liksom utredningen att

lagen skall sättas i kraft då. Emellertid har jag velat tillmötesgå kasserörelsens

önskemål om tidigare ikraftträdande såtillvida att jag vill förorda,

att det i 31 § andra stycket departementsförslaget stadgade maximum för

insättning på sparkasseräkning, 15 000 kronor, skall tillämpas redan från

och med den 1 juli 1956. Detta torde lämpligen kunna ske så att i 92 § departementsförslaget

föreskrives, att 31 § andra stycket från och med nämnda

dag skall gälla i stället för 30 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen,

som innehåller bestämmelser om nuvarande insättningsmaximum,

8 000 kronor.

Vad beträffar avvecklingen av de till kasserörelsens förfogande ställda

grundfonderna, kan jag för min del förorda, att Kungl. Maj:t ville föreslå

riksdagen att godtaga jordbrukskreditkassans erbjudande att till staten återlämna

den till kassans förfogande ställda grundfonden om 25 miljoner kronor

vid den tidpunkt då jordbrukets bank börjat sin verksamhet. Så bör,

enligt vad ledningen för kasserörelsen upplyst, om ej oförutsedda hinder

yppas, kunna ske under år 1957. Vad gäller centralkassornas grundfonder

får jag, efter överläggningar med jordbrukskreditkassan, förorda att för

riksdagen framlägges förslag om den ordningen för avvecklingen av dessa,

att de skall återlämnas under loppet av fem år med en femtedel varje år,

på så sätt att den första femtedelen lämnas senast den 31 december 1957

och den sista femtedelen senast den 31 december 1961, med rätt för centralkassorna

att återställa grundfonderna tidigare än sålunda sagts.

I övrigt torde jag beträffande övergångsbestämmelserna till nya lagen få

tillägga, att jag låtit vidtaga en redaktionell ändring i 93 § och att jag i 96 §

låtit slopa hänvisningen till 95 § såsom opåkallad. Jag har övervägt frågan,

huruvida de i 35 § departementsförslaget upptagna, skärpta bestämmelserna

om kassareserv bör föranleda övergångsbestämmelse, men jag har kommit

till den uppfattningen att så ej är fallet med hänsyn till att centralkassorna

utan större svårigheter torde kunna hålla den i nyssnämnda lagrum föreskrivna

kassareserven redan vid tiden för lagens ikraftträdande.

De av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna har, med de jämkningar

som framgår av vad jag sålunda anfört, upptagits i departementsförslaget.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

211

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs

Jämlikt 1 § lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt

bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs i lagrummets

lydelse intill utgången av år 1955 skall allmänt ombud utses i affärsbanks,

och sparbanks konkurs. Vissa bestämmelser rörande det allmänna ombudet

ges i 2 och 3 §§ nämnda lag. Från och med ingången av år 1956 skall bestämmelserna

i 1903 års lag rörande allmänt ombud upphöra att gälla enligt

lag den 3 juni 1955 (nr 418) om ändring i nämnda lag och ersättas

med en hänvisning till lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker.

158 § 2 mom. 1955 års lag om bankrörelse och 82 § 2 mom. 1955 års lag

om sparbanker, vilka båda träder i kraft den 1 januari 1956, innehåller

nämligen motsvarighet till de nu i 1903 års lag upptagna bestämmelserna

om allmänt ombud i banks och i sparbanks konkurs.

Även centralkassa är, enligt 5 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser

om centralkassa för jordbrukskredit, underkastad bestämmelserna i

1903 års lag och för centralkassa skall således vid konkurs utses allmänt

ombud. Lagrummet stadgar beträffande centralkassas konkurs, att utöver

vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk förening, de särskilda bestämmelser

som är meddelade beträffande sparbanks konkurs skall äga

motsvarande tillämpning.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har i 77 § departementsförslaget

upptagits regler om allmänt ombud i centralkassas konkurs av alldeles

samma slag som gäller beträffande affärsbank och sparbank enligt 1955 års

lagstiftning.

Jordbrukskasseutredningen har föreslagit, att 1903 års lag skall upphävas

och ersättas med en ny lag, som skall gälla såväl för banker och sparbanker

som för centralkassor. Lagen som av utredningen rubricerats, »lag om vissa

kreditinrättningars konkurs» innehåller, med redaktionella jämkningar,

samma bestämmelser som 1903 års lag i dess nuvarande lydelse. Vid remissbehandlingen

har ingen erinran häremot framställts. För min del har jag,

efter blott några formella ändringar, godtagit utredningens lagförslag.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen och

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslagen

av den lydelse bilagorna A och B till detta protokoll utvisar1, måtte för

det i § 87 regeringsformen ontförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Malte Olsson

1 Det under 2) anmärkta, i bilaga B upptagna förslaget vilket är likalydande med motsvarande

vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets

kreditbehov samt att främja sparverksamhet.

I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgöras

av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomiska

föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall lända till

efterrättelse i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt ej

annat följer av vad nedan förordnas.

2 §•

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

3 §•

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,

minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

4 §•

Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas

firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».

Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden

»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest

vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket

centralkassa för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §•

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av en för hela riket gemensam

tillsynsmyndighet varom förmäles i 81 §.

Närmare bestämmelser om organisationen

Jordbrukskassorna

6 §■

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

213

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall

tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och

den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt

lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter som

göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa

stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut om

ändring i jordbrukskassas stadgar.

8 §•

Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening må ej ske med

mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller

må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

9 §•

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.

10 §.

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av riksorganisationen.

Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

11 §•

Jordbrukskassa är ansvarig för centralkassans förbindelser i enlighet med

vad därom stadgas i 21 §.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan

fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill

hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder

utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill

eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar (jordbruksorganisation), samt

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa

om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn

till jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i jordbrukskassa. Prövning som sägs i andra

stycket skall verkställas i den ordning riksorganisationen bestämmer.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit

av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning

riksorganisationen bestämmer, förmedla inlåning för centralkassans räkning

samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas verksamhet.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må

ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om

den sammanlagda utlåningen till kommuner.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar

för verksamheten som meddelas av riksorganisationen och centralkassan,

giva behöriga företrädare för riksorganisationen och centralkassan

tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper och andra handlingar

samt tillhandagå dem med de upplysningar som de begära angående

verksamheten.

16 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

Riksorganisationen äger dock efter hörande av centralkassan, om särskilda

skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att för viss tid, ej över fem

år, utse högst nio styrelseledamöter.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom att hereda kredit åt medlemmarna.

Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av

bank allmänneligen begagnas ävensom upptaga lån mot sådana för den allmänna

rörelsen avsedda förskrivningar som medföra rätt till betalning först

efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Det åligger centralkassa att, i den mån så erfordras, meddela instruktioner

och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt

att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

18 §.

Sedan beslut att bilda centralkassa fattats och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen. Konungen prövar

stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag och författning i övrigt

ävensom att stadgarna eljest innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad

att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för

det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och godkänner kassan.

På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens

ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.

Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening må ej ske med

mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller

må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

19 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisationen.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

20 §.

Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksamhetsområdet

skall vara skilt från andra centralkassors.

21 §.

Kunna centralkassas förbindelser icke infrias med anlitande av dess

egna medel, äger centralkassan infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna.

Därvid skall beloppet av jordbrukskassas tillskott bestämmas i

förhållande till jordbrukskassans låneskuld till centralkassan vid utgången

av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Kan jordbrukskassa

icke utgiva infordrat tillskott, skola övriga till centralkassan anslutna

jordbrukskassor efter den angivna fördelningsgrunden ansvara för bristen.

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller

del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det

område som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma bestämmelser

som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger

Konungen meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisation

och verksamhet som må prövas erforderliga.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation

eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej

överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger

dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning

till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en

tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda

utlåningen till kommuner.

25 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar

för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, giva behöriga

företrädare för riksorganisationen tillgång till centralkassans böcker,

räkenskaper och andra handlingar samt tillhandagå dem med de upplysningar

som de begära angående verksamheten.

26 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio på kassans

stämma valda ledamöter. Dessa styrelseledamöter skola utse verkställande

direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten. Utses annan än

styrelseledamot till verkställande direktör, skall denne ingå som ledamot i

styrelsen. Styrelsen äger därjämte förordna ställföreträdare för verkställan
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Knngl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

de direktören. Därest till ställföreträdare utses annan än styrelseledamot

eller suppleant, skall ställföreträdaren ingå som suppleant i styrelsen. Verkställande

direktör eller annan befattningshavare i centralkassan må icke

vara ordförande i styrelsen.

Av styrelseledamöterna må högst en eller, om antalet styrelseledamöter

överstiger fem, högst två vara befattningshavare i jordbrukskassa, som är

ansluten till centralkassan.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela

föreskrifter angående den befogenhet i olika avsenden, som skall tillkomma

verkställande direktören. Uppdrag som meddelas i instruktion för verkställande

direktör må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder avuppdrag

äger styrelsen själv avgöra varje slag av ärende.

27 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Riksorganisationen

28 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation är ett organ för central ledning,

samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verksamhet.

Annan än centralkassa för jordbrukskredit kan ej antagas såsom

medlem i riksorganisationen.

I riksorganisationens verksamhet ingår

att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas

verksamhet,

att följa och, i mån av behov, genom undersökning eller på annat sätt

övervaka kassornas verksamhet,

att främja sparverksamhet, samt

att fullgöra de särskilda uppgifter som eljest enligt denna lag ankomma

på riksorganisationen.

Registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening må ej ske

med mindre Konungen meddelat stadfästelse på dess stadgar. Ej heller må

registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

Allmänna bestämmelser för kreditkassorna

Reservfond

29 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall

gälla följande.

Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av

möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent

avsättas till reservfond. Då reservfonden uppgår till belopp som motsvarar

tio procent av kassans utlåning vid utgången av det senast förflutna räkenskapsåret,

må vidare avsättning till fonden upphöra. Nedgår fonden under

vad sålunda stadgats, skall avsättning ånyo vidtaga.

Till reservfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem

vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 87 § 3 mom.,

beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning

finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan

ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 nr 195fi

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen

i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står

i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler

för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt

vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. I fråga om

tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning skall

därvid gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet

prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordmngar

samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må återkallas,

då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare

föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och

innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed

likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 §

stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta

medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning

på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i

motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den

omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,

att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

på bevis eller ''i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller

motboken företes hos kassan.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast

såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda

balk. Överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall

gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas

på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats

av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla

bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket

avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som

förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,

må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utställda räntebärande

förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande

kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt

bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhöriga, på inländsk

penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av

sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid

anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana centralkassan

tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges

allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa

samt på andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av

fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som tinnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnaderna

;

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och eu halv gånger centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån

återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom

vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels

beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den man

dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna

medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än

centralkassan.

På ansökan av centralkassa äger Konungen, efter hörande av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva

att av centralkassan utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning

samt att med eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av det belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av

centralkassan.

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med

lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till

belopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras

av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed

jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan

ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i

kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som

ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som

centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare utbekomma.

36 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller

genom växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall

räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning

eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter

uppsägning. Kredit i räkning må heviljas på högst ett år. Växel må diskonteras

på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas

betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt

jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning

i jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obetaget att

mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Jordbrukskassa må bevilja kredit mot förlagsinteckning allenast om annan

i och för sig fullgod säkerhet ställes eller cenlralkassan för varje särskilt

fall lämnat medgivande.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa

eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till sammanlagt

belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital; dock

att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen

består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor

gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa

utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel i

eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparbank

kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Vad i första stycket

stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

38 §''

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kredittagare

som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för

kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan garantiförpliktelse

till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse

för kredittagaren.

39 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,

utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av

jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för

styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i

egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.

40 §.

o Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.

För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,

aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda

ändamål förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår

till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis,

utfärdat av sådant bolag. \ ill kreditkassa göra förvärv som här sägs

skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej

minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt

beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana

inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet eller lokal,

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande

högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,

som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,

som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

41 §.

Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,

på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel

i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkässä
Egendom,

som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,

skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial

av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där

huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning

43 §.

Jämte vad i bokföringslagen föreskrives om inventarium, balansräkning

samt vinst- och förlusträkning skall i fråga om styrelsens årsredovisning

gälla vad i 38 och 39 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt,

i stället för bestämmelserna i 40—44 §§ sistnämnda lag, de föreskrifter som

meddelas i 44—48 §§ nedan.

44 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke

upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill

kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande bruk för

kassan, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen,

upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras

anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång

avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats

från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än

det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må

tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande

nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndighe
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

ten medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall

uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det^belopp varmed de beräknas

komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

45 §’

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt

som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna

bokföringsgrunder.

Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av

inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet

anmärkes med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden utföres

såsom särskild skuldpost. Ej må medelsredovisning ske under benämningen

pensionsfond eller understödsfond eller under annan benämning,

som utmärker att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för

anställdas eller deras anhörigas välfärd.

Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans borgens-

och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland

skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters

sammanlagda bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,

utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen.

Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning

upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

46 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredställande redovisning

erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.

Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga

poster.

47 §■

o I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfang

för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av

kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning

viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoch

förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,

jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Där medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda överstiger

tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda.

För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i

vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet

av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till

styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare

hos kassan.

Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för kassan,

verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden till

uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen

av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning,

därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna för deras

anskaffning, stadgas i 44 § andra stycket.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning

till reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock i" övrigt förslag i

anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

48 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift

eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen

hos kassan tillgängliga för envar som vill taga kännedom om

desamma. Skulle stämmans beslut i anledning av den framlagda balansräkningen

innebära ändring däri, skall jämväl protokoll eller annan handling,

som utvisar beslutet, hållas tillgängligt på sätt nyss sagts.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas

tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningkontors som inom

anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

49 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper

skall i tillämpliga delar gälla vad i 45 §, 46 § 1 mom. och 49 § första

och andra styckena lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i

stället för bestämmelserna i 46 § 2 mom., 47 §, 48 §, 49 § tredje stycket,

50 § och 51 § nämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 50—55 §§ nedan.

50 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa

lägst tre.

Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befattningshavare

hos ansluten jordbrukskassa.

Av revisorerna i centralkassa utses en av tillsynsmyndigheten enligt vad

i 70 § är stadgat och en av riksorganisationen. Minst en av centralkassas revisorer

skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. För auktoriserad

revisor skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

51 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts

utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska

föreningar eller 50 § andra eller tredje stycket denna lag, åligger det styrelsen

och styrelseledamot att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos

tillsynsmyndigheten. Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan eller

borgenär.

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,

anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som

utfärdats av styrelsen eller verkställande direktören;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de

hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda

handlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna

granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten

kunna hava gjorts till kassan; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.

_I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga

för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

53 §.

De på stämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som meddelas av stämma och ej innefatta inskränkning

i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning

eller mot stadgarna.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till kassans böcker, räkenskaper och

andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget.

Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen

vägras.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om

kassans verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före

kassans ordinarie stämma. Revisorerna skola ock inom samma tid till styrelsen

återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

Revisorerna i centralkassa skola därvid på balansräkningen samt vinstoch

förlusträkningen hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa

handlingar överensstämma med kassans av dem granskade böcker eller icke,

och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning

till revisionsberättelsen.

55 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas

granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende på de till

revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kassans bokföring eller

inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen av

kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning,

skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i

berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till medlemmarnas

kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

kreditkassans förvaltningsutgifter;

den inre kontrollen inom kassan;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen,

därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad avsättning

till reservfonden.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning

eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen. ö

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig

mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen

foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Likvidation och upplösning

56 §.

I fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga

delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och tredje styckena, 84—90, 92, 93

och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna

i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar

skall iakttagas

att i 80 § hänvisningarna till 46 §, i vad den avser 46 § 2 inom., och till

49 §, i vad den avser 49 § tredje stycket, ej skola gälla samt att hänvisningarna

till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och 71 §§ samt 78 § andra

stycket denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna

lag, hänvisningen till 49 §, i vad den avser 49 § tredje stycket, ej skall gälla,

samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—55 §§ denna

lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 och 55 §§

denna lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,

förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kassan skall träda i likvidation. I

annat fall än i 58 § sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre samtliga

medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande

stämmor och på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar

av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor

bestämt i stadgarna, länder det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet

föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst

två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet

och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i

föreningsregistret blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på

ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av tillsynsmyndigheten

och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda

i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande

sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §,

vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen avsändas dels till länsstyrelsen

15 Ilihang till riksdagens protokoll 11156. 1 samt. Nr 122

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,

dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator

med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

59 §.

Beslutar stämma att kassan skall träda i likvidation, skall stämman

välja två eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas,

att en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att jämte de på

stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 § förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger

det styrelsen att genast sammankalla stämma för val av likvidatorer, ändå

att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts på stämma eller förordnats av rätten, skall kassan

anses hava trätt i likvidation, såframt ej stämman, efter vad i 57 § andra

stycket sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först senare dag.

60 §.

Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan nedgått

under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej

inträtt inom tre månader, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga

i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar,

ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för en såsom

för egen skuld. Därest efter utgången av nämnda tid om tre månader tillräckligt

antal medlemmar inträder, äger dock ej ansvarighet rum för förbindelse,

som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet sålunda

uppnåtts.

61 §•

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,

men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn

och utse annan i hans ställe. Kreditkassas stämma äger ock utse likvidator

i stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan

i fjärde stycket sägs.

Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller

avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första

stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröjligen

sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor

och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna

annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat

annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga

namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till tillsynsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende

av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av

länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröj ligen avsändas

underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans

fullständiga namn och postadress.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att kassan trätt

i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall

inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälningen

skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter

för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma

allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka

och hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda

personerna eller i fråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans

postadress, skola likvidatorerna därom ofördröj ligen göra anmälan för

registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena

sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda

fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om

dagen för val eller rättens förordnande.

64 §.

I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upptagas

kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. Insatskapitalet

skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall

beträffande inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation

gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

65 §.

Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsynsmyndigheten

enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand

utan ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke,

äger myndigheten på ansökan av likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,

som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande

börspris överlåta på fondbörs noterat värdepapper.

66 §.

Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att

fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej

ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs,

skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna meddelande

på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka

ännu icke erhållit betalning.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses

kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott sk-all likvidation verkställas och skall i avseende därpå

vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning, dock ej 81 §

lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad efter konkursens

avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt i likvidation, skall rätten,

på ansökan av styrelseledamot, medlem eller borgenär eller på anmälan

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

av tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I fråga

om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla

vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan

dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 § lagen om

ekonomiska föreningar är stadgat.

Bestämmelser om offentlig tillsyn

68 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och

riksorganisationen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag

och andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasserörelsen,

ävensom de för riksorganisationen och kassorna gällande stadgarna

samt de föreskrifter, som med stöd av bestämmelse i "lag eller stadgar

meddelats av stämma eller styrelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet

följa jordbrukskasserörelsen i den mån så erfordras för kännedom om de

förhållanden som knnna inverka på kreditkassas säkerhet eller eljest äro

av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.

Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att

övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskasserörelsens

inre angelägenheter.

69 §.

Tillsynen över jordbrukets kreditkassor utövas med ledning av handlingar,

vilka jämlikt lag eller eljest från kassorna insändas till tillsynsmyndigheten,

ävensom upplysningar, som inhämtas vid undersökning eller annorledes.

Undersökning skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses

erforderlig eller av Konungen anbefalles.

70 §.

Tillsynsmyndigheten skall förordna en revisor att med övriga revisorer

deltaga i granskningen av centralkassas räkenskaper och styrelsens förvaltning.

Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande som här

avses och i stället utse ny revisor. För revisor, varom i denna paragraf stadgas,

skall myndigheten utfärda instruktion.

71 §.

På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer

icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är

revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare,

utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts

till revisor i strid med vad i 46 § 1 mom. andra stycket lagen om ekonomiska

föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara

honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts

av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen

att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess

annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället

utse ny revisor.

72 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant

prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956 229

begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma, må kallelse utfärdas

av myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

företräda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten utlyst

styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

73 §.

Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela

närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om

förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som

enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda

myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan finna

för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen

och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare

därstädes, som ovan sagts, de uppgifter eller upplysningar rörande

kassan som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att

rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan

centralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital, skall centralkassans styrelse ofördröj ligen låta upprätta särskild

balansräkning enligt 45 § för utvisande av centralkassans ställning samt, därest

balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända

meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisningshandlingar,

översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de anslutna

jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra

vad styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må

dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,

icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter,

vilkas överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten

meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten

kan finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på

sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndigheten

att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och

äger den myndigheten återkalla godkännandet.

'' Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift

eller förhud enligt denna lag.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

76 §.

Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna ombud,

som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att

yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt

granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet

begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer

och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation,

enligt denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

Tillsynsmyndigheten må, därest så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.

Beträffande denne skall vad om revisor i 70 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

77 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med övriga konkursförvaltare.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan, som sägs i

80 § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande

arvode till konkursförvaltare.

78 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och

verksamhet skall jordbrukskasserörelsen årligen erlägga bidrag. Närmare

föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av

Konungen.

Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70, 71

eller 76 § skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer

utgivas av den kassa som avses med förordnandet.

79 §.

Vad i 69 §, 72 §, 74 § första och tredje styckena, 75 § första, andra och

fjärde styckena, 76 §, 77 § samt 78 § andra stycket stadgas skall i tillämpliga

delar gälla jämväl med avseende på tillsynen över riksorganisationen. På

riksorganisationen skall särskilt ankomma att, på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten äskar, tillhandahålla översiktliga uppgifter beträffande

jordbrukskasserörelsen i dess helhet.

80 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller riksorganisationen.

81 §.

Tillsynsmyndighet som avses i denna lag är bank- och fondinspektionen.

82 §.

över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,

må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,

om icke Konungen annorlunda förordnar.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

231

Straffbestämmelser

83 §.

Med avseende på jordbrukets kreditkassor skola, i stället för vad i 110—

112 §§ lagen om ekonomiska föreningar stadgas, gälla de straffbestämmelser

som nedan upptagas i 84—86 §§. I fråga om riksorganisationen skall, förutom

nyss nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, gälla

stadgandet i 84 § 3 denna lag.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning

eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 eller 81 § lagen

om ekonomiska föreningar, jämförd med 43 och 56 § denna lag, eller i 74 §

andra stycket denna lag, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i

43 §, 44 §, 45 § andra, tredje och fjärde styckena, 46 § eller 47 § denna lag;

2. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse varom stadgas i 83 § första och sista styckena,

86 § eller 89 § lagen om ekonomiska föreningar, jämförd med 56 § denna

lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelser i sagda

lagrum;

3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken uppsåtligen

eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnande

av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 § denna lag;

4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse eller annan

handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles tillgänglig för

medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift

rörande kreditkassas angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att

anledning därtill föreligger.

Har gärning som avses i första stycket 1 och 2 skett av vårdslöshet, är

straffet dagsböter.

85 §.

Med dagsböter straffes

1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;

2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stadgar;
3.

styrelseledamot, likvidator eller annan, som i anmälan för eller ansökan

om registrering eller i handling som fogas därvid eller i uppgift varom

förmäles i 10 § lagen om ekonomiska föreningar uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

4. styrelseledamot eller likvidator, vilken, i annat fall än i 84 § första

stycket 1 och 2 samt andra stycket avses, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig

för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på stämma,

eller i påskrift å sådan handling;

5. styrelseledamot, vilken deltagit i beslut om åtgärd som strider mot bestämmelserna

i 9 eller 19 §;

6. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i

strid med bestämmelserna i 18 § lagen om ekonomiska föreningar, jämförd

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

med 1 § tredje stycket denna lag, låter verkställa utdelning eller utbetalning

till medlem eller annan;

7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors

medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat

följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,

utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans

uppdrag.

86 §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift

som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen om ekonomiska

föreningar, jämförd med 1 § tredje stycket denna lag, eller i 48 § eller

i 53 § andra stycket denna lag eller i 80 § sista stycket förstnämnda lag,

jämförd med 53 § andra stycket och 56 § denna lag, eller i 81 § sista stycket

förstnämnda lag, jämförd med 53 § andra stycket och 56 § denna lag;

2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift,

som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37 eller 68 §

lagen om ekonomiska föreningar, jämförd med 1 § tredje stycket denna lag,

eller i 90 eller i 92 § förstnämnda lag, jämförd med 56 § denna lag, eller i

63 § denna lag;

3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor eller

likvidationsrevisor avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 81 § andra

stycket, 83 § sista stycket, 86 § sista stycket eller 89 § första stycket lagen

om ekonomiska föreningar, allt jämfört med 56 § denna lag, eller i 38 §

andra stycket förstnämnda lag, jämförd med 43 § denna lag;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad som

finnes stadgat i 55 § sista stycket lagen om ekonomiska föreningar, jämförd

med 1 § tredje stycket denna lag, eller i 84 § sista stycket förstnämnda lag,

jämförd med 55 § sista stycket samma lag och 56 § denna lag, eller i 86 §

andra stycket sista punkten förstnämnda lag, jämförd med 56 § denna lag,

eller som underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende på framläggande

av handlingar på stämma eller tillhandahållande av handlingar viss

tid före stämma är meddelad i 81 § andra eller sista stycket, 87 § andra

stycket eller 89 § andra stycket, allt lagen om ekonomiska föreningar och

jämfört med 56 § denna lag, eller i 57 § 1 mom. förstnämnda lag, jämförd

med 1 § tredje stycket denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 54 §

denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar, jämförd

med 56 § denna lag, så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra

vad i 87 § första stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde

punkten lagen om ekonomiska föreningar, jämförda med 56 § denna lag,

finnes stadgat.

Särskilda bestämmelser

87 §.

1 mom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller

del därav, såframt riksorganisationen det medgivit.

Ej må centralkassa övertaga kreditkassas rörelse eller del därav, med

mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet

icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis

och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej

må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som

i 40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda

lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen

kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa,

må efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av tillsynsmyndigheten

och riksorganisationen eller, såvitt gäller övergång endast

mellan jordbrukskassor inom samma centralkassas verksamhetsområde,

med godkännande av riksorganisationen ensam reservfonden nedsättas med

skäligt belopp.

88 §.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion

skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

89 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassa må ej i oträngt mål yppas.

90 §.

Driver kreditkassa verksamhet i strid med föreskrift i 9 eller 19 §, skola

medlemmar i kassan så ock styrelseledamöterna eller andra ställföreträdare

för kassan, i den mån de deltagit i åtgärden eller beslut därom svara för uppkommande

förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga

för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

92 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall redan från och

med den 1 juli 1956, i stället för stadgandet i 30 § tredje stycket förordningen

den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, gälla vad i 31 §

andra stycket denna lag stadgas.

Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, nyssnämnda

förordning samt lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit tillika med alla de särskilda stadganden,

vilka innefatta ändring i, tillägg till eller föreskrifter om tillämpningen

av nämnda författningar, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild

författning stridande mot lagens bestämmelser.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

93 §.

Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga

stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag, att gälla från det lagen

trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må, utan hinder av att lagen ej trätt

i kraft, stadfästas enligt lagen och registrering verkställas med anteckning i

s. 234 Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

föreningsregistret, att de nya stadgarna skola gälla från dagen för lagens

ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,

ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen

för särskilt fall må hava bestämt, erhållit stadfästelse av stadgarna samt

registrering varom i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet

återkallas.

Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande så länge Konungen

ej annorlunda förordnar av sin bankmässiga verksamhet enligt

förordningen den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens

riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift

vunnit registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamal.

Ej ma kassan utan att den ombildats och nya stadgar antagits och

stadfästs samt registrering verkställts verka såsom riksorganisation efter

den 1 januari 1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge

jordbrukskreditkassan uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan

vid tillämpning av 34 § första stycket b) och c) jämställas med

inländskt bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

94 §.

Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år

1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller meddelas

efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund

av framställning som skett före den 1 januari 1958, skola kassans medlemmar,

därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borgenärernas

rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestämmelser.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,

skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna

lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag

under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

Skola enligt vad i 94 § sägs äldre bestämmelser gälla och är överträdelse

av bestämmelserna belagd med straff, skola jämväl i fråga om straffet äldre

bestämmelser lända till efterrättelse.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§

förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad i

särskild ordning föreskrives.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

235

Bilaga C

(Jordbrukskasse
utredningens
förslag)
-

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Jordbrukskasserörelsen utgöres av dels jordbrukets kreditkassor, vilka

äro jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation

för central ledning, samordning och kontroll av kassorna och

deras verksamhet.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola vara registrerade såsom ekonomiska

föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall lända

till efterrättelse i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt ej

annat följer av vad nedan förordnas. Bestämmelse i lagen om ekonomiska

föreningar, som hänför sig till vad i den lagen sägs, skall tillämpas såsom

hänförde den sig jämväl till vad i förevarande lag är föreskrivet.

2 §•

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen eller myndighet

Konungen förordnar annat medgiver, minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

3 §.

Varje jordbrukskassa skall vara medlem i en centralkassa. Varje centralkassa

skall vara medlem i jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

4 §.

Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas

firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».

Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden

»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.»

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest vid

beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskreditkassa eller jordbrukskassa

eller uttrycket centralkassa för jordbrukskredit.

5 §.

Jordbrukets kreditkassor äga driva penningrörelse i enlighet med bestämmelserna

i denna lag.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

6 §•

Jordbrukets kreditkassor skola stå under tillsyn av en för hela riket gemensam

tillsynsmyndighet, varom förmäles i 82 §.

Jordbrukskassorna

7 §•

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt dem.

8 §.

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall

tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas jordbrukskasserörelsens

riksorganisation och den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva

medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt

lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna eljest innehålla föreskrifter

som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen

stadfästa stadgarna och godkänna kassan.

Stadfästelse skall ock sökas på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

9 §.

Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening eller av ändring

i kassans stadgar må ej ske, med mindre godkännande och stadfästelse

meddelats.

10 §.

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.

11 §•

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation. Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan

fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk, därtill

höjande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder

utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uPPgiH att ekonomiskt eller på annat sätt främja jorbruket, binäring därtill

eller fisket eller för utövare av sådana näringar gemensamma intressen

(jordbruksorganisation) samt

kommun, vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa

om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

till jordbrukskassans uppgifter och ändamål enligt lag eller andra för kassan

gällande föreskrifter.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation äger meddela närmare föreskrifter

om villkoren för beviljande av medlemskap i jordbrukskassa. Prövning,

som sägs i andra stycket, skall verkställas i den ordning riksorganisationen

bestämmer.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit

för sin utlåning av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning

jorbrukskasserörelsens riksorganisation bestämmer, förmedla inlåning för

centralkassans räkning samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas

verksamhet.

14 §•

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Lån för vars uppfyllande ledamot av jordbrukskassans styrelse, revisor i

jordbrukskassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor eller ock

i kassan anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,

må beviljas endast under förutsättning av centrakassans medgivande.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner och anvisningar

för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation

och centralkassan, giva behöriga företrädare för riksorganisationen

och centralkassan tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper

och andra handlingar samt tillhandagå dem med upplysningar, som de begära

angående verksamheten.

16 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation äger dock, efter hörande

av centralkassan, om särskilda skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att

för viss tid, ej över fem år, utse åtta eller nio styrelseledamöter.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja

sina medlemmars ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt dem.

Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som

av bank allmänneligen begagnas.

Det åligger centralkassa att, i den mån så erfordras, meddela instruktioner

och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt

att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

18 §.

Sedan beslut fattats att bilda centralkassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen.

Konungen prövar stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag

och författning i övrigt ävensom att stadgarna eljest innehålla föreskrifter

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade

rörelsen vara nyttig för det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och

godkänner kassan.

På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Konungenmå uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens

ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.

19 §.

Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening eller av ändring i

centralkassas stadgar må ej ske, med mindre godkännande och stadfästelse

meddelats.

20 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i jordbrukskasserörelsens

riksorganisation.

21 §.

Centralkassas verksamhetsområde fastställes av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation. Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra centralkassors.

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassas verksamhetsområde

samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation äger meddela närmare föreskrifter

om villkoren för beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller

del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det område

som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma bestämmelser

som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger Konungen

meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisation och verksamhet,

som må prövas erforderliga.

24 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och

innehålla att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas

läggande till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då efter vad i 25 §

stadgas för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta

medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

i särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens

utgång. Insättning på sparkasseräkning antecknas i motbok som

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

utlämnas till räkningshavaren. Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning

därom göras i motboken. Ej må kassan träffa förbehåll, som skulle

medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motboken kunde

åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok skall gälla

vad därom är särskilt stadgat.

25 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äge den

omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,

att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

på bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller

motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast

såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda

balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall

gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas

på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok, som utlämnats

av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran

erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket

avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som

förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,

må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

26 §.

Centralkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att

utställa till innehavaren eller viss man eller order ställda förskrivningar,

som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare

(förlagsbevis). Förlagsbevis skall lyda på minst etthundra kronor och löpa

med ränta efter högst sex procent om året.

27 §.

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall, till insättarnas säkerhet,

hava eget kapital, tillhopa uppgående till visst lägsta belopp som

bestämmes med hänsyn till centralkassornas och de anslutna jordbrukskassornas

medelsplaceringar.

Vid beräkningen av det lägsta belopp, vartill det egna kapitalet skall uppgå,

skola medelsplaceringarna indelas sålunda:

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande

kontanta medel, på inländskt bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa

dragna checkar samt av sådan penninginrättning utställda egna växlar, vad

för centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas räkning innestår hos

Sveriges riksbank, riksgäldskontoret, inländskt bankaktiebolag, sparbank

eller centralkassa eller på postgiro ävensom placeringar i svenska statens

skattkammarväxlar och obligationer med en återstående löptid av högst ett

år;

b) placeringar i svenska statens skattkammarväxlar och obligationer

med en återstående löptid av mer än ett år samt i andra inhemska obligationer

av fullgod beskaffenhet ävensom placeringar i lån, för vilkas fulla

gäldande staten, kommun eller dylik samfällighet är ansvarig eller för vilka

säkerheten utgöres av inteckning inom sextio procent av det senast fastställda

taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller bostads- eller af färsfastighet

eller av inteckning uti tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller

de byggnader som finnas uppförda därpå äro avsedda väsentligen för bostadsändamål

och inteckningen ligger inom sextio procent av senast fastställda

taxeringsvärdet på byggnaderna; samt

c) andra placeringar.

För placering, som sägs under a), erfordras ej eget kapital. För placering,

som sägs under b), erfordras eget kapital motsvarande en procent och för

placering, som sägs under c), eget kapital motsvarande fem procent av det

placerade beloppet.

Med eget kapital skall enligt denna lag förstås medel som svara mot inbetalat

insatskapital, reservfond och annan fond. På ansökan av centralkassa

äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret

samt tillsynsmyndigheten, medgiva, att vid tillämpning av

denna paragraf med eget kapital må likställas, intill ett belopp, motsvarande

högst hälften av det belopp, vartill centralkassans jämte anslutna jordbrukskassors

eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av

centralkassan.

28 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet

kunna förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till

belopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser som det åligger kassan att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och medel innestående på sparkasseräkning undantagna;

samt

b) två procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras

ay kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed

jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,

åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i

kassareserven; dock att där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som

ej av centralkassan tillfullo begagnats, den må beräknas till belopp, som

centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare utbekomma.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

241

29 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation

eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av de hos jordbrukskassorna belånade fordringsbevisen med tillhörande

säkerheter.

Den sammanlagda utlåningen till jordbruksorganisationer må ej överstiga

en tiondel av kassans hela utlåning. Till en och samma jordbruksorganisation

må kredit ej beviljas till högre belopp än som tillhopa motsvarar

en tjugufemtedel av centralkassans hela utlåning.

30 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner och anvisningar

för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation,

giva behöriga företrädare för riksorganisationen tillgång till centralkassans

böcker, räkenskaper och andra handlingar samt tillhandagå dem

med upplysningar, som de begära angående verksamheten.

31 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio ledamöter

som, med undantag av en ledamot, väljas på kassans stämma. De på stämman

valda ledamöterna skola utse en ledamot, som tillika skall vara centralkassans

verkställande direktör. De äga därjämte utse en styrelsesuppleant

och förordna honom att vara ställföreträdare för verkställande direktören,

såframt de ej till ställföreträdare utse av stämman vald styrelseledamot eller

suppleant.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela

föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma

verkställande direktören.

32 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation

33 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall hava till uppgift att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva sådan ekonomisk

verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga genom begagnande av riksorganisationens

tjänster.

I riksorganisationens verksamhet skall ingå

1) att för övervakning av jordbrukets kreditkassors verksamhet utöva

central jordbrukskasserevision;

2) att meddela instruktioner och anvisningar för kassornas verksamhet;

samt

3) att fullgöra de särskilda uppgifter, som eljest enligt denna lag ankomma

på riksorganisationen.

IG Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. År 122

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

För kassorna gemensamma bestämmelser

Reservfond

34 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall

gälla följande.

Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av

möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent

avsättas till reservfond. Till reservfonden skall alltid läggas inträdesavgifter

samt vad medlem vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Då reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio procent av kassans

utlåning vid utgången av det senast förflutna räkenskapsåret, må vidare

avsättning till fonden upphöra. Avsättning skall ånyo vidtagas, om reservfonden

nedgår under vad sålunda stadgats.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 86 § 3 mom.,

beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning

finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan

ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

Rörelsen

35 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller

genom växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall

räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.

36 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av kassan prövas

betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt

jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning i

jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obetaget att mottaga

sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må staten, kommun eller

annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag

eller sparbank kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet.

Mellan kassorna inbördes må, i den utsträckning och på de villkor jordbrukskasserörelsens

riksorganisation bestämmer, kredit lämnas utan att

särskild säkerhet ställes.

37 §.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning

eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter

uppsägning. Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras

på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma medlem eller åt medlemmar

som äro förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap beviljas

kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för kassans säkerhet.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till

kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse för lcredittagaren.

39 §.

Kreditkassa må förvärva

dels fast egendom eller tomträtt, såframt med fånget åsyftas att bereda

kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande, eller bostadsrätt

till lägenhet för sådant ändamål, aktie i bolag, som uteslutande har till syfte

att förvalta för omförmälda användning avsedd fast egendom eller tomträtt

och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda

värde, eller förlagsbevis utfärdat av bolag, som nu nämnts,

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan

äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehaver,

dels in- och utländskt mynt, växlar, checkar och anvisningar samt obligationer

och av rörelsen betingade fordringar ävensom, intill ett belopp, motsvarande

högst hälften av kassans eget kapital, aktier eller andelar i sammanslutning,

som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma

intressen.

40 §.

För att skydda fordran må kreditkassa på offentlig auktion eller fondbörs

inköpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen, så ock såsom

betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom,

därest det är uppenbart att kassan eljest skulle lida avsevärd förlust.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

41 §.

Centralkassa må

förmedla inhemska obligationslån och kommunlån,

ingå garantiförpliktelser med iakttagande av de regler för beredande av

kredit som meddelas i denna lag,

ombesörja betalningsuppdrag och liknande uppdrag, samt

mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning.

Jordbrukskassa må utöva verksamhet, som sägs i första stycket, i den

mån jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgiver.

Annan särskild bankmässig verksamhet än i första stycket sägs må kreditkassa

driva allenast efter tillstånd av Konungen eller myndighet som Körningen

förordnar.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial

av annat slag utan medgivande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar öppna avdelningskontor på annan ort än där huvudkontoret

är beläget.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Majrts proposition nr 122 år 1956

Styrelsens årsredovisning

43 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för

förvaltningen av kreditkassans angelägenheter genom avlämnande av berättelse

rörande verksamheten under året (förvaltningsberättelse) jämte

redogörelse för kassans ställning vid räkenskapsårets utgång (balansräkning)

samt för intäkter och kostnader under året (vinst- och förlusträkning).

Redovisningshandlingarna skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.

Minst en månad före den stämma, på vilken redovisningshandlingarna

och revisorernas berättelse skola framläggas, skall styrelsen till revisorerna

i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna för det förflutna

räkenskapsåret.

Räkenskapsår skall vara helt år, dock må räkenskapsår vid verksamhetens

början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse del av år eller utsträckas

att omfatta högst aderton månader.

44 §.

I stället för vad som föreskrives i 40—44 §§ lagen om ekonomiska föreningar

skall, jämte vad i bokföringslagen är stadgat, i avseende på kreditkassas

inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla vad

nedan i 45—49 §§ stadgas.

45 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke

upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill

kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana som är o avsedda till stadigvarande bruk för

kassan må upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för

deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet, såframt upplysning om

förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång

avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats

från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än

det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må

tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde, väsentligt överstigande

nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten

medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall uppskrivning

ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas

komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

46 §.

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt

som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna

bokföringsgrunder.

Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av

inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet

anmärkes med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden utföres

såsom särskild skuldpost.

Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans borgens-

och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

245

skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters

sammanlagda bokförda värde.

I balansräkningen skall ock anmärkas sammanlagda beloppet för år av

pensioner, utgående på grund av förpliktelser vilka ej upptagits såsom skuld

i balansräkningen. Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning

upptagits såsom skuld, skall fortfarande redovisas som sådan.

47 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredsställande redovisning

erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.

Därvid skall iakttagas, att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga

poster.

48 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång

för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av

kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning

viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoeh

förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,

jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Bär medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda överstiger

tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda.

För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i

vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet

av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till

styrelsen och andra personer i ledande ställning dels ock till övriga befattnigshavare

i kassan.

Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för kassan,

verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden till

uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen

av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning,

därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna för deras

anskaffning, stadgas i 45 § andra stycket.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning

till reservfond, där sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i

anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

49 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift

eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen

hos kassan tillgängliga för allmänheten. Skulle stämmans beslut i

anledning av den framlagda balansräkningen innebära ändring däri, skall

jämväl protokoll eller annan handling, som utvisar beslutet, hållas tillgängligt

på sätt nyss sagts.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas

tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som inom anslutna

jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

50 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper

skola, jämte vad nedan i 51—50 §§ föreskrives, bestämmelserna i 45 §

och 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska föreningar äga motsvarande tillämp
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

ning. Vad i 46 § 2 inom. samt 47—51 §§ nämnda lag stadgas skall ej gälla i

avseende på kreditkassorna.

51 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa

lägst tre.

Av revisorerna i centralkassa utses en av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Minst en av centralkassas revisorer skall vara av handelskammare

i riket auktoriserad revisor.

52 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts

utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska

föreningar eller 51 § andra stycket denna lag, åligger det styrelsen och styrelseledamot

att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos tillsynsmyndigheten.

Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan eller borgenär.

53 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,

anvisningar eller andra föreskrifter som angå ltreditgivningen;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de

hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits granska nämnda

handlingar.

Därjämte ankommer på revisorerna.

att granska större krediter och andra placeringar av kassans medel;

att granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och

avyttring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 40 § ;

att taga del av de förelägganden och erinringar, som av riksorganisationen

eller tillsynsmyndigheten kunna hava gjorts till kassan; samt

att taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande

kassan.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga

för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

54 §.

Revisorerna hava alt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som meddelas av stämman och ej innefatta inskränkning i deras i lag stadgade

skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot stadgarna.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till kassans böcker, räkenskaper och

andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget.

Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen

vägras.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om

kassans verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning. .

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

247

55 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före

kassans ordinarie stämma. Revisorerna skola ock inom samma tid till styrelsen

återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

Revisorerna i centralkassa skola därvid på balansräkningen samt vinstoch

förlusträkningen hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa

handlingar överensstämma med kassans av dem granskade böcker eller icke,

och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning

till revisionsberättelsen.

56 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas

granskning samt uttalande, huruvida anledning till anmärkning i avseende

på de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kreditkassans

bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande

förvaltningen av kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger

anledning till anmärkning skall denna angivas i revisionsberättelsen.

Revisorerna äga ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra

komma till medlemmarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande

angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

angående kreditkassans förvaltningsutgifter;

angående den inre kontrollen inom kassan;

angående fastställelse av balansräkningen;

angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

angående styrelsens förslag i "anledning av kassans vinst eller förlust enligt

balansräkningen, därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad

avsättning till reservfonden.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning

eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser en från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena

skiljaktig mening* eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till

revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild

revisionsberättelse.

Likvidation och upplösning

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kreditkassa skall träda i likvidation.

Sådant beslut vare, i annat fall än i 58 § sägs, icke giltigt, med mindre

samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslut fattats å två på varandra

följande stämmor och på den stämma som sist hålles biträtts av

minst två tredjedelar av de röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare

villkor bestämt i stadgarna, lände det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet

föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst

två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet

och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 §

i föreningsregistret infört att kassan trätt i likvidation, förklare rätten, på

ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av

tillsynsmyndigheten och efter kassans hörande, att kassan skall träda i likvidation;

och förelägge rätten kassan att inom viss tid, ej understigande sex

veckor, till rätten ingiva bevis att i registret skett införing varom ovan sagts,

vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall till länsstyrelsen ofördröjligen avsändas dels

för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,

dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans

fullständiga namn och postadress. Meddelande och underrättelse varom nu

sagts skall jämväl sändas till tillsynsmyndigheten.

59 §.

Har kreditkassas stämma beslutat att kassan skall träda i likvidation,

välje stämman en eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas,

att eu eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att

jämte de på stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 g förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger

det styrelsen att genast sammankalla stämman för val av likvidatorer, ändå

att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts på stämma eller förordnats av rätten, skall kassan

anses hava trätt i likvidation, såframt ej stämman, efter vad i 57 § andra

stycket sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först senare dag.

60 §.

Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan nedgått

under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej

inträtt inom tre månader, vare de, som med vetskap om förhållandet deltaga

i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar,

ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för en såsom

för egen skuld; dock att därest efter utgången av tiden om tre månader tillräckligt

antal medlemmar inträda, ansvarighet icke skall äga rum för förbindelse,

som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet sålunda

uppnåtts.

61 §•

Likvidator skall vara myndig och här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,

men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn

och utse annan i hans ställe. Kreditkassas stämma äger ock utse likvidator

i stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan

i fjärde stycket sägs.

Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller

avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första

stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröjligen

sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger rätten på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor

och efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna

annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förord
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

nät annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga

namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till länsstyrelsen

samt tillsynsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende

av att någon finnes som äger företräda kassan eller på anmälan av

länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen avsändas underrättelse om förordnande

av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress

till länsstyrelsen samt tillsynsmyndigheten.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt

i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall

inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälan

skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter för

dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma

allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka och

hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda

personerna eller i fråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans

postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för

registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena

sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda

fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om

dagen för val eller rättens förordnande.

64 §.

Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att

fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej

ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs,

skola likvidatorerna så snart det kan ske lämna meddelande om ställningen

på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka ännu

icke erhållit betalning.

65 §.

Likvidatorernas förvaltning och kreditkassans räkenskaper skola granskas

av en eller flera likvidationsrevisorer. Angående likvidationsrevisor som förordnas

av tillsynsmyndigheten stadgas i 75 §.

66 §.

1 mom. Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om likvidation och upplösning

av kreditkassa samt om avträdande av kassans egendom till konkurs,

jämte bestämmelserna nedan i 2 och 3 mom. samt i 67 §, i tillämpliga delar

gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och tredje styckena, 84—90 §§ samt 92, 93

och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar föreskrives.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 dr 1956

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar

skall iakttagas

att i SO § hänvisningen till 46 §, i vad den avser 46 § 2 mom., ävensom

hänvisningen till 49 § ej skola gälla samt att hänvisningarna till 47 och 50 §§

i stället skola avse 52—54 §§ denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 38—44 §§ i stället skola avse 43—49 §§ denna

lag, att hänvisningen till 49 § ej skall gälla, samt att hänvisningarna till 50

och 51 §§ i stället skola avse 53—56 §§ denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 55 och 56 §§

denna lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,

förutom till länsstyrelsen, jämväl till tillsynsmyndigheten.

2 mom. 1 inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola

upptagas kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet.

Insatskapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall

beträffande inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation

gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

3 mom. Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av

tillsynsmyndigheten enligt 75 §, må kassans egendom ej avyttras under hand

utan ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke,

äge tillsynsmyndigheten på ansökan av likvidatorerna tillåta försäljningen.

Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden där likvidatorerna vilja till gällande

börspris överlåta på fondbörs noterade värdepapper.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses

kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas och skall i avseende därpå

vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning. Har ej inom

en månad efter konkursens avslutande för registrering anmälts, att kassan

trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, medlem

eller borgenär eller på anmälan av tillsynsmyndigheten, att kassan skall träda

i likvidation. I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i

tillämpliga delar gälla vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan

dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 92 § lagen om ekonomiska

föreningar är stadgat.

Bestämmelser om tillsyn

68 §.

Tillsynsmyndigheten skall, jämte jordbrukskasserörelsens riksorganisation

såsom utövande den centrala jordbrukskasserevisionen, övervaka, att

jordbrukets kreditkassor ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar,

såvitt de hava särskilt avseende på kassorna, ävensom andra för

kassorna gällande föreskrifter.

Det åligger tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens riksorganisation

att jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa kassornas verksamhet,

tillsynsmyndigheten i den mån så erfordras för att myndigheten skall få

kännedom om förhållanden som kunna inverka på kassas säkerhet.

69 §.

Tillsynen över kassorna utövas med ledning av handlingar, vilka på grund

av lag eller eljest från kassorna insändas till tillsynsmyndigheten eller jord
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

251

brukskasserörelsens riksorganisation, ävensom med ledning av upplysningar

som inhämtas vid undersökning eller annorledes. Undersökning må anstallas

så ofta sådan finnes erforderlig och skall anställas om Konungen så anbefaller.

Tillsynsmyndigheten bör i huvudsak utöva sin övervakning med ledning

av handlingar. I den mån tillsynsmyndigheten vill företaga undersökningar

böra dessa företrädesvis verkställas i centralkassorna.

På tillsynsmyndigheten ankommer att, med iakttagande av vad i andra

stycket sägs, verka för en lämplig och ändamålsenlig fördelning av arbetet

med tillsynen mellan tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

70 §.

På anmälan varom sägs i 52 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer

icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. År revisor omyndig

eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt

tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid

mot vad i 46 § 1 mom. andra stycket lagen om ekonomiska föreningar stadgas,

skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara honom entledigad

och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av kreditkassans

styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig

i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit

i föreskriven ordning utsedd. . ...

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stallet

utse ny revisor.

71 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant

prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd

begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma, må kallelse utfardas av

^Vid stämma eller av tillsynsmyndigheten utlyst styrelsesammanträde må

den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet åt.

företräda myndigheten närvara och deltaga i överläggningarna.

72 §.

Om tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela

närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om fordring

av värdehandlingar samt om inventering av sådana handlingar.

73 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som

enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant ai seende

företräda myndigheten, samt för den särskilda undersökning Konungen kan

finna gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen

och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning, samt .

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sadan befattningshavare

därstädes, som ovan sagts, de uppgifter eller upplysningar rörande

kassan som äskas.

Kan med anledning av att större förlust traffat centralkassa antagas, att

kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital ej uppgår till

belopp, som erfordras enligt 27 §, skall centralkassans styrelse ofordrojligen

låta upprätta särskild balansräkning för utvisande av centralkassans

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 122 år 1956

ställning samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet, genast avsända

meddelande därom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte, att på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten det äskar tillhandahalla myndigheten de redovisningshandlingar,

översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de anslutna

jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten påkallas.

74 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller stadgar, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

sagts gatt i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad

styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må dock,

utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,

icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas

överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten

meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten

kan finna påkallade.

-.. ^Hderlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

forbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter

pa ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till den, har tillsynsmyndigheten

att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan;

och äger den myndigheten återkalla godkännandet.

Vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten

förelägga och utdöma vite. ''

75 §.

Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna ombud,

som bär att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att

yttra sig till protokollet samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatoi erna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt granska

kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet

begärd upplysning angående förvaltningen ej av iikvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer

och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation,

enhgt denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

När så prövas erforderligt må tillsynsmyndigheten förordna likvidationsrevisor.

Myndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället

utse ny likvidationsrevisor. För likvidationsrevisor som förordnats av tillsynsmyndigheten

skall denna utfärda instruktion.

76 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, skall tillsynsmyndigheten

förordna ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaea i

konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt i

konkurslagen stadgas.

Myndigheten må när som helst entlediga ombudet och utse annan i hans

ställe. Över sådant beslut må klagan ej föras.

, 9™ arv°de tfl1 ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat

beträffande arvode till konkursförvaltare.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

77 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och

verksamhet skola jordbrukets kreditkassor årligen erlägga bidrag. Närmare

föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av

Konungen.

Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70 eller

75 § skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer utgivas

av den kassa som avses med förordnandet.

78 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall såsom utövare av den centrala

jordbrukskasserevisionen gentemot kassorna äga de befogenheter som

angivas i denna lag, i instruktion eller anvisningar, som utfärdats med stöd

därav, eller i kassornas och riksorganisationens stadgar.

79 §.

Skulle tillsynsmyndigheten finna, att den centrala jordbrukskasserevisionen

utövas på ett uppenbart otillfredsställande sätt, skall tillsynsmyndigheten

ofördröjligen anmäla förhållandet för Konungen; och äger Konungen

förordna om erforderliga åtgärder.

80 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot i styrelsen för eller anställd hos kreditkassa eller jordbrukskasserörelsens

riksorganisation.

81 §.

Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,

må klagan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgat, men beslutet går

ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

82 §.

Tillsynsmyndighet som avses i denna lag är bank- och fondinspektionen.

Straffbestämmelser

83 §.

1 mom. Jämte vad i 110—112 §§ lagen om ekonomiska föreningar föreskrives

skall med avseende på jordbrukets kreditkassor gälla vad nedan i

2 mom. samt i 84 och 85 §§ stadgas.

2 mom. Styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare hos kassa,

vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift vid lämnande av upplysning enligt 69 §, 73 § första stycket eller 75 §,

straffes med dagsböter eller fängelse.

84 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, som vid upprättande av balansräkning, vinst- och

förlusträkning eller förvaltningsberättelse som avses i 43 § eller 73 § andra

stycket denna lag eller ock i 81 § lagen om ekonomiska föreningar, jämförd

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 År 1956

med 66 § 1 mom. denna lag, uppsåtligen eller av vårdslöshet förfar i strid

mot bestämmelserna i 45 §, 46 § andra, tredje, fjärde eller femte styckena,

47 § eller 48 § denna lag;

2. likvidator, där han vid upprättandet av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse, varom stadgas i 83, 86 eller 89 § lagen om

ekonomiska föreningar, jämförd med 66 § 1 mom. denna lag, uppsåtligen

eller av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelserna i förstnämnda tre

lagrum;

3. styrelseledamot i kreditkassa, vilken deltager i beslut om åtgärd som

strider mot bestämmelserna i 10 eller 20 §;

4. den, som brvter mot vad i 4 § andra stvcket är stadgat.

85 §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som är meddelad

i 49 § eller 54 § andra stycket;

2. likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som beträffande

anmälan för registrering är meddelad i 63 eller 67 §;

3. likvidator, vilken underlåter att till likvidationsrevisorerna avlämna

handlingar enligt vad som stadgas i 89 § första stycket lagen om ekonomiska

föreningar, jämfört med 66 § 1 mom. denna lag;

4. likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende

på framläggande av handlingar på stämma eller tillhandahållande av

handlingar viss tid före stämma är meddelad i 81 § sista stycket lagen om

ekonomiska föreningar, jämförd med 66 § 1 mom. denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 55 §.

Särskilda bestämmelser

86 §.

1 mom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller

del därav, såframt jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgivit.

Ej må centralkassa övertaga kreditkassas rörelse eller del därav, med

mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet

icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis

och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej

må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som

i 39 och 40 §§ sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som

kassan på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i

nyssnämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart

lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för

kassan.

3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa, må

efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation reservfonden nedsättas med skäligt belopp.

87 §.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion

skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

88 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassor må ej i oträngt mål yppas.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Mnj:ts proposition nr 122 år 1950

89 §.

Beträffande skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter, revisorer, likvidatorer,

likvidationsrevisorer och medlemmar i kreditkassa skall i tilllämpliga

delar gälla vad i lagen om ekonomiska föreningar är stadgat.

9° §.

Driver kreditkassa verksamhet i strid mot föreskrift i 10 § eller 20 §, skola

medlemmar i kassan så ock styrelseledamot eller annan ställföreträdare föi

kassan, vilken deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande

förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga

för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

92 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall vad i 93 § löista

stycket stadgas gälla från dag som där sägs.

Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, förordningen

den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor samt lagen den

26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring,

tillägg till eller föreskrifter om tillämpningen av nämnda författningar,

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

lagens bestämmelser.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

93 §.

Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga

stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag att gälla från det lagen

trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må stadfästas enligt lagen och registrering

verkställes med anteckning i föreningsregistret, att de nya stadgarna

skola gälla från dagen för lagens ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,

ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen

för särskilt fall må hava bestämt, erhållit stadfästelse och registrering varom

i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet återkulltis.

Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande, så länge Konungen

ej annorlunda förordnar, av sin bankmässiga verksamhet enligt förordningen

den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens

riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift vunnit

registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamål.

Ej må kassan utan att den ombildats och utan att nya stadgar antagits

och registrering verkställts, verka såsom riksorganisation efter den

1 januari 1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge

jordbrukskreditkassan uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan

vid tillämpning av 27 § andra stycket a) jämställas med inländskt

bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

94 §.

Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år

1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller meddelas

efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund

av framställning som skett före den 1 januari 1958 skola kassans medlemmar,

därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borgenärernas

rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestämmelser.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,

skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna

lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag

under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

Skola enligt vad i 94 § eller 95 § sägs äldre bestämmelser gälla och är

överträdelse av bestämmelserna belagd med straff skola jämväl i fråga om

straffet äldre bestämmelser lända till efterrättelse.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§

förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad

i särskild ordning föreskrives.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 195G

257

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 24 februari 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

30 december 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen; samt

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Per-Erik Furst.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen

5 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf stadgas att jordbrukskasserörelsen skall stå under

myndighets tillsyn. Det lagrum vartill paragrafen hänvisar — 81 § — upptager

såsom enda stadgande att bank- och fondinspektionen är tillsynsmyndighet.

Lämpligast synes dock att redan i 5 § angives vilket statligt organ

som har tillsynen om hand. Lagrådet hemställer därför, att förevarande paragraf

gives det innehållet att jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn

av bank- och fondinspektionen.

15 §.

Lagrådet:

Paragrafen stadgar skyldighet för jordbrukskassa att giva behöriga företrädare

för riksorganisationen och centralkassorna tillgång till jordbrukskassans

böcker, räkenskaper och andra handlingar samt tillhandagå dem

med de upplysningar som de begära angående verksamheten. Motsvarande

skyldighet åligger jämlikt 25 § centralkassa gentemot riksorganisationen.

Mot nämnda stadganden svara vissa bestämmelser om centralkassas och

riksorganisationens uppgifter. Enligt 17 § åligger det sålunda centralkassa

17 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

att öva kontroll och tillsyn över anslutna jordbrukskassor och enligt 28 §

har riksorganisationen bland annat att följa och, i mån av behov, genom undersökning

eller på annat sätt övervaka centralkassornas och jordbrukskassornas

verksamhet.

Rörande de övervakande uppgifter som skola ankomma på riksorganisationen

anföres i remissprotokollet att dessa skola gälla intern kontroll,

d. v. s. räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering m. m. Centralkassornas

tillsyn över anslutna jordbrukskassor skall uppenbarligen innefatta

även kontroll av dylik art. Då det sålunda är avsett att riksorganisationen

och centralkassa skola äga rätt och plikt att verkställa även kassakontroll

och inventering hos underlydande kreditkassor, torde för dessa böra stadgas

en motsvarande skyldighet att hålla inneliggande kontanta medel och övriga

tillgångar tillgängliga för sådan granskning. Föreskrift härom torde böra inflyta

i 15 och 25 §§ och kan lämpligen utformas i anslutning till motsvarande

bestämmelse i 74 §.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer lagrådet att 15 § kompletteras

med föreskrift för jordbrukskassa att för granskning hålla hos

kassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar tillgängliga för behöriga

företrädare för riksorganisationen och centralkassan.

25 §.

Lagrådet:

Under åberopande av vad lagrådet anfört vid 15 § hemställes att nu förevarande

paragraf kompletteras med föreskrift för centralkassa att för

granskning hålla hos kassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar

tillgängliga för behöriga företrädare för riksorganisationen.

30 §.

Lagrådet:

Med förevarande stadgande har enligt departementschefens specialmotivering

till paragrafen avsetts att giva en översiktlig bestämmelse om vilka former

av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor äga bedriva. Utöver

vissa särskilt för jordbrukskassa och särskilt för centralkassa angivna

rörelseformer, vilka städse skola vara tillåtna, skall såväl jordbrukskassa

som centralkassa under förutsättning av särskilt tillstånd av Konungen eller

myndighet som Konungen förordnar kunna få idka även annan bankmässig

verksamhet. Häri har ej stadgats annan ovillkorlig inskränkning än

att tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning ej må

meddelas med mindre sådan verksamhet prövas kunna med trygghet anförtros

åt kassan. Med den avfattning paragrafen sålunda erhållit har den efter

ordalagen kommit att innebära, att jordbrukskassa skulle kunna få tillstånd

jämväl att för egen räkning driva inlåning från allmänheten. Då detta ej lär

vara meningen, hemställes att lydelsen ändras så, att det framgår att jordbrukskassa

under inga förhållanden skall få idka sistnämnda slag av verksamhet.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956 259

M §.

Lagrådet:

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper

skall enligt förevarande paragraf med vissa angivna undantag gälla vad

som är stadgat angående revision i lagen om ekonomiska föreningar.

Undantagen beträffande 47, 48, 50 och 51 §§ föreningslagen, vilka paragrafer

ersättas av bestämmelser i förevarande lag, synas ej föranleda erinran.

Vad däremot angår de undantag som gjorts beträffande 46 § 2 mom. och

49 § tredje stycket kan erinras att undantag från föreningslagen, som enligt

1 § i förslaget i princip skall lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna,

icke böra stadgas i andra fall än då det verkligen påkallas av hänsyn

till kassornas särskilda organisation och uppgifter.

Enligt 46 § 2 mom. föreningslagen må, om hos sammanslutning med ändamål

att handhava gemensamma uppgifter för föreningar särskilt revisionsorgan

finnes inrättat, sammanslutningen eller, där revisionsorganet utgör

juridisk person, denna kunna utses till revisor. Vidare stadgas, att sålunda

tillsatt revisor skall till revisionens förrättande utse för uppdraget lämpad

person, att i fråga om honom i tillämpliga delar skall gälla vad i föreningslagen

stadgas om revisor samt att ersättningsskyldighet, som kan uppkomma

för den som förrättat revisionen, skall åvila jämväl den som utsett honom.

Bestämmelsen att sammanslutning eller revisionsorgan skall kunna

utses till revisor innefattar undantag från regler i 45 § och 46 § 1 mom. som

innebära att revisorsuppdrag skall lämnas viss fysisk person. Såsom skäl

att utesluta tillämpning av 46 § 2 mom. föreningslagen anföres i utredningens

motiv allenast att med hänsyn till kreditkassornas ställning av kreditinrättningar

uppdraget att vara revisor borde vara rent personligt och att det

ej borde ifrågakomma att juridisk person skulle kunna väljas till revisor. Det

torde vara anledning förmoda att utredningen härvid särskilt beaktat önskemålet

om sekretess beträffande kreditförhållandena (jfr 89 § i förslaget).

Vad som vid tillämpning av föreningslagen skulle gälla är dock allenast att

en kreditkassa icke förhindras att, om den så önskar och riksorganisationen

samtycker därtill, lämna revisorsuppdraget till riksorganisationen att utföras

av revisionsorgan som kan finnas inrättat hos denna, och det synes

näppeligen finnas anledning befara att detta revisionsorgan skulle eftersätta

sin sekretesskyldighet. Undantaget förefaller så mycket mindre påkallat som

riksorganisationen enligt 28 § i förslaget skall äga följa och, i mån av behov,

genom undersökning eller på annat sätt övervaka kassornas verksamhet,

därvid undersökning kan anförtros åt person hörande till revisionsorganet.

Under åberopande av att revisorsuppdrag borde vara rent personligt upptog

utredningen i sitt förslag bestämmelse, varigenom från tillämpning beträffande

kreditkassorna undantogs hela 49 § föreningslagen, som behandlar

revisors rätt att anlita medhjälpare vid uppdragets fullgörande. I det remitterade

förslaget har härutinnan skett ändring såtillvida att första och andra

styckena skola gälla beträffande kreditkassorna. Enligt första stycket är re
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

visor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,

berättigad att därtill såsom medhjälpare anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten

anställd, lämplig person efter vad med hänsyn till arbetets

art får anses tillbörligt. Enligt andra stycket må revisor med styrelsens

samtycke även eljest anlita medhjälpare vid granskningen såframt det för

visst fall finnes erforderligt med hänsyn till omfattningen av föreningens

verksamhet och andra på revisionsuppdragets fullgörande inverkande omständigheter.

I tredje stycket stadgas, att därest samtycke som avses i andra

stycket ej lämnas inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att

få anlita medhjälpare, revisorn äger att hänskjuta frågan till avgörande av

länsstyrelsen, som skall pröva framställningen och före besluts meddelande

bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Departementschefen

har funnit det ej påkallat att kreditkassorna skola vara underkastade

sistnämnda bestämmelse. Betraktas frågan ur synpunkten att onödiga avvikelser

från föreningslagen böra undvikas, torde emellertid vara uppenbart

att spörsmålet måste antagas ha synnerligen ringa praktisk betydelse. Även

om det beaktas att vid kontrovers av ifrågavarande slag mellan kreditkassas

styrelse och revisorn tillsynsmyndigheten eller riksorganisationen skulle

kunna ingripa, torde tillräcklig anledning saknas att med hänsyn till kreditkassas

ställning såsom kreditinrättning utesluta användning av det sätt

för kontroversens lösning, som genom 49 § tredje stycket föreskrivits för föreningar

i allmänhet.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att undantagen beträffande

46 § 2 mom. och 49 § tredje stycket föreningslagen få utgå.

56 §.

Lagrådet:

Därest, i enlighet med lagrådets hemställan vid 49 §, där upptagna undantag

beträffande 46 § 2 mom. och 49 § tredje stycket föreningslagen få

utgå, föranleder detta att ur andra stycket av förevarande paragraf böra uteslutas

där angivna motsvarande undantag i fråga om hänvisningarna i 80

och 81 §§ föreningslagen.

Bestämmelser om offentlig tillsyn

Lagrådet:

Förevarande avsnitt i departementsförslaget omfattar 68—82 §§ och har

erhållit följande disposition. I 68 § meddelas allmänna bestämmelser om

tillsynsarbetets anordnande och inriktning. Formerna för utövande av tillsynen

över kreditkassorna, tillsynsmyndighetens befogenheter med avseende

å kassorna och vad som åligger kassornas styrelser för möjliggörande av

iillsynen regleras i 69—77 §§. En allmän bestämmelse om skyldighet för

jordbrukskasserörelsen att bidraga till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens

organisation och verksamhet meddelas i 78 § första styc
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

ket, medan andra stycket i samma paragraf innehåller att kreditkassa skall

utgiva ersättning till revisor, likvidationsrevisor och ombud som tillsynsmyndigheten

förordnat. Därefter följa i 79 § särskilda bestämmelser om tillsynen

över riksorganisationen och dennas skyldighet att ersätta i anledning

av tillsynen utsett ombud eller revisor. De tre sista paragraferna i avsnittet

slutligen innehålla, 80 § förbud för ledamot eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten

mot att inneha anställning eller uppdrag som styrelseledamot

eller revisor hos kreditkassa eller riksorganisationen, 81 § uppgift å vilken

myndighet som skall vara tillsynsmyndighet och 82 § föreskrift om klagan

över beslut av tillsynsmyndigheten.

Avsnittet skulle enligt lagrådets mening vinna i reda och överskådlighet,

om de rörande kreditkassorna och riksorganisationen meddelade särskilda

tillsynsreglerna och föreskrifterna om ersättning till revisor och ombud

finge komma i obruten följd och den allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens

skyldighet att bidraga till kostnaden för tillsynen finge sin

plats närmast därefter. Genom en dylik anordning skulle också bliva tydligare,

att sistnämnda bestämmelse har avseende jämväl å kostnaderna för

tillsynen över riksorganisationen. Beaktas vad lagrådet nu förordat, bör

första stycket i 78 § bli en särskild paragraf med placering närmast efter

79 §. Härav skulle föranledas, att 78 § komme att utgöras allenast av den nu

i paragrafens andra stycke upptagna föreskriften, ävensom ändrad numrering

av 80 §, varjämte ur 79 § skulle utgå orden »andra stycket». Beträffande

förslagets 81 § erinras om vad lagrådet hemställt under 5 §. Bifalles ej

denna hemställan, medan däremot vad lagrådet nu förordat beaktas, tarvas

tydligen omnumrering jämväl av 81 § och följande paragrafer i förslaget.

89 §.

Justitierådet Lind:

Enligt 1 § sista stycket i förslaget skall vad om ekonomiska föreningar är

i lag stadgat i princip lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna och

riksorganisationen. Härigenom kommer 57 § 2 mom. lagen om ekonomiska

föreningar att bli tillämpligt. I sistnämnda lagrum stadgas viss skyldighet

för styrelsen att å föreningsstämma, i den mån det av medlem äskas och kan

ske utan förfång för föreningen, meddela till buds stående närmare upplysningar

angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet

av föreningens tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av

dess verksamhet samt av styrelsens förvaltning av föreningens angelägenheter.

Frågerätten är sålunda begränsad med hänsyn till föreningens — kreditkassans

eller riksorganisationens — intressen, men någon ytterligare begränsning

därav stadgas icke. Emellertid är att märka, att förslaget i 89 §

innehåller motsvarighet till del i lagen om bankrörelse förekommande stadgandet

om banksekretess. Enskildas intressen av att banksekretessen bevaras

har föranlett all i sistnämnda lag frågerätten även begränsats på det sätt att

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

för styrelsens upplysningsplikt uppställts ytterligare den förutsättningen,

att de begärda upplysningarna skola kunna meddelas utan nämnvärd olägenhet

för enskild (108 § banklagen). Enligt min mening är att förorda, att

en sådan begränsning av frågerätten genomföres även i nu ifrågavarande

lagstiftning.

Det kan visserligen sägas, att jordbrukskasserörelsen på ett annat sätt än

vad som gäller för banker bygger på medlemmarnas medverkan och att detta

skulle kunna berättiga till större insyn. Å andra sidan bör emellertid bemärkas,

att, såsom i fråga om banker framhållits, anordningen med offentlig

tillsyn över verksamheten gör det mindre angeläget med en medlemmarnas

frågerätt över huvud taget. Och ses spörsmålet ur insättarnas och låntagarnas

synpunkt är det tydligt att deras erkända intresse av sekretess gör

sig lika starkt gällande när det är fråga om upplysningar på stämma som

eljest.

Vad nu anförts hänför sig närmast till kreditkassorna. I fråga om riksorganisationen

synes en ytterligare begränsning av frågerätten mindre påkallad

och torde för övrigt möta vissa lagtekniska svårigheter. För riksorganisationens

del lärer därför lämpligen kunna förbliva vid förslagets reglering

av frågerätten.

Därest frågerätten i enlighet med det sagda ytterligare begränsas, torde

efter förebild av 108 § sista stycket lagen om bankrörelse nu ifrågavarande

lag böra stadga skyldighet för styrelsen att till revisorerna lämna de upplysningar

som vägrats vid stämman samt meddela motsvarande bestämmelser

om revisorernas yttrande.

Eftersom förslaget icke innehåller direkta föreskrifter om stämma, erfordras

upptagande dels av stadgande som reglerar frågerätten på nu angivet

sätt dels ock av stadgande som hänvisar till de föreningslagens bestämmelser

om föreningsstämma som skola gälla i övrigt.

Jag hemställer förty att under rubriken »Stämma» införes en särskild

paragraf. I första momentet skulle stadgas att i fråga om stämma skall i

tillämpliga delar gälla vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om

ekonomiska föreningar är stadgat samt i stället för 57 § 2 mom. föreskrifterna

i den nya paragrafens andra moment. Detta andra moment skulle —

med de jämkningar av lydelsen som olikheten i förhållanden föranleda —

upptaga dels vad i 57 § 2 mom. föreningslagen stadgas med tillägg i första

stycket av orden »eller nämnvärd olägenhet för enskild» dels ock motsvarighet

till 108 § fjärde stycket banklagen.

Paragrafen synes kunna erhålla sin plats omedelbart före 56 §. För att

undvika en omnumrering av följande paragrafer skulle 54 och 55 §§ — i

viss likhet med föreningslagen — kunna sammanföras till en paragraf och

den nu föreslagna paragrafen betecknas såsom 55 §. Sker detta erfordras

mindre jämkning i 49 och 56 §§.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

263

övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Genom lagar den 31 maj 1940 infördes i 4 § lagen med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit samt i då gällande lagar om bankrörelse

och om sparbanker i det närmaste likalydande stadganden avseende

omyndigs tillgodohavande hos berörda kreditinrättningar. Samtidigt infördes

i de tre lagarna övergångsbestämmelser av ungefär samma lydelse, avseende

medel som vid ikraftträdandet innestodo å räkning utan villkor att

de finge lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd.

När lagarna om bankrörelse och om sparbanker år 1955 ersattes av ny lagstiftning,

upptogs däri motsvarighet till nämnda övergångsbestämmelser.

Behovet av att 1940 års övergångsbestämmelser erhålla fortsatt giltighet är

mindre framträdande beträffande jordbrukskasserörelsen än i fråga om

banker och sparbanker. Det synes emellertid mest följdriktigt att bestämmelserna

givas sin motsvarighet även i förevarande lag. Lagrådet förordar

därför, att bland lagens övergångsbestämmelser upptages stadgande av samma

innebörd som 4 § 6 mom. lagen den 31 mars 1955 angående införande

av nya lagen om bankrörelse och 6 § 7 mom. lagen den 3 juni 1955 angående

införande av nya lagen om sparbanker. Stadgandet synes lämpligen kunna

få sin plats i 96 §, vars innehåll enligt förslaget med någon jämkning av

lydelsen skulle kunna upptagas i 94 § och där utgöra ett tredje stycke.

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonsson

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj.ts proposition nr i22 år 1956

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 5 mars

1956 avgivna utlåtande över de den 30 december 1955 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om jordbrukskasserörelsen samt

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen

5 §, 78—81 §§.

I 5 § meddelas en allmän bestämmelse av innebörd att jordbrukskasserörelsen

skall stå under tillsyn av central tillsynsmyndighet. I 81 § utsäges

att bank- och fondinspektionen skall vara tillsynsmyndighet.

Lagrådet har hemställt, att åt 5 § skall givas det innehållet, att jorbrukskasserörelsen

skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen. Lagrådet

har därjämte förordat, att 81 § i den föreslagna lydelsen skall utgå ur

lagtexten samt att det avsnitt av lagen, som upptar bestämmelser om den

offentliga tillsynen, skall redigeras om såtillvida att 78 § skall utgöras endast

av den föreskrift som upptages i paragrafens andra stycke medan första

stycket skall bli 80 § och den nuvarande 80 § ingå i lagen såsom 81 § varjämte

en mindre redaktionell jämkning skall vidtagas i 79 §.

Eftersom de av lagrådet föreslagna ändringarna synes innebära förbättringar

ur systematisk synpunkt, har de beaktats.

15 och 25 §§.

Lagrådet har anmärkt, att 15 § bör kompletteras med stadgande om skyldighet

för jordbrukskassa gentemot centralkassan och riksorganisationen

att hålla inneliggande kontanta medel tillgängliga för granskning samt att

25 § bör kompletteras med stadgande om enahanda skyldighet för central
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

265

kassa gentemot riksorganisationen. Denna anmärkning har fog för sig. Tilllägg

av den angivna innebörden har därför införts i de två paragraferna. I

samband därmed har vissa jämkningar vidtagits i paragrafernas utformning.

30 §.

Paragrafen har, i enlighet med lagrådets hemställan, ändrats så att därav

klart framgår att tillstånd ej skall kunna meddelas jordbrukskassa att idka

inlåning från allmänheten.

49 §.

I den föreslagna lydelsen innebär denna paragraf bl. a. att 46 § 2 mom.

och 49 § tredje stycket föreningslagen ej skall tillämpas för jordbrukets kreditkassor.

46 § 2 mom. stadgar möjlighet för förening att till revisor välja

särskilt revisionsorgan, som finnes inrättat hos sammanslutning med ändamål

att handhava gemensamma uppgifter för föreningar. 49 § tredje stycket

ger revisor tillfälle att i visst fall till länsstyrelsens prövning hänskjuta frågan,

huruvida han skall äga anlita medhjälpare.

Lagrådet har hemställt, att de ifrågavarande två undantagen från föreningslagen

skall få utgå. Då de skäl lagrådet anfört för att i angivna hänseenden

likställa kassorna med andra ekonomiska föreningar synes bärande,

har jag beaktat denna hemställan. 49 § har därför jämkats så att den fått

det av lagrådet förordade innehållet. Vidare bär vidtagits viss redaktionell

jämkning i anledning av vad som anföres vid 54 och 55 §§.

54 och 55 §§.

En ledamot av lagrådet har vid 89 § upptagit spörsmålet, huruvida den

skyldighet för ekonomisk förenings styrelse att lämna upplysningar på

stämma, varom sägs i 57 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar, för

kreditkassas vidkommande bör begränsas med hänsyn till kreditkassas skyldighet

jämlikt 89 § förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen att iakttaga

banksekretess. Lagrådsledamoten i fråga har funnit, att för styrelsens

upplysningsskyldighet, med hänsyn till nämnda bestämmelse, bör uppställas

den förutsättningen att begärd upplysning skall kunna meddelas utan

nämnvärd olägenhet för enskild. En sådan begränsning finnes upptagen i

108 § lagen om bankrörelse. Detta lagrum innehåller vidare föreskrift att

upplysning som styrelsen vägrat vid stämman skall lämnas till revisorerna.

Lagrådsledamoten har hemställt, att bestämmelser av det angivna innehållet

skall inrymmas i lagen om jordbrukskasserörelsen och där upptagas i

en särskild paragraf under rubriken »Stämma». Förutsatt att förslagets 54

och 55 §§ sammanfördes till en såsom 54 § betecknad paragraf, skulle de

föreslagna bestämmelserna kunna upptagas i 55 §. De borde där ingå såsom

ett andra moment. Av paragrafens första moment borde framgå, att i

fråga om styrelsens upplysningsskyldighet bestämmelserna i andra momentet

och icke reglerna i 57 § 2 mom. föreningslagen skall gälla jordbrukets

kreditkassor.

18 liiliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vad den ifrågavarande ledamoten av lagrådet anfört är enligt min mening

värt beaktande. Jag biträder fördenskull hans förslag att i lagen skall

upptagas bestämmelser med det föreslagna innehållet om styrelsens upplysningsskyldighet.

54 och 55 §§ har i enlighet därmed ändrats och utformats

på det sätt lagrådsledamoten förordat.

56 §.

De ändringar som förordats vid 49 § samt 54 och 55 §§ föranleder vissa

jämkningar i 56 §. Dessa har vidtagits.

övergångsbestämmelserna

Lagrådet har hemställt om visst tillägg till departementsförslagets övergångsbestämmelser.

Vad lagrådet anfört torde böra iakttagas. Förslaget har

därför kompletterats i enlighet med lagrådets hemställan.

Utöver vad här angivits har vidtagits ett antal smärre redaktionella jämkningar

i förslaget om lag till jordbrukskasserörelsen.

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs

Det framlagda förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs har

av lagrådet lämnats utan erinran.

Härefter hemställer föredraganden, att de ifrågavarande lagförslagen måtte,

efter jämkning i enlighet med det anförda, jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Malte Olsson

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

267

Innehållsförteckning

Proposition

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Lagförslag

Lag om jordbrukskasserörelsen ...................................... 4

Lag om vissa kreditinrättningars konkurs ............................ 27

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 december 1955

Inledning.......................................................... 29

Jordbrukskasserörelsens nuvarande organisation och verksamhet.......... 30

Huvuddragen i utredningens förslag.................................. 32

Jordbrukets bank.................................................. 43

Centralkassornas inlåningsrätt........................................ 48

Kassareservskyldigheten ............................................ 71

Specialmotivering .................................................. 79

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen ........................ 79

Inledande bestämmelser 1—5 §§.................................. 79

Närmare bestämmelser om organisationen ........................ 95

Jordbrukskassorna 6—16 §§...................................... 95

Centralkassorna 17—27 §§ ...................................... 120

Riksorganisationen 28 § ........................................ 147

Allmänna bestämmelser för kreditkassorna.......................... 152

Reservfond 29 §................................................ 153

Rörelsen 30—42 §§ ............................................ 157

Styrelsens årsredovisning 43—48 §§ .............................. 178

Revision 49—55 §§ ............................................ 130

Likvidation och upplösning 56—67 §§ ............................ 184

Bestämmelser om offentlig tillsyn 68—82 §§ ...................... 186

Straffbestämmelser 83—86 §§....................................203

Särskilda bestämmelser 87—91 §§................................ 204

Övergångsbestämmelser 92—97 §§................................ 208

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs................ 211

Bilaga A. Vid lagrådsremissen fogat förslag till lag om jordbrukskasserörelsen

...................................................... 212

Bilaga C. Jordbrukskasseutredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen

...................................................... 235

Utdrag av lagrådets protokoll den 5 mars 1956.......................... 257

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ........................ 264

651635 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:259 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten
  2. BU 1956:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten